Onsdagen den 30 mars Sid (Riksdagens protokoll 1955:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 12

30 mars—1 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 mars Sid.

Utlämnande av s. k. rövat guld ................................ 9

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m................... 16

Anslag under tionde huvudtiteln:

Ombudsmannaämbetet för näringsfrilietsfrågor ................ 31

Statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m............... 33

Institutet för optisk forskning .............................. 36

Hemmens forskningsinstitut .................................. 37

Avskaffande av terminsavgifterna vid handelshögskolorna ...... 43

Upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor .... 44

Anslag till lån till företagareföreningar m. fl..................... 45

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Anordnande av en folkräkning år 1955 ........................ 46

Skatteersättning till kommunerna m. m....................... 57

Upplysningskampanj i rusdrycksfrågan ...................... 60

Föreningen Fruktdrycker .................................... 62

Avskaffande av terminsavgifterna vid Stockholms högskola ...... 62

Anslag till folkskoleväsendet m. m.:

Elevintagningen vid folkskoleseminarierna .................... 67

Folkskoleseminariernas omkostnader ........................ 69

Befordringskurser för folkskollärare .......................... 69

August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning .......... 73

Gruppindelningen vid slöjdundervisningen i folkskolan m. m. . . 74

Vissa byggnadsarbeten vid folkskolor ........................ 75

Understöd för utbildning av folkhögskollärare ................ 76

Anslag till utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm ........ 77

Lån till Uppsala studentkår för byggnadsändamål .............. 80

Ang. vissa anslag till Musikaliska akademien .................... 81

Ang. konstnärlig utsmyckning av första kammarens plenisal 82

översyn av abortindikationerna in. m........................... 83

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 96

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Fredagen den 1 april Std Svar

på frågor:

av herr Osvald ang. ratificeringen av 1954 års oljeskyddskon vention

................................................ 114

av herr Eskilsson ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i
Linköping .............................................. 115

Vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under
andra världskriget ........................................ 121

Skatteplikt för vissa bostadsbidrag m. m. ...................... 132

Äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m................... 133

överrätternas komplettering med lekmannaledamöter m. m....... 139

Interpellation av herr Elfving ang. de växande ungdomsårskullarnas
problem .............................................. 143

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 mars

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld ...................................... 9

— nr 19, ang. viss ändring i aktiebolagslagstiftningen .......... 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
.......................................... 16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrad ordning för
utfärdande av röstlängdsutdrag ............................ 31

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 31

— nr 54, ang. anslag till Fonden för lån till företagareföreningar

m. fl..................................................... 45

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 46

— nr 55, ang. anslag till Stockholms högskola ................ 62

— nr 56, ang. anslag till folkskoleväsendet m. m............... 66

— nr 57, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 77

— nr 58, ang. vissa anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan
................................................ 81

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. konstnärlig utsmyckning av
första kammarens plenisal ................................ 82

— nr 12, ang. installation av ny högtalaranläggning i andra kammarens
plenisal .......................................... 83

— memorial nr 13, ang. användande av riksbankens vinst för år

1954 83

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. översyn av abortindikationerna
m. m........................................... 83

Innehåll.

Nr 12

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete ...................... 96

— nr 11, ang. ändring i lagen om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna .............................................. 112

— nr 12, ang. ändring i lagen om delning av jord å landet...... 112

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.. . 112

— memorial nr 10, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Fiskerilånefonden ........................................ 112

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, ang. bortskaffande
av sand från vägar inom tättbebyggda samhällen ............ 112

— nr 12, ang. lekmannarepresentation i de s. k. länsråden ...... 112

Fredagen den 1 april

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. stat för försvarets fastighetsfond
.................................................... 120

— nr 60, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m............................. 121

— nr 61, ang. utgivande av en redogörelse på engelska språket om

den svenska riksdagen .................................... 121

— nr 62, ang. pension åt vissa arvodesanställda underofficerare

vid krigsmakten .......................................... 121

— nr 63, ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring
under andra världskriget .......................... 121

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. möjliggörande av en
omorganisation av uppbörds- och indrivningsväsendet i vissa
städer m. m............................................... 132

— nr 29, ang. tillsättande av en parlamentarisk skatteutredning. . 132

— nr 30, ang. skatteplikt beträffande familjebostads- och bränslebidrag
till egnahemsägare ................................ 132

— nr 31, ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m....... 133

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. överrätternas komplettering
med i demokratisk ordning valda ledamöter m. m....... 139

— nr 22, ang. penningvärdeförsämringens inverkan på de i gällande
lagstiftning ingående fasta värdegränserna ................ 141

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, ang. utredning om
boxningssportens skadeverkningar .......................... 141

— nr 14, om utredning ang. upprättande av en allmän familjerådgivning
.................................................. 141

Tisdagen den 29 mars 1955

Nr 12

Tisdagen den 29 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1955/
56; och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
154, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
155, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet t. o. in. den 15 april
1955.

Stockholm den 29 mars 1955

.4 William Ohlsson

Till riksdagens första kammare

Härmed intygas, att ledamoten av
första kammaren A. William Ohlsson
sedan den 22 mars 1955 är intagen å
serafimerlasarettet på grund av hjärtåkomma
och är oförmögen till riksdagsarbete
tills vidare t. o. m. den 15 april
1955.

Stockholm den 29 mars 1955

G. Magnusson,
Avd.-läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 156, med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete
m. in.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
157, angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ohlon m. fl. väckta
motionen, nr 467, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Danmans m. fl.
väckta motionen, nr 468, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sparbanker, in. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 10

och 54—58, bankoutskottets utlåtanden
nr 11 och 12 samt memorial nr 13, första

Nr 12

Tisdagen den 29 mars 1955

lagutskottets utlåtande nr 20, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 10—12, jordbruksutskottets
utlåtande nr 9 och memorial
nr 10 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
10 och 54 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde i nu angiven
ordning uppföras näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1955/56;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 61, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56 till bidrag
till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den svenska
riksdagen;

nr 62, i anledning av väckta motioner
om beredande av pension åt vissa arvodesanställda
underofficerare vid krigsmakten
; samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl.
för minskning i avlöningsförmåner till
följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
skatteutredning;

ur 30, i anledning av väckta motioner
om skatteplikt beträffande familje -

bostads- och bränslebidrag till egnahemsägare;
samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
om höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen beträffande
äkta makar in. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående överrätternas komplettering
med i demokratisk ordning valda ledamöter
m. m.; samt

nr 22, i anledning av väckt motion
angående en undersökning av den inverkan
de senare årens penningvärdeförsämring
haft på de i gällande lagstiftning
ingående fasta värdegränserna;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckt motion
angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående upprättande
av en allmän familjerådgivning.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 469, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
högertrafikfrågan;

nr 470, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökad examination av tandläkare,
in. in.;

nr 471, av herrar Simne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökad examination av tandläkare,
m. m.;

nr 472, av herrar Sunne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
m. m.;

nr 473, av herr Anderberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker,
m. in.;

nr 474, av herr Björnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker,
m. in.;

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

nr 475, av herr Strand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om sparbanker, m. m.;

nr 476, av herr Andersson, Birger, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker,
ni. m.;

nr 477, av herr Svärd, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 478, av herrar Weiland och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition

med förslag till lag om fokomröstning
angående högertrafik; samt

nr 479, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till statens
jordbruksnämnd och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
Fritz af Petersens

Onsdagen den 30 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1955 den 29 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1955—1958 efter herrar G. F.
N. Kristensson och A. L. Rubbestad, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter,
dels en fullmäktig i riksbanken
för återstående delen av valperioden
1954—1957 efter herr M. Lemne, som
från och med den 1 april 1955 erhållit
entledigande från sitt uppdrag att vara
fullmäktig i riksbanken, jämte en suppleant;
och befunnos efter valens slut
ha blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1955—1958:
herr Kristensson, Gustaf
Filip Natan, ledamot
av andra kammaren med 48 röster;
herr Rubbestad, Axel
Ludvig, ledamot av
andra kammaren . .. med 48 röster;

från och med den 1 april 1955 för
återstående delen av valperioden 1954—
1957:

herr Åsbrink, Per Valfrid,
statssekreterare med 32 röster;

suppleant för herr Kristensson,

G. F. N.:
herr Kollberg, Gustaf
Napoleon, ledamot av
andra kammaren .... med 48 röster;

suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf
Sanfrid, ledamot av
första kammaren . ... med 48 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare,
direktör ...... med 32 röster.

Adolv Olsson Osc. Werner

Per A. Johnsson Gustaf Velander

År 1955 den 29 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1955—1958 efter herrar E.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

H. Kling, E. R. Hagberg och B. Näsgård,
vilka voro i tur att avgå, jämte
tre suppleanter; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1955—1958:
herr Kling, Erik Herman,
statssekreterare med 48 röster;

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under en månad eller den tid
läkarintyget utvisar.

Stockholm den 29 mars 1955

Per Olofsson

fullmäktige

för valperioden 1955—1958:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av andra

kammaren ........ med 47 röster;

herr Näsgård, Bernhard,
ledamot av första
kammaren ........ med 47 röster;

Riksdagsman Per Olofsson, som lider
av hjärtsjukdom, är oförmögen till arbete
och har av mig ordinerats 1 månads
vila i hemmet.

Stockholm den 29 mars 1955

G. Lindgren
Den begärda ledigheten beviljades.

suppleant för herr Kling, E. H.:
herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot av andra
kammaren ...... med 48 röster;

suppleant för herr Hagberg, E. E.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster;

suppleant för herr Näsgård, B.:
herr Pettersson, Anders
Petter, ledamot av
andra kammaren ... med 47 röster.

Adolv Olsson Osc. Werner

Per A. Johnsson Gustaf Velander

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 469, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
högertrafikfrågan;

nr 470, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökad examination av tandläkare,
m. m.;

nr 471, av herrar Sunne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökad examination av tandläkare,
m. m.; samt

nr 472, av herrar Sunne och Huss, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Protokollsutdrag härom justerades.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 473, av herr Anderberg m. fl.,
nr 474, av herr Björnberg m. fl.,
nr 475, av herr Strand m. fl., och
nr 476, av herr Andersson, Birger,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

477, av herr Svård, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.; samt

nr 478, av herrar Weiland och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
angående högertrafik.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
herr Svärds motion, nr
479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd och
statens kommission för krisuppgifter på
livsmedelsområdet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 59—63, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28—31,
första lagutskottets utlåtanden nr 21 och
22 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13 och 14.

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat guld, dels
ock i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda
skäl hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till förevarande
proposition, nr 221 vid 1954
års riksdag, samt med avslag å de vid
1954 års riksdag väckta motionerna I:
561 och II: 723 samt II: 720 — måtte godkänna,
att vissa mot Sverige riktade krav
på utlämnande av s. k. rövat guld definitivt
reglerades genom en i propositionen
omförmäld, med de amerikanska, brittiska
och franska regeringarna träffad uppgörelse
och att svenska statens härigenom
uppkommande regresskrav finge utgå
med förmånsrätt ur de tyska tillgångarna
i Sverige;

B) att den vid 1955 års riksdag väckta
motionen II: 441 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld

I de vid 1954 års riksdag väckta likalydande
motionerna I: 561 av fru Gärde
Widemar m. fl. och II: 723 av herr Cassel
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition i denna del ville hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en
nämnd bestående av tre medlemmar, av
Kungl. Maj:t utsedda om möjligt bland
ledamöterna av Konungens högsta domstol,
att såsom första och sista instans
pröva svenska statens anspråk att erhålla
ersättning ur de tyska clearingmedlen
för till Holland utlämnat s. k.
rövat guld samt eventuellt förmånsrätt
för denna fordran.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Björnberg, fru Gärde
Widemar och fröken Karlsson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) dels att riksdagen med bifall till
förevarande proposition, nr 221/54, i
denna del måtte godkänna, att de mot
Sverige riktade kraven på utlämnande
av s. k. rövat guld definitivt reglerades
genom den träffade uppgörelsen, dels
ock att riksdagen — med avslag å propositionen
såvitt nu vore i fråga samt å
den vid 1954 års riksdag väckta motionen
II: 720 — måtte med bifall till de
vid samma års riksdag väckta motionerna
1:561 och 11:723 hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en
nämnd bestående av tre medlemmar, av
Kungl. Maj:t utsedda om möjligt bland
ledamöterna av Konungens högsta domstol,
att såsom första och sista instans
pröva såväl svenska statens anspråk att
erhålla ersättning ur de tyska clearingmedlen
för till Holland utlämnat s. k.
rövat guld som eventuell förmånsrätt
för denna fordran;

B) att den vid 1955 års riksdag väckta
motionen II: 441 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den fråga, som nu behandlats
av första lagutskottet, liar redan
år 1950 varit föremål för en ingå -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld
ende principdebatt både i första och
andra kammaren, och jag skall därför
inte trötta kammarens ledamöter med
en upprepning av de synpunkter, som
då framfördes av reservanterna.

Nu gäller det utlämnande till de allierade
enligt Washingtonavtalet 1946 av
guld, som tyskarna rövat från Holland
till ett värde av 35 miljoner kronor och
som lämnats som likvid till svenska riksbanken
under kriget. Dessutom gäller
det svenska statens anspråk på ersättning
för den förlust, som staten kommer
att lida på grund av guldets utlämnande,
nämligen ersättning ur de s. k. tyskmedlen
och förmånsrätt för statens fordran.

Förra gången ärendet var uppe var en
av huvudfrågorna ganska likartad. Då
gällde det utlämnande av guld, som rövats
från Belgien, och förmånsrätt ur
clearingmedlen för statens fordran på
grund av guldpartiets utlämnande.

Vi motionärer och reservanter är så
till vida ense både med Kungl. Maj:t och
utskottet, att vi anser oss böra godta det
förhandlingsresultat, som föreligger, och
medger alltså att vi är skyldiga att utlämna
guldet till de allierade. Vad vi
däremot inte utan vidare kan acceptera
är att staten skall tillgodogöra sig ersättning
för guldets värde med förmånsrätt
ur de tyska tillgångarna i Sverige. Det
är klart, att staten har ett regresskrav
på grund av guldets utlämnande, men
om detta krav är av beskaffenhet att
kunna göras gällande i clearingen och
med förmånsrätt anser vi vara en alltför
svårbedömlig fråga för riksdagen. Vi har
därför föreslagit att det skulle tillsättas
en nämnd, bestående av tre medlemmar,
utsedda av Kungl. Maj:t om möjligt hland
ledamöterna av högsta domstolen för att
pröva rättsenligheten av statens anspråk.

Jag vill erinra om att det rått mycket
delade meningar om statens rätt att förfara
på det sätt, som föreslagits i propositionen.
Bland andra var det tre justitieråd,
Bagge, Eklund och Vult von
Steyern, som i ett yttrande över tyskmedelskommitténs
betänkande bestred
att Kungl. Maj:t skulle äga fritt bestämma,
vilka borgenärer som skulle få er -

sättning och vilken förmånsrätt som
skulle iakttagas vid betalning ur clearingmedlen.
De ansåg, att clearingmedlen
skulle fördelas efter vanliga tillämpliga
civilrättsliga grundsatser, och de hade
stöd även av professor Phillips Hult
för sin uppfattning. Men gentemot deras
åsikt stod utrikesministern, som ansåg,
att Kungl. Maj:t ägde att i en tvångsclearing
diskretionärt bestämma vilka fordringar
som skulle få ersättning ur clearingen
och i vilken ordning olika fordringar
och grupper av fordringar skulle
tillgodoses.

Det är bland annat med stöd av de
uttalanden, som då gjordes, som vi reservanter
anser att vi inte utan vidare
kan godtaga Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag. Man kanske kan säga, att frågan
praktiskt taget redan är avgjord genom
1950 års beslut, som innebar att staten
skulle få förmånsrätt ur clearingmedlen
för det guld, som under liknande betingelser
skulle utlämnas till Belgien. Det
har väl också varit utrikesministerns
uppfattning, ty i propositionen denna
gång redovisas inte några egentligen nya
skäl för förslaget. Det säges bara, att
»eftersom guldet i fråga orättmätigt åtkommits
av Tyskland, bör svenska staten
erhålla ersättning ur den tyska egendomen
i Sverige för guldets förlust».

Situationen är naturligtvis inycket likartad
denna gång, men eftersom vi redan
förra gången inte ville gå med på
det då framlagda förslaget och vi inte
ändrat uppfattning, har vi ansett oss på
nytt böra framlägga våra synpunkter.
En orättvisa, om det nu är en orättvisa,
blir ju inte mindre därför att den upprepas.
Varje gång staten på detta sätt
tillgodoser sina egna intressen minskas
ju de privata borgenärernas möjligheter
till utdelning ur clearingmedlen i
motsvarande mån.

Så till vida är situationen emellertid
nu olika mot förra gången som vi då
dessutom hade de tyska rättsägarnas intressen
att ta hänsyn till. Enligt vad vi
blivit informerade om i utskottet håller
den delen av frågekomplexet emellertid
på att lösas på ett tillfredsställande sätt.

I Tyskland har nämligen bildats en s. k.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ausgleichkasse, till vilken inbetalats
motvärdet av de svenska fordringar, som
blivit betalade genom likvidationsnämndens
utdelningar. Bland annat avses tydligen
att den tyska riksbanken till denna
Ausgleichkasse skall inbetala motvärdet
för det holländska guldparti, som
nu skall utlämnas. Ur denna Ausgleichkasse
skall sedan de tyska rättsägarna
med egendom i Sverige få ersättning.
Det betyder alltså, att de tyska rättsägarna
med egendom i Sverige får motsvarande
större möjlighet till utdelning,
allteftersom svenska staten tar ut ersättning
ur clearingmedel för sin fordran.

För dagen är det alltså inte hänsynnen
till de tyska rättsägarna, som bekymrar
oss reservanter, utan det är uteslutande
hänsynen till de svenska fordringsägarna
mot Tyskland, som har dikterat
vår inställning. Det är dessa som får
ersätta svenska staten för det guld som är
avsett att utlämnas. Propositionens förslag
innebär alltså ingen som helst uppoffring
från svenska statens sida genom
utlämnandet av guldet, utan detta får betalas
av de övriga borgenärerna i clearingen.
Även om staten har inträtt till de
.svenska intressenas skydd genom att över
huvud taget anordna tvångsclearingen,
förefaller det inte utan vidare givet att
staten skall ha rätt att först tillgodose
sina egna fordringar. Statens anspråk är
inte heller avsedda att prövas efter samma
grunder som gäller i fråga om de övriga
borgenärernas fordringar.

En fråga som också kan ha nog så
stort intresse i det sammanhanget är att
fastställa tidpunkten för uppkomsten av
statens ifrågavarande fordran. För övriga
fordringar gäller att de skall ha
uppkommit före den 1 januari 1945 för
att komma i fråga i clearingen, och det
kan med hänsyn härtill vara av ett visst
intresse att få fastställt från vilket datum
statens fordran på grund av ifrågavarande
guldpartis utlämnande härrör
sig.

Här föreligger alltså eu konkurrens
mellan statliga och privata svenska intressen,
och vi reservanter anser att delta
är eu intrikat fråga, alltför svår för
att kunna avgöras av riksdagen. Därför

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld

har vi föreslagit att den skall hänskjutas
till en högt kvalificerad opartisk nämnd.
Enligt vår uppfattning är den här konkurrensfrågan
framför allt en civilrättslig
fråga, och de folkrättsliga principer,
som åberopades förra gången, kan knappast
ha någon större relevans när det
gäller konkurrensen mellan dessa fordringar.
Det kan inte vara rätt att staten
dömer i egen sak och tillskansar sig fördelar
på de övriga borgenärernas bekostnad,
och vi ifrågasätter, om det kan
vara rätt att staten i en sådan situation
som denna skall vara obunden av eljest
gällande civilrättsliga regler.

Vi har därför i reservationen föreslagit
att Kungl. Maj :t måtte tillsätta en
opartisk nämnd som prövar denna fråga,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Såsom fru Gärde Widemar
har erinrat om debatterade vi dessa
frågor år 1950, och liksom hon skall
jag avstå från att gå djupare in i de
många resonemang som fördes den
gången.

Frågan är, som hon också har understrukit,
i grund och botten en intressekonflikt
mellan obligationsinnehavarna
å ena sidan och svenska riksbanken å
andra sidan. Fordringshavarna har ju
uppbådat åtskillig juridisk expertis —
de justitieråd som fru Gärde Widemar
hänvisade till —• för att söka göra gällande
att svenska riksbanken inte borde
ha förmånsrätt vid utdelning av ersättning
för det rövade guldet, utan att
riksbanken borde vara oprioriterad borgenär,
om den över huvud taget alls
skulle få vara med vid utdelning ur de
tyska tillgångarna.

I anledning av ett uttalande av fru
Gärde Widemar om alt utrikesministern
tycker att regeringen kan diskretionärt
bestämma vilka som bör ha företrädesrätt,
vill jag påminna om att denna fråga
förelädes 1950 års riksdag, som gillade
det förslag till förmånsordning som då
framlades. .lag erinrar också om att till

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld
grund för regeringens proposition låg
ett utlåtande av en kommitté vars ordförande
var professor Holmbäck, tidigare
fru Gärde Widemars partivän här i
kammaren, och regeringen har under
hela handläggningen av dessa frågor
haft den bästa juridiska expertis till sitt
förfogande.

Man kan då fråga sig, om verkligen
obligationsinnehavarna blir missgynnade
genom att riksbanken slipper stå för
det rövade guld, som nu skall lämnas
tillbaka till västmakterna. Har de obligationsinnehavare,
som står för huvudparten
av de oprioriterade fordringarna,
blivit missgynnade? Jag vill då nämna
att de först och främst fått utdelning
här i Sverige med 15 procent och att
det vidare finns anledning att vänta att
de skall få ytterligare en viss utdelning,
låt oss förslagsvis säga upp till 20 procent.
Detta är i och för sig ingen dålig
ersättning till obligationsinnehavarna,
då man vet hur starkt dessa obligationers
värde har fluktuerat på den allmänna
marknaden. Man får nog anse att
detta är en förmånlig utdelning till obligationsinnehavarna
i förhållande till
vad de själva hade kunnat vänta sig.

Men härtill kommer ännu ett faktum,
som fru Gärde Widemar alldeles förbigick,
nämligen att det, sedan vi hade
debatten år 1950, har företagits en skuldreglering
genom en överenskommelse i
London, som innebär, att tyska staten
betalar alla dessa obligationsinnehavare
till fulla kapitalvärdet. Betalningen är
visserligen utsträckt över ett stort antal
år, men det belopp, som de svenska obligationsinnehavarna
inte får ut vid utdelningen
i Sverige, kan de alltså bevaka
hos tyska staten, och de har utsikter
att få ut hela kapitalvärdet inom
en följd av år i enlighet med en särskild
betalningsordning.

Jag kanske ytterligare får understryka,
att tyska vederbörande har varit kritiska
mot att dessa obligationsinnehavare
skulle få vara med om utdelningen
på två ställen. De har ansett, att i och
med skuldregleringen i London borde
obligationsinnehavarna vara nöjda och
inte få konkurrera på en gång i de tys -

ka tillgångarna i Sverige och enligt Londonavtalet.
Och det skulle ju kunna tänkas
att det spörsmålet restes, huruvida
dessa obligationsinnehavare över huvud
taget skulle delta i utdelningen i Sverige,
sedan det har visat sig att de får
en reglering av sina fordringar i enlighet
med överenskommelsen i London.
Jag tror nog jag kan säga, att de svenska
innehavarna av dessa tyska statsobligationer
är bättre gynnade än kanske i
något annat land, och jag menar därför,
att sakligt sett har obligationsinnehavarna
i Sverige ingalunda blivit illa behandlade
utan alldeles tvärtom.

Varför skulle då inte riksbanken få
ut det belopp som härstammar från detta
rövade guld, som riksbanken måst
lämna tillbaka? Ja, reservanterna är ju
på det klara med att det kanske vore
litet orimligt, om inte riksbanken skulle
få vara med alls. De ifrågasätter dock i
sin reservation, om över huvud taget
någon utdelning skall utgå ur de tyska
tillgångarna i Sverige för riksbankens
fordran, men i stället hänvisar de till
att riksbanken kan bevaka sin regressfordran
hos den tyska riksbanken alldeles
utanför det här clearingförfarandet.

Ja, det är ju mycket vänligt av reservanterna
att ge anvisning på denna utväg.
Men jag föreställer mig att den
svenska riksbanken resonerar som så:
Bättre en fågel i handen än tio i skogen! -

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Såsom framgår av det
föreliggande betänkandet har det gjorts
en del framställningar under detta ärendes
behandling. Jag skall be att få lämna
dels en redogörelse för dessa framställningar
och dels en redogörelse för
hur ärendet har utvecklats till dags dato.

Vi har då först en framställning, där
man har begärt att det skulle öppnas
förhandlingar med den tyska förbundsregeringen,
varigenom denna fråga skulle
jämte en del andra frågor så att säga få
tagas upp förhandlingsvägen. Nu har
emellertid förhandlingar upptagits med

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

den tyska förbundsregeringen, och man
kan säga att framställningen i det avseendet
har förlorat sin aktualitet. Därför
har inte heller någon från utskottet
längre vidhållit det yrkandet.

För det andra har i en motion gjorts
en hemställan om att svenska staten skulle
utfylla ett visst belopp till de svenska
rättsägare — inte obligationsinnehavare
— som har lidit förluster genom kriget.
Härför har staten tidigare avstått ett belopp
på sex miljoner kronor av den utdelning.
som beräknades tillkomma vissa
statliga organ. När denna framställning
gjordes, såg det ut som om det belopp
man hade räknat med icke skulle komma
att inflyta. Sedermera har det emellertid
visat sig, att det har influtit, och
dessutom har vissa fordringsägares
rättsanspråk icke kunnat bevisas, varigenom
detta belopp på sex miljoner ansetts
tillräckligt. Därför har också denna
del av spörsmålet förlorat sin aktualitet,
och inte heller på den punkten har
någon ledamot av utskottet hållit på motionens
hemställan.

Vad sedan beträffar själva frågan om
utlämnandet av det rövade guldet till
Holland, så råder även i det fallet full
enighet. Man har i utskottet icke haft
någon erinran att göra emot att detta
guld skall återlämnas i enlighet med den
träffade uppgörelsen, vilken, såsom redan
tidigare framhållits här, avser en summa
på 35 miljoner kronor.

Vad som här skiljer, det är, som fru
Gärde Widemar redan berört, frågan
huruvida svenska staten skall med förmånsrätt
uttaga den regressfordran som
den har fått och som har uppstått genom
återlämnande av detta guld. .lag vill då
säga, att den frågan var uppe i riksdagen
redan 1950, och för bedömande av det
speciella spörsmålet bör man även gå
tillbaka bland annat till det beslut som
fattades av riksdagen 1946 i anledning
av den då träffade överenskommelsen i
Washington. Denna överenskommelse ratificerades,
sedan riksdagen godkänt de
då framlagda propositionerna under
höstriksdagen 1946. Propositionen nr
368 innehöll ilå en hemställan om
ett förslagsanslag till ersättning åt riks -

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld
banken för till Belgien utlämnat guld,
och därvid angavs att beloppet skulle
ersättas av de tyska medlen och utgå
med företrädesrätt. Någon erinran däremot
gjordes inte av riksdagen.

Sedan kom alltså frågan upp 1950.
Vid det tillfället förelåg samma spörsmål,
och man kan säga att reservanternas
nu intagna ståndpunkt var föremål
för behandling redan då. De av reservanterna
åberopade experterna åberopades
även 1950, och riksdagen har således
1950 i princip tagit ståndpunkt till
det spörsmål som hör är angivet.

Jag skall emellertid, herr talman, be
att få lämna en redogörelse över vad
det här är fråga om och hurudan utvecklingen
har blivit efter den tiden.
Hans excellens utrikesministern har redan
berört detta, men jag skall behandla
frågan något utförligare, ty jag tror att
den har ett visst intresse icke blott för
riksdagens ledamöter utan också för allmänheten
i stort.

Den utan varje jämförelse största posten
svenska fordringar, som enligt 1950
års riksdagsbeslut skulle komma i åtnjutande
av utdelning i tvångsclearingen,
utgöres av innehav av tyska statsobligationer
eller andra tyska obligationer.
Huvudposten av de svenska obligationsinnehaven
utgöres av tyska statsobligationer.
Det .svenska innehavet av Daweslånet
uppgår till cirka 30 miljoner kronor,
av Younglånet till cirka 100 miljoner
kronor och av Kreugerlånet till cirka
220 miljoner kronor.

Enligt de av riksdagen fastlagda reglerna
för tvångsclearingen avräknas utdelningarna
på obligationsfordringarnas
kapitalbelopp. Genom den i februari
1953 undertecknade överenskommelsen
angående tyska utlandsskulder, det s. k.
Londonavtalet, åtog sig den västtyska förbundsregeringen
betalningsskyldighet för
Tyska rikets utländska skulder. I avtalet
fastställdes ränte- och amorteringsvillkor
bland annat för Dawes-, Youngoch
Kreugerlånen. Beträffande privata
tyska obligationslån uppdrogs vissa riktlinjer
för uppgörelser mellan borgenärer
och gäldenärer.

Sveriges anslutning till Londonavtalet

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld
godkändes av vårriksdagen 1953. I propositionen
uttalades bland annat att
»svenska borgenärer, vilkas fordringar i
Tyskland icke erhållit full betalning i
tvångsclearingen, är oförhindrade att
sedan fordringen reducerats med de procent,
som erhållits i utdelning från likvidationsnämnden,
göra betalningsanspråk
för den återstående delen av fordringen
gällande i enlighet med Londonavtalets
bestämmelser». Medan övriga
länders obligationsinnehavare sålunda
måste vänta till 1958 för att erhålla den
första amorteringen å sina fordringar,
har svenska obligationsinnehavare genom
likvidationsnämndens utdelningar
kommit i åtnjutande av »förtidsamortering»
i icke obetydlig omfattning.

Genom 1950 års tvångsclearing tillförsäkrades
de svenska obligationsinnehavarna
viss, om ej tillnärmelsevis full
betalning å sina fordringar, vilka vid
ifrågavarande tidpunkt betraktades såsom
rätt osäkra. 1953 års Londonavtal
torde allmänt anses ha utgjort en för
borgenärerna oväntat gynnsam reglering
av de tyska förkrigsskulderna. Angelägenheten
att genom interna åtgärder tillgodose
de svenska obligationsinnehavarna
har otvivelaktigt i hög grad minskats
genom Londonavtalets tillkomst.

Såsom framgår av vad som sagts är
de svenska obligationsinneliavarna för
närvarnde i det gynnsamma läget, att de
dels åtnjuter »förtidsamorteringar» från
likvidationsnämnden, dels för återstoden
av sina fordringar kan tillgodogöra sig
Londonavtalets regleringsbestämmelser.

Jag bar velat lämna denna redogörelse,
som jag tycker ganska klart och tydligt
visar, att dessa obligationsinnehavare
genom den träffade uppgörelsen och
de vidtagna åtgärderna har kommit i en
bättre ställning än andra länders fordringshavare
på Tyskland. .lag kan inte
finna, att det är någon anledning att
här tveka om att göra statens regresskrav
gällande med förmånsrätt, i synnerhet
som riksdagen tidigare har fattat
ståndpunkt i enlighet med denna princip
när det gäller det belgiska guldet och
det inte finns någon anledning att på

denna punkt ha en annan uppfattning i
fråga om det holländska guldet.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill till hans excellens
utrikesministern säga, att jag inte
bestrider, att staten kan ha rätt till
utdelning för sin fordran eller förmånsrätt
för sin fordran, men jag vill ha
denna fråga prövad av en opartisk,
sakkunnig nämnd. Första lagutskottet
har inte, på det material utskottet haft
till sitt förfogande, kunnat göra en sådan
sakkunnig prövning av frågan —
materialet har varit alltför knapphändigt.

Utrikesministern omtalar, att det har
hänt en del sedan debatten år 1950, bland
annat uppgörelsen i London angående
skuldernas reglering. Jag vill påpeka, att
det inte finns ett ord i propositionen
om den saken, och det har inte heller
meddelats någonting till utskottet därom.
För min del har jag inte känt till saken
förrän nu, kanske beroende på att jag
inte var ledamot av riksdagen vid tidpunkten
för uppgörelsen. Jag tycker, att
denna i alla fall är en så pass viktig omständighet
för bedömandet av frågan, att
det hade varit av intresse för utskottet
att känna till den.

Dessutom vill jag säga, att jag inte
har gjort gällande, att det skulle vara
synd om obligationsinneliavarna eller
att det skulle vara synd om de andra
oprioriterade fordringsägarna i clearingen.
Jag har inte ens påstått att deras
utdelning har varit dålig. Här gäller
det emellertid ingen humanitär fråga, utan
en rättslig fråga. Frågan gäller, vem som
har rätt till utdelning ur dessa medel,
och vi reservanter anser, att detta bör
prövas av en sakkunnig juridisk instans.
Första lagutskottets prövning har varit
alltför knapphändig för att den skulle
vara tillfredsställande. Det är därför som
vi skulle vilja ha frågan hänskjuten till
opartisk prövning — framför allt för
statens egen skull.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av fru Gärde
Widemars påpekande, att det i propositionen
inte nämnts någonting om uppgörelsen
i London år 1953, vill jag bara
upplysa om, att denna uppgörelse har
blivit förelagd riksdagen och godkänd
av riksdagen och alltså får presumeras
vara känd för första lagutskottets ledamöter.
Den föreliggande propositionen
hade ju som sin huvuduppgift att begära
riksdagens samtycke till att acceptera
uppgörelsen med västmakterna angående
återlämnandet av det rövade guldet. Frågan
om regressrätt och rätten att få utdelning
i de tyska tillgångarna ansågs i
propositionen vara i princip tidigare löst,
och därför lades ingen huvudvikt vid
denna sida av problemet.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Naturligtvis ämnar inte
jag som lekman försöka mig på några
juridiska spekulationer i denna fråga.
Den har betecknats som en av de mest
svårlösta och komplicerade som riksdagen
haft att syssla med på mången god
dag, och jag förstår fuller väl, att en
hel del riksdagsledamöter, även juridiskt
skolade och erfarna, känner olust inför
detta ärende.

Att vi skall godkänna den överenskommelse,
som träffats om utlämnande
av guldet, råder det ingen som helst
tvekan om. Om den saken har vi varit
fullkomligt eniga i utskottet. Den omständigheten,
att eu reduktion med omkring
25 procent kunnat göras på västmakternas
krav, är ju bara tillfredsställande,
i all synnerhet som den inte innebär
någon prutning på vår moraliska
skyldighet utan grundar sig på det förhållandet,
att man inte med fullständig
säkerhet kunnat konstatera, att en viss
mindre del av guldpartiet härrör från
Holland.

Vad vi har haft delade meningar om
är, såsom fru Gärde Widemar här tidigare
sagt, huruvida vi med stöd av
gällande rättsregler kan godkänna statens
anspråk på ersättning —• och crsätl -

Ang. utlämnande av s. k. rövat guld
ning med förmånsrätt — ur den tyska
clearingen till förfång för andra fordringsägare.
Det är uppenbart, att det är
utomordentligt svårt att ta ställning till
en sådan sak. Frågan kräver en prövning
av en instans med högsta juridiska
kompetens. Med hänsyn därtill har jag
funnit angeläget, eftersom det är omöjligt
för lekmän att överblicka de internationellt
rättsliga och civilrättsliga aspekter,
som detta ärende i sin helhet
öppnar, att ansluta mig till de utskottsledamöter,
som hävdar, att denna fråga
bör prövas av en instans med högsta
kompetens. Jag tror nämligen, herr talman,
att ett sådant förfaringssätt skulle
i viss mån fritaga vårt land från misstanken
att vilja gynna vissa privaträttsliga
intressen till förfång för andra. Jag
tror att det utåt skulle ge intryck av en
strävan att iakttaga objektivitet. Allt
detta skulle vara till gagn för vårt land
i det framtida förhållandet till våra
grannländer och inte minst till det tyska
folket.

Jag har, herr talman, med dessa få
ord velat motivera, varför jag har undertecknat
reservationen, till vilken jag
yrkar bifall.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! För att det inte skall
råda någon missuppfattning ber jag att
få bemöta fru Gärde Widemars påstående,
att vi skulle ha behandlat ärendet
knapphändigt i utskottet. Jag vill betona,
att detta inte är med verkliga förhållandet
överensstämmande. Vi har behandlat
det både 1954 — frågan var ju
uppe redan under höstriksdagen — och
1955. Vi har haft sakkunnig expertis till
föredragning, och vi bär inhämtat alla
de upplysningar i ärendet som vi liar ansett
behövliga. Jag tror därför att vi med
all rätt kan säga, att utskottet har prövat
detta mycket betydelsefulla problem
med största omsorg.

Herr AIILKVIST (s):

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppkomma beträffande

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

utskottets behandling av denna fråga vill
jag — utöver vad herr Lindblom redan
sagt — framhålla att Lodonavtalets tillkomst
inte var någon överraskning för
utskottsmajoriteten. Utskottet kände med
andra ord väl till att riksdagen år 1953
godkänt detta avtal. Att reservanterna inte
har ansett sig böra ägna frågan så
stor uppmärksamhet, att de följt utvecklingen
på området, får alltså stå för deras
egen räkning.

Sedan fru Gärde Widemar här erkänt,
att Londonavtalet ställt hela frågan i ett
annat läge, borde detta föranleda henne
att ta tillbaka sitt yrkande om bifall
till reservationen.

När herr Björnberg säger, att en motivering
för reservanternas ståndpunkt
är att det skulle kunna uppstå förvecklingar
med Tyska riket, om man följde
propositionen, vill jag endast framhålla,
att i den mån missnöje yppats från
Tyskland har det berott på att de svenska
obligationsinnehavarna genom clearingbestämmelserna
har kommit i en
gynnsammare ställning än andra länders
obligationsinnehavare. Missnöjet ligger
alltså snarare på den motsatta sidan,
herr Björnberg.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag har sagt att jag tyckt
det vara en viktig omständighet för utskottet
att ha fått kännedom om resultatet
av förhandlingarna i London. Jag
har däremot inte sagt att det ändrat min
uppfattning i frågan, nämligen att denna
sak bör bli föremål för rättsprövning.
Utskottet har kanske behandlat frågan
på ett vidlyftigt sätt, men inte någon
del av utskottets handläggning i detta
ärende har ägnats rättsenligheten av statens
anspråk, och det är den frågan jag
vill ha prövad.

Min uppfattning är alltså inte ändrad.
Jag anser mig inte själv kompetent att
bedöma om svenska statens anspråk på
betalning och förmånsrätt är riktigt,
utan jag vill ha det prövat av en opartisk
nämnd. Majoriteten i utskottet ansåg
sig kompetent att bedöma saken, och
det får stå för dess räkning, men jag

frångår inte min tidigare uppfattning
att jag inte är kompetent att bedöma
denna fråga, och det ansåg inte heller
övriga reservanter att de var.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående viss
ändring i aktiebolagslagstiftningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 71, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303)

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 7 maj 1954 (nr 194) gäller
till och med den 30 juni 1955, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1956.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

dels de likalydande motionerna nr 402
i första kammaren av herr Svärd och
nr 499 i andra kammaren av herr Cassel
m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 407 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. och nr 504 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 402 och II: 499 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) besluta att återkalla sitt samtycke
till förordnandet av år 1947 om tillämpning
av prisregleringslagens huvudbestämmelser
samt

2) antaga i motionerna infört förslag
till lag angående ändring av prisregleringslagen,
avseende införande i 1 § av
ett tillägg, enligt vilket giltighetstiden
för förordnande om tillämpning av prisregleringslagens
huvudbestämmelser
finge vara högst ett år.

1 motionerna 1:407 och 11:504 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
återkalla sitt godkännande av förordnandet
av år 1947 om tillämpning av
prisregleringslagens huvudbestämmelser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 402 och II: 499, i vad de avsåge
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § prisregleringslagen den 30
juni 1947; samt

C) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 402 och II: 499, i vad däri yrkats,
att riksdagen måtte besluta att återkalla
sitt samtycke till förordnandet av år
1947 om tillämpning av prisregleringslagens
huvudbestämmelser, ävensom
motionerna 1:407 och 11:504.

Reservationer hade anförts av herr
Magnusson och fröken Welterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande hort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

2 Förslit kammarens protokoll 1955. Nr 12

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B) att riksdagen måtte besluta att för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 §
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

C) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 402 och II: 499, så vitt nu vore
i fråga, samt till motionerna I: 407 och
II: 504, måtte besluta att från och med
den 1 juli 1955 återkalla sitt samtycke
till förordnandet av år 1947 om tillämpning
av prisregleringslagens huvudbestämmelser; 2)

av herr Anders E. Johansson, fru
Hamrin-Thorell, fru Sjöstrand och herr
Rimmerfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 402 och II:
499, såvitt nu vore i fråga, samt till motionerna
I: 407 och II: 504, måtte besluta
att från och med den 1 juli 1955 återkalla
sitt samtycke till förordnandet av
år 1947 om tillämpning av prisregleringslagens
huvudbestämmelser.

I det i herr Magnussons och fröken
Wetterströms reservation framlagda lagförslaget
hade i 1 § gjorts samma tilllägg,
som föreslagits i motionerna I:
402 och II: 499.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Vid andra lagutskottets
utlåtande beträffande förlängning av giltighetstiden
för prisregleringslagen har
jag tillsammans med fröken Wetterström
avgivit en reservation emot utskottets
beslut.

Med hänsyn till den utredning, som
f. n. pågår, har vi inget att invända
emot att denna lag förlänges såsom en
beredskapslag. För att lagen skall träda
i tillämpning erfordras ett särskilt förordnande
härom av riksdagen. Sådant
förordnande meddelades av 1947 års
riksdag och har ansetts förnyat för
varje gång som denna lags giltighetstid
liar förlängts. Det egendomliga förhål -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

landet har då inträffat att prövning icke
företagits huruvida de förutsättningar
förelegat, som har stipulerats för att lagen
skall kunna sättas i kraft.

Enligt 1 § i prisregleringslagen föreskrives
nämligen, att villkoret för att
den skall kunna sättas i kraft är att
det föreligger »krig, krigsfara eller av
krig föranledda utomordentliga förhållanden».
Ingen torde kunna påstå att
någon av dessa förutsättningar nu föreligger.
Därför har vi kommit till det resultatet,
att riksdagen icke ulan att göra
våld på bestämmelserna i lagen kan tilllåta
en fortsatt tillämpning.

Vårt yrkande går därför ut på att det
av riksdagen år 1947 meddelade beslutet
om tillämpning av prisregleringslagen
återkallas från och med den 1 juli i år.
Det förvånar mig att andra lagutskottet
i sitt nu föreliggande utlåtande helt
bortser ifrån detta allvarliga förhållande,
nämligen att ett bifall till utskottets hemställan
innebär ett avsteg ifrån en lag
och förordning, som riksdagen själv har
beslutat. Utskottet har i denna del helt
lämnat motionerna obesvarade.

Jag vill särskilt framhålla, att det är
synnerligen angeläget, att uppenbart
maktmissbruk icke sker från majoritetsblockets
sida genom ett otillbörligt utnyttjande
av fullmaktslagar på icke avsett
sätt, om en verklig samling skall
kunna uppnås i vårt land vid kritiska
tillfällen.

I motion nr 1:402 och 11:499 har
framställts yrkande om att giltighetstiden
för eventuellt förordnande om tilllämpning
av ifrågavarande lag må vara
högst ett år. Då vi reservanter funnit
det angeläget, att förutsättningarna för
en beredskapslags tillämpning blir prövade
åtminstone en gång om året av riksdagen,
har vi i vår reservation upptagit
detta yrkande. Det skulle omöjliggöra ett
sådant slentrianmässigt förfarande som
riksdagen i denna fråga gjort sig skyldig
till, vilket medfört, att vi med åsidosättande
av lagens förutsättningar bedrivit
priskontroll i vårt land.

Med hänsyn till konsumenternas intressen
och till näringslivets naturliga
utveckling finner jag det välmotiverat

att vi nu från och med den 1 juli låter
priskontrollen försvinna. Vi kan nämligen
icke dela majoritetens åsikt, att det
är nödvändigt att kvarhålla detaljregleringar,
som icke hör hemma i nuvarande
förhållanden utan endast kan ha sitt berättigande
i exceptionella, av krig förorsakade
förhållanden.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till den med T betecknade reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Då undertecknad tillsammans
med övriga representanter för
det parti jag tillhör i utskottet har fogat
en reservation till det föreliggande
utskottsutlåtandet, ber jag att få redovisa
några av våra synpunkter.

Jag kan i huvudsak förena mig med
föregående talares argumentering, men
därutöver vill jag erinra om att denna
prisregleringslag tillkom under en tid
med ytterst exceptionella förhållanden
på varumarknaden och under en tid då
dess berättigande var långt mindre omstritt
än vad fallet är för närvarande.

Under kristiden med sin varuknapphet
och den ständigt stegrade efterfrågan
på framför allt vissa nödvändighetsvaror
låg ju frestelsen ytterst nära till
hands att tillämpa oskäliga och omotiverade
prisförhöjningar på vissa varor.
Det är väl ingen som inte medger, att
en statlig prisreglering under dylika förhållanden
kan anses vara motiverad. I
dag är emellertid förhållandet helt annorlunda.
Det råder inte någon egentlig
varuknapphet. Man kan snarare tala om
motsatsen, en köparnas marknad. Vi har
under senare tid haft och har alltjämt,
i motsats till vad jag nyss sagt, ett prispressande
varuöverskott på de allra flesta
av våra produktionsområden. Vi har
överskott av livsmedel, överskott av textilvaror
o. s. v. Vi har ett produktionsöverskott,
som i förening med en allmän
konkurrens —- enligt vad jag kan förstå
—- utgör den allra säkraste garantien
för att någon prisuppskörtning inte längre
kan förekomma. Jag tror också att
detta varuöverskott och denna fria kon -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

kurrens är ett överlägset och mera acceptabelt
alternativ än ett opåkallat samhällsingripande
i prisreglerande syfte.

Att man under senare år starkt ifrågasatt
prisregleringslagens behövlighet
framgår ju bland annat därav, att Kungl.
Maj:t på hemställan av fjolårets riksdag
tillkallat särskilda sakkunniga för att
närmare utreda ett fortsatt eventuellt
behov eller inte av en prisreglerande
verksamhet som denna. Man får väl förutsätta,
att när riksdagen i fjol samlade
sig kring sin skrivelse skedde detta under
en känsla av att det här rörde sig
om en lagstiftning och en samhiillsreglerande
verksamhet, för vars existens
och bibehållande det inie längre fanns
något reellt underlag. Därmed har man
självfallet inte underkänt den betydelse
som en sådan prisreglering haft i ett,
som jag nyss nämnde, kritiskt läge,
präglat av varuknapphet och en stigande
efterfrågan.

I handelsministerns direktiv för de i
december i fjol tillsatta priskontrollsakkunniga
heter det bland annat att »en
prisövervakning från det allmännas sida
kan visa sig vara ändamålsenlig för
att ge konsumenterna intresse av en viss
insyn i prissättningen».

Ja, detta intresse från konsumenternas
sida saknas ingalunda redan nu, och
att man på det hållet utan statliga ingripanden
också skaffar sig den allmänna
insyn som man här talar om, därom
vittnar inte minst den snabbhet, varmed
man slår ned på eventuella prisförhöjningar,
vilka man tror saknar berättigat
underlag.

I de uti detta ärende väckta motionerna
pekar motionärerna på en sak,
som enligt mitt förmenande särskilt bör
uppmärksammas, nämligen att en priskontroll
på längre sikt i själva verket
»arbetar i strid mot de strävanden till
ökning av den fria konkurrensen, som
ligger bakom den häromåret antagna lagen
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet».

Det synes mig i likhet med motionärerna
som om denna lagstiftning borde
kunna betraktas som ett bättre alterna -

tiv till priskontrollen och än mera att
föredraga som ett medel att befrämja
tillfredsställande och önskvärda marknadsförhållanden.

Ja, herr talman, jag skall inte längre
uppta tiden med att argumentera. Det
synes mig och reservanterna i övrigt
högst opåkallat att ytterligare förlänga
den fullmakt, som Kungl. Maj :t i detta
avseende hittills innehaft. Vi hävdar
också att förutsättningarna för prisregleringslagens
fortsatta bibehållande i dagens
läge inte är för handen.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig
med flera till detta utlåtande fogade reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det har här i riksdagen
rått mycket stora motsättningar beträffande
den lag som nu föreligger till
handläggning. Vi har dock, tycker jag,
närmat oss varandra undan för undan.
I fjol var vi faktiskt eniga om att denna
fråga skulle göras till föremål för ett
övervägande efter en allsidig utredning,
och i år är vi i utskottet allesammans
eniga om att förorda en förlängning av
denna lags giltighetstid.

I övrigt råder givetvis något olika
uppfattningar. Oppositionen erkänner
visserligen i och med att den är med om
att tillstyrka en förlängning av lagens
giltighetstid att det kan finnas en situation,
då sådana här lagbestämmelser kan
behövas, men den vill ha dem väl inlåsta
i departementet, så att de inte kommer
till användning i praktiken. Oppositionen
syftar närmast till att priskontrollnämndens
verksamhet skall upphöra
i och med att lagens nu gällande
giltighetstid går ut.

Majoriteten i utskottet ansluter sig i
detta fall till regeringens ståndpunkt,
som är den att regeringen anser, att den
behöver detta verktyg såsom ett medel
i strävandena att upprätthålla ekonomisk
balans i samhället. Majoriteten förordar
därför att prisregleringslagens giltighetstid
skall förlängas och avstyrker

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

yrkandet om att det medgivande, som
riksdagen en gång givit till Kungl. Maj:t
att förordna om lagens tillämpning, skall
tas tillbaka.

Inom oppositionen har enligt motionerna
olika motiv anförts för det sistnämnda
yrkandet. Högerreservanterna
ägnar sig uteslutande åt den mera konstitutionella
sidan av det föreliggande
spörsmålet. När utskottet i fjol förordade
en utredning, menade vi att första
paragrafens bestämmelser om när lagen
skall tillämpas inte passar nu för tiden.
Vi menade att den behövde omarbetas,
därest det nu i fortsättningen skall behövas
en sådan här i lag reglerad verksamhet.
Att från den utgångspunkten anse
att det medgivande, som riksdagen
givit, nödvändigtvis bör återkallas, det
är dock något annat än att, såsom vi
gjorde, erkänna att detta verktyg kanske
inte är riktigt lämpligt konstruerat med
hänsyn till de förhållanden som nu råder
inom näringslivet.

Majoriteten har i sin bedömning av
frågan, om Kungl. Maj:t skall få använda
fullmakten i fortsättningen eller ej,
menat att det är riktigast att undersöka
hur Kungl. Maj:t hittills har handhaft
sin fullmakt och även reflektera över
hur Kungl. Maj:t kommer att använda
den. Om vi då först ser på hur den använts,
så är det ju ingen tvekan om att
tillämpningen har skett efter de rådande
förhållandena. I ett av de sista numren
av »Från departement och nämnder»
finns en utredning rörande priskontrollnämndens
verksamhet och prisregleringslagens
tillämpning. Det påvisas att
vi nu är inne i det sjätte skedet av lagens
tillämpning. Lagen har ändrats vid
olika tillfällen, direktiven har ändrats,
och den praktiska tillämpningen har undan
för undan anpassat sig till utvecklingen
på näringslivets område. Detta
sjätte skede är alldeles påtagligt ett avvecklingsskede.
Majoriteten i utskottet
menar då, att i avvaktan på resultatet
av den föreslagna utredningen bör det
finnas möjligheter att arbeta efter de
riktlinjer, som nu är uppdragna i propositionen.
Skäl för misstankar alt
Kungl. Maj:t med de riktlinjerna för

ögonen kommer att missbruka denna
fullmakt föreligger enligt majoritetens
mening icke.

Priskontrollnämnden har i sin skrivelse
begärt en förlängning av lagens giltighetstid
och i anslutning till det redogjort
för hur den tänker arbeta under
den utsträckta tillämpningstiden. Såsom
framgår av propositionen anför priskontrollnämnden
— vilket vi också har
refererat i utskottets utlåtande — att enligt
priskontrollnämndens mening bör
den kontrollerande verksamheten bedrivas
efter nuvarande riktlinjer intill dess
resultatet föreligger av den tillsatta priskontrollutredningens
arbete. Det heter
vidare: »Å ena sidan borde sålunda en
fortsatt avveckling av den direkta prisregleringen
även i fortsättningen ske på
varuområden där tillgången vore tillfredsställande
och där en effektiv priskonkurrens
kunde väntas göra sig gällande
vid fri prisbildning.»

Använder Kungl. Maj :t fullmakten på
det sättet, tycker jag att oppositionen
inte borde ha någonting att invända. Det
borde därför inte finnas något skäl att
återkalla det medgivande som riksdagen
har gjort. Priskontrollnämnden har vidare
framhållit, att dess verksamhet bör
bedrivas även på tjänsteområdena, där
den skulle beakta möjligheterna till avveckling
av prisregleringen. Sedan kommer
en synpunkt, som oppositionen däremot
kanske inte tycker är så särskilt
bra. Nämnden säger: »Å andra sidan
borde prisreglering återinföras på sådana
områden där prisläget icke vore kostnadsmässigt
motiverat. På områden där
den direkta prisregleringen slopades borde
— såsom hitintills — prisövervakning
träda i stället.»

Enligt utskottsmajoritetens mening föreligger
inga som helst risker för att
Kungl. Maj:t skall missbruka sin fullmakt
under den tid som återstår till
dess att vi får se resultatet av utredningsarbetet.
Det är den bärande motiveringen
för att vi avslår motionernas yrkande
om medgivandets återkallande.

Högerreservanterna går, som jag sade,
uteslutande på den motiveringen, att 1 §
inte kan tillämpas under nu rådande

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

förhållanden. Folkpartiets motion tar
upp detta spörsmål ur en annan synpunkt.
Den motionen innehåller nämligen
en lovsång till den fria konkurrensen
och dess möjligheter att tillse att
en sund prispolitik tillämpas. Av folkpartiets
motion förefaller det som om
man inom folkpartiet strävade efter att
i denna fråga vara både manchesterliberal
och socialliberal, ty man anser tydligen
att här skall ingenting underlåtas.
Vi skall, enligt motionärerna, utnyttja
den särskilda lagstiftning som finns mot
konkurrensbegränsning och ge kommerskollegium
större möjligheter att utöva
en lämplig verksamhet på detta område.
Det är väl, förmodar jag, den socialliberala
synpunkten. Den manchesterliberala
uppfattningen kommer till uttryck
i den del av motionen, där det talas om
konkurrensens värde och där det säges,
att »därvid utgallras också de företag,
som drives under oekonomiska förhållanden».
Det skulle vara verkligen nöjsamt
att få höra herr Ohlon, som här är
huvudmotionär, i ett politiskt föredrag
under nästa valrörelse för småföretagarna
och de små shopinnehavarna i Göteborg
lägga ut texten, att den fria konkurrensen
har en stor uppgift att fylla
genom att utgallra en del av deras småföretag.

För min del tvivlar jag, som jag sagt
i annat sammanhang, på den fria konkurrensen.
Den fanns och fyllde sin uppgift
en gång i tiden, men jag undrar om
den verkligen gör det i vårt nutida så
att säga överorganiserade samhälle. Vi
har ju till och med måst stifta en särskild
lag som skall hindra konkurrensbegränsning,
och därmed har vi ju tydligt
sagt ifrån att vi inte tror på existensen
av fri konkurrens.

Majoriteten inom utskottet anser nog,
att den verksamhet, som priskontrollnämnden
nu utövar under sitt avvecklingsskedc,
har sitt stora värde. För att
belysa det skall jag anföra ett enda exempel.

Den s. k. bilvänliga minoriteten i riksdagen
har år efter år yrkat på åtgärder,
varigenom priskontrollnämndens
verksamhet skulle upphöra, och det yr -

kandet framställdes också i fjol. Den
s. k. hilfientliga majoriteten medverkar
till att priskontrollnämndens verksamhet
har fått fortsätta även i år. Genom
priskontrollnämndens verksamhet sänktes
bilpriserna i fjol med jag vill minnas
80 miljoner kronor, bensinpriset
med sammanlagt ca 25 miljoner och reparationskostnaderna
med lika mycket.
Där medverkade den »bilfientliga» riksdagsmajoriteten
med varm hand till att
bilägarna genom priskontrollnämndens
verksamhet gjorde en besparing på sammanlagt
130 miljoner kronor. Jag tycker
att det var vackert handlat av den s. k.
bilfientliga majoriteten!

Man kan plocka fram olika områden,
där priskontrollnämndens verksamhet
påtagligt varit till gagn. Det är enligt min
mening en sund plan för dess arbete under
det kommande året att den skall följa
utvecklingen på prisområdet, avveckla
kontrollen där man kan räkna med att
konkurrensen är tillräcklig för att en
sund prispolitik skall tillämpas, övervaka
prisförhållandena och vidta de åtgärder
som kan befinnas lämpliga. Dessa
åtgärder går ju i första hand ut på
att förhandla med producenterna eller
varuförmedlarna, så att man kommer
överens om ett pris som kan vara skäligt
ur olika synpunkter. Större delen
av de prissänkningar, som jag nyss
nämnde på bilmarknaden, har ju uppnåtts
genom förhandlingar.

Jag tror att det är till gagn för folkhushållet,
att priskontrollnämnden får
fortsätta en verksamhet efter dessa riktlinjer
och att Kung], Maj:t har detta
verktyg att användas där det lämpligen
behövs. Jag erkänner att verktyget
kanske inte är så precis lämpligt •— så
som lagen är formulerad — men tillämpningen
finns det ingen anledning att
kritisera.

Att nu kasta bort detta verktyg skulle
vara ungefär detsamma som att jag behöver
utföra ett litet snickeriarbete såsom
villaägare och väntar med att utföra detta
i och för sig nödvändiga arbete tills
jag får tillfälle att skaffa den snickarsåg
som är lämpligast för arbetet, fastän
jag har tillgång till en vedsåg som jag

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

också skulle kunna använda. Med detta
menar jag, att vi bör använda denna
kanske rent lagtekniskt inte så lämpliga
lagstiftning, med dess i texten formulerade
förutsättningar o. s. v., till dess
resultatet av den pågående utredningen
föreligger.

Nu har, tror jag, bägge oppositionspartierna
klankat litet grand på Kungl. Maj :t
för att det dröjt innan utredningen satts
i gång. Jag tycker nog att de i stället
bör vara tacksamma för dröjsmålet, ty
utredningen kan ju resultera i att vi
under normala förhållanden inte behöver
en sådan här reglerande verksamhet
utöver vad vi redan har i form av kartellövervakningen
och åtgärderna mot
konkurrensbegränsning. Skulle vi i dagens
situation ställas inför spörsmålet
om en prisregleringslags vara eller inte
vara i fortsättningen, måste resultatet
uppenbart bli att vi skulle få en permanent
lagstiftning. Opponenterna kan således,
tycker jag, lugna sig litet i förhoppning
att utvecklingen skall gå därhän,
att det klarar sig med den lagstiftning
som man i övrigt har.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade herr
ordförande har gjort gällande, att det
skulle vara nödvändigt för regeringen
att vid tillämpningen av sin ekonomiska
politik ha ett sådant verktyg som priskontrollen
utgör. Men samtidigt har herr
Norman också gjort gällande, att den nu
ifrågavarande prisregleringslagen har
tillämpats på ett så oskyldigt sätt, att
man inte skulle behöva vara rädd för att
göra detta avsteg från praxis, då man
beslutar tillämpning av en lag för vilken
det inte finns de givna förutsättningarna.

Herr Norman har försökt göra gällande,
att priskontrollens nuvarande arbetssätt
utgör ett bevis för att man i stort
sett följer — liksom det också säges i
utskottsutlåtandet — de direktiv som en
gång är lämnade till den pågående utredningen.
Jag måste för min del säga,

att det väl ändå vore rätt svagt av riksdagen
om man skulle låta direktiven
för en utredning bli utslagsgivande för
ett beslut om lagens giltighet.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! När frågan om priskontrollen
nu behandlas i riksdagen, är det
anledning att uppmärksamma att folkmajoriteten
här i landet har krävt, att
priskontrollen skall bestå och att den
därtill skall skärpas. Nu finner man av
utskottets utlåtande och av vad herr Norman
sade, att priskontrollen successivt
skall avvecklas.

Mot denna bakgrund måste man dock
fastslå, att högern och folkpartiet är utrustade
med ett ganska frejdigt mod,
när de blankt struntar i folkmajoritetens
mening och kräver att priskontrollcn
omedelbart skall upphöra. Det är
ju ingen måtta på de attacker, som man
från det hållet under senaste tiden har
riktat mot priskontrollen i riksdagen, i
pressen o. s. v. Man har också försökt
mobilisera vetenskapen för att bl. a. leda
i bevis, att priskontrollen egentligen
medför högre i stället för lägre priser
och en snedvridning av produktionen.

Ingen kan ju här bestrida, att priskontrollen
under sin existens har spelat
en viss roll, men jag vill säga att mycket
mer hade kunnat göras än vad som är
gjort. Upphävandet av priskontrollen på
trävirke ledde ju på sin tid till en påtaglig
höjning av byggnadskostnaderna.
Jag vill i detta sammanhang passa på
att säga, att jag för min del inte alls
kunde godtaga det sätt på vilket priskontrollnämnden
utnyttjades när det
gällde prissättningen av tackjärnet vid
Norrbottens järnverk, en sak som tidigare
behandlats här i riksdagen.

Nå, vilken roll spelar priskontrollen
nu? Herr Norman har här klargjort detta.
Han har bland annat sagt, att den
avvecklas successivt, och det är ju ett
faktum, som var och en av oss har kunnat
konstatera. Men denna successiva
avveckling strider ju egentligen mot intentionerna
från Landsorganisationen i
detta land. Men trots denna avveckling

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

vänder sig högern och folkpartiet mot
priskontrollen och vill ha den helt avvecklad.
Man menar på det hållet att
den är överflödig, och man säger också
att konkurrensen är det bästa medlet.
Det är emellertid mycket lätt att konstatera
att trots varuöverflödet faller inte
priserna, utan tendensen har ju varit
att de stiger. Var har vi att söka orsaken
till detta? Ja, orsaken är ju bland annat
monopolpriserna. Herr Norman var
även inne på den saken, fastän han inte
utsade det klart och tydligt. Herr Norman
tvivlade med rätta på den fria konkurrensen.
Det är ju ett mycket riktigt
konstaterande i det monopol-kapitalistiska
land, som vi lever i. Det är väl
tämligen uppenbart, att priskontrollen
borde inriktas just på monopolpriserna,
som upprätthålles trots det varuöverflöd
vi har i landet.

Till sist några mera principiella synpunkter
på priskontrollen. Jag tror nog
man måste säga, att det är mycket svårt
att åstadkomma en effektiv priskontroll
i ett land, där storkapitalet behärskar de
utslagsgivande produktionsmedlen. Därför
är det nog ett riktigt konstaterande,
att grundbetingelserna för att uppnå en
fullt effektiv priskontroll är att samhället
äger de utslagsgivande produktionsmedlen.
Tag exempelvis skogsindustrien.
Dess huvuddel behärskas ju av privatkapitalistiska
koncerner. Nog är det
väl ett faktum, att de väldiga exportpriserna
fick slå igenom även på den inhemska
marknaden med påföljd att de
inhemska priserna steg i motsvarande
utsträckning. Och om vi tar byggnadsämnesindustrien,
som är mycket starkt
monopoliserad, är det väl ett faktum, att
monopolpriserna där utgör den främsta
förklaringen till de höga byggnadskostnaderna
i vårt land. Eller låt oss ta
rustningsindustrien. Det finns ju ingen
priskontroll, som kan göra någonting åt
dessa rustningskoncerners prissättning
när det gäller kanoner, flygplan etc. Deras
monopolställning gör dem ju faktiskt
till ekonomiska diktatorer i vårt land.
Det är bland annat detta som det är viktigt
att peka på i samband med en diskussion
om priskontrollen. Om man

skall ha möjlighet att effektivt kontrollera
priserna, måste man därför sikta
på att samhället skall besitta de nödvändiga
ekonomiska kommandohöjderna.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
behandlades den nu föreliggande frågan
om behovet av och förutsättningarna för
priskontrollens bibehållande mycket ingående.
Samma förhållanden har berörts
även i år. Jag skall inte fördjupa mig
alltför mycket i dem. Jag vill bara konstatera
att man efter överläggningarna
i fjol kom fram till att det var nödvändigt
att tillsätta en utredning för att undersöka,
på vilken grund en eventuellt
fortsatt priskontroll skall byggas eller
om detta instrument numera är överflödigt.

Såsom redan sagts här i debatten i dag
är priskontrollverksamheten grundad på
en fullmaktslag, som av Kungl. Maj:t
skulle få tillämpas vid krig och krigsfara
eller eljest utomordentliga, av krig
framkallade förhållanden. Det är nu, tio
år efter krigets upphörande, ett svagt
underlag för denna lagstiftning, och därför
har man ju, närmast för utseendets
skull, måst skaffa någon annan grund
att bygga på. Och nu har som sagt en
utredning igångsatts.

Jag beklagar att inte handelsministern
är närvarande i kammaren. Jag hade
tänkt att ta upp några principiella frågor,
som det hade varit av mycket stort
intresse att få höra hans inställning till.
Det kunde ju ha varit ett handtag på
vägen för den nu sittande utredningen
vid dess ställningstagande till dessa frågor.

Handelsministern lovade i fjol att vi
skulle få en förutsättningslös utredning
och att vi skulle få en utredning, som
tillsattes utan dröjsmål. Jag skall nu endast
helt kort säga något om hur dessa
löften blivit uppfyllda. Av de i andra
lagutskottets utlåtande refererade utredningsdirektiven
kan man ju få en viss
uppfattning. .Tåg överlämnar åt kamma -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

rens ledamöter att själva bilda sig en
mening, om utredningsdirektiven är förutsättningslösa.
Med avseende på snabbheten
vid tillsättandet av utredningen
vill jag säga att det tog i varje fall mera
än ett halvt år, innan statsrådet kunde
bestämma sig för att igångsätta denna
synnerligen önskvärda utredning.

I den föregående debatten liksom i
år har man pekat på det mycket begränsade
område, som priskontrollnämnden
kan verka på. I fjol framhölls det — och
det finns inte någon anledning att räkna
med att någon större förändring skett
— att i fråga om 9 procent av de kostnader,
vilka ingår i levnadskostnadsindex,
bär priskontrollnämnden möjlighet
att påverka prissättningen. För detta
skall man upprätthålla en omfattande
apparat och även ålägga företagen en
utomordentligt betungande redovisningsskyldighet.

Det har också tidigare framhållits, vilket
jag bara i förbigående vill understryka,
att priskontrollnämndens verksamhet
och en därav föranledd fastlåsning
av priserna kan medföra ogynnsamma
verkningar i betydande utsträckning.
Därmed uppstår lätt en stelhet på
prisbildningens område. De priser, som
avsetts som maximipriser, blir många
gånger minimipriser, och det kan ingalunda
vara önskvärt. Jag tror inte att det
är en fördel för vårt land att vi har en
av de statliga myndigheterna auktoriserad
priskatalog på alla varor. Ju mer
man tränger in i dessa problem, dess
mer måste man komma till insikt om
att en bestående priskontrollerande
verksamhet inte kan vara välsignelsebringande.

I sitt inlägg i debatten nämnde andra
lagutskottets ärade ordförande en del
exempel. Han pekade på de utomordentliga
vinster för köparna som erhållits
genom den prissänkning som genomförts
på bilismens område. Han räknade
med flera tiotal miljoner kronor, som
priskontrollnämnden trollat fram. Jag
skulle vilja ställa en motfråga: Hur stor
hade prissänkningen blivit utan priskontroll?
Det kan tänkas att den hade
blivit ännu större. Jag tror att de be -

lopp, som verkligen kan föras på priskontrollnämndens
kreditsida, är ganska
blygsamma. Vi får också tänka på att,
när man går fram så stelbent som här
skett, kommer det många gånger visserligen
att bli lägre priser men även sämre
service. Det kan man inte bortse
ifrån.

Låt mig ta ett annat område, eftersom
vi nu är inne på bilismen. Vi kan ta
prissättningen för taxikörning här i
Stockholm. Den osäkerhet som rått på
detta område är häpnadsväckande. Det
har varit 7 procent upp och 3 procent
ned, och i den stilen har det gått. En
myndighet har sagt att det är skäl att
sänka priserna, en annan antyder att det
i stället finns underlag för att höja dem,
och vad som är det rätta är det alldeles
omöjligt att få klart för sig. Jag vet inte,
om det kom fram tydligt i redovisningarna,
vad som verkligen behövs för dessa
företagare. Vi måste tänka på att det
vanligtvis är fråga om småföretagare
som skall försörja sig helt och fullt på
rörelsen, ordna för sin egen pensionering
och se till att rörelsen kan utvecklas
och drivas. Jag är inte säker på att
det bäst beaktas genom priskontrollnämndens
taxesättning.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
gå över till de rent principiella synpunkter
som utskottets ordförande var inne
på. Vi är ändå på det klara med att i
vårt samhälle och med vårt ekonomiska
system borde helst den fria konkurrensen
få påverka utvecklingen och alldeles
särskilt utgöra grunden för prissättningen.
Man borde därför söka att
lägga till rätta för den fria konkurrensen.
I den ekonomiska debatt, som förts
här i olika sammanhang, har vi ju hört
hur man har velat liberalisera importen
för att därigenom få ökad konkurrens.
Det är ett steg i rätt riktning, och
därom råder väl ingen tveksamhet. Men
se på huru vi söker bygga upp det fria
konkurrenssystem vi vill ha! Vi tar som
exempel en företagare, som vill börja
en verksamhet. Först skall han ha nådigt
tillstånd för att bygga en fabrik, och
på det får han många gånger vänta i
åratal. Sedan får han begära tillstånd

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

att få låna pengar för att kunna driva
sin rörelse. Ett sådant tillstånd skall
också prövas i särskild ordning. Kommer
han sedan i gång får han inte göra
sina kalkyler själv, utan dessa skall göras
upp av priskontrollen. Skulle han
till sist till äventyrs få något överskott
på sin rörelse, så tar ju staten lejonparten.
Om hans rörelse går dåligt, får
han själv stå för förlusten helt och
hållet. Enligt gällande bestämmelser får
han inte ens balansera ett underskott till
ett nytt år, och blir det sedan något över
skall han av bruttot betala huvudparten
till staten. Tror man att detta är ett gott
underlag för att skapa ett fritt konkurrenssamhälle?
Jag tror det inte, och jag
har en stark känsla av att påståendet att
man vill åstadkomma ett fritt konkurrenssamhälle
är ett tämligen tomt tal.

Herr talman! Jag skulle kanske säga
några ord om att det är ganska egendomligt
att de, som mest högljutt ropar
på denna kontroll och denna insyn, vill
undanta näraliggande områden, som särskilt
intresserar dem. Jag menar inte att
vi bör vidga kontrollen till arbetsmarknadens
område, men jag tycker att det
är egendomligt att man, så fort vi tangerar
arbetsmarknaden, inte alls vill vara
med om någon insyn eller övervakning
av kostnader och löner.

Herr talman! Med detta skall jag be
att få instämma i det redan ställda yrkandet
om bifall till den med 1) betecknade
reservationen. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att det bländverk,
som priskontrollen utgör, med det snaraste
bringas ur världen!

Fru HAMRIN-THORELL (fp) :

Herr talman! Eftersom jag tillhör reservanterna
skulle jag vilja framföra
några synpunkter, som utgjort motiv för
mitt ställningstagande i denna fråga. Jag
har sett på frågan ur konsumenternas
och husmödrarnas synpunkt, i synnerhet
när det gäller priserna på livsmedel.
Inte annat än vad jag kan inse måste
priskontrollen på längre sikt verka
avtrubbande på deras prismedvetande.

Det är klart att om man ser priskon -

trollen i en aktuell situation, kan den
ha både fördelar och nackdelar. När det
gäller livsmedlen har priserna på vissa
varor, när priskontrollen har upphört,
sjunkit och i andra fall stigit. Jag skulle
tänka mig att inte ens priskontrollnämnden
själv kan räkna ut, om det varit
fifty-fifty.

Utskottets ärade ordförande talade
om att den praktiska tillämpningen förefallit
vara bra. Jag tycker nog att den i
vissa fall varit rätt konstig, och att det
varit en detaljreglering av saker och
ting, som är synnerligen svårbegriplig.
Det har gång på gång pekats på hur
man till och med detaljreglerar bullarna
i olika inköpsklasser.

Jag tror att det betänkliga med detta
system, som vi vant oss vid, är en avtrubbning
av kundernas prismedvetande.
Samtidigt förslöas —- utan att detta
uttryck behöver missförstås —• köpmännens
lust att konkurrera. Vi har allesammans
blivit så invanda i systemet,
att vi inte tycker att det är lönt att
jämföra priserna i de olika affärerna.
Såvitt jag förstår, är det bara de stora
varuhusen, som kan förmå kunderna,
enkannerligen husmödrarna, att göra
vissa jämförelser. Vidare finns det dessa
olycksaliga realisationer, som vi väl ändå
inte vill ha såsom en permanent företeelse.

I diskussionen om priskontrollens vara
eller inte vara under den senaste tiden
har det socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande formulerat den
satsen, att kunderna skulle behöva en
skyddsängel i affärerna gentemot handlandena.
Men om detta är fallet, kan
jag inte förstå att det är alldeles säkert
att Vår Herre tänkt sig att denna skyddsängel
skall ha priskontrollen som ett
bart huggande svärd i handen. Det skulle
ju kunna gå att få igenom ett prismedvetande
och en riktig inställning
från kundernas sida på ett annat sätt.
En effektiv konsumentupplysning anser
jag skulle vara betydligt mera gagnelig.

Att husmödrarnas prismedvetande
tydligen är i farozonen, därom vittnar
bl. a. en kampanj, som i dagarna har
börjat sättas i gång av de socialdemo -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

kratiska kvinnorna själva samt LO:s
kvinnoråd och Kooperativa kvinnogillet.
Jag tycker att kampanjen är ytterligt
berättigad och säkerligen kommer att
göra stor nytta, men jag tycker att den
rimmar litet dåligt med det system, som
vi i alla fall har godtagit. Jag tror att det
vore lyckligt om kunderna bleve mer
aktivt prismedvetna och jämförde priserna
i olika butiker och efter denna
jämförelse gynnade de affärer, som har
de lägsta priserna. Detta måste väl verka
prissänkande. Det är nämligen billiga
och bra varor som alla vill ha. Att handeln
behöver rationaliseras, är alldeles
tydligt. Denna rationalisering skulle
kunderna själva kunna tänkas hjälpa till
med, om de gynnade de affärer, som hade
de lägre priserna, och ökade deras
omsättning, vilket i sin tur skulle innebära
en möjlighet för dem att rationalisera.
Naturligtvis måste denna fria
konkurrens, som jag för min del tror
på, kombineras med en skärpt övervakning
mot osunda monopol- och kartellföreteelser.
Om detta skall kallas manchester-
eller socialliberalism är väl
tämligen likgiltigt, bara det fungerar riktigt.

Utskottets ärade ordförande och utskottets
majoritet tvivlar på den fria
konkurrensen. Vi tillåter oss att tro på
den, och inte minst av den anledningen
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorells påpekande
om att husmödrarna bör vara
prismedvetna ger mig anledning att säga
några ord.

För något över ett år sedan gjorde jag
ett reportage om prisfrågan i Smålands
Folkblad. Jag lät en husmoder göra inköp
i fyra olika affärer. Hon köpte samma
varuslag i de olika affärerna. Resultatet
blev att det förelåg en prisskillnad
på så mycket som 11 procent. Detta
gällde livsmedelsvaror, alltså förnödenhetsartiklar.
Man tycker att detta var en
aning för högt, särskilt på ett område

där konkurrensen säges vara tillräcklig.
Men det är väl på det sättet, att husmödrarna
i regel går till den affär, som
ligger närmast, och att de inte bryr sig
om att fråga efter varorna och göra prisjämförelser
i de affärer, som kanske ligger
litet längre bort.

Eftersom den fria konkurrensen har
lovsjungits så mycket här i dag och det
sagts att denna konkurrens har så stor
betydelse, skall jag kanske sluta med att
tala om vad detta reportage ledde till
för tidningen. Den avstängdes från annonser
från specerihandlarnas sida, och
detta visar ju att de inte var så förfärligt
glada över att vi försökte väcka husmödrarna
till prismedvetenhet.

I det sammanhanget kanske jag också
kan tala om, att jag då stötte på att
den enskilda handeln själv har prisövervakare.
De hade tillsatt en köpman,
som talade om för kollegerna, vilka priser
de skulle ta för respektive varor. Det
gäller alltså här, om vi skall ha en offentlig
priskontroll eller om vi skall
överlåta kontrollen till köpmännen själva.
För min del tror jag det är bäst att
priskontrollen sker genom samhället.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell räknade
nog med att prisbildningen ordnas
bäst genom att var och en är sin egen
priskontrollnämnd, om kunderna blir
prismedvetna. Hon syftade då tydligen
på att denna upplysningsverksamhet särskilt
bland husmödrarna skulle vara av
mycket stort värde. Vi önskar fru Hamrin-Thorell
all framgång i denna upplysningsverksamhet,
men jag tror inte
att vi skall begränsa oss bara till husmödrarna.
Jag har ett svagt minne av
att jag har läst någonstans en karakteristik
av mannens och kvinnans olika
mentalitet när det gäller affärer och att
den lydde ungefär så här, att mannen
köper vad han behöver utan att fråga
efter priset och kvinnan köper vad hon
inte behöver, bara hon tror att hon köper
det billigt. Det sista syftar väl när -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

mast på de där realisationerna, som ju
inte är så värst sunda företeelser. Men
om vi nu är lagda på det sättet ■— och
jag erkänner för min del, att karakteristiken
av mannen passar alldeles utmärkt
på mig själv — är det nog, i avvaktan
på att vi skall bli så upplysta
och prismedvetna att vi kan utöva den
behövliga kontrollen själva, bra att vi
har hjälp av ett statligt organ, som hjälper
oss till rätta där vi på grund av vår
läggning inte förfar riktigt lämpligt, när
vi skall göra inköp och begrunda priserna.

Herr Magnusson menade, att det var
inkonsekvent av mig att framhålla, hur
priskontrollnämndens verksamhet hade
varit, som han sade, tämligen oskyldig,
att prisregleringslagen alltså i tillämpningen
hade varit human, och samtidigt
påpeka att den anses behövlig för att
upprätthålla balansen på det ekonomiska
området. Jag tycker inte att detta är
inkonsekvent, ty redan att lagen finns
har väl såvitt jag förstår sitt stora värde.
Att varuförmedlarna och producenterna
är väldigt känsliga, det har jag
läst ut av ett meddelande som jag såg
för någon tid sedan om att man inom en
viss bransch var ledsen över att priskontrollnämnden
offentliggjorde de priser
man resonerade om. Den kunde gärna få
tala om, att man träffat en överenskommelse,
men man ville inte att det skulle
visas offentligt, vad överenskommelsen
innebar i fråga om prisjämkningar och
dylikt. Detta visar att de som riskerar
att bli utsatta för priskontrollnämndens
övervakning är så känsliga, att det har
sitt värde i sig själv att det finns möjligheter
till denna övervakning och kontroll
på olika områden, utan att lagen
behöver tillämpas med någon som helst
hänsynslöshet eller brutalitet.

Beträffande det exempel som jag anförde
ställde herr Wehtje den frågan,
hur priserna skulle ha fluktuerat, om vi
inte hade haft någon priskontroll, och
han undrade om inte besparingen för
konsumenterna då hade blivit ännu större.
Där har vi ju var sin frågeställning,
och något svar kan vi inte ge, utan hur
man bedömer värdet av dessa åtgärder

beror på den allmänna inställning man
har till frågan om det skall vara någon
övervakning från det allmännas sida eller
inte. Jag för min del tror att det har
blivit en stor besparing, inte bara på
några tiotal miljoner utan på över hundratalet
miljoner. Herr Wehtje är närmast
inställd på att det skulle ha blivit
en större besparing, om vi inte haft
priskontrollen, men vi kan ju inte diskutera
oss fram till några fakta.

När herr Wehtje var inne på de mera
principiella synpunkterna, gav han en
avskräckande bild av vårt regleringssamhälle,
och jag som har en läggning,
präglad av en mycket stark frihetskänsla,
tyckte verkligen att det var olustigt.
Men olusten varade inte så länge. Jag
är ju rätt gammal nu och har varit med
om åtskilligt. Jag har varit med om tider,
då förhållandena var helt annorlunda
och det allmänna hade mycket
mindre inflytande på näringslivet än nu,
och jag tycker faktiskt att vi lever lugnare
och tryggare och har det i allmänhet
bättre nu än vi hade det då. Det är
ju klart att detta först och främst beror
på teknikens utveckling och de därigenom
ökade produktionsmöjligheterna,
men jag kan inte komma ifrån att jag
tror att just denna större inblick och
översikt och i vissa fall kontroll från
det allmännas sida har haft sitt stora
värde och bidragit till att trygghetskänslan
nu är större än förr.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Wehtje sökte i sitt
anförande leda i bevis att vi har en fri
konkurrens här i landet. I anledning
därav vill jag ställa några spörsmål till
herr Wehtje.

Han är ju en dominerande gestalt i
Skånska Cement, och Skånska Cement
är ett monopolistiskt företag som bl. a.
dominerar cementindustrien. Jag måste
fråga herr Wehtje: Var finns den fria
konkurrensen på detla område?

Vidare råder det uppenbarligen frihet
här i landet så till vida att man kan
bygga låt oss säga en massafabrik. Men
var skall man ta råvaran ifrån? Råva -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

rån är ju monopoliserad. Jag måste därför
fråga: Var finns den s. k. fria konkurrensen
på det området?

Till sist vill jag göra kammaren uppmärksam
på ett fall som diskuterades
mycket i fjol, nämligen fallet Kapp-Ahl.
Ahl sålde kappor billigare än de vanliga
affärerna, och han anmäldes för illojal
konkurrens. Jag vill fråga herr Wehtje:
Var fanns då den s. k. fria konkurrensen? -

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Det finns kanske inte så
stor anledning att fortsätta denna debatt
ytterligare. Jag varken tillverkar eller
köper kappor, och jag kan därför
inte säga något om förhållandena på det
området. Jag känner bättre till vad som
har att göra med cement, och jag ber
därför att få svara på den sista, direkt
till mig ställda frågan.

Vid det senaste tillfälle, då jag hade
kontakt med priskontrollnämnden, var
frågeställningen den: Hur skall det kunna
ordnas en priskontroll å konkurrensen
på cementområdet? Det finns
nämligen konkurrens i fråga om både
tillverkningen och försäljningen av cement.
Priskontrollnämnden gick faktiskt
bet på uppgiften att lösa frågan. På det
framställda kravet, att man skulle uppge
priskontrollen på cement, svarades att
det under nuvarande förhållanden knappast
fanns några möjligheter till det. Det
var emellertid mitt alternativ. Antingen
måste man säga hur man ville utöva
priskontrollen under den konkurrens,
som förekommer på marknaden, eller
också får man släppa priskontrollen. Det
var nog inte tilltalande att släppa kontrollen,
men så blev det i alla fall, och
nu har vi frihet att sätta våra priser
själva. Det hade blivit mycket svårt för
priskontrollnämnden om inte helt
omöjligt att övervaka prissättningen på
en rörlig marknad. Hur det skolat gå
till, det förstår jag inte. Man har säkert
ögonen på oss, även i fortsättningen,
det är jag fullt på det klara med, men
det skall man inte få något ut av.

Jag skulle också vilja tillägga att för

ett par år sedan tillskapades ett organ,
som skulle övervaka konkurrensbegränsande
åtgärder och liknande företeelser
inom näringslivet. Jag förstår inte
att man nu ifrågasätter att komplettera
denna verksamhet med ett så ofullkomligt
och tungrott organ som en priskontroll.
När monopolbyrån tillskapades,
förklarades att man väntade att man
därigenom skulle kunna lämna den direkta
priskontrollen. Man insåg då att
denna inte gav så mycket och att den
kunde medföra stora olägenheter. Det
förefaller som om man inte längre skulle
vilja hålla fast vid denna sunda och
helt säkert riktiga uppfattning. Nu
tycks man ha för avsikt att behålla bådadera,
och så får man kanske olägenheterna
av priskontrollen ackumulerade.

Jag vidhåller, herr talman, att om vi
övervakar konkurrensbegränsningen, så
bör vi nöja oss med detta. Den direkta
kontrollen av prissättningen genom statens
försorg vinner vi ingenting med.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det råder, skulle jag tro,
inga delade meningar om att kunde man
få en verkligt fri konkurrens, så vore
den en säkrare regulator på priserna än
en prisregleringslag och en priskontrollnämnd
kan vara. Men även om det är
sant att vi inte befinner oss vare sig i
krigstillstånd eller i av krig föranledda,
utomordentliga förhållanden, så lider vi
ju dock i ekonomiskt avseende inte bara
i vårt land utan över hela världen av
de förhållanden, som kriget skapade, och
det råder inte ett sådant lugn på det
ekonomiska området att man kan tala
om ett verkligt normalt tillstånd.

När man här i debatten har uttalat
sin förvåning över att vi skulle hålla
fast vid prisregleringslagen ännu tio år
efter det kriget upphört, vill jag invända,
att man inte bör glömma att det
förekommit ett verkligt allvarligt orosmoment
sedan dess, nämligen Koreakriget,
som ju åstadkom väldiga prisförändringar,
prisförändringar som återverkade
också på vårt lands ekonomiska
förhållanden. Man får följaktligen inte
räkna med en så lång tid som tio år.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

Under den tid, som har förflutit sedan
kriget tog slut, har vi ju avvecklat
den ena regleringen efter den andra på
det ekonomiska området, men vi har inte
velat göra det i snabbare takt än att
vi kunnat vara säkra på att vi haft penningvärdet
någorlunda i vår hand. Detta
har ju varit och är alltjämt det bestämmande
för alla de regleringsföreskrifter
som vi ännu har kvar, jag tänker då
bland annat på en sådan föreskrift som
den om hyresregleringen. Man har velat
avveckla denna, och detta har gjort att
man också velat få en översyn över prisregleringslagen
och priskontrollnämndens
verksamhet, en översyn som man
nu är i färd med. Man vill inte, innan
denna utredning är klar och man hunnit
ta ståndpunkt till den, bestämma att
vi inte skall ha någon prisreglering, men
man vill inte heller säga att vi under
alla förhållanden skall hålla fast vid en
sådan, oberoende av om vi har någon
nytta av den eller inte.

Vad som egentligen uppkallade mig
var emellertid att herr Wehtje talade
om de mycket stora bekymmer som varje
företagare har, vilken vill sätta i gång
ett nytt företag. Han måste söka tillstånd
för att bygga, han måste underkasta sig
en hel del andra besvärligheter, och när
han skall sätta i gång är det priskontrollnämnden
som skall fastställa kalkylerna
för honom. Men det måtte ändå
finnas någonting som gör att det inte är
så bekymmersamt som herr Wehtje
framställde det, ty om så vore skulle vi
inte behöva ha någon investeringsbegränsning
bär i landet. När vi har ett
företagande som tar i anspråk så mycket
kapital och så mycken arbetskraft,
som vi har tillgång till, måste vi väl
ändå säga att företagsamheten har tagit
ut sig så långt soin det finns utrymme
för den. Vi kan ju inte producera mera
än vad vi har pengar och arbetskraft
till. När företagsamheten är villig att gå
så långt att den utnyttjar allt detta, kan
man väl inte säga att svårigheterna att
företa sig någonting är så stora att de
betyder att företagsamheten stryps. Så
sker uppenbarligen inte, tvärtom får vi
väl säga att de förhållanden, under vil -

ka företagsamheten arbetar, är så gynnsamma
att den vill ta ut mer än våra
resurser räcker till.

Slutligen sade herr Wehtje att vi vill
ha fri konkurrens när det gäller varupriserna,
men för lönerna vill vi inte
ha någon fri konkurrens. Jag är tämligen
säker på att om vi får en lika ingående
prövning av varupriserna som
vi har av arbetslönerna vid förhandlingarna,
så skulle varken konsumenter eller
andra ha så många invändningar att
göra däremot, ty då skulle man få den
verkliga vägningen. Men så är det ju
intd* nu.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr Wehtje inskränker sig i sitt svar
på mina frågor egentligen till att säga
att Skånska cement nu fått frihet att
sätta priserna på cement. Jag vill därtill
säga att den friheten har Skånska
cement alltid haft, kanske något begränsad
under vissa perioder, och bolaget
har fortfarande denna frihet tack vare
sin monopolställning bland annat inom
cementindustrien.

Herr WEHTJE (h):

Med anledning av det sista yttrandet
skall jag bara säga att under de senaste
femton åren har cementfabrikerna visst
inte haft någon frihet att själva sätta sina
priser. Våra prislistor har fastställts
på priskontrollnämndens kontor på Gärdet.

Vidare vill jag helt kort säga till herr
Elowsson, att egentligen förvånar jag
mig också över att företagsamheten visar
sådan vilja att fortsätta på de arbetsvillkor
som bjuds. Herr Elowsson
förnekade inte att det förhöll sig på det
sätt som jag sade, att man måste ha tillstånd
till det ena, det andra och det tredje
och att de villkor under vilka man sedan
får arbeta bestäms av myndigheterna
beträffande priser, avdrag för skatter
och allt sådant. Förlustrisken får
man bära hundraprocentigt, men av överskottet
får man bara behålla en helt liten
del som vi inte behöver räkna ut här.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen m. m.

Ingen kan bestrida att staten tar lejonparten
av bruttovinsten.

Vad jag med dessa ord, herr talman,
vill säga är, att jag tycker att vi skall vara
glada så länge företagsamheten fortsätter
på detta sätt, men vi skall vara
mycket aktsamma så att det inte blir
ett bakslag. Jag tror att våra bekymmer
här i riksdagen kommer att bli mycket
värre om vi en gång tvingas försöka få
företagsamheten på fötter än när vi nu
anser oss kunna bromsa, och frågan är
hur mycket man kan bromsa utan att
det blir några skadeverkningar. Man tar
förfärligt litet hänsyn till några sådana
risker över huvud taget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevaran de utlåtandet
gjorda hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Magnusson och fröken
Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av

herr Magnusson och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 33.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående punkten C, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Magnusson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Johansson, Anders,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Magnussons yrkande.

Herr Johansson, Anders, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor

godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten C i
andra lagutskottets utlåtande nr 19 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Magnusson och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innehålles i herr Anders E. Johanssons
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Anders E. Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Anders,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om ändrad ordning
för utfärdande av röstlängdsutdrag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, dels ock till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 114 600
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Björnberg m. fl. (I: 254)
och den andra inom andra kammaren
av herr Dickson (II: 260), hemställts, att
riksdagen måtte till Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 89 600 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:254 och 11:260,

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågo:

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för ombudsmannaämbete! för
näringsfrihetsfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1955/
56;

b) till Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret-1955/56
anvisa ett förslagsanslag
av 114 600 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
254 och II: 260,

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1955/
56;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 89 600 kronor;

b) av herr Karl Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Man kan ju fråga sig
hur länge ett ämbetsverk skall ha fungerat
för att anspråken på ökade statsanslag
skall komma fram. Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor har
varit i verksamhet sedan början av förra
året, och nu kommer de första anspråken
på ökade anslag, förmodligen inte
de sista.

Jag kan inte finna att dessa anspråk är
så motiverade att det finns skäl för riksdagen
att tillmötesgå dem, och därför
yrkar jag bifall till den reservation på
denna punkt, som är avgiven av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson.

Herr THUN (s):

Herr talman! Herr Svärd frågar hur
länge egentligen ett ämbetsverk skall

fungera innan frågan om en utvidgning
av detsamma bör göras aktuell. Jag utgår
ifrån att i detta fall frågan är aktuell
så till vida som man från departementets
sida trots en hård ekonomisk
tid har gått in för att begära mera pengar
för verksamheten i fråga. Det har ju
på alla områden strävats efter att hålla
utgifterna tillbaka, och i den mån det
har varit möjligt har man försökt beskära
dem. Under sådana förhållanden
får man utgå ifrån att det inte är utan
orsak som departementschefen i detta
fall begär ökade anslag för ifrågavarande
verksamhet.

Vi har alldeles nyss diskuterat frågan
om priskontrollnämndens vara eller icke
vara. Därvid har framkommit olika skäl
som talar för att man ännu inte kommit
så långt att det anses möjligt med
en fullständig avveckling. Frågan om
näringsfrihetsrådet och dess arbete sammanhänger
i viss utsträckning med priskontrollnämndens
arbetsuppgifter. Jag
tror att om det över huvud taget skall
bli möjligt alt få bort priskontrollnämnden,
måste man i någon form bygga ut
en annan organisation som skall göra
det möjligt för samhället att hålla en
viss priskontroll. Det är tänkbart att
man siktar till att just den organisation,
för vilken man här har begärt ökat
anslag, skall på längre sikt påtaga sig
en hel del av de uppgifter som den nuvarande
priskontrollen har.

Om man ser på ombudsmannaämbetets
totala arbetsstyrka, ser man att den är
relativt liten, och det bör göra det möjligt
att redan nu klart kunna avgöra huruvida
anledning föreligger att tillfälligtvis
utöka denna arbetsstyrka. Som framgår
bland annat av departementschefens
uttalande, har ombudsmannaämbetet inte
tid till övers att angripa vissa betydelsefulla
frågor som tar en avsevärd tid i
anspråk, utan vad som närmast kommer
i fråga är det vanliga rutinarbetet.
Jag tror det är all anledning för riksdagen
att ansluta sig till de synpunkter
som utskottet här anfört, nämligen att
det nya tillskott på ca 25 000 kronor som
departementschefen har velat anvisa utöver
tidigare anslag, är medel som er -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

fordras för att man skall kunna sköta
denna verksamhet på ett tillfredsställande
sätt.

Jag är på det klara med att det över
huvud taget inte är möjligt att i detalj
känna till hur arbetet i fortsättningen
kommer att gestalta sig. En sak är dock
tämligen klar, nämligen att det är en
betydande arbetsbörda som detta ämbete
får att bära. Det finns inte anledning
att nu ytterligare gå in på detta
spörsmål. Herr Svärd anförde endast de
allmänna synpunkter som varit vägledande
för motionärerna i deras yrkande,
och dessa ger mig här anledning till
att yrka bifall till utskottets förslag under
denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Svärd m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna li—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Anslag till statens hantverksinstituts
kursverksamhet m. m.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt
med avslag å motionerna 1:252 och II:
412, till Statens hantverksinstitut: Bidrag
till kursverksamheten in. m. för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 270 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:252 av
herr Wehtje m. fl. och II: 412 av herr
Nelander m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 305 000 kronor.

3 Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå,
Löfroth och Hjalmarson ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
252 och II: 412, till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 305 000 kronor.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Den verksamhet som bedrives
av företagarföreningarna, är i huvudsak
förlagd till län, vilkas näringsliv
på grund av speciella omständigheter
anses behöva visst stöd från det allmännas
sida. Föreningarnas verksamhet
är dels rådgivande och dels långivande.
Företagarföreningar har hitintills bildats
i 17 län. Allt efter respektive läns
speciella behov har verksamheten fått
något olika inriktning i de olika länen.
På grund av det rikt differentierade näringslivet
och den relativt tätt befolkade
landsbygden i Skåne föreligger ej
här samma behov av en företagarförenings
långivande verksamhet som på
andra håll.

Frågan om bildandet av företagarföreningar
i de båda skånelänen har vid
ett flertal tillfällen varit uppe till behandling
i olika lokala institutioner. Såväl
näringslivets egna organ som länsmyndigheterna
har ansett att en sådan
verksamhet ej för närvarande är behövlig.
Från hantverksdistriktens sida
har bl. a. anförts, att det program, efter
vilket statens hantverksinstituts skattekontor
arbetar, motsvarar de önskemål,
som hantverket och den mindre industrien
i första hand önskar ha tillgodosedda.

För Skånes vidkommande har från
näringslivets sida framhållits att tillgodoseende
av behovet av fortsatt utbildning
måste anses som det viktigaste.
Genom att näringslivet här som en följd
av den stora befolkningstätheten huvud -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

sakligen är serviceinriktad är det synnerligen
angeläget att hålla yrkesmännen
å jour med den snabba tekniska
utvecklingen. Detta fordrar en mycket
omfattande upplysningsverksamhet, dels
i form av fortbildningskurser och dels
i form av rådgivning och information
i tekniska och ekonomiska frågor. Skånekontoret
täcker därför näringslivets
aktuella behov.

Skånes hantverksdistrikt och MalmöLunds
hantverksdistrikt representerar
ca 7 000 hantverkare och småindustriföretagare.
Distrikten uttalade sig vid
sina årsmöten 1954 för en utbyggnad av
skånekontoret i stället för bildandet av
företagarföreningar. Distrikten beslöt
också att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om anslag till skånekontoret
för bestridande av de kostnader, som en
utvidgning av kontoret skulle medföra.

Kontoret startade sin verksamhet 1950.
På grund av det statsfinansiella läget
med starkt begränsade anslag till hantverksinstitutet
har detta icke kunnat
finansiera kontorets administrationskostnader,
utan finansieringen har skett i
första skedet genom välvilliga bidrag
från näringslivet i Skåne. Från och med
1954 åtnjuter kontoret anslag från landsting
och kommuner till ett belopp av
14 000 kronor per år samt ett årligt bidrag
från Malmö industriförening å 3 000
kronor. De personella och lokala resurserna
är dock icke tillräckliga, vilket i
hög grad försvårat arbetet och hindrat
en naturlig utveckling av en verksamhet,
som visat sig ha stor betydelse för
hantverket och den mindre industrien i
Skåne.

För att kontoret således på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fylla sina
uppgifter är en utvidgning av såväl personal
som expeditionslokaler ofrånkomlig.
Utöver nuvarande kostnader tillkommer
för denna utvidgning lön till konsulent
och skrivbiträde, pensionsavgifter,
hyreskostnader, resekostnader, expertarvoden
o. s. v., totalt beräknade
till 35 000 kronor.

Skånekontoret fyller en uppgift, som
till största delen är direkt jämförbar med
företagarföreningarnas. Det kan därför

inte anses annat än rimligt att staten i
likhet med vad fallet är för föreningarna
bidrager till administrationskostnaderna.
Härigenom uppkommer även en
avsevärd besparing i förhållande till de
kostnader för det allmänna, som en företagarförening
skulle medföra.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som föreligger
på denna punkt, där det föreslås
en ökning av bidragen till hantverksinstitutet
med 35 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! På ett lika föredömligt
som uttömmande sätt har herr Aastrup
anfört de skäl som kan åberopas för ett
med 35 000 kronor höjt statsanslag på
denna punkt. Jag instämmer med honom
i hans framställning och i varje dess
detalj och tillägger bara att denna anslagsökning
i själva verket endast är
skenbar.

Skånekontoret av Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation begär för
sin rationaliseringsrådgivning 35 000
kronor. Av en promemoria framgår att
det belopp, som skulle ställas till förfogande
av statsmedel, för den händelse
man i stället valde vägen att bilda en
företagarförening, skulle uppgå till
32 300 kronor. Differensen är alltså mycket
liten, och då det institut för rådgivning,
som det här är fråga om, har
praktisk erfarenhet av sådan verksamhet,
av bygden och dess förhållanden
och i övrigt förefaller att ha lagt upp
sin aktivitet på ett förnuftigt och tilltalande
sätt, anser jag att det begärda anslaget
bör beviljas.

Jag yrkar därför bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr statsrådet ERICSSON:

Detta skånekontor har hittills sysslat
med kursverksamhet och vill nu utvidga
sin verksamhet till att omfatta upplysning
om hantverks- och småindustrifrågor
samt rådgivning. Därför vill man
ha pengar från staten. Nu är detta kontor
ingen självständig institution utan

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till statens hantverksinstituts kursverksamhet m. m.

en del av hantverksinstitutet, som bärs
upp av lokala anslag. Det är i och för
sig glädjande, att man har funnit denna
form lämpad för skånelänen. Men det är
därför inte så alldeles klart, att man bör
bifalla yrkandet, som kom efter det att
hantverksinstitutet gjort sin framställning
om medel.

Det hänvisades i andra kammaren till
att institutet tillstyrkt denna hantverksoch
småindustriorganisations framställning.
Ja, det är riktigt, men vilken institution
vill inte ha mera pengar? Hur
skulle det ha sett ut, om hantverksinstitutet
skulle ha avstyrkt denna framställning
om att få ytterligare 35 000 kronor?
Det kan man inte rimligen begära att
institutet skulle göra, och det skedde
inte heller.

Om man nu vill utvidga, får det prövas
i vanlig ordning, huruvida det går
att skjuta till medel lokalt. Hantverksinstitutet
har, tror jag mig veta, en del
reservationer på sina anslag. Om läget
är sådant att hantverksinstitutet anser,
att verksamheten bör utvidgas, så kommer
väl institutets styrelse att fatta beslut
därom.

Jag tror också att det är felaktigt att
jämföra detta kontor med en företagarförening.
När företagarföreningar bildas,
tillämpas i regel den ordningen, att
man lokalt får skjuta till ungefär hälften
av administrationskostnaderna. Jag
vet inte, om det skulle bli billigare för
Malmöhus län att bilda en företagarförening
än att ha detta kontor. Jag vet att
från Kristianstads län har man funderat
på att bilda en företagarförening. Det är
därför inte sagt att vi nu står inför ett
avgörande, som innebär att vi sparar så
och så mycket, om riksdagen beviljar
detta anslag för att bygga ut skånekontoret.
Jag tror att den saken får prövas
i ett litet större sammanhang.

Jag vill med detta ha sagt att om hantverksinstitutets
styrelse finner det berättigat
att utvidga sin verksamhet, har
det för närvarande resurser att genomföra
en dylikt utvidgning. Inom regeringen
och departementet har vi inte
haft anledning att syssla med dessa ting
så mycket, då institutet ju har fått det

anslag som det har begärt, vilket jag tror
är det väsentliga i detta sammanhang.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Efter detta anförande av
departementschefen kan jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den 28 april förra året
gjorde Malmö-Lunds hantverksdistrikt
och Skånes hantverksdistrikt framställning
om att få det här begärda bidraget.
Den 19 juli vidarebefordrades denna
framställning till handelsdepartementet,
och den 14 september tillstyrktes den av
statens hantverksinstitut, så nog har det
funnits tid att överväga denna fråga i
sitt sammanhang.

Det begärdes för detta ändamål, som inte
är medtaget i hantverksinstitutets petita,
ett anslag på 35 000 kronor. Lokala
intressenter i Skåne tillskjuter 24 000—
25 000 kronor om året. Relationen mellan
statens bidrag och de enskildas insatser
är alltså inte alltför ofördelaktig.

Det är riktigt att man i Kristianstads
län haft funderingar på att bilda en företagarförening.
Men om jag inte är fel
underrättad, har man vid överläggningarna
härom tämligen enhälligt kommit
fram till att man icke skall göra det.
Man har i stället stannat för att man
med hänsyn till de speciella förhållanden,
som råder i dessa tätbefolkade områden,
skall koncentrera sig på det informations-
och rådgivningsarbete som
skånekontoret av hantverksorganisalionen
utför. Det har i denna organisations
framställning särskilt understrukits, att
det behov av kreditgivning med statsmedel,
som föreligger för sådana här ändamål
i andra län, icke finns där nere.
Jag tycker för min del att det är en omständighet
att vara tacksam över.

Jag nödgas därför, herr talman, vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder fö -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fin.

Anslag till Institutet för optisk forskning
rekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 42.

Punkterna 32—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Anslag till Institutet för optisk forskning

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
vid statsrådsprotokollet över handels -

ärenden för den 11 februari 1955 fogat
avtal med Stiftelsen Svensk optikforskning; b)

till Bidrag till Institutet för optisk
forskning för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 88 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
uttala min tillfredsställelse över att staten
genom att stödja ett optiskt institut
vid tekniska högskolan bidrar till att en
vidgad optisk industri kan växa upp
även i vårt land. Grundvillkoret för en
sådan industris tillkomst är grundforskning
av en ganska speciell och i hög
grad matematisk karaktär. Vi har i vårt
land på detta område legat vid sidan
om, trots att vi haft en så betydande
forskare som numera avlidne nobelpristagaren
Alvar Gullstrand, vilken på sin
tid bidrog till att utveckla denna forskningsverksamhet.

Vad som här föreslås är ju inte någonting
alldeles nytt. Redan under och
omedelbart efter det första världskriget
sattes det i gång med föranstaltningar
för att få till stånd en optisk grundforskning,
som skulle kunna leda till industriell
verksamhet. Det visade sig emellertid
att de personella resurserna inte
räckte, och företaget avvecklades. Under
avspärrningen under det senaste kriget
återupptogs verksamheten på nytt, då i
form av en optikernämnd vid tekniska
högskolan i Stockholm. Denna nämnd
har verkat 14 å 15 år och skall nu få en
mer fast organisation i form av det institut
som Kungl. Maj:t här föreslår.

Jag nämnde att svårigheten när det
gäller att starta en sådan verksamhet
som denna framför allt ligger på det personella
planet. Vi har inte någon tradition
att tala om på detta område och
inte tillräckligt med forskare. När staten
nu skall ta hand om denna verksamhet,
hade det varit önskvärt att den baserats
på en vidare grundval, nämligen
såsom ett gemensamt nordiskt institut.

Jag har här framför mig en PM avjuni
1954 från norska handelsdepartementet,
där en utredning verkställts rörande
ekonomiskt samarbete i Norden,

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

inkluderande också samarbete inom olika
forskningsområden. I denna PM göres
gällande, att det redan skulle föreligga
förslag om ett optiskt institut i Sverige,
gemensamt för de nordiska länderna. Det
är nu inte med verkligheten överensstämmande,
men däremot är det alldeles
riktigt att den nordiska kulturkommissionen
liar gjort vissa ansträngningar
för att få till stånd ett samarbete mellan
våra länder på området, och under
den tid optikernämnden verkat, har i
den varit anställd en dansk, varjämte
forskningen har följts av en finländare
och en norrman.

Anledningen till att jag begärde ordet,
herr talman, var att jag skulle vilja rikta
en hemställan till Kungl. Maj :t, att
den nordiska samarbetstanken inte tappas
bort, när Kungl. Maj:t i fortsättningen
behandlar detta spörsmål. Det är visserligen
sant att en del svårigheter inställer
sig därigenom, att forskningsarbetet
på detta område kommer att få i
viss mån militär natur, men å andra sidan
blir det väl inte fråga om några
större hemligheter i institutets verksamhet.
Det viktigaste av allt är att vi får
vidast möjliga bas för personalrekryteringen.
Givetvis skulle också det ekonomiska
underlaget för detta optiska institut
bli bättre, om vi kunde gå fram
gemensamt i Norden.

Vid Nordiska rådets session i Stockholm
för någon tid sedan klagades över
att det förelåg så få uppslag från regeringarnas
sida. Här har vi ett fall, där ett
initiativ av den svenska regeringen vore
lämpligt.

.lag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Sandler (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten M

Anslag till Hemmens forskningsinstitut

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Hemmens forsknings -

Anslag till Hemmens forskningsinstitut
institut för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 380 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell m. fl. (I:
251) och den andra inom andra kammaren
av fröken Ager och herr Nihlfors
(II: 264), hemställts, att förevarande
anslag måtte för nästa budgetår uppföras
med 430 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Majfts förslag samt med avslag å motionerna
1:251 och 11:264, till Bidrag till
Hemmens forskningsinstitut för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Sanne, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 251 och II:
264, till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 430 000 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! I en promemoria, som
har utsänts från Hemmens forskningsinstitut
och som jag förmodar har kommit
kammarens ledamöter till handa,
lämnas en ingående skildring av institutets
upplysningsverksamhet.

Denna forskningsgren är ganska ny
och har väl tidigare varit tämligen försummad,
men den har numera uppmärksammats
och är säkerligen av mycket
stor betydelse för det svenska folkhushållet;
man får ju betänka att ungefär
en tredjedel av den vuxna svenska befolkningen
är sysselsatt med husligt arbete.

Institutets varuprovningar vid sidan
av det brett upplagda undersökningsarbetet
har många gånger lett till att tillverkningen
av dåliga varor har upphört,
att mindre lämpliga varor inte importerats
eller att fabrikanter inte satsat på
uppfinningar som saknat praktisk betydelse.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut

Upplysningsverksamheten sker framför
allt genom spridning av skrifter
bland konsumenterna. Dessa skrifter
har, enligt vad som uppges i promemorian,
redan nu gått ut i betydande upplagor,
sammanlagt kanske omkring en
miljon exemplar. Men på grund av att
institutet förfogar över ganska begränsade
medel har åtskilliga av skrifterna
kommit att betinga ett tämligen högt
pris, och det har därför varit svårt att
åstadkomma den önskvärda masspridningen
av dem.

Institutet vänder sig också till producenter
och distributörer på konsumtionsområdet,
byggmästare, arkitekter
och producenter av bostadsutrustning,
med informations- och rådgivningsverksamhet.
Andra upplysningsformer är
film, föredrag, demonstrationer och personlig
rådgivning. Särskilt filmen har i
detta sammanhang säkert stor betydelse,
och det uppges i den nyss nämnda promemorian,
att inom institutet har utarbetats
förslag till ett tiotal kortfilmer. Jag
tror att dessa filmer skulle fylla en stor
uppgift, om inspelningen av dem kunde
finansieras genom institutets försorg.

Det säges i promemorian: »Om ökade
anslag kunde erhållas, hoppas institutet
kunna intensifiera sitt upplysningsarbete.
» Då det synes vara högst önskvärt
att en sådan vidgad konsumentupplysning
kommer till stånd, måste också
medel finnas tillgängliga, men såvitt
man förstår av institutets skrivelse, fattas
medel till betydelsefulla uppgifter.

Därför skulle jag vilja föreslå, herr
talman, att riksdagen beviljar det extra
reservationsanslag på 50 000 kronor som
begäres i motionerna 1:251 och 11:264,
och eftersom detta yrkande sammanfaller
med yrkandet i den vid förevarande
punkt avgivna reservationen, ber jag att
få hemställa om bifall till denna reservation.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till den motion, som
har väckts om ett förstärkt anslag för
konsumentupplysning till Hemmens
forskningsinstitut, skulle jag vilja göra

några kommentarer, eftersom jag är motionär
i denna fråga.

När Hemmens forskningsinstitut grundades
— och märk väl att det grundades
av husmödrarna själva — knöts många
förhoppningar till institutets verksamhet.
Man hoppades att institutet skulle
göra utredningar och undersökningar
och bedriva forskning för hemmens rationalisering
och för att orientera husmödrarna
i fråga om den enormt stegrade
varumarknad, som vi har fått under
de senaste åren. Nyheterna väller ju över
hemmen och husmödrarna, och det är
inte lätt för dem att orientera sig på alla
dessa olika områden. Alla hoppades på
både goda råd och rön från institutet
och även på snabba och goda förbindelser
mellan institutet och de svenska
hemmen.

Jag vill visst inte påstå att dessa förhoppningar
har kommit på skam. Det
har gjorts ett entusiastiskt och mycket
grundligt arbete inom Hemmens forskningsinstitut,
som har givit positiva resultat,
vilka kommit industrien till nytta
och som har givit oss en hel del utmärkta
varor. Naturligtvis har en del av resultaten
också nått fram direkt till hemmen,
men det är just denna förbindelse
mellan hemmen och forskningsinstitutet,
som kanske inte har varit så snabb och
så god som vi skulle önska. Mycket når
faktiskt aldrig fram till dem som bäst
behöver få upplysningar. Det bedrivs en
stor, utåtriktad upplysningsverksamhet
vid institutet — det är inte fråga om
annat. Man kan därvidlag räkna upp
presstjänst, skrifter, radio, gruppbesök
på institutet, föredrag och mycket annat
i den vägen. Men det är ett faktum
att de ekonomiska resurserna inte räcker
till. Institutet förklarar självt, att det inte
kan tillfredsställa alla dem, som vill
ha föredrag och upplysningar. Man kan
inte skicka ut de föredragshållare, som
man skulle vilja göra, för att orientera
husmödrarna i landet om resultaten vid
institutet. Man kan inte heller ta emot
de besök, som grupper av husmödrar
och olika organisationer vill göra på
institutet, därför att personalen inte
räcker till och dess tid blir alltför splitt -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

rad på grund av det forskningsarbete,
som också måste bedrivas. Film och
bildband saknas också i den utsträckning
som skulle behövas.

Institutet ger också ut en hel del skrifter,
som sprids genom organisationer
och på annat sätt. Man kan naturligtvis
saga, att de enskilda skrifterna är billiga,
men lägger man ihop priserna på
dem, blir det en ganska stor summa.
Jag har här ett litet reklamhäfte, och
lägger man ihop bara vad de skrifter
kostar, som detta häfte reklamerar för,
kommer man upp i betydligt över 20
kronor. Skrifterna kostar mellan 1 krona
75 öre och 4 kronor 50 öre. Det är ett
faktum att husmödrarna och de, som
skulle behöva dessa skrifter, inte kan
köpa dem i den utsträckning som vore
önskvärt. De finns att köpa i bokhandeln,
men bokhandlarna är inte ett dugg
intresserade av att sälja dem, av det
enkla skälet att institutet inte kan göra
någon reklam för dem. Därför bryr sig
bokhandlarna inte om dem. Dessutom
ligger skrifterna i ett sådant prisläge,
att bokhandlarna inte har något intresse
för dem.

Det är ganska intressant att se efter,
hur många sådana skrifter som har spridits
och i vilka upplagor de gått ut. Jag
har en uppgift om att 800 000 skrifter
har spridits under årens lopp. Antalet
hushåll i landet är omkring 1 800 000.
Med andra ord har till hälften av dessa
hem aldrig nått en enda skrift.

Institutet saknar alltså möjligheter att
bedriva en effektiv massupplysning, det
kan ingen bestrida. Inte ens denna lilla
reklamlapp, som jag här visat och som
innehåller uppgift om de skrifter institutet
vill att husmödrarna skall köpa, har
institutet råd att skicka omkring utan
måste vädja till olika organisationer att
hjälpa dem med denna reklam.

Sedan Aktiv Hushållning sammanslogs
med Hemmens forskningsinstitut har
möjligheterna till upplysning till hemmen
och husmödrarna, såvitt jag förstår,
ytterligare försämrats. Förr hade
nämligen Aktiv Hushållning tjänstebrevsrätt,
alltså fritt porto, och de skrifter,
som Aktiv Hushållning gav ut, belastade

Anslag till Hemmens forskningsinstitut
alltså inte budgeten. Nu måste Hemmens
forskningsinstitut svara för dessa kostnader,
och detta innebär ytterligare en
belastning. Därigenom måste denna del
av konsumentupplysningen bli ännu mera
inskränkt.

Institutet har inte för egen del begärt
några medel, det vet jag förvisso. Det
anslag, som har begärts i år och som är
något högre än förra årets anslag, går
i huvudsak till helt andra ändamål. Vad
skälen kan vara till institutets blygsamhet
och anspråkslöshet, skall jag inte gå
in på, men man vågar väl påstå att det
knappast kan vara omtanken om dem
som institutet skall betjäna med sin verksamhet.

Såsom ledamot av fullmäktige vid institutet
har jag haft vissa möjligheter
att följa verksamheten. Dessutom har jag
haft ett rent personligt intresse för frågan.
Jag har då fått ganska klart för mig,
att det finns åtskilliga uppgifter, som
institutet skulle kunna ta hand om, ifall
det hade mer pengar. Det finns för resten
en hel önskelista, som skulle kunna
studeras ur husmödrarnas och konsumenternas
synpunkt. Jag tycker att det
skulle kunna vara ganska nyttigt för
kammarens ledamöter att höra den, eftersom
ni alldeles säkert förr eller senare
kommer att få gå med på ökade
anslag till konsumentupplysning här i
landet.

Man kan tänka sig att denna utåtriktade
verksamhet från institutets sida till
husmödrarna skulle kunna intensifieras,
om institutet självt hade mer arbetskraft
för att ha hand om förfrågningar, besök
av husmödrar och organisationer, för
att ta bättre kontakt med andra organisationer
samt för att ta emot studiegrupper.
Vidare skulle kunna skickas ut föreläsare
i landet som verkligen lät husmödrarna
och konsumenterna få klart
för sig de resultat, som nåtts. Man skulle
kunna göra fortbildningskurser och konferenser
i institutets egen regi just för
sådana grupper, som arbetar för konsumentfrågor
och som behöver undervisning,
bl. a. elever som speciellt studerar
dessa områden.

Man skulle också kunna — och det är

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut
inte minst viktigt, mina herrar — lägga
upp ett varuregister, och från detta varuregister
skulle kunna lämnas uppgifter
på de olika varugrupperna. Jag tänker
då särskilt på de ytterst dyrbara maskiner,
som nu används i de svenska
hemmen och som många husmödrar har
stora svårigheter att sköta.

Kapitalinvestering är ett mycket aktuellt
ord i våra dagar, och det brukar vara
någonting som även herrarna här
lyssnar till. Jag vill påstå att det investeras
så mycket pengar i maskiner i
de svenska hemmen i våra dagar, att det
är väl värt att få till stånd upplysning
för att lära husmödrarna, hur de skall
kunna sköta dessa dyra tekniska hjälpmedel.
En sådan upplysning borde vi
kunna få genom ett varuregister, varifrån
också skulle kunna utgå aktuella
uppgifter.

Vad filmen beträffar vill jag erinra
att institutet inte har inspelat en enda
långfilm, som skulle kunna tillhandahållas
de kvinnoorganisationer, som vill ha
en film. Dessutom skulle det kunna göras
kortfilmer, och det finns många
lämpliga ämnen för dessa kortfilmer.
Jag skall nämna ett par, nämligen spädbarnets
utrustning, en film om varukännedom,
om varudeklarationsnämndens
verksamhet, om standardisering och allt
möjligt sådant. Man skulle vidare kunna
tänka sig en film om god och billig mat.

Dessutom skulle man över huvud taget
behöva intensifiera reklamen om
skrifterna och materialet från institutet,
och till detta behövs, som sagt,
pengar.

Jag skall inte dra denna önskelista
från husmödrarna vidare. Jag tror att
institutet är fullt villigt att effektuera
den, ifall det bara får medel. Men den
utgör ett bevis för att det här saknas
mycket i fråga om kontakt mellan husmödrarna
och Hemmens forskningsinstitut.
Denna kontakt är den första förutsättningen
för att institutets arbete skall
bli fruktbärande. Jag tillåter mig att upprepa
vad som står i motionen, nämligen
att många av undersökningarna har ett
mer teoretiskt än praktiskt värde, så
länge de inte når ut till husmödrarna.

Det är ungefär, som om en magister i en
klass skulle räkna ut ett effektivt system,
hur barnen skulle kunna lära sig att läsa
läxor, men inte lät barnen få kännedom
om detta system.

Härmed skall jag sluta, herr talman.
Jag vill bara tillägga, att jag hoppas, att
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
vill behjärta institutets
framställning om clearingmedel. Då jag
vidhåller min uppfattning om att husmödrarna
behöver snabbare och effektivare
kontakt och upplysning än de nu
får och att institutet fördenskull behöver
ökat anslag till massupplysning,
ber jag att få instämma i herr Sunnes yrkande
om bifall till den reservation,
som han bland andra har fogat till utskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är klart att det går
an att väcka motioner på nästan varje
anslagspunkt i en huvudtitel, och det går
i allmänhet också att anföra goda skäl
för de krav på anslagsökningar, som motionerna
brukar innebära. Jag tvivlar inte
på att fru Hamrin-Thorell har rätt i
vad hon här säger om behovet av bättre
kontakt mellan Hemmens forskningsinstitut
och husmödrarna, även om jag
misstänker att hon i någon mån överskattar
svenska folkets läslust. För övrigt
skulle jag såsom utskottets talesman
kunna inskränka mig till att läsa
upp några meningar ur utskottsutlåtandet.

Först och främst har Hemmens forskningsinstitut
hemställt, att statsbidraget
till institutet för nästa budgetår liöjes
med 50 000 kronor. På nästa sida av utskottsutlåtandet
inhämtar vi, att statsrådet
har tillstyrkt denna höjning avanslaget
med 50 000 kronor. Det är inte
på så många punkter i en huvudtitel
som det råder så stor samstämmighet
i fråga om de önskningar, som har
framställts, mellan vederbörande verk eller
institution och Kungl. Maj:t, som här.
Anslaget har därför i huvudtiteln uppförts
med 380 000 kronor.

Vidare framgår av referatet i utskottets
utlåtande att Hemmens forsknings -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

institut inte heller förut är svältfött i
fråga om anslag. Utom de årliga anslagen
har enligt medgivande av 1953 års
riksdag av överskottsmedel i vissa
clearingkassor 400 000 kronor avsatts för
forsknings- och upplysningsverksamhet
av betydelse för konsumenterna. Av dessa
medel har Hemmens forskningsinstitut
tilldelats 213 000 kronor för vissa specialundersökningar
m. m. Härtill kommer,
att innevarande års riksdag medgivit,
att av överskottsmedlen i kolclearingkassan
ett belopp av 2 000 000
kronor må överföras till handels- och sjöfartsfonden
för att användas för forskningsuppgifter
samt försöks- och upplysningsverksamhet
rörande frågor, som
är av betydelse för de stora konsumentgrupperna
i vårt land. Vidare föreslår
utskottet i det följande under anslaget
till bidrag till standardiseringsverksamheten,
att av anslaget ett belopp av
150 000 kronor skulle avses till varudeklarationsnämnden.

Jag tror, herr talman, att allt detta visar
att Hemmens forskningsinstitut är
ganska väl försett i fråga om resurser.
Hur sedan institutet fördelar dessa resurser,
kan jag inte yttra mig om, men
det blir väl en fråga mellan fru Hamrin-Thorell,
som tycks ha ett visst inflytande
inom institutet, institutets ledning
och hemministern, statsrådet fru Lindström.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har nyss i en debatt
i andra kammaren i detta ämne vitsordat,
och jag upprepar det gärna här, att
det intresse för Hemmens forskningsinstituts
verksamhet, som motionärer och
reservanter ådagalagt, är tacknämligt
och att den goodwill, som institutet tydligen
har i riksdagens alla partier, är
glädjande. Denna goodwill är tydlig,
inte minst i utskottets egen skrivning.
Att utskottet inte har varit berett att tillstyrka
motionens krav på ett anslag utöver
det, som Kungl. Maj:t förordat, är
dock ganska förklarligt, vilket herr Näs -

Anslag till Hemmens forskningsinstitut
gård också framhållit här. Kungl. Maj:t
bär ju förordat just det anslag som Hemmens
forskningsinstitut självt begärt, d.
v. s. en ökning med 50 000 kronor. Bara
detta är anmärkningsvärt — varje litet
mer erfaren riksdagsman vet, att det är
ganska sällsynt, att ett ämbetsverk eller
en institution får sina anslagskrav obeskurna
igenom den rigorösa finansprövning
som äger rum vid budgetbehandlingen
i kanslihuset. Att det lyckats denna
gång, trots den stränga prutning på
alla ökade anslagskrav som årets sparsamhetsbudget
nödvändiggjort, beror på
det mycket positiva intresse för konsumentforskning
och konsumentupplysning
som regeringen har och som dessutom
flera av de andra anslag, vilka
kommer konsumentupplysningen till godo,
utgör belägg för. Fru Hamrin-Thorell
har själv liksom nu även herr Näsgård
erinrat om detta. För egen del vill jag
ytterligare understryka att här har handelsministern
lagt fram en proposition
om kolclearingkassans medel, som ger
Kungl. Maj :t 2 miljoner kronor att fördela
på olika konsumentforsknings- och
konsumentupplysningsprojekt. Dessa
fondmedel torde väl även Hemmens
forskningsinstitut kunna påräkna en del
av för ändamål, som senare får bestämmas
i särskild ordning.

Både herr Sunne och fru Hamrin-Thorell
var inne särskilt på frågan om institutets
upplysningsverksamhet och kostnaderna
för dess publikationer. Fru
Hamrin-Thorell nämnde här i debatten
siffran 20 kronor, som husmödrarna
skulle behöva punga ut med för att få
del av dessa skrifter. Det hade varit något
riktigare att samtidigt upplysa om
alt konsumenterna får ett dussin skrifter
för den summan. Fru Hamrin-Thorell
är för övrigt litet motsägelsefull, då hon
säger, att priserna på skrifterna är för
höga, så att husmödrarna inte har råd
att köpa dem, och samtidigt säger att
de är för låga för att bokhandlarna skall
ha intresse av att sprida dem. Fru Hamrin-Thorell
nämnde siffran 4:50 kronor
för en publikation. I sin motion säger hon
också, att detta är för dyrt och att man
därför inte når ut med publikationerna

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till Hemmens forskningsinstitut
till de husmödrar det rör sig om. Jag vill
genmäla härtill att detta belopp, 4:50,
utgör kostnaden för en enda av de fjorton
publikationer, som nu är aktuella i
Hemmens forskningsinstituts skriftserie,
en rätt fyllig bok om köksplanering och
avsedd närmast för fackmän — arkitekter,
skolkökslärarinnor och dylika —
fackmän som kan ha råd att betala den
summan för en sådan publikation. Den
är således inte i första hand avsedd för
husmödrar i gemen. De vanliga publikationerna,
som går till den stora massan
husmödrar, har ett pris på mellan 75
öre —- vilket är det vanligaste — och
upp till 3 kronor. Genomsnittspriset ligger
vid 1: 50 kronor, vilket understiger
vad en biografbiljett kostar.

Uppgiften om att det inte skulle ha
förekommit någon upplysning ens om
förekomsten av dessa skrifter förefaller
mig litet underlig. Det är ju så, att för
dessa skrifter propageras det dels genom
institutets presstjänst och dels genom
de kanaler ut till konsumenterna,
som de 23 organisationer utgör, som är
representerade i forskningsinstitutets
fullmäktige och som sammanlagt har
400 000 konsumenter till medlemmar. De
hjälper till med både spridningen av
vetskap om skrifterna och spridning
av skrifterna själva. Den presstjänst, som
institutet inrättade förra året, har också
fått en mycket god start: cirka 100 dagstidningar
ger nu offentlighet åt institutets
månadsrapporter.

Med detta vill jag bara ha sagt, att institutet
bygger ut sin upplysningstjänst i
takt med sina personella resurser — enligt
min mening i ganska god takt — och
att institutet ingalunda sitter isolerat i
något elfenbenstorn, ointresserat för den
stora massan husmödrars behov av upplysning.
Institutet har tvärtom många och
ivrigt sökande tentakler ut till allmänheten.
Motionärerna behöver inte heller
oroa sig för att institutet inte skulle ha
kanslihusets »öra».

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Min oerfarenhet som riksdagsledamot
råder det ju ingen tvekan om, och det

är väl bl. a. på grund av denna omständighet
som jag har vågat väcka en motion
om ett anslag utöver vad institutet
självt har begärt.

Jag vill emellertid framhålla att jag
i det fallet är i utomordentligt gott sällskap.
År 1953 väckte nämligen nuvarande
statsrådet fru Ulla Lindström
själv en motion, som gick ut på ett anslag
till institutet, som detta inte självt
hade begärt. Hon var då mycket ledsen
över att utskottet inte delade hennes
synpunkter, och det anförande hon höll
i kammaren vore väl värt att citera i
sin helhet. Jag skall emellertid bara
göra ett litet utdrag ur det.

Fru Lindström uttryckte sin glädje
över att utskottet givit en honnör åt
hemhushållets och hemarbetets stora
samhälleliga betydelse och inhöstade
den tacksamt för institutets räkning.
»Men samtidigt», sade hon,
»avstyrker utskottet motionerna om
ökning med 50 000 kronor av anslaget
till institutets verksamhet för nästa budgetår»
-—• det råkar vara precis samma
summa som jag i år har motionerat om.
»Man gör detta av tvenne skäl. Del
första är att utskottet icke vill förorda
större medelsanvisning än vad institutet
självt föreslagit.» Det tyckte fru Lindström
inte var något skäl, och däri delar
jag helt och hållet hennes uppfattning.
I slutet av sitt anförande beklagade
hon — jag skulle vilja säga precis
detsamma här i dag —- den underdimensionerade
upplysningsverksamheten när
det gäller institutets forskningsresultat
och fortsatte: »Det är ju ändå detta som
tidigare har efterlysts här i riksdagen,
inte minst i denna kammare, att få en
spridning av konsumtionsvaruforskningens
goda rön till de breda lagren av
konsumenter här i landet genom populärt
hållna broschyrer, genom en presstjänst,
som tillhandahåller nytt kunskapsstoff
på dessa områden åt dagspress
och fackpress o. s. v.» Jag skulle
vilja styrka under vartenda ord.

Jag vill sedan bara tillägga att vad beträffar
priserna på dessa publikationer,
så tror jag att jag uttryckte mig riktigt,
när jag sade att de uppgick till 4 kro -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Om avskaffande av terminsavgifterna vid handelshögskolorna

nor 50 öre för den dyraste. Man menar
väl ända inte, att om en husmor köper
en broschyr om matlagning och konservering,
får hon lära sig något om
städning. Skall hon verkligen få en ordentlig
upplysning, måste hon väl skaffa
åtskilliga av dessa broschyrer, ty det
står ju inte detsamma i dem allihop.
Därför lade jag tillsammans kostnaderna
för flera broschyrer, eftersom jag ville
räkna med en något så när fyllig undervisning.

Jag har inte sagt att det inte görs någon
reklam, men jag har gjort gällande
att reklamen genom institutets egen försorg
inte kan bli så effektiv, som man
skulle önska, utan att den måste ske med
tillhjälp av privata organisationer.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Jag vill bara som en replik till fru
Hamrin-Thorell säga, att de extra pengar,
som jag begärde den gången då jag
var motionär i denna fråga, har institutet
senare fått och ytterligare 50 000
kronor. Ingen förtänker fru Hamrin-Thorell
att motionera här, och jag finner
det inte alls anmärkningsvärt, att hon
begär mer anslag än institutet krävt.
Men jag menar, att det skulle ha varit
anmärkningsvärt, om Kungl. Maj:t hade
rekommenderat riksdagen att ge institutet
mer än det hade begärt. I dag råkar
jag representera Kungl. Maj:t i denna
lilla punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sunne m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 42—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Om avskaffande av terminsavgifterna
vid handelshögskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 380 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén (I: 256) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson (II: 320), hemställts, att riksdagen
i princip måtte tillstyrka slopandet
av terminsavgifterna vid handelshögskolorna
i Göteborg och Stockholm och
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala, att denna åtgärd borde vidtagas
vid första lägenhet, då den allmänna
ekonomiska situationen så tillläte.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
handelshögskolan i Stockholm för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
380 000 kronor;

b) att motionerna 1:256 och 11:320
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att för kammarens ärade ledamöter
påpeka, att denna fråga även behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 55
punkt 1 och då i sammanhang med att
förslag också framställts om slopande av
terminsavgifterna vid Stockholms högskola.
Statsutskottet har både när det
gäller här föreliggande motionsyrkanden
under punkt 58 i utlåtandet nr 10
och under punkt 1 i utlåtandet nr 55
gjort synnerligen positiva uttalanden och
därmed främjat motionärernas syfte. I
det här föreliggande fallet förordas, att
Kungl. Maj:t ägnar frågan »särskild uppmärksamhet»,
och i utlåtandet nr 55 rekommenderar
utskottet Kungl. Maj:t att
vid prövning av anslagsäskandena för
nästa år taga denna fråga under »allvarligt
övervägande».

Jag har bara, herr talman, velat understryka
dessa formuleringar och liksom
utskottet i föreliggande punkt velat
betona, att dessa två frågor hänger samman
och, trots att de tillhör olika huvudtitlar,
bör bli föremål för ett gemensamt
bedömande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 59—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Anslag till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts under punkten
98 av tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:255 och II:
259, till Upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I de likalvdande motionerna I: 255 av
herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson samt

II: 259 av herr Dickson hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag under förevarande punkt.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå,
Löfroth och Hjalmarson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:255 och 11:259, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till Upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Nog skulle det ha varit
mycket rationellare att använda de pengar,
som här ställts till förfogande för
en rätt allmän ekonomisk information,
för rationaliseringsrådgivning åt hantverkare
och småindustriella företagare
i Skåne. Detta är nu omöjligt, eftersom
framställningen om ett ökat anslag till
det ändamålet är avslagen. Emellertid
tillåter jag mig att uttala den dubbla
förhoppningen, att hantverksrådgivningen
i Skåne skall få sina pengar nästa
år och att denna upplysningsverksamhet,
avseende produktions- och exportfrågorna,
då skall slippa några
pengar.

Detta är, herr handelsminister, en
vördsam vädjan, och jag begränsar mig
till den, när jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s) :

Herr talman! Det råder ju egentligen
inga delade meningar här mellan utskottet
och reservanterna. Både utskottet och
reservanterna framhåller ju, att den
verksamhet som bedrives av Ekonomisk
information har sitt värde och är berättigad.
Reservanterna anser emellertid,
att verksamheten bör kunna överföras
till andra befintliga institutioner, och
departementschefen har meddelat, att
han har för avsikt att föranstalta om
undersökningar för att göra en sådan

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till lån till företagareföreningar m. fl.

överföring. Sådana undersökningar tar
ju emellertid en viss tid i anspråk, och
det är klart att resultatet knappast kan
vara färdigt genast. Utskottet anser då
att det inte är befogat att omedelbart
nedlägga denna verksamhet, utan att man
bör ge det anslag som departementschefen
begär för att kunna upprätthålla
verksamheten, till dess det är möjligt att
överföra den till andra institutioner.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagandet av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 80—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86

Lades till handlingarna.

Anslag till lån till företagareföreningar
m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/
56 till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1955/56
anvisa ett investeringsanslag av 2 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kronstrancl (1:98) och den andra inom

andra kammaren av herr Gustafsson i
Skellefteå m. fl. (11:126), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Herbert Hermansson m. fl. (I:
347) och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m.
fl. (11:413), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
3 500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1: 98 och II: 126 samt
1:347 och 11:413, till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Ståhl, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:347 och 11:413
samt med bifall till motionerna I: 98 och
II: 126, till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1955/56 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor;

b) av herr Näsgård, som dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olilcn begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1955/56 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finans -

departementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Om anordnande av en folkräkning år
1955

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandler m. fl. (1:239) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. (11:373), hade
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta,
att en folkräkning skulle anordnas
år 1955 i huvudsaklig anslutning till
ett av statistiska centralbyrån avgivet
förslag men med sådana inskränkningar
i omfattningen, som motionärerna i besparingssyfte
föreslagit, dels bevilja för
ändamålet erforderliga medel.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Birger Andersson och
Pettersson (I: 240) och den andra inom
andra kammaren av herr Andersson i
Brämhult m. fl. (II: 374), hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att folkräkning
skulle verkställas 1955, dels att
till Statistiska centralbyrån för budgetåret
1955/56 anvisas de för ändamålet
erforderliga medlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:239 och 11:373
samt I: 240 och II: 374, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
av riksdagen bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Boman, fröken Andersson,
herrar Nils Theodor Larsson, Sunne,
Svensson i Ljungskile, Widén och
Nihlfors samt fröken Vinge ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:239
och 11:373 samt i anledning av motionerna
I: 240 och II: 374, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

1. till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal vid 1955 års folkräkning
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 196 000 kronor; 2.

bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
för folkräkningens genomförande erforderliga
författnings- och övriga bestämmelser.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt rör
det sig om huruvida en folkräkning skall
utföras i år eller ej. I propositionen föreslås
ingen sådan. Tidigare har vi ju
haft folkräkning vart tionde år, men sedan
1930 har sådan skett vart femte år.
Man kan säga att det är naturligt att
längre tid förflyter mellan räkningarna
när samhället är mera statiskt betonat.
Därmed är inte sagt att det var statiskt
under 1920-talet. I alla händelser anser
motionärerna och med dem reservanterna
att samhället i dagens läge är sådant,
att det behövs en folkräkning vart
femte år. I författningen, som är av så
sent datum som den 16 december 1949
och som för resten citeras i motionerna,
står att allmän folkräkning skall
verkställas år 1950 och därefter vart
femte år. Det har också sedan 1930 varit
folkräkning vart femte år. Om det
inte blir någon i år, kommer det sannolikt
att dröja långt in på 1960-talet,
innan statistiken från nästa folkräkning
blir tillgänglig. En begränsad folkräkning,
såsom föreslagits i motionerna och
av reservanterna, är att föredra framför
en som dröjer så länge.

Statistiska centralbyrån har ju tidigare
dryftat denna fråga med en lång
rad statliga och kommunala myndigheter
och därtill med arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer. Av vad
som där har uttalats står det klart att
det föreligger ett stort behov av aktualisering
av siffrorna. Jag skall inte uppta
tiden med att räkna upp alla de organisationer
som har varit med om detta.
Det framgår av uppräkningen i motionerna,
hur omfattande dessa överläggningar
varit. Av s. 2 i motionerna fram -

Om anordnande av en folkräkning år 1955
går det att det föreligger ett starkt behov
av aktualisering av 1950 års siffror.
Som jag redan sagt, föreligger förslag
om en mera begränsad folkräkning, och
femte avdelningen i utskottet, där frågan
först behandlades, sände ut motionerna
på remiss till elva olika myndigheter
och organisationer. Jag skall som
hastigast räkna upp dem. De är statskontoret,
Landstingsförbundet, statistiska
centralbyrån, arbetsmarknadsstyrelsen,
Industriens utredningsinstitut,
Svenska landskommunernas förbund,
socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, Landsorganisationen,
Svenska stadsförbundet
och TCO. Endast en av dem, nämligen
statskontoret, har avstyrkt och detta av
skäl som vi nu känner igen, nämligen
statsfinansiella skäl. Landstingsförbundet
säger att ur dess synpunkter föreligger
inget oavvisligt behov. I övrigt
går yttrandena i positiv riktning. Man
vill ha en folkräkning nu. Bostadsstyrelsen
ställer sig möjligen litet tveksam.
Den vill ha folkräkningen samtidigt med
en bostadsräkning. En del andra organisationer
vill göra utvidgningar i den
ena eller andra riktningen av en sådan
räkning in spe.

Jag skall inte heller, herr talman, ta
upp tiden med att i alltför hög grad
göra utdrag ur yttrandena. Delar av yttrandena
finns återgivna i utskottsutlåtandet
på s. 10—11. Men jag kan till exempel
nämna, att arbetsmarknadsstyrelsen
säger, att ur yrkesutbildningens synpunkt
är aktuella uppgifter i olika avseenden
nödvändiga och att de gamla
tabellerna därvidlag är av ringa värde.
En folkräkning år 1955 erfordras för
industriplaneringen. Ur landskommunernas
synpunkt är det, enligt vad Svenska
landskommunernas förbund säger, önskvärt
att folkräkningen kommer till stånd.
Socialstyrelsen anser, att folkräkningen
erfordras för den sociala planeringen.
Landsorganisationen påpekar, att med
år 1955 utlöper det ekonomiska Jångtidsprogrammet.
Svenska stadsförbundet uttalar,
att det onekligen skulle te sig egendomligt,
om staten vid en tidpunkt, då
intresset för befolkningsstatistik i medvetande
om dess värde blivit allmänt

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
känt bland kommunalmännen, avstode
från att följa det uppgjorda tidsschemat
för folkräkningarnas hållande.

Praktiskt taget alla de organ, som sysslar
med lokaliserings- och planeringsarbeten,
ställer sig positiva. Det skulle vara
en allvarlig försämring, om inte en
folkräkning nu komme till stånd. Kostnaderna
skulle, såsom till exempel Stadsförbundet
framhållit, ställas i relation
till de kostnader, som samhällsplaneringen
berör, och storleken av de förluster,
som eventuella felinvsteringar draga
med sig för det allmänna.

I motionen har, såsom jag redan sagt,
föreslagits vissa besparingar. Den nu aktuella
folkräkningen skulle komma att
omfatta de nödvändiga uppgifterna beträffande
befolkningens fördelning efter
ålder, kön, civilstånd och yrke. En viss
begränsning av yrkesstatistiken skulle
ske. Slopande av statistiken över utländska
undersåtar och utrikes födda
skulle kunna medföra vissa besparingar.
Slutligen skulle intervjuundersökningar
kunna slopas.

Jämfört med 1945 och 1950 omfattar
centralbyråns plan färre programpunkter,
och i motionerna och reservationen
har man gått ännu längre i fråga om
begränsningar. I utlåtandet över motionerna
säger centralbyrån, att den accepterar
denna ytterligare begränsade folkräkning.
Kostnaderna för den skulle bli
sammanlagt 2 765 000 kronor, vilket innebär
en nedskärning med 620 000 kronor.
Av totalkostnaden skulle på budgetåret
1955/56 falla en kostnad av
299 000 kronor, vilket svarar mot reservanternas
förslag.

I detta sammanhang vill jag betona,
att det är önskvärt, inte bara att femårsintervallerna
behålls, utan också att
materialet bearbetas snabbare. När frågan
behandlades i avdelningen, fick vi
klart för oss att det har klagats över
dröjsmål med publiceringen. Jag föreställer
mig, att man nu skulle kunna få
fram siffrorna snabbare, eftersom programmet
inte skulle bli så omfattande.
Centralbyrån har också planerat för en
snabbare utgivning av siffrorna.

Nu säger utskottet, att det är lämpligt

med uppskov och att man kunde använda
pengarna till inköp av maskiner
för att snabbare få fram resultatet av
1960 års folkräkning. Det är alltså inte
fråga om att spara på pengarna, såsom finansministern
väl har tänkt sig, utan det
är fråga om att använda dem på annat
sätt, till maskiner. Vi har i avdelningen
litet var försökt att få fram, hur mycket
dessa maskiner eventuellt skulle kunna
korta av tiden till dess statistiken
kommer fram, men vi har inte kunnat
få något som helst besked om den saken.
Det verkar, som om man inte hade
utrett frågan tillräckligt.

Jag kan till slut i förbifarten nämna
att det 1955 kommer att bli folkräkning
i både Norge och Danmark. Behovet av
en aktuell statistik är, föreställer jag
mig, i Sverige inte mindre än i dessa
länder. Det är kanske inte alldeles oviktigt
att vi i Sverige i omkring 200 år,
under tider då vi har haft mindre ekonomiska
resurser än för närvarande,
trots allt haft en befolkningsstatistik,
vilket också understrykes i motionerna.

Landsorganisationen, för att nu ta ännu
ett exempel, hänvisar i sammanhanget
—• jag knyter här an till vad jag
nyss sade — till det nordiska samarbetet
på denna såväl som på en del andra
punkter och fortsätter: »det vore därför
olyckligt om Sverige ensamt avstod från
genomförandet av en folkräkning av år
1955.»

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre utan nöjer mig med att yrka
bifall till reservationen nr 1 a vid
punkt 11.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det råder naturligtvis
intet tvivel om att en folkräkning även
med den begränsade räckvidd som föreslås
i motionerna är av ett visst värde.
När utskottsmajoriteten likväl bär gått
på avslagslinjen har detta sin förklaring
i behovet av sparsamhet med statsutgifterna.
Vi måste här i riksdagen väga
det ena angelägna behovet gentemot
det andra, och majoriteten inom utskottet
har då kommit till den uppfattning -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

en, att en folkräkning 1955 inte kan ges
prioritet i förhållande till andra önskemål
som av besparingsskäl har fått skjutas
åt sidan.

Vi har ju haft folkräkningar i detta
land med 10 års mellanrum sedan 1860,
och dessutom har det, som fröken Andersson
nämnde, ordnats särskilda räkningar
i mitten av 1930-talet och 1940-talet. Det är emellertid värt att observera,
att det då fanns alldeles särskilda
skäl för att göra folkräkningar. Sådana
skäl har inte kunnat åberopas i dag.

Visserligen finns det en föreskrift i
kungörelsen från 1949 angående befolkningsstatistik
att det skall ske en allmän
folkräkning vart femte år, vilket här
också av fröken Andersson har använts
som ett argument för att det borde komma
till stånd en räkning i år, men det
hör till saken att också förordningen
från 1859 påbjuder en folkräkning vart
femte år. Jag har letat fram förordningen
i bibloteket och där kan man läsa
på ett ställe: »att, i stället för de femårstabeller,
vilka enligt hittills gällande
föreskrifter skolat utarbetats, uppgifterna
om rikets folkmängd den 31 december
1860 och sedermera för samma dag
vart femte år skola för varje församling
meddelas statistiska centralbyrån i
form av utdrag ur den s. k. husförhörslängden.
»

Det har helt enkelt gått så till att när
den nya förordningen kom till, övertog
man detta stadgande om att det skulle
ske räkningar vart femte år. Eftersom
man har kunnat sätta sig över denna
bestämmelse tidigare under en lång följd
av år, menar jag att det kanske inte har
så stort värde som argument i dag.

Jag skulle också gärna i denna diskussion
vilja erinra om vad som förekom
här i kammaren när man för fem år sedan
behandlade frågan om en ordinarie
folkräkning — den gången gällde det
således en räkning som ingick i vår
obrutna serie från 1860. Det fanns vid
detta tillfälle ledamöter här i kammaren,
som anklagade finansministern för
bristande sparsamhetsvilja då han hade
förordat att en sådan ordinarie folkräkning
skulle komma till stånd. Profes 4

Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

Om anordnande av en folkräkning år 1955
sor Holmbäck riktade sig, då efter vad
jag kan finna av protokollet, till finansministern
—■ samma finansminister som
vi har i dag — med denna erinran:
»Den stora besparingsfaktorn i det samlade
budgetarbetet är givetvis finansministern.
Men just i fråga om finansdepartementet
saknar man den besparingsfaktor,
som på detta vis gör sig gällande
i fråga om de övriga departementscheferna.
»

Jag vet inte om fröken Andersson hade
samma uppfattning, men ett faktum
är att fröken Andersson så sent som
1950 tillhörde dem som reserverade sig
emot att en folkräkning, som ingick i
vår ordinarie serie, skulle komma till
stånd. När fröken Andersson därför säger,
att det nu är helt andra förhållanden
än vad det var på 1930-talet, så är
det för fröken Anderssons vidkommande
cn ganska ny erfarenhet som hon har
gjort. Det fanns också andra ledamöter
i denna kammare, representerande de
borgerliga partierna, som den gången
var med om att yrka avslag på folkräkningen.

Jag har velat säga detta i kammaren
för att ingen skall få den uppfattningen,
att statsutskottets majoritet skulle ha
mindre ambitioner att slå vakt om berättigade
intressen i fråga om vår befolkningsstatistik
än exempelvis reservanterna.

Det är riktigt, som det är sagt här, att
en rad remissinstanser har förordat att
det skall komma till stånd en folkräkning
i år. Det framgår tydligt av utlåtandet.
Men det är väl det vanliga om
man vänder sig till styrelser och verk
och frågar om de har något intresse av
någon åtgärd, att de, om de har någon
glädje av den, också ställer sig positiva.
Därför fick man naturligtvis i detta fall
tillstyrkande från alla sådana håll, dar
en folkräkning skulle ha ett visst värde.

Jag vill erinra om att det finns flera
remissinstanser, som säger att de skulle
velat ha betydligt utförligare räkning än
den motionärerna föreslår, även om de
tycker det är bättre att få den än ingenting
alls. Socialstyrelsen vill ha familjcoch
hushållsstatistik, Arbetsgivareför -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
eningen har erinrat om att det inte räckte
med den uppdelning, som man tänkt
göra i fråga om yrkesredovisningen, utan
vill ha den mera detaljrik, och bostadsstyrelsen
vill att man inte skall slopa
intervjuundersökningarna och vill dessutom
också helst ha det hela sammankopplat
med en bostadsstatistisk undersökning.
Under sådana förhållanden ar
det klart, att de yttranden som kommit
ifrån de olika instanserna inte är uttryck
för att det som här föreslås egentligen
är det som de allra bäst behövde.

Givetvis skulle ett bifall till motionen
ge oss uppgifter om medborgarnas ålder,
kön, civilstånd och yrkestillhörighet i
viss utsträckning. Det är naturligtvis i
och för sig viktiga fakta, men man får
alltid fundera över om detta kan vara
värt de bortåt 3 miljoner som det skulle
kosta att genomföra folkräkningen. Därför
har vi som tillhör utskottsmajoriteten
i stället velat förorda en upprustning
av de maskinella hjälpmedel, som
kan behövas för att på kortare tid få
fram resultatet av en folkräkning 1960.

Nu går det fem till sex år innan man
får veta resultatet av en genomförd undersökning,
och det gör att uppgifterna
ofta är ganska inaktuella när de kommer
fram. Vi skall dessutom hålla i minnet
att folkräkningarna inte är de enda
hjälpmedlen man har, när det gäller att
bilda sig en uppfattning om befolkningsförhållandena
i detta land. Vi har ju de
uppgifter som inhämtas årligen om befolkningsmängd
o. s. v. i våra kommuner,
och för många ändamål kan dessa
uppgifter säkerligen vara av större betydelse,
när man kan få dem färska, än de
flera år gamla uppgifterna från folkräkningen.
Vi tror därför att en väl förberedd
folkräkning 1960, upplagd från
förutsättningen att materialet skall kunna
bearbetas med bättre tekniska hjälpmedel
än dem vi har till vårt förfogande
i dag, säkert skulle kunna ge mer valuta
för pengarna och också ge bättre
utbyte för dem som konsumerar statistik
i detta land, än vi skulle få om vi
gick på bifall till de motioner som här
är väckta.

Jag vill därför, herr talman, yrka bi -

fall till utskottets yrkande på denna
punkt.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmqvist har
exakt samma motivering som gick igen
i utskottet. Det förhållandet, att vissa
remissmyndigheter velat gå ett stycke
längre, tar man som skäl för att inte gå
något stycke alls.

Sedan vill jag påpeka —■ det var därför
jag begärde ordet — att argumentet
att det står i författningen bara var en
rent parentetisk påminnelse om vad som
där finns. Hela min framställning gick
ut på att med stöd av vad remissorganisationerna
sagt försöka i största korthet
bevisa nödvändigheten —- eller åtminstone
den stora önskvärdheten — av
en folkräkning nu.

Vad jag gjorde för fem år sedan minns
jag inte. Jag har gjort så mycket galet
sedan dess, att det må vara hänt! Men
jag skulle vilja säga, att det ingalunda är
något fel om man kan ändra sig till det
bättre. Det finns säkerligen en och annan
i kammaren som skulle behöva lära
om på en eller annan punkt.

Och så har vi detta tal om sparsamhet
med utgifterna. Herr Holmqvist får tillfälle
att spara åt staten —• 24 miljoner
kronor, tror jag —• om han vill följa mig
senare i dag, då jag skall yrka på besparingar
av denna storlek. Men utskottsmajoriteten
vill här spara på ett
mycket egendomligt sätt. Den vill inte
bevilja 299 000 kronor till folkräkning i
år, men dessa 299 000 kronor vill de
använda för att köpa en maskin som
kostar 6 miljoner. År det sparsamhet?

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Kammaren har nyss
hört skälen redovisas dels för reservanternas
ståndpunkt och dels för statsutskottsmajoritetens.
Det är väl i sin ordning
att också en av motionärerna i
denna fråga tar till orda i saken.

Jag ber först att få rikta kammarens
uppmärksamhet på vad den ärade finansministern
har haft att säga i denna

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

angelägenhet. Det är en mycket kort motivering
som helt enkelt innehåller följande:
»Efter prövning av alla de faktorer
som inverkar på bedömningen av
frågan om verkställandet av en folkräkning
år 1955 har jag funnit mig icke
kunna tillstyrka, att någon folkräkning
genomföres sagda år.»

Det tillhör ett statsråds privilegier att
uttrycka sig på det sättet. Samma sakinnehåll
skulle kunna ha uttryckts
t. o. m. ännu kortare, om finansministern
begränsat sig till att säga: »Jag har
icke funnit mig kunna tillstyrka att någon
folkräkning genomföres år 1955»
och hemställer o. s. v. Tv, ärade kammarledamöter,
var gång ett statsråd säger
»jag finner» eller »jag anser» eller
»iag uttalar», är det självfallet att vi här
i kammaren utgår ifrån att alla på saken
inverkande faktorer har varit tagna
i beaktande. I det avseendet anmäler
lag inga som helst tvivelsmål.

Nu kan man naturligtvis inte räkna
ut precis vilka de olika faktorer är, som
här har tagits i beaktande. Jag tror inte
ett ögonblick att finansministern bland
de faktorer, som han har beaktat, har
haft i tankarna den uppfattningen, att
en folkräkning skulle vara värdelös,
onödig och meningslös. Däremot kan jag
väl föreställa mig, att finansministern
i sin belägenhet har betraktat folkräkningen
såsom tillhörande ett av de
många önskvärda ting, som han inte har
funnit kunna rymmas inom den budgetram
som han vill rekommendera riksdagen
att anta. Jag kan också tänka mig,
att en finansminister, som går hårt fram
över andra departementschefers äskanden,
frågar sig — såsom det nyss antyddes
här under den föregående diskussionen
med ett citat från ett anförande
av herr Holmbäck vid ett tidigare
tillfälle — att finansministern också ställer
sig den frågan: Vad kan jag själv
spara in under min huvudtitel? Jag vet
mycket väl, att det inte är så lätt att
hitta besparingsobjekt inom sjunde huvudtiteln.
Det kanske förhåller sig på
det sättet, att det enda besparingsobjekt
av några dimensioner, som har funnits
till finansministerns disposition i

Om anordnande av en folkräkning år 1955
hans egen huvudtitel, har varit just folkräkningsposten.

Jag tycker att det är mycket beklagligt,
att den har råkat ut för detta öde,
vilket var och en säkert förstår, då jag
ju har motionerat i frågan.

Jag tror inte att kammaren skall räkna
med att den besparing, som man
skulle göra genom att bifalla statsutskottets
hemställan, är en besparing
även samhällsekonomiskt sett. Den besparing,
som man i så fall gör, är i
första hand statsfinansiell. Våra storkommuner
kommer säkerligen inte ifrån
kostnader för utredningar för deras
samhällsplanerande arbete, vilka hade
kunnat undvikas om staten hade påtagit
sig genomförandet av denna folkräkning.
Samhällsekonomiskt sett ■— vi blir ju
lärda då och då att vi alltid bör tänka
samhällsekonomiskt och inte bara statsfinansiellt
— lär det väl bli på det sättet,
att kostnaderna vältras över på de
kommuner, vilka har ett uppenbart behov
av sådant utredningsmaterial som
hade kunnat fyllas av folkräkningen
1955.

Jag beklagar därför mycket om resultatet
nu skulle bli, att den folkräkningen
helt blir inställd.

Om jag sedan får gå över från finansministerns
mycket försiktiga motivering,
varför han inte har tagit upp detta anslag
i sin huvudtitel, till statsutskottsmajoritetens
mycket mindre försiktiga
sätt att behandla denna fråga, vill jag
erkänna, att jag blev litet överraskad då
majoritetens talesman nyss sade oss från
talarstolen, att han fäster ett visst värde
vid att en folkräkning över huvud
taget kommer till stånd. Jag skulle ha
varit glad om jag hade kunnat märka
tydligare spår av det intresset i statsutskottets
skrivning. Det är illa nog i
mitt tycke, om det inte blir någon folkräkning
1955. Men det är ännu värre,
om inställandet av den folkräkningen
skall ske på basis av den motivering som
statsutskottet här har presenterat.

Den ärade talesmannen för utskottet
tillerkände, som vi hörde, folkräkningar
ett visst värde. Då jag läser vad utskottet
skriver, icke om en folkräkning

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
med femårsintervall utan om de tidigare
folkräkningar som —- för att använda
statsutskottets formulering — plägat
»verkställas sådana år, vilkas tal kan
jämnt delas med tio», och frågar mig,
vad utskottet har funnit för skäl för
dessa folkräkningar, finner jag att utskottet
anför, att bakgrunden här är
»önskemålet att vårt land icke saknades
i ett sådant internationellt sammanband».
Ty det är brukligt att alla länder
har folkräkning vart tionde år. Jag föreställer
mig att anordnandet av en folkräkning
i vårt land, vare sig det sker
vart femte eller tionde år, icke beror
bara på att det är internationell kutym,
utan på att det motsvarar ett faktiskt föreliggande
eget behov hos våra olika institutioner.
Det är vi själva som behöver
ha folkräkningen, och det är därför som
den anställs och icke därför att vi skall
vara med i den internationella ruljansen.

Det är inte alls så, att vi har lunkat
efter andra länder på detta område, utan
Sverige har varit ett föregångsland. Om
vårt land nu skulle komma en hästlängd
före med femårsintervallerna, innebär
det bara att vi upprätthåller en god
svensk tradition, varvid vi för övrigt,
som det har påpekats, är i gott sällskap
med våra närmaste grannländer.

Om jag läser vidare i statsutskottets
papper, finner jag, att de avgivna remissuttalandena
icke har gjort något vidare
intryck på utskottsmajoriteten. Det gav
ju också nyss utskottets talesman till
känna för oss. Det står i betänkandet, att
enligt vad som utläses ur de över motionerna
avgivna remissyttrandena, skulle
»det statistiska slutresultatet inte komma
att motsvara de krav på materialets
fullständighet, som uppställts från myndigheters,
kommuners och övriga berörda
organs sida». Sedan kommer, som en
vidare utveckling härav, att man kan
inte tillgodose samtliga önskemål om förbättrad
statistik i skilda hänseenden,
varefter det räknas upp en lång rad av
olika statistikuppgifter. Utskottet nämner
universitetsstatistik och prognosinstitut,
arbetslöshetsstatistik, sysselsättningsstatistik,
lönestatistik, företagsregister, la -

gerstatistik, kriminalstatistik, utrikeshandelns
statistik, nationalproduktberäkningar
och samordning av transportstatistik.

Efter detta kommer följande förnumstiga
konklusion: »Under alla förhållanden
lärer således en avvägning mellan
de olika önskemålen bli ofrånkomlig.»

Ja, visst blir det det! Jag vill dock
fråga: ,Vad finns det för anledning att
räkna upp hela denna långa lista i anledning
av den väckta motionen, som ju
inskränker sig till ett mycket avgränsat
område och som ingalunda sysslar med
hela den långa ramsa, som är uppräknad
i statsutskottets papper? Förklaringen
är väl den, att i brist på kritik av saken
får man hopa kritiska reflexioner,
som inte har någonting med saken att
skaffa.

Utskottet anger som ett ytterligare skäl
för att inte bifalla motionen, att vi inte
har något utrymme för anordnande av
en bostadsräkning. Utskottet menar, att
eftersom vi tyvärr inte kan åstadkomma
någon bostadsräkning i år, skall vi inte
heller ha någon folkräkning. Detta anföres
alltså —• läs i papperen — som ett
ytterligare skäl för att icke anordna någon
folkräkning år 1955.

Utskottet talar sedan om de tekniska
synpunkter, som kan anläggas på denna
fråga. Det anför att tidsintervallet mellan
slutresultatet från 1950 års folkräkning
och en folkräkning anordnad exempelvis
år 1960 kan bli betydligt mindre än 10
år, om man söker tillgodogöra sig förbättringarna
på det tekniska området.
Utskottet kommer alltså där in på frågan
om det inte vore bättre att investera
pengar i maskinutrustning, som skulle
göra det möjligt att snabbare få fram
resultaten, än att anställa denna folkräkning
1955.

Men tror någon att utskottet föreslår
detta? Ingalunda! Det står bara, att det
vore »en välbetänkt åtgärd», om dessa
pengar investerades i maskinutrustning.
Men det är inte alls fråga om att föreslå
detta för riksdagen, utan det är någonting
som man skall tänka på senare.

Att maskinutrustning skulle göra tidsintervallerna
mindre vill jag gärna hop -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

pas och tro att vederbörande bär rätt i.
Jag skulle med nöje emotse förslag om
att förse statistiska centralbyrån med sådan
maskinutrustning, att resultaten blev
färdiga tidigare. Jag vill dock fästa kammarens
uppmärksamhet på att vad som
här skrivits gäller bara för nästa folkräkning.
Mellanrummet kanske kan förkortas
från tio till åtta år, innan man får
resultatet av nästa folkräkning utarbetat.
Någon motsvarande minskning av tidsintervallet
mellan nästa folkräkning och
den därefter följande kan det ju däremot
inte bli fråga om.

Jag har med det anförda velat redovisa
den motivering, som finns i statsutskottets
utlåtande. Jag tycker för min
del att den gör saken mycket värre än
om utskottet -— i likhet med finansministern
— hade inskränkt sig till att
skriva exempelvis, att »utskottet har
kommit till den uppfattningen att en
folkräkning icke för närvarande bör
komma till stånd». Genom statsutskottets
skrivning har, som sagt, saken i mitt
tycke ganska betydligt förvärrats, ty med
en sådan skrivning vet man inte om
statsutskottets majoritet över huvud taget
sätter ett sådant värde på att det anordnas
allmänna folkräkningar, att man
kan vänta sig att det skall bli några sådana
i framtiden.

Vårt land har, såsom kammarens ledamöter
väl vet, ett mycket gammalt
och solitt anseende på detta område. Det
vore mycket beklagligt om vi inte i fortsättningen
skulle kunna stå kvar på den
nivå, som har ansetts tillkomma Sverige
i detta avseende. För min del skulle jag
tycka att det vore mycket beklagligt, om
kammaren på den motivering, som här
av mig har belysts, skulle komma att avslå
motionerna och den reservation som
är avgiven.

Jag hoppas alltså att kammaren kommer
att ge sin anslutning till den reservation
som är avgiven här och till vilken
jag nu ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Birger, (s) och herr Anderson,
Carl Albert, (s).

Om anordnande av en folkräkning år 1955
Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Man måste beklaga att
herr Sandler inte haft några jämlikar i
utskottet, som haft intresse att granska
utlåtandet så inträngande som han här
har gjort!

Nu tycker man nog, att även om det
i utlåtandet skulle fattas ett eller annat
som herr Sandler efterlyser, så borde
man kunnat läsa sig till av utlåtandet,
att statsutskottets majoritet visst är anhängare
av folkräkningar. Det behöver
väl inte dragas i tvivelsmål, att vi vill
slå vakt om folkräkningarna med tioårsintervaller;
detta borde ha framgått
av mitt yttrande, och jag tror att våra
kamrater i statsutskottet inte fått intrycket,
att majoriteten skulle vara likgiltig
för dessa folkräkningar.

Samtidigt som herr Sandler saknat en
del i utlåtandet, har han tyckt att det
på andra punkter säges alldeles för mycket.

Vi bär räknat upp de föreliggande önskemålen
om statistik av olika slag, och
det var närmast den uppräkningen jag
syftade på när jag talade om att det
här gäller en avvägning mellan olika,
angelägna önskemål.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Man är naturligtvis litet
tveksam, om man skall våga deltaga
i en diskussion där argumenten utsättes
för en så ingående och närgången
analys som den herr Sandler här tillåtit
sig att göra, och detta så mycket mera
som hans slutsats blev, att argumenten
bara gjorde saken värre! Nu får man väl
ändå trösta sig med att herrar litteraturkritiker
ofta har en relativt ensidig inställning,
vilket inte sällan leder till att
helt olika meningar kan tas fram ur
samma text. Denna litteraturanalys från
herr Sandlers sida behöver därför kanske
inte tas så kolossalt allvarligt.

Detta gör att man kanske vågar säga
några ord. Och det finns ju en direkt
anledning för mig att göra det, eftersom
herr Sandler sade, att här har reservanterna
och utskottsmajoritctcns re -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
presentant talat, och herr Sandler själv
har talat såsom representant för motionärerna
— jag undrar om det inte var
för en av motionärerna han talade —
och att det då kanske vore skäl att
också statsrådet yttrade sig.

Utgångspunkten måste ju vara den
frågan: Är det så angeläget att anordna
en folkräkning 1955, att man bör ta
denna utgift på 3 miljoner kronor samtidigt
som man på alla möjliga andra
punkter försöker vara ekonomiskt återhållsam?
Jag har kommit till den uppfattningen
att folkräkningen icke är så
angelägen, och det är därför jag för min
del har föreslagit att vi inte skulle ta
upp detta anslag i år.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga till fröken Andersson, att hon har
en mycket bekväm ställning i sparsamhetsfrågan.
Hon är i allmänhet med på
sparsamhet när det gäller sådana frågor,
där hon är tämligen säker på att
det inte blir majoritet för förslaget. Men
jag är mycket litet betjänt av att föra
en sådan sparsamhetspolitik -— jag måste
se till att det verkligen blir något
sparat.

Den springande punkten är alltså, om
denna folkräkning är så värdefull att
man skall mot den allmänna tendensen
göra utgiften. Det gäller vid folkräkningen
att för de olika samhällena i landet
få fram uppgifter om befolkningens fördelning
på kön, civilstånd och ålder, varjämte
en grov uppdelning av befolkningen
på yrken skall göras. Man måste väl
ändå säga sig, att dessa uppgifter inte
gärna kan ha någon utomordentligt stor
aktuell betydelse. Naturligtvis är sådana
befolkningsstatistiska uppgifter nödvändiga
för att man skall kunna få fram
en trend i utvecklingen — men skall de
nödvändigtvis komma fram 1955, alltså
fem år efter den senaste folkräkningen?
Det är icke givet. Jag vill för min del
säga att det är en oerhörd överdrift att
tro — vilket herr Carl Albert Anderson
säkert kommer att få erfara — att denna
statistik skulle kunna ha någon avgörande
betydelse för samhällenas planering.
Den bär icke någon större betydelse
såsom ingående i en långtidstrend,

och såsom ett uttryck för det aktuella
läget spelar den ingen som helst roll,
ty jag vågar slå vad om — statistiska
centralbyrån kan lova vad den vill —
att de första detaljuppgifterna inte kommer
att publiceras förrän 1959, och då
är de redan för gamla för att spegla det
aktuella läget. Man kan därför enligt
min mening inte säga, att samhällena genom
denna folkräkning skulle kunna göra
stora besparingar.

Dessutom skulle jag vilja säga, att det
här är fråga om en mycket begränsad
folkräkning. Statistiska centralbyråns
förslag var begränsat och — om man
skall göra folkräkningen — till sin omfattning
redan på gränsen av vad som
är absolut nödvändigt. Reservationens
förslag är enligt min mening en lialvmesyr,
och jag måste säga till herr Sandler,
att jag inte är så alldeles säker om
att ett genomförande av den folkräkningen
kommer att befästa vårt internationella
anseende såsom föregångsland
på befolkningsstatistikens område.

I detta sammanhang skulle jag parentetiskt
vilja säga, att när herr Sandler
gjorde sig så löjlig över att man här
påpekat att 10-årsräkningarna kommer
in i ett internationellt sammanhang, men
icke 5-årsräkningarna, eftersom det inte
finns mer än två länder som tänker göra
folkräkning år 1955, nämligen Danmark
och Norge, under det att det år 1950 var
40 länder som gjorde folkräkning, får
väl lierr Sandler observera att detta argument
kom såsom ett motargument till
reservanternas understrykande av betydelsen
av den internationella samhörigheten.
Jag måste för min del säga, att i
det avseendet är detta argument icke någonting,
som man skall vifta bort.

Jag är självfallet ytterligt intresserad
av fröken Anderssons utveckling. Förra
gången, år 1950, ansåg ju fröken Andersson
att det inte var nödvändigt att göra
en räkning, eftersom samhället vid det
tillfället befann sig i ett statiskt läge. Det
stod i varje fall så i motionen, men jag
är ju inte säker på att fröken Andersson
underströk allt vad herr Holmbäck den
gången sade. I dag gäller emellertid någonting
helt annat. Jag är inte alldeles

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

säker på vilken ståndpunkt fröken Andersson
kommer att inta i denna fråga
om fem år. Det får de se då, de som
lever.

När jag hade att bedöma denna fråga
— jag återknyter till det — sade jag mig,
att denna folkräkning icke är så trängande
nödvändig, att man i ett läge, där
man anser sig böra hålla igen på statsutgifter,
skall göra den. Men jag bedömde
inte frågan bara utifrån den utgångspunkten.
Det må verka förnumstigt, herr
Sandler, men jag är i själva verket ständigt
överhopad med krav på en utbyggnad
av vår statistik. Det görs med mycket
stort fog gällande, att det för en
planläggning av den ekonomiska politiken
är nödvändigt att framför allt få en
bättre lönestatistik, en bättre sysselsättningsstatistik,
en bättre lagerstatistik, en
statistik över sparandet och en samordning
av vår trafikstatistik. Men behöver
väl inte ha någon rikt flödande fantasi
för att kunna förstå, att det bär i verkligheten
är fråga om mycket angelägna
krav i det samhälle vi nu lever i. Här
har vi att motse betydande kostnader
för en förbättrad statistik. Det är inte
rimligt att vi, när vi skall försöka arbeta
oss fram till en förbättring av statistiken,
icke skall ha möjlighet att göra
en avvägning på nytt av frågan, huruvida
folkräkningar vart femte år är alldeles
nödvändiga, eller om vi inte kan
göra en besparing på detta konto för att
så mycket bättre få råd att skapa nya
tillskott i statistiken just på de områden
där det bäst behövs. Detta är ett gott
skäl för att man nu i år väntar och ser
sig för, så att man kan göra en allmän
översikt över våra statistiska behov och
en avvägning beträffande dessa behov av
vad som är det viktigaste. Om vi för alla
de organisationer, som har tillstyrkt
denna folkräkning, hade kunnat lägga
fram denna synpunkt, skulle det icke ha
blivit sådana enkla tillstyrkanden av en
folkräkning år 1955, som det nu har
blivit.

.lag anser, herr talman, att det finns
de allra starkaste skäl för att följa utskottet
i denna fråga.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den intressanta debatten mellan finansministern
och herr Sandler, men jag
vill framhålla några synpunkter i denna
fråga, vilka enligt min mening har
en viss relevans. Dessa synpunkter hänför
sig till mitt sysslande med en del
samhällsfrågor.

Vi bär att motse en period med mycket
ändrade befolkningsförhållanden.
Jordbrukets rationalisering har exempelvis
på vissa områden lett till att man
måste försöka få annan sysselsättning i
de bygder, som utsatts för en hård rationalisering.
Det gäller att få annan företagsamhet,
som fyller de luckor i sysselsättningen,
som rationaliseringen har
förorsakat.

Vad man då först behöver är ett underlag
för befolkningsförändringarna i
förhållande till föregående statistiska undersökning.
Om det inte blir möjligt att
förnya de räkningar, som förut har
gjorts, så att möjlighet ges att se hur
förändringarna ter sig inom olika distrikt
och bygder, har man inte det erforderliga
underlaget för en bedömning
av dessa frågor. För storkommunerna
exempelvis tror jag det skulle vara av
mycket stort värde att ha färska siffror
när det gäller befolkningsförhållanden,
åldersklasser m. m. beträffande sådana
bygder, där man planerar stora nya skolor,
industriella nyanläggningar och dylikt.

Jag tror inte att ändamålet med en
folkräkning, såsom finansministern ville
göra gällande, främst är att visa en
trend i utvecklingen, som skulle ha en
stor betydelse, utan syftet med folkräkningen
är att visa förändringarna beträffande
sådana förhållanden, om vilka
jag här talat. Jag är ingen beundrare av
de omständliga publiceringsförliållanden,
som råder när det gäller folkräkningarna.
Ur det material, som man får i folkräkningen,
kan man dock hastigt ■— utan
att avvakta slutlig publicering — rätt få
fram just vad som är önskvärt när det
gäller att bedöma vilka speciella åtgärder,
som bör vidtagas, och statistiska

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om anordnande av en folkräkning år 1955
centralbyrån har visat ett berömvärt intresse
i fråga om att hjälpa till med att
få fram vissa specialutredningar så fort
som möjligt. Under de senare åren har
det förekommit upprepade överläggningar
mellan exempelvis landshövdingarna
och statistiska centralbyrån om att få
fram de siffror, som vi just nu med hänsyn
till ändringen av samhällsförhållandena
så väl behöver. Jag anser därför,
att folkräkningen har en mycket större
betydelse än att bara vara ett led i ett
internationellt sammanhang eller att visa
att man får en viss trend genom undersökningarna.
Detta ger mig anledning,
herr talman, att för min del biträda
reservationen.

Till vad jag sagt vill jag lägga, att den
sparsamhet, som här visas, måhända är
ganska missriktad. Det gäller ju att spara,
men jag vet inte, om det är ett rätt
sätt att spara om man tar bort de möjligheter
man har att med stöd av vissa
utredningar — låt vara litet kostbara —
få ett tillförlitligt underlag för bedömande
av bästa sättet att vidtaga samhällsåtgärder
som i sig själva medför
synnerligen stora kostnader. Det är mycket
viktigt att ha en så säker grund som
möjligt när man skall göra dyrbara förändringar
och nyordningar. En folkräkning
så snart som möjligt kan bli till god
vägledning.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Domö anförde angående storkommunerna
ber jag att få erinra, att det inte ligger
till på det sätt som herr Domö sade.
Han nämnde t. ex. skolväsendet. Hur går
det då till för en storkommun när det
gäller att ordna skolväsendet med hänsyn
till den nya enhetsskolan? Då måste
man ha de absolut sista uppgifterna
i fråga om födelsetalet, och dessa får
storkommunerna själva skaffa fram från
pastorsämbetena inom respektive storkommuner.
De får inte vara fem år gamla.
De nya uppgifter, som förelåg den
31 december 1954, är redan nu ute hos
kommunerna.

Jag kommer sedan in på ett annat område.
Om en kommun t. ex. vill bygga

ålderdomshem, vill socialstyrelsen numera
att man skall ha befolkningsuppgifter,
t. ex. intervaller om fem år o. s. v.,
för att få fram åldringarnas antal. Inte
heller härvidlag kan kommunerna utnyttja
folkräkningarnas statistiska siffror,
utan dessa uppgifter får de själva
inhämta från mantalslängden eller på annat
sätt för att få de absolut färskaste
siffror som föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 44.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till skatteersattmng till kommunerna m. m.

Därjämte liade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Anslag till skatteersättning till kommunerna
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Provisorisk skatteersättning till
kommunerna m. m. för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 47 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Magnusson
m. fl. (I: 89) och den andra inom andra
kammaren av herr Edström m. fl. (II:
130), i vilka yrkats, att riksdagen måtte

a) antaga följande Förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 1 juni 1951 angående provisorisk
skatteersättning i anledning av
ortsavdragsreformen (nr 568): Härigenom
förordnas att förordningen den 1
juni 1951 angående provisorisk skatteersättning
i anledning av ortsavdragsreformen
(nr 568) skall upphöra att
gälla i och med utgången av år 1955;

b) besluta att till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna m. in. anvisa
ett förslagsanslag av 23 600 000 kr.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:89 och 11:130, till Provisorisk
skatteersättning till kommunerna m. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 47 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
89 och II: 130, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna in. m. för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 23 600 000 kronor;

II. med bifall till motionerna I: g9 och
11:130, i vad de icke behandlats under
I, antaga vid motionerna fogat förslag
till förordning angående upphävande av
förordningen den 1 juni 1951, nr 568.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Här finns nu en möjlighet
för staten att slippa ifrån en utgift
på 23 miljoner kronor. Vad som är
motivet för detta vårt förslag tycks finansministern
åtaga sig att tyda sedan,
och det kanske kommer att ske såväl på
denna punkt som på den punkt som diskuterades
förut. Huruvida tydningarna
är riktiga eller inte tillåter jag mig inte
ha någon mening om —- åtminstone talar
jag inte om vad jag har för mening!

För att gå över till den fråga det här
gäller, nämligen provisorisk ersättning
till kommunerna, var det ju så att riksdagen
1950 beslöt en höjning av de kommunala
ortsavdragen, som då inte hade
ändrats sedan 1928. Höjningen motsvarade
i stort sett den penningvärdeförsämring
som skett, och i alla händelser
gäller motsvarigheten om man tar hänsyn
till försämringen fram till den tidpunkt
då de nya kommunala ortsavdragen
började tillämpas, d. v. s. från januari
1952. Höjningen av ortsavdragen
ledde ju självfallet till en minskning av
det kommunala skatteunderlaget och
medförde en höjning av den kommunala
utdebiteringen. Denna höjning skulle enligt
ortsavdragskommitténs beräkningar
i vissa fall bli rätt väsentlig. Kommittén
lade därför frain förslag om statsbidrag
till sådana kommuner, som skulle drabbas
hårdast av utdebiteringhöjningarna.
Det innebar i princip, att höjningar på
mer än en krona per skattekrona skulle
betalas av staten. Enligt förslaget skulle
detta statsbidrag utgå tills vidare med
lika stora belopp årligen.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till skatteersättning till kommunerna m. m.

Enligt i statsverkspropositionen framlagda
beräkningar uppgår det sammanlagda
beloppet per år för denna s. k.
provisoriska skatteersättning till kommunerna
till 48 800 000 kronor. Det är
alltså inte något litet belopp det rör sig
om, och det kan i detta sammanhang ha
ett visst intresse att nämna, att bidraget
till skattetyngda kommuner beräknas till
5 miljoner kronor för budgetåret 1955/
56. Denna jämförelse visar, såvitt jag
förstår, att den provisoriska skadeersättningen
inte motiveras av att kommunerna
är speciellt skattetyngda. I realiteten
kan det nämligen inträffa att
bidrag kan utgå till kommuner med låg
utdebitering, under det att kommuner
med mycket hög sådan inte får något
alls, och det är klart att så är förhållandet
såsom bidraget är konstruerat och
anledningen till detsamma. Jag vill understryka
att det bidrag varom det nu är
fråga var berättigat när det gällde att
mildra verkningarna vid genomförandet
av de nya ortsavdragen, men såsom det
klart utsäges i statsverkspropositionen
är det fråga om ett provisorium.

Det hade kanske varit lämpligt att redan
från början diskutera, i vilken takt
detta statsbidrag skulle avvecklas. Jag
kan för resten parentetiskt erinra om
att övergångsbidragen i samband med
kommunindelningen — den kom ungefär
samtidigt med ortsavdragshöjningen
— är i det närmaste avvecklade. År 1954
fick sålunda 27 kommuner sådant bidrag,
1955 blir det 19 och 1956 bara 9.
I statsverkspropositionen framhåller finansministern
för övrigt, att kommunerna
har en hög likviditet. Han dröjer
relativt ingående vid den saken. Kommunerna
har banktillgodohavanden på
1 700 miljoner kronor. Sedan 1946 har
de ökat sina investeringar med bortåt
165 procent, medan siffran för staten är
90 procent och knappa 25 procent för
det enskilda näringslivet. Sedan samma
år har den kommunala konsumtionsvolymen
ökat med 70 procent, men statens
med endast litet över 20 procent.

I reservationen yrkar vi nu nedsättning
av bidraget till hälften. Kommunerna
har ju fått bidrag under tre och

ett halvt år, och vi menar att de borde
ha haft tid på sig att anpassa sig till de
nya ortsavdragen. Vår motivering för att
stanna vid halva beloppet bygger på att
kommunerna väl har räknat med bidraget
i sina stater för år 1955. Det kanske
inte är alldeles ur vägen att i förbifarten
också påminna om att statsbidragsförfattningen
här har en reservation,
nämligen att bidraget skall utgå »i den
mån riksdagen för ändamålet anvisat
medel».

Detta är ett område, där man skulle
kunna spara. Jag vet fuller väl att det
är mycket ömtåligt att röra vid denna
sak —• alla kommunalmän kommer väl
att rusa till och säga, att kommunerna
har belastats med så många uppgifter,
att de behöver alla bidrag av staten de
kan få. Men jag vill påminna om att det
här rör sig om ett relativt högt belopp
vilket, som jag redan har sagt, delas ut
till ett stort antal kommuner, oberoende
av om behov av statsbidrag föreligger
eller inte.

Jag skall inte vidare uppehålla mig vid
delta, utan nöjer mig, herr talman, med
att yrka bifall till reservation nr 5 vid
punkt 63.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! När man från reservanternas
sida här påstår, att deras förslag
skulle vara ett besparingsförslag, vill jag
säga, att det kanske är det i inskränkt
bemärkelse, nämligen om man ser endast
till statens finanser. Men i verkligheten
förhåller det sig ju på det sättet, att om
reservanternas förslag här bifölles, komme
den summa, som staten skulle spara,
att tagas ut av skattebetalarna i kommunerna,
och med den beräkningsgrund,
som tillämpas vid den kommunala beskattningen,
skulle detta innebära att det
blev de mindre inkomsttagarna som belastades
hårdare. Kommunalskatten tas
ju inte ut efter en progressiv skala utan
efter en proportionell.

Fröken Andersson har rätt i att det
vid tillkomsten av ifrågavarande statsbidrag
betonades, att detsamma hade en
provisorisk karaktär och att det därför

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till skatteersättning till kommunerna m. m.

skulle omprövas, sedan man fått tillräcklig
erfarenhet av hur ortsavdragsreformen
och skatteersättningcn verkat.
Men nog är det väl ändå litet vågat att
föreslå att statsbidraget utan vidare skall
slopas, fastän man inte har verkställt
någon närmare utredning om dess verkningar
under den tid det utgått. Det har
upplysts om att allmänna statsbidragsutredningen
enligt sina nya direktiv har
i uppdrag att överväga även denna fråga,
och då bör man väl vänta med att
taga ställning till den, till dess denna
utredning framlagt sina förslag.

Det är också riktigt, såsom fröken Andersson
sade, att detta statsbidrag inte
utgår bara till de kommuner, som är
särskilt skattetyngda, och att man därför
skulle kunna säga, att fördelningen
inte är rättvis. Men när statsbidraget en
gång beslöts, var det ju inte meningen
att det skulle vara något skatteutjämningsbidrag
kommunerna emellan. I proposition
nr 241 vid 1950 års riksdag uttalade
departementschefen bl. a. följande:
»I några yttranden uttalas, att det
vore orättvist att bidrag skulle utgå även
till kommuner med relativt låg utdebitering
per skattekrona. Det framhålles
bl. a. att det icke vore möjligt att uppnå
en effektiv .skatteutjämning mellan
kommunerna utan att taga i anspråk
den skattereserv, som det låga skattetrycket
i vissa kommuner representerade.
»

»Emellertid», säger departementschefen,
»vill jag understryka, att den nu
föreliggande frågan icke i första hand
gäller att söka uppnå en rättvis skattefördelning
olika kommuner emellan, utan
avser att förhindra alltför stora skatteövervältringar
mellan skattskyldiga inom
en kommun. Att under sådana förhållanden
skjuta problemet om skatteutjämning
i förgrunden anser jag icke påkallat.»
Mot detta hade riksdagen då ingen erinran
att göra.

I en högermotion i anledning av denna
proposition vid 1950 års riksdag yrkades
uppskov med den föreslagna kommunala
ortsavdragsreformen, men det
anfördes också i motionen: »Skulle emellertid
trots de av oss framförda syn -

punkterna den föreslagna regleringen av
de kommunala ortsavdragen nu bringas
till sin lösning, hysa vi den meningen,
att statsbidraget till kommunerna resp.
landstingen bör täcka hela den för dem
uppkommande utdebiteringsökningen.»

I denna motion föreslog man alltså,
att kommunerna inte skulle stå för någon
del av den utdebiteringsökning som
blev följden av de ändrade ortsavdragsreglerna.
Det framställdes också ett yrkande
härom i en reservation till statsutskottets
utlåtande i anledning av den
kungl. propositionen. Det var utskottets
höger- och bondeförbundsrepresentanter
som reserverade sig, och de vände sig
mot den då föreslagna ortsavdragsreformen
och sade, att fastighetsägarna i
många kommuner skulle drabbas av en
icke obetydlig skatteökning och att det
enligt reservanternas mening inte fanns
några andra möjligheter att komma till
rätta med detta problem än att antingen
avskaffa fastighetsbeskattningen eller
ge kommunerna statsbidrag, som motsvarade
hela den av ortsavdragshöjningen
föranledda utdebiteringsökningen.

Efter det yrkande som nu framställts
i motionen och reservationen från högerhåll
undrar jag, hur man på det hållet
nu ser på detta och hur det nu förhåller
sig med den omtanke om fastighetsägarna,
som man då angav att man
hyste. Utskottsmajoriteten har sett saken
så, att man bör väl ändå avvakta en
utredning om hur detta statsbidrag verkar
och hur ett borttagande av detsamma
skulle verka, innan riksdagen fattar
något beslut om att avskaffa bidraget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Såsom ofta inträffar utgör
högerreservanternas och särskilt fröken
Anderssons motivering för sparsamhet
även i detta fall ett underligt och
lättvindigt resonemang. Det är att märka,
att detta belopp på 47 miljoner kronor,
som tillkom genom beslut av riksdagen
år 1950, utgör ersättning till
kommunerna för ett skattebortfall som
blev en följd av de höjda ortsavdragen.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till upplysningskampanj i rusdrycksfrågan

Det är inte riktigt när fröken Andersson
påstår, att detta ersättningsbelopp
kan tillfalla vilken kommun som helst,
alltså även de mycket välställda. Det infördes
redan då en spärregel, som utesluter
kommuner med högt skatteunderlag
och låg uttaxering. Följaktligen skulle
denna av reservanterna förordade
form av statlig besparing träffa just de
sämst ställda landskommunerna. Har reservanterna
gjort klart för sig, hur hårt
en rubbning av det kommunala skatteunderlaget
träffar inte bara de sämst
ställda kommunerna utan även de svagaste
av kommunernas skattebetalare?
Jag skulle tro att detta undandrar sig
reservanternas uppfattning, men den
som i åratal har sysslat med kommunala
skatteutredningar vet hur snabbt det
kommunala proportionella skattetrycket
på den enskilde förändras, när en viss
del av skatteunderlaget dras undan. Detta
är inte någon form av sparsamhet,
utan vad som sparas får betalas av de
sämst ställda landskommunerna, och jag
skulle tro att reservanterna inte har kunnat
vara helt omedvetna om detta sakförhållande.

Jag begärde emellertid ordet för att
vända mig till finansministern. Gång på
gång dyker ju diskussionen om de kommunala
ortsavdragen upp, och man kräver
då, kanske med en viss rätt, en justering
uppåt av det skattefria ortsavdraget.
Jag skall inte ta upp någon diskussion
om det berättigade i ett sådant
krav, men jag vill påpeka att en sådan
höjning av de skattefria kommunala ortsavdragen
medför en våldsam och kännbar
överflyttning från det kommunala
inkomstskatteunderlaget till fastighetsskatteunderlaget.
Om jag inte misstar mig
fördelar sig det kommunala skatteunderlaget
med i medeltal ungefär It procent
på fastigheterna och 89 procent på
den beskattningsbara kommunala inkomsten.
Om man ingriper och tar bort
exempelvis 10 procent av inkomstskatteunderlaget,
så innebär detta en våldsam
överrullning på fastighetsvärdena
och fastighetsägarna och man kan därför
inte öka ortsavdragen utan att ta
upp frågan om fastighetsskattens fort -

satta tillvaro i det kommunala skattesystemet.
Jag finner ingen möjlighet att
komma förbi denna fråga vid en jämkning
av de skattefria kommunala ortsavdragen.

Nu kan man säga, att kommunerna har
samlat stora fonder. Men här föreligger
en uppenbar rätt för kommunerna att
erhålla skatteersättning för det minskade
skatteunderlaget. Denna ersättning garanterades
dem genom riksdagsbeslut
och detta var en förutsättning för ortsavdragens
höjning år 1950 — för att täcka
det skattebortfall som utan kommunernas
förvållande drabbade dem genom
riksdagsbeslutet. Jag kan inte finna någon
saklig eller rättslig grund som motiverar,
att man skulle ett ögonblick fundera
på att biträda de mycket godtyckliga
och lättvindiga förslag från reservanterna
som här föreligger.

Jag yrkar bifall till vad utskottet föreslår
i ärendet.

I hem Werners yttrande instämde
hem Eliasson (bf).

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 64—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Anslag till upplysningskampanj i rusdrycksfrågan Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningskampanj i samband
med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till upplysningskampanj i rusdrycksfrågan

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Magnusson
och Björnberg (1:238) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. (11:366), i vilka såvitt
nu var i fråga hemställts, att riksdagen
måtte till ifrågavarande kampanj för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och avslag å motionerna
I: 238 och II: 366, såvitt nu vore
i fråga, till Upplysningskampanj i
samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Nils Theodor
Larsson, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Staxäng och Onsjö, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 238 och II:
366, såvitt nu vore i fråga, till Upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Denna fråga om anslag
till upplysningskampanj vid övergång till
friare försäljning av spritdrycker har ju
snart diskuterats till leda. Vissa beslut
bär ju redan tillkommit, och jag kan därför
fatta mig rätt kort.

Såsom framgick av föredragningen är
det nu fråga om ett anslag på 1 500 000
kronor. För innevarande år har redan
beviljats ett anslag på 700 000 kronor.
Departementschefen har visserligen gjort
vissa nedprutningar i förhållande till
den summa som hade äskats av ledningen
för denna kampanj. Men det rör sig
icke förty om ganska stora summor. Åt -

minstone anses det som stora summor i
andra sammanhang, och då får jag väl
säga detsamma nu också.

Anmärkningsvärt är att enbart administrationskostnaderna
för den relativt
korta tid, som denna kampanj skall pågå,
beräknas uppgå till 355 000 kronor.
Vi reservanter — och motionärerna, vilkas
förslag vi bygger på — anser att det
naturligtvis kan behövas en viss upplysningsverksamhet.
Det är en avvägningsfråga
och en smakfråga, hur långt man
bör gå, men vi anser, att det bör kunna
räcka med en väsentligt mindre summa
än som nu föreslås av utskottet. I motionerna
I: 238 och II: 366 framliålles —
vilket jag ber att få understryka — att
kampanjen kan komma att motverka sitt
eget syfte, om man slår för hårt på trummorna.
Också detta har, herr talman,
upprepats flera gånger tidigare. Vi reservanter
ansluter oss i viss mån till
den uppfattningen, att det kan vara en
risk förenad med att i alltför hög grad
fixera människornas uppmärksamhet på
övergången till den friare spritförsäljningen.

Jag hoppas, herr talman, att denna fråga
inte återkommer alltför ofta. Nu har
jag talat i frågan flera gånger. I dag
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation
nr 6 vid punkt 71.

Herr SUNDELIN (fp):

Ja, herr talman, jag ber att få instämma
med fröken Andersson, när hon erinrar
om att denna fråga har diskuterats
flera gånger tidigare. Jag skall inte gå
närmare in på en sakdebatt här, utan jag
inskränker mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

62 Nr 12 Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till Föreningen fruktdrycker —

Stockholms högskola

Punkten 72

Anslag till Föreningen fruktdrycker

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts under punkten 77 av sjunde
huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag och avslag å motionerna
1:238 och 11:366, såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till Föreningen fruktdrycker
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 238 av
herrar Magnusson och Björnberg samt
II: 366 av herr Hagberg i Malmö m. fl.
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj:t föreslagit under förevarande punkt
i sjunde huvudtiteln.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Staxäng och Onsjö ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 238 och II: 366,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förslag om ett anslag av 25 000
kronor till Föreningen fruktdrycker.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Riksdagen har ju tidigare
i princip beslutat om denna punkt.
Här gäller det enbart anslaget. Enligt
vad jag har erfarit är det inte lämpligt
att nu framställa något yrkande. Jag nöjer
mig därför med att konstatera, att vi
givetvis vidhåller vår tidigare uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 73 och 74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till Stockholms
högskola jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Om avskaffande av terminsavgifterna vid
Stockholms högskola

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Stockholms
högskola, som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven huvudstat
för Stockholms högskola att tilllämpas
under budgetåret 1955/56, dels
ock till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 738 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar
Helén och Edberg väckt motion (II:
329);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carl Albert Anderson m. fl. (I: 289) och
den andra inom andra kammaren av
herr Severin i Stockholm m. fl. (II: 315),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den av Nils Ahnlund nu innehavda
personliga professuren i historia
vid Stockholms högskola skulle uppföras
på högskolans personalförteckning
såsom ordinarie från och med den 1
juli 1955, alternativt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om
förslag till nästa års riksdag om nämnda
professurs återinförande från och med
den 1 juli 1956;

dels en inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. väckt motion (11:330);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Om avskaffande av terminsavgifterna vid Stockholms högskola

av herrar Mogård och Bergvall (1:290)
och den andra inom andra kammaren
av herr Håstad m. fl. (11:313), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
avskaffa terminsavgifterna för de
studerande vid Stockholms högskola
från och med budgetåret 1955/56, dels
anvisa som Bidrag till Stockholms
högskola för budgetåret 1955/56 ett förslagsanslag
om 6 928 000 kronor eller,
därest denna hemställan ej skulle vinna
bifall, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kung], Maj:t anhålla om förslag till nästa
års riksdag om avskaffande av terminsavgifterna
för de studerande vid
Stockholms högskola.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 329, II: 330, motionerna
I: 289 och II: 315, i vad de avsåge
uppförande från och med den 1
juli 1955 på ordinarie stat av den av
Nils Ahnlund nu innehavda personliga
professuren i historia, samt motionerna
1:290 och 11:313, i vad de avsåge avskaffande
från och med budgetåret 1955/
56 av terminsavgifterna för de studerande
vid Stockholms högskola —

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Stockholms
högskola, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
huvudstat för Stockholms högskola att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 6 738 000 kronor;

II. att motionerna 1:289 och 11:315,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angående Ahnlunds professur, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna 1:290 och 11:313,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj: t angående terminsavgifterna vid

Stockholms högskola, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Sunne, Svensson i Ljungskile,
Widén och Löfroth, vilka ansett, att
utskottet bort under I b och c hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:290 och 11:313,
i vad de avsåge avskaffande från och
med budgetåret 1955/56 av terminsavgifterna
för de studerande vid Stockholms
högskola, ävensom med avslag å
motionerna 11:329, 11:330 samt 1:289
och 11:315, sistnämnda bägge motioner i
vad de avsåge uppförande från och med
den 1 juli 1955 på ordinarie stat av den
av Nils Ahnlund nu innehavda professuren
i historia -—

b) godkänna i reservationen införd
huvudstat för Stockholms högskola att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 6 928 000 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Detta är ju en gammal
fråga. Den var aktuell redan 1948 när
avtal träffades mellan staten, Stockholms
stad och Stockholms högskola för att
trygga högskolans framtida ställning.
Redan då betonades önskvärdheten av
att terminsavgifterna för de studerande
borttoges. Borgarrådet Tomson antecknade
till styrelsens protokoll att han ansåg
att de studerande icke i fortsättningen
borde betungas med avgifter för undervisningen.
Detta blev då inte beslutat,
utan det kom motioner i ärendet
1949. Då framhöll statsutskottet önskvärdheten
av att terminsavgifterna upphörde.
Utskottet utgick från att Kungl.
Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad
på spörsmålet och efter närmare utredning,
så snart den ekonomiska situationen
det medgåve, skulle framlägga förslag
om terminsavgifternas borttagande.
Så gick tiden till 1951. Då blev terminsavgifterna
nedsatta, men departementschefen
förklarade att han delade en från

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid Stockholms högskola

studenthåll tidigare framförd mening att
en mindre formell avgift vore behövlig
av organisatoiska skäl.

Nu har frågan aktualiserats i år då
styrelsen för Stockholms högskola i sina
anslagsäskanden för budgetåret 1955/56
tagit upp frågan om avgifternas avskaffande.
Bland de skäl som anförts var
att bibehållandet av organisatoriska skäl
av en mindre, formell avgift, som framfördes
av departementschefen då avgiften
vid högskolan nedsattes 1951, tydligen
inte hade tillmätts betydelse när
riksdagen 1954 fattade beslut om avskaffande
av terminsavgifterna vid universitetet
i, som det här heter, »storstaden
Göteborg», och att det därför knappast
kunde åberopas som skäl för bibehållande
av avgifterna i Stockholm.

I årets statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, förklarar departementschefen
sig inte vara beredd att förorda någon
ändring i avgifterna för de studerande
vid högskolan. Det synes oss, säger
de motionärer som jag här har citerat,
angeläget att de studerande vid högskolan
snarast erhåller likställighet i berörda
avseende med de studerande vid
universiteten och befrias från skyldigheten
att erlägga undervisningsavgift.

Utskottet har behandlat denna fråga
ganska välvilligt, det får man väl säga,
men det har i likhet med departementschefen
inte kunnat gå med på avskaffande
av terminsavgifterna. Utskottet
vill dock understryka, säges det i utlåtandet,
att »utskottet finner det angeläget
att studerandena vid Stockholms
högskola snarast möjligt och om så ur
statsfinansiella synpunkter låter sig göra
redan från och med budgetåret 1956/
57» befrias från terminsavgifterna. Jag
skall be att här få göra en jämförelse.
Precis samma skäl anfördes 1949. Då
hette det: »så snart den ekonomiska situationen
det medgåve.» Här heter det:
»om så ur statsfinansiella synpunkter
låter sig göra.» Det är sex år mellan
dessa uttalanden, och det är samma motivering.
Välviljan är dock mera påtaglig
nu, eftersom det säges att man utgår
från att Kungl. Maj:t vid prövningen av
anslagsäskanden för budgetåret 1956/

57 skall ta denna fråga under allvarligt
övervägande.

Här har alltså, herr talman, getts löften
vid flera tillfällen när frågan har
varit uppe. För min del anser jag att
rättvisesynpunkten fordrar att man tar
bort dessa undervisningsavgifter för
Stockholms högskola, när man redan har
gjort det i Göteborg, Uppsala och Lund.
Då man märker att samma skäl åberopas
den ena gången efter den andra,
kommer man att tänka på ordspråket:
Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Så skulle säkert studenterna resonera.
Man tycks ständigt skjuta på detta
avgörande. Jag tror att inkomstbortfallet,
om avgifterna nu avskaffas, inte
skulle vara större än att man mycket väl
nu skulle kunna gå med på avgifternas
slopande och på så sätt skipa rättvisa
emellan de olika högskolorna och universiteten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till denna punkt och som jag har
biträtt tillsammans med några ledamöter
av andra kammaren.

Häri instämde herr Bergvall (fp).

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Som en av undertecknarna
av ett par av de motioner, som
statsutskottets utlåtande här behandlar
och avstyrker, ber jag att få säga några
ord.

Jag har i en motion tillsammans med
herr Bergvall begärt att riksdagen nu
skulle göra allvar av sina löften från
tidigare år att avskaffa terminsavgifterna
för de studerande vid Stockholms
högskola. Jag har också skrivit på den
motion, som har väckts av herr Carl
Albert Anderson om att den nu av professor
Ahnlund uppehållna personliga
professuren i historia skulle vid hans
avgång förvandlas till en ordinarie professorsbefattning
på högskolans stat. Det
är kanske inte mycket att foga till vad
utskottet bär har anfört i anledning av
dessa motioner. Beträffande den sista
punkten, som gäller professuren i historia,
vill jag bara tillägga att de historie -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Om avskaffande av terminsavgifterna vid Stockholms högskola

studerandes antal vid Stockholms högskola
på högstadiet, där det gäller licentiatstudier
och studier för doktorsgrad,
är mycket större än vid någon annan
högskola eller något annat universitet
i riket. Det är uppenbart att det
måste innebära ett avsevärt merarbete
för innehavarna av de återstående professurerna
i historia, när nu Ahnlundska
professuren indrages.

Det kan gärna medges, att Kungl.
Maj:t har beaktat detta, då Kungl. Maj:t
föreslagit — ett förslag som också fått
utskottets tillstyrkande — att medel för
kursundervisning i historia förstärkes
med 20 000 kronor om året. Om man lagt
till ytterligare 4 000 kronor, hade man
fått medel till en professur. Egentligen
skiljer det bara på 4 000 kronor för att
man skulle fått en ordentlig professorsbefattning
inom detta synnerligen viktiga
ämne.

Man har emellertid ifrån utskottets sida
sagt —• det är skäl som man får böja sig
för — att denna fråga bör upptas i sammanhang
med att utredningen beträffande
dispositionen av högskolans nuvarande
resurser föreligger klar att tas
upp till behandling. Jag vill endast uttala
den förhoppningen, att detta förslag
inte måtte dröja utan att högskolan
snart förses med full arbetskraft när
det gäller det mycket betydelsefulla och
också av många studerande sökta ämnet
historia.

Beträffande den andra punkten, frågan
om avskaffande av terminsavgifterna,
har ju, såsom den föregående ärade
talaren anförde, utskottet skrivit synnerligen
välvilligt. Jag vill bara understryka
min förhoppning att vad det skriver
i år om att Kungl. Maj:t redan nästa år
bör uppta frågan om att jämställa Stockholms
högskola med de båda statsuniversiteten,
evad det gäller terminsavgifterna,
måtte gå från löfte till uppfyllelse.

Det är kanske något orättvist att vi,
mestadels från stockholmsbänken, här
år efter år hemsöker riksdagen med våra
synpunkter beträffande Stockholms
högskolas utvidgning och utrustning om
vi inte samtidigt erkänner att statsmakterna
gjort mycket, som man har anled 5

Första kammarens protokoll i.955. Nr 12

ning att vara tacksam för beträffande
utvecklingen av högskolan i riktning
mot en med de båda gamla statsuniversiteten
jämställd högskola. De tre senaste
olika innehavarna av ecklesiastikministerportföljen
i den svenska regeringen
har ju verkligen var i sin stad
gjort sitt bästa. Vi har visserligen haft
samme finansminister, och det har kanske
i viss mån lagt en liten skugga över
deras välviljas uttryck i medelsanvisningar.
Det bör dock observeras, att
högskolan skrider framåt år för år mera
klart och tydligt till vad riksdagen redan
1949 avsåg, nämligen att den skulle
bli en med Uppsala och Lunds uni-,
versitet helt jämställd högskola.

Jag skulle naturligtvis gärna ha velat
rösta för reservationen. Tyvärr har reservanterna
nu roat sig med att dels
yrka bifall till en av de av mig underskrivna
motionerna och dels avslag på
en annan. Jag har litet svårt för att dela
håvorna därvidlag, och jag vill heller
inte yrka bifall till min motion. Jag
vet ju att det är utsiktslöst, och vi spiller
bara tid på det. Jag skall därför nöja
mig med att ha detta sagt som en deklaration.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När i januari månad åttonde
huvudtiteln kom på bänkarna här,
ansåg de som var intresserade av frågorna
att departementschefen lyckats riktigt
bra i sin strävan att få pengar för
dessa ändamål. Detta hindrar emellertid
inte att det finns punkter, där vi var och
en i sin stad har speciella intressen och
önskat att det skulle ha varit ännu bättre
ställt med departementschefens förmåga
att vika pengar för vissa ändamål.
Det är vid knappast någon huvudtitel,
som föranleder så många motioner som
just den åttonde. Även i år har vi en
tjock katalog (iver motioner på vår avdelning,
och de flesta av dem är mycket
väl motiverade. Vi alla, som tillhör avdelningen
och statsutskottet, är i regel
mycket intresserade av dessa. De är bara
det där lilla besvärliga momentet att
det inte är möjligt att i ett sammanhang
skaffa fram pengar till alla önskemål. Jag

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om avskaffande av terminsavgifterna vid

gjorde ett litet överslag över vad ett bifall
till dessa motioner skulle ha kostat,
och om jag minns rätt var det i runt tal
75 imiljoner kronor. Alla i denna kammare
förstår, att det inte är möjligt att
komma dithän på en gång.

De punkter det nu gäller är mycket
viktiga, det är inte tu tal om den saken.
Avdelningen och utskottet har nu också
skrivit rätt långt och motiverat vårt ställningstagande.
Av de anföranden som hittills
hållits drar jag den slutsatsen, att
man har förstått statsutskottets svårigheter
och naturligtvis därmed också departementschefens
svårigheter. Om man
skulle skriva en rad beställningar på olika
punkter utan att ens med bästa vilja
ha möjlighet att realisera dem, tror jag
knappast att riksdagen därmed stärkte
sin position. Hur vi än resonerar här,
måste det bli en avvägningsfråga med
hänsyn till de medel som vi har att röra
oss med.

Jag kan försäkra, att statsutskottet är
mycket välvilligt till de motioner som
förekommer på denna punkt, inte minst
beträffande avskaffandet av terminsavgifterna,
men det drar med sig en hel
rad av problem. Vi har ju inte bara
Stockholms högskola, vi har också andra
läroanstalter här i landet, som då genast
kommer in i bilden, och det blir fråga
om mycket stora pengar. Det är inte
möjligt att med en gång försöka ta bort
alla dessa terminsavgifter.

Jag tror man fullt ärligt kan intyga,
att departementet har försökt att undan
för undan förbättra förhållandena, och
det har statsutskottet också velat vara
med på. Jag kan försäkra att vi från utskottets
sida har ett mycket stort intresse
för de ting som här har berörts, men vi
kan inte kräva det omöjliga, utan vi
måste också ta hänsyn till avvägningen.

Som kammaren kanske har märkt, har
vi i år delat på åttonde huvudtiteln, så
att den kommer i etapper. Det gör att vi
kommer igen undan för undan, och tyvärr
måste vi svara ungefär detsamma
på de flesta punkter. Det är en ekonomisk
avvägningsfråga, även om man hyser
det varmaste intresse för den eller
den detaljen i dessa omfattande förslag.

Stockholms högskola

Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Som tidigare motionär
på detta område vill jag bara, som nyss,
säga några ord i all korthet. Jag delar
givetvis de synpunkter, som anförts av
herr Sunne när det gäller borttagande
av terminsavgifterna vid Stockholms
högskola, men som herr Näsström nyss
antydde i debatten finns det också andra
läroanstalter, som har full rätt att
ställa likartade krav. Som jag nyss i
samband med behandling av statsutskottets
utlåtande nr 10 punkt 58 hade anledning
att klargöra, anmäler sig därvidlag
handelshögskolorna, och om vi
vill lösa frågan om borttagande av terminsavgifterna
vid Stockholms högskola,
måste denna delfråga koordineras
med handelshögskolornas motsvarande
problem. Därför finner jag den rekommendation,
som är gjord under punkt
58 i statsutskottets utlåtande nr 10, vara
den enda framkomliga vägen såsom
frågan för dagen ligger till. Därför kan
jag även i dag tillstyrka utskottets skrivning
på den nu föreliggande punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Sunne m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till folk -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Angående elevintagningen vid folkskoleseminarierna

skoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna Kungi.

Maj :t hade föreslagit riksdagen att
dels besluta, att det provisoriska folkskoleseminariet
i Hälsingborg skulle nedläggas
vid utgången av budgetåret 1955/56,
dels besluta, att det provisoriska småskoleseminariet
i Falun skulle nedläggas
vid utgången av budgetåret 1955/56,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för folkskoleseminarierna,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56, dels
ock till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 16 650 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, bland
annat, att i folkskoleseminariernas 4-åriga linje skulle på hösten 1955 intagas
19 avdelningar med 24 elever per avdelning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förchaft

dels en inom första kammaren av herr
Arrhén väckt motion (I: 297), vari hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
vid behandling av statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln: Folkskoleseminarierna
måtte besluta, att i
folkskoleseminariernas 4-åriga linje skulle
intagas 15 avdelningar med 30 elever,
samt uppföra folkskoleseminariernas avlöningsanslag
med 16 450 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fröken
Karlsson och herr Nitsson i Svalöv
väckt motion (11:116);

dels ock två likalydandc motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eliasson m. fl. (1:53) och den
andra inom andra kammaren av Mellquist
in. fl. (11:59).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i fyra
särskilda, med I—IV betecknade moment.
I mom. I och IV hade utskottet
hemställt,

I. gtt motionen I: 297, i vad den avsåge
folkskoleseminarieorganisationens omfattning
under läsåret 1955/56, icke måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 1:297, såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 16 650 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Arrhén, som ansett, att utskottet bort
med tillstyrkande av motionen 1:297
förorda intagning på folkskoleseminariernas
4-åriga linje hösten 1955 av 15
avdelningar med 30 elever per avdelning
ävensom minskning av medelsanvisningen
under anslaget med 200 000 kronor i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
samt att utskottet till följd därav bort i
mom. I samt mom. IV b och c hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 1:297, i vad den avsåge folkskoleseminarieorganisationens
omfattning
under läsåret 1955/56, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1:297, såvitt här vore i
fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. elevintagningen vid folkskoleseminarierna

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 16 450 000 kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Under denna punkt, liksom
också under nästföljande, har herr
Arrhén en reservation, och de bägge reservationerna
grundar sig på en motion
som jag är upphov till. I motsats till
flertalet andra motioner, som statsutskottets
andra avdelning haft att bereda, syftar
denna till en besparing, under första
punkten på ungefär 200 000 kronor och
under nästa punkt på ungefär 34 000
kronor. Enligt min mening skulle den
besparingen kunna göras utan några påtagliga
olägenheter, och pengarna skulle
kunna användas, såsom jag ser det, till
mera angelägna önskemål under åttonde
huvudtiteln.

I folkskoleseminarierna har man 24
elever per avdelning på de 4-åriga linjerna
och 30 elever per avdelning på
studentlinjerna. Jag återkommer litet
längre fram till frågan, huruvida denna
skillnad är rimlig.

Någon gång under 1940-talet tillhörde
jag en kommitté, som hade till uppgift
att åstadkomma en utvidgning av folkskoleseminariernas
utbildningsmöjligheter.
Vi gick fram på två vägar. Dels föreslog
vi — vilket sedan blev riksdagens
beslut —- att inrätta provisoriska
seminarier, dels föreslog vi -—- vilket
också blev riksdagens beslut — att något
öka antalet elever i de olika avdelningarna.
När vi övervägde olägenheterna
därav, fann vi att den största olägenheten
gällde den praktiska utbildningen. Vi
föreslog en ökning av antalet elever från
dåvarande 24 till 32, alltså med en tredjedel.
Vi föreslog samtidigt — och det
blev också riksdagens beslut — en ökning
av antalet övningsskoleavdelningar
med en tredjedel. Därigenom hade vi eliminerat
den väsentliga olägenheten av
det höjda elevantalet.

Nu har antalet elever på den 4-åriga
linjen undan för undan bringats ned. Antalet
är nu åter nere i 24, trots att antalet
övningsskoleavdelningar är detsamma
som riksdagen beslöt för åtskilliga

år sedan med hänsyn till det större antalet
elever. Det förefaller alltså, som
om det i ett läge, där det är nödvändigt
att iaktta största sparsamhet, icke skulle
kunna bli några särskilda olägenheter,
om vi ökade ut antalet elever i de
olika avdelningarna på den 4-åriga linjen
till åtminstone 30, eller samma antal
som finns på studentlinjen. Därigenom
skulle vi behöva färre avdelningar
och få minskade löneanslag. På det sättet
skulle alltså besparingar kunna uppstå.

Jag vill sedan övergå till frågan om
det verkligen är försvarbart med den nuvarande
skillnaden i antalet elever per
avdelning på den 4-åriga linjen och på
den 2-åriga studentlinjen. Svårigheten
gäller, som jag sade, framför allt den
praktiska utbildningen, d. v. s. undervisningsövningarna.
Där är schemat förhållandevis
packat för studenterna, men
därtill har ju tagits hänsyn genom inrättande
av övningsskoleavdelningar. Att
upprätthålla denna skillnad kan jag alltså
inte finna vara hållbart. Jag medger
naturligtvis att det är till fördel med
hänsyn till laborationer o. d., att avdelningarna
inte är så stora. Men det förefaller
omöjligt att med framgång kunna
visa, att man kan med fördel arbeta med
30 elever på studentlinjen, men måste
ha 24 på den 4-åriga linjen.

Med denna motivering och med hänsyn
till våra strävanden att åstadkomma
besparingar och undvika utgiftsökningar,
där detta är möjligt utan allvarliga
olägenheter, ber jag att få yrka bifall till
den under l:o) i utskottets betänkande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Arrhén
(h).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till en början vill jag
konstatera, att det råder ingen principiell
skillnad mellan utskottsmajoriteten
och den ärade reservanten. Herr Arrhén
har ju själv sagt i sin motion, att han
rent principiellt anser mindre klassavdelningar
vara till fördel för undervisningen.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. folkskoleseminariernas omkostnader

Skillnaden måste alltså ligga på det
rent ekonomiska planet. Det är mycket
tacknämligt att reservanten vill spara
200 000 kronor åt statskassan. Men jag
undrar om detta inte skulle vara missriktad
sparsamhet. Vill man spara tycker
jag att man kan tänka sig någon annan
huvudtitel än åttonde huvudtiteln, vilken
ju ofta brukar sägas vara svältfödd.

Själva sakfrågan gäller, om vi skall ha
stora eller små avdelningar. Departementschefen
har år efter år gått in för
att bringa ned antalet elever inom avdelningarna
på den 4-åriga linjen, som
det här är fråga om. Jag tror också för
min del, att om man behåller det nuvarande
elevantalet inom dessa avdelningar,
blir undervisningsresultatet bättre,
än om avdelningarna blir så stora som
föreslagits av reservanten och av herr
Bergh. Inom andra områden av undervisningsväsendet
vill man gärna få
mindre undervisningsavdelningar. Jag
tror nog att den principen bör tillämpas
även här. Det är mycket angeläget, framför
allt ur pedagogisk synpunkt, att inte
skapa till alltför stora undervisningsavdelningar.

Denna fråga har ju tidigare prövats
här i riksdagen. Jag tror inte att det
finns någon anledning att nu gå ifrån
den ståndpunkt, som vi då intagit. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2

Ang. folkskoleseminariernas omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall

Nr 12

— Anslag till befordringskurser för folkskollärare till

Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen 1:297,
såvitt här vore i fråga, till Folkskoleseminarierna:
Omkostnader för budgetåret
1955/5C anvisa ett förslagsanslag av
1 373 900 kronor.

I motionen 1: 297, av herr Arrhén, hade
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte besluta att uppföra förevarande
anslag med 1 340 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Arrhén,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1:297, såvitt här vore i
fråga, till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 1 340 000 kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering, som jag anförde i mitt
föregående yttrande, ber jag att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till befordringskurser för folkskollärare Med

biträdande av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Befordringskurser för

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till befordringskurser för folkskollärare

folkskollärare för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr Arvhén,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att knyta några korta reflexioner till den
föreliggande punkten i utskottets utlåtande.

Redan när vi vid fjolårets riksdag beslutade
dessa befordringskurser för folkskollärare,
hade man ett visst underlag
för bedömande av det resultat, som kunde
väntas av det hela. Av anmälningsstatistiken
framgick, att omkring 300 sökande
anmält sig till kurserna, vilket
ungefär motsvarade vad man hade väntat;
några kanske ändå säger, att det var
mindre än väntat. När kurserna körde i
gång i fjol höst infann sig emellertid
bara 131 elever, därav 94 manliga och
37 kvinnliga.

Redan på våren i fjol kunde man emellertid
också göra vissa nedslående iakttagelser.
Kurserna startades i huvudsak
med avsikt att dra till sig krafter, som
skulle kunna utbildas i de naturvetenskapliga
ämnena, matematik, fysik, kemi
och biologi. När kurserna var organiserade,
visade det sig emellertid, att man
endast kunde få till stånd en tämligen
mager kurs i biologi. Den anordnades i
Linköping med 16 deltagare, 11 manliga
och 5 kvinnliga. Men man fick inga deltagare
i just de ämnen för vilka kurserna
egentligen hade anordnats, alltså
i matematik, fysik och kemi.

Kurserna i kristendom däremot samlade
20 deltagare. I modersmålet blev
det 18 deltagare : den kurs, som hölls i
Stockholm, och 20 i kursen i Umeå, således
tillsammans 38. I historia med samhällslära
blev det 20 deltagare i kursen
i Karlstad, medan kursen i samliällslära
i Lund samlade 17 elever. Kursen i geografi,
som förlädes till Luleå, fick 20
adepter. Det blev sammanlagt 115 elever
i kurserna i kristendom, modersmålet,
historia och samliällslära samt geografi,
mot endast 16 elever i kursen i biologi.

Dessa sistnämnda 16 var hela resultatet
av den naturvetenskapliga sidan av fjolårets
kurser.

Detta var onekligen ganska oroande.
Man hade nämligen inte något egentligt
behov av de 115 lärare, som anmält sig
för vidareutbildning i de rena orienteringsämnena,
även om det naturligtvis
kan hävdas att varje höjning av en utbildningsstandard
är bra, var den än
kan ske.

I samband med fjolårets kurser kunde
man också göra den iakttagelsen, att
det anmälde sig 41 studenter, 27 manliga
och 14 kvinnliga. Det innebar att
31,3 procent av deltagarna var studenter.
Studenterna representerar emellertid
ett klientel, som man i detta sammanhang
egentligen inte har önskat få
kontakt med. Riksdagen har nämligen
tidigare beslutat anordna ettbetygskurser
vid universiteten för vidareutbildning
av folkskollärare, som redan avlagt
studentexamen.

Hur ser då motsvarande siffror ut för
årets kurser vid ingången av vårterminen
1955? Jag har haft tillfälle att ta
del av det materialet, och det är ganska
intressant. Till årets kurser har man fått
sammanlagt 220 anmälningar. De fördelar
sig på de olika ämnena, tyvärr
måste jag säga, ungefär på samma sätt
som under fjolåret. Det är för att påpeka
detta förhållande, som jag har begärt ordet.

Till kurserna i de naturvetenskapliga
ämnena anmälde sig sammanlagt 57. Antalet
deltagare blev i verkligheten 38. I
matematik hade t. ex. anmält sig 29
stycken, men blott 24 deltog.

Resultatet av anmälningarna till årets
kurser är alltså, att man som deltagare
fått sammanlagt 38 naturvetare, därav
24 i matematik och 14 i biologi, men
ingen enda i fysik och kemi, i vilka
ämnen det ändå i fjol fanns 13 anmälda.
Studenterna i årets material uppgår till
65, vilket motsvarar en procentuell andel
av 39,4, sedan den ursprungliga anmälningssiffran
220 vid kurserna smält
ihop till 165. Eftersom motsvarande siffra
i fjol var 31,3 procent, kan man här
iakttaga en stegring, något som är långt

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till befordringskurser för folkskollärare

ifrån önskvärt, eftersom man, såsom jag
nyss påpekade, skulle ha velat se detta
elevklientel på en annan utbildningsväg.

När dessa frågor diskuterades i fjol,
menade vi också, att det skulle vara
önskvärt, att man kunde dra de äldre
folkskollärarna till dessa befordringskurser.
Undersökningen av det i fjol anmälda
klientelet visade, att så inte alls
blev förhållandet, och tyvärr måste man
konstatera, att tendensen i år är precis
densamma. Av de 220 anmälda till vårens
kurser i år hade 135, eller över 61
procent, avlagt folkskollärarexamen under
åren 1947—1953, och de övriga fördelar
sig med ytterst få i grupperna för
åren 1924—1946.

Jag hade anledning att påpeka dessa
förhållanden redan i debatten vid vårriksdagen
i fjol, och under höstriksdagen
återkom jag till frågan i debatten
den 30 november. I årets remissdebatt
påtalades saken även av herr Ohlon, och
jag tycker, att det verkligen finns anledning
att fästa uppmärksamheten vid dessa
siffror, särskilt det låga deltagarantalet
i de naturvetenskapliga ämnena.
Herr Ohlon nämnde i januari, att en
matematikkurs i Uppsala höstterminen
1954 hade haft 140 studenter som deltagare,
och menade, att det var illa
övertänkt politik att ge betydande anslag
till kurser, som ingen reflekterade
på, under det att studenterna, som ropar
efter utbildning, inte får den. På det
svarade statsrådet, att även han beklagade
proportionen av eleverna vid dessa
befordringskurser, men han hänvisade
till årets matematikkurser, alltså de elva
i Eksjö och de tretton här i Stockholm.

Sedan försökte departementschefen
också urgera den ståndpunkten, att förklaringen
till, att elever inte i år finns
anmälda i ämnena fysik och kemi skulle
vara, att det inte ges stipendier till
de folkskollärare, som deltar i dessa
befordringskurser. Jag skulle gentemot
detta vilja påpeka, att det visserligen
formellt inte utgår stipendier till folkskollärarna,
men att de få behålla sin
lön med ett avdrag, som måste betecknas
såsom ganska fördelaktigt. Man skulle

därför kunna säga, att en stipendieverkan
faktiskt redan finns.

När jag tog del av herr statsrådets anförande
i januari, förvånade det mig
också, att han tycktes mena, att det också
var en nackdel för befordringskursernas
elever, att man krävde godkänt
betyg i matematik, allmänkurs, på reallinjen
av dem, som anmäler sig till dessa
kurser i matematik och fysik. Jag
förstår inte riktigt den synpunkten, ty
detta måste vara det absoluta minimikravet,
om eleverna över huvud taget
skall kunna tillgodogöra sig undervisningen
vid dessa s. k. befordringskurser.

Jag har som sagt endast velat understryka
dessa fakta. Kurserna var främst
avsedda att tillföra vårt undervisningsväsende
de tillgångar, som eventuellt
fanns att hämta, när det gällde utbildning
i de naturvetenskapliga ämnena.
Det resultatet har beklagligtvis inte
nåtts, utan i stället hotar här en överproduktion
av lärare inom ämnesgrupper,
där i varje fall ett mindre behov föreligger.
Detta gör, att man undrar, om dessa
befordringskurser egentligen ger vad
vi hade tänkt oss. Och om vi inte får
det avsedda resultatet, blir frågan: Vore
det inte då lämpligare att flytta över de
rätt stora belopp, det här gäller, eller
en del av dessa pengar till den ordinarie
utbildningsvägen? Det är den frågan,
herr talman, som jag för dagen skulle vilja
framställa. Jag har emellertid med
hänsyn till den korta tid kurserna pågått
icke velat ställa något yrkande.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När herr Arrlién i slutet
av sitt anförande medgav, att dessa befordringskurser
hade varit i verksamhet
endast en kort tid, är det väl ett ganska
klart indicium på att vi inte här skall
komma med brådstörtade och alltför
långtgående omdömen. All början brukar
ju vara svår, när man startar någonting
nytt, och så har det tydligen varit
även beträffande dessa kurser. Det är
naturligtvis alldeles riktigt, att det hade

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till befordringskurser för folkskollärare

varit bättre om fördelningen mellan de
olika ämnena hade varit mera till fördel
för de naturvetenskapliga ämnena. Men
att säga, såsom herr Arrlién, att vi inte
bär något behov av dessa kurser i de humanistiska
ämnena eller i orienteringsämnena,
hur det nu var han uttryckte
sig, är väl ändå att gå alltför långt. Herr
Arrhén känner säkert till den stora lärarbristen.
Låt vara att den är ojämn,
men vi har sannerligen inte något överskott
i något ämne. Om vi skulle börja
att få ett sådant överskott, är det ju starka
önskemål från många håll att inrätta
fler klassavdelningar i både realskola
och gymnasium, varigenom ett fullt utnyttjande
av de väl utbildade lärarna
skulle komma till stånd. Vi får självfallet
försöka att utnyttja alla möjligheter vi
har. Dessa befordringskurser innebär ju
dock ett försök att få fram flera acceptabla
realskolelärare. Om jag inte minns
fel, framgick det av ett schema över
nästa termins kurser, som uppgjorts inom
skolöverstyrelsen och som jag tog del
av häromdagen, att olika ämnen var representerade.
Jag tyckte mig för övrigt
skönja en övervikt för de naturvetenskapliga
ämnena. Vi får väl hoppas att det blir
så många anmälningar, att alla dessa
kurser kan komma till stånd.

Jag förstod inte vad herr Arrhén menade
när han sade att det av ett tidigare
anförande av mig hade förefallit
som om jag ansåg det vara eu nackdel,
att man krävde studentbetyg i matematik
på reallinjen för att vederbörande
skulle få vara med i matematikkurserna.
Jag minns nu inte riktigt hur jag uttryckte
mig vid det tillfället, men vad
jag har avsett är ju, att det nog inte är
så stor procent av våra folkskollärare,
som har just det betyget, och därför är
det kanske inte så lätt att få tillräckligt
antal i matematikkurserna.

Inte heller blev jag på det klara med
vad herr Arrhén menade med sin önskan
i slutet av sitt anförande, att vi
skulle taga pengar från detta anslag och
i stället ge dem till, såsom han uttryckte
sig, den ordinarie utbildningsvägen. Han
kan naturligtvis med det mena två saker.
Han kan avse de särskilda kurser,

som anordnas vid universiteten för folkskollärare.
Herr Arrhén anser tydligen
att det är mycket värdefullare kurser,
men då vill jag upplysa honom och kammaren
om att vi ju försöker få fram
pengar motsvarande behovet på detta
område. Vi har ju begärt ett tilläggsanslag,
och det får ;vi också. Om herr
Arrhén däremot ansåg, att man skulle
slopa alla kurser av detta slag och i stället
gå på den vanliga universitetsundervisningen,
skulle jag vilja säga, att herr
Arrhén ju mycket väl vet att även om
vi räknar med att undan för undan få
ett ökat antal studenter, har vi inte nu
ett sådant studentantal, att vi skulle
kunna avsäga oss den medverkan från
folkskollärarnas sida, som vi har avsett
att erhålla genom dessa kurser och som
vi nu verkligen också har fått.

Även om vissa modifikationer i och
förskjutningar mellan olika kurser framdeles
skulle behöva företagas, är vi tydligen
överens om att vi inte än har tillräcklig
erfarenhet av dessa kurser och
att dessutom lärarbristen fortfarande är
så stor, att vi för närvarande måste utnyttja
alla till buds stående medel.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av statsrådets
uttalande ber jag att få betona,
att jag icke riktat någon kritik mot det
sätt varpå befordringskursverksamheten
bedrives. Jag har haft tillfälle att gå igenom
det material, som kan ge upplysningar
därvidlag, och det har styrkt det
förtroende, som jag redan tidigare haft
till skolöverstyrelsens förmåga och möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt
ordna dylika kurser. Det är alltså inte
den saken min kritik gäller, utan frågeställningen
är denna: Var det för att
utbilda lärare i historia, geografi och
kristendom som vi anordnade dessa kurser,
eller var det för att eventuellt få
fram lärare på andra ämnesområden?
Jag måste, herr statsråd, besvara den
senare frågan positivt. Det var i dessa
ärenden, vi var ute.

Herr statsrådet frågade, om jag var
benägen att slopa det anslag det här gäl -

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning

ler. Nej, inte helt, men jag skulle eventuellt
kunna tänka mig en dirigering av
de s. k. befordringskurserna för att få
fram just det klientel, som jag önskar
skall genomgå dem. De pengar, som därigenom
inbesparas, skulle jag eventuellt
kunna anvisa till de ettbetygskurser vid
universiteten, som herr statsrådet erinrade
om. Och detta av desto större skäl
som de köande ordinarie studenterna vid
universitet och högskolor på så sätt kan
få en släng med av sleven.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har just talat om för
herr Arrhén — något som han givetvis
känner till förut genom riksdagens
handlingar — att vi har fått anslag beviljade
för att tillgodose behoven vid
dessa ettbetygskurser. Under sådana förhållanden
kan det inte vara någon mening
med att flytta över pengar för att
tillgodose detta ändamål.

Vidare tror jag inte, att herr Arrhén
anser att vi har tillräckligt med lärare
i historia, geografi och kristendom, ty
det har vi ju inte. Det föreligger ju där
en brist, och i kristendom råder det en
mycket markant lärarbrist, något som
inte torde vara herr Arrhén obekant, då
vi i dessa dagar söker vidta särskilda
åtgärder för att göra kombinationen
med ämnet kristendom i magisterexamen
inte fullt så betungande som den
hittills har varit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 10 och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till August Abrahamsons stiftelse
för slöjdlärarutbildning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till August Abrahamsons
stiftelse för slöjdlärarutbildning för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén m. fl. (1:299)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Sjölin och fröken Karlsson (II:
337), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till August
Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 70 000 kronor.

Det i motionerna framställda yrkandet
avsåg att möjliggöra ett bibehållande av
den nuvarande friheten från undervisningsavgift
för sådana deltagare i de å
stiftelsens läroanstalt anordnade sommarkurserna
för utbildning av lärare i
manlig slöjd, som vore examinerade eller
behörighetsförklarade lärare eller lärarinnor
vid allmänt undervisningsverk
eller seminarieelever.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:299
och II: 337, till Bidrag till August Abrahamsons
stiftelse för slöjdlärarutbildning
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 90 000 kronor.

Den av utskottet förordade anslagshöjningen
avsåg att möjliggöra, att undervisningsavgifterna
vid kurserna för utbildning
av lärare i manlig slöjd skulle
kunna helt avskaffas.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag ha ingenting att invända
mot utskottets skrivsätt här eller
mot de pengar, som här beviljas till
Nääs slöjdseminarium. Jag vill bara i
detta sammanhang påpeka, att den utbildning,
som ges vid Nääs för slöjdlärare,
ingalunda är tillfredsställande.
Detta beror inte på anstalten, utan det
beror helt och hållet på den korta tid,
under vilken utbildningen pågår. Eftersom
ecklesiastikministern nu är närvarande
här i kammaren, skulle jag gärna
vilja vädja till honom att snarast möjligt
sätta i gång den utredning, som är bebådad
angående utbildning av lärare i
slöjd. Vi har i synnerhet inom enhets -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. gruppindelningen vid slöjdundervisningen i folkskolan m. m

skolan och för övrigt inom hela skolväsendet
behov av skickliga lärare i
detta ämne, särskilt som vi nu anser att
de praktiska ämnena i mångt och mycket
skall jämställas med de teoretiska.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av fru
Sjöström-Bengtssons vädjan till mig vill
jag säga att vi just nu inom departementet
håller på att arbeta med direktiven
till den av henne efterlysta utredningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 13—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Ang. gruppindelningen vid slöjdundervisningen
i folkskolan m. in.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor
m. in.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 447 200 000 kronor;

b) alt motionerna 1:311 och 11:339
icke måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 311 av
fröken Ranmark m. fl. och 11:339 av
fru Ingenås m. fl. hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av frågan
om bidrag till folkskoleväsendet måtte
besluta, att förstärkningsanordningar i
den omfattning, som omnämnts i en av
skolöverstyrelsen den 31 augusti 1954
avlåten skrivelse till Kungl. Maj:t, skulle
få införas under läsåret 1955/56.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Den av mig vid denna
punkt väckta motionen har blivit föremål
för utskottets välvilliga skrivning,
som jag ber att få tacka för.

I anslutning till motionen vill jag

framföra några synpunkter på slöjdundervisningen
och hjälpklassundervisningen
i folkskolan. Enligt nuvarande
bestämmelser får en slöjdgrupp i folkskolan
inte uppdelas, förrän elevantalet
uppgår till 25. Sedan slöjden nu också
blivit ett obligatoriskt ämne, kan man
inte, som man vanligen gjort tidigare,
avstänga vissa elevgrupper från slöjdundervisning
för att inte slöjdgrupperna
skulle bli alltför stora. Att märka är,
att slöjdavdelningen i läroverken, där
man i regel har att göra med större
barn, som följaktligen på grund därav
enligt min uppfattning kan arbeta mera
självständigt, uppdelas vid ett elevantal
av 16. I motionen har jag yrkat på en
uppdelning vid ett elevantal av 20, då
den siffran enligt min uppfattning torde
vara maximum för att en något så när
effektiv slöjdundervisning skall kunna
bedrivas.

Jag har även i motionen yrkat att
hjälpklass skall få inrättas, även om
barnantalet endast uppgår till 8 i stället
för såsom nu är fallet 10. Som det
nu är, finns det mycket små möjligheter
att i våra glesbygder få hjälpklassmässiga
barn överförda till särskilda avdelningar.
Dessa elever måste alltså undervisas
tillsammans med övriga barn, exempelvis
i en avdelning av en B-skola
med ett 30-tal elever. Läraren är då nödsakad
att för deras skull använda mycken
tid som de mer normalt begåvade
barnen borde få för sin undervisning.
En ändring i detta avseende skulle ha
inneburit en efterlängtad och väsentlig
förstärkning av särskilt landsbygdens
skolväsende. Men med tanke på statsutskottets
välvilliga skrivning hyser jag
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på dessa och
övriga i motionen berörda synpunkter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s) och herr Grönkvist
(s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag

Punkterna 21—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid
folkskolor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 59 800 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och
Norling (1:313) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Holmberg
och Johansson i Stockholm (11:308), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Folkskolor m. m.: Bidrag
till vissa byggnadsarbeten för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 313 och II:
308, till Folkskolor m. m.: Bidrag till
vissa byggnadsarbeten för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
59 800 000 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! På skolbyggnadens område
har faktiskt ett katastrofläge uppstått.
Om det aktuella behovet av skolbyggnader
skulle fyllas, beräknar skolöverstyrelsen
kostnaden till 975 miljoner
kronor. Då statsmakterna under
många år ej gått med på att anslå tillräckliga
medel till skolbyggnader för såväl
utvidgning som förbättring av folkskolornas
byggnadsbestånd, har läget
blivit mer än bekymmersamt. I många
fall har vissa byggnadsdelar i ett skolbygge
fått anstå, då anslag inte funnits
till dess fullföljande. Detta gäller i synnerhet
gymnastiklokaler. På grund av
bristen på sådana lokaler kan tusentals
elever inte få gymnastikundervisning,

till vissa byggnadsarbeten vid folkskolor
vilket måste betraktas som mycket otillfredsställande.
Lokalbristen gör sig särskilt
gällande där nya stadsdelar bygges
i de större städerna, ty där får barnen
inhysas i alla möjliga sorters lokaler,
som i många fall är alldeles olämpliga
för undervisningsändamål. På många orter
i det övriga landet får undervisningen
förläggas till lokaler, som är både
dragiga och i övrigt olämpliga för såväl
undervisning som elevernas hälsa. Därjämte
har dubblering och andra anordningar
måst tillgripas för att man någorlunda
skall kunna tillfredsställa undervisningen.

De mest angelägna byggnadsbehoven
uppskattas av skolöverstyrelsen till en
sammanlagd kostnad av 340 miljoner
kronor. För att kunna fullfölja detta
högst angelägna byggnadsprogram har
man för det kommande budgetåret begärt
ett ökat anslag på 40,7 miljoner kronor.
Av detta anslag har Kungl. Maj :t
och utskottet endast ansett sig kunna
gå med på en ökning av 500 000 kronor
till 59 800 000 kronor. Enligt vår
mening måste det betraktas som en oförsvarlig
politik med hänsyn till lokalfrågans
redan nu katastrofartade läge.
Den ringa ökning av skollokaler som det
ökade anslaget av 500 000 kronor innebär
kan inte avhjälpa många katastroffall,
utan situationen får väl betecknas
som oförändrad. Till detta kommer att
lokalbristen kommer att fördröja enhetsskolans
genomförande. Skolöverstyrelsens
begäran om ett ökat anslag upp
till 100 miljoner kronor måste väl anses
vara mycket väl motiverad. Vi har
också i motionerna 1:313 och 11:308
föreslagit, att riksdagen måtte bifalla
att ett dylikt ökat anslag ställes till förfogande
för skolöverstyrelsens byggnadsbehov
för kommande budgetår.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till ovannämnda motioner.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste säga att samtliga
ledamöter i denna kammare har lika
stort intresse som herr Norling av att få

76 Nr 12 Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. understöd för utbildning av folkhögskollärare

en höjning av detta anslag med mycket
avsevärda belopp. Jag skulle också tro
att samtliga politiska partier är överens
om den saken. Men det är så att man,
när man skall ta ställning till detta anslag
lika väl som till andra, får ta hänsyn
till att pengarna skall räcka till en
mängd olika ändamål. Vi är fullt överens
om att skoldistrikten runt om i landet
har mycket stora svårigheter på detta
område. De har fått använda provisoriska
lokaler av alla slag, och man har
försökt med dubblering och annat för
att komma över i varje fall en viss tidsperiod.

Vi vet att just nu under de närmaste
åren framåt har vi nått topparna vad
gäller barnkullarna. Det gäller då att
försöka komma förbi dessa toppar för
att det kanske så småningom skall kunna
bli en utjämning. Vi är fullt medvetna
om alla dessa svårigheter, och det
är nog också Kungl. Maj:t. Vi skulle
inte önska något annat än att få anslå
betydligt större belopp för dessa ändamål.

Det är den ena saken.

Den andra saken gäller vilka möjligheter
vi har. Dessutom är det inte bara
pengar det gäller, utan det är fråga om
arbetskraft, materiel och mycket annat
som inverkar på dessa ting. Var och en
av oss har dessutom kanske sina specialintressen.
Vi önskar att det skall byggas
ålderdomshem, pensionärshem, hemgårdar
och mycket, mycket annat. Men
på det området har vi fått ålägga oss en
mycket stor sparsamhet, och på samma
sätt är det när det gäller detta område.
Finge man bara ägna sig åt önsketänkande
vore det ju inga svårigheter. Men
vill man se realistiskt på förhållandena,
sådana de är, tror jag att man måste
instämma i vad utskottet här har skrivit:
»Utskottet — som med beklagande
konstaterar, att det icke heller för år
1955 befunnits möjligt att höja kvottilldelningen
för skolbyggnadsändamål —
biträder Kungl. Maj:ts förslag.» Vi är
alltså inte alls nöjda i utskottet med
detta resultat, men inför den hårda verklighetens
krav har vi fått finna oss i
denna återhållsamhet. Såvitt jag förstår,

är det det enda vi har att göra i nuvarande
situation.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 32—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. understöd för utbildning av folkhögskollärare I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:307
och II: 323, till Folkhögskolor: Understöd
för utbildning av lärare för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 14 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 307 av
herr Weiland m. fl. och II: 323 av herr
Hammar m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1955/56 som
understöd för utbildning av lärare i
folkhögskolor anvisa ett belopp av 7 500
kronor utöver vad i statsverkspropositionen
föreslagits eller sammanlagt ett
reservationsanslag av 22 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Arrlién, Svensson i Ljungskile, Staxäng,
Widén och Löfrotli samt fröken
Vinge ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 307 och II: 323, till Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av lärare
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 22 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm
Herr OHLON (fp): det sig att även ett sådant anslag har

Herr talman! Kungl. Maj:t har för utbildningskurser
för lärare vid folkhögskolor
äskat ett anslag på 14 500 kronor.
Detta anslag är så utmätt, att det räcker
endast till en kurs, antingen för lärare
i humanistiska ämnen eller för lärare i
naturvetenskapliga ämnen. Nu är det
allmänt omvittnat, att lärarrekryteringen
vid folkhögskolorna möter vissa svårigheter,
och man har ibland tvingats att
anställa lärare, som saknar varje spår
av pedagogisk utbildning. Det är därför
önskvärt att utvidga denna kursverksamhet
därhän, att det kan anordnas två utbildningskurser
under nästa budgetår,
en för humanister och en för naturvetare.
För att detta skall kunna ske, behöver
anslaget ökas från nyss nämnda
14 500 kronor till 22 000 kronor. Reservationen
vid föreliggande punkt innebär
alltså en ökning av det av Kungl. Maj:t
äskade anslaget med 7 500 kronor.

Då jag anser att detta är en för folkhögskolorna
mycket angelägen sak, vill
jag, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ohlon säger, att ifrågavarande kurser är
av en viss betydelse, men jag måste säga
att jag blev litet förskräckt när han sade,
att dessa lärare saknade varje spår
av pedagogisk erfarenhet. Det kan ju
tänkas att det förhåller sig så med en
eller annan, men annars har vi väl i
allmänhet den uppfattningen att just de
lärare, som söker sig till folkhögskolorna,
oftast tillhör eliten och har ett mycket
levande intresse för undervisningsfrågor
på det stadium, där de undervisar.
Vi har väl alltid haft den känslan
att det funnits en mycket god lärarkår
vid våra folkhögskolor.

Det föreliggande ärendet är ett exempel
på, herr talman, hur statsutskottet
kan vara tvunget att sovra bland anslagskraven.
Det kan ju tyckas att 7 500
kronor inte är något stort belopp när
det gäller miljonanslag. Men när man
går igenom alla de olika punkterna och
försöker väga det ena mot det andra,visar

en rätt stor betydelse.

Utskottet har inte ansett sig kunna avvika
från Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, ty vi tror att man vid den
omprövning, som skett, har tagit nödig
hänsyn till de mest aktuella behoven
och på det sättet fått fram förslag, som
vi i utskottet kan ansluta oss till. Det
är, som sagt, här inte fråga om något
stort belopp, men de stora tingen består
ju av en mängd små detaljer; detta är
en sådan detalj, och vi tror att det är
klokt att följa utskottet även på denna
punkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till utbyggnad av tekniska högskolan
i Stockholm

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Utbyggnad av tekniska högskolan

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Anslag till utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm

i Stockholm för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor.

För innevarande budgetår hade till
ifrågavarande ändamål anvisats ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet har i nuvarande läge icke
velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj :ts
förslag om en begränsning av förevarande
investeringsanslag till 2 000 000 kronor
för nästa budgetår. Med hänsyn till
den betydelse för samhällsutvecklingen
på skilda områden, som utbildningen av
högskoleingenjörer har, vill utskottet
emellertid framhålla såsom i hög grad
angeläget, att utbyggnaden av ifrågavarande
högskola framdeles icke ytterligare
försenas utan att detta investeringsändamål
beredes sådant utrymme, att utbyggnaden
kan fullföljas snarast möjligt.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
till Utbyggnad av tekniska högskolan i
Stockholm för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor.
»

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herr Ohlon, som dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag vet inte, om kammarens
ledamöter har konstaterat, att
utskottet här har yttrat sig på ett ganska
singuljärt sätt. Utskottet har nämligen
sagt, att det inte i nuvarande läge vill
motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag
om en begränsning av förevarande
investeringsanslag till två miljoner kronor
för nästa budgetår, men så fortsätter
utskottet: »Med hänsyn till den
betydelse för samhällsutvecklingen på
skilda områden, som utbildningen av
högskoleingenjörer har, vill utskottet
emellertid framhålla såsom i hög grad
angeläget, att utbyggnaden av ifrågavarande
högskola framdeles icke ytterligare
försenas utan att detta investeringsändamål
beredes sådant utrymme, att utbyggnaden
kan fullföljas snarast möjligt.
»

På grund av vissa sammanträffande
omständigheter har ingen motion på denna
punkt avlämnats. Eljest var det meningen
att det skulle ha avgivits en motion
om bifall till tekniska högskolans
krav, att i enlighet med byggnadsplanen
få ett anslag på 4,1 miljoner kronor
i stället för 2 miljoner kronor.

Nedsättningen kommer att särskilt
träffa två fack vid tekniska högskolan
i Stockholm, beträffande vilka bristen
på civilingenjörer är större än inom
andra. Det gäller väg- och vattenbyggare
samt arkitekter, byggnadsingenjörer. Enligt
den fyraårsplan, som föreligger, skulle
nybyggnader för avdelningarna för
väg- och vattenbyggnader samt arkitekter
påbörjas hösten 1955. I själva verket har
redan sprängningsarbeten och andra dylika
arbeten av förberedande art igångsatts,
men de måste nu på grund av
det reducerade anslaget inliiberas, vilket
i och för sig är en allvarlig sak. Det
medför nämligen, att ett ökat antal studerande
icke kommer att kunna antagas
vid dessa fackavdelningar nästkommande
hösttermin.

Jag vill nämna, att underskottet på
civilingenjörer inom väg- och vatten
för närvarande uppgår till 200 personer
och att väg- och vattenbygnadsstyrelsen
har tillkännagivit, att den under de närmaste
fem åren behöver nyanställa 200—
225 stycken. Statens järnvägar räknar
med ett aktuellt underskott på omkring
tio. Vattenfallsstyrelsen skulle omedelbart
behöva anställa tjugo och anser sig
om tio år behöva ytterligare fyrtio. Härtill
kommer olika kommuners, entreprenörers
och konsulterande ingenjörers behov.
Under årens lopp kommer, såvitt
inga extra föranstaltningar vidtagas, underskottet
av civilingenjörer inom vägoch
vattenbyggnadsfacket troligen att
uppgå till flera hundra.

För närvarande kan 62 nya studenter
per år antas vid tekniska högskolans avdelning
för väg och vatten. Om byggnadsplanen
hade fullföljts, skulle i stället
lia kunnat antas 90 studenter från
och med höstterminen 1955. Det är nämligen
så, att de nya lokaliteterna inte
behövs för de studerande förrän dessa

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Anslag till utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm

kommit in i tredje och fjärde årskurserna.

Underskottet på arkitekter beräknas
för närvarande uppgå till minst 100. Intagningen
skulle i höst ha kunnat ökas
med 20 procent, om byggnadsplanen hade
fullföljts.

Sammanfattningsvis kan man säga, att
om statsmakterna hade tillåtit tekniska
högskolan att fullborda sitt utvidgningsprogram,
skulle underskottet på civilingenjörer
vara så gott som täckt inom
fyra år eller något mera.

Det är klart, att utöver de byggnader,
som här behövs, skulle det också erfordras
en förstärkning i fråga om tillfälliga
eller biträdande lärarkrafter. Men den
verkliga flaskhalsen består i de alltför
små lokaliteterna. När nu ecklesiastikministern
är närvarande i kammaren,
skulle jag vilja rikta en enträgen vädjan
till honom att ta denna fråga under allvarlig
omprövning. Det gäller ju inte bara
ett kulturellt behov — det kanske
inte alls gäller något kulturellt behov —
utan det gäller vår ekonomi, såväl på
lång sikt som för de närmaste åren. Jag
föreställer mig, att om ecklesiastikministern
under hand kunde få regeringens
tillstånd att ge besked om att byggnadsprogrammet
kunde fullföljas enligt den
fastställda ordningen, så skulle redan
från och med hösten en början till förbättring
av arbetskraftssituationen i fråga
om dessa ingenjörer komma till
stånd.

Jag har intet yrkande, herr talman.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Bergh (h), Lundström (fp), Hansson
(fp) och Osvald (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall be att få nämna,
att jag har minst lika stor anledning
som herr Ohlon att framhålla nödvändigheten
av denna utbyggnad — detta
beror på att jag råkar tillhöra tekniska
högskolans byggnadskommitté. Jag är
fullt övertygad om att vad herr Ohlon
här har sagt iir i stort sett riktigt och
motiverar önskvärdheten av att få göra
utbyggnaden så snabbt som möjligt. Jag

vet inte, om det var något av ironi i
herr Ohlons ord, när han sade, att detta
inte är någon kulturfråga, utan en ekonomisk
fråga. Det kan ju tänkas, att även
ekonomiska frågor har en viss kulturell
betydelse.

Men när man som jag fått ta del av
denna fråga i detalj och ändå måst vara
med på en sådan här avvägning, då förstår
man att det inte är lätt för utskottet
att ta ställning. Bara i denna goda
stad Stockholm har vi ju flera stora anläggningar,
som har fått byggas så här
etappvis, fastän det framförts mycket
starka skäl för att just dessa borde få
slutföras i en följd och inte behöva delas
upp, ty detta senare förorsakar mycket
besvär, ökade kostnader o. s. v. Men
i den nuvarande tvångssituationen har
utskottet ändå måst inta den ställning
som utskottet här har intagit.

Vi har haft flera ekonomiska debatter
i denna kammare under den senaste
tiden. Vi har varit fullt överens om att
det måste bli en avvägning av möjligheterna
till investeringar. Vi kan inte
gärna ha en inställning på detta område
den ena veckan och en annan den andra
veckan. Det skulle se ganska egendomligt
ut, om riksdagen skulle förbjuda
privatpersoner att bygga eller att utföra
det och det arbetet, medan det när det
gäller statens egna byggnationer inte
skulle vara några som helst hämningar.
Jag tror inte att den svenska allmänheten
skulle få större respekt för Sveriges
riksdag genom ett dylikt tillvägagångssätt
från vår sida. Vi är ense om
att det förorsakar ökade kostnader och
bekymmer av olika slag att bygga i etapper,
men det hindrar ändå inte, att om
vi vill vara med om att undan för undan
lämna hjälp, där den bäst behövs, måste
vi vandra denna väg, fastän man skulle
önska att så inte behövde vara fallet.

Herr Ohlon citerade utskottets skrivning
här. .lag tycker inte att det är något
anmärkningsvärt i den, om man läser
också ordet »emellertid», som herr
Ohlon hoppade över. Då blir det genast
bättre sammanhang i det hela.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. lån till Uppsala studentkår för byggnadsändamål

Herr BERGH (h):

Jag tror inte att man med rättvisans
krav i ögonsikte kan i detta sammanhang
rikta någon speciell anmärkning
mot andra avdelningen i statsutskottet
när den, såsom dess talesman nyss anförde,
har funnit att man vid de avvägningar,
som man där måst göra, inte
har kunnat sträcka sig längre, vare sig
då det gäller tekniska högskolan, när
det som under föregående punkt gäller
folkskolebyggena eller när det — vilket
snart blir aktuellt — gäller universitet
och högskolor, eller över huvud taget
när det gäller de institutioner som vi behöver
för att i längden inte bara utveckla
utan även uppehålla vår standard
på det ekonomiska och kulturella
området.

Vill man här vara rättvis, måste man
nog lägga skulden på annat håll. Här är
uppenbarligen två faktorer de avgörande.
Den ena faktorn är den, att vi icke
utan fara för en accelererad försämring
av vårt penningvärde kan investera mera,
emedan det sparas för litet i landet,
och den andra är den, att kostnaderna
för all byggenskap har stigit så ofantligt
som de har gjort.

Men är vi övertygade om att dessa två
faktorer är avgörande, så blir nästa fråga,
vad det beror på att det har blivit
så. Om den saken lär väl råda delade
meningar här i kammaren. Men uppenbart
är ju, att ifall vi skall kunna investera
mera, måste vi spara mera, och
skall vi kunna spara mera, måste vi
uppmuntra sparandet och motverka den
konsumtionsmentalitet som behärskar oss
litet var. Och skall vi kunna hålla kostnaderna
för byggenskapen nere, får vi
driva en politik, som har detta till syfte.
Vi måste sluta med att föra en politik
vilken, såsom jag bedömer det, i det
första fallet leder till att sparandet blir
för litet och i det andra fallet — det gäller
bostadspolitiken — leder till att
byggnadskostnaderna drivs upp.

Det är i bristen på en sådan politik vi
har att söka den yttersta orsaken, såvitt
jag kan se, till det mycket bekymmersamma
läge som vi befinner oss i när
det gäller att skapa de institutioner vi

behöver. Resultatet av den nu förda ekonomiska
politiken blir, som jag nyss antydde,
inte bara att den önskvärda utvecklingen
försvåras utan också att vi
har att befara en ekonomisk och kulturell
stagnation.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsström hänvisade
till att vi här måste avväga våra anslag,
och det är självklart. Men vid denna
avvägningsprocedur är väl ändå anslagskraven
inte lika angelägna. Så som
vårt produktionsliv för närvarande är
beskaffat, befinner sig ju de tekniska
högskolorna i en nyckelställning. Vill vi
nå en allt bättre och bättre produktion,
måste vi gå fram via de tekniska högskolorna.
Det är den synpunkten som vi
bör hålla i sikte, när vi gör våra avvägningar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr Ohlon vet att vi som regel samarbetar
mycket bra i andra avdelningen.
Jag måste också säga att jag inte
har funnit, att man på någon annan
punkt kommit med besparingsförslag
som skulle ha gjort det möjligt för oss
att öka detta anslag. Vi hade en besparingsfråga
uppe i kammaren för någon
timme sedan, men där gällde det ju ett
övervältrande på kommunerna av vissa
utgifter som staten eljest skulle ha haft,
och detta betraktar jag inte som ett effektivt
sparande utan kanske tvärtom.
I övrigt har vi inte hört några förslag
som skulle ha gett oss möjlighet att anvisa
mera pengar för detta ändamål.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Ang. lån till Uppsala studentkår för
byggnadsändamål

k två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 30 mars 1955 fin.

Nr 12

Ang. vissa anslag till musikaliska akademien

Eriksson och fru Hamrin-Thorell (I:
294) samt den andra inom andra kammaren
av herr Munktell m. fl. (11:334)
hade hemställts, att 1955 års riksdag
måtte utverka, att Uppsala studentkår
beviljades ett lån å 985 000 kronor för
uppförande och inredande av en studentmatsal
med cirka 200 platser och
kafélokal.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 294 och II: 334 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Här har fru HamrinThorell
och jag motionerat om ett lån
till Uppsala studentkår för att på det
viset ge den möjlighet att lösa sin s. k.
konviktoriefråga. Utskottet har behandlat
denna framställning mycket välvilligt,
och eftersom chefen för ecklesiastikdepartementet
är närvarande, vill jag bara
understryka vad utskottet här framhåller,
nämligen att den fråga, varom
framställning nu gjorts motionsvägen,
alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Utskottet skriver, att det synes
utskottet böra ankomma på Kungl. Maj:t
att pröva frågan om möjligheterna att
framdeles bereda utrymme för en kapitalinvestering
för ändamålet. Jag vill
bara understryka vad utskottet här har
hemställt och har inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkten 15

Lades till handlingarna.

Ang. vissa anslag till musikaliska akademien Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1955/5G till musikaliska akademien

(i Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

med musikhögskolan jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade under åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen föreslagit
riksdagen att till Musikaliska akademien
med musikhögskolan: Inredning
och utrustning av nya lokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Kungl. Maj :t hade vidare i samma proposition
beträffande kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Nybyggnad för
musikaliska akademien med musikhögskolan
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
investeringsanslag av 300 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandler m. fl. (I: 68) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hallén m. fl. (II: 303), i vilka hemställts,
dels att riksdagen måtte besluta
att i enlighet med ett av byggnadsstyrelsen
framlagt förslag anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor för utförande
av den andra etappen i nybyggnad
för musikaliska akademien med musikhögskolan,
dels ock att det av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för budgetåret 1955/56 föreslagna
anslaget av 300 000 kronor till musikaliska
akademien med musikhögskolan
för inredning och utrustning av nya lokaler
måtte höjas med 60 000 kronor till
360 000 kronor för i motionerna angivet
ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
68 och 11:303, såvitt gällde kapitalbudgeten,
till Nybyggnad för musikaliska
akademien med musikhögskolan för budgetåret
1955/56 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
68 och 11:303, såvitt gällde driftbudge -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Ang. konstnärlig utsmyckning av första kammarens plenisal

ten, till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Inredning och utrustning
av nya lokaler för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att understryka vad utskottet anför
på s. 11 i sitt betänkande: »Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt till förnyad prövning
upptager frågan om erforderlig kapitalinvestering
för fortsättande av ifrågavarande
byggnadsföretag med andra och
tredje etapperna.»

Jag vill uttala den förhoppningen, att
den prövning, som väl i sinom tid kommer
att äga rum från Kungl. Maj:ts sida,
må kunna leda till att vad utskottet i övrigt
har anfört i sitt yttrande blir realiserat.

Utskottet har tidigare sagt, att utskottet
hyser full förståelse för att byggnadskomplexets
utförande i etapper medför
olägenheter och att det är angeläget att
övergångstiden mellan första etappen
och hela byggnadsföretagets fullbordande
blir så kort som möjligt.

Jag beklagar för övrigt att det inte
har varit möjligt för statsutskottet att
biträda det mindre långtgående yrkandet
i den av mig väckta motionen beträffande
beställning av den orgel som en gång
i tiden skall finnas i musikaliska akademiens
nya byggnad. Det heter därom i
utskottets uttalande endast, att med den
ståndpunkt, utskottet intagit i fråga om
investeringsanslaget, har utskottet inte
heller kunnat biträda yrkandet om att nu
bevilja ett belopp för beställning av den
behövliga orgeln. Jag beklagar mycket
att därmed en försening på ungefär ett
år kommer att inträffa, men i dagens läge
och då utskottets skrivning för övrigt
är på det hela taget så gynnsam i
förhållande till de i motionen framställda
önskemålen, har jag inget yrkande
att framställa.

Häri instämde herr Werner (bf) och
herr Arrhén (h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. konstnärlig utsmyckning av första
kammarens plenisal

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
angående konstnärlig utsmyckning
av första kammarens plenisal.

I en inom första kammaren under nr
110 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottet, hade herr Hansson hemställt,
att första kammaren måtte besluta,
att omedelbara åtgärder för plenisalens
konstnärliga utsmyckning skulle
vidtagas.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: Ilo icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Utskottet skriver nederst
på s. 1, att det »vill understryka önskvärdheten
av att nu pågående utredningar
slutföres utan längre dröjsmål».
I förhoppning om att utskottet med
»utan längre dröjsmål» avser en krympning
av utredningstiden från som hitintills
halvsekel eller decennier till år eller
månader, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Då riksdagens initiativ
redan ligger under riksgäldsfullmäktiges
prövning, och då man förväntar att riksgäldsfullmäktige
skall komma till ett resultat,
inte bara beträffande utsmyckningen
utan även själva omordningen
av denna kammare, har utskottet nu inte
funnit skäl att göra annat yrkande än att
motionen inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Jag ber därför att få hemställa om bifall
till bankoutskottets yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion
om installation av ny högtalaranläggning
i andra kammarens plenisal; och

nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1954.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om översyn av abortindikationerna
m. nt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om en översyn av abortindikationerna
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta motioner, nämligen
motionen i första kammaren nr 169 av
herr Nilsson, Bror, m. fl., samt motionerna
i andra kammaren nr 448 av fru
Ewerlöf m. fl. och nr 449 av herr Hoppe
m. fl.

I motionerna 1:169 och 11:449, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att en översyn av nu
tillämpade abortindikationer snarast
möjligt, exempelvis genom sakkunniga
inom departementet, verkställes».

Även motionen 11:448 utmynnade i
hemställan om en snarast möjligt verkställd
översyn av tillämpade abortindikationer.
I denna motion hade emellertid
även hemställts, att prövningsförfarandet
vid ansökan om legal abort måtte
ytterligare tagas under övervägande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 169 och IT:
449 samt II: 448, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lodenius, Björnberg, Gustafsson i Borås
och östland, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i

Om översyn av abortindikationerna m. m.
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 169 och
II: 449 samt II: 448, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
nu tillämpade abortindikationer.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Till det föreliggande utlåtandet
från första lagutskottet har, som
synes, fogats reservation av fyra av utskottets
ledamöter, däribland undertecknad.
De tre motioner som behandlats
i utlåtandet, och varav två är likalydande,
har undertecknats av 50 ledamöter
av riksdagen, representerande samtliga
demokratiska partier. Gemensamt
för motionerna är att däri hemställes,
att en översyn av nu tillämpade abortindikationer
skall verkställas.

Vår nu gällande abortlag tillkom som
bekant 1938. Enligt denna lag medgavs
abortframkallning på en blandad medicinsk-social
indikation, varav den sociala
synpunkten väl närmast avsåg utsläpade
mödrar. Därjämte medgavs abort
på humanitär indikation och eugenisk
indikation. Genom beslut av 1946 års
riksdag, i anledning av då framlagd proposition,
utvidgades abortindikationerna
genom införandet av en särskild social-medicinsk
indikation. Denna indikation
formulerades på följande sätt:
»Havandeskap må avbrytas när med hänsyn
till kvinnans levnadsförhållanden
och omständigheter i övrigt kan antagas
att hennes kroppsliga och själsliga krafter
skulle allvarligt nedsättas genom barnets
tillkomst och vården om barnet.»

Medan jden medicinsk-sociala indikationen
enligt 1938 års lag —■ förutom
rent medicinska orsaker — syftar på förefintlig
svaghet hos kvinnan, medgiver
1946 års utvidgning abortframkallning
på förutsedd svaghet, alltså en svaghetssituation
i framtiden, som måste förutses.
Det ligger väl i sakens natur att
detta är en svår bedömningsfråga, som
lätt kan ge anledning till rätt subjektiva
bedömningar, särskilt som lagtexten av
förklarliga skäl måste bli ganska tänjbar
eller kautsclnikartad.

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Om översyn av abortindikationerna m. m.

Första lagutskottet framhåller i sitt
utlåtande 1946 bl. a., att »den nya social-mecidinska
indikationen innebär att
de medicinska kraven något avtrubbas,
medan det sociala momentet understrykes
starkare». Vidare säger utskottet,
att »det är uppenbarligen förenat med
stora svårigheter att angiva dessa olikartade
förutsättningar i lagtext på ett
sådant sätt att tillämpningsområdet icke
blir för snävt och att möjlighet till missbruk
samtidigt förebygges».

Det huvudsakliga motivet för att på i
lag fastställda grunder medgiva abortframkallning
synes ha varit, att man därmed
hoppades kunna hämma de kriminella
aborterna. Som framgår av tabellen
på s. 10 i utskottets utlåtande ökade de
legala aborterna kraftigt efter 1946. Från
att 1938 ha uppgått till 443 ökade de legala
aborterna mycket sakta de första
åren efter 1938 års lags tillkomst och
uppgick 1945 till 1 623. Efter utvidgning
1946 steg antalet år från år och
nådde sin hittills högsta siffra under
1951, då de legala aborternas antal utgjorde
6 328, enligt mitt förmenande en
fruktansvärt hög siffra. De senaste åren
har antalet legala aborter något sjunkit.
Av tabellen på s. 12 i utlåtandet framgår
att den medicinsk-sociala indikationen
— svaghet — kommit att tillämpas
i en alltmer stigande del av totalantalet.
Detta förhållande påpekas av abortutredningen.
Ännu har man väl inte lyckats
utröna, hur stort antalet kriminella aborter
är. Siffror från 5 000 till 20 000 har
nämnts.

Frågan, huruvida man genom utvidgning
av möjligheterna till legal abort
verkligen lyckats att i större eller mindre
utsträckning reducera de illegala
aborterna, synes fortfarande vara obesvarad.
Visserligen anser sig 1950 års
abortutredning kunna påvisa att en
minskning skett av de illegala aborterna.
Utredningen understryker emellertid
osäkerheten i de erhållna siffrorna och
anser sig icke våga ett mera bestämt
påstående än att övervägande sannolikhet
dock talar för att en viss nedgång av
antalet kriminella aborter skett. Hur stor
minskningen kan vara, synes utredning -

en ovisst. Det är alltså ett mycket vagt
utlåtandet.

De beräkningar abortutredningen grundar
denna uppfattning på har emellertid
från flera håll starkt kritiserats, bl. a.
vid remissbehandlingen av utredningens
betänkande. Så har exempelvis en så
sakkunnig remissinstans som Sveriges läkarförbund
slagit fast, att »det synes uppenbart
att den utvidgade abortlagstiftningen
icke mäktat åstadkomma någon
säkerställd minskning av den totala
abortvolymen eller ens av de illegala
aborterna». En känd överläkare framhöll
i ett anförande rörande abortfrågan för
någon tid sedan, att inga säkra tecken
på att legal abortering minskar den kriminella
har hittills presterats. Han sade
vidare, att mot en sådan effekt av de
legala aborternas ökning talar t. ex. det
förhållandet, att de kriminella aborterna
till cirka 70 procent utföres på ogifta
kvinnor, under det att de legala aborterna
till ca 70 procent utföres på gifta
eller s. k. samboende kvinnor. Ett sådant
förhållande, menade han, talar
starkt emot, att en ökning av de legala
aborternas frekvens skulle påverka de
kriminella.

Både av läkare och abortkuratorer
framhålles i olika sammanhang att läget
på abortfronten inger mera bekymmer
än någonsin. Enligt deras åsikt har efter
1946 års utvidgning av abortindikationerna
uppstått ett nytt abortklientel
och en abortmentalitet i vårt samhälle,
som tidigare inte funnits. Man understryker
även starkt behovet av ökade
abortförebyggande åtgärder och menar,
att samhällets hjälpåtgärder hittills
varit otillräckliga i många fall för
att hjälpa en kvinna, när abortsituationen
bottnar i sociala missförhållanden
och svårigheter. Många av de rent medicinska
aborterna bottnar, enligt vissa
uttalanden, även i olösta sociala svårigheter.

Delade meningar torde väl knappast
vara rådande därom, att samhället genom
hjälpåtgärder av olika slag bör söka
förebygga abort, där indikationen bottnar
i sociala omständigheter. Förutom
en allmän utbyggnad av socialvården

Onsdagen den 30 mars 1955 fm.

Nr 12

bär ju statsmakterna också vidtagit särskilda
abortförebyggande åtgärder,
exempelvis genom statsbidrag till landsting
och stad, som ej deltager i landsting,
för viss verksamhet för stöd och
rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande
syfte. I årets statsverksproposition
föreslår också departementschefen
en viss utbyggnad av denna verksamhet,
bl. a. att den nuvarande begränsningen
av statsbidragsgivningen till 15
rådgivningsbyråer slopas. Även första
lagutskottet har i sina utlåtanden beträffande
abortfrågan vid flera tillfällen
understrukit vikten av den förebyggande
verksamheten. Sålunda framhöll utskottet
exempelvis 1946 att »huvudskälet för
lagstiftningen på förevarande område
och för befolkningspolitiken bör självfallet
icke vara att utvidga möjligheterna
till abort på laglig väg utan att avskaffa
de sociala och ekonomiska missförhållanden,
vilka ofta utgöra drivfjädern
till kvinnans önskan att avbryta
havandeskap».

Även i nu föreliggande utlåtande understryker
utskottet starkt nödvändigheten
av att samhället ställer tillräckliga
hjälpmöjligheter till förfogande, om den
abortförebyggande verksamheten skall
ge de resultat som i och för sig är möjliga
att uppnå. Vad utskottet säger härom
och om nödvändigheten av utbyggnad
av rådgivningsbyråernas verksamhet
är, som framgår av reservationen,
hela utskottet fullt överens om. Likaså
har inom utskottet rått enighet om att
abort må kunna medgivas enligt de i
1938 års lag upptagna indikationerna,
nämligen medicinska, med däri ingående
socialt inslag enligt 1 § 1 mom., humanitära
och eugeniska indikationer.

Reservanterna liksom motionärerna
hyser emellertid tveksamhet om det
lämpliga i alt upprätthålla den i 1 § 2
inom. abortlagen intagna indikationen,
enligt vilken abort kan beviljas på grund
av förutsedd svaghet. De föreslår därför
att en översyn av abortindikationerna
bör göras så snart som möjligt. Det är i
detta avseende som meningarna inom utskottet
varit delade.

Det är några synpunkter på abortfrå -

Om översyn av abortindikationerna m. m.

gan som framföres i reservationen som
jag för min del vill understryka, och
jag ber därför, herr talman, att få citera
följande: »Frågan inrymmer en

mängd svårlösta problem av humanitär,
social och ekonomisk natur, på vilka
kunna läggas olika synpunkter. Det är
emellertid enligt utskottets» — alltså reservanternas
— »mening av vikt att i
diskussionen framhäva, att prövningen
av en abortansökan ytterst dock alltid
måste innebära även ett etiskt ståndpunktstagande.
Ställningstagandet måste
sålunda i varje abortärende präglas av
en etisk grundsyn och får icke avgöras
av vad som må te sig mer eller mindre
praktiskt lämpligt. Det måste nämligen
fasthållas, att det vid varje abortansökan
dock avses att utsläcka liv och att en
abort därmed är ett angrepp på det dyrbaraste
värde, som vår västerländska civilisation
erkänner.»

Mot bakgrunden av den diskussion
som förts i abortfrågan under de senaste
åren och de många kritiska uttalanden
som gjorts beträffande de nuvarande indikationerna,
inte minst av dem som
står mitt uppe i detta arbete och av vilkas
uttalanden jag här citerat en de],
kan man ifrågasätta, om inte de nuvarande
abortindikationerna är för vida. I
varje fall är en sådan åsikt ganska starkt
utbredd, inte bara bland läkare och kuratorer
utan också inom stora medborgargrupper
inom vårt folk, vilket väl
även det stora antalet undertecknare av
årets motioner bär vittne om.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsannuanträdet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställningar dels från fullmäktige
i riksbanken angående inrättande av
vissa tjänster i riksbanken, dels ock

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Om översyn av abortindikationerna m. m.
från delegerade för riksdagens verk angående
obekvämhetstillägg för tjänstgöring
på obekväm arbetstid.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

161, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp;

nr 163, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket;

nr 164, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; samt

nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisning -

arna till 19 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes en av herr
Öhman under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 480, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till undersökningar m. m. till
främjande av varutrafiken över trondheimsområdet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 17.05.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdag-en den 30 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Om översyn av abortindikationerna m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om en översyn
av abortindikationerna m. m.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Meningsskiljaktigheterna
i denna fråga mellan å ena sidan utskottets
majoritet och å andra sidan reservanter
och motionärer är säkerligen
inte så stora som tycks framgå av att
utskottet icke är enhälligt.

Det råder sålunda enighet mellan majoritet
och reservanter om att aborteringen
bör vara en nödfallsåtgärd, som
skall kunna tillgripas endast när den
iråkade situationen ej kan lösas på ett
mera tillfredsställande sätt. Enighet råder
också om att det gives situationer,

där övervägande skäl talar för att abort
skall beviljas. Från dessa utgångspunkter
har inte heller reservanterna någonting
att erinra mot att abort bör kunna
erhållas på medicinska, eugeniska och
humanitära indikationer, liksom även på
en social-medicinsk indikation av det
slag som upptages i 1 § 1 mom. abortlagen.

Det är endast den social-medicinska
indikationen i 1 § 2 mom. — enligt vilken
abort kan beviljas på grund av förutsedd
svaghet — som reservanterna inte
velat vara med om. Såsom herr andre
vice talmannen i sitt före middagen hållna
anförande erinrade om, tillkom denna
abortindikation 1946. Herr andre vice
talmannen hänvisade till en tabell på
s. 10 i utlåtandet, enligt vilken antalet
legala aborter skulle ha ökats från 2 378
år 1946 till 6 328 år 1951. Därefter har
det emellertid, såsom herr andre vice
talmannen nämnde, varit en nedgång,
så att den senast kända siffran är 5117.

Om herr andre vice talmannen med

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

hänvisningen till denna statistik ville
söka bevisa, att abortindikationen förutsedd
svaghet, som genomfördes 1946,
skulle vara orsaken till ökningen av antalet
legala aborter från 1946 till 1951,
så får jag säga att det saknas ett led i
beviskedjan. Det finns nämligen också
en tabell på s. 12 i utskottets utlåtande,
och enligt den beviljades under nämnda
tidsperiod på denna indikation abort i
högst 4,4 procent av samtliga fall. Därtill
kommer att enligt abortutredningen
flertalet av de aborter, som beviljats
enligt denna indikation, skulle om den
inte varit genomförd ha beviljats enligt
indikationen svaghet. Antalet beviljade
aborter enligt den omstridda indikationen
skulle alltså inte ens vara så
stort som 4,4 procent under den tid, då
ökningen av de legala aborterna ägde
rum. Det måste därför vara andra orsaker
än abortindikationernas art som
har föranlett ökningen av den legala
aborteringen.

Det är för övrigt fastslaget — såsom
framgår av den tabell herr andre vice
talmannen åberopade — att ökningen av
antalet legala aborter började långt innan
ändringen i abortindikationerna genomfördes.

I anledning av statistiken i utskottsutlåtandet
och med hänsyn till att reservanternas
talesman redan har hänvisat
till den skulle jag vilja säga, att
vi väl har statistik beträffande den lelaga
aborteringen, men att vi inte har
lika tillförlitliga uppgifter om den illegala
aborteringen. Man bör nog därför
vara något försiktig, när man vill dra
slutsatser av det föreliggande siffermaterialet.

I motionen heter det bland annat, att
den lagliga aborteringen måste nedbringas
till minsta tänkbara omfattning. Det
är kanske här som en liten meningsskiljaktighet
föreligger mellan majoritet
och reservanter, inte på det sättet att
majoriteten ej skulle anse det önskvärt
att den lagliga aborteringen nedbringas,
utan så att utskottsmajoriteten menar,
att man inte kan sticka huvudet i busken
och vara till freds med att endast
antalet legala aborter minskas. .lag nämn -

Om översyn av abortindikationerna m. m.
de att det inte finns några tillförlitliga
uppgifter om antalet illegala aborter,
men även om så är fallet, kan det pa
goda grunder antagas, att den illegala
aborteringen är ungefär dubbelt så stor
som de lagligt beviljade aborterna.

Från dessa utgångspunkter har utskottsmajoriteten
alltså inte kunnat nöja
sig med att säga, att det är angeläget att
de legala aborternas antal nedbringas.
Om en minskning av de legala aborterna
skulle resultera i en motsvarande ökning
av de illegala aborterna, har man
ju i sak inte vunnit någonting, utan
tvärtom, skulle jag vilja tillägga. Och fostrets
liv beröres ju såväl vid de illegala
som vid de legala aborterna.

I reservationen sägs att denna fråga
även måste bedömas från etiska utgångspunkter.
När det gäller den illegala
aborteringen vågar jag säga, att inte enbart
fostrets liv utan även kvinnans liv
och hälsa i större utsträckning kommer
i fara än när det gäller legal abortering,
och även kvinnans liv har väl ur etiska
synpunkter ett värde.

Även om det inte med siffror kan bevisas
att den illegala aborteringen ökar
eller minskar i förhållande till de lagligt
beviljade aborterna, kan det i varje
fall fastslås, att sedan samhällets rådgivande
verksamhet kommit till stånd och
sedan rådgivningsbyråer inrättats, har
genom samhällets rådgivande och stödjande
åtgärder ett icke oväsentligt antal
abortsökande kunnat förmås att avstå
från abort. Det är vidare konstaterat att
de, som på det sättet avstått från abort,
mycket sällan gått till illegala abortörer.

Utskottsmajoriteten anser det angeläget
att samhällets rådgivande och stödjande
verksamhet utbygges, och den hälsar
det därför med tillfredsställelse att
för årets riksdag framlagts förslag om
ökad statsbidragsgivning åt rådgivningsverksamheten.
Därutöver uttalar majoriteten
en förhoppning om att ytterligare
resurser skall ställas till denna verksamhets
förfogande.

Reservanterna säger sig dela majoritetens
uppfattning, när det gäller den
rådgivande verksamheten. Om man
emellertid följer reservanternas stånd -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Om översyn av abortindikationerna m. m.
punktstagande och skärper abortindikationerna,
så att de abortsökande icke
tror sig ha någon möjlighet att på laglig
väg erhålla abort, kommer ju inte de
abortsökande i kontakt med samhällets
rådgivande verksamhet.

När utskottsmajoriteten icke velat gå
med på en skärpning av abortindikationerna,
har den gjort delta av två skäl,
dels därför att utskottsmajoriteten tror
att enstaka situationer kan förekomma,
där det kan vara motiverat att bevilja
abort, även på indikationen förutsedd
svaghet, dels och kanske framför allt
för att det abortsökande klientelet skall
komma i kontakt med samhällsorganen,
få del av den rådgivande och stödjande
verksamheten och på det sättet bringas
att avstå från att fullfölja sin avsikt att
söka få abort. Utskottsmajoriteten är
övertygad om att man bäst stöder vår
gemensamma strävan att nedbringa det
samlade antalet aborter genom att ansluta
sig till den uppfattning, som utskottsmajoriteten
intager.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I likhet med utskottets
talesman har jag den uppfattningen, att
det i sak inte är någon nämnvärd skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning. Det är närmast
i fråga om metodiken och ordningsföljden
mellan åtgärderna, som meningarna
bryter sig.

Utskottet liksom 1950 års abortutredning
och departementschefen -—- i den
mån han i statsverkspropositionen gjort
uttalanden som berör denna fråga —- anser
att en minskning av aborterna framför
allt måste eftersträvas genom förebyggande
åtgärder. Detta bör ske genom
en ökad rådgivning, men också
därigenom att möjligheterna betydligt
utökas att ge ett ekonomiskt stöd åt gravida
kvinnor, som befinner sig i ett nödställt
läge.

Reservanterna förefaller att mena, att
man inte behöver vänta till dess de förebyggande
åtgärderna är fullt utbyggda

innan man avlägsnar den social-medicinska
indikationen.

När man försöker bilda sig en uppfattning
om denna fråga, bör man hålla
i minnet att gränserna mellan den
medicinska och den socialmedicinska
abortindikationen är flytande. En kvinna,
som söker läkare eller kurator i syfte
att få abort, befinner sig i regel redan då
i ett tillstånd, som är på gränsen till
sjukdom. Oftast är hon psykiskt nere,
understundom också fysiskt handikappad.
Det är därför många läkare som
har den uppfattningen att åtskilliga kvinnor,
som i dag bedöms falla under den
social-medicinska indikationen, före
1946 skulle ha behandlats såsom fall med
medicinsk indikation. Läkarna fick med
andra ord 1946 till sitt förfogande en
fullt klar social-medicinsk indikation
och en hel del gränsfall mellan medicinsk
och social-medicinsk indikation
legaliserades.

Min uppfattning överensstämmer kanske
närmast med utskottets, att man här
bör framför allt gå fram på positiva linjer
och i första hand utbygga de förebyggande
åtgärderna, innan man vidtar
några större ändringar i lagstiftningen.
Min tveksamhet inför reservanternas och
motionärernas inställning ökas kanske
därigenom, att deras yrkande utmynnar
i ett krav på en översyn. En sådan översyn
har ju gjorts så sent som för ett och
ett halvt år sedan av 1950 års abortutredning.
Det finns mycket litet som talar
för att en ny översyn skulle bringa
några fakta av större och förut icke känd
betydelse i dagen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! I egenskap av motionär
tillsammans med tolv ledamöter av denna
kammare ber jag att få säga några
ord.

Till en början vill jag något korrigera
utskottets ärade talesman beträffande
hans sätt att läsa tabellen å sidan 12 i
utlåtandet. Han sade att antalet legala
aborter på grund av förutsedd svaghet

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

uppgått endast till 4,4 procent, men av
tabellen framgår ju att 1950 var antalet
sådana aborter mer än dubbelt så stort,
nämligen 9,6 procent av samtliga beviljade
aborter.

Det finns en annan intressant sak, som
framgår av tabellen. Medan antalet aborter
på grund av svaghet rört sig mellan
1,6 och 5,9 procent före 1946, har antalet
aborter på sådan indikation stigit för
år 1947 till 21,8 procent och därefter
ökat varje år och 1950 utgjort 50,7 procent.
Hälften av alla fall av abort under
sistnämnda år redovisas under rubriken
»svaghet». Jag erkänner villigt att —
såsom herr Huss sade — gränserna mellan
medicinsk och socialmedicinsk indikation
är flytande och att många av
de fall, som är redovisade under nyssnämnda
rubrik, möjligen har varit sådana,
där indikationen »förutsedd svaghet»
kunnat tillämpas. Det skall alltså
villigt erkännas, att gränserna här är flytande.

Jag får lov att ge utskottet en eloge
för den grundliga behandling, som denna
fråga har rönt i utskottet, och jag
tackar också för det starka framhållandet
av betydelsen av att samhället ställer
tillräckliga hjälpmöjligheter till förfogande
när det gäller de abortsökande
kvinnorna, vare sig det sker i form av
ekonomiskt understöd eller genom tillhandahållande
av kuratorer och andra
som kan hjälpa dessa olyckliga kvinnor.

Vårt beprisade välfärdssamhälle borde
väl ha både förmåga och möjlighet
till en annan värdering av ett kommande
människoliv än vad den slitna, förtvivlade
gravida kvinnan i sitt nödläge
är i stånd att göra. Är det därför inte
— det frågar jag — ett rimligt krav, att
samhället bispringer med erforderlig
ekonomisk hjälp, där sådan är i stånd
att rädda till livet en blivande människa
och nyttig samhällsmedlem? Frågan gäller
ju till sist ingenting mindre än vårt
folks fortbestånd.

Skarpast avtecknar sig läget, om man
tar del av föreliggande statistik över antalet
aborter i Stockholms stad och län.
Under ett årtionde — från 1940 till 1951
_ har de legala aborternas antal här

Om översyn av abortindikationerna m. m.
ökat från 57 till 2 157 per år, utgörande
ungefär tio procent av samtliga registrerade
havandeskap och gott och väl en
tredjedel av de legala aborterna i hela
riket, vilka 1951 utgjorde 6 328. År 1945,
då vårt födelsetal var högst, utgjorde antalet
levande födda 135 573 och företogs
endast 1 088 legala aborter. Sedan dess
har välståndet i vårt land ständigt ökat,
men samtidigt har också de legala aborterna
ökat, varemot födelsetalet har sjunkit.
Det är en mörk och skrämmande sida
av vårt folks liv, och den måste uppmärksammas.
Vi är inte försvarade med
att här tiga stilla och låtsas, som om allt
är som det skulle vara.

Om orsakerna till det uppkomna läget
kan vi säkerligen inte enas, och om åtgärder
till vad jag här skulle vilja kalla
abortmentalitetens bekämpande kan vi
säkerligen inte heller enas. Jag menar
nämligen, att främsta orsaken till det
läge, vi har kommit i, är bristen på
vördnad inför livet, alltså bristande etik.
Det är detta som vi strider om och som
utskottet inte vill gå med på att röra vid
och som vi inte heller, synes det, i allmänhet
vill röra vid.

Nu vet jag att någon kan säga här i
debatten: »Ja, men skall man inte också
känna ansvar för den svaga och upprivna
kvinnas liv, som söker abort?»
Doktor Huss var också inne på den synpunkten.

Jo, det skall man göra, och denna
uppfattning har funnits bland både allmänheten
och läkarna ännu medan all
fosterfördrivning var straffbelagd här i
landet. I valet mellan moderns och barnets
liv fick barnet offras. Men därifrån
och till den år 1946 införda socialmedicinska
indikationen är steget bra långt
— enligt min och mångas mening alltför
långt. Vi menar att man borde vara
mera restriktiv när det gäller att bevilja
abort enligt denna grund. Samhället borde
i stället visa sin vördnad för det spirande
livet hos modern — även den
ogifta — genom alt på allt sätt omgärda
henne med allt det bistånd och all den
trygghet, varöver det förfogar.

1950 års abortutredning hade inte,
doktor Huss, i uppdrag att röra vid in -

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Om översyn av abortindikationerna m. m.
dikationerna för abort. Denna fråga var
uttryckligen undantagen från utredningen.
De sakkunniga skulle pröva andra sidor
av saken och framför allt undersöka,
hur man genom åtgärder skulle kunna
förbättra läget för dessa olyckliga kvinnor.
Abortutredningen har givit mycket
goda anvisningar härpå, men om grunderna
för indikationen för abort var,
som sagt, dessa sakkunniga icke anmodade
att yttra sig. Vi motionärer menar
att Kungl. Maj:t, i avvaktan på realiserandet
av detta betänkandeförslag, skulle
kunna låta verkställa en ny översyn
av nu tillämpade abortindikationer och
därefter bringa hela detta ömtåliga och
svårbedömda komplex av frågor till den
lyckligaste möjliga lösningen.

Det är vidare angeläget, att vi alla var
och en i sin mån medverkar till att bygga
upp en reaktion emot den skumma
abortmentalitet, som spirar bland vårt
folk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! När reservanterna framhåller,
att abortfrågan är av en sådan
betydelse för samhället, att den kräver
oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas
sida, är detta en sanning som också
majoriteten inom utskottet och jag
förmodar även riksdagen helt kan skriva
under. Att allt skall göras från samhällets
sida för att kvinnorna inte skall
behöva tillgripa denna nödlösning — ty
en nödlösning är det —- därom råder säkert
inga delade meningar.

Jag skulle emellertid vilja säga ett par
ord om den förskjutning i abortklientelet,
som reservanterna påvisar och som
innebär att antalet ansökningar av gifta
kvinnor om abort ökat, under det att en
minskning i antalet ansökningar av de
ogifta samtidigt kan noteras. Detta kan
kanske betyda, att de åtgärder i förebyggande
syfte, som redan har vidtagits,
i någon mån har burit frukt. Till de
ogiftas fördel talar också, tror jag, denj

vänligare syn på en ogift moder, som
dock så småningom tränger sig igenom
— det vågar jag säga — i alla samhällsskikt.

Härtill kommer, att en ogift moder numera
genom sitt yrke och sina inkomster
oftare än förr anser sig kunna dra
försorg om sitt barn. I hennes situation
är givetvis samhällets hjälpåtgärder i
form av mödrahjälp, moderskapsförsäkring,
bidragsförskott och barnbidrag av
stor betydelse. Med detta har jag ingalunda
sagt att vad som är gjort på detta
område är nog, utan jag anser att nya
åtgärder alltjämt behöver vidtas i denna
förebyggande verksamhet.

De gifta kvinnornas situation kan vara
och är många gånger betydligt krångligare
och betydligt svårare att komma
till rätta med. Detta gäller i mycket hög
grad de kvinnor vilka som motiv för sin
ansökan om abort uppger en av läkare
dokumenterad förutsedd svaghet, vilken
är den indikation striden just nu står
om. Det är den indikationen, som motionärerna
helt och hållet vänt sig emot.
Men ingen tror väl ändå att en alldeles
frisk och stark kvinna, som har ett, två
eller tre eller ens fem eller sex barn
och som lever i ett äktenskap under något
så när gynnsamma förhållanden,
skulle kunna förmå en läkare att intyga
att en ny graviditet skulle riskera hennes
framtida nedslitning? Nej, de kvinnor
det här gäller är oftast sådana, som
redan har en stor barnskara och som
endast med anlitande av all den kraft
de är mäktiga klarar sin nuvarande familj,
men som kanske vid en ytterligare
arbetsbelastning skulle digna under bördorna.
De anser sig kanske i första rummet
ha skyldighet mot de barn de redan
har.

Nu kan man säga att samhället ger
också den kvinnan ekonomiskt stöd för
ett nytt barn liksom för dem hon redan
har. Det är sant. Men jag tror inte att
det stöd som samhället ger räcker till att
ge henne den långvariga hjälp i hemmet,
som hon verkligen är i behov av för
att klara upp sin situation. Det är i de
flesta fall också inte bara ekonomisk
hjälp som behövs. Utskottet pekar här

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

på att kontakt med rådgivningsbyråer,
som är väl utrustade i många sådana bär
tall, skulle vara kvinnorna till hjälp och
stöd i situationer, som för dem kan framstå
som helt olösliga. Vi har rätt att sätta
stora förhoppningar till en utbyggd
rådgivningsverksamhet, men det finns
dock familjeproblem som icke kan påverkas.
Jag tänker till exempel på alkoholiserade
hem, där alkoholism hos mannen
ofta gör hemmet till ett rent pinorum
för både hustru och barn. Är det
under sådana förhållanden underligt om
hustrun, utsliten och utpinad som hon
kanske är, inte vill ha ännu ett barn in
i ett sådant elände? Även om man mot
förmodan skulle kunna förmå en sådan
make att uppsöka en rådgivningsbyrå,
så tror jag att det skulle vara till föga
hjälp för hustrun. Nu kan man säga att
skilsmässa här vore en utväg, och det
kanske skulle vara det mest radikala.
Men det är inte så lätt för en hustru med
fem—sex barn att skiljas, när hon har
mycket små utsikter att efter skilsmässan
med otillräcklig hjälp av fadern kunna
försörja sina barn. Det blir helt och hållet
en ekonomisk fråga för henne.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga
ett par ord om reservanternas etiska
syn på dessa ting. En abort är ett utsläckande
av ett nytänt liv, det håller jag
med om. Aktning för livet är en värdefull
tillgång, därom är vi alla eniga. Men
skulle vi vara konsekventa i detta fall,
herr Nilsson, skulle vi exempelvis inte
heller gå med på abort av t. ex. eugeniska
skäl. Då skulle vi ha samma aktning
för alla liv, liurudana dessa liv än ter
"Sig — även om det gällde en form av
djup imbecillitet, ty det är det man fruktar
då abort medges av eugeniska skäl.

För övrigt skulle jag vilja påpeka att
vi i många sammanhang fått ge avkall
på vår aktning för livet. Sedan urminnes
tid liar under krig inte någon aktning
visats för andras liv. Ilur är det i dag?
Har under de pågående politiska diskussionerna
om krig eller fred nämnts
många ord om aktningen för människors
liv? .lag bara frågar.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Om översyn av abortindikationerna m. m.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet deklarera
att min ståndpunkt är utskottsmajoritetens
och att jag anser mig böra ansluta
mig till denna av den anledningen,
att det som för mig i nuvarande läge är
viktigast är att vi äntligen får till stånd
en effektivisering av de abortförebyggande
åtgärderna.

Frågan om indikationerna synes i jämförelse
med detta vara en tämligen underordnad
fråga. Jag skulle också i det
sammanhanget kunna peka på att om vi
toge bort till exempel den social-medicinska
indikationen, så tror jag att vi
hade att emotse en ökad användning av
den blandat medicinsk-sociala indikationen,
såsom fallet var tidigare. Ett sådant
handlingssätt låter sig nog försvaras, tv
jag tror att det finns tillräckligt giltiga
grunder för en läkare eller en beslutande
myndighet att förfara på det sättet; gränsen
är flytande, har det ju sagts, mellan
dessa båda indikationer. Genom att inte
göra någon ändring nu i fråga om den
social-medicinska indikationen har vi
utsikter att kunna behålla såsom rådsökande
sådana grupper som nu har trampat
upp vägen och börjat komma för att
få råd. Denna omständighet är av synnerlig
betydelse. Många brott begås nämligen
därför att vederbörande är desperat
och rådvill, ur fattningen och saknar
möjlighet att få tala med en vettig människa.
Så var del, för att ta fall som
ligger längre bort i tiden, med barnamörderskorna.
Jag har träffat flera av
dem för 20, 30, 40 år sedan — nu är
de sällsynta på fängelserna, men då
fanns de i större antal. Det beklämmande
intryck man fick var att de i nödens
stund och under den tid då de väntade
sitt barn, .särskilt under de sista månaderna,
inte haft möjlighet att tala med
en människa. Till följd av den sociala
vanära som hotade dem hade de själva
i många fall inte vågat ta steget att
söka upp någon som de kunde anförtro
sig åt.

Den tillgång vi har i rådgivningsbyråerna
kan inte nog uppskattas. .In flera
vi får som går dit, dess bättre bör situationen
så småningom kunna bli. Från

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Om översyn av abortindikationerna m. m.
flera håll har det omvittnats att det
finns grupper bland de abortsökande,
som är val tillgängliga för påverkan och
som man med gott resultat kan genom
ekonomiska hjälpåtgärder få på andra
tankar.

Vad som bör göras nu är att inrikta
ansträngningarna på att verkligen realisera
ett abortförebyggande program, ty
det har redan dröjt alltför länge. Jag kan
inte ansluta mig till den mening, som
jag tror att herr Bror Nilsson framförde,
nämligen att medan regeringen liksom
samlar krafter eller väntar på att
programmet skall kunna realiseras, skulle
man överväga frågan om indikationerna.
Jag menar att här inte finns någon
tid att förlora, ty aborten är ett samhällsont.
Abortutredningen har själv betecknat
denna lagstiftning såsom en negativ
lösning i en nödsituation, men en
lösning som understundom är nödvändig.
Om reservationen blev bifallen, d.
v. s. en hemställan gjordes om översyn
av indikationerna, skulle väl därigenom
lusten kunna mattas att nu taga positiva
tag för att med rådgivning, understöd
m. m. hjälpa de här människorna.

Hela anslaget i budgeten till abortförebyggande
verksamhet uppgår såvitt jag
förstår till 175 000 kronor, av vilka 75 000
kronor avser direkta kontantunderstöd
till dem som söker kuratorerna på rådgivningsbyråerna.
Dessa pengar späds
visserligen på genom att kommuner och
landsting också lämnar bidrag, men utskottet
har med full rätt sagt ifrån att
man måste tänka sig en väsentlig höjning
av .anslaget. För egen del vill jag
i anslutning till herr Bror Nilssons varmhjärtade
ord säga, att jag tror att detta
är ofrånkomligt, och jag tror alt man
måste räkna med en mångdubbling av
de pengar, som nu ges ut, för att råda
bot på någonting som inte är som det bör
vara och som skapar en hel del oro i
folksjälen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Endast några ord i anledning
av vad som senast bär sagts här
i debatten.

Första lagutskottets ärade vice ordförande
förklarade att skillnaden mellan
utskottets och reservanternas ståndpunkter
inte var så stor, och det är vad även
jag sökte framhålla. Det är ju egentligen
endast på en punkt som meningarna går
något isär. Vi är alla överens om att
man, såsom senast herr Göransson underströk,
måste försöka utvidga just den
förebyggande vården. Denna uppfattning
delas även av utskottsmajoriteten, som
herr Göransson för övrigt tillhör. Vad
reservanterna och, om jag läst motionerna
rätt, även motionärerna satt
i fråga är närmast, om inte vår socialvård
nu har kommit så långt —
och den skall väl komma ännu längre
— att tiden vore inne för att göra en
översyn just i fråga om 1 § 2 mom. Det
är endast om den frågan som meningsskiljaktighet
råder. Det är ju i detta moment
det talas om den förutsedda svagheten.
Lagtexten måste såvitt jag förstår
med nödvändighet vara tänjbar, och momentet
kan, om man så vill åtminstone,
få en något subjektiv tolkning.

Det har väl hänt en del på socialvårdens
område sedan 1946, och förutsättningarna
bör därför vara större för samhället
nu när det gäller att ta hand om
dem som behöver hjälp, än den gången
omedelbart efter det senaste världskriget.
Jag tänker närmast på sådana, som
kan behöva ett ekonomiskt handtag för
tillfället, kanske i form av hjälp i hemmet
eller en vistelse på vilohem, för att
inte tala om det, som kanske i många
fall är det allra viktigaste, nämligen att
få bostadsfrågan ordnad. Skulle inte familjer
i den situation, som det här är
fråga om, kunna få något slags förmånsrätt
till en bostad, som är så stor att familjen
verkligen får rum där? Jag hörde
senast under middagsrasten i dag en läkare
berätta om ett sådant fall, som både
han och jag tyckte var mycket upprörande.
Det var en kvinna som måste gå
till abort just på grund av att bostaden
var utdömd av hälsovårdsnämnden, och
myndigheterna kunde inte skaffa någon

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

bättre. Det är närmast när det gäller
sådana saker som vi menar att samhället
bör ha förutsättningar att gripa in
och hjälpa.

Det är några uttalanden, som gjorts
här, som jag skulle vilja ta upp utan att
doek gå in på detaljerna.

Jag fäste mig vid att fru SjöströmBengtsson
talade om utslitna hustrur. De
fallen berörs väl knappast av 1 § 2
inom., utan de behandlas såvitt jag förstår
i 1 § 1 mom., ty då är det ju fråga
om svaghet som redan är tillfinnandes.
Man bör inte blanda ihop detta med den
förutsedda svagheten.

Reservanterna har för övrigt inte begärt
att den ifrågavarande indikationen
helt och hållet bör uteslutas, ehuru det
närmast är den vi syftar på. Vad vi
önskar är en översyn, och jag håller
fast vid att socialvården nu är utbyggd
i sådan omfattning och levnadsstandarden
är så hög att samhället bör ha förutsättningar
att i snabb takt kunna genomföra
vissa förbättringar när det gäller
att ekonomiskt och på liknande sätt
lämna hjälp till abortsökande.

Jag skall inte gå in på frågan om de
legala aborternas inverkan på de illegala
aborterna. Det är en fråga som jag
inte kan reda ut. Jag vet ingenting annat
därom än vad som bär uppgivits
från olika håll, men det råder ju mycket
delade meningar om saken. Vi lär
väl inte kunna få någon visshet om liur
den legala aborteringen inverkar på den
illegala, men man får väl hoppas att
den leder till någon nedgång. Såsom
jag nämnde i mitt första anförande är
emellertid den saken mycket diskutabel.

Herr BJÖRNBERG (li):

Herr talman! I)å jag befinner mig
bland reservanterna skall jag tillåta mig
att säga några ord, fastiin frågan har belysts
ganska grundligt hittills under debatten
och det väsentliga av det som jag
hade tänkt säga redan är sagt.

Jag vill emellertid, herr talman, erinra
om att redan för ett par år sedan uttalade
första lagutskottet att abortfrågan
är ett utomordentligt allvarligt problem,

Om översyn av abortindikationerna m. m.

som kräver oavlåtlig uppmärksamhet
ifrån statsmakternas sida. Så vitt jag vet
har ingenting inträffat sedan dess som
ger anledning att ändra detta uttalande.
Det betänkande som abortutredningen
framlagt och som åberopats flera gånger
under diskussionen här visar ju ändå
klart, att de legala aborterna har ökats
avsevärt sedan 194C, då den lagändring
kom till stånd som tillförde oss ytterligare
en indikation utöver de tre förutvarande,
nämligen den indikation för
vilken här utförligt redogjorts av åtskilliga
talare, bland andra av herr andre
vice talmannen, och som brukar benämnas
förutsedd svaghet.

Det har sagts i utredningen, och det
har skymtat fram även under diskussionen
här, att i samma mån som de legala
aborterna har ökats så har de illegala
minskats, men jag vill understryka vad
som nyss sades av herr andre vice talmannen,
nämligen att den uppfattningen
har mycket skarpt kritiserats av åtskilliga
myndigheter. De har inte kunnat
godkänna utredningens prövning av
de illegala aborternas frekvens.

Jag skall gärna erkänna, att det finns
många fall då sjukdom och andra omständigheter
utgör fullgoda motiv för
aborter, men det är — såsom också sagts
här av åtskilliga — fara värt att abortmentaliteten
utbreder sig alltmer. Nog
är det väl ändå fruktansvärt att vi i vårt
land årligen får konstatera att 5 000 å
6 000 spirande människoliv släcks redan
i moderlivet. Det sägs att vårt land i
statistiken står på toppen i detta avseende,
att vi har de högsta siffrorna av
alla de länder där aborter är tillåtna.
Det är ett förhållande som är mycket
beklämmande, inte bara från etiska synpunkter,
inte bara med tanke på respekten
för liv, som här talats om tidigare.
Detta är mycket viktiga synpunkter.
Men det är beklämmande även med tanke
på befolkningsutvecklingen, alltså
det stigande antalet åldringar, det minskade
antalet födslar, de allt talrikaro
skilsmässorna o. s. v. Detta är, synes det
mig, också ganska viktiga synpunkter.

Jag vill också understryka, att på en
mycket viktig punkt är reservanterna

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Om översyn av abortindikationerna m. n
fullkomligt ense med utskottsmajoriteten.
Det gäller behovet av ökad förebyggande
verksamhet. Här måste mycket
effektiva och kraftiga åtgärder sättas in
för att ge råd och effektiv ekonomisk
hjälp samt därmed också förebygga
aborterna. Det är nämligen uppenbart
att många kvinnor, som tidigare aldrig
skulle ha sökt abort, lockas till detta genom
de vidgade abortmöjligheterna —
de lockas till att utnyttja dessa, kanske
av vänner och anförvanter som vill ge
goda råd under de iråkade svårigheterna.

Socialstyrelsen, som ju mycket val
känner alla hithörande förhållanden,
har uttalat sig för en översyn av abortindikationerna,
och läkarförbundet har
gjort detsamma.

Vi reservanter är alltså i gott sällskap,
synes det mig, och jag kan därför utan
betänkligheter, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Som ledamot av medicinalstyrelsens
socialpsykiatriska nämnd
har jag begärt ordet för att i korthet dels
bemöta reservanterna, dels något redogöra
för de erfarenheter jag har vunnit
under den tid som jag har arbetat i
denna nämnd.

Utskottsreservanterna vänder sig ju
emot 1 § 2 mom. i abortlagen. I detta
moment säges, att abortframkallning kan
ske när det med hänsyn till kvinnans
levnadsförhållanden och omständigheter
i övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga
och själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst
och vårdnaden om barnet. Detta kallas
socialmedicinsk indikation. När medicinalstyrelsens
socialpsykiatriska nämnd
behandlar sådana ärenden som kan hänföras
till denna paragraf bokas de som
svaghet eller förutsedd svaghet.

Reservanterna befarar, att därför att
detta moment finns intaget i lagen går
det alltför lätt att få en abortansökan bifallen.
Så är emellertid inte förhållandet.
Varje ärende som kommer till nämnden
genomgås av varenda nämndleda -

mot för sig mycket ingående innan
nämnden i sin helhet tar ställning till
frågan. Det händer också många gånger
att ett ärende återremitteras för ytterligare
utredning; det kan hända att
kuratorintyget är för svagt, och ett läkarintyg
kan också vara för svagt, och
nämnden vill inte ta ställning. Ärendet
kan även återremitteras för psykiatrisk
utredning och dylikt. Jag vill bara ha
sagt, att beslutet föregås av en verkligt
noggrann prövning i vartenda ärende.
Det är ingenting som sker på en höft.

För min del är jag övertygad om att
just det förhållandet, att detta andra moment
finns med i abortlagens 1 § och
har en tillfredsställande utformning,
medför att en hel del av de abortsökande
kvinnorna kommer till kuratorer och läkare
för att resonera om sina svårigheter.
Jag tror också, att de många gånger
låter sig övertygas om att avstå från
abort när de får veta, vilka hjälpåtgärdcr
som står till buds: att de kan få
mödrahjälp och barnbidrag, att barnen
kan få komma på barnhem o. s. v. Hade
däremot detta moment inte funnits i lagen,
tror jag att många av de här kvinnorna
hade gått raka vägen till en illegal
abortör.

Jag är fullkomligt ense med utskottsmajoriteten
när den uttalar följande:
»Genom att upprätthålla icke alltför snäva
abortindikationer har man velat nå
det abortsökande klientelet för att därigenom
bl. a. nedbringa antalet kriminella
aborter. Det är av vikt att icke
detta syfte motverkas genom att möjligheterna
till abort alltför mycket inskränkas.
Om myndigheterna få kontakt med
de abortsökande, vinnes att dessa kunna
komma i åtnjutande av den rådgivande
och stödjande verksamhet som
samhället ställer till förfogande. På så
sätt kan en sökande också bli övertygad
om att hennes situation kan lösas
på andra sätt än genom abort.» Jag tror
i likhet med utskottet, att rådgivningsbyråerna
— såsom här tidigare sagts —
är av utomordentligt stor betydelse. Det
är bara att hoppas, att dessa byråer
skall bli utbyggda över hela vårt land
så snart som möjligt.

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

Vad sedan beträffar beviljandet av
abort på indikationen förutsedd svaghet
vill jag säga, att denna indikation tillämpas
i många fall då man vill bespara
kvinnan att stämplas som sjuk. Många
kvinnor är i den belägenhet, vari de befinner
sig vid sådana tillfällen, oerhört
känsliga. Ofta är det ju så att de har
känslan av att de är på väg att bli sinnessjuka,
och en sådan uppfattning bör
man spara dem ifrån.

Jag skall bara med ett par ord belysa
i vilken belägenhet en kvinna kan befinna
sig, när nämnden har tillstyrkt
hennes ansökan på indikationen svaghet
eller förutsedd svaghet. Vi hade helt nyligen
ett sådant ärende. Det gällde en
ogift kvinna. Han var fullkomligt förbi
och hade tagit en otrolig massa sömnmedel.
Barnafadern hade ljugit för henne.
Han hade förespeglat henne äktenskap.
Av en ren tillfällighet fick kvinnan
veta att mannen var gift och hade
tre barn. Han hade ingen tanke på att
skilja sig från familjen, men han tyckte
att han förde ett underbart dubbelliv.
Den kvinnan fick abort på indikationen
förutsedd svaghet.

I ett annat fall hade en kvinna fyra
barn. Vid hembesöket var alla barnen
snoriga, hade trasiga kläder och var bleka
och eländiga. Kvinnan själv var djupt
deprimerad. Hon visste sig ingen levande
råd. Där tillstyrktes abort på samma
indikation.

Jag skall ta ett fall till endast för att
belysa att det inte är fråga om så enkla
saker som man här gör gällande. Det
var en mor med nio barn. Hon var hårt
sliten och mager, hon darrade i hela
kroppen och grät. Hon vädjade om hjälp
och sade, att hon inte orkade längre.
Det blev abort på samma indikation.

Jag skall sedan inte tala om de många
fall som gäller hustrur till alkoholister
eller de många otrohetsfallen. När en gift
man skaffar sig barn med andra kvinnor,
är det inte lätt för hustrun 6om
sitter hemma och har stugan full av
barn. Jag skulle kunna räkna upp ett
otal fall, där det varit ytterst beklämmande
att se hur det i verkligheten förhåller
sig. Jag tycker därför att inom. 2,

Om översyn av abortindikationerna m. m.
som ger möjlighet till abort just på indikationen
förutsedd svaghet, är behövligt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag måste påpeka, att
när herr Björnberg åberopade gott sällskap,
nämligen medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen, måste det vara en dröm,
herr Björnberg. Eller också har han sett
dem i någon sorts vision. Såvitt jag vet
har denna motion aldrig varit remitterad
vare sig till medicinalstyrelsen eller
till socialstyrelsen.

I övrigt beklagar jag djupt, att ordet
»abortmentalitet» har kommit in i dagens
diskussion. Jag vet inte vem som
har lanserat det, men det är ett ord som
absolut inte riktigt speglar bilden av
vad människor tänker i dessa frågor.

Jag beklagar också djupt, att herr
Björnberg, som ändå hade ett så bra anförande,
på slutet gjorde gällande att de
kvinnor det här gäller skulle ta så lättvindigt
på dessa saker, att de kunde
lockas t. ex. av en väninna att begära
abort. Jag beklagar djupt, herr Björnberg,
att detta kom med i diskussionen.
Jag tror att vi, som känner till dessa
saker litet bättre än de flesta, vet att en
abort uppfattas som en mycket allvarlig
sak och att ingen kvinna på så lösa boliner
går och söker abort.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Låt mig få svara fru Sjöström-Bengtsson,
att jag alls inte har sagt
att motionen varit remitterad för yttrande
till medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.
Det är utredningen som remitterats
till dessa instanser, och de har
gjort de uttalanden som jag här återgav.

Vad beträffar talet om kvinnor, som
låtit locka sig av de vidgade indikationsmöjligheterna,
vill jag göra gällande att
det ofta är så, att kvinnor under graviditeten
kommer i depressionstillstånd
och då har ganska lätt att följa råd från
andra. De kan då liitt falla för frestelsen
att begära abort. Det var detta jag åsyftade,
herr talman!

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 75, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 4 juni
1954 (nr 373) gäller till och med den 30
juni 1955, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1956.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 218 av herr Eivcrlöf
m. fl. samt motionen i andra kammaren
nr 283 av herr Hjalmarson m. fl.,
dels ock sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 408 av fröken
Andersson och herr Bergh, nr 409
av herr Lindblom m. fl. och nr 410 likaledes
av herr Lindblom m. fl. samt motionerna
i andra kammaren nr 505 av
herr Gustafsson i Borås m. fl., nr 507 av
herr Birke m. fl. och nr 508 av herr
Ohlin m. fl.

I motionerna 1:408 och 11:507, som
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen vid behandling av propositionen
ville anhålla hos Kungl. Maj:t, att
skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för
ett slopande av bvggnadsregleringen, så
att regleringen i sin helhet vore avvecklad
senast den 31 december 1955.

Motionerna 1:410 och 11:508 — även
de likalydande — utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte besluta,
att byggnadsregleringens tillståndstvång
skulle avvecklas från och med den 1 oktober
1955 och åtgärder i säsongutjämnande
syffe av i motionen angiven art i
samband därmed vidtagas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 408 och II: 507 samt I: 410
och II: 508 bifalla förevarande proposition; -

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

B. att motionerna 1:218 och 11:283
.samt 1:409 och 11:505 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Xi/berg, Carlsson
i Stockholm och Mnnktell, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
hort under punkten A hemställa dels att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition
och i samband därmed i anledning
av motionerna 1:408 och 11:507
samt 1:410 och 11:508 hos Kungl. Maj:t
anhålla, att åtgärder måtte vidtagas, så
att tillståndstvånget för byggnadsarbete
helt avskaffades från och med den 1 oktober
1955 och att därefter under en kortare
övergångstid endast kvarstode befogenheter
för vederbörande myndigheter
att bestämma tidpunkten för byggnadsarbetes
påbörjande och antalet
byggnadsarbetare, som finge sysselsättas
däri, dels ock att nyssnämnda motioner
-— i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut anfört
och hemställt — icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är väsentligen två
skäl som brukar anföras till stöd för
uppfattningen att byggnadsregleringen
bör bibehållas. Det ena är att byggnadsregleringen
behövs för den samhällsekonomiska
balansens skull, och det andra
är att regleringen behövs för säsongutjämning
av byggnadsarbetet.

Vad först den samhällsekonomiska balansen
beträffar menar reservanterna att
den bör åstadkommas genom penningoch
kreditpolitiska åtgärder. I det fallet
har också reservanterna ett gott stöd
i de uttalanden som gjordes av 1949 års
investeringskommitté, som bland annat
framhöll att byggnadsregleringen inte
ens som komplement till de penningpolitiska
åtgärderna borde komma i fråga
vare sig för att styra näringslivets lokalisering
eller för alt välja ut investeringsobjekt.
Reservanterna menar att
man genom byggnadsregleringen egent 7

Första kammarens protokoll i955. Nr 12

ligen bara skjuter problemen på framtiden.
Man låser så att säga fast byggnadsverksamheten
i ett läge där konstlade
medel får ersätta de naturliga balansorganen.

Man har också en viss variation i fråga
om motiven då det gäller den samhällsekonomiska
balansen. I år säger
man att investeringsviljan är så stor, att
man måste hålla investeringarna tillbaka,
men för två år sedan, då det var en
viss avmattning i konjunkturen, menade
man att det var nödvändigt att bibehålla
byggnadsregleringen eftersom konjunkturläget
var ovisst. Med en sådan variation
i motiveringarna kan man naturligtvis
alltid hävda att byggnadsregleringen
bör bibehållas, ty framtiden är
alltid oviss. Vi skulle under sådana omständigheter
aldrig komma bort ifrån
byggnadsregleringen.

Nu förhåller det sig ju också så att
sedan de i propositionen omförmälda
önskemålen i fråga om investeringar har
framlagts har ju investeringsavgiften genomförts
vilket som vi alla vet haft till
följd att åtskilliga investeringar inom näringslivet
har skjutits på framtiden.

Det andra skälet är som jag sade hänsynen
till säsongutjämningen eller till
möjligheterna att utjämna byggnadsarbetet
under hela året. Det sägs av departementschefen,
och det sägs av utskottet
att det är nödvändigt att ha kvar byggnadsregleringen
för att kunna utjämna
arbetet under hela året, alltså för att få
till stånd en säsongutjämning. Vi reservanter
tror emellertid inte att byggnadsregleringen
har en så stor betydelse i
detta avseende som här påstås. Vi menar
att förhållandena numera är sådana, att
många andra faktorer medverkar till en
säsongutjämning. En faktor är den tekniska
utvecklingen, som har medfört så
stora förändringar i många avseenden,
att man även utan tillståndsgivning har
byggnadsverksamheten i gång året om.
lin stor del av byggnadsverksamheten
omhänderhas ju numera av stora företag
med fast anställd arbetskraft och en
dyrbar maskinpark. Det är för dessa företag
viktigt att kunna utnyttja arbetskraften
och maskinparken året om, och

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

även med hänsyn till administrationskostnaderna
är en kontinuerlig byggnadsverksamhet
önskvärd.

Det framhålles vidare av reservanterna,
att även semesterlagstiftningen inverkar
på samma sätt i säsongutjämnande
riktning. Man kan därför, menar vi
reservanter, utgå ifrån att utvecklingen
alltmer leder fram till ett sådant tillstånd,
att säsongvariationerna minskar,
men för att ytterligare påskynda en utjämning
bör man snarast möjligt sätta
i gång en utredning för att se vad som
ytterligare kan göras.

Av nu anförda skäl menar reservanterna
därför, att tillståndstvånget för
byggnadsarbete bör avskaffas den 1 oktober
i år. Under en kortare övergångstid
bör man dock, menar vi, bibehålla
sådana befogenheter hos de lokala myndigheterna,
att åtgärder i säsongutjämnande
syfte kan vidtagas.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till tredje lagutskottets utlåtande
nr 10.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I den gemensamma reservation,
som avgivits till tredje lagutskottets
utlåtande nr 10, har vi bland annat
hemställt att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t att åtgärder vidtages
så att tillståndstvånget för byggnadsarbete
helt avskaffas från den 1 oktober
1955 och att därefter under en
kortare övergångstid endast kvarstår befogenheter
för vederbörande myndighet
att bestämma tidpunkten för byggnadsarbetets
påbörjande och antalet byggnadsarbetare
som får sysselsättas i företaget.
Detta sista är onekligen en ganska
ordentlig och effektiv hållhake för myndigheterna
tills vidare, för den händelse
man fruktar att vi genom ett frisläppande
av byggnadsregleringen skulle
komma i eu situation som inte vore önskvärd.

Redan de inledande bestämmelserna
till lagen om byggnadstvång är märkliga
så till vida, som där förutsättes att endast
vid krig eller krigsfara eller eljest

under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden äger Konungen, i den mån
det finnes erforderligt för att upprätthålla
ett fast penningvärde och befrämja
en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft, förorda att lagen
skall äga tillämpning.

När man läser detta snart tio år efter
krigets slut har man anledning att ställa
sig ganska förvånad till motiveringen
i ingressen till lagen om byggnadsreglering,
och man har allt större skäl att
betvivla om det över huvud taget är den
nuvarande regeringens avsikt att någonsin
helt släppa byggnadsregleringen.

Utskottsmajoriteten delar departementschefens
uppfattning att det föreligger
en tendens till ökning av byggnads-
och anläggningsverksamheten, i
synnerhet för industriens vidkommande.
Ja, det är möjligt att så är fallet, men
denna tendens är, såvitt jag kan se, både
naturlig och riktig, dels med hänsyn till
de ökade krav som ställs på vår exportindustri
ur folkhushållets synpunkt och
dels med hänsyn till den ökade konkurrensen
på världsmarknaden. Jag är alldeles
övertygad om att även utskottsmajoriteten
finner denna strävan till förnyelse
och rationalisering både naturlig
och följdriktig. Men då säger man
— och detta är för utskottet det väsentligaste
— att en sådan ökning av investeringsverksamheten
kommer att rubba
den samhällsekonomiska balansen. Vad
har nu utskottet för bevis för att ett slopande
av byggnadsregleringen kommer
att rubba den samhällsekonomiska balansen?
Det är såvitt jag kan se bara ett
rent påstående. För övrigt har samhällsekonomien
under de sista åren varit ur
balans så många gånger ändå, och detta
trots byggnadsregleringen.

I reservationen har vi framhållit, att den
rätta vägen, då det gäller en naturlig balans
i ekonomien, uppnås endast genom
generellt verkande medel, främst en målmedvetet
tillämpad penning- och kreditpolitik.
Beträffande det sistnämnda har
ju regeringen lyckats få bankernas medverkan
till en kreditåtstramning, som väl
inte kan lämna något övrigt att önska
och som givetvis måste innebära, att

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

mängder av planerade investeringar inte
kan komma till utförande. Jag har ingen
som helst anledning eller ens något behov
av att åberopa investeringsavgiften.
Från vårt håll har vi den uppfattningen,
att byggnadsregleringen kan avskaffas
oavsett om investeringsavgiften finns till
eller ej. Men då vi nu har den, torde
man kunna åberopa den som en ytterligare
hämsko på en alltför forcerad lust
till ökad byggnadsverksamhet.

Vi är helt på utskottets linje beträffande
önskemålet om en säsongutjämning.
Det är ur såväl samhällets som den
enskildes synpunkt angeläget, att arbetskraften
kan fördelas någorlunda jämnt.
Men då utskottet säger att denna önskan
talar »med styrka för att byggnadsregleringen
icke nu bör avskaffas», har utskottet
enligt mitt förmenande i hög grad
överdrivit betydelsen av byggnadsregleringen
som ett instrument för säsongutjämning.
Man bortser då från vilken betydande
byggherre samhället numera är
via stat och kommun. Samhället har här
både makt och möjlighet att i hög grad
befordra en säsongutjämning och därmed
uppnå betydande resultat.

Man bör inte heller alldeles bortse
från vad man ute i det praktiska livet
lyckats åstadkomma under de senaste
åren, då det gäller förbättringar inom
byggnadsverksamheten. Denna utveckling
pågår, och man kan säga att den
förbättrade byggnadstekniken nästan eliminerat
de olägenheter, som ett hårt klimat
tidigare har åstadkommit. Ja, man
kan säga att vad den förbättrade tekniken
inte kan åstadkomma i detta hänseende,
det kan ingen byggnadsledning
i världen åstadkomma.

Det är, herr talman, dessa synpunkter
som gör att vi inte tvekar utan anser oss
ha tillräckligt starka skäl för att föreslå
byggnadsregleringens avskaffande. Jag
yrkar med det anförda bifall till reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu behandlar
är för kammaren en gammal
bekant. Den återkommer varje år, det

står alltid diskussion omkring den, och
alltid finns det reservanter i utskottet,
som yrkar avslag på byggnadsregleringen.
Det är klart att man i denna fråga
liksom i andra kan ha olika uppfattningar.
Men nog har man rätt att tycka, anser
jag, att debatten omkring denna fråga
i år är tämligen överflödig. Jag tror
också att reservanterna tycker detsamma.
I vart fall är tonfallen från deras
sida inte denna gång så stridsglada som
de brukar vara. Men jag förmodar att
denna fråga är en detalj i partirustningarna,
som till varje pris måste visas upp
en gång om året, och då blir det så här.

Tredje lagutskottet har för sin del anslutit
sig till departementschefens uppfattning,
att lagen alltjämt måste finnas.
Vi anser också, vilket framgår av utskottets
utlåtande, att det är alldeles särskilda
orsaker i år, som talar för lagens bibehållande.
Även om konjunkturerna inom
byggnadsbranschen under år 1953
var något dämpade, så uppvisar ju 1954
ett mycket starkt investeringstryck. Enligt
vad som framgår av propositionen
var investeringsbehovet under år 1954,
såvitt gäller industrien, i det närmaste
dubbelt så stort som under år 1953. Så
pass väsentlig var alltså skillnaden inom
vissa avsnitt. Det är nog också alldeles
riktigt, såsom framhålles i propositionen,
att den starka ökningen av handelns
och industriens byggnationer kommer
att under innevarande år ytterligare
accentueras.

Det kan ju, såsom man också gjort, invändas,
att det har vidtagits en rad åtgärder
för att minska investeringstrycket.
Man erinrar om investeringsavgiften
och de stränga kreditrestriktionerna.
Därmed skulle enligt reservanternas
mening byggnadsregleringen vara överflödig
efter den 1 oktober i år. Utskottsmajoriteten
tror inte att dessa medel kan
trygga den ekonomiska balansen och att
man utan vidare kan säga att de åtgärder
som redan har beslutats är av sådan
styrka att byggnadsregleringen skulle
vara överflödig. Kreditrestriktionerna
och även investeringsavgiften spelar
faktiskt en ganska underordnad roll för
sådana företag och enskilda som har

100

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

gott om pengar. Om byggnadsregleringen
inte funnes skulle för övrigt inte bara
enskilda och företag av olika slag
inom näringslivet utan tvekan sätta i
gång med omfattande byggen, utan även
kommuner och landsting skulle göra det.
Det finns nämligen kommuner som har
gott om pengar, och det finns landsting
som har lagrat många miljoner kronor,
om jag så får uttrycka mig. De har kapital
men också ett ackumulerat behovav
att bygga lokaler. Om byggnadsregleringen
upphävdes, skulle de utan tvivel
åtminstone i sådana fall, där statsbidragen
inte spelar alltför stor roll, utnyttja
möjligheterna att bygga och tillfredsställa
sina lokalbehov.

Det vore naturligtvis mycket enklare,
om alla medborgare kunde få bygga så
mycket de ville. Faktum är emellertid
att vi redan nu bygger så mycket som
våra ekonomiska resurser tillåter och så
mycket som vi har arbetskraft och material
för. Utskottet anser att medborgarna
då för en tid bör kunna nöja sig
härmed.

Det brukar sägas att vi i vårt land
bygger till siste muraren och siste snickaren.
Man bör väl då åtminstone tills
vidare kunna avvakta, hur utvecklingen
i framtiden kommer att bli i fråga om
tillgången på yrkesarbetare inom byggnadsbransch^.
Vi kan räkna med att
det så småningom skall bli en viss ökning
av antalet yrkesarbetare inom
byggnadsbranschen på de områden där
arbetskraftstillgången nu faktiskt utgör
en flaskhals. Enligt propositionen ökas
visserligen för närvarande antalet byggnadsgrovarbetare,
men antalet murare
ökas ytterst sakta, och antalet byggnadssnickare
rent av minskas.

Den som något känner till arbetstakten
inom byggnadsbranschen vet också,
att arbetstakten där är så högt uppdriven,
att arbetarna knappast stoppar, när
de kommer upp i den högre medelåldern,
och kanske inte ens till dess. De
orkar helt enkelt inte följa med i det
hårda ackordsarbetet.

Utskottet tror för sin del, att ett avskaffande
av byggnadsregleringen skulle
kunna få oanade konsekvenser. Det är

ingen tvekan om att om den nuvarande
byggnadsregleringen avskaffas, skulle
man sätta i gång så många byggen, att
en del av dem kanske skulle få stå ofärdiga
långa tider i brist på yrkesarbetare,
men varje vecka och månad som
ett bygge överskrider den beräknade
byggnadstiden kostar pengar, som måste
betalas av någon eller några.

Reservanterna åberopar uttalanden
av vissa experter, som säger att det är
lika billigt att bygga på vintern som på
sommaren. Men det är alltjämt ett faktum
att byggherrarna i allra största utsträckning
vill påbörja byggnadsarbetena
på våren. Till och med egnahemmen,
som ju har varit undantagna från byggnadsregleringen,
har åter måst läggas in
under en viss reglering. Egnahemsbyggandet
får nu ske inom en viss ram på
så sätt att så och så många egnahem får
påbörjas under första kvartalet, så och så
många under andra kvartalet o. s. v.
Detta har blivit nödvändigt för att sprida
arbetstillfällena över hela året. Den
regleringen sköts av länsarbetsnämnderna,
som genom långivningen ger besked
om när man får sätta i gång byggandet
av egnahemmen.

Alla är vi väl intresserade av att trygga
den fulla sysselsättningen inom byggnadsbranschen
men också inom de industrier
som direkt levererar sina produkter
till byggena. Byggnadsregleringen
har faktiskt betydelse även för den
fulla sysselsättningen inom dessa industrier.
I denna fråga, således när det
gäller att motverka säsongarbetslösheten,
trodde jag ju tidigare att det rådde
fullständig enighet mellan folkpartiet
och vårt parti. Jag har trott det sedan
fredagen den 18 mars detta år. Då behandlades
i denna kammare en motion,
som var väckt i medkammaren. I den
motionen begärdes en översyn av säsongarbetslösheten,
och motionärerna
ville där ha en grundlig uppgörelse med
allt vad säsongarbetslöshet heter. Motionen
emanerade från folkpartihåll, i denna
kammare sträckte herr Ohlon, folkpartiets
gruppledare, välsignande sina
händer över motionens syftemål och
reserverade sig för densamma. I dag är

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

101

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

inte intresset så stort. Man måste därför
fråga sig, om en tidrymd av inte ens
fjorton dagar har kunnat förändra folkpartiets
uppfattning. Den 18 mars yrkar
man på det hållet bifall till kraftiga åtgärder
mot säsongarbetslösheten, och
den 30 mars, alltså i dag, yrkar man avslag
på åtgärder för att få bukt med säsongarbetslösheten.
Jag tycker ju för
min del, att det kunde vara roligt att
veta, vilken av dessa uppfattningar som
är folkpartiets, om det är uppfattningen
från den 18 mars eller uppfattningen
av i dag.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande.
Jag har med det sökt klargöra
hur utskottet ser på denna fråga, och jag
ber få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter herr Lindahls utförliga
motivering av utskottets och propositionens
förslag och med hänsyn till
reservanterna herr Osvalds och herr Ebbe
Ohlssons mycket modesta kritik har
jag självfallet inte mycket att säga. Men
det var ett par invändningar i reservanternas
inlägg, som jag inte riktigt kunde
komma på det klara med.

Herr Osvald sade att det förelåg variationer
i motiveringarna. När det är
en högkonjunktur, måste man ha byggnadsreglering,
och när det är en oviss
konjunktur, måste man också ha byggnadsreglering.
Jag finner inte någon
motsägelse i denna argumentering. Om
man betraktar byggnadsregleringen såsom
ett nödvändigt instrument i en högkonjunktur
och sedan får en oviss konjunktur,
vilken ju, såsom erfarenheterna
visat, relativt snabbt kan slå över i en
mycket pregnant högkonjunktur, måste
det väl vara ganska oriktigt att göra
sig av med ett medel, som man anser
erforderligt just i högkonjunkturen. Den
ovissa konjunkturen hör därför inte vara
något skäl för att göra sig av med
instrument, som man anser vara erforderliga.
Det måste föreligga ett rakt motsatt
konjunkturläge, innan man kan tala
om en motsättning i motiveringarna,
d. v. s. under förutsättning alt regering -

en fortfarande driver samma motiveringar
i de båda motsatta konjunkturerna.

Herr Ebbe Ohlsson anförde — och
det är möjligt att även herr Osvald underströk
detta — att när man nu har investeringsavgiften,
har man däri ett instrument,
som gör byggnadsregleringen
relativt överflödig. När man har, tilläde
herr Ebbe Ohlsson, en kreditåtstramning
— och jag tackar för den komplimang,
som herr Ebbe Ohlsson gav åt kreditåtstramningens
effekt — skulle man enligt
reservanternas uppfattning inte behöva
någonting därutöver. Tyvärr är driven
och takten på konjunkturen trots detta
så pass utpräglad, att varken kreditåtstramningen
eller investeringsavgiften
har visat sig vara ett tillräckligt återhållande
moment. Beträffande kreditåtstramningen
har man ju en väsentlig del
av den svenska industrien som är självfinansierande.
Det finns andra kapitalinstitut,
som har mycket långt avancerade
byggnadsplaner och som inte alls
är berörda av kreditinvesteringarna för
sin egen byggnation. Man klarar inte
problemet med att hänvisa till de båda
andra kompletterande åtgärderna, utan
här behövs sannerligen alla tre.

Såsom en verifikation på detta kan
ju anföras ■—- jag tror att herr Lindahl
i Laxå erinrade om det — att kraven
på investeringar hos länsarbetsnämnderna
under år 1954 var i runt tal en
miljard högre än de var år 1953. Om
man gör en jämförelse för det första
kvartalet, d. v. s. januari, februari och
mars månader, innevarande år i förhållande
till motsvarande tid år 1954, visar
det sig att investeringsönskemålen,
trots kreditåtstramning och investeringsavgift,
ligger ungefär 50 procent högre
år 1955 än år 1954. Det är ett uttryck
för den höga temperatur, som man har
inom näringslivet, och för de förväntningar
på framtiden, som näringslivet
har i dag. Jag tror det vore ytterst
vanskligt att i det läget göra sig av med
ett instrument, som ändå har ett avgörande
värde när det gäller att dämpa
den överkonjnnktur, som ingen av oss
vill ha.

102

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

I ett läge sådant som dagens finns det
ju också investeringar som ur folkhushållets
synpunkt är mer eller mindre
värdefulla. Jag vill inte göra gällande
att byggnadsberedningen —• även om
den består av högt förtjänta män från
olika intresseområden i det svenska näringslivet
— skulle besitta en sådan fullständig
och riktigt kunskap och en sådan
objektivitet, att dess budget är ett
absolut otadligt uttryck för att var och
en får sitt mot bakgrunden av folkhushållets
intressen. Men det är ändå ingen
tvekan om att vissa skillnader i fråga
om angelägenhetsgraden finns —- om jag
sätter exempelvis bostäderna mot de
större affärshusen, industriinvesteringar
och investeringar inom handeln mot biografer
och andra nöjesanläggningar,
skolor mot utställningshallar och bankpalats,
sjukhus mot kontorsbyggnader,
eller vissa nödvändiga, valutaskapande
investeringar för exporten mot investeringar
i ting, som är till för konsumenternas
behov och inte är alldeles oumbärliga
för dem.

När vi i ett trängt läge arbetar med
byggnadsbudgeten, försöker vi oss ju
också på någonting av en bedömning
utifrån folkhushållets synpunkter. Tillgången
på reala resurser är begränsad,
och vi har dock vissa möjligheter att i
grova drag få en uppfattning om vad
som ur samhällets synpunkt är mer angeläget
och mindre angeläget.

Jag vill göra herrarna uppmärksamma
på att om man ersätter denna bedömning
med enbart ett slags säsongutjämnande
arrangemang, så blir det väl
ingenting annat än en datumstämpel hos
våra 24 länsarbetsnämnder som avgör
vilken art av investeringar som kommer
till stånd i samhället.

Jag förstår att denna argumentering
kan vara ganska otäck att lyssna på för
den som från dessa utgångspunkter får
visioner av ett hundraprocentigt reglerat
näringsliv, men om man inte ser
på detta med alltför mycket affekt utan
så som det faktiskt är, tror jag att också
den synpunkten i detta sammanhang
har sin betydelse.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Lindahl började
med att säga, att denna debatt om byggnadsregleringen
är en gammal bekant.
Jag skall gärna hålla med honom om
detta. I fråga om argumenteringen skulle
jag också vilja säga, att den påminner
om många andra debatter som vi
haft om regleringar eller ransoneringar.
Man har från regeringshåll utmålat i ytterst
mörka färger, vilka förskräckliga
följder det skulle få om ransoneringarna
eller regleringarna upphävdes — och
det har man fortsatt med tills ett upphävande
av en eller annan orsak visat
sig nödvändigt, varefter vi som regel
kunnat konstatera att det gått mycket
bra, trots att regleringarna blivit upphävda.

För min del tror jag att man skulle
ha anledning att vänta sig en liknande,
mycket gynnsam utveckling, om vi verkligen
här i stället för att jämt och ständigt
bara skjuta problemen på framtiden
lät näringslivet få sin frihet och gav det
tillfälle att helt utnyttja de tekniska möjligheter
som föreligger. Även inom byggnadsindustrien
kunde vi kanske då få
en utveckling, som medförde att vi inte
bara skulle bygga lika mycket som nu,
utan måhända högst väsentligt mera.

Herr statsrådet menade att motiveringen
för bvggnadsregleringen i dag är
densamma som tidigare och att alltså
den variation som jag talade om inte
skulle föreligga. Jag uttryckte mig kanske
litet kortfattat, men låt mig framställa
det så här: I år säger man t. ex.
att konjunkturen är sådan, att vi nu faktiskt
måste ha en byggnadsreglering,
men för två år sedan sade man i stället
— kanske inte direkt, men det kunde
läsas mellan raderna — att situationen
visserligen var sådan att byggnadsregleringen
skulle kunna avskaffas men att
den måste finnas kvar med hänsyn till
det ovissa konjunkturläget. Det är något
som man alltid kan säga, att ett konjunkturläge
är ovisst, ty vi kan ju aldrig
förutse vad som kommer att hända i
framtiden. Fn svängning åt ena eller
andra hållet kan alltid inträffa; konjunk -

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

103

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

turläget kan alltid sägas vara ovisst. Och
ur den synpunkten menar jag att detta
är en variation, som gör det möjligt att
i varje läge argumentera för att byggnadsregleringen
skall bibehållas.

Det är hos mig inte alls fråga om någon
affekt, utan det är endast den uppfattning,
som jag och många med mig
har, nämligen att om man låter näringslivet
utveckla sig fritt, kommer detta att
medföra större välsignelse för vårt land
och folk än dessa regleringar, genom vilka
man försöker styra utvecklingen och
tyvärr — det måste jag säga — ofta styr
fel.

Herr Lindahl tog upp frågan om den
fulla sysselsättningen, och det behöver
kanske inte framhållas, att vi från vårt
håll önskar och alltid har arbetat för
att få en full sysselsättning. Vi menar att
man alltid bör eftersträva full sysselsättning.
Jag tror inte heller att den fulla
sysselsättningen skulle komma att sväva
i fara, om byggnadsregleringen skulle
upphävas.

Vi som anser att bygnadsregleringen
bör hävas är ingalunda mindre ivriga
på den punkten i dag än vi varit tidigare.
Herr Lindahl antydde, att vi skulle
vara mindre entusiastiska för ett upphävande
av regleringen nu, men vi menar
alltfort, att byggnadsverksamheten
bör styras med penningpolitiska och
kreditpolitiska medel och inte med detaljregleringar
av sådan art som byggnadsregleringen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av att jag hörde
herr Ebbe Ohlsson göra sig till tolk för
den uppfattningen, att den moderna tekniken
inom byggnadsverksamheten eliminerade
riskerna för ojämn sysselsättning.
Jag tror att det helt förbigått herr
Ohlsson, vad den moderna tekniken på
detta område innebär. Efter de senaste
årens experimentella byggande bar man
mer och mer börjat gå in för den putslösa
betongmetoden, som bar gett utomordentliga
resultat men som tyvärr har
den nackdelen åtminstone i Mellansve -

rige och framför allt i de mera nordligt
belägna trakterna att vara synnerligen
beroende av väderleksförhållandena. För
att man på bästa sätt skall kunna utnyttja
denna nya byggmetodik bör man ha
ett mycket jämnt klimat. Det förefaller
mig därför att det ligger en betydande
risk i denna metod, ty för att till fullo
utnyttja den därmed förenade effekten
vill man koncentrera byggandet till den
gynnsammaste delen av året, allra helst
som byggmetoden i och för sig också
förkortar byggnadstiden.

Såsom representant för en rätt stor
byggherre måste jag, herr talman, dessutom
säga, att byggnadsregleringen har
inte bara varit ägnad att skapa full sysselsättning
inom byggnadsindustrien,
utan den har även och inte minst varit
ägnad att underlätta företagens planerande
verksamhet. Företagen är genom
byggnadsregleringen tvingade att inrikta
planeringen på sådant sätt, att de själva
vinnlägger sig om en säsongutjämning
inom det egna företaget. Man riskerar
eljest en ryckighet i sin verksamhet, om
denna inte anpassas till de planer, som
den lokala arbetsmarknadsmyndigheten
lägger upp.

Jag har den allra största respekt för
herr Osvalds sakkunskap inom sitt fack,
men jag tror inte att jag från hans sida
kan tillräkna mig samma respekt för
den erfarenhet som jag anser mig ha när
det gäller byggnadsverksamhet. Jag sysslar
med dylika ting varje dag och borde
därför ha skaffat mig någon liten sakkunskap
på detta område. Jag vågar
därför vitsorda, att byggnadsregleringen
varit synnerligen gynnsam ur både företagarsynpunkt
och arbetskraftssynpunkt.
Behovsprövningen beträffande byggandet
på en ort kan naturligtvis diskuteras.
Men denna har inte med själva
byggnadsverksamheten som sådan att
göra. Ingen kan förneka, att för de
företag som bygger och för de människor
som söker sin sysselsättning inom
byggnadsindustrien har regleringen varit
till uppenbar fördel. Därför tror jag
att man inom samtliga byggkretsar utom
de mera politiskt extrema är angelägen
om att försöka bibehålla byggnadsreg -

104

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

leringen, inte i den gamla formen med
detaljknåperi, men i en mera smidig utformning,
som måhända kan tänkas.

Med hänsyn till de erfarenheter som
jag själv har på det här området kommer
jag att med största tillfredsställelse
rösta för utskottets förslag.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Om jag först skall säga
några ord med anledning av vad den
siste ärade talaren anförde, så får jag
utifrån mina utgångspunkter deklarera
en rakt motsatt uppfattning i fråga om
möjligheterna till säsongutjämning tack
vare nya byggnadsmetoder. Jag finner
det helt naturligt, att byggandet med tilllämpning
av dessa moderna metoder
kan bedrivas jämnare under hela året
än man kunnat förut. Herr Eriksson
nämnde, att man nu liar övergått till att
bygga med element. Man använder större
enheter än förut men enligt herr
Erikssons mening blir man till följd härav
beroende av temperaturförhållanden
och de klimatiska förhållandena. Det
är väl dock precis tvärtom. Det är väl
så att en murare inte kan stå på sin ställning
och mura sten för sten, när bruket
fryser för honom i backen. Däremot kan
man även vintertid arbeta med element,
som kommer från fabrik, och som med
maskiner hissas upp i bygget och direkt
infogas på plats. Min erfarenhet går som
sagt i rakt motsatt riktning mot vad
herr Eriksson här bär gjort gällande.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
till herr Lindahl. Han sade att om vi nu
avskaffade byggnadsregleringen, skulle
vi naturligtvis råka ut för en katastrof
på en gång — det skulle bli brist på
byggnadsarbetare och även på byggnadsmaterial.
Det tror jag inte alls. Herr
Osvald har redan varit inne på samma
fråga och bemött herr Lindahl och det
är därför kanske onödigt att säga något
mer om den saken. Låt mig emellertid
draga en parallell. Vad sade man, när det
var fråga om att upphäva kafferansoneringen,
smörransoneringen och köttransoneringen?
Jo, det sades, att om vi
släppte ransoneringarna, skulle ingen få

vare sig det ena eller det andra. Men
hur gick det? När ransoneringarna slopades,
fanns det tillräckligt med både
kaffe, smör och kött. Det var ren felbedömning
att man upprätthöll dessa
ransoneringar och nu är det en vidskepelse
som gör att man upprätthåller
byggnadsregleringen. Jag är alldeles
övertygad om att om vi släpper byggnadsregleringen
och begagnar oss av
generellt verkande medel, som syftar till
att skapa balans i vår ekonomi, kommer
man att klara byggnationen också.
Därtill kommer också, att det blir de
mest lönande byggena som kommer att
utföras. Nu drar sig ju knappast någon
för att lägga in ansökan om byggnadstillstånd,
och detta leder till att ansökningarna
svämmar över alla bräddar. Detta i
sin tur kan sedan åberopas av socialministern
såsom skäl för att byggnadsregleringen
aldrig kan undvaras. Men
släpp det hela loss skall ni få se att det
inte blir sådana katastrofer!

Jag skulle sedan vilja ställa en fråga:
Vad är herr Lindahls uppfattning om
hur byggnadsregleringen verkat hittills?
Har den varit så bra? Den har ju upprätthållits
ganska länge. Har inte byggnadstiderna
tidvis ökats och just de svårigheter
trots regleringen inträffat, som
vi nu varnar för? Har inte byggnadstiderna
från att ha varit tio, elva månader
när det gällt ett vanligt hyreshus
sprungit upp till tolv, tretton och fjorton
månader trots att vi hela tiden haft
bvggnadsreglering? Jag tycker att detta
tydligt visar att det är en ren övertro,
att regleringarna är så åtråvärda som
medel när det gäller att söka uppnå balans.

Till socialministern skulle jag vilja säga,
att det här i kammaren nästan varenda
vecka talats om att investeringarna
tagit så stor omfattning. De siffror,
som nu åberopas i dessa debatter, säger
dock inte allt. Under 1953 hade vi en
stark tillbakagång i de enskilda investeringarna,
och det berodde väl på att vi
då fortfarande hade investeringsavgifter
och dessutom satt in andra återhållande
krafter. Det sades att om man bara väntade
till 1954 med att bygga, skulle all -

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

105

Ang. fortsatt tillstandstvang för byggnadsarbete

ting bli billigare och bättre. Jag har redan
tidigare här i dag framhållit, att det
är förvånansvärt, att investeringarna inte
tenderat bliva större än vad de blivit.
Härtill kommer, att bland de ansökningar
om byggnadstillstånd, som nu
kommer in, finns en hd del som tagits
tillbaka under de sämre tiderna. Och
vad avser för övrigt ansökningarna? De,
som nu gör framställningar om att få
bygga för så och så många hundratusen
kronor eller mer, tänker inte förlägga
byggandet under ett år, exempelvis år
1955, utan det gäller här många gånger
anläggningar, som sträcker sig över flera
år. De debiteras nu i sin helhet på
1955 års konto, men det rör sig kanske
om investeringar, som sträcker sig över
1955, 1956 och 1957. Om det skall vara
en rättvisande bokföring, borde de egentligen
delas upp och föras på de olika beräknade
byggnadsåren.

Jag skall inte, herr talman, förlänga
debatten. Det, som skiljer oss, är tron
på regleringssamhället eller på den fria
företagsamhetens och de fria krafternas
samhälle. Jag kan inte föreställa mig
annat än att socialministern ofta finner
det mycket besvärligt att välja bland
dem, som nu söker tillstånd att investera.
Jag skulle rent av vilja fråga, om det
inte blir en lättnad, om herr statsrådet
komme därhän, att det kunde anförtros
åt de enskilda att själva bestämma vad
som lönar sig att bygga. Jag skulle också
vilja ställa den frågan: Ingår det
verkligen i herr statsrådets planritning
över det framtida samhället att bibehålla
denna reglering? Är den ett så fulländat
redskap när det gäller att avgöra
vad som är önskvärt inte bara ur de enskildas
synpunkter utan även ur samhällets? -

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt, att herr
Wchtje och jag inte använder samma
nomenklatur, när vi diskuterar dessa
problem. Jag bestrider inte, att om det
här vore fråga om de fabriksgjorda husen,
de s. k. elementhusen, gäller herr
Wehtjes bedömande, men om man skall

göra jämförelser mellan elementhus och
de betonghus, som nu byggs till övervägande
del, så är det den putslösa betongen
som kommer till den största användningen
på byggnadsplatsen. Herr
Wehtje måste väl i det fallet ge mig
rätt i att då spelar väderleksförhållandena
en avgörande roll i fråga om kostnaderna.
Om man skall bygga betonghusen
på vintern, tillkommer uppvärmningskostnaderna
av materialet som en
mycket stor kostnadspost i jämförelse
med förhållandet vid det traditionella
byggnadssättet. Om man däremot tillverkar
element i fabriker och sammanfogar
dem på arbetsplatsen, kommer inte
den kostnadsfördvrande faktorn med.
Men det är ju i så utomordentligt liten
utsträckning som den sortens byggenskap
förekommer. Den befinner sig ju
ännu på experimentstadiet i högre grad
än den metod som jag har talat om.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
ett par ord till herr Einar Eriksson.
Jag har en mycket stor respekt för honom
såsom byggherre — jag har själv
på nära håll kunnat se vad han har
åstadkommit. Men när han nu säger att
han inte har haft några ogynnsamma
erfarenheter av byggnadsregleringen, vill
jag bara erinra om att det finns andra,
som har haft desto ogynnsammare erfarenheter
av den. Och man får ju ta
hänsyn inte bara till en utan till hela
samhället. Dessutom är det väl ändå så,
att olikheten i uppfattning i detta fall
grundar sig också på bedömanden som
ligger utanför den rent byggnadstekniska
sakkunskapen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Wehtje, att de jämförelser han gjorde
föreföll litet underliga. Han jämförde
smörransoneringen med byggnadsregleringen.
Är det så, att en sådan — ursäkta
mig — smalspårig uppfattning ofta
gör sig gällande bland våra stora arbetsgivare,
måste deras verksamhet san -

106

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

nerligen gå på Guds försyn. Om det var
möjligt att få fram mera smör så där
hastigt som herr Wehtje talade om, är
det väl därför inte sagt att det skulle gå
lika fort att få fram ny arbetskraft inom
byggnadsfacken. Tror herr Wehtje att
det skulle finnas flera murare och snickare,
om bara byggnadsregleringen slopades?
Den bristande tillgången på denna
arbetskraft kommer alltjämt att utgöra
en flaskhals inom byggnadsbranschen,
och det skulle absolut inte finnas
fler murare och snickare, om byggnadsregleringen
vore upphävd.

Till mina vänner i utskottet vill jag
säga, att utskottsmajoriteten väl representerar
verklighetssynen medan reservanterna
skjuter hela frågan på framtiden.
Vi måste väl se läget precis sådant
det är i dag och inrätta oss därefter.
Det är inte lönt att inbilla sig att allting
skulle ordna sig i framtiden, bara
vi slängde undan byggnadsregleringen.
Det är verkligen alltför optimistiskt. Det
var också därför som jag sade, att det
förefaller som om folkpartiet i dag inte
hade samma uppfattning som för fjorton
dagar sedan, nämligen att säsongarbetslösheten
bör avskaffas. När det enda
medlet varmed man åtminstone i viss
utsträckning skall kunna undvika säsongarbetslösheten
— något annat som fyller
den uppgiften har inte föreslagits, åtminstone
ingenting som ger tillräcklig
effekt — får man väl lov att acceptera
byggnadsregleringen, om man inte vill
att folk i ökad omfattning skall gå arbetslösa
på vintern.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte ta upp den
alldeles rosenrasande argumentering som
herr Wehtje framförde, då han jämförde
ransoneringen på kaffe, kött, bröd och
smör med byggnadsregleringen. Jag råkade
ju vara folkhushållningsminister
när vi avvecklade alla dessa ransoneringar,
och jag har inga andra synpunkter
på ransoneringar i dag än jag hade 1948.
Men utgångsläget är i detta fall ett helt
annat, och storheterna är över huvud
taget icke jämförbara. Annars borde

kanske herr Wehtje kunna tro mig, då
jag säger att jag i denna fråga har samma
inställning som jag hade till ransoneringarna
i min egenskap av folkhushållningsminister.
Nå, hela denna jämförelse
är, som jag sade, rosenrasande,
och det är alldeles galet att uppehålla
kammarens tid med ett fortsatt meningsutbyte
på den punkten.

Herr Wehtje tillät sig också att säga
att byggnadsregleringen tydligen har förlängt
byggnadstiderna. Jag utgår ifrån
att han därvid syftade på den redovisning
som lämnats för byggnadstiderna
vid uppförande av bostäder. Till dessa
uppgifter finns emellertid en fullt plausibel
förklaring. De gamla byggnadstiderna
på 8 eller 9 månader förekommer
även i dag vid sådana objekt, som byggs
på samma sätt som de gamla. Men numera
sker ju bostadsbyggandet i stora
serier. Låt mig säga att en enda företagare
bygger 300 å 400 bostadslägenheter
såsom ett enda objekt. Om grävskopan
startar i den ena kanten på byggnadsområdet
och det sist uppförda huset ligger
på den andra kanten, så kan det
ju mycket väl dröja 12 månader efter
det att grävskopan har satts i gång, innan
det sista huset blir färdigt, trots att
arbetet utförts lika rationellt som förr i
tiden, då man hade små enheter och beräknade
byggnadstiden på isolerade byggen.
Det förhåller sig inte på det sättet
att byggnadstiderna nu är längre än tidigare.
Jag kan anföra exempel på en rad
bostadsbyggen här i Stockholm, där man
för ett speciellt hus kan uppvisa byggnadstider
på 6, 7 månader, och detta
förekommer i flera andra städer. Men
på grund av den strukturförändring
inom byggnationen, som har ägt rum,
har man fått fram en, jag skulle vilja
kalla det statistisk villfarelse — en byggnadstid
som på papperet ser längre ut
än den egentligen är och som följaktligen
ger ett intryck av att det byggs
mindre rationellt nu än tidigare. Så förhåller
det sig emellertid icke.

Herr Wehtje säger vidare att man bör
ta de siffror, som statsrådet och andra
anför, med en viss reservation, eftersom
investeringstrycket verkar inte bara på

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

107

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

år 1955, utan i väsentlig del också på
åren 1956 och 1957, då det tar 2, 3 år
innan byggena blir färdiga. Men på samma
sätt förhöll det sig ju med de byggen,
som startades år 1954. De gjordes
inte färdiga det året, utan de pågick
både 1955 och 1956. Och de byggen, som
startades år 1953, gjordes inte färdiga det
året, utan pågick både 1954 och 1956.
Vid sidan av den investeringsbudget, som
vi redovisar för riksdagen, förs även en
realbudget över vad som i realiteten
byggs varje år. De siffrorna är precis
proportionella mot investeringssiffrorna.
Genom att det här är en redovisning
av hur det ena året förhåller sig till det
andra blir den inte alls så tokig, som
herr Wehtje gör gällande, utan man får
ett uttryck för investeringsviljan varje
år, och varje år är konstruerat på precis
samma sätt — alla objekten får alltså
sina efterverkningar två eller tre år
framåt.

Till sist vill jag säga att om man inbillar
sig att en säsongutjämning skall
komma av sig själv, bara man släpper
byggnadsregleringen, då är man inte
riktigt underrättad om hur situationen
är i praktiken. Ganska avsevärda avsnitt
av byggnadsområdet är ju undantagna
från regleringen. Hela det .svenska jordbrukets
ekonomibyggnader ligger icke
under byggnadsregleringen. Reparationer,
som utförs med tre man, ligger inte
heller under reglering. Detsamma gäller
småarbeten, som inte överstiger 10 000
kronor i kostnad per styck. Men vi kan
aldrig utnyttja dessa småarbeten och reparationer,
t. ex. på ladugårdar och logar,
som vinterarbeten. Korna måste ju
stå inne i ladugården på vintern, herr
Wehtje. På sommaren kan de släppas ut
på klövervallen, och då kan man passa
på att reparera ladugården. Det finns
inga möjligheter att genomföra en säsongutjämning
genom åtgärder över hela
linjen. Man måste låta småarbetena utföras
under sommaren, och för att åstadkomma
en säsongutjämning får man spara
industriernas byggen och de stora
bostadsbyggena till vintern. På annat
sätt är det omöjligt att få till stånd en
säsongutjämning.

Anser reservanterna att det är bättre
ekonomi och fördelaktigare ur folkhushållets
synpunkt att låta 20, 25 procent
av byggnadsarbetarna gå arbetslösa under
vinterhalvåret och ha en orimlig hets
under sommarhalvåret, då finns det konsekvens
i deras uppfattning i den här frågan.
Men detta är ju en orimlig ståndpunkt.
Vi har kommit ifrån den ordningen
nu, och vi anser att den utvecklingen
har varit riktig. Det är fåvitskt tal att
påstå att säsongutjämningen ordnar sig
av sig själv, bara vi blir av med byggnadsregleringen.
Konsekvensen av att
slopa byggnadsregleringen är, klart, kallt
och naket uttryckt, att vi kommer tillbaka
till en arbetslöshet under vintern
och en överansträngning av arbetskraftsresurserna
under sommaren.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Det var egentligen herr
Wehtjes jämförelse med smör- och köttransoneringen
som föranledde mig att
begära ordet.

Under den värsta prisstegringsperioden
tror jag inte att det var någon som
ville upphäva ransoneringen av smör
och kött, och jag tror att det förhåller
sig precis på samma sätt med byggnadsregleringen
i dag. Det finns absolut för
liten tillgång på arbetskraft i förhållande
till efterfrågan för att byggnadsregleringen
skulle kunna slopas. Landsting,
kommuner och ekonomiska föreningar
har i många fall lagrat pengar för att
bygga. De har inte kunnat få byggnadstillstånd,
eftersom myndigheterna vid
fördelningen av kvoterna ansett att andra
byggnadsföretag borde gå före. Men
var och en på sitt håll anser sig ha ett
mycket stort behov av alt bygga. Den
dag vi släpper byggnadsregleringen,
skulle säkerligen alla genast sätta i gång
dessa företag, i synnerhet om de vore
besjälade av den tankegången att allt
skulle gå lika bra som då smör- och
köttransoneringen upphävdes.

Jag kan tala om, att trots att vi i Västmanlands
län skulle vilja bygga dubbelt
så mycket som vi har fått tillstånd till,
är konkurrensen om arbetskraften så

108

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

stor, att det är fråga om att man måste
slå igen vissa byggen som redan är i
gång, därför att en del arbetarkategorier
inte nöjer sig med avtalsenliga löner,
fastän bvggnadsarbetarskrået väl har
ungefär dubbelt så höga löner som genomsnittet
av övriga arbetare. Släpptes
byggenskapen fri, skulle det bli så, alt
de, som hade mest gott om pengar, komme
att överbetala sina arbetare för att
få byggena i gång, medan de andras
byggen finge stå stilla en längre tid innan
de kunde fullföljas.

Det vore naturligtvis mycket intressant
att följa oppositionens linje och
släppa det hela löst för att se hur det
skulle gå. Men jag tror att det vore alltför
riskabelt, i synnerhet som lönerna
redan förut ligger så kolossalt högt på
byggnadsområdet. Vare sig man är regleringsanhängare
eller anhängare av ett
fritt näringsliv, tror jag att detta är ett
område som åtminstone tills vidare absolut
måste stå under reglering på grund
av de stora behov som här väntar på att
bli tillfredsställda.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Låt mig med några ord
först beröra det som socialministern var
inne på, nämligen frågan om säsongutjämningen.
Jag tror att de synpunkter
som är framförda i reservationen är
mycket realistiska. De är grundade på
de faktiska förhållandena. Ingen tänker
sig den utvecklingen, att man skulle gå
in för en 20- eller 25-procentig arbetslöshet
under vintern för att sedan få den
fulla sysselsättningen på sommaren. Så
mycket kontakt rörande just dessa frågor
har jag haft nöjet att ha med socialministern,
att jag tror jag kan säga att
herr statsrådet mycket väl vet att detta
inte alls ingår i mina beräkningar. När
jag och mina kolleger varit inne på dessa
problem, har den allra bästa vilja visats
för att på frivillighetens väg söka
ordna så att arbetskraften, särskilt inom
byggnadsindustrien, blir fullt utnyttjad
under vintern. Det är klart att en del
arbeten inte kan utförars annat än under
den varmare årstiden, men med de

förändrade byggnadsmetoderna, med
den fulla sysselsättningens inverkan
m. m. går tendensen emot jämnare byggnation,
mot en byggnadsverksamhet över
större delen av året än tidigare. Ditåt
verkar också alla goda krafter.

Jag tror att om de medel som finns
utnyttjas i den riktningen beträffande
det allmännas egen byggnation får man
ett väsentligt stöd därifrån. Blir det ett
tillrättaläggande för vinterbyggen i olika
avseenden, så kan man säkert få fram
ett etappbyggande i önskvärd utsträckning.

Sedan några ord angående de längre
byggnadstiderna. Jag vet inte riktigt vad
jag skall tro. När jag läser finansplanen
skänker jag alltid uppgifterna däri stor
tilltro. Där har det under gångna år vid
olika tillfällen redovisats att byggnadstiderna
har ökats. Jag har inte de olika
årgångarna tillgängliga så kan jag inte
peka ut var det står, men jag tänker
mig att de uppgifter som där är lämnade
är så pass väl grundade att man kan
godtaga dem som jämförelse från det
ena året till det andra. Det kan inte vara
olika storleksordning hos anläggningarna,
som är förklaringen till att man
har kommit till längre byggnadstider.
Handen på hjärtat, herr statsråd, nog
har under senare år byggnadstiderna
stegrats just därför att vi har haft en
ofullständig reglering och därmed fått
brist på byggnadsarbetare, tidvis också
på material under vissa år.

Därefter några ord om sifferuppgifterna.
Dessa säger väl ändå inte hela
sanningen. Under de år när konjunkturen
gick tillbaka, när investeringarna
pressades ned, sjönk kurvan för inlämnade
byggnadsansökningar och kvarstående
verkliga byggnadsplaner mycket
snabbare än vad som framgick av siffror
i de uppgjorda redovisningarna och
tabellerna. Många tog ju tillbaka sina
framställningar om byggnadstillstånd,
och detta kom inte till synes förrän
långt efteråt. Nu när kurvan går uppåt,
verkar det som om stegringen skedde i
mycket hastigare takt än man reellt behöver
räkna med. Det är endast detta
jag velat säga.

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

109

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

Jag skulle också vilja yttra ett par ord
till herr Eriksson. Med elementbyggen
menar jag inte uteslutande sådana elementhus
som tillverkas uppe i Mockfjiird.
De görs av trä och förutsätter praktiskt
taget ett byggande hela året om,
annars skulle inte rörelsen som är fabriksmässigt
ordnad kunna bedrivas enligt
denna rationella metod. Jag syftade
närmast på de nya metoderna att
bygga med betongelement, och jag trodde
verkligen att man hade hunnit med
i utvecklingen så bra i Uppsala, att man
också där hade börjat bygga med sådana
element. Man bygger numera på det
sättet på många håll i landet.

Till herr Lindahl vill jag bara säga
att jag inte vet vad jag skall tro. Den
ena gången sägs det att företagarna och
företagsamheten är så bredspåriga, att
det är de som egentligen håller på att
bringa hela samhället ur balans. I kväll
har vi nu fått höra att vi är smalspåriga.
Jag tycker att när man talar om sina erfarenheter
— och jag har inte gjort någonting
annat — behöver man inte få
sådana förenklade omdömen om sitt
handlande och sin redovisning av förhållandena.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! För att nu inte kammarens
ledamöter skall få den uppfattningen
av herr Wehtjes sista påstående, att
Uppsala skulle befinna sig på efterkälken
i utvecklingen när det gäller byggenskapen,
får jag meddela kammaren
att ett sådant elementhus som herr
Wehtje beskriver byggs i Uppsala, och
det är ungefär så mycket som brukar
förekomma i städerna, vilket man finner
när man är ute och tittar. Jag gjorde
en rätt omfattande studieresa i fjol, och
det var i allmänhet ett eller två elementhus,
som förekom i städerna. Jag
hade till och med nöjet att besöka herr
Wehtjes hemstad och studera de hus som
han svarade för. I hela Malmö fanns
emellertid bara ett sådant elementhus
under byggnad. Antalet dylika hus byggs
således inte i så stor omfattning, att
man därav kan dra så bestämda slutsatser
som herr Wehtje gjorde.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I diskussionen har frågan
om säsongutjämningen kommit att
bli dominerande. Reservanterna uppskattar
inte värdet av den diskussion
som pågått om detta spörsmål. Nu är
det ju i alla fall så, att regleringen även
har andra syften än att fördela arbetskraften
inom detta mycket stora arbetsområde.
Regleringen har framför allt till
uppgift att säga, vilka arbetsobjekt som
är de viktigaste med hänsyn till arbetskraftstillgången,
vilka som skall få prioritetsrätt
att komma till utförande. Här
har vi ett mycket viktigt område som
man helt har tappat bort. Reservanterna
menar att om man slopar regleringen,
har man ju ett instrument kvar, och
det är det instrument som staten har genom
att den beviljar lån till bostadsbyggandet.
De säger ju själva här, att beträffande
bostadsbyggandet är den statliga
långivningen ett medel att förebygga,
att omfattningen av byggnadsverksamheten
växer över tillgängliga resurser.
Jag har den uppfattningen, herr
Wehtje, att det är just bostadsbyggandet
som vid varje tillfälle är säkerhetsventilen,
när man inom andra sektorer
på investeringsområdet har överskridit
de belopp som står till förfogande. Herr
Wehtje vet ju alltför väl, att en svårighet
som just nu står för dörren sammanhänger
med att investeringsviljan
inom handel och industri har varit större
än man hade avsett i budgeten för
ifrågavarande delar av investeringarna.
Detta har ju gjort, att det blir för litet
pengar till de andra, som också skall
få plats inom byggnadsverksamheten.
Nu menar reservanterna, att om man tar
bort byggnadsregleringen, bär man kvar
den möjlighet att reglera som den statliga
långivningen till bostäderna utgör.

Man har ju många gånger i riksdagen
fått höra, att bostäderna också iir ett
allvarligt kapitel och att vi på den punkten
har syndat genom att inte kunna
skaffa fram bostäder i tillräcklig utsträckning.
Men då får ju herrarna vara
beredda på att samhället skapar något
instrument, som håller tillhaka på
de punkter där man avser att äta upp

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

kapital som skall ställas till förfogande
för bostadsbyggande.

Jag har velat säga detta, därför att
man i debatten tycks helt ha uteglömt
denna viktiga detalj — att se till att vi
har pengar också för att producera bostäder
i fortsättningen. Jag menar således,
att det skäl som här är anfört inte
kan åberopas för att slopa byggnadsregleringen.
Frågan är rentav, om det inte
finns anledning att i stället skärpa byggnadsregleringen,
så att vi kommer ifrån
de nuvarande svårigheterna på byggnadsmarknaden,
vare sig det gäller det
ena eller det andra objektet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag skall bara tillägga
ett par ord till vad jag sagt tidigare. Jag
har ingalunda glömt bostäderna. De är
visserligen inte nämnda förut, men när
jag har talat om angelägna investeringar,
har jag räknat också bostäderna dit.
De bostadssökande skall givetvis tillgodoses
i lika stor utsträckning som övriga
genom de åtgärder som vidtas på investeringsområdet.
Jag vill bara ha sagt
detta med anledning av herr Svenssons
försök att ta bort bostäderna ur bilden.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har här i min hand
några siffror, som jag tycker rätt väl
belyser hela diskussionen om säsongutjämningen.
Vi vet, att innan byggnadsregleringen
tillämpades här i landet, var
säsongarbetslösheten bland byggnadsarbetarna
mellan 50 och 60 procent. För
närvarande har vi en byggnadsreglering
som innebär, att vi styr över på vinterhalvåret
60 procent av årskvoten för
bostäder och mellan 60 och 70 procent
av årskvoten för industribyggnationer.
Under fjolåret släppte vi industri- och
handelsinvesteringar för 200 miljoner
kronor utanför kvoteringen. Vi uppställde
därvid vissa bestämda villkor, inne -

bärande att arbetet skulle pågå under
vintern och avbrytas under sommarhalvåret.
Trots alla dessa konsekventa åtgärder
för att hålla uppe arbetet under
vintern har under de senaste åren arbetslösheten
under vinterhalvåret legat
vid 7 å 12 procent, medan den under
sommarhalvåret utgjort mellan en halv
och en och en halv procent. Om vi skulle
slopa byggnadsregleringen, är det därför
ett försiktigt antagande att presumera,
att vi skulle få en vinterarbetslöshet som
ligger omkring 25 procent.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Då jag blivit apostroferad
av herr Lindahl under debatten, vill
jag säga ett par ord.

Herr Lindahl gjorde gällande, att byggnadsregleringen
behövs för att man
skall kunna avskaffa säsongarbetslösheten.
I den till statsverkspropositionen
fogade nationalbudgeten för år 1955 kan
man utläsa, hur förhållandena har gestaltat
sig inom byggnadsindustrien. I
fjol, d. v. s. under 1954, utgjorde antalet
arbetslösa inom byggnadsfacket i
genomsnitt under första kvartalet över
19 000 personer. Antalet hade sedan föregående
år ökats med över 1 000 personer
— då hade vi närmare 18 000 arbetslösa
inom facket. Hur man än tolkar
dessa siffror, kan man väl ändå inte
påstå att byggnadsregleringen har varit
ägnad att avskaffa säsongarbetslösheten.
Det är med tanke på dessa siffror som vi
har motionerat om särskilda åtgärder för
att hämma säsongarbetslösheten, men då
ville herr Lindahl inte vara med.

Herr statsrådet Sträng blev mycket
upprörd, när herr Welitje talade om vilket
dåligt portföre det har varit, när
man har velat avskaffa andra regleringar.
Fanns det inte en gång en folkhushållningsminister,
som hette Gunnar
Sträng och som påstod någonstans i övre
Norrland, att det var otänkbart att
avskaffa smörregleringen, men fyra dagar
därefter var det möjligt? Något liknande
inträffade även beträffande brödregleringen.
Kunde man inte vänta, herr
statsråd, att ett avskaffande av byggnads -

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Nr 12

111

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

regleringen skulle kunna försiggå under
samma gynnsamma former som avskaffandet
av de äldre regleringarna?

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag har kanske inte anledning
att efter herr Ohlons inlägg i
debatten här säga något vidare.

Jag tycker emellertid inte att man, som
socialministern gör, kan skriva den gynnsamma
utvecklingen för säsongsysselsättningen
uteslutande på byggnadsregleringens
konto. Det bär ju ändå under
de senaste åren hänt en del med den
tekniska utvecklingen. Det har blivit
andra konjunkturer, och dessutom har
den ekonomiska politiken fullföljts så
att vi haft full sysselsättning. Allt detta
gör att man inte kan säga att det utesluande
är byggnadsregleringen som haft
den verkan som dessa faktorer samfällt
otvivelaktigt har åstadkommit.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi måste tyvärr, herr
talman, talat förbi varandra här. Jag erinrade
om att på 1930-talet, innan byggnadsregleringen
infördes, var säsongarbetslösheten
60 procent bland byggnadsarbetarna.
När vi nu har byggnadsregleringen
och gör alla dessa målmedvetna
ingrepp för att sätta in de stora
objekten under vintern — jag tänker
här på de 200 miljonerna utanför kvoterna,
som innebär att arbetena får pågå
under vintern och ligga nere under
sommaren — har det inte varit med någon
entusiasm hos de företagare som
har accepterat dem, men de har sagt att
det är bättre än ingenting alls. Med dessa
målmedvetna ingrepp har vi pressat
ned arbetslösheten till tio procent under
de sämsta vintermånaderna.

Om jag då gör antagandet, att därest
vi släpper byggnadsregleringen, kommer
arbetslösheten att bli, låt mig säga 25
procent, så är väl detta ett mycket välvilligt
hänsynstagande till den utveckling,
som både herr Welitjc och jag har
talat om, ty det innebär ju att utvecklingen
skulle ha pressat ned arbetslös -

heten från 60 till 25 procent. Jag tror att
vi får röra oss med den procentsatsen,
därest vi slopar byggnadsregleringen.

Till herr Ohlon kan jag endast säga,
att jag kan förstå hans anförande endast
under förutsättning att han var ute i
läsrummet, medan jag höll mitt förra
anförande, ty jag presenterade mig vid
det tillfället såsom folkhushållningsministern
1948.

Det här med smöret och norrlandsresan
har Ohlon tagit ur luften. När
det gäller brödet kan det finnas någon
rim och reson i vad han sade, ty före
valsöndagen i september månad 1948
diskuterades, om brödransoneringen
skulle slopas eller inte. Jag tillät mig
vid det tillfället säga, att vi först borde
ta in 1948 års skörd, innan vid diskuterade,
om ransoneringen skulle slopas. Vi
fick in skörden och kunde uppskatta
den, och efter uppskattningen slopades
ransoneringen, men vi hade, vågar jag
hävda, en ganska vettig motivering för
återhållsamhet. Man bör ju se vad man
har i ladorna, innan man ger sig på att
avveckla en ransonering.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Ohlon nu också kommer in på brödoch
smörransoneringen. Det skvallrar
om att han inte ser riktigt allvarligt på
detta problem, ty det är väl ändå utan
tvekan på det sättet, att om vi inte hade
denna byggnadsreglering — som ändå i
stort sett fungerar så att den sprider
ut arbetstillfällena över hela året — utan
de fria krafternas spel fick sköta om det
hela — skulle den säsongarbetslöshet,
som herr Ohlon ömmar för att avskaffa,
vara större. Jag tror inte ett ögonblick,
att man ifrån den s. k. oppositionens
sida tror någonting annat. Jag har
sagt förut — men jag tror inte herr
Ohlon då var inne i kammaren — att
han för någon vecka sedan, då han mycket
varmt talade för att man skulle gå
till rätta med säsongarbetslösheten, och
att han nu heller ingenting annat har
att komma med än kritiken emot byggnadsregleringen,
som ändå är det enda,

112

Nr 12

Onsdagen den 30 mars 1955 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

såvitt jag förstår, med vilket vi kan reglera
arbetsmarknaden och söka hålla den
fulla sysselsättningen i gång.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 84;

Nej — 39.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, dels ock en i ämnet
väckt motion; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag
till Odlings- och byggnadshjälp åt
innehavare av vissa kronolägenheter
in. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 10, med anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till Fiskerilånefonden,
godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
angående bortskaffande av sand från vägar
inom tättbebyggda samhällen; och
nr 12, i anledning av väckt motion angående
lekmannarepresentation i de s. k.
länsråden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.15.

In fidem

Fritz af Petersens

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

113

Fredagen den 1 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
mars.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/
56 till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till Stockholms
högskola;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till folkskoleväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budget 8

Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

året 1955/56 till musikaliska akademien
med musikhögskolan.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 151, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändrad
ordning för utfärdande av röstlängdsutdrag.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 162, till Konungen i anledning
av väckt motion om utredning
av frågan om de sociala konsekvenserna
av ingångna dispensäktenskap m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 163, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 164, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, dels ock en i ämnet
väckt motion; samt

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

Anmäldes ooh godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303), dels ock i ämnet väckta motioner.

114

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. ratificeringen av 1954 års oljeskyddskonvention Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Osvald till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framställt en så lydande fråga: »Har
herr statsrådet för avsikt att förelägga
innevarande års riksdag frågan rörande
ratificeringen av 1954 års oljeskyddskonvention?» Herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Osvald har frågat
mig, om avsikten är att förelägga innevarande
års riksdag frågan om ratificering
av 1954 års oljeskyddskonvention.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

I början av mars i år har kommerskollegium,
som tidigare hemställt att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om ratificering
av konventionen, till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till de åtgärder,
som erfordras i händelse av ratifikation
från svensk sida. Vid beredning
av ärendet har det befunnits erforderligt,
att yttranden över kommerskollegii
förslag inhämtas från berörda myndigheter
och sammanslutningar, innan definitiv
ställning tages i frågan. Detta
kan inte medhinnas inom sådan tid att
det är möjligt att förelägga innevarande
års riksdag proposition i ärendet.
Jag vill emellertid understryka, att jag
är väl medveten om frågans betydelse
och att jag hoppas att proposition i ämnet
kommer att föreläggas 1956 års riksdag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min fråga. Jag
måste emellertid beklaga, att ärendet på
detta sätt skjutits på framtiden. Detta är
ju, såsom statsrådet säger, en fråga av
stor betydelse. Alla som haft tillfälle att
granska förhållandena exempelvis vid

den svenska västkusten och även här
vid Östersjön är väl medvetna om de
olägenheter, som för närvarande är förenade
med oljeutsläppning av olika slag.

Såvitt jag förstår hade det väl inte
varit nödvändigt att remittera frågan
ytterligare. Redan i samband med den
utredning, som är gjord av kommerskollegium,
har ju faktiskt alla berörda parter
blivit hörda. Alla har också tillstyrkt,
alltså även de, som kommer att
få vidkännas utgifter i samband med de
åtgärder, som här skall vidtagas. Alla är
eniga om att denna konvention bör ratificeras
snarast möjligt. Vi vet också
att för närvarande pågår lagstiftningsarbete
i flera av de länder, som deltog
i det stora sammanträdet i London, då
förslaget till oljeskyddskonvention gjordes
upp. Såvitt jag vet är frågan för
närvarande under behandling i det brittiska
parlamentet, och även i många
andra länder pågår arbetet med denna
fråga. Jag tycker därför att det är mycket
beklagligt, att vi skall behöva komma
ett år efter och kanske därigenom
omöjliggöra att konventionen blir ratificerad
i år av tillräckligt många stater.
Det krävs nämligen att tio stater ansluter
sig till konventionen, för att den ett
år därefter skall träda i kraft.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja understryka, att även om det
inte blir någon ratificering från svensk
sida förrän år 1956, tycker jag att det
vore angeläget att man här i vårt land
vidtog en del förberedande åtgärder. Vi
har ju även våra stora svenska sjöar att
tänka på, framför allt Vänern; där vållas
en hel del olägenheter av oljeutsläppning.
Den saken skulle man kunna
ordna utan att avvakta den ratificering
som det nu är fråga om, även om det
gäller åtgärder av samma art. Dessutom
utgår kommerskollegium från att det
skall tillsättas en oljeskyddsnämnd. Den
borde också snarast möjligt träda i
funktion, för att förbereda de arbetsuppgifter,
som den sedan kommer att få
ta hand om.

Det är angeläget att man i denna oljeskyddsnämnd
får en representant för
naturskyddsintressena. Enligt det av
kommerskollegium framlagda förslaget

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

115

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i Linköping

skall i nämnden finnas en representant
för djurskyddet. Men naturskyddsintressena
inskränker sig ingalunda till djurskyddet.
Det är, skulle jag vilja säga,
biologisk-ekonomiska frågor, som en naturskyddsrepresentant
i främsta rummet
borde vara satt att bevaka. Jag skulle
därför vilja vädja till statsrådet, att då
denna nämnd skall tillsättas — vilket
bör ske så snart som möjligt — den i
första hand får en representant för naturskyddsintressena
i vidare bemärkelse
än vad som föreslagits från kommerskollegium.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det råder tydligen inga
delade meningar mellan herr Osvald och
mig beträffande angelägenheten av att
vi får till stånd åtgärder av denna karaktär,
det vill säga kommer fram till en
ratificering av konventionen. Däremot
kan jag inte dela herr Osvalds synpunkter,
när han säger att det väl inte borde
ha varit nödvändigt att skicka ut förslaget
på remiss, då enligt herr Osvalds
uppfattning alla parter redan är hörda.
Det ligger ju så till att ett antal sakkunniga
och experter här gjort en utredning
och framlagt ett förslag. Det är klart
att man kan säga, att eftersom dessa experters
och sakkunnigas ståndpunkt sannolikt
kommer att sanktioneras av deras
huvudmän, skulle det inte behövas något
remissförfarande. Men så förfar man väl
i allmänhet inte. Det gäller ju här en lagstiftningsfråga,
där staten själv inte skall
betala kostnaderna. Då bör man väl bereda
dem som skall betala kostnaderna,
främst kommunerna, redarna och oljebolagen,
tillfälle att först få yttra sig över
förslaget. Om herr Osvald har en annan
mening, vilket jag här måste registrera
som ett faktum, kan jag bara säga, att
jag för min del har en annan uppfattning
om hur man bör gå till väga. Därför
tvingas jag också att vänta med framläggandet
av propositionen till nästa års
riksdag.

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! .lag håller naturligtvis
med herr statsrådet om att man bör höra

dem som kommer att få vidkännas utgifter
för förslagets genomförande. Men
det framgår av den utredning, som kommerskollegium
framlagt, att man redan
hört och fått tillstyrkande yttranden
från Sveriges redareförening, Svenska
hamnförbundet, Sveriges varvsindustriförening,
Svenska petroleuminstitutet
och Nordiska oljeskadekommitténs svenska
avdelning. De som här främst kommer
att få vidkännas en del utgifter är
naturligtvis hamnarna. I Sverige gäller
det framför allt Stockholm, Göteborg,
Malmö, Gävle, Sundsvall och Oxelösund.
Representanter för alla dessa hamnar har
således hörts och gett besked om att de
delar kommerskollegiets uppfattning.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag känner det nödvändigt
att säga, att herr Osvald hårdrager
uttrycket remissförfarande.

Faktum är att det här icke har förekommit
något remissförfarande tidigare.
Först nu har ärendet skickats ut på remiss
för att vederbörande kommunala
myndigheter, redare och andra skall få
tillfälle att få framföra sina synpunkter.
Saken ligger så till att i det första förslag,
som kom från kommerskollegium,
hade man inte berört de rent praktiska
frågorna utan tog endast ställning till
själva principfrågan. Kommerskollegium
har sedan gjort en utredning nummer
två. I den har man kommit fram till vad
som i praktiken skall göras, och de åtgärderna
kostar pengar. Detta förslag
har nu skickats ut på remiss. Jag vidhåller
att man bör förfara så, att om
det gäller ett förslag till lagstiftning, där
andra än staten skall betala kostnaderna,
bör man ge vederbörande huvudmän
tillfälle att yttra sig, om det är skäliga
pålagor som drabbar vederbörande.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket
i Linköping

Med stöd av 8 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till herr

116

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i Linköping

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga:
»Anser herr statsrådet, att det är riktigt
att nu nedlägga driften vid sockerbruket
i Linköping med huvudsaklig
hänvisning till av jordbruksprisutredningen
gjorda uttalanden, vilka ännu
icke slutgiltigt remissbehandlats och vilka
därtill icke heller varit föremål för
vare sig regeringens eller riksdagens
prövning?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet NORUP,
som meddelat, att han ämnade vid
detta sammanträde besvara herr Eskilssons
berörda fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Eskilsson har frågat
mig, om det är riktigt att nu nedlägga
driften vid sockerbruket i Linköping
med huvudsaklig hänvisning till
av jordbruksprisutredningen gjorda uttalanden,
vilka ännu icke slutgiltigt remissbehandlats
och vilka därtill icke
heller varit föremål för vare sig regeringens
eller riksdagens prövning.

Vid besvarandet av denna fråga vill
jag först erinra om att priset på utländskt
socker sedan hösten 1951 sjunkit
starkt och att det nu ligger minst 30
öre lägre än självkostnadspriset vid tillverkning
av socker ur svenska betor.
Denna prisskillnad, vilken inte torde
vara av tillfällig natur, ligger betydligt
över det skydd, som andra jordbruksprodukter
i genomsnitt åtnjuter. En
starkt bidragande orsak till den betydande
skillnaden mellan det svenska
sockerpriset och importpriset är, att
betodlingen är mycket arbetskrävande
och att produktionskostnaden för svenska
betor med hänsyn härtill direkt påverkas
av de höga arbetslöner, som gäller
i vårt land. Det är naturligtvis till
följd härav mycket angeläget, att alla
möjligheter till rationalisering av såväl
odling som sockertillverkning tillvaratages.
Från den utgångspunkten bör det
inte vara något att erinra mot att sockerbolaget
vidtar åtgärder, som siktar
till att nedbringa tillverkningskostnaderna,
vilka blir särskilt höga vid sockerbruk,
som har liten tillförsel av soc -

kerbetor. De fasta kostnaderna är praktiskt
taget lika stora för ett sockerbruk
av linköpingsbrukets kapacitet med en
årstillverkning av omkring 9 000 ton
strösocker som för ett s. k. normalbruk
med en tillverkning av cirka 20 000 ton.
Enbart detta förhållande innebär en
kostnadsfördyring för det mindre bruket
med omkring 9 öre per kilogram
socker. I fråga om linköpingsbruket
tillkommer, att även de rörliga förädlingskostnaderna
liksom betfrakterna
där är högre per kilogram tillverkat
socker än vid de skånska normalbruken.
Enligt vad jag inhämtat utgör sålunda
merkostnaden vid linköpingsbruket
13—14 öre per kilogram strösocker.

För sockerbolagets del ligger möjligheten
att nedbringa tillverkningskostnaderna
framför allt i övergången till
större brukningsenheter och därigenom
ett mindre antal sockerbruk. För att driva
ett normalbruk behövs en odling på
minst 3 500 hektar. Trots att bolaget vid
flera tillfällen under de tio senaste åren
förklarat, att odlingen i Östergötland
måste avsevärt öka, om sockerbruket i
Linköping skulle kunna drivas någorlunda
ekonomiskt, har odlingen endast
vid två tillfällen under denna period
överstigit 2 000 hektar. Vid båda dessa
tillfällen föranleddes ökningen av bestämda
uttalanden från bolagets sida, att
en viss arealökning måste ske, för att
bruket skulle hållas i gång.

Våren 1953 meddelade sockerbolaget
betodlarföreningen och hushållningssällskapet
i Östergötland, att bolaget till
följd av de senaste årens minskning av
betarealen hade för avsikt att efter 1953
års betkampanj nedlägga sockerbruket.
I enlighet med önskemål från de berörda
organisationerna träffades emellertid
överenskommelse om att bruket skulle
vara i gång även under 1954 års kampanj,
trots att man icke lyckats komma
upp till större teckning än 2 150 hektar.
Beslutet härom fattades i medvetande
om den betydelse, som sockerbetsodlingen
ansågs ha i Östergötland, och i
förvissning om att denna betydelse även
skulle inses av jordbrukarna själva. Som

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12 117

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i Linköping

förutsättning för bolagets beslut gällde
emellertid, att nya överväganden, avseende
kommande års betkampanjer,
måste göras under 1954, därvid en väsentligt
högre areal än den då uppnådda
måste komma att krävas.

Tidigt på hösten 1954 meddelade sockerbolaget
betodlarföreningen, att driften
måste nedläggas, om man inte genom
förhandsteckning före årsskiftet
hade kommit upp till en areal av minst
2 500 hektar. Trots en utomordentligt
energisk propaganda för teckning, därvid
flertalet tänkbara odlare personligen
besöktes, har detta inte lyckats. Sedan
försöksteckning fortsatt även under
tiden efter den 1 januari, lär man ha
kommit upp i en sammanlagd tecknad
areal av cirka 2 350 hektar.

Det torde vara de nu angivna förhållandena,
som är det huvudsakliga motivet
för bolagets beslut att nedlägga driften
vid Linköpings sockerbruk före instundande
betkampanj. Till beslutet har
väl delvis också bidragit de förslag rörande
sockerbetsodlingen, som jordbruksprisutredningen
lagt fram. Genom
de uttalanden, som i denna utredning
har gjorts, har bolaget fått belägg för
just den uppfattningen beträffande linköpingsbruket,
som bolaget har hävdat.
Detta torde vara anledningen till att
hänvisning gjorts till jordbruksutredningens
betänkande.

Jag vill slutligen tillägga att, om driften
i Linköping skulle ha upprätthållits
under 1955 års betkampanj, det enligt
sockerbolagets uppgift hade behövts en
nyinvestering vid bruket på mellan
700 000 och 800 000 kronor. Man måste
därför förstå bolagets tveksamhet inför
en sådan investering, när intresset för
betodlingen visat sig vara svagt och då
dessutom jordbruksprisutredningens förslag
utmynnar i att någon odling där
för framtiden knappast är att räkna
med. Genom erbjudande att stå för den
preliminära kontraktsteckningen och att
på egen bekostnad transportera i Östergötland
producerade sockerbetor till
bruk i Skåne liar ju bolaget dessutom
hållit odlarna skadeslösa.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Norup för svaret
och för att han haft vänligheten att låta
mig ta del av det i förväg.

Tyvärr kan jag inte säga att jag är
tillfredsställd med svarets innehåll. Det
är en redovisning av de tankegångar som
sockerbolaget och jordbruksprisutredningen
gett uttryck åt, när de föreslagit
nedläggning av sockerbruket i Linköping,
och det förefaller som om statsrådet
ansluter sig till deras mening. Även
om det inte direkt säges ut i svaret, får
jag väl tolka herr statsrådets svar på min
fråga som jakande — jordbruksministern
anser det riktigt, att sockerbruket
i Linköping omedelbart lägges ned.

Inom Östergötland är vi bekymrade
för denna utveckling. Sockerbetsodlingen
har onekligen varit till stort gagn för
de bygder, där den bedrivits, och den
bär inte bara medfört direkta fördelar.
Jag skall inte hålla någon lång utläggning
om detta, utan vill endast nämna
sockerbetsodlingens betydelse ur växtföljdssvnpunkt
och sambandet mellan
sockerbetsodlingen och mjölkproduktionen.
Man kan befara att antalet kreaturslösa
jordbruk kommer att öka, när
betodlingen nu skall upphöra. Därmed
ökas ytterligare svårigheterna för mjölkförsörjningen
inom stockholmsområdet,
till vilket Östergötland är en av de stora
leverantörerna. När man försöker att genom
prisbildningen stimulera mjölkproduktionen
inom detta område, förefaller
det inkonsekvent att samtidigt
genom andra åtgärder direkt minska underlaget
för produktionen inom samma
område.

Det är dessa omständigheter som utgör
bakgrunden till de stora ansträngningar,
som man från olika håll inom
Östergötland nedlagt för att få behålla
sockerbruket i Linköping. Det har inte
bara varit de närmast berörda, sockerbetsodlarna
och betodlarföreningen,
utan även hushållningssällskapet och
ULF, som ägnat sina krafter åt uppgiften.
Man uppnådde visserligen inte före
årsskiftet den areal av minst 2 500 hek -

118

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. nedläggande av driften vid sockerb

tar, som sockerbolaget krävde, men från
bolagets sida manades trots detta till
fortsatt teckning. I sintet av februari
var också den tecknade arealen uppe i
cirka 2 350 hektar, såsom statsrådet
nämnde, och erfarenheten från föregående
år visar, att det brukar tillkomma
något hundratal hektar i samband med
sådden.

Det är inte heller i första hand den
otillfredsställande teckningen, som anförts
såsom skäl för sockerbrukets nedläggning
nu, utan såsom jag i min fråga
anförde jordbruksprisutredningens förslag.
Och det är detta tillvägagångssätt,
att avgöra en så viktig fråga innan riksdagen
haft tillfälle att ta ståndpunkt till
det framlagda förslaget, som väckt så
mycken undran bland Östergötlands
jordbrukare. Man anser sig inte ha fått
det stöd från statsmakternas sida, som
hade behövts för att få ha sockerbetsodlingen
kvar i länet. Nu säger visserligen
statsrådet, att bolaget kommer att
hålla odlarna skadeslösa genom att i alla
fall göra betodlingen i Östergötland
möjlig under 1955. Det är dock en klen
tröst, eftersom den framtida odlingen
naturligtvis blir omöjlig efter sockerbrukets
nedläggning. För övrigt lär väl
inte oron för sockerbetsodlingens fram
tid göra sig märkbar endast inom Östergötland.
Den kom ju till kraftiga uttryck
här i riksdagen vid årets remissdebatt,
och det kanske inte är utan anledning.
Vid betodlarföreningens årsstämma
i Linköping i lördags yttrade
nämligen en representant för sockerbolaget,
att man inom de närmaste åren
ämnade lägga ned ytterligare fyra sockerbruk
för att förbilliga driften. Från
jordbrukets sida bär vi ingen anledning
att motsätta oss rationaliseringssträvanden
inom sockerindustrien; vi försöker
ju själva rationalisera vår näring efter
bästa förmåga. Men vi får akta oss, så
att vi inte genom rationalisering och besparingar
på ett område åstadkommer
för stora skadeverkningar på ett annat.

Herr statsrådet NORUP:

Iierr talman! Som jordbrukare kan jag
mycket väl förstå herr Eskilsson, om han

uket i Linköping

inte är tillfredsställd med det svar jag
lämnat.

Det råder, såsom herr Eskilsson mycket
riktigt säger, ett starkt samband mellan
betodling och mjölkproduktion, men
det måste väl ändå vid sådant förhållande
i första hand vara jordbrukarnas intresse,
att det sambandet i fortsättningen
kan bibehållas.

Herr Eskilsson säger att statsmakterna
inte givit betodlingen det stöd som
betodlarna har rätt att kräva, och detta
är ju ett av de kritiska påståenden som
förekommer i detta sammanhang. Jag
tror att meningarna på den punkten kan
vara delade. Själv hör jag nog till dem
som menar, att betodlingen i skilda avseenden
medför så stora kostnader, att
denna odling som sådan inte är någon
särskilt lukrativ affär. Å andra sidan bör
man väl också, herr Eskilsson, tänka på
att man inte ena gången skall begära statens
stöd åt en viss odling, när man
andra gången, och i allmänhet, talar för
att staten inte skall i onödan planera och
reglera för jordbruket.

Både 1947 års jordbruksutredning och
det nu framlagda betänkandet från jordbruksprisutredningen
tar sikte på att
man här i landet skall uppehålla en
sockerbetsodling motsvarande ungefär
45 000 hektar. Jag är övertygad om att
sockerbolaget inte skulle haft någon som
helst anledning att slå ned just på sockerbruket
i Linköping, om Östergötlands
jordbrukare tidigare varit lika intresserade
av att teckna för betodling
som de är just nu. Man kan givetvis ha
olika mening om den rationalisering,
som nu anses vara nödvändig. Den drives
kanske något hårt, och jag tror ju
att det har investerats så mycket i sockerbetsodlingen
såväl hos jordbrukare
som hos sockerbolaget, att man bör bibehålla
sockerbetsodlingen i så stor utsträckning
som möjligt även som beredskapsnäring.

Som jordbrukare beklagar jag i högsta
grad att inte betodlingen bär vunnit
gehör hos tillräckligt antal jordbrukare
i Linköping. I linköpingstrakten, med
Sveriges bästa jordar, borde kunna uppehållas
en betodling på i medeltal 3 500

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

119

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i Linköping

hektar, som sockerbolaget fordrar. Det
har under de senare åren av såväl betodlarföreningen
i Östergötland som av
hushållningssällskapet, det vet jag, bedrivits
ett mycket energiskt arbete för
att få till stånd ett ökat intresse för betodlingen,
men jordbrukarna har inte velat
lyssna till den paroll, som har utfärdats.
Nu, när man står inför verkligheten
av en sak, som det talats om under
flera år, säger man att det väl ändå är
fel att denna odling skall läggas ned. Ja,
det är enligt min mening fel, om man
ser det ur jordbrukets synpunkt. Man
man kan väl inte enbart skjuta skulden
på statsmakterna. Jag kan försäkra herr
Eskilsson och Östergötlands jordbrukare,
att jag anser att det är till stort men
för Östergötlands jordbruk, att man inte
där har kunnat upprätthålla en odling,
som ger säkerhet för att bruket
skall kunna fortbestå i fortsättningen.

Herr Eskilsson säger, att både hushållningssällskapet,
betodlarföreningen och
även RLF ägnat sina krafter åt att få
större arealer för betodling, och det
tror jag är mycket riktigt. Jag hörde mig
berättas häromdagen, att det skett en
teckning för att stödja betodlingen. En
man, som jag tror står herr Eskilsson
politiskt nära och som är i framskjuten
ställning inom jordbruksorganisationerna,
har bidragit till möjligheterna att
öka betodlingen i Östergötland med en
halv hektar. Skulle man inte möjligen
kunna göra litet större ansträngningar,
om man verkligen vill att ett bruk skall
fortsätta?

Jag måste beklaga att man inte under
de årtionden, höll jag på att säga, som
har gått, i Östergötland haft förståelse
för vilket värde sockerbetsodlingen har,
såväl när det gäller växelbruket inom
jordbruket som när det gäller den förnämliga
kultur på jorden, som dock betodlingen
medför, utan där i stället bedrivit
en mera konjunkturbetonad odling.
Därvidlag har oljeväxtodlingen förmodligen
i viss mån trängt tillbaka betodlingen.

När man här kräver att statsmakterna
skulle ålägga sockerbolaget att driva
bruket i Linköping, trots att jordbrukar -

na inte givit något gensvar på de försök
att få till stånd en sådan odling, som
har gjorts under flera år, skulle jag till
herr Eskilsson vilja ställa motfrågan:
Anser herr Eskilsson att statsmakterna
hade bort gå in för en sådan sak?

Det har också sagts, att vi kommer
att få nedlagda fabriker i Skåne. Ja, om
så sker kommer det att bli ett försämrat
ekonomiskt resultat för betodlarna i Skåne,
och det är med bekymmer jag ser på
hur man i fortsättningen skall kunna
upprätthålla odlingen där i en utsträckning
som är nödvändig. Det vill förmodligen
till att man vinner förståelse för en
prisbildning i fråga om sockerbetor, som
skapar möjlighet att upprätthålla denna
odling. Jag kan försäkra herr Eskilsson
att i den ställning, som jag har, försöker
jag att åstadkomma en så god prisbildning
som möjligt för sockerbetorna.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag medger att det är
riktigt som statsrådet säger, att det tidigare
har varit förenat med svårigheter
att få Östergötlands jordbrukare tillräckligt
intresserade för sockerbetsodlingen.
Detta beror framför allt på den
konkurrens, som man haft med andra
grödor, där det varit lättare att mekanisera
driften och där man inte behövt
så mycket mänsklig arbetskraft för produktionen.
Men jag vill samtidigt framhålla,
att man inom Östergötland nedlagt
mycket stora ansträngningar för att
mekanisera driften även på sockerbetsodlingens
område. Under år 1954, när
väderleksförhållandena på hösten var
synnerligen ogynnsamma, tog man upp
över 50 procent av sockerbetsarealen
med maskin, och man räknar med att
under normala förhållanden kunna ta
upp ungefär 75 procent med maskin.
Det är att förmoda att i samma mån som
även sockerbetsodlingen kan mekaniseras
ytterligare, skulle det finnas större
möjligheter att vinna intresse för den
från jordbrukarnas sida.

Sedan tycker jag ju att det är litet
egendomligt alt göra avbrottet just nu,
när tendensen både under 1954 och un -

120

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. nedläggande av driften vid sockerbruket i Linköping

der 1955 visar ett ökat intresse för odlingen.
År 1954 uppnådde man inom
Östergötland en areal av 2 282 hektar.
Detta är i och för sig inte så hög siffra,
men vi får se den mot det förhållandet,
att sockerbruket i Linköping inte har
kunnat ta emot sockerbetor från hur
stor areal som helst. Till Linköping har
även sockerbetorna från Västergötland
varit dirigerade och för att inte kampanjen
skulle utsträckas för långt, har
man begränsat odlingsarealen. För 1955
års odling sattes den vid 2 500 hektar.
Man uppnådde den arealen vid månadsskiftet
februari—mars, men samtidigt
kom beskedet att bruket skulle nedläggas.
Det är den omständigheten, att man
inte velat hålla driften i gång trots att
de givna förutsättningarna infriats, som
väckt så mycken undran och oro.

Till sist frågar man sig också hemma
i Östergötland, om det kan vara någon
affär med att kosta på sockerbetorna de
dryga fraktkostnader, som transporten
på sockerbolagets bekostnad till Skåne
medför. För dessa fraktkostnader skulle
i stället den rationalisering av sockerbruket
i Linköping kunna genomföras
som det talats om i interpellationssvaret.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag får säga, att om det
föreligger så stora förutsättningar för
att driva mekanisk upptagning av sockerbetor
i Östergötland, är jag desto
mer förvånad över att man inte där tidigare
varit mera intresserad av sockerbetsodling
än man nu är. På många
trakter i Skåne finns det så många små
odlingsenheter, att det inte finns möjlighet
att använda mekaniska hjälpmedel,
utan där får betorna tas upp för hand.

Vad sedan beträffar frågan, om det
kan vara någon affär att frakta betor
från Östergötland till Skåne i stället för
att hålla bruket i Linköping i gång, torde
herr Eskilsson vara vänlig att vända
sig till sockerbolagets ordförande, som
också är bär i kammaren. Han kan nog
bättre svara på sådana detaljfrågor. Att
statsmakterna skulle lägga sig i, huruvida
sockerbolaget vill frakta betor till

Skåne eller förädla dem i Linköping, är
väl för mycket begärt, i varje fall av en
högerman.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 161, angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp; och

nr 163, angående eftergivande av viss
återbetalningsskyldighet till statsverket.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 164, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställningar dels
från fullmäktige i riksbanken angående
inrättande av vissa tjänster i riksbanken,
dels ock från delegerade för riksdagens
verk angående obekvämlietstilllägg
för tjänstgöring på obekväm arbetstid.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr öhman m. fl. väckta
motionen, nr 480, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
undersökningar m. m. till främjande av
varutrafiken över trondheimsområdet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56;

121

Fredagen den

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 61, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56
till bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den svenska
riksdagen; och

nr 62, i anledning av väckta motioner
om beredande av pension åt vissa
arvodesanställda underofficerare vid
krigsmakten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid
militärtjänstgöring under andra världskriget Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl.
för minskning i avlöningsförmåner till
följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t och riksdagen hade år
1940 beslutat vissa grunder för ordinarie
civila statstjänstemäns löneförmåner
under inkallelse till militärtjänstgöring
i egenskap av beställningshavare i reserven,
vilka grunder givits giltighet
även beträffande tjänstemän som redan
tidigare blivit innehavare av ordinarie
tjänst. Frågan om ifrågavarande grunders
förenlighet med civila avlöningsreglementets
bestämmelser hade sedermera
bragts under allmän domstols
prövning, och högsta domstolen hade
den 3 augusti 1949 ogillat därvid framställda
ersättningskrav med godkännande
av den uppfattning, åt vilken statsutskottet
vid 1940 års lagtima riksdag
givit uttryck. Emellertid hade i senare
anhängiggjorda mål med i sak lika förhållanden
utgången blivit en annan, i
det att högsta domstolen i sin helhet,
med 15 röster mot 9, den 23 november
1954 bifallit framställda krav på vtter -

1 april 1955 Nr 12

militärtjänstgöring under andra världskriget ligare

löneförmåner åt ordinarie tjänstemän
under inkallelse till militärtjänstgöring
såsom beställningshavare i reserven.
Anledningen härtill hade varit, att
högsta domstolen funnit, att den minskning
i eljest utgående avlöning och semester
resp. ferier, som vissa militära
beställningshavare jämlikt gällande bestämmelser
fått vidkännas å sin civila
statstjänst under inkallelse till militärtjänstgöring
under det andra världskriget,
icke varit förenlig med den rätt,
som genom civila avlöningsreglementet
tillförsäkrats ifrågavarande tjänstemän.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 77, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 4 februari 1955, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att —
utan hinder av vad i ämnet beslutats
vid 1940 års lagtima riksdag — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
nämnda statsrådsprotokoll förordats
medge ersättning i sådana fall, där förhållandena
vore desamma som i nyssnämnda
genom högsta domstolens domar
den 23 november 1954 avgjorda
mål och preskription icke inträtt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Alexanderson (I: 411)
och den andra inom andra kammaren
av herr Fröding in. fl. (II: 510), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte lämna
Kungl. Maj:t det med propositionen avsedda
bemyndigandet jämväl för de fall,
då preskription inträtt, förutsatt att vederbörande
befattningshavare anmälde
sitt anspråk på sätt och inom tid som
av Kungl. Maj:t bestämdes;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubbestad in. fl. väckt motion (II:
511), vari hemställts, alt riksdagen måtte
avslå propositionen.

122 Nr 12 Fredagen den

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vi

kriget

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:411 och 11:510 samt 11:511,
bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder
av vad i ämnet beslutats vid 1940
års lagtima riksdag — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4
februari 1955 förordats medge ersättning
i sådana fall, där förhållandena vore
desamma som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom högsta domstolens
domar den 23 november 1954 avgjorda
mål och preskription icke inträtt.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Aastrup, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile, Birke
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:411 och II:
510 ävensom med avslag å motionen II:
511, bemyndiga Kungl. Maj:t att — utan
hinder av vad i ämnet beslutats vid 1940
års lagtima riksdag — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4
februari 1955 förordats och med beaktande
av vad i reservationen anförts
medge ersättning i sådana fall, där förhållandena
vore desamma som i vissa
i statsrådsprotokollet omnämnda, genom
högsta domstolens domar den 23 november
1954 avgjorda mål;

2) herrar Einar Persson, Thun, Rubbestad,
Åkerström, Gustafsson i Stockholm,
Hansson i Skegrie och Löfrotli,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
11:511 samt avslag å motionerna
1:411 och 11:510, avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 77.

1 april 1955

militärtjänstgöring under andra världs Herr

SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att i
korthet redogöra för förhistorien till
den fråga, som behandlas i Kungl.
Maj :ts proposition nr 77 och över vilken
statsutskottet här har avgivit utlåtande.

Vid utbrottet av det andra världskriget
gällde ett civilt avlöningsreglemente,
enligt vilket ordinarie statstjänsteman
bland annat då han fullgjorde tjänstgöring,
som ålåg honom som beställningshavare
i reserven, å reservstat eller å
övergångsstat eller såsom officer i vägoch
vattenbyggnadskåren fick behålla
större delen av sin civila lön. Då dylik
tjänsteman under sådan beredskapstjänstgöring
erhöll samtliga de förmåner,
som utgick på grund av denna
tjänstgöring, uppkom det förhållandet,
att de beställningshavare i reserven och
med dem likställda, som innehade statstjänst,
under beredskapstjänstgöringen
fick uppbära löneförmåner, som översteg
deras inkomster i den civila befattningen
och som även översteg vad
motsvarande befattningshavare på aktiv
stat erhöll. Detta gällde såväl ordinarie
som extra ordinarie befattningshavare.

Ett sådant förhållande ansågs inte
rimligt, och därför beslöt 1939 års urtima
riksdag vissa inskränkningar i bestämmelserna
om löneförmåner till icke
ordinarie tjänstemän av ifrågavarande
kategorier vid tjänstledighet för fullgörande
av dem åliggande militärtjänstgöring.
Inskränkningarna innebar, att om
vederbörandes militära lön var högre än
lönen i den civila befattningen, skulle
ingen del av den civila lönen utgå; var
däremot den militära lönen lägre än den
civila lönen, skulle så stor del av den
civila lönen utbetalas, att det sammanlagda
beloppet inte understeg månadslönen
i den civila befattningen. Detta
gällde alltså icke ordinarie tjänstemän.

Vid 1940 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag om att denna minimiregel
skulle bli tillämplig även på sådana
tjänstemän, som därefter fick ordinarie
anställning. Kungl. Maj :t ansåg sig inte
kunna föreslå, att minimiregeln skulle

123

Fredagen den 1 april 1955 Nr 12

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under andra världskriget -

tillämpas även på de tjänstemän, som
redan tidigare hade erhållit ordinarie
anställning. Statsutskottet föreslog emellertid,
att regeln skulle tillämpas också
på dem, som redan innehade ordinarie
tjänst, och detta blev även riksdagens
beslut.

Genom beslut i november 1954 har nu
högsta domstolen i två väckta mål förklarat,
att den vidtagna löneregleringen
inte lät sig förena med den rätt, som genom
avlöningsreglementet tillförsäkrats
vederbörande. Det gällde alltså här
tjänstemän, som redan före kungörelsernas
ikraftträdande erhållit ordinarie
tjänst. Detta beslut fattades av högsta
domstolen in pleno. År 1949 hade högsta
domstolen genom beslut å avdelning
ogillat krav av liknande innebörd, som
de som domstolen tog ställning till i sitt
beslut 1954. I båda fallen var besluten i
domstolen icke enhälliga.

I propositionen meddelas, att det till
civildepartementet inkommit ett flertal
framställningar om ersättningar för löneavdrag,
som gjordes under beredskapstiden
med stöd av riksdagens beslut
1940, och i dessa framställningar
åberopades högsta domstolens senaste
utslag. Kungl. Maj:t anhåller därför i
den nu föreliggande propositionen om
bemyndigande att efter ansökan besluta
om ersättning för sådan löneminskning,
som här angivits, utan att laga dom i
varje särskilt fall föreligger, detta för
att undvika ett onödigt och kostsamt
rättegångsförfarande. 1 propositionen
har det räknats med att endast de tjänstemän,
som genom kravframställningar
gjort sig påminta, skulle ha möjlighet
att erhålla ersättning, medan de som inte
gjort sådana framställningar och som
på grund därav fått sina krav preskriberade,
skulle utestängas från denna möjlighet.

Jag har rätt svårt att förstå Kungl.
Majrts ställningstagande i detta sista avseende.
Det vilar, synes det mig, uteslutande
på rent formell grund. De tjänstemän,
som inte låtit sig nöja med vare
sig riksdagens beslut år 1940 eller
högsta domstolens utslag 1949 kan ge -

nom rättegång tvinga sig till ersättning,
och därför skall de nu få den utan att
behöva processa, anser Kungl. Maj:t,
men de, som tigit still, kan inte tvinga
sig till ersättning, och därför bör do
ingen ersättning få.

Ja, jag har som sagt svårt att förstå
detta Kungl. Majrts ställningstagande,
som synes vila på rent formella grunder.
Såsom jag ser saken borde man ha tagit
någon hänsyn till billighet och rättvisa.

Men jag har ännu mycket svårare att
förstå, hur utskottsmajoriteten kunnat
biträda detta Kungl. Majrts ställningstagande,
sedan utskottet — fullkomligt enhällig
för övrigt — uttalat en förkastelsedom
över de tjänstemän som på rent
formella grunder vill tvinga sig till dessa
ersättningar. Utskottet säger bl. a.r
»Det hade enligt utskottets uppfattning
framstått såsom mera tilltalande om vederbörande
tjänstemän hade avstått från
att på formella grunder driva långtgående
anspråk rörande sina löneförmåner
under en tid, då stora delar av vårt folk
fick under betungande militärtjänstgöring
underkasta sig betydande uppoffringar
i ekonomiskt hänseende.» Jag
skulle vilja fråga: År det lättare att försvara
att staten anlägger enbart formella
synpunkter utan att ta någon större hänsyn
till vad som kan vara rimligt och
enligt allmänna moraliska principer rättvist
än att enskilda medborgare handlar
på det sättet? Nog måste det väl anses
vara stötande för allmän rättskänsla att
de tjänstemän, som vägrat att foga sig i
riksdagens beslut och kanske även i det
tidigare beslutet av högsta domstolen,
skall få ersättning, medan de, som varit
lojala och inte låtit höra av sig, skall
vara utestängda från alla möjligheter till
ersättning.

I reservation 1) vid utskottets utlåtande
tillstyrkes ett motionsvis framfört
förslag att det bemyndigande Kungl.
Maj:t i förevarande proposition begär
bör avse jämväl de fall där preskription
inträtt, förutsatt att vederbörande tjänsteman
anmäler sitt anspråk på sätt och
inom tid som av Kungl. Maj:t bestäm -

mes.

124 Nr 12 Fredagen den 1 april 1955

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under andra världs
kriget

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är ju, såsom herr
Sundelin har påpekat i sitt anförande,
1939 års civila avlöningsreglemente som
är upprinnelsen till denna fråga. I detta
reglemente bestämdes efter vilka grunder
lönen skulle utgå till de statstjänstemän,
som var reservofficerare och som
tjänstgjorde under förstärkt försvarsberedskap
eller partiell mobilisering.

Enligt reglementet kunde det bli på
det sättet att vederbörande tjänsteman
förtjänade betydligt mera under inkallelsen
än han gjorde i sitt civila arbete.
Man kan på bästa sätt belysa detta genom
att citera några rader ur statskontorets
yttrande. Statskontoret fann att sådana
befattningshavare i vissa fall skulle
under den militära tjänstgöringen
komma att uppbära mer än dubbelt så
hög avlöning av statsmedel som officerare
på stat i motsvarande tjänsteställning
och omkring 60 procent mera än
om vederbörande bestritt sin civila befattning.
En dylik anordning kunde, förklarade
statskontoret, möjligen te sig försvarlig
under normala förhållanden —
då inkallelsen avsåge allenast en kortare
period — med hänsyn till angelägenheten
att trygga en god rekrytering av reservofficerskåren.
»Att i nuvarande krisläge»,
hette det vidare, »då stora grupper
samhällsmedborgare måste vidkännas
icke obetydliga ekonomiska uppoffringar
för det allmänna, tillgodose i
statstjänst anställda reservofficerare i
denna utsträckning måste statskontoret
bestämt avstyrka.» Både regering och
riksdag ansåg en sådan anordning orimlig,
och därför fattade riksdagen 1940 ett
beslut, som inskränkte löne- och semesterförmånerna
på så sätt att de statstjänstemän,
som var reservofficerare eller
likställda, icke skulle dra ekonomiska
fördelar av inkallelsen. Med andra
ord skulle den sammanlagda militära
och civila inkomsten inte få överstiga
den normala civila inkomsten.

Med detta lät sig emellertid en del
statstjänstemän, som var reservofficerare,
icke nöja utan riktade ett krav på
staten och förmenade att ifrågavarande
riksdagsbeslut ej vore tillämpligt på
dem. De krävde därför gottgörelse för
de kontanta förmåner, som tillerkänts
dem i 1939 års avlöningsreglemente.
Högsta domstolen ogillade i domar den
3 augusti 1949 dessa krav. Domstolens
motivering innebar ett godkännande av
den uppfattning som statsutskottet vid
1940 års lagtima riksdag givit uttryck
åt.

I två senare anhängiggjorda mål med
i sak i identiskt lika förhållanden har
emellertid utgången blivit en helt annan,
och högsta domstolen har därvid
bifallit de från vederbörande tjänstemän
framställda kraven. Högsta domstolen
var emellertid ej enig, utan nio
av högsta domstolens ledamöter uttalade
skiljaktiga meningar. Sex av dessa
anförde sålunda, att »av grunderna för
civila avlöningsreglementet fick anses
följa, att om riket kom i krig eller därmed
jämförligt läge de jämkningar som
fanns påkallade av sålunda inträdda
särskilda förhållanden skulle kunna vidtagas
i reglementets bestämmelser om
befattningshavares avlöning samt semester
och ferier efter inkallelse till
tjänstgöring såsom reservofficer. Ett sådant
läge måste anses ha inträtt vid tiden
för ifrågavarande militärtjänstgöring.
Med hänsyn härtill och då tillämpning
av kungörelserna ej medförde
minskning av vad som motsvarade avlöning
vid tjänstgöring i den civila befattningen,
var kungörelserna icke att
anse såsom oförenliga med civila avlöningsreglementet».

Vad dessa sex anförde överensstämmer
helt och fullt med den dom högsta
domstolen avkunnade i ett liknande fall
den 3 augusti 1949.

Kärnpunkten i denna fråga måste enligt
mitt förmenande vara huruvida
riksdagen i en krissituation, som vi hade
i början på 1940-talet, har befogenhet
att besluta om åtgärder, som medför ingrepp
i eljest gällande förhållanden.

125

Fredagen den 1 april 1955 Nr 12

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under andra världskriget -

Erfarenheten visar alt så varit fallet när
det gällt olika befolkningsgrupper i samhället.
Det är självfallet — eller borde
åtminstone vara det -- att vissa av statens
tjänstemän därvid icke får utgöra
ett undantag. Man måste nog, om man
vill vara rättvis, säga att det är olustigt
med de anspråk som här reses
på staten från en grupp samhällsmedborgare.
Låt vara att man från dessa
tjänstemän kan åberopa rent formella
juridiska grunder för sitt ståndpunktstagande,
men ur allmänna rättvisesynpunkter
kan man ej annat än reagera
mot dessa obilliga krav, särskilt mot
bakgrunden av att hundratusentals till
beredskap inkallade fick avstå från all
annan inkomst än de terminslöner och
familjebidrag de erhöll.

Vad blir nu kostnaderna för staten
om riksdagen skulle bifalla denna proposition?
Ja, det är mycket svårt att säga.
De kan nog endast gissningsvis uppskattas,
men enligt departementschefen
torde de komma att uppgå till bortåt en
miljon kronor. Enligt den reservation,
som herr Sundelin här talat för, skulle
kostnaderna bli betydligt större, kanske
en och en halv miljon kronor. Det finns
därför enligt min mening ej tillräckligt
starka skäl för riksdagen att nu frångå
sitt enhälliga beslut år 1940 i denna
fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är betecknad
med 2).

Häri instämde herrar Thun (s) och
Damström (s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är inte min sak att
föra utskottsmajoritetens talan här, om
man över huvud taget kan tala om någon
majoritet — hälften av utskottets
ledamöter har reserverat sig, fastän efter
två olika linjer. Jag vill emellertid
med några ord motivera, varför jag har
anslutit mig till dom som tillstyrker bifall
till Kungl. Maj:ts proposition i denna
fråga.

Herr Sundelin har nyss refererat ett

uttalande av utskottet varom alla är
eniga. Jag skall tillåta mig att läsa upp
ett par rader till. Utskottet säger att resultatet
av dessa tjänstemäns aktion »må
vara oantastligt ur formellt juridisk synpunkt,
materiellt sett är det enligt utskottets
mening icke förenligt med
grundtanken i 1940 års lagtima riksdags
beslut, vilket låg till grund för de av
Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna
i ämnet». Jag tror att det är hela utskottets
mening att detta rätt uttrycker
avsikten med riksdagsbeslutet. Herr Sundelin
fortsatte med att läsa upp utskottets
ord därefter: »Det hade enligt utskottets
mening framstått såsom mera
tilltalande om vederbörande tjänstemän
hade avstått från att på formella grunder
driva långtgående anspråk rörande
sina löneförmåner under en tid, då stora
delar av vårt folk fick under en betungande
militärtjänstgöring underkasta
sig betydande uppoffringar i ekonomiskt
hänseende.» Detta uttalande skriver
jag naturligtvis under fullt och helt,
men jag kan inte underlåta att uttrycka
min förvåning över att herr Sundelin
därav drog den slutsatsen att utskottet
hade bort gå utöver Kungl. Maj:ts proposition
och i enlighet med de väckta
motionerna ge de tjänstemän, som inte
hade avbrutit preskriptionen, rättighet
att göra sina anspråk gällande. När vi
alla är ense om att tjänstemännen fått
vad som var avsett att de skulle få och
vad de skäligen borde få enligt riksdagens
beslut, kan väl inte ett sådant här
uttalande tas till intäkt för att man
skulle utvidga ramen för propositionen.

Jag skulle till detta uttalande vilja
tillägga, att de som under beredskapstiden
fick nöja sig med familjebidrag
eller näringsbidrag sannerligen inte hade
det för fett. De som, oftast med stora
svårigheter, lyckades skaffa sig ett näringsbidrag
— det var jordbrukare,
hantverkare och andra enskilda näringsidkare
— fick göra mycket stora
uppoffringar, och det var mycket svårt
för dessa, vilkas ekonomiska verksamhet
helt och hållet berodde av deras
eget arbete, att över huvud taget få be -

Nr 12

126

Fredagen den 1 april 1955

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid

kriget

frielse från beredskapstjiinst. Var det
några som fick befrielse, så var det i
stället tjänstemän. De kategorier, som
jag nyss talat om, fick i mycket stor utsträckning
lida ekonomiska förluster
under beredskapstiden.

Det skulle naturligtvis vara mycket
angenämt att som herr Einar Persson
ansluta sig till de sju reservanter som
har yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition.
Detta skulle jag mycket gärna
ha velat göra, om man hade kunnat
vinna något positivt resultat därmed.
Men följden skulle ju endast bli att dessa
tjänstemän komme att framställa sina
krav inför domstol, och då blir kostnaden
kanske några hundratusen kronor
utöver de bortåt en miljon kronor
som statsrådet har beräknat. Vi har ett
par exempel i utskottets utlåtande på
vad rättegångskostnaderna har gått till.
De finns på sidan 7 längst ned. Där
framgår det att en av dessa tjänstemän
har i ersättning för minskad lön jämte
ränta under ett antal år tillerkänts sammanlagt
14 535 kronor. Samtidigt har
han i ersättning för rättegångskostnader
fått ett belopp av 10 700 kronor. Man
kan väl säga att sedan högsta domstolen
har fällt en prejudicerande dom kan det
inte bli så höga rättegångskostnader,
men jag föreställer mig att det ofta kan
bli tvister, om fallen är fullt identiska.
Jag tror därför att det även i fortsättningen
ges mycket stort utrymme för
rättegångar med dryga rättegångskostnader
som följd.

Det har sagts inom utskottet något
som inte herr Einar Persson yttrade
men som väl någon annan kommer att
säga, nämligen att om riksdagen nu avslår
Kungl. Maj.ds proposition kommer
en hel del av dessa tjänstemän, som har
anmält sina krav och avbrutit preskriptionen,
att dra sig för att öppna rättegång
mot kronan. Jag tror inte alls på
det. Jag tror att det finns organisationer
som tar hand om den saken, så att varenda
en som har gjort sina anspråk
gällande också kommer att fullfölja sina
krav.

Herr talman! Jag har med dessa ord

militärtjänstgöring under andra världs velat

motivera, varför jag inte har kunnat
ansluta mig till någon av reservationerna.
Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Här gäller det ju att
slåss så att säga på två linjer. Jag skall
från början öppet och klart erkänna, att
jag personligen tycker att det inte har
varit så lätt att ta ståndpunkt här. Det
är klart att det rent mänskligt ligger
mycket i de synpunkter som de båda
senaste talarna har framfört, men jag
tycker, att de i sitt resonemang går litet
vid sidan om själva sakfrågan. Jag har
redan deklarerat min rent personliga
känsla inför denna fråga.

Vidare har man dragit fram, hur
många ledamöter av högsta domstolen
som var på den ena eller den andra linjen.
Jag tycker inte heller att den saken
hör hit. Skulle man titta på riksdagens
beslut ur den synpunkten, vore det kanske
inte så många beslut som man skulle
vilja godkänna i efterhand. Detta sagt
bara som en parentes.

Vad som för mig har varit avgörande
är det faktum, att högsta domstolen år
1954 har förklarat, att de år 1940 beslutade
inskränkningarna i löne- och semesterförmånerna
inte var förenliga
med den rätt, som genom civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 tillerkänts
tjänstemännen, och att högsta
domstolens förklaring i princip måste
anses gälla för alla de fall, där förhållandena
är desamma som i de senast
avgjorda målen. Detta tycker jag bör
ha sin giltighet alldeles oavsett huruvida
preskriptionstiden utgått eller inte.

Nu ligger det ju så till, att reservanterna
under reservation 1) principiellt
är på samma linje som Kungl. Maj:t beträffande
ersättningen. Det som skiljer
är att reservanterna går ett steg längre.
Jag är fullt medveten om att deras ståndpunkt
också principiellt i viss mån ligger
på ett annat plan, men jag skall inte
analysera detta niirmare. Den kategoriklyvning
som det blir på grund av upp -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12 127

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid

delningen — de som försökt göra gällande
vad de ansett vara sin rätt får ersättning,
medan de som lojalt bär rättat
sig efter tidigare utslag av högsta
domstolen och riksdagens beslut inte
får ersättning — anser jag inte vara tilltalande,
ehuru jag är fullt på det klara
med att det är en formellt motiverad
linje. Men man kan -—• det har herr Sundelin
redan varit inne på — låta den
invändning som utskottet på sid. 10 i
utlåtandet gör emot tjänstemännen gå
tillbaka och gälla också Kungl. Maj:t.
Jag tycker att det är rimligt, att preskriptionssynpunkten
här får vika. Såsom
jag redan har sagt var jag från början
rätt tveksam, men efter upvaktningarna
i avdelningen fick jag klart för mig, att
det inte är rimligt att tillämpa den formella
preskriptionssynpunkten.

Efter herr Sundelins framställning behöver
jag inte tillägga så mycket. Jag
bara understryker att högsta domstolen
fastslagit tjänstemännens rätt att få ersättning.
Vidare konstaterar jag, att om
de tjänstemän, som har anmält sina
krav, har rätt till ersättning, bör samma
rätt principiellt gälla för dem som
inte har framställt krav.

Med dessa ord instämmer jag, herr talman,
i herr Sundelins yrkande om bifall
till reservation nr 1.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall gärna medge,
att det vid en första anblick nog kan
förefalla, som om de två reservationerna
skulle representera mera konsekventa
tankegångar än som går igen i utskottets
utlåtande. Men det är bara vid
första anblicken. Tänker man igenom
problemen närmare, skall man få klart
för sig att det inte är så enkelt, att man
uteslutande kan nöja sig med vad som
är anfört i reservationerna.

Herr Einar Persson ocli de som jämte
honom undertecknat reservation 2)
har menat, att riksdagen borde på ett
drastiskt siitt ge uttryck för att den
framhärdar i sitt ställningstagande från
1940. Han anser, att även om det nu

militärtjänstgöring under andra världskriget finns

ett utslag från högsta domstolen,
borde riksdagen inta en sådan ställning,
att man tvingade tjänstemännen att var
för sig domstolsvägen försöka skaffa
sig rätt gentemot kronan.

Jag medger gärna att ett sådant ställningstagande
mycket väl kan sägas vara
konsekvent och ge uttryck för att riksdagen
vidhåller den uppfattning, som
kom till uttryck här 1940. Det finns
emellertid den haken — jag tror att den
redan är påpekad av herr Näsgård —
att man knappast kan räkna med att ett
sådant ställningstagande skulle ge något
annat resultat än att staten får vidkännas
ökade kostnader, ty när det gäller
utgången av de processer, som kommer
att föras, är det väl klart att dessa
kommer att utfalla i en för kronan
ogynnsam riktning. Vi i utskottsmajoriteten
har därför nöjt oss med att i skrivningen
starkt markera, att vi vänder oss
emot konsekvenserna av en sådan utgång.
Hur starkt utskottet skrivit på denna
punkt har redan åberopats av herr
Sundelin och senare också av herr Näsgård.

Jag tror därför att man kan säga, att
utskottet här enhälligt har givit till känna
sin mening i sådana ordalag, att det
knappast kan missförstås, och därmed
tror jag att man kan säga att riksdagen
har hävdat sin ställning.

Vad beträffar den andra reservationen,
den som herr Sundelin och fröken
Andersson har talat för, förefaller också
den vara konsekvent i så måtto, att den
skulle ge även dem, som inte har bevakat
sin rätt genom att bryta preskriptionen,
möjligheter att få ersättning.
Tanken är ganska sympatisk. Det är bara
det att det är så väldigt svårt att
komma fram till något som kan anses
vara rättvist och rimligt i denna fråga.
Det är ju ändå på det sättet, att genom
den dom som har fällts har stora grupper
av statsanställda ostridigt kommit
att stiillas utanför tillämpningen i detta
fall. Jag kan erinra om i detta sammanhang
— det är ingen som tidigare har
visat på det — vad det står i propositionen:
»Det kan ej göras gällande att in -

128

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid

kriget

skränkningarna icke skulle vara giltiga
beträffande extra ordinarie befattningshavare
eller dem som först efter de ändrade
bestämmelsernas ikraftträdande erhållit
ordinarie tjänster resp. befordrats
till högre ordinarie tjänster.»

Om jag bar läst detta riktigt måste det
tolkas på så sätt, att även en ordinarie
tjänsteman, som efter 1940 flyttades
upp i en högre tjänst, kommer att ställas
utanför. Vad är det för rättvisa i
detta? Han kan ju ha fått befordran
som uttryck för att han är en särskilt
duglig tjänsteman, men han kommer att
ställas utanför. Hans rätt blir ingalunda
tillvaratagen om riksdagen här skulle
bifalla den reservation, som herr Sundelin
och fröken Andersson har rekommenderat.

Det finns således anledning att säga
att det ingalunda är så att reservanterna
här har funnit en linje, genom vilken
man skulle kunna komma förbi alla
krångligheter i detta sammanhang, utan
ojämnheter och s. k. orättvisor kommer
utan tvivel att kvarstå.

Vidare är det ju så att ingen har kunnat
upplysa om hur många tjänster det
egentligen rör sig om och hur mycket
pengar det skulle komma att kosta staten,
därest reservationen under punkt 1
bifölles. Jag tror också att det är väsentligt
att framhålla, att det knappast finns
någon här i kammaren som kan gå i
god för av vilken anledning vissa tjänstemän
har avstått från att bryta preskriptionen.
Det är kanske en så orimlig
tanke, att jag knappast vågar föra
fram den här, men jag tror personligen
att det här i landet finns människor som
menar att om de under kriget uppburit
full lön är det också orättfärdigt att
ställa anspråk på att staten skall ge dem
stora belopp nu i efterhand. Här rör
det sig ändå om tjänstemän, som hela tiden
har uppburit antingen full lön i sin
tjänst eller också militär lön, om denna
varit högre. Enligt domstolens utslag
får två sådana tjänstemän stora belopp
i efterskott, den ene 12 000 och den andre
14 000 kronor. Jag undrar alltså om
det inte kan finnas människor i detta

militärtjänstgöring under andra världs land,

som säger sig, att de för sin del
inte skulle vilja vara med om att på detta
sätt tjäna på kriget och den ofärd
som det fört med sig.

Jag menar därför att vi i dag inte vet
någonting om hur de tjänstemän, som
inte har bevakat sin rätt, egentligen har
reagerat. I ett sådant läge bör man inte
utan vidare gå med på bifall till den reservation
som här är framförd. Vi vet
för det första inte vilka verkningar den
skulle få, vi vet för det andra inte hur
många personer det rör sig om, och vi
känner för det tredje inte vilka motiv
de haft, som ställt sig utanför.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Holmqvist gjorde
ett försök att jämställa de tjänstemän,
som det här är fråga om, med extra ordinarie
tjänstemän och tjänstemän, som
senare blivit innehavare av ordinarie
tjänst. Jag tycker nog att det finns en
viss skillnad i detta fall. En extra ordinarie
tjänsteman måste ju ha haft klart
för sig, att hans anställningsvillkor innebar,
att det kunde företagas ändringar i
dem. Detsamma är ju förhållandet med
tjänstemän, som fått ordinarie tjänst efter
den här aktuella tidpunkten. Men
mellan dem, som enligt Kungl. Maj:ts
proposition skulle få ersättning, och
dem, vilkas krav är preskriberade, finns
ingen annan skillnad än att de senare
uraktlåtit att göra sig påminda och därmed
försummat att bryta preskriptionen
genom att framställa krav på ersättning.

Jag vill inte på något sätt påstå, att
man då det gäller preskriptionsbestämmelser
skulle anse, att de i olika sammanhang
bör sättas ur spel, men här är
det ju ändå på det sättet, att dessa tjänstemän
måste anses vara ganska ursäktade
för att de inte framställt några
krav. De måste ju haft kännedom om
riksdagsbeslutet 1940 och senare även

129

Fredagen den 1 april 1955 Nr 12

förmåner vid militärtjänstgöring under andra världskriget -

Ang. vissa statstjänstemäns

högsta domstolens dom 1949 och därför
antagligen litat på att detta beslut och
denna dom varit avgörande i frågan.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Sundelin helt enkelt gick förbi det problem
som jag talade om, de tjänstemän
som varit ordinarie redan före kriget
och som fått befordran efter 1940. Såvitt
jag kunnat läsa rätt kommer även de att
ställas utanför, men det är ett problem
som Sundelin inte berörde.

Jag sade heller ingenting annat än
att den lösning reservanterna anvisar
inte kan sägas representera fullständig
rättvisa på detta område.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har väckt en motion
som ligger till grund för den vid utlåtandet
fogade reservation nr 1, och jag
vill därför säga några ord i anslutning
till denna.

För mig är denna fråga, i det skick
den nu kommit fram, inte så mycket
en skälighetsfråga, en fråga om bedömningen
av det rättvisa och skäliga i de
löneförmåner som dessa tjänstemän tvistar
om, utan en ren rättsfråga. Vi har alla
intresse för rättsväsendets helgd och integritet,
vi är angelägna om att ha ett
fritt domstolsväsende och att de domar
som domstolarna fäller också skall följas.
Det är ur den synpunkten som jag
menar att denna fråga har sitt största
intresse. Det gäller här hur staten handlar
i en situation när den fört en process
och blivit den förlorande parten.
Vad skulle det få för verkningar om staten
i det läget inte böjde sig för domstolens
beslut i det berörda fallet och
i fall som är likartade med det avdömda? Här

har sagts, att staten skulle åberopa
preskription för att ställa sig avvisande
till krav i vissa fall. Jag vill då framhålla
att grunden för preskriptionsinstitutet
inte är att vissa krav på grund
av ålder skall så att säga avskäras, utan
det är att gäldenären skall beredas en

9 Första kammarens protokoll 1955. Nr 12

viss lättnad i fråga om bevisning när
det kommer till tvist. Jag hade för någon
tid sedan ett mål att bedöma, där tysk
rätt skulle tillämpas, och det framhölls
då om preskription, att det i den tyska
rätten finns en bestämmelse om att preskription
inte får åberopas om det skulle
strida mot tro och heder. Som man kan
förstå var detta inte tysk rätt av nyare
datum, utan en regel från den gamla
Biirgerliches Gesetzbuch, som tillkom vid
sekelskiftet. Preskription tillämpades så,
att en skuld, som gäldenären har varit
medveten om och som är klar och
otvistig, inte skall få preskriberas även
om det skulle ha dröjt lång tid innan
fordringen aktualiserats.

Här i Sverige har man i praxis i ganska
stor utsträckning följt den principen,
fastän vi inte har en sådan regel
inskriven i vår rätt. Man vet att banker,
när krav ställs mot dem, inte brukar
åberopa preskription när fordran är klar,
och jag tror staten i många fall har handlat
på samma sätt.

I detta fall har man emellertid velat
åberopa preskription, trots att fordringen
blivit klarlagd och borde betraktas
som ostridig. I det fall som här föreligger
tycker jag det finns alldeles särskilda
skäl att inte åberopa preskription.
När en grupp människor har särskilda
anspråk att ställa var för sig och
frågan skall tas under domstols prövning,
brukar man alltid välja ut ett eller
ett par av de fall det är fråga om
och driva dem intill dess att målen blir
avgjorda. Så bär skett också i detta fall,
och tankegången hos de agerande har
givetvis varit, att domstolsutslaget skulle
bli prejudicerande för alla de övriga fallen.
Olyckliga omständigheter gjorde, att
dessa mål drog alldeles särskilt långt ut
på tiden, innan de blev avgjorda i sista
instans — de måste drivas genom instanserna
två gånger. Men när slutresultatet
har kommit, är det ju också den mest
kvalificerade domstolsinstans vi äger,
högsta domstolen in pleno, som sagt sitt
ord. Det skulle därför enligt mitt förmenande
vara en enkel renlighetsåtgärd att
fullfölja det domslut som har fiillts.

130 Nr 12 Fredagen den 1 april 1955

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under andra världskriget -

I propositionen åberopas ett uttalande
i domen om att förordningen om
ändring av löneförfattningarna icke hade
civillags karaktär. Det bär uttalats
den förmodan, att om förordningen liade
haft den karaktären, skulle utgången
ha blivit en annan. Jag tror att det
är en förhastad slutsats. I domstolens
dom är bara utsagt, att denna förordning
icke har civillags karaktär. Men
därmed har domstolen säkerligen icke
menat att pröva, hur det skulle ha gått,
om så hade varit fallet, utan man har
velat lämna den frågan öppen. Den frågan
innefattar ju för övrigt rätt intrikata
spörsmål angående förhållandet
mellan allmän lag och grundlag. Det
fanns inte anledning att ta upp den
frågan till prövning i detta fall.

Fn gång tidigare har det stiftats en
lag som har haft avseende på statstjänstemännens
löner. Det var den lag som
medförde begränsning av det rörliga tilllägget.
Den föranledde ju också åtskilliga
diskussioner. Det hade varit en helt
annan affär att stifta en lag i den riktningen
än att genomföra det beslut, som
nu har fattats här på riksdagens initiativ
och mot den intention som finansministern
på den tiden hade givit i sin proposition.

Denna lag om begränsning av dyrtidstilläggen
blev aldrig föremål för domstols
prövning, ehuru det skulle ha varit
av stort intresse kanske ur rent rättslig
synpunkt, om så hade blivit fallet.

Jag skall till sist bara instämma i de
synpunkter som här förut är anförda till
stöd för reservation nr 1. Det skulle
se synnerligen egendomligt ut om de,
som har underlåtit att rent formellt bevaka
sin rätt i förlitan på att utgången
av de mål, som hade dragits fram för att
prövas av domstol, skulle bli avgörande
även för prövningen av deras sak, nu
skulle se sina förhoppningar komma på
skam.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde herrar
Herlitz (h) och Osvald (fp).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det har här nämnts att
det skulle vara stötande för rättskänslan,
om de tjänstemän som inte gjort sin rätt
gällande i laga tid inte skulle bli delaktiga
av denna ersättning. För mig är
det ännu mer stötande för rättskänslan
att de, som har bevakat sin rätt, skall
få dubbel lön mot de andra, som var
ute och fullgjorde militärtjänst under
samma tid.

När det gäller problemet, huruvida
även de som inte har bevakat sin rätt
skall få ersättning, får vi inte glömma,
att det här är fråga om formella ting.
När tjänstgöringsreglementet trädde i
kraft strax före kriget, hade man infört
denna bestämmelse för att stimulera lusten
hos tjänstemännen att bli reservofficerare.
Men man gick inte ut ifrån
att det skulle bli fråga om några längre
tjänstgöringstider — man räknade med
en månad eller så. Nu blev det i alla fall
fråga om mycket längre tider, som vederbörande
var borta från sina tjänster.
Så länge det gällde förhållandevis små
utgifter för staten ansåg man lämpligt
att ge denna uppmuntran, men man hade
ju då, som sagt, icke tänkt sig att
tjänstgöringen skulle räcka i åratal.

Under sådana förhållanden kan jag på
intet sätt rekommendera riksdagen att
följa reservation nr 1, vari förordas att
staten inte bara skall betala vad den
är piskad till utan också kasta goda
pengar efter dem, vilka icke har bevakat
sin rätt.

Lika litet kan jag tänka mig att det
är många här i kammaren, som är beredda
att ansluta sig till reservation nr
2, enligt vilken staten skall betala icke
bara till dem, vilka nu med lagens hjälp
tvingar sig till det, utan att staten därutöver
skall ta på sig rättegångskostnaderna.
Det är naturligtvis bekvämt att
skära breda remmar ur annan mans läder,
men jag vill fråga hur många av
kammarens ledamöter vilka ämnade sätta
en process i gång och var säkra på
att förlora den skulle bara för nöjet att
retas med fordringsägaren förlora den
och dessutom betala rättegångskostna -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

131

Ang. vissa statstjänstemäns förmåner vid militärtjänstgöring under andra världskriget -

derna? Jag tror inle att inånga av er
skulle ha lust därtill. Vi bör då inte
handla på annat sätt med statens pengar
heller.

Herr HERMAN (s):

Herr talman! Under krigsåren fanns
det här i landet hundratusentals människor
— det var lönearbetare, tjänstemän,
företagare och andra — som fick
göra ganska betydande uppoffringar.
Jag vill peka på särskilt en grupp, nämligen
hemvärnet, dit hundratusentals
människor anslöt sig. De offrade var
och varannan söndag på att utbilda sig
på det militära området för att kunna
göra samhället en tjänst om det skulle
behövas, och hela folket över huvud taget.
Människorna var vid den tiden beredda
till stora uppoffringar för att gardera
sig i händelse av behov i framtiden.

Jag tycker därför att det verkar ganska
underligt att staten nu, när så många
människor gjort uppoffringar, skall utan
vidare överkompensera den grupp av
medborgare, som det här är tal om.
Dessa skulle ju fått en betydligt högre
levnadsstandard under den tid, då de
var inne och tjänstgjorde, än vad de
hade i sin civila verksamhet. Riksdagen
har ju också 1940 i sitt beslut uttalat
att detta icke alls var meningen.
Nu stöder sig dessa människor på helt
formella grunder. Jag vill då fråga: Kan
det vara riksdagen värdigt att icke vidhålla
sitt beslut från 1940 och därmed
visa dessa människor att de vägar, som
de är ute på, är allt annat än moraliska?
Om riksdagen skulle göra eu sådan
demonstration vid detta tillfälle, tror
jag att den är värd de utgifter, som
herr Elowsson talade om och som kommer
som en följd av att staten kan få
betala ut vissa rättegångskostnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtan -

det yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Sundelin,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i herr Bomans m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservation; samt
3:o), av herr Persson, Einar, att kammaren
skulle godkänna den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Sundelins yrkande.

Herr Persson, Einar, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 63, antager det förslag, som
innefattas i den av herr Roman m. fl.
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av den av herr Einar Persson in. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, all enligt hans

132

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Om skatteplikt för vissa bostadsbidrag m. m.

uppfattning flertalet röstat för nej-pro- Vad utskottet i dessa betänkanden
positionen. hemställt bifölls.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 36;

Nej — 87.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Einar Persson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. m.; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
skatteutredning.

Om skatteplikt för vissa bostadsbidrag
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av väckta
motioner om skatteplikt beträffande familjebostads-
och bränslebidrag till egnahemsägare.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 353 av herrar Gustaf Elofsson
och Herbert Hermansson samt II:
169 av herr Persson i Norrby m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att sådana statliga och kommunala bidrag
för nedbringande av bostadskostnaderna,
som avsåges i Kungl. Maj:ts
kungörelse nr 79/1953, vid tillämpningen
av kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt skulle
betraktas som skattepliktig inkomst.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 353 av
herrar Gustaf Elofsson och Herbert Hermansson
samt II: 169 av herr Persson i
Norrby m. fl. om skatteplikt beträffande
familjebostads- och bränslebidrag till
egnahemsägare icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att närvara i bevillningsutskottet då detta
ärende behandlades, eljest skulle jag ha
avgivit en reservation i frågan.

Enligt gällande föreskrifter kan man
få familjebostads- och bränslebidrag då
man bygger egna hem, och beroende på
antalet barn kan man få hela amorteringen
och räntan betald av detta bidrag.
Det är inte i något avseende beskattningsbart,
utan är ett socialt bidrag
som alla får. På senare tiden har man
emellertid utvidgat detta så — och det
har fastställts i samband med överklagande
av deklarationsmål — att avdrag
i deklarationen får göras för räntan,

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

133

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m.

trots att vederbörande inte betalt densamma.
Jag anser för min del, att dessa
bidrag bör tas upp till beskattning och
att man sedan skall få göra de avdrag
man bär för ränteutgifter. För närvarande
är det faktiskt många som bygger
egnahem utan att betala någonting
själva. De får alla kostnader täckta av
staten och därutöver ibland pengar för
att amortera av på de lån de erhållit.

Om inkomstförhållandena är sådana
att dessa bostads- och bränslebidrag beviljas,
får man sedan inte röra vid detta
på två år, oavsett vilken inkomst
egnahemsbyggaren kommit upp i.

Jag finner att frågan är av sådan
räckvidd, att man faktiskt borde komma
med ett förslag som går ut på att
rätten till skatteavdrag skall bortfalla
åtminstone då vederbörande inte betalar
någonting.

Nu skall jag inte, herr talman, demonstrera
mot ett enhälligt utskott,
men då jag ser socialministern här inne
i kammaren, skulle jag vilja vädja till
honom att göra en översyn av denna
fråga. Det måste väl ändå vara orimligt
i tider då sparsamhet på alla områden
är angelägen, att först alla kostnader
betalas med statsmedel och alt
man sedan skall kunna göra avdrag fölen
utgift som man aldrig har haft.

Jag skall i dag inte framställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag vädjar till socialministern
att göra en översyn av detta
till ett kommande år.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen
beträffande äkta makar m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

4® motionerna I: 104 av fröken Andersson
och herr Ebbe Ohlsson samt II:
131 av herr Edström m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.

De av motionärerna framlagda förordningsförslagen
inneburo dels att skattepliktsgränsen
för äkta makar skulle
höjas till 75 000 kronor och dels att vid
taxering till statlig inkomstskatt skattskyldig
skulle få åtnjuta avdrag för förmögenhetsskatten.
I anslutning till sistnämnda
yrkande hade tillika föreslagits
en viss skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
104 av fröken Andersson och herr Ebbe
Ohlsson samt 11:131 av herr Edström
m. fl. om höjning av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen beträffande
äkta makar m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I:
104 av fröken Andersson och herr Ebbe
Ohlsson samt 11:131 av herr Edström
m. fl. ansett, att utskottet hort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till sagda
motioner,

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577»
om statlig förmögenhetsskatt;

II) av herrar Söderquist, Danmans,
Sjölin, Strandh och Andersson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets moti -

134

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m.

vering bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits.

Den av sistnämnda reservanter föreslagna
motiveringen avslutades med följande
uttalande:

»I principiellt hänseende anser utskottet
således de i motionerna framlagda
förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella
utrymmet för skattesänkningar
är emellertid begränsat. Med hänsyn
härtill anser utskottet att de föreslagna
lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen
bör tills vidare anstå. En lättnad i den
.statliga inkomstbeskattningen bör komma
i första rummet.»

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Till utskottsbetänkande
finnes fogade tvennc reservationer, den
ena av högerns representanter inom utskottet
och den andra av folkpartiets
representanter. I den förra hemställes
om bifall till de föreliggande motionerna,
och i den senare deklareras i princip
full anslutning till motionärernas
såväl tankegångar som hemställan. Läget
är alltså detsamma som vid behandlingen
nästlidet år av de då väckta högermotionerna
i ämnet.

Högern och folkpartiet liävdar sålunda
den uppfattningen att, då äkta makar
samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen,
konsekvensen kräver, att skattepliktsgränsen
sättes högre för äkta makar
än för ensamstående, i likhet med
vad som gäller vid inkomstbeskattningen,
samt att avvägningen uppåt enligt
motionerna av denna skattepliktsgräns
med 50 procent kan godtagas.

De båda borgerliga partierna är också
eniga i den uppfattningen, att det
måste vara principiellt riktigt att vid
den statliga inkomsttaxeringen avdrag
medges för förmögenhetsskatten; det belopp,
som erlagts i förmögenhetsskatt,
betraktas med andra ord såsom saknande
skattekraft.

På en punkt har dock folkpartiet närmat
sig en med regeringspartiernas sammanfallande
uppfattning. Den uttryckes
i folkpartireservationen så: »Det stats -

finansiella utrymmet för skattesänkningar
är emellertid begränsat. Med hänsyn
härtill anser utskottet att de föreslagna
lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen
bör tills vidare anstå.» Och i utskottsbetänkande
heter det: »Avslutningsvis vill
utskottet understryka föregående års bevillningsutskotts
uttalande, att en skattesänkning
icke i första hand kan komma
att avse förmögenhetsskatten.»

Det anmärkningsvärda i sammanhanget
är emellertid, att man icke på någotdera
hållet sökt på minsta sätt belysa,
hur man uppfattar angelägenhetsgraden
beträffande exempelvis förmögenhetsskatteavdragets
genomförande. Det ligger
dock så till, att det inte möter någon
svårighet att peka på fall, där summan
av den skattskyldige påförda skatter
överstiger hela hans beskattningsbara
inkomst och att den s. k. 80-procentspärren
sålunda inte räddar någonting
därav åt den skattskyldige. Jag vill
gärna utgå ifrån att folkpartiet icke är
benäget att tolerera en sådan ordning,
även om regeringspartierna slår vakt
därom, och att det därför måste tillskrivas,
låt mig säga, något slags obetänksamhet,
att folkpartiet inte vill vara med
om dess omedelbara avlösning. Att till
stöd för sin ovillighet därutinnan falla
tillbaka på det begränsade utrymmet
för skattesänkningar statsfinansieilt sett
låter sig knappast göra, då bland annat
den av motionärerna föreslagna ändringen
av förmögenhetsskatteskalan reducerar
skattebortfallet i väsentlig utsträckning.

Talet om det bristande statsfinansiella
utrymmet för skattesänkningar utlöser
inte så sällan tveksamhet. Ett exempel,
ett drastiskt exempel härpå, vill jag säga,
föreligger från förra fredagen, då riksdagen
accepterade propositionen nr 59
med dess olika förslag till, såsom det hette,
förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet,
med ett beräknat skattebortfall
för det allmänna av cirka 213
miljoner kronor. Det synes åtminstone
mig uteslutet att kunna ur sakliga synpunkter
hävda, att icke något av dessa
förslag bort stå tillbaka för ett eliminerande
av de inadvertenser, milt uttryckt,

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

135

beträffande skattesystemet, som
diskuterar.

Att utskottet funnit sig böra särskilt
hänvisa till att det tillstyrkt bifall till
propositionen nr 59, bekräftar blott mina
under fredagsdebatten uttalade farhågor
för att propositionens godtagande
i dess helhet av riksdagen kunde komma
att medföra svårigheter för genomförande
av andra och mera angelägna
reformer på beskattningens område. De
av utskottet åberopade skälen för dess
avstyrkande av bifall till motionerna är
i övrigt desamma som vid den tidigare
behandlingen av det därmed avsedda
ämnet. Jag har förut karakteriserat dessa
skäl såsom svepskäl eller såsom inga
skäl alls, och jag har alltjämt den inställningen.
Det tyngst vägande av dessa
s. k. skäl är väl, att man genom förmögenhetsskattens
frigörande från inkomstbeskattningen
ansett »sig kunna
åstadkomma en bättre avvägning av
tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
var för sig». Vad menas
emellertid med detta? Markeras därigenom
något förnuftigt syfte vid uppbyggandet
eller reformerandet av vårt skattesystem?
Skall inte enligt städse vedertagen
uppfattning detta betraktas såsom
cn enhet? Det är uppenbart, att så är
fallet och att det därmed också måste
framstå såsom självklart, att det är det
sammanlagda eller totala trycket av de
olika leden i skattesystemet, som skall
bilda utgångspunkt för ett bedömande
av huruvida detta tryck bör tolereras eller
om det är för högt eller om det är
för lågt; den sistnämnda eventualiteten
är dock med vår erfarenhet icke tänkbar.

Hur negativ eller steril utskottsståndpunkten
i själva verket är illustreras av
utskottets jämväl i förevarande sammanhang
upprepade uttalande, att önskvärdheten
av att nedbringa den i vissa
lägen alltför höga marginalskatten kunde
ernås inom förmögenhetsbeskattningens
egen ram genom en sänkning av förmögenhetsskattcskalan.
Om verkligen utskottet
tidigare menat och alltjämt menar
någonting alls med detta uttalande,
varför antyder icke utskottet då på nå -

got sätt, att den vägen lämpligen bör beträdas? Nej,

utskottet vill ingenting, det har
ingenting att komma med, och det blir
därför icke heller någonting annat, som
kommer till uttryck från utskottets sida,
än ord, jag vågar säga, utan mening.

Från högerhåll kommer kravet på en
ändring i vad som för närvarande gäller
på detta avsnitt av beskattningsområdet
att upprepas, intill dess man funnit
sig böra ingå på en saklig diskussion
rörande sättet för vinnande av en förnuftig
lösning av det spörsmål, som vi
här diskuterar.

För dagen skall jag, herr talman, under
hänvisning till den debatt i ämnet,
som fördes här i kammaren den 10 november
förra året, begränsa mig till det
sagda och hemställer i anslutning därtill
om bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade, med I) betecknade reservationen.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det är nu det tredje
året i följd som denna fråga debatteras
i riksdagen. Såvitt jag kan finna, inbjuder
inte dagens läge till annat ståndpunktstagande
än det vi i folkpartiet
motiverat i tidigare uttalanden och i
den vid utskottets betänkande avgivna,
med II) betecknade reservationen, som
utmynnar i att en lättnad i inkomstbeskattningen
bör komma i fråga i första
rummet vid en skattesänkning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med II) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här föreligger för kammaren
från högerns sida två förslag, i
vilkas tankegångar folkpartiet instämmer,
även om det inte nu framställer något
yrkande.

Det ena förslaget innebär att man för
äkta makar skall införa en skattefri förmögenhet,
som är 25 000 kronor högre
än nu, så att skattepliktsgränsen för ensamstående
liksom nu skall vara 50 000

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m.

vi här

136

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning
kronor och för äkta makar höjas till
75 000 kronor. Reservanterna har sökt
motivera förslaget med att ortsavdragen
är större för äkta makar än för ensamstående.
Men med ortsavdragen förhåller
det sig på det sättet, att de avser elementära
levnadskostnader, som inte bör
beskattas. I detta fall är det fråga om
att ge en lindring för sådana, som har
förmögenheter överstigande 50 000 kronor.

I folkpartiets reservation talas om att
folkpartiet anser att en sådan skattelättnad
skulle betyda en stimulerande
effekt på sparandet, särskilt i de lägre
förmögenhetsskikten. Men till de lägre
förmögenhetsskikten måste väl räknas
sådana som har förmögenheter på upp
till 50 000 kronor. För dem spelar detta
ingen roll alls, ty dessa förmögenheter
är ju skattefria, och detta lägre förmögenhetsskikt
kan ju inte stimuleras till
ökat sparande genom folkpartiets och
högerns förslag. Jag gissar, alt det finns
innehavare av förmögenheter under
30 000 kronor till ett antal överstigande
en miljon och att vi har innehavare av
mellan 30 000 och 50 000 kronors förmögenhet
till ett antal av ungefär
150 000. Dessa, låt oss säga en och en
halv miljon mindre förmögenhetsägare
skulle inte stimuleras ett dugg, och när
det gäller förmögenheter över 50 000
kronor skulle sparandet för ett belopp
på upp till 60 000 kronor stimuleras med
50 kronor, mellan 60 000 och 70 000 kronor
med 100 kronor, mellan 70 000 och
75 000 kronor med sammanlagt 125 kronor
och beträffande alla förmögenheter
över 75 000 kronor med över 125 kronor.
Folkpartiets yttrande om att denna höjning
av förmögenhetsskattegränsen skulle
vara till hjälp för de lägre förmögenhetsklasserna
hör till det som närmast
måste betraktas såsom obegripliga ting,
antagligen också för folkpartiet.

Det andra förslaget går ut på att man
skulle få göra avdrag vid den statliga
inkomsttaxeringen för den förmögenhetsskatt
man betalar. Detta avdrag
skulle man få göra, därför att man får
göra avdrag för kommunalskatt. Men vi
får här erinra oss att vi i vår skattelag -

m. m.

stiftning velat helt skilja inkomstbeskattningen
från förmögenhetsbeskattningen
och att vi således inte vill ha någon sammanblandning
av dem. Denna gränsdragning
genomfördes 1947 för att man
skulle veta, i vilken utsträckning skatten
drabbade förmögenheterna och i vilken
utsträckning den drabbade inkomsterna.
Nu vill högern och folkpartiet
sudda ut gränserna, och det får de göra
om de vill. Att göra avdrag för kommunalskatten
vid den statliga inkomsttaxeringen
kan vara rimligt. Det är där fråga
om två inkomstskatter, visserligen inte
grundade på precis samma skatteunderlag
men i varje fall grundade på
skatteunderlag som är jämförliga, men
detta kan inte motivera att man skulle
få göra avdrag för en alldeles speciell
skatt, som avser att drabba enbart förmögenheter.

Det säges, att utskottet anfört att om
man vill ha någon ändring i förmögenhetsbeskattningen,
bör man inte gå denna
väg, utan då bör man i stället ändra
de principer, efter vilka förmögenhetsskatten
uttages. Herr Velander påstår
att detta är ord utan mening, därför att
vi inte lägger fram något förslag. Nej,
utskottets majoritet anser inte att det
erfordras någon sänkning av förmögenhetsskatten.
För bara något år sedan höjdes
beskattningsgränsen och procentuttaget
sänktes. Att nu göra ett nytt ingrepp
anser vi icke erforderligt, och
därför kommer vi inte med något förslag
på denna punkt.

Det förslag, som högern framlagt och
som har folkpartiets välsignelse, har
dessutom ytterligare en olägenhet. För
att belysa det skall jag anföra ett enda
exempel. Om en person har en förmögenhet
på cirka 800 000 kronor och
10 000 kronor i förmögenhetsskatt och
man skulle minska hans inkomst med
dessa 10 000 kronor, hur skulle det då
verka? Om han har en relativt låg inkomst
— låt oss säga en marginalskatt
på 30 procent — skulle det betyda, att
hans effektiva förmögenhetsskatt inte
uppgick till 10 000 kronor utan stannade
vid 7 000 kronor. Om han däremot
hade mycket stora inkomster — låt oss

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12 137

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m.

säga en marginalskatt på 75 procent -—
skulle hans effektiva förmögenhetsskatt
inte bli 10 000 kronor utan 2 500 kronor.
Det måste därför betraktas såsom ett
egendomligt sätt att införa rättvisa i beskattningen,
då man gynnar den som har
en förmögenhet förenad med en relativt
stor inkomst i förhållande till den
som har samma förmögenhet förenad
med en relativt liten inkomst. Högern
anser det vara rättvist, och folkpartiet
välsignar det. Vi i utskottsmajoriteten
anser det vara en fullständigt klar skatteorättvisa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Endast några ord i anledning
av den siste ärade talarens anförande.

Herr Sjödahl menade, att jag hade fallit
tillbaka på regleringen av ortsavdragen
för att få en bakgrund för yrkandet
om en högre skattepliktsgräns för äkta
makar än för ensamstående. Jag rörde
mig inte på något sätt på det planet. Jag
vet dock, att den synpunkten berörts i
motioner tidigare, och det är möjligt,
att så är fallet även nu. Men jag vill i
sammanhanget erinra om att man så
sent som 1952 anammade den s. k. tudelningsprincipen
vid inkomstbeskattningen
av äkta makar intill ett inkomstbelopp
av 15 å 16 tusen kronor. Jag kan
också erinra om att så sent som förra
fredagen gick man i fråga om schablonavdragen
enligt propositionen nr 59 in
för ett avdrag vid t. ex. inkomst av kapital
som var dubbelt så högt för äkta
makar som för ensamstående. Högerståndpunkten
nu bygger alltså på principer,
som riksdagen tidigare i olika
sammanhang har fallit tillbaka på.

Vidare anförde herr Sjödahl, att utskottet
inte vill ha något samröre mellan
inkomstskatten och förmögenhetsskatten.
Det är ett mycket lättvindigt resonemang.
Jag förstår dock att herr Sjödahl
gärna vill ha det på det sättet. Eljest
skulle han ha det ännu svårare att argumentera
till förmån för utskottsstånd -

punkten. För egen del hävdar jag — jag
skulle tänka mig att knappast någon på
allvar vill gå in för en annan mening
.— att det är skattesystemet som helhet,
som skall tagas i betraktande, när det
gäller att avgöra, huruvida beskattningen
är för tung eller ej. Det innebär, att
man inte bör såsom herr Sjödahl söka
inbilla kammarens ärade ledamöter att
man skall betrakta förmögenhetsskatten
oberoende av inkomstskatten och den
senare skatten oberoende av förmögenhetsskatten.
Gör man det, mina damer
och herrar, blir resultatet det som här
påtalas, nämligen att icke så få inkomsttagare
i dagens läge betalar en större
sammanlagd skatt än den totala beskattningsbara
inkomsten. Jag tycker verkligen,
att herr Sjödahl borde vara benägen
till en diskussion, hur man skall
komma till rätta därmed.

Mot detta invänder herr Sjödahl, att
man inte behöver gå in för något förmögenhetsskatteavdrag
vid inkomstskattbeskattningen,
ty det kan ordnas
genom en reglering av förmögenhetsskatteskalan.
Bevillningsutskottet har
emellertid varken i tidigare sammanhang,
när denna fråga varit aktuell, eller
nu vågat rekommendera ett övervägande
av en sådan lösning. Det bär blivit
endast ett abstrakt omnämnande. För
egen del vill jag också säga, att jag inte
tror att man kommer fram på den vägen.
Däremot har man alltsedan år 1947
rört sig med vissa utredningar på detta
område, och såvitt jag har förstått, har
dessa givit stöd för den uppfattningen,
att det skulle vara en mycket förnuftig
ordning att medge att belopp, som disponerats
för förmögenhetsskatten, finge
såsom icke representerande någon skattekraft
avdragas vid bestämmande av
den beskattningsbara inkomsten. När
man någon gång inom bevillningsutskottet
ställt den frågan om icke med den
ordningen resultatet skulle bli fullt tillfredsställande
även ur rent fiskaliska
synpunkter, har man aldrig fått det beskedet,
att så inte skulle vara fallet.

När det gäller eu sådan sak som att
en skattskyldig kan få betala mera i skatt
än sin totala beskattningsbara inkomst,

138

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Ang. äkta makars förmögenhetsbeskattning m. m.

anmäler sig något av en tankeställare
vid kontakten med dagens tidningar, där
det talas om att en skattskyldig eventuellt
skall få nöjet att låna pengar till staten
till ett belopp motsvarande 10 procent
av sin inkomst. Var skall han ta de
pengarna ifrån? Det bekymrar inte herr
Sjödahl, ty för honom är huvudsaken
att han kan hålla isär frågan om inkomstbeskattning
och frågan om förmögenhetsbeskattning
och på det sättet inte
behöver uppmärksamma, att den ena
skatteformen staplad på den andra konsumerar
hela inkomsten.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Skillnaden mellan herr
Velanders och mitt sätt att se på den
här saken har nog rätt väl belysts redan
av herr Velander.

Jag skulle bara vilja tillägga att det
ju förhåller sig på det sättet att man i
fråiga om den statliga inkomstskatten
har genomfört ett system som är till fördel
för lägre inkomsttagare. Här vill
man nu genomföra ett system när det
gäller förmögenhetsskatten, som inte
spelar den bittersta roll för upp emot en
och en halv miljon små förmögenhetsägare,
men spelar en viss roll för stora
förmögenhetsägare. Man vill dessutom
att systemet skall vara sådant, att det
blir särskilt förmånligt för dem, som
med en stor förmögenhet förenar en stor
inkomst.

Därmed vare tillräckligt sagt om högerns
skattepolitik!

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl förbisåg
i sitt uttalande beträffande den av folkpartireservanterna
förmodade stimulerande
effekten på sparandet av en höjning
av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattning
för äkta makar, att
motionärernas förslag avsåg just äkta
makar och två sammanslagna smärre
förmögenheter. Såvitt jag förstår talade
herr Sjödahl hela tiden om en förmögenhet
på 50 000 kronor, men det kan
ju i dessa fall vara fråga om två förmö -

genheter på 25 000 kronor, som vardera
maken äger, och de blir ju i beskattningshänseende
sammanslagna till 50 000
kronor. Gäller det då i verkligen inte
förmögenheter, som även herr Sjödahl
skulle kunna kalla små?

Herr VELANDER (li):

Herr talman! Med anledning av herr
Sjödahls senaste anförande vill jag säga,
att det näppeligen kan vara någon bärande
synpunkt, när han säger, att vad
som här föreslås gynnar icke de mindre
förmögenhetsägarna ulan de större, att
det berör inte en och en halv miljon
av de skattskyldiga utan andra. Kan herr
Sjödahl själv verkligen finna det argumentet
bärande, att ett förslag som siktar
till ett eliminera en orimlighet, en
inadvertens i vårt skattesystem — en
inadvertens som herr Sjödahl väl ändå
inte vågar försvara — bör avvisas därför
alt det inte blir alla till nytta eller
fördel?

Jag tror vidare, att herr Sjödahls resonemang
haltar även i ett annat avseende.
Höjningen av skattepliktsgränsen innebär
icke ett gynnande uteslutande av de
större förmögenhetsägarna, utan den berör
väl också de mindre och de medelstora
förmögenhetsägarna. Jag tycker
därför, att herr Sjödahl inte bör resonera
så hårt som han gör på denna punkt.
Jag anser därtill, att, när det gäller att
skapa garantier för att skattskyldig inte
skall betala mera i skatt än sin beskattningsbara
inkomst, kan det inte räcka
som motiv för att motsätta sig detta, att
säga såsom herr Sjödahl nu att de mindre
förmögenhetsägarna bär inte något
gagn därav.

Herr SJÖDAHL (s) :

Herr talman! Den sista fråga, som
herr Velander berörde, är ju inte alls
uppe till behandling i förevarande sammanhang.

Till herr Söderquist vill jag bara säga
att Jao finner det något överraskande,
att en framstående ordinarie ledamot av
bevillningsutskottet gör gällande att hö -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

139

Om överrätternas komplettering med lekmannaledamöter m. m.

gerns och folkpartiets förslag skulle gynna
de makar, som genom äktenskapet
har slagit ihop var sill förmögenhet på
25 000 kronor. Kom ihåg, herr Söderquist,
att på förmögenheter upp till
50 000 kronor utgår ingen skatt alls!

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Mitt resonemang, herr Sjödahl,
gällde frågan om effekten på sparandet
av en höjning av skattepliktsgränsen
i detta fall. Jag föreställer mig
att det kan ha en viss betydelse för lusten
att spara, om man vet att skattepliktsgränsen
ligger högre än den nu
gör.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu föredragna betänkandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Velander och herr Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Beträffande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalanden skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i herr
Söderquists m. fl. vid betänkandet anförda
reservation.

Vid därefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
uttalanden.

Om överrätternas komplettering med
lekmannaledamöter m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående överrätternas komplet -

tering med i demokratisk ordning valda
ledamöter m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 116 i första kammaren av
herr Öhman och herr Persson, Helmer,
samt nr 146 i andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag till
sådan ändring av gällande lag, att dels
i demokratisk ordning valda ledamöter
med individuell rösträtt skulle ingå i
hovrätterna och högsta domstolen, dels
att nämndledamöternas inflytande skulle
på motsvarande sätt förstärkas i första
instans.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 116 och II:
146, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har i motion hemställt
dels om en utredning i syfte att
åstadkomma ett ökat inflytande för
nämndsledamöterna i härads- och rådhusrätterna,
dels om att i demokratisk
ordning valda ledamöter skall ingå i
hovrätterna och högsta domstolen.

Utskottet meddelar nu att en reform
i den riktning vi avser är under övervägande
för underrätternas del, vilket
jag vill notera som ett positivt faktum.
Men i övrigt måste nog konstateras, att
utskottet intagit en alltför negativ hållning
till de viktiga spörsmål som finns
i vår motion. Detta bekräftas av att utskottet
anser det icke vara aktuellt med
en utredning om frågan om lekmannadeltagande
i överrätterna.

Frågan om lekmannainflytandet i hovrätterna
är ju inte ny. Om jag inte är
fel underrättad behandlades den frågan
av 1942 års riksdag, och dåvarande justieministern
hade i en proposition föreslagit
ett visst lekmannainflytande även
i hovrätterna. Riksdagsmajoriteten vän -

140

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Om överrätternas komplettering med lekmannaledamöter m. m.

de sig mot departementschefens förslag
— eller mera korrekt uttryckt: första
kammaren avslog regeringsförslaget, medan
andra kammaren anslöt sig till de
reservationer som i stort sett anslöt sig
till departementschefens förslag.

Nämndens inflytande vid underrätt
är i verkligheten inte mycket att skryta
över. Nämndens ledamöter saknar som
bekant individuell rösträtt. I princip
betraktas nämnden som en kollektiv
röst gentemot domaren. Den nuvarande
ordningen föreskriver, att sju ledamöter
av nämnden måste vara eniga för
att deras uppfattning skall bli avgörande
för domslutet. Men även om det
skulle vara så att nämndens ledamöter
hade individuell rösträtt, skulle detta
inte ha så värst stor betydelse så länge
överrätterna saknar lekmannainflytande.
Ett domslut i underrätt, baserat på
ett avgörande ord av nämnden, kan ju
överklagas och handläggas vidare av
överrätterna, som saknar lekmannainflytande.

Det finns en passus i utskottets utlåtande,
som jag i kortset vill kommentera.
Utskottet skriver på följande sätt:
»Gentemot den i motionerna uttalade
uppfattningen om domstolarna är det
utskottet angeläget att även framhålla,
att dessa synas av allmänheten omfattas
med fullt förtroende och jämväl visat
sig helt motsvara detta.»

Så särdeles dialektiskt har inte utskottsledamöterna
funderat i denna sak.
För underrätternas del anmäler utskottet,
att man överväger åtgärder för att
stärka lekmannainflytandet, d. v. s. förvandla
det till en realitet. Däremot vill
inte utskottet höra talas om att hovrätterna
och högsta domstolen kompletteras
med i demokratisk ordning valda
ledamöter. Man kan verkligen komma
till den uppfattningen, att utskottet visserligen
hyser åsikten att lekmannainflytandet
i underrätterna är befogat för
att inge förtroende hos allmänheten,
men att någon sådan åtgärd inte behövs
beträffande hovrätterna och högsta
domstolen, enligt utskottets mening. Jag
tror nog, att om vi skall tala om allmänhetens
förtroende till domstolarna

så är det på det sättet, att det rubbade
förtroendet mera berör överrätterna än
underrätterna.

På den punkten önskar jag verkligen
en förklaring. Var det inte och är det
inte på det sättet, att ett ökat lekmannainflytande
i underrätterna avsåg att
demokratisera rättsväsendet, att öka allmänhetens
förtroende till detsamma?
Men varför då stanna vid underrätterna?
Varför inte fortsätta med överrätterna?
Menar utskottet att det fanns och
finns skäl att stärka förtroendet till underrätterna,
men inte till överrätterna?
Haltar månne inte åtskilligt i utskottets
motivering och här intagna attityd?

Ja, det är sannerligen på tiden att
snabbt göra någonting för att i verkligheten
demokratisera domstolsväsendet
i vårt land. När t. o. m. Dagens Nyheter
gång efter annan uttryckt meningen,
att något måste göras för att skapa
ett lekmannainflytande i överrätterna,
då förstår väl vem som helst att det
anses vara mycket angeläget med åtgärder
i syfte att öka domstolsväsendets
anseende.

Herr talman! Men det sagda har jag
i korthet motiverat vår inställning till
denna fråga. Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 11G i första kammaren
och nr 146 i andra kammaren.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte i anledning
av herr Perssons anförande ingå på
någon debatt om lekmannainflytandet i
våra domstolar. Jag vill nöja mig med
att helt kort säga att när motionärerna
inleder sin motion med att påstå att allmänhetens
misstroende mot de dömande
myndigheterna i dagens Sverige är
starkt, så är detta en uppfattning som
inte delas av utskottet. Vi har tvärtom
den åsikten att det svenska rättsväsendet
står på en hög nivå och att allmänhetens
förtroende för våra domstolar är
starkt. Därmed är emellertid inte sagt att
någonting kan vara så bra, att det inte
kan bli bättre. Därför hänvisar utskottet
också i sitt utlåtande till att de sakkunniga,
som tillsatts för att utreda frågan
om rådhusrätternas förstatligande, i si -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

141

Om överrätternas komplettering med lekmannaledambter m. m.

na direktiv även fått i uppgift att undersöka
lekmannainflytandet i underrätterna
och därmed även den individuella
rösträtten. I detta avsnitt kan man alltså
säga att motionärernas yrkande är bifallet
redan innan saken behandlas här i
kammaren.

När herr Helmer Persson gör gällande
att utskottet skulle ha tagit avstånd från
tanken på lekmannainflytande i överrätterna,
är denna tolkning av utskottsutlåtandet
icke riktig. Utskottet har endast
underlåtit att ingå på diskussion av dessa
problem, därför att utskottet menar,
att om man skall reformera här, 6kall
man börja i rätt ände, d. v. s. med underrätterna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckt motion angående en undersökning
av den inverkan de senare
årens penningvärdeförsämring haft på
de i gällande lagstiftning ingående fasta
värdegränserna, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion
angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående upprättande
av en allmän familjerådgivning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 161, till Konungen i anledning av
Kungi. Maj:ts proposition angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat
guld.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1955/56;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 169, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1955/56 till
bidrag till utgivandet av en redogörelse
på engelska språket om den svenska riksdagen.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 172, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet i
vissa städer, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 28 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

160, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. m.;

nr 162, med förslag till lag med sär -

142

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

skilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 169, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.;

nr 170, angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT);

nr 172, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648); samt

nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som bordlagts
vid kammarens sammanträden onsdagen
den 30 mars och denna dag, måtte
med hänsyn till infallande helg utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter 15 dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Norling under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och
herr Persson, Helmer, undertecknad motion,
nr 481, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och
anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av motion om ändrad
ordning för beräkning av antalet elektorer
vid förstakammarval;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning

av väckt motion om ett särskilt resningsinstitut
för omprövning av avdömda
mål;

statsutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan i
Stockholm;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 70, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en förbättrad kameral
revision inom statsförvaltningen;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14 i anledning av väckta motioner
angående näringslivets lokalisering;

nr 15 i anledning av väckta motioner
om upptagande av förhandlingar angående
igångsättande av tändsticksproduktionen
vid fabriksanläggningen i Torpshammar;
samt

nr 16 i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om nyanläggning
av industri i Byske;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om lagfästande av rätten till arbete;

nr 23, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen om kollektivavtal;
nr 24, i anledning av väckt motion om

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12

143

Interpellation ang. de växande ungdomsarskullarnas problem

visss ändring i 12 § lagen om semester;
samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 12 § lagen
om semester; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar;

nr 12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 14, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 16, med anledning av väckta motioner
angående uppförande av en fiskodlingsanstalt
i Tornedalen.

Interpellation ang. de växande ungdomsårskullarnas
problem

Ordet lämnades på begäran till herr
ELFVING (s), som anförde:

Herr talman! Frågan om de växande
ungdomskullarnas inverkan på samhällsplaneringen
har på senaste tiden
då och då varit uppe i den offentliga
diskussionen och även givit eko här i
riksdagen.

Läget innebär att på en 10-årspcriod
de ungdomsåldrar, som måste få utbildning
och inträde på arbetsmarknaden,
ökar med 50 % från omkring
415 000 år 1951 Ull 630 000 1961, då vi
har den s. k. ungdomsvågens topp. Jag
tillåter mig att återge hela sifferserien.

Beräknat antal personer i åldrarna 13—18 år vid slutet av vidstående år:
Kalenderår	Summa
1951	415 000
1952	440 207
1953	450 710
1954	461 980
1955	485 993
1956	516 855
1957	551 508
1958	587 939
1959	619 720
1960	633 738
1961	635 008
1962	623 522
1963	606 058
1964	583 910
1965	565 144

Det framgår av denna serie att ungdomsåldrarna
under de första fem åren
av 10-årsperioden ökar med 50 000, under
det att den andra femårsperioden
tillför denna grupp av unga människor
150 000. Det innebär att det vi hittills
erfarit av ungdomsvågens verkningar
endast är ett relativt svagt förebud.

Redan ungdomsvårdskommittén fäste
uppmärksamheten på att denna ansvällning
av ungdomsåldrarna skulle ställa
samhället inför svårbemästrade problem,
och jag tror att man numera är
beredd erkänna, att dess förslag om
planeringsåtgärder i god tid var berättigade.

På senaste tiden har problemet särskilt
aktualiserats för skolans del, och
en stor oro har uppstått inför en del
meddelanden i pressen att tillträdet till
utbildning på realskolestadiet synes försvåras
alltmera. Skolöverstyrelsen har
offentliggjort uppgifter om att 12 000
inträdesberättigade sökande avvisats
från realskolorna förra året. Om denna
siffra jämförs med siffran för intagna,
34 000, måste man erkänna, att den visar
på en allvarlig brist i skolväsendet.
Det har meddelats att avvisningen i år
förmodligen kommer att uppgå till
17 000, nästa år 20 000 och 1957 minst
22 000.

144

Nr 12

Fredagen den 1 april 1955

Interpellation ang. de växande ungdomsårskullarnas problem

Liknande synes förhållandet bli för
gymnasiet, då ungdomsvågen når upp
där i början på 60-talet. Enligt de offentliggjorda
uppgifterna måste man räkna
med en fördubbling av gymnasiernas
kapacitet, om de skall kunna ta
emot den ström av sökande som då anmäler
sig.

Emellertid är problemet inte endast
eller ens huvudsakligen ett problem för
skolan. Den största ungdomsgruppen går
direkt från grundskolan ut i arbetslivet.
Och man frågar sig med oro, om
arbetsmarknaden, arbetsmarknadsorganen
och yrkesvägledningen är rustade
att ta emot den väldiga ökningen av
ungdomar. Vi hoppas alla att de goda
tiderna skall fortsätta. Men det vore
oförsvarligt att inte ta med i bilden
möjligheten av ett konjukturomslag. Även
vid oförändrad konjunktur torde det
uppstå betydande svårigheter, och kommer
en aldrig så liten nedgång, visar
erfarenheten att den omedelbart ger utslag
på ungdomens arbetsmarknad. Den,
som har personliga minnen av vilka
följder för stora ungdomsgenerationer
som samhällets bristande beredskap att
ta emot ungdomsarbetslösheten i början
på 30-talet medförde, måste värja sig inför
risken av något som ens avlägset
liknar vad som hände den gången och
som medförde moraliska skadeverkningar
och politisk oro för lång tid framåt.

Även på många andra områden kommer
de stora ungdomskullarnas problem
att skönjas. Ungdomens bostadsmöjligheter
är ett, den allmänna ungdomsvården
ett annat. Där träder både offentliga
myndigheter, frivilliga ungdomsorganisationer
och folkbildningsorganisationer
i blickfältet.

Jag vågar tro att det skulle vara av intresse
för denna kammare att få en sammanhängande
redogörelse för vad som
planeras på olika samhällsområden för
att möta den stora ungdomsvågen.

Till det akuta problem, som jag i det
föregående antytt, sällar sig problem av
mera långsiktig beskaffenhet. De sammanhänger
med hela vårt samhälles
strukturutveckling och ungdomens plats
i denna. Dessa frågor behandlades av

ungdomsvårdskommittén, som ju så småningom
fick upgiften att överväga möjligheten
av en förbättrad ungdomsvård
över huvud taget. Det växande frestelsetrycket,
den stegrade rörligheten, anpassningssvårigheterna
vid övergång
från skola till arbetsliv och bristen på
lämpliga fritidssysselsättningar var några
av de problem som kommittén belyste.

Åtgärder, som vi skall hoppas blir
verkningsfulla, har möjligjorts genom
riksdagens beslut förra våren i anledning
av den s. k. Lundska kommitténs
förslag. Men vi behövde ha en översikt
över vilka problem som återstår och i
vilken utsträckning åtgärder är möjliga Karakteristiskt

för vårt samhälle är ju
de ständigt pågående kraftiga förändringarna
av den sociala och ekonomiska
strukturen, ändringar som så oväntat
och snabbt kan förändra samhällsbilden
att endast några år gamla analyser
av samhällsproblem förlorar giltighet.
Detta öde har givetvis drabbat även ungdomsvårdskommitténs
analyser. Vi är nu
på väg in i en tidsperiod, då ungdomsfrågorna
kommer att kräva samhällets
uppmärksamhet, även oberoende av den
akuta anledning som jag tidigare anfört.
Vi har t. ex. de årliga inrikes flyttningarna,
som gör att — enligt en undersökning
1948 — av ungdomar i 17—26-årsåldern
i några av våra storstäder
52 % av de unga männen och 63 % av
de unga kvinnorna hörde till kategorien
inflyttade. Endast en liten del av dessa
hade flyttat till storstaden med sina föräldrar.
Siffrorna ger belysning åt den
risk för andlig isolering och social urspåring
som föreligger för dessa ungdomar.
Hur pass riktig den bilden är i dag,
vet vi emellertid ingenting om. Vi skulle
nu behöva en aktuell, på vetenskapliga
undersökningar grundad kunskap
om ungdomens förhållanden. En sådan
är måhända ej så svår att åstadkomma
som man möjligen skulle kunna föreställa
sig.

Jag har i det föregående endast antytt
några av de frågor som sammanhänger
med de växande ungdomsårskul -

Fredagen den 1 april 1955

Nr 12 145

Interpellation ang. de växande ungdomsårskullarnas problem

larna och över huvud taget med ungdomens
situation i dagens samhälle. Det
rör sig om problem av betydande storlek,
och de berör flera departements,
ämbetsverks och institutioners verksamhetsområden.

I ett anförande inför andra kammaden
framförde statsministern i fjol vår

— det var i samband med den stora nykterhetsreformen
—- en rad värdefulla och
av riksdagens ledamöter säkerligen uppskattade
synpunkter på ungdomsfrågorna.
Det skulle säkerligen vara betydelsefullt
för denna kammare att, innan
vårriksdagen avslutas, få tillfälle att ta
del av statsministerns syn på dessa
spörsmål i belysningen av den allmänna
utveckling — särskilt accentuerad genom
vad som framkommit sedan i våras

— som jag här försökt antyda.

Jag anhåller därför, herr talman, om
kammarens tillstånd att till statsministern
få framställa följande frågor:

1) Anser statsministern en allmän aktivisering
och samordning av samhällets
åtgärder önskvärd i syfte att möta

de problem som uppstår eller accentueras
genom de unga årskullarnas starka
tillväxt under den närmast kommande
perioden?

2) Vilka synpunkter på de aktuella
ungdomsfrågorna är statsministern i övrigt
beredd att framlägga för kammaren? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Fahlander för tiden den 14
—den 21 innevarande månad för deltagande
i ett av Europarådet anordnat
kommittésammanträde i Rom.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.47.

In fidem
Per Bergsten

10 Första kammarens protokoll lOöö. Nr 12