Onsdagen den 30 maj fm (Riksdagens protokoll 1956:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 24

30 maj—12 juni

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

fröken Karlsson ang. föredragning av personundersökning inom lyck ta

dörrar vid domstolar................................ 3

herr Håstad ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter .. 5

Den ekonomiska politiken .................................. 12

Ang. voteringen om tredje lagutskottets utlåtande nr 20.......... 80

Onsdagen den 30 maj em.

Den ekonomiska politiken (Forts.) .......................... 81

Beräkning av bevillningarna ................................ 97

Avsättningar till budgetutjämningsfonden...................... 103

Justitieombudsmannainstitutionen ........t................... 106

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen........................ 129

Lika lön för män och kvinnor................................ 133

Ändringar i förordningen om prisnedsatta eller kostnadsfria läkemedel 147
Höjning av maximigränserna för axel- och boggietryck på landets vägar
.................................................. 158

Uppskov med vissa ärenden.................................. 159

Torsdagen den 31 maj

Ändring i butikstängningslagen.............................. 162

Vårsessionens avslutning.................................... 164

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 maj fm.

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. riksbankens sedelutgivning och

skyndsam räntesänkning m. m............................. 12

1 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 30 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. riksbankens sedelutgivning och

skyndsam räntesänkning m.m. (Forts.) .................... 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevillningarna 97
Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. avsättning till budgetutjämningsfonden
.............................................. 103

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang.
ändrad lydelse av §§ 96 och 99—101 regeringsformen, dels ock i

ämnet väckta motioner.................................. 106

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av § 6 riksdagsordningen

jämte i ämnet väckt motion.............................. 129

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. uppskov med vissa motioner.. 133

— utlåtande nr 33, ang. lokaler för riksbanken.................. 133

— nr 34, om pension för Beda Andersson och Ester Johansson .... 133
Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter på

det industriella rättsskyddets område, m. m................... 133

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, m.m......................... 133

— nr 38, om ändringar i läkemedelsförordningen................ 147

— nr 39, ang. höjning av maximigränserna för hjultryck........ 158

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m......................................... 159

Statsutskottets memorial nr 157, ang. tilläggsstat II till föregående riks stat.

................................................. 159

— nr 158, ang. uppskov med ärenden.......................... 159

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
........................................ 159

— nr 23, om atomenergilag m. m............................. 159

— memorial nr 24, ang. uppskov med ärenden.................. 159

Statsutskottets memorial nr 160, ang. grunder för byggnadsbidrag till

realskolor (voteringsproposition godkänd).................... 159

Torsdagen den 31 maj

Statsutskottets memorial nr 160, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om grunder för byggnadsbidrag till realskolor (gemensam
votering) ...................................... 161

Tredje lagutskottets memorial nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner ang. en reformering av skogslagstiftningen.... 161
Statsutskottets memorial nr 159, ang. statsregleringen för budgetåret

1956/57 .............................................. 162

Andra lagutskottets memorial nr 40, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i
butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), jämte i ämnet
väckta motioner........................................ 162

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. föredragning
av personundersökning m. m. inom
lyckta dörrar vid domstolar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fröken Karlsson frågat mig, om jag anser
att något avgörande värde i principen
om domstolsförhandlings offentlighet
skulle gå förlorad, om sådana
lagändringar genomföres att föredragning
av personundersökning och utlåtande
över sinnesundersökning alltid
sker inom stängda dörrar, samt, om så
icke är fallet, huruvida jag vill medverka
till att sådana lagändringar genomföres.

Till svar härå får jag anföra följande.

Det är en grundprincip i vår processordning,
att rättegången skall vara
offentlig. Den insyn som medborgarna
härigenom erhåller i domstolarnas arbete
är den bästa garantien för att rättsskipningen
handhaves med oväld och
noggrannhet. Men grundsatsen är icke
undantagslös. I vissa fall medger lagen
av hänsyn till något särskilt intresse
att domstolen handlägger mål inom
stängda dörrar. Ett av de särskilda intressen
som på detta sätt beaktas är behovet
av skydd mot blottställande av
personliga förhållanden i samband med

handläggningen av brottmål. Såväl beträffande
personundersökning som utredning
angående tilltalads sinnesbeskaffenhet
meddelas sålunda regler om
inskränkning av offentligheten vid domstolsförhandling.
Lagen om personundersökning
i brottmål innehåller en bestämmelse
av innebörd att, om domstolen
finner det vara till avsevärt men för
den tilltalade eller annan att kännedom
om personliga förhållanden, som inför
domstolen framkommer med anledning
av personundersökning, till följd av
rättegångens offentlighet vinner spridning,
så kan domstolen förordna att
målet i den delen skall handläggas
inom stängda dörrar. Såvitt angår utredning
om tilltalads sinnesbeskaffenhet
stadgar sinnessjuklagen, att rätten
må förordna om handläggning inför
stängda dörrar, om den finner det
lämpligt.

Interpellanten hävdar nu, att allmänheten
trots dessa regler i alltför stor
omfattning får kännedom om innehållet
i personundersökning och sinnesundersökning,
och hon ifrågasätter om icke
den ordningen bör införas, att personundersökning
och sinnesundersökning
undantagslöst skall föredragas inför
stängda dörrar. Jag vill gärna instämma
i interpellantens allmänna uttalanden
om behovet av skydd för den tilltalades
person och familj. Likväl ställer
jag mig tveksam till en sådan skärpning
av bestämmelserna. Offentlighetsprincipen
är så viktig att den bör beskäras
endast i den omfattning som är
absolut nödvändig. Genom den gällande
ordningen möjliggöres, såvitt jag
kan finna, en rimlig avvägning mellan
de motsatta intressen som här före -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. föredragning

dörrar vid domstolar

ligger. Den tilltalade eller hans rättegångsbiträde
har ju möjlighet att, om
domstolen ej själv tar initiativ därtill,
hos domstolen hemställa om handläggning
inom stängda dörrar.

Jag vill emellertid tillägga, att det på
en punkt föreligger en olikhet mellan
sinnesundersökning och personundersökning.
Handlingar rörande sinnesundersökning,
som förvaras hos myndighet,
får enligt sekretesslagen som
regel ej utlämnas till allmänheten utan
samtycke av den, vilkens personliga
förhållanden beröres i handlingarna.
Detta gäller alltså redan innan handlingen
föredragits för domstolen och
denna tagit ställning i sekretessfrågan.
För personundersökning innehåller sekretesslagen
inte någon motsvarande bestämmelse.
Denna olikhet i lagstiftningen
torde dock icke ha så stor praktisk
betydelse, då domstolen har möjlighet
att förordna om sekretess. Därför har
jag ansett att en utredning på denna
punkt lämpligen kan anstå till en mera
allmän översyn av sekretesslagens bestämmelser.

Härpå anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Även om svaret inte utmynnar i ett absolut
positivt ställningstagande till de i
interpellationen framställda önskemålen
har genom svaret den uppfattningen
bibringats mig, att justitieministern
starkt understryker »behovet av skydd
för den tilltalades person och familj».

I det interpellationssvar, som föregick
förra veckans Unmansdebatt, sade justitieministern
bland annat följande:
»Det är enligt min mening en mycket
viktig princip, att man skall skydda
medborgarnas personliga integritet och
alltså inte utan tvingande skäl redovisa
detaljer ur deras privata liv. Läkares

av personundersökning m. m. inom lyckta

och särskilt sinnessjukläkares utlåtanden
innehåller regelmässigt sådana detaljer.
» Det var med mycket stort intresse,
ja tacksamhet, som jag hörde
justitieministern göra detta uttalande.
Just detta att man inte utan tvingande
skäl skall redovisa detaljer ur de tilltalades
privata liv, är något som vi
vid varje tillfälle måste slå vakt om.

Visst kan, såsom det framhålles, den
tilltalade eller hans rättegångsbiträde
eller domstolen själv ta initiativ till
handläggning inom stängda dörrar, men
i många fall känner nog inte den tilltalade
till detta — framför allt inte
om han står inför domstol för första
gången — och om han inte har någon
försvarsadvokat, är det kanske ingen
som påpekar denna möjlighet för honom.
Vidare har han ingen erfarenhet
av vad det kan betyda att inför en skara
mer eller mindre okända personer
se sitt och sin familjs liv rullas upp.

Man kan heller aldrig avgöra vad den
enskilde själv tycker är obetydligt eller
vad han finner besvärande och svårt
att höra eller låta andra höra. Jag har
själv som nämndeman vid rådhusrätt
många gånger reagerat mot att man lägger
fram en människas personliga förhållanden
och familjeförhållanden för
åhörare som kanske har mycket litet intresse
av att eller som rent av inte
borde få kännedom därom. Det kan
hända att den åtalade får höra läsas
upp, att han eller hon vuxit upp i ett
slarvigt, supigt hem, gått i hjälpklass
o. s. v. Vederbörande har kanske själv
med ledsnad tänkt på sina barndomsförhållanden,
och då är det väl onödigt
att han skall få höra talas om detta inför
öppen ridå.

Dessutom är det nog ofta så att de,
som på personundersökarens begäran
yttrar sig om den åtalade, t. ex. skolmänniskor
eller andra som har med
ungdomar att göra, bara har en minnesbild
av vederbörande från den tid när
han var så ung och formbar, att man

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

över huvud taget inte kan tillmäta yttrandena
någon större betydelse när det
gäller att 10 å 15 år senare bedöma vederbörande
personlighet. Jag föreställer
mig också att den åtalade, när han hör
sådana uppgifter, som kanske är fullt
sanningsenliga men som går i negativ
riktning eller som han själv tycker gör
det, måste reagera mot ett samhälle som
inte bättre slår vakt om hans personliga
förhållanden.

Efter vad jag kan förstå blir det mer
och mer vanligt, att man, i varje fall på
lärar- och arbetsgivarhåll — jag har
också hört präster säga detsamma —
blir alltmera obenägen att ge uppgifter,
just med tanke på att dessa skall läsas
upp offentligt. Detta blir till men för
den åtalade, eftersom man då inte får
den rikt fasetterade bakgrund, som skall
vara till hjälp vid bedömningen av honom
eller henne. Personligen är jag oerhört
ordknapp och säger inte gärna någonting
just med hänsyn till att en personlighet
under årens lopp kan ha ändrat
sig ganska mycket. Personundersökare,
som jag varit i kontakt med, har
beriktigat detta och kraftigt understrukit,
att det skulle vara en stor vinst för
dem, om de visste, att personundersökningar
icke föredrogs inför allmänheten.

Nu vet jag, att det förekommer att
domaren inte i detalj läser upp förundersökningsprotokollet.
Det kan därvidlag
göras gällande, att om man föredrar
delar av det, är detta resultatet av
en subjektiv bedömning av de föreliggande
handlingar, som domaren i fråga
använder. Därmed undanhålles allmänheten
ändå en del och likaså den sittande
nämnden. Jag vet också, att domaren
i många fall inte alls läser upp
protokollet, vilket jag finner föredömligt.
Det måste väl vara så, att man antingen
skall läsa upp det eller också
inte. Har man rätt att undvika föredragningen,
när man så vill och finner
lämpligt, har man ju inte därmed fått
fram vad justitieministern anser vara

så nödvändigt, nämligen att allmänheten
skall få insyn i domstolsförfarandet.

Bara det att man fick klarhet på denna
punkt om att förundersökningsprotokollet
— om inte målet handläggs inför
stängda dörrar — alltid skulle uppläsas,
vore ett resultat av interpellationen,
som jag skulle hälsa med tacksamhet.
Jag föreställer mig också, att man då
även på domarhåll kommer att mycket
mera bestämt reagera. Det förhållandet,
att man redan nu läser upp protokollet
delvis eller inte alls, måste vara ett uttryck
för en sådan reaktion.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
framhålla, att jag tagit upp denna fråga
därför, att jag finner den så oerhört
vital. Om man undanhåller väsentliga
ting, emedan man inte vill, att de skall
läggas fram för offentligheten, blir detta
bara till ett annat slag av men än det
man åsyftar att undvika.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Håstads
interpellation angående det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Norup lämnade
nu en kort sammanfattning därav.

Det inom kammaren utdelade svaret
var så lydande:

Ilerr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Håstad frågat mig
dels om jag har min uppmärksamhet
riktad på vad det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter kommer att innebära
för de mindre försäljningsställena
och när det gäller allmänhetens
krav på service, dels om jag i så fall
har för avsikt att vidtaga några åtgärder
i anledning härav.

Vid besvarandet av dessa frågor vill

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

jag först erinra om att mjölkdistributionen
till återförsäljare sedan åtskilliga
år varit reglerad genom en mycket restriktiv
nyetableringskontroll. Denna
kontroll har skett i samverkan mellan leverantörer
och återförsäljare. Från och
med år 1946 har sålunda nyetableringen
av mjölkförsäljningsställen reglerats
genom avtal, som ingåtts mellan Svenska
mejeriernas riksförening, å ena,
samt Kooperativa förbundet och Sveriges
speceri- och lanthandlareförbund
var för sig, å andra sidan. Enligt dessa
avtal upptages leveranser till ny — konsumentkooperativ
eller enskild — återförsäljare
endast under förutsättning,
att återförsäljaren kan avyttra en sådan
kvantitet mjölk per dag, som motsvarar
genomsnittet av de övriga återförsäljarnas
i orten dagsförsäljning. Efter särskild
prövning kan dock leverans upptagas
i andra fall, exempelvis i områden,
som är under utbyggnad, eller då
leverans anses påkallad för att konsumenternas
avstånd till närmaste mjölkbutik
icke skall bli oskäligt långt.

Nyetableringskontrollen bör ses mot
bakgrunden av att mejerierna tillämpat
och alltjämt tillämpar samma försäljningspris
till alla detaljhandlare, som
saluför mjölk på en ort, oberoende av
leveransernas storlek. Syftet med kontrollen
har i första hand varit att undvika
fördyring av mjölkdistributionen
genom en långtgående uppspaltning av
mjölkförsäljningen på många försäljningsställen,
och den har kunnat genomföras
utan slitningar, så länge återförsäljningen
till största delen skett genom
speciella mjölkbutiker. Detaljhandeln
för livsmedel har emellertid på senare
tid ändrat struktur. Övergång till
ett mer blandat sortiment har sålunda
blivit allt vanligare. En fortsatt tillämpning
av de restriktiva nyetableringsreglerna
skulle därför i nuvarande läge
verka utvecklingshämmande. Det har
också länge stått klart för såväl berörda
myndigheter som mejeriorganisationen
och handelns organisationer, att ny -

etableringskontrollen måste upphävas.

I och med att statsmakterna lagstiftat
mot konkurrensbegränsande åtgärder
har detta blivit en nödvändighet. När
kontrollen häves, kan mejerierna dock
icke fortsätta med det nuvarande systemet
med samma mjölkpris till alla återförsäljare,
oberoende av leveransernas
storlek. Detta system innebär nämligen,
att butiker med liten omsättning
icke betalar fulla distributionskostnader
utan »subventioneras» av de större
butikerna.

År 1953 uppdrog därför Svenska mejeriernas
riksförening åt Institutet för
distributionsteknisk och administrativ
forskning att göra en utredning i syfte
att klarlägga, under vilka betingelser
alla handlande, som önskade saluföra
mjölk, skulle kunna erhålla leverans
från mejeri. Vid utredningen skulle
bland annat beaktas, att ett nytt system
icke fick resultera i försämrad lönsamhet
för mejerierna. Institutet fann, att
en förutsättning för att leveranser
skulle kunna medges alla detaljhandlare,
som önskade saluföra mjölk, var, att
var och en betalade sina egna leveranskostnader,
alltså »pris efter prestation».
I förhållande till vad nu gäller innebär
detta, att de mindre detaljisterna skulle
få ett ökat och de större ett sänkt literpris.
De mindre skulle alltså mista den
»subvention», de haft sedan gammalt.
Det kan nämnas, att alla parter i princip
har varit fullt ense om att vid ett
upphävande av nyetableringskontrollen
denna måste ersättas med en prissättning
efter prestation.

Institutet framlade efter ingående
kostnadsstudier över mjölkdistributionen
under skilda förhållanden ett förslag
med 80 olika leveransavgifter, som
skulle gälla för olika kvantiteter och
grader av svårighet. En så pass differentierad
prissättning skulle emellertid
uppenbarligen bli mycket otymplig att
administrera, och det framstod därför
som nödvändigt med långtgående förenklingar.
Det förslag, som slutligen av

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

Svenska mejeriernas riksförening förelädes
dels Kooperativa förbundet, dels
Sveriges speceri- och lanthandlareförbund
för förhandlingar innebar i korthet
följande. I de tre största städerna
skulle tillämpas en enhetlig leveransavgift
av 3 kronor 50 öre per leverans,
medan i övriga delar av landet avgiften
skulle utgå med 2 kronor 50 öre per
leverans. Samtidigt skulle en grundprissänkning
för mjölk ske, motsvarande
det belopp, som beräknades inflyta genom
leveransavgifter. Man utgick från
att antalet mjölkförsäljningsställen
skulle komma att öka vid ett frisläppande
av mjölkförsäljningen. Då den
totalt distribuerade mjölkmängden kunde
väntas bli i stort sett oförändrad,
samtidigt som transportapparat och
kontorspersonal måste utökas, skulle
kostnaden per leverans bli högre. För
att täcka den kostnadsökning, som

skulle bli följden av att antalet försäljningsställen
utökades, måste avgiften
därför sättas högre än om man hade utgått
från kostnaden per kund under nu
rådande förhållanden. De föreslagna leveransavgifterna
var dock lägre än vad
som enligt omförmälda forskningsinstitut
borde uttagas för att ge full täckning
för den kostnadsökning, som skulle
falla på de nytillkommande kunderna.
Under förhandlingarnas gång medgav
mejeriorganisationen en reducering av
leveransavgiftens storlek i Göteborg till
3 kronor 25 öre och i Malmö till 3 kronor
per leverans.

Det kan i detta sammanhang vara av
intresse att få belyst, vilka konsekvenser
de föreslagna leveransavgifterna efter
den förutsatta grundprissänkningen
skulle komma att få för butiker med
olika omsättning. Detta framgår närmare
av följande tablå.

Kostnadsändring för mjölkbutiker enligt det nya debiteringssystemet jämfört med
nuvarande system (öre per liter)

Stockholm

Leveransavgift, kr.: 3.50

Leverans, liter: 50 + 5,1

100 + 1,6
150 + 0,4
200 — 0,2
250 — 0,5
300 — 0,8
400 —1,0
500 —1,2
1 000 —1,6

Göteborg	Malmö	Övriga landet
3.25	3.00	2.50
+ 4,6	+ 3,8	+ 3,7
+ +4	+ 0,9	+ 1,2
+ 0,3	— 0,2	+ 0,3
— 0,2	— 0,7	— 0,1
— 0,6	— 1,0	— 0,3
— 0,8	— 1,2	— 0,5
— 1,1	—1.4	— 0,7
— 1,2	— 1,6	— 0,8
— 1,5	— 1,9	— 1,1

De i tablån intagna kostnadsändringarna
har framkommit, sedan man beaktat
den kostnadssänkande effekt för
mjölk, som kunde beräknas uppstå genom
att i samband med införandet av
ett nytt debiteringssystem konsumentpriset
på grädde vid oförändrat partipris
beräknades stiga med tio öre per
liter.

Av tablån framgår, att kostnadsändringen
för mjölk blir relativt obetydlig
i förhållande till nuvarande system, så

länge omsättningen ligger mellan 100—
500 liter per dag, medan vid en dagsomsättning
av cirka 50 liter butikernas
kostnad per liter mjölk ökas så kraftigt,
att deras konkurrensförmåga väsentligen
försämras. Det kan dock nämnas,
att leveranser av mjölk för närvarande
icke annat än i undantagsfall beviljas
nya butiker med så låg omsättning. Sålunda
ligger den s. k. medelomsättningen,
vilken •— enligt vad jag förut
anfört — för närvarande är villkoret

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

för rätt till mjölkleverans från mejeri, i
Stockholm vid 183 liter, i Göteborg vid
177 liter, i Malmö vid 141 liter samt i
landet i övrigt i genomsnitt vid 187 liter
mjölk. Härtill kommer vissa mindre
kvantiteter grädde.

Det av mejeriorganisationen avgivna
förslaget förutsatte också, att mjölkmarginalerna
skulle släppas fria, varigenom
möjligheter skulle föreligga för de
mindre butikerna att kompensera sig
helt eller delvis genom att höja mjölkpriset.
I den mån butikerna var belägna
i sådana samhällen och orter, där befolkningsunderlaget
icke tillät större
butiksenheter, skulle vidare dessa butiker
behandlas såsom »socialfall» och
kunna få leveransavgiften helt eller delvis
reducerad. Leveransavgiftens storlek
skulle enligt förslaget kunna omprövas
efter ett års tillämpning.

Vid förhandlingarna mellan parterna
kunde enighet icke nås om det framlagda
förslaget. Med anledning härav
hänsköt Svenska mejeriernas riksförening
frågan till jordbruksnämnden,
som kallade parterna till överläggning
inför nämnden. Efter förslag av Sveriges
speceri- och lanthandlareförbund
tillsatte nämnden en särskild expertkommitté
för att närmare granska det
av mejeriorganisationen framlagda förslaget.
Kommittén avgav ett utlåtande,
i vilket bland annat framhölls, att leveransavgifterna
borde täcka alla orderberoende
kostnader och strukturförändringskostnader
hos leverantören.
Om leveransavgiften sattes till ett enhetligt
belopp, skulle emellertid en diskriminering
uppstå till förmån för de
stora kunderna, vilken borde undanröjas.
Detta kunde ske antingen genom
en mycket kraftig sänkning av den enhetliga
leveransavgiften eller genom differentiering
av densamma med hänsyn
till leveransens storlek. Experterna var
ense om att det senare alternativet var
att föredraga och framlade ett förslag
till differentierade leveransavgifter.
Mejeriorganisationen kunde emellertid

icke acceptera detta förslag av kamerala
skäl. Något konkret förslag om hur
mycket leveransavgiften borde sänkas
för att undvika diskriminering framlades
icke av expertkommittén.

Under de fortsatta förhandlingarna
inför jordbruksnämnden enades man
emellertid i princip om införandet av
ett system med enhetlig leveransavgift.
Enighet om avgiftens storlek kunde
emellertid icke uppnås mellan alla parterna.
I detta läge föreslog nämnden,
för att i någon mån tillmötesgå de olika
synpunkterna, en kompromiss, som godtogs
av Svenska mejeriernas riksförening
men ej av konsumentkooperationen.
Med hänsyn härtill ansåg sig
nämnden icke böra framlägga förslaget
för Sveriges speceri- och lanthandlareförbund,
allra helst som denna organisation
under de fortsatta förhandlingarna
lät förstå att några möjligheter
icke förelåg för densamma att i någon
väsentlig grad frångå sitt tidigare ställningstagande.
Under dessa förhållanden
fanns icke något underlag för hopjämkning
av de stridiga ståndpunkterna.

Därefter anhöll Svenska mejeriernas
riksförening hos jordbruksnämnden,
att nämnden måtte fastställa ett nytt debiteringssystem
i enlighet med riksföreningens
förut nämnda förslag. Nämnden
förklarade sig i skrivelse till riksföreningen
den 20 mars 1956 icke ha något
att erinra mot att förslaget, efter
vissa inskränkningar och förtydliganden,
genomfördes. I skrivelsen uttalade
nämnden bland annat, att nämnden under
beaktande av att det föreslagna systemet
förutsatte fri prisbildning på
mjölk och grädde i detaljhandelsledet,
för sin del ansåg sig kunna godkänna
endast ett system, som vore utformat
så, att det kunde förväntas medföra att
i vissa fall företagna prishöjningar vid
försäljning till konsumenter uppvägdes
av minst motsvarande prissänkningar i
andra fall. Nämnden skulle helst ha sett,
att förslaget om differentierade leveransavgifter
varit möjligt att genomföra.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm. Nr 24 9

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

Nämnden hade visserligen funnit, att
de av riksföreningen föreslagna leveransavgifterna
verkade i »diskriminerande»
riktning, men kunde dock samtidigt
ansluta sig till den uppfattningen,
att avgifter av huvudsakligen den
storlek, som riksföreningen föreslagit,
behövdes för att åstadkomma automatisk
täckning för kostnadsändringar hos mejerierna
i samband med strukturförändringar.
Avgifter av sagda storlek ansåg
nämnden vidare motverka en från samhällsekonomisk
synpunkt konstnadsfördyrande
distribution. Vidare stipulerades
som en förutsättning för nämndens
beslut, att endast en leveransavgift skulle
uttagas, om två eller flera kunder
regelbundet företoge samköp från mejeri,
varjämte nämnden uttalade, att andelen
av de inflytande leveransavgifterna
för de s. k. socialfallen med anledning
av vid förhandlingarna gjorda erinringar
ansågs böra ökas från 5 till
7 procent.

I anslutning till vad som sålunda förevarit,
vill jag framhålla, att det icke
torde vara något att erinra emot en
viss prisdifferentiering i samband med
att det nya debiteringssystemet införes.
Butiker med mycket liten mjölkförsäljning
måste — oavsett till vilket belopp
leveransavgifterna slutgiltigt fastställes
— ställas inför det faktum, att marginalen
på mjölk blir försämrad vid ett oförändrat
minutpris. Å andra sidan torde
konsumenterna i många fall vara villiga
att betala ett högre pris på mjölk, om
densamma kan erhållas bekvämare. Man
torde sålunda böra acceptera, att prishöjningar
kommer till stånd i mindre
butiker, där husmödrarnas bekvämlighetskrav
gör det möjligt att uttaga ett
högre pris på grund av att dessa butiker
genom sin närbelägenhet i förhållande
till konsumenterna kan ge en
bättre service än den mer avlägset belägna
större butiken. Man torde vidare
få utgå ifrån att mjölkpriset kommer
att höjas på sådana orter, diir konkurrensen
är liten, eller i de fall, då en

butik omhänderhar all försäljning på
en ort.

Emellertid finnes stor risk för att
möjligheten till fri prissättning i detaljhandeln
utnyttjas så, att genomsnittspriset
på mjölk stiger mer än som kan
anses skäligt. Detaljhandelns organisationer
har sedan länge hävdat, att marginalerna
på mjölk är otillräckliga. För
att möta dessa risker och för att kompensera
de prishöjningar, som i vissa
fall torde vara ofrånkomliga, synes systemet
med leveransavgifter böra utformas
så, att butiker med stor mjölkförsäljning
får möjlighet att sänka
mjölkpriset. Härigenom lämnas allmänheten
tillfälle att välja mellan ett lägre
mjölkpris i de glest belägna större butikerna
och ett högre pris i en närbelägen
mindre butik.

De farhågor, som interpellanten uttalat
för att allmänheten, om Svenska
mejeriernas riksförenings förslag genomföres,
skulle få en försämrad service
genom att antalet försäljningsställen
för mjölk skulle nedgå, torde vara
obefogade. Som exempel kan nämnas,
att i Malmö sedan en tid tillbaka tilllämpats
ett system, enligt vilket mot
en avgift av 2 kronor per leveransdag
mjölkförsäljning fått upptagas i butiker,
som icke kommit upp till genomsnittskvantiteten
för staden. Trots att
denna leveransavgift uttages utan den
nu förutsatta grundprissänkningen, har
antalet försäljningsställen ökat med 125
eller med cirka 19 procent. Enligt riksföreningens
förslag skall leveransavgiften
i Malmö utgöra 3 kronor. Partipriset
på mjölk förutsättes samtidigt komma
att sänkas med ett öre per liter.
Försäljningsställen i Malmö med en försäljning
av minst 100 liter mjölk per
dag skulle alltså icke komma att få
högre nettoinköpspris än för närvarande.
Det torde därför vara uppenbart,
att även vid en relativt hög leveransavgift
en ökning av antalet mjölkförsäljningsställen
kommer till stånd. Institutet
för distributionsteknisk och

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

administrativ forskning räknar, enligt
vad som upplysts mig, med 30 procent
ökning i hela landet.

Slutligen vill jag erinra om att jordbruksnämnden
ej har fastställt leveransavgifternas
storlek utan endast förklarat
sig för sin del icke ha något att erinra
emot ett genomförande av det utav
Svenska mejeriernas riksförening framlagda
förslaget till leveransavgift.
Nämndens beslut har sålunda ej uteslutit
fortsatta förhandlingar. Sådana har
också åter upptagits, varvid den tidigare
verksamma expertkommittén även
har tagit viss del. Så länge förhandlingarna
pågår, har jag ej funnit anledning
vidtaga några åtgärder. Enligt min mening
synes nämligen de problem, varom
här är fråga, lämpligen böra lösas
genom förhandlingar mellan de olika
parterna. Jag har emellertid hela den
tid, frågan om ett nytt debiteringssystem
för mjölk varit aktuell, haft min
uppmärksamhet riktad på bland annat
de av interpellanten berörda problemen
och ämnar även i fortsättningen följa
frågans utveckling.

Härefter anförde:

Herr HÅSTAD (h) :

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation. Jag vill därav fastslå, att
statsrådet har sin uppmärksamhet sedan
länge riktad på de förhandlingar,
som pågår rörande leveransavgiften på
mjölk, men däremot inte finner någon
anledning till åtgärder, så länge förhandlingarna
pågår.

Jag skall inte i dag — framför allt
inte i denna sena timma av riksdagen
— ta upp någon diskussion om de olika
beräkningar av rationella leveransavgifter
som föreligger.

Skalan är ju mycket vidlyftig och går
från 80 tänkbara priser ner till ett enda
pris på vederbörande ort. Vi får väl
säga att vi inte bara är tacksamma utan

känner oss närmast befriade, då vi inte
fått dessa 80 olika priser på ett och
samma ställe. Å andra sidan är en enda
avgift uppenbarligen en betydande fara
för den mindre mjölk- och livsmedelshandeln,
inte minst i landsorten. Det
kunde dessutom försämra servicen för
arbetstyngda husmödrar, som ibland
skulle få längre väg till affären än som
är tillbörligt, om de små affärerna inte
längre skulle kunna sälja mjölk.

Jag vill såsom innehåll i svaret fastslå,
att statsrådet uppenbarligen har full
förståelse för de synpunkter på den
mindre handeln som jag har framfört
i interpellationen. Jag konstaterar också
liksom statsrådet, att jordbruksnämnden
inte har fastställt det nya enhetspriset
utan blott förklarat sig icke
ha något att invända mot detta. Jag har
över huvud taget av statsrådets stencilerade
svar fått den uppfattningen, att
han i många hänseenden känner bekymmer
över utvecklingen. Jag kan
alltså i mycket uttala min tillfredsställelse
med statsrådets allmänna intentioner.

Naturligtvis måste vi alla medverka
till en rationalisering av livsmedelshandeln,
men det ligger nära till hands att
dra en parallell med rationaliseringen
inom jordbruket. Vi är alla anhängare
av bärkraftiga jordbruk, men av sociala
skäl kan inte småbrukarna när som
helst och hur som helst stampas ut, och
landsbygden kan inte få uttunnas. På
liknande sätt förhåller det sig också
med handeln. De många små affärsinnehavarna
kan av sociala skäl inte ytterligare
kringskäras eller tvingas att försvinna.
De fyller i sina undangömda
kvarter eller i de små landsortssamhällena
en nödvändig funktion.

Jag har till slut en enda fråga att
ställa, åtminstone en retorisk fråga: Vad
skall ske om ett på lämpligt sätt differentierat
frivilligt avtal vid förhandlingarna
mellan handelns organisationer
och mejerierna inte kommer till
stånd? Är jordbruksministern då beredd

Onsaagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Svar på interpellation ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter

att aktivt gripa in? Jag vet inte om jordbruksministern
vill göra något ytterligare
uttalande i dag, men jag känner
en viss förtröstan till jordbruksministern
efter det uttalande som han här
har gjort.

Jag skall sluta, herr talman, med att
bara fästa uppmärksamheten på en annan
passus i svaret, nämligen den som
säger, att borttagandet av nyetableringslcontrollen
inom livsmedelshandeln och
införandet av fri konkurrens uppenbarligen
har lett till en viss höjning av
mjölkpriset. Även för den fria konkurrensens
mest intresserade anhängare —
och dit hör vi väl alla — ger detta upphov
till vissa filosofiska betraktelser.
Man skulle väl kunna citera den italienske
partiledarens för det nu avsomnade
partiet Qualernque uttalade, att vi
fått det sämre sedan vi fått det bättre.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Håstad frågar vad
som skall ske ifall man inte kommer
överens. Herr Håstad svarar delvis själv,
och antar att jag inte nu vore villig att
ge något svar. Det skulle vara alldeles
fel att ge något svar i dag, herr Håstad,
när förhandlingarna om avtalet inte har
spruckit.

Vad sedan beträffar herr Håstads jämförelse
mellan småbruket och »de små
mjölkhandlarna» kan jag erinra om att
vi tyvärr har varit hårda mot småbrukarna
vid jordbrukets rationalisering.
Man har sagt att man inte kan sträcka
sig längre i strävandena att ge jordbrukarna
en likvärdig inkomst med andra
grupper än till de jordbrukare som har
10 eller 20 hektar. De som är under den
nivån, måste antingen söka sig extrainkomster
på andra områden eller också
leva på lägre standard. Tyvärr kommer
kanske något liknande att gå ut
över en hel del försäljningsställen.

Om de försäljningsställena försvinner,
går det ut över husmödrarna på många

håll. Om det nu kostar jordbruket, leverantören,
en extra avgift att leverera
till dessa mjölkförsäljningsställen som
hittills, är det inte tal om att de små
försäljningsställena inte har subventionerats
på de störres bekostnad. Men det
kan gå så, att man får olika priser i
olika affärer och att husmödrarna hellre
betalar ett öre mera för att slippa
springa långa vägar. Dessa saker får de
underhandlare som nu sysslar med dem
söka lösa. Jag har lika stor omtanke
om dessa små mjölkhandlare som om
det mindre jordbruket, men det är inte
alldeles säkert att utvecklingen går i
den riktning man helst vill.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Håstad sade om önskvärdheten av
att livsmedelshandeln rationaliseras.
Det bör inte råda några delade meningar
om detta, varken på producent- eller
på konsumenthåll.

Jag har begärt ordet av två anledningar.
Som här redan påpekats i debatten
pågår förhandlingar, och det är
därför ingen anledning att uttala några
mera preciserade meningar. Det första
jag vill säga är emellertid ett ord för
att uttrycka min tillfredsställelse med
att näringsfrihetsombudsmannen påtalat
det fortfarande gällande avtalets olämplighet.
Det innebär ju, att en viss genomsnittskvantitet
mjölk skall levereras varje
dag för att leverans över huvud taget
skall kunna ske. Detta strider givetvis
mot den näringsfrihetslagstiftning vi
har. Det är mycket tillfredsställande att
näringsfrihetsombudsmannen tagit upp
denna fråga.

När förslaget om leveransavgifter kom
påpekade experterna, att om man har
enhetliga leveransavgifter, så blir kostnaderna
per liter orimligt varierande.
Om man har en leverans på 1 000 liter
blir kostnaderna 0,3 öre per liter och
har man en leverans på 100 liter blir
kostnaderna 3 öre per liter. Självfallet

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

finns det inga möjligheter att hävda,
att dessa avgifter utgör de verkliga kostnaderna.

Jag skulle här vilja uttala det önskemålet
eller, för att uttrycka det mycket
mildare, den förhoppningen, att affärerna
får betala de verkliga kostnaderna.
Det skulle alltså bli någonting annat än
de generella avgifter man här tänkt sig.
De verkliga kostnaderna tror jag inte
att de som säljer mjölk skall ha något
särskilt emot att betala.

Mejeriförbundet har anmärkt, att det
inte går att differentiera avgiften. Då
skulle jag vilja säga att detta inte på
något sätt är en okänd företeelse inom
handeln i övrigt. Skulle det vara omöjligt
att på detta område åstadkomma
differentierade avgifter, då är det att
beklaga. Jag antar emellertid att det
bara är en tillfällig förhandlingsposition.

Sedan kanske man kan tillägga ännu
en sak, herr talman. Experterna påpekade,
att om det funnits flera olika
leverantörer, då hade en dylik tvist
över huvud taget aldrig uppkommit.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 4

Den ekonomiska politiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående åtgärder för en
skyndsam räntesänkning.

I den 9 mars 1956 dagtecknad proposition,
nr 117, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat

förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken måtte
för tiden från och med den 1 juli
1956 till och med den 30 juni 1957 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
två i anledning av densamma väckta,
likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 538 av herr Birke
m. fl. och inom andra kammaren nr
708 av herr Hjalmarson m. fl., dels ock
två likalydande motioner angående åtgärder
för en skyndsam räntesänkning,
väckta inom första kammaren under nr
3 av herr Persson, Helmer, och inom
andra kammaren under nr 3 av herr
Hagberg m. fl.

I motionerna I: 538 och II: 708 hade
hemställts, »att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 117, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning rörande
riksbankens ställning och organisation,
bankofullmäktiges sammansättning och
eventuellt inrättande av ett bankråd
ävensom utredning och förslag till ändrad
lydelse av myntlagen, samt att riksdagen
måtte uttala, att sedelomloppet
icke till mer än högst två tredjedelar av
maximibeloppet för sedelutgivningen
bör vara täckt av skattkammarväxlar
och obligationer».

I motionerna 1:3 och 11:3 hade hemställts
»att riksdagen måtte förklara att
en skyndsam räntesänkning, i första
hand till nivån före april 1955, skall genomföras,
samt i skrivelse till regeringen
och riksbanksledningen begära
skyndsamma åtgärder i denna riktning».

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, nr 117;

2) att motionerna I: 3 och II: 3 samt
I: 538 och II: 708 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Svärd, Scihmidt,
Nordqvist i Karlskoga och Gustafson i
Göteborg, som ansett att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 117;

2) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 538 och II: 708 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
förutsättningslös utredning rörande dels
riksbankens ställning och organisation,
dels revision av myntlagen och dels
täckningsbestämmelserna för sedelutgivningen; 3)

att motionerna I: 3 och 11:3 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i det föredragna ärendet
finge omfatta jämväl bevillningsutskottets
betänkande nr 50 och statsutskottets
utlåtande nr 156.

Efter föredragning av bankoutskottets
hemställan anförde:

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! I dessa vårens och
riksdagsarbetets sista timmar och med
»den blomstertid som kommer» alldeles
inpå oss är det nog svårt att liaussa upp
någon större allmän entusiasm kring en
diskussion om den ekonomiska politiken.

Den gångna våren var länge ganska
trist och hopplös, men nu ser det ut
att ha vänt på allvar. Det har i någon
mån också vänt sig i fråga om den allmänna
ekonomiska politiken om man
räknar från förra våren. Vi har fått en
någorlunda rörlig ränta i stället för
den fastlåsta lågräntan, som vi hade år

Den ekonomiska politiken

efter år, oberoende av konjunkturerna.
Vi har fått någorlunda generellt verkande
kreditrestriktioner, men vi har fortfarande
kvar regleringar inom byggnadsverksamheten.
Därför är det som
det är på det området. Vi har fått löfte
om en skattesänkning, men det är en
skattesänkning som realiter lämnar kvar
en, relativt sett, alltjämt högre skattenivå
än vi hade för några år sedan, och
näringslivet har fått sin beskattning
ytterligare skärpt. Detta bara som prov
på att det, trots vissa vårtecken, är en
bit kvar till »blomstertiden» på den ekonomiska
politikens område.

Det utlåtande, som jag närmast skulle
anknyta till här, är ju bankoutskottets
utlåtande nr 30, som avgivits i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
m. m., dels väckta motioner
angående åtgärder för en skyndsam
räntesänkning.

Om jag tar den sista punkten först,
så gäller den motionerna I: 3 och II: 3,
där det hemställes om att riksdagen
måtte förklara, att en skyndsam räntesänkning,
i första hand till nivån före
april 1955, skall genomföras, och att
riksdagen i skrivelse till regeringen och
riksbanksledningen skall begära skyndsamma
åtgärder i denna riktning.

Såväl principiellt som med hänsyn
till det nuvarande läget är det väl ingen
som på allvar kan tänka sig, att riksdagen
skulle avge en förklaring om att
skyndsamma åtgärder skall genomföras
i den riktning som motionärerna tänkt
sig. Som utskottets majoritet framhåller
måste den restriktiva politik
som accepterats av riksdagen medföra
olägenheter både för enskilda företag
och enskilda människor, men det måste
ju vägas mot avsikten med restriktiviteten,
nämligen att söka bevara ett fast
penningvärde och full sysselsättning.
Utskottet hemställer att motionerna inte
skall föranleda någon riksdagens åtgärd,
och det gör givetvis även vi re -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

servanter i den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna reservationen.

Den andra, eller kanske rättare sagt
den första anledningen till utlåtandet
är ju Kungl. Maj:ts proposition nr 117
angående sedelutgivningen. Även här
slutar utlåtandet och reservationen med
samma hemställan, nämligen att riksdagen
må bifalla Kungl. Maj :ts proposition,
som går ut på rätt för riksbanken
till en viss höjning av sedeltaket fram
till den 30 juni 1957.

Vi reservanter har gått med på detta
som en provisorisk lösning, fastän vi
har klart för oss att en ny höjning av
sedeltaket i dagens läge av människorna
ute i landet kommer att tolkas som
ett tecken på bristande framgång i kampen
mot de inflationistiska krafterna
och därför rent psykologiskt kan vara
mindre lyckligt. Vi har emellertid också
klart för oss att det i vissa tillspetsade
lägen under de närmaste åren kan vara
nödvändigt, att riksbanken får en ökad
rörelsefrihet och att man av den anledningen
behöver få sedeltaket höjt på
detta sätt.

Vad utskottets majoritet och vi reservanter,
d. v. s. högern och folkpartiet,
har olika meningar om är dels inställningen
till motionerna I: 538 och
II: 708, dels i vissa avseenden synen
på den allmänna ekonomiska politiken,
som har tagits upp i detta sammanhang.

I fråga om de nyssnämnda motionerna
anser vi reservanter att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en förutsättningslös uterdning
rörande dels riksbankens ställning och
organisation, dels revision av myntlagen,
dels ock täckningbestämmelserna
för sedelutgivningen.

Vad sedelutgivningsrätten beträffar
har en mycket sakkunnig kommitté, som
har avgivit ett utlåtande, daterat i november
1955, kommit till att man bör
avstå från alla anspråk på bindning
av sedelutgivningen och har alltså mer
eller mindre hamnat i en ren pappers -

myntfot. Vi reservanter är inte med på
den galoppen. Vi kan inte komma ifrån,
att det från de flesta synpunkter för alla
parter skulle vara till utomordentligt
stor fördel om man kunde få fram acceptabla
regler för sedeltäckningen. Å
andra sidan är vi inte beredda att tillstyrka
motionärernas förslag. Detta förslag
är för övrigt knutet till den provisoriska
lagstiftningen angående sedelutgivningsrätten
och var väl närmast
tänkt som en provisorisk anordning
under en övergångstid för att begränsa
statens upplåning i riksbanken.

Vi reservanter har ansett att frågan
är av så komplicerad art, att den måste
bli föremål för en utredning, som vi
alltså föreslår.

Vi anser vidare att alla skäl talar för
att man även verkställer en utredning
angående riksbankens ställning och organisation,
bankofullmäktiges sammansättning,
eventuellt inrättande av ett
bankråd o. s. v., detta till komplettering
av sedelutgivningskommitterades
betänkande. Kommittén har varit inne
på denna fråga men har inte ansett att
den ligger inom dess uppdrag. Alla ledamöter
i kommittén har tydligen tillerkänt
frågan stor betydelse, och en ledamot
har till och med uttalat att han
inte har ansett att man kunde ta ställning
till frågan om sedelutgivningsrätten
och därmed sammanhängande problem,
utan att frågan om riksbankens
ställning och riksbanksfullmäktiges
sammansättning m. m. först fått sin lösning.

För närvarande är det ju så, att sex
fullmäktige utses av riksdagen och den
sjunde av Kungl. Maj:t. Riksdagen utser
normalt bara riksdagsmän, som ju
är mer eller mindre bundna av förhållandet
till sina respektive partier. På
många håll i världen finns det bestämmelser
om att det i ledningen för centralbanken
inte får sitta några parlamentsledamöter
eller att dessa i varje
fall inte får vara i majoritet. Med hänsyn
till betydelsen av de avgöranden

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

som måste fattas i bankofullmäktige vore
det naturligtvis på sin plats, att där
sutte personer med verklig sakkunskap i
ekonomiska och finansiella frågor och
med praktisk erfarenhet.

Vad som är önskvärt är för övrigt att
man kan komma till någon anordning
som ger riksbanken större självständighet
och större ansvar i fråga om åtgärdet
för penningvärdets bevarande.
Även om riksbanken får ökad självständighet
utesluter detta inte på något sätt
en samverkan mellan banken och statsmakterna
i frågor av väsentlig betydelse
inom den allmänna ekonomiska politiken.
Erfarenheterna från länder, där
centralbankens självständighet är starkt
markerad, visar att detta mycket väl går
för sig.

Problemet är i alla fall inte så enkelt,
och det är därför som vi reservanter
vill ha en utredning. Med hänsyn till
problemets art måste det vara en parlamentariskt
starkt sammansatt utredning.

Både majoritetsutlåtandet och reservationen
understryker vikten av en ökad
valutareserv som en av de väsentligaste
målsättningarna för den ekonomiska
politiken, detta inte minst med tanke
på den fulla sysselsättningen. Av den
anledningen är också majoriteten och
reservanterna överens om att den restriktiva
ekonomiska politiken för närvarande
måste fullföljas, men här kommer
det till en skiljegräns mellan oss,
även om denna inte kommer till så bestämda
uttryck i själva skrivningen.

Majoriteten pekar på att den ökning i
investeringsviljan som visat sig — och
då tänker man närmast på den privata
företagsamheten — ytterligare understryker
vikten av att den restriktiva politiken
fullföljes. Vi reservanter menar
ungefär tvärtom. Vi anser att en stagnation
i produktionen inte skulle hjälpa
utan i stället försvåra möjligheterna
att komma till rätta med de inflationistiska
och balnnsstöronde krafterna —

Den ekonomiska politiken

om man ser saken på litet längre sikt
och inte bara för dagen.

Det märkliga är, att samtidigt som
nästan alla socialdemokratiska statsråd
och andra socialdemokratiska potentater
talar om hur nödvändigt det är att
öka produktionen inom näringslivet och
alldeles särskilt inom exportindustrien,
och samtidigt som man bedyrar sin
företagsvänlighet, så vidtar man undan
för undan åtgärder, direkt riktade mot
näringslivet och särskilt mot näringslivets
investeringsmöjligheter.

Förra våren var dåvarande finansministern
på det klara med att det var
konsumtionen som borde beskäras genom
ett tvångssparande. Det gick nu
inte, och vad skedde i stället? Jo, man
skärpte företagsbeskattningen dels genom
att permanenta skärpta bestämmelser
i fråga om avskrivningar och i fråga
om principerna för värdering av varulager,
dels genom att man höjde den
statliga bolagsskatten med 25 procent.
Man återinförde investeringsavgiften,
som fördyrar inte bara nyinvestering
utan även ersättningsanskaffningar för
förslitna maskiner och anläggningar.
Man skärpte byggnadsregleringen på ett
sätt som i första hand gått ut över näringslivets
nybyggnader. Man kan inte
heller komma ifrån att åtstramningen
på kreditmarknaden och räntehöjningen
i hög grad försvårat just investeringarna
inom näringslivet, som alla anser
så önskvärda. De allra flesta förstår
nämligen hur nödvändigt det är att
vi följer med i den tekniska utvecklingen,
om vi inte skall komma alldeles bort
i den utländska konkurrensen. Man behöver
inte ta upp vare sig automationen
eller atomenergien i detta sammanhang
för att få klart för sig att en industriell
utveckling pågår i världen just nu, där
vi får oerhört svårt att ta igen vad vi
förlorar, om vi inte är med i främsta ledet
från början. Alla torde väl också innerst
inne vara överens om att på aldrig
så liten sikt har det allmänna, de anställda
och hela landet den största väl -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

signelse av att produktionen ökas och
att kakan som kan delas blir större och
större.

Så har vi också den andra sidan av
saken, och det är konsumtionen. Här
säger reservanterna att en riktig avvägning
inellan önskemålen om omedelbar
konsumtion och investering i själva
verket är avgörande för den ekonomiska
standardens utveckling på något längre
sikt. Att angripa konsumtionen direkt
för att få utrymme för en aldrig så
önskvärd ökning av produktionsmöjligheterna,
är ju ett politiskt äventyr
som man kan kosta på sig i diktaturländer,
där man inte har problem av
den art vi här brottas med. Det finns
emellertid en indirekt väg, gångbar
även i ett demokratiskt samhälle, som
vi alla börjar inse den stora betydelsen
av, och det är sparandet. Tyvärr är det
dock så att regeringen även här, sin
vana trogen, helst vill gå fram tvångsvägen.
Jag berörde nyss de förslag som
kom i fjol våras om ett särskilt tvångssparande.
Vid den tidpunkten och på
kort sikt var tanken i och för sig inte
dum. Oppositionen gick emellertid emot
den, och t. o. m. en del bondeförbundare
opponerade sig. Även inom finansministerns
egna led var man en smula
betänksam, och förslaget kom inte ens
fram i riksdagen. I misshumör över detta
klippte finansministern då till med
denna 25-procentiga höjning av bolagsskatten,
sedan han vitt och brett predikat
om att det inte var produktionen
utan konsumtionen som borde vingklippas.
Det vill säga: han handlade tvärtemot
vad han argumenterat.

Den motgång regeringen rönte i fråga
om tvångssparandet har inte hindrat
den att genomföra tvångssparandet på
sitt eget sätt. Vi har i år en budget som
är starkt överbalanserad. Utan att gå in
på några detaljer kan man konstatera,
att det finns ett faktiskt budgetöverskott
på ungefär en miljard, och detta är inte
något annat än ett tvångssparande.

Nu finns det kanske en del som tyc -

ker att det i och för sig borde vara likgiltigt
om man har ett frivilligt sparande
eller ett tvångssparande. Det enda
att här tillmäta betydelse borde vara
sparandets storlek. Ett sådant resonemang
kan vi inom högerpartiet inte acceptera.
Vi anser oss rent principiellt
böra stödja främst det frivilliga sparandet,
men vi anser också att ett sådant
sparande är mér effektivt än tvångssparandet.
Det är angeläget att man får
människorna att engagera sig positivt,
inte negativt, som vid tvångssparandet.
Det frivilliga sparandet är ett uttryck
för personlig omtanke och personlig
planering för framtiden, som ger ansvar
och ansvarsmedvetande.

Ett tvångssparande har också den
nackdelen, att det skapar risker för
omedelbara kompensationskrav. Alldeles
självklart innebär det också risk för
ökade statsutgifter. Har staten gott om
pengar, så har riksdag och regering
svårt att säga nej till nya krav och utgifter.
På så sätt kan det sparande man
åstadkommit genom tvånget ganska
snart vara uppätet, och enda resultatet
blir, att statsutgifterna befinner sig på
cn högre nivå. Att tvångssparandet dessutom
framkallar motvilja och irritation
är ju ganska naturligt. Folk börjar försöka
att komma undan. Det uppkommer
behov av kontroll och övervakning. Det
förhållandet, att tvångssparandet tillgripits
i människornas eget intresse, förändrar
inte saken. Risk föreligger under
alla förhållanden för att man får en
fortsatt brist på frivilligt sparande, kanske
rent av en större brist än förut.

Inom högerpartiet har vi i många år
arbetat för att det frivilliga sparandet
skulle stimuleras. Det var därför ur
vår synpunkt en tacknämlig sak, när
regeringen i fjol tog upp premiesparandet.

I år har högern en hel rad av sparmotioner,
som remitterats till bevillningsutskottet
och som av detta bordlagts
till höstriksdagen. Vi har upprepat
en motion från tidigare år om premie -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

ring av visst bostadssparande. Vi har
föreslagit, att den som sätter in pengar
på ett särskilt bostadskonto upp till ett
belopp av sammanlagt 5 000 kronor för
ensamstående och 10 000 kronor för gifta
på en femårsperiod skall få dra av
beloppet i sin deklaration. Tar vederbörande
ut pengarna för att bygga ett
eget hem eller för att skaffa sig en bostadsrättslägenhet,
skall skattebefrielsen
bli definitiv. I annat fall skall insättningen
så småningom återföras till
beskattning. I år har jag med intresse
lagt märke till att Socialdemokratiska
ungdomsförbundet krävt en liknande
anordning. Förslag om bostadssparande
har ju för övrigt framkommit även från
andra håll och varit föremål för behandling
här i riksdagen. Vi tror oss våga
påstå, att vårt förslag till bostadssparande
är realistiskt och genomförbart
med god vilja.

För den som redan har ett eget hem
eller en bostadsrättslägenhet har vi också
ett förslag. Vi vill att den som gör
större amortering än »normalt» skall
tå göra ett visst avdrag i deklarationen,
högst med 700 kronor. Man kan naturligtvis
inte direkt fastställa vad som
är normal amortering. I stället får man
tillgripa en schablon. Det förslag vi
lagt fram går ut på att l''/3 procent av
taxeringsvärdet skall anses vara en normal
amortering, men procentsatsen och
principen härutinnan kan naturligtvis
diskuteras.

Vi har vidare föreslagit en höjning av
försäkringsavdraget till 400 kronor för
ensamstående och 800 kronor för gifta,
och vi föreslår en höjning av avdraget
för kapitalinkomst till 200 kronor för
ogift och 400 kronor för gifta.

Vi föreslår också, att aktiesparande
skall behandlas som annat kapitalsparande.
På inånga håll i det här landet
hyser man ju misstro till aktier. Dels
innebär aktieköp, anser man, en spekulation
och det ordet har fått en ful
klang, bland annat genom propagandan
från vissa håll under många år. Dels
2 — Andra kammarens protokoll 1956. N,

Den ekonomiska politiken

förbinder man aktier med den mystiska
storfinansen, som brukar plockas fram
vartannat år strax före valen. Men det
är inte i alla länder man resonerar på
samma sätt. I Amerika t. ex. försöker
man uppmuntra och gynna aktiesparandet.
Man medger skattefrihet för viss del
av utdelning på aktier. Resultatet tycks
ha blivit, att aktierna blivit spridda på
ett helt annat sätt än här. Det finns stora
bolag med mer än 100 000 aktieägare.
Inom högerpartiet har vi tyckt att detta
är en åtgärd, som man borde kunna
ta efter i vårt land. Vi har därför föreslagit
ett extra avdrag på 150 kronor
för ensamstående och 300 kronor för
äkta makar, då det gäller utdelning på
aktier eller andel i ekonomisk förening.

Nu hoppas jag att ingen tror, att jag
tror att stimulerandet av det frivilliga
sparandet skulle lösa alla hithörande
problem. Det gör jag inte. Men jag tror
att det skulle vara en god hjälp i dagens
läge och ett inte föraktigt vapen
i kampen för penningvärdets bevarande.

Jag tror också, att en smula företagsvänligare
politik och ett återinförande
av de enskilda företagens möjligheter
till ett ökat företagssparande skulle i
hög grad löna sig på litet längre sikt.

För övrigt skall jag inte här ge mig
in mera på det stora komplex, som den
ekonomiska politiken utgör. Andra
kommer att belysa andra delar av det.
Jag skall här bara sluta med att yrka
bifall till den av herr Ewerlöf in. fl.
avgivna reservationen.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Herr Nordqvist har i
det föregående behandlat de motioner,
som utskottet i sin tur behandlat, och
jag skall inte upprepa vad han har
sagt, utan kommer att ansluta mig till
hans yrkande.

Den aktuella situationen i vårt finansiella
läge kan kort beskrivas med en
hänvisning lill förändringarna under
24

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

ett år per 30 april. Statsskulden liar ökat
med i det närmaste 1 miljard kronor.
Riksbankens innehav av statspapper
och övriga svenska obligationer med
avdrag för förändringarna på statsverkets
giro i riksbanken har ökat ungefär
3U miljard kronor. Affärsbankernas
innehav av statspapper har minskat
med ca 70 miljoner kronor.

Man kan således fortfarande konstatera,
att statsskuldökningen till en mycket
stor del måst placeras i riksbanken.
Belysande för utvecklingen är, att
riksbankens innehav av skattkammarväxlar
under 1954 ökade med 340 miljoner
kronor och under 1955 med 870
miljoner kronor. Om storleksordningen
av ökningen under 1956 är det försiktigast
att nu ej uttala sig. Att det blir
en ökning av stora mått, kan man väl
våga påstå.

Affärsbankernas inlåningsöverskott
har sedan den 30 april 1955 ökat med
600 miljoner kronor till motsvarande
datum i år. De offentliga betalningsmedlen
har under samma tid ökat med 340
miljoner kronor och riksbankens valutareserv
med 120 miljoner kronor, men å
andra sidan har affärsbankernas ställning
gentemot utlandet för dem inneburit
en nettoskuldökning med 60 miljoner
kronor.

Emellertid är situationen på valutafronten
ej så gynnsam och så hoppfull
som dessa siffror ger vid handen. De
preliminära beräkningarna för 1955
års bytesbalans utvisar en brist på 370
miljoner kronor, som tydligen blott till
ringa del reglerats via valutareserven.
För 1956 beräknar nationalbudgetdelegationen
bristen till 440 miljoner kronor.
Reservanterna har måst peka på
sambandet mellan valutautvecklingen
och riksbankens penning- och kreditskapande
verksamhet. Även utskottsmajoriteten
har berört problemet. Jag
erinrade om detta samband i dechargedebatten
den 21 mars och nödgas upprepa
frågan om vi — särskilt när ökningen
av utlandskrediterna skall be -

talas — i längden kan balansera med
en ännu lägre valutareserv.

Beträffande valutafrågan i övrigt skall
jag stanna här, då jag vet att andra inlägg
från reservanternas håll kommer
att göras.

Sedan måste jag göra två påpekanden
beträffande utskottsmajoritetens uttalande
på sid. 6 och 7. Det sägs där att
»en ökning av statens lån i riksbanken
i och för sig kan vara förenlig med samhällsekonomisk
balans.» Ja, det är riktigt.
Men så säger man också: »Huruvida
det faktiskt är det i ett föreliggande
fall, kan inte avgöras genom ett
studium av riksbankens balansräkning
utan endast genom en analys av de aktuella
tendenserna inom samhällsekonomien.
» Nu frågar jag: Är verkligen de
aktuella tendenserna inom samhällslivet
i dag sådana, att en ökning av statens
lån i riksbanken i och för sig kan
vara förenlig med samhällsekonomisk
balans, särskilt när man tänker på den
yttre balansen?

På sidan 7 säger man: »Den ökning i
investeringsviljan som framkommit vid
en undersökning i mars månad, understryker
likaså vikten av att den restriktiva
politiken fullföljes. Det bör i detta
sammanhang också erinras om att kreditpolitiken
under nästkommande budgetår
kommer att påverkas av den
minskning i banklikviditeten, som den
överbalanserade budgeten kommer att
medföra under första halvåret 1957.»
Ja, det beror på det, ty det beror på
om detta medför en minskning av statens
engagemang i riksbanken.

Då jag nu måste begränsa mig, skall
jag inte ta upp en ingående argumentering
i fråga om metoden totalbalansering
contra metoden frivilligt sparande
annat än i form av två frågor. Den ena
är: Vilken metod leder på lång sikt till
största mängden sparande och företrädesvis
långfristigt sådant?

Jag vill betona att en förutsättning för
att den frivilliga sparmetoden skall lyckas
är förtroende till penningvärdet. Vi

Onsdagen den 30 maj 195G fm.

Nr 24

är väl också numera alla överens om att
vi måste mobilisera ett sparande av helt
annan storleksordning än det vi nu
presterar. Vi är säkerligen också överens
om att vi inte kan mycket länge till
föra en så investeringsbegränsande politik
som vi nu för. Årets riksdag har
givit oss alltför många exempel på hur
det står till med våra finansiella och
reela resurser. Det kan kanske vara på
sin plats att framföra några exempel på
de aktuella investeringsbehoven:

transportväsende, kraftverk, telefoner
och industri, forskningsväsendet, exempelvis
inom medicinens område, utnyttjandet
av atomenergien, elektroniken,
som herr Nordqvist berörde, näringsforskning
etc. Inom det sociala området
gäller det bostäder, särskilt med tanke
på 1940 års stora barnkullar, sjukhus,
särskilt de mentala, anstalter för nykterhetsvård
och fångvård. Inom det
kulturella området har vi skolor, högskolor,
universitet och bibliotek; det
gäller vidare samlingslokaler, ungdomsbibliotek
m. fl. anordningar, som är ägnade
att befordra ungdomens karaktärsdaning
och utbildning, samt en allmän
höjning av vårt folks kulturella nivå.

Den andra frågan är den om företagsbeskattningen
— jag begränsar mig till
denna — i förening med inskränkning i
rätten till fria avskrivningar och skyldigheten
att under sex år omvärdera —
en fin omskrivning för »att skriva upp»
— lagervärdena, ej nu kommer att försvåra
framstegsutvecklingen.

Hur kommer det att gå med vårt
folks standardhöjning och de anställdas
trygghet? Att företagssparandet kommer
att minskas i motsvarande grad
som pålägget är det ingen överdrift att
påstå. Låt mig ta två exempel, ett avseende
ett litet, nybildat företag, ett avseende
ett gammalt ansett företag, båda
solida.

Det lilla företaget startades 1954. Rörelsen
gick ihop, men på det året får
företaget betala skatt på de kostnader

Den ekonomiska politiken

som är förenade med nybildningen. Jag
vill tillägga att det har icke i företaget
gjorts annat än normal avskrivning
på anläggningen. Varulager fanns det
praktiskt taget intet att göra avskrivning
på.

Nästa år går rörelsen enligt beräkningar
med en god omsättning och ett
gott överskott. Det görs normal avskrivning
på anläggningen, och varulagret
har skrivits ned till den tillåtna gränsen,
men detta varulager är i förhållande till
omsättningen mycket litet, ungefär en
tiondel. Efter det att företagsledaren,
samtidigt aktionär, och övriga anställda
har fått en måttlig ersättning, blir det
en vinst på ungefär 17 000 kronor, men
den skatt som företaget får betala för
det gångna året är 10 500 kronor. Sedan
tillkommer preliminärskatt under det
löpande året.

Nu kan man fråga sig, varför vinsten
blivit så stor. Man har velat redovisa
denna vinst för att samtidigt kunna
göra högsta möjliga avsättning till reservfonden
för att företaget skall bli
solitt.

Detta är således ett exempel på svårigheterna
för de nyskapade företagen.
För att kunna få i gång ett sådant företag
och klara de skatteutgifter som jag
omnämnt fordras det kapitalstarka aktionärer.

Det andra företaget har under det
gångna året efter ungefär 49 miljoner i
avskrivningar redovisat en vinst på
32,5 miljoner, av vilken har utdelats
till aktionärerna 18 miljoner kronor,
men i skatter har betalats 52 miljoner
kronor. Det är ju en i förhållande till
överskottet och utdelningen ganska
kraftig skatt, men mina reflexioner
stannar inte här. Företaget har under
en följd av år gjort omfattande och för
landet gagneliga investeringar, och för
att klara alla kapitalutgifter har man
lagt upp en nyemission, som med den
överkurs som aktionärerna får betala
uppgår till 60 miljoner kronor, alltså
ett belopp som inte är så förfärligt myc -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

ket större än det belopp som företaget
har betalat i skatt.

Då det är aktionärerna som sätter till
det nya kapitalet i företaget, är det inte
inkonsekvent att också dra fram vad
aktieägarna får betala i skatt på de 18
miljonerna. Med förmögenhetsskatt kan
det taxeras till ungefär 70 procent av
utdelningen, det vill med andra ord
säga att från företaget kommer skatt till
stat och kommun i en storleksordning
av i det närmaste 65 miljoner kronor,
alltså ett belopp som är större än det
som bolaget genom nyemissionen tillförts.
Jag frågar: Är detta rimliga proportioner? Som

jag sade i början har jag ingenting
att tillägga om motionerna. Dem
har herr Nordqvist i Karlskoga tillräckligt
utförligt redovisat. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Med herr talmannens tillstånd vill
jag säga några ord i detta sammanhang
om statsutskottets utlåtande nr 156.

Jag skall inte fördjupa mig i alla de
detaljer, som är förenade med det betraktelsesätt
som är framfört i motion
nr 792 i andra kammaren, bakom vilken
även jag står som motionär. Resonemanget
är kort och gott, att de totala
vinster som staten kommer att få in av
LKAB:s överskott under budgetåren
1955/56 och 1956/57, tillhopa beräknade
till 192 miljoner, helt och hållet skall
reserveras för kommande investeringar
i LKAB, och för detta har det också avgivits
en motivering, mot vilken det i
och för sig inte är något att säga i fråga
om investeringarna. Men jag frågar:
Är det riktigt rätt att hela detta belopp
skall reserveras? Riksräkenslcapsverket
har icke ansett detta, utan verket har
framhållit att endast den ökning som
anses vara förenad med de här överskotten
i förhållande till normalt beräknade
överskott skall reserveras, och
till denna uppfattning har vi motionärer
velat ansluta oss. Vi har kommit till
att de belopp som man borde reservera

under dessa två budgetår skulle vara
vardera 30 miljoner kronor.

Jag tror det får räcka med vad jag
här sagt och ber, herr talman, att få
yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen nr 2.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! I den proposition som
behandlas i bankoutskottets föreliggande
utlåtande har föreslagits, att maximibeloppet
för riksbankens sedelutgivningsrätt
skall höjas från 5 800 miljoner
till 6 000 miljoner kronor. Som bekant
har en sakkunnigkommitté i november
1955 avlämnat ett betänkande om riksbankens
sedelutgivningsrätt och därmed
sammanhängande penningpolitiska
frågor. Då det emellertid icke varit möjligt
att på grundval av denna utrednings
betänkande framlägga förslag till lagstiftning
vid innevarande års riksdag,
har i föreliggande proposition föreslagits,
att den provisoriska lagstiftning,
som vi haft på området skall förlängas
att gälla under ytterligare ett år, d. v. s.
t. o. m. den 30 juni 1957. I propositionen
föreslås vidare, att guldinlösningsskyldigheten
inte skall gälla för riksbanken
under samma tid. Utskottet
hemställer nu till riksdagen, att den
skall bifalla det förslag, som utskottet
har framlagt och som innebär ett bifall
till vad man i propositionen har gjort
framställning om.

Även reservanterna har givit sin anslutning
till framställningen om att höja
det s. k. sedeltaket till 6 000 miljoner.
Vi har ju tidigare här i kammaren haft
många diskussioner om huruvida denna
höjning av det s. k. sedeltaket påverkade
inflationen, och man har ju från reservanternas
sida vid tidigare riksdagar
anmält avvikande mening i det stycket.
I det fallet har det tydligen nu
kommit till stånd en sinnesändring hos
reservanterna. Emellertid har man i
reservationen — och även herr Nordqvist
var inne på det i sitt anförande

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

— sagt, att detta att man höjer sedeltaket
kan ha en psykologisk verkan,
därför att man därmed kan ge sken av
att vi saknar tilltro till möjligheterna
att hålla balans i vår ekonomi. Jag tilllåter
mig, herr talman, betvivla, att det
är så många människor i detta land,
som över huvud taget har reda på hur
stort belopp sedelutgivningen omfattar.
Jag tror att det ligger en oerhört stor
överdrift i påståendet, att det skulle påverka
psykologiskt på det sätt som herr
Nordqvist här har anfört och som även
är anfört i reservationen.

Vi har ju alltjämt en mycket hög konjunktur,
och det är väl, föreställer jag
mig, en källa till glädje för oss allesamman.
De restriktiva åtgärder som har
vidtagits ifrån statsmakternas sida har
utan tvivel i hög grad bidragit till att
skapa den stabilitet, som vi ändå har i
dag. Om man konstaterar detta, så vill
jag emellertid också i det sammanhanget
erinra om att de restriktiva åtgärder,
som har tillgripits och som här
har vidrörts i de tidigare anförandena,
också har skapat svårigheter för stora
delar av vårt näringsliv. De har skapat
svårigheter för våra kommuner, och
alla som har haft eller har någon kontakt
med näringslivet och med kommunernas
möjligheter att fortsätta den tidigare
bedrivna politiken vet, att dessa
har blivit i hög grad begränsade, och
därigenom har svårigheter uppstått. Det
är inget att säga om dessa svårigheter.
Vad jag skulle vilja framhålla i det
sammanhanget är, att jag är förvånad
över att det finns människor, som synes
föreställa sig, att det skulle vara möjligt
att bedriva en restriktiv penningpolitik
utan att några svårigheter skulle märkas
inom någon del av samhället. Då
skulle ju hela denna politik ha misslyckats.
Det måste helt enkelt verka på sätt
som det gjorde, och även om det är beklagligt
är det, såvitt jag kan förstå, en
nödvändighet att man några år får känna
av denna politiks återverkningar.

Detta förhållande är ju inte rådande

Den ekonomiska politiken

enbart i vårt land. Även andra länder
brottas med likartade svårigheter, vilket
helt enkelt inte hänger samman med
den politiska regimen, detta åtminstone
att döma av de förhållanden som är rådande
exempelvis i England och i Västtyskland,
ty där har man samma svårigheter,
svårigheter som är i lika hög grad
besvärliga både för den enskilda människan
och för statsmakterna att behärska.
Trots den restriktivitet vi tillgripit
har vi alltjämt en investeringslust
framför allt inom industrien, som är
mycket hög, och att komma till rätta
med denna syns vara mycket svårt.
Denna investeringslust bottnar väl i
första hand i att vi har en mycket god
konjunktur, att företagen gör stora vinster,
vilket allt skapar lust och förutsättningar
för fortsatta investeringar.

En sak som ju är bekymmersam är
svårigheterna att kunna skapa balans
i vår utrikeshandel. Vi hade ett underskott
1955 på 400 miljoner kronor, och
enligt en nyligen lämnad prognos har
man anledning räkna med ett lika stort
underskott i balansen för 1956. Det är
bekymmersamt att det skall vara på det
sättet, men såvitt jag kan förstå finns
det inga möjligheter att kunna rätta till
detta förhållande i en handvändning.
Med den politik vi bedriver i vårt utbyte
av varor med andra länder är det
emellertid en sak som man är tvungen
att beakta, nämligen att man så fort
som möjligt försöker komma i ett läge,
där man fått balans mellan vad vi säljer
och vad vi köper.

I stort kan man väl säga, att vi är
tämligen ense om att denna restriktiva
politik skall föras. Reservanterna säger
att de tycker, att man borde inrikta sig
på att skapa en större restriktivitet genom
andra åtgärder än som hittills företagits.
De säger: »Den privata företagsamheten
har i dämpande och investeringshämmande
syfte pålagts särskilda
skatter och kreditrestriktioner. Utskottet
vill emellertid framhålla det betänkliga
i att låta tyngdpunkten i de in -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

flationsbekämpande åtgärderna alltför
stelt och ensidigt läggas på produktions-
och investeringssidan.»

Som bekant har ju näringslivets representanter
vid åtskilliga tillfällen
framfört kritik mot denna politik framför
allt när näringslivet drabbats av
densamma. Man har då på det hållet
sagt, att det vore önskvärt att det vidtoges
en ytterligare åtstramning, och i
det hänseendet rekommenderar man att
den lägges på vad man kallar konsumtionssidan.
Det var inte utan att jag
blev mycket intresserad av herr Nordqvists
i Karlskoga uttalande i reservanternas
skrivning, som jag tidigare citerat,
om det var detta reservanterna avsåg
med sin skrivning, nämligen att
man inte så här ensidigt skulle lägga
på produktionen och investeringssidan
dessa restriktiva eller inflationsbekämpande
åtgärder.'' Jag undrade om herr
Nordqvist i Karlskoga skulle komma till
samma slutledning som företrädarna
för näringslivet. Det gjorde han emellertid
inte. I stället förklarade han att
det var ett ökat sparande man hade
tänkt på, när man skrev på detta sätt
i reservationen. Ja, vi har tidigare i
denna kammare haft många livliga diskussioner
just om räntans betydelse
för sparandet här i landet, och många
gånger har det då förklarats att den
låga räntan har varit orsaken till att
människor inte velat spara i tillräcklig
utsträckning. Vi har också vidtagit en
hel del åtgärder för att stimulera sparandet,
och i dag sparar människorna
för all del ganska bra. Det har emellertid
inte sparats så mycket, att det har
räckt till allt det vi haft lust att investera,
och det är det som har skapat
svårigheter.

Att räntesatsen inte har haft den betydelse
för sparandet, som man ofta
gjort gällande, kan alla i dag konstatera.
Räntan har inte påverkat sparandet
så som man föreställt sig. I en diskussion
här i kammaren för flera år sedan
förklarade herr Ohlin att även en så

obetydlig räntehöjning som Vie procent
skulle kunna stimulera sparandet
här i landet. Sedan har vi som bekant
fått en avsevärt högre ränta.

Eftersom herr Schmidt har begärt
ordet efter mig skulle jag önska att han
ville ge ett klart besked på denna fråga:
Vilka åtgärder är det reservanterna avser
med den skrivning, som jag här
har citerat? Delar de näringslivets representanters
uppfattning, att åtgärder
skall vidtagas mot konsumtionssidan,
och vilken del av konsumtionssidan är
det i så fall man tänker sig att ingripa
mot för att motverka inflationen?

Om man där leker med tanken att införa
en ny omsättningsskatt, hur skulle
den då verka? Jo, den skulle höja priserna,
och med höjda priser följer höjda
löner. Därmed skulle vi vara inne i den
skruvning, som vi tidigare haft, och
som nu till allas glädje visat tendenser
att upphöra.

Eller är det reservanternas avsikt att
vidtaga åtgärder för att begränsa produktionen?
Därmed går man i så fall
ifrån vad vi alla tidigare varit överens
om att värna, nämligen den fulla sysselsättningen.
Är detta vad reservanterna
avser? Det skulle utan tvivel bidra till
att förbättra förhållandena i här berörda
avseende, men då vi alla hittills har
varit ense om att upprätthålla den fulla
sysselsättningen, kan det väl knappast
vara detta, som reservanterna har tänkt
sig.

I den avgivna högermotionen, som
också bär behandlats av utskottet, har
föreslagits att man skulle frigöra riksbanken
från beroendet av regering och
riksdag. Det skulle inrättas vad man
kallar ett bankråd, som skulle ha rätt
att — som det heter i motionen — helt
eller delvis välja bankofullmäktige. Men
riksbanken är ju riksdagens verk, och
man kan väl inte tänka sig en riksbanksledning,
som för en politik, och
en riksdag och en regering, som för en
helt annan politik. Alla är väl på det
klara med att detta skulle skapa ett

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

ännu större virrvarr i den ekonomiska
politiken än vad reservanterna i sina
värsta utsvävningar försöker göra gällande
att det råder nu.

Att inrätta ett sådant bankråd kan
enligt utskottsmajoritetens mening inte
vara en framkomlig väg. Reservanterna
säger att ledamöterna i detta råd skulle
vara opolitiska personer, men även om
de inte är politiskt mantalsskrivna i något
visst parti, så finns det väl knappast
några sådana personer, som det här
skulle bli fråga om, som inte har en
politisk åsikt, och den skulle givetvis
komma att slå igenom vid deras bedömning
av olika frågor. Det går sannolikt
inte att frigöra sig från politiska
åsikter vid bedömningen av sådana
ting, som det här skulle bli fråga om.
Utskottsmajoriteten har därför icke ansett
sig kunna tillstyrka förslaget om en
utredning i detta avseende, utan vi har
yrkat avslag på det i motionen framförda
yrkandet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköldin talar om
en sinnesändring, men jag undrar om
inte den sinnesändringen i hög grad
ligger hos herr Sköldin själv. Det ber
jag i så fall att få betyga honom min
högaktning för.

Herr Sköldin drog också upp den
gamla frågan om räntans betydelse för
sparandet. Är det inte lika bra att vi
begraver den stridsyxan nu? I min
partichefs frånvaro vill jag dock påpeka,
att herr Ohlin har aldrig sagt, att
Vin procent har någon direkt betydelse
för själva sparandet, utan när han talade
om Vie procent, avsåg han det allmänna
penningpolitiska resonemanget.
Herr Sköldin kanske vill ta och se efter
i protokollet, hur det förhåller sig.

Den ekonomiska politiken

Om investeringslusten sade herr Sköldin,
att den beror på att företagen har
stora vinster. Men om man nu bedrivit
sin näring på ett förtjänstfullt sätt och
fått dessa vinster, så är väl detta ingenting
att klandra. Investeringslusten beror
på teknikens framsteg och därför
att vi vill, att svensk industri skall
kunna stå sig i konkurrensen med den
utländska. Detta är vi alla så överens
om att jag inte tycker att vi behöver
ödsla mera ord på det.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall beröra ett par
av de punkter, som herr Sköldin var
inne på och där han riktade sig direkt
mot mig.

Herr Sköldin talade om sedeltaket
och det psykologiska inflytande, som
dettas höjande av mig påståtts kunna
ha på folk. Herr Sköldin sade, att folk
i allmänhet inte alls har reda på hur
högt sedeltaket är, och det håller jag
fullkomligt med om. Jag kan också
hålla med om att folk i allmänhet inte
vet vad det betyder, om man hör att
sedeltaket höjts från 5 800 miljoner till
6 000 miljoner. Men när folk i tidningarna
läser om att sedelutgivningen ökar
— att sedeltaket höjs — blir de misstänksamma,
oavsett vad de vet om betydelsen
av detta i realiteten. Detta kan
minska deras allmänna förtroende för
penningvärdet, vilket i sin tur påverkar
så känsliga faktorer som sparandet.
Man kan inte bortresonera, att saken
har sin stora betydelse.

Herr Sköldin kom också in på räntan
och de debatter, som här i riksdagen
förts om vad räntan skulle betyda
för sparandet. Jag har ju inte varit i
kammaren så länge, men jag har i alla
fall suttit här i snart fyra år. De räntedebatter,
som förts under denna tid,
liar sällan rört tillgångssidan utan mera
den andra sidan, d. v. s. efterfrågesidan.
Trots vad som sagts av en del

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

nationalekonomer är kapitalräntan naturligtvis
av en viss betydelse även på
tillgångssidan, men den har säkert
mindre betydelse där än på efterfrågesidan.

Vad riksbankens organisation beträffar
sade herr Sköldin, att det finns inga
opolitiska personer. Nej, det gör det
kanske inte — de flesta människor har
en politisk uppfattning. Men det är en
oerhörd skillnad mellan att sätta aktiva
politiker, vilka är direkt engagerade
i de politiska partierna, som ensamma
bestämmande i en riksbank, och
att sätta politiskt icke aktiva personer
i ledningen. Vi har ju understundom
sett vart det kan leda, när man placerar
politiker på sådana poster. Herr
Sköldin säger, att man inte kan föra en
politik, där riksbankens ledning opererar
oberoende av statsmakterna. Det
var precis vad jag sade, men jag sade
samtidigt, att erfarenheten från andra
länder, där centralbankernas självständighet
är starkt markerad, visar att ett
samarbete mellan banken och statsmakterna
trots detta går bra.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Nordqvist i
Karlskoga sade om sedeltakets höjd
och hur detta uppfattas gav mig såvitt
jag förstår rätt i mitt påstående, att
folk i allmänhet över huvud taget inte
har reda på hur högt sedeltaket är, alltså
hur stor sedelutgivningen är. Men
vad som har den största betydelsen när
det gäller förtroendet för penningvärdet
tror jag är att skapa ett läge med
stabila priser. Det är detta som eftersträvas,
och bankoutskottet understryker
ju också att det är nödvändigt.

Jag återgav ur minnet vad herr Ohlin
hade sagt. Jag erinrar om att debatten
den gången gällde, huruvida räntan
hade någon betydelse för folks lust att
spara, och herr Ohlin åberopade en finansman
— om det var i Amerika eller
England kan jag inte erinra mig ■—

som just anfört detta, att Vl6 procent
ändå hade en psykologisk betydelse.
Jag tror att jag kan styrka detta, om jag
går till protokollet, och jag skall försöka
att visa herr Schmidt det under
dagens lopp.

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Den alltjämt lika centrala
frågan i den ekonomiska debatten
är hur man skall kunna åstadkomma
en stabil prisnivå förenad med full
sysselsättning. Tvisten gäller vilka medel
man skall använda och vilka vägar
man skall gå för att förena dessa båda
faktorer. På senare tiden har det, skulle
jag tro, gått upp för allt flera hur meningslöst
det är med löneökningar, som
bara får nya prisstegrinagr till följd.
Med denna bakgrund skulle man kunna
utgå ifrån att det funnes psykologiska
förutsättningar för enighet kring en
restriktivare politik, som på alla områden
anpassades efter de resurser som
föreligger. Jag tror att vi måste sluta
upp med att ta ut de ökade produktionsresurserna
i förskott. Det duger
inte längre att vi lever över våra tillgångar,
om vi verkligen skall nå fram
till en balanserad samhällsekonomi.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan
utskottets utlåtande och å andra sidan
den vid utskottet fogade reservationen
finner man en i många och långa stycken
fullständig enighet. Såväl de som
svarar för utskottsmajoritetens utlåtande
som reservanterna utgår från samma
premisser, nämligen att det fortfarande
finns allvarliga risker för balansrubbningar
i vår samhällsekonomi. Därmed
menar man också att den restriktiva politik
som statsmakterna, såväl riksbanken
som regeringen, nu är engagerade
i, måste fortsättas.

Från dessa utgångspunkter skulle
man ha anledning ifrågasätta om ett
fullföljande av denna restriktiva politik
innebär, att man nödvändigtvis även

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

skall fasthålla vid en kreditåtstramning
som tenderar att bli av det allra strängaste
slaget. En kreditåtstramning som
tenderar att bli av sådan hårdhetsgrad,
att den till och med håller på att strypa
fullt normala driftkrediter, är enligt
min uppfattning på väg att motverka
sitt eget syfte, genom att hindra rent
produktionsfrämjande investeringar. I
all synnerhet är detta känsligt för småföretagare
och jordbrukare. Detta gäller
även om man utgår ifrån att den
främsta orsaken till denna restriktiva
kreditpolitik är den försämrade prognosen
för vår utrikeshandel och därmed
också för utvecklingen av valutareserven.

Reservanterna säger — vilket också
herr Sköldin berörde — att de inflationsbekämpande
åtgärderna kommit
att alltför mycket läggas på produktions-
och investeringssidan och att
detta är betänkligt. Det är ganska ovisst
vad reservanterna menar med detta uttryck.
Jag skulle emellertid gärna vilja
tyda det så att de menar, att med ökat
enskilt, frivilligt sparande skulle man
kunna komma en god bit på vägen för
att undgå en del av de framtida följder
man eljest riskerar. Reservanterna framhåller
nämligen att det frivilliga sparandet
måste uppmuntras i »nya och
effektiva former». Detta är ganska intressant.
Visserligen preciserar man
inte — även om herr Nordqvist antydde
något av vad man menar — vad
detta uttryck »nya och effektiva former»
närmast syftar på, men jag skall
ändå be att några minuter få dröja vid
min uppfattning om vad man skulle
kunna kalla för möjligheterna att stimulera
detta frivilliga sparande i sådan
omfattning, att det skulle kunna få en
stabiliserande samhällsekonomisk betydelse
i nuläget. För min del tror jag
detta är en optimistisk tanke, men jag
vill inte därmed ha sagt att den inte
förtjänar att prövas.

Man bör då göra klart för sig att ett
sparande i dagens läge inte är detsam -

Den ekonomiska politiken

ma som för kanske några årtionden sedan
— betingelserna är inte desamma.
Man sparar inte under trycket av samma
behov. Den fulla sysselsättningens
och de stora reformernas tid har otvivelaktigt
minskat människornas sparbenägenhet.
Det tjänar ingenting till att
förneka detta faktum. Man behöver bara
tänka på en sådan sak som att ålderdomstryggheten,
representerad av bättre
pensioner, har utvidgats att omfatta
fler och fler medborgare, och vi diskuterar
ju också en ytterligare utbyggnad
på den punkten. Detta måste ha till
följd att vissa förutsättningar, som tidigare
funnits för ett sparande, numera
inte längre föreligger. Det har skett en
förändring i socialt avseende, som måste
innebära en mycket väsentlig försvagning
av människornas tidigare positiva
syn på sparandet. Man kan framlägga
saken så, att man förr i tiden
skaffade sig trygghet för ovissa händelser
i framtiden genom att spara. Den
som inte hade råd att spara fick antingen
vara utan trygghet eller också
ytterligare sänka sin standard för att
få något över att spara. Nu uppnås denna
trygghet på ett helt annat sätt, genom
att pengarna helt enkelt tas ut skattevägen.
Trygghetskravet har på detta vis
blivit tillgodosett av staten, och det viktiga
motiv, som tidigare legat däri, har
försvunnit.

Jag vill också snudda vid en annan
sak, när man talar om sparstimulerande
åtgärder, och det är det sparande,
som egentligen är ett frivilligt påtaget
tvångssparande. Jag syftar i detta avseende
på amorteringssparandet, som
jag förmodar är av ganska stor betydelse.
Detta är även erkänt av alla. Framför
allt är det våra mindre företagare,
som tvingas till denna sparform för att
över huvud taget kunna driva sin rörelse.
Detta tvångssparande, som amorteringarna
utgör, sker många gånger till
priset av en mycket lång och hård arbetsdag
och med en dryg skatt på amorteringarna.
Ibland får man t. o. m. sän -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

ka sin standard ännu mera för att kunna
klara de åtagna amorteringarna. När
det därför talas om att stimulera och
främja sparandet, bör man även tänka
på denna grupp. Den är värd allt beaktande.
En påbyggnad av ett system,
som liknar exempelvis premiesparandet,
tar inte vederbörlig hänsyn till den.

Jag framhöll för en stund sedan, att
reservanterna hade vänt sig emot konstruktionen
av den nuvarande restriktiva
politiken, emedan dess inflationsbekämpande
åtgärder hade riktat sig
för mycket mot produktions- och investeringssidan.
Vi har emellertid nu fått
åtgärder, som är ingredienser i en allmän
inflationsbekämpande politik, vilken
tidigare livligt rekommenderats av
oppositionen, såväl högern som folkpartiet.
Vi har fått den rörliga räntan och
en snävare kreditram. Man kan säga, att
dörren till oppositionens alternativ har
öppnats på glänt för Sveriges småföretagare
och jordbrukare. De har fått ett
smakprov på vad detta alternativ innebär
i realiteten. Det är möjligt, att man
kan ha anledning att beteckna detta som
en värdefull erfarenhet vid det framtida
bedömandet av talet om en s. k.
friare ekonomisk politik.

När man nu ganska flitigt ifrån oppositionens
sida har anfört, att man
inte vill lägga tyngdpunkten i sin inflationsbekämpande
politik enbart på penningpolitiska
medel utan också på de
statsfinansiella, finanspolitiska medlen,
frågar jag reservanterna: Vilka är de
finanspolitiska medel, som ni tänker
kombinera med en effektivare penningpolitik?
Det kan inte vara någon av de
åtgärder, som regeringspartierna hittills
föreslagit. Det räcker väl inte med
att förmoda, att uppmuntrandet av det
frivilliga sparandet skulle vara att anse
som de åsyftade statsfinansiella åtgärderna.
Jag skulle tro, att det är av stort
värde att allmänheten får veta vad oppositionens
alternativ även i detta avseende
innebär. Vi har fått se, vad den
rörliga räntan och den snävare kredit -

ramen betytt. Det är lika välmotiverat
att få ett klart besked om den andra delen
av politiken.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande
nr 30.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Önnarp
nämnde i sitt anförande, att hela sparfrågan
har kommit i ett annat läge, och
pekade på att det inte nu finns samma
behov av och motiv för sparandet som
tidigare. Därför skulle vi inte kunna
hoppas på ett sparande av någon större
betydelse. Vi har börjat kunna räkna
med att ålderdomen blir tryggad för de
flesta människor här i landet. Det har
vidtagits även en mängd andra åtgärder
för att skapa trygghet i tillvaron. Allt
detta hälsar vi med glädje och tillfredsställelse.

Herr Hansson i Önnarp menar nu, att
dessa omständigheter tar bort en stor
del av motivet för sparande. Det är alldeles
riktigt, och det är just därför vi
anser, att man inte kan följa de gamla
linjerna utan måste tillgripa andra metoder
för att få det sparande, som vi alla
önskar och har klart för oss är behövligt.
Det förekommer visserligen ett omfattande
sparande även nu, men det är
ändå otillräckligt, och vi måste för att
kunna komma vidare vidta åtgärder för
att uppmuntra det ytterligare. Just för
den skull har vi från högern kommit
med en hel rad motioner, som syftar till
att stimulera det frivilliga sparandet.

Nu säger herr Hansson i önnarp att
han i alla fall inte tror att en ökning av
det frivilliga sparandet kan ha någon
avgörande betydelse. Det tror inte jag
heller. Jag vill erinra om vad jag sade
i mitt föregående anförande: »Jag hoppas
att ingen tror att jag tror att stimulerandet
av det frivilliga sparandet skall
kunna lösa alla dessa problem.» Men
jag tror att en ökning av det frivilliga

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

sparandet skulle vara en god hjälp i dagens
läge och ett inte föraktligt vapen
på längre sikt i kampen för penningvärdets
bevarande.

Herr Hansson i önnarp kom också in
på vad som skett och vad högern egentligen
ville, och han talade därvid om
den rörliga ränta som vi har fått. Ja,
vi för vår del tycker att den någorlunda
rörliga ränta, som nu tillämpas, och de
någorlunda generellt verkande kreditrestriktioner,
som införts, i och för sig
är bra. Men vi anser att övriga åtgärder
har varit alltför ensidigt riktade just
mot näringslivet. Jag räknade här upp
en del av dessa åtgärder, och jag skall
inte i riksdagens sista timmar ta upp tiden
med att göra det en gång till.

Herr HANSSON i Önnarp (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nordqvist och jag
behöver inte strida om huruvida det är
nödvändigt att söka finna vissa former
för att stimulera det frivilliga sparandet.

Det skulle emellertid, herr Nordqvist,
vara synnerligen intressant att få veta,
om oppositionen, i detta fall högern,
fortfarande är intresserad av att låta
sitt inflationsbekämpande program även
innefatta vissa finanspolitiska åtgärder
och i så fall vilka dessa åtgärder är. Jag
vill än en gång understryka att de finanspolitiska
åtgärder, som majoriteten
tidigare genomfört mot oppositionens
vilja, starkt kritiserats av högern.
Därför måste det väl vara fråga om några
andra åtgärder. När herr Nordqvist
så ivrigt sneglar på den nuvarande konstruktionen
av den inflationsbekämpande
politiken och tydligen vill ha till
stånd en viss förskjutning mot konsumtionssidan,
så undrar jag vilka konkreta
åtgärder som leker herr Nordqvist i
hågen.

Enligt min uppfattning kan inte de generella
medlen ensamma få lov att styra
utvecklingen, och herr Nordqvist tycks
vara av samma mening — rent allmänt

Den ekonomiska politiken

säger i varje fall högern att man vill ha
en kombination av penningpolitiska och
finanspolitiska medel. Med de kraftigt
verkande generella medel, som i dag
finns, «lår man hårdast på den häst som
är villigast att draga. Det är med andra
ord den mest skuldsatte, som alltså är
minst inflationsfarlig, som får dra det
tyngsta lasset när det gäller den nuvarande
räntehöjningen och kreditrestriktionerna.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Glädjande nog förs det
nu för tiden ekonomiska debatter inte
bara i vår riksdag och bland fackfolk,
utan också man och man emellan. Detta
livliga intresse har utan tvivel gett allmänheten
en säkrare uppfattning om
de ekonomiska sammanhangen. Jag tror
att t. ex. herr Sköldin i sitt anförande
nyss underskattade allmänhetens förmåga
att bedöma åtgärder på den ekonomiska
politikens område. Låt vara att
folk i gemen inte har exakta siffror till
hands, men det går dock inte, såsom
herr Sköldin trodde, att lita på att allmänheten
ingenting märker och förstår.

Läget är i verkligheten ett annat. Vardagens
erfarenheter har omsider gjort
klart för svenska folket, att de frejdiga
påstående, som ibland förts fram om att
svenska kronan vore räddad, varit minst
sagt förhastade. Att en del av vår standardhöjning
finansierats genom nedsättning
av sparmedlens köpkraft står väl
numera klart för de flesta.

På samma sätt bär kapitalbildningens
otillräcklighet inom landet övergått från
att vara ett nationalekonomiskt debattämne
till att bli en kännbar realitet för
kreditrestriktionsdrabbade företag inom
alla näringsgrenar lika väl som för den
egnahemsbyggande allmänheten.

Man vill gärna tro att de egna erfarenheterna,
som knappast låter sig bortförklaras
såsom illvillig propaganda,
skall få allt flera svenskar att sluta upp
kring kravet på en ny, sparvänlig och

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

Den ekonomiska politiken

produktionsfrämjande ekonomisk politik.
Vad en sådan politik innebär av
konkreta åtgärder har ofta preciserats
av oppositionspartierna, men lika ofta
missförståtts av majoritetspartiet. Senast
i dag har vi hört herr Sköldin göra gällande
att oppositionen groteskt överdrivit
betydelsen av obetydliga räntehöjningar.
Det bör därför på nytt sägas att
en rörlig ränta varit och är en detalj i
oppositionens program, som ju omfattar
många andra väsentliga ting. Jag
nämner här kraven på att besparingar
göres i det allmännas utgifter, att vad
som inbesparats disponeras för väsentliga
skattelättnader för enskilda och företag,
samordnade med sparfrämjande
åtgärder och med upphävandet av produktionsfientliga
regleringar.

Att inte bondeförbundet som företrädare
för en stor producentgrupp anser
sig kunna sluta upp kring ett sådant
program är förvånande.

Herr Hansson i önnarp talade nyss
om att dörren till högerns alternativ har
öppnats på glänt. Liknelsen är kanske
inte så dålig. Vad som hänt är, att de
produktionsfrämjande inslagen i alternativet
inte släppts fram. Detta, herr
Hansson i Önnarp, innebär, att de restriktiva
inslagen känns som ett irriterande
dörrdrag.

Om vi inte självmant slår in på sådana
vägar som högern och folkpartiet
rekommenderat, är det fara värt att vi
senare kommer att handgripligt tvingas
till en omläggning av kursen, en omläggning
som blir långt besvärligare än vad
som skulle behövas för dagen. En varningssignal
för förestående besvärligheter,
av allmänheten mindre beaktad
än penningvärdeförsämringen och kapitalbristen
men inte desto mindre synnerligen
inträngande, är den, som reservanterna
i bankoutskottets utlåtande nr
30 fäster uppmärksamheten på: valutareservens
sjunkande kurva. Att vi trots
goda exportkonjunkturer nu finner oss
stå med otillräckliga valutatillgångar
manar enträget till en omprövning av
den ekonomiska politiken.

Vad som här kommer allt längre ut
i farozonen är vår handlingsfrihet på det
internationella ekonomiska planet: våra
möjligheter att köpa på den billigaste
marknaden och sälja på den fördelaktigaste,
vår beredskap mot sämre tider
och — framför allt — våra framtida
möjligheter att dra nytta av ett utvidgat
ekonomiskt samarbete över gränserna.

Har olägenheterna av den ekonomiska
politiken hittills inskränkts till att
drabba vissa bestämda grupper, så står
vi här inför risker, som berör hela folkhushållet.
Till den inhemska ekonomiens
reducerade penningvärde och företagarnas
finansieringssvårigheter sällar
sig nu på det internationella planet
en hotande likviditetskris. Låter vi en
sådan kris utvecklas, avsäger vi oss fördelarna
av den friare världshandel, som
man i ekonomiskt sundare länder arbetar
sig fram mot. En sådan samverkan
mellan olika länders näringsliv har
under den långvariga högkonjunktur,
som vi ännu kan glädja oss åt, varit ett
önskemål. I ett ekonomiskt eller utrikespolitiskt
bistrare klimat kan den
bli en nödvändighet. För de länder, vilkas
internationella betalningsförmåga
sviktar och som därför ställs utanför de
starkare ländernas samarbete, måste
konsekvenserna bli synnerligen svåra.
Inte minst för vårt av det internationella
varuutbytet så beroende land
skulle det vara en katastrof att hänvisas
till en krympande mjukvalutamarknad.

De enbart negativa åtgärderna har
visat sig ur stånd att råda bot för penningvärdeförsämring
och kapitalbrist.
Inom oppositionen anser vi oss ha goda
skäl att tvivla också på restriktionspolitikens
förmåga att bättra vår internationella
likviditet. Soten är densamma i
båda fallen ■— då bör också boten vara
densamma. Genom omprövning av statsutgifter,
genom produktionsstimulerande
skattesänkningar och uppmuntrat
sparande vid bibehållen knapp kredit
och rörlig ränta bör man kunna sänka
den inhemska kostnadsnivån och däm -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

ma för valutautflödet. Att underlåta de
positiva åtgärderna i ett sådant handlingsprogram
innebär enligt vår uppfattning
att ta otillåtna risker för nergång
i sysselsättning och levnadsstandard.

Reservanterna under bankoutskottets
utlåtande nr 30 är medvetna om de avsevärda
risker en fortsatt valutaavtappning
innebär. De hyser också farhågor
för att vi för närvarande har otillräckliga
garantier för att effektiva motåtgärder
vidtages. Lika väl som t. ex. aktiebolagslagen
föreskriver en minimisiffra
för reservfondens förhållande till
aktiekapitalet, kan det vara rimligt att
ha en lagstadgad relation mellan utelöpande
sedlar och riksbankens valutainnehav.
Sådana överväganden har
kommit reservanterna att föra ett resonemang
kring önskvärdheten av att
riksbankens och bankofullmäktiges organisation
ses över och att frågan om
ändring i myntlagen och sedeltäckningsbestämmelserna
ytterligare utredes.

Det är tacknämligt, att också bankoutskottets
majoritet understryker, att
en ökad valutareserv måste vara en av
den ekonomiska politikens väsentliga
målsättningar. Ännu tacknämligare hade
det varit, om utskottsmajoriteten hade
ansett sig kunna föra resonemanget vidare
ungefär så här: trots exceptionellt
gynnsamma externa förhållanden avlägsnar
vi oss här i landet alltmer från
det väsentliga mål, som en tillräcklig
valutareserv innebär. Hittillsvarande
åtgärder har tydligen slagit slint. Här
är en förutsättningslös omprövning av
metoderna på sin plats.

Herr talman! Att söka sig fram längs
nya vägar, när de man slagit in på
visat sig inte föra till målet, är en naturlig
åtgärd. För alla parter i vårt
land är det av yttersta vikt, att man
fördomsfritt prövar på vilka vägar vårt
land till förebyggande av allvarliga risker
skall kunna föras fram till en bättre
konsoliderad ställning i fråga om
reserven av utländska betalningsmedel.

Den ekonomiska politiken

Herr KRISTENSSON i Oshy (fp):

Herr talman! I kompletteringspropositionen
till riksstaten som nu också
skall behandlas åberopar sig finansministern
på den finansplan, som lades
fram i januari i år. Han siiger att det
inte finns anledning att avvika från de
riktlinjer för budget- och skattepolitiken
som där drogs upp.

Det nya i denna finansplan var, att
finansministern satte som lägsta riktpunkt
i det rådande läget en totalbalansering
av den samlade drift- och
kapitalbudgeten. I remissdebatten framhölls
från folkpartiets sida med skärpa,
att vi håller fast vid de av riksdagen
beslutade och hittills tillämpade budgetbalanseringsprinciperna.
Enligt dessa
är budgeten i balans, om driftbudgetens
utgifter är täckta med löpande
inkomster. Om man i princip går in
för att även kapitalutgifterna skall täckas
med löpande inkomster, blir det en
permanent överbeskattning, en överbeskattning
satt i system. Detta vill vi
inom folkpartiet inte vara med om utan
anser, att det är av vikt att här använda
rätt terminologi. Att införa nya
begrepp som totalbalansering och dylikt
innebär, att man sveper en dimridå
över det verkliga överskottet.

Sedan är det en konjunkturpolitisk
bedömningsfråga, om en budget skall
överbalanseras eller icke och i vilken
omfattning detta skall ske. Det vore
orealistiskt att bortse ifrån denna frågeställning
nu, men vid en balanserad
samhällsekonomi bör det räcka med
balans i driftbudgeten. I nuvarande
läge vill vi inom folkpartiet medverka
till ett väsentligt budgetöverskott för
nästa budgetår, men vi vill inte gå så
långt som finansministern och utskottsmajoriteten,
som inte bara vill täcka
statens drift- och kapitalutgifter utan
ta ut närmare 500 miljoner kronor därutöver
för nästa budgetår. Detta blir en
stor överbeskattning. Det innebär ett
stort tvångssparande, men i annan form
än socialdemokraterna ville genomföra
i fjol.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

Det finns ingen enkel regel att bestämma
budgetöverskottets storlek i
olika konjunkturlägen. Vi menar inom
folkpartiet, att man vid ställningstagandet
till detta problem bör ta hänsyn till
beskattningens inverkan på det frivilliga
sparandet såväl som på arbetsviljan,
och över huvud taget på beskattningens
inverkan på samhällsekonomien
på längre sikt. Man bör också ta
hänsyn till skattetryckets hårdhet och
den skärpning, som genom inflationen
ägt rum. Dessa överväganden har lett
oss inom folkpartiet till att yrka på
större skattelättnader än regeringen föreslagit,
men vi gör det under bevarande
av ett väsentligt budgetöverskott för
budgetåret 1956/57 som ett bidrag till
stabiliseringspolitiken.

Vad beträffar den statliga inkomstskatten
har vi föreslagit en uttagningsprocent
av 95 vid de skalor, som riksdagen
i år har beslutat. Detta betyder
5 procents lägre skatt för alla än enligt
regeringens förslag. Denna skattelättnad
innebär ungefär 550 miljoner kronor
per helår.

Vi har tidigare yrkat på en provisorisk
förändring av förvärvsavdragen.
Detta skulle medföra en lättnad i sambeskattningen,
framför allt för familjer
med barn. Per helår räknat skulle detta
innebära en skattelättnad med omkring
50 miljoner kronor.

Vi har också föreslagit större ortsavdrag
för familjer, där fadern eller modern
saknas. Detta skulle medföra en
skattelättnad för helår räknat med 5
miljoner kronor.

Vidare har vi föreslagit sparstimulerande
skatteavdrag, vilka skulle resultera
i en skattelättnad med 20 miljoner
kronor per helår.

Efter folkpartiets förslag skulle detta
betyda en sammanlagd skattelättnad på
helår med ungefär 625 miljoner kronor
mot regeringens 375 miljoner. Ser man
efter hur detta påverkar budgetåret
1956/57 blir det en skattelättnad på ca
180 miljoner kronor enligt folkpartiets

förslag och ca 100 miljoner kronor enligt
regeringens.

I propositionen om de nya skatteskalorna
har finansministern uttryckt som
sin mening, att dessa nya skalor kan
användas med olika uttagningsprocent.
Bevillningsutskottet har haft samma mening.
Skalorna är konstruerade med
tanke på bärkraften i olika inkomstskikt.
Uttagningsprocenten tjänstgör
som ett medel att ta ut så mycket skatt
som motsvarar behovet av statsinkomster.
Vårt förslag till skattelättnader i
den statliga inkomstskatten innebär, att
man sänker procentuellt mera för de
lägsta inkomsterna. Vårt förslag innebär
en skattesänkning på ungefär 22
procent för de lägsta inkomsterna och
5 å 6 procent för de högsta jämfört med
den nuvarande beskattningen.

Vid utformandet av vårt förslag har
vi tagit hänsyn till att riksdagen nästa
år bör besluta en höjning av de kommunala
ortsavdragen. Vi finner det angeläget
särskilt med hänsyn till de lägre
inkomsttagarna. Vi räknar också med
en upprustning av familjepolitiken.

Vi menar att folkpartiets förslag till
skattelättnader är försiktigt utformade.
Det är en politik som håller. Den utgör
en första etapp på vägen mot rimligare
skattenivå. Man måste här gå fram
steg för steg, det går inte att ta allt på
en gång.

Under fjolåret infördes nya skatter på
företagen i form av investeringsavgift,
ändrade beskattningsregler och ovanpå
detta en höjning av skatten på aktiebolag
och ekonomiska föreningar med
inte mindre än en fjärdedel. Det senare
stred mot statsmakternas tidigare
uttalade intentioner. Det har många
gånger uttalats, att det finns ett samband
mellan beskattningsreglerna och
skattesatsens höjd. Detta avsteg från
tidigare intentioner skedde trots att företagsbeskattningskommittén
var av annan
mening. Denna kommitté, som bestod
av representanter från de demokratiska
partierna, var oenig i mycket men

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

var ense om att variationer av skattesatsen
inte skulle användas som konjunkturspolitiskt
medel. Man menade
också, att detta skulle försvåra företagens
planering på längre sikt. I företagsbeskattningskommittén
diskuterades
i stället möjligheten att sänka företagsbeskattningen.
Man diskuterade alltså
icke någon höjning på detta område.
Även finansministern diskuterade en
sänkning av företagsbeskattningen i den
proposition som framlades i februari
i fjol, men på vårkanten kom det med
ens nya signaler. Utan grundlig utredning
och utan remissförfarande kom
det ett hastigt framkastat förslag om
denna skärpning av skatten för aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Sedan dess har det blivit ytterligare
en utredning, avseende rörlig vinstbeskattning.
Inte heller denna utredning
förordar att man skall använda skattesatsen
som konjunkturpolitiskt medel.
Utredningen säger, att en sådan höjning
av skattesatsen lockar till ökade avskrivningar
och forcerade investeringar.
Det var detsamma som oppositionen
sade i maj månad i fjol här i
riksdagen. Vi menade, att en sådan
höjning frestade till ökade utgifter.

Trots detta föreslår finansministern
nu en förlängning av denna skattcskärpning.
Jag kan för min del inte förstå att
detta är nödvändigt. Ur konjunkturpolitisk
synpunkt måste det vara minst
sagt tvivelaktigt, i varje fall minskar
man företagens sparbenägenhet, och företagssparandet
är givetvis av synnerligen
stor betydelse i vårt land. Inte
minst nu, då den tekniska utvecklingen
går särskilt snabbt, är företagens kapitalbildning
av allra största vikt.

Denna skatteskärpning lägger också
en onödig hämsko på företagsamheten,
inte minst när det gäller ny verksamhet.
Vid ställningstagandet till detta problem
bör inte förglömmas, att företagens
styrka iir till fördel för de anställda.
Löntagarnas inkomster är beroende
av näringslivets produktionsresultat. En

Den ekonomiska politiken

rationalisering inom näringslivet är
med andra ord av största vikt också för
löntagarna.

Från folkpartiets sida har vi år efter
år framfört kravet på ett omedelbart
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.
Skälen för detta yrkande har vi många
gånger redovisat här i kammaren och
jag skall därför inte upprepa denna motivering.
Jag vill endast understryka,
att vi inom folkpartiet vidhåller detta
krav, trots den utredning som tillsatts
på detta område. I direktiven för denna
utredning står det, att man i första hand
skall undersöka möjligheterna till en
höjning av det skattefria beloppet, men
i direktiven sägs också, att utredningen
är oförhindrad att pröva behovet av
två dödsboskatter. Det sägs vidare, att
kvarlåtenskapsskatten är förenad med
olägenheter. Inom folkpartiet anser vi
dessa olägenheter vara så stora, att vi
vill att denna skatt skall försvinna omedelbart.
Jag kan inte underlåta att uttrycka
min förvåning över att högern
här har ändrat ståndpunkt. Folkpartiet
står nu ensamt om kravet på kvarlåtenskapsskattens
omedelbara avskaffande.

I fråga om den årliga förmögenhetsskatten
har man från högerns sida
framfört krav på att det skattefria beloppet
för äkta makar skall höjas och
att vad man betalar i årlig förmögenhetsskatt
skall vara avdragsgillt vid
taxering till statlig inkomstskatt. I princip
anser vi inom folkpartiet dessa yrkanden
vara väl befogade, men vi vill
inte för dagen vara med om att göra
dessa förändringar, eftersom vi anser
att andra angelägna skattereformer bör
ha företräde.

Fjolårets riksdag var de nya skatternas
riksdag. Det ser tyvärr ut som om
denna riksdag skulle gå till vår parlamentariska
historia som överbeskattningens
riksdag. Jag måste beklaga detta,
ty det behövs en fast och målmedveten
skattesänkningspolitik tills vi når
fram till en rimlig skattenivå i vårt
land.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 50 fogade reservationen
nr II av undertecknad m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I samband med behandlingen
av den kungl. propositionen nr
88, som upptog förslag till nya skatteskalor,
lade högern fram sitt alternativ
i skattesänkningsfrågan. Vi presenterade
då ett förslag rörande dels skatteskalor,
vilka var konstruerade på ett annat
sätt än regeringspartiernas skatteskalor,
och dels ett förslag om en mera
vittgående skattesänkning än vad regeringsförslaget
innebar.

Regeringsförslaget innebar en skattelättnad
med 375 miljoner kronor för
helt budgetår, medan högern krävde en
skattelättnad med 825 miljoner kronor.
Vårt krav på en rejäl skattelättnad med
hjälp av nya skatteskalor kommer vi
så fort som konstitutionell möjlighet
därtill gives, d. v. s. till nästa riksdag,
att på nytt framföra. Vi hävdar med bestämdhet,
att de skatteskalor, som av
riksdagen antogs den 9 maj i år, inte
är uppbyggda på ett lämpligt sätt. De
nya skalorna har nämligen skärpt progressiviteten
i beskattningen. De har
försvårat en vidgning av Utdelningsprincipens
tillämpningsområde och minskat
möjligheterna till en breddning av det
proportionella bottenskiktet. De ger vid
en uttagningsprocent som ligger vid
grundbeloppsnivån en alltför låg skattelättnad
åt det svenska folket.

Högerns skattealternativ, såsom vi lade
fram det i våra motioner 1: 535 och
II: 683, tog framför allt sikte på fyra saker.

För det första ville vi ha en rejäl skattelättnad
för alla. Vårt förslag innebar,
att skatten för de allra flesta skulle sänkas
till den nivå som var rådande före
1947 års skattebeslut. De av högern
framförda skattesänkningsförslagen innebar
att det i medeltal skulle bli en

skattelättnad av 22 procent. För gifta
skulle skatten sjunka med 23 procent
och för ensamstående med 19 procent.

För det andra har vi försökt få bort
den starka progressivitet, som nu finns i
progressivitetsskikten närmast över det
lägsta. Denna starka progression har varit
en av de största svagheterna hos de
skatteskalor, som under de senaste åren
legat till grund för vår statliga beskattning.

Den starka progressiviteten har på
ett markant sätt drabbat alla dem som
genom ökade arbetsinsatser velat öka
sina inkomster och framför allt alla gifta
par där båda parterna har förvärvsarbete.

De skatteskalor som nu skall användas
är i ännu högre grad behäftade med
detta fel. Progressionen har där ytterligare
skärpts, vilket framför allt de
sambeskattade kommer att få känning
av.

För det tredje sökte vi bygga upp
skatteskalorna på ett sådant sätt, att det
proportionella bottenskiktet lätt skulle
kunna breddas.

För det fjärde slutligen sökte vi komma
ännu ett stycke på väg för att lösa
sambeskattningsproblemet. Våra skatteskalor
konstruerades därför så, att tudelningsprincipen
kom att tillämpas för
en gemensam familjeinkomst upp till
cirka 23 000 kronor.

För övrigt var våra skatteskalor så
konstruerade, att de skulle ge den största
procentuella skattelättnaden i de
s. k. mellanskikten och i de lägre inkomstskikten.
Vi gjorde detta därför, att
det är i mellanskikten som vi har de
flesta sambeskattade och skattskyldiga
med barn. Vi gjorde det också därför,
att de flesta mindre företagare, som nu
drabbas hårt av de skärpta bestämmelserna
i företagsbeskattningen, också
finns i detta mellanskikt.

Som jag förut framhållit har högern
framlagt förslag om en skattesänkning
på 825 miljoner kronor mot regeringspartiernas
förslag om 375 miljoner och

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

folkpartiets förslag om 550 miljoner. I
anslutning till den kungl. propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956''57 m. m. bär
vi, sedan riksdagen den 9 maj i år avslagit
vårt förslag till skatteskalor, tvingats
till att som utgångspunkt för vårt
skattesänkningskrav ta de skatteskalor,
som regeringspartierna — med folkpartiets
stöd -—• beslutade om vid nämnda
tillfälle. Vi har inte haft något annat
val än att hålla oss till de antagna
skatteskalorna och till uttagningsprocenten.
För att vi inte skulle behöva
laborera med ett alltför ojämnt tal för
uttagningsprocenten — 87 eller noggrannare
87,1 procent — har vi för att
komma så nära som möjligt den totala
skattelättnad, som vi från våra utgångspunkter
anser möjlig, d. v. s. 825 miljoner
kronor, fått stanna vid en uttagningsprocent
av 90 på de beslutade
skatteskalorna. Detta betyder en skattelättnad
av endast 725 miljoner kronor,
men det betyder inte —- detta vill
jag särskilt starkt betona — såsom från
vissa håll har angivits, att vi skulle ha
prutat ned vårt skattesänkningsförslag
med 100 miljoner kronor, därför att vi
inte skulle ha kunnat finansiera vårt
ursprungliga förslag. Vi har täckning
för en minskning med 825 miljoner kronor,
vilket vi klart har redovisat i vår
partimotion nr II: 791, och eftersom vi
har denna täckning begär vi också i
denna partimotion ett klart uttalande
om att skattesänkningen hade bort ske
enligt vårt egentliga skattealternativ.
Allt tal om att vi på tre veckor har prutat
ned vårt skattesänkningsförslag med
100 miljoner kronor är helt gripet ur
luften.

Av denna vår partimotion, som jag
nyss nämnde, framgår, att det gäller att
minska statens utgifter med 825 miljoner
kronor för helt budgetår. Av dessa
avgår emellertid 375 miljoner kronor
vilka ryms inom ramen för regeringens
statsbudget, eftersom regeringspartierna
vill siinka skatten med detta belopp. Det
3 — Andra kammarens protokoll l!),r>0. N

Den ekonomiska politiken

återstår alltså för oss att yrka på besparingar
med 450 miljoner kronor.

Av detta belopp faller dock endast
125 miljoner kronor på budgetåret
1956/57. Besparingar, överstigande detta
belopp, har vi föreslagit, såsom motionen
utvisar. Jag hänvisar till denna
och skall inte vid denna sena tidpunkt
på riksdagssessionen ta upp tiden med
att läsa upp alla de besparingsförslag
som vi har kommit med.

Då man föreslår en skattesänkning
skall denna vara statsfinansiellt hållbar,
inte endast under det närmaste budgetåret,
utan också i framtiden. Vi har därför
i vår motion även redovisat hur det
kommer att ställa sig för budgetåret
1957/58. De besparingar i statens utgifter,
som vi har föreslagit vid årets
riksdag, skulle under budgetåret 1957/58
komma att slå igenom med 250 miljoner
kronor. För oss återstår sålunda 200
miljoner att täcka för att vi skall komma
upp till de 450 miljoner kronor, som
vi har föreslagit i skattelättnad utöver
regeringspartiernas förslag. Varifrån
kommer då dessa 200 miljoner? Jo, nästa
års budget innehåller reserver i
form av där upptagna utgifter, som inte
återkommer, och inkomster, som inte
upptagits till sitt belopp för helt budgetår.
Dessa reserver uppgår till 400 å
500 miljoner kronor. Dessa pengar kan
användas till nya statliga utgifter, men
de kan också användas till en allmän
skattelättnad. Vi vill av detta belopp
använda 200 miljoner till den rejäla
skattelättnad som vi har föreslagit. Kvar
finns ändå 200 å 300 miljoner kronor
som kan användas för annat ändamål,
exempelvis som hjälp åt en kommunal
ortsavdragsreform, vilken framför allt
skulle lösa de mindre inkomsttagarnas
skattefråga. Denna kan nämligen inte
lösas enbart med reformer i den statliga
beskattningen, utan den måste framför
allt ske genom reformer i kommunalbeskattningen.

I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
nr 175 har bevillningsutskottet
?''/

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

också tagit upp till behandling några
motioner som väcktes vid riksdagens
början. Bland dessa märks högerns partimotion
rörande kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.

Kvarlåtenskapsskattens vara eller icke
vara är en fråga, som behandlas varje
år alltsedan 1947. Från högerhåll har
vi alltid hävdat att skatten omedelbart
bör slopas. Denna uppfattning har högern
fortfarande. Vi anser att skälen för
dess omedelbara avskaffande är så starka,
att beslut härom både kunnat och
bort av riksdagen fattas utan någon som
helst ny utredning.

Från bondeförbundet har det under
de sista åren krävts utredning rörande
kvarlåtenskapsskattens avskaffande, varvid
man liksom folkpartiet har framfört
att såsom kompensation för dess slopande
arvsskatten skall höjas. På högerhåll
anser vi att den skall slopas
utan att några andra skatter inom dödsbobeskattningens
område därför ökas.
Eftersom en utredning nu tillsatts rörande
dödsbobeskattningens framtida
utformning, har vi högerreservanter i
bevillningsutskottet emellertid ansett oss
böra invänta denna utredning med
hopp om att utredningen kan bli klar
så tidigt, att frågan kan tas upp redan
vid nästa års riksdag. Vi förutsätter
också, herr Kristensson i Osby, att enighet
skall kunna uppnås om att arvsskatten
inte höjs i och med att kvarlåtenskapsskatten
slopas. Det är just detta,
herr Kristensson, som har gjort att vi
högerreservanter har velat invänta utredningen.
Jag kanske överskattar mig
själv något, men jag hoppas att jag i
utredningen skall kunna övertala folkpartiets
och bondeförbundets representanter
att gå på den linje som högerpartiet
alltsedan 1947 företrätt, nämligen
borttagande av kvarlåtenskapsskatten
utan att någon annan del av dödsbobeskattningen
därigenom berörs. Därför
har vi ställt oss som vi har gjort i bevillningsutskottet.

Högern har även i en partimotion

framfört förslag om att skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattning för äkta
makar skall ökas från 50 000 till
75 000 kronor och att avdragsrätt vid
taxering till statlig inkomstskatt för erlagd
förmögenhetsskatt skall införas.
Ändringen avses enligt vårt förslag träda
i kraft från och med ingången av år
1958. Utskottsmajoriteten har avstyrkt
dessa motioner med den motiveringen,
att dessa frågor i vad gäller höjningen
av det skattefria beloppet också till
väsentlig grad berörs av den tillsatta
utredningen om dödsbobeskattningen.
Ja, detta är nog riktigt, men då vi högerreservanter
förutsätter, som jag redan
förut nämnt, att utredningen skall
vara klar i så god tid, att frågan kan
föreläggas 1957 års riksdag och beslut
fattas, som kan tillämpas från och med
ingången av år 1958, så har vi vid denna
punkt fullföljt motionärernas yrkande i
vad avser skattepliktsgränsen för förmögenhetsskatt.
Då det gäller avdragsrätten
för erlagd förmögenhetsskatt
kommer denna fråga såvitt jag kan se
inte att behandlas av den tillsatta utredningen,
och därför har vi också
fullföljt motionärernas yrkande i denna
del.

Vid 1955 års riksdag höjdes statsskatten
för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Motivet härför angavs vara, att
den höjda skatten skulle motverka inflationstendenserna.
Inom högern är vi
av den uppfattningen, att höjningen
inte är ägnad att motverka inflationstendenserna.
Konsekvenserna av höjningen
torde snarare bli, att den tvingar
företagen att öka priset på sina produkter
och därmed i stället verkar inflationsdrivande.
I motioner av herrar
Hjalmarson m. fl. har därför yrkats på
en återgång av skattesatserna för berörda
juridiska personer till vad som gällde
före 1955 års riksdags beslut, d. v. s.
40 procent för aktiebolag och 32 procent
för ekonomiska föreningar. Vi högerreservanter
i bevillningsutskottet har
instämt i detta yrkande.

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

Statsverket har årligen stora lånebehov
under andra halvåret. Detta sammanhänger
till en viss del med att avsevärda
utbetalningar av överskjutande
skatt måste göras i december varje år.
Beloppen rör sig om 600—700 miljoner
kronor. Från högerhåll har föreslagits,
att åtgärder på ett eller annat sätt vidtas
för att få en jämnare fördelning av
statens utbetalningar. I första hand
tänker vi oss därvidlag att staten av
skattebetalarna kunde under en kortare
tid få låna de pengar, som i december
månad utbetalas i överskjutande skatt.
För att sporra berörda människor till
denna utlåning föreslås, att de, som låter
sina pengar stå inne hos statsverket
till den 15 juni i stället för att få ut
dem i mitten av december, skulle erhålla
en ersättning motsvarande 3,5 proeent
av det innestående beloppet. Utskottet
har avstyrkt detta förslag men
cunnit uppslaget värt att tas i beaktande
av Kungl. Maj :t. Vi högerreservanter
lar emellertid funnit, att förslaget bland
annat står i god överensstämmelse med
det premierande av sparandet, som i
enlighet med 1955 års riksdagsbeslut
tillämpas under åren 1955 och 1956,
och därför har vi också yrkat bifall till
det i högermotionen framförda förslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I) av herr Velander
och undertecknad, vilken fogats till
bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Herr Nilsson i Bästekille (h) instämde
häruti.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uttryckte i mitt
första anförande en förvåning över att
högern nu inte yrkade på borttagandet
av kvarlåtenskapsskatten. Herr Nilsson
i Svalöv och jag bär här stått sida vid
sida under många år och kämpat för
att kvarlåtenskapsskatten omedelbart
skulle tas bort. Herr Nilsson har för

Den ekonomiska politiken

sin del vänt sig mycket bestämt emot
att bondeförbundet har stannat vid ett
utredningsförslag. Undra på att man då
blir förvånad över denna högerns nya
ståndpunkt, som man väl kan skissera
så: kvarlåtenskapsskatten bör omedelbart
avskaffas; därför bör den inte avskaffas
nu. Det är naturligtvis en förvånande
position. Svenska Dagbladet
hade den 15 april ett uttalande om detta.
Man skrev då med anledning av bondeförbundets
utredningskrav, att detta
upprepas år efter år, medan högern
och folkpartiet vidhållit sin uppfattning,
att någon utredning inte behövs
om borttagande av en onödig skatt.
Jag tycker att det är så sant som det
är skrivet.

Sedan vill jag tillägga, att vi inom
folkpartiet har haft och har fortfarande
den uppfattningen, att man bör vidta en
måttlig höjning av arvslottsskatten, men
det har inte för oss varit något villkor
för kvarlåtenskapsskattens borttagande.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kristensson i Osby
säger, att högern och folkpartiet har
stått sida vid sida under flera år och
kämpat för att få bort kvarlåtenskapsskatten.

Ja, herr Kristensson, det är riktigt,
men det har varit en viss skillnad. Vi
från högern har velat ha bort kvarlåtenskapsskatten
utan att några andra skatter
därigenom skulle ökas. Folkpartiet
har velat ha bort den men har föreslagit,
att som kompensation arvsskatten
skulle höjas.

Att vi nu från reservanternas sida
inte kräver att kvarlåtenskapsskatten
slopas redan innevarande år beror därpå,
som jag nämnde i mitt första anförande,
att vi hoppas utredningen
kommer till, att vi kan få bort kvarlåtenskapsskatten
utan att arvslottsskatten
höjes. Detta får vi inte, om vi i
dag följer folkpartiet.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

Sedan anser jag det vara ett renlighetskrav,
att om man accepterar en
plats i utredningen från ett partis sida
bör man också invänta utredningens
förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är bara på en punkt
jag vill göra en rättelse av herr Nilssons
i Svalöv anförande. Han säger att
folkpartiet vid kvarlåtenskapsskattens
borttagande vill ha kompensation genom
höjning av arvslottsskatten. Jag vill
där bara göra det tillägget, att vi har
yrkat på en måttlig höjning av arvslottsskattten,
så att det samlade resultatet
skulle bli en total sänkning av
dödsbobeskattningen.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara be kammaren
observera, att herr Kristensson
i Osby vill ha en höjning av arvslottsbeskattningen,
visserligen måttlig.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! När utskottet i samtliga
punkter tillstyrkt vad finansministern
föreslagit i den s. k. kompletteringspropositionen,
så är skälen därtill, att utskottsmajoriteten
blivit övertygad om
att man därmed bäst främjar de mål,
som i dessa dagar alla partier är ense
om att den ekonomiska politiken bör
söka uppnå, nämligen full sysselsättning,
stabil prisnivå och sociala reformer.

Jag ämnar inte i detalj diskutera den
ekonomiska politikens mera allmänna
aspekter, då det torde få överlämnas åt
oppositionens ledare och representanter
för regeringen, främst finansministern,
att gå i närkamp om de många intrikata
problem, som på detta fält städse
pockar på belysning och lösning.

Det kan måhända ändå vara tillåtet
att erinra om att man i hela Västeuropa

brottas med svårigheterna att hålla benägenheten
för övertryck i ekonomien
under kontroll och att man tydligen i
intet land sitter inne med något vare
sig känt eller hemligt vapen, varmed
man kan helt nedkämpa inflationstendenserna
och hålla samhällsekonomien
i tillförlitlig balans. Inte ens i Västtyskland
synes de ekonomiska trollkarlarna
Erhard och Schäffer behärska situationen
utan att tillgripa liknande medel,
som vi redan prövat under en följd
av år. Dessa svårigheter kommer att
ytterligare göra sig gällande, när den
verkliga arbetskraftsbristen sätter in
under de närmaste åren.

Det är sällsamt att iaktta, att i de
olika länderna är rollfördelningen ganska
lika mellan regering och opposition.
När regeringen nödgas förorda en åtgärd,
som på grund av sin åtstramande
effekt måste framstå som impopulär, så
är oppositionen genast färdig att framlägga
alternativ, som är ägnade att göra
de föreslagna åtgärderna mer eller
mindre verkningslösa. Det betyder därvid
ingenting, att färgen på oppositionen
och regeringen skiftar från land
till land. Spelet följer ändå ungefär
samma regler.

Jag vill inte bestrida, att oppositionen
därvid fyller en viss och även delvis
nyttig uppgift. Problemen kommer
under debatt och intresset för vad som
är kärnpunkten i hela den fria världens
jjolitik hålles vid liv. Det råder nämligen
enligt min ringa mening intet tvivel
om att villkoret för att vad man
kallar Västerlandet skall kunna upprätthålla
och utveckla sin höga standard under
fria demokratiska former till väsentlig,
för att inte säga avgörande del är
beroende av möjligheterna att utnyttja
dess resurser till bristningsgränsen men
aldrig överskrida denna livsfarliga
gräns. Jag tror därför att vaksamheten
på detta område aldrig får slappna, att
vi aldrig får väja för impopulära eller
valtaktiskt obekväma åtgärder och att
vi ständigt måste hålla en beredskap,

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

Nr 24

varmed de uppdykande svårigheterna
kan mötas och bemästras.

Under kriget yttrade dåvarande målsmannen
för vår militära beredskap: I en
kritisk situation är det bättre att ha
100 man för mycket än för litet. Jag
tror att finansministern bör utrustas
med möjligheter att tillämpa en liknande
arbetshypotes även på det ekonomiska
fältet, så länge vi inte funnit mera
pålitliga medel att styra utvecklingen
än dem vi nu förfogar över.

Utskottet har självfallet inte haft någon
åtrå att pålägga onödiga skatter, att
hindra folk att bygga bostäder och industrien
att rationalisera eller förmena
någon glädjen att skaffa en bil. Det är
helt andra motiv som föranlett utskottet
att avstyrka de förslag, som oppositionspartierna
motionsledes och i reservationer
framfört. Det är kort uttryckt
det faktum, att övertrycket i vår
ekonomi är så påtagligt, att utskottet
icke ansett det möjlig att gå längre i
skattesänkning eller lättande av beredskapen
än vad finansministern förordat.

Det är utifrån här antydda utgångspunkter,
som jag skall söka belysa utskottets
syn på de förslag, som framförts
i de till utskottsbetänkande! fogade reservationerna.

I fråga om uttagningsprocenten får
verkligen mina vänner reservanter ursäkta,
att man har svårt att ta yrkandena
om nedsättning för senare delen av
budgetåret 1956/57 till enligt högern
90 procent och enligt folkpartiet 95
procent på allvar.

Visserligen kan oppositionen göra
gällande, att sänkningen får relativt liten
betydelse för nästkommande budgetår,
men alla vet ju, att uttagningsprocenten
måste av tekniska skäl följa
kalenderåret, varför varje ändring får
konsekvenser för följande budgetår.
Skattebortfallet blir sålunda för helt
budgetår respektive 375, 545 och 725
för respektive regeringsförslaget, folkpartiet
och högern. Det är visserligen en
prutning i jämförelse med vad man ti -

Den ekonomiska politiken

digare har ansett sig böra föreslå, nämligen
625 miljoner för folkpartiet och
825 miljoner för högern, och det är ju
alltid en vinning.

Redan vid behandlingen av skatteskalorna
avvisade utskottet tanken på
en längre gående skattesänkning än regeringen
föreslagit. Intet har inträffat
som föranleder ändring i denna ståndpunkt.
Skälen har snarare sedan vunnit
i styrka. Riksräkenskapsverkets prognos
för budgetåret 1957/58 visar en kassamässig
stagnation i statsinkomsterna
men, märk väl, fortskridande ofrånkomliga
utgiftsökningar. De summor som
kan räknas fram uppgår inklusive eventuella
ökningar för försvaret till i runt
tal 300 miljoner. I vägar och de affärsdrivande
verken har man att vänta betydande
investeringar. Till skördeskaderegleringsfonden
skall 100 miljoner avsättas.
Vidare måste finansministern
räkna med att skaffa fram vad som behövs
för att rusta upp på familjepolitikens
fält, där alla partier förklarat att
krafttag måste tas.

Högern har visserligen sagt nej till
ökade barnbidrag men kommer i stället
dragande med skatteavdrag för barn,
för studiekostnader m. m., som sannerligen
inte blir billigare, för att nu inte
tala om de kommunala ortsavdragen,
som likaledes alla vill se höjda, helst per
omgående. Om man därtill lägger alla
överbud i stil med folkpartiets förslag
om retroaktiv ökning av folkpensionerna
på 72 miljoner kronor och högerns
överbud när det gäller försvarets område,
får man en ganska god bild av de
vedermödor, som kommer att påläggas
finansministern under de närmaste åren.
Dessa vedermödor kommer att inställa
sig oavsett om, såsom oppositionspartierna
hoppas, det kommer att bli utbyte
på finansministerposten.

Inför dessa perspektiv på utgiftsökningar
— och även skattesänkning, vad
det gäller kommunalskatten — så måsle
iindå högerns och folkpartiets skatte -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

sänkningsbud te sig som ganska äventyrliga.

Herr talman! Jag tillåter mig också att
i detta sammanhang söka påvisa, hur
enligt mitt förmenande löst grundade
högerns förhoppningar är att genom
kraftiga beskärningar av statsutgifterna
åstadkomma vad man med djupa brösttoner
kallar en rejäl skattesänkning. När
man hör herr Hjalmarson virtuost lägga
ut sitt utgiftssänkningsevangelium,
får man osökt i tankarna vad man i den
Freudska psykoanalysen kallar dagdrömmar,
d. v. s. luftiga fantasiskapelser
utan underlag i sinnevärlden och
som därför störtar samman, när de konfronteras
med den bistra verkligheten.

Jag tycker också det är ganska underligt
att högern framhärdar med sitt skattesänkningskrav
sedan partiets besparingsaktioner,
som skulle bereda väg för
skattesänkningen, har blivit så eftertryckligt
avvisade av en förkrossande
riksdagsmajoritet. Den enda förklaringen
härpå är kanske att högern har övergivit
tanken på en totalbalanserad budget.

Om högerns underbud i fråga om uttagningsprocenten
inte kan accepteras,
så gäller detta naturligtvis också om
folkpartiets nära nog tragikomiska försök
att famna allt. Folkpartiet har accepterat
de skatteskalor, som riksdagen
redan antagit och genom vilka skattesänkningen
kanaliseras in i de mindre
inkomsttagarnas fickor. Den sänkning
på 5 procent som man nu föreslår är väl
närmast avsedd som en tröst åt mellanskikten,
som enligt högerns förslag skulle
få ännu större skattelättnader.

Folkpartiet kan anses ha viss täckning
för sitt förslag med hänsyn till
partiets föregående ståndpunkt att inte
acceptera överbalanseringskravet i full
utsträckning, men jag tror ändå att ett
bifall till folkpartiets bud om 95 procent
skulle vara mycket oförmånligt,
därför att värdet och effekten av totalbalanseringen
därigenom ovillkorligen
i högsta grad försvagas. Det är därför

alldeles självklart att utskottets majoritet
icke har kunnat tillmötesgå folkpartiets
krav på den punkten.

Till förslaget att höja räntan på kvarstående
och överskjutande skatt, vilket
förslag enhälligt tillstyrkts av utskottet,
har högern knutit en läcker vårprimör,
som liknar andra vårprimörer i så måtto
att den enligt min mening kostar mer
än den smakar. Jag tänker här på den
premie skattebetalarna skulle få, om de
läte en viss del av skatteåterbetalningen
innestå ett halvår. Skälet till detta har
herr Nilsson i Svalöv redan angivit
vara att utjämna upplåningen. Jag tror
emellertid att detta är överflödigt i detta
sammanhang, eftersom den totalbalanserade
budgeten bör ge möjligheter
för statsverket att undvika de stora lånetopparna
i slutet av kalenderåret. I
varje fall kan ingen på sakens nuvarande
ståndpunkt tillnärmelsevis gissa sig
till effekten av detta förslag, och inte
heller kan man ha någon föreställning
om de administrativa besvären på något
sätt motsvarar den effekt som kan
utvinnas. Även om utskottet förutsatt
att Kungl. Maj :t skall undersöka denna
sak, förmodar jag att det är en väg, som
inte leder till så värst gott resultat, i
synnerhet som det måste bli en engångsföreteelse,
då ju en utjämning i det långa
loppet ändå kommer till stånd.

Sedan kan jag heller inte underlåta
att säga några ord om den sparpremiering,
som har skjutits fram i detta sammanhang.
Det är gott och väl att premiera
sparandet, men om vi skall lita
till ett högre sparande på grund av
dessa höga premier, som kommer att
kosta statskassan dubbelt så mycket som
normalt — ja, då tror jag vi är inne på
en mycket betänklig och farlig väg. Jag
skall emellertid inte utveckla det temat
vidare, men jag tror det är anledning att
man ställer sig något tvekande inför
dessa ständiga propåer att alla som sparar
skall belönas för detta.

Vad beträffar yrkandena om sänkning
av bolagsskatten skulle mycket

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

kunna sägas. Självklart är att vi har att
emotse enorma krav på investeringar
under de närmaste åren. Välståndsutvecklingen
— eller om man så vill möjligheterna
till konsumtionsökning —
kommer att tvinga fram investeringar av
betydande storleksordning. Atomkraftens
utnyttjande, automationen, forskningen
och den längre skolgången samt
den fortskridande motoriseringen kan
nämnas som exempel på vilka krav på
investeringar vi har att vänta. Jag tror
därför att frågan om fördelningen av
nationalprodukten mellan konsumtion
och investeringar kommer att bli de
närmaste årens främsta debattämne, och
att företagsbeskattningen därvid kommer
in i bilden är tämligen självklart.
För dagen tror jag emellertid att vi
måste vidhålla den dämpande effekt,
som vi tillmäter den skärpta företagsbeskattningen.
Investeringabenägenheten
har enligt kommerskollegii undersökningar
ingalunda visat någon avmattning,
tvärtom. Trots den höga beskattningen
och trots investeringsavgiften är
benägenheten att investera mycket stor.
Därför skulle det redan ur beredskapssynpunkt
vara mindre välbetänkt att nu
bifalla reservationen på den punkten.
Jag tror i stället vi skall ta det säkra
före det osäkra och följa utskottet, som
hemställer om ett bibehållande av den
skärpta bolagsbeskatlningen.

När man från folkpartiets sida reserverar
sig för kvarlåtenskapsskattens avskaffande
från den 30 juni 1956, så får
min ärade vän herr Kristensson i Osby
ursäkta att jag säger att jag får en känsla
av att man här är ute och motionerar
en gammal käpphäst. När hela frågan
om kvarlåtenskapsskattens vara eller
inte vara och om gränsen för skattepliktig
förmögenhet är under utredning,
är det väl tämligen självklart att riksdagen
inte kan göra annat än avslå reservationen
och invänta utredningens
resultat. Därom är jag fullt enig med
herr Nilsson i Svalöv. När emellertid
herr Nilsson i Svalöv hoppas att utred -

Den ekonomiska politiken

ningen skall resultera i kvarlåtenskapsskattens
avskaffande utan någon som
helst ökning i arvslottsbeskattningen
och hoppas på enighet i det stycket, så
tror jag att herr Nilsson hänger sig
åt ogrundad optimism. Ty enligt herr
Kristenssons i Osby tydligt deklarerade
ståndpunkt kan folkpartiet inte ansluta
sig till den linjen.

Herr talman! Jag tror inte det finns
anledning för mig att plåga kammaren
längre, och därför ber jag med hänvisning
till det anförda att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan på
samtliga punkter i betänkandet nr 50
och avslag på de vid betänkandet fogade
reservationerna.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Olsson i
Gävle (s).

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren skall jag inte plåga
kammaren länge. Det är emellertid ett
par spörsmål, som jag skulle vilja ta
upp i detta sammanhang.

När man diskuterar skatter måste det
ske med utgångspunkt från den totala
beskattningen, d. v. s. man måste ta med
i bilden både den statliga och den kommunala
beskattningen. Den skattedebatt
som nu föres ute i landet har väl i alltför
hög grad sysslat med den statliga
beskattningen, och ändå är det så att
kommunalskatten kanske är den som
tynger mest. Genom de olika ortsavdragen
och genom progressiviteten i statsskatten
drabbar statsskatten och kommunalskatten
väsentligt olika i olika inkomstskikt.
Vid en inkomst av 6 000
kronor för gift person utgör statsskatten
30 procent av den totala beskattningen
och kommunalskatten 70 procent,
men vid en inkomst av 50 000 kronor
är förhållandet omvänt. Då är den
statliga skatten ungefär 70 och den kommunala
omkring 30 procent av den to -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

tala skatten, om man utgår från en kommunal
utdebitering av 12 kronor. Men
skatterna drabbar mycket olika också
på grund av den stora variationen i de
kommunala utdebiteringarna. Vill man
därför åstadkomma en skattesänkning,
som i första hand tar sikte på de mindre
inkomsttagarna, måste huvudintresset
vara inriktat på den kommunala beskattningen.
Den höjning av de kommunala
ortsavdragen, som man nu kan
betrakta såsom beställd av riksdagen,
är därför att hälsa med tillfredsställelse,
likväl under en viktig förutsättning,
nämligen att staten kompenserar kommunerna
genom bidrag så att reformen
kan genomföras utan att det blir en
övervältring av skatterna från de mindre
inkomsttagarna till de större inom
kommunerna.

Vi skall också ha klart för oss att
detta problem i hög grad är ett landsbygdsproblem.
Situationen är ju den att
den hälft av svenska folket som bor på
landsbygden enligt senaste uppgift i
Statistisk årsbok betalar 1 006 miljoner
kronor i statlig inkomstskatt, medan
den hälft av befolkningen som bor i
städerna däremot betalar 2 400 miljoner.
Siffrorna är ju uttryck dels för den
väsentliga skillnaden i inkomster men
dels också i någon mån för att företagarna
i högre grad betalar sina skatter
i städerna.

Höjningen av de kommunala ortsavdragen
är en angelägenhet även ur en
annan synpunkt.

Vi har nu höjt procentsatsen för folkpensionsavgiften
från 1,8 till 2,5. Nu
beräknas folkpensionsavgiften på den
taxerade inkomsten, vilket drabbar de
mindre inkomsttagarna särskilt hårt.
Utan den utlovade höjningen av det
kommunala ortsavdraget skulle det i
varje fall för mig ha varit svårt att gå
med på en höjning av folkpensionsavgiften.
Nu är vi alltså överens om att
man skall höja det kommunala ortsavdraget
och att staten skall kompensera
kommunerna. Man är på det klara med

att det måste bli fråga om ett belopp i
storleksordningen 400 å 500 miljoner
kronor, i varje fall om det kommunala
ortsavdraget skall bli detsamma som det
statliga.

På den punkten finns det en passus i
högerns motion som man måste sätta
ett frågetecken för. Där står att kompensationen
till kommunerna skall utgå
»under en på förhand bestämd övergångstid»
och att inkomstbortfallet för
kommunerna skall »i skälig omfattning
kompenseras av staten». Man kan fråga
sig vad högern menar med dessa uttryck.

I fråga om skatteuttaget och skatteskalorna
har vi anslutit oss till regeringens
förslag, som ger en skattesänkning
av beräknade 375 miljoner kronor. Vi
anser att en längre gående skattesänkning
säkerligen skulle äventyra möjligheten
att kompensera kommunerna och
att den alltså skulle kunna medföra en
ytterligare övervältring av utgifter på
kommunerna.

Jag skall också säga något om kvarlåtenskapsskatten
och i samband därmed
om den motion, som från vårt håll
har väckts om en höjning vid förmögenhetsbeskattningen
av den skattefria delen
av förmögenhet. Nu pågår en utredning
om kvarlåtenskapsskatten och under
sådana förhållanden har vi inte ansett
att man bör inta någon annan ståndpunkt
än att avvakta utredningens resultat.
Vad förmögenhetsskatten beträffar
bör denna icke träffa hårdare på
grund av penningvärdets försämring.
Detta innebär att den skattefria delen av
förmögenheten bör ändras med hänsyn
till förändringar i penningvärdet. Vi
har föreslagit att man i samband med
ny fastighetstaxering skall höja även
förmögenhetsgränsen. Både höjningen
av taxeringsvärdena och behovet av en
justering uppåt av förmögenhetsgränsen
har sin grund i samma förhållande,
nämligen i penningvärdets försämring.
En höjning av taxeringsvärdena är med
andra ord ett uttryck för att det sedan

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

1952 har skett en viss försämring av
penningvärdet, och då bör detta enligt
vårt förmenande också ta sig uttryck i
en höjning av förmögenhetsgränsen, som
för övrigt även tidigare har justerats
med denna motivering.

Vi anser alltså att kvarlåtenskapsskatten
bör avskaffas och skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatten höjas.
Men eftersom den nu tillsatta utredningen
skall behandla båda dessa spörsmål
anser vi att utredningsresultatet bör avvaktas.
Vi har, herr talman, intet annat
yrkande än om bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! I detta sammanhang har
vi också att behandla statsutskottets utlåtande
nr 156 angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden. Till
detta utlåtande är några reservationer
fogade. Då jag har mitt namn under de
två första, ber jag att i korthet få framföra
några synpunkter på de aktuella
problemen.

Den första reservationen är att karakterisera
såsom en blank reservation.
Den redovisar endast det faktum att
folkpartiet inte har biträtt beslutet om
uttagande av investeringsavgift. Reservationen
nr 2 berör frågan om avsättning
till budgetutjämningsfonden för
framtida investering av medel från
LKAB. Herr Schmidt har i ett anförande
tidigare något berört innebörden av
vårt förslag på den punkten, men jag
tillåter mig att redogöra något närmare
för detta förslag och bakgrunden till
detsamma.

På grund av ändring i äganderätten
till LKAB sker ingen avsättning till dispositionsfond
för två verksamhetsår.
Härigenom ökas den utdelningsbara
vinsten och statsverkets andel blir alltså
väsentligt större än eljest. I propositionen
nr 175, som ligger till grund för
delta utlåtande, har departementschefen
föreslagit, att under innevarande och

Den ekonomiska politiken

nästa budgetår medel avsedda för investering
i LKAB skulle särredovisas i
budgetutjämningsfonden, samtidigt som
statskontoret skall överföra motsvarande
belopp till checkkonto i riksbanken.
Detta förslag överensstämmer i princip
med vad som framförts inom organisationskommittén
för LKAB, och det har
också tillstyrkts av riksräkenskapsverket.
Riksräkenskapsverket har dock i
fråga om beloppet intagit en annan
ståndpunkt än departementschefen och
förordat, att den nödvändiga reserveringen
skall ske med ett mot den beräknade
utdelningsökningen svarande belopp.
Vi har i vår reservation anslutit oss
till denna ståndpunkt och vi uttalar, att
i den mån avkastningen tillfälligtvis innehåller
medel, vilka rätteligen skulle ha
förts till dispositionsfond, finner vi det,
liksom riksräkenskapsverket, naturligt
att vinsten till denna del reserveras för
investeringsändamål. I enlighet härmed
förordar vi, att den nu ifrågavarande
avsättningen till budgetutjämningsfonden
begränsas till ett mot den beräknade
utdelningsökningen svarande belopp.
Storleken av detta belopp har i motionen
II: 792 föreslagits till 30 miljoner
kronor. Då av den vid 1955 års ordinarie
bolagsstämma till dispositionsfond
gjorda avsättningen cirka 30 miljoner
kronor faller på staten, anser vi oss böra
förorda, att till budgetutjämningsfonden
avsättes samma belopp. Av det totala
vinslbeloppet på cirka 50 miljoner kronor
kom i fjol 20 miljoner på TGO och
resten, alltså 30 miljoner kronor, som
jag tidigare nämnt, på staten.

Denna fråga har också en mycket väsentlig
principiell innebörd. Vi menar,
att Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag om avsättning av den totala
vinsten måste innebära ett klart avsteg
från hittills tillämpade budgetprinciper.
Om en sådan metod mera generellt begagnades,
skulle detta få till följd, alt
vederbörande statsföretag, även om
finansiella möjligheter förelåge, inte
ens komme att lämna något bidrag till

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

förräntningen av det i företaget investerade
kapitalet. Det skulle med andra
ord innebära, att man för detta ändamål
finge anlita skattemedel, och det
finner vi vara orimligt. Över huvud taget
kan vi inte se något sakligt skäl till
att inte staten tillkommande avkastning
från LKAB även i fortsättningen skulle
inräknas bland driftbudgetens ordinarie
inkomster och användas för finansiering
av löpande utgifter.

I reservationen nr 3) av herr Svärd
m. fl. yrkas bl. a., att till budgetutjämningsfonden
skall avsättas ett belopp
för att där särredovisas under rubriken
»Reserv för sparstimulerande åtgärder».
Vi har i vår reservation kort
och gott som kommentar till detta förslag
sagt, att vi är ense med reservanterna
om att samhället bör söka stimulera
sparandet, men vi kan knappast
ansluta oss till reservanternas synpunkt,
att just här ifrågavarande vinstmedel
skall disponeras för det angivna ändamålet.

Detta är de synpunkter, som jag i
korthet velat anföra på denna fråga och
jag vill redan nu, herr talman, ställa
ett yrkande om bifall till reservationen
nr 2 i statsutskottets utlåtande nr 156.

-- Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av statsutskottets utlåtande
nr 156 och jag skall fatta mig minst lika
kort som den föregående talaren.

I såväl propositionen som utskottsutlåtandet
har frågan om avsättningar
till budgetutjämningsfonden delats upp
i tre olika avsnitt. För det första gäller
det avsättningar för utbetalningar av
kommunalskattemedel. På den punkten
är vi alla ense. För det andra gäller det
avsättningar av investeringsavgifter under
1956, vilka beräknas till 75 miljoner
kronor. Såsom vi nyss hörde har
inte folkpartiet velat vara med om detta
förslag, men man har å andra sidan inte
reserverat sig däremot. Från högerns

sida föreligger det emellertid en reservation.
Jag vill i anledning därav endast
säga att samma skäl, som dikterade
riksdagens hållning då motsvarande
beslut fattades 1955, också nu bör vara
avgörande för riksdagens ställningstagande.
Det är här fråga om inkomster
av tillfällig karaktär, och framför allt
är åtgärden vidtagen i stabiliseringssyfte.

Det tredje avsnittet i fråga om avsättningar
till budgetutjämningsfonden avser
avkastningen av aktierna i LKAB.
Jag skall inte upprepa hela den redogörelse
för denna fråga, som ordföranden
i fjärde avdelningen lämnat,
utan jag skall hålla mig till de delar där
meningarna skär sig. Såsom herr Malmborg
i Skövde nämnde föreslår departementschefen
att de vinstmedel, som
inte skall fonderas inom bolaget och
varom 1956 och 1957 års bolagsstämmor
skall besluta, i sin helhet skall tillföras
budgetutjämningsfonden. Vad är det för
skäl som talar för detta?

Vi har nog alla intresse av att ett
nytt stort statligt företag får börja sin
verksamhet under så goda ekonomiska
betingelser som möjligt, med andra ord
att företagets likviditet är så stark som
omständigheterna medger. I detta fall
hade det gamla bolaget, som ännu består,
gjort upp ett mycket stort investeringsprogram,
omfattande hundratals
miljoner kronor, vilket man icke hunnit
slutföra. Såvitt jag förstår, kommer
det nya helstatliga bolaget att fullfölja
detta program. Det behövs medel till
detta. Därjämte kommer säkerligen även
det nya bolaget att stå inför behov av
ökade investeringar. För att nämna ett
exempel, lär utbyggnaden av hamnen i
Luleå komma att dra rätt mycket pengar
— enligt vad jag har hört 100 miljoner
kronor. Därför anser vi i statsutskottet,
att de skäl, som departementschefen
har framhållit, är bäriga.

Reservation nr 2, som företrädes av
herr Malmborg i Skövde, föreslår, att
avsättningen skulle begränsas till 30

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

miljoner kronor för vartdera året. Som
herr Malmborg nämnde, föreslår högerreservationen
nr 3 50 miljoner kronor
för vartdera året i avsättning. Dessutom
skulle emellertid resten avsättas för att
täcka det inkomstbortfall, som man beräknar
sedermera skall kunna uppkomma
med anledning av motioner i sparstimulerande
syfte, som högern har
väckt. Sådan är situationen.

Jag skulle också vilja beröra en principiell
synpunkt som herr Malmborg
berörde. Han befarar, att om dessa
vinstbelopp i sin helhet — som nu föreslås
— skall överföras till budgetutjämningsfonden,
kan detta komma att medföra
konsekvenser för andra statliga
företag. Jag tror inte, att vi behöver
frukta detta. Riksdagen skall ju ta ställning
för varje gång till hur man skall
förfara.

Här gäller det, herr talman, — och
därmed skulle jag vilja sluta — ett enastående
fall. Det är ju fråga om ett väldigt
bolag och om mycket stora belopp.
Jag tror, att det är en omständighet,
som kan motivera säråtgärder. Vi bör
alla enas om att skapa de bästa möjliga
förutsättningar för det nya bolaget att
kunna bedriva sin verksamhet, när
denna börjar i mitten av nästa år.

Jag kommer, herr talman, att vid behandlingen
av denna punkt yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde skall i medeltal höjas
med 50 procent. Villornas taxeringsvärde
skall, också i genomsnitt, höjas med
35 procent. Bestämda förljudanden från
initierat håll härom föreligger.

Jordbrukarna borde naturligtvis vara
tacksamma, villaägarna likaså, mot en
regering, under vars milda spira deras
egendom över en enda natt blir så ovanligt
mycket värdefullare. Det är bara
det, att — som så mycket annat under
denna regering — de fördelar, som

Den ekonomiska politiken

människorna får, blir skenbara, medan
de krav som staten ställer på dem i anledning
av de skenbara fördelarna är
högst reella. Det kommer inte att finnas
en kvadratcentimeter mer bostadsutrymme
i en villa, därför att taxeringsvärdet
höjes med 35 procent, men den
konstruerade inkomst, på vilken villaägaren
skall betala skatt — den inkomst
som bara finns i taxeringsnämndernas
fantasi — stiger. Fastighetsskatten blir
en verklig pålaga för allt fler, och de
som redan tidigare drabbats av denna
sällsynt orättvisa form av beskattning
får sina bördor ökade.

Även jordbrukarna råkar i allt större
antal ut för effektiv fastighetsskatt. Avkastningen
av jordbruken stiger inte,
därför att deras värde räknas upp med
50 procent. Jordbrukarnas inkomster
stiger inte heller. Vad som stiger är
emellertid skatten, d. v. s. de anspråk
det allmänna ställer på jordbrukarnas
arbetsförtjänster. Förmögenhetsskatten
åker också upp. Dess gräns nedåt skall
enligt majoriteten inte anpassas efter
de inflatoriska taxeringsvärdena. Hur
kommer detta att påverka möjligheterna
för den unge jordbrukare, som skall
överta faderns gård och, trots stigande
kostnader på alla områden, försöka få
den att bära sig, så att gården finns
kvar till nästa generation? Svaret kan
inte bli mer än ett, men jag överlämnar
till någon av regeringens ledamöter,
t. ex. till herr Hedlund, att ge det.

Jag tror, herr talman, att fler och fler
tröttnar på högskattepolitiken. Detta är
en internationell företeelse. Allt färre
låter sig övertygas om att regeringarna
kan nå bestående resultat genom att
expropriera mer och mer av de medel
som människorna har att röra sig med
för att klara sina problem. Att ta tior
ur hushållskassorna för att åstadkomma
överbalanseringsmiljoner i statskassan,
väcker inte förtroende. Det får allt starkare
karaktären av ett försök att, såsom
det heter, bota flintskalle med peruk.

Högskattepolitiken leder oundvikli -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

gen till överhetsregemente. Den är redan
i sig själv ett uttryck för vanföreställningen
att endast myndigheterna
kan avgöra, vad hänsynen till människornas
bästa fordrar. Den skapar och
vidmakthåller den farliga illusionen, att
många måste låta några få bestämma
över sig, i vått och torrt.

Demokrati genom pampar är naturligtvis
också ett slags demokrati, men
den är inte en demokrati av det slag,
som befordrar medborgarnas självverksamhet,
deras vilja att föra en levande
debatt eller att själva ta i den tunga
ändan för att få motorn på en så säker
plats, att den går lugnt och störningsfritt.

Den avgörande omständigheten för
oss i högerpartiet, när vi beslutat oss
för att planera hela vår politik så, att
vi skapar ett ur penningvärdets och
statsfinansernas synpunkt betryggande
utrymme för en ordentlig skattesänkning
åt alla, har varit och är, att vi inte
tror på möjligheterna att i längden driva
en politik mot människorna. Medborgarna
skall inte bara vara skattebetalare
och framför allt inte skattebetalare,
som löper den ständiga risken att
så fort de svänger runt ett hörn stöta
mot en uppbördsman. Vi måste deklarera
och manifestera en ny politik —
genom en allmän skattesänkning, som
är så stor, att de många märker, att
någonting håller på att ske.

Mot det program för en successiv
skattesänkning för alla, som redan från
början av nästa år skulle inledas med
en rejäl minskning i bördorna främst
för dem, som håller på att komma upp
i de allt vanligare medelinkomsterna,
har anförts tre argument.

Man har sagt: Högerpartiets sammanlagda
skattesänkningar är för stora ur
statsfinansiell synpunkt. Att följa högerpartiet
skulle vara att äventyra statens
affärer.

Vidare har det hävdats: Högerpartiets
alltför stora skattesänkning försvagar
motståndskraften mot en allmän

prisstegring. Den gör vår krona mjukare,
och alla skall veta, att om det är
något vi behöver, så är det en krona
med mindre bly och mera hårdmetall.

Slutligen har följande sats drivits:
Själva utvecklingen, inte minst den tekniska,
och människornas växande anspråk
ställer ofantliga och snabbt ökande
krav på det allmänna. Därför är det
vansinnigt att systematiskt minska statens
resurser. De måste ökas i stället.
Den nya värld, som håller på att växa
fram, förutsätter helt enkelt att staten
har väldiga medel till sitt förfogande.
Annars går det antingen åt pipan eller
också går det inte alls.

Eftersom vi i högerpartiet satt oss
den uppgiften före att söka lägga fram
ett sammanhängande lågskattealternativ,
är vi rimligtvis skyldiga att på alla
dessa tre punkter ta upp kritiken.

I samband med diskussionen om hur
staten nu och under den framtid som
kan överblickas skall skaffa pengar
till sina utgifter kan vi bortse från bilaccis,
investeringsavgift och förhöjd bolagsskatt.
Intet enda av dessa skatteingripanden
har gjorts för att skaffa staten
inkomster. Om våra socialdemokratiska
överförmyndare tar ifrån oss vissa
belopp för att vi inte skall gå ut på
rangel eller köpa bilar, så har detta
ingenting med statens utgifter och inkomster
att göra.

Hela frågan blir alltså: Om vi som
högerpartiet föreslagit sänker skatten
med 225 miljoner kronor för tiden från
nyår till sista juni nästa år och med
825 miljoner kronor för tiden 1 juli
1957 till sista juni 1958, räcker då statens
inkomster till för dess utgifter''?

Med högerpartiets besparingspolitik
är den saken klar. Under nästa budgetår
skulle regeringen få in 10 740 miljoner
kronor och ge ut 10 035 miljoner kronor.
Inkomsterna skulle alltså överstiga
utgifterna med cirka 700 miljoner kronor
och, sedan alla pengar som rimligtvis
bör läggas åt sidan stoppats undan,
skulle »vinsten» — jag citerar ordet,

Onsdagen den 30 maj 195G fin.

Nr 24

herr talman — bli 130 miljoner kronor.
Detta är naturligtvis bara ett sätt att
redovisa, men hur man än vänder och
vrider på siffrorna kvarstår faktum.
De inkomster staten får med de skatter
högerpartiet föreslagit räcker mer än
väl för de statsutgifter högerpartiet tagit
ansvar för.

Vad så därefter följande budgetår
angår — budgetåret 1957/58 — skulle,
såvitt man nu kan bedöma, med högerpartiets
linje statens inkomster netto
sjunka med 10 miljoner kronor. Statens
utgifter skulle samtidigt gå ned med
145 miljoner. Utöver det överskott vi
har redan i år, skulle alltså 135 miljoner
kronor stå till förfogande. Dessa kan
riksdagen använda för nya utgifter eller
för ytterligare skattesänkningar. Enligt
vår uppfattning bör en väsentlig del av
detta stora belopp användas för en höjning
av ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen. Där bör staten gripa
in för att klara anpassningssvårigheterna
för kommunerna, men på ett sådant
sätt, att vad människorna sammanlagt
betalar i skatt till stat och kommun
undan för undan sjunker.

Vi har alltså råd till högerpartiets
skattesänkning. Vi har inte råd att låta
bli den. Så bedömer vi läget.

Vad är det som kan skapa en naturlig
och bestående immunitet i vårt samhälle
mot inflationsfeberns otäckt livskraftiga
baciller? Att högskattepolitiken
inte kan göra det, vet vi — efter
snart tio års erfarenheter av dess
»Tacka och tag emot Skölds eller
Strängs karameller, Skölds stränga och
Strängs sköldska».

Såvitt vi förstår och såvida den friska
och uppslagsrika debatten i den fria
världen inte är inne på fel spår —•
och det har man svårt att tro när man
ser vad som har åstadkommits i praktiken,
i en rad länder — finns det två
här inte tillräckligt beaktade inslag i
politiken, som måste ställas i centrum.

Vad som göras kan för att snabbt öka
produktion och produktivitet måste gö -

Den ekonomiska politiken

ras. Tillgången på saker och ting, som
människorna behöver och vill ha, måste
få en verklig chans att hinna fatt vad
de gör anspråk på. Vi måste producera
mer och producera billigare. Skulle det
värsta inträffa och en bestående depression
komma, ligger vår möjlighet att
överleva som fullsysselsättningssamhälle
i en rationell produktion, i en produktion,
som till låga kostnader ger
mycket och bra varor.

Vad som kan göras för att vakthållningen
kring penningvärdet skall framstå
som en självklar uppgift för var och
en måste göras. Vi måste försöka skapa
ett penningvärdets hemvärn med allmän
men frivillig anslutning. En kommandostab
i kanslihuset vinner inte den
drabbningen.

Praktiskt måste dessa ofrånkomliga
inslag i den ekonomiska politiken komma
till uttryck i en allmän skattesänkning
av största möjliga omfattning, i
beslutsamma åtgärder över hela fältet
för att göra det frivilliga och främst
det personliga sparandet lockande, lönande
och säkert, i en produktionsoch
arbetsbefrämjande skattepolitik. I
botten måste ligga en bestämd vilja att
hålla tillbaka anspråk på växande offentliga
investeringar, ett snabbt men
gradvis frångående av metoden att finansiera
statens kapitalutgifter med
kredit, som riksbanken tillverkar på regeringens
beställning, samt en smidig
och generell kreditpolitik, möjliggjord
av en rörlig ränta. Men det som kan
påverka människorna och alltså vända
strömmen är skattereformerna.

Varje utgift som göres innebär en avvägning
mellan resurser och önskemål.
Vi vill att många skall göra avvägningarna,
inte den centrala administrationens
fåtal. Vi vill att de personliga
behov och önskningar människorna har
för egen del skall väga tyngre, än vad
högskattepolitikerna menar vara människornas
behov och önskningar. Exempel:
kreditpolitikens nuvarande princip.
Vi vill att sparandet för egen del och

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

egna sparmål skall ges ökad vikt då
folk bestämmer hur de skall förfoga
över sina arbetsförtjänster. Särskilt eftertryck
lägger vi vid det egna hemmet
som sparmål för de många.

Det sägs kanske inte ut, men det ligger
under hela högskattetekniken, att
regeringen tror att människorna inte
kan sköta sina inkomster. Det måste
myndigheterna göra åt dem. Förlåt att
jag säger det, men ingen vanföreställning
kan vara mera felaktig eller leda
till värre konsekvenser. Om en ung
familj, som planerade att skapa sig ett
eget hem skulle virra omkring i geografien
utan att kunna taga vara på sig
själv, som justitiedepartementet gjort,
då det planerat sina tillfälliga fångvårdsanstalter,
skulle både mannen och
hustrun omedelbart bli omyndigförklarade.
Så kan man inte göra med ett
departement, tyvärr!

Högerpartiet har ingen del i skulden
till att vi hasar oss fram månad för
månad med ständig risk för avtappning
av vår redan alltför obetydliga reserv
av utländska valutor och med en
känsla av att när som helst en ny engångsinflation
kan bryta igenom. Ej
heller är vi medskyldiga till att hela
korthuset bygger på ett sedan åratal
permanentat tvångssparande genom ett
överuttag av skatt. Det är regeringen,
som trots våra invändningar drivit det
därhän. Det är regeringen, som nöjt
sig med lugnet på ytan men underlåtit
att rensa farleden, så att trafiken kan
gå lugnt och säkert.

Läget föreligger emellertid. Också vi
måste räkna med det.

Vi skulle aldrig ha tillgripit tvångssparandet.
Vi tror inte på denna kvarleva
från krigstidens belägringsekonomi
— inte under normala förhållanden.
Och mer än tio år efter ett krig skall
väl ändå förhållandena ha blivit normala,
åtminstone i ett land, som inte
deltog i kriget. Detta är en sak. En annan
är det, att inte heller vi, sådant
som läget blivit, kan på en gång eller

alltför snabbt avveckla detta tvångssparande.
Man måste tyvärr ha någon tid
att vänja sig även vid en riktig politik.

Vi behåller alltså i vår planering
tvångssparandet — i två år men inte
längre. De obundna budgetöverskotten
blir dessa två år lika stora för oss som
för regeringen. Under tiden hinner människorna
växa in i de sparvanor, som
en rejäl skattesänkning, en riktig bostadspolitik
och för alla begripliga
och gripbara fördelar för den som sparar
kommer att skapa. På så sätt får vi
människorna med i arbetet. Vi får sunda
affärer i vårt land. Kanske kan då
koalitionens sex-sjundedels majoritet i
riksbankens styrelse få ett nytt problem

— det som de försiktiga borgarna i den
schweiziska riksbanken har i dag. Där
sitter man och ängslas över att man
skall få för mycket guld och utländska
valutor.

Även ett tvångssparande måste för att
över huvud taget få någon dämpande
effekt ha något gemensamt med verkligt
sparande. Det har inte de miljoner
regeringen tar ut i förhöjd skatt på bolag
och ekonomiska föreningar, i investeringsavgift
eller bilaccis och sedan
spärrar in i riksbanken. Det allena saliggörande
kan inte vara att staten lägger
beslag på så eller så många hundra
miljoner kronor. Vad som betyder mer

— också för den till kraftlöshet omhuldade
samhällsekonomiska balansen —
är vilka resultat ute i arbetslivet som
dessa snabb-beslag leder till.

Om en beskattning av stora och små
företag går över märket —• och detta
sker, när en redan hög skatt utan vidare
höjs med 25 procent —- dämpar den
kostnadsmedvetandet. Om man ändå arbetar
för skatteuppbördsmännen, spelar
det inte längre samma roll vilka utgifter
man har. Lusten att investera
tilltar. En benägenhet att investera för
att få avskrivningsobjekt växer fram.
Räntabilitetsberäkningarna förlorar allt
mer av sin mening. En investeringsavgift,
som för vart år göres alltmer per -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

manent, blir ingenting annat än en omkostnad,
som gör rationaliseringarna
dyrare. Vad som är än värre: investeringsavgiften
gör det dyrare att använda
pengar för produktiva ändamål än
för konsumtion. Bilaccisen slutligen är
en trafik- och transportskatt och ett ingrepp,
som gör ett för många människor
närliggande sparmål mer oåtkomligt.
Den transportskatten läggs på eu gren
av vårt transportväsende, som, i motsats
till de övriga, löpande betalar sina
fasta investeringar och därutöver tvingats
lämna staten räntelösa krediter på
hundratals miljoner. Den läggs på motorismen
och bara på den.

Vår vägran att medverka till dessa
utväxter på högskattepolitiken beror
inte bara på att vi tror oss kunna skydda
penningvärdet utan dem. Vi hävdar
bestämt att skatteingreppen mot arbetslivet
och motorismen försvagar motståndskraften
mot allmänna prisstegringar.

Staten kan, herr talman — jag säger
detta särskilt med adress till herr Sundström
-— inte låna, inte riktiga pengar.
Den är till följd av den politik som
förts tvungen att — om den behöver
låna — skaffa sig inflationspengar i
riksbanken. Samtidigt påstår man då
och då från regeringhåll, att sparandet
i samhället är tillräckligt, och med
jämna mellanrum får vi veta att denna
s. k. »restpost» i nationalbudgeten
växer. Om staten nu trots alla löften om
motsatsen måste ta riksbankens inflationspengar
i anspråk, är detta inte så
farligt, bara den samtidigt sätter in
pengar i banken, även om dessa till större
delen är beslagtaget företagssparande,
säger regeringen. Det stämmer emellertid
inte. Samtidigt som spärrpengarna
går in, går det ut pengar i utbyte
mot skattkammarväxlar och obligationer,
som riksbanken får köpa, för att
det skall finnas medel för skattebetalningarna.
Om finansministern inte tror
mig, och det gör han väl inte, kan han
begära fram den utredning som riks -

Den ekonomiska politiken

gäldskontoret gjort om vad som i detta
avseende troligen kommer att hända
nästa år. Där finns siffrorna.

Regeringspolitiken gör alltså som ormen
i sagan, biter sig själv i stjärten
och tror sig på det viset kunna ändra
på förloppet. Det går inte. Det finns ett
säkert sätt att komma in på sundare
banor, att främja sparandet, också sparandet
i företagen, och att begränsa
de offentliga utgifter, till vilka man
måste låna. Att på en gång expropriera
sparandet, därför att man säger sig på
det sättet vilja begränsa investeringarna,
och fatta beslut som betyder att
den 30 september nästa år minst 160
miljoner kronor skall av staten utbetalas
för investeringar, att vart och ett
av de följande fyra åren ett lika högt
belopp skall utgå, att ett enda statsföretag
garanteras ett statslån på minst 110
miljoner kronor, att skattebetalarna
iklädes en borgensförbindelse på 35
miljoner kronor för ett annat statsföretag,
att utgifterna för en enda statlig
byggnad på praktiskt taget en natt stiger
med 13 miljoner kronor — det är,
herr talman, inte brist på konsekvens.
Det är konsekvens i inkonsekvensen.

Vi i högerpartiet har försökt angripa
problemet om de offentliga investeringarna
både i fråga om omfånget och på
kostnadssidan, trots att löftet om insyn
på ett förberedande stadium, som så
många andra socialdemokratiska löften,
runnit ut i sanden. För oss framstår det
nämligen som angeläget att anpassa de
sammanlagda utgifterna i samhället efter
samhällets resurser. I den enskilda
sektorn sker detta genom en kombina-.
tion av en generell och smidig kreditpolitik
och sparstimulans. Inom den offentliga,
där vi ännu inte lyckats vinna
gehör för räntabilitetssynpunkten, måste
man ställa in sig på att säga nej, när
ett nej är sakligt nödvändigt.

Den allmänna sänkning av den .statliga
inkomstskatten, som vi kräver, är
en skattesänkning, byggd på utgiftsminskningar.
Den kan alltså aldrig leda

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 195G fm.

Den ekonomiska politiken

till ökningar i de utgifter människorna
och samhället sammanlagt gör. Den
kommer att leda till en minskning därför
att människornas utgiftskontroll är
mycket hårdare än myndigheternas.
Husmödrarna, herr talman, har sannerligen
ingen möjlighet att skriva promemorior
till statsutskottet, när deras utgifter
för familjen råkat bli dubbelt så
höga som beräknat.

Den besparing vi redovisat på anslaget
för avskrivningar av bostadslån har
kritiserats. Det är ingen effektiv besparing,
har man sagt. Denna besparing
bär emellertid icke uppnåtts genom att
vi ändrat reglerna för avskrivningarna.
Dem har vi tvärtom godtagit precis i regeringens
utformning. Vi har sänkt de
utgifter som gör avskrivningarna nödvändiga.
Ur synpunkten vilken skatt
man måste ta ut för att täcka statens utgifter
kan inte under några förhållanden
invändningar resas mot detta.

Vill man resonera om saken ur en
vidare och mer allmänt samhällsekonomisk
aspekt, kan man inte begränsa
sig till den kassamässiga synpunkten —
till vad som kommer att ske på statens
checkräkningar. Det skulle vara att
fånga myggan men låta kamelen springa
lös i trädgården. Då blir det fråga om
att mot varandra väga den samhällsekonomiska
effekten av högerpartiets
bostadspolitik och regeringens. Vad
skiljer dem åt? Högerpartiet vill snabbare
avveckla de generella subventionerna.
Kan någon förneka att detta
stärker motståndskraften mot inflation?
Högerpartiet vill sätta press på byggnadskostnaderna
genom att låta ränteläget
slå igenom starkare även för byggnadsindustrien.
Kan finansministern,
efter socialministerns anförande i denna
kammare för en vecka sedan och
efter det att Kooperativa förbundet för
den verksamhet, som detta jätteföretag
bedriver, visat hur en rörlig ränta pressar
kostnaderna, kan finansministern
därefter komma ifrån, att en realistisk
bostadspolitik måste ha erhört mycket

större betydelse för balansen i vårt
folks gemensamma ekonomi än vissa
obestämbara förskjutningar i transaktionerna
på regeringens checkräkningar? Oron

för vad som kan komma att
hända i nästa avtalsrörelse är påtaglig
på alla håll. Förloppet i Finland, Danmark
och Norge och i en råd europeiska
länder talar ett varnande språk. Hur
skall vi bäst underbygga en lugn avtalsrörelse?
Det rör sig egentligen om
atmosfären i det ekonomiska livet, det
är en fråga om allmänt förtroende. Därvidlag
spelar politikens allmänna inriktning
större roll än särskilda åtgärder,
men en åtgärd måste få lugnande
effekt — en allmän skattesänkning från
årsskiftet. Skattefrågan har nämligen
alltmer blivit ett faktum i lönediskussionen
— ett faktum för båda parter.

I ett officiellt yttrande för någon
vecka sedan framhöll den tyska riksbankens
ledning, att det måste anses
vara fullt möjligt att genom skattelättnader
förvandla skensparandet över
budgeten till ett verkligt sparande. Därom
är också vi övertygade. Därför sätter
vi in vår väsentliga skattelättnad
för alla i dess sammanhang — i sammanhanget
med minskningar i de offentliga
utgifterna och med speciella
skattereformer, som är statsfinansiellt
täckta och utan minsta tvivel kommer
att leda till ett snabbt ökat frivilligt
sparande. Detta är vårt alternativ. Regeringens
högskattealternativ känner vi.

Det finns så till slut en teknokratisk
argumentation för högskattepolitiken.
Den tekniska utvecklingen skapar så
väldiga investeringsbehov, att bara staten
kan klara dem, påstår man.

Att staten med hjälp av skatter på
medborgarna, tvångssparande och företrädesrätt
till enskilt sparande skulle
påtaga sig mer och mer av investeringsuppgifterna,
betyder en maktkoncentration
i hittills oanad utsträckning. Det
betyder att man mer och mer gynnar
de företagare, som hittar bäst i kansli -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

husets korridorer, att konkurrensen blir
en tävlan om generaldirektörernas, inte
om konsumenternas bevågenhet.

Man talar om de väldiga investeringsuppgifterna.
Är det då, herr talman,
staten som gjort detta land till ett industriland
med respekt i den internationella
konkurrens, där beställningarna
går till dem som kämpar sig till dem
med goda varor och billiga priser? Är
det generaldirektörerna eller nationalbudgetdelegationen,
som erövrat våra
marknader i vår egen världsdel eller på
andra sidan haven? En man med en
handfull medarbetare började för så
och så många år sedan att göra kullager.
I dag beredes i det företaget tusentals
människor sysselsättning och
arbetsförtjänster, som en föregående generation
inte vågade drömma om. Är
det statens insatser och regeringens
förutseende eller enskilda och oberoende
människors fantasi, skapardrift
och målmedvetenhet som åstadkommit
detta?

Atomkraft och automation ställer oss
inte inför några nya ekonomiska problem.
De stora frågorna är desamma
som förr. De är större, men våra resurser
är också större. Lösningen ligger
nu som förr i människornas rätt
att ta en risk, i deras möjlighet att ge
sig själva åt en uppgift, i den omtanke
om eget och allmänt väl som sparandet
uttrycker, i oberoende och självständighet
för fler och fler.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern och
regeringen går med årets budget ett
steg vidare på överbeskattningens väg.
Herr Strängs budget för år 1956/57 företer
ett överskott som mycket väsentligt
överstiger 1 000 miljoner kronor, detta
trots att finansministern — som alla vet,
mycket motvilligt — har gått med på
att infria det löfte, som regeringen inför
oppositionens kritik avtvingades
under valkampanjen 1954, att börja med

Den ekonomiska politiken

att sänka inkomstbeskattningen. Att
Gud älskar en glad givare är inte någonting
som herr Sträng har tänkt på
i detta sammanhang, när han med surmulen
uppsyn talar om den av honom
nu föreslagna skattesänkningen, som
enligt vad han tycks anse, egentligen
inte borde ha kommit.

För att kunna motivera ett så våldsamt
budgetöverskott som det nämnda
— väsentligt överstigande en miljard,
med de bokföringsprinciper som sedan
länge har varit rådande här i landet —
har finansministern börjat tala om totalbalansering
av budgeten, varmed menas
att man med löpande inkomster täcker
inte bara driftbudgeten, utan även
kapitalinvesteringarna. Men det är fortfarande
mycket oklart vilken ställning
finansministern intar till själva principen
om totalbalansering. Ibland verkar
det som om han menar att denna totalbalansering
bara är någonting som skall
användas nästa år, men ibland verkar
det som om han vill uttrycka sympatier
för själva principen på längre sikt och
som om skattebetalarna alltså skulle
ställas inför det skrämmande perspektivet
att varje år framöver, så länge
herr Sträng är finansminister och den
nuvarande regimen består, få betala
mycket höga skatter på grund av denna
nya princip.

Debatten i dag kan ju ge finansministern
ett tillfälle att klargöra vilken roll
han vill tillmäta överbalanseringen, som
innebär ett stort överskott över driftbudgetens
utgifter, alltså en beskattning
som långt överstiger driftbudgetens utgifter.
Är det så, herr finansminister, att
staten skall bedöma konjunkturläget och
med ledning därav bestämma hur pass
stort överskott över driftbudgeten som
det kan vara rimligt att ha i statsfinanserna,
eller är det så, alt man skall tilllämpa
någon annan princip än denna?
Sedan år 1937 har vi här i riksdagen
varit överens om detta med en balanserad
driftbudget och om att ibland ha
ett överskott av hänsyn till konjunktu -

4 — Andra kammarens protokoll 1.956. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

rerna, ibland under depressioner å andra
sidan ett underskott; det sistnämnda
är inte aktuellt nu. Hurudan är den nya
princip, som finansminister Sträng vill
tillämpa, om det nu är så att han vill
tillämpa en ny princip?

Finansministerns redovisning uppvisar
naturligtvis inte ett så stort formellt
överskott som jag nyss nämnde. Han
för åt sidan vissa företagsskatter samt
inkomsterna från utdelningen på aktierna
i LKAB. Det är ju inom parentes
sagt ganska egendomligt detta, som redan
föregående talare här har påpekat,
att normal utdelning från ett statsägt
företag inte skall räknas såsom en verklig
nettoinkomst i statens budget därför
att man säger att detta statliga företag
om något år kan behöva kapital för
investeringar. Nog tycker jag att det
är en ganska betänklig metod som finansministern
där slår in på. Och så
har vi detta att han avskriver en del
åtskilliga år gamla lån, avskriver 343
miljoner extra. Därigenom minskas formellt
budgetöverskottet fast i verkligheten
ingen belastning åstadkommes på
landets finanser. Vidare inverkar finansministerns
metod att föra åt sidan
kommunalskattemedel, som är 125 miljoner
kronor för stora, eftersom dessa
pengar redan en gång är av staten överförda
till budgetutjämningsfonden. De
förbrukades inte när de kom in till
statskassan, de överfördes till budgetutjämningsfonden.
Det naturliga hade
då varit att föra tillbaka dem till kommunalskattemedelsfonden,
men nu vill
finansministern tydligen att skattebetalarna
skall betala detta belopp en gång
till. Transaktionen minskar det synliga
budgetöverskottet. — Det tycks alltså
vara en princip att med olika bokföringstransaktioner
reducera det synliga
överskottet för att därigenom dämpa
kritiken mot överbeskattningen.

Jag skall gå förbi den stora frågan
om bostadskrediterna, som åtskilliga
gånger har diskuterats i denna kammare,
senast i en debatt mellan socialmi -

nistern och herr Wedén för en vecka
sedan. Regeringen använder löpande bidrag
för att hålla hyreskostnaderna nere
när det passar regeringen, och då är
det all right. Men i andra fall passar
det regeringen att använda kapitalsubventioner,
och då skall det absolut vara
sådana. Man söker här förgäves efter
någon princip från regeringens sida.
Jag minns att jag en gång hörde en man
som sysslade med regleringsekonomi
under kriget. Han tillfrågades efter vilken
princip man fördelade råvaror på
olika producenter. Han svarade omedelbart
med glimten i ögat: godtycke.
Han menade att det inte var möjligt i
det läget att ange någon principiell
grund, utan man fick försöka bedöma
på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om
herr Sträng för sin del också, denna
gång på ett mera allvarligt sätt, använder
denna princip och säger: »Jag tar
kapitalsubventioner när det passar mig
och räntesubventioner när det passar
mig», eller om möjligen herr Sträng
har någon annan förklaring att framföra
här i dag.

Herr talman! Jag tänker inte i dag
gå in i några detaljer. Kvar står det
obestridliga faktum, att hur man än förfar
med dessa bostadssubventioner
finns det ett budgetöverskott på väsentligt
över 1 000 miljoner. Vi i folkpartiet
kan inte acceptera ett sådant stort
överskott och inte heller acceptera någon
sorts totalbalanseringsprincip. Ett
överskott av denna storlek kallar vi för
en överbeskattningspolitik, det är ett
tvångssparande i ny form. Regeringen
önskade för ett år sedan genomföra
tvångssparande, ta ut av medborgarna
ett extra belopp men sedan lova att betala
tillbaka det om några år. Den tanken
föll, men nu har man återupptagit
tanken med tvångssparande endast med
den skillnaden, att man inte lovar att
betala tillbaka pengarna. Jag kan inte
inse att detta skall vara någon fördel.

Enligt vår mening måste man börja
en politik med successivt sjunkande be -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

skattning. Vi vill att staten skall ta ett
stort steg nu, när man har ett så väldigt
budgetöverskott. Men vi erkänner å
andra sidan att konjunkturläget är sådant,
att det vore oklokt att reducera
beskattningen så mycket som man eljest
av rent statsfinansiella skäl skulle vara
benägen att göra. Det krävs här en
avvägning, och den avvägningen utfaller
enligt vår mening så, att man under
det närmaste året bör ha kvar ett väsentligt
överskott i budgeten, men ingalunda
så stort som regeringen önskar.

Jag säger att vi önskar att ett stort
steg skall tas nu. Det innebär att vi vill
sänka inkomstbeskattningen inte med
375 miljoner utan med 600 miljoner
kronor per helår räknat. Detta innefattar
då höjda förvärvsavdrag och därigenom
en väsentlig minskning av sambeskattningseffekten
för äkta makar. Vi
vill också bl. a. att de extra företagsskatterna
skall avvecklas.

Herr finansminister! Två sakkunniga
utredningar har stannat för uppfattningen
att man inte bör använda variationer
i företagsbeskattningen — närmast
bolagsbeskattningen — som konjunkturpolitiskt
medel. Det förhåller sig ju så,
inte sant? Regeringen gör det i alla fall.
Vore det inte skäl här att följa sakkunskapen,
som ju innefattar även socialdemokratiska
ledamöter av företagsbeskattningskommittén,
och erkänna att
sådana variationer i företagsbeskattningen
är olämpliga som medel för stabilisering
och att en tillfällig höjning
av bolagsbeskattningen tvärtom kan
komma att föranleda sådana dispositioner
i företagen, att den försvårar den
ekonomiska stabiliseringen.

Så bar vi automobilbeskattningen.
Herr Kristensson i Osby har redan talat
om den i förbigående. Statens löfte
till bilismen, att icke ta ut mer skatt än
som behövs för bilismens andel av vägarna,
bör hållas. Eftersträvar man detta,
kommer man enligt min mening till
en bilbeskattning som ligger omkring
100 miljoner kronor under regeringens

Den ekonomiska politiken

siffra för nästa år. Man tar alltså i runt
tal ut 100 miljoner kronor mindre än
regeringen vill ta ut, ty regeringens
ståndpunkt är att av bilismen begära
mer i skatt än som motsvarar dess andel
i vägkostnaderna.

Vi vill dessutom avveckla kvarlåtenskapsskatten,
som vi tycker är principiellt
oriktig och felkonstruerad. Vi har
redovisat att vi vill ha en annan ordning
för fastighetsbeskattningen, enligt vilken,
i vad gäller både den kommunala
och den statliga beskattningen, man
skulle undgå att godtyckligt lägga bördor
på ägarna av egnahem och villor.
Vi anser att vår ståndpunkt innebär ett
steg till förverkligande av en princip i
fråga om fastighetsbeskattningen, som
partierna tidigare varit överens om.

Nu kan dessa förslag förefalla vara
ett stort steg mot skattesänkning, och
jag vill inte bestrida att de tillsammans
är ett stort steg. Men som jag kanske
senare skall återkomma till, är en del
av dessa skattesänkningar sådana som
inte medför någon samhällsekonomisk
belastning utan tvärtom underlättar en
samhällsekonomisk stabilisering. Dessutom
förhåller det sig så, att endast en
del av dessa skattesänkningar belastar
budgetåret 195657 och att en annan
del av dem endast delvis belastar det
budgetåret. Slutresultatet blir därför att,
även om våra förslag hade genomförts
till fullo, ungefär halva budgetöverskottet
ändå skulle vara kvar, enligt den
redovisningsmetod som vi anser vara
riktig och som mycket närmare ansluter
sig till hittills gängse metoder än
regeringens gör.

Vi har föreslagit väsentliga anslagsreduktioner
och besparingar, som vi bar
ansett vara välmotiverade, och detta är
en del av förklaringen till att vi anser
oss kunna föreslå väsentliga skattesänkningar.
Dessa besparingar ger utöver
anslagsökningar cirka 150 miljoner kronor
netto på driftbudgeten. Det är något
större nettobesparingar än högern har
föreslagit på driftbudgeten. .Tåg vil! in -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

te överdriva skillnaden, som inte är
stor. Jag vill bara betona, att nettobesparingen
på driftbudgeten är ungefär
densamma som den är enligt förslaget
från högerhåll.

Jag vill å andra sidan betona, att de
samlade skattesänkningar som vi i folkpartiet
föreslår är större än de besparingar
vi föreslår. Vi disponerar en del
av finansministerns väldiga budgetöverskott
för att därmed sänka skatterna.

Herr talman! Under de årtionden jag
har kunnat följa med den politiska
diskussionen har såvitt jag vet det
normala tillvägagångssättet i alla länder
varit, att man använder en väsentlig
del av stora budgetöverskott till
skattesänkningar. Det ligger ingenting
osunt eller onaturligt i detta, utan
det bör enligt min mening starkt betonas,
att detta är ett normalt och
riktigt tillvägagångssätt. Det är ingenting
som man behöver ursäkta eller
urskulda utan är tvärtom det enda naturliga.
Det är de som vägrar att använda
en väsentlig del av budgetöverskottet
till skattesänkning som har att förklara
varför de vägrar göra det.

Jag vill sedan bara säga ett par ord
om högerns ståndpunkt härvidlag. Högerpartiet
förfar på samma sätt som vi
och tar i anspråk mycket stora belopp
av budgetöverskottet för skattesänkningar,
men av någon anledning, som
jag inte förstår och inte heller intresserar
mig för, vill högerpartiet inte
uttrycka saken på det sättet. I högermotionen
har en ny terminologi införts
om bundet och obundet överskott, som
såvitt jag förstår inte ändrar någonting
i det förhållande jag här vidrör, att både
högerpartiet och folkpartiet disponerar
mycket stora belopp av budgetöverskottet
för skattesänkning.

Det där med bundet och obundet
överskott i högermotionen verkar nästan
vara tillsatt för att göra det svårare
för läsaren, som får ägna övertidsarbete
åt att söka förstå vad ståndpunkten
innebär. När jag läste högermotionen

tänkte jag på den i politiska sammanhang
i England ofta citerade barnboken
Alice i underlandet, där Alice på något
ställe säger: »Jag skulle kunna uttrycka
det här på ett mycket mera komplicerat
sätt.» Jag tror inte att högermotionens
författare skulle kunna instämma
med Alice.

Om man bemödar sig finner man som
sagt att ståndpunkten i princip är densamma,
att både högerpartiet och folkpartiet
vill disponera stora belopp av
budgetöverskottet, om jag har förstått
rätt efter dessa mödosamma studier.

Låt mig därför nu slå fast två saker:
Högerförslaget innebär något större
skattesänkning än folkpartiet föreslår;
högerförslaget innebär ungefärligen
samma nettobesparingar efter avdrag
av anslagsökningar. Detta innebär att
högern vill disponera något mer av budgetöverskottet
för skattesänkning än
folkpartiet. Jag säger inte detta som
någon kritik mot högern; jag säger det
endast för att i någon mån bidra till ett
klargörande, om det skulle finnas någon
som i likhet med mig har funnit
att högerns motioner inte är så lättlästa.

I högerns tidningspress har man
emellertid på en del håll fått för sig,
att högern bereder utrymme för »sina
skattesänkningar» genom besparingar
men att folkpartiet inte gör det. Man
har fått för sig att högern skiljer sig
från andra genom att bereda utrymme
genom besparingar för sina skattesänkningar.
Det är naturligtvis en felaktig
uppfattning. Den har dykt upp
igen på de allra sista dagarna, men den
blir inte mindre felaktig för det. Man
har helt enkelt i högerpressen missförstått
högerns motioner. Läser man dem
omsorgsfullt, särskilt den senaste, skall
man finna, att det står inte alls, att
högern bereder utrymme för sina skattesänkningar
med besparingar, utan att
innebörden är, att högern bereder utrymme
för en viss skattesänkning genom
anslagsreduktioner. Jag finner det

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

emellertid en smula ursäktligt, att liögerpressen
inte har funnit framställningen
så synnerligen lätt att följa.

Saken förhåller sig tydligen på följande
sätt. Här är det fråga om fyra olika
skattesänkningar av större betydelse.
Det gäller först en sänkning av den direkta
inkomstbeskattningen i samband
med nya skatteskalor eller ändrad uttagningsprocent.
Därvidlag förhåller
det sig ju så, som herr Hjalmarson nyss
har framhållit, att för det nästkommande
budgetåret medför högerförslaget en
minskning av statsinkomsterna med
cirka 125 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit. Detta är också
vad högerbesparingen, anslagsreduktionerna,
innebär, och såvitt jag kan finna
är högerns framställning därvidlag
alldeles riktig. Jag vill göra det tillägget,
att för folkpartiets del förhåller det
sig så, att de utgiftsbesparingar vi föreslår
är väsentligt större än nettobelastningen
på nästa budgetår av våra skattesänkningsförslag
när det gäller inkomstbeskattningen.
Men för högerns
del går det jämnt ihop.

Sedan finns det tre andra slag av
större skattesänkningar. Det andra är
högerförslaget om de s. k. sparfrämjande
skatterna. I fråga om deras verkan
är man från högerhåll mycket optimistisk.
Vi i folkpartiet har samma inställning
som högern, att man skall
pröva sig fram med sådana sparfrämjande
skattereduktioner. Vi har framlagt
egna sådana förslag, men vi brukar
framhålla, att den mera omedelbara
effekten av dem är svåröverskådlig
och att man därför inte vet, hur
mycket man uppnår t. ex. under det
första följande året. Men vi anser i alla
fall, att man har skäl att gå vidare med
sådana här sparstimulerande skattesänkningar.

Det speciella högerförslag som vi får
upp till behandling i kammaren i höst
skall jag inte diskutera. Men i högermotionen
i januari angavs, att denna skattesänkning
skulle belasta nästkommande

Den ekonomiska politiken

års budget med ett sjuttiotal miljoner
kronor i inkomstminskning. I den nya
högermotionen säger man emellertid,
att det skall inte bli någon inkomstminskning
alls under budgetåren
1956 57 och 1957''58. Det är samma förslag
som i januari antogs minska inkomsterna
nästa år med ett sjuttiotal
miljoner. Men enligt den nya framställningen
skall det inte kosta statskassan
något vare sig nästa år eller året
efter nästa. Jag vet inte vad det är som
inträffat med dessa förslag, men jag
bara konstaterar, att det förhåller sig
så som jag här har sagt. I avvaktan på
närmare upplysning vet man alltså inte
riktigt hur man skall bedöma denna
sak.

För det tredje har vi högerförslaget
om sänkning av bilbeskattningen. Den
täcks inte av någon besparing.

För det fjärde är det fråga om reduktion
av företagsbeskattningen. Den
täcks inte av några besparingar, lika litet
enligt högerförslaget som enligt vårt
förslag.

Kvarlåtenskapsskattens avskaffande
har man på högerhåll nu ställt på framtiden.

Situationen förefaller alltså vara i
dessa väsentliga avseenden klar. En del
av skattereduktionerna täcks av utgiftsreduktioner.
Större delen gör det inte.

Jag kritiserar inte denna ståndpunkt.
Jag har nyss sagt att folkpartiets politik
innebär detsamma. Man kan motivera
varför en väsentlig del av dessa skattesänkningar
inte täcks av besparingar
och göra det med mer eller mindre starka
skäl i olika fall. Tills vidare sätter
jag ett frågetecken på en punkt. Men
själva faktum kvarstår i alla fall. Jag
tror det är av betydelse för debatten i
dessa spörsmål inför en allmänhet, som
kanske inte kan följa med i dessa olika
saker om bundna och obundna överskott
o. s. v., att man konstaterar klart
och enkelt, att båda oppositionspartierna
tar i anspråk en mycket betydande
del av budgetöverskottet för skattesänk -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

ning. Kanske skall jag understryka, herr
talman, vad jag nämnde nyss, nämligen
att de av folkpartiet föreslagna besparingarna
är i runt tal lika stora som de
av högern föreslagna, medan vår skattesänkning
är något mindre.

Beträffande förslaget till skattesänkning
med 95 procents uttag enligt de
i propositionen angivna skalorna, behöver
jag inte här närmare upprepa vad
herr Kristensson i Osby redan varit inne
på och som vi många gånger framhållit,
nämligen att vi anser, att eftersom
inflationen har höjt skattetrycket
särskilt för de breda lagren, så bör den
skattesänkning, som nu kommer, vara
relativt större för de mindre inkomsttagarna
är för de mera välsituerade.
Vårt förslag innebär också att för de
skattebetalare som har relativt små inkomster
skulle den statliga inkomstbeskattningen
bli reducerad med en femtedel,
medan skattesänkningen för de
mera välsituerade bara skulle bli 6, 7
eller 8 procent. Vi har alltså till fullo
uppfyllt det som vi ställde i utsikt, när
vi först reste kravet på en särskilt stor
skattesänkning för de mindre inkomsttagarna
vid en tidpunkt när dåvarande
finansministern, herr Sköld, och de socialdemokratiska
ledamöterna av bevillningsutskottet
inte fått klart för sig,
att inflationen hade åstadkommit en
orättvisa, som måste rättas till.

Vi vill, herr talman, emellertid protestera
en smula, när det sägs — som
jag läste häromdagen i en högertidning
— att »folkpartiet accepterat regeringens
nya skatteskalor». Alla vet ju att
dessa skatteskalor är resultatet av en
kompromiss i en parlamentarisk utredning
och att regeringen har accepterat
denna parlamentariska kompromiss.
Denna utredning kom till stånd inte
minst genom herr Hjalmarsons ingripande
en dag, då herr Sköld hade sin
vänliga dag — det var ju inte för ofta,
men det hände alltså — då herr Hjalmarson
lyckades avpressa dåvarande
statsrådet Sköld ett löfte om en parla -

mentarisk utredning för att pröva om
man inte skulle kunna åstadkomma en
kompromiss i fråga om skatteskalorna.

Nåväl, folkpartiets representant arbetade
i den utredningen i detta syfte och
lyckades uppnå en kompromiss. Den är
ingalunda enligt vår mening tillfredsställande.
Men vi ansåg att det var
bättre att få en kompromiss än att gå
på en egen linje och inte få något beaktande
av de synpunkter som vi framförde.
Jag vill inte kritisera högern för
att den underlät att ansluta sig till en
sådan kompromiss. Hade högern velat
det, kanske man kunde fått skalorna i
någon mån ändrade — det vet jag inte.
Jag vill bara konstatera, att det är en
sådan kompromiss som regeringen accepterat.
Då är det ju litet vilseledande
att framställa herr Sträng såsom varande
upphovsmannen till dessa skatteskalor.
Han har accepterat utredningens
skatteskalor.

Utöver sänkt uttagning vill vi gå vidare
med skattesänkningen följande år,
bland annat genom att acceptera höjda
ortsavdrag vid kommunalbeskattningen,
vilket kommer att nödvändiggöra bidrag
från statskassan. Därför vill vi inte
nu precisera storleken av de ytterligare
skattesänkningar som kan åstadkommas
nästa år. Det blir nämligen utgiftsökningar
också nästa år, och innan man
tagit ställning till vilka belopp det därvidlag
är fråga om, vore det oklokt och
oförsiktigt att binda sig för hur stora
de nya skattesänkningarna kan bli.
Men själva tankegången att det som försiggår
i år endast skall vara ett första
steg att följas av flera, den håller vi
fast vid.

Herr talman! Det är klart att om man
anlägger ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt
kan stora skattesänkningar,
i varje fall vissa av dem, medföra övergångssvårigheter
för en ekonomisk stabiliseringspolitik,
trots att man gör vissa
besparingar på budgeten, särskilt då
det förhåller sig så, att en del av dessa
besparingar är av sådan natur att de

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

inte direkt minskar efterfrågan utan
mera innebär en bokföringsmässig reduktion.

Jag vill för min del erkänna att de
skattesänkningsförslag som vi framför
-— och detta gäller också de andra förslagen,
det gäller i någon mån finansministerns
förslag och högerns — kan
komma att medföra vissa övergångssvårigheter
ur stabiliseringspolitikens synpunkt.
Det är av bland andra detta skäl
som vi velat vara återhållsamma och
försiktiga i år och inte vill gå längre än
vi gör. Det är därför vi lämnar kvar ett
så betydande budgetöverskott.

Men, herr finansminister, man kan
inte bevara en oerhört hög överbeskattning
år efter år bara därför att vi har
full sysselsättning och högkonjunktur i
landet. Man måste någon gång göra en
ordentlig början med skattesänkningarna,
särskilt de skattesänkningar som
har en positiv verkan på samhällsekonomien
och underlättar stabiliseringspolitiken.
Det tror jag att avskaffandet
av de extra företagsskatterna skulle ha.
Avskaffandet av dem har man all anledning
att inte uppskjuta.

En orsak till försiktighet från vår
sida, herr talman, har naturligtvis varit
att vi är angelägna om ett ökat bostadsbyggande.
Vi vill minska räntesubventionerna.
Vi vill även på annat sätt att
politiken läggs till rätta, så att det lönar
sig att bygga billigare och att sänka
byggnadskostnaderna för att förhindra
liyresstegringar och för att möjliggöra
lägre hyror i nya hus. Även här har
man dock att räkna med vissa övergångssvårigheter,
det vill jag för min
del erkänna.

Det är ju så att det ekonomiska läget
är i vissa avseenden otillfredsställande,
och vår betalningsbalans är alltjämt
svag, trots den alltför sent insatta kreditpolitiken,
som därför har fått en besvärande
utformning som skulle kunnat
undgås, om man använt den i tid. —-.Tåg tillåter mig att rikta den frågan till
finansministern: Vad tänker regeringen

Den ekonomiska politiken

göra för att åstadkomma en förstärkning
av vårt lands betalningsbalans?

Det är riktigt att man i ett sådant
läge skall ha en stark budget, men enorma
budgetöverskott löser inte betalningsbalansens
problem. Investeringsavgifter,
som höjer näringslivets kostnader
och försvårar exporten, löser sannerligen
icke betalningsbalansens problem.
Att bibehålla enskilda skatter som
gör löntagarna benägna att pressa upp
sina anspråk på stora lönestegringar
löser sannerligen icke betalningsbalansens
problem. Hur tänker regeringen
lägga sin politik till rätta för att åstadkomma
en förstärkning av vårt ekonomiska
läge internationellt? För min del
skulle jag vilja förorda att regeringen
härvidlag inte eftersträvar att vara sig
själv nog utan försöker med en metod,
som ibland användes i utlandet. Herr
finansminister, hur vore det om Ni
skulle tillsätta ett ekonomiskt och socialt
råd med fast sekretariat och ordentlig
expertis, där representanter för
näringslivet, givetvis bl. a. bankerna,
organisationerna och oppositionen samt
naturligtvis regeringen fick tillsammans
överlägga om dessa väsentliga spörsmål?
Regeringen har ju en stabiliseringsnämnd
bestående av ett antal högre
tjänstemän, men vi kan väl vara överens
om att hur nyttig den än må vara
— därom vet jag ingenting — löser den
inte detta problem. Skulle regeringen
inte, när vi har en besvärlig ekonomisksituation
för landet, kunna inbjuda talesmän
för olika slag av kunskaper, insikter
och intressen att tillsammans under
ordnade former resonera om dessa
spörsmål? Jag tänker mig alltså inte
något som herr Skölds torsdagsklubb,
eller vad det på sin tid hette, utan på
ett mera fast och mångsidigt arbetande
ekonomiskt och socialt råd.

Det är ju tyvärr så, herr talman, att
prisstegringen här i Sverige under de
senaste åren liksom tidigare har varit
relativt stor. Tar man bara de senaste
åren, 1953—1956, för att nu lägga åsido

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

vad som skett tidigare under koreakrisen,
och vad vi diskuterat många gånger,
finner man att prisstegringarna i
Sverige tillhör de högsta i de västeuropeiska
länderna under denna period.
Det finns länder där priserna hållit sig
praktiskt taget stabila. Om man till den
västeuropeiska kretsen räknar även
Förenta staterna och Kanada kan man
konstatera, att i dessa länder, Finland,
Frankrike och Schweiz har levnadskostnaderna
praktiskt taget varit stabila
under de tre sista åren, medan de
i Sverige stigit med sju procent. Det är
inte något särskilt tillfredsställande resultat,
herr finansminister, särskilt inte
när det kommer efter en period av så
otillfredsställande art som vi alla känner
till. — Man kan även konstatera att
produktionsökningen inom svensk industri
under senare åren varit väsentligt
lägre än i andra västeuropeiska länder.
Att bara ta ut ett större och större
budgetöverskott — jag upprepar det —
löser inte detta problem. Det är överbeskattning
när staten under efterkrigstiden
jämte kommunerna tagit ut ungefär
55 öre av varje krona varmed svenska
folkets inkomster stigit. När det allmänna
lägger beslag på mer än hälften
av inkomsten är det sannerligen överbeskattning,
och då är det motiverat att
man börjar en målmedveten politik att
sänka skatterna.

Vi i folkpartiet erkänner att det kan
vålla vissa övergångssvårigheter, men
vi tror att en målmedveten skattesänkningspolitik
ökar sparandet, underlättar
ekonomiska uppgörelser på många
olika sätt och på lång sikt och därför
också underlättar en ekonomisk stabilisering
av hela samhällsekonomien.
Man måste söka en lösning av problemet,
som inte gäller bara för stunden.
Man måste lägga en fast grund för vår
samhällsekonomi, så att Sveriges folk
kan känna trygghet för sysselsättning
och utkomst och trygghet för att pengarna
behåller sin köpkraft, så att inte
spararna år efter år berövas en väsent -

lig del av realvärdet av vad de uppoffrat.
Man måste ordna beskattningen
så, att inte egnahemsägare och villaägare
straffbeskattas. Inkomstbeskattningen
får inte hållas på en så hög nivå, att det
innebär tvångslån utan löfte om återbetalning.
Det finns problem här, som
är allvarliga nog och som måste lösas.
Men de löses inte på dessa vägar. Det
är regeringen som bär ansvaret för att
dessa problem blir lösta. Jag hoppas att
den inte skall söka undandra sig detta
sitt ansvar.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ohlin vill tydligen
göra skattediskussionen lättare för finansministern
genom att i väsentlig
grad förvandla denna debatt till en uppgörelse
oppositionspartierna inbördes.

Vår sänkning av den direkta statliga
inkomstskatten utöver regeringens motvägs
helt av förslaget till minskning av
statsutgifterna. För helt budgetår är
skillnaden mellan regeringens och vår
skattelättnad 450 miljoner kronor. Våra
besparingar, utslagna på helt år, gör 250
miljoner. Därutöver har vi föreslagit att
man nästa år inte skall höja barnbidraget.
Ett återställande av barnbidraget
till dess gamla realvärde kostar lägst
230 miljoner. Därmed har vi gott och
väl täckning för vår skattesänkning genom
förslag till minskade utgifter. De
av oss föreslagna sparstimulerande åtgärderna
skall träda i kraft den 1 januari
1957. Följaktligen påverkar de
först 1958 års taxering och påverkar
statsinkomsterna först under budgetåret
1958/59, alltså först efter det två
budgetår gått precis som vi sagt.

Folkpartiets planering för skattesänkning
ser ut på följande sätt.

På sammanlagt 25 punkter höjer folkpartiet
statens löpande utgifter med 9,4

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

miljoner kronor. På årets budget lägger
man också över en utgiftsökning
på 72,4 miljoner. Av företagsskatter —
som man yrkat avslag på — gör man
en fond för framtida folkpensionsändamål
på 275 miljoner kronor. Vidare vill
folkpartiet anvisa ett bostadslåneanslag
på 100 miljoner kronor mer än någon
annan. Trots detta tjänar folkpartiet
616 miljoner kronor på sin bostadspolitik.
Det förefaller mig vara ett underverk,
herr talman!

Jämte besparingen på bostadssidan
har folkpartiet i fyra punkter föreslagit
verkliga besparingar i statens utgifter
på sammanlagt 4,4 miljoner kronor. För
nästa budgetår skulle folkpartiets skattesänkning,
inklusive förvärvsavdragen,
kosta 70 miljoner kronor mer än regeringens
förslag och för det avgörande
budgetåret 1957/58 minst 220 miljoner
kronor, vartill kommer höjningen av
barnbidraget och särskilda åtgärder beträffande
barnfamiljernas beskattning,
för vilka folkpartiet har uttalat sig.
Kostnaderna härför lär inte understiga
230 miljoner kronor enligt alternativet
med det lägsta barnbidraget.

Så ser fakta i målet ut, herr talman!
Om herr Ohlin vill fortsätta debatten,
skall jag gärna återkomma med kompletteringar.

Det skulle kunna vara mera att säga
i denna sak, men för ögonblicket skall
jag nöja mig med det anförda.

Herr LARSSON i Luttra (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson började
med att nämna de höjningar av
taxeringsvärdena på fastigheter, som vi
nu kan vänta, och i det sammanhanget
kom han in på verkningarna av dessa
höjningar på förmögenhetsskatten. Samtidigt
gav han också, som jag uppfattade
det, bondeförbundet en släng. På
bondeförbundshåll har vi emellertid
motionerat om en höjning av skattegränsen
på grund av de höjda taxeringsvärdena,
men vi har accepterat försla -

Den ekonomiska politiken

get att avvakta resultatet av den utredning,
som för närvarande arbetar
med frågan om kvarlåtenskaps- och
förmögenhetsskatterna. Det finns väl
ingen anledning att misströsta om att vi
kan få en höjning till stånd, eftersom
gränsen förut har höjts från 30 000 till
50 000 kronor och höjningen den gången,
om jag inte minns fel, i tiden ungefär
sammanföll med den föregående
fastighetstaxeringen.

Högern vill emellertid inte avvakta
resultatet av den sittande utredningens
arbete. Det har man däremot gjort beträffande
kvarlåtenskapsskatten. Herr
Nilsson i Svalöv har här förklarat, att
den omständigheten att han har gått
med i kommittén bevisar, att högern
också accepterar att avvakta utredningens
resultat — men borde detta då inte
gälla också beträffande förmögenhetsskattegränsen?
Det är visserligen sant
att högern har ytterligare ett yrkande,
nämligen det att förmögenhetsskatten
skall vara avdragsgill, men det är väl
en sak för sig.

Vidare talar man i högermotionen om
att man vill höja de kommunala ortsavdragen
och under en på förhand bestämd
övergångstid i skälig omfattning
kompensera kommunerna för inkomstbortfall.
Det är svårt att avgöra vad
högern avser med detta. Förmodligen
vill man så att säga hålla igen litet i
statens kompensering av kommunerna,
men statens bidrag till kommunerna anses
ju redan nu vara för låga, och det
har skett en betydande övervältring av
utgifter från staten på kommunerna.
Om högern nu inte i full utsträckning
vill kompensera kommunerna för det
inkomstbortfall som sker i och med att
man höjer ortsavdragen för kommunalskatten,
så innebär detta en ytterligare
övervältring av kostnaderna på kommunerna.
Klart är att statens stöd i detta
avseende måste fördelas mellan kommunerna
efter deras behov ocli med
hänsyn bland annat till deras skatteunderlag.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson förvånade
mig onekligen, när han ur mitt
anförande ville utläsa en inbjudan till
debatt huvudsakligen mellan oppositionspartierna.
Det måste ha förbigått
herr Hjalmarson, att jag på en rad
punkter riktade kritik mot regeringens
politik, medan jag däremot beträffande
högerns politik försökte för svenska folket
belysa vad den egentligen innebär
-— något som jag var på det klara med
att jag inte skulle bli tackad för — eftersom
ju ändå inte alla i detta land
läser den onekligen mycket krångliga
motionen. Jag hade väntat mig att
herr Hjalmarson. skulle ha sagt, om
det var något fel i det jag uttalade,
men det gjorde han inte. Jag undrar om
inte herr Hjalmarson i hastigheten fick
tag på fel papper blad alla sina repliklappar,
och om inte det han läste upp
var fel replik. Han påvisade i varje
fall inte, att det var någonting som var
fel i vad jag sade.

Rörande de sparstimulerande åtgärderna
och hur de skulle påverka statsfinanserna
intog jag en frågande attityd.
Herr Hjalmarson sade nu: »Det förhåller
sig så, att vårt förslag kostar
inte staten någonting under de närmaste
två åren, precis som vi sagt.» Till
detta måste man väl lägga: precis som
vi sagt i maj i rak motsättning till vad
vi sade i januari, ty i januari sade högern,
att dessa åtgärder kunde väntas
kosta 70 miljoner första året, och gav
då också det intrycket, att de skulle
kosta 200 miljoner andra året.

Sådana där oklarheter gör det ju
svårt att förstå den verkliga innebörden
av förslagen.

Herr Hjalmarson räknade upp en del
siffror för folkpartiet som väl ingen
kunde följa med —• de var ju hämtade
från olika budgetår. Om vi konstaterar
att det finns ett dolt budgetöverskott
genom att finansministern gjort extra
avskrivningar på gamla bostadslån, innebär
ju inte detta att folkpartiet me -

nar, att vi gör besparingar av denna
storleksordning. Vi konstaterar, att detta
beaktas även i högerns kalkyl för
1957/58.

När herr Hjalmarson talar om att
han skall klargöra hur högerns skattesänkning
täckes, så går han endast in
på en av skattesänkningarna. I fråga
om inkomstskattesänkningarna vill jag
för det första slå fast följande, som jag
vill höra om herr Hjalmarson kan bestrida,
nämligen att de av folkpartiet
föreslagna besparingarna efter avdrag
av utgiftsökningar är ungefär 150 miljoner
kronor, medan belastningen på
nästkommande års budget av våra förslag
är 82 miljoner eller väsentligt mindre
än besparingarna. Högern har däremot
vad denna skattesänkning beträffar
samma nettobesparing som inkomstbortfallet
ur statskassan. Så till vida är
alltså folkpartiets ståndpunkt i detta
avseende något försiktigare.

För det andra vill jag konstatera, att
det resonemang vi här för gäller en
av de fyra väsentliga skattesänkningarna
under debatt. Tar vi samtliga fyra
skattesänkningar, kvarstår det, att båda
oppositionspartierna i sina förslag använt
den metod, som hittills varit den
självklart berättigade, nämligen att när
det finns ett väldigt budgetöverskott,
så tar man inte bara av besparingar
och sänker skatterna, utan man sänker
skatterna även genom att disponera en
del av budgetöverskottet. Det är en sund
och riktig politik. Det enda jag inte
förstår är, att man på högerhåll blir
så ledsen, när jag talar om att vi båda
förfar på det sättet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi ser som vår huvuduppgift
att åstadkomma en sänkning av
det totala skattetrycket. Därför säger
jag till bondeförbundets talesman att
det kan aldrig vara tillfredsställande för
oss om man låter den sänkning, som

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

skall göras på den kommunala sidan,
leda till en motsvarande höjning av
skatten på den statliga sidan.

Jag skall faktiskt inte efter gammalt
känt mönster ta upp någon diskussion
med herr Ohlin om vad som sades
då och vad som har sagts nu. Uppriktigt
sagt, herr Ohlin, tror jag inte
att det stora flertalet människor är så
ohyggligt intresserade av sådana där
litteraturhistoriska exkursioner. Jag
vill bara fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att vår motion i januari
gick ut på att vi redan nu borde reservera
70 miljoner kronor för sparstimulerande
åtgärder. Först budgetåret 58/59
kommer emellertid dessa åtgärder att
belasta statskassan.

Emellertid, herr talman, förstår jag
att herr Ohlin nu skulle vilja inleda
en litet vänligare period och att han
här skulle vilja företräda en mera glad
och frisk linje i den politiska debatten,
och det tycker jag också är angenämt.

Om han nu tänker uppträda som en
god och glad musikant i det politiska
spelet hälsar jag detta med glädje. Herr
Ohlin kanske kommer ihåg att förr i
världen fanns det en sorts musikanter
som man hade ganska stor glädje av.
Det var sådana där som på en gång
spelade trumma och trumpet och triangel
och fiol och munspel. Dirigenten
var samtidigt sin egen orkester. Herr
Ohlin får inte bli ledsen på mig om jag
säger att han ibland påminner en smula
om de där goda och glada musikanterna;
att jag säger detta är ett uttryck
också för min uppskattning av Bertil
Ohlin. Jag har en känsla av att han
stundom till och med överträffar dem
alla därför att han samtidigt spelar olika
melodier på vartenda instrument.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson tycker
inte om att vi ägnar oss åt »litteraturhistoriska»
studier av vad högern sade
i januari. Men det är ju så, att hela

Den ekonomiska politiken

högerpressen har skrivit om detta att
högern mot slutet av riksdagen skulle
visa, att vad man på det hållet sade i
januari stämde till punkt och pricka.
Det är väl då rätt naturligt om man gör
en jämförelse mellan vad som sades i
januari om belastningen på statskassan
och vad som säges nu. Någon överdriven
historisk granskning tror jag inte
att detta innebär, såvida inte högern
vill ha privilegium på att ändra ståndpunkt
från den ena månaden till den
andra.

Till sist vill jag bara säga till herr
Hjalmarson att jag är inte alls ledsen
över att han anser att jag kan spela
många instrument. Parallellen är bara
inte riktigt träffande, då jag tyvärr tillhör
de omusikaliska personer som inte
kan spela något instrument alls. Däremot
blir jag litet besviken då jag finner,
att herr Hjalmarson måste tala om
sådana ting i stället för att göra något
försök att kommentera vad jag har anfört
beträffande väsentliga angelägenheter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I den allmänna glädjen
vill jag uttala min personliga glädje över
att få vara med i debatten. Jag var ett
ögonblick rädd för att detta inte skulle
lyckas för mig i dag.

Herr Ohlin slutade sitt mera allvarliga
anförande med att säga att han
hoppades, att regeringen inte undandrar
sig sitt ansvar för den samhällsekonomiska
utvecklingen och för landets
öden framöver. Nej, herr Ohlin, det
är naturligtvis i känslan av detta ansvar
som vi håller hårt på den budget
som lagts fram. Man kan ha olika uppfattningar
om de politiska ingreppens
berättigande, men när regeringen har
valt en budgetpolitik, som naturligtvis
primärt framstår såsom ovänligare mot
det svenska folket och tilltalar mindre,
eftersom den bl. a. inte ger utrymme

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

för samma kraftiga skattesänkningar
som oppositionens, så måste det ju finnas
något vettigt skäl. Det skälet är helt
enkelt det att vi utifrån den ansvariga
ställning, som en regering i varje demokratiskt
land måste ha, bedömer läget
så, att denna budgetpolitik är erforderlig.
Eftersom regeringens princip har
varit att redovisa en samhällsekonomisk
bedömning av frågorna, kan jag inte uraktlåta
att inledningsvis säga några
ord därom.

Så pass beroende som vårt lilla land
är av handeln och varuutbytet med andra
länder, är vi tvingade att observera
utvecklingen utanför våra egna gränser
och med ledning därav dra slutsatser
för den egna politikens utformande. Jag
skall, herr talman, bara med några ord
beröra detta. Jag gör det därför att en
industriman och ledamot av första kammaren
var inne på dessa frågor under
förmiddagen och gjorde gällande, att utvecklingen
i världen kunde bedömas så,
att det vore lagom att slå över från rött
ljus inte bara till gult utan också till
grönt.

Om vi ser på de senaste rapporterna
som vi kunnat införskaffa från vår omvärld
— jag skall säga några ord om
Förenta staterna — visar det sig, att de
privata bruttoinvesteringarna under år
1955 låg där väsentligt högre än 1954.
Samma var förhållandet med konsumtionsstegringen,
och tendensen fortsätter
i fråga om både investeringar och
konsumtion. Visserligen är konjunkturläget
i Förenta staterna nu kanske något
mera nyanserat — man har den
mycket omtalade avmattningen i bilproduktionen,
man har en avmattning i
bostadsproduktionen — men detta uppväges
av en ökad aktivitet på andra
områden.

Ser man på investeringsplanerna för
1956, som jag nyss nämnde, så överträffas
fjolårets rekordhöga investeringsnivå
med icke mindre än 20 procent.
Ser man på försäljningsprognoserna
ger de samma intryck. Ser man

på handelns prognoser får man härom
det beskedet att även konsumtionsefterfrågan
för 1956 kommer att vara markerat
starkare än under 1955.

Vidare säges att utvecklingen under
första kvartalet i år kännetecknas av en
så hög aktivitet, att bruttonationalprodukten
har alla utsikter att under året
sätta ett rekord i Förenta staternas
historia. Den starkt ökade efterfrågan
på varaktiga varor har utgjort den balanserade
motvikten mot den reducerade
aktiviteten inom bland annat motorindustrien.
Detaljförsäljningarna i mars
1956 uppgick till 15,3 miljarder och låg
högre än dessa försäljningar för ett år
sedan. Industriproduktionen låg i april
i år 4,5 procent högre än i april för ett
år sedan.

Jag skall inte fortsätta med en vidare
utläggning rörande dessa statistiska analyser.
Kanske skall jag endast tillägga
något även beträffande Storbritannien,
där man förväntar att investeringarna
skall öka även under 1956. I Storbritannien
har övertrycket i ekonomien medfört
dels en stegring av prisnivån och
dels ett markerat underskott i fråga om
betalningarna gentemot utlandet. Under
1955 har man haft en konsumtionsprisstegring
som var exakt densamma som
den vi hade i vårt land. Man har emellertid
under 1956 tyvärr nödgats konstatera
att denna prisstegring har fortsatt,
medan prisnivån för vår del torde
ha vissa utsikter att bli lugnare.

Detta har varit bakgrunden till den
diskussion som föres i regeringens proposition
angående slutregleringen av
riksstaten. När man dessutom kan redovisa
att denna aktivitet, med förväntningar
på framtiden som följd, fortsätter
hos oss, är det helt naturligt att
man därav tvingas dra vissa slutsatser.
Enligt senaste undersökningar ligger
investeringsplanerna för 1956 i fråga
om maskiner 33 procent och i fråga om
byggnader och anläggningar 22 procent
högre än vid föregående enkättillfälle.
Det var detta som låg till grund för den

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

statsverksproposition, som framlades
för riksdagen i januari månad.

Som nämnts här tidigare under debatten
redovisar valutaställningen för

1955 ett negativt resultat, och ett sådant
ser det tyvärr ut att bli även av

1956 års varuutbyte med utlandet. Det
är inte heller ett litet minus i vår handelsbalans.
Vi har ju ett underskott på
cirka 400 miljoner kronor för vart och
ett av dessa år. På grund av allt detta
säger regeringen i propositionen, att det
inte nu är tid att lätta på de ekonomiska
spärrarna. Samtidigt förklarar den, att
man givetvis får vara uppmärksam på
att läget är litet annorlunda. Härav följer,
att regeringens politik måste vara
vad som uttrycks med ordet flexibel.
Man får vara beredd på att möta en annan
utveckling, men det vore — som regeringen
betraktar det — högst olyckligt
att redan nu vika av från den besvärliga
och träliga vägen och tråda
dansen över de blomstrande sommarängarna.

Jag skulle efter denna lilla inledning,
som jag anser vara rätt nödvändig som
bakgrund för regeringens förslag, vilja
övergå till den mera konkreta dagsaktuella
politiska debatten, skatteförslagen
och de alternativa budgetförslag,
som har serverats från oppositionens
sida.

Tillåt mig erkänna, att jag blev glatt
överraskad när jag avlyssnade herr
Ohlins anförande. Vi har väl alla i
friskt minne de diskussioner, som förts
mellan herr Ohlin och min företrädare
i ämbetet, diskussioner som till leda
ifrån herr Ohlins sida drivits på det sättet,
att han har presenterat de rent tekniska,
bokföringsmässiga salderingarna
och avskrivningarna på olika håll i budgeten
och med utgångspunkt från detta
tekniska resonemang velat skaffa sig
underlag för sina ståndpunkter, vilka
— därest de skulle föras ut i verkligheten
— inte vore av realekonomisk betydelse.
I år gör herr Oldin rent bord med
detta. Det är ju välgörande både för en

Den ekonomiska politiken

finansminister och för denna kammare,
som slipper öda tid på ett så ofruktbart
resonemang, i varje fall i en debatt
mellan regeringen och folkpartiet.

Herr Ohlin konstaterar klart och tydligt,
att vi har en stark budget, inte
bara totalbalanserad utan även överbalanserad.
Vi har gjort avskrivningar
på driftbudgeten —- det var emellertid
inte alldeles korrekt, när herr Ohlin
gjorde gällande, att dessa på något sätt
inte kommit till uttryck i propositionen.
Varje avskrivning, som man gör på
driftbudgeten, får sin direkta inverkan
på kapitalbudgetens lånebehov. När regeringen
diskuterar sin budgetpolitik
utifrån totalbalanseringens princip, står
det följaktligen uppenbart redovisat —-ingen kan beskylla oss för att ha undanhållit
något därvidlag — att vi har
en överbalansering, realekonomiskt sett,
på ungefär 500 miljoner kronor.

Däremot redovisas ju som ett resultat
både av högerns och av folkpartiets
budget efter samma realekonomiska betraktelsesätt
en underbalansering på ett
par hundra miljoner kronor. Skillnaden
mellan regeringens budget och oppositionens
är alltså grovt räknat 700
miljoner kronor, vilka regeringen har
ansett vara erforderliga i inflationskampen,
men som herr Ohlin menar
inte behöver utnyttjas i full utsträckning.
Herr Hjalmarson påstår, att man
genom att göra vissa bokföringsmässiga
arrangemang kan få ett helt annat uttryck
för skillnaden.

Herr Hjalmarson och hans partivän i
första kammaren herr Ewerlöf — som
jag har glädjen att inräkna bland mina
åhörare i dag här i andra kammaren —
konstaterade i årets remissdebatt några
rätt intressanta saker. Herr Ohlin har
erinrat därom; men de är faktiskt något
av Skriftens ord för en finansminister,
som strävar efter en totalbalanserad
budget. Jag kan inte neka mig
nöjet att göra ett citat i dag. Det var
herr Hjalmarson som — jag höll på att
säga sin vana trogen refererade andra,

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

men jag skall inte vara elak i detta
sammanhang — anförde följande:

»Det yttrande av herr Ewerlöf, som
statsministern hade understrukit i det
protokoll jag alldeles nyss fick ur hans
hand, lyder: ''Vad sedan budgeten beträffar
lever statsministern fortfarande
i den föreställningen att det alternativ
i skattefrågan, som jag i mitt anförande
häntydde på, skulle representera en
mindre restriktiv politik än den, som
regeringen i detta hänseende föreslagit.
Detta är ett misstag, ty’», säger herr
Ewerlöf och herr Hjalmarson, »’jag har
uttryckligen sagt att vi icke kommer att
föreslå skattesänkningar genom ianspråktagande
av reserverna i denna
budget, utan att skattesänkningarna
skulle genomföras med hjälp av besparingar
på anslag, som är upptagna i
budgeten. En skattesänkning, som kommer
till stånd genom att en offentlig
konsumtion på det sättet förvandlas till
enskild konsumtion, har inte det ringaste
att betyda ur restriktivitetssynpunkt.
’»

Herr Hjalmarson utvecklade ytterligare
detta och kom även tillbaka därtill
senare under året när frågan om
repetitionsövningarna diskuterades här
i kammaren. Han upprepade då sitt
bragelöfte genom att säga: »Vi har ett
budgetöverskott, men högern anser inte
detta ge anledning till någon huggsexa.
Vi accepterar budgetöverskottet och
tar konsekvenserna därav. Följaktligen
är vi beredda anvisa motsvarande besparingar.
»

Detta storslaget avgivna löfte har högern
icke kunnat hålla — herr Ohlin
har alldeles rätt däri. Högern har på
en rad olika punkter tagit i anspråk reservationer
för att få det hela att bokföringsmässigt
gå ihop. Slutresultaten
av högerns budget och regeringens
budget visar sålunda en real skillnad
på 700 miljoner kronor — aktiva pengar
i efterfrågan på både investeringsoch
konsumtionssidan. Mot bakgrunden
härav finns det inte någon möjlighet

att göra gällande, att högern har ställt
sig bakom regeringens restriktiva politik,
som betingas av en samhällsekonomisk
bedömning.

Det är beklagligt för högern att man
inte har kunnat hålla sitt bragelöfte,
trots att man i förslaget till utgiftsreduktioner
på driftbudgeten och kapitalbudgeten
har givit sig på — och jag
skall villigt erkänna att det vittnar om
en viss oförskräckthet och mod — så
ömtåliga ting som mödrahjälpen, bidragen
till arbetslöshetskassorna, ferieresorna,
bidragen till sjukkassorna och
vissa avskrivningar på lånefonden för
bostadsbyggandet.

I detta sammanhang skulle jag vilja
klara upp en liten sak som gäller bostadsbyggandet.
Högerns förslag innebär
i realiteten inte en vitten i besparingar
på bostadsbyggandet under nästkommande
år; längre fram blir det
besparingar, men inte under nästa
budgetår. På grund av eftersläpningar i
utbetalningarna genom den teknik, som
därvidlag användes, spelar det ingen
som helst roll, om man följer regeringen
eller om man tar högerns förslag.
Dessutom bör högerns bostadspolitik
icke redovisas utan att man erinrar om
att den kommer att innebära en icke
oväsentlig hyresstegring för familjerna.
Man kan ju för all del ha den uppfattningen,
att denna hyresstegring bör
svenska folket orka med, men man
får å andra sidan inte glömma bort att
en hyresstegring skulle starkt influera
på löntagarnas ställningstagande i en
kommande avtalsrörelse. En talare i första
kammaren konstaterade för en stund
sedan att lönekostnaderna representerar
cirka 80 procent av produktionskostnaderna.
Jag har aldrig ansett annat än
att lönekostnaderna är en av de viktigaste
ekrarna i samhällsekonomiens hjul
och dessutom en eker som krafter utanför
detta hus suveränt påverkar. Detta
gör det befogat att se litet försiktigare
på frågan om en hyresstegring.

Högern har vidare i sina förslag till

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

utgiftsreduktioner varit inne på frågan
om besparingar när det gäller televerket,
statens järnvägar och byggandet av
kraftstationer. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid detta, ty det har ju
diskuterats tidigare här i riksdagen och
kommer väl att bli föremål för rätt intressanta
utläggningar under den fria
diskussion som längre fram under året
skall föras överallt i vårt avlånga land.

Det är också en annan sak som vi
inte skall glömma bort, när vi diskuterar
nästa års budget. Jag bortser nu
från de realekonomiska bevekelsegrunder
som regeringen haft för att lägga
fram en stark budget. Högern har ju
anslutit sig till den uppfattningen att
vi bör ha en stark budget, men det har
bara varit en läpparnas bekännelse, ty
i sak har man visat att man icke vill
vara med därom. Folkpartiet liar varit
ärligare i detta avseende — man råkar
tydligen ut för överraskningar här i
världen! Folkpartiet har nämligen sagt
ifrån att det inte behövs en sådan här
stark budget; det går nog att tumma
litet på den. Jag är beredd på att herr
Ohlin här kommer att ställa den frågan:
Varför anser finansministern att
just 700 miljoner kronor är den rätta
skillnaden mellan våra bud? Bör inte
skillnaden i stället vara 500 miljoner
eller 800 miljoner eller någonting annat?
Vad är det som möjliggör för finansministern
att exakt ange den punkt,
där överbalanseringen skall sluta?

Jag kan bara svara att finansministern
inte har någon annan möjlighet
än att rent allmänt säga, att om perspektivet
är en reducerad valutareserv,
om vårt varuutbyte med utlandet är
negativt, om investeringslusten är starkare
än att vi orkar tillgodose den, om
konsumtionsefterfrågan är sådan att den
medför prisstegringar, då är temperaturen
för hög, och då gäller det att försöka
få en budget som är så stark som
praktiskt politiskt är möjligt. Det är
den enkla förklaringen till den budget
som i år framlagts. Denna budget

Den ekonomiska politiken

är så stark som det i dagens läge varit
praktiskt politiskt möjligt att göra
den. Därför har siffran blivit den som
regeringen stannat för. Man kan ju se
det här även mera budgetmässigt. Då
är det inte endast nästa års budgetutfall
-— alltså det budgetår som börjar
om någon månad — utan budgetutfallet
året därefter som spelar en avgörande
roll.

De båda föregående talarna har också
varit inne på detta men inte talat
om den fullständiga redovisning som
är nödvändig för regeringens bedömande.
Det är riktigt att statsverkets inkomster
i absolut mening blir lägre för
budgetåret 1957/58 än för budgetåret
1956/57 enligt vad man i dag kan bedöma.
Det finns många skäl för det.
Jag behöver kanske inte utveckla dem.
Vi lämnar ifrån oss 370 miljoner kronor
till skattesänkning. En annan sak är,
att vi för det kommande budgetåret har
engångsfavören att debitera två fastighetsskatter.
Det finns vissa andra skäl
som ligger bakom. Slutresultatet blir
emellertid, att inkomsterna i absolut
mening blir lägre. Vi har automatiska
anslagshöjningar som man inte kommer
ifrån. Dessa har uppskattats till
över 200 miljoner kronor — då har man
exkluderat fjärde huvudtiteln och kommunikationsdepartementets
huvudtitel.

Jag ser heller icke någon möjlighet att
komma undan beredskapsövningarna
undet det år som ligger efter detta, och
bara det blir en utgiftsökning på bortåt
70 miljoner kronor. Så har vi jordbrukets
skördeskadefond, som då skall ha
ett tillskott på 100 miljoner kronor. Vidare
har vi naturligtvis som alltid att
räkna med att statstjänarlönerna kräver
sitt. Även vid en blygsam — eller låt
oss säga normal — lönestegring på 4
eller 5 procent går statstjänarlönerna
på över 200 miljoner kronor. Herr Ohlin
har ju i ett kvällstal här utanför
Stockholm gjort sig till tolk för att det
behövs ordentliga justeringar, framför
allt för de lägre statstjänarna. Vidare

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

har vi barnbidragshöjningarna, som
riksdagen redan tagit ställning till. Vi
har också den kommunala ortsavdragsreformen.

Således har vi stora utgiftsökningar,
som jag inte ser någon möjlighet att
komma ifrån. Visserligen har var dag
nog av sin plåga, och varje budgetberedning
har nog av sin plåga, men vårt
handlande vore väl kanske inte riktigt
präglat av den ansvarskänsla som herr
Ohlin efterlyste hos regeringen om vi
inte tänkte längre än till nästkommande
budgetår.

Jag vill säga en sak till om oppositionens
båda budgetförslag. Jag kanske
inte behöver uppehålla mig så mycket
med dem eftersom oppositionen själv
tycks vara beredd att föra den debatten.
Jag vill emellertid säga till herr
Ohlin, att när man presenterar ett utbyggt
bostadsprogram från 53 000 till
60 000 lägenheter — och för all del
tar upp 100 miljoner kronor mer på
lånefonden för bostadsbyggande för att
klara det statliga lånet till detta — så
har ju ett sådant arrangemang även en
annan konsekvens, som i varje fall kammarens
ledamöter bör vara på det klara
med. Om man släpper loss 100 miljoner
kronor mer i bostadslån från statens
sida så drar det ofrånkomligen
med sig ett behov av minst 200 miljoner
i nya marknadskrediter. Nu har vi haft
som en regel att för det statliga bostadsprogram
som denna riksdag bestämt
sig för skall det anskaffas pengar
på ett eller annat sätt. Är det ekonomiska
läget för högt tempererat, så blir
det andra avsnitt och sektorer som får
sitta emellan. Fortsätter emellertid läget
att vara likadant som i dag och
man är beredd att släppa på bostadsbyggande
för ytterligare 100 miljoner
kronor av statsmedel, då måste riksbanken
på nytt sammanträda och bestämma,
huruvida man kan dra åt kreditskruvarna
för de andra avsnitten inom
det svenska näringslivet för att få fram
200 miljoner kronor i marknadskredi -

ter som ytterligare blir erforderliga och
på så sätt tillgodose ett ökat bostadsbyggande.

Jag har här i min hand en mycket
intressant uppställning som — med utgångspunkt
från de klara siffrorna i
statsutskottets utlåtande — visar, att
varken högerns eller folkpartiets förslag
beträffande bostadsbyggandet i år innebär
någon besparing i förhållande till
regeringsförslaget — om man ser det
ur totalbudgetens synpunkt. Besparingarna
man kan göra på vissa avskrivningar
och besparingarna man så småningom
kan göra genom att ta bort tillläggslån,
de måste ju ersättas och balanseras
med motsvarande påfyllnader
på de räntebärande tertiärlånen och egnahemslånen,
såvida inte konsekvensen
skulle bli den att bostadsbyggarna
själva skall skaffa sig det kapital staten
hittills givit dem ute på marknaden eller
ur egna besparingar. Den konsekvensen
har jag inte kunnat utläsa ur
oppositionens ställningstagande. Därför
är detta egentligen ingenting annat än
ett påpekande av konsekvenserna av oppositionens
förslag, om man av skäl,
som jag skall vara fin nog att inte närmare
utlägga, anser det vara lämpligt
att presentera ett bostadsbyggande på
60 000 lägenheter i stället för 53 000.

Låt mig, herr talman, såsom en avslutande
sammanfattning av denna budgettekniska
diskussion, där oppositionen
hela tiden har talat om avskrivningar
på driftbudgeten medan hela uppläggningen
från regeringens sida har varit
att se statens utgifter som en enhet,
fästa kammarens uppmärksamhet på
hur stora de faktiska utgiftsbesparingar
blir, som folkpartiet och högern har föreslagit.
Jag bortser då ifrån besparingar
som åstadkommes genom att disponera
vissa reservationer. Reservationerna
ligger ju inte som pengar i generaldirektör
Björks olika skrivbordslådor
eller kassafack i statskontoret. Att utnyttja
reservationerna är samma sak
som att utnyttja löpande skatteinkoms -

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

ter, tv de pengar som skall betalas ut
under ett år måste svara mot de pengar
som kommer in under samma år. Både
högern och folkpartiet har laborerat
med reservationer för att därmed kunna
framställa läget bättre än det är,
men reellt kan man inte spara någonting
med mindre man sparar på utgifterna.

Om man därför gör en korrekt redovisning
visar det sig att folkpartiet i
faktiska besparingar föreslagit ett belopp
av 600 000 kronor och i faktiska
utgiftsökningar ett belopp på 6 miljoner
kronor och att högern har föreslagit
faktiska utgiftsminskningar på 70
miljoner kronor och å andra sidan reella
utgiftsökningar på 76 miljoner. Där
har ni, mina herrar, resultatet av dessa
sparsamma budgeter, som skall bilda underlag
för de starkare skattesänkningarna.

Skrivningen i högerreservationerna är
lindrigt sagt originell. Man hemställer
till riksdagen, att riksdagen, under uttalande
av att riksdagen borde ha fattat
de och de besluten, beslutar sig för ett
skatteuttag av 90 procent efter den 1
januari 1957. Jag skall självfallet inte
förvägra högerpartiet att i sin kammare
sitta och teoretisera om sina speciella
skuggbudgeter, även om det kanske vore
önskvärt, att dessa gjordes litet mera
realistiska. Men hur kan man föreslå,
att under uttalande av att det borde ha
varit så eller så, således under en rent
hypotetisk förutsättning, konkret besluta
om en skatteuttagningsprocent? Nu menar
väl inte herr Hjalmarson, att riksdagen,
som ju börjar på att bli litet
mindre entusiastisk för att sitta här,
skall stanna kvar ytterligare några veckor
för att göra om dessa sina beslut så
att de passar herr Hjalmarson och kan
bilda underlag för förslag om 90 procents
skatteuttag. Vill man följaktligen
vara konsekvent, skall man säga ifrån
till riksdagen, att riksdagen under uttalande
av att riksdagen borde ha fattat
de och de besluten också borde ha fattat
ett beslut om 90 procents uttag. Men

Den ekonomiska politiken

här gör man den djärva frihandsteckningen
att på en hypotetisk förutsättning
vilja fatta ett konkret beslut. Om
man grundar ett beslut om 90 procents
uttag på förutsättningar, som i dag inte
är för handen, utför man ett ekvilibristiskt
konststycke eller en trollerikonst.
Jag har visserligen sagt tidigare här i
kammaren, att herr Hjalmarson i sin
ungdom var mycket väl skickad för sådana
ting, men herr Hjalmarson blir ju
äldre för varje år.

Herr talman! En sista räddningsplanka
för oppositionen är ju sparandedebatten.
Herr Hjalmarson kan över huvud
taget inte gå upp i denna talarstol
utan att kammaren får en repetition av
alla de goda ting, som vi komme att få
bara vi ser till, att vi skapar detta sparvänliga
klimat. Detta personliga, frivilliga
sparande är lösningen på alla problem
enligt herr Hjalmarsons uppfattning.
Om det vore så väl, varför skulle
då regeringen envisas med att presentera
budgeter av detta slag? Det vore ju
mycket mera angenämt att låta det
svenska folket klara den kapitalbildning
som är erforderlig, om man hade något
realistiskt underlag för att detta skulle
ske. Vi har startat ett försök att verkligen
stimulera sparandet här i landet,
och det var när vi beslutade oss för det
premiesparande som nu gågår. Det finns
naturligtvis andra utvägar, andra konstruktioner,
och detta premiesparande
var väl kanske inte den enda lösningen
på det hela. Så mycket torde vi dock
kunna vara överens om, att när regeringen
beslutade sig för ett premiesparande
gav man det en sådan stimulans att man
beräknade att få ett verkligt utslag på
huruvida det gick in hos det svenska
folket eller inte.

Jag meddelade i remissdebatten att
konjunkturinstitutet hade fått i uppdrag
att göra en undersökning om premiesparandets
resultat sett ur synpunkten av
huruvida man får fram det nysparande
som man här siktar på. Jag har fått ett
första preliminärt sammandrag av upp -

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

gifterna rörande detta resultat. Jag gör
alla reservationer för dessa statistiska
utredningar och ‘enkätsvar, det brukar
jag alltid göra när jag rör mig med sådana
här siffror, men de nu föreliggande
uppgifterna är naturligtvis lika hållbara
som allt annat motsvarande siffermaterial
vi använder i den offentliga
politiska debatten.

Jag blev kanske inte så överraskad,
men nog blev jag litet besviken när jag
fick se dessa siffror. För det första visade
de sig vara en verifikation på ett
argument som jag ofta anfört här i kammaren,
nämligen att man måste ha relativt
bra med pengar för att kunna spara
något nämnvärt. Så länge behovstillfredsställelsen
är så markerad som den
är inom de breda folklagren i vårt samhälle,
blir pengarna vi får i händerna
i allt väsentligt ökad konsumtion. Från
oppositionens sida har man inte trott
mig på den punkten, och det behöver
man väl inte göra i fortsättningen heller,
men denna utredning ger i alla fall vid
handen att i inkomstlägen av 10 000
kronor och därunder — och 10 000 kronor
är ju medelinkomsten för det svenska
folket — är det 8 personer av 100
som har utnyttjat detta attraktiva premiesparande.
Går vi till den dubbla inkomsten,
alltså 20 000 kronor, är det
18 personer av 100 som utnyttjat premiesparandet.
Så länge vi här i riksdagen
till 80 procent varit överens om att
skattesänkningarna skall ha en social
tendens och läggas hos de minst bärkraftiga,
menar jag att man i de siffror jag
här anfört har en verifikation på att
just skattesänkningarna, så som denna
riksdag vill lägga dem, i allt väsentligt
blir en ökad efterfrågan och ej ett ökat
sparande.

Det kan ha sitt intresse att se hur
sparbenägenheten fördelas bland vårt
lands olika yrkesgrupper. Det visar sig
— inte alls överraskande — att jordbrukarna
är bättre sparare än andra.
Det kan naturligtvis ha sin förklaring i
att den allmänna utvecklingen inte är

lika rastlös på landsbygden som den är
i städerna. Något av de gamla goda idéerna
att man skall spara för framtiden
är där starkare prononcerat än det blir
i stadssamhällena.

En annan intressant siffra från denna
undersökning är att 66 procent av dem
som skaffat sig sparobligationer har ta-,
git pengar ur löpande inkomster, men
34 procent har tagit gamla pengar för
att köpa sparobligationer. Den mest intressanta
siffran bygger på en enkät, i
vilken man frågat dessa människor:
Tror Ni att Ni skulle ha sparat de här
pengarna på annat sätt om det inte funnits
premiesparobligationer med 20
procents ränta? 93 personer av 100 säger
att de skulle ha sparat dessa pengar
i alla fall, 6 personer av 100 är osäkra
och en enda säger att det var premiesparobligationernas
attraktiva avkastning
som gjorde att han köpte dem.

Jag ber om ursäkt, herr talman, men
jag kom faktiskt att tänka på den gamla
goda historien om bondmoran som med
bekymrad min tittade på sin sugga, som
endast fått en enda gris, och sade: Det
var tur att hon fick denna, annars hon
grisat förgäves.

Nu är detta givetvis i och för sig allvarliga
ting och inte mycket att skämta
om. Resultatet är nedslående. Om vi
har fått ett nysparande på 4—5 miljoner
kronor — d. v. s. 1 procent, märk
väl att det ju sålts premiesparobligationer
för 450 eller 500 miljoner kronor
— kan man ju diskutera om det är riktigt
att av skattebetalarnas pengar betala
150 miljoner kronor i provision för
att få dessa 5 miljoner kronor i nysparande.
Det förefaller mig som om vi har
anledning att fundera över detta. Det
spelar självfallet också en viss roll i
den barnatro, som herr Hjalmarson gör
sig till tolk för när han inbillar sig, att
om man bara vidtar det och det lilla speciella
sparstimulerande arrangemanget
här eller där, på skattepolitikens område
eller på andra områden, kommer det
svenska folket att spara och låta bli att

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

köpa vad det önskar. Det kommer i stället
att spara pengar, träget, troget och
flitigt, och vi kommer därigenom att
klara vår kapitalförsörjning.

Ett annat argument, som man ofta är
tvingad att avlyssna och som finns i oppositionens
motioner, är ju påståendet
att man genom sänkning av skatten får
ett sådant extra tillskott av arbetsvilja
i det svenska folkhushållet, att man där
har ett kapital av stort värde. Överskatta
icke detta! Vi har nu en full sysselsättning.
Praktiskt taget varje människa
i det här landet arbetar. De gifta kvinnorna
har arbetsanställning i en utsträckning
som aldrig tidigare i svensk
historia, inte ens under de tider när vi
hade mycket oskyldiga direkta skatter.
Vi slussar in invalider och partiellt arbetsföra
i produktionen. Tror man verkligen
på allvar att det går att pressa
människorna till något nämnvärt mer
i fråga om arbete än vad de för närvarande
presterar?

Det finns naturligtvis vissa speciella
undantag. Ingen regel utan undantag.
Men det är inte vällevnadens sjukliga
symptom som är karakteristiska för det
svenska folket i dag. Det är snarare jäktet,
neuroserna och överansträngningen,
som kanske kommer av att man är med
och vill riva åt sig mer än som egentligen
är hälsosamt.

Jag har velat säga detta därför att jag
vill varna för tron på att man vinner
några avgörande fördelar för sparandet
med att göra vissa justeringar i skattepolitiken
här eller där. Marginalskattens
effekt är inte så avskräckande för
folk i allmänhet. Jag har många gånger
gjort följande reflexion när jag har funderat
igenom dessa saker. Om den svenska
löntagarkåren höjer sina inkomster
under ett år med exempelvis fem procent
— fyra procent i avtalslöner och
en procent i löneglidning, vilket är någonting
ganska normalt för vad vi betraktar
som ett lugnt och hyfsat år —
så betyder ju detta för en inkomsttagare
i tiotuscnkronorslägct att han får 500

Den ekonomiska politiken

kronor mer i inkomst. Från denna ökning
avgår en del till skatt, låt oss säga
25 procent för att vara på den säkra sidan,
men han har fortfarande bortåt 400
kronor kvar. Om vi samtidigt sänker
skatten får han enligt det förslag, som
riksdagen redan har antagit, ytterligare
100 kronor. Enligt folkpartiets förslag
skulle han få 138 kronor, vill jag minnas,
och enligt högerns förslag skulle
han få 156 kronor. Hur verkar nu detta
i praktiken? Han skulle, om något av
oppositionens skattesänkningsförslag
skulle gå igenom, få en krona eller femtio
öre mer i sitt avlöningskuvert varje
vecka. Genom lönehöjningen får han ju
en mycket större ökning av innehållet i
avlöningskuvertet. Inte är det väl i praktiken
på det sättet, när han kommer hem
med sitt avlöningskuvert, att just den
kronan han har vunnit genom den ytterligare
skattesänkningen har någon
mera sparstimulerande effekt än de kronor
som han har fått genom lönehöjningen.
Om han behöver ta litet mera
pengar till mat eller om hans hustru behöver
en ny kappa eller liknande så
åker pengarna med, oavsett var de har
kommit ifrån.

Det är inte realistiskt att göra gällande
att just de kronorna som vederbörande
löntagare har vunnit genom
skattesänkningen skulle ha någon specifik
sparstimulerande effekt. Jag har
aldrig hört talas om att stora lönehöjningar
från oppositionens sida har rekommenderats
såsom sparstimulerande,
men i praktiken skulle sådana för sparandet
betyda samma sak som en skattesänkning.
Antingen får man en ökning
av sparandet eller inte genom en ökning
av den behållna inkomsten. Det är
säkerligen andra ting som ligger bakom
hur mycket som sparas. Det är vi individer
som är olika funtade i det avseendet.
Det kan vara drag i den allmänna
ekonomiska bilden som spelar in.
Det kan bero på huruvida mannen har
en hustru som kan hushålla. Detta kan
spela större roll än skillnaden mellan

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

100 och 138 kronor om året i skattesänkning.
Man behöver någon gång, herr
talman, även om det tar litet tid, göra
upp med de här föreställningarna, ty
det är inte alltid som människorna har
tid att fundera över hur dessa faktorer
i praktiken verkar. Det låter onekligen
bra och har alla förutsättningar att vara
populärt när man säger: Låt oss sänka
skatterna, så kommer svenska folket att
spara; men frågan är ej så enkel.

Herr Ohlin ställde i sitt anförande en
direkt fråga till mig, om jag kommer
att använda total balansering — eller
eventuellt överbalansering — som ett
permanent inslag i den ekonomiska
politiken. Jag trodde faktiskt att jag
hade svarat på den frågan. Det har redovisats
i statsverkspropositionen, att
bakgrunden till överbalanseringen i dag
är den samhällsekonomiska bedömning
som visar på behovet av en kamp mot
inflationen. Samma tongångar finns i
den kompletteringsproposition som ligger
på kammarens bord. Jag tillät mig
säga i Nationalekonomiska föreningen
— jag har ju på sista tiden fått vara
med i denna fina församling — att lika
naturligt som det är att man arbetar
med en underbalanserad budget i depressionstider
av modell 20-talet och
början av 30-talet, lika naturligt är det
att man arbetar med en överbalanserad
budget i tider sådana som de sista tio
åren, om man nämligen har den uppfattningen,
att den statliga budgetpolitiken
har en alldeles avgörande effekt
på det samhällsekonomiska skeendet,
och den uppfattningen har jag. Det finns
över huvud taget ingen annan sektor
av det svenska folkhushållet som har
sådana möjligheter att påverka, leda
och styra den ekonomiska utvecklingen
som den statliga verksamheten har. Naturligtvis
har även den sin begränsning.
Jag har tidigare här i dag talat om löneavsnittet
som ett sådant område.

Jag menar alltså, att när vi bedömer
läget så, att det är nödvändigt med en
starkt balanserad, kalla det gärna över -

balanserad, budget, så försöker vi åstadkomma
detta inom ramen för vad som
är politiskt möjligt att genomföra. När
vi bedömer läget annorlunda, så hänger
vi inte fast vid denna överbalansering.
Man bör ju föra en flexibel budgetpolitik,
liksom de andra instrumenten i den
ekonomiska kampen skall ha en viss
flexibel karaktär.

När herr Hjalmarson och jag diskuterar
dessa ting, brukar vi ju ibland ägna
oss åt herr Hjalmarsons kollega på andra
sidan Nordsjön. Jag får säga att min
respekt för Macmillan faktiskt har stigit
för varje anförande han hållit. Det
verkar vara en ovanligt klok karl, som
herr Hjalmarsons partivänner har satt
i finansministerställning däröver. Han
höll ett tal i Newcastle för sex dagar
sedan, där han sade: Folk säger att en
finansminister som förutser ett överskott
om 445 miljoner pund — det är i
runt tal 6 000 miljoner i svenska kronor
— men höjer detta överskott till 460
miljoner pund måste vara tokig. Men
om vi gav tillbaka dessa pengar i år, ja,
då skulle priserna stiga, den inhemska
konsumtionen öka och exporten sjunka.
Det är av samma skäl, för att minska
efterfrågan, för att hjälpa till att stabilisera
priserna, sade den engelske finansministern,
som jag försöker spara ännu
mera pengar trots att budgeten är överbalanserad.
Ja, det är ju precis som om
jag själv skulle ha sagt det.

Herr Hjalmarson ställde en del frågor
till mig i sitt inlägg. Han började något
överraskande med att tala om ett avsnitt,
som icke finns redovisat vare sig
i regeringspropositionen eller något av
de tre utskottsutlåtandena, nämligen de
nya taxeringsvärdena. Det är möjligt
att herr Hjalmarson fann det naturligt
att vända sig till regeringen — det har
ju blivit någonting av ett axiom hos
herr Hjalmarson, att om det är någonting
som han inte gillar skall regeringen
svara för det. Och det finns väl förklaringar
även till detta, även om jag inledningsvis
vill slå fast, att regeringen

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

inte fixerar fastighetsvärdena, det är
riksskattenämnden som här är suverän
att göra det efter de regler som gällande
lagar och författningar anvisar. Vi måste
som bakgrund till detta se prisutvecklingen
på fastigheter under den period,
som ligger emellan de båda taxeringstillfällena.

Jag har här i min hand ett exemplar
av en enkät härom. Det är för övrigt
inte bara en enkät, utan det är en ordentlig
redovisning av alla fastighetsförsäljningar
som har skett under denna
tid och en sammanställning av prisläget.
Den visar, att för fastighetsförsäljningar
under 1955 låg priserna när
det gällde jordbruksfastigheter 78,4 procent
högre än taxeringsvärdena. När
det gällde villafastigheter låg de ungefär
60 procent högre än taxeringsvärdena.

Nu har riksskattenämnden efter hörande
av dessa 600 kloka karlar som nu
sitter och diskuterar i Medborgarhuset
på Söder, taxeringsexperter från hela
landet, försökt bedöma vad som kan
vara ett korrekt fastighetsvärde mot
bakgrunden av denna utveckling. Man
får där lägga in en bedömning: vad kan
man tro att de rimliga saluvärdena blir
för den femårsperiod vi har framför
oss? Finns det anledning tro, att fastighetsvärdena
kommer att radikalt sänkas?
Det torde knappast finnas någon
sådan anledning, men man har ändå
velat vara försiktig. Om jag läste rätt i
tidningarna i dag, så inskränker man
upptaxeringen av jordbruksfastigheterna
till 50 procent, villafastigheterna till
30 procent, mindre flerfamiljsfastigheter
till 15 procent och större flerfamiljsfastigheter
till plus minus noll. Det är
procentsiffror, som ligger väsentligt lägre
än vad som motiveras av försäljningsvärdena
i dag i förhållande till gällande
taxeringsvärden.

Det är klart, att ingen blir glad när
han får eu höjd taxering på sin fastighet,
såvida han inte har något speciellt
skäl för det. Det blir en högre skatte -

Den ekonomiska politiken

belastning, men å andra sidan bör väl
svenska folket ha ett intresse av att man
får en korrekt beskattning relativt sett,
så att den som har en förmögenhet i
en fastighet inte tar ut vissa förtjänster
på andra skattebetalares bekostnad.

Jag erkänner att i buskagitationen är
det ett fint argument för herr Hjalmarson
att gå ut och säga att »nu har de
suttit och höjt taxeringsvärdena igen».
Jag begär inte att herr Hjalmarson
skall tala om vad jag sade här, att det
vid all beskattning är fråga om en rättvis
avvägning. Om någon betalar för
litet får det balanseras genom att andra
får betala för mycket, och det kan inte
vara resonligt och riktigt. Men om herr
Hjalmarson och jag träffas på någon
offentlig diskussion, kanske vi kan vara
överens om att även det argumentet är
riktigt att föra fram.

Herr Hjalmarson har vidare ett par
gånger kommit tillbaka till uttrycket
»den kredit som riksbanken fabricerar»
— jag tror det var så uttrycket föll.
Riksbanken fabricerar emellertid ingen
kredit till statsverket. De penningvårdande
myndigheterna, riksgäldskontoret
och riksbanken, har ju skyldighet att
se till att det också finns täckning för
de utgifter, som denna kammare och
medkammaren beslutar. Det finns ingen
annan möjlighet att få riksbanken att
låta bii att fabricera kredit än att vi i
det här huset låter bli att fatta beslut
om utgiftsökningar, men så länge vi av
olika skäl envisas med att göra det får
vi också räkna med att skaffa de pengar
som erfordras.

Skall riksgäldskontoret låna i affärsbankerna
i stället? Det är en lek med
ord. Effekten blir densamma, eller det
kanske till och med får en accentuerad
effekt, sett ur penningpolitisk och inflationistisk
synpunkt.

Skall staten gå ut med lån på marknaden
för att klara de utgifter som riksdagens
beslut föranleder? Om herr Hjalmarson
menar det, bör lian klart och
tydligt säga ifrån detta. Det är inte gi -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

vet, att han får alla dem, som nu har
besvär med att skaffa sig krediter, på
sin sida i det avseendet.

Jag har skrivit upp en hel rad av de
intressanta ting som herr Hjalmarson
var inne på, men jag ser att jag kanske
har talat tillräckligt länge, och jag kanske
får möjlighet att komma tillbaka.
Det var ju för övrigt inte så betydelsefulla
ting vi fick höra. Det var bara den
gamla vispgrädden, och den kan man
ju gå förbi så här i riksdagens avslutning.

Herr Ohlin ställde en fråga till mig,
om en totalbalanserad eller överbalanserad
budget skall bli en permanent företeelse.
Jag hoppas jag redan har givit
en förklaring härvidlag. Herr Ohlin talade
vidare om att Gud Fader älskar en
glad givare. Ja, jag hoppas vi kan spara
diskussionen om våra relationer till
Gud Fader några tiotal år. Om vi är tillräckligt
starka i anden, kanske vi kan
få det avgjort då.

Herr Ohlin kom tillbaka till egnahemsavskrivningarna.
Det har gjorts en engångsavskrivning
med 343 miljoner kronor
på lånen till egnahemsbyggarna.
Det sades ifrån i fjol, att man skulle
göra en sådan avskrivning när läget
blev sådant, att man kunde orka med
det. Herr Ohlin var överens med oss
om denna sak vid det tillfället. Vi har
ansett att läget var sådant i år, att vi
kunde göra detta, och det kan ju också
vara rätt tillfredsställande för egnahemsägarna
att veta, att staten icke kommer
att indriva denna deras gamla skuld.
Eftersom avskrivningen lika väl som
alla andra avskrivningar på driftbudgeten
transformeras i ett motsvarande
mindre lånebehov på kapitalbudgeten,
blir slutresultatet ändå det vi här har
redovisat.

Herr talman! Oppositionen vill ha ett
skatteuttag på 95 eller 90 procent, den
vill befria presumtiva bilköpare från
bilaccis, den vill avskaffa den extra bolagsskatten
och investeringsavgiften och
snåla in på avsättningarna vid LKAB.

De sistnämnda är helt enkelt betingade
av att investeringarna i LKAB under de
tre senaste åren har varierat mellan 100
och 140 miljoner kronor årligen. De
pengar som här sätts av betyder ingenting
annat än att investeringen, upprustningen
och nybyggnaden kan fortsätta
i samma omfattning som hittills. Jag
tror man har ett bättre tillfälle att visa
välvilja gentemot Norrbotten, om man
är beredd att avsätta tillräckliga medel
för LKAB:s utbyggnad, än man hade
när vi för några dagar sedan diskuterade
var huvudkontoret skall ligga.

Skillnaden mellan vår och oppositionens
budget är, såsom jag inledningsvis
sade, att vi bedömer läget så, att de av
oss föreslagna åtgärderna behövs, eftersom
kampen mot den fortskridande inflationen
är och måste förbli statsmakternas
viktigaste uppgift. Genom att envist
hålla fast vid denna budget, även
om det blåser kring öronen och även
om det inte är populärt, vill vi skingra
eventuellt kvardröjande tvivel på statsmakternas
beslutsamma föresats att trygga
landets välstånd, stabila penningvärde
och finansiella styrka.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för upplysningen
om totalbalanseringen. Det betyder
att finansministern med sin
flexibla budgetpolitik i ett något svagare
konjunkturläge inte kommer att
överbalansera driftbudgeten så starkt
som nu — att han alltså kommer att
låna pengar till en del av kapitalbudgetens
utgifter. Det betyder också att han,
om jag fattade honom rätt, i ett sådant
läge mycket väl kan tänka sig föreslå
skattesänkningar. Detta är verkligen
viktigt, herr finansminister. Vi har alltså
att räkna med att staten i ett något
försvagat konjunkturläge kommer att
låna för investeringar på kapitalbudgeten,
t. ex. inom affärsverken, och att

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

detta inte kommer att hindra förslag
om skattesänkning. Jag hoppas, herr finansminister,
att Ni talar om innebörden
av detta för statsministern och hans
kolleger och alla dem, som skall föra
socialdemokratiens talan under de närmaste
månadernas ekonomiska debatt.
Jag behöver inte här närmare beröra
varför detta var ett utomordentligt viktigt
medgivande från finansministerns
sida.

Beträffande LKAB tillåter jag mig
bara säga, att det är ju ändå fantastiskt,
för att använda herr Erlanders älsklingsuttryck,
att finansministern tror,
att han genom att genomföra en bokföringstransaktion
och överföra ett belopp
från det ena stället till det andra
skall kunna åstadkomma, att LKAB
skulle få en gynnsam utveckling och att
detta samtidigt skulle verka bromsande
på den svenska konjunkturen. Tillåt
mig säga, herr finansminister, att detta
är att vända fullkomligt upp och ned
på verkligheten. För det första har det
ingen verkan på LKAB, därför att LKAB
har ändå möjlighet att göra de investeringar
som företaget anser riktiga. Finansministern
menar väl ändå inte, att
företaget skall vara förbjudet att låna.
För det andra har ju bokföringstransaktionen
som sådan ingen bromsande
verkan alls.

Låt mig emellertid gå över till huvudsaken.
Finansministern sade, att jag
hade gjort rent bord med vissa bokföringstransaktioner
etc. Nej, herr finansminister,
jag vill ha en rättvisande bokföring
— det har jag arbetat för i åratal
— som visar hur statens finanser är
utan att de blir hopblandade med kommunernas
och som så klart som möjligt
ger underlag för en realekonomisk bedömning.
Det är detta som varit huvudsaken.

Får jag bara göra en liten parentes
beträffande egnaheinsägarna. Vi har
gjort klart att egnaheinsägarna skall definitivt
befrias från varje fruktan för
att de skall få återbetala ifrågavarande

Den ekonomiska politiken

lån. Det finns inga meningsskiljaktigheter
på den punkten.

Men, herr finansminister, jag hälsar
Er välkommen till en debatt, där tyngdpunkten
ligger på de realekonomiska
verkningarna, där man skulle slippa att
få se att det bollas med hundratals miljoner
— som överföres till kommunalskattemedelsfonden
etc., fastän pengarna
förut avsatts till en annan fond —
för att motivera påståenden, att det inte
finns pengar till skattesänkning. Det
är det andra stora framsteget i dag, att
hädanefter skall tyngdpunkten ligga på
de realekonomiska verkningarna.

Då vill jag betona, att man stärker
inte samhällets kamp för ekonomisk
stabilitet genom att dra in till staten
mer och mer pengar genom vad slag
av skatter det vara må. De extra höjningarna
av företagsbeskattningen har
avvisats av sakkunskapen som stabiliseringsmedel.
De är olämpliga, och
därför är det fullständigt oriktigt, när
finansministern talar om sina 700 miljoner,
som om det vore fråga om en
förstärkning av kampen mot inflationen.
Nej, denna extra bolagsbeskattning
stimulerar företagen till att göra investeringar
och öka sina varulager för att
ha att skriva ned just de år, då bolagsskatten
är tillfälligt hög. Investeringsavgiften,
som skulle bromsa om den
vore tillfällig, kommer inte att ha denna
verkan, när den prolongeras år efter
år. Denna indragning av 350 miljoner
medför alltså, herr finansminister,
ingen spärr mot inflationen.

Om man anlägger det realekonomiska
betraktelsesättet, så är det klart, att det
blir en viss svårighet i övergången vad
beträffar den av folkpartiet föreslagna
större sänkningen av bil- och inkomstbeskattningen
och beträffande det utvidgade
bostadsbyggandet. Tillsammans
rör det sig här, herr finansminister,
dock om cirka en halv procent av
den svenska bruttonationalinkomsten.
Mot detta har man att sätta de positiva
verkningarna på sparandet och verk -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

ningarna av att man kan steg för steg
få ett billigare bostadsbyggande genom
den politik vi har föreslagit; vidare
verkningarna på själva lönebildningen,
om skattebetalarna får trygghet för en
steg för steg skeende skattesänkning.
Det är väl alldeles klart, att om det
finns någon skillnad på kort sikt vad
stabiliseringseffekten beträffar, så kan
den inte vara stor.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi har velat visa, att
det är möjligt att sänka skatterna rejält.
Därför redovisar vi ett alternativ. Det
förstår inte herr Sträng, därför att han
tydligen tror, att han själv är det enda
tänkbara alternativet i världen. Vad är
skillnaden mellan herr Sträng och
Macmillan? Jo, herr Sträng åstadkommer
sitt överskott genom att plocka av
oss mer och mer i skatter, men Macmillan
skapar sitt överskott genom att
sänka engelska statens utgifter med 100
miljoner pund. Det är detta, herr
Sträng, som gör skillnaden så stor mellan
en falsk och en äkta spanjor.

I vår budgetuppställning tillämpar vi
exakt samma principer som regeringen.
Anmärkningar på vår budgetuppställning
återfaller därför, herr finansminister,
helt på regeringen själv. Vilken
fruktansvärd kritik av regeringens politik
var inte de siffror för sparandet
som herr Sträng anfört. Slutsatsen skulle
ju bli, att det enda vi kan tänka oss
är permanent tvångssparande. Tror
verkligen finansministern, att man kan
ersätta det frivilliga sparandet med ett
tvångssparande, att tvångssparande är
ett verkligt sparande? Och hur tror finansministern,
att man kan klara sig
— och klara sig bra — i de länder, där
man inte alls driver hans politik?

Herr talman! Jag kanske ändå var
orättvis mot herr Sträng. Han sade att
om man har en hustru, som kan spara,
så betyder det bra mycket mer än en

skattesänkning. Samtidigt menade han,
att vi allesammans är dåliga sparare.
Tänker finansministern förse oss allihopa
med nya hustrur? Det skulle i så
fall vara hans enda positiva bidrag till
en sparstimulerande politik.

Herr Sträng kom in på frågan om bostadskostnaderna.
Skulle vi i alla fall
inte kunna vara överens om att man
inte i verkligheten sänker några bostadskostnader,
därför att man tar ut
en del på skattsedlarna och en del i
hyra. Den politiken leder bara till att
man bevarar en för hög kostnadsnivå
i bostadsproduktionen.

När jag åkte hit i dag, fick jag i min
hand sista numret av tidningen Industria.
Där gör Nils Kjellgren i LO
ett intervjuuttalande. Han säger: »I huset
där jag bor i Västertorp finns åtta
lägenheter, som var och en kostar omkring
3 700 kronor i årshyra. Den statliga
bostadssubventionen för den fastigheten
går kanske till lika mycket
som den tänkta hyran för en nionde
lägenhet. Ändå tror jag alla hyresgäster
är taxerade för omkring 30 000 kronor
i årsinkomst. Kan man undra på att det
råder brist på bostäder?» Nej, herr finansminister,
det kan man inte.

Den stora skillnaden mellan regeringen
och oss var de 700 miljoner som
finansministern talade om. Lejonparten
kommer från investeringsavgiften
och den skärpta företagsbeskattningen.
Pengarna från dessa pålagor har inte
ett dyft med statens finanser att göra.
De skall inte användas för några statsutgifter.
Vill man avskaffa dem, behöver
man inte föreslå någon minskning
i statens utgifter. Frågan gäller uteslutande:
Vilket är samhällsekonomiskt
bäst, att dessa medel blir sparade i företagen
eller att de blir sparade i riksbanken?
Driver man en riktig penning- och
kreditpolitik och låter staten bli att
låna i riksbanken, blir pengarna sparade
i företagen till stärkande av deras
likviditet. Härigenom stärker man företagens
beredskap i framtiden, och det

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

är en bra mycket bättre metod än regeringens
metod att sterilisera pengarna
i riksbanken.

Herr Sträng begagnar gärna uttrycket
realekonomi. Även jag tror att det kan
vara önskvärt ibland att man får ett
enklare språk och till detta översätter
det språk, som återfinnes i budgetdelegationens
resonemang och i finansministerns
propositioner.

Vad betyder realekonomi i detta sammanhang?
Antag att herr Sträng har
sparat 400 kronor och låst in dem i sin
byrålåda. Då uppmanas han av sin
hustru att sätta in dem på checkräkning
i stället. Nej, svarar finansministern,
det kan jag endast göra, om du minskar
dina utgifter med 400 kronor! Efter det
beskedet, herr talman, misstänker jag
att fru finansministern undrar hur det
egentligen står till med herr finansministern
och att hon kommer att sova
bra mycket oroligare om nätterna än
vad vi vet finansministern gör.

Vi tillämpar för vår del samma avskrivningsregler
som regeringen. Konsekvensen
av finansministerns resonemang
måste vara, att vi inte skulle behöva
ha några avskrivningar alls på
bostadslån. En fortsatt kritik mot våra
besparingar på den punkten kan bara
betyda, att regeringen vill ändra avskrivningsreglerna.
Den skulle alltså i
år ha kommit på samma linje som en
politisk professor — inga namn, herr
talman — stred hårt för 1954 och som
då häftigt kritiserades av regeringen.
Det resonemang som finansministern
för på denna punkt är inte riktigt
fair play.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en ytterst kort
kommentar.

Det är möjligt att jag talade litet länge
första gången, så att huvudet inte riktigt
fungerade på sista slutet. I fråga om
LKAB-problemet är det möjligt att jag
sade investering, men min avsikt var ju

Den ekonomiska politiken

att säga fondering. Här skall enligt regeringens
mening fonderas 83 miljoner
för innevarande och 111 miljoner
för nästkommande budgetår. Fonderingarna
under de tre sista åren i
LKAB har varierat mellan 100 och 140
miljoner, när LKAB var hälftendelägare
med Grängesberg. Jag tycker nog att
när staten ensam tar hand om gruvorna,
bör man inte snåla utan göra
samma fonderingar, vilka fonderingar
ju så småningom kommer att vara underlaget
för den investeringsutbyggnad
som ligger framför oss i Norrbotten.

Till herr Hjalmarson vill jag bara
säga, att ingen kan väl ha fått det intrycket
av mitt anförande, att jag har
blandat in den extra bolagsskatten, investeringsavgiften
och bilaccisen i statens
löpande utgifter. Det är ju så klart
ifrånsagt i alla de redovisningar som
gjorts till riksdagen, att de ställs vid
sidan om, eftersom de har motiverats
av sin inflationsbekämpande effekt. För
att schacka ett investeringstryck som är
för högt, för att schacka en bilexpansion
som är för stor har man lagt på
dessa skatter av konjunkturpolitiska
skäl.

När man här för ett realekonomiskt
resonemang, så måste det väl ändå vara
logiskt och riktigt att tala om att skillnaden
mellan vår och oppositionens
budget är 700 miljoner kronor. Märk
väl, när man för ett realekonomiskt resonemang
och inte ett strängt formellt
budgetmässigt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag lov att säga några
ord till finansministern. Tiden tillåter
mig inte att gå in på LKAB. Men jag
hoppas möta finansministern i Nationalekonomiska
föreningen, ty det vi nu
fått höra av analys av skatter och sparande
kan vi väl vara överens om i
hög grad tarvar en komplettering.

.lag måste bara konstatera, att skillnaden
mellan regeringens linje och folkpartiets
linje i fråga om skattesänk -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1950 fm.

Den ekonomiska politiken

ning gäller huvudsakligen sådana skatter,
som är olämpliga ur stabiliseringssynpunkt.
Vi vill ta bort dem och ge
inkomsttagarna en större skattesänkning
samt något öka bostadsbyggandet
— jag har redan talat om det — men
kvar står i alla fall, herr finansminister,
ett mycket stort realekonomiskt
överskott i budgeten för nästa år enligt
det av folkpartiet framlagda förslaget.
Vi täcker med överskottet utöver
driftbudgetens utgifter större delen av
kapitalinvesteringarna. Vi finansierar
alltså med krediter endast en del av investeringarna
i de affärsdrivande verken.
Såvitt jag har kunnat finna, har
den svenska staten inte tidigare haft
ett så stort realekonomiskt överskott i
budgeten utöver driftbudgetens utgifter,
som vi skulle få 1956/57 med den av
folkpartiet föreslagna linjen. Jag upprepar
det, herr finansminister, ty däri
ligger i själva verket svaret på kritiken,
att det bakom våra förslag inte
skulle ligga en tillräckligt stark ansvarskänsla.
Vi bär inte förr haft ett så stort
reellt överskott i budgeten som vi skulle
få även efter genomförandet av de av
oss föreslagna skattesänkningarna. Skulle
det inte vara ansvarsmedvetet! Skulle
det inte innebära ett tillräckligt bidrag
till statsfinanserna och till stabiliseringspolitiken,
då har Ni, herr finansminister,
som medlem av regeringen under
det senaste årtiondet visat prov på en
hårresande ansvarslöshet!

Staten bör inte gå hur högt som helst
med skatterna så att det allmänna fortsätter
att ta mer än hälften av den inkomstökning
svenska folket erhåller.
Någon gång måste man säga ifrån, att
nu har skattebetalarna givit sitt stora
bidrag till stabiliseringspolitiken, nu
får politiken utformas och kompletteras
på lämpligt sätt, så att den blir tillräckligt
effektiv.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag tar fasta på finans -

ministerns besked i hans sista replik.
Konsekvensen av den är, att vi inte behöver
diskutera frågan huruvida det
finns statsfinansiell täckning för de av
oss föreslagna skattesänkningarna. Med
den ståndpunkt finansministern intar
har vi full statsfinansiell täckning för
våra skattesänkningsförslag.

Beträffande frågan vilken ekonomisk
politik som har den gynnsammaste samhällsekonomiska
effekten har vi olika
meningar, men det är inte så, herr finansminister,
att gränsen mellan ansvarskänsla
och icke ansvarskänsla går
mellan regeringsbänken och oppositionen.
Ansvarskänslan finns i lika hög
grad på båda sidor.

Vad är det som ligger bakom idén
med tvångssparandet genom höga skatter?
Jo, det är helt enkelt föreställningen,
att regeringen måste hushålla för
människorna, därför att de inte kan
hushålla själva. Följden av detta tvångssparande
har emellertid blivit, att statens
utgifter år till år har stigit våldsamt.
Så hushållar regeringen! På det
sättet kan inte enskilda människor bära
sig åt. De har bara sina egna arbetsförtjänster
att röra sig med, och därför
hushållar de bättre än regeringen.

Vad vi vill är att produktionsökningen
skall slå igenom starkare i familjernas
hushållsböcker än i statsverkets
huvudbok, överskottet skall komma
fram i miljoner sparbanksböcker, inte
i budgetutjämningsfonden!

Så till sist några ord om fastighetstaxeringen.
Jag hann inte med den saken
förra gången jag hade ordet. Det är
ju inte riksskattenämnden som ligger
bakom stegringen av fastighetsvärdena.
Den stegringen är resultatet av regeringens
egen politik. Nog hade det varit
bra mycket klokare att uppskjuta fastighetstaxeringen,
till dess vi ser vart
det hela bär hän, att avskaffa fastighetsskatten
— som inte hör hemma
i ett modernt skattesystem — att höja
det skattefria beloppet vid förmögenhetsbeskattningen
och att reformera

Onsdagen den 30 maj 195G fm.

Nr 24

villa- och egnahemsbeskattningen, så att
egnahemsägarna inte skall behöva skatta
för inkomster, som de kanske aldrig
har sett röken av! För många hundra
tusen familjer i detta land, vilka bara
har begått det enda felet att de sparat
ihop till ett egnahem, betyder det som
nu skall ske, att de i stället för sänkt
skatt får skärpt skatt, Det är resultatet
av regeringens egen politik —- och
det var väl ändå inte vad vi ville uppnå,
herr finansminister!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin emotsåg med
vissa förväntningar och intresse min
analys av frågan om skatter och sparande,
något som vi lämpligen skulle
kunna diskutera på Nationalekonomiska
föreningen. Jag är lika intresserad av
detta som han, eftersom vi inte kan ta
kammarens tid i anspråk här alltför
länge.

Jag har här i min hand ett dokument
som är ganska intressant. Det gäller
visserligen ett annat land än vårt, nämligen
Australien, men där är ju ändå
den ekonomiska utvecklingen och de
ekonomiska påfrestningarna likartade
med dem vi dras med i vårt land, i
England och andra västeuropeiska länder.
Där har åtta kända nationalekonomer
riktat en uppmaning till regeringen
att skyndsamt vidta åtgärder för
motverkande av det inflationistiska
tryck, för vilket landets ekonomi utan
tvivel är utsatt. Märk väl, att det är
ett land med en borgerlig regering med
liberalt inslag. Manifestets författare
kommer knappast med några speciellt
uppseendeväckande nya tankegångar.
De säger, att det krävs en ökad beskattning
för att avtappa överskottsköpkraften
och hjälpa till vid finansieringen av
den nationella ekonomiska tillväxten
och för att uppnå ett ökat budgetöverskolt.
De säger vidare, att det är nödvändigt
med omedelbara skatte- och

Den ekonomiska politiken

räntehöjningar i den nu akuta ekonomiska
krisen. De säger vidare, att om
det australiska folket inte är berett att
avsätta tillräckligt med sparmedel, måste
regeringarna, den federala regeringen
och regeringarna i delstaterna, ombesörja
sparandet för folket genom budgetöverskott.
De säger slutligen en del
andra tänkbara ting också. De som undertecknat
denna skrivelse är: Arndt,
Professor of Economics, Canberra University
College, Black, Acting Professor
of Economics, University of Sydney,
Cochrane, Professor of Commerce, University
of Melbourne, Dowing, Ritchie
Research Professor of Economics, University
of Melbourne, Firth, Professor of
Economics, University of Tasmania. De
tre övriga är också professorer i nationalekonomi,
den ene vid University
of Adelaide, den andre vid University
of Melbourne och den tredje vid Australian
National University.

Dessa åtta professorer i nationalekonomi
tillåter sig alltså att i en framställning
till den australiska regeringen
framföra enligt herr Ohlins uppfattning
ytterst hädiska synpunkter, synpunkter
som ligger bra nära dem jag gjort
mig till tolk för här. Nu är kanske dessa
professorer i nationalekonomi bara
vetenskapsmän, och måhända inte den
hybrid av vetenskapsman och politiker
som herr Ohlin representerar, men
jag är inte säker på att den ekonomiska
analysen är sämre därför att de bara är
vetenskapsmän.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har tidigare vid flera
tillfällen betonat att regeringens ekonomiska
politik är sådan, att den i sina
väsentliga drag godkänts av storfinansen
och dess politiska företrädare i riksdagen.
Visserligen anmäler högern och
folkpartiet ofta vissa särmeningar. Men
ingen omdömesgill människa kan låta
sig bedragas av ett dylikt spegelfäkteri.
I stort sett är nämligen de båda borgar -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

partierna nöjda med regeringens ekonomiska
politik, därför att denna icke i
något avseende rubbar storfinansens
dominerande inflytande över den svenska
ekonomien.

Regeringen framträder emellertid
med anspråk på att vara den som »styr»
landets ekonomi. Men det mesta som
sker på ekonomiens gebit visar hur litet
detta påstående är värt. Detta är
helt förklarligt. Det kan inte vara annat
än illusionsmakeri, om man påstår
sig »styra» samhällsekonomien utan att
de avgörande ekonomiska maktmedlen
finns koncentrerade i samhällets händer.

Dessa maktmedel är nu i händerna
på storfinansen, som därigenom är i
stånd att dominera landets ekonomiska
liv. Så länge detta är fallet är varje
försök att »styra» ekonomien dömt att
misslyckas. Förutsättningen för att regeringen
verkligen skall kunna »styra»
samhällsekonomien är, att produktionsmedlen
och naturtillgångarna överförs
i samhällets ägo. Ju mera den ekonomiska
tyngdpunkten i samhällsekonomien
flyttas över till samhället, desto
större blir möjligheterna att verkligen
behärska och styra de ekonomiska krafternas
spel.

Detta utesluter inte att regeringen
även under nuvarande förhållanden
skulle kunna göra åtskilligt mera på
ekonomiens fält än vad som hittills
gjorts. Regeringen tycks emellertid ha
fattat sin funktion som ett förvaltarskap.
Den har därför inte gjort några
allvarligare försök att begränsa storfinansens
makt och öka samhällets möjligheter
att »styra» ekonomien. Storfinansen
sitter i orubbat bo och är i
stånd att år från år öka sina vinster
och slå under sig en allt större del av
nationalförmögenheten. Av de stora företag,
som herr Hjalmarson för inte så
länge sedan berörde här i debatten,
hade exempelvis SKF förra året en nettovinst
på 35,9 miljoner kronor. Det betyder
nära 10 000 kronor i nettovinst

per arbetare, ökningen i nettovinsten
var förra året 5 miljoner kronor.

Granskar man regeringens ekonomiska
politik finner man snart belägg för
dessa påståenden. Sedan många år tillbaka
har inflationen fått tjäna som motivering
för en rad åtgärder, fyllda av
motsägelser och i allmänhet verkningslösa
i kampen mot inflationsfaran. Så
har t. ex. strävandena från regeringens
sida varit att »dämpa» eller, som uttrycket
nu lyder, »bromsa» högkonjunkturen.
Skall man döma efter de drastiska
åtgärder, som vidtagits i detta syfte,
skulle högkonjunkturen, eller för att använda
en annan modern term, »överkonjunkturen»
innesluta krisrisker av
samma farliga karaktär som en lågkonjunktur.

Har man en sådan inställning, så måste
ju de ingripanden som sker få en
ytterst märklig och motsägelsefull karaktär.
Regeringen medverkar medvetet
till en höjning av levnadskostnaderna.
Den tillåter prisstegringar på nödvändighetsvaror
och ger själv ett dåligt
föredöme genom att medelst konsumtionsskatter
och prishöjningar på av
staten levererade tjänster driva prisnivån
i höjden.

I realiteten innebär sådana åtgöranden,
att man försöker sig på konststycket
att bekämpa prisstegringar med
prisstegringar. En sådan prispolitik betyder
en ständigt fortgående penningvärdeförsämring
och utgör ett handtag
åt den kapitalistiska spekulationen, som
är den främsta inflationsdrivande faktorn.

Sverige befinner sig nu i främsta ledet
när det gäller prisstegringar. Finansministern
själv har gjort ett betecknande
erkännande i saken då han
förklarat, att »prisstegringarna i vårt
land ligger högt på den internationella
jämförelseskalan». För att inte bli missförstådd
borde han ha tillagt, att Sveriges
rangställning i detta fall beror på
regeringens medvetna åtgärder. Finansministern
har sökt förklaringen till de

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

senaste prisstegringarna i förra årets
lönestegringar och därav föranledda
»konsekvensprisstegringar». Förra årets
torka får naturligtvis också göra tjänst
som förklaring.

Det är ingen nyhet, att lönesidan i
samhällsekonomien får skulden för prisstegringarna.
Sedan minst 25 år tillbaka
har den ekonomiska expertisen, riksdagens
bankoutskott och de olika finansministrarna,
varje år med monoton enstämmighet
spelat den slitna skivan om
den inflationsrisk, som inställer sig om
arbetarna inte visar tillbörlig återhållsamhet
i sina lönekrav. Vare sig det
varit goda eller dåliga tider, så har alltid
hela ansvaret för samhällsekonomien
lagts på arbetarna och de lägre tjänstemännen.
Storfinansen har däremot aldrig
behövt känna sig officiellt utpekad
som ansvarig för den samhällsekonomiska
balansen.

Det är frestande att i detta sammanhang
närmare granska den befängda nationalekonomiska
teori, som hävdar att
löntagarnas löner inte kan höjas utan
att »kakan» göres större och att, om
löneförhöjningar ändå kommer till
stånd, detta betyder prisstegringar som
gör lönehöjningarna verkningslösa. Men
det skulle givetvis föra för långt, och
jag skall därför bara göra några enkla
kommentarer.

Det borde vara uppenbart, att lönekampen
är eu kamp om största möjliga
andel i kakan eller rättare sagt
den samlade nationalprodukten. Om kakan
är stor eller liten är ändå fördelningen
det avgörande. Därest löntagarna
genom sin kamp kan förskaffa sig
löneförhöjningar, så betyder detta att
deras andel i kakan blir större och att
den andra partens andel minskar i motsvarande
grad. Kakans storlek har däremot
inte alls förändrats genom lönehöjningen.
Det samlade »trycket på resurserna»,
som termen lyder, blir detsamma
som före lönestegringen. Om
köpkraften blivit större hos löntagarna,

Den ekonomiska politiken

har den i motsvarande mån blivit mindre
för motparten.

Påståendet om lönerna som en inflationsdrivande
faktor kan följaktligen
förvisas till sagans värld. Herr Sköld
har också, sedan han lämnat finansministerposten
och dess bekymmer,
skyndat sig att bekantgöra den egentligen
mycket enkla sanningen, att om
arbetarna avstår från löneförhöjningar
så stannar vinsten därav i bolagens kassavalv.
Det bör tilläggas, att ju större
bolagsvinsterna är, desto större blir utrymmet
för den kapitalistiska spekulationen.
Och denna är, jämte de våldsamma
rustningskostnaderna, en av huvudorsakerna
till prisstegringar och inflation.

Kreditåtstramningen tillmätes numera
en synnerlig betydelse i kampen mot
inflationen, men regeringen är ändå
orolig för dess verkningar. Den har av
finansministern betecknats som »föga
selektiv; den drabbar så att säga blint»,
förklarar han. Finansministern fortsätter:
»Hantverkare, småföretagare,

jordbrukare, bostadsbyggare och kommuner
riskerar att träffas hårdare än
större privata företag med deras merendels
högre grad av självfinansiering.»
Denna sanning, som påvisats av vår
grupp vid flera tillfällen, borde ha kompletterats
med uppgiften, att kreditåtstramningen
därmed också är direkt
skadlig ur samhällsekonomisk synpunkt.

Om avsikten har varit att komma åt
de ofta spekulativa investeringarna från
storföretagen, så har vi nu finansministerns
egna ord på att kreditåtstramningen
har misslyckats. Var och en vet,
alt varken kreditrestriktionerna eller investeringsskatten
förmår hejda de större
företagens investeringar. Dessa klarar
finansieringen oberoende av kreditspärrar
och investcringsskatt. Däremot
drabbar kreditrestriktionerna och investeringsskatten
de små och medelstora
företagen med hela sin tyngd och
driver många av dem till ruin.

Finansministern har också bekant -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Den ekonomiska politiken

gjort att »ju längre kreditåtstramningen
varar och ju hårdare den drives, desto
större blir påfrestningarna». Om dess
verkningar är sådana han själv beskrivit
och om de som skulle »bromsas» av
kreditåtstramningen inte träffas av åtgärden,
vad finns det då för skäl att
uppehålla den? Men man kanske får
söka förklaringen i ett annat av finansministerns
yttranden, nämligen att »behovet
av en stram ekonomisk politik
inte får betraktas som en extraordinär
företeelse» utan är av »långtidsnatur»,
som uttrycket lyder.

Mot bakgrunden av detta bistra konstaterande
får man se regeringens synnerligen
uppseendeväckande åtgärd att
höja räntan. Denna åtgärd var en klar
eftergift för högerns och folkpartiets
gamla krav. Den har medfört svåra skadeverkningar
för konsumenter, hyresgäster,
jordbrukare, småföretagare och
kommuner. Den har lett till höjda livsmedelspriser
och höjda hyror och har
minskat bostadsbyggandet. Efter räntestegringen
har antalet konkurser ökat,
och många småföretagare har ställts inför
hotet om ekonomisk ruin. Även skattebetalarna
har fått känna på konsekvenserna
genom de höjda ränteutgifterna
för staten och kommunerna.

Storföretagen däremot känner naturligtvis
inga sådana svårigheter. De gynnas
tvärtom av räntestegringen och
kreditrestriktionerna i konkurrensen
med de svagare företagen. De profiterar
på prisstegringarna. Inskränkningarna i
bostadsproduktionen leder dessutom till
ökning av annan mindre viktig produktion.

Regeringen och dess talesmän har
tidigare levererat en stark argumentation
mot kravet på räntestegring. Det
främsta argumentet var, att räntehöjningen
innebar en ökning av den arbetsfria
inkomsten för ett fåtal kapitalägare.
Detta argument är lika riktigt i
dag som det var vid den tiden. Räntestegringen
innebär, att fåtalet har fått
en ny möjlighet att tillskansa sig en

ökad andel i kakan, d. v. s. nationalprodukten.

Särskilt märkbar var effekten på hyrorna.
De steg med i genomsnitt 9 procent,
i många tiotusentals fall upp till
14 procent. Praktiskt taget landets alla
organiserade hyresgäster har protesterat
mot ränte- och hyresstegringen och
har krävt en återgång till tidigare ränteläge
med åtföljande hyressänkning.
Protesterna har emellertid inte föranlett
regeringen att företa en ändring.
Regeringen fasthåller vid räntestegringen
trots att den tidigare frenetiskt bekämpat
dem.

Den kommunistiska gruppen har i en
motion påyrkat, att »riksdagen måtte
förklara, att en skyndsam räntesänkning,
i första hand till nivån före april
1955, skall genomföras, samt i skrivelse
till regeringen och riksbanksledningen
begära skyndsamma åtgärder i denna
riktning». Bankoutskottet har avstyrkt
motionen med en motivering,
som inte kan lämnas opåtalad. Utskottet
skriver bl. a.: »Avslutningsvis vill utskottet
framhålla, att de olägenheter
som en restriktiv politik — det må vara
finans- eller penningpolitik — vållar
vissa enskilda företag och hushåll,
---måste vägas mot det dominerande
önskemålet att bevara den fulla
sysselsättningen och framstegstakten i
samhället under bibehållet fast penningvärde.
»

Det är betecknande att detta säges
som motivering för avslagsyrkandet på
vår motion. Vi har dock i motionen påvisat,
att räntestegringen leder till en
effekt rakt motsatt den som utskottet
skisserat. När räntestegringen åstadkommer
hyres- och prisstegringar, ruinerar
småföretagare, höjer skatterna
och minskar bostadsbyggandet, så kan
man inte med bibehållet allvar påstå
den vara en åtgärd, som medverkar till
bevarandet av full sysselsättning eller
till ett fast penningvärde. Raka motsatsen
är fallet.

Innan jag avslutar mitt anförande vill

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Nr 24

jag säga några ord om återverkningarna
på kommunerna av statens kreditoch
räntepolitik.

Kommunerna är genom denna politik
numera satta på svältkost. Restriktionerna
för den kommunala upplåningen
har förödande verkningar på kommunernas
aktivitet. Planerade nödvändiga
arbeten får skjutas på en oviss framtid.
Likvida medel saknas, och fonderna,
inte minst skatteregleringsfonderna, är
tömda eller håller på att tömmas. Frågan
står inte längre om vad som skall
utföras av nödvändiga arbeten utan om
vad som kan uppskjutas eller skrinläggas.
Bland ledande kommunalmän
breder den uppfattningen alltmera ut
sig, att statsmakterna målmedvetet söker
pressa kommunerna att finansiera
sina investeringsbehov med skattemedel.
De nödtvungna skattehöjningarna
har också lett till att kommunalskatten
för de lägre inkomsttagarna nu i många
fall är högre än statsskatten.

Som ett exempel på vad denna politik
innebär för kommunerna vill jag antyda
hur läget är i Göteborg. Staden har
för beslutade nödvändiga arbeten endast
kunnat få lånetillstånd för en fjärdedel
av kostnaderna. Nödvändiga skolbyggen
måste genomföras, men staten
ger inte tillstånd till lån. Den betalar
endast 1jså av sin andel per år. De nya
bostadsområdena ökar anspråken på investeringar.
Reningsanordningar för avloppsvatten
måste till. Utbyggnaden av
stadens vattenverk är en angelägenhet,
som inte kan uppskjutas. De närmaste
tre åren utvisar enligt gjorda beräkningar
en brist på inte mindre än 570
miljoner kronor.

Till detta kommer, att statsbidragen
till stadens sociala verksamhet blir allt
mindre. Skolmåltiderna kostar nu Göteborgs
stad cirka 5 miljoner kronor om
året, men statsbidragsbestämmelserna
är så utformade, att staden endast erhåller
20 000 kronor om året från staten.

Fn dylik ekonomisk politik kommer

Den ekonomiska politiken

att slå sönder möjligheterna för kommunerna
att bedriva en behövlig social
verksamhet. Även i övriga avseenden
betyder den stagnation eller tillbakagång
och förfall. Vår mening är, att endast
de stora inkomsttagarna kan vara
betjänta av en politik som innebär, att
allt större bördor vältras över på kommunerna
och att den restriktiva lånepolitiken
och högräntepolitiken fortsätter.
En ökning av kommunalskatten
betyder mindre för de stora inkomsttagarna
än en ökning av statsskatten,
därför att den förra inte är progressiv,
vilket däremot statsskatten är. Den
träffar de stora inkomsterna hårdare
än kommunalskatten.

Högerns och folkpartiets linje i skattefrågan
visar klart, att de godkänner
denna politik. De framträder som ytterst
energiska förespråkare för en
sänkning av statsskatten. Deras motioner
om en sänkning av uttagningsprocenten
skulle, om den bifölles, medföra
en given fördel för de stora inkomsttagarna,
som skulle få stora skattesänkningar,
medan de små inkomsttagarna
skulle få nöja sig med en spottstyver.
Högermotionärerna uppträder dessutom
som sociala stenåldersmän och kräver
nedskärningar med miljonbelopp av de
sociala anslagen för att möjliggöra en
skattesänkning för de rika. Men när det
gäller den kommunala beskattningen
ställer dessa båda partier sällan eller
aldrig skattesänkningskrav. Tvärtom
medverkar de villigt till kommunala
skattehöjningar. Det är inte svårt att
förstå avsikten. Högerns och folkpartiets
dubbla bokföring i skattefrågan
beror på de båda partiernas intresse av
att gagna de stora inkomsttagarna.

Herr talman! Vi kan inte godkänna
regeringens ekonomiska politik. Den
står inte i överensstämmelse med folkflertalets
intressen. Påståendena att den
skulle främja kampen mot inflationsfaran
motsäges av de praktiska resultaten.
Prisstegringarna har icke hejdats,
trots många års laborerande med olika

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 fm.

Ang. voteringen om tredje lagutskottets utlåtande nr 20

åtgärder i den borgerliga nationalekonomiens
anda. Penningvärdeförsämringen
är omfattande och fortsätter. Det
är folkets flertal, som får betala priset
för denna misslyckade ekonomiska politik.

Det är sant, att regeringen kan visa
på att konjunkturerna trots allt är goda
och att full sysselsättning råder. Men
detta faktum existerar trots regeringens
ekonomiska politik och inte tack vare
den. De goda konjunkturerna begränsar
sig för övrigt inte bara till vårt land.
Förutsättningarna för fortsatta goda
konjunkturer och full sysselsättning
finns emellertid i särskilt hög grad i
vårt land. Då måste emellertid regeringen
skaffa sig de resurser som erfordras
för att den verkligen skall kunna
styra landets ekonomi. Den nuvarande
ekonomiska politiken måste avlösas
av en politik, som angriper de
verkliga orsakerna till inflationsfaran
■— den kapitalistiska vinstspekulationen
och de höga rustningskostnaderna. Detta
förutsätter bland annat långtgående
ingripanden för att efter hand beröva
storfinansen dess dominans över
svenskt ekonomiskt liv. Det betyder
kamp mot storfinansen, men de svenska
arbetarna och med dem jämställda
grupper har en så stark position och
så starka organisationer till sitt förfogande,
att ingen makt kan trotsa en regering,
som stöder sig på dessa skikt.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till vår motion
nr 3 i denna kammare.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av detta utlåtande
även, som handläggningen av övriga
på fördragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsätta.

§ 5

Ang. voteringen om tredje lagutskottets
utlåtande nr 20

Herr ORGÅRD (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att till kammarens
protokoll få anteckna en upplysning
i ett helt annat ärende än det som
nu behandlas.

Den fotografiska bilden av resultatet
i slutvoteringen om tredje lagutskottets
utlåtande angående skogsmotionerna
vid gårdagens plenum utvisar, att jag
icke skulle ha röstat, under det att den
fotografiska bilden av resultatet av den
förberedande voteringen visar att jag
röstat ja, alltså röstat för bondeförbundets
reservation.

Jag ber att till kammarens protokoll
få anteckna att jag var närvarande och
röstade ja även vid slutvoteringen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

Onsdagen den 30 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Den ekonomiska politiken (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m.m.,
jämte i ämnet väckta motioner dels ock
väckta motioner angående åtgärder för
en skyndsam räntesänkning nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid, enligt
förut skedd anteckning, ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl (bf), som
yttrade:

Herr talman! Vi bör väl alla kunna
vara ense om angelägenheten av att stabiliteten
kan upprätthållas i vår samhällsekonomi.
Vi har alltjämt en mycket
stark högkonjunktur med tendenser till
överkonjunktur. Alltjämt är faran för en
inflationistisk utveckling stor. Man
hade väl kunnat vänta, att den skärpning
av den ekonomiska politiken, som
genomfördes i fjol, på ett bättre sätt
skulle ha kunnat dämpa den alltför intensiva
aktiviteten på det ekonomiska
området. Möjligt är kanske att, såsom
det framhålles i propositionen angående
kompletteringen av riksstatsförslaget,
de åtgärder, som vidtagits i syfte att
bromsa upp överkonjunkturen, ännu
inte nått sin fulla kraft.

Vi befinner oss samhällsekonomiskt
i samma läge som flertalet av västerns

demokratiska länder. Att läget utanför
våra gränser är likartat det som råder
hos oss, förbättrar ju inte saken, men
vi bör kunna ta lärdom av deras erfarenhet
och de metoder, som de använt
i inflationsbekämpande syfte, och då
dessa visat sig vara misslyckade, har vi
ingen anledning att fortsätta med dem.
Allra värst är det kanske i det högerstyrda
England — som jag redan i tidigare
debatter framhållit — vilket land
har mycket stora besvärligheter med
inflationstendenserna i sin samhällsekonomi.
Impulserna utifrån är alltså sådana,
att vi måste räkna med att de kan
verka i inflationistisk riktning här
hemma.

På lång sikt vill vi givetvis eftersträva,
att en ökad andel av nationalinkomsten
kan användas till ökad produktion
och investeringar. Men vi måste givetvis
ha klart för oss, att vi aldrig kan investera
mer än vad våra samhällsekonomiska
resurser tillåter. Investeringsbenägenheten
hos industrien är fortfarande
mycket stark, starkare än förut och
starkare än man haft anledning att räkna
med. Den enkät, som kommerskollegium
nyligen företagit, visar att företagen
inom den egentliga industrien nu
planerar en ökning av investeringarna
från 1955 till 1956 med 33 procent för
byggnader och anläggningar mot 22
procent vid enkäten i höstas. För maskiner
och apparater anges nu en ökning
med 13 procent. Enkäten i höstas
pekade här på en minskning med ett
par procent. Denna investeringslust
medför risk för att högkonjunkturen
åter kan tillspetsas i vårt land.

Utvecklingen beträffande vår valutareserv
måste också inge allvarliga be -

6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Den ekonomiska politiken

kvmmer. Enligt nu föreliggande beräkningar
skulle underskottet i betalningsbalansen
för innevarande år bli drygt
400 miljoner kronor, vilket är en mycket
stor avtappning med tanke på att
utvecklingen under fjolåret var lika
ogynnsam. Till stor del får ju orsaken
sökas i den för vårt land ofördelaktiga
utvecklingen av de internationella prisrelationerna.
Men till väsentlig del ligger
skulden i importökningen, exempelvis
bilimporten, och man får konstatera
att räntehöjningen inte alls har kunnat
hålla tillbaka importen så som många
hade väntat. Importöverskottet under de
fyra första månaderna i år är sålunda
större än under motsvarande tid i fjol,
882 miljoner kronor i år mot 857 miljoner
kronor i fjol.

Finansministern ger i kompletteringspropositionen
uttryck åt uppfattningen,
att vi bör ha goda möjligheter att under
de närmaste åren vidmakthålla den fulla
sysselsättningen utan inflationistiskt
övertryck. Men förutsättningen är att vi
i fortsättningen liksom i år kan räkna
med de stora intresseorganisationernas
medverkan i ansträngningarna att värna
den samhällsekonomiska balansen. Det
är anledning att på det kraftigaste understryka
angelägenheten härav. En sådan
samverkan mellan statsmakterna
och arbetsmarknadens organisationer
borde, såsom från vårt håll vid flera
tillfällen understrukits, ha kommit till
stånd redan under fjolåret. Om så hade
skett, skulle vi säkerligen inte behövt
ha så stora samhällsekonomiska problem
att brottas med. Under fjolåret
fick det svenska folket en ökning av
sina nominella inkomster med 10 å 11
procent, och detta måste givetvis medföra
en överansträngning av våra samhällsekonomiska
resurser. Vi fick genom
detta en prisstegring på 6 procent och
en allvarlig avtappning av valutareserven.
I år har vi fått ett samordningsävtal
om en fyraprocentig lönehöjning.
Detta bör måhända kunna förenas med

strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk
balans.

Detta är glädjande. Det må konstateras,
att andra länder, t. ex. England, inte
har lyckats bemästra detta problem,
som är speciellt för det fullsysselsättningssamhälle,
som kännetecknar västerns
demokratier. Viktigt är emellertid
att vi ytterligare lyckas stimulera det
personliga sparandet. Jag är dock mycket
tveksam, om det sparpremiesystem
som vi beslöt förra åren var det rätta.
Att flytta pengar eller att låna pengar
för att sätta dem på sparkonto och på
detta sätt komma åt premierna, gagnar
ingen samhällsekonomi.

Det var intressant att höra finansministerns
redogörelse här. Såvitt jag förstår
trodde han inte heller på denna
metod.

Årets uppgörelser mellan arbetsmarknadens
parter liksom mellan producentoch
konsumentintressena på jordbruksområdet
ger, konstaterar finansministern,
en viss tillförsikt beträffande våra
möjligheter att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen. Jag vill om
möjligt gärna dela den uppfattningen.
Det misstag, som skedde vid avtalsrörelsen
i fjol, får inte återupprepas. Har
man nu lärt sig den läxan, så är det tillfredsställande
—• även om det var oss en
dyr läxa. Jag har tidigare pläderat för
pris- och lönestopp men inte vunnit
gehör därför.

I fråga om jordbruksuppgörelserna
skall det dock fastslås, att jordbruksbefolkningen
alltid varit på efterkälken i
inkomstutvecklingen. Nu har jordbruket
fått ett nytt prissättningssystem, som
naturligtvis innehåller många ovissa
moment. Med den uppgörelse, som i vår
träffats om den närmare utformningen
av systemet, och med det beslut, som
riksdagen för ett par dagar sedan fattat
härom, syftar man till att jordbrukets
folk skall under den framförliggande
treårsperioden få denna inkomstlikställighet
som utlovats genom 1947 års riksdagsbeslut.
Det måste understrykas, att

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Nr 24

förutsättningen för en lugn samhällsekonomisk
utveckling är att jordbrukets
folk inte släpar efter i inkomstutvecklingen.

Vår ekonomiska politik har varit en
kombination av finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder. Oppositionen
har ju tidigare ropat på och inte godtagit
annat än penningpolitiska åtgärder
eller s. k. rörlig räntepolitik, med
förhöjning av räntan. Vi har nu fått
känning av denna politik och ser resultatet.
En sådan politik, som den vi nu
för, drabbar mycket hårt småföretagare
och andra som behöver låna pengar,
medan storföretagen, som i stor utsträckning
är självfinansierande, slipper
lindrigt undan. För övrigt är det
väl knappast möjligt att möta en inflationsfara
enbart med räntepolitik och
restriktioner. Man kan väl säga, att den
engelska högerregeringen gjort experimentet
och misslyckats. I början av år
1955 höjdes räntan i England med 1,5
procent och i år har den höjts med ytterligare
1 procent till 5,5 procent, vilket
är det högsta ränteläget sedan början
av 1930-talet. Men inflationen har
den engelska högerregeringen inte därmed
kunnat bemästra. Man har även fått
tillgripa andra åtgärder, såsom konsumtionsskatter
på olika varor, höjda telefontaxor,
höjda skatter på företagens
vinstutdelning, skärpta avskrivningsregler
för industrien och hårdare avbetalningsvillkor.

Man har drivit den satsen här, att regleringarna
skall bort, näringslivet skall
vara fritt och utan tvångsregleringar.
Kan någon stå upp och göra påståendet,
att vi inte nu har regleringar? Vi har
väl den strängaste reglering som kan
tänkas, nämligen med plånboken och
bankkontot som regulatorer. Den som
har, eller kan vid sidan av banken skaffa
pengar till investeringar eller annat,
han har ingen känning av dessa restriktiva
pålagor, men den som inte har dessa
möjligheter utan behöver kredit —
han blir straffad.

Den ekonomiska politiken

Denna sida av saken hade vi uppe
under en debatt den 25 maj, då finansministern
besvarade en interpellation
av herr Svensson i Stenkyrka. Jag yttrade
mig också i den debatten, och jag
skall inte upprepa vad jag sade utan
ber bara att få hänvisa till det protokollet.
Angående regleringar har det ju
sagts, herr Ohlin, att regleringsekonomien
är lika med godtycke. Är inte denna
regleringsekonomi genom bankkontot,
som vi nu för, godtycklig, så vet jag
ingenting om detta.

Vad vill man då ha i stället? Jag har
tidigare kritiserat den politik som riksbanken
slagit in på. Jag gör det alltjämt.
I slutet på 40-talet var läget inte olikt
det som nu är. Vi hade då en handelsminister
som hette Myrdal. Vi kommer
ihåg hans optimism efter kriget, när
han menade att alla handelsvägar skulle
vara öppna. Man fick emellertid retirera
och införa importregleringar. Det kan
bli nödvändigt att om igen pröva denna
väg. Riksbanksledning och regering bör
snabbt tänka om och pröva annan metod
i inflationsbekämpande syfte. Jag
vet att jag får invändningar här. Men
faktum står ju kvar att de vidtagna åtgärderna
inte nått någon effekt. Investeringarna
är större än någonsin. De restriktiva
åtgärderna har inte blivit någon
broms mot investeringarna eller
mot valutautflödet.

De ledamöter som har intresse kan
titta på konjunkturjournalen, som ligger
framlagd utanför riksdagens kamrar,
och där iaktta, att konkursernas antal
under senaste åren finns redovisat. Under
de tre första månaderna av respektive
år var konkursernas antal år 1954
288, år 1955 301 och 1956 514. Detta innebär
att konkursernas antal under två
år ungefär har fördubblats under de tre
första månaderna. Detta talar sitt tydliga
språk.

I såväl England som i Västtyskland
har man liksom i vårt land en kombination
av penningpolitiska och finanspolitiska
åtgärder i kampen mot den sam -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

hällsekonomiska överhettningen. Man
har svårt att förstå, att högern och folkpartiet
vill hålla fast vid sin uppfattning
om att vi inte behöver någon investeringsavgift
i år. För de mindre
företagen är ju inte investeringsavgiften
någon egentlig belastning. Den politik,
som från oppositionens håll rekommenderas,
skulle missgynna småföretag och
nyetableringar. Det bör inte minst understrykas,
att detta får ogynnsamma
konsekvenser för strävandena att ge
landsbygdens näringsliv en mångsidigare
och rikare utveckling. Det finns
ingen som gillar investeringsavgift, bilaccis
eller extra bolagsskatt. Men det
bör enligt min mening vara självklart
att, då lättnader i den ekonomiska politiken
kan genomföras, detta först och
främst måste gälla kreditåtstramningen
och räntan.

I fjol höjde riksbanken diskontot från
2,75 till 3,75 procent. I april i år har
kreditrestriktiviteten skärpts ytterligare
genom en överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna. Den nuvarande
kreditåtstramningen måste sägas
vara mycket hård. Jag hänvisar härvidlag
omigen till den debatt vi hade här i
riksdagen för någon tid sedan. Bankoutskottet
har i ett tidigare utlåtande
framhållit att man inte med säkerhet
kan fastslå att kreditpolitiken drabbat
de mindre företagsenheterna hårdare
än de större. Ja, det finns väl inget statistiskt
siffermaterial på den saken. Finansministern
gav emellertid vid den
senaste debatten här i kammaren den
upplysningen, att regeringen givit konjunkturinstitutet
i uppdrag att undersöka
hur det förhåller sig med denna
sak och att även lantbruksstyrelsen härvid
skulle medverka. Jag vill understryka
angelägenheten av att denna undersökning
fullföljes snarast möjligt.

Men även om vi inte har något statistiskt
material för dagen bör det dock
stå ganska klart att de små företagsenheterna,
såsom jag sagt, i betydligt
mindre utsträckning än de stora har

möjligheter till självfinansiering och
därför måste bli hårdare klämda genom
kreditåtstramningen. I årets finansplan
gav finansministern för övrigt uttryck
åt denna uppfattning. Där heter det:
»Kreditpolitiken är föga selektiv; den
drabbar så att säga blint. Hantverkare,
småföretagare, jordbrukare, bostadsbyggare
och kommuner riskerar att träffas
starkare än större privata företag med
deras merendels högre grad av självfinansiering.
» Jag har tillåtit mig att i
remissdebatten helt instämma i dessa
ord av finansministern, och jag gör det
även i dag.

Jordbruket har haft ett par dåliga
skördeår, vilket ökat dess kreditbehov.
Produktionen inom jordbruk och annan
småföretagsamhet, såsom hantverk och
småindustri, är synnerligen livsviktig
för vårt samhälle, och det är därför nödvändigt
att man kan få krediter, så att
driften kan upprätthållas. Såsom jag
redan framhållit kan det inte gärna sägas,
att sådana krediter kan utgöra någon
inflationistisk fara. Det skall givetvis
fastslås att stödlånen varit av stor
betydelse för jordbruket liksom att lånen
genom företagarföreningarna och
de statliga kreditgarantierna varit till
god hjälp för hantverk och småindustri.
Men jag tror ändå att det finns anledning
att tillse att inte kreditpolitiken
medför en snedbelastning till nackdel
för småföretagsamheten.

I pressen har man för kort tid sedan
sett uppgifter om att finansledningen i
Stockholms stad hos riksbanken undersöker
möjligheterna att uppta ett nytt
obligationslån på inte mindre än 100
miljoner kronor. Vid årsskiftet uppgick
Stockholms ackumulerade lånebehov till
omkring 700 miljoner kronor. Enligt en
uppgift i tidningspressen har förortskommunerna
kring Stockholm vid ett
sammanträde uttalat att de skulle ha ett
årligt investeringsbehov av 55 miljoner
kronor för skolor, gator, avlopp och
andra offentliga arbeten, om den planerade
bostadsförsörjningen skall kunna

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

klaras. De har uppvaktat regeringen om
att årligen få lån av denna storlek. Det
kan enligt min mening inte vara någon
skada för landet om storstockholmsområdets
expansion hålls tillbaka. Miljardprojekt
som tunnelbanebygget kan utan
men anstå tills de samhällsekonomiska
resurserna blivit bättre. Som det nu är
har storstadsexpansionen tagit i anspråk
en alltför betydande del av våra
gemensamma resurser. Det är önskvärt
att Stockholms aptit på lån kan minskas
väsentligt. Jag hoppas att regeringen
inte går med på de nyssnämnda kraven.
Skulle dock låneframställningarna beviljas
kan detta illustreras med följande
exempel: man avslår en begäran om
lån av 1 000 kronor till en jordbrukare
med god säkerhet men beviljar Stockholm
lån på 100 miljoner kronor. I
Stockholm har man ju för övrigt en
kommunal utdebitering som är mycket
låg i förhållande till utgifternas storlek.
Det är angelägnare att den normala
produktionen inom näringslivet kan
upprätthållas än att storstäderna ytterligare
byggs ut.

Jag vill i detta sammanhang ge mitt
erkännande åt socialminister Ericsson,
som här för inte så länge sedan i en interpellationsdebatt
gav till känna som
sin mening att han inte vill vara med
om att utbygga storstäderna utan i stället
vill ge företräde åt landsorten.

Den sänkning av den statliga inkomstskatten,
som vi kan besluta genom att
efter den redan antagna ändringen av
skatteskalorna sänka uttagningsprocenten
från 110 till 100, uppgår för helt
budgetår till 375 miljoner kronor. Under
första budgetåret skulle statsinkomsterna
minskas med endast 100 miljoner
kronor.

Det kan sägas att detta är en måttlig
skattesänkning. Vem som helst kan ju
förstå att det vore trevligare att kunna
siinka skatterna betydligt mer. Men vill
vi ha sunda statsfinanser och en stabil
samhällsekonomi så får vi nu nöja oss
med detta steg på skattesänkningens

Den ekonomiska politiken

väg. Det är en etapp, som måste följas
av flera skattesänkningsreformer. Den
viktigaste blir att genom en höjning av
de kommunala ortsavdragen möjliggöra
en sänkning av kommunalskatten. Särskilt
för de många små inkomsttagarna
är kommunalskatten den skatt som trycker
hårdast. Ännu vid en så hög årsinkomst
som 18 000 kronor är för närvarande
kommunalskatten i genomsnitt en
hårdare börda än statsskatten. Jag vill
därför kraftigt understryka angelägenheten
av att redan nästa års riksdag kan
fatta beslut om en kommunal ortsavdragsreform.
Om man skulle höja de
kommunala ortsavdragen till samma
nivå som de statliga — och det måste
vara målet —- komme inkomstbortfallet
för kommunerna enligt vad man beräknat
att bli något över 500 miljoner kronor.
Detta bortfall av skatteunderlag
måste kommunerna oundgängligen få
kompensation för genom betydande
statsbidrag i skatteutjämnande syfte.
Det bör därför vara självklart att vi nu
inte får sänka statsskatten på ett sådant
sätt, att vi nästa år inte har möjligheter
till kommunalskattesänkningen, vilken
måste anses vara av större angelägenhetsgrad.
Det är också angeläget att vi
till nästa år kan besluta om förbättrat
stöd till barnfamiljerna, vilket kan beräknas
öka statens utgifter med att par
hundra miljoner kronor. Många andra
reformkrav finns, t. ex. kvarlåtenskapsskattens
avskaffande och införande av
resultatutjämning vid beskattningen.

Det går ju inte heller att bestrida, att
en större skattesänkning i nuvarande
samhällsekonomiska läge skulle medföra
en ökad inflationsfara. Även i det fallet
borde oppositionen kunna ta lärdom
från det högerstyrda England, där man
före parlamentsvalet för ett år sedan
beslutade om en kraftig skattesänkning
men i höstas åter måste lägga på nya
skatter, då inflationen genom den alltför
stora skattesänkningen fått nytt
bränsle.

Oppositionen vill emellertid inte ta

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

några lärdomar — den vill bara opponera.
Litet omväxling har det förstås
varit i år, då högern och folkpartiet
råkat i luven på varandra riktigt ordentligt
i skattesänkningsfrågan. Detta har
ju också upprepats i dagens debatt. Högern
kom med det våldsamma överbudet
om en skattesänkning på 825 miljoner
kronor, d. v. s. 450 miljoner kronor utöver
regeringsförslaget. Detta överbud
har även från folkpartihåll betecknats
som en skattebluff. Ja, nog har högern
huggit till så att det märks — men huvudsaken
för partiet är väl att det låter
något. Folkpartiet har varit måttligare,
det skall erkännas. Dess skattesänkningsbud
stannar på 550 miljoner kronor,
d. v. s. 175 miljoner kronor utöver
regeringsförslaget. Visst vore det, som
sagt, roligt om man kunde sänka skatten
mer, men vi kan ju inte komma
längre än det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget tillåter.

Under några år tidigare har oppositionspartierna
velat sänka den statliga
inkomstskatten med 9,1 procent genom
att sänka uttagningsprocenten från 110
till 100. Det skulle vara en rejäl skattesänkning,
sade oppositionen på den tiden.
Nu sänker vi den statliga inkomstskatten
med cirka 10 procent, men då är
det inte längre någon rejäl skattesänkning
för oppositionen. Inte minst i fjol
och under den förra valkampanjen gjorde
högern gällande, att regeringens skattepolitik
var socialistisk. Men högerns
skattesänkningsbud på 9,1 procent skulle
vid dessa tillfällen inte vara socialistiskt.
I år föreslår regeringen en skattesänkning
på 10 procent, alltså mer än
oppositionens tidigare bud. Högern
fortsätter emellertid att beteckna regeringens
skattepolitik som socialistisk.
Så gjorde exempelvis herr Nilsson i Svalöv
här i kammaren vid den senaste
skattedebatten. Finns det då ingen som
helst konsekvens i höger demagogien?
Det är inte bara samhällsekonomien
som besväras av inflation — man har

en fortskridande inflation i högerargumenteringen
också.

Högerns argumentering i skattefrågan
är över huvud taget märklig. Här har
högern lagt fram något som den själv
kallar för »sammanfattande alternativ»
och som består av en serie högerförslag,
som riksdagen redan avslagit, och så
föreslår högern att riksdagen skall lägga
detta till grund vid fastställandet av
riksstaten. Hur skulle det gå, om riksdagen
fattade beslut i enlighet med högerförslaget?
Skulle de tidigare riksdagsbesluten
rivas upp? Själv kallar
högern detta för parlamentarisk demokrati.
Jag skulle dock tro att det är något
väsentligt i parlamentarismen, att
man accepterar de beslut riksdagen har
fattat. Eller menar högern, att dess förslag
är så fjärran från verkligheten att
det inte kan vara någon risk att lägga
fram dem för riksdagen? Visst skall
högern ha rätt att presentera sitt alternativ,
men det är dock säreget att på
det sättet foga in en partibroschyr i
riksdagstrycket. I högermotionen heter
det att högern endast vill ta ansvar för
vad den själv föreslagit. Det skulle väl
inte falla någon in att begära något
mera. Men högern gör faktiskt inte ens
det. Den ger upp sitt eget förslag att
kvarlåtenskapsskatten skall avskaffas
omedelbart och accepterar att riksdagen
avslår detta högerförslag. Man kan
alltså inte säga att det är konsekvens i
galenskapen. Men högern behöver förstås
dessa pengar för att finansiera sin
skattesänkning.

Högerns skattepolitik påminner alltför
mycket om en karusell. Tio för de
stora och fem för de små, heter det i en
karusellvisa, och det stämmer också på
högerns skattesänkningspolitik. Högern
har utformat sitt förslag så, att de stora
inkomsttagarna skulle få betydligt kraftigare
skattesänkningar. För en inkomsttagare
med en årsinkomst av
5 000 kronor har högern enligt den
skatteskala, som den presenterat i riksdagen
men för tillfället fallit ifrån, velat

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

bjuda över regeringens skattesänkning
med 41,6 procent. För de större inkomsttagarna
är överbudet emellertid
betydligt kraftigare: 202,3 procent vid
en årsinkomst av 20 000 kronor, 378
procent vid en inkomst av 50 000 kronor
och 414,8 procent vid en årsinkomst
av 100 000 kronor. Nu talar högern i sin
argumentering så mycket om att den
tänker på de vanliga arbetsinkomsterna
mellan 10 000 och 30 000 kronor. Men
det är stor skillnad på 10 000 och 30 000
kronor, större än högern tycks vilja förstå.
För en 10 000-kronorsinkomst bjuder
högern över i fråga om skattesänkning
med 44,9 procent, men för en
30 000-kronorsinkomst blir högerns
överbud 343,6 procent. Medelinkomsten,
som givetvis är större i städerna än på
landsbygden, uppgår till bortåt 8 000
kronor. Högerns skattepolitik synes
vara en ny illustration till hur lätt vardagsmänniskorna
kommer bort i den
praktiska högerpolitiken.

De besparingar, som högern velat
göra för att finansiera sin skattesänkning,
kan vara ytterligare en illustration
däröver. Högern har velat minska
anslagen till mödrahjälpen, bidragen
och lånen till de allmänna samlingslokalerna,
bidragen till sjukkassorna, till bostadsbyggandet
och den bostadsförbättrande
verksamheten, till ungdomens fritidsverksamhet,
lantbruksnämnderna,
fiskehamnarna, den lägre lantbruksundervisningen,
jordbrukets rationalisering,
skogsvården. Den har velat minska
investeringarna i järnvägarna, däribland
säkerhetsanordningarna, till telefonservicen
på landsbygden, till kraftstationerna
och distributionsanläggningarna.
Högern vill inte vara med om
att nästa år besluta om att ge barnfamiljerna
ett bättre stöd, ty den anser, att
barnfamiljerna har större glädje av en
skattesänkning, som ger mer åt de stora
inkomsttagarna i samhället. Var har högern
egentligen sina vardagsmänniskor?

Sedan hindrar det inte, att enskilda
högerriksdagsmän uppträder i kamma -

Den ekonomiska politiken

ren och vill ha ökade anslag till t. ex.
fiskehamnar, telefonservice och säkerhetsanordningar
vid järnvägarna, men
det hör väl till karusellen. Snurrar det
— så skall det gå åt båda hållen.

Folkpartiets överbud till regeringsförslaget
är måttligare, men så tar folkpartiet
inte heller nu ställning till en del
frågor t. ex. pensionsreformen. Detta
skall ju folkpartiet ge besked om till
hösten.

Under detta anförande övertog hem
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Under förmiddagens
diskussion har herr Ohlin klarat ut vad
högerns alternativ egentligen innebär.
Finansministern bär härefter också klarat
ut vad folkpartiets alternativ på olika
punkter innebär. Det gör att det för
mig bara är anledning konstatera, att
båda oppositionspartiernas s. k. budgetalternativ
innebär en försvagning av
vår motståndskraft gentemot de påfrestningar,
som kan komma när det gäller
ett bevarande av det penningvärde vi
nu har.

Om det anförande herr Senander höll
omedelbart före middagspausen är för
min del inte annat att säga än att det
är ett väl distribuerat anförande. Det
har hållits av kommunisterna i varje fall
under de senaste tre månaderna ute på
olika håll i vårt land.

Jag skall för min del inte återuppta
någon diskussion om alla de detaljer,
som här förut har diskuterats och som
gäller i vad mån det kan vara möjligt
för oppositionspartierna att genom bokföringsmässiga
transaktioner kombinera
minskade inkomster med ökade utgifter
och ändå få propagandistiska argument
för nödvändigheten av att vi i
vårt land under nuvarande förhållanden
för en stram politik. Både högern och
folkpartiet siiger ju att det är nödvän -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

digt att det förs en stram ekonomisk politik
under de förhållanden vi för närvarande
har.

Jag vill emellertid göra den lilla observationen,
att ju fetare löften som ges
åt det ena eller andra hållet, ju fetare
löften som ges i fråga om skattesänkningar
— med åtföljande inkomstminskning
— och ju fetare löften, som ges i
fråga om ting som medför utgiftsökningar,
ju mindre blir det kvar av den deklarerade
viljan att föra en stram politik
för att bevara penningvärdet. Vilket av
oppositionspartierna som nu ger de fetaste
löftena, om det är högern eller
folkpartiet, det får vi väl låta bli de
båda oppositionspartiernas sak att klara
upp i den debatt vi kan räkna med kommer
att fortsätta. Jag tror emellertid det
är lyckligt att dagens debatt har klarat
upp så väsentliga ting som den har kunnat
göra, inte minst genom herr Ohlins
medverkan beträffande högerförslaget.

Anledningen till att jag deltar i denna
diskussion är närmast den att jag vill
säga några ord om en sak, som ständigt
återkommit i högerns uttalanden och
motioner, i bevillningsutskottet och i
dag i ett anförande av herr Hjalmarson.
Han har sagt, att om det nu sker en ordentlig
skattesänkning så kommer det
att medverka till att man får lugnare
förhållanden på arbetsmarknaden, lugnare
förhållanden i fråga om avtalsrörelserna.
Om jag får lov att göra ett citat,
skall jag göra det ur högerns motion
nr 791, där man säger: »En ordentlig
skattesänkning på de allt vanligare arbetsinkomsterna
är både på kort och lång
sikt ett av de verksamma medlen att underbygga
lugna avtalsrörelser. I stigande
omfattning räknar arbetsmarknadens
parter med den behållna inkomsten och
den behållna inkomstökningen.» Jag vill
inte förneka att en skattesänkning i vissa
situationer kan medverka till att den
enskilde och därmed naturligtvis också
löntagaren ser att han får en något större
behållning av inkomsten och handlar
därefter. Men jag vill bestrida att en

skattesänkning av det format, som högern
nu förordar, skulle komma att ha
den verkan på lönerörelserna som man
här vill göra gällande. Jag tror också att
det är felaktigt att påstå att arbetsmarknadens
parter vid sina uppgörelser fäster
ett avgörande avseende vid den skattenivå
som kan gälla i fråga om löntagarnas
inkomster. Framför allt är det
väl felaktigt att i den nuvarande situationen
säga, att en politik förd enligt de
alternativ som presenteras av högern
och folkpartiet skulle komma att få en
gynnsam effekt. Jag tror att motsatsen
skulle komma att inträffa.

Jag vill då erinra kammarens ledamöter
om ett yttrande som Landsorganisationen
har avgivit över 1955 års
skatterevisions betänkande. Man har där
direkt sagt ifrån, att det över huvud taget
kan ifrågasättas om en skattesänkning
nu är förenlig med de intressen
som vi kan ha av en stabil ekonomi i
vårt land, och man utgår från att den
i varje fall icke bör sträcka sig längre
än till det regeringsförslag som nu behandlas
av riksdagen.

TCO:s yttrande över samma skatterevisionens
betänkande innehöll heller
ingenting som skulle bidra till uppfattningen
att vi bör gå längre på skattesänkningens
väg än revisionen har förordat.
Det sägs där — vilket kanske inte
minst högern har anledning att lägga
märke till, när den nu gör sig till företrädare
för löntagarintressen — att det
kan ifrågasättas, om icke en del av det
som skulle användas till skattesänkning
i stället borde användas för att förbättra
barnfamiljernas ställning endera i form
av barnavdrag eller i form av förstärkning
av de barnbidrag som för närvarande
utgår.

Löntagarorganisationernas inställning
till skattesänkningsfrågan står alltså
uppenbarligen icke i överensstämmelse
med de tankar som nu företräds av högern
eller som företräds av folkpartiet.
Då kan det emellertid sägas gentemot
detta, att löntagarorganisationerna kan

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

ha fel i sin uppfattning; det kan ju vara
så att de båda borgerliga oppositionspartierna
i stället företräder den riktiga
uppfattningen, sedd från den enskilda
löntagarens synpunkt. Men även om man
skulle stanna inför en sådan ståndpunkt,
vilken ju inte är särskilt väl underbyggd,
kommer man ändå inte ifrån att löntagarorganisationerna
naturligtvis handlar
med utgångspunkt från det som de
tidigare har uttalat sig för.

Man kommer då fram till att det icke
finns någonting som talar för att en
långtgående skattesänkning nu skulle
leda till att man därigenom finge större
möjligheter än eljest att åstadkomma
lugna avtalsrörelser och att man därigenom
skulle bidra till att öka möjligheterna
att bibehålla en stabilitet i vår ekonomi.

Jag tror att man i stället får se till de
andra verkningar som en skattesänkning
enligt högerns och folkpartiets program
kommer att få. Den leder då obestridligen
till att vi på kort sikt får en
kraftigt ökad efterfrågan, som tar sig
uttryck dels i en ökad efterfrågan på investeringsområdet
genom att företagsbeskattningen
sänks och investeringsavgiften
avskaffas, dels så småningom
i en ökad efterfrågan på konsumtionsvaror.
Allt detta leder till att man får
räkna med en desorganisation på det
ekonomiska livets område.

Vi vet att när det börjar bli en bristande
balans i samhällsekonomien, tar
det sig ultryck i att arbetskraften inte
räcker till. Det tar sig vidare det uttrycket,
att tendensen till löneglidning
blir starkare på alla de områden, där
den är ell normalt fenomen under tider
av överkonjunktur. Det i sin tur leder
till ökade spänningar mellan olika löntagargrupper,
mellan de grupper som
har möjlighet att tillgodogöra sig löneglidningens
vinster och de grupper som
har att arbeta under mer bundna lönesystem.
Därmed har man icke grundlagt
en fortsatt stabilitet och en fortsatt
lugn utveckling på avtalsområdet, utan

Den ekonomiska politiken

därmed har man i stället satt i gång någonting
som leder till stora svårigheter
att klara ut avtalsrörelserna inom den
ram som vår samhällsekonomi anger.

Det har, såsom finansministern i ett
tidigare anförande framhöll, sagts från
folkpartiets sida att vi bland de grupper
som nu särskilt borde tillgodoses i
lönehänseende har att räkna de statsanställda.
Vart tar de grupperna vägen,
om utvecklingen icke skulle leda till
ökad stabilitet och till lugn, utan vi i
stället skulle få en skärpning av de inflationistiska
tendenserna? Jo, den gruppen
får än större svårigheter att hävda
sig, och det blir än mindre möjlighet att
tillgodose de intressen som folkpartiets
företrädare har framfört i tidigare diskussioner.

Jag vill med detta bara ha konstaterat,
att det inte finns något sakligt skäl som
talar för att en skattesänkning av den
modell som folkpartiet och högern företräder
skulle leda till lugnare förhållanden
på avtalsmarknaden, utan den skulle
i stället leda till dess motsats.

Sedan vill jag, herr talman, bara säga
några ord om en annan sak som har livligt
diskuterats i dag och vid tidigare
tillfällen. Det gäller frågan om det samhälleliga
sparandet. Jag vet inte hur
många gånger man från de borgerliga
oppositionspartiernas sida har använt
uttrycken tvångssparande och överbeskattning
i dagens debatt, men det har i
varje fall varit åtskilliga gånger. När
man använder de båda uttrycken, gör
man det naturligtvis för att hos den enskilda
människan försöka inpränta, att
om det förekommer ett samhälleligt sparande,
om det förekommer en beskattning
som ger möjlighet till ett budgetöverskott,
så är det att betrakta såsom
någonting motbjudande, som någonting
onödigt och som någonting som är stridande
mot den enskildes intressen.

Det är allmänna talesätt, som är avsedda
att ge intrycket, att samhällssparandet
helt enkelt försvinner eller går
till för den enskilde onyttiga eller lik -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

giltiga ting. Det kan ju vara naturligt,
att oppositionspartierna använder de
uttrycken för att på det sättet beskriva
den förda ekonomiska politiken såsom
någonting, som inte är tilltalande. Men
hur blir det, om man försöker se till
realiteterna bakom det, som man nu
kallar för ett tvångssparande, och det
som man kallar för en överbeskattning?
Ja, vilka realiteter möter vi då?

En av de första är ju, att vi på grund
av de inkomster, som staten nu har, får
möjligheter att under det kommande
budgetåret avsätta 275 miljoner till en
fond för ett bättre ordnande av den
framtida pensioneringen. Kan det vara
någonting, som ur den enskildes synpunkt
är till nackdel? Råder det ändå
inte i stort sett enighet om att pensioneringen
måste förbättras? Är det då
orimligt, om man säger, att under år av
utpräglad högkonjunktur avsättes 275
miljoner för att vi sedan skall kunna
förverkliga den målsättning i fråga om
bättre pensioner, som alla förklarar sig
vara anhängare av? Måste det inte betraktas
som en mycket positiv anordning
och vara mycket berättigat att
göra så?

Då säger man att det är ändå fel, därför
att man tar ut detta genom en högre
företagsbeskattning och detta leder till
svårigheter för företagen. Det har sagts
att företagen inte kan bära det utan att
öka sina kostnader, och det tar sig uttryck
i att priserna stiger på de produkter,
som företagen framställer. Om
det sista skulle vara förhållandet, förstår
jag inte riktigt, varför högern argumenterar
emot. Högern har ju hela
tiden förfäktat, att man skulle inrikta
sig på att begränsa konsumtionen, och
en sådan begränsning måste väl bli följden
av höjda priser. Nå, företagen har
ju möjligheter att begränsa sina vinster.
Om de inte vill utnyttja den möjligheten,
så är det ju deras sak.

Men det avgörande är ju: om inte
vårt näringsliv under det år av utpräglad
högkonjunktur kan tåla den

avsättning på 275 miljoner kronor som
här sker via samhället, hur skall då
samma näringsliv i en framtid kunna
bära de kostnader, som måste följa med
att man mera allmänt genomför en ordnad
pensionering för de inom företagen
anställda? Jag föreställer mig, att det
måste röra sig om belopp, som i varje
fall inte kan understiga det, som under
detta år kommer att avsättas.

Om man går vidare och ser på vad
som från oppositionspartiernas sida betecknas
som tvångssparande och överbeskattning,
finner man, att det skulle
avsättas till utbyggnad av vägväsendet
något tiotal miljoner under närmast
kommande budgetår. Jag har svårt att
inse att det skulle vara till förfång för
de enskilda. Om på grund av brist på
arbetskraft och bristande möjligheter
att investera mera i vägväsendet dessa
medel inte genast kan utnyttjas, så kan
det ju inte vara någon nackdel för de
enskilda, att man redan nu ser till att
det finns medel till förfogande, när de
materiella och personella resurserna
kommer att förbättras.

Vi har sedan kvar det som skall avsättas
till LKAB och det som kan användas
för vissa investeringar på olika
statliga områden. Det skall väl vara
mycket av förvillelse till för att någon
skall kunna påstå, att det är felaktigt
att använda de vinster, som kan komma
in från LKAB, eller att använda en del
av de skatteinkomster, som kan komma
in under ett högkonjunkturår, för att
därmed förbättra de statliga företagens
möjligheter att betjäna den enskilde
medborgaren i vårt land och ännu bättre
än nu fylla den viktiga uppgift som
de har att betjäna vårt samlade näringsliv.
Jag tror därför att det är fullkomligt
felaktigt att söka framställa de
nuvarande förhållandena såsom något
som skulle vara för den enskilde mycket
olustigt och använda ord av typen
tvångssparande och överbeskattning för
att ge sken av att här håller på att hän -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

da någonting, som är i strid med den
enskildes intressen.

Jag vill därutöver säga, att man har
anledning att undersöka vad den enskilde
skulle vinna, om man följde de
förslag till budget, som högern och folkpartiet
har presenterat. Kommer det att
innebära, att den enskilde får så mycket
större möjligheter att förfoga över
sina inkomster än om man väljer det
som är regeringspartiernas alternativ?
Nej, det gör det ju inte. Oppositionspartierna
kommer nämligen också i
långa stycken fram till att det är nödvändigt
att föra en stram politik. Det
som finns kvar för den enskilda människa
i så fall är ju det som skulle ta
sig uttryck i en skattelindring för fysiska
personer från den 1 januari 1957.
Beträffande den saken har vi i en tidigare
debatt kunnat konstatera att det
rör sig inte om mer än enligt folkpartiets
förslag 50 öre per vecka för en inkomsttagare
i tiotusenkronorsläget —
och där har vi ju de inkomsttagare,
som utgör det stora flertalet; där ligger
den genomsnittliga industriarbetarlönen
för närvarande — och enligt högerförslaget
knappt 1 krona i veckan,
som en sådan inkomsttagare skulle få
till sitt förfogande.

Gör man en avvägning mellan det
som den enskilde på kort sikt skulle
vinna och det som han skulle förlora
dels genom att vi skulle riskera att få
en icke önskvärd försämring av vårt
penningvärde och dels det som skulle
ta sig uttryck i att samhället skulle få
mindre möjligheter att genomföra investeringar
och utbyggnader på sitt område,
så tror jag, att den enskilde lätt
kommer fram till att säga, att det finns
all anledning att tacka nej till de alternativ,
som högern och folkpartiet har
presenterat. Läget nu är sådant, att det
uppenbarligen inte är tillräckligt att
som oppositionspartierna tala om att
det är nödvändigt med en återhållsam
ekonomisk politik. Det är nödvändigt
att göra icke bara, som herr Ohlin har

Den ekonomiska politiken

gjort i denna kammare och herr Eweriöf
har gjort i första kammaren, tala
om återhållsamhet och försiktighet utan
också att handla i enlighet härmed. Då
kommer man fram till att de enda som
gör det är regeringspartierna i och med
det förslag som här föreligger.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vad
som föreslagits i bevillningsutskottets
betänkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
höll ett anförande här som närmast
borde kunna karakteriseras som sensationellt.
Herr Pettersson i Dahl sade,
att den ekonomiska politik vi har nu
är den strängaste reglering med plånboken
och bankboken som regulator.
Det är godtycket, sade herr Pettersson
i Dahl, som här reglerar vår ekonomiska
politik! Yems politik är det som herr
Pettersson i Dahl karakteriserar på detta
sätt? Jo, det är regeringens. Då säger
herr Pettersson i Dahl: Men regeringen
har ju tagit upp en och annan
av oppositionens rekommendationer.
Det är ju emellertid regeringen som för
politiken! Hade det varit en annan regering
här i landet, från den nuvarande
oppositionen, så hade kreditpolitiken
inte sett ut på det sätt som den gör
nu. Alla måste erkänna att det är regeringen
som får ta ansvaret för den politik
som regeringen för.

Vad säger herr Pettersson i Dahl vidare?
Jo, han säger: Riksbanksledningen
och regeringen bör snabbt tänka om.
De måste införa en ny politik.

Det här måste ha kommit på mycket
hastigt, ty vi har ju här ett utlåtande
från bankoutskottet, nr 30, som bondeförbundets
representanter har skrivit
under, och där står det att den restriktiva
politiken skall fullföljas. Nu kommer
herr Pettersson i Dahl med dessa
yrkanden. I vilket annat land som helst
skulle en deklaration av denna innebörd
från ordföranden i riksdagsgrup -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

pen för det ena av de i regeringen deltagande
partierna ha signalerat en
sprängning av regeringen. Men finansminister
Sträng tycks ju ta saken hur
lätt som helst och inte reagera på minsta
sätt.

Herr talman! För övrigt skall jag inte
gå in på den debatt som herr Henriksson
här försökte ta upp — det skulle
föra alltför långt — och jag tror att
kammaren inte är så särskilt intresserad
av långa debatter i detta skede. Jag
skall därför inskränka mig till några
korta kommentarer.

Jag har här i min hand dagens nummer
av Aftontidningen, där man säger
att Stockholms sparbanks sparviljeprojekt
tydligen varit i hög grad lockande.
Banken berättar den haft inte mindre
än 6 900 förfrågningar, av vilka 2 250
resulterat i bindande anmälningar. Mest
glädjande är, säger man, att banken kan
notera att ett betydande antal av de anmälda
kan karakteriseras som nysparare.

Det tycker jag var mycket intressant
att läsa mot bakgrunden av finansministerns
ganska pessimistiska uppfattning
om möjligheterna att öka det frivilliga
sparandet här i landet. Det är inte
mindre intressant därför att detta projekt
går i linje med det bostadssparande,
som folkpartiet har föreslagit vid årets
riksdag.

Varför är det då så viktigt att vi kan
öka det enskilda sparandet? Jo, därför
att budgetöverskottet ju motiveras med
att sparandet är otillräckligt. Skulle det
vara så att vi inte kan upprätthålla ett
enskilt sparande här i landet, skulle
det vara så som somliga tror att i den
mån som den sociala tryggheten ökar
så skulle sparbenägenheten minska hos
de enskilda människorna, då är det ett
skrämmande perspektiv vi står inför.
Då får vi en permanent överbeskattning
i fullsysselsättningssamhället, då skulle
det bli så att vi kanske får betala med
skatter inte bara de löpande utgifterna
utan också investeringarna i samhället.

Skulle regeringen misslyckas med att
hålla prisstegringarna tillbaka, skulle
medborgarna i så fall få betala detta
dels med höga skatter och dels med stigande
priser.

Här är såvitt jag förstår ett vägskäl.
Frågan är: Vågar vi satsa på det frivilliga
sparandet, vågar vi satsa på en ökning
av detta, eller skall vi resonera
som så, att det hjälper inte om folk får
skattesänkning, det hjälper inte om folk
får ökade inkomster, man kommer under
alla förhållanden inte att spara
mera? Om man kommer till den senare
slutsatsen blir resultatet detta: Eftersom
man i längden inte kan investera
mera än vad som samtidigt sparas av
medborgarna, får man stanna för en
permanent överbeskattning. Detta tycks
inte på något sätt skrämma herr Henriksson.

Men jag tror att de enskilda människorna
kanske inte är så glada då
de tänker på att baksidan av samhällssparandet,
som herr Henriksson kallade
det, är höjda skatter. Och det är väl
bara de, som tycker att de betalar för
låga skatter för närvarande, som har
glädje av ett sådant resonemang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
började sitt anförande med att
citera mig, och jag är honom tacksam
härför. Herr Gustafson i Göteborg tillskrev
mig uttalandet att regleringar är
detsamma som godtycke. Men jag citerade
emellertid herr Ohlin, som hade
sagt, att regleringar är detsamma som
godtycke.

Vad sedan bondeförbundets representanter
i utskottet beträffar så har såväl
herr Hansson i Önnarp som herr Eliasson
i första kammaren i sina anföranden
i dag hänvisat till bankoutskottets
utlåtande nr 20 och bondeförbundets

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

ståndpunkt därvidlag. Den är litet annorlunda
beskaffad än herr Gustafson
söker göra gällande.

Nu förstår jag herr Gustafson ty han
har ju förut i liknande debatter varit
en av de ivrigaste att framhålla vilken
välsignelse en sådan politik som den
herr Gustafson berörde skulle föra med
sig genom att den skulle bli prissänkande.
Detta har emellertid helt och
hållet kommit på skam.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det som herr Pettersson
i Dahl sade var inte bara ett citat från
herr Ohlin, utan herr Pettersson i Dahl
lade till något ur egen fatabur, nämligen
att den nuvarande ekonomiska politiken
är en regleringspolitik med plånboken
och bankboken som regulatorer.
Det var ju intressant att få höra detta
omdöme om regeringens politik av en
av dess egna företrädare.

Vad gäller bankoutskottets utlåtande
nr 20 vill jag återigen erinra herr Pettersson
i Dahl om att riksdagen uttalat,
att bankofullmäktige skall följa utvecklingen
och i möjligaste mån tillgodose
kreditbehoven för de företagarkategorier
som herr Pettersson i Dahl talade
om. Kvar står att bondeförbundets representanter
i bankoutskottet godkänt
den ekonomiska politik regeringen för
närvarande för, under det att herr Pettersson
i Dahl krävt en ny politik och
att regeringen måste tänka om.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Då herr Gustafson i Göteborg
i entusiastiska ordalag här talade
om det enskilda sparandet, så var
den mening som han framförde en upprepning
av vad herrar Ohlin och Hjalmarson
tidigare sagt. Jag erkänner att
det anförda har mina mycket starka
sympatier. Jag erkänner utan några reservationer,
att det är fördelaktigare
med ett enskilt sparande än med ett
statligt tvångssparande, att ett enskilt

Den ekonomiska politiken

sparande ger den enskilde personen
både en större trygghetskänsla och en
större självständighetskänsla.

Även om jag erkänner detta har man
enligt min mening inte desto mindre
anledning att vara pessimistisk i fråga
om möjligheten att genom enskilt sparande
nå det, som vi för närvarande
är i behov av just ur konjunktursynpunkt.
Jag tror inte att de recept, som
här är föreslagna för att befordra det
enskilda sparandet, är tillräckliga. Det
är i själva fallet många faktorer som
vi inte vill eliminera, som är ägnade att
motverka det enskilda sparandet. Vi
behöver inte försöka bedra varandra.

Inkomstutjämningen är ostridigt en
faktor som motverkar det enskilda sparandet.
Det enskilda sparandet skulle
haft större förutsättningar, därest inkomstolikheterna
i samhället varit större,
ty vi vet ju att det är de stora inkomsttagarna
som sparar, medan de mindre
inkomsttagarna inte sparar eller
sparar mindre, detta helt naturligt därför
att de inte har så mycket att spara.
Vår moderna socialpolitik är på samma
sätt en faktor ägnad att motverka
det enskilda sparandet.

Vi kan ju se resultaten av den undersökning
rörande premiesparandet som
konjunkturinstitutet företagit. Det är
för det första ett mindre antal av de
mindre inkomsttagarna som sparar.
Den största spargruppen har mellan
10 och 20 000 kronors inkomst, och inkomsttagarna
under 10 000 kronor har
bidragit med ett relativt litet belopp.
Jag vill påpeka vilka goda villkor premiesparandet
har. Det ger en ränta på
bortåt 8 procent, och en ränta på 8
procent måste sägas — om nu räntan
skall ha någon betydelse för sparandet
— vara lockande. Men inte desto mindre
deklarerade i den intervjuundersökning,
som konjunkturinstitutet gjort, 95
procent av premiespararna att de skulle
sparat de belopp, som de satt in på
premiesparkonto, även om premien inte
funnits. Det vill med andra ord säga,

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Den ekonomiska politiken

att premiesparandet inte har befordrat
det enskilda sparandet, i vart fall inte
så mycket att det haft någon betydelse.
Vad har man under sådana förhållanden
för förhoppningar, och vilka medel vill
man föreslå? Ja, hittills har inga sådana
medel föreslagits, som kan tänkas ge
önskat resultat. Man kan inte gärna
komma och påstå, att en skattesänkning
skulle medföra en ökning i sparandet,
ty därom vet man ingenting.

När man här motiverar en skattesänkning
— särskilt då herr Ohlin —
med de budgetprinciper varom enighet
vanns på 30-talet, vill jag erinra om vad
det var för budgetprinciper vi var överens
om. Vi var överens om att vid en
lågkonjunktur skulle staten underbalansera
budgeten och sänka skatterna samt
under en högkonjunktur tvärtom överbalansera
budgeten och hålla höga skatter.
I vilken utsträckning man skulle
över- eller underbalansera budgeten,
fick naturligtvis helt och hållet vara
beroende på konjunkturutslagets styrka.
Nu befinner vi oss i en högkonjunktur,
som inte känt sig särskilt besvärad
av de åtgärder som hittills vidtagits
för att dämpa den. Vi måste alltjämt
säga att vi befinner oss i en glänsande
högkonjunktur, och om vi skulle
vidtaga de åtgärder, som man på 1930-talet förutsatte, om en lågkonjunktur
skulle inträda, nämligen skattesänkning
och underbalansering av budgeten, är
det uppenbart att det skulle stimulera
den konjunktur vari vi nu befinner oss.

En av de förnämsta förutsättningarna
för att kunna öka sparandet är uppenbarligen
ett stabilt penningvärde. Stimulerar
vi konjunkturen, är det mycket
svårt för att inte säga omöjligt att upprätthålla
penningvärdet. I varje fall
är förutsättningarna för att lyckas med
det väsentligt sämre än med konjunkturdämpande
åtgärder. Om vi därför
stimulerar konjunkturen — och det innebär
en konjunkturstimulans att vidtaga
de åtgärder som föreslås från oppositionen,
speciellt från folkpartiets

sida, något mindre från högerns — måste
man räkna med att förutsättningarna
att kunna upprätthålla penningvärdet
blir mindre och därmed också förutsättningarna
för sparandet mindre.
Därför lider hela den föreslagna politiken
av en inre motsägelse. Man kan
inte nå det resultat, som avses med de
åtgärder som föreslås. Man når i stället
något helt motsatt. Det resultatet tror
jag att envar som vill betrakta spörsmålet
uteslutande ur ekonomisk synpunkt
måste komma fram till.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Av hänsyn till den långt
framskridna tiden och mängden av frågor
som återstår skall jag avstå från att
ytterligare förlänga dagens debatt. Jag
skall bara be att få göra ett litet tillägg.

När jag tidigare i en kort replik sade,
att budgetöverskottet med den av folkpartiet
föreslagna skattepolitiken under
nästkommande år skulle bli realekonomiskt
större än under något föregående
år, så nämnde jag inte det häftiga
inflationsåret 1951/52, då vi fick ett
mycket stort budgetöverskott — inte
som ett resultat av Kungl. Maj :ts förslag
utan som ett resultat av den häftiga
inflationen.

Med denna kvalifikation, eller vad
man nu vill kalla det, gäller utan tvekan
det jag sade, alltså att vi i Sverige inte
någonsin förut har haft ett så stort
realekonomiskt överskott i budgeten
som det vi skulle få nästa år enligt folkpartiets
förslag. Detta är en väsentlig
karakteristik av den finanspolitik folkpartiet
föreslår.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra några
korta kommentarer på ett par punkter,
som finansministern berörde tidigare
här i dag.

Finansministern värjde sig mot an -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

märkningen att hans budgetredovisning
inte var klar, och av den anledningen
vill jag gärna ställa samma fråga till
honom som jag för en vecka sedan
ställde till socialministern, men som
jag då inte fick något svar på: Hur kan
det komma sig att man under nästa
budgetår får en utgift av storleksordningen
50 å 60 miljoner kronor till räntesubventioner
och kapitaleftergifter
att räcka till för ett faktiskt bostadsstöd
till ett mycket stort antal hus i ett stort
antal årgångar och med en omfattning
på stödet av betydande storleksordning,
när man för det tre gånger så stora belopp,
som begärs för avskrivning av
tilläggslån, får ett mindre stöd till ett
mindre antal hus i en enda årgång under
detta budgetår? Här måste föreligga
en oklarhet i redovisningen över de faktiska
kostnaderna för bostadsstödet under
nästa budgetår.

Sedan vill jag också poängtera, att
finansministern tydligen hade för avsikt
att säga — jag är inte alldeles säker
på att jag uppfattade honom rätt,
men det föresvävade mig att han ville
säga det — att då vi påpekat att de 342
miljonerna för avskrivning av vissa i
realiteten redan avskrivna delar av
äldre egnahemslån i själva verket är ett
budgetöverskott, så skulle vi därför göra
de räntefria stående delarna av egnahemslånen
mer osäkra. Jag vill då erinra
om att vi under ett antal år med
finansministerns meningsfränder har
diskuterat just denna räntefria stående
del och den osäkerhet för framtiden
som föreligger där för låntagarna beträffande
återbetalningsskyldighelen.
Därvid har vi enständigt hävdat, att åt
denna räntefria del borde givas en något
säkrare grundval än vad finansministerns
meningsfränder har velat vara
med om.

Sedan använde finansministern uttrycket
oppositionen i ett sammanhang,
där i varje fall vi inom folkpartiet inte
kan känna oss träffade. Finansministern
sade, i och för sig fullt riktigt, att

Den ekonomiska politiken

om man inskränker anslagen till tillläggslånen
måste man ju, om man vill
ha samma kreditvolym för bostadsbyggandet,
i stället öka storleken av de
räntebärande lånen. Men det har vi ju,
herr finansminister, för vår del också
föreslagit, och dessutom har vi yrkat
på en ökning av kreditanslaget med
100 miljoner.

Men, herr talman, vad jag särskilt vill
framhålla är följande.

Finansministern påpekade, att man
behöver i alla fall skaffa fram inte bara
dessa 100 miljoner från den statliga
kreditsidan utan också ett par hundra
miljoner till i nytt sparande på den
allmänna kreditmarknaden, om man
verkligen vill öka bostadsbyggandet.
Finansministern menade, att man skulle
ha små utsikter att få fram ett sådant
nysparande och därför blev man
då tvungen att inkräkta på andra investeringsområden.
I det sammanhanget
tog finansministern ett exempel med
en man, som hade en genomsnittsinkomst
av 10 000 kronor, och finansministern
sade, att oppositionens resonemang
faller till marken, tv det är inte
sannolikt att denne man spar mera, om
han får en skattesänkning på 50, 100
oller 150 kronor — han kanske inte ens
spar mer, om han får en löneförhöjning,
som uppgår till ett avsevärt mycket
större belopp. Han är i den situationen,
att han säkert i stället tänker på att förbättra
familjens mathållning, dess klädstandard
o. s. v.

Men, herr finansminister, i själva verket
finns det ju en rad ting, som en sådan
man kan tänka på. Han kan exempelvis
tänka på att utrusta sitt hem
bättre, och i många fall tänker han rent
av redan nu på att skaffa sig en bil.
För sådana saker presterar han utan
tvivel ett sparande därför att han vet
att han kan få dem om han spar, och
man skall inte underskatta det sparande
som sker för vad som brukar kallas
varaktiga konsumtionsvaror. Men tyvärr
finns det en sak, och en mycket

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Den ekonomiska politiken

väsentlig sak, som många människor
inte tänker på att spara till därför att
den ligger så långt i fjärran, och det
är just en bostad. I ett mycket stort
antal fall i de svenska tätorterna förhåller
det sig på det sättet, att det finns
en mycket stark längtan hos många
människor efter att verkligen kunna
skaffa sig en ny bostad. Antingen har
de ingen bostad eller också önskar de
sig en bättre. Men tanken att verkligen
sätta in ett ordentligt sparande för detta
ändamål gör sig inte reellt gällande, ty
utsikten att få denna önskan om en
lägenhet uppfylld ligger så långt fram
i tiden.

Om jag skulle använda finansministerns
uttryckssätt skulle jag kunna säga,
att det finns ingen »realekonomisk»
möjlighet för dessa människor att få
den bostad de vill ha och därför presteras
inte något sparande. Jag tror att
det förhåller sig på det sättet — vilket
inte på något vis är paradoxalt — att
vill vi få fram det större sparande, som
krävs för att finansiera ett större bostadsbyggande,
måste vi bygga så mycket
att sparandet blir meningsfyllt. Då
kan det lyckas. Ett större bostadsbyggande
är en förutsättning för att det
större sparande skall presteras som behövs
för bostäderna. I stor utsträckning
förhåller det sig på det sättet, och
här har vi, tror jag, herr talman, ett
grundfel i det resonemang som finansministern
förde.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 156, som bland andra nu är
föremål för behandling, har jag av någon
oförklarlig anledning kommit att
bli antecknad på en folkpartistisk reservation.
Om detta skulle vara riktigt,
skulle jag beteckna det närmast som
en mycket stor skandal och ett uttryck
för en höggradig sinnesförvirring från
min sida. Jag vill med detta endast
anmäla förhållandet till protokollet, och
jag hoppas att det i det slutgiltiga tryc -

ket sker rättelse i detta avseende, så
att jag för framtiden inte med mitt
namn behöver figurera i detta tvivelaktiga
sammanhang.1

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om utskottets hemställan
utom i vad gällde motionen 11:3
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan med nämnda undantag dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i motsvarande delar;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Schmidt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, utom i vad angår motionen
II: 3 av herr Hagberg m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
delar.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motionen
II: 3, nämligen dels på bifall till nämnda
motion dels ock på att kammaren måtte
i enlighet med utskottets hemställan avslå
densamma; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

1 Felet rättat i det slutgiltiga trycket. (Se
sid. 105.)

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

§ 2

Beräkning av bevillningarna

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1956/57,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1956 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1956: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen
för finansdepartementet nämnda dag
underställt Kungl. Maj :ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å
driftbudgeten för budgetåret 1956/57
jämte därmed sammanhängande frågor.

I en den 13 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1956/57, m. m., hade därefter
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 27 § 3 mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953
(nr 272);

dels ock, bl. a., besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1956/57 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet.

Till utskottets behandling hade i nedan
angivna delar hänvisats följande i
anledning av proposition nr 175 väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:598
av herr Ohlon in. fl. och II: 790 av herr
Ohlin in. fl., vari hemställts »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175 måtte besluta, att
för senare hälften av budgetåret 1956/57
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall ingå i pre7
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

liminär skatt med 95 procent av grundbeloppet
i stället för av Kungl. Maj :t
föreslagna 100 procent»; samt

B) de likalydande motionerna 1:599
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 791 av
herr Hjalmarson in. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen nr
175 fogade förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272) med den ändring
att till 69 § 1 mom. skulle fogas ett nytt
stycke av den lydelse som i motionerna
angivits;

2) under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionen angivna
riktlinjer bort och borde föras samt
att en skattesänkning i enlighet med
vad som yrkats i reservation I till bevillningsutskottets
betänkande nr 40 år
1956 bort genomföras, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1956/57 med 110 procent av
grundbeloppet och för senare hälften av
samma budgetår med 90 % av grundbeloppet;
samt

3) upptaga inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57 enligt den vid
propositionen nr 175 fogade specifikationen
med den ändring som föreslagits
i motionerna.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:290
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:238 av
herr Iljalmarson in. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om upphävande av för24 -

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Beräkning av bevillningarna

ordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt;

II) de likalydande motionerna 1:293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts

A) att riksdagen måtte besluta

1) att 10 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt —• i fråga om skatten
för aktiebolag, ekonomiska föreningar
m. m. — måtte givas den lydelse
som författningsrummet hade före
den genom förordningen den 3 juni 1955
(nr 300) vidtagna ändringen, att gälla
den skatt som skulle påföras enligt 1957
års taxering, samt att förordningen samma
dag (nr 301) med bestämmelser om
beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl. måtté
upphävas i vad densamma avsåge preliminär
skatt för inkomståret 1956;

2) att upphäva förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt
från och med den 1 juli 1956
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om en moderat
höjning av arvslotlsbeskattningen;
ävensom

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till den författningstext,
som erfordrades enligt de ovan under
A 1) och 2) framförda yrkandena;

III) de likalydande motionerna I: 304
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II: 220
av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

IV) de likalydande motionerna I: 441
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §
2 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

V) motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 598 av herr Ohlon
in. fl. och II: 790 av herr Ohlin m. fl.

samt de likalydande motionerna I: 599
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 791 av
herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge skatteprocenten — besluta att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för förra hälften av
budgetåret 1956/57 med 110 procent av
grundbeloppet och för senare hälften
av samma budgetår med 100 procent
av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte med avslag å
de likalydande motionerna I: 599 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 791 av herr
Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring av 69 § 1 mom. uppbördsförordningen,
antaga det vid propositionen
nr 175 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3
mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

C) 1) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring av 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt och av
förordningen med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa
år för aktiebolag m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
I: 441 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 575
av herr Hjalmarson m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) 1) att de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge avskaffande av kvarlåtenskapsskatten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
avsåge avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och utredning om höjning av
arvslottsheskattningen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

3) att de likalydande motionerna

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

1:304 av herr Gustaf Elofsson in. fl.
och 11:220 av herr Hansson i Skegrie
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

4) att motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius, såvitt motionen avsåge
skattepliktsgränsen för kvarlåtenskapsskatten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E) 1) att de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna
avsåge ändring av 4 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
samt 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) att motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius, såvitt motionen avsåge
höjning av skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F) att motionen I: 499 av herrar ''Werner
och Lodenius, i vad motionen ej
behandlats under D 4) och E 2), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; G)

att bevillningarna för budgetåret
1956/57 måtte, med avslag å de likalydande
motionerna I: 599 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge beräkning
av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57, beräknas enligt
en i utskottets hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna 1:599 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
in. fl. samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:598 av herr Ohlon in. fl.
och 11:790 av herr Ohlin in. fl., såvitt
motionerna avsåge skatteprocenten —

Beräkning av bevillningarna

under uttalande att en statlig budgetpolitik
enligt i förstnämnda motioner
angivna riktlinjer bort och borde föras
samt att en skattesänkning i enlighet
med vad som yrkats i reservation I) till
bevillningsutskottets betänkande nr 40
år 1956 bort genomföras, besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för förra hälften av
budgetåret 1956/57 med 110 procent av
grundbeloppet och för senare hälften
av samma budgetår med 90 procent av
grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:599 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 791 av herr
Hjalmarson m. fl., såvitt motionerna avsåge
ändring av 69 § 1 mom. uppbördsförordningen,
antaga det vid propositionen
nr 175 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3:
mom. och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
av den 5 juni 1953 (nr 272) med
följande ändringar, nämligen dels att
till 69 § 1 mom. fogades ett nytt stycke
av den lydelse som framgår av motionerna
och dels att ikraftträdandebestämmelserna
skulle ha den lydelse som

1 reservationen avgivits;

C) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 293 av
herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 441 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 575 av herr Hjalmarson m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring av 10 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt
och av förordningen med bestämmelser
om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag in. fl.,
dels antaga det vid motionerna I: 441
och II: 575 fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §

2 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt och
dels antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 3 juni 1955 (nr

100 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Beräkning av bevillningarna

301) med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa år för
aktiebolag m. fl.;

D) 1) att de---(= utskottet)

---riksdagens åtgärd;

E) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:290 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 238 av herr
Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna avsåge
avdragsrätt vid taxering till statlig
inkomstskatt för erlagd förmögenhetsskatt
samt höjning av skattepliktsgränsen
för äkta makar vid taxering till
statlig förmögenhetsskatt, antaga vid
motionerna fogade förslag dels till förordning
om ändring i förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
och dels till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

F) att motionen — — —- (= utskottet)
---riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1966/57 måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 599 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionerna avsåge
beräkning av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57, beräknas
enligt en i reservationen intagen uppställning; II)

av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Söderquist, Strandh och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottet
under punkterna A), C), D) 2) och
G) bort hemställa:

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 598 av herr Ohlon
m. fl. och II: 790 av herr Ohlin m. fl.
samt med avslag å de likalydande motionerna
I: 599 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 791 av herr Hjalmarson m. fl.,
såvitt motionerna avsåge skatteprocenten
— besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1956/57 med

110 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
95 procent av grundbeloppet;

C) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna 1:293 av
herr Ohlon m. fl. och 11:224 av herr
Ohlin m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:441 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:575 av herr Hjalmarson
m. fl. antaga av reservanterna framlagda
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 2)

förordning om upphävande av förordningen
den 3 juni 1955 (nr 301) med
bestämmelser om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag
m. fl.;

D) 2) att riksdagen måtte —- i anledning
av de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson in. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:293 av herr
Ohlon m. fl. och 11:224 av herr Ohlin
m. fl., samtliga motioner såvitt de avsåge
kvarlåtenskapsskattens avskaffande
-— antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt;

G) att bevillningarna för budgetåret
1956/57 måtte, med avslag å de likalydande
motionerna I: 599 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 791 av herr Hjalmarson
in. fl., såvitt motionerna avsåge beräkning
av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1956/57, beräknas enligt
en i reservationen intagen uppställning.

Tillika hade ett särskilt yttrande avgivits
av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Söderquist, Strandh och Anderson
i Sundsvall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
I av herr Velander och mig.

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

101

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
II, som gäller uttagningsprocenten.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad:

Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande punkten A,
nämligen l:o) bifall till utskottets däri
gjorda hemställan; 2:o) bifall till den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Nilsson i Svalöv votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 antager det
förslag, som innefattas i den av herrar
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
punkten A) i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Beräkning av bevillningarna

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 71 ja och 71 nej,
varjämte 63 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en
nej-sedel, varefter på herr talmannens
anmodan herr Kristensson i Osby ur
urnan upptog den ena av dessa sedlar,
vilken befanns vara nej-sedeln.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 28
nej, varjämte 54 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

102 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Beräkning av bevillningarna

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten B propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
.och godkändes:

©en, som vill, att kammaren bifaller
■bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna punkt.

I fråga om punkten C gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Kristensson i Osbv
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
oinröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 83 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C).

På framställd proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten D)
mom. 1.

Beträffande punkten D) mom. 2 gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Kristensson i
Osbv m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) mom. 2 i utskottets betänkande
nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

103

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Kristensson
i Osby begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 63 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

På framställd proposition biföll kammaren
härefter utskottets hemställan i
punkten D) mom. 3 och 4.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten E) mom. 1,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) mom. 1 i utskottets betänkande
nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv i punkten E.

Avsättningar till budgetutjämningsfonden

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Svalöv begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 156 ja
och 30 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Härefter bifölls, på framställd proposition,
vad utskottet hemställt i punkten

E) mom. 2 och punkten F).

Slutligen gav herr talmannen beträffande
punkten G) propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herr Kristensson
i Osby m fl. vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan i punkten.

§ 3

Avsättningar till budgetutjämningsfonden Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte i ämnet
väckta motioner.

I proposition nr 1 (bilaga 1) hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 4 januari 1956,
föreslagit riksdagen, såvitt nu var i fråga,
medgiva dels att avsättning av kommunalskattemedel
måtte få ske till budgetutjämningsfonden
för budgetåret
1956/57 för att där särredovisas dels att
i enlighet med de grunder som i nämnda
statsrådsprotokoll förordats ett belopp
av 350 milj. kronor måtte få avsät -

104

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Avsättningar till budgetutjämningsfonden

tas till budgetutjämningsfonden för budgetåret
1956/57 för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp måtte få
av statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken.

Kungl. Maj:t hade sedermera i propositionen
nr 175, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 13 april
1956, föreslagit riksdagen, såvitt nu vore
i fråga, medgiva dels att i enlighet med
de grunder som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats ett belopp av 75
milj. kronor — i stället för i statsverkspropositionen
förordade 350 milj. kronor
— måtte få avsättas till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57
för att där särredovisas samt att motsvarande
belopp måtte få av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i
riksbanken dels att belopp motsvarande
under budgetåren 1955/56 och 1956/57
under riksstatstiteln Fonden för statens
aktier inflytande avkastning av staten
tillhöriga aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag måtte få under respektive
budgetår avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp måtte få
av statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eiverlöf m. fl. (1:599) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 791), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
om riksdagens medgivande att avsätta
ett belopp av 75 milj. kronor till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57
för att där särredovisas samt att överföra
motsvarande belopp till ett särskilt
konto i riksbanken dels medgiva
att för vart och ett av budgetåren 1955/
56 och 1956/57 ett belopp av 50 milj.
kronor av under riksstatstiteln Fonden

för statens aktier inflytande avkastning
av staten tillhöriga aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag måtte få
avsättas till budgetutjämningsfonden för
att där särredovisas samt att motsvarande
belopp måtte få av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i riksbanken
dels ock medgiva att belopp
motsvarande under budgetåren 1955/56
och 1956/57 under riksstatstiteln Fonden
för statens aktier inflytande avkastning
av staten tillhöriga aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag utöver
vad som ovan upptagits måtte få
under respektive budgetår avsättas till
budgetutjämningsfonden för att där särredovisas
under rubriken »Reserver för
sparstimulerande åtgärder» samt att
motsvarande belopp måtte få av statskontoret
överföras till ett särskilt konto
i riksbanken;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Schmidt m. fl. väckt motion
(II: 792), i vilken föreslagits att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175 måtte medgiva,
att för budgetåren 1955/56 och
1956/57 30 milj. kronor å vartdera budgetåret
måtte avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas såsom
avsedda för framtida investering i
LKAB samt att motsvarande belopp
måtte få av statskontoret överföras till
särskilt konto i riksbanken.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte medgiva, att avsättning
av kommunalskattemedel måtte
ske till budgetutjämningsfonden för
budgetåret 1956/57 för att där särredovisas; II.

att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:599 och 11:791,
såvitt nu vore i fråga — medgiva, att i
enlighet med i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 13 april 1956
förordade grunder ett belopp av 75 milj.
kronor måtte avsättas till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57 för
att där särredovisas samt att motsva -

Onsdagen den 30 maj 1950 em.

Nr 24

105

rande belopp måtte få av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i riksbanken; III.

att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 599 och II: 791
samt II: 792, förstnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga — medgiva,
att belopp motsvarande under budgetåren
1955/56 och 1956/57 under riksstatstiteln
Fonden för statens aktier inflytande
avkastning av staten tillhöriga
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
måtte under respektive budgetår
avsättas till budgetutämningsfonden
för att där särredovisas samt att motsvarande
belopp måtte få av statskontoret
överföras till ett särskilt konto i
riksbanken.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde, Widén,
Gustafsson i Skellefteå och fröken Ager
i fråga om avsättning till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1956/57 av
ett belopp av 75 milj. kronor, utgörande
under budgetåret beräknad uppbörd av
allmän investeringsavgift för 1956;

2) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde, Widén och
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Ager,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 599 och II: 791 samt med bifall
till motionen 11:792, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga -— medgiva,
att för vartdera av budgetåren
1955/56 och 1956/57 ett belopp av 30
milj. kronor måtte avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
såsom avsedda för framtida investering
i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag samt att motsvarande belopp
måtte få av statskontoret överföras till
särskilt konto i riksbanken;

3) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Slaxäng, vilka ansett att

Avsättningar till budgetutjämningsfonden

utskottet under II. och III. bort hemställa II.

att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 599 och II: 791, såvitt
nu vore i fråga — avslå Kungl. Maj :ts
förslag om riksdagens medgivande att
avsätta ett belopp av 75 miljoner kronor
till budgetutjämningsfonden för
budgetåret 1956/57 för att där särredovisas
samt att överföra motsvarande belopp
till ett särskilt konto i riksbanken;

III. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
11:792 samt med bifall till motionerna
I: 599 och II: 791, såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva, att för vart och ett av
budgetåren 1955/56 och 1956/57 ett belopp
av 50 miljoner kronor av under
riksdagstiteln Fonden för statens aktier
inflytande avkastning av staten tillhöriga
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag måtte avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp måtte få
av statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken;

b) medgiva, att belopp motsvarande
under budgetåren 1955/56 och 1956/57
under riksstatstiteln Fonden för statens
aktier inflytande avkastning av staten
tillhöriga aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag utöver vad som upptagits
under a) måtte under respektive
budgetår avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas under
rubriken »Reserver för sparstimulerande
åtgärder» samt att motsvarande belopp
måtte få av statskontoret överföras
till ett särskilt konto i riksbanken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MALMRORG i Skövde (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

106 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Herr HJALMARSON (h):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 3 av herr Svärd m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

På därå framställd proposition biföll
kammaren till en början utskottets
hemställan i punkten 1.

Beträffande punkten It gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Svärd m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr 156, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Svärd m. fl. i motsvarande del.

Slutligen gav herr talmannen beträffande
punkten III propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Boman m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Svärd m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

§ 4

Justitieombudsmannainstitutionen

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad,
den 13 april till kamrarna avlämnad
proposition, nr 161, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av i statsrådet
förda protokoll till riksdagens prövning
i grundlagsenlig ordning framlagt
vid propositionen fogat förslag till ändrad
lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

Enligt förslaget skulle § 96 regeringsformen
erhålla följande lydelse:

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända
medborgare, den ene såsom justitieombudsman
och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen
för dem utfärdat, hava tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad
i vad de skola av dem, som äro underkastade
ämbetsansvar, tillämpas
samt vid vederbörliga domstolar i laga
ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens
utövning av våld, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begått
eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra. Ombudsmännen
vare i all måtto underkastade samma
ansvar och plikt som allmän lag
och rättegångsordning för aktörer utstaka.

I anledning av propositionen hade i
likalydande motioner, nr 569 i första
kammaren av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl. och nr 753 i andra kammaren
av herr Sköldin m. f''l., hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.

Propositionen och motionerna, vilka
hänvisats till konstitutionsutskottet, hade
enligt överenskommelse mellan det -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 107

ta utskott och första lagutskottet hänskjuits
till behandling av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till ändrad
lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen
— såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen,
att § 96 erliölle följande lydelse:

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända
medborgare, den ene såsom justitieombudsman
och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen
för dem utfärdat, hava tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad
i vad de skola av dem, som i allo
äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas
samt vid vederbörliga domstolar i
laga ordning tilltala dem, som uti sina
ämbetens utövning av väld, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begått
eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra. Ombudsmännen
vare i all måtto underkastade samma
ansvar och plikt, som allmän lag och
rättegångsordning för aktörer utstaka.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om den ytterligare
utredning varom i utlåtandet anförts;

C) att motionerna måtte anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Damström, Wahlund
och Carl Albert Anderson, utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Rylander, Ollén, Svensson
i Ljungskile, Alexanderson och
Gezelius, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med avslag å
motionerna I: 569 och II: 753, måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig

Justitieombudsmannainstitutionen

behandling antaga det vid propositionen
fogade förslaget till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är väl bekant för
alla riksdagens ledamöter, att riksdagen
har två ombudsmän, som i egenskap av
riksdagens ombud skall ha tillsyn över
lagars och författningars efterlevnad

— JO och MO — och att likaledes
Kungl. Maj :t har en särskild ombudsman,
justitiekanslern, som har tillsyn
över rättvisans handhavande. Man skulle
kunna tro att JO och justitiekanslern

— jag bortser nu från MO — skulle ha
ungefär samma sak att göra. Detta är
nu inte fallet. Jag skall något redogöra
för den skillnad som här föreligger.

Någon saklig skillnad i fråga om JK:s
och JO:s behörighet, såvitt angår tillsynen
över myndigheter och tjänstemän,
framgår inte av ordalydelsen i
grundlagsstadgandena eller i bestämmelserna
i instruktionerna. Vid tillkomsten
av 1809 års regeringsform
fanns, utom domare, kommunalt anställd
befattningshavare endast i begränsad
utsträckning såsom vid polisoch
åklagarväsendet. Dessa befattningshavare
undantogs inte från JO:s tillsyn,
utan har alltsedan 1809 varit underkastade
hans granskning.

Efter hand som under 1800-talet en
kommunalförvaltning av modernt slag
uppstod, intogs emellertid i praxis den
ståndpunkten, att kommunalförvaltningen
i princip inte omfattades av JO:s tillsyn.
I fråga om ämbetsansvaret likställde
man däremot genom 1864 års strafflag
i huvudsak den .statliga och kommunala
förvaltningen.

Man kan fråga sig varför JK och JO
inte också i praxis fått samma behörighet.
Från början torde någon skillnad
inte varit avsedd. Jag kan som belägg
på det nämna, att ett ofta återkommande
skäl mot JO-ämbetets införande vid

108 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

diskussionen i de fyra stånden var, att
JO:s och JK:s verksamhetsområden
skulle sammanfalla. Jag skall inte gå
in på hur denna praxis uppkommit.
Det skulle föra alltför långt. Alltnog,
den fortsatta samhällsutvecklingen har
emellertid visat, att principen inte helt
kunnat upprätthållas. Skilda ombudsmän
har ansett sig inte kunna underlåta
att under sin tillsyn föra vissa fall
av kommunalt bedriven verksamhet.
Därvid har man ansett sig tvungen att
på något sätt karakterisera verksamheten
eller dess utövare som statlig. I
något enstaka fall har uttalande som
gjorts av första lagutskottet varit orsak
till ändrad praxis. Vissa inkonsekvenser
har varit ofrånkomliga, och skilda ombudsmän
har haft olika uppfattningar
om hur långt man skulle kunna gå. Då
cn JO ansett sig ha behörighet att öva
tillsyn synes senare ombudsmän inte ha
brutit denna praxis utan snällt följt
efter. Resultatet har blivit, att JO:s ämbetsområde,
såsom departementschefen
framhållit, kommit att präglas av en
viss oenhetlighet. Det förekommer sålunda
inte sällan, att en viss myndighet
eller tjänsteman är underkastad JO:s
tillsyn, medan en annan myndighet eller
funktionär, som fullgör samma eller
liknande uppgifter, inte står under
JO:s uppsikt. Jag skall ta några exempel.
Kommunalt anställda läkare står,
om de utnämnts av Kungl. Maj:t, under
tillsyn — inte eljest. Ordförande i valnämnd
på landet och ordförande i pensionsnämnd
står under tillsyn men inte
andra kommunala nämnder, inte ens
hyresnämnd, fastän den närmast har
karaktären av en domstol; och hyresrådet,
som är närmaste överinstans, står
under tillsyn och dessutom åtskilliga
hyresnämndsordförande har förordnats
av Kungl. Maj :t. Länsnykterhetsnämnd
står under tillsyn, men inte kommunal
nykterhetsnämnd, oaktat båda nämnderna
i princip har samma befogenheter.

Man kan säga, att JO:s verksamhets -

område, sådant det nu enligt praxis är,
kan liknas vid ett lapptäcke, som vanställes
inte bara av eu massa här och
där påsydda oregelbundna lappar utan
också av bjärt iögonfallande hål.

Självfallet är det otillfredsställande,
att den enskildes rättsskyddsbehov på
detta sätt är i olika grad tillgodosett.
Särskilt olämpligt är, att den bristande
konsekvensen även förekommer på områden,
där den offentliga maktutövningen
är av mera ingripande natur, såsom
fallet är på de administrativa frihetsberövandenas
område. Detta har blivit för
starkt även för utskottsmajoriteten. Det
synes svårt att med sakliga skäl försvara
ett bibehållande av den nuvarande ordningen,
enligt vilken en enskild, som
hos JO klagar över beslut i samma
ärende av t. ex. byggnadsnämnd och
länsstyrelse, kan få klagomålet prövat
i vad det avser länsstyrelsen men ej
i vad det avser byggnadsnämnden.

Riksdagen har också tidigare varit
inne på att något måste göras på detta
område. Sålunda uttalade ett enhälligt
första lagutskott i ett av riksdagen godtaget
utlåtande vid 1949 års riksdag,
att en anpassning på vissa punkter av
ämbets- och tjänstemannabegreppet i
bestämmelserna om JO till motsvarande
begrepp i strafflagen inte kunde undvikas,
och 1954 fann det likaledes enhälliga
sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet, vars uttalande legat
till grund för utredningen, att det syntes
naturligt att överväga, huruvida skäl
förelåge för en skillnad mellan JO:s
och JK:s kompetens i detta hänseende.
En parlamentarisk utredning har sedan
behandlat frågan och framlade på sin
tid förslag överensstämmande med propositionen.
Detta förslag var också enhälligt.

I likhet med departementschefen finner
nu reservanterna, att det är angeläget
att söka åvägabringa en riktigare
bestämning av JO:s ämbetsområde. Det
kan naturligtvis råda olika åsikter om
vilken metod man då skall välja. De -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

109

partementschefen, som mycket utförligt
har behandlat denna sak, har funnit,
att man inte kan gå den väg, som måhända
synes ligga närmast till hands,
nämligen att låta sig vägledas av förhandenvaron
av påvisbart praktiskt tillsynsbehov.
Han säger att ämbetsområdet
bör bestämmas efter mera allmänna
kriterier, och han har kommit fram
till att alla som utöver offentligrättslig
funktion av icke alltför underordnad
betydelse i princip bör stå under tillsyn
av riksdagens ombudsman. Då blir
det naturligt, att man i likhet med vad
som nu gäller JK:s kontrollbefogenhet
anknyter tillsynen till området för ämbetsansvaret.

Att tillsynen med den lösningen även
skulle omfatta områden, där tillsynsbehovet
är ringa, anses med rätta spela
mindre roll, då detta inte ens ur arbetsekonomisk
synpunkt har någon betydelse,
eftersom tillsynens intensitet, enligt
vad departementschefen påpekat,
kan och bör anpassas efter behovets
styrka och klagomålen på dylika områden
kan väntas bli ganska fåtaliga.

Enligt propositionens förslag skall
alltså även kommunalförvaltningen stå
under tillsyn av JO, i den mån som ämbetsansvar
föreligger. Det har från en
del remissinstanser uttalats farhågor för
att den kommunala självstyrelsen skulle
komma att lida intrång, men departementschefen
framhåller med rätta att
detta måste bero på ett missförstånd.
JO:s uppgift är bara att kontrollera, att
organens beslut och övriga åtgöranden
står i överensstämmelse med lag
och författning. Det är svårt att förstå,
hur en sådan kontroll skulle
kunna kränka den kommunala självstyrelsen.
I den mån lagstiftningen
överlämnar åt vederbörande organ att
träffa avgörande efter diskretionär
prövning — och detta har skett i mycket
vidsträckt omfattning på den kommunala
förvaltningens område — kan
det inte ankomma på JO att bedöma beslutets
eller åtgärdens lämplighet, utan

Justitieombudsmannainstitutionen

.!0:s granskning inskränker sig till frågan
om ett sådant beslut blivit rent formellt
lagligt fattat. Det kan förtjäna tillläggas,
att såvitt jag vet ingen människa
gjort gällande, att den tillsyn som
för närvarande utövas av JK skulle
medföra intrång i den kommunala
självbestämmanderätten, och det är just
samma kontroll man nu vill låta JO
utöva. Fastmer anser vi reservanter
det vara mycket naturligt om kontrollen
över just kommunalförvaltningen utgår
från en av den folkvalda riksdagen utsedd
ombudsman, som riksdagen ju
själv kan skilja från uppdraget om han
skulle ha förlorat sitt förtroende genom
att kanske vara alltför formalistisk, alltför
opraktisk i dessa kommunala ting.

Ett annat beaktansvärt skäl för den
här föreslagna gränsdragningen är att
den enskilde inte skall behöva tveka om
i vilka hänseenden han kan gå till den
ena eller andra instansen. Han skall
veta att han alltid kan gå till JO, som
ju har blivit ett slags modern folktribun,
som folk här i landet faktiskt föreställer
sig att de kan gå till i alla olika
situationer.

Utskottsmajoriteten vill — med ett
visst mindre undantag, som jag kommer
till senare — godtaga propositionen
om grundlagsändring. Man anser
emellertid att vissa — tydligen mycket
betydande — inskränkningar i JO:s tillsyn
skall kunna göras i instruktionen,
och man har antytt de inskränkningar
som förmenas kunna komma i fråga.
Det sägs att — i annat fall än då fråga
är om administrativt frihetsberövande
— klagomål »som regel» icke bör upptagas,
då möjlighet att hos statlig myndighet
överklaga kommunal myndighets
beslut inte utnyttjats; om klagorätten
utnyttjats bör JO däremot alltid vara
oförhindrad att pröva även lagligheten
av det kommunala organets beslut i
samband med prövningen av lagligheten
av den statliga myndighetens beslut.

Vad först beträffar möjligheten att
över huvud taget i instruktionen göra

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

sådana inskränkningar som skulle få
till följd att grundlagsstadgandet finge
ett helt annat innehåll än som framgår
av ordalagen, vill jag påpeka att,
om det i grundlag stadgas att riksdagens
ombudsmän skall öva tillsyn över alla
som är underkastade fullständigt ämbetsansvar,
denna tillsyn icke rimligen
kan i instruktionen inskränkas på det
sättet att vissa i tjänsten vidtagna åtgärder
undantages från vederbörande
ombudsmans granskning. Däremot är
det väl möjligt att i instruktionen reglera
anordnandet av och sättet för tillsynen
och därmed sammanhängande
frågor, t. ex. säga att inspektion inte
skall ske eller något sådant.

Åtminstone då jag studerade juridik,
på den lyckliga tid då justitieministern
och jag låg i Uppsala, fick man av C. A.
Reuterskiöld lära sig att grundlagen inte
var vilken lag som helst utan en alldeles
särskild lag. Det var inte för intet
som grundlagstiftaren hade intagit en
paragraf om att grundlagarna skall
efter deras ordalydelse i varje särskilt
fall tillämpas. Man skall alltså veta vad
grundlagen stadgar, dess stadganden
skall inte behöva bli föremål för tolkning.
För mig är det alldeles främmande
att man skulle kunna intaga ett sådant
grundlagsstadgande som majoriteten
föreslår och sedan urholka hela
detta stadgande så att i själva verket
endast en liten bråkdel av de åtgärder,
som ämbets- och tjänstemän kan ta sig
för att göra, skulle bli föremål för tillsyn.
Jag tror att man i vårt land kan
märka en viss tendens att ta litet mera
legärt på grundlagen än man tidigare
gjorde. Jag måste beklaga en sådan tendens.
Då man träffar sina danska vänner
och hör vilken stor respekt de har
för sin grundlag, att de inte kan tänka
sig att bryta mot den, blir man litet betänksam
då man i vår grundlag möter
ett sådant här klart stadgande, innebärande
att alla skall falla under tillsyn
av JO, men sedan, då man går till instruktionen,
skulle finna att det mesta

på det kommunala området är undantaget.
Jag kan inte förstå att man kan
medverka till en sådan lösning.

Jag skall härefter övergå till att tala
om lämpligheten rent praktiskt sett av
att över huvud taget göra en sådan här
gränsdragning för JO:s ämbetsområde,
som utskottsmajoriteten tänkt sig, vare
sig i grundlagen eller på något annat
ställe. Reservanterna måste ställa sig
fullkomligt avvisande till detta. Ombudsmännens
granskning avser ju bara
lagars och författningars efterlevnad
och inte rättelse av meddelade beslut.
En ombudsman kan aldrig rätta ett
meddelat beslut. Beslutet står fast. Däremot
kan ombudsmannen åtala den
ämbetsman som gjort sig skyldig till
någon felaktighet, vilket kanske kan
föranleda att tjänstemannen får betala
skadestånd. I de flesta fall slutar det
hela kanske med att ombudsmannen
säger: Detta var fel, men eftersom tjänstemannen
lovat att inte göra så mer
och förhållandet blir tillrättat i annan
ordning, föranleder felet ingen åtgärd.
Ombudsmannen låter bero vid förklaringen,
som det heter. Själva beslutet
kan han emellertid som sagt inte göra
något åt. Ombudsmannens prövning är
alltså av helt annan karaktär än den
som förekommer då ett beslut i stadgad
ordning överklagas till högre instans.
Det förekommer inte sällan att
den, vars rätt åsidosatts genom ett olagligt
beslut, på grund av bristande förtrogenhet
med gällande föreskrifter inte
begagnar den möilighet han kan ha haft
att inom viss kort tid överklaga beslut
tet. Att göra klagorätten till ombudsman
beroende av huruvida vederbörande
utnyttjat sin rätt att klaga till överordnad
myndighet kan därför inte vara
tillräckligt. Dessa saker har inte med
varandra att göra. Vad vederbörande
här vill ha klarlagt är huruvida förfarandet
varit riktigt eller felaktigt. I den
mån det är felaktigt vill han framför
allt att ett dylikt förfarande inte skall
kunna upprepas.

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

Även om nu rätten att klaga hos ombudsman
skulle inskränkas på det sätt
som majoriteten föreslår, skulle i varje
fall för ombudsmannen återstå möjligheten
att på eget initiativ ingripa. Det
skulle vara i hög grad stötande om en
riksdagens ombudsman väl skulle kunna
ingripa då han fått sin uppmärksamhet
riktad på ett felaktigt förfarande, t. ex.
genom en tidningsartikel, men inte då
han uppmärksammats därpå genom att
den förfördelade själv skriver och talar
om hur saken ligger till.

Om utskottsmajoritetens tankar skulle
förverkligas skulle JO:s verksamhetsområde
bli än mer oenhetligt och för
allmänheten svåröverskådligt än tidigare.
För att återknyta till liknelsen om
lapptäcket skulle man kunna säga att
detta kommer att vanställas av ytterligare
lappar, applicerade på de lappar
som förut finns, och av sinnrikt urklippta
hål också i lapparna.

Av diskussion i utskottet och av den
del av diskussionen i första kammaren
som jag har hört synes det framgå att
ingen nu motsätter sig att JO i varje fall
överlämnar sådana till honom ställda
klagomål, som han anser sig inte kunna
ta befattning med, till justitiekanslern.
Jag vill minnas att särskilt herr Fast i
utskottet sade att han tyckte det var
absolut självfallet att det skulle gå till
på det sättet. Och till och med den förutvarande
justitieombudsmannen —
som under hela sin ämbetstid visserligen
inte har förfarit på det sättet utan
har avgjort sådana ärenden genom att
helt enkelt avskriva dem utan vidare
åtgärd — synes nu i sitt remissyttrande
ha ansett att JO bör kunna skicka
sådana ärenden vidare till JK. Under
sådana förhållanden synes en sådan metod
att begränsa JO:s verksamhetsområde,
som utskottsmajoriteten har tillstyrkt,
i varje fall vara alldeles meningslös.
Det enda man skulle åstadkomma
vore att riksdagens ombudsman
sliilldes i skuggan med en behörighet
som vore ofullständig i jämförelse med

Justitieombudsmannainstitutionen

regeringens motsvarande tillsynsorgans,
justitiekanslerns. Jag vill betona
att det varken av utredningen eller av
departementschefen har ifrågasatts att
JO skulle inspektera de kommunala organen,
om inte särskilda skäl skulle föranleda
därtill. Någon sådan inspektion
utövas inte heller av justitiekanslern.

Vad särskilt angår de kategorier som
endast har partiellt ämbetsansvar, t. ex.
beslutande kommunala församlingar,
har majoriteten i utskottet föreslagit en
sådan ändring i grundlagsförslaget, att
dessa inte skulle komma att stå under
JO:s tillsyn, och det är fullkomligt riktigt
att denna inskränkning saknar praktisk
betydelse. De enda brott som det
därvidlag kan bli tal om är tagande
av muta och brott mot tystnadsplikt,
och jag tror inte att en tillsyn från JO:s
sida i dessa avseenden skulle ha någon
som helst praktisk betydelse. Att vi reservanter
även på denna punkt håller
fast vid propositionsförslaget beror på
att vi tycker att man vinner så mycket
i enkelhet genom att över huvud taget
låta samma regler gälla för JO som
för JK.

Med dessa ord, herr talman, har jag
redogjort för reservanternas inställning.
Jag tillåter mig att yrka bifall till reservationen,
vilket innebär avslag på utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr FAST (s):

Herr talman! Det är sent på kvällen,
men man har ju under de senaste dagarna
inte tagit mycken hänsyn till arbetsmängden,
och då får väl kammaren
ursäkta om jag tar en liten stund i anspråk.
Jag hoppas emellertid att vi
starkt skall kunna begränsa debatten.

Enligt propositionsförslaget, som även
tillstyrkts av reservanterna, rörande
ändringar av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
skulle alla som har helt
eller partiellt ämbetsansvar falla under

112

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

JO:s inspektionsrätt. Någon instruktion
för JO föreligger icke i dag, men
det föreligger ett utkast av de sakkunniga.
Jag vill passa på tillfället att säga
att när man gör en grundlagsändring
som sedermera skall få sin tolkning och
utformning i en instruktion, det är
önskvärt att också ett förslag till denna
instruktion föreligger vid den tidpunkt
då grundlagsändringsförslaget första
gången skall antas. Enligt propositionen
och reservationen skall ju i nu förevarande
fall instruktionsförslaget föreligga
då grundlagsförslaget skall behandlas
andra gången, sedan vi har haft val,
och således slutgiltigt kan antas.

Man har sagt att grundlagen inte skall
ändras utan att det är högst nödvändigt
och nyttigt, och det kan väl i föreliggande
fall tvistas om huruvida en
ändring är vare sig nödvändig eller nyttig Det

är sant att riksdagen har begärt
utredning om huruvida JO:s inspektionsrätt
bör utvidgas till att även omfatta
det kommunala området, men
därmed har ju inte riksdagen tagit ställning
till huruvida en sådan utvidgning
skall ske eller inte.

Däremot har riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, inte minst på konstitutionsutskottets
initiativ, sagt ifrån flera gånger
att riksdagen inte på något sätt bör
nagga den kommunala självstyrelsen i
kanten, och denna uppfattning delades
även av det sammansatta utskott som
förberedde den skrivelse som riksdagen
avgav och vars utredningsbegäran
justitieministern nu har effektuerat.

Men även utskottets reservanter framhåller
ju någonting liknande med innebörd
att man inte bör inkräkta på den
kommunala självstyrelsen.

Reservanterna har emellertid tillstyrkt
att JO skall utöva tillsyn inte
bara över dem som är underkastade
helt ämbetsansvar, utan även över dem
som bara är underkastade partiellt ämbetsansvar.
Det innebär att hela den
kommunala förvaltningen, såväl den

oreglcrade som den reglerade, kommer
under JO:s tillsyn.

Här föreligger alltså olika bedömningar
från utskottets och reservanternas
sida av vad som kan anses inkräkta på
den kommunala självstyrelsen.

Jag skall försöka vara så objektiv
som möjligt, och jag vill erinra om att
de flesta av remissmyndigheterna som
har tillsports har tillstyrkt propositionsförslaget.
Men såväl nuvarande justitiekanslern
som förutvarande justitieombudsmannen
och de tre kommunala
förbunden har kraftigt avstyrkt att
detta förslag skulle antagas. Däremot
har den nuvarande justitieombudsmannen,
som hörts av utskottet, tillstyrkt
förslaget, men, mina damer och herrar,
kunde vi ha väntat oss någonting annat
av en ombudsman som nyss har
tillträtt sin tjänst? Skulle han ha sagt,
att han inte ville ha den föreslagna utökningen
av sitt ämbetsområde? Det
skulle väl i hög grad ha missförståtts.

Man kan väl inte, vilken uppfattning
man än har om oss kommunalmän, påstå
att företrädarna för de kommunala
förbunden skulle vara så enögda, att
de helt bortsåg från värdet av medborgarnas
rättssäkerhet. Det kan väl
heller inte bestridas att den nuvarande
justitiekanslern och den förutvarande
justitieombudsmannen saknar kompetens
att yttra sig om det föreliggande
förslaget, och de har använt rätt stora
bokstäver. Det skulle vara av intresse
att här referera vad justitiekanslern
och förutvarande justitieombudsmannen
har anfört, men jag skall nöja mig
med att bara citera ett kort stycke ur
justitiekanslersämbetets yttrande:

»Justitiekanslersämbetet håller före
att det för en utvidgning av JO:s kompetens
på föreslaget sätt bör fordras att
praktiskt behov därav, tillika av ej alltför
obetydlig styrka och icke begränsat
till blott någon del av förvaltningsområdet,
kan anses föreligga. Om det förhåller
sig så, att JO är att betrakta som
ett folkets värn mot ämbetsmannaväldet,

Onsdagen den 30 maj 1950 em.

Nr 24 113

synes det ämbetet icke oegentligt, om
JO skuile vara förhindrad att ingripa
mot dem som utövar kommunal förvaltning.
Sådan förvaltning fullgöres ju av
de av folkvalda förtroendemän bestående
styrelserna och nämnderna eller
av därunder lydande befattningshavare,
och handhavandet därav står ytterst
under kommunmedlemmarnas eget inseende.
Ämbetet finner att tillräckliga
skäl för denna utvidgning av justitieombudsmannens
verksamhet icke föreligger.
»

Jag skulle vilja erinra om att när staten
överlämnar någon av sina förvaltningsuppgifter
till landstingen eller
kommunerna, sker detta bl. a. för att
man skall erhålla en smidigare, effektivare
och mindre byråkratisk förvaltning,
det vill med andra ord säga en
förvaltning som tar största möjliga hänsyn
till människorna och deras behov
och icke vill insnöra dem i reglementen
och långtgående föreskrifter från statens
sida.

Nu vill jag, herr talman, erinra om
att man vid utarbetandet av de av riksdagen
nyligen antagna kommunal- och
landstingslagarna — kommunallagen för
Stockholm skall ju snart komma — har
varit utomordentligt angelägen om att
vidga klagomöjligheterna, så att det
skall finnas möjlighet att klaga inte
bara över fullmäktigeförsamlingarnas
beslut utan jämväl över åtgärder av
kommunala styrelser o. s. v. Man har
vidare i dessa dagar sörjt för att offentligheten
skall bli så stor som möjligt.
Man har i alla avseenden tagit all möjlig
hänsyn till den enskilde medborgarens
rättmätiga intressen.

Dessa lagar har nyligen antagits. Man
håller nu på att anpassa sig efter de
nya lagarna, kanske inte ulan bekymmer
och besvär, inte minst därför att
man tycker att man gått litet för långt
i sina pålagor. Medan detta anpassningsarbete
pågår skall man nu oroas av dessa
åtgärder, som har framkallat en viss

Justitieombudsmannainstitutionen

oro och misstämning hos många kommunalmän.

Vi som företräder utskottsmajoriteten
är ingalunda ointresserade av medborgarnas
rättssäkerhet, inte heller inom
den kommunala förvaltningssektorn,
men vi har ansett att klagorätten är reglerad
på ett betryggande sätt genom
att klagan kan föras hos en statlig uppsiktsmyndighet
— jag nämner här bara
länsstyrelserna, medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen. Man kan sedan gå vidare
med sin klagan till regeringsrätten
eller, när det är fråga om ärenden
som faller under medicinalstyrelsen,
till Kungl. Maj :t. Här kan det sålunda
inte på något sätt talas om rättslöshet.

Det bör också erinras om hurusom
den kommunala förvaltningen på ett
närgånget sätt kan följas av medborgarna
själva, hurusom pressen intresserar
sig för vad som händer och sker,
hurusom handlingar ligger offentligt
utlagda före sammanträdena och hurusom
förvaltningsåtgärderna också är
utomordentligt väl kända.

Jag skulle till detta också vilja lägga
en sak som man alldeles glömmer bort
i detta sammanhang, nämligen att de
kommunala förbunden lägger ned ett
stort arbete på att kunna lämna kommunerna
alla de råd och upplysningar som
är erforderliga. Det har gjorts många
påpekanden som har underlättat kommunernas
tolkning av lagföreskrifter
o. s. v. Dessa byråer förestås av framstående
jurister, och de får ständigt
förfrågningar. Också detta kan givetvis
vara till gagn för medborgarnas
rättssäkerhet. Vi yvs inte över denna
verksamhet, som är kommunernas egen.
I den mån den tjänar kommunerna tjänar
den också de enskilda medborgarna.

Nu är det emellertid så, som också
framhölls av utskottets ärade ordförande,
att justitieombudsmannen inte har
någon rätt att ändra ett beslut, även
om detta beslut är felaktigt. JO har
ingen rätt att klandra en åtgärd, som

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 24

114

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 cm.

Justitieombudsmannainstitutionen

inte strider emot lag och författning.
Han har ingen rätt att uttala sig om
lämpligheten av en vidtagen åtgärd.
Det är väl också om en åtgärds lämplighet
som de flesta striderna egentligen
står och mindre om en åtgärds laglighet
— de nuvarande kommunalmännen
sörjer väl i regel för att de har säker
mark under fotterna. Jag menar att det
vore oriktigt att ställa för stora förväntningar
på JO:s verksamhet på detta nya
område.

Men då kan man ju också säga: Varför
är kommunalmännen så olustiga
inför den ökade statliga insynsverksamheten
från JO, som man här har föreslagit?
Jo, man resonerar helt enkelt
så, att om man nu ställer den kommunala
verksamheten under JO:s kontroll
i dag, så vet man inte när och hur
nästa steg tages, och det kanske är det
mest skrämmande i detta sammanhang.
Redan nu förmenar på goda grunder
åtskilliga kommunalmän, att de statliga
myndigheterna har alltför mycket
att säga till om när det gäller den kommunala
verksamheten. Jag tänker i det
sammanhanget på den statsunderstödda
verksamheten, där det utgår ett statligt
bidrag, som i regel är så ringa till
sitt belopp att man nu börjar reflektera
på att avstå från statsbidraget i fråga
för att slippa undan den kontroll som
utövas av staten.

■lag skall villigt erkänna att det nog i
allmänhet är så, att när dessa uppsiktsmyndigheter
— de må hela socialstyrelsen
eller någonting annat — ger föreskrifter
om att det skall byggas så och
så, att det skall handlas så och så, är
man litet för känslig och har inte tillräcklig
ryggrad att säga ifrån att här
är det vi som bestämmer och inte de
statliga myndigheterna. De finner sig
i det och faller undan, men det skapar i
alla fall denna känsla av olust. Då får
det, mina damer och herrar, också ursäktas
om de ser med en viss försiktighet
på en utvidgad statlig uppsikt på
detta område.

Man må ha vilken uppfattning man
vill om den kommunala verksamheten,
om de kommunala förtroendemännen;
de har sina fel och brister som allt annat
mänskligt. Men jag tror i varje fall
att de i det stora hela är mera värda att
prisas än att risas. Man skall komma
ihåg att det finns många kverulanter
ute i kommunerna, som drar sig för att
gå till länsstyrelsen, socialstyrelsen
o. s. v., ty det tarvar ju att man åberopar
det lagrum som klagomålen avser.
Men för att avfatta en skrift till justitieombudsmannen
krävs det inte någon
särskild skrivvana, det kan man ju göra
utan vidare.

Så säger man: Ja, men det gör väl
ingenting. Om åtgärden vilar på laglig
grund kan JO inte göra någonting åt
det. Det är alldeles riktigt, men med all
respekt för den svenska tidningspressen
får jag säga, att om en kommunalman
blir anmäld för JO kommer lokalpressen
att med ganska feta rubriker slå upp
detta. Men när JO avskrivit ärendet,
kommer det måhända inte att föranleda
ens något omnämnande. Det är ju inte
så alldeles säkert att kommunalmännen
är lika okänsliga som Carl Albert Anderson
i första kammaren med anledning
av Expressens skrivning i dag, De
har använt rubriken »otäck», och sedan
jag läst detta måste jag också tillåta mig
att säga, att artikeln verkligen var
skrämmande. Vi här i riksdagen är ju
vana vid att det får kritiseras, och vi tål
att kritiseras. Men det är inte lika säkert
att den enkle kommunalmannen
står pall inför sådana påfrestningar. Det
är tydligen riskfyllt i detta land att hävda
en speciell uppfattning, som inte passar
på vissa håll.

Men trots alla dessa våra betänkligheter,
som jag nu redogjort för och som
väl höll på att föranleda att man avstyrkt
propositionen, har utskottsmajoriteten
i huvudsak tillstyrkt denna proposition.
Man har godtagit grundlagsändringen
men med den förändringen,
att det partiella ämbetsansvaret har

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 115

bortfallit. Där är ju lagtexten fullständigt
klar, och det har också medgivits
av utskottets ordförande.

Vi är emellertid också överens om att
det administrativa frihetsberövandet behöver
omgärdas med ytterligare skyddsåtgärder.
Därvidlag anmäler sig JO:s
uppsikt soin en möjlighet. Men jag
vill varna för att man väntar sig alltför
mycket av denna utökade inspektion på
detta område. För egen del tror jag att
det är ännu viktigare att man anpassar
de speciella lagarna och bereder medborgarna
skydd enligt deras bestämmelser.
Och det gläder mig att regeringen
har vidtagit förberedande åtgärder, att
det pågår utredningar på två håll såvitt
jag förstår — och kanske det kommer
ett tredje enligt samtal som man har
haft i dag med inrikesministern — där
man söker att åt lagarna ge ett sådant
innehåll att medborgarnas rättssäkerhet
när det gäller frihetsberövandet kommer
att ökas. Jag vill gärna ge utskottets ordförande
rätt i det hänseendet att grundlagens
bud tar ju över civillagstiftning
och reglementen, även om dessa tillkommit
med riksdagens medverkan. Det behöver
vi inte diskutera. Att grundlagen
också skall tolkas efter sin bokstav, fick
vi ju lära oss i folkskolan. Om man ser
på den svenska grundlagen och dess
ålderdomliga karaktär och hur den tilllåtit
en helt enkelt storartad utveckling
inom ramen för sitt innehåll, får man
ju se på detta även ur de historiska perspektiv,
som man måste anlägga på
frågan.

Vi har ansett, att grundlagsförslaget
med den ändringen alt det partiella ämbetsansvaret
bortfaller nu bör antas. Vi
har kunnat ta bort detta speciella ämbetsansvar
från JO:s inspektion sfi mycket
hellre som detta gäller, såsom utskottets
ordförande sade, endast tagande
av muta och brott mot i laga ordning
given tystnadsplikt. I dessa fall kan inte
JO göra någonting mer än alt överlämna
sådant ärende till allmän åklagare. Trots
att vi har varit överens om detta i ut -

Just i t ieom budsman n ainstitutionen

skottet — jag trodde åtminstone det —•
har det visat sig, att reservanterna gått
på förslaget i dess helhet ur ren konsekvenssynpunkt.
Förmodligen menar reservanterna
att har man sagt a får man
säga b i konsekvensens namn. Vi vilt
inte vara med om en sådan utveckling.

Men när jag ser på denna skrivelse,
som är avlåten med hänsyn till vad utskottet
i sin motivering anfört, och att
detta skulle komma att strida mot grundlagen,
så bestrider jag riktigheten av
det. Grundlagen bestämmer området för
■säd denna inspektion skall omfatta. Det
bar inte utskottet gjort någon inskränkning
i. Alla som är underkastade ämbetsansvar
faller under JO:s uppsikt.
Men det är fråga om hur den skall utövas
och när den skall sätta in på det
i grundlagen omtalade området och vilka
som faller därunder.

Det är där vi förmenar, att man inte
skall tillåta, att man helt enkelt går direkt
till JO utan att iaktta kommunallagarnas
bestämmelser om klagan hos
uppsiktsmyndigheten, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen o. s. v. Det är väl i
och för sig en ganska rimlig anordning.

Man invänder, att någon kan ha glömt
att klaga. Om någon glömt att klaga och
vänder sig till JO, efter det att klagotiden
har gått ut, vad kan då hända? Jo,
JO kan ju inte ändra det fattade beslutet.
Det kvarstår ju i hela sin laglighet
eller rättare sagt giltighet. Ett felaktigt
beslut blir ju inte lagligt, men det blir
giltigt, om ingen klagar, och det kan.
JO inte göra någonting åt. JO kan visserligen
säga att det där har ni gjort
felaktigt, och jag medger att det kan för
en och annan vara glädjande att få rätt
till formen, men i sak ändrar det i och
för sig ingenting. När man talar om
rättssäkerhet i detta sammanhang tycker
jag därför, att man bör använda litet
mindre bokstäver.

Vi har begärt en fortsatt utredning
på detta område. Det är ganska självklart
— och det vill jag säga till utskottets
ärade ordförande — att när vi be -

Ilo Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 cm.

Justitieombudsmannainstitutionen

gärt en fortsatt utredning, har vi naturligtvis
inte därmed sagt, att varje bokstav
som vi har anfört i motiveringen
är sådant som utan vidare skall effektueras.
Då hade vi inte behövt begära
en utredning. När man ser resultatet av
denna utredning och hur det passar in
på grundlagen och om det då visar sig
att vägarna är föga framkomliga, har
riksdagen möjlighet att avslå grundlagsändringen
andra gången den behandlas.
Det är ovanligt, men det har dock hänt
under den tid jag suttit i riksdagen. Jag
är livligt övertygad om att den vägen
inte behöver användas i detta fall. Jag
är så mycket säkrare på den punkten
som jag utan att skvallra alltför mycket
från utskottsbehandlingen av denna fråga
kan nämna, att det ett tag såg ut
som om vi skulle komma fram med ett
enhälligt förslag. Men det krävdes ju,
att enhälligheten var fullständig, och
det var egentligen på den punkten som
det sprack. Hade det varit dessa grundlagsmässiga
betänkligheter, som man då
förde fram från reservanternas sida,
skulle man väl inte reflektera på en
kompromiss, som i huvudsak innehöll
detsamma som utskottet nu har föreslagit.

Jag tror att det är angeläget betona,
att JO:s verksamhet att öva tillsyn över
den kommunala verksamheten inte får
bli av den omfattning, att detta innebär
en försvagning av ämbetets uppsikt över
administrationen i övrigt. JO har ju
kommit till för att i första hand öva tillsyn
över den statliga byråkratien.

Propositionen, utskottet och reservanterna
är nämligen, såvitt jag förstår, fullständigt
eniga om att JO-ämbetet inte
bör delas upp. Det bör ha sin nuvarande
prägel. Även om man utvidgar medhjälparstaben
skall ändå det personliga
momentet som finns i JO:s ämbete bibehållas.
Det är därför ganska angeläget,
att denna JO:s verksamhet inte får
en sådan ansvällning att man, när det
gått en liten tid, blir tvungen att backa
ut från den uppfattning man har och

dela ämbetet. Jag tror att det skulle
vara en stor olycka.

Nu säger reservanterna, att den risken
föreligger inte. Vi behöver inte dela upp
JO-arbetet, utan detta går JO mycket
väl i land med. Vad vet vi om det, herrar
reservanter? Ingenting annat än att
den ena parten tror att JO kommer att
göra det, och den andra parten är mycket
tveksam. Någon klarhet på den punkten
bär icke kunnat bringas. Det beror
ju jiå vilken omfattning som JO:s uppsikt
över den kommunala verksamheten
skulle få. Det är där vi bär olika uppfattning.
Men nog manar det till försiktighet,
när man är ense om att JO-ämbetet
inte bör delas.

Jag tror därför, herr talman, att det
finns mycket goda skäl för den ståndpunkt
som utskottet bär intagit, och jag
vill säga att det är den yttersta gräns
som man ibland kommunalmännen har
ansett att man kan gå till. Kanske att
jag därvidlag har pressat denna gräns
en smula längre än vad jag ursprungligen
hade tänkt mig, men detta har skett
med hänsyn till att jag icke vill ta ansvar
för en fördröjning på fyra år av
JO:s rätt till insyn i fråga om de administrativa
frihetsberövandena. På det
området kommer JO:s insyn att vara av
värde.

Herr talman! Med hänvisning till att
första kammaren med mycket stor majoritet
har antagit utskottets förslag,
hemställer jag om bifall till vad utskottet
föreslagit.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Sala (s), Bark (s), Petterson
i Degerfors (s) och herr Levin
(s), fru Lewén-Eliasson (s), herr Landgren
(s), fru Torbrink (s) samt herrar
Johansson i Södertälje (s), Sköldin (s)
och Lundqvist (s).

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Fast talade om
att det såg ut att kunna bli enighet i utskottet
om en skrivning vill jag påpeka,
att den skrivning som då förelåg på en

Onsdagen den 30 maj 1950 em.

Nr 24 117

mycket väsentlig punkt skilde sig från
den bär förevarande.

Det var ju när herr Fast där ville tillfoga
ett tillägg, som jag väl förstår att
han från sina utgångspunkter ville ha,
som det stod klart ätt det inte kunde
bli tal om någon enighet. Jag skall säga
herr Fast uppriktigt, att jag trodde heller
aldrig att herr Fast skulle gå med
på det, om det kan glädja herr Fast nu
i efterhand.

Yad sedan beträffar uppdelningen av
JO-ämbetet förefaller det på herr Fast
som om man inte skulle uppdela ämbetet
även om det förelåg behov av
kontrollåtgärder i olika hänseenden. Så
får man väl inte se det, utan föreligger
ett visst kontrollbehov skall det i första
hand täckas med en person, men lyckas
inte detta kanske vi blir tvungna att
dela JO-ämbetet en gång i framtiden.
Det är inget märkvärdigt. Vi fick dela
det på sin tid, när vi införde MO.

Sedan är jag uppriktigt ledsen att det
har förelegat en känsla av olust för utvidgad
statlig verksamhet, som herr
Fast uttryckte det — ganska sällsamt
för en gammal socialist — som herr
F''ast här på sin sista riksdag har gripits
av. Han sade att vad dessa kommunalmän
var särskilt bekymrade för var
nästa steg. Men hur kan man vara bekymrad
för nästa steg, när det inte bebådats
något nytt steg? Det enda som
ifrågasatts är ju att införa precis samma
ordning för JO som nu sedan länge
gäller för justitiekanslern. Det har visat
sig att ingen har lidit av den ordningen.

Nu talas det om en nästa omgång och
hur nästa steg kan komma att se ut.
För övrigt, om herr Fast är rädd för utvidgad
statlig verksamhet, hur kan man
då vara rädd för en statlig verksamhet
som granskas årligen av riksdagen? Det
tycker jag är att vara väldigt bekymrad,
herr Fast. Jag undrar om inte kommunalmännen
har kommit atl känslotänka
eu aning på den här punkten.

Justitieombudsmannainstitutionen

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt; känslor
har vi ju alla. Jag har varit angelägen
att framhålla, att man på detta område
bör vara försiktig, så att inte utvidgningen
sker på bekostnad av JO-ämbetets
effektivitet. Det tror jag herr Rylander
kanske har lättare att förstå.

Sedan skulle jag vilja säga till utskottets
ärade ordförande, att vad vi
tvistade om, när det var fråga om att
göra en kompromiss, det var inte den
punkt som är avgörande för huruvida
det stod i strid med grundlagen, utan
det var frågan huruvida de som hade
glömt att klaga skulle utan vidare få
gå till JO eller om denna verksamhet
skulle sätta in i samband med uppsikten
från JO:s sida över uppsiktsorganen,
om jag fattade saken rätt. Men det
är möjligt att jag har svårt att fatta, och
det spelar i och för sig ingen större
roll i detta sammanhang.

Men det var en sak som herr Rvlander
sade och som överraskade mig, och det
var när han inte menade mera allvar,
när han talade om att JO-ämbetet inte
får delas. Visar det sig att verksamheten
kräver att ämbetet delas, så får vi göra
det, sade han. Ja, har man sagt a får
man i regel säga b, men när vi säger att
JO-ämbetet inte bör delas menar vi verkligen
allvar. Vi tror nämligen att detta
är en så betydelsefull sak att det skulle
vara djupt olyckligt, om en delning kom
till stånd. Därför är det bättre att inskränka
denna verksamhet till att omfatta
endast det som är väsentligt och
inte plottra bort JO-ämbetet på sådant
som är av mindre vikt.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag vill först säga att
det var inom utskottet en högst väsentlig
skillnad även i ett annat hänseende,
så i detta fall tror jag att herr Fast missförstod
mig. Men det tjänar inte något
till att orda om den saken.

Jag tycker att det är alldeles själv -

118 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

klart att om man anser att den kontroll
som utövas av JO är erforderlig och att
det på grund av samhällets tillväxt blir
flera tjänstemän, kommer man till slut
till att kontrollen inte kan utövas av en
person längre. Inte kan vi väl, när vi
kommer till den punkten, säga: Nu slutar
vi med kontrollen i vissa fall. En del
tjänstemän skall inte kontrolleras vidare,
tv vi kan inte ha mer än en JO.
Därför kontrolleras inte somliga tjänstemän
i fortsättningen.

Detta är inte möjligt, det förstår alla.

Jag håller helt och fullt med herr
Fast om att vi bör försöka klara oss
med en ombudsman, men samhället utvecklas
ju i riktning mot alltfler tjänstemän,
och därmed stiger behovet av
kontroll, och vi kan därför komma därhän,
att vi inte kan klara oss med bara
en ombudsman.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Tillåt mig att med några
ord motivera varför jag inte under några
förhållanden — och särskilt inte vad
beträffar punkt B) och de motiv som
där anföres — har kunnat biträda utskottets
förslag. Där kan herr Fast åtminstone
inte klandra mig för att jag
inte har stått fast vid min uppfattning
i utskottet.

Den fråga vi här diskuterar gäller
enskild medborgares rättsskydd. Den
skall inte skymmas bort av att herr
Fast i ett för mig som landstingsman
och kommunalfullmäktig mycket känslomättat
tal sökte skydd från ingrepp i
den kommunala självstyrelsen. Så förhåller
det sig inte med denna fråga.
Vad vi här har att fastställa är ramen
för JO:s verksamhet och området för
hans kontroll.

I skrivelse den 3 april 1954 anhöll
riksdagen om en utredning, vilken i
främsta rummet skulle klarlägga JO:s
verksamhetsområde och föreslå åtgär
der för att effektivisera JO:s kontroll
»över förvaltningen. Sedan har förvalt -

ningen flyttats ut till kommuner och
landsting, och då har fråga uppstått
huruvida JO skall kontrollera de tjänstemän
där, vilka fullgör likartade uppgifter
som statens tjänstemän, och om
den enskilde medborgaren skall kunna
vända sig till JO för att beivra begångna
ämbetsbrott, olagligheter och försummelser
i ämbetsplikterna.

Herr Fast framhöll med rätta vad vi
har understrukit både i utredningen
och i utskottet, nämligen att JO ingalunda
skall inspektera de kommunala
organen. Även om det skedde på omvägar,
kom herr Fast också fram till att
JO icke skall ha rätt att pröva skäligheten,
lämpligheten eller riktigheten av
de beslut som fattas, utan han skall endast
avgöra huruvida brott har begåtts.
Mot principen att alla tjänstemän som
handlägger frågor under ämbetsmannaansvar
bör stå under tillsyn av riksdagens
ombudsmän lär man inte heller
med fog kunna resa några invändningar.
Om två tjänstemän handlägger likartade
och för den enskilde medborgaren
lika viktiga ärenden eller över huvud
taget handlägger frågor under ämbetsmannaansvar,
så kan jag inte finna någon
logik i att bara den ene skall stå
under JO:s och MO:s tillsyn. För den
rättssökande skulle detta betyda att han
inte kan få JO:s stöd vid beivrande av
ämbetsbrott i alla förekommande fall.

Trots herr Fasts mångordighet får
man hoppas att utskottsmajoritetens avsikt
icke har varit att inskränka den
enskildes rättsskydd, när det gäller av
ämbetsmän begångna olagligheter eller
beträffande tillsynen över lagars och
författningars efterlevnad. Utskottsmajoriteten
har emellertid ändå eftersatt
rättssäkerhetsintresset, eftersom utskottet
framhållit att tillsynen av att
kommunala tjänstemän och förtroendemän
icke begår uppenbara ämbetsbrott,
olagligheter eller rättskränkningar mot
den enskilde skulle äventyra den kommunala
självstyrelsen. Alldeles frånsett
den ogrundade misstro som detta ut -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

119

trycker mot de kommunala tjänstemännen
är tanken, att man genom begränsningar
i JO:s tillsyn skulle, som utskottsmajoriteten
uttrycker saken, trygga
den kommunala självstyrelsen, fullständigt
absurd. JO har endast att pröva
om ämbetsplikt föreligger eller inte,
och han får under inga omständigheter
ingå på något bedömande av sakfrågan.

Herr Fast sade i det sammanhanget
att vederbörande kan klaga hos länsstyrelsen
eller annan myndighet, och
att han kan gå till Konungen. Om han
då av kostnads- eller andra skäl inte
fullföljer ärendet, kan JO inte ingripa
mot den tjänsteman som begått en olaglighet.
Då tröstar sig herr Fast med att
detta väl ändå inte är så farligt, eftersom
JO i vilket fall som helst inte kan
upphäva det lagakraftvunna beslutet.
Men, herr Fast, den enskilde tjänstemannen
kan ju aldrig under några förhållanden
ställas till ansvar. Han kan
inte ens få en reprimand för en begången
olaglighet. Men avskärandet av
denna klagorätt för JO är väl ändå ett
betänkligt steg!

Utskottsmajoriteten leker i sitt förslag
med tanken att JO skulle kunna
ingå på en prövning av beslutens riktighet
och skälighet. Utskottet säger där
på s. 12 — och det är det som är så
oerhört stötande för mig — följande:

»För att trygga den kommunala självstyrelsen
anser utskottet vissa föreskrifter
erforderliga som begränsar JO:s tillsyn.
Sålunda bör — i annat fall än då
fråga är om administrativt frihetsberövande
— klagomål som regel icke upptagas
då möjlighet att tios statlig myndighet
överklaga kommunal myndighets
beslut ej utnyttjats; om klagorätten utnyttjats
bör JO däremot alltid vara oförhindrad
att vid prövning av lagligheten
av den statliga myndighetens beslut
även pröva lagligheten av det kommunala
organets beslut.»

Detta betyder, överfört till nu gällande
ordning, att om man skulle följa den
tanken skulle man, om man inte över -

Justitieombudsmannainstitutionen

klagade hovrättsbeslutet hos Konungen
— man måste nämligen gå till högsta
instans — inte kunna anmärka på en
domare, som har förfarit oriktigt. Tanken
är fullständigt absurd, eftersom
detta inte kan tillrättas av JO, och det
är dessutom mycket rättskränkande, tv
här undandras den enskilde JO:s stöd
för utredning och beivrande av ämbetsbrott,
och vederbörande tjänsteman
försättes i ett gynnsammare läge bara
därför att prövningen av beslutets sakliga
innehåll, skälighet eller rimlighet
inte har gjorts till prövning av högsta
instans. Det är ju inte alls fråga om JO:s
funktion, nämligen att beivra brotten.
Menar nu majoriteten att JO genom en
sådan begränsning inte skulle kunna ta
initiativ till utredning, exempelvis i
anledning av en tidningsartikel? Då
skulle JO få avvakta och se, om vederbörande
person har råd och möjlighet
att gå till Konungen eller högsta instans,
till länsstyrelsen eller till t. ex.
medicinalstyrelsen, innan han får ingripa,
ty stannar denne man på vägen,
blir ämbetsbrottet såvitt jag förstår obeivrat.
Nästa steg skulle väl vara, att
man begränsar JK:s kontroll, ty JK är
inte i sin kontroll bunden på sådant
sätt, men detta har inte föranlett några
olägenheter.

Vi begärde 1954 en utredning avseende
en effektivare kontroll över förvaltningen,
och vi har vid upprepade
tillfällen understrukit, att den enskildes
rättssäkerhet och rättstillit utgör
omistliga värden, men redan nu skall
vi vara beredda att sätta in begränsningar
i kontrollen på vår egen JO. Jag
kan inte, herr talman, medverka till ett
sådant reaktionärt steg. Jag är så mycket
fastare övertygad i denna uppfattning
som en övervakning av våra lagar
och författningar och beivrande av ämbetsbrott
inte får eftersättas av det skälet,
att man felaktigt tror, enligt vad
jag nyss anförde, att man genom en
sådan övervakning skulle äventyra den
kommunala självstyrelsen.

120

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

Jag vill fråga, om inte den enskilde
medborgarens rättssäkerhet och rättstillit
är av så betydande värde, att den
aldrig kan efterges av den enda anledningen
— den må vara aldrig så känslomässigt
betonad — att den kommunala
självstyrelsen skulle oroas av att den
enskilde medborgaren underställer JO
fråga om enskild tjänsteman begått en
olaglig handling eller inte.

Häruti instämde herr Fröding (h).

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! För två år sedan väckte
jag i denna kammare och professor Herlitz
i första kammaren en motion om en
utvidgning av JO-ämbetet i den riktning
som här föreslås. Jag har alltså
från början varit av den uppfattningen,
att en expansion av JO:s uppsikt när det
gäller övervakandet av lagligheten vore
att rekommendera även på det kommunala
området liksom beträffande förvaltningen
i övrigt. Självfallet röstade jag
också för den utredning, som enhälligt
föreslogs av det sammansatta utskottet
1954.

När frågan i år behandlades i utskottet
föreföll det mig — sedan alla, som
yttrat sig från den majoritetsägande
koalitionen, yrkat avslag — som om
propositionen skulle falla. Det föreföll
mig som om allt hopp, om jag får använda
ett gammalt haveriuttryck, var
ute. I det läget ansåg jag för min del, att
man som alltid i ett dylikt läge skulle
försöka att göra det bästa av situationen.
Jag kastade därför fram riktlinjerna
till den kompromiss, som sedan
blev utskottets utlåtande och bakom
vilket står representanterna för bondeförbundet,
socialdemokraterna samt
från högern undertecknad.

Jag vill här framhålla för kammarens
ärade ledamöter, att de som under detta
stadium av förhandlingarna var mest
intresserade för kompromissen var de
som i dag står såsom reservanter. Möjligen
var herr Gezelius hela tiden litet

tveksam, vilket herr Fast här antytt.
Jag tycker att denna historieskrivning
förtjänar att tas med i sammanhanget.
Sedan presenterades en kompromiss i
två versioner, varav en innehöll herr
Rylanders förslag och en herr Fasts
förslag. Jag måste säga att det inte var
så stor skillnad emellan dem, men naturligtvis
fanns det en viss skillnad.

Nu — sedan en grundlagsändring med
andras röster ändock kan väntas — är
det tydligt att utskottets ärade ordförande,
herr Rylander, inte kommer att
kännas vid detta förslag. Men nog skulle
det ha varit underligt, om utskottets
ordförande presenterat ett förslag med
sitt eget namn utan att han på något sätt
haft delaktighet i detta förslag.

Det föreligger nu, mina damer och
herrar, en liten skillnad mellan den
skrivning, som gick under namnet herr
Rylanders förslag, och utskottets förslag.
Jag skall inte gå in på några detaljer
vid denna sena tidpunkt, men
jag kan inte finna skillnaden så stor,
att den motiverar den klyfta som skenbart
skulle framträda i ställningstagandet
från de olika ledamöternas sida. I
varje fall får jag säga, att jag försökte
och lyckades att bättra på herr Fasts
förslag efter bästa förmåga, och jag tillmötesgicks
i den punkt, där jag uttalade
särskilda önskemål. Jag ansåg
mig under sådana förhållanden inte ha
någon anledning att dra mig tillbaka.
Och jag skall nu be att få framföra ett
par av skälen härför.

Jag har, herr talman, principiellt den
uppfattningen — och jag har efter fattig
förmåga försökt verka för detta i åtskilliga
sammanhang här i riksdagen — att
man framför allt i rättsfrågor men naturligtvis
över huvud taget när det gäller
politik inte bör driva sin egen mening
till det yttersta. Kompromisser
måste sökas. Rättsföreställningarna är
aldrig fullständigt lika, men om vi skall
ha ett rättstillstånd och en rättsnormering
måste vi försöka att så långt som
möjligt kompromissa ihop dessa olika

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 21

121

rättsföreställningar. Och jag skulle tro,
att den s. k. rättsrötestriden, som nu
förts med sådan intensitet under ett par
år här inte minst i denna kammare,
har drivits onödigt till sin spets, därför
att det ibland inte funnits denna
önskan att försöka komma till ett visst
nödvändigt mått av samförstånd med
människor, från vilkas uppfattning ens
egen kan skilja sig. Utan att vara rättshistoriker
skulle jag vilja hålla före, att
den engelska metoden, den praktiska
odoktrinära metoden att lösa rättsproblem
är den som vi bör följa och som
vi i allmänhet i hela vår historia har
följt, medan den vad jag skulle vilja
kalla mer rakknivsvassa franska rättsuppfattningen
inte egentligen har någon
hemortsrätt hos oss.

Låt mig ta ett exempel. För några år
sedan var jag en av dem, som flitigast
motionerade för en besvärsrätt när det
gäller tillsättandet av kommunala tjänstemän.
Jag krävde då i första hand, att
man skulle ha en enhetlig besvärsorganisation,
gärna med deltagande från de
stora personalorganisationerna, för hela
landet. Den Fastska kommunallagsrevisionen
föreslog i stället rätt för kommunerna
att införa en sådan besvärsnämnd
i varje kommun. Jag är inte riktigt säker
på att detta är den bästa lösningen,
men jag har accepterat den och anser
att vi nu skall avvakta erfarenheterna
från denna ordning, eftersom den
kanske ändå i stort sett innebär ett
framsteg.

När det nu särskilt gäller att bedöma
ombudsmännens uppgift vill jag klart
framhålla, att jag naturligtvis inte gör
någon eftergift i princip beträffande
JO:s ■— och MO:s — skyldighet att vaka
över lagarnas efterlevnad inom alla
samhälleliga områden och när det gäller
alla samhällsmyndigheter, både statliga
och kommunala. Vi har redan en
statlig uppsikt över kommunerna genom
JK, men jag finner JO bättre kvalificerad
för denna uppgift — såsom det
också har framhållits av konstitutions -

Justitieombudsmannainstitutionen

utskottets ärade ordförande — emedan
JO är vald av riksdagen och har en
starkare ställning ute i opinionen.

Jag frångår alltså inte på något sätt
detta. Men jag måste säga mig, både när
jag första gången läste detta betänkande
och sedan jag fått del av de motioner
som väckts från kommunalt håll, att förhållandena
är inte exakt desamma beträffande
staten och kommunerna. Först
och främst är besvärsrätten reglerad på
olika sätt när det gäller missnöje med
beslut av statlig myndighet och av kommunal
myndighet. Fn mycket viktig
omständighet är också, att många kommunala
organ är folkvalda, medan JO:s
och MO:s kontroll eljest avser personer
i statsförvaltningen, som utnämnts av
Kungl. Maj:t. Det ligger i sakens natur,
att det är något känsligare att ingripa
emot folkviljan än mot utnämnda personer,
därför att det kan uppstå i varje
fall en liten risk för att en ombudsman
genom ingripande mot kommunala organ
kan komma ut i politiskt biåsväder.
Jag tillmäter inte detta någon avgörande
betydelse, långt därifrån. Tvärtom kanske
den omständigheten att vederbörande
är vald i vissa fall skulle tala för en
ökad kontroll. Men kvar står i alla fall,
att vi här möter olika system och ej
helt kan förutsäga reaktionerna.

Så har vi den kommunala självstyrelsen.
Vi kan inte komma ifrån, att
enligt svensk tradition en självständig
makt är överlämnad åt våra olika slag
av kommuner, medan statsförvaltningen
är på ett liclt annat sätt centraliserad
med riksdagen och regeringen
som högsta organ. Vi kan inte heller
alldeles bortse från möjligheten att om
låt oss säga en person, som är missnöjd
med en barnavårdsnämnds beslut,
har att välja emellan att gå till JO eller
länsstyrelsen, han kanske tror sig få
större uppmärksamhet om han går till
JO — t. ex. i hopp om att få publicitet
i tidningarna för sin sak. Det kan emellertid
framkalla eu kverulans, och det
kan också på grund av att vederböran -

122

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

de väljer fel organ uppstå en rättsförlust
för vederbörande därigenom, att han
inte i tid utnyttjar sin klagorätt hos den
myndighet, som kan upphäva beslutet
eller sätta något annat i stället.

Slutligen, herr talman, måste jag också
i detta sammanhang säga något om
inspektionen. Nu har utskottsordföranden
visserligen sagt, att man inte förutsätter
att JO skall förrätta inspektion i
kommunerna. Men det står att ombudsmannen
bör noggrant övervaka tillämpningen
av lagar och författningar angående
frihetsberövande inom hans verksamhetsområde.
Det finns i varje fall
en allmän bestämmelse om hans rätt till
inspektion på hans tillsynsområde. Jag
tror inte detta medför något ohägn. Det
är dock klart att inspektionsrätten förtjänar
att i detta sammanhang mycket
noga uppmärksammas, eftersom statsmakterna
redan på annat sätt organiserat
inspektion av kommunerna.

Om det nu, herr talman, förhåller sig
så, att man på kommunalt håll misstror
JO, måste det vara bättre att försöka
åstadkomma en lösning om möjligt i
samförstånd med kommunerna än att genomföra
en lösning mot deras vilja. Jag
vill dock betona, att jag anser att riksdagen
inte bör fästa något avgörande
avseende vid vad kommunalförbundets
representanter har uttalat i motioner,
eftersom dessa i hög grad representerar
den som skall kontrolleras. Det är riktigt,
som herr Gezelius säger, att det är
medborgarna, den rättssökande allmänheten
som skall in i bilden och sättas
i centrum. Men eftersom vi har ett år
på oss och ingen tid alltså är förliden,
anser jag att det finns allt skäl att söka
åstadkomma en lösning i samförstånd
och att man skrider till förhandlingar
med de kommunala myndigheterna om
utformningen av den inspektion, som
kan bli behövlig med hänsyn just till
de speciella förhållanden, som den kommunala
självstyrelsen skapar. Jag har
tänkt mig att det bör gå till så, att man
väljer praktiska män på båda sidor, som

genomgår problemkomplex efter problemkomplex,
försöker se saken reellt
och sedan mot denna bakgrund gör de
eventuella förtydliganden eller inskränkningar
i instruktionen, som kan
vara praktiskt behövliga.

Jag vill framhålla, att genom att vi
satt in orden »som regel» i utskottets
utlåtande har enligt min mening mycket
av, för att inte säga allt, vad herrar
Rylander och Gezelius anfört, helt enkelt
fallit. Dessa ord måste ändå tolkas
så, att ingen som begår ett verkligt brott
eller grovt missbrukar sin makt skall
kunna gå fri.

Herr Rylander tog upp själva grundlagsfrågan
och framhöll med mycken
emfas, hur grundlagens strikta tillämpning
skulle ha försämrats enormt på
sista tiden, i varje fall sedan hans studentår.
Det vore alldeles orimligt, menade
han, att instruktionen skulle på
något sätt kunna utformas så att den
innehöll bestämmelser i möjligen något
begränsande riktning. Jag vet
inte om grundlagen, herr Rylander, har
tolkats så oerhört olika 1809—1810 i
jämförelse med nu. Jag skall i denna
sena timme endast anföra ett par exempel,
som visar hur grovt herr Rylander
missbedömer det historiska sammanhanget.
Vi har en bestämmelse i regeringsformen
just om brott och straff,
alltså någonting som liknar detta, nämligen
det straff vartill statsråd kan dömas,
som bryter mot grundlag eller
allmän lag enligt 106 §. Då finns det väl
inte någon möjlighet till en inskränkning,
ty det står i 106 §, att om någon
bryter mot grundlag eller annan lag,
skall han dömas. Men hur står det i ansvarighetslagen?
Jo, där uppräknas
blott vissa brott mot regeringsformen,
men där talas det inte ens om brott
mot allmän lag. Slutligen finns en paragraf
— jag har texten här och kan
läsa upp den, om herr Rylander misstror
mig — som säger, att skulle vederbörande
bryta mot andra paragrafer i
grundlagen, skall 107 § tillämpas, alltså

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

123

den politiska ansvarigheten utan riksrätt
och straff.

Ett annat exempel! Det finns intet
förbud i den svenska regeringsformen,
sådan den varit formulerad sedan 1809,
för JO att granska statsråden. Han skall
emellertid i ett fall medverka vid denna
granskning, nämligen om han får
konstitutionsutskottets uppgift att anställa
åtal mot regeringsledamot. Men i
övrigt har ju ombudsmännen avhållit
sig från att ingripa mot statsråd, i motsats
till vad som gällt den finske ombudsmannen.
Det visar, att det finns
möjlighet att göra en begränsning. I
varje fall kan herr Rylander inte åberopa
grundlagen som något stöd i detta
sammanhang.

Det var i alla fall intressant att höra,
att med nästan samma passion, som herr
Rylander i dag betecknar reglerande
stadganden i instruktionen som grundlagsbrott,
anvisade han just denna väg
i utskottet såsom en framkomlig möjlighet.
Detta gör att mitt förtroende för
herr Rylanders grundlagstolkning just i
dag måste något försvagas.

Man har sagt, att erfarenheterna från
Finland skulle visa, att det mycket väl
går att lägga in en obegränsad kontroll
från JO:s sida över kommunerna. Jag
har gått igenom den finske justitieombudsmannens
berättelse, som ju även
finns i svensk version. Det framgår inte
exakt hur många klagomål som kommit
in från kommunerna, men de måste
vara mycket få, eftersom hela antalet
klagomål är omkring 1 000 och åtminstone
900 gäller namngivna statliga myndigheter.
Men i denna stora berättelse
finns det bara ett enda kommunalt mål
kommenterat, och det är ett mål, som
enligt svensk rätt lämpligast skulle avgöras
av regeringsrätten, eftersom det
gäller kommunala befattningshavares
förhandlingsrätt.

Sedan kommer frågan om det fulla
ämbetsansvaret. Jag vill säga precis som
herr Fast, att jag blev mycket förvånad
när jag läste utskottets utlåtande och

Justitieombudsmannainstitutionen

fann, att den enighet som rått i utskottet
om att man endast skulle inskriva
det fulla ämbetsansvaret, inte längre
fanns kvar i reservationen. Plötsligt kom
det tydligen in någonting i reservationen,
som mig veterligt inte alls varit
föremål för yrkande i utskottet. Alldeles
oavsett att frågan är ganska liten, tycker
jag detta är ett skönhetsfel. De som har
detta begränsade tjänsteansvar är ju
riksdagen och kommunala representationer,
och det begränsade ämbetsansvaret
gäller mutor och indiskretionsbrott.
Åtal kan väckas av allmän åklagare,
och herr Rylander har därför med
styrka framhållit, att frågan i och för
sig inte har någon större betydelse. Det
finns all trygghet för behövliga åtal i
detta fall. Genom att man här tagit in
det fulla ämbetsansvaret, blir emellertid
även riksdagen underställd JO:s
kontroll. I och för sig är det naturligtvis
ingen som fruktar denna kontroll
från JO:s sida över riksdagen, men är
det någon som verkligen anser det
lämpligt att det organ, som väljer JO,
i sin tur skall kunna åtalas av samma
JO? Det är inte heller bara fråga om
åtal; JO har ju också rätt till erinran.
JO skulle alltså kunna ge sina huvudmän
olika erinringar om hur de bör
förhålla sig. Det rätta vore väl att de
vanliga åklagarna med riksåklagaren
i spetsen handhade denna uppgift, som
— det får vi hoppas — inte skall bli
särskilt betungande. Som en parallell
må nämnas att den av Konungen utnämnde
JK ej kan åtala statsråd. Jag
kan inte finna annat än att det är ett
brott mot svenska lagstiftningsprinciper,
om man skulle ge JO rätt att åtala
den myndighet, som både väljer JO,
kontrollerar JO och kan avsätta JO,
detta så mycket mer som det inte föreligger
något praktiskt behov av en sådan
bestämmelse.

Herr talman! Jag vill sluta med att
understryka, att jag inte har frångått
den uppfattningen, att lagarnas efterlevnad
skall handhas av JO vare sig

124

Nr 21

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieoni budsman nainstitutionen

det gäller staten eller kommunerna. Jag
har emellertid ansett, att denna fråga
förtjänar en förnyad och litet grundligare
utredning just när det gäller kommunerna.
Personligen tror jag på den
goda viljan hos kommunalmännen, särskilt
efter de anföranden som i utskottet
och här i kammaren hållits av en så
framskjuten kommunalman som herr
Fast. Men i valet mellan allt eller intet,
där intet skulle ha segrat, har jag föredragit
att försöka få så mycket som
möjligt. Jag tror att vi, som intagit denna
ståndpunkt, gör rättssäkerheten i
vårt land en större tjänst än man gör
genom att kräva allt, utan att vilja lyssna
till de olika motiv och synpunkter
från den kommunala självstyrelsens företrädare,
som kan anföras när det gäller
denna mycket invecklade fråga.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att i
en kort replik bemöta en del av vad
herr Håstad här sagt.

Först vill jag säga, att jag inte förstår
att herr Håstad kunde finna det
överraskande, att reservanterna reserverat
sig i fråga om det begränsade ansvaret.
Det tillkännagavs i utskottet -—
herr Håstad måtte ha sovit när det skedde.
Yi sade ju att när det inte gick
att skriva ihop sig, så valde vi att gå
på propositionen i dess helhet. Jag vill
alltså frita mig från att ha underlåtit
något i detta avseende.

Jag vill emellertid inte alls dra mig
undan ansvaret för att ha gjort ett försök
till ett slags hopskrivning, som dock
icke överensstämde med det förslag,
som herr Håstad påstod sig ha bättrat
på — ett mycket tvivelaktigt uttryck!
— utan som innefattade en mycket väsentlig
ändring, som skulle ha gjort att
det skett en mycket liten inskränkning
av området för JO:s tillsyn. Klagorätten
till JO skulle enligt detta förslag inskränkas
till de fall, då ordinarie talemöjlighet
ej längre stod till buds. Det

betyder att temporärt skulle man inte få
klaga hos JO, så länge klagotiden fanns
kvar, och det innebär egentligen inte
någon inskränkning. Det var därför som
jag sade till herr Fast, att jag inte alls
trodde att försöket till hopskrivning
skulle lyckas, utan att det närmast var
fråga om ett slags beredvillighet från
min sida. Jag ville nämligen inte heller,
herr Håstad, driva min mening till
det yttersta — jag är väl också känd
för att försöka kompromissa, kanske
rent av till det yttersta.

Jag blev mycket förvånad, när jag
hörde herr Håstad framhålla att uttrycket
»som regel» skulle tolkas på
det besynnerliga vis som herr Håstad
här gjorde. Han sade, att ingen som
begått ett verkligt brott skall undgå
beivran. Men förstår inte majoriteten,
herr Håstad, att när JO får ett klagomål,
så är inte saken klar därmed? JO måste
bestämma sig, om han skall ta upp det
till behandling eller inte, och det skall
kanske under en längre tid göras undersökningar,
innan JO är färdig att
bedöma, om vederbörande har någon
skuld. Det är verkligen absurt att resonera
på det sätt herr Håstad gör, och
jag beklagar verkligen den JO, som
skall behöva iakttaga ett så vagt uttryck
som detta »som regel» skulle innebära.

Vidare sade herr Håstad, att riksdagens
ombudsman skulle kunna åtala
riksdagen. Nu är det ju mycket tveksamt
om så kan ske; det finns inte någon
praxis att stödja sig på, eftersom
riksdagsmännen i allmänhet varken tar
mutor eller sviker sin tystnadsplikt.
Nog pratas det litet grand om saker som
det inte borde pratas om, men något
riktigt svikande av tystnadsplikt har
inte förekommit och därför har inte saken
varit aktuell.

Men kan det verkligen sägas, att riksdagsmännen
i detta avsende är att betrakta
på samma sätt som kommunala
förtroendemän? De är väl snarare att
betrakta som statstjänstemän, och i så

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Nr 24

125

fall är de inte undantagna JO:s tillsyn.
Vidare fordras det ju enligt 110 §
regeringsformen ett särskilt beslut med
viss majoritet av riksdagen för att en
riksdagsman skall kunna åtalas, och
det finns väl ingen risk för att JO
skulle åtala en riksdagsman utan att
riksdagen har beslutat om åtalet. Det
kan väl då vara ganska likgiltigt vem
som verkställer åtalet, sedan en viss
kammare med s/a majoritet fattat beslut
om att åtala en riksdagsman t. ex. för
svikande av tystnadsplikt.

För min del tror jag inte att denna
sak är mycket att göra väsen av, herr
Håstad.

Jag har bara velat göra dessa små
anmärkningar i anledning av herr Håstads
anförande. Jag kan inte nu mer i
detalj gå in på saken.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls falla
för frestelsen att ingå på några bemötanden
av professor Håstad. I stället
får jag väl ge honom några enskilda
seminarieövningar på dessa punkter.
Herr Håstad gick nämligen alldeles förbi
hela frågan. Han talade fortfarande
om den kommunala besvärsrätten, om
de olika systemen, om den kommunala
självstyrelsen, om frågan ifall en klagande
skall gå till länsstyrelsen i stället
för till JO samt om en JO:s kontroll
över kommunerna. All denna dimbildning,
som först herr Fast och sedan
herr Håstad utvecklat, skymmer bara
den väsentliga frågan, nämligen att man
inte — också med risk att en kverulant
dyker upp — skall hindra dem, som
inte är kverulanter, att gå till JO och
få sina besvär prövade. Det skall för
övrigt också kverulanterna få. En sådan
risk får inte utesluta, att en hederlig
person får JO:s stöd.

Herr Håstad suddar ut det hela genom
att säga, att man då får ompröva saken.
I utskottsmajoritetens yttrande står
emellertid, att ett system skall prövas,

Justi tieombudsmannainstitutionen

som sätter spärrar för beivrandet av
brott, begångna av vissa tjänstemän,
nämligen de kommunala. Man skyddar
sig inte med att påpeka: »Vi har bara
sagt som regel, och sedan får vi företa
en prövning.» Här binder man riksdagen
vid att det skall finnas en spärr för
beivrande av ämbetsbrott, och jag kan
inte, herr talman, med gott samvete ta
detta reaktionära steg till en begränsning
av JO:s tillsyn över olagligheter,
som begås av tjänstemän. Det är naturligt,
att den enskilde rättssökaren skall
få gå till JO, som herr Fast alldeles
riktigt beskrev som »den gode familjefadern»,
som man kan inge en skrivelse
till utan att denna behöver vara formellt
riktig.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror, att det var litet
för lätt argumenterat, att jag sov i
utskottet. Jag var nog ganska verksam
dessa minuter. Sov jag, då sov också
utskottets ärade vice ordförande, ty
herr Fast och jag blev lika förvånade
när vi fick se, att något annat inflöt i
reservationen än vi trodde ha beslutats.
Den frågan är emellertid mycket liten.
Det är dock besynnerligt, att utskottet,
när det gäller ett känsligt rättsavgörande,
skall vara så tveksamt om vad som
är det rätta beslutet.

Jag har suttit som ledamot i första
lagutskottet under herr Rylanders ytterst
angenäma och skickliga ledning i
tre år förut och vet mycket väl, att
han är intresserad för kompromisser.
Men jag tror, att både herr Rylander
och herr Gezelius just i denna fråga
har varit ivriga för att hundraprocentigt
föra sitt eget betänkande igenom
utan några ändringar. I varje fall har
jag aldrig sett herr Rylander så litet
kompromissvillig som under de sista
dagarna i utskottet. Under de första
dagarna, när frågan diskuterades och
det hela såg ut att hjälplöst falla, uttryckte
han däremot kompromissvilja

126 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

men blott tills propositionen tryggats
av andra.

Slutligen vill jag beröra frågan om
hur uttrycket »som regel» skall tolkas.
Min uppfattning kan kanske tillmätas
en viss betydelse, eftersom det var jag
som påfordrade detta tillägg. Det står i
utlåtandet: »Sålunda bör ... klagomål
som regel icke upptagas då möjlighet
att hos statlig myndighet överklaga
kommunal myndighets beslut ej utnyttjats.
» Skulle ett flagrant brott ha
begåtts, då gäller uttrycket »som regel»,
och då skall enligt min mening JO
kunna ingripa. Är det däremot fråga
om en liten obetydlig förseelse, som
inte gärna kan föranleda något åtal,
tycker jag, att JO bara skall säga: »Ni
skall klaga hos länsstyrelsen, innan denna
fråga går vidare till mig.» Så enkelt
är det med saken. Jag kan inte se, att
rättssäkerheten på något sätt skulle
förlora härpå. Allt patetiskt tal om faran
för medborgarnas rättssäkerhet faller
därför till marken.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Att i denna riksdagens
näst sista timme begära ordet är nästan
vad som nyss omnämndes, nämligen ett
brott mot tystnadsplikten. Jag har ändå
ansett det vara min skyldighet att med
några ord ange regeringens ståndpunkt
till denna fråga.

Justitieombudsmannen är ju tillsatt
av riksdagen, och när det gäller att bestämma
vad riksdagens egna organ skall
göra anser jag, att regeringen i princip
inte bör ha samma delaktighet som när
det gäller vanliga lagstiftningsärenden.
Här har nu för två år sedan ett enhälligt
sammansatt konstitutions- och första
lagutskott begärt en utredning om JOinstitutionen.
Därvid nämndes såsom

något, som särskilt borde undersökas,
frågan om JO:s ställning till de kommunala
myndigheterna. Med anledning av
den riksdagsskrivelse som följde på utlåtandet,
tillkallade jag en parlamentarisk
utredning, bestående av företrädare
för alla de fyra stora politiska partierna.
Denna kommitté kom enhälligt
fram till ungefär det förslag, som innefattas
i propositionen.

I viss mån har regeringen sett detta
som en effektuering av en riksdagens
beställning. Jag vill dock inte förneka
— fastän jag menar, att man i princip
bör se så på frågan, när det gäller ett
riksdagens eget organ — att jag ändå,
liksom mina kolleger i regeringen, har
ansett att vi borde bilda oss en saklig
åsikt om det föreliggande ärendet. Därvid
har jag kommit till den uppfattning,
som redovisas i propositionen och som
överensstämmer med reservanternas.

Denna ståndpunkt har jag inte kommit
att inta i första hand därför, att det
skulle föreligga ett starkt behov att inskrida
mot olagligheter i kommunerna.
Det är väl ingen, som inbillar sig, att så
är förhållandet. Visserligen kom den
här framställningen till under den allmänna
rättsrötedebatten, men det har
väl så småningom blivit klart vilka våldsamma
överdrifter och ovederhäftigheter
som kom med i diskussionen om
den s. k. rättsrötan.

Jag kan bara jämföra med hur det
förhåller sig på det statliga området. De
allra flesta av våra statliga domare och
ämbetsmän är hederliga och samvetsgranna
tjänstemän som gör sin plikt,
men inte förty anser vi, att det är riktigt
och rätt att det utövas kontroll över
dem, t. o. m. en dubbel kontroll från
riksdagens JO och från kungens JK. Det
är alltså inte för att det skulle föreligga
något större behov av denna kontroll,
som regeringen ansåg att man borde
lägga fram förslaget, utan det har skett
av principiella skäl. Kommunernas uppgifter
har under senare år blivit myc -

Onsdagen den 30 maj 1950 em.

Nr 24

127

ket utvidgade. Det är ofta en smaksak,
ifall en uppgift läggs på ett statligt organ
eller på ett kommunalt organ. Det
är inte bara i fråga om de administrativa
frihetsberövandena utan också på
en rad andra fält, som kommunerna har
rätt att fatta beslut, som kan vara mycket
ingripande för de enskilda medborgarna.

Därför tror jag att när riksdagen har
en kontroll över den ena stora grenen
av den offentliga förvaltningen — den
statliga — så är det principiellt befogat
att man utsträcker den kontrollen
att även avse den kommunala grenen.

Mot det principiella skälet för att utvidga
JO:s verksamhetsområde måste
man ju väga den risk, som här har omtalats
och som man inte får negligera,
nämligen att en sådan kontroll skulle
kunna skada den kommunala självstyrelsen.
Talet om den kommunala självstyrelsens
dyrbarhet är ju inte bara
en vacker fras, som man tar fram vid
högtidliga tillfällen. Man kan nog vara
överens om att den kommunala självstyrelsen
faktiskt utgör en av grundvalarna
för vår svenska demokrati. Man
får ett livligt intryck av det stora värde
som ligger i denna, när man resonerar
med utländska iakttagare och gör jämförelser
med förhållandena utomlands.
Det är en utomordentligt viktig sak att
slå vakt om vår kommunala självstyrelse.

För min del har jag vid övervägandet
av skälen för och emot, trots det höga
pris jag sätter på den kommunala självstyrelsen,
ansett, att omsorgen därom
inte borde hindra att man utsträckte
JO:s befogenheter. Detta beror på det
förhållande som jag redovisar i propositionen,
nämligen arten av den funktion,
som JO skulle få på det kommunala
området. Det skulle inte ankomma
på JO att granska lämpligheten av
diskretionära avgöranden. När en kommunal
instans sagt, att det är lämpligare
att göra si än att göra så, så skulle

Justi tieombudsmannainstitutionen

en sådan skälighetsprövning inte falla
under JO:s kontroll. JO skulle i stället
granska om de kommunala organens
beslut och övriga åtgöranden stode i
överensstämmelse med lag och författning.
Ibland kan naturligtvis den gränsen
vara flytande, men detta är dock
principen. Med hänsyn till detta har
jag trott, att det inte behövde bli några
egentliga risker för den kommunala
självstyrelsen.

Alldeles kan man väl inte bortse från
den där skandaliseringslusten, som man
här talat om. Det är klart, att det kan
bli ett otrevligt tillhygge i en politisk
kamp att man gör en JO-anmälan —
kanske alldeles obefogat — och får den
stort uppslagen i tidningarna, medan
JO:s avskrivande av ärendet — kanske
rätt lång tid efteråt —• får en petitnotis.
Den risken får väl dock alla vi som arbetar
i allmän tjänst ta, risken av att
illvilliga och kanske t. o. m. rent lögnaktiga
angrepp kan bli uppslagna i
pressen. Det får vi väl finna oss i. Jag
tror alltså, att inte heller detta får bli
avgörande, då man eljest av principiella
skäl funnit det riktigt, som jag här
försökt visa, att utvidga JO:s kompetens
till det kommunala området.

Så ungefär har jag sett på problemen,
och det är dessa synpunkter som har
gjort, att jag kom till det resultat, som
har avsatt spår i propositionen. Jag
ville gärna nu, eftersom diskussionen
blivit så livlig, utveckla min ståndpunkt.

Jag skulle till slut vilja konuna tillbaka
till det jag sade i början, att det
här gäller ett riksdagens eget organ och
att riksdagen därför i mera eminent
grad än eljest ensam bör ta ansvaret för
hur verksamhetsområdet avgränsas för
dess egen ombudsman. Om nu riksdagen
skulle följa majoriteten, uppstår naturligtvis
ett problem om hur instruktionen
skall avfattas, .lag har inte kunnat
penetrera detta problem ordentligt,
men jag vill inte dölja att jag anser, att
del kan bli vissa svårigheter att klara

128

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Justitieombudsmannainstitutionen

det. Men önskar riksdagen få en instruktion
utarbetad efter de allmänna
riktlinjer, som här är angivna, är det
givetvis regeringens skyldighet att söka
efterkomma riksdagens önskemål på
denna punkt.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag har med intresse
följt denna debatt för att försöka få
klarhet i vad det finns i Kungl. Maj :ts
förslag, som skulle inkräkta på den
kommunala självstyrelsen. Jag vill understryka
behovet av att slå vakt om
denna, och jag instämmer helt i herr
Fasts uppfattning, att de statliga myndigheterna
fått för mycket att säga till
om i den kommunala förvaltningen.
Denna debatt har dock inte övertygat
mig om att JO:s utökade befogenheter
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag på
något sätt skulle inkräkta på den kommunala
självstyrelsen.

Jag blev förvånad över herr Håstads
anförande här nyss. Det verkade som
om han menade, att det var en skillnad,
om ett beslut fattades mot gällande lag
av en kommunal förtroendeman eller
av en tjänsteman. Jag kan inte finna att
det föreligger någon principiell skillnad
i det fallet.

Det verkar egendomligt, om vi kommunala
förtroendemän i riksdagen skall
vara så ängsliga för att våra åtgärder
i egenskap av kommunala förtroendemän
underställs JO:s granskning. Jag
tycker det är rätt självklart, att våra
åtgärders laglighet bör kunna granskas
av riksdagens valde förtroendeman.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte delta i
argumenteringen i denna fråga. Mitt
namn står på reservationen men reservanternas
synpunkter har redan förts
fram. Det finns därför ingen anledning
för mig att vid denna tidpunkt upp -

repa dessa eller möjligen ge en personlig
version av dem.

Jag vill bara säga några ord om den
lilla tvist, som kommit upp om vad
som förekommit i utskottet. Herr Håstad
och herr Fast säger sig vara överraskade
över att reservanternas förslag
helt följer Kungl. Maj:ts. Jag ber att få
omvittna, att häradshövding Alexanderson
vid sista sammanträdet yrkade bifall
till propositionen i oförändrad form.
Jag har mycket klart minne också av
själva förloppet i utskottet. Det bestyrks
också av protokollet. Därest herr Håstad
och herr Fast inte uppfattade vad
som skedde, ändrar detta ingenting i
själva faktum.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner dels på att utskottets
förslag till lydelse av § 96 regeringsformen
måtte antagas såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling dels
ock på förkastande av detta förslag; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
framlagda förslaget till lydelse av § 96
regeringsformen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
nämnda förslag.

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Nr 24

129

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander hegärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 66 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit utskottets förslag till lydelse av
paragrafen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på att kammaren måtte med
bifall till den med 2) betecknade reservationen
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga det i
propositionen framlagda förslaget till
lydelse av § 96 regeringsformen dels
ock på förkastande av nu nämnda förslag;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sköldin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antager det i reservationen vid
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets förenade utlåtande framlagda
förslaget till lydelse av § 96 regeringsformen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 88 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

Kammaren hade alltså förkastat ifrågavarande
förslag.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om §§ 99—101 regeringsformen propositioner
dels på antagande av utskottets
förslag såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling dels ock på förkastande
av detta förslag; och beslöt kammaren
antaga förslaget.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag
därå; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 5

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av 6 § riksdagsordningen
jämte i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 9 maj 1956 hänvisat en av
Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition,
nr 177, vari Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 27
april 1956, till riksdagens prövning i
grundlagsenlig ordning framlagt förslag
till ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom.
riksdagsordningen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt, till utskottet
hänvisad motion 11:794 av herr
Håstad, vari hemställts om avslag å propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till propositionen nr 177 och
med avslag å motionen 11:794, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
ville antaga följande

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 24

130 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

Förslag

till

ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola
till ett antal av etthundrafemtio väljas
av landstingen och stadsfullmäktige i de
städer, som ej deltaga i landsting. Valet
gäller för en tid av åtta år, räknade
från januari månads början året näst
efter det, under vilket valet skett.

4. Därest det---en riksdagsman.

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola
till antalet vara etthundrafemtio eller
det högre tal, som föranledes av stadgandet
i 4 mom. andra stycket. De skola
väljas av landstingen och stadsfullmäktige
i de städer, som ej deltaga i landsting.
Valet gäller för en tid av åtta år,
räknade från januari månads början
året näst efter det, under vilket valet
skett.

4. Därest det---en riksdagsman.

Uppgår det antal riksdagsmän, som
enligt 3 mom. och första stycket i detta
moment bör utses i en valkrets, icke till
fem, skall antalet ökas till fem.

Övergångsstadgande

Det skall ankomma på Konungen att
i de bestämmelser som för löpande tioårsperiod
meddelats med tillämpning
av 6 § 5 mom. vidtaga den jämkning
som föranledes av den nya lydelsen av
4 mom. samma paragraf.

Reservation hade avgivits av herrar
Englund, Weiland, Håstad och Hammar,
som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD (h) :

Herr talman! Endast några korta
ord.

I fjol avlämnade konstitutionsutskottet
en skrivelse där man begärde en reglering
av mandatantalet för Bohuslän
sedan folkmängden i denna länsdel nu
har sjunkit, antingen genom en överflyttning
av Bohuslän till en annan
valkrets, eller genom tilldelning av ett
garantimandat åt Bohuslän. Jag vill

framhålla, att jag som ledamot av konstitutionsutskottet
inte deltog i dess beslut
av förra året. Jag var förhindrad.
Hade jag inte varit detta skulle jag
ha röstat emot förslaget.

Nu vill jag här med hänvisning till
reservationen och till den motion, som
jag väckt endast framhålla, att en reglering
av mandatantalet i en viss valkrets
under löpande valperiod såvitt
jag känner är någonting alldeles unikt
i vår konstitutionella historia. Jag kan
inte tänka mig att någonting liknande
har inträffat sedan 1867. Detta är första
gången som man ger sig in på någonting,
som jag måste beteckna såsom
principiellt vådligt.

Här gäller det visserligen bara ett
mandat, men har man en gång skapat
ett prejudikat, vad är det då som hind -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 131

rar att man fortsätter? Och här kan
man ju exakt räkna ut vilket läger som
kommer att vinna på den föreslagna
ändringen.

Vidare är det, herr talman, enligt
min mening en oändlig skillnad mellan
det nu föreslagna mandatet och de garantimandat,
som år 1953 för andrakammarval
tillförsäkrades de län vilka
eljest inte skulle få mer än fyra mandat.
Dessa län är ju numera berättigade
till fem mandat och Jämtlands län blir
det första som kommer att dra fördel
av detta garantisystem. Denna garantirepresentation
är enligt min mening en
objektiv representation, d. v. s. uteslutande
baserad på folkmängden. Den är
förklarlig med hänsyn till att man,
framför allt på grund av bestämmelserna
om bostadsband, ansett att andra
kammaren skall utgöra en allsidigt differentierad
representation av opinionerna
i de olika länen. I det ärende som
vi nu behandlar är det däremot inte
alls fråga om någon objektiv grund
för mandattilldelningen. Här tilldelar
man en del av ett län fem mandat, medan
en mängd hela län, som är förenade
med andra län i valkretsar — exempelvis
Gotlands län, Uppsala län, Blekinge
län och Jämtlands län — alls
inte har någon sådan garantirepresentation.
Det vore väl ur representationssynpunkt
oändligt mycket viktigare att
garantera dessa län vissa mandat än att
garantera denna del av Göteborgs och
Bohus län fem mandat, samtidigt som
Göteborgs stad är berättigad till åtta
mandat.

Det finns vidare andra möjligheter
till lösning av detta problem för Bohuslän,
nämligen genom valkretsomreglering.
Man kan antingen sammanföra
Bohuslän med Göteborgs stad och alltså
låta länet enhetligt bilda en valkrets eller
också, om man vill låta västkusten
hålla ihop, bilda en valkrets av den nuvarande
Bohuslänsdelen och Hallands
län, medan man sammanför Blekinge
län med Kronobergs län och låter Kris -

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

tianstads län bilda egen valkrets. Det
finns alltså flera tänkbara möjligheter.

Emellertid har jag i motionen med
hänsyn till den pågående förstakammarutredningen
avstått ifrån att ifrågasätta,
att man nu skulle alternativt göra
en grundlagsändring, som skulle möjliggöra
en sådan omfördelning. Utredningens
resultat bör först avvaktas.

Hur liten denna fråga än är, så
anser jag den i varje fall principiellt
vara en av de mest betänkliga som har
förekommit, och jag har svårt att egentligen
finna någon annan förklaringsgrund
-— förutom konstitutionsutskottets
hastiga mod i fjol — än den välvilja,
som statsrådet uppenbarligen hyser
för Bohuslän med hänsyn till deij
gamla personliga förbindelsen med länet
och ledamotskapet i Bohusläns gille.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på den föreliggande propositionen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill inte tvista
med herr Håstad angående hans genealogiska
funderingar och deras sammanhang
med denna proposition utan lämnar
dem åt deras värde.

Jag vill bara framhålla att vi mycket
väl vet, att enligt nu gällande regler
skall Bohusläns landsting för nästa förstakammarval,
som äger rum 1957,
egentligen bara få utse fyra ledamöter
av första kammaren. Denna proposition
har kommit till för att råda bot på detta
förhållande, som inte står i god överensstämmelse
med de principer, som
ligger till grund för gällande författningsbestämmelser
på området. Vi vet
också, att propositionens framläggande
bottnar i en av samtliga partier understödd
motion i frågan vid fjolårets
riksdag. I anledning av denna motion
begärde riksdagen i fjol, att Kung],
Maj :t skulle till årets riksdag utreda
och framlägga förslag till sådana ändringar
i gällande författningsbestämmelser,
att ingen förstakammarvalkrets

132

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 195G em.

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

komme att utse mindre än fem ledamöter,
såsom nu också föreslagits i propositionen.

Det hade visserligen teoretiskt funnits
en annan möjlighet att tillgodose
riksdagens i fjol uttalade önskan, nämligen
genom en ändring av gällande
valkretsindelning till första kammaren,
men den utredning som företagits i departementet
har visat, att detta är en
mycket komplicerad väg. Ett övervägande
av en sådan lösning, om man
över huvud taget skall reflektera därpå,
bör ske först i samband med reglering
av förstakammarproblemet i dess
helhet.

Herr Håstad talade också om att man
skulle ha kunnat rekommendera bohuslänningarna
en sammanslagning med
Göteborgs stad. Det strider alldeles mot
de principer vi har uppställt vid skapandet
av de nya landstingsvalkretsarna,
där vi så långt det är görligt försöker
skilja storstäder från den rena
landsbygden. Bohuslänningarna skulle
nog heller inte vara vidare trakterade
av att i detta fall bli uppslukade av Göteborgs
stad.

Om en förändring däremot skall ske
I samband med en reglering av förstakammarproblemet
i dess helhet, måste
det påpekas, att denna reglering är en
betydligt större fråga, och den ligger
för närvarande på författningsutredningens
bord. Därför bör riksdagens i
fjol uttalade uppfattning i denna fråga
enligt vår mening effektueras på det
sätt som Kungl. Maj :t har föreslagit.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande åberopade ett skäl,
nämligen att samtliga ledamöter på bohusbänken,
oberoende av partier, i en
motion i fjol föreslagit denna ändring
av mandattalet till fem. Ja, är det något
skäl för konstitutionsutskottet? På

vilken bänk skulle man inte kunna mobilisera
alla ledamöter för en begäran
om flera mandat? Det är konstitutionsutskottets
sak att tillse att principer
upprätthålles och att speciella önskningar
från en viss länsbänk bedömes
i enlighet därmed. Följaktligen underkänner
jag fullständigt bärigheten hos
detta argument.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande
använde ett uttryck, som föreföll
mig litet högtidligt i detta sammanhang:
han kallade det regeringsförslag
som avlämnats för en utredning. Vad
är det som har utretts? Jag kan inte se
att det förekommer någonting som konstitutionsutskottet
inte hade kunnat säga
lika bra i fjol. Ingenting har kommit
fram som inte vilken ledamot som helst
av konstitutionsutskottet borde ha kunnat
säga på rak arm 1955. Jag tror inte
att det här gått att utreda mycket mer
än som skett, men detta lilla förtjänar
inte att kallas en utredning. Där framförs
inga skäl utan göres bara ett konstaterande,
att om man går den ena vägen
blir det på ett sätt, och går man
den andra vägen blir det på ett annat
sätt. När förstakammarvalet skall anordnas
i Göteborgs och Bohus läns två
kretsar visste konstitutionsutskottet
redan i fjol.

Det är kanske litet sent under riksdagen
att nu få en grundlagsfråga
grundligt dryftad. Den skall emellertid
behandlas två gånger. Jag kommer därför
inte att begära votering i kväll, utan
återkommer nästa år, om jag blir omvald.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Att jag nämnde att det
var en samling från alla partier i Bohuslän
berodde på att jag ville vederlägga
herr Håstads påstående, att detta
speciella fall var så upprörande, där
man »kunde exakt räkna ut hela resultatet»,
som han bokstavligen sade. Detta
är egendomligt, ty inom utskottet har

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 21

133

herr Håstad sagt, att det inte alls är
säkert att bondeförbundet får mandatet,
utan att högern kanhända får det.
Det är riktigt, men det ligger inte alls
sådana spekulationer bakom, vilket parti
som skall få mandatet. Det framgår
också av att det är en allmän samling
över partierna i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner,

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående förhyrning
samt reparation och inredning
av vissa lokaler för riksbanken, och

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontorets framställning om
pension för städerskorna vid riksdagshuset
Beda Andersson och Ester Johansson;
samt

första lagutskottets utlåtande, nr 35,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en den 22
mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter
på del industriella rättsskyddets
område, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 7

Lika lön för män och kvinnor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om ratificering av Internationella

Lika lön för män och kvinnor

arbetsorganisationens konvention angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
356 i första kammaren av fru Gärde
Widemar in. fl. samt ur 270 i andra
kammaren av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
uttala, att Sverige skall ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 av år 1951 om lika lön
och åtföljande rekommendation nr 90
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
denna mening till känna».

Med den i motionerna berörda konventionen
avsågs en vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1951 antagen konvention (nr
100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Med
den i motionerna berörda rekommendationen
avsågs en vid sagda konferens
antagen rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 356 och II: 270, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Hamrin-Thorell,
fröken Höjer och fröken W etterström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Den motion som andra
lagutskottet här har haft att behandla
utmynnar i en framställning, att Sverige
måtte ratificera Internationella arbetsorganisationens
konvention som
gäller lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

Motionärerna, till vilka också jag hör,
menar att vårt lands medlemskap i Förenta
Nationerna och i Internationella

134 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

arbetsorganisationen borde förplikta
oss att inom vårt land omsätta stadgorna
i praktiken. När regeringen år 1952
framlade en proposition i denna fråga,
framförde departementschefen bl. a.
som skäl för ett avslag på förslaget om
ratificering att frågan, då det gällde
lönesättningen för de statsanställda,
borde få anstå till dess att likalönskommittén
vore färdig med sitt arbete. Det
skälet, herr talman, finns inte längre,
då betänkandet framlades 1953, men
tyvärr har detta sedan dess fått vila.

Denna konvention är väl i likhet med
de flesta konventioner både lösligt och
vagt skriven och lämnar därför möjlighet
till olika tolkningar.

Vi motionärer är en smula förbluffade
över den tydning med vittgående
konsekvenser, som utskottet nu inlägger
i konventionens lydelse. Givetvis vill
inte vi medverka till en ratificering för
Sveriges del, om det nu skulle innebära
dels att statsmakterna omedelbart och i
ett sammanhang skulle bestämma att
likalönsprincipen totalt genomföres och
dels att staten skulle påverka arbetsmarknadens
parter vid löneförhandlingar.
Vad staten beträffar kan jag
inte förstå annat än att man mycket väl
kunde i etapper eliminera de påvisbara
olägenheter som lönesättningen för
kvinnor i många avseenden inrymmer.

I och med behörighetslagens tillkomst
1925 — i varje fall sedan spärrbestämmelsen
att kvinnor inte gavs rätt till
sista ålderstillägget borttogs för statsanställda
1939 — har väl i alla fall de
facto principen om lika lön i samma
befattning genomförts. Jag skall inte alls
gå in på de många avvikelser från denna
princip som vårt statliga lönesystem
innehåller, men jag tror att även de
som är kritiskt inställda måste, om de
vill vara ärliga, erkänna att det är så.

När det gäller den privata sektorn,
där utskottet menat att en ratificering
skulle betyda att staten ingrepe på arbetsmarknaden,
kan väl i det inte gärna
inläggas någon annan betydelse än att

statens lönesättning på sätt och vis då
skulle bli normgivande. Något annat ingrepp
kan det väl inte bli fråga om, och
det vore väl inte något fel i och för sig.

Jag har som sagt inte kunnat se alla
de lurande faror, som utskottet påvisar.
Emellertid har jag, fastän med mycket
stor tvekan, böjt mig för den tolkning
som givits åt konventionen. Men det
utesluter inte, herr talman, att jag önskat
en mera positiv skrivning, och det
är anledningen till min blanka reservation.

Nu säger utskottet, att man anser att
motionen inte berör frågan om en höjning
av kvinnornas löner och att därför
den saken liksom skulle ligga vid sidan
av vad utskottet nu haft att ta ställning
till. Utskottet uttalar emellertid »sin tillfredsställelse
över att arbetsmarknadens
parter visat ett positivt intresse
för genomförandet av förbättringar samt
att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas
löner i förhållande till männens
alltmer minskat». Ja, det är visserligen
sant att löneklyftan mellan manlig och
kvinnlig lönesättning på arbetsmarknaden
har minskat en smula. Men här
är det inte bara fråga om eftersläpning,
det är fråga om mycket annat.

Det är väl gott och väl att man hyser
den meningen att det finns »anledning
antaga, att utvecklingen på lönemarknaden
även i fortsättningen skall gå i
en för kvinnorna gynnsam riktning».
Men det är till intet förpliktande, det
är en önskedröm helt enkelt.

Det hade säkerligen fört frågan framåt
om utskottet vad staten beträffar
klart hade uttalat som ett önskemål, att
likalönsutredningens betänkande bleve
föremål för behandling med sikte på
att steg för steg förverkliga likalönens
princip i praktiskt handlande.

Jag tillåter mig fråga som jag gjorde
i utskottet: Hur skall egentligen Sveriges
ombud i Internationella arbetsorganisationen
kunna åstadkomma ett framgångsrikt
resultat i arbetet för lika rättigheter
för män och kvinnor, vilket ju

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

135

Förenta Nationernas stadga innehåller,
om hon inte har sitt lands stöd bakom
sig i form av en ratificering av den
konvention det här gäller? Vidare frågar
jag: När skall egentligen denna konvention
kunna tänkas bli ratificerad av
Sverige, om den nu ges den bindande
och till sina verkningar så vådliga tolkning,
speciellt när det gäller den privata
arbetsmarknaden, som man från
utskottets sida inlägger i den?

Herr talman! Jag har här i all korthet
velat ge till känna min uppfattning,
och jag skulle vilja sluta med en enträgen
vädjan till Kungl. Maj:t dels att
ingående undersöka möjligheterna att
ratificera konventionen och dels att
uppta till behandling likalönsutredningens
betänkande, som alltför länge har
fått vila i en skrivbordslåda. Det är inte
nog, tycker jag, att man så där i stort
och allmänt godtar en princip, den är
också då moraliskt förpliktande. Lika
lön för män och kvinnor för likvärdig
arbetsuppgift borde vara en självklar
sak. Det är ett svagt skäl, såsom jag ser
det, mot ett genomförande på det statliga
området att som utskottet gör hänvisa
till kostnaderna. Det innebär med
andra ord att ju större orättvisan är
och följaktligen ju större kostnader som
en rättelse skulle dra med sig, desto
större anledning skulle det finnas att
denna orättvisa skulle bestå.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Skall ni göra kvinnosak
av likalönen, frågade en man mig i går.
Personligen är jag djupt övertygad om
att varje fråga som behandlas och varje
beslut som fattas i det här huset har
betydelse för oss alla oberoende av kön.
Varje beslut har betydelse för alla genom
den effekt det får och varigenom
det blir en samhällsfråga.

Men det är väl mindre likalönen som
princip som vi nu skall diskutera än
huruvida Sverige skall ratificera konventionen
angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika viirde.

Lika lön för män och kvinnor

Utskottet förklarar att enighet torde
råda därom, att strävandena att förbättra
kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
bör främjas och att åtgärder av
olika slag i sådant syfte är erforderliga.
Men utskottet hemställer att riksdagen
måtte avslå de motioner som yrkar på
denna ratificering av den anledningen,
att detta skulle innebära ett frångående
av den hittills allmänt godtagna principen
om rätt för arbetsmarknadens parter
att utan påverkan från statsmakterna
genom fria avtalsförhandlingar träffa
överenskommelse om löneförhållandena.

Motionärerna har inte tytt konventionen
på samma sätt som utskottet. Vi
har tytt den så att det sätt, på vilket
staten förverkligar likalönsprincipen,
som ju är godtagen på det statliga området,
blir normerande för kvinnornas
förhållande på arbetsmarknaden. Det är
således samma avsikt som kommit fram
hos oss som den utskottet deklarerar,
men ställningstagandet har blivit ett
helt annat.

Herr talman! Jag skall inte här fördjupa
mig i principen. Jag vill bara säga
några ord om en sak, som utskottet
självt tagit upp i sitt utlåtande, nämligen
hur likalönen, som, jag fastslår det
ännu en gång, är godtagen på det statliga
området, tillämpas i verkligheten.
Utskottet anför att skulle den genomföras
enbart på det statliga området,
skulle det betyda en kostnadsökning för
staten med 51 miljoner. Skulle den genomföras
jämväl beträffande de kommunala
tjänsterna, så skulle miljonerna
sliga till 144. Detta enligt eu utredning
1953. Följaktligen skulle miljonerna ytterligare
ökas, om man räknar med förhållandena
nu, och då har man ändå
inte inräknat pensioner och ersättning
för övertidsarbete m. m. Detta bevisar
väl bättre än något annat att den godtagna
principen icke tillämpas.

I detta sammanhang kommer alltid
fram — och det är ganska självfallet,
att det måste göra det — ett konstaterande
av kvinnornas frånvarofrekvens.

136 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

Det är riktigt att det finns en högre
frånvarofrekvens hos kvinnorna än hos
männen, men är det riktigt att de kvinnor,
som icke har denna frånvarofrekvens,
skall bära kostnaderna för
dem som har den höga bortavaron? Jag
vill citera vad likalönsbetänkandet säger
i fråga om detta. Där heter det: »individens
rätt skall ej göras beroende av
den genomsnittliga prestationen för ett
visst kön».

Vi har ju rensat bort, eller rättare sagt
likalönskommittén har rensat bort prestationsprincipen,
och således skall den
inte hänga med på sätt som sker vid
denna bedömning.

Sedan är det bara ett par saker till,
som jag skall nämna i detta sammanhang.

Det sägs, att kvinnornas arbetskraft
blir dyrare, beroende på frånvarofrekvensen.
Men detta gäller ju alla lönegrader,
och när vi kommer till de högre
lönegraderna på det statliga området,
är ju faktiskt likalönen tillämpad. Vad
beträffar mellangrupperna är det mera
tveksamt. Men när vi kommer ned till
de lägre och lägsta lönegraderna föreligger
en uppenbar skillnad. Där har
männen som bottenlönegrad 10 lönegraden,
men vi har en massa kvinnor under
10 lönegraden, t. o. m. i 4 och 5
lönegraderna. Detta är enligt mitt förmenande
dålig demokrati. Det brukar
här i kammaren från olika håll hävdas,
att det är i första hand de lägsta inkomsttagarna,
de som har de sämsta
villkoren, som man skall försöka göra
det bättre för.

Här är det precis tvärtom. De lägsta
inkomsttagarna hålls nere. I de högre
lönegraderna har man likalönen genomförd.
Man kan inte komma ifrån att —
även om inte bara prestationsprincipen
utan även behovsprincipen utmönstrats
-—• så släpar vi fortfarande med den
senare. Ska behovsprincipen tillämpas,
skall det ske via skatte- och socialpolitiken
och inte via lönesättningen.

Jag hade tänkt beröra en hel del

andra punkter, men fröken Wetterström
har redan tagit upp dem. Jag
skall frångå vad som ofta sker här i
kammaren att upprepa vad som redan
är sagt. Jag skall bara be att få understryka,
att det är ett rättvisekrav, en
moralisk förpliktelse att man ju förr
dess hellre även om det måste ske i
etapper tillämpar likalönsprincipen i
verkligheten och inte har den bara som
en liten grann prydnad på papperet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen 270 i
denna kammare av fröken Eimén m. fl.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad de båda föregående talarna
har sagt i denna fråga beträffande
lika lön för arbete av lika värde.
Jag skall på ett par punkter fylla ut
litet grand vad de har sagt. Tyvärr kan
jag inte gå så djupt in i frågan som
hade varit önskvärt.

Förra året behandlade andra kammaren
en motion med förslag till skrivelse
till Kungl. Maj:t om förslag till lag
på grundval av artikel 23 för Förenta
Nationerna om de mänskliga rättigheterna.
Andra lagutskottet citerade då,
att Landsorganisationens representantskap
hade funnit det angeläget, att man
vid kommande löneförhandlingar särskilt
uppmärksammade denna fråga om
lika lön -— man åsyftade 1955 års avtalsuppgörelse.
Jag tror det finns anledning
att trycka på detta andra lagutskottets
uttalande.

Varken andra kammaren eller första
kammaren önskade någon lag om detta,
utan förslaget avslogs. Jag är fullt medveten
om alt vi inte önskar någon lag
i fråga om genomförande av lika lön
för män och kvinnor. Men jag kan inte
låta bli att göra en aldrig så liten återblick
på vad som egentligen har hänt
vad beträffar utjämningen i lönehänseende
för män och kvinnor.

Vi har dock sedan 1925 godtagit den -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

137

na likalönsprincip. Från att tidigare ha
haft en speciell löneskala för män och
en för kvinnor fick vi då en gemensam
löneskala för män och kvinnor. Det var
det första steget. Jag skall hoppa över
vad som har hänt i fråga om löneutjämningen
under de senare åren men
vill bara nämna att en viss utjämning
härvidlag faktiskt skett mellan 1948 och
1953. Det skedde en löneökning för t. ex.
manliga kontorister med 52 procent och
för kvinnliga med 56 procent. Löneutjämningen
på industriens och handelns
område var kraftigast åren 1949—1951.
Mellan 1951 och 1954 bär praktiskt intet
skett i utjämningsavseende, liksom
inte heller under 1955 trots det tidigare
citerade yttrandet, dock med ett undantag.
Det gäller på det privata området.
För de bankanställda har det
nämligen blivit något större förhöjning
på de kvinnliga än på de manliga lönerna.

Ibland hör man att vederbörande
menar att den högre procentuella ökningen
av lönerna för låglönegrupperna
bör räknas till godo i fråga om utjämning
av lönerna för män och kvinnor.
Men så kan man inte resonera. Det
högre procentuella tillägget för t. ex.
kvinnliga grupper i lönegrad 8 har
även kommit manliga grupper, placerade
i lönegrad 10, till del. Det är alltså
här helt enkelt fråga om att man vill
reducera skillnaden mellan hög- och
låglönegrupper.

Sverige tillhör Internationella arbetsorganisationen
i Geneve. När vi där
ordnar med rekommendationer och
konventioner, så måste vi naturligtvis
göra en hel rad kompromisser. I alla
dessa länder är ju lagstiftning och samhällsliv
ännu så olika att det måste bli
en rad kompromisser när dessa konventioner
och rekommendationer antogs,
och då blev det oerhörda diskussioner.
Arbetstagarreprescntanterna från
Sverige biträdde konventionen. Den har
sedan ansetts vara s. k. bindande för
omedelbart genomförande för det land,

Lika lön för män och kvinnor

som ratificerar den. Vi reservanter anser
att man skall kunna ta den här konventionen
utan att behöva tolka den
så hårt, att den ögonblickligen skall behöva
träda i kraft. Här gäller det att
gå in för lika lön för arbete av lika
värde. Enligt artikel 2 i konventionen
skall detta ske genom att främja och, i
mån sagda ordning så medgiver, trygga
tillämpningen av principen, såsom landets
lagar bjuder. Detta kan ske enligt
principerna a), b), c) och d) i konventionen
eller någon av dem. En av
dessa principer säger att det kan ske
genom kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Om vi sålunda
förklarar att vi vill ha lika lön för lika
arbete, så anser vi att denna ordning
kan genomföras successivt. Huvudsaken
är att riksdagen säger ifrån att vi verkligen
skall gå in för denna sak.

Utskottet har i sitt utlåtande särskilt
tryckt på de stora kostnader, som genomförandet
av likalönsprincipen skulle
komma att föra med sig. Det skulle
kosta 144 miljoner kronor att vara rättvis.
Det är argument nr 1. Argument
nr 2 är arbetsmarknadens frihet. Vi
skall emellertid komma ihåg att LO och
TCO, landets två största arbetstagarorganisationer,
har sagt ifrån med kraft
att man där går in för likalönsprincipen.
Vad är det då som hindrar att
Kungl. Maj:t kommer med förslag om
att vi skall uttala oss i samma riktning?
Sker det, skall man inte trycka så hårt
på dessa 144 miljoner kronor — det var
de beräknade kostnaderna för tre år
sedan — som nu är argument nr 1 mot
principens genomförande.

Sveriges rikes lag säger, att mannen
och hustrun i ett äktenskap har sam*
ma skyldighet att ta hand om barnen
och varandra. Jag tycker det är ett
tungt vägande skäl för att vi nu, gärna
successivt, skall genomföra likalönsprincipen.
Detta tycker jag är alldeles
speciellt viktigt nu, sedan vi har fått
uppgifter om hur många ofullständiga
äktenskap det finns, i vilka kvinnorna

138

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

ensamma får ta hand om barnen. Och
ändå ger vi kvinnorna lägre lön än
mannen för ett arbete av lika värde.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
avgivna motionerna, i vilka man begår
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag om ratificering
av ifrågavarande konvention.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi talar under hot därför
att nu sex kvinnor har ordet i följd,
vilket är högst anmärkningsvärt. Emellertid
har så många herrar tidigare talat
här efter varandra, att det är på tiden
att kvinnorna nu har fått komma
till tals.

Jag finner det anmärkningsvärt att
en motion, som väcktes i början av
året, inte har kommit på riksdagens
bord förrän så här i elfte för att inte
säga tolfte timmen på riksdagens sista
dag. Den hade bort kunna behandlas
långt tidigare. Då hade vi haft tid att
diskutera den ordentligt.

Vidare finner jag det högst egendomligt
att texten i en konvention skall
behöva vara så vag, att när man vänder
sig till olika jurister med kunskaper i
dessa ting och med vana vid lagtext
och ber att få höra deras mening om
konventionens innebörd, så har de olika
uppfattningar om innehållet. Den saken
hr emellertid klar att konventionstc-xten
i princip slår fast att lika lön
för män och kvinnor bör utgå för arbete
av lika värde. Vidare står det klart,
att om vi antar denna princip, så har
statsmakterna sedan vissa förpliktelser
beträffande lönerna.

Beträffande den privata sektorn säger
konventionen att man skall »främja
och, i den mån sagda ordning så medgiver,
trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde». Detta skall
ske genom lagstiftning, genom i lag
fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande
av lön eller genom kollek -

tivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I enlighet med den ordning vi
har här i landet kommer tillämpningen
sålunda att ske förhandlingsvägen och
genom slutande av avtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Detta är inte
att ta fel på.

Jag skall först be att få instämma i
vad de föregående talarna har sagt i
principer och en del av detaljerna. Det
kommer jag således inte att upprepa,
men det finns i utskottets skrivning vissa
saker, som förefaller mig mycket
egendomliga. Det framhålles, alldeles
riktigt, att statsmakterna har att besluta
om lönen i den statliga sektorn och att
man där också en gång har beslutat om
lika lön. Men då måste man också tänka
på tillämpningen av principen i fortsättningen.
Man hänvisar här till likalönsutredningen,
som framhållit att
skulle man komma fram till lika lön,
som fru Ewerlöf här talat om att man
borde ha, med samma bottenlönegrad
för män och kvinnor innebärande att
praktiskt samtliga kvinnor skulle uppflyttas
till 10 lönegraden, skulle det
medföra en ökad kostnad för staten
med 51 miljoner. Tar man även med
den kommunala sektorn skulle det bli
144 miljoner.

Nu anser man att detta är en kostnad
som är alldeles för stor, och även om
man betraktar dessa 144 miljoner som
skäligt vederlag för begången orättvisa
anser man sig inte ha råd att gå till
rätta med den orättvisa som nu råder
därför att beloppet är så stort. Är detta
egentligen någon motivering? Jag kan
inte förstå annat än att vi måste försöka
att på olika vägar rätta till denna
orättvisa, som kvinnorna får betala för
varje år.

Ett genomförande av likalönsprincipen
behöver inte heller innebära att
likalönssystemet skall vara genomfört
1957 utan det kan ske i etapper. Man
antar en konvention och sedan har man
att rapportera undan för undan hur
frågan har fortskridit inom landet, lika

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 139

väl som man med vissa mellanrum får
rapportera, varför man inte har antagit
en konvention. Denna uppflyttning
behöver, som jag förut sade, inte ske
på en gång utan kan ske undan för undan
och jag kan inte förstå annat än
att var och en av oss skall kunna instämma
i att det är oriktigt att olika
lön skall utgå för samma arbete och
för samma prestation.

Man säger vidare, att det här kommer
att bli fråga om ett ingrepp i arbetsmarknadens
frihet. Jag anser också
att det här blir en princip, som kommer
att påverka arbetsmarknaden. Man
säger vidare, att om man går in för lika
lön i staten, kommer detta att påverka
den privata sektorn. Ja, jag anser inte
att det är något fel, ty vad vi syftar
till är att så småningom få fram en
lika lön på arbetsmarknaden i dess helhet,
och det kan inte vara något fel att
staten som mönsterarbetsgivare påverkar
löneförhandlingarna på den privata
sektorn. Man kan vidare anta att denna
princip, om den antas, kommer att användas
som motivering eller som underlag
vid avtalsförhandlingarna.

Sedan talar utskottet om att man från
arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer
är intresserad av att få
denna fråga genomförd. Ja, det har alltid
uttalats från arbetsgivarhåll, att man
har stort intresse för dessa frågor. Men
när utskottet säger, att frågorna år från
år har fallit framåt vill jag säga, att de
lägsta grupperna vid avtalsförhandlingarna
i år fick en viss förbättring genom
att man fastställde en viss botten.
Förut, när man har haft procentuella
löneförbättringar, vidgades den reella
klyftan mellan manliga och kvinnliga
grupper. Det har alltså inte varit ett
steg närmare likalön utan snarare inneburit,
att den reella skillnaden blivit
större men, som sagt, vid de senaste
avtalsförhandlingarna blev det en förbättring
för de lägsta inkomstgrupperna.

Man talar nu i olika sammanhang om
frånvarofrekvensen. Jag hörde talas om

Lika lön för män och kvinnor

denna frånvarofrekvens i första kammaren,
och den berördes även av fru
Ewerlöf. Det finns en frånvarofrekvens,
som ofta är orsakad av sociala skäl, och
jag vill understryka vad fru Ewerlöf
sade, nämligen att det är egendomligt
att den grupp av kvinnor som sällan är
borta från arbetsplatsen och som utför
ett fullgott arbete skall behöva betala
denna bortovaro för andra, där det gäller
familjeskäl och sociala skäl. Jag anser,
som även herr Strand framhöll en
gång i höstas, att kostnaderna bör slås
ut på lönerna i sin helhet och inte bäras
av en enda grupp.

Jag finner det ganska egendomligt,
att vi år 1956 fortfarande skall betala
lön efter kön, att om en kvinna utför
arbete skall hon ha lägre betalt för sin
prestation än om en man utför exakt
samma arbete. Det gäller här att få till
stånd rättvisa och demokrati.

Sedan skulle jag också vilja säga, att
detta har stor betydelse inom landet,
men att ratificera en konvention betyder
också mycket för det internationella
arbetet. Med antagandet av konventionen
hjälper vi också upp förhållandena
och framåtskridandet i andra
länder. Vårt medlemskap i FN förpliktar.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fröken Ager (fp), fröken
Liljedahl (fp), fröken Löwenhielm
(fp), fru Andrén (fp), fröken Vinge
(fp), fru Sjöstrand (fp) och herr Sjölin
(fp).

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är ingen ny fråga
som vi nu håller på att diskutera. Vid
två om inte tre tillfällen förut har den
gått ganska spårlöst förbi i kammaren.
Det har då varit fråga om kommunistiska
motioner som påyrkat att likalönsprincipen
skulle genomföras. Diskussionen
har då huvudsakligen bestått
i att motionärerna har framfört
sina åsikter, varefter jag har haft det

140 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

tvivelaktiga nöjet att på utskottets vägnar
yrka avslag. Det är därför ganska
förvånande, skulle jag vilja säga, att det
just nu har uppstått en så stor diskussion
om samma fråga, i vilken man
tidigare på det hela taget tigit still.

Under diskussionen här har det framhållits
att det nu inte skulle vara fråga
om riktigt samma sak, då man i de kommunistiska
motionerna hade begärt ett
lagförslag, medan det nu endast begäres
att man skall ratificera konventionen.
Jag anser emellertid att skillnaden
är hårfin, ty hur skall man kunna
komma någon vart om inte staten till
sist måste hota med ett lagförslag, om
inte likalönsprincipen blir genomförd?
Jag tycker således inte att det är så stor
skillnad på dessa och de föregående
motionernas innehåll.

När man talar om likalönsprincipen
tror jag att man bör kasta en blick tillbaka
på förhistorien på detta område.
Det var en fullständigt enig delegation i
Geneve som, när denna konvention lädes
fram, var övertygad om att för Sveriges
del skulle man inte ratificera den.
När propositionen kom på riksdagens
bord 1952 hade ärendet varit ute på
remiss hos alla möjliga instanser, som
samtliga avrått från en ratificering.
Man skulle i stället låta parterna på arbetsmarknaden
själva få sköta denna
sak. Jag tror att man just nu har börjat
få upp ögonen för varför det inte är
så förfärligt nödvändigt att ratificera
denna konvention.

När det ute på arbetsmarknaden gäller
att ta ut en högre lön, så bär man
att röra sig inom den lönehöjningsram
som respektive företag orkar med. Om
man skulle kunna tänka sig en omedelbar
höjning av kvinnornas löner, medan
männens skulle förbli desamma
som nu, skulle detta inte betyda så mycket
om både mannen och hustrun arbetade.
Den ene får då mindre och den
andra litet mer betalt. Men hur blir det
om enbart mannen är familjeförsörjare?
Då kanske det känns litet hårdare.

Skall man tala om erfarenhet från arbetsmarknaden
tror jag att jag för min
del har mera erfarenhet på området än
någon av damerna som varit uppe förut
och talat om detta. Jag bär på en arbetsplats
stått bredvid en manlig kamrat
och arbetat. Vi hade olika löner, så
jag vet vad detta vill säga. Givetvis går
jag in för principen att det skall vara
lika lön för män och kvinnor, men det
är i fråga om sättet att komma fram till
detta mål som vi skiljer oss. Genom att
ta konventionen måste staten ovillkorligen
blanda sig i arbetsmarknadens
göranden och låtanden i detta hänseende
och det är detta vi betackar oss
för. En ändring måste det bli, men det
hästa är att man successivt försöker
höja de kvinnliga lönerna och detta har
arbetsmarknadens parter också gått in
för.

Fröken Höjer frågade bl. a.: Varför
skall man inte kunna ta konventionen
så att man får fastslaget, att det så fort
som möjligt skall bli en ändring på
dessa förhållanden? Men hon sade samtidigt
att ändringen bör ske successivt,
och det tycker jag är riktigt. Men det
är som sagt just ansträngningar i den
vägen som nu göres på arbetsmarknaden.
Fröken Höjer sade också att både
LO och TCO har gjort bestämda uttalanden
om att när det blir en lönerörelse
skall man se till, att det blir en
minskning av löneklyftan mellan manliga
och kvinnliga arbetare. Det skall vi
fortfarande hålla på, men det kan vi
genomföra utan att ratificera denna
konvention.

Vid den senaste löneuppgörelsen gick
männens löner upp med 3,7 procent
och kvinnornas med 5,36 procent. Dessa
uppgifter har jag fått från LO och jag
tror att de är fullständigt riktiga. De
visar att vi är på god väg att lösa denna
fråga, utan att man fördenskull behövde
ratificera någon konvention. Jag
tror att de som har erfarenhet på området
förstår detta bra.

Jag skulle också vilja säga att man

Onsdagen den 30 maj 1950 em.

Nr 24

141

har hört så många gånger just ifrån det
håll, där man nu framhåller att här
måste staten göra något, att staten i stället
skall vara snäll och hålla sina fingrar
borta och låta arbetsmarknadens parter
klara saken. Men nu vill man plötsligt
att staten skall ta hand om denna angelägenhet.
Men om vi nu ratificerar denna
konvention och det visar sig att det
inte går att på den fria arbetsmarknaden
komma fram till någon avgörande
ändring av dessa förhållanden, vad
skall staten göra då? Det finns väl ingenting
annat för staten att göra då än
att skrämma med att om ni inte gör någonting
själva, så lägger vi fram ett lagförslag!
Jag förstår inte hur män på
annat sätt skall kunna ingripa från statens
sida så att en ändring kan komma
till stånd.

Jag har fortfarande samma åsikt som
jag haft vid andra tillfällen när vi diskuterat
denna fråga, nämligen att vi
bör låta arbetsmarknadens parter klara
saken själva. Jag tror att detta är
bättre än att ratificera konventionen,
såsom motionärerna nu har velat. Det
är därför, herr talman, jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger, att vi yrkar på att det
omedelbart skall bli lika lön. Men jag
har ju uteslutande talat för en successiv
uppflyttning, och jag tycker det är
egendomligt att man säger, att staten
inte får lägga sig i denna fråga, när
man på så många andra områden bestämt
anser, att staten skall lägga sig i
— det gäller semestern, det gäller arbetstid
och mycket annat, där staten
fått lov att gripa in. I detta fall anser
jag att det rör sig om en princip och
att man vid de fria förhandlingarna
med denna princip som bakgrund skall
försöka nå fram till lika lön. Jag tycker
också som ordföranden, att man
under den senaste lönerörelsen verk -

Lika lön för män och kvinnor

ligen kom en bit på väg, men i realiteten
har det faktiskt blivit en vidgad
klyfta mellan manliga och kvinnliga löner
på grund av det procentuella tilllägget.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till motionen.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ärade ordförande
uttalade sin förvåning över att vi
från vårt håll, som i allmänhet menar
att staten bör hålla fingrarna borta, i
detta fall är så angelägna att staten
skall bestämma, och det kan ju låta bestickande.
Mig förvånar det i samma
grad, att utskottets ordförande, som i
allmänhet inte delar denna vår uppfattning,
har avstått från att stödja förslaget,
att staten skall taga initiativet.
Den gällande ordningen här i landet är
ju — och det är det väsentliga — att
regering och riksdag bestämmer det
statliga lönesystemet. Men när nu detta
lönesystem medför uppenbara orättvisor,
vem skall då ta initiativet till en
rättelse om inte staten? Det finns ju
inte någon annan möjlighet då det gäller
den statliga sektorn, och det var
den jag höll mig till.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! När jag fick se, att det
vid denna riksdag väckts motioner med
yrkande att konventionen om lika lön
för arbete av samma värde borde ratificeras,
blev jag mycket glad, särskilt
som jag faktiskt under flera år ensam
fått tala för denna fråga här i riksdagen.
Men det är med denna fråga som
med så många andra, att den växer
fram och pockar på sin lösning. Även
om inte heller denna motion blir bifallen,
kan jag dock konstatera, att frågan
fått större hredd än tidigare och att
allt fler och fler verkligen börjat anse,
att likalönskravet är ett rättvisekrav —
ja, att det är en brist i vår demokrati,

142

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

att man fortfarande betalar lön efter
kön och inte efter arbetsinsats.

Utskottet vidhåller även i år sin uppfattning,
att arbetarnas egna organisationer
skall klara upp denna fråga, men,
herr talman, fortfarande skiljer det
ungefär 30 procent mellan manlig och
kvinnlig lön, där män och kvinnor utför
samma arbete. När vi år 1956 kan
konstatera detta, anser jag att gamla
fördomar fått vara bestämmande för
kvinnornas löner och att arbetarparten
har misslyckats med sin uppgift att
uppnå lika lön för kvinnor. Det är beklämmande
att läsa utskottets utlåtande,
där det talas om att detta skulle
kosta staten och kommunerna 144 miljoner
kronor enligt 1953 års siffror. Det
är ju pengar som rätteligen skulle tillhöra
arbeterskorna och pengar, som säkert
skulle lätta de ekonomiska bekymren
för många kvinnor. Samma är förhållandet
på den privata arbetsmarknaden,
där massor av miljoner redovisas
i bolagsvinster, som egentligen är
kvinnornas pengar.

Men nog om detta. Det är själva principen
man vänder sig mot, ty det är
dock samma orättvisa i detta som om
vi betalade lägre löner till människor
för att de hade en annan hudfärg eller
en annan religion.

Jag säger som jag sade förut, att även
om motionen faller i dag, tror jag att
kvinnorna gläds åt att det finns ett
ökat intresse för likalönsfrågan. Det är
min bestämda uppfattning, att det inte
längre går att vifta bort denna fråga
utan att den kommer att genomföras
— ju förr dess bättre. Jag yrkar, herr
talman, också bifall till motionen nr
270 i denna kammare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag undrar vem reservanterna
egentligen polemiserar mot.
De har alla hållit föredrag om hur orättvist
det är att inte likalönsprincipen
genomförs. Är det någon här i kamma -

ren som inte tycker, att detta är orättvist?
Har reservanterna egentligen fått
något mothugg? Är det mot sig själva de
polemiserar, därför att de tidigare tigit
hela tiden, eller polemiserar de mot
dem, som var med på att Sverige år
1952 inte skulle rösta för konventionen?
Vad är det annars, som gör, att man i
dag står och håller långa föredrag för
likalönsprincipen? Det är som om man
fäktade mot ett motstånd, som kommit
upp i dag, men något sådant motstånd
finns inte i denna kammare, och man
har inte ens lyckats provocera fram något.

Alla vet ju, att det var andra skäl än
att man här i kammaren skulle vara
emot likalönen, som gjorde, att riksdagen
år 1952 inte ville anta konventionen
för Sveriges del. När förslaget därom
förelädes riksdagen, avslogs det av ett
enhälligt utskott, och kamrarna — med
undantag av kommunisterna, som i detta
fall varit ståndaktiga och icke skiftat
mening — följde utskottet med samma
motivering som nu, nämligen att staten
inte borde med lagstiftning lägga sig i
löneförhandlingarna.

Innan delegationen, som för regeringens
räkning följt spörsmålet nere i Geneve,
tagit ställning, hade frågan varit
ute på remiss till LO, TCO och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Delegationen
mötte ingen opposition. Ingen —
inte ens de, som nu är så aggressiva —
visade då någon aggressivitet mot dem,
som inte ville anta konventionen.

Frågan bär kommit igen i motioner
från kommunisterna —- visserligen olika
formulerade men i sak desamma — vilka
velat få till stånd ett uttalande, grundat
på FN:s förklaring om de mänskliga
rättigheterna.

Varje gång har motionerna avstyrkts
utan diskussion; vid ett tillfälle yttrade
dock en av de nuvarande reservanterna,
fröken Höjer, att alla är överens om att
både konventionen, förklaringen om de
mänskliga rättigheterna och likalönskommitténs
betänkande — som då nyss

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 143

hade kommit — är principiellt riktiga.
Frågan är bara, sade hon så förnuftigt,
hur saken skall kunna genomföras, och
tilläde mycket övertygande och — det
kan jag försäkra —• med inlevelse, att
såväl LO som TCO var övertygade om
att likalönen bäst genomfördes förhandlingsvägen.
Hur stämmer detta med dagens
reservation?

Fröken Höjer anförde vidare vid
samma tillfälle, att de statliga förbättringarna
måste ske i etapper, alltså
samma motivering som den, som utskottet
nu använder och som man är så upprörd
över. Utskottet åberopar i dag det
gamla uttalandet om att löneförhandlingarna
bör ske utan statliga ingripanden
i form av lagstiftning och säger för
övrigt att de omedelbara konsekvenserna
av en sådan skulle bli för dyrbara.
Var det något annat än kostnaderna,
som kom fröken Höjer att 1953 säga, att
åtgärderna på det statliga planet borde
vidtas etappvis? Var det inte just att
genomförandet på en gång skulle kosta
för mycket, fastän man då inte uttryckte
sig i miljoner?

Kanske jag inte har uppfattat dem
riktigt, som yttrat sig i debatten i dag,
men såvitt jag förstår, menar de, att det
är en annan sak att uttala sig för konventionen,
som var aktuell år 1952 och
nu legat till sig så länge, än att säga ja
till kommunistmotionerna. Jag vill i alla
fall påpeka, att motiveringen för avslag
varit densamma hela tiden. Har yrkeskvinnorna,
TCO och LO fått en annan
uppfattning om statens ingripande i
samband med likalönens genomförande
än tidigare? Eller är det bara reservanterna,
som börjar sväva på målet i fråga
om att förhandlingsvägen är den säkraste
och den riktigaste?

Ingen kan anse det riktigt utan alla
måste vara ganska upprörda över att
t. ex. de statsanställda kvinnorna inom
fångvården ligger under den manliga
personalen i lönehänseenden eller att
man på de statliga sinnessjukhusen har
liknande löneskillnader, trots att man

Lika lön för män och kvinnor

där kan peka på att arbetsuppgifterna
är precis desamma för kvinnor som för
män. Dessa yrkesgrupper har emellertid
folk, som förhandlar åt sig, och staten
kan väl inte annat än ställa vissa ekonomiska
resurser till förfogande för lönehöjningar.
Sedan måste det bli förhandlarnas
sak att vara påpassliga och
se till, att det blir ett riktigt fördelningsresultat.
Både på fröken Höjers och på
fröken Agers specialområden förekommer
nog upprörande ting, och man undrar,
om förhandlingarna förts med den
frenesi man skulle önska, eller om parterna
förlitat sig på en kommande lagstiftning.

Jag kan inte frigöra mig från tanken,
att det i dag inte är bara av intresse för
saken som man vill uttala sig för likalön,
ty det skulle man ha kunnat göra
mycket tidigare utan att behöva vara
någon ropandes röst i öknen. Jag misstänker
att det sammanhänger med att år
1956 är ett valår, att man nu på alla vis
söker verka framstegsvänlig.

Jag hoppas, att den beredning, som nu
håller på med en översyn av det statliga
löneområdet, verkligen bemödar sig att
ta ett längre steg mot likalönen än man
gjort på ganska lång tid. Jag hoppas
också, att de reservanter, som här talat
för likalön på alla områden, är lika aggressiva,
när de träffar dem, som tillhör
arbetsgivareparten inom näringslivet —■
med vilken de har litet bättre förbindelser
än vi i vårt parti —■ och kommer
med lika bestämda yrkanden där. Det
vore klädsamt.

Jag hoppas att likalönsprincipen genomföres
inte genom lagstiftning, utan
på samma väg som hittills använts, nämligen
förhandlingsvägen. Jag är inte
mindre intresserad än motionärerna av
att del blir lika lön för män och kvinnor
men är litet misstänksam mot dem,
som den sista dagen på 1956 års vårriksdag
gör sig till likalönsprincipens särskilda
riddare. Jag tror inte, att sakliga
motiv därvid spelat den avgörande rollen.

144

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson undrade,
om inte motståndet mot lika lön för
män och kvinnor just kom från dem
som här talat för en ratificering av konventionen.
Fru Eriksson tycks inte ha
hört att vi tagit upp frågan just för att
få till stånd en bättre utjämning. Fru
Eriksson förefaller själv vara mycket
belåten med vad som under senare år
skett när det gäller att åstadkomma lika
lön för män och kvinnor. Det är just på
grund av att ingenting har skett på detta
område, trots att det särskilt förra året
gjordes ett uttalande om att någonting
måste ske, som motionärerna återigen
har tagit upp frågan om lika lön.

Fru Eriksson har tydligen inte heller
klart för sig att när förslaget om en ratificering
av konventionen år 1952 avvisades,
skedde det därför att det pågick
en utredning om lika lön och att
man väntade sig att denna skulle resultera
i en proposition. Utskottet talade
också om denna utredning och om det
resultat som kunde förväntas i anledning
av utredningen.

Fru Eriksson återkom i sitt anförande
här ideligen till frågan om hur vi ställde
oss till en lagstiftning på detta område.
Det är riktigt att jag år 1955 talade emot
den motion, som då förelåg, ty den gällde
just en lagstiftning på området. Från
motionärernas och reservanternas sida
har vi också i dag alla talat emot tanken
på en lagstiftning. Vi vill inte ha en
sådan på detta område.

Vi har emellertid på grund av vad
som inträffat på nytt tagit upp till
granskning frågan om man inte genom
ett uttalande från riksdagens sida om
anslutning till konventionen skulle ha
större möjligheter att eliminera de
ojämnheter i lönesättningen som finns
på det statliga området, och vi har kommit
till den uppfattningen, att det skulle

kunna vara till hjälp, om riksdagen
gjorde ett sådant uttalande. Vad vi här
önskar är alltså inte en lag, som skulle
kunna göra det möjligt att ögonblickligen
genomföra likalönsprincipen, utan
ett uttalande som gör det möjligt att
successivt — just det ordet har vi använt
— eliminera ojämnheterna i lönesättningen.

Det skulle vara intressant, om fru
Eriksson ville närmare motivera sitt uttalande
om motståndet mot likalönsprincipen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill tala om för fröken
Höjer, om hon inte hört det förut,
att jag inte alls är belåten med den
skillnad i lönerna, som finns mellan
män och kvinnor på samma arbetsområde.

Jag konstaterar, att fröken Höjer i
dag tvivlar på möjligheten att komma
fram förhandlingsvägen. Hon har helt
enkelt gett upp hoppet om att förhandlingsvägen
kunna nå de resultat, som
hon 1953 ansåg möjliga.

Men samtidigt säger man från motionärernas
sida, att man inte vill ha en
lagstiftning. Vad vill man då ha? Tror
man, att platoniska uttalanden skulle
kunna ha någon magisk verkan på arbetsgivarna
och staten? För min del
litar jag fortfarande mer på skickliga
förhandlare, vare sig det gäller det statliga
eller det privata arbetslivet, än på
uttalanden.

År 1952 var motiveringen för att inte
antaga konventionen inte den som fröken
Höjer sade, utan uteslutande att
man inte ville ha statens inblandning i
förhandlingarna på arbetsmarknaden.
Den omständigheten, att en utredning
sysslade med frågan, omnämndes bara
i förbifarten. Det stora och principiellt
avgörande skälet var då som i dag att
man inte ville ha en lagstiftning på löneområdet.

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

145

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson hävdade
att vi, som har talat för ratificering av
denna konvention, skulle motsätta oss
fria förhandlingar på arbetsmarknaden
och önska ett statligt ingripande — nu
kanske jag något skärper fru Erikssons
uttalande, men innebörden var ungefär
den.

Det är kanske därför att vi talat så
hett för motionen, att vi verkat aggressiva
som fru Eriksson kunnat få ett sådant
intryck av vad vi sagt. Både jag
och de andra talarna har emellertid försökt
att tydligt säga ifrån, att motionen
icke syftar till något statligt ingripande
på arbetsmarknaden. Vi har, såsom jag
framhållit, tolkat konventionen på det
sättet, att staten genom att tillämpa en
princip, som är godtagen, skulle kunna
inverka normerande på kvinnornas förhållanden
på arbetsmarknaden.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag skall lugna fru
Eriksson med att jag inte kommer att
avsluta detta anförande med ett yrkande
om bifall till den motion som här
föreligger. Men även om det är sista
timmen på riksdagens sista dag — det
är inte motionärernas fel att detta ärende
inte kommit upp till behandling
förrän nu — så anser jag att man har
både rätt och skyldighet att ta till orda
i detta ämne, som har en sådan betydelse
och räckvidd för de kvinnliga arbetstagarna
i vårt land. Jag tycker inte att
man skall behöva be om ursäkt och inte
heller få anmärkningar för att man gör
det.

Jag beklagar att den propaganda, som
i skilda former och på skilda håll bedrivits
för lika lön åt män och kvinnor,
har fått cn sådan uppläggning som vad
fallet varit. Vad man skall propagera
för och försöka finna resonans för är
en lön som ger lika arbetsersättning för
samma prestation. Det är icke alltid detsamma
som lika lön för lika arbete. Det
är i mitt tycke ett fel i konventionstex10
— Andra kammarens protokoll 1956.

Lika lön för män och kvinnor

ten, när man bedömer lönen efter arbetsuppgiften
och icke efter arbetsprestationen.
Det är också en av anledningarna
till att jag är mycket betänksam
mot ett godkännande av konventionen.
Dessutom skulle detta ikläda statsmakterna
åtaganden, som skulle vara mycket
svåra att effektuera. Men, som sagt,
problemet är inte enklare för det, och
det är lika angeläget att syssla med det
trots att vi inte kan främja saken genom
att acceptera denna konvention.

Jag var tillsammans med flera andra
personer en månad i England 1947 för
att där studera kvinnans insats på industriens
område under och efter andra
världskriget. Därvid framkom omständigheter
som, när man väl fick ögonen
på dem, låg nära till hands. Det framkom
att det vore oriktigt att bestämma
lönen lika för man och kvinna för ett
och samma arbete. Flera industriföretag
som ordentligt analyserade sina lönekostnader
hade konstaterat hur mycket
företaget måste lägga ned för att
lära upp arbetare, som började sin anställning.
Kostnaden måste slås ut över
den tid vederbörande arbetstagare var
i företagets tjänst. Eftersom det nu är
så — och det är lätt att inse att det
måste vara så — att den kvinnliga arbetskraften
arbetar en väsentligt kortare
tid hos arbetsgivaren än den manliga,
så får man här fram en skillnad i kostnaderna
som måste motivera eu liten
sänkning i den kontanta arbetsersättningen,
räknat per timme, vecka eller
månad. Vidare är — av skäl som jag
inte behöver utveckla här — frånvarofrekvensen
större för kvinnliga arbetare
än för manliga. Flera andra sådana omständigheter
redovisades också, och resultaten
blev lika överallt där man gjorde
analyser. Om man därför ville sätta
en lön som innebar samma ersättning
för samma prestation, då måste det bli
någon skillnad — större eller mindre —
mellan arbetsersättningen till manlig
och ersättningen till kvinnlig arbetstagare.

AV 24

146 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Lika lön för män och kvinnor

Detta problem har ju varit föremål
för behandling i bl. a. en kommitté på
det privata området samt vid ett socialpolitiskt
sammanträde, som ordnades
för ett par år sedan. De båda ledande
krafterna i utredningen, Sigrid Ekendahl
och Mats Larsson, utvecklade där
sina iakttagelser och förslag. Även där
kom man fram till att det inte skulle
eftersträvas lika lön för lika arbete utan
lika lön för lika prestation.

Jag har inte rätt och kanske inte heller
någon anledning att ge dem som
kraftigt fört kvinnornas talan ett råd,
men skulle det vara något råd så blev
det i första hand följande: Här borde
man eftersträva en lag, som bestämmer
lika lön för samma arbetsprestation.
Detta är något väsentligt annat än lika
lön för lika arbete.

Vad finns det för förklaring till utskottets
uppgift -— jag vågar inte ifrågasätta
om den är riktig — att det skulle
skilja så mycket i ersättning för arbete
i statlig och för arbete i kommunal
tjänst, att det skulle erfordras 144 miljoner
kronor för att justera detta? Det
kan inte bero på skillnader i prestation,
utan det måste vara ett fel i lönesättningen.
Jag tror — och här skall jag be
att fru Eriksson i Stockholm lyssnar och
håller med mig — att det beror på den
allmänna inställningen hos de män som
bestämmer lönerna på arbetsgivarsidan
men även hos männen i de fackliga organisationerna
på arbetstagarsidan.

En gång i tiden var det nödvändigt
med behovslön. Därvid blev den tanken
naturlig, att männen, som skulle försörja
familjen, måste ha högre lön än kvinnorna,
som inte blev familjeförsörjare.
Denna föreställning har envist hängt
kvar i vår föreställning. Jag tror att
massor av män, utan att eljest göra reda
för sina resonemang, har detta i bakgrunden
när man här talar om lönen
till kvinnorna. Kvinnor har inte samma
rättighet till eller behov av en viss inkomst
som männen, vilka skall försörja
hustru och barn. Så länge den uppfatt -

ningen lever kvar och så länge man inte
kommer den in på livet, lär det vara
svårt att få en ändring till stånd. De
siffror som anförs är skrämmande. Jag
förstår den värme, varmed representanterna
för de kvinnliga arbetstagarna här
tar till orda. Jag förstår att de hoppas
på resonans åtminstone hos de manliga
ledamöterna i riksdagen, när de diskuterar
sitt ämne.

Jag har en fullkomligt klar ståndpunkt
i denna fråga. Är prestationen
lika, skall också lönen vara lika. Det är
alltså fel, om de kvinnliga arbetstagarna
i statens och kommunens tjänst, för såvitt
de utför samma prestationer som de
manliga anställda, har så mycket lägre
lön än männen som framgår av detta
betänkande. Mot detta skulle man vilja
protestera.

Jag kan, herr talman, av skäl som jag
antytt, omöjligen yrka bifall till den
ifrågavarande motionen, men detta
hindrar inte att jag med mycket allvar
och mycken värme talar för att lönen
för kvinnliga arbetstagare vid lika prestationer
skall vara lika med männens
löner.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! En verklig prestationslön
kan man ju få fram endast när det
gäller ackordslöner. Beträffande tjänstemän
och andra, som har veckolöner
eller timlöner, kan man inte fastställa
att den ena utför en större prestation
än den andra. Prestationerna är väl lika
varierande mellan männen inbördes
som mellan kvinnor och män. Jag förstår
inte varför man hela tiden, när man
talar om att kvinnorna skall få sina löner
enligt samma principer som männen,
gör dessa begränsningar. Prestationen
måste vara exakt lika, säger man.
Man drar fram kvinnans frånvarofrekvens,
man talar om kvinnans aktiva tid
i arbetet och sätter därvid in hennes
arbete i hela livssammanhanget, så att
man får fram hennes genomsnittliga

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 147

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

värde på arbetsmarknaden. Investerar
arbetgivaren mera på en kvinnlig än på
en manlig anställd? Det gör han inte,
men eftersom det gäller en lätt avgränsad
grupp, räknar man med ett sådant
genomsnittsvärde, varvid de kvinnor
som inte är borta och kanske arbetar
ända upp till pensionsåldern får svida
med lägre löner därför att det är vissa
kvinnor som är borta t. ex. av familjeskäl.
Detta kan inte anses riktigt. Vi har
bevisat, att ungkarlarna inom industrien
är borta mera än de gifta männen.
Skall då inte dessa ha mindre lön därför
att de firar på måndagarna? Detta
vore väl så godtagbart som att kvinnorna
som grupp skall lida därför att vissa
av dem är borta av sociala skäl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nilsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fru Nilsson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och
33 nej, varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Ändringar i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft åtta
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, varav tre till viss
del, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 25
i första kammaren av herr Karlsson,
Göran, m. fl. samt nr 33 i andra kammaren
av herr Johanson i Västervik
m. fl,

dels de likalydande motionerna nr 54
i första kammeren av herr Larsson, Nils
Theodor, samt nr 49 i andra kammaren
av herrar Rubbestad och Onsjö,

dels motionen nr 341 i första kammaren
av herr Bergh, Ragnar, och herr
Svärd, i vad motionen avsåge rabatterade
läkemedel,

dels motionen nr 179 i andra kammaren
av herrar Senander och Johansson
i Stockholm,

dels ock de likalydande motionerna
nr 338 i första kammaren av herr Lindahl
och herr Jansson, Axel, samt nr
280 i andra kammaren av herr Brandt
m. fl., i vad motionerna avsåge rabatterade
läkemedel.

I motionerna I: 25 och II: 33 hade yrkats
»att riksdagen måtte besluta att
det karensbelopp på tre kronor som för
närvarande utgår på läkemedel, som rabatteras
med 50 procent, från den 1 juli
1956 ej längre skall erläggas».

I motionerna 1:54 och 11:49 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att till 3 § första stycket förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående kost -

148 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

nadsfria eller prisnedsatta läkemedel
skall fogas följande stadgande, nämligen:
''Nedsättning som i detta stycke avses
utgår dock ej, såframt ej kostnaden,
bestämd på sätt som ovan sagts, uppgår
till 5 kronor’».

Motionen II: 179 utmynnade i yrkande
»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till innevarande års riksdag att
receptbelagda läkemedel göres kostnadsfria,
dock med den inskränkningen
att en grundavgift av en krona erlägges
per expedierat recept».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 25 och
11:33, 11:179, 1:341 samt 1:338 och
II: 280, de tre sistnämnda motionerna i
vad de avsåge rabatterade läkemedel,
samt med bifall till motionerna I: 54 och
11:49, måtte för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § Kungl.
Maj:ts förordning den 4 juni 1954 (nr
519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lundberg, som ansett att
utskottet bort hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 25 och II: 33 samt med avslag
å motionerna 1:54 och 11:49, 1:341 i
vad den avsåge rabatterade läkemedel,
och 11:179 måtte för sin del antaga
i reservationen framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3
§ Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel;

B. att motionerna I: 25 och II: 33 samt
I:33S och 11:280, de två sistnämnda i
vad de avsåge rabatterade läkemedel, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanten anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2> av herrar Nils Elowsson och Axel
E. Svensson, fru Carlqvist, herr Grönkoist,
fru Johansson i Norrköping samt

herrar Nilsson i Göteborg och Bengtsson
i Varberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner,
I: 25 och II: 33, I: 54 och II: 49,
11:179, 1:341 samt 1:338 och 11:280,
de tre sistnämnda i vad de avsåge rabatterade
läkemedel, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Angående läkemedelskostnaderna
inom sjukförsäkringslagens
ram har en hel del motioner väckts
både innan lagen trädde i kraft och
efter att den gjort det. Motionerna har
gått ut på, att man skulle försöka förbilliga
läkemedlen. Jag har kunnat förstå
motionärerna ganska väl, ty sjukförsäkringslagen
innebar faktiskt en försämring
för dem som varit försäkrade
i sjukkassor, vilka gav rabatter på medicinen,
rabatter som vida översteg vad
de sedan fick, när sjukförsäkringslagen
genomfördes.

Men i år har vi också haft motioner
som syftat till att fördyra läkemedel. En
motion från högern begär, att vi höjer
det s. k. karensbeloppet till 10 kronor,
och vi har också fått en motion från
herr Rubbestad, som vill höja karensbeloppet
till fem kronor.

När man skulle behandla dessa motioner
i utskottet, ville nog ingen av reservanterna
gå på högerns motion, utan de
var nog glada att i stället få biträda herr
Rubbestads motion, som gick i samma
riktning fastän inte så långt som högermotionen.

När vi i utskottet hade att behandla
herr Rubbestads motion — en parmotion,
nr 54 i första kammaren och nr 49
i andra kammaren — kunde åtminstone
vi från socialdemokratiskt håll inte biträda
den, ty vi var inte hågade att fördyra
läkemedlen. Om man, som utskottet
här gjort, skulle bifalla den motionen,

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 149

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

kunde det antas medföra en kostnadsminskning
med 2 å 3 miljoner kronor
per år och en betydande minskning av
antalet verifikationer. Det var väl det
som gjorde att utskottet gick på motionens
linje. Det skulle emellertid också
betyda högre läkemedelskostnader fölen
hel del människor, och det väger väl
ändå ganska tungt i vågskålen, när man
skall ta ställning till denna fråga.

Något som också gjorde, att vi reservanter
inte ville gå på samma linje som
utskottsinajoriteten —• jag kan inom parentes
säga att de borgerliga ledamöterna
med lottens hjälp erhöll majoritet i
utskottet — var att medicinalstyrelsen
håller på med en översyn i fråga om
dessa saker. Styrelsen har uttalat att det
är ganska svåra frågeställningar som
här kommer fram och att man säkert
inte kan komma till något resultat förrän
man hört berörda parter. Vi tyckte
då att man inte behövde vara så förfärligt
ivrig att få den ifrågasatta ändringen
genomförd att man skulle förbigå
vad medicinalstyrelsens pågående översyn
kan komma att utvisa.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till den vid
detta utlåtande fogade reservationen
nr 2.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Fru Johansson i Norrköping
har redan framhållit, att utskottet
haft att behandla en rad motioner
med olika yrkanden rörande prisnedsättning
på rabatterade läkemedel, och
utskottets majoritet har gjort en kompromiss.
Vi har alltså kommit överens
om att gå på det förslag som innebär,
att man bibehåller karensbcloppct, tre
kronor, men stadgar att rabatt inte skall
få åtnjutas med mindre läkemedlet kostar
minst fem kronor. Vad förlorar de
sjuka på detta? De kan inte förlora annat
än ören, alltså mindre än en krona.
Tidigare har de beträffande läkemedel,
som kostar mindre än fem kronor, fått

igen hälften av skillnaden mellan kronor
4: 95 och tre kronor. Enligt det föreliggande
förslaget däremot kommer
de inte i åtnjutande av någon prisnedsättning
förrän priset uppgår till fem
kronor, d. v. s. det pris på vilket rabatten
enligt nu gällande bestämmelser utgör
en krona.

När man ser på denna fråga konstaterar
man för det första att kostnaderna
blir 39,4 miljoner kronor, alltså 5 miljoner
kronor mer än man tänkt sig. Vi
vet dessutom alla att man önskar genomföra
ytterligare rabatter på detta
område. Det föreligger önskemål om att
ytterligare en del läkemedel skall bli
helt kostnadsfria, sådana läkemedel som
är av väsentlig betydelse för vissa speciella
sjukdomar. Majoriteten har understrukit
att dess ståndpunktstagande
motiveras av att det för vederbörande
gäller så små belopp, inte fullt en krona,
och att ändringen rent administrativt
kommer att betyda minskade kostnader.
Rune Lönngren och Ulla Swarén
har företagit en utredning som visar, att
antalet recipen enligt det föreliggande
förslaget skulle bli 61,6 procent av nuvarande
antal. Det betyder alltså en
stark minskning av de administrativa
kostnaderna. Kostnaderna för själva
läkemedlen reduceras till 90,6 procent
av nuvarande summa. Reduktionen är
alltså betydligt mindre i fråga om beloppet
än i fråga om antalet recipen.

De båda remissinstanserna medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten
har tillstyrkt förslaget. Medicinalstyrelsen
har alltså tillstyrkt ett genomförande
trots att utredning pågår. Styrelsen
har sagt att då den förmån, som
vid ett genomförande av förslaget skulle
bortfalla, uppgår till högst en krona per
recipe, torde ändringen i allmänhet
icke innebära någon mera kännbar
minskning av förmånerna för den enskilde.
Vi har menat att man just av
denna anledning bör ta detta förslag.
Det är ett förslag som inte betyder något
att tala om för de sjuka men där -

150 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

emot innebär en reducering av en dyrbar
administration, som kostar mer än
den ger.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste säga att ett
beslut i enlighet med utskottets förslag
innebär ett steg tillbaka, ty för att förenkla
administrationen vill man införa
försämringar i förmånerna för de sjuka.
När vi antog sjukförsäkringslagen var
det ju meningen, att den skulle vara till
för de sjuka och inte för dem som skall
sköta administrationen i det bär samhället.
Jag kan under inga förhållanden
gå med på den försämring som utskottet
föreslår.

Fröken Höjer säger att de föreslagna
ändringarna betyder så litet för dem
som behöver medicin. Ja, om man står
i arbetet och har full inkomst är det ett
litet belopp det gäller, men om man är
pensionär ter sig kostnaderna för medicin
mycket höga, speciellt som bestämmelsen
om karensbelopp skall tillämpas
på varje slag av medicin för sig. Det
finns ingen anledning att försöka göra
den här saken så enkel, då man nu i
fråga om en social anordning vill företa
en återgång till former som jag trodde
att vi skulle ha kommit ifrån. Jag
beklagar att det för närvarande på borgerligt
håll finns en tendens att vilja
försvaga det sociala stödet för människor
som behöver hjälp i olika avseenden.

Jag har gått på en motion som förordar
att det nuvarande karensbeloppet
på 3 kronor skall slopas, varigenom
man åstadkommer en förbättring för de
sjuka. Därmed kommer man även ifrån
en bestämmelse, vars berättigande
svenska folket inte kan begripa, nämligen
att recepten skall delas upp på de
olika medicinsorterna och bestämmelsen
om karenssumman tillämpas på varje
sort för sig, så att en människa som är

sjuk kan behöva köpa medicin för stora
belopp utan att få någon hjälp från statens
sida. Om man följer den reservation
som jag här har avgivit, löser man
därmed även denna fråga.

Vi måste också komma ihåg, ärade
kammarledamöter, att även om vi som
bor i städerna har ganska lätt att komma
till sjukkassan och klara upp våra
affärer med den, så är det numera, eftersom
man har centraliserat sjukkassorna,
ofta förenat med stora svårigheter
för folk på landsbygden att komma
till sjukkassorna och få sina recept påskrivna
o. s. v.; det kanske kan vara
nödvändigt att åka en mil eller längre.
Jag anser att vi bör vidta åtgärder för
att förenkla det nuvarande systemet,
inte för administrationen, men för de
sjuka som behöver hjälp, och jag tror
att det som jag har föreslagit i reservationen
är ett steg på den vägen.

Det är riktigt som man säger, att statens
kostnader för medicinen har blivit
högre. Vi har fått modern och bra
medicin i det här landet såväl som på
andra håll. Men när man ser på medicinkontot,
bör man samtidigt också se
på sjukvårdskontot över huvud taget.
Eftersom de moderna medicinerna ofta
kan flytta människor från sjukhus till
hem och andra platser, skall man räkna
bort den minskning av kostnaderna för
sjukhusvård som medicinen har möjliggjort,
och jag vågar säga att vi där har
vunnit så stora värden, att de ökade
medicinkostnaderna inte på något sätt
behöver verka avskräckande, som man
här har gjort gällande att de skulle göra.

Ärade kammarledamöter! Vi måste
försöka förstå att vi i detta land har
inte bara städer utan också en landsbygd
med stora avstånd och besvärligheter,
och vi bör vidare tänka på att
vi har en hel del sjuka, som nu skall ha
fri medicin och som får vidkännas ett
krångel utan all ände. Jag tror att man,
om man följer min reservation, åstadkommer
en väsentlig förbättring för
dem som behöver hjälp.

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 151

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
nr 1, som jag har undertecknat.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
fröken Höjer sagt. Jag har samma uppfattning
som hon, och jag har varit med
om att tillstyrka denna motion i andra
lagutskottet. Jag tycker för min del att
det är ett väl avvägt förslag, och det
medför utan tvivel en inte föraktlig förenkling
och en minskning av det administrativa
arbetet och dessutom minskning
av utgifterna för staten utan —
och det är en väsentlig sak — att man
kan tala om en anmärkningsvärd försämring
för den enskilde.

Jag har begärt ordet uteslutande för
att tala om anledningen till min och
min medreservants blanka reservation.
När vi fattade beslutet i utskottet, var
vi av den uppfattningen att beslutet var
ägnat att träda i kraft den 1 juli detta
år i enlighet med vad motionen innehöll.
Sedermera vid justeringen sades
att det skulle medföra en hel del tekniska
svårigheter, och av den anledningen
beslöt man att sätta detta i kraft
den 1 januari nästa år. Vi anser att
dessa svårigheter överdrivits och att
det bort vara möjligt att vidtaga ändringen
redan den 1 juli.

Jag har, herr talman, intet yrkande
på denna punkt utan ber att få instämma
i utskottets förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har även i år kommit
tillbaka med en motion, som har
väckts tidigare här i riksdagen alltifrån
1953, när det beslöts att sjukförsäkringen
skulle genomföras.

Vi har i den motionen, nr 33, gjort
ett principiellt uttalande, och jag skulle
ha varit tacksam om de som talat för
utskottet här, hade tagit upp detta principuttalande
till diskussion. Jag skall be
att få anföra ett par rader ur detta principuttalande:
»I ett demokratiskt sam -

hälle bör det vara en angelägenhet av
stor vikt att sträva efter att förmånerna
vid sjukdomsfall eller yrkesskada blir
så lika som möjligt och att de inte göres
beroende av anställningsformerna
eller vem man är anställd hos. Inkomstbortfall
vid sjukdom eller olycksfall och
de i samband med dessa ökade utgifterna
är inte lättare att bära för dem som
arbetar på en fabrik än för dem som
exempelvis har kontorsplatser.»

Vi har tidigare här i debatten hört
hur kvinnorna frenetiskt kämpat för att
man skulle få bort den olikhet i löneställning,
som nu råder på arbetsmarknaden
mellan de olika könen. Jag skulle
vilja fråga fröken Höjer i detta sammanhang:
Är det inte lika angeläget att
vi får bort de orättvisor som finns i
samhället och som är knutna till människors
sjukdom.

Om jag sedan får göra en kort tillbakablick
på denna fråga, skulle jag vilja
gå tillbaka till socialvårdskommittén,
som kom med sitt betänkande 1944 och
där förutsatte att läkemedlen skulle rabatteras
med 50 procent. 1946 fattade
riksdagen principbeslut, och däri ingick
också att läkemedlen skulle rabatteras
med 50 procent. Bland de remissyttranden,
som avgavs i anledning av socialvårdskommitténs
betänkande, har jag
inte funnit något remissvar där man
sagt, att något karensbelopp skulle införas.
Karensbeloppet torde ha tillkommit
i samband med att man från högerhåll
1946 motionerade om att det skulle införas
en grundavgift på 10 kronor. Därefter
har tydligen frågan om karensbeloppet
förts fram.

Efter riksdagsbeslutet 1946 och efter
avgivandet av socialvårdskommitténs
betänkande vidtog de erkända sjukkassorna
åtgärder för att tillförsäkra medlemmarna
läkemedelsförmån. 80 procent
av sjukkassorna införde läkemedelsförmån,
och majoriteten av dessa
införde eu läkemedelsförmån som innebar
att läkemedel rabatterades med 50
procent.

152

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

När riksdagen 1953 liade att ta ställning
till sjukförsäkringsreformen, förelåg
motioner såväl från högerhåll som
från folkpartihåll och jag tror även någon
från bondeförbundshåll, där man
yrkade på införande av ett karensbelopp.
Jag ber om ursäkt om jag missminner
mig när det gäller folkpartiet,
jag vet i varje fall att man från högerhåll
kom med ett sådant yrkande. Från
visst bondeförbundshåll yrkade man på
att karensdagarna skulle vara sex, medan
högern yrkade på att det skulle
vara sju. Men lägg märke till, ärade
kammarledamöter, att samtidigt förelåg
motioner där man sade, att den nya
sjukvårdsreformen icke fick innebära
en försämring för de grupper som nu
har bättre förmåner, än vad den nya
sjukförsäkringen, skulle ge eller därmed
likvärdiga. Vad fanns det då för anledning
att motionera eller göra framstötar
för att försämra för de människor
som tidigare hade tre karensdagar
och läkemedelsrabatt på 50 procent.

Jag ser herr Ohlin här i kammaren,
och jag vill ställa en fråga till honom.
När vi i lördags diskuterade frågan om
tjänstepensionering, framhöll herr Ohlin,
att folkpartiet anser det vara en angelägen
uppgift att steg för steg utjämna
de klassgränser som finns i samhället.
Vad säger då herr Ohlin om folkpartiets
ledamöter i andra lagutskottet? De går
den rakt motsatta vägen och vill införa
ett högre karensbelopp och därmed
skärpa skillnaden gentemot dem som är
statsanställda —• och även en del privatanställda
— som icke har någon som
helst karenstid när de är sjuka, som har
fri medicin och som inte behöver lägga
till någonting av läkarkostnaden.

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarledamöternas tålamod längre,
men jag har gjort en liten reflexion när
jag har sett de här framstötarna. Jag
kom att tänka på den tappre soldaten
Svejk, som låg på sjukhus och dagligen
demonstrerade sin vilja att få komma
ut och slåss för sin kung och sitt kära

fosterland. Till sist blev han utkörd från
sjukhuset och fick reda på att han skulle
träffa på sitt regemente om han gick
någon mil västerut. Svejk gick rakt österut.
Under tiden mediterade han för
sig själv, att det nog var klart att han
skulle ha kommit fortare till sitt regemente
om han hade gått västerut, men
jorden är ju i alla fall rund!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lundberg avgivna
reservationen, nr 1.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Här gäller det ett belopp
av inte fullt en krona. Inte river vi några
klassgränser genom en åtgärd i här
ifrågavarande avseende. Här vill vi friställa
pengar som lagts ned på det administrativa
för att i stället ge dem till de
sjuka. Vi har från folkpartiets sida motionerat
angående en total reduktion av
vissa läkemedelskostnader. Vi menar att
man måste se noga till, vad detta kostar
administrativt och vad man vinner på
det. Vi anser att de sjuka vinner mer
om utskottets förslag genomförs.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterade att fröken
Höjer icke sade någonting om vårt
principuttalande i motionen, och det är
på sitt sätt betecknande.

Utskottet har sagt, att ett slopande av
karensbeloppet kommer att kosta mellan
20 och 25 miljoner kronor. Det är
klart att det är mycket pengar, men om
en del av dessa pengar skall betalas av
de 1 200 000 inkomsttagare här i landet
som år 1954 hade en inkomst, understigande
6 000 kronor, så kan jag inte få
för mig annat än att varje krona för
dem betyder oerhört mycket, även om
det bara rör sig om 99 öre, fröken Höjer.

Talet om de administrativa kostnaderna
är en rosbukett som man bär fram
för att dölja bakåtsträveriet, men dessa
rosor har vissa taggar, fröken Höjer, och
det egendomliga med de taggarna är att

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24

153

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

de mindre inkomsttagarna, icke de större,
sticker sig på dem.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
den senaste talaren och även till herr
Lundberg, att det nog inte finns någon
i denna kammare som betvivlar, att
herrarna har de allra bästa bevekelsegrunder
för sitt ställningstagande till
det sociala problem som vi nu behandlar
här i riksdagen. Jag vet att så är
förhållandet, och jag uppskattar det,
men jag tycker det är fel om man tror
att vi, som har en annan åsikt i denna
fråga, skulle ledas av några dunkla eller
lömska motiv. Det är inte alls så,
att vi vill klå fattiga och sjuka människor
på deras surt förvärvade slantar
för att kunna spara några ören åt staten
på var och en, utan vad vi syftar
till är att i någon mån minska den pappersexercis
som både jag och herr
Lundberg anser har tagit alldeles för
stora proportioner.

Såsom tidigare har nämnts här har
frågan om prissättningen på rabatterade
läkemedel behandlats i olika motioner,
och det har kommit fram skilda förslag.
Jag skall vid denna sena timme
givetvis inte trötta kammaren med någon
redogörelse för de olika yrkanden
som har gjorts och inte heller för utskottets
motiv i de fall när motionerna
blivit avstyrkta. De finns ju refererade
i utskottets utlåtande, och jag ber att få
hänvisa till detta.

Jag skall emellertid be att få säga ett
par ord om motivet för att utskottet har
intagit den ställning som reservanterna
nu klandrar det för.

I likhet med medicinalstyrelsen och
riksförsäkringsanstalten liar utskottets
majoritet ansett att en lättnad i arbetet
för läkarna och apotekarna är ett i hög
grad påkallat önskemål. En sådan lättnad
i arbetet kan ske genom den ändring
i fråga om prisnedsättningen som
här föreslås, och då detta nu kan genomföras
utan någon avsevärd uppoff -

ring från den enskildes sida, anser vi alt
denna reform bör komma till stånd. De
belopp som det här gäller är faktiskt
ganska blygsamma. Det kan i allra sämsta
fall bli en merkostnad av en hel
krona för den enskilde, men i regel gäller
det mindre belopp, och det kan
knappast med skäl påstås att en så liten
merkostnad kan ha någon större betydelse
för den enskildes ekonomi.

Däremot skulle utskottsmajoritetens
förslag medföra betydande lättnader då
det gäller läkarnas och apotekens arbete.
Det är knappast rimligt att mer än
en tredjedel av de recept för vilka prisnedsättning
gäller skall avse några ören,
som ofta inte täcker administrationsoch
utskrivningskostnader — jag bortser
helt från den tidsförlust som patienten
eller hans ombud gör i väntan
på att få beloppen uträknade.

Jag är emellertid angelägen att få påpeka,
att motivet för utskottsmajoritetens
ställningstagande i denna fråga
ingalunda i första hand är att man skulle
spara de två eller tre miljoner kronor
som ett genomförande av förslaget
skulle ge. Jag skulle för min del inte
tveka ett ögonblick om det gällde att ge
dessa pengar till en förbättrad sjukvård
i någon förnuftig form, men vi anser
att denna ändring av bestämmelserna i
förordningen om prisnedsatta läkemedel
är betingad av de erfarenheter som
man gjort under den tid då förordningen
har tillämpats. Vi anser det riktigt
att underlätta apotekens arbete genom
att minska det årliga antalet verifikationer
med omkring fyra miljoner, helst
som detta — jag upprepar det — kan
ske utan någon nämnvärd merkostnad
för den enskilde medborgaren.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Rubbeslacl (bf).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Höjer talar här
om att frågan gäller några ören eller

154 Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändringar i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

en krona, men det kan gälla fyra gånger
en krona därest iflera mediciner utskrivs
på samma recept.

De gamla känner sig ofta utanförstående
efter sjukkassereformen, men en
förmån som de har är prisnedsättningen
på medicin. När ålderdomen kommer
behöver man ofta vissa mediciner för
att lindra sjukdomar som naturligt följer
med hög ålder. Det är orimligt att
försämra de nuvarande förhållandena
som utskottet föreslår, och jag vågar säga
att det finns anledning att genomföra
förbättringar i de avseenden jag
förordar i reservationen.

Herr Carlsson talar om förenklingar.
Ja, år 1953 kämpade jag i utskottet för
att få till stånd ett förenklat förfarande
beträffande hela sjukkassereformen,
men då ville man inte vara med. Man
såg den ena faran efter den andra, och
vi blev tvungna att böja oss för det. Nu
ser den administrativa apparaten ut så
som damerna och herrarna då önskade
ha den. Skall man nu förenkla den administrativa
apparaten på de sjukas bekostnad
i det här landet? Jag beklagar
att en sådan syn håller på att komma
tillbaka i det svenska samhället. Det är
ännu mer beklagligt därför att det gäller
sjuka personer som behöver hjälp
bland annat med medicin.

Jag är medveten om att frågan har
fallit genom första kammarens beslut,
men ett bifall till min reservation är
ändå en opinionsyttring som kan få betydelse
för framtiden, och av det skälet
hoppas jag att andra kammaren stöder
den reservation som jag har avgivit.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Trots att det gjorts ganska
många inlägg redan i denna fråga
vill jag ändå ta till orda. Jag har nämligen
redan från allra första början, när
vi beslöt denna läkemedelsreform, motsatt
mig det karensbelopp på tre kronor
som den innehåller. Jag gjorde del
bl. a. med den motiveringen, att jag intf

ville vara med om att försämra de redan
i många län förekommande bättre
förmåner som de erkända sjukkassorna
hade.

Som bekant beslöt emellertid riksdagen
införande av denna karens på 3
kronor. Vi hoppades emellertid att vi
framöver skulle kunna övertyga riksdagen
om att slopa beloppet. När jag
därför häromdagen fick höra, att man i
andra lagutskottet fått — visserligen
med lottens hjälp — majoritet för ett
yrkande, som innebar en höjning av karensbeloppet,
trodde jag knappast det
var sant. Att högern är ute för att försämra
de sociala förmånerna är ingen
överraskning. Vi är vid det här laget
vana vid högerns kärvare linje, när det
gäller de sociala frågorna. Men att folkpartiet
och även bondeförbundet har
medverkat härtill är underligt, särskilt
som man från folkpartiet ofta berömmer
sig av att vara de som särskilt ömmar
för dem som har det svårt.

I utskottsutlåtandet förfasar man sig
över att statens kostnader för läkemedel
har stigit. Ja, det är riktigt. Det beror
väl på att läkemedlen har blivit dyrare,
och det har väl de sjuka redan fått känna
på. De har fått bära sin andel av
de dyrare läkemedlen. Men nu vill man
övervältra statens andel av detta på de
sjuka. Är detta rimligt? Nej, ingalunda.

Man motiverar vidare förslaget med
att man vill förenkla administrationen,
men man får inte ensidigt se till detta.
Det är gott och väl att man strävar efter
lättnader i administrationen, men,
som herr Lundberg nyss sade, man bör
inte låta detta gå ut över de sjuka.

De löjligt små belopp, som ibland utgår
i rabatt, är en följd av att vi infört
karensbelopp. De skulle bäst elimineras
genom att karensbeloppet helt slopades,
som också föreslås i herr Lundbergs reservation.

Vi hade goda erfarenheter från de erkända
sjukkassor — och de var ganska
många — som tidigare hade rabatt med
50 procent utan något karensbelopp.

Onsdagen den 30 maj 1956 cm.

Nr 24 155

Ändringar i förordningen om

Vad kommer nu sjukkassefolket att säga
i de delar av landet, som tidigare haft
dessa bättre förmåner, när man nu försöker
försämra dessa förmåner ytterligare,
exempelvis i Jönköpings län, där
sjukkassefolket bestämt uttalat sig emot
införandet av något karensbelopp på läkemedel?
Ja, inte kommer de att hälsa
den framstöt, som nu gjorts från de
borgerliga, med tillfredsställelse.

De yrkesskadade, som före samordningen
med sjukförsäkringen hade helt
fria läkemedel från arbetsgivarna, hur
kommer de att motta ett sådant här förslag
i bakåtsträvande riktning? Jo, de
kommer självfallet att bli förbittrade.
Redan nu råder en viss irritation över
att det på denna punkt i vår sjukförsäkring,
som i övrigt är mycket värdefull,
har inträffat försämringar för de
yrkesskadade.

Hur kommer slutligen våra folkpensionärer
att reagera? Här har nämnts
från denna talarstol tidigare, hurusom
de i särskilt hög grad är beroende av
läkemedel. För dem är även små belopp,
även någon krona, av betydelse. Dessa
folkpensionärer kanske genomskådar
folkpartiets valtaktiska överbud, när det
gäller höjningen av folkpensionerna,
som riksdagen beslutade häromdagen.
Det är möjligt att förslaget om den retroaktiva
höjningen för våra folkpensionärer
från den 1 januari i år inte blir
det lockbete i valrörelsen som folkpartiet
avsett.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till herr Lundbergs reservation.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! .lag har eu känsla av att
den bästa medicinen för kammarens ledamöter
nu vore att få gå hem ocli sova.
Jag skall inte fördröja tiden för hemgång
med så många minuter.

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Vi har här i dag träffat en gammal bekant,
nämligen herr Johansons i Västervik
motion. Den skulle jag vilja likna
vid ett itererat läkarrecept. Den har
nu tre gånger varit föremål för behandling,
men ingenting har inträffat som
kan motivera ett bifall. Det får räcka
som kommentar till den.

Jag begärde ordet för att göra reklam
för reservation nr 2, som fru Johansson
i Norrköping, herr Nilsson i Göteborg
och jag står på. Vi har nämligen funnit,
att det förslag som har framförts av
herr Rubbestad och som fått majoritet
i utskottet är en mycket illa genomtänkt
reform, om man nu skall använda ordet
reform om ett dylikt förslag. Man har
nämligen föreslagit att man skall betala
mera för billigare medicin än för
dyrare. Reformen får nämligen de konsekvenserna,
att för ett läkemedel som
kostar kr. 4:95, får man betala 4:95.
För ett läkemedel som kostar kr. 6:90
får man också betala kr. 4: 95. Jag får
säga att det är en rätt underlig metod
att reformera en reform.

Nu säger man att det är mycket små
belopp man får tillbaka i rabatt enligt
de nuvarande bestämmelserna. Jag har
en utredning här som tyder på att de
flesta läkemedel kostar mellan 4 och 5
kronor. Man får alltså en rabatt på mellan
50 öre och 1 krona. I vilken affär
kan man gå in och köpa en vara för
4: 50 och få 75 öre i rabatt? Det är inte
småpengar. Går jag in på ett apotek och
köper läkemedel för kr. 4: 50 och apotekaren
ger mig 75 öre i rabatt, räcker det
till en kaka bröd enligt vad damerna
har sagt. Man får en limpa för 75 öre.
Det är ingen dålig rabatt som man här
vill ta bort.

Men det allvarliga är att man inte har
velat utreda frågan. Man har inte ens
velat avvakta den utredning som medicinalstyrelsen
liar påbörjat. Vi får väl
ändå låta medicinalstyrelsen slutföra
sin utredning. Det är möjligt att man
där kan finna en metod, som administrativt
förbilligar utan att det behöver

156

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Ändringar i förordningen om kostnadsfria

ske på bekostnad av de sjuka. Vi skall
inte rycka loss denna detalj från den
stora sjukförsäkringsreformen och dess
översyn, utan den hör hemma där.

Med dessa ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av det inspirerade
anförande som herr Bengtsson i
Varberg nyss höll vill jag säga att jag
ett föregående år framhöll, att höjningen
av läkemedelspriset från den 1 december
1955 hade gjort det betydligt
besvärligare framför allt för folkpensionärerna,
som icke fick den fria medicinen,
att betala vad ökningen av läkemedelspriset
medförde. Och nog har det
en viss betydelse att man höjer läkemedelspriset
men icke förändrar den hjälp
till dessa läkemedel, vilken pensionärerna
tidigare haft, så att de får läkemedlen
för ungefär samma pris som de haft
tidigare.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har aldrig kunnat
föreställa mig, att man skulle kunna tillskapa
en acceptabel sjukförsäkring utan
att denna kompletterades med en läkemedelsreform,
som i princip innebar att
läkemedlen blev fria. Därför är det så
mycket underligare, att det utskott som
har hand om de sociala frågorna och
där det borde sitta folk med känsla för
dem som är sjuka och andra som befinner
sig i social misär på ett eller annat
sätt, bland de fem motioner som framförts
i riksdagen — av vilka endast en
avser försämringar — skulle välja just
det förslag som innebär en klar och
uppenbar försämring. Detta tycker jag
rimmar dåligt med det sociala ansvar
ett sådant utskott borde ha. Strävandena
från statsmakterna bör väl i alla fall
gå ut på att vi skall komma dithän, att
läkemedlen i princip blir fria.

Utgående från denna uppfattning har
vi ingett en motion, i vilken vi kräver

eller prisnedsatta läkemedel

en sådan reform, men där vi ändå har
ansett, att ett slags expeditionsavgift —-eller vad man vill kalla det — på en
krona bör kunna föreskrivas såsom en
viss gräns.

Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till motion 179. Dessutom vill jag
förklara, att vi i andra hand kommer
att rösta för herr Lundbergs reservation.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
man här började att göra storpolitik av
denna fråga och betrakta den som ett
bevis för en reaktionär framstöt. Jag
måste i varje fall reagera mot det angrepp
som skedde mot högern och folkpartiet.
Det är i första hand vi bondeförbundare
som är ansvariga, men jag
kan försäkra att det inte varit fråga om
något reaktionärt utan det är en praktisk
åtgärd. Jag menar att man måste
ba sinne för proportioner, när man diskuterar
detta.

Vår mening var inte att försämra något.
Faktum är ju att kostnaderna för
dessa läkemedel har blivit högre än vi
räknat med. Jag kan därför inte tänka
mig annat än att man slutligen kommer
fram till en lösning efter dessa linjer
för att i någon liten mån komma bort
från vad man kallar »Krångel-Sverige».

Då vi har råd att betala ut mera pengar
får vi naturligtvis diskutera den saken.
Men vi skall inte göra den krångligare
än vad vi behöver göra och man
är inte reaktionär därför att man vill
rätta till en sak som börjat bli krånglig.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Av hänsyn till den sena
timmen hade jag inte tänkt att här begära
ordet. Jag instämde därför med
herr Carlsson i Bakeröd, som anförde
synpunkter vilka i stort sett varit avgö -

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

Nr 24 157

Ändringar i förordningen om

rande också för mitt ställningstagande,
synpunkter som även fröken Höjer mycket
ingående redogjort för tidigare. Men
när herr Bengtsson i Varberg säger, att
det föreliggande förslaget är illa genomtänkt,
måste jag protestera. Jag vill påpeka
för herr Bengtsson att medicinalstyrelsen,
som har yttrat sig över motionen,
har förklarat att den är så förnuftig
och så litet betungande för den enskilde
att medicinalstyrelsen ansett sig
böra tillstyrka den, trots att en utredning
för närvarande pågår om dessa
ting. Även riksförsäkringsanstalten har
tillstyrkt motionen.

Min motion har syftat till att lätta
bördan för läkare och apotekare. Vi beslöt
1953 om ett karensbelopp på läkemedel
om tre kronor, men sedan dess
har penningvärdet sjunkit med mer än
30 procent. En höjning på en krona innebär
därför ingen reell fördyring jämfört
med 1953 års beslut. Om vi däremot
bifaller utskottets förslag, uppnår vi en
förenkling för såväl läkare som apotekare,
och det innebär också en lättnad
för dem som köper läkemedlen. De slipper
då att vänta så länge på apoteken
och slipper i vissa fall besväret med anskaffande
och förnyande av recept m. m.
Därför tycker jag att vi utan vidare bör
kunna bifalla utskottets förslag, som innebär
en förenkling av organisationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det förhållandet att medicinalstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten
har tillstyrkt motionen är väl i
och för sig inte något bevis för att den
är bra. Dessa institutioner har ju bara
sagt att de funnit att ett bifall till motionen
skulle innebära ett administrativt
förbilligande. Jag har emellertid
sagt, att om vi kan finna en metod, som
medför ett förbilligat administrativt förfarande
utan att samtidigt medföra nå -

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

gon försämring för de sjuka, så varför
inte vänta på det. I stället för att bifalla
motionen tycker jag att vi skall låta utreda
hela denna stora fråga.

Orsaken till att motionären Rubbestad
i detta fall har stannat vid en femma
är väl att femman har blivit en fix
idé hos honom, och att herr Rubbestad
därför tror att den passar även i detta
fall. Nej, låt oss behålla de förutvarande
tre kronorna och den hittillsvarande rabatten! -

Herr RUBBESTAD (bf):

Jag skulle vilja rekommendera herr
Bengtsson i Varberg att också gå in för
en femma. Då skulle kanske han också
klara sig bra.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag anser att denna fråga
är av stor betydelse. Man skall ha
dålig kontakt med folket ute i landet,
om man inte känner till att detta karensbelopp
har vållat irritation på
framför allt sådana platser, där man
tidigare haft 50 procents rabatt på läkemedel
utan något karensbelopp. Här
tar man faktiskt bort en social förmån,
som för folkpensionärer och andra människor
i små omständigheter är nog så
betydelsefull. Penningvärdet har försämrats,
och de sjuka får nu betala en
större andel av medicinerna genom att
läkemedelspriserna har höjts så kraftigt
som fallet varit, och staten kan inte
undandra sig sin andel i skulden att läkemedelspriserna
har stigit.

Jag anser som sagt att denna fråga är
mycket betydelsefull, därför att de föreslagna
åtgärderna kommer att drabba
människor, vilka icke kan betala högre
läkemedelspriser utan att detta återverkar
så på ekonomien att de får svårt
att klara sig.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner

158

Nr 24

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

i fråga om utskottets hemställan utom
i vad anginge motionen II: 179, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan
i detta avseende; 2:o) bifall till
den med 1) betecknade reservationen
av herr Lundberg; samt 3:o) bifall till
reservationen 2) av herr Nils Elowsson
m. fl..; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lundberg
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om bifall
till reservationen av herr Nils Elowsson
m. fl. följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, utom i vad angår
motionen 11:179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nils Elowsson m. fl. i motsvarande
delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 62 ja och 112 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag
å utskottets hemställan därutinnan, antagit
det förslag, som innefattades i motsvarande
delar av den av herr Nils
Elowsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Härpå gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till motionen II: 179
dels ock på avslag därå; och beslöt kammaren
avslå motionen.

§ 9

Höjning av maximigränserna för axeloch
boggictryck på landets vägar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på
landets vägar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
27 i första kammaren av herrar Mannerskantz
och Eskilsson samt nr 30 i
andra kammaren av herr Cassel m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam utredning angående möjligheterna
för en höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på
landets vägar».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
1:27 och 11:30, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna, vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nilsson i Göteborg och Odhe, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå förevarande motioner,
I: 27 och II: 30.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Odhe och mig avgivna
reservationen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det har ställts ett avslagsyrkande,
men jag kan fatta mig så
kort, att jag endast ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 24 159

Onsdagen den 30 maj 1956 em.

§ 10

Föredrogos vart efter annat:

tredje lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och

statsutskottets memorial nr 157, angående
tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 11

Uppskov med vissa ärenden

Föredrogs statsutskottets memorial nr
158, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att i det föreliggande
memorialet föreslås uppskov
till höstriksdagen med behandlingen av
bl. a. motion nr 463 i denna kammare,
som jag tillsammans med några andra
ledamöter har väckt och vari begäres
utredning med förslag till 1957 års riksdag
i ett visst ämne. Genom detta uppskov
med behandlingen har de facto
motionen avslagits ehuru den ej prövats
av utskottet, eftersom en behandling vid
höstriksdagen givetvis inte kan resultera
i någon begäran om förslag till 1957
års riksdag efter utredning. Jag tycker
att det är mycket otillfredsställande med
ett sådant uppskov, när klämmen i motionen
är sådan den är.

Jag har velat påtala detta och anmäla
det till kammarens protokoll. Jag har
intet yrkande.

Uppskov med vissa ärenden

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m., och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 159, angående
statsregleringen för budgetåret 1956/57.

§ 14

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 160, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om grunder
för byggnadsbidrag till realskolor.

Kammaren beslöt till en början, enligt
utskottets hemställan, att till avgörande
företaga ärendet efter allenast en bordläggning.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
blev härefter godkänd.

§ 15

Föredrogs, men bordlädes åter andra
lagutskottets memorial nr 40, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i butik -

160 Nr 24

Onsdagen den

stängningslagen den 21 juli 1948 (nr
608), jämte i ämnet väckta motioner.

§ 16

Till bordläggning anmäldes tredje lagutskottets
memorial nr 25, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
tredje lagutskottets utlåtande i anledning
av väckta motioner angående
en reformering av skogslagstiftningen.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 275, i anledning av väckt motion
angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar; och

nr 276, i anledning av väckta motioner
om upphävande av § 114 regeringsformen; från

bankoutskottet:
nr 277, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 117) med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående åtgärder
för en skyndsam räntesänkning;
samt

från första lagutskottet:
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
in. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och

30 maj 1956 em.

Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige, m. m.; och
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nya Zeeland
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;
från andra lagutskottet:
nr 331, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring;
och

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 31 maj 1956

Nr 24

161

Torsdagen den 31 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 160
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med Första kammaren
vill, att riksdagen må — med godkännande
av de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 mars 1956 förorddade
grunderna för byggnadsbidrag till
realskolor vid högre allmänna läroverk,
fristående statliga realskolor, kommunala
flickskolor, kommunala realskolor
och praktiska kommunala realskolor,
att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1956/1957 — finna motionerna
I: 546 och II: 723, I: 421 och
II: 513 samt I: 549 och II: 720, de fyra
förstnämnda såvitt här är i fråga, icke
föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar Ja; Den

det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med Andra kammaren beslutat att —
med godkännande i övrigt av de av departementschefen
förordade grunderna
för ifrågavarande byggnadsbidrag — i
anledning av motionerna I: 546 och
11:723, 1:421 och 11:513 samt 1:549
och II: 720, de fyra förstnämnda såvitt
här är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
medgiva, att i särskilda fall statsbidrag
må utgå för byggnadsföretag, som avser
realskolor och därmed jämförliga skolor,
utan hinder av att arbetet påbörjats
före den 1 juli 1956, dock inte tidigare
än den 1 juli 1954.

11—Andra kammarens protokoll 1956.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med ........ 76 Ja och 121 Nej,

varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 70 Ja och 56 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller .......... 76 Ja och 121 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 146 Ja och 177 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överenstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 25 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående en reformering av
skogslagstiftningen.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att förevarande memorial
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Memorialet lades härefter till handlingarna.

Nr 24

162

Nr 24

Torsdagen den 31 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1956/57.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Ändring i butikstängningslagen

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 40, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i butikstängningslagen den
21 juli 1948 (nr 608), jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t genom propositionen
nr 162 föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608),
hade utskottet hemställt, att riksdagen,
med avslag å propositionen i vad denna
innefattade förslag till ändring av 2 §
6) butikstängningslagen (avseende försäljning
från automat), samt med förmälan
att utskottet funnit 4 och 6 §§

1 det i propositionen framlagda lagförslaget
icke böra i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga ett såsom
utskottets förslag betecknat förslag till
lag om ändring av nyssnämnda lag.

Vid behandling av utskottets utlåtande
hade första kammaren beslutat bifalla
vad utskottet i utlåtandet hemställt,
medan andra kammaren godkänt

2 § i den lydelse, som föreslagits av

Kungl. Maj:t, och i övrigt bifallit vad
utskottet i utlåtandet hemställt.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning av
skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut
och därvid hemställt, att kamrarna,
med frånträdande av sina tidigare fattade
beslut beträffande lagförslaget,
måtte antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608).

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Huss, Mannerskantz, Alvar Andersson
och Jacobsson i Tobo, fru
Sandström och fru Ewerlöf, vilka ansett,
att utskottet bort för riksdagen anmäla,
att frågan om ändring i butikstängningslagen,
i vad avsåge automathandeln,
för innevarande riksdagssession
förfallit.

Kammaren beslöt till en början, i enlighet
med begäran av utskottet, att företaga
ärendet till avgörande efter endast
en bordläggning.

Sedan utskottets hemställan härefter
föredragits, anförde:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! I anledning av den reservation
av herr Sunne m. fl., vilken
är fogad till detta memorial och vari vi
reservanter uttrycker den uppfattningen,
att sammanjämkning icke borde
ske, hemställer jag om avslag på andra
lagutskottets här föreliggande hemställan.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde

Torsdagen den 31 maj 1956

Nr 24

163

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 70 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden;

nr 335, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56;

nr 336, angående statsregleringen för
budgetåret 1956/57; och

nr 337, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1956/57;

Ändring i butikstängningslagen

från bevillningsutskottet:
nr 333, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1956/57, m. m.;
samt

från andra lagutskottet:
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 347, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets
vägar.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 321, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och
nr 326, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

322 för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 323, för herr Olof Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 324, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 325, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 327, för herr talmannen Gustaf
Valdemar Nilsson att vara fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 328, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 329, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara suppleant för en
fullmäktig i riksgäldskontoret; och
nr 330, för herr Lars Arthur Widén
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret.

Slutligen anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

164

Nr 24

Tisdagen den 12 juni 1956

från första lagutskottet:
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, m. m.;
från tredje lagutskottet:
nr 343, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner: nr

344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående
riktlinjer för utvecklingsarbetet på
atomenergiområdet jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m.; samt

från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet:

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

§ 8

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman vill jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att ta sin
början tisdagen den 16 oktober, då kammaren
sammanträder klockan 14. Kallelse
kommer på sedvanligt sätt att ske
genom annonsering och tillkännagivande
i radion.

När vi nu åtskiljes efter fullgjort arbete
under vårsessionen, ber jag att få
tillönska kammarens ledamöter och personal
en angenäm sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.20.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 12 juni

Kl. 11.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid vårsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 11.00
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

herr Pettersson i Dahl,

» Jacobsson i Tobo
» Hansson i Skegrie, och
» Nilsson i Svalöv.

Protokollen för den 26, den 28, den
29, den 30 och den 31 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
606923