Onsdagen den 30 maj.Ang. stöd åt svensk filmproduktion (Riksdagens protokoll 1951:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 25

30—31 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 maj.
Ang. stöd åt svensk filmproduktion............

Sid.

Torsdagen den 31 maj.

Svar på interpellation av herr Sten ang. det femte biblioteksexemplaret
av tryckta skrifter.................................... 28

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 30 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 162, ang. särskilt bidrag till producent
av svensk film m. m....................................... 3

Torsdagen den 31 maj.

Statsutskottets memorial nr 178, angående tilläggsstat II till rikssta ten

för budgetåret 1950/51 .................................. 30

— nr 179, angående statsregleringen för budgetåret 1951/52 ...... 30

1 Första kammarens protokoll 1951. År 25.

■ .»itv-A

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 326, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14:o), 15:o) och 16:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 327, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 178 och 179.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent av
svensk film m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

T en till riksdagen avlåten propsition,
nr 142, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film var i nedan
angivna delar så lydande:

1 §•

Till producent av svensk film utgår bidrag
av statsmedel enligt vad nedan
sägs.

4 §.

För film, vars längd understiger 2 000
meter såsom bredfilm eller 800 meter
såsom smalfilm, utgår icke bidrag.

5 §.

Bidraget utgår med tjugo prcent av
statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska filmer.
Annonsfilm anses icke utgöra del av
föreställningen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjödahl m. fl. (1:440) och den andra i
andra kammaren av herr Edberg m. fl.
(11:513), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte anhålla
om en förutsättningslös utredning
om möjligheterna att utsträcka det statliga
filmstödet till filmer under 2 000
meters längd, s. k. kortfilmer, samt om
de former, under vilka ett sådant stöd
eventuellt borde utgå;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Äman m. fl. (1:441) och den andra i
andra kammaren av herrar Ståhl och
Nilsson i Kristinehamn (II: 574), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att restituera 20 % av såväl den statliga
som den kommunala nöjesskatt, som belöpte
sig på svensk film;

dels en inom andra kammaren av herr
XVidén m. fl. väckt motion (11:572), i
vilken hemställts dels att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
dels att frågan om bidrag till
kvalitetsfilm måtte upptagas till prövning; -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

dels en inom andra kammaren av herrar
Onsjö och Rubbestad väckt motion
(11:573), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition;

dels en inom andra kammaren av herr
Spångberg väckt motion (II: 575), i vilken
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till förordning om
särskilt bidrag till producent av svensk
film måtte besluta, att bidraget skulle
utgå med 30 % av statens andel av nöjesskatten,
samt att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj:t om snar utredning
angående statliga åtgärder för
underlättande av exporten av svensk film
samt att förslag härom måtte framläggas
för riksdagen snarast möjligt;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm in. fl. väckt
motion (11:576), i vilken hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att nöjesskatten måtte
slopas från och med den 1 juli 1951 vid
alla biografföreställningar, i vilka svensk
film inginge till minst 90 c/e.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 441 och II: 574, II: 572,
sistnämnda motion i vad den avsåge avslag
å Kungl. Maj:ts förslag, II: 573 samt
II: 575, sistnämnda motion i vad den avsåge
bidragsprocenten, antaga vid propositionen
fogade förslag till

a) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film,

b) förordning om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt;

II. att motionerna 1:440 och 11:513
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna II: 572, i vad den
icke behandlats under I, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: 575, i vad den icke
behandlats under I, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att motionen II: 576 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom
andra,

1) herrar Söderquist, Bengtson, Svensson
i Grönvik, Rubbestad, Bergstrand,
Widén och Larsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade samt
att utskottet bort under I—III hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna II: 572, såvitt nu vore i fråga,
och II: 573 samt med avslag å motionerna
I: 441 och II: 574 samt II: 575,
sistnämnda motion i vad den avsåge bidragsprocenten,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 440 och II: 513, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 572, i vad den icke behandlats
under I, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

2) herr Gustgf Karlsson, som ansett,
att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 575, i vad den icke behandlats
under I, hos Kungl. Maj:t hemställa
om snar utredning angående statliga åtgärder
för underlättande av exporten avsvensk
film och om förslag i ämnet snarast
möjligt till riksdagen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr BENGTSON: Herr talman! I föreliggande
utlåtande från statsutskottet
tillstyrkes bidrag till producent av
svensk film i huvudsak efter de grunder
som föreslås i propositionen. Sju av utskottets
ledamöter, bland vilka också
mitt namn återfinnes, ha i en reservation
yrkat avslag på Kungl. Maj:ts proposition
och i stället förordat utredning

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

angående bidrag till filmproduktion efter
kvalitetsprövning. Denna reservation
är i varje fall från min sida inte på något
,sätt förestavad av avoghet mot
svensk film. Tvärtom vill jag betyga
mitt stora intresse för god svensk filmproduktion
— jag markerar särskilt att
jag sade god. För min del kan jag nämligen
inte medverka till att filmen skall
få bidrag, hur undermålig den än är,
bara därför att den är svensk. Därmed
har jag inte på något sätt sagt, att svensk
filmproduktion står på en låg nivå. Glädjande
nog är en stor del av den svenska
filmen av god kvalitet.

Man kan ifrågasätta, om man skall ge
stöd åt filmproduktionen över huvud taget,
och i en motion föreslås också, att
man skall helt avslå propositionen utan
någon vidare åtgärd. Jag vill till en
början säga, att det inte är riktigt att
betrakta det föreliggande förslaget som
en subvention åt filmen, tv man har ju
genom beskattning och på annat sätt
vållat vissa svårigheter för filmen, och
därför kan man inte säga, att den svenska
filmproduktionen får någon subvention
genom det förslag som nu föreligger.
Man kan inte heller säga, att det
rör sig om att filmen skall klara sig
själv helt och hållet. Människorna komma
nog att se film i alla fall, och om
vi inte producera svensk film, blir väl
följden bara den, att vi få en större import
av utländsk film. Det finns i själva
verket faktorer, som tala för att man
skall ge ett stöd åt filmproduktionen.
Filmens kulturella betydelse får inte underskattas.
Den får väl i en del fall ersätta
teatern, och i många fall gör den
detta på ett utmärkt sätt, men den är
också som självständig konstform någonting
att räkna med. Den är för många
den enda möjligheten att komma utom
sin begränsade värld, och de flesta människor
vilja väl gärna se svensk film och
nöja sig inte med alt bara sc utländsk
film.

Det andra skälet, som starkt talar för
ett stöd åt svensk filmproduktion, är
språksvårigheten. Under stumfilmens dagar
kan man säga alt filmen var internationell.
Det betydde inte så mycket,

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
var den producerats, utan det var en
tämligen enkel sak att sätta till språket
i det land, där filmen skulle förevisas.
Men 1929—1930 kom ljudfilmen, och då
kom den svenska filmen att få sina
största möjligheter här i landet och i de
övriga nordiska länderna. Det blev uppenbara
svårigheter att få ut den till
andra länder, och filmen blev, i stället
för att ha varit internationell, mycket
mera nationellt betonad. Under senare
år har det visserligen förekommit s. k.
dubbning av film, d. v. s. att man lägger
in språket i det land där den skall
visas, men jag tror inte att man skall
överskatta den möjligheten. Här i landet
skulle vi väl knappast kunna tänka oss
det, ty vi skulle väl närmast se mycket
förvånade ut, om vi skulle höra t. ex.
en fransman i en film, som inspelats i
fransk miljö, börja tala svenska, kanske
utan att det skulle överensstämma så
väl med munnens rörelser. Frågan är
nog inte heller tekniskt fullt löst. Visserligen
tillämpas dubbning av film rätt
mycket i Frankrike och England, men
problemet är inte alldeles tillfredsställande
tekniskt löst. Det är också rätt avsevärda
kostnader förbundna med att
dubba filmerna.

Det finns ytterligare en omständighet,
som kanske talar för att man skulle ge
stöd åt svensk filmproduktion, och det
är att vi genom den onormalt höga nöjesskatten
— den är betydligt högre än
på andra nöjestillställningar — ha beskattat
filmen ofantligt hårt. Det kan
också nämnas, att andra länder stöda
sin filmproduktion, och då är det kanske
anledning att även vi beakta detta.

•Tåg vill emellertid påpeka, att krissituationen
för den svenska filmen inte
endast beror på nöjesskatten. Det har
påvisats bland annat i utskottets utlåtande,
att den svenska filmen började
få svårigheter redan efter krigets slut
1915, och vi fingo inte den höjda nöjesskatten
förrän 1948. Det har också påvisats,
alt det delvis är eu internationell
kris för filmen, som vi ha att göra med.
Man skulle kunna tänka sig en lösning
enligt det förslag, som är framfört i en
motion, om höjning av biljettpriset och

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.
av filmhyrorna för att filmproduktionen
skulle kunna få båttre ekonomiska möjligheter.
I utskottsutlåtandet har det anförts,
att om man ginge den vägen att
höja biljettpriset, skulle detta kunna inverka
på besökarfrekvensen, så att man
skulle få mindre antal besökare och på
det sättet sämre ekonomi. Jag tror knappast
man kan säga, att detta är alldeles
riktigt. Vi veta ju, att det förekom väldigt
starka höjningar av biljettpriset i
samband med nöjesskattens höjning
1948, men det redovisas i propositionen,
att detta beträffande de tre största städerna
blott föranledde en nedgång i publiktillströmningen
med 6,1 procent
från 1947 till 1948, och 1949 kan man
notera en viss återhämtning. Jag kan alltså
inte acceptera utskottets motivering,
att det skulle inverka så mycket på
publikfrekvensen, om man skulle höja
biljettpriset.

Om man emellertid inte vill förbättra
filmproduktionens ställning genom att
höja biljettpriset, finns den möjlighet,
som nu är föreslagen, att ge någon sorts
bidrag, och då ha vi reservanter en annan
uppfattning än den som framförts
av statsutskottets majoritet. Statens intresse
för film bär ju hittills mest manifesterats
genom skatter och förbud och
censur, och någon annan uppmärksamhet
har man inte ägnat filmen. Utskottets
förslag innebär stöd åt svensk långfilmsproduktion
— skola vi kanske säga
utan hänsyn till kvaliteten. Jag nämnde
redan tidigare, att en stor del av den
svenska filmproduktionen är god, men
vi ha inte minst under senare år sett
prov på svensk film, som varit så undermålig,
att jag skulle tro att åskådarna
ha varit litet generade över att sådant
kunnat framställas i vårt land, och jag
måste ju tyvärr med det djupaste beklagande
också konstatera, att publiksmaken
är sådan, att faktiskt dessa filmer i
många fall äro ekonomiskt lönande. Skola
vi dessutom ge sådana filmer ytterligare
bidrag, tycker jag för min de!
inte, att det är en stödform, som man
kan acceptera, och jag undrar faktiskt,
om inte de av kammarens ledamöter,
som nu komma att rösta för ett stöd åt

filmen utan kvalitetsbedömning, komma
att ha litet obehagliga visioner av sådana
filmer som Åsa-Nisse, 91 :an Karlsson
m. fl. i den klassen.

När vi nu i reservationen ha förordat
bidrag till mera konstnärlig svensk filmproduktion,
har detta också förordats i
åtskilliga av remissvaren. Det finns flera
av dessa som jag skulle vilja påpeka. I
remissyttrandena från statens biografbyrå,
Svenska filmsamfundet, Folkets
husföreningarnas riksorganisation samt
Stockholms film- och teaterarbetareförening
ha sådana synpunkter framförts,
och det finns också ett uttalande i samma
riktning som vissa filmregissörer ha
skickat in. Det anföres också i utskottets
utlåtande, att det finns skäl som
kunna tala för att staten skulle stödja
filmproduktionen efter en viss kvalitetsbedömning,
men man säger, att svårigheterna
att kunna bedöma vilken film
som är av god kvalitet äro så stora, att
utskottet icke vill vara med om att gå
denna väg.

Nu mena vi från vår sida inte, att
man skulle bedöma filmen så, att man
av de kanske 30 svenska filmer, som
produceras om året, skulle ge stöd åt
ett par tre stycken och säga, att den och
den filmen är så utomordentlig, att den
bör ha ett mycket starkt stöd, utan man
kan mycket väl tänka sig en kvalitetsprövning
så att säga underifrån, så att
kanske 20 eller 25 av de svenska filmerna
skulle få stöd, om de vore av
god kvalitet. Då skulle man inte få den
svårigheten att behöva bedöma ett par
tre filmer, utan vi skulle bara säga ifrån,
att om man producerar dålig film, ha
vi möjligheter att utesluta den från bidrag.
Jag tror att detta skulle innebära
en viss press på filmproducenterna, så
att de skulle beakta, att om de sänka filmens
klass för mycket, få de inte något
bidrag.

Vi ha inte alls menat, att man skulle
sätta till något statsorgan, som skulle
bedöma filmen, utan det finns säkerligen
möjligheter att komma fram på helt andra
vägar. Det har också påpekats i dessa
remissyttranden, att man skulle kunna
tänka sig ett annat organ för att bedöma

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

filmen. Det kommer ut ungefär 300 böcker
om året här i landet, och man har
ändå möjligheter att dela ut författarstipendier.
Det borde ju vara stora svårigheter
att bedöma även den saken. Vi
ha samma problem vid nobelprisens utdelande,
men jag läste nyligen några
artiklar från Amerika, där man visserligen
var kritisk på vissa punkter men
i stort sett var belåten med utdelningen
av nobelpriset i litteratur. Vissa teatrar
få understöd, men vi avböja att ge stöd
åt andra, och därmed ha vi också gjort en
viss kvalitetsbedömning. Det ha vi inte
dragit oss för, och jag tror inte att Dramatiska
teatern skulle uppföra någonting,
som vi inte skulle vara belåtna med.

Utskottet anför vidare, att det är en
subjektiv uppfattning, hur man skall bedöma
en film. Det kan i viss mån vara
riktigt, men gäller det de underhaltiga,
uppenbart undermåliga filmerna, tror
jag att det räcker, om man läser filmkritikerna,
tv de äro nog i allmänhet
ganska samstämmiga. Jag läste i går, eftersom
jag visste att denna fråga skulle
behandlas i dag, jag tror samtliga dagliga
stockholmstidningars recensioner
över en film, och jag fann, att visst var
det litet divergenser i uttalandena, men
i stort sett voro de samstämmiga. Den
filmen fick god kritik i samtliga tidningar.
Det bär till och med hänt, att
filmkritikerna skrivit på sådant sätt, att
en dålig film redan efter ett par tre dagars
visning har fått läggas ned. Det
har också påvisats under utredningen,
att man i andra länder har gått in för
en viss kvalitetsbedömning, och även av
den anledningen tror jag att vi också
skulle ha möjligheter att göra det.

Herr talman! Även om det finns vissa
svårigheter att bedöma kvaliteten på
filmer, skulle det ur alla synpunkter och
jag tror inte minst ur de ansvarskännande
filmproducenternas vara bäst, om bidragen
utginge efter kvalitetsbedömning.
Jag ber därför att få yrka bifall till den
av mig in. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
vill i alll väsentligt instämma i vad herr

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Bengtson nyss anfört, alltså även när
han betygade sitt intresse för god film,
och jag yrkar liksom han bifall till den
reservation, som avgivits av bland andra
honom och mig. Härutöver vill jag,
herr talman, endast ha sagt, att även
jag finner det vara önskvärt — det tycka
väl för övrigt alla — och synnerligen
rimligt, att den såsom affär bedrivna
filmproduktionsverksamheten här i
landet så långt som möjligt reder sig
utan statligt stöd. I reservationen har,
såsom herr Bengtson framhållit, pekats
på en väg, som man lämpligen kunde
gå för att nå ett sådant resultat: Man
kunde höja biljettpriserna. En så måttlig
ökning av biljettpriset som 10 öre
per styck lär ju ge tillräckligt för att
motsvara det föreslagna stödet. Jag vet
inte, om uppgiften är riktig, men det
har sagts mig, att så skulle vara fallet.
Att en sådan höjning av biljettpriset
skulle mottagas med stort jämnmod av
publiken är tämligen säkert.

Om emellertid — och det kan väl tänkas
— den svenska filmproduktionen
trots allt i fortsättningen skulle få väsentliga
svårigheter utan direkt statsunderstöd
— och att produktionen i fråga
skulle helt upphöra önskar inte jag
för min del — så bör det eventuella
understödet i varje fall inte utan vidare
lämnas för vilken film som helst. Man
bör, som den föregående talaren framhållit,
taga hänsyn till kvaliteten och
ge stödet endast åt verkligt konstnärligt
värdefull film.

Reservanternas yrkande på en förutsättningslös
utredning om formerna
in. m. för ett sådant kvalitetsfilmstöd
är välbetänkt. Det torde inte vara omöjligt,
kanske inte ens särskilt svårt, att
finna utvägar för ett rättvist bedömande
av filmernas värde. Man kan säkerligen
finna ut den metod, efter vilken stödet
bör beräknas, och enas om dess storlek.
Att just nu, då statskassan är synnerligen
hårt ansträngd och många utomordentligt
angelägna anslagskrav ha måst
avvisas — även sådana från samhällsområden,
som av alla erkiinnas vara i
behov av och värda samhällets ekonomiska
stöd, anslå statsmedel till hjälp

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
för filmproduktionen utan att ens ta
hänsyn till den producerade filmens
värde, synes inte vara rimligt. Många
samhällsmedlemmar äro säkerligen helt
oförstående för tanken att över huvud
ge den affärsmässigt bedrivna filmproduktionen
statsunderstöd, och än flera
torde under alla förhållanden finna det
fullständigt oriktigt att stödja den undermåliga
film, som av vederhäftiga recensenters
uttalanden att döma nu icke
alltför sällan visas på våra biografer.

Herr talman! Jag’ ber alltså att få yrka
bifall till den reservation som jag biträtt
i utskottet. Skulle emellertid reservationens
punkt I, som nu behandlas, möjligen
icke bifallas av kammaren och propositionens
förslag om stöd just nu åt
filmproduktionen godtagas, utesluter
detta icke önskvärdheten och enligt min
mening inte heller möjligheten av en
utredning om kvalitetsbedömning i framtiden
av den film som skall stödjas. Jag
kommer således, herr talman, att i så
fall yrka bifall till reservationens punkt
II och punkt III.

Herr SUNDELIN: Herr talman! 1941
års filmutredning uttalade i sitt år
1942 avgivna betänkande, att med den
ställning, filmen så småningom fått i
samhället, och det vidsträckta inflytande
som den därigenom måste tillmätas, kan
det inte råda någon tvekan om att det
allmänna på detta område har viktiga
intressen att bevaka. Bevillningsutskottet
uttalade år 1949, och detta uttalande godtogs
av riksdagen: »Den åsikten torde
numera vara allmänt omfattad, att filmen
är en viktig kulturfaktor i det svenska
samhället; filmen har uppenbarligen erhållit
stor betydelse icke endast som förströelse
utan även på annat sätt, t. ex.
inom undervisningen. Det torde vara ett
allmänt intresse, att lämplig och högklassig
film kan utnyttjas såsom underhållningsfilm
och att tillgång till svensk film
av hög kvalitet icke saknas.»

Jag skulle väl knappast tro, att de äro
många, som vilja bestrida riktigheten av
de omdömen, som gjorts om filmen i
dessa och liknande uttalanden. Man tor -

de inte kunna förneka, att filmen är en
kulturfaktor att räkna med i våra dagar.
Men man har nog även i dag en
känsla av att statsmakternas inställning
till filmen fortfarande är densamma,
som 1941 års filmutredning också gav uttryck
åt, då den uttalade, att statsmakterna
i vårt land i stort sett ha uppmärksammat
filmen endast i två avseenden:
såsom skatteobjekt och såsom

föremål för censur. Det påpekandet gjorde
också herr Bengtson nyss, men det
kan inte hjälpas, att jag får det intrycket,
att även de reservanter som stå för
alternativ 1) i fråga om reservationerna
till det utskottsutlåtande vi nu behandla,
i viss mån givit uttryck åt samma
uppfattning, som filmutredningen ansåg
att statsmakterna hade. Reservanterna
säga nämligen, att de ekonomiska
svårigheter, som enligt vad 1950 års
filmutredning visat på senare år mött
den svenska filmproduktionen, icke utgöra
tillräckliga skäl för en restitution
av statliga nöjesskattemedel enligt de av
utredningen och av Kungl. Maj:t tillstyrkta
grunderna. Reservanterna uttala,
att det måste ankomma på den ekonomiska
företagarverksamhet det bär gäller,
att i det uppkomna läget själv med
stöd av lämpligt avvägda höjningar av
biografernas biljettpriser balansera sin
ekonomi och även tillgodose svensk
filmproduktion i den omfattning, som
finnes motsvara behovet.

Ja, kan nu detta vara en så alldeles
riktig ståndpunkt? Är det ändå inte så,
som utskottsmajoriteten framhållit, att
man bland de faktorer, som medverkat
till försämringen av filmproduktionens
lönsamhet, måste ta med också det förhållandet,
att biografernas biljettpriser
till följd av priskontrollen och den
skärpta nöjesbeskattningen icke kunnat
höjas i relation till kostnadsstegringen?
Enligt min mening finns det nog rätt
stort fog för påståendet från filmproducenterna,
att frågan om stöd åt filmproduktionen
borde betraktas mera som
en skattefråga än som en understödsfråga.
Nöjesskatten för filmförevisningar
utgår ju som bekant med i medeltal 37,5
procent på bruttoinäkterna, medan no -

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

jesskatten för exempelvis teater-, cirkus-
och varietéföreställningar utgår
med endast 15 procent. Man har gjort
den beräkningen, att om nöjesskatten å
biografföreställningar utgjort 15 procent
och priserna på biobiljetterna varit desamma
som nu, så hade enbart de svenska
filmerna ökat underlaget för filmhyresberäkningen,
så att det med en genomsnittlig
filmhyra av 38 procent skulle
ha tillfört de svenska filmproducenterna
i merintäkter cirka 4 miljoner kronor
per år. Då skulle ju filmproduktionen
för närvarande inte haft dessa ekonomiska
problem att brottas med.

I propositionen lämnas upplysningen,
att statens intäkter av nöjesskatt på biografföreställningar
före skattehöjningen
1948 kunde beräknas uppgå till 11—12
miljoner kronor per budgetår, d. v. s. två
tredjedelar av statens sammanlagda inkomst
av nöjesskatt. Efter skatteskärpningen
i februari 1948 beräknas motsvarande
intäkter till 36—37 miljoner
kronor per budgetår, d. v. s. omkring
fem sjättedelar av statens hela inkomst
av nöjesskatt. Skatteskärpningen — som
ju inom parentes sagt skulle vara tillfällig
—• har alltså medfört en ökning av
statens inkomster av nöjesskatt med omkring
25 miljoner kronor per år. Denna
skattehöjning tilläts visserligen slå igenom
i biljettpriserna och kunde därför
inte i och för sig anses medföra försämsade
ekonomiska förutsättningar för
filmproduktionen, men skattehöjningen
medförde ändå en viss, ganska markerad
nedgång i publikfrekvensen på biograferna.
Om nu, såsom i reservationen 1)
antydes, biljettpriserna skulle höjas så
att verksamheten på detta område kan
balansera sin ekonomi och även lämna
svensk filmproduktion erforderligt stöd,
så måste det nog bli en ganska kraftig
höjning av biljettpriserna — inte en
höjning med 10 öre, som herr Södcrquist
trodde skulle vara tillräckligt, utan
jag skulle tro med mellan 50 och 75 öre
per biljett, och en sådan höjning skulle
säkert komma att påverka publikfrekvensen
och därför motverka det ekonomiska
syftet med höjningen. Det kan
i detta sammanhang meddelas, att t. ex.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
en höjning av biljettpriset med 15 öre
beräknas tillföra stat och kommun cirka
4 miljoner kronor i ökad nöjesskatt, medan
filmproducenterna inte skulle få
större merinkomst än 600 000 kronor.

Vidare säger man i reservationen, att
bidrag enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
i avsevärd utsträckning komma lågklassiga
nöjesfilmer till godo. Jag vet
inte, på vilka grunder reservanterna
bygga detta sitt antagande. För min del
har jag trott, att en av de första förutsättningarna
för att det skall kunna skapas
högklassig film är att det finns ekonomiska
resurser härför. Trots att jag
minst av allt är sakkunnig på detta område,
har jag den bestämda uppfattningen,
att det är förenat med mindre kostnader
att göra en dålig film än en god
och i konstnärligt avseende högtstående
film.

Sedan ha reservanterna yrkat på att
om statligt stöd över huvud taget skall
utgå till stödjande av svensk filmproduktion,
så bör detta stöd utgå efter kvalitetsprövning.
Personligen har jag ingenting
emot — och jag tror inte att utskottsmajoriteten
över huvud taget har
någonting emot — om det stöd, som bär
föreslås, kunde komma uteslutande högklassig
film till godo. Men vi ha vid behandlingen
av detta ärende fått den bestämda
uppfattningen, att det måste vara
synnerligen svårt att få till stånd någon
tillfredsställande kvalitetsbedömning, såvida
inte denna bedömning skall ske i
efterhand, sedan filmen är färdig, vilket
naturligtvis inte ur filmproducenternas
synpunkt kan vara någon god lösning.
1941 års filmutredning framhöll i detta
avseende, att producenten måste, redan
innan arbetet igångsättes, ha grundad
anledning tro att han är inne på rätta
vägar — annars kommer han i de flesta
fall att avstå från företaget. Utredningen
framhåller också i fråga om möjligheterna
till förhandsgranskning, att det givetvis
är förenat med betydande svårigheter
att med ledning endast av ett manuskript
bedöma, vilket konstnärligt värde
filmen kommer att äga i färdigt skick.
Man måste bär räkna med möjligheten,
atl den färdigställda filmen av olika or -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
saker ganska ofullständigt eller åtminstone
icke helt motsvarar de förväntningar
som manuskriptet givit anledning
till. Utredningen framhåller också, att
man även måste taga i betrakntade, att
manuskriptet till en film ofta blir föremål
för ändringar under inspelningens
gång. Sådana ändringar äro väl i regel
mindre väsentliga, men det är icke uteslutet,
att de någon gång kunna bli så
genomgripande, att de rubba själva förutsättningarna
för förhandsbedömningens
resultat.

Nu fick jag nog den uppfattningen av
herr Bengtsons anförande bär, att han
menade, att det stöd som här skulle
lämnas av staten, borde utgå såsom en
premiering av högklassig film, alltså en
premie som skulle tillerkännas producenten,
sedan man kommit underfund
med att han framställt en högklassig
film. För min del tror jag inte, att man
på den vägen kan hjälpa den svenska
filmproduktionen ur det svåra ekonomiska
läge, den har råkat i. Men denna
fråga, huruvida man bör ge särskilda
premier för verkligt högklassig film, någonting
i likhet med, som herr Bengtson
nämnde, författarstipendierna, är enligt
min mening en helt annan sak, som jag
nog anser bör övervägas men som då
måste tagas upp i ett annat sammanhang.
Utskottsmajoriteten bär ansett, att svårigheterna
att åstadkomma en något så
när tillfredsställande kvalitetsbedömning
äro så stora, att den icke har ansett sig
kunna förorda en dylik.

Reservanterna ha slutligen påyrkat en
utredning angående understöd till framställning
av god kortfilm. På denna
punkt kan jag kanske nöja mig med att
hänvisa till vad utskottet i sitt utlåtande
säger på s. 15: »Utskottet finner sig
i anledning härav böra frambålla, att det
enligt utskottets mening framstår såsom
i och för sig önskvärt att en ur konstnärliga
och kulturella synpunkter högklassig
svensk kortfilmproduktion i möjligaste
mån befrämjas av det allmänna.
Förslag i sådant syfte har framlagts i det
av 1941 års filmutredning år 1942 avgivna
betänkandet med förslag rörande
statligt stöd åt svensk filmproduktion.

Då nämnda förslag ännu icke blivit föremål
för slutlig prövning och Kungl.
Maj ds uppmärksamhet sålunda redan
blivit fäst på föreliggande spörsmål, anser
sig utskottet icke för närvarande
höra påkalla någon ytterligare utredning
i ämnet.»

I reservationen nr 2) till utskottets utlåtande
yrkar herr Gustaf Karlsson, som
jag tror också kommer att bär närmare
utveckla sina synpunkter på denna fråga,
bifall till en motion om utredning
angående statliga åtgärder för underlättande
av export av svensk film. Utskottet
har för sin del funnit detta i nuvarande
läge vara rätt tveksamt och har icke för
sin del ansett, att det för närvarande
finns anledning att förorda en sådan utredning.

Utskottet tillstyrker således Kungl.
Maj ds förslag oförändrat. Detta innebär
ju, att stödet åt filmproduktionen icke
skulle bli det som filmproducenternas
förening anhållit om. Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Majd, om
förhållandena skulle föranleda härtill,
skall taga under förnyad prövning frågan
om en höjning av procentsatsen för
återbäring av nöjesskatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Det förslag
som här föreligger innebär ju, att
staten till producent av svensk film
skulle återbära 20 procent på den statliga
andelen av filmskatten. På grund
av det prekära läge, som den svenska
filmen råkat in i, måste propositionen
om stöd åt filmproduktionen hälsas med
tillfredsställelse såsom den första positiva
åtgärd, som i vårt land från statens
sida vidtagits för att främja inhemsk
filmproduktion. Den form som valts för
genomförandet av den tillämnade hjälpåtgärden
anser jag vara lämplig, och
inte heller ge detaljbestämmelserna i
författningsförslaget anledning till erinringar.
Departementschefens motivering
till förslaget kan jag i stort sett biträda,
och särskilt vill jag uttala min tacksamhet
till statsrådet Sköld för att han sy -

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

nes reagera mot de ganska underliga
funderingar, särskilt i fråga om villkoren
för statsstödet, som att döma av vissa
remissyttranden lia vunnit insteg på
en del håll här i landet.

Det kan emellertid, såsom den föregående
talaren sade i slutet av sitt anförande,
ifrågasättas, huruvida den föreslagna
skatteåterbäringen är tillräcklig.
Av det redovisade siffermaterialet ocli
av, såvitt jag förstår, auktoritativt företagna
undersökningar i övrigt framgår,
att en skatteåterbäring av 30 procent
av den statliga skatteintäkten skulle erfordras
för att genomsnittsförlusten å
produktionen av svensk film skulle kunna
täckas. Jag delar inte helt den uppfattning,
som framkommit i diskussionen,
att det skulle vara möjligt för produktionen
att genom besparingsåtgärder
täcka sig för återstående förlust, ifall
Kungl. Maj:ts proposition antoges.

Herr Sundelin nämnde, att det vid
1949 års riksdag väcktes en motion —
jag tror det var av herr Nordenson i
denna kammare — om stöd åt svensk
filmproduktion med 20 procent av nöjesskatten,
inklusive då den kommunala
delen. Det stödet är ju större än det som
i dag förelås och motsvarar närmare
30 procent av den statliga nöjesskatteintäkten.
Rörande den motionen yttrade
1949 års bevillningsutskott -—- vilket kan
vara av intresse i dag — att det icke vore
uteslutet, att svensk filmproduktions
aktuella problem blott skulle kunna lösas
genom en återgång till den skattesats
som gällde före februari 1948. Bevillningsutskottets
yttrande godkändes
av riksdagen. En sålunda ifrågasatt återgång
till tidigare skattesater, som riksdagen
icke stod främmande för 1949,
skulle i själva verket för svensk films
vidkommande innebära ett betydligt
större stöd än det som nu ifrågasättes.
Jag skall belysa detta med ett exempel.

Före februari 1948 var nöjesskatten
på svensk film på den första kronan 15
öre och 30 procent på resten. 1 februari
1948 böjdes den till 30 öre på den första
kronan och 45 procent på resten. Det
betyder alltså, att eu biografbiljett, som
oavsett skatt skulle kosta 2 kronor, före

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

februari 1948 kostade 2:45 kr. och efter
den tidpunkten 2:75 kr. Nu ifrågasättes
det, att 20 procent av den statliga delen
av nöjesskatten skall återbäras. Den statliga
delen av nöjesskatten är tre fjärdedelar
av den totala skatten. Det betyder,
att det blir en återbäring av V* av V» av
i detta exempel 0: 75 kr. Detta gör 11 öre
per biljett. Men skulle, såsom i den Nordensonska
motionen ifrågasattes, återbäringen
även innesluta den kommunala
andelen, skulle den uppgå i detta exempel
till 15 öre. Och skulle filmproduktionen
få 30 procent av den statliga
nöjesskatteandelen, som den själv begär,
skulle återbäringen bli 17 öre per biljett.

Herr Sundelin nämndes nyss, att nöjesskatten
för svensk film i genomsnitt
belöpte sig till 37,5 procent. Det kan ju
vara av intresse för kammarens ledamöter
att få reda på, att en svärdslukares
prestationer, förevisning av feta damer
eller en ormmänniskas hemska böjelser,
såvitt jag vet, endast beläggas med 15
procent i nöjesskatt. Svenska staten anser
alltså, att dessa nöjesfältens prestationer
äro mera värda ur samhällssynpunkt
än filmen. 15 procents nöjesskatt
gäller ju också för cirkus, revyer, teatrar,
danshak och dylika företeelser.

Nu sade herr Bengtson i sitt anförande,
att filmkrisen är internationell, och
det är alldeles riktigt, men så tilläde
han efteråt, att den här i Sverige inte
skulle bero på den höga nöjesskatten.
Men där far herr Bengtson vilse. Om
filmen finge en återbäring av 30 procent,
skulle ändå staten få närmare 30
procents nöjesskatt på biografbiljetterna,
och då skulle den svenska filmindustrien
bli en lysande affär. Svårigheten
för svensk filmproduktion att tävla
både i vårt land och på den internationella
marknaden med utländsk filmproduktion
hänger alltså i mycket stor utsträckning
samman med biografskatten.
Vi äro ett litet land, och vi kunna aldrig
påräkna samma spridning för svensk
film som är möjlig när det gäller film,
producerad inom de stora länderna.

Jag skall inte gå närmare in på detta
problem, men jag skulle vilja understry -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

ka vad utskottet säger i slutet av sitt
betänkande och vad även herr Sundelin
underströk, nämligen att om svårigheterna
för svensk filmproduktion skulle
fortbestå, även om detta förslag i dag
genomföres, Kungl. Maj:t måtte ha sin
uppmärksamhet riktad på saken och kan
komma tillbaka och eventuellt föreslå
höjning av återbäringen till den svenska
filmproduktionen. Jag skulle tro, att
detta vore en god affär ur landets och
statens synpunkt. Om svensk filmproduktion
skulle nödgas nedlägga sin verksamhet
eller betydligt inskränka den,
skulle följden bli, att importen av utländsk
film bleve så mycket större, och
resultatet skulle bli ett ytterligare utflöde
av vårt knappa valutaförråd. Det
torde inte heller vara utan intresse för
Sverige, att vi kunna upprätthålla vår
egen filmproduktion, att vi inte bara
äro beroende av främmande länder, då
det gäller att tillgodose det vitt spridda
behov av förströelse som filmen utgör.
Det är också av intresse för Sverige, att
vi kunna skapa sådana filmer, att vi
kunna, liksom ju i stor utsträckning fallet
var under stumfilmens senare dagar,
tävla på världsmarknaden.

Jag nämnde i början av mitt anförande,
att detta är första gången som det
göres en ansats till stödjande av svensk
film ifrån staten sida. Sådant stöd utgår
redan i många andra länder, och jag
vill då särskilt nämna de nordiska länderna.

I den reservation, där man yrkar avslag
på propositionen och vill ha fram
ett nytt förslag med kvalitetsbedömning
av de understödda filmerna, kan jag
för min del icke instämma. Jag tycker
nog, att departementschefen i det yttrande
som är refererat här i utskottsutlåtandet
på s. 6, på ett uttömmande sätt
har bedömt den saken. Det sägs där, att
redan fastställandet av bedömningsnormerna
skulle erbjuda betydande svårigheter,
och att bedömningen av en films
värde, även om man lyckas fastställa relativt
klara och entydiga normer, är en
högst subjektiv och vansklig sak. Detta
framgår också inte minst av de mycket
skiftande omdömena i våra filmre -

censioner. Nu sade herr Bengtson förut
i dag, att han hade läst gårdagens filmrecensioner
och hade funnit dem ganska
samstämmiga, men det är väl något
djärvt att på grund av ett stickprov från
eu enda vecka dra så vittgående slutsatser
som herr Bengtson gjorde. Alla
som äro inne i situationen måste väl
ändå säga sig, att det knappast finns något
område av konstnärlig verksamhet,
där omdömena gå så vitt isär som på
filmens område.

Statsrådet säger vidare om kvalitetsbedömningen
—- och där följer han till
min glädje en rent liberal tankegång —
att fara kunde uppstå för att vissa speciella
riktningar skulle gynnas till men
för den konstnärliga friheten. Jag ber att
få tacka för detta klara uttalande.

1941 års filmkommitté, som avgav sitt
betänkande 1942, försökte sig ju på ett
förslag om stöd åt filmen. Det gällde då
närmast stödlån. Dånen skulle grundas
i huvudsak på manuskript, och bedömningen
skulle ske efter deras kvalitet.
Bland annat på grund av sistnämnda
omständighet kom 1941 års filmkommittés
förslag bort i hanteringen. Kritiken
blev nämligen så stark på den punkten,
att förslaget ännu icke har lett till något
resultat. Sedan är det en helt annan sak,
att man vid sidan om återbäringen av
filmskatten i viss utsträckning kan införa
premier, genom vilka filmer, som
på ett markant sätt sticka upp över genomsnittet,
kunna få sin särskilda belöning,
men det är en helt annan sak; är
det det som reservanterna mena, så är
jag ense med dem.

I utlåtandet heter det också, att utskottet
är intresserat av att dokumentärfilmen
skulle bli bättre tillgodosedd.
Det förslag, som föreligger, innebär ju,
att endast filmer med mer än 2 000 meters
längd skulle få del av återbäringen.
1 dagens situation är det nändigen så,
att kanske åtskilliga av de bästa filmer
som produceras i vårt land äro dokumentärfilmer,
och många dokumentärfilmer
skulle bli ställda utanför återbäringen,
därför att de underskrida 2 000
in. Det är med tacksamhet jag noterar,
att utskottet pekar på detta. I fråga om

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

dokumentärfilmen tror jag att vi skulle
ha möjlighet att tävla även ute på den
internationella marknaden. Vidare blir
barnfilmen ställd utanför. Barnfilmen är
den sämst tillgodosedda i svensk filmproduktion,
eftersom den lönar sig
sämst. Emellertid arbetar ju på det området
en utredning, som jag hoppas
snart skall komma fram med ett förslag
om stöd åt svensk barn- och ungdomsfilm.
Kanske den kommittén också kommer
att få till uppgift att stödja dokumentärfilmen.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtande. Jag
anser visserligen, att vad som här ifrån
Kungl. Maj:ts sida begäres är i minsta
laget, men bättre något än ingenting.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber att få framföra vissa synpunkter,
som jag tycker kanske inte ha blivit
tillräckligt understrukna och som kunna
behöva anföras för att belysa reservanternas
ställning. Jag vill bara först
säga, att jag knappast tror att någon i
ansvarig ställning i detta land vill tänka
sig, att vi skulle bli utan svensk filmproduktion.
Det slår jag bara fast som
någonting som varje människa, som tänker
över saken, måste komma till.

Jag tror vidare inte att man behöver
tvista om att den svenska filmproduktionen
just nu kämpar med ekonomiska
svårigheter. Det är naturligtvis oerhört
svårt att avgöra, om dessa svårigheter
leda till att vi få ingen eller liten svensk
filmproduktion — det kan man egentligen
inte bedöma — men det finns
onekligen en viss risk, och i det läget
är det enligt min mening riktigt, att
statsmakterna intressera sig för frågan
och tänka över på vad sätt man skall
kunna underlätta arbetet för den svenska
filmproduktionen i nuvarande läge.

Om man alltså vill inrikta sig på att
underlätta filmproduktionen, är det väl
uppenbart, att det, som man gör, skall
innebära att producenterna kunna inräkna
eventuella förmåner i sina produktionskalkyler.
Gör man inte så, är

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
det väl sannolikt, att den hjälp man bjuder
inte fyller sitt ändamål.

Nu kan staten här hjälpa på principiellt
sett två olika vägar, vilka kanske,
om man närmare analyserar situationen,
ge samma resultat: man kan ge
statsunderstöd eller man kan sänka skatten.
Jag tror inte att vi här i allmänhet
säga, att det är samma sak. Vi anse inte
att det är på samma sätt en statshjälp,
om vi sänka en skatt, som om vi lämna
ut pengar ur statskassan. Jag föreställer
mig, att om vi komme här och,
som vi gjorde förra året, föresloge en
sänkt bensinskatt, så vore det ingen som
sade, att detta är ett statsbidrag åt bilisterna.
Därför kan man väl säga, att en
sänkt nöjesskatt på filmvisning inte heller
är ett statsunderstöd i egentlig mening.

Nu gå vi här på denna senare väg: vi
sänka skatten. Det är det som i verkligheten
sker. Det är klart, att man kunde
gå rakt fram och sänka skatten generellt,
men vad skulle effekten då ha blivit?
Jo, följden skulle blivit att man
hade gett ett gott stöd åt sådana filmproducenter
som samtidigt äro biografägare,
under det att de, som inte ha
stöd av biografkedjor, skulle fått det
mycket svårare att dra nytta av hjälpen.
När herr Bengtson här säger att
filmproduktionen kan stadgas genom en
höjning av biljettpriserna, så vill jag invända,
att det visserligen hjälper de
filmproducenter som ha stöd av biografkedjor,
men det verkar inte på samma
sätt till hjälp för mera fria filmproducenter.
Jag har därför för min del valt
den form av återbäring, som föreslås,
just för att man på det sättet skall kunna
hindra att statens åtgärder befordra monopolism.

Enligt mitt sätt att se måste denna
återbäring lämnas till goda och dåliga
filmer utan åtskillnad. Herr Ohlon har
nyss läst upp vad jag har sagt om möjligheten
av en kvalitetsbedömning. Jag
skall därför inte gå in på detta. Jag vill
bara säga, att om man skall ge stöd här
och göra det så, att det går att kalkylera
med det, då måste bedömningen komma
före filmens framställning. Jag sä -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
ger: Det skulle vara något till idiotiskt
av en stat att ta på sig uppgiften att i
förväg kvalitetsbedöma filmer med stöd
av ett manuskript, en rollista, uppgift på
en regissör o. s. v. Det är ju oerhört
svårt, det veta vi alla, att bedöma en
films värde när den är färdig. Att försöka
bedöma den i förväg är en uppgift,
om vilken jag säger: Den som ger
sig på det, vet inte vad han gör. Jag tror
därför att vi helt och hållet kunna utmönstra
den möjligheten.

Herr Bengtson sade att staten t. ex.
ger författarstipendier; det delas ut nobelpris,
och detta går. Ja, herr Bengtson,
jag har aldrig hört att statens författarstipendier
äro premier för en viss hok,
och jag har heller aldrig hört att staten
givit ett understöd åt någon författare,
när han kommit och visat planen till en
roman. Nej, vad staten gör där är att
den premierar en författargärning, inte
en enskild bok, och, herr Bengtson, nobelprisen
äro ju belöning för en i gångna
tider utförd livsgärning. De kunna
därför inte gärna åberopas i detta sammanhang.

Det enda exempel man skulle kunna
anföra är att staten genom Nationalmuseum
köper tavlor, men inte ens dessa
tavelinköp äro något direkt produktionsstöd
för konstnären. Det är klart
att de få en ekonomisk verkan på det
sättet att därigenom, att Nationalmuseum
köper en tavla, har Nationalmuseum
sagt: »Detta är en god konstnär», och
då får lian därefter lättare att sälja sina
verk.

Därmed kommer jag över till frågan
om ett premiesystem beträffande filmer.
Jag vill inte ha med något sådant att
göra, och det slipper ju en finansminister
— beslutas det, så faller bördan på
ecklesiastikministern. Jag kan emellertid
mycket väl rent principiellt tänka
mig att man premierar värdefulla filmer,
såsom sker i andra länder, på samma
sätt som man kan utdela författarstipendier,
fastän jag säger att jag inte
gärna vill ha med det att göra, tv jag
tror att det blir en mycket otacksam
uppgift. Men det kan ju ske. Jag vill
bara understryka, att detta inte kan vara

ett primärt stöd åt filmproduktionen.
Det är precis som herr Sundelin sade:
Det är icke samma sak.

Vi stå här inför den frågeställningen:
om vi skola så bedöma vårt ansvar,
att vi inte vilja ta risken av en väsentlig
sänkning av den svenska filmproduktionen,
då få vi ge ett handtag åt denna,
och då skola vi ge det så, att producenten
kan kalkylera med stödet. Då
kan man inte leka med tanken att skilja
fåren från getterna, utan då måste man
ge stöd åt både goda och dåliga prestationer.
.Tåg får för min del säga, att om
man vill ge ett handtag åt filmproduktionen,
så tror jag att intet förslag går
mera direkt på saken och är lättare att
genomföra än det som här föreligger
från Kungl. Maj:ts och utskottets sida.

Herr BENGTSON (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av finansministerns
invändningar beträffande kvalitetsbedömningen
och min jämförelse med
nobelprisen och författarstipendierna
vill jag framhålla att jag anförde dem
som en gensaga mot påståendet att man
över huvud taget inte skulle kunna bedöma
sådant. Det sades nämligen, att det
råder så delade meningar om en sådan
sak, att man inte kan ha möjlighet
att objektivt bedöma den. Även om dessa
bedömningar skett i efterhand, äro de i
alla fall ett stöd för uppfattningen att det
finns möjlighet att göra sådana bedömningar.
Det är klart att en särskild svårighet
är problemet, om man skall bedöma
manuskripten eller filmerna färdiga.
Det får jag erkänna, men jag tror
att det inte här gäller att välja ut två,
tre av de förnämsta filmerna, utan man
har en ganska vid marginal. Om man får
manuskript till filmer av typen Fröken
Julie eller Åsa-Nisse, som kanske en del
av kammarens ärade ledamöter ha haft
tillfälle att se, så kan man säga, att i det
ena fallet finns det möjlighet att göra en
god film men i det andra fallet finns
ingen sådan möjlighet. Statens biografbyrå
har också, såsom anförts i propositionen,
gjort en del uttalanden som
man kan bygga på till stöd för en kvalitetsbedömning.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

Vidare vill jag hänvisa till att bedömning
förekommer både i Norge och i
Finland. Det är en ännu mera utpräglad
bedömning än vi ha tänkt oss här. Därför
tror jag inte att man kan helt avfärda
tanken på möjligheten att göra en
kvalitetsbedömning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är aldrig svårt att skilja mellan de
extrema motpolerna, men när man kommer
till den punkten där man skall säga:
»Denna film är inte tillräckligt dålig för
att uteslutas och denna är inte tillräckligt
god för att få vara med» — det är
då man kommer i dilemma.

Herr BENGTSON: Jag vill bara säga,
att de gränsfall, som finansministern
omnämnde här, enligt min uppfattning
komma att bortfalla, om vårt förslag bifalles,
ty filmproducenterna komma att
hysa en viss rädsla för att göra så dåliga
filmer att de inte få något bidrag till
dem. De som göra de allra sämsta filmerna
— vilka som jag tidigare konstaterat
tyvärr äro ganska publikdragande
— komma från början att resonera så:
»Vi göra nu en film som är så dålig att
bidrag inte kan tänkas utgå, men på
grund av publiksmaken finns det vissa
möjligheter att ändå spela in den.» På
det viset kommer man kanske så småningom
bort från gränsfallen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Bevillningsutskottets uttalande år
1949 bar nämnts i olika sammanhang. I
anledning därav tillåter jag mig erinra
om en episod som utspelades bär i kammaren
för två år och 12 1/„ dygn sedan.
Det var under spöktimmen mellan klockan
12 och 1 soin bevillningsutskottets
betänkande nr 141 föredrogs, och dåvarande
vice ordföranden i bevillningsutskottet
vädjade till dåvarande statsrådet
och chefen för finansdepartementet att
lian egentligen inte skulle bry sig om
vad utskottet skrev, när det tillstyrkte en
utredning om stöd åt svensk film, även
om — som han sade — kammaren skulle

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
besluta enligt bevillningsutskottets betänkande.
Min granne till höger, som även
då var utskottets talesman, försvarade sig
på något sätt mot bevillningsutskottets vice
ordförande, som inte hade deltagit i
utskottets behandling av ärendet, genom
att säga att det inom bevillningsutskottet
hade rått delade meningar och
utlåtandet var en kompromiss. »Och»,
sade han, »som kammarens ledamöter
finna, äro många tänder utdragna i detta
utlåtande.» Han ville därmed säga, att
det var tämligen oskyldigt, vilket föranledde
bevillningsutskottets vice ordförande
att replikera: »Ja, då har finansministern
än mindre anledning att ta
utskottets utlåtande på allvar eftersom
det är fullkomligt tandlöst.»

I anledning av denna episod i riksdagen
har jag skäl att frambära ett tack till
finansministern för att han ändå har tagit
upp detta ärende till granskning. Jag
vet att också andra krafter ha gjort sig
påminda här och hemställt om att någonting
måtte göras på detta område.

Jag bar själv inte varit med i den avdelning
som bar utfört det närmaste förarbetet,
men jag tolkar nog stämningen
vid utskottets plenum något så när riktigt,
då jag säger att statsutskottet gick
med på detta förslag utan någon egentlig
entusiasm. Jag känner inte finansministerns
bjärta och njurar, men jag misstänker,
att han också har föreslagit detta
utan större entusiasm. Det gäller ju ändå
att minska statens inkomster med ungefär
två miljoner kronor, men omständigheterna
äro sådana på detta speciella
område, att det är nödvändigt att göra
någonting, och därför bar förslaget kommit
fram, och diirför bar statsutskottet
— bortsett från den reservation som
föreligger och som herr Bengtson talade
för — förordat riksdagen att besluta om
detta stöd till svensk film. I detta vill
jag gärna instämma nu liksom jag i utskottet
med min röst bidrog till att få
fram beslutet.

Jag har ändå föranletts att anmäla en
avvikande mening och avge en reservation
till betänkandet. Den rör en helt annan
sak, en liten detalj som jag skall
komma till.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Att jag är positivt inställd till statsstöd
åt svensk film, beror bland annat
och mest därpå att detta också är ett
problem för våra folkrörelser och för
våra samlingslokaler. Jag har kommit
litet närmare i beröring med problemen,
sedan folkrörelserna efter måttet av sina
krafter försökt producera svensk film för
att man skulle slippa att i våra bygdegårdar,
i våra ordenshus och i våra folkets
hus se filmer som förhåna och förlöjliga
syftet med de svenska folkrörelserna.
Vi ha nödgats i våra samlingslokaler,
t. ex. i våra ordenshus, visa svenska
filmer, där supseden och pilsnerdrickandet
florera, och vi ha många gånger
fått se filmer i våra folkets hus, i vilka
man här och där lagt in förhånande
stickord mot arbetarrörelsen och dess
strävanden. Sedan folkrörelserna sammanslutit
sig på detta speciella område
för att också söka åstadkomma en insats
och framställa film, som åtminstone
undviker de rent fientliga utfallen mot
rörelserna, har man kommit till insikt
om att problemet ingalunda är så enkelt
som kanske ännu många av kammarens
ledamöter tro.

Nu har enligt min mening finansministern
i propositionen klart dokumenterat
den svenska filmproduktionens läge,
och det råder väl inte några större meningsskiljaktigheter
om att läget är svårt.
Men jag vet, att många av kammarens
ledamöter ha den uppfattningen, att detta
icke kommer oss vid. Detta, menar
man, är ingen sådan allmän angelägenhet,
att staten skulle behöva minska sina
inkomster för att ge stöd åt filmproduktionen.
Men det ligger inte till på det sättet.
Vi kunna, som finansministern sade,
helt enkelt icke undvara svensk film,
och vi kunna framför allt icke undvara
den i våra samlingslokaler. Här importeras
mycket utländsk film. Jag vill inte
på något sätt ge mig på att kritisera den.
Jag vill bara säga att åtskilligt av den
film som importeras och som visas runt
om i de svenska bygderna är tämligen
främmande för svenskt kynne och påverkar
detta i icke önskvärd riktning.
Det kommer många stora och strålande
filmer från utlandet. De svenska resur -

serna äro kanske inte sådana, att vi kunna
göra motsvarigheter, och man får
även i detta hänseende ta både det goda
och det dåliga, men det är nog ett allmänt
intresse att minska importen av
icke önskvärd utländsk film. Då är stöd
till svensk film ett medel. Ju mer svensk
film vi kunna få, ju mindre efterfrågan
blir det på utländsk film.

Det är, som sagt, från dessa utgångspunkter
som jag utan någon som helst
tvekan har anslutit mig till utskottets
utlåtande. Jag tror till och med att det
hade varit motiverat, om detta stöd hade
sträckts något längre, men jag betraktar
det ändå såsom en framgång att man får
ge dessa 20 procent. Säkerligen hade 30
procent varit fullt motiverat, men även
på detta område får man ju ta vad som
iir möjligt.

Jag har, som jag nämnde, till utskottsutlåtandet
fogat en reservation som går
ut på att riksdagen skulle begära snar utredning
angående statliga åtgärder för
underlättande av export av svensk film
samt att förslag härom måtte framläggas
för riksdagen så snart som möjligt. Utskottets
talesman herr Sundelin sade att
utskottet för sin del inte hade funnit detta
förslag vara så bärande. Man hade
egentligen inte ansett att det fanns fog
för en sådan begäran hos Kungl. Maj:t.
Detta må vara avdelningens uppfattning,
men jag undrar, om inte avdelningen, i
fall den hade haft litet mera tid på sig
att penetrera detta, hade kommit fram
till den uppfattningen, att det är ett betydande
allmänt intresse att god svensk
film —- det framställes mycken god
svensk film — sändes till utlandet för
att göra svenska förhållanden kända där.
Nu äro kostnaderna för att göra en film
sådan, att den är gångbar i utlandet,
mycket stora, och det är därför förknippat
med svårigheter att få en film såld
till utlandet. Jag är alldeles övertygad
om att även om kammaren i-dag avslår
den reservation som jag har fogat till
statsutskottets utlåtande, så kommer denna
fråga igen, och den skall visa sig ha
så pass mycken bärkraft att varken
Kungl. Maj:t eller riksdagen kan stå likgiltig
inför detta problem.

Onsdagen den 30 mai 1951.

Nr 25.

Då jag betraktar det såsom ganska
opraktiskt att länge uppehålla kammarens
tid med spörsmål, där man ändå
inte kan få fram ett positivt beslut, vill
jag med detta, herr talman, endast yrka
bifall till utskottets förslag under punkt
I men också till utskottets punkt IV.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Efter
den debatt som hittills förts kan jag
fatta mig ganska kort.

Finansministern tog upp ett problem
som nog behövde belysas, nämligen såsom
att det i debatten har frågats: Varför
skall man ge filmen ett direkt stöd
och inte sänka nöjesskatten i stället? Detta
låter ytligt sett ganska bestickande,
men finansministern har här preciserat,
varför man, om jag så får uttrycka det,
har gått fram stödvägen — ehuruväl jag
tycker att det uttryck som herr Ohlon
först lanserade här, nämligen skatteåterbäringen,
i grund och botten är det riktigaste,
ty det är ju huvudsakligen därom
det rör sig.

Herr Karlsson sade nyss att entusiasmen
i statsutskottet inte var så stor. Jag
har intet intryck därav. I femte avdelningen
hyste vi ingen som helst tvekan
inför detta stöd —- någon ville emellertid
ha kvalitetsbedömning, och det har ju
diskuterats här tidigare. Jag menar alltså
att huvudsaken är att man ser filmen ur
ekonomisk synpunkt, som skatteobjekt eller
hur man vill uttrycka det, och inte
som kultur- eller konstskapelse, ty går
man fram efter den sista linjen, hamnar
man, såsom från flera håll har betygats,
i det ovissa. Det är då helt enkelt
omöjligt att genomföra saken.

En annan synpunkt, som kan ligga
nära till hands, har också förts fram,
då man sagt: »Låt biografägarna höja
priserna, så täckas dessa förluster!» Det
är ju då fråga om i hur hög grad efterfrågan
reagerar inför prishöjningarna.
Enligt en uppgift som jag har sett skulle
en prishöjning leda till att efterfrågan
reagerade så starkt, att den sjönk mera
än som motsvarades av prishöjningen,
vilket i sin tur skulle innebära en minskning
av statsinkomsterna.

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 25.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Jag föreställer mig, att det är sådana
överväganden som ligga bakom det förslag
som här föreligger. Om inte filmen
får detta stöd, kan man riskera ett filmslopp,
såsom har framhållits från flera
håll. Jag har en uppgift om att bara ett
halvt års filmstopp skulle leda till att
staten i nöjesskatt förlorar tre miljoner
kronor, vartill kommer att en och en
halv miljon flödar ut i främmande valuta.
Ytterligare skulle det givetvis bli en
indirekt förlust genom minskning av
skatteunderlaget hos biografägare och
andra.

Majoriteten av remissinstanserna har
dock biträtt utredningens förslag om generellt
och av kvalitetsbedömning oberoende
stöd. Divergensen mellan reservanterna
under punkt I och utskottet ligger
väsentligen på kvalitetsbedömningens
plan, vågar jag väl säga.

Den förste talaren i dag sade att filmen
inte skall ha stöd, om den är undermålig,
och sedan konstaterade samme talare
att svensk film ligger på rätt hög
nivå. Vidare sade den förste talaren,
herr Bengtson, att om vi i dag besluta
gå på utskottets linje, skulle det medföra
obehagliga visioner för dem som rösta
för utskottets förslag. Till det vill jag
bara säga, att blir det inte obehagliga
visioner av andra orsaker, kommer
åtminstone jag för min del inte att få
det av denna anledning. Vi ha ju dock
här i landet en filmcensur — hur man
nu skall värdera den — men därutöver,
menar jag, skall man inte sätta till något
organ som prövar och nosar på om det
och det är ädelt eller inte, utan man skall
låta det svenska folket få bedöma någonting
självt. Låt detta, som man säger vid
högtidliga tillfällen, högtstående svenska
folk självt få avgöra vad som är smörja
och inte. Herr Bengtson sade för
resten själv att det har visat sig att
dåliga filmer bara efter några dagar ha
fått läggas ned. Det är väl ett lysande uttryck
för att svenska folket reagerar
sunt. Få biografägarna eller rättare sagt
filmproducenterna detta klart för sig,
akta de sig nog för att producera dylik
film.

Herr Söderquist förde det resonemang -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
et, att nu då statskassan är så hårt ansträngd,
skall man inte lämna stöd åt
den här produktionen. Jag har redan berört
det faktum — tv det är ett faktum
— att om inte filmen får detta stöd, kommer
resultatet att bli att staten förlorar
väsentligt mer än vad det stöd uppgår
till som det nu är fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av vad herr Karlsson i Munkedal
nyss sade om behandlingen av ett ärende
från bevillningsutskottet för några
år sedan vill jag säga att jag förmodar
att kammaren förstod att jag för min
del hade stött kravet på en utredning
av frågan. När min ärade vän sade, att
jag hade talat om att tänderna voro utdragna,
så tror jag att han något misstog
sig. Jag sade att gifttänderna voro utdragna,
och de varelser som ha gifttänder
bli som bekant inte tandlösa, om
gifttänderna dras ut.

Jag är glad över att här har kommit
ett förslag om verkligt stöd åt svensk
film. Å andra sidan måste jag beklaga
att detta stöd, som här ges, är begränsat
till långfilmen, medan kortfilmen inte
är med. Nu vet jag att det finns en beredning
— under herr Ohlons ledning, om
jag inte missminner mig — som sysslar
med barn- och ungdomsfilmen, men det
är ju bara en del av kortfilmen som där
behandlas. Utskottet har varit mycket
välvilligt mot en motion, som jag har
väckt i denna kammare. Vi motionärer
hade i denna motion begärt en förutsättningslös
— märk förutsättningslös
— utredning rörande möjligheterna att
utsträcka det statliga filmstödet till kortfilmen
samt om de former under vilka
sådant stöd eventuellt bör utgå. Med anledning
av denna begäran om utredning
har utskottet sagt att det enligt utskottets
mening är i och för sig önskvärt
att en högklassig kortfilmsproduktion i
möjligaste mån främjas av det allmänna,
men utskottet hänvisar till att förslag
skulle ha framlagts av 1941 års filmutredning
och att detta förslag ännu inte

hade kommit under slutgiltig prövning
av regeringen, antagligen inom finansdepartementet.

När, såsom här är fallet, ett förslag
framlagts år 1942, strider det inte emot
kutym i riksdagen att man ger en liten
vänlig påminnelse och undrar, om inte
Kungl. Maj :t kunde titta på det där förslaget,
eftersom vi nu ha hunnit fram
till år 1951. Men jag är mycket tacksam
för vad utskottet här skrivit, då utskottet
tydligen önskar att Kungl. Maj:t slutligt
prövar denna fråga. Jag får väl
tolka det på detta sätt, i synnerhet som
utskottet sedan skriver, att utskottet inte
för närvarande anser sig böra påkalla
någon ytterligare utredning i ämnet. Enligt
vanligt språkbruk får man väl tolka
detta så, att om inte Kungl. Maj:t tar
upp frågan, skulle utskottet vara berett
att ett följande år ge en påstötning till.

Utskottet har alltså varit så välvilligt,
att jag har litet svårt att göra ett yrkande
om bifall till min motion om en
förutsättningslös utredning. Men det är
ett litet »men». Jag har blivit bönhörd
av reservanterna. Dessa yrka bifall till
min motion och den likalydande andrakammarmotionen
av herr Edberg in. fl.,
men göra det lilla tillägget, att riksdagen
må »i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört». Jag vill
emellertid inte rekommendera vad utskottet
anfört. Jag måste alltså framföra
min tacksamhet till reservanterna för att
de ha yrkat bifall till min motion, men
jag kan tyvärr, herr talman, inte mottaga
denna gåva, då den är försedd med
en motivering som jag inte kan godkänna.

Jag står därför i ett dilemma, och jag
undrar, om vi inte här i kammaren skulle
kunna göra en kompromiss som inte
är alldeles tandlös, nämligen den att å
ena sidan utskottet med anledning av
sin välvilliga motivering, som i grund
och botten förutsätter en utredning, går
med på att vi skriva till Kungl. Maj :t
och begära att Kungl. Maj :t fortsätter
1942 års utredning, kanske genom att
vidga uppdraget åt herr Ohlons kommitté,
och å andra sidan reservanterna, som
redan ha yrkat bifall till motionen, göra

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

detta utan någon hänvisning till vad de
ha skrivit i isin motivering. I fråga om
motiveringen kunna reservanterna ju
mycket väl ansluta sig till vad utskottet
har skrivit på denna punkt. Där står
ingenting som strider mot vad reservanterna
i samma avseende sagt.

Jag är därför i det besynnerliga läget,
herr talman, att jag skulle vilja yrka
bifall till min motion — vilket i och för
sig inte är besynnerligt — men samtidigt
hoppas, att reservanterna då avstå från
sitt yrkande om att man skulle ge till
känna vad utskottet i det sista stycket
av sitt utlåtande anfört, vilket är ett klart
tillstyrkande av en utredning.

Herr talman! Jag ber att i denna punkt
få yrka bifall till motionerna 1:440 och
11:513, underskrivna i bägge kamrarna
av medlemmar av åtminstone fyra partier
i riksdagen, i vilka motioner begäres
en förutsättningslös utredning om
stödet åt kortfilmen. Jag vädjar till kammaren
att samlas kring detta yrkande.

Herr SUNDELIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att herr Sjödahl har
tolkat utskottets uttalande på denna
punkt fullt riktigt, då han anser att uttalandet
var avsett som en erinran till
Kungl. Maj:t att se närmare på den här
saken. Jag för min del hoppas att så
skall komma att ske. Men jag undrar,
herr Sjödahl, om det är någon anledning
att — förlåt att jag säger det — krångla
till saken på sätt som jag nog tycker att
herr Sjödahl gjort genom sitt yrkande
här. Jag anser mig fortfarande i detta
fall böra hålla på utskottets uttalande
och förslag.

Herr BENGTSON: Herr talman! Herr
Sjödahls anförande här gjorde mig litet
undrande. Yi reservanter ha ju yrkat
bifall till hans motion, och den motivering,
som finns i reservationen, är så
positiv beträffande kortfilmen, att man
inte kan skriva mera positivt. Det står
där: »Understöd i denna form torde
även böra innefatta den konstnärliga
och dokumentariska kortfilmen, som ofta
är av stort kulturellt värde, men inga -

Ang. stöd åt svensk filmproduktion,
lunda alltid drar så stor betalande publik,
som de ofta mindervärdiga filmer,
vilka enligt Kungl. Maj:ts förslag i motsats
till kortfilmen skulle komma i åtnjutande
av statsunderstöd. En förutsättningslös
utredning härom torde böra
vidtagas».

Debatten har ju rört sig ganska mycket
om den kvalitetsbedömning som är
föreslagen i reservationen. Utskottets
ärade talesman, herr Sundelin, har liksom
fröken Andersson velat likställa den
i vår reservation förordade kvalitetsbedömningen
med censur. Med anledning
därav vill jag säga att censuren inte alls
har samma uppgift. I statens biografbyrås
yttrande här talas särskilt om »lågklassig
fördummande film». Censuren
bär inte anledning att bedöma filmernas
kvalitet i det avseendet, utan det är vissa
andra saker som censuren måste ta
hänsyn till — den får bedöma, om filmen
är sedligt anstötlig o. s. v.

Det är inte meningen att göra det
omöjligt att producera lågklassig film,
men vad vi ha velat få fram är att man
inte skall ge bidrag till sådan film. Det
är skillnad mellan att förbjuda den och
att inte ge den bidrag.

Herr Sundelin sade, att det kanske
blir mindre kostsamt att framställa dålig
film och att den konstnärliga filmen
kostar mera. Det tycker jag bara talar
för att man då bör ge bidrag till produktionen
av konstnärlig film och inte till
den andra filmproduktionen.

Herr Ohlon anförde också, att han
inte kunde acceptera kvalitetsbedömningen.
Men sedan talade han i ett annat
sammanhang om att man skulle kunna
ge premier för filmer. Jag frågar: Är
det lättare att ta ut två eller tre av de
förnämsta filmerna än att ta ut 20 å 25
filmer? Det måste väl bli en bedömning
även i det förra fallet, och kan man göra
denna bedömning, skulle man väl också
kunna bedöma i det senare fallet.

Herr Ohlon missförstod mig när han
sade, att jag hade läst gårdagens recensioner
och att jag skulle ha bedömt bara
efter detta stickprov. Det framgick nog
av fortsättningen på mitt anförande —
då jag talade om att det finns filmer som

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

kritikerna gått så hårt åt att de lagts
ned efter några dagar — att jag är en
mycket flitig läsare av filmrecensioner
och alltså inte baserar mitt bedömande
bara på detta fall, fastän jag anförde det
som exempel just då.

Fröken Andersson sade här att svenska
folket borde få möjlighet att bedöma
filmerna och att den ifrågavarande dåliga
filmen lades ned på grund av folkets
bedömning. Det är inte alldeles
riktigt, utan det var just filmkritikerna
som skrevo sådana recensioner, att filmen
inte gick mer än ett par tre dagar
i Stockholm. Där var det kritikerna
som dikterade. Men i övrigt ha vi tyvärr
exempel på att åtskilliga filmer klara
sig trots mycket låg kvalitet.

Jag skulle till sist vilja anföra något
av vad statens biografbyrå säger om kvalitetsfilmen:
»Det torde vara ofrånkomligt
att, om man vill undvika att med
allmänna medel gynna lågklassig fördummande
film, en kvalitetsbedömning
måste företas. Biografbyrån står icke
främmande för de vanskligheter och
orättvisor detta skulle kunna föra med
sig men tror samtidigt, att de på många
håll överdrivits. Någon begränsning i
filmens konstnärliga frihet, som de sakkunniga
frukta, är det givetvis icke fråga
om. De filmer som här åsyftas äro
sådana som en enig kritikerkår anser
icke fylla ens konstnärliga minimikrav.
» Biografbyrån är alltså positivt inställd
till en kvalitetsbedömning.

I frågan om vilka som skola bedöma
säger biografbyrån: »Det organ som

skulle ha avgörandet i sin hand borde
icke vara ett statligt ämbetsverk utan
ett granskningsråd bestående av ett begränsat
antal företrädare för folkrörelserna,
socialvården, litteraturen, filmen
och filmkritikerna.»

Såväl i detta remissyttrande som i flera
andra anföres mycket till förmån för
en kvalitetsbedömning av filmerna. Jag
vidhåller därför mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tackar herr Bengtson

för undervisningen om skillnaden mellan
censur och kvalitetsbedömning —
jag hade dock en liten aning om den saken
på förhand. Censuren skall, som
herr Bengtson nämnde, ta bort t. ex. sådant
som är osedligt i filmerna — vad
som menas med det, vet jag inte riktigt.
Men vad man här vill komma åt är de
lågklassiga filmerna, och jag höll på att
säga att det finns lika många meningar
om vad som är lågklassig film som det
finns människor som se filmerna. Även
om vissa filmer kunna klassificeras eller
man — som finansministern uttryckte
det — lätt kan komma åt motpolerna, ha
vi kvar den överväldigande massan däremellan.
Man vet inte, var man där skall
dra gränsen, och godtycket kommer att
florera.

När jag talade om att svenska folket
skulle självt få avgöra vad som är dålig
film och bra film, tänkte jag på vad herr
Bengtson sade. Att recensenternas kritik
i det fall han nämnde blev sådan,
att filmen inte gick, låter ju hoppfullt,
och vi borde se till, att vi få sådan vettig
filmkritik också i fortsättningen. I detta
fall kunde det dock knappast ha varit
fråga om någon riktigt farlig film, tv
hade kritikerna målat ut den som sådan,
hade det kanske resulterat i att filmen
blivit en publiksuccé i stället.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Gentemot herr Bengtson vill jag
säga, att det inte alls är fråga om bidrag
till dålig film. Det är fråga om en återbäring
av en liten, liten del av filmskatten,
så att svensk filmproduktion skall
kunna hålla sig flytande. Om sedan resultatet
blir god eller dålig film, kunna
vi inte göra så mycket åt. Men i samma
mån som filmproduktionen får ett bättre
ekonomiskt underlag, bör man kunna
räkna med en höjning av filmens kvalitet.

Herr SUNDELIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Bengtson refererade ett uttalande
jag gjorde i mitt föregående anförande,
att jag ansåg det var förenat
med mindre kostnader att framställa en

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

dålig film än en god film och tog det såsom
förevändning för att säga, att jag väl
då borde kunna vara med om att stödja
endast den högklassiga filmen. Med anledning
därav ber jag få erinra om att
reservanternas förslag innebär, att just
i nuvarande situation, när filmproduktionen
är i ett så beträngt ekonomiskt
läge, hela frågan om stöd åt filmen skall
skjutas på framtiden. Vad jag menade
med mitt yttrande var, att om vi över
huvud taget skola ha någon utsikt att
få fram svensk film och framför allt högklassig
sådan, då måste nog i nuvarande
läge staten vara med om att skapa de
ekonomiska förutsättningarna härför.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Herr
Sundelin undrade i sitt första anförande,
hur reservanterna kunde veta eller misstänka,
att detta stöd i avsevärd utsträckning
skulle komma lågklassiga nöjesfilmer
till godo. Är det inte så, herr Sundelin,
att det tyvärr är notoriskt, att de
i konstnärligt eller annat avseende svaga
filmerna äro mest publikdragande? Kan
man inte rent av i detta sammanhang
åberopa satsen, att känd sak är så gott
som vittnad.

Herr Ohlon har, synes det mig, en rätt
originell uppfattning om hur skatt •—• i
varje fall nöjesskatt — konstrueras i detta
land. Han menade, att det förhållandet,
att nöjesskatten vid ormtjuseri och
svärdslukeri är lägre än vid exempelvis
filmförevisning, skulle betyda, att statsmakterna
anse dessa »konstnärliga»
prestationer vara värdefullare än till
exempel film. Jag hade inte trott, att det
kunde vara så. Men är det på detta sätt,
få väl herr Ohlon och jag till nästa år
fundera på en motion, i vilken vi föreslå
höjning av nöjesskatten vid ormtjuseri
och svärdslukeri.

Herr Sjödahl tycks, så vitt jag har förstått
det, ha förbisett, att reservanterna
ha ett förslag till särskilt yttrande från
utskottet och detta beträffande hela yttrandet.
När vi alltså under punkt II i
vår reservation hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall giva
till känna vad utskottet anfört, åsyfta vi

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

med de tre sista orden givetvis vad som
anförts i reservanternas förslag till yttrande
och inte i utskottets förslag.

Nu har herr Sjödahl sagt till mig under
hand, att han skulle ha kunnat vara
med på att rösta för punkterna II och
III i reservationen — i varje fall punkt
II, som avser hans motion — om vi inte
i vårt förslag till utlåtande hade talat
om kvalitetsbedömning av filmen i allmänhet.
Det är möjligt, att han har rätt
och att han från sitt utgångsläge inte
kan rösta för bifall till våra punkter
oförändrade. Jag vill i alla fall än en
gång säga till honom, att när vi vilja,
att riksdagen skall giva till känna vad
utskottet anfört, mena vi vad vi anfört
i vårt förslag till utskottsutlåtande.

Herr ENGLUND: Herr talman! Den
här diskussionen ger en ganska beklämmande
bild av den politiska debattens
svårigheter att komma ut ur de rent ekonomiska
katagorierna. Här stiga inte
bara svenska genomsnittsmän, utan också
gamla idealister upp och behandla
detta problem med användande av ekonomiska
kategorier såsom konsumtion,
produktion och skatt utan att låta andra
värdesynpunkter, som här ligga så oändligt
nära, komma in i synfältet. Rikhaltigheten
av den litteratur, som behandlar
filmens inflytande i olika hänseenden,
ger ju annars alldeles särskilda förutsättningar
för en bredare syn på detta
problem. Social Årsbok — en förnämlig
socialpolitisk publikation, som i sin redaktion
också har ledamöter av denna
kammare — har ägnat 1949 års bok åt
ett studium av filmen.

Utredningen och propositionen äro ju
visserligen inte alldeles opåverkade av
sådana frågeställningar. Utredningen har
sålunda ägnat en sida åt att bedöma vad
den kallar kulturpolitiska aspekter på
problemet och dessutom i ett stycke
längre fram gått in på möjligheterna att
värdera filmen och ändamålsenligheten
av ett på kvalitet grundat stöd åt filmen,
men synpunkterna äro inte särdeles
imponerande.

Jag skall be all få läsa upp ett kort

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

stycke på s. 24. Där står: »Utsikten att
de stora folklagrens smak, åsikter och
levnadsbehov skulle komma att via filmen
uteslutande bearbetas genom utländska
produkter och hämta sin näring
ur de miljöer, föreställningar och intryck
som de föra till torgs utan något
komplement av svenska bilder och tankegångar
är föga tilltalande. Svensk film
är eller kan i likhet med svensk teater,
svensk radio och svensk press vara ett
utomordentligt instrument för att hålla
vår svenska egenart levande.»

Ja, mina damer och herrar, är det
verkligen en så skrämmande aspekt på
detta problem att utländska fihner sådana
som Mr Chips och Mrs Minniver
skulle få påverka den svenska publiken
utan att när det gäller inflytandet på
svenska folkvärden och svenska folkseder
mötas av sådana filmer som äro särdeles
karakteristiska för den svenska
filmproduktionens egenart: den ryktbara
pilsnerfilmen eller den »kvalitetsfilm»
som hade titeln »Hets»? För min del
måste jag säga, att jag med mycket stort
jämnmod skulle bära en sådan olikformighet
i anglosachsiskt och svenskt inflytande.

När utredningen sedan kommer till
frågan om värderingen, utlåter sig utredningen
på följande sätt: »Självfallet
måste staten som stödgivare även i denna
situation upprätthålla anspråken på
en god filmstandard. En primär förutsättning
för att dessa anspråk skola kunna
tillgodoses är dock att filmproduktionen
beredes sådana ekonomiska förutsättningar,
att den inte blott kan fortleva
utan även får vidgad möjlighet att
ge nya krafter och nya idéer en chans
att visa sin förmåga och lödighet. Staten
skulle genom sin ekonomiska medverkan
kunna ge ett verksamt bidrag till en
sådan utveckling hän emot en standardhöjning.
Men statsstödet bör då ges i
den formen, att filmens konstnärliga frihet
inte begränsas genom ett officiellt
organs värderingar av vad som är eller
inte är ''värdefull’ film, vare sig detta
organ skulle bedöma filmmanuskript och
filmuppslag eller göra statspremierande
urval bland färdiga filmer.»

Om jag koncentrerar ingressen och
slutet i detta uttalande, finner jag med
andra ord, att här faktiskt står att det
är självklart att staten måste upprätthålla
anspråken på en god filmstandard, men
att det är lika självklart att staten vid
utdelandet av sina understöd till filmproduktionen
icke kan ta någon hänsyn
till en sådan standard. Ordet logik användes
i många olika sammanhang och
i en alltför vidsträckt betydelse, där det
i själva verket är fråga om faktiska olikheter
och inte logiska motsättningar.
Men är det inte, herr talman, en logisk
saltomortal som utredningen har
gjort sig skyldig till på denna punkt?

Jag skall, herr talman, inte försöka ge
ett referat av den värdefulla belysning
av filmens sociala inflytande på medborgarna
i ett land och dess stora betydelse
som miljöfaktor, som ges framför
allt i den inledande artikeln i den nämnda
årsboken från Centralförbundet för
socialt arbete. Detta inflytande är till
sina detaljer inte i alla hänseenden klarlagt.
Vi veta till övermått, att filmen i
hög grad bestämmer moderiktningar, vi
veta att den föranleder benägenhet att
söka passiva nöjen i stället för aktiva.
Det är ett mycket plausibelt antagande,
att den främjar personliga önskedrömmar
på bekostnad av realitetssynen hos
de flitiga biobesökarna. Vi äro däremot,
på andra punkter ovissa om graden av
fillmens inflytande på beteendemönstret
när man har högre barriärer att hoppa
över, såsom när det gäller kriminaliteten.
Det står alltjämt strid om sistnämnda inflytande.
Och liksom vi i allmänhet sakna
erfarenhet om orsakssammanhangen
bakom kriminaliteten — ungdomskriminaliteten
t. ex. — och en på sådana orsaksundersökningar
grundad kännedom
om behandlingsmetoderna, äro vi alltså i
det stycket ovissa om filmens inflytande.

Men om där således finnes ovisshet i
bredd med visshet beträffande filmens
inflytande, tror jag att man med stor säkerhet
kan formulera den satsen, att
filmen kunde bli en folkuppfostrare utan
like. Den film vi få se i Sverige är inte
en sådan uppfostrare. Erfarenheterna
från ingreppen i andra länder visa, att

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

staten genom sitt handlande i hög grad
kan bestämma, huruvida filmen skall vara
en sådan folkuppfostrare eller inte,
men att det med tämligen stor säkerhet
kan sägas, att om staten väljer att ge sitt
stöd åt filmen i den form som föreslagits
i utredningen och i propositionen, kommer
det inte att vara ägnat att pressa
den svenska filmproduktionen i en sådan
riktning, att den kommer närmare positionen
som en sådan folkuppfostrare.

Det är från dessa utgångspunkter, herr
talman, jag tror att det är angeläget att
riksdagen visar sig ha något sinne för
de stora problem som dölja sig bakom
propositionen och att riksdagen icke nu
beslutar ett bidrag, utan hänvisar detta
problem till ny utredning.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Nu har också herr Englund sällat
sig till reservanterna och yrkar avslag
på utskottets hemställan samt hoppas på
en ny utredning och ett nytt förslag.

Jag vill säga både herr Englund och
reservanterna att jag principiellt intar
samma ståndpunkt som de i det fallet,
att man helst skulle vilja ha en kvalitetsbedömning
för att ge stöd åt svensk
film. Det är min principiella inställning,
och den har jag givit uttryck åt i
olika sammanhang, men det är för närvarande
inte praktisk politik att driva
den linjen, ty svensk film behöver stöd
i morgon, för att inte kvaliteten ytterligare
skall sjunka.

Resultatet av att riksdagen skulle besluta
i enlighet med reservanternas förslag
är, att vi skulle få flera Åsa—Nissefilmer.
Det är på dem, som producenterna
kunna räkna med att få sina pengar
tillbaka, och de våga inte ge sig på
produktion av filmer, som syfta något
högre och kanske något djupare. Det
blir det praktiska resultatet, och det vill
jag inte vara med om. Jag säger att det
är bättre att ta vad man kan få. Sedan
får man rätta till förhållandena, om
det, såsom det antytts här, inte skulle gå
att med denna metod av .statligt stöd höja
den svenska filmproduktionen. Jag är

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

också litet skeptisk i det fallet, men då
får man vidtaga nödiga åtgärder. Dagens
läge kräver att svensk film får stöd,
om inte kvaliteten ytterligare skall
sjunka.

Det är detta påpekande, herr talman,
jag vill göra för kammarens ledamöter.

Sedan ber jag, medan jag har ordet,
att få rätta till ett felaktigt formulerat
yrkande, som jag ställde i mitt första anförande.
Jag yrkar sålunda först bifall
till punkten I i utskottets utlåtande. I
fråga om punkten IV i utskottets utlåtande
yrkar jag bifall till den reservation,
som jag har avgivit till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Söderquist m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 162 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Söderquist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Punkten II.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Åberoenda
vad jag förut anfört ber jag att få
yrka bifall till motionerna 440 i första
kammaren och 513 i andra kammaren.

Dessa motioner avse ju uteslutande en
förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
att utsträcka det statliga filmstödet
till kortfilmen. Utskottsmajoriteten
har varit mycket välvillig häremot
men anser sig inte vilja för närvarande
påkalla ny utredning. Det förslag, som
föreligger, är från 1942 och är tillräckligt
gammalt för att man skall kunna påkalla
en förnyad utredning.

Jag skulle vilja vädja till reservanterna,
som ha tillstyrkt min och herr
Edbergs motion, att nu biträda detta yrkande
ifrån min sida med frånfallande
av vad som är anknutet till deras yrkande
i punkt II, som nu efter vad som
beslutats rörande punkt I knappast har
någon relevans.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till
motionerna 440 i första kammaren och
513 i andra kammaren.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Sedan
detta yrkande ställts av herr Sjödahl,
ber jag att få förena mig med honom.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets
hemställan bifalla de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 162 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej -— 62.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten III.

Herr SÖDERQUIST: Jag ber att få yrka
bifall till den under punkten III av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Jag vill särskilt framhålla, att då det
i reservationen hemställes, att riksdagen
skall »giva till känna vad utskottet
anfört», avses givetvis vad som anförts
i reservationen och icke i utskoftsmajoritetens
utlåtande.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt

Onsdagen den 30 maj 1951.

Nr 25.

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av
den av herr Söderquist m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 162 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Söderquist m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten IV.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
av mig avgivna reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gustaf Karlsson
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. stöd åt svensk filmproduktion.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 162 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Punkten V.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
m. m., i vad pro*positionen avser
medelsanvisning till kontrollstyrelsen; nr

309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom;

nr 316, i anledning av väckta motioner
om framläggande för 1952 års riksdag av
förslag till lösning av skärgårdens kommunikationsfrågor; nr

317, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse an -

Nr 25.

Onsdagen den 30 maj 1951.

gående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning m. m.;
samt

nr 322, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1951/52 till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 320, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
om godkännande av mellan Sverige och
Ungern träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska
intressen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 336, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vägtrafikförordning
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 337, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels ock i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, angående ändring i apoteksvarustadgan;
och

nr 339, angående åtgärder mot missförhållanden
vid slakt av renar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 25 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
305, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent
av svensk film m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 328, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 329, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående användningen av
hästexportberedningens vinstmedel jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 330, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
lägre lantbruksundervisning m. m. för
budgetåret 1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 331, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt jämte i ämnet väckt motion; nr

332, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 333, med anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning av trädgårdsodlingens
problem;

nr 334, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
m. m. för en försöksgård vid
Röbäcksdalen i Västerbottens län jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 335, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 340, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.;

nr 345, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 346, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i ämnet
väckt motion, m. m.;

nr 342, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte;

nr 343, angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/
52, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Ang. det femte biblioteksexemplaret av
tryckta skrifter.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Stens interpellation angående det femte
biblioteksexemplaret av tryckta skrifter,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
I en med första kammarens medgivande
framställd interpellation har
herr Sten frågat mig, vilka motiv och
överväganden som ligga till grund för
beslutet angående det s. k. femte exemplaret.

Innan jag närmare ingår på denna
fråga, vill jag i korthet omtala vad saken
gäller. Sedan gammalt har allt tryck,
som framställes vid tryckerier i vårt
land, utom det rena accidenstrycket,
samlats för vetenskapligt ändamål i
kungl. biblioteket i Stockholm samt universitetsbiblioteken
i Uppsala och Lund.
Dessutom är det föreskrivet att tryckerierna
skola lämna ytterligare ett
exemplar av allt tryck, det s. k. granskningsexemplaret,
till justitieministern
eller dennes ombud för att möjliggöra
den lagstadgade granskningen av att
tryckfrihetsförordningens bestämmelser
efterlevas. Sedan denna granskning utförts,
har detta exemplar efter år 1921
brukat, med vissa undantag, lämnas till
Göteborgs stadsbibliotek. I den nya
tryckfrihetsförordningen blev det emellertid
bestämt att tryckerierna skulle
vara skyldiga att lämna biblioteksexemplar
direkt till Göteborgs stadsbibliotek
på samma sätt som till kungl.
biblioteket och universitetsbiblioteken.
Härigenom blev alltså från ingången av
år 1950, då den nya tryckfrihetsförordningen
trädde i kraft, granskningsexemplaret
över, och fråga uppkom, var
detta skulle slutligen placeras. I anledning
av en motion av herr Holmbäck
vid 1948 års riksdag i samband med behandlingen
av den nya tryckfrihetsförordningen
begärde riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t att frågan om överlämnande
av detta exemplar till norrländskt
bibliotek skulle utredas.

Det nu fattade beslutet i denna fråga

har föregåtts av utredning inom ecklesiastikdepartementet
och ingående överväganden
inom regeringen. Ecklesiastikministern
har fått mottaga ett flertal
uppvaktningar från de närmast intresserade
norrlandsstäderna, och i de handlingar
i ärendet, till vilka regeringen
haft tillgång vid sitt ställningstagande,
torde praktiskt taget alla synpunkter av
någon betydelse varit redovisade. Därtill
kommer den årslånga offentliga debatt,
som föregått beslutet. Valet stod i sista
omgången mellan städerna Härnösand,
Umeå och Östersund, av vilka icke någon
kunde anses såsom självskriven att
erhålla det femte exemplaret. Vid det
slutliga ställningstagandet ha mot varandra
vägts en rad faktorer, såsom lokalförhållanden,
nuvarande bokbestånd
i befintliga bibliotek och samlingar,
högre utbildningsanstalter och kulturella
institutioner i respektive städer,
ekonomiska och kommunala förutsättningar,
befolkningsunderlag, geografiska
förhållanden och kommunikationer
samt icke minst hänsyn till de norrländska
kulturfrågornas speciella problem.
Vid denna avvägning framstodo
slutligen de skäl, som tala till förmån
för Umeå, såsom tyngst vägande.

Herr STEN: Herr talman! Även om interpellationsvaret
inte är så utförligt
och uttömmande —■ och kanske inte kan
vara det så här i elfte timman och femtionionde
minuten — framför jag mitt
uppriktiga tack för detsamma till justitieministern.
Jag tackar även för att han
haft älskvärdheten att redan i går eftermiddag
låta mig ta del av svaret. Trots
att jag alltså haft vissa möjligheter att
bli utförlig skall jag inte missbruka min
ställning som interpellant utan inskränka
mig till några reflexioner.

Det var naturligtvis inte min avsikt
att på något sätt grumla tillfredsställelsen
över att det femte exemplaret destinerats
till Norrland. Jag var närvarande
i fjol, då justitieministern utlovade detta
på Norrlandsmässan, och jag vet vilken
glädje meddelandet väckte. Inte heller
förhåller det sig som en umeåtidning
rubricerade telegrammet om interpella -

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

Ang. det femte biblioteksexemplaret av tryckta skrifter.

tionen, att »Hemming Sten har svårt att
svälja förtreten». Min utgångspunkt är
inte någon lokalpatriotism, utan det
norrländska intresse och den norrländska
överblick som jag på grund av mitt
arbetes art under en lång följd av år
inte har kunnat undgå att få. När det
gäller ortsintressen och länsintressen
överlämnar jag med fullt förtroende åt
mina kamrater här i riksdagen från de
olika norrländska bygderna att föra talan
i förekommande fall.

I mitt norrländska intresse ingår en
mycket stor respekt för Västerbotten,,
och jag unnar Umeå all på naturliga förutsättningar
grundad framgång. Ett enda
litet personligt vittnesbörd kanske jag
dock får skjuta in. Om justitieministern
hade varit i tillfälle att tränga in i Norrlands
historia och dess förhållanden,
vilket jag förstår att han gjort exempelvis
beträffande Bohuslän, skulle han
ha kommit underfund med att det kanske
är någon skillnad mellan Norrlands
smålänningar, västerbottningarna, med
deras obestridliga förtjänster i fråga om
jordbruk och småföretagsamhet, och
Norrlands islänningar, jämtarna, med
deras sedan lång tid tillbaka erkända
rangplats i fråga om kulturella intressen.
Umeå har, som framgår av slutet av
interpellationssvaret, åtskilliga institutioner
som kunna betjäna sig av ett
storbibliotek, men i Jämtland har det
varit vanligt att en kulturell institution
har varit en vallfartsort för intresserade
ur alla samhällsklasser.

Den rent sakliga uppfattning, som jag
hyser i denna fråga, har framgått av en
ganska utförlig tidningsartikel, som i
sammandrag innehöll, att Norrland icke
har någon självskriven centralort, att en
central norrländsk institution bör förläggas
till den ort, som i det särskilda fallet
är den lämpligaste, och att man i detta
fall efter att ha tillämpat »uteslutningsmetoden»
på övre och nedre Norrland
borde ha kommit fram till mellersta
Norrland, närmare bestämt Härnösand
eller Östersund. Man kan inte komma
ifrån att Norrbottens och Västerbottens
lön utgöra övre Norrland. Umeå ligger
ju i ett av de svenska landskap som ha

gemensam gräns med Finland. I uttalanden
efter beslutet, även av västerbottningar,
bl. a. av vår värderade kammarkamrat
doktor Lundgren, som ju är en
framstående umeit, bär det direkt eller
indirekt betonats vilket värde detta beslut
har för övre Norrland. För mig
framstod det som angeläget att man skulle
komma fram till en förläggningsort så
belägen, att hela Norrland kunde ha fått
nytta av institutionen.

Sedan umeåtrakten har erhållit den
centrala norrländska jordbruksforskningsanstalten,
som ju riksdagen fattade
beslut om här om året och som vi även
nyligen under denna riksdag sysslat med,
hade det varit lyckligast både ur sakliga
och psykologiska synpunkter, om
man här valt t. ex. Östersund. Denna
stad har onekligen gjort mest själv på
det här området och bär det ojämförligt
största biblioteket —- det har ju framgått
av de föreliggande siffrorna att det
finns lika mycket böcker i Jämtlands
bibliotek som i motsvarande bibliotek i
Luleå, Umeå, Härnösand och Sundsvall
tillsammans. Om sedan Sollefteå eller
Härnösand, som numera, då flera tåg
skickas över ostkustbanan, fått bättre
kommunikationer, hade kunnat se fram
mot att få det norrländska rikssjukhuset,
hade man så att säga fördelat belåtenheten
med att vara innesluten i statsmakternas
välvilja och åstadkommit en ädel
tävlan på jämlik fot mellan olika län
och orter att tillsammans fylla det behov
av centrala institutioner för Norrlands
ekonomiska, kulturella och sociala liv,
som otvivelaktigt förefinnes, övre Norrland
kan icke ensamt bära upp sådana
institutioner, och de eventuella planerna
att på konstlad väg skapa en norrländsk
centralort utanför det centrala Norrland,
som inte torde ha föresvävat regeringen
men som tydligen finnas i Umeå, äro och
förbli dömda att misslyckas.

Man får komma ihåg, om man har
någon kännedom om Västerbotten, att
Umeå endast på papperet är en centralort
i sitt län och att både norra länsdelen
och lappmarken sorgfälligt värna
sin autonomi inom Västerbottens län. I
Norrland är Umeå ingalunda centralt be -

Nr 25.

Torsdagen den 31 maj 1951.

Ang. det femte biblioteksexemplaret av tryckta skrifter.

läget — framför allt inte med hänsyn till
befolkningen — och för övrigt inte heller
i övre Norrland. Det skulle snarast
vara Boden, som har järnvägar åt alla
fyra håll inom de två nordligaste länen.

Jag skall inte ingå på de kombinationer
som äro tänkbara mellan storbibliotek
och högskola. En lärarhögskola kan
naturligtvis förläggas till Umeå, men
varje annan tänkbar utbildningsanstalt
på detta stadium, förlagd till Norrland,
förknippas i tankarna med andra orter.

Dessbättre får man nu det intrycket
att beslutet på det håll, där man självfallet
har svårt att förstå detsamma, inte
tycks föranleda att man »tappar sugen»,
utan att man fortsätter strävandena med
egna krafter. Den stora donation för liknande
ändamål, som nu också gått till
femte exemplarets destinationsort, bör
väcka ansvarskänslan på andra sådana
håll, att man inom sina respektive verksamhetsfält,
alltså närmast i mellersta
Norrland, bör vara med om ett liknande
kulturellt uppbyggnadsarbete.

Ty vi få aldrig förglömma, att våra
samfällda ekonomiska och sociala strävanden
i olika norrlandsfrågor, utöver
tillgodoseendet av människornas behov
av materiell trygghet, ytterst gå ut på
att rätt förvalta och förkovra det andliga
och kulturella arv, som Norrland
och norrlänningarna skapat i gångna generationer
— inte minst på de områden,
där justitieministern och riksdagen varit
sysselsatta under denna session —-och som utgör en omistlig del av den
nationella gemenskapen.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att på något sätt
kvälja dom i det avgörande, som regeringen
här fattat. Jag ville emellertid bereda
mig själv tillfälle att få instämma
i herr Stens yttrande, som jag till alla
delar vill vitsorda såsom riktigt.

Jag respekterar till fullo de sakskäl,
som kunna ha legat bakom regeringens
beslut, även om vi givetvis i Jämtland
känna oss litet ledsna och besvikna.

Vad jag utöver herr Stens anförande

skulle vilja säga i det här sammanhanget
och mot bakgrunden av vad han sade är,
att det har förefallit under senare år
som om riksdagen och regeringen trodde
sig gagna norrlandsintressena bäst genom
att placera norrlandsinstitutionerna
så långt norrut som det över huvud taget
är möjligt. Jag tror att herr Stens resonemang
om lämpligheten av en fördelning
är riktigt. Jag hoppas att den tendens,
som hittills funnits, att placera
alla norrlandsinstitutioner längst uppe i
norr inte skall resultera i att regeringen
och riksdagen i fortsättningen tillämpa
samma princip vid sina beslut i fråga
om norrlandsinstitutionerna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 178, angående tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 179, angående statsregleringen för
budgetåret 195^/52.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 323, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1950/51;

Torsdagen den 31 maj 1951.

Nr 25.

nr 324, angående statsregleringen för
budgetåret 1951/52; och

nr 325, med överlämnande av riksstaten
för budgetåret 1951/52.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början tisdagen
den 16 oktober, då kamrarna komma att
kallas till sammanträde kl. 2 e. m.

Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.22 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.