Onsdagen den 30 juni. s;d (Riksdagens protokoll 1948:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

30 juni—1 juli.

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 juni. s;d

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m......................... 4

Torsdagen den 1 juli.

Svar på interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, ang. beviljad importlicens för färsk -

potatis .................................................. 103

av herr Lundgren, ang. tidpunkten för skärmbildsundersökning

av värnpliktiga.......................................... 106

av herr Lundgren, ang. kostnaderna för Svea livgardes nya sjukhus
m. m............................................... 110

av herr Lundqvist, om gottgörelse åt vissa f. d. statstjänstemän

för erlagda pensionsavgifter .............................. 113

av herr Lundqvist, ang löneförhållandena för viss kvinnlig biträdespersonal
m. m..................................... 115

av herr von Heland, ang. höjning av pensionsåldern för statsanställda
..................................................

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 30 juni.

Statsutskottets memorial nr 229, angående tilläggsstat II till riks staten

....................................................

— nr 230, ang. statsregleringen ................................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, ang. förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.......................................

t Första kammarens protokoll 19i8. Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Onsdag-en den 30 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 342, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en
konvention angående europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande tillverkning
m. m. av flygmateriel;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
statstjänstemän m. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprättande av
en medicinsk högskola i Göteborg;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; nr

410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till

främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för beräkning
av levnadskostnadsindex;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.;

nr 417, i anledning av väckt motion
angående anslag för budgetåret 1948/
49 till bidrag till Stockholms stadsmission
för viss alkoholistvårdande verksamhet; nr

418, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande; samt

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj :t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm.

Anmäldes och go,dkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.;

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

nr 425, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för fortsättande
av fyraårsplaner för bygdevägar och
ödebvgdsvägar;

nr 426, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av
vintervägunderhållet på vissa enskilda
vägar, som användas för allmän trafik;
och

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv till kronan
av aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 428, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 430, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
pension åt vissa justerare av mått och
vikt m. fl.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 439, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg för år
1948 å folkpensioner m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de på föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda
ärendena skulle redan vid detta sammanträde
företagas till avgörande.

Vid föredragning av statsutskottets
memorial nr 229, angående tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till
avgörande statsutskottets memorial nr
230, angående statsregleringen för budgetåret
1948/49.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna hänvisat en
av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 230, däri Kungl. Maj:t
till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagt 1) förslag till
tryckfrihetsförordning samt 2) förslag
till ändrad lydelse av 108 och 109 §§
regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§
riksdagsordningen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nämligen inom

första kammaren:
nr 383 av herr Wistrand m. fl.,
nr 384 av herr Herlitz,
nr 385 av herr Näsgård och herr
Persson, Ivar,

nr 386 av herr Holmbäck,

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

nr 387 av herr Holmbäck,
nr 388 av herr Holmbäck,
nr 389 av herr Holmbäck,
nr 390 av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl., ävensom

inom andra kammaren:
nr 547 av herr Holmberg m. fl.,
nr 548 av herr Nilson i Spånstad,
nr 549, av herr Ohlin samt
nr 550 av herrar Skoglund i Doverstorp
och Andersson i Gisselås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition samt motionerna
I: 385 och II: 548, I: 387 och II: 549,
I: 389 samt I: 390 och II: 550 såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga under punkten införda 1)

förslag till tryckfrihetsförordning;

2) förslag till ändrad lydelse av 108
och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71
och 73 §§ riksdagsordningen;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa, att Kungl. Maj :t
till nästa års riksdag måtte framlägga
förslag till lag angående skyldighet för
boktryckare att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift och
att vad i motionen I: 388 hemställts härvid
måtte beaktas;

C) att riksdagen i anledning av motionen
I: 386 i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville hemställa om utredning av frågan
om överlämnande av granskningsexemplar
av tryckt skrift till norrländskt
bibliotek; samt

D) att motionerna

1) 1:383,

2) 1:384,

3) 1:385 och II: 548,

4) 1:387 och II: 549,

5) I: 390 och II: 550 samt

6) II: 547,

i den mån de icke blivit hesvarade
genom vad utskottet under A) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr HERLITZ: Herr talman! Med herr
talmannens tillåtelse skall jag be att få
erinra kammarens ledamöter om den
särskilda ordning för propositions framställande,
som tillämpas då det gäller att
antaga grundlagsändringar.

Riksdagen kan antaga två eller flera
olika lydelser av en och samma paragraf
att vila till nästkommande riksdag. Med
hänsyn därtill tillämpar man inte vid
grundlagsändringar vår vanliga propositionsordning,
som innebär att alla förslag
ställas emot varandra, så att endast
ett av dem bifalles, utan varje under diskussionen
framställt förslag ställes självständigt
under proposition; till kontraproposition
i varje votering tages således
avslag på ifrågavarande förslag.

I anslutning till detta, herr talman,
ber jag att med avseende å föredragningen
av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30 få hemställa, att kammaren måtte
besluta som följer:

1) Utlåtandet företages till avgörande
punktvis samt punkten A på det sätt, att
först föredrages utskottets förslag till
tryckfrihetsförordning, därefter utskottets
förslag till ändrad lydelse av 108 och
109 §§ RF samt 70, 71 och 73 §§ RO samt
slutligen utskottets hemställan.

2) Vid föredragningen av utskottets
förslag till tryckfrihetsförordning genomgås
förslaget kapitelvis och paragrafvis
samt, där så erfordras, styckevis,
med iakttagande att rubriken förekommer
först och övergångsbestämmelserna
sist. Därest under överläggningen om någon
del av förslaget framställas från utskottets
förslag avvikande yrkanden, göres
efter överläggningens slut varje föreliggande
yrkande särskilt för sig till föremål
för proposition på bifall och avslag.

3) Vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i dess
helhet.

4) Lagtext må ej behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

5) För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del till utskottet
återremitteras, lämnas utskottet
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de paragrafer,
som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som
kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar.

6) utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt vidtaga
sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Vad herr Herlitz sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

1) Utskottets förslag till tryckfrihetsförordning.

Rubriken.

Beträffande författningens rubrik
m. in. hade reservation anförts av herrar
Herlitz, Sjö och Håstad, som på åberopade
grunder hemställt, utom annat,
att i förslaget till tryckfrihetsförordT
ning rubriken tryckfrihetsförordning
måtte utbytas mot tryckfrihetsordning.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Redan under frihetstiden, år
1766, fick vårt land en lagstadgad tryckfrihet,
tidigare än något annat land i
världen utom England. Det stod från
början klart för lagstiftarna, att denna
fråga har en central betydelse för hela
samhällsskicket; detta framgår av att redan
vår första tryckfrihetsförordning
fick karaktär av grundlag. Det var upplysningstidens
revolutionerande idéer
som här slogo igenom. Tacksamhetsskulden
erkändes cckså av Gustav III. När
han efter statsvälvningen återupplivade
denna förordning, skickade han den i
översättning till Voltaire med tack för
nedbrytandet av de skrankor som hindra
framåtskridandet.

Vår nuvarande tryckfrihetsförordning,
som är utfärdad 1812, ingår i det komplex
av grundlagar, i vilka det nya stats -

skicket kodifierades under åren efter
1809 års statsvälvning. Efter den tiden
har endast en ny grundlag tillkommit,
nämligen 1866 års riksdagsordning,
genom vilken de fyra stånden ersattes av
två kamrar. Om riksdagen i dag såsom
vilande antar en ny tryckfrihetsförordning,
är det alltså en stor händelse i vår
författningshistoria.

Den gällande tryckfrihetsförordningen
har vid många tillfällen varit utsatt för
kritik, framför allt i formellt hänseende.
Den har en bristfällig systematik, och åtskilliga
av dess bestämmelser äro oklara
och ofullständiga, trots flera partiella
reformer.

Flera gånger ha också förslag framlagts
om en fullständig omarbetning av
vår tryckfrihetsrätt, men hittills utan resultat.
Jag vill särskilt erinra om det berömda
förslag till en ny tryckfrihetsförordning,
som framlades 1912 av en beredning
under justitierådet Alexandersons
ledning. Trots att detta förslag ej
blev genomfört, har det varit till stor
nytta vid det fortsatta reformarbetet.

Det nu föreliggande förslaget är utarbetat
av en parlamentarisk kommitté
med olika experter under justitierådet
Gärdes ordförandeskap. Det har i huvudsak
fått ett synnerligen gynnsamt mottagande
i remissinstanserna. Kommittén
har med utgångspunkt från de vedertagna
principerna för vår tryckfrihet gjort
en ingående bearbetning och en elegant
utformning av lagreglerna på detta område.
Den har sålunda lagt en god grund
för nygestaltningen av vår tryckfrihetsrätt.

Under lagstiftningsarbetets fortgång
har det som bekant uppstått strid om
flera frågor av större och mindre betydelse.
Vid konstitutionsutskottets utlåtande
har det ju också fogats en mycket lång
rad reservationer. Jag skall inte nu gå
närmare in på dessa olika tvistefrågor
— det är säkert mest praktiskt att de bli
diskuterade var och en för sig. Men jag
kan inte underlåta att redan nu framhålla,
att det finnes två väsentliga punkter,
där enligt min uppfattning utskottets
ändringar i propositionen kunna medföra
allvarliga konsekvenser, nämligen

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

bestämmelserna för krigsfara och reglerna
om juryn.

Nu vill jag till slut bara ytterligare understryka
betydelsen av hela denna lagstiftningsfråga.
Tryckfriheten är inte ett
spörsmål om skribenternas och redaktörernas
frihet. Vad det gäller är allas vår
möjlighet att få tillgång till den fria diskussion
och kritik i våra samhällsfrågor,
som är en livsbetingelse för demokratien.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! För
min del har jag redan vid ett föregående
tillfälle här i kammaren uttryckt
min glädje över att regeringen, trots den
sena tidpunkten på riksdagen, beslutat
sig för att lägga fram proposition om
en ny tryckfrihetsförordning.

Justitieministern har redan påpekat,
att den gällande tryckfrihetsförordningen
är ifrån år 1812. Sedan dess har
den varit föremål för många omarbetningar,
särskilt under de sista årtiondena,
och den har aldrig ansetts vara
en i formellt hänseende fullgod lag. Vid
flera tillfällen har man försökt att få
tryckfrihetsförordningen ersatt av andra
bestämmelser. Inte mindre än fyra
förslag till ny tryckfrihetsförordning ha
utarbetats tidigare. När det nu har utarbetats
ett femte förslag, som är avfattat
på ett gott lagspråk och bakom
vilket det står mycket auktoritativa sakkunniga,
är det glädjande att regeringen
gjort vad den kunnat för att få till stånd
en lagstiftning med detta förslag till
grundval. Hade det inte skett nu, hade
det dröjt fyra år, innan en ny tryckfrihetsförordning
skulle kunna träda i
tillämpning — detta på grund av att
tryckfrihetsförordningen har karaktär
av grundlag.

Sedan jag hade tillfälle att inför kammaren
giva uttryck åt den uppfattning,
som jag nyss har nämnt, har jag deltagit
i konstitutionsutskottets överläggningar
om den nya tryckfrihetsförordningen.
Det är givet, att det vid en mera
ingående granskning av ett förslag och
vid en sådan överläggning härom, som
föres i ett utskott, triidcr fram punkter,
som man anser kunna sättas under

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

diskussion, sakligt sett eller i fråga om
utformningen. Åtminstone jag har fått
den känslan, att det skulle varit lyckligt,
om ett förslag, som är av så genomgripande
betydelse för hela samhällsordningen
och vars innehåll blir bestämmande
för utgången av ett stort antal rättegångar,
hade kunnat granskas av vår
främsta institution då det gäller granskning
av lagtexter, nämligen lagrådet. Enligt
föreskrifterna i regeringsformen
granskar som bekant lagrådet förslag,
som falla inom den civil-, straff- och
processrättsliga lagstiftningens ram samt
inom kyrkolagstiftningen. Stundom blir
det därvid bestämmelser av jämförelsevis
mycket ringa betydelse som bli föremål
för lagrådets granskningar — så
har 1944 års lag om köpares rätt till
märkt virke behandlats av lagrådet, och
till lagrådet har även gått förslag till
lag om parts rätt att sända in handlingar
till domstolarna med posten — men
grundlagar granskas icke av lagrådet,
och eftersom tryckfrihetsförordningen
formellt sett är en grundlag, falla alltså
dess bestämmelser utom lagrådets granskningsområde.
Hade förslaget till tryckfrihetsförordning
granskats av lagrådet,
så hade det blivit föremål för en vida
mera ingående och noggrann juridisk
granskning än den som kunnat ske enligt
gällande regler. Enligt min uppfattning
bör man på förevarande punkt
ändra regeringsformens bestämmelser
om lagrådets granskningsskyldighet, så
att för framtiden frågor om ändringar
av tryckfrihetslagstiftningen komma att
granskas av lagrådet.

För att visa, hur orimliga de nuvarande
bestämmelserna i detta avseende äro,
kan jag nämna, att både den nu gällande
och den föreslagna tryckfrihetsförordningen
föreskriva, att närmare bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål
meddelas i särskild lag, stiftad
i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver;
detta innebär bland annat, att
dessa bestämmelser skola granskas av
lagrådet. Alltså: lagrådet granskar icke
de grundläggande reglerna, men däremot
de speciella reglerna, följdreglerna,
som äro av ringare betydelse.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Propositionen avlämnades på dagen
två månader, innan riksdagen går att
fatta beslut i anledning av densamma.
Den tid, som utskottet haft för sina överläggningar,
har varit knapp. Det norska
odelstinget beslöt år 1938 på förslag av
stortingets lagutskott — justisnemnda,
som det heter — ett uppskov med det
då föreliggande förslaget till norsk lag
om skuldebrev, en lag som motsvarar
vår gällande lag om skuldebrev. I motiveringen
för sitt förslag om uppskov
yttrade utskottet: »Det er ogso så tungt
og vanskelig stof, åt nemnda gjerne vil
få god tid på denna saka.» Helt säkert
ha många av konstitutionsutskottets ledamöter
haft samma känsla inför förslaget
till tryckfrihetsförordning. Å andra
sidan skulle ett förslag av den omfattning,
varom här är fråga, kunna föranleda
huru långa debatter som helst i ett
utskott.

Tiden har emellertid, trots att den
varit kort, medgivit ingående överläggningar
inom utskottet på många punkter.
Jag tror att man kan karakterisera förhållandet
så, att tiden har varit knapp,
men icke för knapp.

Mitt huvudintryck av det förslag, som
Kungl. Maj:t har underställt riksdagen,
har efter konstitutionsutskottets granskning
förblivit detsamma som det jag hade
redan då propositionen framlades och
som jag berörde för en stund sedan. Propositionen
är byggd på de trvckfrihetsrättsliga
regler, som funnits tidigare.
Kungl. Maj :t har förändrat dem i de
punkter där det har behövts, och detta
på ett i allmänhet mycket lyckligt sätt.
Den formella utarbetningen av förslaget
måste betecknas såsom elegant.

Justitieministern har redan berört de
linjer, efter vilka den äldre rätten är utstakad
och som propositionen följer.

Den första regeln är den, att inga hinder
i förväg skola läggas för offentliggörande
i tryck av en framställning; man
skall alltså icke ha censur ens i krigstid.
Justitieministern har redan anfört,
att censuren avskaffades i Sverige redan
år 1766, alltså för nära 200 år sedan. Den
kom därefter tillbaka och tillämpades
under några årtionden, men sedan det

nya statsskickets införande i början av
1800-talet har censur icke funnits. Såsom
alla kammarens ledamöter erinra
sig, infördes år 1941 vissa möjligheter till
censur, men de begagnades icke, och de
togos bort år 1945. Det är enligt min
uppfattning synnerligen glädjande, att
regeringen icke har föreslagit att det
ens för krigstid skall finnas censur i Sverige.

Den andra linjen, som lagstiftningen
har gått fram på, är att det skall vara
tillåtet att i mycket stor omfattning avtrycka
allmänna handlingar och alltså
få del av dem. Även denna regel är, som
justitieministern nämnde, nära 200 år
gammal, och tillsammans med regeln om
frihet från censur torde den bilda en
av förutsättningarna för den utveckling
av vårt statsskick och av vårt offentliga
och andliga liv över huvud taget, som
har ägt rum under tiden från det nya
statsskickets början. Det har varit möjligt
att i tidningar och böcker ge uttryck
åt nya åsikter, som stå i ett klart motsatsförhållande
till dem, som hysts av
de maktägande, något som har varit till
stor nytta för det politiska och kulturella
livet i Sverige.

Den tredje linjen, som har präglat utvecklingen,
är att tryckfrihetsmålen skola
avgöras av en jury. Denna regel är
något yngre — den är från år 1815 —
och bakom densamma ligger den tanken,
att tryckfrihetsmålen lämpa sig bäst att
avgöras av en samling personer, vilka
icke representera det formella juridiska
betraktelsesättet, utan juridiskt sett äro
lekmän. Man ansåg, att detta borde vara
fallet både då det gällde att fria och att
fälla. Liksom det skulle vara undandraget
det formella juridiska bedömandet,
huruvida den ansvarige för exempelvis
en artikel i en tidning skulle dömas eller
inte, horde det således också vara undandraget
det juridiska bedömandet, huruvida
vederbörande borde frias eller
inte. Det är rätt egendomligt att se, att
man ursprungligen hade den regeln, att
det för såväl friande som fällande fordrades
två tredjedelars majoritet inom juryn,
som alltså icke skulle anses ha fullgjort
sitt uppdrag förrän en sådan ma -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

joritet hade uppnåtts för den ena eller
andra meningen. Detta gick man emellertid
snart ifrån; sedan år 1817 har det
gällt, att det för fällande dom fordras
två tredjedelars majoritet, under det att
det för friande räcker med rösterna från
något mer än en tredjedel av jurymännen.

Propositionen går fram efter de tre
linjer jag har nämnt. Det är med stor
tillfredsställelse man kan konstatera, att
i dessa hänseenden propositionen är
byggd på gällande rättsregler. Men propositionen
vidgar också skyddet för
tryckfriheten på vissa punkter. Den tager
bort möjligheten till sådant administrativt
ingripande, som tillämpades under
det andra världskriget, och i princip
också möjligheten av ett transportförbud.

Med detta har jag naturligtvis icke
sagt, att jag på varje punkt står på propositionens
linje. Särskilt vill jag betona,
att förslaget enligt min uppfattning
hade varit mera värdefullt, om det i
större utsträckning följt de linjer som
de sakkunniga utstakat. Jag tänker därvid
särskilt på propositionens regler om
utgivningsförbud under krigstid. Enligt
min uppfattning, som är närmare utvecklad
i den reservation som avgivits av
herr von Friesen och mig, borde dessa
regler icke ha funnit plats i förslaget till
ny tryckfrihetsförordning.

Mot utskottets förslag har jag emellertid
mycket starka invändningar. Såsom
justitieministern nämnde, följer utskottet
på två punkter helt andra grundsatser
än ICungl. Maj:t. Dessa båda punkter
gälla, som alla kammarens ledamöter
känna till, frågorna om möjlighet till utgivningsförbud
även under den tid, då
krigsfara råder, och om införande av
fast jury. I sammanhang med sitt förslag
till fast jury föreslår också utskottet
upphävande av fordran på två tredjedelars
majoritet, en fordran som gällt sedan
år 1815. På dessa punkter anser jag
att propositionens regler iiro vida bättre
än ut skottsutlåtandet. Den ställning, som
riksdagens kamrar i dag komma att intaga
i dessa frågor, torde i stor omfattning
komma att bli avgörande för hur

Förslag till tryckfrihetsförordning sn. m.

allmänheten kommer att betrakta den
reform av tryckfrihetsförordningen, som
nu är å bane. Jag tillåter mig fälla det
omdömet, att, om utskottets linje i dessa
hänseenden segrar, det enligt min uppfattning
skulle varit bättre att vi bibehållit
den äldre lagstiftningen, alltså att
den nu gällande tryckfrihetsförordningen
fått gälla ännu några år framåt.

Inte heller jag skall emellertid nu taga
upp dessa spörsmål till närmare debatt,
utan skall skjuta på diskussionen
om dem till behandlingen av de särskilda
paragrafer det gäller. En debatt över
hela tryckfrihetsförordningens ämnesområde
skulle enligt min uppfattning
bliva av oredig natur. På grund av att
ämnet är så omfattande skulle de särskilda
talarnas inlägg icke komma att
stå i nöjaktigt sammanhang till varandra.

Herr talman! Jag skulle kunna sluta
med dessa ord, men jag kanske ändå
kan få tillåtelse att taga upp en specialpunkt,
som endast står i löst sammanhang
med utskottets utlåtande i övrigt
och möjligen icke konnner upp mera i
debatten. I sammanhang med förslaget
till tryckfrihetsförordning har jag väckt
en motion om utredning angående bildande
av ett storbibliotek i Norrland på
grundval av det s. k. granskningsexemplaret
av tryckta skrifter, som skall ingivas
till justitiedepartementet och som,
om den nya tryckfrihetsförordningen
skulle fastställas i enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag, skulle bli ledigt. Min motion
har gått ut på att detta exemplar av
varje skrift, som tryckes i Sverige, skulle
överlämnas till ett norrländskt bibliotek
för att man skulle kunna grunda ett
storbibliotek uppe i Norrland. Därigenom
skulle man kunna taga ett praktiskt
möjligt steg i riktning mot grundandet
av ett större kulturellt centrum uppe i
Norrland. Norrland bär rätt att få ett
sådant centrum. Bland andra Arthur
Engberg — och kanske särskilt han —
har tidigare gjort sig till tolk för tankar
i denna riktning. Jag är verkligt glad,
herr talman, över att utskottet enhälligt
har ansett, alt denna tanke bör undersökas,
och alltså har bifallit motionen

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

genom att föreslå en skrivelse i den riktning
som jag motionerat om.

Herr talman! Jag har ingen invändning
att göra emot rubriken till den nya
tryckfrihetsförordningen, alltså mot den
del av tryckfrihetsförordningen, som
närmast skall bli föremål för vårt beslut.
Jag tillåter mig därför att yrka bifall
till utskottets förslag i detta hänseende.

Herr HERLITZ: Herr talman! Som professor
i statsrätt har jag glatt mig åt
tanken att få vara med om det viktiga
arbetet med skapandet av en ny tryckfrihetsförordning,
men jag är angelägen
att i dag få säga, att jag nu, då
detta arbete är avslutat, inte ser tillbaka
på det med glada känslor.

Jag syftar inte på det förhållandet,
att jag har blivit överröstad i utskottet
på åtskilliga punkter eller på att den
ståndpunkt, som jag har intagit, i flera
hänseenden har mött kritik. Sådant får
man ju tåla. Vad som inger mig olust
är i stället den starka medvetenhet jag
har av att jag — fastän jag är jämförelsevis
väl orienterad på det här området
— icke har kunnat helt genomtränga
det stora komplex, som vi ha
fått oss förelagt, på den korta tid som
har stått till buds. Jag är ganska övertygad
om att samma erfarenhet har
gjorts av ett mycket stort antal av mina
kamrater i konstitutionsutskottet. Vi ha
haft för kort tid på oss, vi ha arbetat
under hård press. Det må vara sant,
som herr Holmbäck sade, att vi ha haft
utförliga diskussioner, men det är så
mycket annat som också behövs för en
ordentlig behandling av ett riksdagsärende;
det behövs tid till eftertanke,
till konferenser med sakkunniga och
med riksdagskamrater och till mycket
annat sådant, liden har icke räckt till
för detta, utan utskottet har gått till
sina beslut i en ständig ovisshet och
osäkerhet.

Jag röjer inga statshemligheter, om
jag talar om, vad som står i konstitutionsutskottets
offentliga protokoll. Av
dessa protokoll framgår, att en rad be -

slut ha fattats genom voteringar med
knappa majoriteter och framför allt
med låga siffror på antalet deltagande,
eftersom åtskilliga stolar ha stått tomma;
många av utskottets ledamöter ha
nämligen ofta varit upptagna av andra
riksdagsgöromål. Framför allt har det
i osedvanlig omfattning förekommit, att
utskottsledamöter vid voteringarna inte
ha kunnat komma längre än därhän, att
de ha avstått från att rösta; de ha icke
till det ifrågavarande tillfället kunnat
bilda sig en mening om den fråga voteringen
har gällt.

I denna stämning av ovisshet och osäkerhet
är det som detta förslag har
framkommit. Resultaten härav äro
mångahanda. Sålunda har utskottet angående
juryn i tryckfrihetsmål tillskapat
ett förslag, som jag för min del betraktar
som en olycklig improvisation.
Å andra sidan har utskottet ofta inte
med tillräcklig grundlighet kunnat ta
upp de funderingar, som ha framförts
på punkter av mycket mera periferisk
betydelse och som ha gått ut på att
man i det ena eller det andra hänseendet
borde ändra på det kungliga förslaget.
I den ovisshet, som har rått, har
det varit en allmän stämning för att
resonera så här: »Vi få antaga Kungl.
Maj:ts förslag, det ha åtminstone många
ögon sett på. Vi törs inte röra vid det.
Det får vara.»

Nu är det naturligtvis många både
inom och utom utskottet, som skulle
vilja säga: »Här har väl arbetats nog,
och det är väl för resten en vanlig sak,
att när riksdagen får stora lagförslag,
kunna vi inte titta på dem så noga, utan
vi få lita på vad som har gjorts i kommittéer
och Kungl. Maj ds kansli. Det
är väl en naturlig sak, att man slår ned
på en eller annan punkt och inte någonting
annat.»

Ja, herr talman, det är bara det, att
denna tankegång, som i så hög grad
kommer till uttryck i riksdagen nu för
tiden, inte bara av partihänsyn och lojalitet
mot Kungl. Maj:t, utan alldeles
oberoende av partisynpunkter, tyckes
mig så stridande mot den svenska riksdagens
allra bästa och förnämligaste

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

traditioner, som bestått däri, att riksdagen
haft ambitionen och viljan att
tänka genom saker och ting och bilda
sig ett eget omdöme och finna en egen
linje. Det har varit den svenska riksdagens
adelsmärke, och det är för mig
bekymmersamt, om det adelsmärket
skall fuskas bort. Särskilt har man naturligtvis
rätt att göra en sådan synpunkt
gällande, då det är fråga om någonting
ur medborgerlig synpunkt så
oerhört betydelsefullt som att skapa en
ny tryckfrihetsförordning.

Jag måste tillåta mig att betona regeringens
ansvar för det som har skett.
Regeringen har lagt fram denna proposition
i början av maj månad. Det har
skett efter stor tvekan, det vet jag, men
den här stora bomben ingår alltså i den
trumeld av propositioner, som regeringen
nu liksom under föregående år har
sänt över den arma riksdagen långt efter
den lagliga propositionsliden. Det
har klagats över det gång på gång i
riksdagen. Jag minns tre tillfällen, då
man har stått upp här och klagat, och
jag kan försäkra, att missnöjet sannerligen
inte är inskränkt bara till oppositionen;
långt in i regeringspartiets led
möter man — jag kan inte använda annat
ord än förbittring över denna företeelse.
Vi ha aldrig fått någon förklaring,
varför det skall behöva gå till på
detta sätt, och därför är det för mig
en glädje att få säga detta vid ett tillfälle,
då regeringsbänken icke är alldeles
tom.

Jag känner mig ungefär så. som jag
förmodar att man känner sig i en armé,
som befinner sig på reträtt och i upplösning
och plötsligt känner sig utsatt
för ett bombardemang, där kulorna
komma från skilda håll och man inte
vet, hur man skall bära sig åt. Det kan
inte bli någon ordning i de vikande leden,
och det blir ingen tid att disciplinera
tankar och vilja. Man blir lamslagen
och är ett offer för det väldiga
bombardemanget.

Jag säger inte, herr justitieminister,
att regeringen lägger fram propositioner
vid en sen tidpunkt med avsikt att
utnyttja det svaghetstillstånd, i vilket

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

riksdagen befinner sig — det påstår jag
inte. Men herr statsrådet vet ju liksom
jag, att man i straffrätten rör sig med
begreppet dolus eventualis, det eventuella
uppsåtet. Man straffas t. ex. för
uppsåtligt dödande inte bara. då man
skjuter på en person i avsikt att döda
honom, utan även då man skjuter alldeles
i närheten av honom och tar den
stora risken med i beräkningen, att
skottet kan råka träffa honom. Jag tycker,
att en dylik risk tar regeringen
med påfallande lätt hjärta med i beräkningen,
kanske därför att man, när man
har suttit tillräckligt länge där uppe i
kanslihuset, inte längre har känning av
våra bekymmer här i dessa enkla salar.

Dessa reflexioner har jag gjort, emedan
det här gäller ett verk av utomordentligt
stor betydelse, en lagstiftning
som skall ha grundlags karaktär. Det
som nu har kommit fram slumpvis i
utskottet — jag skall be att i ett senare
anförande få ange skälen varför jag
tillåter mig använda ordet »slumpvis»
— och som genom våra voteringar godtages
av riksdagen presentera vi för
svenska folket med en försäkran, att
det är någonting som duger såsom en
ordning för vår tryckfrihet, som vi under
inga förhållanden kunna behöva
rubba, förrän ytterligare fyra år ha
gått och vi nästa gång ha möjlighet att
ändra grundlagen. Det är utomordentligt
svårt ått påtaga sig ett sådant ansvar.

Såsom redan herr statsrådet och herr
Holmbäck ha nämnt, är det meningen
att diskussionen om enskildheter skall
komma i ett annat sammanhang, och
jag skall därför inte beröra några sådana
nu. Jag ber dock att få säga ett
par ord med anledning därav, att i den
allmänna diskussionen konstitutionsutskottets
förslag till tryckfrihetsförordning
har utmålats såsom präglat av den
svartaste reaktion och utskottet beskyllts
för att vara fullkomligt oförstående för
tryckfrihetens betydelse och betydelsen
av frihet över huvud taget. Man har
också visat mig, inte den hedern, men
den uppmärksamheten att utpeka mig
som utskottets onda ande eller åtmin -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

stone en av de onda andar, de där ha
lett det arma majoritetspartiet på allsköns
villospår.

Min damer och herrar! Jag ber att
få försäkra, att någon sådan makt över
sinnena har jag inte, och är det någon
som ännu tror det, ber jag er läsa den
långa listan på mina reservationer, som
dock utgöra ett ganska starkt vittnesbörd
om min maktlöshet i detta utskott.
Nej, jag behöver nog inte ta något ansvar
för utskottet i det hela, utan jag
kan få tala bara för mig själv.

Jag är angelägen att från början få
säga, att jag har gått till detta arbete
med samma synpunkt för ögonen, som
jag har hävdat i otaliga sammanhang
sedan 25 år tillbaka eller där omkring.
Det är tanken på offenlighetens och
tryckfrihetens stora och omistliga värde
i samhället. Jag har under diskussionen
om dessa saker hos somliga förnummit
en tanke, som kunde uttryckas
ungefär på det sättet, att »tidningsmännen
kunna vi gärna hålla åt och de
kunna lyda under samma lag som vi
andra; de skola inte få vara något skrå
med särskilda privilegier». Mina damer
och herrar! Jag står fullkomligt främmande
för en sådan åskådning. Jag
har fullkomligt klart för mig, att då man
hävdar det tryckta ordets rätt, är det
inte fråga om en rätt för dem som skriva
och trycka, utan fråga om en rätt
för det svenska folket att få tillgång —
rik tillgång — till olika tankar för att
därur självständigt bilda sig sin mening
om allmänna angelägenheter.

Jag finner det också fullt naturligt,
att tryckfriheten är privilegierad. Det
ligger i sakens natur, att den bör åtnjuta
ett särskilt skydd utöver det som gäller
på andra livets områden. Detta privilegium
för det tryckta ordet är förbundet
med varjehanda olägenheter, men åtskilliga
sådana olägenheter få vi ta på
köpet.

Men på samma gång vill jag betona,
att tryckfriheten erbjuder dock ett problem.
Frågan är inte löst genom att vi
proklamera friheten i alla delar. Det är
här liksom på alla andra lagstiftningsområden
ett avvägningsspörsmål, där

olika hänsyn stå emot varandra. Man
måste väga frihetskravet mot det ofrånkomliga
kravet på ett visst mått av
tvång. Här stå också olika intressen
emot varandra. Man kan inte förbise, att
t. ex. då det gäller iirekränkningsmålen
är det fråga om en allvarlig avvägning
av å ena sidan pressfrihetens grundsatser
och å andra sidan de enskilda människornas
naturliga anspråk på rättsskydd.
Så paradoxalt är läget, att då
man ivrar för tryckfriheten, ingår i
denna nitälskan bl. a. på en punkt en
utomordentligt stor omsorg om sekretessen.
Den sekretess, som jag syftar
på — i tryckfrihetslagstiftningen går
den under namnet »anonymitet» — avser
den stränga omsorgen om att hemlighålla
vad som sammanhänger med en
tryckt skrifts tillkomst. Det är kanske
naturligt på tryckfrihetens område. Det
är bara att konstatera, att då är det
inte fråga om offentlighetsgrundsatsen
längre, utan om raka motsatsen.

Jag skall som sagt nu inte beröra enskildheter
i förslaget, men jag är angelägen
att efter all den svartmålning,
som konstitutionsutskottets förslag har
blivit utsatt för, stryka under, att förslaget
dock på många väsentliga punkter
innebär en högst väsentlig och betydelsefull
utvidgning av tryckfriheten.
Jag framhåller vidare, att utskottet
självt har föreslagit utvidgningar av friheten
utöver vad Kungl. Maj:t har tänkt
sig. Med hänsyn till de attacker, som
jag har varit utsatt för, må det vara mig
tillåtet att tala om, att jag själv genom
initiativ aktivt medverkat till steg i den
riktningen inom utskottet, och jag känner
mig manad att också säga ett ord
om min kollega i andra kammaren professor
Håstad, som också varit utsatt
för kritik. Jag är angelägen att betona,
att på väsentliga punkter har han fört
fram tankar till tryckfrihetens skydd
och drivit dem igenom i utskottet.

I åtskilliga hänseenden har det alltså
skett en utvidgning av tryckfriheten.
På andra punkter kan man naturligtvis
diskutera, huruvida den ena eller andra
linjen är till men eller till fördel
för tryckfriheten. Jag förmodar t. ex.,

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

att pressmännen anse, att förslaget att
inrätta en fast domstol är ett uttryck
för nattsvart reaktion. Jag må säga, att
jag är beredd att ta upp en diskussion
på den punkten och hävda den tesen,
att pressens frihet i själva verket garanteras
bättre av en på ett förnuftigt
sätt sammansatt domstol än av den politiserade
jury, som man nu glider över
till.

Jag känner ett behov av att på denna
punkt beröra ännu en fråga, som visserligen
kan sägas vara en speciell fråga
men som inte återkommer i fortsättningen.
Jag har tillåtit mig att väcka
den gamla frågan om möjlighet att medelst
kvalificerad majoritet i krigstider
genomföra grundlagsändringar utan det
uppskov, som föranledes av att förslagen
skola vila till efter nyval till andra
kammaren. Även det förslaget hör till
de saker, som nu anföras såsom exempel
på hur fruktansvärt förfallen högern
egentligen är.

Det är märkliga reflexioner. Jag erkänner,
att denna tanke är min. Jag
förde fram den 1940. Men har man i
denna diskussion alldeles glömt bort, att
de, som sedan togo upp tanken och
drevo fram den, är folkpartiet? Det
skedde i en folkpartimotion år 1944. I
motionen krävdes åtgärder för en beredskap
»under utomordentliga förhållanden»,
som bl. a. skulle ta den formen,
att man fick — lydde inte frasen
så? — en nyckel till grundlagarnas säkerhetslås.
Det var just det jag hade
önskat. Och det var inte en folkpartimotion
vilken som helst. Under den
stodo sådana namn som herrar Gärde,
Ohlin, Knut Petersson, Elon Andersson,
Bergvall och von Friesen. Det var helt
enkelt en partimotion. Det var en god
folkpartipolitik då, och jag antar att
det på den tiden ansågs vara en gärning
i frihetens intresse. När någon nu försöker
ta upp denna folkpartitanke, har
den plötsligt fått en helt annan karaktär.

Jag har velat framhålla, herr talman,
alt här ha inte å ena sidan stått frihetens
svurna och principiella fiender och
på den andra ljusets riddarvakt. Vi ha

i stället alla stått inför den för all del
ganska kinkiga uppgiften att avväga, hur
långt man skulle gå i tvång och hur
långt man skulle gå i frihet. Det är på
skilda punkter en avvägningsfråga, som
jag hoppas i andra sammanhang få belysa
senare i dag, men det är inte någon
stor principfråga.

Detta mitt anförande hålles i en diskussion,
som formellt anknyter sig till
förslagets rubrik. Jag har, herr talman,
ett yrkande på denna punkt, som jag
skall be att få sluta med att framställa.

I det berömda betänkande från 1912,
som herr statsrådet erinrade om och
som utgör grundvalen för allt modernt
lagstiftningsarbete på tryckfrihetsrättens
område, föreslogs det, att man för att
markera tryckfrihetslagstiftningens

helgd och höghet skulle ge tryckfrihetsförordningen
namnet »tryckfrihetsordningen».

I intresserade kretsar har man levat
i den föreställningen, att det var en
självklar sak, att när tryckfrihetslagstiftningen
genomfördes, skulle denna
vackra tanke realiseras. Det är ledsamt
att varken departementschefen eller utskottet
har velat ta upp den tanken.
»Tryckfrihetsförordningen» är ju ett
egendomligt namn. Det kom till på den
tiden, då all lagstiftning skedde under
namn av förordningar. Vi hade i gammal
tid inte någonting, som kallades
lag annat än »Sveriges rikes lag» av
1734. Allt annat, stort och smått, gick
under namn av förordningar. Det var
då naturligt, att när den första tryckfrihetsförordningen
kom till, den inte
fick namnet »tryckfrihetsordning», utan
förordning om tryckfriheten. Sedan har
den traditionen fortlevat, men nu ha vi
kommit in i en helt annan värld. Namnet
förordning har fått en mycket lägre
valör. Det är nu benämningen på en
sämre sorts författningar, på någonting
mindre fint än lagarna. Det ter sig under
sådana förhållanden egendomligt,
att denna förnämliga grundlag skall nedklassas
genom en sådan term. Mycket
naturligare vore det att låna terminologien
från riksdagsordningen och successionsordningen,
därmed markerande

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

att vid sidan av vår regeringsform, vår också, att de för utskotts- och riksdagsfrämsta
grundlag, finns det så att säga behandlingen tillgängliga två månadertre
grundläggande element för vårt stats- na voro tillräckliga för en ordentlig
skick: riksdagsinstitutionen, tronföljden granskning, vilket ju också herr Holmoch
tryckfriheten, vart och ett repre- bäck nyss har vitsordat. Från de allra
senterat av en »ordning». flesta håll fick jag stöd för min uppfatt Jag

anhåller alltså, herr talman, att få ning, att det var betydligt bättre att
yrka bifall till den av mig avgivna re- handla så som nu skett än att uppskjuta
servationen. hela frågan på fyra år, kanske alldeles

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall be att på ett par
punkter få ge några korta repliker till
herr Herlitz.

När han talade om tidpunkten för
propositionens avlämnande, övergick
han från statsrätten till straffrätten och
anklagade mig för att ha haft ett dåligt
uppsåt. Jag vill därför försöka klarlägga,
hur det ligger till med denna sak.
Jag tror för övrigt att vad ämnar säga
härom inte är alldeles obekant för herr
Herlitz själv.

Det är klart, att det hade varit bra,
om denna stora och viktiga lagfråga
hade kunnat framläggas i början av
riksdagen, men detta var helt enkelt
omöjligt.

När kommittébetänkandet avgivits i
höstas och därefter i vederbörlig ordning
varit remitterat, sattes arbetet inom
justitiedepartementet omedelbart i
gång för högtryck. Arbetet hade till och
med påbörjats innan remisstiden utgått.
Med hänsyn till arbetets omfattning var
det emellertid en fullkomlig omöjlighet
att få fram propositionen tidigare än
som skedde, nämligen i slutet av april,
då den ju avlämnades i riksdagen.

Eftersom det ej gäller en vanlig lagfråga
utan en grundlagsfråga, kunde
man inte blott skjuta på avgörandet till
nästa riksdag. Ett uppskov skulle ha betytt,
att reformen fördröjts med fyra
hela år. Det gällde alltså att välja mellan
dessa båda möjligheter, och i den
situationen tog jag kontakt med framstående
representanter för de olika partierna
i riksdagen, däribland även herr
Herlitz, och det visade sig att det förelåg
en klar majoritet bland dem — herr
Herlitz var i minoritet — för att man
skulle lägga fram förslaget. Det ansågs

i det ovissa.

Den andra detalj, som jag nu ville säga
ett par ord om, gäller vad vi här i
första hand skulle diskutera, nämligen
rubriken till denna grundlag. Jag håller
med herr Herlitz, att det skulle ha varit
bra om man kunnat finna en beteckning,
som bättre än ordet förordning hade angivit
den höga valören av denna lagstiftning.
Jag har funderat på problemet,
och jag tycker nog att det enda
alternativ, som har framkommit, nämligen
att använda ordet »ordning», är
sämre. Jag kan inte finna, att analogien
med riksdagsordningen och successionsordningen
håller. Där har nämligen ordet
»ordning» icke den betydelse, att
det är fråga om en lag av förnämligare
slag, utan helt enkelt vad »ordning» i
allmänhet betyder, alltså sättet för successionen
respektive för riksdagsarbetets
bedrivande. Emder sådana förhållanden
och då något bättre förslag inte
framkommit, har jag trott det vara riktigare
att bibehålla den nuvarande beteckningen
»tryckfrihetsförordningen»,
som har så gammal hävd, att redan vår
första grundlag i detta ämne, som ju
är nära 200 år gammal, bar denna
rubrik.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Herlitz har i sitt anförande delvis gått
in på det inre arbetet i konstitutionsutskottet.
Han har skildrat de många
voteringar, som där ha förevarit; han
har nämnt att stolar ibland stått tomma
och att diskussionen inte haft den
omfattning, som han ansett vara riktig.

Jag har redan i mitt förra anförande
sagt att den tid, som utskottet haft till
sitt förfogande, har varit knapp men
icke för knapp, och det yttrandet vidhåller
jag. Jag anser för min del att

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

herr Herlitz har givit en för mörk
skildring av arbetet inom konstitutionsutskottet.
Jag tror att det i ett sådant
ämne som tryckfrihetsrätten, där så
många skiftande uppfattningar kunna
göra sig gällande, måste bli en mängd
voteringar. Det är riktigt, att utskottet
vid några av dessa voteringar inte har
varit fulltaligt, men det har då, så vitt
jag kan erinra mig, gällt frågor av formell
natur. Vid diskussionen och behandlingen
av ett stort lagförslag kari
det uppstå många frågor av den naturen.

Jag tror, att om man, då det gäller
att fatta beslut om ett helt nytt grundlagsförslag,
skulle tillfredsställa de anspråk
på diskussionernas längd, som hysas
av en professor i statsrätt, så finge
man åt utskottets arbete tillmäta en utomordentligt
lång tid. Eftersom herr
Herlitz här har talat om utskottets inre
arbete, får jag kanske tillåta mig att
säga, att herr Herlitz i utskottets debatter
har upptagit den största tiden, jag
skulle kunna säga den ojämförligt största
delen av tiden.

För min del har jag inom utskottet
upptagit åtskilliga frågor, som jag försökt
diskutera i så korta ordalag som
det över huvud taget har varit mig möjligt,
och jag har aldrig funnit att debatten
rörande dessa frågor, ofta viktiga,
har varit kortare än jag önskat.

Däremot har jag tyvärr måst konstatera
en annan sak. Folkpartiet är ju
föremål för mycket klander, därför att
det angriper regeringen. Jag har i konstitutionsutskottet
försökt i viktiga hänseenden
stödja regeringens förslag, men
jag har då ibland nästan känt mig som
»kringskuren kung» — i varje fall som
kringskuren. Resultatet har också ibland
blivit kännbara nederlag — nederlag
som jag hoppas inte skola behöva upprepas
i kamrarna.

Herr Herlitz kom in på frågan om
regeringspropositionernas avlämnande,
och han klandrade, att propositionen
med förslag till ny tryckfrihetsförordning
hade framlagts så sent. Jag delar
helt och fullt hans uppfattning att det
är ett svaghelstecken i det nuvarande

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

statsskickets funktion, att regeringspropositionerna
framläggas så sent under
riksdagarna. Det förbud mot avlämnande
av regeringspropositioner sent under
riksdagarna, som inskrivits i grundlagarna,
har visat sig inte vara effektivt,
har visat sig inte bli efterföljt, eller rättare
sagt inte kunna efterföljas. Hur
man skall nå fram till ett bättre förhållande
i detta hänseende, är enligt
min åsikt en mycket viktigare fråga än
den fråga om riksdagens organisation,
som är upptagen på föredragningslistan
såsom nästa ärende. Hur det svenska
statslivet skall kunna organiseras så, att
regeringens förslag kunna framläggas
för riksdagen på lämpligare tidpunkter,
är emellertid ett synnerligen svårt spörsmål.
Det står i samband med spörsmålet
rörande en omorganisation av hela
vårt utredningsväsende, som naturligen
inte är löst i en handvändning.

Men jag skulle ännu en gång vilja
poängtera, herr talman, att jag för min
del är glad över att regeringen när det
gällde förslaget till ny tryckfrihetsförordning
valde att framlägga propositionen.
Vid det sammanträde, som herr
justitieministern omnämnde, tillstyrkte
jag för min del mycket livligt att propositionen
skulle framläggas, och jag
ångrar inte den saken.

Då herr Herlitz talar om det svaghetstillstånd
i vilket riksdagen befinner
sig och om den dolus eventualis, som
skulle dölja sig bakom det sena framläggandet
av vissa regeringspropositioner,
så förstår jag för min del honom
inte. Jag kan inte finna, att den svenska
riksdagen lider av något svaghetstillstånd.

Herr Herlitz nämnde en folkpartimotion
år 1944 rörande det önskemål, som
han särskilt har gjort sig till tolk för,
nämligen möjligheten att ändra grundlagarna
efter beslut av endast eu riksdag.
Jag för min del har alltid tagit
denna fråga på allvar. Det är ett viktigt
spörsmål, som herr Herlitz här har
bragt å hane, ett spörsmål som mycket
vid förtjänar att övervägas. Men jag har
så småningom — efter många överväganden
och utan att ha deltagit i något

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

angrepp på den motionär, som först har
fört denna fråga på tal, nämligen herr
Herlitz — kommit fram till uppfattningen,
att det riktiga är att inte slå in
på denna väg.

Herr justitieministern har sagt, att
debatten här egentligen rör sig om rubriken
till den nya lagstiftningen. Herr
Herlitz påyrkar, att denna grundlag
skall kallas tryckfrihetsordning, under
det att regeringen har föreslagit, att den
skall kallas tryckfrihetsförordning. Enligt
min åsikt kan man välja vilket av
dessa uttryck man vill. 1912 års kommitté
föreslog rubriken tryckfrihetsordning,
den senaste kommittén har valt
rubriken tryckfrihetsförordning, och regeringen
har gått på denna senare linje.
Jag tycker, herr talman, att när denna
grundlag har en rubrik som faktiskt
gällt sedan år 1810 och som alltså har
gammal hävd för sig — beteckningen
förekom f. ö. redan i 17GG års lag, som
kallades förordning angående skriv- och
tryckfriheten — så finns det icke något
skäl att på den punkten ändra regeringsförslaget.

Herr PAULI: Herr talman! I detta lilla
förspel till tryckfrihetsdebatten blanda
sig vissa principiella synpunkter tillsammans
med den mera formella frågan om
hur rubriken till denna grundlag skall
lyda.

Vi ha fått höra herr Herlitz framlägga
en apologi för konstitutionsutskottet
gentemot den kritik, som från de flesta
håll i pressen har riktats mot utskottets
förslag. Herr Herlitz har klagat över den
korta tid utskottet har haft till sitt förfogande.
Han har gett en skildring av
utskottets arbetsförhållanden under dessa
två månader, som verkligen var skrämmande,
om man skulle ta den bokstavligt.
Nu ha vi emellertid hört herr Herlitz’
utskottskamrat herr Holmbäck förklara,
att det inte var så farligt, att tiden
inte hade varit så otillräcklig för utskottst
och att de något splittrade voteringarna
mera hade gällt formella frågor.
För den, som inte har suttit med i
utskottet, är det ju inte gott att bedöma

vem av de två herrarna som har rätt.
Men man får i alla fall inte, när man ser
på detta betänkande, både själva förslaget
och massan av reservationer, något
vidare gynnsamt intryck av utskottets
arbetsresultat.

Herr Herlitz var ganska onådig mot
regeringen för att denna proposition hade
framlagts så sent. Han liknade sig
själv vid ett stackars lamslaget krigsoffer
under ett våldsamt bombardemang,
och detta regeringsförslag skulle tydligen
ha varit en av de allra värsta bomberna
ur regeringens propositionsartilleri.

I detta sammanhang talade herr Herlitz
om det ansvar, som regeringen hade
tagit på sig. Då måste man ju också
komma att tänka på det ansvar, som
konstitutionsutskottet har tagit på sig.
Herr Herlitz tyckte, att det med hänsyn
till förhållandena inte var lätt för utskottet
att ta på sig ansvaret att behandla
denna viktiga grundlagsfråga. I
det hänseendet instämmer jag fullkomligt
med herr Herlitz. Jag anser att det
är ett mycket tungt ansvar som vilar på
vårt grundlagsutskott, när man i riksdagens
sista timme skall behandla en för
hela vår medborgarfrihet så vital fråga
som denna.

Men man blir då onekligen så mycket
mera förvånad, när man ser att utskottet,
trots den känsla av ansvar som, att
döma av den ärade talare jag citerat,
har besjälat åtminstone vissa av dess
medlemmar, likväl har gått så pass frimodigt
fram, att det i viktiga punkter,
till exempel beträffande tryckfrihetsjuryn,
har framlagt förslag, som man icke
haft tillfälle att få ordentligt utredda och
remissbehandlade, förslag som man
över huvud taget inte kan uppställa några
förebilder till. Vad beträffar juryförslaget
har herr Herlitz själv kritiskt sagt,
att det är en olycklig improvisation.

Nu kan herr Herlitz frikänna sig själv
från ansvar i den punkten. Han har inte
velat fingra på juryinstitutionen på samma
sätt som utskottsmajoriteten har
gjort. I själva verket ville han ju gå ännu
längre och helt avskaffa juryn. Men
han har inte dragit sig för att i andra

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

stycken fingra på propositionens förslag,
till exempel när det gäller den mycket
viktiga frågan om att utsträcka det
föreslagna utgivningsförbudet från rena
krigstider till tider av krigsfara. Också
detta ar ett mycket vittutseende och för
tryckfriheten betänkligt förslag, och om
herr Herlitz känt sitt ansvar under den
korta och splittrade arbetstid, som hans
utskott haft till sitt förfogande, så tycker
jag att han borde ha dragit sig för
att biträda ett förslag om en sådan utvidgning.
Denna fråga få vi emellertid
tillfälle att behandla senare i dag.

Herr Herlitz gjorde sig mycken möda
med att förklara, att man här inte har
att göra med ett utskottets principiella
ställningstagande för eller mot friheten,
i detta fall tryckfriheten, utan att det
har gällt en »avvägningsfråga». Ja, man
kan naturligtvis alltid säga att sådana
här frågor äro avvägningsfrågor. Men
om man kommer in på detaljer som ha
en principiell innebörd och dra med
sig synnerligen betydelsefulla konsekvenser,
kan man knappast längre tala
om avvägningsfrågor. Då har man i
stället kommit in på ett verkligt principiellt
ställningstagande. Och jag anser
för min del att utskottet borde ha besinnat
att det gällde ett principiellt
ställningstagande både när utskottet behandlade
frågan om juryns organisation
och vid behandlingen av frågan om utgivningsförbud
under krigsfara.

Jag har känt mig uppkallad att säga
dessa ord med anledning av herr Herlitz’
anförande. Jag vill för övrigt ingalunda
instämma i någon anklagelse mot
vare sig den ärade talaren eller hans
utskott för reaktionära tendenser i detta
fall. Vad man skulle kunna anklaga
utskottet för är att det i en situation, då
man hade ont om tid och det var svårt
att arbeta och följaktligen att i grund
överväga dessa viktiga frågor, likväl icke
har tvekat att göra vittgående och äventyrliga
ändringar i det vida bättre förberedda
regeringsförslaget.

Det finns ett gammalt latinskt uttryck
som säger: in dubiis non agendum —
i tveksamma fall skall man icke handla

2 Första kammarens protokoll Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

— och det skulle man mycket väl kunna
tillämpa här. Utskottet kan då svara, att
det är dess skyldighet att behandla frågan.
Det är alldeles riktigt. Jag skulle
vilja säga, att man i tveksamma fall naturligtvis
inte skall dra sig för att behandla
en sådan här fråga, men man bör
dra sig för att misshandla den på det
sätt, som utskottet i vissa avseenden har
tillåtit sig att göra.

Vad slutligen gäller den sak, som vi
formellt ha att behandla i den nu föredragna
punkten, nämligen hur rubriken
skall låta, så bekänner jag att jag har en
viss svaghet för herr Herlitz’ m. fl. förslag
om att stryka beståndsdelen »för»
i ordet tryckfrihetsförordning. Justitieministern
sade, att det är en gammal
ärevördig tradition förbunden med uttrycket
tryckfrihetsförordning, och det
kan man naturligtvis böja sig för. Å
andra sidan sade han, att när man talar
om riksdagsordning och successionsordning,
så ligger däri egentligen bara
att man talar om sättet för riksdagens
arbete och sättet för successionens
fungerande. Men på samma vis kan man
naturligtvis också tänka sig, att man talar
om sättet för tryckfrihetens tillämpning.
Jag tycker därför inte att den invändningen
är så tungt vägande. Som
gammal språkman skulle jag vilja anlägga
den lilla synpunkten, att det är
bra mycket lättare att säga och även att
skriva tryckfrihetsordning än tryckfrihetsförordning.
Tungan fastnar faktiskt
en smula på detta senare ord. Jag har
alltså ingenting emot om kammaren
skulle vilja acceptera reservationen i
detta mycket oskyldiga avseende.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber först att få säga, att
jag fullkomligt ansluter mig till vad herr
Pauli nu sist yttrade gent emot justitieministern.

Jag skulle också vilja tacka herr Pauli
för den utomordentligt kraftiga understrykning
och belysning han gav åt
mina resonemang och konsekvenserna
av att en proposition avlämnas för sent.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Men det är ju inte för att ge sin anslutning
till en föregående talare som
man begagnar replikrätten, och jag begärde
ordet, då herr Pauli sade, att herr
Herlitz klagat över att det varit så svårt
att komma till botten med denna sak
men ändå fördristat sig till att göra helt
nya förslag. I det läget hade det varit
utskottets skyldighet, menade herr Pauli,
att med beaktande av sin oförmåga vackert
följa Kungl. Maj :ts förslag —
herr Pauli uttryckte inte saken precis
på det viset, men jag tror mig göra honom
en tjänst genom att i koncentrerad
form uttrycka den klarare.

Då herr Pauli sade, att här dock
föreligger en principiell skillnad mellan
krig och krigsfara, ber jag under hänvisning
till den kommande diskussionen
att helt kort få fråga herr Pauli: Vad är
det principiella som skiljer Kungl. Maj:ts
förslag från utskottets på den punkten?
Herr Holmbäck har skrivit en mycket
lärorik reservation, som jag hoppas att
kammarens ledamöter läst och som går
ut på att visa, att man — jag uttrycker
det litet tillspetsat — egentligen når nästan
detsamma med Kungl. Maj:ts förslag
som utskottet åsyftar med sitt. Under
sådana förhållanden skola vi nog tala
tyst om den principiella skillnaden.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag hör
till dem som med utpräglad olust stå
inför uppgiften att taga ståndpunkt till
detta högst splittrade utskottsförslag.

Jag tror att splittringen inom utskottet
inte har någon som helst motsvarighet
i en likartad splittring när det gäller de
verkliga och grundläggande värdena hos
den församling, som i utskottet har utformat
detta förslag. Splittringen är väl
i stället på sitt sätt ett belägg för att
herr Herlitz har rätt gent emot herr
Holmbäck i att arbetsomständiglieterna
för utskottet vid prövningen av detta
ärende ha varit mycket otillfredsställande.

Men jag skulle vilja säga att bristerna
i förberedelserna av detta ärende inte
börja med den sena tidpunkten för propositionens
avlämnande och den force -

rade utskottsbehandlingen. De kunna
spåras tillbaka till det grundläggande
kommittébetänkandet. Herr Holmbäck
fällde om utredningen det omdömet, att
det var auktoritativa män som suttit i
den, och det är möjligt att han har rätt
i det. Men de ha, efter mitt sätt att se,
inte på något vis lyckats åstadkomma
en övertygande utredning.

När man slår upp detta kommittébetänkande,
frapperas man av undersökningens
ålderdomliga inriktning. Den
ansluter i sina synpunkter precis till
läget vid tryckfrihetsförordningens tillkomst
år 1812. Att efter den tidpunkten
en fullkomlig förskjutning i tryckfrihetens
utövning har ägt rum, att man numera
inte bara har tryckalster som äro
inriktade på att sprida upplysning, utan
att vid sidan av dem finnas tryckalster,
som äro systematiskt inriktade på att
vilseleda, att det vid sidan av dessa två
dessutom finns en rent merkantil press,
som uteslutande är inriktad på en sådan
utformning av pressalstret som ökar
dess säljbarhet och som således rimligen
bör underkastas speciella synpunkter,
att den moderna psykologien har gett
anvisningar om utnyttjandet av psykologiska
lagar för att oavsett sanningen
skapa en viss opinion bland allmänheten,
att det tryckta ordet i det hänseendet
hänsynslöst har utnyttjats på ett
sätt, som påkallar särskilt övervägande
vid utformningen av en ny lagstiftning
— ingenting av detta har på något sätt
kommit in i synfältet för denna utredning.

Och när det gäller den mest omstridda
frågan i förslaget, nämligen hur man
skall handla vid krigsfara, har utredningen
behandlat hela spörsmålet på
knappa två sidor. Den har inte tagit in
i synfältet material från något annat
land än Sverige. Det finns ju en del pålitliga
demokratier, som under kriget
ställdes inför samma problem som vi,
exempelvis de krigförande länderna
England och Förenta staterna och det
med Sverige i mycket jämförbara
Schweiz. Hur ha dessa länder löst motsvarande
problem? En sådan internationell
översikt skulle naturligtvis ha gett

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

oss möjlighet att med betydligt större säkerhet
än nu är fallet taga ståndpunkt
till detta spörsmål.

Jag måste således säga, att utredningen
är ytterst bristfällig. Den är inte i
tillräcklig omfattning empirisk. Om jag
får använda den distinktion mellan
statsrätt och statsvetenskap som finns
på detta område, så vill jag säga att utredningen
är i utpräglad grad statsrättslig.
Den har icke ett statsvetenskapligt
inslag av den omfattning, som här är
påkallad. Jag tror att om utredningen
varit bättre gjord, skulle Kungl. Maj:ts
proposition ha fått en mera tillfredsställande
avfattning. Det skulle då också
varit möjligt att inom konstitutionsutskottet
och riksdagen åstadkomma en
enhetlighet i synpunkter när det gäller
lagstiftningens utformning, som motsvarar
den enhetlighet i värden på denna
punkt, som finns inom den svenska riksdagen.

För min personliga del har jag den
bestämda uppfattningen, att det skulle
vara ändamålsenligast att låta detta dokument
falla under bordet, så att ärendet
kan bli föremål för ny utredning.
Jag tror att den lösningen har mindre
nackdelar än om vi nu pressas att ta
ståndpunkt till detta förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Herr
Pauli anförde en latinsk sentens, som
han översatte med att i tveksamma fall
skall man icke handla.

Jag skulle gärna vilja ge herr Pauli
det rådet, att i tveksamma fall skall man
inte heller tala. Herr Pauli känner nämligen,
så vitt jag kan förstå, ganska litet
till det arbete, som har utförts inom
detta utskott, men ändå fann herr Pauli
lämpligt att här fälla en hel del värdeomdömen,
som jag för min del tycker
verkade en smula orättvisa och inte precis
hade den eleganta formulering, som
jag gärna skulle velat se prov på, när uttalandena
göras från ett sådant håll.

Jag begärde ordet, herr talman, när
herr Herlitz skildrade arbetet inom
konstitutionsutskottet, och jag gjorde det
för alt i någon ringa mån söka reagera

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

och därigenom kanske motverka den
mycket dystra bild av detta arma utskott,
som måhända annars skulle kunna teckna
sig på näthinnorna hos de ärade ledamöterna
av denna kammare. Nu vill
jag förutskicka, att herr Herlitz genom
förhållandenas makt har kommit att,
ehuru visserligen bara temporärt, leda
utskottets arbete. Det har kanske inte varit
vid några särskilt avgörande tillfällen
och inte i sådan omfattning, att herr
Herlitz varit i tillfälle att låta sin disciplinerande
kraft verka för att ge stadga
och reda åt utskottets arbete.

Jag tror nog ändå, att herr Herlitz här
har gjort sig skyldig till åtskilliga överdrifter.
När jag hörde, att här skulle
bli, såsom någon kallade det, ett förspel
till denna debatt, tänkte jag mig, att vi
skulle få vara med om en principdebatt,
där man lyfte problemen upp mot det
höga himlavalvet och någon gång kom
i kontakt med detta verkligt förnämliga
intellektuella, som man borde kunna
vänta sig, när man har tillgång till kapaciteter
av sådan valör som här i denna
kammare. Jag tycket nu, att jag har
fått mina förhoppningar på denna punkt
ganska desillusionerade. Herr Herlitz
skall veta, att vi vanliga lekmän hysa
en utomordentligt stor vördnad för dem
som behärska det förnämliga material,
som det här är fråga om i olika sammanhang,
på det sätt som en professor
i svensk statsrätt givetvis gör.

Bakom vad jag här anfört ligger inte
alls från min sida någon lust att på
något sätt undervärdera herr Herlitz’ insatser
inom konstitutionsutskottet i denna
fråga. Därtill har jag alltför stor respekt
för herr Herlitz’ arbete. Men jag
tror nog, att jag — eftersom här avslöjats
interiörer — vågar göra det påståendet,
att herr Herlitz’ kritik inom utskottet
kanske inte alltid haft den
kristallklara form, som man måhända
kunde förvänta, utan stundom varit en
liten smula grumlad av mera passionerade
betraktelsesätt. Varifrån dessa element
vid de olika tillfällena strömmat
upp, kan jag inte i detta sammanhang
ha anledning att försöka avgöra.

Arbetet inom konstitutionsutskottet

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

har visserligen varit forcerat, men det
har dock inte varit av den dåliga kvalitet,
som man här velat göra gällande.
Att på grund av det förhållandet, att det
finns ett större antal reservationer fogat
till detta utskottsutlåtande, utan vidare
acceptera den tanke, som herr Englund
gjorde sig till talesman för, att hela detta
dokument borde falla under bordet, tycker
jag är att en liten smula hasardera i
denna fråga.

Det betänkande, som här föreligger,
skiljer sig visserligen i några punkter
från Kungl. Maj :ts förslag — i fråga
om juryn har jag ju kommit i den egendomliga
ställningen, att jag är den ende
inom den socialdemokratiska representationen
i utskottet, som går emot utskottsförslaget
om den fasta juryn -—
men om man gör jämförelser, måste
man ändå finna, att det mesta av det
som Kungl. Maj:t har lagt fram i propositionen,
därest kammaren fattar det
beslut i dag, som väl är att förvänta,
dock kommer att stå kvar orubbat.

De reservationer, som fogats till utskottets
betänkande — i några fall på
viktiga punkter, i andra åter på mindre
väsentliga punkter — äro dock kvantitativt
sett, även om de kvalitativt ha
sin stora betydelse, inte av den omfattningen,
att man på grund därav kan ha
anledning att fälla sådana negativa kategoriska
omdömen om utskottsarbetet
som herr Pauli av någon orsak ansåg
sig ha kompetens att göra. Det var måhända
en reflex av en tidigare pedagogisk
verksamhet, som på detta sätt
gjorde sig gällande.

Jag vill tillägga, att jag icke alls på
något sätt har velat såra herr Pauli och
ännu mindre, kanske jag skall säga, herr
Herlitz, vars utgångspunkter jag måhända
bättre förstår.

Jag vill sluta med att säga, att om
en statistik förelåge över sammanträdena
i utskottet och det antal ledamöter,
som ha deltagit i de olika sammanträdena
— det har ju fattats många preliminära
beslut — tror jag nog att den
skulle visa, att herr Herlitz’ påstående,
att en mängd stolar i utskottet stått tom -

ma, knappast är ur statistisk synpunkt
riktigt.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
reflexioner i anslutning till denna
enligt min uppfattning något egendomliga
debatt, som ingalunda har sysslat
med stora och förnämliga principer utan
med andra, ganska triviala ting.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Då det
har blivit så mycket diskussion om utskottsarbetet,
skall jag be att få framföra
en synpunkt, som möjligen en annan
gång i en liknande situation kan
vinna beaktande.

Det lär inte kunna bestridas, att en
av de allra viktigaste frågorna i den
kungl. propositionen utgöres av tryckfrihetsprocessen.
På utredningsstadiet
har sakkunskapen på processväsendets
område representerats på det förnämligaste
tänkbara sätt. Då utskottets mest
uppmärksammade förslag till ändring i
den kungl. propositionen avser en processrättsfråga,
undrar man, hur det kommer
sig att utskottet inte funnit behov
av ett samarbete med det utskott, som
eljest har hand om processlagstiftningen.
Genom att ordna ett sammansatt utskott
skulle man kanske ha undgått vad
herr Herlitz klagade över i fråga om de
glest besatta platserna i utskottet. Det
hade också kunnat tänkas, att för behandling
av denna utomordentligt viktiga
lagstiftningsfråga tillsatts ett särskilt
utskott, på samma sätt som skedde
år 1942 vid den stora processrättsreformens
genomförande.

Med dessa ord, herr talman, har jag
bara velat tillkännage, att första lagutskottet,
hur belastat det än har varit
med sent avlämnade propositioner, säkerligen
med nöje skulle ha tillhandahållit
ledamöter till ett sammansatt utskott
och sålunda medverkat till granskningen
av denna proposition, vars avlämnande,
om än på ett sent stadium av
riksdagen, jag hälsat med stor tillfredsställelse.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag skulle ha kunnat nöja

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

mig med att beträffande kritiken mot
utskottsarbetet instämma i vad herr
Holmbäck och herr Sandberg ha anfört.
Jag har inom utskottet redan från början
fört en tidtabell över hur arbetet
fortskridit, och jag vill bestämt säga
ifrån, att den redogörelse beträffande
arbetstakten, som herr Herlitz här lämnat,
inte är riktig.

Jag begärde, herr talman, emellertid
ordet närmast med anledning av herr
Paulis anklagelse mot utskottet för att
det vidtagit vittgående ändringar i
Kungl. Maj :ts förslag. Som lekman i denna
fråga skulle jag vilja framhålla några
synpunkter i anledning av detta herr
Paulis utfall mot utskottet.

Vi ha under hela utskottsarbetet haft
tillgång till en utomordentlig föredragande,
och vi ha vidare haft tillgång till
fyra professorer, vilka såsom ledamöter
av utskottet deltagit i behandlingen av
detta ärende. Tror någon i denna kammare,
att den uppläggning av frågan,
som denna sakkunskap har gjort, har
lämnat oss lekmän oberörda, då det gällt
för oss att ta ställning till de olika spörsmålen?
I varje fall inte mig. Jag har tagit
stort intryck av vad sakkunskapen
har anfört, och jag har kommit till de
resultat, som finnas redovisade i utskottsbetänkandet.

Såsom lekman har jag också ställt mig
en fråga, nämligen den, om det bara är
pressen som här skall åtnjuta skydd.
Bör inte den enskilde individen i lika
hög grad vara skyddad gentemot pressen?
Det är med utgångspunkt härifrån
som jag har tagit ställning till spörsmålet
om juryn och den kvalificerade majoriteten.
Varför skall man ha kvalificerad
majoritet i jurymål, då man gått över
till den enkla majoritetsprincipen på enligt
mitt förmenande lika viktiga områden
som det här gäller?

Det är inte lätt för en lekman att ta
ställning till problem som det föreliggande.
Under de fyra veckor, som vi arbetat
med denna fråga inom utskottet,
ha vi emellertid, såsom jag sade, av den
sakkunskap, som stått till förfogande,
fått en utomordentlig vägledning, och
det är denna vägledning, som legat till

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

grund för mitt och vårt — jag vet att
jag talar även å de andra lekmännens
vägnar — ställningstagande.

Pressen har i sina ledare, alltsedan
utskottsutlåtandet avlämnades, behandlat
denna fråga, och man har inte kunnat
undgå att lägga märke till vad den
skrivit. I en av Stockholms morgontidningar
heter det: »Genom några högermäns
ivriga bearbetning av okunnigt
folk inom utskottet har nu hela skutan
fått slagsida.» Ja, där ha vi lekmän fått
den dom, som pressen, i detta fall representerad
av denna tidning, ansett sig
kunna ge utifrån sin syn på tryckfrihet.
Jag har då frågat mig: finns sakkunskapen
företrädd endast hos de personer,
som sitta på redaktionsstolarna och skriva
sina ledare? Det är väl ändå inte,
såsom jag förut sade, bara det tryckta
ordet som skall vara skyddat, utan även
den enskilde individen bör ha rätt att
fordra samma skydd gentemot tidningarna.
Jag tar emellertid domen från
denna tidning med knusende ro. Jag har
deklarerat, att jag inte har varit insatt
i denna fråga tidigare, och jag kanske
inte har orkat med att bli insatt i den
under de fyra veckor, som behandlingen
av den har pågått, men jag tycker ändå,
att om pressen vill göra gällande, att
man på det hållet för sina diskussioner
på ett högt plan, bör detta också komma
till synes i deras ledarspalter.

Vad beträffar den speciella frågan, huruvida
denna lagstiftning bör gå under
namnet »tryckfrihetsförordning» eller
»tryckfrihetsordning» ber jag att få tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag.

Häri instämde herr Damström.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag hade
inte tänkt yttra mig i denna debatt, och
så länge den hade karaktären av principdebatt,
stod detta beslut fast. Jag
måste emellertid nu, liksom herr Sandberg
och herr Karl August Johanson,
beklaga att principdebatten kommit av
sig för att avlösas av en stunds skvaller.
Jag är mycket ledsen att behöva ge
det omdömet, att jag tror, att i denna
fråga herr Herlitz, dock kanske allra

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

främst i konstitutionsutskottet, har varit
den direkta anledningen till att principdebatten
har spårat ur.

Jag skulle vilja fråga dels herr Herlitz
och dels herr Pauli, vad det kan tjäna
för ändamål att i början av en debatt
och inför ett ögonblick, då man skall
antaga såsom vilande en ny grundlag,
försöka inte bara bestrida konstitutionsutskottets
kompetens att handlägga detta
ärende, utan också göra gällande att
konstitutionsutskottet genom sitt arbetssätt
och andra sådana omständigheter
helt enkelt inte har kunnat ta allvarligt
på föreliggande fråga. Det kan väl ändå
inte vara meningen, när vi gå att antaga
såsom vilande en ny grundlag, att redan
från början diskvalificera arbetsresultatet
genom att diskvalificera det utskott,
som har behandlat detta ärende.
Jag tror för min del, att jag vågar det
allvarliga påståendet, att utskottets ledamöter
ha visat en verklig omtanke om
tryckfriheten. Utskottets försök att lämna
från sig ett så hyfsat arbete som möjligt
och inte minst dess försök att få
sin egen mening påtryckt detta förslag
tycker jag är värt erkännande.

Jag blev allvarligt bekymrad, när jag
hörde min gamle vän herr Pauli säga
någonting om att han »anklagade» konstitutionsutskottet
för att utskottet på
den korta tid, som stått konstitutionsutskottet
till buds, hade gjort »vittgående
och äventyrliga ändringar» i en
kungl. proposition. Nu vet jag inte, hurudana
arbetsformer och hurudant arbetssätt
man har i det utskott, som herr
Pauli tillhör, men i konstitutionsutskottet
ha vi den kanske egendomliga uppfattningen,
att om ett utskott har fått
sig tilldelad en arbetsgift, tillkommer
det utskottet att försöka göra det bästa
möjliga av denna uppgift, och jag skulle
inte kunna tänka mig, att vi i konstitutionsutskottet,
bara därför att vi haft
ont om tid, skulle ha slagit ifrån oss
och sagt, att vi nöja oss med att instämma
i vad Kungl. Maj :t har föreslagit.
Jag betraktar det såsom vår skyldighet
att framlägga den mening, som vi kommit
till. Om denna mening är felaktig,
om vi ha handlat utifrån oriktiga för -

utsättningar, om konstitutionsutskottets
kompetens inte bär räckt till o. s. v. är
eu sak, men man kan väl ändå aldrig
i första kammaren begära, att ett utskott
hellre än att försöka tränga in i
ett ärende, hellre än att försöka komma
fram till ett ändringsförslag, som föresvävar
utskottets ledamöter såsom riktigt,
skall avstå från att bruka sitt förnuft.

Jag skulle dessutom, herr talman, eftersom
jag har begärt ordet, vilja ta upp
till bemötande också talet om de tomma
stolarna och kritiken mot arbetssättet
i konstitutionsutskottet. När jag
hörde min ärade och aktade kamrat i
konstitutionsutskottet professor Herlitz
säga detta om »de tomma stolarna», betraktade
jag det ju närmast som en liten
förstucken tillrättavisning från herr
Herlitz’ sida mot hans egna partivänner
i konstitutionsutskottet, tv är det några
platser, som ha stått tomma i utskottet
vid behandlingen av denna fråga, är det
högerns — om man nu skall fortsätta
med det skvaller, som herr Herlitz har
påbörjat. Inte heller kunna alla de preliminära
voteringarna vara ett tecken
på att utskottet har tagit valhänt eller
tveksamt på denna fråga. Om ett beslut
hade kommit till på en gång och i ett
sammanhang, och om därvid ett störreantal
ledamöter hade avstått från att utöva
sin rösträtt, skulle jag kunna förstå
detta resonemang. Men när vi allesammans
äro medvetna om att svåra frågor
ha tagits upp ideligen och utskottet inte
på något sätt känt sig bundet av en uppfattning,
utan verkligen velat söka sig
fram på andra vägar, ge alla de preliminära
besluten i utskottet åtminstone
mig det beskedet, att här bakom låg en
stark vilja att försöka komma fram till
bästa möjliga resultat och att några formaliteter
eller redan klubbfästa beslut
inte skulle få stå hindrande i vägen, när
det gällde att nå ett bättre resultat.

När man klagar över att propositionen
har avlämnats till riksdagen alldeles
för sent, skulle jag vilja verifiera,
att departementschefen före avlämnandet
förhörde sig med åtminstone en del
av utskottets ledamöter om utsikterna

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

att få fram ett utskottsutlåtande i god
tid. Jag misstänker, att departementschefen
därvid fick ett sådant besked,
att han ansåg sig böra lägga fram det
förslag, som vi nu ha att ta ställning
till.

Jag vill också, herr talman, begagna
tillfället att ta upp en annan fråga, som
också hör samman med kammarens
möjligheter att läsa in föreliggande betänkande,
nämligen den kritik, som
herr Wistrand häromdagen riktade mot
det sena avlämnandet av trycket i denna
fråga. Jag tror att sekretariatet inom
konstitutionsutskottet är ganska angeläget
om att ett tillrättaläggande fogas till
kammarens protokoll, och jag skall åtaga
mig den uppgiften.

Till den talmanskonferens, som avhölls
den 4 juni, hade från konstitutionsutskottet
meddelats, att utskottets betänkande
i anledning av förslaget om tryckfrihetsförordning
möjligen skulle kunna
bordläggas den 19 eller den 21 juni. Betänkandet
justerades också i utskottet
fredagen den 18 juni. Reservationstiden
utgick på aftonen följande dag, alltså
lördagen den 19 juni. Måndagen den 21
juni på morgonen hade konstitutionsutskottets
kansli givit tryckningstillstånd
till 3 av 57= ark och på eftermiddagen
till återstående 27= ark. Man hade från
utskottets och från utskottets kanslis
sida hoppats, att hela upplagan av betänkandet
i ämnet skulle föreligga färdig
redan tisdagen den 22 juni. I detta
läge, och då man redan vid denna tidpunkt
visste, att tryckfrihetsfrågan inte
skulle behandlas i riksdagen förrän tidigast
måndagen den 28 juni, ansåg sig
konstitutionsutskottets sekreterare böra
låta avlämna bordläggningsexemplaret
till kamrarna måndagen den 21 juni, så
att de riksdagsmän, som voro kvar i
Stockholm, ävensom pressen och allmänheten,
skulle kunna få tillgång till
tryckfrihetsbetänkandet redan före midsommar.
Nu kunde emellertid vederbörande
tryckeri till följd av överbelastning
inte hålla denna tidtabell. Tryckfrihetsbetänkandet
delades först fredagen
den 25 juni i stället för tisdagen den
22 juni, såsom man hade hoppats. Men

Förslag till tryckfrihetsförordning ni. m.

även om man således har all anledning
att beklaga hela denna försening, bör
man ändå komma ihåg, att läget hade
varit ungefär lika svårt, därest betänkandet
hade förelegat färdigtryckt strax
före midsommar, ty först i samband med
en därefter skeende bordläggning hade
det kunnat lämnas ut till riksdagsmän,
press och allmänhet. Situationen hade
varit densamma.

Jag har gärna velat lämna denna redogörelse
för att det även på denna
punkt skall ha kommit ett beriktigande
från utskottets sida.

Herr PAULI (kort genmäle): Herr talman!
Jag har fått höra några hårda ord
av min gamle vän herr Linden, och likaså
har jag hört, att också en annan gammal
vän till mig här på min länsbänk,
herr Sandberg, har kritiserat mig, medan
jag var ute och drack kaffe.

Jag ber att få säga till dem båda, att
jag inte, såvitt jag vet, farit med något
skvaller. Jag har hört vad två ledamöter
av utskottet ha sagt om utskottets arbetsförhållanden
under behandlingen av
denna fråga, och jag har då dragit den
slutsatsen, att om utskottet har haft att
arbeta under en så kort tid och så besvärliga
arbetsförhållanden, hade det
förefallit mera naturligt att utskottet hade
aktat sig för att göra så vittgående
och äventyrliga ändringar — jag tillät
mig detta uttryck — som man har gjort.
Naturligtvis har jag inte ett ögonblick
velat förmena utskottet att säga sin mening.

Herr Linden sade, att om utskottets
mening sedan är felaktig, är det en annan
sak. Det är alldeles riktigt. Jag förmenar
icke utskottet att säga sin mening,
men jag vill icke heller bli förmenad
rättigheten att säga, att utskottets
mening är felaktig i vissa punkter.
På en punkt, nämligen i fråga om juryn,
har jag medhåll av herr Sandberg, som
själv är reservant på denna punkt. Även
beträffande en andra punkt har jag ansett
att utskottet har fel, men jag skall
nu inte heller gå in på några detaljer
i denna fråga, då vi ju komma att dis -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

kutera den senare. Jag tror inte, att vi
behöva ta det så hårt som herr Linden
tycktes göra, när han sade att det här
var fråga om att diskvalificera utskottet.
Det har det inte alls varit.

Utskottet har visat stor frimodighet -—
jag vill minnas att jag använde det ordet
— genom att våga sig på djupgående
och improviserade ändringar i propositionen
trots den korta tid, som har stått
till dess förfogande, och trots de besvärliga
arbetsförhållandena. Det är allt vad
jag har konstaterat, och det skall man
väl ha rättighet att konstatera.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
begärde ordet endast för att något bemöta
herr Englunds yttrande.

Herr Englund klandrade utredningen
av tryckfrihetsfrågan för att den icke
beträffande förhållandena under krig eller
krigsfara hade tagit hänsyn till utvecklingen
i utlandet, och jag medger,
att det kanske hade varit en styrka, om
man .hade redovisat den utländska utvecklingen
under de förflutna krigsåren.
Att man inte har gjort det, torde väl bero
på att tryckfrihetsförordningen är en
så utomordentligt nationell lag som fallet
är. Jag har för min del försökt att
under de sista veckorna sätta mig något
in i utländska rättsregler på föreliggande
område, men jag har därvid
egentligen inte funnit någonting att lära
för den svenska rättens del.

Jag har, herr talman, de mest auktorativa
uppgifter om att den omständigheten,
att man inte i sakkunnigförslaget
tagit upp frågan om utvecklingen i utlandet
beträffande lagstiftningen vid
krig och krigsfara, icke betyder, att man
icke liaft kännedom om denna utveckling
och beaktat den vid reglernas utarbetande.
Det ha de sakkunniga gjort.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Endast
några få ord.

Först vill jag instämma med herr Herlitz
i fråga om rubriken. Jag tycker att
vi utan samvetsbetänkligheter böra kunna
stryka detta »för», även om det funnits
där i snart tvåhundra år.

I övrigt har jag i fråga om utskottets
arbete ungefär samma uppfattning som
herr Pauli. Herr Pauli uttryckte sin förvåning
över att utskottet hade tilltrott
sig att kunna göra så genomgripande
ändringar i Kungi. Maj:ts förslag på den
korta tid, som stått till utskottets förfogande,
och jag skulle vilja tillägga, att
när man gör dylika ändringsförslag bör
man nog komma med mer än några få
raders motivering, såsom nu är fallet på
två viktiga punkter, nämligen för det
första i fråga om begreppet krigsfara,
som av utskottet lagts till utöver Kungl.
Maj :ts förslag, och för det andra i fråga
om juryn.

Sedan vill jag endast deklarera, att
jag som gammal f. d. landsortsjournalist
har läst konstitutionsutskottets betänkande
med ganska stor olust. Jag tycker
inte heller att propositionen är så särskilt
bra. Det gäller främst den punkt,
där man återinför den gamla indragningsmakten.
Det smakar litet för mycket
allenastyrande från Karl XIV Johans
tid.

Jag vill redan nu, herr talman, anmäla
att jag på dessa två punkter, således
i fråga om den utvidgning, som
utskottet föreslagit beträffande utgivningsförbudet
till att gälla även vid
krigsfara och i fråga om juryns sammansättning,
kommer att rösta med reservanterna.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga, främst med anledning
av att jag ju är part i saken. Jag
är redaktör och har varit åtalad mer än
en gång, och jag kommer eventuellt att
bli åtalad även framdeles, så man kan
ju säga att jag talar i egen sak, när jag
uppträder här. Men det var ett par yttranden
här i debatten, som jag inte kan
underlåta att säga ett par ord om.

Jag vill ansluta mig till vad justitieministern
och även herr Herlitz här ha
sagt: att det inte är för tidningsmännens
skull som tryckfriheten finns, utan för
allmänhetens skull. Den är till för att
medborgarna i det demokratiska sam -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

hället skola ha tillfälle att taga del av
alla de olika synpunkter som kunna
framföras på de samhälleliga och enskilda
frågorna.

Ja, om man ser på journalisterna, så
tänker ju var och en på sig själv, och
jag tänker också på mig själv, men det
utesluter ju inte, att jag ogillar en hel
del av det som andra journalister säga.
Det finns på många håll en dålig press.
Jag överlämnar åt andra att bedöma
värdet av det jag har skrivit, men principiellt
ha vi journalister dock en gemensam
uppfattning, att man i det journalistiska
arbetet bör ledas av ansvaret
både för sig själv och för samhället. Med
hänsyn till detta skulle man kunna säga,
att det inte behövs några andra garantier
för journalisterna och pressen än
de som finnas i den skrivna rätten. När
en vanlig missdådare, som stjäl en slant
eller mördar en människa, dömes av en
vanlig domstol, skulle även journalisterna
kunna dömas så. Men jag tycker
saken inte löses så enkelt som herr Johansson
i Vännäs tänkte sig. Han sade,
att det inte bara är journalisterna som
skola ha skydd, utan de enkla medborgare,
som bli utsatta för misshandel i
pressens spalter, ha väl också rätt att
kräva skydd. Ja, det kan man säga, men
man bör också ge uttryck åt en annan
uppfattning, och det är att tryckfriheten
är ett palladium inte bara för journalister
utan för alla människor. Det är
en del av alla svenska medborgares medborgerliga
rättigheter. Det är inte bara
tidningsmännen, som kräva tryckfrihet.
I denna debatt ha ju ytterst få tidningsmän
uppträtt, utan det är andra medborgare,
och av dem är det ju egentligen
inte någon, som haft några allvarliga
avsikter att komma tryckfriheten
för nära. Om tidningsmännen i tid och
otid skulle hotas med åtal för allt vad
som står i tidningarna, skulle tryckfriheten
vara en annan än den är i dag.
Samhället skulle inte vara fritt längre.
För min del har jag varit i kontakt med
så många myndighetspersoner, att jag
har fått tillfälle att konstatera, vilken
skev blick många av dem ha just på

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

tidningarnas verksamhet. Det där tidningsskriveriet
är någonting som de se
med förakt på, och få de tillfälle att
klämma till en sådan missdådare — vare
sig han har gjort något ont eller inte
— så lägga de säkert inte fingrarna
emellan.

Jag erkänner, som sagt, att det finns
mindre goda journalister, sådana som
sakna ansvarskänsla, som ingripa i
oträngt mål, som rota i människornas
privata förhållanden för rotandets egen
skull och som drivas av skandallusta i
stället för av demokratiskt sinne för
sanning, men jag tror att de flesta journalister
i vårt land dock stå på det höga
plan som man har rätt att begära av ett
demokratiskt organ, vilket pressen ju
är. Jag är övertygad om att den svenska
pressen kommit fram till denna standard
i hög grad tack vare den tämligen
obegränsade frihet att skriva och ge uttryck
åt sina uppfattningar, som den
gamla tryckfrihetsförordningen medger.
Om man skulle ändra på dessa pressens
yttre förhållanden — och enligt min
mening innebär utskottets förslag en väsentlig
försämring i förhållande till regeringens
— så skulle även samhället
självt undergå en väsentlig förändring,
och pressen skulle då icke kunna fylla
sin stora uppgift att vara en sanningsspridare
för människorna. Det tänkte
man på redan för 140 år sedan, då den
nuvarande lagen tillkom. Jag tycker inte
att det finns någon anledning för det
nuvarande Sverige att ge avkall på detta
eller inleda en regim, som skulle leda
till en starkare samhällelig övervakning
av pressen än den som förekommit tidigare.
Jag är livligt övertygad om att det
finns många som kunna ha anledning
att vara missnöjda med tidningarnas befattning
med deras personer, och jag
beklagar det och vill för min del ge
min livliga anslutning till alla strävanden
inom journalistkåren att framhäva
det samhälleliga ansvarets betydelse,
men jag vill inte vara med om en försämring
av de villkor för pressens redigering
som finnas i den nuvarande
lagen.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

I detta anförande instämde herr
Schlyter.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag beklagar
för min del livligt, att denna debatt
blivit längre än jag trott, och jag
beklagar alldeles särskilt, om jag själv
givit anledning därtill. Jag är av den
meningen, att det är en mer givande
form för våra överläggningar, att vi få
diskutera de olika problemen vart för
sig, men det må ursäktas mig, att jag
vid detta tillfälle drog upp några reflexioner
angående det arbete som ligger
bakom oss. Jag hör till min ledsnad,
att flera av mina kamrater i utskottet
ha tagit illa upp att jag så gjort
och fattat det som om jag ville rikta
något förtäckt klander emot dem. Det
är inig oändligt fjärran att besjälas av
något sadant syfte; vi sitta ju i samma
båt. Vad som för mig varit angeläget är
att ge uttryck åt den olust jag själv känner.
Jag ber damerna och herrarna tänka
en liten smula på min situation. Jag
är professor i detta ämne. Denna trvckfrihetsförordning
kommer att diskuteras,
och det kommer kanske att stå i
någon not i böckerna här och där, att
professor Herlitz var med om att utarbeta
detta förslag i konstitutionsutskottet.
Man kan väl då förstå, att det är
naturligt, att jag vill fästa till kammarens
protokoll något om den hets, under
vilken vi arbetat.

Sedan vill jag inte fortsätta någon debatt
om hur pass grundligt eller hur pass
litet grundligt vi bedrivit arbetet. En
sådan debatt är alldeles hopplös. Vad
den ene tycker är ett fullt tillfyllestgörande
resonemang i utskottet kan den
andre tycka har varit alldeles för litet,
och för min del får jag säga, att det
finns talrika frågor, som jag, om vi haft
ett litet mindre komplex framför oss,
mycket livligt skulle ha önskat att få
taga upp till behandling i utskottet men
som jag har funnit mig föranlåten att
helt enkelt släppa i medvetande om den
korta tid som stod till vårt förfogande.

Det är klart att man på sådana punkter
alltid kommer att ha olika meningar.

Man skall emellertid inte heller säga,
att jag kommer med något skvaller ifrån
utskottet. Jag har nämnt saker som stå
i protokollen. Bland det som vitsordas
där och som jag minns mycket väl är
en votering om en ganska viktig punkt,
som avgjordes med sju röster mot en,
medan sex avstodo från att rösta. Sex
ledamöter voro alltså frånvarande. Naturligtvis
blev det sedan en definitiv
votering vid ett annat tillfälle, men vi
veta ju alla hur det går till vid en sådan
definitiv votering. Då upprepar
man bara sina yrkanden och kan icke
framföra sina gamla yttranden igen,
medan det sitter en hel del andra ledamöter,
som icke veta vad saken gäller.
Jag vill bara ha nämnt detta faktum såsom
rättfärdigande vad jag sagt om arbetsformerna
men naturligtvis icke för
att rikta något klander mot någon.

Herr Lindén sade något om att de som
varit frånvarande ha särskilt varit högermännen.
I andra kammaren nämligen;
jag tror inte han tänkte på mig,
ty jag har suttit med på vart enda sammanträde
hela tiden. Ja, det är alldeles
riktigt. Jag hade inte tänkt att rikta
någon pil emot något parti, då jag talade
om detta. Jag är fullkomligt medveten
om att herr Håstad t. ex. har varit
mycket borta, emedan han har fått
riksdagens förtroende att samtidigt sitta
i det utskott som behandlat riksdagens
arbetsformer. Det var inget annat att
göra: han måste vara med på båda hållen
och måste därför ideligen vara borta.
På samma sätt var det med utskottets
ärade ordförande. Han hade också
mottagit uppdrag att vara ledamot i utskottet
för riksdagens arbetsformer, vilket
medförde att han under ganska avsevärd
tid var frånvarande.

Detta är enkla fakta, men jag har
inte alls velat utmynta dem till någon
sorts klander mot dem som deltagit i
utskottsarbetet.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Vi diskutera
i dag ett förslag till ny grundlag,
och innan denna dag går till ända kom -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

mer väl en ny grundlag att ligga vilande
till riksdagens antagande nästa år. Det
är sällsynta ögonblick i riksdagens historia.
Sista gången det hände var i december
år 1865, och jag tror man måste
konstatera, att var gång som den svenska
riksdagen har diskuterat en ny grundlag
har debatten haft sin särskilda prägel
av högtid och rymd. Jag vet inte om
man kan påstå, att dagens debatt har
haft dessa egenskaper.

Nu är jag i den lyckliga situationen,
att jag icke är medlem av konstitutionsutskottet
och följaktligen icke kan komma
med något sladder från detta utskott.
Jag skall inte heller bidraga till den diskussion,
som har förevarit angående vad
som inträffat inom konstitutionsutskottet,
men jag skall tillåta mig att något
litet kommentera andra delar av debatten.

Det är uppenbart, att denna s. k. principdiskussion
inte vill bli någon egentlig
principdiskussion, och det är väl
meningen att vi sedan på punkt efter
punkt skola få diskutera de olika förslag
som föreligga. Jag skall nu inte försöka
att förrycka den plan för debatten,
som jag antar att konstitutionsutskottets
ledamöter kommit överens om. Jag skall
alltså inte heller försöka komma med
något uppslag till en principdiskussion,
när debatten fortgått så länge som redan
är fallet.

Emellertid finns det mycket annat,
som är värt att kommentera. Här har
riktats en viss kritik mot det kommittébetänkande
som föreligger. Denna kommitté
arbetade i över tre år. Den var
sammansatt av mycket sakkunniga män,
som representerade olika aspekter på
det ämne som den var satt att utreda,
och jag tror man får säga, att den med
heder skilde sig från sitt uppdrag. Det
är visserligen sant, som herr Englund
här framhållit, att utredningen var mera
statsvetenskaplig än statsrättslig, och
framför allt kan man med herr Englund
siiga, att den ägnat de komparativa
aspekterna en överraskande ringa uppmärksamhet.
Det vill jag villigt erkänna.
Å andra sidan har denna kommitté utformat
eu lagtext, som i fråga om klar -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

het och precision är överlägsen det mesta
som jag har sett på detta område,
och den har vidare haft en känsla för
den svenska traditionen, som jag också
vill giva mitt varma erkännande. Men
framför allt har den haft känslan av att
stå inför en stor fråga. Den har icke förlorat
sig i små detaljer av straffrättslig,
processrättslig och förvaltningsrättslig
art, utan hela tiden förstått att den här
har haft att göra med en grundläggande
funktion i det svenska styrelsesättet, en
funktion, utan vilken vårt demokratiska
styrelsesätt icke kan arbeta.

Denna kommitté arbetade i över tre år.
Kungl. Maj :t hade inte tillfälle att syssla
med den stora och svåra uppgift som
här föreligger mer än fyra månader.
Konstitutionsutskottet hade väl knappast
mycket mer än två månader till sitt
förfogande, när det gällde att ta ställning
till den svåra frågan. Det kanske
därför inte är så överraskande, om man
här står inför en fallande serie, då man
skall bedöma de olika förslag som föreligga.
Jag har för min del det bestämda
intrycket, att den fortsatta behandlingen
av tryckfrihetsförslaget har inneburit
en fortsatt försämring, och på väsentliga
punkter skulle jag hellre vilja ta
det ursprungliga kommittéförslaget än
det föreliggande förslaget från konstitutionsutskottet.

Det har riktats mycken kritik mot
konstitutionsutskottet. Jag kan mycket
väl förstå den svåra situation, som konstitutionsutskottet
befunnit sig i. Konstitutionsutskottet
har fått ett stort och
vittutseende och betydelsefullt förslag
sig förelagt, och konstitutionsutskottet
har, grundlagarna likmätigt, haft till
skyldighet att sätta sig in i frågan så
grundligt som möjligt. Jag har ingen anledning
betvivla, att konstitutionsutskottet
har gjort detta så grundligt som det
har varit möjligt, men jag kan ändå inte
neka till att jag är något förvånad (iver
att konstitutionsutskottet har plottrat
bort den dyrbara tiden på att försöka
sig på improvisationer av organisatorisk
och processrättslig art, improvisationer
som icke ha någon grund i tidigare föreliggande
förslag och som tydligen icke

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

blivit ordentligt ventilerade. Det är överraskande,
att konstitutionsutskottet, som
enligt den gamla regeln har att icke lägga
fram andra förslag till grundlagsändringar
än sådana som äro högst nödiga
och nyttiga, verkligen har velat presentera
riksdagens kamrar en sådan improvisation
som den s. k. juryinstitution,
som föreligger i konstitutionsutskottets
betänkande.

Men min väsentliga anmärkning mot
konstitutionsutskottets betänkande är
väl egentligen den, att medan konstitutionsutskottet
säkerligen med djupt allvar
har prövat olika rättssubjekts förhållande
till varandra och diskuterat
den ena detaljfrågan efter den andra —-straffrättsliga, processrättsliga och förvaltningsrättsliga
— har utskottet förlorat
ur sikte, att man här står inför en
verkligt stor och betydande fråga, som
gäller hela det svenska författningslivet.
Jag är mycket väl medveten om att pressen
kan vara ett instrument, som driver
ned den offentliga debatten på en mycket
låg nivå, men jag vet också, att utan
denna press och utan en mycket stor
frihet för denna press kan den offentliga
debatten över huvud taget icke fungera,
och därmed är det också sagt, att
då kan vårt svenska demokratiska statsskick
icke fylla sina uppgifter. Det är
ur denna större synpunkt, som man
måste se hela frågan, och jag är rädd
för att denna stora synpunkt icke har
varit tillräckligt aktuell för konstitutionsutskottets
ärade ledamöter, när de
förlorat sig i den ena eller andra detaljen
i förslaget.

Jag skall, som sagt, inte nu gå in på
någon principdiskussion av någon särskild
punkt —- jag får måhända tillfälle
att göra det senare — men jag skulle
som ett slutomdöme vilja säga, att helst
skulle jag i dagens situation ha velat
yrka återremiss till utskottet av hela
detta förslag, så att utskottet på nytt,
inte bara med hänsynstagande till vad
som förekommit i den långa pressdiskussionen
utan också med hänsyn tagen
till den debatt som i dag kommer
att äga rum, kunde ta frågan under förnyad
omprövning och då måhända kom -

ma till ett bättre resultat. Jag förstår
emellertid mycket väl, att ett sådant yrkande
är meningslöst, då riksdagsarbetet
nu snart står inför sin avslutning.
Det återstår mig då ingenting annat än att
vid paragraf efter paragraf taga ställning
till de olika frågor som föreligga,
och jag måste beklaga, att jag i ett flertal
fall icke är i tillfälle att följa majoriteten
i konstitutionsutskottet.

I herr Andréns yttrande instämde
herr Domö.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag
känner behov av att göra ett par korta
repliker.

Jag sade, herr Andrén, att den statsrättsliga
aspekten var övervägande i betänkandet
och icke den statsvetenskapliga
— således tvärt emot vad herr Andrén
här sade — och jag skulle vilja
säga, att herr Andréns omdöme om
kommittén har gjort mig ytterligare
tveksam om värdet av denna utredning.
Om kommittén har präglats av vördnad
för den gällande rätten, så måste jag
säga, att den har präglats av denna
vördnad i sådan omfattning, att den
har dödat observationsviljan på detta
område. Vördnad är över huvud taget
icke någon lämplig utgångspunkt för
en undersökning. En undersökning, även
på denna punkt, bör ske med en bestämd
vilja att tränga den samhälleliga
lagbundenheten på spåren, att utröna
tryckfrihetens verkningar i olika hänseenden
och — liksom det sker inom
läkarvetenskapen — mot bakgrunden
av en kausalforskning fastställa de erforderliga
greppen för att realisera de
värden, man åsyftar att främja.

Gent emot herr Holmbäcks uttalande,
att de sakkunniga väl ha studerat utländska
förhållanden, även om de icke
ha presenterat dessa i sitt betänkande,
vill jag säga, att jag inte är alldeles
övertygad om att omdömet om dessa utländska
erfarenheter skulle ha blivit
detsamma, om läsarna hade fått tillfälle
att taga del av materialet, som det har
blivit hos de sakkunniga själva. Det är
karakteristiskt för de sakkunniga — det

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

är en annan sida av deras vördnad och Den, som till vilande för vidare
aprioriska inställning — att de icke grundlagsenlig behandling antager kontorde
ha varit så tillgängliga för ett stitutionsutskottets förslag till rubriken
rent empiriskt resultat som mera på ob- »Tryckfrihetsförordning» för det 1 u "
servation inriktade sakkunniga. För min skottets utlåtande nr 30 under A 1
personliga del skulle jag ha med till- framlagda grundlagsförslaget, rostar
fredsställelse sett, om de sakkunniga på Ja;

denna punkt hade beflitat sig om den
opartiska observation av rättslivets utveckling
på detta område, som man finner
hos de yppersta skildrarna av de
moderna demokratierna, exempelvis
hos engelsmannen lord Bryce. Jag tror
att en i den andan företagen empirisk
utredning skulle ha givit oss ett material,
som på ett helt annat sätt än nu
är möjligt skulle ha bildat underlag för
att med säkerhet i omdömet besluta i
denna vanskliga fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas utskottets förslag till rubriken
»Tryckfrihetsförordning» för det
nu ifrågavarande grundlagsförslaget;
samt 2:o), av herr Herlitz, att till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle för berörda grundlagsförslag
antagas det av honom m. fl. reservationsvis
framställda förslaget till rubriken
»Tryckfrihetsordning».

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera av de båda
nämnda yrkandena.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på bifall
till det under l:o) här ovan upptagna
yrkandet samt, då svaren utföllo med
blandade ja och nej, vidare därpå att
förevarande förslag skulle förkastas, och
förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag till rubrik.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till det av herr Herlitz framställda
yrkandet samt, då svaren utgjordes
såväl av ja som av nej, vidare på
förkastande av ifrågavarande förslag till
rubrik; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

1 kap. Om tryckfrihet.

1 §•

Denna paragraf lydde:

I överensstämmelse med de i regeringsformen
fastställda grunderna för
en allmän tryckfrihet och till säkerställande
av ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning skall det stå varje
svensk medborgare fritt att, med iakttagande
av de bestämmelser som äro i
denna förordning meddelade till skydd

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

för enskild rätt och allmän säkerhet, i
tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter,
offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla
de fall då ej annat är i denna förordning
föreskrivet, för offentliggörande i
tryckt skrift till dess författare eller utgivare
eller, om för skriften finnes särskild
redaktion, till denna meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst.

Första stycket.

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Andra stycket.

Beträffande detta stycke hade reservation
anförts av herr Herlitz och fröken
Nygren, som av angivna orsaker
hemställt, att stycket matte få följande
lydelse:

Det skall — — — offentliggörande i
periodisk tryckt skrift till dess utgivare
eller----som helst.

Herr HERLITZ: Herr talman! I 1 kap.

1 §, andra stycket, föreligger en intressant
och märklig nyhet. Det är inte här
fråga om rätten att utgiva skrifter av
trycket och att sprida dem, utan det är
här fråga om att genom grundlag garantera
en annan rätt, nämligen rätten
att lämna meddelanden för offentliggörande
i tryckt skrift. Man garderar alltså
deras frihet, som vilja lämna meddelanden
till någon, som tänkes sedermera
komma att återge dessa meddelanden
i tryck. Man har velat genom denna
regel ytterligare säkerställa särskilt
pressens tillgång till informationer. Den
regel, som här är uppställd, lider vissa
undantag och myckel viktiga sådana.
Till dem återkomma vi under 7 kap.

3 §. Men detta är som sagt huvudregeln.

Herr talman! För mig framstår denna
regel som någonting mycket stort
och ganska betänkligt. Jag är dock beredd
att acceptera den, så långt som
denna regel skall tjäna säkerställandet

av pressens behov av nyhetsmaterial.
Jag vill gärna få fastslaget, att jag sålunda
på denna punkt i varje fall inte
går emot pressens intressen.

Jag är alltså med på att man på detta
sätt garderar rätten att ge meddelanden
till tidningsutgivare och till redaktioner,
men vad jag reagerar emot är
den i paragrafen upptagna rätten att
lämna dylika meddelanden till vilken
»författare» som helst. Vad betyder
nämligen denna rätt att till en tryckt
skrifts författare få lämna meddelande
i vad ämne som helst? Vem är författare?
Det är inte fråga om någon, som
redan har utgivit en tryckt skrift. Det
är någon, som kan tänkas komma att
utgiva en tryckt skrift, och vem kan
inte tänkas komma att göra det! Vem
som helst, som jag över huvud taget
möter i livet, kan jag betrakta som en
presumptiv författare. Jag kan vända
mig till honom och säga: »Det här skall
du nu få veta, och jag tycker att du
bör skriva om det; du bör skriva något
i tidningen eller ge ut någon broschyr
eller vad som helst om detta!» Säger jag
så till vederbörande herr vem som helst,
frigör jag mig därigenom principiellt
från alla de band, som eljest binda min
tunga enligt lag. Våra lagar innehålla
varjehanda bestämmelser om sådant,
som jag inte får röja, om sådant som
jag måste hålla tyst med. Men sådana
regler vika, för den händelse jag ger ett
meddelande till en person och säger,
att han skall skriva om saken.

Jag har inte riktigt fått klarhet över
hur det förhåller sig, men jag tror, att
även om jag har en civil förpliktelse, i
ett avtal, att hålla någonting hemligt
och jag bryter detta avtal genom att
göra ett meddelande om dessa förhållanden,
så går jag enligt grundlagstexten
fri. Detta tycker jag är betänkligt.
Det leder till stora och vittutseende
konsekvenser, och jag stryker under,
att jag inte kan finna det vara något
behov ur pressens synpunkt att denna
utomordentligt vidsträckta frihet etableras.

Det har sagts, att det inte skall bli så
lätt att komma ifrån ansvaret med stöd

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

av denna paragraf. Det resonemanget
förstår jag inte riktigt. Om någon, för
att ta ett exempel ur grundlagstextens
7 kap. 4 §, sprider falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän ordning
och säkerhet, och varje gång säger:
»Det här talar jag om, för att du skall
skriva om det», så går han fri. Till på
köpet, om han inte varit så försiktig att
han verkligen gjort ett sådant uttalande
om att meddelandet skall tryckas, är
det ändå fråga om hur det blir, ifall
han sedan i rättegången påstår, att han
hade haft ett sådant syfte. Det är inte
säkert att han i ett sadant fall anses
bevisskyldig för sitt påstående.

Nu sägs det också att det inte är så
farligt med denna bestämmelse, ty det
gäller ju bara meddelanden till den tilltänkte
författaren; sprider han dem vidare,
så blir det ansvar. Men om nu
den, som sprider dem vidare, d. v. s.
den där tilltänkte författaren, är lika
slug som den ursprunglige sagesmannen,
så går ju han lika fri, och då är
ju detta meddelande ute på väg. För
resten kan man tänka sig den möjligheten,
att en person talar om något för
åtskilliga personer; han kanske talar
om det i en krets av människor, som
han tänker sig skulle kunna skriva om
säkcn •

Jag vill för övrigt ifrågasätta, huruvida
— även om man sålunda skulle
kunna påvisa att ett dylikt meddelande
inte kommer så förfärligt långt utan
att den, som sedan fortsprider det, drabbas
av ansvar på något sätt — verkligen
rättskänslan är tillfredsställd med
att den, som är det egentliga upphovet
till ett sådant meddelande som inte
borde få löpa fritt, går fri.

Ja, herr talman, detta är de skäl, som
ha föranlett mig att på denna punkt
yrka på en annan lydelse av lagtexten,
och jag ber att få hemställa om bifall
till min reservation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! .lag
bär läst herr Herlitz’ reservation på den -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. n».

na punkt, som naturligtvis är en punkt,
om vilken olika uppfattning kan råda.
Men jag torde kunna uttala, att såsom
herr Herlitz framställer saken i sin reservation,
han ger en karikatyr av Kungl.
Maj ds och utskottets förslag. Han säger
t. ex: »Det behöves blott, försåvitt det
är fråga om ett eljest straffbart förfarande,
att till det enligt lag obehöriga
meddelandet knytes den förklaringen att
det bör återgivas i tryck: ’det här borde
du skriva om!’». Det är alldeles uteslutet
att något sådant skall kunna falla in under
lagbudets tillämplighet. Lagbudet är
tillämpligt på helt andra förhållanden,
nämligen när det verkligen på allvar är
fråga om en publikation.

När man bedömer lagbudet, får man
naturligtvis till en början ta hänsyn till
att det här gäller att säkerställa särskilt
pressens meddelelserätt, och i det fallet
vill inte ens herr Herlitz vara med om
någon inskränkning. Men det kan också
tänkas förhållanden, som ligga utanför
pressens område, där det kan vara viktigt
att säkerställa en meddelelserätt, och
därför ha de sakkunniga och Kungl.
Maj :t gått på det förslag, som utskottet
accepterat.

Om vi nu skola diskutera detta under
ett par minuter, skulle jag vilja till en
början påpeka, att lagrummet korresponderar
med ett annat lagrum, nämligen
7: 3 i den nya tryckfrihetsförordningen,
vilket ger mycket vidsträckta undantag
från regeln, undantag vilka jag för min
del tycker äro för stora. Men det är en
sak för sig. Det gäller alltså undantag
för ärekränkning och för det fall, att
meddelandet göres av en offentlig funktionär
under vissa förhållanden.

Men det räcker inte med dessa undantag.
Det finns förfaranden, som någon
kan begå genom en tryckt skrift men
som inte bedömas såsom tryckfrihetsbrott.
Om t. ex. en person i en tryckt
skrift ger en uppgift, som enligt hans
avsikt skall utnyttjas i bedrägligt syfte,
eller åstadkommer en sådan uppgift i en
tryckt skrift och han sedermera blir i
tillfälle att begagna den, så blir han
dömd för bedrägeri, och detta icke i
form av att det var ett tryckfrihetsbrott,

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

utan han blir dömd enligt vanliga regler
och utan jury. Han kan också bli
dömd för svindleri i ett sådant fall. Det
är då klart, att när en person till någon
ger ett meddelande som, om det skulle
ha kommit in i en skrift, hade föranlett
fällande dom på sätt jag nyss nämnl,
men meddelandet icke kommer in.i skriften,
han blir dömd. Det blir då någonting
som faller utanför tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, och för det
fallet blir alltså inte detta lagrum tilllämpligt.
Här ha vi alltså ytterligare ett
undantag utöver dem som finnas i 7:3.

En annan sak, herr talman! Tryckfrihetsförordningen
förbjuder enligt vad
jag kan finna inte en person att avsäga
sig de rättigheter, som han har enligt
tryckfrihetsförordningen själv. Jag kan
genom ett avtal förbinda mig att inte
skriva i en viss tidning, att icke sprida
min tidning inom ett visst territoriellt
område o. s. v. Min frihet att i ett sådant
fall skriva i tidningen, att sprida min
egen tidning o. s. v. är någonting, som
tryckfrihetsförordningen icke garanterar.
Är med detta avtal också förbundet
en bestämmelse om att jag t. ex. står i
skadestånd, om jag bryter avtalet, så
ådömes detta skadestånd oavsett den paragraf,
som det här är fråga om. över
huvud taget har man rätt att sluta civila
kontrakt vid sidan om tryckfrihetsförordningen.
Då tror jag också det är klart,
att om jag sluter ett avtal om att hemlighålla
ett visst förhållande eller om jag
tar en anställning, som innebär plikt för
mig att hemlighålla ett visst förhållande,
men jag bryter denna förpliktelse, jag
kan bli dömd till skadestånd. Det betyder
alltså, att tryckfrihetsförordningens
regler där inte äro tilllämpliga.

Herr Herlitz säger i sin reservation,
att den bestämmelse, som vi nu debattera,
»torde även förtaga verkan av civila
förpliktelser som t. ex. gå ut på att någonting
skall hemlighållas». Det tror jag
inte är riktigt, och därför tror jag att det
i det hänseendet inte på något vis är
någon fara med det lagbud, som här är
föreslaget.

Man kan diskutera gränsfall, särskilt
om straff kan ådömas enligt lagen om
illojal konkurrens för uppenbarande genom
tryckt skrift av yrkeshemligheter
— en sak som jag inte är beredd att nu
ta slutlig ståndpunkt till — men beträffande
varje lagstiftning kan man ju diskutera
gränsfall.

Jag tror, herr talman, att den fara, som
säges föreligga enligt detta lagrum, som
de sakkunniga, Kungl. Maj:t och utskottet
enhälligt gått in för, icke existerar.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med avseende
på det nu föredragna stycket yrkats
l:o) att utskottets förslag till lydelse
därav skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling; samt
2:o) att till vilande skulle antagas det
förslag till lydelse av ifrågavarande
stycke, som förordats i den av herr
Herlitz och fröken Nygren därom anförda
reservationen.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets berörda
förslag skulle antagas att vila för
vidare grundlagsenlig behandling samt
vidare därpå att ifrågavarande förslag
skulle förkastas; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till det under 2:o) här ovan
upptagna yrkandet samt vidare på förkastande
av förevarande förslag; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

2 §.

Denna paragraf hade följande avfattning.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryck -

ning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ alt på grund
av tryckt skrifts innehåll, genom åtgärd
som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av
skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Ej heller vare någon, myndighet eller
enskild, tillåtet att på grund av skrifts
innehåll, genom åtgärd som icke äger
stöd i denna förordning, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller
dess spridning bland allmänheten.

Första stycket.

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Andra stycket.

Beträffande detta stycke hade reservation
anmälts av herrar Hallén, Karl
August Johanson, Mattsson, Sandberg,
Sjö, Damström och Norén samt fröken
Nygren, som under hänvisning till av
departementschefen anförda skäl yrkat,
att stycket skulle erhålla följande lydelse: Ej

heller vare tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ att på grund
av skrifts innehåll, genom åtgärd som
icke äger stöd i denna förordning, hindra
tryckning eller utgivning av skriften
eller dess spridning bland allmänheten.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag har dristat mig att begära ordet på
denna punkt, enär man hittills i den offentliga
debatten tycks ha ansett att utskottets
förslag innebär en sådan utvidgning
av skyddet för tryckfriheten, att
förslaget är en förbättring i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag. På denna
punkt har emellertid avgivits en rätt
manstark reservation, en reservation
undertecknad av åtta av utskottets ledamöter
till förmån för en ordalydelse,
som med ett enda undantag, nämligen
för ordet »tryckt», är likadan som
Kungl. Maj:ts förslag. Att jag tar till orda
beror på att jag för åtskilliga år
sedan hade tillfälle att göra vissa erfarenheter
i fråga om enskilda ingripanit
Första kammarens protokoll 19b8. Sr 29.

den mot tryckta skrifter, och jag vill
inte underlåta att berätta för kammaren,
vars flesta ledamöter säkerligen ha
glömt de gamla kampanjerna, litet grand
om dessa erfarenheter.

Jag vill minnas att det var år 1907
en socialdemokratisk ungdomskongress
sammanträdde här i Stockholm och beslöt
att börja en kampanj mot något,
som då kallades för »smutslitteraturen».
Denna kampanj var närmast riktad mot
vissa sadistiska detektivböcker —■ de
kallades med ett gemensamt namn för
Nick Carter-litteratur. Kampanjen inleddes
med att man hotade bojkotta t. ex.
cigarraffärer, som sålde s. k. Nick Carter-litteratur.
Den ledde efter någon tid
till att Nick Carter-litteraturen faktiskt
försvann i vårt land.

Sedermera startades också — jag
kommer inte ihåg årtalet —- en annan
kampanj, och den var riktad emot en
tidning och en mycket gammal tidning
i Sverige, utgiven redan av salig Crusenstolpe.
Denna tidning hette Fäderneslandet,
och den var en utomordentligt
god affär. Det var nog åtminstone tre
personer som hade blivit miljonärer på
utgivandet av denna tidning. Den ägnade
sig under åtminstone sina sista tjugu
år men kanske även dessförinnan —
därom har jag inte någon säker kunskap
— i huvudsak åt att skandalisera enskilda
personer. Egentligen innehöll den
inte någonting annat än skvaller, som
togs upp ifrån olika delar av landet;
den hade brevskrivare som snokade i
människornas privatliv. Namnet på den,
vars privatliv del gällde, doldes kanske

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

en smula, men ofta skedde inte det heller,
utan namn och allt voro utsatta.

Sådan skrifter äro ju bekanta ifrån,
skulle jag tro, de flesta länder. Jag vet
inte, hur man behandlar dem i andra
länder, men här i landet lyckades man
väcka till liv en mycket stark allmän
opinion emot denna tidning. Det uppgavs
— i detta fall har jag inte heller någon
säker kunskap om huruvida uppgiften
är riktig — att utgivaren av tidningen
begagnade sig av det som han ansåg vara
kunskaper om enskilda människors
liv till att idka utpressning. För att stoppa
införandet av uppgifter eller brev,
som han hade mottagit från någon ort
i landet, begärde han en viss summa.
Detta skedde, innan vi hade någon särskild
straffbestämmelse för utpresningsbrott,
vilket vi ju numera ha. Emellertid
blev denna opinionsrörelse, sedan
den en gång hade igångsatts, utomordentligt
stark; det fanns inte en anständig
människa i detta land, som vågade
opponera sig emot denna opinionsbildning
eller ta tidningen Fäderneslandet i
försvar. Detta ledde ganska snabbt till
att tidningen totalt stryptes, men genomförandet
av denna strypning kunde
endast ske genom att en hel rad olika
organisationer därvid samverkade. Sålunda
beslöto de andra tidningarna — jag
vågar inte säga, om det skedde genom
Tidningsutgivareföreningen eller genom
medverkan från varje enskild tidning
för sig — att den kolportör, den cigarraffär
eller tidningsdistributör i övrigt,
som höll Fäderneslandet till försäljning,
inte skulle få lov att sälja någon av de
vanliga dagliga tidningarna.

Fn tredje kampanj som uppstod riktade
sig emot den pornografiska litteraturen,
särskilt pornografiska vecko- eller
månadsskrifter, som började utkomma
vid en senare tidpunkt -— inte heller
i det fallet kan jag ange årtalet. Kampanjen
ledde även denna gång till mycket
klara resultat; praktiskt taget alla de
tidskrifter eller vad man skall kalla dessa
tryckalster för, mot vilka blockadoch
opinionsrörelsen riktade sig, försvunno
ganska snabbt från våra cigarraffärer,
kolportageaffärer och andra stäl -

len där över huvud taget skrifter försäljas.

Om man emellertid vid dessa tillfällen
hade i tryckfrihetsförordningen haft
en bestämmelse, formulerad så som
konstitutionsutskottet här föreslår, så
hade dylika aktioner varit förbjudna. Jag
tyckte mig höra att herr Holmbäck sade
nej, men det är väl alldeles uppenbart,
att myndigheter äro förbjudna att ingripa
emot tryckt skrift på grund av dess
innehåll. Det har mitt fullkomliga gillande.
Men däremot måste jag säga mig,
att om en allmän opinion, som omfattar
praktiskt taget hela den anständiga delen
av det svenska folket, finner att en
skrift är så anstötlig att den icke bör
tolereras, så skola svenska medborgare
ha rättighet att organisera en opinionsrörelse
av sådant slag som jag nu lämnat
exempel på.

Om man hade för mig kunnat påvisa
något missbruk av denna möjlighet att
på grund av enskilt initiativ — skola vi
säga enskild företagsamhet! — stänga
till och omöjliggöra utgivningen av en
skrift, som är föremål för allmänt ogillande,
kunde jag ha förstått, om man
hade betraktat detta såsom ett mycket
viktigt inslag till tryckfrihetens skydd.
Men jag skulle tro att det inte från vårt
land kan anföras något exempel på missbruk
som en dylik allmän opinionsrörelse
gjort sig skyldig till, och därför
tycker jag att detta är en svenska folkets
rättighet som bör bevaras.

Jag känner visserligen till att det föreligger
en motivering bakom förslaget,
och jag kan ju förstå dem, som frukta
att Typografförbundet skulle i oträngt
mål hindra utkommandet av en tidning
genom att bojkotta den för arbetskraft
och dylikt, och jag vet ju, att man åberopar
Tjeckoslovakiet och andra händelser,
som inträffat, där aktionsutskott ingripit
eller andra maktmedel utnyttjats
för att strypa misshagliga skrifter. Men
för min del har jag ingen lust att medverka
till att man skall dra slutsatser
av vad som hänt i länder av dock i huvudsak
en annan typ och säkerligen
med ett annat folklynne än det som utmärker
vårt land. Jag tycker att man

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

skall draga slutsatserna ur de erfarenheter
vi ha och inte ur de erfarenheter,
man har från andra delar av världen.

För min del hyser jag verkligen inte
något slags skräck för vad eventuellt
kommunister skulle kunna företaga sig
med denna rättighet bevarad, en rättighet
som jag för min del anser att man
bör bevara åt det svenska folket. Vad de
skulle kunna företaga sig med begagnande
av denna rättighet lär i varje fall
höra till den framtidsmusik, som jag
inte att vi här i riksdagen år 1948 behöva
särskilt bekymra oss om. Skulle vi
komma i det läget att det verkligen kunde
samlas maktmedel på någon hand,
där man helt enkelt anser tryckfriheten
såsom en borgerlig fördom, eller på någon
hand, där man visserligen nu gärna
vill ha all möjlig tryckfrihet men där
man är beredd att kasta den på sophögen,
om man får makt därtill, skulle vi
här i landet, vilket jag inte tror på, någonsin
komma i det läget, säger jag, lär
ingen grundlagsparagraf på jorden kunna
hindra denna maktapparat att förfara
som den vill med tryckta skrifter.
Om det finns förbud mot detta eller
icke, tror jag i en sådan situation är
ganska likgiltigt. Men jag har ingen lust
att räknas in bland de lättskrämda, därför
att det har hänt saker och ting på
den europeiska kontinenten i ett visst
väderstreck, som vi naturligtvis här alla
betrakta såsom mycket grova och farliga
Övergrepp.

För min del vågar jag verkligen hemställa,
att kammaren på denna punkt
måtte följa reservanterna, och jag gör
det, jag höll på att säga i tryckfrihetens
intresse men det kanske jag inte skall
göra, men i de medborgerliga rättigheternas
intresse.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Efter den motivering som
statsrådet Möller lämnat beträffande denna
punkt, tycker jag det är onödigt att
gå in på vad som står i motiveringen
till utskottets utlåtande, .lag vill bara
med ett par ord ange varför vi ha föreslagit
borttagande av ordet »tryckt».

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Det är nämligen så, att man numera
kan stencilera en hel del skrifter, och de
lära inte räknas till tryckta skrifter. Då
skulle vi ändå ha det hålet öppet. Det
är det som nu skulle täppas till genom
den ändring som vi föreslå i vår reservation,
till vilken jag nu ber att få yrka
bifall. Reservanterans förslag innebär att
ordet »tryckt» borttages ur Kungl.
Maj:ts förslag; i övrigt äro de båda förslagen
ordagrant lika.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Detta är en av de springande punkterna,
synes det mig, i det föreliggande lagförslaget.
Det kan inte vara oviktigt för
den enskilde medborgaren, huruvida det
i en grundlag sådan som denna skall
lagfästas, att enskilda skola få hindra
tryckfriheten, alltså hindra tryckt skrifts
utgivande och spridning. Vi ha ju övergivit
nävrätten. Vi lämna rätten i deras
händer, som skola utöva den. Den enskilde
själv tar sig ju inte någon rätt i
samhället, utan lagens representanter,
våra domstolar och de andra organ, som
finnas i samhället för detta ändamål, ha
att ombesörja rättsskipningen och rättsvården.
Då måste det synas underligt,
om man på ett område sådant som detta
skall tillåta enskilda att utöva ett slags
domsrätt.

Hur vackra exempel man än anför på
att man har lyckats utrota »Fäderneslandet»
eller andra sådana obskyra
skrifter, anser jag — och konstitutionsutskottets
majoritet har samma mening,
eller hade åtminstone vid det tillfälle, då
frågan behandlades i utskottet — att det
inte ens i dylika fall tillkommer den enskilde
att utöva rättsskipning eller fälla
dom. Det skall man överlämna åt samhällets
organ. Hur skulle det se ut, om
vår tryckfrihet skulle vara beroende av
enskilda personers eller sammanslutningars
domsrätt? Den enskilde är ju
tillförsäkrad rätten att uttala sin mening
om skriften, och han har rättigheten
att vägra att köpa skriften och
vägra att ta befattning med den. Men
om vi i detta land skola ha en tryckfrihet,
som gör skäl för namnet, kunna

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

vi inte låta det vara beroende av den
enskildes omdöme och handlande, om
det skall läggas hinder i vägen för
tryckt skrifts utgivning eller spridning.

Jag ber också att få påpeka för kammarens
ärade ledamöter, att de sakkunniga
Pa samma uppfattning som konstitutionsutskottets
majoritet. I de sakkunnigas
förslag förekommer alltså ordet
»enskild». Där står »myndighet eller enskild».
Det sistnämnda ordet har uteslutits
i Kungl. Maj:ts förslag, och konstitutionsutskottet
har således på denna
punkt endast gått tillbaka till de sakkunnigas
förslag.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
har här anfört exempel
på att den allmänna opinionen enligt
hans mening varit till gagn för vad som
kan synas rätt och riktigt för envar, då
man genom organiserat handlande undertryckt
skrifter. Jag skall därför be
att få åberopa vad de sakkunniga säga
om just detta: »Reaktionen mot skrifter
som ansetts misshagliga eller anstötliga
har i vissa fall tagit sig uttryck i organiserade
åtgärder till deras undertryckande.
Tydligt är att dylika åtgärder
icke äro väl förenliga med en allmän
tryckfrihet. Denna kan icke få vara ett
privilegium för vissa meningsriktningar;
endast lagens stadganden om missbruk
av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens
gränser. En rubbning av de sålunda
en gång fastställda gränserna kan
väl av förhållandena vara motiverad men
en sådan bör ske allenast under de garantier
och i den ordning grundlagen
föreskriver. Upprätthållandet av tryckfrihetens
legala gränser skall åvila de
organ vilka grundlagsenligt anförtrotts
denna uppgift och ske i den ordning
som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Det bör således ej heller vara enskild
tillåtet att hindra tryckfrihetens
utövning. Även denna princip bör komma
till uttryck i lagen.»

Just det — denna princip bör komma
till uttryck i denna lag, som ju är en
grundlag!

Jag ber därför, herr förste vice tal -

man, att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
är till betydande delar förekommen, särskilt
av herr Bror Nilsson, men jag skall
ändå be att få framföra några synpunkter
på denna fråga.

Socialministern började sitt anförande
med att berätta om de ingrepp, som ha
skett från enskilda organisationers sida,
då det har gällt att förhindra spridandet
av pornografisk litteratur eller litteratur,
som kan verka förråande eller neddragande,
och han hänvisade till den aktion,
som ägde rum för några årtionden sedan
för att undertrycka Nick Carterlitteraturen
och för att undertrycka Fäderneslandet.
För min del hyser jag naturligtvis
liksom socialministern den
uppfattningen, att det är synnerligen
önskvärt, att man försöker undertrycka
litteratur av denna typ. Men jag ber att
få påpeka, att då det gäller dylik litteratur,
som sprides till barn och ungdom,
förslaget till tryckfrihetsförordning, sådant
det framlagts av regeringen och nu
förordas av utskottet, har ett särskilt
stadgande. I 6 kap. 2 §.står det nämligen:
»Utan hinder av denna förordning gälle
om spridning bland barn och ungdom av
tryckt skrift, som genom sitt innehåll
kan verka förråande eller eljest medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga fostran,
vad i lag är stadgat.» Hur vi än besluta
i fråga om nu förevarande paragraf,
komma vi att genom det citerade lagrummet
få bestämmelser, som man kan
våga hoppas komma att bli betryggande.

Vad särskilt angår Fäderneslandet ber
jag att få hänvisa till att vi för cirka femton
år sedan fingo en lagstiftning emot
utpressning, som blir tillämplig också i
fall sådana som Fäderneslandet. Man kan
alltså på andra vägar komma åt en publikation
av denna typ.

Vad vill man nå genom det lagstadgande,
som är föreslaget av de sakkunniga
och naturligtvis mycket väl genomtänkt
av dem och som utskottet i motsats
till Kungl. Maj:t har accepterat? Det är
givetvis att skydda den politiska vttran -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

defriheten i landet emot ingrepp ifrån
enskilda organisationers sida. Jag läser
nu förslaget så, att vad det stadgar icke
på något sätt är ett förbud mot agitation
för att förhindra spridning av en
skrift, utan det förbjuder åtgärder av
eu enskild organisation eller enskild
person för att förhindra spridandet av
skriften. Här åsyftas alltså åtgärder som
gå utanför själva agitationen, till exempel
att en fackförening inte blott uppmanar
sina medlemmar att inte vara med
om spridandet eller tryckningen av en
viss skrift, utan också förbinder — såsom
jag läser förslaget — denna åtgärd
med ett beslut, att om någon är med
om att sprida eller trycka skriften, han
blir utesluten ur föreningen. Jag läser
det alltså så, att först i sistnämnda fallet
inträder det förbud, som det här är
fråga om.

Om man tolkar stadgandet på det viset,
blir inte dess betydelse så stor som
om det skulle vara ett förbud i mera allmän
riktning. Men stadgandets betydelse
blir dock mycket väsentlig, tv stadgandet
bär tillkommit, skulle jag vilja säga,
såsom ett medel att bibringa den allmänna
opinionen den uppfattningen, att inskridanden
på utomrättslig väg mot
tryckta skrifter, i den mån inskridandena
inte ske genom agitation, äro oriktiga
och inte stå i överensstämmelse med
grunderna för den tryckfrihet, som samhället
vill och bör ha.

Socialministern talade i slutet av sitt
anförande om utländska förhållanden,
och han sade att vi inte skola låta dessa
påverka vårt bedömande i denna fråga.
Det kan han ha rätt i, men jag tycker
för min del, att det är av vikt, att man
i grundlagarna slår fast själva grundsatsen
om meddelelsefriheten på sätt
som är föreskrivet i förslaget. Socialministern
sade att människorna inte äro så
dåliga, att de nu skulle vilja förhindra
spridning av tryckta skrifter genom ingrepp
av den natur som denna paragraf
anger. Ja, om man för ut detta resonemang,
leder det naturligtvis till att
man inte heller skulle behöva något förbud
för myndigheterna att hindra spridandet
av tryckta skrifter.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag på förevarande
punkt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! Socialministern
har i sitt anförande hänvisat
till några mycket bekanta och på
sin tid mycket uppmärksammade insatser,
som enskilda organisationer gjort i
den allmänna upplysningens och moralens
tjänst. Han har alltså visat, att man
har haft mycket beaktansvärda erfarenheter
av att det har varit värdefullt, att
en sådan aktion från organisationernas
sida inte varit förbjuden. Däremot ha
anhängarna av utskottets förslag inte
kunnat påvisa något fall ifrån gångna
dagar, där det skulle ha känts som en
brist, att vi inte haft ett sådant här stadgande.
Det är en fullkomlig löslig'' konstruktion
av dem. De ha fört in tillägget
med tanke på att kunna använda det
någon gång i framtiden, om det då skulle
uppstå några förhållanden, som vi hittills
inte ha haft erfarenhet av.

Nu säger herr Bror Nilsson, och med
honom herr Holmbäck, att man skall
överlämna sådana aktioner åt domstolarna
och att enskilda inte skola ta rätten
i egna händer. Men nog veta herrarna,
att domstolarna inte alltid kunna utdöma
straff för skrifter av denna typ. Vi
ha ju inte någon indragningsmakt, och
vi äro alla överens om att inte föra in
bestämmelser om en sådan i tryckfrihetsförordningen.
Fäderneslandet skulle
alltså inte kunna dras in genom något
slags domstolsbeslut, om det skulle uppstå
i ny form. Visserligen finns det extrema
fall, i vilka man kan komma åt en
tidning av den här typen genom åtal och
straff, men det är ju mycket lätt för sådana
tryckalster att hålla sig lagom utanför
det straffbaras område och ändå genom
hela sin anda vara ett uttryck för
tendenser, som alla anständiga människor
i landet äro ense om att fördöma.

Nu säger herr Holmbäck, att ett sådant
här förbud inte skall uppfattas så,
att om en organisation agiterar emot eller
eljest beslutar att försöka under -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

trycka en viss skrift, detta faller under
förbudet. Ifall jag förstod honom rätt,
inträder förbudet först om organisationen
förenar sitl beslut med några påföljder
för medlemmarna. Jag ber att
få påpeka, att grundlagarna tolkas efter
sin ordalydelse och inte efter herr
Holmbäcks spekulationer här under debatten.
Jag har för min del varit mycket
intresserad av vilka sanktioner de
sakkunniga på sin tid tänkte sig vid
aktioner och påbud av denna art, men
har inte kunnat finna, att de över huvud
taget ha föreslagit några regler,
vare sig om straff eller om skadestånd.
Det finns inte någon bestämmelse i den
föreslagna nya tryckfrihetsförordningen,
som säger, vad det skall bli för påföljd,
men de sakkunniga uttala i sina motiv
att man får gå efter allmänna skadeståndsregler.

Antag nu, att några representativa
personer, som kanske företräda en rad
organisationer eller eljest olika intressen,
publicera ett upprop i en tidning
och uppmana de kretsar, de vända sig
till, att vägra att saluhålla eller köpa
en viss publikation. Blir det någon påföljd?
Nej, de kunna inte straffas för
tryckfrihetsbrott, ty det är fråga om ett
uttalande i eu tryckt skrift. Det har
inte upptagits någon som helst straffbestämmelse
för dylika fall, och det är
alltså enligt förslaget tillåtet att skriva
sådana upprop.

Men om vi gå ett steg längre, vilka
är det som skola bli skadeståndsskyldiga?
Om det inte blir straff —- kan det
bli skadestånd? Nej, i 11 kap. 1 § i den
nya tryckfrihetsförordningen stadgas,
att enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott
får framställas endast i den
ordning tryckfrihetsförordningen bestämmer.
Alltså föreligger det inte heller
skadeståndsplikt för dem som skriva
under ett dylikt upprop. Kan det bli
något skadestånd för enskilda, som låta
bli att köpa tryckalstret? Det vore väl
ändå litet besynnerligt, om man skulle
leta fram personer, som möjligen tänkt
köpa alstret, men som låtit sig omvändas
av uppropet. Men om man låter
någon organisation träda in och fatta

beslut, då misstänker jag i motsats till
herr Holmbäck, att en domstol skulle
klämma till organisationen med en skadeståndspåföljd,
kanske på grund av
det tidigare nämnda uttalandet i motiven.
Det är nämligen så, att när t. ex.
en fackförening fattar beslut i fråga om
arbetsstrider, bojkott o. d., kan detta
leda till skadeståndspåföljder i andra
sammanhang. Det är alltså tänkbart, att
så blir fallet också här, men vi veta
ingenting om det, tv varken de sakkunniga
eller utskottsmajoriteten ha gett sig
in på problemet i hela dess vidd. De
kasta blott fram ett lagbud, som inte
stödes av några uttryckliga regler om
sanktioner och vars innehåll till på köpet
inte bygger på någon som helst erfarenhet.

Jag hoppas för min del livligt, att
reservationen måtte antas på denna
punkt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Hans
excellens sade, att grundlagen skall tolkas
efter sin ordalydelse och inte efter
den uppfattning jag har om den. Naturligsvis
skall grundlagen tolkas efter sin
ordalydelse, men jag vågar påstå, att
den tolkning, som jag gav uttryck åt,
är den riktiga. Såsom kammarens ledamöter
kunna se, står det så här i utskottets
förslag: »Ej heller vare någon,
myndighet eller enskild, tillåtet att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd
som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av
skriften.» Med »åtgärd» måste väl alltså
menas en positiv åtgärd, något mera
än agitation, och det är det som jag
har stött min framställning på.

Jag tror för min del, att de sakkunniga
ha handlat riktigt, när de icke gått
längre än de nu gjort, nämligen hänvisat
till allmänna skadeståndsregler såsom
sanktion för uppehållande av den
princip, som vi nu diskutera. Jag tror,
att det är tillräckligt. Det skulle inte
vara lämpligt att gå längre, ty meningen
här är ju att i grundlagen få in ett
stadgande, vars främsta ändamål skall
vara att så att säga uppfostra den all -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

männa opinionen, om det skulle visa
sig tendenser att genom åtgärder av det
ena eller andra slaget hos allmänheten
söka undertrycka politiska meningsriktningar
på annat sätt än genom själva
agitationen. Det är efter vad jag kan
finna en mycket viktig sak, att man i
grundlagen har ett uttryck för att tryckfriheten
skall gälla också i det fallet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Holmbäck har en viss uppfattning
av ordet åtgärd, som jag i alla fall vågar
påstå inte kan vara bindande för
de allmänna domstolarna, när de skola
bedöma ifrågavarande skadeståndsfall.
Men herr Holmbäck menar egentligen
att man bör ha ett uttalande i tryckfrihetsförordningen,
som skall så att säga
ge en ledning för den allmänna moralen
— det är inte så viktigt, om det
blir några påföljder. Han tycks vara
med om och till hälften erkänna, att
det kanske inte blir möjligt att komma
någon v,art med skadeståndspåföljderna.
Han satte inte i fråga, att man
skulle komma åt de enskilda, utan det
gäller åtgärder från organisationernas
sida. Men jag skulle vilja fråga herr
Holmbäck om hans uppfattning av lagbudet
i följande fall. Om till exempel
några organisationers styrelser eller
stämmor besluta att bemyndiga sina
ordförande att underteckna ett upprop i
en tidning, som uppmanar försäljare av
tryckalster att inte hålla ett visst alster
till salu, är ett sådant beslut en förbjuden
åtgärd? Eller, om vi gå den andra
vägen och säga, att ett upprop, som underskrivits
av en rad styrelse- eller föreningsmedlemmar,
föredras för och
sanktioneras av föreningen, är det en
sådan åtgärd? Eller vad är det egentligen
för åtgärder som herr Holmbäck
har tänkt på?

Herr ENGLUND: Herr talman! Här ha
vi ett av de typiska exemplen på att
riksdagen genom hristfälligheten i förberedelsearbetet
har ställts i ett besvär -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

ligt läge. I vårt empiriska material på
den här punkten ha vi den av socialministern
och utrikesministern berörda
erfarenheten av den kampanj mot vissa
skadliga publikationer, som krafter i
samhället bedrivit till värn för moralen,
men vi ha också ifrån en senare
tidpunkt en några gånger företrädd allmän
benägenhet att använda maktmedel
mot politiskt misshagliga företeelser -—
således mot de opinioner, som denna
tryckfrihetsförordning är särskilt angelägen
att skydda. Om de sakkunniga
inte hade varit aprioristiskt inställda på
denna punkt, utan inriktat uppmärksamheten
på de skiftande fall, som drabbas
av denna paragraf, hade det varit
naturligt, att de på detta område gjort
en gränsdragning, som bevarat åt oss
friheten att med den allmänna opinionens
hjälp bekämpa pornografika och
därmed jämförliga företeelser. I detta
avseende skall jag be att få instämma
i hans excellens herr utrikesministerns
uppfattning, att det lagbud, som herr
Holmbäck har pekat på, ju är ett mycket
klumpigt och verkningslöst medel i
jämförelse med en sådan allmän opinionsbildning.
Man skulle således ha
haft en viss frihet på denna punkt, men
samtidigt ha skyddat den politiska
tryckfriheten genom en snävare avfattning
av denna paragraf.

I det läge, vari vi nu befinna oss på
grund av bristfälligheten i det förberedande
arbetet, ställes en riksdagsledamot
som jag, som är angelägen om
att medborgarnas frihet att företa aktioner
av samma typ som den mot Fäderneslandet
bevaras, men samtidigt är
angelägen om att dessa aktioner inte
sträcka sig till området för den politiska
yttrandefriheten, inför tvånget att
avstå från att över huvud taget delta i
röstningen.

Herr HOLMHÄCK: Herr talman! Hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena ställde en direkt fråga tijl
mig, huruvida jag anser att det är en
»åtgärd», om styrelsen för ett bolag bemyndigar
sina funktionärer att under -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

teckna ett upprop mot spridandet av
en viss skrift.

Enligt min uppfattning är detta inte
en åtgärd, utan en form av agitation.
Åtgärd blir det först om det blir ekonomiska
påföljder för vederbörande,
som faktiskt sprider skriften, om han
medverkar vid spridningen.

Det gör att detta stadgande kanske
inte får den räckvidd, som man hade
tänkt sig och som kanske ur andra synpunkter
kunde varit lämpligt. Å andra
sidan innebär det, att stadgandet inte
skulle bli det band på friheten som man
kanske tror.

Det har, för att nämna ett exempel,
påpekats för mig att under kriget förekom
en opinionsyttring för att åstadkomma
bojkott av Göteborgs Handelstidning,
på grund av att Segerstedt där
skrev artiklar av en karaktär som de,
som ställde sig i spetsen för bojkottsträvandena,
inte gillade. Tyvärr måste
jag säga, att inte ens detta hade fallit
under det nu föreslagna lagrummet, hur
livligt jag än skulle ha önskat det.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Det må vara mig förlåtet, att jag inte ens
av hans excellens herr utrikesministern
kan låta mig övertygas om det konsekventa
och riktiga i att man i en lagparagraf
om tryckfriheten förbjuder
myndigheter att hindra skrifts tryckning
och spridning, men sedan underförstår
— såsom av denna debatt framgår
— att det skall vara tillåtet för enskilda
att göra det.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag anser
mig inte vara kompetent att yttra mig
i de skadeståndsrättsliga frågor, som
här ha diskuterats mellan hans excellens
herr utrikesministern och herr
Holmbäck.

Emellertid förefaller det för mitt lekmannaomdöme
uppenbart att det, när
utskottet här talar om åtgärd, som icke
äger stöd i tryckfrjihetsförordningen,
måste vara tillåtet för vilken organisation
som helst att bedriva propaganda
mot ett visst pressorgan. En sådan
propaganda är ju enligt tryckfrihetsför -

ordningen tillåten och kan alltså inte
falla under det lagrum vi nu diskutera.

Hans excellens herr utrikesministern
anmärkte, att vi inte ha någon erfarenhet
av dylika försök från enskilda att
hindra skrifts tryckning eller spridning.
Jag vågar inte säga någonting bestämt
på den punkten, därför att min
överblick över fältet inte är tillräckligt
säker. Men man behöver inte ha mycken
erfarenhet eller fantasi för att förstå,
att en sådan situation lätt kan inträffa,
då pappersfabrikanterna vägra
att leverera papper och då transportbolag
vägra att ta befattning med en
viss skrift, då till exempel Pressbyrån
— den nuvarande eller en framtida •—
kan vägra att sprida en viss skrift. Jag
tycker att detta också är kränkande för
tryckfriheten, och med den principiella
inställning jag har, att man skall
göra vad man kan för att skydda denna
tryckfrihet, vill jag på denna punkt yrka
bifall till utskottets förslag.

Jag är inte säker på att de processrättsliga
konsekvenserna av det uttalande,
som här är gjort beträffande 2 §,
kunna bli så stora, men jag tror att det
är en moraliskt uppfostrande gärning
att skriva in principen på det sätt som
utskottet bär gjort i 2 § andra stycket.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! Jag
begärde ordet då herr Holmbäck nämnde
ett exempel, där enligt hans mening
den av utskottet föreslagna bestämmelsen
skulle ha varit av värde, nämligen
den bojkott som enligt vad han nämnde
skulle ha etablerats mot Göteborgs Handelstidning
under kriget på grund av
dess politiska hållning.

Jag ställer verkligen den frågan, om
den av utskottet föreslagna bestämmelsen
skulle varit tillämplig i ett sådant
fall. Jag har svårt att tro det, men jag
vet ingenting närmare om saken. Några
ekonomiska påföljder kunde det väl
dock inte vara fråga om för dem, som
den gången anmodade annonsörer att
underlåta att annonsera i Göteborgs
Handelstidning på grund av dess politiska
hållning.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Det kan naturligtvis tänkas en mängd
olika åtgärder, som äro hinderliga för
en tidning och som vidtagits av politiska
skäl men som över huvud taget
inte täckas av den föreslagna bestämmelsen.
Pappersbruken bli ju inte på
grund av en sådan föreskrift tvungna att
leverera papper till en tidning, annonsörerna
bli inte skyldiga att annonsera,
och prenumeranterna bli inte skyldiga
att hålla fast vid sina prenumerationer.
Ur den synpunkten blir bestämmelsen i
hög grad ett slag i luften.

När man sedan lägger vikt vid den
moraliskt uppfostrande sidan av saken,
som herr Andrén talade om, så ber jag
få påpeka, att denna moraliska norm
skulle bli synnerligen tvetydig. Den kan
ju komma att åberopas inte bara i sådana
fall som bojkotten av Göteborgs
Handelstidning, utan också när det gäller
ett upprop att vägra tillhandahålla
pornografisk litteratur. Tryckfrihetsförordningens
mycket formella princip gäller
för alla.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror, såsom jag anförde i mitt förra yttrande,
att paragrafen icke skulle ha varit
tillämplig beträffande agitationen
mot Göteborgs Handelstidning. Jag tror
mig också kunna säga, att den icke skulle
vara tillämplig mot Typografförbundet
vid inskridanden sådana som den
mot Dagsposten, ty därmed har, om jag
är riktigt underrättad, inte varit förbundet
något som helst stadgande att de
ledamöter av Typografförbundet, som
icke deltogo i aktionen, skulle bli uteslutna
eller drabbas av några som helst
påföljder.

Men den omständigheten, att paragrafen
inte också omfattar dessa fall, utgör
inte för min del något skäl för att inte
antaga den. Den kan tänkas omfatta
andra fall, till exempel någon framtida
politisk situation av mera stormig karaktär,
och det är sådana företeelser i
samhällslivet som man med detta stadgande
vill komma åt.

Liksom andra talare lägger jag huvudvikten
vid stadgandets opinionsbildande

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

karaktär. Jag tror för min del att det
just ur denna synpunkt är av betydande
vikt att detta stadgande intages i lagen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag har
redan erkänt att det är mycket möjligt,
att denna paragraf närmast har karaktären
av en lex imperfecta, men den är
inte ofullkomlig hur långt som helst. Det
är till exempel inte möjligt att i detta
sammanhang tala om de misslyckade
försök till en annonsbojkott mot Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning,
som en gång företogos, ty i denna paragraf
är det uteslutande fråga om att
hindra tryckning eller utgivning av
skrift och dess spridning, och det har ju
inte ett dugg med annonsbojkott att göra.

Herr SANDLER: Herr talman! Av vad
vi hört under denna debatt drar jag den
slutsatsen, att kammaren av utskottet inbjudes
att godkänna ett lagbud, som anges
skola ha en uppfostrande betydelse,
men vars innebörd icke kunnat klargöras
och vars konsekvenser äro okända.
Att skriva in en sådan lex imperfecta
i grundlagen kan jag inte vara
med om.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats 1 :o) att utskottets förslag
till lydelse av det nu förevarande
stycket skulle antagas till vilande för
vidare grundlagsenlig behandling; samt
2:o) att till vilande skulle antagas det
förslag till lydelse av ifrågavarande
stycke, som förordats i den av herr
Hallén m. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till det under
1 :o) upptagna yrkandet samt vidare
därpå att förevarande förslag skulle förkastas;
och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse
av 1 kap. 2 § 2 stycket tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 80.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till det under 2:o) här ovan
upptagna yrkandet samt vidare på förkastande
av ifrågavarande förslag; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

3—8 §§.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

2 kap. Om allmänna handlingars offentlighet.

1-5 §§.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

6 §.

I denna paragraf var andra stycket
så lydande:

Dom eller annat myndighets beslut,
som enligt vad därom är stadgat skall
avkunnas eller expedieras, samt protokoll
och därmed jämförliga anteckningar,
som hänföra sig till sådant beslut,
skola anses upprättade, först då beslutet
avkunnats eller expedierats.

I en beträffande 2 kap. avgiven reservation
hade herr Herlitz utan att framlägga
något avvikande förslag anfört
bland annat:

»6 § 2 stycket innebär att vissa regler
om domstolars beslut och handlingar
(sekretesslagen § 35) utsträckes till att
gälla även andra handlingar. I vad angår
förvaltningsmyndigheternas beslut
innebär regeln endast en vilseledande
upprepning av vad som står i 5 §. I vad
angår protokoll m. m. innebär den däremot
en fullkomligt opåkallad utvidgning
av sekretessen för sådana utöver
vad som stadgas i 5 § 2 stycket; den där
befintliga huvudregeln om protokoll torde
genom regeln i 6 § 2 stycket i de allra
flesta fall bli verkningslös.»

Herr HERLITZ: Herr talman! Det gäller
nu inte längre frågan om tryckfriheten,
utan allmänna handlingars offentlighet,
ett ämne som emellertid också
det såsom bekant regleras i tryckfrihetsförordningen.

Såsom jag har utvecklat i min reservation,
har jag varit ledsen över att en
del smärre frågor i 2 kap. inte tilldragit
sig den uppmärksamhet inom utskottet
som de förtjänade. Jag skall här i
kammaren inte uppehålla mig vid dessa
detaljfrågor utom i ett enda fall, nämligen
just den som beröres i 6 § andra
stycket, som ur flera synpunkter har ett
särskilt intresse.

Först och främst får man här ännu en
gång en belysning av arbetsformerna i
utskottet. Det förhåller sig nämligen så,
herr talman — det skall antecknas till
kammarens protokoll — att konstitutionsutskottet
icke självt har fattat be -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

slut om den lagtext, som riksdagen här
föreslås att godkänna. Inom utskottet
var fråga väckt om vilket innehåll denna
paragraf skulle få, och det var inte
alls, såsom jag i fortsättningen skall visa,
någon formell fråga, utan en allvarligreell
fråga. Utskottet ville emellertid helt
enkelt inte ta ståndpunkt i saken, utan
hänsköt den till en delegation bestående
av utskottets ordförande, professor
Holmbäck och mig. I denna delegation
förekom aldrig något ordentligt sammanträde,
och vi fingo alltså inte tillfälle
att utveckla våra meningar och vederlägga
motsatta ståndpunkter. Jag fick
i stället den upplysningen, att det hade
vunnits majoritet i frågan — herr Hallén
och herr Holmbäck voro överens.
Jag är angelägen att fastslå, att sålunda
en icke oväsentlig utvidgning av sekretessen
i fråga om allmänna handlingar
— jag skall i fortsättningen belysa den
saken — här har föreslagits under medverkan
av en ledamot av det speciella
frihetspartiet, folkpartiet.

Vad det här gäller är helt enkelt vid
vilken tidpunkt man skall ha rätt att
få ut protokoll, med andra ord alltså
när protokollen äro offentliga. Den gamla
regeln är ju, att så fort ett protokoll
är justerat är det offentligt. Undantag
härifrån har gällt endast med avseende
på domstolsprotokoll, som intaga en särskild
ställning. Och om jag inte misstar
mig har man på pressmannahåll lagt en
ganska stor vikt vid att protokollen äro
tillgängliga i det ögonblick då de ha justerats.

Denna hittills gällande bestämmelse
får nu stå kvar i 5 §, men i C S upptages
förvillande nog det undantag, som
jag nu talar om och som innebär, att
protokollen i det övervägande flertalet
fall inte skola bli offentliga i och med
justeringen utan först vid det tillfälle,
då man är klar att på grund av protokollen
utfärda en expedition. Eftersom
detta kan bli betydligt senare, har man
här tagit ett stort steg. I de statliga verken
— centrala verk och länsstyrelser
— föras ju inte protokoll i någon nämnvärd
utsträckning, vilket däremot är fallet
i de nämnder, styrelser och direktio -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

ner, kommunala och andra, som numera
utgöra en viktig del av vår förvaltning.
För alla dessa senare myndigheter skall
alltså en ändrad regel genomföras.

Jag har frågat mig vad det finns för
skäl till denna ändring. Jag har hört två
skäl, av vilka intet på något vis kan
övertyga mig. Det första är att om vi,
såsom jag vill yrka, göra denna regel
tillämplig endast på domstols protokoll,
så skulle det bli svårt att veta vad som
är domstol och vad som är annan myndighet.
Till detta får jag säga, att våra
domstolar i många fall ha ställts inför
värre tolkningssvårigheter. En sådan
tolkningsfråga klara de nog.

Vidare har det sagts, att så länge ännu
inte någon expedition har utfärdats,
finns det möjlighet att ändra ett beslut,
och därför skall inte beslutet vara offentligt.
Det är nog riktigt att man i
regel har möjlighet att ändra sitt beslut,
men vad är det som säger oss att den
regeln bör upprätthållas att ett beslut,
så länge det finns någon möjlighet att
ändra det, icke skall vara tillgängligt
för offentligheten? Det finns inte det
bittersta skäl för en sådan tanke. Jag
har i en utredning, som jag skrev år
1927, sagt att det inte kan ifrågakomma
att konsekvent genomföra den tanken,
att myndigheternas beslut skola hemlighållas,
så länge det finns någon möjlighet
att ändra eller upphäva dem. Och
detta vidhåller jag.

I avseende på domstolarnas utslag är
det naturligtvis rimligt att upprätthålla
en sådan regel. Om en domstol ändrar
sig, är det inte riktigt lämpligt att detta
skall komma inför offentligheten. Men
varför skola inte eljest protokollen, såsom
man hittills hållit på, vara tillgängliga
från det ögonblick då de äro justerade? Det

kan synas litet märkvärdigt, herr
talman, om jag på denna punkt såsom
ensam reservant tillåter mig att framställa
ett yrkande. Men jag skall ändå
göra det i vetskap därom att man inom
utskottet, då denna sak diskuterades,
från många håll sade mig att man tyckte
att jag hade rätt. Man litade på att delegationen
skulle ordna saken på det

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

sätt jag hade föreslagit. Denna angelägenhet
har inte skymten av en partifråga
i sig. Jag är i denna stund oviss
om huruvida jag inte har en majoritet
i konstitutionsutskottet bakom mig, och
det är skälet varför jag tilltror mig att
på denna punkt ställa ett yrkande.

Yrkandet är mycket enkelt. Det går
ut på att i 6 § andra stycket ordet
»myndighets» skall utbytas mot »domstols».
Regeln blir på det sättet, precis
som enligt nu gällande rätt, tillämplig
endast på domstolars protokoll.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Efter
herr Herlitz’ anförande måste jag till
att börja med beklaga, att det inte blev
något formellt sammanträde i delegationen.
Jag trodde nu för min del, att
den fråga, som herr Herlitz nu tagit
upp, måste sägas vara av mycket ringa
betydelse och delvis av formell art. Jag
ansåg därför för min del inte att det
skulle vara nödvändigt att vi träffades
alla tre för att avgöra den.

Som jag ser saken, herr talman, ligger
frågan till på följande sätt. Det torde
inom vår rättsordning vara en allmän
grundsats, att en offentlig myndighet
har rätt att ändra sitt beslut
även sedan det är protokollfört. Detta
är en grundsats som beträffande domar
finns redan i 1734 års lag. I 23 kap.
gamla rättegångsbalken, vilket kapitel
handlar om omröstande till dom, stadgas
i 6 §: »Begärer någon rådrum, att för sakens
vikt sig nogare betänka; have där
lov till, och varde då med omröstning
uppskov, högst 4 dagar. Vill någon, sedan
ordentligen till slut är omröstat,
sin mening ändra, eller förklara, innan
dom är avsagd; det må ej vägras, när
han goda skäl och orsaker därtill företer.
»

Detta lagrum är numera upphävt,
men dess grundval torde överensstämma
med den gällande rättens, inte blott
för domstolar utan också för förvaltande
myndigheter. Även om en förvaltande
myndighet har fattat ett beslut,
som blivit protokollfört, äger den ändra
sitt beslut innan expedition har avgi -

vits i ärendet. Då ha vi tyckt att det
är lämpligare, att protokollet över beslutet
inte blir offentligt. Eljest skulle
ju personer kunna förledas till att, om
det exempelvis gäller ett beslut i ett
ekonomiskt ärende, vidtaga dispositioner
på grundval av ett ställningstagande
inom myndigheten, som kanske icke
är definitivt.

Det är därför, herr talman, som jag
för min del har medverkat till den avfattning
av paragrafen som föreslås av
utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
med intresse konstaterat, att herr Holmbäck
nu förklarar att detta är en ringa
fråga. Jag är angelägen att få det fastslaget,
och jag ifrågasätter huruvida
man på presshåll ser saken på samma
sätt.

Jag känner frågans förhistoria och
har reda på vilken vikt man på pressmannahåll
har fäst vid den omständigheten,
att man har justeringsdagen att
hålla sig till och inte är utsatt för att
myndigheterna »fiffla» och skjuta upp
offentlighållandet hur länge som helst.
I detta stora sammanhang kan man naturligtvis
säga att det är en ringa fråga,
men i och för sig är den inte så alldeles
obetydlig.

Vad angår herr Holmbäcks argumentering
tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida
de uttalanden äro säkert grundade,
som han ansåg sig kunna göra om näten
administrativ myndighets beslut får
ändras och när det inte får ändras. Det
är en mycket kinkig fråga, herr Holmbäck,
en fråga, som jag har funderat
mycket över. Jag tror att det ännu inte
råder någon riktig klarhet i frågan. Säkert
är den mycket mera komplicerad
än herr Holmbäck ville angiva, bland
annat så till vida att det otvivelaktigt
inom administrationen finns fall, där
man får säga att en myndighet har rättighet
att ändra sitt beslut till och med
sedan en expedition har utfärdats. Ty
expeditionen har ju en helt annan be -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

tydelse i förvaltningen än på andra
håll. Den saken borde man först undersöka,
innan man ger sig in på en sådan
här improviserad förändring.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den under behandling varande
paragrafen yrkats l:o) att utskottets
förslag till lydelse av densamma skulle
antagas till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling; samt 2:o), av herr
Herlitz, att till vilande skulle antagas ett
förslag till lydelse av nämnda paragraf,
som skilde sig från utskottets förslag allenast
därutinnan, att de i paragrafens
andra stycke förekommande orden
»myndighets beslut» utbytts mot »domstols
beslut».

Därefter gjorde herr talmannen till en
början propositioner, först därpå att
utskottets berörda förslag skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare därpå att nämnda
förslag skulle förkastas; och förklarade
herr talmannen sig finna den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Den, som till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 2
kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till det av herr Herlitz framställda
yrkandet samt vidare på förkastande
av ifrågavarande förslag; och förklarades
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

7-9 §§■

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

10 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet; beslut,
som meddelats av departementschef,
må dock ej överklagas.

Vid förevarande paragraf hade reservation
anförts av herrar Sandberg, Sjö,
Damström, Nilsson i Göteborg och Norén,
som under hänvisning till av departementschefen
anförda skäl yrkat, att
paragrafen skulle erhålla den i propositionen
föreslagna lydelsen.

(i utskottets förslag:)

Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är
lagligen grundat, äge han, i den ordning
nedan sägs, söka ändring i beslutet.

Herr SJÖ: Herr talman! I denna paragraf
har utskottet föreslagit c-n ändring
i propositionen, som jag inte har kunnat
biträda.

Det gäller här rätten till allmänna
handlingars utbekommande. Vägrar befattningshavare
sådan utlämning, skall,

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

om sökanden så begär, frågan hänskjutas
till vederbörande myndighet. Avslår
myndighet sådan begäran, äger sökanden
i den ordning, som i kapitlet är särskilt
föreskriven, söka ändring i beslutet ända
fram till vederbörande departementschef.
Härvidlag innehåller propositionen
en bestämmelse, den sista meningen i
10 §, vari det heter, att »beslut, som meddelats
av departementschef, må dock ej
överklagas». Utskottet föreslår, att denna
sista mening skall bortfalla. Det innebär,
att vilken medborgare som helst
hos regeringsrätten har rätt att överklaga
sådan av departementschef beslutad
vägran om utlämning och att regeringsrätten
i sin hand får möjlighet att korrigera
ett av ett statsråd fattat beslut.

Oavsett från vilket parti en regering
är rekryterad, anser jag det vara av stor
betydelse för landets styrelse, att regeringens
ledamöter var för sig åtnjuta
största möjliga auktoritet. Vad utskottet
här föreslagit, innebär enligt min mening
att i betänklig grad undergräva denna
önskvärda auktoritet. Vidare menar jag,
att utskottets ändringsförslag kommer att
sätta riksdagen åt sidan. Att granska och
pröva statsrådens handlingar bör vara
förbehållet riksdagen och dess organ. Om
någon statsrådsliandling skall bli föremål
för rättslig prövning, bör det ske
efter beslut av riksdagen.

Det sägs visserligen, att de ärenden,
som det här rör sig om, icke äro s. k.
konseljärenden, utan departementsärenden,
vilka således inte kunna bli föremål
för konstitutionsutskottets årligen återkommande
granskning. Jag har visserligen
ingen erfarenhet härom, men jag
kan inte tänka mig annat än att om det
föreligger tveksamhet hos ett statsråd
beträffande utlämnandet av en handling,
har han ju möjlighet att rådgöra med
sina kolleger i frågan och, i synnerhet
om det rör sig om en för landet och folket
ömtålig angelägenhet, låta en eventuell
vägran bli föremål för regeringens
gemensamma beslut. Skulle riksdagen
här bifalla utskottets förslag, ökas skälen
för de enskilda statsråden att förfara på
detta sätt, tv därigenom slippa de ju

risken att bli korrigerade av regeringsrätten.

Man kan också vända på resonemanget.
Ponera att ett statsråd lättsinnigt och
tanklöst ginge med på att utlämna en
allmän handling, vilket sedan visade sig
medföra uppenbar skada för landet, och
att han sålunda icke iakttagit grundlagens
bud om tillvaratagande av rikets
sannskyldiga nytta, skall han då inte kunna
ställas till ansvar härför? Under den
korta tid, som jag har varit med i konstitutionsutskottet,
har jag i varje fall
gjort sådana erfarenheter, att jag har
svårt att föreställa mig att en ämbetsåtgärd
av ett statsråd, den må sedan kallas
departementsärende eller konseljärende,
inte skulle kunna bli föremål
för både granskning och anmärkning
från riksdagens sida, för den händelse
anledning härför skulle föreligga. Det
brukar inte vara svårt för auktoriteterna
i konstitutionsutskottet att kunna finna
konstitutionella möjligheter för dylika
anmärkningar.

Riksdagen saknar således icke möjligheter
att bevaka att obefogat undanhållande
av allmänna handlingar från departementschefernas
sida icke förekommer.
Därför anser jag, att riksdagen icke
onödigtvis bör sätta sig själv åt sidan
och äventyra regeringsledamöternas auktoritet.

Med den motivering, som jag här i
korthet har anfört, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till det förslag som
Kungl. Maj:t har framlagt i propositionen
och som jag jämte några andra ledamöter
har reserverat mig till förmån
för.

Herr LINDÉN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har majoriteten
i konstitutionsutskottet tagit
upp de sakkunnigas förslag, d. v. s. avstyrkt
det tillägg som departementschefen
har gjort i 10 § om att »beslut, som
meddelats av departementschef, må dock
ej överklagas».

Jag verifierar gärna, att denna fråga
har varit föremål för ganska långvariga
och ingående överväganden i konstitu -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

tionsutskottet. Justitieministern har liksom
de sakkunniga vid upprepade tillfällen
och i flera kommentarer till olika
paragrafer betonat värdet av att det ges
ett ordentligt skydd åt nyhetsförmedlingen.
Det har förefallit oss, som om
detta skydd också borde finnas beträffande
nyhetsvärden inom departementen.
Vi ha sagt oss, att departementschefen
ju i detta fall uppträder såsom den
myndighet, om vilken det talas i 10 §.
Han kan inte vid avgörandet av dylika
ärenden betraktas ha statsrådsansvar,
och man kan knappast förutsätta, att
sådana ärenden, som det här är fråga
om, skola bli föremål för behandling
t. ex. vid konstitutionsutskottets granskning
av statsrådsprotokollen.

Jag förstår väl, att det kan anses vara
»stötande» att ett beslut av ett statsråd
och departementschef på detta sätt skulle
kunna bli föremål för regeringsrättens
prövning. Men å andra sidan är det otvivelaktigt
så, att om man vill skapa ett
ordentligt skydd åt nyhetsförmedlingen,
måste man låta detta skydd även sträcka
sig in i departementen.

För övrigt — kan det i en sådan här
administrativ fråga vara så ömtåligt för
ett statsråd att riskera, att han vid ett
avslag på en framställning om att få
en handling utlämnad till offentlighet
kan få den lagliga grunden för beslutet
prövad av regeringsrätten? Kan en dylik
prövning ha någon som helst återverkan
på statsrådens prestige? Om man lägger
märke till hur våra statsråd offentligen
kritiseras som politiker, människor och
Konungens rådgivare och hur de åka
kana i den offentliga debatten praktiskt
taget varenda dag Gud ger, lär det väl
inte vara något särskilt allvarligt intrång,
om man till skydd för nyhetsförmedlingen
har den här föreslagna möjligheten
att i regeringsrätten få prövat, om ett avslag
på en begäran att få en handling utlämnad
är lagenligt befogat.

Det anses vara en given rätt för pressen
och allmänheten bär i riket att hålla
klappjakt på statsråd. Men då bör väl
pressen och allmänheten också ha förutsett,
att även ett statsråds omdöme någon
gång kan klicka. Det kanske till och

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

med kan förutsättas, att ett statsråd någon
gång kan ha en viss önskan att mörklägga
ett ärende eller att undanhålla motiven
för sitt handlande. Jag vill därmed
inte ha sagt, att vi behöva riskera detta
med den regering som nu sitter, men den
är ju inte evig, såvitt vi kunna läsa fram
av Gallupundersökningar i tidningarna.

Jag ber därför, herr talman, att i strävan
efter att skapa även detta skydd åt
nyhetsförmedlingen få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det kunde
vara anledning för mig att slå vakt
om gällande regel, som gör undantag
ifrån besvärsrätten med avseende på
beslut av statsråd, enär jag själv har
haft stor andel i dess tillkomst. Jag vill
emellertid helhjärtat ansluta mig till utskottets
uppfattning.

Då år 1937 besvärsrätten begränsades
på sätt som skedde och statsråden ställdes
utanför, var det av den enkla anledningen,
att besvärsrätten i fråga om
allmänna handlingars utbekommande
då var ett nytt, oprövat och omdiskuterat
institut. Man ville helt enkelt inte
spänna bågen alltför mycket genom att
utsträcka besvärsrätten till denna mera
ömtåliga punkt. Men det står för mig
klart, att besvärsrätten har sin nästan
största funktion att fylla just på denna
punkt. Om det är något som det är viktigt
att få garderat, är det nämligen tillträdet
till de handlingar, som finnas i
Kungl. Maj:ts kansli, och över dem råder
ju i sista hand vederbörande departementschef.

De invändningar, som ha rests emot
förslaget ifrån herr Sjös sida, ha icke
på någon punkt kunnat överlyga mig.
Jag kan sammanfatta hans invändningar
i tre punkter. För det första ville han
framhålla att utskottets förslag innebär
en ganska överflödig anordning, tv, sade
han, »konstitutionsutskottet kan ju
alltid ingripa». Ja, mina damer och herrar,
konstitutionsutskottet kan ingripa
— om ett halvår, tre kvarts år, ett helt
år eller ännu längre tid. Men dä är man
inte mycket betjänt av ett ingripande.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Det har varit en kärnpunkt i hela det
rättsskydd, som ordnats på detta område,
att det skall verka utomordentligt
snabbt. Tillgång till allmän handling
skall man ha genast. Får man det
inte genast eller så fort som det någonsin
är möjligt, är det ingen glädje med
den. Därför stadgas det också, att besvärsfrågor
skola skyndsamt avgöras.

Men så sade herr Sjö för det andra,
att detta innebär ett betänkligt intrång
i konstitutionsutskottets granskningsrätt.
Vad som här föreslås av utskottet skulle
— så förstod jag hans tankegång
— betyda att konstitutionsutskottet, om
ett statsråds åtgärd blir omprövad av
regeringsrätten, icke kunde ställa statsrådet
till ansvar. Låt oss här fasthålla
en mycket väsentlig distinktion. Vad
konstitutionsutskottet har att göra med
är en helt annan fråga. Konstitutionsutskottet
har att göra med ansvaret för
statsrådet, påföljden för statsrådet personligen
i form av riksrättsåtal, om det
vill sig illa, eller eljest åtgärder enligt
107 §. Men det är icke alls detta som
det här är fråga om, utan här gäller
det en anordning för att få ett statsråds
beslut rättat och ändrat, något som
konstitutionsutskottet inte alls kan befatta
sig med. Den föreslagna anordningen
kommer således på intet vis att
kringskära konstitutionsutskottets möjligheter
att göra ansvar gällande.

Sedan var herr Sjö också rädd för
att statsrådens auktoritet skulle bli på
ett farligt sätt äventyrad. Jag kan därvidlag
upprepa, vad herr Linden sade.
över huvud taget har jag icke en känsla
av att statsrådens auktoritet är så vacklande,
så kringskuren och så prekär,
att den skulle kunna falla för sådana
här små anlopp.

Men vad jag särskilt vill säga är följande.
Man kan kanske tycka att det
är stötande för ett statsråds auktoritet
att hans åtgärder kunna prövas av domstol.
I själva verket är det emellertid
ett egendomligt drag i vår svenska rätt,
att vad ett statsråd beslutat inte kan
komma under granskning av domstol.
I främmande länder, t. ex. Danmark,
Norge, England m. fl., kunna åtgärder,

som beslutats av alla administrativa
myndigheter, regeringen inbegripen, tas
upp till prövning vid allmän domstol.
Det anser man i dessa länder vara en
självklar sak. I en hel del länder har
man särskilda förvaltningsdomstolar, liksom
regeringsrätten hos oss, men med
den skillnaden att de i större eller
mindre utsträckning kunna uppta till
granskning och eventuellt upphävande
även regeringsmaktens beslut. Så är
förhållandet på vissa områden t. ex. i
Finland och, för att nämna ett demokratiskt
mönsterland, i Frankrike. Hela
den verksamhet, som departementscheferna
i Frankrike utöva och som sträcker
sig över oändligt vidare områden
än våra departementschefers — departementscheferna
här i Sverige ge ju huvudsakligen
Konungen råd — är utsatt
för att den, som finner sin rätt kränkt,
kan klaga hos Conseil d’état, den franska
regeringsrätten.

Jag tror således icke, att det är farligt
och nedsättande ur någon synpunkt
att på ett litet specialområde, där det
emellertid är av stor vikt och betydelse,
möjliggöra ett rättsskydd gentemot avgöranden
som ha träffats av statsråden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBACK: Herr talman! Herrar
Lindén och Herlitz ha redan utvecklat
den uppfattning, som även jag hyser.
Jag behöver därför inte förlänga debatten
med något yttrande i denna
fråga.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Även jag
kan fatta mig mycket kort. Jag ber att
få ansluta mig till den uppfattning som
herrar Lindén, Herlitz och Holmbäck
redan ha givit uttryck åt.

Det kan icke råda någon tvekan om
att hemligstämpeln under det senaste
världskriget i hög grad missbrukades.
Jag tror att vi för framtiden måste tillse,
att dylika missbruk icke återkomma.
Såsom ett av de allra viktigaste remedierna
mot sådant missbruk betraktar
jag det förhållandet, att allmänheten

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

och pressen ha en ordentlig insyn i vad
som sker i kanslihuset. Skola vi skapa
konstitutionella garantier på denna
punkt, måste vi ha det tillägg, som först
de sakkunniga och sedan utskottet ha
föreslagit på denna punkt. Här göres
verkligen ett försök att få en lex perfecta
och skapa ett remedium juris mot
missbruk. Det är överraskande att ett
sådant försök då skall avvisas.

Vi ha i vår grundlag av naturliga skäl
många ofullkomliga bestämmelser. Vi ha
bl. a. den bestämmelsen i regeringsformen
§ 4, att Konungen till statsråd skall
kalla kunniga, erfarna, redliga och allmänt
aktade män. Man kan inte lita på
att den bestämmelsen till alla delar iakttages
— det finns i varje fall ingen möjlighet
att tillse, att denna bestämmelse
efterleves. Så mycket viktigare är det
då att här ha ett medel, genom vilket
man kan komma till rätta med en ministerstyrelse,
som måhända av hemliga
motiv vill hålla handlingar hemliga.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Andersson, Jones
Erik.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag hoppas att inte bli misstänkt
för att tala av något slags prestigeskäl,
när jag ber att få anföra några synpunkter
på denna fråga. Det är nämligen
ganska viktiga principiella synpunkter
som här måste anläggas.

Såsom jag ser saken, är det icke en
större eller mindre önskan att skapa insyn
och offentlighet, som här ligger bakom
meningsskiljaktigheterna, utan den
principiella tvisten gäller frågan om den
riktiga instansordningen.

Jag kan inte förstå, att det är riktigt
att såsom herr Herlitz göra en jämförelse
med Conseil d’état och andra länders
administrativa domstolar och deras omprövning
av regeringens beslut. Vi måste
väl ändå utgå från förhållandena sådana
de äro i Sverige. Regeringsrätten
bildades med uppgift att överta vissa
grupper av de löpande ärenden, som

1 Första kammarens protokoll 19''iR. År 2!)■

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

eljest behandlas i statsrådet. Om ett sådant
beslut om sekretess, som det nu är
fråga om, skulle fattas av hela statsrådet,
antar jag att ingen skulle ifrågasätta,
att beslutet skulle kunna omprövas
av regeringsrätten. Nu föreligger
emellertid den formella skillnaden, att
i detta speciella fall, liksom i några
andra, det inte är hela statsrådet utan
vederbörande departementschef, som är
den formellt beslutande. I realiteten kan
det likväl tänkas bli hela statsrådet, som
fattar ett visst beslut. Om det skulle uppkomma
en sekretessfråga av mera allmänt
intresse, vore det nämligen ganska
naturligt, att den departementschef, som
finge ett dylikt fall, överläde med statsrådets
övriga ledamöter i allmän beredning,
såsom ju är praxis beträffande
andra frågor. Då finge man väl diskutera
sig fram till en gemensam ståndpunkt
inom hela regeringen. Utskottets
förslag skulle i ett dylikt fall faktiskt —
om också inte formellt —• innebära, att
ett av hela statsrådet fattat beslut kunde
omprövas av regeringsrätten. Detta vore
enligt min mening i princip oriktigt.

Alldeles samma fråga övervägdes för
övrigt, när den nya sekretesslagen tillkom
år 1937. Då ansågs det icke lämpligt,
att en omprövning av departementschefens
beslut kunde komma till
stånd.

De flesta regeringsärenden behandlas
ju formellt i konseljen, även om det i
realiteten är vederbörande departementschef,
som blir den faktiskt avgörande.
Men det finns vissa andra departementsärenden
än dem vi nu diskutera,
kanske till och med gällande viktigare
frågor, vilka också formellt avgöras
av departementschefen ensam. Som
exempel vill jag nämna disciplinärenden.
Departementschefens avgöranden i
dylika frågor kunna inte överklagas. Det
måste väl i varje fall vara oriktigt att
skapa en särbestämmelse enbart för de
fall som det nu gäller.

Det finns också andra remedier än
besvärsrätten. Om en departementschef
har förklarat en handling för sekret,
kan sökanden i de flesta fall hos Kungl.
Maj:t i statsrådet begära att få del av

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

handlingen och därigenom få saken omprövad
i högsta instans.

Jag kan slutligen inte finna annat än
att herr Sjö har rätt i det resonemang
han förde, då han påpekade, att det
också finns en annan form för prövning
av departementschefernas beslut. Enligt
stadgad praxis granskar nämligen konstitutionsutskottet
inte blott sådana beslut,
där ett statsråd har varit föredragande
i konselj, utan även de beslut,
som fattats av vederbörande departementschef
ensam. Denna konstitutionsutskottets
granskning är enligt min uppfattning
icke väl förenlig med en överprövningsrätt
i regeringsrätten. Man behöver
blott tänka på det fallet, att dessa
båda höga instanser skulle komma till
olika resultat. Hur skall det gå, om konstitutionsutskottet
intar en viss ståndpunkt
och regeringsrätten en annan?

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det

skulle mycket förvåna mig, om statsrådsberedningen
skulle ha så litet att
göra, att den kunde ha tid att befatta
sig med sådana frågor som denna om
en handling skall hemligstämplas eller
inte. Men om mot förmodan något sådant
sker, är det i alla fall vederbörande
departementschef, som har ansvaret
för hemligstämplandet. Kungl. Maj:t
står fullständigt fri gentemot det beslut,
som sedan formellt fattas av departementschefen
och som protokollföres i
departementet. Skulle besvär anföras
hos Kungl. Maj :t, står det Kungl. Maj :t
fritt att i den nya situationen, som då
uppkommer, ta ställning till det beslut
som departementschefen har fattat.

Jag behöver inte gå in på några franska
paralleller. Men jag vill tillägga, att
det icke kan vara kränkande för ett
svenskt statsråd att stå under svensk
rätt och lyda under svensk domstol.

Herr BRANTING: Herr talman! Det är
ganska svårt att ta ståndpunkt i denna
sak, men jag skulle vilja framställa en
fråga, som såvitt jag kan se i praktiken
kan hli av ganska stor betydelse.
Jag skulle vilja fråga dem, som hävda

rätten att låta dessa ärenden i sista
hand prövas av domstol: År det meningen,
att domstolen skall ha rätt att
taga del av den sekreta handlingen?
Eller skall processen inför regeringsrätten
äga rum, utan att någon människa
egentligen vet vad saken rör sig
om? Och — om domstolen får rätt att
taga del av den hemliga handlingen ■—
skall då domstolen äga en kunskap i
målet, som den klagande parten icke
har?

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Naturligtvis
skall regeringsrätten ha rätt
att taga del av handlingen, och naturligtvis
blir då resultatet att domstolen
får en kunskap, som den klagande parten
icke har. Det är så klart, att jag
knappast tycker det behöver diskuteras.

Här ha anförts många skäl för och
emot, och jag skall inte tillåta mig att
upprepa dem. Men jag ber att få göra
ett tillägg, nämligen att då det gäller
handlingar, »vilkas hemlighållande för
rikets säkerhet är av synnerlig betydelse»,
för att citera uttrycket i förslaget
till ny tryckfrihetsförordning, Kungl.
Maj:t äger förordna att särskild sekretess
skall iakttagas. Och i den mån
Kungl. Maj:t har meddelat ett sådant
förordnande, så kan även enligt utskottets
förslag intet överklagande hos regeringsrätten
ske i den materiella frågan,
dvs. huruvida en handling skall
utlämnas eller icke. Det är genom det
kungl. beslutet klart att den icke skall
utlämnas. Det enda sätt, på vilket man
då kan överklaga en vägran att utlämna
en handling, är att man hos regeringsrätten
kan göra gällande, att det kungl.
beslutet icke omfattar just denna handling,
vilket naturligtvis är någonting helt
annat.

Herr HERLITZ: Herr talman! Gentemot
vad statsrådet sade angående konkurrensen,
om jag så får säga, mellan
konstitutionsutskottet och regeringsrätten,
skulle jag nästan kunna inskränka
mig till att hänvisa till vad jag anförde
förra gången.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

Det rör ju doek här två skilda frågor.
Att frågan om ansvar för ett beslut kan
komma att prövas av en annan myndighet
än den, som prövar själva beslutets
giltighet, är ju en från flera håll
välkänd företeelse. Man kan dra en parallell,
som ligger nära till hands, därför
att det gäller ett riksdagens kontrollorgan.
Det uppstod — jag vill minnas
på 1850-talet —• en tvist om huruvida
justitieombudsmannen kunde åtala
en underordnad myndighet för ett beslut,
som sedermera blivit överklagat
och upphävt av högre myndighet, eller
om han skulle böja sig för denna högre
myndighet. Man knäckte saken, och sedan
dess står det klart, att justitieombudsmannen
kan göra ansvar gällande i
sådana fall. Det kan eventuellt uppstå
en motsägelse någon gång, och det kan
det för all del göra här också, ifall
konstitutionsutskottet skulle utvecklas
till att någon gång bli något helt annat
än det har varit de sista årtiondena,
nämligen en institution som aldrig
framställer någon anmärkning. Men det
är en så teoretisk och avlägsen möjlighet,
att jag inte tycker den kan spela
någon roll för sakens bedömande.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag får
tacka herr Holmbäck för hans tolkning,
men jag är nog en smula förvånad över
att han så lätt accepterar tanken, att i
domstolshandlingarna skall förekomma
en hemlig dossier och att en rättsfråga
skall avgöras på en sådan basis.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att utskottets
förslag till lydelse av den nu föredragna
paragrafen skulle antagas till vilande för
vidare grundlagsenlig behandling samt
2:o) att till vilande skulle antagas Kung].
Maj:ts förslag i ämnet.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först därpå att
utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf skulle antagas att vila för
vidare grundlagsenlig behandling samt
vidare därpå att nämnda förslag skulle

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

förkastas: och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sjö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 2
kap. 10 § tryckfrihetsförordningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från afl rösta.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget till lydelse av 2 kap.
10 § tryckfrihetsförordningen samt vidare
på berörda förslags förkastande;
och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som förkastar det av Kungl. Maj :t
i proposition nr 230 framlagda förslaget

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

till lydelse av 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
till vilande för vidare grundlagsen.
lig behandling.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja •—- 06;

Nej —- 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

11—13 §§ och 14 § första stycket.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

14 § andra stycket.

Detta stycke hade följande avfattning: Beträffande

särskilda slag av handlingar,
vilkas hemlighållande för rikets
säkerhet är av synnerlig betydelse, äger
Konungen förordna att viss myndighet
skall pröva fråga om utlämnande. Har
sådant förordnande meddelats, skall å
handling som däri avses, jämte de uppgifter,
som angivas i första stycket, antecknas
den myndighet, som sålunda är
behörig att pröva fråga om utlämnande.
Framställning hos annan myndighet att
utbekomma handling, varå dylik anteckning
skett, skall ofördröjligen på sökandens
begäran hänskjutas till den behöriga
myndigheten.

Vid 14 § hade reservation avgivits av
herrar Karl August Johanson och Herlitz,
fröken Nygren samt herr llseggblom,
som på anförda Skäl hemställt, att

paragrafens andra stycke —■ i överensstämmelse
med gällande rätt — måtte
erhålla följande lydelse:

Beträffande särskilda slag av handlingar
äge Konungen, där det finnes av
särskilda förhållanden påkallat, förordna
att viss myndighet skall pröva frågan
om utlämnande. Har---myn digheten.

Herr HERLITZ: Herr talman! Här gäller
det frågan om hemligstämplingen.

Det torde vara bekant för kammarens
ledamöter, att det finns hemligstämpling
av två olika slag. Med den stora massan
av handlingar, som äro hemligstämplade,
förhåller det sig ju så, att om jag hos en
myndighet begär att få ut en handling
och registratorn säger: »Nej, den är hemligstämplad»,
då har jag rätt alt säga till
honom: »Den hemligstämplingen har

ingen rättslig betydelse. Min herre är
trots den röda stämpeln skyldig att själv
göra sig underrättad om huruvida denna
handling är hemlig enligt tryckfrihetsförordningen
eller inte. Jag begär att ni
skall göra det, och vill ni inte, kan ni
göras ansvarig för tjänstefel.»

Jag ser att flera av kammarens ledamöter
nu rynka på ögonbrynen. Man har
i allmänhet inte fått in detta i sitt huvud,
men det är faktiskt så, att om en handling,
som skickas från en myndighet till
en annan, har försetts med den röda
hemligstämpeln, så har därmed ingen
som helst säkerhet skapats för att denna
handling skall bli behandlad som hemlig
hos den myndighet, till vilken den
kommer. Det ankommer helt och hållet
på den myndighetens självständiga bedömande
av saken. Det kan hända, att
den inte förstår sig på vad det gäller,
den vet kanske inte varför handlingen
har blivit hemligstämplad, och den kan
då komma att lämna ut handlingen.

Nu ha vi emellertid något som kallas
kvalificerad hemligstämpling och som
alltid skall lända till efterrättelse. En
handling kan stämplas på ett särskilt
sätt, och då betyder det att de myndigheter,
som få den i sin hand, verkligen
skola rätta sig efter den. Denna kvalifi -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

eerade hemligstämpling får nu enligt
Kungl. Maj :ts närmare bestämmande användas
i sådana lägen, »där det finnes av
särskilda; förhållanden påkallat». Man
har på det viset berett skydd för militära
handlingar, säkerhetstjänstens handlingar,
handlingar angående ömtåliga
folkhushållningsfrågor, utrikesdepartementets
handlingar och kanske ytterligare
några andra.

Nu föreslås emellertid, att denna kvalificerade
hemligstämpling -—- den enda
som egentligen har någon rättslig betydelse
— skall få användas endast i de
speciella fall, då det »gäller handlingar,
vilkas hemlighållande för rikets säkerhet
är av synnerlig betydelse». I övrigt skall
en handlings hemlighållande vara beroende
av de myndigheters omdöme, till
vilka den kommer. Jag finner detta betänkligt.
Jag kan inte förstå annat än
att det är rimligt, att den.myndighet, som
släpper en handling ifrån sig, i viss utsträckning
kan skaffa sig säkerhet för
att viktiga uppgifter, som där återfinnas,
inte släppas ut av en registrator, som
inte förstår sig på vad saken gäller.

Saken är, tycker jag, ganska betydelsefull
med hänsyn till våra sekretessreglers
effektivitet. Även de ha sin betydelse,
herr talman! En regel, som gör
hemligstämplingen verksam i vidare
omfattning, är å andra sidan icke betänklig
ur offentlighetssynpunkt. Den
som hos en myndighet råkar ut för det
öde, som jag nyss talade om, och på
grund av hemligstämpling icke får ut
en handling, kan ofördröjligen begära
ett avgörande hos en därför särskilt utpekad
myndighet, huruvida handlingen
skall utlämnas eller icke. Han kan därvid
inte förlora nämnvärd tid.

Det gäller således här ett betydelsefullt
skyddsintresse, medan det är ett
mycket ringa offentlighetsintresse, som
liideras. Det är därför herr Karl August
Johanson och jag jämte några andra reservanter
ha yrkat att denna paragraf
måtte få eu annan lydelse. Jag ber att få
yrka bifall till vår reservation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror för min del inte att det innebär nå -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

gon fara att på denna punkt godkänna
Kungl. Maj:ts förslag, som står i överensstämmelse
med de sakkunnigas och
har godkänts av utskottet. Någon risk för
att en myndighet utan mycket noggrann
prövning skulle lämna ut en handling,
som är hemligstämplad, tror jag inte
existerar.

Därför tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets förslag till lydelse
av det nu ifrågavarande stycket
skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det
förslag till lydelse av förevarande stycke,
som förordats i den av herr Karl
August Johanson m. fl. därom anförda
reservationen, samt vidare på förkastande
av berörda förslag; och förklarades
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

J4 § tredje stycket.

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

3—6 kap.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

7 kap. Om tryckfrihetsbroll.

1 och 2 §§.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

3 § första stycket.

Detta stycke var så lydande:

Har meddelande, som enligt 1 kap.
1 § andra stycket avlämnats för offent -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

liggörande i tryckt skrift, icke blivit
infört i skriften och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om
ansvar för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.

Beträffande ifrågavarande stycke hade
reservation anmälts av herrar Holmbäck
och von Friesen, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! På
denna punkt har jag i en motion och
inom utskottet förfäktat en annan mening
än den som företrädes av utskottsmajoriteten
och som innehålles i Kungl.
Maj :ts proposition. Jag anser, att man

här i anslutning till de sakkunnigas förslag
borde vidga skyddet för den som
lämnat meddelande till pressen.

Jag inser emellertid nu att det inte
finns någon möjlighet att få gehör för
denna uppfattning, och jag skall därför
nöja mig med att meddela min uppfattning
i sakfrågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, antogs det nu föredragna förslaget
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

3 § andra stycket.

Detta stycke hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Uppenbarar den som på grund av allmän
befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, vars röjande skulle innefatta
brott mot rikets säkerhet eller
varom han eljest enligt lag eller förfal-lning
haft att iakttaga tystnad, vad han
sålunda erfarit, må, ehuru sådant meddelande
skett för offentliggörande i
tryckt skrift, gärningen åtalas och straffas
enligt vad därom är stadgat.

(i utskottets förslag:)

Uppenbarar den som på grund av allmän
befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, vars röjande skulle innefatta
brott mot rikets säkerhet eller
varom han eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad, vad han sålunda erfarit,
må, ehuru sådant meddelande skett för
offentliggörande i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad därom
är stadgat.

Beträffande förevarande stycke hade
reservation anförts av herrar Herlitz,
Bror Nilsson, Wahlund, Iiåstad, Dickson
och Hseggblom, som på åberopade grunder
föreslagit, att stycket skulle erhålla
följande lydelse:

Uppenbarar någon förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkehet eller varom han eljest enligt lag
haft att iakttaga tystnad, må, ehuru sådant
---stadgat.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
3 § andra stycket har utskottet gjort en
ändring i Kungl. Maj :ts förslag och återställt
texten till den lydelse den hade i
de sakkunnigas förslag, med en modifikation
som jag strax kommer till.

Det gäller här en inskränkning i den
mycket vidsträckta allmänna princip,
som stadgas i 1 kap. 1 § andra stycket,

att vem som helst utan påföljd för offentliggörande
i tryckt skrift får meddela
uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Då vi nyss behandlade
den paragrafen, berördes också något
7 kap. 3 § andra stycket, enligt vilket
personer som stå under särskild tystnadsplikt,
inte utan påföljd kunna gå och
skvallra om vad de ha hört, utan bli ansvariga
i enlighet med de särskilda författningsbestämmelser,
som då äro iilllämpliga.

Här ha de sakkunniga ansett, att endast
sådan tystnadsplikt, som är föreskriven
i lag, skulle kunna medföra ansvar
vid brott mot tystnadsplikten. Om
tystnadsplikten däremot är föreskriven
i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning,
skulle detta inte ha någon verkan.
Tryckfrihetsförordningen skulle med
andra ord dra ett streck över alla administrativa
bestämmelser om ämbets -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

mans tystnadsplikt, d. v. s. sådana som
icke stadgas i lag.

Det liar förefallit regeringen ganska
egendomligt, att man här skulle göra
en sådan skillnad på lagar och andra
författningar, att en tystnadsplikt inte
skulle ha någon riktig effektivitet, om
den vore föreskriven i andra författningar
än i lag.

Utskottet har också haft en känsla
av att de sakkunnigas förslag nog inte
var riktigt tillfredsställande. Det har
nämligen, för att ändå något vidga tystnadsplikten,
lagt till en definition på
»lag» i 14 kap G §, där det heter: »Med
lag förstås i denna förordning stadgande,
som, i den ordning för varje särskilt
fall är föreskriven, tillkommit genom
samfällt beslut av Konungen och
riksdagen.»

Ja, man får nog säga att det var på
sin plats, att utskottet gjorde den modifikationen!
Annars skulle en tystnadsplikt,
föreskriven exempelvis i skatteföj
fattningarna, inte gälla enligt tryckfrihetsförordningen,
utan det skulle opåtalt
kunna brytas mot densamma. Enligt
utskottets förslag skall sålunda tystnadsplikten
gälla, när den föreskrives i
författningar, vilka även om de icke ha
karaktären av lag dock äro antagna av
Konungen och riksdagen gemensamt,
men fortfarande skall en tystnadsplikt,
föreskriven i en administrativ författning,
inte ha samma giltighet.

Jag blev rätt överraskad, när jag i ett
tidigare sammanhang hörde herr Holmbäck
förklara, att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser inte hindra, att
genom enskilda avtal tystnadsplikten
utsträckes utöver vad tryckfrihetsförordningen
stadgar. Han sade, att den
enskilde kan avstå från den rätt att omtala
saker och ting, som han annars enligt
tryckfrihetsförordningen har. Han
gick vidare och sade, att inte bara vid
enskilda avtal, utan även om någon får
anställning i ett visst företag under förutsättning,
att han håller tyst med vad
han där får veta, så skola dessa förpliktelser
gå före tryckfrihetsförordningen.

Resultatet är alltså, att endast av

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Ivungl. Maj:t utfärdade författningar
sättas i särklass och deklasseras. T. o. m.
i enskilda avtal eller i vissa anställningsvillkor
— jag vet inte om herr
Holmbäck här syftade endast på enskilda
företag — skulle tystnadsplikt
kunna föreskrivas trots vad tryckfrihetsförordningen
säger.

Jag tycker nog, att detta är en mycket
besynnerlig gränsdragning. Jag är
medveten om att kammaren, då det inte
föreligger någon reservation på denna
punkt, måste känna sig mycket tveksam
inför propositionens förslag, men jag
skulle vilja ifrågasätta, om inte åtminstone
båda texterna skulle kunna förklaras
vilande, så att denna fråga kunde
prövas närmare till nästa gång. Bland
annat i en hel mängd krisförfattningar
stadgas nämligen tystnadsplikt för kommissionsmedlemmar
o. d. i fråga om
handlingar, som de under sin tjänstetid
få befattning med, och att nu förklara
att sådana upplysningar opåtalt skulle
kunna meddelas till tidningarna, vore
väl ändå ganska vårdslöst.

Jag skulle därför vilja hemställa till
kammaren att i detta fall förklara båda
texterna vilande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Vi återkomma
nu till det ämne vi diskuterade
för en stund sedan, då vi stodo inför
den allmänna meddelelserätten i 1 kap.
1 §. Jag fick efter beslutet i det ärendet
från flera håll höra, att jag borde ha
drivit saken till votering. Jag förstår
alltså att det finnes åtskilliga ledamöter
av kammaren, som då voro intresserade
av vad som då anfördes, och jag
tillåter mig vördsamt appellera till deras
intresse även för den nu föredragna paragrafen.
Nu är det nämligen fråga om
vilka inskränkningar vi skola göra i den
allmänna meddelelserätten.

Saken ligger så till att alla äro eniga
om att den, som på grund av allmän
befattning eller i och för utövande av
allmän tjänsteplikt får kännedom om
vissa förhållanden och sedan bryter mot
sin i lag stadgade tystnadsplikt, skall
ställas till ansvar. Vi ha redan knäckt

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

frågan om ärekränkning, som behandlas
i första stycket och som herr Holmbäck
berört. Vi stå sedan inför två ytterligare
frågor, som jag skall be att få
stanna vid.

Den första berördes av hans excellens
utrikesministern, som anförde skäl,
varför andra stycket borde tala om både
»lag» och »författning». Jag nödgas
oförbehållsamt bekänna, att jag på denna
punkt har varit med om en kompromiss
i utskottet. Jag har, som mina
utskottskamrater veta, anfört precis
samma argumentering som hans excellens
herr utrikesministern. Jag har pekat
på att de regler, som binda statstjänstemän
vid tystnadsplikt, äro utströdda
i en mängd olika författningar,
som vi inte så noga kunna överblicka,
och att det vore mycket irrationellt att
här stanna vid lagarna. Inom parentes
sagt, Ers Excellens, har nog ordet »lag»
i vår definition så inskränkt betydelse,
att icke ens skatteförfattningarna
falla därunder, tv uttrycket »genom
samfällt beslut» brukar man använda
blott i sådana fall, då Konung och riksdag
besluta tillsammans, men i fråga om
skatteförfattningarna, som ju ha bevillningskaraktär.
Detta är alltså ytterligare
ett argument till tjänst för hans excellens.

Jag anser mig på grund av kompromissen
förhindrad att framställa något
yrkande, men framställs det något, så
är jag benägen att frånfalla den ståndpunkt,
som jag intagit i utskottet.

Beträffande den andra frågan, den
fråga soin jag har behandlat i min reservation,
skulle jag vilja fråga hans excellens
utrikesministern, om han inte
finner också den beaktansvärd. Det undföll
hans excellens de orden, att personer
som stå under särskild tystnadsplikt
naturligtvis skulle vara bundna av
denna. Hans excellens inskränkte sig
alltså inte till att tala om de tjänstemän
och de värnpliktiga, som lagtexten
här behandlar, utan han inneslöt —
kanske oavsiktligt, men ganska naturligt
— även dem, som jag talar om i
min reservation. Jag pekar nämligen där
på det förhållandet, att åtskillig lag -

stiftning ålägger olika personer tystnadsplikt
i vissa lägen. Läkare äro enligt
läkarinstruktionen skyldiga att iaktta
tystnad om sina patienters förhållanden,
banktjänstemän få icke röja enskilds
affärer hos banken, utlämnande
av en offentlig handling kan förbindas
med förbehåll om tystnadsplikt — dessa
äro exempel, som jag har anfört i reservationen.
I propositionen finner man
ytterligare exempel anförda av straffrättskommittén,
som påminner om den
tystnadsplikt som är föreskriven i lagstiftningen
om avbrytande av havandeskap,
om sterilisering och om kastrering.

Nog av — det förslag, som utskottet
presenterar, innebär — jag ber kammarens
ledamöter att sätta sig in i det
— att man på alla de punkter, där lagstiftningen
föreskriver tystnadsplikt för
någon enskild, som icke innehar befattning
eller fullgör allmän tjänsteplikt,
vill stryka ett streck över denna
tystnadsplikt, så snart vederbörande
lämnar ut en upplysning »till offentliggörande
i tryckt skrift», som det heter.

Med skäl har det reagerats mot detta
under remissbehandlingen. Justitiekanslern
uttalar den, som jag tycker, självklara
meningen, »att det för gemene
man ter sig mest rimligt, att straffansvar
drabbar den som sviker en tystnadsplikt
rörande något förhållande av
vikt genom att lämna ett meddelande
till en tidningsredaktion i och för offentliggörande,
och detta oavsett grunden
för tystnadsplikten, meddelarens
ställning av befattningshavare eller
tjänsteplikt^ samt det sätt på vilket
det röjda förhållandet blivit känt för
meddelaren». Även straffrättskommittén
-— under ordförandeskap av riksmarskalk
Ekeberg — anser, att undantaget
borde ha utsträckts även till sådana
enskilda, som enligt lag äro tystnadspliktiga.

Det är detta yrkande, som jag i första
hand vill framställa, tills läget genom
den fortsatta debatten har klarnat.
Tills vidare yrkar jag alltså bifall till
den av mig och några andra utskottsledamöter
avgivna reservationen angående
lydelsen i 7 kap. 3 § andra styc -

Onsdagen den 30 juni 19-48 fm.

Nr 29.

ket, varigenom detta skulle gälla all
tystnadsplikt.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
satt ett frågetecken vid andra stycket av
3 § och gjort reflexioner, som nära
överensstämma med de synpunkter, som
hans excellens herr utrikesministern här
har framfört. Jag har fäst mig vid vad
utskottet yttrar på s. 33, där utskottet
tydligen finner, att vissa skäl tala för
den av departementschefen förordade
utvidgningen av de sakkunnigas förslag.
Utskottet har sökt komma fram till en
lämplig formulering genom att, såsom
hans excellens här påpekade, i 17 kap.
6 § angiva vad som avses med ordet
»lag». Utskottet förutsätter dessutom, att
i den mån bestämmelser om tystnadsplikt,
som meddelats i administrativ författning,
äro av den vikt, att de böra äga
tillämpning även då meddelandet lämnats
för offentliggörande i tryckt skrift,
dessa bestämmelser upptagas i lag.

Jag är inte beredd att nu taga ställning
till huruvida man lämpligen kan
åstadkomma en sådan utvidgning av lagbestämmelserna
angående tystnadsplikt,
och redan innan hans excellens utrikesministern
höll sitt anförande, hade jag
bestämt mig för att hemställa, att kammaren
måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga även
Kungl. Maj :ts förslag. Jag motsätter mig
således icke på något sätt, att kammaren
bifaller utskottets förslag, men vill
därjämte förorda, att även Kungl. Maj:ts
förslag i fråga om 7 kap. 3 § andra stycket
intages såsom vilande för fortsatt
grundlagsenlig behandling.

I detta anförande instämde herr Sjödahl.

Herr LUNDGREN: Herr talman! För
att tidningspressen och allmänheten skola
kunna kontrollera och eventuellt även
kritisera förvaltningen fordras upplysningar
om de förhållanden, som kunna
bli föremål för kritik. Genom hemligstiimpling
av handlingar kunna ämbetsverk
och andra myndigheter hindra sådan
kritik. Det finns exempel från kri -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

get som äro ganska avskräckande i det
avseendet. Vi ha sålunda exempel på att
regementsorder blivit hemligstämplade
i mycket stor utsträckning. Genom en
sådan hemligstämpling omöjliggöres kritik
av de militära förhållandena.

Med hänsyn till att man genom en sådan
hemligstämpling såvitt jag förstår
kan utestänga även mycket berättigad
kritik, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att reservationen på denna punkt
beaktat den ändring, som utskottet gjort
i Kungl. Maj:ts förslag genom att utesluta
orden »eller författning» ur lagtexten.

På denna punkt har utskottet följt en
motion, nr 385 i första kammaren. Tanken
har varit att man skulle begränsa
Kungl. Maj :ts möjligheter att mörklägga
olika områden av förvaltningen. Om man
bibehåller uttrycket »eller författning»
i lagtexten, kan en regering, som vill
mörklägga en gren av förvaltningen, godtyckligt
utfärda en förordning, enligt
vilken vissa ting inte få yppas. Det kan
inte vara i överensstämmelse med folkets
önskan och tryckfrihetens tankar,
att regeringen skall kunna mörklägga
hur mycket som helst inom förvaltningens
olika grenar, utan om en sådan
mörkläggning skall äga rum, skola Konung
och riksdag vara överens därom,
och det skall således ske genom en lag.
Om dessa synpunkter är utskottet enigt.

Innebörden av reservationen är att
ansvar skall kunna utkrävas inte bara
av den, som på grund av allmän befattning
eller i och för utövande av allmän
tjänsteplikt erhållit kännedom om vissa
förhållanden och som uppenbarar vad
han sålunda erfarit, utan även av andra
personer än de i propositionen avsedda.
Ansvar skall sålunda kunna utkrävas
inte endast t. ex. av statstjänstemän och
taxeringstjänstemän, utan även exempelvis
av en privatpraktiserande läkare
o. s. v. Det är innebörden i reservatio -

nen.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Hem LINDÉN: Herr talman! I sin sammanfattning
av propositionen har departementschefen
uttalat, att »till skydd
för nyhetsförmedlingen föreslås ett stadgande
om att det skall stå envar fritt att
för offentliggörande i tryckt skrift lämna
meddelande till dess författare, utgivare
eller redaktion». Det är ett program,
som vi inom konstitutionsutskottet
ha tagit vara på. Departementschefen
tillägger emellertid, att »vissa undantag
från denna rätt föreslås dock i
syfte att möjliggöra beivran av brott
mot tystnadsplikt i vissa fall».

Vi kunna lugnt utgå från att konstitutionsutskottet
liksom de sakkunniga och
Kungl. Maj :t har varit klart medvetet om
att det finns situationer, då en tystnadsplikt
måste vara föreskriven. Men vi få
å andra sidan inte glömma, att en utvidgad
tystnadsplikt är en fara för
tryckfriheten. De sakkunniga ha redan
genom att införa uttrycket »enligt lag»
utvidgat tystnadsplikten i förhållande
till vad som nu gäller. Kungl. Maj :t har
ytterligare utvidgat den genom att föreslå
uttrycket »enligt lag eller författning».
Därmed har man kommit fram
till vad jag skulle vilja kalla »den utvidgade
tystnadsplikten», som enligt
min mening utgör en viss fara för tryckfriheten.
Den minskar möjligheterna till
insyn och kontroll av vad som händer
och sker och minskar tjänstemännens
kritikrätt, tidningarnas möjligheter att
få nyhetsmaterial o. s. v.

När jag hörde hans excellens utrikesministern
yttra sig, kunde jag emellertid
inte alldeles frigöra mig från den
tanken, att det kanske vore värdefullt,
om både det förslag, som utformats av
de sakkunniga och som just nu kallas
för utskottets förslag, och Kungl. Maj :ts
förslag bleve antagna såsom vilande, varigenom
riksdagen senare skulle få tillfälle
att pröva fram det bästa. Jag har
sedan utrikesministern framkastade tanken
haft samtal med en rad av mina
kamrater i konstitutionsutskottet, och de
äro av samma uppfattning som jag.

Jag vill därför, herr talman, instämma
i den meningen, att bägge texterna
måtte förklaras vilande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall med några ord motivera, hur jag
ser på denna fråga.

Utrikesministern berörde ett yttrande
av mig för några timmar sedan och sade,
att det yttrandet står i viss motsättning
till den paragraf om tystnadsplikten, som
vi nu diskutera. Tystnadsplikten skulle
enligt den uppfattning, åt vilken jag givit
uttryck, bli mera omfattande, då det
gällde anställda i enskilda företag än
i fråga om anställda i statstjänst. Jag medger
detta, och det är en bland de punkter,
som jag har tänkt mest över, då det
gäller förevarande förslag.

Spörsmålet, om det skall stå »lag» eller
»lag eller författning», ser jag på följande
sätt. Om enligt gällande rätt en person,
som är bunden av tystnadsplikt,
lämnar ett meddelande till pressen och
detta publiceras, blir det uteslutande den
inom pressen ansvarige, mot vilken ansvar
för meddelandet kan utkrävas. Även
om den person, som har givit meddelandet,
därmed har brutit en tystnadsplikt,
blir han alltså fri från ansvar. Antages
den tryckfrihetsförordning, som vi nu
debattera, blir det således, vare sig det
i denna står »lag» eller »lag eller författning»,
en utvidgning av den nu gällande
sekretessen. Det blir flera fall, då
en tjänsteman måste iakttaga tystnadsplikt,
än enligt nu gällande rött.

Om däremot en tjänsteman bryter en
tystnadsplikt och talar om någonting för
en medarbetare på en tidningsredaktion,
och vad han meddelat icke blir infört i
tidningen, blir tjänstemannen alltid enligt
gällande rätt ansvarig, och på den
punkten kommer därför tryckfrihetsförordningen
i den lydelse, som den nu är
föreslagen, att vare sig utskottets eller
Kungl. Maj :ts förslag antages, betyda ett
tillskapande av fall, då vederbörande
inte behöver fylla tystnadsplikten. Han
behöver icke fylla den, om det gäller
meddelande för publicering och tystnadsplikten
icke är föreskriven i »lag»
(eller: »lag och författning»). Den nya

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

tryckfrihetsförordningen innebar således
både en utvidgning och en inskränkning
i de gällande reglerna.

Vi ha inom konstitutionsutskottet fäst
oss vid, att sekretessen på vissa punkter
utvidgas, och vi ha tyckt att det är lämpligt
att göra detta endast i den mån, som
Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt genom
en lag beslutat om utvidgningen.
Det är detta som ligger bakom utskottets
ståndpunktstagande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag befann
mig, som jag anförde nyss, i ett
visst dilemma, då jag kände mig i någon
mån bunden vid utskottets linje, varigenom
ur Kungl. Maj:ts förslag till lagtext
orden »eller författning» skola utgå. Jag
hör nu, att det bland andra utskottsledamöter
förekommit konversationer, som
givit till resultat, att man icke längre
håller på den linjen. Jag känner mig
därför icke längre bunden därav. För
mig gäller det emellertid att förena tanken
på att utsträcka tillämpningen även
till fall, där tystnadsplikten är stadgad
i annan författning än lag, med skyddet
med avseende på enskilda åvilande tystnadsplikt.
Jag får därför, herr talman, i
anslutning till min reservation på s. 81
i utskottsutlåtandet hemställa, att 7 kap.
3 § andra stycket måtte erhålla den lydelse,
som angives i reservationen, dock
med den ändringen, att efter orden »enligt
lag» införas orden »eller författning».

Mitt förslag innebär således, att jag
följer utrikesministerns tanke i avseende
på tjänstemännen, och jag utvidgar
även skyddet för de enskildas tystnadsplikt
till de fall, där tystnadsplikten är
stadgad i författning och icke i lag. Men
jag anmärker genast, att de fall torde
vara mycket lätt räknade, där man i annan
författning än lag har kunnat stadga
någon skyldighet för enskilda medborgare.
Sådana stadganden finnas i läkarinstruktionen
och kanske på ytterligare något
håll.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Efter
vad jag kan finna, innebär det förslag,
som herr Herlitz nu har framställt, den

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

största utsträckning av sekretessen, som
vi komma att få votera om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande stycket förekommit följande yrkanden: l:o)

att utskottets förslag till lydelse
av ifrågavarande stycke skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling;

2:o) att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;

3:o) att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det
förslag till styckets lydelse, som förordats
i den av herr Herlitz in. fl. därom
anförda reservationen; samt

4:o), av herr Herlitz, att till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas ett förslag till lydelse av
förevarande stycke, vilket skilde sig från
det förslag, som förordats i den av honom
m. fl. avgivna reservationen, endast
däri, att efter orden »enligt lag» tillagts
»eller författning».

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets förslag
till styckets lydelse skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare därpå att nämnda
förslag skulle förkastas; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
därpå att Kungl. Maj ds förslag till lydelse
av ifrågavarande stycke skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare på förkastande
av berörda förslag; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenligt
behandling skulle antagas det
förslag till styckets lydelse, som förordats
i herr Herlitz m. fl. reservation,
samt vidare därpå att förevarande för -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

slag skulle förkastas; och förklarades
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Herlitz
under 4:o) här ovan upptagna yrkande
samt vidare därpå att ifrågavarande
förslag skulle förkastas; och förklarade
herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som förkastar det av herr Herlitz
under överläggningen om konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 framställda
förslaget till lydelse av 7 kap. 3 §
2 stycket tryckfrihetsförordingen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

3 § tredje stycket samt 4—7 §§.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

S §■

Denna paragraf, som motsvarade 7 §
tredje stycket i Kungl. Maj:ts förslag,
lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

I samband med konfiskering av periodisk
skrift må, då fråga är om otilllåtet
yttrande, som avses i 4 § 1—3,
eller sådant enligt 5 § andra stycket
otillåtet offentliggörande som innefattar
spioneri, meddelas förbud att utgiva
skriften under viss, av rätten bestämd
tid, högst sex månader från det domen
i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft.
Förbucl som nu sagts må dock meddelas
allenast då riket befinner sig i krig.

(i utskottets förslag:)

Bestämmelserna i första stycket äge
icke tillämpning med mindre Konungen,
på grund av krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, med riksdagens samtycke
förordnat därom. Sådant förordnande
skall varje gång avse viss i förordnandet
angiven tid, högst ett år, men
må redan dessförinnan av Konungen
återkallas. Påkallas förordnande som nu
sagts av krig, vari riket befinner sig,
och pågår icke riksdagssession, äger
Konungen meddela förordnandet, dock
allenast om Konungen kallat riksdagen
till session eller riksdagen eljest skall
sammanträda inom trettio dagar; förordnandet
skall, så snart ske kan, underställas
riksdagen samt, om riksdagen
ej samtycker därtill, genast upphöra att

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid 7—9 §§ hade reservationer avgivits 1)

av herr Herlitz, som biträtt vad
utskottet föreslagit men gjort vissa uttalanden
i ämnet;

2) av herrar Holmbäck och von Friesen,
som på anförda skäl hemställt, utom
annat, att 8 och 9 §§ i utskottets förslag
måtte utgå;

3) av herr Spångberg, som yrkat, att
paragrafen skulle erhålla följande lydelse: I

samband--— (= utskottet) —

--laga kraft.

Bestämmelserna i första stycket äge
icke tillämpning med mindre Konungen
på grund av krig, vari riket befinner
sig, med riksdagens samtycke förordnat
därom. Sådant förordnande — — —
(= utskottet)--— Konungen åter kallas.

Pågår icke riksdagssession, äger
Konungen meddela förordnande som nu
sagts, dock allenast---(= utskottet)
---i beslutet.

Då förordnande, — — — (= utskottet)
-----är stadgat.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! I 8 § bär utskottet utvidgat
Kungl. Maj :ts förslag. Utvidgningen är
av sådan art att jag inte kan godtaga
den utformning, som utskottet har givit
åt paragrafen.

Enligt Kungl. Maj:ls förslag skall utgivningsförbud
kunna meddelas under
vissa förutsättningar, då riket befinner
sig i krig. Denna bestämmelse har utskottet
utvidgat på det sättet, att den

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

(i utskottets förslag:)

lända till efterrättelse. För riksdagens
samtycke erfordras att minst tre fjärdedelar
av de röstande i vardera kammaren
vid votering instämt i beslutet.

Då förordnande, som avses i andra
stycket, upphör att gälla, skall utgivningsförbud,
som meddelats med stöd
därav, förfalla; ulan hinder därav skall
dock i fråga om överträdelse av förbudet
under tid, då förbudet var gällande,
tillämpas vad i denna förordning är
stadgat.

skall gälla icke endast då riket befinner
sig i krig utan även då krigsfara
råder. Nu har dock utskottet utformat
bestämmelsen på sådant sätt, att utgivningsförbud
måste underställas riksdagen,
och för riksdagens samtycke erfordras,
att minst tre fjärdedelar av de röstande
i vardera kammaren vid votering
instämt i beslutet. Bestämmelsen är i
stort sett utformad på samma sätt som
de, vilka vi hade under det senaste kriget
och som upphävdes för något år
sedan.

Uttrycket »krigsfara» är enligt mitt
förmenande ett så tänjbart begrepp, att
det kan uppstå olika meningar om vid
vilken tidpunkt krigsfara föreligger. En
del säga — det ser man i tidningarna
i dessa dagar — att det för närvarande
föreligger krigsfara på grund av det oerhört
spända läge, som har uppstått mellan
vissa stormaktsgrupper. Då jag talade
med någon av utskottets ledamöter
om detta, förklarade han, att det nu
inte kunde vara fråga om krigsfara i
den mening, som utskottet har fattat
det begreppet i denna paragraf. Krigsfara
kunde enligt hans mening inte anses
vara för handen under andra förhållanden
än då t. ex. ett par stormakter
råkat i krig med varandra och det
föreligger risk för att dessa stormakter
vilja utnyttja vårt land såsom krigsskådeplats.
Det är ju en tolkning, men
det finns uppenbarligen många olikv
sätt att tolka detta begrepp »krigsfara»
på.

Trots att utskottet har omgärdat regeln
med de säkerhetsbestämmelser,

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

som jag nyss nämnde och enligt vilka
beslut om utgivningsförbud måste godkännas
av riksdagen, kan jag inte biträda
en sådan utvidgning av möjligheterna
att förbjuda utgivning av skrift.

Till utskottets betänkande är på denna
punkt fogad en reservation av herr
Spångberg. Jag har nog närmast mina
sympatier för denna reservation, och
jag skulle ha varit benägen att framställa
ett yrkande om bifall till den.
Men då komma vi i den situationen, att
vi få ännu ett förslag att votera om, och
jag befarar att det möjligen skall kunna
medföra en viss osäkerhet ifrån kammarens
sida, vilket förslag man skall
ge sin röst. Då jag är mest angelägen
om att detta begrepp »krigsfara» inte
skall få införas i lagen, hemställer jag,
herr talman, att § 8 måtte få den lydelse
som av Ivungl. Maj :t föreslagits i § 7
sista stycket.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Frågan
huru de tryckfrihetsrättsliga förhållandena
skola gestalta sig vid krig
eller krigsfara är kanske det svåraste
problemet, som man har att ta ställning
till då det gäller utformningen av tryckfrihetsförordningen,
och det är också
det problem, som har varit mest under
diskussion.

Det har uppstått tre olika meningar
om lösningen av detta problem. Vi ha
den ståndpunkt som hävdas av de sakkunniga,
den som hävdas av Kungl.
Maj:t och den som hävdas av utskottet.

Det är glädjande, herr talman, att
konstatera, att alla dessa ståndpunkter
ha det gemensamt, att det inte ansetts,
att censur bör införas vare sig vid krig
eller vid krigsfara.

De sakkunnigas uppfattning är att
man kan nöja sig med de vanliga bestämmelserna
i fall av krig eller krigsfara.
De sakkunniga anse alltså, att man
då skall kunna tillämpa de tryckfrihetsrättsliga
regler, som givas för vanlig
fredstid.

Herr von Friesen och jag ha försökt
att i en reservation till konstitutionsutskottets
betänkande hävda riktigheten

av denna de sakkunnigas mening. Vi
tro för vår de], att om man går igenom
de särskilda reglerna i sakkunnigförslaget
och tänker på hur de komma att
verka i krig, då man måste ta hänsyn
till sådana brott som krigsförräderi,
högförräderi o. s. v., man finner, att
de sakkunnigas förslag kommer att erbjuda
utomordentligt stora möjligheter
att träffa en agitation, som man anser
bör kvävas. Det gör att jag för min del
klart går på de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts förslag fogar till de
sakkunnigas förslag ett utgivningsförbud
under krig. Granskar man, hur
reglerna därom skulle komma att verka,
finner man att de nya vapen myndigheterna
skulle få för att bekämpa de
företeelser, som då främst böra bekämpas,
icke äro så effektiva men att å
andra sidan myndigheterna skulle få
vapen i sin hand, som skulle kunna
medföra betydande skadeverkningar.

Enligt de sakkunnigas förslag kan man
träffa varje särskild skrift, som innehåller
ett tryckfrihetsbrott. Då det gäller
periodiska skrifter kan man emellertid
inte träffa hela skriften, ulan endast
sådana nummer av skriften, som
innehålla ett tryckfrihetsbrott. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag med dess utgivningsförbud
skulle man härtill lägga
möjligheten att förhindra utgivande av
sådana nummer av en skrift, vilka skulle
följa efter den, i vilket ett tryckfrihetsbrott
har begåtts, oavsett om i dessa
nummer förekommer något tryckfrihetsbrott
eller inte. Kungl. Maj ds förslag
försöker med andra ord, herr talman,
träffa själva det företag, som ger
ut den periodiska publikationen. Och
genom det sätt, på vilket reglerna ha
konstruerats, kan man meddela ett utgivningsförbud
redan innan det kanske
ens någon gång har konstaterats, att —
efter vad jag har kunnat finna — ett
tryckfrihetsbrott begåtts i den skriften.

Skälen till Kungl. Maj ds förslag så
långt jag nu har skildrat det kan jag
förstå, fastän jag bl. a. tycker att förslaget
är ganska onödigt. Men Kungl.
Maj ds förslag går vidare på det sättet,
att när ett utgivningsförbud en gång är

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

givet, det skall omfatta inte blott den
periodiska publikation, som utgivningsförbudet
har avsett, utan även sådana
periodiska publikationer, som uppenbarligen
anses utgöra fortsättning av
den första periodiska publikationen. På
den punkten tror jag att man kan rikta
mycket stark kritik mot Kungl. Maj:ts
förslag, och herr von Friesen och jag
ha i vår reservation försökt att utveckla
denna kritik.

Vad utskottets förslag angår, vill utskottet
till reglerna om utgivningsförbud
under krigstid också foga regler
om utgivningsförbud under krigsfara,
och utgivningsförbudet skall även i detta
fall gälla inte endast för den periodiska
skrift, som det är fråga om, utan dessutom
för sådana periodiska skrifter,
som uppenbarligen anses utgöra en fortsättning
av den första skriften.

Utskottet försöker nu att både för krig
och krigsfara göra den inskränkningen
i tillämpningen av reglerna, att dessa
icke skola få sättas i kraft utan riksdagens
samtycke, givet med en betydande
kvalificerad majoritet. Denna garanti
har ju ett visst värde, men jag
påpekar ändå, att utskottets förslag innebär,
att man skulle inte blott i författningen
införa det osäkra begreppet
krigsfara, som kan vidgas i stor omfattning,
utan dessutom kombinera reglerna
om utgivningsförbud under krigsfara
med den också mycket vidsträckta och
mycket elastiska regeln, att ett utgivningsförbud,
som meddelas vid krigsfara,
skall omfatta även sådana periodiska
publikationer, som anses utgöra en
fortsättning av en skrift som har belagts
med utgivningsförbud. Utskottets förslag
på denna sista punkt kan medföra vissa
rätt egendomliga konsekvenser.

Att märka är att om en tidning, för
vilken utgivningsförbud meddelats, skulle
lyckas att såsom ersättning för något
eller några nummer av tidningen utge
en tryckt skrift, som icke har periodisk
karaktär, alltså en broschyr eller något
sådant, så kan utgivningsförbud inte
triiffa denna nya skrift.

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och då i vår reservation mycket ut -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

förligt utvecklats den ståndpunkt jag
har intagit skall jag inte besvära med
att ytterligare utvidga detta ämne. Jag
hyser för min del ingen tvekan om att
de sakkunnigas förslag på denna punkt
är det bästa, och herr von Friesens och
min reservation går ut på bifall till de
sakkunnigas förslag.

Jag tillåter mig alltså att yrka bifall
till vår reservation. Under förutsättning
att detta yrkande inte kommer att bifallas
av kammaren, kommer jag att rösta
för herr Spångbergs reservation, varför
jag tillåter mig att subsidiärt yrka bifall
även till denna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Även jag
skall försöka fatta mig kort, fastän den
punkt vi nu behandla är en av de verkligt
stora frågor som vi stå inför.

Det är, som herr Holmbäck har anmärkt,
tre olika linjer, som här äro
framlagda, nämligen herr Holmbäcks
linje, Kungl. Maj:ts linje — som också
är herr Gottfrid Karlssons, såvitt jag
förstår — och så utskottets linje, som
jag här förfäktar.

Min utgångspunkt är den, att det är
och förblir ett allvarligt problem att reglera
förhållandena med avseende på
tryckfriheten då riket befinner sig i svåra
omständigheter, och frågan är bara
vilken linje man då skall följa. Av skäl,
som jag har antytt i min reservation,
komma väl nu egentligen bara de nyss
nämnda linjerna i fråga, och jag skall
särskilt uppehålla mig vid de två sista,
alltså regeringens och utskottets.

Det förslag, som regeringen har lagt
fram, tilltalar mig ur en viss synpunkt.
Ser man det mot bakgrunden av ilen
lagstiftning om ingripande under krig
och krigsfara, som vi hade under förra
världskriget, skiljer det sig på ett välgörande
sätt från den lagstiftningen genom
att inte inrikta sig på någon sorts
allmänna åtgärder, utan allenast avse
skrifter, genom vilkas utgivande vederbörande
ha gjort sig skyldiga till något
förgripligt. Om jag sålunda i fråga om
den allmänna uppläggningen kan hysa
en viss sympati för regeringens förslag

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

och om jag också, såsom jag skall utveckla
närmare i fortsättningen, har
funnit mig nödsakad att bygga på detta
förslag, inställa sig dock åtskilliga betänkligheter.
Jag kan i mångt och mycket
följa den kritik, som herr Holmbäck
har riktat emot förslaget, och jag kan
för övrigt därvidlag hänvisa till de erinringar,
som jag har antytt i min reservation.

Men så kommer då den stora frågan,
huruvida Kungl. Maj:ts förslag skall, såsom
utskottet har föreslagit, byggas ut
till att även taga sikte på förhållandena
under »krigsfara». Jag förstår, herr talman,
att det nu har blivit en allmän
stämning för att man skall föra bort det
problemet från dagordningen och inte
bry sig om det. Jag känner ett behov
att ändå säga ifrån, att vi därmed släppa
mycket allvarliga problem ur sikte.

Tillåt mig först att säga, att det förefaller
mig märkligt att regeringsledamöter
till ett stort antal, vilka år 1941
med kraft övertygade riksdagen om
nödvändigheten av en lagstiftning, vilken
gick till och med väsentligt längre
än den som utskottet nu vill förorda,
nu helt och hållet släppa tankarna på
de förhållanden, som kunna råda innan
krig bryter ut.

Jag finner det också märkligt, att
folkpartiet på denna punkt liksom på
andra har glömt sitt program från är
1944. I det programmet framlades problemet
om den konstitutionella beredskap,
som vi skulle ha, och märk väl,
att detta program icke allenast hänförde
sig till det läge, då riket befinner sig
i krig, utan gällde för »utomordentliga
förhållanden» över huvud taget.

Man kan inte, mina damer och herrar,
förbise allvaret i det problem som
här föreligger. Vad vi ha att ställa oss
inför är ett sådant läge som det vi befunno
oss i under tiden mellan åren
1939 och 1945. Jag skulle kunna förstå
dem, som vilja skjuta undan detta problem
med den nu för tiden så vanliga
förmodan att, om det kommer till ett
nytt krigiskt läge, det bara är fråga om
några veckor innan Sverige ryckes med;
om så sker faller hela detta spörsmål

om krigsfaran bort. Men jag kan ändå
inte se det så, att vi skola behöva kasta
yxan i sjön, utan vi böra räkna med
den möjligheten, att vad som en gång
har hänt kan upprepas. Vi kunna komma
i det läget igen, och då kunna vi
tvingas att taga ställning till sådana
problem som att vi inom landet kunna
ha en meningsriktning, som kan finna
sig föranlåten att i tryckta skrifter driva
en viss agitation för mobiliseringsstrejk
eller jag vet inte vad. Ja, då har
samhället inga medel att komma åt sådana
skrifter. Visserligen finns för all
del möjligheten att lägga beslag på varje
utkommande nummer, men beslaget
griper in först sedan skriften är distribuerad
och har därför inte någon som
helst effekt.

Man måste fördenskull tänka på detta
problem. Jag har kommit till det resultatet,
att, så som ställningen har varit
i utskottet och så kort tid som vi haft
på oss, det inte har varit något annat
att göra än att bygga på Kungl. Maj:ts
förslag — ehuru det, såsom jag nyss
angav, ger anledning till åtskilliga anmärkningar
— och försöka utbygga det
med hänsyn till förhållandena vid krigsfara.

Det är väl kanske detta utskottets steg
som för kritiken alldeles särskilt framstår
såsom en nattsvart reaktion. Jag är
därför angelägen att ganska starkt stryka
under, vad detta förslag innebär och
vilka försiktighetsmått det är förbundet
med, och framför allt att framhålla, hur
det skiljer sig från den lagstiftning och
den ordning i övrigt som vi hade under
det senaste världskriget.

Det skall först och främst strybas under,
att det här är fråga om beslut, som
skola fattas av riksdagen med tre fjärdedelars
majoritet. Jag känner det vanliga
svaret härpå: Den där bestämmelsen
om kvalificerad majoritet betyder
ingenting — i en upprörd situation
åstadkommer man lätt en sådan majoritet! Skola

vi verkligen på bleka allvaret
resonera på det viset om Sveriges riksdag?
Låt oss komma ihåg hur det är
med vårt förhållande till grundlagarna,

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

vilkas allmänna regler det här är fråga
om att i kritiska situationer komma
ifrån. Det är ju klart, att grundlagarna
kunna ändras liksom all annan lagstiftning
här i landet; frågan är bara på
vad sätt de skola ändras. Nu ha vi i
Sverige till skillnad från åtskilliga andra
länder råkat gå den vägen, att vi
söka garantien för grundlagarnas bestånd
däri, att beslut om ändring i grundlagarna
skola upprepas efter nya val, medan
vi däremot alldeles icke bry oss om
hur stora majoriteter det är som besluta
dessa grundlagsändringar. Jag hör aldrig
att någon reagerar emot det i mitt tycke
i vissa lägen ganska betänkliga och
märkliga förhållandet, att det är möjligt
för en liten majoritet i båda kamrarna
att, om den lyckas stå sig över nyval,
rasera hela vårt grundlagssystem i alla
dess delar.

Det är nu emellertid detta grundlagsskydd
som har kommit att för oss framstå
såsom det enda möjliga, det enda
som är någonting att lita på. Men det
finns en annan väg att gå. Det finns åtskilliga
länder, som då det är fråga om
grundlagarnas bestånd och om ändringar
i dessa inte fråga efter varaktigheten,
alltså fastheten och ihärdigheten, i den
folkmening, som vill ändra grundlagarna,
utan endast efter hur stark folkmeningen
är, d. v. s. hur stor den majoritet
är, som vill göra en ändring. Annorlunda
uttryckt: det finns åtskilliga länder,
där grundlagsändringar normalt ankomma
på beslut av en kvalificerad majoritet.
Där tillmäter man, såsom naturligt
iir, alltså en mycket stor betydelse åt
denna kvalificerade majoritet.

.lag är icke i stånd att begripa varför
man hos oss skall underkänna betydelsen
av en sådan regel om kvalificerad
majoritet och behandla den som om den
inte existerade. Allra minst förstår jag
luir man kan göra det på de håll, där
man häromsistens med sådan envishet
bär kämpat för avskaffande av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet vid
de kommunala besluten; vid dessa måste
den kvalificerade majoriteten ha tillmätts
betydelse, och varför skulle den

5 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning in. m.

då inte ha någon betydelse i det här
fallet?

I fråga om den kvalificerade majoriteten
har man ett alldeles särskilt argument
att peka på, herr talman! Den
krigstidslagstiftning, som genomfördes
år 1941, hade ju ett starkt motstånd att
övervinna. Vid en av de avgörande voteringarna
avgåvos i första kammaren
79 jaröster och 39 nejröster, i andra kammaren
141 jaröster och 54 nejröster. Vad
gällde alltså dessa nejröster? Jo, det var
röster, avgivna av riksdagsledamöter, som
med dessa röster ville säga ifrån, inte
bara att de inte just då ville ha censur
och indragning, utan att de inte ens
ville vara med om att skapa möjligheter
för att riksdagen framdeles med tre fjärdedelars
majoritet skulle kunna besluta
därom. Mot den då föreslagna lagstiftningen
röstade alltså en minoritet av
den storleksordning jag nyss angav.

Nå, låt oss nu tänka oss att någon,
medan kriget pågick, hade kommit på
tanken att försöka att verkligen sätta
censurlagen i kraft med den då erforderliga
tre fjärdedelars majoriteten. Jag
vet inte huruvida det rörde sig sådana
tankar inom regeringen eller inte, och
den frågan lämnar jag därhän, men det
är alldeles klart, att regeringen, om den
vid den tiden hade önskat sätta censurlagen
i kraft, hade måst säga sig: Det
är självfallet omöjligt, ty den minoritet,
som inte ens har velat skapa underlaget,
själva beredskapen för införande av
censur, och flera därtill komma naturligtvis
att mobiliseras för att hindra att
censuren sättes i kraft.

Det tal, som föres på många håll, att
kravet på tre fjärdedelars majoritet i
båda kamrarna rakt inte betyder någonting,
är alltså orimligt.

T fråga om det jag i övrigt har att säga
kan jag fatta mig kort. Jag vill emellertid
ytterligare understryka den stora
skillnaden mellan de nu föreslagna bestämmelserna
och den lagstiftning som
genomfördes år 1941, att den sistnämnda
lagstiftningen var allmän i den meningen,
att den möjliggjorde en censur av
tryckta skrifter över huvud taget — det

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

var alltså fråga om åtgärder, som drabbade
pressen i dess helhet — under det
att det nu gäller åtgärder, som kunna
riktas endast och allenast mot sådapa
organ, som ha gjort sig skyldiga till
mycket kvalificerade förgripelser. Jag
vet väl, att man invänder, att allting
kan missbrukas och att tillämpningen
kan komma att drabba även de oskyldiga.
Ja, naturligtvis, allting kan missbrukas,
men jag tycker att de säkerhetsåtgärder,
som äro vidtagna här, äro sådana
att den risken förefaller mycket
ringa.

Ytterligare en sak vill jag beröra. Det
som var särskilt ömtåligt i den lagstiftning,
som vi införde under kriget, var
att man kunde genomföra censur och
utgivningsförbud bland annat till skydd
för »rikets goda förhållande till främmande
makter». Vi hade skapat oss möjlighet
att ingripa mot skrifter, som talade
illa om tyskarnas framfart i Norge,
om koncentrationsläger och om annat,
och vi hade alltså en lagstiftning, som
gav utgångspunkt för främmande ingripanden
i vår frihet, t. ex. då prinsen av
Wied uppträdde i det svenska utrikesdepartementet.

Men, mina damer och herrar, detta
är nu helt och hållet borta! Det är inte
fråga om ingripanden på sådana grunder,
utan det är endast fråga om ingripanden
mot sådana organ, som ha
gjort sig skyldiga till högförräderi, uppror,
krigsförräderi eller spioneri. Det
gör en oerhörd skillnad.

Eftersom olika saker så ofta sammanblandas
när det gäller dessa ämnen, bör
jag kanske för tydlighetens skull framhålla,
att det inte är tal om att återuppliva
den regel i tryckfrihetsförordningen,
som var den mest omstridda under
världskriget, nämligen paragrafen 3:9,
enligt vilken regeringen kunde konfiskera
skrifter på grund av att dessa hade
föranlett »missförstånd med främmande
makt». Vi skola komma ihåg, att
det var den paragrafen som kom till
tillämpning under världskriget, medan
däremot censurlagstiftningen och vad
därmed sammanhängde aldrig trädde i
kraft. Och det är inte tal om att nu ska -

pa en ersättning för den gamla tryckfrihetsförordningens
paragraf 3: 9.

Herr talman! Jag ser saken på det
viset, att man inte kan se bort ifrån dessa
problem. Jag hyser den bestämda
övertygelsen, att om vi komma i ett sådant
läge, som jag här har skisserat, behovet
av de bestämmelser, som jag här
påyrkar, kommer att göra sig gällande
med oemotståndlig kraft. Då komma vi,
om dessa bestämmelser inte nu antagas,
att drivas till sådana åtgärder, som jag
för min del är angelägen att undvika,
nämligen åtgärder som stå i strid med
grundlagarna, sakna stöd av dessa. Man
drives då till sådana saker som transportförbudet,
om vars förenlighet med
grundlagarna vi verkligen kunna hysa
det starkaste tvivel, och jag vet inte vad
vi kunna hitta på för andra åtgärder.

I propositionen står det någonting om
att man kan etablera s. k. frivilliga överenskommelser
med pressen. Jag får bekänna,
att det inte finns någonting som
jag ryggar tillbaka för så mycket som
för sådant, som nu för tiden står i regeringspropositioner
om att man skall
hjälpa sig fram med frivilliga överenskommelser.
Ty jag vet så väl, hur det
är beställt med »frivilligheten» nu för
tiden och vilka möjligheter regeringen
har att tvinga den som regeringen vill
tvinga. Det kan hända att man kan gå
fram på sådana vägar.
f. Nog a\, man går den ena eller andra
vägen utan stöd av grundlagarna. Det
[ är en sådan eventualitet som jag inte
j gärna vill fatta i ögonsikte och som jag
'' i stället skulle vilja vara med om att
.förebygga. Därför tvekar jag inte, herr
[.talman, att yrka bifall till utskottets förfslag,
ehuru — jag betonar det än en
tgång — jag är ledsen att det har måst
''.byggas på den grund som har lagts i
fepropositionen och som jag icke finner
[;helt tillfredsställande. Det har emellerjjtid
inte varit någonting att göra åt den
jsaken, och jag är därför hänvisad till
»att yrka bifall till utskottets förslag sådant
det nu föreligger.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Kommitténs förslag innehöll ju

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

inte några särbestämmelser för krig eller
krigsfara. De sakkunniga förklarade,
att de ej voro övertygade om ändamålsenligheten
av sådana bestämmelser, och
de menade, att frågan om att införa dylika
borde anstå tills behov därav uppkom.

Regeringen har inte kunnat dela denna
uppfattning. Just i tryckfrihetens intresse
är det synnerligen angeläget att
sådana bestämmelser, som skola gälla
under farliga förhållanden, bli noggrant
övervägda och genomtänkta under normala
tider, och att man alltså inte nu
skjuter frågan ifrån sig. Om man gjorde
detta, skulle man säkerligen, när fara
uppkommer, i stället för lugnt genomarbetade
regler få i hast och i panik tillkomna
bestämmelser.

På grund härav har denna fråga ägnats
ingående övervägande i propositionen.
Utgångspunkten har självfallet varit den,
att man liar försökt, så gott det går, att
sätta sig in i hur förhållandena kunna bli
i ett krig. I detalj har man gudskelov
inte någon erfarenhet av den saken här
i landet, men man behöver ju inte ha så
värst mycket fantasi för att föreställa
sig, hur det kan vara; en del av landet
är kanske ockuperad, de yttersta ansträngningar
göras i landets intresse på
alla områden, och så finns det låt oss
säga eu eller annan tidning som systematiskt
bedriver en direkt landsförrädisk
verksamhet. Jag tror inte det är
praktiskt att tänka sig, att sådant inte
skulle föranleda en allvarlig reaktion,
längre gående än den som kan anses berättigad
under normala förhållanden.
Alla ansvariga skulle säkert, om vi befunne
oss i ett sådant läge, säga sig, att
i detta nödtillstånd måste tillräckligt effektiva
medel skapas för hävdande av
rikets nödvärnsrätt, om sådana medel
inte redan finnas. Då är det, såsom jag
ser på saken, av utomordentligt stort
värde, inte minst ur moralisk synpunkt,
att man liar dylika hjälpmedel, som äro
lagliga.

Inom justitiedepartementet ha vi för
den skull övervägt olika möjligheter, som
förut ha diskuterats eller som eljest skulle
kunna tänkas. Det synes icke nödviin -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

digt, att ens för det fall, att landet befinner
sig i krig, föreslå en censur. Kanske
skulle det rent av vara direkt olyckligt
att införa sådan. Låt oss åter tänka på
förhållandena, då riket är i krig. Då
kommer det naturligtvis att gå en mängd
rykten, och om alla människor veta, att
tidningarna äro censurerade, att det i
dessa inte trvckes någonting annat än
vad som är officiellt godkänt, är det inte
då stor risk för att ingen litar på vad
som står i tidningarna? Folk skulle säga
sig, att allt som står i tidningarna är tillrättalagt,
och censuren skulle på det viset
kunna åstadkomma större skada för
stridsmoralen än den nytta den skulle
göra genom att hindra olämpliga skriverier.

Bland andra utvägar, som övervägdes
och diskuterades inom regeringen, stannade
man till slut just för det utgivningsförbud,
som vi nu tala om. Det är i princip
konstruerat så, att det skall utgöra
en påföljd, som utdömes av domstol för
vissa grövre brott. Häri ligger tydligen
ett stort hänsynstagande till rättssäkerhetssynpunkten.
Prövningen skall i princip
inte ske i administrativ ordning, och
förutsättningen för påföljders utdömande
skall vara, att det är fråga om ett
grovt brott.

Ett domstolsförfarande, som leder till
en dom, tar emellertid sin tid. Kanske
överklagas domen o. s. v., och det kan
i dessa svåra situationer naturligtvis vara
mycket bråttom. Det finns ett påtagligt
behov av att kunna göra såväl ett snabbt
som ett effektivt inskridande. Utgivningsförbudet
tror jag är effektivt. Dei
kommer ju framför allt att drabba tidningar,
och stoppandet av en tidning, låt
oss säga ett halvår framåt, är ett utomordentligt
kraftigt ingrepp. Men det fordras
som sagt även att åtgärden skall kunna
ske snabbt, och därför är förslaget så
konstruerat, all chefen för justitiedepartementet,
som enligt både gällande tryckfrihetsförordning
och det föreliggande
förslaget har att vidtaga andra provisoriska
åtgärder, också skall kunna omedelbart
utfärda ett utgivningsförbud,
men endast såsom ett provisorium. Inom
en kort, i lagen angiven tid måste

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 fin.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

detta bekräftas av domstol, eljest förfaller
det.

Utskottet har nu ändrat detta Kungl.
Maj ds förslag i två hänseenden. Den
viktigaste ändringen är, att utgivningsförbud
skall kunna meddelas icke blott
under krig utan också vid krigsfara. Vidare
kräver utskottet i princip riksdagens
medverkan med tre fjärdedels majoritet
i vardera kammaren för att bestämmelsen
skall få tillämpas. Innebörden
av denna garantibestämmelse har
utförligt utvecklats av herr Herlitz, men
jag kan inte helt dela hans uppfattning
därvidlag. Det är klart, att regeln
i och för sig innebär en värdefull garanti,
men den kan inte, såsom herr
Herlitz ville göra gällande, utbytas mot
eller, kanske han rent av menade, vara
bättre än den garanti, som är uppställd
här i landet för grundlagsändringar,
nämligen beslut vid två skilda riksdagar.
Den stora skillnaden ligger ju däri,
att det enligt denna ordning tar så pass
lång tid att genomföra en ändring. När
fråga uppkommer om att vidtaga åtgärder
av detta långtgående slag och
man vill ha en spärr mot förhastade
beslut, måste det enligt min uppfattning
vara en betydligt bättre garanti
att skjuta in en tidrymd mellan besluten
än att endast fordra eu kvalificerad
majoritet. Jag är också så till vida av en
annan mening än herr Herlitz, som jag
tror, att vi inte med utskottets förslag
kunna gå alldeles fria för utländska påtryckningar.
Det är klart att detta förslag
så till vida är betydligt bättre än den
nuvarande tryckfrihetsförordningen, om
man inte har kvar den vaga bestämmelse,
som herr Herlitz talade om och som
särskilt kunde användas vid dylika påtryckningar
utan att det föreslagna utgivningsförbudet
är anknutet till vissa
specifika brott. Men från andra länder
känner man ju till att exempelvis beskyllningar
för högförräderi ha kunnat
vara ett sätt att få en aktion i gång,
och nog måste det vara ett gott stöd
för både regering och riksdag att inte
ha någon som helst laglig möjlighet att
göra ett hastigt ingripande utan att kuti -

na hänvisa till en grundlag, som det
tar lång tid att ändra.

Allt detta gäller för mer eller mindre
fredliga förhållanden. Det är ju den avgörande
skillnaden mellan propositionen
och utskottets förslag, att propositionen
ger möjlighet att föreskriva utgivningsförbud
endast under krigstid, medan utskottet
vill ha denna möjlighet även vid
krigsfara, alltså innan krig har utbrutit.
Detta är en stor skillnad. När landet
verkligen har råkat i krig, kan det inte
bli tal om påtryckningar av det slag,
som jag sist har omnämnt. Då är det ju
alldeles klart, om en främmande makt
står på vår sida eller på motsidan. Då
ha vi kommit in i det yttersta skedet. Då
krävs det av oss alla de största uppoffringar,
även våra liv. Den situationen
kan inte alls jämföras med vad som
faller under det vaga begreppet krigsfara.

Såsom motiv för den ifrågasatta utvidgningen
har utskottet endast anfört,
att de brott, mot vilka ett utgivningsförbud
skall kunna tillämpas, kunna
vara av särskilt samhällsfarlig beskaffenhet
inte bara när det är krig utan
också då krigsfara har uppkommit. I och
för sig är detta naturligtvis riktigt, men
det finns dock viktiga olikheter. Särskilt
skulle jag vilja understryka, att de
vanliga påföljderna för brott ha en helt
annan effekt, medan det ännu är fred,
än när kriget är över oss. Vi stå inte
alls försvarslösa mot en femtekolonnverksamhet,
som väl utskottet närmast
har tagit sikte på att kunna bemöta. I
alla de fall, då enligt utskottets förslag
ett utgivningsförbud skulle kunna tilllämpas,
finns det möjlighet att ingripa
med långvariga frihetsstraff och även
med en omedelbar häktning, då övriga
förutsättningar härför föreligga, mot
exempelvis utgivaren av en brottslig tidning
o. s. v. Nog bör väl detta kunna
räcka för vanliga förhållanden, innan
ännu allas liv satts på spel och vi kommit
i det extraordinära läge, som kriget
innebär.

Vad som till slut gör utskottets förslag
särskilt betänkligt är, att det anknyter
till ett så utomordentligt vagt och obe -

Onsdagen den 30 juni 1948 fm.

Nr 29.

stämt begrepp som krigsfara. Det bar
här tidigare sagts, och jag vill instämma
däri, att ingen säkert vet, när krigsfara
skall anses föreligga. Det rådde väl
krigsfara under alla de år som det sista
världskriget pågick. Men förmodligen
föreligger det krigsfara också nu, och
kanske man kan säga, att detta tillstånd
har rått under alla åren efter kriget. Med
nuvarande oroliga förhållanden i världen
är det nära nog ständigt krigsfara,
och vi skulle därför, om utskottets förslag
går igenom, nästan permanent kunna
riskera att stå utan grundlagsskydd
mot eventuella påtryckningar. Det är ju
framför allt under mera oroliga förhållanden,
som vi bäst behöva vad som
med ett betecknande uttryck har kallats
»grundlagens säkerhetslås».

Av de skäl, som jag nu i korthet redovisat,
hoppas jag att kammaren biträder
propositionens förslag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt ej angår lagförslaget;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/
49 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

422, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/
49 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

nr 435, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 436, angående statsregleringen för
budgetåret 1948/49; och

nr 437, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1948/49.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 429, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 1, 9, 10
och 11 kap. vattenlagen, in. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse; bankoutskottets

utlåtande och memorial: nr

50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.; och

nr 54, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 68, i
anledning av väckta motioner om anslag
till bidrag till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hcrlitz under instundande
juli månad.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Onsdagen den 30 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. (forts.).

Fortsattes överläggningen angående 7
kap. 8 § i konstitutionsutskottets i utlåtande
nr 30 punkten A framlagda förslag
till tryckfrihetsförordning.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har begärt ordet delvis i anledning av
herr Herlitz yttrande. Han polemiserade
bland annat emot folkpartiet och förebrådde
oss, att vi nu icke hade intagit
samma ställning som tidigare i tryckfrihetsfrågan.

Jag skulle vilja slå fast, att vår ställning
präglats av en konsekvent frihetsvänlig
inriktning. År 1940 framlade regeringen
en proposition om införande
av möjlighet till censur under krigstid
och under krigsfara samt till möjlighet
att införa utgivningsförbud under krig.
Då väckte i varje fall jag en motion, där
jag yrkade avslag på förslaget att införa
censur vid krigsfara och utgivningsförbud
under krig. Herr Herlitz talade särskilt
om vår ställning 1944. Jag erinrar
om att vi då väckte en motion, som
medförde att grundlagarnas bestämmelser
om censur och utgivningsförbud
upphävdes. Tryckfrihetsförordningen
och regeringsformen återställdes därigenom
till den lydelse som de haft
före 1941. Under mycket angenämt
samarbete med herr Herlitz hade jag
tillfälle att i konstitutionsutskottet medverka
till detta resultat, men det restes
utanför utskottet motstånd på visst högerhåll
— och mycket demonstrativt
motstånd -— mot att taga bort dessa
särbestämmelser ur regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen.

Jag tror sålunda att folkpartiet kan
sägas ha mycket gott samvete på denna
punkt. Naturligtvis har det icke intagit
samma ställning i alla punkter
som vi göra nu, men, som sagt, det är
inte väsentligt, utan det väsentliga är,
att vi haft och ha en frihetsvänlig
ståndpunkt.

Herr Herlitz yttrade vidare, att om
Kungl. Maj :ts förslag — och naturligtvis
då än mindre om de sakkunnigas
förslag — bifalies, samhället vid krigsfara
icke skulle ha några medel i sin
hand att bekämpa en farlig propaganda.
Jag behöver bara hänvisa till justitieministerns
yttrande, där han beträffande
fall av krigsfara påpekade, att
man tvärtom i en sådan situation har
mycket effektiva medel. Jag kan också
beträffande både krig och krigsfara hänvisa
till den framställning som jag har
lämnat i min reservation, vilken väl
också torde ge vid handen, att samhället
även vid bifall till de sakkunnigas
förslag skulle få mycket effektiva medel
att bekämpa en propaganda som man
inte gillar.

Men det är ju här två synpunkter,
som man bör ha i minnet. Den ena synpunkten
är, att man bör kunna bekämpa
farlig propaganda, och den andra
synpunkten är. att man icke skall åstadkomma
en lagstiftning, som kommer att
förkväva det fria, kloka ordet, som kanske
står i motsättning emot vad de styrande
i samhället just då anse. Det är
naturligtvis i en upprörd situation utomordentligt
farligt att göra det. Jag
för min del söker tillgodose båda ståndpunkterna,
men jag tror att herr Herlitz
lägger tonvikten vid den ståndpunkten,
att man skall ingripa med förbud, med
tvång, emot pressen.

Jag hörde med stort intresse det anförande
som herr Andrén höll ifrån
Göteborgsbänken •— från Älvsborgsbän -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

ken påpekar herr Andrén! Han sade
bland annat, att av de förslag som framlagts
här syntes honom de sakkunnigas,
som ju är det mest frihetsvänliga, vara
det som tycktes vara bäst genomtänkt.
I det förslaget har man ju även i den
punkt, som vi nu tala om, den mest konsekventa
frihetsåskådningen. Det är
inte första gången som jag gjort den
reflexionen, att Göteborgskonservatismén
— förlåt: Älvsborgskonservatis men!

— är litet mera liberal än Stockholmskonservatismen
— eller kanske
jag skall kalla det Djursholmskonservatismen,
för att även på den punkten
vara fullt exakt.

Herr talman! Av mitt förra yttrande
framgår, att jag naturligtvis helst röstar
för min egen reservation — jag yrkade
bifall till den — men att jag, om den
blir avslagen, skulle ge min röst åt herr
Spångbergs reservation, som är den som
står min uppfattning näst nära. Kungl.
Maj :ts förslag kommer naturligtvis för
mig som nr 3. För att få herr Spångbergs
reservation under votering här är
det nödvändigt, att det yrkas direkt bifall
till den, och i det syftet ber jag därför
att få yrka bifall även till herr
Spångbergs reservation.

Herr PAULI: Herr talman! Bara några
ord!

Jag lyssnade med stor uppmärksamhet
till herr Herlitz’ anförande. Jag trodde
att jag av det skulle kunna få någon
upplysning om vad utskottet har underlåtit
att meddela, nämligen den närmare
motiveringen för det här föreliggande
förslaget om att utsträcka möjligheten
till provisoriskt utgivningsförbud även
till tider av »krigsfara». Utskottets egen
motivering är, som kammaren har sett,
i kortaste laget. Den lyder så här: »Det
kan ej bortses från att de brott, mot vilka
utgivningsförbud skall kunna tillgripas,
kunna vara av särskilt samhällsfarlig
beskaffenhet ej blott då riket befinner
sig i krig utan även då krigsfara
uppkommit. Utgivningsförbud bör därför
kunna tillgripas i föreslagen omfattning
redan då riket befinner sig i krigsfara.
»

Förslag till tryckfrihetsförordning m. ni.

Det kan man verkligen kalla för ett
lakoniskt uttryckssätt, och det var därför
givet, att man måste känna sig en
smula nyfiken, när man hörde huvudtalaren
för utskottet i denna punkt, vilket
väl herr Herlitz får anses vara, taga
till orda.

Men jag blev som sagt besviken. Han
hade en passus i sitt anförande, där han
lovade att ge svar på frågan: Vad innebär
då utskottets förslag? Däri fick man
huvudsakligen den upplysningen, att det
innebar, att det skulle krävas tre fjärdedels
majoritet för det riksdagsbeslut,
som skulle möjliggöra utgivningsförbud.
Sedan hörde jag ingenting om den fråga,
som en råd av talare hade uppställt,
bland annat justitieministern: När skall
krigsfara anses föreligga? När är den
tidpunkt inne, då denna tre fjärdedels
majoritet av riksdagen skall träda i
funktion? Eller är det kanske just denna
tre fjärdedels majoritet inom riksdagen,
som bestämmer när krigsfara föreligger?
Det verkar så. Med andra ord,
man saknar fullständigt objektiva kriterier
på vad som menas med detta uttryck.
Det blir ovillkorligen något subjektivt
och godtyckligt över bestämmelsen,
och det är någonting som man knappast
vill ha i en grundlag av denna natur.

Jag skall inte gå närmare in på skillnaden
mellan vad som här föreslås och
vad som gällde under åren 1941—1944;
det bär ju herr Herlitz ganska noga understrukit.
Men jag har samma farhåga
som den justitieministern uttalade, nämligen
att man inte kan vara alldeles säker
på att inte en sådan här kautschukbestämmelse
kan ge utrymme till påtryckningar
utifrån, även om man har
tagit bort det där om »väcka missnöje
hos främmande makt». Det var ju en
direkt provokation till främmande makt
att anse sig ha blivit trampad på tårna.

Herr Herlitz var egentligen inte vidare
nöjd med det förslag, som han yrkade
bifall till. Han sade det själv nu, och han
har sagt det redan i sin reservation. Man
märkte också, att bakom hans anförande
här låg en saknadens suck efter det förslag
som han ursprungligen hade väckt
och som icke hade anammats av utskot -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

tet, nämligen att man skulle ha möjlighet
att företaga en grundlagsändring i
kritiska tider utan att förklara den vilande
mellan två valperioder. Jag måste
säga, att jag tycker att det är ganska naturligt
att utskottet icke velat vara med
på något sådant. Det talar till utskottets
favör. Men jag tycker å andra sidan inte
att det är så alldeles naturligt, att herr
Herlitz här i ett långt anförande ger silt
stöd åt ett förslag, som han två gånger i
sin korta reservation kallar »icke tilltalande»
eller »föga tilltalande». Han har
väl menat att det var det näst bästa.

I vilket fall som helst föreställer jag
mig, att kammaren skulle göra klokt i
att på denna punkt bifalla Kungl. Maj :ts
förslag. Visserligen har Kungl. Maj :t gått
ett stycke längre i fråga om restriktiva
åtgärder än de sakkunniga hade gjort,
men jag tror att det vore lyckligast, om
vi kunde få samling i riksdagen på denna
kontroversiella punkt om regeringsförslaget.

.lag har mycken förståelse för de invändningar
som herr Holmbäck riktade
mot en annan punkt: den som finns i
den följande paragrafen, nämligen behandlingen
av skrift, som skall anses
såsom fortsättning av en förbjuden skrift.
Men dels har ju utskottet försökt att skriva
ganska restriktivt på den punkten,
och dels är jag rädd för att situationen
blir alltför förvirrad, om här framkommer
allt för många yrkanden. I stället för
att yrka bifall till den Spångbergska reservationen
ber jag därför, herr talman,
att, som jag redan förut har sagt, få yrka
bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag dristar mig också att yttra mig på
den punkt av det förslag till tryckfrihetsförordning,
som nu föreligger.

Vi befinna oss ju i den situationen,
att det icke finns någon reservant i
konstitutionsutskottet till förmån för
Kungl. Maj ds förslag, men jag undrar
ändå, om inte detta är det förslag som
nu borde genomföras. Herr Herlitz har
här — jag höll på att säga — provocerat
mig till att yttra mig i denna sak, då

han undrade, hur ledamöter av den
samlingsregering, som satt under kriget,
kunde ha bortsett från behovet av
ett stadgande, som skulle tillämpas redan
vid krigsfara.

Jag tror att jag lugnt kan säga, att
spörsmålet, huruvida man skulle taga
upp även de risker som kunna finnas
under krigsfara, ventilerades ganska ingående
i regeringen, innan regeringen
fastställde sin ståndpunkt, och såvitt
jag kan erinra mig — jag tror att jag
kan säga det bestämt — fanns det ingen
av de nuvarande ledamöterna i regeringen,
som också varit ledamot i samlingsregeringen,
som önskade att man
skulle införa detta begrepp »krigsfara»
i den nya tryckfrihetsförordningen. Vi
ha haft under krigsåren — och vi ha
fortfarande ett och annat exempel på
det — lagar med ganska mångtydiga,
för att inte säga tvetydiga uttryckssätt,
men om vi tänka på dagens situation,
så framstår väl frågan om krigsfara som
en av de mest svårbedömliga företeelserna
för närvarande och kanske under
lång tid framåt.

Därtill kommer, att även om man vågar
sig på att i kortfristiga, tidsbetonade,
med begränsad giltighetstid försedda
vanliga lagar skriva in uttryck som
äro mycket vaga, så bör man väl ändå
tänka sig för åtskilliga gånger, innan
man skriver in liknande uttryck i en
lag av grundlags natur. Om jag ställer
den frågan, hur man inom konstitutionsutskottet
och bland dem som stödja
dess förslag om krigsfaran egentligen
vill definiera det begreppet, så undrar
jag, om det finns någon ledamot av
konstitutionsutskottet, som kan ge oss
en något så när tillfredsställande definition
på vad som menas med »krigsfara».
Såvitt jag har kunnat förstå har
detta tillägg till Konungens förslag tillkommit
inom konstitutionsutskottet under
det intrycket — jag kan misstaga
mig, men jag har faktiskt fått den föreställningen
— att vi redan nu befinna
oss i eller åtminstone mycket nära ett
tillstånd av krigsfara. Det är en föreställning,
som jag för min del icke kan
dela.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Hur man skall möta risker, som kunna
uppstå under en verkligt allvarlig
krigsfara, det är väl inte i dag rätta
tillfället att diskutera. Jag vill bara erinra
därom, att vi under den period, då
vi verkligen räknade med att vi befunno
oss i krigsfara, d. v. s. under det
senaste världskrigets nästan hela längd,
då hade förberett åtgärder, som —
jag medger det — inte hade något särskilt
stöd i lag, men som i varje fall
inte gingo in på frågan om hur man
skulle använda sig av tryckfrihetsförordningen
eller andra sådana ting, utan
som helt enkelt avsågo att inspärra sådana
medborgare, som vi icke i olika
krigsfall ansågo oss kunna lita på skulle
uppträda på ett mot landet lojalt sätt.

Det är en på sitt sätt mycket starkare
åtgärd än det här är fråga om. Den är
också mycket effektiv, om man har förteckningar
som äro tillfredsställande,
men även om man inte skulle ha det,
så är jag övertygad om att en regering
skulle sörja för att sådana personer
bleve totalt oskadliggjorda, som uppträdde
på ett sådant sätt, att de kunde
anses utgöra en fara för rikets säkerhet
under ett eventuellt krig och själva avslöjade,
att de utgjorde en sådan fara.

På den punkt där jag sade att herr
Herlitz hade provocerat mig vill jag endast
säga, att när ingen av de nuvarande
regeringsledamöter, som också
voro ledamöter av samlingsregeringen,
ville vara med om att i lagen skriva
in »krigsfara» — det diskuterades som
sagt inom regeringen — berodde detta
i icke ringa mån på de erfarenheter vi
gjort under världskriget. Vi voro inte
hågade för att skapa en ordning, varigenom
man eventuellt skulle komma
att upprepa en del av de mest omtvistade
åtgärderna just på tryckfrihetens
område under en kommande tid.

Herr Herlitz har själv uttryckt sitt
missnöje med formuleringen av det förslag
som konstitutionsutskottet har lagt
fram. .lag måste säga för min del, att
jag undrar om det har hänt tidigare i
den svenska riksdagen — herr Herlitz
med sina större statsvetenskapliga kunskaper
kan kanske omedelbart svara

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

mig på den saken — att man har improviserat
bestämmelser av denna art.
Ty ingen kan väl bestrida att det är en
improvisation. Förslaget förekom icke i
de sakkunnigas utlåtande, det förekom
icke i regeringens proposition, som
man dock hade haft längre tid att förbereda
än konstitutionsutskottet har
haft att behandla denna sak. Jag tycker
det är väldigt djärvt av ett riksdagens
utskott att anmoda oss att så här snabbt
accptera en improvisation av detta slag,
vars faktiska konsekvenser man säkert
icke kan förutse.

Jag skall inte i övrigt anmärka mer
än det, att det säkert är många människor
i vårt land, som i dag anse, att vi
leva i en uppenbar krigsfara. Det kan
hända att vi snart komma att få se ytterligare
skärpta motsättningar mellan
de olika stormaktsblocken i vår värld.
Det kan hända att vi komma att under
åratal leva i ett tillstånd av vad många
medborgare skulle betrakta som en permanent
krigsfara, och skulle då situationen
ytterligare skärpas en smula, så
är det väl inte helt uteslutet, att man
kommer fram till ett läge, där det blir
frestande för statsmakterna att tillgripa
den åtgärd, som här föreslås. Jag vill
erinra om att bland spionerimålen har
nu, även om första kammaren avvisade
detta då förslaget första gången presenterades
här i riksdagen, upptagits även
den olovliga underrättelseverksamheten.
Den skulle alltså komma att, med den
iformulering som konstitutionsutskottet
här föreslagit, falla under de brott, som
skulle kunna föranleda utgivningsförbud
under ett tillstånd av krigsfara.

Det är under sådana omständigheter,
som jag för min del tycker, att det är
försiktigast att avstå från detta tillägg
till det lagförslag, som Kungl. Maj:t har
förelagt riksdagen.

Jag skall inte här närmare inveckla
mig i några uttalanden om den av herr
Spångberg avgivna reservationen, till
vilken herr Holmbäck i andra hand yrkade
bifall. Jag tror för min del, att
om man inte önskar, att konstitutionsutskottets
förslag skall vinna bifall, så
vore det klokt att här samla sig kring

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

det förslag som Kungl. Maj:t har förelagt
riksdagen.

Herr EWERLöF: Herr talman! Det
förefaller också mig, som om det vore
mycket önskvärt att man kunde samla
sig på ett eller annat sätt i denna fråga,
men det finns ju andra möjligheter än de
som socialministern nu påvisat.

Jag delar den tveksamhet som här har
gjort sig gällande i fråga om de s. k. improvisationer,
som konstitutionsutskottet
vidtagit på mycket väsentliga punkter
i förslaget. Bland annat stå vi ju nu
inför en sådan väsentlig punkt. Det är
rimligt, att man känner en viss tveksamhet
inför någonting som har kommit till,
efter den beskrivning vi fått, under mycket
jäktade förhållanden och utan den
noggranna behandling som de sakkunniga
och Kungl. Maj:t kunnat ägna sina
förslag.

Men å andra sidan kan jag inte värja
mig för att kritiken emot utskottets förslag
på denna punkt har skjutit betydligt
över målet. Den opinion, som kommit till
uttryck i tidningspressen utan någon
åtskillnad egentligen i fråga om färgen,
har varit mycket överdriven. Man bär
behandlat detta förslag som om det innebure
en indragningsmakt i allra största
allmänhet, utan att laga hänsyn till eller
i många fall ens omnämna de garantier
och spärrar som förutsatts.

Utgivningsförbud har bl. a. till förutsättning
att ett grovt tryckfrihetsbrott
är begånget. Gent emot socialministern
vill jag framhålla, att brottsbeskrivningen
är given i själva tryckfrihetsförordningen.
Vart och ett av de brott som
skulle kunna föranleda ett utgivningsförbud
är i detalj fixerat i tryckfrihetsförordningen.
Det förhåller sig alltså inte
så, att den olovliga underrättelseverksamhet,
som lagutskottet föreslagit att vi
skulle utvidga strafflagen med, också
skulle kunna spöka i detta sammanhang.
Vi ha således absoluta garantier för att
det icke kan bli fråga om andra än de
grova brott, som fått sin uttömmande beskrivning
i själva tryckfrihetsförordningen
och som icke kunna ändras annat

än på samma sätt som gäller för ändring
av grundlag.

Det har i detta sammanhang talats
mycket om våra erfarenheter ifrån kriget
och de påtryckningar utifrån, som
då förekommo och som naturligtvis voro
ägnade att fylla oss alla med en utomordentlig
olust. Och inte vilja vi medvetet
sätta oss i ett sådant läge igen, det
är jag den förste att understryka. Men
dessa påtryckningar hänförde sig, såsom
det också här tidigare i debatten sagts,
till en helt annan bestämmelse som det
nu inte är tal om att återuppliva.

Det har från regeringsbänken gjorts
gällande, att även med den begränsade
form, som man har föreslagit för utgivningsförbudet,
skulle man kunna tänka
sig påtryckningar utifrån för att få ett
utgivningsförbud genomfört. Jag måste erkänna,
att jag har svårt att föreställa mig,
under vilka former bestämmelser av denna
karaktär, som ju ta sikte helt och hållet
på förbrytelser, begångna inom landet
emot rikets säkerhet, skulle kunna
ge anledning till framställningar utifrån
om genomförande av utgivningsförbud.

Å andra sidan har det efter min mening
framhållits många goda skäl, som
man inte utan vidare kan avvisa, för behovet
av att även vid krigsfara kunna
använda särskilda rättsmedel i dessa avseenden.
Det är klart, att det inte är
fråga om krigsfara så där i största allmänhet
eller om krigsfara av den karaktär,
som vi skulle kunna säga att vi fölnärvarande
ha. Man skulle ju kunna tänka
sig, att man i lagen skreve in »överhängande
krigsfara» eller något dylikt
för att markera, att vad man tänker på
är det utomordentligt ömtåliga skede,
som kan föreligga omedelbart innan det
kan bli fråga om en krigisk konflikt och
som i nu avhandlade hänseende torde
vara minst lika ömtåligt som själva kriget.
Mot en sådan formulering kan invändas,
att man annonserade, att riket
befann sig i överhängande krigsfara genom
beslut om bestämmelsens ikraftträdande.

På tal om uttrycket »krigsfara» säger
socialministern: »Är det inte orimligt att
haka upp utgivningsförbudet på en term,

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

som är så vansklig i sin tolkning?» Och
han vädjade till konstitutionsutskottets
medlemmar, om de vore beredda att ge
en sådan tolkning. Det är klart att en
sådan tolkning är omöjlig att ge, ty det
är den konkreta situationen, som kommer
att bli avgörande för huruvida det
föreligger krigsfara i den mening som
förslaget avser.

Men hur skall då tolkningen ske? Jo,
den skall ske genom samstämmande beslut
av riksdagens båda kamrar med tre
fjärdedels majoritet. Det är hos riksdagens
kamrar, som tolkningen av begreppet
krigsfara skall komma att vila. Krigsfara
föreligger icke i denna lags mening
med mindre än att båda kamrarna med
tre fjärdedels majoritet anse, att krigsfara
är för handen och att behov av detta
rättsmedel föreligger. Det tycker jag
i och för sig är en så god garanti, som
vi över huvud taget kunna åstadkomma
i detta land för en rimlig tolkning av begreppet
krigsfara.

Tvivlar verkligen riksdagen på sin
egen möjlighet att på ett betryggande
sätt handhava denna bestämmelse?

Jag har en känsla av att det vore ganska
vanskligt i det läge, vari vi nu befinna
oss, att utan vidare inte bara för
stunden, utan såsom här sagts tidigare
för minst fyra år framåt, avvisa varje
möjlighet till restriktion i fall av överhängande
krigsfara.

Under sådana förhållanden skulle jag
tycka det vara rimligt att vi finge tid
att eftersinna innebörden i det stadgande,
som här är föreslaget, vid sidan av
Kungl. Maj ds förslag. Det kan ske genom
att vi rösta upp till vilande både
Kungl. Maj ds förslag och utskottets förslag.
Vi få då mellantiden till nästa riksdag
på oss för att tänka igenom alla konsekvenserna
och övertyga oss om, huruvida
utskottets förslag verkligen är så
äventyrligt som man nu vid första påseendet
anser att det är.

Skulle man då finna att det är alltför
äventyrligt — ja, då faller det till nästa
riksdag. Någon skada är därmed icke
skedd. Men vi ha samtidigt räddat åt oss
— om vi skulle finna att förhållandena

Förslag till tryckfrihetsförordning in. m.

utveckla sig på ett sådant sätt, att vi
kanske litet till mans ha en känsla av
att vi behöva någonting i den vägen —
en möjlighet att till nästa riksdag godtaga
detta förslag.

Jag kommer således, herr talman, att
rösta både för Kungl. Maj ds och för utskottets
förslag, för att båda dessa skola
kunna komma under omprövning igen
vid nästa riksdag.

Häri instämde herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten i onödan,
hoppas jag. Jag vill bara säga, att
i fråga om brottsbeskrivningen återfinnes
i 4 | mom. 9 följande: »spridande av
falskt rykte eller annat osant påstående,
som är ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet, folkförsörjningen eller allmän
ordning och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet eller
annat organ, vilket äger besluta i allmänna
angelägenheter».

Det förefaller mig som om det vore
ganska enkelt för ett främmande lands
minister att vända sig till regeringen och
säga, att här publicera vissa tidningar
falska rykten och osanna påståenden,
som äro ägnade att framkalla fara för
rikets säkerhet därför att den makt han
representerar känner sig förolämpad eller
beljugen och detta kan framkalla
repressalieåtgärder av olika slag. Det kan
leda till att man sedan bedömer läget på
det sättet, att det finns ett hot.

Jag ser nu, herr talman, att jag misstagit
mig beträffande den hänvisning rörande
brottsbeskrivningen, som jag citerade
här ovan. .lag trodde den hänförde
sig till hela 1 § och inte bara till mom.
1—3 av denna paragraf.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet just för att
upplysa herr socialministern om att han
tyvärr råkade förlänga debatten i onödan,
eftersom det moment av 4 §, som
han åberopade, inte ingår i detta sammanhang;
det gäller här bara de brott
som avses i 4 §, mom. 1—3.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag tror
inte att denna 8 § enligt utskottets förslag
skulle bli så farlig under lugna förhållanden.
Bestämmelsen om den kvalificerade
majoriteten skulle säkerligen
för närvarande garantera, att det inte
ginge att genomföra ett beslut i den
riktning som utskottet har tänkt sig. Men
vi veta inte under vilka förhållanden
riksdagen i framtiden kan komma att
besluta i en sådan fråga.

Som jag antydde redan i prineipdebatten
finner jag de av utskottet föreslagna
bestämmelserna alltför vaga och
alltför riskabla ur tryckfrihetssynpunkt
för att jag skulle kunna biträda dem.
Jag tycker inte heller om, det måste jag
säga, Kungl. Maj :ts förslag. Det är
enligt min mening onödigt att återuppliva
indragningsrätten. Men i den situation,
vari vi nu befinna oss, misstänker
jag att det enda som vi kunna samlas om
är Kungl. Maj :ts förslag, och under den
förutsättningen är jag beredd att ge min
röst för detta.

Det är klart att det inte skulle vara så
farligt att såsom herr Ewerlöf, yrkat antaga
även utskottsförslaget såsom vilande.
Men jag är alldeles övertygad om
att det är en överflödsgärning; jag skulle
tro att om vi nästa år befinna oss i
någorlunda samma läge som för närvarande,
så kommer det då inte att antagas.

Sedan har jag ett par ord att säga
med anledning av herr Holmbäcks senaste
anförande. Herr Holmbäek försökte
sälta folkpartiet på en piedestal på
grund av dess uppträdande under de
mörka krigsåren. Jag vill då bara slå
fast, att samtliga partier få anses ha
ungefär samma ansvar för den tryckfrihetspolitik,
som fördes under kriget.
Samthga partiledare, utom kommunisternas,
sutto i regeringen, och partierna
hade också andra framstående män som
representanter där.

Vi kunna konstatera, att regeringen
var enig om den trvckfrihetspolitik,
som fördes, liksom att denna politik
under lång tid var präglad av en betydande
eftergivenhet. Det var först efter
utgången av slaget vid El Alamein

på senhösten år 1942, efterföljt av Stalingrad
i början av 1943, som regeringen
blev karskare och fick tillbaka sitt
mod. Det finns ingen anledning för något
parti, som under den tiden var representerat
i regeringen, att ställa sig
på ett annat plan än de övriga.

Herr HERLITZ: Herr talman! Statsrådet
Möller och herrar Pauli och Holmböck
lia föranlett mig att begära ordet.

Först är jag angelägen att i anledning
av statsrådet Möllers anförande korrigera
en sak, beträffande vilken jag är
medveten om att jag uttryckt mig klumpigt
i min reservation då jag nämligen
där talat om det föreliggande förslagets
otillfredsställande beskaffenhet i vissa
hänseenden. Jag bär i varje fall icke
fullt tydligt uttryckt vad jag då menat,
nämligen att jag riktade denna kritik
emot departementschefens, d. v. s.
Kungl. Maj:ts, förslag och att jag beklagade
att jag inte haft någon annan grund
att bygga på, då jag varit med om att
bygga ut konstitutionsutskottets utlåtande
i denna punkt. Men min tveksamhet
och mina bekymmer ha inte hänfört sig
till detta så att säga utbyggnadsarrangemang,
utan till själva den ofrånkomliga
grunden.

Sedan skall jag också yttra något med
anledning av en del resonemang som ha
förekommit om vad vi mena med »krigsfara*.
Jag tror att jag kan inskränka mig
till att instämma i vad herr Ewerlöf sagt
om den saken, men jag vill med anledning
av statsrådet Möllers misstanke om
att vi i konstitutionsutskottet tyckt, att
en sådan krigsfara förelåg redan nu, för
min personliga del deklarera, att jag är
oändligt långt från tanken, om den frågan
skulle ställas till mig nu, att ge min
röst för ett sådant beslut som 8 § skulle
möjliggöra. En för mig så oerhört främmande
tanke har icke lupit genom mitt
huvud. Vad jag har tänkt på bär varit
krigssituationer, som kunna uppkomma
i en framtid och som bli ännu värre än
de vi upplevat under det senaste världskriget.

Herr Holmbäek yttrade något om att

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

jag hade en något onyanserad syn på
denna sak; här är det fråga om både
frihet och tvång, sade han, men herr
Heriitz ser mycket ensidigt på den ena
sidan av saken!

Herr talman! Sedan jag började syssla
med dessa saker för åtta år sedan har
jag strävat efter att hålla en medelväg
mellan å ena sidan frihetskravet och å
andra sidan ett rimligt hänsynstagande
till rikets säkerhet. Jag tycker att jag
har varit konsekvent i den positionen.
Den har dock fört mig i litet växlande
situationer. Den har föranlett mig att
1941 kämpa emot dem, som ha velat, mer
än jag ville, inskränka tryckfriheten.
Precis samma position som den, jag då
intog, t\ingar mig i dag att vända mig
åt den andra sidan, nämligen emot dem,
som vilja bereda en i mitt tycke i farliga
situationer alltför vidsträckt frihet.

Jag säger ingenting om åt t jag i det
läget nu möter samma personer på samma
linje som tidigare. Jag finner det
naturligt att t. ex. hans excellens herr
utrikesministern här förfäktat regeringens
linje, han som var i förening med
mig 1941 då vi väckte en motion om
revision av den alltför hastigt tillkomna
censurlagstiftningen. Jag finner det
också naturligt att där se herr Holmbäck,
som redan 1941 var bland de betänksammas
skara liksom jag då var —
det fanns ju olika nyanser i våra ståndpunkter
på den tiden, men vi hörde
båda till den sidan.

Vad som naturligtvis är mera förbryllande,
herr talman, är att fortfarande
möta samma fiender, att alltså finna
samma personer, som jag då kämpade
emot såsom enligt min mening farliga
fiender till tryckfriheten, nu i stället
bekämpa mig såsom farlig för tryckfriheten!
Detta gäller t. ex. min ärade vän
herr Gottfrid Karlsson, som man i dag
finner med lika stark övertygelse som då
förklara, att vi inte behöva något sådant
rättsskydd, som han 1940 och 1941 i
konstitutionsutskottet kämpade för att vi
skulle ha. Jag finner där också min
ärade viin i andra kammaren, herr Fast,
som då intog samma position som herr

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Karlsson. Jag får kanske också nämna
ett antal regeringsledamöter — jag räknar
upp vilka som voro med vid båda
tillfällena — nämligen statsråden Wigforss,
Sköld och Möller. Det är ju möjligt
att statsrådet Möller har någon
brasklapp skriven även i detta ärende
på något korrektur till någon proposition,
men därom vet jag intet, och det
kan inte för mitt bedömande vara av
någon avgörande betydelse.

Herr Näsgård erinrade här om folkpartiets
ställning. Ja, jag tycker jag vill
minnas, att herr Andersson i Rasjön var
på den sidan då, och möjligen även herr
Bergqvist. Men hur herr Andersson i
Rasjön ställer sig i dag, det vet jag inte
något om.

Denna situation är för mig förbryllande,
och jag har frågat mig vad det är
som har hänt. Har man kommit till den
övertygelsen att världen nu är så mycket
lugnare, att det är så mycket mindre
faror, som hota oss? År det så man tänker?
Eller har man kommit till det resultatet,
att våra femtekolonnare ha blivit
så mycket snällare, fogligare och
medgörligare, att vi kanske inte behöva
ha något bekymmer för dem? Ty det
kan väl ändå inte på allvar vara så, som
statsrådet Möller sade, att det är erfarenheterna
från kriget, som ha lärt oss
vart det här bär hän. Jag vill i så fall
erinra om att vi inte ha några erfarenheter
om detta ifrån kriget, ty censurlagstiftningen
trädde aldrig i kraft. Vi
ha erfarenhet av något som hette 3:9
i tryckfrihetsförordningen, men den paragrafen
har fallit under bordet med
stort brak, och det är ingen som vill
plocka upp den.

Nej, jag kan inte förstå annat än att
anledningen är, att vi befinna oss i en
annan stämning, som nu de flesta blivit
gripna av, en känsla av att faran nu
icke är så omedelbart inpå oss.

För mig är det naturligare att man
försöker att hålla huvudet kallt under
mycket farliga situationer och att man
under lägen, då faran icke är lika överhängande,
iindå räknar med att den kan
komma.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Ewerlöf sade att kritiken mot konstitutionsutskottet
har varit överdriven på
denna punkt, och han hänförde sig då till
presskritiken. Jag har inte i detalj kunnat
följa pressen, och det är ju möjligt
att det i något organ har förekommit
en överdriven kritik. Men en sak, herr
talman, tror jag att man kan slå fast,
nämligen att den kritik, som övats här
i kammaren emot konstitutionsutskottet,
har präglats av mycket stort lugn och
mycket stor saklighet — den har icke
varit överdriven.

Herr Ewerlöf sade vidare att det inte
var så stor fara förenad med att införa
en bestämmelse om utgivningsförbud vid
krigsfara, därför att den kan träda i tilllämplighet
endast under vissa förutsättningar.
Bland annat skall gälla att vederbörande
skall ha begått brott, som
äro av viss karaktär. Dessa brott äro
direkt definierade i tryckfrihetsförordningen.
Utgivningsförbudet skall i princip
träda i tillämplighet endast för sådana
fall.

Men jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att bland de brott,
vid vilka utgivningsförbudet enligt utskottsförslaget
skall träda i tillämpning
vid krigsfara liksom vid krig, också finnes
ett brott, som består i agitation, varigenom
»någon förleder krigsfolk hörande
till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt till modlöshet». I
detta uttryck »modlöshet» kan enligt
min mening ingå nästan vad som helst.
Det är ju ett bland de mest kautschukartade,
mest tänjbara begrepp som kan
tänkas. Med tillämpning av denna bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen
kan man vid krigsfara praktiskt taget,
tror jag, nå vilken propaganda som helst,
vilka uttalade åsikter som helst. Brottsbeskrivningen
är alltså där synnerligen
vid.

Herr Ewerlöf talade om de »goda
skäl», som i debatten hade anförts för
utskottets förslag. Jag har inte kunnat
finna dem. Men däremot ber jag få påpeka,
att både socialministern, med den
stora erfarenhet som han har förvärvat
under alla dessa gångna år sedan

1939, och justitieministern ha direkt avböjt
utskottets linje.

För min del står jag på samma ståndpunkt
som jag gav uttryck åt i mitt inledande
anförande: jag tycker det är
bättre att alltihop faller än att vi få
in bestämmelser om utgivningsförbud
vid krigsfara.

Herr Näsgård sade att jag hade sökt
ställa folkpartiet på en piedestal. Det är
ett fullkomligt misstag. Jag vet mycket
väl, att folkpartiet liksom alla andra
partier har sin del i ansvaret för den
tryckfrihetslagstiftning, som rådde under
kriget fram till år 1945. Vad jag
gjorde var någonting helt annat; jag bemötte
bara ett angrepp — det var kärnan
i mitt anförande — och gav därvid
uttryck åt meningen, att vi hade försökt
att hävda en frihetsvänlig åsikt. För min
egen del har jag försökt att göra det,
och hela partiet var år 1944 samlat omkring
den linjen.

Herr Herlitz frågade vad som hade
hänt och som gjort att man nu intager
en helt annan position i dessa frågor
än man gjorde åren 1940—1944.

Jo, det som har hänt är, att man har fått
erfarenhet. Det är alldeles riktigt, som
herr Herlitz har sagt, att vi inte ha fått
någon erfarenhet av krig, men vi ha fått
erfarenhet av krigsfara. Det är just på
grund av erfarenheten av de regler, som
vi hade under det senaste kriget, när
vi vid vissa tidpunkter voro i krigsfara,
som man nu vill avböja att på nytt i
lagstiftningen införa begreppet krigsfara.

Jag tillåter mig, herr talman, att stryka
under ytterligare en sak. Den lagstiftning,
som man hade under åren 1941—
1945, innehöll bestämmelser om censur
vid krigsfara och vid krig samt om utgivningsförbud
vid krig. Vad man nu avser
är så till vida bättre, att man har
låtit censuren falla. Men, herr talman,
utskottets förslag innebär även så till
vida en klar utvidgning av de bestämmelser,
som vi hade åren 1941—1945,
som man med utskottets förslag skulle
få utgivningsförbud även under krigsfara,
vilket vi icke hade enligt de gamla
bestämmelserna.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Det måste väl vara ett missförstånd,
som herr Holmbäck nu upprepar
efter statsrådet Möller, då han åberopade
erfarenheterna från kriget som stöd
för sin ståndpunkt. Jag måste därför
också upprepa vad jag nyss sade, nämligen
att vi inte ha någon erfarenhet från
kriget rörande detta ämne. Vad vi hade
erfarenhet av under kriget var tillämpningen
av 3: 9 och 3:10 tryckfrihetsförordningen.
Dessa paragrafer ha vi huvudsakligen
med anledning av erfarenheterna
från kriget alla varit ense om att
avskaffa.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Den
fråga, som kammaren nu debatterar, är
av så utomordentligt stor betydelse, att
det må vara tillåtet även för en enkel
man i ledet, som alltid intresserat sig
för dessa problem, att med några ord
motivera sin ståndpunkt.

När jag, herr talman, icke kan biträda
utskottets förslag på denna punkt utan
ansluter mig till Kungl. Maj :ts proposition,
sker det av följande skäl. Begreppet
krig är ju fullt klart, men begreppet
krigsfara är så mångtydigt, att det trots
den begränsning, som herr Ewerlöf ville
ge detta begrepp, kan ges en utomordentligt
vid tolkning. Vi ha ett exempel på
hur ett liknande begrepp har tolkats i
förfogandelagen, som fortfarande tillämpas
till följd av under krig rådande särskilda
förhållanden. Därav framgår ju
tydligt, hur vitt ett. sådant begrepp kan
tolkas.

Nu har man såsom här anförts den
säkerhet, som ligger däri, att riksdagen
med tre fjärdedels majoritet skall besluta,
när detta förhud skall träda i kraft.
Det innebär naturligen en viss säkerhet,
men den torde väl näppeligen vara i alla
lägen fullt betryggande. .lag vill dessutom
ifrågasätta, huruvida det kan vara
lämpligt att riksdagen i ett kanske utomordentligt
spänt utrikespolitiskt läge
splittrar sig i en sådan fråga, såsom följden
måste bli, om mycket delade meningar
därom råda.

Just under spända utrikespolitiska förhållanden
fordras enligt min mening en

Förslag till tryckfrihetsförordning in. m.

fri, ansvarsmedveten press, som kan
framföra offentlig kritik. Likriktning är
på detta område utomordentligt farlig,
och mörkläggning är ännu farligare. Såsom
herr Pauli framhållit, kan bestämmelsen
om krigsfara inbjuda en främmande
makt till vissa påtryckningar, och
det är väl inte alltid säkert, att en riksdagsmajoritet
kan motstå sådana påtryckningar.

Herr Ewerlöf menade, att någon sådan
påtryckning inte kunde förekomma
med de nu föreslagna bestämmelserna
så som dessa formulerats. Jag vill då erinra
om, att det t. ex. under kriget förekom,
att man på militärt håll ville tolka
såsom krigsförräderi offentlig kritik,
som framfördes mot vissa militära förvaltningsåtgärder.
Det är exempel på en
mycket vid tolkning av begreppet krigsförräderi.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
endast motivera min anslutning till
Kungl. Maj :ts förslag på den nu föredragna
punkten, alltså 7 kap. 8 §.

I herr Lundgrens yttrande instämde
fröken Andersson samt herrar Johan
Bernhard Johansson, Löthner, Arrhén,
Andrén och Hjalmar Nilsson.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats

l:o) att utskottets förslag till lydelse
av 7 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling;

2:o) att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas ett
förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf,
som sammanfölle med Kungl.
Maj:ts förslag till lydelse av 7 kap. 7 §
tredje stycket tryckfrihetsförordningen;
samt

3:o) alt till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas det
förslag till lydelse av 7 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
som förordats i
den av herr Spångberg därom anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först därpå att

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

utskottets under l:o) omförmälda förslag
skulle antagas att vila för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till vilande för grundlagsenlig
behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 7 kap.
8 § tryckfrihetsförordningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Därefter gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas ett
förslag till lydelse av den nu föredragna
paragrafen, som sammanfölle med
Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 7
kap. 7 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen,
samt vidare på förkastande
av berörda förslag; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att det av herr
Spångberg reservationsvis förordade
förslaget till lydelse av 7 kap. 8 §
tryckfrihetsförordningen skulle antagas
att vila för vidare grundlagsenlig behandling
samt vidare därpå att nämnda
förslag skulle förkastas; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som förkastar det förslag till lydelse
av 7 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
som förordats i den av herr
Spångberg vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 därom anförda reservationen,
röstat"

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande
förslag till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

9 §■

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

8—11 kap.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

12 kap. Om rättegången i tryckfrihetsmålL i

§■

Denna paragraf hade följande lydelse: Tryckfrihetsmål

upptagas av rådhusrätt
i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes i staden,.
av den rådhusrätt inom länet, som enligt
Konungens förordnande är behörig
att upptaga sådana mål. Förekommer
anledning att även annan rådhusrätt
inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål,
äger Konungen förordna
därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående
ansvar eller enskilt anspråk på

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål,
som avses i 9 kap. 5 §.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 383, hade herr Wistrand in. fl.
hemställt, att riksdagen för sin del ville,
med ändring av Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda förslag till tryckfrihetsförordning,
besluta, att 12 och 14
kap. i förslaget ävensom övergångsbestämmelserna
därtill skulle erhålla den
lydelse, som angåves i en vid motionen
fogad bilaga. I denna hade lämnats förslag
till bestämmelser, i huvudsak innehållande
att tryckfrihetsmål skulle upptagas
och avgöras av en tryckfrihetsdomstol
bestående av ordförande och
sex bisittare, bland vilka ordföranden
och en bisittare skulle vara lagfarna, en
bisittare skulle äga framstående kännedom
om de kulturella förhållandena inom
landet och övriga bisittare skulle
äga yrkeskunskap och erfarenhet, två
såsom utgivare eller medarbetare i periodisk
skrift, en såsom författare och
en såsom förläggare.

Enligt det av motionärerna framlagda
förslaget skulle 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
avfattas sålunda:

Tryckfrihetsmål skall upptagas och
avgöras av en tryckfrihetsdomstol med
säte i Stockholm.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående
ansvar eller enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål,
som avses i 9 kap. 5 §.

I en beträffande 12 kap. avgiven reservation
hade herr Herlitz uttalat sin
anslutning till den tanke, som framburits
i motionen I: 383, och anfört bland
annat:

»Inom utskottet har jag yrkat, att utskottet
i anledning av nämnda motion
skulle utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag innebärande inrättande av
en tryckfrihetsdomstol. Då detta yrkande
emellertid icke vunnit någon anslutning
och då jag icke vågar taga på mitt
ansvar att utforma den för ändamålet
erforderliga lagtexten, måste jag inskränka
mig till att utan yrkande framföra
min avvikande mening.»

Ii Första kammarens protokoll 19b8. Nr 2.9.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Herr WISTRAND: Herr talman! Frågan
om rättegången i tryckfrihetsmål har
under hela den tid, som vår nuvarande
tryckfrihetsförordning existerat, varit
föremål för debatt.

Som bekant är förordningen grundad
på jurysystemet. Frågan, om en tryckt
skrift är förgriplig eller inte, avgörcs
genom jury och inte i den ordning som
eljest tillämpas inom rättsskipningen.
Det kan inte hjälpas, att detta sätt att
avgöra frågan genom jury, där omröstningen
dessutom är hemlig och där vederbörande
inte står något rättsligt ansvar
för sitt votum inom juryn, medför
en rättsskipning, som inte är förenad
med den allmänna säkerhet, som i övrigt
kännetecknar rättstillämpningen här
i landet. Samma brott kan av en jury
bli bedömt på ett sätt och av en annan
jury på rakt motsatt sätt. Man har över
huvud taget inte någon ledning av prejudikat
på tryckfrihetens område.

"Enligt min mening är det ett önskemål,
att rättsskipningen i fråga om tryckfriheten
kunde återföras till någonting
som äger sammanhang med den allmänna
rättsskipningen i landet. Att helt lägga
tryckfrihetsmålen under de allmänna
domstolarna torde emellertid av många
skäl inte vara en framkomlig väg, bl. a.
på grund av att dessa mål ha en alldeles
speciell karaktär och därför böra bedömas
efter delvis andra regler än som
gälla vid de allmänna domstolarna.

Det har under den förberedande utredningen
framkommit ett förslag, väckt
av presidenten i Svea hovrätt, att man
efter mönster av vad som har skett i
ett par fall inom den nutida rättegångsordningen
här i landet —- eller rättare
sagt i ett speciellt fall, nämligen i fråga
om arbetsdomstolen —■ skulle skapa en
särskild domstol för handläggning av
tryckfrihetsmål. Man har tänkt sig denna
domstol sammansatt på så sätt, att den
skulle bestå av två vrkesdomare, den ene
som ordförande och den andre som vice
ordförande, en representant för den allmänna
kulturöversikten, två representanter
för den periodiska pressen, en yrkesförfattare
och en förläggare. Samtliga

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

skulle nomineras av Kungl. Maj:t efter
förslag, som upprättats av lämpliga sammanslutningar.

På detta sätt skulle man kunna åt
tryckfrihetsmålen säkra en sakkunnig
handläggning, där liksom i juryn även
representanter för parterna, ehuru på ett
indirekt sätt, skulle kunna ha tillfälle att
låta sin erfarenhet i detta dömande värv
komma till uttryck, och man skulle få
en konsekvent och enhetlig rättstillämpning
inom landet.

Detta förslag har inte beaktats av vare
sig departementschefen eller utskottet.
Det återfinnes emellertid i en motion,
som är väckt av herrar Ivar Anderson
och Ewerlöf och mig i denna kammare.

Jag skall be att få yrka bifall till denna
motion.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Wistrand, att till
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det förslag till
lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen,
som förordats i den av honom
m. fl. väckta motionen I: 383.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf
skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Wistrands
yrkande, att det i motionen I:
383 förordade förslaget till lydelse av
nu ifrågavarande paragraf skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling, samt vidare på förkastande
av berörda förslag; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som förkastar det förslag till lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen,
som förordats i den av herr Wistrand
m. fl. i ämnet väckta motionen
nr 383 i första kammaren, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande
förslag till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

2 §■

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

(i utskottets förslag:)

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om I tryckfrihetsmål, vari talan föres om
ansvar, skall frågan, huruvida skriften ansvar, skall frågan, huruvida skriften
är brottslig, prövas av en jury om nio är brottslig, prövas av en jury om nio
medlemmar, såframt ej parterna å om- medlemmar, såframt ej parterna å ömse
sidor förklara sig vilja utan sådan se sidor förklara sig vilja utan sådan
prövning hänskjuta målet till rättens prövning hänskjuta målet till rättens
avgörande. Då jury prövar skriftens avgörande. Då jury prövar skriftens
brottslighet, skall skriften anses brotts- brottslighet, skall skriften anses brottslig,
om minst sex jurymän äro ense där- lig, om minst fem jurymän äro ense därom.
om.

Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.
Har iuryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslig -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

het. Är rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den tilltalade
eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tilllämpat.

I en vid 12 kap. avgiven reservation
hade herrar Sandberg, Holmbäck och
von Friesen av angivna orsaker hemställt,
utom annat, att nämnda kapitel
måtte erhålla den i propositionen föreslagna
lydelsen med en viss av utskottet
föreslagen ändring beträffande 5 §.

I en beträffande 12 kap. 2 § avgiven
reservation hade herrar Lindén, Nilsson
i Göteborg och Håstad samt fröken Nygren
på anförda skäl yrkat, att reglerna
om kvalificerad majoritet skulle bibehållas
och att paragrafen således skulle
erhålla den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen.

Herr SANDBERG: Herr talman! Här
har jag tillsammans med herrar Holmbäck
och von Friesen låtit anteckna en
reservation.

Utskottets utlåtande innebär ju en
jury, konstruerad på annat sätt än vad
man traditionellt är van vid här i landet.
Det är den s. k. fasta juryn, som
lanseras i utskottets förslag. I den reservation,
som vi ha enat oss om, bibehållas
de traditionella elementen i den
gamla juryn, nämligen parternas uteslutningsrätt
och lottningsförfarandet.

Det har synts oss, som om en på detta
sätt tillsatt jury bättre än vad som blir
fallet enligt utskottets förslag verkligen
kan betecknas såsom en jury. Det som
utskottet här har konstruerat är i själva
verket — synes det oss, inte minst mig
personligen — inte någon jury, utan det
är på sätt och vis en domstol eller en
nämnd eller någonting i den stilen. Jag
tillät mig vid utskottets behandling av
denna fråga säga, att det då är lika bra
att kalla den till exempel för tryckfrihetsnämnd.
Det behöver inte vara utslag
av någon särskild form av konservatism,
att man i det här avseendet vill
hålla fast vid det gamla, men det synes,
som om just parternas uteslutningsrätt
och lottningsförfarandet dock ge någonting
inera av det fria spel, som jag tyc -

ker är av en konstituerande natur när
det gäller sammansättningen av en jury.

Sedan kan det måhända tvistas om
huruvida sammansättningen av juryn
med hänsyn till antalet ledamöter har
blivit den lämpligaste. I reservationen,
som i detta fall bygger på Kungl. Maj:ts
förslag, föreslås 24 jurymän, fördelade
på tvä grupper, 16 i den ena, som skall
väljas av landsting och stadsfullmäktige
i städer, som icke deltaga i landsting,
och 8 i den andra, som skall väljas på
samma sätt, men tagas ur en krets av
nuvarande eller förutvarande nämndemän.

Utskottet har föreslagit, att det för
varje valperiod av fyra år skall finnas
en fast jury, bestående av 9 ledamöter.
Men denna institution får, synes det oss,
ett sådant drag av permanens, att man
gott kan våga kalla den ett slags domstol.

Nu har det också uppstått skiljaktiga
meningar angående storleken av den majoritet,
som skall krävas för att komma
tlil en fällande dom. Huvuddelen av utskottet
har ansett, att det är tillräckligt
med enkel majoritet, medan i en reservation
kräves kvalificerad majoritet, vilken
senare ståndpunkt jag accepterar.

Jag tror, herr talman, att det ändå är
åtskilligt som säger oss, att det är allt
skäl i att behålla en jury av den gamla
konstruktionen. Det ligger något specifikt
i denna konstruktion, någonting som
appellerar inte bara till en tradition,
utan också till en instinktmässig reaktion
hos de medborgare, som av den
ena eller den andra anledningen kunna
tänkas komma i kontakt med denna institution.

Jag har sålunda, herr talman, med
dessa få ord velat motivera den till detta
kapitel knutna reservationen av mig
samt herrar Holmbäck och von Friesen.
Jag her att få yrka bifall till denna reservation.

Häri instämde herr Näsgärd.

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har i denna fråga nästan identiskt samma
uppfattning som herr Sandberg här
har givit uttryck åt. Jag skall emellertid
tillåta mig att i ett par hänseenden gå
in på frågan litet närmare än han gjorde.

Vad innebära bestämmelserna om en
jury enligt det förslag, som utskottet har
lagt fram? Jo, de betyda, att landstingen
och stadsfullmäktige i de städer, som
icke delta i landsting, skola för en tid
av fyra år utse nio personer, som skola
fungera såsom jury i de tryckfrihetsmål,
som kunna förekomma i länet
under denna tid. Det betyder alltså,
att praktiskt taget varje tidningsredaktör
kommer att veta, att om han gör något
uttalande, som kan vara farligt, det
kommer att bedömas av herr A, herr B,
herr C, fru D, fröken E o. s. v. Det är
enligt min uppfattning inte lämpligt att
på detta sätt på förhand noga peka ut,
vilka personer som skola bedöma en sak,
utan det är lämpligare att ha en större
krets och ur denna krets få fram de personer,
som skola bedöma saken.

Det kan inte mot denna uppfattning
invändas, att de fasta jurymännen få
någon stor erfarenhet, ty tryckfrihetsmålen
äro så få under en fyraårsperiod
— och även under en längre tid —• att
denna erfarenhet kommer att spela en
mycket liten roll. Målen äro så skiftande.
Däremot komma nackdelarna av att
ha vissa personer, utvalda på detta sätt,
att bli mycket tydliga, särskilt kanske i
landsortsstäderna, där det kan finnas en
tidningsutgivare, som är oppositionell
och vars uttalanden därför kunna tänkas
vid något tillfälle bli föremål för åtal.
Det är i ett sådant fall inte lämpligt, att
han skall dömas av personer, som äro
valda på förhand.

Till denna synpunkt kommer sedan
en annan. Man kan naturligtvis inte vid
något förslag om jury bortse från att
vissa personer kunna var jäviga. Både
enligt utskottets och enligt Kungl. Maj:ts
förslag finns det därför alltid möjligheter
att jäva vissa jurymän. I fråga om
den fasta juryn betyder givetvis detta,

att för varje juryman måste finnas minst
en suppleant.

En person, som är åtalad i ett tryckfrihetsmål,
måste noga tillse, att alla de
personer, som skola döma honom, äro
ojäviga. Vad är nu domarjäv -— den typ
av jäv som skall tillämpas här? De äro
ganska obestämda. Så står det i den nya
rättegångsbalken att man också skall
som domarjäv betrakta särskilda omständigheter,
som rubba förtroendet till
en persons opartiskhet i målet.

Vid en jury av den typ, som Kungl.
Maj :t har föreslagit, spela dessa domarjäv
emellertid inte så stor roll, ty parten
har sin uteslutningsrätt, och han sållar
genom den bort de personer som han
betraklar såsom jäviga. Det blir alltså
endast i ringa omfattning fråga om att
göra gällande domarjäv. Men i en jury
av den karaktär, som utskottet föreslår,
måste frågan om domarjäven bli mycket
aktuell, ty juryn är ju i motsats till en
domstol en okontrollerad institution.
Omröstningen inom juryn är hemlig, och
dess debatt före omröstningen är också
hemlig. Det gör naturligen, att en part
måste genom att begagna jävsgrunderna
söka få bort de personer, som han misstänker
inte skola vara opartiska mot
honom. Men eftersom jävsgrunderna äro
så pass obestämda, som jag nyss här har
sagt, och man vidare måste ta hänsyn
till att juryn är okontrollerad, kommer
det att bli processer, diskussioner och
invändningar i fråga om just domarjäven,
och invändningar om jäv kunna sedermera
fullföljas ända upp till högsta
instans, Kungl. Maj:t.

Efter vad jag kan finna har den fasta
juryn på denna punkt en stor svaghet,
som inte finns i den jury, där parterna
ha sin uteslutningsrätt och alltså genom
denna kunna tillgodose de synpunkter,
som i den fasta juryn måste tillgodoses
genom domarjäven.

De två saker, som jag nu har nämnt
— olägenheten av att vissa personer utses
att fungera i alla mål under en viss
period och olägenheten av att frågor
lätt kunna uppstå om tillämpning av domarjävsreglerna
— ha gjort, att jag för
min del tillsammans med herrar Sand -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

berg och von Friesen i den till utskottets
utlåtande fogade reservationen har
hemställt om bifall till Kungl. Maj ds
förslag.

Sedan kommer en annan fråga. Såsom
herr Sandberg har påpekat är det den
skillnaden mellan utskottets förslag och
Kungl. Maj ds förslag, som i denna punkt
står i överensstämmelse med nu gällande
rätt, att utskottet fordrar för fällande
dom i juryn fem fällande röster av nio
jurymän, under det att enligt Kungl.
Maj ds förslag fordras sex fällande jurymän
av nio. Regeln om att det skall
fordras två tredjedels majoritet — sex
jurymän — för fällande dom har gällt
ända sedan år 1815, och den har varit
en av de viktigaste garantierna för
tryckfriheten här i landet. Jag vet mycket
väl, att det kan riktas många invändningar
mot den juryprocess som vi
ha haft — småningom har den dock blivit
mycket förbättrad — men jag tror,
att man kan säga, att man i kravet på
två tredjedels majoritet har haft en mycket
viktig garanti för tryckfriheten. Regeln
därom böra vi inte ta bort.

Nu säger visserligen utskottet, att enligt
utskottets förslag skapas ytterligare
en garanti, nämligen att domstolen skall
kunna fria en person som juryn har
fällt. Det är alldeles riktigt. Det gällde
inte förut, utan — såsom jag utvecklade
i det anförande, med vilket jag inledde
debatten här i kammaren efter justitieministern
— hittills har juryn friat eller
fällt, och den som juryn har fällt, han
har varit fälld. Men, herr talman, jag
tror för min del inte, att den nya regeln,
att domstolen skall kunna fria
en av juryn fälld person, medför någon
större garanti. Tv vad betyder den? Jo,
i sådana mål får man en motsättning
emellan domstolen och juryn, och detta
är en motsättning, som man bör ha i så
få fall som möjligt; om man skapar den
annat än i undantagsfall, förminskar
man juryns auktoritet. I realiteten kommer
det att bli på det sättet, att domstolen
kommer att väl ha klart för sig,
att juryn är ett mycket auktoritativt organ.
Därför kommer domstolen att försöka
följa juryn, och då har inte heller

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

en regel om domstolens rätt att fria så
stor betydelse.

Med dessa båda synpunkter tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till
Kungl. Maj ds förslag. I den nu föredragna
paragrafen är det endast fråga
om huruvida det skall fordras kvalificerad
majoritet eller det skall fordras
fem jurymän av nio för fällande dom,
och när jag nu yrkar bifall till Kungl.
Maj ds förslag, är det närmast det spörsmålet
som yrkandet gäller. Spörsmålet
om juryns sammansättning kommer först
i nästa paragraf.

Herr LINDÉN: Herr talman! Beträffande
den paragraf, som diskussionen
närmast rör, således 2 §, har jag gentemot
utskottet en skiljaktig mening, som
jag har gett till känna i en reservation.
Visserligen har jag anslutit mig till utskottets
förslag beträffande den s. k. fasta
juryn, men jag har tillsammans med
ytterligare tre reservanter inte kunnat
acceptera den enkla majoriteten. Jag har
velat till denna paragraf knyta det ytterligare
tryckfrihetsskydd, som ligger i en
kvalificerad majoritet. Beträffande 2 §
har jag således att yrka bifall till vad
Kungl. Maj:t har föreslagit.

Med talmannens tillstånd skall jag
emellertid säga några ord även rörande
hela det komplex, som frågan om juryn
i tryckfrihetsmål innefattar. Det har redan
tidigare i dag många gånger sagts,
att utskottet har improviserat och att
det har framställt förslag med, såsom
någon uttryckte sig, »vittgående och
äventyrliga» ändringar. Jag misstänker
högeligen, att man beträffande den fasta
juryn får känna sig slagen i förväg
och fyllts av resignation, då man nog
kan förutse kammarens beslut i den här
frågan. I ett stämningsläge tas ju inte
allt för starka hänsyn, och det är också
möjligt, att tiden har varit för knapp
för att kammarens ledamöter över huvud
taget skola ha hunnit finna någonting
av värde i den tankegång, som utskottet
har gjort till sin. En fördel har
ju uppenbarligen detta haft, och det är,
att Kungl. Maj ds förslag har kommit ur

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

skotthåll och att konstitutionsutskottet
har blivit strykpojken.

Nå det får vara hur det vill med den
saken, herr talman! Jag har fått och
åtagit mig uppgiften att försöka förklara
— och helst försvara —■ utskottets förslag.

Jag påminner då om vad departementschefen
har anfört i sin proposition.
Tryckfriheten är inte, säger han, i
främsta rummet ett yrkesintresse, utan
en allmän medborgerlig angelägenhet.
Lekmännen skola därför representera det
folkliga inflytandet i domstolen, och de
böra utses så, att den allmänna uppfattningen
bland medborgarna kommer till
uttryck. De sakkunniga ha i denna fråga
bland annat yttrat, att en jury som företräder
en allmänt medborgerlig uppfattning
synes mera skickad än en vanlig
domstol för den svåra och grannlaga
uppgiften att avgöra, var gränsen skall
dras mellan befogad presskritik och
straffvärda yttranden. De sakkunniga
tillägga, att det inte kan vara till fördel
för en vanlig domstol, om den skall göras
till skiljedomare i politiska frågor.

I båda dessa yttranden uppställes alltså
som ett mycket viktigt, för att inte
säga oeftergivligt krav, att juryn skall
inrymma vad Kungl. Maj :t och de sakkunniga
benämna en allmän medborgerlig
uppfattning. Därom äro vi således
allesamman ense, och det skulle vara ett
stort misstag om kammaren hade den
föreställningen, att de som förorda den
s. k. fasta juryn velat på något sätt minska
det allmänna medborgerliga inflytandet
— det är alldeles tvärtom.

I detta sammanhang är det också anledning
att hålla i minnet, att man klart
och öppet har deklarerat att en jury är
en lämplig institution när det gäller att
fälla avgöranden i politiska frågor i
samband med tryckfrihetsförordningen.
Departementschefen har också om juryn
sagt, att den uppenbarligen har stor betydelse
som en folklig garanti för tryckfriheten,
i främsta rummet den politiska
yttrandefriheten, och att den därigenom
i sill mån kommer att bidraga till, och
har bidragit till, en samhällsutveckling
på demokratisk grund. Om allt detta äro

vi ense. Jag har bara, genom att understryka
vad man sagt om den politiska
yttrandefriheten, velat registrera att den
spelar en betydande roll vid avvägningen
av dessa författningsregler.

Jag har då frågat mig, och jag tror att
också andra ha gjort sig den frågan: Hur
vill propositionen tillgodose det betydelsefulla
intresse, som nämnes med orden
»allmän medborgerlig uppfattning»? Jo,
i 5 § ha vissa behörighetsregler inskrivits.
Jurymännen skola bland annat vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Vidare säges det,
att bland jurymännen böra skilda samhällsgrupper
och meningsriktningar samt
olika delar av länet vara företrädda. En
jurymannalista på 24 personer skall upprättas
av landstingen och de städer, som
icke delta i landsting. I händelse av ett
tryckfrihetsmål har vardera parten att
utesluta sammanlagt fyra namn. Bland
de kvarstående personerna skola så
många lottas ut, att juryn består av 9
personer.

Jag har inför detta flera gånger frågat
mig: Vilken allvarlig innebörd få egentligen
bestämmelserna i 5 §, att bland
jurymännen böra skilda samhällsgrupper
och meningsriktningar samt olika delar
av länet vara företrädda? Trots att majoritetsval
äro föreskrivna, då landstingen
skola utse de 24 jurymännen, tror
jag man skulle kunna säga att det vore
ett högst besynnerligt landsting i detta
land. om inte de olika partierna där
skulle, låt mig säga det, komma överens
om att »dela skinnet». Bland jurymännen
kommer då att inväljas ett antal socialdemokrater,
ett antal högermän, ett antal
bondeförbundare och ett antal folkpartister.
Sedan skall man också ta någon
hänsyn till andra meningsriktningar
än politiska, alltså religiösa, kulturella
o. s. v., och dessutom måste man ta hänsyn
till bestämmelsen att olika delar av
länet böra vara representerade.

Om till exempel i det län där jag bor
ett tryckfrihetsåtal skulle riktas mot mig
i min egenskap av ansvarig utgivare för
ett litet blad, föreställer jag mig att motparten
som allra första åtgärd skulle använda
sig av sin uteslutningsrätt för att

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

ur juryn avlägsna de personer, som ha
samma politiska uppfattning som jag, om
det nu vore ett politiskt tryckfrihetsmål.
Och jag kan inte tänka mig att bland
de 24 personerna på en jurymannalista
skall finnas så mycket folk av olika politiska
schatteringar och nyanser, att man
inte helt enkelt skulle kunna utesluta -—
och med stor visshet också kommer att
göra det — företrädarna för en eller kanske
ett par meningsriktningar. Tv den
andra parten svarar på samma sätt.

Jag har således närmast den meningen,
att det ur tryckfrihetssynpunkt är
en olycka att de sakkunniga och departementschefen
ha skalat bort parternas
rätt att nämna jurymän. Med en sådan
rätt hade man alltid en bestämd garanti
för att det fanns så att säga en folklig
försvarsadvokat, att det i juryn fanns
vanligt folk, som kunde företräda, de synpunkter
som blivit klandrade. Jag ber
att få försäkra — och i all synnerhet riktar
jag mig då till herr justitieministern
— att jag inte har drömt om att genom
att biträda utskottets förslag på den
punkten försämra möjligheterna för
tryckfriheten. Men jag har på något sätt
känt det lugnare och tryggare att veta
att det fanns en jury med representanter
för olika meningsriktningar, så att
inte en grupp mer eller mindre fullständigt
dominerar. Det är detta som har varit
tanken bakom förslaget om en fast
jury. Jag tror att förslaget, om man försöker
se med litet grand allvar på frågan,
inte är riktigt så tokigt som det har gjorts
till i en litet lättfärdig förhandsdiskussion.

Juryn skall vara ett uttryck för en
skiftande folkopinion, den saken har
framhållits av de sakkunniga, av departementschefen
ocli även av dem som kritisera
konstitutionsutskottets förslag. Juryn
skall, sade herr Sandberg nyss, ge
möjligheter till ett visst »fritt spel». Ja,
uttrycken för en skiftande folkopinion
vill jag gärna ha med, men herr Sandbergs
fria spel — sådant man kan läsa
ut det ur den kungl. propositionen — är
jag rädd för. Det blir inte bara ell fritt
spel, utan rena slumpen som avgör vilka
9 personer som komma att bli jurymän,

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

när man låter vardera parten från en
kort jurymannalista på 24 personer stryka
fyra namn och av de 16 återstående
några kanske strykas på grund av jävsanmärkning,
varefter utlottning sker för
att man skall få fram de 9 jurymännen.

Jag tillåter mig också den reflexionen,
herr talman, att när parterna göra sina
strykningar i jurymannalistan så utesluta
de väl snarare de bästa och »farligaste»,
de som kunna skapa argument och svårigheter,
än de relativt ofarliga, de snälla
och beskedliga. Det blir enligt min mening
en beskedligare, kanske en tandlös
jury som kommer att fungera i dessa
mål, om man följer Kungl. Maj :ts förslag.

Mot den fasta juryn har anmärkts, att
det skulle vara en bestämd nackdel, för
att inte säga en fara, att jurymedlemmarna
äro kända. Jag vill i det sammanhanget
påpeka, att utskottets förslag visserligen
avser en fast jury på 9 medlemmar,
men att för var och en av dem skola
finnas två personliga suppleanter. I verkligheten
blir det alltså en jurymannalista
med 27 personer som kan komma att utnyttjas.
Och om någon skulle göra sig besväret
att söka påverka de 9 jurymedlemmarna
och tar risken av den skandal
som inträffar, om hans tillvägagångssätt
blir känt, så tror jag att kammarens ärade
ledamöter kunna vara övertygade om
att han också skulle göra sig besväret
att så att säga gardera sig genom att göra
sig bekant med alla de 24 personerna i
en enligt Kungl. Maj:ts förslag tillsatt
jury.

Vid en ärekränkningsprocess spelar
det, så vitt jag förstår, ingen särskild
roll, om juryns sammansättning är känd,
eftersom ändå ingen enda av jurymännen
kan antagas komma att fatta ståndpunkt
på annat sätt än heder och samvete
bjuder. Vid politiska tryckfrihetsprocesser
kan det naturligtvis spela en
viss roll att jurymännen äro kända, men
då har jag i alla fall garantien för att i
juryn sitter åtminstone någon person
av min politiska åskådning, under det
att jag enligt Kungl. Maj:ts förslag riskerar
att vara utan detta stöd.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som ha legat till grund för mitt ställ -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag'' till tryckfrihetsförordning m. m.

ningstagande, och jag hoppas att man
skall betrakta dem som ett ärligt försök
att komma till rätta med olika svårigheter.
För egen del övervägde jag i utskottet,
om jag skulle vandra denna väg
tillsammans med mina kamrater i utskottet
eller om jag skulle i mitt förslag
ta med exempelvis en sådan bestämmelse
från de nuvarande reglerna
om juryns sammansättning som den om
parternas rätt att själva utse jurymän.
Jag hoppas bli trodd på mitt ord när
jag säger, att det förslag som jag och
mina kamrater i utskottet ha enat oss
om absolut inte får uppfattas som ett
försök att komma åt dem som hävda
tryckfrihetens sak. För mig är det ytterligt
angeläget att säkra det tryckta
ordets frihet. Detta har för övrigt varit
anledningen till att jag ej kunnat följa
utskottet i dess förslag, att den fasta juryn
skall kunna fälla med enkel majoritet.
Jag har i utskottet hävdat kravet
på kvalificerad majoritet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag beträffande
den nu föredragna 2 §.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Sedan mer än 130 år tillbaka
äro domstolarna i tryckfrihetsmål organiserade
på ett helt annat sätt än våra
övriga domstolar. Den jury, som vi nu
diskutera, har under denna långa tid
haft ansvaret att avgöra, om en skrift är
brottslig eller inte. Visserligen ha anmärkningar
ganska ofta riktats mot juryn,
men den har likväl alltid ansetts
utgöra en folklig garanti för tryckfriheten,
framför allt den viktigaste delen
därav, nämligen den politiska yttrandefriheten.

Jag måste nog taga kammarens tid i
anspråk en stund med en redogörelse för
de olika alternativ, som här föreligga,
så att det skall bli klarare, hur de båda
förslag se ut, som nu stå emot varandra.
Först måste jag då med några ord nämna,
hur juryn för närvarande organiseras.

Enligt nuvarande rätt uttages huvuddelen
av juryn genom lottning på en

stående lista av jurymannakandidater.
Denna lista uppgöres av domstolen. Parterna
i målet ha också rätt att var för
sig utse sina representanter, och på så
sätt tillkommer ytterligare en krets. Vardera
parten får sedan utesluta en av
domstolens jurymän och en av motpartens
kandidater. Därefter återstå 9 personer,
och det är dessa som enligt gällande
rätt bilda juryn i det aktuella
målet.

Mot detta nuvarande system ha framför
allt två anmärkningar riktats. Den
ena är, att systemet inte ger något utrymme
för ett folkligt, allmänt medborgerligt
inflytande. Det är ju domstolen
och parterna som agera vid juryns bildande.
Den andra anmärkningen •— som
jag också tycker är berättigad, fastän
jag hörde att herr Lindén var av annan
mening — är att man funnit det
olämpligt att parterna själva få nämna
jurymän. Det är inte riktigt att man
själv får utse sin domare.

Propositionen, som på denna punkt
fullständigt överensstämmer med de sakkunnigas
enhälliga förslag, strävar att
bibehålla det goda i jurysystemet men
avlägsna de olägenheter, som varit förknippade
med dess nuvarande utformning.
Enligt propositionens och de sakkunnigas
förslag skall det finnas en jurvmannakår
på 24 personer. Valet av
dessa skall göras av landstingen och sådana
städer som ej deltaga i landsting.
På det sättet tillgodoses alltså önskemålet
om ett folkligt inflytande vid juryns
bildande. Av de 24 jurymannakandidatcrna
skola två tredjedelar, alltså 16
stycken, väljas fritt bland sådana människor
med allmänt medborgerligt förtroende,
som man vill ha till sina domare
i dessa ömtåliga mål. Den återstående
tredjedelen, alltså 8 stycken,
skall bestå av personer med en speciell
kvalifikation, nämligen att de äro eller
ha varit nämndemän. Genom denna bestämmelse
vill man tillgodose intresset
av att få den folkliga domarsakkunskapen
representerad. Med denna organisation
finns det tydligen ej något utrymme
för partsvalda jurymän — man har
alltså beaktat den invändningen, att en

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

person inte själv skall få utse sina domare.
Men det skall enligt propositionen
fortfarande finnas rätt för parterna att
utesluta viss personer. Vardera parten
får utesluta tre namn på den allmänna
listan och ett namn på nämndemanslistan.
Sedan minskas antalet ytterligare
genom lottning, så att på den allmänna
listan kvarstå 6 namn och på nämndemanslistan
3 namn. Juryn kommer alltså
att liksom nu bestå av 9 personer.

Till denna redogörelse för propositionens
och de sakkunnigas förslag ber jag
att få foga den viktiga detaljupplysningen,
att för en fällande dom skall inom
juryn fordras två tredjedels majoritet,
något som också föreskrives i gällande
rätt.

Utskottet har nu föreslagit, att detta
system i väsentliga delar skall omläggas.
Som kammaren nyss hörde vill utskottet
övergå till en fast jury på 9 personer,
som utses för viss tid och som alltid
skola tjänstgöra såsom jurymän i målen.
Därav följer, att det inte skall finnas
någon uteslutningsmöjlighet för parterna
och inte heller någon utlottning.
Juryns medlemmar kunna dock naturligtvis
vara jäviga eller ha förfall, och
därför skall det enligt utskottets förslag
finnas suppleanter, som skola vara personliga
för de olika jurymännen. Slutligen
innehåller utskottets förslag den
viktiga skillnaden mot propositionen, att
för alla avgöranden allenast skall fordras
enkel majoritet. Förslaget innebär
tydligen en fullständig omläggning av
det hittills använda och beprövade systemet.

Utskottets förnämsta motiv för sitt
förslag är, att ett urval genom uteslutning
av parterna och utlottning kan
— enligt utskottets formulering — motverka
önskemålet att » en allmän medborgerlig
uppfattning skall kunna göra
sig gällande vid tryckfrihetsmålens avgörande».
Det är tydligen samma synpunkt
som den föregående iirade talaren
nyss tryckte på.

Jag behöver egentligen knappast själv
argumentera mot denna uppfattning, tv
det har märkligt nog utskottet gjort.
Strax efter den nyss återgivna motive -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

ringe.i innehåller utskottsutlåtandet ett
avsnitt, som rör ett annat uppslag
i fråga om juryn, vilket jag nu inte
skall behandla men varifrån jag vill
anföra ett argument, med vilket utskottet
avslår detta andra förslag. Detta
argument utgör nämligen en nedgörande
kritik av utskottets eget verk på
den punkt som det nu är fråga om. Utskottet
säger om det andra förslaget, att
det skulle »kunna medföra att jurymännen
på ett icke önskvärt sätt betraktade
som sin uppgift att inom juryn företräda
vissa väljargrupper». Det är just denna
risk som man löper med den fasta jury
med personliga suppleanter, som utskottet
har föreslagit.

Dessutom har utskottets förslag andra
nackdelar. Parternas uteslutningsrätt,
som finns för närvarande och som propositionen
har bibehållit, är i hög grad
ägnad att öka domstolens objektivitet.
Denna synpunkt, som naturligtvis alltid
är viktig, är kanske betydelsefullare än
eljest när det gäller de ömtåliga tryckfrihetsmålen,
där så lätt ett avgörande
blir beroende på personliga intressen, relationer
och önskemål. Domstolens fristående
ställning är därför av alldeles
särskild betydelse i tryckfrihetsmål. Utskottet
förklarar visserligen, att man
inte behöver vara ängslig på denna
punkt, tv man har ju de vanliga reglerna
om domarjäv, vilka naturligtvis skola
gälla även här. En person, som har del
i en sak eller som av annan orsak är
jävig, skall inte få sitta i juryn, lika
litet som han eljest får vara domare.
Men här tillkomma särskilda omständigheter.
Just i tryckfrihetsmål kan det
ofta vara svårt eller rent av omöjligt att
bevisa direkta eller indirekta intressen
eller motintressen i en sak. Det kan till
och med vara så illa, att en juryman kan
vara den verklige författaren till den såsom
brottslig ansedda skriften eller stå
författaren på annat sätt nära. Det finns
ju ett anonymitetsskydd, som kan hindra
utredning om dessa förhållanden.
Denna synpunkt är uppenbarligen särskill
av vikt i politiskt ömtåliga mål.

Eftersom jag själv är domare, kan jag
förstå, om man vill hävda den synpunk -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

ten, att en fast jury skulle vara att föredraga,
emedan jurymännen då skulle få
större domarerfarenhet och att det kunde
bli en fastare och enhetligare rättspraxis,
om man hade en fast jury än om
man från en större krets uttoge olika
jurymän för olika mål. Detta är naturligtvis
i och för sig en riktig synpunkt.
Men just när det gäller tryckfrihetsmål,
har den mycket ringa bärkraft av den
enkla anledningen, att dessa mål äro så
fåtaliga, att det ändå inte finns någon
möjlighet för en jurvman att förskaffa
sig en sådan domarerfarenhet som t. ex.
en nämndeman får.

Herr I.indén nämnde ett annat motiv
till förmån för den fasta juryn. Det är
önskvärt, sade han — om jag uppfattade
honom rätt — att avskaffa parternas
uteslutningsrätt, ty när parterna utesluta
vissa juiymän, bli de mest kvalificerade
borttagna, så att det bara blir mer eller
mindre blindpipor kvar. Jag tror ej att
det i regel förhåller sig så. Parternas
uteslutning riktar sig nog i allmänhet
icke emot de personer, som äro de mest
objektiva domarna. De jurymän, som en
part vill utesluta, äro i första hand de
som han har anledning misstänka att
ha en förutfattad mening i saken, och
det är ju önskvärt att dessa bli uteslutna.

Utlottningen bidrar också på ett liknande
sätt, fast kanske inte i lika hög
grad, att öka juryns fristående ställning.
Genom utlottningen uppkommer ytterligare
ett ovisshetsmoment om vilka som
till slut skola bli domare i ett visst mål.
Vi kunna inte bortse från de risker som
finnas för direkta och indirekta påtryckningar
och annat dylikt, som kan
göra sig gällande i dessa politiskt ömtåliga
mål, om man från början vet, vilka
som skola vara domare. Är detta
ovisst, får juryn en säkrare ställning.

Jag vill i detta sammanhang även beröra
den kvalificerade majoriteten. Såsom
jag redan nämnt fordras det för
närvarande två tredjedels majoritet inom
juryn för en fällande dom. De sakkunniga
och Kungl. Maj :t ha också uppställt
krav på en sådan kvalificerad majoritet,
medan utskottet har velat nöja sig med

enkel majoritet. Kravet på kvalificerad
majoritet ger uppenbarligen ökad frihet
åt den politiska diskussionen, där det
enligt mitt sätt att se är särskilt angeläget,
att man inte ger kritikrätten alltför
snäva tyglar.

Mot de invändningar, som på denna
punkt ha framförts mot utskottets förslag,
hänvisar utskottet till att domstolen,
d. v. s. fackjuristerna, alltid kan
ompröva en fällande dom. Därför skulle
det inte, menar utskottet, vara så farligt
med blott enkel majoritet, tv skulle
juryn fara alltför hårt fram, kunna yrkesdomarna
ändra beslutet. Detta är naturligtvis
en säkerhetsventil, men vi
kunna inte bortse från att om denna
användes alltför ofta, måste det vara ägnat
att minska juryns auktoritet. Med
andra ord: skulle man för att få en rättvis
dom ideligen behöva draga juryns
avgöranden inför fackmannadomarna,
måste detta försvaga juryns ställning.

Slutligen vill jag understryka, att utskottets
förslag om en fast jury innebär
ett fullständigt nytt och oprövat
system. Såvitt jag vet har ett dylikt system
aldrig tidigare ens diskuterats här
i Sverige, och jag känner inte till någon
som helst förebild i utländsk rätt. Det
är sant, att den nuvarande juryn har
sina brister, vilka man dock i sakkunnigutredningen
och propositionen försökt
att i möjligaste mån avhjälpa. Utskottets
förslag innebär emellertid i
själva verket, att man i väsentliga delar
överger en institution, som sedan mer
än ett sekel har hållit vakt om tryckfriheten.

Jag hoppas alltså, herr talman, att
kammaren i denna viktiga punkt icke
måtte följa utskottet utan i stället bifalla
propositionens förslag om juryns
organisation.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag skall
liksom herr andre vice talmannen börja
med att säga, att jag inte talar i egen
sak. Jag är nämligen inte numera ansvarig
utgivare av någon tidning. Men
jag har tidigare varit det under ganska
många år och därvid inhämtat en del erfarenheter
som åtminstone berättiga mig

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

att anlägga några enkla tidningsmannasynpunkter
på den fråga som det här
gäller.

Dagspressen har en uppgift att fylla
som kan kallas för »social renhållning».
Denna uppgift består framför allt i att
varna allmänheten för mer eller mindre
ohederliga och ogenerade geschäftsmakare
på olika områden och i synnerhet
inom affärslivet. Under normala förhållanden
är det detta renhållningsarbete
som är det mest riskabla för tidningarna
och det som oftast föranleder åtal. Jag har
inte fört någon statistik över andra tryckfrihetsmål
än dem som jag själv har vård
inblandad i eller varit med om att behandla
i egenskap av juryman. På grund
av mina erfarenheter från dessa mål
skulle jag dock tro, att två tredjedelar
av de tryckfrihetsmål, som förekomma
under normala förhållanden, föranledas
av att pressen — inte hela pressen men
en stor del av dagspressen — fullgör
den renliållningsuppgift som jag här
åsyftar.

Det gäller således här — det vill jag
framhålla eftersom herr Lindén talade
därom — icke främst politiska mål. De
politiska åtalen äro ytterst sällsynta och
i varje fall så sällan förekommande, att
man kan beteckna dem såsom undantagsfall.
Det finns nämligen, herr talman,
vissa kategorier människor som man kan
få klandra, kritisera, smäda, skälla ut, ja,
till och med ärekränka, utan risk att bli
åtalad. Det är främst medlemmar av regeringen,
partiledare och aktiva politiker
över huvud taget, inberäknat den politiska
pressens ledarskribenter. Jag kan
inte erinra mig något fall i vår tid, då
någon person av denna kategori har begagnat
sig av rätten, och kanske anledningen,
att åtala sina kritiker. Det var
annorlunda på 1880-talet, t. ox. vid den
tidpunkt då samtliga socialdemokratiska
redaktörer i vårt land sutto inburade för
politiska ställningstaganden. Men numera
förekomma inte åtal av detta slag. Det
beror måhända på att politikerna ha tillägnat
sig den uppfattning som Dars Wivallius
uttryckte med orden: »Vad är
det för en soldat som förmenar sig kunna
hugga och aldrig få hugg?»

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

De verkligt farliga personer, som pressen
har att göra med, äro människor av
en annan kategori och som jag, herr talman,
till och med inför detta forum tilllåter
mig att kalla för de verkliga skojarna.
Ju större skojare man har att göra
med, desto större är risken för åtal.
Skulle möjligheterna till fällande dom i
tryckfrihetsmål ökas, kommer det utan
minsta tvivel att också medföra en ökning
av antalet tryckfrihetsåtal. Att en
hel del av de personer, som jag här åsyftar,
hittills avstått från att fullfölja sina
åtalshot, beror helt enkelt på att de äro
medvetna om svårigheterna att få fällande
dom under nuvarande förhållanden.

Om utskottets förslag i fråga om 12
kap. skulle bli gällande lag, komma utan
tvivel möjligheterna att få fällande dom
även i de av mig åsyftade fallen att ökas
högst väsentligt. Det finns tre omständigheter
i förslaget som medverka härtill,
nämligen att den kvalificerade majoriteten
har ersatts med enkel majoritet, att
uteslutningsrätten har eliminerats och
att det skall bli en fast jury. Detta sistnämnda
betyder att det i tryckfrihetsmål
blir väsentligt ökat utrymme för det
rent juridiska betraktelsesättet.

För undvikande av missförstånd vill jag
inskjuta, att jag ingalunda underkänner
det juridiska betraktelsesättet. Jag anser
det fullkomligt självklart, att jurister
måste anlägga ett juridiskt betraktelsesätt.
Det tillhör ju deras yrke att göra
det, och yrkesambitionen driver dem
därtill. Men jag vill erinra om vad det
kan komma att betyda i ett tryckfrihetsmål.

Som bekant får juryn icke besvara
frågan, huruvida den artikel eller skrift,
som det gäller, är brottslig. Den frågan
framställes över huvud taget inte, utan
den fråga som juryn har att besvara är:
Anser juryn skriften eller artikeln brottslig
med hänsyn tagen till det eller det
lagrummet? Oftast är det någon paragraf
i strafflagen som åberopas i sammanhanget,
kanske mest strafflagen It)
kap. 8 §, som lyder: »Utsätter man, i avsikt
såsom i 7 § sägs, emot annan rykte
om gärning eller last, som ej efter lag

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

straffbar, men eljest för hans ära, goda
namn och medborgerliga anseende, yrke,
näring eller fortkomst menlig är, eller
fortsprider man av arghet sådant av annan
utsatt rykte; dömes» etc. Denna paragraf
har fått sin motsvarighet i det nu
föreliggande lagförslaget 7 kap. 4 § mom.

12 enligt Kungl. Maj :ts förslag och mom.

13 enligt utskottets förslag.

Såvida inte käranden i målet tidigare
har dömts för misshälligheter eller något
dylikt, måste en jurist på grund av sitt
rent juridiska betraktelsesätt som regel
besvara den fråga som, enligt vad jag
nyss sade, riktas till juryn jakande. Juristen
svarar alltså, att skriften eller artikeln
i fråga är brottslig enligt det och
det lagrummet. En lekmannajury däremot
är icke bunden av dylika subtila
lagtolkningshänsyn eller av tidigare prejudikat,
utan kan ta större hänsyn till
andra omständigheter i målet. Lekmannajuryn
kan mycket lättare, som det heter
i domarreglerna, laga efter läglighet
och överväga, huruvida det är riktigt
handlat av en tidning att fullgöra renhållningsplikten
i det föreliggande fallet
eller icke. På grundval av denna inställning
kan lekmannajuryn bedöma,
huruvida skriften eller artikeln i fråga
är brottslig eller ej.

En fast jury skulle inte bedöma saken
från sådana utgångspunkter, i synnerhet
om, såsom är meningen, jurymännen
också skulle vara nämndemän, alltså ha
en viss domarkompetens och en viss juridisk
erfarenhet. De lägga sig då ganska
snart till med det rent juridiska betraktelsesättet
och bli offer för en vrkesambition
att från rent juridiska grunder
avgöra ett mål. De komma att göra
detta, fastän de extremt juridiska grunderna
icke böra vara avgörande utan
man mera bör ta hänsyn till huruvida det
är riktigt eller ej att en tidning t. ex.
varnar för en bedräglig geschäftmakare
av det ena eller andra slaget.

Det har ju inte heller varit meningen
med tryckfrihetsförordningen, att avgörandena
i tryckfrihetsmål skola ske på
lagtolkningsgrunder, med hänsyn till
prejudikat i brottmål eller ärekränkningsmål
o. s. v. Avsikten med juryn har

varit, att den skall vara fri och obunden
av subtila lagtolkningshänsyn och prejudikat.
En fast jury skulle snart få sina
egna prejudikat, som den sedan skulle
anse sig vara bunden av vid olika tillfällen.

Under sådana förhållanden sätter jag
allvarligt i fråga, huruvida det inte skulle
vara lika klokt, eller kanske rättare
sagt lika oklokt, att nu ta steget fullt ut
och överlämna även tryckfrihetsmålen
till de allmänna domstolarna. Det kan
tänkas att detta i varje fall inte skulle
bli sämre än att överlämna dem till en
fast jury. I vissa fall skulle det till och
med kunna bli bättre ur tidningsmannasynpunkt,
d. v. s. ur ansvarighetssynpunkt,
om tryckfrihetsmålen överlämnades
till de allmänna domstolarna än till
en fast jury.

Risken för fällande dom kommer således,
herr talman, att ökas högst väsentligt,
om utskottets förslag blir antaget.
Ökas möjligheterna att få fällande
dom, kommer detta i sin tur att medföra
en ökning av antalet åtal. Åtalsrisken för
ansvarige utgivaren kommer alltså att
bli större. Verkan härav kan inte bli annat
än att pressen mer och mer förlorar
intresset att fullgöra sin renhållningsplikt,
d. v. s. den kommer att upphöra
med att ta sådana risker. Ju mera riskerna
öka, desto mindre benägen blir
pressen för att ta dylika risker. Det blir
inte pressen som kommer att bli lidande
härpå, ty då kan ju pressen i allmänhet
göra som en del tidningar redan
förfara, nämligen bara inkassera de bedrägliga
geschäftmakarnas annonslikvider.
Det är ju bekvämast för pressen att
inskränka sig därtill. Blir situationen
den att pressen på grund av den ökade
åtalsrisken helt enkelt inte vågar fullgöra
sin sociala renhållningsplikt, kommer
pressen att upphöra därmed.

Det är, som sagt, inte pressen som
skulle förlora mest därpå utan allmänheten.
Ytterst är det dock allmänhetens
intressen som pressen tillvaratar i de
fall som det här gäller. Det är allmänhetens
intressen som även i framtiden
böra tillvaratas av pressen i den mån
pressen bar möjligheter härtill.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Under sådana förhållanden vågar jag,
herr talman, beteckna det såsom synnerligen
olyckligt, om riksdagen skulle
godkänna utskottets förslag. Det betyder,
att jag yrkar bifall till den av herrar
Sandberg, Holmbäck och von Friesen
avgivna reservationen, som omfattar
hela kapitlet och som utmynnar i yrkandet
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herr Nerman.

Herr PAULI: Herr talman! Det är skada
att kammaren är så uttröttad av den
långa tryckfrihetsdebatten, att bänkarna
äro relativt glest besatta just när vi komma
till den punkt, som utan tvivel är den
i flera avseenden viktigaste i den föreliggande
frågan.

Det har redan med styrka framhållits
av justitieministern, den föregående ärade
talaren och flera andra, vilka betänkliga
följder ett bifall till utskottets förslag
i fråga om juryinstitutionen skulle
få. I själva verket har utskottet här tagit
ett överraskande stort steg vidare på en
väg, som har lett bort ifrån den ursprungliga
idén med tryckfrihetsjuryn
och fram mot något som mera närmar
sig den, om jag så får säga, yrkesjuridiska
uppfattningen om hur dessa mål
böra handläggas. Det är denna professionella
uppfattning som framträder när
man t. ex. vill helt avskaffa juryn och
inrätta specialdomstolar, ett förslag som
ju hade en talesman här i kammaren för
en stund sedan, men vilket kammaren
avslog. Vi äro emellertid med raska steg
på väg mot en dylik organisation. Det är
rent av möjligt, såsom herr Uhlén sade,
att det vore bättre att i så fall ta steget
direkt till de allmänna domstolarna med
undvikande av den s. k. fasta juryn, som
sannolikt inte kommer att behålla mycket
av förtjänsterna hos tryckfrihetsjuryn
och inte göra något av den nytta,
som tryckfrihetsjuryn ursprungligen varit
avsedd att göra och i praktiken också
har gjort.

.lag kan här i någon mån tala av erfarenhet,
tv jag har under årens lopp
liksom den föregående ärade talaren

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

många gånger varit bisittare i tryckfrihetsjury.
Jag har då kunnat göra den
iakttagelsen, att det redan av de sakkunniga
och departementschefen övergivna
systemet med särskild representation
för parterna ingalunda var något
dåligt system utan tvärtom en styrka för
juryn. Det bidrog till att göra juryns
diskussioner mera sakrika, livaktiga och
djupgående. Genom att man har haft
denna partsrepresentation i mål, som
ha gällt tidningarna och därvid ofta såsom
jurymän utsett personer med direkt
journalistisk erfarenhet, ha diskussionerna
inom juryn fått en mera saklig
och välunderrättad karaktär. Jag hör
därför till dem som beklaga, att de sakkunniga
och departementschefen helt
ha övergivit tanken på partsrepresentation.
Jag har aldrig riktigt kunnat förstå
slagordet, att parterna inte böra få utse
sina egna domare. Systemet med partsrepresentationen
har ju ingalunda inneburit,
att parterna fått utse sina egna domare,
tv under hela den tid som man
har haft partsrepresentanter har avgörandet
aldrig kunnat fällas av dessa, utan
det har fällts av de av rätten utsedda
ledamöterna av juryn, vilka ju under
det senaste stadiet av juryns organisation
dessutom ha ökat i antal.

Men det lönar sig inte att fälla tårar
över vad som nu tydligen är oundvikligt.
Jag vill bara påminna om att när
denna fråga var under behandling inom
pressmannaorganisationerna under den
gångna vintern, framställdes från dessa
organisationers sida ett förslag om att
man skulle sörja för att det i varje fall
alltid i juryn fanns någon grupp, som
besatt verklig journalistisk sakkunskap.
Detta önskemål uttalades med anledning
av sakkunnigförslaget. Departementschefen
har inte tagit upp den tanken till
närmare begrundande. Han tröstar oss i
propositionen med att ingenting hindrar
att även tidningsmän kunna väljas till
jurymän. Nej, det är visserligen sant,
men någon som helst garanti för att den
sortens sakkunskap skall finnas i juryn
även enligt Kungl. Maj ds förslag finns
inte alls. För min del hör jag till dem
som äro en smula skeptiska beträffande

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

nyttan att ha nuvarande eller förutvarande
nämndemän med i en tryckfrihetsjury.
Det hade enligt min mening
varit väl så nyttigt om man hade sörjt
för att få med några verkligt kunniga
tidningsmän, åtminstone därjämte, men
inte heller detta kan numera anses höra
till de realiserbara önskemålen.

Vad vi för närvarande ha att välja
mellan är alltså å ena sidan Kungl.
Maj ds förslag om en icke så litet reformerad
jury, men med bibehållande av
de väsentliga faktorer, som ha gjort juryn
till ett fristående och självständigt
lekmannaråd i tryckfrihetsmål, och å
andra sidan utskottets förslag, som på
denna punkt, liksom tidigare i fråga om
utgivningsförbud vid krigsfara, måste
betecknas som en improvisation. Justitieministern
framhöll nyss att den av utskottet
föreslagna juryn icke har någon
förebild någonstans, vare sig i Sverige
eller i utlandet. Den är en fullkomligt

oprövad organisation, och jag kan _

som jag sade redan i morse då vi öppnade
denna debatt — inte låta bli att
tycka att det är mycket frimodigt av utskottet
att under denna brådskande försommarmånad
och under så svåra arbetsförhållanden
sätta sig och snickra
till denna fullkomliga nyhet. Riksdagen
har ail anledning att ställa sig tveksam
till detta förslag.

Naturligtvis är det svårt att veta precis
vilka de faktiska konsekvenserna
kunna bli av denna fasta jury, som berövas
både uteslutningsriitten, utlottningssystemet
och den kvalificerade majoriteten.
Men jag tror nog att den föregående
talaren, herr Uhlén, får rätt i
sin förutsägelse — som även reservanterna
tyckas dela — att en sådan jury
skulle komma att bli en mycket ofta fällande
jury. Och jag ber att få erinra om
en punkt i justitieministerns uttalande,
som förtjänar understrykas. Utskottet
säger ju: Vad gör det om juryn ger ett
fällande utlåtande? Såväl enligt utskottets
som enligt Kungl. Maj:ts förslag
finns det ju alltid möjlighet att få ett
sådant fällande utslag upphävt domstolsvägen
av yrkesjurister. Men det är
viktigt att därvidlag beakta just vad

justitieministern sade, att ju oftare denna
lekmannajurys fällande utslag korrigeras
av en juridisk domstolsinstans,
desto djupare sjunker juryns auktoritet.
Jag tror att denna nya jury skulle komma
att få en ganska kort livstid på vägen
till juryns fullständiga försvinnande.

Vad vi alltså skulle ha att motse med
den nya juryn skulle vara en ökning av
de fällande domarna i tryckfrihetsmål,
vilket skulle uppmuntra till en ökning
av antalet åtal och medföra en minskning
av juryns auktoritet, som skulle
komina att leda till dess relativt snara
försvinnande vid nästa tryckfrihetsre—
form.

Under sådana förhållanden, herr talman,
kan jag inte finna någon mening i
att antaga utskottets förslag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling.
Jag menar att det bör av kammaren
förkastas och att kammaren bör
ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag,
som vilar på ett visserligen i viss mån
kritiserbart, men dock noga genomtänkt
sakkunnigförslag, som ytterligare
har nagelfarits av remissinstanserna.
Med dessa ord, herr talman, ber jag alltså
att få yrka bifall till den av herrar
Sandberg, Holmbäck och von Friesen
undertecknade reservationen, vilket innebär
bifall till Kungl. Maj:ts förslag
med en ändring i 5 §.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag framförde i början av
dagens debatt i korthet de motiv, som
legat till grund för mitt ställningstagande
till det nu föreliggande förslaget. Den
debatt, som förts under dagen, har inte
på mig gjort något sådant intryck, att
jag funnit anledning ändra min uppfattning,
d. v. s. den uppfattning som kommit
till uttryck i utskottsförslaget.

Jag påpekade i förmiddags, att det inte
bara är pressens frihet, som vi skola
vårda, utan i lika hög grad den enskilde
individens rätt och frihet. Jag har också
frågat mig, varför en utgivare av en
skrift genom någon bestämmelse om
kvalificerad majoritet skall beredas stör -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

re skydd, då han blir åtalad, än den som
väcker åtalet. Vi ha ju gått in för att
alla, så långt sig göra låter, skola vara
likställda inför lagen, och då böra vi
väl även i detta fall låta likställdheten
komma till sin rätt.

Även om den av Kungl. Maj :t föreslagna
kvalificerade majoriteten har
gamla anor, vilket har påpekats i dag,
borde det väl inte vara orimligt att här
följa utskottet. Riksdagen har vid några
tidigare tillfällen, t. o. m. i år, avskaffat
bestämmelser om kvalificerad majoritet
i sådana författningar och förordningar,
som enligt mitt förmenande äro av lika
stor betydelse och lika stort gagn för
folket som den nu föreliggande tryckfrihetsförordningen.

Jag skall inte uppta tiden med någon
ytterligare argumentering på denna
punkt. Utskottets uppfattning belyses ju
på sidan 34 i utlåtandet, som det går an
att titta på. Jag fasthåller vid vad utskottet
där har föreslagit.

Beträffande juryns sammansättning
skulle jag i stort sett kunna instämma
i vad herr Lindén anförde, då han redan
har framfört de synpunkter, som
legat till grund för vårt ställningstagande
i den delen av denna förordning.

Herr Holmbäck sade i ett annat sammanhang
ett par ord om »det fria, kloka
ordet». Ja, herr Holmbäck, det har
för mig stått lika klart som för herr
Holmbäck, att vi skola slå vakt om det.
Det är inte mot det jag vänder mig, utan
det är mot helt andra ord. Jag kan
nämligen inte följa herr Uhlén i hans
uppläggning av frågan om den kvalificerade
majoriteten och juryns sammansättning.
Hans anförande har icke övertygat
mig om att det med den nya juryn
skulle bli så illa ställt, som han ville
göra gällande. Det är väl ändå inte
så, herr Uhlén, att det i detta fall är
bara allmänhetens intressen, som stå på
spel. Det är nog också många andra intressen,
som stå på spel, vilka det enligt
mitt förmenande är vår skyldighet som
lekmän i utskottet att värna om. Den
saken har jag också tidigare påpekat.

Herr Pauli förklarade ännu en gång,
att utskottet hade varit mycket frimo -

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

digt, som utarbetat ett alldeles oprövat
förslag under den starka arbetspress
som har rått. Men det är väl så att alla
nya förslag äro oprövade! Och om de
inte antas kunna de inte heller bli prövade.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med någon ytterligare argumentering.
Jag skall bara be att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har på grund av mitt arbete
i särskilda utskottet haft mycket litet
tillfälle att deltaga i konstitutionsutskottets
handläggning av detta ärende,
men jag deltog en dag då vi började
diskutera juryn. Jag måste säga mig, att
den konstruktion av juryn som utskottets
majoritet har framlagt för kamrarna
i praktiken innebär ett upphävande
av juryinstitutionen, sådan som vi sedan
gammalt ha tillämpat den i tryckfrihetsmål.
Man föreslår en fast nämnd,
utan möjlighet för den åtalade tidningsmannen
att utesluta någon av de jurymän,
som ha blivit valda. Även om den
åtalade tidningsmannen är fullt på det
klara med att det sker ett helt objektivt
bedömande av ärendet, är det i mycket
hög grad önskvärt, att några av jurymännen
på vissa grunder kunna uteslutas
från bedömandet av den speciella
fråga, som kommer upp till handläggning.
Den möjligheten är utesluten i det
förslag, som föreligger från utskottets
sida.

I Kungl. Maj:ts förslag förekommer
däremot en jurymannalista, ifrån vilken
den som har blivit utsatt för ett tryckfrihetsåtal
har möjlighet att utesluta
några vid träffandet av avgörandet och
avgivandet av eventuellt fällande dom.

Jag tror för min del, att det är olyckligt
att ge sig in på en sådan konstruktion
av juryn, som utskottet har föreslagit.
Min högt ärade vän Karl August
Johanson sade nyss, att om ingenting
nytt antas, så blir det heller aldrig prövat.
Men det är ju ändå så att det förslag,
som förelagts oss av Kungl. Maj:t,

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

mycket ingående har prövats av en särskild
sakkunnigkommitté, av remissinstanserna
och i justitiedepartementet,
innan det framlagts inför kamrarna,
medan det förslag, som föreligger från
utskottet, icke har underkastats någon
sådan prövning, som anses vara nödvändig
i allmänhet och i all synnerhet
då det gäller att stifta ny grundlag, vilket
det ju här är fråga om.

Jag tycker för min del, att det hade
varit ovillkorligen nödvändigt, att en sådan
ny konstruktion av juryn, som här
föreligger, hade utsatts för en kritisk
granskning från skilda håll, som sakkunnigförslaget
har blivit, innan det fick
formen av proposition.

Jag kan inte ansluta mig till det förslag,
som utskottet har framlagt, utan jag
ber, herr talman, att med det sagda få
ansluta mig till det yrkande som tidigare
framställts om bifall till den reservation,
som avgivits av herrar Sandberg, Holmbäck
och von Friesen, vilket i alla väsentliga
stycken innebär bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Man talar
allmänt om juryinstitutionens värde
och betydelsen av att den bibehålies.
I själva verket är det ju inte fråga om
en institution. Här har det varit fråga
om — och är fråga om — stora förvandlingar,
som göra vad som kallas för
jury till helt olika saker. Vi hade från
början och fram till 1937 en jury, som
bestod huvudsakligen av domstolens
förtroendemän. Nu ha vi en jury, som
består av utlottade personer från en
lista, som domstolen har valt. Kungl.
Maj :t föreslår en jury, som valts av
landsting och stadsfullmäktige och sedan
bildats genom utlottning. Slutligen
kommer nu utskottet fram med -— jag
vet inte om jag skall säga denna Fågel
Fenix eller detta monstrum, den
fasta juryn, som i själva verket är en
fast specialdomstol.

Inför denna växlingsrika utveckling
kan jag inte låta bli att tänka på en
historia, som jag hörde berättas om en
liten gosse, som fick se en fågel och

frågade sin pappa: »Pappa, vad är det
där för en fågel?» Pappan var trött
och tittade inte på fågeln, så han svarade
litet förstrött: »Det är en bofink.»
En stund senare fick pojken se en annan
fågel, blev åter intresserad och frågade
sin pappa, som befann sig i samma
status och svarade: »Det är en bofink.»
Detta upprepades en tredje gång, och
då sade pojken: »Men pappa, får en
bofink se ut hur som helst?»

Jag känner ett behov att ställa den
frågan: Får en jury se ut hur som helst?
Jag ställer naturligtvis den frågan utan
vidare kommentarer i första rummet
till konstitutionsutskottet. Men jag ställer
den också till andra. Särskilt från
pressmannahåll har man med ett visst
intresse anslutit sig till Kungl. Maj:ts
linje. Jag förstår inte riktigt detta. Från
pressmannahåll bär man av gammalt
haft en särskild klockarkärlek för den
gamla juryn, som var mer eller mindre
utpräglat domarvald. Kan man verkligen
från sådana utgångspunkter finna
det ungefärligen lika bra, eller kanske
ännu bättre, med den mer eller mindre
politiserade jury, som Kungl. Maj:t nu
föreslår? Många tidningsmän tala om
den gamla juryn före 1937 som idealet,
just därför att den om man bortser från
partsrepresentanterna, som vägde upp
varandra, bestod av tre män, som domstolen
valt ut med sitt omdöme om vederbörandes
lämplighet. Den som har
varit förtjust i den juryn tycker jag
skulle fasa för en jury, som framgår
ur politiska val, och snarare vara benägen
att reflektera på den gamla och
ofta hävdade idén, som jag fortfarande
tycker det ligger mycket i, att tryckfrihetsmålen
borde falla under allmän
domstol.

För min del har jag i det föreliggande
ärendet förfäktat den ståndpunkt,
som herr Wistrand i en föregående debatt
givit uttryck åt. Jag har den bestämda
meningen, att tryckfrihetsrätten
endast genom tillskapandet av en enhetlig
trvckfrihetsdomstol kan bli en
konsekvent och med auktoritet tillämpad
rätt, som liksom all annan rätt
verkligen kan verka vägledande för

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

människorna i deras liv och leverne.
Det förslaget har emellertid inte vunnit
någon anslutning.

Vad kan jag då göra? Starkast benägen
skulle jag ha varit för att tills vidare
behålla den gamla juryn. Det är
emellertid tekniskt omöjligt att framställa
ett sådant yrkande. För mig återstår
då valet mellan Kungl. Maj ds förslag
och det av utskottet framlagda förslaget,
och jag ber, herr talman, att utan
någon vidare motivering få förklara, att
det i detta val för mig inte finns någon
tvekan. Jag kommer att ansluta mig
till Kungl. Maj ds förslag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag vill bara
i all korthet säga, att jag finner utskottets
förslag till jury sådant, att jag inte
kan ansluta mig till det.

Man kan, som herr Herlitz nu senast
har gjort, rikta anmärkningar såväl mot
den av Kungl. Majd föreslagna som den
av utskottet föreslagna juryn. Båda
framgå ur sannolikt politiska val, vilket
innebär en förändring av institutionen,
och enligt mitt förmenande hade
det säkert varit bättre att behålla den
gamla juryn. Då det emellertid inte går
att framställa ett sådant yrkande, kommer
jag att ansluta mig till Kungl.
Maj ds förslag.

Jag tror att varje förändring av juryinstitutionen
är så besvärlig, att den
fordrar ett mycket noggrant övervägande
för att leda till ett lyckosamt resultat.
Jag tror inte ens att de ändringar,
som vidtogos i vår tryckfrihetsförordning
1937, voro vidare lyckosamma,
och att nu följa utskottet på dess så föga
genomarbetade linje anser jag alltför
riskabelt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Frågan
torde nu vara utdiskuterad. Jag har
bara begärt ordet för att säga en sak
i anledning av herr Lindens anförande.

Han försäkrade, att det bakom utskottsmajoritetens
förslag om den fasta
juryn inte fanns någon som helst avsikt
att komina tryckfriheten till livs.
Jag har i utskottet mycket livligt talat

7 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

för Kungl. Maj ds förslag, men jag kan
trots detta på nyssnämnda punkt utan
reservation skriva under herr Lindéns
yttrande. Vad utskottsmajoriteten har
velat är att försöka skapa en jury, som
i tryckfrihetshänseende skulle vara lika
god som den Kungl. Majd har föreslagit.
Utskottsmajoriteten har emellertid,
fortfarande enligt min uppfattning, för
litet beaktat olägenheterna med den
fasta juryn och därvid även — och kanske
i synnerhet — för litet beaktat olägenheterna
av de invändningar om
jävsförhållanden, som i praktiken måste
träda fram med den fasta juryn. Och
till slut har utskottsmajoriteten kanske
inte fullt beaktat svårigheterna att skapa
en ny juryinstitution utan något föregående
remissförfarande.

Dessa invändningar mot utskottsmajoritetens
förslag äro för mig avgörande,
och jag har redan yrkat bifall till
Kungl. Maj ds förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna paragrafen
yrkats l:o) att utskottets förslag
till lydelse av densamma skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling; samt 2:o) att till vilande
skulle antagas Kungl. Maj ds förslag
i ämnet.

Därefter gjorde herr talmannen till en
början propositioner, först på bifall till
det under l:o) upptagna yrkandet samt
vidare därpå att förevarande förslag
skulle förkastas; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse av 12
kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, röstar Ja; -

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Sedermera gjordes propositioner,
först därpå att Kungl. Maj :ts förslag till
lydelse av paragrafen i fråga skulle antagas
till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling samt vidare på förkastande
av nämnda förslag; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

3 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sexton jurymän
i första gruppen och åtta jurymän
i andra gruppen. Jurymännen i
andra gruppen skola vara eller hava
varit nämndemän vid allmän underrätt.
För Stockholms stad och län utses jurymän
gemensamt.

(i utskottets förslag:)

För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex ledamöter
i första gruppen och tre ledamöter
i andra gruppen samt för varje ledamot
två suppleanter. Ledamöter och
suppleanter i andra gruppen skola vara
eller hava varit nämndemän vid allmän
underrätt. För Stockholms stad och län
utses jurymän gemensamt.

Herr SANDBERG: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande paragrafen endast yrkats, av
herr Sandberg, att till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling skulle
antagas det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till paragrafens lydelse.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets
förslag till lydelse av förevarande paragraf
skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt
vidare därpå att nämnda förslag skulle
förkastas; och förklarades den senare

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Till jurymän skola utses inom länet
boende svenska medborgare, som uppnått
tjugufem års ålder. De böra vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jurymännen

propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet samt vidare
på förkastande av berörda förslag;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

* §■

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

5 §.

Denna paragraf hade följande avfattning: -

(i utskottets förslag:)

Till jurymän skola utses inom länet
boende svenska medborgare, som uppnått
tjugufem års ålder. De böra vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jurymännen

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.
(i Kungl. Maj :4s förslag:) (i utskottets förslag:)

böra skilda samhällsgrupper och olika böra skilda samhällsgrupper och medelar
av länet vara företrädda. ningsriktningar samt olika delar av lä net

vara företrädda.

Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Efter vad
jag kan förstå, har genom det beslut,
som kammaren nyss har fattat och varigenom
12 kap. 2 och 3 §§ i Kungl.
Maj:ts version godtagits, inträtt ett nytt
läge. Herr Linden betonade nyss i sitt
intressanta anförande, då han ville motivera
förslaget om den fasta juryn, att
han ansåg det värdefullt att få det subjektiva
elementet i juryns sammansättning
förstärkt. Efter herr Lindén uppträdde
herr justitieministern och förklarade,
att han däremot ansåg, att det
låg vikt uppå att det objektiva elementet
i juryn förstärktes. Efter vad jag
kan förstå, är det den senare av dessa
två talare som har rätt, och det gäller
således att få det objektiva elementet
förstärkt.

Vidare framhöll herr Lindén i sitt anförande
vid kritiken av juryns nuvarande
sammansättning, att om det i juryn
fanns medlemmar, som företrädde
en annan politisk uppfattning än parten
hade och vilka parten kunde utesluta,
så uteslöt parten dessa jurymedlemmar.
Detta påpekande torde ha vissa
skäl för sig, och då frågar jag mig,
vad uttrycket »meningsriktningar» har
för praktisk betydelse, då i övrigt Kungl.
Maj :ts formulering godtagits.

Därför tycker jag, att vi även beträffande
5 § böra antaga Kungl. Maj:ts
förslag, och jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till det förslaget och
avslag på utskottets formulering av samma
paragraf.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Frågan
om lydelsen av 5 § är icke oupplösligt
förenad med det beslut, som nyss
liar fattats beträffande juryn. Riksdagen
kan antaga den lagtext, som är föreslagen
av utskottet, eller den lagtext, som
är föreslagen av Kungl. Maj:t. Vilket -

dera man gör kan i viss mån vara en
smaksak. Varken utskottet eller Kungl.
Maj:t menar, att jurymännen skola väljas
med proportionell fördelning eller
på något liknande sätt. Jurymännen skola
således lika litet som nämndemännen
väljas enligt politiska grunder. För den
principen är givetvis Kungl. Maj :ts förslag
ett bättre uttryck än utskottets förslag.
I utskottets förslag står det nämligen
uttryckt att man skall försöka få olika
meningsriktningar representerade i
juryn. Å andra sidan kan det givetvis
till förmån för utskottets förslag sägas,
att man i realiteten alltid kommer att
försöka ordna det så, att olika meningsriktningar
bli representerade i juryn.

För min del var jag mycket tveksam
i utskottet, hur jag skulle ställa mig
i denna fråga, men i den reservation,
som herr Sandberg, herr von Friesen
och jag avgivit, ha vi gått in för utskottets
förslag i fråga om förevarande paragraf.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen till en början
gjorde propositioner, först därpå att utskottets
förslag till lydelse av den nu
föredragna paragrafen skulle antagas till
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
samt vidare därpå att nämnda
förslag skulle förkastas; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager konstitutionsutskottets
förslag till lydelse
av 12 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

100

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

kastande av berörda förslag; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

6-8 §§.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

0—13 §§.

Dessa paragrafer motsvarade 9—15 §§
i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till tryckfrihetsförordning. 9—11 §§
i utskottets förslag, vilka motsvarade

9—12 § § i Kungl. Maj:ts förslag, voro så
lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

9 §■

De som äro utsedda till jurymän De som äro utsedda till jurymän
skola uppföras å en jurymannalista. I skola uppföras å en jurymannalista. I
denna skall varje grupp upptagas sär- denna skola grupperna upptagas särskilt.
skilt samt för varje ledamot angivas de

jurymän som äro suppleanter för denne.

10 §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan
samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger mot någon som
finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle vad i lag är stadgat
om domare.

Därefter skall juryn bildas av de o jäviga
jurymännen sålunda att vardera
parten äger utesluta tre jurymän inom
den första gruppen och en inom den
andra samt rätten genom lottning bland
de övriga uttager så många till suppleanter
att sex kvarstå i den första gruppen
och tre i den andra.

11 §■

Äro å ena sidan flera parter och vill
endast någon av dem begagna sin uteslutningsrätt,
gälle den uteslutning han
företager även för de övriga. Vilja medparter
utesluta olika jurymän och kunna
de ej enas, företage rätten uteslutningen
genom lottning.

12 §. 11 §.

Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i juryn.

Kan på grund av jäv eller laga för- År juryman, som utsetts till ledamot i
fall för juryman nödigt antal ledamöter jury, av jäv eller laga förfall hindrad att
i någon grupp ej erhållas, nämne rätten tjänstgöra och föreligger sådant hinder

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande
förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Sedermera gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antagas
Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av förevarande
paragraf samt vidare på för -

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Nr 29. 101

(i Kungl. Maj:ts |förslag:)

för varje jurymän som erfordras tre till
jurymän inom gruppen behöriga personer.
Av de sålunda nämnda äge vardera
parten utesluta en. Ej må till juryman
nämnas någon som förut i samma mål
uteslutits.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.
(i utskottets förslag:)

även för hans suppleanter, äge rätten
kalla annan till suppleant inom gruppen
utsedd juryman eller, om sådan ej
finnes, någon som är därtill valbar.

Herr BERLITZ: Herr talman! Det är
en klar konsekvens av vad kammaren
tidigare beslutat, att här i stället för
utskottets förslag §§ 9—15 i Kungl.
Maj :ts förslag skola antagas. Jag ber
därför att få framställa yrkande därom.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Herlitz, att till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lydelse av 12 kap. 9—
15 §§ tryckfrihetsförordningen.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets förslag
till lydelse av de nu föredragna paragraferna
skulle antagas till vilande för
vidare grundlagsenlig behandling samt
vidare därpå att nämnda förslag skulle
förkastas; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till det av herr Herlitz framställda
yrkandet samt vidare på förkastande
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

13 kap.

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

1) kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

2 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Då på grund av högre rätts beslut
tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skall
ånyo upptagas inför jury av den rätt
som först dömt i målet, gälle om juryns
tillsättande vad i 12 kap. 10—1) §§ är
stadgat.

(i utskottets förslag:)

Då på grund av högre rätts beslut
tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skail
ånyo upptagas inför jury av den rätt som
först dömt i målet, gälle om juryns tillsättande
vad i 12 kap. 10—12 §§ är stadgat.

Herr NORMAN: Herr talman! Det förefaller
mig som om en konsekvens av de
fattade besluten i fråga om 12 kap. skulle
vara, att Kungl. Maj ds förslag till 2
§ bör antagas.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag tilllåter
mig erinra om att konstitutionsutskottet
enligt den fastställda föredragningsordningen
har kammarens uppdrag
att verkställa de formella justeringar
som behövas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes till en början propositioner,
först därpå att utskottets förslag till
lydelse av den nu förevarande paragrafen
skulle antagas till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
därpå att till vilande för vidare grund -

102

Nr 29.

Onsdagen den 30 juni 1948 em.

Förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

lagsenlig behandling skulle antagas det
av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till
lydelse av ifrågavarande paragraf samt
vidare på förkastande av berörda förslag;
och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

3—6 §§ samt övergångsbestämmelserna.

Antogos till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

2) Utskottets förslag till ändrad lydelse
av 108 och 109 §§ regeringsformen
samt 70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Antogs till vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.47 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

103

Torsdagen den 1 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ang. beviljad importlicens för
färskpotatis.

Herr statsrådet och chefen för folkhusliållningsdepartementet
STRÄNG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Gustaf Elofssons interpellation angående
beviljad importlicens för färskpotatis,
erhöll ordet och anförde:

Med kammarens tillstånd har herr
Gustaf Elofsson frågat mig, om jag vore
villig lämna en redogörelse för de överväganden,
som föregått beviljandet av
importlicenserna på färsk potatis från
Italien.

Till svar härå får jag anföra följande.

Före och delvis även under det senaste
kriget importerades regelbundet
varje vår förutom andra tidiga grönsaker
vissa smärre partier färskpotatis.
1937 och 1938 uppgick importen till
i genomsnitt 360 ton. Huvuddelen av
potatisen liksom även en stor del av övriga
varor av denna kategori — främst
blomkål — kom från Italien. Efter kriget
har man från italiensk sida gjort
ansträngningar att återupptaga dessa leveranser
till Sverige. Från svensk sida
har man särskilt vid de senaste handelsavtalsförhandlingarna
intagit en negativ
hållning till de italienska önskemålen
med hänsyn till importens i stort sett
rent lyxartade karaktär. Med hänsyn till
att importen måste betraktas som reguljär
från förkrigstiden har man dock
icke ansett sig kunna vägra vissa begränsade
importkontingenter. Det är ju
även ofta så, att man vid handelsförhandlingar
för att få tillgodosedda viktigare
import- och exportintressen ser
sig nödsakad att godtaga importkontin -

genter även för varor, som ur försörjningssynpunkt
måste betraktas som
mindre önskvärda. Vid de senaste avtalsförhandlingarna
sökte man från
svensk sida begränsa denna import till
blomkål, men italienarna vidhöllo sitt
krav, och i avtalet inflöt en kontingent,
kallad »färska grönsaker 2 600 ton, därav
2 000 ton lök». Det kan nämnas, att
förhandlingarna rörande avtalet fördes
i slutet av år 1947, alltså innan man ägde
vetskap om det potatisöverskott, som
av olika anledningar uppkom på våren
1948.

Det är givet, att livsmedelskommissionen
som licensgivande myndighet
kunnat vägra importlicenser på italiensk
färskpotatis, dock med risk att möta
protester från italiensk sida. Man hade
dock knappast kunnat förfäkta, att potatis
som rotfrukt icke hörde hemma
under rubriken »grönsaker». Man har ju
bland annat redan genom att godkänna
kontingentens beteckning erkänt lök
som grönsak.

En anledning till att kommissionen
icke ansett sig böra vägra en mindre
import av färskpotatis i avräkning på
den kvot om 600 ton färska grönsaker
utöver lök, som kommissionen enligt avtalet
varit skyldig licensera, har varit
att denna import ur valutasynpunkt
måste bedömas som förmånlig, eftersom
den på grund av potatisens lägre pris i
förhållande till andra tidiga grönsaker
betydde, att avtalskontingenten utnyttjades
med mindre uppoffring än om
andra varor inom ilen ifrågavarande
gruppen importerades.

Av importlicenserade kvantiteter beräknas
cirka 70 ton ha kommit in, och
ytterligare partier äro icke att vänta.
Det kan sålunda icke bli tal om den
kvantitet om 120 ton, som intcrpellanten
omnämnt.

104

Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. beviljad importlicens för färskpotatis.

Det är enligt min mening svårt att
finna, att den import av färskpotatis,
som här skett, kan inverka menligt på
avsättningsmöjligheterna för den s. k.
gamla potatisen. Bortsett från att användningsområdena
för denna mycket
tidiga färskpotatis och gammal potatis
knappast kunna sägas sammanfalla, så
torde man icke kunna påstå, att en import
av 70 ton märkbart hämmar avsättningen
på gammal potatis, om man
vet att årskonsumtionen av ätpotatis här
i landet uppgår till cirka 900 000 ton,
dvs. cirka 2 500 ton om dagen.

Importen av italiensk potatis har åtminstone
delvis skett samtidigt som den
svenska färskpotatisen började föras i
marknaden. Jag är givetvis medveten
om att importen härigenom — trots sin
litenhet — kan ha i någon mån verkat
pressande på priserna på den svenska
färskpotatisen och därigenom kan ha
varit generande för de svenska odlarna.

I detta sammanhang kan det emellertid
vara av intresse att följa prisutvecklingen
på den svenska färskpotatisen när
man vet, att den italienska potatisen fördes
ut i marknaden i mitten av maj och
har sålts till detaljpriser i Stockholm varierande
mellan 2: 50—1: 85 kronor per
kilogram. Enligt uppgift från statens
priskontrollnämnd sjönk detaljpriset på
svensk färskpotatis från 20 kronor per
kilogram den 17 april i år till 8 å 9 kronor
i mitten på maj, den tidpunkt, då
den italienska potatisen kom i marknaden.
Mot slutet av maj månad inträffade
ytterligare ett kraftigt prisfall på
svensk färskpotatis, och priset är nu nere
i omkring 05 öre per kilogram. Detta
torde emellertid icke haft något samband
med utbudet av italiensk potatis
utan torde snarare vara en direkt följd
av att svensk färsk kalljordspotatis började
komma i marknaden under de sista
dagarna av maj månad.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall be att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Jag påtalade denna import därför alt

jag ansåg det litet grand orimligt, att staten
först skall ge ut subventioner för att
föra den svenska matpotatisen till stärkelsefabrikerna
och sedan tillåta import
av denna italienska, efter vad det säges
mycket dåliga potatis.

Det får väl ända betraktas som en lvximport,
när man inför denna potatis
från Italien. Jag kan inte tänka mig att
denna import kommer den stora allmänheten
till godo, tv det är endast de som
ha gott om pengar som kunna köpa denna
potatis.

När herr statsrådet i svaret talar om
ett pris av 20 kronor per kilogram för
svensk färskpotatis, förmodar jag att
herr statsrådet syftar på den potatis,
som odlas i drivhus, tv färskpotatisen
från kalljord i Skåne har ingalunda varit
uppe i sådana priser som den italienska
potatisen från början betingade.

Den odlande parten måste självfallet
känna sig missbelåten över att potatis
skall importeras samtidigt som vi inom
landet ha ett väldigt överskott av matpotatis,
därför att man från statsmakternas
sida inte har kunnat ordna det så,
att potatisen fått avsättning i tillräcklig
utsträckning. Jag är villig att erkänna,
att 70 ton potatis inte ha någon större
betydelse, men om inte denna import
kommit till stånd skulle vi i alla fall haft
avsättning för ytterligare omkring 70
ton gammal potatis. Denna gamla matpotatis
har för övrigt i vår varit av mycket
fin kvalitet, och med tanke på prisskillnaden
kan man säkerligen säga, att
den ganska dåliga potatis, som italienarna
ha skickat hit, inte betytt någon förbättring
för konsumenterna.

Då man gör gällande, att handelsavtalet
med Italien även inbegriper import
av potatis därifrån, vill jag påpeka att
det endast talas om grönsaker. Potatis
kan man väl nästan inte hänföra till
grönsaker, utan den bruka vi ju i allmänhet
kalla rotfrukt.

Jag har särskilt fäst mig vid att herr
statsrådet säger, att livsmedelskommissionen
medgivit denna lilla import. Det
lär nog vara så, att livsmedelskommissionen
inte hade en aning om importen
av denna potatis. Jag fick se att man i

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

105

butikerna saluförde italiensk potatis, och
när jag vände mig till livsmedelskommissionen
och frågade, fanns det ingen
som hade kännedom om detta. Kommissionens
ordförande var vid tillfället inte
anträffbar, och de andra i kommissionen
hade inte klart för sig hur denna potatis
hade kommit in. Men det lär vara en
tjänsteman på licensbyrån som har utfärdat
licensen utan att, tror jag för min
del, kommissionen har hörts. Det är ju
kanske inte så lämpligt om så sker.

Statsrådet Sträng sade att det är 70
ton italiensk potatis som importerats,
och inte 120 ton, som jag omnämnt. Jag
har byggt på en upplysning från licensbyrån,
att licens utfärdats för import av
120 ton. Om sedan inte hela denna kvantitet
har importerats är en sak som jag
naturligtvis inte kan yttra mig om.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
påpeka de stora risker man tar vid import
av såväl grönsaker som potatis från
Italien. Jag läste nyligen i en engelsk
tidskrift, att den mycket fruktade coloradoskalbaggen
kommit in i England genom
import av grönsaker och potatis
just från Italien, där detta skadedjurf
utgör ett mycket svårt problem för rotfruktsodlarna.
Samma risker föreligga
naturligtvis även vid import till Sverige.
Trots växtskyddsanstaltens stränga kontrollåtgärder
är det naturligtvis möjligt
att detta skadedjur kommer in i landet,
och skulle så ske komma vi säkerligen
att lida ganska avsevärda förluster.

När den svenska kalljordspotatisen i
år kom i marknaden cirka tre veckor
tidigare än vanligt och när vi dessutom
hade tillräckligt med gammal potatis här
i landet, kan jag inte finna att denna
import av italiensk potatis var nödvändig.
Det kan ju tänkas, som herr statsrådet
siiger i svaret, att man genom denna
potatisimport kunde nedbringa annan
import, som skulle ha kostat landet
mera i valutor. Men jag anser det ändå
felaktigt att man på jordbrukets bekostnad
skall importera varor, som vi ha
överflöd av här i landet, för att uppfylla
ett ingånget handelsavtal. .lag tror
inte att det i längden kan vara lyckligt
om vi så göra.

Ang. beviljad importlicens för färskpotatis.

Man får hoppas att denna import av
potatis har varit en ren tillfällighet. .lag
vädjar till herr statsrådet att tillse, att
licenser för import av utländsk potatis
i fortsättningen inte beviljas, alldenstund
myndigheterna varje år ha uppmanat
våra jordbrukare att utöka potatisodlingen.
Under krigsåren har arealen
för potatisodling ökats från 130 000
till 142 000 hektar, och jag är säker på
att denna utökning även med tanke på
befolkningsökningen är tillräcklig för
att förse det svenska folkhushållet med
erforderliga mängder potatis.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det var närmast i anledning av herr
Elofssons uppgift, att denna importlicens
skulle ha lämnats på ett något underligt
sätt och kanske livsmedelskommissionen
ovetande, som jag skulle vilja
upplysningsvis meddela, att det i kommissionerna
betraktas som en mera rutinmässig
sak att bevilja licens för import
av vissa smärre kontingenter av
olika slags varor, som upptagits i handelsavtal
med andra länder. Det är en
tjänsteman på licensavdelningen som
kontrollerar, att importen stämmer överens
med de utfästelser som äro gjorda
i handelsavtalen, och om så är fallet
släppes licensen igenom, när det gäller
sådana smärre importkvoter, utan att
frågan behandlas i kommissionens plenum.
Detta är alltså förklaringen till det
hela.

Nu kan man i likhet med herr Elofsson
göra gällande, att frågan har en
viss betydelse, även om jag tycker att
herr Elofsson har överdimensionerat
denna sak. Någon egentlig konkurrens
för de svenska potatisodlarna kan man
inte tala om i detta sammanhang, eftersom
den färska och den gamla potatisen,
såsom jag sagt i interpellationssvaret,
inte konkurrera på samma marknad
och eftersom importen begränsar
sig till en kvantitet av 70 ton. Den svenska
konsumtionen av potatis uppgår ju
till 2 500 ton per dag eller, om jag skulle
gå ännu mera i detaljer, till närmare
två ton i minuten. Det kan ju knap -

106

Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. tidpunkten för skärmbildsundersöknin;

past vara riktigt att säga, att en halv
timmes konsumtion mer eller mindre
skulle spela någon roll för avsättningen
av vår egen potatis.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Till det sista statsrådet anförde
skulle jag bara vilja säga, att man nog
räknar litet väl högt när man anger
den svenska konsumtionen av ätpotatis
till mellan 800 000 och 900 000 ton per
år. Det är just denna höga beräkning
som gör, att vi varje år fram på vårsidan
ha mycket stora svårigheter att
finna avsättning för den svenska potatisen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet, om inte herr Elofsson hade avslutat
sitt första anförande med en vädjan
till statsrådet Sträng att i fortsättningen
inte medge några licenser för
import av grönsaker, till vilken kategori
denna färska potatis väl anses höra.

Jag tror inte att de svenskar, som
köpa denna italienska potatis, bli så
särskilt glada. Jag tycker att den är dålig.
Inte på långa vägar kan den mäta
sig med den svenska färskpotatisen, som
i allmänhet kommer något senare.

Jag skulle dock inte vilja ge något
understöd åt dem som ur rent protektionistiska
synpunkter, som det väl är
fråga om i herr Elofssons interpellation,
söka sätta stopp för den sortens
import. Såsom statsrådet har påpekat
är det ju en tämligen exklusiv publik
som har råd att köpa denna potatis. Jag
skulle vilja ge uttryck åt den uppfattningen,
att priset både på denna italienska
potatis och på den svenska färskpotatisen
under de allra första veckorna
närmast får betraktas som ockerpris.

Om man importerar denna potatis eller
inte kan väl ur protektionistiska synpunkter
komma på ett ut.

När man som herr Elofsson låter håret
resa sig av förtvivlan inför dessa
70 ton, måste jag säga, att mitt hjärta
är mycket kallt.

av värnpliktiga.

Ang. tidpunkter, för skärmbildsundersök ning

av värnpliktiga.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
YOUGT, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Lundgrens interpellation angående tidpunkten
för skärmbildsundersökning av
värnpliktiga, och nu yttrade: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd
bär herr P. G. Lundgren till mig framställt
följande frågor:

1. Anser statsrådet den vid försvarsväsendet
1947 tillämpade metoden för
skärmoildsundersökning vid inryckning
till första tjänstgöring tillfredsställande?

2. Om så icke skulle vara fallet är
statsrådet villig att medverka till att
skärmbildsundersökning av värnpliktiga
utföres omedelbart efter inryckningen? I

anledning härav får jag anföra följande.

Såsom i interpellationen framhållits, inträffade
våren 1947 en tuberkulosepidemi
bland de nyinryckande värnpliktiga
vid Västerbottens regemente. Den 21
april 1947 inryckte 620 värnpliktiga till
första tjänstgöring vid regementet. Genom
en av medicinalstyrelsens skärmbildsbussar
verkställdes den 2 och 3 maj
skärmbildsfotografering av dessa i syfte
att fastställa eventuella lungförändringar.
Filmen sändes till Stockholm för
granskning och svar erhölls från försvarets
sjukvårdsförvaltning den 9 maj. Av
svaret framgick, att nio man hade misstänkta
lungförändringar; dessa remitterades
på grund härav till centraldispensären
för specialundersökning. Denna
verkställdes den 10 maj och därvid visade
det sig, att endast tre av de misstänkta
hade aktiv tuberkulos, men att
två av dessa tre voro smittoförande. Dessa
två smittoförande fall hade under tiden
hunnit infektera —- såvitt man vet
— tolv kamrater.

Att epidemien fick en sådan spridning
kan sannolikt i hög grad tillskrivas
den omständigheten, att skärmbildsfotograferingen
ägde rum först 11 å 12
dagar efter inryckningen och att däref -

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

107

Ang. tidpunkten för

ter ytterligare 7 dagar förflöto innan regementet
erhöll del av resultatet av fotograferingen.
Det dröjde således sammanlagt
19 dagar efter inryckningen, innan
regementet ägde kännedom om undersökningsresultatet.

Innan jag ingår på frågan i vad mån
dessa tider kunna begränsas, vill jag i
korthet erinra om hur skärmbildsundersökningarna
inom försvaret hittills
varit organiserade. Sedan de första resultaten
av dylika undersökningar publicerats
i Sverige år 1940, började man redan
i början av år 1941 att försöksvis
tillämpa den nya metoden inom försvaret.
Organisationen utbyggdes därefter
successivt i syfte att möjliggöra kontroll
av all personal så snart som möjligt
efter inryckning till militärtjänstgöring
och eljest, när anledning därtill förelåg.
Efter förslag av försvarets sjukvårdsförvaltning
beslöt 1945 års riksdag
att organisationen skulle ytterligare förstärkas
och effektiviseras samt att
skärmbildsundersökningar försöksvis
skulle äga rum även vid inslcrivningsförrättningarna.
Den sålunda förstärkta
organisationen tillämpades endast under
ett budgetår, 1945/46.

Vid 1946 års riksdag framlade chefen
för socialdepartementet förslag om utförande
under medicinalstyrelsens ledning
av en allmän skärmbildsundersökning
i Sverige. Undersökningen skulle
utföras dels vid cenlraldispensärer, dels
av särskilda skärmbildspatruller med
transportabla apparater. Under tiden för
inskrivning av värnpliktiga och under
tiden för dessas inryckning till första
tjänstgöring skulle den allmänna skärmbildsundersökningen
tillfälligt avbrytas
samt personal och apparatur i stället utnyttjas
för undersökning av de värnpiiktiga.
För granskning av bilderna, i
den mån sådan icke kunde ske vid centraldispensärerna,
skulle inrättas en särskild
granskningscentral, ansluten till
medicinalstyrelsen. Sedan riksdagen bifallit
förslaget, ha skärmbildsundersökningarna
vid försvaret från och med
juli 1946 bedrivits i enlighet därmed.

I samråd med medicinalstyrelsen bar
försvarets sjukvårdsförvaltning utfärdat

skärmbildsundersökning av värnpliktiga.

föreskrifter rörande undersökningar, avsedda
att förebygga eller bekämpa tuberkulos.
Dylika undersökningar skola
såvitt avser värnpliktiga äga rum vid
inskrivningsförrättningar och vid första
tjänstgöringens början samt vidare enligt
vederbörande chefs bestämmande under
tjänstgöring, då anledning därtill föreligger.
Övrig personal skall undersökas
i samband med anställning och vidare
enligt vederbörande chefs bestämmande
under anställningstiden, då anledning
därtill föreligger.

Vad särskilt angår skärmbildsundersökning
av lungorna skall sådan äga
rum

dels vid inskrivningsförrättning inom
de inskrivningsområden, som bestämmas
av chefen för armén,

dels så snart ske kan efter första inryckning,

dels i samband med anställning (antagning)
och

dels då färska tuberkulosfall konstateras
vid förband.

Skärmbildsundersökning vid förband
skall som regel verkställas genom försorg
av medicinalstyrelsens skärmbildscentral,
om den personal, som skall undersökas,
till antalet uppgår till 25 eller
därutöver. Om det antal, som skall undersökas,
understiger 25, skall undersökningen
genom vederbörande förbandschefs
(motsvarande) försorg utföras vid
centraldispensär eller lasarett.

Vid skiirmbildsfotografering genom
utsänd skärmbildspatrull skall denna
omedelbart efter fotograferingen insända
blanketter och film express till medicinalstyrelsens
skärmbildscentral, där
filmen omedelbart skall framkallas och
granskas samt anteckning om resultatet
göras å blanketterna. Filmer och blanketter
skola därefter omedelbart sändas
till försvarets sjukvårdsförvaltnings
skärmbildsarkiv, där det ena exemplaret
av blanketterna jämte film arkiveras.
Det andra blankettexemplaret skall sändas
express till vederbörande förbandsläkare.
Finnes på grund av skärmbildsfvndet
anledning misstänka smittfara,
skall förbandet erhålla telegrafiskt för -

108 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. tidpunkten för skärmbildsundersökning av värnpliktiga.

handsmeddelande från sjukvårdsförvaltningen.

Jag återgår nu till frågan om 1947 års
epidemi vid Västerbottens regemente
Såsom nyss anförts förflöt 19 dagar efter
de värnpliktigas inryckning, innan
regementet erhöll del av undersökningsresultatet.
Ett så långt dröjsmål är uppenbarligen
icke tillfredsställande. Det
långa dröjsmålet föranleddes väsentligen
av att de skärmbildsapparater, som
medicinalstyrelsen beställt, endast till
en del levererats och att det förelåg
brist på personal för att betjäna apparaterna.
Därför kunde endast fem skärmbildspalruller
vara i verksamhet, med
påföljd att undersökningarna vid vissa
förband icke kunde avslutas förrän tre
veckor efter inryckningarna.

Sedan organisationen därefter utbyggts
såväl materiellt som personellt,
ha i år 15 patruller — av planerade 19—
kunnat organiseras. Även för nästa budgetår
förutses samma antal patruller. Av
hänsyn till det statsfinansiella läget har
organisationen nämligen ansetts icke böra
för närvarande utbyggas ytterligare.

Med den utbyggda organisation, som i
år tillämpats, ha uppgifter angående utfallet
av skärmbildsundersökningarna
kunnat komma samtliga förband till handa
inom tio dagar efter inryckningarna.
Om ytterligare fyra skärmbildspatruller,
såsom tidigare planlagts, insättas, torde
ytterligare någon dag kunna vinnas.

Ett ännu snabbare undersökningsförfarande
kan bli möjligt endast om varje
förband tilldelas en egen skärmbildsapparat.
Då emellertid en sådan apparat
kostar cirka 20 000 kronor och lön till
en specialutbildad tekniker uppgår till
6 600 kronor per år samt dessutom arvode
åt granskningsläkare tillkommer,
medför en anordning som den nyssnämnda
alltför höga kostnader, särskilt
i betraktande av att undersökningen vid
varje förband skulle pågå endast en,
högst två dagar årligen. Anordningen
torde för övrigt näppeligen i praktiken
kunna genomföras, enär det lärer vara
omöjligt att erhålla lämplig teknisk personal
för det relativt ringa antal undersökningar,
som äger rum vid ett förband

per år. Eramhållas må även att vid en
dylik undersökning endast en bråkdel av
skärmbildsapparatens kapacitet blir uttagen.

Med anledning av vad sålunda anförts
överväger jag icke för närvarande några
ytterligare åtgärder i denna fråga.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framför jag mitt vördsamma
tack för statsrådets utförliga och
klarläggande svar på min interpellation.

I det lämnade svaret bekräftar statsrådet
mina uppgifter rörande uppkomsten
av den i interpellationen berörda tuberkulosepidemien
vid Västerbottens regemente,
och statsrådet betonade att den
omständigheten, att skärmbildsfotograferingen
ägde rum först tio, elva dagar
efter inryckningen och att därefter ytterligare
sju dagar förflöto innan regementet
erhöll del av undersökningsresultatet,
i hög grad torde ha bidragit
till spridningen av tuberkulosepidemien.
Jag skall för att ytterligare belysa hur
medicinalstyrelsen och sjukvårdsförvaltningen
planlagt undersökningarna under
april—maj lämna några kompletterande
upplysningar. Den skärmbildspatrull,
som hade till uppgift att utföra
skärmbildsundersökningar vid truppförband
i övre Norrland, började dessa
undersökningar i Boden den 22 april,
fortsatte därefter i Luleå, Umeå, Sollefteå,
Härnösand och Sundsvall samt avslutade
dem i Östersund först den 20
maj. Detta innebär att I 5 och A 4 undersöktes
först under tiden 10/5—“/5. Om
man räknar med att det skall ta nio
dagar innan regementena få del av undersökningsresultaten,
har alltså en
månad och åtta dagar förflutit från inryckningen,
som detta år var fastställd
till den 21 april.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

109

Ang. tidpunkten för

Då man vet, att ett mycket stort antal
av de värnpliktiga, som inrycka till
första tjänstgöring, äro tuberkulinnegativa
och såsom sådana mycket känsliga
för tuberkulos smitta, förstår man
vilka risker ett sådant dröjsmål med
utförandet av skärmbildsundersökningarna
måste medföra. En man, som går
med öppen tuberkulos, kan nämligen på
några få dagar hinna smitta ned ett
mycket stort antal tuberkulinnegativa
kamrater. Det är därför, såsom jag framhållit
i min interpellation, av allra största
vikt att alla med öppen tuberkulos så
snart som möjligt, eller jag vill säga
omedelbart efter inryckningen gallras
ut från förbandet. För att detta skall
vara möjligt måste de värnpliktiga undersökas
omedelbart vid inryckningen.
Men detta förutsätter i sin tur att undersökningen
organiseras på ett annat
sätt än hittills.

Statsrådet understryker i svaret, att
ett så långt dröjsmål med undersökningen
som ägde rum år 1947 vid Västerbottens
regemente, då 19 dagar förflöto efter
inryckningen innan regementet erhöll
del av undersökningsresultatet, uppenbarligen
icke är tillfredsställande.
Statsrådet anför vidare, att det långa
dröjsmålet väsentligen föranleddes därav
att de skärmbildsapparater, som medicinalstyrelsen
beställt, endast till en
del levererats och att det förelåg brist
på personal för att betjäna apparaterna.
Därför kunde endast fem skärmbildspatruller
vara i verksamhet år 1947 med
påföljd, säger statsrådet, att vid vissa
förband skärmbildsundersökningarna icke
kunde avslutas förrän tre veckor
efter inryckningarna. Denna statsrådets
uppgift är, jag måste beklaga det, icke
fullt exakt. Jag förstår mycket väl, att
statsrådet ju inte kan på något sätt vara
ansvarig för de lämnade uppgifterna,
utan statsrådet har givetvis grundat sitt
svar på uppgifter, som lämnats av underlydande
förvaltningar. Jag har här
en avskrift av planen för skärmbildsfotografering
inom försvaret under april
och maj månader 1947. Av denna framgår,
att av de fem patrullerna avslutade
den första sitt arbete i Motala den 19

skärinbildsundersökning av värnpliktiga.

maj, den andra i Östersund den 20 maj,
den tredje i Gävle den 20 maj, den fjärde
i Enköping den 10 maj och den femte i
Växjö den 13 maj. Samtliga dessa patruller
började undersökningarna dagen
efter inryckningen, som var den 21
april. Tre av de fem undersökningspatrullerna
höllo alltså på fyra veckor
med undersökningarna, och icke tre såsom
statsrådet angivit.

Statsrådet anser att man för att förebygga
uppkomsten av sådan epidemier,
som den i interpellationen omnämnda,
bör utbygga organisationen på det sättet,
att man anskaffar ytterligare apparater
så att man får inalles 19 undersökningspatruller.
Genom utökningen
till 15 undersökningspatruller har i år
undersökningsresultatet kommit samtliga
förband tillhanda, enligt statsrådets
uppgift, inom 10 dagar efter inryckningen.
Om ytterligare fyra skärmbildspatruller
insättas, såsom tidigare
planlagts, torde enligt statsrådet ytterligare
någon dag kunna vinnas. Statsrådet
menar, och på denna punkt är
jag fullt ense med honom, att man med
hänsyn till kostnaderna och med hänsyn
till svårigheten att erhålla personal
icke kan ytterligare öka antalet
skärmbildspatruller, detta desto mindre
som denna apparatur kommer att användas
endast mycket kort tid på året
för dessa undersökningar och kostnaderna
för undersökningarna alltså bliva
högst betydande.

Det finns emellertid, herr statsråd,
ett annat och mycket enklare sätt att
lösa denna fråga, och det är genom att
anlita de lokala undersökningsmöjligheter,
som stå till buds på de olika orterna.
Det är nämligen icke nödvändigt
att centralisera allting till Stockholm.
Även i landsorten finns det tekniska resurser
för utförande av skärmbildsundersökningar,
och även där finnas läkare
som kunna kunna bedöma resultaten
av dessa undersökningar. Det är
således inte nödvändigt att skicka filmerna
till Stockholm för granskning.
Jag har förut angivit, att det är önskvärt,
att skärmbildsundersökningarna
utföras omedelbart vid inryckningen.

Ilo Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. kostnaderna för Svea livgardes nya

Detta kan ske därigenom att man förlägger
dessa undersökningar till centraldispensärer
eller centrallasarett,
vilka finnas i de flesta garnisonsorter.
I en förklaring, som doktor Nelson i
sjukvårdsförvaltningen lämnade till TT,
när tuberkulosepidemien vid Västerbottens
regemente debatterades i pressen
sommaren 1947, hette det, att det
icke förefanns något hinder för regementena
i Umeå att låta de värnpliktiga
skärmbildsundersökas vid centraldispensären.
Denna uppgift är felaktig.
Jag har här en avskrift av en skrivelse,
som chefen för Norrlands dragonregemente
insänt till sjukvårdsförvaltningen
den 5 mars 1947. I denna skrivelse anhöll
regementschefen att skärmbildsundersökningarna
skulle få äga rum
på inryckningsdagen vid därvarande
centraldispensär. Något svar på denna
skrivelse erhöll regementet icke, och
under sådana omständigheter måste undersökningen
på grund av de bestämmelser,
som statsrådet anfört, utföras
genom medicinalstyrelsens skärmbildspatrull.

Genom detta av mig förordade samarbete
med centraldispensärer och centrallasarett
torde alltså undersökningarna
kunna utföras betydligt snabbare
än genom anlitande av kringresande
skärmbildspatruller, framför allt beroende
på att filmen måste sändas till Stockholm
för granskning och denna granskning,
såsom statsrådet anfört, kan ta i
varje fall i nio dagar i anspråk. Hur det
ställer sig ur ekonomisk synpunkt, kan
jag icke yttra mig om, men det skulle
förvåna mig mycket om icke undersökningar,
utförda på detta sätt, bli billigare
än undersökningar enligt det nu
tillämpade systemet, om man tar hänsyn
till samtliga kostnader, såsom för
anskaffning av materiel och underhåll
av densamma, avlöningar, reseersättningar
m. m. En decentralisering på detta
liksom på andra områden skulle alltså
enligt min uppfattning medföra betydande
fördelar.

Men detta ber jag att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för det lämnade
svaret.

sjukhus m. m.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill endast säga, att jag är övertygad
om att de uppslag, som dr Lundgren
här har kommit med, skola beaktas
av sjukvårdsförvaltningen, vars
strävan givetvis är att få en så snabb
tjänst som möjligt vid utförandet av
dessa skärmbildsundersökningar.

Ang. kostnaderna för Svea livgardes nya
sjukhus m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundgrens interpellation
angående kostnaderna för Svea
livgardes nya sjukhus m. m. erhöll
ånyo ordet och anförde: Herr talman!
I en med kammarens tillstånd till mig
framställd interpellation har herr P. G.
Lundgren anfört, att Svea livgardes nyuppförda
sjukhus på Järvafältet syntes
vara av så hög standard, att våra centrallasarett
endast undantagsvis kunde
uppvika något liknande, samt framställt
följande frågor:

1. Har statsrådet tillfälle att upplysa
kammaren om kostnaden för Svea livgardes
nyuppförda sjukhus dels absolut,
dels per vårdplats avseende såväl byggnadskostnad
som kostnad för utrustning? 2.

Anser statsrådet, att truppförbandssjukhus
kunna uppföras billigare och
alltså mera avpassade efter den sjukvård,
för vilken de äro avsedda, varigenom
medel frigöras för ändamål, som
för försvaret i dess helhet äro av större
vikt?

I anledning härav får jag anföra följande.

Kostnaderna för uppförande av sjukhuset
i fråga uppgingo totalt (inklusive
vårdavdelningar med 62 vårdplatser,
mottagningsavdelningar och bostäder
för kvinnlig sjukvårdspersonal men exklusive
yttre arbeten) till 586 300 kronor
och per vårdplats till 9 456 kronor.
För sjukhusets utrustning (inklusive
mottagningsavdelningarna) uppgingo
kostnaderna totalt till 40 020 kronor och

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

111

Ang. kostnaderna för Svea livgardes nya sjukhus in. m.

per vårdplats till 645 kronor. Allt beräknat
efter prisläget den 1 juli 1946.

Sjukhuset har i princip samma standard
som andra under senare år nyuppförda
truppförbandssjukhus. Dimensionerna
av de olika lokalerna äro väsentligt
mindre än vad som är praxis
vid nybyggnad av akutsjukhus för civila
ändamål, och utförandestandarden
i övrigt överskrider icke det minimum,
man i dag fordrar för mindre sjukvårdsinrättningar,
t. ex. av sjukstugetyp.
Sängarna äro sålunda av äldre modell
och möbleringen i övrigt synnerligen
sparsam. Korridorbredden är endast
2,io meter och takhöjden i sjukrummen
2,75 meter. Bilokalerna äro i förhållande
till motsvarande utrymmen vid akutsjukhus
små; särskilt gäller detta sköljrum
och tekök. Sjuksköterskerummen ha
en golvyta av något över 21 kvadratmeter,
medan praxis för civila sjukhus ligger
mellan 23 och 24 kvadratmeter.
Rummen för biträden äro delvis mycket
små med en fri möblerbar golvyta av
något över 8 kvadratmeter. Slutligen kan
nämnas, att skiljeväggarna mellan sjukrummen
endast utgöras av 10 centimeter
lättbetongplattor; vid civila sjukhus
föreskrivas numera i regel ur ljudisoleringssynpunkt
dubbla plattväggar med
mellanliggande isoleringsmatta.

Vid jämförelse mellan Svea livgardes
sjukhus och ett civilt lasarett, t. ex. det
åren 1940—42 uppförda lasarettet i
Karlskoga, finner man en avsevärd skillnad
i standard mellan dessa sjukhustyper.
Beräknade efter prisläget den 1
juli 1944 uppgingo kostnaderna för uppförande
av lasarettet i Karlskoga per
vårdplats till omkring 20 700 kronor och
kostnaderna för utrustning m. m. per
vårdplats till omkring 6 000 kronor.
Motsvarande kostnader för Svea livgardes
sjukhus — beräknade efter samma
prisläge — voro respektive 9 127 kronor
och 645 kronor. Vårdplatskostnaderna
för karlskogalasarettet voro alltså inemot
tre gånger så höga som motsvarande
kostnader vid Svea livgardes sjukhus.
Byggnadsvolymen per vårdplats utgör
för lasarettet i Karlskoga omkring

285 kubikmeter och för Svea livgardes
sjukhus 107 kubikmeter.

Jag har därmed besvarat interpellantens
första fråga.

Vad angår den andra frågan — om
truppförbandssjukhusen kunna uppföras
billigare och mer avpassade efter
den sjukvård, för vilken de äro avsedda
— vill jag erinra om att truppförbandssjukhusens
uppgift är att bereda förbandets
läkare möjlighet dels att undersöka
och sortera de sjuka, dels att meddela
sådan behandling, som icke fordrar ett
stort sjukhus’ resurser och specialutrustning.
Ett sådant sjukhus måste givetvis
uppfylla sådana medicinska, hygieniska
och byggnadstekniska fordringar, som en
ändamålsenlig och tidsenlig vård kräver
och som därtill med tanke på byggnadens
livslängd äro ur ekonomisk synpunkt
klokt avvägda.

Även om kostnaderna för Svea livgardes
sjukhus varit ganska betydande,
visa de förut lämnade uppgifterna, att
de — icke minst i fråga om utrustningen
— likväl hållit sig högst avsevärt under
dem, som ett centrallasarett för närvarande
betingar; med hänsyn till de
krav, som måste ställas på truppförbandssjukhus,
synas mig desamma rimliga.

Jag anser därför, att sådana sjukhus
för närvarande icke kunna uppföras billigare,
om de på ett tillfredsställande
sätt skola kunna fylla sitt ändamål, samtidigt
som de med hänsyn till byggnadernas
livslängd tillgodose ekonomiska
krav.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
får till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framföra mitt vördsamma
tack för det av statsrådet lämnade
svaret på min interpellation.

Såsom framgår av statsrådets svar
uppgår byggnadskostnaden per vårdplats
för Svea livgardes sjukhus till 9 456
kronor. Utrustningskostnaden utgör 645
kronor per vårdplats. Jag erkänner gärna,
att detta är mycket måttliga kostnader,
och särskill är ju kostnaden för utrustning,
såsom statsrådet anförde, gan -

112

Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. kostnaderna för Svea livgardes nya sjukhus m. m.

ska låg, beroende naturligtvis därpå,
att rätt mycket materiel kunnat överflyttas
från det gamla sjukhuset till det
nya. Statsrådet har jämfört kostnaderna
för detta sjukhus med kostnaderna
för det 1940—1942 uppförda lasarettet
i Karlskoga. Byggnadskostnaderna för
delta sjukhus uppgingo till 20 700 kronor
och kostnaderna för utrustning till
6 000 kronor per vårdplats. Som jämförelse
kan jag emellertid ta också ett
annat sjukhus, som i dagarna blir färdigt,
nämligen centrallasarettet i Örnsköldsvik.
Detta lasarett har kostat inklusive
utrustning omkring 20 000 kronor
per vårdplats. Vid dessa jämförelser
måste man först och främst taga
hänsyn till att Svea livgardes sjukhus
icke har egen värmecentral och icke
heller egna kökslokaler. Enligt från
sakkunniga inhämtade upplysningar
kunna kostnaderna för kök och motsvarande
anläggningar beräknas till 10
procent av byggnadskostnaderna och
kostnaden för panncentral m. m. likaledes
till 10 procent. Från ovan angivna
kostnader om 20 000 kronor per
plats för lasarettet i Örnsköldsvik böra
alltså dragas 4 000 kronor. Kostnaden
exklusive kök och panncentral blir alltså
16 000 kronor per plats. Om man tar
hänsyn till att lasarettet i Örnsköldsvik
är centrallasarett med alla olika specialavdelningar
och att ett truppförbandssjukhus
är avsett för behandling
av akuta infektionssjukdomar, enklare
mag- och tarmsjukdomar, lindrigare
yttre skador m. in. dylikt, alltså sjukdomsfall,
som civilt vårdas i hem och
icke kunna eller böra mottagas på civila
sjukhus, blir skillnaden i kostnad
6 000 kronor enligt min uppfattning
inte alltför imponerande. Jag vill dock
vitsorda, att Svea livgardes sjukhus särskilt
vad beträffar mottagnings- och undersökningsavdelningarna
är mycket
väl planlagt och, såsom jag framhöll i
interpellationen, i åtskilliga detaljer,
icke minst på grund av regementsläkares
praktiska erfarenheter mycket ändamålsenligt
utrustat.

Jag är naturligtvis såsom gammal
militärläkare mycket intresserad av att

truppförbanden erhålla sjukhus, som
uppfylla alla berättigade krav på den
sjukvård, som är avsedd att där bedrivas.
Men jag är samtidigt övertygad om
att man med de mycket begränsade medel,
som för närvarande och säkerligen
även i framtiden komma att stå till försvarets
förfogande, måste iakttaga mycket
sträng sparsamhet och kosta på sig
endast det som är nödvändigt men icke
allt som är önskvärt.

Med detta ber jag att få framföra
mitt tack till herr statsrådet.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Om interpellanten eller de av kammarens
ledamöter, som äro intresserade av
saken, fara ut och se på truppförbandssjukhuset
vid I 1, skola de finna, att det
är ett sjukhus, som i hög grad är uppfört
i sparsamhetens tecken. Jag måste
säga, att man i vissa avseenden pressat
utrymmet alltför hårt. Det gäller t. ex.
de bostäder, som äro avsedda för sjuksköterskorna.
Det är dock ganska angeläget
att kunna hålla sjuksköterskebostäderna
på en sådan nivå, att man kan
få personal till sjukhusen. Jag vill säga
till herr Lundgren, att jag inte vill vara
med om att ytterligare pressa ned standarden
i dessa avseenden. Med beaktande
av alla krav på sparsamhet måste
man dock ge personalen ett rimligt bostadsutrymme.
Man måste se till att ett
sjukhus blir så väl tilltaget i proportionerna
och så väl utrustat i övrigt,
att det kan fylla sitt ändamål och samtidigt
erbjuda en viss trivsel.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! När
jag hörde siffrorna för Svea livgardes
sjukhus, måste jag, såsom ordförande i
byggnadskommittén vid sjukhuset i Örnsköldsvik,
säga att det förvånade mig,
att man över huvud taget har kunnat
bygga ett sjukhus så billigt i dessa dagar.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
vill med anledning av vad den siste
ärade talaren yttrade erinra om att det
ju är en högst avsevärd skillnad i fråga

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

113

Om gottgörelse åt vissa f. d. statstjänstemän för erlagda pensionsavgifter.

om de fordringar, som man ställer på
ett centrallasarett, och de fordringar,
som man ställer på ett militärt sjukhus
av denna art. De äro avsedda för helt
olika slags vård och således inte direkt
jämförbara.

Om gottgörelse åt vissa f. d. statstjänstemän
för erlagda pensionsavgifter.

Ordet gavs nu till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet WIGFORSS,
som tillkännagivit, att han hade
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Lundqvists interpellation
om gottgörelse åt vissa f. d. statstjänstemän
för erlagda pensionsavgifter,
och nu yttrade: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Lundqvist
till mig riktat följande fråga:

Kan det förväntas, att den av 1942 års
riksdag begärda utredningen om eventuell
gottgörelse åt sådana befattningshavare
i statens tjänst som lämnat denna
utan att vara berättigade att i någon
form erhålla vederlag för pensioneringsavgifterna
hinner avslutas så, att eventuellt
förslag till frågans ordnande kan
framläggas senast till 1949 års riksdag''?

Enligt tidigare gällande bestämmelser
ägde tjänsteman vid avgång ur statens
tjänst före uppnådd pensionsålder av
annan orsak än invaliditet eller sjukdom
icke någon rätt till pension på grund av
inbetalda avgifter och ej heller rätt att
återbekomma sådana avgifter. Detta var
vid kommunikationsverken fallet före
tillkomsten av 1920 års pensionslag; vid
den civila statsförvaltningen i övrigt
ävensom vid militärförvaltningen rådde
samma förhållande intill ikraftträdandet
den 1 juli 1935 av civila och militära
tjänstepensionsreglementena. I 1920 års
pensionslag för kommunikationsverken
föreskrevs, att för tjänsteman, som avgick
ur tjänst utan att vara berättigad
till tjänstepension, kapitalvärdet av hans
pensionsavgifter skulle inbetalas från
vederbörande pensionsfond till pensionsstyrelsen
för beredande av pension åt
honom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
I civila och militära tjanste 8

Första kammarens protokoll 1''JliS. Nr 21).

pensionsreglementena intogos stadganden,
vilka i princip inneburo, att tjänsteman,
som avgått ur statens tjänst utan
rätt att komma i åtnjutande av pension
enligt reglementena, skulle försäkras till
erhållande av s. k. uppskjuten livränta.
Denna grundades på tillgodoräkning av
de av tjänstemannen före avgången erlagda
bidragen till pensioneringen, men
hänsyn togs även till den del av pensionen,
som bekostas av staten och som
belöpte på tjänstetiden. Livräntan motsvaras
enligt det nu gällande allmänna
tjänstepensionsreglementet av år 1947 av
s. k. tjänstelivränta, som utgår från 65
års ålder eller vid dessförinnan inträdande
varaktig arbetsoförmåga.

I den motion av herr Eriksson i Stockholm,
som föranlett riksdagens hemställan
om utredning, föreslogs, att riksdagen
måtte besluta, att ordinarie tjänstemän,
vilka avgått från tjänsten utan rätt
till pension, måtte tillerkännas sannna
förmån, som jämlikt stadgandena i 1920
års pensionslag för kommunikationsverken
och civila tjänstepensionsreglementet
tillförsäkrats tjänstemän, vilka efter
den 30 juni 1920 respektive den 30 juni
1935 under likartade förhållanden avgått
ur statstjänst. Enligt detta förslag skulle
således bestämmelserna i kommunikationsverkens
pensionslag om pension på
basis av kapitalvärdet av erlagda pensionsavgifter,
respektive bestämmelserna
i civila tjänstepensionsreglementet
angående uppskjuten livränta givas retroaktiv
tillämpning på f. d. befattningshavare,
vilka icke varit underkastade
pensionslagens eller pensionsreglementets
föreskrifter. Statskontoret ställde sig
i utlåtande över motionen bestämt avvisande
gentemot motionärens förslag.
Ämbetsverket hänvisade bl. a. till att en
retroaktiv tillämpning av nyare pensioneringsgrunder
vore ägnad att ingiva starka
betänkligheter. Statskontoret erinrade
även om att det icke med rätta kunde
sägas, att de förutvarande befattningshavarna
gått miste om all valuta
för de erlagda pensionsavgifterna. Befattningshavarna
hade ju nämligen haft
vederlag för avgifterna i form av den
rätt, som de under anställningstiden ägt

114

Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Om gottgörelse åt vissa f. d. statstjänstemän för erlagda pensionsavgifter.

att komma i åtnjutande av sjuk- eller
invalidpension, om de drabbats av arbetsotörmåga.
Ämbetsverket framhöll
därjämte, att ett genomförande av motionärens
förslag skulle bliva administrativt
betungande och kunde beräknas draga
icke obetydliga kostnader, icke heller
bankoutskottet ansåg beslut böra
meddelas i enlighet med motionärens
förslag. Däremot ansåg bankoutskottet
att man kunde överväga att utgiva vederlag
åt i förtid frivilligt avgången befattningshavare
i den modifierade formen,
att man medgåve återbetalning av
tjänstepensionsavgifter, som erlagts av
befattningshavaren. Enligt bankoutskottets
mening borde genom Kungl. Maj:ts
försorg verkställas utredning för klarläggande
av huruvida och i vad mån
förutsättningar förelåge för en dylik
återbetalning samt sedermera för riksdagen
framläggas det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Bankoutskottets
hemställan godkändes av riksdagen.

Den i riksdagsskrivelsen omförmälda
frågan har därefter varit föremål för utredning
inom finansdepartementet. Det
därvid framkomna materialet har emellertid
visat sig icke vara tillräckligt omfattande
för en tillförlitlig redovisning
av antalet personer, som skulle kunna
bliva delaktiga av den av bankoutskottet
ifrågasatta förmånen, eller beloppet av
de pensionsavgifter, som skulle kunna
komma att återbetalas. Att åstadkomma
uppgifter, på vilka man med någon större
grad av säkerhet skulle kunna bedöma
räckvidden av det ifrågasatta medgivandet
och kostnaden för dess genomförande,
skulle innebära en mycket betydande
arbetsbelastning för myndigheterna.
För ändamålet skulle nämligen,
enligt vad som framgått av den i departementet
verkställda utredningen, bliva
nödvändigt för vederbörande myndigheter
att verkställa en genomgång av tjänstematriklar
och räkenskaper, vilken i de
flesta fall — särskilt beträffande de stora
affärsverken — skulle bliva synnerligen
tidsödande och därför även kostnadskrävande.
Undersökningen måste sträcka
sig flera decennier tillbaka och om -

fatta även tid, från vilken tillförlitliga
matriklar och räkenskapshandlingar ofta
ej linnas bevarade. Att söka utröna i
vad mån de förutvarande befattningshavarna
alltjämt äro i livet, komme vidare
att tarva en omfattande korrespondens
med pastorsämbeten in. fl. myndigheter.
Den anordning med återbetalning
av erlagda pensionsavgifter, som bankoutskottet
ansett böra undersökas, skulle
alltså vara förenad med administrativa
svårigheter och olägenheter, som vore
högst avsevärda och betydligt större än
som kunnat förutses vid riksdagens behandling
av ärendet. Med hänsyn till vad
sålunda framkommit vid utredningen
har Kungl. Maj :t icke funnit skäl föreligga
att för riksdagen framlägga förslag
i ämnet. Beslut härom är meddelat
den 27 juni 1947.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
her att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få uttala ett
tack för besvarandet av min interpellation.

Jag kanske får säga, att väntan ju har
synts mig något lång. Detta har emellertid
å andra sidan invaggat mig i vissa
förhoppningar om att herr statsrådet efter
några mera ingående undersökningar
skulle komma till ett sådant resultat,
att ett klart positivt ställningstagande
skulle komma till uttryck i interpellationssvaret.
Nu är ju emellertid beskedet
i stället så negativt som över huvud
taget iir möjligt, och det är klart, att
detta för mig inneburit en besvikelse.
Jag är också säker på att denna besvikelse
kommer att göra sig gällande, och
detta i ännu mycket högre grad, även
ute bland de många åldringar, som under
alla dessa år sedan riksdagen år
4942 skrev till Konungen gått och närt
en stilla förhoppning om att regeringen
skulle välvilligt tillmötesgå vad som från
riksdagens sida hade förts fram.

Jag tror visst, att de belopp, som det
här skulle komma att röra sig om för
de olika f. d. befattningshavarna, äro
skäligen blygsamma, men inte desto
mindre ter det sig i mina ögon bekläm -

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

115

Ang. löneförhållandena för viss kvinnlig biträdespersonal m. m.

mande, att Kungl. Maj:t inte har funnit
sig kunna eller böra gå någon annan
väg än det fullständiga avvisandets. Jag
förstår naturligtvis, att ett realiserande
av dessa önskemål måste ha vållat ämbetsverken
och kanske främst affärsverken
en hel del extra besvär. Huruvida å
andra sidan detta extra besvär i och för
sig kan vara skäl nog för att helt och
hållet slå dövörat till för en framställning,
som med tanke på dessa gamla
f. d. statstjänare måste anses vara mycket
rimlig, är emellertid en annan sak,
och på den punkten har jag för min
personliga del svårt att följa herr finansministern.

Nu är ju emellertid denna fråga redan
för ett år sedan, vilket ingen visste
om, slutbehandlad inom regeringen, och
under sådana förhållanden återstår för
mig tyvärr ingenting annat än att med
beklagande konstatera, att framställningen
inte har föranlett till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ang. löneförhållandena för viss kvinnlig
biträdespersonal m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lundqvists
interpellation angående löneförhållandena
för viss kvinnlig biträdespersonal
m. m., fick åter ordet och anförde: Herr
talman! I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Lundqvist till mig riktat följande frågor: 1.

Delar statsrådet min uppfattning,
att den nuvarande ordningen i vad gäller
vissa mera meriterade och för mera
kvalificerat arbete avsedda kvinnliga
tjänstemäns anställnings- och löneförhållanden
måste anses otillfredsställande?

2. Om så är fallet, har statsrådet för
avsikt att vidtaga åtgärder för att utan
tidsutdräkt få en önskvärd ändring till
stånd ?

Såsom interpellanten framhållit, medför
den reglerade befordringsgången för
biträdespersonal med skriv- och kontors -

göromål en begynnelselön enligt lönegraden
Cf 4 samt efter ca sju år befordran
till ordinarie kontorsbiträde i lönegraden
Ca 8. Rekryteringspersonalen till
de stora befattningshavargrupperna i lönegraden
Ca 9 får däremot i allmänhet
börja i lönegraden Cf 7.

Till en början må framhållas, att de
av interpellanten påtalade olikheterna i
lönevillkoren sammanhänga med den
reglerade befordringsgång för biträdespersonalen,
som godkänts av 1947 års
riksdag, samt med den av samma riksdag
beslutade löneregleringen för statstjänstemän.
I ett par fall ha mera generella
avsteg gjorts från den fastställda
befordringsgången, då fråga varit om biträden
med sådana arbetsuppgifter, som
förutsätta ingående språkkunskaper. En
liknande framställning beträffande viss
biträdespersonal inom järnvägsstyrelsen
är för närvarande föremål för övervägande
inom finansdepartementet.

Den av interpellanten berörda frågan
sammanhänger emellertid i sista hand
med den mera vittutseende frågan om
likalönsprincipens genomförande inom
statsförvaltningen. Detta problemkomplex
utredes för närvarande av en särskild
kommitté inom finansdepartementet.
Med hänsyn härtill synes det knappast
lämpligt att för närvarande göra några
mera betydande avsteg från de lönesättningsprinciper,
som godkändes så sent
som vid förra årets riksdag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Om
början av mitt uttalande i anslutning
till det förra interpellationssvaret möjligen
skulle kunna tolkas som något
klander iiver att finansministern hade
dröjt länge med svaret, så känner jag
mig i detta fall skyldig att själv be om
överseende för att jag framställt interpellationen
så sent som skett. Då jag
trots detta redan nu har fått även denna
interpellation besvarad, är det mig
därför desto mera angeläget att till herr
finansministern uttala min särskilda
tacksamhet för detta.

Vad innehållet beträffar undrar jag
emellertid, om finansministern sjiilv an -

116 Nr 29.

Torsdagen den 1 juli 1948.

Ang. höjning av pensionsåldern för statsanställda.

ser att han lämnat svar på mina två direkta
frågor. I varje fall förefaller det
mig mycket tveksamt, om jag verkligen
fått svar åtminstone på den första
frågan, medan det kanske indirekt finns
ett svar på den andra.

Däremot har ju herr statsrådet, och
det är jag glad över, vitsordat riktigheten
av de uppgifter jag lämnat i interpellationen
om de för närvarande rådande
olikheterna i löneförhållandet
mellan vissa kvinnliga och vissa manliga
befattningshavargrupper.

Herr statsrådet säger nu, att de av
mig »påtalade olikheterna i lönevillkoren
sammanhänga med den reglerade
befordringsgång för bitriidespersonalen,
som godkänts av 1947 års riksdag, samt
med den av samma riksdag beslutade
löneregleringen för statstjänstemän»,
och detta är naturligtvis alldeles riktigt.
Jag skulle emellertid gärna vilja
tro, att om dessa två frågor blivit behandlade
på en och samma gång av
riksdagen och konsekvenserna av de
olika förslagen hade belysts tillräckligt
ingående, så hade nog riksdagen inte
släppt ifrån sig bägge dessa förslag i
det skick, i vilket de befunno sig, utan
man hade säkerligen då försökt att göra
justeringar eller kompletteringar, som
hade erfordats för att inte de i interpellationen
påtalade orimligheterna hade
fastställts.

Det är möjligt att, såsom herr statsrådet
nu säger, någon definitiv lösning
av detta spörsmål icke kan åstadkommas
separat, utan att man är tvungen
att avvakta den pågående utredningen
om likalönsprincipens genomförande.

Jag vill då hoppas, att tidsutdräkten
här inte skall bli alltför lång. Jag förmodar
att herr finansministern i likhet
med mig anser det ganska angeläget,
att någon justering här snarast möjligt
kommer till stånd, om man över huvud
taget håller på — och det förmodar jag
väl ändå att herr statsrådet gör — att
löneställningen för olika befattningshavargrupper
bör anpassas efter de kvalifikationskrav
i olika avseenden, som
ställas på innehavare av olika tjänster,
och efter de arbetsuppgifter, som åvila

befattningshavarna. Att det just i detta
avseende brister betänkligt beträffande
vissa kvinnliga befattningshavares lönegradsplacering,
vågar jag bestämt påstå,
och det har ju också framhållits i interpellationen.
Att t. ex. en kvinnlig befattningshavare
med real- eller studentexamen
eller med normalskolkompelens,
vilken användes på en sådan post,
där bland annat språkkunskap är nödvändig
för arbetets fullgörande, för närvarande
placeras tre löneklasser lägre
än en kontorsvakt på 17 år, som inte
har någon som helst extra underbyggnad
och som ju inte heller har något
kvalificerat arbete, måste väl för oss
alla te sig ganska orimligt.

Om man nu inte kan utan tidsutdräkt
genomföra något slutligt tillrättaläggande
av här ifrågavarande lönespörsmål,
så vore det väl i alla fall möjligt att ge
de olika verksledningarna bemyndigande
att när det gäller sådana tjänster,
där språk- eller annan särskild utbildning
är erforderlig för arbetets fullgörande,
inom viss ram göra avsteg ifrån
nu gällande löneplaceringsnormer. Jag
är övertygad om att en snar ändring på
den punkten av flera skäl är påkallad,
och jag vågar också tolka herr statsrådets
slutord i interpellationssvaret så,
att herr statsrådet inte är främmande
för tanken att, utan att avvakta den
pågående utredningen, söka rätta till de
mest stiftande ojämnheterna i nu gällande
lönevillkor för de grupper av
kvinnliga tjänstemän som i interpellationen
beröras.

Ang. höjning av pensionsåldern för
statsanställda.

Ordet lämnades härefter ännu en gång
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
även herr von Helands interpellation
angående höjning av pensionsåldern
för statsanställda, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr von Heland till mig
riktat följande frågor:

Torsdagen den 1 juli 1948.

Nr 29.

117

Ang. höjning av pensionsåldern för statsanställda.

Ämnar statsrådet låta föranstalta om
tillsättande av den utredning om höjning
av pensionsåldern för tjänstemän
och arbetare i statens tjänst, vilken föregående
års riksdag begärde?

Om så icke skulle vara fallet, vill
statsrådet ange skälen härför?

Särskilda utredningsmän ha numera
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallats för att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Enligt
direktiven för utredningen skall denna
vara förutsättningslös och omfatta samtliga
de frågor, som berördes i riksdagens
skrivelse i ämnet. Även frågan om
de militära pensionsåldrarna skall prövas
av utredningsmännen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! I interpellantens
frånvaro vill jag framföra
ett tack till herr statsrådet för svaret.

Det framgår också av svaret, att utredning
tillsatts, och svaret är således
ur interpellantens synpunkt helt tillfredsställande.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 19, bankoutskottets
utlåtande nr 50 och memorial
nr 54 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 68.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bankoutskottets utlåtande
nr 50 och statsutskottets utlåtande
nr 225 skulle i nu angiven ordning
sättas sist bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av delegerades
för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk
in. m.;

nr 52, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ändringar i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om inrättande
av ny fabrikshiss vid Tumba bruk.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 5.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.