Onsdagen den 30 juli fm (Riksdagens protokoll 1958:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

AND''RA KAMMAREN

30 juli —12 augusti

Nr B 7

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 juli fm.

Sid.

Anslag under fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder:

Försvarets utformning på längre sikt (Forts.) ................ 5

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m................... 44

Marinen: Fartygsbyggnader m. m........................... 45

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m................. 46

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m........... 47

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar .................... 48

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna)............ 49

Statens handelslicensnämnd: Avlöningar och omkostnader ........ 50

Ökning av det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit............ 51

Riksstat för budgetåret 1958/59 .............................. 55

Ny, tulltaxa, m. m......................................... 56

Onsdagen den 30 juli em.

Ny tulltaxa m. m. (Forts.).................................. 89

Betänkandet i dess helhet ................................ 89

Levande växter m. m..................................... 105

Blommor.............................................. 105

Köksväxter............................................ 105

Äpplen................................................ 105

Persikor m. m........................................... 105

Varor av växter och frukter m. m........................... 109

Kolväten och antibiotika.................................. 110

Läkemedel ............................................ 110

Garvämnesextrakter .................................... 110

1 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 7

Nr B 7

Innehåll

Sid.

Vissa kemiska produkter.................................. 110

Trä .................................................. 113

Skodon och delar till skodon .............................. 114

Hattar m. m........................................... 114

Glasvaror.............................................. 116

Vissa metallvaror m. m................................... 118

Optiska instrument m. m................................. 119

Ur.................................................... 119

Möbler................................................ 121

Leksaker .............................................. 121

Bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m..................... 124

Torsdagen den 31 juli

Främjande av sparande, m. m............................... 157

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt.................... 165

Koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten
................................................ 184

Skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare
............................................ 187

Höjning av avgifterna för registrering i bilregistret.............. 189

Statsregleringen .......................................... 190

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 juli fm.

Statsutskottets utlåtande nr B 53, rörande anslag under fjärde huvudtiteln
och försvarets fonder .............................. 5

— nr B 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
.......................................... 50

— nr B 55, om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets

förvaltning av anförtrodda medel.......................... 50

— nr B 56, ang. ökning av det högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit 51

— nr B 57, ang. utnyttjande av anslag å allmän beredskapsstat. ... 54

— nr B 58, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar.......... 54

— nr B 59, om avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.... 54

— nr B 60, ang. riksstat för budgetåret 1958/59 ................ 55

— memorial nr B 61, ang. tilläggsstat III till riksstaten för budget

året 1957/58 56

Onsdagen den 30 juli em.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 1, ang. ny tulltaxa, m. m. .. 89

— nr B 4, om ändring i tulltaxeförordningen.................. 124

— nr B 5, ang. beräkning av bevillningarna m. m............... 124

Innehåll

Nr B 7

Sid.

Torsdagen den 31 juli

Bankoutskottets utlåtande nr B 5, om främjande av sparande och kapitalbildning
.......................................... 157

— nr B 7, ang. främjande av långsiktigt sparande och värdesäkring

av sparande, m. m..................................... 157

— nr B 8, rörande Sveriges ställning gentemot det planerade västeuropeiska
frihandelsområdet ............................ 165

Första lagutskottets utlåtande nr B 10, om ändring i rättegångsbalken
m. m................................................. 165

— nr B 13, om koncentration av rättsvården på den mera samhälls farliga

kriminaliteten.................................... 184

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10, om skyldighet att förse bilar

och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare.......... 187

— nr B 11, om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret.. 189
Jordbruksutskottets utlåtande nr B 12, ang. prisreglerande åtgärder på

jordbrukets område, m. m............................... 190

Statsutskottets memorial nr B 62, ang. statsregleringen............ 190

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24 innevarande
juli.

§ 2

Anslag under fjärde huvudtiteln och
under försvarets fonder

Punkten 1

Försvarets utformning på längre sikt
(Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr B 53, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar rörande
vissa anslag för budgetåret 1958/59 under
fjärde huvudtiteln och under försvarets
fonder jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades enligt förut gjord anteckning
ordet till

Fru THORSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Den beståndsdel i försvarsöverenskommelsen
som i gårdagens
debatter i kamrarna kanske gav
anledning till de livligaste kommentarerna
är ju det som saknas, nämligen
ett beslut i atomvapenfrågan. Ett ganska
stort antal socialdemokratiska ledamöter
av denna kammare har undertecknat
en motion, nr B 1G9, i anslutning
till Kungl. Maj:ts proposition om
försvarets utformning, i vilken de bland
annat framhåller, att de har accepterat
det uppskov på denna punkt som ingår
i överenskommelsen.

På en del håll har detta uttytts så, att
motionärerna därmed vore beredda att
sedan uppskovstiden har gått till ända
medverka till ett ja-beslut. Denna förmodan
ligger i linje med den uppfattning
som är rikligt företrädd i pressen
och som innebär, att man i uppskovet
in atomvapenfrågan endast ser ett uppskov
med ett sådant ja-beslut och att
det enda alternativet till uppskovet nu
hade varit ett sådant positivt beslut.

Självklart är detta alldeles felaktigt.
Uppskovet innebär ett uppskov med
den prövning av skälen för och emot
svenska atomvapen, som riksdagen en
gång måste företa som bakgrund till ett
ja- eller nej-beslut. Förutsättningen för
att det ganska stora antal socialdemokratiska
ledamöter, som har undertecknat
motionen B 169, har accepterat
uppskovslinjen är att riksdagen härigenom
står helt obunden att en gång
säga ja eller nej.

För min del har jag ansett det icke
rimligt att ett riksdagsbeslut skulle forceras
fram i en för många så svårbedömbar
fråga. Detta innebär emellertid
icke att jag därmed har gjort något avsteg
från den uppfattning som jag själv
efter grundligt övervägande kommit
fram till i denna fråga, en uppfattning,
som tvärtom har synts mig bli allt starkare
underbyggd av utvecklingen själv
sedan den dag för över två år sedan, då
det förbund som jag företräder genom
ett enhälligt kongressbeslut tog avstånd
från tanken att införliva atomvapen
med det svenska försvaret.

Det är alltså inte riktigt att, såsom
har skett på sina håll i dagspressen,
efter offentliggörandet av statsutskottets
utlåtande, tyda det faktum, att herr
Åkerström nu är ensam företrädare för
linjen att riksdagen i år bör fatta prin -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

cipbeslut mot atomvapen, som ett uttryck
för att utskottets alla övriga ledamöter
skulle vara villiga att låta denna
fråga stå öppen — även framåt.

I betraktande av missuppfattningar av
detta slag och i betraktande av högerpartiets
deklarerade åsikt, i går här
ånyo framförd av herr Heckscher, har
det framstått som viktigt att göra en
personlig deklaration på denna punkt
utan att ge den någon tillspetsad polemisk
form, en klar deklaration av den
innebörden, att herr Åkerström är så
långt ifrån ensam i sin ståndpunkt, att
det tvärtom är ett ganska stort antal
ledamöter, vilkas medverkan till ett
s. k. »positivt» beslut man inte kan räkna
med. Det är bland annat för att understryka
vad som sägs härom i motion
B 109 som jag har fogat en blank reservation
till utskottets utlåtande.

I debatten kring atomvapenfrågan har
det ibland gjorts gällande, att de som
har intagit den ståndpunkten, att vi
skall säga nej till atomvapnen men ännu
upprätthålla ett tämligen starkt försvar
av konventionell typ i avvaktan på
internationell och kontrollerad nedrustning,
gör sig skyldiga till ett tänkande,
som är dels helt känslogrundat, dels —
för att ta några av de mer måttfulla omdömena
— orimligt, inkonsekvent och
ologiskt. Jag vill för min del gärna medge,
att mina känslor är engagerade i
denna fråga — jag har svårt att tänka
mig någon människa kunna diskutera
en fråga, som så djupt berör mänsklighetens
framtida öde, utan att vara känslomässigt
engagerad. Bland annat är det
ju påfallande i vilken hög grad argumentationen
hos atomvapenanhängarna
är, utifrån andra utgångspunkter,
uttryck för ett känslotänkande. Detta
utesluter naturligtvis inte på något sätt,
att realistiska och allsidiga bedömanden
kan ha gjorts på ömse håll, och det
tycker jag att vi också på ömse håll
skulle kunna erkänna.

Det är framför allt de moraliska aspekter,
som vi anlagt på atomvapen -

frågan, som utlöst omdömet lättvindigt
och grumligt känslotänkande. Jag tror
att det är — rent principiellt — ytterligt
riskabelt att hänvisa alla bedömanden
av utrikespolitiska och militärpolitiska
problem, där moraliska synpunkter spelar
med, till gruppen känslotänkeri utan
kontakt med verkligheten. Världsopinionen
besitter — som vi haft anledning
att konstatera dessa senaste dagar

— en icke föraktlig makt, som till avsevärd
del har sin grund i inslag av moraliska
bedömanden. Och skall vi någonsin
få bukt med det internationella
nedrustningsproblemet -— vilket vi
måste om mänskligheten skall överleva

— är jag övertygad om att det moraliska
kravet från en aktiv världsopinion
till världens mäktige att äntligen ge
människorna framtidshopp och framtidstro
kommer att vara en av de starkast
pådrivande krafterna.

Nu vet jag, att åtskilliga frågar sig
vad detta har med det svenska beslutet
i atomvapenfrågan att göra. Det frågar
sig väl framför allt de, som hävdar att
atomvapnen endast är att betrakta som
det senaste ledet i en utveckling fram
mot allt effektivare vapen, att man lika
gärna kunde möta en motståndare med
pilbågar och slungor som med ett s. k.
konventionellt försvar utan atomvapen,
att det alltså icke finns någon principiell
skiljelinje mellan atomvapen och
andra vapen.

Jag skall gärna medge att min — liksom
många andras — från början spontana
reaktion mot atomvapen i hög
grad innebar ett avståndstagande av
moraliska skäl, grundat på vad man
från början visste och senare fått bekräftat,
nämligen att vi i och med atomvapnen
befinner oss i en militärtekniskt
fullständigt ny principiell situation,
där inga tidigare bedömningar
längre är gångbara. Vi har nu i fråga
om vapnens egenskaper nått den definitiva
gräns, som vi även från den utgångspunkt,
som icke är den isolerade

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

avrustningens, menar att vi icke har
rätt att överskrida.

Detta har i och för sig icke sin grund
i den för mänsklig fantasi ofattbara förstörelseeffekt,
som den i atomvapnen
bundna energien i frigörelseögonblicket
åstadkommer, ty detta är ju ändå
icke något i princip skiljaktigt från effekten
av de spräng- och brandbomber,
som förödde Europa för 15 år sedan.
Det är endast till graden så mycket
fruktansvärdare. Det är i stället den
med alla kärnsprängningsprocesser förbundna
radioaktiva strålningen man avser,
den som är mindre förnimbar för
mänskliga sinnen än första världskrigets
giftgaser, därför att den inte är förnimbar
alls, men som till sina verkningar
är i trefaldig bemärkelse långt
mera ödesdiger. Det är också det radioaktiva
avfallet, som — ibland efter en
lång latenstid — orsakar livshotande
tumörsjukdomar. Framför allt är det
den omständigheten, att gammastrålarna
genom att påverka själva den mänskliga
arvsmassan förgriper sig på livet
självt långt ner i kommande generationer,
som innebär det principiellt helt
nya i den militärtekniska situationen
av i dag.

Nu säger sig åtskilliga, att detta i och
för sig kan vara riktigt men det är
ingenting som det svenska avgörandet
kan påverka. Det internationella avgörandet
ligger hos stormakterna, och
småstaterna kan inget annat göra än
dra sina slutsatser av det faktum, att vi
lever i en ond värld. Samtidigt som
herr Heckscher här i går på ett sätt
som var glädjande gav uttryck för uppfattningen,
att Sverige bör lämna all
tänkbar medverkan till en internationell
aktion för att få bort kärnvapnen,
ansåg han att Sverige endast i utomordentligt
liten grad kunde påverka avgörandet.

Enligt min uppfattning är herr Heckschers
uttalande endast en del av sanningen,
och jag tror att han undervärderade
den medverkan som Sverige

Försvarets utformning på längre sikt

ändock kan lämna. Det kan till sina
konsekvenser vara lika riskabelt att underskatta
som att överskatta den internationella
betydelse, som en småstats
avgöranden och aktioner kan ha i både
positiv och negativ riktning. I den internationella
debatten, där Sverige brukar
nämnas bland den lilla grupp stater,
som står på tröskeln till ett atomvapenbeslut,
anses ingenting mer angeläget
som grund för framsteg på nedrustningens
väg än att kunna begränsa
antalet medlemmar i atomvapenklubben
till det minsta möjliga. Varje ökning av
antalet atomvapenproducerande länder
försvårar ju möjligheterna till en internationell
uppgörelse.

Ett svenskt beslut om atomvapenproduktion
skulle kunna få vittgående och
ödesdigra följdverkningar i en situation,
då man dock allmänt är överens
om att något positivt nu måste hända
på nedrustningsfronten. Att denna bedömning
är riktig vittnar inte minst
den schweiziska debatten om, en debatt
där en förmodan om snart beslut i
Sverige om denna produktion spelat en
icke obetydlig roll. Vi för inte längre
vår försvarsdebatt innanför stängda
dörrar och fönster, och vi har inte rätt
att bortse ifrån de internationella konsekvenser,
som ett svenskt beslut skulle
få.

Men om ett krig skulle stå hotande
för dörren, menar likväl många att moraliska
och internationella bedömanden,
hur hedervärda de än må vara,
ändå får vika inför den kalla militära
verklighetens krav. Och då lyder överbefälhavarens
utsago: alla militära skäl
talar för atomvapen.

Jag är medveten om att utsätta mig
för omdömet att grovt överskatta omfånget
av mitt kompetensområde, när
jag säger mig icke vara övertygad om
att detta är riktigt. Fn känd brittisk
kärnfysiker och nobelpristagare, som
aktivt deltagit i planeringen av den
brittiska försvarsstrategien, har vid ett
tillfälle sagt, att i atomåldern har en

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

något så när välinformerad lekman i
det närmaste samma möjligheter som
de militära myndigheterna att ta ställning
till olika militärstrategiska teorier.
Och det är ju teorier det här är fråga
om. De diskussioner med militärer som
jag haft under senare år har givit mig
en känsla av att det ligger åtskilligt i
den satsen. Därtill har jag fått den uppfattningen
genom studier och diskussioner,
att de s. k. öB-utredningarna av
år 1957 alls icke har tillräckligt penetrerat
de militära aspekterna i vårt
atomvapenproblem och att åtskilliga
militära skäl kan anföras mot svenska
atomvapen. Till detta lär det bli tillfälle
att återkomma, då sakprövningen
en gång skall ske. Jag har här endast
velat för fullständighetens skull nämna,
att en helt realistisk debatt om dessa
militära aspekter ännu icke förts och
att icke ens alla yrkesmilitärer är beredda
att instämma i överbefälhavarens
uppfattning om atomvapnens militära
nödvändighet.

Det ena syftet med motionen nr B 169
har varit att göra en klar deklaration
om att en samlad bedömning av atomvapenfrågans
olika sidor har lett motionens
undertecknare till ett avståndstagande
från sådana vapen, samtidigt
som vi har förståelse för uppfattningen
att riksdagsbeslutet för eller emot icke
bör träffas i dag. Jag är angelägen betona,
att vi härmed icke anser oss ha
intagit en moraliskt eller i andra avseenden
förnämligare ståndpunkt än de
som i sina bedömanden kommit till en
annan uppfattning. Men det har i den
politiska hederlighetens intresse också
synts oss angeläget att göra klart vad
vi -— även efter en realistisk prövning
— står för, nämligen att det vore både
för vårt eget land och för världen ödesdigert,
politiskt och militärt, att acceptera
bruket av atomvapen.

När vi godtagit uppskovet har det,
såsom jag framhållit, varit under den
förutsättningen, att det i alla avseenden
verkligen är fråga om ett uppskov,

d. v. s. att inga vetenskapliga eller tekniska
förberedelser sker under uppskovstiden.
Att ett klarläggande av detta
är angeläget, framgår av åtskilliga
kommentarer till vårt atomvapenproblem,
både i in- och utlandet. Jag har
redan nämnt att, som Rickard Sandler
i våras framhöll, man i andra länder
fått uppfattningen att det bara är fråga
om något år, innan Sverige blir medlem
i den s. k. atomvapenklubben. Uppfattningar
av detta slag har jag träffat
på i engelsk, fransk, västtysk och
schweizisk press. I betraktande av dessa
ganska utbredda missuppfattningar
om den svenska ståndpunkten är jag
inställd på att betrakta det schweiziska
principbeslutet om s. k. taktiska atomvapen
som något mycket långt ifrån
första steget till inträde i denna, såsom
försvarsministern i går kväll sade, exklusiva
atomvapenklubb.

Även i svensk press finner man uttalanden
av sådant slag, att jag anser
det angeläget att försvarsministern förklarar
dem sakna all grund. Ett sådant
uttalande stod för två veckor sedan att
läsa i en folkpartitidning: »Tids nog
kommer den dag då regering och riksdag
måste fatta ett formligt beslut i
frågan — till dess arbetar med statsmakternas
tysta medgivande forskare
och tekniker bakom fällda rullgardiner
på att skapa förutsättningar för ett positivt
ställningstagande.» Jag anser det
ytterst angeläget att få av försvarsministern
klargjort för opinionen både
här i landet och utomlands, att uttalanden
av detta slag är grundlösa.

Till slut, herr talman, några ord om
ett annat problem som tagits upp i motionen
och som jag inte skulle ha berört,
om inte herr Ståhl i går dels lämnat
en oriktig version av vad som säges
i motionen, dels därtill fogat en felaktig
sakuppgift.

Det säges i motionen att beslut under
uppskovstiden inte får fattas om produktion
eller inköp av sådana vapenbärare
som, även om de är i stånd att

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

bära stridsspetsar med laddningar av
både konventionell typ och atomladdningar,
ändå är så dyra att man som
en konsekvens kommer att kräva att de
förses med atomladdningar. Herr Ståhl
gjorde sig i går skyldig till en missuppfattning
och framhöll att vi i motionen
över huvud taget krävde att vapenbärare
icke skulle få anskaffas, eftersom de
ställde sig så dyra och konsekvensen
säkerligen skulle bli att de utrustades
med atomladdningar. Därtill fogade
herr Ståhl den felaktiga uppgiften att
motionärerna tydligen varit oriktigt informerade,
eftersom bara långdistansrobotar,
vilka inte alls ingår i de svenska
planerna, var så dyra i anskaffning
att det endast var stridsekonomiskt lönande
att använda dem med atomladdningar.

Ett faktum är — jag skulle gärna ha
sett att herr Ståhl varit här närvarande
och kunnat bli informerad därom — att
det vid sidan om långdistansrobotarna
även finns robotar i form av luftvärnsraketer,
som är så dyrbara att de konstrueras
endast med tanke på atomladdningar.
Det gäller bl. a. den amerikanska
luftvärnsraket som bär namnet Nike
Herkules. Det är robotar av denna typ,
luftvärnsraketer, långdistansrobotar och
andra, som vi har åsyftat när vi formulerat
uttalandet i vår motion. Men eftersom
även en erfaren parlamentariker
som herr Ståhl har missförstått vad som
på denna punkt sagts i motionen, är det
tydligen nödvändigt att här i kammaren
understryka att därest inköp utomlands
sker av vapenbärare av det slag motionen
åsyftar, innebär det i realiteten att
riksdagen ändå bundits. Vi förutsätter
därför att sådana vapenbärare icke
kommer att inköpas.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Häri instämde fru Ekendahl (s), fröken
Olsson (s), fröken Bergegren (s),
fru Torbrink (s), fru Johansson (s),
fröken Sandell (s), fru Benström-lngenäs
(s), fru Lindberg (s), fru Svensson

Försvarets utformning på längre sikt

(s), fru Thnnvall (s), fru Eriksson i
Ängelholm (s) och fru Lindskog (s)
samt herrar Carlsson i Västerås (s) och
Lundmark (s).

Härefter anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var inte för att instämma
med fru Thorsson som jag reste
mig, utan jag begärde ordet för att försöka
svara på en fråga, som fru Thorsson
ställde och tidigare har ställt till
mig i annat sammanhang, nämligen om
det — som vissa tidningar har uppgivit
— inom försvarets forskningsanstalt
förekommer forskning som redan nu
tar sikte på framställning av atomvapen.
Fru Thorsson åberopade någon tidning
som angav, att det bakom fällda gardiner
pågår sådan verksamhet inom FOA.
Nu är ju läget det, att ingen del av försvarets
forskningsanstalts mycket omfattande
verksamhet sker inför offentligheten.
Den lilla forskargrupp på cirka
tio personer, som hittills under flera år
har sysslat med frågor som gäller atomvapen,
har haft till uppgift att försöka
hjälpa oss att skaffa fram effektivast
möjliga skydd mot atomvapnens verkningar
både för militär personal och
för civilbefolkningen. Det finns ingen
forskning på detta område inom FOA,
som inte riksdagen känner till på vanligt
sätt genom att statsutskottet har
tagit del av de handlingar, som ligger
till grund för den. Jag kan därför alldeles
bestämt förneka sådana uppgifter
som att det inom försvarets forskningsanstalt
skulle pågå en verksamhet som
inte riksdagen iiger kännedom om.

Samtidigt vill jag framhålla, att denna
skyddsforskning kanske teoretiskt kan
tänkas komma den forskning till godo,
som behövs om man skall framställa
atomvapen. Den saken är nog alldeles
klar. Det förhållandet att forskningen
teoretiskt kan tänkas bli utnyttjad, i fall
vi beslutar oss för att göra atomvapen,

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

kan och får emellertid inte innebära att
den måste avbrytas, eftersom vi, då vi
ju inte kan få uppgifter från andra länder,
själva måste skaffa oss vetskap om
atomvapnens verkningar, så att vi kan
skydda oss.

Vad som är väsentligast här — det
vill jag ännu en gång understryka -—
är att en sådan forskning, som enbart
fordras för att skaffa fram atomvapen,
inte kommer till stånd — såsom jag sagt
i mitt departementschefsanförande —-utan beslut här i riksdagen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Under den debatt som
fördes här i går uttryckte flera talare
sin tillfredsställelse över den enighet,
som präglar det beslut i försvarsfrågan
som vi nu går att fatta. Särskilt försvarsministern
och flera representanter för
statsutskottet uttalade sig i den riktningen.
Men det förekom också yttranden
som tydde på att denna enighet
icke är alldeles fullkomlig. Jag vill också
för min del redan från början tillkännage,
att jag i vissa avseenden hyser
en avvikande mening. Samtidigt vill jag
emellertid understryka den tillfredsställelse
jag känner över den försvarsvilja,
som har kommit till uttryck under
denna debatt.

Min avvikande mening gäller — som
kanske många redan förstår — marinens
behandling i detta sammanhang.
Det har i anslutning till den proposition
om försvarets framtida utformning, som
vi nu diskuterar — väckts några motioner,
som i någon tidning har benämnts
»blekingemotionerna». Samtliga dessa
motioner syftar till att ge marinen en
mera gynnad ställning än försvarsministern
ansett sig kunna göra. Att de har
väckts är knappast ägnat att förvåna,
eftersom den nya försvarsordningen —
som herr Ståhl också i går påpekade -—
måste få mycket allvarliga konsekvenser
för Blekinge och speciellt för Karlskrona
stad. Med någon överdrift i ord -

valet kanske jag skulle kunna säga att vi
blekingerepresentanter här i riksdagen
måste föra ett slags »försvarskrig» gentemot
den nya försvarsplanen i vad den
avser de marina stridskrafterna.

Jag vill naturligtvis medge, att rent
lokala intressen här spelar in. Konsekvenserna
av marinens nedskärning
blir ju, som sagt, mycket besvärliga för
vår del av landet. Jag är emellertid
samtidigt mycket angelägen att betona,
att våra intressen i flera väsentliga avsnitt
har fått de marina myndigheternas
stöd. Vi kan också i stort sätt instämma
i de många uttalanden från marint håll
— bl. a. av marinchefen — som har
gjorts under den senaste tiden angående
de marina stridskrafternas betydelse.
Jag vill då framhäva att vi gör detta
inte bara därför att flottan och kustartilleriet
spelar en så stor roll för vår
landsända utan även därför att det rent
objektivt måste vara felaktigt att minska
de marina stridskrafterna på det sätt
som nu föreslås och som riksdagen tydligen
kommer''att besluta.

Enligt alternativ Adam skulle ju flottan
reduceras med över 50 procent, och
enligt det något modifierade förslag som
nu har kommit från statsutskottet blir
det väl en reduktion på jag skulle gissa
ungefär 40 procent. Jag är naturligtvis
inte övertygad om att denna uppgift är
fullkomligt exakt. Detta måste ändå
medföra en mycket allvarlig försvagning
av denna försvarsgren.

Tekniken går ju framåt med stormsteg
även på det militära området. Vi
fick detta omvittnat i går i flera av de
anföranden som då hölls. Vad som var
högsta visdom på det militära området
för ett tiotal år sedan är icke samma visdom
nu. Jag måste ändå, herr talman,
fråga mig, om vi som var med här i riksdagen
1951 och 1952 när flottans nybyggnadsprogram
— sexårsplanen —
antogs, verkligen felbedömde flottans
betydelse i så hög grad som man nu
vill göra gällande. Jagarbyggena är ju
aktuella i dagens debatt. Jag vill erinra

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

om att flottplanen — som sträckte sig
över åren 1952—1958 — bl. a. upptog
nybyggnad av fyra jagare. När dåvarande
försvarsministern på hösten 1951 framlade
sitt förslag innebar detta, att endast
två av jagarna då kom med i beslutet.
Detta väckte mycket stark opposition,
och några av oss ledamöter här
i riksdagen motionerade om att alla fyra
jagarna omedelbart skulle tas med i beslutet
redan under höstriksdagen 1951.
Vi ville inte ens vara med om den försening
på några månader som skulle
komma att uppstå. Statsutskottet var
också då mycket angeläget att betona,
att denna flottplan var så betydelsefull
att den måste framläggas snarast
möjligt. Även dåvarande försvarsministern
hyste, såvitt jag förstår, samma
mening. Han bedyrade att de båda andra
jagarna skulle beslutas tidigt under
1952 års riksdag i samband med att
flottplanen i sin helhet framlades.

I dag är vi beredda att — förlåt uttrycket
— skrota ner nästan halva flottan
och t. o. m. avbeställa fartygsbyggen
som så sent som 1956 ansågs vara absolut
nödvändiga. Vi drar oss inte heller
för att kasta bort ett 50-tal miljoner
kronor till ingen nytta, en sak som också
påtalades i går av bl. a. herr Svensson
i Stenkyrka. Jag måste säga, herr
talman, att jag trots alla motiveringar
som anförts för denna nedskärning icke
kunnat bli övertygad om att de beslut,
som försvarsministern och statsutskottet
nu vill ha oss med på beträffande
marinen, kan vara riktiga. Vi får väl se
om inte framtidens militärpolitiska historieskrivare
också skall komma fram
till samma slutsats som jag och några
med mig kommit fram till.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla att jag gjort den iakttagelsen,
att många av riksdagens ledamöter innerst
inne är mycket osäkra beträffande
det sakligt rikliga i att behandla
marinen på detta sätt. .lag lyssnade i går
till herr Pålsson i Dit i första kammaren.
Han poängterade den vånda han

Försvarets utformning på längre sikt

kände när han så småningom anslöt sig
till statsutskottets ställningstagande. Jag
tror också att herr Svensson i Stenkyrka
gav uttryck för liknande besvärligheter,
och jag tror att den uppfattningen delas
av många av oss. Man känner sig tvingad
att stödja beslutet men man gör det utan
övertygelse. Jag vill också tillägga att
denna tvekan kanske blir ännu starkare
efter den senaste tidens händelser ute i
världen, där sjöstridskrafternas betydelse
i modern politik och krigföring
dokumenterats. Detta måste kunna sägas,
även om man naturligtvis inte skall
dra alltför långt gående jämförelser
mellan våra förhållanden och stormakternas.

Jag vill också ansluta mig till ett uttalande
av chefen för marinen där han
säger, att de grunder som utnyttjas vid
marinens nedvärdering mycket snart
skall visa sig vara felbedömda och föråldrade
samt att vi genom denna nedskärning
av marinen skapar en uppenbar
lucka i vårt försvar som en eventuell
fiende kan komma att använda sig
av. I övrigt skall jag icke gå in på frågan
om vad våra långa sjögränser kräver
och inte försöka mig på någon militärstrategisk
bedömning, som motiverar en
starkare flotta än den vi nu kommer att
få. Däremot är det nödvändigt att söka
besvara frågan, hur en mindre våldsam
nedskärning av flottan än den som
nu föreslås i utskottsutlåtandet skall
kunna rymmas inom den totala kostnadsram
för försvaret som vi ju känner
oss bundna av.

Vi som håller på marinen begär naturligtvis
icke att denna skall gå helskinnad
ur dragkampen mellan försvarsgrenarna.
Men vi önskar fila bort
vissa ting, som enligt vår mening är
oformliga. Det är ju tacknämligt att
statsutskottet i sin skrivning presterat
eu del s. k. mjuka formuleringar när
det gäller marinen. Det har naturligtvis
sin betydelse alt få utsagt, att marinens
anslag bör hålla sig vid ungefär 400
miljoner och icke pressas ned ännu

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

mera. Eftersom detta sker med tanke på
den flottplan som är avsedd att komma
inom något år, är det väl också ägnat
att inge vissa förhoppningar. Nya bedömningar
och avvägningar blir väl
nödvändiga. Men det är klart att ur den
synpunkt jag och flera andra här i riksdagen
företräder hade det varit bättre
om marinen fått de 450 miljoner som
föreslagits i ett par av motionerna. Man
hade då bl. a. kunnat fullfölja de fartygsbyggen
som nu kommer att avbeställas.

Som svar på frågan var man skulle
kunna ta dessa pengar vill jag hänvisa
till motionerna B 53 i första kammaren
och B 55 i andra kammaren. Vi hade
tänkt oss att man genom att förlänga
normerna för livslängdsberäkningarna
beträffande flygmateriel och arméns
tygmateriel skulle kunna öka marinens
andel av de sammanlagda kostnaderna.
På kravet i dessa motioner har nu statsutskottet
svarat att en sådan anordning
skulle komma i strid med principen om
att vidmakthålla krigsmaterielens modernitet.
Jag är icke helt övertygad om
det riktiga i den argumenteringen. Jag
kanske får erinra om att man på marint
håll ansluter sig till dessa motioner och
förklarar att det skulle behövas ganska
obetydliga nedskärningar på andra vapenslag
för att »undvika de allvarliga
konsekvenserna för marinen och därmed
för riksförsvaret». Jag vill vidare
erinra om hur svårt det i praktiken
brukar vara att hålla de materielplaner
som upprättas — ett exempel är flottplanen
av år 1952. För min del tror jag
att det hade varit bättre om statsutskottet
hade följt motionerna än att taga
den ställning som nu har skett. Emellertid
lönar det sig väl inte att yrka bifall
till dessa motioner i deras helhet, men
jag vill dock, herr talman, anmäla att
jag kommer att ställa ett yrkande om att
marinens andel av anslaget icke pressas
ned längre än till 420 miljoner fram till
år 1960, då den nya flottplanen kommer.

Vad beträffar jagarbyggena vill jag

ansluta mig till den reservation som avgivits
av herr Boman m. fl., där det yrkas
att jagarbyggena skall fullföljas och
att kostnaderna proportionellt fördelas
på de olika vapenslagen. Reservanterna
framhåller att om man fördelar kostnaderna
för att bygga jagarna färdiga på
sex år så kommer materielplanerna icke
att rubbas i någon »allvarlig mån», och
jag tror att de har rätt. Riksdagen ställs
ju här inför valet att kasta bort de miljoner
som avbeställningarna kostar eller
att av de medel som nu tilldelas försvaret
låta ungefär 30 miljoner per år utnyttjas
till att fullfölja fartygsbyggena.
Jag tycker inte att det valet skall behöva
bli svårt. När försvarsministern i går var
inne på denna fråga ansåg han tydligen
att det valet borde leda till att jagarbyggena
avbeställdes. Försvarsministern
undervärderade nog dessa jagares betydelse
i sjöförsvaret. Det bör därför kanske
påpekas att när man från militärt
håll gått med på att dessa avbeställningar
får ske har det icke varit av militära
skäl. Militärt sett skulle jagarna få en
stor uppgift. Skälen har varit tvånget
att ta hänsyn till de ekonomiska förhållandena.
Emellertid tror jag att de utvägar
som anvisats för att få medel till
jagarbyggena väger över de skäl som
talar emot.

Jagarbyggenas fullföljande skapar också
i runt tal en och en halv miljon dagsverken
som skulle komma den svenska
arbetsmarknaden till godo. Detta är icke
minst viktigt för den som i likhet med
undertecknad har en stark erfarenhet av
de konsekvenser för sysselsättningen
som de marina nedskärningarna har och
som väl också riksdagen måste ta hänsyn
till.

Jag har tidigare anfört och nyss upprepat
att dessa marina reduceringar får
allvarliga konsekvenser för de sydöstra
delarna av landet som är mer eller mindre
beroende av sysselsättningen vid örlogsvarvet
i min hemstad, Karlskrona.
Det är inte min avsikt att gå in på varvfrågan
i detalj, ty vi har talat mycket

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

om den tidigare och kommer att diskutera
den så småningom, när utredningen
på området framlagt sina förslag. Jag
vill erinra om att statsmakterna måste
ha ett särskilt starkt ansvar för Karlskrona
stad, eftersom denna stad anlagts
av rent militära skäl. Jag tillät mig att
påpeka detta i den interpellationsdebatt
om Karlskronas bekymmer, som
jag hade med försvarsministern i denna
kammare på hösten 1954, och jag vill
erinra om att länets övriga riksdagsmän
liksom länets myndigheter och kommunala
myndigheter mycket ofta har framfört
dessa synpunkter. Detta skedde också
i går under debatten här, då herr
Ståhl särskilt underströk det ansvar som
statsmakterna i det läge som nu uppstått
har för Karlskrona stad. Vi får naturligtvis
räkna med att försöka tillföra
staden andra sysselsättningsobjekt, och
därvidlag vill jag erinra om våra ansträngningar
att få sjöfartsstyrelsen förlagd
dit. Denna sak har jag tidigare påpekat,
och jag hoppas att riksdagen
kommer att följa våra krav när det blir
aktuellt att fatta beslut i denna fråga.
Vi är naturligtvis också tacksamma för
de ansträngningar som redan har gjorts
för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
i Karlskrona i samband med
dessa marina nedskärningar. Vad som
gjorts har emellertid skett på mycket
kort sikt. På längre sikt har vi mycket
onda aningar om vart utvecklingen kommer
att gå.

Under punkt 76 i det föreliggande utskottsutlåtandet
har motionsvägen föreslagits
att uppskjuta avgörandet om
fortsatt utbyggnad av Muskövarvet, till
dess att den nu pågående utredningen
om Karlskrona örlogsvarv hunnit få
fram sitt förslag. Jag beklagar att inte
dessa motioner beaktats. Vad man nu i
detta sammanhang kan göra är väl att
hoppas att Karlskronavarvet icke blir
lidande på den fortsatta utbyggnaden av
Muskö. Om denna fråga råder emellertid
tämligen delade meningar. .lag är inte
alldeles säker på att Muskövarvets ut -

Försvarets utformning på längre sikt

byggnad inte kommer att få några konsekvenser
just för Karlskronavarvet, och
därför kommer jag, herr talman, att
yrka bifall till motionen B 28 i denna
kammare.

Mina yrkanden skulle alltså innebära
dels bifall till reservationen av herr Boman
m. fl. under punkten 1) och till motionerna
av herr Andersson i Ronneby
m. fl. under punkten 76). Vidare yrkar
jag, herr talman, att också under punkten
1) riksdagen måtte i anledning av
motionerna i första kammaren B 17 och
i andra kammaren B 27 i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att marinens andel
av försvarets anslag i avvaktan på 1960
års flottplan icke ytterligare minskas
utan att denna andel för budgetåret
1959/60 angives till minst samma belopp
som för budgetåret 1958/59, eller 420
miljoner kronor.

Häri instämde herr Andersson i Ronneby
(s).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! I en partimotion har vi
påyrkat att riksdagen för sin del beslutar
uttala sig för att frågan om det svenska
försvarets utrustning med kärnvapen
skall bli föremål för en folkomröstning.
Utskottet har utan särskild motivering
avstyrkt motionen. Det hänvisar
bara till vad departementschefen
och försvarsberedningen har uttalat,
och det ansluter sig därtill.

Det kan vid ett ytligt betraktelsesätt
synas som om de apostroferade uttalandena
vore till fyllest och att därför
oron för faran av vårt lands utrustning
med kärnvapen inte är befogad. Analyserar
man emellertid de gjorda uttalandena
finner man snart att varken försvarsministern
eller försvarsberedningen
tagit avstånd från överbefälhavarens
propå om kärnvapenutrustning åt den
svenska försvarsmakten, utan endast i
krystade vändningar förordat ett uppskov.

Försvarsberedningen förklarar sig ic -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

ke ha tagit ställning. Den anser de tekniska
förutsättningarna vara sådana att
visst uppskov med ställningstagandet i
denna fråga synes kunna ske. Försvarsministern
söker lugna en allt starkare
opinion genom uttalandet att »en forskning
med direkt sikte på konstruktion
av atomvapen är det självfallet inte fråga
om». Han tillägger att »något förslag
i denna riktning icke nu framlägges».

Fru Thorsson ställde i sitt anförande
i detta sammanhang en fråga till försvarsministern
om hur det förhöll sig
med en uppgift i en folkpartitidning beträffande
forskningen för tillverkning
av atomvapen. Jag vet inte om fru
Thorsson kände sig nöjd med den förklaring
hon fick. Jag kan emellertid inte
tro att hon kände sig tillfredsställd, tv
ett mera krystat svar än det som försvarsministern
gav på denna fråga kan
knappast uppletas. För mig framstod
hans »dementi» mera som ett bekräftande
av att den uppgift som lämnats i
denna tidning i verkligheten är riktig.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att försvarsberedningen endast talar
om ett »visst uppskov» och försvarsministern
om att förslag »icke nu framlägges».
Utskottet skriver under på dessa
oroande formuleringar och avvisar summariskt
de krav som ställts från både
vårt och socialdemokratiskt håll om en
klarare hållning till det ödesdigra spörsmålet
om vårt lands utrustning med
atomvapen.

I ett sådant läge synes det oss vara
ett självklart krav, att folket får säga sin
mening i en folkomröstning. Frågan
gäller inte bara militären och den militära
utrustningen; den är framför allt
en fråga om liv eller död för civilbefolkningen.
Invändningen att frågan
inte lämpar sig för folkomröstning förtjänar
enligt min mening inget avseende.
Här om någonsin är frågeställningen
fullt klar, och den kan knappast
med framgång göras till föremål för demagogiska
utläggningar av det slag som
förekom under folkomröstningen i pen -

sionsfrågan. Några tekniska eller andra
argument mot en omröstning i frågan
kan inte heller med skäl framföras. När
det ansågs lämpligt att anordna folkomröstning
beträffande höger eller
vänster i trafiken, så kan det endast
vara fråga om de obotfärdigas förhinder,
om man avvisar kravet på en folkomröstning
i atomfrågan. En sådan
hållning kan endast tillfredsställa militaristerna
och deras företrädare i riksdagen,
som under hycklande fraser om
frihet och demokrati spelar hasard med
Sveriges fred och nationella oberoende.

De attacker som i gårdagens utrikesdebatt
riktades mot den aktuella svenska
utrikespolitiken framför allt av herrar
Hjalmarson och Ohlin visar tydligt,
att dessa herrars tidigare framförda
mer eller mindre öppet formulerade
krav på atomutrustning till försvarsmakten
icke bottnar i omtanke om
svensk neutralitet och alliansfrihet,
utan har sin grund i helt andra intressen
än svenska.

Detta omdöme kanske kan förefalla
hårt, men då de båda partiledarna såsom
fallet var i gårdagens utrikesdebatt
framställer Sovjetunionen som ett hot
mot freden och friheten, samtidigt som
de söker inge ungefär den föreställningen,
att de atomvapenutrustade amerikanska
trupperna i Libanon är där
för att plocka nötter eller gona sig i
skuggan av Libanons berömda cedrar,
har man rätt att nämna deras förehavande
vid dess rätta namn. De är inte
ute för att värna alliansfrihet och neutralitet.
Deras politik är av sådant slag,
att man måste be alla goda makter förskona
Sveriges folk från att någonsin
få dem i ledningen för svensk utrikespolitik.

Det borde vara uppenbart för envar
att atomutrustning åt försvaret inte ökar
våra utsikter att bevara freden, utan
tvärtom försämrar dem. Ett atomvapenutrustat
Sverige kan vid ett storkrig bli
föremål för starkare påtryckningar än
eljest. Påtryckningarna kan bottna an -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

tingen i lusten att värva landet som
bundsförvant eller i misstänksamhet,
att det kan komma att gå den andra
partens ärenden.

Talet om att det här »endast» rör sig
om ett krav på s. k. taktiska atomvapen
är uteslutande ett försök att blanda bort
korten. Ingen kan väl på allvar tro, att
atombomsivrarna avser att stanna vid
s. k. taktiska atomvapen. Har Sverige
väl beträtt atomupprustningens väg, så
kommer säkerligen generalerna och deras
högröstare politiska förespråkare i
riksdagen att kräva, att den vandras till
det bittra slutet. Deras käraste argument
för en svensk upprustning har
alltid varit att Sverige måste följa med
i den tekniska utvecklingen på det militära
området, och med den inställningen
kan ju dessa företrädare för
svensk upprustning inte stanna enbart
vid taktiska atomvapen.

Men även om de skulle stanna vid
detta krav, bör det erinras om att det
här är fråga om bomber med minst
samma styrka som bomben i Hiroshima,
som dödade 100 000 mäniskor
och lemlästade ännu fler, för att nu
inte tala om verkningarna in på tredje
och fjärde led.

Det går inte att bortförklara atombombfaran
med tal om att man bara
avser taktiska atomvapen. Sådant prat
är lika bedrägligt som amerikanernas
påhitt om »rena» atombomber. Det
finns inga rena atombomber; de är
allesamman smutsiga vapen, och deras
enda syfte är att döda så många människor
som möjligt och åstadkomma
massutplåning av städer och byar.

Man måste beklaga att den svenska
riksdagen inte är beredd att vidta åtgärder
som innebär en sympatiyttring
för den starka världsopinionen mot
kärnvapen ocli kärnvapenprov. För inte
länge sedan överlämnade 9 235 internationellt
kända vetenskapsmän, bland
dem 2 705 amerikaner, en petition till
generalsekreterare Dag Hammarskjöld
mot kärnvapenprov. Dessa vetenskaps -

Försvarets utformning på längre sikt

män hörde hemma i 44 länder. De
svenska nobelpristagarna Arne Tiselius
och Hugo Theorell befann sig bland
undertecknarna.

I petitionen uttalas bland annat: »Så
länge som dessa vapen befinner sig i
händerna på endast tre makter är en
överenskommelse om kontroll över dem
möjlig. Om proven fortsätter och allt
fler regeringar kommer i besittning av
dessa vapen, ökas i hög grad faran för
utbrott av ett ragnarökskrig genom någon
hänsynslös handling av någon ansvarslös
nationell ledare.»

Nobelpristagaren Albert Schweitzer
påvisade i ett radiotal — som betecknande
nog inte återgavs i Sverige men
däremot i fjorton andra länder — att
den radioaktiva strålningens ödeläggelse
kan leda till ohyggliga skador hos de
efterlevande även efter 100 och 200 år.

Sovjetunionen har numera inställt
sina atomvapenexperiment och uppmanat
USA och England att följa exemplet.
Amerikanerna har svarat med att
under en tidrymd av bara två månader
företa inte mindre än 32 sprängningar
av atom- och vätebomber vid Marshallöarna.
Allting talar emellertid för att
Sovjets initiativ måste leda till en överenskommelse
i atomfrågan, även om
USA och England på allt sätt söker
försvåra en sådan. Världsopinionen har
nått en sådan styrka, att den inte längre
kan nonchaleras. I en sådan situation
skulle ett klargörande av svenska
folkets inställning ha mycket stor betydelse
— som här tidigare omvittnats
— inte bara för vårt land utan för hela
världsopinionen mot atombomben.
Ingen tvekan kan råda därom att svenska
folket vid en omröstning med överväldigande
majoritet skulle ge sitt votum
mot atombomber till det svenska
försvaret. Herr Hjalmarson skulle inte
ens kunna samla sina egna kring kravet
på anskaffande av de dödsbringande
kärnvapnen.

I propagandan för atombomber till
vårt försvar hörs ofta talet att svensk

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

ungdom inte bör stå sämre rustad än
andra länders ungdom. Detta tal tillhör
det slags argument, som brukar tillgrijas
i brist på bättre. Den svenska ungdom
som skall betjäna ett atomutrustat
svenskt försvar inser säkert att utvecklingen
inte stannar vid taktiska atomvapen
utan logiskt leder till väte- och
koboltbomber och kanske ännu värre
stridsmedel.

Innan jag slutar vill jag göra några
ytterligare reflexioner kring den viktiga
frågan huruvida Sveriges och andra
småstaters fred och trygghet kan klaras
med atombombsutrustning. Naturligtvis
tror inte de militära ledarna och
deras politiska företrädare att detta är
möjligt. De är säkert medvetna om att
en sådan förutsättning för atomupprustningen
är en fiktion. Det är också därför
som ÖB i sitt senaste förslag rekommenderar
en uppbyggnad av försvarsmakten
på förutsättningen att andra
makter skall komma till hjälp.

Vi vet alla att Sverige inte kan tävla
med de makter som redan är utrustade
med atom- och vätebomber. Deras försprång
är oerhört stort, och vårt land
har i övrigt inte resurser att mäta sig
med dem på detta område. Lika litet
som det tjänar något till att vi med
konventionella vapen bygger upp en
försvarsmakt, som är en dålig kopia av
ett stormaktsförsvar, lika litet är det
värt att organisera ett atomutrustat försvar.

Vi tror att det vore klokt av Sverige
att inse detta faktum och inrätta sig
därefter, avstå från varje tanke på
atomutrustning, omorganisera försvaret
som ett neutralitetsförsvar och låta militärutgifterna
anpassas till våra faktiska
resurser. Jag vill i sammanhanget
nämna att de atombomber överbefälhavaren
räknat med att anskaffa skulle
kosta 10 miljoner kronor stycket, en
summa för vilken man skulle kunna
bygga inte mindre än 200 egnahem för
50 000 kronor per styck.

En sådan inriktning av vår försvars -

politik som jag här antytt skulle bättre
svara mot vår alliansfria utrikespolitik
och vår neutralitet. Det skulle också
manifestera Sveriges vilja till oberoende
och fred, om svenska folket fick
säga sin mening om planerna på atomupprustning
av det svenska försvaret.
Resultatet kan nämligen bara bli att
dessa planer då förkastas av en överväldigande
majoritet. Fortsätter man
däremot med atomupprustningen i världen,
och om de små staterna genom att
anskaffa atomvapen bidrar till en kapprustning
på detta område, så är det
uppenbart att mänskligheten styr mot
en världskatastrof.

Herr talman! Vi har ingen anledning
att frånträda vårt i motionen ställda yrkande
om folkomröstning i frågan, varför
jag be att få yrka bifall till vår
motion.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! När det gäller atomvapen
gör jag inte anspråk på att besitta
samma sakkunskap som herr Senander.
Han har givetvis större förutsättningar
än jag i det fallet, med de kontakter han
har med den nation, som enligt vad jag
tror nu förfogar över de mest effektiva
atomvapnen i världen. Herr Senander
kan följaktligen bedöma dessa saker
bättre än jag.

När herr Senander sedan talade om
hur många egnahem och dylikt som
skulle kunna byggas för de pengar som
går åt för att framställa atomvapen,
sputnikar och liknande ting, så förmodar
jag att detta gäller även för det sovjetryska
samhället. Där är man väl också
i behov av alla dessa nyttigheter. Men
där behöver de styrande inte fråga om
folket vill satsa pengar på atom- och
vätebomber. Där är det en klick som
regerar och bestämmer att de ekonomiska
tillgångarna skall användas för
framställning av dessa förödande vapen.

När jag har undertecknat samma mo -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

tion som fru Thorsson, har jag inte gjort
det i tanke att jag i sällskap med herr
Senander skulle gå ut till svenska folket
och vädja om att man skall ta ställning
till denna fråga, ty då tror jag att jag
skulle råka illa ut. Numera kan man
nämligen inte komma ifrån att när anhängare
av ökade försvarskostnader
propagerar för sina åsikter är deras bästa
argument att hänvisa till vad som
sker i vår östra grannstat och även —
gärna det — i väster. Det är därför vi
i dagens läge står i denna situation.

Jag har alltså fortfarande samma uppfattning
som jag framfört tidigare från
denna talarstol, nämligen att vår lilla
nation inte kan åstadkomma något annat
på detta område än vad vi behöver för
en neutralitetsvakt. Jag utgår från att
vi skall ha möjlighet att, som har sagts
tidigare, föra en sådan alliansfri utrikespolitik
att vi med hjälp av en rimlig
försvarsordning skall kunna hålla den
neutralitetsvakt som var kännetecknande
under de två föregående världskrigen.
Det är därför jag för min personliga
del har undertecknat en motion av
fru Thorsson. Det är också därför som
jag från denna talarstol vid olika tillfällen
har sällat mig till den grupp som
försvarsministern talade om i går, som
ofta har försökt pruta på försvarskostnaderna.

Herr Nyberg talade nyss om jagarbyggena.
Ja, om man den gången, år 1956,
då vi var 19 s. k. prutare som yrkade på
uppskov med dessa jagarbyggen, hade
följt oss, skulle man inte behövt ha bekymren
för att avbestiilla dessa jagare
och ta de därmed följande kostnaderna.
Vi är visserligen lekmän, men vi kunde
läsa ut av yttranden från myndigheterna
och av försvarsministerns yttrande i
propositionen, att det redan 1956 var
ganska tveksamt, huruvida dessa jagare
egentligen fyllde den uppgift som man
räknade med. Vi tog fasta härpå och
yrkade, att frågan skulle hänvisas till
den sittande försvarsberedningen och
att man skulle ompröva frågan, om des -

Försvarets utformning på längre sikt

sa jagare verkligen var så ändamålsenliga,
att man skulle offra pengar på
dem. Därför är jag mycket glad att statsutskottet
har tagit ställning och sagt, att
det är meningslöst att fortsätta byggandet
av dessa jagare. Givetvis kostar det
dock en del pengar att inställa byggandet,
och det grumlar naturligtvis min
glädje. Det hade varit bättre om man
hade följt oss 1956 och aldrig påbörjat
byggandet av jagarna. Då kunde man
haft större orsak till glädje.

Jag kan emellertid inte följa herr Nybergs
linje, när den s. k. sakkunskapen
säger att vi inte har någon egentlig användning
för dessa jagare, ty vi kan skaffa
bättre fartygsenlieter med hänsyn till
vårt försvar, och då skall vi inte bygga
dem. Att bygga fartygen är ju nämligen
inte bara en engångskostnad, det kostar
också pengar att underhålla dem och
hålla dem i drift. Om man försöker
modernisera försvaret är det därför riktigt
att bygga och använda de enheter
som kan anses lämpliga.

I den föreliggande försvarsplanen har
man försökt att modernisera försvaret,
att genomföra en ökad automatisering
och en mekanisering. Detta i sin tur kan
medföra, att vi behöver ha mindre personal
inom försvaret, vilken i stället
kan sysselsättas i nyttigt arbete i det
svenska samhället. Ur den synpunkten
anser jag att man är inne på rätt väg.
Jag bara beklagar att man behöver komma
upp till dessa höga kostnader. Herr
Heckscher sade i går att politik är det
möjligas konst. Det får man hålla med
om. Skall vi se frågan realistiskt kan vi
inte komma ifrån att en majoritet här
har gått in för en viss linje, och därför
kommer den att gå igenom i den svenska
riksdagen. Något annat är ju otänkbart,
när det finns en sådan förkrossande majoritet
bakom förslaget. Det kommer att
medföra stora kostnader för de svenska
skattebetalarna, som får betala fiolerna.
Vi kommer upp till en kostnad av 3
miljarder kronor. Det skulle då vara
önskvärt om oppositionen i den all -

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ii 7

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

männa debatten, när man talar om att
det svenska folket skall ha förståelse för
försvaret av vår frihet och vårt oberoende,
också bifogade en liten mening
om att det vid betalningen av denna
nota på 3 miljarder kronor inte bara
är finansminister Sträng och vår regering
som skall bära ansvaret för betalningen.
När skattebetalarna skall betala
notan bör de borgerliga talesmännen,
som med av rörelse vibrerande
stämma talar om betydelsen av försvaret,
tala om för svenska folket att en stor
del av de pengar, som går till den förkättrade
skatten, användes för att betala
den försäkringspremie som kostnaderna
för vårt försvar innebär. Diskussionen
beträffande de olika synpunkterna på
vårt försvar skulle bli bra mycket hederligare
om högern och folkpartiet någon
gång deklarerade sin solidaritet med vår
regering och vår finansminister då det
gäller att betala dessa stora utgifter. Då
kunde man verkligen tala om en allmän
uppslutning bakom det svenska försvaret.
Senare i dag, då skattefrågorna på
nytt kommer upp, är emellertid allt
detta glömt. Då talas det inte om att frågan
är höjd över partierna. Ett beslut
i försvarsfrågan har fattats, men då notan
skall betalas får vi ånyo höra att den
socialdemokratiska regeringen åsamkat
oss stora förluster i landet och att man
därför inte kan presentera den skattesänkning
alla längtar och trängtar efter.
Jag tycker det finns anledning att påpeka
denna ohederlighet då det här talas
om att vi löst denna stora fråga över
partierna.

I fråga om atomvapnen delar jag den
uppfattningen fru Thorsson här framförde.
Jag hoppas att det vid frågans
fortsatta behandling inte sker en hel del
bakom kulisserna utan att den svenska
riksdagen verkligen får tillfälle att debattera
spörsmålet om atomvapen. Jag
har alltjämt den inställningen, att detta
vapen inte har någon uppgift att fylla
för en liten nation. Varje stormakt, som
vill angripa oss med taktiska eller icke

taktiska atomvapen, är överlägsen oss i
alla lägen. Jag anser det därför vara meningslöst
att vi börjar syssla med detta
problem. Jag utgår från att vi även i
fortsättningen får försöka röra oss med
en neutralitetsvakt och hänvisa till vår
hederlighet, vår vilja att leva oberoende,
vår inställning att inte vilja förtrycka
någon människa och vår vilja att hävda
en alliansfri linje.

Jag beklagar att jag icke har möjlighet
att yrka bifall till någon reservation i
detta avseende. Då vi, som fru Thorsson
här påtalade, i dagens läge inte kan ta
ställning i atomvapenfrågan, kan jag
icke ställa något yrkande. Jag har endast
velat framföra dessa synpunkter rörande
försvaret, och jag vill än en gång
hävda att det skulle vara tacknämligt
om de, som alltid talar om att vi höjt försvarsfrågan
över partierna, också talade
om för skattebetalarna att det beslut
som idag fattas föranleder mycket stora
kostnader.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Lundqvist var angelägen att avlägsna
varje misstanke om att han skulle ha
något gemensamt med oss kommunister,
och jag skulle ju kunna tillägga att
den känslan han därvidlag uttryckte är
ömsesidig. Det hindrar emellertid inte
att vi, om herr Lundqvist har samma
uppfattning som vi i denna fråga, utan
några som helst betänkligheter och utan
att vara rädda för att bli misstänkta i
detta avseende kommer att stödja en
sådan uppfattning.

Jag vill också lämna eller rättare sagt
upprepa den sakliga upplysning jag
lämnade i mitt tidigare anförande, nämligen
att Sovjetunionen har inställt sina
kärnvapenprov och framställt upprepade
förslag om förbud mot atomvapen.
Detta bör väl säga något i denna situation,
då vi kanske står inför ett storkrig
med utnyttjande av alla kärnvapnens
möjligheter. Jag tycker inte det är

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

rätt av herr Lundqvist, som ändå i princip
har samma inställning som vi i denna
fråga, att söka misstänkliggöra våra
avsikter eller söka misstänkliggöra den
stat, som ändå tagit initiativet till kravet
på ett förbud mot atomvapen.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket intresserad
av att vår linje, som framförts i
fru Thorssons motion, blir betraktad
som ett hederligt förslag. Det är därför
jag är mycket noga med att dra upp
denna skiljelinje mellan oss och kommunisterna.
Ni blir med hänsyn till er
anknytning till en viss nation inte tagna
på allvar i denna fråga.

Herr Senander säger att Sovjet redan
tagit initiativ och föreslagit, att alla
forskningar på detta område skall inställas.
Ja, det har man naturligtvis all
anledning att göra. Den som förfogar
över en så effektiv dödsapparat som
Sovjet har, blir naturligtvis ännu starkare,
om han kan förhindra de andra att
fortsätta med sina experiment för att
komma på samma nivå. Det är därför
inte så underligt om Sovjet kan säga:
Nu slutar vi med experimenten, ni kan
ju hålla på med det ni har av konventionella
vapen, vi har kistan full av vad
vi behöver på detta område.

Det är bl. a. sådan agitation som jag
inte vill blanda in i vårt fortsatta arbete
för att väcka det svenska folket till
insikt om den förödelse som kan följa
av innehav och användande av atombomber.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle aldrig falla
mig in att bestrida herr Lundqvists eller
någon annans hederliga och ärliga
avsikter med deras propaganda mot
atomvapnen, och då tycker jag att vi
borde mötas av samma förståelse från
herr Lundqvists sida. Det är nämligen
allt annat än tilltalande att herr Lund -

Försvarets utformning på längre sikt

qvist, som i princip är av samma mening
som vi, söker misstänkliggöra våra
avsikter.

Herr Lundqvists påstående beträffande
Sovjetunionens avsikter anser jag
mig inte behöva bemöta. Det kommer
nog snart att visa sig vem som i det avseendet
är den hederlige och vilka som
är ohederliga.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det har sagts många
gånger i denna debatt, att utrikespolitiken
och försvarspolitiken egentligen
är två sidor av samma sak. Det har vi
också varit mycket angelägna att betona
i våra motioner i anslutning till
regeringens förslag. Men vi har just med
den utgångspunkten kommit till den
slutsatsen, att man måste eftersträva en
annan försvarspolitisk inriktning än
den som överbefälhavaren och försvarsministern
förordar.

När försvarsministern i går var så
själaglad framför allt för att det blivit
en »demokratisk samförståndslösning»
i denna fråga, väntade jag mig, att han
skulle uppehålla sig litet utförligare vid
ett par mycket märkliga fenomen i detta
sammanhang.

Främst är det påfallande att försvarsministern
har kunnat uppnå en oreserverad
enighet med högern, medan han
däremot frammanat en omfattande opposition
inom sitt eget parti. Det fenomenet
berörde inte försvarsministern.
Denna opposition inom det socialdemokratiska
partiet gäller ju också avgörande
delar av regeringsförslaget. Redan
av den anledningen borde väl försvarsministern
ha farit litet försiktigare fram
med beteckningen »demokrati» på det
förslag, som han fäktar för tillsammans
med högern och folkpartiet men mot
stora grupper inom arbetarrörelsen,
även inom det socialdemokratiska partiet
och t. o. m. inom dess riksdagsgrupp.
Jag kan inte begripa vilka demokratiska
tillskott försvarsministern

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

trott sig kunna tillföra den svenska politiken
genom en sådan form av samförståndslösning.

För att åter erinra om sambandet
mellan utrikespolitik och försvarspolitik
tycker jag att försvarsministern
skulle ha blivit betänksam bl. a. av det
som inträffade i denna kammare i går.
Visste man det inte förr, blev det nämligen
då alldeles tydligt, att tongivande
grupper på borgerligt håll är klart fientliga
till den svenska neutralitetspolitiken.
Det var ingen hejd på de borgerliga
anloppen mot utrikesministern för
den del av regeringens åtgärder som
han sköter. Däremot var samma borgerliga
ledamöter översvallande vänliga
mot och fullt eniga med försvarsministern
när det gäller den komponent av
utrikespolitiken som han svarar för.

Det har talats så mycket om de nya
principer, som skall läggas till grund
för den försvarspolitik som nu skall utformas.
Ser man till den praktiska innebörden,
framstår årets förslag mest
som en taktisk manöver för att genomföra
vad militärledning och de borgerliga
ledarna, framför allt högerns, har
kämpat för i många år. Det är därvidlag
varken i praktiken eller i fråga om
principer någonting nytt. Redan när
sexmannagruppen från regeringen och
de borgerliga partiledningarna gjorde
sin överenskommelse med därav följande
punktskatter var det ju tydligt att
det handlade om ett utpräglat taktiskt
spel.

Jag delar helt den indignation och
oro som flera socialdemokratiska talare
ådagalagt beträffande de ekonomiska
konsekvenserna av det förslag som nu
föreligger. Försvarsministerns lilla demagogiska
fint att göra jämförelser bara
för kommande budgetår mellan å ena
sidan hans förslag och å andra sidan
herr Åkerströms reservation och de
kommunistiska motionerna kan ju inte
föra så långt, ty den lilla finten kommer
väl snart att genomskådas. Det beslut,
som vi nu skall fatta, gäller näm -

ligen inte bara ett år, utan riksdagen
skall binda sig för en mycket lång tid
framåt. Håller man det i minnet, blir
det en enorm skillnad mellan förslagen.
Herr Hagberg har redan skildrat vilka
fantastiska belopp det rör sig om, och
herr Åkerström har utan minsta tvekan
rätt när han förutspår att det redan
nästa budgetår kommer att bli nya betungande
skattebördor, om regeringsförslaget
genomföres. Högern kommer
väl däri att finna nya argument för sina
attacker mot socialpolitiken och de
statliga anslagen till kommunerna. Man
kommer för att motivera en reaktionär
politik på dessa områden att hänvisa
till det ytterligt beträngda läge som
statskassan kommer i genom detta beslut.
Men om försvarsministern inte
tänker traska in på även den högervägen,
återstår tydligen ingenting annat
än ett ökat skattetryck. Observera
också att det gäller stora kostnadsökningar
i nuvarande penningvärde.

Oavsett hur det går med den svenska
ekonomien, inklusive penningvärdets
förändringar, skall det ju nämligen få
ske en mycket kraftig reell ökning av
rustningskostnaderna. Det skall inte få
bli någon urholkning av realvärdena på
detta område, säger försvarsministern.
I fråga om många andra statsutgifter
finns som bekant inte samma intresse
för att vidmakthålla reformernas realvärde.
Folk som måste anlita socialvård
eller på annat sätt är beroende av
riksdagens beslut har inte tillförsäkrats
någon automatisk kompensation för
penningvärdeförsämringen. Kulturpolitiken
har suttit mycket hårt emellan av
samma anledning, och statsanslagen till
kommunerna har efter hand fått ett
starkt försämrat realvärde av samma
skäl. I vissa fall har ju sådana statsanslag
blivit fullständigt illusoriska.

Men rustningskostnaderna skall inte
bara skyddas helt mot denna risk utan
också tillförsäkras en reell ökning med
2,5 procent per år. Oavsett om man kallar
detta för nya principer eller taktis -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

ka manövrer, får det samma ödesdigra
verkningar för skattebetalarna.

Även i det militärpolitiska tänkande,
som läggs till grund för regeringsförslaget,
återfinns mycket som är gammalt
och bekant sedan tidigare framstötar
från ÖB och högern. Det hjälper
nämligen föga att försvarsministern
medger det faktum, att ett svenskt försvar
inte kan byggas efter stormaktsmodell,
när han i alla fall lägger fram
ett förslag som innebär ett försök att
leka militär stormakt.

Typiskt för denna inställning är bl. a.
försvarsministerns och utskottets svävande
förklaringar när det gäller anskaffningen
av atomvapen. Riksdagen
skall visserligen inte för närvarande —
observera för närvarande — animeras
att fatta beslut om en sådan anskaffning.
Men ingen kan väl sväva i tvivelsmål om
— i varje fall gör inte jag det — att försvarsministern
är mycket starkt på glid
mot militärledningens och högerns
ståndpunkt också i denna fråga samt att
han håller alla dörrar öppna för en ny
eftergift. Det är som sagt inte bara vi
som är misstänksamma därvidlag. Flera
socialdemokratiska talare har redan varit
uppe och uttryckt sin oro över den
inställning man härvidlag har från ledande
håll. Sedan försvarsministern
lade fram sitt förslag har ju ett 50-tal
av hans partivänner här i riksdagen ansett
det nödvändigt att försöka få till
stånd ett formligt förbud för ÖB och
försvarsministern att utvidga sina militära
stormaktsplaner till att omfatta
även anskaffning av atomvapen. Jag tycker
detta är mycket berättigat. Det finns
ju också eu socialdemokratisk reservation
i utlåtandet på denna punkt.

Regeringsförslaget är alltså enligt min
mening en lösning i allt väsentligt enligt
generalernas och högerns linje. Vårt
partis riksdagsgrupp och ett mycket
stort antal socialdemokratiska ledamöter
vill inte vara med på den lösningen,
man må sedan kalla den demokratisk
eller vad man vill. Det giiller dels kost -

Försvarets utformning på längre sikt

naderna, dels viktiga sidor av den militärpolitiska
inriktningen i försvarets
uppbyggnad.

Så är det alltså i riksdagen. Men en
pejling av folkstämningarna skulle säkert
bekräfta, att det inte är den s. k.
samförståndslösningen utan de socialdemokratiska
och kommunistiska motionerna
som står bäst i samklang med den
demokratiska folkmeningen i dessa frågor.

En av de kommunistiska motionerna
sammanfaller till viss del med de socialdemokratiska
motioner och reservationer,
i vilka en parlamentarisk utredning
med sikte på att åstadkomma en successiv
avrustning begärts. För det första
är vi ense om att det under utredningstiden
inte bör ske någon ökning av försvarskostnaderna,
som redan nu är
orimligt höga. För det andra kan det
under sådana förhållanden inte bli tal
om att vidtaga några åtgärder som syftar
till att skaffa atomvapen åt den svenska
krigsmakten.

Vi anser emellertid att en sådan inriktning
av försvarspolitiken också förutsätter
en radikal förändring av metoderna
för försvaret av vårt lands neutralitet
och nationella oberoende. I motsats
till försvarsministern och utskottet
har vi dragit konsekvenserna av det faktum,
att Sverige inte är någon stormakt.
Vi måste skaffa oss ett försvar som motsvarar
detta faktum och dessutom tar
hänsyn till erfarenheterna från länder,
som kämpat framgångsrikt för sin nationella
frihet under liknande förhållanden.
Det är verklighetsfrämmande att
tro, att den svenska krigsmakten skulle
kunna utbyggas till en sådan storlek
och kvalitet, att den redan därigenom
avskräcker stormakter och stormaktsblock
från att våga ett angrepp mot vårt
land. Detta har ju också redan framhållits
i flera anföranden. Det finns sålunda
ingenting i händelserna från andra
världskriget som stöder en så absurd
tanke. Länder som var mycket starkare
rustade än Sverige någonsin kommer att

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

bli utsattes för ockupation, och faktum
är ju — som för övrigt Hagberg redan
framhållit — att inte ett enda allvarligt
anlagt invasionsförsök misslyckades.
Och det finns ingenting som tyder på
att stormakterna hesiterade inför etl
försvar, som till övervägande del bestod
av en traditionell militär organisation.
I många fall visade sig ju också
denna apparat bräcklig även av politiska
skäl.

Vi anser därför att svenska försvarsanordningar
av vanligt slag skall kombineras
med genomgripande åtgärder
för att mobilisera hela folket till försvaret
av sin neutralitet och sitt nationella
oberoende; om det blir nödvändigt
självfallet också för att driva ut en eventuell
angripare. De erfarenheter som
gavs under andra världskriget av folk
som kämpade under sådana förhållanden
bör bearbetas och beaktas även vid
utformningen av det svenska försvaret.

Det handlar alltså enligt vår mening
inte bara om militära anordningar
och inte heller bara om folkbeväpning
samt inriktning på gerillakamp och motsvarande
åtgärder beträffande förråd
och vapenutrustning. Lika stor roll spelar
utrikespolitiken och det förhållandet
att vårt folk åtnjuter förtroende hos
andra folk såsom varande fredsvänligt
och neutralt. En sådan goodwill kan
lätt äventyras av de små grupper som i
stil med vissa borgerliga kretsar i vårt
land bedriver krigsaktivistisk propaganda.
Sveriges nationella säkerhet skulle
säkerligen också ha fördel av att vårt
lands neutralitet garanterades av stormakterna
genom ett fördrag av ungefär
den typ som gäller för Österrike.

Därmed har jag, herr talman, antytt
hur vi anser att svenskt försvar skall utbyggas
med mycket mindre kostnader
än det nu är fråga om och säkerligen
med större verklig värnkraft och demokratisk
lödighet än den militärorganisation,
där den faktiska bestämmanderätten
nu ytterligare kommer att befästas
hos en liten grupp officerare.

Enligt vår mening behöver utredningen
om en sådan nyorientering av försvarspolitiken
inte ta mer än ett par år.
Under tiden bör som sagt försvarskostnaderna
under inga förhållanden ökas
utöver nuvarande nivå. Därvidlag överensstämmer
som sagt vår motion med
de socialdemokratiska motioner jag
nämnt tidigare.

Jag hemställer alltså, herr talman, i
första hand om bifall till motionen B 88
i denna kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bekänna att jag
är en av dem som inte anser att vi i tid
och otid skall rikta beskyllningar mot
herr Holmbergs andliga fosterland. Jag
brukar säga att dessa överdrives väl
ibland, och jag tycker att det räcker med
de fakta som föreligger för att få belägg
för att den regi som finns i Ryssland
och densammas utrikespolitik verksamt
bidrar till den föreställning som är förhärskande
hos svenska folket om anledningen
till att vi måste hålla oss med ett
dyrt försvar.

Herr Holmberg erinrade om att det
också finns ett fåtal socialdemokratiska
reservanter mot regeringsförslaget. Jag
skulle vilja be herr Holmberg upplysa
;mig om vilka utsikter jag skulle ha haft
och hur jag kommit att behandlas, om
jag uppträtt på samma sätt som jag nu
gjort inom det som vi uppfattar som det
ryska parlamentet.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig i detta sammanhang att
ingå på den saken, eftersom det inte är
det vi talar om. Vad jag talat om är det
för mig glädjande faktum att det nu i
hög grad råder enighet mellan vårt parti
och en stor grupp inom det socialdemokratiska
partiet och med visshet också
inom stora folkgrupper i övrigt, som
motsätter sig den reaktionära politik
som högerns och militärledningens krav
innebär och som kommer till uttryck i

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

regeringsförslaget. Detta är tillräckligt
för mig. Vårt parti kommer också i
fortsättningen att eftersträva samverkan
inom arbetarrörelsen för en sådan politik.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Låt mig först instämma
med vad herr Heckscher i sitt anförande
i går uttalade om att vi efter måttet
av våra krafter bör försöka bidra till att
få till stånd en internationell överenskommelse
om en verklig och effektivt
kontrollerad allmän begränsning av
rustningarna, inklusive kärnvapenrustningarna.
Tyvärr är vi emellertid inte
där än och säkerligen har vi en lång
väg att gå, innan vi kommer dit.

De riktlinjer för det svenska försvarets
utformning, kring vilka en överväldigande
majoritet i riksdagen och bland
medborgarna står samlad, är riktlinjer
för en successiv modernisering och en
successiv teknisk förnyelse av vårt försvar.
Vi låser alltså ingen organisation,
vi låser oss inte vid några stela materielplaner.
Vi inleder en reformperiod
med stor rörlighet inom en angiven total
ekonomisk ram.

I överenskommelsen partierna emellan
ingår också att ingen nu skall ställa
yrkande om beslut i atomvapenfrågan.
Det är angeläget att markera orden nu
och yrkande. Alla vet vi att inom en
nära tidrymd måste riksdagen bestämma
sig, ta sitt ansvar. Den måste klart
uttala, om den vill ge vårt försvar den
kraft till motstånd, som endast innehavet
av ett taktiskt atomvapen kan skänka,
eller inte. Beslutet att använda detta
vapen kan självfallet här som annorstädes
förbehållas statsledningen.

Vad vi i nuläget väntar med är själva
yrkandet om ett beslut att anskaffa
atomvapen. Däremot frånsäger vi oss
självfallet inte rätten att ange en egen
ståndpunkt. Vi i högerpartiet har, innan
försvarsberedningen tog upp frågan till
behandling, klart sagt ifrån att enligt
vår uppfattning ett taktiskt atomvapen

Försvarets utformning på längre sikt

måste ingå bland det svenska försvarets
resurser, och vi har i detta avseende endast
stärkts i vår mening.

I det officiella meddelande, med vilket
förbundsrådet i Schweiz tillkännagav
att de militära myndigheterna fått
i uppdrag att förbereda det schweiziska
försvarets utrustning med taktiska atomvapen,
påpekades att utvecklingen går i
den riktningen att i en inte allt för avlägsen
framtid atomvapen av detta slag
måste betraktas såsom standardvapen
för de taktiska stridskrafterna.

De kloka och försiktiga schweizarna
har därigenom fört över diskussionen
från fantasiernas luftiga rymd till verklighetens
fasta mark. Det är i princip
ingen skillnad mellan ett antal moderna
artilleriförband och ett taktiskt atomartilleri,
mellan en atomladdad luftförsvarsrobot
och andra moderna luftförsvarsmedel.
Strävandena i nutida vapenteknik
går ut på att få fram ett
atomvapen, som har en sådan grad av
precision, att det kan användas för att
avvärja lokalt begränsade anfall. Självfallet
är också detta atomvapen oerhört
mycket effektivare än de konventionella
projektilerna. Men det är svårt att förstå
att effektiviteten konstituerar någon
principskillnad.

Också i ett annat avseende är det viktigt
att hålla meningsutbytet på jorden.
Om vi säger nej till ett atomvapen försvinner
inte detta ur bilden. Amerikanarna
har det, engelsmännen har det,
fransmännen håller på att få det,
schweizarna planerar att skaffa det, och
ryssarna är tydligen utomordentligt väl
försedda. Vår vägran att följa med i den
tekniska utvecklingen påverkar alltså inte
denna. Det medför endast en katastrofal
försvagning av vår förmåga till självförsvar
och ökar — därom är jag fullkomligt
övertygad — riskerna för att vi
i ett kritiskt läge blir utsatta för utpressning
och i ett än mer kritiskt läge
för atomanfall.

Vi har många gånger hävdat att det
taktiska atomvapnet är ett utpräglat för -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

svarsvapen. Också därvidlag har det
schweiziska förbundsrådet ett ord att
säga som är väl värt att lyssna till. I sin
realistiska analys talar förbundsrådet
om den dubbla utvecklingen på detta
område, dels den som för till terrorvapen
med allt våldsammare förstörelsekraft
inbakad, dels den som gör enheterna
mindre och mindre och håller på
att skapa ett försvarsmedel med rent
militär användbarhet. I själva verket
torde denna differentiering redan ha
gått så långt, att det närmast kan betraktas
som begreppsförvirring att föra
s. k. vätebomber och taktiska atomvapen
till samma grupp. Det rör sig om två så
helt olika ting att varje parallell blir
en falsk parallell.

Det är en sak att hota med eller att
genomföra terroranfall mot hemorten i
andra länder med ett okontrollerbart
massförstörelsemedel, en helt annan att
skingra en invasionsflotta på väg mot
våra kuster med atomladdade artilleriprojektiler
eller att bereda huvudstadens
befolkning skydd mot atomanfall
med atomladdade försvarsrobotar. Denna
skillnad är teknisk, men den utgår
till slut självfallet från det sätt på vilket
ett vapen används och av det ändamål
för vilket det mobiliseras. Ingen människa
med sitt sunda förstånd i behåll
kan tro eller på allvar påstå att ett
svenskt atomvapen skulle tjäna aggressiva
syften. Alla inser att det har och
kommer att ha klart avgränsade försvarsuppgifter.
Vi har för övrigt inte
och kommer inte att ha det flyg, som
är förutsättningen för att använda atomvapen
för strategiska ändamål. De robotar
och raketer som vi skulle ha intresse
av att köpa är uteslutande avsedda
att insättas i själva försvarskrafterna
och i försvaret för hemorten.

Vad skulle vi nå genom att avstå från
detta försvarsvapen? Vi skulle ge världen
ett exempel, brukar det heta, ett
manande exempel. Förlåt, herr talman,
men den sortens manifestationer av god
vilja har en obehaglig benägenhet att

bli missförstådda, att bli bortglömda
när det verkligen gäller och att leda
till ett resultat som är raka motsatsen
till det man velat uppnå.

Låt mig, herr talman, i detta sammanhang
ge försvarsministern ett uppriktigt
erkännande för hans fasta och
klarläggande uttalanden i fråga om den
s. k. nypacifismen. För min del kan jag
förstå en radikal pacifism, som säger:
Under inga förhållanden sätter jag mig
till motvärn, jag vill inte döda och därför
försvarar jag mig inte. Ståndpunkten
är enligt mitt förmenande orimlig,
eftersom den ger våldet all trumf på
hand. ,Men den är konsekvent. Att
däremot dela upp vapnen i tillåtna och
otillåtna och ensidigt avstå från de senare
trots vetskapen om att andra har
dem och tänker utnyttja dem är ohållbart.
Det är att stanna på halva vägen,
att ta alla det militära försvarets risker,
men inga av dess verkliga chanser.

Det taktiska atomvapnet är enligt vår
mening inte bara ett försvarsvapen
bland andra utan ett försvarsvapen som
vårt försvar helt enkelt måste tillföras.
Endast därigenom kan vi bygga upp ett
försvar med den effektivitet som vårt
utsatta läge kräver och som svarar mot
de många miljoner som det kostar. Endast
därigenom har vi utsikter att även
vid ett förvärrat förlopp av den internationella
politiken hålla försvarskostnaderna
på en rimlig nivå.

Tvärtemot vad många tror är ett taktiskt
atomvapen med hänsyn till sin
verkningsförmåga ekonomiskt billigt.
Inpassat i ett efter förhållandena väl avpassat
vapensystem ger det stor effekt
per krona. Avgörande måste den synpunkten
vara som man i Schweiz givit
uttryck åt i satserna: »I överensstämmelse
med månghundraårig försvarstradition
är förbundsrådet av den uppfattningen
att försvarsmakten för att
kunna bevara landets oavhängighet och
skydda dess neutralitet måste förses
med de mest effektiva vapnen. Dit hör
atomvapen.»

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Lika litet som Schweiz kan vi avstå.
Vi kan inte avstå, därför att vi är beslutna
att försvara vår frihet och vårt
oberoende och att bevara vår utrikespolitiska
handlingsfrihet.

Det råder delade meningar i denna
fråga. Därom är vi alla medvetna, och
det är bakgrunden till uppskovet. Men
jag tror att det vore högst olyckligt om
den övergångsperiod, som förlänger vår
försvarsmässiga svaghetsperiod, skulle
bli särskilt lång. Utvecklingen på detta
område går inte bara snabbt utan snabbare
och snabbare. Det är vidare hög
tid att man också på ansvarigt håll hos
de olika meningsriktningarna ger sig i
kast med de opinionsbildande uppgifterna.
Att nära nog helt och hållet lämna
fältet fritt dels för dem, som drivna
av en ärlig övertygelse motsätter sig
tanken på en svensk atombeväpning,
dels för dem, som med uppenbara politiska
biavsikter försöker organisera motståndet
häremot, det kan, herr talman,
sluta med en skräll. Det är ingalunda
bara socialdemokraterna, som har betydelsefulla
uppgifter framför sig i det
förestående upplysningsarbetet. Men att
också regeringspartiet bar skyldigheter
är ofrånkomligt.

Måhända kan det också i detta sammanhang
vara tillåtet att erinra om det
schweiziska föredömet. Med 44 röster
mot 5 beslöt det socialdemokratiska
partirådet där nyligen att partiet redan
i början av oktober i år skall ta ställning
till atomvapenfrågan. Samtidigt avvisades
tanken på stöd i någon form åt antiatomvapenkampanjen.
Den schweiziska
socialdemokratien liar, som en stor tidning
i landet uttryckte saken, bestått
provet när det giillt att välja mellan i 11usionspolitik
och realpolitik.

För närvarande har jag bara en sak
att tilliigga. I England och Förenta staterna
producerar man nu ultramoderna
vapen, närmast av robottyp, som kan
användas del med vanliga laddningar,
dels med atomladdningar. Vapentypen
är alltså för sitt effektiva utnyttjande

Försvarets utformning på längre sikt

icke beroende av själva atomladdningen.
Naturligtvis är dessa högmoderna ting
inte billiga i och för sig, men det blir
ofantligt mycket billigare att köpa dem
utifrån än att själv experimentera fram
motsvarigheter. Dessa dubbelsidigt användbara
vapenbärare skulle i högsta
grad förstärka våra försvarsresurser,
och ju snabbare vi skaffar dem, desto
snabbare får vi naturligtvis förstärkning
till stånd. De skulle betyda ett
kraftigt tillskott till det s. k. konventionella
försvaret, men samtidigt ge oss
möjlighet att i ett kritiskt läge använda
atomladdningar. Jag har svårt att förstå
dem, som skulle motsätta sig ett beslut
att skaffa sig dessa nödvändiga ting.
Genom ett sådant beslut har man ju icke
på något sätt föregripit principbeslutet
i atomvapenfrågan. Man förbereder sig
på vad som kan komma, men handlingsfriheten
är lika obeskuren som förut.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Åtskilliga av de uttalanden
herr Hjalmarson nu gjort föranleder
verkligen en ganska bestämd gensaga.

Jag vill först konstatera att en av orsakerna
till den skiljelinje som här går
mellan dem som är anhängare till atomvapen
i det svenska försvaret och dem
som är motståndare härtill är just att
vi icke går med på herr Hjalmarsons
åsikt att effektiviteten hos dessa vapen
icke konstituerar någon principskillnad.
Vi anser att det finns en principskillnad
av högst väsentligt art, och det är det
faktum att man på den andra sidan icke
bär detta klart för sig som är eu av de
viktigaste grunderna till att vi här är
av så motsatta meningar. Herr Hjalmarson
vägrar att se de många andra
aspekter man måste anlägga på atomvapenfrågan
förutom de militärtekniska.
Det är diirför anledning att notera att
herr Hjalmarson i statsutskottet anslutit
sig till den mening i propositionen, diir
försvarsministern betonar att atomvapenfrågan
har många andra aspekter.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

Herr Hjalmarson sade att taktiska
atomvapen är utpräglade försvarsvapen.
Det förvånar mig att herr Hjalmarson
inte gjort klart för sig att begreppet taktiska
atomvapen är ett skäligen symboliskt
begrepp, som hänför sig till enbart
den användning man låter atomvapen
få och icke till styrka, effekt, art
eller olika typ av atomvapen. Jag kan
här citera vad en grupp yngre officerare
uttalat i skriften »Både—och», som
kom ut i tryck för ett år sedan: »En
hake i detta resonemang» — om de s. k.
taktiska atomvapnen — »är emellertid,
att en gräns mellan strategiska stora och
taktiska små atomvapen är en ren konstruktion.
Det är icke vapnets storlek
och verkningsgrad, som avgör hur vapnet
skall benämnas, utan det är målets
art och belägenhet som avgör, om ett
vapens användning skall betecknas som
strategiskt eller taktiskt.»

Jag kan också referera till en militärteknisk
översikt av de nya vapentyperna
där man säger att det är alltför vanskligt,
stundom missvisande att försöka
genomföra en sådan kategoriklyvning av
vapentyperna i strategiska och taktiska.
Det land som förfogar över atombomber
och moderna attackplan kan nå strategiska
mål på motståndarens territorium.

Då herr Hjalmarson vidare framhöll
att vi inte har det flyg som är förutsättningen
för att använda atomvapnet för
strategiska ändamål, så vill jag framhålla
att attackplanet Lansen är med relativt
små förändringar mycket väl i
stånd att bära atombomber och har möjlighet
att nå exempelvis Leningrad. Jag
kan hänvisa till en analys av Sveriges
militärpolitiska situation som för några
månader sedan gavs i tidskriften Economist
och där man just betonar att eftersom
attackplanet Lansen har dessa möjligheter,
kan ett sådant taktiskt atomvapen,
i varje fall i ryska ögon, komma
att betraktas som ett strategiskt vapen
lika väl som ett taktiskt.

Jag skall inte alltför mycket fördjupa

mig i dessa militärtekniska spörsmål,
som vi väl får anledning återkomma
till, men jag har i anledning av herr
Hjalmarsons anförande funnit det angeläget
framhålla att det är ytterst betydelsefullt,
att dessa oklara uppgifter,
som ständigt figurerar i den svenska
atomdebatten så fort den kommer in på
det militära området, vederlägges så att
det inte råder något tvivelsmål om att
vad som här kallas för taktiska atomvapen
mycket väl kan tjäna även strategiska
ändamål, att det inte finns någon
sådan skiljegräns som herr Hjalmarson
velat antyda och att det därför från militära
utgångspunkter borde öppet sägas
ifrån, att vi kan mycket väl komma att
använda eventuella atomvapen även för
strategiska syftemål, d. v. s. som vedergällnings-
och terrorvapen över motståndarens
eget område.

Herr andre vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den principskillnad,
som enligt fru Thorssons mening består
mellan taktiska atomvapen och konventionella
vapen, hänför sig, såvitt jag
har förstått hennes resonemang riktigt,
till det förhållandet, att användningen
av atomvapen skulle ha vissa djupt allvarliga
biologiska verkningar. Jag skall
inte här närmare gå in på den saken.
Jag tror att fru Thorsson i mångt och
mycket har rätt, även om vetenskapsmännens
uppfattning förefaller mig
vara något mer nyanserad än fru Thorssons
framställning. Men det är inte detta
som är det väsentliga, utan det är, såsom
vi ser saken, helt enkelt den omständigheten,
att vi inte undandrar oss
dessa verkningar genom att själva avstå
från att skaffa atomvapen i en värld, där
det taktiska atomvapnet mer och mer
räknas till de konventionella stridsmedlen.
Enligt vår mening är det i stället så,
att Sveriges utsikter att undgå att bli
skådeplatsen för ett förödande atomkrig

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

ökas högst betydligt, om vi själva bär
detta vapen.

Fru Thorsson underkände totalt den
uppfattningen, att det taktiska atomvapnet
skulle vara ett utpräglat försvarsvapen.
Jag vill inte på något sätt ta upp
en tävlan med fru Thorsson om att försöka
vara militär expert i dessa frågor.
Jag nöjer mig med att konstatera att jag
inte under den pågående försvarsberedningen
har träffat på någon invändning
från experthåll mot den åsikt som ÖB
framfört i sin utredning och utförligt
motiverat, att det taktiska atomvapnet
är ett utpräglat försvarsvapen. Jag konstaterar
också att det schweiziska förbundsrådet
och den militära ledningen
i detta lilla land har precis samma uppfattning.

Till sist, herr talman, några få ord om
våra möjligheter att använda det taktiska
atomvapnet. Jag vill på denna
punkt slå fast att den militära expertisen
är ense om att ett atomvapen, som vi
skaffar oss, kan av oss användas enbart
för rena försvarsuppgifter inom det
egna militära försvaret eller försvaret
för hemorten. Utan att som sagt göra
anspråk på att vara någon expert på
detta område vill jag emellertid i detta
sammanhang korrigera ett misstag som
fru Thorsson gjorde sig skyldig till.

Det är ett stort misstag att tro att den
omständigheten, att flygplanet Lansen
till äventyrs skulle ha en sådan räckvidd
att det kunde nå Leningrad, innebär detsamma
som att vi skulle vara i stånd att
skicka i väg Lansen till Leningrad med
atomprojektiler. Nej, fru Thorsson, så
enkelt ligger inte saken till. Det krävs
ofantligt mycket mer för att vi skulle
kunna använda vårt flygvapen med
atomladdningar i en strategisk insats.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av mitt
inlägg om den principiella skillnaden
mellan alla kärnvapen å ena sidan och
övriga vapen å den andra sidan fram -

Försvarets utformning på längre sikt

höll herr Hjalmarson, att vi ju inte kan
undandra oss de verkningar av radioaktiv
art av atomvapnen, som just konstituerar
denna skillnad, genom att vi
själva inte skaffar oss några atomvapen.
Nej, det är fullkomligt riktigt. Vi kan
över huvud taget inte undandra oss
verkningarna av radioaktiv art av atomvapen,
om sådana vapen en gång kommer
till användning i ett krig, något som
vi av allt hjärta hoppas inte skall inträffa.

Vi behöver inte ens bli skådeplats för
ett kommande krig för att råka ut för
dessa verkningar. Atmosfäriska rörelser,
över vilka ännu inga militära strateger
är herrar, kommer att se till, att de
radioaktiva verkningarna drabbar oss,
lika väl som det är tänkbart att de kan
drabba vilken annan del av jordklotet
som helst under och efter ett kärnvapenkrig.
Det är därför vi frågar oss, om
vi själva skall medverka till radioaktiv
förgiftning av oskyldiga människor, när
det inte kan påvisas, att det finns några
direkta militära fördelar att vinna genom
svenska atomvapen, utan det tvärtom
med fog kan hävdas, att sådana i vissa
krigssituationer kan öka våra risker.

Varför kan atomvapen öka de militära
riskerna? Bl. a. just därför att det avgörande
i denna sak, herr Hjalmarson,
inte är vad vi menar vara avsikten med
våra s. k. taktiska atomvapen utan vad
vår omvärld och framför allt vad vår
potentielle angripare tror. Herr Hjalmarson
påstår, att attackplanet Lansen
aldrig kommer att kunna föra strategiska
atombomber t. ex. över Leningrad.
Det räcker med att misstanke härom kan
uppstå för att vi skall bli föremål för en
vedergällning som vi inte ens i vår fantasi
kan föreställa oss.

Jag är inte heller någon militär expert,
herr Hjalmarson, men jag har under
dessa diskussioner, som vi alla känt
oss så engagerade i, försökt följa den
militärtekniska debatten så gott det låtit
sig göra. Jag måste medge, att det för
mig liar varit att beträda ett helt nytt

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

område, och jag gör inte anspråk på
fullkomlighet, men varje ansvarskännande
medborgare är ändå skyldig att
försöka sätta sig in även i de militära
aspekterna av vad vi här diskuterar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Enligt den ärade talarinnan
nyss skulle det avgörande, när
man bedömer risken med att införliva
ett taktiskt atomvapen med vårt försvar,
inte vara vår egen syn på försvarets
uppgifter utan vad omvärlden tror
om oss. Tillåt mig bara, herr talman,
att deklarera, att jag känner mig fullständigt
övertygad om att det inte finns
något lands ledning, vare sig på denna
eller på andra sidan om järnridån, som
på allvar tror, att Sverige skulle tänka
sig att sätta i gång ett aggressivt företag.
Därtill kommer vad ryssarna beträffar
att de givetvis är synnerligen
väl informerade om våra möjligheter.
De vet precis lika bra som vi själva, att
vi är fullkomligt ur stånd att börja något
strategiskt atomvapenanfall mot
Ryssland.

Emellertid, herr talman, vill jag inte
att detta skall vara det sista ordet i
denna debatt, utan jag tar fasta på vad
fru Thorsson inledningsvis framhöll i
sin sista replik: »Vi hoppas av hjärtat,
att vårt land inte skall bli skådeplatsen
för ett atomkrig.» Nog måste fru Thorsson
förstå, att vi har precis samma förhoppning.
Det finns inte någon skillnad
i den känslomässiga inställningen i detta
fall. Det är bara det, att vi är lika
intensivt övertygade som fru Thorsson
om sin linje att man säkrare når målet
genom att gå den av oss anvisade vägen.
Ibland kan det bidra till att föra
upp en debatt på en högre nivå och
underlätta politisk förståelse i en känslig
situation, när man på båda sidor
känner med sig, att man till sist kämpar
för samma mål.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Såväl överbefälhavaren

som försvarsberedningen, departementschefen
och utskottet har vid flera tillfällen
uttalat sin stora tillfredsställelse
över allt det frivilliga försvarsarbete,
som utföres här i landet. Man framhåller
också den stora betydelse detta har
och den allt större betydelse det kommer
att få. Jag undrar, om vi kan göra
oss en föreställning om hur mycket arbete
som nedlägges inom skytterörelsen,
inom den frivilliga befälsutbildningen,
inom Röda korset, inom Lottaorganisationen
och alla andra sammanslutningar.
Allt detta kommer direkt
försvaret till godo, och kostnaderna bestrides
bara i ytterst ringa omfattning
med statsmedel.

För att nyttiggöra allt detta arbete
finns det inom alla tre försvarsgrenarna
assistenter för frivilligfrågor, som
bland annat bär att ordna krigsplaceringen.
Dessa kvinnliga befattningshavare
har tidigare inte varit inplacerade
i någon lönegrad. Deras lön har inte på
något sätt stått i rimlig proportion till
det arbete de utfört. Försvarsministern
och utskottet har föreslagit deras inplacering
i lönegrad 7. Det är en högst
avsevärd lönelyftning, som man har all
anledning att vara tacksam för.

Jag hade faktiskt väntat mig, att min
motion om assistenternas uppflyttning
ytterligare två pinnhål till nionde lönegraden
skulle ha blivit behandlad med
litet större förståelse. Talet om att den
som har mera kvalificerade arbetsuppgifter
också skall ha en eller ett par
lönegrader högre ställning — vilket
bara för några dagar sedan av civilministern
upprepades här i kammaren
— tycks man inte ta så allvarligt på.
Här sätter man nämligen frivilligassistenterna
i samma lönegrad som kanslibiträdena.
Utskottets motivering synes
vara, att assistenterna inte är heltidsanställda.
Inför man inte därmed en
helt ny princip vid lönesättningen?
Dessa frivilligassistenter har inte som
vi här i riksdagen kunnat bevilja sig
själva avlöning året runt, vare sig de

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

gör någon nytta eller inte, utan har
bara lön för den tid de är i tjänst. Då
bör de också ha lön efter det arbete de
utför.

Jag skall inte komma med något yrkande
i denna fråga. Jag vill bara uttrycka
förhoppningen att saken tas upp
till övervägande vid ett senare tillfälle.
Skulle departementschefen inte veta
varifrån pengar kan tas, är jag beredd
att peka på ett par poster. Det står i
utskottets utlåtande och redan i försvarsberedningens
utlåtande att det är
riktigt, att de pengar som nu anslås till
försvaret används på ett sätt som främjar
effektiviteten.

Inom försvarsstaben finns en sektion
3 som för övrigt har en siamesisk tvilling
i försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,
vilken på senaste tiden
har tilldragit sig en mindre smickrande
uppmärksamhet. Någon gång förra
året påtalade herr Persson i Appuna
försvarsstabens publicistiska verksamhet.
Redan 1954 anmärkte statsrevisorerna
på presstjänstens ansvällning.
Överbefälhavaren ålades efter riksdagsbeslut
att vid lämpligt tillfälle inkomma
med förslag om krympning av organisationen.
Vi väntar fortfarande på det förslaget.
Tillfället har länge varit lämpligt.
Det måste visserligen erkännas att
en personlig tragedi på chefsposten
inom sektion 3 har försinkat det hela,
men nu bör i alla fall den nye sektionschefen
ha haft tid att sätta sig in
i problemet så att vi snart kan få förslag
till sanering av denna dyrbara och
för övrigt skäligen ensidiga utväxt, som
enligt statsrevisorerna 1952/53 kostade
ungefär 422 000 kronor och säkert inte
blivit billigare sedan dess. Det är inte
den vanliga presstjänsten, samarbetet
mellan militära organ och dagspressen,
jag riktar mig mot utan försvarsstabens
och försvarsgrenarnas egna publikationer.
.lag liiser dem alla med ofta stor
behållning. Men i det läge vi nu har
motsvarar deras värde inte vad de kostar.
Pengarna kunde användas bättre.

Försvarets utformning på längre sikt

Centerpartitidningen Kalmar Läns
Tidning, en förträfflig tidning för övrigt,
riktade för någon tid sedan strålkastaren
mot en annan sak. Tidningen
talade om att det en dag hade kommit
en skrivelse från Ture Nerman och »De
gudlösas förbund» eller vad det nu heter,
där de opponerade sig mot att vår
ungdom under militärtjänstgöring utsätts
för religiös påverkan och får höra
talas om något så hemskt som Guds
namn redan vid Krigsmans erinran:
»Krigsman skall frukta Gud.» Nu får
naturligtvis De gudlösas förbund tycka
och tänka vad det vill i detta avseende.
Det förvånansvärda är att man faktiskt
har tagit upp saken på militärt håll och
gjort upp ett förslag till Krigsmans
erinran där Guds namn inte förekommer.
Man skickade ut detta på remiss.
Som väl var hade remissinstanserna
bättre omdöme än den som skickade
ut förslaget från staben, så det blev
ingenting av saken. Men det är upprörande,
för att inte säga skandalöst, att
en statens myndighet, ett försvarsorgan,
på det sättet engagerar sig i avkristningspropagandan.
Det är så mycket
mera häpnadsväckande som man inte
gärna inom försvarsstaben kan vara
okunnig om den amerikanska utredningen
rörande hjärntvätten i Korea.
Den utredningen visar klart att de enda
som kunde stå emot denna raffinerade
form av tortyr på kommunistsidan var
de som hade en tro att falla tillbaka på.
En tro på demokrati, republik, monarki
eller något annat spelade ingen som
helst roll. Dessa människor som hade
en religiös tro hade förmågan att liksom
försidta sig in i en annan värld och
kunde stå emot hjärntvätten och komma
helskinnade ifrån den. Här är inte fråga
om att ta ställning till frikyrka eller
statskyrka, högkyrka eller lågkyrka,
men vi måste väl vara eniga om att vi
lever i elt kristet land, där kristna normer
stakar ut hela samhällsverksamheten.
Även om inte någon enda av oss
kan säga att vi lyckats leva kristet, för -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

söker vi i alla fall att göra det. Därför
är det inte mer än riktigt att vår ungdom
får höra talas om att det är en
kristen tro och ett kristet land som den
är satt att försvara. Guds namn bör därför
stå kvar i Krigsmans erinran. Det
går att rationalisera bort någon stabsredaktör
på den ena sidan och någon
tjänsteman på den andra när de inte
har mer att göra än att de kan sysselsätta
sig med sådana saker.

Jag är mycket angelägen att betona
att jag inte har något att invända mot
personalvården som sådan, låt vara att
den inte uträttar mer än vad varje välutbildad
befälhavare ändå skall göra.
Men nu är befälhavarnas utbildning inte
alltid sådan den skulle vara, och chefernas
uppgifter utvecklas för övrigt så,
att det är värdefullt med en välskött
personalvård som ger chefen mera tid
till andra åligganden.

En form av personalvård, som inte
hör till sektion 3 i försvarsstaben men
som i alla fall gäller omvårdnaden om
personalen, är befälsvården, som vi försummat
här i landet. Departementschefen
har sålunda inte tagit upp frågan
om majorsbefordran i detta sammanhang
utan meddelat att den kommer
att prövas senare. Herr Lundberg delgav
oss i går en av hans sedvanliga
vederhäftighet präglad upplysning om
de grunder varefter majorsbefordran
sker. Det är en belöning, sade han, till
snälla och trevliga äldre farbröder.
Tänk, om det så väl vore! Tänk, om vi
hade så gott om majorsbeställningar att
vi kunde använda dem till sådana belöningar.
Det har vi sannerligen inte.
Vi har tvärtom fått en sådan tillväxt
från yngre årsgrupper att äldre kaptener
som inte tillhör kategorien gamla
farbröder utan är av så pass sen årgång
som 1938 eller 1939 års kurs inte kan
beredas majorsbefordran därför att man
inte gärna kan beröva de yngre årskullarna
alla möjligheter till avancemang.
Jag skulle vilja vädja till departementschefen
att han när frågan tas upp över -

väger återgång till det gamla systemet
med major i armén, så att förtjänta
kaptener, som avlagt alla prov och
kanske redan har fått meddelande om
att de står på befordringsförslag kunde
få denna befordran. Detta vore en liten
erkänsla till dessa män, som inte kostade
staten ett korvöre. Det skulle kosta
bara dem själva några kronor när de
skaffade sig bredare galoner, men det
gör de så gärna. Det skulle göra mycket
även till rekryteringen underifrån att få
denna belöning, om man sköter sig och
verkligen visar kompetens.

Jag skall i detta sammanhang passa
på tillfället att rätta ett missförstånd,
som herr Lundberg i går gjorde sig
skyldig till. Han talade om att pengar
ur pansarskeppet Sveriges minnesfond
skulle gå till Föreningen Sveriges flottas
maritima ungdomsstiftelse. Denna ungdomsstiftelse
är icke Sveriges flottas
utan helt självständig. Det var Sveriges
flotta som ställde grundplåten till förfogande.

Jag skall sedan gå in på de större
problemen. Kostnadsramen är ju redan
ur diskussionen. Vi har börjat i galen
ända genom att först säga hur mycket
det får kosta. I vanliga fall ställer man
väl först upp uppgiften och sedan kommer
man fram till priset. Till slut kan
man kanske försöka pruta litet på det.
Nu har man emellertid ställt såväl departementschefen,
försvarsberedningen
som överbefälhavaren inför ett fullkomligt
olösligt problem. För den politiska
enighetens skull har man valt att förklara,
att vi i vår sociala välfärdsstat
inte har råd med full försäkringspremie.
Det är någonting av »ät och
drick, i morgon skall du do» över det
hela. Under förevarande omständigheter
har utredningen och departementschefen
emellertid löst uppgiften
på ett sätt som är värd all högaktning.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattning om detaljer. Lika klart är
det att det för en lekman är oerhört
svårt att ta ställning till avvägningsfrå -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

gorna. När vi vanliga dödliga ger oss
på dem blir det lätt något av herr reservlöjtnant
Napoleon Jonsson i Grönköping,
men den risken får vi ta. Vi
har redan genom att fastställa en kostnadsram,
som är mindre än överbefälhavarens
hårt pressade minimibud, tagit
vårt ansvar här i kammaren. Därför
faller ansvaret i avvägningsfrågan också
på var och en av oss personligen.

För min del kan jag inte finna annat
än att avvägningen är ett talande skolexempel
på orimligheten av att inom en
given ram pressa in en tavla, som är
dubbelt så stor som den, ramen är avsedd
för. Det är just vad vi här försöker
att göra. Ett försvar, som skall
gå i land med de av 1948 års riksdag
uppställda fordringarna, skulle kosta
omkring 6 miljarder kronor per år i
dagens läge. Det är klart att vi då måste
klippa bort värdefulla partier av denna
tavla där armén, marinen och flygvapnet
ingår som sidoordnade storheter,
alla lika värdefulla för kompositionen.
För att inte balansen i kompositionen
skall gå förlorad så borde man ha klippt
ungefär lika mycket runt om. Nu har
utskottet tagit så gott som allting i ena
kanten — man har beskurit flottan så
att tavlan tar överbalansen. Flottan har
beskurits på ett sätt, som den tyska
tidskriften Marine Rundschau betecknat
som lika alarmerande som beklämmande.

Om det hade varit Schweiz eller
Österrike hade jag kunnat förstå det,
men hur man i vårt land — näringsgeografiskt
sett en ö, som för hela sin
existens är beroende av vad som kan
fraktas hit eller härifrån på kölar —
kan ge sig till att skrota ned hälften av
vår flotta, är mig en gåta. Man bygger
på tesen om det korta kriget, samma
tes som torgfördes före både första och
andra världskriget. Man räknar väl med
att om man bara håller på tillräckligt
länge med den saken, så skall den väl
någon gång slå in. För min del tycker
jag alt det är minst sagt egendomligt att

Försvarets utformning på längre sikt

öppet tala om, att man redan i början
ger upp delar av landet utan strid därför
att vi inte vill kosta på oss försvaret,
därför att vi anser det meningslöst
att förverkliga det motstånd, som
så stolt utlovats i broschyren Om kriget
kommer: »Varje meddelande om att motståndet
skall läggas ned är falskt.» Nog
är det bra djärvt att hoppas få hjälp
från främmande länder, när vi inte ens
försöker försvara hela vårt land.

Någon tes måste man ju dock bygga
på, och tyvärr kan vi inte förrän efteråt
veta om tesen om det korta kriget är
galen eller inte. Det är fullkomligt riktigt
att vi måste överleva den första
våldsamma stöten — om den kommer.
Det kan också hända att fienden, i klart
medvetande om vår svaga uthållighet,
genom upprepade demonstrationsföretag
så småningom gör slut på våra resurser
och sedan kanske får en lugn
militärpromenad. När nu hela vårt försvar
förutsätter stöd från en vänskapligt
sinnad makt, borde vi se som vårt mål
att skapa och vidmakthålla förhållanden,
som underlättar sådant stöd. Då
kommer, så vitt jag kan se, öppethållandet
av förbindelserna med omvärlden
i första rummet.

Två så olika herrar som Sjukov och
Montgomery har uttalat, att i ett kommande
krig kampen till sjöss kommer
att få en avgörande betydelse. Montgomery
har dessutom sagt, att om atomvapnen
kommer till användning alla
större landtransporter kommer att omöjliggöras
och bara sjötransporter bli möjliga.
Vi skall då inte inbilla oss att vi
får någon hjälp utifrån när det gäller
att ta in egna transporter från fjärran
länder. Än mindre kan vi vänta någon
hjälp med kustsjöfarten, en oerhört viktig
angelägenhet som jag tycker försvarsberedningen
tagit lika obehagligt
lätt på som på våra förbindelser med
Gotland. Sjöförbindelser har den oerhörda
fördelen alt de reparerar sig själva
efter bombangrepp. Järnvägar och

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

landsvägar kräver ganska besvärliga
reparationer innan de är klara.

Vi är med rätta stolta över vårt svenska
flygvapen, men det är farligt att
hemfalla åt samma överskattning av
dess möjligheter som exempelvis Förenta
staterna gjorde i Korea. Det är lika
farligt för armén att ägna sig åt det materieltänkande
som man nu är på god
väg emot. Det finns uppgifter som flygvapnet
inte kan överta, t. ex. utläggning
och svepning av minor, ubåtsjakt, konvojering.
Ingen kan väl opponera sig
mot försvarsberedningens uttalande, att
en angripare i det längsta skall hindras
få fast fot på svensk mark, men man
har inte dragit ut konsekvenserna härav
vid försvarets utformning. I stället inriktar
man sig på att släppa i land fienden
för att där slå honom sönder och
samman. Man anser det orimligt att en
småstat skall till sjöss kunna avvärja en
stormakts invasionsförsök, och man menar
tydligen att det är rimligare att
småstaten skall kunna köra den lede
fienden i vattnet igen när han en gång
kommit i land.

Man motiverar detta med att stormaktens
invasionsstvrka till sjöss skall ha
blivit så hårt åtgången av flyget, att vi
skall kunna slå fienden definitivt på
land. Visst är det riktigt att flygvapnet
har goda, mycket goda verkningsmöjligheter
mot en invasionsstyrka, men
vad händer om det blir dimma? År det
då inte obehagligt att vi har släppt fienden
så nära inpå oss? Då får vi bara
hoppas att befälhavaren på det avsnittet
beskäres den nåd som enligt Churchill
bara kommer generaler i himmelen till
del: att fienden kommer just där man
väntat honom.

Som vi nu tvingats lägga upp vårt försvar
måste vi räkna med strider på land
och som följd därav med någon flank
ute vid havet. I Viborg har ryssarna en
särskild skärgårdsjägarskola. Skärgården
är av precis samma typ som vår
svenska, och det behövs inte alltför mycket
skarpsinne för att lista ut, vad de

trupperna är avsedda för. Ryssarna har
en specialitet, nämligen amfibieoperationer
i fiendens rygg, och marinen
måste vara av avgörande betydelse när
det gäller att säkra vår egen flank på
havet mot sådana överflyglingförsök.

Det är påfallande hur ensidigt man
har sett på flottans problem. När man
vid jämförelser mellan övervattensfartyg
och flyg framhåller fördelarna hos flyget
och nackdelarna hos fartygen, när
man glömmer att större övervattensfartyg
i dag har ett koncentrerat luftvärn
av sådan eldkraft, att varje motsvarighet
på land saknas, när man ständigt
talar om den förlust i slagkraft, som
sänkningen av ett övervattensfartyg innebär,
men inte nämner värdet av det när
det finns, då kan man komma till vilken
slutsats som helst. I stället borde man
orda om hur vi bäst skall kunna utnyttja
omgivande vatten för försvaret, så att
vi så länge som möjligt slipper strider
på vår egen mark.

Marinen har i likhet med flygvapnet
en hög beredskap — år 1939 var chefen
för kustflottan den förste chef som anmälde
sitt förband stridsberett. Flottan
har längre aktionstid än flygvapnet, den
är inte så snabb som detta men i gengäld
inte lika beroende av baserna.
Kustartilleriet har också en hög beredskap
genom att redan från början vara
på grupperingsplatsen, det har mångsidig
användning mot såväl sjömål som
mål på land, det saknar visserligen till
stor del rörlighet, men den saken kompenseras
av dess stora räckvidd och det
goda skyddet, ett skydd som väl i atomåldern
är oerhört värdefullt. Ett försvar
som skall ha utsikt att hålla måste kännetecknas
av fasta eldpunkter i gott
skydd och däremellan rörligare krafter.
De fasta eldpunkterna är just kustartilleriet,
och det är därför synd att utskottet
inte har velat gå med på en utbyggnad
av detta i snabbare takt. Någon ekonomi
kan det väl inte vara att skaffa materiel
till ett flertal batterier men låta
batterierna ligga i förråd utan att kunna

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

använda dem ens för utbildning, i brist
på fortifikatoriska anläggningar.

Särskilt beklagligt är detta för oss
i Blekinge. Jag har inte vidrört de lokala
förhållandena — det bär herr Nyberg
redan gjort på ett utmärkt sätt — och
jag har försökt se frågorna ur litet vidare
synvinklar. Blekinge är emellertid en
trakt utmed vår kust som är starkt beroende
av kustartilleriet. Det är inte
länge sedan jag hade tillfälle att samtala
med en synnerligen prominent företrädare
för Atlantpaktens stridskrafter i
Europa. Han satte pekfingret på Blekinge
på kartan och sade, att den som
behärskar det hörnet behärskar krigföringen
i hela Östersjön.

Om nu flottan inte anses kunna vara
krigsbaserad i Blekinge — en uppfattning
som delvis, men bara till en liten
del kan vara berättigad — så är det viktigt
att skärgården där nere inte lämnas
åt sitt öde.

Den omfattning som försvaret nu kommer
att få stämmer inte alls överens
med försvarsberedningens önskan, att
vi måtte få ett sådant försvar, att vi kan
bedriva en av stormaktsblock obunden
utrikespolitik. Överbefälhavaren har
tydligt uttalat, att hans bud kunde godtas
under förutsättning att vi hade kärnvapen.
Nu har vi gått under hans bud
men ställt frågan om kärnvapen på framtiden.
Jag godtar helt departementschefens
motiv för kärnvapenuppskovet,
men under de tio år som går innan vi
får kärnvapen spelar vi ett högt spel,
och vårt försvar befinner sig i ett utomordentligt
svaghetstillstånd.

Fru Thorsson nämnde någonting om
de militära orsakerna till att vi behövde
ha atomvapen. Jag skulle från de lägre
förbandens synpunkt vilja säga, att cn
orsak till att vi behöver atomvapen är,
att en fiende kan operera i vårt land
utan någon hänsyn till atomvapen, om
vi inte har några sådana. Vi däremot
måste ständigt tänka på all ha våra förband
utspridda över dt stort område,

Försvarets utformning på längre sikt

krafter och svårigheter att leda trupperna.
Fienden kan däremot utnyttja
alla fördelar; han kan komma samlad
och få koncentrerad eldkraft.

När vi nu med öppna ögon skär ned
vårt försvar — tv en nedrustning är det,
eftersom kvalitetsökningen på enstaka
punkter alls inte uppväger minskningen
i antalet stridande förband — och när
vi berövar oss möjligheten att föra en
alliansfri utrikespolitik, borde vi enligt
min mening satsa mer på marinen, som
skall försvara de vatten som omger oss.
Vårt land är för litet för att vi skall ha
råd att släppa i land en fiende. Däremot
har vi råd att slåss på Östersjön — där
har vi möjlighet att hävda oss mot i varje
fall ryssarna, eftersom sovjetsystemet
inte uppfostrar sina människor till en
sådan självständighet som är nödvändig
i sjökriget.

Jag har, herr talman, haft många svåra
stunder, när jag försökt att bilda mig
en personlig åsikt i avvägningsfrågan.
Själv är jag infanterist och vill heller
inte bli något annat. Även om jag som
reservanställd bara har sammanlagt
bortåt 10 års effektiv trupptjänst i olika
befattningar upp till bataljonschef, har
jag aldrig varit med om att man haft för
mycket trupper eller för stor eldkraft.
Det vore förmätet av mig att peka på
något område inom armén, där man
kunde pruta; beskärningen av denna,
som redan har skett, med ej mindre än
15 procent av brigaderna, de stridande
enheterna, är minsann allvarlig nog.

Men jag har kommit till den uppfattningen,
att en försvagning av en länk i
försvarskedjan, som här skett i och med
marinens nedskärning, är farligare än
att fördela försvagningen på alla länkarna.
Luckförsvaret är för farligt, när
vi inte räknar med att få luckan utfylld
genom förberedd hjälp från allierad
makt. Och jag kan därför inte undgå att
i enlighet med mitt samvetes bud yrka
bifall dels till reservation 1 a), dels till
det siirskilda yrkande som herr Nyberg

med allt vad det betyder av slöseri med
3 — Andrn kammarens protokoll 1958. Nr It 7

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

här tidigare har framställt, även om jag
därmed stör enigheten.

Låt mig så till sist bara i förbigående
säga några ord om försvarets högsta
ledning. Hur den skall se ut får ju utredningen
visa, om den skall bli något i stil
med engelsmännens Chief of Staff Committee
eller något annat, men den strid
mellan försvarsgrenarna, som nu har
varit kan förväntas bli än hårdare när i
det totala försvarets intresse det psykologiska
försvaret och civilförsvaret också
kommer in under försvarsdepartementet.
Den striden har tydligt visat att
det totala försvarets ledning måste få
andra möjligheter än dem som nu står
försvarsstaben till buds.

Vilket beslutet än må bli må vi hoppas
att försvaret får arbetsro, ty det är en
sak som man länge har saknat där, och
är bara befälsutredningen någon gång
klar, blir den arbetsro som försvaret då
får av så stort värde att det inte kan
uppskattas i pengar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wachtmeister
skulle jag vilja säga att han är en typisk
militär av modell 1900. Eftersom vi icke
skall skapa eller vidmakthålla ett försvar
av modell 1900, kommer vi aldrig
att få en krigsduglig försvarsorganisation,
om försvaret har sådana förespråkare
som herr Wachtmeister. Han kommer
inte ens att kunna avvara ett köksbiträde,
utan har han ett, bör han tvärtom
ha sju.

När herr Wachtmeister talar om majorstänkandet
må det väl vara hänt, men
jag vill tillägga att herr Wachtmeister
när det gäller flottan resonerar ungefär
som om Östersjön vore Atlanten, men
nu är Östersjön tyvärr ett litet innanhav
och ingenting annat. Vi kan inte ha en
flotta bara för parader, och vi kan inte
räkna med att den skall gå ut ur Östersjön,
om krigstillstånd inträder.

Detta resonemang är orimligt, och jag
ber Gud bevara Sverige för att vi skall

få en militärledning som vore lika kortsynt
som herr Wachtmeister.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var synd att herr
Lundberg inte kostade på sig att tala om
i vilka avseenden jag är en militär av
modell 1900.

Han sade, att jag inte skulle kunna avvara
ett köksbiträde. Jag tycker att jag
tillräckligt har talat om vad vi kan pruta
på, och jag erkänner att vi är nödsakade
att godtaga de prutningar det här är
fråga om. Det vore mycket värdefullt att
veta, vad det är i detta som herr Lundberg
anser vara så galet. Jag har talat
om att vi skulle behöva ett försvar som
skulle kosta 6 miljarder, men jag har
samtidigt konstaterat att det är orimligt
att tänka sig någonting sådant. Det kan
väl ändå inte vara förmenat att tala om
att vi först måste se, vad uppgiften kostar,
och sedan anpassa den efter vad
vi har råd att betala. Jag har inte alls
opponerat mig mot det tänkandet.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! De flesta talarna under
debatten har uttalat tillfredsställelse
över att vi lyckats uppnå en i stort sett
samlande lösning av försvarsfrågan och
att vi sålunda lyckats hålla den ovanför
det partipolitiska stridsfältet. Jag vill
gärna vara med om att uttala min glädje
över att huvuddelen av vårt folk anser,
att värnet av vår frihet och vår nationella
självbestämmanderätt är värt avsevärda
ekonomiska uppoffringar.

Såsom yrkesmilitär kan jag dock inte
underlåta att uttala min besvikelse över
att man måst göra en så väsentlig nedprutning
på målsättningen jämfört med
1948 års beslut. För att ta ett enda konkret
exempel kan vi inte längre samtidigt
luftförsvara hela vårt territorium,
utan man måste nu lämna delar av landet
öppna för fientligt flyg att ostört
av vårt luftförsvar genomföra förhärjande
anfall mot samhällen, industrier,

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

kraftverk, kommunikationsleder o. s. v.,
utan tvivel med synnerligen allvarliga
konsekvenser för totalförsvaret.

Det allvarligaste problemet i dag torde
dock vara frågan huruvida den organisation,
som vi strax skall besluta om,
verkligen är rustad att möta det moderna
atomkrigets påfrestningar.

I fråga om den modernisering och den
effektivisering som vi försöker uppnå
följer man två linjer; dels försöker man
att förbättra vår konventionella vapenutrustning,
dels försöker man att förbättra
förmågan att undandra sig och
motstå atomvapnens verkningar. Detta
är riktigt och bra. Men frågan är, om
det räcker.

Vi måste alltid räkna med att en angripare
kan förfoga över en stor kvantitativ
överlägsenhet. Skall vi ha någon
utsikt till framgångsrikt försvar, måste
vi därför möta fienden med åtminstone
likvärdig kvalitet och effektivitet vad
beträffar vapen, utrustning, utbildning,
stridsmoral o. s. v. Vi vet att varje tänkbar
angripare förutom konventionella
vapen av högsta kvalitet även disponerar
över atomvapen. Vi vet också, att
man med enbart konventionella vapen
inte med framgång kan försvara sig mot
atomvapenanfall.

Det har här under debatten framförts
en rad känslobetonade uttalanden mot
införande av taktiska atomvapen i vårt
försvar. Jag tror faktiskt att jag själv
har studerat vapenteknik och vapenverkan
mera ingående än flertalet av kammarens
ledamöter, och jag kan säga att
jag har full förståelse för och även delar
de känslor av avsky för förstörelsen,
lidandet och fasorna, som ligger bakom
dessa uttalanden. Men trots våra kiinslor
måste vi försöka se realistiskt på problemet
och därvid hålla klart, att våra
känslor på intet sätt verkar återhållande
på en angripare i krig. Faktiskt torde
det tvärtom vara så, att fienden på allt
siitt försöker utnyttja vårt folks känslor
och känslostämningar för att avtrubba
eller bryta ned motståndsviljan.

Försvarets utformning på längre sikt

Däremot verkar det alltid återhållande
på en angripare, om han vet att han
på sina angreppshandlingar riskerar
lika hårda motåtgärder.

Jag tror att de, som motsätter sig
anskaffandet av taktiska atomvapen,
inte riktigt har satt sig in i hur svår,
för att inte säga hopplös, en försvarsstrid
är, om han själv saknar men angriparen
disponerar över dylika vapen.
Jag ber kammarens ledamöter att ett
ögonblick verkligen tänka igenom det
taktiska förloppet av en sådan strid.

Försvararen måste, på grund av risken
för att den anfallande kan använda
atomvapen, gruppera sina styrkor i
mycket små enheter över mycket stora
ytor, med allt vad detta innebär av försvårad
ledning, försvårat underhåll, försvårad
samverkan och försvårad eller
kanske t. o. m. omöjliggjord kraftsamling.
Den anfallande däremot behöver
inte tillgripa atomvapnet men kan ändå,
t. o. m. med underlägsna styrkor, undan
för undan koncentrera sina konventionella
vapen mot olika delar och bit för
bit slå sönder och krossa det splittrade
försvaret. Om även försvararen har
atomvapen, ändras emellertid förhållandena
radikalt till försvarets förmån. Då
försvåras eller omöjliggöres nämligen
kraftsamling även för angriparen, och
kraftsamling är som regel en förutsättning
för framgång vid anfall.

Departementschefen har uttalat att
vår krigsmakt utformas med hänsyn till
atomkrigets krav, och utskottet delar
denna uppfattning. Tyvärr måste jag
säga att detta uttalande endast innebär
en halv sanning. Hela sanningen är nog
den, att atomkriget kräver att vi har
såväl konventionella vapen av högsta
kvalitet som atomvapen och robotar.
Det räcker inte med ett »antingen eller»,
det krävs ett »både och» för att våra
trupper skall ha utsikt till framgång i
sin försvarsstrid. Om fienden använder
atomvapen men vi själva saknar dessa,
är emellertid striden hopplös, och vi
offrar våra soldater förgäves. Att tro på

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

framgång under sådana förhållanden är
tyvärr önsketänkande.

Det framgår av utskottets utlåtande att
såväl försvarsberedningen som departementschefen
och utskottet är fullt på
det klara med att atomvapenfrågan är
centralpunkten i försvarsfrågan och att
vi förr eller senare måste fatta ståndpunkt.
För närvarande skjutes detta
ståndpunktstagande på framtiden, och
det har från flera håll här sagts att detta
uppskjutande inte spelar någon roll,
eftersom bl. a. vår tekniska utvecklingsståndpunkt
inte möjliggör konstruktion
av inhemska atomvapen förrän efter
många år, kanske tio år. Jag måste på
denna punkt deklarera en rakt motsatt
uppfattning. Eftersom det tar så avsevärd
tid, anser jag det ännu viktigare
att snarast komma till beslut och att
inrikta väsentligt större del av vårt arbete
och våra resurser på att få fram
dessa försvarsmedel.

Departementschefen säger att atomvapenfrågan
har många andra aspekter
än de militära, och i detta kan vi nog
alla instämma. Den allvarligaste aspekten
är väl i alla fall den, att utan taktiska
atomvapen torde det i dag vara
omöjligt att skapa ett militärt försvar
som ter sig tillräckligt respektingivande
för en eventuell angripare, som själv har
dessa vapen. Utan atomvapen torde man
därför i dag inte kunna bygga upp ett
försvar med önskvärd fredsbevarande
effekt.

Fru Thorsson sade här för en stund
sedan att inte blott motståndarna mot
utan även förespråkarna för anskaffande
av atomvapen skulle vara känslomässigt
engagerade i frågan. Detta tror jag
är alldeles riktigt. Åtminstone bedömer
jag det så efter min egen inställning.
Som jag förut framhållit delar vi nog
alla känslorna av avsky och fruktan för
de hemska verkningarna av krig i allmänhet
och atomkrigföring i synnerhet,
och varje ansvarig militär hoppas givetvis
att få slippa uppleva ett sådant krig.
Men å andra sidan vill säkerligen ingen

militär ta på sitt samvete att sända ut
svenska soldater till en på grund av underlägsen
vapenutrustning hopplös
kamp och meningslös död.

Anskaffandet av taktiska atomvapen
torde i hög grad öka våra utsikter att
undgå krigets påfrestningar och fasor.
Ju starkare vår atombeväpning blir,
desto mer ökas också dessa utsikter.
Vetskapen härom skapar otvivelaktigt
ett känsloengagemang för anskaffandet.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag vädjar till departementschefen
att ompröva frågan så snart som möjligt
och försöka nå fram till en positiv lösning.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har under den första
punkten i detta utlåtande avgivit en
blank reservation, och jag har tillsammans
med herr Åkerström reserverat
mig på tre olika punkter. I anledning
därav vill jag säga några ord. Jag lovar
dock kammaren att jag skall fatta mig
synnerligen kort.

Utskottet och flera av de talare, som
har yttrat sig i går och i dag i denna
debatt, har uttalat sin tillfredsställelse
över att det har uppnåtts enighet på
partiledarplanet i försvarsfrågan. I
princip har jag ingenting emot att stora
och betydelsefulla frågor löses i samförstånd,
men när det gäller den uppgörelse
som vi här diskuterar vill jag
ifrågasätta, om man inte gått litet väl
långt beträffande kostnadssidan.

Man har sagt att vi nu har fått en ram
för försvarskostnaderna. Om detta skall
kallas för en kostnadsram, vet jag faktiskt
inte vad ramar betyder. Det anslag
på 2,7 miljarder kronor, som skall
gälla för innevarande budgetår, kommer
ju endast att gälla i elva månader
och en dag framåt, sedan är det slut.
Jag tror att herr Wachtmeister inte behöver
vara ledsen för att denna ram
blivit för fast, ty efter den 1 juli nästa
år är den synnerligen rörlig.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Först och främst har man nämligen
inom försvarsberedningen och i den
överenskommelse som har träffats på
partiledarplanet enats om att det från
och med nästa budgetår skall bli en årlig
anslagsstegring på 2,5 procent, som
skall kompensera den tekniska utvecklingen.
Men därutöver skall det bli en
kompensation för löne- och prisstegringar.
Vad gäller de första 2,5 procenten
är det mycket enkelt att räkna ut
att det kommer att röra sig om närmare
70 miljoner under det första budgetåret.
Däremot har vi för dagen inte någon
som helst vetskap om vad kostnaderna
kan bli för kompensationen för
löne- och prisstegringar. Det betyder
att man kan komma i den situationen,
att det blir synnerligen betydelsefulla
utgiftsökningar i relation till de nu utgående
anslagen. Vi vet exempelvis inte
hur krisen i Mellersta Östern kommer
att utveckla sig. Det har redan signalerats
att det kommer att bli — om de
inte redan trätt i kraft — prisstegringar
på drivmedel såsom olja och bensin.
Bara detta är ju en ganska stor utgiftspost
inom försvarets budget.

Jag har därför inte kunnat acceptera
den skrivning, som utskottet har kommit
med här. Jag anser nämligen att det
är att utskriva växlar utan att man vet
vad beloppen rör sig om.

För att fortsätta med kapitalutgifterna
så har försvarsministern här endast
föreslagit en mindre utgiftsökning. Utskottet
har tillstyrkt densamma men
har samtidigt sagt, att det förutsätter
att ramen för den statliga investeringsverksamheten
för försvaret vidgas under
därpå följande år. Det betyder alt
vi inte vet vad vare sig driftutgifterna
eller kapitalutgifterna kommer att röra
sig om. Vad vi vet är, att vi kanske redan
under nästa budgetår har en utgiftssumma
för försvaret på över tre
miljarder kronor, .lag iir nära nog övertygad
om att det kommer att l)li svårigheter
för finansministern att få inkomst-
och utgiftssidan att balansera.

Försvarets utformning på längre sikt

När det gäller att skaffa staten inkomster
finns det inte någon överenskommelse
på partiledarplan, och det är en
utopi att tro att någon sådan kan träffas
i fortsättningen.

Vad sedan gäller de tre punkterna 29,
52 och 54, som jag har reserverat mig
på, innebär reservationerna ingenting
annat än mycket blygsamma prutningar.
Jag är övertygad om att det inte
skulle medföra någon som helst risk,
om riksdagen följde desamma. Det har
hänt tidigare att vi har yrkat på anslagsminskningar
och att utvecklingen
sedan har visat, att om riksdagen hade
följt dessa reservationer hade vi inte
haft de bekymmer som i dag finns.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Om vi är ense om den
målsättning, som fastställdes av riksdagen
1948 och som fullföljts av försvarsberedningen
och i den proposition
vi nu behandlar — att upprätthålla ett
effektivt försvar till skydd för vår urgamla
frihet och vårt oberoende, ett så
starkt försvar att det är fredsbevarande
och att det i krig kan bjuda en angripare
hårt motstånd — då måste man
såvitt jag förstår också följa med i den
militära tekniska utvecklingen på alla
områden. Därmed har jag också låtit
förstå, att jag är främmande för de
tankegångar och den inställning till
atomvapenfrågan, som fru Thorsson i
spetsen för det kvinnoförbund hon representerar
vid flera tillfällen givit uttryck
för här i riksdagen liksom i den
offentliga debatten. Nu senast är denna
inställning ytterligare dokumenterad i
en motion med underskrift av så gott
som alla socialdemokratiska kvinnor i
riksdagen.

Vi har ju i dag inte att ta ställning
till frågan om kärnvapen eller ej i vårt
svenska försvar, eftersom både försvarsberedning,
departementschef och utskott
anser det vara nödvändigt att
skjuta på den frågan. Likväl har ämnet

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

på nytt kommit upp i debatten, och
därför må det vara mig tillåtet att i
största korthet anföra några få reflexioner
kring motionen.

I motionen talas till en början om
»en stark och som det synes, växande
folkopinion i bestämd opposition» mot
ett införlivande av atomvapen i vårt
försvar.

Jag betvivlar inte ett ögonblick fru
Thorssons ärliga övertygelse, att hon
på det sätt, på vilket hon engagerat sig
mot atomvapen, bäst tror sig främja
fredens sak för vårt land och vårt folk.
Vi har alla den allra största respekt för
detta fruktansvärda vapen, som vetenskapsmännen
satt i människornas händer,
ett vapen som om det utnyttjas av
vettvillingar bringar en förödelse i vår
värld som inte är begränsad vare sig till
rum eller tid. Det är kanske inte några
överord att säga, att speciellt kvinnorna
som livsbevarare av vårt släkte av naturliga
skäl känner hotet av massförstörelsevapen
av detta slag i alldeles
särskilt hög grad ödesdigert. Vi ser de
etiska och humanitära livsideal, som vi
gjort till våra, hotas att bli raserade. Ja,
människosläktets möjligheter att bestå
och leva vidare synes oss i dag ovissare
än någonsin tillförne.

Men vi har olika uppfattningar om
hur vi bäst tjänar fredens intresse i
första hand i den lilla vrå av världen,
där vi lever och bor och där vi innerligt
hoppas att kommande generationer
skall få leva under samma fredliga förhållanden
som det hittills varit oss förunnat.
Men man tar på sig ett stort ansvar,
om man vågar säga, att vi skall
vara beredda att möta den som angriper
oss med atomvapen utan att vi själva
har några sådana. Opinionen bör
göras medveten om det allvarliga i ett
sådant alternativ. Jag anser att man bör
vara ytterst varsam, när man dryftar en
så komplicerad fråga som atomvapnen,
och jag vill mycket gärna erkänna att
jag tycker att fru Thorssons anförande
i dag präglats av måttfullhet. Men den

populära debatt, som i så hög grad
hämtat näring ur fru Thorssons uttalanden,
den debatten saknar sådan
måttfullhet. Särskilt är det angeläget att
vad som säges här inte ger näring åt
vulgärpacifism eller kommunistpropaganda.
Jag vet mycket väl, att fru
Thorsson inte avser det, men fru Thorsson
har tidigare kanske framträtt i sådana
sammanhang, att missuppfattningar
lätt kunnat uppstå.

Jag återgår till motionen. Där erkänns
att det inte är något fel att försvarets
forskningsanstalt noggrant följer
utvecklingen på området. Det gäller
då verkningarna av atomvapen och
skyddet mot sådana. Men inte kan man
väl, såsom motionärerna tycks mena,
binda forskningen vid ett visst avsnitt.
Forskning ur skyddssynpunkt kan, såvitt
jag förstår, inte ske, om det inte
jämsides äger rum en forskning beträffande
själva vapnet, dess konstruktion
o. s. v. Detta har ju för övrigt försvarsministern
givit till känna i det svar han
lämnade på fru Thorssons fråga i dag.
Inte heller kan man väl för framtiden
sätta punkt för vårt följande av utvecklingen
på detta område. Forskningen
måste givetvis sättas in på alla militärtekniska
områden och fortgå jämsides
med utvecklingen.

Frågan nu liksom framgent är väl
närmast, hur vi i det långa loppet bäst
gagnar fredens och humanitetens sak
—• så långt nu humanitet kan förenas
med den moderna krigföringen — inom
FN:s ram genom en helhjärtad insats
på det internationella planet, där ju
Sveriges syn på atomvapenfrågan delas
av oss alla, och inom vårt lands gränser.
Vi vill ju alla söka skapa de bästa
förutsättningarna för att få leva i fred
och så långt det är möjligt hålla oss
utanför stormaktskonflikterna. Vi är
eniga om att det icke sker genom ett
avrustat land eller ett otidsenligt försvar
utan genom att vi håller vårt försvar
starkt, effektivt och modernt. Då
blir väl frågan så småningom att be -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

döma, hur långt vi anser oss kunna och
vilja följa med i den tekniska utvecklingen
även när det gäller atomvapen.

Med detta, herr talman, har jag endast
velat ge uttryck för min personliga
syn på denna ytterst komplicerade
fråga.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon sakdebatt med fröken Wetterström
på denna punkt; kammarens tid
har väl redan alltför länge upptagits av
denna fråga.

Fröken Wetterström ansåg sig emellertid
böra varna mig för att ge näring
åt vulgärpacifism och kommunistpropaganda,
och hon framhöll att jag tidigare
framträtt i sådana sammanhang,
att det kunnat uppstå missuppfattningar
i denna riktning. Jag skall inte provocera
några ytterligare replikväxlingar
genom att fråga fröken Wetterström
vilka sammanhang det är hon åsyftar,
men jag vill principiellt framhålla genom
en direkt uppläsning av vad jag
på denna punkt sade i remissdebatten
för någon månad sedan, att »de aktiva
fredsvännerna som står på klippfast demokratisk
grund inte har något skäl att
icke arbeta för sin övertygelse enbart
därför att de riskerar att få kommunisterna
i släptåg. Två gånger två är nämligen
fyra, även om kommunisterna någon
gång också säger det.»

Fröken Wetterström har fått bekräftelse
på riktigheten av denna min sats
på auktoritativt högerhåll genom att
fröken Ebon Andersson, såsom utrikesministern
erinrade om i går, i förra
veckan i första kammaren använde
exakt samma uttryck: »Två gånger två
är nämligen fyra, även om själva Belsebub
säger det.» Alt uppge ett övertygat
arbete för nedrustning och fred, ett arbete
som även Sverige måste ge sitt bidrag
till, enbart därför att vi riskerar
att få medhåll av kommunisterna, är en
linje som jag för min del inte kan
följa.

Försvarets utformning på längre sikt

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! De icke kommunistiska
partierna har enats om försvarets framtida
organisation, målsättningar och
kostnadsramar. Glädjen över denna
enighet tycks vara djup och äkta, åtminstone
om man får döma av försvarsministerns
och utskottsmajoritetens uttalanden.
Försvarsministern säger: »Jag
hälsar med djup tillfredsställelse att en
samförståndslösning kunnat ernås i försvarsfrågan,
uppburen av de fyra demokratiska
partierna.» Utskottsmajoritetens
glädje måste naturligtvis också
manifesteras genom ett ungefär likartat
uttalande. Vi har alltså nu att förvänta
att damerna och herrarna, som representerar
majoriteten i detta hus, i glädjens
och samförståndets tecken kommer
att anslå nära 3 miljarder kronor till
försvaret.

För kommunisterna, som också eftersträvar
enighet, är enighet till varje pris
— enighet för enighetens egen skull —-ingen målsättning. För oss gäller alltid
frågan: Vad är det vi skall enas om?
Vad gäller överenskommelsen och vad
ger den det arbetande folket för fördelar?
Är enigheten till nytta för land
och folk accepterar vi densamma, men
verkar den i motsatt riktning vägrar vi
att vara med.

En sådan fråga borde utskottsmajoritetens
representanter ha ställt sig. Framför
allt borde arbetarrepresentanterna
ha besinnat denna frågeställning innan
de godkänt den väldiga utgiftssumman
på i runt tal 3 miljarder kronor per år
till militärmakten.

Sveriges arbetarklass har enligt vårt
sätt att se ingenting att vinna på denna
miljardrullning. För Sveriges folk blir
framtiden mörk och oviss, om generalerna
skall tillåtas att bestämma om dess
öde. Det är detta som nu sker. Vad skiljer
egentligen överbefälhavaren, departementschefen
och utskottsmajoriteten?
Svaret iir lätt att ge: praktiskt taget
ingenting. Den äkta glädjen kan därför
bara finnas hos de borgerliga partierna.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

Det är dessa som vunnit i dragkampen
om militärmaktens kostnader.

Med hänvisning till vad mina partivänner
tidigare anfört i denna debatt
— synpunkter som jag starkt vill understryka
— vill jag ytterligare poängtera
vår ställning till nationen och dess
försvar.

Det har ju i olika sammanhang sagts,
att kommunisternas andliga fosterland
är Sovjet, att vi hämtar vårt vetande
och kunnande från Moskva. Jag vill
gärna göra den lilla kommentaren, att
även om vi ofta är litet förvånade över
detta så känner vi oss dock inte på något
sätt slagna av dessa klyschor. När
någon säger om mig att Sovjetunionen
är mitt andliga fosterland går det över
mitt huvud, tv det är en klyscha. Mitt
fosterland är Sverige. När man säger att
vi hämtar vårt vetande från Moskva och
tar order därifrån, så går det över
våra huvuden, ty vi handlar inte så.
När man vill bekämpa kommunisterna
är det inte dessa och deras ideologi
man tar upp kampen mot, utan det är
ett spöke, som herr Hjalmarson håller
på att måla och som blir allt förskräckligare
för varje gång herr Hjalmarson
talar om det. Resultatet blir emellertid
endast, att herr Hjalmarson själv blir
räddare och räddare.

För kommunisterna är nationen en
dyrbar egendom. Varje angrepp eller
försök till angrepp mot vår nationella
frihet skall av varje sann kommunist
mötas med det hårdaste motstånd. Detta
gäller från vilket håll ett angrepp än
må komma. Därav följer, att kommunisterna
inte är likgiltiga för frågan om
ett starkt försvar.

Denna deklaration har gjorts tidigare
här i riksdagen, men trots detta upprepar
de borgerliga partierna att kommunisterna
är opålitliga, negativa till
försvaret etc. Man frågar sig varför
denna osakliga vulgärpropaganda skall
vara nödvändig. Orsaken är väl helt enkelt
att de borgerliga partierna saknar
en vetenskapligt grundad ideologi, och

att deras enda förutsättning att existera
är att tillgripa antikommunistisk och
antisovjetisk propaganda.

Även kommunisterna är i enlighet
med dessa våra deklarationer eniga med
övriga partier om att försvaret skall
byggas upp rationellt, effektivt och med
stor slagkraft. Men vårt försvar skall
och måste alltid anpassas till vårt lands
ekonomiska, industriella och personella
resurser. Försvarets organisation
skall därtill anpassas till vårt lands utrikespolitiska
målsättningar. Det skall
vara uppbyggt som ett neutralitetsförsvar,
en hela folkets försvarsmakt, och
det skall finnas en demokratisk officerskår
i dess spets.

Utifrån denna principiella inställning
kan vi inte biträda det nu föreliggande
förslaget, varken de föreslagna åttaårsplanerna
för de olika försvarsgrenarna
eller dagens aktuella anslagssumma.

Den militärtekniska utvecklingen i
fråga om förstörelseredskap har nu nått
en sådan höjdpunkt — atom- och vätevapen
— att den gamla, traditionella
inställningen till militärmakt, möjligheterna
att försvara oss vid ett eventuellt
angrepp etc. måste omprövas. Ett
krig, där kärnvapnen spelar den dominerande
rollen, betyder början till
mänsklighetens förintelse.

När departementschefen säger, att ju
starkare försvar vi har, desto mer avskräckande
verkar det, måste jag fråga:
Om man samlar mer och mer brännbart
material i en skog, minskar man då
brandrisken eller ökar man den? Den
traditionella inställningen till krig och
försvar är numera förlegad. Förstörelseredskapens
effektivitet tvingar alla som
vill fred att tänka om. Frågan om vårt
lands försvar är därför inte längre i
huvudsak en militär fråga. Det är kanske
framför allt en fråga, där vårt land
maximalt bidrar till internationell avspänning
och successiv avrustning, och
där vårt land måste föregå med gott
exempel. Utan denna vidgade syn torde
vi inte kunna se framtiden an i för -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

hoppning om trygghet, inte se mot en
framtid utan fruktan och utan krig.

I början av mitt anförande framhöll
jag, hur de icke kommunistiska partiernas
talesmän gladde sig över den
enighet som påstås råda i försvarsfrågan.
Jag tror emellertid att de gör sig
skyldiga till ett betänkligt misstag i sin
propagandistiska framställning av denna
enighet; den är ju långt ifrån hundraprocentig.
Till och med i riksdagen
råder — därom vittnar motionernas
långa rad — oenighet, olust och ovilja
mot det föreliggande förslaget.

Herr Lundberg har i en nittonsidig
motion starkt kritiserat utskottsförslaget
och krävt en rad ändringar, av vilka
flera är av principiell innebörd.

Herrar Åkerström och Spångberg uttrycker
mycket stark olust över det
föreliggande förslaget och säger: »En
total försvarskostnad av denna storleksordning
överskrider gränsen för vad
som kan anses utgöra en rimlig andel
av folkhushållets resurser.» Man måste
väl ändå säga att de har rätt. Här saknar
vi skollokaler och sjukhus, läkare
i tillräcklig omfattning, tillräckliga utbildningsmöjligheter
för tekniker, vi
kan inte reparera vårt vägnät i den
takt som vi önskar etc. Allt detta konstaterar
vi ute i de kommunala församlingarna
och i landstingen och är rörande
eniga om att vi inte har råd att
öka utgifterna. Men nu tycks man anse
att det finns pengar.

Herr Branting i första kammaren
framhåller i en motion alla de möjligheter
till misshushållning, som kan föreligga
när det gäller den militära ekonomiska
förvaltningen och kräver åtgärder
för en effektivare förvaltning
och civil kontroll.

Fru Thorsson har 36 medmotionärer
i kravet på absolut förbud mot införande
av atomvapen.

Bilden kan kompletteras med de
kommunistiska motionerna med krav på
neutralitetsförsvar, inställande av höstens
och vårens repetitionsövningar,

Försvarets utformning på längre sikt

folkomröstning om atombombens vara
eller icke vara och nedprutning av anslagsposterna.

Inte ens i riksdagshuset har alltså
enighet kunnat nås. Stark opposition
gör sig gällande t. o. m. i försvarsministerns
eget parti. Det myckna talet om
enighet är ett propagandatrick och framstår
i än underligare dager, om vi går
utanför detta hus. Den stora majoriteten
av Sveriges arbetande folk är motståndare
till eller känner stark olust över
de ständigt stegrade militära utgifterna.

Olusten måste naturligtvis kännas
ännu starkare med vetskap om att alternativ
Adam inte ger oss ett starkare försvar
men väl ett mycket dyrt försvar.
De militära topparna är ju inte heller
överens om fördelningen och målsättningen
för de olika försvarsgrenarna.
Kommendörkapten Roland Engdahl talar
om »den armédominerade försvarsstaben»
och tillkännager i en liten skrift
delvis diametralt motsatta uppfattningar
om hur försvaret bör byggas upp. Jag
antar att utskottsledamöterna läst den.
Jag utgår från att kommendörkapten
Engdahl är sakkunnig i dessa frågor.
Han säger bl. a.:

»1957 års öB-utredning synes icke ha
bedrivits med den objektivitet som bör
karakterisera ett material, som skall läggas
till grund för statsmakternas beslut
i en av dagens viktigaste samhällsfrågor.

Man har svårt att frigöra sig från
misstanken att facit gjorts upp på förhand.
»

Det skulle vara intressant att veta,
om utskottets ledamöter läst denna broschyr
och om det kallat någon representant
för försvarsstaben för att höra vad
han hade att säga om kommendörkaptenens
synpunkter på försvaret. Ryckte
man på axlarna åt kommendörkapten
Engdahls synpunkter eller har man sakligt
bemött dem? Han har nämligen
framfört även en rad andra synpunkter
beträffande armén.

Det faktum att enighet icke föreligger
om försvarets framtida organisation och

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

målsättningar ger oss kommunister anledning
att med skärpa vidhålla våra
förslag om en parlamentarisk utredning
röramTe ett neutralitetsförsvar, och det
ger oss vidare god anledning att i avvaktan
på denna utredning vidhålla
våra krav om största återhållsamhet i
anslagsfrågorna. Dessutom föreslår vi
att man tills vidare inställer repetitionsövningarna
hösten 1958 och våren 1959.
Detta bör ju ligga helt i konsekvens med
det resonemang man här fört om en
minskning av fredsorganisationen, en
kvalitetshöjning etc., ty det är ju uppenbart
att kunde vi för några år sedan dra
in repetitionsövningarna kan vi göra
det också nu.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna i andra
kammaren nr B 88 och B 89 av herr
Hagberg m. fl., nr B 90 av mig själv och
nr B 92 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Tillräckligt många representanter
för statsutskottet och dess
första avdelning har vid det här laget
med mer eller mindre utförliga motiveringar
givit till känna sin anslutning till
utskottsutlåtandet. Jag hade därför inte
av denna orsak behövt begära ordet.
Det är som en av undertecknarna av
motion nr B 109 jag velat säga några
få ord.

Det fanns en stark önskan hos oss
motionärer att få till stånd en allvarlig
begrundan, ett observandum inför den
svåra frågan om innehav av atomvapen.
Inte ens ett beslut om uppskov fick fattas
i en sådan anda, att det gav intryck
av att endast tekniska hinder föranledde
oss att dröja med avgörandet. Så är det
för en del, främst för dem som redan
tagit ställning i positiv riktning, men
för återigen andra ligger problemet, som
alla vet, på ett helt annat plan.

Ingen behöver nu tvingas att ta ställning.
Inte bara den tekniska utvecklingen
kan gå vidare utan också upp -

lysningen om frågans djupa innebörd.
Det slutliga avgörandet i denna livsviktiga
fråga måste bygga på en vaken
och upplyst opinion hos vårt folk, på
samma sätt beträffande denna fråga som
vi annars är vana vid då det gäller
andra frågor i vårt politiska liv.

Jag kan inte tycka att detta är en fråga
som riksdagen skall skjuta ifrån sig
till en folkomröstning, men jag måste
ändå anse som synnerligen angeläget att
det ges utrymme för de enskilda människorna
att ta ställning. Jag är förvissad
om att från detta hus kommer
många, socialdemokraterna inte undantagna,
att bidra med stoff till den diskussion
som behöver föras på en bred
front för att stimulera och underlätta
detta ställningstagande. Någon vulgärpropaganda
vill vi verkligen inte från
vårt håll medverka till i denna allvarliga
fråga.

I detta läge kan emellertid motionärerna
i dag inkassera, att departementschefens
uttalande i propositionen, att
riksdagen kommer att få ta ställning i
sinom tid utan att utgångsläget har förändrats
på några dunkla vägar, det uttalandet
har understrukits av utskottet
och ytterligare markerats av försvarsministern
i debatten. Vi hälsar detta
med tillfredsställelse, och med utgångspunkt
härifrån ansluter jag mig, herr
talman, till utskottets yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
beträffande punkten 1, mom. I, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 1 a) av
herr Boman in. fl.; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Wachtmeister begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten l:o)

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

mom. I i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till denna
hemställan med den ändring, som föreslagits
i det av herr Nyberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 1 b)
av herr Åkerström; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten l:o)
mom. IV i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Ja;

Försvarets utformning på längre sikt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 b) av herr Åkerström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 198 ja och 10 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till motionen
II: Bl av herr Lundberg i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: B 88
av herr Hagberg m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. VIII

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: B 90
av herr Henning Nilsson i Gävle in. fl.
i denna del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

Mom. IX

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: B 92
av herr Johansson i Stockholm m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. X—Xll

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 16) att dels godkänna vad
i propositionen 1958: 110 under punkten
29 föreslagits beträffande plan för
tygmaterielanskaffningen vid armén,
dels medgiva att ett belopp av högst
30 000 000 kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
måtte få utnyttjas i enlighet
med vad i förenämnda proposition
angivits, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva utläggandet av beställningar
å tygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 76 000 000 kronor, dels ock
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 350 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: B 103 av herr Dahl m. fl. samt
II: B 87 av herr Åkerström m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 000 kronor,

dels ock motionen II: B 89 av herr
Hagberg m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna
I: B 103 och II: B 87 samt II: B 89, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna vad i propositionen
1958:110 under punkten 29 föreslagits
beträffande plan för tygmaterielanskaffningen
vid armén;

b) medgiva att ett belopp av högst
30 000 000 kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
finge utnyttjas i enlighet
med vad i förenämnda proposition angivits; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggandet av beställningar å tygmateriel
m. in. inom en kostnadsram av
76 000 000 kronor;

d) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av
350 000 000 kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet bort under d)
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: B 89 samt med bifall till motionerna
I:B103 och II: B 87, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Anskaffning av tygmateriel

m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 315 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill här yrka bifall
till reservationen nr 2 av undertecknad
och herr Karlsson i Olofström.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herrar Åkerström och Karlsson
i Olofström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 30—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 24) att dels godkänna vad
som i propositionen 1958: 110 under
punkten 40 föreslagits beträffande utnyttjandet
av medel som inflöte vid
nedskrotning av pansarskeppet Sverige,
vilka medel avsetts skola avsättas till en
särskild fond, »Pansarskeppet Sveriges
minnesfond», dels ock till Marinen:
Fartygsbyggnader in. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
108 000 000 kronor.

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

I förberörda motion II: Bl av herr
Lundberg haije hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag att på grundval
av skrotvärdet av pansarbåten Sverige
upprätta en minnesfond över pansarbåtsinsamlingen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med avslag å motionen II: B 1, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som
i propositionen 1958: 110 under punkten
40 föreslagits beträffande utnyttjandet
av medel som komme att inflyta vid
nedskrotning av pansarskeppet Sverige; b)

till Marinen: Fartygsbyggnader

m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 108 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Skoglund i Doverstorp
och Heckscher.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion, vilket innebär avslag
på förslaget att på grundval av
skrotvärdet av pansarbåten Sverige upprätta
en minnesfond över pansarbåtsinsamlingen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen II: B 1 av
herr Lundberg i denna del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 4/—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Punkten 52

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. ni.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 32) att dels godkänna vad i propositionen
1958:110 under punkten 52
föreslagits beträffande plan för anskaffning
av flygmateriel m. m., dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva utläggandet
av beställningar å flygmateriel m. m.
inom en kostnadsram av 828 000 000
kronor, dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 742 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: B 103 av herr Dahl m. fl. samt
II: B 87 av herr Åkerström m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 000 kronor,

dels ock motionen II: B 89 av herr
Hagberg m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
I: B 103 och II: B 87 samt II: B 89, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna vad i propositionen
1958:110 under punkten 52 föreslagits
beträffande plan för anskaffning av
flygmateriel in. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggandet av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
828 000 000 kronor;

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
742 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet bort under c)
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

ning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: B 89 samt med bifall till motionerna
I:B103 och II: B 87, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000 000
kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 4 av undertecknad
och herr Karlsson i Olofström.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 30 juli 1958 fin.

Nr B 7

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m.

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Henning Nilsson
i Gävle yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 201 ja och
12 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 53

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 54

Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 32) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 138 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: B 103 av herr Dahl m. fl. samt
II: B 87 av herr Åkerström m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 000 kronor,

dels ock motionen II: B 89 av herr
Hat) b er g m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna
I: B 103 och II: B 87 samt II: B 89, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Flygvapnet: Drift och underhåll av

flygmateriel in. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
138 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström,

vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: B 89 samt med bifall till motionerna
I: B 103 och II: B 87, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. in. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 115 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5 av mig och herr
Karlsson i Olofström.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
54 :o) i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herrar Åkerström och Karlsson i
Olofström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 55

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 56

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 33) att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
som föranleddes av vad
som föreslagits i propositionen 1958: 110
under punkten 56, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
C 575 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: B 103 av herr Dahl
m. fl. samt II: B 87 av herr Åkerström
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
5 918 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I:B103 och II: B 87, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
som föranleddes av vad som föreslagits
i propositionen 1958: 110 under punkten
56;

b) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 an -

visa ett förslagsanslag av 6 575 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerström, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: B 103 och II: B 87,
såvitt nu vore i fråga,

a) avslå av Kungl. Maj:t begärt bemyndigande
om att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt, som föranleddes
av vad som föreslagits i propositionen
1958:110 under punkten 56;

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 5 918 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den av mig avgivna reservationen
nr 6.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
56 :o) i utskottets utlåtande nr B 53,
röstar

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Bergaskolorna)

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Åkerström.

Punkterna 57—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Bergaskolorna)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor (proposition
nr 110, punkt 77).

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg m. ft.
(I: B 15) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Ronneby
m. fl. (II: B 28), hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om inventering
av befintliga anläggningar vid flottans
nuvarande örlogsbaser, med särskilt
aktgivande på förhållandena i
Karlskrona, samt av det beräknade
framtida totalbehovet av sådana anläggningar,
dels i avvaktan på en sådan
inventering avslå det i propositionen
nr 110 äskade anslaget av 700 000 kronor
till fortsatt utbyggnad av örlogsbasen
i Berga, dels ock i avvaktan på
resultatet av pågående utredning rörande
Karlskrona örlogsvarv samt förslag
rörande den framtida avvägningen mel4
— Andra kammarens protokoll 1958.

lan örlogsvarven i Karlskrona, Stockholm
och Göteborg uppskjuta avgörandet
av frågan om fortsatt utbyggnad av
Muskövarvet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna I:B15 och
II: B 28, såvitt de avsåge skrivelse till
Kungl. Maj :t;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I:B15 och II: B 28, såvitt nu vore i
fråga, till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Bergaskolorna) för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr B 28 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen II: B 28
av herr Andersson i Ronneby m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 77—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag vid omröstningen beträffande
punkt 1 mom. IV avsåg att rösta ja.

Vidare anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Vid omröstningen i fråNr
B 7

50 Nr B 7 Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Statens handelslicensnämnd: Avlöningar och omkostnader

ga om punkt 1 moment IV avsåg jag att
rösta ja.

§ 3

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
BIO, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Statens handelslicensnämnd: Avlöningar
och omkostnader

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
B under tionde huvudtiteln,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 6 juni 1958, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1958/59 anvisa
dels till Statens handelslicensnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 100 000
kronor, dels ock till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 122 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 75) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: B 96), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1958/59 anvisa till
Statens handelslicensnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 025 000 kronor
och till Statens handelslicensnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I:B75 och II: B 96, såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1958/59 anvisa

a) till Statens handelslicensnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 100 000
kronor;

b) till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
122 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I:B75 och II: B 96, såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret
1958/59 anvisa

a) till Statens handelslicensnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 025 000
kronor;

b) till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 55, i anledning av väckt motion om

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ökning av det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i form

av statsgaranti för exportkredit

översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Ökning av det högsta belopp intill vilket
staten må åtaga sig betalningsansvar i

form av statsgaranti för exportkredit

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Den blanka reservation,
som jag fogat till detta utlåtande, är
betingad av en motion i denna kammare
av fru Renström-Ingenäs, i vilken
hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala sig
för att exportkreditnämnden välvilligt
prövar möjligheterna att lämna exportgarantier
till sådan export från svenska
företag till underutvecklade länder som
kan förutses ha betydelse för dessa länders
egen utveckling.

Utskottet har i sitt utlåtande icke
berört den viktiga tankegång som kommer
till uttryck i motionen, men vid
behandlingen inom utskottet av första
avdelningens förslag upplystes det, att
merparten av exportgarantierna gäller
export just till sådana länder som motionären
avsett. Jag anser det angeläget
att både inför kammaren och den allmänna
opinionen få understruket varje
form av hjälp som vi kan lämna åt de
ekonomiskt underutvecklade länderna,
och jag hade därför gärna sett att det
av utskottsutlåtandet framgått, att exporlgarantierna
också har denna inne -

börd och att det inte enbart är fråga
om stöd åt exportnäringarna i ett kärvare
exportläge.

Det är för att få ett sådant klarläggade
som jag avgivit min blanka reservation.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag vill några minuter
fästa kammarens uppmärksamhet på de
problem, som behandlas i motionen nr
B 193. Denna motion syftar dels till att
stödja svensk industri i dess strävanden
att vinna nya marknader för sina
exportvaror och dels och framför allt
till att stödja uppbyggandet av de mindre
utvecklade ländernas näringsliv.

Alla vet vi hur priskonkurrensen i
världen har skärpts undan för undan
och att industrien måste försöka kompensera
de lägre priserna genom att öka
sina exportvolymer. Då räcker det inte
med att endast behålla och öka avsättningen
på de traditionella marknaderna,
utan vår handelspolitik måste inriktas
på att finna nya sådana. Blickarna
faller då på de länder, som vi vanligen
kallar underutvecklade. Dessa länder
har råvaror, jord och arbetskraft, men
de saknar det kapital som behövs till
de investeringar, vilka är nödvändiga
för att tillvarata resurserna.

När det gäller investeringar i de
mindre utvecklade länderna har svenska
företag i regel varit mycket återhållsamma.
Det har inte saknats försök
att placera stora beställningar i
vårt land i samband med nybyggnadsprojekt,
skrev disponent Folke Petrén
i en artikel i tidningen Arbetsgivaren
för en tid sedan (nr 5 1958), men den
svenska industrien har ej kunnat tillmötesgå
kraven på de långa krediter,
som dessa kapitalfattiga länder behöver.
Men eftersom säljarländerna väl
inser värdet av att komma in på dessa
nya och framför allt växande marknader,
så konkurreras det iiven där, inte
bara med pris och kvalitet utan även

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ökning av det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i form

av statsgaranti för exportkredit

med fördelaktiga kreditvillkor, och då
har de svenska företagen inte kunnat
hävda sig. De kan inte själva finansiera
de långa och även osäkra krediter som
behövs. Därför är Kungl. Maj :ts förslag
om utökade exportkreditgarantier utomordentligt
tillfredsställande, ty de bör
ju även kunna användas för här berörda
handelstransaktioner.

Så läste jag i propositionen de redovisade
remissyttrandena och fann, att
riksbanksfullmäktige uttalat att dessa
ökade kapitalmöjligheter icke finge av
exportkreditnämnden uppfattas som en
anvisning att öka handeln med insolventa
köpare — och sådana kan ju de
mindre utvecklade länderna vara. Riksgäldsfullmäktige
talar också om, att
nämnden i möjligaste mån måste begränsa
de risker, som kan uppstå för
staten i egenskap av garantigivare. Departementschefen
anser sig icke kunna
ta ställning till den frågan för närvarande.

Det är givetvis en riktig princip att
staten icke kan betala varorna bara för
att våra industrier skall få exportera.
Det kan inte vara en riktig princip ens
i tider med tendens till sysselsättningssvårigheter.
I handeln med de mindre
utvecklade länderna måste emellertid
även andra synpunkter beaktas än de
rent kommersiella. Intresset för en ökad
hjälp åt dem synes växa sig allt starkare
i vårt land. Olika organisationer
har framfört krav på ökade anslag till
uppbyggande av dessa länders eget näringsliv.
Jag erinrar om att bl. a. kooperationen
har satt som ett rimligt och
möjligt mål att en fjärdedels procent av
vår nationalinkomst skulle satsas. Redan
detta skulle ge 141 miljoner kronor
i stället för de 9, som vi nu i verkligheten
ger. Partiledarna yttrade sig härom
i tidningen Vi i ädel tävlan om positiva
uttalanden för detta stöd. Statsministern
hälsade alla opinionsyttringar
i denna riktning med glädje. Han sade:
»Självfallet är detta bara en början, ty

behoven av konstruktiva insatser är
omätliga.» Han tyckte tydligen att en
fjärdedels procent av nationalinkomsten
var ganska litet. Han hade varit med
om att forma en resolution vid den socialistiska
internationalens rådsmöte i
Köpenhamn 1956. Den gick ut på att
alla de industrialiserade länderna borde
gemensamt anslå en hel procent av nationalinkomsten
till stöd åt de mindre
utvecklade länderna. Herrar Hjalmarson
och Ohlin var likaså positivt inställda,
och herr Hedlund menade att vi
måste gå från ord till handling.

I en understreckare i Svenska Dagbladet
den 23 juli i år skriver en medlem
av statsutskottet, professor Heckscher,
om »Demokrati och nationalism
i underutvecklade länder». Han talar
om den kamp, som pågår mellan demokratiska
och kommunistiska ideologier i
de nya länderna och om svårigheten att
vinna dessa folks förståelse för västerländska
värden. Herr Heckscher påpekar
hur det även i vårt land liksom i
hela västerlandet var dåligt med friheten
och med respekten för individuellt
människovärde så länge de ekonomiska
och sociala förhållandena var miserabla.
Han finner det naturligt att exempelvis
arabiska eller indiska nationalister
än så länge intresserar sig betydligt
mera för ekonomisk utveckling än
för fri diskussion eller sociala reformer.
De beundrar både västerlandets och
kommunistiska länders förmåga att
åstadkomma saker, som de själva endast
drömmer om. Avgörande för deras
ställningstagande till omvärlden blir omvärldens
ställningstagande till dem. Herr
Heckscher säger här: »Avgörande för de
västerländska värdenas möjligheter att
bli accepterade är dels den effektivitet
västerlandet självt kan uppvisa och
dels dess vilja att i konkreta och praktiska
frågor lämna folken bistånd till
en snabbare utveckling.»

Jag tror, att detta som motionen B 193
yrkat på, skulle varit ett — om än blyg -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ökning av det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i form

av statsgaranti för exportkredit

samt — försök till sådant bistånd, och
jag undrar en smula över att ej professor
Hecksclier i utskottet reserverade
sig för ett bifall.

Herr talman! Vår vilja till hjälp måste
av rent humanitära skäl vara stark och
odelad. Men även vår självbevarelsedrift
och vår egennytta kräver att vi
gör en insats. Bästa sättet att ge denna
hjälp till självhjälp synes oss motionärer
vara, att staten stöder svensk export,
som kan bidraga till att stärka mottagarlandets
näringsliv och höja folkets
levnadsstandard. Därigenom skulle vi
göra en insats för fred och stabilare
internationella förhållanden.

Det vore väl värt att ta den risk som
exportkreditgarantier i dessa fall kunde
medföra för staten. Vi uttalar därför
i motionen en dylik önskan.

Att nu yrka bifall till motionen vore
föga lönt, men jag förbehåller mig att,
om så befinnes lämpligt, få återkomma
till kammaren med detta ärende och
hoppas, att det skall kunna ske i en
stund, när vi inte är fångade i uppbrottets
hektiska brådska som i dag.

Häri instämde herrar Dickson (h)
och Lunclqvist (s).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har fått följa detta
ärende på avdelningen och i utskottet
och vill därför säga några ord i anslutning
till vad fru Renström-Ingenäs
har anfört. Det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan henne och oss annat
än den att vi efter föredragning på
avdelningen fått klart för oss att de
exportgarantier det här är fråga om i
alldeles övervägande grad går just till
export på länder av den typ både hon
och jag är intresserade av. I Sverige
försäkrar företagen nämligen, till skillnad
från vad som är fallet i t. ex. England,
inte sin totala export hos exportkreditnämnden
utan endast vissa särskilda
exportaffärer. Eftersom försäk -

ringen med exportgaranti medför vissa
kostnader för företagen, använder
de vanligen inte exportkreditgaranti
annat än för sådana exportaffärer som
är mer eller mindre osäkra. Exportkreditgaranti
förekommer därför särskilt
vid export till länder med relativt osäkra
affärer, där garantien behövs för att
man över huvud skall kunna våga ge
kredit. Detta är väsentligen länder av
typen underutvecklade länder och vissa
av öststaterna — huruvida staterna
bakom järnridån skall räknas som underutvecklade
eller inte skall vi kanske
inte diskutera i detta sammanhang. Det
är alltså dessa två typer av export som
exportkreditgarantinämndens verksamhet
främst omfattar.

Under sådana förhållanden menade
vi i avdelningen att motionens syfte i
själva verket var uppfyllt redan nu.
Här invänder fru Renström-Ingenäs att
vissa remissinstanser har sagt att man
skall akta sig för att sälja till insolventa
köpare och att man skall söka minska
statens risker. Vi måste nog ändå vara
överens om att inte alla köpare i underutvecklande
länder behöver vara insolventa
och att de affärer med kreditgaranti
till underutvecklade länder som
bör uppmuntras är de affärer som åtminstone
på längre sikt kan anses vara
även ekonomiskt motiverade. I den mån
man skall bedriva annan verksamhet
bör detta rimligen göras med direkta
lijälpanslag. Uttalandet om att minska
statens risker har jag fattat som en
mera allmän deklaration. Självfallet löper
man vissa risker vid export till
länder av denna typ, och Sverige kan
inte undandra sig dessa risker.

Slutligen har det framhållits att man
i första hand skall gynna sådan export
som kan förutses ha betydelse för dessa
länders egen utveckling. Praktiskt taget
all dylik export från Sverige har emellertid
betydelse för dessa länders industriella
utveckling. De svenska förelag
som framför allt handlar med de

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ökning av det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i form

av statsgaranti för exportkredit

underutvecklade länderna är sådana
som säljer vår mekaniska verkstadsindustris
produkter, vilka givetvis har
utomordentlig betydelse för att stimulera
industriell verksamhet.

Det vore olyckligt att nu diskutera
hela problemet om vårt förhållande till
underutvecklade länder. Den frågan bör
vi nog få tillfälle att mera ingående debattera
på ett senare stadium. Den innefattar
frågan om den egentliga hjälpverksamheten,
frågan om vilka investeringar
som kan göras med direkt insats
av statsmedel och vilka som kan
göras av svenska företag. Det vore önskvärt
om Sveriges verksamhet på alla
dessa punkter kunde utvidgas, men om
vi över huvud skall kunna uträtta något
måste vi nog ha en tämligen realistisk
inställning.

De syften som motionärerna har haft
och som är mycket beaktansvärda torde
alltså redan vara tillgodosedda. Det
gäller nu att få den ökning av ramen
för exportkreditgarantierna som har
begärts. Därför har jag endast att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! De från utskottet som
här yttrat sig tycks mena, att vi motionärer
över lag har fått löfte om våra
önskemåls beaktande. Detta löfte har
utskottet i så fall mycket väl lyckats
dölja i sitt uttalande när det gäller motionen
nr B 193. Det står nämligen i utlåtandet
endast om att de medelstora
och mindre företagens exportmöjligheter
närmare kommer att övervägas i
samband med översynen. Motionen nr
B193 är alldeles förbigången. Därför
fruktade jag att synpunkterna om exportgarantier
för handeln med de mindre
utvecklade länderna skulle komma
bort i sammanhanget.

Jag har samma uppfattning som herr
Wahlund gav uttryck åt i kammaren
här i går, att världsnöden är en skrämmande
realitet som kan få fruktansvär -

da konsekvenser för hela världen om
ingenting blir gjort. Jag tycker att det
talas så mycket om denna hjälpverksamhet,
medan endast en ringa del av
det som blir sagt omsätts i praktisk
handling. Det är kanske utskottets mening
att säga att synpunkterna på stödet
åt svensk industri för att bidra till
att bygga upp näringslivet i de mindre
utvecklade länderna är så viktiga, att
de närmare måste övervägas. Utskottet
innefattar kanske frågorna i vår motion
bland de spörsmål, som man hoppas
skall föreläggas 1959 års riksdag? Menar
man det, då känner jag mig fullt
tillfredsställd.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag tror nästan fru
Renström-Ingenäs får vara ännu mera
tillfredsställd än så. Det förhåller sig
redan väsentligen som motionärerna
önskar att det skall vara. Det är därför
vi inte har ansett oss behöva gå närmare
in på frågan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 57, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag å
allmän beredskapsstat,

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion, och
nr B 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

§ 7

Riksstat för budgetåret 1958/59

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B (JO, i anledning av väckt motion angående
vissa spörsmål rörande frågan
om riksstat för budgetåret 1958/59.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! I grundlagen är det bestämt
att det nya budgetåret skall börja
den 1 juli, och det säges ingenting
om undantag från denna regel. Jag förstår
mycket väl att statsutskottet inte
har kunnat tillämpa författningen på
grund av tidsnöd, men det kommer antagligen
att se egendomligt ut för eftervärlden
att vi i den säregna situation
som föreligger vid denna riksdag inte
har kunnat tillämpa grundlagens regel
om riksstat.

Statsutskottet hade säkerligen kunnat
räkna ut dels vilka beslut som fattades
vid A-riksdagen i år och dels i vilka
avseenden den gamla riksstaten har
gällt. Det kunde man säkert ha fått
klarhet i, om man gjort vissa räkneoperationer
i förslaget till riksstat. Jag
erkänner emellertid gärna att detta kanske
hade tagit någon tid. Häromdagen
ändrades t. ex. riksstaten på grund av
det beslutet rörande musikkonservatoriet
i Göteborg som gick emot regeringen.
Men man kan ändå inte komma
ifrån, att om man anser att man på
grund av någon väsentlig fråga inte kan
tillämpa bestämmelsen om riksstat, så
måste grundlagen ändras på den punkten.

Jag har bär velat fästa uppmärksamheten
vid att vi inte haft någon sammanställning
av den riksstat, som skulle
giilla från den 1 juli, och jag kan
inte tänka mig annat än att författningsutrcdningen
måste ta upp den frågan
till behandling. Det kan nämligen
hända att vi får nya riksdagsupplösningar
framdeles, och om statsutskottet

Riksstat för budgetåret 1958/59

nu i sin motivering säger att det inte
varit möjligt att vid innevarande budgetårs
början framlägga förslag till
riksstat för nämnda budgetår, så måste
detta såvitt jag förstår ur konstitutionell
synpunkt betraktas som synnerligen
otillfredsställande.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Eftersom ett tillfälle nu
har givits att säga några ord om statsregleringen
eller rättare sagt om den
uteblivna statsregleringen i våras, vill
jag bara kort deklarera att man måste
uttala sina tvivel om huruvida det som
då skedde var fullständigt riktigt konstitutionellt
och politiskt. Riksdagen
tillät då, även om budgeten inte var
fullständig, att beviljade anslag omedelbart
fick disponeras i enlighet med
riksdagens anvisningar. Riksdagen gjorde
visserligen efter många underhandsförhandlingar
mellan partierna ett uttalande
—• jag minns ej exakt ordalydelsen
— att detta skulle gälla tills
riksdagen annorlunda bestämt. Allt detta
kunde gå för sig så som situationen
var denna gång. Men antag att det hade
varit fråga om en upplösning som hade
berott på delade meningar om budgeten
eller hela finanspolitiken. Hade det då
varit rätt att den sittande regeringen,
vars öde var beroende av upplösningen,
skulle ha fått disponera över den
partiella stat som hade upprättats? För
min del tror jag inte att det hade varit
görligt eller tänkbart.

I den mån jag blev tillfrågad under
hand av representanter för finansdepartementet
i våras, tillkännagav jag
såsom min uppfattning det angelägna i
att försöka finna en lösning som inte
bara var tilliimplig för detta fall utan
också skulle vara tillämplig under alla
förhållanden vid upplösning kort före
budgetårets början. Jag förmodar, att
det nu inte är någonting att göra åt
saken, men eftersom jag är ledamot av
författningsutredningen, skulle jag vilja
tillägga att jag finner det ofrånkom -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

ligt att denna ägnas stor uppmärksamhet.

Med anledning av herr Braconiers
motion har jag alltså endast velat begagna
tillfället att tillkännage, att den
uppgörelse i denna fråga, som träffades
mellan partierna under den utomordentliga
brådska, som rådde under de
sista aprildagarna, var av den karaktären
att den inte under alla förhållanden
kunde vara tillämplig. Problemet måste
följaktligen framdeles bli föremål för
mycket grundligt övervägande.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs statsutskottets memorial nr
B 61, angående tilläggsstat III till riksstaten
för budgetåret 1957/58.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ny tulltaxa, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny
tulltaxa, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 6 juni 1958 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr B 4, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) tulltaxa;

2) förordning om ändrad lydelse av
1 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316);

3) förordning om ändring i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;
samt

4) förordning om ändrad lydelse av

3 a § förordningen den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution;

dels ock för sin del godkänna Sveriges
anslutning till konventionen den 15
december 1950 rörande nomenklatur
för klassificering av varor i tulltarifferna
samt protokollet den 1 juli 1955 angående
ändring i nämnda konvention.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes i betänkandet
följande:

»I propositionen framlägges förslag
till ny tulltaxa, avsedd att ersätta den
nu gällande av år 1929.

Förslaget är utarbetat på grundval av
ett av 1952 års tulltaxekommitté avgivet
betänkande och innebär fullföljande av
ett sedan länge bedrivet arbete på en
revision av tulltaxan.

I propositionen framhålles emellertid
att tulltaxerevisionen bör betraktas
jämväl som en förberedelse till det planerade
nordiska ekonomiska samarbetet;
vid förslagets utarbetande har därför
beaktats det förslag till gemensam
nordisk tulltaxa som framlagts föregående
år.

Taxeförslaget är utformat i överensstämmelse
med en internationell konvention
rörande nomenklatur för klassificering
av varor i tulltarifferna (den
s. k. Brysselnomenklaturen).

Tullarna utgöres till övervägande del
av värdetullar, men även kvantitetstullar
förekommer, huvudsakligen inom
livsmedelsområdet (i den mån importen
på detta område regleras genom
tullar).

Vad tullarnas höjd och avvägning beträffar
kan förslaget närmast sägas innebära
en viss utjämning av tullskyddet
mellan olika varuslag och produktionsgrenar
med bibehållande i stort sett av
nuvarande genomsnittliga tullnivå.

För att belysa förslagets konkreta innebörd
kan beträffande vissa betydelsefulla
varugrupper anföras följande.

Egentliga jordbruksprodukter har liksom
för närvarande upptagits med tullfrihet
(för dylika produkter effektueras

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

gränsskyddet i princip genom särskilda
importavgifter).

Beträffande frukt och trädgårdsprodukter
har i allmänhet föreslagits oförändrade
tullsatser under den tid då
inhemsk produktion förekommer och
tullfrihet under resten av året.

I fråga om livsmedelsindustrins produkter
har föreslagits såväl sänkningar
som höjningar, de senare ofta sammanhängande
med gällande importavgifter
på jordbruksprodukter.

Kemiska produkter har i ungefär
samma utsträckning som hittills upptagits
med tullfrihet men i övrigt åsatts
värdetullar av varierande storlek, i regel
innebärande uppjustering av låga
och nedskärning av höga tullar; vad
särskilt beträffar organiska kemiska
produkter har för de fullbelagda varorna
föreslagits en standardtullsats av 12
procent av värdet mot 15 procent i nuvarande
tulltaxa.

Av gummivaruindustrins alster har
det dominerande varuslaget, nämligen
bildäck, upptagits med en tull av 13
procent av värdet.

Inom textilområdet har med hänsyn
till den pågående nordiska utredningen
endast smärre jämkningar vidtagits i de
år 1955 provisoriskt införda tullsatserna,
vilka i regel utgör 12 procent av
värdet för vävnader samt 14 procent av
värdet för trikåvaror och konfektion;
för de av 1955 års beslut icke berörda
silkevarorna innebär förslaget i allmänhet
en sänkning i jämförelse med nuvarande
nivå.

Även för läder har i förslaget bibehållits
1955 års provisoriska tullnivå,
vilken för detta varuslag ligger vid 7
procent av värdet. För skodon föreslås
en tull av 14 procent av värdet, vilket
för de flesta artiklar innebär eu viss
sänkning.

I fråga om porslins- och glasvaror i
allmänhet liar upptagits tullsatser av 12
procent resp. 15 procent av värdet; den
förra torde genomsnitlligt sett innebära

Ny tulltaxa, m. m.

en höjning och den senare en sänkning
i förhållande till nuvarande tullskydd.

Halvfabrikat av järn och stål har i
enlighet med det nordiska förslaget
åsatts tullsatser av i regel 6 procent för
varmvalsade och 7 procent för kallvalsade
produkter; dessa tullsatser ligger
vid dagens prisläge i allmänhet över de
nuvarande tullsatserna.

Beträffande järn- och metallmanufaktur
förordas i huvudsak en enhetlig tull
av 8 procent av värdet, vilket genomsnittligt
sett icke innebär någon större
avvikelse från den nuvarande tullnivån,
ehuru det för individuella varuslag kan
medföra icke obetydliga sänkningar eller
höjningar.

För maskinområdet föreslås en standardtullsats
av 10 procent av värdet eller
samma tullsats som nu utgår för de
flesta varor inom detta område.

Tullen på bilar samt motorcyklar
med högst 245 cm3 cylindervolym har
föreslagits bibehållen vid 15 procent av
värdet.

Nuvarande finanstullar (t. ex. på kaffe
och kolonialvaror) har i allmänhet
icke gjorts till föremål för omprövning
utan upptagits med oförändrade belopp.

Den nya tulltaxan föreslås skola träda
i kraft den 1 januari 1959.»

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I motionen II: B 36 (II: 449 vid årets
förra riksdag) av herr Senander m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen med förslag till ny
tulltaxa samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förslaget omarbetades
så, att den nuvarande genomsnittliga
tullnivån bibehölles eller sänktes.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förmälan
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr B 4 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fo -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

58 Nr B 7

Ny tulltaxa, m. m.

gade förslaget till tulltaxa med följande
ändringar, nämligen

dels att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle denna lydelse:

Denna tulltaxa träder i kraft den 1
januari 1959.

Konungen äger för tid, varunder så
befinnes erforderligt med hänsyn till
åtaganden, gjorda före den 24 januari
1958 enligt allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), förordna om därav påkallade
avvikelser från tulltaxan.

dels ock att tulltaxan — med iakttagande
av att en i Kungl. Maj:ts förslag
under nr 60.04 C intagen anmärkning
utginge — i vissa delar erhölle av utskottet
i dess hemställan angiven lydelse.

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 § tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit; 4)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 a § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution;
samt

5) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till konventionen den 15 december
1950 rörande nomenklatur för
klassificering av varor i tulltarifferna
samt protokollet den 1 juli 1955 angående
ändring i nämnda konvention;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: B 32
av herr Domö samt II: B 44 och II:
B 118 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: B 33
av herr Gunnar Berg m. fl. och II: B 42
av herr Andersson i Ronneby m. fl.,

3) de likalydande motionerna I:B34
av herr Schmidt in. fl. och II: B 70 av
herr Bengtsson i Göteborg,

4) de likalydande motionerna I: B 35

av herr Svärd m. fl. och II: B 43 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna I:B36
av herr Källqvist m. fl. och II: B 41 av
herr Ståhl m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: B 37
av herr Boo m. fl. och II: B 65 av herr
Magnusson i Borås m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: B 55
av herr Gunnar Andersson m. fl. och
II: B 38 av herr Odhe m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: B 56
av herrar Alvar Andersson och Yngve
Nilsson samt II: B 67 av herr Nilsson i
Göingegården,

9) de likalydande motionerna I: B 57
av herr Yngve Nilsson m. fl. och IDB 66
av herr Stiernstedt m. fl.,

10) de likalydande motionerna I:
B 58 av herr Yngve Nilsson m. fl. och
II: B 68 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

11) de likalydande motionerna I:

B 59 av herr Elmgren m. fl. och II: B 39
av herr Nelander m. fl.,

12) de likalydande motionerna I:

B 60 av herr Gustaf Henry Hansson och
II: B 72 av herr Bengtsson i Göteborg,

13) de likalydande motionerna I:

B 61 av herr Nord m. fl. och II: B 64 av
herr Rimås m. fl.,

14) de likalydande motionerna I:

B 62 av herr Källqvist och II: B 40 av
herr Christenson i Malmö m. fl.,

15) de likalydande motionerna I:

B 63 av herr Sveningsson och II: B 71
av herr Bengtsson i Göteborg,

16) de likalydande motionerna I:

B 64 av herr Sveningsson m. fl. och
II: B 63 av herr Lothigius m. fl.,

17) de likalydande motionerna I:

B 87 av herrar Åkesson och Nils Hansson
samt II: B 122 av herrar Nilsson i
Lönsboda och Allmän,

18) de likalydande motionerna I:

B 88 av herrar Sveningsson och Anders
Johansson samt II: B 120 av herr Svenning
m. fl.,

19) de likalydande motionerna I:

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

B 89 av herr Danmans och II: B 121 av
herr Löfgren m. fl.,

20) de likalydande motionerna I:
B 114 av herr Bertil Petersson m. fl. och
II: B 149 av herr Persson i Växjö m. fl.,

21) de likalydande motionerna I:

B115 av herr Gustaf Elofsson samt

II: B 180 av herrar Nilsson i Bästekille
och Jansson i Benestad,

22) de likalydande motionerna I:

B116 av herr Lindahl m. fl. och II:
B 152 av herr Allard m. fl.,

23) de likalydande motionerna I:

Bil? av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och
II: B 154 av herr Boija m. fl.,

24) de likalydande motionerna I:

B118 av herrar Möller och Gunnar
Berg samt II: B 159 av herrar Ståhl och
Braconier,

25) de likalydande motionerna I:

B 119 av herr Birke samt II: B 151 av
herrar Nilsson i Göingegården och
Hansson i Skegrie,

26) de likalydande motionerna I:

B 120 av herrar Birke och Boman samt
II: B156 av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

27) de likalydande motionerna I:

B 140 av herrar Garl Albert Anderson
och Siegbahn samt II: B 158 av herrar
Gustafsson i Stockholm och Hagnell,

28) de likalydande motionerna I:

B 142 av herr Nils Theodor Larsson och
II: B 181 av herr Börjesson in. fl.,

29) de likalydande motionerna I:

B 180 av herr Siegbahn och II: B 224 av
herr Setterberg i Vilske-Kleva m. fl.,

30) motionen I: B 141 av herrar Siegbahn
och Carl Albert Anderson,

31) motionen II: B 36 av herr Senander
in. fl.,

32) motionen II: B 37 av herrar Regnéll
och Svensson i Krokstorp,

33) motionen II: B 69 av herrar Braconier
och Löfgren,

34) motionen II: B 73 av herr Bengtsson
i Göteborg,

35) motionen II: B 74 av herr Bengtsson
i Göteborg,

Ny tulltaxa, m. m.

36) motionen II: B 75 av herr Jansson
i Benestad in. fl.,

37) motionen II: B 84 av herrar Helén
och Hansson i Skegrie, såvitt motionen
behandlas i detta betänkande,

38) motionen II: B 116 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

39) motionen II: B 117 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

40) motionen II: B 119 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

41) motionen II: B153 av herrar
Gustafsson i Borås och Nilsson i Göingegården,

42) motionen II: B 155 av herrar von
Seth och Lothigius,

43) motionen II: B 157 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

44) motionen II: B 221 av herrar
Darlin och Setterberg i Vilske-Kleva,

45) motionen II: B 222 av herr Christenson
i Malmö, samt

46) motionen II: B 223 av herrar
Darlin och Setterberg i Vilske-Kleva,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bl. a. följande:

I anledning av motionerna I:B61
och II: B 64 vill utskottet erinra om att
chefen för jordbruksdepartementet, såsom
i motionerna förutsatts, numera
tillkallat sakkunniga med uppdrag att
verkställa en allsidig utredning rörande
trädgårdsnäringens problem. Enligt de
för utredningen meddelade direktiven
torde de sakkunniga äga att behandla
frågan om stöd åt trädgårdsnäringen i
hela dess vidd, och utskottet förutsätter
att därvid iiven de spörsmål som beröres
i nyssnämnda motioner kommer att
upptagas till prövning. Då någon särskild
begäran om utredning i ämnet sålunda
inte synes vara påkallad, hemställer
utskottet att ovanberörda motioner
i denna del inte måtte föranleda
någon åtgärd.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

Vad beträffar övriga motionsvis framställda
yrkanden kommer dessa att behandlas
i det följande under varje särskild
rubrik. Det må dock redan här
framhållas att utskottet vid sin bedömning
av förevarande spörsmål i huvudsak
kunnat ansluta sig till departementschefens
uppfattning.

I likhet med departementschefen anser
utskottet övervägande skäl tala för
att gränsskyddet även i fortsättningen
ges formen av tull, och utskottet finner
sig även kunna godtaga den av departementschefen
förordade tullsatsen.
Med avstyrkande av de i ämnet framförda
motionerna får utskottet sålunda
föreslå riksdagen att biträda Kungl.
Maj :ts förslag.

Vid utskottets betänkande hade fogats
reservationer

I) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Sv alöv och Magnusson i
Borås;

II) av herrar Bengtson, Alvar Andersson
och Vigelsbo;

III) av herrar Bengtson, Yngve Nilsson,
Alvar Andersson, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo och Nilsson i Bästekille;

IV) likaledes av herrar Bengtson,
Yngve Nilsson, Alvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Vigelsbo och Nilsson i
Bästekille;

V) av herrar Söderquist och Stenberg; VI)

av herrar Söderquist, Bengtson,
Yngve Nilsson, Alvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille
och Stenberg;

VII) av herrar Stenberg och Rydén;

VIII) av herrar Siegbahn och Kriste
nson i Göteborg;

IX) av herrar Söderquist, Bengtson,
Alvar Andersson, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson
i Borås och Stenberg;

X) av herrar Bengtson, Alvar Andersson,
Gustaf Henry Hansson, Nils -

son i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson i
Borås;

XI) av herrar Söderquist, Bengtson,
Alvar Andersson, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson
i Borås och Stenberg;

XII) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås;

XIII) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Allard och Magnusson
i Borås;

XIV) av herrar Siegbahn, Gustaf
Henry Hansson och Kristenson i Göteborg; XV)

betr. nr 06.04 A (adiantum och
asparagus): av herr Siegbahn;

XVI) betr. nr 40.11 B (vissa bildäck
m. in.): av herr Nilsson i Svalöv.

Härjämte hade särskilda yttranden
avgivits av a) herr Siegbahn och b)
herr Rydén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vi högerledamöter i bevillningsutskottet
har till utskottets uttalande
under avsnittet Allmänna synpunkter
fogat en blank reservation, och
jag ber att med anledning härav få göra
några uttalanden.

Den proposition som ligger till grund
för detta utskottsbetänkande är väl den
mest omfattande som någonsin har förelagts
riksdagen. Detta oerhört stora
ärende har nu av omständigheternas
makt kommit att behandlas under den
korta sommarriksdagen. Den tid som
sålunda stått till bevillningsutskottets
förfogande har varit den minsta möjliga
med hänsyn till ärendets omfattning.

Den gamla tulltaxan var nu i stort behov
av en allmän översyn. Denna framstår
som så mycket mera nödvändig, då
den tekniska utvecklingen under senare
tid har skapat fram ett otal nya artiklar.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Den nu föreliggande tulltaxan har utformats
i överensstämmelse med den
s. k. Brysselnomenklaturen. Med hänsyn
till pågående förhandlingar om
framtida samarbete torde det vara praktiskt
att vår tulltaxa överensstämmer
med denna konvention.

Det nya förslaget innebär också att
vi nu i princip går in för värdetullar,
vilket torde innebära en riktigare avvägning
av tullarna. Men man får inte
blunda för att det i vissa situationer
kan uppstå en del problem genom onaturligt
låg prissättning. Detta går dock
att komma till rätta med. Jag skall återkomma
till detta.

Enligt det föreliggande utredningsmaterialet
torde tullarnas höjd genomsnittligt
sett överensstämma med de tidigare.
Det har sagts att det är angeläget
att riksdagen nu beslutar om den
nya tulltaxan. Denna kommer då att i
stället för tullarna per den 1/1 1957
ligga till grund för det utgångsläge, varifrån
avtrappningen i ett eventuellt
europeiskt frihandelsområde skulle
börja.

Vår tulltaxa torde hittills ha byggts
upp med den principen att den skulle
tjäna ett väl differentierat näringsliv,
vilket givetvis är av mycket stort värde
speciellt i dåliga konjunkturer, då vi
därigenom blir mindre känsliga för konjunkturväxlingarna.
Detta måste vara
ett värdefullt vapen mot arbetslösheten.

Ett europeiskt frihandelsområde kommer
givetvis att bjuda på både fördelar
och nackdelar. Det är nog svårt att
från början avgöra vilka verkningarna
kommer att bli. Sverige är ett lågtullland,
och under de 15 åren fram till den
tiinkta tullfriheten kommer det att innebära
många svårigheter för vårt näringsliv.
Under dessa år får de länder som
nu liar höga tullar lätt att kunna slå
ut våra svenska företag genom en låg
prissättning. Dessa varor kan lätt vandra
över de svenska gränserna, eftersom
Sverige som sagt är elt lågtulland. Förskansade
bakom elt högt tullskydd i

Ny tulltaxa, m. m.

sina egna länder kan man då där upprätthålla
ett högt pris på sin hemmamarknad
och genom en låg exportprissättning
få möjligheter att bygga upp en
marknad i vårt land.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
har vi i högermotionen ifrågasatt,
om vi över huvud taget i denna situation
borde sänka några tullar. Vi har
också i olika motioner krävt höjningar
på en del särskilt utsatta områden i
avsikt att skapa ett bättre utgångsläge
i en eventuell europeisk marknad. Det
måste vara en synnerligen angelägen
uppgift att se till att svårigheterna för
näringslivet lindras så mycket som möjligt.
Vi skall icke heller i alltför stor
utsträckning lita till att kunna utbygga
våra exportindustrier, då vi redan nu
kan skönja svårigheter på detta område.
Det måste därför vara ett livsintresse
för vårt land att se till att vi
även kan vidmakthålla en effektiv hemmamarknadsindustri.

Vid sidan om förhandlingarna om ett
europeiskt frihandelsområde pågår även
förhandlingar om en gemensam nordisk
marknad. I de fall då överenskommelse
har nåtts i dessa förhandlingar har finansministern
i princip följt dessa rekommendationer
och ändrat tullsatserna
i enlighet härmed. Med tanke på det
ovissa i huruvida någonting sådant över
huvud taget kan tänkas komma till
stånd kan det allvarligt ifrågasättas,
om vi redan nu skall inrikta vår tullpolitik
på en sådan marknad. På alla
de områden där det alltjämt pågår förhandlingar
på det nordiska planet har
finansministern stannat vid de nuvarande
tullarna. De stora områden, där
det för närvarande pågår förhandlingar,
är bl. a. textil- och porslinsområdena.
Detta hänsynstagande har medfört
att finansministern icke har följt de
förslag som tulltaxekommittén efter noggrann
prövning lade fram. Detta förhållande
medför alt vi på dessa varuområden
får ett sämre utgångsläge än
kanske till och med någon önskar. Det

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

torde inte råda något tvivel om att den
tull som man eventuellt kan komma att
enas om på dessa områden kommer att
ligga betydligt över de av tulltaxekommittén
föreslagna tullsatserna. Med tanke
härpå borde det inte ha varit någon
risk om finansministern åtminstone hade
följt kommittéförslaget.

På de mest utsatta områdena har det
inom utskottet träffats en kompromiss,
vilken givetvis som alla kompromisser
innebär att det har måst göras avsteg
på båda sidor från ursprungligen intagna
ståndpunkter. De områden som
varit föremål för denna kompromiss
är framför allt textil, porslin och gummiringar.
Kompromissen innebär att tullarna
på textilområdet höjs med i allmänhet
en procent utom på yllevävnader,
där höjningen blir två procent.
Tullen på porslin höjs med en procent
och på handskar med två procent. Då
motionsyrkandena på dessa områden
icke har kunnat fullföljas med reservationer,
innebär detta givetvis icke att
ståndpunkterna i motionerna övergivits,
utan avsaknaden av reservationer är
helt beroende på denna kompromiss.

I högermotionen har bl. a. krävts, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära
att ett förslag till antidumpingtullar
förelägges höstriksdagen. I olika
motioner har också framställts krav på
minimivikttullar. Under senaste tiden
har vårt land på olika varuområden
varit utsatt för en import där sådana
priser noterats som inte kan ha någonting
med företagsekonomiska beräkningar
att göra. Denna prissättning torde
i stället kunna betecknas som rent
politisk. Det måste vara ett livsvillkor
för ett land att skydda sig mot sådana
företeelser. Detta blir så mycket mera
angeläget då vi har ett betydligt högre
löneläge än de flesta andra länder.

Inom utskottet har nu den kompromissen
träffats, att Kungl. Maj :t får en
fullmakt att införa minimivikttullar med
omedelbar verkan när så kan anses behövligt.
Med hänsyn till att det gäller

att handla snabbt i sådana situationer
tror jag det kan ligga stora fördelar i
denna anordning. Kungl. Maj :t får här
ett stort ansvar att se till att import
med sådan av mig nyss angiven prissättning
förhindras. För möjligheterna
att upprätthålla en full sysselsättning
tror jag att detta kan vara av ett stort
värde. Utskottet har också uttalat, att
redan vid tulltaxans ikraftträdande denna
fullmakt kommer till användning.
Utskottet har därvid särskilt tänkt på
de nu gällande minimivikttullarna på
vissa trikåvaror. Det torde heller inte
hindra att Kungl. Maj :t omedelbart använder
denna fullmakt, därest så skulle
erfordras.

Denna kompromiss innebär sålunda
att de krav på minimivikttullar, som i
olika motioner framställts, i realiteten
har bifallits, då möjlighet för Kungl.
Maj:t nu föreligger att använda denna
fullmakt.

Herr talman! Jag skall be att i ett senare
sammanhang få återkomma med
yrkanden under respektive kapitel.

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vad först beträffar utskottets
allmänna synpunkter på tullproblemen
vill jag helt instämma med
vad herr Magnusson i Borås här nyss
anfört.

Rörande ett annat avsnitt i den kungl.
propositionen och utskottsbetänkande!
har jag anfört ytterligare en blank reservation
utöver den som vi högermän
har i den allmänna delen. Denna andra
hlanka reservation avser varuposition
40: 11 B, d. v. s. tullen på bil- och cykelgummi.
Tullen på dessa varor utgör
för närvarande en krona per kg, vilket
motsvarar 15—16 procent beroende på
prisläget. Enligt GATT-avtalet är tullen
maximerad till 16 procent. Det nya
förslaget innebär enligt såväl departe -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

mentschefens som utskottets förslag, att
vikttullen skall slopas och enbart värdetull
förekomma. Denna har då föreslagits
till 13 procent. Tulltaxekommittén
hade i sitt förslag upptagit en tullsats
av 13 procent men kombinerat denna
procentsats med en minimitull av
85 öre per kg.

Den av departementschefen och utskottet
nu förordade tullsatsen innebär
med de priser som nu gäller en sänkning
av tullen för s. k. ersättningsdäck,
men för s. k. monteringsdäck innebär
den däremot en liten ökning i förhållande
till nuvarande nivå.

Ersättningsdäcken har den största åtgången.
Av den svenska produktionen
utgör dessa enligt uppgifter som vi fick
i utskottet cirka 70 procent. Produktionen
av monteringsdäck utgör sålunda
30 procent. Av den sammanlagda importen
av bildäck utgör ersättningsdäcken
cirka 90 procent och monteringsdäcken
10 procent.

Gummiindustrien med däcktillverkning
är i Sverige ganska betydande.
Den är koncentrerad till vissa orter,
som i hög grad är beroende av att denna
gummidäcksindustri kan hållas helt
intakt. I Trelleborg exempelvis har
gummifabriken cirka 3 400 anställda,
vilket innebär att inemot 40 procent av
hushållen där är direkt berörda av
gummifabrikens verksamhet. En tredjedel
av de anställda är knuten till däcktillverkningen.
Även i Norrköping, Viskafors,
Gislaved och Värnamo är bildäcksfabrikationen
av betydande mått.

Det stora antal arbetstagare i våra
gummifabriker, som är beroende av
däcktillverkningen, medför att man ur
arbetsmarknadssynpunkt på alla siitt
bör värna om denna industri. Bilismens
ständiga ökning medför naturligtvis
också att allt fler och fler personer blir
sysselsatta i denna gummidäcksindustri
samtidigt som
andra områden. För de orter, där gummiindustrien
är lokaliserad, är det därför
av stor ekonomisk betydelse att be -

Ny tulltaxa, m. m.

rörda industrier kan arbeta med full
kapacitet. Det är därför som vi, några
ledamöter av de båda kamrarna — tillhörande
samtliga demokratiska partier
— framfört en motion vari hemställes,
att tullskyddet på bildäck skulle bestämmas
till vad tulltaxekommittén föreslagit,
nämligen en värdetull av 13
procent kombinerad med en minimitull
av 85 öre per kg. Motionärerna var
då motionen framfördes — och vi är
det fortfarande — av den uppfattningen,
att konkurrensläget mot utlandet
kan bli sådant att vi måste ha denna
minimitull för att skydda vår inhemska
bildäcksindustri. De aktuella importpriserna
pekar för närvarande på att
denna uppfattning är riktig. Vi har under
våren och försommaren haft ett
importpris på monteringsdäck av cirka
4,75 kronor per kg. Detta motsvarar
med en tullsats av 13 procent en tull av
cirka 62 öre per kg. Härvid är dock att
märka att för varje kg bildäck betalas
mer än 25 öre i tull för i däcket ingående
textilier, kemikalier m. m., varför
nettotullskyddet vid angivna prisläge
och tullsats endast uppgår till cirka 37
öre. Detta gör att bildäcksfabrikationen
redan nu arbetar under svåra ekonomiska
förhållanden, vilket vållar oro
inte minst bland de anställda.

Utskottet har inte velat gå in för att
tillstyrka den minimitull som vi motionärer
föreslagit. Orsaken härtill är närmast
att utskottet generellt, som herr
Magnusson nyss berörde, förordat en
kompromisslösning som innebär att
Kungl. Maj:t skall erhålla fullmakt att
införa minimitullar på olika områden,
då import till onormalt låga priser förekommer.
Om riksdagen antar detta förslag
anser jag, att motionen reellt kan
anses bifallen. Detta förutsätter emellertid
att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
på området med största uppmärksamhet.
Gör inte regeringen detta
måste någon riksdagsledamot genom en
enkel fråga göra regeringen uppmärksam
på situationen, när det blir hög -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

aktuellt med onormalt låga importpriser
genom att vederbörande exportland
exempelvis lämnar exportpremier
och dylikt.

Utskottets förslag rörande möjligheten
för Kungl. Maj:t att i speciella lägen
införa minimitullar medför, såsom jag
tidigare framfört, att jag anser vår motion
om minimitullar på bildäck bifallen,
och det är därför som jag, herr talman,
nöjt mig med en blank reservation
i denna del av tulltaxan. Men jag har
velat till kammarens protokoll få antecknat
att jag anser att regeringen
måste följa frågan med största uppmärksamhet.

Såsom det angivits i några högermotioner
anser vi att trädgårdsprodukterna,
däri inräknat blommor m. m., i stort
behöver ett bättre tullskvdd än vad som
föreslagits i propositionen. Inte minst
beredskapspolitiska skäl talar för upprätthållandet
av en stor odling av grönsaker
etc. I reservationerna IV och VI
har jag tillsammans med några andra
utskottsledamöter fullföljt de motionsledes
framförda kraven om höjning av
tullen på de i motionerna angivna trädgårdsprodukterna.
Yrkanden om att
dessa reservationer måtte bifallas kommer
senare att framställas.

I reservation III har vi högerrepresentanter
tillsammans med centerpartiets
representanter i utskottet hemställt
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att förslag framlägges om
att s. k. färskpotatis i stället för att tullbeläggas
hänföres till jordbruksreglerad
vara. Den huvudsakligaste delen av
färskpotatisen kommer nämligen från
rent fältmässiga odlingar på såväl
mindre som större jordbruk och betraktas
därför i praktiken som en jordbruksprodukt.
Det är också svårt att dra
någon bestämd gräns mellan färskpotatis
och annan potatis. Statens jordbruksnämnd
har också i anslutning till överenskommelse
med potatisodlingsorganisationer
uttalat sig för att färskpotatisen
skulle hänföras till jordbruksreglerad

vara. På grund av den stora betydelse
som odlingen av färskpotatis har för
jordbruket i vissa bygder, inte minst i
vissa delar av Skåne, och på grund av
de stora kostnader samt risk för frostskador
och dylikt som är förknippade
med denna odling, bör gränsskyddet
anpassas efter ett system, som smidigt
knyter an till de aktuella pris- och avsättningsförhållanden
som råder. Detta
anser vi reservanter bäst blir fallet,
om färskpotatisen hänföres till jordbruksreglerad
vara. Vi föreslår därför
en importavgift att tillföras samma regleringskassa
som importavgifterna för
annan potatis samt att importavgiften
fastställes till 20 öre per kg under fem
kalenderveckor räknat från den 1 juni
och under annan tid till samma belopp
som för annan potatis.

Även för en del andra varor har vi
högerrepresentanter i utskottet antingen
själva eller tillsammans med andra
utskottsledamöter fullföljt i motioner
framförda yrkanden om bättre tullskydd
än vad utskottsmajoriteten velat
vara med om. Det gäller sådana varor
som penicillin, garvämnesextrakter, olika
trävaror, såsom parkettstav, byggnadssnickerier,
sittmöbler, leksaker
m. fl. Det gäller också skodon, hattar,
glasvaror etc. Då jag antar att olika motionärer
kommer att närmare motivera
de föreslagna tullhöjningarna, skall jag
inte uppta kammarens tid med att framföra
dessa motiv, utan jag hänvisar till
de motioner som är framlagda.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det förslag till ny tulltaxa
som nu föreligger har föregåtts av
ett gediget utredningsarbete. 1952 års
tulltaxekommitté lade fram sitt förslag
1956, och såvitt jag kan bedöma dess
resultat är det ytterligt grundligt och
respektingivande. Jag tror att svenskt
näringsliv kan ha god nytta av att studera
detta standardverk, fullt av sakupplysningar.
När jag nu är inne på att

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

vara högaktningsfull, kan jag väl också
sträcka mig därhän, att finansministern
i propositionen gjort en del förbättringar
av kommittébetänkandet vid sina
avväganden. Utskottet har sedan under
sin — det vill jag säga — imponerande
energiske ordförande lyckats granska
det hela på ganska kort tid. De förändringar
som gjorts har inte varit stora
och, vilket jag beklagar, praktiskt taget
endast gått i tulluppjusterande riktning.

Jag tror att vi har ett stort behov av
denna nya tulltaxa, som vad nomenklatur
och klassificering beträffar torde
vara en god förutsättning för vårt handlande
vid ett eventuellt genomförande
av ett europeiskt frihandelsområde eller
en gemensam nordisk marknad.

Det finns emellertid ett område, som
jag gärna skulle ha velat haft bättre belyst
såväl i tulltaxekommitténs utredning
som i propositionen och utskottets
betänkande, och det är de samhällsekonomiska
konsekvenserna av den nya
tulltaxan.

Jag har den uppfattningen att det nya
tulltaxeförslaget innebär en något starkare
tendens mot protektionism än vad
kommittén och Kungl. Maj :t haft till
målsättning och även sagt sig ha genomfört.
Man har nämligen på olika sätt
framhållit att riktpunkten varit en oförändrad
tullnivå jämfört med 1952, och
man bär sedan sökt bevisa att tullnivån
efter den nya tulltaxans genomförande
kommer att bli oförändrad. Det är fullt
förståeligt att man gärna velat göra det,
ty vi erkänner ju allmänt att det för ett
litet land som Sverige är av största betydelse,
att vi icke generellt höjer tullnivån.
Vi ansluter oss väl alla till den
ekonomiska uppfattningen att en fortsatt
snabb höjning av levnadsstandarden
kräver eu ökad utrikeshandel. Vi
har haft en traditionell lågtullpolitik,
och vårt största politiska parti har liksom
DO — det vill jag gärna notera —
visat god förståelse när det gäller att
främja en mindre protektionistisk utveckling.

5 — Andra kammarens protokoll 1958.

Ny tulltaxa, m. m.

Nu tror jag emellertid som sagt, att
den nya tulltaxan innebär en skärpning
i graden av protektionism, även om man
säger någonting annat. Jag tror att detta
är en fara, en fara som smyger sig in
utan att den klart blir redovisad. Om
man får döma av arbetet i utskottet, av
reservationerna i tulltaxekommitténs
betänkande och av de två anföranden,
som hittills hållits här, så finns det från
höger- och centerpartihåll endast anspråk
på höjningar av tullarna. Man
kan fråga sig om det är ett gemensamt
protektionistiskt drag eller om det anlagts
lokalpolitiska synpunkter på denna
fråga, som är av så stor allmän vidd.
Enligt min mening måste vi se till, att
vi bromsar tendenserna till nationell
ekonomisk isolering via höjda tullar.

I ett särskilt yttrande till bevillningsutskottets
betänkande har jag redogjort
för mina synpunkter på tullbelastningen
för importen och konsumtionen före
och efter den föreslagna tulltaxeändringens
genomförande.

För att få ett rättvisande uttryck vid
en jämförelse bör man använda det
traditionella måttet på tullnivån, nämligen
tulluppbördens storlek uttryckt i
procent av importens värde. Använder
man det måttet, finner man, att tullnivån
enligt utskottets beräkningar sedan
1954 ökat från 9,2 till 10,6 procent
eller i pengar räknat från 394 miljoner
till 454 miljoner kronor, d. v. s. med
60 miljoner kronor. Detta gäller enbart
industriprodukter, ty som bekant uppgår
den totala tulluppbörden till cirka
650 miljoner kronor. Men sedan 1954
bär importen stigit, varför ökningen
inte är 60 miljoner kronor utan omkring
78 miljoner kronor. Om vi antar
att hemmaproduktionen utnyttjar hela
tullskyddet, så får konsumenterna betala
tre gånger det ökade tullskyddet,
d. v. s. 200 å 250 miljoner kronor mer
nn än år 1954, ty hemmaproduktionen
av industrivaror är omkring tre gånger
så stor som importen av motsvarande
varor. Del är ett faktum att vår gamla
Nr 11 7

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

tulltaxa, som mest innehållit vikttullar,
haft en gradvis tullsänkande effekt allteftersom
varupriserna stigit genom den
fortgående inflationen. Detta förhållande
har allmänt ansetts spela en stor
roll för moderniseringen och rationaliseringen
av vår industri, varigenom vi
ökat vår konkurrensförmåga. Vi har helt
enkelt tvingats att hushålla bättre inom
våra företag och att öka vår produktivitet,
och vi har på det sättet fått ett
gott bidrag till vår snabba välståndsutveckling.

Den övergång till huvudsakligen värdetullar,
som nu föreslås, är naturligtvis
rationell ur tullteknisk synpunkt,

och den behövs vid förhandlingarna om
ett europeiskt frihandelsområde. Vi

måste emellertid då också komma ihåg,
att denna övergång innebär ett avbrytande
av den gradvisa sänkningen av
vår tullnivå. De redovisade siffrorna

angående tullnivåns förändringar kan
därför mycket väl bli ur konsumentsynpunkt
ännu mer ogynnsamma än jag
nyss kalkylerat med. Det är därför beklagligt
att följderna av värdetullarnas
införande inte kan överblickas i vidare
mån än att det är uppenbart, att den
sporre för industrien, som låg i en successiv
sänkning av tullnivån genom tilllämpning
av systemet med vikttullar, nu
försvinner. När jag konstaterar detta
medger jag gärna, att vi i praktiken
inte har något annat val än att övergå
till värdetullar.

Sedan jag nu redovisat min syn på
det nya tulltaxeförslagets inverkan på
tullnivån och indirekt på den inhemska
prisnivån, vill jag säga några ord om
tullförslaget i övrigt.

Det är obestridligt att vårt näringsliv
och därmed förutsättningarna för vårt
folks fortsatta välståndsökning just nu
står inför mycket viktiga avgöranden.
Företagen har under ett par års tid diskuterat
och försökt tränga in i vad som
kan hända vid genomförandet av ett
stort europeiskt frihandelsområde. Även
om man på många håll — vilket jag

finner fullt naturligt —• hyser en viss
oro eller osäkerhetskänsla inför det som
man anser bör ske i stort, kan väl ingen
förneka att den allmänna inställningen
till denna fråga är positiv. Ja, just nu
hyser man de största farhågorna för
vårt näringsliv om inte en europeisk
frihandelsmarknad kommer till stånd
utan sexmaktsstaterna ensamma får
börja sitt tullsänkande samarbete.

I förra veckan diskuterades frihandelsförhandlingarna
här i kammaren i
samband med ett interpellationssvar till
herr Hansson i Skegrie. Han menade att
man på jordbruks- och trädgårdsnäringshåll
skulle se upp alldeles särskilt
med vad som kan hända genom vår anslutning
till ett europeiskt frihandelsområde.
Jag förmodar att man kan sammankoppla
herr Hanssons önskemål beträffande
höjningen av tullarna på trädgårdsprodukter
med hans interpellation
om frihandelsförhandlingarna. Givetvis
kan det finnas olika synpunkter på den
lämpligaste utgångspunkten beträffande
tullfrågan vid dessa förhandlingar, men
mig förefaller det som om det skulle
vara oklokt att nu höja våra tullar på
t. ex. trädgårdsnäringens område. Dessa
uppgår till genomsnittligt omkring 20
procent av denna imports värde — alltså
ett högt tullskydd, omkring dubbelt
så högt som industritullskyddet. Det
måste väl också betraktas som mindre
välbetänkt av vårt land, som har ett så
vitalt intresse av att få ett frihandelsområde
till stånd, att nu spekulera i
kortsiktiga tullhöjningsresonemang. Vi
har helt enkelt inte råd att ställa oss
utanför samarbetsplanerna, och vi måste
nog försöka se denna fråga i hela dess
vidd och inte ur exklusiva aspekter.

Givetvis anser jag dock att vi på annat
sätt, genom kreditgarantier, genom
bidrag till försäljningsorganisationer
för småföretagen, dit ju även jordbrukarna
räknas, och genom stöd åt svensk
representation vid varumässor och utställningar
i utlandet, skall göra det lättare
för småföretagen liksom även för

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

de större företagen att smidigt anpassa
sig till ett europeiskt frihandelsområde.

Inom utskottet har det varit resonemang
om tullarnas betydelse som skydd
för hemmamarknaden, som skydd mot
konkurrensen av billig utländsk arbetskraft,
som skydd mot arbetslöshet samt
slutligen som skydd för nya och unga
industrier, som bör få en god start,
med andra ord s. k. uppfostringstullar.
Allt detta är gamla välkända argument
för en utökad protektionism. Motargumenten
står i dag starkare än tidigare.
Arbetskraftens rörlighet exempelvis befrämjas
av internationell handel, och vi
har här i Sverige inte anledning att se
detta med oblida ögon, ty utländsk arbetskraft
har betytt mycket för oss under
de senaste åren. Vi vet emellertid
alla att det lätt uppstår svårigheter
ibland för arbetskraftens rörlighet. Då
får vi lita oss till att utvidgad utrikeshandel
bidrar till att indirekt befrämja
rörligheten av arbetskraft liksom även
av kapital med den gradvisa utjämning
som sker i varupriserna genom den
internationella handeln.

Alla som spekulerar i högre industritullar
gör det naturligtvis i tron att man
då medverkar till att skydda hemmaindustrien.
Givetvis kan man punktvis
för en viss tid nå en del resultat härvidlag,
men i stort förlorar vi på sådana
tullhöjningar. Om vi skär ned importen
genom höjda tullar minskar vi också
exporten. Därigenom minskas effektiviteten
inom industrien med ty åtföljande
sänkning av reallönenivån. Resultatet
blir alltså en sänkning av vår levnadsstandard,
och det vill väl ingen vara
förespråkare för. .lag vill därför varna
mot att lägga provinsiella och lokalpatriotiska
synpunkter på tullfrågan ur
konjunkturutjämnande synpunkt eller
sysselsättningssynpunkt.

Låt mig till slut säga, att jag anser det
nya tulltaxeförslaget vara ett i stort sett
bra förslag, som kommer i läglig tid. Jag
tror att vi gott kan infoga den nya tulltaxan
i det handelspolitiska beredskaps -

Ny tulltaxa, m. m.

program som vi utan tvekan behöver
och som man efterlyser från våra exportbranscher.
Särskilt i samband med
våra viktiga handelsförhandlingar behövs
den nya tulltaxan. Till detta vill
jag bara foga en önskan, att dessa förhandlingar
skall intensifieras inte endast
vad det europeiska frihandelsområdet
beträffar utan även när det gäller
underutvecklade länder. Kan vi då också
foga in våra tekniska och ekonomiska
experter vid dessa förhandlingar
som en »exportvara», tror jag att vi kan
få en dubbelverkan — dels ökar vi vårt
eget välstånd, dels ökar vi välståndet i
de underutvecklade länderna, till gagn
för alla folk.

Herr talman! Jag skall be att få återkomma
senare med yrkanden rörande
vissa punkter i tulltaxan. Det är fråga
om sänkningar av en del s. k. finanstullar.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till ny tulltaxa har inte vållat några
politiska strider av större format. Detta
kanske sammanhänger med att tullarna
nu för tiden inte är så politiskt eldfängda
som de var förr. Man ser måhända
mera realistiskt på dessa ting nu än tidigare,
och det bör också erinras om att
statsfinansiellt spelar inte tullarna på
något sätt samma roll som i gångna
tider.

Förslaget till ny tulltaxa har hälsats
med tillfredsställelse från praktiskt taget
alla håll, och det är väl på sin plats att
ge ett erkännande för det utomordentliga
arbete som har lagts ner av de sakkunniga
och sedan i Kungl. Maj:ts kansli
för att få fram en produkt, som motsvarar
vad vi alla vill ha, inte minst med
tanke på att allmänheten i stor utsträckning
har med dessa bestämmelser att
göra, för att inte tala om näringslivet i
allmänhet.

När till detta kommer, att man äntligen
uppnått internationell överenskommelse
om enhetliga normer för tullarna,

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

en ny nomenklatur, finns två starka skäl
för reformeringen. Ett ytterligare är att
vi befinner oss i förhandlingar dels på
det nordiska dels på det europeiska planet,
och där har vi nytta av att vi är
förberedda när det gäller den rent tekniska
utformningen av tulltaxan.

Vad beträffar förändringarna i förhållande
till det gamla har det tidigare
sagts, att det är ett betydelsefullt steg
som här tas, när vi går över från vikttullar
till värdetullar. Det innebär — jag
erkänner utan vidare detta — en anpassning
till den tekniska utvecklingen, men
å andra sidan avbryts ju en process, som
automatiskt lett fram till ett allt lägre
tullskydd. Det är klart att man kan säga,
att det sålunda blir både fördelar och
nackdelar med denna förändring, men
jag hör till dem som menar, att den utveckling
som skett i huvudsak lett till
fördelar för svenskt näringsliv. Jag anser
inte som herr Rydén att genom
lägre tullar det drivits fram en rationalisering
av alldeles särskilt format, ty
jag tror det är helt andra och mäktigare
faktorer som påverkat händelseutvecklingen.
Om man säger, att vad som här
skett i någon mån bidragit, kommer man
nog sanningen närmare.

Det må vara hur som helst med detta.
Vi har alltså ett näringsliv, som fått nöja
sig med allt lägre tullskvdd, och de som
intensivt propagerar för höga tullar
skulle då dra den slutsatsen, att vi fått
sämre och sämre villkor. Det har emellertid
inte blivit så, utan i trots av ett
faktiskt lägre tullskydd har det svenska
näringslivets konkurrenskraft ökat, och
jag vill gärna ge dem rätt som säger, att
här går det inte att generalisera. Med
detta menar jag, att vi bedömer tullfrågorna
mera realistiskt nu än tidigare.

På längre sikt tror jag också det är
riktigt att vi i Sverige går över till värdetullar,
ty om det blir som väl flertalet
av oss hoppas, att vi kommer in i ett läge
med ökad internationell handel, ökat
samarbete, friare handel — jag tänker
på en gemensam europeisk marknad

t. ex., en frihandelszon — är det väl riktigt
att vi relativt sett får samma tullskydd
som våra konkurrenter, låt vara
att vi ligger mycket lägre från början,
när vi startar med detta friliandelsområde.
Att vi ligger lägre kan man väl
utan vidare påstå. Det är inte så att detta
är ett förslag i protektionistisk riktning.
Det är felaktigt att beteckna det
som ett sådant. Höjningarna rör sig om
en eller ett par procent — vid utskottsbehandlingen
en procent. Om vi är det
land som har de lägsta tullarna — möjligen
bortsett från Danmark — och man
kallar vårt tullsystem för protektionistiskt,
vad skall vi då säga om andra länder,
som har kanske dubbelt så högt tullskydd
som vi?

Vi diskuterar ju här frågor, i vilka
man har försökt åstadkomma en avvägning
av tullskyddet och det är klart att
man kan ha delade meningar därvidlag,
men alla är vi överens om — jag vill slå
fast detta — att vi skall fortsätta att vara
ett lågtulland; om detta råder sålunda
inga delade meningar. Tullar som handelspolitiskt
vapen har alltid haft sin
begränsning och det har de alltjämt. Det
går inte att möta en övermäktig konkurrens
med att hissa upp tullnivån, och
detta framstår numera inte heller såsom
politiskt genomförbart. Detta hindrar
emellertid inte att det kan vara motiverat
att i speciella fall komplettera värdetullarna
med en minimitull.

Jag vet av egen erfarenhet att det är
utomordentligt svårt för en regering att
använda antidumpingtullar som försvarsmedel.
Det är också rätt naturligt
att en regering i det längsta drar sig för
att tillgripa sådana åtgärder med hänsyn
till antidumpingtullarnas utformning.
Men detta säger inte något annat
än att det kan vara lämpligt från riksdagens
sida att för Kungl. Maj:t ge uttryck
för den meningen, att man borde
se över de gällande bestämmelserna i
fråga om antidumpingtullarna, något
som Kungl. Maj:t för övrigt också givit
till känna i föreliggande proposition.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Om jag sålunda inte tror mycket på
möjligheten att använda antidumpingtullar
hyser jag ändå den uppfattningen,
att det kan finnas förhållanden som gör
att man bör komplettera värdetullarna.
Utskottet bär i sitt utlåtande för sin del
sagt, att vi i princip inte har något att
invända emot att man kombinerar värde-
och minimitullar. Men vi har kommit
till den slutsatsen att ett riksdagsutskott
är ett föga lämpligt forum att verkställa
undersökningar och sedan fatta
beslut om minimitullar på speciella områden.
Denna ståndpunkt har föranlett
utskottet att icke godkänna en speciell
tull som Kungl. Maj :t föreslagit, eftersom
vi anser det vara ändamålsenligare
att Kungl. Maj:t i ett sammanhang prövar
på vilka områden det kan finnas
rimliga skäl att komplettera detta förslag
till tulltaxa med minimitullar.

Jag tolkar inte utskottsutlåtandet på
samma sätt som herrar Magnusson i
Borås och Nilsson i Svalöv, när de ville
ge uttryck åt den meningen, att detta
utskottets uttalande är ett besked till
Kungl. Maj:t och ett krav på att Kungl.
Maj:t nu skall tillämpa metoden att besluta
om minimitullar så snart konkurrensen
hårdnar. Det kan aldrig vara fråga
om detta, utan det är endast speciella
omständigheter som avses. Jag kan hålla
med om att när Kungl. Maj :t nu föreslagit
en minimitull, t. ex. på trikåvaror,
och utskottet med hänsyn till sin allmänna
inställning icke bär godkänt denna
minimitull, bör det åligga Kungl.
Maj:t att till den tidpunkt, då vi skall
sätta denna nya tulltaxa i kraft, pröva
om denna minimitull skall vara med.
Personligen har jag den uppfattningen
att det är motiverat. I sak bär utskottet
alltså inte någon mot Kungl. Maj:t avvikande
mening på den punkten.

När det gäller att undersöka alla samverkande
faktorer i samband med denna
minimitull har Kungl. Maj :t bättre möjligheter
än ett riksdagsutskott, och det
är diirför vi har valt den metoden. Åtskilliga
motionärer bär framställt yr -

Ny tulltaxa, m. m.

kande om att riksdagen omedelbart
skulle fatta beslut om minimitullar. Detta
säger oss att det finns omständigheter
som kan motivera en sådan ordning, i
synnerhet som det i nuvarande tulltaxa
finns bestämmelser om minimitullar.

Efter detta vill jag säga ett par ord
beträffande ett område, som herr Nilsson
i Svalöv berörde, nämligen gummiindustrien
■— det gäller i första hand
bilringar.

Jag kan inte, som herr Nilsson gjorde,
motivera minimitullarna med att det råder
en hård konkurrens. Det har nämligen
gjorts gällande från denna industris
sida, att det finns länder som tillämpar
exportpremier av storleken 6—7 procent
av exportvärdet. Vi vet alla att den
svenska gummiringsindustrien får betala
en viss del av textilskyddet, låt oss säga
2, 3 eller 4 procent. Detta betyder 10
eller 11 procent i belastning. Det skulle
då bara kvarstå 2 procent av den tullsats
på 13 procent, som statsmakterna har
utmätt.

Om nu vederbörande industri kan
leda i bevis eller, om man inte lyckas
komma så långt, göra sannolikt att dessa
exportsubsidier användes från ett konkurrerande
lands sida, anser jag det naturligt
att Kungl. Maj:t, i handelsdepartementet
eller finansdepartementet, omedelbart
verkställer undersökning. I de
fall där något dylikt är bevisbart eller
antagligt tycker jag det är naturligt, att
man inför en minimitull och därmed
återställer det skydd, som riksdagen bär
avsett, när vi föreslagit en tull på 13 procent.

Jag betonar än en gång att det förefaller
mig vara naturligt, att om en
bransch med skärpa gör gällande att
sådant sker, är det Kungl. Maj:ts skyldighet
att ingripa. Det hjälper inte att
tullsatsen är 12, 13 eller 15 procent,
om man möter en konkurrent som arbetar
med illojala medel. Detta vill jag
gärna ha sagt ifrån.

Ett annat område, diir man talat om
nödvändigheten av minimitullar, är

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

porslinsbranschen. Jag tror nu inte att
den handel, som där förekommer, i allmänhet
är av sådan karaktär att prissättningen
är onormalt låg. Det förekommer
nog en betydande import till
ordinära, kanske höga priser, och då
blir värdetullens verkan sådan att tullskyddet
förstärkes. Men jag erkänner
att värdetullen inte är något skydd för
hemmamarknadsproduktionen mot en
import till osedvanligt låga priser, som
kanske förekommer. Huruvida man
skall kalla en sådan import för dumping,
då det kanske är fråga om en social
dumping från ett land med mycket
låga arbetslöner och kostnader, är något
som man kan tvista om. Om väsentliga
värden går förlorade på grund
av den delen av importen, är det klart
att Kungl. Maj :t bör överväga om värdetullen
bör kompletteras, men det kan
inte ett riksdagsutskott syssla med. Det
kanske finns flera sådana speciella områden,
men med hänsyn till tiden skall
jag inte uppehålla mig längre därvid.
Beträffande dessa svårigheter tror jag
att Kungl. Maj:t har möjlighet att intill
den dag den nya tulltaxan skall träda
i kraft verkställa de undersökningar
och fatta de beslut, som kan anses erforderliga,
och därvidlag tror jag att
bevillningsutskottets utlåtande ger
Kungl. Maj:t klara besked om riksdagens
inställning.

Jag skall säga ett par ord om ett tullskydd
som varit mycket diskuterat under
senare år, nämligen skyddet för
textilindustrien. Det råder ju en internationell
kris inom textilindustrien.
Jag kanske borde säga, att när jag
talar om textilindustrien menar jag
väverier och spinnerier, inte beklädnadsindustrien
-— eller konfektionsindustrien,
som vi säger i dagligt tal.
Det har alltså varit överskottsproduktion,
och i vårt land har konkurrensen
tagit sig det uttrycket att det
blivit 12 000 å 13 000 textilarbetare färre
under efterkrigsåren. Jag vill gärna
peka på detta förhållande eftersom det

många gånger här i kammaren talats
om krisen i den och den branschen.
Här rör det sig alltså om 10 000 å
15 000 människor, som har måst byta
anställning. Den krisen hade förvärrats
ytterligare om vi inte fått de s. k. sommartullarna
1955, som innebar att man
ökade tullskvddet med 5 å 6 procent.
Man frågade då och frågar nu: Kan det
vara rimligt att konsumenterna får den
större belastning, som detta ökade tullskydd
kommer att innebära?

Jag lyssnade med intresse till herr
Rydéns anförande. Han gjorde gällande
att i den mån man höjer en tullsats
blir det en merbelastning direkt på konsumenterna.
Jag har nog den uppfattningen
att de 5 eller 6 procent, som
textiltullarna höjdes med 1955, inte ledde
till en motsvarande ökning av belastningen
på konsumenterna. Jag skulle
i stället vilja säga att prisfallet för
dessa produkter fortsätter. Genom textiltullens
höjning hindrade man, framför
allt för vävnader, en ytterligare
prissänkning på mellan 5 och 6 procent.
I stället för att säga att konsumenterna
fick en ökad belastning skulle jag
vilja uttrycka saken så, att konsumenterna
fick avstå från ytterligare prissänkning
intill storleksordningen 5 å 6
procent, och det är litet annorlunda än
om man säger att det bara är ideliga
prishöjningar.

Man säger nu att det är samma sak,
konsumenterna får betala, antingen det
blir genom att avstå från direkt prissänkning
eller på annat sätt. Ja, det är
klart att man kan ställa den renodlade
frågan: Har vi råd med en svensk textilindustri,
när den inte kan följa med
i den internationella konkurrensen?
Den första fråga man då har att besvara
är huruvida prisnivån blir ungefär
densamma som den vi har nu, om vi
inte har någon egen industri inom landet.
Åtskilligt tyder väl på att om vi
inte hade denna egna konkurrerande
industri, vore det lättare för de utländska
exportörerna att höja priserna.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Jag har ingen möjlighet att dokumentera
det, och jag vet inte om någon annan
har det heller. Men detta är min
tro.

Ytterligare en sak, som jag vill trycka
på, är industriens lokalisering. Jag har
inte moraliskt mod att stå i denna kammare
och säga att det inte alls intresserar
mig vad som sker med textilindustrien
i landet. Jag representerar nämligen
en valkrets där textil- och konfektionsindustrien
har huvudparten av
de anställda. Jag kan inte säga att det
är mig likgiltigt om man lägger ned industrien
i dessa samhällen, ty jag har
ingen patentmedicin att rekommendera
som bot mot denna sjukdom. Jag har
heller inga möjligheter att säga att den
ena eller andra industrien skall slå
sig ned där, och därför blir det en sysselsättnings-
och trygghetsfråga. Om
man då offrar så pass mycket som det
innebär att man ger vissa industrier ett
tullskydd på 10 procent och andra ett
tullskydd på 15 procent, då kan man
inte säga att ett tullskydd för textilindustrien
på genomsnittligt 13 procent
innebär ett särskilt gynnande av denna
industri. Bevillningsutskottet föreslår
att riksdagen skall besluta ett tullskydd
på 13 procent, vilket ligger emellan
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
och tulltaxekommitténs förslag, och det
kanske var den medelväg man borde gå
för att samla en större majoritet av bevillningsutskottets
ledamöter.

Med detta vill jag inte ha sagt att det
inte kan vara rimligt för eu industri
som textilindustrien att fortsätta med
den strukturförändring som nu bär ägt
rum. Det är också angeläget att rationaliseringen
bedrives med all kraft, så
att vi inte behöver betala mer än vad
som är absolut nödvändigt för våra beklädnadsartiklar.

Fastän det här är en tulldebatt vill
jag framhålla, att jag utgår ifrån att
Kungl. Maj:t, även sedan den nya tulltaxan
blivit fastställd, utnyttjar de handelspolitiska
möjligheterna såsom

Ny tulltaxa, m. m.

Kungl. Maj:t har gjort under hela efterkrigstiden.
Jag tror att vad som därvidlag
göres bär betydelse, även om man
får en ny tulltaxa. Det har naturligtvis
sin betydelse att man från Kungl.
Maj:ts sida visar samma intresse framöver
som man gjort hittills när det gäller
att handlägga de handelspolitiska
ärendena, närmast av importkaraktär.

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga ett par ord ytterligare om det
föreliggande utskottsutlåtandet. Till detta
utlåtande har fogats ett antal reservationer,
trots att vi blivit överens om
de stora huvudfrågorna. Många av de
kontroversiella spörsmålen har lösts i
detta utlåtande. Detta har väl gjort att
debatten blivit mindre hetsig än vad
annars skulle ha blivit fallet och kanske
kan avslutas på kortare tid.

Det finns emellertid ett par reservationer
i frågor beträffande vilka det
inte bär varit möjligt för bevillningsutskottet
att få till stånd ett enigt utlåtande.
Det kanske inte heller hade
varit lyckligt, om vi blivit eniga på
dessa punkter.

Det är ju nu mycket populärt att
stödja småföretagarna, och det kan man
väl inte ha något att invända emot. Men
det är klart att om majoriteten i utskottet
har den meningen att de näringar
i fråga om vilka man vill ha ytterligare
höjning av tullarna redan nu är
relativt bra tillgodosedda, så kanske det
må förlåtas oss att vi inte uppnått
enighet över hela linjen.

Det har sagts att den nya tulltaxan
kommer att innebära en höjning av den
genomsnittliga tullnivån. Jag skall inte
ta upp någon debatt om den saken. Det
tjänar ingenting till att anföra mängder
av statistiska uppgifter, därför att
statistiken är litet osäker och man kan
räkna på många olika sätt. Jag bär nöjt
mig med att säga att det i stort sett
blir en oförändrad tullnivå, men jag
erkänner, alt omläggningen av tulltaxan
från i huvudsak vikttullar till värdetullar
för framtiden innebär, att vi kan

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

få en något högre tullnivå. Men det motiveras
av att det kan vara rimligt med
hänsyn till att andra länder har värdetullar.

Till slut vill jag bara liksom herr Rydén
uttrycka den förhoppningen att
denna nya tulltaxa — om riksdagen nu
beslutar att bifalla det föreliggande
förslaget, vilket är min förhoppning —
leder fram till att vi står bättre rustade,
när vi går in i de viktiga avslutande
förhandlingarna om både det nordiska
samarbetet och det europeiska frihandelsområdet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det stora betänkande
angående förslag till ny tulltaxa, som vi
nu har att behandla, innebär, som redan
sagts, i stort sett oförändrade tulltaxor,
icke på varje vara men genomsnittligt.
Det föreslås ändringar i såväl
höjande som sänkande riktning, men
kvar står det faktum, att Sverige, som
varit ett lågtulland, även efter den nya
tulltaxans införande förblir ett lågtullland.
Vi behöver sålunda inte hysa
några större farhågor för att vi skall
komma in i en protektionistisk period.
Jag tror för min del att om vi gör jämförelser
med andra länder ute i världen
blir Sverige fortfarande ett av de länder
som har de lägsta tullarna.

Den nya tulltaxan ersätter en numera
föråldrad tulltaxa — en ålder på snart
50 år är ju en ganska respektabel ålder,
och någonting nytt måste komma.

Det bär rått enighet på många områden,
det bär gjorts kompromisser,
kanske mycket bra kompromisser på
många håll, men det finns områden, där
man inte lyckats åstadkomma kompromisser,
och det är för att tala om ett
sådant område som jag har tänkt ta
kammarens tid i anspråk.

Det område som jag syftar på gäller
som var och en förstår trädgårds- och
fruktodlingen. I fråga om denna har
man inte kunnat enas, utan förslaget i

propositionen har praktiskt taget genomgående
blivit tillstyrkt av utskottet.

För dem som studerat trädgårdsodlingen
är det ju allmänt bekant, att handelsträdgårdsmästarna
under de senare
åren framfört allt större bekymmer för
sin närings framtida bestånd. Blomsterodlarna
och köksväxtodlarna — många
bedriver båda slagen av odling — säger
att den utländska konkurrensen, som
på senare tid har ökat genom att kommunikationerna
blivit mycket snabbare,
på många håll hotar de svenska näringsutövarna
på sådant sätt, att dessa
inte längre kan existera. Man tänker på
den stora import av blommor som numera
förekommer. De flygs hit från
bl. a. Holland, och det säger sig självt,
att de svenska handelsträdgårdsmästarna,
som måste kosta på helt andra summor
för sin produktion än vad man gör
där nere, ser med bekymmer på framtiden.

Jag tror att det hade varit riktigt, att
man i någon mån tillmötesgått dessa
önskemål. Men det har nu inte blivit
fallet, och utvecklingen får väl då visa,
huruvida de svenska blomsterodlarna
kan klara sig i fortsättningen eller om
de blir tvungna lägga ned sin produktion.

Vad köksväxtodlingen beträffar tycker
man att åtminstone vissa stora stapelvaror,
så att säga, gurkor, tomater
och inom vissa områden även lök hade
kunnat behandlas litet bättre än vad
utskottsmajoriteten gjort — det gäller
naturligtvis även en hel del andra saker,
men det går givetvis inte att i ett
sådant här förslag få med allting. Man
bör inte stirra sig blind på tillfälliga
fördelar i form av eventuellt lägre importpriser.
Såsom mer än en gång sagts
från denna talarstol måste man ta hänsyn
till beredskapssynpunkter. Men saken
har också en annan sida som jag
anser vara ännu viktigare. Ingen skall
inbilla mig att sedan utlandskonkurrensen
fått göra slut på den svenska odlingen,
kommer de som exporterar hit

unsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

till landet att hålla samma låga priser,
i något slags tacksam erkänsla för att
vi inte slog vakt om vår egen odling den
gången vi hade tillfälle att göra det. De
utländska exportörerna är inte så dumma
att de under sådana förhållanden
kommer att tillhandahålla oss en mängd
billiga varor. På en marknad, där man
inte möter konkurrens, kan man ju ta
ut helt andra priser, och det kommer
man också att göra.

Jag vill också säga några ord om den
svenska fruktodlingen. Därvidlag är
förhållandet detsamma. År 1955 skedde
det beträffande äpplen och päron en
liten förbättring av tullskyddet och en
utökning av skyddsperioden. För detta
har jag tidigare framfört odlarnas tacksamhet
och erkänsla, och jag kan göra
det även i dag. Anledningen till att vi
emellertid nu kommit med ett förslag
om något ytterligare höjda tullar och
en utökning av skyddsperioden med eu
månad är att det numera över hela linjen
försiggår en stor byggnation av
packerier med moderna kylanordningar
i syfte att kunna ta vara på den
svenska frukten på ett helt annat sätt
än som tidigare varit möjligt. Uppförandet
av sådana packerier kostar mycket
pengar. Dessa pengar skall givetvis
både förräntas och amorteras, och i den
mån producenterna själva uppför packerier
—• och i mitt hemlän kommer
det nu till stånd det ena producentägda
packeriet efter det andra — är det förklarligt
att odlarna vill ha något i utbyte
mot de ekonomiska risker som de
alltså tar. Det är därför som vi framfört
förslaget om en liten böjning av
själva tullen och en månad längre
skyddsperiod.

Vi har gjort det därför att vi anser,
att utbyggnaden av packerier med moderna
kylanordningar inte enbart är till
gagn för oss odlare utan också i det
långa loppet för konsumenterna. Jag
hade varit tacksam, om utskottsmajoritetcn
hade tagit litet större hänsyn härtill
än den gjort. Vi får se hur utveck -

Ny tulltaxa, m. m.

lingen kan te sig, men blir den sådan,
som vi befarar, att vi inte får tillräckligt
skydd, kommer vi igen, den saken
är klar.

Beträffande importen av persikor har
man undrat, om den över huvud taget
utgör någon form av konkurrens. Det
skall man fråga de människor som odlar
plommon. De kan tala om — och
jag vet att det är riktigt — att de vissa
år helt enkelt inte kunnat sälja någonting
utan fått beskedet: »Låt plommonen
falla till marken! Det finns ingen
möjlighet för oss att få avsättning för
dem. Vi har tillräckligt att göra med de
massor av persikor som vi får in över
landets gränser.»

Man påstår, att man inte skall fördyra
varorna för konsumenterna med tullar.
Därför har jag roat mig under den riksdag,
som slutade den 28 april, och under
den riksdag som nu pågått över en
månad med att varje vecka sedan den
svenska frukten tog slut inköpa utländska
äpplen. Framför allt har jag varit
intresserad av hur mycket äpplena fallit
i pris, sedan tullen kom bort. Döm
om min häpnad, när jag fann att de utländska
äpplena av lägre kvalitet än
våra egna cox orange betingade samma
pris som dessa gjorde i julas. Jag fick
alltså belägg för vad jag misstänkte: det
var inte fråga om att tänka på konsumenterna
utan bara om att inbilla dem,
att vi hade dyra svenska äpplen men
att vi, när man fick undan tullen, skulle
få billigare utländska. Det håller inte
streck.

Herr talman! Det skulle ha varit en
hel del annat att anföra, men efter de
långa debatter som förts i går och i dag
och med tanke på dem som kommer
efter mig skall jag nöja mig med vad
jag redan sagt. Hade tiden inte varit så
upptagen hade jag hållit ett längre anförande.

Jag skall, herr talman, när omröstningen
kommer, stödja de reservationer
som innebär ett ökat skydd på de områden
som jag här resonerat om, näm -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

ligen trädgårdsodlingen och fruktodlingen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill först ansluta
mig till vad utskottet anfört under rubriken
Allmänna synpunkter. Jag står
också, utom på en punkt, bakom de yrkanden
i sak som utskottet kommit med.
I en till utskottets utlåtande fogad reservation
har jag tillsammans med några
medreservanter hemställt att tullen
på läderskor skall fastställas till 15 procent
i stället för 14 procent, såsom föreslås
i propositionen och av utskottet.

För närvarande utgår tullen på skor
efter vikt. Det gör att tullskyddets höjd
i förhållande till varuvärdet växlar betydligt.
På exempelvis kvalitetsskor i
högre prislägen är sålunda tullen lägre
än på prisbilliga skor, om varuvärdet
lägges till grund för beräkning av tullen,
vilket väl inte kan betraktas som
någon riktig avvägning av ett tullskydd.
Det är emellertid mycket svårt att förutsäga
vilka verkningar som en övergång
från vikt- till värdetull kommer att få
för detta varuområde. Samtidigt som
tullskyddet kommer att förstärkas för
dyrare skor, blir det lägre för prisbilliga
artiklar i förhållande till vad som
nu gäller. Jag har emellertid inte några
principiella invändningar att göra mot
övergången från vikt- till värdetullar då
det gäller skoområdet.

Företrädare för branschen — det gäller
såväl arbetare som företagare — hyser
emellertid en mycket stark oro för
framtiden. Man befarar nämligen en ytterligare
skärpt importkonkurrens i fråga
om skor i de lägre prisklasserna. Utvecklingen
av importen under de senare
åren visar också att denna oro inte saknar
grund. Som exempel på denna utveckling
kan jag här anföra att medan
skoimporten år 1950 stannade vid
370 000 par, hade den år 1957 stigit till
inte mindre än 1 320 000 par, vilket motsvarar
12 procent av den inhemska sko -

produktionen. Tillgängliga siffror för
innevarande år visar att denna starka
stegring av importen fortsätter. Under
första kvartalet i år importerades
470 000 par skor, vilket innebär en ökning
med 38 procent i förhållande till
skoimporten under samma tid föregående
år.

Den stegrade skoimporten har medfört
allvarliga konsekvenser för vår
skoindustri i form av driftnedläggelser
och arbetslöshet bland de anställda. En
stegring av importen av prisbilliga skor,
vilken eventuellt skulle kunna komma
till stånd genom övergången från vikttill
värdetull, skulle ytterligare komplicera
läget för skoindustrien och dess
anställda. Behovet av en minimitull,
som skulle innebära ett bättre skydd,
gör sig därför starkt gällande just på
detta varuområde. Jag delar emellertid
utskottets uppfattning om olämpligheten
av att nu vid övergången till en ny tulltaxa
införa bestämmelser om miniinitullar,
särskilt som utskottet på s. 269 i
utlåtandet understrukit att Kungl. Maj:t
vid import med onormalt låg prissättning
äger befogenhet åsätta minimitullar.
Det är min förhoppning att dessa
befogenheter skall visa sig vara ett effektivt
skydd för skoindustrien, om det
skulle uppkomma en import med onormalt
låg prissättning.

Samtidigt som jag uttalar denna förhoppning
vill jag emellertid framhålla,
att när verkningarna av en övergång
från vikttull till värdetull är så svårbedömbara
som de är beträffande varugruppen
läderskor och då därtill skoindustrien
redan nu har svårigheter att
brottas med, talar allt för att man bör
gå försiktigt fram då man skall fastställa
procenttalet för värdetullen. Reservationens
förslag om 15 procents
värdetull utgör en sådan något försiktigare
avvägning av tullskyddet. Det
överensstämmer också med det förslag,
som tulltaxekommittén har lämnat i sitt
betänkande.

Med det anförda vill jag, herr tal -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

man, ge till känna, att jag vid den
fortsatta överläggningen om kapitel 64
kommer att yrka bifall till reservation
nr 13.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
nu avser att fatta om en genomgripande
revision av vår nuvarande tulltaxa
kan väl alla anse synnerligen nödvändig.
Någon revision av tulltaxan ur
saklig synpunkt har inte ägt rum på
närmare 50 år. De väsentliga förändringarna
enligt det förslag, som nu
framlägges, innebär i stort sett en utformning
i överensstämmelse med en
internationell konvention rörande nomenklaturen
för klassificering av varor
i tulltarifferna. Vidare vill man att tullarna
i huvudsak skall vara värdetullar,
även om kvantitetstullar förekommer
på vissa områden. Det är här alltså fråga
om eu övergång från s. k. vikt- och
kvantitetstullar till värdetullar. Båda
dessa reformer är säkerligen nödvändiga
med tanke på förhandlingarna om
en nordisk marknad och ett europeiskt
frihandelsområde.

I fråga om tullarnas höjd och avvägning
kan man väl säga — det framhålls
också i propositionen och i utskottets
betänkande — att förslaget innebär
en viss utjämning av tullskyddet
mellan olika varuslag och produktionsgrenar.
Angående denna avvägning och
utjämning kommer helt naturligt litet
olika synpunkter in i bilden, och det är
det som gör att meningarna något skiljer
sig om det föreliggande förslaget.

Vad det gäller själva tullnivån finns
det kanske också möjligheter att argumentera
för att vissa förändringar skall
ske, så att vi får en något höjd tullnivå,
av den anledningen att vi nu har tullar,
som så att säga inte har slagit igenom.
Sänker man dessa tullar hetyder
det, menar man, ingen lättnad för
konsumenterna utan man får i stället
genom de smärre justeringar uppåt som
föreslås eu höjning av tullnivån.

Ny tulltaxa, m. m.

Det är klart att man på denna punkt
kan ta upp en debatt, men jag tror att
vi får en i stort sett oförändrad tullnivå.
Det kan också konstateras, att det
råder enighet om det nu framlagda
förslaget. På vissa betydande varuområden
har också kompromisser uppnåtts
inom utskottet. Jag skall i varje
fall på dessa punkter inte göra mig
skyldig till några upprepningar utan
bara be att få konstatera att jag ansluter
mig helt till de kompromisser som utskottet
har åstadkommit.

Utskottet säger i sitt allmänna resonemang
att tullarna numera framstår
som ett utan gensägelse viktigt näringspolitiskt
instrument och deras betydelse
i dessa hänseenden ligger i deras
långsiktiga inverkan på landets produktionsstruktur.
Enligt utskottets uppfattning
kan det icke råda någon tvekan
om att vårt land fördenskull bäst gagnas
av en politik med låga tullar. Jag
vill ansluta mig till detta uttalande. Vi
tillhör också de länder som har de lägsta
tullarna i världen. När jag nu instämmer
i detta utskottets yttrande men
mitt namn ändå står på en del reservationer
som kräver högre tullar,
har jag kanske anledning att motivera
mitt ställningstagande, och med talmannens
tillåtelse tänker jag därför på ett
par avsnitt i tulltaxan komma med några
kommentarer.

Mina anmärkningar gäller i första
hand trädgårdsnäringen och i andra
hand träförädlingsindustrien. Jag tar
upp dessa näringsgrenars tullfrågor med
så mycket större fog som herr Ericsson
i Kinna förklarar att utskottet i stor
utsträckning kunnat enas men att man
borde hålla utskottet räkning för att det
inte var enigt på alla punkter utan att
det fanns reservationer, framför allt avseende
småföretagen, därför att det i
dagens läge vore populärt att tala för
dessa. När herr Ericsson i Kinna säger
att de redan nu är väl tillgodosedda,
kan jag tyvärr inte längre dela hans
uppfattning.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

Om han menar att de är väl skyddade
genom tullar, kan hans uppfattning
kanske försvaras rent teoretiskt vad
beträffar trädgårdsnäringen, och personligen
är jag i stort sett tillfredsställd
med vad utskottet där förordar av den
anledningen, att utskottets skrivning
ansluter sig till den motion som har
väckts av representanter bl. a. för den
riktning jag representerar och som kräver
att utredningen om trädgårdsnäringens
framtid bör få ta upp alla frågor
som sammanhänger med trädgårdsnäringen.
Därmed kommer även gränsskyddet
att innefattas i utredningens
uppdrag. Utskottet har nu varit så positivt
att det faktiskt uppmanar den
tillsatta utredningen att se över hela
detta fält. Jag har därför inte funnit
anledning att till alla delar biträda de
reservationer som avser trädgårdsnäringen,
men jag har gjort det på några
punkter, och jag ber att få återkomma
senare med yrkanden.

Vad sedan beträffar träförädlingsindustrien
är det framför allt tullen på
snickeriprodukter, ostoppade möbler
och träleksaker, som förtjänar uppmärksamhet.
Samma argument passar
för alla dessa varor, och vi kan därför
behandla dem i ett sammanhang. Trämanufakturindustrien
är en typisk
småindustri och har först under de
allra senaste åren kunnat rationalisera
sin produktion. Den har trots att den
är en småindustri vunnit mycket stor
omfattning och har stor betydelse för
sysselsättningen. Vi har i vårt land småindustrier
av detta slag som sammanlagt
räknar över 50 000 anställda. Denna näringsgrens
villkor bör därför allvarligt
beaktas. Under senare år har emellertid
denna bransch försökt att effektivisera
produktionen och lyckats bra i dessa
strävanden. För närvarande pågår en
omställningsprocess som för med sig
betydande rationalisering. Vi kan räkna
med att en hel del av dessa småföretag
därvid växer och kan få mellan 50 och
100 anställda. I ett sådant skede av den -

na industris tillväxt är det särskilt angeläget
att skapa bättre skydd än de man
nu vill föreslå i betänkandet. Vi betraktar
denna industri med särskilt stor tillfredsställelse
av den anledningen, att
arbetsplatserna ofta ligger ute på landsbygden
och icke i eller i anslutning till
våra stora städer. Den bidrar därför på
ett förtjänstfullt sätt till rikare differentiering
av landsbygdens näringsliv.
Många skäl talar därför för att vi här
skulle tillåta oss ett något större tullskydd
än det som nu föreslås.

Som alla känner till har för närvarande
t. ex. byggnadsnickerier ett tullskydd,
som i några fall går upp till 25—
30 procent. Det föreslås nu för vissa
varor av denna bransch hel tullfrihet,
detta till på köpet för varor med tillsatsmaterial
som är belagda med importtull.
I sådana fall får vi alltså en
negativ tull, som vi väl inte bör godta.
Detta blir förhållandet t. ex. när det
gäller dörrar. Ostoppade möbler är nu
belagda med 20—25 procents tull, som
föreslås sänkt till 10 procent. Mellan
hälften och två tredjedelar av det nuvarande
tullskyddet tas bort! Träleksaker
är nu belagda med 40—50 procents
tull, men skall enligt förslaget få
12 procent.

Jag menar alltså inte att vi överallt
skall försöka bibehålla det nuvarande
tullskyddet, men jag tycker denna industri,
som nu genomgår en omställningsprocess,
skulle vara förtjänt av att
vi aktade oss för att göra så starka sänkningar
som det nu föreliggande förslaget
innehåller. Därför är vi några som
reservationsvis framhävt att man skulle
något höja dessa tullsatser. Jag tycker
inte att man för att man vill göra en
sådan nyansering i tullskyddet skall
behöva bli stämplad som protektionist.

Vi talar om stora marknader, och
denna industri som har råvaran inom
sitt produktionsområde har förutsättningar
för en vidgad marknad och borde
kunna få några år på sig att lägga
upp långa tillverkningsserier och där -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

med med framgång kunna ta upp konkurrensen
på världsmarknaden. Det är
detta som har gjort att jag har anslutit
mig till kraven på högre tullskydd till
träförädlingsindustrien. Var det denna
industri som herr Ericsson i Kinna
tänkte på när han talade om att småindustriens
behov var tillgodosedda,
tycker jag inte hans yttrande var motiverat,
eftersom man i det nu föreliggande
förslaget tar bort två tredjedelar
av det nuvarande skyddet.

Herr talman! Jag ber att vid besluten
få återkomma med yrkanden om bifall
till vissa reservationer i utskottets utlåtande.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Som motionär i några
tulltaxefrågor ber jag att få säga några
ord.

Mot bevillningsutskottets allmänna
reflexion att vårt land bäst gagnas av
en politik med låga tullar bär jag ingen
särskild erinran. Det finns emellertid
åtskilliga produktionsområden, som vid
vissa lägen ur sysselsättningssynpunkt
kan behöva särskilt skydd. Man behöver
nog inte, som en tidigare talare, säga,
att det läggs lokalpatriotiska synpunkter
på detta. Det är klart att en industri
oftast är lokaliserad till olika bestämda
områden, men rent allmänt sett kan
vissa industrier behöva ett speciellt
skydd.

Tulltaxekommitténs och utskottets
riktpunkt har ju varit ett i stort sett
oförändrat tulläge. Om man bär höjt
på några punkter har man således ansett
sig tvungen att sänka på andra. Jag
bar ingenting emot att vi bereder oss
för en nordisk och europeisk marknad
— tvärtom. Innan förhandlingarna ännu
kommit någon vart, borde vi emellertid
inte vara så ivriga att göra sänkningar.

Utskottet varnar för användning av
tullar som medel mot konjunktursvårigheter
och dylika mer eller mindre kortsiktiga
problem. När utskottet under så -

Ny tulltaxa, m. m.

dana omständigheter hänvisar till Kungl.
Maj:ts särskilda fullmakter, så innebär
det enligt min mening att en smula gå
kring problemen.

Andra talare har här berört olika speciella
områden. Jag kan t. ex. instämma
med herr Stenberg, när det gäller trädgårdsprodukterna.

Jag vill emellertid här särskilt uppehålla
mig något vid det som vi tagit
upp i vår motion i denna kammare nr
447 samt i B 39, nämligen gummidäcken.
Först vill jag säga, att detta är det enda
område där en enhällig tulltaxekommitté
godtagit en kombinering av värdetull
— till vilken man nu i huvudsak
har övergått — och minimivikttull. För
däcken har tulltaxekommittén föreslagit
13 procent, dock minst 85 öre per kg.
I vår motion har vi samma yrkande,
under det att departementschefen har
slopat minimitullsatsen och endast har
kvar 13 procent.

Bildäcksmarknaden utgöres i realiteten
av två delmarknader, en för ersättningsdäck
med försäljning i småposter
till allmänheten genom återförsäljare
och en för monteringsdäck med försäljning
i stora poster till några få bilfabriker.
För ersättningsdäcken är tullskyddet
för närvarande en krona per
kg. Det motsvarar i nuvarande prisläge
en värdetullsats på 14—15 procent för
personvagnsdäck, och 15—16 procent
för lastvagnsdäck. Tulltaxekommitténs
och motionens förslag om minimivikttull
på 85 öre per kg skulle — enligt vår
mening — behöva anlitas endast vid
onormalt låga prislägen. Man får emellertid
komma ihåg, att redan minimivikttullen
är 15 öre lägre per kg än den
nuvarande vikttullen. Då nio tiondelar
av den totala bildäcksimporten utgöres
av ersättningsdäck framstår det tydligt,
att även tulltaxekommitténs och motionens
förslag innebär en klar tullreducering.

För monteringsdäck är tullskyddet
för närvarande 12 procent. Den av oss
föreslagna minimivikttullen skulle i da -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

gens prisläge motsvara cirka 17—18 procent
för personbilsdäck och cirka 14
procent för lastbilsdäck.

En sak är här värd att påpekas. Inom
lastbilsdäcksmarknaden har i hela Europa
en stagnation inträtt. Lastvagnsparken
är i stort sett konstant, och livslängden
på däck har ökat, varför lastbilsdäcksproduktionen
minskat. På sina
håll har man kanske t. o. m. förberett
en nedläggning av denna produktion.
Eftersom lastbilsdäcksproduktionen i
vikt räknat utgör nära två tredjedelar
av den totala däcksproduktionen har
detta haft betydande återverkningar, vilket
endast delvis uppvägts av en stigande
förbrukning av personbilsdäck.
Dessa förhållanden har i sin tur medfört
ett kraftigt ökat utbud av personbilsdäck
— i första hand till montagefabrikerna.
För konkurrensens skull
har man också gått ner i pris. Då drygt
30 procent av den svenska produktionen
går till inonteringsmarknaden skulle ett
avstående av denna försäljning få ganska
omedelbara sociala konsekvenser.
Skulle nuvarande prispress fortsätta någon
längre tid står den svenska bildäcksindustrien
inför en allvarlig situation,
som mycket snart kan föranleda
driftinskränkningar. I ett sådant läge
skulle en kombinationstull ha haft en
uppgift att fylla.

Arbetsmarknadsstyrelsen har nyligen
i en utredning framhållit att situationen
för den svenska gummiindustrien
blir allvarlig, om strävandena att skapa
ett europeiskt frihandelsområde i anslutning
till den upprättade sexstatsunionen
skulle misslyckas. Oklarheten
härvidlag gör det svårt att planera för
framtiden. Men även om ett frihandelsområde
upprättas, kommer det att medföra
svåra påfrestningar för den svenska
bildäcksindustrien under en övergångstid.

I sitt yttrande över kapitel 40 säger
utskottet, att man självfallet bör ta hänsyn
till exportpremier och dylikt som
ges i ursprungslandet. Det kan då näm -

nas att man i Tyskland ger sådana exportpremier
på 6,68 procent för bildäck.
Den västtyska exporten av bildäck
till Sverige har också på fem år
stigit från 204 ton till 1 323 ton. Härtill
kommer att det svenska nettotullskyddet
på grund av de i däcken ingående
textilierna minskar med icke mindre än
4 procent. Jag vill livligt instämma med
herr Ericsson i Kinna, att när det klaft
visats, att dylika höga exportpremier har
utgått, bör regeringen ta upp denna
fråga till undersökning och om så visar
sig behövligt använda de speciella fullmakter
som har givits och som nu i
ännu större omfattning ges genom detta
tulltaxeförslag.

Departementschefen vill inte vara
med om en tullhöjning över den nordiska
nivån. Vad som menas med detta
är oklart. För monteringsringar kan
man inte tala om en nordisk nivå, eftersom
endast Sverige har en egen bilindustri.
Och rayoncorden, som är en av
bilindustriens viktigaste råvaror, har i
Sverige i jämförelse med Norge en extra
tullbelastning på denna importvara, som
medför 4 procent lägre nettoskydd för
det färdiga däcket. Det har försports att
man från finsk sida i det nordiska samarbetsutskottet
gjort en reservation, som
går ut på att man vid en nordisk tullunions
ikraftträdande för deras del inte
kan acceptera en tullsats på 13 procent,
om den inte kombineras med en minimitull,
motsvarande 85 öre per kilo. Efter
att ha tagit del av den svenska tulltaxekommitténs
enhälliga förslag har man
sålunda i Finland funnit, att detta utgör
en lämplig avvägning av bildäckstullen.

Jag anser sålunda, herr talman, att
tullfrågan för bildäcken hade fått den
lyckligaste lösningen, inte minst med
hänsyn till sysselsättningssvårigheterna,
om man hade tagit tulltaxekommitténs
och därmed fvrpartimotionens förslag
om en kombinationstull. Bildäcksindustrien
är ju också, som vi framhållit i
motionen, lokaliserad till ur sysselsätt -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

ningssynpunkt känsliga orter. Härtill
kommer, som jag tidigare anfört, att vi
får räkna med de svårigheter som måste
uppstå under övergången till det frihandelsområde,
som vi alla hoppas skall
komma till stånd. Jag vill särskilt understryka
vikten av att Kungl. Maj:t -—•
såsom utskottet har skrivit — »vid förefallande
behov och för att motverka
återkommande utländska dumpingaktioners
skadliga verkningar» verkligen utnyttjar
sina befogenheter att införa minimitullar,
vilka bör kunna tillgripas
redan från den nya taxans ikraftträdande.
Utskottets yttrande vittnar också
om att man anser detta inte minst viktigt
beträffande bildäckstullarna.

Herr talman! Jag kanske inte är lika
belåten som herr Nilsson i Svalöv, som
ansåg att vår motion i huvudsak hade
bifallits, men jag har velat understryka
vikten av att Kungl. Maj:t verkligen har
sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden
och vid behov utnyttjar de
fullmakter som har lämnats. I det läge,
vari frågan nu har kommit, har jag, herr
talman, intet särskilt yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När man vidtar en så
pass sällsynt åtgärd som att göra om
tulltaxan, bör man naturligtvis ta hänsyn
inte bara till dagslägets krav utan
även till de sannolika framtida utsikterna.
Den proposition, som nu föreligger
till behandling, bygger i stort sett
på tulltaxekommitténs förslag. Detta är
emellertid nu några år gammalt, och
det är möjligt att ett nytt förslag, om
det hade framlagts nu, i vissa fall hade
fått ett annat utseende. Jag tänker då
framför allt på vad jag nyss sade om
att man måste ta hänsyn lill framtidsbilden,
och denna har ju med tanke på
frihandelsmarknaden i viss mån ändrats
sedan tulltaxekommittén lade fram sitt
förslag.

Det förslag som här föreligger har ju
rönt olika bedömanden. Jag tror emel -

Ny tulltaxa, m. m.

lertid man har rätt när man på vissa
håll säger, att detta är en försiktig revision,
kanhända i vissa avseenden alltför
försiktig. Det råder intet tvivel om,
och det har för övrigt understrukits
från flera håll, att den modernisering,
som vi har genomfört genom att övergå
till värdetullar i större utsträckning än
tidigare, blir till fördel för de delar av
vår industri som beröres av denna tulländring.

Kanhända är den justering som nu
görs ganska fördelaktig för vissa avsnitt
av vår industri, men för andra delar är
den däremot sannolikt otillräcklig. Jag
tänker i det fallet på vissa företag inom
småindustrien. Därmed vill jag inte ha
sagt, att tullarna bör göras så höga, att
de avtrubbar viljan till en fortskridande
effektivitetsökning eller till egna
ansträngningar för att förstärka konkurrensen.
Det har sannolikt varit till
fördel på längre sikt att vi har haft en
relativt måttlig tullnivå; det har drivit
våra industrier till rationaliseringar,
men samtidigt har det åstadkommit
andra resultat. Vissa delar av industriproduktionen
har genom tullarnas successiva
minskning kommit i det läget,
att man har kunnat hävda sig gentemot
importen endast genom att lita till den
kvalitetsproduktion som den svenska
industrien i allmänhet är känd för. Det
finns emellertid gränser också för kvalitetskonkurrensen,
och det bör därför
finnas ett relativt gott skydd i varje
fall för de delar som framför allt hotas
av mindervärdiga importvaror.

I en reservation, som jag fogade till
kommitténs betänkande, pekade jag på
detta särskilt med tanke på porslinsoch
glasindustrierna, som just har svårigheter
med mindervärdig import utifrån.
Diir hade det varit berättigat med
en kombinerad vikt- och värdetull. Det
har inte varit möjligt att vinna anslutning
inom utskottet för en sådan tanke,
men man föreslår att Kungl. Maj:t skall
få en allmän fullmakt att införa minimitullar,
och jag hoppas att Kungl. Maj:t

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

inte försummar att använda den fullmakten,
framför allt då det gäller att
utestänga en billig, men dålig varuproduktion,
som baseras på låga produktionskostnader
i tillverkningslandet.

Jag vill även uttala min tillfredsställelse
över den förstärkning som har
kunnat ges åt textilindustrien, även om
förstärkningen i vissa fall inte är tillräcklig.
De många små enheter som
denna industri består av är oumbärliga
delar i den samlade produktionen,
och det är sannolikt att många av dem
skulle ha behövt ett något bättre skydd
än det som nu ges.

Vid en omprövning av tulltaxan bör
man givetvis anlägga vad som kallas
för beredskapssynpunkter. Dessa är enligt
min mening av två slag. Först har
vi den typ som den föregående ärade
talaren här uppehöll sig vid, då han
berörde angelägenheten av att inom vårt
land bevara en tillverkning av bil- och
traktorringar. Vår bilpark är ju så stor
och vårt traktorbestånd så viktigt, att
det är nödvändigt att vi har en inhemsk
tillverkning av dessa varor.
Utan tvivel har den svenska gummiindustrien
i det fallet ett högt beredskapsvärde.

Men det finns även beredskapssynpunkter
av ett annat slag — jag avser då
sådana synpunkter som kan appliceras
på planerna på ett frihandelsområde.
Här har olika meningar gjort sig gällande.
Ibland säges det att det är en fördel
för oss att gå in i ett frihandelsområde
med låga tullar; det skulle underlätta
vår export till andra stater inom
frihandelsområdet. Det är klart att detta
resonemang äger sin riktighet i vissa
fall. I andra fall däremot hade det nog
varit lämpligt att vi försökt ge vissa delar
av industrien ett bättre utgångsläge
än de sannolikt nu får. De nedskrivningar
som skall göras successivt inom
detta tullområde kan komma att drabba
olika på olika håll. Jag har där precis
samma uppfattning som den herr Boo
i första kammaren gjorde sig till tolk

för, att man nog borde beakta beredskapssynpunkterna
på detta område mer
än man har gjort.

Om man inte får rätt i detta frihandelsområde
att kompensera en kraftig
sänkning av en tullsats mot en mindre
sänkning av en annan, så hade det nog
varit bra, att vi tänkt mera på att stärka
tullskyddet för de varor som kan tänkas
möta en hårdnande konkurrens i
ett frihandelsområde. Vi behöver nämligen
ett mångsidigt näringsliv i vårt
land, och såsom alla känner till är det
den svenska småföretagsamheten som
svarar för denna mångsidighet. I ett
frihandelsområde kommer sannolikt
denna del av vårt näringsliv att utsättas
för ganska hård konkurrens. De
områden jag närmast tänker på, då jag
här talar om beredskapssynpunkterna,
är bl. a. textil-, porslins- och läderindustrierna
samt trädgårdsnäringen.

Det har här sagts att man borde skjuta
behandlingen av detta ärende till
längre fram. Jag har emellertid den
uppfattningen, att om en upprustning
skall göras, bör den med hänsyn till
frihandelsområdet göras nu. Ju längre
vi kommer i dessa förhandlingar, desto
svårare kan det bli att få någon ändring
till stånd. Detta uppskovskrav är
därför enligt min mening icke motiverat
av den anledningen. Däremot kan
det vara motiverat av det skälet, att frågan
då kanske blivit föremål för grundligare
prövning än vad som nu kunnat
ske. Om inte frihandelsområdet kommer
till stånd i höst, så tror jag att man får
beklaga att frågan har forcerats på detta
sätt.

Sedan skall jag stanna inför ett bestämt
avsnitt, nämligen trädgårdstullarna.
Där anser jag att varken dagens
eller framtidens behov har beaktats.
En del av trädgårdstullarna justerades
på 1930-talet, då de gjordes så höga att
de blev ungefär jämförliga med det
tullskydd vi nu har för jordbruket. Det
var ett berättigat skydd, ty trädgårdsnäringen
är en riskfylld bransch. Den

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

är svår att rationalisera, och driften är
intensiv. Nu har emellertid trädgårdstullarna
reducerats ganska väsentligt
— ned till ungefär 10 procent — och
den reduceringen kommer sannolikt att
fortsätta därför att vi bevarar vikttullarna
på det området.

När man talar om trädgårdstullarna,
mäter man dock med litet olika mått.
Man nämner endast de tullar som utgår
under den s. k. skyddsperioden, och
det är en relativt kort tid. Och dessa
tullars höjd användes i propagandan som
argument mot en höjning av den allmänna
nivån på trädgårdstullarna. Men i regel
utnyttjas inte dessa tullar, och de är därför
mera marknads- än prisreglerande.
De drabbar heller inte konsumenterna
i den utsträckning man ibland gör gällande.
Om man slår ut den tullbelastning
som konsumenterna får vidkännas
på de svenska trädgårdsprodukterna på
hela årets konsumtion, så kommer man
till en mycket moderat tullnivå, och det
är det priset våra konsumenter får betala
för att det över huvud taget skall
finnas en trädgårdsodling inom landet.

Det borde inte råda delade meningar
om att vi här i landet bör ha en produktion
av trädgårdsprodukter, som är tillräcklig
för att skydda konsumenterna
för risken att råka i händerna på utländska
exportörer. Vi har sett många
bevis på hur man i exportländerna passar
på att höja priserna, när man upptäcker
att vi har brist på vissa varor.
Den ökade konsumtion av trädgårdsprodukter,
som vi under senare år har kunnat
notera, har fyllts och fylles fortfarande
i alltför stor utsträckning av
importerade varor. Sålunda svarade importvarorna
år 1950 för ungefär 25 procent
av vår konsumtion, men redan 1953
var utfyllnaden av importvaror uppe i
39 procent, och sedan liar den sannolikt
fortsatt att stiga. Det händer ganska
ofta att vi trots en övermättad marknad
ändå får landet översvämmat av billiga
importvaror, som slumpas bort till
praktiskt taget vilka priser som helst.

(i — Andra kammarens protokoll ''

Ny tulltaxa, m. m.

När jag har läst igenom handlingarna
i detta ärende, har jag ställt mig
litet frågande till vissa skrivsätt. Sålunda
säges på ett ställe, att vi har att
emotse en tillbakagång för vissa delar
av trädgårdsnäringen därför att vi utan
ett höjt tullskvdd har svårt att göra oss
gällande i konkurrensen. Men på ett
annat ställe säges, att vi kommer att få
en växande konsumtion här i landet,
varför det bör finnas stora möjligheter
för en inhemsk produktion av betydande
omfattning. Denna betydande produktion,
som det sålunda bör finnas
plats för, skulle tydligen uppkomma
trots att vi med oförändrat tullskydd
har att emotse en tillbakagång — och
tullskyddet föreslås inte ändrat. Det är
onekligen litet svårt att få båda dessa
uttalanden att gå ihop. Men resonemanget
är typiskt. »Att vara eller inte vara»
är ett svårt avgörande för många då
man rör sig på detta område.

Jag skall här inte ingå på några detaljer.
Helt allmänt vill jag dock säga
att trädgårdsnäringen enligt min uppfattning
har fått en för snäv behandling
och att en upprustning av tullskyddet
hade varit berättigad. Om vi kommer
med i det europeiska frihandelsområdet,
så kommer nämligen trädgårdstullarna
att reduceras så att säga i båda ändar,
d. v. s. både genom den eventuellt
fortgående penningvärdeförsämringen
och genom avskrivningarna inom frihandelsområdet.
En beredskapshöjning
— som jag kallar den — hade därför
varit berättigad i detta fall.

Jag vill sedan här bara nämna om
färskpotatisen. Det är svårförståeligt att
man inte där har kunnat tillmötesgå kravet
att lägga färskpotatisskyddet under
jordbruksregleringen. Det har funnits
och finns alltjämt eu regelrätt förhandlingsöverenskommelse
mellan odlarnas
organisationer och statens jordbruksnämnd,
där man i princip är ense om
att färskpotatisodlingen bör läggas under
jordbruksregleringen. Det är svårt
alt förstå av vilket skäl man motsätter

,Tr in

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

sig detta. För närvarande är det så att
vid ett visst datum går färskpotatisen in
i tulltaxan och behandlas därefter, vid
ett annat datum försvinner den därifrån
och går över på jordbruksregleringen.
Färskpotatisen är ju dock en jordbruksvara
i större utsträckning än en trädgårdsvara.
Här skall två statliga verk,
generaltullstyrelsen och statens jordbruksnämnd,
kopplas in på samma sak.
Vi har gjort mindre nödvändiga förenklingar
på andra områden.

Till sist en enda detalj, som vi — det
får vi nog erkänna — kanhända bortsett
från i tulltaxekommittén, och den
gäller konservindustrien på bönodlingens
område. Vi har inte beaktat den betydelse
som denna odling har för de
bygder, till vilka den är förlagd. Det är
nämligen en väsentlig skillnad på odlingen
av dessa konservbönor och på
odlingen av ärter och morötter med vilken
den jämföres. Man kan inte rationalisera
den odlingen på samma sätt som
man kan med ärt- och morotsodlingen.
Den måste ske med manuell arbetskraft.
I de bygder, där man har haft denna odling,
har det sedan årtionden tillbaka
varit ett gott arbetstillfälle för många
människor att sysselsättas med skörden
och förädlingen av denna produkt. Redan
med den tull vi nu har är det svårt
för industrien att konkurrera, och en
sänkning av tullen kan komma att medföra
arbetsnedläggelser i de orterna.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten mera. Rent allmänt vill jag
säga att man kan kanske beklaga den
forcering som denna fråga har fått. Det
är möjligt att man hade vunnit på att ta
kontakt med näringslivets folk i större
omfattning än man hunnit med. Jag är
tveksam om huruvida man kunnat hinna
med detta i tillräcklig omfattning. Det
är för sent att rikta någon kritik häremot
nu, men när man ser resultatet av
ärendets behandling, kan man inte vara
nöjd med det på alla punkter, och man
kan knappast heller vara nöjd med själva
behandlingen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Beträffande de allmänna
synpunkterna kan jag till fullo instämma
i vad herr Ericsson i Kinna alldeles
nyss yttrade.

Jag vill sedan i korthet beröra ett speciellt
område, det som herr Hansson i
Skegrie just slutade med, nämligen några
allmänna synpunkter på trädgårdsnäringen.

Beträffande trädgårdsnäringen säges
— och det är delvis riktigt — att gränsskyddet
för denna näring har sjunkit
efter världskriget. Detta är dock inte
hela sanningen, utan detta förhållande
beror främst på den penningvärdeförsämring
vi haft och även på våra överenskommelser
i GATT. Gränsskyddet
för denna näring är dock fortfarande
högt — ett tullskydd på 18—19 procent
jämfört med ungefär 9 procent för all
tullbelagd import.

Herr Hansson i Skegrie säger att man
bara talar om tullen på dessa produkter
under skyddsperioden och att det är
därför den blir hög, men om man skulle
slå ut den på hela tiden blir det en väsentlig
reducering. Ja, det är naturligtvis
riktigt, men det räkneexemplet har
ingen praktisk betydelse. Gränsskyddet
eller tullen under skyddsperioden är
satt till en tid då import från utlandet
innebär konkurrens. Under den tid då
det inte finns något gränsskydd, finns
det heller ingen försäljning av svenska
produkter. Det är ju därför man har
dessa perioder. Förhöll det sig inte så,
skulle man ha ett tullskvdd som sträckte
sig över hela året, ett jämnt tullskydd,
som man har på andra produkter. Jag
tycker därför att det förhållandet inte
är relevant i detta sammanhang.

Tullskyddet för trädgårdsnäringen är
ungefär dubbelt så högt som tullskyddet
på industriområdet, och såväl Kungl.
Maj:t som utskottet säger, att det finns
ingenting att anmärka däremot, ty denna
näring står i en sådan särklass, att
man bör fortsätta att skydda den på ett
något annat sätt än som sker i genom -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

snitt. Här är utskottet beträffande själva
principen i stort sett enigt. .lag tror
också att jag vågar påstå att det råder
enighet om att man på detta område
skall se till — någon av de föregående
talarna var även inne på det -— att man
har en produktion som är rimlig men
som inte är högre än vad det egentligen
finns inhemsk avsättning för. Det är väl
ändå inte möjligt att räkna med någon
nämnvärd export på detta område. Jag
tror också att enighet i stort sett råder
om att man inte skall ha dessa produkter
tullbelagda under den tid, då inhemska
produkter av samma sort inte saluföres.
Det är en princip som torde vara accepterad
över lag.

De tullsatser, som nu föreslås på detta
område, kommer liksom hittills att ligga
betydligt över tullarna på industriområdet.
Jag förmenar, herr talman, att
det inte, som ibland skett, kan sägas att
man inte kan jämföra tullar på trädgårdsnäringens
område och inom industrien
på grund av att de är så väsensskilda
att en sådan jämförelse skulle
vara omöjlig. Detta resonemang kan vara
riktigt till en del, men man kan dock inte
alldeles bortse ifrån att det råder ett sammanhang.
Vid våra handelsförhandlingar
blir ju hela fältet föremål för bedömning.
Om vi skulle få ett alltför högt tullskydd
på detta område, kan vi givetvis
möta motstånd från andra länder då
det gäller att sälja våra typiska exportprodukter.
Av detta skäl kan det nog
inte göras gällande att man kan behandla
varje bransch för sig och säga att vissa
områden står i sådan särklass, att man
beträffande dem bör bortse från de stora
sammanhangen. Trots denna principiella
inställning har det ju sagts att de undantag,
som göres för dessa trädgårdsnäringens
produkter, bör medföra ett
betydligt starkare tullskydd än det som
gäller rent allmänt.

Att utskottet liksom departementschefen
inte velat ansluta sig fullt och
helt till det s. k. primörskyddet kan enligt
min mening i det långa loppet visa

Ny tulltaxa, m. m.

sig vara klokt. Jag tror att departementschefen
har rätt då han säger, att ett alltför
högt primörskydd skulle kunna
tvinga fram en produktionsinriktning
som i längden visade sig olycklig för
produktionen.

Jag har redan sagt, herr talman, att
jag skall bli ytterst kortfattad. Det skulle
föra för långt att här gå in på detaljerna
i reservationerna beträffande de avsnitt
jag här berört. Jag vill emellertid säga
några ord om den tillsatta trädgårdsutredningen,
som nämnts tidigare vid ett
flertal tillfällen i dag. Herr Stenberg ansåg,
om jag fattade honom rätt, att utskottet
här skrivit så starkt, att trädgårdsutredningen
därigenom erhållit betydligt
vidgade fullmakter. Jag vet inte
om detta uttalande är alldeles riktigt. I
de direktiv som utfärdats för denna triidgårdsutredning
ingår ju redan, att utredningen
beträffande trädgårdsnäringens
problem skall ta under övervägande
även de förhållanden, som sammanhänger
med den internationella konkurrensen,
och att därvid skall beaktas de
överenskommelser som träffats inom
GATT-avtalets ram samt verkningarna
av en eventuell nordisk tullunion och
ett eventuellt europeiskt frihandelsområde.
Jag tror alltså att trädgårdsutredningen
redan genom sina direktiv kan
sägas ha möjligheter att handla på detta
område utan några vidgade fullmakter
eller några förslag till vidgade fullmakter
från bevillningsutskottet.

Får jag härefter, herr talman, säga
några ord i anledning av de uttalanden
herr Nilsson i Svalöv in. fl. talare gjort
beträffande ett annat område. Enligt deras
uppfattning skulle det ha behövts en
ytterligare höjning av tullen på bilgummi,
och man har framför allt betonat att
det gäller monteringsdäcken och inte reservdäcken.
Nu förhåller det sig så, alt
monteringsdäcken svarar för ungefär
tre gånger så stor andel av den inhemska
produktionen som av importen. Frågan
kommer därigenom i en annan belys -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

ning och reduceras till att inte bli av
någon större betydelse.

Som bland andra herr Ericsson i Kinna
var inne på finns det vissa områden
där enighet inte nåtts. Det gäller exempelvis
på det avsnitt jag nu något berört
men även beträffande textilområdet och
en del andra områden, där man på vissa
håll velat ha minimitullar, vilket utskottsmajoriteten
liksom departementschefen
avböjt. I stället har hänvisats till
att Kungl. Maj :t har fullmakt att följa utvecklingen
på detta område och särskilt
ha uppmärksamheten riktad på dumpingtendenser.

Det har sagts av ett flertal av talarna,
att de visserligen inte fått sin motion
om ett minimitullskydd tillstyrkt av utskottet
men att de på grund av utskottets
skrivning beträffande fullmakten
till Kungl. Maj:t ändå praktiskt taget
fått sin motion tillstyrkt. Det kan vara
nödvändigt att understryka, att den
fullmakt utskottet talar om, åtminstone
såvitt jag förstått, helt enkelt är en fullmakt
och inte någon beställning att
Kungl. Maj:t skall göra så eller så. Hur
Kungl. Maj:t skall handla beror på vad
Kungl. Maj:t, obunden av den allmänna
skrivningen, bedömer som lämpligt.
Kungl. Maj:t skall alltså inte, därför att
denna fullmakt finns, handla som om
motionerna vore bifallna. Det är alltså
fråga om en vanlig fullmakt, och den
bör utnyttjas på det sätt som är till
bästa nytta för de olika branscherna.

Det finns förvisso mycket att tillägga,
men jag har lovat att fatta mig kort
och ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till utskottets ärade
företrädare vill jag säga, att det haltar
ganska betänkligt när man jämför dessa
18 å 19 procents tullskydd med det 9
procents tullskydd som gäller för all

tullbelagd import. Primörproduktionen
inom trädgårdsodlingen är ändå väsentligt
dyrare än den produktion som
framkommer senare, och därför är inte
ens 18 å 19 procent något högt tullskydd.
Man måste ta i betraktande att
man inte kan jämföra denna trädgårdsproduktion
med industriproduktionen.
Vi har ju alla i full enighet varit med
om att fastställa ett tullskvdd för jordbruksprodukter,
vilket ligger betydligt
högre än 18 å 19 procent. Alla är väl
överens om att det behövs ett så högt
tullskydd, och trädgårdsnäringen är i
lika stort behov av ett bättre tullskydd.

Herr Kärrlander säger att resonemanget
om att slå ut tullen över hela
tiden inte har någon praktisk betydelse.
Jo, det har det. Vi måste ta i betraktande,
att trädgårdsnäringen måste fortleva
även under den tid då det är fri
import. Trädgårdsnäringen kan ju inte
vara i funktion bara under vegetationsperioden
å friland, utan den måste uppehållas
hela året. Jag tycker nog att
man silar mygg och sväljer kameler när
man motsätter sig ett primörskydd av
25 öre per kg. Jag har tagit reda på,
hur varorna fördyras i distributionen,
och här rör det sig om helt andra belopp.
För närvarande är dagspriset på
t. ex. tomater 1 krona å 1 krona 20 öre
per kg, men i handeln kostar de 2 kronor
90 öre å 3 kronor. Under primörtiden
är priset 4 kronor per kg hos odlarna
och i butikerna 6 å 7 kronor per
kg. Det är svårt att förstå att mellanhandsvinsten
under primörtiden skall
behöva vara så mycket större än eljest.
Jag kan nämna exempel på många liknande
produktslag. Sålunda kostar rosor
och nejlikor 20 å 25 öre per styck
hos odlaren men 1 å 2 kronor per styck
i butiken. Det är svårt att förstå att då
man accepterar en sådan mellanhandsvinst
man samtidigt motsätter sig ett
primörskydd på 25 öre — större belopp
gäller det inte. Dessa primörer är ju
dyrare därför att de i allmänhet måste
framdrivas i uppvärmda växthus.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att man inte bör jämföra trädgårdsodlingens
tullskydd med industriens,
utan att detta bör jämföras med
jordbrukets tullskydd, vilket skulle vara
mera jämförbart. Jag kan ta hela fältet,
herr Hansson i Skegrie. Det förändrar
inte alls min ståndpunkt, eftersom jag
anser att man inte kan bortse från det
större sammanhanget utan måste undersöka
vilket tullskydd man har för
den ena och den andra näringen. Om
tullskyddet för trädgårdsnäringen är
dubbelt så högt och tullskyddet för
jordbruket i dess helhet drygt dubbelt
så högt som gränsskyddet för industriproduktionen,
kan man inte bortse från
detta samband, utan man måste, framför
allt när det gäller förhandlingar om
handelsförbindelser, se det hela i ett
sammanhang. Jag har nog inte, vilket
herr Hansson i Skegrie tycktes vilja låta
påskina, sagt eller menat, att utskottet
varit njuggt mot trädgårdsnäringen.
Denna har ju fortfarande ett relativt
högt tullskydd och får det även i fortsättningen,
varför det alltså inte blivit
någon försämring.

Diskussionen om huruvida man skall
slå ut tullen över hela tiden är i mycket
stor utsträckning teoretisk. Herr
Hansson vill här ha ett kraftigare gränsskydd,
medan utskottsmajoriteten har
sagt att skyddet redan är så pass högt,
att den inte anser det vara klokt att gå
ännu ett stycke. Därmed är det ingen
som velat göra gällande, att förslaget
under alla förhållanden är godtagbart
i varje detalj.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

Kärrlander framhöll att när det
gäller Kungl. Maj:ts fullmakt beträffande
minimitullar skall Kungl. Maj:t vara
obunden. Ja naturligtvis, men det bör
vid ligga i Kungl. Maj ds intresse att ur
såväl arbetsmarknadssynpunkt som
andra synpunkter utnyttja sin fullmakt,

Ny tulltaxa, m. m.

när situationen så kräver. Prövningen
skall naturligtvis vara förutsättningslös,
men utskottets skrivning innebär,
såsom vi tolkar den, att Kungl. Maj:t
ständigt måste vara vaksam i fråga om
tillgripandet av minimitullar.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev litet förvånad
över den motivering herr Kärrlander
anförde då han sade, att man måste se
trädgårdsskyddet i handelsförbindelsernas
sammanhang. Det har vi gjort tidigare
med följd att vi reducerade vissa
trädgårdstullar. Vi anser att man inte
bör få fortsätta att behandla denna näringsgren
på detta sätt. Det är en dålig
tröst att trädgårdsodlarna inte har fått
det sämre. Vi har nu rustat upp det rätt
bra för vissa delar av industrien, där
man fått ett relativt värdesäkrat tullskydd,
medan trädgårdsnäringen får
finna sig i att framdeles få behålla ett
tullskydd som sannolikt jämt och ständigt
reduceras.

Jag läste häromdagen i tidningen
Lantarbetaren en artikel, där man
nämnde att den svenska trädgårdsnäringen
nu befinner sig i en allvarlig
kris. Man gick t. o. m. så långt att man
sade, att denna kris hade samma omfattning
som jordbrukets på 1930-talet.
Jag erkänner att man räddar inte trädgårdsnäringen
enbart med tullar, men
med bättre primörskydd skulle man
dock stänga av den import som pressar
ned priserna just då odlarna hoppas
på rimliga arbetsinkomster.

Tror herr Kärrlander att om vi höjde
primörskyddet med 25 öre på låt oss
säga tomater, detta skulle påverka priset
över handelsdisken, som står i, såsom
jag tidigare nämnde, 0 kronor,
medan odlarpriset är 4 kronor?

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill anknyta till det
senaste resonemanget med jämförelsen
mellan trädgårdsnäringen och industri -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

en. Jag har också den uppfattningen
att man inte kan göra en sådan jämförelse
och säga, att trädgårdsnäringen
har ett tullskydd på 18—19 procent,
medan industrien har bara hälften, och
därav dra den slutsatsen att trädgårdsnäringen
alltså har ett starkt tullskydd.
Den jämförelsen är inte riktig, utan
man måste göra jämförelsen med jordbruket.

Vi har gång på gång framhållit i
riksdagen, att trädgårdsnäringen måste
få arbeta under förhållanden som är
likartade med jordbrukets. Gör man den
jämförelsen finner man att trädgårdsnäringens
skydd ligger lägre än jordbrukets.
Nu kan man visserligen invända
att jordbruket har intet tullskydd,
men man måste ju i stället räkna
med importavgifter och sådant.

Vi kan inte komma ifrån, att trädgårdsnäringen
har en särställning, och
jag vill peka på ett par andra saker som
också motiverar ett särskilt ställningstagande
beträffande trädgårdsnäringen.

Jag nämner då för det första beredskapssvnpunkten.
Det kan tyckas som
om t. ex. blomsterodling är en ren lyxodling
som utan vidare skulle kunna
slopas, särskilt i vår tid, då det är så
lätt att med de moderna kommunikationerna
importera friska och fina blommor.
Men vi får komma ihåg, att om
landet skulle avspärras från import,
spelar den svenska odlingen en icke
oväsentlig roll för livsmedelsförsörjningen,
och rollens betydelse ökas genom
att blomsterodlare i ett sådant läge
mycket snabbt kan övergå till produktion
av grönsaker o. d. Vi har nog en
viss benägenhet att bortse från just den
synpunkten, och jag tror det ligger en
fara i detta.

För det andra vill jag nämna klimatförhållandena.
Den svenska trädgårdsnäringen
har — och här är den andra
likheten med jordbruket men en olikhet
mot flertalet andra näringsgrenar
— att räkna med en klimatologisk faktor,
och den kommer att kvarstå, hur

mycket arbetet än rationaliseras och
moderniseras. Det svenska klimatet utgör
och kommer att utgöra den svenska
trädgårdsodlingens största handikapp
då det gäller att konkurrera med
producenter i länder, som har ett för
trädgårdsnäringen gynnsammare klimat.
Den svenska trädgårdsnäringen har
knappast heller större möjligheter att
vinna avsättning för sina produkter
utanför hemmamarknaden, åtminstone
inte för närvarande. Om förhållandena
kan ändras i en framtid, vill jag inte
spå om, men det förefaller knappast så.
Härav framgår, att näringen har att
brottas med speciella problem.

För det tredje vill jag nämna konsekvensen
av övergången från vikttullar
till värdetullar. Det nya förslaget
innebär en omläggning i detta avseende.
För trädgårdsnäringens del skall dock
vikttullsystemet bibehållas. Det finns
skäl för ett bibehållande av vikttullsystemet
liksom det finns skäl för en
omläggning. Jag skall emellertid inte
närmare gå in på denna fråga utan uttalar
endast förhoppningen, att problemet
i en framtid skall få en god lösning.
Det har ju vid flera tillfällen hänvisats
till den utredning som tillsatts,
och jag hoppas att denna skall kunna
göra något. Jag vill dock påpeka att
trädgårdsnäringen i fortsättningen kommer
att bli den enda näringsgren, där
den automatiska tullsänkning, som den
fortgående penningvärdeförsämringen
medför, kommer att fortsätta. Någon garanti
för att penningvärdeförsämringen
upphör i och med att vi antar en ny
tulltaxa kan väl näppeligen lämnas.
Detta betyder, som herr Hansson i
Skegrie nyss påpekade, att förutom de
tullsänkningar över hela linjen, som vi
hoppas kommer till stånd i en snar
framtid genom internationella överenskommelser,
även en viss automatisk tullsänkning
för trädgårdsnäringens del
kommer att fortgå.

Herr talman! Jag skall avstå från att
gå in på detaljer i tulltaxan. Jag har

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

med dessa erinringar velat ge en kort
motivering till motionen II: B G4 som
väckts från vårt håll och som även redovisas
i vissa av de reservationer som
avgivits.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Yi har i motion yrkat
avslag på den proposition som nu behandlas
och hemställt, att riksdagen i
skrivelse till regeringen begär ett nytt
förslag, där den nuvarande tullnivån
upprätthålles eller eventuellt sänkes.

Att vi gått så långt som till att yrka
avslag beror i första hand på att det
redan under den förberedande behandlingen
förekom så starkt delade meningar
att det varit ogörligt att föreslå
detaljändringar i förslaget. Det stora
antal motioner som avgivits sedan förslaget
kom på riksdagens bord visar
också, att splittringen kring detsamma
är så stor att en grundlig omarbetning
torde vara nödvändig.

Vi har heller inte fäst oss vid detaljerna
i första hand. För oss spelar det
en avgörande roll att även det något
modifierade förslag, som propositionen
utgör, innebär en väsentlig höjning av
tullnivån. Förslaget medför att den förut
tunga bördan av indirekta skatter utökas.
Belastningen på konsumenterna
är naturligtvis inte lätt att beräkna,
men det finns de som räknar med att
den — dels genom höjningen av tullarna
och dels genom ökningen av tullskyddet
— kan uppgå till mellan 200
och 250 miljoner kronor om året.

Det må vara hur som helst med detta.
Ostridigt är emellertid att förslaget innebär
en ökad indirekt beskattning av
det svenska folket, och det är detta som
har bestämt vår ståndpunkt. Och vad
värre är: förslaget är så konstruerat,
att belastningen på konsumtionen ökar
i takl med prisstegringarna på importvarorna.

Förslaget är därför — och detta kan
inle bestridas genom hänvisningar till

Ny tulltaxa, m. m.

förhållandena i andra länder — till sin
karaktär protektionistiskt. Vårt land har
hittills haft en moderat tullnivå. Genom
att vikttullarna har övervägt har
dessutom en ständig, automatisk sänkning
av tullnivån försiggått. Genom införande
av värdetullar har denna utveckling
avbrutits, och vi kommer i
fortsättningen att alltmera avlägsna oss
från en utveckling i riktning mot frihandel.

Vi är inte, som jag tidigare nämnt,
ensamma om att kritisera förslaget. Åtskilliga
remissinstanser, och mycket betydelsefulla
sådana, har vänt sig mot
tulltaxekommitténs förslag och därmed
också mot regeringens och utskottets
förslag, som i huvudsak bygger på kommittéförslaget.
Konjunkturinstitutet har
bedömt förslaget ur samhällsekonomiska
synpunkter och anser, att hänsynen
till penningsvärdets stabilisering
talar mot införande av värdetullar.

Vidare framhåller institutet, att stegringen
av importpriserna innebär en
tendens till allmän prisstegring och till
en expansion i importkonkurrerande
näringar. Institutet finner därför vikttullar
vara förmånliga ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Enligt tulltaxekommitténs egna beräkningar
har tullnivån under 30-talet automatiskt
minskat med 5 procent. Konjunkturinstitutet
konstaterar i anledning
därav, att om man haft uteslutande
värdetullar skulle den inhemska prisnivån
sannolikt varit 5 procent högre
än vad nu är fallet.

Reservanterna inom tulltaxekommittén,
herrar Gustafsson och Westerlind,
går hårt mot kommitténs sätt att tilllämpa
de frihandelsvänliga principerna
och direktiven för kommitténs arbete.
De anser att direktiven inte hindrade
kommittén att föreslå en sänkning av
tullnivån, medan kommittémajoriteten
ansåg att sådant hinder förelåg.

Även andra remissinstanser än konjunkturinstitutet
har vänt sig mot höjningen
av tullnivån. De kritiserar kom -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ny tulltaxa, m. m.

mittens val av basår och anser att i
stället för år 1950 borde ha valts det
år, då kommittén tillsattes, nämligen
1952.

Svenska köpmannaförbundet, Svenska
grossistförbundet och Kooperativa förbundet
har yttrat sig i frihandelsvänlig
riktning och anser att kommittén beträtt
protektionistiska vägar. Även en
del handelskamrar, såsom Karlstads
och Gotlands, har vänt sig mot förslaget
och hävdar, att det inte är ett
svenskt intresse att bygga på tullmurarna
och att förslaget är ett steg i fel
riktning.

Till och med Svenska bankföreningen
ställer sig från liknande utgångspunkter
betänksam till förslaget.

LO yrkar bl. a. att strävandena efter
utvidgad utrikeshandel omedelbart skall
uttryckas i en otvetydig, om också begränsad
sänkning av den genomsnittliga
tullnivån i den nya tulltaxan, vilket
innebär att LO i detta hänseende vill
gå längre än de båda huvudreservanterna.
Om detta förslag ej vinner bifall,
föredrar LO de båda huvudreservanternas
förslag.

TCO, Statstjänstemännens riksförbund,
SACO, sjöfartsstyrelsen, statskontoret,
statens priskontrollnämnd och,
som tidigare nämnts, konjunkturinstitutet
avböjer en höjning av tullnivån
och uttalar starka farhågor för en sådans
skadliga återverkan på den inhemska
prisnivån och penningvärdet.

Det är sålunda viktiga remissinstanser,
som motsatt sig förslaget i dess väsentligaste
del och varnat för konsekvenserna
av en höjning av tullnivån.
Under sådana förhållanden är det ganska
märkligt, att regeringen lagt förslaget
till grund för sin proposition.
Mottagandet i riksdagen av propositionen
visar även, att meningarna är minst
sagt delade. 46 motioner och 16 reservationer
talar därvid sitt tydliga språk.

Finansministern förklarar i propositionen,
att hans förslag i vad det avser
tullnivån ligger någonstans mellan kommittémajoritetens
och huvudreservanternas
förslag. Men även detta innebär
en väsentlig höjning av belastningen
på konsumtionen. Utskottet har dessutom
föreslagit en ytterligare höjning
av tullnivån i förhållande till regeringens
förslag.

Vi finner alltjämt att starka skäl talar
för omarbetning i frihandelsvänligare
riktning av förslaget. Sverige har under
den gångna tiden, medan tullnivån
automatiskt sjunkit genom vikttullsystemet,
genomgått en glänsande industriell
utveckling. Ingen kan därför påstå,
att denna automatiska minskning
av tullskyddet för vissa industrier och
näringar hämmat utbyggnaden av produktionsapparaten.
Erfarenheten visar
att motsatsen varit fallet. Det är därför
enligt vår mening olyckligt att genomföra
de förändringar — jag upprepar
det — i protektionistisk riktning
som nu föreslås.

Därför hemställer jag om bifall till
vår motion i denna kammare nr B 36.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av lierr
andre vice talmannen.

§ 1

Ny tulltaxa, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr Bl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ny tulltaxa, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet
enligt förut gjord anteckning till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till att det
nu faktiskt råder en viss uppbrottsstämning
här i riksdagen — det är inte
utan att jag själv är offer för denna —
skall jag inte fördjupa mig i några
principiella synpunkter på det föreliggande
tulltaxeförslaget. Det vore annars
frestande att ta upp frågan om hur
det hela kan te sig för ett lågtulland,
om jag får använda det uttrycket, i samband
med övergången till ett europeiskt
frihandelsområde. Jag skall emellertid
inte göra detta; det kanske också bara
skulle betraktas som snusförnuftiga lekmannareflexioner.
Däremot vill jag anföra
några synpunkter i anslutning till
den motion, som jag väckt och som gäller
tullskyddet för träindustriens olika
produkter, närmast byggnadssnickerier,
vissa trämanufakturer och träleksaker.

Den nuvarande tullen på träleksaker
utgör 40—45 procent. 1 motionen föreslås
eu tull på 20 procent. Utskottet har
i likhet med Kungl. Maj:t stannat för

12 procents tullsats. Jag vill erinra om
att de företag det här gäller huvudsakligen
har vårt eget land som marknad.
Det är således inte fråga om någon exportindustri
i egentlig mening. Sammanlagt
har emellertid företagen en
ganska betydande storleksordning; omkring
50 000 människor är sysselsatta
inom träindustrien. Jag kan nämna att
i en enda kommun i mitt län finns det
ett hundratal människor som sysslar
med tillverkning av träleksaker. Många
inom denna bransch får också sin försörjning
genom hemarbete. Det är uppenbart
att det ur ren sysselsättningssynpunkt
är angeläget att ha ett tullskydd
av sådan storleksordning, att
dessa företag kan fortsätta sin verksamhet.

Den tullsänkning, som nu föreslås, är
så pass kraftig, att företagen framför
allt inom en sådan bransch som träleksaksindustrien
ser mycket allvarligt på
sina möjligheter att upprätthålla driften.
När utskottet skriver att tullskyddet
inte utnyttjas, har det i någon män
sin riktighet, om vi håller oss till nuvarande
tullsats. Med den sänkning ända
ned till 12 procent, som utskottet
här föreslår, ter sig saken helt annorlunda.
Ett så lågt tullskydd kommer
utan tvivel att betyda att utländska
försäljare kommer in på den svenska
marknaden och med sina på grund av
lägre arbetslöner billigare produkter
slår ut de inhemska företagen.

Fn sådan utveckling bör inte, såvitt
jag förstår, befrämjas. Småföretagen
inom olika delar av trävarubranschen
har mycket stor betydelse då det gäller
att bereda arbetstillfällen för människorna
inte minst på vår landsbygd.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Jag instämmer till fullo i de synpunkter
som herr Stenberg därvidlag redovisat.

Den föreslagna tullsatsen på dessa
varor skulle emellertid i viss mån kunna
godtas, om det vore så, att vår inhemska
industri, när den försöker arbeta
upp en exportmarknad, hade att räkna
med ett lågt tullskydd även i andra län der.

I själva verket har de flesta länder
omgärdat sig med mycket höga tullar,
och de svenska industrier, som i någon
mån lyckats upparbeta en exportmarknad
— jag har sett några sådana exempel
— har faktiskt fått sälja till priser
som nära nog varit förlustbringande. I
flera fall håller i dag dessa företag rörelsen
i gång därför att de inte vill friställa
sin arbetskraft utan spekulerar i
en vändning till det bättre.

Det finns således inte någon anledning
för vårt land att inte gå försiktigt
fram med tanke på sysselsättningen i
denna bransch. Det är meningslöst att
vi öppnar portarna, när vår egen industri
möts av tullmurar i konkurrenternas
hemland.

•lag har fäst mig vid att det i utskottets
skrivning säges, att för den händelse
fara för sysselsättningen skulle
uppstå, får man ompröva tullsatserna.
Jag vill slå fast detta, samtidigt som jag
uttrycker en förhoppning om att handelsministern
eller vem det här månde
gälla mycket noga följer utvecklingen
på detta område. Skulle det visa sig, att
vissa utländska tillverkare på grund av
det låga tullskydd, som nu införes, kan
tränga in på den svenska marknaden
och allvarligt hota sysselsättningen, bör
man givetvis höja tullarna för att förhindra
att vi får en sysselsättningskris
även på detta område.

Slutligen vill jag helt kort erinra om
att småföretagen i denna bransch, som
ju huvudsakligen är belägna på landsbygden,
kommer i ett betydligt sämre
läge än de större företagen. Man kan då
invända, att småföretagen får väl då
försöka följa med i utvecklingen genom

att rationalisera och gå upp i större
enheter. Ja, det är lätt sagt, men vi
skall inte glömma att den stora fördelen
med denna småindustri, som till sin
karaktär är så skiftande, är att de olika
företagens verksamhet bygger på initiativ
och insatser från enskilda personers
sida. Jag är inte säker på att det
är så lyckligt med storindustri i alla
former. Jag vill därför än en gång understryka
vikten av att man noga följer
utvecklingen och ser till att inte tilllämpningen
av den nya tulltaxan kommer
att inverka oförmånligt på småföretagens
möjligheter att i fortsättningen
upprätthålla sin verksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr XI
av herr Söderquist in. fl.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte här ta upp
någon diskussion om tullarnas avvägning
på de enskilda positionerna. Vad
det gäller min bedömning i detta avseende
ber jag att få hänvisa till de reservationer
jag anfört till tulltaxekommitténs
betänkande. Jag vill beträffande
denna avvägning endast be att få säga,
att det var med en viss tillfredsställelse
jag i finansministerns proposition noterade,
att finansministern på en rad
punkter helt eller till en del anslutit
sig till de förslag, som jag reservationsvis
varit med om att framlägga inom
kommittén. Det var som sagt för mig
en viss tillfredsställelse, även om jag
nog tyckte, att finansministern borde
ha gått betydligt längre i detta hänseende.

En rad talare har gjort gällande, att
den tullnivå som nu kommer att uppnås
skulle bli i stort sett oförändrad i
jämförelse med den nuvarande. Jag vill
i varje fall för min del inlägga en gensaga
mot detta betraktelsesätt, ty enligt
de beräkningar, som har gjorts inom
tulltaxekommittén, kommer den fö -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

leslagna tulltaxan att innebära en ganska
stark ökning av tullbelastningen på
konsumtionen. Så var fallet redan åren
1954—1955—1956, och med den prisutveckling
som vi haft därefter är det uppenbart,
att belastningen — åtminstone
på de områden där det tidigare varit
vikttullar — kommer att bli ännu större
än de siffror tulltaxekommittén på
sin tid framräknade.

Själva det system som användes —
normaltullberäkningen — baserades på
1950 års nivå. Vi menade på reservanternas
sida, att det egentligen borde ha
baserats på 1952 års prisnivå. Därigenom
skulle man enligt vår åsikt ha
kommit till i genomsnitt två procent
lägre normaltullar än man nu gjort. Vi
hade för vår del ansett detta vara en
riktigare avvägning.

Det har sagts här — i varje fall har
jag fått det intrycket av en rad talares
inliigg — att tullhöjningen närmast
skulle innebära en utjämning av den
svenska prisnivån gentemot utlandet eller
åtminstone gentemot vissa andra
länder. Jag tror, att tullarna är ett både
mycket olämpligt och otympligt instrument
att använda i detta sammanhang.
Jag blundar inte alls för att även andra
metoder kan vara behäftade med vanskligheter,
men jag tror att om det gäller
att utjämna prisnivåerna mellan olika
länder är det skäl att i stället för tullhöjningar
överväga förändringar av
växelkurserna.

•Tåg nämnde att det var med eu viss
tillfredsställelse jag noterade finansministerns
förslag, även om jag inte var
fullt nöjd med det. Denna glädje varade
emellertid inte någon längre tid. För
mig var det i varje fall en stor besvikelse
när jag i utskottets utlåtande konstaterade,
att bevillningsutskottet tagit
sig för att på vissa varuområden ytterligare
höja de av finansministern föreslagna
tullsatserna. För mig framstår
dessa uppjusteringar som fullkomligt
omotiverade.

Nu kan någon invända, att det ju än -

Ny tulltaxa, m. m.

då bara rör sig om någon procent. Ja,
det är riktigt, men denna procent kommer
att bli en ytterligare belastning på
konsumtionen, därför att, såvitt jag kan
bedöma, denna ytterligare påspädning
av tullen kommer att helt slå igenom i
priserna på de konsumtionsvaror höjningen
gäller.

Och vad vinner man? Enligt mitt förmenande
ingenting — i varje fall ingenting
positivt. Möjligen kan man förhindra
eller försena en annars nödvändig
anpassning från dessa industriers
sida ännu någon tid. En dylik anpassning
måste ju förr eller senare ske.
Ingen tror väl ändå, att det är möjligt
att klara av exempelvis textilindustriens
bekymmer på längre sikt genom att höja
tullen på textilvaror med ytterligare en
procent. Här måste enligt mitt sätt att
se helt andra åtgärder till: en långsiktig
planering och vissa standardiseringsoch
rationaliseringsåtgärder med sikte
på att anpassa textilindustrien till den
självförsörjningsgrad, som kan bedömas
vara av lämplig storleksordning.

När jag lyssnat till de föregående talarna
har jag också fått ett intryck av
att om en del av dem skulle bli nöjda,
så borde man införa tullar, som fullständigt
avgränsade det svenska näringslivet
från all inverkan från utlandet.
Tullarna skulle med andra ord göras
prohibitiva.

Dessa summariska konstateranden
kan lämpligen, herr talman, få utgöra
bakgrunden till vad jag närmast begärde
ordet för att säga. För mig framstår
det som eu självklar sak, att vårt land
måste eftersträva en så fri och omfattande
utrikeshandel som möjligt. Denna
strävan går dock svårligen att förena
med den uppfattningen, som jag tycker
i allt för hög grad har fått prägla det
nu föreliggande förslaget till ny tulltaxa,
att åstadkomma ett gränsskydd,
som är tillräckligt högt för att skydda
nära nog varje påbörjad eller påtänkt
produktion här i landet.

Vi måste enligt mitt bedömande spe -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

cialisera oss på den produktion, för vilken
vi har de bästa naturliga förutsättningarna.
En dylik specialisering, icke
driven in absurdum utan till en lämpligt
avvägd gräns, leder till högre total
produktion och högre välstånd än vad
en alltför långt driven differentiering
av våra produktiva resurser gör. Jag
hyser därför den uppfattningen, att
man vid en revision av tulltaxan i högre
grad borde ha låtit de näringspolitiska
synpunkterna komma med i bedömningen.

Detta var det ena. Det andra, herr talman,
är frågan om den nya tulltaxans
konstruktion. Jag skall inte förneka, att
en övergång till i huvudsak värdetullar
kan ha starka motiv för sig —- inte
minst är det väl ofrånkomligt för den
önskvärda anknytningen till Brysselnomenklaturen
—• men samtidigt skall
man inte blunda för den uppenbara
nackdel, som ligger i att den genom penningvärdeförändringen
successiva sänkningen
av tullnivån, som under en lång
följd av år ägt rum, härigenom avbrytes.
Detta borde ha varit ett mycket
starkt skäl för att nu endast med yttersta
försiktighet gå in för tullhöjningar
utom i de fall dessa vore absolut
ofrånkomliga.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
utveckla mina synpunkter på tullproblemet.
Den som till äventyrs är intresserad
av dem ber jag att få hänvisa till
den av herr Westerlind och mig avgivna
allmänna reservationen till tulltaxekommitténs
betänkande. Jag har med
det anförda endast velat uttala min
mycket starka skepsis mot det föreliggande
förslaget och då framför allt mot
dess, som jag tycker, alltför långt drivna
protektionistiska inriktning.

Jag befinner mig i den situationen,
att jag av lätt insedda skäl inte kan
yrka bifall till den motion, som jag tillsammans
med herr Hagnell väckt här i
kammaren. Motionen avsåg en nedsättning
av de föreslagna tullsatserna så, att

någon ökad belastning på konsumtionen
totalt sett ej skulle uppkomma.

Frågan kan nu knappast uppskjutas.
Den har avancerat alltför långt, och jag
tror inte heller, att det skulle vara lyckligt
med ett ytterligare uppskov. Jag
vill därför bara meddela, herr talman,
att jag med instämmande i det av herr
Siegbahn avgivna särskilda yttrandet
kommer att anse mig förhindrad att
rösta om det föreliggande förslaget till
ny tulltaxa.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Med anledning av propositionen
med förslag till ny tulltaxa
har jag och några andra ledamöter i
denna kammare motionsvis framfört en
del invändningar mot dels propositionens
allmänna uttalanden och dels mot
vissa förslag till nya tullsatser.

Tullarnas roll i samhällsekonomien
har livligt kommenterats i tulltaxekommittén
och i remissvaren. Det framhålles,
att en lågtullpolitik inte i längden
kan bedrivas med framgång, om den
inte kombineras med en allmän ekonomisk
politik, som håller de inflationspådrivande
krafterna tillbaka i vår inhemska
ekonomi. Erfarenheten har
klart ådagalagt, säger sålunda Sveriges
industriförbund, hur fortskridande inflation
försämrar vårt konkurrensläge i
förhållande till utlandet, både när det
gäller export och när det är fråga om
importkonkurrerande hemmaindustri.

Tulltaxekommitténs majoritetsförslag
om en allmän övergång från vikt- till
värdetullar har i princip godtagits av
departementschefen och utskottet.
Kommittén anser att värdetullar ger en
smidigare anpassning av tullnivån efter
växlande priser. Denna synpunkt har
föranlett allvarliga erinringar från konjunkturinstitutets
sida. Enligt institutets
uppfattning medför en eventuell stegring
av importpriserna en tendens till
allmän prisstegring i landet. Penningvärdeförsämringen
hade under och ef -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

{er andra världskriget säkerligen blivit
större, anser institutet, om vi uteslutande
haft värdetullar. I så fall skulle den
inhemska prisnivån i dag sannolikt ha
legat minst 5 procent högre än vad den
nu faktiskt gör.

Departementschefen åberopar i propositionen,
att statsmakterna i princip
godtagit värdetullarna genom 1955 års
beslut om tullar på textilvaror in.in.
Tullhöjningen 1955 berodde emellertid
på exceptionella förhållanden inom en
viss bransch. Det nu föreliggande förslaget
får bedömas från helt andra utgångspunkter.
Den tullrevision, som nu
ligger på riksdagens bord, får ses mot
bakgrunden av de nu aktuella planerna
på åtgärder för att vidga det ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska
länderna och mellan flertalet västeuropeiska
stater.

Det är anmärkningsvärt när utskottet
inte tagit fasta på motioner om sänkning
av tulltaxorna för specialmaskiner
till konfektions-, trikå- och skoindustrierna.
Man glömmer här att det
viktigaste handtaget åt dessa industrier
är att hjälpa dem att rationalisera sin
drift genom att kunna inköpa maskiner
till billigare priser.

Övergången till värdetullar har således
vissa konsekvenser ur rationaliseringssynpunkt.
För exempelvis ett mycket
stort antal varugrupper på verkstadsindustriens
område kommer övergången
till värdetullar att betyda kraftiga
höjningar. Det gäller särskilt åtskilliga
reservdelar och småmateriel.

Med tanke på jordbrukets mekanisering
och industriens rationaliseringsbehov
kommer värdetullen i vissa fall att
ha en bromsande effekt, och den kommer
även att fördyra all service på
maskin- och fordonsområdet.

I fråga om finanstiillarna har finansministerns
ställningstagande inte helt
överensstämt med de direktiv, som på
sin tid lämnades tulltaxckommittén. I
dessa direktiv sägs följande: »För att
undvika en onödig belastning på kon -

Ny tulltaxa, m. m.

sumenterna bör undersökas möjligheterna
att undvara tullskydd på områden,
där inhemsk produktion icke föreligger.
» I min motion har påvisats varuområden,
där rena finanstullar skulle
kunna slopas utan att detta hade någon
större betydelse för statens tullintäkter.
Jag har exempelvis nämnt kameror
och vissa instrument, ur, fotografiskt
papper, reservoarpennor, glasögonbågar,
fiber för borsttillverkning,
beslag och tillbehör till paraplyer, pulver
av aluminium avsedda för förpackningsändamål,
linser till billyktor och
signalanordningar, kondensatorer, linolja
samt maskiner och kemikalier som
inte tillverkas inom landet.

En betydande höjning har skett av
tullen på vanliga fick- och armbandsur
under kap. 91, vilket föreslagits i propositionen
och som jag här anger som
ett typexempel. Dessa artiklar tillverkas
inte alls i Sverige, och en höjning av
den nuvarande finanstullen från 1 krona
per styck till föreslagna 5 procent
av värdet skulle i realiteten innebära
mer än en fördubbling av den nuvarande
tullen. Något förslag om en övergång
till värdetull har över huvud taget
inte framförts förrän departementschefen
förordade en 5-procentig värdetull.

En sådan utvidgad beskattning har
sålunda näringslivets organisationer
och andra intresserade grupper icke
haft någon chans att yttra sig om före
riksdagsbehandlingen. Finansministerns
initiativ förefaller opåkallat — eller är
det kanske på det sättet, att det är en
början till en ny omsättningsskatt?

Förslaget till gemensam tulltaxa enligt
det nordiska alternativet upptar
inga fiskaliska tullar. När man från
svensk sida börjar använda finanstullar
kan grannländerna komma med andra
krav. Höga importavgifter, valutarestriktioner
och ensidiga handelsavtal
kan äventyra den nordiska tullunionen.
Det bör, enligt min åsikt, vid sidan av
tullunionens statuter dras upp klara
riktlinjer, som förhindrar starka pro -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

lektionistiska åtgärder vid sidan av tullarna.

Från det praktiska affärslivet kan jag
anföra ett exempel. I Danmark säljer
man för åtskilliga miljoner kronor möbler
till Sverige, trots att vi har en stor
möbelproduktion här i landet. De svenska
företagen har emellertid ingen möjlighet
att sälja till Danmark på grund
av valutarestriktionerna. I riksdagen
har väckts motioner om höjda tullar på
möbler, men det är viktigare att statsmakterna
träffar ett sådant avtal med
t. ex. Danmark, att vi kan sälja ungefär
liknande kvantiteter dit som Danmark
säljer till oss. Det kan erinras om att
Norge och Finland i det nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet yrkat på
att tullarna på möbler skall stå kvar i
5 å 10 år. Dylika undantag och informationer
från det nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet har inte kommit till
riksdagens kännedom.

Herr Ericsson i Kinna konstaterade i
förmiddags, att tullfrågan inte vållat
några politiska strider. Ja, det är riktigt.
Men alla går och väntar på vad
som skall hända på det europeiska frihandelsplanet.
Jag kan även tillägga,
att riksdagens handlingsfrihet starkt
har beskurits på grund av de svenska
förhandlarnas överenskommelse i nordiska
samarbetsutskottet. I de andra
länderna i Norden — i Danmark, Norge
och Finland -—- har inte tullarna behandlats.
Ser man således hela tullfrågan
i det nordiska sammanhanget kan
man säga att den flyter. Riksdagen får
därför vara beredd på justeringar av
den föreliggande tulltaxan. Skulle den
nordiska tullunionen inte komma till
stånd, får riksdagen kanske under mera
fria former ompröva det nu föreliggande
tullförslaget.

Övergången till värdetullar och tillkomsten
av finanstullar kommer främst
att drabba exportindustrien. Detta faktum
kan inte döljas i denna tulldebatt.
När det gäller tullnivån har det varit
delade meningar bland de sakkunniga

i tullkommittén. Avgivna remissyttranden
ger också uttryck åt olika ståndpunkter.
I propositionen har man verkställt
nya beräkningar och kommit till
en annan uppskattning. Då jag har läst
de olika uppskattningarna om tullnivån
och har hört debatten här i kammaren
och nu senast herr Gustafssons i Stockholm
anförande, har jag kommit att
tänka på Mark Twains bevingade ord,
att det finns tre slags lögn: vanlig lögn,
förbannad lögn och statistik.

Till sist vill jag endast säga, att jag
i det nuvarande skedet inte vill ta avgörande
ställning till tullfrågorna på
lång sikt. Jag betraktar det föreliggande
förslaget närmast som ett provisorium.
Man får sålunda främst avvakta
förhandlingarna beträffande den nordiska
tullunionen och även se, om linjerna
klarnar på den europeiska marknaden.

Med hänsyn till våra viktiga exportaffärer
och till det internationella varuutbytets
betydelse för vårt välstånd
är det ett fundamentalt ekonomiskt intresse
för vår handel med främmande
stater, att de svenska tullplanerna får
ett gynnsamt mottagande i andra länder.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Som representant från
en stad med rätt stor textilindustri kan
jag till alla delar instämma i de synpunkter,
som herr Ericsson i Kinna här
har framfört i ett anförande angående
textilindustriens ställning. Skulle det
tilläggas någonting därutöver, är det
väl att textilindustrien har försökt följa
med i rationaliseringen alltefter sin förmåga
och ekonomi under de svåra åren
nu på senare tid.

Det var emellertid inte för att beröra
detta problem jag begärde ordet utan
för att tala om motionerna nr B 59 i
första och B 39 i andra kammaren, i
vilka föreslagits en kombinationstull beträffande
tullposition 40.11 B på så sätt,

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

att Kungl. Maj:ts förslag om en 13 procents
värdetull har kompletterats med
ett förslag om en minimivikttull på 85
kronor per 100 kg.

Det är, herr talman, riktigt som utskottet
har anfört, att detta yrkande
främst har framställts med tanke på
prisfallssituationer, betingade av försäljningssvårigheter
för utländska bilringsfabriker.
Det måste självfallet, såsom
i motionen framhålles, te sig frestande
för en utländsk fabrik att i ett
lågtulland som Sverige bli av med ett
överskottslager, något som emellertid
omedelbart kan komma att påverka sysselsättningsförhållandena
vid de svenska
gummifabrikerna i negativ riktning.

Bevillningsutskottet vill möta en sådan
ur svensk synpunkt beklaglig situation
på ett annat sätt än motionärerna.
Utskottet säger nämligen på s. 300 i sitt
nu debatterade betänkande: »I övrigt
får utskottet beträffande frågan om minimitull
erinra om vad utskottet anfört
rörande möjligheten för Kungl. Maj:t
att förordna om sådan tull i händelse
av import till onormalt låga priser. Vid
bedömande av dylika frågor bör hänsyn
självfallet kunna tagas till sådana förhållanden
som exportpremier o. d. i
ursprungslandet.»

I proposition nr B 4 uttalar Kungl.
Maj:t, att minimitullar kan ha en uppgift
att fylla i situationer med onormalt
låg prissättning på importvaror, exempelvis
i fall där en regelrätt antidumpingtull
av praktiska skäl är svår att
tillämpa. Utskottet understryker detta
och uttalar som sin mening, att Kungl.
Maj:t, oavsett den pågående översynen
av Kungl. Maj:ts befogenheter på hithörande
område, skall äga rätt att redan
från och med ikraftträdandet av den nu
behandlade tulltaxan vid behov meddela
förordnande om minimitullar.

Jag vill, herr talman, kraftigt understryka
detta utskottets uttalande och
hoppas livligt, att kammaren fattar beslut
i enlighet med detta. Blir detta, såsom
jag förutsätter, riksdagens beslut,

Ny tulltaxa, m. m.

vädjar jag till regeringen och särskilt
till finans- och handelsministrarna att i
god tid använda de meddelade befogenheterna
att införa minimitullar beträffande
den av mig diskuterade tullpositionen,
om en situation av onormalt låg
prissättning på importerade varor skulle
uppstå. Och dessa fullmakter, herr
talman, bör självfallet användas på ett
så lidigt stadium, att skadeverkningar
för sysselsättningen vid de svenska
gummifabrikerna ej behöver uppstå.

Med hänsyn till de av utskottet gjorda
uttalandena kommer jag senare, herr
talman, att avstå från att framställa något
yrkande om bifall till motionen utan
förutsätter, att Kungl. Maj:t uppmärksamt
kommer att följa prisutvecklingen
på detta område och i god tid vidtaga
åtgärder, om sådana skulle visa sig behövliga.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med många andra av denna kammares
ledamöter tagit upp frågan om minimitullar
för den svenska textilindustrien,
en fråga som också har debatterats här
i dag. Våra synpunkter har vi i huvudsak
framfört i vår motion B154. Jag
vill här helt kort med några ord ytterligare
belysa textilindustriens syn på
denna sak.

Efter krigsårens speciella problem
var man från svenskt håll klar om två
huvudlinjer i sin tullpolitik. I första
hand anknöt man till lågtullpoiitikens
linjer, och som en nödvändig följd därav
sökte man också så långt som möjligt
att värna landet från dumping och annan
osund underpriskonkurrens.

En praktisk följd av den senare inställningen
utgör den antidumpingförordning,
som infördes i samband med
Sveriges anslutning till GATT-avtalet.
Tyvärr har denna förordning visat sig
föga användbar i praktiken. Differentieringen
i varusortiment, kvaliteter och
priser har vållat så stora administra -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

tiva svårigheter, att den har blivit ett
alltför tungrott vapen. Jag kan i detta
fall erinra om de svårigheter som uppträdde
då antidumpinglagen tillämpades
beträffande strumpor, som dock är
en relativt likartad vara. Trots delta
uppstod mycket stora problem och mycket
arbete vid handhavandet av bestämmelserna.

I samband med införandet av 1955
års s. k. sommartullar angreps underpriskonkurrensen
på trikåområdet med
minimitullar. I den framlagda propositionen
bär Kungl. Maj:t föreslagit, alt
dessa minimitullar, som förut omfattade
i huvudsak över- och underkläder av
bomulls- och rayonulltrikå, begränsades
till att endast omfatta underkläder av
motsvarande material.

I bevillningsutskottets betänkande föreslås,
att även denna minimitull borttages.
»Härvid förutsätter utskottet emellertid
att Kungl. Maj :t», som här har
antytts tidigare, »därest omständigheterna
fortfarande motiverar en sådan anordning,
meddelar förordnande om minimitull
redan i samband med den nya
taxans ikraftträdande.» Jag vill på det
allra livligaste understryka nödvändigheten
av att så sker.

Kungl. Maj :t har i sin proposition och
även bevillningsutskottet i sitt betänkande
konstaterat, att användningen av
minimitullar i många fall kan vara ett
lämpligt medel för att komma till rätta
med företeelser av här åsyftad art. Utskottet
anser, att Kungl. Maj:t i fråga
om redan existerande anordningar med
samma eller liknande syfte äger befogenhet
att förordna om införande av sådana
tullar. Minimitullar bör kunna tillgripas
redan från den nya tulltaxans
ikraftträdande, och enligt utskottets
uppfattning får Kungl. Maj:t anses äga
befogenhet att i fall där så befinnes erforderligt
pålägga minimitullar. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t vid förefallande
behov utnyttjar sina befogenheter
att åsätta minimitullar.

Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet

är således överens om att vid behov minimitullar
är ett lämpligt vapen mot
illojal konkurrens av här åsyftat slag.
Enligt min uppfattning föreligger emellertid
redan nu ett absolut behov av
minimitullar på de områden där vi motionerat
om sådana, nämligen i fråga
om nylonstrumpor, yllevävnader och
vissa trikåvaror. Jag vill gärna här instämma
med herr Ericsson i Kinna att
när detta med skärpa framhålles från
textilindustriens sida, bör Kungl. Maj:t
handla. — Jag vill också gärna instämma
i ett annat uttalande av herr Ericsson
angående den svenska textilindustriens
dagsläge samt oron för sysselsättningen
för de människor som är beroende
av denna industri. — Beträffande
trikåvarorna har Kungl. Maj :t själv
ansett sådana förhållanden föreligga, att
minimitull bör utgå.

Beträffande yllevävnaderna kan jag
hänvisa till uppgifterna i motionen, varav
framgår att sedan en längre tid yllevävnader
importerats från Italien till
priser, som i stort sett icke täcker mer
än våra garnkostnader. Denna import
har under senare år stegrats med i runt
tal 50 procent per år och utgör i dag i
volym cirka en tredjedel av hela den
svenska produktionen av yllevaror för
beklädnadsändamål. Det finns faktiskt
länder i världen som subventionerar sin
export med ända upp till 50—60 procent.
För den svenska industrien finns
ingen fysisk möjlighet att konkurrera
med här tillämpade priser. Enda möjligheten
att komma till rätta med förhållandena
är att värdetullarna kompletteras
med av oss föreslagna minimitullar.

Observeras bör, att på dessa varuslag
innebär tulländringen sommaren 1955
en sänkning av det tullskydd som tidigare
gällde. För ylleindustrien med dess
synnerligen besvärliga läge, som varat
alltsedan början av 1950-talet, innebär
inte värdetullen någon hjälp eller förbättring,
kanske tvärtom. Eäget för ylleindustrien
karakteriseras också av att

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

arbetsstyrkan där under senare år minskats
med cirka 5 000 av de 10 000 å
15 000, som totalt sett måst lämna textilindustrien,
vilket också antyddes av
herr Ericsson här tidigare.

Beträffande syntetsilkesstrumpor kan
sägas, att det vid upprepade tilfällen
från officiellt håll har konstaterats, att
dumping eller annan osund underpriskonkurrens
förekommit. Jag vill endast
erinra om att Kungl. Maj:t så sent som
i maj vidtagit åtgärder beträffande importen
från Italien. Därifrån säljes nämligen
strumpor till priser av 18—20
kronor per dussin, när man så sent som
våren 1955 på italienskt håll ansåg ett
pris av 36 kronor per dussin som skäligt.
Dagens italienska priser är således
icke mer än hälften av de priser som
kan anses skäliga. Även här föreligger
och kommer inom överskådlig tid att
föreligga en underpriskonkurrens, som
man endast kan komma till rätta med
genom införande av minimitullar.

De dumpingtendenser, som bevisligen
har varit mycket omfattande på textilområdet,
kommer vid en gemensam Europamarknad
att ytterligare förstärkas.
Avsikten med den gemensamma marknaden
är ju att samhandeln i Europa
skall intensifieras. I dag är situationen
den, att den svenska industrien har ett
avsevärt handikapp därigenom att de utländska
tullsatserna är 50 procent högre
än de svenska. Under hela avtrappningsperioden
eller cirka 15 år har således
den svenska industrien ett handelspolitiskt
handikapp då det gäller
kampen om marknaderna. All praktisk
erfarenhet talar för att man i detta läge
kommer att utnyttja alla tillgängliga
medel, vilket utan tvekan kommer att
medföra en intensifierad underpriskonkurrens
på den svenska marknaden. För
att skydda sig mot dessa tendenser
finns inget annat praktiskt värn än minimitullar.
För att dessa icke skall bli
illusoriska måste de införas omedelbart
i tulltaxan, så att man åtminstone skall
ha någon chans att få utnyttja dem som

Ny tulltaxa, m. m.

utgångspunkt vid tullavtrappningen.
Kan icke detta genomföras från svensk
sida torde det få mycket allvarliga konsekvenser
för den svenska textilindustrien.

Det har också talats om rationaliseringar
inom textilindustrien, och jag
kanske kan få betyga att under de goda
åren genomfördes oerhört stora rationaliseringsprojekt.
Jag skulle tro, att
den svenska textilindustrien är en av
de mest rationaliserade i världen för
närvarande. Rationaliseringsprocessen
fortgår ju alltjämt så långt som de ekonomiska
resurserna medger. Det är också
glädjande att konstatera det samarbete,
som på sista tiden har kommit till
stånd mellan de större svenska textilindustrierna
på det rent tekniska området,
detta för att man skall kunna driva
bland annat rationaliseringsarbetet
än snabbare än hittills och, får vi förutsätta,
även billigare än hittills.

Herr talman! Efter vad jag har anfört
skulle jag egentligen yrka bifall till
den av oss avgivna reservationen, men
med hänsyn till den kompromiss som
träffats inom utskottet vill jag avstå
från detta och förutsätter, att Kungl.
Maj:t följer de anvisningar som utskottet
så klart givit uttryck för i fråga om
minimitullar för den svenska textilindustrien.

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall inte göra något
inlägg beträffande de allmänna synpunkterna
utan bara motivera de till utskottets
utlåtande fogade reservationerna
nr VIII och XIV. Tillsammans
med herr Siegbahn i första kammaren
har jag undertecknat dessa reservationer,
som gäller några detaljfrågor. Anledningen
är att majoritetens förslag i
några avseenden inte överensstämmer
med deklarerade och intagna ståndpunkter
på andra avsnitt.

Det första varuslaget i reservation
nr VIII är alkylbensencr, som är en in -

7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr II 7

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

direkt råvara vid tillverkning av tvättoch
diskmedel. Denna råvara har förut
varit tullfri. Nu föreslås att det skall
införas en tullavgift på 12 procent.

Någon svensk tillverkning förekommer
inte. Förbrukningen uppgår till
omkring 5 000 ton per år. Den föreslagna
tullen får den återverkningen, att
kostnaderna för tillverkarna stiger med
belopp varierande mellan 2,7 och 5,5
öre per kg för olika tvättmedelsmärken.
Efter påläggning av handelsmarginalen
betyder det att konsumenterna kan
drabbas av en prishöjning av mellan 4,5
och 8,6 öre per kg. Då även en del av
de övriga råvaror som användes vid
samma tillverkning kommer att påläggas
högre tull, stiger kostnaderna ytterligare.

Tullavgiften för den helt färdiga varan
kommer att sänkas, varför de svenska
tillverkarna kommer i ett sämre
konkurrensläge än tidigare. Visserligen
har de svensktillverkade produkterna
ett icke oväsentligt lägre pris, men detta
kommer att göra det möjligt för producenterna
att helt överlasta varans
fördyring på konsumenterna.

Beträffande den andra reservationen
kan följande anföras. Det enda skäl,
som av tulltaxekommittén anförts för
den kraftiga höjningen av tullen på varor
av silver, är att materialvärdet icke
är så dominerande som för andra ädla
metaller, utan förhållandena närmar sig
vad som gäller för oädla metaller. Samma
tull som för dessa har också föreslagits.
I själva verket är emellertid guld
omkring 15 gånger dyrbarare än silver,
under det att silver är omkring 50
gånger värdefullare än oädla metaller.
En tullsats på 3 procent för halvfabrikat
av oädla metaller ger således ett betydligt
lägre och rimligare tullskydd. Härtill
kommer att halvfabrikat av silver
har gjorts tullfria i det nordiska samarbetsutskottet.

Departementschefen har förklarat, att
för den händelse en viss produkt i de
nordiska tullförhandlingarna har åsatts

en lägre tull än som för närvarande utgår
i Sverige, har principen varit att
antingen sänka den svenska tullsatsen
eller alt i varje fall icke höja den utöver
nuläget. Denna princip har i förevarande
fall utan bärande motivering
brutits.

Den tredje delen i reservation nr XIV
avser varuslaget ur. För närvarande utgår
en tullavgift på fickur och armbandsur
med boett av annat ämne än
guld eller platina med en krona per
styck. Detta är i dagsläget en procentuell
tull något understigande 2 procent.
Nu har departementschefen föreslagit
införandet av en tullsats på 5 procent,
och i detta förslag instämmer utskottets
majoritet. Ett godkännande av utskottets
förslag betyder en höjning av den
nuvarande finanstullen. Det nordiska
samarbetsutskottet har föreslagit tullfrihet
för dessa varuslag.

Reservanterna anser sig ha två skäl
för sitt ställningstagande. Dels har departementschefen
förklarat, att de nuvarande
finanstullarna icke borde höjas,
dels att de nya tullsatserna icke borde
ändras så, att de avlägsnar sig från vad
nordiska samarbetsutskottet föreslår.
Om utskottsmajoritetens förslag bifalles,
betyder detta att en ökad kostnad på
mellan 1 och 2 miljoner kronor pålägges
konsumenterna.

Herr talman! Med dessa motiveringar
kommer jag senare att yrka bifall till
reservationerna nr VIII och XIV.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
säga några ord om skorna i tullfrågan.

Skobranschen har vid olika tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet och
även kritik, som framför allt riktats mot
det korttidsarbete, som på 1930-talet
förekom inom skoindustrien. Orsakerna
till detta korttidsarbete var följande.
Skoindustrien är en beställningsindustri,
som endast i begränsad utsträckning
kan tillverka på lager. Konsumtionsut -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

vecklingen för skor under de senaste
20—30 åren kännetecknas av allt större
modekrav. I och med modets ökade inflytande
försvåras möjligheterna för
skofabrikerna att förvandla små och
starkt differentierade kundorder till
produktionstekniskt väl sammansatta
tillverkningsorder, som möjliggör en
jämn och kontinuerlig produktion. Vid
tiden närmast före andra världskriget
hade utvecklingen lett till en mycket
stor modevariation i allmänhetens efterfrågan
med påföljd att fabrikernas planeringsproblem
endast kunde lösas genom
korttidsarbete.

Under det senaste kriget med den säljarens
marknad som då rådde lyckades
man inom skoindustrien komma till
rätta med korttidsarbetet. Inför en återgång
till mera normalt försörjningsläge
vidtogs av branschen en rad kollektiva
åtgärder, alla syftande till att möjliggöra
en långsiktig och bättre planering
av tillverkningen och därmed en jämn
sysselsättning. Bland dessa åtgärder kan
nämnas en överenskommelse om gemensamma
orderbestämmelser, varigenom
tiden under vilken fabrikanterna kan
färdigställa sina order väsentligt öka des.

Därigenom ökade även i hög grad
möjligheterna för fabrikanterna att effektivisera
planeringen av inköp och
tillverkning. Dessa orderbestämmelser
innebär samtidigt, att skohandeln
tvingas att förlägga sina inköp från industrien
relativt långt före respektive
säsong. I en modebetonad bransch kan
detta medföra vissa risker för felköp.
För att minska dessa risker inrättades
ett skobranschråd med uppgift bl. a. att
i säsongutjämnande syfte följa modeutvecklingen
på skoområdet och lämna tidig
information om väntade förändringar
i modet. Sedan dessa åtgärder prövats
i praktiken och medan ännu en viss
varuknapphet rådde träffades en överenskommelse
med skoarbetarnn om införande
av en 48-timmarsgaranti i kollektivavtalet.
Bestämmelsen, som är
unik i svensk industri och ej heller

Ny tulltaxa, m. m.

torde förekomma i något annat land,
innebär att arbetet skall ordnas så, att
fabrikerna inte får ha fler arbetare anställda
än att dessa som regel kan tillförsäkras
48 timmars arbetsvecka eller
den kortare arbetstid som nu blir gällande.
Korttidsarbete får sålunda inte
förekomma. Bestämmelsen ställer stora
krav på fabrikanternas planeringsförmåga
och innebär en begränsning av
deras självbestämmanderätt, som de frivilligt
ålagt sig i det allmännas intresse.

Det system, som uppbyggts för att
komma till rätta med ett socialt problem
av den allra största betydelse, har
emellertid i nuvarande marknadsläge,
som framför allt präglas av en alltmer
tilltagande konkurrens utifrån, utsatts
för stora påfrestningar. Importstegringen,
för vilken herr Allard tidigare redogjort,
har accentuerats och måste ses i
sammanhang med den urholkning av
tullskyddet, som skett genom penningvärdets
fall. Tullincidensen var år 1950
20,5 procent och år 1957 14 procent.
Trots målmedvetna rationaliseringsansträngningar
och åtgärder för att öka
intresset för och efterfrågan på skor —
allt i enlighet med rekommendationer
som gavs av den statliga skoutredningen
— har räntabilitetsförhållandena kraftigt
försämrats. Åtskilliga företag, bland
dem även välskötta och förhållandevis
välkonsoliderade, har tvingats att upphöra
med sin verksamhet. För de anställda
har sysselsättningssvårigheter
uppstått, vilka accentuerats av skoindustriens
lokalisering till vissa centra.
Det föreligger här stora likheter med
vissa förhållanden inom textilindustrien.

Av vad jag nu anfört framgår, att skoindustrien
själv vidtagit en mångfald
åtgärder för att sanera förhållandena
och också lyckats komma till rätta med
det tidigare existerande korttidsarbetet
och de sociala olägenheter, som sammanhängde
därmed. När man nu går
att besluta om en ändring av tullen på
skor, bör man enligt min mening iaktta
den största varsamhet. Detta så mycket

100 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

mera som den föreslagna tullen avses
bli en ren värdetull utan nedre gräns.
Om effekten av en sådan tull vet man
redan nu, att åtskilliga typer främst av
lättare skor isom tillverkats i landet
kommer att få ett avsevärt försvagat
skydd. En försämring av tullskyddet kan
befaras medföra synnerligen allvarliga
konsekvenser och inte blott bidra till
en hastig och skadebringande strukturförändring
utan även kanske helt omöjliggöra
upprätthållandet av det system
för tryggande av en jämn sysselsättning,
som med möda har byggts upp.

Jag tillåter mig, herr talman, att betrakta
den i detta ärende avgivna reservationen
nr XIII som ett minimiskydd
för skobranschen som sådan,
inte minst med tanke på dess sysselsättningsförhållanden.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag vill bara i största
korthet ge uttryck för den oro, som
man inom den småländska glasindustrien
känner inför de nu föreslagna tullsänkningarna
på glasvaror.

Vår glasindustri är i huvudsak lokaliserad
till sydöstra Småland. Den är
uppbyggd på yrkesskickligheten hos generation
efter generation av glasblåsare,
den har drivits till hög konstnärlig
standard, och den har blivit samhällsbildande
i ort efter ort där nere. I dessa
glasbrukssamhällen, Orrefors, Kosta,
Målerås, Gullaskruv, Åfors, Flygsfors,
Hovmantorp och en mängd andra, är
glaset helt dominerande som försörjningsobjekt.
En tullsänkning i enlighet
med föreliggande förslag kommer av
allt att döma att starkt försämra glasindustriens
redan nu ansträngda konkurrenskraft.

Vad driftsinskränkningar och driftsnedläggelser
vill säga för berörda arbetsanställda
och även för kommunerna
har vi redan haft bittra erfarenheter
av. Alsterfors fick visserligen i höstas
en galgenfrist, men vi har andra företag
som så att säga står och svajar.

Näringslivets struktur i dessa bygder
erbjuder mycket små, för att inte säga
obefintliga, andra sysselsättningsalternativ.
Avfolkningen är kännbar redan
nu, och en ytterligare skärpning av importkonkurrensen
kan komma att betyda
en social och ekonomisk katastrof
för vissa kommuner. Jag kan därför
inte finna annat än att starka skäl hade
bort tala för att inte sänka tullen under
18 procent av värdet. Det är denna sak
som motionärerna i motion II: B149
har givit uttryck för.

Utskottet säger viserligen, att det endast
är importen av det billiga hushållsglaset
som vållar svårigheter, men det
är just detta billiga, odekorerade liushållsglas
som är småglasbrukens största
standardtillverkning. Det är deras mest
känsliga produktion. Och år 1955 uppgick
importen av sådant glas till 1 224
ton mot en inhemsk tillverkning på
4 750 ton. Det är sålunda inte någon
liten procent av småglasbrukens standardtillverkning
som importeras.

Herr talman! Det var endast dessa
synpunkter jag ville anföra.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Rent allmänt kan väl
sägas att de tullar som enligt föreliggande
proposition kommer att tillämpas
i vårt land ger det svenska näringslivet
ett betydligt sämre skydd än vad som
tillämpas i andra europeiska länder och
kanske inte minst i de nordiska grannländerna.
I likhet med vad flera talare
före mig deklarerat vill jag framhålla,
att detta i hög grad gäller våra trädgårdsalster,
både frukt och grönsaker.
Jag vill livligt instämma i den kritik
över förslaget till tullskydd för dessa
varor, som i dag riktats från denna talarstol.
Vi trädgårdsodlare, och jag kan
väl även säga denna kammares ledamöter,
är vid det här laget vana vid att
trädgårdsproduktionen är strykpojken i

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

101

sådana här sammanhang. Jag skall emellertid,
herr talman, inte ytterligare uppehålla
mig vid denna fråga, utan nöjer
mig med ett instämmande i vad som
tidigare sagts här i kammaren.

I stället skall jag säga ett par ord om
den föreslagna tullen på en annan vara.
Bland alla de motioner, som bevillningsutskottet
haft att behandla i detta sammanhang,
finns också en motion, i vilken
påyrkas en höjning av tullen på
läder. Lädertullarna i vårt land är för
närvarande 7 procent, och det ger inte
den inhemska garveriindustrien samma
skydd som motsvarande industri i andra
länder har. En jämförelse med andra
europeiska länder visar, att t. ex. Storbritannien
har en tull på mellan 15 och
20 procent, Italien en tull på mellan 10
och 17 procent och Frankrike en tull
på mellan 10 och 12 procent. Av de
nordiska grannarna har Norge en tull på
12 procent och Finland en tull på 20
procent. Den svenska marknaden blir
på så sätt lättillgänglig för andra länders
garverier, som utan svårighet här
kan placera sin överproduktion. Genom
Kungl. Maj :ts kungörelse den 18 juni i
år kommer den s. k. förtyngningsförordningen
att upphävas med verkan
från och med den 1 juli 1900. Borttagandet
av denna förordning, som förhindrar
införsel till landet av s. k. förtyngt
läder och därmed utgjort ett visst
skydd för den inhemska bottenläderproduktionen,
kommer i fortsättningen
att göra denna ännu mer beroende av
ett tullskydd mot den utländska konkurrensen.

Den utredning som gjorts angående
garveriindustriens ekonomiska förhållanden
och förutsättningar visar, att
denna industri för närvarande arbetar
med negativ räntabilitet och att betydande
kapitalförtäring pågår. De flesta
företag i branschen kämpar också med
ganska stora ekonomiska svårigheter.

I vad avser såväl rationalisering och
tillverkning som kvaliteten på produkterna
ligger dock den svenska industri -

Ny tulltaxa, m. m.

en mycket bra till och tål väl en jämförelse
med andra länder. Enligt den
officiella statistiken är det här inte heller
fråga om någon liten eller obetydlig
industri. Bruttoproduktionsvärdet ligger
mellan 130 och 140 miljoner kronor
per år. Som jämförelse kan nämnas
att importen är cirka 40 miljoner kronor,
medan exporten är cirka 23 miljoner
kronor.

Tillverkningen berör i viss mån även
det svenska lantbruket, eftersom råvaran
till större delen kommer därifrån.

Herr talman! Jag skall inte orda mer
i denna sak, men då jag anser det vara
nödvändigt med ett förstärkt tullskydd
för den svenska produktionen av läder
i enlighet med vad som yrkas i motionen
II: B 151, har jag till dagens debatt
om tullskyddet för svenskt näringsliv
och svensk produktion velat anföra dessa
synpunkter.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Bara några få ord med
anledning av den reservation som behandlar
trävarorna och vissa produkter
därav.

Det förefaller som om utskottets flertal
stöder sitt resonemang när det gäller
dessa varor på den enkla argumenteringen,
att eftersom vi har råvaran
i vårt land, så är vi konkurrensmässiga
beträffande den förädlade varan
och behöver inte något tullskydd.

Herr Ericsson i Kinna sade, att vi
kanske gör oss populära på småindustriens
bekostnad. Det hyser jag ingen
önskan att göra. Jag vill endast skydda
småindustrien för de besvärligheter,
som den ständigt är utsatt för. Jag är
fullt inställd på att man så småningom
måste slopa tullarna på de flesta varor
bl. a. för den europeiska marknadens
skull. Men det måste anses vara rent av
enfaldigt att i förväg utsätta vissa grenar
av det svenska näringslivet för svårigheter.
Det finns andra sätt att demonstrera
vår beredvillighet att stödja
det europeiska samarbetet.

102 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Nu sägs det, att kan inte delar av
träindustrien konkurrera utan tullskydd,
då kan ingen göra det. De som
representerar sådana tankegångar känner
inte till det dilemma som vissa delar
av denna industri befinner sig i.
Inom berörda industrier är marginalerna
ytterst små, och i de allra flesta
fall är industrierna starkt rationaliserade.
De kan rationaliseras ännu mer,
men förutsättningen är att de marginaler
som finns får hjälpa till med en
sådan rationalisering. Genom att vi får
tullfrihet på vissa varor riskeras i nuvarande
läge möjligheterna till självfinansiering.

En stor del av den industri som här
åsyftas är småindustri, och en viktig
del av denna industri ligger i södra
och mellersta Sverige. Är riksdagen beredd
att åsamka denna industri ännu
större svårigheter än vad den redan
har? Man frågar sig också: Vad finns
det sedan för innehåll i den önskan om
ett differentierat näringsliv, som riksdagen
många gånger uttalat?

Det är också absolut nödvändigt att
ta hänsyn till de helt olika förutsättningar
när det gäller löner, anställningsförhållanden
etc., som den utländska
industrien på detta område arbetar
under.

Det måste vara något fullständigt
orimligt i att man inte tar hänsyn till
sådana förhållanden som, enligt vad
herr Stenberg påpekade, har framförts
av Svenska träindustriarbetareförbundet
och Träindustriens branschorganisation
när det gäller t. ex. tillverkning
av dörrar. Denna industri är starkt rationaliserad,
men nu håller vi på att
förlora vår marknad i utlandet bl. a.
på grund av att japanska dörrar tränger
ut våra dörrar och minskar våra möjligheter
att konkurrera. Priset på de
japanska dörrarna på den utländska
marknaden är 40 procent lägre än på
våra dörrar. Det värsta är att vi kan
förlora även vår egen hemmamarknad.
Situationen för vårt vidkommande är

den, att vår förädlade vara har en negativ
tull på 4 procent, emedan vissa
råvaror och halvfabrikat som ingår i
denna tillverkning är tullbelagda. Det
måste vara någon konsekvens i en tulltaxa
om vi skall kunna upprätthålla en
internationell konkurrens på lika villkor.

Lika stor oro hyses också för den
svenska träleksaksfabrikationen, som i
dag sysselsätter ett tjugotal småindustrier.
Om man inte vill ta hänsyn till
dessa industrier och inte vill upprätthålla
ett rikt och differentierat näringsliv
på detta område, måste man väl ändå
ta hänsyn till alla de människor som
för sin utkomst är beroende av detta
näringsliv. Om man vill stimulera en
rationalisering, måste man göra en försiktig
avtrappning på tullområdet i takt
med näringslivets egna möjligheter. Det
är vad de ledamöter vill som till utskottets
betänkande fogat en reservation
beträffande dessa varor.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är kanske inte mycket
att tillägga så här i debattens elfte
timme, särskilt som jag varken har någon
textilindustri eller gummifabrik i
min hemtrakt eller är ingift i någon
leksaksindustri eller har några andra
speciella motiv för att tala för en tullhöjning.

Jag skulle litet allmänt vilja beröra
en sida av denna sak, som har blivit
litet klämd. Både i debatten och i de
väckta motionerna har det varit en
parad av personer som vill stödja de
protektionistiska strävandena. Man har
väl resonerat som så, att om bara vi
får en liten tullhöjning på våra varor,
så blir det väl bättre för oss, och då är
allting bra. Om man lägger ihop alla
dessa protektionistiska önskemål, blir
det ett rätt omfattande krav som riktas
mot konsumenterna. De högre tullarna
skall betalas, och det får konsumenterna
göra. Men konsumenterna måste

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

103

också betala någonting annat, som kanske
kostar mer än tullhöjningarna på
de importerade varorna, och det är den
prishöjning som man i skydd av tullhöjningarna
på de importerade varorna
vill företa på de hemmatillverkade produkterna.
Också det skall konsumenterna
betala. Det är inte bara importvärdet
som stiger när tullar läggs på, utan
även grosshandelsmarginaler och detaljistmaginaler.
Inom de områdena följes
traditionella procentuella pålägg,
och konsumenterna får betala också de
höjningarna.

Det förefaller litet egendomligt att
man kommer med dessa tullhöjningar
nu när vi står inför en period av internationellt
tullsamarbete, där det är fråga
om att sänka eller slopa tullarna, och
frågan är väl om detta tullförslag blir
godkänt i det internationella sammanhanget.
Vi får så småningom se vad
som händer i detta avseende.

Jag vill med dessa ord yrka avslag
på de motioner och de förslag framförda
här i debatten, som går utöver de
tullhöjningar som föreslagits i propositionen.
Redan där har man gått väl
långt utöver konsumentkraven. Det
sorgliga är att en hel del av dessa tullhöjningsförslag
framförts i ett enigt
samarbete mellan arbetsgivare och löntagare
inom en hel del industrier. Det
samarbete man skulle ha velat bygga
upp för speciella syften har nu i stället
tagit sig uttryck i att man hand i hand
vandrat upp till kanslihuset och tullutredningar
och talat för egna intressen
i avsikt att skinna konsumenterna. Det
räcker gott och väl med de tullhöjningar
som föreslås i propositionen. Allt därutöver
iir ytterligare sten på börda.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Jag vill bara fråga den siste ärade
talaren om en tullförändring från 50
till 10 procent eller från 25 å 30 procent
till 12 procent är en tullhöjning?

Ny tulltaxa, m. m.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! En tullsänkning är inte
en tullhöjning, men på de flesta punkter
i denna proposition rör det sig om tullhöjningar.
Jag behöver inte räkna upp
alla orsaker därtill, men övergången
från vikttullar till värdetullar är en sak,
övergången från lägre tullsatser till högre
har samma verkan. Jag kan ta ett
enda exempel som visar hur våra priser
ligger. Jag har tittat på bilringar av en
speciell storlek, för vilka det enligt förslaget
blir en tullsänkning. Jag har jämfört
de danska och de svenska priserna.
Så långt jag kan finna beträffande motsvarande
märken ligger det svenska bilringspriset
40 å 50 procent över det danska.
Danskarna är kända för att över lag
ha lägre tullar än vi.

Det är konsumenterna som skulle få
betala dessa tullhöjningar, som Trelleborgs
representant här med stadens
gummiintressen bakom sig —■ liksom
också Hälsingborgs — gärna vill ha.
Man är inte nöjd med de tullar som föreslås,
även om det rör sig om 13 procent.

Att man valt utgångsåret 1950 har också
inneburit en tullhöjning. Hade man
tagit hänsyn till vikttullarnas verkan
och gjort en omräkning till värdetullar,
låt oss säga 1957, hade den tullhöjning
som ligger i förslaget inte uppkommit.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Jag vet inte, herr talman, vilka sorters
ringar herr Hagnell avser, när han
påstår att det är så mycket lägre priser
på dem i Danmark. Jag har också gjort
jämförelser i detta avseende, och de visar,
att de svenska priserna är genomsnittligt
lägre än de danska. För övrigt
är prisläget på denna marknad i Norden
det, att Norge och Finland har de högsta
priserna — vi har t. ex. gränshandeln
i Värmland — och därnäst kommer Danmark.
Men jag har inte hört talas om alt
det förekommer någon gränshandel med
bildäck i Hälsingborg eller Helsingör.

104 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att jag tog det exempel
jag valde var uteslutande dikterat av
omtanke om sysselsättningen. Jag kan
redovisa ett företag, herr Hagnell, som
om det skall kunna klara sig på den
svenska marknaden efter införande av
de nya tulltaxorna kommer antingen
att räkna med en sänkt lönekostnad för
de anställda på 30 å 25 procent — företaget
har 60 anställda — eller också
tvingas lägga ned rörelsen. Man kan diskutera
om konsumenterna skall betala.
Faktum är att vi måste ge sysselsättning
åt människorna här i landet, och då har
vi ingen möjlighet att gå före andra länder.
Vem tackar oss för resten för det?
Det är dessa synpunkter vi anlägger på
denna fråga och inga andra, herr Hagnell.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hagnell nämnde om hur mycket
konsumenterna får betala vill jag säga,
att vi är ju alla i viss mån konsumenter
på olika områden. Att vi genom ett
skydd utåt stöder viss produktion beror
ju endast på att vi vill skapa försörjningsmöjligheter,
såsom herr Jansson
i Benestad nyss påpekat.

Jag skall inte länge uppta tiden. Jag
vill bara säga några ord om en motion
angående trädgårdsnäringens produkter
och speciellt en viss vara, nämligen
löken. För denna har sedan ett tjugotal
år tillbaka uttagits en tull på 20 öre mellan
den 1 juli och 1 januari. Vi har nu
i en motion yrkat att tullen skulle höjas
till 30 öre, och vi anser att med hänsyn
till den penningvärdeförsämring som
skett skulle detta skydd mot importen
och den dumping, som i stor utsträckning
förekommer, inte vara oskäligt.
Större delen av ifrågavarande produktion
finns i ett visst område, nämligen
i mitt hemlandskap Öland, där försörjningsmöjligheterna
av många skäl är ytterst
begränsade. 1954 års ö-utredning

har också understrukit att de försörjningsmöjligheter,
som har naturliga förutsättningar
på Öland, i största möjliga
grad bör skyddas. Det heter:

»Det torde finnas anledning att ständigt
uppmärksamma dessa odlingars
problem beträffande avsättningsmöjligheter
o. d., inte minst av det skälet att
importförhållandena i hög grad kan påverka
möjligheterna att vinna avsättning
för landets produkter.» Utredningen
säger vidare, att den i detta sammanhang
vill »understryka angelägenheten
av att hänsyn, i all den utsträckning
som finnes möjlig, tages till specialodlingarnas
betydelse för Öland vid avvägandet
av tulltaxorna på ifrågavarande
produkter».

Herr talman! På grund av det stora
antal ärenden som kammaren har att behandla
skall nöja mig med detta citat ur
den statliga utredningens yttrande och
yrka bifall till reservationen nr IV).

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den som vill göra ett
försök att räkna igenom vad tulltaxan
betyder beträffande de tullar, som utgår
1957, måste finna, att det är en tullhöjning
som förestår.

Tullarna är ungefär oförändrade, om
man räknar från 1950, säger man här.
Men det kan omöjligen förhålla sig så
enligt 1957 års siffror med den utveckling
som penningvärdet haft och den betydelse
som penningvärdeutvecklingen
har för vikttullarnas nedgång.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Till herr Hagnell vill jag
säga, att när det gäller textilindustrien
innebär det föreliggande förslaget beträffande
trikå en sänkning i och med
att man tar bort minimitullarna. Även
för vissa yllevävnader innebär det nya
förslaget en sänkning och alltså inte den
höjning som herr Hagnell velat göra
gällande när man nu övergår från vikttill
värdetull.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 105

överläggningen var härmed slutad, såvitt
avsåg betänkandet i dess helhet.

Herr förste vice talmannen upptog
först utskottets under punkten B 31)
gjorda hemställan, avseende avslag åmotionen
II: B 36 av herr Senander
m. fl., i vilken yrkats avslag å Kungl.
Maj :ts proposition och framställning till
Kungl. Maj:t om omarbetning av förslaget
till tulltaxa. Därvid gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock

Ny tulltaxa, m. m.

på bifall till motionen II: B 36; och biföll
kammaren förstnämnda proposition.

Härefter ställdes proposition på utskottets
hemställan under punkten A 1),
avseende förslaget till tulltaxa, i den
ordningen, att till en början kapitelvis
upptogos de nummer i tulltaxan, beträffande
vilka under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, varefter upptogs
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten Al).

Kapitel 6. Levande växter och alster av blomsterodling
Kapitel 7. Köksväxter m. m.

Kapitel 8. Ätbara frukter; skal av citrnsfrukter eller melon

Enligt utskottets förslag skulle följande tulltaxenummer i nedan angivna delar
lyda:

06.01 Lökar, stamknölar, rotknölar och rhizomer, levande, även med
utvecklade blad och blommor:

06.02 Levande växter och rötter, ej hänförliga till nr 06.01, sticklingar
och ympkvistar härunder inbegripna:

C. körsbärs-, plommon-, päron- och äppelträd, förädlade 100 kg

D. andra växter .................................... 100 kg

06.03 Blommor och blomknoppar, avskurna, till buketter eller eljest
till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller
på annat sätt preparerade:

A. friska:

1. mimosa och ljung .............................. 100 kg

2. andra:

a. under tiden 1 mars—30 november ............ 100 kg

b. under tiden 1 december—29 februari ........ 100 kg

06.04 Blad, kvistar och andra växtdelar (med undantag av blommor
och blomknoppar) samt gräs, mossa och lav, till buketter eller
eljest till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade
eller på annat sätt preparerade:

A. adiantum och asparagus .......................... 100 kg

B. andra slag ..............................................

07.01 Köksväxter, färska eller kylda:

B. gurkor:

1. slanggurkor:

a. under tiden 16 mars—30 september .......... 100 kg

b. under tiden 1 oktober—15 mars ....................

08.06 Äpplen, päron och kvittenfrukter, färska:

A. äpplen:

1. under tiden 1 juli—29 februari ................ 100 kg

2. under tiden 1 mars—30 juni ..........................

08.07 Körsbär, persikor, plommon och liknande stenfrukter, färska:

60: —
30: —

400: —

750: —
500: —

350: —
fri

50: —
fri

25:-

fri

106

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

B. persikor:

1. under tiden 1 juli—15 oktober .................. 100 kg 20: —

2. under tiden 16 oktober—30 juni ...................... fri

08.09 Andra färska frukter:

A. meloner:

1. under tiden 16 juni—30 september .............. 100 kg 40: —

I reservationen IV hade herrar Bengtson, Yngve Nilsson, Älvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Vigelsbo och Nilsson i Bästekille ansett bl. a., att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga Kungl. Maj :ts förslag till
tulltaxa med följande ändrade lydelse:

06.02 Levande växter och rötter, ej hänförliga till nr 06.01, sticklingar
och ympkvistar härunder inbegripna.

C. körsbärs-, plommon-, päron- och äppelträd, förädlade 100 kg 100: —

D. andra växter .................................... 100 kg 50: —

06.03 Blommor och blomknoppar, avskurna, till buketter eller eljest
till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller

	på annat sätt preparerade: A. friska: 1. mimosa och ljung ............................	.. 100 kg	500: —
	2. andra: a. under tiden 1 mars—30 november ........	.. 100 kg	1 000: —
	b. under tiden 1 december—29 februari ......	100 kg	750: —
06.04	Blad, kvistar och andra växtdelar (med undantag av	blommor
	och blomknoppar) samt gräs, mossa och lav, till buketter eller eljest till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller på annat sätt preparerade: B. andra slag ...................................... 100 kg	50: —
08.06	Äpplen, päron och kvittenfrukter, färska: A. äpplen: 1. under tiden 1 juli—31 mars ..................	.. 100 kg	35: —
08.07	2. under tiden 1 april—30 juni ................. Körsbär, persikor, plommon och liknande stenfrukter,	färska:	fri
	B. persikor: 1. under tiden 1 juli—15 oktober ................	.. 100 kg	35: —
08.09	Andra färska frukter: A. meloner: 1. under tiden 16 juni—30 september ............	.. 100 kg	75: —

I reservationen V hade herrar Söderquist och Stenberg ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag
till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

06.03 Blommor och blomknoppar, avskurna, till buketter eller eljest
till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller
på annat sätt preparerade:

A. friska:

2. andra:

a. under tiden 1 mars—30 november ............ 100 kg 1 000: —

I reservationen VI hade i avseende å kapitel 7 herrar Söderquist, Bengtson,

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 107

Ny tulltaxa, m. m.

Yngve Nilsson, Älvar Andersson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille
och Stenberg ansett bl. a., att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade
lydelse:

07.01 Köksväxter, färska eller kylda:

B. gurkor:

1. slanggurkor:

a. under tiden 16 mars—31 maj ................ 100 kg 75:—■

b. under tiden 1 juni—30 september ............ 100 kg 50: —

c. under tiden 1 oktober—15 mars .................... fri

Tnlllaxennmret 06.02 föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr IV).

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
IV i förevarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter föredrogs tiilltaxenumren

06.03 och 06.04. Därvid yttrade:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att under denna
punkt få yrka bifall till reservationen
nr V).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vår reservation IV sammanfaller
beträffande tulltaxenummer

06.03 A 2 a med reservationen V av herrar
Söderquist och Stenberg. Jag yrkar
bifall till reservationen IV i vad avser
såväl tulltaxenummer 06.03 som nummer
06.04.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen gav
först propositioner dels på bifall till ut -

skottets hemställan beträffande tulltaxenumret
06.03 A 1 dels ock på bifall i
denna del till den vid punkten fogade
reservationen IV; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 06.03 A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen IV av herr
Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 120
ja och 83 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande tulltaxcnumret 06.03 A 2 a
gav herr förste vice talmannen propo -

108 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

sitioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall
i motsvarande del till den vid punkten
fogade reservationen IV; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 06.03 A 2 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del som
föreslagits i reservationen IV av herr
Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 115 ja och
92 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om tulltaxenumren 06.03 A 2 b
och 06.04 B gav herr förste vice talmannen
propositioner var för sig, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
IV i motsvarande delar; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härpå anförde
Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att före voteringen beträffande tulltaxe -

nummer 06.03 A 2 a ställdes icke särskilt
förslag på bifall till reservationen nr
V). I likhet med andra har jag haft för
avsikt att stödja reservationen nr V).
Jag anser att den omständigheten, att
reservationen eventuellt är i sak lika med
en del av en annan reservation, icke var
fullt klar för kammarens ledamöter.

Vidare yttrades ej.

Tulltaxenumret 07.01 B 1 föredrogs;
och yttrade därvid:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
tulltaxenummer 07.01 B få yrka bifall
till reservationen nr VI av herr Söderquist
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen VI i
denna del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Efter föredragning av tulltaxenummer

0S.06 A anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IV av herr Bengtsson m. fl.
beträffande tulltaxenummer 08.06 A.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till reservationen
IV i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

109

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 08.06 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen IV av herr
Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 127 ja
och 78 nej, varjämte 6 av kammarens

Ny tulltaxa, m. m.

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter föredrogos tulltaxenumren

08.07 Bl och 08.09 Al; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Under kapitel 8 hemställes
under positionerna 08.07 B. 1.
och 08.09 A. 1. om bifall till reservation
nr IV) av herr Bengtsson m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
vartdera tulltaxenumret propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen IV; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Kapitel 20. Varor av köksväxter och frukter samt av andra växter och växtdelar

Utskottets förslag innebar i nedan angivna delar följande lydelse av tulltaxenumren: 20.

01 Köksväxter och frukter, inlagda i ättika eller ättiksyra, även

med tillsats av socker, salt, kryddor eller senap.......... 100 kg 25: —

20.02 Köksväxter, beredda eller konserverade på annat sätt än genom
inläggning i ättika eller ättiksyra:

A. tomatpuré .............................................. fri

B. svampar och sparris .............................. 100 kg 75: —

C. andra slag........................................ 100 kg 25: —

20.07 Saft av frukter eller köksväxter, även med tillsats av socker men
icke innehållande alkohol:

A. osockrad, på kärl vägande brutto:

1. över 3 kg:

a. av citrusfrukter ..............	.............. 100 kg	15
b. annan ........................	.............. 100 kg	20
2. 3 kg eller därunder ..............	.............. 100 kg	25
B. sockrad ............................	.............. 100 kg	30

I reservationen VI hade herrar Söderquist, Bengtson, Yngve Nilsson, Älvar Andersson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille och Stenberg beträffande
kapitel 20 ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

110 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

20.01	Köksväxter och frukter, inlagda i ättika eller ättiksyra tillsats av socker, salt, kryddor eller senap:	även med
	A. gurkor och bönor...............................	. . . 100 kg	50: —
	B. andra slag .....................................	. . . 100 kg	25: —
20.02	Köksväxter, beredda eller konserverade på annat sätt inläggning i ättika eller ättiksyra:	än genom
	B. gurkor, bönor, svampar och sparris .............	. . . 100 kg	75: —
20.07	Saft av frukter eller köksväxter, även med tillsats av socker men icke innehållande alkohol: A. osockrad: 1. koncentrerad must av sådana frukter och bär, vilka mera
	allmänt odlas inom landet ................... 2. andra slag, på kärl vägande brutto: a. över 3 kg:	... 100 kg	100: —
	a av citrusfrukter.........................	... 100 kg	15: —
	fl annan .................................	... 100 kg	20: —
	b. 3 kg eller därunder .......................	... 100 kg	25: —

Här ifrågavarande tulltaxenummer
föredrogos. Därvid yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Under kap. 20 ber jag
att få yrka bifall under positionerna

20.01 A. och B., 20.02 B., 20.07 A. 1 och

20.07 A. 2. a. och b. till reservationen
nr VI).

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber ävenledes att få
yrka bifall till reservationen nr VI) av
herr Söderquist m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag på samtliga punkter.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
vart och ett av tulltaxenumren

20.01 A, 20.01 B, 20.02 B och 20.07 A propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen VI; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Kapitel 29. Organiska kemiska föreningar
Kapitel 30. Farmaceut i ska produkter

Kapitel 32. Garvämnes- och färgämnesextrakter; garvsyror och derivat därav; färgämnen, lacker
och andra beredda färger; kitt och spackelfärger; tryckfärger, bläck och tusch
Kapitel 38. Diverse kemiska produkter

Följande tulltaxenummer skulle enligt utskottets förslag i nedan angivna delar
lyda:

29.01 Kolväten:

A. nonen, dodecen, bensen (bensol), toluen (toluol), xylen (xylol),

cymen (cymol), styrener (styroler) och cyklohexan.......... fri

29.44 Antibiotika:

A. penicillin samt salter och andra derivat därav .............. ‘fri

30.03 Läkemedel, även för veterinärmedicinskt bruk:

A. innehållande penicillin eller salter eller andra derivat av penicillin
.................................................. ‘fri

1 T. o.m. den 31 december 1960

1 milj. I. E.

0: 30

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

111

Ny tulltaxa, m. m.

32.01 Vegetabiliska garviininesextrakter ............................ fri

38.19 Produkter, preparat och återstoder från kemiska eller närstående

industrier, blandningar av naturprodukter härunder inbegripna,
ej hänförliga till annat nummer:

A. naften- och naftensulfonsyror samt till nr 34.02 ej hänförliga
alkalisalter av dessa syror eller av petroleumsulfonsyror; kolväteblandningar
huvudsakligen bestående av nonen eller
dodecen ................................................ fri

I reservationen VII hade herrar Stenberg och Rydén ansett bl. a., att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag
till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

29.01 Kolväten:

A. nonen, dodecen, bensen (bensol), alkylbensener (alkylben soler),

styrener (styroler) och cyklohexan.................. fri

38.19 Produkter, preparat och återstoder från kemiska eller närstående
industrier, blandningar av naturprodukter härunder inbegripna, ej
hänförliga till annat nummer:

A. naften- och naftensulfonsyror samt till nr 34.02 ej hänförliga
alkalisalter av dessa syror eller av petroleumsulfonsyror; kolväteblandningar
huvudsakligen bestående av nonen, dodecen
eller alkylbensener (alkvlbensoler) ........................ fri

I reservationen VIII hade herrar Siegbahn och Kristenson i Göteborg ansett
bl. a., att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga
Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

29.01 Kolväten:

A. nonen, dodecen, bensen (bensol), alkylbensener (alkylben soler),

styrener (styroler) och cyklohexan.................. fri

38.19 Produkter, preparat och återstoder från kemiska eller närstående
industrier, blandningar av naturprodukter härunder inbegripna,
ej hänförliga till annat nummer:

A. naften- och naftensulfonsyror samt till nr 34.02 ej hänförliga
alkalisalter av dessa syror eller av petroleumsulfonsyror; kolväteblandningar
huvudsakligen bestående av nonen, dodecen
eller alkylbensener (alkylbensoler) ........................ fri

I reservationen IX hade herrar Söderquist, Bengtson, Älvar Andersson, Gustaf
Henry Hansson, Nilsson i Svalöv, Vigclsbo, Magnusson i Borås och Stenberg, vilka
ansett att utskottet beträffande positionerna nr 29.44 A och 30.03 A (penicillin)
bort föreslå riksdagen att med bifall till motionen II: B 84 fastställa tullsatsen till
30 öre per miljon I.E. samt därvid uttala att frågan om fortsatt tull å nämnda
varuslag borde upptas till förnyad prövning vid 1960 års riksdag, hemställt, att
riksdagen måtte i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa
med följande ändrade lydelse:

29.44. Antibiotika:

A. penicillin samt salter och andra derivat därav .... 1 milj. I.E. 0: 30

30.03 Läkemedel, även för veterinärmedicinskt bruk:

A. innehållande penicillin eller salter eller andra derivat av penicillin
........................................ 1 milj. I.E.

0: 30

112 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

I reservationen X hade herrar Bengtson, Älvar Andersson, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson i Borås ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionen II: B 37 måtte i nedanstående del
antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

32.01 Vegetabiliska garvämnesextrakter ............................ 38 %

Tulltaxenumren 29.01 A och 29.H A
föredrogos; och yttrade därvid:

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att beträffande
position 29.01 A få yrka bifall till reservation
VIII.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan beträffande
kap. 29.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkt 29.01 A få yrka bifall till reservation
VII av herr Stenberg och mig.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att beträffande
position 29.44 A få yrka bifall till reservation
IX.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
till en början, beträffande tulltaxenumret
29.01 A, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationerna VII och VIII
i motsvarande delar; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristenson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 29.01 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen VII av herrar
Stenberg och Rydén samt reservationen
VIII av herrar Siegbahn och Kristenson
i Göteborg.

Beträffande tulltaxenumret 29.44 A
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen IX i denna
del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 29.44 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen nr IX av herr
Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

1 Suspenderad så länge konsumtionsgarantiavtal föreligger mellan Sveriges garveriidkares
bottenlädersektion och tillverkare inom landet.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 113

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111 ja
och 92 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tulltaxenumret 30.03 A föredrogs.
Därvid anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IX av herr Söderquist
m. fl. vad angår tulltaxenummer 30.03 A.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen IX i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Ny tulltaxa, m. m.

Härpå föredrogs tulltaxenumret 32.01;
och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation X av herr Bengtson m. fl.
vad avser tulltaxenummer 32.01.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Tulltaxenumret 38.19 A föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation VII av herr Stenberg och
mig vad angår tulltaxenummer 38.19 A.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
denna del likalydande reservationerna
VII och VIII; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Kapitel 44. Trä och varor därav; träkol

Utskottet hemställde, att följande tulltaxenummer i nedan angivna delar skulle
lyda:

44.13 Virke (parkettstav härunder inbegripen), hyvlat, spontat, falsat,
fasat eller på liknande sätt bearbetat:

A. parkettstav ............................................ 6 %

44.23 Byggnadssnickerier, även grövre (timmermansarbeten), monteringsfärdiga
hus och sammansatt parkettstav härunder inbegripna
:

A. sammansatt parkettstav .................................. 6 %

B. andra slag .............................................. fri

I reservationen XI hade herrar Söderquist, Bengtson, Älvar Andersson, Gustaf
Henry Hansson, Nilsson i Svalöv, Viyelsbo, Magnusson i Borås och Stenberg ansett
bl. a., att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga
Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

8 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 7

114

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

44.13 Virke (parkettstav härunder inbegripen), hyvlat, spontat, falsat,
fasat eller på liknande sätt bearbetat:

A. parkettstav ............................................ 10 %

44.23 Byggnadssnickerier, även grövre (timmermansarbeten), monteringsfärdiga
hus och sammansatt parkettstav härunder inbegripna: A.

sammansatt parkettstav .................................. 10 %

B. andra slag ................................ .............. 8 %

Tulltaxenumren föredrogos; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XI av herr Söderquist
m. fl. i vad den avser tulltaxenummer
44.13 A och 44.23 A och B.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i motsvarande
delar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
vart och ett av tulltaxenumren
H.13 A och kb.23 A särskilda propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
XI i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

I fråga om tulltaxenumret M.23 B gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen XI i denna
del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid vo -

tering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 44.23 B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen XI av herr
Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108
ja och 93 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kapitel 64. Skodon, damasker och liknande artiklar samt delar därtill
Kapitel 65. Huvudbonader och delar därtill

Utskottet föreslog, att följande tulltaxenummer i nedan angivna delar skulle lyda:

64.01 Skodon med sulor och överdelar av gummi eller plast.......... 14 %

64.02 Skodon med sulor av läder eller konstläder samt skodon med
sulor av gummi eller plast, ej hänförliga till nr 64.01

64.03 Skodon av trä eller med sulor av trä eller kork.......

14 %
14 %

Onsdagen den 30 juli 1958 era.

Nr B 7

115

Ny tulltaxa, m. m.

64.04 Skodon med sulor av annat material ......................

64.05 Delar till skodon (inläggssulor, hälskydd o. d. härunder inbegripna)
av annat material än metall:

A. nåtlade överdelar ......................................

65.01 Hattstumpar av stampad filt, icke formpressade och icke försedda
med brätte; plana eller cylindriska hattämnen av stampad filt:

A. av hårfilt ..............................................

B. av ullfilt ................................................

65.03 Hattar och andra huvudbonader av stampad filt, tillverkade av

stumpar eller plana ämnen, hänförliga till nr 65.01, ogarnerade
eller garnerade:

A. eapeliner av hårfilt ......................................

B. andra slag ..............................................

65.05 Hattar och andra huvudbonader (hårnät härunder inbegripna) av

trikå eller av annan textilvara (längdvara) dock ej av flätor,
band, remsor e. d., ogarnerade eller garnerade ................

I reservationen XII hade herrar Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås ansett bl. a., att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade

lydelse:

64.01 Skodon med sulor och överdelar av gummi eller plast ........ 15 %

65.01 Hattstumpar av stampad filt, icke formpressade och icke försedda
med brätte; plana eller cylindriska hattämnen av stampad filt:

A. av hårfilt .............................................. 14 %

B. av ullfilt .............................................. 14 %

65.03 Hattar och andra huvudbonader av stampad filt, tillverkade av

stumpar eller plana ämnen, hänförliga till nr 65.01, ogarnerade
eller garnerade:

A. eapeliner av hårfilt ...................................... 14 %

B. andra slag .............................................. 14 %

65.05 Hattar och andra huvudbonader (hårnät härunder inbegripna)

av trikå eller av annan textilvara (längdvara) dock ej av flätor,

band, remsor e. d., ogarnerade eller garnerade ................ 14%

I reservationen XIII hade herrar Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv, Allard
och Magnusson i Borås ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i
nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade

lydelse:

64.02 Skodon med sulor av läder eller konstläder samt skodon med

sulor av gummi eller plast, ej hänförliga till nr 64.01 .......... 15 %

64.03 Skodon av trä eller med sulor av trä eller kork .............. 15 %

64.04 Skodon med sulor av annat material.......................... 15 %

64.05 Delar till skodon (inläggssulor, hälskydd o. d. härunder inbegripna)
av annat material än metall:

A. nåtlade överdelar ........................................ 15%

14 %

10 %
12 %

10 %

12 %

dock

högst

5: —

per

styck

116 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Tulltaxenumren 64.01—64.05 A föredrogos.
Därvid anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation XII beträffande
64.01.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation XIII av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl. som gäller punkterna
64.02—64.05 A.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen till en början
propositioner beträffande tulltaxenumret
64.01, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen XII i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härpå framställde herr förste vice talmannen
i fråga om tulltaxenumren
64.02—64.05 A propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen XIII i denna
del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Allard
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenumren 64.02—64.05 A,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen XIII av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.

Tulltaxenumren 65.01, 65.03 och 65.05
föredrogos; och yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation XII beträffande positionerna
65.01, 65.03 och 65.05.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner,
först beträffande tulltaxenumren

65.01 och 65.03, på bifall till dels utskottets
hemställan dels reservationen
XII i motsvarande delar; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter gav herr förste vice talmannen
propositioner på bifall till dels utskottets
hemställan i fråga om tulltaxenumret
65.05 dels ock reservationen XII
i denna del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Kapitel 70. Glas och varor därav

Enligt utskottets förslag skulle följande tulltaxenummer i nedan intagna delar
lyda sålunda:

70.10 Damejeanner, flaskor, burkar, krukor, tablettrör och andra liknande
kärl av glas för förpackning eller transport av varor; proppar,
lock och andra tillslutningsanordningar av glas ..........

12 %

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 117

Ny tulltaxa, m. m.

70.13 Bords-, köks-, toalett- och kontorsartiklar samt prydnadsartiklar

för bostäder e. d., av glas, ej hänförliga till nr 70.19 ........ 15 %

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra

optiska artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke
tillverkade av optiskt glas.................................... 15 %

I motionerna I:B114 av herr Bertil Petersson m. fl. och II: B149 av herr
Persson i Växjö m. fl. hade hemställts, »att riksdagen för positionerna 70.10,

70.13 och 70.14 måtte fastställa att tullen icke omedelbart sänkes till under 18 %
av värdet».

I reservationen VII hade, såvitt nu var i fråga, herrar Stenberg och Rydén föreslagit
följande ändrade lydelse:

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra
optiska artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke
tillverkade av optiskt glas:

A. linser till bil- och cykellyktor, signalanläggningar och far tygslanternor

............................................ fri

B. andra slag .............................................. 15 %

I reservationen XII hade herrar Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås bl. a. ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade
lydelse:

70.10 Damejeanner, flaskor, burkar, krukor, tablettrör och andra lik -

nande kärl av glas för förpackning eller transport av varor; proppar,
lock och andra tillslutningsanordningar av glas .......... 13 %

70.13 Bords-, köks-, toalett- och kontorsartiklar samt prydnadsartiklar

för bostäder e. d., av glas, ej hänförliga till nr 70.19 ............ 16 %

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra

optiska artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke
tillverkade av optiskt glas .................................. 16 %

Berörda tulltaxenummer föredrogos.
Därvid yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation XII av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl. i vad den avser
70.10, 70.13 och 70.14.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till hemställan i motionen i denna
kammare nr B149, vilket beträffande
positionerna 70.10, 70.13 och 70.14 in -

nebär att tullen icke omedelbart sänkes
under 18 procent.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
position 70.14 A. och B. få yrka bifall
till reservation VII av herr Stenberg
och mig.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen beträffande
tulltaxenumret 70.10 propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med XII betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till motionen
II: B 149 av herr Persson i Växjö
in. fl.; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

118

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Herr Gustafson i Dädesjö begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
med 2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 70.10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen XII av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.

ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 145 ja och
51 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om tulltaxenumret 70.13 gav
herr förste vice talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med XII
betecknade reservationen; samt 3:o)
bifall till motionen II: B 149.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Härefter gav herr förste vice talmannen,
i avseende å tulltaxenumret 70.14,
propositioner på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) reservationen VII;
3:o) reservationen XII; samt 4:o) motionen
II: B 149; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Kapitel 71. Naturpärlor, ädelstenar, ädla metaller och metaller med plätering av ädel metall

samt varor därav; bijouteri varor

För tulltaxenumren 71.05 och 71.06 hade utskottet föreslagit denna lydelse:

71.05 Silver och silverlegeringar, förgyllt eller platinerat silver härunder
inbegripet, obearbetade, ävensom halvfabrikat därav:

A. obearbetade ............................................ fri

B. rör .................................................... fri

C. andra slag .............................................. 3 %

71.06 Oädel metall med plätering av silver, obearbetad, ävensom halvfabrikat
därav ............................................ 3 %

I reservationen XIV hade herrar Siegbahn, Gustaf Henry Hansson och Kristenson
i Göteborg ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade
lydelse:

71.05 Silver och silverlegeringar, förgyllt eller platinerat silver härunder
inbegripet; obearbetade, ävensom halvfabrikat därav:

C. andra slag ...................................... 100 kg 250: —

71.06 Oädel metall med plätering av silver, obearbetad, ävensom halvfabrikat
därav ...................................... 100 kg 250: —

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 119

Dessa tulltaxenummer föredrogos;
och anförde därvid:

Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XIV.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Ny tulltaxa, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
vart och ett av ifrågavarande
tulltaxenummer propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen XIV; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Kapitel 90. Optiska instrument och apparater, foto- och kinoapparater, instrument och apparater
för mätning eller kontroll, medicinska och kirurgiska instrument och apparater

Kapitel 91. Ur

Utskottet hade för nedan intagna delar av tulltaxenumren föreslagit följande
lydelse:

90.03 Infattningar till glasögon, pincenéer, lornjetter e. d. samt delar

till sådana infattningar ............ ........................ 8 %

90.07 Stillbildskameror; blixtljusapparater:

A. stillbildskameror samt delar därtill, ej hänförliga till B:

1. vägande per styck högst 3 kg .......................... 10 %

2. andra .............................................. 5 %

B. kassetter, sökare, slutare och bländare till kameror.......... 5 %

C. blixtljusapparater ...................................... 10 %

90.08 Kinoapparater, såsom kinokameror och ljudupptagningsapparater,
även kombinerade, samt kinoprojektorer, även med anordningar
för återgivande av ljud:

A. kinokameror, även kombinerade med ljudupptagningsapparater,
samt delar därtill, ej hänförliga till B:

1. vägande per styck högst 3 kg .......................... 10 %

2. andra .............................................. 5 %

B. kassetter, sökare, slutare och bländare till kinokameror 5 %

C. andra slag .............................................. 10 %

91.01 Fickur, armbandsur och liknande ur, stoppur härunder inbegripna
.................................................... 5 %

91.07 Verk till fick- eller armbandsur, sammansatta ................ 5 %

91.09 Boetter till ur, hänförliga till nr 91.01, delar till sådana boetter

samt ämnen därtill.......................................... 5 %

I reservationen VII hade herrar Stenberg och Rydén ansett bl. a., att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts
förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

90.03 Infattningar till glasögon, pincenéer, lornjetter e. d. samt delar till

sådana infattningar.......................................... fri

90.07 Stillbildskameror; blixtljusapparater:

A. stillbildskameror samt delar därtill, ej hänförliga till B:

1. vägande per styck högst 3 kg ............ ............... 8 %

C. blixtljusapparater ............................. ......... 8 %

120 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

90.08 Kinoapparater, såsom kinokameror och ljudupptagningsapparater,
även kombinerade, samt kinoprojektorer, även med anordningar
för återgivande av ljud:

A. kinokameror, även kombinerade med ljudupptagningsapparater,
samt delar därtill, ej hänförliga till B:

1. vägande per styck högst 3 kg ........................ 8 %

C. andra slag .............................................. 8 %

91.01 Fickur, armbandsur och liknande ur, stoppur härunder inbegripna: -

	A. med boett av guld eller platina ....................	. . 1 st.	6: —
	B. med boett av annat ämne ........................	. . 1 st.	1: —
91.07	Verk till fick- eller armbandsur, sammansatta ........	. . 1 st.	1: —
91.09	Boetter till ur, hänförliga till nr 91.01, delar till sådana samt ämnen därtill:	boetter
	A. av guld eller platina................................	. . 1 st.	5: —
	B. av annat ämne ...................................		fri

91.01 Fickur, armbandsur och liknande ur, stoppur härunder inbegripna: A.

med boett av guld eller platina ...................... 1 st. 6: —

B. med boett av annat ämne............................ 1 st. 1: —

91.07 Verk till fick- eller armbandsur, sammansatta ............ 1 st. 1: —

91.09 Boetter till ur, hänförliga till nr 91.01, delar till sådana boetter

samt ämnen därtill:

A. av guld eller platina ................................ 1 st. 5: —

B. av annat ämne .......................................... fri

Tulltaxenumren 90.03, 90.07 och 90.08
föredrogos. Därvid yttrade:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr VII p. 90.03, 90.07
och 90.08.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
särskilda propositioner först i fråga om
tulltaxenumret 90.03 och därpå beträffande
tulltaxenumren 90.07 och 90.08,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
reservationen VII; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter föredrogos tulltaxenumren
91.01, 91.07 och 91.09; samt anförde därvid: Herr

KRISTENSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr VIII p. 91.01, 91.07
och 91.09.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr VII p. 91.01, 91.07
och 91.09.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen beträffande
dessa tulltaxenummer propositioner

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

121

dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationerna
VII och VIII; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Rydén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenumren 91.01, 91.07 och
91.09, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av taxan i dessa delar, som

Ny tulltaxa, m. m.

föreslagits i reservationen VII av herrar
Stenberg och Rydén samt VIII av herrar
Siegbalin och Kristenson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 155 ja och 36
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kapitel 94. Möbler, madrasser, sängtäcken, kuddar o. d.

Kapitel 97. Leksaker, spel, sportartiklar o. d.

Utskottet hemställde, att följande tulltaxenummer i nedan intagna delar skulle

erhålla följande avfattning:

94.01 Sittmöbler, ej hänförliga till nr 94.02, bäddsoffor o. d. härunder

inbegripna, samt delar därtill ................................ 10 7o

94.02 Möbler för medicinskt eller kirurgiskt bruk (även för tandläkar eller

veterinärbruk), såsom operationsbord, undersökningsbord
och liknande bord samt sjukhussängar med mekaniska anordningar;
tandläkarstolar och liknande stolar med mekanisk anordning
för vridning och höjning; delar till dylika artiklar........ 8 %

94.03 Andra möbler samt delar därtill ............................ 10 %

97.01 Barncyklar, sparkcyklar, cykelhästar, trampbilar och dylika lek saksfordon

ävensom dockvagnar.............................. 12 %

97.02 Dockor .................................................... 12 %

97.03 Andra leksaker; modellbåtar, modellflygplan o. d. för förströelse 12 %

I reservationen XI hade herrar Söderquist, Bengtson, Älvar Andersson, Gustaf

Henry Hansson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Stenberg ansett
bl. a., att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i nedanstående delar

antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa med följande ändrade lydelse:

94.01 Sittmöbler, ej hänförliga till nr 94.02, bäddsoffor o. d. härunder
inbegripna, samt delar därtill:

A. försedda med stoppning .................................. 10 %

B. andra slag .............................................. 15 %

94.03 Andra möbler samt delar därtill .............................. 15 %

97.03 Andra leksaker; modellbålar, modellflygplan o. d. för förströelse 20 %

122

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ny tulltaxa, m. m.

Tulltaxenumren 94.01 och 94.03 föredrogos.
Därvid yttrade:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Beträffande positionerna
94.01 och 94.03 ber jag att få yrka
bifall till reservation XI av herr Söderquist
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan beträffande nummer

94.01 dels ock på bifall till reservationen
XI i denna del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Stenberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag beträffande
tulltaxenummer 94.01, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren godkänt
den lydelse av taxan i denna del, som
föreslagits i reservationen XI av herr
Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 112
ja och 89 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen gav härefter
i fråga om tulltaxenumret 94.03
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till reservationen
XI i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Tulltaxenumret 97.03 föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XI av herr Söderquist
m. fl. i vad den avser position
97.03.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
XI i denna del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A 1

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna A 2—5 samt B 1—30 och
32—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen

I fråga om utskottets motivering hade
reservationer avgivits dels, med beteckningen
II), av herrar Bengtson, Alvar
Andersson och Vigelsbo, vilka ansett att
den ovan intagna del av utskottets utlåtande,
som började med orden »I anledning»
och slutade med orden »departementschefens
uppfattning», bort
ha följande lydelse:

»Utskottet delar den i motionen II: B
116 uttryckta meningen, att för den
svenska trädgårdsnäringens huvudproduktslag
gäller i stort sett samma be -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

123

redskapsmotiv som är en av förutsättningarna
för vår nuvarande jordbrukspolitik
och som bl. a. givit upphov till
ett speciellt gränsskyddssystem, vilket
medgiver en säkrare skyddsnivå. Då
också huvudparten av blommor produceras
under glas i anläggningar, som i
en beredskapssituation kan tagas i anspråk
för grönsakskulturer, har också
blomsterodlingen ett visst beredskapsvärde.

Utskottet kan därför inte acceptera
den bedömning av trädgårdsnäringens
behov av gränsskydd, som kommit till
uttryck i propositionen. De av chefen
för jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga med uppdrag att verkställa
en allsidig utredning rörande trädgårdsnäringens
problem torde emellertid äga
att behandla frågan om stöd åt trädgårdsnäringen
i hela dess vidd.

Utskottet förutsätter, att härvid näringens
behov av andra gränsskyddsåtgärder
än tullar prövas, bl. a. de i motionerna
I: B 61 och II: B 64 samt i motionen
II: B 116 berörda möjligheterna
att på trädgårdsnäringens huvudproduktslag
applicera ett skyddssystem i
form av rörliga importavgifter av det
slag, som gäller för jordbruket. Utskottet
vill vidare framhålla vikten av att
frågan om dumpingskvdd för trädgårdsnäringen
även blir föremål för behandling
i nämnda utredning. Någon särskild
begäran om utredning i enlighet
med vad som yrkats i motionerna
I:B61 och II: B 64 synes sålunda icke
påkallad. Utskottet hemställer därför,
att nämnda motioner i denna del inte
måtte föranleda någon åtgärd.

Vad beträffar övriga motionsvis framställda
yrkanden kommer dessa att behandlas
i det följande under varje särskild
rubrik. Utskottet vill emellertid i
detta sammanhang uttrycka förväntan
om att bedömningen i den tillsatta trädgårdsutredningen
av trädgårdsnäringens
sociala betydelse kommer att bli
väsentligt annorlunda i positiv riktning
än vad tulltaxekommitténs majoritet

Ny tulltaxa, m. m.

kom fram till och finansministern godtagit
i propositionen. Det är sålunda
enligt utskottets mening många vägande
skäl, som talar för att tullarna på trädgårdsområdet
justeras till en något högre
nivå än vad som föreslagits i propositionen.
»

dels ock, med beteckningen III), av
herrar Bengtson, Yngve Nilsson, Alvar
Andersson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo
och Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att
den ovan intagna del av utskottets yttrande,
som började med orden »I likhet»
och slutade med orden »Kungl.
Maj :ts förslag», bort ha följande lydelse: »Odling

av färskpotatis är av stor ekonomisk
betydelse för jordbruket i de
bygder, där den bedrives. Samtidigt är
den mycket arbetskrävande och dyrbar
samt utsatt för hård konkurrens från
länder med bättre klimatiska förhållanden.
Det synes utskottet därför angeläget,
att gränsskyddet för denna odling
anordnas efter ett system, som medger
bästa möjliga anpassning efter de aktuella
pris- och avsättningsförhållanden
på potatismarknaden, som kan uppstå.
Utskottet delar den i motionen II: B 157
framförda meningen, att detta krav tillgodoses
bättre, om färskpotatisen, i stället
för att tullbeläggas, hänföres till
jordbruksreglerad vara. Den fältmässiga
omfattning, vari odlingen numera bedrives,
och dess förläggning till jordbruk,
där kraven på eu högt uppdriven odlingsteknik
kan tillgodoses, gör det vidare
fullt berättigat att hänföra färskpotatisen
till jordbruksprodukterna i
egentlig mening. Härför talar också det
förhållandet, att någon bestämd gräns
svårligen kan dragas mellan färskpotatis
och annan potatis. Det bör i sammanhanget
omnämnas, att mellan statens
jordbruksnämnd, under förutsättning av
Kungl. Maj:ts godkännande, och färskpotatisodlarna
och deras organisationer
överenskommelse träffats, enligt vilken
färskpotatisen skulle hänföras till jordbruksregleringsvara.
I överensstämmel -

124 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

se med motionen II: B 157 förordar utskottet,
att färskpotatisen lämnas gränsskydd
som jordbruksregleringsvara genom
att en särskild importavgift fastställes
för densamma att tillföras samma
regleringskassa som importavgifterna
för annan potatis samt att denna importavgift
för färskpotatisen fastställes
till 20 öre per kg under fem kalenderveckor,
räknat från den 1 juni, och under
annan tid till samma belopp som
för annan potatis. Utskottet får föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla
om att förslag skyndsamt framlägges i
nämnda syfte.»

Beträffande den i reservationen II avsedda
delen av utskottets betänkande
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den vid betänkandet fogade reservationen
II; och godkändes utskottets motivering.

I fråga om den i reservationen III avsedda
delen av betänkandet gav herr
förste vice talmannen propositioner på
godkännande dels av utskottets motivering
dels ock av den i sistnämnda reservation
föreslagna motiveringen; och
fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
den del av bevillningsutskottets motivering
i dess betänkande nr B 1, som
på s. 279 rad 17 uppifrån börjar med
orden »I likhet» och slutar på rad 21
uppifrån med orden »Kungl. Maj:ts förslag»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt

den motivering i denna del, som föreslagits
i reservationen III av herr
Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 129
ja och 76 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering jämväl i denna del.

Utskottets motivering i övrigt

Godkändes.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Beräkning av bevillningarna m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 5, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1958/59,
m. m.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet häri avgivit förslag
till beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1958/59
vid tillämpning av gällande eller vid
innevarande års riksdagar fastställda
grunder.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 125

På sätt framgår av det vid årets statsverksproposition
B fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 juni 1958 (Bilaga 1 till statsverkspropositionen
B år 1958: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för
finansdepartementet nämnda dag underställt
Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59 jämte därmed
sammanhängande frågor och därvid
anmält, att riksräkenskapsverket, som
den 1 april 1958 framlagt dels redogörelse
för approximativ beräkning rörande
utfallet av statsregleringen för budgetåret
1957/58 och dels förslag till slutlig
beräkning av statsverkets inkomster

Beräkning av bevillningarna m. m.

under budgetåret 1958/59, den 2 juni
1958 framlagt dels förnyad approximativ
beräkning av budgetutfallet för
budgetåret 1957/58 och dels förnyad inkomstberäkning
för budgetåret 1958/59.

I statsverkspropositionen B år 1958
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, bland annat, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1958/59 med 100
procent av grundbeloppet.

Propositionen hade, såvitt angår berörda
procenttal, hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte — i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B framlagda förslag angående skatteprocenten -— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär skatt för hela budgetåret 1958/59 med 100
procent av grundbeloppet;

B) att bevillningarna för budgetåret 1958/59 måtte beräknas sålunda:
Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse:

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m........ Kupongskatt ...............................	. 6 000 000 000 7 000 000
Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m. . . .	80 000 000	6 287 250 000
Automobilskattemedel: Fordonsskatt ............................... Bensinskatt .................................	360 000 000 750 000 000	1 no 000 000
Tullar och acciser: Tullmedel ................................... Varuskatt ................................... Omsättningsskatt å motorfordon ............. Begleringsavgift och accis å fcttvaror m. m. Skatt å kaffe ...............................	670 000 000 300 000 000 150 000 000 57 000 000 21 000 000
Energiskatt .................................	500 000 000	4 056 000 000
Postverket (överskott) .........................		23 000 000
Reservationer hade avgivits I) av herrar Sjödahl, Snygg och Erik Jansson,	fröken Ranmark	samt herrar

Wärnberg, Brandt i Olshammar, Allard, Kärrlander, Ericsson i Kinna och Andersson
i Essvik, vilka under åberopande av vad som anförts i en till bevillningsutskottets
betänkande nr B 9 fogad reservation ansett, att utskottet under punkten
B) bort hemställa, att bevillningarna för budgetåret 1958/59 måtte beräknas
sålunda:

126

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse:

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m......... 6 100 000 000

Kupongskatt---(= utskottet)---- ....

Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m..... 80 000 000 6 387 250 000

Automobilskattemedel:--— (= utskottet) ....

Postverket (överskott) ........................................ 23 000 000

II) av herrar Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv samt Magnusson i Borås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa

A) att riksdagen (= utskottet)---av grundbeloppet;

B) att riksdagen, i anledning av statsverkspropositionen B år 1958 och de likalydande,
av utskottet icke till behandling upptagna motionerna I:B170 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: B 233 av herr Hjalmarson m. fl. om avskaffande av ortsgrupperingen
inom beskattningen, m. m., måtte uttala att en statlig utgifts- och
inkomstpolitik enligt motionernas huvudlinjer bort och borde föras i syfte att
åstadkomma en balanserad driftbudget samt statsfinansiellt underlag för skattereformer
och skatterationaliseringar;

C) att i enlighet med vad som anförts i nämnda motioner bevillningarna för
budgetåret 1958/59 måtte beräknas sålunda:

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse: (= utskottet)---

Automobilskattemedel:

Fordonsskatt .................................. 340 000 000

Bensinskatt .................................... 736 000 000 1 076 000 000

Tullar och acciser:

Tullmedel .................................... 670 000 000

Varuskatt ...................................... 262 000 000

Omsättningsskatt å motorfordon ................ 150 000 000

Regleringsavgift och accis å fettvaror m. m....... 102 000 000

Skatt å kaffe----(= utskottet).........

Energiskatt .................................... 500 000 000 4 063 000 000

Postverket (överskott) ........................................ 23 000 000

III) av herr Gustafson i Göteborg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Under flera år har vi
här i riksdagen vid olika tillfällen diskuterat
skatternas storlek i vårt land.
På högerhåll har vi vid dessa diskussioner
ständigt hävdat att skattetrycket
borde lättas. Från regeringshåll — det
må ha varit en koalitionsregering mellan
socialdemokrater och bondeförbundet
eller enbart en socialistisk regering
— har det däremot hävdats, att visst
vore det bra med en skattelättnad men
den går inte att genomföra. Staten behöver
pengar för sina utgifter, säger rege -

ringen, och därför får vi hålla på med
vårt hårda skattetryck.

Hur skattetrycket ökat sedan 1950-talets början kan man få en uppfattning
om genom att studera bevillningsutskottets
betänkande nr 59 år 1950, vilket
rör bevillningarna för budgetåret 1950
/51 och bevillningsutskottets betänkande
nr B 5 av i år, som rör bevillningarna
för budgetåret 1958/59. I betänkandet
från år 1950 beräknades det sammanlagda
skatteuttaget — direkta och indirekta
skatter — till cirka 4,3 miljarder
kronor. I årets betänkande beräknas
dessa skatter till icke mindre än cirka
11,5 miljarder kronor, en ökning under
1950-talet — koalitionsregeringens epok

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

127

— med icke mindre än 7,2 miljarder
kronor, alltså nära en tredubbling.

Av alla de uttalanden som finansministern
och andra socialdemokrater
gjort synes det som om dessa inte alls
är inställda på någon skattelättnad. Icke
minst framgick detta av förra fredagens
debatt rörande slopandet av den extra
bolagsskatten. I den socialdemokratiska
reservationen sades bl. a. att denna
extra bolagsskatt inte kunde slopas med
mindre än alt pengar skaffades från
annat håll — naturligtvis underförstått
en ny annan skatt. Finansministern
själv var inne på samma linje i den
debatten. Han kunde möjligen tänka sig
den extra bolagsskattens avskaffande
genom att göra det till en terminologisk
fråga och — jag citerar ordagrant — »se
till att vi får in pengarna på annat håll
i stället».

Finansministerns hela resonemang i
statsverkspropositionen går också ut på
att statsutgifterna kommer att öka undan
för undan. Finansministern förbereder
oss på att tilläggsanslag troligen
måste till för budgetåret 1958/59. Detta
betyder, såvida inte skatteunderlaget avsevärt
förbättras — vilket är föga troligt
— att finansministern antingen
måste tillgripa nya skatter eller också
öka statens upplåning. Eller hur, herr
finansminister? Vilket blir det? Blir det
kanske både det ena och det andra?

Under det budgetår som nu påbörjats
finns det mycket stora risker för att
driftbudgetens inkomster inte täcker
utgifterna. Detsamma blir säkerligen
fallet även nästa budgetår, om inte speciella
åtgärder redan nu vidtas. På högerhåll
kan vi inte acceptera ett gap
mellan statens löpande inkomster och
löpande driftutgifter. Ett sådant gap
medför i nuvarande konjunkturläge risk
för allmänna prisstegringar och därmed
också tilltagande svårigheter för upprätthållande
av den fulla sysselsättningen.
Dessutom leder det till påfrestningar
för vår redan nu alltför låga
valutareserv. Det leder också till att

Beräkning av bevillningarna m. m.

skatteskärpningar alltid ligger latenta.
Detta att skatteskärpningar ligger latenta
inverkar på många områden, på
sparsamheten, företagsamheten och på
hela näringslivet. Det medför att folk
ständigt och jämt frågar sig: Vilken
skall nästa nya skatt bli? Det gäller
alltså att skapa balans mellan statens
driftinkomster och driftutgifter. Att
göra detta genom ökade skatter anser vi
på högerhåll vara omöjligt. Tvärtom
måste skatterna ner! Sänkta statsutgifter
måste alltså till. Vi har därför inom
högern inte kunnat acceptera regeringens
statsutgiftspolitik sådan den sammanfattats
i regeringens statsverksproposition,
lika litet som vi kan acceptera
regeringens skattepolitik.

Högern har därför vid årets A- och
B-riksdagar på samma sätt som de närmast
föregående åren arbetat för att få
fram utgiftsminskningar, som kunde
leda till reella och bestående skattelättnader.
Vi har på driftbudgeten framlagt
förslag, som visserligen innebär
inkomstminskningar — jag återkommer
senare till den saken — men å andra
sidan också sådana, som innebär inkomstökningar.
Vi har även lagt fram
förslag som innebär utgiftsökningar men
också många andra som innebär stora
besparingar.

Jag skall inte trötta kammaren eller
tynga riksdagsprotokollet med att i detalj
redovisa alla dessa våra förslag —
jag gör endast en kort sammanfattning
av dem.

Vi har föreslagit införande av barnavdrag,
avskaffande av den extra bolagsskatten,
glasskatten och sockerskatten.
Vidare har vi föreslagit lättnader
för den tyngre motorfordonsbeskattningen
samt avskaffande av ortsgrupp
II. Dessa förslag skulle sammanlagt ha
medfört inkomstminskningar för statsverket
för budgetåret 1958/59 med cirka
19(5 miljoner kronor. Vi har lagt
fram förslag som innebär inkomstökningar
för staten med cirka 57 miljoner
kronor. På utgiftssidan har vi för -

128 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

slag om att familjebostadsbidraget göres
oberoende av produktionsåret, vilket
för budgetåret 1957/58 skulle medföra
en utgiftsökning på 5 miljoner
kronor. Men sedan har vi framfört ett
flertal olika besparingsförslag, som
sammanlagt skulle ha minskat statens
utgifter med cirka 638 miljoner kronor.
Sammanställes dessa våra föreslagna
förändringar på driftbudgeten framgår,
att vi skulle få en driftbudget omkring
500 miljoner starkare än regeringens
-—- d. v. s. cirka 700 miljoner kronor
mindre i utgifter men genom slopandet
av vissa skatter etc. 200 miljoner mindre
i inkomster. Det skulle alltså bli en
förbättring med 500 miljoner kronor.

Även på kapitalbudgeten har vi föreslagit
förändringar, som skulle ha förbättrat
denna med sammanlagt något
över 700 miljoner kronor.

Yi har med dessa våra förslag visat,
att det kan gå •—- bara man vill ■—• att
minska statsutgifterna och därigenom
få underlag för en skattesänkning. Det
framhålles ofta från regeringshåll, att
det hela stannar vid förslag och att
riksdagens majoritet inte beslutar i enlighet
med dessa. Detta senare är riktigt,
men vi kommer inte från högerns
sida att förtröttas i vårt arbete att kämpa
för det vi anser vara rätt i detta avseende,
nämligen lägre skatter via
minskade statsutgifter. Vi anser, såsom
vi angivit i vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande, att uppgifterna
för den statliga budgetpolitiken
inom hela den offentliga sektorn är

att skapa balans mellan statens löpande
inkomster och utgifter;

att göra i särskild grad sysselsättningsstimulerande
och prisåterhållande
skattesänkningar omedelbart möjliga
inom ramen för en balanserad driftbudget; att

lägga ett underlag — som också
fortsättningsvis undan för undan måste
stärkas — för hållbara allmänna skattesänkningar
av sådan storlek att de
märks av människorna och påverkar

deras personliga ekonomiska dispositioner
ej minst i sparökande riktning.

Jag har, herr talman, nyss anfört, att
högern framlagt ett alternativ till regeringens
skattepolitik. Detta har bl. a. i
koncentrerad form presenterats i partimotionen
B 233 av herr Hjalmarson
m. fl. i form av en »tidtabell» för högerns
skattesänkningsförslag. Jag skall
inte läsa upp denna tidtabell, men jag
vill uppmana kammarens ledamöter att
ta del av motionen för att därigenom få
klart för sig, vad högerns skattealternativ
är.

I motionen framställes konkreta förslag
om de skattesänkningsåtgärder som
vi redan nu velat att riksdagen skulle
ta ställning till. Det gäller till att börja
med förordningen om antalet ortsgrupper
vid skattegrupperingen, varvid vi
hemställt, att ortsgrupp II skulle avskaffas
från och med den 1 januari
1959. Vidare har vi hemställt att ortsavdragen
för barnfamiljer vid den statliga
inkomstbeskattningen skulle för familjer
med barn, som vid beskattningsårets
utgång inte fyllt 16 år, höjas med
500 kronor från och med den 1 januari
1959. Dessutom har vi i samma motion
föreslagit att nya skatteskalor för den
statliga inkomstbeskattningen skulle
antas att gälla från och med den 1
januari 1960. Dessa skatteskalor skulle
innebära en rejäl skattelättnad för alla
och dessutom eliminera den starka progressivitet
som nu finns i progressivitetsskikten
närmast över det lägsta.
Vidare är dessa skatteskalor uppbyggda
på ett sådant sätt, att sambeskattningsproblemet
delvis skulle lösas genom
att den s. k. tudelningsprincipen
skulle komma att tillämpas för en gemensam
familjeinkomst upp till cirka
23 000 kronor. Tar man dessutom hänsyn
till de extra avdrag på 300 kronor
som finns, skulle personer som ingår
äktenskap inte drabbas av sambeskattningen
förrän de kom upp till en inkomst
av cirka 30 000 kronor. Skatteskalorna
är vidare så konstruerade, att

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

129

de ger den största procentuella skattelättnaden
i de s. k. mellanskikten. I
dessa mellanskikt har vi ett mycket
stort antal sambeskattade och skattskyldiga
med barn. De mindre företagarna,
som nu drabbas hårt av de hårda bestämmelserna
i företagsbeskattningen,
finns också i detta mellanskikt.

Denna högerns partimotion, som vi
trodde skulle ha blivit behandlad här i
dag, har bevillningsutskottets majoritet
vägrat att nu ta upp till behandling. Jag
själv och de andra högerrepresentanterna
i utskottet har till bevillningsutskottets
protokoll reserverat oss mot
detta beslut. Vi finner det i högsta grad
anmärkningsvärt, att en majoritet i utskottet
genom denna sin vägran av att
nu låta riksdagen behandla motionerna
vill hindra ett oppositionsparti att inför
riksdagen och allmänheten redovisa
sitt skattealternativ. Vad är egentligen
motivet för detta? Frågan ställer jag till
dem som röstade mot förslaget i bevillningsutskottet
att högermotionen skulle
bli föremål för behandling. Frågan ställes
till socialdemokraternas och centerpartiets
representanter i utskottet.

Att bevillningsutskottets majoritet
vägrat att behandla berörda partimotion
från högern har nu fått till följd,
att kamrarnas talmän anser sig av formella
skäl ej kunna ställa proposition
på den reservation som vi högerrepresentanter
fogat till utskottets betänkande.
Jag nödgas därför ställa följande
yrkande, nämligen att riksdagen i anledning
av statsverkspropositionen B
år 1958 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att en statlig utgifts- och
inkomstpolitik bort och bör föras i syfte
att åstadkomma en balanserad driftbudget
samt statsfinansiellt underlag
för skattereformer och skatterationaliseringar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
denna sommarriksdag varit så ivrigt
sysselsatt med den stora tullpropositio9
— Andra kammarens protokoll 195H.

Beräkning av bevillningarna m. m.

nen, att utskottet har känt sig föranlett
att till höstriksdagen flytta mycket viktiga
frågor, som helst borde ha behandlats
under denna sommarriksdag. Det
gäller frågan om den tyngre fordonsbeskattningen,
ortsgrupperingen, varulagervärderingsreglerna,
kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, den plan som
folkpartiet har föreslagit för en skattesänkning
och en del andra förslag.

I det utlåtande som vi nu behandlar
är det uttagningsprocenten för inkomstskatten
som står i förgrunden. I det
statsfinansiella läge, som vi har kommit
i genom finansminister Strängs totalhavererade
totalbudget, finns det inte
någon möjlighet att yrka på allmän
sänkning av inkomstskatten under det
budgetår som ingått, och det finns inte
heller något parti i riksdagen som yrkat
på detta. Det innebär emellertid
inte att vi är nöjda med det nuvarande
skattetrycket. Vi kan inte ansluta oss
till dem som ser framåt mot en ständig
högskattepolitik här i landet. Vi måste
säga, som vi har sagt många gånger
förut, att vi anser, att den socialdemokratiska
skattepolitiken tyvärr konserverar
ett högt skattetryck.

Den vidskepliga föreställningen, att
man kan bota inflation med höga skatter,
har varit en av anledningarna till
det nuvarande läget. I inflationsdämpande
syfte, sade man, lade man en
extra skatt på företagen. Men man lurade
sig på konfekten. Efter extraskattens
införande kom det inte in ett enda
öre av den extra skatteinkomst man
räknat med. Tvärtom fick man för
verksamhetsåret 1956 in ett mindre belopp
än året förut. På detta sätt har
man på socialdemokratiskt håll lurat sig
själv.

Vi bär från folkpartiets sida lagt
fram förslag om en produktionsfrämjande
och sparvänlig skattepolitik, som
utan att lägga orimliga bördor på människorna
stimulerar produktionsökning
och därmed också ökade skatteintäkter
för statsverket. Våra förslag om bortNr
in

130 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 om.

Beräkning av bevillningarna m. m.

tagande av den extra bolagsskatten, om
skäligare värderingsregler för företagen,
om smidigare avskrivningsregler
för byggnader, om resultat- och förlustutjämning
och om lättnader i beskattningen
av den tyngre trafiken går alla
i en riktning. Vi befinner oss nu i ett
sådant läge, att vi inte har råd med
skatter som bromsar produktionen och
framstegstakten i samhället.

I detta sammanhang vill jag också
nämna det förslag vi framlagt om sparkonto.
Det skulle innebära att de som
tar på sig bördan att spara i samhället
även skulle kunna få en skattelättnad.

Därutöver finns det en rad olösta
problem som vi har talat om tidigare
år under riksdagen, sambeskattningsfrågan,
avdrag för studiekostnader och
en hel del annat.

Allt detta kan givetvis inte lösas på
en gång. Vi måste framlägga skattereformförslagen
i den takt, som den statsfinansiella
situationen gör det möjligt,
och därför har vi från folkpartiets sida
begärt, att man skulle göra en plan för
skattereformerna. Vi menar att om det
är något som har utmärkt regeringens
skattepolitik, så är det en höggradig
planlöshet. Men allt detta, herr talman,
får vi tillfälle att diskutera i höst, när
dessa motioner kommer före.

Jag har med dessa ord endast velat
motivera den reservation som jag har
avgivit till utskottets betänkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Vi har ju alldeles nyss
haft en ekonomisk debatt i denna kammare
i samband med förslaget om avskaffande
av den extra bolagsbeskattningen,
och därför har åtminstone inte
jag något behov av att, liksom de talare
som alldeles nyss lämnat denna
plats, återupprepa vad man sade förra
fredagen. Det har ju sedan dess inte
inträffat någonting nytt i sak, möjligen
med undantag av att OEEC:s ministerråd
haft ett sammanträde för att försöka

skapa en beredskap emot de depressiva
tendenser, som har givit sig till känna
under den senaste tiden. Men i övrigt
måste det ju bli en upprepning av vad
som har sagts så många gånger förut.

Herr Nilsson i Svalöv säger att han
inte kan godta regeringens utgiftspolitik.
Det är inte, herr Nilsson i Svalöv,
bara regeringens utgiftspolitik utan det
är riksdagens utgiftspolitik, eftersom
det regeringsförslag som lämnats beträffande
både utgifter och inkomster
har godtagits av en överväldigande majoritet
i riksdagen.

Herr Nilsson i Svalöv säger sedan
ungefär detsamma som står i den reservation,
som det inte var möjligt att yrka
bifall till, nämligen att högern inte kan
godta att det finns ett gap mellan statens
löpande inkomster och dess utgifter
för förbrukningsändamål. Men det
gjorde högern förra fredagen, ty då
godtog högern att man skulle vidga
detta eventuella gap betydligt genom
att ta bort den extra bolagsbeskattningen
med ett skattebortfall på ungefär
200 miljoner kronor. Jag kan inte se,
herr talman, att det är en ekonomisk
politik, som minskar gapet mellan statens
löpande inkomster och utgifter för
förbrukningsändamål. Utgifterna på
driftbudgeten har ju riksdagen redan
fattat beslut om.

Beträffande det rent sakliga innehållet
i den reservation, som är betecknad
med II i bevillningsutskottets betänkande,
skall jag bara kort säga, att när man
räknar ett skattebortfall för statens vidkommande
på 200 miljoner för nästkommande
budgetår, inklusive borttagande
av den extra bolagsskatten, så är
ju inte detta sakligt hållbart. Men det
spelar nu, herr talman, ingen roll, eftersom
riksdagen, vilket jag alldeles
nyss sagt, dock i alla de delar som gäller
utgiftspolitiken redan har fattat beslut
i huvudsaklig överensstämmelse
med regeringens förslag. Undantaget utgör
ju vad som står i högerns reservation,
beträffande automobilskattemedel,

Onsdagen den 30 jitli 1958 em.

Nr B 7

131

som det skulle finnas utrymme för, men
man kan inte tänka sig att detta skulle
leda till något resultat.

Jag vill säga till herr Gustafson i
Göteborg, som har en blank reservation,
att även hans anförande var
blankt såtillvida att herr Gustafson i
Göteborg talade om bolagsbeskattningen,
som vi ju redan har beslutat. I övrigt
var det ju allmänna talesätt, som
det ju inte finns anledning att ta upp
till vidare debatt.

Herr talman! Jag skall med detta be
att få yrka bifall till reservation I vad
gäller punkten B, bevillningar för budgetåret
1958/59 och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag gav en kort översikt
över folkpartiets förslag beträffande
skattepolitiken. Det betraktar herr
Kärrlander som allmänna talesätt. Ja,
anledningen till att vi får en situation
med ett så högt skattetryck som vi har
är just att man uppträder på det sättet,
att man inte tar oppositionens förslag
mera på allvar än att man kallar dem
för allmänna talesätt.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander vände
sig emot att jag sade, att vi på högerhåll
inte kan acceptera regeringens utgiftspolitik.
Han framhöll att det inte
är regeringens utgiftspolitik utan att det
är riksdagens utgiftspolitik som jag då
skall kritisera. Ja, det må vara sant,
men jag skulle i stället vilja säga, att
i så fall är det riksdagsmajoritetens utgiftspolitik
och inte högerns. Vi har
klart visat vad högerns utgiftspolitik
går ut på, nämligen besparingar och
åter besparingar av statsutgifterna.

Sedan hade jag inte väntat mig att
jag här på nytt av herr Kärrlander skulle
få höra, att högern förra fredagen
ville vidga gapet mellan inkomsterna

Beräkning av bevillningarna m. m.

och utgifterna. Det betonades nämligen
då starkt, att högerns förslag om minskade
skatter skall ses i samband med
högerns utgiftsminskningsförslag, och
då, herr Kärrlander, vidgas icke gapet
när bolagsskatten borttages.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag har yttrat mig
till herr Gustafson i Göteborg om hans
allmänna talesätt svarar han mig, att
detta är att betrakta folkpartiets förslag
till en annan skattepolitik som allmänna
talesätt. Nej, herr Gustafson, det var inte
fråga om folkpartiets förslag. Här föreligger
inte något annat förslag än bevillningsutskottets,
vilket också herr Gustafson
står bakom, och därför betraktar
jag den deklaration som herr Gustafson
gjort i detta sammanhang som allmänna
talesätt, vilka alla i denna kammare har
hört många gånger förut. De är inte att
förväxla med de konkreta förslag som
har framlagts av folkpartiet. Dessa kommer
att behandlas i annat sammanhang.

Herr Nilsson i Svalöv vill jag endast
svara, att han har alldeles rätt. Jag går
gärna med på att i stället säga, att det
är riksdagsmajoritetens utgiftspolitik
som högern inte kan godta. På den
punkten har jag alltså ingenting att invända.

Beträffande gapet mellan inkomster
och utgifter i samband med avskaffandet
av den extra bolagsbeskattningen menar
jag — som jag också underströk i fredags
— att vill man så allvarligt försämra
de sociala reformer vi genomfört tidigare,
att man vill ta pengar från barnfamiljerna
och åstadkomma andra försämringar,
såsom vad gäller arbetslöshetskassorna
o. s. v. — denna debatt blir
som jag sade i början en upprepning —■
då kan högern teoretiskt få täckning för
en sänkt bolagsbeskattning. Dessa teoretiska
möjligheter finns emellertid inte,
eftersom riksdagsmajoriteten, herr Nilsson
i Svalöv, har beslutat avvisa det besparingsprogram
högern lagt fram.

132 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I förra veckan tog man
upp nya lån i riksbanken. Denna gång
gällde det att få fram 150 miljoner kronor.

På detta sätt inleddes alltså det nya
budgetåret. På detta sätt demonstrerades
redan från början eftertryckligt, hur
det egentligen står till med statens likviditet.
Påpekas bör, att de verkligt allvarliga
likviditetspåfrestningarna regelmässigt
kommer först betydligt senare
på året. Det kan därför vara skäl att
ännu en gång påminna om att statlig
centralbanksupplåning som ett normalt
sätt att finansiera utgifter i ett flertal
länder betraktas som någonting absolut
otillåtligt, i andra är uttryckligt förbjudet
och i några kringgärdat med hårda
lånevillkor och bestämda restriktioner.

Den brist på balans mellan utgifter
och inkomster i statens hushållning, som
bland annat återspeglas i det anspända
likviditetsläget och som fått uttryck i en
serie försök att skärpa skattebelastningen,
är ingen plötsligt påkommen sjuka.
Tyvärr kan den inte heller bedömas som
något övergående — som en parentes i
socialdemokratisk hushållning.

Man brukar ibland tala om en för demokratierna
typisk naturlag, som skulle
föra till oavbrutet växande statsutgifter.
Jag ger inte mycket för den sortens förklaringar
på en utomordentligt allvarlig
företeelse. Det är uppenbart, att ända till
den stund, då man på allvar ser statsutgifter
som en avvägning mellan de
många medborgarnas rätt att få förfoga
över sina egna arbetsförtjänster och statens
krav att få disponera dem, kommer
vi att ha ett oavlåtligt tryck uppåt på
statsuppgifterna. Det är också uppenbart,
att detta tryck får en med hänsyn
till hela samhällsutvecklingen orimlig
styrka ända tills man inser att detta avvägningsproblem
är någonting radikalt
annorlunda i ett samhälle med förhållandevis
höga och förhållandevis jämna
arbetsförtjänster än i den undan för
undan passerade samhällstypen med

mycket ojämna och många mycket små
inkomster.

Den oavlåtliga stegringen av statsutgifterna
i efterkrigstidens Sverige motvägdes
länge av en lika oavlåtlig penningvärdeförsämring.
Kombinationen av
rullande inflation och progressiv beskattning
ger nämligen staten den skenbara
fördelen av en första period, då
inkomsterna stiger snabbare än utgifterna
— helt naturligt då denna kombination
resulterar i en ständig skatteskärpning
på människornas realinkomster.
Inflationen konstruerar dessutom
både skäl för extraordinära skatteingripanden
och ett formellt samhällsekonomiskt
utrymme för den sortens operationer.
Det möter inte samma motstånd att
lämna ifrån sig inflationens låtsas-pengar,
när man hela tiden lever i den tron,
att »i morgon får jag fler mynt, visserligen
av sämre slag men dock fler mynt».
Den verkliga effekten av en sådan politik
— försämrad konkurrenskraft, ständigt
stigande kostnader i all verksamhet
och en abnorm känslighet för omslag i
konjunkturklimatet — visar sig inte
förrän senare.

Fram till år 1955 ungefär hade staten
ett visst överskott i sin driftbudget —
inkomststegringen vägde tyngre än utgiftsstegringen.
Åren 1955 och 1956 vände
tendensen. Det är en ödets ironi, att
finansministern just då lanserade sin
teori om totalbalanseringen, ett för sent
fött barn av hans ingenium, vilket redan
från första stund kippade efter andan.
Vändningen fick uttryck i successiva
budgetunderskott, i räder efter lånade
pengar överallt där sådana kunde beräknas
finnas, och i en alldeles påtaglig
ryckighet i regeringens olika dispositioner.

Ser man framåt, herr talman, och det
bör man göra, då man begär att få hushålla
med tusentals miljoner av människornas
surt förvärvade slantar, är det
svårt att hitta några silverkanter på
molnen. Fortsätter utgiftsstegringen som
hittills, har vi att räkna med ett undan

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

133

för undan växande underskott i statens
hushållning — även om man förutsätter
full sysselsättning och att människornas
realinkomster stiger med, låt mig säga
tre procent om året. Det är ingen mening
i att försöka exakt precisera, hur
stor denna risk för sämre och sämre
statliga affärer är. Men gör det tankeexperimentet
att en regering, vilken den
än nu må bliva, lyckas hanka sig fram
med enorma handlån år från år. Till
slut måste i alla fall staten göras upp och
bristerna täckas. Om detta sker vid mitten
av 1960-talet, torde det komma att
behövas ett årligt inkomsttillskott för
statens del, som motsvarar en tioprocentig
allmän omsättningsskatt —- en
skatt, till vilken det mig veterligt inte
finns någon motsvarighet på denna sidan
järnridån.

Detta är alltså den risk det medför —
för varenda människa här i landet —- att
bara fortsätta som hittills. Detta är det
ena av de två motivkomplex som driver
högerpartiet till att försöka precisera
realistiska budgetalternativ och till att
kräva sin självklara rätt att få framlägga
dem i ett sammanhang. Skattebetalarna
tål inte en statlig utgiftsstegring, som är
många gånger snabbare än stegringen i
deras arbetsförtjänster. Vår konkurrenskraft
klarar inte detta och därför inte
heller vår sysselsättning. Det är meningslöst
att tala om ett fast penningvärde
under dessa förutsättningar. Den
svenska kapitalmarknad, som skulle
kunna smälta en årlig statlig upplåning
av storleksordningen tre å fyra miljarder,
samtidigt som den fyller sin uppgift
i framstegens tjänst, har vi inga som
helst utsikter att uppnå.

Vi i högerpartiet hävdar därtill att det
statsfinansiella underlaget för en stor
allmän skattereform måste skapas. Denna
reform hör innefatta dels en sänkt
marginalskatt i de vanliga inkomstlägena,
dels ytterligare steg och ordentliga
steg för att avlägsna sambeskattningens
oriittvisa och dess negativa återverkningar
på arbetsviljan, inte minst bland

Beräkning av bevillningarna m. m.

de yrkesutbildade, dels en verkligt allmän
sänkning av hela skattenivån. Det
skall öppet medges, att denna strävan är
ett uttryck för vår bestämda önskan att
nå en ny avvägning mellan offentlig och
enskild disposition av ekonomiska resurser
och arbetsförtjänster. Våra grundläggande
värderingar gör det självfallet
för oss att hävda, icke blott den enskilda
hushållningens överlägsenhet över den
offentliga i effektivitetsavseende, utan
också de många enskildas enligt vår
mening självklara rätt att, i den utsträckning
detta över huvud taget är
möjligt, sköta sig och sitt. Vi tror på
samverkan och är övertygade om att den
tekniska utvecklingen undan för undan
aktualiserar nya former av samverkan
och ett vidgat behov av sådan, men från
våra utgångspunkter måste denna samverkan
etableras på frivillighetens och
inte på tvångets grund. Endast då får
den sin fulla verkningsförmåga. Att människorna
själva får förfoga över en större
del av växande arbetsförtjänster, är
icke endast nödvändigt för att ge dem
ett mål att sträva efter. Det är också
ofrånkomligt för att vi skall få de allmänna
inkomststegringar den tekniska
utvecklingen i och för sig gör möjliga.

Vår skattesänkningslinje är emellertid
icke förestavad endast av allmänna värderingar.
Vi anser därtill, att statsfinansiellt
väl underbyggda och tidsmässigt
noggrant planerade skattereformer är
ett av de verksammaste medlen att i en
komplicerad konjunktursituation få till
stånd den ekonomiska aktivisering och
den press nedåt på kostnaderna — både
inom den enskilda och offentliga sektorn
—- vilken i dag framstår både som
nyttig och ofrånkomlig. Den offentliga
sektorn liar, redan under högkonjunkturen
och även i den tillspetsade högkonjunkturen,
expanderat i en takt som
samhällsekonomien helt enkelt inte förmått
svälja. Ett uttryck för detta har vi
i budgetunderskotten. Ett annat kommer
fram i det förhållandet, att också inom
driftbudgetens ram har de rena förbruk -

134 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

ningsutgifterna fått svälla på bekostnad
av investeringsutgifterna. I synnerhet
gäller detta väginvesteringarna, där under
senare år regeringen för att täcka
löpande utgifter konsekvent hållit tillbaka
investeringsutgifterna och således
för icke avsedda ändamål i praktiken
utnyttjat bilskatterna, vilka ju upptas i
investeringssyfte. Ett liknande omdöme
kan fällas om avkastningen på den nya
energiskatten. På 1930-talet hade vi en
överförsörjd kapitalmarknad. Nu har vi
en så till den grad överansträngd kapitalmarknad,
att man med fog kan tala
om dess invalidisering. Att ersätta en
fritt fungerande marknad för verkligt
sparande med riksbanksupplåning medför
så stora risker även på kort sikt, att
det icke borde på allvar övervägas.

Slutsatsen, herr talman, av detta resonemang
är, att den bästa formen för
konjunkturpolitik är skattelättnader och
icke minst utfästelser om kommande
skattelättnader i förening med en penning-
och kreditpolitik av borgerligt
slag. I all synnerhet gäller detta, då den
ekonomiska situationen innefattar olika
och varandra motstridiga tendenser
och då skattetrycket är mycket högt.
Vid ett högt skattetryck måste det nämligen
för människorna betyda mycket,
då de planerar sin verksamhet, att kunna
räkna med sjunkande avgiftsskyldighet
till det allmänna.

Herr talman! Högerpartiet har på en
och samma gång lagt fram en sammanfattning
av de förslag till utgiftsbegränsningar,
för vilka partiet tagit ansvar
och en plan — en tidtabell — för de
skattesänkningar vi anser riktiga och
nödvändiga. Just i denna sammankoppling
ligger det kanske mest väsentliga
i vår planering. Primärt skall statsutgifterna
sänkas och en i verklig mening
balanserad driftbudget åstadkommas.
Samtidigt skall man med utgiftsbegränsningar
skapa underlaget både
för konjunkturpolitiskt betingade skattesänkningar
och — efter en övergångstid
— för den allmänna skattesänk -

ning, vilken på något längre sikt kommer
att medverka till en samhällsutveckling
av det slag vi önskar, till framväxten
av ett samhälle med vidgat personligt
oberoende och med vidgad personlig
äganderätt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till det av herr Nilsson
i Svalöv under debatten framställda
yrkandet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Skattedebatten har ju i
år, liksom ständigt förut, blivit en debatt
som berör den allmänna ekonomiska
politiken i landet. Jag tillåter
mig därför ta upp en enligt min mening
väsentlig ekonomisk fråga, som aktualiserats
genom en interpellation till mig
av herr Ohlin. Om jag får döma av den
nämnda interpellationen har herr Ohlin
velat få till stånd en allmän principdebatt
om småföretagsamhetens villkor.

Jag delar herr Ohlins mening att
detta är en fråga av den angelägenhetsgrad,
att den borde bli föremål för en
överläggning i kammaren. Däremot kan
jag inte riktigt förstå att herr Ohlin
ansett det lämpligt att aktualisera denna
fråga genom en interpellation en av de
sista dagarna under denna riksdag, då
ovillkorligen både riksdagsledamöternas
och regeringsledamöternas tid är
så hårt pressad som den är. Jag har
därför tagit till orda för att meddela,
att den omständigheten att jag inte går
in på ett närmare svar under sommarriksdagen
inte betyder att jag anser,
att frågan är betydelselös, utan alldeles
tvärtom innebär att jag gärna vill återkomma
till frågan under hösten med
ett mera utförligt svar, då vi alla har
mera tid att ägna denna viktiga angelägenhet.

Emellertid har herr Ohlin i sin interpellation
riktat en del angrepp mot regeringens
ekonomiska politik som han
anser vara av den art, att den försvårar
småföretagens verksamhet. Jag skall

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

135

därför till denna min deklaration foga
några mycket korta kommentarer.

Den grund som regeringen lagt för
sin allmänna ekonomiska politik är,
som kammaren vet, den fulla sysselsättningen.
Denna måste vara det mest effektiva
stöd som kan ges åt småföretagarna.
Vi har också kunnat se hur
småföretagsamheten i landet fått ökad
omfattning under efterkrigstiden. Såvitt
man kan se är företagsbildningen betydligt
starkare bland småföretagen under
efterkrigstiden än under mellankrigsperioden
1919—1939. Detta betyder
naturligtvis inte att inte den mindre
småföretagsamheten har besvärligheter
att kämpa med. Till skillnad från de
stora, kapitalstarka företagen får dessa
små företag finansiera sina investeringar
genom att skaffa kapital utifrån. Därför
har det varit en angelägen uppgift
för samhället att hjälpa till här. Så sker
ju också nu i mycket större utsträckning
än tidigare.

Jag skall inte uppehålla mig vid hantverkslånefonden
eller sågverkslånefonden,
men jag kanske kan få lov att —
när nu regeringens politik kritiseras
som särskilt besvärlig för småföretagen
-— erinra om att den låneverksamhet
som drivs via företagsföreningarna utvecklats
på ett utomordentligt kraftigt
sätt. Hittills har inom företagarföreningarna
anslagits till utlåning ungefär 61
miljoner kronor. I själva verket är de
belopp som företagareföreningarna lånar
ut betydligt större, bl. a. därför att
landstingen på många håll också ställt
pengar till förfogande.

Sedan har man de av kammarens lemöter
viil kända lånen med statlig garanti,
diir vi hittills fram till den 30 juni
i år lånat ut 38 miljoner, fördelade på
422 lån. För småföretagen har det varit
viktigt att dessa ökade kreditmöjligheter
ställts till förfogande. Det har också
varit viktigt att en hygglig räntefot hållits.
Den räntesänkning som vidtogs för
eu tid sedan måste ha varit ett stöd,
som småföretagarna känt.

Beräkning av bevillningarna m. m.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
vid att när riksdagen på regeringens
förslag gjorde om skattelagstiftningen
1955, så öppnades för sådana
småföretag som inte drevs i aktiebolagets
form samma avskrivningsmöjligheter
som för aktiebolagen. Förut hade
dessa möjligheter varit förbehållna endast
aktiebolagen. Denna möjlighet måste
ha betytt mycket för att skänka tillfälle
till konsolidering och självfinansiering.

Om jag sedan tillfogar att vi f. n. är
sysselsatta med resonemang om förlustoch
resultatutjämning, tror jag att jag
därmed visat, att det inte är riktigt rätt
att säga — utan tvärtom alldeles fel —
att den politik som förts under efterkrigstiden
skulle ha inneburit någon
form av fientlighet mot den mindre företagsamheten.
Allt detta får jag emellertid,
herr talman, tillfälle att ytterligare
belysa när kammaren och vi andra
har tid till en mera ingående debatt
omkring detta problem.

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen åter ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar hans excellens
statsministern för detta förhandsbesked.
Vi får återkomma senare till
detta resonemang. Jag skall nu bara
tillåta mig göra några korta randanmärkningar.

Det var förvånande att statsministern
anser, att den förda skattepolitiken har
varit gynnsam för småföretagarna och
tillräckligt beaktat deras villkor. Jag
kan bara nämna skärpningen av varulagervärderingen,
som nu förestår under
de närmaste åren och som kommer
att betyda att många småföretagare får
betala skatt inte bara för vad de tjänar
utan också för rent fiktiva inkomster.
Jag kan också nämna, eftersom statsministern
har hänvisat till förslagen om
resultat- och förlustutjämning, att oppo -

136

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

sitionen år efter år framfört förslag
till åtgärder med sådant syfte men att
regeringen har skjutit på frågan och
först sent omsider tillsatt en utredning.

Vad beträffar företagarföreningarna,
som statsministern också berörde, har
vi från folkpartihåll gång på gång föreslagit
att dessa skulle få litet större
möjligheter att utvidga sin nyttiga verksamhet.
Regeringen med dess parti och
med stöd även av f. d. regeringspartiet
gick emot dessa förslag och har först
sent omsider kommit till insikt om klokheten
i vår mera positiva attityd.

Att företagarna inom industri och
hantverk har lägre inkomster att döma
av mediantalen än de anställda inom
industri och hantverk, är en omständighet
som regeringen många gånger
synes försumma att beakta. Vi får
här i kammaren aldrig siffror framlagda
som belyser rättvisan i att lägga bördor
på den ena eller andra gruppen i
samhället, på företagarna eller löntagarna.
Det förefaller som om regeringen
utan vidare antog att alla företagare
vore välsituerade. 1956 hade företagarna
inom industri och hantverk en medianinkomst
av 8 488 kronor medan de
anställda hade en medianinkomst av
9 185. Även om man jämför den övre
kvartilen, den gynnsammaste fjärdedelen,
visar sig företagarna ligga endast
några få procent över löntagarna. Mot
denna bakgrund vågar man påstå att det
är ett systematiskt fel i regeringspolitiken
att tyst eller öppet antaga, att det
vore uttryck för social rättvisa att lägga
tyngre bördor på företagarna.

Låt mig, för att göra en lång historia
kort, anföra ett konkret och färskt exempel.
Vill statsministern ta avstånd
från talet att det skulle vara motiverat,
att ge intrycket att samhället bör minska
inkomsterna för företagare med 8 000
kronor i inkomst, t. ex. genom pensionsavgifter,
till förmån för löntagare med
9 000 kronor i inkomst? Vi på vårt håll
har gjort klart att vi menar att pensionsavgifterna
i de föreslagna syste -

men kommer att inskränka möjligheterna
till lönehöjningar och att det är
riktigt att inte ställa i utsikt annat än
att lönehöjningarna därigenom kommer
att bli något mindre. Nu undrar jag om
statsministern vill ta avstånd från de så
intensivt framförda påståendena från
hans eget parti, att den ena folkgruppen
på något sätt kommer att få bära
kostnaden för andra folkgrupper, inte
bara överta vissa juridiska förpliktelser
— de juridiska arrangemangen känner
vi ju mycket väl till. Är det rätt
att spela upp propagandan på ett sådant
sätt som om det vore ett väl motiverat
syfte att övervältra inkomster från
den ena gruppen till den andra?

Herr talman! Jag konstaterar att statsministern,
som inte ville lova att ställa
i utsikt några skattesänkningar som
skulle skapa gynnsammare förutsättningar
för den mindre företagsamheten, inte
heller ville lova att vi för framtiden får
en utförligare redovisning av företagarinkomsterna
inom olika näringsgrenar,
när vi här i kammaren får sådana ekonomiska
problem till behandling som
kan beröra inkomstfördelningen mellan
företagare och anställda. Jag hoppas
emellertid att statsministern, när vi
återkommer efter sommaren, skall vara
i tillfälle att gå närmare in på dessa
frågor och lämna utförligare besked.
Jag kan givetvis inte begära att han
skall vara i stånd till att nu mera ingående
svara på dessa frågor, men jag
vill ändå, samtidigt som jag tackar för
svaret, beklaga att det inte kunde finnas
åtminstone något positivt att säga
på de båda avgörande punkterna, någon
punkt där regeringen kunde lova
att mer än hittills ta berättigade hänsyn.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Med hänsyn dels till vad
jag sade inledningsvis i mitt anförande,
att vår tid är knapp, och dels till att
herr Ohlin har ansett det lämpligt att

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

137

aktualisera denna fråga några dagar innan
riksdagen skall avslutas måste jag
vidhålla, att tidpunkten är ytterligt
olämplig för en stor debatt om småföretagsamhetens
villkor.

Jag avböjer i ännu högre grad en diskussion
om pensionsreformen vid denna
tidpunkt. Jag noterar emellertid med
utomordentlig tillfredsställelse, att herr
Ohlin nu fullständigt har övergivit inte
bara linje 3, utan även 3:ans argumentation.
Nu kan det enligt hans mening inte
vara tal om annat än att arbetsgivarna
skall betala hela pensionskostnaden. Det
lät inte så under pensionskampanjen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att statsministern
inte på något sätt själv tar det här
sista yttrandet på allvar, så det tarvar
inget bemötande från min sida.

Däremot vill jag konstatera, att det
verkligen är en ganska allvarlig sak att
statsministern inte anser sig böra säga
någonting om det ur social rättvisesynpunkt
oberättigade i att tala om att
t. ex. den som har 8 000 kronor i inkomst
bör få denna minskad till förmån
för den som har 9 000 kronor.
Statsministern har här inte på något
sätt velat deklarera, att vi i det svenska
samhället inte skall låta det avgörande
vara, huruvida man arbetar på det ena
eller andra stället, utan att vi skall
eftersträva reell rättvisa i samhällets
ingripanden. Jag måste beklaga, att vi
inte har kunnat få en deklaration med
ett så självklart berättigat innehåll.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Det är väl ändå meningslöst, herr
Ohlin, att ta upp en diskussion om dessa
saker. Det går väl inte att vända på
orden hur mycket som helst ens vid
denna tidpunkt.

Vi har slagits för en rättvis pensionsreform,
och vi har sagt att dess kostnader
skall betalas ur produktionsresulta -

Beräkning av bevillningarna m. m.

tet — det gäller för både stora och små
företagare. Stora och små företagare
får ju också åberopa kostnaderna för
pensionen vid sina löneförhandlingar.
Menar herr Ohlin att en liten företagare
alltid skall tillämpa ett annat avlöningssystem
än en stor företagare, eller
vad är herr Ohlins mening bakom denna
högst besynnerliga pensionsdebatt?

Herr talman! Pensionsfrågan sätter
verkligen hjärnornas skarpsinne i verksamhet
på ett sätt, som jag inte hade
väntat mig.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Högerrepresentanten i
bevillningsutskottet herr Nilsson i Svalöv
tillät sig för en stund sedan att ge
en karakteristik av den skattepolitik,
som hade förts under koalitionsregeringens
år. Tyvärr måste jag nog säga,
att den karakteristiken var behäftad
med betydande brister. Den var nämligen
helt ensidig och innehöll bara att
det hade genomförts skattehöjningar.

Visst är det riktigt, att det har blivit
någon punktskatt under de åren, men
det är väl också riktigt, herr Nilsson i
Svalöv, att det har blivit skattelättnader?
Bör man inte, om man nu försöker
sig på en sådan beskrivning, anstränga
sig att ta med även uppgifter därom?

År 1952 genomfördes en lättnad i den
statliga beskattningen. För en inkomsttagare
med 12 000 kronors inkomst rörde
sig lättnaden om cirka 15 procent.
Det var naturligtvis inte någon särskilt
stor skattelättnad, men den var ju heller
inte obetydlig.

År 1955 togs ett nytt steg mot sänkning
av statsskatten — då beslutades
skattelättnader, som minskade statens
inkomster med ungefär 375 miljoner
kronor. Jag skulle tro att de innebar
ungefär 10 procents lättnad i beskattningen
för en inkomsttagare med 12 000
—15 000 kronors inkomst.

För några år sedan fattade riksdagen
vidare beslut om schablonskatteavdrag,
som innebar en lättnad för skattebeta -

138 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

larna om 200 miljoner kronor. Jag vill
också nämna ortsavdragsreformen, som
genomfördes på statens bekostnad och
som gällde ungefär 500 miljoner kronor.

.lag förstår att herr Nilsson i Svalöv
kommer att säga, att de här skattelättnaderna
har ätits upp genom att penningvärdet
har holkats ur och de nominella
inkomsterna stigit, varför progressionen
har kommit att bli mera tryckande,
men det är bara en liten del av sanningen.

Emellertid är skattetrycket högt. Jag
är ense med dem som säger, att skattetrycket
är för högt och att vi bör försöka
lätta det. Vi har emellertid praktiskt
taget alla varit överens om de olika
statsutgifterna, så när som på att högern
på senaste tiden har föreslagit några
inte alltför betydande prutningar plus
ett par omflyttningstransaktioner i fråga
om beskattningen — jag återkommer
senare till dem.

När det gäller de egentliga besparingarna
bör man enligt centerpartiets mening
— jag vet att högern också är av
den uppfattningen — kunna åstadkomma
en del genom att avveckla de generella
bostadssubventionerna. Ett steg i
den riktningen togs 1957. Det föranledde
en icke obetydlig hyreshöjning, och
det är klart att man får ta sådana steg
med en viss varsamhet. Det går inte att
ta hur stora steg som helst på en gång.
Vi är dock av den uppfattningen, att en
avveckling av de generella subventionerna
på bostadsområdet bör ske och
att denna avveckling bör ske inom en
någorlunda rimlig tid.

Vi tror också att det inom förvaltningen
finnes en del att göra för att
nedbringa kostnaderna. Kanske kan man
minska på sina håll den tjänstemannastab
som måhända kan visa sig vara
överdimensionerad om man röjer upp
i den snårskog av förvaltningsbestämmelser
som finns. Jag tror att det föreligger
en hel del möjligheter därvidlag.

Jag har ingen bestämd mening därom,
men det är sannolikt att en de -

centralisering av förvaltningen kan leda
fram till besparingar.

Det blir naturligtvis besparingskommitténs
uppgift att försöka nå fram till
konkreta förslag på detta område. Kommittén
är tillsatt för detta ändamål.

Jag återkommer så till de överflyttningstransaktioner
som högern vill genomföra,
men jag vill bestämt säga ifrån
att vi inte vill vara med om dem. Vi
vill inte vara med om att flytta över en
del av statsskatten på kommuner och
landsting. Högerns förslag att minska
kompensationen till kommuner och
landsting för de höjda ortsavdragen innebär
i stort ingenting annat än att
man flyttar över skatten från en rad på
samma skattsedel till en annan. Detta
kallar inte vi skattelättnader, och vi
kommer heller inte att vara med om
detta, så mycket mer som man får anse
att de beslut som på sin tid fattades i
den frågan utgör ett löfte om kompensation
till kommunerna under en bestämd
tid.

Vi är heller inte med om en annan
utbytestransaktion i högerns skatteprojekt
— jag syftar på att man vill ta bort
bidraget för det första barnet och ersätta
det med barnavdrag på den skattepliktiga
inkomsten plus en lättnad i beskattningen
för de större inkomsttagarna.
Det är vad högern vill använda de
pengar till, som skulle vinnas genom
att man tar bort det första barnbidraget.
Högern vill alltså införa det gamla
systemet med avdrag på den beskattningsbara
inkomsten, med påföljd att
det första barnet, som har föräldrar
med stora inkomster, får ett betydande
tillskott ifrån det allmänna, kanske 200
—300 kronor, medan det barn som har
föräldrar med låt oss säga 12 000 kronor
får nöja sig med att få 50 kronor. Vi
kan inte inkomstgradera barnen på det
sättet, herr Hjalmarson! Vi vägrar att
vara med om detta.

Inte heller vill vi använda de pengar
som blir över vid den här transaktionen
till att sänka skatteskalorna, så att de

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 139

större inkomsttagarna vinner några tusen
kronor. Jag ser att herr Hjalmarson
går fram och begär ordet, varför vi
kanske senare kan få tillfälle att resonera
om siffrorna och se vad det innebär
för olika familjer.

Det är åtskilligt som bör göras på
skatteområdet så snart vi får råd. Sambeskattningen
bör omprövas, vi har bl. a.
resultatutjämningen för företagen och
vi har borttagandet av den extra företagsbeskattningen
samt slopandet av
kvarlåtenskapsskatten på vårt program.
Konjunkturläget är nu enligt vår mening
så pass dämpat, att man har all anledning
att gå in för stimulerande åtgärder
i stället för dämpande sådana. Vi menar
dock, att det för dagen inte är möjligt
att gå in för vare sig fagra löften
om nya förmåner av skilda slag eller
generella skattelättnader.

Med stort intresse åhörde jag statsministerns
anförande här om småföretagen,
och det var inte med mindre intresse
jag tog del av vad herr Ohlin
hade att säga. Med inte så liten förvåning
åhörde jag herr Ohlins utläggningar
om krediterna till småföretagen.
Det verkliga förhållandet, herr Ohlin,
är ju att folkpartiet på våren 1956
sträckte sig så långt som till en kredit
på 3 miljoner kronor till småföretagarna,
medan vi i koalitionsuppgörelsen
med socialdemokraterna något senare
hade en passus om att det skulle bli 30
miljoner kronor. Det är bara en tiodubbling
det, herr Ohlin!

Sedan är naturligtvis frågan om pensionssparande
i rörelse en mycket
viktig sak för småföretagsamheten och
bidragen till företagarföreningarna likaså.
Detsamma är förhållandet med kommunikationerna
ocli utbyggnaden av elnätet.
På den förkättrade koalitionsregeringens
förslag beslöt riksdagen för något
år sedan att anslå 50 miljoner kronor
för upprustning av landsbygdens
elnät. Det kanske inte räcker, men det
bör ändå räcka ett bra stycke.

Vidare iir det en annan sak, som

Beräkning av bevillningarna m. m.

ingen har sagt ett ord om men som
ändå är mycket väsentlig och viktig för
småföretagarna. Som många säkert förstår
är det räntan jag här syftar på. Jag
skulle gärna velat höra något om den
saken från dem, som annars alltid talar
om att räntan skall vara rörlig men som
under alla de snart 20 år jag suttit i
riksdagen inte har funnit tillfället lägligt
att föreslå att räntan skulle få röra
sig nedåt. Nu vädjar jag emellertid till
regeringen att den utnyttjar sitt inflytande
i riksbanken för att tillsammans
med centerpartiet genomföra den lättnad
i ränteläget, som är så behövlig för
företagsamheten och speciellt för den
mindre företagsamheten.

Sedan fattade jag inte riktigt alla faserna
i det pensionsresonemang, som
utspann sig mellan herr Ohlin och statsministern,
men jag har givetvis gjort en
del egna reflexioner om pensionerna.
Vi har varit på det klara med, herr
Ohlin, att småföretagarna ofta har det
ganska knalt och därför lagt fram våra
förslag om en förbättring. Deras inkomstläge
är dåligt. Därför var vi de
sista, herr Ohlin, som ville lägga denna
pålaga, pensionsavgifter för de anställda,
på småföretagarna. De skulle nämligen
komma att öka småföretagarnas
totala utgifter högst väsentligt. När nu
folkpartiet har samma uppfattning som
vi beträffande inkomstnivån för småföretagarna,
hoppas jag att resultatet
blir att folkpartiet sadlar om i pensionsfrågan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag liar redan svarat
på det, herr Hedlund, genom att klarlägga
hur vi ser på frågan om vem som
i verkligen bär bördan av pensionskostnaderna
i de föreslagna systemen. Varje
grupp bär där sin egen börda.

Sedan säger herr Hedlund, att man i
centerpartiet länge och väl har varit
på det klara med att småföretagarnas
villkor är långt ifrån goda — men var -

140

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

för röstade ni då så länge mot vårt förslag
om bättre villkor för företagarföreningarna?
Varför röstade ni emot förslaget
om ändrade lagervärderingsregler
och om andra avskrivningsregler
etc.?

Sedan är det sant, att ni vid en stor
politisk uppgörelse lyckades få en hel
del pengar till småföretagarna, men jag
betraktade detta — och jag gör det än
i dag — närmast som ett slags avlat som
centerpartiet ville skaffa sig.

Till statsministern vill jag säga, att
det här inte alls är fråga om olika löner
inom olika företag. Ingenting av det
träffar vad jag har sagt. Nej, herr statsminister,
här gäller det en mycket enkel
men viktig sak: Är det ur social rättvisesynpunkt
berättigat att presentera
åtgärder, som om deras syfte bl. a. vore
att ändra inkomstfördelningen till nackdel
för en grupp som har 8 000 kronor
till fördel för den grupp som har 9 000
kronor i inkomst — för att ta ett konkret
exempel — och att ge den högre
inkomstgruppen intrycket, att man vill
påverka inkomstfördelningen till deras
fördel och till den andra gruppens nackdel?
Detta är en enkel principiell fråga,
som statsministern borde kunna besvara
på rak arm. Är det så, att svensk politik
skall motiveras efter rättvisesynpunkter
och inte efter gamla klassifikationer,
där den socialistiska doktrinen kan
åstadkomma en belastning och snedvridning
av betydande mått?

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hedlund sade att
jag gav en ensidig beskrivning av skattestegringen
på 1950-talet. Ja, visst var
den ensidig, nämligen så till vida att
jag inte nämnde den utomordentligt
kraftiga penningvärdeförsämring, som
skedde under koalitionstiden och som
gör att de skattebelopp jag nämnde inte
är helt jämförliga. Men, herr Hedlund,
jag tyckte att jag inte ville tala om både
de totala skattehöjningarna under 1950-

talet och verkningarna av den penningvärdeförsämring,
som kom till stånd på
grund av regeringens sätt att sköta vårt
penningvärde under 1950-talet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin frågade oss
varför vi hade varit med om en lagervärdering
innebärande rätt till avskrivning
med endast 60 procent. Det är ju så
för närvarande, att om ett företag köper
in varor för t. ex. 1 000 kronor får det
först göra ett inkuransavdrag. Föreligger
ingen inkurans får företaget dra av
5 procent under den rubriken i alla
fall. Därefter får 60 procent dragas av
från det som är kvar. Det blir alltså
närmare 65 procent, 650 kronor, som
får dragas av. Det har sagts i utländska
tidskrifter, t. ex. i engelska, att den
svenska företagsbeskattningen trots
detta är mycket generös.

Jag har tillåtit mig att tala med en
del småföretagare, och de säger att deras
vinster är minsann inte så stora att
deras önskemål om skattelättnader och
skatteändringar egentligen inte gäller
den här punkten utan de finns på andra
håll. De finns t. ex. i fråga om den företagsbeskattning,
som vi resonerade om
i går. De finns när det gäller vinst- och
förlustutjämningen, där vi var med om
att ordna en utredning medan vi var
kvar i regeringen. Det är nämligen rätt
otänkbart att på rak arm börja lagstifta
om en sådan sak, utan det är nödvändigt
att gå igenom problemet.

Sedan ett par ord om pensionerna,
herr Ohlin. Det är väl ändå så, att om
en småföretagare har anställda och är
skyldig betala pensionsavgifter för
dem, blir det hans sak att klara ut varifrån
han skall ta pengarna. Det är möjligt
att han vid löneförhandlingar kan
kompensera sig, men varken herr Ohlin
eller jag vet i vad mån det är möjligt
för honom. I vissa branscher kan han
kanske höja varupriserna och kompensera
sig på det sättet, men i vilka branscher
det kan gå för sig vet varken herr

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 141

Ohlin eller jag. Om han inte på det sättet
kan kompensera sig, kanske han får
ta av sin egen låga årsförtjänst för att
betala dessa pensionsavgifter. Detta är
naturligtvis inte något som speciellt vidlåder
folkpartiets förslag. Det gäller i
lika hög grad det socialdemokratiska
förslaget, eftersom de båda förslagen i
det fallet är praktiskt taget likvärdiga.
Jag nämnde emellertid herr Ohlins förslag,
eftersom det var herr Ohlin som
drog upp pensionsfrågan i detta sammanhang.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord till den vikarierande finansministern
i kväll, herr Hedlund.

1952 var bondeförbundet, som partiet
då hette, med om att mot en enhällig
skattekommitté fastställa uttagningen
till 110 procent. Därför blev inte skattesänkningen
så stor, att den ens motsvarade
den automatiska skärpningen
på grund av inflationen annat än för ett
fåtal skattskyldiga, bl. a. de mycket höga
inkomsttagarna? Den s. k. ortsavdragsreformen
betyder i praktiken väsentligen
en skatteomfördelning, den förflyttning
från en rad till en annan som
herr Hedlund talar om. Det är underligt
att herr Hedlund vänder sig emot
tanken på att införa ett höjt ortsavdrag
för barnfamiljerna, då det finns en representativ
centerpartimotion om en
s. k. utgiftsbeskattning med precis samma
inställning till barnfamiljernas
skatteproblem.

Vad är innebörden av förslaget om
ett höjt ortsavdrag för barnfamiljerna?
Jo, det är framför allt två ting: för det
första en strävan att skapa rättvisa i
skattehänseende mellan ensamstående
och familjer med och familjer utan barn
i samma inkomstläge. För det andra ett
försök att avväga det skattefria existensminimum
på ett sätt, som i och för sig
framstår som riittvist. Existensminimum,
som ju representeras av ortsavdraget,
utgöres för ensamstående av

Beräkning av bevillningarna m. m.

2 000 kronor och för familjer av 4 000
kronor. Då tycker vi för vår del, att det
riktiga bör vara att för familjer med
barn ha ett något större existensminimum
än för familjer utan barn.

Så ett par ord om småföretagen. 61
miljoner kronor via företagarföreningarna
i lånemedel är inte så förfärligt
mycket, om man betänker att småföretagen
enbart i de privata bankerna har
krediter på bortåt 1 000 miljoner kronor.
En väsentlig del av kreditsvårigheterna
för småföretagen beror ju för
övrigt på de s. k. frivilliga överenskommelser,
som har etablerats med olika
kreditinstitut i vårt land och bakom
vilka socialdemokrater och centerpartister
varit de drivande krafterna. Om
vi nu till äventyrs skulle kunna räkna
med att herr Hedlund i sin nya position
skulle vilja medverka till att åstadkomma
en förändring på den punkten, tycker
jag det skulle vara värdefullt.

Vad är det, som är det väsentliga när
det gäller att skapa ett bättre läge för
småföretagen? Naturligtvis inte att ni
genom löften om olika förmåner från
statens sida i det ena eller andra hänseendet
försöker tävla med varandra
här i riksdagen. Var och en som sysslar
med dessa frågor vet att det väsentliga,
det grundläggande för dessa företag och
för deras möjligheter att kunna utveckla
sig är att vi i vårt land får driva en
borgerlig politik, en penning- och kreditpolitik
på borgerlig grund och en
skattepolitik efter de principer, som
har uppdragits av oppositionspartierna
och som bär en borgerlig prägel.
Men mycket hänger på om vi på den
punkten kan räkna med herr Hedlunds
medverkan. Då kanske det också kan
finnas bättre utsikter att i framtiden
vinna ett ökat gehör för dessa principer.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det avgörande, herr
Hjalmarson, för hur småföretagsamhe -

142 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

len i detta land skall utveckla sig, är
om vi kan upprätthålla den fulla sysselsättningen
eller ej. I det ögonblick
den fulla sysselsättningen sviktar, då
sviktar också grunden för småföretagsamheten.
I det ögonblick som exempelvis
Norrbottens näringsliv skulle lamslås
genom att det statliga företaget —
såsom högern föreslår -— inte finge tillräckliga
expansionsmöjligheter, skulle
massor av småföretagare i denna landsdel
förlora varje möjlighet att existera.
Där har herr Hjalmarson den verkliga
grunden för möjligheterna till en
blomstrande småföretagsamhet.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, för att säga att jag visserligen
vid åtskilliga tillfällen har kritiserat
folkpartiets pensionsförslag, men jag
har ändå aldrig kommit till tillnärmelsevis
så kritiska synpunkter på detta
förslag som folkpartiledaren här tillät
sig att anlägga. Jag hoppas att det uteslutande
är den sena tidpunkten som
gjort att han kunnat tillåta sig att så
hårt kritisera sitt förslag.

Herr Ohlin har gått in för att det
skall lagstiftas om rätt till pensioner
för alla löntagare. Dessa pensioner skall
väl också betalas av någon; det måste
väl utgå avgifter för dem. Menar då
herr Ohlin med sitt förslag till en lagstadgad
rätt pension icke annat än att
det skall vara en lagstadgad rätt till
pension för de stora företagens anställda?
Menar han, att det skall skapas en
undantagslagstiftning, som tar hänsyn
till arbetsgivarnas inkomstnivå? Om de
mindre företagen undantas från lagstiftningen
kan detta förefalla som en
hjälp för stunden, men det skulle vara
att kraftigt missgynna den mindre företagsamheten
om man började tillämpa
speciella löne-, pensions- och anställningsvillkor
för den vid de mindre företagen
anställda arbetskraften.

Jag skulle verkligen vilja ha ett klart
besked av herr Ohlin på denna punkt.
Är det meningen att pensionsrätten
skall bli beroende av arbetsgivarens

förmögenhetsställning, eller är avsikten
att uteslutande premiera den vid de
större företagen anställda arbetskraften?
I så fall innebär folkpartiets pensionsförslag
ett allvarligt hot mot småföretagsamheten,
eftersom det självfallet
blir så, att arbetskraften kommer att
gå dit, där den har de bästa anställningsvillkoren
och pensionsförhållan*
dena att vänta. Jag kan aldrig tänka
mig annat än att det är en lapsus av
herr Ohlin att presentera sitt förslag
på detta sätt, en lapsus, som jag tillskriver
det förhållandet, att vi naturligtvis
alla i slutet av riksdagen är en
aning överansträngda.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
inte ha gått upp i denna debatt så här
dags och framför all inte när knivkastningen
är så pass häftig som den nu
varit ett tag, om inte herr Hjalmarson
lämnat en klart felaktig och vilseledande
uppgift, som han härledde från en
— som han sade — representativ centerpartimotion
om en progressiv utgiftsbeskattning.
Denna motion skulle
innehålla förslag om ett skatteavdrag
av ungefär samma art som det högern
föreslagit beträffande familjer med
barn. Herr Hjalmarson tog upp denna
sak också i en radiodebatt, och jag
upprördes då faktiskt över att en partiledare
kan läsa en motion, som han
dessutom anser vara representativ, så
dåligt som herr Hjalmarson tydligen
läst denna motion. Vi motionärer har
diskuterat möjligheten till ett skatteavdrag
och har, märk väl, kritiserat
just denna utformning på grund av att
ett skatteavdrag ger olika utslag för
olika höga inkomster. Vi rekommenderar
därför en annan anordning.

Jag har velat göra herr Hjalmarson
och kammarens övriga ledamöter uppmärksamma
på detta förhållande.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 143

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av statsministerns inlägg,
men jag kanske först får till den närmast
föregående ärade talaren säga, att
det i den av mig berörda motionen
framhölls just hur olämpligt det är att
ha samma skatteavdrag för familjer
med barn och familjer utan barn. Det är
precis vad vi tycker.

Sedan får jag, herr talman, be om
ursäkt om jag felaktigt uppfattat motionen
såsom varande representativ för
centerpartiet. Då den var undertecknad
av bl. a. centerpartiets gruppordförande
i första kammaren trodde jag
att den kunde anses vara representativ.

Vi är alla, herr statsminister, helt
överens beträffande målsättningen om
den fulla sysselsättningen men det kanske
allvarligaste hotet just nu mot den
fulla sysselsättningen härrör från riskerna
för inflation och dessa i sin tur
hänger framför allt ihop med Ert sätt
att sköta statsfinanserna. Härtill kommer
det väldiga skattetrycket. De av inflationsvågorna
och skattetrycket föranledda
kostnadsökningarna skärper
svårigheterna på sysselsättningsfronten.

Låt oss, herr statsminister, vad Norrbottens
Jernverk angår göra ett litet
tankeexperiment. Antag att det i Norrbotten
i dag inte fanns något järnverk
men att vi hade 500 miljoner kronor
som skulle sättas in i Norrbotten. Är
det verkligen någon som på fullt allvar
tror, att man då skulle tycka att det
riktiga vore att sätta in detta väldiga
belopp i ett enda företag? Naturligtvis
inte! Alla skulle säga att det enda riktiga
vore att försöka, som det heter,
lägga äggen i skilda korgar för att få
eu så bred grundval som möjligt för
sysselsättningen.

Inte heller menar väl statsministern
på fullt allvar, att ett företag, som för
sin existens är beroende av oavbrutna
tillskott från vad medborgarna runt om
i landet själva tjänar ihop, utgör ett
exempel på den typ av företagsamhet,

Beräkning av bevillningarna m. m.

som är särskilt ägnad att bevara den
fulla sysselsättningen!

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Menar herr Hjalmarson
verkligen, att vi inte skulle ta ansvaret
för den politik som vi i koalitionsregeringen
varit med om att föra. Jag fick
närmast det intrycket, att herr Hjalmarson
tyckte att det hade varit passande,
om vi uppträtt som sådana vnkryggar.
Om jag fattat herr Hjalmarson
rätt, måste jag bestämt anmäla en avvikande
mening. Vad vi varit med om
att besluta tar vi ansvaret för, vare sig
vid delar det med herr Hjalmarson, med
socialdemokraterna eller med någon annan.
Det har vi försökt göra hittills,
och det har jag tänkt mig att vi skulle
göra även i fortsättningen.

Sedan skulle jag vilja litet närmare
tala om, hur de omflyttningar i fråga
om barnavdragen och barnbidragen
m. m. verkar, som vi inte vill vara med
om. Dessförinnan skall jag emellertid
nämna, att den motion från centerpartihåll,
som herr Hjalmarson här berört,
handlar om någonting helt annat.
Motionären sade till mig, att jag
borde framhålla för herr Hjalmarson att
det vore klokt av honom att läsa motionen
grundligare, och då gör jag
det!

Om man alltså går över från barnbidragen
till barnavdrag och lättnader
i skatteskalan, förlorar en familj med
ett barn, som har en årsinkomst på
15 000 kronor, 210 kronor på den transaktionen,
medan en familj med 50 000
kronors årsinkomst vinner 1 880 kronor.
Om familjen har tre barn och
15 000 kronors inkomst, förlorar den
110 kronor, och om trebarnsfamiljen
har 50 000 kronors inkomst, vinner den
så mycket som 1 980 kronor. Det är
kontentan av den omflyttningsprocedur,
som vi inte vill vara med om. Ni
må försvara den och ta den som ni
vill, men det bör vara oss obetaget att
säga att vi inte vill vara med och re -

144

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

sonera om den sortens besparingar. Vi
är med på vissa andra besparingsförslag
som ni kommit med — jag nämnde
ett ganska stort projekt som vi kan
vara med om.

Vad småföretagsamheten framför allt
behöver är avsättning. En sådan är
kanske alla gånger inte så lätt att ordna,
men vad som kan göras i det avseendet
bör göras. Det är en maktpåliggande
uppgift att se till, att lösningen
av den frågan inte kommer i konflikt
med inrättandet av en europeisk marknad.
En småföretagarvänlig politik över
huvud taget kräver en hygglig ränta
samt tillgång på krediter, t. ex. en motsvarighet
till aktiebolagens möjligheter
att utge obligationer o. s. v.

Jag hade flera saker att ta upp, men
eftersom repliktiden nu är slut, får det
anstå — mer bråttom är det inte.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den som väntar på något
gott väntar aldrig för länge, och nu,
herr Hjalmarson, är jag faktiskt här i
talarstolen, fast det dröjde en stund.
Jag hoppas att herr Hjalmarson inte
skall bli allt för besviken på mig.

Efter denna demonstration av borgerlig
enighet i avseende på 50-talets
skattepolitik är min uppgift på den
punkten här i natt ganska lätt. Jag
kan praktiskt taget på alla punkter ansluta
mig till den nya oppositionsledaren
herr Hedlunds historiska redogörelse
i skattefrågan. Jag vill därutöver
gärna ge herr Hedlund en högst officiell
erkänsla för att han har kvar sitt
sinne för noggrannhet, objektivitet och
rättvisande redovisningar, trots att han
under snart nog två års tid har umgåtts
i enligt min mening dåligt politiskt
sällskap. Det är glädjande för en
gammal arbetskamrat till herr Hedlund,
att han i varje fall inte hör till dem
som har så lätt att bli miljöskadade.

Jag skall sedan ta upp ett par av herr
Hjalmarsons synpunkter.

Herr Hjalmarson frågade: Kommer vi
med en socialdemokratisk skattepolitik
att gå ett ständigt stegrat skattetryck
och ständigt ökade utgiftsstegringar till
mötes? För herr Hjalmarsons del var
svaret alldeles klart — det kommer vi
att göra! -—• och herr Hjalmarson anmäler
sin bestämda reaktion mot denna
utveckling mot gradvis försämrade
statsaffärer och gör gällande, att högerpartiet
funnit den rätta medicinen mot
detta i de förslag till utgiftsbesparingar
som högerpartiet framlagt.

Herr Hjalmarson använder de gamla
uttrycken: Vi måste ha en annan avvägning
mellan enskild och offentlig
disposition av inkomsterna. Den enskilde
måste få sköta sig själv. Den enskilde
måste få sköta sitt. Den enskilde
måste få förfoga över en större del av
sina arbetsinkomster. — Det är uttryck
som vi väl känner till från en
mängd debatter här i kammaren.

Jag vill bara anföra ett par synpunkter
som jag tycker kan ha sitt intresse.
Först och främst är det väl kanske inte
alldeles riktigt att bara se på den statliga
upplåningens absoluta nivå och
som en absolut siffra. Herr Hjalmarson
tillät sig säga, att sedan herr Sträng
startade med sin totalbalanserade budget
har upplåningen varit påtagligt
mycket större än någonsin tidigare. Det
kan vara riktigt, om man ser det i absoluta
belopp. Men jag förmenar, att
man bör kunna se den statliga upplåningen
i dess relation till själva budgetens
omfattning, och då blir siffrorna
litet annorlunda. Det visar sig t. ex., att
vi 1953/54 hade en statlig upplåning,
som låg väl så högt som den sedermera
har gjort i relation till budgetens omslutning.
Den statliga upplåningen i relation
till budgetens omslutning visar
för det senaste nu tilländalupna budgetåret
1957/58 en lägre siffra än för det
år jag nyss nämnde. Och prognosen för
nästkommande år — men det är en prognos,
jag understryker det — visar en
icke oväsentligt lägre siffra.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

145

När man emellertid konstaterar, att
det är en relativt stark statlig upplåning,
vill jag inte, herr talman — göra
någon längre samhällsekonomisk och
konjunkturpolitisk analys, bara slå fast
ett faktum. Jag tror att vi här i kammaren
är överens om att budgetpolitiken
måste vara en del av konjunkturpolitiken
— att den är beroende av den
och måste rätta sig efter den, att den
måste ha andra målsättningar och andra
ambitioner i en lågkonjunktur än i
en högkonjunktur.

Här har ju under de senaste veckornas
debatt givits prov på mycket snabba
strömkantringar i bedömningen av
själva konjunkturen framför allt från
högerpartiets sida. När jag under remissdebatten
den 2 juli höll ett anförande
i första kammaren och i anslutning
därtill diskuterade denna fråga
med herr Ewerlöf, var det ju inte någon
måtta på klagomålen över hur dålig
budgeten såg ut och vilken inflationsfara
det låg i den dåliga budgeten.

Men för några dagar sedan, då vi
hade en debatt om bolagsbeskattningen
och jag talade i denna kammare, hade
oppositionen skiftat fot: det var de depressiva
tendenserna som låg i förgrunden
och, framhölls det, man måste till
varje pris lägga upp den statliga budgetpolitiken
med utgångspunkt från att
det var depressionen vi hade att se i
ögonen.

I dag åter framgick av herr Hjalmarsons
anförande, att det på nytt är inflationsfaran
som betraktas som den
stora faran. Iferr Hjalmarson kritiserar
en dålig budget och säger, att det är
risken för dåliga statsfinanser och inflation
som är den största faran.

Nu får man kanske bestämma sig och
mera pregnant ange, vad man skall
tycka om konjunkturen, även om jag är
den förste att understryka, hur svårt
det tyckandet kan vara. .lag har emellertid
velat vara försiktig nog alt inte
dra så deciderade slutsatser. Men så
mycket kan jag säga, att konjunkturen
10 — Andra kammarens protokoll 1958.

Beräkning av bevillningarna m. m.

är relativt lugnare i dag än den var
under den tid, då jag från denna talarstol
argumenterade för en stark budget,
en balanserad och en totalbalanserad
budget. Konjunkturen är sämre; den är
lugnare. Våra ambitioner i fråga om
budgetens styrka behöver inte vara lika
avancerade — det är alldeles uppenbart.

Å andra sidan betraktar jag inte depressionsinslagen
som så allvarliga, att
vi har råd att starta det nya budgetåret
med ett klart underskott på ett par
hundra miljoner på driftbudgeten, vilket
ett bifall till motions- och reservationsyrkandena
om ett slopande av bolagsbeskattningen
skulle ha inneburit.

När emellertid herr Hjalmarson efter
dessa allmänna deklarationer ställer
upp de båda alternativen, där å ena sidan
samhället tar hand om en oproportionerligt
stor del av medborgarnas inkomster,
vilket skulle vara socialdemokratiens
linje, medan å andra sidan enligt
högerns linje den enskilde själv
skulle få disponera sina inkomster, är
ju den beskrivningen så djupt ofullständig,
orättfärdig och oriktig som
någon beskrivning kan vara. Det är ju
inte på det sättet — även om man ger
folk den föreställningen, när man talar
om skattesänkningarnas välsignelser —
att här får den enskilde medborgaren
pengar, som han kan stoppa i sin egen
ficka och använda för olika egna behov,
utan att det händer någonting i
fråga om vederbörandes ekonomiska
status i övrigt.

Ser jag på högerns besparingsförslag,
finner jag att man fått fram sina besparingar
genom att t. ex. reducera mödrahjälpen
— någonting som vi inte vill
vara med om helt enkelt därför att här
är det en grupp kvinnor, som om några
behöver samhällets handtag i en mycket
besvärande ekonomisk belägenhet.
Vidare säger högerpartiet: Vi tar bort
barnbidraget för första barnet. Där har
herr Hedlund utvecklat synpunkterna
Nr It 7

146 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

så utförligt, att jag bara kan ansluta mig
till vad han sagt.

Högern säger också: Yi skall reducera
kostnaderna för arbetsmarknadsstyrelsen
och för den offentliga arbetsförmedlingen
samt bidragen till arbetslöshetskassorna.
Ja, men det betyder ju
inte att den ekonomiska utgångspunkten
är oförändrad för folk, om man följer
högern på den punkten. Har man en
sämre arbetsförmedling, så lider samhället
därav och detta i ett läge då vi
säger, att nu om någonsin bör arbetsförmedlingen
fungera friktionsfritt.
Drar man in på bidraget till arbetslöshetskassorna,
måste de enskilda själva
ta upp slanten ur sin ficka och finansiera
sina arbetslöshetsförsäkringar.
Det blir således inget saldo, när man
börjar närmare undersöka förhållandet.

Högern vill reducera bidraget till
sjukkassorna. Inte är detta något som
innebär att, även om man därigenom
åstadkommer en skattelättnad, det blir
några pengar över i den enskildes ficka.
Jag kan få några kronor över om
jag är frisk, men jag får ta ett djupt
grepp i fickan om jag blir sjuk, därest
högerns förslag accepteras.

Likadant är det med bostadspolitiken,
där det inte heller blir några
pengar kvar av skatteåterbetalningen.
Jag får ge dem tillbaka till hyresvärden
eller får ge dem tillbaka till banken när
jag skall betala högre ränta och amortering
på mitt egnahemslån. Och när
man vill spara pengar genom att inställa
ersättningen till kommunerna,
inte ger det några pengar som stannar
kvar i fickan. Den enskilde får betala
ut dem till kommunen i form av en
proportionell beskattning i stället för
till staten i form av en progressiv beskattning.
Inte blir det några skattepengar
över när man vill reducera på
skolhuvudtiteln, på studiebidrag och
stipendier, på bidrag för anordnande
av skolmåltider, på bidrag för byggnadsarbeten
och bidrag till folkskolor.

Inte ger detta några pengar i den en -

skildes ficka. Han får in några kronor
men får sedan betala ut dem. På det
hela taget, om jag tar det kollektivt,
blir saldot plus minus noll, såvida man
inte på allvar vill göra gällande, att en
hel del av dessa utgifter är onödiga utgifter.
Men jag vill se herr Hjalmarson
stå upp här och göra gällande, att det
är onödigt att söka läkare när man är
sjuk, att det är onödigt att få ett handtag
från arbetslöshetsförsäkringen när
man är arbetslös, att det är onödigt att
betala ut den hyra som kommer att höjas
den dag som statens stöd på bostadsfronten
avvecklas.

Det blir plus minus noll i saldot, om
man vill erkänna att dessa utgifter är
nödvändiga utgifter som den enskilde
inte kan komma undan. Men det är en
väsentlig skillnad mellan herr Hjalmarsons
uppfattning och den uppfattning,
som riksdagen i övrigt praktiskt taget
till 80 procent står bakom. De förslag
vi nu i riksdagens avslutningsskede kan
konstatera vara antagna, i stort sett enligt
regeringens propositioner till riksdagen,
innebär något av en solidarisk
medverkan i samhällsarbetet och av
samhällets olika befolkningsskikt.

Vi vill att de som verkligen har råd
att betala skall betala mera och att de
som har det sämre skall kunna åtnjuta
vissa förmåner, även om dessa går via
kollektivets, samhällets medverkan.
Herr Hjalmarson med sin linje vill bevara
mera åt dem som har det bra och
ta ifrån dem som behöver ett handtag
i svåra och besvärliga ögonblick. Det
är väl den egentliga slutsatsen av hela
den här långa debatten, och jag tvekar
inte att kalla detta för en egoismens
ohöljda predikan, även om den är inlindad
i så mycket förledande fraser,
att tyvärr litet för många människor
inte genomskådar vad som ligger i botten
på det hela.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns icke någonting
som så mycket har bidragit till att för -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

147

svåra läget för så många människor i
detta land, människor som hör till de
svagast ställda, som den inflationspolitik
vilken i främsta rummet nu bär herr
Strängs signatur.

Herr Sträng gick igenom nästan hela
budgeten och förklarade att det finns
inte några besparingsmöjligheter, om
jag fattade kontentan av hans anförande
rätt. Skulle herr finansministern då
vilja vara vänlig att förklara: Varför
har ni i så fall över huvud taget tillsatt
en besparingsutredning? Finns det
inget allvar bakom den?

Herr Sträng har tidigare uttalat, att
det stora problemet i vår finanspolitik
är hur man skall kunna överbrygga
klyftan mellan statens beräknade inkomster
och statens beräknade utgifter.
Det är alldeles riktigt att vi sökt presentera
ett alternativ. Herr Sträng har
själv beskrivit detta genom att nämna
en rad av våra besparingsförslag. Men
vad är ert alternativ, herr finansminister?
Vad har ni att komma med annat
än kritik av våra förslag? Vilken ny
skattehöjning tänker herr Sträng föreslå
efter valet?

Finansministern tog upp frågan om
upplåningen och menade att det skulle
vara en tröst, att den statliga upplåningen
minskat i relation till budgetens
omslutning. Jag tycker det är en mycket
klen tröst, att utgifterna har ökat t. o. m.
ändå snabbare än den statliga upplåningen.
Det väsentliga just nu, herr talman,
måste ändå vara att ställa frågan
om upplåningen i relation till läget
på kapitalmarknaden.

Herr Sträng räknar med en statlig
upplåning på 1 500 miljoner, om jag
inte minns fel. Kanske var det något
100-tal miljoner mer. .lag konstaterar då
för det första att varje beräkning av
statens lånebehov, som herr Sträng
gjort, visat sig totalt felaktig. Det har
inte varit fråga om en underskattning
utan om en katastrofal underskattning.
Herr Sträng kommer att få behöva låna
många hundra miljoner mer iin de

Beräkning av bevillningarna m. m.

1 500. Finansministern kan icke finna
täckning för detta lånebehov på kapitalmarknaden.
Man har redan blivit
tvungen att börja låna i riksbanken, och
man kommer att fortsätta med den
orimliga metoden att finansiera långfristiga
investeringar med korta pengar.
Finansministern kommer att bli
tvungen att låna pengar för att betala
en hel del av de utgifter, som finansministern
nyss här pekade på och som
vi har velat ta bort. Finansministern
blir tvungen att låna pengar för att betala
statstjänarlöner, folkpensioner och
barnbidrag. Hur det går för en familj
som lånar till löpande utgifter vet vi,
och det går lika litet för staten som för
den enskilde att år efter år leva över
sina tillgångar.

Så sent som i våras hävdade finansministern
på Sparfrämjandets kurs här
i Stockholm att driftbudgeten måste
vara balanserad. Den 28 april, vårriksdagens
sista dag, instämde statsministern
i detta uttalande. I radiodebatten
i maj månad påstod finansministern
att den driftbudget, som vi nu behandlar,
skulle bli balanserad. Skillnaden
mellan finansministern och oss är helt
enkelt den, att vi alltjämt håller fast
vid uppfattningen att det är riktigt att
ha en balanserad driftbudget medan
ni har glidit från position till position
i denna fråga på samma sätt som i en
rad andra centrala frågor. Vi begär av
människorna att de skall åstadkomma
ett positivt sparande, regeringen presterar
ett negativt sparande. Den ekvationen,
herr talman, går inte ihop.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tänkte ge statsministern
en replik, men han har nyligen avlägsnat
sig. Jag måste säga att det i rätt
hög grad illustrerar hans sätt att argumentera,
som var en enda flykt bort
ifrån det spörsmål jag reste och ett enda
försök att tala om något annat. Det
fanns inte ett enda ord av samband mellan
det jag sade och det som statsminis -

148

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

tern här fantiserade om rörande folkpartiet
och pensionsfrågan. Vi står fast
vid vår ståndpunkt i pensionsfrågan om
lagstadgad rätt till pension åt alla, och
inte en stavelse av det jag sagt ändrar
en stavelse i vårt förslag. Det som statsministern
söker komma ifrån är det
enkla principiella sociala rättviseproblem,
som jag har tillåtit mig att framföra
i mycket allmän form. Men statsministern
ger intet svar utan slingrar
sig och talar om annat. Det fanns en
tid när social rättvisa ansågs vara en
bärande tanke i det socialdemokratiska
partiet. Nu har man kommit därhän
att man inte ens vill göra en enkel deklaration
att samhällets åtgärder bör
sikta till rättvisa för alla folkgrupper,
de må vara företagare, löntagare eller
annat. Jag konstaterar detta.

Finansminister Sträng var mycket
nöjd med herr Hedlunds historieskrivning,
och det kan jag förstå. Tyvärr
hade den emellertid vissa luckor. Det
var väl kanske också det som herr
Sträng var nöjd med. Bland annat glömde
ju herr Hedlund, som talade om hur
hans parti länge varit på det klara med
att småföretagsamhetens villkor borde
förbättras, en sådan sak som att skärpningen
av varulagervärderingsreglerna
steg för steg genomfördes på förslag av
en koalitionsregering, i vilken herr Hedlund
och hans partivänner var medlemmar.
Herr Hedlund glömmer att tala
om att han röstade mot en motion om
vinst- och förlustutjämning för fysiska
personer, som förelåg till behandling
här i kammaren, jag tror 1955. Jag behöver
inte nämna flera exempel för att
kanske t. o. m. finansministern skall
finna att historieskrivningen var något
ensidig. Men det är klart att jag välkomnar
herr Hedlund om han nu på dessa
punkter möjligen är beredd att ändra
mening.

Herr Hedlund skyndade sig att kasta
ut ett mycket djärvt påstående om räntan.
Får jag erinra om att man på vår
sida hela tiden krävt en rörlig ränta.

För min del drev jag ju under flera år
en mycket bestämd agitation för räntesänkning
— det kanske var medan herr
Hedlund visserligen arbetade i detta
hus men ännu inte var medlem av denna
kammare — vilket torde visa att åtminstone
jag verkligen är anhängare
av en rörlig ränta. Men när herr Hedlund
åberopar vad som skedde under
koalitionsregeringens tid kan man inte
helt förbigå att det var just under de
år då herr Hedlund var medlem av regeringen
som vi fick övergången från
lågräntepolitiken till en relativt hög
ränta här i landet. Räntan steg från 3,5
procent upp till 6 procent. Även om
den senaste räntehöjningen var något
omstridd, kan man väl konstatera, att
en räntehöjning från 3,5 till 5 procent
skedde under denna period. I andra
sammanhang har herr Hedlund velat
ta åt sig sin stora del av äran för de
enligt hans bedömning goda resultaten
av regeringens koalitionspolitik. Jag förmodar
att herr Hedlund också tar sin
andel av ansvaret för den räntestegring
som inträffade under hans regeringstid.

Nu vill jag för min del säga att samarbetet
mellan centerpartiets, dåvarande
bondeförbundets, regeringsdeltagande
och ränteutvecklingen kanske har varit
en smula indirekt. Jag tror inte precis
att herr Hedlund agiterade i regeringskretsarna
för räntehöjning. Men vi
får väl se denna räntehöjning som ett
utslag av den inflation, som ägde rum
under koalitionsregeringens tid. I längden
kan man inte ha inflation utan att få
rätt höga räntor. Man får väl säga icke
som det stod i dåvarande bondeförbundets
valaffisch, att bondeförbundet räddade
kronan, utan att bondeförbundet
medverkade till en stark räntehöjning
genom att inte lyckas rädda kronan.
Jag tycker nog att det är en smula oförsiktigt
av herr Hedlund att ge sig in
på dylika tillbakablickar mot bakgrunden
av ett sådant föregående och sedan
rikta kritiken mot andra.

Till finansministern skall jag med

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

149

hänsyn till den sena timmen bara säga
en sak om den extra bolagsbeskattningen,
som inom parentes sagt finansministern
envisas tro inbringar netto ett par
hundra miljoner. För min del är jag
övertygad om att en summa på 100 miljoner
kronor som reveny till statskassan
till att börja med och efter någon tid
ingenting alls kommer verkligheten
mycket närmare och att man därför i
själva verket kan avveckla bolagsskatten
utan att det mer än övergångsvis
medför ett mindre inkomstbortfall för
statskassan.

Men låt oss se på själva åtgärden som
sådan. Denna extra bolagsskatt infördes
för att bromsa högkonjunkturen. Nu säger
finansministern: Han kan inte ta
bort den, ty det råder inte för närvarande
en tillräckligt svår depression.
Vad skall man säga om konsekvensen
i en sådan finanspolitik? Finansministern
har vidare sagt, att om man 1960
börjar med regeringens obligatoriska
tjänstepension, kan man då avveckla
bolagsbeskattningen. Jag frågar: Hur vet
finansministern, att det är tillräckligt
svår depression 1960? Finansministern
har partivänner, som i bevillningsutskottet
svävade på målet och sade, att
man kan överväga att eventuellt avveckla
den extra bolagsskatten. Där har
vi ännu en ståndpunkt från regeringspartiets
sida. Sedan har finansministern
till yttermera visso i annat sammanhang
alldeles nyligen sagt, att han inte
kan avveckla skatten nu, ty vi behöver
pengarna för att balansera budgeten.

Herr talman! Har vi i denna kammare
varit med om en värre karusell i
fråga om skattepolitiken än vad finansministern
här har presterat? Jag tror
det inte.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte jag skulle
behöva påminna om hur det gick till,
när räntan höjdes sist. Herr Ohlin kanske
inte minns, att hans partis representant
hörde till dem som gick in för riin -

Beräkning av bevillningarna m. m.

tehöjningen, medan vårt partis representant
sade nej. Han ville inte vara med
om det. Ändå är det vårt fel!

Sedan talade herr Ohlin om inflationen.
Visst har vi haft inflation. Men hur
skulle det ha gått med inflationen, om vi
inte hade bromsat den? Från herr Ohlins
sida har jag när det gällt att bromsa inflationen
inte hört annat än att en räntehöjning
skulle ha en utomordentlig verkan.
Först skulle den vara mystisk, homeopatiskt
verkande, så att bara någon
tiondels procents höjning av räntan
skulle reda upp det hela. Sedan höjdes
det till en fjärdedels procent och till två
fjärdedels procent utan att det gjorde
någon verkan. Så har det varit. Andra
åtgärder har måst tillgripas mot inflationen
och vi har varit med om att genomföra
förslag, som enligt vårt bedömande
varit nödvändiga för att hejda
inflationen.

Vad resultatutjämningen beträffar vill
jag hänvisa till en bondeförbundsmotion
1955 av ledamöterna av denna kammare
Stig Hansson och Nils G. Hansson
samt i första kammaren Sigfrid Larsson
och T. H. Johansson. Folkpartiet framlade
också en motion i frågan samma år,
men den gällde bara sådana som deklarerade
efter bokföringsmässiga grunder.
Jag skall inte närmare fördjupa mig i
dessa saker.

Nu vill jag bara tala om att jag glömde
bort en sak, när jag vädjade till finansministern
om räntesänkning, vilket jag
gjorde i företagarnas intresse och
det naturligtvis med all rätt. Jag skall
göra det även i en annans intresse, nämligen
i statens. Genom en räntesänkning
minskar man ränteutgifterna på statsskulden
och räntekostnaderna för bostäderna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att säga en enda sak till herr Hedlund.

Det är, såsom alla vet, bättre att stämma
i bäcken än i ån, men när vi på ett
visst stadium hävdade räntans rörlighet

150 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

på det blygsamma sätt som fallet var, så
ville man inte inom bondeförbundet —-såsom det då hette — ens vara med om
en sådan begränsad rörlighet. Konsekvensen
av den politik som fördes —
och som var beroende av mycket annat
än inställningen till räntan —■ blev sedan
en sådan inflation, att herr Hedlund under
sin regeringstid fick vara med om
en räntehöjning på 1,5 procent. Jag talar
alltså inte om den sista höjningen på
1 procent; den gjorde jag undantag för
även i mitt förra anförande.

Hade det inte varit klokare, om herr
Hedlund på ett tidigare stadium varit
med om att införa en viss rörlighet för
räntan? Jag tror att herr Hedlund har
anledning besinna att de skäl, som från
ert håll anfördes mot även en obetydlig
ränterörlighet, tillhör det relativt svaga
i den finanspolitiska debatten här i lan det.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte alls varför
herr Ohlin skall blanda in vårt parti
då det gäller den där räntehöjningen på
1 procent. Jag har nyss påmint herr
Ohlin om vad han tycks ha glömt bort,
nämligen att det var hans parti som röstade
för denna räntehöjning, medan vårt
parti röstade emot höjningen.

På den tid herr Ohlin talar om var det
fråga om räntehöjningar på ‘/to och */<
procent, och då hävdade vi att sådana
räntehöjningar inte hade någon betydelse.
Skall en räntehöjning ha någon
effekt, får den lov att vara ordentligt
tilltagen, och en sådan höjning skulle,
menade vi, i det läget ha varit till betydande
skada.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I herr Hjalmarsons senaste
inlägg, under vilket vi allesammans
kunde skönja en gradvis stegrad
irritation i tonfallet, kommenterade han
de besparingsförslag, som jag försökte
presentera inför kammaren, med orden:

»Herr Sträng skall väl ingenting säga.
Han är ju ansvarig för den inflation som
vi nu har, och inflationen är väl ändå
det allra värsta.»

Jag tror inte att man skall framställa
problemet så enkelt. Det är en överskattning
av min ringa person, om man tror
att jag är den som utan vidare kan rikta
in konjunkturens kompassnål på inflation,
depression eller vad det nu kan
vara fråga om. Ingen finansminister har
haft några sådana möjligheter, och jag
sträcker inte alls mina förhoppningar
så långt att jag skulle bli den förste som
vore i stånd därtill.

Det bästa är naturligtvis, om man kan
undvika inflation men ändå ha en jämn
produktionsökning och en full sysselsättning.
Att åstadkomma något sådant,
det är vad man bryr sina hjärnor med
inte bara här i landet utan i alla demokratiska
länder, utrustade med starka
och självständiga intresseorganisationer
och ett demokratiskt parlament. Överallt
där sysslar man med detta problem utan
att ha — det skall jag villigt erkänna —
lyckats lösa det.

Vad är då det värsta? Ja, inflationen
är trots allt inte det värsta, åtminstone
inte den inflation som vi kan se tillbaka
över. Det är värre med en depression
och med massarbetslöshet — därom råder
inte något tvivel. Fråga det svenska
folket vilket tidsskede man betraktar
som det besvärligaste: 1930-talet eller,
låt mig säga perioden 1945—1955? Det
är ingen diskussion om vad svaret blir
— det måste nog herr Hjalmarson hålla
med om.

Herr Hjalmarson fortsatte med att säga:
»Herr Sträng har ju räknat så fel
vid alla tidigare prognoser.» Ja, jag skall
inte heller försöka frita mig på den
punkten. Jag har auktoriserat de beräkningar
som satts i händerna på mig,
eftersom jag inte har trott mig om att
kunna desavuera dem, och herr Hjalmarson
har snällt hållit mig sällskap när
jag presenterat dessa beräkningar inför
den svenska riksdagen.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

151

Det skulle givetvis vara frestande att
gå närmare in på mycket av vad herr
Hjalmarson anförde. Jag skall emellertid
inte exempelvis ta upp den debatt, som
civilministern för någon vecka sedan
förde och som gällde frågan om vilka
förpliktelser vi framöver skulle åta oss
i avseende på statstjänarlönerna och
vissa pensionsbestämmelser. Jag vill
bara erinra om att det rörde sig om för
statskassan väsentliga belopp, som föranleder
mig att fråga: Hur skulle herr
Hjalmarsons partivänner, som argumenterade
för ännu större åtaganden, skaffa
täckning för dessa belopp?

Jag är självfallet intresserad av en
balanserad driftbudget, och den driftbudget
som i dag presenterats riksdagen
för nästa budgetår är balanserad, detta
med vissa säkerhetsmarginaler. Huruvida
dessa marginaler är tillräckliga för
att möta nu förutsedda kostnadsstegringar,
därom vågar jag inte i dag ha
någon uppfattning. Det kan bända att
de är tillräckliga och det kan bända att
så inte blir fallet. Men då får saken bedömas
mot bakgrunden av den temperatur
som konjunkturen vid det tillfället
bar. Driftbudgeten är ju ändå inte, hur
gärna än en finansminister propagerar
för dess sakrosankta karaktär, något
slags hönans kritstreck, som aldrig får
överskridas.

Om man tittar litet närmare på den nu
föreliggande driftbudgeten, finner man
att det i viss utsträckning rör sig om investeringsutgifter.
Vi bygger ut vårt vägnät
— jag talar inte om underhållet av
vägarna, utan om anslag till nya broar,
nya goda vägar o. s. v. — för bortåt 400
miljoner kronor varje år, som vi betalar
på driftbudgeten. Även om vi inte på
samma sätt som amerikanerna sätter
upp vägbommar och tar en tolvskilling,
när bilisten kommer och vill fram, är
vägväsendet en ekonomisk tillgång för
landet, och man kan mycket väl diskutera
om det skall föras på drift- eller kapitalbudgeten.
Frågan om vad som skall
föras på drift- eller kapitalbudgeten är

Beräkning av bevillningarna m. m.

inte någon mera exakt vetenskap, det
vill jag understryka, ehuru jag vet att jag
står och saboterar tiden mitt i natten.

Låt mig också i allra sista ögonblicket
säga, att statens räntebärande kapitalutgifter,
som verkligen förs på kapitalbudgeten,
rör sig om 2 300 å 2 400 miljoner
kronor. För säkerhets skull kan jag reducera
beloppet till 2 000 miljoner kronor.
Det innebär ändå ett överskott i förhållande
till den statliga upplåning, som
nu för framför allt högerpartiet framstår
som så fruktansvärt besvärande. Jag har
påpekat tidigare och kan upprepa det
här, att den statliga upplåningen kan bli
ett problem i en annan och hårdare inflationskonjunktur,
när likviditetsuppladdningen
kan utgöra bränsle till en inflationsbrasa,
men vi har medel som ger
oss möjligheter att schacka även en sådan
situation utan att behöva vara alltför
ängsliga.

Herr Ohlin tog i sitt anförande upp
frågan om den extra bolagsskatten. Han
framhöll, att den infördes för att dämpa
konjunkturen, och frågade, om man då
skulle ha den kvar i nuvarande läge.
Jag har påpekat tidigare — och det är
helt konsekvent — att jag inte ser konjunkturutvecklingen
som så deciderat
nedåtgående att jag tappat motivet för
att hålla den extra bolagsskatten kvar.
Vi lever i ett balanserat ekonomiskt
läge. Jag ser inte heller situationen sådan
att det är klokt att minska statsinkomsterna.
Eftersom denna extra bolagsskatt
tages på den slutliga vinsten
och innebär en 25-procentig skattehöjning
på denna är det klart, att det blir
pengar av den. Den ger ett par hundra
miljoner; det kommer man aldrig ifrån.

Herr Ohlin frågar vidare: »Vad finns
det för anledning att tro, att konjunkturen
är annorlunda år 19G0?» — Jag
har ju tillåtit mig att säga, att man då
bör kunna avveckla bolagsskatten i
samband med tjänstepensionens införande.
— Det vet vi ingenting om, men
jag har tidigare från denna bänk framhållit,
att om skatten är besvärande för

152

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

de svenska bolagen — herr Ohlin har
den uppfattningen mycket mera prononcerat
än jag — och den nya tjänstepensionen
väl ändå kommer att innebära en
ekonomisk prestation av dessa utöver
deras nuvarande bördor, finner jag ett
skäl däruti att göra en motsvarande liberalisering
i avseende på denna bolagsbeskattning.
Här finns även ett samhällsekonomiskt
sammanhang som tiden
inte medger mig att utveckla, ty det
skulle ta cirka tio minuter. Det må dock
vara mig tillåtet att tills vidare anföra
detta halva skäl. Om jag följaktligen är
litet vänligare mot bolagen än vad kanske
mina partivänner i bevillningsutskottet
är, bör jag knappast klandras av
herr Ohlin av denna anledning.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag vill med några ord
bemöta herr Hedlunds uttalande här i
kväll. Alla kammarens ledamöter känner
väl till, att herr Hedlund och hans
parti för någon tid sedan har blivit
småföretagsvänliga. Det får vi höra i
hans anföranden såväl här i kammaren
som i radio och annorstädes.

Herr Hedlund talar om att han varit
med om att skaffa 30 miljoner kronor,
som skall lånas ut till småföretagen via
företagsföreningarna o. s. v. Tror inte
herr Hedlund, att småföretagarna är
bättre betjänta av att få låna pengar på
hävdvunnet sätt i bankerna utan att
vara tvingade att låna via staten? Givetvis
är de glada över att denna möjlighet
har öppnats, men alla och envar har
betydligt större nytta av att få låna
pengar utan de inskränkningar, som under
de senaste åren har införts med
herr Hedlunds hjälp.

Herr Hedlund talade om första barnbidraget
men glömde att nämna penningvärdeförsämringen
under den tid
han har suttit i regeringen. Personer
med 15 000 kronors årsinkomst har förlorat
minst 750 kronor per år och personer
med 50 000 kronors årsinkomst
minst 2 500 kronor per år.

»Småföretagarna behöver avsättning
för sina varor», säger herr Hedlund,
»och sådan erhålles genom låg ränta,
som alltså är till nytta just för dem».
Vilket är då bäst, att betala en halv eller
en procents högre ränta och verkligen
få låna eller att komma till bankerna
och inte få lån beviljade, detta helt beroende
på kreditransoneringen? Till vad
gagn är det då för företagaren med en
halv eller en procents lägre ränta?

Nej, herr Hedlund, jag tror att Er
småföretagsvänlighet under den senaste
tiden är taktik för att få en del småföretagare
att rösta på Er och Ert parti, så
att Ni sedan kan stödja den nuvarande
regeringen, antingen genom en ny koalition
eller på annat sätt, som vi sett här
i kamrarna på sistone och givetvis i
ännu större utsträckning tidigare.

Under koalitionsregeringens tid gick
herr Hedlund och hans parti mot småföretagen
vid ett flertal tillfällen, röstade
för höjda skatter och mot av
högern och folkpartiet framlagda förslag
om lättnader för småföretagare.
Herr Hedlund påstår, att detta var behövligt
för att dämpa inflationen. Vilka
småföretagare i Sverige har de senaste
åren haft för stora inkomster, så att
dessa måste hållas nere? Jag känner
inte till några sådana.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Herr Hjalmarson uppkallade
mig med sina funderingar omkring
Norrbotten och hur man skall
försörja dess befolkning. Jag lämnar nu
därhän om man skall försörja befolkningen
där uppe genom att pumpa in
pengar — 500 miljoner kronor — i småföretag
eller skapa ett storföretag av
typen Norrbottens Järnverk. Det kan vi
tvista om en annan gång.

Det som gav mig anledning att begära
ordet var det sätt, på vilket herr Hjalmarson
framförde sina påståenden. Jag
fattade det så att herr Hjalmarson
tyckte, att den övriga delen av landets
befolkning fick hjälpa till att försörja

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 153

Norrbotten på ett oriktigt sätt. Jag tror
inte att herr Hjalmarson träffade prick
i det fallet. Herr Hjalmarson får väl inte
glömma bort, att han kanske också haft
skäl att vara tacksam mot Norrbotten
— i första hand kanske mot dess naturrikedomar,
som i hög grad hjälpt till
att hålla landets levnadsstandard på den
toppnivå där den nu ligger.

Vi skall också vara tacksamma mot
befolkningen som stannar kvar där uppe
under de hårda villkor den långa tider
har att arbeta under, då man får sätta
in beredskapsarbeten för att hålla arbetarna
kvar inom länet. De har stannat
där uppe och utvunnit de naturrikedomar
som hjälpt till vid landets försörjning.
Vi skall inte kasta oss över en
landsända, som herr Hjalmarson gjorde,
och säga att den är tärande. Det intrycket
står kvar. Jag tror att Norrbotten
och dess befolkning gör skäl för
sig inom detta rike liksom landets invånare
i övrigt.

Jag vill också beträffande Norrbottens
Järnverk säga till herr Hjalmarson,
att det är för tidigt att fälla omdömen
om det ekonomiska utbytet av de investeringar
som staten gjort där. Låt oss
vänta en tid, låt oss vänta ett årtionde
till. Då har dessa investeringar säkerligen
förräntat sig för staten.

Herr Hjalmarson undvek att ta upp
frågan om vad Statens skogsindustrier
betytt inte bara för länet utan också för
hela landet. När den enskilda trävaruindustrien
drog sig tillbaka satsade staten
på att bygga upp eu ny trävaruindustri,
då inte något riskvilligt enskilt
kapital fanns tillgängligt. I dag tror jag
att vi alla — var vi än bo — kan vara
tacksamma för att staten gjorde dessa
insatser.

Jag är också övertygad om att den
landsända, som genom de vinster malmfälten
i Norrbotten har lämnat till
Grängesbergsbolaget har medverkat till
att bygga upp Oxelösund, också kommer
att övervinna den nuvarande krisen
på järnbrukets område. Denna kris

Beräkning av bevillningarna m. m.

är inte något speciellt för Norrbotten,
det gäller hela landet. Döm således inte
i dag Norrbotten och dess näringsliv
mot bakgrunden av det läge på den internationella
marknaden som vi har,
utan låt oss hålla sådana detaljer utanför
den aktuella ekonomiska debatten.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Darlin yttra sig. Han
tycktes vilja vara talesman för småföretagarna.
Hela hans anförande visar dock
att han inte har det ringaste intresse
för småföretagarna och alltså inte vill
ha låga räntor som dessa i allmänhet
vill ha.

Jag har under en lång tid fått mycket
starka påstötningar från småföretagare
angående räntan. Man har begärt att
allt borde göras för att få räntan sänkt
så mycket som möjligt.

Herr Darlin säger att det är bättre att
få låna till höga räntor än att inte alls
få låna. Det är självklart. Men naturligtvis
vill människorna ha rimliga räntor.
Man kan inte acceptera hur höga
räntor som helst. Det är just kapitalisternas
synpunkter som kommer fram
i dylika uttalanden som herr Darlin
gör. Jag har hört att herr Darlin inte
är småföretagare i vanlig mening utan
fastmera en stor företagare. Småföretagarna
sätter emellertid stort värde på
centerpartiet för dess strävan att få ner
räntan till lägsta möjliga nivå, det vill
jag ha sagt till herr Darlin.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill också rikta ett
par repliker till herr Darlin. Han menar
att de 30 miljoner kronorna var bra att
få men att det egentligen är synd att
de skulle behövas. Han tycks glömma
att de har betydelse också därför att
företagarföreningarna många gånger
kan lämna krediter till företagare utan
bankmässig säkerhet.

Barnbidraget tycker jag inte högern
borde tala om. När högern vill försämra

154 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

förmånerna för barnfamiljerna, tjänar
det väl inte mycket till att stå här och
beklaga att barnfamiljerna fått det
sämre.

Vad sedan beträffar herr Darlins resonemang
om att personer med 15 000
kronors inkomst har förlorat 750 kronor
om året, undrar jag vilken inkomststatistik
herr Darlin bygger på. Det är
i alla fall tur att vi inte bor i England,
där penningvärdeförsämringen under
högerregimen är värre än i Sverige.

Jag skulle också vilja fråga herr Darlin
om han inte känner någon företagare
i sin hemtrakt som har anledning
att sätta värde på att det allmänna medverkar
till lån på mycket förmånliga
villkor.

Sedan nämnde herr Darlin, tydligen
som illustration till talet om taktik, att
centerpartiet tycks vara på väg att gå
in i en ny koalitionsregering. Herr Darlin
borde ändå veta att vi, som herr
Hedlund har sagt, tar ansvaret för den
regeringspolitik vi medverkat till i sex
år men inte till socialdemokraternas
åtgärder därefter på kontroversiella
punkter. Herr Darlin vet lika bra som
jag att herr Hedlund i radiointervjun i
maj månad förklarade att en ny koalition
med socialdemokraterna i nuvarande
läge vore en verklighetsfrämmande
tanke. Försök inte med sådana påståenden! Herr

talman! Jag vill begagna tillfället
att spinna vidare på herr Hedlunds
tråd och fortsätta att skärskåda
finansministerns resonemang. Finansministern
var nog vänlig att råda oss i
centerpartiet, närmast herr Hedlund,
till eftertänksamhet genom att säga
ungefär så här: »Är det verkligen klokt
att slopa den extra företagsskatten, vore
det inte frestande att i stället sänka räntan?»
Jo, herr Sträng, det vore det. Nu
har riksdagen avvisat kraven på att sänka
bolagsbeskattningen, så nu fordrar
väl konsekvensen att herr Sträng gör
sitt inflytande gällande för att sänka
räntan. Finansministern bedömde en

upplåning på 1 500—1 600 miljoner kronor
som mindre allvarlig i det konjunkturläge
vi nu har, men så snart det
blir tal om dessa 100 miljoner kronor
anses konjunkturläget innefatta vissa
tendenser åt inflationshållet, som gör att
man inte vågar sig på att ta den förlusten.
Men herr Sträng vet bättre än
någon annan att den höjda räntan i
fjol ledde till att statsutgifterna på grund
av ränteeftergifter och ränta på statsskulden
ökade med 100 miljoner kronor.
Om vi sänker räntan, får detta redan
efter ganska kort tid en effekt på budgeten
som uppväger slopandet av bolagsskatten.
Jag kunde inte undgå att
lägga märke till att herr Sträng helt förbigick
den sidan av saken.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Eliasson frågade
om jag kände till någon företagare i min
hemtrakt som hade fått företagarlån.
Jag känner många, och jag har själv
också fått sådant lån. Men jag poängterar
än en gång frågeställningen: vill
inte Sveriges företagare, däribland småföretagarna,
hellre låna på hävdvunnet
sätt utan ingrepp från statsmakterna
med kreditransoneringar? De vill säkert
låna utan statsmakternas inblandning.

Det gläder mig mycket att herr Eliasson
inte önskar koalition med den nuvarande
regeringen.

Jag hoppas att centerpartiets företagsvänliga
politik kommer att visa sig
också i de kommande omröstningarna
och att partiet inte uppträder som det
gjorde, om jag minns rätt, i våras. När
vi för lastbilägarna begärde sänkt fordonsskatt
och sänkt drivmedelsskatt, då
röstade centerpartiet emot denna hårt
pressade kategori av små företagare.
Det är märkligt hur glömska ni tycks
vara på det hållet.

Vad räntans höjd beträffar säger herr
Rubbestad att räntan enligt vår mening
skulle få bli hur hög som helst.
Det vill företagarna säkert inte, men

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 155

jag talar heller inte om mer än >/2 eller
1 procents räntehöjning.

Sedan påstods jag vara storföretagare.
Det har jag i så fall inte regeringen
och inte heller centerpartiet att
tacka för. Det beror dels på mitt eget
arbete och dels på mina goda arbetare
och övriga medarbetares insatser. Jag
känner dock inte till att jag är storföretagare,
men kanske kan jag med den
företagsvänliga politik som centerpartiet
uppger sig komma att föra i framtiden
kanske bliva storföretagare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Eliassons politiska
intensitet spelar honom ibland det
språket att han slarvar betänkligt när
han skall läsa innantill. Mot hans referat
av debatten för några dagar sedan
om bolagsbeskattningen vill jag sålunda
erinra att oppositionen presenterade
en bild av konjunkturen som gav ett
sådant intryck av depression att det
syntes riktigt att omedelbart besluta
sänka bolagsskatten. Jag protesterade
mot detta och sade att jag inte vore färdig
för en sådan bedömning. Vi finge
se hur konjunkturen utvecklar sig. Att
sänkt bolagsskatt skulle vara den första
liberaliseringen om läget utvecklar sig
i klart depressiv riktning vore jag inte
beredd att deklarera. Jag förbehöll mig
rätten att mot åtgärder som rör bolagsbeskattningen
väga en räntesänkning
och att eventuellt låta bolagsbeskattningen
förbli oförändrad ytterligare
en tid. Detta är en korrekt beskrivning
av min ståndpunkt. Men herr Eliasson
låter sig som sagt förledas av sin politiska
intensitet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Darlin skall jag
inte bemöta ytterligare, men jag vill ändå
säga att han borde ha observerat
att jag i mitt yttrande androg alt företagarkrediterna
kunde komma män -

Beräkning av bevillningarna m. m.

niskor till del som inte alls har möjlighet
att få kredit i bank.

Jag begärde ordet närmast för replik
till finansministern. När vi inom centerpartiet
talar om behovet av att avveckla
den extra bolagsbeskattningen, kan vi
naturligtvis inte ta ansvar för om något
annat parti bedömer inflationsrisken
större än risken för depression.
Det är högerns sak, om den vill dra en
sådan slutsats. Inom centerpartiet har
vi den uppfattningen att de depressiva
tendenserna är sådana, att det finns skäl
till ytterligare lättnader för näringslivet.
Jag är ingen expert på internationell
ekonomi, men jag har efter samtal
med dem som känner till sammanhangen
bättre kommit fram till att konjunkturförbättringen
i Amerika ännu
inte torde ha den omfattning att den
kan få någon mera påtaglig konjunkturstimulerande
effekt i de västeuropeiska
industriländerna i höst.

De 100 miljoner kronor som den
extra bolagsskattens slopande anses
medföra i minskade statsinkomster kunde
finansministern få igen i minskade
ränteeftergifter och minskade ränteutgifter
för de statliga lånen, om räntan
sänktes. Därmed skulle alltså budgetsituationen
bli oförändrad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har aldrig accepterat
beräkningen, att den extra bolagsskatten
skulle ge 100 miljoner, utan jag
har räknat med det dubbla beloppet.
Vidare ger räntesänkningen en omedelbar
effekt i fråga om upplåningen mot
korta skattkammarväxlar, men den har
endast på längre sikt effekt när det
gäller bostadslånen. Man kan därför inte
göra en så enkel jämförelse som herr
Eliasson gjorde.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

156 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

Punkten B

På av herr förste vice talmannen given
proposition biföll kammaren den
av herr Sjödahl m. fl. avgivna reservationen.

Härefter gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till det
av herr Nilsson i Svalöv under överläggningen
framställda förslaget om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående målsättningen
för den statliga inkomst- och
utgiftspolitiken dels ock på avslag härå;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kärrlander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
det av herr Nilsson i Svalöv under överläggningen
rörande bevillningsutskottets
betänkande nr B 5 framställda förslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kärrlander begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
46 ja och 129 nej, varjämte 32
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det av
herr Nilsson i Svalöv framställda yrkandet
om särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t.

§ 4

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande vissa anslag förbudgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder;

nr B 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 85, i anledning av väckt motion
om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel;

nr B 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit jämte i
ämnet väckta motioner;

nr B 87, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag å
allmän beredskapsstat;

nr B 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

B 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr B 90, angående tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1957/58.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.24 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 157

Torsdagen den 31 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 25
innevarande juli.

§ 2

Främjande av sparande, m. m.

Föredrogos i ett sammanhang bankoutskottets
utlåtanden nr B 5, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
för att främja sparande och kapitalbildning,
och nr B 7, i anledning av
väckta motioner angående främjande
av långsiktigt sparande och angående
värdesäkring av sparande, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr B 184 i första kammaren
av herr Lindblom m. fl. och nr B 236
i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att Kungl. Maj:t måtte snarast göra upp
ett samlat handlingsprogram med sikte
på att främja sparande och kapitalbildning,
varvid som huvudbeståndsdelar
bl. a. borde ingå ändringar i företagsbeskattningen
i syfte att främja företagens
sparande, vissa skattelättnader för
fysiska personer, stimulans av bostadssparandet,
ökade möjligheter till aktiesparande
bland småsparare samt ökad
tillgång till värdefasta placeringar för
försäkringssparande.

Bankoutskottet hade vidare till behandling
i ett sammanhang förehaft
fyra till utskottet hänvisade motioner,
nämligen nr I:B182 av herr Ohlon

m. fl. och nr II: B 245 av herr Ohlin
m. fl., likalydande, samt nr I:B183 av
herr Bengtson m. fl. och nr II: B 235 av
herr Hedlund m. fl., ävenledes likalydande.

I motionerna I:B182 och II: B 245
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
skyndsam utredning rörande åtgärder
för att värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar som
kunde vara av betydelse för ålderdoms-,
invalid- och efterlevandeförsörjningen.

I motionerna I:B183 och II: B 235
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning dels av möjligheterna
att genom skattelindring stimulera
långsiktigt sparande till visst begränsat
belopp i egen fastighet och egen rörelse
samt på särskilt pensionskonto i bank
eller annan kreditinrättning, dels av
frågan om värdesäkring av sparande i
form av tilläggspensionsförsäkring och
annat frivilligt sparande samt av möjligheterna
för enskilda försäkringsinrättningar
att erhålla värdefasta placeringar
av premiemedel, allt i enlighet
med vad i dessa motioner anförts.

Utskottet hemställde i utlåtandet nr
B 5, att riksdagen —• i anledning av
motionerna I:B184 och II: B 236 —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Boo, Kriigel, Strandler, Ståhle, Sköldin,
Lursson i Julita, Andersson i Ronneby
och Carbell, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att motionerna I:B184
och II: B 236 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

158 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Främjande av sparande, m. m.

I utlåtandet nr B 7 hemställde utskottet,
att riksdagen — i anledning av
motionerna I:B182 och II: B 245 samt
I:B183 och II: B 235 — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande olika åtgärder
för att främja och värdesäkra
olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar.

Beträffande detta utlåtande hade reservation
avgivits av herrar Boo, Fahlander,
Mogård, Strandler, Sköldin,
Larsson i Julita, Andersson i Ronneby
och Lindahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att motionerna
I: B 182 och II: B 245 samt I: B 183 och
II: B 235 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vad utskottet sålunda hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Vi har i utskottet inte
kunnat enas om enhälliga utlåtanden över
de motioner som förelegat till behandling,
och med talmannens tillstånd är
det nu avsikten att här i ett sammanhang
behandla både bankoutskottets utlåtande
nr 5 och nr 7.

Eftersom voteringarna i utskottet har
utfallit med lika antal röster, har lotten
fått avgöra vilket som skulle bli utskottets
utlåtande, och jag skall här be
att få säga några ord om de reservationer
som är fogade till utskottsutlåtandena.

Varken reservanterna eller utskottets
talesmän går i sina skrivningar in på
någon bedömning av den ekonomiska
politiken. Det är sålunda inte meningen
att i detta sammanhang ta upp någon
allmän ekonomisk debatt, vilket ju också
är överflödigt mot bakgrunden av
den ingående diskussion om den ekonomiska
politiken och skatterna som
fördes här i natt.

Alla är vi ense om önskvärdheten av
ett ökat sparande, som kan medföra att
vi bättre kan tillgodose investeringsbe -

hovet, vilket överallt är mycket stort.
Denna enighet om önskvärdheten av att
öka sparandet har också lett till att ett
stort utredningsarbete igångsatts, vid
vilket det gäller att få fram olika åtgärder
för att stimulera sparandet. Vi
har t. ex. ungdomens lönsparande, skatteavdragen
för försäkringssparandet,
skattefrihet för kapitalinkomster intill
ett visst belopp o. s. v. Vidare är förmögenhet
skattefri upp till ganska betydande
belopp. Dessa åtgärder är emellertid
inte allt som kan göras på detta
område, och därför begärde ju också
riksdagen i fjol att en utredning skall
göras om skattestimulans åt sparandet.
Samtidigt pågår inom konjunkturinstitutet
undersökningar om sparandets omfattning,
fördelning, former och motiv.
Dessutom har vi stabiliseringsutredningen,
som också kommer in på sparandeproblemen
i deras ekonomiskpolitiska
sammanhang. Här gäller det
också penningvärdesäkringen av försäkringssparandet,
som behandlas av 1957
års pensionskommitté och kreditmarknadsutredningen.
Dessa utredningar,
som inte är färdiga med sitt arbete, har
tillkommit på riksdagens initiativ och
under mycket aktiv medverkan från
dem, som är motionärer i dessa frågor.

Vad är det då motionärerna vill, och
som vi reservanter inte har kunnat ansluta
oss till? Jo, de vill att man skall
göra upp ett samlat handlingsprogram
för att främja sparande och kapitalbildning,
utan att först avvakta resultaten
av de utredningar motionärerna
själva har varit med om att kräva. Alla
konkreta förslag som motionärerna kommit
med har sålunda antingen redan
beaktats i pågående eller begärda utredningar
eller genom åtgärder som
framväxer så att säga på enskilt initiativ.
Jag vill i det sammanhanget erinra
om, att vad bostadssparandet beträffar
har ju den kooperativa rörelse som bedrives
på det området en mycket omfattande
sparverksamhet i gång. Vad
aktiesparandet beträffar, så har även

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

159

det kommit till stånd på enskilt initiativ.
Mot den bakgrunden har reservanterna
inte ansett det vara rimligt att begära
en ny utredning, utan vi har i stället
ansett att vi skall avvakta resultaten
av de utredningar som pågår. Detta har
varit anledningen till att vi inte kunnat
ansluta oss till utskottets utlåtande nr
B 5 utan har reserverat oss.

Vad sedan beträffar utskottets utlåtande
nr B 7, i vilket motionärerna har
yrkat på en utredning om skattepremiering
av sparande, av värdesäkrade
placeringar av pensions- och försäkringsfonder
och andra sparmedel, så är
även den frågan behandlad i utskottets
utlåtande nr B 5 samt i särskilda utskottets
utlåtande nr 19 i april i år.
Reservanterna hänvisar också till reservationen
i sistnämnda utlåtande.

Utredningskraven är helt tillgodosedda,
dels i tidigare begärda skatteutredningar
och beträffande värdesäkringsfrågorna
också i 1957 års pensionskommitté,
stabiliseringsutredningen
och kreditmarknadsutredningen. Utskottsmajoriteten
vill att dessa frågor
skall brytas ut ur sitt nuvarande utredningssammanhang
och behandlas särskilt.
Detta har vi emellertid icke ansett
vara rimligt, och därför har vi inte
kunnat biträda motionerna i det stycket.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till de vid utskottets
utlåtanden nr B 5 och B 7 fogade
reservationerna.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
tala om bankoutskottets utlåtande nr
B 5. Redan från början kan jag viil då
konstatera att sparandets betydelse för
den ekonomiska samhällsbalansen erkännes
av alla, och alla ger uttryck för
denna uppfattning när sparfrågor behandlas.
Det är därför fullt naturligt
att både de som står för utskottets utlåtande
i detta ärende och reservanter -

Främjande av sparande, m. m.

na i vissa delar gör uttalanden, som synes
vara helt likartade.

Trots det gemensamma i utskottets
och reservanternas skrivning föreligger
i verkligheten en betydande skillnad
i uppfattning av den aktuella situationen
och angående de åtgärder som
är av betydelse för att främja sparande
och kapitalbildning.

Den motion av herr Ohlin m. fl., som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr B 5, ger en klar bakgrund till varför
det just nu ter sig så angeläget att ett
samlat handlingsprogram snarast göres
upp med sikte på att främja sparande
och kapitalbildning. Motionen innehåller
också en hel del uppslag till vägar
att nå ett ökat sparande.

Vad gäller företagens behov av kapital
för kontinuerlig rationalisering har
det alltid varit ett betydande intresse
att företagen själva genom eget sparande
kan sörja för så stor del av kapitalbehovet
som möjligt. Skattesystemet i
vårt land gynnade tidigare ett sådant
sparande inom företagen. De reserver,
som på så sätt skapats inom företagen,
har varit av stor betydelse för såväl företagen
själva som dess anställda och
samhället. På olika sätt har regeringens
pålagor ändrat dessa förhållanden. Den
ekonomiska politik som förts har också
starkt förändrat möjligheten för företagen
att på andra vägar än genom eget
sparande få tillgång till kapital i sådan
utsträckning som är ett betydelsefullt
villkor för att upprätthålla och vidare
utveckla näringslivets effektivitet.

Det enskilda sparandets andel av den
totala sparvolymen anses uppgå till
minst 40 procent. Detta bevisar det enskilda
sparandets stora betydelse.

Den fortgående standardförbättringen
borde ge underlag för ett ökat personligt
sparande i högre grad än som hittills
kunnat noteras. Många faktorer verkar
dock hämmande. Det är inte svårt
alt förstå att de oerhörda förluster, som
den kontinuerligt fortgående penningvärdeförsämringen
medfört för många

160 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Främjande av sparande, m. m.

sparare, verkar nedslående. Skatternas
konstruktion och storlek bidrar också
till att starkt hämma lusten att göra
arbetsansträngningar utöver det vanliga.

Det är i hög grad otillfredsställande
att det naturliga sparandet är otillräckligt.
Att söka utvägar ur detta dilemma
genom att tvångsvis skattevägen ta in
det som ej sparats frivilligt ger varken
på längre eller kortare sikt en lösning
som är likvärdig med åtgärder för att
främja ett frivilligt sparande.

Såväl motionärerna som utskottet anför
exempel på företeelser, som inom
den närmaste tiden ytterligare skärper
behovet av ökat sparande och kapitalbildning.
Sådana företeelser är bland
annat en kortare arbetstid, som nu genomföres,
och strävandena att skapa
en gemensam europeisk marknad. Detta
medför utan tvekan nya krav på investeringar
inom näringslivet.

Det anföres av reservanterna att olika
utredningar sysslar med problem som
rör sparandet. Detta är riktigt, och man
får hoppas att åtskilligt skall komma
fram genom dessa utredningar. Men i
brist på praktiskt samlande handlingsprogram
fördröjes sparfrågornas lösning
genom långvariga utredningar.

Det kan emellertid inte bestridas att
en otillfredsställande ekonomisk utveckling
pågår. Härtill medverkar inte minst
den ekonomiska politik som regeringen
för, men bristen på ett samlande handlingsprogram
beträffande sparandet
kommer starkt in i bilden.

I motionen anföres flera uppslag till
sparfrämjande åtgärder, och utskottet
understryker vikten av den av riksdagen
i fjol och tidigare i år begärda utredningen
för att skattevägen stimulera
nysparande. Denna utredning hälsar
också reservanterna med tillfredsställelse,
men vi som står för utskottets utlåtande
anser det rimligt att direktiven
för denna utredning utformas så att utredningen
får tillfälle att pröva även
andra uppslag till åtgärder för stimu -

lans av det personliga sparandet än sådana
som ligger på beskattningsområdet.

Trots att väsentliga frågor om sparandet
i samhället är outredda måste regeringen
handla. Nödvändiga åtgärder kan
inte anstå enbart i avvaktan på resultaten
av ytterligare utredningar. Motionens
yrkande om att ett samlat handlingsprogram
snarast åstadkommes i
syfte att främja sparande och kapitalbildning
har tillstyrkts av en rad remissinstanser,
och utskottet uttalar sig i
samma riktning.

Jag ber alltså, herr talman, att med
det sagda få yrka bifall till utskottets
hemställan i bankoutskottets utlåtande
nr B 5.

I bankoutskottets utlåtande nr B 7,
som jag nu ber att få övergå till, behandlas
bl. a. en folkpartimotion där
man på nytt tagit upp de förslag om
åtgärder för värdesäkring av olika former
av långsiktigt sparande och försäkringar,
som särskilda utskottet framlagt.
Herr Sköldin har ansett att man även i
detta sammanhang kan lita till de utredningar
som pågår. Då man närmare undersöker
bl. a. vad stabiliseringsutredningen
sysslar med, måste man emellertid
starkt ifrågasätta om denna utredning
verkligen kan gå in i detalj på
frågor av denna art.

Utskottet framhåller också att det är
av central betydelse att pensionsförmåner
och för pensioner sparat kapital
bevarar sitt realvärde. Då är det angeläget
att även frågan om värdesäkringen
av pensionskapital och annat långsiktigt
sparande blir föremål för utredning.
Eftersom denna utredning måste
beröra bl. a. vissa sidor av kapitalmarknaden,
beskattningen, försäkringsväsendet
och bankväsendet, kommer det att
för detta utredningsarbete krävas särskild
sakkunskap. Både med hänsyn
härtill och till att utredningsarbetet bör
bedrivas med största skyndsamhet torde
det vara mest ändamålsenligt att detta
problemkomplex utredes av särskilda

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 161

för denna uppgift tillkallade sakkunniga.

Av de skäl jag här anfört finner jag
det angeläget, herr talman, att utskottets
framställning i detta avseende godkännes
av riksdagen, och jag yrkar alltså
bifall till utskottets hemställan även på
denna punkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I teorien tycks ju alla
numera vara överens om betydelsen av
en tillräcklig kapitalbildning, men när
det gäller att i handling visa att man
verkligen inser, att en förutsättning för
att alla våra ekonomiska och sociala
och i längden även kulturella problem
skall kunna ges en tillfredsställande lösning,
är just att krafttag tas för kapitalbildningens
främjande — då råder det
inte längre enighet. Då visar det sig att
det socialdemokratiska partiet tydligen
ännu är fånget i en del av de gamla
vanföreställningarna om kapital och
kapitalbildning. När socialdemokraterna
skall ta ställning till detta spörsmål
blir det därför mycket av en läpparnas
bekännelse. Jag kan inte komma ifrån
ett visst intryck av att tanken på en
stor kapitalbildning i enskilda händer
inte framkallar odelade lustkänslor på
socialdemokratiskt håll, att man har en
gammal belastning, att man finner kapitalister
vara någonting otrevligt och
att också kapitalökning i enskilda händer
därför framstår som något man inte
helhjärtat kan medverka till att befrämja.
Jag tror att denna omedvetna
belastning utgör förklaringen till det
litet slappa grepp, som utmärker regeringspartiets
inställning till kapitalbildningsfrågorna.

Efter herr Löfgrens anförande och
de uttalanden, som bankoutskottets majoritet
gjort, behöver jag ju inte här
närmare utveckla att vi inte kan lösa
vårt bostadsproblem, om vi inte får eu
tillräcklig kapitalbildning, att vi inte
kan lösa vårt kraftförsörjningsproblem,
om vi inte får en tillräcklig kapitalbild11—Andra
kammarens protokoll 1958. Nr

Främjande av sparande, m. m.

ning, att vi inte kan lösa vårt industriella
utvecklingsproblem och åstadkomma
en höjning av levnadsstandarden,
om vi inte får en tillräcklig kapitalbildning,
att vi inte kan hindra inflation,
om vi inte får en tillräcklig kapitalbildning,
att vi inte kan undgå regleringar
på kapitalmarknaden, som drar med
sig regleringar på många andra områden,
om vi inte får en tillräcklig kapitalbildning,
att den regleringsekonomi,
som blir följden av en otillräcklig kapitalbildning,
i och för sig verkar bromsande
på den ekonomiska utvecklingen,
och att det därför är en avgörande förutsättning
för lösningen av alla dessa
spörsmål, att man kan få fram en tillräcklig
kapitalbildning.

Vad tjänar det då till med historiska
jämförelser från andra inkomstförhållanden
och konjunkturlägen, som bland
annat kännetecknades av en mindre
full sysselsättning och av det skälet
även ett mindre kapitalbehov? Vilken
tröst kan man finna i sådana jämförelser,
då dagens verklighet är en sådan
knapphet på kapital, att lösningen av
de problem, som vi alla gärna ville lösa,
förhindras och försvåras? Låt mig som
ännu ett exempel nämna skolväsendet
och bristen på skolbyggnader här i landet.
Inte är det någon som vill påstå att
regeringspartiet i och för sig saknar
intresse för att ställa tillräckliga lokaler
till skolväsendets förfogande. På den
punkten tror jag det finns ett lika genuint
intresse på alla håll. Men man
säger: Det finns inte kapital tillräckligt,
och därför kan vi inte tillgodose
detta behov.

Det låter så bra att säga, att det bästa
sättet att uppmuntra sparandet är att
stabilisera penningvärdet etc. Hur
många gånger har vi inte hört detta uttalande
göras som en undanmanöver.
Om vi vill ha framgång i arbetet med
att stabilisera penningvärdet måste vi
emellertid, som jag nyss antydde, skapa
eu tillräckligt hög sparbenägenhet i det
svenska samhället. Det föreligger ett all11
7

162 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Främjande av sparande, m. m.

deles uppenbart samband i båda riktningarna
mellan sparandet och penningvärdets
stabilitet.

Herr talman! Frågan är därför inte
om vi alla numera är överens om att
det är bra med ett stort sparande, utan
frågan är om man på alla håll vill erkänna
att spörsmålet att skapa en tillräcklig
kapitalbildning är ett av de
stora grundläggande problemen för det
svenska samhället, ett spörsmål som
man inte kan avfärda med att säga:
Den och den utredningen sysslar med
en del av dessa problem, och den och
den utredningen med ett annat problem,
så det här bryr vi oss för övrigt
inte om! Vill man ge problemet om kapitalbildningen
och sparandet den centrala
roll i vårt samhällsliv det förtjänar
eller vill man det inte? Man kan,
herr talman, säga att regeringspartiets
reservation är uttryck för den där litet
slöa bristen på förståelse för hur brännande,
hur centralt och hur avgörande
detta problem är. Vi kan inte på vår
kant upphöra att driva detta spörsmål
såsom varande ett av de centrala spörsmålen,
där det behövs att samhället sätter
in sina resurser till ett samlat grepp
för att uppnå resultat. Möjligen skulle
man kunna säga att den tomma regeringsbänken
väl illustrerar den grad av
intresse som i regeringspartiet finns
för detta spörsmål.

I bankoutskottets utlåtande nr B 7 berörs
en speciell men mycket grundläggande
fråga. För att uppnå ett tillräckligt
sparande är det nödvändigt att spararna
inte genom inflationen berövas
en mycket väsentlig del av sparandets
frukter. Då ingen kan garantera att vi
kan undgå inflation — i varje fall inte
med denna regering — och då det finns
risk för en inflation, som kan komma
utifrån och som kan vara svår att undgå
helt även med den bästa ekonomiska
politik, måste man ställa frågan: Kan
vi ändå inte undvika att spararna förlorar
jättelika belopp på inflationen?
Man kommer då in på problemet om

värdesäkring av mera långfristigt sparande,
ett problem som har särskilt stor
betydelse i samband med alla former
av ålderstrygghet, både pensionering
och annan.

Det utlåtande, som socialdemokraterna
i riksdagen stödde i våras och som
bankoutskottets reservanter nu hänvisar
till och tydligen tycker är bra, innebär
att eftersom en del av dessa problem är
föremål för viss utredning, så behöver
vi inte intressera oss så mycket för
saken. Det är inte orätt att stämpla detta
utlåtande vid vårriksdagen såsom vittnande
om en utpräglad brist på intresse
för spörsmålet om värdesäkring av sparande.

Det är ett stort socialt rättviseproblem,
att de människor som sparar och
därmed gör denna grundläggande insats,
inte bestraffas genom en utveckling
för vilken samhället har ett delansvar.
Det är en upprörande orättvisa
mot dessa människor att man bara litet
slött och utan att betrakta detta som ett
verkligt allvarligt problem konstaterar,
att det är klart att de förlorar på inflationen.

Det finns också de som säger att det
inte går att göra någonting åt saken.
Vilken defaitism! I det svenska samhället
skulle vi inte kunna lösa konstruktionsproblemet
att ge de människor,
som ställer en väsentlig del av kapitalet
till förfogande, deras skäliga andel av
det värde som realkapitalet representerar
och den avkastning som detta realkapital
ger! Det är ju ingen som bestrider
att realkapitalet i stort sett behåller
sitt värde. Det bör då inte vara omöjligt
att ordna det så, att spararnas—
långivarnas kapital som sådant behåller
sitt värde. Vad det här gäller är fördelningen
av det värde, som realkapitalet
representerar, mellan å ena sidan de
som är fordringsägare, de passiva spararna,
som lånar ut sina pengar, och å
andra sidan företagarna, som är låntagare
och som juridiskt äger realkapitalet.
Skall det vara ofrånkomligt med en ut -

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 163

veckling, där företagarna som äger realkapitalet
ständigt skall tjäna på inflationen
lika mycket som spararna förlorar
på inflationen? Skall vi år efter år passivt
finna oss i detta? Det är väldiga
belopp det rör sig om. Sedan tiden före
kriget har dessa sparare förlorat bortåt
tre tusen miljoner kronor. Varför skulle
det vara omöjligt att ordna så, att —
när det finns ett realvärde trots inflationsutvecklingen
— den ena gruppen
inte oberättigat gynnas på den andras
bekostnad?

Jag hade i går, eller rättare sagt tidigt
på morgonen i dag, tillfälle att från denna
plats ge uttryck åt synpunkten att
man inte skall använda ett sådant framställningssätt
i samhällsdebatten som
om man menade, att det alltid är rättvisa
att ställa krav på företagarna. Men
nu talar jag i en annan rättvisesak. Det
är inte tillfredsställande att inflationen
tillåtes att på bekostnad av alla de sparare,
som ställer en stor del av krediterna
till förfogande, gynna den företagargrupp
som har tagit lån. Det är en
social rättvisefråga detta, att man skyddar
spararna. Men det är också klok
ekonomi, därför att man eljest får en
snedvridning inom det ekonomiska livet
och, som jag sade nyss, man får en icke
tillräcklig kapitalbildning, vilket är av
intresse för alla, både företagare och
andra.

Detta stora problem vill den svenska
socialdemokratien inte ägna mer än ett
mycket slött intresse. Det är detta, herr
talman, som jag här har velat konstatera.
Att ta upp någon mycket lång
debatt är väl kanske inte dagen den
rätta tidpunkten för. Men att markera
att det finns en åsiktsdifferens här i
landet mellan partierna — mellan dem
som vill ta allvarligt på de produktivitetsproblem
och de rättviseproblem,
som sparandet och värdesäkringen av
sparandet innebär — är ofrånkomligt.
I denna del av kampen för rättvisa mellan
folkgrupperna har tydligen den

Främjande av sparande, m. m.

svenska socialdemokratien alldeles avsagt
sig att medverka.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är ju sant att detta
är ofta diskuterade problem, och från
högerns sida har vi upprepade gånger
både i motioner och under kammardebatter
riktat uppmärksamheten på sparandet.
En hel del utredningar har redan
gjorts och andra pågår. Men ändå
är många ting oklara både i den vetenskapliga
och i den populära debatten.
Jag skulle här vilja peka på ett avsnitt
av den, jag höll på att säga vulgära debatten,
där förhållandena inte är klarlagda.

När man talar om räntan och räntans
roll sker det ofta i den föreställningen,
att de som sitter och tillgodogör sig
ränteinkomster är vad man kallar kapitalister.
Det är ett föråldrat tänkande,
som väl knappast någonsin haft
täckning i de verkliga förhållandena.
Tvärtom har det alltid varit så, att de
som ställt medel till förfogande på kapitalmarknaden
har varit de små i
samhället, medan däremot de som uppträder
som låntagare av sparmedel är
företagare, större eller mindre.

Var och en som har erfarenhet av
bankarbete vet, att de som kommer till
disken och sätter in pengar det är
främst de små i samhället, de som inte
känner några andra sparformer än penningsparandet.
De däremot, som kommer
till kamrern eller till direktören
för att låna upp dessa insatta pengar,
det är i stor utsträckning människor
som tar i anspråk sparmedel i sina företag
och som vanligen lever i större
förhållanden än de som ställer sparmedlen
till förfogande.

Låt oss t. ex. se hur det förhåller sig
i en liten lokal sparbank. De tusen insättare,
som har sina konton där, har
nästan alla små tillgodohavanden. De
motsvaras på utlåningssidan av ett betydligt
mindre antal personer, som har
lånat upp pengar. Det är företagare in -

164 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Främjande av sparande, m. m.

om industrien, inom hantverk, inom
jordbruk och vad det nu kan vara. Man
bör alltså inte försöka göra gällande att
en låg ränta på något sätt skulle vara
mera socialt rättvis än en hög ränta.
En låg ränta betyder att företagarna
tar i anspråk de medel, som sparats
ihop av en grupp, som kan kallas löntagare,
f. d. företagare och andra, till
ett billigare pris än som sker när de
lånar mot högre ränta.

Beträffande sådana begrepp, som herr
Ohlin nyss var inne på, t. ex. rättvisa,
får det väl ändå sägas, att när penningvärdeutvecklingen
i ett land är sådan,
att en sparare finner att han vid årets
slut disponerar en lägre köpkraft än
vid årets början, kan man inte längre
tala om rättvisa i det sammanhanget.
Det är en av orsakerna till att det ter
sig naturligt att arbeta med högre ränteläge
i ett land, där penningvärdeförsämringen
fortskrider kontinuerligt.
Detta är en reflexion, som ligger nära
till hands i debatten kring dessa ting.
Det är ett exempel på en av de många
frågor, som kvarstår outredda, både i
den mera kvalificerade debatten och
— vilket kanske inte är så underligt —
i den mindre kvalificerade debatten.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! När vi i bankoutskottet
har behandlat de spörsmål, som beröres
i dessa båda utlåtanden, har det
inte rått några delade meningar om
sparandets betydelse. Alla var överens
om att det var nödvändigt att försöka
på ett eller annat sätt ytterligare stimulera
sparandet. Men när det gällde att
ta ställning till huruvida utskottet skulle
uttala sig för ytterligare sparfrämjande
åtgärder, då rådde delade meningar.

Vi anser framför allt inte endast de
sparfrämjande åtgärder vara av betydelse,
som består av skattelättnader eller
av skatteavdrag. Vi anser det i lika
stor utsträckning önskvärt, att även det
sparandet stimuleras, som kommer till

stånd i andra sammanhang, t. ex. genom
amortering av skulder och dylikt.
För närvarande är det för oändligt
många företagare synnerligen svårt att
skaffa de penningmedel, som de behöver
för att över huvud taget kunna konsolidera
sina rörelser, för att över huvud
taget kunna göra de investeringar,
som är nödvändiga för att driften skall
kunna skötas på ett sätt, som motsvarar
de krav som tiden ställer. Det var
framför allt ur dessa synpunkter som
vi i utskottet gick in för att hos Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsamma åtgärder
för att ytterligare stimulera sparandet.
Jag skall inte fördjupa mig
ytterligare i alla dessa problem. Jag
vill bara, herr talman, yrka bifall till
bankoutskottets utlåtanden B 5 och B 7.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets i
utlåtandet nr B 5 gjorda hemställan,
nämligen dels på bifall till denna dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sköldin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 165

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 92 ja
och 101 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet nr B 5 fogade reservationen.

Härpå framställde herr andre vice
talmannen i fråga om utlåtandet nr B 7
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Löfgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
den vid bankoutskottets utlåtande nr
B 7 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan.

apparat verkställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 95 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet nr B 7 fogade reservationen.

§ 3

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande problem sammanhängande
med Sveriges ställning
gentemot det planerade västeuropeiska
frihandelsområdet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Reform av domförhetsreglerna för
häradsrätt

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr B10, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr B 26, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt i statsrådet
fört protokoll föreslagit riksdagen
att antaga

dels följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 och 5 §§ riittegångsbalken skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 Kap.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare dock med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande domför utan nämnd vid måls avgörande

166 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

(Nuvarande lydelse)
utan huvudförhandling samt annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

I tingslag-------deras

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter, och förekommer i målet ej
anledning, att målsägande finnes, eller
hålles syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten domför
med tre i nämnden.

Häradshövding fördele-----

dels ock vid propositionen fogade
förslag till

Lag om ändring i strafflagen samt
Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om
handläggning av domstolsärenden.

Till behandling i samband med propositionen
hade utskottet förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr B 150 av herr Alexanderson m. fl.
och

nr B 151 av herr Pålsson m. fl. samt
inom andra kammaren
nr B 186 av herr Gezelius m. fl. och
nr B 187 av herr Larsson i Norderön
m. fl.

(Föreslagen lydelse)
utan huvudförhandling samt annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om
huvudförhandling och syn å stället i
brottmål, om målet rör allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande finnes.

§.

antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke kan
följa straffarbete eller avsättning, så ock
vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten domför
med tre i nämnden.

inom nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959. Om häradsrätts sammansättning i
mål, vari huvudförhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle vad i äldre lag
är stadgat.

Samtliga motioner utmynnade i hemställan
om avslag å propositionen. Likalydande
voro dels motionerna I:B150
och II: B186, dels ock motionerna
I: B 151 och II: B 187.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
I:B150 och II: B186 samt
I: B 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i strafflagen; B.

att riksdagen — med avslag å motionerna
I:B150 och II: B186 samt
I: B 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte antaga det

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 167

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden.

Reservation hade avgivits av fru
Gärde Widemar, herrar Franzén, Arvidson,
Alexanderson och Gezelius, fru Boman
och herr Fälldin, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

A. att riksdagen — med bifall till
motionerna I:B150 och II: B 186 samt
I:B151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte avslå de genom
propositionen framlagda förslagen
till dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i strafflagen;

B. att riksdagen — med avslag å motionerna
I:B150 och II: B186 samt
I: B 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Rylander och Jacobsson
i Sala.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! I december förra året
antog riksdagen ett förslag till ändring
av rättegångsbalken av innebörd att
rådhusrätt i de brottmål, som tidigare
avgjorts i juristkollegial sammansättning,
skall vara domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän i mål
om brott, varå icke kan följa straffarbete
eller avsättning.

Förhistorien till denna lagändring
var i korthet denna.

Stadsdomstolsutredningen, som har i
uppdrag att verkställa utredning rörande
rådhusrätternas framtida ställning
samt därmed sammanhängande
spörsmål, framlade i anledning av en
besvärande arbetsbalans vid Stock -

holms rådhusrätt — och endast av denna
anledning — ett förslag om införande
av tremannanämnd vid rådhusrätterna.

Uttryckligen utsädes av beredningen
att den föreslagna ordningen bröts ut
ur ett omfattande utredningsarbete, som
berörde stora och invecklade frågor,
bl. a. ett flertal spörsmål rörande de
allmänna underrätternas ställning, att
lösningen av dessa spörsmål kunde
komma att medföra justeringar i den
föreslagna ordningen, vilken alltså kunde
betraktas som ett provisorium, samt
att det var »förhållandena vid de största
rådhusrätterna, som föranlett förslagets
framförande redan nu».

Att det var fråga om ett provisorium
framgår redan därav att det i 1957 års
proposition uttryckligen framhölls av
departementschefen, statsrådet Zetterberg,
att en omedelbar utvidgning av
den mindre häradsnämndens behörighet
icke ansågs påkallad »av något starkare
praktiskt behov». I detta instämde i
december 1957 den nuvarande justitieministern,
som dock redovisade att
1957 års förslag skulle ge tremannanämnden
i rådhusrätterna en betydligt
vidare kompetens än häradsrätt med
tremannanämnd.

Det av mig nu anförda var sannolikt
en avgörande orsak till att stadsdomstolsutredningen
endast bröt ut till särbehandling
frågan om rådhusrätternas
domförlietsregler, ty utredningens enda
syfte — enligt dess eget uttalande —
var, väl att märka, endast att söka avveckla
målbalanserna vid de större rådhusrätterna.

Nu inträffade det egendomliga, att
detta särförslag med dess klart angivna
syfte kom att väcka frågan om att likrikta
domförhetsreglerna för rådhusrätterna
å ena samt häradsrätterna å
andra sidan. Även de som endast tog
sikte på frågan om domförhetsreglerna
i och organisationen av rådhusrätterna
och över huvud taget underrätterna var
nu på det klara med att man borde lösa

168 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

hela denna fråga om underrätternas organisation
först efter närmare utredning
och i ett sammanhang under åberopande
av angivna skäl.

I sitt motstånd mot utskottsmajoritetens
förslag om att ändra domförhetsreglerna
i rådhusrätterna åberopade
man egendomligt nog utan någon eftertanke
denna olikhet, som skulle uppstå
mellan domförhetsreglerna i rådhusrätt
och häradsrätt.

Detta föranledde herr Fröding att i
en motion yrka, att riksdagen 1957
skulle besluta om jämväl de lagändringar
som erfordrades för full likställighet
mellan rådhusrätts och häradsrätts
domförhet i brottmål. Yrkande om
bifall till motionen framställdes icke i
utskottet, men utskottet, vars avgörande
skedde genom lottning, tillmötesgick
motionären genom att i motiveringen
uttala, att utskottet —• och detta är väsentligt
för frågans bedömning i dag —
»funne det önskvärt» att spörsmålet om
domförhetsreglerna för häradsrätternas
del snarast möjligt och utan avvaktan
på slutförandet av utredningens uppdrag
togs upp till övervägande och att
därav föranledda förslag förelädes riksdagen.
Man beställde alltså inte här någon
lag om att det skulle vara full likhet
mellan häradsrätt och rådhusrätt,
eftersom båda justitieministrarna hade
sagt att man inte borde bryta ut häradsrätterna
ur det stora sammanhanget.

Denna stilla önskan att spörsmålet
skulle upptagas till övervägande har nu
omtolkats till en begäran om ett förslag
att föreskriva för häradsrätterna lika
domförlietsregler som för rådhusrätterna.

När utskottsutlåtandet behandlades i
denna kammare i december förra året
inträffade något i hög grad överraskande
och ur lagstiftningssynpunkt enligt min
mening mycket betänkligt, och detta utgör
bakgrunden till dagens avgörande
beträffande häradsrätts domförhetsregler.
I decemberdebatten greps nämligen
även justitieministern av den hemska

tanken att det måste anses högst motbjudande,
om det genom ett bifall till propositionen
om rådhusrätternas domförhetsregler
skulle, om också endast för
en kort tid, uppstå en olikhet mellan
rådhusrätternas och häradsrätternas
domförhetsregler. Alltså måste dessa
regler bringas att samstämma och detta
innan 1957 års förslag trädde i kraft.
Så bråttom var det! Egendomligt nog, då
denna skillnad mellan häradsrätt och
rådhusrätt bestått i 600 år utan att någon
reagerat eller några olägenheter visat
sig.

På stående fot utlovade nu justitieministern
i kammardebatten i december
att den av målbalansen vid Stockholms
rådhusrätt föranledda ändringen av rådhusrätts
domförhetsregler skulle föranleda
honom att till 1958 års riksdag
framlägga ett förslag till utvidgning av
den mindre häradsnämndens behörighet.
Detta löfte var betänkligt redan därför
att departementschefen därmed
snabbt avvisade av ett flertal remissinstanser
väckt krav på att man borde
pröva frågan om underrätternas organisation
och domförhetsregler först sedan
stadsdomstolsutredningen verkställt den
utlovade översynen och då i ett sammanhang.
I kammaren varnade jag för
att med förut angiven tolkning av utskottsmajoritetens
önskningar ett bifall
till 1957 års proposition skulle kunna
tolkas som ett principbeslut beträffande
häradsrätterna. Det är vad som nu har
skett. På denna min invändning svarade
justitieministern ■— och detta har betydelse
för kammarledamöternas bedömande
av sakfrågan i dag — att han icke
ansåg att riksdagens ståndpunktstagande
i den år 1957 föreliggande frågan borde
på något sätt binda riksdagen i framtiden.

Som stadsdomstolsutredningen erinrat
kunde man icke slutligt lösa dessa
domförhetsfrågor utan en ingående
prövning. Jag pekade i anslutning därtill
på att omprövning av kompetensområdena
för en mindre och en större

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

169

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

nämnd, antalet nämndemän i den större
nämnden, omröstningsförfarandet etc.
vore önskvärd, och jag underströk det
betänkliga i att utredningen icke längre
skulle få arbeta förutsättningslöst,
som den vid tillsättningen avsågs skola
göra.

Mina farhågor har tyvärr besannats.

Trots justitieministerns uttalande i december
att ett bifall till 1957 års proposition
angående domförheten i rådhusrätterna
ingalunda skulle binda riksdagen
i framtiden anser nu utskottsmajoriteten
sig bunden att sedan riksdagen
sagt ja till ändringen beträffande rådhusrätterna
också säga ja till ett förslag
om lika bestämmelser för häradsrätterna.
För utskottets ordförande och herr
Jacobsson i Sala är situationen egendomlig.
Dessa herrar sade förra året
ett bestämt nej till ändringen beträffande
rådhusrätterna, och detta — märk väl
-— av principiella skäl. De ansåg då, att
denna fråga borde lösas i samband med
en allsidig prövning av vårt domstolsväsen,
och intog alltså samma ståndpunkt
som reservanterna i dag. I år säger de ja
till en omedelbar reform, därför att det
synes dem stötande att inte full likhet
råder mellan rådhusrätt och häradsrätt.
Både herr Rylander och herr Jacobsson
är knutna till rådhusrätter. Deras intresse
för domstolarna på landet, d. v. s. häradsrätterna,
har tydligen svalnat.

Första lagutskottets utlåtande nr 38
år 1957 och justitieministerns uttalanden
i 1957 års debatt föranledde stadsdomstolsutredningen
att efter högst en
månads betänketid föreslå, att häradsrättens
tremannanämnds kompetensområde
skulle utökas att omfatta alla mål
om brott, varå icke kan följa straffarbete
eller avsättning, samt att häradshövdingen
ensam får döma i mål om brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter.

Att mina förut uttalade farhågor helt
besannats, framgår av utredningens motivering
för förslaget, som nu upphöjts
till proposition. I det korta betänkandet

säges: »Förslaget har det begränsade
syftet att efterkomma riksdagens önskan
att redan nu skapa likformighet mellan
häradsrätts och rådhusrätts sammansättning
i brottmål. Däremot avses ej att
slutligt taga ställning till domförhetsreglerna
i dessa mål. Bland annat återstår
frågan om antalet nämndemän i den
stora nämnden, en fråga som sammanhänger
med underrätternas sammansättning
i tvistemål och nämndens rösträtt.»

Klarare synes man icke kunna ange,
att här är fråga om ett nytt provisorium
och därtill ett, som bryter sönder den
gamla häradsnämnden, berövar den stora
nämnden minst 75 procent av brottmålen
och för över dem till tremannanämnden
samt föregriper en pågående
utredning om den stora nämndens organisation,
antal ledamöter och kompetensområde.
Detta gör man i klart medvetande
om att saken är föremål för
prövning i större sammanhang.

En omprövning av domförhetsreglerna
anser jag i hög grad påkallad — och
det är också mycket sannolikt och mycket
riktigt att man begränsar niomannanämnden
till föreslagna fem å sex ledamöter
— men allt detta måste ske i sitt
stora sammanhang och efter helt andra
linjer.

Uppdelningen av brottmål på en
mindre och en större nämnd måste i
princip ta sikte på bl. a. målens svårighetsgrad.
Nu hänför man till den mindre
nämndens kompetensområde utan någon
närmare utredning ett stort antal
mål som gäller utdömande av frihetsstraff.
Endast mål som gäller brott, varå
kan följa straffarbete eller avsättning,
skall nu kräva handläggning inför stor
nämnd.

För den enskilde rättssökande, som
kommer i konflikt med lagen, kan dock
i stor utsträckning mål som gäller ådömande
av frihetsstraff över huvud taget
i de flesta fall icke te sig som mindre
svårt eller ett »bagatellmål». Dessa mål
kräver många gånger i lika hög grad
som utdömande av straffarbete eller av -

170 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

sättning en nämnd med fulla kvalifikationer.

För mig är det stötande, när man söker
möta kritiken på denna punkt med
en hänvisning till att häradshövdingen,
trots ordalagen att nämnd skall vara
domför med tre ledamöter, skulle ha frihet
inkalla fler än tre nämndemän, om
han finner saken vara av allvarlig beskaffenhet,
ty avgörandet av den saken
kan många gånger bero av vad som
framkommer först vid en påbörjad huvudförhandling
inför tremannanämnden.
Då måste man ta om hela saken och
är helt hänvisad till häradshövdingens
bedömande och parternas önskemål.

En översyn av kompetensområdena
med hänsyn till målens beskaffenhet
och svårighetsgrad synes mig påkallad
inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

Ett mål rörande brott, som högst kan
medföra frihetsstraff, ja, böter eller bilmål
som kan föranleda indragning av
körkort är inte sällan väl så invecklade
som ett mål som kan medföra
straffarbete.

Den nu föreslagna utvidgningen av
ensamdomarens kompetensområde, vilken
blivit en konsekvens av förslaget
om att likheten skall drivas till sin
spets, är också ägnad att inge betänkligheter.
Dessa betänkligheter redovisas
uttryckligen i ett flertal remissutlåtanden.
Som ensamdomare tjänstgör stundom
i häradsrätterna till skillnad mot
rådhusrätterna tingsnotarier. Medan det
i rådhusrätterna fordras minst fiskalskompetens,
så är tingsnotarien bara för
sin utbildning knuten till domsagan.
Han skulle nu vara behörig att vara
ensamdomare i dessa mål.

Departementschefen har löst detta
spörsmål på ett mycket anmärkningsvärt
sätt. Han har ju funnit att det kan
vara betänkligt att i alla dessa mål låta
en tingsnotarie sitta och döma som ensamdomare
— det är dock här också
fråga om viktiga avgöranden. I stället
för att ändra på bestämmelserna har
emellertid departementschefen medde -

lat, att i domsagostadgan kommer att
införas en bestämmelse om att förordnande
för tingsnotarie att handlägga
bagatellbrottmål kan göras beroende av
att nämnd medverkar. Det måste sättas
ett stort frågetecken för denna nya metod
att lagstifta. Men dessutom tycks
man inte ha beaktat att man därvid infört
en olikhet mellan rådhusrätt och
häradsrätt, och i denna situation har
man hamnat genom att man inte övertänkt
det hela i ett sammanhang. Frågan
om domförhetsreglerna för nämnderna
hänger vidare intimt samman
med omröstningsreglerna, och dessa är
alltjämt föremål för utredning.

Jag skall inte, herr talman, uppta tiden
längre, utan jag skall sluta med en
kort sammanfattning av vad jag nu
sagt.

Den föreslagna ändringen i häradsnämndens
sammansättning innebär utan
tvivel — det kommer nog att belysas av
senare talare — ett ingrepp av väsentlig
betydelse för rättsskipningen. Det
måste krävas synnerligen starka skäl
för att vidta en sådan ändring utan en
omprövning över hela fältet. Jag har
inte hört anföras något annat skäl för
ändringen än kravet på likhet i och för
sig, icke underbyggt av några sådana
sakliga argument, som skulle kunna visa
att det är fråga om ett botande av missförhållandena.
Det är bara detta likhetskrav,
vilket för övrigt inte har blivit
uppfyllt, som åberopats för en brådstörtad
ändring utan någon som helst
prövning av frågorna i ett större sammanhang.
Man bröt ut en annan bit i
december och nu bryter man ut den
här saken.

Stora olikheter mellan stad och land
har —- jag upprepar det än en gång —
bestått i omkring 600 år utan att det har
väckt någon tanke på att inte rättsskipningen
på landet skulle fungera väl. Nu
har man inte tid att avvakta resultatet
av stadsdomstolsutredningens arbete.
Lagstiftningen år 1957 om ändrad sammansättning
av rådhusrätterna i vissa

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 171

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

brottmål tillkom ursprungligen endast i
syfte att minska arbetsbalansen vid de
större rådhusrätterna. Reformen kom
emellertid att medföra ett ökat lekmannainflytande
på rättsskipningen. Nu
föreslår man — och detta utan någon
ingående omprövning — åtgärder som
leder till ett försvagande av lekmännens
ställning inom häradsrätterna.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
i punkt A. I fråga om punkt
B är ju utskottets och reservanternas
ståndpunkt densamma.

Häri instämde herr Eliasson i Moholm
(h), herr Hedin (h), herr Stiernstedt
(h), herr Heckscher (h), herr
Magnusson i Borås (h), herr Nilsson i
Bästekille (h), herr Svensson i Krokstorp
(h), herr Johansson i Gränö (ep),
fröken Karlsson (h), herr Munktell
(h), fru Boman (h), herr östlund (h),
herr Darlin (h), herr Agerberg (h) och
fru Lidman-Frostenson (h).

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Som en av de motionärer
som fronderat mot det föreliggande
lagförslaget har jag begärt ordet för att
framföra några lekmannasynpunkter på
frågan.

Den reform av domförhetsreglerna
för landets häradsrätter som föreslås i
propositionen består, efter vad jag kan
finna, av tre olika delar. Den första är
betingad av önskan att uppnå likformighet
med den sammansättning som
beslutats för rådhusrätternas vidkommande.
Den andra sammanhänger med
strävandena att genom arbetsbördeavlastning
skapa bättre möjligheter för
rekrytering av nämndemän. Den tredje
är beroende av riksdagens uttalade önskemål
om en reform. Herr Gezelius har
bär bestritt detta sistnämnda motiv,
men det är en sak som jag inte kan ta
ståndpunkt till.

Det kan kanske anses förmätet av en
nykomling i denna församling att fron -

dera mot en Kungl. Maj :ts proposition
som avser svenskt rättsväsen, men med
hänvisning till riksdagens fjolårsbeslut,
om nu detta fortfarande kan anses aktuellt
i detta sammanhang, må det väl
vara försvarbart att så göra. En nyligen
utgiven förteckning över andra kammarens
sammansättning redovisar 21
stycken nya ledamöter, vilket betyder
att kammaren förnyats med i det närmaste
10 procent sedan det åberopade
beslutet fattades. Denna procent torde
under alla förhållanden inte vara komprometterad
av detta tidigare beslut.

En del av de nytillkomna har motionsvis
försökt hävda sin uppfattning.
Utöver detta vill jag bara uttala min
förundran över den tidsnöd, som förefaller
vidlåda behandlingen av en så
pass viktig och vittgående fråga, alltifrån
ett kortfattat utredningsförslag,
en knappt tilltagen remisstid, knapphändiga
motiveringar och nu slutligen
en ganska forcerad behandling i sommarriksdagens
tolfte timme.

Landsbygdens befolkning är visst inte
främmande för reformkrav och inte heller
anhängare av motsatsförhållanden
mellan landsbygd och stad. Men då den
föreslagna reformen inte betingas av
bristande funktionsduglighet hos de nuvarande
häradsnämnderna och då likformighet
mellan stad och land inte kan
sägas vara helt motiverad vare sig ur
arbetsmässiga eller idémässiga synpunkter,
anser jag att lagförslaget måste
vara ganska diskutabelt.

Häradsnämndens ställning utgör ju
ett uråldrigt uttryck för svenska folkets
medbestämmanderätt i landets rättskipning.
Denna ställning måste väl oundvikligen
försvagas om 75 procent av
alla brottmål handläggs med biträde av
endast en tredjedel av den valda nämnden.
Genom denna uteslutning blir även
den valde nämndemannen berövad den
erfarenhet och kunskap som skulle göra
honom skickad för uppdraget. Den i
domstolsarbetet erfarne lekmannen
måste otvivelaktigt ha möjligheter att

172 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

göra en värdefullare insats än den som
är ovan. Reformen måste således resultera
i ett försvagat lekmannainflytande
vid häradsrätterna medan rådhusrätterna
genom sin reform tillförts en betydande
ökning av detta inflytande.

I utskottsutlåtandet användes den år
1948 införda nya rättegångsordningen
som argument emot möjligheten att
tillföra erforderligt lekmannainflytande.
Vidare ifrågasättes huruvida inte en
tremansnämnd — genom att tre har lättare
att komma överens än sju —• ger
större möjligheter till inflytande än den
nuvarande nämnden. Jag vet inte om
det i denna allvarliga fråga är tillbörligt
att undra, huruvida det inte med
en dylik konstruktion hade varit ännu
bättre med två eller kanhända endast
en lekman. Då hade denna argumentering
varit mera hållbar.

Med rätt lång tids kännedom om en
nämndemans uppgifter vill jag säga, att
erfarenheterna både från den gamla
rättegångsförordningen med skriftliga
domstolsinlagor och från den nya med
enbart muntlig sakframställning avgjort
talar till förmån för den senare
vad inflytelsemöjligheter beträffar. Vidare
vill jag nog påpeka att lekmannens
uppgifter ytterst sällan har karaktären
av ett kontroversiellt ställningstagande
gentemot ämbetsmannen. Utskottets
antydan i detta avsnitt är, enligt
min mening, ganska verklighetsfrämmande.
S. k. nämndemansdomar är
ju ganska sällsynta. Lekmannainflytandet
tillföres rätten vid den efter huvudförhandlingarna
följande överläggningen
huvudsakligast genom ett allsidigt
resonemang, där domare och nämnd
oftast blir eniga. En samlad nämnd med
allsidig kännedom har därvid en mycket
stor betydelse.

Inom det landsbygdsområde jag närmast
känner till har mig veterligt inga
klagomål framkommit över pressande
tjänstgöringsförhållanden. Nämndemännen
är också rekryterade ur alla förekommande
yrkesgrupper och med poli -

tisk hemort inom alla demokratiska
partier. Samarbetet inom nämnder och
domstolar är gott.

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Betänkligheter emot detta förslag
och avstyrkanden har anförts av bland
andra riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
1951 års rättegångskommitté, hovrätten
för västra Sverige, Svea hovrätt, Sveriges
juristförbund, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och den övervägande
delen av landets domsagor, som ej tillhör
sistnämnda organisation. Därtill har
jag här i korthet velat foga lekmannens
syn på denna fråga, en syn som i stor
utsträckning delas av kommunala förtroendemän
och den allmänna opinionen
på landsbygden i den mån lagförslagets
innebörd blivit känt. Jag tillåter
mig att vädja till kammarens ledamöter
att i denna fråga, som varken är partipolitisk
eller har statsfinansiell karaktär
men är en fråga av stor räckvidd
för vårt rättsväsendes förtroende, medverka
till att detta förtroende bibehålies.
Det måste under alla förhållanden
vara mer välbetänkt att invänta en mer
ingående utredning om vårt lands domstolsorganisation
än att förhastat besluta
om mera stegvisa ingrepp på en månghundraårig
ordning, som fortfarande är
fullt funktionsduglig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Fulldin (ep), Larsson i Hedenäset (ep),
Eriksson i Bäckmora (ep), Eliasson i
Sundborn (ep),Rubbestad (ep),Brandt
i Sätila (ep), Antonsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Gustavsson i Alvesta
(ep), Gustafsson i Kårby (ep), Börjesson
(ep), Johansson i Gränö (ep),
Johnsson i Skoglösa (ep) och Elmwall
(ep).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det ser ut som om det
håller på att bildas en ny koalition, denna
gång mellan högerpartiet och cen -

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

173

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

terpartiet. Den skall bygga på en gemensam
uppfattning om hur domstolarna
här i landet skall vara inrättade.

Det är med en viss tvekan jag vågar
ta till orda, särskilt som herr Gezelius
här har påstått — något som jag tycker
var ganska onödigt -— att mitt och
herr Jacobssons i Sala ställningstagande
var egendomligt. Han tillät sig även att
säga, att vårt intresse för häradsrätterna,
genom att vi var förankrade och hade
sysselsättningar i rådhusrätter, skulle
ha svalnat.

Herr Gezelius borde ha avstått från
sådana angrepp på mig. Jag tror inte,
att mitt uppträdande i allmänhet i riksdagen
präglas av sådana ovidkommande
hänsyn.

Jag har, herr Gezelius, vid det här
laget haft med ungefär 300 nämndemän
att göra. Med dem alla har jag haft ett
utmärkt samarbete, ett samarbete som
varit rådande även sedan jag 1948 fick
lyckan att också i rådhusrätt få samarbeta
med nämndemän. Jag har ifrån
min tjänstgöring i olika rätter de allra
bästa minnen just från samarbetet med
lekmännen. De tio år, som jag tjänstgjorde
i rådhusrätt, och de fem till sex
år, som jag tjänstgjorde i hovrätt utan
att arbeta tillsammans med lekmän,
präglades av saknad över frånvaron av
det samarbetet. Jag är född på landet
och uppfostrad där och känner mycket
väl till de lantliga förhållandena.

Med anledning av vad herr Gezelius
sade anser jag mig nu böra anlägga
något vidare aspekter än vad jag från
början hade tänkt göra.

Jag har hela tiden ansett, att man
skulle angripa detta problem om domförheten
i hela dess vidd. Man skulle
inte först ägna sig åt rådhusrätterna,
sedan åt häradsrätterna o. s. v., utan
man skulle överväga domförheten i hela
dess vidd.

Jag gick därför med mycket stor skärpa
emot den proposition, som på sin
tid framlades av den förutvarande justitieministern.
Denne ville ersätta treju -

ristsammansättningen i rådhusrätten
med en enda jurist, som inte skulle ha
biträde av några lekmän. Jag ansåg, att
detta innebar en oerhörd försvagning
av rådhusrätterna och över huvud taget
av en domstols möjligheter att skipa
rättvisa.

I det sammanhanget — det gällde här
1954 —- anförde utskottet, där jag då
liksom nu var ordförande, att dess ställningstagande
hade blivit ett annat, ifall
man hade gått in för att lämna denne
ensamme jurist biträde av lekmän.

I den efterföljande debatten i kammaren
anförde jag, att man borde utgå
ifrån konstruktionen av underrätterna i
framtiden. Man borde ta den mindre
häradsnämnden som utgångspunkt och
utöka dess kompetens på landet och införa
liknande system i städerna för de
mål, som här avses. Propositionen föll
vid det tillfället också i riksdagen.

Sedan framlades 1957 ett förslag till
ändring av endast rådhusrätternas kompetens.
Man skulle enligt förslaget ersätta
den sammansättning med tre jurister,
som nu finns i de mål det här
är fråga om, med domare och en mindre
nämnd på tre personer.

Jag gick emot det förslaget, och detsamma
gjorde flera reservanter. Men
märk väl, att jag inte gick emot en sådan
sammansättning i och för sig, ty
den anser jag vara lämplig, vilket jag
mycket kraftigt underströk vid debatten
här i kammaren. Men mitt ställningstagande
grundade sig på samma
skäl som tidigare, nämligen på att jag
ansåg, att domförhetsproblemet borde
lösas i ett sammanhang. Vidare ansåg
såväl jag som andra reservanter, att
det inte var rimligt att låta städerna den
sista tiden, innan rådhusrätterna blir
förstatligade, få bära extra kostnader,
som inte var förutsedda och inte var
nödvändiga, enär de flesta av dessa rådhusrätter
mycket väl kunde klara sig
med den sammansättning som då fanns.

Den meningen vann inte riksdagens
bifall, utan propositionen antogs. Jag

174

Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

skall inte nu ta upp detta gamla tvisteämne.
Men jag vet inte hur jag skulle
vara beskaffad, om jag, därför att jag
överröstades den gången, skulle avstå
från att tillstyrka vidare reformer, som
går i samma riktning som den, jag tidigare
talat för. Det skulle väl vara i hög
grad inkonsekvent.

Jag anser alltså, att det är ett riktigt
steg man nu tar, så mycket mera som
dels riksdagen, dels utskottets majoritet
— som den gången talade för propositionen
— och dels även reservanterna
i enstaka yttranden mer eller
mindre starkt uttalat ett önskemål om
att man skulle gå vidare på den inslagna
vägen.

Det kan här också framhållas, att häradshövdingarna
har tagit olika ställning.
Vid det tillfälle, då det gällde rådhusrätterna,
tillstyrktes det föreliggande
förslaget, och man ifrågasatte, om inte
tiden var mogen för att vidta en likadan
förändring beträffande häradsrätterna.
Nu har man däremot framfört betänkligheter.

Av de två häradshövdingar som finns
i riksdagen talade en i första kammaren
länge men ändå utan framgång för reservationen,
under det att kammarledamoten
Fröding, som tyvärr i dag är
frånvarande på grund av ett sjukdomsfall,
har motionerat tidigare om en sådan
lösning som nu framlägges här, och
han har i utskottet talat för densamma,
låt vara att han inte kom att sitta på
ärendet till slut i utskottet.

Vad är det då som gör det så förfärligt
farligt att bifalla detta önskemål,
som riksdagens båda kamrar tidigare
har uttalat sig för? Det hade naturligtvis
varit bättre att lösa allt i ett sammanhang
— det anser jag fortfarande —
men jag kan mycket väl förstå de svårigheter
som har mött härvidlag. Jag
kan också förstå att man i viss mån
rusade åstad att avhjälpa de brister som
fanns, företrädesvis vid ett par rådhusrätter
och särskilt vid Stockholms rådhusrätt.

Vad beträffar detta om orts- och personkännedom,
som man talar så mycket
om, vill jag säga att det fortfarande
utan tvivel är lämpligt och bra att ha
orts- och personkännedom. För min del
anser jag dock att nämnden har sin
största betydelse när det gäller domstolarnas
förankring i folkets medvetande.
De som kommer inför domstol
skall inte känna, att där sitter någon
mer eller mindre verklighetsfrämmande
jurist och dömer — vilket man kan tro
när man får se den där bleke mannen
som slår i sin lagbok — utan man skall
känna att folket är med, att människor
av precis samma sort som man möter ute
i livet, representanter för olika yrkesgrupper,
är med och dömer. Huruvida
det sedan är flera eller färre spelar
mindre roll; man kan ändå aldrig tänka
sig att få alla yrkesgrupper företrädda.

Det är att märka att det härutinnan
har skett en väldig förändring på senare
år. När jag på 1920-talet satt ting, mötte
jag knappast någon nämndeman som
inte var lantbrukare. Vanligtvis hade
nämndemannen också egen gård. Det
var inget fel på de nämndemännen —
de var tvärtom förträffliga människor
— men de återspeglade inte på något
sätt de olika schatteringarna hos befolkningen.
Om en industriarbetare kom inför
en sådan där nämnd skulle han, tror
jag, tycka det vara konstigt, att han
skulle dömas av dem som hade ett helt
annat yrke än han och inte alls var
orienterade på hans område.

Det har nu skett en väsentlig förändring.
Nu finns i regel företrädare för
alla möjliga yrken i nämnderna. Det
kan emellertid inte förnekas att det visat
sig svårt att rekrytera nämndemän från
de yrken, vilkas utövare är tim- eller
ackordsavlönade. Det kan nu aldrig bli
något lukrativt uppdrag att vara nämndeman.
Det skall vara och är ett förtroendeuppdrag,
och den ersättning som
utgår kan säkerligen inte kompensera
alla de utgifter och olägenheter, vilka
är förenade med uppdraget.

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

175

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

Vad betyder nu denna orts- och personkännedom?
När man hör detta tal
får man det intrycket, att nämndemännen
kan tillföra domstolen en hel del
processmaterial, sedan huvudförhandlingen
har ägt rum och när den enskilda
överläggningen tar vid. Det är ändå inte
händelsen. I den nya, moderna processordning,
som vi har sedan 1948, är det
icke tillåtet att grunda domen på någonting
annat än det som förekommit under
huvudförhandlingen. Sitter där en
nämndeman som har kännedom om
saker och ting, vilka har betydelse för
målet, kan han anmäla sig som vittne
i målet och får då avträda som nämndeman.
Men sedan huvudförhandlingen är
slut, går det inte att komma med några
upplysningar i målet, som parterna inte
får ta del av. Vi skall komma ihåg att
det knappast finns någon uppgift som
inte kan bli föremål för olika meningar.
Tänk bara på en sådan sak som ett trafikmål.
Först under den enskilda överläggningen
kan det bli tal om hur långt
sikten är fri vid ett vägskäl — en nämndemans
uppgift härom får man inte utan
vidare godta, om inte hela rätten skulle
känna till hur det är med den saken,
eftersom motparten kanske skulle kunna
skaffa vittnen som visar, att den fria
sikten inte är sådan som den uppgivits.
På detta sätt är nämndemännens möjlighet
att tillföra upplysningar i målet
numera efter den nya rättegångsreformen
mycket begränsad.

Det är också att märka att reformen
inte innebär, att sammansättningen med
den stora nämnden skulle vara helt utesluten
vid handläggning av mål av förevarande
slag. Tvärtom har det understrukits,
att den större nämnden skulle
användas när det förekommer vidlyftig
eller svårbedömbar bevisning. Det förhåller
sig ingalunda så som herr Gezelius
sade, att man kan bedöma detta
först när målet har behandlats — då är
det för sent. Huruvida bevisningen är
svårbedömd eller inte ser man i så gott
som alla fall långt innan målet kommer

upp. Man vet att vittnen är inkallade,
och man vet i huvudsak vad vittnena
skall yttra sig om. Med den erfarenhet
jag har av målens utsättande vågar jag
försäkra, att detta förhandsbedömande
i allmänhet inte möter några svårigheter.

Men härtill kommer enligt departementschefen
att man vid valet mellan
stor och liten nämnd även får anlägga
rent organisatoriska synpunkter, vilket
jag tycker är mycket klokt. Vid en mindre
domsaga, där det regelmässigt förekommer
både mål som endast fordrar
mindre nämnd och mål som kräver stor
nämnd, är det fullt naturligt att hela
den stora nämnden får tjänstgöra hela
tiden — man kör naturligtvis inte bort
någon av nämndemännen. Vid en stor
domsaga å andra sidan, där man kan
fylla en hel rättegångsdag med mål som
kan handläggas av den mindre nämnden,
är det naturligtvis en fördel att ha
den mindre nämnden. Vid en sådan domsaga
är nämligen antalet rättegångsdagar
så stort, att det är ytterst betungande
åtminstone för de nämndemän, som
har tim- eller ackordsavlönade anställningar,
att tjänstgöra så mycket som
kommer i fråga.

Man har sagt här, att reformen skulle
göra det svårare för nämndemännen att
göra sig gällande mot fackdomaren, men
det är för mig en fullkomlig gåta, hur
det skulle kunna vara fallet. Vi tänker
oss att en domare och nio nämndemän
sitter i överläggning. Alla nämndemännen
är inte lika talföra eller lika angelägna
att säga sin mening med en gång,
och det är min erfarenhet, att det inte
är många som yttrar sig. Sedan konstaterar
ordföranden, att man är ense.

Det blir betydligt större självverksamhet
om där bara sitter ett fätal personer.
I ett bilmål visar kanske parterna tre,
fyra skisser och demonstrerar situationen
med leksaksbilar i samma skala som
skisserna — om nämndemännen är
många, kan de inte få samma överblick
som när endast tre eller fyra personer

176 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

sitter vid domarbordet och följer med
framställningen helt och hållet.

Jag tror alltså att man har överskattat
betydelsen av att det finns många
nämndemän. Om det verkligen skulle
ha någon betydelse att antalet vore
stort, hur i all världen har man då kunnat
gå med på att domstolarna i städerna
skall vara sammansatta på det
sätt som nu föreslås för häradsrätterna?
Om rättssäkerheten är i fara när det
endast sitter tre nämndemän i de mål
som det här är fråga om, tycker jag det
skulle ligga en kolossal fara i att man
har det på detta sätt i städerna. Det har
jag emellertid aldrig velat göra gällande
för min del.

Om det på landet erfordras sju nämndemän
för att överrösta domaren men
i städerna endast tre, skulle man kunna
få det intrycket, att nämndemännen på
landet skulle vara mindre värda än
nämndemännen i städerna, men det är
inte alls min åsikt att så är fallet. Jag
anser att de är lika mycket värda, men
skulle man ge företräde åt någon av
grupperna, borde man enligt min mening
obetingat ge företräde åt nämndemännen
på landet. När en nämndeman
på landet far till tings, är han nämligen
beredd att satsa den dagen obeskuren
på rättsväsendet. I städerna däremot
brukar nämndemännen ringa och fråga,
hur lång tid målen tar, och de blir
mycket oroliga om det är flera mål. Har
man nio nämndemän, brukar två be att
få gå, och det blir litet oroligt. I det
hänseendet tycker jag snarast nämndemännen
på landet är överlägsna.

Någon av de föregående talarna nämnde
mycket riktigt, att det inte är vardagsmat
vare sig på landet eller i städerna
att nämnden överröstar domaren.
Så går det inte till, utan nämnden påverkar
domaren genom det resonemang
som förs. Det blir ett ömsesidigt utbyte,
som kanske leder till en eller annan
korrigering i den bedömning som ordföranden
från början hade, och det kan
hända att ordföranden följer en annan

linje sedan han talat med nämndemännen.
I det hänseendet tror jag det är
fullt tillräckligt att ha tre nämndemän
i de mål som det här är fråga om.

Jag hör till dem som tror, att den
nämnd vi nu har är på tok för stor och
måste minskas något; nio nämndemän
är ju en lång rad. Med tanke på domstolens
förankring hos folket tror jag
dock att det inte är så betydelselöst att
domstolen i grova brottmål, där det
kan bli fråga om hårda straff, är större
och har med flera lekmän, men jag menar
inte att man skulle ha större behov
av deras orts- och personkännedom i
de målen än i andra.

Herr talman! Herr Gezelius sade, att
skillnaden mellan rådhusrätt och häradsrätt
har bestått i 600 år. Det är sant
och visst att det har bestått en skillnad,
men däremot är det — om han nu menade
det — inte sant att denna skillnad
har bestått så länge. Det som enligt min
mening är stötande är inte, att man låtit
en skillnad bestå som funnits i flera
hundra år — det hade väl inte varit
hela världen om man låtit den bestå till
förstatligandet av domstolarna — utan
att man vill införa en helt ny skillnad.
Om en domstol med sju nämndemän
sitter och dömer i ett mål, sitter kanske
i samma stad en annan domstol med
endast tre nämndemän och dömer i ett
annat mål av samma art.

Det framfördes också av en av reservanterna
förra året — vederbörande är
reservant nu också, men hur man kan
förena de ståndpunkterna förstår jag
inte — att det skulle vara stötande att,
t. ex. i Stockholm, domstolar av olika
sammansättning skulle handlägga likartade
mål. Vederbörande sade under
debatten förra året:

»Det måste vidare anses vara stötande
för rättsskipningen om man på en plats,
t. ex. i Stockholm, där det finns både en
rådhusrätt och flera häradsrätter, har
olika sammansättning av domstolarna.
Samma slags mål som i Södra Roslags
domsaga prövas av häradshövdingen

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

177

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

plus en nämnd på sju till nio ledamöter,
kommer att vid Stockholms rådhusrätt
prövas av en domstolsavdelning bestående
av en domare och tre nämndemän.
En dylik ordning kommer enligt vår
uppfattning icke att öka tilltron till
rättsskipningen.»

Jag tror, herr talman, att jag nu inte
skall utbreda mig vidare över ämnet,
synnerligast som väl chefen för justitiedepartementet
kommer att tala här. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rylanders anförande
rubbar inte mina påståenden i
mitt anförande. Varken de vidlyftiga
resonemangen om nämndens arbete eller
herr Rylanders stora meritförteckning
imponerar ett dugg på mig, ty vad
jag resonerar om är bara att när herr
Rylander och jag förra året stod på samma
sida i denna fråga, betonade han
mycket starkare än jag att han av principiella
skäl vidhöll, att dessa frågor
skulle prövas i ett sammanhang. Han
ironiserade över att 1954 hade vi bjudits
på en bit av kakan. Den sade vi nej
till, därför att vi ville ha hela kakan.
1957 fick vi en bit av kakan, men den
var herr Rylander inte heller beredd att
ta. Han ville fortfarande inte svälja
kakan bitvis utan ville ha hela kakan
på en gång. Nu är herr Rylander emellertid
trots dessa starka principiella
skäl beredd att svälja nästa bit, fastän
han måste vara fullt medveten om att vi
får kakan bitvis och inte vet hur hela
kakan kommer att se ut.

Herr Rylander menar, att det skulle
bli en så kolossal skillnad mellan rådhusrätt
och häradsrätt att, eftersom man
infört en tremansnämnd i rådhusrätterna
och tagit bort den juristkollegiala
sammansättningen, varvid alltså Ickmannainflytandet
förstärkts, man också
måste ta bort den fulla nämnden i häradsrätten
och ersätta den med en tremansnämnd.

Är denna skillnad nu så fruktansvärd?
Måste man absolut minska ned
den fulla nämnden i häradsrätterna endast
därför att rådhusrätterna fått nöja
sig med tremansnämnd? Jag frågar fortfarande:
Vad finns det för positiva skäl
att nu brådstörtat utan att, som herr
Rylander förut alltid förfäktat, få hela
komplexet löst i ett sammanhang? Säg
mig ett enda positivt skäl annat än likriktningen
i och för sig! När man fått
det — som man på många håll anser —
sämre i rådhusrätterna, måste man då
absolut få det lika dåligt i häradsrätterna? Jag

har inte rubbats i min uppfattning
genom skildringen av hur nämnderna
arbetar, utan vad jag kämpar för
är att frågan inte löses på dessa omvägar,
först genom hänvisning till att
man vill bemästra arbetsbalansen vid
Stockholms rådhusrätt och sedan med
motiveringen att vi måste göra lika i
häradsrätterna. Detta är inte någon
prövning. Det finns inte ett ord i utredningens
promemoria — på omkring
20 sidor —• som utgör någon motivering.
Utredningens uppgift har bara varit
att skriva lagtext och ingenting mera.
Vi har inte fått någon motivering för
att detta ingrepp skall göras just nu.
Kan herr Rylander tala om vad det
finns för skäl att nu avvika från den
principiella inställning vi hade förut?

Herr LARSSON i Norderön (ep) kort
genmäle:

Herr talman! .Tåg gör inte på något
sätt gällande att jag skulle kunna denna
fråga. Det är fortfarande rent lekmannamässiga
synpunkter jag vill framföra.

Gentemot herr Rylander och hans antydan
om en ny koalition vill jag säga
att i den koalitionen ingår ju också en
mycket stor del av herr Rylanders eget
parti, som gått tillsammans med högern
och centerpartiet i denna fråga. Denna
koalition förfäktar dessutom en åsikt,
som herr Rylander i fjol också hävdade.

Vad gäller möjligheterna enligt den

12 — Andni kammarens protokoll 1958. Nr Ii 7

178 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

nya rättegångsordningen 1948 att tillföra
lekmannasynpunkter vidhåller jag
fortfarande, att den möjligheten är större
genom förfarandet med muntlig sakframställning,
eftersom nämndemännen
därigenom hela tiden har ett klart grepp
på frågan. Tidigare förekom ju långa inlagor
i skriftlig form. Då kunde nämndemännen
inte alltid ta del av vad till saken
hörde. Motsatt påstående anser jag
därför inte hållbart.

Herr Rylander sade också att det är
oroligt med nämndemännen på landsbygden.
De sitter nämligen en stund och
sedan springer de ut — om jag uppfattat
detta fel ber jag om ursäkt — men
förordningen är ju sådan att om man
sitter som nämndeman i ett mål, måste
man stanna tills det är slutbehandlat.
Man har inte rätt att gå ut under handläggningen.

Gentemot själva lagförslaget skulle
jag också vilja framföra en ren lekmannasynpunkt.
Enligt lagförslaget
ökar man tremansnämndens kompetens
till att bli lika med tremansnämndens i
rådhusrätten, men samtidigt ger man
häradsrätten ett direktiv om att den får
arbeta som förut om så anses önskvärt.
Detta är ju innebörden av förslaget.

I fråga om att handlägga enmansmål
får häradsrätten samma möjligheter som
rådhusrätten. Ämbetsmannen får handlägga
detta, men notarien är inte tilldelad
samma möjligheter.

Jag undrar om ett lagförslag är realistiskt,
när man i praktiken inte avser att
tillämpa det.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att jag hade
lyckats göra begripligt för alla kammarens
ledamöter — utom möjligen för
herr Gezelius — att om man har en
principiell ståndpunkt men blir överröstad,
så är man väl tacksam och glad
om reformarbetet ändå fortsätter i den
anda vari man själv vill ha det utfört.
Även om arbetet inte slutföres på en
gång utan fortskrider etappvis, får man

väl ändå inte för den skull köra huvudet
i väggen och säga att man vill ha
hela den principiella lösningen — annars
vill man inte vara med.

Vad sedan beträffar det som herr
Larsson i Norderön sade om nämndemännen
på landet, så måste herr Larsson
där ha missuppfattat mig. Jag har
aldrig ifrågasatt att inte nämndemännen
på landet viker dagen för tinget. I städerna
däremot kan det vara mera oroligt.
Där kan nämndemännen möjligen
tycka att de kan använda dagen till något
annat.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Rylander, att om någon har principiella
betänkligheter och därtill fått
en uttrycklig förklaring från justitieministern
om att en viss åtgärd inte
binder riksdagen eller vederbörande
själv, så skall han väl inte springa ifrån
sin principiella uppfattning. Den skall
man hävda i fortsättningen, och man
skall ha starka skäl för att gå med på
en ändring.

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga kan jag i allt instämma i
vad herr Gezelius här anfört, även om
jag av första lagutskottets ärade ordförande
kommer att bakas in i den nya
koalitionen mellan högern och centerpartiet.
Vi borde väl i denna kammare
vara överens om att denna fråga om
någon bör stå över partierna. Jag tror
därför att allt tal om att det här skulle
bildas koalitioner är gripet ur luften.

I övrigt vill jag hänvisa till vad som
anförts till förmån för vår motion. Jag
vill emellertid sluta med att säga, att
den ärade utskottsordförandens argumentering
— som också framfördes i
förstakammardebatten — med förlov
sagt verkar icke övertygande i denna
stora och för vårt rättsväsende så vitala
fråga, bland annat den förmodan att
nämndemännen på landet skulle vara

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 179

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

på något sätt sämre än nämndemännen
i städerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Nog tycker jag att det efter
600 år av olikhet är på tiden att vi
kommer fram till en ordning, där brottmålen
avdömes av domstolar med likartad
sammansättning, utan hänsyn till
om det är fråga om stad eller land. Det
önskvärda häri tycker jag i viss mån
framträder redan i principen om likhet
inför lagen — likhet inför den lika
domstolen — och det framträder ännu
mera markant, om man tänker på att
vi nu har många tätorter — ja, t. o. in.
stora städer — som lyder under häradsrätt.
Som exempel kan jag nämna
att Solna stad bildar en domsaga med
häradsrätt. Det är ju en ganska egendomlig
ordning att den domstol, som
dömer i brottmålen där, skall vara sammansatt
på annat sätt än domstolen i
t. ex. Stockholm och Södertälje.

När man förra hösten kom fram till
att lagfaren domaren med tremansnämnd
är en lämplig sammansättning
för rådhusrätt vid prövning av de
mindre svåra brottmålen, så bör det
enligt min mening vara en tämligen given
konsekvens, att den ordningen accepteras
även för häradsrätternas del.
En häradshövding med tre nämndemän
bör väl vara lika kompetent som en
rådman med tre nämndemän.

Vad jag hiir sagt står inte i motsättning
till vad jag sade i höstdebatten i
fjol och som hiir liar åberopats av
herr Gezelius. .lag framhöll då gentemot
herr Gezelius — som fann det betänkligt
att stadsdomstolsutredningen
inte fick arbeta förutsättningslöst, om
rådhusrättsrcformen antogs, utan skulle
bindas av beslut från riksdagens sida
samt alt riksdagen inte skulle få tid att

efter utredningens slutförande och vederbörligt
remissförfarande förutsättningslöst
överväga frågan — att jag
inte fann att riksdagens ståndpunktstagande
i rådhusrättsfrågan borde binda
riksdagen. Jag sade också att jag inte
avsåg att lägga fram ett förslag om
häradsrätterna utan föregående remissbehandling
i vanlig ordning.

Stadsdomstolsutredningen har nu
gjort en utredning angående häradsrätternas
domförhet i här ifrågavarande
avseende. Denna utredning, som visserligen
säger sig ha tagit upp frågan i
anledning av riksdagens initiativ men
som i sin promemoria vägt skälen för
och emot likställighet av häradsrätterna
med rådhusrätterna, har därvid
kommit till det resultatet, att sådan likställighet
nu bör genomföras. Denna
utredning, som är i vederbörlig ordning
tryckt i SOU, har sedan varit
föremål för remissbehandling i vanlig
ordning, varvid förslaget godtagits av
flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna. Förslaget har
därefter lagsrådbehandlats, och lagrådet
har inte haft någon erinran att göra i
huvudsaken. Förslaget ligger nu på
riksdagens bord, och riksdagen har full
frihet att besluta i ämnet.

Jag kan inte här underlåta att nämna,
att jag i samma anförande vid höstriksdagen
framhöll, att jag för min
del ämnade söka befrämja likställighet
mellan underrätterna på denna punkt.
Jag har nu gjort det genom min medverkan
till denna proposition, och min
förhoppning är därför att också denna
kammare i likhet med första kammaren
bifaller densamma — inte så mycket
för att kammaren känner sig bunden av
sitt förra beslut utan fastmer av sakliga
skiil.

Utskottsreservanternas argumentering
har här blivit utförligt bemött av utskottets
ordförande herr Itylander, och
jag har inte så särskilt mycket att tilllägga.
Reservanterna menar att nedskärningen
av nämnden för dessa brott -

180 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

mål innebär en försämring av rättsskipningens
kvalitet. Jag har för min del
själv i propositionen understrukit den
betydande roll för rättsvården i vårt
land som nämnden spelar. Men det är
på detta som på så många andra områden
nödvändigt att anpassa sig efter
utvecklingen. I vår tid får det väl ändå
anses som misshushållning med arbetskraft
att förutom den lagfarne domaren
ha sju till nio nämndemän samlade för
att handlägga dessa mål, där det straff
som kommer i fråga i flertalet fall endast
är böter. Jag vill i sammanhanget
också påpeka att strukturen av befolkningen
i många domsagor i betydande
grad har ändrats just genom tätortsbildningen.
Vi vill att nämnden någorlunda
skall avspegla olika samhällsgrupper,
yrkesgrupper och åldersgrupper
inom ett område. Därför måste vi
särskilt i de litet större domsagorna
hushålla med lekmannakrafterna. Det
går nämligen inte att lägga en alltför
tidskrävande domaruppgift på t. ex.
löntagare och andra anställda. Då vägrar
de att ställa upp och då kan följden
bli, vilket uppges ha skett på några
håll, att inslaget i nämnden av pensionärer
och andra personer som står vid
sidan av arbetslivet blir alltför dominerande.

Särskilt för större domsagors bemanning
med en kvalificerad och verkligt
differentierad nämnd kan det därför
vara av stort värde, att de mindre svåra
brottmålen kan behandlas med en
mindre nämnd. Sådana mål kan då t. ex.
sammanföras till särskilda sammanträden
eller behandlas på särskild tid
före eller efter de andra målen.

Reservanterna framför också den invändningen,
att förslagets genomförande
minskar nämndens möjligheter att
tillföra domstolen orts- och personkännedom.
Jag kan härvid hänvisa till vad
herr Rylander sagt. Jag tycker som herr
Rylander, att den viktigaste uppgiften
för nämnden inte är att tillföra domstolen
orts- och personkännedom, nå -

gonting som för resten måste ske mycket
restriktivt med hänsyn till den nya
rättegångsordningen, utan det viktigaste
är just förankringen i bygden och
att nämnden tillför domstolen lekmännens
livserfarenhet och allmänna medborgerliga
utblick.

Jag vill också som herr Rylander understryka,
att förslaget inte lägger hinder
i vägen att använda fulltalig nämnd
i dessa brottmål, i den mån häradshövdingen
finner det behövligt.

Jag menar alltså, att den föreslagna
nämndorganisationen i domsagorna på
intet sätt kommer att spoliera det gamla
och enligt min mening ytterst värdefulla
lekmannadeltagandet i rättsskipningen.
I de fall då det gäller att hushålla
med lekmännens prestationer och
förbehålla dem till de verkligt viktiga
avgörandena syftar tvärtom den föreslagna
ordningen till att bevara och
levandegöra ett folkligt inflytande på
rättsavgörandena som svarar mot strukturförändringarna
i samhället. Jag kan
därför utan tvekan rekommendera kammaren
att följa utskottets förslag, vilket
också innebär bifall till propositionen.

Herr LARSSON i Norderön (ep) kort
genmäle:

Herr talman: Jag vill nu endast göra
ett litet tillägg. Det föreligger här ett
lagförslag, som skall ge tremannanämnden
och enmansdomaren i häradsrätt
samma kompetens som i rådhusrätt.
Samtidigt förutsätter man emellertid att
de gamla ordningarna får gälla. Har
man därmed i praktiken tillgodosett
kravet på likformighet och har man tillgodosett
kravet att arbetsbördan för
nämndemännen minskas? Jag undrar
om det är angeläget att stifta lagar, som
endast teoretiskt uppfyller dessa fordringar,
eller om det inte snarare borde
vara angeläget att slå vakt om de domförhetsregler,
som för närvarande gäller
och som både teoretiskt och praktiskt
ger nämnden dess kompetens.

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

181

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
i anledning av justitieministerns anförande.

Jag ansluter mig principiellt till uppfattningen
att det bör vara lika. Så långt
det är möjligt skall man sträva efter
denna likformighet, och det skall ju ske
genom stadsdomstolsutredningen, i vilken
herr Fröding är ledamot, i det man
omprövar både om den stora nämnden
skall innehålla 9, 7 eller 6 ledamöter
och hur det skall bli med omröstningsreglerna.
Vad jag vänder mig mot är att
man gör detta krav på likhet till ett krav
i och för sig. Nu har man ökat lekmannainflytandet
vid rådhusrätterna, där det
är en annan kompetens på rådmännen
än på tingsnotarier och för att åstadkomma
likhet vill man från den stora
nämnden, som är under omvandling och
som kanske kommer att omfatta fem eller
sex ledamöter, ta bort 75 procent av
dess arbete i brottmål och överföra det
till tremannanämnd. Kan man utan denna
föregående prövning påstå annat än
att detta är en försvagning av nämndemannainstitutionen? I

december lovade justitieministern,
att riksdagen inte skulle vara bunden av
sitt beslut, utan att det skulle göras
en utredning, varefter justitieministern
skulle återkomma. Detta var strax före
jul. Detta uttalande överlämnades till
stadsdomstolsutredningen, som redan
den 19 februari var klar med denna beställning.
Utredningen skriver att detta
förslag tillkommit på grund av riksdagens
begäran. Man har som jag påvisat
läst detta uttalande på ett enligt min
mening felaktigt sätt och arbetat i det
begränsade syftet att efterkomma riksdagens
önskan att skapa likformighet
mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning
i brottmål. Men därmed liar
man inte tagit ställning till frågan i och
för sig.

När därför justitieministern säger, alt
det har gjorts eu utredning, där man
vägt skiilen för och emot, vill jag säga,

att här har man inte gjort annat än verkställt
en beställning på lagtextskrivning,
lagtexten återfinns i detta lilla tunna
häfte, vilket även innehåller andra
frågor. Det är alltså inte korrekt att säga
att det här gjorts en utredning där man
vägt skälen för och emot.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Under denna debatt har
omnämnts också den ståndpunkt, som
jag bland andra intog vid dessa frågors
behandling på hösten 1957 då riksdagen
fattade beslut om tremannanämnd i rådhusrätt.
Jag hade då i likhet med herr
Rylander den uppfattningen, att man
inte ur stadsdomstolsutredningen skulle
bryta ut denna enstaka fråga och beträffande
rådhusrätterna bestämma andra
domförhetsregler än de tidigare tillämpade.
Riksdagen beslöt emellertid —
mot denna uppfattning — att införa tremannanämnd
vid rådhusrätterna. Om
riksdagen vid detta tillfälle hade stannat
härvid, hade frågan nu kunnat vara
ganska enkel. Riksdagen beslöt emellertid
i enlighet med utskottets förslag, som
bland annat innehöll en direkt beställning
hos Kungl. Maj:t av en — till och
med skyndsam — utredning och framläggande
av förslag om tremannanämnd
jämväl i häradsrätterna.

När riksdagen sålunda fattat beslut
om tremannanämnd i rådhusrätt och
hos Kungl. Maj:t beställt en proposition
om tremannanämnd i häradsrätt, skulle
det verkligen förvåna mig om kammaren
i dag skulle intaga en annan ståndpunkt.
Det skulle vara bra inkonsekvent. Jag
har i alla fall ansett mitt ställningstagande
vara konsekvent. Då man redan beslutat
om införande av tremannanämnd
i rådhusrätt är det konsekvent att — inte
enbart för likformighetens skull men
även på grund av likformigheten — också
genomföra denna reform beträffande
häradsrätterna.

Några talare har gjort gällande, att
man härigenom får ett försämrat rättsväsende.
Detta framhålles i motionen

182 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

och framhölls även i debatten i första
kammaren. Då måste man emellertid
ställa sig frågan: Menar verkligen de,
som har denna uppfattning, att kvaliteten
på nämndemännen i häradsrätterna
är sämre än kvaliteten på tremannanämndemännen
i rådhusrätterna? Så
kan det ju inte förhålla sig, och det finns
därför inte någon konsekvens i det resonemang
som här föres.

Herr Gezelius ville göra gällande att
den omständigheten, att såväl herr Rylander
som jag sitter i rådhusrätter i
städer, har kunnat influera på vår uppfattning
om häradsrätterna. Jag vill då
erinra herr Gezelius om att det finns en
liten skillnad mellan herr Rylander och
mig i detta avseende, nämligen att herr
Rylander är jurist och jag detsamma
som en nämndeman i en rådhusrätt med
två illitterata rådmän av vilka jag är den
ena och en juristdomare.

Jag kan försäkra herr Larsson i Norderön
och hans medmotionärer, att den
nu föreslagna förändringen med säkerhet
medför att lekmännen i de brottmål,
varom här är fråga, får mycket större
möjligheter att sätta sig in i ärendena
och att även öva inflytande på domarnas
utformning. Påståendet att ett införande
av tremannanämnd i häradsrätterna
skulle innebära någon försämring
i rättsliänseende är alltså inte riktigt. Jag
tror att det snarare förhåller sig tvärtom,
tv man har ju möjligheter att i alla de
brottmål av denna kategori, som är av
vidlyftig art, behålla nämnden med sju
ledamöter. Det hålles ju ting i häradsrätterna,
där man har sju eller nio nämndemän,
och då kan även dessa brottmål
tas upp på samma gång. Det finns emellertid
möjlighet att ha tremannanämnd
vid behandlingen av enklare mål, exempelvis
kollisioner, fall av lindrigare
misshandel o. s. v. Detta innebär enligt
min uppfattning en förbättring av häradsrätternas
arbetsmöjligheter, och under
alla förhållanden är detta system ur
rättssäkerhetssynpunkt likvärdigt med
det vi haft tidigare.

Till sist ber jag, herr talman, att än
en gång få understryka, då jag nu yrkar
bifall till utskottets förslag, att det väl
vore inkonsekvent om kammaren det
ena året fattade beslut om införande av
tremannanämnd i rådhusrätt och det
andra året skulle avslå ett förslag om
tremannanämnd i häradsrätt. Därtill
kommer, att första kammaren redan bifallit
utskottets nu föreliggande förslag,
och att man alltså, om andra kammaren
går emot detta förslag, måste räkna med
en sammanjämkning.

I detta anförande instämde herr Bark
(s), fru Svensson (s) och herr Carlsson
i Västerås (s).

Ghefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gezelius här sade om stadsdomstolsutredningens
betänkande vill jag
bara påpeka, att det ju är mycket vanligt
att en sådan utredning tillkommer på
grund av riksdagens initiativ. Så har
också här skett. Detta innebär emellertid
inte att utredningsmännen, bland vilka
ingår även en ledamot av denna kammare,
häradshövding Fröding, skulle ha
underlåtit att taga upp olika synpunkter
och pröva vilka som väger över, om de
ger utslag till förmån eller till nackdel
för denna reform. Ur utredningens betänkande
vill jag här ange några av de
frågor som upptagits. Man har behandlat
intresset av att bättre hushålla med
nämndemännens tid, angelägenheten av
att tillföra rätten orts- och personkännedom,
önskvärdheten av att få tingslagets
skilda orter företrädda inom nämnden,
invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt
o. s. v. Alla dessa spörsmål upptages som
sagt till prövning, och utredningen lägger
fram sina tankar i dessa ämnen.

Sedan har man gjort en konklusion av
det hela. Den är helt kort så att jag kan
läsa upp den: »Med hänsyn till häradsnämndens
tradition och djupa förankring
i vårt rättsväsen kunna väl betänk -

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

183

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

ligheter inställa sig inför en så genomgripande
reform. Dylika betänkligheter
böra dock ej få hindra en reform, som
kan medföra bestämda praktiska fördelar
och som grundas i det starka intresset
av likformighet i underrätternas
sammansättning i brottmål.»

Jag kan helt instämma i utredningens
konklusion.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
samma vidsträckta erfarenhet på detta
område som utskottets ärade ordförande.
Men när herr Rylander talar om att
personkännedomen inte är av alltför
stor betydelse, kan jag inte låta bli att
säga några ord. Jag minns från den tid
då jag satt ting, på 1930-talet, hur oerhört
stor betydelse det hade och vilken
känsla av säkerhet det gav, särskilt oss
unga, att få del av nämndemännens uppgifter.
Nämndemännen representerade
ju hela bygden, och det var alltid någon
nämndeman närvarande från varje socken,
som kände sitt folk. Han visste
vad det var för en pojke som varit ute
och kunde ge upplysningar: den och
den skall inte dömas för hårt, jag svarar
för honom, jag tar hand om honom.
Detta gav en ovärderlig personkontakt
med den människa det var fråga om att
döma.

Så gick det till då, och jag är övertygad
om att det går till så nu också,
och det är inget fel. Men det kan givetvis
inte vara precis likadant i en stad
som på landet, framför allt inte i en
storstad, ty i en större stad känner inte
nämndemännen sina mannar personligen
på samma sätt som ute i socknarna.
Därför är det inget fel om det blir en
skillnad mellan stadsdomstolarna och
häradsrätterna.

I 1951 års rättegångskommitté, som
har haft detta förslag på remiss, har vi
varit fullständigt ense om att ändringen
i domförhetsreglerna var oriktig när
det gällde stadsdomstolarna och ännu

mer oriktig när del gällde häradsrätterna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Min gode vän herr Cassel
har faktiskt satt fingret på den ömma
punkten. Han talar om hur det var
på 1930-talet, när han satt ting. Jag
talade om hur det var när jag satt ting,
på 1920-talet. Då skilde man inte så noga
mellan vad som förekom under själva
handläggningen i den halvt skriftliga
processen och det material som infördes
under den enskilda överläggningen.
Nu är det, som jag nämnde,
förbjudet att upplysa om personers bakgrund
i den mån detta icke sker under
själva huvudförhandlingen. Enligt de
nya bestämmelserna skulle det vara
brottsligt att låta en nämndeman upplysa
om den tilltalades bakgrund, såvida
inte den tilltalade har tillfälle att
bemöta vad som framkommer. Att det
förhåller sig på detta sätt tror jag att
justitieministern kan bestyrka. För övrigt
rekommenderar jag herr Cassel att
läsa Ekelöfs »Rättegång», första häftet
s. 95 f., där det står mycket noga beskrivet
vad man får göra, när man kan
anlita denna sakkunskap: (Föreskriften)
»förbjuder i princip, att avgörandet
grundas å material, som rättens ledamöter
inhämtat utanför målet. Endast
i den mån sådant material utgöres av
omständigheter, som äro allmänt veterliga,
eller av allmänna erfarenlietssatser
får rätten begagna sig därav. Det
är tydligt, att denna princip för processförfarandet
inte lämnar mycket utrymme
för utnyttjande av nämnden såsom
upplysningskälla.»

Det är alldeles klart, att man inte får
lov att göra detta. Även jag har råkat
ut för, herr Cassel, att någon nämndeman
sagt, att den och den tilltalade känner
jag och han har dåligt anseende etc.
Då säger jag alltid: Stop]), det får inte
sägas någonting här som inte förekommit
under huvudförhandlingen, så att

184

Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten

vederbörande kunnat bemöta det. Det
kan ju vara fråga om en helt felaktig
kritik mot en person. Vi har väl alla
råkat ut för, när en personundersökning
föredragits, att en uppgift som
någon lämnat visat sig felaktig, men
den tilltalade eller hans försvarare kan
då bemöta den eftersom handläggningen
sker offentligt inför rätta. Men det
får inte smusslas med någonting sedan
rätten dragit sig tillbaka till enskild
överläggning, och införas i målet någonting
som kan bli föremål för olika
meningar och bedömanden.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Om herr Rylander vill
kalla detta för smussel bakom stängda
dörrar, talar vi olika språk. Jag talar
om att domstolen tillföres mänsklig kontakt
med den som skall dömas, och att
så sker kan inte vara förbjudet.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Herr Cassel sade i alla
fall, att man skulle kunna bakom de
stängda dörrarna ge en bakgrund till
vederbörande persons liv o. s. v. Vad
är detta annat än obestyrkta uppgifter,
som inte kan kontrolleras av den tilltalade
eller hans försvarare?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten A gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i denna del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gezelius begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr B 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 72 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Koncentration av rättsvården på den

mera samhällsfarliga kriminaliteten

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr B 13, i anledning av väckt motion
angående utredning om en bättre koncentration
av rättsvården på den mera
samhällsfarliga kriminaliteten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Första lagutskottet har
vid sin grundliga behandling av denna
motion införskaffat en hel del remissutlåtanden,
och det har varit värdefullt
för mig som motionär — sedan jag
övertagit motionen av herr Eliasson i
Stockholm som väckte den i januari i
år — att få problemen belysta. Det framgår
av remissutlåtandena, att man inte
på alla håll är ense om sättet för att
på det praktiska planet åstadkomma en
förbättring av rättsvården.

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 185

Koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten

Motionen går ut på att en utredning
skulle tillsättas, i syfte att lägga fram
förslag om en koncentration av rättsvården
på mera farliga förbrytelser, en
koncentration på det väsentliga. Den
brist på arbetskraft inom polisväsendet
och kriminalvården över huvud taget
som vi har att dras med gör, att man
måste tänka sig olika vägar, om man
vill ha något gjort. En kampanj mot
våld och nedbusning kommer man ju
inte långt med, om man inte samlar
ihop alla goda krafter i samhället för
att verkligen göra någonting.

Utredningar pågår, och det påpekas
i utskottsutlåtandet, att vissa av dessa
också är färdiga och att det är fråga
om en upprustning för att få bukt med
den ökade brottsligheten. Men vi vet
ju alla i detta samhälle, hur långsamt
saker och ting går. Det är svårt att få
någonting gjort, även om alla är intresserade
och vill att erforderliga åtgärder
skall vidtas snabbt.

Den ökade brottsligheten har inte visat
några tendenser att minska, och
det råder en allmän oro inom vida kretsar
i vårt land över den tilltagande
brottsligheten. Händelserna i Hedemora
för en tid sedan med överfall på öppen
gata visar att inte enbart storstäderna
är platser för den nya typen av brottslighet,
en brottslighet som tar sig uttryck
i våldsdåd av olika slag.

Jag hade naturligtvis som motionär
hoppats, att första lagutskottet skulle
tillstyrka motionen eller åtminstone i
slutklämmen ge till känna sin uppfattning.
Utskottet har i sitt utlåtande redovisat
både positiva och negativa uppfattningar
rörande motionen, och jag
tycker att detta hade bort kunna föras
vidare till Kungl. Maj :t.

Jag har ställt mig litet undrande till
ett par uttalanden i utlåtandet, och jag
vore tacksam om utskottets ärade ordförande
ville något belysa dem. Utskottet
har på s. l(i sagt: »Rimligtvis måste
en sådan koncentration innebära att
områden, där överträdelser av gällande

föreskrifter skulle kunna bedömas som
mindre ''samhällsfarliga’ bleve konsekvent
eftersatta från rättsvårdssynpunkt.
Mot en sådan tanke måste rent
principiellt allvarliga invändningar resas.
»

Jag har i denna fråga den uppfattningen,
att det i mångt och mycket inte
är principiella spörsmål som man bör
ställa i förgrunden, även om man naturligtvis
har anledning att beakta dem
i allra högsta grad, särskilt på rättssäkerhetens
område. Jag har sett detta
mer som en fråga om praktiska åtgärder.
Någon kan säga, att man då också
bör lägga frågan på det praktiska planet
och räkna med att man i administrativ
ordning utan några större åthävor
åstadkommer en koncentration. Men
jag anser att detta uttalande i sin principiella
uppbyggnad faktiskt gör det
omöjligt att tänka sig något som helst
praktiskt arrangemang i många av de
frågor som här tagits upp, t. o. m. där
utskottet ställt sig välvilligt liksom
många remissinstanser. Jag tänker t. ex.
på frågan om rapporteftergift. Här är
det ju väsentligen en omdömesfråga och
en fråga om hur instruktionerna skall
se ut. Man kan ju alltid säga, att det
rent principiellt kan göras allvarliga
invändningar mot att man går längre
än man hittills har gjort. Det finns naturligtvis
även andra åtgärder som är
möjliga på det praktiska planet men
som, om man ser det principiellt, blir
betänkliga.

Jag skulle alltså vilja fråga utskottsordföranden,
om han anser att de principiella
invändningarna i alla lägen i
detta sammanhang måste tillmätas större
betydelse än det praktiska handlandet
för att bemästra ett svårt problem.

Vi är ju alla överens om att problemet
är mångskiftande och består av
olika var fiir sig besvärliga frågor, som
inte kan lösas på en gång. Jag tänker
t. ex. på de brister, som finns i de personella
resurserna. Man säger att det
här givetvis måste ske en kraftig upp -

186

Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten

rustning. Vårt polisväsen är tydligt eftersatt,
särskilt beträffande antalet personer
som är sysselsatta med förberedande
avspaning orli andra förebyggande
åtgärder i kriminalitetens »träsk»
för att skydda medborgarna mot den
allmänt ökade brottsligheten. Detta är
eftersatta områden, som inte så snabbt
kan upprustas. Det förutsätter kanske
nya polislönereglementen, rekryteringspropaganda,
utbildning o. s. v., och det
kan dröja. Men det är därför som denna
motions hela uppläggning syftar till
ett försök att på en genväg vid sidan
om de vanliga allmänt erkända vägarna
nå fram till en effektivisering.

Beträffande trafikområdet har utskottet
sagt, att man inte kan tänka sig mycket
mer än för närvarande, allra helst
som man måste beakta, som det står på
s. 18, »att trafikens på senare år alltmera
ökade ansvällning från allmänpreventiv
synpunkt sett snarast understryker
angelägenheten av att trafikbestämmelserna
strikt upprätthålles i tilllämpningen».
Trafikbestämmelserna är
ju mycket skiftande. En del är mycket
viktiga och fordrar en oerhört strikt
tillämpning, t. ex. stopplikten vid huvudled.
Men sedan finns ju bestämmelser
som myndigheterna många gånger
kan ta mera lätt på, särskilt i ett läge
där man behöver koncentration av personalen
på viktigare uppgifter. Även
där förefaller utskottet vara mera restriktivt
än vad man väl i allmänhet
tycker att det finns anledning till i det
läge, där vi nu befinner oss. Jag skulle
vilja fråga utskottets ordförande, om
han verkligen i ett svårt och beträngt
läge, exempelvis i en storstad, anser att
det inte kan rubbas på någonting i fördelningen
av olika åtgärder från myndigheternas
sida när det gäller att övervaka
tendenser till brottslighet respektive
förseelser. Jag tror att man också
här bör kunna komma fram till någon
förnuftig lösning. Möjlighet för polisen
att ta ut böter omedelbart är kanske det
förslag som har väckt den största an -

klangen, och det är såvitt jag förstår
någonting som kan genomföras ganska
snart. Det finns alltså ingen anledning
att bär diskutera den saken.

Herr talman! Jag har ansett att jag
borde ta kammarens tid i anspråk i
uppbrottets timme sista dagen för att
göra dessa reflexioner, eftersom de berör
ett område, som vi visserligen alla
och envar inte kommer i direkt kontakt
med men där vi åtminstone via dagspressens
nyhetstjänst är väl så underrättade
om den oroande utvecklingen.
Alla vi laglydiga medborgare räknar ju
med att man skall komma till rätta med
dessa obehagliga tendenser, och gemene
man, som inte är juridiskt utbildad, anser
nog också att myndigheterna kan
göra avvägningar, som innebär just vad
motionen säger, nämligen en koncentration
på de svårare brotten, en koncentration
av alla krafter för att hejda den
utveckling mot mera våldsamheter, som
vi tyvärr kunnat konstatera.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag hade med hänsyn
till den tidsnöd som råder inte tänkt
säga så mycket i detta ärende. Jag vet
att riksdagsmännen nu efter en lång
och hetsig tid vill bege sig till sina
hemorter.

Jag skulle inte heller ha sagt så mycket,
i synnerhet som jag tycker att utskottet
skrivit mycket utförligt om de
olika punkterna och att utskottet verkligen
har bemödat sig om att ge dessa
punkter det beaktande som de otvivelaktigt
förtjänar. Emellertid har den
föregående talaren direkt begärt, att jag
skall yttra mig i fråga om åtskilliga
punkter. Jag skall därför göra det men
skall koncentrera mig så mycket som
möjligt.

Vad beträffar yttrandet, att en kon -

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

187

Skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare

centration på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten skulle innebära, att områden,
där överträdelser av gällande
föreskrifter skulle kunna bedömas som
mindre samhällsfarliga, bleve konsekvent
eftersatta från rättsvårdssynpunkt,
kan jag faktiskt inte kommentera
det ytterligare. Det är väl alldeles
uppenbart, att om vissa områden helt
enkelt inte kunde ägnas någon uppmärksamhet,
därför att vi hade så mycket
annat som vore mera betydelsefullt
att ägna oss åt, skulle de människor
vara mycket dumma, som inte skulle
upptäcka, att det på dessa områden
vore fullkomligt riskfritt att begå brott,
eftersom det inte bleve något åtgjort i
saken. Frågan är, om man inte redan
kommit så långt i Stockholm beträffande
vissa förmögenhetsbrott, inbrott och
dylikt som man inte på åratal kan få
utredda.

Hela orsaken härtill är ju den, att här
i Stockholm finns det för litet poliser i
förhållande till vad det finns på andra
ställen. I Stockholm har vi t. ex. 475
invånare på varje polisman, i Helsingfors
330, i Köpenhamn 310 och i London
395, alltså närmare ett hundratal
mindre. Detta säger oss, som går här i
Stockholm och läser om alla våldsdåd,
att det helt enkelt är på personalsidan
som man får sätta in åtgärder. Att då
göra en mer eller mindre krystad omfördelning,
så att vissa områden blottlägges
med det resultatet, att man där
kan begå brott tämligen riskfritt, under
det att andra klaras ut, är att direkt
skymma bort svårigheterna på området.
Jag tycker det är mycket viktigt, att fel
och brister som föreligger blir bjärt belysta
och botade i stället för att man
försöker sig på sådana där mer eller
mindre tillfälliga små knep, som kan
försvaras för stunden. Upprepas det
blir det omöjligt att reparera bristerna
i fortsättningen.

Vad beträffar rapporteftergift har vi
i utskottet ägnat uppmärksamhet åt
denna fråga. Det pågår undersökningar

om ändringar därvidlag, så att möjligheterna
till rapporteftergift utsträckes.
I det hänseendet har vi givit motionären
rätt, men vi har inte haft anledning
att skriva om det, eftersom utredning
redan pågår.

I fråga om trafikområdet har vi särskilt
betonat, att det är svårt att ge bindande
föreskrifter om vad som skall
anses vara »ringa» trafikförseelse. Men
vi tycker inte att verksamheten att försöka
kartlägga detta område bör avstanna.
Vi har i utskottsutlåtandet angivit
hur det bör gå till, nämligen att
man bör bygga på praktiska föreskrifter
som utfärdas av t. ex. riksåklagarämbetet
och försöka komma fram till
allt större likformighet på detta område.

Detta är egentligen allt vad jag har
att säga just nu. Jag beklagar, att detta
ärende kommit upp till behandling så
sent. Vi har haft att behandla många
andra ärenden som varit brådskande.
Annars skulle jag gärna ha uppehållit
mig vid detta ämne i en mycket lång
debatt. Nu anser jag inte att jag bör
göra det. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ C

Skyldighet att förse bilar och motorcyklar
med registrerande hastighetsmätare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr I? 10, i anledning av väckt motion
om skyldighet att förse bilar och motorcyklar
med registrerande hastighetsmätare.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 07, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Edström hemställt »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådan ändring
av vägtrafikförordningen rörande registrerande
hastighetsmätare, att samt -

188 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare

liga bilar och motorcyklar skulle vara
skyldiga att efter viss övergångstid vara
utrustade med registrerande hastighetsmätare
av typ som ständigt registrerar
hastigheten under de sista 200—300 m
fordonet färdats».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, nr I: B 67, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Edström och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motion,
nr I:B67, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till ändring
av de i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 intagna bestämmelserna
rörande registrerande hastighetsmätare
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation, som
bygger på en motion, vilken avgivits i
första kammaren av herr Edström. Eftersom
jag har biträtt reservationen
skall jag be att få säga några ord.

I reservationen föreslås, att riksdagan
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om sådan ändring av vägtrafikförordningen,
att däri skulle införas
bestämmelse om att bilar och motorcyklar
skulle efter viss övergångstid
utrustas med s. k. registrerande
färdskrivare, d. v. s. färdskrivare så
konstruerade, att fordonets hastighet
under den senast tillryggalagda vägsträckan
kan avläsas.

Utskottet är i sitt avslagsyrkande i år
betydligt mera negativt än vad utskottet
var för tre år sedan, alltså 1955, då
denna fråga senast prövades. Då anförde
utskottet, att hastighetsmätare av det
slag det här är fråga om onekligen
skulle vara av stort värde såväl för bedömandet
av förarens skuld vid trafik -

olyckor som för polisens övervakning
av vägsträckor som kräver anpassad
hastighet. Utskottet uttalade därjämte,
att det vore önskvärt att Kungl. Maj:t
måtte följa de tekniska framsteg som
görs på detta område. Nu däremot avfärdar
utskottsmajoriteten frågan betydligt
kallsinnigare. Man säger att en
hastighetsmätare av den föreslagna typen
skulle få en relativt begränsad betydelse
ur trafiksäkerhetssynpunkt och
hänvisar till att anskaffningskostnaderna
skulle bli betydande. Utskottet yrkar
därför avslag på motionen.

Jag har inte kunnat förstå, att det
kan finnas anledning att ställa sig
mindre positiv till spörsmålet nu än
för tre år sedan. Det är bl. a. av det
skälet jag anslutit mig till reservationen.
Jag tror att det alltjämt finns anledning
att följa problemet med uppmärksamhet
och ta upp det till ny
prövning. Fordonens körliastighet är av
betydelse vid de flesta trafikolyckor.
Ofta är det emellertid svårt att få fram
preciserade uppgifter om den hastighet
ett fordon, som invecklats i en olycka,
haft vid olyckstillfället. Utan tvekan
skulle hastighetsmätare av sådan konstruktion,
att man när som helst kunde
avläsa körhastigheten under den senast
tillryggalagda vägsträckan, i mycket
hög grad underlätta polisens utredningsarbete.
För domstolarna skulle det
säkerligen också innebära en fördel vid
handläggningen av trafikmål att erhålla
exakta uppgifter om körhastigheten
omedelbart före olyckstillfället. Dessutom
skulle den, som kört på ett hyggligt
sätt men ändå blivit invecklad i en
trafikolycka, lätt kunna fria sig från
misstanken att ha hållit för hög eller
för låg fart.

Vi reservanter tror dessutom, att enbart
vetskapen om att bilen eller motorcykeln
är utrustad med ett instrument,
som ständigt registrerar körhastigheten,
skulle få den psykologiska effekten,
att fartdårar eller omdömeslösa
förare kanske skulle behärska sin lust

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 189

Höjning av avgifterna för registrering i bilregistret

till alltför hastig körning och i större
utsträckning än nu visa hänsyn och
köra försiktigare.

Trafikolyckorna, som inte visar någon
tendens att minska, utgör ett så
allvarligt problem, att varje rimligt förslag
som syftar till att nedbringa deras
antal bör prövas. Om hastighetsmätare
av den typ vi avser skulle komma till
användning och olycksfrekvensen därigenom
nedbringas om ock med några
få procent, så skulle åtgärden vara befogad.

Låt mig till sist, herr talman, säga
att det inte är reservanternas avsikt att
alla i bruk varande bilar med ens
skulle förses med dessa instrument. Yi
föreslår en förhållandevis lång övergångstid.
Under denna övergångstid
skulle alla nya bilar och motorcyklar
vid försäljningen vara utrustade med
mätare. Erfarenheten finge sedan visa,
om det är motiverat att föreskriva att
alla motorfordon från viss tidpunkt utrustas
med registrerande hastighetsmätare.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som haft denna motion
på remiss, är positiv till själva tanken
på av motionärerna föreslagna registrerande
hastighetsmätare, men enligt styrelsen
är det för tidigt att uttala sig
om huruvida det är möjligt att åstadkomma
en praktiskt användbar mätare
efter den i motionen angivna principen.
Det skulle också medföra ganska
betydande kostnader för motorfordonsägarna.

Utskottet har för sin del funnit, att
den föreslagna typen av hastighetsmätare
skulle få en begränsad betydelse.
Till detta kommer svårigheten att för
närvarande få fram en tillfredsställande
typ av sådan hastighetsmätare.
Med hänsyn härtill hemställer andra

lagutskottet, att motionen icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till andra lagutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Höjning av avgifterna för registrering i
bilregistret

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
B 39 i första kammaren av herr Mannerskantz
samt nr B 47 i andra kammaren
av herr Svensson i Krokstorp m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
att avgifterna för registrering i bilregister
måtte höjas till de i motionen angivna
beloppen», innebärande en fördubbling
av avgifterna.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: B 39 och II: B 47, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Lothiyius, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I:B39 och II: B 47, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att avgifterna
för registrering i bilregistret måtte höjas
med 00 procent.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Mannerskantz och

190

Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Skatter

jag har reserverat oss till förmån för
en högermotion, i vilken yrkas på en
höjning av bilregistreringsavgifterna.
Vi har inte gått med på hela den höjning
som föreslås i motionen, men i
konsekvens med tidigare yrkanden och
förslag på olika områden — och då speciellt
sådana som berör vägarna — har
vi ansett, att varje utgift skall betalas
av den som åsamkar denna. Man har
förut envisats att ta ut betydligt större
belopp än vägarna kostar. Sedan 40 år
tillbaka har ingen ändring skett beträffande
dessa registreringsavgifter,
utan samma avgifter tillämpas fortfarande.
Detta är i och för sig ingen orsak
till att de bör höjas, men statens
organisationsnämnd anser, att omkostnaderna
har stigit med cirka 60 procent.
Vi har reserverat oss för motsvarande
höjning, vilket ger statskassan
ett tillskott på cirka 4 miljoner kronor.
Vi har samtidigt i vår budget räknat
med en skattelindring för nyttotrafiken
i detta land på 48 miljoner kronor. Vi
kan alltså med övertygelse och i konsekvens
med tidigare yrkanden hemställa
om bifall till den under andra lagutskottets
utlåtande nr B11 framförda
reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Motionärernas förslag
till höjning av bilregistreringsavgifterna
grundar sig på den uppfattningen,
att den nuvarande avgiften inte skulle
täcka kostnaderna för bilregistreringen.
Utskottet har ej blivit övertygat om att
denna motionärernas åsikt är riktig men
förutsätter, att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
och vidtar de åtgärder, som
kan anses vara motiverade. Utskottet påpekar
också, att spörsmålet varit under
behandling på så sätt att förslag framlagts
av statens organisationsnämnd om
att bilregistreringsavgifterna skall inarbetas
i fordonsskatten. Statsmakterna
har emellertid ännu inte tagit slutlig
ställning till detta förslag. Frågan om
översyn av fordonsbeskattningen har

upptagits av 1953 års trafikutredning
och torde därför komma att aktualiseras.

Utskottet tillåter sig fördenskull föreslå,
att motionen inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, och, herr talman,
jag vill med dessa ord yrka bifall
till andra lagutskottets förslag.

§ 8

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
B 62, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59.

Punkten t

Skatter

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid detta memorial är
fogade reservationer vid punkten 1:
Skatter och punkten 14: Utgifter å driftbudgeten
av samtliga högerledamöter i
statsutskottet. Dessa reservationer är
blanka och avser enbart att motsvara
de olika yrkanden, som vi har framställt
dels i fråga om budgetens inkomstsida
och dels i fråga om dess utgiftssida och
som redovisar den budgetuppläggning,
som enligt högerns uppfattning skulle -

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7

191

Inkomster å driftbudgeten

ha varit den riktiga. Vi beklagar, att riksdagen
icke i detta fall följt vår mening.
På denna punkt har jag därför, herr talman,
ingen möjlighet att ställa något
yrkande, men jag hoppas, att vi kan få
återkomma och att riksdagen så småningom
kommer på bättre tankar.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Under hänvisning till
att riksdagen numera bifallit den vid
bevillningsutskottets betänkande nr B 5
— ang. beräkningarna av bevillningarna
för budgetåret 1958/59 m. m. — fogade,
med 1 betecknade reservationen får jag
yrka, att å s. 1 i förevarande memorial
punkten 1) Skatter, inkomsttiteln Skatt
å inkomst och förmögenhet in. in. upptages
med ett belopp av 6 100 000 000
kronor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren på framställd proposition
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits av herr andre
vice talmannen Malmborg.

Punkterna 2—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Inkomster å driftbudgeten

Efter punktens föredragning yttrade

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Under hänvisning till
mitt yrkande under punkten 1 får jag
hemställa, att under punkten 13 det å
tredje raden angivna beloppet om
12 632 782 500 kronor utbytes mot
12 732 782 500 kronor samt det å femte
raden angivna beloppet om 366 443 000
kronor utbytes mot 466 443 000 kronor.

»Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13:o) angivits uppgå till
12 732 782 500 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
11 659 900 kronor.»

— Utgifter å driftbudgeten — Riksstat

Vidare yttrades ej. Denna hemställan
bifölls, varefter punkten lades till handlingarna.

Punkten 14

Utgifter å driftbudgeten

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Riksdagen har numera,
med bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr B 50 fogade reservationen,
beslutat att till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1958/
59 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 100 000 kronor.

I anledning härav får jag yrka, att
det under förevarande punkt å tredje
raden angivna beloppet 12 521 022 600
utbytes mot 12 521 122 600 samt att
det å femte raden angivna beloppet
503 043 800 utbytes mot 503 143 800.

Vidare får jag under hänvisning härtill
samt till mina yrkanden under
punkterna 1 och 13 hemställa, att andra
stycket å sidan 9 i memorialet erhåller
följande ändrade lydelse:

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt,
med bifall till denna hemställan,
lägga punkten till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Riksstat

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Vid punkten 17 i före -

192 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

varande memorial får jag hemställa att
kammaren måtte besluta att — sedan
riksstat för budgetåret 1958/59 av den
lydelse, som framgår av utskottets förslag
med däri av kammaren beslutade
ändringar, blivit upprättad — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj:t överlämnas.

Vidare vttrades ej. Denna hemställan
bifölls.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 93, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59; och

nr B 94, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1958/59.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 91, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Härpå anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr B 92, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1958/59, m. m.;
och

nr B 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) jämte i ämnet
väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 100, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 99, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Ärade kammarledamöter! Den riksdag
som efter nyval sammankallades till den
18 juni har nu behandlat de viktigaste
frågorna och beslutat angående dessa.

Någon höstriksdag i vedertagen form
med motionsrätt för riksdagens ledamöter
när riksdagen ånyo samlas kommer
inte att förefinnas i år. Det hindrar
dock inte att vi i alla fall måste upptaga
vårt arbete i höst.

Riksdagen åtskiljes nu efter att ha
fastställt statsregleringen.

Kamrarnas talmän har för avsikt att
kalla till nytt sammanträde torsdagen
den 16 oktober.

Jag bringar i erinran att under denna
korta — men så arbetsfyllda -— riksdag
har flera för vårt folk och vårt land
ytterst betydelsefulla frågor avgjorts.
Må det vara mig tillåtet att, sett mot det
rådande världsläget, uttala glädjen över
att sammanhållningen i försvarsfrågan
var så stor.

Till sist ber jag att få önska kammarens
ledamöter en visserligen försenad
men — som jag utgår från — ytterst
välbehövlig sommarledighet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.06.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 12 augusti 1958

Nr B 7 193

Tisdagen den 12 augusti

Kl. 12.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28, den
29, den 30 och den 31 nästlidna juli
samt för detta sammanträde.

In fidem
Gunnar Britth

13 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr in