Onsdagen den 3 november (Riksdagens protokoll 1965:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1965

3—5 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 3 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Östersund ang. den planerade televerkstaden i

östersundsområdet. . .................................... 5

herr Börjesson i Falköping ang. ett ryskt fartygs grundstötning i

Stockholms skärgård.................................... 6

herr Björkman ang. statsbidrag till ombyggnad av invalidbilar

i samband med omläggningen till högertrafik............... 7

herr Lorentzon ang. högsta tillåtna motorstyrka för invalidmopeder
............................................... 7

herr Andersson i Örebro ang. verksamheten vid statens järnvägars
huvudverkstad i Örebro......................... 8

herr Hamrin i Kalmar ang. användningen av utomplansbestäm melser.

................................................ 10

herr Karlsson i Huddinge ang. krediter för genomförande av

bostadsbyggnadsprogrammet för storstockholmsområdet..... 11

herr Sjöholm ang. normalbeloppen för existensminimum....... 12

herr Hyltander ang. förhindrande av att utrustning för handikappade
utmätes....................... 14

fru Torbrink ang. föreslagen förläggning till Växjö av en blivande

universitetsfilial............................,........... 16

herr Sjönell ang. den utländska arbetskraftens förhållanden.... 17

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145, med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen,

m. m. (forts.)............................................. 18

Tillhandahållande av valsedlar på postanstalter................. 50

Rösträtt för utlandssvenskar................................ 51

Bestridande med statsmedel av kostnader för distribution av

valsedlar................................................. 57

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.................... 59

Örlogsfartyget Älvsnabbens ersättande med ett mäss- och utställ ningsfartyg.

............................................. 64

Information angående det statliga pensionssystemet............. 65

Uppvärmningen av bostadslägenheter......................... 66

Antalet ledamöter i giftnämnden ............................ 67

Interpellationer av:

fru Kristensson ang. tillgången på tandläkare............... 67

herr Lassinantti ang. gränshandeln med Finland.............. 68

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Skärstad ang. postverkets service på landsbygden
................................................ 70

herr Jonasson ang. ersättning till idrottsföreningar för inkomstbortfall
vid beskattning av bingovinster.................. 70

herr Holmberg ang. arrendeavgifterna för sommarstugetomter.. 70

Fredagen den 5 november

Svar på interpellationer av:

herr Nordgren ang. viss översyn av lotterivinstbeskattningen.. 71

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. beskattningen av bingovinster 72
Interpellation av herr Wiklund ang. en kommunal informationsoch
konsultationsverksamhet rörande angelägenheter av social

eller mera personlig art................................... 74

Meddelande om enkla frågor av:

herr Berglund ang. kanaltrafikutredningens arbete .......... 76

herr Sjöholm ang. relegation som korrektionsmedel.......... 76

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32, ang. införande av rätt att

avlämna valsedel i vallokal utanför hemorten.............. 50

— nr 33, ang. möjlighet att begagna olikfärgade valsedlar...... 50

— nr 34, ang. tillhandahållande av valsedlar på postanstalter ... 50

— nr 35, ang. avskaffande av konkurshindret för kommunal valbarhet
och behörighet................................... 51

— nr 36, ang. ändrade regler om valbarhet till kommuns styrelse

och nämnder............................................ 51

— nr 37, ang. rösträtt för utlandssvenskar.................... 51

— nr 38, ang. bestridande med statsmedel av kostnader för distribution
av valsedlar...................................... 57

Innehåll

Nr 34

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 39, ang. vissa vilande förslag till

ändringar i grundlagarna ................................. 59

— utlåtande nr 40, ang. ändring i lagen om val till riksdagen m. m. 59
Statsutskottets utlåtande nr 141, ang. rekryteringen av värnpliktigt

och reservanställt befäl.................................. 64

— nr 142, om örlogsfartyget Älvsnabbens ersättande med ett

mäss- och utställningsfartyg.............................. 64

— nr 143, om information angående det statliga pensionssystemet 65

— nr 144, om en förteckning över all statlig personal........... 66

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. tillvaratagande av den

enskildes rätt vid försäkringsdomstolen.................... 66

— nr 56, ang. uppvärmningen av bostadslägenheter............ 66

— nr 57, ang. det pensionsgrundande underlaget för ATP....... 67

— nr 58, ang. återkallande av anmälan om undantagande från

ATP................................................... 67

— nr 59, ang. antalet ledamöter i giftnämnden............... 67

— nr 60, ang. översyn av kungörelsen om avlöning m. m. till

civilförsvarspliktiga samt ang. reseersättning vid tjänstgöring
inom civilförsvaret....................................... 67

Fredagen den 5 november

Val av fullmäktig i riksbanken jämte suppleant............... 71

Val av ordförande i riksgäldsfullmäktige jämte suppleant...... 71

• <i‘)i .it

"j rot -

;rd''<

;»!<•; > . •: j.:- ir.in**/''*'' •'' •• ÄW»* • • VU\''.r-;.><5

. . . .... .... ... . i:.i. :

■I : ■ t- Afl ti:''i IfiV iT,. Ii : .i i. ^11 film (i .J-iil .''it -Itt •

■''‘''i r. , 1 M: V; fhn.-Jfiitb \

.... ... . ....... . . i . tltiltiSfKyT v

.. . • - ii!». :<iv; i’ "j; •; ins • • . ''iso ''•, ; ;

..... . r»-(<- ii''n< -ryfeii;-

■ >• o .‘-.i,- ■wri!;viJi; .xaiJi.. •i-V-ii-j; .• . t ’. in

" /iJ<? ■ -..••<• .. auu1 M>-

•Oi.''tvii. i ;<•< !ii ''jtif -.\t\,''i> ■■. •ii.''/'',''1 vr.V ''.i.

. . ......... ..’(() t>*fc.''vtJ f»-. ’

. ...... ''H.Ji nir!i-lTrtVt*<fli .»;:•« -. ]>*

. ../Ii/ w) t1 -‘''ir,»••!, .v;

!!■ i .-no i.;'';, !- ■ I): i;: In in f''. ■» V sr, ■

..................4 i A

........u''.4>rufi>;{f.Hip : i£il«årj;b$l I ..‘itp. M~- \n

i.* tf rf f H / Z r ■ G

il-fl'' ;Of

.. ......il; •

in inf*

j .) J

)''»1:;‘

.fUubr.Ty ..- H

*ll > t,- [ - .t i ’

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Onsdagen den 3 november

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. den planerade televerkstaden
i östersundsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig om jag är i tillfälle
att närmare redogöra för hur långt
förberedelserna fortskridit beträffande
den planerade televerkstaden i östersundsområdet
och i så fall vid vilken
tidpunkt nämnda verkstad beräknas
komma i gång.

I proposition 1963:114 angående samordning
och rationalisering av underhåll
av telemateriel inom krigsmakten
förutsattes, att en verkstad för detta
ändamål skulle etableras i östersundsområdet.
Ifrågavarande verkstad avsågs
innesluta dels sektorteleverkstad för
flygvapnet och dels en för krigsmakten
gemensam televerkstad. Uppbyggnaden
av verkstaden angavs skola ske från
mitten till slutet av 1960-talet.

Jag vill gärna begagna detta tillfälle
att bekräfta, att de huvudlinjer som ingick
i 1963 års riksdagsbeslut alltjämt
gäller. Däri inkluderar jag också planerna
på en televerkstad i östersundsområdet.
Emellertid har av olika skäl
en fördröjning inträtt vid genomförandet
av detta riksdagsbeslut i sin helhet.

Som svar på frågan vilka förberedelser
som vidtagits vill jag hänvisa till
att försvarets arbetsgrupp för teleunderhåll
(FATU) nyligen avlämnat sitt
betänkande rörande regionala verkstäder
för underhåll av telemateriel, vilka
även de avses vara gemensamma för

samtliga försvarsgrenar. Remissbehandlingen
avslutades den 1 oktober i år.
Ärendet bereds för närvarande inom
försvarsdepartementet. Den tilltänkta
verkstaden i östersundsområdet berörs
av detta förslag. Vidare har flygförvaltningen
fr. o. m. budgetåret 1964/65 erhållit
den personalförstärkning som
förvaltningen ansett erforderlig för planeringen
av den utbyggnad av sin verkstadskapacitet
i östersundsområdet som
aviserades i nämnda proposition.

Slutligen bereds inom försvarsdepartementet
frågan om uppdrag till försvarets
fabriksstyrelse att förbereda etableringen
av en teleunderhållsverkstad i
östersundsområdet, varvid styrelsen
särskilt skall beakta samordningen med
flygvapnets speciella verkstadsbehov.
Jag räknar med att styrelsen kan erhålla
detta uppdrag under den närmaste
tiden.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga.
Jag betraktar detta svar som positivt,
och jag noterar med tillfredsställelse
att statsrådet bekräftar att verkstaden
så småningom skall komma till stånd.

Det är värdefullt att få detta besked,
därför att det vid något tillfälle i den
lokala pressen sagts, att projektet är
avsågat och att man inte kan hoppas
på någon verkstad av detta slag i östersundsområdet.
Lokalt följer vi helt naturligt
denna fråga med största intresse.
Vi ser projektet som ett led i den aktiva
lokaliseringspolitik som bedrivs, bl. a.
i vårt län.

När vi 1963 fick beskedet om denna

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Svar på fråga ang. ett ryskt fartygs grundstötning i Stockholms skärgård

verkstad satte man inom den centrala
verkstadsskolan i Östersund i gång med
en ökad utbildning av telereparatörer
med sikte på just denna verksamhet.
Det är därför värdefullt att man får
veta att de ynglingar som nu utbildas
kommer att kunna beredas sysselsättning
inom försvarets televerkstad i sitt
hemlän.

Jag vill ännu en gång framföra mitt
tack för svaret och säga, att jag tycker
att denna för oss så viktiga fråga därigenom
har förts ett steg närmare sin
lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrins i Jönköping fråga angående
åtgärder för att hjälpa värnpliktiga med
svåra anpassningsproblem, och herr Johanssons
i Skärstad fråga angående åtgärder
mot pennalism icke komme att
besvaras vid dagens sammanträde.

§ 3

Svar på fråga ang. ett ryskt fartygs

grundstötning i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han vill lämna
en redogörelse för omständigheterna
kring den nyligen inträffade grundstötningen
av ett ryskt fartyg i Stockholms
skärgård samt bärgningen av detsamma.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Det sovjetiska passagerarfartyget
Nadezjda Krupskaja grundstötte på
kvällen den 25 september 1965 på inre
svenskt territorialvatten vid Stora Höggarnsbank
under färd från Stockholm
till Leningrad. Fartyget framfördes vid

tillfället under ledning av svensk lots.
Fartygets svenska representant har till
sjöfartsstyrelsen meddelat att man håller
styrelsen ansvarig för de skador
som drabbat fartyget, dess last och passagerare.
Styrelsen har avvisat skadeståndsanspråken
under hänvisning till
rättspraxis. Frågan om lotsen begått
fel eller försummelse vid lotsningen
prövas för närvarande av styrelsen.

Beträffande bärgningen av fartyget
kan jag meddela att Sovjetunionens
ambassad den 26 september i överensstämmelse
med bestämmelserna i den
s. k. tillträdeskungörelsen på diplomatisk
väg begärde tillstånd för det statsägda
bärgningsfartyget Ledokol-VI att
gå in på svenskt territorialvatten för
att bistå det grundstötta fartyget.

Sedan de militära myndigheterna förklarat
att ur militär synpunkt något
hinder inte förelåg för lämnande av
tillstånd beviljades den sovjetiska framställningen
i enlighet med tidigare
praxis. I svaret till Sovjetunionens ambassad
framhölls att de anvisningar
som i särskilda hänseenden kunde komma
att lämnas av svenska myndigheter
skulle följas. Dessutom uttrycktes en
förväntan att vid fall av svenskt fartygshaveri
inom sovjetiska vatten motsvarande
tillstånd måtte lämnas för en
eventuell bärgningsaktion med svenska
fartyg.

Bärgningsarbetet avslutades den 19
oktober då de båda sovjetiska fartygen
lämnade svenskt territorialvatten.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr utrikesministern få frambära
mitt tack för den utförliga redogörelsen
för omständigheterna kring
grundstötningen av det ryska fartyget
Nadezjda Krupskaja samt bärgningen
av detsamma. Jag tror att det var utomordentligt
värdefullt för kammarens ledamöter
att få denna redogörelse. Jag

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Svar på fråga ang. statsbidrag till ombyggnad av invalidbilar i samband med omläggningen
till högertrafik — Svar på fråga ang. högsta tillåtna motorstyrka för
invalidmopeder

har ingenting att tillägga, utan vill positiva svar kommer att hälsas med
bara kort och gott än en gång framföra tillfredsställelse av dem som berörs av
mitt hjärtliga tack. denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad. Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. statsbidrag till ombyggnad
av invalidbilar i samband med
omläggningen till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har till
mig ställt en fråga angående statsbidrag
till ombyggnad av invalidbilar i samband
med omläggningen till högertrafik.

Som svar på herr Björkmans fråga
vill jag erinra om att statens handikappråd
redan haft överläggningar
med högertrafikkommissionen om invalidbilarna
och samtidigt meddelat
att förslag rörande bl. a. denna fråga
beräknas föreligga i mitten av november.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det positiva svaret.

Flertalet bilar här i landet är vänsterstyrda
och alltså redan byggda för
högertrafik. Det betyder att bilförarna
efter trafikomläggningen kommer att
stiga ur sina bilar mot körbanan, och
det kommer naturligtvis att innebära
vissa risker. Men de som är rörelsehindrade
och har invalidfordon bör
stiga ur på högra sidan. Jag tycker då
att det är rimligt att samhället svarar
för de kostnader för byte eller ombyggnad
av invalidfordonen som åsamkas
invaliderna.

Jag är övertygad om att statsrådets

§ 5

Svar på fråga ang. högsta tillåtna motorstyrka
för invalidmopeder

Ordet ''lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har
frågat mig om jag överväger förslag
om sådan ändring i gällande bestämmelser
att de s. k. invalidmopederna
tillåts att bli utrustade med starkare
motor.

I mopedförordningen finns ingen direkt
bestämmelse om högsta motoreffekt
men det föreskrivs att motorns
cylindervolym inte får överstiga 50 kubikcentimeter
och att mopeden får vara
konstruerad för en hastighet av högst
30 km/tim. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sina bestämmelser om typbesiktning
av moped och i sina normer
för typprovning av mopedmotor föreskrivit
en högsta motoreffekt på en
hästkraft, vilket man anser väl motsvara
mopedförordningens bestämmelser.
En invalidmoped kan ibland behöva
större dragförmåga än en vanlig moped,
men enligt vad jag inhämtat kan
detta behov till väsentlig del tillgodoses
genom de treväxlade invalidmopeder,
som numera tillverkas. I avvaktan
på erfarenheterna av dessa fordon och
resultatet av de kontakter som företrädare
för de rörelsehindrade tagit med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är jag
inte nu beredd att ta ställning till frågan
om behovet av ändrade bestämmelser.

Vidare anförde:

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Svar på fråga ang. verksamheten vid statens järnvägars huvudverkstad i Örebro

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Den frågan jag ställt
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
är berättigad
med tanke på de många handikappade
som för sin framkomst utomhus är helt
beroende av en invalidmoped. Dessa
fordons motorstyrka får enligt vägtrafikförordningen
vara högst en hästkraft.
En så svag motor gör att det är svårt
och i vissa fall omöjligt att forcera
starkt lutande gator och vägar. De handikappade
måste vid många tillfällen
stanna sitt fordon i en backe och invänta
hjälpande människor. Detta kan
ha sina obehag i synnerhet under den
kalla årstiden. Terrängförhållandena i
exempelvis Norrland, Dalarna och
Värmland kräver starkare motorer, om
de handikappade helt skall kunna utnyttja
sina fordon. Som jämförelse kan
nämnas att dylika motorer i de övriga
nordiska länderna och även i Tyskland
— om de informationer jag fått är riktiga
— har en styrka på en och en halv
hästkraft.

De handikappades centralorganisation
har vid flera tillfällen uppvaktat
ansvariga myndigheter och hemställt
om en sådan ändring av vägtrafikförordningen,
att det blir möjligt att ge
dessa motorer en större styrka. Det
vore tacknämligt om denna fråga kunde
lösas. Den har varit föremål för behandling
i många år.

Nu säger chefen för kommunikationsdepartementet
att vi skall få treväxlade
invalidmopeder och att han därför inte
är beredd att i dag ta ställning till
frågan om behovet av starkare motorer
till dessa fordon. Jag vill dock uttala
förhoppningen att denna fråga löses så
snart som det över huvud taget är möjligt.
Jag kan inte fatta att en sådan här
fråga skall behövas dra ut över så många
år. Den är mycket angelägen för dessa
människor som har det svårt även i
andra avseenden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill göra herr Lorentzon
ytterligare uppmärksam på att
de som företräder de handikappade
har haft kontakter med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och de följer denna
fråga. De har för sin del inte ställt
några som helst krav av den typ som
herr Lorentzon talar om. De menar att
vi först bör avvakta erfarenheterna av
de treväxlade mopedmotorer som numera
finns i handeln.

Om erfarenheterna visar på resultat
som inte är tillfredsställande, kommer
de handikappades företrädare att ta
ny kontakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag tror inte att vi för
dagen kan komma längre än så.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Det kan nog vara riktigt,
som kommunikationsministern säger,
att vi inte kan komma längre för
dagen. Jag vill bara understryka det
förhållandet att det tagit så lång tid
innan man kommit fram till treväxlade
mopeder.

Jag uttalar därför förhoppningen att
frågan inte lämnas vilande alltför länge
utan att den kommer att lösas under den
närmaste framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. verksamheten vid statens
järnvägars huvudverkstad i Örebro

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om jag kan lämna
en redogörelse för de planer som finns
på att successivt inskränka verksamheten
och personalstyrkan vid statens
järnvägars huvudverkstad i Örebro.

Liksom inom andra grenar av sin
verksamhet bedriver SJ även på verkstadssidan
ett kontinuerligt rationalise -

Onsdagen den 3 november 1905 Nr 34 9

Svar på fråga ang. verksamheten vid statens järnvägars huvudverkstad i Örebro

ringsarbete, som bl. a. minskar behovet
av personal och emellanåt leder till inskränkning
eller nedläggning av någon
verksamhetsgren. Bl. a. återverkar
nedläggningen av olönsam trafik, anskaffningen
av mindre underhållskrävande
rullande materiel samt utrangeringen
av inte standardiserad underhållskrävande
rullande materiel på hela
verkstadsrörelsens omfattning. Å andra
sidan är det inte uteslutet att en
fortsatt successiv ökning av godsvolymen
på järnväg kan föra med sig en
mindre ökning av behovet av godsvagnsunderhåll.
Dessutom beräknas kommande
ombyggnad av vagnar för centralkoppling
medföra nya arbetsuppgifter
för huvudverkstäderna. Ett beslut i fråga
om införande av centralkoppling kan
väntas inom de närmaste åren.

Det är f. n. omöjligt att uttala sig
om personalbehovet vid huvudverkstäderna
i framtiden och än svårare att
ge besked om hur situationen kan bli
för en viss verkstad. Åtskilligt talar
dock för att huvudverkstadsrörelsen totalt
sett inte kommer att ha behov av
lika många anställda som f. n. I den
mån större förändringar av verkstadsdriften
måste vidtas vid någon av huvudverkstäderna
förutsätter jag att SJ
i vederbörlig ordning informerar de
anställda och kommunala myndigheter
i god tid.

Vad huvudverkstaden i Örebro beträffar
kan jag upplysa om att det i
varje fall f. n. inte är aktuellt med någon
mera väsentlig minskning av verksamheten
och personalantalet.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan, herr statsråd,
är ett besök av SJ :s tekniske direktör
John Frostberg i Örebro den 14 oktober
i år. Han gjorde därvid inga som

helst försök att dölja SJ :s iver för ytterligare
rationaliseringar av verkstadsenheterna.
Han sade att den årliga rationaliseringstakten
var 3,3 procent och
att det inte fanns anledning tro att rationaliseringarna
skulle minska. Man
räknade inom SJ, sade han, med att
inom tio år ha rationaliserat bort ungefär
1 000 av de sammanlagt 3 000 anställda
vid verkstäderna. Det var, menade
han, omöjligt att säga vad rationaliseringarna
skulle innebära för örebro-verkstadens
vidkommande.

Den 1 januari i år hade verkstaden
i Örebro en personal på 1 232 personer.
Den väntade personalminskningen
motsvarar alltså i det närmaste hela
styrkan i Örebro. Man får visserligen
förmoda att det inte blir någon ensidig
personalminskning just vid verkstaden
i Örebro. Men naturligtvis inger
den framtida utvecklingen en mycket
stor oro hos personalen. Det är självfallet
även för stadens invånare i övrigt
av stort intresse att hålla sig å jour
med den framtida utvecklingen på huvudverkstaden
som är ett av de få stora
företagen inom näringslivet i Örebro.

I och med att jag har fått statsrådets
svar känner jag mig lugnare, och jag
skulle även tro att detta är fallet med
örebroarna i övrigt. Vi vet nu att några
större inskränkningar av driften inte
skall ske vid huvudverkstaden i Örebro.

Jag motsätter mig på intet sätt rationaliseringar;
de är nödvändiga, som
statsrådet tidigare sade, för att vi skall
kunna utveckla vår verkstadsindustri.
Men här gäller det i första hand en ur
personalsynpunkt viktig fråga, nämligen
tryggheten för den framtida försörjningen.
Därför är jag glad över att
statsrådet sagt att han skall medverka
till att personalen och de kommunala
myndigheterna i god tid kommer att få
information, därest några större inskränkningar
av driften skall ske.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

§ 7

Svar på fråga ang. användningen av
utomplansbestämmelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat
mig om utvecklingen på bebyggelsefronten
sedan 1959 års ändring av
byggnadslagen enligt min mening givit
anledning till att kommunerna i större
utsträckning än som då ansågs vara
fallet bör använda sig av utomplansbestämmelser.

Som svar på herr Hamrins fråga vill
jag anföra att kommunerna i gemen och
särskilt landskommunerna fått bättre
resurser och även större vana att handlägga
byggnadsärenden under de år
som 1959 års regler om utomplansbestämmelser
varit gällande. Därmed har
också förutsättningar skapats för den
mera utbredda tillämpning av utomplansbestämmelser
som bebyggelseutvecklingen
under senare år — särskilt
i fråga om fritidshus — motiverar.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Då jag skulle gissa att
det är sista gången som statsrådet Skoglund
i egenskap av kommunikationsminister
besvarar frågor i denna kammare,
är det tacknämligt att notera att jag
fått ett klokt och riktigt svar.

Anledningen till min fråga är ett uttalande
som statsrådet Skoglund gjorde
1959 då vi ändrade byggnadslagstiftningen.
Detta uttalande blev med
all rätt ganska restriktivt. Men sedan
den tiden har det inträffat en hel del
på bebyggelsefronten, vilket också påpekas
i svaret.

Fritidshusen har kommit i allt större
utsträckning. Kommunerna har med
hjälp av utomplansbestämmelserna en
viss möjlighet att kontrollera bebyggelsen.
Det fordras då byggnadslov. Detta

innebär dock inte att allting är väl beställt
genom införandet av utomplansbestämmelser;
många gånger fordras
det att man följer upp det hela enligt
reglerna i 15 och 19 §§ naturvårdslagen,
kanske med naturreservat och annat.
Utomplansbestämmelserna ger dock
kommunerna rådrum och en viss hållhake
i dessa frågor.

Det är inte förhållandena i mitt eget
län som föranlett min fråga utan just
statsrådet Skoglunds uttalande 1959.
Kalmar län har sedan länge generella
utomplansbestämmelser för många kommuner,
bl. a för hela Öland. Det gäller
förhållandena på andra håll, där man
ansett nödvändigt att fatta kommunala
beslut om relativt vidsträckta utomplansbestämmelser,
och länsstyrelsen
har sagt att bestämmelserna måste tolkas
restriktivt. Jag delar också statsrådet
Skoglunds uppfattning att vi i och
med införandet av kommunblocken
med samarbetsnämnder har fått helt
andra resurser ute på det kommunala
planet att klara dessa frågor. Det bör
alltså finnas möjlighet för kommunerna
att bättre än hittills sköta sådana här
ärenden.

Det är bra att svaret blev som det
blev.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det kanske kunde vara
av intresse att i detta sammanhang redovisa
hur utomplansbestämmelserna
har genomförts. Enligt fritidsutredningen
har av 900 kommuner 521, d. v. s.
56 procent av antalet, utomplansbestämmelser
för del av sitt område, 258 eller
27 procent sådana bestämmelser för
hela sitt område, medan endast 163,
d. v. s. 17 procent, saknar bestämmelser.
Till detta kan kanske sägas att fritidsutredningen
har konstaterat, att det
kanske inte är nödvändigt att man så
att säga i alla kommuner gör utomplansbestämmelserna
obligatoriska. Men
siffrorna visar just den trend, som jag
försökt ange i mitt svar till herr Hamrin.

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Svar på fråga ang. krediter för genomförande av bostadsbyggnadsprogrammet för
storstockholmsområdet

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att både byggnadstyrelsen och fritidsutredningen
har påpekat att man här
bör ha en mindre restriktivitet än vad
byggnadslagstiftningen år 1959 tänkte
sig. Jag är också på det klara med att
vi ingalunda behöver generella utomplansbestämmelser
för hela landet, men
det kan i varje fall vid kusttrakterna
plötsligt växa upp en fritidsbebyggelse
där eu sådan, såsom uttalandet 1959
löd, inte varit att förvänta. Då menar
kanske vissa myndigheter, som har att
följa lagar, förordningar och uttalanden,
att här är en bebyggelse icke att
förvänta, varpå man vägrar att godtaga
ett beslut från kommunalt håll om
utomplansbestämmelser. Det är med anledning
av detta som jag ställde min
fråga. Jag är tacksam för det svar jag
har fått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. krediter för genomförande
av bostadsbyggnadsprogrammet
för storstockholmsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat mig om regeringen
överväger särskilda åtgärder för att i
kredithänseende trygga genomförandet
av årets bostadsbyggnadsprogram för
storstockholmsområdet.

Som svar vill jag meddela följande.

Årets bostadsbyggnadsprogram innebär
en igångsättning av 88 000 lägenheter.
För den tid som återstår av året
förs nu en intensifierad fortlöpande
statistik över igångsättningen i akt och
mening att underlätta åtgärder för programmets
fullföljande. Med sikte på att
tillgodose bl. a. storstädernas behov har
därvid särskilda åtgärder vidtagits för

att anpassa kreditgivningen till bostadsbyggnadsprogrammet.
Dessa åtgärder
avser att garantera, men med hänsyn
till läget, icke överskrida det totala
88 000-lägenhetsprogrammet som är den
avgörande ramen för bostadsbyggandets
igångsättning under 1965.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar som jag fått av finansministern
på min fråga. Frågan framställdes då
riksdagen öppnades, och utgångspunkten
var närmast det läge vi hade för
ungefär en månad sedan, då genomförandet
av årets, jämfört med fjolårets något
nedbantade bostadsbyggnadsprogram
för storstockholmsområdets del,
syntes vara mycket problematiskt. Man
kunde vid den tidpunkten -— för en månad
sedan — befara en katastrof, alldenstund
åtminstone 3 000 lägenheter
av 17 000 befann sig i farozonen. Sedan
dess har ju läget beträffande byggnadskreditiv
förbättrats avsevärt, enligt vad
som framgick av pressmeddelande senast
i går. Emellertid är det ännu en
hel de! oavgjorda frågor kvar. Det handlar
om ett tusental lägenheter.

Jag gjorde i går en undersökning i
min egen kommun. Det visade sig där
att ett rätt stort projekt i kommunal regi
länge väntat på att kunna ordna kreditiv.
Man hade fått något, men inte så
mycket att man trodde sig kunna sätta
i gång projektet, och om ingen ändring
inträffar under den närmaste tiden, räknar
man med att få skjuta det hela över
på nästa år.

Det besked jag nu fått av finansministern
vill jag tolka på det sättet att planen
för storstockholmsområdet i sin helhet
skall realiseras, och att detta då innebär
att en hel del projekt, som ännu
ligger i vida fältet, skall få kreditiv ordnade.
Får jag alltså tolka det på det sättet,
kan jag samtidigt uttrycka min stora

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Svar på fråga ang. normalbeloppen för existensminimum

tillfredsställelse med svaret, och jag tror
att jag kan tolka tillfredsställelse hos
alla dem som brottas med dessa svåra
problem ute i kommunerna nu. Att ett
fullständigt genomförande av programmet
kommer att utlösa mycket stor glädje
i bostadsköerna, det behöver jag naturligtvis
inte tillägga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill svara herr
Karlsson i Huddinge att han naturligtvis
skall tolka mitt interpellationssvar
som det är sagt. Kan man realisera det
100-procentiga stockholmsprogrammet
inom ramen för riksprogrammet —
88 000 lägenheter — då har herr Karlsson
tolkat mig rätt. Det är nämligen så
jag menar att tolkningen bör vara.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag tolkar det så att
det alltså inte kommer att bli aktuellt
med att flytta över en del av stockholmsområdets
kvot till andra delar av landet,
utan att stockholmsområdet skall få
resurser för att kunna utnyttja den
kvot man blivit tilldelad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. normalbeloppen för
existensminimum

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om jag anser att de normalbelopp
för existensminimum i det särskilda fallet
som av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden fastställes för varje
år är tillräckliga för täckande av oumbärliga
levnadskostnader.

Enligt kommunalskattelagen skall normalbelopp
för existensminimum fastställas
av den myndighet Konungen därtill
förordnar. Denna uppgift har ålagts

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Nämnden har en mycket allsidig
sammansättning, och där finns representanter
bl. a. för löntagareorganisationerna
och för näringslivet. Nämndens
beslut om normalbeloppen fattas
in pleno och har enligt vad jag erfarit
varit enhälliga. Jag har grundad anledning
antaga att de prövats med all den
omsorg man kan begära. Jag kan tilllägga
att normalbeloppen skall tjäna till
ledning vid bestämmande av existensminimum.
Den lokala skattemyndigheten
skall om omständigheterna så motiverar
jämka beloppet.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Jag framställde
samma fråga vid vårriksdagen, men
då svarade finansministern på någonting
annat. Det är därför jag återkommer.

Dessa normalbelopp anges varje år
av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
och de anvisningar, som
kom härom dagen och som gäller för
1966, har faktiskt blivit bättre än de var
tidigare. Tidigare har det funnits följande
mening i dem: »Överskridande av
normalbeloppen bör ske med försiktighet.
» Den meningen har nu utgått, och
det är kanske nya djärva mål som är i
sikte.

Jag tror att det vore synnerligen värdefullt
om man kunde vara litet generösare
på detta område. Välfärdssamhäldets
kvalitet skall man mäta på dem som
liar det allra sämst ställt, och det är de
människor som lever på existensminimum.
Detta har också höjts med några
kronor och jag skall nämna tre exempel.

Det anses att ensamstående i ortsgrupp
III skall leva på 92 kronor i veckan,
makar och likställda på 129 kronor
i veckan och makar med fyra barn på
193 kronor i veckan. Dessa belopp skall

Onsdagen den 3 november 1965 Nr 34

Svar på fråga ang. normalbeloppen för existensminimum

riicka till allting, till livförsäkringspremier,
fackföreningsavgifter oedi amorteringar
på kontrakt om möbler o. s. v.
Att staten är så pass snål härvidlag innebär
många gånger att dessa människor
måste lämna tillbaka sina möbler,
som de köpt på avbetalning. De klarar
inte av dessa avbetalningar.

Jag förstår inte hur man skall kunna
leva på dessa belopp. Jag undrar om
finansministern tror att man verkligen
kan göra det. Det är alldeles ofattbart
att det skall kunna gå. Jag kan inte heller
fatta att inte staten skall kunna vara
litet generösare. Det gäller ju inte att
efterskänka belopp, utan det gäller bara
att staten skall få in sina fordringar —
skatter, böter och även preliminärskatt
och kvarskatt i vissa fall — med litet
fördröjning. Det är hela vådan av att
vara litet välvilligare mot dessa människor.
Som det nu är skapar detta
system hoppjerkor. Människor som inte
får behålla någonting av vad de tjänar
blir inte kvar på sina arbetsplatser, och
det är ganska naturligt. Detta hoppjerkasystem
är inte samhället betjänt av. För
dessa människor är faktiskt varje krona
tungt vägande. Jag tycker det säger tillräckligt
om deras misär när man kan
fälla det omdömet om finansministerns
urholkade inflationskronor.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte repetera
den långa debatt som vi hade under vårriksdagen
— jag tror det var 8—10 inlägg
som vi ägnade åt denna fråga —
men jag fann i herr Sjöholms anförande
ett par synpunkter som jag tycker inte
stämmer med verkligheten. Det kan röra
sig om detaljer, men jag vill ändå
korrigera dem.

En människa som lever på existensminimum
har i allmänhet inte något
reglerat och ordnat arbete. Följaktligen
är fackföreningsavgifter i regel inte aktuella
för en sådan person.

Vidare är ifrågavarande normalbe -

lopp — vilka fastställs med stor omsorg
av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden — som jag sade i
mitt svar, till ledning både för uppbördsmyndigheter
och indrivningsverk,
med alla möjligheter för dem att ta hänsyn
till speciella förhållanden. Bl. a. är
det alldeles särskilt anfört i anvisningarna
från centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden att just amortering
av nödvändiga möbler utgör skäl till att
överskrida normalbeloppen.

Jag ville följaktligen korrigera herr
Sjöholm på de båda punkterna. Jag
skulle kunna fortsätta debatten ytterligare.
Om jag citerar ur ett cirkulär, som
utgått från centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden så sent som den 11
juni 1965 — det är egentligen ingenting
annat än ett understrykande och en utbyggnad
av tidigare instruktioner —
så sägs det där tydligt: »Utmätningsman
skall enligt 7 § införsellagen vid beviljande
av införsel föreskriva det belopp,
som skall förbehållas den underhållsskyldige
motsvarande hans behov till
underhåll för sig själv och för make och
oförsörjda barn.» Utmätningsmannen är
alltså icke bunden av normalbeloppen
utan kan fastställa förbehållsbelopp på
annat sätt.

Jag nämnde engagemangen i möbler.
Det finns ytterligare en rad andra exempel.
Om vederbörande har en bostad
som är dyrare än den kostnad man anticipierat
vid beräkningen av normalbeloppen,
måste hänsyn tas till det. Om
vederbörande har försörjningsplikt mot
en stor familj, skall hänsyn tas till detta.

Men det måste ju finnas någon norm
och någon utgångspunkt för det hela,
och det är dessa normvärden som här
är fastställda. De fastställs efter hörande
av länsstyrelserna i samtliga län och
samtliga lokala skattemyndigheter. De
fastställs efter det man hört socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån, Svenska
socialvårdsförbundet, socialvårdsdirektörerna
i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg och Landskrona samt ett

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Svar på fråga ang. förhindrande av att utrustning för handikappade utmätes

flertal landskommuner. Jag tycker att
man nog allmänt kan säga för det första
att beloppen är fastställda med stor omsorg
— det vittnar också enigheten i
besluten om; för det andra att det har
getts möjligheter för den indrivande
myndighet som är intresserad av att veta
hur förhållandena i det enskilda fallet
ser ut, att göra vederbörliga undantag.
På samma sätt finns det möjlighet
för den lokala skattemyndigheten att på
framställning av vederbörande göra de
undantag, de medgivanden som är erforderliga.
Jag tror inte man kan komma
närmare en lösning av detta problem.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Av vad finansministern
nu säger får man närmast den uppfattningen
att det inte är några normalbelopp
utan onormalbelopp, som sällan
tillämpas. Så är det emellertid inte i det
praktiska livet. Tyvärr — eller kanske
som väl är -— är ämbets- och tjänstemän
i rätt stor utsträckning bundna
av vad som står i paragrafer och tjänstereglementen.
överskrider man dem
kan man råka illa ut.

När finansministern säger att de som
lever på existensminimum sällan har
något ordnat arbete, så stämmer inte
det heller. Det händer att exekutiva
myndigheter kan hos en person ha införsel
som löper under flera år, och
därvidlag är man i viss mån bunden
av dessa belopp. De är väl oftast med
i fackföreningar, misstänker jag.

Beträffande möbler på kontrakt säger
finansministern att man skall ta hänsyn
till det. Men det står i anvisningarna
att man kan göra det under någon
kortare tid. Tyvärr löper dock avbetalningskontrakt
ofta på mycket lång tid.

Beträffande bostad som är dyrare än
det värde som är upptaget som normalbelopp
gäller att vederbörande skall
söka skaffa billigare bostad eller hyra
ut något rum. Man kan alltså inte bortse
från att det är synnerligen hårda bud

för dessa människor. Jag upprepar att
jag inte förstår varför man skall vara
så snål. Det finns ingenting att förlora
på att vara litet generösare. De skulle
kunna klara sig bättre, och det skulle
bli trivsammare i folkhemmet. Vi bör ju
sträva efter att åstadkomma trivsel
även för dem som har det svårt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. förhindrande av att

utrustning för handikappade utmätes

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har
frågat om jag vill medverka till att bestämmelser
genomförs som förhindrar
att invalidbilar och dylik utrustning för
handikappade utmäts. Som svar på frågan
får jag anföra följande.

Gällande regler utgår från att egendom
som gäldenären äger och får överlåta
också kan utmätas. Emellertid
finns regler som innebär vissa undantag
härifrån. Lagberedningen har för
en tid sedan föreslagit ändringar i dessa
undantagsregler. I jämförelse med
gällande rätt innebär förslaget en för
gäldenären generösare bestämning av
den egendom som skall undantas från
utmätning. Sålunda föreslås att i första
hand kläder och andra föremål, som
tjänar uteslutande till gäldenärens personliga
bruk, skall undantas intill skäligt
värde. Dessutom skall undantas arbetsredskap
och annan utrustning som
fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet
i den mån sammanlagda värdet
inte överstiger 3 000 kronor. Om
gäldenären lider av lyte eller allvarlig
sjukdom, är tretusenkronorsgränsen
inte ovillkorlig. Som exempel på egendom
som skall kunna undantas anger
lagberedningen invalidfordon, särskilda
behandlingsanordningar och andra

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Svar på fråga ang. förhindrande av att utrustning för handikappade utmätes

sådana hjälpmedel, även om värdet är
mera betydande.

Dessa lagberedningens förslag ingår
i ett betänkande som f. n. prövas inom
justitiedepartementet. De berörda förslagen
har fått ett gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Avsikten
är att proposition i ämnet skall föreläggas
riksdagen under våren nästa år.

Vidare anförde

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det positiva svaret
att en förbättring på detta område
skymtar. Den kan anses vara synnerligen
välbehövlig. Med utgångspunkt från
nu gällande regler finns det ju tre sorter
av beneficia som gäller i sådana
här utmätningsärenden. Sålunda skall
kunna fritas från utmätningen för det
första vederbörandes gång- och sängkläder
och personliga utrustning, för
det andra nödiga arbetsredskap och inventarier
som kan anses nödvändiga
upp till nämnda belopp, 1 500 kronor,
vilket avses bli höjt enligt det kommande
förslaget, och för det tredje en
månads försörjning som enligt lagtexten
skall gälla förråd men enligt praxis
även gäller motsvarande penningmedel
eller liknande.

Detta belopp beträffande nödvändiga
arbetsredskap och lösöre som nu är
aktuellt, 1 500 kronor högst, bestämdes
till detta belopp 1955, då det höjdes
från 1 000 kronor som fastställts
1945. Det belopp som förespeglas bli
gällande enligt den kommande propositionen
skulle alltså vara omkring 3 000
kronor. Det innebär ju en anpassning
till det försämrade penningvärdet, och
jag kan bara konstatera att inflationen
spelar över hela fältet och gör sig gällande
även här. Man kan fråga sig om
inte en indexreglering även av sådana
belopp kunde vara motiverad, om inflationen
skall fortsätta. Jag tycker att
hänsyn borde kunna tas till sociala

synpunkter även vid indrivningsfall på
så siitt att de intentioner som gäller
för socialvården även kunde bli gällande
här.

Det aktuella fall som ligger till grund
för min fråga är kanske väl känt men
jag skall i korthet repetera det. En man
råkar ut för en besvärlig sjukdom som
gör att han inte kan fortsätta med sitt
fysiskt relativt ansträngande arbete.
Under sjukdomstiden kommer hans
ekonomi i ett brydsamt läge, och han
blir efter med skatten till ett belopp av
cirka 2 000 kronor. Han får ett statligt
bidrag på 9 900 kronor till bilköp, så
att han kan förflytta sig till arbetsplatsen
med ett arbete som han kan klara
trots sitt handikapp. Han får hjälp med
600 kronor till körkort och socialnämnden
lånar honom 1 700 kronor till bilaccisen.
Familjen har sex barn, det är
alltså åtta personer att försörja och inkomsterna
är inte så stora. När räntor
och amorteringar betalts, räcker lönen
och barn- och bostadsbidraget till drygt
1 000 kronor per månad att leva av.
Det blir något över fyra kronor per
person och dag att klara levnadskostnaderna
på, och då är väl ingen förvånad
över att det inte blir några
pengar över att betala skatteskulden
med. Ortens skatteindrivare har förgäves
sökt att få skatten betald, och till
slut ser han sig ingen annan råd än att
göra utmätning och tar då bilen i mät
som den lättast realiserbara egendom
vilken kan tänkas täcka skatteskulden.
Jag vill betona att jag här inte riktar
någon som helst kritik mot de verkställande
myndigheterna, vilka tydligen
handlat helt i enlighet med gällande
lag. Denna hindrar även länsstyrelsen
från att häva utmätningen, och återstående
besvärsinstans är hovrätten,
där målet ännu inte är avgjort.

Beträffande liknande fall har ju utbildats
en praxis, och jag kan nämna
följande. Hovrätten för Nedre Norrland
fastställde 1957 utmätning av bil för
astmasjuk, som behövde medföra bygg -

Nr 34

16 Nr 34 Onsdagen den 3 november 1965

Svar på fråga ang. föreslagen förläggning till Växjö

materiel och verktyg. Hovrätten för
övre Norrland hade 1958 samma uppfattning
beträffande ett liknande fall.
1952 vägrades i ett liknande fall en målare
att behålla bil med spruta för sprutmålning.
Hovrätten för Övre Norrland
hade 1952 samma uppfattning beträffande
bil som en agent för flera företag
använde, »oavsett huruvida bilen skall
anses vara nödigt arbetsredskap». 1957
blev det samma resultat för en skorstensfejarmiistare
med vidsträckt landsbygdsdistrikt,
vilken var beroende av
bilen för sin försörjning. 1958 ansåg
hovrätten för Nedre Norrland att en
deggryta icke var nödigt arbetsredskap
för bagare. Göta hovrätt hade 1958
samma uppfattning i fråga om en
blomsterhandlare vad beträffar kassaapparat,
räknemaskin, urnor, vaser
m. m. En musiklärare som försörjde
sig och familjen medelst pianolektioner
fick pianot utmätt, och hovrätten för
Nedre Norrland fastställde det beslutet
1956. 1958 bär man ansett att svetsapparat
och borrmaskin icke var nödiga
arbetsredskap för en smed. 1949
utmättes gäldenärens enda ko och enligt
beslut av hovrätten för Nedre Norrland
den ena av två kor, värderad till
350 kronor, varav gäldenären »med
barn och gammal mor» hade sin försörjning.

Jag anser att dessa exempel visar att
detta område har släpat efter. Man kan
inte frigöra sig från det intrycket —
om man ser detta så att säga utifrån —•
att samhället och staten är frikostigt
med att hjälpa människor som har det
svårt. Men när det gäller att reglera de
ekonomiska förhållandena med staten
blir handlaget betydligt hårdare på ett
sådant sätt att man inte kan undgå att
reagera.

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag vill erinra talaren om att inlägg
vid besvarande av enkel fråga skall
vara kort.

av en blivande universitetsfilial

Talaren fortsatte:

Herr talman, jag är framme vid slutet,
om jag får fortsätta. Hänsyn till
sjukdom är förespeglad i den kommande
propositionen. Jag vill då understryka
att man även bör ta hänsyn till den
psykiska hälsan som kanske inte är så
lätt att fastställa alla gånger. Man bör
alltså beakta den psykiska press det
innebär att vara utsatt för ett indrivningshot
som kan leda till att man får
hela sin ekonomiska existens spolierad.

Jag vill åter tacka statsrådet för
hans positiva svar, vilket jag tillåter
mig tolka så att justitieministern är
villig medverka till en generös tolkning
av de nya reglerna vilket nog kan anses
vara nödvändigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. föreslagen förläggning
till Växjö av en blivande
universitetsfilial

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig om jag vill upplysa kammaren
om vilka lokaliseringssynpunkter och
utredningar som ligger till grund för
mitt ställningstagande i fråga om Växjö
som förläggningsort för en blivande
universitetsfilial.

Som svar på fru Torbrinks fråga ber
jag få hänvisa till vad jag anfört i prop.
1965: 141 ang. utbyggnaden av universitet
och högskolor m. m. (s. 143). Jag
vill därutöver tillägga för undvikande
av alla missförstånd, att jag med uttrycket
allmänna lokaliseringspolitiska skäl
i propositionen endast menar att Växjö
obestridligt ligger centralt i de berörda
delarna av landet och på lämpligt
avstånd till Lund, där moderuniversitetet
till filialen finns.

Vidare anförde

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Svar på fråga ang. den utländska arbetskraftens förhållanden

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret.

Det var kanske inte så underligt att
man läste propositionen extra grundligt
beträffande denna viktiga fråga. Av departementschefens
egna uttalanden
framgick att de tre däri nämnda städerna
var likvärdiga men att han inte
ansåg det lämpligt att Jönköping fick
denna universitetsfilial, eftersom Jönköping
ligger så nära Linköping. Dessutom
sade han att Växjö otvivelaktigt
hade de snabbaste förbindelserna till
Lund och rent geografiskt sett bör ges
företräde före både Jönköping och Kalmar.
Endast om Växjö hade sämre förutsättningar
att kunna ta emot filialen
skulle man välja en av de andra båda
städerna. Vidare sade statsrådet att allmänna
lokaliseringspolitiska skäl talade
för Växjö. Det var närmast detta uttalande
som gav mig anledning att ställa
min fråga till ecklesiastikministern.

Vi anser att Kalmar ligger väl till
som säte för en universitetsfilial. Antalet
ungdomar som behöver utbildning
är mycket stort i denna del av landet.
De har lång väg till moderuniversitetet
i Lund och skulle vara betjänta av att
få en filial som låg närmare. Både Jönköping
och Kalmar har också resurser
att ta emot en sådan filial och ställa
bostäder till förfogande för studerande.

Dessutom är detta en lokaliseringspolitisk
fråga. Till bilden hör nämligen
att denna del av landet även om man.
inte kan säga att den legat i träde dock
länge haft svårt att hävda sig både ur
kommunikationssynpunkt och på andra
sätt. Man har nu börjat repa sig och
verksamt konkurrera på samhällslivets
olika områden. Våra kommunikationer
är inte så dåliga längre. Vi har flyg som
kan betjäna allmänheten och vi har
möjligheter att få fler industrier intresserade
av vår landsända. Om vi lyckas
därmed måste vi emellertid kunna bjuda
dem allmän service och utbildad ar -

betskraft, även akademiskt utbildad givetvis.

Vi anser därför att mycket starka lokaliseringspolitiska
skäl talar för två
universitetsfilialer i vår landsända. Men
i varje fall att Kalmar får universitetsfilial.

Detta får väl dock diskuteras i samband
med den proposition som ligger
till grund för min enkla fråga. Jag anser
att min fråga var berättigad och
tackar för statsrådets svar, som i varje
fall avlägsnar den oron att propositionens
förslag skulle ha berott på någon
brist i de utredningar som gjorts och
de förslag som lämnats från berörda
parter. Jag antar att planeringsrådet, arbetsmarknadsverket
m. fl. varit tillfrågade
även beträffande Kalmar län och
Jönköpings län och att man haft att
väga de olika förslagen mot varandra.
Vi hävdar dock fortfarande att Växjö
inte är den bättre lokaliseringsorten i
detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Herr talmannen meddelade, att herr
Sjöholms fråga angående boxningssportens
skadeverkningar icke komme att
besvaras vid dagens sammanträde.

§ 13

Svar på fråga ang. den utländska arbetskraftens
förhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
mig om jag har uppmärksammat de svårigheter
de utlänningar som i dag invandrar
i landet drabbas av och om
jag har för avsikt att vidta åtgärder i
syfte att ge den utländska arbetskraften
möjlighet att snabbt träda in i arbetslivet
och anpassas i den sociala
miljön.

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Till svar härpå kan jag meddela att
utlänningskommissionen i går på hemställan
av arbetsmarknadsstyrelsen som
ett provisorium har bemyndigat de lokala
polismyndigheterna att efter samråd
med länsarbetsnämnd lämna utlänning
arbetstillstånd under högst 2 månader,
i avvaktan på att prövningen av
ansökan om arbetstillstånd kan genomföras
i vanlig ordning. Väntetiden för
utlänningarna innan de kan komma ut
i arbete kan härigenom förkortas avsevärt.

Vidare anförde

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till inrikesministern för svaret
på min fråga.

Emellertid hade jag ställt ytterligare
en fråga som kanske hade mer långsiktig
karaktär, nämligen vilka åtgärder
statsrådet hade för avsikt att vidtaga
för att den utländska arbetskraften skulle
få möjlighet att snabbt inträda i arbetslivet
och anpassas i den sociala miljön.
Det är möjligt att jag kan få svar
härpå vid ett senare tillfälle. Jag har
emellertid anledning att uttrycka tillfredsställelse
över det svar jag nu fått,
eftersom här rått rent kaotiska förhållanden.
Jag ifrågasätter dock om man
genom sådana provisorier, som det uppenbarligen
är fråga om, på lång sikt
kan komma till rätta med situationer
av den art som nu uppkommit. Det
finns inga garantier för att inte en liknande
akut katastrofsituation åter inträder.
Måhända skulle hela utlänningslagstiftningen
behöva göras till föremål
för utredning och modernisering. Det
blir rent absurda konsekvenser av det
nuvarande systemet som man skulle
kunna anföra en mängd exempel på, till
exempel att företag blivit åtalade och
dömda för att de använt utländsk arbetskraft
som praktikanter — de har
fått vänta på arbetstillstånd i månader.
Jag skall emellertid avstå från att säga

mera härom nu, eftersom jag endast fått
svar på ena ledet av min fråga. På det
andra och mera långsiktiga ledet av
frågan hoppas jag, som sagt, få svar vid
ett senare tillfälle.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 15

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145 (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen i samband med remiss
till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 145, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr
391), m. m., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! När kammaren i går
kväll avbröt sina överläggningar verkade
det hela som ett litet trevligt högermöte.
Av 23 närvarande ledamöter var
18 högermän. Nu skall jag inte fördenskull
försöka framställa högerpartiet såsom
mycket bättre än alla andra partier.
Att så många av oss var närvarande
berodde på att vi stod på talarlistan.
För min del var jag tacksam när
talmannen beslöt att uppskjuta den fortsatta
debatten till i dag, eftersom jag
då var närmaste talare på listan.

Statsråden fann i går uppenbarligen
inte värt att lyssna till debatten om remiss
av Kungl. Maj:ts proposition nr
145. I dag har åtminstone under frågestunden
statsrådsbänkarna varit något
bättre besatta, men finansministern

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

tycks tyvärr inte ha liaft tid att stanna
under den fortsatta remissdebatten, .lag
ville gärna ge honom några ord pa vägen
till Kanslihuset och budgetarbetet.

Under debatten i går lyssnade jag
som vanligt med mycket stort intresse
till herr Strängs anförande. Hans pedagogiska
talang är allmänt erkänd.
Han kan framställa invecklade ekonomiska
ting på ett enkelt och lättfattligt
sätt -—■ ibland kanske litet för enkelt.
Han ägnade i går mycken omsorg åt att
förklara och försvara prisstegringen
under 1965, beräknad till ungefär 6 procent.
En stor del av denna prisstegring
berodde enligt finansministern på vårt
sätt att ta ut skatter, alltså en omskrivning
för att den 50-procentiga höjningen
av omsättningsskatten den 1 juli i
år slog igenom i prishöjningar. Den
verkliga prishöjningen skulle alltså
vara mycket mindre eller omkring 3,5
procent.

Jag tror inte att människornas bekymmer
över stigande priser blir mycket
lättare att bära genom att man söker
dela upp prishöjningarna i olika
komponenter. Ingredienserna i finansministerns
recept mot inflationen, som
vi efterlyst, var inte beska, utan snarare
i svagaste laget. En av ingredienserna
bestod däri att finansministern
ville hindra oss i högerpartiet från att
måla inflationsspöket på väggen. Det är
knappast fråga om något spöke. Medborgarna
kan själva se hur priserna stiger
och de oroar sig över att det blir
så mycket dyrare att leva. Under det
gångna året har vi haft den största
prishöjningen sedan den stora engångsinflationen
1951. Människorna kan konstatera
hur kronans värde dag för dag
urholkas, och det finns här i samhället
stora grupper som inte har någon
möjlighet att kompensera sig för detta
vare sig genom löneglidning eller löneförhandlingar.

Man måste också se prishöjningarna
i samband med skatteutvecklingen. Finansministern
hade ganska hårda ord

om oss i högerpartiet. Han beskyllde
oss för lättsinniga skattesänkningslöften
ocli för alt föra en skattediskussion
som var rena och skära demagogien.
Inom regeringspartiet vill man uppenbarligen
inte förstå att vi på högerhåll
betraktar det stigande skattetrycket från
andra utgångspunkter än socialdemokraterna
gör. Vid vårriksdagen lade regeringen
fram en proposition som innebar
många och ganska ingripande ändringar
i skattesystemet. Förslaget skulle
enligt finansministern medföra att den
totala skattebördan minskade för små
och medelstora inkomsttagare. Propositionen
var försedd med bilagor och
tabeller som visade hur förträffligt innehållet
i skattepaketet var.

När vi här i kammaren i slutet av
mars granskade innehållet i detta paket
tillät jag mig ifrågasätta, om dessa
tabeller som gällde helt kalenderår någonsin
skulle bli tillämpliga i verkligheten.
Omsen höjdes redan 1 juli i år
och denna höjning var inte inräknad i
tabellerna. Därtill kommer att både
kommunal- och landstingsskatter höjts
högst väsentligt. I Stockholms stad har
man att vänta en skattehöjning med 2
kronor. Under gårdagens debatt framhölls
att det i verkligheten är herr
Sträng själv och riksbankschefen som
indirekt tvingar herr Mehr att höja
kommunalskatten i Stockholm genom
den restriktivitet som de visar på lånesidan.

Dessa skattehöjningar, sammanräknade
med omshöjningen från den 1 juli,
betyder helt enkelt att en mycket stor
del av sänkningen enligt finansministerns
tabeller raderas ut. Redan för en
gift person med 15 000 kronor i årsinkomst
försvinner en betydande del av
skattesänkningen. För en gift person
med 20 000 kronor i årsinkomst blir
det ingen skattesänkning, utan i stället
en ökad skattebelastning. Genom de höjda
kommunalskatterna blir det nya säregna
schablonavdraget för kommunalutskylderna
också mindre värt än vad

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1905

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

det framställdes under debatten vid vårriksdagen.

Under skattediskussionen i våras
framhöll jag att det måste komma en
budget även för år 1966 och frågade
vad nästa drag skulle bli från finansministerns
sida. Regeringspartiets företrädare
brukar nästan bli förnärmade
när vi före ett val frågar dem vilka
skattehöjningar eller nya skatter som
ligger på is för att tinas upp efter valet.
I år är det inte val, men frågan är
lika aktuell. Jag förmodar att finansministern
i dessa dagar går och grubblar
över hur han skall få nästa års budget
att gå ihop. Om han också är ute
med slagrutan för att finna nya källådror,
visar han inte detta öppet; man
kan inte se det på hans ansikte. Först
i januari nästa år blir det uppenbarat
för oss här i riksdagen. Med de senaste
årens händelser i gott minne är det inte
obefogat att hysa allvarliga farhågor.

När vi från vårt håll framförde förslag
om en betydande sänkning av progressiviteten
och därmed av marginalskatten
var detta varken lättsinne eller
demagogi. Förslaget grundade sig därpå
att vi envist hävdar att den nuvarande
skatteprogressiviteten är för
hård. Med intresse inregistrerar vi att
tjänstemannaorganisationerna, TCO,
SACO och SR, i år betydligt skärpt tonen
då det gäller de progressiva skatteskalorna.
Trycket från deras sida kommer
knappast att bli mindre när avtalsförhandlingarna
väl genomlidits. TCO:s
ordförande Otto Nordenskiöld framhöll
nyligen att enligt en inom TCO gjord
utredning närmade sig marginalskatten
för TCO-familjerna 50 procent, det vill
säga att man för varje nyintjänad hundralapp
får avstå närmare 50 kronor i
skatt. Det är inte bara tjänstemännen
inom TCO, SACO och SR som drabbas
av så höga och ännu högre marginalskatter.
Förhållandet är likartat för stora
löntagargrupper som inte tillhör dessa
tjänstemannaorganisationer.

Ser man på den sammanlagda effek -

ten av skatt och prishöjningar från 1963
till 1965 för exempelvis en man i Stockholm
med 30 000 kronor i årsinkomst
finner man, att han för att kunna bibehålla
sin standard skulle lia behövt en
löneökning av 17,2 procent om han var
gift och hade två barn, 18,5 procent om
han hade ett barn och nära 20 procent
om han inte hade barn. År det mot den
bakgrunden så underligt att TCO, SACO
och SR inför de stundande avtalsförhandlingarna
talar om lönehöjningar av
en storleksordning som de inte är vana
vid. Tjänstemännen kan nämligen räkna
och de ser på realiteter och inte bara
på komponenter i prishöjningarna.

Från regeringspartiets sida heter det
alltid att vi inte har råd med sådana
skattesänkningar som högerpartiet föreslår.
De skulle, som det sägs, späda på
inflationen. Det är någonting märkligt
att pengar är så inflationsdrivande när
de enskilda människorna får råda över
dem, medan de, när de passerar statens
hand, får en nästan magisk förmåga att
verka i en annan riktning. Ingen kan
väl påstå att erfarenheterna talar för att
den socialdemokratiska uppfattningen
skulle vara riktig. Men har man inte
längre någon tro på människornas egen
förmåga och vilja att spara handlar man
så som regeringen gör.

Ni socialdemokrater är fångna i ett
statiskt tänkande. Ni räknar fram det
inkomstbortfall för staten som siffermässigt
uppkommer genom en skattesänkning,
eller med ert eget uttryckssätt:
det kostar staten så och så mycket.
Men ni räknar sällan eller aldrig med
den positiva effekt som en lägre marginalskatt
har på människornas arbetsvilja
och sparförmåga. Ni förutsätter att
människorna om de får en skattesänkning
kommer att göra av med pengarna,
inte att de är villiga att göra och spara
mer om de får behålla mer.

Jag är övertygad om att en skattesänkning
inom ganska kort tid skulle
uppväga det siffermässiga inkomstbortfallet
för staten. Jag vill ingalunda göra

Onsdagen den 3 november 19G5

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

gällande att eu ordentlig lättnad i marginalskatten
skulle avveckla bristen på
arbetskraft, men det skulle högst verksamt
bidra till att få mera arbetskraft i
produktionen. Detta är obestridligt. Det
kan inte vara klok politik att behålla
etl så påtagligt hinder. Inte heller kan
det vara väl använda pengar att investera
och utbilda människor för att sedan
genom ett oriktigt skattesystem avskräcka
dem från att använda sin utbildning.

Man kan inte heller bortse från den
ogynnsamma psykologiska effekt som
det nuvarande skattesystemet och skattetänkandet
har på människorna. Från
majoritetspartiets sida heter det att vi
inte har råd att sänka skatterna. Jag
skulle vilja vända på satsen och hävda,
att vi inte har råd med ett skattesystem
som har så negativa verkningar. Skall
vi få ökad progressivitet i produktionen
måste vi ha lägre progressivitet i
skattesystemet, och vi kommer inte att
av regeringspartiets snubbor låta oss
avskräckas från att fortsätta vårt arbete
för ett rimligare skattesystem.

Vidare anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! En remissdebatt som
denna är ju generell och ger möjlighet
att ta upp olika frågor, vilket gårdagens
anföranden också visade. De spände
över de flesta fält som beröres av politiken.

Om man vill sammanfatta målen för
våra politiska strävanden kan man säga,
att vi vill skapa bättre levnadsförhållanden
i samhället. Härför fordras
bättre socialpolitik, kortare arbetstid
och samtidigt en höjning av reallönerna
år för år.

Vår socialpolitik kostar nu nära 20
procent av nettonationalinkomsten. Det
betyder att en femtedel av alla varor
och tjänster, räknat på detta sätt, skall
flyttas över från dem som producerar
varorna till dem som vi genom social -

politiken vill skall få varorna. En utvecklad
socialpolitik innebär naturligtvis
en press på de aktiva löntagargrupperna,
det är ingen diskussion om den
saken. Men samtidigt som vi bygger ut
socialpolitiken vill också de aktiva löntagargrupperna
ha sin del av standardutvecklingen.

Vi har nyss hört en talesman från
finansdepartementet säga att vi för de
kommande åren kan räkna med en standardstegring
för konsumenterna på
ungefär 1 procent om året. Statsministern
talade för inte så länge sedan inför
en facklig kongress, varvid han gick
ut från den siffra som hela Västeuropa
har som mål för sin industriella utveckling,
d. v. s. OECD:s siffra på fyra procents
standardstegring per år. Den skulle
också gälla Sverige. De 4 procenten
reell standardstegring per år räknas som
ett genomsnitt för många år. Det skulle
naturligtvis också räcka för att betala
socialpolitikens utbyggnad, arbetstidens
förkortning och kvar skulle det kanske
bara bli en eller annan procent i reell
lönestandardstegring.

Den utveckling som vi har framför
oss, med utgångspunkt från de antydningar
som jag nu har refererat, stämmer
inte med de förhoppningar som
finns på löntagarhäll om att få en väsentligt
bättre standardstegring år för
år. Det betyder att den viktigaste frågan
för oss just nu då det gäller den socialdemokratiska
ekonomiska politiken
måste vara att skapa en sådan ekonomisk
och industriell politik att vi så
snabbt som möjligt, på kort tid men
också på lång sikt, kan åstadkomma en
väsentligt högre levnadsstandardstegring
än den som jag nyss nämnt. Annars
kommer det att inträffa motsättningar
mellan realiteterna och de förhoppningar
som finns på löntagarhäll.

Det är ingen lätt uppgift att få fram
en sådan, ännu mera expansiv ekonomisk
politik än den nuvarande, som
skall kunna ge löntagarna mer än en
eller annan procents reell standardför -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1905

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

bättring per år. Uppgiften försvåras på
grund av den utveckling vi har i världen
runt omkring oss. Där håller man
på att bygga upp ännu effektivare näringsliv,
ännu större kapacitet inom näringslivet.
Det betyder att det i framtiden
kommer att bli överkapacitet i
fler branscher än nu. Den överkapaciteten
kommer att medverka till att pressa
oss och begränsa våra möjligheter
att göra oss gällande dels på vår hemmamarknad
i konkurrens med utländska
företag, dels på utländska marknader
i konkurrens med företag, som vi
där stöter på. Inom många branscher av
näringslivet arbetar var fjärde eller var
femte löntagare direkt såsom exportörer.
Skulle inte exporten lyckas, kommer
vi alla att få känna av det på importsidan.

Detta vårt beroende av den internationella
konkurrensen gör det ytterligare
angeläget för oss att försöka lösa uppgifterna
så gott det över huvud taget är
möjligt. Det betyder att vi måste koncentrera
våra industriella utbyggnadsmöjligheter
till de punkter, där vi kan
få ett värdefullt tillskott till näringslivets
snabbare utveckling. Vi är helt
enkelt på löntagarhåll icke till freds
med en ekonomisk utvecklingspolitik
som skulle stanna vid en standardförbättring
på 1 eller 2 procent per år. Det
måste vara en annan ekonomisk politik
än vad de siffrorna har antytt.

De företagsenheter som nu snabbast
är under utveckling ute i världen innebär
mycket dyra investeringar. Det
är bara de mycket stora företagsgrupperna
som har råd att göra de mycket
dyra investeringarna, det är de som
kan skapa de bästa levnadsförhållandena.
De som nu är konkurrenskraftigast
kan betala de högsta lönerna på grund
av att de har ordentligt med forskning
bakom sig som förutsättning för sin produktion,
ordentligt med investeringar i
form av dyr maskinutrustning.

Om vi skall kunna utveckla våra reallöner
snabbare måste vi vara med på

de områden där utvecklingen nu går
snabbt fram ute i världen. Det måste
vara ett gemensamt intresse för det
svenska näringslivet och för löntagarna
att vi inte kommer på efterkälken gentemot
de stora företagen på den internationella
marknaden.

Det dras upp en medveten politik i
land efter land för att få fram ett effektivare
näringsliv. Få länder är så liberala
som Sverige när det gäller statsmakternas
relationer till näringslivet.
I Frankrike lägger man just fram sin
femte femårsplan, som syftar till en
koncentration av det franska näringslivet
till större enheter. Detta arbetar
man fram på planeringssidan. För att
förverkliga planerna har den franska
regeringen till sitt förfogande majoriteten
av inflytandet över de finansiella
resurserna i samhället — försäkringsbolagen
och affärsbankerna.

Vi har inte den situationen i detta
land, inen för oss gäller samma ekonomiska
lagar i den internationella konkurrensen
som för Frankrike och för
många andra länder. Man koncentrerar
inte i Frankrike för ro skull utan för
att klara sig bättre i den framtid, som
man vet kommer att bli pressad på olika
sätt. Detsamma gäller för oss. Vi måste
få fram ett effektivare näringsliv, en
inriktning av utbyggnaden på de punkter
där den gör största nytta.

Näringslivet och löntagarna har ett
gemensamt intresse av att vi tar vara
på dessa utvecklingsmöjligheter och inte
kommer på efterkälken, ty har man
gjort det, kan man från utvecklingen i
England avläsa vad som händer. Då vet
vi vad det blir för standardstegringsmöjligheter
för löntagarna.

Vad vi än gör på detta område får vi
räkna med att det tar tid att komma
från intentioner och planeringar till realiteter
i form av färdiga industrier som
kan öppna nya standardstegringsmöjligheter.
Det går år däremellan. De problem
som kommer om några år är inte
aktuella för de flesta människor förrän

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 145

problemen finns där i vardagen. Nägra
år kommer att gå, och sedan har vi
dessa vardagsproblem nära inpå oss. Då
är det för sent att lösa dem. Det är nu
medan vi har tid som vi måste angripa
vad som inte iir dagens men morgondagens
problem och som snart kommer att
bli dagens.

Det bör också vara möjligt för oss i
vårt land att finna en gemensam grund
för att förverkliga näringslivets och löntagarnas
gemensamma intresse av bättre
möjligheter till standardstegring. Vi
måste ha fram den snabbare expansion
som vi generellt behöver år för år inom
näringslivet.

Dessa två intressen, löntagarnas och
näringslivets, behöver varandra på samma
sätt som saxen behöver sina två
skänklar. Ett välavvägt samarbete bör
kunna ge en snabbare standardstegring
än vi eljest skulle komma att få. Att vika
undan från problemen på grund av att
de är svåra kommer att ge oss sämre
möjligheter att höja levnadsstandarden
i framtiden. Därför måste vi nu så fort
som möjligt få fram en medveten socialdemokratisk
ekonomisk politik för näringslivets
utveckling på samma sätt
som vi ser att olika regeringar i andra
länder tar vara på de möjligheter de
har.

Bara genom en sådan politik kan vi
komma till rätta med de allvarliga låglöneproblem,
som nu finns inom många
branscher av näringslivet. I en sådan
aktiv utvecklingspolitik i näringslivet
fordras att vi för en ännu mera aktiv
arbetsmarknadspolitik än för närvarande,
inriktad på att hjälpa människor
över från låglönegrupper till bättre
betalande företag — och att hjälpa dem
över innan de är eller håller på att bli
arbetslösa. Vi måste ge dem valfrihet
redan i dagens situation, så att de kan
komma bort från sin nuvarande anställning
och över till en bättre.

Den fulla sysselsättningens politik
ger möjligheter att ta vara på bättre
betalda platser. Men för den enskilde

individen och hans familj är det inte
lätt att ta vara på de möjligheter som
finns där. För det fordras ett stöd.
Med sådant stöd borde omställningar
kunna gå fortare, och människor borde
få chansen att välja, inte bara ha ett
val framför sig vilket de inte kan utnyttja.
Människorna kan få en verklig
chans att välja, om vi för en ännu mera
aktiv arbetsmarknadspolitik, där
samhället hjälper till i omställningen
från sämre till bättre betalda arbetsplatser.
Det är där arbetsmarknadspolitiken
skall sättas in, inte på andra
håll.

En sådan expansionspolitik som jag
här talar om fordrar emellertid inte bara
en aktiv arbetsmarknadspolitik utan
även en mera effektiv politik när det
gäller utbildnings- och omskolningsmöjligheter
m. m. Och naturligtvis måste
det i en medveten ekonomisk politik
även ingå att fördela de kapitalresurser
vi har för de långsiktiga investeringarna
inom näringslivet.

Vi vill skapa bättre levnadsförhållanden
för människorna. Den fulla sysselsättningen
betyder att det fattas arbetskraft.
Det där begreppet att »det
fattas folk» kan för övrigt vara värt
att stanna vid ett ögonblick. Inom alltför
många politiska partier använder
man det uttrycket på ett sätt som inte
stämmer med löntagarnas intressen. Det
fattas folk inom näringslivet, därför
skall vi fylla på, säger man. Men så
länge vi har full sysselsättning kommer
det att fattas folk. Den som säger att
det saknas folk inom näringslivet och
därmed menar att vi skall föra en sådan
politik att bristen avhjälpes blir
tvungen att föra en politik som går
emot den fulla sysselsättningen. Vårt
näringsliv bygger på 7 miljoner människor.
Kan de som säger att »det fattas
folk» här förklara, på vilken nivå
det inte skulle fattas folk? Erfordras
det en eller två miljoner människor till?
I Tyskland har man omkring 50—60
miljoner människor, men det fattas folk

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

även i det tyska näringslivet, sedan tyskarna
nu har nått fram till den fulla
sysselsättningen. Därför skulle det fattas
folk även om vi fick 50 miljoner
människor till.

Det där sättet att resonera är ologiskt
och borde inte höra hemma i de
politiska partiernas diskussioner. Det
skall fattas folk! Det är ett tecken på
att vi har full sysselsättning. Men vi
skall se till att det fattas folk i botten
på låglöneområdena och att det inte
fylles på där genom arbetsgivarnas
önskningar att driva sina låglöneföretag.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
skall inte sättas in där. I stället skall
man fylla på högre upp, med sådana
som nu har lägre löner. Vad är det
annars för mening med talet om att vi
skall hjälpa låglönegrupperna? Menar
man någonting med det talet, skall man
se till att det blir tomt i botten och att
låglönegrupperna får chansen att flytta
upp samt att arbetsgivarna, som ligger
i botten med låglöneföretag, inte får
sitt arbetskraftsbehov fyllt. Och turistbesök
som omvandlas till låglöneanställningar
är icke något löntagarintresse.

En löntagarfamilj fordrar i dag för
att kunna bo och leva i samhället och
ha en arbetsplats en kapitalinvestering
på över 300 000 kronor. Så mycket kostar
det alltså om vi vill skapa en ny
sysselsättning. En genomsnittlig HSBlägenhet
kostar över 60 000 kronor. De
kommunala investeringarna för att göra
samhället beboeligt — vatten, vägar,
avlopp, skolor och sjukhus — samt
åtgärder av stat och landsting kostar
mer än 60 000 kronor per familj, så
långt jag har kunnat finna. Den genomsnittliga
arbetsplats som nu bygges eller
just är byggd inom stål- och verkstadsindustrierna
kostar ungefär 180 000
kronor. Om vi menar någonting om
talet om standardstegring när det gäller
lägenheter, betyder det alltså bättre
lägenheter än dem vi nu kan få
för 60 000 kronor. Och om vi menar
någonting om standardstegring i samhället
i övrigt, betyder det bättre sko -

lor, sjukhus, vatten, avlopp och vägar,
mer än vad vi nu kan får för 60 000
kronor. Menar vi slutligen någonting
med talet om standardstegring för löntagarna,
betyder det att de i framtiden
skall få möjligheter att arbeta tillsammans
med en kapitalutrustning värd
mer än de 180 000 kronor som är dagens
investeringskostnader inom näringslivet.
Det fordras alltså ännu mera kapital
än 300 000 kr per familj.

Vem skall skaffa det? Lika fort som
låglöneföretagarna vill fylla på sina
tomma arbetsplatser kan vi omöjligen
bygga ut de samhälleliga investeringarna
i form av bostäder och sociala anordningar
för över 120 000 kronor. Vem
skall spara ihop de pengarna? Det borde
den göra som vill ha arbetskraften.
Varför skall löntagarna spara ihop det?
Det blir ingen standardstegring för
dem, om vi driver fram kapitalinvesteringar
på punkter där detta inte är till
fördel för löntagarna. Dubbelt så många
men inte bättre utrustade arbetsplatser
samt dubbelt så många men inte bättre
lägenheter är ingen standardstegring.
Vi måste i stället koncentrera de resurser
vi har på att utveckla de arbetsplatser,
de arbetsmiljöer, de bostadsoch
sociala miljöer i vilka människorna
nu lever. Det är standardstegring.

Jag vet att Industriförbundet nyligen
har publicerat en skrift, där man kräver
fri in- och utvandring. Ja, de vill »fylla
på» i sina företag med arbetskraft; näringslivet
skall »täcka sitt behov av
arbetskraft».

Jag tycker det är ett bakvänt sätt att
resonera. Jag vill se det från den motsatta
utgångspunkten: Låt oss gå ut från
människorna, låt oss bygga upp ett näringsliv
som är bättre för människorna
än det nuvarande! Vad har vi för intresse
av att vara dubbelt så många?
Det ger ingen dubbel standardstegring.
Det land som är dubbelt så stort som
ett annat har inte dubbelt så hög levnadsstandard
— då skulle ju Indien
vara världens rikaste land.

Alltså: Det är en helt annan väg vi

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

skall gå på detta område. Det måste
till en medveten politik, där man tar
vara på möjligheterna att undanröja
låglönetillväxten. Det skall inte göras
genom stora gråtarevalsen som sätts
i gång i tidningarna så fort det är någon
låglönearbetsgivare som inte får
»fylla på» i sitt företag. Det behövs
snabbt en effektivare politik, och jag
tror den är på väg. Den måste till,
även om det i det individuella fallet
kan se ut som om vi då inte hjälper
ute i världen.

Låt mig för ett ögonblick stanna vid
på vad sätt man lämnar hjälp. Tyskland
»hjälper» Greklands näringsliv genom
att ta 80 procent av den yrkesutbildade
arbetskraften över till det tyska näringslivet.
Detta har rapporterats därifrån
av fackliga delegationer. När 80
procent av ett fattigt lands lilla förråd
av yrkesutbildad arbetskraft försvinner
ur landet, undrar man vilken hjälp detta
land får.

Är det hjälp som de tyska industrimännen
är ute för att ge när de tar
arbetskraft från Grekland? Är det inte
profiter för sina egna företag de är ute
efter? Jo — och likadant är det i vårt
land. Det är inte fråga om hjälp till
dessa länder, utan det gäller att få flera
anställda till de enskilda företagen. Anledningen
till att man vill utvidga är
att man, om man får dubbelt så många
anställda, även kan tjäna dubbelt så
mycket.

Men detta är inte en näringslivspolitik,
som bygger på människorna, utan
den bygger på ett egoistiskt företagsintresse
av att tjäna pengar på människorna.
Det måste skapas en ny politik,
vilken bör drivas fram från den socialdemokratiska
regeringens sida, och
den har också fackligt stöd.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag skal! inte vare sig
beröra skatterna eller den ekonomiska
politiken, utan jag skall gå in på ett
ämne, som jag anser det vara av den

allra största betydelse att vi tar upp
till närmare studium i riksdagen.

Det är beklagligt att alltjämt behöva
konstatera en ökning av såväl den totala
brottsligheten som ungdomskriminalileten.
Under de tre första kvartalen
i år uppvisades en ökning av brottsligheten
med cirka 11 procent jämfört
med samma period i fjol. Det är framför
allt ungdomsbrottsligheten, som inger
oro och olust.

Ungdomsdebatten domineras inte
minst i tidningspressen av unga ligisters
framfart och av den stora allmänhetens
berättigade krav på säkerhet
till liv och egendom. Det är självfallet
glädjande att veta att det stora
flertalet av vår ungdom är skötsam och
att det är en mycket liten procent av
vår svenska ungdom som hamnar på
andra sidan om lagens råmärken. Desto
dystrare framstår då det faktum,
att det ökade antalet ungdomar med
asociala beteendemönster får en dominans,
som också drabbar de skötsamma.

De mest skiftande omdömen har uttalats
angående orsakerna till ungdomsasocialiteten.
Tyvärr har man emellertid
bara att konstatera en fortsatt
utveckling mot allt gravare brott. Föräldrar
och skola har sitt givna ansvar
i uppgiften att fostra de unga till goda
och laglydiga medborgare. Det torde
över huvud taget inte råda något tvivel
om miljöns betydelse för det uppväxande
släktet. Emellertid har det visat sig,
att unga lagöverträdare också kan komma
från till synes mycket goda hemförhållanden,
vilket gör orsakssammanhangen
än mer komplicerade.

Samhällsvården på detta område har
ofta varit utsatt för livliga debatter,
och stundom har även mindre lyckliga
förslag till lösningar av ungdomsbrottsligheten
framkommit. Man har bland
annat krävt skärpta åtgärder, vilka står
i strid mot humanitets- och rättsprinciperna
för vår kriminalvård. Detta är
principer som under inga förhållanden
får överges.

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Däremot bör det självfallet vara riktigt
att diskutera formerna för kriminalvården.
Det finns brister som inte
ens de ansvariga inom kriminalvården
kan förneka. Man anför visserligen oftast
otillräckliga personella och ekonomiska
resurser såsom de främsta anledningarna
till att vården inte fungerar
på tillfredsställande sätt i alla avseenden.

Men om man till exempel ser på den
kriminalvård som bedrivs i frihet, finner
man att nämnda argument inte är
fullt hållbara. Enligt uppgift deltar i
arbetet inom frivården cirka 10 000
frivilliga övervakare och bortåt 4 000
heltidsanställda kriminalvårdare. Med
hänsyn till att kriminalvården i frihet
omfattar cirka 20 000 personer synes
den personella sidan vara väl tillgodosedd.

I samband med att den nya brottsbalken
började tillämpas den 1 januari
i år anfördes från kriminalvårdsstyrelsen,
att frivården skulle byggas ut till
ett viktigare instrument i samhällets
brottsbekämpande verksamhet än någonsin
tillförne. Av allt att döma har
frivården också undergått en avsevärd
utbyggnad. Vi vet att återfallsprocenten
är hög, och såvitt man kan förstå
har den inte heller tenderat att minska.

Detta är ett faktum som också understrukits
i en nyligen publicerad undersökning
av professorn i kriminologi
Knut Sveri. Denne anser visserligen
att det inte är något dåligt resultat om
man kan återanpassa en fjärdedel av
ett svårbehandlat klientel. Återfallsprocenten
75,6 av detta klientel skulle alltså
inte vara så avskräckande.

Herr talman! Eftersom det forskats
så litet på detta område, kan man naturligtvis
ifrågasätta anstaltsvårdens resocialiserande
effekt, men så länge vi
inte har tillräckligt underlag för en omprövning
av kriminalvården härvidlag
anser jag att det är nödvändigt att frivården
blir så effektiv, att samhällets
insatser i detta avseende återspeglas
i ett reducerat antal återfall.

Det bör vara av största värde för kriminalvården
att man får en pålitlig kår
av frivilliga medhjälpare i t. ex. övervakningsarbetet.
Den som utses till övervakare
för en till skyddstillsyn dömd
utgör så att säga det första ledet i samhällets
insatser för att återföra den
dömde till normalt liv. Med hänsyn till
de krav man har anledning ställa på
övervakarnas insatser ter sig arvodet på
25 kronor i månaden per klient synnerligen
blygsamt. Jag är medveten om att
vissa skäl talar för att arvodet inte bör
vara så högt att en person enbart för
förtjänstens skull åtar sig uppdrag. Å
andra sidan måste ju också risk uppstå
att en övervakare åtar sig fler ärenden
än han hinner med för att få någorlunda
acceptabel ersättning för sitt arbete.
Exempel härpå finns, och enligt
vad jag erfarit är man inom kriminalvårdsstyrelsen
angelägen se till att ingen
övervakare tilldelas för många övervakningsfall.

Emellertid tycks man inte ha kunnat
lösa frågan på ett tillfredsställande sätt.
Det förekommer överhopningar som lett
till att övervakaren inte haft någon tid
till övers för t. ex. klienter som skulle
behöva kontinuerlig kontakt med övervakaren.
Jag finner dessa missförhållanden
vara av sådan art att en snar
översyn av denna del av verksamheten
inom frivården är befogad. Enligt vad
jag erfarit finns för uppgiften kvalificerade
och intresserade personer som
gärna skulle vilja ägna sig åt uppgiften
som övervakare, men då detta kan leda
till direkta ekonomiska förluster för
dem framstår det självfallet som omöjligt.

Eftersom frivården tillmäts och måste
tillmätas största betydelse anser jag att
missförhållanden av nämnda art bör
kunna rättas till med god vilja från de
ansvariga.

Det är väl också uppenbart att behovet
av medicinsk vård ökar även när
det gäller ungdomsbrottslingar. Alkoholskador
och andra psykiska skador
har i många fall anförts ligga till grund

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 31

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

för asocialitcten. Det ökade narkotikamissbruket
understryker ytterligare angelagenheten
av att medicinsk vård ingår
i kriminalvården som en obligatorisk
vårdform där behov föreligger.

Herr talman! Må det så här i remissdebattens
slutskede tillåtas mig att i all
korthet framföra ett önskemål från mitt
hemlän, Skaraborgs län, där vi har vissa
bekymmer när det gäller bostadskvottilldelningen.
Jag hade väntat att
herr Hyltander under frågestunden nyss
skulle få ett besked från inrikesministern
i denna angelägenhet men svaret
kommer att lämnas i nästa vecka.

Det iir allom bekant att Skaraborgs
län har varit och fortfarande är ett typiskt
jordbrukslän. Dock har under de
senaste åren skett en omställning från
jordbruk till industri. Trots den väldiga
förändringen inom jordbruksnäringen
ökade folkmängden med omkring 1 300
personer under 1950-talet. Under 1960-talets första hälft utgjorde ökningen ca
3 500 personer, ökningen för 1964 var
ca 1 800. Folkmängden i länets tätorter
ökade under 1950-talet från omkring 44
procent till omkring 53 procent av länets
folkmängd. Antalet förvärvsarbetande
inom jordbruket var år 1940 ca
50 000, år 1950 ca 36 000 och år 1960 ca
25 000. Denna våldsamma minskning,
som fortsatt under 1960-talet, har till
största delen kunnat kompenseras genom
en ökning av övriga näringsgrenar.
Ökningen av antalet förvärvsarbetande
inom industrien är stor. Industriexpansionen
är mycket markerad också för
köpingarna och för många landskommuner
inom länet.

Med det sagda har jag helt kort velat
poängtera, herr talman, att Skaraborgs
län undergått och undergår en kraftig
näringsstrukturell omvandling från ett
jordbrukslän till ett industrilän. Det kan
klart konstateras att den angivna kvoten
för bostadslån för år 1966 inte är
tillräcklig.

Enligt den uppgjorda bostadskvotsplanen
skulle vi, trots den befolknings -

ökning på 1800 invånare under 1964
som jag tidigare nämnt, få en tilldelning
av lägenheter på endast 1 800, d. v. s.
en tilldelning i förhållande till folkmängden
av 0,71 procent, medan den
beräknade medelrikskvoten är 1,04 procent.
Om man utgår från rikets medelprocent
1,04 skulle tilldelningen av lägenheter
för Skaraborgs län utgöra
2 633, alltså en skillnad på icke mindre
än 850 lägenheter. Vi har med andra
ord fått 850 lägenheter mindre än vi
enligt rikets medelkvot borde ha fått.

Med riksmedeltalet 1,04 byggs det i
genomsnitt en bostad per person och
100 år för hela landet. Högst i landet
ligger Stockholms län med en medelprocent
av 1,91. Detta innebär att det i
detta län byggs en bostad per person
vart femtioandra år. Bland de sämst
lottade länen befinner sig Skaraborgs
län med en medelprocent av 0,71. Detta
innebär att det byggs endast en lägenhet
per person vart etthundrafyrtioförsta
år. Vidare kan upplysas om att inte
mindre än 15 kommuner i Skaraborgs
län för 1966 inte fick några bostadslån
alls.

För att få en ytterligare värdemätare
på hur denna bostadskvotstilldelning
verkar kan följande exempel anföras.
Varablocket i Skaraborgs län består av
sex kommuner och har ett invånarantal
av cirka 18 000 personer. Dessa sex
kommuner har för 1966 erhållit en tilldelning
av 41 lägenheter. Det innebär
att det vid oförändrad bostadstilldelning
skulle byggas en bostad per person
vart fyrahundrafyrtionde år.

Herr talman! Jag har velat inför kammarens
ledamöter uttala en önskan för
Skaraborgs läns räkning att de statliga
bostadsmyndigheterna skulle ta större
hänsyn till de synpunkter som framförts
i avsikt att stödja och gynna arbetet
inom kommunblocken och som innebär
bl. a. att bostadskvotstilldelningen i
större utsträckning skall anpassas efter
rådande behov.

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Hagnell berörde i
sitt intressanta anförande förhållanden
som ligger oss nära: Sverige, dess brist
på arbetskraft och de problem som den
kan föra med sig. Jag skall behandla en
fråga som ligger långt därifrån men
som ändå i viss mån berör samma problem,
fastän från en annan aspekt, nämligen
situationen i länder som har överskott
på folk och brist på pengar, brist
på företagsamhet och stor arbetslöshet.

Bakgrunden till detta anförande är den
resa till Östafrika som statsutskottets
första avdelning företog i september i
år. Det är kanske litet ovanligt att lämna
en reseberättelse över en riksdagsresa
ifrån talarstolen, men man skall ju
då och då pröva också det ovanliga. Jag
vill understryka att jag inte har något
uppdrag från avdelningen att lämna
denna reseberättelse; jag kommer bara
att framlägga mina egna reflexioner,
och det i en mycket kortfattad form.

Det var alltså Etiopien, Kenya och
Tanzania som denna avdelning av statsutskottet,
vilken vanligtvis handlägger
u-landshjälpsfrågorna, hade att besöka
under tre veckor i september, då vi reste
runt i dessa länder.

Först bör man kanske erinra om att
vi från svensk sida sedan lång tid har
ganska mycket expertfolk i Etiopien,
medan vi i den nya, fria republiken
Tanzania nyligen påbörjat vår biståndsverksamhet
främst genom det stora, nordiska
projektet utanför huvudstaden
Dar-es-Salaam. Kenya är en stat, där vi
inte har satsat så särskilt mycket ännu

När man gör sådana besök kan mai
konstatera att vi långt innan NIB:s och
SIDA:s verksamhet började haft en biståndsverksamhet
genom missionens insatser,
låt vara att dess syfte från början
varit omvändelse till kristendomen
från hedendomen. Tyngdpunkten i denna
verksamhet har med naturnödvändighet
kommit att läggas på grundskolutbildning,
yrkesutbildning för vuxna
och insatser inom hälsovården, fram -

för allt sjukvården, och detta tycker jag
är mycket tillfredsställande. Vi har väl
aldrig tidigare betraktat dessa insatser
som en form av u-landshjälp, men jag
tror att vi nu är ense om att detta också
är ett led i den svenska biståndsverksamheten
i stort — ett betydelsefullt led.

Vilka förutsättningar har då Sverige
att öka sina biståndsinsatser?

Trots att våra anslag till biståndsverksamheten
är relativt blygsamma,
borde vi göra mycket mera pengar disponibla
för detta ändamål. Men frågan
är om vi har folk att sätta in på dessa
projekt i den utsträckning vi skulle
önska. Jag tror att den stora flaskhalsen
i den bilaterala biståndsverksamheten
utgörs av svårigheten att få de
lämpliga personerna för dessa insatser.
Jag skall senare återkomma till detta.

Sverige har en alldeles speciell förutsättning
att lyckas med denna verksamhet,
och den förutsättningen är vår
alliansfrihet och neutralitet. Var man
än träffar folk i dessa länder framkommer
det att det betraktas som en extra
merit för Sverige att inte vara en stormakt
som inte har kolonialaspirationer

— öppna eller dolda — och att vi inte
heller har några tidigare försyndelser
i detta avseende.

Vi har påtagligen en stor goodwill
hos de ledande personerna i dessa stater.
Detta bör föranleda en särskild
kraftansträngning från vår sida att se
till att vårt uppträdande mot dessa
stater blir sådant, att det visar att vi
har förståelse för deras speciella problem.

I Östafrika lever man också under
trycket av brist på utbildad arbetskraft.
Regeringsadministrationen i dessa länder
är ju ganska ny — i Etiopien är
den kanske inte så ny, men där har den
under senare år i varje fall moderniserats.
Man har ungt folk överallt, nationellt
medvetna människor som vill ha
inflytande över biståndsverksamheten

— även över den svenska. Vi måste
därför vara diplomatiska i vårt uppträ -

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 145

dande mot de ledande i dessa stater.
Diplomatien skall utvecklas inte bara
av vår officiella representation i dessa
länder. Alla som är utsända från Sverige
för att delta i denna verksamhet
betraktas som representanter för vårt
land —- även de som till äventyrs har
ganska blygsamma och begränsade uppgifter
— och en viss diplomati måste
därför utvecklas av alla som deltar i
biståndsverksamheten.

De uppgifter vi fick om fullgörandet
av biståndsprojekt som dirigeras via
FN-organ, alltså med hjälp av pengar
bl. a. från Sverige, kom att medföra
att jag i någon mån ändrat min tidigare
inställning i dessa frågor. Det har skett
en successiv ökning av det multilaterala
biståndet, d. v. s. det som ges över
FN-organen. Vid samtal med folk på
platsen, vilka känner till förhållandena
och ser hur verksamheten i praktiken
bedrivs, kunde man — i synnerhet
bland svenskarna — spåra en viss kritik
mot det sätt, varpå pengarna används.
Man ansåg på en del håll att pengar
slösas bort på en överdimensionerad
administrativ apparat, som dessutom
ofta medförde en del onödigt krångel.
Detta innebär att en stor del av de
pengar som satsas inte kommer till den
användning som de avsetts för.

Hur man skall komma till rätta med
detta problem vet jag inte, men jag
tror att vi från svensk sida måste försöka
öka vårt inflytande i FN-organen,
så att vi får större möjligheter att vara
med och dirigera användningen av
pengarna, att se till att pengarna inte
rinner bort i sidospår och alltså inte
ger den effektiva hjälp åt mottagarländerna
som vi vill att de skall ge.

Jag sade att det fordras en viss diplomati
i uppträdandet, och jag tror
inte att man i detta hänseende kan rikta
kritik mot några svenskar. Men för
att arbetet skall löpa smidigt och för
att det inte skall uppstå onödiga konflikter
måste vi mer och mer ta hänsyn
till det nationella medvetande som

finns i så unga stater som t. ex. Tanzania.
Detta innebär också att vi med
all kraft måste försöka utöka den kader
av experter som skall sättas in i dessa
bilaterala projekt.

Jag sade tidigare att svårigheten att
få lämpligt folk utgör en flaskhals i arbetet.
Vid samtal med personer som
känner till förhållandena visade det sig
att bl. a. de svenska experternas bristande
språkkunskaper ofta lägger hinder
i vägen för ett smidigt arbete. Förhållandena
härvidlag kommer naturligtvis
att bli bättre; de unga människor
som nu utbildar sig till fredskårister
har fått en god språkundervisning i
grundskolan. Men för de något äldre
ungdomarna och för dem som befinner
sig i den yngre medelåldern — det
gäller yrkesspecialister och i övrigt för
uppdraget lämpliga personer —• är det
en stötesten att de inte har några
nämnvärda språkkunskaper, framför
allt då kunskaper i engelska. Jag tror
att det helt enkelt är nödvändigt att
skapa något sorts språkinstitut eller
att på annat sätt bibringa dessa personer
språkkunskaper i intensifierad
form.

För att underlätta rekryteringen måste
vi kanske även satsa mera på en
smidigare anställningsform än man för
närvarande har. Under denna resa har
det också kommit fram att det kan
gnissla betänkligt genom en detaljreglering
av typiskt svenskt märke, som
kanske går bra att ha i hemlandet men
som vållar onödig irritation när de anställda
är långt ifrån hemlandet och
råkar ut för det som vi ibland kallar
lönekineseri eller något motsvarande.
Jag tror att det är nödvändigt att vi
här hemma lägger mera vidsynta aspekter
på den saken.

Jag nämnde en passant de fredskårister
vi börjat sända ut. Den första
gruppen kom till dessa länder ungefär
vid den tidpunkt då vi var där. Vid
samtal med dessa till övervägande del
unga människor fick man det intryc -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 145

ket, att de var fyllda av entusiasm för
sin uppgift. Det tycktes föreligga en
mycket stor idealitet bakom deras beslut
att gå in i denna verksamhet. Samtidigt
hörde man också att löneförmånerna
ine på något sätt var märkliga.
Även om levnadskostnaderna är avsevärt
mycket lägre än hos oss, ja t. o. m.
minimala om man skall leva med folket
under dess villkor, får man nog ändå
se till att det inte ockras på dessa människors
idealitet. Man får inte ta till
den gamla vanliga men numera alldeles
förlegade inställningen, att ideella skäl
skall kunna vara acceptabla för en nedpressning
av de kontanta löneförmånerna.

Inom parentes kan det påpekas att
uttrycket fredskårist inte är särskilt
populärt i dessa trakter. Det är ett
amerikanskt uttryck, och det har inte
varit något krig som gjort att dessa
människor nu skulle komma som något
slags fredskår. Själva har de helt
enkelt börjat kalla sig frivilliga. Pionjärer
är också ett ord som kan användas.

Jag vill till slut, herr talman, göra
ytterligare några reflexioner över vad
jag anser viktigt att satsa på i fortsättningen
när det gäller biståndsverksamhet
utöver den allmänna höjningen
av kapitalnivån för den verksamhet vi
nu är överens om. Jag tror att det är
nödvändigt att familjeplaneringsfrågorna
kommer i förgrunden. Det är inte
några kostnadskrävande insatser som
det därvidlag är fråga om. Här föreligger
endast svårigheten att komma till
tals med de konservativa kretsar, som
behärskar vissa stater. Det fordras antagligen
mycken diplomati och smidighet
för att man på sina håll skall kunna
få tillåtelse att i samförstånd med de
styrande börja en sådan verksamhet.
På den punkten måste vi vara envisa i
våra strävanden. Bland det viktigaste
är att försöka få ned födelsetalen i dessa
länder.

Vi har satsat mycket pengar på sjuk -

hus, framför allt barnsjukhus. Vi måste
nog satsa mera än hittills på den förebyggande
hälsovården. Detta sker redan,
ty man har ute på landsbygden
i Etiopien byggt små stationer, där det
finns folk med relativt liten utbildning.
Dessa fungerar som rapportörer vid
inträffade epidemier, och de kan även
företa vissa ingrepp, utföra vaccinationer
och ge injektioner och sådant.

Det är oerhört betydelsefullt att försöka
förhindra epidemier att blossa
upp. Man som någon sade där nere är
det knappast lönt att lägga in en vuxen
människa på sjukhus, bota henne med
stora arbetsinsatser och sedan låta henne
nu botad gå tillbaka till en miljö
som omedelbart skapar sjukdomar igen.
Det är alltså miljön som måste förändras.
Vi måste öka insatserna för att få
folk att förstå vikten av hygien, vikten
av att ha skobeklädnader även av enklaste
slag för skydd mot infektion, mot
svamp, mot ormbett in. m. En sådan
satsning kan ske utan särskilda utredningar.

Redan nu gör man mycket för att
öka förståelsen för vatten- och avloppsfrågan,
och för några år sedan började
man göra betydelsefulla insatser i fråga
om näringsforskningen. En särskild
vetenskapsman med assistenter för denna
uppgift har sin verksamhet i Etiopien.
Det gäller nämligen att få folk
att äta annan mat än tidigare, eller att
få kosten mera vitaminrik.

Allt detta är fråga om praktiska saker
som kostar förvånansvärt litet. Om
man kan genomföra detta i praktiken i
samförstånd med mottagarländerna,
måste resultaten, som alla förstår, bli
betydande. De kommer att medföra en
bättre och snabbare utveckling mot
högre standard för dessa länder än vi
hittills har kunnat bidra till.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det är naturligt om intresset
för en debatt som denna börjar
att en smula ebba ut mot det långdrag -

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

na slutet. Jag skall därför begränsa mig
till att säga några ord i den onekligen
viktigaste frågan som möter oss på det
ekonomisk-politiska fältet, nämligen
hur vi skall göra för att få våra samlade,
gemensamma ekonomiska resurser
att öka även i fortsättningen. Det är
bl. a. den oundgängliga förutsättningen
för att vi skall kunna betala ut allt
högre reallöner och därmed även förbättra
de lågavlönades ställning.

Det har omvittnats både i konjunkturinstitutets
senaste rapport och i den
skrivelse som Sveriges industriförbund
nyligen avlät till statsministern, vilken
skrivelse kammarens ledamöter fått
del av, att expansionsviljan inom den
svenska industrien för närvarande är
mycket stark. Vi ser dagligen i tidningarna
exempel därpå. Det meddelas hurusom
produktionshöjande anläggningar
är planerade eller beslutade. Stora
fusioner i strukturrationaliserande syfte
har samma mål. Vad det gäller är att
ge denna starka expansionsvilja möjligast
gynnsamma vind i seglen. Därav
beror våra möjligheter att öka den s. k.
gemensamma kakan.

Det är visserligen sant, såsom konjunkturinstitutet
påvisar, att vi under
de senaste åren befunnit oss i den lyckliga
omständigheten att denna kaka
kunnat öka år från år. Det är dock
ingalunda givet att den utvecklingen
utan vidare av sig själv kan fortsätta.
Så kan i varje fall inte ske, om inte
tillräckligt spelrum ges för de investeringar
som är en oundgänglig förutsättning
för en fortsatt produktionsökning.

På den punkten anmäler sig i dag
en rad frågetecken som inte fanns under
vår industris senaste stora expansionsvåg
1958—1961, vars frukter vi nu
inhöstar.

Ett av dessa frågetecken gäller arbetskraftsfrågan.
Den skulle givetvis kunna
debatteras mycket. Vi måste få en liberalare
inställning till invandring av
utländsk arbetskraft, säger Industriför -

bundet. Jag undviker för min del gärna
ordet »import» ocli föredrar i stället
ordet »invandring». Jag ser också med
eu viss längtan fram mot den dag då
man avskaffar det avsiktligt nedsättande
ordet »profit» och ersätter det med
ordet »vinst». Utan vinst blir det ingen
expansion. Det måste stå alldeles klart
att en företagare vill och måste arbeta
för att hans företag skall ge vinst. Därmed
tjänar han inte endast företaget
såsom sådant utan också hela samhället
och lämnar därigenom sitt bidrag
till de gemensamma resurserna i samhället.

Det finns många andra punkter, som
här skulle kunna andras och som gäller
problem som på ett eller annat sätt
måste lösas om vi skall kunna få till
stånd denna expansionsvilja ute i näringslivet.
Det är bland annat mycket
väsentligt att lokaliseringspolitiken inte
genom subventioner understöder företagsamheten
på ett sätt som gör att arbetskraften
binds vid företag som har
svag lönsamhet och små möjligheter
att överleva utan fortsatt stöd.

Allt detta är viktiga förutsättningar.
Men än viktigare för en fortsatt industriell
expansion är att reella och finansiella
möjligheter skapas för att industriens
investeringar skall kunna stiga
kraftigt under de närmaste åren. I dagens
läge har industrien just i sistnämnda
avseende en hel del bekymmer.
Både när det gäller självfinansieringen,
aktiemarknadens förhållanden,
obligationsmarknaden och bankfinansieringen
möter problem som verkar
återhållande på expansionsmöjligheterna.

Jag har med tillfredsställelse noterat
de upprepade förklaringar som under
senaste tiden avgivits från regeringshåll
om nödvändigheten av att stimulera
industriens fortsatta investeringsvilja.
Det är inte för mycket sagt, att
man med stor spänning ser fram mot
vad dessa förklaringar kommer att leda
till i form av reella åtgärder.

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1905

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Under debatten i går, och kanske
även under debatten i dag, har från
något håll gjorts gällande, att industriens
investeringar väl inte alltid till alla
delar är så produktiva eller så speciellt
angelägna, att de förtjänar särskilt hänsynstagande.
Aftonbladet hade också
i gårdagens nummer en underledare
med samma synpunkter och angav att
en hel rad allmänna åtgärder dock är
väsentligare än att medverka till framställningen
av t. ex barbiedockor, karameller
och plastbåtar.

Ärligt talat tycker nog också jag att
det i och för sig är viktigare att förse
samhället med t. ex. tidningspapper än
med nyssnämnda produkter. Men vi
får väl ändå akta oss för att förse något
yrke med någon sorts mindervärdesstämpel.
Även om vi kokar polkagrisar
bidrar vi till den gemensamma kakan.

Den tankegång, som kom till uttryck
i debatten och som Aftonbladet byggt
sin underledare på, går ut från ett resonemang
som med bestämdhet måste
avvisas därför att det strider mot den
näringsfrihetsprincip under vars hägn
vårt näringsliv lever och vuxit fram
till den mäktiga resursskapande faktor
som det nu är. Ett spinnande
på en slik tanketråd leder också till ett
regleringssamhälle som vi visserligen
i krigstid måste finna oss i men som vi
nu med bestämdhet avböjer.

Herr talman! Om vi inte nu, och jag
tänker särskilt på nästa arbetsår, ser
till att industriens på många sätt manifesterade
expansionsvilja också kan
realiseras genom förverkligandet av de
investeringsplaner som föreligger, så
betyder detta ett stando i utvecklingen,
med den påföljden i praktiken att den
gemensamma kakan kommer att minskas
i stället för att ökas. Förvisso blir
då problemet att fördela kakan inte
lättare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jar har suttit och fun -

derat över om jag skulle gå upp i debatten
vid denna sena tidpunkt, men
eftersom jag i går hade litet besvärligt
att vara närvarande i kammaren, så
har jag fått försöka att i dag åtminstone
finnas tillgänglig i bänken, och jag
har haft tillfälle att lyssna på en del
av de anföranden som hållits. Jag hann
under gårdagen ändå lyssna på folkpartiledaren
herr Ohlin. Jag hörde vad
han sade om nordiskt samarbete, och
därvidlag är vi ganska överens.

Jag skall som förklaring till att jag
inte hade möjlighet att vara här i går
vilja säga, att det berodde på att vi just
hade nordiskt samarbete i praktiken
genom att den finske arbetsministern
var här som följd av en inbjudan sedan
lång tid tillbaka. Vi har med tillfredsställelse
hälsat honom och de medarbetare
från Finland som gör honom
sällskap. Det är representanter för den
finska motsvarigheten till arbetsmarknadsmyndigheterna,
företrädare för
den finska arbetsgivareföreningen och
finska motsvarigheten till vår landsorganisation
och tjänstemannarörelse.

De är här för att diskutera problem
om arbetskraften. Från Sveriges sida
har vi all anledning att säga att den
finska arbetskraft, som har kommit till
vårt land under efterkrigstiden, varit
av utomordentligt värde. Den har i
mycket hög grad bidragit till tillväxten
i vår gemensamma ekonomi, och det
är inte bara uttryck för artighet, när
vi gör dessa uttalanden till den finska
regeringens representanter, som är här
nu, utan det är uttryck för en mycket
klar och bestämd uppfattning. Jag
skulle gärna vilja erinra om att vi den
1 oktober i år hade i runt tal 154 600
arbetsanmälda utlänningar i vårt näringsliv.
Av dessa har ungefär 67 000
kommit från Finland. Vi skulle kunna
ställa oss frågan hur vår produktion
skulle kunna fungera om vi blev av
med dessa nära 70 000. Nu är det klart
att problemet om arbetskraft från andra
länder — invandring, som herr von

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

Sydow gärna ville kalla det, och jag
vill också använda denna form — den
arbetskraftsinvandring som skett från
Finland och från andra länder, måste
ses från två utgångspunkter, dels vår
egen, vårt behov av arbetskraft och vad
vi kan göra för denna arbetskraft, dels
hur människorna i de länder från vilka
arbetskraften kommer betraktar detta
problem. Jag tänkte på detta när jag
lyssnade till herr Hagnell, som jag
tyckte nyss höll ett fint och balanserat
anförande. Han talade om att man till
Tyskland får arbetskraft ifrån Grekland
i en betydande omfattning och nämnde
då att man därifrån tar ungefär 80
procent av dess utbildade arbetskraft.
Jag tänkte som sagt på detta när vi i
går överläde med våra finska vänner
och där företrädare för finska arbetsgivareföreningen
sade — vilket jag gärna
vill säga till herr von Sydow — att
de är irriterade över att svenska företagare
har ett flertal värvare i Finland.
Det har inträffat att man tagit hela
klasser från de tekniska skolorna i samma
ögonblick de varit färdigutbildade.
Man kan förstå reaktionen i dessa länder
hos de företagare, som väntar sig
att kunna få ta hand om den arbetskraften
för att utveckla sitt eget industriella
liv.

Våra diskussioner gäller nu bl. a. vilka
möjligheter och förutsättningar vi
har att skapa en mera organiserad
form för den arbetskraftsrekrytering vi
gärna vill ha ifrån Finland och en rad
andra länder.

Det är klart att frågan om arbetskraften
också skall ses på lång sikt. Vi
är medvetna om att vi kommer att ha
ett mycket stort behov av arbetskraft
— brist, har det uppgivits — fram till
1970, kanske ännu längre. Vi har anledning
att i andra länder fråga hur
de ser på detta och hur utvecklingen
kommer att gestalta sig i dessa länder.
Jag tror jag vågar säga att finske arbetsministern
sagt, att den omständigheten,
att vi tagit arbetskraft från Fin -

land, hittills har varit av stort värde
också för Finland självt, eftersom
man haft ett överskott på arbetskraft.
Han säger också att de omkring 10 000
människor om året, som vi får ifrån
Finland, i dag inte är något problem
för det finska näringslivet, men, säger
han, man har all anledning att förvänta
sig att Finland i slutet av 1960-talet
eller början av 1970-talet kommer att
självt vara i sådant behov av arbetskraft,
att man inte kan avstå från de
många som nu finns i vårt land.

Det där blir naturligtvis på en fri
arbetsmarknad något av ett konkurrensproblem.
Det finska näringslivet är
såvitt jag förstår — jag har gjort några
besök där — på väg uppåt, och de har
en väl uppbyggd rationell produktion.
Detta kommer säkerligen att kunna
förbättra inkomstmöjligheterna, och då
får vi nog vara beredda på att de ungefär
10 000, som årligen kommit därifrån,
inte längre står till förfogande,
åtminstone inte i denna omfattning.

Då kommer nästa fråga. Varifrån
kan vi då få arbetskraft? Vi har anledning
att först rikta uppmärksamheten
på våra egna möjligheter. Vi har arbetslöshet
i norr. Vi kan flytta arbetskraft
och försöka omlokalisera företag,
och det pågår också. I vissa delar av
vårt land är, i förhållande till tillgången,
möjligheterna för den kvinnliga
arbetskraften att gå in i produktionen
begränsade.

I stockholmsområdet är 35—40 procent
av de gifta kvinnorna ute i produktionen.
I Västerbotten och Norrbotten
skulle jag tro att motsvarande
siffra ligger någonstans mellan 10 och
15 procent. Där har man alltså en stor
reserv att ta ur — i den mån man kan
omlokalisera sådana företag till Norrland
som är lämpliga med tanke på
förhållandena där, eller utbilda den
kvinnliga arbetskraften, så att den kan
gå ut på de arbetsområden som står
till förfogande. Inom parentes vill jag
bara säga att ansträngningarna i norr

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

måste gå ut på att få ett så differentierat
näringsliv som möjligt i Norrland.
Det är detta som pågår. Vi gläder
oss just nu över att denna lokalisering
till 50—60 procent rör sig om företag
som är verksamma inom metalloch
mekanbranschen. Det visar sig alltså
att det finns möjligheter.

Låt mig också säga, herr von Sydow,
att jag visserligen kan förstå Industriförbundets
mening att man skall undvika
subventioner — jag förstår också
att herr von Sydow delar den uppfattningen
— men, herr von Sydow,
det som sker via de lokaliseringspolitiska
medlen, t. ex. de stimulansbidrag
som nu lämnas för lokalisering, är ett
försök i första hand att utjämna kostnadsläget
mellan södra, mellersta och
norra Sverige. Det är dyrare att bygga
industrilokaler m. m., säg norr om
Dalälven, än vad det är här nere. Det
har ju varit något av motstånd från
företagssidan mot lokalisering i norr.
Våra utgifter blir för stora, vår produktion
klarar inte detta, har man sagt.
Jag tror att det ofta är en missuppfattning,
men vi måste bryta ned den föreställningen.
Vi inbjuder nu ifrågavarande
industri att på ungefär lika villkor
lokalisera företag till den norra
delen av landet. Vi menar att kostnaderna,
allteftersom man får en tillväxt
av företag, kommer att sjunka —- och
därmed får vi en bättre utjämning.

Jag har gärna velat säga detta, inte
bara här utan också i tidigare debatter
med företrädare för Industriförbundet
och näringslivet i övrigt. Jag tror också
att man mer och mer har insett, att
man skall betrakta lokaliseringspolitiken
och de medel, som vi använder oss
av, på detta sätt.

Herr talman, jag återvänder till problemet
om arbetskraften. Jag har sagt
att vi måste anstränga oss i vårt eget
land och vidta åtgärder för att få fram
de resurser och tillgångar som redan
finns men som ännu inte används.

Jag gläder mig över Industriförbundets
uttalande att subventioner, som

är avsedda att utgå till företag som
skall lokaliseras, inte får ges åt mindre
lönsamma företag som binder arbetskraft
i låglöneyrken. På den punkten
är vi överens. Jag tror att vi också
skulle kunna vara överens om att de
näringspolitiska ansträngningarna bör
gå ut på att söka få en bevarad full
sysselsättning i så lönsamma uppgifter
som möjligt.

Men om detta är det näringspolitiska
syfte som vi arbetar för att nå, så
kommer jag tillbaka till problemet om
den utländska arbetskraften. Vi kan inte
bortse ifrån att det också finns företagare
inom låglöneområdena som skulle
hälsa med den största tillfredsställelse
om vi fick en invandring av sådan
arbetskraft från andra länder, som
skulle kunna strömma just till dessa
områden, fylla luckorna där svensk
arbetskraft har omskolats för att gå
över från ett låglöneyrke till mera lönsamma
uppgifter. Men, ärade kammarledamöter,
kan vi föra en sådan politik?
Skall vi bedriva en sådan invandringspolitik,
att vi med öppna ögon
ser hurusom tusentals människor kommer
från de sydeuropeiska länderna
till vårt land för att söka anställning
som diskare, arbeta i tvätterier och en
rad av andra låglöneområden och så
småningom bli ett vad jag kallar utländskt
proletariat i vårt land? Här är
väl egentligen fråga om de vägledande
principerna för den invandring av arbetskraft
från andra länder som vi
vill stimulera. Jag vill gärna säga att
vi bör ha en välvillig inställning till
den arbetskraft som vi kan få utifrån.

Vi har — jag har redan sagt det —
ett underskott på arbetskraft, och vi
kommer att ha det under lång tid framöver.
I det avseendet delar jag Industriförbundets
uppfattning att vi för att
kunna tillgodose expansionen i vårt
näringsliv ser det som en nödvändighet
att under de närmaste åren få ett betydande
tillskott av arbetskraft också
från andra länder.

Vi har anledning att, som jag sade

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 31

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

nyss, säga oss att det i stort sett har
gätt bra för den arbetskraft som kommit.
Dessa människor har kunnat anpassa
sig till våra förhållanden och
de har gjort värdefulla insatser. Men
den utländska arbetskraften har naturligtvis
först och främst rätt att göra
anspråk på en i rättsligt avseende lika
behandling som svenska medborgare.
Dessa människor har också, i den mån
vi begär eller önskar att de skall komma
hit, anspråk på att få bostäder, att
få tillfälle till utbildning för sina barn,
att omfattas av de sociala förmåner
som vi har och att få tillfälle att assimilera
sig med det svenska samhället.
Det måste vara den vägledande principen.

Jag kan försäkra att enligt de uppgifter
vi nu får från de läger på sydvästkusten
som snabbt måste inrättas
för jugoslaver, österrikare, turkar och
greker, som i tusental har kommit under
de senaste månaderna, har dessa
människor rest hit i den föreställningen,
att de omedelbart kan få arbete, att
de kan få bostäder, att de kommer att
få det ordnat med undervisning för
sina barn o. s. v. Men när de kommer
hit finner de, att vi har betydande brist
i fråga om bostäder, att vi visserligen
bygger ut en skolorganisation som ur
våra synpunkter ter sig tillfredsställande,
men där det inte alltid är självklart
att utlänningarnas barn kan få tillfälle
till skolgång o. s. v.

Jag tror att vi skall arbeta med utgångspunkt
från att den arbetskraft,
som vi önskar skall stimuleras att komma
hit, skall erbjudas i princip med
svenska medborgare likvärdiga villkor.
Går vi så långt är det säkerligen nödvändigt,
att vi också ordentligt funderar
över hur vi skall ordna organisationen
för en sådan arbetskraftsrelcrytering.

Jag sade nyss att de erfarenheter vi
har från de senaste månaderna har visat
att vi kan komma i ett mycket besvärligt
läge. Låt mig bara säga att från den

1 september till den 25 oktober kom till
Malmö, Halmstad och Göteborg — det
var i huvudsak till dessa städer som de
kom — 4 700 medborgare ifrån Jugoslavien,
Grekland, Turkiet och Österrike.
Därutöver räknar utiänningskommissionen
med att ungefär lika många
kom från andra länder ute i Europa
och även från Egypten. På grund av
den relativt restriktiva politik som den
engelska regeringen nu för har ocksä
en del västindier, som kommit till England
och blivit avvisade där, sökt sig
över till vårt land. I utlänningskommisionen
säger man att vi har ungefär
100 nationaliteter representerade på
vår arbetsmarknad i dag.

Under ungefärligen 7 å 8 veckor kom
alltså nära 10 000 till oss ifrån europeiska
och andra länder, utan arbetstillstånd
och utan pengar för sitt uppehälle.
Jag skall berätta om ett fall. På
järnvägsstationen i Halmstad satt en
jugoslavisk familj, fadern, modern och
sju barn, från fredagen till måndagen.
De hade kommit hit från ett översvämningsområde
i Jugoslavien. De hade
sålt sina sista tillhörigheter, vilket
räckte till för en resa till Sverige. Och
de är inte ensamma om den situationen.

Här är det nödvändigt att snabbt
sprida upplysning. Det är nödvändigt
att informera ute i andra länder om
förutsättningarna och möjligheterna
för oss att ta emot arbetskraft. Vi har
under ungefärligen ett år fört diskussioner
med Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
ecb tjänstemannaorganisationerna
i avsikt att försöka åstadkomma
en överenskommelse mellan
dessa stora organisationer om hur en
sådan reglerad arbetskraftsinvandring
lämpligen borde ske. Kommer vi fram
till en sådan överenskommelse inom
de närmaste dagarna, vilket jag hoppas,
skulle vi kunna ge bemyndigande åt
arbetsmarknadsstyrelsen att företa en
mera organiserad arbetskraftsrekrytering
ute i sKilda länder med upprättan -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

de av rekryteringskontor, inte minst i
Jugoslavien där vi vet att det finns ett
betydande arbetskraftsöverskott, rekryteringskontor
i anslutning till våra beskickningar
i praktiskt taget alla länder.
Överenskommelsen är tänkt att
utformas så, att denna reglerade arbetskraftsinvandring
skall ske efter
överenskommelse mellan parterna på
arbetsmarknaden, t. ex. så att pappersbruksförbundet
träffar en överenskommelse
med motsvarande fackförbund
om invandring till skilda arbetsplatser.
Det ger förutsättningar för arbetsmarknadsmyndigheter
och motsvarande organ,
som skall deltaga, att i förväg söka
organisera så, att man har om inte
permanenta bostäder så dock under alla
omständigheter tillfälliga bostäder
för den arbetskraft som kommer, för
att den så småningom skall kunna
slussas in på vår arbetsmarknad.

Ärade kammarledamöter! Jag kan begripa
detta uttalande från Industriförbundet
om en liberalisering av vår
invandringspolitik, men jag måste i
ordet liberalisering innesluta att vi
skall bereda de människor som kommer
möjligheter att anpassa sig i det
svenska samhället. Det är den främsta
uppgiften. Om vi, som det förefaller,
skall kunna komma fram till en överenskommelse
med de stora organisationerna,
som visat sig positiva och
förstående härför, tror jag också att
vi skall kunna få en väsentligt lugnare
atmosfär i fråga om dessa problem.

Den invandring, som hittills ägt rum
och som kommit att ta sig uttryck i
att till en del företag och en del kommuner
ett betydande antal människor
av annan nationalitet kommit, gör att
vi får en koncentration som kan bli besvärlig
i både företagen och kommunerna.
I vissa stora företag är över 40
procent av arbetskraften utländska
medborgare. När man inom den fackliga
rörelsen sagt sig vara inte tveksam
men ändå försiktig i sin bedömning av
vad som skall göras, beror detta inte

minst på att den fackliga rörelsen på
den svenska arbetsmarknaden har påtagit
sig ett betydande ansvar för lugnet
och ordningen på arbetsplatsen.
Jag tror att det är viktigt att konstatera
inte bara vid festliga tillfällen att
lugnet på arbetsmarknaden, som varit
en väsentlig faktor för vår ekonomi
under efterkrigstiden, är något som är
värt att söka bevara och slå vakt om.
Där har vi alla ett gemensamt intresse.
Skulle detta lugn störas av ett alltför
betydande inslag av utländsk arbetskraft
i företaget, som i vissa fall kan
vägra att fackligt organisera sig och
som i vissa sammanhang kan uppträda
på ett sätt som irriterar den svenska arbetskraften,
är sådana orosmoment till
betydande nackdel för vårt produktiva
liv. Det kan också uppstå en mycket kylig
atmosfär i företag och i kommuner
där vi får en alltför stark koncentration
av utländsk arbetskraft. Därför ser vi
i den mera organiserade och reglerade
formen möjligheter att undvika sådana
händelser.

Herr talman, jag har ansett detta
vara den kanske viktigaste frågan att
säga något om.

Låt mig även säga till herr Ohlin,
att jag självfallet gärna skulle vilja diskutera
bostäder, byggreglering och
andra hithörande problem. Kanske vi
kan bli överens om att eftersom regeringen
avser att lägga fram en proposition
— vi har remitterat ett förslag
om prioritetslagstiftning till lagrådet
och väntar att få svar inom de närmaste
dagarna — får vi i det sammanhanget
tillfälle att föra en mera omfattande
debatt om detta problem och
om hela bostadspolitiken. Men jag är
självfallet beredd att gå upp i ett nytt
anförande om bostadsproblemen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Genmäle är kanske inte
det rätta ordet, även om det naturligt -

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 145

vis är det formella ordet. .Tåg ber nämligen
att få instämma i vad inrikesministern
sagt om behovet av att komma
fram till en uppgörelse och jag hälsar
med tillfredsställelse att en sådan kommer.

Vi ser hur situationen, som på många
håll är en bristsituation i vår ekonomi,
utnyttjas politiskt. Folkpartiet lägger
upp hela sin valfilm uteslutande på
frågan: »Varför har ni inte bostäder åt
alla människor?» På sju—åtta veckor
får vi så en invandring av 10 000 människor.
Med normal bostadstäthet betyder
det krav på över 3 000 nya lägenheter.
Då frågar folkpartiet: »Varför
har ni inte bostäder till dem också?»
I en sådan fälla kan regeringen
inte gå. Först klagar folkpartiet på bostadssituationen
för dem som redan
finns här, sedan kräver man fri invandring,
och så utnyttjar man bostadssituationen
en gång till.

De som endast tänker på industrien
och betraktar arbetskraften som kol
som lämpas in under pannorna för att
man skall få större vinst ur företagen,
hälsar naturligtvis med tillfredsställelse
en liberal politik. Jag var litet förvånad
över vad herr Hermansson sade —
jag vet att han är på väg åt höger för
att vinna väljare på högersidan — nämligen
att han i princip var för en fri
gränsövergång för människorna. Om en
sådan princip skulle tillämpas i varje
situation, skulle det medföra just vad
Industriförbundet kräver. Även om jag
i vissa frågor är ganska liberal är jag
dock inte så liberal som herr Hermansson,
som viil gå på Industriförbundets
liberaliseringslinje i denna fråga. Det
anser jag vara att ställa sig till höger
om den fackliga rörelsens intresse just
nu.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte heller några
invändningar mot vad statsrådet Johansson
anfört; det överensstämmer i

flera avseenden med vad jag framhöll
i går. För min del anser jag det också
viktigt att man inte ser frågan om invandring
av utländsk arbetskraft ur
företagens begränsade synpunkter, och
jag vände mig mot talet om arbetskraftsimport,
som jag betraktar såsom
cyniskt. Jag framhöll att det för arbetarrörelsen
är självklart, att utländska
arbetare skall vara fackligt organiserade
liksom att de beredes goda sociala villkor
när de kommer till vårt land. Självfallet
bör man även skapa en god ordning,
så att utländska arbetare snabbt
kan få önskad anställning och detta på
ett sätt som står i överensstämmelse
med fackföreningsrörelsens strävanden.

När herr Hagnell sökte sak med mig
i denna fråga och ville påstå att jag
hade samma inställning som Industriförbundet,
var han nog ute på litet farlig
mark. Vad jag sade innebar en polemik
mot Industriförbundets inställning,
att just kapitalets intressen skulle
få vara avgörande för invandringen
av arbetskraft. Jag tror inte att herr
Hagnell och jag i själva verket har så
olika syn på denna fråga, men jag vill
understryka den stora betydelsen av
att man betraktar det hela ur de enskilda
människornas synpunkt. Är det detta
som kallas liberalt, accepterar jag gärna
detta omdöme. Man måste i detta
sammanhang akta sig för nationell avgränsning
och nationell egoism. Arbetarrörelsens
intressen får inte stängas
inne bakom talesätt eller formuleringar,
vilka leder till nationell avgränsning
eller som är uttryck för en egoism vilken
inte överensstämmer med arbetarrörelsens
grundläggande internationella
inställning.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis skall vi,
såsom herr Hermansson säger, se frågan
ur de enskilda människornas synpunkt.
Det är också just vad jag gjorde i motsats
till Industriförbundet, vars inställning
går ut på att vi skall skaffa oss

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

arbetskraft till maskinerna. Jag vände
på detta och sade att vi skall skaffa
maskiner till vår arbetskraft. Vi måste
— såsom jag uttryckte det i mitt huvudanförande
— utgå från den enskilda
männisuan och hennes förhållanden.

Herr Hermansson anser att han befinner
sig på samma iinje som jag. Men
om man skulle tillämpa den princip
som han här talade om, skulle man såvitt
jag förstår hamna på samma linje
som Industriförbundet. Eller vad menar
herr Hermansson när han säger:
»Man måste hävda rätten till fri in- och
utvandring över gränserna och till arbete
i andra länder på samma villkor
som dessa nationers egna medborgare?»
Det måste betyda att människorna skulle
fritt få vandra över gränserna mellan
olika länder och att man inte skulle
kunna stoppa en sådan invandring som
nu skett till vårt land och som medfört
krav på tusentals bostäder, på skolor,
sjukvårdsplatser, åldringsvårdsplatser
och annat som vi inte har.

Vad är innebörden av detta herr Hermanssons
uttalande, om det nu skiljer
sig från Industriförbundets ståndpunkt?
Skulle vi kunna få ett klarläggande av
den saken?

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Det möter självfallet alltid
svårigheter att tillämpa allmänna
principer i de konkreta fallen, och jag
är helt klar över att så är förhållandet
med den princip som jag här anfört i
debatten. Men jag anser att den skiljer
sig från Industriförbundets ståndpunkt,
som inte innebär att man har betraktat
frågan ur de enskilda människornas
synpunkt. Jag har tolkat Industr'' rörbundets
ståndpunkt på det sätte* —
såsom också herr Hagnell gjorde —
att man endast vill se frågan ur företagens,
kapitalets synpunkt. Det är mot
denna inställning jag har vänt mig.
Herr Hagnell gör sig skyldig till ett

grundläggande fel när han förväxlar
dessa bägge ståndpunkter: frågan sedd
ur de enskilda människornas synpunkt
och ur företagens, kapitalets synpunkt.

Jag är också litet förvånad över att
en representant för socialdemokratien
principiellt avvisar en grundsats som
rör människornas rätt till fri in- och
utvandring över gränserna och till arbete
i andra länder. Jag trodde att socialdemokratien
i princip är och bör
vara anhängare av en sådan grundsats.
Att det sedan kan uppstå svårigheter
vid tillämpningen av denna princip i
det ena eller andra landet eller under
vissa tider, är en annan sak.

Jag skulle gärna vilja veta, om statsrådet
Johansson på samma sätt som
herr Hagnell kategoriskt avvisar den
princip som jag har velat anföra i debatten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Hermansson
vill jag säga att det kan vara fråga om
vad man menar med rätten till fri inoch
utvandring mellan länderna. Här
i Norden har vi en fri arbetsmarknad,
men den invandring av 4 000 å 5 000
människor ifrån andra länder som just
skett till Västsverige bereder oss så
utomordentliga bekymmer att vi inte
kan acceptera en sådan ordning. Jag
skulle vilja rikta en motfråga och den
är, om herr Hermansson anser det tillfredsställande
med den stora tillströmning
som nu äger rum bl. a. från Österrike,
Jugoslavien och Grekland och som
inrebär att familjer och enskilda personer
reser hit utan ekonomiska förutsättningar
att klara sig ens under den
närmaste tiden.

Vi har ju en lagstiftning som förutsätter
arbetstillstånd, men vi har fått
göra undantag från denna regel. Nu har
myndigheterna beslutat, som jag meddelat
i ett svar i dag på en enkel fråga,
att de 3 000 å 4 000 personer, eller vad
det nu kan vara, som just nu befinner

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

sig i Sydvästsverige skall lämnas omedelbara
arbetstillstånd, som gäller två
månader, för att de snabbt skall kunna
slussas in i vårt arbetsliv. Det betyder
inte att de kommer att få arbetstillstånd
för en uppgift, åt vilken de mer
eller mindre slutgiltigt kommer att ägna
sig, utan endast att de ges provisoriska
möjligheter att stanna här.

Detta måste således betraktas som en
provisorisk åtgärd i avvaktan på att
vi kommer fram till den mera reglerade
form som innebär att vederbörande
skall ha skaffat sig arbetstillstånd innan
han reser hit. Det betyder inte att
man begränsar invandringsmöjligheten,
men det betyder att man tar hänsyn
till de människor som vill resa till vårt
land. Vi kommer, som jag sade, att inrätta
rekryteringskontor nere i Jugoslavien,
och till våra beskickningar i
praktiskt taget alla europeiska länder
skall man kunna vända sig för att efterhöra
möjligheterna till arbete. Dessa
myndigheter kommer kanske också
att aktivt söka kontakt med de människor
som man hoppas och tror skall
kunna komma till vårt land. Låt oss
inte i begreppet frihet lägga in att man
skall ha frihet att komma hit för att
råka i social och ekonomisk misär.
Ingen kan ha den uppfattningen att detta
skulle vara tillfredsställande, och
därför vände jag mig i någon mån mot
begreppet liberaliserad invandringspolitik.
Jag vill framhålla att, om vi i ordet
liberal inbegriper hänsyn till människorna,
detta också måste gälla hänsynen
till de människor som finns i
andra länder och som vi vill hälsa välkomna
hit. Vi får vara beredda att ge
dem en ställning som i huvudsak överensstämmer
med de svenska medborgarnas.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Gårdagens remissdebatt
rörde sig i denna kammare i huvudsak
om utrikespolitik, försvarspolitik och
statsrådstal. I dag har vi däremot kom -

mit in på en sak som jag tycker är
minst lika viktig, nämligen källan till
vårt välstånd, eller med andra ord näringslivet
och därmed sammanhängande
frågor. Jag skall be att med några
ord få beröra dels några sådana frågor,
dels prisstegringarna här i landet.
Jag vill börja med de senare.

Vi har under detta år med beslutet
om en 50-procentig höjning av omsättningsskatten
och skärpning av bensinskatten
upplevt en av de största skattehöjningarna
på mycket länge. Detta
har helt naturligt förorsakat avsevärda
prisförhöjningar på alla områden, påskyndat
penningvärdeförsämringen,
ökat lönekraven inför de kommande
avtalsförhandlingarna och ytterligare
snedvridit konkurrensen inom landet,
ökat konkurrensen från utländska varor
på hemmamarknaden och försvårat
konkurrensen för svenska varor på export.

Eftersom indrivningen av omsättningsskatten
huvudsakligen har lagts på
oss företagare inom handels-, hantverks-
och serviceföretag märker vi eller
våra anställda alltför väl den köpande
allmänhetens naturliga reaktion
mot de ständiga prisstegringarna. Ofta
får man förklara slutprisets tillkomst
genom att redogöra för materialpris, arbetskostnad,
omkostnad, eventuell vinst
och skatt.

Inom vissa branscher kan man hålla
nere utförsäljningspriset genom att öka
sortimentet med utländska varor på de
svenska varornas bekostnad. Men skall
vi verkligen tvingas att i ökad utsträckning
köpa utländska varor för att tillgodose
allmänhetens krav på billiga
varor och därigenom dels försvåra för
de inhemska fabrikerna — vi fick så
sent som i går ytterligare besked om
en svensk fabriksnedläggelse — och dels
medverka till att ytterligare försämra
vår handelsbalans? Vår import översteg
som bekant för en tolvmånadersperiod
räknad t. o. in. utgången av augusti
i år, vår export med 1 800 miljö -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

ner kronor. Riksbankschefen betraktar
redan denna siffra som ytterst allvarlig.
Vi som möter allmänheten vid affärsdisken
eller kassaapparaten förstår
dess förvåning och besvikelse när räkningen
presenteras.

Mot denna bakgrund vill jag erinra
om att vår nye högerledare Yngve Holmberg
lagt fram ett konkret förslag i sju
punkter, som går ut på att begränsa
prisstegringarna och inflationen, öka
konkurrenskraften hos de svenska varorna
och skapa en rimligare och rättvisare
beskattning såväl av den enskilde
som av företagen och av varorna.
Dessa förslag anser vi företagare vara
till det gemensammas bästa. Jag vill
därför fråga finansministern, om han
är beredd att överväga dessa förslag
och med hjälp av dem medverka till en
begränsning av prisstegringarna och inflationen?
I samband härmed noterar
jag med tillfredsställelse att statsrådet
Rune Johansson beträffande i varje fall
en av de av herr Holmberg föreslagna
punkterna förklarat sig välvilligt inställd.

Efter dessa reflexioner om prisstegringar
vill jag gärna beröra några rent
praktiska företagarfrågor.

Jag hälsar med glädje att de upprepade
framstötarna för förenkling av varuskatteuppbörden
för de mindre företagen
synes ge resultat. Förenklingen
skall ske på så sätt, att företagen under
varje uppbördsperiod erlägger skatt
med på förhand fastställt belopp i stället
för att redovisa enligt avlämnade
preliminärdeklarationer. Att förenklingen
leder till fördelar även för det allmänna
talar ytterligare för att förslaget
bör genomföras. Men för att det verkligen
skall uppnå största möjliga effekt
bör den övre gränsen för tillämpningsområdet
sättas så högt som möjligt.

Däremot har i uppbördsberedningens
betänkande föga intresse ägnats åt åtgärder
i syfte att förenkla och underlätta
uppbördsförfarandet för företagen,
vilka tjänstgör som statens oavlönade

uppbördsorgan även för indrivande av
källskatt m. m. Det synes snarare vara
eu genomgående tendens till skärpning
och ett komplicerande av bestämmelserna,
som ofta drabbar de mindre företagen
hårt. Jag hoppas därför att propositionen
utformas i en positivare anda
mot företagen än vad beredningen
presenterade. Principiellt synes det mig
t. ex. vara felaktigt att skatter, grundade
på beslut som ännu inte vunnit
laga kraft, skall kunna uttagas i förväg.
Likaså förefaller det mig som om
den föreslagna höjningen av restavgifterna
från 4 till 6 öre per krona är
onormalt hög. Och om restavgiften trots
allt liöjes, bör i varje fall uppbördsterminen
utsträckas och bättre tid lämnas
för dessa uppgifter.

Så några ord om den statliga lokaliseringen!
Riksdagens beslut om statligt
lokaliseringsstöd har utan tvivel
medverkat till att skapa ökad sysselsättning
inom berörda områden. I kungörelsen
nr 1/1965 begränsas emellertid
möjligheten för många mindre, utvecklingsbara
företag inom hantverks- och
servicebranscherna att erhålla dylikt
stöd genom att det i 4 § heter att detta
skall utgå till »industriell verksamhet».
Samtidigt framhöll statsrådet Johansson,
när detta diskuterades, att systemet
med investeringsbidrag i form av

s. k. statskommunala beredskapsarbeten,

t. ex. för uppförande av verkstadshus
för hantverk, industri- och serviceföretag,
skulle upphöra. Ett betydande antal
sådana verkstadshus har uppförts
eller projekterats, och ett växande intresse
för dem har förmärkts, samtidigt
som erfarenheterna från redan uppförda
sådana hus har varit goda. De har medverkat
till ökad sysselsättning och rationellare
drift.

En bestämd gräns mellan hantverks-,
mindre industri- och serviceföretag är
ytterligt svår att dra, och många av
våra nuvarande såväl mindre som större
industrier har sitt ursprung i ett
tidigare hantverks- eller serviceföretag.

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

En strikt tolkning av kungörelsen ställer
alltså dessa mindre, redan befintliga
expansiva företag i ett sämre läge
än tidigare — ja t. o. m. i sämre läge
än helt nyetablerade s. k. industriföretag
av mer eller mindre tvivelaktig natur.
Det finns exempel som verifierar
detta mitt påstående.

Detta betyder alltså att om kungörelsen
skulle komma att tillämpas så restriktivt,
att den endast finge inverkan
på rena industriföretag, skulle åtskilliga
produktiva och sysselsättningsskapande
verksamhetsgrenar inte kunna
ifrågakomma för lokaliseringsstöd. Detsamma
skulle även gälla för verkstadshus
gemensamma för industri-, hantverks-
och serviceföretag. Detta torde
inte svara mot statsmakternas intentioner.
Med hänsyn till den mindre företagsamhetens
stora betydelse för näringslivets
differentiering, utkomst- och
servicemöjligheter inom såväl centralorter
som andra stora och medelstora
tätorter synes det mig vara fullt motiverat
att texten eller tillämpningsföreskrifterna
utformas så att bidrag skall
kunna utgå till — som det heter exempelvis
i bolagsordning för AB Företagskredit
— »näringsföretag och gemensamhetsanläggningar
för hantverks-, industri-
och serviceföretag».

Jag hoppas att inrikesministern vill
medverka till detta, så att lokaliseringsstöd
kan komma expansiva, redan befintliga
mindre företag inom hela denna
sektor till godo.

I samband med dessa reflexioner om
lokaliseringspolitiken vill jag också beröra
räntesatsen för dessa lån. Jämlikt
kungörelsen den 23 april 1965 om statligt
lokaliseringsstöd skall lokaliseringslån
enligt 8 § i nämnda kungörelse
utgå efter samma räntesats som i
allmänhet tillämpas för industrigarantilån.
Räntan för garantilån har i enlighet
med överläggningar med kommerskollegium
år 1954 rekommenderats till
ett procenttal liggande på en kvarts
procent över gällande ränta för botten -

lån. Motivet härför var att bankens
hanteringskostnader för en statlig garanti
ansågs ringa och risken med ett
lån med statlig garanti obefintlig. Det
synes mig som om ett dylikt lån borde
vara säkrare än ett bottenlån i en fastighet.

Denna uppfattning synes kommerskollegium
också alltjämt hysa, enligt en
den 28 september 1965 avlåten skrivelse
till handelsdepartementet. Men trots
detta anser sig kommerskollegium i
samma skrivelse sakna anledning att
motsätta sig en ytterligare räntehöjning
med 1 procent för dessa garanti- och
lokaliseringslån för att som det heter,
åstadkomma en »rättvis räntesättning»!

Skulle räntesatsen för ifrågavarande
lån höjas till 8 procent, jämställes de
med förtroendelån eller med andra typiska
riskåtaganden från långivarens
sida. Man måste då ställa frågan om
statens garanti har sjunkit så i värde
under detta senaste år. Eller vill man
inte längre trots riksdagens beslut helhjärtat
satsa på t. ex. den lokaliseringspolitik
som, rätt skött, utan tvivel medverkar
till att skapa ökad sysselsättning
i stödområdena eller på de företag
som kan komma i åtnjutande av kreditgarantilån? Herr

talman! En höjning av räntesatsen
synes mig motverka syftet med
dessa lån, och det kan väl, efter alla
positiva uttalanden om att stimulera
näringslivets utveckling i stödområdena,
inte vara meningen. Skulle höjningen
bero på att bankerna inte anser sig
ha tillräckligt med kreditmedel att ställa
till förfogande för dylika produktiva
ändamål, synes det mig vara statens
skyldighet att reservera medel för uppfyllande
av de åtaganden som staten
ikläder sig genom att teckna garantier.

Herr talman! Jag skulle dessutom
med anledning av herr Hagnells anförande
vilja ställa ett par frågor till honom
och göra några reflexioner. Vilka
företag menar herr Hagnell skall utvecklas
och vilka skall bortrationali -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

seras? Är det t. ex. massaindustrien i
Norrland eller varven i Göteborg, vilka
i dag måste gå ut med låga offerter
för att över huvud taget klara sysselsättningen?
Eller gäller det alla de
mindre företagen runt om i landet?
Jag kan förstå herr Hagnells resonemang
som ett teoretiskt sådant. Men,
herr Hagnell, det är enbart teorier och
saknar stöd i praktisk erfarenhet från
företagsamheten.

En nyligen gjord undersökning har
ju visat att det finns människor som
hellre vill ha sysselsättning i de mindre
och medelstora företagen än i de
högrationaliserade; de säger sig trivas
bättre, de passar bättre in i produktionen
där. Man måste då fråga herr Hagnell,
som i sitt anförande ville gå ut
från människan: Är det inte riktigt att
de människorna verkligen får möjlighet
till sysselsättning i sådana företag?
Eller är det verkligen att tillgodose
människans personliga krav att eventuellt,
som det lät på herr Hagnell,
tvångsdirigera människor till sysselsättningar
som de inte har vare sig läggning
för eller personligt intresse av?
Jag är rädd för att man då skulle skapa
vantrivsel och få ytterligare omskolningsproblem.

Vidare vill jag i sammanhanget gärna
erinra om de mindre företagens betydelse
i detta samhälle, inte bara därför
att de sysselsätter åtskilliga hundratusentals
personer utan också därför
att de har en omsättning på cirka 30
miljarder kronor per år. Men framför
allt vill jag erinra om deras betydelse
som underleverantörer till praktiskt taget
alla större industrier. Jag behöver
bara nämna Volvo, som väl har ungefär
1 000 underleverantörer.

Jag vill också erinra om de mindre
företagens betydelse då det gäller att
producera varor och tjänster av mer
individuell eller personlig karaktär. Vi
lever i ett välfärdssamhälle och hoppas
naturligtvis på att det skall utvecklas
i ännu högre grad. Om vi vill ha nå -

gonting annat än de standardprodukter
som det högrationaliserade stora företaget
kan producera, måste vi även i
framtiden ha mindre företag som producerar
varor av andra typer, mera
personliga, mer individuella. Beträffande
service och tjänster vill jag fråga
herr Hagnell hur det samhälle skulle
se ut och hur människorna skulle trivas
där, t. ex. de mindre bilverkstäderna,
frisörerna, kem-tvätterierna
m. fl. serviceföretag voro bortrationaliserade
enligt herr Hagnells teori?

Herr talman! Detta var några reflexioner
kring herr Hagnells anförande.
Jag vill sluta med en helt annan fråga,
nämligen trafiksäkerheten på våra vägar.

Vi har nyligen fått en fartbegränsning
till 90 kilometer under november
månad. Avsikten därmed var att minska
olyckorna vid övergång från sommartill
vinterkörning, att undvika halkolyckor.
Det är möjligt att så kan ske.
Jag är personligen tyvärr inte övertygad
om att fartbegränsning är rätta sättet
att reducera trafikolyckorna. Någon
statistik som visar att så är fallet torde
vi heller inte ha. Den erfarenhet
varje bilist kan skaffa sig genom en tur
på t. ex. E 4 vilken afton som helst under
den mörka november månad visar
någonting annat. Jag påmindes själv
om detta förhållande i söndags då jag
bilade upp efter E 4, och i måndags
kväll, då jag bilade ned hit till Stockholm,
nämligen att risken för mörkerolyckor
ökar i och med införande av
fartbegränsning under denna årets allra
mörkaste månad — den är särskilt
mörk därför att snön sällan kommer
förrän i december. Erfarenheten visar
att det ofta blir ett långt utdraget pärlband
av mötande bilar. Vi måste köra
med avbländat ljus under praktiskt taget
hela tiden eller i varje fall långa
sträckor. En stor del av den vägbana
jag har framför mig blir alltså mörklagd
på grund av avbländningen, och
möjligheten att upptäcka eventuellt fö -

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

rekommande hinder i form av djur,
människor eller annat är ytterst minimal.

Samtidigt får vi köra med en fart
av 90 km i timmen. Hastighetsbegränsningen
skapar de långa pärlbanden av
bilar och ökar alltså risken för mörkerolyckor.

Mot denna bakgrund skulle jag gärna
vilja på nytt ställa en fråga, som
jag ett par gånger tidigare ställt i riksdagen:
Hur långt har man nått med
den utredning om mörkerolyckor, vilken
statsrådet Skoglund gång efter annan
har lovat att presentera?

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordgren talade
om att vi är inne i en mörk månad,
och han har inte heller bidragit till att
lysa upp den, i varje fall med de saker
han tog upp på det ekonomiska området.
Han frågade om vi skulle rationalisera
bort frisöryrket. Jag vet inte
om det lönar sig att diskutera frågan —
den var väl inte så allvarligt menad.

Om herr Nordgren vill ha en försäkring,
kan jag emellertid nämna, att
det med den effektivare ekonomiska politik
från socialdemokratiskt håll i näringslivsfrågor,
vilken jag gjort mig
till talesman för, inte är någon risk
för att herr Nordgren i fortsättningen
inte skall bli såväl klippt som renrakad
av det enskilda näringslivet.

Det är heller inte fråga om att lägga
ned massafabrikerna i Norrland och
att stänga varvsindustrien i Göteborg,
Uddevalla, Malmö o. s. v. Tvärtom —
våra massaindustrier har en genomsnittskapacitet
på något över 100 000
ton men behöver komma upp till
300 000 å 400 000 ton för att enligt vad
cellulosaindustriens tekniker bedömer
vara på en optimal nivå.

Det gäller alltså att kunna utveckla
dessa industrier. Och vem är det som
har råd till det? Det är ytterst få kapitalkoncentrationer
i detta land som
skulle kunna medverka till den höj -

ning av nivån inom näringslivet som
kunde bidra till att ge löntagarna både
i Norrland och på andra håll en chans
att pressa ut bättre löner i framtiden
än hittills.

På samma sätt är det med varvsindustrien
i Göteborg. Götaverkens varv
har kostat mellan 200 och 250 miljoner
kronor. Man kan i det bygga båtar på
upp till cirka 45 meters bredd — dockan
är 47 meter bred. De fem varv
som man skall färdigställa i Japan från
och med i år och fram till 1968 har
dockor som är 56 meter breda — ja,
man har talat om att öka bredden på
några av dockorna till 65 meter.

Det är mot denna bakgrund av internationell
konkurrens som jag har tagit
upp frågan om att de stora företagens
omfattande och mycket dyra investeringar
måste drivas ganska hårt
här i landet. Problemet med frisörerna,
som herr Nordgren var inne på, är något
helt annat. Det är inte någon hjälp
för Götaverken, som omedelbart behöver
en ny större docka, om det finns en
eller annan frisör på den och den
platsen. Det är helt enkelt ett problem
som inte har diskuterats. Så mörk är
väl ändå inte månaden att man inte
kan se litet framför sig.

Herr Nordgren sade vidare att det inte
bara är de stora företagen som skall
fram utan att också de små måste få
finnas. Ja, vem har talat emot det?
Runt de stora företagen växer ju, precis
som herr Nordgren visade, småföretagen
upp. Tack vare Volvo finns det
tusentals små företag. Detta gäller det
att kunna klara, men det förutsätter
ju att de stora företagen finns och kan
hävda sig i den skärpta internationella
konkurrens som förestår.

Det är det stora problemet. Frisörerna
klarar sig nog — den frågan kan
vi lösa själva.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är många politiska
projekt som passerar revy i en remiss -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

debatt — mer eller mindre angelägna
projekt. Till de mindre angelägna får
man väl ändå räkna det mångomtalade
partistödet eller — för att uttrycka sig
riktigt relevant — skattebetalarnas
stöd till de politiska partierna. Jag är
mycket tveksam huruvida ett beslut i
den riktningen verkligen är i enlighet
med skattebetalarnas intressen. Vare
sig medlen nu går till konstgjord andning
åt vacklande tidningar eller till riviga
och stridiga valkampanjer är det
tvivelaktigt om väljarna får valuta för
sina pengar.

Jag tror att de flesta skattebetalare
utanför våra politiska föreningar tycker
att 25 miljoner kronor kan användas
bättre. Man skulle ju helt enkelt
kunna spara dessa 25 miljoner. Men
om man inte tänker sig den utvägen
vet vi att det finns många fält där några
miljoner skulle betyda fantastiskt
mycket.

Varje dag under året är många hjälporganisationer
i gång med insamlingskampanjer.
Det är de oundgängliga
u-landshjälporganen — oundgängliga
därför att behoven i u-länderna är
bottenlösa. I det sammanhanget har vi
också en rad kampanjer för de handikappade.
De får vara med och trängas
och kämpa om svenskens välvilja, och
man måste väl ändå säga att det är
ovärdigt en välfärdsdemokrati som vår
att frivilliga insamlingskampanjer skall
behöva skaffa medel åt en hårt och
oförskyllt drabbad kategori svenska
medborgare.

Men bortsett från detta att pengarna
skulle kunna användas bättre tror jag
det är betänkligt att statligt stödja politiska
partier. Många principiella anledningar
har anförts, men jag vill redovisa
ytterligare en.

I och med att man med statliga medel
stöttar partierna ger man dem också
mera makt och myndighet. Detta
resulterar rimligtvis i en hårdare uppspaltning
i partipolitik, vilket i sin
tur gör samtal över partigränserna mer

och mer omöjliga. Partierna blir ytterligare
låsta i positioner — och man
märker ju inte sällan redan nu hur kvaliteten
på en politisk idé tycks betyda
mindre än förslagsställarens politiska
hemvist. Därmed måste ju demokratien
gå miste om många goda idéer och
många dugande människor, som tycker
att de kan utföra mer produktiva ting
än att ägna sig åt politik och t. ex.
sitta i riksdagsbänken.

Alltnog: I detta läge finns ingen anledning
att ytterligare markera partiinstanserna
genom att backa upp dem
med statliga medel. Snarare borde man
väl tona ned partigränserna och på så
sätt främja ett större utbyte de olika
partipolitikerna emellan. Den partilåsta
politiken måste vara utvecklingshämmande.

Bland de många politiska projekt,
vilka som sagt passerar under en remissdebatt,
saknar man ofta en hel rad
väsentliga ting som kommer i skymundan
trots att det är angelägenheter som
rör mängder av medborgare i vårt
land. Jag tänker exempelvis på initiativ
som främjar medborgarnas inre
trivsel occh lycka. Sent i går kväll hölls
några briljanta anföranden om dessa
ting av fröken Ljungberg, herr Hedin
och herr Dickson. Tyvärr hade de allra
flesta av kammarens ärade ledamöter
då redan dragit sig tillbaka till sina
rum, och det var i viss mån förståeligt.
Det var bara en liten elit som satt kvar
— de var förresten mest högermän.

Jag skulle dock med några ord vilja
beröra den trivselfaktor, som hänsynen
till andras tro och sed innebär. En liten
blick på vad som håller på att
ske med kristendomsundervisningen i
grundskola och gymnasium kan göra en
mycket betänksam. Kristendomen är
utan tvivel på marsch ut ur vår skola.
Vi får väl anledning att återkomma till
detta faktum i andra sammanhang, bl. a.
när lärarutbildningssakkunnigas förslag
kommer på riksdagens bord. Men det
torde länge ha varit uppenbart att det

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

iir en liten radikal grupp som agerar på
detta fält och som gör sitt bästa för att
hänvisa kristendomen på skolschemat
till en liten vrå, där den får trängas
med diverse avgudar.

Saknas hänsyn till andras tro, borde
man i alla fall med litet demokratiskt
sinnelag kunna tillmötsgå en överväldigande
majoritet av vårt folk på
ett mera hyfsat sätt. De 184 000 kvinnor,
som betygade sin oro inför ecklesiastikministern
häromdagen och som
många plägar göra sig lustiga över, är
sannerligen inte ensamma. De representerar
en mycket stark opinion i vårt
folk. Med en god demokratisk inställning
förenar man också viljan att gå
en så stor grupp till mötes i dess önskemål
om kristendomen i skolan.

När justitieministern häromdagen annonserade
sin blivande översyn av
tryckfrihetsförordningen hänvisade han
till att en friare syn på religiösa och
sexuella frågor börjat göra sig gällande.
Man kan fråga sig vilka erfarenhetskällor
det är som justitieministern
öser ur. Pressens radikalisering över
praktiskt taget hela linjen och dess sexsäljande
i olika sammanhang är välbekant.
Måhända hade kanske ett pressstöd
därvidlag förändrat bilden något.

Debatten i våras i denna kammare
beträffande tryckfrihetslagstiftningen
kan naturligtvis tagas som intäkt för en
översyn, men jag tillåter mig att betvivla
att kammarens ärade ledamöter
rätt speglar den svenska opinionen i
dessa frågor.

Det är väl ändå inte den liberala »studentsexfesten»
i Lund som har influerat?
Det finns visserligen plantor där,
som en gång kommer att uppträda som
politiker, men när den dagen kommer
har dessa människor nog nyktrat till
avsevärt —• annars är det verkligen
synd om gamla Sverige.

Vidare skulle jag vilja framhålla att
det egentligen är synnerligen betänkligt
att rätta normerna för lag och rätt
efter opinionens svängningar. Det är

väl ingen som vill ta vår stigande brottsstatistik
till intäkt för en uppmjukning
av brottsbalken. Normerna skall väl på
något sätt få möjlighet att verka dirigerande.

Låt mig i detta sammanhang, herr
talman, till sist återge vad Finlands justitieminister
Söderhjelm yttrade, när
han presenterade sin regerings förslag
till ny tryckfrihetslag: »Vår tid erkänner
rätten att verka fritt, men endast
så långt denna frihet inte skadar, kränker,
smädar eller på annat sätt medför
skada för medmänniskorna. Jag tror
inte det klavbinder en konstnärlig diktare
att han måste beakta omvärldens
religiösa känslor.»

Detta är ganska ovedersägligt sagt.
Man får verkligen hoppas att vårt fria
ord inte får möjlighet att ta sig friheter
på människors bekostnad.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den siste ärade talaren
kom in på ett område som skulle kunna
ge upphov till en lång debatt, men
jag tyckte han tog det så förtvivlat ytligt
så det är inte mycket att bemöta.
Han verkade mer påverkad av
en extrem klick av akademiker i Lund
än jag tror kammarens ledamöter i
allmänhet är. Vi förhåller oss litet
kyligare inför det där vågskvalpet än
herr Werner tror, men han är ju relativt
ny här i kammaren; han vet inte
vilket hårt släkte som sitter i bänkarna
här, även de som inte är högermän.

Det är ju vanligt i remissdebatten att
man går upp och utför ett litet soloparti
utan att ta hänsyn till vad som
har sagts tidigare och utan hopp om
att bli bemött eller att få i gång en debatt.
Jag skall också sjunga en liten
vers för mig själv. Frågan har en viss
aktuell anknytning. Jag skall nämligen
tala om investeringar i sjukvårdsanstalter.

Inrikesministern har nyligen varslat
om ett styrschema för investeringar i
sjukvårdsanstalter. Jag tycker det är

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

välbetänkt med en dämpning av sjukhusbyggandet.
De stängda avdelningarnas
politik är beklämmande. De obemannade
klinikerna är i en förnuftig
hushållning som öppna sår. Men denna
inskränkning i fråga om nybyggnad behöver
inte betyda att man låter utvecklingen
på det sjukvårdande området
stå stilla. Det behöver inte alls
innebära en stagnation att man får tillfälle
att sätta in krafterna på andra
områden inom sjukvården än på att
just bygga nya sjukhus.

Ett par av dessa andra områden skall
jag beröra. Det är dels frågan om handikappvården,
dels frågan om förebyggande
hälsovård.

Herr Ohlin tog upp handikappvården
i går, och han var oförskräckt nog att
säga att regeringen haft mycket liten
förståelse för handikappvården och att
de av centerpartiet och folkpartiet framlagda
reformprogrammen hade stoppats
av regeringspartiet och, det var väl underförstått,
också av högern. Jag tycker
det är djärvt av herr Ohlin att ta
upp den frågan. Vad har centerpartiet
och folkpartiet kommit med för storartade
förslag som, om de genomförts,
skulle ha löst de handikappades problem?
Jag vet inget. Att enstaka ledamöter
av denna kammare från olika
partier har särskild anknytning till handikappvård,
det är ett faktum. Sådana
finns också i herr Ohlins parti — de
finns i alla partierna. Jag har sysslat
en hel del med just dessa frågor och
vet att det egentligen aldrig behöver
uppkomma några meningsskiljaktigheter
när det gäller att rätta till smärre
detaljer i Kungl. Maj:ts förslag eller att
medverka i vissa aktioner — där är vi
ganska överens över partigränserna.
Men när det gällt de stora tagen för att
hjälpa handikappade, så vill jag påminna
om att centerpartiet, folkpartiet
och även högern t. ex. var helt eniga
om att stå emot när vi genomförde ATPförsäkringen.
Och ingenting har betytt
så mycket för de handikappade som

detta obligatoriska, allmänna försäkringssystem.

Hade man acepterat det förslag som
herr Ohlin och folkpartiet förde fram,
så hade man inte haft möjligheter att
ge de handikappade det stöd av en allmän
pension som de nu har. Vi hade
eu debatt här i kammaren om det, då
jag polemiserade mot fröken Höjer som
var mycket intresserad av pensionsfrågan.
Hon fick lov att erkänna att om
folkpartiets förslag i stället för ATP genomfördes
finge den mindre prestationsdugliga
inte samma möjligheter att
komma i åtnjutande av den pensionstrygghet
som ATP skulle ge. Den privata
grupplivförsäkring som nu finns omfattar
ett mycket stort kollektiv, men de
som har en defekt — t. ex. de sockersjuka,
vilka är i fullt arbete — kan inte
få de höjda försäkringssummor som
man efter försäkringens beslutande erbjudit
andra grupper. Inte ens i den privata
grupplivförsäkringen har man alltså
haft möjligheter att ta med de handikappade
på samma villkor som andra.
ATP-försäkringen var således den stora
reformen för de handikappade, och om
den var socialdemokraterna ensamma.

Herr Ohlin brukar säga liksom i dag:
Vi i folkpartiet kommer med en rad
förslag som regeringen sätter sig emot,
men sedan accepterar socialdemokraterna
dem och lägger fram dem som
sina egna. Jag får säga samma sak om
folkpartiet och ATP; som väl är, är den
reformen nu någonting, som såvitt jag
förstår, ingen vill gå miste om, och därför
har de handikappade nu ett säkert
skydd för framtiden som är väsentligare
än alla de små reformer som eventuellt
kan ha diskuterats här.

Det andra verkligt stora krafttaget
för de handikappade är arbetsmarknadspolitiken.
I denna fråga hade vi
tyvärr folkpartiet som motståndare under
åren 1958—1959. Socialdemokraterna
har varit den drivande kraften i strävandena
att åstadkomma en arbetsmarknadspolitik
som bereder arbetstillfällen

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

även för mindre prestationsduglig arbetskraft.
Det är dock glädjande att handikappvänlighet
är någonting som alla
i dag vill förklara sig vara anhängare
av. Alla vill så att säga köra sin lilla
rullstol framför sig för att demonstrera
sin sociala ambition. Det är intressant
att man kommit så långt att man anser
att ett fysiskt handikapp inte med nödvändighet
skall innebära ett ekonomiskt
handikapp. När vi nu kommit dithän,
att försörjningsfrågan framför allt genom
socialförsäkringarna är löst borde
det vara möjligt att ägna sig åt att verkligen
avlägsna det medicinska handikappet
eller i varje fall ge de handikappade
ett sådant medicinskt stöd, sådana
möjligheter till rehabilitering
o. s. v., att de blir, om inte befriade
från handikappet så åtminstone mer
jämställda med andra människor. Vi
har därmed kommit in i ett mycket intressantare
skede av handikappvården;
vi slipper betrakta denna som en i allt
väsentligt social fråga och kan komma
fram till vad den egentligen är: en medicinsk
fråga.

Om man alltså utgår från att de handikappade
skall ha en levnadsstandard
som motsvarar andra människors, är det
uppenbart att det även ur samhällets
synpunkt är ekonomiskt ofördelaktigt
att en sjukdom blir manifest och ger
upphov till handikapp. Det är över huvud
taget oekonomiskt med sjukdomar,
om vilkas utgång man ingenting vet.
Detta innebär att den förebyggande hälsovården
är den mest ekonomiska och
på längre sikt även den bästa handikappvården.
Det är därför man med
stor tillfredsställelse noterar medicinalstyrelsens
förslag om att inom medicinalstyrelsen
utse en delegation som
skall ha samarbete med de s. k. handikapporganisationerna
— jag skulle
egentligen vilja använda en annan beteckning;
man skall inte utgå ifrån att
en medicinsk skada innebär ett handikapp,
och man bör undvika att betrakta
ett handikapp som någonting statiskt.

Dessa organisationer hedriver redan nu
eu propagandaverksamhet och ger människor
upplysningar om sådant som kan
vara förödande för hälsan och råd om
hur de skall kunna undgå att bli arbetsoförmögna.

Världshälsoorganisationen har nyligen
avgivit en rapport angående omfattande
undersökningar i olika länder.
Sverige intar en mycket hedrande plats
i rapporten med en redovisning av de
insatser som olika svenska landsting
gjort genom engagemang av en del av
sina hälsovårdsresurser i stora undersökningar
bland befolkningen, t. ex. när
det gäller diabetes. Man har i dessa undersökningar
inte bara räknat hur
många fall det finns, utan man har
även sett till att de sjuka kommit under
en behandling, som är bättre än de
tidigare fått. Man har också sett till att
materialet har överlämnats till forskare
för en närmare analys.

Jag tycker att vi bör kunna utnyttja
denna paus — om det nu blir någon
paus — i sjukhusbyggandet till att intensifiera
den förebyggande vården, till
att intensifiera den vård av handikappade
som måste ge resultat på många
områden. Bara detta att man garanterar
den handikappade hans försörjning
minskar handikappets svårighet. Man
kan nu sätta i gång med alla de hälsoundersökningar,
som är planerade och
om vilka man vet hur de bör genomföras.
En av dessa undersökningar gäller
att spåra upp och bota Föllings sjukdom
— den frågan har nyligen tagits
upp här i riksdagen. Vidare har vi den
beslutade hälsoundersökningen av barn
i förskoleåldern, vilken säkerligen kommer
att betyda väldigt mycket när det
gäller att få upp spåret på sjukdomar
och svaghetstillstånd, vilkas verkningar
blir mycket större om sjukdomen upptäckes
först sedan barnen kommit i skolan
under en ökad press.

Jag skulle också vilja ta upp frågan
om en allmän undersökning för att upptäcka
livmoderkancer. I andra länder

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

har man prövat metoder som innebär,
att kvinnan själv kan ta provet och
skicka in det per post. Man skulle egentligen
bara behöva upprätta laboratorier
där proven kan analyseras. Jag tror att
det vore möjligt att under den närmaste
tiden genomföra en sådan undersökning.

Med detta har jag bara velat säga att
en dämpning av sjukhusbyggandet kan
medföra en större kraftansamling på
andra områden, som kan betyda mycket
mer för sjukvården och hälsovården
än åtgärder som vi tidigare kunnat
vidta. Jag tänker också på dietfrågorna,
och jag tänker på den fysiska
fostran, vilken säkerligen har oändligt
mycket större betydelse än man tidigare
ansett. För bl. a. mentalsjuka och
alkoholsjuka tror jag att man har mycket
ogjort på detta område, över huvud
taget har säkerligen muskelaktiviteten
underskattats. En sådan verksamhet behöver
ett stöd, och det stödet kan kanske
komma nu, när vi får en paus i
sjukhusbyggandet. Låt oss utnyttja pausen!
Jag hoppas att både socialministern
och inrikeministern griper chansen
att väsentligt förbättra vår sjukvård
och vår hälsovård under de närmaste
åren.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag står inte upptagen
på talarlistan, men jag begärde ordet
när jag kom in i kammaren och hörde
herr Werner i Malmö tala dels om den
moraliska utvecklingen men dels också
om det märkliga samband han tyckte
sig finna mellan å ena sidan diskussionen
om stöd till partier och press och å
andra sidan de svårigheter de handikappade
medborgarna befinner sig i.
Reseskildringen i herr Werners eget
känsloliv inför den moraliska debatten
skall jag inte ta upp till diskussion, herr
talman. Jag skall bara säga ett par ord
om det andra problemet.

Vi alla i detta hus liksom alla de politiskt
verksamma ute i landets många

kommuner är väl starkt engagerade för
att ge de handikappade medborgarna en
bättre livssituation. Men vad herr Werner
inte förstått är att det för dessa
människor, för att få stöd och förståelse
ute i de beslutande instanserna, är
en absolut förutsättning att det finns
ett rikt fungerande folkligt och politiskt
liv i detta land.

När herr Werner säger att man skulle
kunna använda de pengar som man
eventuellt vill ge till partier och press
till att i stället ge åt de handikappade,
visar detta att han helt har missförstått
hela denna debatt och att han inte har
en aning om vad diskussionen gäller.
Förutsättningen för att verkligen bygga
upp en trygghet åt medborgarna är
effektivt fungerande demokratiska institutioner,
som dels kan fatta besluten
men dels också kan åstadkomma en
förankring i folkdjupet för de ideer som
de beslutande organen har. Har herr
Werner klart för sig att de politiska
organisationerna i vårt land har stora
ekonomiska besvärligheter för att fungera
så att de på många områden kan
genomföra den upprustning de önskar?
Har herr Werner klart för sig att man
tvingas gå ut och sälja lotter, att man
inom de politiska organisationerna ägnar
sig åt tiggeri för att över huvud
taget kunna hålla sin verksamhet uppe?
En del bär det bättre ställt än andra,
men många brottas med ytterst betydande
svårigheter.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att understryka hur viktigt det är att
vi inte låter en sådan agitation som herr
Werners stå oemotsagd utan att vi gör
vad vi kan för att klargöra för medborgarna
att vi också i det här huset
har skyldighet att se till att de politiska
organisationerna verkligen kan fungera.
Om de fungerar och demokratien därigenom
alltmera fördjupas, innebär detta,
herr talman, att vi står mycket starkare
rustade både mot de moraliska
nedbrytningstendenser som herr Werner
tycker sig spåra men också mycket star -

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 145

kare rustade i vår strävan att bygga upp
åt de medborgargrupper, som har det
sämst ställt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag refererade vad jag
tror blir väljarnas inställning, när de
får kännedom om de 25 miljoner kronor
som politikerna galant vill ta till sina
partier. De kommer med all säkerhet
att reagera just som jag gör. Det måtte
väl vara rätt och riktigt av dem att väga
kostnaderna mot varandra. Jag vidhåller
fortfarande att det i ett välståndsland
är bedrövligt att en så stor grupp
prövade människor skall behöva öka
sina vårdmöjligheter med insamlingskampanjer
av det slag jag nämnde.

Därmed har jag inte på något sätt låst
mig för eller emot i denna fråga, utan
jag framför enbart tveksamhet och synpunkter
som inte precis gillar förslaget
om partistöd.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Werner hänvisar
till att väljarna inte skulle gilla tanken
på ett stöd till de politiska organisationerna.
Herr Werner har inte den
ringaste aning om, mina damer och
herrar, hur väljarna ser på detta problem.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag får tacka för denna
inkompetensförklaring, herr talman,
men jag vet väl ungefär hur det ligger
till. Det är ju gott att få föra ordet i
egen sak ibland.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades propositionen nr 145 till
bevillningsutskottet.

§ 16

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 29 november 1946 (nr 722)
med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret;

till statsutskottet propositionen nr
148, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens
rätt till arv;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 150, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623), m. m.; och
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 153, med förslag till lag om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 156, angående
vissa författningsändringar
in. m. som sammanhänger med förhandiingsrättsreformen,
hänvisades propositionen,
såvitt avsåg frågan om storleken
av löneavdrag som disciplinstraff och
under arrest, till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 159, med förslag till
lag om ändring i brottsbalken m. m.

§ 17

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 912—922.

§ 18

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
väganläggningar i samband med
nedläggningen av Sala—Gysinge—Gävle

järnväg.

till lagutskott propositionen nr 147, Kammaren biföll denna anhållan.
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Tillhandahållande av valsedlar på postanstalter

§ 19

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av motion angående
införande av rätt att avlämna valsedel
i vallokal utanför hemorten, och

nr 33, i anledning av motion angående
möjlighet att begagna olikfärgade valsedlar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Tillhandahållande av valsedlar på
postanstalter

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av motioner
angående tillhandahållande av valsedlar
på postanstalter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Enligt nu föreliggande
bestämmelser i vallagarna skall vid vallokal
finnas utrymme där valsedlar kan
utläggas antingen i anslutning till denna
eller, om så inte kan ske, i densamma.

Stadgan dena, som tillkom genom lagändring
1960, gäller emellertid inte röstning
på fast eller tillfällig postanstalt.
Att man inte velat skapa dessa möjligheter
att på postanstalt utlägga valsedlar
kan jag delvis förstå, då kanske stora
svårigheter skulle uppstå för postverket,
om en direkt skyldighet förelåg för
detta att sköta denna service.

Vad jag däremot har svårare att förstå
är att man förbjuder valsedelsutdelare
att på valdagen uppehålla sig i
postkontorens förrum eller trapphallar.
Generalpoststyrelsens författningsbyrå
har i anvisningar till postföreståndarna
uttryckligen slagit fast att valsedelsutdelare
icke får uppehålla sig i postanstaltens
lokaler. Detta innebär också att
de tillfälliga postkontor som på valda -

gen inrättas på sjukhusen blir stängda
för valsedelsutdelare. Man tilllåter i
vissa fall inte dessa att ens uppehålla
sig inom sjukhusområdet. Varken
sjukvårdshuvudmännen eller poststationsföreståndarna
vågar lämna några
som helst medgivanden inför en enligt
mitt förmenande konstruerad risk
för ett eventuellt överklagande.

Utskottet skriver här att nu gällande
bestämmelser i vallagarna inte innefattar
något hinder för att valsedlar tillhandahålls
i anslutning till poströstning.
Detta kan man givetvis notera med
en viss tillfredsställelse. Men det löser
ändå inte frågan så länge det inte är
klart utsagt att valsedelsutdelare får
uppehålla sig i till vallokalen angränsande
rum.

Utskottet framhåller vidare i anledning
av vad motionärerna anfört om
tillämpad praxis att utskottet vill understryka
vikten av att hinder inte utan
bärande skäl reses mot att valsedlar tillhandahålls
i anslutning till postanstalter,
såväl fasta som tillfälliga. Utskottet
förutsätter även att den utredning, som
tillsatts för att undersöka möjligheterna
för att nedbringa antalet kasserade valsedlar,
kommer att pröva denna fråga.

Skulle så bli fallet känner jag mig
ganska nöjd, men några garantier härför
finns givetvis inte. Det hade enligt
mitt förmenande varit mera tillfredsställande
om utskottet överlämnat
motionen till utredningen i fråga. Motionärernas
yttersta syfte i denna fråga
är givetvis att söka medverka till att
så många som möjligt blir i tillfälle att
utnyttja sin rösträtt.

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande, men jag bär ändå
velat anföra dessa synpunkter som, hoppas
jag, i varje fall kan komma att medverka
till att driva frågan framåt så
att den får en positiv lösning.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig i anslutning till
herr Bengtssons i Landskrona anföran -

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

de endast få stryka under något av vad
utskottet anfört, nämligen att man inte
utan bärande skäl bör resa några hinder
för valsedlars tillhandahållande i
anslutning till postanstalter, såväl fasta
som tillfälliga. Detta är andemeningen
i utskottets utlåtande.

Vi har inte med hänsyn till pågående
utredningar och andra förhållanden velat
framlägga något förslag om ändring
i själva lagstiftningen utan menat att
det är möjligt att tillgodose motionärernas
syfte inom ramen för gällande lagstiftning.

Då motionärernas talesman inte hade
något yrkande skall jag inte ytterligare
gå in på frågan utan yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner angående
avskaffande av konkurshindret
för kommunal valbarhet och behörighet,
samt

nr 36, i anledning av motioner angående
ändrade regler om valbarhet till
kommuns styrelse och nämnder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motioner
angående rösträtt för utlandssvenskar.

I de likalydande motionerna nr 359
i första kammaren av herr Schött m. fl.
och nr 428 i andra kammaren av herr
Wahlund in. fl. hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta att för sin del antaga
en lag med tidsbegränsad giltighet,
enligt vilken svenska medborgare, som
vistas utomlands, tillerkännes rösträtt
vid 1966 års kommunalval och därefter

Rösträtt för utlandssvenskar

förrättade allmänna val i enlighet med
av konstitutionsutskottet utarbetade författningstexter,
samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag snarast möjligt till en definitiv
lösning av frågan om rösträtt åt
svenska medborgare, som vistas utomlands».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 359
och II: 428, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag snarast möjligt till en
slutlig lösning av frågan om rösträtt åt
svenska medborgare, som vore bosatta
utomlands.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Carl Albert Anderson, Adamsson,
Nilsson i Östersund, Henningsson, Johansson
i Trollhättan och Zetterberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:359 och 11:428 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation, avgiven
av de utskottsledamöter som efter lottning
kommit att utgöra minoriteten.

Den som läser utskottsutlåtandet med
noggrannhet finner att utskottsmajoriteten
helt frånfallit motionärernas önskemål
om rösträtt för utlandssvenskar
vid 1966 års kommunala val. Man synes
över huvud taget hysa tveksamhet
inför tanken på en allmän kommunal
rösträtt för utlandssvenskar. Jag kan
inte heller finna att utskottsmajoriteten
tillstyrker en provisorisk lagstiftning
vid 1966 års val. Tvärtom säger
man klart ifrån att en sådan lagstiftning
önskar man inte få till stånd.

Jag vill alltså konstatera att utskottsmajoriteten
inte alls anslutit sig till motionärernas
önskemål i den framförda
motionen. Man kan därmed säga att de

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Rösträtt för utlandssvenskar

i det väsentliga är överens med reservanterna.
Det skiljer sig väl kanhända
i fråga om ordval och kanhända också
i fråga om på vilket sätt frågan i fortsättningen
skall handläggas. Från utskottsmajoriteten
önskar man i det föreliggande
läget att riksdagen i skrivelse
hemställer till Kungl. Maj:t om att frågan
bringas till en skyndsam lösning.
Ja, ärade kammarledamöter, om den
saken har vi ju varit överens i riksdagen,
och vi hade en ganska ingående
debatt i denna fråga så sent som vid
föregående års riksdag. Jag skall därför
nu inte dra upp en debatt om frågans
tekniska lösning. Även utskottsmajoriteten
säger sig vara medveten om att
detta valärende rymmer många tekniskt
komplicerade problem, och frågan
har ju, som jag tidigare sagt, varit
föremål för uppmärksamhet under en
rad riksdagar. Jag skall därför fatta
mig synnerligen kort, herr talman, och
inte minst med tanke på gårdagens
långt utdragna remissdebatt, som följts
av en ny debatt här i dag, skall jag
inte i detta mitt första anförande inbjuda
till någon större debatt kring denna
fråga.

Alla är överens om att frågan bör
bringas till en lösning, även om vi reservanter
anser att det är en orimlighet
att, som motionärerna gjort, begära
att utlandssvenskarna skall ha rätt
att deltaga i rent kommunala val. Som
framgår av utskottets utlåtande är frågan
föremål för utredning, och den utredningen
beräknas vara avslutad före
detta års utgång. Jag skall därför inte
ingå på direktiven för den tillsatta utredningen,
utan jag hänvisar till vad
som angivits i utlåtandet på denna
punkt. Att i detta läge på nytt skriva
till Kungl. Maj :t, som utskottsmajoriteten
föreslår, kan vi reservanter inte
finna någon anledning till, och det är
orsaken till att vi hemställer att riksdagen
måtte bifalla reservationen och
avvakta den utredning som nu försiggår
inom justitiedepartementet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det förhåller sig obestridligen
så — som herr Adamsson
här påpekat — att utskottsmajoriteten
på en punkt tonat ned motionärernas
hemställan, nämligen i så måtto att
man inte anser sig redan nu kunna tillstyrka
någon provisorisk lagstiftning,
som skulle ge utlandssvenskarna rösträtt
vid nästa års kommunalval. Det
må nu vara hänt. Här anmäler sig —
det skall ingalunda förnekas — en hel
del komplicerade valtekniska svårigheter,
som naturligtvis inte klaras av
i en handvändning, när man nu så
länge försummat att i sin helhet och i
stort lösa denna fråga.

Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att utskottet principiellt ansluter sig
till tankegången att en utlandssvensk
bör ha möjlighet att påverka hela riksdagens
sammansättning, således även
första kammarens sammansättning, och
att rösträtten följaktligen borde kunna
omfatta i varje fall valen till landstingen
och till stadsfullmäktige i städer
utanför landstingen. Så länge vi har
det tvåkammarsystem vi nu har, kommer
man, som jag ser det, inte ifrån att
också detta perspektiv och inte bara
andrakammarperspektivet hör med i
bilden. Men, herr talman, det är anmärkningsvärt
att det skall vara så
enormt svårt att över huvud taget komma
någon vart, när det gäller lösningen
av denna rättvisefråga om utlandssvenskarna
och deras möjlighet att i
enlighet med grundlagens klara bud
kunna utöva sin rösträtt. Varför — det
vill jag fråga — skall just denna grupp
svenska medborgare behöva finna sig
i att år efter år vara diskriminerade —
att här tala om diskrimination är verkligen
inte något överord —, berövade
sin rösträtt, bara därför att de råkar bo
och verka utanför landets gränser?

Redan 1929 — observera för 36 år
sedan — dyker denna fråga upp i en
motion i riksdagen. Efter snart ett decennium
av utredning nalkas vi alltså

Onsdagen Jen 3 november 1965

Nr 34

på nytt ett allmänt politiskt val, och
frågan är alltjämt lika olöst. Menar
verkligen herr Adamsson och övriga
reservanter att det skulle vara att handla
i oträngt mål, om man, som utskottet
begär, skulle skriva till Kungl. Maj:t
och hemställa att någonting snart måtte
hända i denna fråga?

Jag föreställer mig att ett förhalande
av detta slag aldrig skulle ha tolererats,
om det gällt en reform som regeringen
verkligen känt sig intresserad och engagerad
av. Frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt får nog anses vara en av
de mest misshandlade frågor, som under
årens lopp över huvud handlagts
av statsmakterna, och det är sannerligen
helt i sin ordning att det från utskottets
och riksdagens sida verkligen
görs en påstötning i saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
reagerade därför att det tagit så
lång tid att lösa denna rättvisefråga.

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att kammaren om cn stund
kommer att behandla en rättvisefråga,
som under minst lika lång tid varit föremål
för utredningar. Jag tänker på
alla de svenska medborgare som till
följd av sjukdom förvägrats möjlighet
att på valdagen utöva sin rösträtt, genom
att de inte haft tillfälle att rösta genom
valsedelsförsändelse. Den frågan,
herr Hamrin, löser vi först vid dagens
sammanträde här i andra kammaren —■
som jag hoppas åtminstone. Ur min synpunkt
har det varit minst lika angeläget
att skapa rättvisa åt dessa svenskar som
åt utlandssvenskarna. Anledningen, herr
Hamrin, till att den frågan först nu
kan lösas är att man inte förrän under
den senaste tiden har funnit några tekniska
möjligheter härför. Jag vill här
också rikta uppmärksamheten på vad
utskottet säger i samma fråga: »Med
hänsyn till ämnets vansklighet är det

Rösträtt för utlandssvenskar

enligt utskottets mening angeläget, att
erfarenheterna av det nya valsedelsförsändelseinstitutets
tillämpning vid
kommande val blir föremål för noggrann
uppmärksamhet.» Inte ens i föreliggande
läge är man i utskottet alldeles
säker på att den föreliggande lösningen
är den rimligaste och riktigaste.

Vi kan väl, herr Hamrin, vara överens
om att det, innan vi beslutar om
på vilket sätt utlandssvenskarna skall
kunna utöva sin rösträtt, bör utarbetas
ett praktiskt förslag till en genomförbar
lösning.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Adamsson
bara säga att jag inte ser någon anledning
till att inte också frågan om
möjlighet för sjuka människor att utöva
sin rösträtt borde ha avgjorts långt tidigare.
Det är i sanning också eu fråga
av hög angelägenhetsgrad. Men, herr talman,
jag vidhåller lika fullt att jag
omöjligen kan tänka mig, att det finns
någon fråga som det är mer angeläget
att skriva ti''1 Kungl. Maj:t om och begära
handling i än den som rör utlandssvenskarnas
möjlighet att utöva sin rösträtt.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Såsom redan har påpekats,
har denna fråga upprepade gånger
tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. Men någon positiv lösning
har det inte blivit, trots löften om att
rösträtt skulle ordnas för utlandssvenskarna.
För min del anser jag, liksom
herr Hamrin, att det är ett rättvisekrav
att dessa medborgare inte skall förvägras
rösträtt. Alla vet vi att det rör sig
om en stor grupp svenska medborgare
som genom tjänst eller dylikt nödgas
vistas utomlands och inte kan utöva sin
rösträtt här. Vi vet också, att de var
och en på sin plats gör värdefuna insatser
för vårt land. Ingen torde heller
kunna bestrida detta faktum.

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Rösträtt för utlandssvenskar

Under sådana förhållanden är det
ganska anmärkningsvärt att man alltjämt
är obenägen att ge dem den rösträtt
som det här är fråga om. Snarare
borde vi väl vara angelägna om att visa
vår tacksamhet mot utlandssvenskarna,
bl. a. genom att ordna rösträtt för dem.
Vi hemmavarande svenskar betraktar
rösträtten inte bara som en medborgarrätt
utan också som en plikt. Därför
borde man se till, att ifrågavarande
medborgare kan få utöva sin rösträtt,
och icke svika dem på det sätt som
man hittills gjort. Vi bör vara angelägna
om att snarast rätta till rådande
missförhållande.

I år har frågan emellertid i viss mån
kommit i ett annat läge genom att motionärerna
utvidgat den till att jämväl
omfatta rösträtt vid 1966 års kommunala
val. Jag förstår att det kan vålla
svårigheter att ordna en sådan, i varje
fall utan ingående utredning. Jag kan
därför helt ansluta mig till vad utskottet
anfört i denna del.

Då utlandssvenskarnas rösträtt till
andrakammarval dock är det väsentligaste
i hela frågan, kan jag inskränka
mig till att instämma i herr Hamrins
yrkande om bifall till utskottets förslag.
Jag hoppas att denna viktiga fråga
sedan skall bringas till en snar lösning.

I detta anförande instämde herr von
Sy dom (h).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få blanda mig i denna debatt,
beroende på att jag fäste mig vid ett
uttalande som herr Adamsson gjorde
när han försvarade reservationen i utskottets
utlåtande. Han sade att vi har
varit överens om att frågan skyndsamt
skulle bringas till en lösning. Därom kan
man nog, herr Adamsson, vara en aning
tveksam, ty den enigheten har i så fall
tagit sig högst egendomliga uttryck.

Om vi hade varit överens om skyndsamheten
i detta ärende, borde utredningen
verkligen ha varit klar för länge

sedan. Det är, som herr Hamrin redan
har påpekat, 36 år sedan frågan första
gången fördes fram i riksdagen motionsvägen.
Om man verkligen velat saken,
borde den senaste utredningsmannen i
denna långa rad av utredningar ha givits
möjlighet att ägna sig helt och hållet
åt denna fråga, eftersom den var så
viktig. Men så var inte fallet. Han fick
inte personal till sitt förfogande, och
han blev inte friställd från sina andra
arbetsuppgifter. Han kom alltså ganska
sent i gång med denna fråga, och nu har
alltså utredningen hållit på i det närmaste
tre år, och därför har det blivit
ytterligare uppskov.

Jag är lika tveksam som utskottsmajoriteten
beträffande rösträtt även vid
kommunalval, även om det principiellt
naturligtvis är riktigt, att utlandssvenskarna
bör ha möjlighet att påverka också
första kammarens sammansättning,
så länge vi har ett tvåkammarsystem,
vilket jag hoppas inte skall vara så
länge. Men så länge vi har det, bör de
ha möjlighet att genom rösträtt vid
landstingsval och i de stora städerna
påverka första kammarens sammansättning.

I sak blir det kanske inte så stor skillnad
mellan resultaten om man röstar
på utskottets förslag eller på reservationen,
eftersom utredningsresultatet
enligt löfte väntas under detta år. Men
jag tycker det är av vikt att kammaren
verkligen understryker hur angeläget
det är att vi äntligen får denna
fråga ur världen och inte accepterar
ytterligare dröjsmål, vilket kammaren
bör understryka genom att rösta på utskottsförslaget.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Visserligen har socialdemokratien suttit
länge i regeringsställning, men inte
så länge som 36 år. Det har sålunda
under den tiden även funnits borgerliga
regeringar. Om frågan verkligen varit
så enkel att lösa som herr Björkman
tycks föreställa sig, så hade det

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 34

ju varit möjligt att lösa den, innan den
socialdemokratiska regeringsperioden
kom till.

Men den är inte så enkel att lösa, och
det har ännu inte presenterats något
rimligt förslag. Man har ännu inte funnit
vägar för en tillfredsställande teknisk
lösning av problemet. Frågan är
ju svårlöst, den saken är uppenbar, och
så länge det inte föreligger något förslag
till en tillfredsställande lösning kan
vi inte begära att riksdagen skall fatta
beslut.

Det står klart angivet i utskottets
utlåtande att den utredning som pågår
förväntas presentera sitt förslag före
årets slut. Finns det då rimlig anledning
att i detta läge på nytt skriva till
Kungl. Maj :t? Det blir ju möjlighet för
riksdagens ledamöter att motionera och
taga ställning när på utredningen grundat
förslag framlägges för riksdagen,
vilket förslag vi ju hoppas skall innebära
en praktisk lösning av frågan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte alls bestrida
riktigheten av herr Adamssons påstående
att det kan vara tekniska svårigheter
att lösa denna fråga, men vi
hade ett betänkande från en utredning
1962. Det tyckte vi var ganska tillfredsställande,
och det var man ganska ense
om utom vad beträffar den 5-årstidsbegränsning
som föranledde reservationer.
Det var alltså en inskränkning. Men vi
tycker att med någon putsning och hyfsning
skulle det ha varit möjligt att genomföra
förslaget enligt valutredningen.
Men då restes nya hinder och så tillsattes
en ny utredning.

Jag tar emellertid fasta på herr
Adamssons bestämda löfte att vi kan
lita på vad som står i utskottets utlåtande,
nämligen att utredningen verkligen
blir klar före årsskiftet. Det är
ju inte mer än två månader dit.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Bara några ord i kort -

Rösträtt för utlandssvenskar

het. Jag noterar först med stor tillfredsställelse
att det råder enighet om att
utlandssvenskarna så snabbt som möjligt
skall få den rättvisa som man kan kräva.
Vi som har varit ute bland utlandssvenskar
vet, att detta är en fråga som
ofta tas upp ibland dem och att avsaknaden
av rösträtt känns som kränkande
inom utlandssvenska kretsar. Det är
också som här har sagts en stor grupp
det gäller. Jag hälsar även med tillfredsställelse
att uttalanden om vilka
partier som räknar på vinst eller förlust
vid genomförandet av rösträtt åt
utlandssvenskarna har saknats i det
meningsutbyte som här har förts. Vi
är alla angelägna om att man kommer
till ett resultat. Svårigheterna är av
teknisk natur, vilket framgår av utskottets
skrivning.

Jag vill bara tillåta mig att till vad
som här har sagts foga ett par ord om
just den tekniska naturen av dessa frågor.
I Storkyrkoförsamlingen i Stockholm
har vi nämligen de svenska diplomater
och den diplomatiska personalen
skriven — till dem hör numera också
SIDA — som äger rösträtt. Det är en
personal som uppgår till mellan 1 300
och 1 400 personer. Redan den kontakt
som man har på denna pastorsexpedition
med våra svenska medborgare i
utlandet, som ändå måste förutsättas ha
ganska goda normala kontakter med
hemlandet, visar att frågan om den
plats där de skall lämna uppgifter innebär
stora problem. Det kräver språkkunskaper
— många underliga uppgifter
strömmar dagligen in — och redan
att utvidga detta område kommer att
bereda svårigheter.

När människor kommit ifrån sitt hemland
och hamnat i en ny miljö följer
de inte alltid så noga med hemlandets
frågor som de kanske hade tänkt sig
när de vandrade ut. Jag tror därför inte
att vi skall föreställa oss att det blir ett
så särskilt stort procenttal av dessa utlandssvenskar
som kommer att begagna
sin rösträtt. De kontakter vi har med

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Rösträtt för utlandssvenskar

vissa grupper inom det område där jag
är sysselsatt tyder knappast härpå.

Därmed är också sagt att de remissinstanser
som uttryckte tveksamhet inför
1962 års utredning säkerligen inte
tog fel utan slog vakt kring valsäkerheten.
I alla valfrågor skall två intressen
vägas mot varandra: säkerheten och
tryggheten i att en rätt valhandling
kommer till stånd och viljan att vidga
rösträtten till alla berättigade grupper.

Därmed är det väsentliga sagt. Vi har
nu en utredning som tagit upp en ny
uppslagsända och avser att vidga för
vissa grupper deras möjlighet att kvarstå
som folkbokförda i Sverige. Den utredningen
finns på sid. 5 i utlåtandet
och det finns ingen anledning att jag
repeterar den. Jag sluter mig till dem
som uttryckt tillfredsställelse över att
det råder allmän enighet om att vi snart
måste komma fram till en lösning. Under
det resonemang som förts i konstitutionsutskottet
har någon oginhet i sakfrågan
inte visats utan tveksamheten
har gällt de formella svårigheterna.

Jag vet inte vilka skäl som kan andragas
som bevis för att justitiedepartementet
skulle ha visat ointresse för en
lösning av frågan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag blev litet överraskad
över herr Zetterbergs uppfattning
att mycket få av utlandssvenskarna
skulle vara intresserade av denna fråga
och att endast en ringa del av dem
skulle utnyttja möjligheten att rösta.
Detta stämmer inte med de uppgifter
jag har fått. Åtskilliga framställningar
har dock skickats in från utlandssvenskar
i exempelvis Paris och på andra orter
med mycket bestämda krav på att de
äntligen skall få utöva sin medborgerliga
rättighet att rösta i landet. Om jag
inte är fel underrättad var de framställningarna
undertecknade av många utlandssvenskar.
Detta tyder inte på att
de skulle vara så litet intresserade av

frågan som herr Zetterberg antydde.
Det vore beklagligt om så vore fallet.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag har sett uppgiften
att en framställning undertecknad av
2 000 utlandssvenskar skickats in. Denna
grupp uppgick emellertid enligt 1962
års utrednings beräkning till 65 000. Jag
dömer efter det allmänna intryck man
har av vad som gör att vi svenskar som
bor i Sverige går till rösturnorna i den
utsträckning vi gör. Det beror på att
vi får ta del av en mycket livfull valpropaganda
som möter oss i form av
affischer, trycksaker i våra brevlådor,
i radio och TV. Dessa stora propagandamedel
gör att intresset väckes i mycket
hög grad. Jag skulle självfallet önska
att så stora grupper som möjligt av
våra utlandssvenskar kommer att begagna
sig av den rösträtt de kan få,
men av de skäl som jag här har anfört
befarar jag att procenttalet inte på
långa vägar kommer att uppgå till vad
som gäller för hemlandssvenskarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte uttala mig
om huruvida man kan vänta, att ett
större eller mindre antal utlandssvenskar
kommer att begagna sig av sin rösträtt.
Frågan förefaller mig vara irrelevant.
Det gäller en principfråga om
man skall tillerkänna utlandssvenskarna
rösträtt eller ej — det har många gånger
framhållits även under debatten i
dag.

Herr Zetterberg sade att alla är mycket
intresserade av att frågan snabbt
bringas till en lösning. Jag skall inte
i dag uttala mig om intensiteten i detta
intresse. Jag tror emellertid inte att
herr Zetterberg eller någon annan vill
eller vågar hävda att utredningen av
denna fråga under det senaste årtiondet
bedrivits med tillräcklig energi. Det har
snarare varit en förhalningspolitik. Kan
konstitutionsutskottets yttrande i dag
jämte reservationen leda till att rege -

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Bestridande med statsmedel

ringen äntligen behandlar denna fråga
med tillräckligt allvar, har vi tagit ett
steg framåt. Det återstår emellertid
att se.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Adamsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 89
ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Georg Pettersson m. fl.

§ 23

Bestridande med statsmedel av kostnader
för distribution av valsedlar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
angående bestridande med statsmedel
av kostnader för distribution av valsedlar.

av kostnader för distribution av valsedlar

I de likalydande motionerna nr 42 i
första kammaren av herr Erik Petersson
in. fl. och nr 51 i andra kammaren
av herr Larsson i Iledenäset m. fl. hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till 1966 års
riksdag angående statens övertagande
av distributionskostnaderna för valsedlar,
till vilkas tryckning ersättning utgår
av statsmedel».

Vidare hemställdes i motionen nr 100
i andra kammaren av herrar Mattson
och Persson i Heden, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om snabb utredning av samhällets möjligheter
att bekosta utsändandet av valsedlar
till väljarna vid samtliga allmänna
val i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde, att motionerna
1: 42 och II: 51 samt II: 100 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Andersson, Larsson i Luttra
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 42 och II: 51 samt II: 100,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag, helst
till 1966 års riksdag, om statens övertagande
av kostnaderna för distribution
av valsedlar, till vilkas tryckning ersättning
utginge av statsmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Distributionen av valsedlar
till väljarna vid allmänna val ingår
ju i den service som de politiska
partierna tar på sig. För detta ändamål
brukar partiorganisationerna anskaffa
avskrifter av röstlängderna, vilka tillhan
dahålles av folkbokföringsbyråerna.
Enligt vår mening borde det allmänna
också bidraga till kostnaderna för distributionen
av valsedlar, exempelvis ge -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Bestridande med statsmedel av kostnader

nom att tillhandahålla adresserade kuvert
från det tryckande registret eller
på annat lämpligt sätt.

Det kan måhända sägas att om det
statliga stödet till partierna blir verklighet,
skulle utgifterna för denna distribution
kunna klaras inom ramen
därför. Men oavsett detta kan det anses
vara en lämplig anordning att inte bara
tryckningen av valsedlarna utan även
deras befordran till de röstberättigade
blir en angelägenhet för det allmänna.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är ju en tydlig tendens
att försöka få förfarandet vid allmänna
val såvitt möjligt ordnat såsom
en helt statlig eller kommunal angelägenhet.
I och för sig kan detta vara
riktigt, men man frågar sig om vi verkligen
bör gå hur långt som helst i detta
avseende. Om nu distributionen av valsedlarna
skulle bekostas av det allmänna,
blir måhända nästa steg att man
kräver att det skulle finnas statligt och
kommunalt engagerade och avlönade,
kanske uniformerade personer som tillhandahåller
valsedlar framför vallokalerna.
Men partierna skall väl också göra
litet grand arbete i detta sammanhang.

Jag undrar också, om man riktigt hai
tänkt sig in i konsekvenserna av för
slaget om kostnadsfri distribution av
valsedlar. I dag finns det här i riksdagen
sex partier. Antalet röstberättigade
utgör för närvarande över 5 miljoner
och kan vid 1966 års val beräknas ha
ökat till 5,1 miljoner. Skickar dessa sex
partier ut valsedlar till sina väljare allmänt,
kommer vi i varje fall upp till
över 30 miljoner försändelser, som skall
gå ut på några få dagar.

En annan fråga är vem som kan kontrollera
om det sänds ut en, två, tre eller
fem försändelser. Detta är en apparat
som det är omöjligt att få en verklig

för distribution av valsedlar

kontroll på. Jag är övertygad om att
kostnaderna för ett sådant förfarande
skulle bli ofantligt mycket större än
vad de behöver bli, och därför är det
inte försvarbart att välja denna väg.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka avslag på framställningen och yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag tror inte att vi skall
förskräckas alltför mycket av de höga
tal som herr Henningsson nämnde. De
är säkerligen ganska små om man tänker
på alla de försändelser som går ut
till väljarna i en valrörelse. Vårt förslag
skulle innebära att varje parti får
skicka en försändelse till varje röstberättigad,
och vi tror inte att detta är någon
orealistisk lösning av problemet.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag förstår den goda
tanken hos herr Larsson i Luttra, men
kan herr Larsson också ge någon garanti
för att det bara skickas en försändelse
och vem skall i så fall kontrollera
detta? Jag känner inte något organ
som skulle kunna klara den uppgiften.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Kontrollen är väl relativt
lätt, om det tryckande registret tillhandahåller
ett kuvert per röstberättigad.
Någon mera kontroll behövs alltså
inte. Det blir en portofri försändelse
för varje röstberättigad.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är fem, sex, kanske
fler partier, herr Larsson i Luttra, som
skall sända valsedlar till samma röstberättigad.
Vem skall då kontrollera
vem som har sänt vilket och vilket som
inte sänts?

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vi hade verkligen tänkt
vara så generösa att varje parti skall få

Onsdagen den 3 november 19G5

Nr 34

Ändring i lagen om val till riksdagen in. m.

sända en försändelse till varje röstberättigad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Torsten Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116 ja och
61 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 39, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
avseende förslag till ändrad lydelse
av dels § 16 riksdagsordningen,
innebärande bl. a. att rösträtt vid val

till riksdagens andra kammare skulle
inträda kalenderåret efter det, då vederbörande
fyllt 20 år, dels § 24 riksdagsordningen,
avseende sjukas m. fl.
rösträttsutövning.

Herr förste vice talmannen gav särskilda
propositioner beträffande vart
och ett av de i memorialet upptagna förslagen,
nämligen dels på antagande av
förslagen, dels ock på förkastande av
desamma; och antog kammaren förevarande
förslag till ändringar i grundlagarna.

§ 25

Ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. in. jämte motioner.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) proposition nr 106 med förslag
till vissa ändringar i vallagstiftningen;

2) de likalydande motionerna 1:354
av herr Hilding m. fl. och 11:423 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl.;

3) motionen II: 76 av herr Jansson
in. fl.;

4) motionen 11:421 av herrar Boo
och Larsson i Borrby; samt

5) de likalydande motionerna I: 756
av fru Nilsson och II: 888 av fröken
Anderson i Lerum och fru Lindskog.

Propositionen anslöt till två från 1964
års riksdag vilande förslag till ändringar
i riksdagsordningen, vilka av utskottet
anmälts för riksdagen i det under
föregående paragraf redovisade memorialet
nr 39.

I propositionen föreslogs huvudsakligen
sådana ändringar i vallagstiftningen,
att rösträtt vid alla allmänna val
skulle inträda kalenderåret efter det då
vederbörande fyllt 20 år och att väljare,

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

som till följd av sjukdom, lyte, vanför- i
het eller hög ålder vore förhindrad att 2
inställa sig vid valförrättning, skulle få
rösta medelst valsedelsförsändelse. 2

I motionen vid 3) hemställdes, r

»att riksdagen måtte besluta

1. att som vilande grundlagsförslag 1
antaga följande lydelse av 16 § första
stycket riksdagsordningen: ''Valrätt till- j
kominer envar man och kvinna, som är t
svensk undersåte och senast under näst- s
föregående kalenderår uppnått aderton
års ålder’;

2. att uppdraga åt konstitutionsut- 1
skottet att framlägga förslag till sådana
grundlagsändringar, som skulle medföra
motsvarande sänkning av valbar- ^
hetsåldern till riksdagens kamrar; samt

3. att hos Kungl. Maj:t hemställa om

förslag till sådana ändringar i kommu- g
nallagarna, som medför motsvarande
sänkning av den kommunala rösträtts- j;

och valbarhetsåldern, vid samma tidpunkt
som förslagen under 1. och 2. ''

slutligt prövas».

Utskottet hemställde, 1

1. att motionerna

a) I: 354 och II: 423; 1

b) II: 76; och x

c) II: 421 1

icke måtte föranleda någon riksdagens 1

åtgärd; X

2. att riksdagen måtte, med bifall till j
proposition nr 106 och med avslag på
motionerna I: 756 och II: 888, antaga i ^
utskottets hemställan intagna förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av "

38 § lagen den 26 november 1920 (nr i
796) om val till riksdagen; (

2) lag om ändrad lydelse av 6 § kom- z

munallagen den 18 december 1953 (nr
753); i

3) lag om ändrad lydelse av 6 § ]

kommunallagen för Stockholm den 1 ,

mars 1957 (nr 50); .

4) lag angående ändrad lydelse av i

9 § lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om
församlingsstyrelse; 1

5) lag om ändrad lydelse av 8 § kom- <

munala vallagen den 6 juni 1930 (nr
253);

6) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen; och

7) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253).

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Torsten Andersson, Sörenson,
von Friesen, Hamrin i Jönköping, Larsson
i Luttra och Gustafsson i Stenkyrka.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Alla medborgare i detta
land som uppnått den i lagen föreskrivna
åldern har, på vissa undantag
när, rösträtt vid allmänna val. I konsekvens
härmed bör det vara angeläget
att bestämmelserna för utövande av
rösträtt är så konstruerade att de medger
för så mänga som möjligt att använda
sin rösträtt och på så sätt vara med
om att utse representanter i riksdag,
landsting och kommuner.

Vi har ju också under de senaste
åren genomfört en del reformer på detta
område. Det är möjligt att rösta på
postanstalter utom hemorten, man upprättar
tillfälliga postanstalter på sjukhusen
för att underlätta för patienter
och personal att delta i valen o. s. v.
I dag står vi i begrepp att besluta om
en ny reform på detta område, en reform
som skall göra det möjligt för den
som är sjuk eller gammal och inte kan
uppsöka vallokalen att rösta genom fullmakt,
vilket tidigare varit förbehållet
den som kunnat använda s. k. äktamake-fullmakt.

Reformen är att hälsa med tillfredsställelse.
Den bygger på en kunglig
proposition, nr 106, och har föregåtts
av omfattande utredningar, bl. a.
av 1955 års valutredning, som avlämnat
flera betänkanden i ämnet.

Men även om man i princip godkänner
de förslag som propositionen i
detta stycke innehåller, kan man vara

Onsdagen den 3 november 1905

Nr 31

Öl

tveksam i fråga om vissa detaljer. Sålunda
föreslår propositionen att för att
man skall kunna begagna sig av det
nya systemet med röstning genom fullmakt
måste valsedelsförsändelsen avlämnas
inför valförrättare i det valdistrikt
där man är bosatt eller, med
andra ord, där man står upptagen i
röstlängden. Röstning på postanstalt
skall alltså inte få förekomma i dessa
fall.

Tillsammans med fru Lindskog i denna
kammare har jag väckt en motion,
där vi påpekar det orimliga i att de
människor som är sjuka eller gamla
på detta sätt kommer i en sämre ställning
än andra. En frisk människa, som
på valdagen vistas i ett annat valdistrikt,
bar möjlighet att rösta på postanstalt.
En sjuk åldring, som kanske
vårdas av anhöriga på annan ort och
som är oförmögen att själv avlämna
sin valsedel, har det inte.

Konstitutionsutskottet har vid sin behandling
av ärendet följt propositionen
och avstyrkt motionen utan att egentligen
förklara varför. Man talar i allmänna
formuleringar om »vanskliga
valtekniska frågor», och visst kan man
väl anse att detta nya system med fullmaktsröstning
förefaller ganska invecklat,
och visst är vi väl alla överens om
att man bör skydda samtliga väljare
från att bli utsatta för obehörig påverkan,
i särskilt hög grad den som är
sjuk eller gammal. Mer fråga är väl om
det inte är i själva fullmaktsförfarandet
som den eventuella vanskligheten
ligger och inte i problemet vem den
skall avlämnas till. Alt poströstningen
skulle kompliceras framhålles både j
propositionen och uts.kctts’.tlåtandet,
och det är tänkbart att sä är fallet.
Fråga är bara om man fördenskull skall
avstå från att skapa er förbättring för
gamla och sjuka väljare.

Den senare delen av utskottsutlåtandet
innehåller dels ett hot, dels ett löfte.
Man säger nämligen: Skulle erfarenheterna
av det nya valsedelsförsändel -

Ändring i lagen om val till riksdagen m. in.

seinstitutets tillämpning bli mindre
gynnsamma måste en åtstramning övervägas.
Befinnes åter detta fungera på
tillfredställande sätt, bör i stället kunna
prövas, om den berörda väljarkategoriens
rösträttsutövning bör ytterligare
underlättas, i första hand genom att
möjlighet öppnas även för poströstning
med sådan valsedelsförsändelse som här
avses.

Herr talman! Som motionär har jag
inte kunnat undgå att göra dessa reflexioner.
Jag försäkrar kammaren att
avsikten med vår motion ingalunda varit
att ifrågasätta att man på allt sätt
värnar om valhemligheten, om vars och
ens rätt att utan påtryckning avlämna
den röstsedel vederbörande själv önskar.
Men vi har ansett att skall man
göra en reform, bör man försöka utforma
den så att den tillgodoser om
möjligt hela den grupp den avser.

Mot ett enigt utskottsutlåtande har jag
givetvis icke för avsikt att ställa något
yrkande. Jag förutsätter att frågan
kommer att följas med uppmärksamhet,
och jag hoppas att erfarenheterna
skall bli sådana att konstitutionsutskottet
vid ett senare tillfälle finner sig
kunna tillstyrka ett förslag som gör det
möjligt att den form a - valsedelsförsändelse
vi nu kommer att besluta om skall
gälla även vid röstning på postanstalt.

I detta anförande instämde fru Lindskog
och herr Johanson i Västervik
(båda s).

Herr JANSSON (k):

Herr talman! När vårriksdagen avslog
en motion om sänkning av myndighetsåldern
till 18 år tog jag kammarens
tid i anspråk för att framföra
de viktigaste skälen för en sådan reform.
Jag skall inte upprepa de argument
som då anfördes, vilka i samma
grad är argument för en sänkning av
rösträttsåldern.

Vad vi nu skall avgöra är konstitutionsutskottets
förslag om rösträtt vid
20 års ålder. Det innefattar avslag på

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

tre motioner, en från kommunisterna, <
en från centerpartiet och en från folk- <
partiet, om rösträtt vid 18 års ålder. I
Jag vill bara erinra om att det i så gott 5
som samtliga politiska ungdomsförbund t
finns en mycket stark opinion för en 1
mera långtgående reform än den som ]
här föreslås. Vidare har ett flertal re- 5
missinstanser framhållit att det i och <
för sig kan vara rimligt med en kraf- 1

tigare sänkning än vad som nu före- i

slås, men att det kan finnas skäl att j
göra ytterligare utredning. Detta är vä- 1
sentliga fakta att hålla i minnet. i

Jag skall inte här sammanfatta alla
de motiv som ligger till grund för de I
i denna fråga avgivna motionerna. Jag 1
nämner bara några. Det första skälet 1
är att det innebär mycket betydande f
förändringar i de ungas skyldigheter 1
när de fyller 18 år. Värnplikten full- 1
gör man exempelvis nu vid 18 års ål- 1
der. Vår nuvarande arbetslagstiftning 1

jämställer också 18-åringen med den s

vuxne. Och som löntagare är 18-åringen £
samma skatteobjekt som den äldre.

Ett annat skäl är att dagens ungdom £
möter samhället med mycket större t
kunskaper och färdigheter än vad går- i
dagens ungdom gjorde. Den har större £
yrkeskicklighet och en helt annan ut- 1
bildning för sin uppgift i förvärvslivet. r
Borde inte dessa nya moment vara skäl £
nog för samhället att gå de unga till
mötes med en mera genomgripande 1
rösträttsreform? 1

Tillåt mig upprepa vad jag anförde 1
när motionen om myndighetsåldern be- s
handlades, nämligen att ju större för- f
troende man i en demokrati visar de
unga, desto mer kommer ungdomarna c
att bidra till demokratiens utveckling s
och fördjupning. Här handlar det yt- 1
terst om att ge ungdomen större delaktighet
i demokratien. f

Det sägs med all rätt att det är svårt 1
att vara ung i vårt moderna samhälle, i
och det är omöjligt att göra ett objek- i
tivt uttalande om huruvida dagens ung- c
domar skiljer sig fördelaktigt eller oför- r

delaktigt från gångna tiders. Men redan
forskningen på 1940-talet — jag
hade själv tillfälle att då delta i den
statliga ungdomsvårdskommitténs arbete
— kom fram till att ungdomen inte
hade försämrats. All annan forskning
på området har kommit till samma resultat.
Och även om man kan säga att
det är både lättare och svårare att vara
ung i våra dagar, kommer man ändå
inte ifrån att den sociala och biologiska
mognaden hos ungdomarna i vårt
moderna samhälle inträder tidigare nu
än den gjorde förr.

Vidare frigör sig ungdomen nu från
föräldrarna mycket tidigare i ekonomiskt
avseende och gestaltar sitt eget
liv tidigare så att säga. Jag tycker därför
att det borde vara rimligt att sätta
rösträttsåldern till 18 år. Det skulle innebära
att man från samhällets sida
försöker väcka och stärka de ungas ambitioner
och öka deras känsla av ansvar
i de snabbt förbiilande ungdomsåren.

Skälen för att skjuta upp en reform
av detta slag väger lätt mot argumenten
för att sätta rösträttsåldern vid 18
år. Och en negativ konsekvens av ett
avslag på förslaget härom blir enligt
min mening att vi stimulerar till generationsmotsättningar,
som inte alltid får
en positiv utlösning.

Frågan är: När får vi nu rösträtt vid
18 år? De övriga motionärer som i likhet
med mig har yrkat på rösträtt vid
18 år har senare samlat sig till ett särskilt
yttrande och avstår nu från att
fullfölja sina yrkanden.

Jag vet inte riktigt vilket perspektiv
dessa personer räknar med. Tänker de
sig att detta skall genomföras 1972 eller
först vid 1976 års val?

Herr talman! Jag ville med detta anförande
bara framföra några av skälen
till att den reform, som vi nu står
inför att besluta och som i och för sig
innebär ett steg framåt, präglas av
ofullständigheter. Det hade varit bättre
att gå längre på en gång.

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Ändring i lagen om val till riksdagen m. m.

Jag ber därför att få yrka bifall till
hemställan under punkt 1 i motionen
II: 76.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att fästa uppmärksamheten
på det särskilda yttrande, som är
fogat till utskottsutiåtandet och som berör
just frågan om rösträttsåldern. Det
finns naturligtvis ingen som helst anledning
att inte i princip vidhålla det
krav på en ytterligare sänkning av rösträttsåldern,
som framförts i olika motioner.
Det är väl ingen i denna kammare
som för ett ögonblick tror, att det
steg vi nu tar skulle betyda att sista
ordet är sagt i denna fråga.

Med det ökade ansvar, som i våra dagar
i många avseenden från samhällets
sida läggs på ungdomar under 20 år —
även i 18-årsåldern — följer med nödvändighet
att också frågan om rösträttsåldern
på nytt kommer att aktualiseras
och att hållas levande.

Såsom det uttalas i det särskilda yttrandet:
»Med hänsyn till att en ny reform
inte kan komma till stånd förrän
efter nästa allmänna andrakammarval
och frågan om myndighetsåldern för
närvarande är föremål för utredning»
— frågorna om rösträttsåldern och om
myndighetsåldern är ju i hög grad integrerade
— har vi, som eljest är mycket
intresserade av en ytterligare sänkt
rösträttsålder, ansett oss böra avstå från
att i detta sammanhang ställa något yrkande.

Hem MUNDEBO (fp):

Herr talman! Den som inte deltagit i
konstitutionsutskottets behandling av
föreliggande ärende och som läser utskottets
utlåtande och det därtill fogade
särskilda yttrandet kan inte undgå att
ställa sig frågan, hur utskottsmajoriteten
egentligen ser på frågan om rösträttsåldern
i framtiden. Finns det inte
inom utskottet någon socialdemokrat

eller högerman, som anser att rösträttsåldern
bör sänkas till 18 år?

Jag har tolkat det särskilda yttrandet
så att de som står för detta anser, att
en sänkning är riktig men att de med
hänsyn till att eu reform inte kan genomföras
förrän efter nästa andrakammarval
har avstått ifrån att nu yrka på
ett beslut.

Yttrandet förpliktigar emellertid till
framtida handling i denna fråga, och
jag vill i anslutning till vad herr Jansson
sade understryka, att nästa andrakammarval
dock icke äger rum 1972
eller 1976 utan år 1968. Yttrandet förpliktigar
till snar framtida handling.
Därför kan jag såsom motionär avstå
från att yrka bifall till motionen.

Min fråga kvarstår emellertid: Har
man inom socialdemokratien och inom
högern den meningen, att rösträttsåldern
inte ytterligare bör sänkas?

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Till fröken Anderson
i Lerum vill jag gärna säga att vi i utskottet
haft den största förståelse för
de synpunkter, som hon framfört i motionen.
Vi hade också önskat att vi så
klart kunde blicka in i framtiden, att
vi för vår del hade kunnat tillstyrka
en sådan poströstning. Vi hoppas väl
alla att den reform vi nu beslutar om
skall utfalla tillfredsställande. Men det
är ändå så, fröken Anderson, att det
inte alltid i praktiken blir som vi hoppas.

Konstitutionsutskottet har, såsom fröken
Anderson alldeles riktigt noterat,
ställt sig något avvaktande med tanke
på utfallet av den nya ordning som
vi nu skapar. Vi får hoppas att vi i
framtiden också skall kunna införa en
poströstning i enlighet med de tankegångar
som framförts i denna motion,
men utskottet är för sin del icke berett
att utan någon erfarenhet från den nya
ordningen föreslå bifall till motionen.

Vad rösträttsåldern beträffar vill jag
framhålla, att jag själv tillhör dem

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Örlogsfartyget Älvsnabbens ersättande med ett mäss- och utställningsfartyg

inom mitt parti som anser att rösträttsåldern
bör sänkas. Men jag tillhör också
dem som anser att man samtidigt måste
sänka myndighetsåldern. Den frågan
har vi ju diskuterat, och vi vet att utredningar
pågår.

Riksdagen kan inte, herr Mundebo,
besluta om en sänkning av rösträttsåldern
år 1968. Det rör sig om en grundlagsfråga,
och det är sålunda inte möjligt
att nu genomföra den reform herr
Mundebo tänkt sig. Vi inom utskottsmajoriteten
anser — och de som avgivit
det särskilda yttrandet har ju givit
uttryck åt samma uppfattning —- att
sista ordet inte är sagt i denna fråga.
Det är god tid fram till 1968 att överväga
de ytterligare steg som skall tagas
på området.

Herr talman! Jag nöjer mig med dessa
korta kommentarer och ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
vi inle nu kan fatta beslut som får verkan
till 1968 års val. Men vad jag efterlyste
var en meningsyttring rörande
denna fråga i utskottsmajoritetens uttalande.
Nu avstyrker utskottet motionerna
med hänsyn till det vilande förslaget
om en sänkning av åldersgränsen till
20 år. Om utskottsmajoriteten haft intresse
för en sänkning borde det ha
varit möjligt för den att ansluta sig till
vår skrivning i det särskilda yttrandet,
där det bl. a. står: »Vi anser sålunda, att
en ytterligare sänkning utöver den nu
aktuella bör övervägas.» Men ett sådant
uttalande saknas som sagt i utskottsmajoritetens
yttrande.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag vill bara rätta ett
litet missförstånd från herr Mundebos
sida.

Jag talade inte om när beslut kan
komma att fattas angående rösträtt vid
18 års ålder. Jag frågade när det kan
komma att tillämpas för första gången,

om vi siktar på en sådan här reform.
Och det kan inte bli 1968 utan i bästa
fall 1972.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Endast ett kort tillägg.

Jag förutsätter också att riksdagen
förelägges förslag i denna fråga i så
god tid att ärendet kan komma upp efter
1968 års andrakammarval för definitivt
beslut. Enligt den linje jag förordar
kan alltså beslut i frågan fattas
lika snabbt som enligt herr Janssons
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till hemställan
under 1 i motionen II: 76; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 26

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

141, i anledning av väckta motioner angående
rekryteringen av värnpliktigt
och reservanställt befäl.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Örlogsfartyget Älvsnabbens ersättande

med ett mäss- och utställningsfartyg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

142, i anledning av väckt motion om
örlogsfartyget Älvsnabbens ersättande
med ett mäss- och utställningsfartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Några få ord, herr talman!

Jag anser att fartyget Älvsnabbens
s. k. goodwillresor bör avskaffas, ju
förr desto bättre. Jag har den meningen
att då vårt land bedriver en neutralitetspolitik,
då vi haft fred i över 150

Onsdagen den 3 november 1965

Nr 34

Information ang. det statliga pensionssystemet

år och då vi avser att försöka bevara
den fredliga utvecklingen, så är inte
det bästa sättet för representation i
andra länder att besöka dessa med
krigsfartyg. Det påstås att dessa resor
är nödvändiga för att sjömännen skall
få tillägna sig sjömansegenskaper och
yrkesfärdigheter. Men jag förstår inte
varför man måste besöka främmande
världshav för den sakens skull — det
går ju lika bra att tillägna sig dessa
egenskaper i Östersjön eller andra näraliggande
vatten.

Jag anser att nyttan med dessa resor
är plus minus noll, så som de är upplagda.
Det skulle sålunda vara betydligt
vettigare om vi kunde ge Älvsnabben
karaktären av mäss- och utställningsfartyg.
Vi motionärer har gått så långt
att vi anser att personalen på detta
mäss- och utställningsfartyg kunde vara
marin personal. Inte ens detta tycks
utskottet ha fastnat för. Jag anser att
de svenska sjömännen enbart genom
sitt uppträdande utomlands skapar stor
goodwill för vårt land. Men det anses
tydligen att om man skall ut och resa
måste man också vara beväpnad — man
måste ha en kanon att smälla av då
och då.

Jag tycker att utskottet tagit litet
för lätt på frågan. Nog hade man ändå
kunnat låta Sveriges hantverks- och
industriorganisation eller Sveriges industriförbund
yttra sig över förslaget
om ett mäss- och utställningsfartyg.

Det finns — det vågar jag påstå —
ett starkt intresse bland industriföretagare
och hantverkare att få ut sina
varor på en internationell marknad, och
man skulle kunna stödja den utrikeshandel,
som vi visserligen stöder på annat
sätt, genom att ha ett sådant här
utställningsfartyg. Eftersom utskottet
varit enhälligt vore det väl bara en demonstration
att yrka bifall till motionen.
Men jag lovar att återkomma till
frågan på annat sätt. Det förefaller nämligen
som om utskottet inte i princip
vore emot tanken på ett mäss- och ut -

ställningsfartyg, bara det inte drabbar
fjärde huvudtiteln. Detta och mycket
mera kunde enligt min mening drabba
fjärde huvudtiteln. Den kunde t. ex. ta
hand om jordbruksutgifterna; de hör
ju snart hemma där.

Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning
att det är nödvändigt och i
överensstämmelse med våra strävanden
att vi får ett mäss- och utställningsfartyg.
Jag har vid detta tillfälle inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Information ang. det statliga
pensionssystemet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av väckta motioner om
information angående det statliga pensionssystemet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I början av detta år
väckte vi från folkpartiets sida en motion
om att riksdagen borde anvisa ett
särskilt förslagsanslag för att iordningställa
en broschyr med information om
det statliga pensionssystemet att utdelas
till de statspensionerade. Behandlingen
av motionen har uppskjutits till
höstriksdagen sedan den i våras sänts
ut på remiss till olika institutioner och
organisationer. Det har nu framkommit
att man inom statens personalpensionsverk
tagit itu med problemet att förbättra
informationen om statspensionerna.
Det system som finns är för många
svåröverskådligt och svårbegripligt, och
att onödig irritation uppstår framgår
av uttalanden som gjorts från bl. a. en
organisation som har 25 000 statspensionärer
i sin medlemsstock, Statspensionärernas
riksförbund.

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Uppvärmningen av bostadslägenheter

Med hänsyn till vad utskottet anfört
har jag ingen anledning att ställa något
yrkande. Jag tycker att utskottet har
visat intresse för problemet, och en förbättrad
information på detta område
är ju på väg. Anledningen till att jag
antecknat en blank reservation är att
jag tyckte att det hade varit värdefullt
om utskottets uttalande — vilket jag sätter
stort värde på — om att det kanske
skulle kunna göras någon förenkling
av pensionsbestämmelserna i samband
med omarbetningen av pensionsförfattningarna
till ett kollektivavtal, också
formellt hade kunnat bli ett uttalande
från utskottet till Kungl. Maj:t. Jag
hoppas emellertid att Kungl. Maj :t läser
även utlåtanden som inte utmynnar
i bifall till motioner och ställer alltså
inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning
av väckta motioner om en förteckning
över all statlig personal; och

andra lagutskottets utlåtande nr 55, i
anledning av väckta motioner angående
tillvaratagande av den enskildes rätt vid
försäkringsdomstolen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 30

Uppvärmningen av bostadslägenheter

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckt motion
angående uppvärmningen av bostadslägenheter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! I sin proposition med
förslaget till den nu gällande lagstift -

ningen på det område som motionen
gäller yttrade föredragande departementschefen
bl. a.: »I och för sig skulle
beaktansvärda skäl enligt min mening
kunna anföras för att i hälsovårdsstadgan
ange till vilken värmegrad ett boningsrum
under olika tider på dygnet
bör hållas uppvärmt.»

Motionen har i de flesta remissinstanser
fått en ganska positiv behandling.
Hyresgästernas riksförbund instämmer
i motionens argumentering och påpekar
helt riktigt, att den nu stadgade minimitemperaturen
av + 18° C under dagen
uppfattas som ytterst otillfredsställande,
inte enbart av äldre personer med nedsatt
rörelseförmåga utan även andra
hyresgäster. Man påpekar att användningen
av de lättskötta men samtidigt
tunna textilmaterial som numera förekommer
i kläder gör att en temperatur
av 18 grader måste anses vara för låg,
bl. a. för äldre personer och för barn
som vid lek sitter och ligger på golvet.
Det finns många människor, framför
allt gamla och personer med krämpor
och nedsatt rörelseförmåga, som vid
denna rumstemperatur fryser i sina lägenheter,
det hjälper inte hur många
schalar och koftor de än hänger på sig.
För friska människor som är i rörelse
är detta kanske inte något stort problem.

Man kan visserligen säga, att temperaturen
i de flesta lägenheter är högre
än den föreskrivna minimitemperaturen,
och Hyresgästernas riksförbund
påpekar att man framför allt i det av
kooperativa och allmännyttiga företag
förvaltade bostadsbeståndet håller en
högre värmestandard. Även Sveriges fastighetsägareförbund
anför, att man i de
flesta lägenheter håller en högre värmestandard
än den föreskrivna. Men just
detta faktum kunde ju lika gärna ha
varit ett skäl för att i hälsovårdsstadgan
föreskriva en högre minimitemperatur
än den nuvarande. Men Hyresgästernas
riksförbund anser att denna
fråga kan lösas på annat sätt än genom
lagstiftning och finner det alltså inte

Onsdagen den 3 november 1965 Nr 34

Antalet ledamöter i giftnämnden — Interpellation ang. tillgången på tandläkare

nödvändigt att vidta den föreslagna
ändringen i hälsovårdsstadgans § 16.

Däremot framhåller medicinalstyrelsen
att man bör utfärda nya riktlinjer
och råd för bostädernas uppvärmning
och att man därvid bör ange högre temperatur
än den nuvarande. Jag anser
naturligtvis att detta i och för sig är
ett värdefullt tillmötesgående från medicinalstyrelsen
och som innebär en
betydande förbättring. Men just detta
talar enligt min mening faktiskt för att
utskottet lika gärna hade kunnat tillstyrka
motionen. Jag kan inte frigöra
mig från uppfattningen, att en laglig reglering
av detta förhållande hade varit
bättre, och jag kan därför endast beklaga
att motionen inte har tillstyrkts.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 31

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckta motioner
angående det pensionsgrundande underlaget
för ATP, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående återkallande av anmälan
om undantagande från ATP.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 32

Antalet ledamöter i giftnämnden

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående antalet ledamöter i giftnämnden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande, eftersom utskottets
hemställan väl närmast får betraktas
som ett förslag till ett riksdagens utta -

lande till Kungl. Maj:t. Men då jag har
den uppfattningen, att Kungl. Maj:t liksom
riksdagen mycket noga bör överväga
om det kan vara lämpligt att öka
antalet ledamöter i giftnämnden -—■ det
är nu nio —• och att det bör föreligga
mycket starka skäl för att vidta en ändring,
skäl som jag inte anser föreligga,
vill jag till protokollet uttala min förhoppning
att Kungl. Maj:t kommer att
pröva denna fråga mycket noga. Om
Kungl. Maj:t inte finner att det föreligger
mycket starka skäl härför, är det
nog inte lämpligt att man nu börjar
släppa in representanter för intresseorganisationer
eller partsrepresentanter
i giftnämnden. Om man finner att
det är nödvändigt att göra någon ändring
av giftnämndens sammansättning,
bör den kunna genomföras med ett bibehållande
av det nuvarande antalet
ledamöter. Jag vill inte förorda en sådan
ändring.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 33

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av väckta motioner
angående översyn av kungörelsen
om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga
samt angående reseersättning vid
tjänstgöring inom civilförsvaret.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 34

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att kammarens sammanträde
onsdagen den 10 november,
som är ett arbetsplenum, kommer att
taga sin början kl. 14.00.

§ 35

Interpellation ang. tillgången på
tandläkare

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

5* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Interpellation ang. gränshandeln med Finland

Herr talman! Före 1 juli 1961 saknades
i princip möjlighet för inom folktandvården
fast anställda tandläkare att
erhålla deltidstjänster. Efter förslag av
1957 års folktandvårdssakkunniga genomfördes
en ändring på denna punkt
fr. o. m. nämnda datum. Sakkunnigas
förslag var framlagt i syfte att stimulera
rekryteringen av tandläkare till
folktandvården. I de statsbidragsbestämmelser
som utfärdades i anslutning
till nämnda riksdagsbeslut stadgas i
8 § 3:e mom.: »Fast anställd tandläkare
inom folktandvården må icke utöva enskild
tandläkarpraktik; dock må vederbörande
hälsovårdsstyrelse kunna lämna
tandläkare, som sysslar med enbart
barn- eller ungdomstandvård medgivande
till dylik praktik.»

Denna bestämmelse hänför sig till ett
uttalande av departementschefen i 1961
års statsverksproposition, vari anföres
att förbud i princip bör gälla för inom
folktandvården anställd tandläkare att
utöva enskild praktik. Någon närmare
motivering för detta stadgande anges
varken i statsverkspropositionen eller i
utskottets utlåtande i ärendet.

Inför den nu aktuella diskussionen
om en allmän tandvårdsförsäkring har
uppmärksamheten riktats på arbetskraftssituationen
rörande tandläkare.
Stora farhågor kan hysas för att knappheten
på tandläkare kommer att utgöra
ett allvarligt hinder för ett genomförande
av en dylik tandvårdsförsäkring.
Det finns därför anledning ompröva
nödvändigheten av bestämmelser som
i realiteten får en arbetskraftshämmande
effekt.

Jag är medveten om att denna fråga
endast är en detalj i ett större sammanhang.
Det vore dock värdefullt att få
dels en redovisning av hur statsrådet
bedömer tillgången på tandläkare inför
en eventuell allmän tandvårdsförsäkring,
dels om statsrådet är beredd föreslå
att nämnda statsbidragsbestämmelse
slopas.

Under åberopande av vad sålunda

anförts får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet ge kammaren
en redovisning för hur tillgången på
tandläkare kan bedömas, särskilt med
utgångspunkt från en eventuell allmän
tandvårdsförsäkring?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
föreslå att ovannämnda statsbidragsbestämmelse
om förbud för inom folktandvården
anställda tandläkare att utöva
enskild tandläkarpraktik slopas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 36

Interpellation ang. gränshandeln med
Finland

Ordet lämnades på begäran till

Herr LASSINANTTI (s), som yttrade:

Herr talman! I samarbetsöverenskommelsen
mellan de fem nordiska länderna
av 1962, det s. k. Helsingforsavtalet,
fästes stor vikt vid att länderna icke
ensidigt företager sig åtgärder, som kan
sägas utgöra ändringar i förhållanden
som tidigare ordnats på gemensam bas.
I en särskild artikel (nr 37) heter det
exempelvis, att bestämmelse, som tillkommit
efter samarbete mellan två eller
flera av länderna, ej må ändras av ett
land, med mindre övriga länder underrättats
därom. Undantag från denna
grundregel medgives blott i brådskande
fall och då fråga är om bestämmelse av
mindre betydelse.

Mellan de nordiska länderna har rått
enighet om vissa regler, som ger resande
rätt till tullfri införsel av varor till
vissa värden. I enlighet med vissa europeiska
rekommendationer har därvid
tillämpats en gräns av 50 dollar. Såsom
framgår av en redovisning i Nordisk
Udredningsserie 1962: 8 har de nordiska
länderna i huvudsak alla genomfört
regler härom. Bestämmelser av denna
typ är av stor praktisk betydelse för

Onsdagen den 3 november 19(55

Nr 31

(»9

Interpellation ang. gränshandeln med Finland

handeln i gränstrakter och spelar också
en betydande roll för turisttrafiken. Ensidiga
ingrepp i dessa regler kan få
högst olyckliga konsekvenser för förbindelserna
mellan länderna.

Tendenser har under senaste tid kunnat
förmärkas i riktning mot ensidiga
ingripanden i dessa regelsystem från
enskilda länder. Vad gäller reglerna om
resandes tullfria införsel av sprit och
tobak vidtog Danmark fr. o. m. ingången
av detta året ensidigt vissa förändringar
i de mödosamt hopkomna gemensamma
nordiska reglerna, varigenom
den dittillsvarande enhetligheten på detta
speciella område bringades att upphöra.
Nordiska rådets presidium har
ägnat detta förfaringssätt uppmärksamhet.

Nu gäller det ett likartat ingripande
från Finlands regering. Rätten att till
Finland tullfritt införa varor har skurits
ned till i vissa fall 10 FM. Härigenom
omöjliggöres resandes inköp i stort sett
längs landgränserna. Sedan Nordiska
rådet 1957 rekommenderat regeringarna
i Finland, Norge och Sverige att inleda
ett närmare ekonomiskt samarbete
inom nordkalottområdet, har bl. a. en
liberalisering av gränshandeln varit en
av målsättningarna i det praktiska samarbetet
över gränserna. Denna har också
tillvuxit och resultaten har bedömts
som gagneliga för samtliga parter. Vid
nordkalottkonferensen i Hammerfest
sommaren 1961 föreslog man i en av
konferensen enhälligt antagen resolution,
att en gemensam marknad för
Nordkalotten borde förverkligas. Genom
ett ökat varuutbyte över gränserna inom
detta område skulle sysselsättningen
öka, i synnerhet om produkter tillverkade
inom området kunde avsättas till
grannländerna. Härigenom skulle sysselsättningen
höjas och därmed också den
ekonomiska standarden inom hela området.

De nuvarande gränshandelsreglerna,
som delvis är speciella för detta område
och avviker från de generella, som

inledningsvis berörts, medger omfattande
affärsresor i båda riktningarna. Det
är vanligt, att sådana affärsresor företages
från Luleå, Kiruna, Boden och
andra relativt avlägsna orter till den
finländska gränsbygden, t. ex. Torneå,
Ylitornio, Pello, Muonio och Kaaresuando.
Motsvarande resor företages från
Finland till Sverige.

Det är svårt att avgöra, vilket land
som vinner och vilket som förlorar i
det nuvarande gränssamarbetet. I nära
anslutning till affärslivet kommer den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden,
som möjliggör dels att finländare
bosatta t. ex. i torneåregionen kan arbeta
i Haparanda och fortfarande vara
bosatta i Finland, i vilket fall skatten
på intäkten från Sverige erläggs i Finland,
dels ock att finländare, som arbetar
t. ex. vid malmfälten, kan ha familjerna
kvar i Finland, varvid avsevärde
summor valuta överförs av familjeförsörjaren
från Sverige till Finland.

De finländska myndigheternas åtgärd
att drastiskt beskära möjligheterna till
affärsresor från Finland till Sverige
drabbar särskilt hårt gränsområdet i
norr. Affärslivet i Sverige har dimensionerats
med hänsyn till de förhållanden,
som gällt hittills. De beslutade restriktionerna
drabbar mycket hårt enskilda
affärsföretagare. På båda sidor
om gränsen har ifrågavarande beslut
väckt förundran. Man frågar sig bl. a.
i pressen, om inte läget motiverat att
man eftersträvat en bilateral överenskommelse
mellan regeringarna i Finland
och Sverige, så att alla aspekter på
båda sidor om gränsen kunnat beaktas
bättre än vad nu synes ha skett.

Härmed får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till hans excellens
statsministern få framställa följande
fråga:

Är svenska regeringen beredd att i samverkan
med Finlands regering söka undanröja
de för gränshandeln ogynnsamma
verkningarna av de nya bestämmel -

Nr 34

Onsdagen den 3 november 1965

Interpellation ang. gränshandeln med Finland

serna i Finland om resandes rätt att
tullfritt införa medhavda varor till Finland? Denna

anhållan bordlädes.

§ 37

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, angående godkännande
av ändringar i det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT), överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 38

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 141, angående utbyggnaden
av universitet och högskolor m. m.,
nämligen

nr 923, av herr Bohman m. fl.,
nr 924, av herr Hammarberg m. fl.,
nr 925, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl.,

nr 926, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 927, av herrar Johansson i Dockered
och Jonasson,

nr 928, av herr Josefsson m. fl.,
nr 929, av herr Kellgren m. fl.,
nr 930, av fru Kristensson och fru
Sjövall,

nr 931, av herr Källstad m. fl.,
nr 932, av fröken Ljungberg m. fl.,
nr 933, av herr Lundmark m. fl.,

nr 934, av herrar Mundebo och Ullsten,

nr 935, av herr Ohlin m. fl.,
nr 936, av herr Tobé m. fl.,
nr 937, av herrar Wiklund och Nihlfors,
samt

nr 938, av herr Öhvall in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 39

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postverkets
service på landsbygden,
herr Jonasson till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
ersättning till idrottsföreningar för
inkomstbortfall vid beskattning av
bingovinster, och

herr Holmberg, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
arrendeavgifterna för sommarstugetomter.

§ 40

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 5 november 1965

Nr 34

Fredagen den 5 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1965 den 4 november sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i
uppdrag att jämlikt §§70 och 71 riksdagsordningen
utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att
välja en fullmäktig i riksbanken efter
herr Hans Lennart Gustafsson, som den
18 oktober 1965 erhållit begärt entledigande
från sitt uppdrag att vara fullmäktig
i riksbanken, jämte en suppleant;
och befanns efter valets slut hava blivit
utsedd till

fullmäktig

under återstående delen av valperioden
1963—1966:
herr Wärnberg, Erik
Gunnar, ledamot av
första kammaren . . med 19 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:

herr Björk, Villiam,
ledamot av andra
kammaren ........ med 19 röster.

Gust. Elofs son
Nils Odhe

James J. A. Dickson
Per Jacobsson

År 1965 den 4 november sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i
uppdrag att jämlikt §§ 70 och 71 riksdagsordningen
utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för att
välja ordförande i riksgäldsfullmäktige
efter herr Rolf Gösta Renlund, som den
18 oktober 1965 erhållit begärt entledigande
från sitt uppdrag att vara ord -

förande i riksgäldsfullmäktige, jämte en
suppleant; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för återstående delen av valperioden
1964—1967:
herr Lindmark, Albin
Lars Gerhard, generaldirektör
........ med 19 röster;

suppleant för herr Lindmark, A. L. G.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, ledamot
av andra kammaren
............ med 19 röster.

Gust. Elofsson James J. A. Dickson
Nils Odhe Per Jacobsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan om de verkställda valen.

§ 3

Svar på interpellation ang. viss översyn
av lotterivinstbeskattningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag har för avsikt att företa
en översyn och revidering av förordningen
om lotterivinstbeskattning i syfte
att befria eller åstadkomma lindring
för arrangörer av varulotterier för
välgörande, kulturellt, ideellt eller annat
allmännyttigt ändamål. Jag vill svara
följande.

Nr 34

Fredagen den 5 november 1965

Svar på interpellation ang. beskattningen av bingovinster

Sedan drygt ett halvår tillbaka är
bl. a. den av interpellanten resta frågan
på mitt initiativ föremål för vissa
förberedande undersökningar och utredningar.
Avsikten är att längre fram
presentera riksdagen det förslag om
ändring i lotterivinstbeskattningen som
föranleds av denna översyn.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.
Jag uppfattar det som positivt och vill
då bara uttrycka förhoppningen att den
av finansministern aviserade propositionen
skall komma redan under höstriksdagen
samt att den verkligen skall
innebära lättnader för de idrottsföreningar
och andra ideella organisationer
som drabbas så hårt av den nuvarande
höga beskattningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beskattningen
av bingovinster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om jag —-med hänsyn till de omständigheter under
vilka det blivit känt att bingovinster
är skattepliktiga och med beaktande av
den ekonomiska skada som idrotten kan
befaras lida om skattskyldighet nu påläggs
bingoarrangörer — vill medverka
till att bestämmelse genomförs, som åtminstone
tills vidare förhindrar att skatt
tas ut på inkomster från bingospelet.

Jag får hänvisa till det svar jag
lämnat på herr Nordgrens interpellation.

Avslutningsvis vill jag säga att frågan
om skatteplikt för vinster vid bingospel
givetvis måste prövas enligt för -

ordningen om lotterivinstbeskattningen.
Vid denna prövning har bingospelet ansetts
som en form av lotteri. Förordningen
ger inte Kungl. Maj :t befogenhet
att befria från skatt när skatteplikt
föreligger. Under sådana förhållanden
kan jag inte ställa i utsikt någon
speciell skattebefrielse för detta
slag av spel.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.
Anledningen till denna var den bestörtning
och oro som beslutet om bingospelets
beskattning skapade hos ungdoms-
och idrottsledare.

Beskattningen slår hårt mot hundratals
idrottsklubbar, stora och små, runt
om i landet, som därmed förlorar en
god inkomstkälla. Många av ledarna
har uppfattat åtgärden som bristande
förståelse från statens sida för deras
uppoffrande samhällsnyttiga insats.

Jag har en inkomstredovisning från
en mellansvensk stad med 41 idrottsklubbar
med cirka 10 000 medlemmar.
Den visar att omkring en tredjedel av
inkomsterna kommer från bingo- och
lotteriarrangemang och knappt en fjärdedel
i form av statsbidrag. Om man
arbetar oegennyttigt och ideellt, som
ungdoms- och idrottsledare gör, och
helt plötsligt får oväntade ekonomiska
problem, så är det klart att arbetslusten
avtar; man måste minska verksamheten
för att klara ekonomien.

Som exempel på kostnader vill jag
nämna att hyran för en konstfrusen
isbana kan vara 130 kronor i timmen
för träning. Har föreningen 5—6 lag i
aktion två gånger i veckan, så förstår
man att alla inkomstkällor behövs.

Beträffande svarets innehåll är jag
inte lika nöjd som herr Nordgren. Visserligen
kan det ge anledning till vissa
förhoppningar om en lättnad i lotterivinstbeskattningen,
men å andra sidan

Fredagen den 5 november 1905 Nr 34

Svar på interpellation ang. beskattningen av bingovinster

nämns ingenting om tidpunkten, och det
görs inte minsta antydan om det eventuella
förslagets innehåll. Däremot
framgår det att efter kontrollstyrelsens
prövning inte ens en temporär lättnad
i beskattningen är tänkbar. Ett
kommande riksdagsbeslut måste avvaktas.

Därför skulle jag nu vilja rikta några
frågor till finansministern. Skulle finansministern
inte kunna antyda något
om det eventuella förslagets innehåll
och den ungefärliga tidpunkten
för dess avlämnande? överväger han
någon väsentlig höjning av idrottsanslagen
till nästa års riksdag — varom
folkpartiet under en följd av år framfört
förslag här i riksdagen?

Ett positivt svar på dessa frågor
skulle vara ett glädjande besked för
dessa hårt prövade ungdoms- och
idrottsledare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har inte någon
mening som avviker från interpellantens
i fråga om värdet av ideell, kulturell
och idrottslig verksamhet. Jag har
emellertid litet svårt att förstå att man
utan vidare därutav kan dra slutsatsen,
att det skall göras speciella undantag
i skattelagstiftningen just på grund
av den motiveringen. Då vet man inte
var man över huvud taget hamnar. Det
stöd som idrotten och andra kulturella
institutioner kan göra anspråk på skall
komma i den reguljära ordning som
vi hittills har tillämpat.

När sedermera interpellanten ställer
frågan till mig, hur en proposition kommer
att se ut, som behandlar bl. a. dessa
spörsmål, så får jag säga att jag rent
principiellt har den uppfattningen, att
riksdagen bör få förslaget från Kungl.
Maj :t med hela den fräschör som man
ursprungligen har avsett. Därför är det
inte min mening att här i dag stå och
»skvallra ur skolan».

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är riktigt som finansministern
säger, att man inte skall
ändra på lagar och förordningar hur
som helst, men det rör sig i detta fall
ändå om en ny tolkning som gjorts efter
en prövning som vidtagits. Detta
spel har ju pågått i många år, och det
har av många ansetts som fullt tillåtligt
utan beskattning. Det har annonserats
och drivits fullt offentligt. Varför
har man då inte tidigare kunnat påpeka
detta, så att dessa helt ovetande
krafter icke behövt sättas i denna svåra
situation?

Jag har fått en rad klipp från olika
håll i anledning av denna interpellation.
Taxeringsmän, som arbetat i sådana
klubbar på ganska hög nivå, har
sagt att denna beskattning är förvånansvärd:
det är ju bara en samling medlemmar
som pengarna cirkulerar emellan.

Därför trodde jag att det inte vore
alldeles orimligt att man, när man har
sett mellan fingrarna så länge, skulle
ha kunnat göra det en stund till intill
dess nya förslag kommit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I den mån jag haft tillfälle
att studera denna form av gambling,
så har det inte varit en uteslutande
familjär angelägenhet för idrottsklubbens
medlemmar. Den har pålysts
i annonser i ortspressen, och folk har
samlats för att roa sig med denna form
av hasardspel. Förmodligen har flertalet
av dem aldrig praktiserat någon
idrott. Jag har också sett sådana som
är i den åldern, då alla anspråk på
att vara aktiv idrottsman för länge sedan
försvunnit. Det är en form av hasardspel,
som idrottsklubbarna påpassligt
använt sig av, och i och för sig
är väl inte mycket att säga därom.

Nu är det emellertid så, att när man
i kontrollstyrelsen, som har haft detta

Nr 34

Fredagen den 5 november 1965

Interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksamhet rörande
angelägenheter av social eller mera personlig art

under sitt ämbetsområde sedan litet mer
än ett halvår tillbaka, satt sig ned och
funderat över och kollationerat spelet
med gällande skattelagstiftning, har
man tveklöst kommit till den slutsatsen
att detta är en form av lotteri, och
följaktligen skall vinsterna beskattas i
den mån de icke understiger ett värde
av 100 kr, som är en skattefri gräns
inom dylika varulotterier.

Den omständigheten, att man inte har
ingripit tidigare utan givit idrottsklubbarna
en möjlighet att göra dessa affärer
utan någon skattebelastning, kan
ju knappast ha försämrat den ekonomiska
situationen för idrottsklubbarna.
Snarare borde interpellanten vara glad
över att lagens arm dröjde så länge
innan den slog till på detta område.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Vad jag syftade till var
närmast att klubbarna skulle få tid på
sig, så att de kunde inrikta sin verksamhet
med hänsyn till de nya förhållandena,
alltså en övergångsperiod.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 152, angående
godkännande av ändringar i det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT).

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 923—938.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Kristensson, till herr statsrådet

och chefen för socialdepartementet angående
tillgången på tandläkare, och

herr Lassinantti, till hans excellens
herr statsministern angående gränshandeln
med Finland.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att herr
Wahlund, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidne oktober beviljats
ledighet från och med nämnda dag tills
vidare, denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 9

Interpellation ang. en kommunal informations-
och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter av social eller
mera personlig art

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Den ledande artikeln i
Aftonbladet för den 2 november 1965
riktar åter uppmärksamheten på behovet
av en social upplysning- och rådgivningsverksamhet
av ungefär det slag
undertecknad efterlyste i en interpellation
till socialminister Aspling i denna
kammare redan den 16 oktober
1962. Då denna interpellation besvarades
den 12 december 1962, åberopade
jag bl. a. vad den andra socialdemokratiska
huvudstadstidningen skrev den
8 oktober 1962 om samma behov av
bättre möjligheter för allmänheten till
vad tidningen kallade kundservice från
myndigheter, varvid särskilt hänvisades
till att socialförmåner på grund av
ren okunnighet om deras existens i
vissa fall inte utnyttjas, vilket leder
till orättvisor. I ett interpellationssvar
till fru Nettelbrandt i denna kammare
den 28 maj 1965 angående sistnämnda
fråga förklarade socialministern, att
»ökade insatser bör göras för att till

Fredagen den 5 november 1965

Nr 34

Interpellation ang. en kommunal informations- och konsultationsverksamhet röran
de angelägenheter av social eller mera personlig art

allmänheten förmedla kunskaper om våra
sociala förmåner». Därvid gällde det
tydligen endast de upplysningar, som
kan nå allmänheten via pressen, broschyrmaterial
samt vid direkt hänvändelse
till de kanske från den upplysningssökandes
hemvist avlägset belägna
försäkringskassorna.

Informations- och rådgivningsbehovet
avser dock — som också framhålles i
ovan åberopade ledare i Aftonbladet —
även andra problem än de lagtekniska
förutsättningarna för den ena eller den
andra sociala försäkringsförmånen. I
min interpellation 1962 pekade jag därför
på möjligheten av en bättre tillämpning
av 6 § socialhjälpslagen i vad denna
avser individuell — i vissa fall kanske
t. o. m. uppsökande — informations-
och konsultationsverksamhet i
primärkommunal regi rörande angelägenheter
av mera personlig art. Jag
motiverade detta bl. a. med den allmänt
ökade komplikationen för ett växande
antal medborgare i det moderna tätortssamhället,
där oro och ensamhet
säskilt bland vissa gamla, långtidssjuka,
inflyttade utlänningar m. fl. kan bli ett
plågsamt problem. De fick på tekniskt
ofelbart sätt sina försäkringsförmåner,
men behövde därutöver möjlighet till
något av en sådan omvårdnad, som gav
tillfälle att åtminstone dryfta personliga
angelägenheter och problem. Jag
framhöll att det visserligen lämnas en
hel del råd och vidtages en del åtgärder
för att möta människors behov av
hjälp av antytt slag, men att detta »tycks
ske i alldeles otillräckligt format och
inte tillräckligt organiserat». Socialministern
underströk i sitt svar »angelägenheten
av att såväl kommunala som
statliga organ ökar sin aktivitet på det
område som interpellationen avser»
men var inte beredd att förorda några
skärpta bestämmelser för kommunernas
verksamhet.

Såvitt kunnat utrönas har i stort sett
inga särskilda åtgärder hittills vidtagits

eller förberetts i det av socialministern
angivna syftet att öka informationsoch
konsultationsverksamheten av det
slag, varom här är fråga.

Med anledning härav och med hänvisning
till 6 § socialhjälpslagen får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att vidtaga särskilda
åtgärder för att få till stånd en utökad
och mera allmänt förekommande
kommunal informations- och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter
av social eller mera personlig art?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 145, i anledning av väckta motioner
om viss reformering av de svenska
FN-förbandens utbildning,

nr 146, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser den praktiska tillämpningen av
vissa avlöningsbestämmelser, och
nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredningar syftande till besparingar
samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om säkerheten på fartyg, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1960 års internationella konvention om

Nr 34

Fredagen den 5 november 1965

säkerheten för människoliv till sjöss,
och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om upphävande av 3 § lagen den 6 juni
1962 med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av motioner om utbyggnad
av gymnastiska centralinstitutet,
m. m., angående idrottens hälsofrämjande
betydelse, m. m., och angående
samhällets stöd åt idrotten,

nr 42, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas upphandlingsverksamhet,

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående mätningsförfarandet inom
byggnads- och anläggningsverksamheten,
och

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnad av Södertälje kanal
m. m.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 149, med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran,

nr 154, angående avtal om inrättande
och drift av ett forsknings- och ett serviceorgan
på vatten- och luftvårdsområdet,

nr 161, angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m.,
samt

nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Berglund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående kanaltrafikutredningens
arbete, och

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående relegation som korrektionsmedel.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.16.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLN 68

514794