Onsdagen den 3 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1950:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

29 april—3 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 3 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Velander om utredning ang. fastighetsbeskattningens
fortbestånd m. m....................... 8

Pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö .......................... 14

Tilläggspension åt H. J. S. Kleberg ............................ 18

Dyrortssystemets avskaffande m. m........................... 22

Lönetur för lärarpersonal vid återinträde i tjänst .............. 32

Ersättning åt statsanställda för förslag i rationaliseringsfrågor .... 38

Ang. prisutjämningsavgift m. m............................... 39

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m................... 42

Fortsatt giltighet av valutalagen .............................. 56

Förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier ............ 57

Likformig och rättvis behandling av bostadssökande ............ 105

Anslag till fiskerilånefonden m. m............................. 106

Försäljning av Sunderbyns försöksgård i Norrbottens län ........ 108

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund .................... 110

Förbud mot oljetappning från fartyg .......................... 111

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 3 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. Sveriges anslutning till överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier och immunitet 13

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om särskilda förmåner

för vissa internationella organisationer .................... 13

Statsutskottets utlåtande nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: justitiedepartementet .............................. 13

— nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
.................................................. 13

— nr 83, ang. hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar 13

— nr 84, ang. omhändertagande av sjuka flyktingar m. m....... 13

1 Första kammarens jirotokoll 1950. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Sid

Statsutskottets utlåtande nr 85, ang. anslag till byggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska laboratorium m. m............... 13

— nr 86, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................... 13

— nr 87, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: statens allmänna
fastighetsfond ........................................ 13

— nr 88, ang. anslag till anordnande av en bombsäker oljelag ringsanläggning

.......................................... 13

— nr 89, ang. genomförande av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm m. m..................... 13

— nr 90, ang. investeringar i statens järnvägars fond .......... 13

— nr 91, ang. statsförvärv av Östergötlands smalspåriga järnvägar

m. in................................................... 13

—- nr 92, ang. pension åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. m................................................... 14

— nr 93, ang. understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst

anställda personer m. m................................... 22

— nr 94, ang. anslag till hålkortsbearbetning av statistiskt material

m. m................................................... 22

— nr 95, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv m. m. 22

— nr 96, ang. anslag till lokaler för civildepartementet.......... 22

— nr 97, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

m. m................................................... 22

-—• nr 98, ang. utredning om dyrortssystemets avskaffande in. m. .. 22

— nr 99, ang. ändringar i lönereglementena för det statliga och

statsunderstödda undervisningsväsendet .................... 32

— nr 100, ang. förbättrade pensionsförmåner till personer, som

varit anställda vid järnvägar på Gotland .................... 37

— nr 101, ang. inköp av fastighet för beskickningen i Buenos

Aires .................................................... 37

—■ nr 102, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.............. 37

— nr 103, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
.................................................. 37

— nr 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.................................................. 37

— nr 105, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten ........ 37

—• nr 106, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 37

— nr 107, ang. tilläggsanslag för utgivande av ett tioårsregister till

Sveriges offentliga biblioteks accessionskatalog .............. 37

— nr 108, ang. anslag till flyg- och navalmedicinsk forskning .... 37

— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.............................................. 37

— nr 110, ang. anslag till tandläkarhögskolan i Malmö .......... 37

— nr 111, ang. betalning av till Finland lämnade krediter ...... 37

— nr 112, ang. återbetalning av under år 1944 lämnad statskredit

till Norge ................................................ 37

— nr 113, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finandsdeparte mentet

................................................... 37

— nr 114, ang. livränta till Bertil Söltoft ...................... 37

— nr 115, ang. ersättning till Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning
av yrkessjukdom .................................. 37

— nr 116, ang. ersättning åt statsanställda för förslag i rationali seringsfrågor

............................................ 38

Innehåll.

Nr 15.

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. prisutjämningsavgift
in. m................................................... 39

— nr 43, ang. rätt för Konungen att förordna om uttagande av an t

idump ing- och utjämningstullar ............................ 42

— nr 44, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m......... 42

—- nr 45, ang. avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av

dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap ........ 42

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. pension åt eldaren och gårdskarlen
vid riksbankens avdelningskontor i Nyköping P. A.
Karlsson ................................................ 42

— nr 10, ang. anslagsmedel för Folkrörelsernas sparkampanj under
budgetåret 1949/50 .................................... 42

— nr 11, ang. anslag till Folkrörelsernas sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m......................................... 42

— nr 12, ang. fortsatt giltighet av valutalagen .................. 56

— nr 13, om fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen att

meddela bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv ...... 57

—- nr 14, ang. fortsatt tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning m. m............. 57

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. anslag ur kyrkofonden för
avlönande av präster m. in............................... 57

— nr 21, ang. förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier 57

— nr 22, ang. stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet
................................................ 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 14 § 1
mom. lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus 105
■— nr 33, ang. åstadkommande av en likformig och rättvis behandling
av bostadssökande .................................... 105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i lagen om delning
av jord å landet m. m................................. 106

— nr 13, ang. översyn av bestämmelserna om vägförening i 1939

års lag om enskilda vägar.................................. 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. anslag till vissa statliga
lånefonder m. m........................................... 106

— nr 16, ang. försäljning av kronan tillhöriga fastigheter ........ 108

— nr 17, ang. bidrag till Jordbrukarungdomens förbund ........ 110

— nr 18, ang. upplåtelse av mark från kronoparken Asa i Asa

socken, Kronobergs län, till skogsvårdsgård.................. 111

— nr 19, ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket 111

— nr 20, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: nionde huvudtiteln
.................................................... in

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 26,
ang. förbud mot oljetappning från fartyg i rikets mot havskust
belägna områden ........................................ 111

— nr 27, ang. utredning om effektiva åtgärder mot tillgrepp av

motorfordon ............................................ 112

— nr 28, ang. landsbygdens trafikförsörjning genom omnibus företag

.................................................. 112

.. .

rt\j1'': > ■*

1: -;i •,; i-.

m:j■ f „

f*t • •*>:•>>?*:

?''■*’ ■ "H''.?}</

■, • • t»;

•i .;t

Lördagen den 29 april 1950.

Nr 15.

Lördagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att
indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för inventering
av typskogar;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. m.; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för statens
gruvegendom.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315);

nr 129, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om
avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fort -

satt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303); och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 § § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 130, angående levnadsbetingelserna
inom Arjeplogs kommun; och

nr 131, angående utsträckning av giltighetstiden
för studiebiljetter å statens
järnvägar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse bär i riket; och
nr 134, i anledning av väckt motion
angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig
i tjänsten.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets
privilegier och immunitet; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;

statsutskottets utlåtanden:
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgif -

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1950.

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium in. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastiglietsfond; nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en
bombsäker oljelagringsanläggning;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsförvärv av
Östergötlands smalspåriga järnvägar
m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pension åt vissa i
statens tjänst anställda personer m. fl.

jämte motionsvis gjorda framställningar
om pension eller understöd m. in.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer in. fl. jämte motionsvis
gjord framställning om förhöjd familjepension
i visst fall;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
in. in.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv
m. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning om dyrortssystemets
avskaffande samt principerna
för och konsekvenserna av gällande dyrortsgruppering; nr

99, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande lönereglementen
för det statliga och statsunderstödda
undervisningsväsendet;

nr 100, i anledning av väckta motioner
om förbättrade pensionsförmåner
till personer, som varit anställda vid
vissa järnvägar på Gotland;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1950/51;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare ntgif -

Lördagen den 29 april 1950.

Nr 15.

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter för
säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog; nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan i
Malmö;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning av
vissa till Finland lämnade svenska krediter; nr

112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse angående återbetalning
av viss under år 1944 lämnad
svensk statskredit till Norge;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning
av yrkessjukdom; samt

nr 116, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt anställda i
statens verk och inrättningar för värdefulla
förslag i rationaliseringsfrågor;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta motioner; nr

43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension åt
förre eldaren och gårdskarlen vid riksbankens
avdelningskontor i Nyköping
Per August Karlsson;

nr 10, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om anslagsmedel för Folkrörelsernas
sparkampanj under budgetåret 1949/50;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
samt

Nr 15.

Lördagen den 29 april 1950.

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni
1949 (nr 315) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning
m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier; samt
nr 22, i anledning av väckt motion angående
(stadsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen
den 20 december 1940 (nr 1044)
om vissa av landjsting eller kommun
drivna sjukhus; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för åstadkommande av
en likformig och rättvis behandling av
bostadssökande;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
statliga lånefonder för budgetåret 1950/
51 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

16, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Jord -

brukarungdomens förbund jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård; nr

19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket;
samt

nr 20, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckt motion om
förbud mot oljetappning från fartyg i
rikets mot havskust belägna områden;

nr 27, i anledning av väckt motion om
utredning angående effektiva åtgärder
mot tillgrepp av motorfordon; samt
nr 28, i anledning av väckt motion angående
landsbygdens trafikförsörjning
genom omnibusföretag.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 508, av herr Velander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :t* proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 509, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 510, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 511, av herrar Björck och Lindblom,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.; samt

Tisdagen den 2 maj 1950.

Nr 15.

nr 512, av herrar Söderquist och
Björck, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
april.

Föredrogos nedannämnda motioner:
nr 508, av herr Velander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in.; samt
nr 509, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i samma ämne.

Motionerna hänvisades, såvitt angick
de delar av den kungl. propositionen,
som remitterats till statsutskottet, till
detta utskott samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr öhman och
herr Persson, Helmer, väckta motionen,
nr 510, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Vid föredragning av den av herrar
Björck och Lindblom väckta motionen,
nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., hänvisades
motionen, såvitt angick de delar av den
kungl. propositionen, som remitterats
till statsutskottet, till detta utskott samt
i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Söderquist
och Björck väckta motionen, nr
512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 5 och 6,
statsutskottets utlåtanden nr 81—116, bevillningsutskottets
betänkanden nr 42—
45, bankoutskottets utlåtanden nr 9—14,
första lagutskottets utlåtanden nr 20—
22, andra lagutskottets utlåtanden nr
32 och 33, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15—20 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 26—28.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Onsdagen den 3 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 26 och
den 29 nästlidne april samt den 2 innevarande
månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 10 innevarande månad företaga
följande val, nämligen

dels av valmän och suppleanter för
utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret än
även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor,

dels ock av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre suppleanter
för dem.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag ber att få föreslå, att kammaren
måtte besluta, att antalet suppleanter
för de valmän, som skola utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem, bestämmes
till tio.

Detta förslag antogs.

Om utredning ang. fastighetsbeskattningens
fortbestånd m. m.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvaira %herr Velanders interpellation
om utredning angående fastighetsbeskattningens
fortbestånd in. m., och nu
yttrade: I en med första kammarens

tillstånd framställd interpellation har
herr Velander till mig framställt följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
den allra närmaste tiden ■— med tillmötesgående
av den i riksdagens skrivelse
nr 229 vid 1948 års riksdag gjorda
hemställan — upptaga och fullfölja utredningen
av frågan om kommunalbeskattningens
utformning i dess helhet,
därmed alltså även spörsmålet om fastighetsbeskattningens
fortbestånd?

I anledning av interpellationen får jag
erinra om att jag den 17 mars 1950 bemyndigades
att tillkalla tre sakkunniga
med uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med en teknisk revision
av kommunalskattelagen med mera. De
sakkunniga ha numera tillkallats.

Enligt vad som uttalats i direktiven
för de sakkunniga, är målet för den sålunda
igångsatta tekniska revisionen av
skattelagarna att vinna en bättre anpassning
av beskattningsreglerna till det nya
uppbördssystemet samt att åstadkomma
en förenkling av skattelagstiftningen.

I direktiven framhålles vidare, att det
vid en teknisk genomgång av inkomstskattelagstiftningen
faller sig naturligt
att samtidigt beakta och bringa till lösning
aktuella reformfrågor inom detta
område. Därvid nämnes i främsta rummet
frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen.
Även andra frågor,
beträffande vilka ett samlat utredningsmaterial
redan föreligger, avses emellertid
skola hänskjutas till de sakkunniga
för överarbetning. Det är jämväl avsett
att vissa tidigare väckta frågor om ändringar
i beskattningen, beträffande vilka
ett dylikt utredningsmaterial icke
föreligger, skola överlämnas till de sakkunniga
för fortsatt utredning.

Vad särskilt angår frågan om den
kommunala skatteutjämningen vill jag
nämna, att den i slutet av förra året
tillsatta kommunala skattelindringskommittén
redan framlagt ett betänkande

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om utredning ang. fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m.

med förslag till nya grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Betänkandet är för närvarande
ute på remiss.

Några ytterligare utredningar med avseende
å den av interpellanten berörda
frågan har jag icke för avsikt att nu
igångsätta.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet och chefen
för finansdepartementet för att han har
velat lämna svar på min interpellation.
Huruvida denna min tacksamhet skall
utsträckas till att omfatta även svarets
innehåll, ställer sig en smula tveksamt.

Kommunalskattefrågan har varit aktuell
i sin nuvarande fas sedan tjugu
år tillbaka. Den har städse ansetts vara
av trängande natur. Detta har riksdagen
i olika sammanhang understrukit. Det
skedde mycket kraftigt redan år 1935,
då riksdagen i anledning av olika motioner
avlät den skrivelse till Kungl.
Maj:t, vilken ledde till kommunalskatteberedningens
tillsättande. Sedan var
riksdagen inne på samma sak år 1947,
då riksdagen fann sig böra skriva till
Kungl. Maj:t i skatteutjämningsfrågan.
Slutligen var riksdagen inne på kommunalskattefrågan
i en riksdagsskrivelse
av år 1948, däri riksdagen begärde en
skyndsam utredning, på det att förslag
rörande kommunalbeskattningen i dess
helhet snarast skulle kunna underställas
riksdagen.

Departementschefen hänvisar i interpellationssvaret
till innehållet i statsrådsprotokollet
för den 17 sistlidne
mars, då statsrådet pa egen hemställan
bemyndigades att tillkalla särskilda sakkunniga
för åvägabringande av en teknisk
revision av kommunalskattelagen
in. in. I svaret hänvisas därjämte till
tillsättandet av den s. k. skattelindringskommittén,
som kom till stånd i december
förra året och arbetade så raskt, alt
etl betänkande förelåg redan tre eller
fyra månader därefter med förslag till
nya grunder för skattelindring till synnerligen
skattetyngda kommuner. Därutöver
säger departementschefen, att

han inte avser att åvägabringa några
andra utredningar beträffande den av
mig här aktualiserade frågan.

Jag måste säga, att departementschefens
svar knappast kan betecknas såsom
entydigt. Det kan inte heller betecknas
såsom klarläggande. Vad menar statsrådet
med denna tekniska revision? Tilllägges
den av honom någon större betydelse
för att han skall kunna effektuera
riksdagens anhållan av år 1948?
Är det meningen, att denna tekniska revision
skall vara slutförd, innan statsrådet
ger sig i kast med konununalskattereformen?
Det förefaller mig, som
om svaret närmast skulle vara att tolka
i den riktningen, men jag känner mig
dock något tveksam på den punkten,
eftersom denna tekniska revision även
skall omfatta -förordningen om statlig
inkomstskatt. Och i statsrådsprotokollet
heter det uttryckligen, att de sakkunniga
icke förutsättas medhinna sin tekniska
översyn av skattesystemet, medan den
nu sittande 1949 års statsskatteutredning
arbetar. Beträffande dess arbetsresultat
har dock statsrådet skattat åt den
meningen, att en proposition i anslutning
därtill skulle vara att förvänta vid
nästa års riksdag. Jag hoppas nu, att
statsrådet skall komma att överraska
även när det gäller den kommunala beskattningen,
så att man kan förvänta
ett förslag också i det hänseendet till
nästkommande års riksdag.

Orden eller begreppet teknisk revision
beträffande kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
har åtminstone för mig framstått såsom
oroande. Det är ju klart, att kommunalskattereformen
avser eller inrymmer
högst reella ting, och jag skulle
vilja siiga. att de avgörande frågorna,
som falla under detta begrepp, icke äro
av teknisk natur utan av materiell natur.
Om det alltså gäller att i ett sammanhang
så snart som möjligt komma
fram till eu kommunalskattereform,
skulle man väl kunna göra den reflexionen,
att det hade varit lämpligt, att dessa
sakkunniga, som nu skola syssla med
de tekniska frågorna, hade utvidgats så
att de omfattat en sakkunskap, som i

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om utredning ang. fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m.

samarbete med dem hade kunnat klara
av jämväl de materiella frågorna.

Vad som framstår såsom särskilt oroande
är, när det i statsrådsprotokollet
säges, att utredningens huvudsyfte bör
vara en genomgripande teknisk revision
av såväl kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomstskatt samt
därtill fogas: »Det mål, som åsyftas med
denna revision, torde kunna angivas såsom
en anpassning av beskattningsreglerna
till det nya uppbördssystemet.»

Det nya uppbördssystemet är alltså
riktpunkten för vad som skall ske. Anpassningen
till detta är vad man skall ta
sikte på. Statsrådet har därmed bl. a.
menat, att skatteförmågeprincipen med
stigande skattetryck har kommit att
uppvisa ojämnheter, som man inte får
tolerera. Det är emellertid knappast
någon överraskning, att det förhåller sig
på det sättet. Det ligger i sakens natur,
att de ojämnheter och inadvertenser,
som föreligga enligt den nu gällande
skattelagstiftningen, måste framträda
allt hårdare med det stigande skattetrycket.
Men jag kan inte vara med att
draga den konsekvensen därav, att man
skall gå in för en begränsning av skatteförmågeprincipen,
som dock hitintills
har varit den grundläggande normen för
vårt beskattningsväsen. Det förefaller
mig i stället, som om man borde ge sig
i kast med ett avhjälpande av dessa
ojämnheter eller inadvertenser, i den
mån som de visa sig vara av någon verklig
tyngd. Jag hyser nämligen en bestämd
misstro till möjligheten att man
genom att begränsa eller eliminera skatteförmågeprincipen
och i stället skatta
åt ett system av schabloner skall kunna
komma fram till någon verklig rättvisa
eller jämlikhet de skattskyldiga
emellan.

Om jag vore av en annan mening,
skulle jag måhända kunna följa herr
statsrådet något stycke i hans tankegång,
men jag är för min del övertygad
om att det inte är möjligt att på den
vägen nå fram till vad jag nyss antydde,
nämligen ett resultat, som inrymmer
skäliga krav på jämlikhet och rättvisa
i beskattningen.

Statsrådet har också antytt på vilka
vägar anpassningen till källskattesystemet
skall ske. Han har menat, att man
exempelvis skall kunna eliminera kommunalskatteavdraget.
Man skall kanske
kunna göra detsamma med sådana avdrag
som det nuvarande för försäkringspremier
och andra av dylik natur. Sådana
avdrag som de nu antydda ha ju till
syfte att, så långt det nu kan ske, renodla
skatteförmågan. Om man skulle
upphöra att söka anpassa beskattningen
till skatteförmågan, förefaller det
mig, som om det skulle krävas, att man
hade ett skattetryck av väsentligt lindrigare
art än vi nu kunna räkna med i
detta land. Om statsrådet fullföljer sin
tankegång att söka att åtminstone i viss
utsträckning abstrahera från skatteförmågeprincipen,
får man därför tolka
det på det sättet, att han kommer att
energiskt och framgångsrikt söka pressa
ned skattetrycket, så att betänkligheter
ur den synpunkten icke anmäla sig.
Innerst inne misstänker jag dock, att
statsrådet i likhet med mig inte har
alltför starka förhoppningar på stora
resultat i det hänseendet.

Att jag har givit mig in på sådana reflexioner,
som jag här har antytt, har
sin grund däri, att jag velat ge anledning
till och skulle vara tacksam för
att statsrådet lämnade någon upplysning
om hur han tänker sig, att denna
tekniska revision verkligen skall kunna
befordra lösningen av kommunalskattefrågan
i stort. Kan man inte vänta
sig någonting i det hänseendet, förrän
denna tekniska revision är slutförd,
eller har man att förvänta, att statsrådet
alldeles oberoende av slutförandet
därav kommer att inom den närmaste
framtiden framlägga förslag till kommunalskattefrågans
lösning? Vissa utredningar
ha ju redan verkställts. Statsrådet
har, såsom jag anfört, själv åberopat
sig därpå. Det föreligger sålunda
ett betänkande angående den allmänna
skatteutjämningen, det föreligger därtill
en utredning rörande ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen, och
det föreligger jämväl en proposition i
det ämnet, som sålunda utbrutits ur sitt

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om utredning ang. fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m

rätta sammanhang. Det kan väl hända,
att andra frågor knnna utredas och klarläggas
med samma hastighet som skattcutjämningsfrågan,
som ju klarats upp
genom skattelindringskommittén. Kan
man fullfölja arbetet på det sättet, behöver
man nog inte misströsta om tidpunkten
för kommunalskattefrågans lösning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.lag skall inte gå in på några av de sakfrågor,
som herr Velander tog upp bär,
utan endast något kommentera själva
ntredningsspörsmålet. Vi få alltså komma
ihåg, att den nuvarande kommunalskattelagen
beslöts 1928. Den är sålunda
nu över tjugo år gammal. Under dessa
år ha Kungl. Maj:t och riksdagen
hjälpts åt att sätta nya lappar på det
gamla klädet. Man må göra ett sådant
lappskrädderi hur förnämligt som helst,
så är det ju i alla fall omöjligt att få
det att rent metodiskt passa in i lagstiftningen.
Jag tror därför, att man kan
säga, att kommunalskattelagen nu är så
överlappad, att man inte kan fortsätta
därmed utan måste försöka få en i grunden
ny kommunalskattelag. Ett utarbetande
av en sådan lag har ju rent tekniska
sidor — man skall se till att få
lagtext och följdriktighet så goda som
möjligt -—- men kommunalskattefrågan
innefattar dessutom lösning av
ett mycket stort antal större och mindre
problem, av vilka de flesta icke
observeras av intresserepresentanterna.
Det är ju bara vissa stora frågor, som
fånga dessas uppmärksamhet, men det
finns en oändlig mängd frågor, som
också äro viktiga och som måste få en
god lösning. Därför är det enligt mitt
sätt att se nödvändigt, att i bottnen på
en kommunalskattereform — om man
därmed menar en ny lag, anpassad efter
moderna förhållanden — sker en genomgång,
där man försöker få eu klar
och enhetlig lagtext och moderna bestämmelser
beträffande olika problem.
Därvid är det ganska naturligt, att när
man gör en sådan ny lag, tar man hänsyn
till frågan om man kan göra för -

enklingar, som medföra, att källskalti
uppbörden lättare låter sig genomför:
Det skulle ju vara meningslöst att intj
ta mycket stor hänsyn till just den frågan.
Men det är också klart, att i ett
sådant arbete måste man i sina sammanhang
inpassa även de stora frågorna,
som äro tvistefrågor. Jag kan som
exempel ta frågan om fastighetsbeskattningen.
Den är inte bara en materiell
fråga, utan den är i högsta grad eu teknisk
fråga. Låt oss anta, att man kommer
till det resultatet, att fastighetsbeskattningen
skall ändras — det finns ju
anhängare av den linjen, att man skall
ta bort fastighetsskatten helt och hållet,
och då är det ju en städningsåtgärd att
mönstra ut ur lagen alla bestämmelser,
som ha med fastighetsbeskattningen åt''
göra. Men, ärade kammarledamöter, der
städningen bör bli så genomgående, att
det egentligen blir att bygga om huset
helt och hållet. Det finns också anhängare
av tanken att bibehålla en fastighetsbeskattning
men göra den till en
fristående objektskatt. Då bör det väl
allvarligt övervägas, om inte en sådan
skatt skall läggas helt utanför den nuvarande
kommunalskattelagen, som i så
fall göres till en renodlad kommunal inkomstskattelag.

Jag vill alltså bara fästa uppmärksamheten
på att även de stora materiella
frågorna höra tekniskt samman. Min
tanke är sålunda, att här skall pågå ett
arbete, som går ut på att göra en ny
kommunalskattelag från grunden, modernisera
den, förenkla den så långt det
går med hänsynstagande till vårt nya
uppbördssystem, försöka finna lösningar
även på de stora frågorna och inpassa
dem i deras sammanhang.

Nu är det emellertid klart, att jag kallar
denna sakkunnigberedning för eu
teknisk revision, därför att jag i första
hand låter den utföras av tekniker, som
inte ha några utpräglade ståndpunkter
beträffande -de stora frågorna. Det är ju
svårt att veta, vad resultatet kan bli av
en sådan utredning. Det kan hända, att
det kommer fram riktlinjer, som äro sådana,
atl alla kunna jämka sig samman
om dem. Det kan ju också hända, att

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om utredning ang. fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m.

detta inte går eftersom intressemotsättningarna
äro för stora. Då är jag icke
blind för den möjligheten, att när här
föreligger ett utkast till en ny kommunalskattelag,
man får fortsätta utredningen
genom att underställa det sålunda
frambragta resultatet en större samling
av sakkunniga, som representera
olika befolkningsgrupper och ©lika politisk
inställning, för att man där skall
se, hur ett sådant förslag kommer att
ligga till i den allmänna opinionen och
vilka jämkningar, som därav kunna föranledas.

Jag har ju dock två gånger under
min tid som riksdagsman varit med om
att behandla helt nya kommunalskattelagar
i riksdagen, både 1920 och 1928.
Jag tror mig ha en ganska god erfarenhet
av vad det vill säga att göra en ny
kommunalskattelag, och min erfarenhet
säger mig, att den metod, jag bär tilllämpar,
snabbare leder till ett gott resultat
än om jag skulle sätta till en stor
politisk kommunalskattekommitté och
intresset skulle komma att inriktas på
ett litet fåtal stora frågor, medan hela
det tekniska sammanhanget bleve en sådan
underordnad sak, att det icke bleve
ordentligt genomarbetat.

Med denna utgångspunkt är jag också
fullkomligt på det klara med att trots
att jag tror, att det går snabbare att
komma fram på denna väg, finns det
icke någon möjlighet att förelägga nästa
års riksdag någonting, som kan kallas
för en lösning av kommunalskattefrågan.
Det är en alltför stor fråga för att
man skulle kunna bemästra den och få
fram ett bärkraftigt förslag på så kort
tid.

Herr VELÄNDER: Jag har inte anledning
knyta många reflexioner till herr
statsrådets senaste inlägg. Jag tackar
emellertid för den ytterligare klarhet,
som därigenom må ha vunnits. Det finns
dock frågor, om vilka man kan hysa något
olika meningar. Herr statsrådet säger,
att om han hade tillsatt en större
kommitté, som skulle ha inlåtit sig på
en prövning av kommunalskattesyste -

met i dess helhet från materiella utgångspunkter,
skulle resultatet ha blivit,
att denna kommitté skulle huvudsakligen
ha fäst sig vid de stora frågor,
som fånga — som herr statsrådet
uttryckte sig — intresserepresentanternas
särskilda uppmärksamhet. Om man
emellertid uppmärksammar, hur kommunalskatteberedningen
behandlade hithörande
spörsmål, misstänker jag, att
man inte med fog kan säga, att dess utredningsresultat
kännetecknas av någon
som helst ofullständighet. Om man efteråt
skall göra några erinringar på den
punkten, skulle det väl snarast vara, att
kommunalskatteberedningen nästan alltför
ingående sysslat med inte bara de
stora problemen utan även periferiska
ting. Vare sig den ytterligare översyn,
som nu kommer att ske, kan rubriceras
såsom teknisk revision eller den även
ur materiella synpunkter skall anvisa
den framkomligaste vägen till en kommunalskattereform,
måste den väl i huvudsak
såsom utgångsmaterial penetrera
just kommunalskatteberedningens betänkanden.

Jag tror därför för min del, att det
hade varit lämpligt om redan från början
— såsom jag tidigare har anfört —
vid sidan av dessa sakkunniga, som nu
skola syssla med den tekniska överarbetningen,
även hade funnits sådana
sakkunniga, som med erfarenheter från
kommunerna och deras förhållanden
hade haft att biträda vid denna utredning.
Men herr statsrådet har ju redan
intagit sin ståndpunkt, och det är då att
hoippas, att den bästa lösningen skall
vinnas på den väg, som han har valt,
ocli att det också skall gå snabbast.

Jag skall inte här närmare inlåta mig
på frågan om fastighetsbeskattningen.
Herr statsrådet var inne på den och rubricerade
även den såsom en teknisk fråga.
Jag skulle vilja säga, att frågan därom
är inte blott en teknisk fråga, utan
naturligtvis i högsta grad även en materiell
fråga. För herr statsrådet, som
framför allt annat eftersträvar enkelhet
i beskattningen för att på den vägen lättare
fullkomna uppbördssystemet -—
och det i en utsträckning, som många av

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om utredning ang.
oss inte tro på — är det väl ganska farligt
att diskutera fastighetsbeskattningens
fortbestånd, eventuellt i andra former
än de nu gällande. Ty vad som än
kan sägas om den nu gällande fastighetsbeskattningen
eller exempelvis en
fristående objektskatt på fastighet, måste
de komma att snedvrida skattesystemet.
Såsom exempel därpå skulle jag
vilja antyda, att om man skulle inlåta
sig på en fristående objektskatt, kan
konsekvensen icke bli någon annan än
en otvetydig övervältring av skattebördan
på fastighetsägarna. Man undgår
icke heller att skatten — med mitt sätt
att se — måste göras avdragsgill vid
inkomstbeskattningen. Det är tillräckligt
att i detta sammanhang hänvisa till vad
exempelvis herrar Eiserman och von
Wolcker på sin tid hade att säga på den
punkten. Deras uppfattning, som för
resten delades av herr Landén, kom till
uttryck i framställningar och förslag,
som voro aktuella redan på 1920-talet.

Jag tillåter mig att starkt understryka
min tvekan om huruvida den väg,
som herr statsrådet här ämnar följa,
kommer att snabbt leda till målet. Och
jag vill än en gång varna för att man
söker begränsa, kanske eliminera, skatteförmågeprincipen
såsom grundläggande
norm i vårt skattesystem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden
:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet; samt
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss hjälpverksamhet
för utlandssvenskar och flyktingar;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten
vid statens bakteriologiska
laboratorium in. in.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50 i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till anordnande av en
bombsäker oljelagringsanläggning;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avtal mellan kronan
och Stockholms stad om genomförande
av stadsplan för viss del av stadsdelen
Ladugårdsgärdet i Stockholm
m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond; samt

nr 91, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående statsförvärv av

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö.

Östergötlands smalspåriga järnvägar
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden ihemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
i statens tjänst anställda personer m. fl.
jämte motionsvis gjorda framställningar
om pension eller understöd m. in.

Punkterna 1—It.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Ang. pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 25, hade herr Åkerström hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att
hinder icke skulle möta för vägarbetaren
F. J. Talsjö att i och för underkastande
under 1942 års arbetarpensionsreglemente
jämlikt dess 1 § 1 mom. d)
få tillgodoräkna anställningstid hos civilförsvarsstyrelsen
och att pension sålunda
enligt detta reglemente och det i
dess ställe senare utfärdade 1947 års
motsvarande reglemente skulle kunna
beredas honom.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört: »Det i motionen framförda
förslaget innebär, att Talsjö skulle
såsom kvalifikationstid i pensionshänseende
jämlikt 1 § 1 mom. d) 1942 års
arbetarpensionsreglemente få tillgodoräkna
viss tid, varunder han år 1944
tjänstgjort såsom blockledare vid omhändertagande
i civilförsvarsstyrelsens
regi av finska evakuerade m. m. Av den
lämnade redogörelsen framgår, att frågan
härom tidigare varit föremål för
prövning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som efter att ha inhämtat yttranden
från civilförsvarsstyrelsen och
statskontoret funnit omförmälda anställning
icke vara att anse som sådan arbetaranställning,
vilken avses i nämnda
reglemente.

1 motionen göres nu med stöd av intyg
gällande, att därest Talsjö icke ''uttagits’
till tjänstgöring som blockledare,
lian kunnat påräkna så lång anställningstid
under år 1944 vid vägväsendet,
att han skulle blivit underkastad reglementet.
I anledning av denna uppgift
må framhållas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt över motionen avgivna
yttrande anfört bl. a., att såvitt
styrelsen kunnat finna, vid ifrågavarande
tid icke förelegat någon formell tjänsteplikt
enligt civilförsvarslagen, varför
Talsjös placering som blookledare icke
torde ha skett tvångsvis. Ifrågavarande
tjänstgöring torde således icke i och för
sig ha verkat hindrande på Talsjös möjligheter
att vinna förlängd anställning
vid vägväsendet under år 1944. Härtill
kommer, som nämnts, att tjänstgöringen
som blockledare knappast lärer kunna
betecknas som arbetaranställning i pensionsreglementets
mening. Vid angivna
förhållanden finner sig utskottet i likhet
med de hörda myndigheterna icke
kunna tillstyrka det i motionen framställda
yrkandet.

Åberopande det anförda hemställer
utskottet, att motionen II: 25 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade avgivits av herrar
Rickard Lindström, Gustaf Karlsson,
Hesselbom, Bergström, Ståhl, Åkerström,
Kollberg och Persson i Vinberg, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
11:25 besluta, att vägarbetaren
Fritz Johan Talsjö skulle i pensionshänseende
tillgodoräkna den tid, under vilken
han tjänstgjort som blockledare i
Ljusvattnet.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då jag anser mig böra besvära kammarens
ledamöter ett ögonblick i ett pensionsärende,
vill jag först erinra om att
det alltid är svårt för var och en av
oss att ta ståndpunkt till de pensionsärenden,
som framläggas på detta sätt.
Vi ha ju tjänstepensionsreglementen,
som äro äro mycket detaljrika och som
föreskriva, hur det skall förfaras i de

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

olika fallen. Men hur detaljrikt ett tjänstepensionsreglemente
än är, motsvarar
det ändå inte det rikt fasetterade livet
ute i bygderna och i de svenska hemmen,
utan det blir alltid vid en och annan
punkt och i ett och annat fall rum
för tolkningar. Jag vill inte säga, att
våra tjänstepensionsreglementen äro
omänskliga, men i dunkla punkter kunna
de dock ge rum för mänskliga synpunkter
och tolkningar, och därvid har
man intet annat att lita till än det sunda
förnuftet.

Jag tror, att det fall, som är berört
i den nu föredragna punkten, just är ett
sådant. Vägarbetaren Fritz Johan Talsjö,
som bor någonstans upp i skellefteåbygden,
tillhörde den grupp småbrukare,
som till huvudsaklig del livnär sig
med annat arbete, i detta fall vägarbete.
Han hade under tiden oktober 1941—
juli 1945 tjänstgjort som blockledare i
Ljusvattnet vid omhändertagande av
finska evakuerade. Det var ett arbete
som utfördes i civilförsvarsstyrelsens regi.
För att han skall erhålla tjänstepension
måste denna tjänstgöring betraktas
som statstjänst.

Ärendet har prövats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen har
funnit, att denna tjänstetid i civilförsvarsstyrelsens
regi icke är av den art,
att den skall kunna tillgodoräknas honom
som pensionsberättigande tjänstetid.

När ärendet togs upp av motionären i
statsutskottets plenum, sedan det enhälligt
avstyrkts av femte avdelningen, fick
jag ett mycket starkt intryck, att det var
uteslutande formella skäl som hade föranlett
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inta den ståndpunkten, att denna
tjänstgöring icke skulle berättiga till
tjänstepension. Man åberopade, alt det
vid den tiden inte fanns någon tjänsteplikt.
Men i utskottet föredrogs ett intyg,
som utan tvivel ger vid handen, att både
civilförsvarschefen ocli den som blev
ålagd att utföra detta arbete, nämligen
denne vägarbetare Fritz Johan Talsjö,
levde i den tron, att civilförsvarschefen
hade riitt att göra detta åläggande. Intyget
har stiillts till Svenska vägarbeta 2

Första kammarens protokoll t950. Nr 15

Ang. pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö.
reförbundet, som i första hand tog sig
an Talsjös sak. Det lyder: »Med anledning
av Edert brev av 18 ds får jag
härmed meddela, att hemmansägaren
Fritz Talsjö (f. d. Pettersson) boende i
Ljusvattnet, Bureå socken, under åren
1944—45 i egenskap av blockledare var
uttagen» —■ ordet är understruket — »för
arbete med finska evakuerade. Han hade
sålunda icke frivilligt sökt denna anställning.
Bureå den 22 nov. 1949. G.
Sverdrup. Civilförsvarschef.» Den avskrift
jag har är bevittnad med två
namn.

Jag tycker, att det med detta intyg
bör vara klarlagt, att mannen inte frivilligt
åtog sig arbetet. Sunda förnuftet
säger väl för övrigt, att man icke frivilligt
tar ett arbete under ett eller två års
tid, om man därigenom förlorar sin pensionsrätt.
Talsjö måste ha handlat i den
tron, att han var tvungen att ta denna
tjänst, och det var väl också ostridigt en
statens angelägenhet, att han gjorde det.
Vid den tiden kom en strid ström av
flyktingar in i landet och hade med sig
bohag, kreatur och allt annat, och det
gällde ju för civilförsvaret att försöka
åstadkomma något så när ordning i förhållandena,
så att det inte blev rena kaos.

Jag finner denna fråga vara av den
art, att riksdagen bör bifalla den framställning
som motionsvägen är gjord
och som också reservanterna ha understött.
Det skulle betyda, att denne Fritz
Johan Talsjö skulle få en pension av
1 384 kronor från fyllda 60 år; vid 67
år, då han får folkpension, minskas
tjänstepensionen till 1 160 kronor. Det
är självfallet, att pensionen betyder mycket
för denne man, och han har ju under
alla förhållanden under den tid det är
tvist om gjort sin insats i statens och det
allmännas tjänst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr llickard Lindström
in. fl.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
ju alldeles självklart, att sådana iiär
ärenden måste behandlas rent formellt

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö.
och mycket formellt, men i de fall det
finns utrymme för att, som herr Karlsson
sade, låta det sunda förnuftet råda
— han borde väl hellre ha sagt låta
välviljan råda — kan man naturligtvis
göra det. Det sker också, herr Karlsson,
fast inte i detta fall. Här står ju striden
om huruvida vederbörande har
fullgjort blockledartjänsten i civilförsvarsstyrelsens
regi frivilligt eller icke.
Naturligtvis kan man efteråt säga, att
så icke varit fallet. Men vi ha inom avdelningen
inte varit övertygade om att
han har uttagits tvångsvis på så sätt,
att han varit ålagd att överta blockledararbetet.
Det är ju möjligt, att så skett,
och det är förresten alldeles självklart,
att han bär anmodats av civilförsvarsstyrelsen
att ta detta arbete. Men detta
betyder ju inte, att han har uttagits
tvångsvis. lian har haft rättighet att säga
nej till arbetet och följaktligen också
haft rättighet att fortsätta sitt arbete
hos vägförvaltningen och därigenom
uppfylla bestämmelserna för pension
enligt pensionsreglementet.

Att han eljest skulle ha fortsatt sitt
arbete hos vägförvaltningen, kan man
naturligtvis också säga är ett sannolikhetsantagande,
ty även om han icke hade
uttagits till blockledare, är ju därmed
inte absolut säkert — men för all
del ganska troligt, det erkännes — att
han hade fullföljt sitt arbete hos vägförvaltningen
och på så sätt blivit berättigad
till pension.

Nu har denna fråga prövats av myndigheterna
— av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och av statskontoret -—
och de ha pekat på att den anställning
som Talsjö haft som blockledare icke
i och för sig berättigar till arbetarpension.
Dessutom påpekas, att Talsjö ■—
om motionen bifalles —- skulle komma i
bättre läge än t. ex. sådana arbetare,
som under viss tid tjänstgöra såsom arbetsledare
och icke få räkna denna tid
till godo såsom kvalifikationstid för
pensionsrätt.

Herr talman! Vi inom avdelningen ha
av både formella och andra skäl icke
ansett oss kunna tillstyrka motionen. Vi
ha inte varit övertygade om att block -

ledaranställningen varit honom påtvingad,
och vi ha inte heller varit fullkomligt
övertygade om — även om man kan
anse det som sannolikt ■— att han, om
han inte tagit denna anställning, hade
fortsatt sitt arbete hos vägförvaltningen
och därigenom blivit pensionsberättigad.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag brukar
nära nog ha till princip att inte
ansluta mig till i riksdagen motionsvis
framställda yrkanden om pensioner åt
enskilda personer. I detta fall kommer
jag emellertid att rösta för reservationen,
och det beror på att jag tycker, att
den bygger på en grund av principiellt
mycket stor betydelse och därigenom
hänger ihop med saker, som jag har
beaktat i många olika sammanhang.

Vad som föreligger bär är ju det förhållandet,
att en man har anlitats för
civilförsvarets räkning. Det råder tvekan
om huruvida han har blivit formligen
ålagd att göra det eller om detta
hans arbete har varit frivilligt. Det är
en situation, som vi känna igen från
alla möjliga områden av det nutida samhällslivet:
staten ingriper i människornas
liv och leverne på ett sätt som kännes
som ett ofrånkomligt tvång men
som i alla fall förklaras innebära ren
frivillighet, och staten är därför inte beredd
att ta de konsekvenser som skulle
inträda, ifall det vore tvång med i spelet.
Då jag på grundval av handlingarna
försöker bilda mig en uppfattning om
vad som här har skett, tyckes det mig,
att ett typiskt sådant fall har förelegat
här. Vi minnas, hur enkla människor
under krigstiden sågo på civilförsvaret.
Det var sannerligen inte så lätt för dem
att göra klart för sig, huruvida de hade
rätt att vägra att göra det som allmänt
utmålades såsom en medborgerlig plikt.

Med hänsyn till dessa förhållanden,
herr talman, kommer jag att rösta för
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Arrhén.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Med anledning av herr Leanders
yttrande måste jag fråga, hur femte avdelningen
i statsutskottet ser på tillkomsten
av det intyg, som civilförsvarschefen
utfärdat och vari det står, att
mannen icke åtog sig arbetet frivilligt.
Det är ganska uppseendeväckande, herr
talman, att man synes ifrågasätta riktigheten
av intyget. Jag litar på intyget
och på de uppgifter i övrigt som jag
har fått. Dessa gå ut på att både civilförsvarschefen
och Talsjö handlat i den
tron, att Talsjö här blivit ålagd att fullgöra
ett samliällsnyttigt arbete — ett
arbete som vid berörda tidpunkt gagnade
det allmänna lika mycket som att
underhålla vägar och hålla dem farbara.
Det är för mig det avgörande här.

När herr Leander sedan kom in på
andra delen av sitt försvar för att femte
avdelningen i statsutskottet icke har
kunnat bifalla motionen om pension
till Talsjö, blev jag faktiskt en smula
rädd. Måste det alltså först kunna ledas
i bevis, att mannen, om han inte hade
åtagit sig detta arbete, skulle ha fortsatt
att arbeta hos vägförvaltningen under
denna tid? Detta är ju alldeles omöjligt
att bevisa. Men finns det någon i
denna kammare, som har anledning att
tro, att mannen skulle ha slutat sitt arbete
hos vägförvaltningen och därmed
förlorat sin pensionsrätt? Ingen vill väl
kräva en sådan bevisföring.

Från Svenska vägarbetareförbundet
liar det sagts mig, att förbundet icke
vet om något liknande fall. Konsekvenserna
torde således icke bli alltför stora,
om kammaren här följer reservationen,
vilket jag hoppas den gör.

Herr LEANDER: Herr talman! Vad
beträffar herr Karlssons första fråga
vill jag bara påpeka, att väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen
i sitt yttrande säger,
att såvitt styrelsen liar kunnat utröna,
förelåg vid ifrågavarande tid icke
någon formell tjänsteplikt. Det är detta
uttalande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som vi byggt vårt ställningstagande
på. Sedan kan man naturligtvis

Ang. pension åt vägarbetaren F. J. Talsjö.
efteråt tvista om hur starkt denna tjänsteplikt
bär uppfattats av å ena sidan
civilförsvarsstyrelsen och å andra sidan
Talsjö.

Med anledning av herr Herlitz’ anförande
vill jag säga, att jag är fullt överens
med honom om att författningarna
i större utsträckning borde ha förutsett
fall sådana som dessa och att de
borde innehålla bestämmelser, som
möjliggjorde ett större hänsynstagande
i dessa avseenden, men här måste vi
ju följa de bestämmelser som finnas för
närvarande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 13—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Punkten 19.

Om tilläggspension åt H. J. S. Kleberg.

I en inom första kammaren väckt
motion, nr 233, hade herrar Karl August
Johanson och Ehngren hemställt, att
riksdagen måtte medgiva, att till kaptenen
Johan Kleberg skulle retroaktivt
från den 1 oktober 1949 utgå pension
enligt Ca 33 i stället för enligt Ca 24.

Ifrågavarande förslag hade föranletls
av Klebergs anställning såsom sekreterare
hos riksheraldikerämbetet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat: »Med hänsyn till arten
och omfattningen av den befattning
Kleberg innehaft hos riksheraldikerämbetet
anser utskottet — med beaktande
jämväl av vad statskontoret anfört —
tillräckliga skäl icke föreligga för att
Kleberg skulle, på sätt i motionen föreslagits,
tillerkännas högre pension än
den för honom i hans egenskap av f. d.
bokhållare hos arméförvaltningen gällande.
Utskottet hemställer förty, att motionen
I: 233 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Rickard Lindström,
Gränebo och Kollberg ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionen 1:233 besluta,
att f. d. bokhållaren Henrik Johan Saxo
Klebergs pensionsförmåner skulle utgå
enligt lönegrad Ca 29 i stället för enligt
lönegrad Ca 24.

Herr ELMGREN: Herr talman! I samband
med behandlingen av detta pensionsärende
kommer kammaren i kontakt
med något som jag skulle vilja beteckna
såsom ett unicum i svensk statsförvaltning,
nämligen riksheraldikerämbetet.

Jag vill erinra om att herr Rickard
Lindström och jag för några år sedan
väckte en motion rörande riksheraldikerämbetet.
Förhållandena där voro
nämligen enligt vårt förmenande inte
sådana som de borde vara. Vi hade

bland annat funnit, att ämbetet tog betalt
för sina tjänster gentemot statsförvaltningen
liksom gentemot kommuner
och enskilda enligt sportelsystem. Likaså
hade vi funnit, att tjänstemännen
hos detta ämbete tillsattes och avskedades
egenmäktigt av riksheraldikern.
Detta gjorde att vi motionerade om en
utredning, som skulle avse att reglera
förhållandena vid riksheraldikerämbetet
och framför allt då tjänstemännens
ställning. Riksdagen biföll denna motion.
Det har gått åtskilliga år sedan
motionen bifölls av riksdagen, men utredningen
har inte ännu lett till något
resultat.

Nu stå vi inför det faktum, att innehavaren
av en av de tjänster, som vi
hade observerat, då vi studerade förhållandena
vid riksheraldikerämbetet,
numera är pensionerad, och för min
del har jag ansett, att jag borde fullfölja
saken genom att väcka en motion med
yrkande, att vederbörande befattningshavare
skulle erhålla en pension, som
svarar mot den tjänst lian haft.

Statskontoret har nu sagt ■—- och
statsutskottet har ju i detta fall förlitat
sig på statskontoret — att denna tjänst
är att betraka såsom en bisyssla och
att med anledning därav motionen inte
kunde bifallas. Jag vill emellertid påpeka,
att riksdagen själv år 1937 placerade
befattningshavaren på denna
tjänst. Riksheraldikerämbetet skrev år
1936 till Kungl. Maj:t och begärde denna
anordning. Kungl. Maj:t avslog framställningen,
men riksdagen placerade
vederbörande på denna befattning. Det
tycker jag för min del borde föranleda
riksdagen att också ta något ansvar, när
det gäller pensionsfrågan. Ingen skall
bestrida att denna tjänst under några
år var en bisyssla, men från och med
år 1937 och fram till år 1949, under således
tolv års tid, var den icke någon
bisyssla, vilket väl också framgår av
riksdagens ställningstagande, ty ingen
kan väl tro, att riksdagen skulle på
statsutskottets hemställan ha fattat detta
beslut, att placera en person på denna
tjänst och inte bara bibehålla honom
vid hans löneförmåner utan dessutom
ge honom ytterligare ersättning, om det

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

inte varit fråga om en huvudsyssla för
denne befattningshavare, som, när han
nu avgått, har remplacerats av en förste
sekreterare med deltidsarbete, en sekreterare
och en amanuens med kortare
daglig tjänstgöring. Jag anser det således
bevisat, att det här är fråga om en
huvudsyssla.

Den föreliggande motionen har givit
anledning till en reservation i statsutskottet
av herrar Lindström, Griinebo
och Kollberg, och jag skall inte yrka
bifall till motionen utan till denna reservation,
vilken går ut på att pensionen
för denne befattningshavare skall
bestämmas enligt lönegrad Ca 29.

Jag ber, herr talman, således att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Såsom
en allmän regel gäller ju att inga pensioner
eller pensionstillägg beviljas på
bisysslor, och hur man än ser på förevarande
fråga, måste man väl säga sig,
att denna tjänst rent författningsenligt
sett är en bisyssla. Jag vill framhålla,
att den nuvarande innehavaren av tjänsten
samtidigt är ordinarie befattningshavare
i riksarkivet. Följaktligen är detta
ingenting att tvista om. Det är en
bisyssla, det kan man fastslå.

Det är givetvis att beklaga, att den
framstöt, som motionärerna gjorde för
fyra, fem år sedan, inte har lett till
något resultat. Man får hoppas, att det
blir en omorganisation och en lönereglering
även på detta område, så att dylika
unika förhållanden — ty det är
utan tvivel ett unikt förhållande —- bli
undanröjda.

När vi haft att ta ställning till denna
fråga inom avdelningen, ha vi måst
böja oss för detta faktum, att pensioner
och pensionstillägg icke beviljas på bisysslor,
och — jag upprepar det ännu
en gång — det är fastslaget, att detta
är en bisyssla. Jag vill inte förneka, att
denne man utfört ett mycket gott arbete,
men jag vill också framhålla, att
om dylika subjektiva omdömen skulle
få vara avgörande vid behandlingen av

Om tilläggspension åt H. J. S. Kleberg.
frågor av denna art, då skulle besluten
komma att präglas av en alltför stor
oenhetlighet.

Vidare må framhållas, att vederbörande
befattningshavare på denna bisyssla
haft en relativt god inkomst.
Riksheraldikerämbetets inkomster ha
delats upp mellan tjänstemännen, och
han har vid sidan av sin ordinarie anställning
haft en inkomst, som enligt
vad motionärerna beräknat skulle motsvara
en lön i 33 lönegraden. Det är
denna förmån av en högre inkomst på
grund av denna bisyssla som motionärerna
gått ut ifrån vid sitt ståndpunktstagande.

Motionärerna säga, att merkostnaden
i detta fall inte skulle betyda så mycket
för statsverket. Jag vill emellertid framhålla,
att här icke föreligga några särskilt
ömmande omständigheter. Vederbörande
har redan nu en pension på
över 7 000 kronor. Skillnaden mellan
den nuvarande pensionen och den pension,
som motionärerna ha begärt —
alltså en pension beräknad efter 33 lönegraden
— skulle belöpa sig på 3 000
ä 4 000 kronor, och det är ju inte litet.
Till och med reservanten på avdelningen,
herr Staxäng, har tydligen ansett
att kravet var ställt i överkant, då han
för sin del nöjt sig med att föreslå en
pension enligt 29 lönegraden.

Om nu riksdagen gentemot utskottet och
gentemot hittills tillämpade regler och
bestämmelser vill gå på reservationen
även i detta fall, måste jag säga, att det
skulle bli ett ganska ovanligt beslut, när
det gäller frågor av delta slag. Ett beslut
i denna riktning skulle också medföra
tämligen vittgående konsekvenser
beträffande alla som ha bisysslor.

Jag kan således, med beklagande av
att avlönings- och organisationsförliållandena
vid riksheraldikerämbetet äro
sådana som de äro, inte annat än yrka
bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det
poängteras av utskottsmajoritetens talesman
mycket ivrigt — det är huvud -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om tilläggspension åt H. J. S. Kleberg.
argumentet från den sidan — att kapten
Kleberg skulle haft sin befattning
hos riksheraldikcrämbetet såsom en bisyssla.
Förhållandet är det, att han i
tolv års tid på grund av ett beslut av
riksdagen haft sin anställning hos riksheraldikerämbetet
såsom heltidstjänst.
Jag känner kapten Klebergs förhållanden
ganska nära, och jag vet, att han
inte har gjort någonting annat under
dessa tolv år än skött befattningen i
riksheraldikerämbetet. Hur man under
sådana förhållanden kan ens försöka
vindicera, att detta skulle kunna betraktas
som en bisyssla, är mycket svårt
för mig att förstå.

Jag vill också ytterligare understryka
en synpunkt, som min vän på östgötabänken
nyss framhöll, nämligen att riksdagen
redan år 1946 beslöt att hemställa
om en utredning rörande hela rikslieraldiikerämbetets
organisation. Detta
krav underströks sedermera av statsrevisorerna
vid deras undersökningar av
hur ämbetet var organiserat och hur det
arbetade. Det dröjde tre år, innan Ivungl.
Maj :t satte till en utredningsman. Om
Kungl. Maj:t hade haft tillfälle att ordna
den frågan någorlunda omedelbart
efter riksdagsbeslutet, kan jag inte tänka
mig annat än att kapten Klebergs
pensionsförhållanden skulle ha blivit
ordnade på ett sätt, som i varje fall motsvarar
vad reservanterna bär önska, och
kanske till och med på ett bättre sätt.

Man säger, att ett bifall till vad reservanterna
föreslagit skulle få konsekvenser.
Vilka konsekvenser? Kan utskottsmajoritetens
ärade talesman peka
på ett enda fall i statsförvaltningen som
är likt detta? Detta är ett mycket säreget
fall, och om utskottsmajoritetens
talesman värdigas giva mig ett svar, ber
jag att inte få ett svar i största allmänhet,
utan jag skall be att få ett svar,
som är konkret och som gör det klart
för mig, att riksdagen utsätter sig för
risker, om den bifaller vad reservanterna
ha föreslagit.

Det är för övrigt, herr talman, ganska
egendomligt att utskottsmajoriteten i de
frågor, då den uppträder för att avslå
motionsvis framförda önskningar —• vi

sågo det nyss, när det var fråga om
Fritz Johan Talsjö — uppträder som om
den skulle representera heliga principer
i svenskt statsliv, fastslagna i någonting
alldeles speciellt fint, som heter
pensionsreglementen och dylikt. Vi
veta också allesammans, att herrarna på
femte avdelningen i statsutskottet, och
med dem oftast även statsutskottet, när
Kungl. Maj :t gör framställningar om
pensionsförmåner av billighetsskäl till
befattningshavare, som inte riktigt kunna
placeras in i pensionsreglementena,
uppträda med precis samma höga air
och med precis samma obetalbara auktoritet
och försvara Kungl. Maj :t. Det
finns, herr talman, ingen reson i allt
detta, och framför allt är det ingen verklig
auktoritet bakom uttalanden, som
helt och hållet bero på vilka som presentera
framställningarna för riksdagen.

Jag finner, herr talman, all anledning
att kammaren följer den av mig, herr
förste vice talmannen i denna kammare
och herr Kollberg i andra kammaren
avgivna reservationen, till vilken jag yrkar
bifall.

Herr LEANDER: Herr talman! Det är
ju möjligt, att herr Lindström har betydligt
större auktoritet än jag i denna
kammare och att han således med större
auktoritet kan framföra sina synpunkter.
Den saken skola vi inte diskutera.

Herr Lindström menar, att detta är
ett så unikt fall, att beslutet inte kan bli
tillämpligt på andra fall. Ja, herr Lindström,
det finns otaliga fall, där statstjänstemän
ha bisysslor — jag tänker
t. ex. på befattningarna hos riksdagen
— och ett bifall till motionen i detta
fall skulle med större eller mindre fog
kunna åberopas som skäl för liknande
krav.

När sedan herr Lindström gör gällande,
att vi ställa oss såsom väktare av
heliga principer, vill jag säga, att vi här
endast följa de lagar och regler, som herr
Lindström också har varit med om att
godkänna. Vi representera sålunda inte
på långt när så personliga synpunkter
som jag förmodar att herr Lindström
företräder i detta fall.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Jag vill dessutom framhålla, att ett
bifall till motionen också skulle föregripa
en kommande utredning om löneställningen
för dessa tjänstemän. Har
man en gång så här helt apropå och vid
sidan om placerat en befattningshavare
i 33 lönegraden, kan man väl utgå från
att detta kommer att ha en viss bindande
verkan vid en kommande utredning,
och det vill man ju inte gärna.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
är mycket tacksam mot den föregående
ärade talaren. Han har i hög grad motsvarat
mina förväntningar. Han kunde
nämligen icke ge ett enda bestämt exempel
inom statsförvaltningen på att ett bifall
till vårt förslag skulle kunna få
några konsekvenser. Han måste ju gå
över till riksdagens pensionering av sina
betjänte. Det är riksdagens ensak,
och har ingenting med pensioneringen
inom de centrala verken att göra.

Herr Leander säger vidare, att om
min reservation skulle följas, skulle detta
föregripa den kommande löne- och
pensionsställningen för tjänstemännen,
sedan riksheraldikerämbetets organisation
blivit ordnad efter utredningens slut.
Här har man emellertid fria händer.
Kapten Kleberg är ur leken innan dess,
och det betonade herr Leander i sitt
första anförande. Innan man går till ett
beslut om en bestämd ordning, har man
ordnat det delvis provisoriskt genom
deltidsanställning av tjänstemän hos
riksheraldikerämbetet.

Härtill vill jag lägga att även om —
vilket jag inte ett ögonblick tror — herr
Leanders farhågor skulle ha något berättigande,
gäller det i detta speciella
fall inte, som han sade, en pensionering
enligt lönegraden Ca 33. Detta föreslogs
i motionen, men i reservationen — och
det är bara till den som det är yrkat
bifall, förutom till utskottets förslag —
föreslås en pensionering enligt lönegraden
Ca 29, varför inte ens det halmstrået
räcker för herr Leander att sakligt
sett ro denna fråga i land.

Herr LEANDER: Herr talman! Herr
Lindström efterlyser ytterligare konsek -

Om tilläggspension åt H. J. S. Kleberg.

venser och vill ha konkreta exempel,
men det är väl rätt mycket begärt, att
jag på rak arm skall kunna ha så pass
god kännedom om de olika förvaltningsgrenarna,
att jag skall kunna leta
fram ett exakt likadant fall som detta.
Jag nämnde emellertid, att såsom allmän
regel gäller, att bisysslor icke medföra
rätt till pension. Det finns ju otaliga
tjänstemän som ha bisysslor, och ett bifall
till motionen måste väl, herr Lindström,
föra med sig, att vi ganska snart
skulle få en hel del krav på pensionsrätt
även på dessa bisysslor.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, isig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 20—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl. jämte motionsvis
gjord framställning om förhöjd familjepension
i visst fall;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för liålkortsbearbetning
av visst statistiskt material
m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv in. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till utrustning och inredning
av lokaler för civildepartementet;
samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
befölls.

Om dyrortssystemets avskaffande m. ni.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning om dyrortssystemets
avskaffande samt principerna för och
konsekvenserna av gällande dyrortsgruppering.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr WahIiind
m. fl. (I: 214) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedlund i Rådom
in. fl. (II: 261), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj d anhålla om skyndsam utredning
syftande till dyrortssystemets avskaffande
samt i avvaktan härpå uppflytta
lägsta ortsgrupp till näst lägsta.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (I: 298) och den andra
inom andra kammaren av herr Berg -

strand och fru Sjöstrand (11:265), hade
vidare hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majd anhålla om en ny utredning
och granskning av principerna för
och konsekvenserna av nu gällande dyrortsgruppering
samt att denna utredning
måtte företagas så snabbt, att dess resultat
kunde vinna beaktande vid den stundande
kommunreformen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna 1:214 och 11:261
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna 1:298 och 11:265
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Grånebo, Heiding, Rubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet
bort under a) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:214
och 11:261 besluta, att lägsta och näst
lägsta ortsgrupperna skulle sammanslås
till eu ortsgrupp.

Herr WAHLUND: Herr talman! Vi
inom bondeförbundet återkomma ju varje
år med en motion i det här ämnet,
och vi komma att fortsätta med det,
till dess att dyrortssystemet slutgiltigt
är avvecklat.

Under den tid vi ha intresserat oss
för den bär frågan ha vi dock kunnat
konstatera att det har skett, som vi se
saken, en utveckling till det bättre. Vi
gladde oss över att barnbidragen lämnades
fria från dyrortsgradering, vi
gladde oss åt att åtminstone folkpensionernas
grundbelopp lämnades ograderade,
även om vi till vår ledsnad fingo
vara med om att bostadstilläggen ortsgrupperades.
Det var som vi sågo det,
också ett framsteg, att i och med den
nya skattelagstiftningen dyrortsgraderingen
avskaffades vad beträffar barnen,
men vi beklaga att det återstår en
dyrortsgradering i fråga om ensamstående
och i fråga om äkta makar. Ett
framsteg var också, att vid den sista
dyrortsgrupperingen avståndstillägg in -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

fördes. Dessa avståndstillägg avse ju att
kompensera landsbygdsbefolkningens
resor till läkare, tandläkare och närmaste
inköpsort. Genom de där avståndstilläggen
— även om de äro otillräckliga
— kommo åtminstone åtskilliga
norrlandskommuner i en mera rättvis
ställning än förr.

Det har också sedan i höstas, då vi
sist behandlade den här frågan, hänt
en del ganska väsentliga ting. Som en
av sina första ämbetsåtgänuer tog statsrådet
Lingman initiativ till att det skulle
bildas en expertkommitté, som skulle
undersöka metoderna för dyrortsgrupperingen.
Jag begagnar tillfället att från
vårt håll uttrycka vår stora tillfredsställelse
med detta herr statsrådets initiativ.

Vi glädja oss också över att herr statsrådet
ämnar göra den där utredningen
snabbt och i direktiven säger att den
bör bedrivas med sådan skyndsamhet,
att dess resultat kan framläggas för 1951
års riksdag i samband med frågan om
förlängning av giltighetstiden för gällande
skattegruppering. Vi hoppas att
också det praktiska arbetet — insamlingen
av priserna och bearbetningen
av detta material — skall kunna bedrivas
med största snabbhet.

Också en del andra ting lia hänt sedan
i höstas. Vi se i utskottets utlåtande,
att utskottet åberopar vad dyrortsnämnden
sade för ett år sedan, att betydande
olikheter i levnadskostnaderna
på olika orter alltjämt förelåge. Det uttalandet
är numera föråldrat; jag reserverade
mig mot det redan då det
fälldes. Sedan dess har den dåvarande
sekreteraren i dyrortsnämnden verkställt
utredningar som visa, att det faktiskt
bär skett en mycket väsentlig sammanpressning
av siffrorna. Vi anföra ju
också detta i vår motion. Dyrortsnämndens
sekreterare säger, att när dyrortskommittén
kom fram till en skillnad
mellan landsbygd och stad på sju till
tio procent, blev enligt hans beräkningar
på 1946 års material kostnadsskillnaden
mellan landsbygd och stad cirka
tre procent.

Dyrortsnämndens sekreterare disku -

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.

terar också osäkerheten vid beräkningarna,
och han kommer till den slutsatsen,
att den allmänna osäkerhet, som
vidlåder en levnadsstandardsjämförelse
mellan orter av så skiljaktig typ som
landskommuner och städer, med stor
sannolikhet uppgår till och överstiger
tre procent. Detta betyder på vanlig
svenska, att osäkerheterna i materialet
äro så stora, att de skillnader mellan
landsbygd och staid, som man fastställer,
falla inom osäkerhetsmarginalerna
och inga säkra slutsatser kunna dragas.

Jag skulle kunna stanna här, herr talman,
ty det konstaterande, som jag nu
har gjort, räcker för min argumentering,
men jag vill i alla fall i anslutning till
de debatter vi tidigare fört i denna kammare
säga, att det sedan år 1946 faktiskt
bär skett en sammanpressning av siffrorna,
precis som vi från vårt håll ha
påstått, även om det har motsagts såväl
av dyrortsnämnden som av medlemmar
av denna kammare.

Går jag igenom de poster, som ingå
i en familjs budget, en för en, finner
jag att det är otvivelaktigt att livsmedelskostnaderna
ha sammanpressats även
efter år 1946, alltså att skillnaden mellan
landsbygd och stad har minskat.
Jag har härvidlag medhåll från socialstyrelsen
i mitt omdöme. Hur stark sammanpressningen
har varit, undandrager
sig bedömande.

Beträffande kläder och skor kunna vi
konstatera att det inte föreligger några
regionala skillnader i landet. Det är en
sak som inte bestrides av någon, varför
jag går vidare.

Jag övergår till gruppen bostadskostnader.
Dessa kostnader äro som bekant
ytterligt besvärliga att bestämma, och
det är svårt att, såsom man vill, försöka
få likhet i standard mellan bostadsmaterialet
för landsbygden och materialet
för städerna. Det är att notera, att
socialstyrelsen tämligen nyligen i ett remissvar
direkt har erkänt att den icke
fullständigt kunnat neutralisera standardskillnaderna
vad beträffar bostäderna.
Det är ju en sak som vi från vårt
håll alltid ha påstått. Jag kan på den
här punkten till och med citera Svenska

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
stadsförbundet, som annars i dessa frågor
brukar ha en annan inställning än
vi ha. Svenska stadsförbundet sade nyligen
i ett utlåtande, som icke gäller
denna fråga, men väl bostadskostnadsgrupperingen:
»Talet om att en blivande
bostadsgruppering bör genomiföras

enligt principen lika standard---

kan i och för sig som ideal betraktat
låta bestickande. Men så länge de faktiska
levnadskostnaderna icke ens tillnärmelsevis
svara mot detta ideal
— — —■ kan det ifrågasättas om det
icke är alltför verklighetsfrämmande
att söka utan vidare bestämma bostadskostnadsgrupperingen
efter principen
lika standard.» Så långt Svenska stadsförbundet.

Jag vill för min del tillägga, att principen
om lika standard inte bara är
verklighetsfrämmande, utan omöjlig att
genomföra då det gäller bostadsposten.
Men om vi nu i alla ifall skola se på de
siffror som föreligga för tiden efter 1946
beträffande bostäderna, finna vi att det
har skett eu sammanpressning också i
dessa formella siffror i den riktningen,
att »dyrare» och »billigare» ortsgrupper
ha kommit närmare varandra. Även på
denna punkt har jag medhåll från socialstyrelsen.

Jag säger också liksom socialstyrelsen,
att det otvivelaktigt sedan år 1946
har skett en sammanpressning av priserna
på bränsle och lyse.

Då ha vi till slut posten avståndskostnader.
Om den veta vi inte mycket, men
jag vill för min privata del säga, att jag
skulle bli mycket förvånad om det skulle
visa sig att det icke bär skett en sammanpressning
även här. Vi ha ju fått
höjda bensinpriser, och det klart att
detta är särskilt betungande för landsbygden.

Summerar man upp det hela, finner
man — det börjar numera bli så, att
detta icke bestrides av någon •— att den
nuvarande dyrortsgrupperingen icke ger
en rättvisande bild av läget. Vi från vårt
håll anse att det är viktigt att man så
snabbt som möjligt försöker få en förändring
till stånd. Det är ju dock stora
grupper här i vårt land som på det här

sättet i jämförelse med andra få betala
större skatt och få lägre lön.

Vi se härvidlag i första hand på ortsgrupperna
1 och 2. Vi anse att det är
riktigt att börja avvecklingen av dyrortsgrupperingen
där, tv det är just beträffande
ortsgrupperna 1 och 2 som
de bristfälligheter, vilka finnas i fråga
om dyrortsberäkningen, äro särskilt
framträdande. Det har också råkat bli
så, som vi alla veta, att gränsen mellan
ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2 har blivit
dragen på ett ställe, där kommunerna
stå som tätast, vilket gör att det just
här är särskilt viktigt att beräkningarna
skola bli korrekta.

Jag bär sett en del på det material
som ligger till grund för dyrortsberäkningen,
och det är obestridligt att detta
material är ytterligt bristfälligt. Vi
kunna ju alla tänka oss in i hur det går
till, när man skall försöka samla ihop
priser i en kommun. Man vill exempelvis
ha priser på bränsle. Dessa variera
mellan olika delar av kommunen -— i
allmänhet är det så, att ju närmare skogen
man kommer, desto billigare blir
veden — och ofta är det en slump vad
man råkar få in för prismaterial. Förresten
har jag konstaterat i det föreliggande
materialet, att man vid åtskilliga
tillfällen i fråga om bränslet helt enkelt
har glömt att taga med kostnaderna för
transporter.

Bland livsmedlen ha vi som vid prisinsamlingen
besvärliga varor potatis,
morötter och vitkål. Även den färska
fisken erbjuder svårigheter att prisbestämma.
Vi kunna se, hur prissiffrorna
hoppa rent slumpmässigt. Vi kunna se,
hur man i åtskilliga fall har fått tag i
partipriser i stället för minutpriser. Vi
kunna vidare beträffande vissa varor —
i första hand vitkålen — konstatera, att
prisinsamlingen har skett vid sådlana
tidpunkter, då dessa varor helt enkelt
inte ha funnits i marknaden.

Till vad jag sade om partipriserna
skulle jag vilja lägga, att det är naturligt
att man vid prisinsamlingen lätt
faller för frestelsen att taga ett partipris
när det inte finns någon varumarknad.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Jag har som sagt granskat materialet
—- jag har inte gjort några noggranna
undersökningar, men det kommer väl
den nya utredningen att göra — och
funnit att den rent slumpmässiga spridningen
är mycket stor. Man kan konstatera,
att felaktigheter på låt oss säga
50 kronor rätt ofta förekomma.

Om vi nu gå till gränsen mellan ortsgrupp
1 och ortsgrupp 2 och se efter,
hur många kommuner som ligga inom
50 kronors avstånd från denna gräns,
komma vi upp till 750 kommuner, alltså
ett mycket stort antal. Och se vi på
de kommuner, som ligga högst 50 kronor
under gränsen — alltså de kommuner
i ortsgrupp 1, beträffande vilka
det råder osäkerhet, huruvida de i stället
borde tillhöra ortsgrupp 2 — finna
vi att de utgöra mer än hälften av kommunerna
i ortsgrupp 1.

Jag bär velat, herr talman, för kammarens
ärade ledamöter lägga fram dessa
fakta såsom underlag vid bedömningen
av den bär frågan. Jag tror för min
del att de räcka till som motivering
för ett yrkande om bifall till reservationen.

I herr Wahlunds yttrande instämde
herrar von Heland, Gustav Emil Andersson,
Bengtson, Heiding, Bror Nilsson,
Niklasson, Jones Erik Andersson, Herbert
Hermansson, Hallagård, Karl Persson,
PAlsson och Lars Andersson.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag skulle
kunna instämma i vad herr Wahlund
här har framhållit. Jag är liksom han
tämligen övertygad om att den nu gällande
dyrortsgrupperingen i stort sett
missgynnar de lägsta dyrortsgrupperna.

Jag begärde egentligen ordet för att
uttala ett tack till utskottet för dess tillmötesgående
av den i denna kammare
av mig jämte herr Wciland väckta motionen
om ny utredning och granskning
av principerna för och konsekvenserna
av nu gällande dyrortsgruppering. Utskottet
har ju också uttalat ett önskemål
om att denna utredning måtte företagas
så snabbt, att dess resultat kunna
vinna beaktande vid den stundande

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
kommunreformen, ett önskemål som
också vi ha framhållit vikten av.

Vad som i någon mån har förvånat
mig är det utlåtande, som socialstyrelsen
har avgivit och i vilket man är med
på en utredning men uttalar att en sådan
utredning inte bör vara bunden att
framläggas så snart, att resultaten kunna
utnyttjas i samband med kommunsammanslagningen.
Som jag förut bär
framhållit, har utskottet gått på en annan
linje, då det har föreslagit att utredningen
må bedrivas med sådan
skyndsamhet, att dess resultat kunna vinna
beaktande vid den stundande kommunreformen.

Kungl. Maj:t har ju också bemyndigat
statsrådet och chefen för civildepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning
angående principerna och metoderna
vid en ny dyrortsgruppering.
Det har nu gått någon tid sedan detta
bemyndigande erhölls. Jag har inte observerat,
om någon sakkunnigutredning
ännu har tillsatts, men då herr statsrådet
är närvarande här i kammaren,
skulle jag vilja rikta den frågan till honom,
om han är beredd att tillsätta denna
utredning så snabbt som utskottet
här har uttryckt ett önskemål om.

Jag skulle också i det sammanhanget
vilja uttala den förhoppningen, att den
kommitté, som skall verkställa utredningen,
blir så allsidigt sammansatt, att
berättigade önskemål från olika dyrortsgrupper
kunna bli tillgodosedda.

Om denna utredning kommer till
stånd riktigt snart, tror jag alltså inte
att det skulle vara någon idé att just
nu vidtaga någon förändring i den nuvarande
dyrortsgrupperingen, som jag
för övrigt tidigare har varit med om
att framställa förslag om ändring i. Jag
tror att, om utskottets hemställan bifalles,
denna förändring kan bli genomförd
så snart, att det inte är någon idé att
lappa på det gamla systemet just nu.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
I den utredning, som kommer att

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
tillsättas inom den allra närmaste tiden,
har det varit min avsikt, att lägga arbetsformerna
på sådant sätt, att den
skall kunna slutföra sitt arbete så snart
som över huvud taget är möjligt. Jag
hade hoppats — och jag vill tro att det
skall vara möjligt — att kunna få fram
resultaten av denna utredning redan
till hösten. Jag har i direktiven sagt,
att utredningen bör arbeta i samråd med
dyrortsnämnden, där man nu har samlat
en hel del erfarenheter under åren. Om
utredningen blir färdig till hösten, blir
det möjligt att förelägga nästa års riksdag
en proposition med förslag om de
principer som i fortsättningen skulle
tillämpas vid prisinsamlingen för dyrortsgrupperingen.

Det är en hel del frågor som komma
upp i detta sammanhang, frågor
som det kan vara rätt besvärligt
att få någon tillfredsställande lösning
på, men det missnöje, som råder med
nu gällande dyrortsgradering, tyder på
att det finns skäl till missnöje på så
många punkter, att dessa punkter behöva
undersökas alldeles särskilt. En av
de besvärligaste bland de frågor, som
denna utredning får att behandla, är
bostadspostens beräknande. En annan
fråga, som kommer upp, är beräkningen
av avståndstillägget. Det kan ju uppstå
särskilda problem i de fall, då en ny
storkommun är bildad av ett flertal äldre
kommuner, av vilka några tidigare
ha fått tillgodoräkna sig avståndstilllägg.
Det blir då en fråga, hur denna
post skall beräknas i storkommunen.

Men även om utredningen bedrives så
snabbt, att resultaten kunna föreläggas
nästa års riksdag, tror jag knappast att
man kan hoppas på att den prisinsamling,
som måste företagas efter utredningen,
skall hinna utföras så att en
omgruppering av orterna blir färdig redan
den 1 januari 1952, då storkommunerna
komma till. Detta har flera orsaker.
Om frågan iskall behandlas av
riksdagen år 1951, kan inte prisundersökningen
påbörjas förrän efter riksdagens
beslut i ärendet, och då har man
inte stort mer än ett halvt år på sig.
Man har vid denna tidpunkt inte möj -

ligheter att beräkna skattesatserna inom
de nya storkommunerna. Det måste
också finnas tid för kommunerna att
eventuellt besvära sig över de förslag
som komma från socialstyrelsen efter
en sådan prisundersökning. Hur gärna
man än skulle vilja få denna förändring
av dyrortsgrupperingen genomförd så
snabbt som möjligt, tror jag nästan att
jag vågar säga, att det av praktiska skäl
inte torde vara görligt att genomföra
den från och med den 1 januari 1952.
Jag tror emellertid att man ute i kommunerna,
där man är berörd av den
bär frågan, är mera betjänt av att få
grupperna ordentligt omprövade, att få
problemen undersökta så noga, att man
kan komma fram till vad man åtminstone
tror vara hållbara principer att
bygga prisundersökningen på. Jag tror
att detta skulle vara bättre än att försöka
tvinga fram en ändring av dyrortsgrupperingen
vid en tidpunkt, då det
inte är möjligt att behandla frågan med
samma noggrannhet.

Jag har i anledning av utskottets uttalande,
att utskottet förväntar alt resultaten
skulle kunna beaktas vid den
stundande kommunreformen, velat framföra
dessa synpunkter för att fästa uppmärksamheten
på att det finns svårigheter
som kunna ligga i vägen för att
man skall bli klar med det hela till just
denna tidpunkt.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Det lär väl inte tjäna mycket till
att föra någon längre debatt på den här
punkten. Såsom herr Wahlund mycket
riktigt upplyste om, har bondeförbundet
varje år återkommit till den här
frågan, och riksdagens ledamöter lära
väl därför vara ganska grundligt informerade
när det gäller den här saken.

Herr Wahlund uttalar stor tillfredsställelse
med den utveckling som frågan
har undergått under årens lopp, och
jag tycker att han bör finna anledning
till en alldeles särskild tillfredsställelse
efter det utlåtande som nu föreligger,
där det ju kräves att den utredning,
som man så länge har önskajt, skall

Onsdagen den 3 inaj 1950 fm.

Nr 15.

igångsättas. Statsrådet och chefen för
civildepartementet har ju också förklarat
att den utredningen skall hedrivas
med all möjlig skyndsamhet. Utskottet
hade ju för sin del understrukit att resultatet
helst borde föreligga vid den
stundande kommunreformen.

Vad sedan beträffar bondeförbundsmotionerna
angående uppflyttning av
ortsgrupp 1 till ortsgrupp 2 behandlades
ju den frågan så sent som vid höstriksdagen
i fjol, och utskottet har för
sin del inte ansett att det sedan dess
har inträffat någonting som gör att det
vore anledning för riksdagen att nu ändra
mening på den punkten.

Jag ber, her talman, alt få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När jag åhörde professor Wahlunds anförande
trodde jag, att han varit och tittat
i protokollet från debatten här i kammaren
i samma fråga i höstas och plagierat
ungefär vad jag vid detta tillfälle
sade, ty hans anförande var på alla väsentliga
punkter ganska likt mitt anförande
den gången.

Jag kan således instämma med herr
Wahlund i alla de principiella uttalanden,
som han gjorde, och särskilt gäller
det uttalandet, att skillnaden mellan
ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2 leder till
mycket otillfredsställande förhållanden.
Just trängseln kring strecket mellan dessa
båda ortsgrupper hade vi tabellariskt
bevis för så sent som i höstas. Orsaken
till att jag för min del inte vare sig i
höstas eller nu ansett det vara någon mening
med att gå fram med en särskild
reservation med yrkande, att en sammanslagning
av ortsgrupperna 1 och 2
skulle göras omedelbart, är först och
främst att jag tycker att man skulle vinna
mer, om man medverkade till en
skrivning, som faktiskt förde frågan
framåt och som kanske också fört frågan
framåt så långt som statsrådet Lingman
här i dag talat om. Om man bara
ställer sig på en sådan där benhård position
i en fråga som denna, kan man
löpa risken, att de synpunkter, som man

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
har, inte alls bli beaktade. Det kan bli
litet för enformigt. Jag tyckte också i
höstas liksom nu, att det var en tekniskt
besvärlig och kostsam procedur att göra
en ändring i dyrortsgrupperingen
förrän i samband med kommunindelningsreformens
ikraftträdande. Det kan
också tänkas, att det kan vara en viss
fördel med att man inte träffar ett dylikt
avgörande alltför snabbt, tv såsom
professor Wahlund säger har det skett
en sammanpressning härvidlag, som alltjämt
fortgår. Om man nu vill ha en
mindre skillnad mellan de olika dyrortsgrupperna
eller slopa dem, måste det
vara gynnsammare om man skjuter fram
tidpunkten härför så långt, att denna
sammanpressning blir så kraftig som
möjligt, i synnerhet som denna sak råkar
sammanfalla med någonting så omvälvande
som kommunsammanslagningen.
Det är av denna anledning som jag
tycker det är, låt mig säga, förståndigare
att ansluta sig till den skrivning, som
utskottet här föreslagit, vilken enligt mitt
förmenande är den gynnsammaste möjliga
för denna sak.

Sedan skulle jag i anledning av statsrådets
uttalande vilja fråga: Hur skall
man då egentligen bära sig åt efter den
1 januari 1952? I varje fall i södra Sverige
blir antagligen varenda kommun
sammansatt av gamla ettor och gamla
tvåor. I min egen kommun, där vi ha
berövats vår gamla självständighet och
fyra kommuner slagits samman, tillhör
en av dessa ortsgrupp 2 och tre ortsgrupp
1. Det lär väl inte vara möjligt
att flytta ned den kommun, som tillhör
ortsgrupp 2, till ortsgrupp 1. Men man
kan väl inte heller inom en och samma
kommun, som utgör ett och samma
skoldistrikt och har samma förvaltningsorgan,
betala olika löner, till lärarna
t. ex. Det är helt enkelt nödvändigt
att, åtminstone genom ett provisorium,
få till stånd enhetlighet i fråga om dyrortsindelningen
inom kommunerna. Annars
kommer till alla övriga bekymmer,
som man får att brottas med i storkommunerna,
även den svårigheten att man
kanske måste tillämpa två olika dyrortsgrupper
inom en och samma kom -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
mun. Vi måste söka finna någon möjlighet
att undvika detta. Den lämpligaste
åtgärden vore nog att med en gång bestämma
sig för att avskaffa den lägsta
dyrortsgruppen. Det har enligt min uppfattning
framkommit tillräckligt material
för att det skulle vara berättigat att redan
nu vidtaga en sådan operation, även
om inte hela dyrortsgrupperingssysteinet
kan bli färdigt till den 1 januari.
En sådan provisorisk åtgärd vore mycket
rekommendabel, ty vi kunna helt
enkelt inte fortsätta med att ha kvar dessa
olikheter i dyrortsindelningen, vilka
ingen människa kan förklara, utan som
måste bero på slumpen och i viss mån
på personliga uppfattningar om hur
prisinsamlandet skall gå till.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att allvarligt vädja att något måste göras
för att undvika att man inom de nya
sammanslagna storkommunerna skall behöva
ha olika dyrortsgrupper inom en
och samma kommun. Detta problem är
framför allt aktuellt i södra Sverige, där
man ju har så många fall av kommunsammanslagning
och där man vanligen
har ortsgrupperna 1 och 2.

Med anledning av vad jag här anfört
anser jag inte att det skulle vara
att göra den sak, för vilken herr Wahlund
med så många instämmanden har
talat, en otjänst, om man ansluter sig
till utskottsmajoritetens förslag. Jag tror
att det är mycket förståndigare att gå
den linjen. När det slutliga förslaget skall
utformas, kan man kanske då vinna större
respekt för vad man har att anföra
än om man nu följer dem som ständigt
och jämt bara säga, att man önskar få
bort hela dyrortssystemet. Jag är, herr
talman, inte alls övertygad om att det
skulle vara till landsbygdens fördel, om
varje skillnad i dyrortshänseende avskaffades.
Felet med det nuvarande systemet
är bara att skillnaden mellan de
olika grupperna är för stor och att det
är för många dyrortsgrupper. Det skulle
kunna bli en hel del olägenheter för
landsbygdskommuner, om hela dyrortssystemet
skulle avskaffas och Norrbotten
alltså skulle jämställas med Kalmar
län, Skåne och Stockholm. Jag undrar

om man ändå inte måste erkänna, att
det även för invånarna på rena landsbygden
i Norbottens län finns en hel
del poster i livsföringen som äro dyrare
än för folket i andra delar av vårt land.
Man bör därför inte missunna befolkningen
på den norrländska landsbygden,
som ju i allmänhet har en mycket hög
dyrortsplacering, att få den rättvisa som
erhålles genom ett något högre dvrortstal.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Därest en förändring av dyrortsgrupperingen
inte kan genomföras till
den 1 januari 1952, är det klart att det
blir aktuellt med ett provisorium någon
tid. Man får då vara angelägen om
att detta provisorium skall bli så kortvarigt
som möjligt, så att man så snart
som det över huvud taget är möjligt
kommer in i vad man skulle vilja betrakta
såsom en naturlig dyrortsindelning.
Men det är väl alltför tidigt att
redan nu bestämt yttra sig om hur detta
provisorium skall se ut. För att kunna
ta definitiv ställning till den frågan
bör man nog först få del av vad utredningen
kan komma till för resultat på
en del betydelsefulla punkter.

I de direktiv, som redan ha utfärdats,
har jag tillåtit mig att anföra följande:
»Utredningen bör undersöka, i vad mån
det är möjligt att — med tillgodoseende
av rimliga anspråk på tillförlitlighet i
dyrortsgrupperingen — genom ett mera
generaliserat förfarande vid dyrortsindelningen
tillskapa större, enhetliga
dyrortsområden.» Avsikten är att därigenom
komma ifrån den irritation som
nu ofta uppstår genom att uppdelnincn
i olika dyrorter är alltför stor. »Å
andra sidan bör utredningen», fortsätter
jag, »också pröva i vad mån nybildandet
av storkommuner kan medföra
krav på uppdelning av en kommun i
flera dyrorter, i syfte att åvägabringa
bättre överensstämmelse med andra orter.
» Jag menar därmed att även det
problemet kan uppkomma, att om man
i en storkommun har en ort, som kanske
skiljer sig avsevärt från övriga de -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

lar av kommunen, bör man också undersöka,
hur en dylik ort skall behandlas.

Det är, herr talman, dessa problem
som utredningen skall granska och komma
med förslag om. Först därefter anser
jag det vara riktigt att med bestämdhet
ta ställning till hur ett eventuellt
provisorium skall se ut. Jag hoppas
att få tillfälle att förelägga nästa års
riksdag ett förslag härom i samband
med framläggandet av utredningens resultat
i övrigt.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
vill säga till herr Mannerskantz att jag
inte har någon känsla av att ha plagierat
vad han sade vid höstriksdagen. Det
skulle nog för övrigt ha sina svårigheter
att göra det, eftersom herr Mannerskantz
inte deltog i dvrortsdebatten vid höstriksdagen.
I åtskilligt kan jag instämma
med herr Mannerskantz, och jag
tänker då särskilt på vad han sade om
Norrlands problem.

Jag har, herr talman, i övrigt inte
mycket att tillägga. Jag noterar med
tillfredsställelse, att herr statsrådet sade,
att det finns vissa skäl till missnöje.
Jag blev kanske inte fullt så glad, när
herr statsrådet började tala om svårigheterna
att få fram material, men å
andra sidan vill jag ärligt erkänna, att
på den punkten genomandades herr
statsrådets anförande av en önskan att
verkligen få fram resultatet snabbt, vilket
ju också är vad vi främst önska.

Egentligen har jag begärt ordet, herr
talman, bara för att göra en liten ändring
i mitt yrkande. Herr talmannen
har gjort mig uppmärksam på att reservationen
till utskottets utlåtande är
något diffust formulerad. Jag ber därför,
herr talman, att få ändra mitt yrkande
till att gälla bifall till min motion.

Herr von HELAND: Herr talman! Det
är naturligtvis angenämt för oss som
tillhöra bondeförbundet att i dag få höra
av herr statsrådet, att denna utred -

Om dyrortssystemets avskaffande ni. m.

ning nu skall tillsättas och att han hoppas
på ett relativt snabbt resultat.

Herr statsrådet talade om direktiven
och nämnde bl. a., att det gällde att noga
ompröva grunderna, exempelvis för
bostadspostens beräkning, göra en ordentlig
prisinsamling o. s. v. Det synes
mig egendomligt att man så sällan hör
talas om den enligt min mening viktigaste
posten, nämligen trivselposten.
Jag förmodar att herr statsrådet delar
min uppfattning att det är mycket annat
än priser och levnadskostnader över
huvud taget som är avgörande för hur
personer söka sig till olika orter. Det
har ofta framhållits att under pris- och
lönestoppet har man tillåtit vissa löneglidningar
för att locka arbetskraft till
industrier som äro livsviktiga men som
ha svårt att få arbetare, t. ex. järnbruken,
där man alltså har måst höja lönerna
för att få folk. Jag vill då fråga
herr statsrådet, huruvida det inte, oavsett
alla priser och levnadskostnader i
övrigt, är oerhört viktigt att ta hänsyn
till trivselposten, då det gäller att få
folk att stanna på sådana platser, där
de behövas. Vi veta alla, hur svårt det
kan vara att förmå tjänstemän för att
inte tala om läkare och andra dylika
kategorier att slå sig ned och stanna på
landsbygden, i synnerhet i Norrland.
Det skulle, anser jag, vara en stor brist
om inte den blivande utredningen även
beaktade dylika frågor. Om vi vilja hålla
kvar folk på landsbygden och framför
allt i Norrland, måste vi till slut ordna
det så, att de få kompensation i form
av en bättre ekonomisk standard för att
de skola bosätta sig inom områden, där
invånarna i fråga om annat än bostäder
och livsförnödenheter inte ha samma
förmåner som befolkningen i städerna
och övriga delar av landet.

Då herr statsrådet nu meddelade, att
det i varje fall inte finns någon möjlighet
att få till stånd ett beslut med
anledning av den blivande utredningen
förrän efter den 1 januari 1952, synes
det mig vara mycket befogat att bifalla
bondeförbundets önskemål i motionen,
nämligen att i avvaktan på utredningens
resultat uppflytta alla orter, soin nu

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
tillhöra den lägsta dyrortsgruppen, iill
den näst lägsta. Om herr Mannerskantz,
som talade om sitt anförande förra
gången denna fråga var uppe ville läsa
igenom vad han sagt i dag, måste han
säkerligen erkänna, att hans anförande
i dag egentligen innebar ett tillstyrkande
av vårt önskemål. Jag förstår då inte
varför han skall kritisera vårt önskemål,
som alltså tar sikte på att slippa
få flera olika dyrortsgrupper inom en
och samma storkommun.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är väl sannolikt, eftersom professor
Wahlund säger det, att jag inte höll något
anförande i dyrortsfrågan i höstas
då vi debatterade denna fråga. Men i så
fall var det väl vid något tidigare tillfälle.
Jag erinrar mig i varje fall att det
var någon gång i slutet av hösten. Jag
åsyftade naturligtvis inte att påstå att
professor Wahlund skulle ha plagierat
mig, utan det var bara en rolig formulering
av mig för att uttrycka att vi i
sak ha samma uppfattning.

Jag tycker att även herr von Heland
borde ha uppmärksammat att jag inte
kritiserade själva yrkandet i motionen.
Jag ville endast framhålla, att i nuvarande
läge, när statsutskottet med sina
30 ledamöter enhälligt har uttalat sig
för att det här måste göras en ändring,
så kan det inte vara vare sig psykologiskt
riktigt eller klokt att framställa ett
säryrkande bara därför att man är inställd
på att varje gång absolut ha ett
säryrkande. Min kritik inriktade sig således
endast på detta förhållande.

Sedan är jag förstås inte lika säker
på att en kommitté, hur den än blir
sammansatt, kan taxera den olika trivseln
i städerna och på landsbygden.
Om jag skulle taxera min trivsel i Stockholm,
skulle jag taxera ned den, men
om jag vore hemma på min gård och
skulle taxera min trivsel där, skulle jag
taxera upp den. Det är således olika
för olika människor, hur man taxerar
trivseln på en plats.

1 anledning av vad herr statsrådet
sade i sitt andra anförande undrar jag
ändå, om det inte kan betraktas såsom
ett gott råd att se till att vi få bort denna
dyrortsgrupp i botten, ty det är så
många andra bekymmer som måste lösas
i samband med kommunreformen.
Jag vill inte säga detta annat än som
ett råd, eftersom en kommitté nu skall
ta hand om hela frågan, men jag förmenar
att detta råd i sig självt är gott.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag
hade inte tänkt att hegära ordet i denna
fråga, men när jag hörde herr Mannerskantz
uttala sig så hånfullt mot oss som
instämde med herr Wahlund, ansåg jag
mig böra säga några ord.

Jag förstår helt enkelt inte herr Mannerskantz’
uppträdande här. Jag tycker
att han ställer sig än si och än så i denna
fråga. Ibland svävar han på målet
och tycks nästan vilja vara med om en
förändring, men efter en stund har han
en annan åsikt och förefaller vilja
tvärtom.

Herr Mannerskantz framställde en
fråga till herr statsrådet, hur man skulle
gå till väga hemma i herr Mannerskantz’
egen storkommun, där man har
en kommun i ortsgrupp 2 och tre i ortsgrupp
1. Det behöver herr Mannerskantz
inte fråga om. Det vore bättre
att han röstade för den motion som har
väckts av professor Wahlund. Då bleve
saken fullständigt klar, ty enligt motionen
skola de kommuner, som tillhöra
ortsgrupp 1, flyttas upp i ortsgrupp 2.
Det är en dylik reform som vi ha arbetat
för hela tiden, och det vore en
enkel åtgärd att genomföra den.

Såsom jag framhöll redan förra året
då denna fråga var uppe här i riksdagen,
har denna sak inte så mycket med
kommunindelningsreformen att göra
som man på sina håll vill göra gällande.
Denna fråga kan säkerligen lösas oberoende
av denna reform, men det skadar
naturligtvis inte med en utredning,
och jag är glad över att en sådan kommer
till stånd. Jag är förvissad om att
det arbete, som vi ha nedlagt, har fört

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

frågan framåt på sitt sätt. Men jag kan
inte förstå, varför vi inte redan nu
skulle kunna besluta att uppflytta den
lägsta dyrortsgruppen, så att man sluppe
ifrån de svårigheter som nu föreligga.
Herr Mannerskantz säger, att det
skulle var en tekniskt besvärlig och
dessutom kostsam procedur att genomföra
denna reform. Jag kan inte förstå
att det skulle behöva vara en så kostsam
procedur. Det skulle enligt min
uppfattning gå mycket lätt att genomföra
denna reform, och det är rättvist
att göra det redan nu och inte vänta
längre.

Herr statsrådet framhöll, att man
knappast kan genomföra denna ändring
i dyrortssystemet redan i början av
1952, utan att vi troligen måste vänta
längre, kanske till 1953 eller 1951. Varför
skola vi behöva vänta så länge och
först ha klar denna utredning om kommunsammanslagningens
verkningar? Det
ar väl bättre att försöka ordna saken
så fort som möjligt och att inte förhala
tiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr von HELAND: Herr talman!

Herr Mannerskantz anförde att det var
svårt att taxera trivseln. Jag har heller
inte tänkt mig att man skulle taxera
herr Mannerskantz’ trivsel, men man
har väl möjlighet att se på tendensen
hur folk flyttar. Det torde väl inte vara
obekant för herr Mannerskantz att folk
vill flytta in till städerna, framför allt
Stockholm. Det är väl heller inte obekant
att det, såsom jag sade redan i
mitt första anförande, är svårt att få
viss arbetskraft ute på landsbygden,
framför allt i Norrland. Det talas i dessa
dagar så mycket om att man skall få
större frihet på avtalsfronten, pris- och
lönestoppet skall hävas o. s. v. Jag menar
att i analogi härmed borde man
häva dyrortsgrupperingen och åstadkomma
en friare lönesättning framför
allt när det gäller sådana personalkategorier
som det är svårt att förmå att
flytta till avlägsnare bygder. Jag önskar
således att den blivande kommittén

!S Första kammarens protokoll 1950. Nr 15.

Om dyrortssystemets avskaffande m. m.
skall ta upp och pröva även trivselfrågan
för att om möjligt komma fram till
ett sådant uttalande, att man får fram
en lönesättning efter behovet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten a), fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock bifall till de
i ämnet väckta motionerna 1:214 och
11:261.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
a), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna 1:214 och 11:261.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 99;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
alt de avstodc från att rösta.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträde i tjänst.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten b) hemställt.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträde
i tjänst.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i gällande
lönereglementen för det statliga och
statsunderstödda undervisningsväsendet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arrhén och Isaksson (I: 147) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Wetterström och herr Håstad
(II: 172), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i gällande
lönereglementen för det statliga
och statsunderstödda undervisningsväsendet
att, på sätt i motionerna angivits,
lärare, som utan att ha uppnått
pensionsåldern avgått ur tjänst, stimulerades
att återinträda däri och därigenom
bidraga till avhjälpande av lärarbristen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 147 och II: 172 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon och Ståhl, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det är
inte min avsikt att vid detta tillfälle åter
framlägga det siffermaterial, som är ägnat
att belysa den lärarbrist, som vi ha
både inom den högre skolan och inom
folkskolans ram. Detta siffermaterial torde
väl vid denna tidpunkt vara så känt,
att det skulle vara överflödigt att i dag
åter gå igenom det.

När man emellertid sätter sig ned och
betänker detta allvarliga problem, kommer
man till den övertygelsen, att det här
dock verkligen inom olika kategorier i
vårt samhälle finns reserver, som skulle
kunna lockas fram till aktiv verksamhet
och som det också vore önskvärt att få
fram. Såsom påpekas i remissyttrandena

över motionen ligga de huvudmedel, som
därvid kunna tänkas vara verkligt effektiva,
inte precis på det område som motionen
berör. Det skall villigt erkännas.
Jag tror, att vi ha att söka de faktorerna
på skatteområdet, hos konstruktionen av
hela vårt skattesystem med sambeskattningen
såsom ledande princip. Det som
föreslås i motionen är emellertid ett uttryck
för en vilja att här med små medel
försöka att nå ett steg mot det resultat,
som det är nödvändigt att eftersträva. Vi
som arbeta som lärare ute på fältet veta,
hur situationen börjar bli i de olika kollegierna,
inom vilken skolform man än
må befinna sig. Vi äro faktiskt oroade
över den situation, som vi se börja hota.
Därför får man inte heller förakta de
små medlen. Det förslag, som redovisas
i motionen, tillhör just området för de
smärre åtgärderna. Det gäller här sådana,
som i ungdomen haft tjänst på skolans
område, men sedan lämnat denna tjänst,
oftast på grund av äktenskap. De ha alltså
full lärarutbildning. Efter tio, femton
år, kanske längre tid ibland, skulle de ha
möjlighet att återgå till skoltjänsten, men
det är då som de hämmande faktorerna
yppa sig. De ligga främst på skatteområdet,
såsom jag tidigare sagt, men även
en sådan sak som berörts i motionen spelar
in, nämligen att för dem, som varit
borta tre år, förfaller hela den tidigare
intjänta tiden i lönehänseende. När de
återgå i skolans tjänst, få de alltså börja
om på lönestegens lägsta pinne. Motionärerna
här föreslå att med hänsyn till
det prekära läge som föreligger skulle
man kunna tänka sig att göra ett avsteg,
och detta avsteg skulle då vara ägnat att
stimulera en viss kategori, främst kvinnor,
att ta tjänst.

Statens lönenämnd, som haft denna
motion på remiss, är emellertid livligt
oroad av att den s. k. avbrottsregeln
skulle sättas ur funktion. Man säger, att
avbrottsregeln tillhör de grundläggande
lönetursbestämmelserna samt att dessa
bestämmelser inta en central plats i lönesystemet,
och menar, att det därför inte
är möjligt att inom ett visst förvaltningsområde
sätta regeln ur kraft. Lönenämnden
säger sig inte heller tro, att man

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträde i tjänst.

skulle få fram en så stor effekt, om motionen
genomfördes. Det är ett värdeomdöme,
som jag lämnar därhän. Men
det är för mig av större intresse, att lönenämnden
fortsätter sitt yttrande med
att tala om ■— vilket är dess skyldighet
visserligen, i sanningens intresse •— att
Kungl. Maj:t jämlikt vissa lönerum i statens
allmänna avlöningsreglemente och
på andra håll äger för visst fall eller viss
grupp av fall medgiva undantag från bestämmelserna
om löneklassplacering, således
även från avbrottsregeln.

Det är mig obekant, hur statens lönenämnd
ser på denna möjlighet för
Kungl. Maj:t att bryta igenom det järnhårda
system, som i övrigt tillämpas på
detta område. Men lönenämndens påpekande
kan i nuvarande situation, leda till
en tanke, nämligen att vi som motionärer
tillåta oss uppmana Kungl. Maj:t att göra
flitiga försök på detta område under
iakttagande av resultaten. Om det skulle
visa sig, att man genom anlitande av
detta medel skulle få fram arbetskraft,
vore detta att betrakta som ett mycket
lyckligt resultat. Det bör inte vara så på
(ietta område, att formen skall få tillåtas
att döda livet.

Jag föreställer mig också, herr talman,
att det om några år, när situationen blivit
ännu svårare — och det går härvidlag
mycket snabbt när det gäller lärartillgången
— skall bli betydligt lättare
att vinna gehör för de här synpunkterna,
om läget, vilket vi tro oss veta, kommer
att kännetecknas därav, att skolan löper
allvarlig risk att få sin verksamhet försvårad
genom den extrema lärarbristen.

Det hade, herr talman, varit värdefullt,
om utskottet här på ett positivt sätt hade
utnyttjat statens lönenämnds uttalande.
Det hade visat ett intresse i sakfrågan.
Nu har man endast använt sig av statens
lönenämnds uttalande som eu möjlighet
att visa problemet ifrån sig. Det är visserligen
eu gammal metod i utskottens
sätt att arbeta, såsom vi alla veta, men
jag tycker, att det inte tyder på eu utpräglad
känsla för det ansvar inför en
allvarlig samhällsuppgift, som man velat
förvänta. Problemet kvarstår nu olöst.
Det är därför jag tillåter mig att beklaga

utskottets sätt att behandla denna fråga.
Med hänsyn till hur ärendet i övrigt ligger
till, har jag emellertid inte någon
möjlighet att ställa ett yrkande, utan inskränker
mig till detta uttalande.

Herr OHLON: Herr talman! Eftersom
jag står som reservant i utskottet må
det tillåtas mig att säga några ord.

Såsom jag hade tillfälle att säga vid
utskottets plenarsammanträde i ärendet,
föreligger — såvitt jag förstår —
en motsägelse i utskottsutlåtandet. Utskottet
säger först mycket bryskt ifrån
att den åsyftade lönetursbestämmelsen,
den s. k. avbrottsregeln, intar en fundamental
plats inom lönesystemet och
är av generell natur. Om man skall tolka
detta uttalande efter ordalagen, skulle
innebörden vara att vi här ha en
ovillkorlig regel, som under alla omständigheter
måste efterföljas. Men sedan
fortsätter utskottet på följande sätt:
»Då vidare jämlikt vederbörliga avlöningsreglementen»
— utskottet syftar
bl. a. på § 24 i statens allmänna avlöningsreglemente
— »befogenhet tillagts
Kungl. Maj :t att för visst fall eller viss
grupp av fall medgiva undantag från
lönetursreglerna över huvud taget, finner
sig utskottet icke böra tillstyrka någon
åtgärd i motionernas syfte.»

Först säger utskottet alltså ifrån att
här finns en regel som man inte bör
frångå, och sedan fortsätter utskottet
och ger Kungl. Maj:t en anvisning om
att det ju dock finns möjlighet att rucka
på denna regel. Vad innebär nu detta
om inte en rekommendation till
Kungl. Maj:t att göra ett undantag i speciellt
detta fall? T ett annat sammanhang
heter det i utskottsutlåtandet att
Kungl. Maj:ts möjlighet att upphäva vissa
bestämmelser i fråga om löneturen
inte bör användas som instrument för
att reglera tillgången på arbetskraft inom
olika grenar av förvaltningen. Jag
frågar då: Vad skall över huvud taget
denna Kungl. Maj ds befogenhet ha för
ändamål, om inte att Konungen skall
ha möjlighet atl reglera tillströmningen
av arbetskraft till olika yrken och

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträdc- i tjänst.

speciellt då kunna gynna sådana yrken,
inom vilka det för tillfället råder brist
på arbetskraft? Kommunerna ha i sina
lönereglementen motsvarande bestämmelser,
och kommunerna utnyttja bestämmelserna
just i detta syfte.

Nu sades det vid utskottsbehandlingen
att lärarbristen råder man inte bot
på genom att stimulera gifta kvinnor
att återinträda på lärarbanan. Nej, det
gör man inte, därför att den kategorien
är för liten, men om man samtidigt vidtog
en del andra åtgärder för att stimulera
rekryteringen, skulle man kunna
råda bot på de allra svåraste bristerna.
Jag råkade häromdagen en norrlandsrektor
vid ett stort läroverk. Han
berättade mig att han hade nio lärare i
matematik, fysik och kemi. 1 höst kunde
han endast påräkna två lärare inom
den ämnesgruppen, och han kommer att
se sig föranlåten att stänga vissa undervisningsavdelningar
i höst, om han
inte lyckas få folk. Motsvarande brist,
fast inte så stor, råder också inom andra
ämnesgrupper. Samtidigt berättade
han att inom den stad, där han hör
hemma, finnas inte mindre än fyra eller
fem akademiskt utbildade fruar,
som nog skulle vara villiga att ta tjänst
vid läroverket i fråga, om Iönebestämmelserna
vore sådana, att de finge litet
mer än nålpengar över, sedan de betalat
skatt till stat och kommun samt ersättning
för hemhjälp. Det behövs i själva
verket ganska litet för att stimulera
dessa människor att ta tjänst vid läroverken.

Herr talman! Anledningen till att jag
nu begärt ordet är, att jag skulle vilja
enträget hemställa till Kungl. Maj :t att
taga ad notam den förstuckna rekommendation,
som dock ligger i utskottets
utlåtande.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! .lag
vill först som sist säga att jag från början
var mycket positivt inställd till den
föreliggande motionen. När emellertid
avdelningen gjorde undersökningar varthän
förslaget skulle kunna leda, blev jag
mycket tveksam och är det allt fortfa -

rande, d. v. s. jag tror inte att den väg
som anvisas i motionen är den riktiga
att gå fram på.

Nu vet jag inte riktigt hur herr Ohlon
har läst utskottsutlåtande!. Herr Ohlon
framhåller att det föreligger en motsägelse
i utlåtandet, då utskottet först säger
att denna bestämmelse intar en fundamental
plats inom lönesystemet och
sedan ger Kungl. Maj:t en anvisning att
Kungl. Maj:t här skall tillämpa sin dispensrätt.
Såvitt jag förstår och kan läsa
rätt finns det inte någon sådan anvisning,
utan vad som står i utskottsutlåtandet
är ett referat av bestämmelserna
i avlöningsreglementena. Sedan kan man
säga att det är en omdömesfråga, hur
man anser att det kommer att influera
på arbetsmarknaden, om man gör ett sådant
här undantag. Herr Ohlon och även
herr Arrhén ha ju varit inne på själva
grundfrågan, nämligen att det är huvudsakligen
skattefrågan som ligger bakom
de gifta kvinnornas intresse för att ta
anställning på nytt eller inte.

Man säger i motionen att det i nuvarande
läge kan anses lämpligt att göra
ett undantag från avbrottsregeln. Jag är
ganska orolig för en sådan utväg, ty
dels har bestämmelsen tillkommit så
sent som 1947, då jag föreställer mig att
man gjorde en utredning om dessa frågor,
och dels tror jag att det skulle vara
utomordentligt svårt att göra ett tillfälligt
undantag bär och sedan gå tillbaka
till det gamla, ur vederbörande lärares
synpunkt ofördelaktigare läget. Jag tror
inte att det praktiskt låter sig göra. Det
är ju alldeles uppenbart att om man
skulle göra undantag bär, skulle man få
göra det på praktiskt taget alla de områden
som beröras av avlöningsreglementena,
ty som vi alla veta råder det
ju arbetskraftsbrist på praktiskt taget
alla områden. Jag tror inte att man i
längden gagnar de grupper som det bär
gäller genom att göra ett sådant bär
undantag. I så fall tycker jag att den
riktigare vägen vore att man med hänvisning
till att regeln visat sig i tillämpningen
opraktisk framställde önskemål
om en ändring av avlöningsreglementena.
Det tycker jag alltså är den riktiga -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträde i tjänst.

re vägen, men att börja göra undantag
från bestämmelsens giltighet för den ena
gruppen efter den andra kan jag inte
anse lämpligt.

Utskottet bär, som sagt, endast citerat
vad författningarna innehålla på
denna punkt, alltså att Kungl. Maj:t har
rätt att göra undantag. Med min såsom
jag sade från början positiva inställning
i grund och botten till själva sakfrågan
anser jag det klokare att gå den vägen,
att Kungl. Maj:t efter prövning och utredning
i det speciella fallet — de må
gälla individuellt eller för viss grupp
— lämnar medgivande till undantag.
Jag anser därför att det är riktigare att
acceptera utskottets förslag.

Jag vill tillägga att vi skulle säkert
kunna genomföra en hel del detaljreformer
i olika hänseenden, som skulle kunna
locka ut folk på arbetsmarknaden,
men jag är övertygad om att det är en
ganska farlig väg att riksdagen börjar
göra generella undantag för vissa grupper.
Jag tror att det är klokare att lägga
den frågan i Kungl. Maj :ts hand.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Fröken
Andersson talar här om utskottets förslag.
Det föreligger icke något direkt
»utskottsförslag» i positiv mening. Utskottets
förslag innebär endast avslag
på motionerna. Jag har som talesman
för motionärerna, liksom herr Ohlon,
försökt att inlägga den läsarten i utskottets
formulering på denna punkt, att det
skulle vara Kungl. Maj:t möjligt att
bryta igenom lönesystemet, inklusive avbrottsregeln.
Jag tror att erfarenheterna
ur den svenska skolans vardagsliv komma
att tvinga oss atl sätta denna möjlighet
i funktion under de allra närmaste
åren med anledning av det bristläge,
som här föreligger.

Herr OHLON: Herr talman! Efter fröken
Anderssons yttrande ligger ju frågan
ännu sämre till än vad jag trodde.

Jag trodde att utskottsavdelningen hade
anfört denna undantagsbestämmelse för
att medverka till att reglera arbetskraftstillgången
på delta område. Nu säger
fröken Andersson att detta vore mycket
farligt. Men hur skall man då tolka avdelningens
uttalande om Kungl. Maj:ts
befogenhet att för visst fall eller viss
grupp av fall medgiva undantag? Förhåller
det sig ändå inte så, att när denna
bestämmelse i avlöningsreglementet kom
till, skedde det för att ge Konungen en
möjlighet att laga efter läglighet?

Här synes det vara mycket lägligt att
Kungl. Maj :t begagnar sig av sin befogenhet.
Vi få komma ihåg att enligt
den utredning som gjordes i höstas fanns
det inom den relativt lilla kår som läroverkslärarna
representera en brist på
347 människor, och för närvarande torde
bristen uppgå till över 400 personer.
Jag har vid det läroverk som jag representerar
aldrig haft några svårigheter
att få lärare förr, men jag måste från
och med innevarande vårtermin slå sönder
icke mindre än fyra tjänster och
fördela dem på timlärarförordnanden,
som uppehållas av lärare bredvid den
ordinarie undervisningen. Om riksdagen
nu fortsätter att säga nej till alla
förslag som framläggas för att få någon
ordning på förhållandena, kan man riskera
att lärarkåren kommer att säga
nej i fråga om timlärartjänsterna. Var
stå vi då? Jag säger inte detta som något
hot, utan jag säger det därför att jag
vet att den risken beklaigligtvis föreligger.
Jag tror att det är på tiden att
riksdagen verkligen ställer sig positiv
gentemot förslag, som framläggas för att
gynna rekryteringen på läroverkslärarbanan.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr Arrhén säger att utskottet inte har
något förslag. Jo, utskottet har det förslaget
att riksdagen skall avslå motionerna.
Det är väl klart. Sedan kan det
vara en tvist om påvens skägg om utskottet
har ett förslag eller ej.

Herr Ohlon säger alt frågan ligger
sämre till än vad herr Ohlon trodde

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. lönetur för lärarpersonal vid återinträde i tjänst.

från början. Det tror jag inte alls. Visserligen
har inte utskottet givit Kungl.
Maj :t en anvisning, men vi ha för oss
att Kungl. Maj :t följer utvecklingen på
de olika områden, där Kungl. Maj:t har
att eventuellt gripa in, och att så sker
även beträffande denna fråga.

Vidare betonades att det råder arbetskraftsbrist
på detta område. Ja, men
man skulle kunna hålla på en bra stund
här med att räkna upp hur många
hundra och tusen människor som behövas
på olika områden. Här gäller det
emellertid vägarna att råda bot på denna
brist. Det är inte så säkert, menar
jag, att den av motionärerna föreslagna
vägen är den lämpligaste att i viss mån
råda bot på bristen. Jag tycker att det
är att förenkla frågan väl mycket att
säga att riksdagen kan ta en positiv
inställning. Jag är övertygad om att också
herr Ohlon liksom herr Arrhén har
klart för sig, att det skulle vara ganska
äventyrligt om riksdagen på rak arm
utan föregående mera ingående utredning
beträffande verkningarna av en sådan
här åtgärd skulle ge sig in på att
ändra avlöningsreglementena. Jag tror
inte att det är på den vägen som man
här bör gå fram. Därför, herr talman,
vidhåller jag mitt yrkande.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det var
det senaste uttalandet av herr Ohlon, som
föranledde mig att begära ordet igen.

Det förhåller sig verkligen så, att man
ute bland landets lärarkårer för närvarande
har den uppfattningen, att statsmakterna
på detta område inta en fullkomligt
negativ ståndpunkt. Man har
mycket svårt att förstå detta. När det
gäller möjligheterna att få tillgång till lärarkrafter,
är det naturligtvis inte bara
de saker, som vi diskuterat här i dag,
som äro av betydelse, utan den verkligt
centrala frågan är kanske till sist ändå
lönefrågan. Alla möjliga kategorier av
statstjänstemän ha under tidigare år fått
sina löner reglerade, men skolans område,
där en så pass prekär situation hotar
att uppstå, har man inte ägnat upp -

märksamhet. Det är känt, vad som på den
fronten under den senaste tiden förevarit,
och det var en del av detta, som
herr Ohlon i sitt anförande också antydde.

Läroverkslärarna hänvände sig för sin
del vid nvårsskiftet till finans- och ecklesiastikdepartementen
för att höra, vilken
utveckling som skulle kunna tänkas, när
det gäller deras lönefråga. Det svarades
då, visserligen i form av antydningar,
att sakkunniga skulle tillsättas och att
man till och med höll på att utarbeta direktiven.
Sedan har det gjorts en framställning
från lärarnas krisutredning den
4 mars i år angående samma sak, där
man begärde tillsättande av en kommitté
för att utreda en lönereglering vid de
högre skolformerna. Yad läroverkslärarna
då närmast syftade till var, att statsmakterna
till nästa år skulle få fram åtminstone
ett förslag till provisorisk lönesättning.
När emellertid Läroverkslärarnas
riksförbund gjorde sin uppvaktning
för statsråden Lingman och Weijne den
20 april i år, alltså så pass nära i tiden,
svarades det att det med hänsyn till angelägenheten
att samordna alla lönefrågor
under den statliga tjänsteförteckningskommittén
borde en särskild löneutredning
för läroverkslärarna inte tillsättas.
Särskilda utredningsmän för organisationsundersökningar
skulle man
emellertid tillsätta.

Allt detta skulle leda till det resultatet,
att utredningsstadiet skulle vara passerat
sommaren 1951, propositionen skulle
eventuellt kunna avlämnas vid 1952 års
riksdag, och allra tidigast skulle läroverkslärarna
kunna få sin lönereglering
genomförd den 1 juli 1952. Det är denna
vetskap, som i dessa dagar sprides inom
läroverkslärarnas led och som väckt
mycket blandade känslor till liv. Den leder
bl. a. också till sådana konklusioner,
som herr Ohlon antydde i sitt anförande.

Jag anser, herr talman, att det kan
vara en skyldighet för oss, som äro yrkesmän
och samtidigt ledamöter av denna
kammare, att understryka dagslägets risker,
så att den fortsatta utvecklingen på
det här området inte kommer alltför
överraskande.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

100, i anledning av väckta motioner
om förbättrade pensionsförmåner
till personer, som varit anställda vid
vissa järnvägar på Gotland;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inköp av fastighet
för beskickningen i Buenos Aires;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1950/
51;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ytterligare utgifter för
säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden; nr

107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog; nr

108, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till flyg- och navalmedicinsk
forskning;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan i
Malmö;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning
av vissa till Finland lämnade svenska
krediter;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
angående återbetalning av
viss under år 1944 lämnad svensk statskredit
till Norge;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till Bertil
Söltoft; samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Karl
Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om ersättning åt statsanställda för förslag
i rationaliseringsfrågor.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av väckta motioner
angående ersättning åt anställda i
statens verk och inrättningar för värdefulla
förslag i rationaliseringsfrågor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (1:55) och den andra
inom andra kammaren av herr Fagerholm
(II: 79), hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande ersättning
åt anställda i statens verk och inrättningar
för värdefulla förslag i rationaliseringsfrågor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 55 och II: 79 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Lundqvist, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har tillåtit mig att avge en blank reservation
till detta utlåtande. Jag vill bara
i anledning därav säga ett par ord.

När man tar del av utskottets utlåtande,
får man lätt den uppfattningen, att
jag har begärt riksdagens ingripande
närmast för att rätta till några missförhållanden
vid statens järnvägar, ty det
är ju främst till järnvägsstyrelsen utskottet
har vänt sig och begärt yttrande över
motionen. Nu är det tvärtom så att jag
efter mina många års tjänst vid statens
järnvägar inte bara har reda på att där
sedan länge tillbaka finnas vidsträckta
möjligheter att lämna uppmuntran i olika
former till intresserade tjänstemän, utan
jag har också erfarenhet om hur fördelaktigt
detta system har verkat. Min motion
avsåg, som ju också ganska tydligt
framgår, den centrala förvaltningens områden,
där man såvitt jag vet hittills inte
har haft samma möjligheter i detta hänseende
som vi ha haft inom statens järnvägar
och kommunikationsverken i övrigt.

Utskottet har så till vida skrivit mycket
välvilligt, att man helt och fullt erkänner
det berättigade och önskvärda i
det förslag som är framfört i motionen.
Trots detta anser man emellertid, att det
inte finns anledning att skriva till Kungl.
Maj:t i ärendet. Man erinrar om att regeringen
i slutet av förra året tillsatt en
särskild utredningsman för handläggning
av frågor om företagsdemokrati inom den
centrala statsförvaltningen, och så har
man tydligen under hand förvissat sig
om eller tror sig i varje fall veta, att utredningsmannen
kommer att upptaga
också denna fråga. Jag har fäst mig vid
att i direktiven då den sakkunnige tillsattes
inte finns någonting som ger stöd
åt den uppfattningen, men det hindrar
naturligtvis inte, att vederbörande statsråd
ändå kan ha för avsikt att låta också
denna fråga bli föremål för utredning.

Man säger i utlåtandet vidare, att frågan
ändå måste komma upp till diskussion
i samband med behandlingen av det
nyligen avgivna betänkandet angående
rationaliseringsverksamheten inom den
offentliga förvaltningen. Det är kanske
möjligt, men eftersom vi ha fått en redogörelse
för det betänkandet i häfte nr 7
av publikationen »Från departement och
nämnder» och jag vid ett studium av vad
som där förekommer inte har kunnat
finna ett ord om denna fråga, så har jag
haft litet svårt att tillägna mig samma
optimistiska uppfattning som utskottet
givit uttryck åt.

Såsom ärendet nu ligger till, tjänar det
ju ingenting till att framställa ett yrkande.
Jag skall endast tillåta mig att rikta
en personlig vädjan till herr statsrådet
Lingman — vilken såvitt jag förstår blir
den som inom regeringen närmast kommer
att handlägga dessa frågor •— att
verkligen göra ett krafttag för att i denna
fråga utan dröjsmål nå fram till ett
positivt resultat. Jag är nämligen alldeles
övertygad om att denna sak har mycket
stor betydelse för statsförvaltningen.
Vad som kan göras för att stimulera till
ökade initiativ från de enskilda tjänstemännens
och arbetarnas sida är enligt
min mening av vital betydelse.

Jag nöjer mig, herr talman, med den -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

na vädjan till den nu tyvärr frånvarande
ledamoten av regeringen — i hopp att
protokollen i alla fall studeras — och har
icke något yrkande.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
herr Lundqvist redan här har påpekat
är utskottet i sak överens med motionärerna.
Motionärerna ha ju hemställt, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande ersättning
åt anställda i statens verk och
inrättningar för värdefulla förslag i rationaliseringsfrågor.

Nu tycker jag inte att herr Lundqvist
skulle behöva ta så illa upp, att utskottet
har begärt ett yttrande just av järnvägsstyrelsen.
Det är väl så att järnvägsstyrelsen
har föregått med gott exempel
på detta område, och det var väl
därför rätt naturligt att utskottet vände
sig till styrelsen för alt höra dess mening
i saken.

Såsom herr Lundqvist påpekade har
en utredningsman tillsatts av Kungl.
Maj:t, och utskottet har under hand fått
uppgift om att han nog kommer att upptaga
denna fråga till prövning. Utskottet
säger också att det finns mycket starka
skäl att antaga att frågan genom betänkandet
om rationaliseringsverksamheten
inom den offentliga förvaltningen
kommer upp till diskussion. Utskottet
har därför inte ansett — ehuru utskottet
delar motionärernas uppfattning — att
det för närvarande finns skäl att skriva
till Kungl. Maj:t och begära en ny utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 124,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1951 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 407 av herr Grym m. fl. och
II: 500 av herr Jansson i Kalix in. fl. godkänna
vad föredragande statsrådet föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje och Edström, vilka i
i fråga om punkt 1) i utskottets hemställan
ansett, att det under sagda punkt
avsedda bemyndigandet för Kungl. Maj :t
att, med iakttagande av vad i propositionen
anförts, meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift skulle
begränsas till att omfatta tiden t. o. m.
utgången av januari månad 1951.

Herr VELANDER: Herr talman! Under
de senare åren har riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj:t att vid export av viss
vara förordna om uttagande av en särskild
avgift som kommit att kallas prisutjämningsavgift.
Tillämpningen av detta
bemyndigande har aldrig varit omfattande
— det har inte kommit i fråga
beträffande andra varor än trävaror
och massa — och för närvarande utgår
prisutjämningsavgift endast för vissa
sortiment trävaror.

Det har icke presterats alltför ingående
motiveringar för bibehållandet av
denna befogenhet att meddela föreskrift
om prisutjämningsavgift, och bevillningsutskottet
har ställt sig tämligen
neutralt vid behandlingen av frågan
därom. När utskottet tillstyrkt propositionen
i ämnet, har utskottet också understrukit,
att det inte inneburit något
ståndpunktstagande från utskottets sida
till frågan, huruvida prisutjämningsavgift
skulle utgå eller inte, utan sagt, att
Kungl. Maj:t finge meddela föreskrift

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. prisutjämningsavgift m. m.
därom, i den mån det kunde anses påkallat.

Syftet med prisutjämningsavgiften
skall ju vara att förhindra, att höga utlandspriser
på viss vara återverka på
den inhemska prisnivån för samma vara.
Avsikten är alltså, kan man säga, att
i förekommande fall söka upprätthålla
eller kanske till och med vidga spänningen
mellan exportpriset och inlandspriset.
Hur har nu detta syfte kunnat tillgodoses?
Ja, den frågan har man ställt
i olika sammanhang och även inom bevillningsutskottet,
men det är ingen som
gjort något försök att besvara den. 1
själva verket är det väl så, att inlandspriset
på trävaror undan för undan bär
helt anpassats till exportpriset, och det
har visat sig att de tidigare försöken
att hålla inlandspriserna nere med hjälp
av priskontrollen misslyckats. Man kan
säga, att prisregleringarna på detta område
helt spruckit, och detta förhållande
återspeglas i mild form i den skildring
av vad som faktiskt bär förekommit,
som från propositionen återges på
s. 2 i bevillningsutskottets betänkande.

Från sådana utgångspunkter torde det
inte kunna förutsättas vara någon större
mening i att fortsätta på denna väg. Man
vinner ingenting eller så gott som ingenting
med avseende å det syfte, som man
har avsett att befordra. Och vill man
verkligen åstadkomma en friare ekonomi
— som man på alla håll säger sig
eftersträva — förefaller det mig som om
det här skulle vara ett område, där man
borde sätta in sina bemödanden. Man
bär också det intrycket, då man ser till
utvecklingen även på detta område, att
följden av regleringar lätt blir en snedvridning
av vår ekonomi och vår produktion.

Genom prisutjämningsavgiften har
man också vid sidan av den allmänna
budgeten fått en specialbudget, som verkar
något tilltrasslad. Det förekommer
önskemål från olika håll om bidrag av
dessa medel, remissinstanserna mobiliseras
för utredningar och yttranden, och
avvägningar i olika hänseenden måste
ske. Men hur dessa avvägningar än göras,
blir det alltid utrymme för kritik,

och det förefaller mig som om man inte
heller från den sålunda antydda utgångspunkten
borde ha anledning att
vidare experimentera med något meningslöst
prisutjämningsavgiftssystem.

Nu har en överenskommelse träffats
mellan bränslekommissionen och Trävaruexportföreningen,
som innefattar en
utfästelse från föreningens sida att av sina
medlemmar uttaga viss prisutjämningsavgift
för tiden till och med utgången
av januari 1951. Därav följer dock
ingen skyldighet att uttaga sådan avgift,
utan Kungl. Maj:t har så vitt jag förstår
frihet att låta detta åtagande bortfalla
när som helst.

Reservanterna ha emellertid velat gå
försiktigt fram och tagit sikte på att det
begärda bemyndigandet för Kungl. Maj :t
skall upphöra med utgången av januari
månad 1951. Det förefaller mig vara
starkt motiverat att biträda förslaget
härom, såvida man inte kan prestera något
verkligt skäl, varför bemyndigandet
skall gälla längre. Jag bär förut sagt,
att något sådant skäl icke har kommit
till synes i propositionen. Det säges, att
exportpriserna på trävaror äro höga,
och det är riktigt, men så vitt jag förstått
bär man inte genom prisutjämningsavgiften
kunnat hålla inlandspriserna
nere.

Utskottet anför inte heller något som
helst skäl för sitt ståndpunktstagande.
Det säges blott, att utskottet finner övervägande
skäl tala för att bemyndigandet
skall upprätthållas och lämnas för
ett helt budgetår. Vilka dessa skäl äro,
säges det inte ett ord om.

Jag skall, herr talman, med denna korta
motivering be att få hemställa om bifall
till den reservation, som fogats till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Det förhåller sig alldeles på det
sätt, som herr Velander i slutet av sitt
anförande konstaterade, att någon skyldighet
för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift
icke följer av att fullmaktslagen
förlänges på ett år eller av
att Kungl. Maj :ts begäran om förlängt

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

bemyndigande delvis grundar sig på förekomsten
av ett avtal med vederbörande
part om fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift.
Ett riksdagsbeslut innebär
inte något som helst föreläggande
för Kungl. Maj:t, utan skulle uttagningen
av prisutjämningsavgift vid
prövning av konjunkturutvecklingen
befinnas onödig eller ur någon synpunkt
olämplig, har Kungl. Maj:t frihet
att låta saken falla.

När utskottet tillstyrkt Kungl. Maj :ts
proposition, har det skett med ett betonande
av att utskottet inte för sin del
— liksom inte heller riksdagen — tar
någon ställning till frågan om prisutjämningsavgifters
upptagande eller icke.
Prövningen av den frågan överlåtes helt
åt Kungl. Maj :t. Men utskottet har velat
erinra om att Kungl. Maj:t bör underlåta
att begagna det bemyndigande,
som riksdagen ger, därest det visar sig
att några omständigheter, som föranleda
fortsatt uttagande av avgift, icke
skulle föreligga. En alldeles särskild betydelse
har utskottet i det fallet tillmätt
den omständigheten, att avtalet med vederbörande
part utgår den 31 januari
1951.

När herr Velander nu motiverar reservationen
bland annat med det yttrandet,
att man från reservanternas sida
har velat gå försiktigt fram, förefaller
mig detta innebära ett erkännande
av det riktiga i den motivering, som utskottet
har anfört, nämligen att man
icke bör alldeles avhända Kungl. Maj:t
möjligheten att i fortsättningen uttaga
prisutjämningsavgift, men att Kungl.
Maj:t bör begagna den rätten med försiktighet.

.lag vill inte bestrida, att det ligger
åtskilligt i herr Velanders erinran om
att den anordning, som nu diskuterats,
måhända inte har fyllt sitt ändamål
med den effektivitet, som man från början
avsåg, att det över huvud taget inte
har förelegat behov att uttaga prisutjämningsavgift
i den utsträckning, som
man tänkte sig när bestämmelsen först
infördes, och att särskilt den senaste
tidens utveckling har givit vid handen,
att prisutjämningsavgiften kanhända

Ang. prisutjiimningsavgift m. m.
utan större risk skulle kunna borttagas.
Men den motiveringen från herr Velanders
sida hade varit mera förståelig, om
han hade påyrkat fullmaktens upphörande
omedelbart, d. v. s. yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts proposition. När herr
Velander, med motiveringen att reservanterna
velat vara försiktiga, bär accepterat
tanken att fullmaktslagen skulle
gälla åtminstone under den tid, som
avtalet med trävaruindustrien omfattar,
synes det mig som om han har medgivit
att det kan tänkas inträffa sådana
omständigheter under de närmaste
månaderna, att fullmaktslagen alltjämt
skulle vara befogad.

Rent principiellt föreligger det således,
skulle jag vilja påstå, inte någon
avgörande skillnad mellan den hållning,
som herr Velander och hans medreservanter
intaga, och den hållning utskottet
intar. Man är på bägge hållen
beredd att, mer eller mindre nödtvunget,
medge att sådana omständigheter
kunna tänkas förekomma, att möjligheten
att uttaga prisutjämningsavgift kan
ha en viss betydelse. Skiljaktigheten
ligger bara däri, att dagen för det nu
gällande avtalets utlöpande har avgörande
betydelse för reservanterna, medan
den omständigheten i och för sig
inte spelar någon avgörande roll för utskottet.
Utskottets inställning är, att avtalstiden
vid bedömandet av hela denna
fråga spelar en viss roll, men att
det i övrigt kan förekomma sådana omständigheter,
att uttagandet av prisutjämningsavgift
redan före avtalstidens
slut kan bli onödigt. Tidpunkten för
den nu ifrågavarande fullmaktslagens
upphävande kan därför enligt min mening
i och för sig inte spela den avgörande
roll, som man från reservanternas
sida söker göra gällande. Skillnaden
är, att utskottsmajoriteten har velat
gå kanske ännu försiktigare fram än
reservanterna velat göra. I denna försiktighet
ligger inte något som helst
förhandsuttalande om huruvida försiktigheten
i och för sig är sakligt motiverad
eller inte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj

Herr VELANDER: Herr talman! Om
jag säger, att utskottets ärade vice ordförande
liar missförstått mig, skall jag
kanske vidgå, att det är möjligt, att jag
liar givit anledning till detta missförstånd.
Jag använde visserligen något
ord om att reservanterna hade funnit
sig böra gå försiktigt fram, men detta
gällde inte principståndpunkten utan
tog i stället sikte på det avtal, som redan
var träffat mellan bränslekommissionen
respektive Kungl. Maj:t å ena sidan
och Trävaruexportföreningen å den
andra. Jag menade, att reservanterna
ha velat undvika att påyrka ett raserande
av detta avtal såsom redan träffat,
samtidigt som jag konstaterade, att
det dock stod Kungl. Maj:t fritt att redan
under avtalstiden gå in för prisutjämningsavgifternas
omedelbara avskaffande.

När alltså utskottets ärade vice ordförande
bygger upp en väsentlig del av
sin argumentering från denna utgångspunkt,
är hans bevisföring icke bärande.
Jag har inte menat, att man skall
gå försiktigt fram, när det gäller ett
principiellt ståndpunktstagande till frågan,
huruvida detta bemyndigande över
huvud taget bör existera eller icke. På
den synpunkten ha reservanterna samma
inställning som vid fjolårets riksdag,
då de yrkade avslag på den då föreliggande
propositionen i ämnet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med ändring, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förord -

ni. m.

na om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension åt
förre eldaren och gårdskarlen vid riksbankens
avdelningskontor i Nyköping
Per August Karlsson; och

nr 10, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om anslagsmedel för Folkrörelsernas
sparkampanj under budgetåret 1949/50.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Folkrörelsernas
sparkampanj för budgetåret
1950/51 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 17 mars 1950 dagtecknad proposition,
nr 182, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att å
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjortonde huvudtiteln anvisa

dels till Folkrörelsernas sparkampanj
ett anslag om 490 000 kronor,

dels till Vinstutlottning i samband med
lönsparande ett förslagsanslag av 150 000
kronor.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen:

1) två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 459 av herrar Lundgren och Wistrand
och den andra inom andra kammaren
under nr 555 av herrar Edström och
Nilsson i Svalöv, i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 182; och

2) två jämväl likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
under nr 460 av herr Ivar Persson m. fl.
och den andra inom andra kammaren
under nr 554 av herrar Nornp och Nilson
i Spånstad, i vilka hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 182 måtte besluta om sådan
ändring eller komplettering av reglerna
för vinstutlottningen, att det för
viss sparande ungdom möjliggjordes att
utan vidare avtal med arbetsgivaren få
deltaga i för lönspararna anordnad vinstutlottning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition och med
avslag å de likalydande motionerna I:
459 och 11:555, måtte å riksstaten för
budgetåret 1950/51 under fjortonde huvudtiteln
anvisa

1) till Folkrörelsernas sparkampanj ett
anslag av 490 000 kronor;

2) till Vinstutlottning i samband med
lönsparande ett förslagsanslag av 150 000
kronor;

B) att likalydande motionerna 1:460
och II: 554 måtte anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Knligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Nordenson, Domö,
De Geer, Schmidt, von Selh och Rosén
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A) 1) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å likalydande motio -

nerna 1:459 och 11:555, såvitt nu vore
i fråga, måtte å riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjortonde huvudtiteln anvisa
till Folkrörelsernas sparkampanj ett
anslag av 300 000 kronor;

2) att riksdagen, med bifall till likalydande
motionerna 1:459 och 11:555,
såvitt nu vore i fråga, måtte avslå Kungl.
Maj:ts i propositionen gjorda framställning
om anslag till Vinstutlottning i samband
med lönsparande;

B) att likalydande motionerna I: 460
och 11:554 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr DOMÖ: Herr talman! I föreliggande
utlåtande äro meningarna delade
på ett par punkter. Alla vilja ju främja
sparandet, men det är såsom i många
andra fall delade meningar om den bästa
lösningen.

Jag hälsar med stor tillfredsställelse
den allmänna villigheten hos folkrörelserna
att medverka till att söka åstadkomma
bättre ekonomiska förhållanden
och därmed en bättre samhällsekonomisk
balans. Man hoppades ju, att
den kampanj, som sattes i gång för att
få till stånd ett ökat sparande, enkannerligen
ett särskilt lönsparande, skulle
få framgång. Det saknades nog inte redan
vid igångsättandet av denna kampanj
röster, som varnade för att överskatta
möjligheterna härvidlag. Utvecklingen
har också visat, att det resultat,
som har nåtts genom denna sparkampanj,
inte har blivit sådant som man
hoppades på. Jag erkänner villigt att
den propaganda, som sattes i gång, helt
säkert hjälpt till att väcka till liv ett intresse
för sparandet och att sätta fart
på kampanjen, men niir det sedan gällt
att praktiskt samla upp de olika medlen
har inte resultatet blivit så gott som
man hade förväntat.

Med anledning härav ha motioner
väckts, i vilka — med allt erkännande
av det berättigade i dessa sparsträvanden
— yrkats, att man inte skulle fortsätta
på denna dyrbara väg utan söka
koncentrera sparandet efter de linjer,
som man iförut har följt, med andra ord

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
låta de sparinstitutioner, som ha haft till
mål att suga till sig sparkapital, fortsätta
med sitt arbete, allt med stöd naturligtvis
av alla de krafter, som man
kan förvänta skola hjälpa till härvidlag.

Departementschefen är för sin del
själv tveksam beträffande nödvändigheten
av denna sparform. Han säger nämligen,
att det är skäl att ta upp till
prövning frågan om en ytterligare nedskärning
av kostnaderna för sparkampanjens
verksamhet, »därest den av detta
organ bedrivna verksamheten över
huvud är erforderlig i fortsättningen».

Utskottet har förordat en fortsättning''
efter de linjer, som ha uppdragits av
talesmännen för denna sparkampanj.
Anslaget för detta ändamål skulle för
nästa budgetår skäras ned till 490 000
kronor plus 150 000 kronor för åstadkommande
av ett lotteri. Till detta skall
jag senare återkomma.

Jag är reservant i denna fråga, och
jag tillåter mig framhålla vad som sägs
i reservationen, nämligen att man inte
kan förvänta det resultat som vore
önskligt av denna sparkampanj och att
det därför nog vore bäst att avveckla
verksamheten. Men i reservationen säges
också, att vi inte vilja helt motsätta oss
ett anslag för det kommande budgetåret,
utan att ett mindre bidrag bör utgå,
men att en avveckling sedan skall
komma till stånd.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
äro ense om att den administrativa
organisationen av kampanjen i stort sett
skall läggas under riksgäldskontoret.
Jag passar här på tillfället att framhålla
den stora tveksamhet över huvud taget
— inte minst från riksgäldskontorets
sida — som skymtar fram i fråga om
lämpligheten att fortsätta med denna
sparverksamhet. Riksgäldskontoret säger,
att det skall handha rörelsen, därest
den skall fortsätta, men att man måste
sträva efter att ytterligare skära ned
administrations- och propagandakostnaderna
för verksamheten. Enligt reservanternas
mening är det möjligt att skära
ned även det anslagsbelopp, som utskottsmajoriteten
vill ge. Vi förmena att
om riksgäldskontoret får hand om ad -

m. m.

ministrationen och exempelvis länsombuden
ersättas med kontaktmän från de
vanliga sparinstitutionerna skall det vara
möjligt att med eu summa, som inte
överstiger 300 000 kronor utan säkerligen
kan hållas lägre, nå så god effekt
som man över huvud taget kan hoppas
nå med denna form av sparande.

Jag kommer härefter till den del av
detta ärende, som gäller skapandet av
ett nytt kungl. lönelotteri. För att få
fart på det hela skulle man ge spararna
särskilda förmåner i form av lotterivinster,
som de skulle kunna få del av
efter ett visst system. Staten skulle för
nästa budgetår för ändamålet anslå
150 000 kronor, som skulle utgå i vinster.
Det förefaller, tycker jag, alldeles
orimligt att kombinera ett lotteri med
ett sparande efter de linjer, som man
här vill åstadkomma. Det är ideellt sett
fullständigt motstridande mot hela tankegången
i övrigt. Man vill få till stånd
en strävan att göra bestämda avsättningar
och man vill åstadkomma en sådan
mentalitet hos ungdomarna, att de lägga
belopp till belopp för att åstadkomma
en tillgång i framtiden. Det kräver
således en bestämd vilja hos den sparande
att avhålla sig från en hel del
andra ting, som han skulle vilja ha, för
att nå det svfte som sparandet avser,
och detta skulle stimuleras genom anordnande
av ett lotteri.

Såsom av remissyttrandena framgår,
ha så många invändningar gjorts mot
förslaget att kombinera sparandet med
ett lotteri, att man inte kan förstå, att
majoriteten kan vilja vidhålla sitt förslag.
För min del har jag en så bestämd
uppfattning om oförenligheten mellan
ett sparfrämjande av det slag det här
är fråga om och spelandet på lotteri, att
jag inte hyser någon tvekan att bestämt
avråda från att hopkoppla sparverksamheten
med ett lotteri.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som är
fogad vid detta utlåtande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är ju inte så förfär -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

ligt stora motsättningar i detta fall mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Reservanterna föreslå ett anslag på
300 000 kronor för hela verksamheten,
och utskottet föreslår 490 000 kronor
plus ett anslag till det där lotteriet, som
herr Domö var särskilt rädd för.

Jag tycker inte herr Domö på något
övertygande sätt utvecklat vad skillnaden
mellan 490 000 och 300 000 är. Det
är väl tämligen hugget som stucket. Även
utskottet har anmodat sparkampanjens
ledning och riksgäldskontoret att överväga
vad som under nästa budgetår kan
göras för att antingen försöka finna en
väg till begränsning eller till en avveckling
av hela verksamheten.

Med hänsyn till svårigheterna att hitta
någon riktig lösen för en avveckling
tycker jag riksdagen skulle kunna ta
Kungl. Maj ds proposition, som ju i och
för sig innebär en begränsning av utgifterna
i förhållande till innevarande
budgetår.

Vad beträffar lotteriet är det ju moraliska
betänkligheter, som komma till uttryck
i reservationen. Den är undertecknad
av högermän och folkpartister. Jag
vill dock påpeka, att ungdomsorganisationerna
från alla läger ha tillstyrkt, att
man skulle göra ett försök med en mera
lotteribetonad verksamhet. Även högerns
ungdomsorganisation har ansett det. De
där moraliska betänkligheterna måtte
således inte vara så särskilt rotfästa
inom den ungdomsorganisation, som herr
Domö åtminstone i en tidigare uppenbarelse
här i riksdagen har ansett sig böra
företräda. Under sådana förhållanden
tycker jag inte det spelar så stor
roll, om man nu gör ett försök. Inte kan
man påstå, att vi förföra ungdomen genom
att locka in den på detta område.
Riksgäldskontoret har för övrigt under
många år givit ut premieobligationslån,
som också äro förenade med lotteri.
Man kan säga, att i det fallet vänder
man sig inte siirskilt till ungdomen, och
det är riktigt, men det är inte något
förbud för ungdomar att köpa premieobligationer.
Denna förförelse av ungdomen
har således riksdagen och regeringen
hållit på med under många år utan att

det väckt några moraliska betänkligheter
hos herr Domö.

Under sådana förhållanden tror jag,
att vi kunna lämna de moraliska betänkligheterna
därhän och låta de människor,
som ha hand om denna verksamhet,
försöka ett år. Vi äro ju överens
om att resultatet kanske inte blivit
vad vi väntat. Det har inte blivit den
sparsamhetseffektivisering som vi räknat
med. Nu vill man ha ett år på sig
att göra ett försök, och det kan väl
inte vara så farligt. Alla ungdomsorganisationerna,
utom möjligtvis kommunisterna,
stå ju bakom verksamheten.
Jag tycker inte vi böra vara alltför snåla
i detta fall. Organisationerna ha kalkylerat
med detta anslag, och herr Domö
hår inte lyckats påvisa vilken genialitet
som ligger i att dels förhindra att ett
lotteri kommer till stånd och dels skära
ned anslaget med 190 000 kronor.

Jag har för min del inte blivit övertygad
av det anförande herr Domö hållit,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Tillsammans
med herr Wistrand har jag
väckt en motion i denna kammare, i
vilken vi hemställa om avslag på den
föreliggande kungl. propositionen, och
jag tillåter mig att något motivera mitt
ståndpunktstagande härvidlag.

Jag är fullt övertygad om att sparandet
är en nödvändig förutsättning för
det ekonomiska framåtskridandet och för
höjningen av vår levnadsstandard, men
jag har, herr talman, den uppfattningen
att enda möjligheten att få ett tillräckligt
sparande är att göra sparandet ekonomiskt
lönande genom en lämpligt avvägd
ränta och genom en rimlig beskattning
och framför allt därigenom att
statsmakterna visa vilja och förmåga att
upprätthålla ett stabilt penningvärde. Vi
måste ha klart för oss, att spararna faktiskt
under de sista tio åren ha blivit
berövade en avsevärd del av sina sparade
slantar. De ha blivit det vare sig
de haft sina besparingar i form av livförsäkringar
och pensionsförsäkringar

Nr 15.

Onsdagen den 3 mai 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj

eller i form av medel insatta på bank.
Dessa medel ha ju nämligen sjunkit med
en mycket stor del av sitt värde. Förlusterna
härvidlag ha beräknats till miljarder.

Man kan enligt mitt förmenande inte
ersätta dessa ekonomiska åtgärder med
en propaganda, i varje fall inte med en
propaganda i den form som här föreslagits.
Det görs ju och har i alla år gjorts
en god reklam för sparandet genom sparbanker
och andra penninginstitutioner
och genom livförsäkringsbolagen, som
ju driva sparandet i mycket stor omfattning
genom sin försäkringsverksamhet.
Effekten av denna propaganda är
säkerligen avsevärt mycket större än den
som en statsdirigerad sparpropaganda
skulle få.

Särskilt orimligt finner jag det, herr
talman, vara att uppmuntra sparandet
genom anordnande av ett lotteri. Herr
andre vice talmannen menade, att det
skulle vara moraliska betänkligheter som
ligga bakom denna uppfattning, och han
menade, att den principfrågan hade man
ju redan knäckt därigenom att man sedan
många år har obligationer med vinstutlottning.
Det ligger nog emellertid inte
riktigt till på det sältet. Det kan ju inte
vara förenligt med uppfostran till sparsamhet
att ungdomen skall få ett mycket
stort engångsbelopp, som får disponeras
för omedelbar konsumtion. Vinsterna
skola ju kontant utbetalas, och vinnarna
få alltså på en gång disponera ett relativt
stort belopp.

Jag skulle, herr talman, helst velat gå
på avslag på den föreliggande propositionen,
men jag vill i stället ansluta
mig till herr Domös yrkande om bifall
till den av herr Nordenson m. fl. avgivna
reservationen.

Hem PERSSON, KARL: Herr talman!
Såväl utskottet som reservanterna äro ju
överens om att de stora administrationskostnaderna
för denna sparverksamhet
böra minskas och att verksamheten
bör avvecklas ju fortare dess hellre.
Skillnaden är endast att utskottet

m. m.

vill följa den plan som är uppgjord för
verksamheten medan reservanterna utan
vidare vilja skära ned anslaget för nästa
budgetår till ett fixt belopp av högst
300 000 kronor.

Utskottsmajoriteten har ansett det vara
riktigt att följa en viss plan och inte
göra sådana där hopp; man vet inte riktigt
hur de komma att verka. Jag vill
påpeka att kostnaderna redan innevarande
budgetår ha minskat från tidigare
cirka 1 miljon kronor till 700 000 kronor,
och nu är det ju meningen att de
skola skäras ned ytterligare under nästa
budgetår till 490 000 kronor. Jag tror
därför det är riktigast och försiktigast
att följa utskottet.

Sedan skall jag säga ett par ord om
sparandet. Herr Domö framhöll att det
var mycket nyttigt med ett sparande
just med hänsyn till den samhällsekonomiska
betydelse som det har att folk
sparar. Jag vill gå ett steg längre och
säga att sparandet är av särskilt stor
betydelse för ungdomen, som under nuvarande
förhållanden många gånger disponerar
förhållandevis stora belopp.
Jag tror det är en ren uppfostringsfråga
att detta sparande bland ungdomen
stimuleras på ett eller annat sätt.

Jag medger gärna såsom herr Lundgren
sade att spararna ha berövats en
stor del av sina sparmedel på grund av
den samhällsekonomiska utvecklingen,
som haft till följd att penningvärdet fallit
under årens lopp. Meningen med denna
sparkampanj är emellertid, att sparandet
skall syfta till ett visst mål. Avsikten
är ju, att de sparade medlen, när
vederbörande uppnår 25 års ålder, skola
omsättas i ett realvärde. Ett dylikt sparmål
kan syfta exempelvis till ett eget
hem eller för jordbrukarungdomen ett
eget jordbruk eller någonting annat,
som gör att sparmedlen bindas i ett realvärde.

Jag för min del kan inte förstå, att
det skulle strida mot sparandets idé att
stimulera sparandet genom anordnande
av ett lotteri. Om vi äro överens om att
vi vilja stimulera sparandet, skall det
väl inte behöva vara farligt att ge den
uppmuntran, som ett dylikt lotteri kan

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

betyda. Jag tror säkert, att de som fängslats
av sparandets idé — måhända bli
de sparsammare efter hand som de se
sitt kapital växa — skola ha förstånd
nog att ta vara på en mindre lotterivinst.
Det är ju inte meningen, att det
skall bli några stora lotterivinster. Jag
kan inte alls tänka mig, att detta skulle
kunna motverka sparandets idé som sådan.
De rent moraliska synpunkterna
kunna naturligtvis diskuteras, men inte
heller från dessa synpunkter torde utsikten
till en mindre lotterivinst ha någon
i varje fall nedbrytande verkan.
Lotteriet är ju för övrigt bara avsett att
vara ett experiment för att söka utröna,
om det kan ha någon verklig betydelse
för det fortsatta sparandet, och därför
liar utskottet tillstyrkt anordnandet av
eit dylikt lotteri.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Lundgren, som är
motionär i frågan och alltså bör veta mer
än andra, har ju utvecklat vilka åtgärder
som böra vidtagas för att befrämja sparandet.
Han anser att ett ökat sparande
är en av förutsättningarna för att vi skola
få ett högre välstånd och åtskilligt annat,
som han uttryckte sig, men han
tycker inte att man bör söka komma
fram till det resultatet genom lotterier
och agitation. Hans recept var en rimlig
ränta och en lämplig beskattning.
Jag förmodar att herr Lundgren menar,
att man skulle kunna befrämja sparandet
genom en avsevärd höjning av räntesatserna.
Jag är inte säker på att det förhåller
sig så. Före kriget hade vi under
många är en mycket låg ränta, och vår
sparsamhet var ändå tillräcklig. Den var
så stor, att niir kriget började och vi
kommo in i en annan konjunktur, hade
vi på lager tillräckligt för att möta de
uppgifter som kriget lade på oss. Men
reservationen till detta utlåtande iir ju
undertecknad inte bara av högern, som
ju viil ha en högre ränta, utan även av
folkpartiet, och folkpartiet har ju tidigare
under året i bankoutskottet varit

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 15.

med om att uttala sig för att räntan icke
skall höjas. Man får fråga sig: Äro då
folkpartiets representanter inom bankoutskottet
inte vänner av sparsamhet
över huvud taget? Herr Lundgren har
ju talat som motionär och alltså inte å
reservanternas vägnar, men man kanske
skulle kunna få interpellera herr De
Geer, som bär begärt ordet efter mig,
om hur han ställer sig i frågan om räntesatserna.

Herr Lundgren menade vidare, att
sparbanker och livförsäkringsbolag vore
lämpliga organ för att driva fram sparsamhetsviljan
hos folket, och det har jag
ingenting emot; jag tycker att de göra
en god gärning. Men här är det inte
fråga om någon konkurrens mellan
sparbankerna å ena sidan och sparsamhetsviljan
å andra sidan. Om sparbankerna
hade varit tillräckliga, skulle
man inte ha behövt sätta i gång någon
sparsamhetskampanj, men eftersom det
brast i det stycket har man gjort det.
Jag erkänner för min del, att sparviljan
hos vårt folk för närvarande inte är så
stor att man kan vara nöjd med den och
att man alltså bör vidtaga alldeles särskilda
åtgärder, men det är inte alls på
det sättet — som man skulle kunna få
fram av herr Lundgrens anförande —
att felet ligger i den låga räntan, ty räntan
var inte högre före kriget, när
sparsamhetsviljan ändå var fullt tillräcklig.

Det kunde ju föra för långt att gå
in i några betraktelser om anledningen
till att ungdomen inte spar tillräckligt
i vår tid. Det finns många orsaker. Ungdomen
har ändå möjlighet att spara. Den
har högre löner än förut, och den bär
högre löner än de äldre, om man tar
hänsyn till försörjningsplikten. De flesta
av ungdomarna äro ännu inte gifta, och
de borde kunna lägga undan en slant.
•lag kan inte se annat än att en särskild
organisation, som tar sikte just på
att träffa ungdomen och övertyga den
om att den i det helas intresse bör
spara eu del av sin lön, behövs, och
jag tror inte att det där lotteriet kan ha
någon negativ verkan, som herr Lundgren
tydligen var inne på. Han tycktes

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
tro, att det skulle kunna minska sparsamhetsviljan
hos folket, och sade att ett
lotteri inte var rätta sättet att främja
den. Ja, det beror väl alldeles på resultatet.
Premieobligationslånen ha utfallit
på ett fullständigt lysande sätt. Om det
nu är de äldre som spara på det sättet,
så bär det i alla fall visat sig, att en
vädjan till vinstintresset i det fallet bär
haft det avsedda resultatet, och jag kan
inte förstå, varför den inte skulle ha
samma effekt på ungdomen. Det är ett
försök, och jag kan inte förstå varför
man inte skulle kunna göra det försöket.

Jag ber alltså, herr talman, att ännu
en gång få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Herr andre vice talmannen hänvisade
till att på 1930-talet var sparandet
tillräckligt. Ja, anledningen till att
sparandet då var tillräckligt var att sparandet
då var lönande. Skulle man återigen
göra sparandet lönande, skulle det,
såvitt jag förstår, inte behövas någon
propagandaverksamhet.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag blev
ju direkt uppmanad av herr andre vice
talmannen att svara honom. Jag håller
med honom i fråga om lotteriet, så långt,
att jag inte delar de moraliska betänkligheterna
i den frågan. Ungdomen har spellust
och tävlingslust; den spelar mycket
kort och hasardspel och den tippar. Det
är givetvis mycket bättre, om man kan
leda in spellusten på det område, som
det här är fråga om, än att de unga skola
spela hasardspel.

Nej, mina betänkligheter i denna fråga
äro av helt annat slag. De äro två. Den
ena är, att detta sparfrämjande är en kristidsföreteelse,
som i likhet med alla
andra fortast möjligt bör avvecklas. Genom
att nu bygga ut detta sparfrämjande
med ytterligare en påbyggnad i form
av ett lotteri bidrar man i stället till att
konservera det. Den andra är att jag tror
att denna verksamhet är mycket ineffektiv.
Vi se ju, att största delen av anslaget

m. in.

— 105 000 kronor — går till affischering.
Jag tror inte att detta ökar sparsamheten
så särdeles mycket. Tänk på valrörelserna
— det är väl ingen vettig människa
som låter påverka sig av alla de affischer
som vi ha då! Jag tror inte heller att
sparviljan påverkas av sådana saker.

Låt de ordinarie instituten — postsparbanken,
sparbankerna, försäkringsbolagen
och affärsbankerna — ha hand om
saken. De driva en mycket energisk propaganda,
och jag tror att de lösa uppgiften
utan denna hjälp.

Sedan frågade mig herr andre vice talmannen
om min ståndpunkt i fråga om
räntan. Jag delar där hans uppfattning.
Jag tror inte att en halv eller en procents
högre eller lägre ränta har så stor inverkan,
ty det ha vi ju sett förut. Men
vad som har inverkan, det är att folk får
förtroende till penningvärdets stabilitet,
så att de inte behöva riskera att värdet
av de sparade medlen skall minskas genom
penningvärdets fall. Även på det
området ha vi ju kommit in på stabilare
förhållanden, och från alla håll ha vi erfarit,
att sparandet är på väg att stiga.
Jag tror att den utvecklingen kommer
att fortgå utan de konstlade stimulanser
som ligga i lotterier och en fortsatt verksamhet
i sparfrämjandets regi.

I dagens läge ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven av
herr Nordenson m. fl. och till vilken även
jag anslutit mig.

Herr DOMÖ: Herr talman! Herr Åkerberg
tycks på något sätt ha fått räntefrågorna
— man brukar säga på hjärnan,
men jag skulle inte vilja uttrycka mig så.
Han bär emellertid på något särskilt sätt
fått lust att syssla med räntefrågor, så
fort han får höra högerns namn nämnas.
Om det är hans dåliga samvete som ialar,
vet jag inte, men han har själv inte en
utan flera gånger uttalat, att han kan finna
det mycket motiverat med en rörlig
ränta och till och med med en räntehöjning.
Att då här dra in räntefrågan såsom
ett slags politisk beteckning för ett
parti och göra gällande, att det är synen
på räntefrågan, som gör att detta parti

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

inte vill fortsätta med den form av sparverksamhet,
som det här gäller, det tycker
jag ligger åtskilligt på sidan om
denna debatt. För min del vidrörde jag
inte räntefrågan alls, men icke förty skall
man lägga märke till att när det gäller
just denna sparverksamhet ha postsparbanken
och sparbankerna höjt sina räntesatser,
enligt vad jag förmodar för att
ge en favör åt detta sparande. Det tycks
alltså även här finnas olika uppfattningar
om i vad mån räntan spelar någon roll
eller inte.

När man nu uttalar sig kritiskt om denna
sparform, så får man ibland det svaret,
att vi få akta oss för att röra vid den.
Tv även om den inte givit tillfredsställande
resultat, kan det uppfattas så, att om
man lägger ned den sparform, som det
här är fråga om, skulle det kunna tolkas
som en uppmaning till folk att inte spara
vidare. Detta resonemang skulle då bygga
på att denna sparverksamhet är den
enda som i huvudsak spelar någon roll.
Det framgår emellertid av alla jämförande
tabeller, att de gamla sparformerna
via sparbankerna, sparklubbarna och
andra institutioner äro de som givit den
största delen av det som kallas sparmedel.

Sparsamheten är inte en sak som upptäckts
just nu, utan den har åtminstone
förr i världen ingått som en integrerande
del i all god uppfattning, som man har
sökt ge de unga, och jag hoppas detta
kommer att fortsätta. Intensiteten är
mycket stor hos de institutioner som arbeta
på detta område, och man lägger
märke till att det just är detta direkta arbete
från sparinstitutionerna, som har
kunnat åstadkomma den effekt som nu i
viss mån kan tillskrivas Folkrörelsernas
sparkampanj.

Det finns nog många olika anledningar
till att sparsamheten är mer eller mindre
framträdande vid olika tider. Om jag går
till propositionen, s. 4, och ser på tabellen
där, visar det sig, att 1945 hade vi
ett sparande, som enligt det system som
där anges beräknas till 594 miljoner kronor.
År 1910 sjönk det, om också inte
mycket, och år 1947 gick det ned till
298 miljoner. Vad var det då som hade

hänt? Jo, det är svårt att förklara, men
jag skall tillåta mig en tolkning, som jag
tror har ett visst fog för sig. När kriget
tog slut, trodde man att nu skulle det
så småningom bli andra tider, och särskilt
hoppades man att det skulle bli lägre
priser. Man tog ad notam förre finansministerns
uttalande, när våra försvarslån
upplades, att nu skulle man låna staten
i dessa uttunnade pengar •—- penningvärdet
hade då sjunkit — och få
igen dem, när de hade sitt fulla värde.
På det sättet skulle man göra en god
affär, och detta var väl en bidragande
orsak till att sparsamheten var hög just
det året. Men sedan märkte man, att det
inte alls blev något av med att penningvärdet
skulle gå upp igen, utan det fortsatte
att sjunka. Då framträdde en stor
allmän misstänksamhet mot sparandets
idé över huvud taget hos svenska folket,
och därav följde lågkonjunkturen i sparandet.
Läget visar nu någon förbättring,
och det tror jag i sin tur i hög grad
orsakas av att man nu har kommit till
den uppfattningen, att det börjar bli en
köparens marknad, att man skall få litet
mera för sina pengar framdeles, och så
har man återigen börjat finna det lönande
att spara.

Det finns många sådana förklaringar
till att det växlar beträffande sparviljan,
och att tillskriva just sparkampanjens enskilda
insats — även om den är värd all
respekt — effekten av den uppgång i sparandet,
som kännetecknar det sista halvåret,
det tror jag vore alldeles felaktigt.

Jag skulle vilja stryka under, herr talman,
att om man är skeptisk mot denna
enligt min mening alltför dyrbara och
kanske alltför improviserade och alltför
lätt igångsatta sparform, så får man söka
sig till de gamla linjerna, och vi reservanter
ha ju för vår del ansett, att man
bör gå den vägen. Vi mena inte att detta
skall ske abrupt, och därför vilja vi ge
eu viss summa, men vi äro klart inne på
vägen mot en avveckling. Redan därav
följer, att vi icke vilja vara med om att
kombinera denna sparform med ett lotteri,
vilket, som herr De Geer sade, skulle
innebära att konservera det hela. Fn annan
orsak iir att sparande och lotterispel

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj
inte alls stämma överens och att man
därför måste mycket bestämt hålla på att
man icke förenar denna sparkampanj
med ett lotteri.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Det finns väl ingen i denna kammare
som har sagt, att det är den verksamhet
Folkrörelsernas sparkampanj bedriver,
som har åstadkommit den ökning
i sparandet som har inträtt. Det har
inte heller sagts i det förslag kammaren
nu behandlar. Men motsatsen har ju
sagts, nämligen att denna verksamhet
över huvud taget inte har betytt någonting.
Det framhöll herr Domö i sitt första
anförande. Han menade att det resultat
man hade väntat på, när denna kampanj
1947 sattes in, praktiskt taget hade
uteblivit.

Nu är det ju alldeles omöjligt för någon
att avgöra, vilka faktorer som här
mest ha spelat in, och såvitt jag förstår
alldeles omöjligt att kunskapsmässigt
avgöra, hur stor de] av ökningen
som beror på någon viss bestämd faktor.
Men jag tror det vore orättvist att underskatta
den roll som Folkrörelsernas
sparkampanj har spelat, oavsett vad resultatet
har blivit. Det har inte från Folkrörelsernas
sparkampanjs sida gjorts något
försök att värdera det resultatet, men
vi ha ju vissa fakta om vad som under
dessa år har gjorts från denna organisations
sida.

Jag vill erinra om att Folkrörelsernas
sparkampanj från början arbetade som
en försäljningsorganisation för statens
premieobligationer och att man av 1947
års lån lyckades sälja obligationer till
ett värde av 164 miljoner kronor. Man
kan ju antaga, att dessa obligationer,
som voro efterfrågade, hade sålts ändå,
men det största värdet hos denna försäljning
låg däri, att den skedde ute i folkrörelserna
eller skola vi säga ute på arbetsplatserna
inom industrien, jordbruket
och handeln. Som alla veta såldes
dessa obligationer till överkurs, och den
försäljning som Folkrörelsernas sparkampanj
här skötte inbringade en vinst
på 3 miljoner kronor till statskassan,

ni. m.

d. v. s. ett större belopp än vad Folkrörelsernas
hela sparkampanj har kostat.

Vidare har Folkrörelsernas sparkampanj
under dessa år tillfört de sparklubbar,
som organiserats av de enskilda
sparinstitutionerna, inte mindre än
250 000 nya medlemmar. Medlemsantalet
i dessa sparkiubbar är nu över en
halv miljon, och av dessa ha alltså mer
än 250 000 tillförts genom Folkrörelsernas
sparkampanj. Det lönsparande, som
så livligt diskuterats här, har nu i mitten
av april en omfattning av 18 000
ungdomar, och under detta år har anslutningen
per månad icke understigit
utan överstigit 2 000. Man hoppas att den
effektivare organisation, som man nu
fått fram, skall kunna föra lönsparandet
vidare i samma takt.

Folkrörelsernas sparkampanj har också
bedrivit en allmänekonomisk upplysningsverksamhet,
som har kostat ganska
mycket pengar. Den är mera omtvistad.
Men man bör nog inte underskatta det
förhållandet, att denna sparorganisation
under denna tid haft i gång 2 100 studiecirklar
i ekonomiska ämnen, att det
genom denna organisation har hållits
närmare 5 000 möten med föredragshållare
från olika läger i ekonomiska frågor
med särskild betoning på sparandet
och att dessa möten ha besökts av mer
än en halv miljon människor.

Jag har velat draga fram detta för att
i någon mån gendriva kanske inte så
mycket vad som sagts i kammarens debatt
här i dag, eftersom den har varit
hygglig, utan vad som sagts i högerpressen
i de cirkulärledare, som gång efter
annan kommit med angrepp mot sparkampanjen,
där det lämnats oriktiga
uppgifter om den och där man dessutom
försökt utmåla den som en fullständigt
onödig verksamhet.

Frågan om denna organisation, som
bedriver propaganda men också ackvisitionsarbete
och försäljningsarbete,
skall fortsätta, har ställts öppen i propositionen.
Man kan vara tveksam om
detta. Som det har sagts av herr De
Geer, kan ju verksamheten från början
betecknas som en krisföreteelse. Per -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj in. in.

sonligen har jag dock den meningen, att
en sådan verksamhet, kanske organiserad
i andra former än nu, skulle ha
ett mycket stort värde för framtiden.
Det värdefulla är att den är ett organ
inte för staten utan för folkrörelserna,
där staten betalar kostnaden för verksamheten.
Det är ju inte några statstjänstemän
som fylla denna organisation,
utan det är folk ifrån fackföreningsrörelsen,
tjänstemannarörelsen,
böndernas organisationer och andra,
som bedriver verksamheten med ekonomiskt
stöd av statsmakterna.

Frågan är alltså, om de spar institutioner
som finnas — sparbanker, försäkringsbolag
och andra — behöva denna
komplettering. Själva anse de att de behöva
den. Jag skall läsa upp ett par rader,
som häromdagen skrevos av direktören
för Sparfrämjandet — sparbankernas
propagandaorgan — direktör
Elinder; jag vet att han inte har något
emot att vad han sagt blir meddelat
riksdagen. Han säger: »När det gäller
sparkampanjens fortsättning är jag av
den uppfattningen, att det skulle vara
synnerligen olyckligt, om den personliga
propaganda som sparkampanjen bedrivit
genom ortskommittéer och länsombud
skulle minskas just nu, när lönsparandet
står främst på programmet
och vi alla veta, att utan personlig påverkan
blir det ingen fart på lönsparandet.
Jag skulle vilja uttrycka saken
så, att så länge sparkampanjens huvuduppgift
var att ge ekonomisk upplysning
och information om det aktuella läget,
skulle man kunna dirigera det hela
från Stockholm med annonser, affischer,
broschyrer o. s. v. När vi nu skola syssla
med lönsparande, betyder denna mera
mekaniska propaganda ganska litet i
jämförelse med den personliga påverkan
från man till man. Här behövs det
att hela landet genomarbetas på samma
sätt som skedde under Skövdeveckan,
och fördenskull så är det nödvändigt,
att sparkampanjen har tillräckliga medel
till sitt förfogande för afl kunna ge
sparinstituten ett verkligt stöd i deras
personliga propaganda på arbetsplatserna.
Man tycker kanske att sparinsti -

tuten själva skulle kunna klara av denna
sak, men vi ha varken personliga
resurser eller — och det är kanske det
allra viktigaste — på alla håll de direkta
kontakterna med folkrörelserna,
som äro nödvändiga för ett snabbt resultat.
»

Den man som skrivit detta står ändå
i spetsen för den propaganda- och ackvisitionsverksamhet,
som samtliga våra
sparbanker bedriva här i landet, och jag
tror han vet vad han talar om.

Reservanterna mena, att man nu skulle
kunna skära ned länsorganisationen
ännu mer än den skäres ned i propositionsförslaget.
Då skulle resultatet bli,
att de kontakter, sparbankerna ute i landet
nu ha vant sig vid att samarbeta med,
skulle brytas — samarbetet gick tyvärr
inte så bra i början, och jag misstänker
att de lärpengar, som här ha fått betalas,
ha betalats främst därför att man från
början inte fick goda förbindelser mellan
sparinstitntionerna, sparbankerna
och Folkrörelsernas sparkampanj. Sedan
några år tillbaka äro emellertid dessa
kontakter utomordentligt goda, och följden
är, att de enskilda sparinstituten
nu faktiskt icke vilja lind vara den hjälp
som de få.

Herr De Geer menade, att vi skulle
avveckla Folkrörelsernas sparkampanj
på samma sätt som vi avveckla alla
andra krisorgan. På den punkten är jag
tveksam. Utvecklingen här får naturligtvis
visa, vad som kan vara lämpligt,
men jag tror att den del av organisationen
som sysslar med försäljningsarbetet,
som säljer obligationer eller får folk
att skriva på kontrakt om lönsparande —
över huvud taget allt det som rör den
personliga bearbetningen — måste ha en
organisation. De som följa sparandet
veta ju, att i England, där man under
förra världskriget som ett krisorgan startade
en sådan här stort upplagd organisation,
har man bibehållit den. Den
är över 30 år gammal och har åstadkommit
mycket stora resultat.

Beträffande lönsparandet ha här samma
invändningar framkommit som de,
vilka hela tiden ha framförts, nämligen
att sparande och lotteri inte skulle sam -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj

mankopplas, och det har uttalats en
stark moralisk indignation över att
Kungl. Maj:t har gått med på ett sådant
sammankopplande. Huvudmotivet för
denna sammankoppling är ju, att lönisparande
inte är vilket sparande som
helst. Det är ett bundet sparande. Den
som är lönsparare förbinder sig i allmänhet
under 8—10 år att inte under
den tiden ta ut sina på detta sätt sparade
pengar. Arbetsgivaren drar regelbundet
varje gång lönen utbetalas 10
procent av denna. Det är också fastställt.
Det krävs alldeles speciella omständigheter
för att kunna få loss pengarna.
En lönsparare är alltså ställd
i en helt annan situation än en vanlig
sparare. Han bör ha någon ersättning
för detta, och det förefaller som om det
har uttalats samma mening från alla
håll, nämligen att denna ersättning borde
bestå i att han fick något slags »överränta».

Herr Domö erinrade om att man hade
fått en överenskommelse, som innebär,
att räntan nu är 2,5 procent för allt lönsparande.
Men det är ändå inte det förmånligaste
sättet att spara. Jag vill erinra
om att för sparobligationer, där det
också är fråga om ett bundet sparande
— det gäller här sex år — är räntan nu
3,1 procent. Där har man alltså accepterat
principen att bundet sparande skall
premieras.

Man har alltså två vägar att gå: den
ena är att ge överränta på detta sparande
— därom föreställer jag mig att det
skulle kunna bli enighet — och den andra
är premieringsvägen. När man då har
valt premieringsvägen med lotteri, har
detta skett därför att man har ansett att
den passar ungdomarna bättre. Att man
ansett detta, det medger jag, sammanhänger
med att ungdomsorganisationerna
i landet pressat myndigheterna på
denna punkt. Jag har haft många uppvaktningar
från deras sida, och jag har
deltagit i sammankomster med representanter
för högerns ungdomsrörelse,
SLU, folkpartiets ungdomsförbund och
socialdemokratiska ungdomsförbundet,
med representanter för idrottsrörelsen,
nykterhetsrörelsen och många flera. De

m. m.

äro fullständigt eniga i sin uppfattning,
och de ha förblivit så även sedan högerpressen
släppt loss sin storm emot detta
lotteri. De säga, att arrangemanget med
ett lotteri innebär en chans att få lönsparandet
att slå igenom. »Komma vi ut
för att få folk att skriva på dessa kontrakt,
enligt vilka vederbörande skall
binda sig att avstå 10 procent av sin lön
ända tills han blir 25 år, verkar detta
lotteri som en sporre», säga de. »Det
hjälper oss att få dem att skriva på,
när de automatiskt få deltaga i ett lotteri,
där de ha vissa vinstchanser.»

Detta är tydligen en generationsfråga.
Ungdomarna anse inte att det är moraliskt
förkastligt att koppla ihop lotteri
och sparande. Men det gör tydligen den
äldre generationen. Jag tycker att man
skall följa den yngre generationen, som
det ju här gäller, och om möjligt kasta
över bord invändningarna mot att göra
det experiment, som förutsattes i propositionen.
Vi få sedan se om det lyckas.
Ungdomsorganisationerna mena i varje
fall att det inte går att få lönsparandets
idé att på bred front slå igenom utan
att man får hjälp genom detta extra
propagandamedel, som dessutom har den
fördelen, att dessa årliga dragningar
kunna få mycket stor publicitet. Alla
tidningar komma att visa fotografier av
de duktiga lönsparare, som då ha fått
en vinst, och detta har i och för sig ett
mycket stort propagandavärde. Jag tycker
att själva principen desutom redan
är knäsatt därigenom att premieobligationerna
äro sammanbundna med ett
lotteri.

De som plädera för lönsparandet ha
en alldeles särskilt fin skalp i bältet,
eftersom statskontoret entusiastiskt ansluter
sig till förslaget att ett lotteri skall
införas i samband med detta sparande.
Statskontoret säger nämligen, att vad
angår frågan, huruvida lönsparandet bör
kombineras med vinstutlottningen, är
statskontoret för sin del övertygat om
att syftet med den nya sparformen skulle
verksamt främjas genom ett lotteri av
föreslagen typ, vars kostnader väl torde
uppvägas av det ökade sparandet.

Ja, herr talman, av det här sagda fram -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

går ju, att jag lielt stöder utskottets förslag.
Jag kan visst förstå dem, som göra
principiella invändningar. Jag tror dock,
att man här måste ta hänsyn till den inställning
till dessa frågor, som tycks vara
allmänt rådande inom de ansvariga
kretsarna i ungdomsorganisationerna —
det är nämligen organisationernas ledningar
som vi ha tagit kontakt med.

Slutligen skulle jag vilja säga ett ord
till herr Lundgren. Han dolde sin tydliga
negativism till detta förslag genom
att allmänt deklamera om sparandets betydelse,
som det väl knappast behöver
deklameras om i denna kammare. Han
ansåg det vara alldeles meningslöst att
försöka upplysa de breda massorna av
befolkningen, som det närmast gäller, i
dessa frågor, alldenstund utvecklingen
efter kriget hade varit så ogynnsam för
spararna — de hade gjort väldiga förluster
genom penningvärdets försämring.

Jag tror visserligen inte att förlusterna
i och för sig för de människor det här
närmast gäller, och framför allt inte för
ungdomarna, ha varit så förfärliga att
det ändå inte skulle kunna löna sig att
vända sig till de 15—17-åringar, som
man i första hand vill nå. De kunna rimligen
inte genom penningvärdesförsämringen
ha fått någon olust för sparandet.

Herr Lundgren menade också, att i
stället för att arbeta med propaganda
borde man använda sin energi för att få
fram en annan och bättre penningpolitik.
Men det är ju så att i samband med
krig sker, såvitt jag vet, alltid en försämring
av penningvärdet. Det kunde vi
inte heller undgå vid det andra världskriget.
Vårt folk liksom alla andra folk
har drabbats därav. Att spararna ha förlorat
på detta kan ingalunda bestridas.
Men man måste väl ändå erkänna, att de
senaste årens ansträngningar att åstadkomma
en stabilisering av vår ekonomi
ha medfört, att penningvärdesförsämringen
under de senaste åren har upphört
och att statsmakternas ansträngningar
fortfarande äro inriktade på att
bevara den stabilitet, som skall öka tillförsikten
och tilltron till penningvärdet.

Högerns anslutning till denna stabili -

seringspolitik hälsa vi självfallet med
tillfredsställelse. Och eftersom man nu
i första hand, då hela Folkrörelsernas
sparkampanj nu skall inrikta sig på lönsparandet,
vänder sig till ungdomen, tycker
jag inte att herr Lundgrens deklamationer
i dagens debatt äro på sin plats.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Andersson förklarade,
att vi ha haft en penningvärdesförsämring
beroende på kriget och att det
är vanligt att det i samband med krig
inträder en inflation. Men vi ha ju inte
deltagit i kriget. Och det allvarliga är
ju, att denna penningvärdesförsämring
har fortsatt sedan 1945. Om penningvärdet
efter krigets slut hade varit stabilt,
hade det inte varit så mycket att
säga om denna sak, men nu har fortfarande
en försämring skett.

Herr statsrådet ANDERSSON: Det tjänar
ju ingenting till att upprepa de vidlyftiga
debatter, som man skulle behöva
upprepa, om man skulle gå in på ett
bemötande av herr Lundgrens anförande.

I de diskussioner, som tidigare förts i
kammaren, liar klarlagts anledningen
till att vi haft en inflation efter kriget
och anledningen över huvud till att
vi fått en penningvärdesförsämring,
även vi som inte direkt varit inblandade
i kriget. Det är tydligt att den debatten
inte behöver upprepas i samband
med detta ärendes behandling.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Domö tyckte att det
var politiskt ofint av mig att ta upp
räntefrågan. Jag vill erinra om att i min
replik till herr Domö berörde jag inte
räntefrågan, utan det var först sedan
herr Lundgren berört den och aktualiserat
den sidan av saken som jag i en
replik till honom tog upp den.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj

Herr De Geer menade, att sparverksamheten
var en krisverksamhet, alltså
borde den avskaffas. Jag kan inte se
någon stor skillnad mellan utskottets
utlåtande och den reservation, som herr
De Geer har underskrivit, ty båda upptaga
ju ett yrkande om anslag för nästa
år, och båda två tala till förmån för ett
upphörande av verksamheten.

Herr De Geer fäste sig särskilt vid att
ett stort anslag var upptaget till affischer
och sådant och menade, att det
inte hade någon större betydelse för
sparverksamheten. Ja, det kan man inte
veta. Jag tror inte att herr De Geer är
personligt intresserad av affischverksamhet,
men jag vill upplysa honom om
att en av de stora posterna i den besparing,
som herr finansministern har föreslagit,
är den som avser ett anslag
för annonsering. Jag skulle väl såsom
redaktör yrka avslag på denna regeringens
hemställan, eftersom en sådan
minskning av annonseringen drabbar
tidningarna ekonomiskt.

Herr Lindström sade häromdagen, att
Örebro-Kuriren var en tidning som i
hög grad hade »glädjen» av att få annonser
från homeopaterna. Jag bär förvissat
mig om att det rörde sig om tämligen
blygsamma belopp, nämligen några
hundra kronor under loppet av åtskilliga
år, så att jag tror, att tidningen
mycket väl kan avstå från dessa annonser.
Vad sparpropagandan beträffar
har Örebro-Kuriren — om jag nu skall
behöva gå in på det personliga — mycket
större glädje av att regeringens
hemställan om minskning av bidraget
till annonsering skulle avslås, men jag
har i alla fall yrkat bifall till denna
hemställan, trots att den drabbar den
tidning, som jag representerar, och
över huvud taget hela den svenska tidningspressen,
som får avstå från glädjen
av att ta emot dessa annonser.

Jag tror inte att vi kunna diskutera
detaljerna i den stat som föreligger.
Om vederbörande anse, att de ha glädje
av affischerna, så kanske de också ha
det. De ha säkerligen en bättre erfarenhet
av verksamheten än såväl herr De
Geer som jag, och det kan hända att

ni. m.

annonserna inte ha haft någon godare
verkan. Jag har svårt att tro på detta,
ty jag tror att annonseringen har varit
ett effektivt medel för att åtminstone
samla ungdom till dessa möten, där
man skulle få tillfälle att påverka den.
Men jag yttrar mig inte härom i detta
fall. Jag tror att finansministern, eller
om det nu var statsrådet Andersson,
har med all den sparsamlietsvilja som
regeringen nu representerar prövat de
framställningar, som kommit från sparverksamheten,
och det torde inte finnas
någon anledning för riksdagen att ytterligare
pruta ned anslaget. Detta så
mycket mindre som verksamheten, enligt
vad statsrådet Andersson här utvecklat,
är så pass samhällsnyttig att
man inte bör släppa tanken på att det
kan vara erforderligt att även ett annat
år bland ungdomen driva den agitation,
som — enligt vad statsrådet Andersson
ansåg sig ha kunnat konstatera
— haft välgörande verkningar.

Med hänsyn till detta ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr DOMö: Jag skulle inte ha begärt
ordet, herr talman, om inte statsrådet
Andersson givit mig anledning därtill.
Herr statsrådet uttalade sig om kritiken
mot sparkampanjen på ett sådant sätt,
att man lätt kunde få ett intryck av att
man på vårt håll sökte fördöma och underkänna
det arbete, som är nedlagt i
denna sparkampanj. Så är långt ifrån
fallet. Vi äro alla tacksamma och glada
över att ungdomen tagit itu med detta.
Mig gläder det särskilt att ungdomen på
den senaste tiden har velat ägna ekonomiska
spörsmål sin uppmärksamhet.
Just för detta, att ungdomen är tacksam
och glad över det och själv ger erkännande
åt sparkampanjerna genom sin
propaganda, vilket blivit upptakten till
en utvidgning av denna verksamhet, skall
ungdomen ha erkännande! Jag hoppas
också — även om det blir andra former
för sparverksamheten och den inte får
fortsätta som hittills under rätt stor generositet
från statens sida —• att ungdomen
inte skall tappa intresset för
sparkampanjerna utan ändå fortsätta

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Anslag till Folkrörelsernas sparkampanj m. m.

med dem. Därvidlag tror jag, att ungdomarnas
intressen inötas inom alla
ungdomsrörelser, vilket glädjande nog
har visat sig på den senaste tiden inte
minst inom det socialdemokratiska partiets
ungdomsrörelse.

Därmed är dock inte sagt, att man
är beredd att låta det hela glida på sätt
det nu har gjort. Det har varit nyttigt
med uppryckningen, men fullföljandet
av denna verksamhet nödgas sparinstitutionerna
få göra. De få därvid om möjligt
utnyttja de människor, som redan
bidragit till verksamheten, såsom kontaktmän,
och jag skulle tro att det samarbete,
som inletts mellan exempelvis
representanter för sparinstitutionerna
och Folkrörelsernas sparkampanj, skall
avsätta bestående frukter i form av ett
effektivt samarbete i sparklubbar och
dylikt.

Jag vill som sagt inlägga min gensaga
mot påståendet, att man från vårt
håll skulle vilja underkänna det arbete,
som är gjort på detta område.

Men om det nu gäller att gå vidare
framåt och se, hur denna sparverksamhet
för framtiden skall läggas, måste
man väl också i någon mån tänka på
vad det kostar. Och bär komma de kritiska
synpunkterna in. Reklam och propaganda
är tidens röst. Men jag är inte
alldeles säker på att de kunna ge en
bestående effekt just på detta område.
Har man väl väckt dem, som skulle väckas,
får det väl sedan bli andra krafter,
som ta upp resonemangen i dessa spörsmål
och sedan fortsätta verket.

Statsrådet Andersson gav sig in på ett
konstaterande av att penningvärdesförsämringen
nu hade upphört, lian blev
sedan förvånad, när det från annat håll
antyddes att detta hans inlägg kanske
var ett egendomligt inlägg. Ja, statsrådet
Andersson tror, att penningvärdesförsämringen
har upphört, och jag vill
också tro det. Men vem vet, hur det
verkligen är? Det får framtiden utvisa.
Jag vågar minsann inte så bestämt
fastställa dagen eller året för fixerandet
av penningvärdet. Det gläder mig mycket,
om herr statsrådet bär rätt, men
osvuret är bäst i detta fall.

Det talades vidare både av andre vice
talmannen och av statsrådet om att man
inte skall dra in moraliska värderingar
när det gäller lotterier. Jag har för min
del inte tagit saken från den sidan, utan
iag har sagt, att det skall vara följdriktighet
i åtgärderna, konsekvens i vad
man söker åstadkomma. Det blir ingen
överensstämmelse i fråga om de samfällda
linjer, som skulle föra till resultat,
om man går in på ett sparande samtidigt
med ett lotteri. Det är två oförenliga
saker. Det är enligt min mening
som eld och vatten, och det går inle
att förena dessa två saker på rätt sätt,
ty om man nyttjar den ena för att hastigt
få i gång ett intresse, tappar man
den andra, nämligen det målmedvetna
sparandet, som mången gång konstituerar
och grundlägger den blivande medborgarens
sinne för livets verkligheter.
Därför höra dessa två saker inte ihop.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
har följt denna debatt med så mycket
större intresse som jag har den bestämda
uppfattningen, att enbart den omständigheten
är ett allvarligt tecken att
det över huvud föres en debatt om propaganda
för sparsamhet. Sparsamheten
var någonting som förr belönade sig
självt; man behövde inte sätta i gång en
stor och vidlyftig apparat för att fästa
uppmärksamheten på fördelarna av
sparsamhet. Det är först när den naturliga
belöningen uteblir, som man känner
sig nödsakad att sätta propagandan i
gång. Det visar, att en av de nödvändigaste
och viktigaste pelare, på vilka hela
samhällsarbetet vilar, numera är angripen.

Jag tror för min del att den sparsamhetspropaganda,
som inte åtföljes av de
politiska beslut, som göra sparsamheten
lönande, aldrig kan bli annat än en ljudande
malm och eu klingande bjällra.
Vad vi vänta på är, att kampanjen för
sparsamheten, om den skall fortsättas,
också skall följas av åtgärder från statsmakternas
sida, som medföra, att spararna
verkligen kunna peka på påtagliga
fördelar av sill sparande.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen.

Vi ha länge här i landet fört en politik,
som förr eller senare måste av händelsernas
egen utveckling avbrytas, en
politik, som inte har tagit tillräcklig
hänsyn till att de medel, som man tar i
anspråk, äro den enskilde medborgarens
tillgångar; ofta av honom förvärvade
med mycken möda och under stora uppoffringar.
Vi ha också fört en penningpolitik,
som inte varit ägnad att uppmuntra
sparsamhet. Skall en sparsamhetskampanj
fortfara utan en tanke på
ändring i dessa förhållanden, är denna
sparsamhetskampanj ingenting vård i
framtiden, och då kunna vi sluta med
den ju förr dess hellre. En skattelindring
i nuvarande stund skulle vara en
långt bättre sparsamhetspropaganda än
även de mest välskrivna broschyrer eller
de mest talande plakat. Det är den vägen
som man måste gå, om man skall få
något väsentligt ur sparsamheten här i
landet.

Det som den enskilde har att kräva är,
att statsmakterna föra en politik, som
principiellt är vänlig emot sparandet.
För närvarande iir det ju så, att för den
som sparar, i varje fall om han kommer
upp till ett belopp som ligger något utöver
det vanliga, innebär sparandet
ingenting annat än en direkt anmälan
till bestraffning. Det är detta, som vi
måste komma ifrån här i landet, om vi
över huvud taget skola göra någonting
verksamt för att åstadkomma en större
sparsamhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

I en den 10 mars 1950 dagtecknad proposition,
nr 116, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att
antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

Härigenom förordnas, att valutalagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den
3 juni 1949 (nr 311) gäller till och med
den 30 juni 1950, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1951.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det
föreligger ett enhälligt utlåtande i detta

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

ärende, och jag skall inte heller ta upp
någon debatt i sakfrågan. Men jag har
velat begagna detta tillfälle för att fästa
uppmärksamheten på den utomordentligt
summariska form, i vilken ärendet
presenteras. Det finns över huvud taget
inte något som helst underlag för bedömandet
av behovet av en fortsatt reglering
på detta område och inte heller
för bedömandet av frågan, huruvida vi
alltjämt ha behov av så stränga tillämpningsföreskrifter
som de för närvarande
gällande.

Det förefaller mig som om denna
fråga vore av alldeles för stor betydelse
för att behandlas så slentrianmässigt
som här nu faktiskt sker. Hela lagstiftningen
grundar sig ju på en fullmakt
för Kungl. Maj :t att under krig eller
av krig föranledda utomordentliga förhållanden
utfärda bestämmelser i detta
hänseende. För vart år som går avlägsna
vi oss allt mer från den konstitutionella
innebörden av denna fullmakt. Det finns
också anledning framhålla, att det inte
är obetydliga inskränkningar i den ekonomiska
rörelsefriheten, som hela denna
reglering innebär. Dessutom förutsätter
den en pappersexercis av utomordentliga
dimensioner.

Jag har, herr talman, med dessa ord
bara velat stödja det önskemålet, att —
om vi till ett följande år skulle komma
i den situationen att vi alltjämt anse oss
ha behov av en reglering på detta område
— ärendet då måtte presenteras i
riksdagen i ett mera utrett skick än vad
som har skett i år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv;
och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 3 juni 1949
(nr 315) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande
av präster in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om förbud mot kollektiv anslutning till
politiska partier.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars
medlemmar till politiska partier.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i
första kammaren av herrar Osvald och
Petrén samt nr 68 i andra kammaren av
herr Nihlfors m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
kade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville efter utredning
för riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning innebärande förbud mot kollektiv
anslutning av organisationers och
föreningars medlemmar till politiska partier.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Efter demokratiens genombrott i vårt
land har det blivit självfallet, att alla
medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt,
likaväl som tidigare steg
för steg tanke- och yttrandefrihet, församlingsfrihet
och religionsfrihet tillförsäkrats
dem. Den därpå följande tiden
och särskilt de senaste årtiondena ha
präglats av en fördjupad syn på dessa

Nr 15.

Onsdagen den 3 mai 1950 fm.

Om forbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

fri- och rättigheter. Deras innebörd har
alltmer trängt in i det allmänna medvetandet.
Utvecklingen i främmande länder
bär skrämmande vittnesbörd om huru
dessa omistliga värden lätt kunna förloras,
om de icke på allt sätt värnas.
Det framstår då som ett självklart anspråk,
att företeelser i vårt eget samhällsliv
icke få lämna utrymme för anmärkningar
ur demokratisk synpunkt.

Med denna inställning till de allmänna
demokratiska rättigheterna kan kollektiv
anslutning till ett politiskt parti
knappast vara förenlig. Genom den inom
fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten
är visserligen sörjt för att
medlem av kollektivt ansluten förening
kan hålla sig utanför partiet i fråga. Att
den som icke vill biträda ett beslut om
kollektiv anslutning är nödsakad vidtaga
en positiv åtgärd, innebär dock ett visst
intrång på den personliga friheten. Även
om anledningen till gjord reservation ej
skulle efterfrågas, tvingas reservanten genom
sin åtgärd tillkännagiva, att hans
åsikter avvika från de av föreningens majoritet
omfattade. Detta synes utskottet
stötande, då skydd mot att behöva röja
sitt politiska ställningstagande måste anses
ingå som en fundamental beståndsdel
i den personliga friheten.

Härtill kommer att det ur demokratisk
synpunkt måste anses betänkligt, att
möjlighet föreligger för organisationer
att kollektivt ansluta medlemmar til! ett
icke demokratiskt parti.

Av vad här anförts torde framgå, att
den nuvarande möjligheten till kollektiv
anslutning av en förenings medlemmar
till politiskt parti icke är tillfredsställande
ur demokratiska eller andra synpunkter.
Den i och för sig tänkbara möjligheten
att genom lagstiftning inskrida
mot kollektiv anslutning vill utskottet
dock för närvarande ej förorda. En sådan
lagstiftning, som givetvis endast skulle
avse anslutning till politiskt parti, skulle
nämligen bli av rätt komplicerad natur.
Denna utväg synes utskottet icke böra
tillgripas, förrän andra möjligheter att
ernå en tillfredställande ordning på förevarande
område försökts. De av utskottet

anförda skälen böra därför göra det angeläget
för organisationerna själva att upptaga
och överväga frågan om avveckling
av systemet med kollektiv partianslutning.
Vissa händelser, som nyligen inträffat,
giva anledning till antagande, att
även inom fackföreningsrörelsen lämpligheten
av detta system satts i fråga.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motioner,
1:64 och 11:68, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Branting, Ahlkvist,
Olofsson, Lindgren, Olsson i Mellerud,
Lindberg och Landgren, vilka ansett, att
utskottets motivering bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Den av reservanterna förordade motiveringen
innehöll bland annat följande
uttalande:

»Betänkligheter mot den kollektiva anslutningen
fördes tidigt fram såväl inom
som utom arbetarrörelsen. Den senares
kritik gällde dock tvångsmässigt genomförd
anslutning av fackföreningsmedlemmar
såsom äventyrande en total facklig
sammanslutning av alla arbetare utan
hänsyn till politiska meningsriktningar.
Den 1898 i Landsorganisationens stadgar
införda bestämmelsen om ovillkorlig anslutning
till det socialdemokratiska partiet
av fackföreningarnas medlemmar
upphävdes också redan 1900.

Någon organisatorisk tvångsanslutning
förekommer sålunda icke sedan ett halvsekel.
Att i praktiken sådan anslutning
skulle förekomma genom åsiktsförtryck,
är icke med verkligheten överensstämmande.
Härvidlag hänvisas till reservationsrätten,
som ger varje medlem av
den fackförening som beslutar anslutning
till ett politiskt parti rätt att undantagas
härifrån. Tillräckligt utrymme
i tid för avgivande av reservationer lämnas
alltid vid beslut om anslutning. Varje
medlem kan sålunda från början ställa
sig utanför, medan reservationsrätten
också sedermera finns att tillgå. Att
av praktiska skäl kräves en skriftlig anmälan,
har av motionärerna påtalats
som en olägenhet, då det av reservanten

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

fordras en »aktiv handling», som skulle
äventyra individens frihet. Någon större
olägenhet för den enskilde av att såsom
i detta fall fylla i cn blankett torde dock
icke kunna påvisas i praktiken. Reservationsrätten
gäller såväl tillhörigheten
till annan politisk meningsriktning än
den socialdemokratiska som fullständig
frihet från politiska engagemang. Den
innebär frihet från alla ekonomiska förpliktelser
mot den socialdemokratiska
organisationen. Även socialdemokratiska
fackföreningsmedlemmar taga avstånd
från kollektivanslutningen. Något fall av
åsiktsförtryck i form av politisk förföljelse
av fackföreningsmedlem, som anmält
avvikande mening vid kollektiv anslutning
till partiet av fackföreningen,
är icke känt.

Hur den fackliga anslutningen till partiet
ter sig i praktiken framgår av det
förhållandet, att 1948 voro 31,7 procent
av till Landsorganisationen anslutna
fackföreningsmedlemmar också kollektivt
anslutna till partiet. Motsvarande
siffra var 1929 omkring 28 procent, sålunda
ett ganska konstant förhållande.

Att de synpunkter som motionärerna
tagit till motiv för sitt önskemål om en
lagstiftning mot kollektivanslutningen
skulle äga någon motsvarighet i förekommande
praktiska missförhållanden,
torde sålunda icke kunna påvisas. Motionärernas
argumentering svarar näppeligen
mot synen på denna fråga inom
vårt lands fackligt organiserade arbetarvärld.
Snarare torde det lagstiftningsförfarande,
som satts i fråga, inom fackföreningsrörelsen
komma att betraktas som
ett försök till intrång i fackföreningsmedlemmarnas
och fackföreningarnas
mödosamt vunna fri- och rättigheter.»

Herr AHLKVIST: llcrr talman! I den
bär föreliggande motionen hemställes
om utredning och förslag om lagstiftningsåtgärder
för att förbjuda fackföreningarna
att kollektivt ansluta sig till
politiska partier, underförstått det socialdemokratiska
partiet.

I sin motivering för delta yrkande söka
motionärerna bland annat att leda
i bevis, att fackföreningsrörelsen och

det socialdemokratiska partiet inte ha
något historiskt gemensamt och vidare
att fackföreningsmedlemmar inte
kunna ha något ekonomiskt intresse att
politiskt stödja det socialdemokratiska
partiet. Motionärerna erinra sålunda om
att redan innan det socialdemokratiska
partiet bildades fanns det fackföreningar
i vårt land, där i varje fall vissa av
medlemmarna hade en politiskt liberal
uppfattning. Jag har inte forskat efter
de enskilda medlemmarnas politiska
uppfattning inom fackföreningarna före
det socialdemokratiska partiets bildande.
Men om redan då det liberala
partiet drev en politik, som icke kunde
politiskt fängsla fackföreningsmedlemmarna,
är det väl närmast detta partis
ensak. Det påverkar inte på något sätt
det historiska faktum, att när det socialdemokratiska
partiet år 1889 bildades,
så skedde det på grundval av redan
förefintliga fackföreningar och socialdemokratiska
föreningar. Under den
första tiden var det socialdemokratiska
partiet huvudorganisation för såväl
de fackliga som politiska organisationerna.
Efter hand som rörelsen växte
och utvecklades, bildades emellertid på
förslag av socialdemokratiska partiet
år 1898 Landsorganisationen — det var
alltså inte 1889, såsom det på grund av
ett korrekturfel råkat stå i reservationen.

När alltså Landsorganisationen bildades
år 1898, skedde därmed en praktisk
uppdelning på de politiska och de fackliga
arbetsområdena. Det innebar emellertid
inte, att sambandet arbetarrörelsens
grenar emellan därmed upphörde.
Från början infördes i Landsorganisationens
stadgar, att fackförening, som
anslöt sig ti!! Landsorganisationen, även
kollektivt skulle ansluta sig till det socialdemokratiska
partiet. Det rådde
emellertid också bland de socialdemokratiska
fackföreningsmedlemmarna tidigt
delade meningar om lämpligheten
av den kollektiva anslutningsformcn,
och redan två år därefter — år 1900 —
upphävdes denna stadgebestämmelse
och reservationsrätten genomfördes. Sedan
dess har ingen tvångsanslutning av

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

fackföreningsmedlemmar till det socialdemokratiska
partiet ägt rum.

Att emellertid de enskilda fackföreningarna
även framdeles fortsatte att
förmedla medlemmar såväl individuellt
som kollektivt till det socialdemokratiska
partiet är en intern organisationsfråga,
som endast berör fackföreningarnas
egna medlemmar. Jag kan som
exempel nämna, att när den fackförening
jag själv tillhör för något tiotal
år sedan kollektivt anslöt sig till det
socialdemokratiska partiet, voro vi redan
dessförinnan praktiskt taget samtliga
individuellt anslutna till detta parti.
Vi voro däremot redan tidigare kollektivt
anslutna till ABF:s lokalavdelning
på orten, vi voro kollektivt anslutna
till arbetslöshetskassan, vi hade en
kollektiv olycksfallsförsäkring för
olycksfall utom arbetet. Vi enades om
att detta var en praktisk organisationsform.
Fyra uppbördsmän behövde inte
springa om varandra och inkassera sina
avgifter, utan vi kunde betala dem
på en gång till fackföreningens uppbördsman,
och sedan fördelade fackföreningskassören
avgifterna till de olika
organisationerna. Vi sade oss också:
Varför kunna vi inte handla lika praktiskt,
när det gäller anslutning till arbetarkommunen?
Så enade vi oss om
att kollektivt ansluta oss även dit och
få betala våra avgifter i ett svep, så att
inte alla medlemmarna skulle behöva
springa till arbetarkommunens kassör
och erlägga sina avgifter.

Ungefär så går det oftast till, när en
fackförening kollektivt anslutes till partiet.
Råder det delade meningar inom
avdelningen, huruvida kollektivanslutning
skall ske eller inte, blir det vanligen
ingen kollektiv anslutning, vilket
visas inte minst därav, att av de till
Landsorganisationen anslutna fackföreningsmedlemmarna
endast omkring 31
procent äro kollektivanslutna till det
socialdemokratiska partiet.

Sedan har det väl — särskilt på orter
och i fackföreningar, där kommunisterna
ha ett starkt inflytande och
där en dragkamp råder mellan kommunister
och socialdemokrater om led -

ningen i fackföreningen — i undantagsfall
förekommit, att en socialdemokratisk
majoritet har beslutat att kollektivt
ansluta avdelningens medlemmar till arbetarkommunen.
Även om kommunisterna
då noggrant utnyttja sin reservationsrätt,
ser man ändå kollektivanslutningen
med oblida ögon. Jag kan möjligen
förstå, att motionärerna och de
borgerliga representanterna i utskottet
ha känt behov av att ge kommunisterna
ett litet handtag när det gäller deras
splittringsarbete i fackföreningarna!
Det kan ju nämligen inte gärna ur
borgerlig synpunkt vara önskvärt med
en enig arbetarrörelse.

Motionärerna och de borgerliga utskottsledamöterna
vilja inte heller godta
reservationsrätten, och detta av två
skäl. Dels säga de, att det inte är tillfredsställande
att man för att undgå
att bli ansluten till det socialdemokratiska
partiet måste företa en positiv
handling, dels anse de, att man därmed
visar majoriteten av sina arbetskamrater,
att man har en annan politisk uppfattning.

I fråga om det första skälet får jag
kanske säga, att man naturligtvis kan
ha en sådan allmänt negativ inställning,
att man reagerar mot allt positivt handlande.
Men annars måste jag nog säga,
att den positiva åtgärd, som här kräves,
inte är alltför betungande. Det heter,
att man skall avge en skriftlig reservation
— man skall skriva sitt namn på en
blankett. Men i praktiken hålles det
inte så hårt på dessa former. Är man
närvarande på mötet, kan man begära
ordet och be att till protokollet få antecknat,
att man inte är med på att
avdelningen anslutes kollektivt, och
därmed slipper man att vara med. Är
man inte närvarande på mötet, kan
man, när man skall erlägga sin avgift
till fackföreningens uppbördsmän, meddela
honom, att man i princip inte gillar
att vara kollektivt ansluten och att
man inte vill erlägga den del av avgiften,
som skall gå till arbetarkommunen,
och då slipper man också att vara med.
Den positiva åtgärden är alltså inte alltför
anstriingande.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

När man sedan säger, att man med
detta ju ändå måste visa sin politiska
hemvist, är inte heller detta skäl bärande.
Jag medger, att sådana fall kunna
förekomma och ha förekommit. Det är
väl inte så särskilt många år sedan det
fanns kommunister, som inte giirna
ville medge, var de hade sin politiska
hemvist, ja, som framför allt ville dölja
detta för att därmed ha större möjligheter
att bedriva en landsskadlig verksamhet.
Jag vet nu inte, om det är detta,
som de borgerliga i utskottet speciellt
vilja slå vakt om. Annars kunde man
nog säga, att även då man reserverar
sig mot kollektivanslutning hör det till
undantagen, att man behöver tala om
sin politiska hemvist. Man kan nämligen
reservera sig av olika skäl. Man
kan reservera sig därför att man tillhör
annat politiskt parti eller sympatiserar
med annat parti. Man kan också
reservera sig, därför att man inte har
någon politisk uppfattning och inte vill
stödja något politiskt parti. Man kan vidare
reservera sig därför att man —
även om man är socialdemokrat — i
princip inte gillar den kollektiva anslutningsformen.
Det finns enskilt anslutna
medlemmar, som reservera sig emot kollektivanslutningen,
därför att de anse
den individuella anslutningen knyta
dem intimare samman med det socialdemokratiska
partiet. När man anmäler
sin reservation, vet ingen vilket av dessa
skäl det är fråga om, såvida inte vederbörande
själv talar om det. År det
en mindre fackförening, känna naturligen
arbetskamraterna varandras politiska
uppfattning, oavsett om de äro
kollektivt anslutna till någon arbetarkommun
eller inte. Är det däremot en
större fackförening, som kanske omspänner
ett flertal arbetsplatser och där
den personliga bekantskapen är mindre,
då behöver man inte röja sin politiska
uppfattning därför att man reserverar
sig.

Jag vill tillägga, att det inte i något
fall är känt, att socialdemokratiska
fackföreningsmedlemmar ha övat åsiktsförtryck
mot sina arbetskamrater på
grund av att de deklarerat en annan po -

litisk uppfattning än den socialdemokratiska.

Sedan säga motionärerna, att det är
en dåligt grundad uppfattning hos fackföreningarnas
medlemmar, att de tro
sig ha intresse av att stödja det socialdemokratiska
partiet. Motionärerna hänvisa
till att under 1920-talet, när det
var borgerlig regim i detta land, voro
reallöneökningarna högre än de voro
under 1930-talet med socialdemokratisk
regim.

Jag skall, herr talman, inte ta kammarens
tid i anspråk med någon utförlig
statistik över reallönernas utveckling
under de senare decennierna. Men
eftersom motionärerna själva peka på
1920-talet, får jag kanske erinra om att
vi då hade en arbetslöshetskris med
massarbetslöshet, varvid ett flertal av
fackföreningarnas medlemmar saknade
arbete och försörjningsmöjligheter. Hos
de politiska partierna rådde det då delade
meningar om vilka åtgärder som
statsmakterna borde vidtaga för att ge
de arbetslösa sysselsättning och försörjning.
Jag erinrar om att tvenne socialdemokratiska
regeringar nödgades avgå
under 1920-talet, därför att de ville föra
en humanare arbetslöshetspolitik. Det
fanns ett annat parti, det folkfrisinnade
partiet, som i stället ville bjuda fackföreningarnas
arbetslösa medlemmar att
välja mellan strejkbryteri och svält. Jag
tror inte att det är riktigt att säga, att
fackföreningsmedlemmarnas uppfattning
är dåligt grundad, om de sedan
inte vilja stödja detta politiska parti.

Efter det att motionen har väckts, ha
även vissa folkpartitidningar tagit avstånd
från den. Det har väl inte ansetts
taktiskt klokt att stödja så utmanande
åtgärder som här föreslås emot fackföreningarna.
Redan motionen visar ju
nämligen, var fackförcningsfolket liar
sina vänner. Motionens behandling i utskottet
pekar klart på vilket politiskt
parti som vill slå vakt om fackföreningarnas
frihet att sjiilva besluta om egna
angelägenheter. Vid ärendets behandling
i utskottet har man också förmärkt eftertankens
kranka blekhet. Det gjordes
först från folkpartihåll trevande försök

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

att ena de borgerliga representanterna
om att begära en utredning. När detta
inte lyckades, fann man slutligen varandra
i en motivering, där man i stort
sett ansluter sig till motionärernas motiv
och där man fördömer kollektivanslutningen,
men där man slutligen säger,
att man icke vill föreslå lagstiftningsåtgärder,
förrän andra utvägar
prövats, och man förutsätter, att fackföreningarna
själva skola avveckla detta
otillfredsställande system.

Man ger här med andra ord fackföreningsfolket
en nådatid med hopp om
bot och bättring. Men om det nu inte
blir någon bot och bättring, hur lång är
då fackföreningarnas nådatid?

.Tåg gör mig inte skyldig till någon
överdrift om jag säger, att svensk fackföreningsrörelse
har genom en förståndig
fackföreningspolitäk och genom
en klart ådagalagd samhällssolidaritet
tillvunnit sig respekt och aktning i vida
kretsar. Det har icke av någon kunnat
ledas i bevis, att här förekommit något
som motiverat — vare sig ur den enskildes
eller ur samhällets synpunkt —
att det vidtas lagstiftningsåtgärder eller
ens visas någon pekpinne från utomstående
om hur fackföreningarna skola
lösa sina inre organisatoriska angelägenheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på motionerna med bifall till den
motivering, som finnes angiven i den
vid ulskottsutlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herrar Einar Eriksson,
Albert Hermansson, Falk, Ramberg, Boo
och Birger Andersson, fru SjöströmBengtsson
samt herrar Damström, Olofsson,
Karl August Johanson, Svedberg,
Hugo Sundberg, Nyström, Berling, Alfred
Andersson, Sandberg, Hesselbom,
Sundvik och Heiiman.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av det föreliggande utlåtandet
ha utskottets samtliga ledamöter varit
eniga om att inte nu påyrka lagstiftningsåtgärder.
Det betyder emellertid

inte, att utskottets ledamöter ha ansett,
att det är bra som det är, och därför har
utskottet i sitt yttrande också framhållit,
att utskottet anser det vara välbetänkt
för organisationerna själva att
upptaga och överväga frågan om avveckling
av systemet med kollektiv anslutning.

Av herr Ahlkvists anförande skulle
man kunna tro, att här föreligger en
mycket skarp motsättning emellan utskottets
majoritet och fackföreningsrörelsen.
Jag vill redan nu säga, att man
gör sig skyldig till överdrift när man
driver det till sin spets på det sätt som
herr Ahlkvist senast gjorde. Han har,
synes det mig, talat såsom socialdemokraten,
men knappast såsom fackföreningsmedlemmen.
Tv det är ju inte
obekant att denna fråga bär varit föremål
för överläggningar inom fackföreningsrörelsen
själv i långliga tider. Det
har hysts betänkligheter emot kollektivanslutningen,
och man har därför infört
reservationsrätten.

Påståendet, att motionen och utskottsutlåtandets
motivering skulle vara något
angrepp på fackföreningsrörelsen,
anser jag vara fullständigt felaktigt. Intet
kan vara oriktigare än att tolka utlåtandet
på det sättet. När herr Ahlkvist
menar, att reservanternas ställningstagande
här utgör ett bevis för vilket parti
fackföreningsrörelsen har att lita sig till
med hänsyn till sin frihet, är det väl
ett uttryck, som man kan sätta frågetecken
inför. Ty även vi ha i vårt ställningstagande
velat hävda fackföreningarnas
frihet; de fackföreningsmedlemmar,
som vilja ansluta sig till ett visst
parti, må ha frihet att göra det, och de
som icke vilja ansluta sig skola icke
behöva demonstrera denna sin inställning Vi

ha härmed velat ge uttryck för
den uppfattningen, att man genom att
ta bort kollektivanslutningen skulle kunna
stärka samhörigheten inom fackföreningsrörelsen
bättre än genom att fortfarande
ha kvar detta system och därigenom
praktiskt taget leda fackföreningsrörelsens
medlemmar in i ett slags
dualistiskt tillstånd, där man å ena si -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

dan hävdar en viss politisk uppfattning,
å andra sidan nödvändigheten att markera
en annan uppfattning.

Jag tror att det är riktigt, att man låter
fackföreningsrörelsen ha en god
sammanhållning i fråga om det väsentliga,
det som är själva huvudsyftet med
fackföreningsrörelsen. Politisk inställning
borde i det sammanhanget vara
en ovidkommande fråga.

Nu har man sagt, att den reservationsrätt,
som man infört, skulle vara till fyllest.
Sålunda skulle dess existens eliminera
alla de svårigheter, som man bär
pekar på. Är det så alldeles säkert? Om
det hade varit fallet, tycker man ju också,
att man inte —• såsom dock ofta har
skett — skulle ha behövt resa invändningar
från fackföreningshåll emot denna
form. Jag medger mycket väl, att det
rent juridiskt och kanske också praktiskt
inte är någon svårighet att ordna
saken på det sätt som man nu tillämpar
i fråga om reservationsrätten. Men bär
gäller det väl framför allt en psykologisk
fråga. Jag vill inte påstå att det —
såsom herr Ahlkvist ville framhålla att
vi påstått — skulle vara någon ansträngande
åtgärd. Frågan gäller inte detta,
utan huruvida det ur psykologiska synpunkter
kan vara välbetänkt att på detta
sätt dela en fackföreningsrörelse i två
olika delar, varvid man så att säga menar,
att den ena parten intar den ståndpunkten
och den andra parten en annan
ståndpunkt.

Låt oss nu tänka oss två olika fall. I
det första fallet har man fattat beslut
om kollektivanslutning, men en enstaka
person eller kanske ett par, tre personer
vilja inte vara med på det. Är det
så alldeles säkert, att inte dessa personer,
som nödgas reservera sig, själva
i viss män kunna finna det obehagligt
att behöva på det sättet vid detta tillfälle
ge uttryck för en avvikande mening?
I det andra fallet, som också gäller
ett fattat beslut om kollektivanslutning,
finns en mycket stark minoritet;
fackföreningen är kanske delad i två
nästan lika stora hälfter. Om man antar,
att så mycket som låt oss säga 40 procent
skulle avge reservation — det ha

5 Första hammarens protokoll 1990. Nr 1.9

ju vederbörande full rätt att göra —
måste man då inte säga sig, att stämningen
i denna fackförening skulle kunna
bli något irriterad av att det just på
detta sätt markerades, att dessa två
grupper stodo emot varandra i denna
fråga? Enligt min mening är reservationsrätten
i själva verket ett ganska dåligt
försvar för bibehållande av kollektivanslutningen.

Sedan har man åberopat de historiska
betingelserna. Jag vet inte riktigt, om
kollektivanslutningen verkligen är historiskt
betingad, såsom man gör gällande.
Ty hur skall man då förklara den
omständigheten, att vid Landsorganisationens
kongress år 1917 två femtedelar
av ombuden voro emot kollektivanslutning?
De ansågo, att fackföreningsrörelsen
skulle vara politiskt neutral. Är
det först på senare tid som man upptäckt
de historiska betingelserna?

Vi få ju också komma ihåg, att den
engelska arbetarrörelsen inte tillåter
kollektivanslutning. Den har härvidlag
gått på en helt annan linje.

När herr Ahlkvist i sitt anförande
framhöll, att denna framstöt skulle vara
en hjälp åt det kommunistiska splittringsarbetet,
kan jag inte förstå, vad han
därmed syftade på. Ty det är ju klart,
att vidhåller man reservationsrätten, ha
kommunisterna såväl som andra möjlighet
att reservera sig. Går man på den
linje, som vi här ha föreslagit, ha ju
alla socialdemokrater i en fackförening
möilighet att ansluta sig till det socialdemokratiska
partiet. Följaktligen är det
väl ändå ett överord, när herr Ahlkvist
menar, att denna sak skulle ha något
sammanhang med frågan om kommunisterna.

Ni», hur skall nu frågan lösas? Jag bär
i utskottet anfört, att man ju skulle kunna
tänka sig, att denna fråga om anmälan
skulle kunna vändas helt om. Varför
inte följa den linjen? I stället för
att den, som inte vill ansluta sig, skall
vidta en åtgärd, skulle den, som vill
ansluta sig, kunna vidtaga åtgärden alt
anmäla sitt inträde i det socialdemokratiska
partiet. Är det inte riktigare, att
man får anmäla sig in i ett parti än

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om forbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

att man ovillkorligen skall vara tvingad
att anmäla en avvikande mening för att
komma ifrån att vara med i ett parti?

Man skulle ju lika gärna som att skicka
ut cirkulär eller anmälningsblanketter
till dem, som eventuellt vilja reservera
sig mot beslutet, kunna skicka ut
sådana till alla medlemmarna och låta
den, som ville ansluta sig, göra det genom
en positiv åtgärd. Ha inte både
det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen
nu nått en så pass god
stabilisering, att man skulle kunna kosta
på sig en sådan anordning och slippa
att skapa denna irritation?

Det är detta, som utskottet har velat
förorda i sin motivering. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETRÉN: Herr talman! Även om
herr Ahlkvists tolkning av motionens
syfte bör framstå som orimlig för de
flesta här, gör dock hans angrepp —
jag tolkar det som ett angrepp — mot
motionärerna det angeläget för mig att
utveckla min syn på denna fråga, ocli
jag gör det då i egenskap av motionär.

Det synes mig självklart, att man i ett
demokratiskt land, där vi vilja ha ett
sant folkstyre, också skall hävda individens
självbestämmanderätt i ideella,
religiösa och politiska frågor. En kollektiv
anslutning av en intresseorganisations
medlemmar till ett politiskt parti
är enligt min mening oförenlig med
ett sådant krav. Utan sitt samtycke bör
ingen införlivas med ett politiskt parti.
Att reservationsmöjligheten finns är en
ganska klen tröst. Reservationen framstår
för den oliktänkande som en plikt
att fullgöra, och den innebär, att offentlighet
ges åt den enskildes politiska
ställningstagande, något som strider mot
grundsatsen att valhemligheten skall
skyddas. Det är vidare ofta inte särskilt
nöjsamt för den enskilde att öppet
frondera mot den i hans arbetsmiljö
gängse politiska uppfattningen.

Detta är någonting, som jag tror man
har svårt att säga emot. Det gäller i de
flesta sammanhang, att den ensamme,

som står upp mot en stor majoritet, icke
alltid har det så lätt. Politisk kollektivanslutning
är enligt min mening icke
förenlig med politisk frihet. Detta framstår
också som utskottets mening.

Reservanterna undvika egentligen att
säga sin mening om det berättigade eller
icke berättigade i kollektivanslutning
i dagens läge. Herr Ahlkvist har
nu senare sagt sin bestämda mening
här. Reservanterna uppehålla sig i stället
vid en historisk återblick. De historiska
förhållandena ge inget hållbart
försvar för kollektiv anslutning till politiska
partier i dag. Att anföra som motiv,
att detta förhållande har existerat
i femtio år eller att, som det uttryckts
i någon tidning, »vi bygga på former
som bestå, därför att de äro gamla» ■—
det är ett väl konservativt betraktelsesätt.
Förhållandena i dag äro icke desamma
som för femtio år sedan. Kollektivanslutningen
infördes vid en tidpunkt,
när vi inte hade demokrati i vårt
land, när allmän rösträtt och föreningsrätt
voro de brännande frågorna på
dagordningen. Nu ha som vi hoppas demokratien
tryggats, och då bör ett automatiskt
införlivande efter yrke av den
enskilde i politiska partier vara oss
främmande.

Reservanterna göra gällande, att ett
förbud mot kollektiv anslutning till ett
politiskt parti vore ett intrång i fackföreningsmedlemmarnas
och fackföreningarnas
mödosamt vunna fri- och
rättigheter. Jag ser det inte på det sättet.
Tvärtom är ett väsentligt skäl för
mig att söka få slut på kollektivanslutningen
just att den begränsar fackföreningsmedlemmarnas
frihet och sår
splittring inom den fackliga rörelsen.
Jag vet som förhandlare, vilket värde
det har för båda parter, att organisationerna
stå samlade. Först i ett sådant
läge ha uppgörelserna sitt verkliga värde.
Jag har också under gångna år arbetat
för tjänstemännens enande i fackligt
hänseende och skulle med ledsnad se en
annan utveckling — som säkert skulle
bli en följd, om man inom tjänstemannaorganisationerna
gick in för en kollektiv
politisk anslutning. En facklig or -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot

ganisation bör, för att bäst kunna tjäna
sina medlemmar, vara politiskt neutral.
Detta har kanske kommit klart till
uttryck i TCO:s yttranden rörande dess
egna förhållanden. Jag är övertygad om
att de medlemmar i TCO vi ha här i
kammaren oberoende av politisk färg
komma att ansluta sig till utskottets
uppfattning. Om de inte göra det, vore
det angeläget att få höra deras synpunkter
på vari skillnaden skulle ligga mellan
dessa förhållanden för tjänstemäns
och arbetares del. Jag kan inte för min
del se, att man kan lägga något olikartat
betraktelsesätt härpå.

Att motionärerna gått in på tanken
om lagstiftning för att få slut på kollektiv
anslutning och således inte helt förlita
sig på att denna anslutningsform
skall upphöra av sig själv, beror på att
en kollektiv anslutning till politiska partier
under den senaste tioårsperioden
tagit ökad omfattning. Över 100 000-talet
medlemmar ha på detta sätt ytterligare
partianslutits och det sista året har det
varit en mycket bestämd tendens till ökning.
Denna ökning bär skett under en
stark stimulans och uppmuntran från
det socialdemokratiska partiets ledning.
Jag vill erinra om att statsministern i
ett hyllningstelegram gratulerat, när ett
förbund anslutit sina medlemmar kollektivt
till ett politiskt parti. Detta är
ganska förvånansvärt, om man ser det
mot bakgrunden av tidigare riksdagsbehandling
av denna fråga.

Frågan var uppe 1934, då tanken fördes
fram att försöka få till stånd ett förbud
mot kollektiv politisk anslutning.
Riksdagen beslöt då att hemställa till
Kungl. Maj :t att få en utredning tillsatt
och få fram förslag. Någon sådan utredning
har Kungl. Maj:t icke tillsatt. Jag
kan inte underlåta att se ett visst motsatsförhållande
mellan statsministerns
uttalande och den hemställan riksdagen
bär gjort, som är det senaste uttrycket
för riksdagens uppfattning. Detta gör,
att jag tycker det är värdefullt att man
nu tar upp denna fråga på nytt.

Under allra sista tiden bär emellertid
en viss svängning inträtt bort från kollektiv
partianslutning. Statsministern har

kollektiv anslutning till politiska partier.

gjort uttalanden, som tyda på att begeistringen
inte är lika stor nu som förr.
Det bär också förekommit, att beslut om
kollektiv anslutning till politiskt parti
har upphävts. De sista händelserna i Göteborg
inom järnvägsmannaförbundet
visa, hur den kollektiva partianslutningen
kan skapa splittrande tendenser i de
fackliga organisationerna. För min del
kommer inte detta så överraskande, då
jag ser sådana tendenser som en naturlig
följd av kollektivanslutningen. Det
borde vara anledning inte minst ur
facklig synpunkt att söka få bort denna
anslutningsform. Förhållandena äro i
dag inte desamma som när den första
gången tillkom. Tiden står icke stilla.

Utskottet har i stort sett gett uttryck
för samma uppfattningar som motionärerna
men inte dragit ut konsekvenserna
och yrkat bifall till motionens kläm.
Jag vill inte emot ett enhälligt utskott
ställa något yrkande, det synes mig
ganska meningslöst, utan jag får vara
nöjd med vad utskottet har skrivit, vilket
också innebär, att frågan står öppen
för riksdagen att komma igen om denna
politiska anslutningsform inte
minskar.

Herr talman! Jag bär under arbete för
hävdande av tjänstemännens fackliga
fri- och rättigheter — ett arbete som
många gånger varit hårt med den motvilja
som under 1930-talet på många
håll fanns från arbetsgivarnas sida mot
tjänstemännens organisationssträvanden
— byggt upp en egen övertygelse om att
intresseorganisationerna böra vara politiskt
neutrala. Jag har, sedan jag kommit
in i politiskt arbete, inte funnit någon
anledning att revidera denna uppfattning.
Jag har snarast stärkts i min
övertygelse. Våra intresseorganisationer
ha en mycket stor betydelse i samhällslivet.
De ha också haft betydelse därigenom
att åsikts- och yttrandefriheten har
blivit större. Den var förr ofta beskuren
genom ett hårt beroende under de maktägande.
Det är denna åsiktsfrihet, som
jag vill slå vakt om och om möjligt vidga.
Detta är för mig huvudmotivet till
motionen.

Jag skulle efter dessa mera principiella

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

synpunkter vilja tillägga en sak. Man
bär kanske det intrycket, att det finns
politiska partier, som tro att den kollektiva
anslutningen till deras parti skulle
ha något större värde. Jag tror, att man
vid närmare eftertanke måste komma
fram till att ett partis slagkraft knappast
vinner på att ha en barlast med sig av
oliktänkande medlemmar. Att sådana
finnas trots reservationsrätten äro nog
alla övertygade om. Det råder en tröghet
att använda sig av den.

Herr talman! Om denna motion och
den debatt, som kommit upp kring den,
kunna bidraga till att omfattningen av
den kollektiva anslutningen till politiskt
parti minskar, så anser jag mycket vunnet.
Om den inte gör det nu, tror jag
ändå, att genom att denna fråga tagits
upp, den allmänna opinionen kommer
att låta göra sin röst hörd.

Herr UHLÉN: Herr talman! Den första
i nutida bemärkelse moderna fackförening,
som bildades i vårt land — alltså
den första fackliga kamporganisationen
— tobaksarbetarefackföreningen Enigheten
i Malmö, som bildades 1874, var
genom moderorganisationen i Köpenhamn
ansluten till socialistiska internationalen.
Den äldsta nu existerande fackföreningen,
som från början har haft
samma karaktär, nämligen handskmakarefackföreningen
i Lund, bildad 1875,
hade ingen socialdemokratisk eller socialistisk
organisation att ansluta sig till,
men den bildades och leddes under tjugo
år av den förste socialdemokratiske
arbetarpionjären i vårt land, liandskmakaren
Patrik Rosengren. Även den
fackföreningen fick alltså från början
den inriktning, som fackföreningsrörelsen
allt sedan dess bär haft.

När det socialdemokratiska partiet bildades
1889, skedde anslutningen som
herr Ahlkvist tidigare har framhållit, uteslutande
eller i varje fall till 90 procent
eller mer genom anslutning från de då
existerande fackföreningarna, vilka anslöto
sig kollektivt. De ansågo detta vara
självklart och riktigt, därför att fackföreningsprogrammet
alltifrån 1883 och i

än högre grad från 1886 hade upptagit
alla de politiska krav, som sedan blevo
det socialdemokratiska partiets aktuella
krav, av vilka en del ännu inte äro realiserade.

När Landsorganisationen bildades 1898
antogs med cirka två tredjedelars majoritet
den s. k. tvångsanslutningen, som
innebar, att förbund, som anslöt sig till
Landsorganisationen, senast tre år efter
denna anslutning skulle vara anslutet
även till socialdemokratiska partiet. Som
herr Ahlkvist har konstaterat, upphävdes
den bestämmelsen i stadgarna redan
1900, alltså innan treårsfristen hade gått
till ända. Bestämmelsen blev sålunda i
själva verket aldrig tillämpad. I stället
uppmanade Landsorganisationen fackföreningarna
att kollektivt ansluta sig
till arbetarkommunerna, som från och
med partikongressen samma år blev den
nya formen för de lokala partiorganisationerna.
Men även denna anslutning innebar
ett visst tvång, ett individuellt sådant,
eftersom fackföreningarna måste
ansluta sig till respektive arbetarkommuner
med hela sitt medlemsantal. Detta
individuella tvång upphävdes genom att
partikongressen 1908 införde reservationsrätten
i partiets stadgar.

Sedan dess har kollektivanslutningen
icke varit någon strids- eller tvistefråga
inom fackföreningarna, i varje fall icke
bland de socialdemokratiskt inställda
fackföreningsmedlemmarna, som man
väl kan anta då utgjorde 98 procent. Den
har föranlett strid endast i det fall, då en
konkurrerande partiorganisation har anmält
sig till — ja, skall jag säga en tävlan
om själarna?

Herr Lindblom erinrade om år 1917.
Naturligtvis--då opererade det vänster socialistiska

partiet som konkurrent till
det gamla socialdemokratiska partiet.
Under de senaste tre decennierna är det
framför allt det kommunistiska partiet,
som har bekämpat inte bara det socialdemokratiska
partiet utan följaktligen
också kollektivanslutningen. Varför har
det bekämpat kollektivanslutningen? Tro
ens motionärerna, tro ens första lagutskottets
samtliga borgerliga ledamöter,
att kommunisterna ha bekämpat kollek -

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

tivanslutningen på grund av några utomordentliga
omsorger om medlemmarnas
frihet? Jag tror inte, att någon enda folkpartist
eller någon annan borgerlig i denna
kammare besvarar den frågan jakande.
Tror man på borgerligt håll, att
kommunisterna ha plågats av att fackföreningsmedlemmar
nödgats begagna
sig av reservationsrätten? Jag tror, att
man lika litet vågar besvara den frågan
jakande. Vi äro sannolikt allesammans
utom kommunisterna själva fullkomligt
övertygade om att kommunisternas motiv
har varit någonting helt annat än omsorgen
om fackföreningsmedlemmarnas
frihet.

Uppriktigt talat: Jag tror, att man med
lika stort berättigande kan framställa
dessa frågor även beträffande folkpartiet
och dess upprepade attacker mot kollektivanslutningen.

Herr talman! Det beror inte på att jag
helt plötsligt har blivit poetisk utan
bara på att jag finner det sakligt berättigat
alt i sammanhanget erinra om
ett par rader av en av vårt lands största
skalder:

Är dygden ej din vishets regel,

i rök din vishet löses opp.

Motionärernas vishet har redan upplösts
i rök. Det kunna vi konstatera,
eftersom ingen i utskottet har yrkat bifall
till deras motion. Dygden var inte
motionärernas vishetsregel. Men däremot
rena odygden! Och nu ha första
lagutskottets borgerliga ledamöter använt
röken i syfte att camouflera
odygden, med andra ord att camouflera
motionens verkliga motiv och inspirationskälla.

Denna framstöt har lika litet som folkpartiets
eller liberalernas alla föregående
jämförbara framstötar inspirerats av
omsorg om friheten, trots att man nu står
och deklamerar om det, såsom herr Lindblom
gjorde för en liten stund sedan.
Däremot har den inspirerats av en god
portion avund och kanske en ännu större
portion skadelusta. Man har hoppats
att genom att åstadkomma ett förbud
mot kollektivanslutningen försvåra det
socialdemokratiska partiets rekrytering

och att i bästa fall underlätta sin egen
rekrytering, d. v. s. i bästa fall vinna
några själar åt folkpartiet.

Men för att dölja detta motiv åberopar
nu första lagutskottets borgerliga majoritet,
att reservationen kräver en positiv
handling, bestående som regel av en
namnunderskrift. Ett utträde ur en organisation
kräver alltid en positiv handling,
och vill man efter anmodan att ansluta
sig till ett visst politiskt parti vägra
att göra det, så kräver detta också en
positiv handling i form av ett klart besked,
att man inte vill tillhöra detta parti.
Utträdet kräver alltid en positiv handling,
såvida man inte vill uppträda inkorrekt
och låta sig strykas på grund
av bristande betalning. En begäran om
utträde ur snart sagt vilken organisation
som helst måste också som regel motiveras.
Det behöver man inte göra, om
man reserverar sig mot att tillhöra det
socialdemokratiska partiet. Det behövs
ingen motivering och ingen deklaration,
som herr Ahlkvist redan har sagt,
om politisk hemvist, det behövs bara att
man reserverar sig emot anslutning. Därmed
är man inte ansluten. Hur skulle
reservationen under sådana förhållanden
kunna innebära ett åsiktsförtryck
eller en för vederbörande — för att använda
herr Lindbloms terminologi —
psykologiskt plågsam kränkning av friheten? Herr

talman! Eftersom jag är ganska
övertygad om att folkpartiet är tillräckligt
fördomsfritt för att självt kunna använda
sig av kollektivanslutningen, såvida
partiet över huvud taget hade någon
möjlighet att göra det och kunde vinna
någonting på det, så kan jag också göra
tankeexperimentet att jag tillhörde en
organisation, som stode i begrepp att
kollektivansluta sig till folkpartiet. Om
det då bara behövdes eu reservation för
att slippa bli ansluten, skulle jag med
allra största tillfredsställelse avgiva den
reservationen. Jag skulle med glädje intyga,
att jag inte ville tillhöra folkpartiet,
och jag skulle inte få något som hels!
komplex på grund av den saken. .Tåg
skulle tvärtom anse mig lyckligt befriad
från risken av att få ett komplex — el!

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 fm.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

sådant skulle jag onekligen få, om jag
skulle bli tvungen att komma dit!

Jag har på grund av min huvudsakliga
uppgift som tidningsman och på
grund av mångårigt medlemskap av Sveriges
största fackförbund upprepade
gånger kommit i kontakt med fackföreningsmedlemmar,
som ha anmält reservation
mot kollektivanslutning. Framför
allt har det i äldre tider varit syndikalistiska
sympatisörer och sedermera
kommunister, som ha använt sig av reservationsrätten.
Men jag har aldrig träffat
på någon, som har gått omkring och
plågats för att han har varit tvungen
att avge en reservation eller varit tvungen
anmäla, att han inte ville vara med
i partiet. Skulle man under sådana förhållanden
kunna anse det troligt, att
folkpartiets medlemmar i allmänhet gå
omkring och plågas på dessa medlemmars
vägnar och i deras ställe? Ursäkta,
herrar folkpartister, att jag säger det
rent ut, men jag tror inte folkpartiets
medlemmar i allmänhet äro i stånd till
något sådant ställföreträdande och kompletterande
lidande på andras vägnar!
Därtill äro de som regel alltför självupptagna.

Däremot tror jag att det ligger krassa
politiska beräkningar bakom framstötarna
mot kollektivanslutningen. Vill
folkpartiet kämpa för ökad frihet åt arbetarklassen,
så finns det större uppgifter
för kampviljan än att beröva fackföreningsrörelsen
friheten att själv besluta
över sina organisatoriska angelägenheter.
Det finns den möjligheten för
folkpartiet, om viljan finns, att göra sådana
insatser för det arbetande folkets
frihet, att man styrker, att dygden verkligen
är vishetsregeln och att man inte
bara gör rökridåer för att camouflera
partipolitiska syften och beräkningar.

Efter detta herr talman, är det självklart,
att jag ansluter mig till det yrkande,
som framställts av herr Ahlkvist.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet; samt
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. in.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar; nr

150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Finland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

• Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Åman för tiden den 6—13
i denna månad för utrikes resa.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Om förbud mot kollektiv anslutning till
politiska partier. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av väckta motioner om förbud
mot kollektiv anslutning av organisationers
och föreningars medlemmar
till politiska partier.

Herr BRANTING: Herr talman, mina
damer och herrar! Man skall inte förvåna
sig över att vi på den socialdemokratiska
sidan ta denna fråga på fullt
allvar och tillmäta den stor betydelse.
Konsekvenserna av de strävanden, som
här ha gjort sig gällande på den borgerliga
sidan, förtjäna den allra största
uppmärksamhet.

Vad är det som de ärade borgerliga
representanterna egentliga vilja? Om
man nu har hört herrar Lindblom och
Petrén, märker man ju att det på den
punkten inte kan vara fråga om något
tvivel. Såsom de borgerliga talarna
lägga upp saken, går problemställningen
vidare och djupare än till att blott
gälla kollektivanslutningen såsom sådan.
Här föreligger en förberedd framstöt
för att helt avpolitisera fackföreningsrörelsen
och beröva den sina naturliga
anknytningar till den politiska
arbetarrörelsen. Man vill göra den, såsom
herr Petrén sade, till politiskt neutral.

Jag undrar om inte herrarna själva
ha märkt, att hela denna tendens ligger
snubblande nära i linje med t. ex.
general Pérons politik i Argentina, och

att den för övrigt väl passar in i varje
s. k. korporativ statsordning. Det var
just en sådan ombildning av fackföreningsrörelsen
som på sin tid företogs
i Italien. Fackföreningarna skola med
andra ord förvandlas till rent opolitiska
yrkessammanslutningar, noga kontrollerade
av staten och lagarna. Denna
omläggning skall ske under camouflage
av omsorg om individernas politiska frihet
och av omsorg om friden och sammanhållningen
inom föreningarna. Nog
hör man väl ändå även på den borgerliga
sidan, om man vill vara ärlig, det
ganska falska i detta argument, och nog
borde man väl efter all historisk erfarenhet
förstå, på vilka betänkliga vägar
man är inne.

Herr Petrén efterlyste ett klart besked
beträffande vår ståndpunkt till kollektivanslutningen.
Vår ståndpunkt är, såvitt
jag förstår, helt enkelt den, att man
i denna fråga är inne på ett område
där praxis och former böra vara förbehållna
åt den fackliga självstyrelsen.
De fackligt organiserade medborgarnas
eget fria omdöme och fria avgörande
böra därvidlag bestämma. De ärade borgerliga
talarna synas vara främmande
för den idén, att en sådan fri och självansvarig
ordning har sitt stora värde. I
stället tycks man på det hållet anse såsom
bäst, om det mänskliga livet i sina
naturliga utvecklingsformer regleras genom
lag. Här möter man verkligen två
diametralt motsatta samhällsuppfattningar.
Var det frihetliga sinnelaget är till
finnandes, bör inte vara svårt att se.

De fackliga och mera allmänna politiska
synpunkterna i denna sak ha klart
och starkt utvecklats av herr Ahlkvist.
.lag har då ingenting annat att göra än
att instämma i hans ord i de delar som

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

beröra den frågan. Jag skall emellertid,
herr talman, tillåta mig att lägga även
vissa juridiska aspekter på detta spörsmål.

Å ena sidan har utskottsmajoriteten

— lotterimajoriteten, om jag så får säga

— på goda grunder ryggat tillhaka för
att förorda en lagstiftning sådan som
den motionärerna här begära. Man har
gjort det därför att, såsom det heter i
utlåtandet, en sådan lagstiftning skulle
bli »av rätt komplicerad natur». Men
å andra sidan hotas det i alla fall med
en sådan lagstiftning, om inte fackföreningsfolket
för framtiden frivilligt vill
ta utskottets goda råd ad notam. Organisationerna
böra, såsom det heter, själva
»upptaga och överväga frågan om
avveckling av systemet med kollektiv
partianslutning». Annars bör, enligt utskottsmajoritetens
mening, en förbudslagstiftning
komma till stånd.

Det är synd att utskottet inte har låtit
oss litet närmare få veta åtminstone
på ett ungefär, hur den ifrågavarande
lagstiftningen skulle ta sig ut i verkligheten.
Jag tror att om så hade skett,
hade det nog inte varit lätt alt åstadkomma
någon större borgerlig samling
i denna fråga. Om man här i stället för
allmänna talesätt om frihet och demokrati
hade lagt fram ett konkret förslag,
eller åtminstone några antydningar om
vad man verkligen vill, så tror jag att
man skulle få se, att en sådan lagstiftning
icke bara skulle bli, såsom det heter,
»av rätt komplicerad natur», utan
att den i själva verket måste komma att
till den grad klavbinda både det fria
föreningsväsendet och vårt politiska liv,
att antagligen bara mycket få av denna
kammares ledamöter skulle vilja på allvar
reflektera på en sådan lagstiftning.

Låt oss, mina damer och herrar, göra
försöket att sätta en smula kött på benen
på den ifrågasatta förbudslagstiftningen
för att se, vad saken då skulle
röra sig om.

Först och främst skulle väl då nödvändiggöras
hela den lagstiftning om ideella
föreningar, som ibland tidigare har
varit på tal men som ingen hittills till
sist har ansett lämplig. Antingen skulle

man då lagstifta över hela detta föreningsrätt,
eller också kanske meningen
är att denna lagstiftning bara skulle
drabba fackföreningarna och att det alltså
skulle bli fråga om en ren undantagslagstiftning
för den fackliga rörelsen.
Vilket som avses är icke närmare
utsagt, antagligen därför att bägge alternativen
ur olika synpunkter måste te
sig lika avskräckande.

Men vad skulle i varje fall den delen
av den ifrågasatta lagstiftningen innebära
för föreningarna? Såvitt man kan
se skulle det då bli nödvändigt med
en hel rad bestämmelser om bl. a. registreringsskyldighet
med påföljande
kontroll, utövad av en registreringsmyndigliet,
över att de formella kraven bleve
uppfyllda. Vidare skulle väl införas
bestämmelser om stadgar av viss beskaffenhet
för fackföreningarna. Där skulle
den första paragrafen säkerligen innehålla
något om fackföreningens ändamål.
Fackföreningarnas uppgifter
skulle alltså lagligen regleras och inskränkas
genom lag. Man råkar ju på
detta sätt rakt in i det korporativa systemet.
Vidare skulle lagen ha bestämmelser
om hur styrelsen skulle vara
beskaffad, om sammanträden, kallelse
till sammanträde, hur beslut skall fattas
för att vara lagligt, protokoll, besvärsrätt
o. s. v.

Eftersom vissa kollektivanslutningsbeslut,
såvitt jag förstår, alltjämt skulle
vara tillåtna, t. ex. kollektivanslutning
till sjukkassor och dylikt, medan andra
sådana beslut, av politisk innebörd, skulle
vara förbjudna, måste man därvidlag
givetvis draga upp klara gränslinjer.

Man frågar sig för övrigt, om det
skulle vara tillåtet eller förbjudet för
fackföreningarna att fatta beslut om anslag
till politiska ändamål. I konsekvens
med hela det förda resonemanget och
för frihetens och demokratiens skull,
såsom det heter, borde väl i så fall också
sådana beslut förbjudas, såvida de
inte vore fattade med hundra procents
majoritet.

Likaså bör ju, om man går in på denna
lagstiftningsväg, finnas förbud emot
antagande av politiska uttalanden. Var -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

je sådant uttalande i föreningens namn
kan ju enligt utskottets uppfattning sägas
innebära ett övervåld mot deras politiska
frihet som inte ha velat vara med
om uttalandet i fråga. Opponenterna
mot en politisk resolution skulle, om
man följer den mycket klart uttryckta
tankegången i utskottets utlåtande, inte
en gång behöva öppet framträda. Utskottet
säger ju bl. a. att »skydd mot att
behöva röja sitt politiska ställningstagande
måste anses ingå som en fundamental
beståndsdel i den personliga friheten».
Jag vill säga som min personliga
uppfattning, att de som ha skrivit detta
synas ha föga praktisk erfarenhet av
hur det går till på mötena i fackföreningarna
och med vilken frihet och
ohämmad lust medlemmarna yttra sig
i både den ena och andra riktningen i
politiska frågor. Men har man den ståndpunkten
principiellt och allmänt, att
det skall föreligga skydd mot att behöva
röja sitt politiska ställningstagande
därför att det är en fundamental
beståndsdel i den politiska friheten, är
det klart att politiska frågor över huvud
taget icke böra få diskuteras vid
fackliga sammanträden. Då räcker det
inte med antydningar och förmodanden.

Såvitt jag förstår måste en sådan förbudslag
också ge besked om vad som
skall förstås med politiska partier, vilket
blir en särskild nöt att knäcka. Kanske
att man därvid också, att döma av utskottsutlåtandet,
skulle i lagen göra en
skillnad emellan demokratiska och ickedemokratiska
partier. Enligt utlåtandet
skulle det vara ett särskilt kvalificerat
brott att ansluta en förening kollektivt
till ett icke-demokratiskt politiskt parti
under det att man kanske kunde se mildare
på ett beslut om kollektivanslutning
till ett demokratiskt parti.

För att inte lagen skall bli ett slag
i luften måste givetvis ytterligare
bestämmelser finnas om påföljder,
straff, åtalsmyndighet, domstolsförfarande
o. s. v.

Fn sådan tvångströja, som jag här
skisserat upp, skulle alltså, herr talman,
läggas över ett hittills fritt föreningsväsen,
vars samhällsnyttiga gärning nu -

mera är allmänt vitsordad, och detta
icke därför att fackföreningsmän utan
utomstående personer ha fått för sig
att en dylik lagstiftning skulle vara nödvändig
eller till gagn för den demokratiska
friheten. Det är väl knappast möjligt
att första kammaren kan känna sig
redo att, låt vara eventuellt, slå in på
en sådan väg. Men om man å andra sidan
icke är redo härför, är det klart
att utskottsutlåtandet måste förkastas.
Det anstår icke riksdagen att ställa en
lagstiftning i utsikt, som ingen vettig
demokratisk medborgare på allvar kan
vara villig att binda sig för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LODENIUS: Herr talman! I den
hittills förda debatten har man, vilket inte
minst den senaste ärade talaren gjorde,
i ganska stor utsträckning vänt sig emot
motionärerna. I viss mån har man också
gjort uttalanden som kunna tydas som
om motionärerna och de ledamöter av
första lagutskottet, som stå för det föreliggande
utskottsutlåtandet, skulle stå på
samma linje i fråga om lagstiftning mot
kollektiv anslutning till politiskt parti.
Jag är därför, herr talman, angelägen att
understryka, att utskottet, vilket för övrigt
tydligt framgår av utlåtandet, är
enigt om att avstyrka motionärernas förslag
till lagstiftning, innebärande förbud
mot kollektiv anslutning av organisationers
och föreningars medlemmar till politiska
partier. Det är när det gäller motiveringen
som meningarna gå isär. Där
har, såsom framgår av utlåtandet, den
ena hälften av utskottet gått på en linje
och den andra hälften på en annan linje.
Jag tillhör den grupp, som står för utskottets
utlåtande. Vi anse att man icke
bör införa ett lagstadgat förbud mot kollektiv
anslutning till politiska partier,
men framhålla att en sådan kollektiv anslutning
knappast kan vara förenlig med
allmänna demokratiska principer. Iteservanterna
däremot försöka försvara en
dylik kollektiv anslutning och åberopa
härvid framför allt historiska skäl som
sammanhänga med det nära samband

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

som sedan länge rått emellan den fackliga
och politiska arbetarrörelsen i vårt
land.

Under debatten bar det också av herr
Ahlkvist framhållits, att kollektivanslutningen
innebär vissa fördelar i samband
med uppbärandet av medlemsavgifter
och dylikt till det socialdemokratiska
partiet. Reservanterna förmena vidare,
att det i detta fall icke kan vara fråga
om någon tvångsanslutning, eftersom
varje medlem av en fackförening, som
inte vill ansluta sig till det socialdemokratiska
partiet, genom en enkel reservation
kan befrias härifrån.

Såvitt jag vet förekommer kollektiv anslutning
av en organisations medlemmar
till ett politiskt parti endast inom den
fackliga arbetarrörelsen. Vi ha en del
andra organisationer i vårt land som
kunna jämföras med den LO-anslutna
fackföreningsrörelsen. Jag tänker närmast
på RLF, TCO och SACO. Dessa organisationer
ha, såsom framgår av reciten
i utskottets utlåtande, gjort vissa remissyttranden
med anledning av de
väckta motionerna. RLF förklarar för sin
del, att man är emot kollektiv anslutning,
som man anser innebära ett ingrepp i
den personliga friheten, men RLF tar
ändock avstånd från tanken på en förbudslagstiftning.
TCO redogör för sin inställning
och framhåller, att organisationen
är politiskt neutral. Det innebär att
man icke får lämna anslag till en politisk
organisation eller göra politiska uttalanden
som stödja ett speciellt politiskt parti.
SACO står på samma linje. Det förefaller
mig, spm om det inte skulle vara
alldeles omöjligt att tillämpa samma principer
även för den LO-anslutna fackföreningsrörelsen.
En fackförenings uppgift
är väl ändå i första hand att tillvarataga
medlemmarnas rent fackliga
intressen. Alla som tillhöra en och samma
yrkesgrupp böra väl oavsett politisk
inställning kunna ansluta sig till en
facklig organisation, vilket ju också
sker.

Det har också under debatten, herr talman,
gjorts uttalanden som jag i viss mån
betraktar såsom överord. Jag tror att
det var min vän och utskottskamrat herr

Ahlkvist som yttrade, att motionärerna
och utskottet syntes vilja stödja kommunisterna
i deras strävanden att behärska
fackföreningarna. Även herr Uhlén har
gjort en del uttalanden i det sammanhanget.
Om utskottet över huvud taget
har haft kommunisterna i tankarna, är
det väl möjligen vid utformandet av den
passus i utlåtandet, som herr Rranting
var inne på och där det säges, att det
kanske kan vara betänkligt att möjlighet
föreligger för en organisation att kollektivt
ansluta sina medlemmar till ett ickedemokratiskt
parti. Jag är övertygad om
att varken herr Ahlkvist eller herr Uhlén
innerst inne tror att utskottet har haft någon
tanke på att underlätta för det
kommunistiska partiet att behärska fackföreningarna.

Med anledning av att utskottet i utlåtandet
inflikat orden, att utskottet i varje
fall inte »för närvarande» vill förorda en
lagstiftning mot kollektiv anslutning, har
det under debatten frågats, hur lång nådatid
som utskottet anser att fackföreningarna
böra få. Såvitt jag förstår kan
det inte ha någon större betydelse för
fackföreningarna och ej heller för det socialdemokratiska
partiet, om kollektiv
anslutning icke skulle få förekomma. Att
döma av de uttalanden, som ha gjorts
under debatten, förefaller det mig som
om man över huvud taget har svårt att
förstå, att en person kan ha en principiell
inställning till denna fråga utan att
därför behöva ha vare sig materiella eller
politiska intressen att bevaka i detta
sammanhang.

Även om man tar hänsyn till de historiska
betingelser, som såväl i reservanternas
uttalande som av flera talare här
under debatten ha åberopats, och till reservationsrätten,
har jag för min del,
herr talman, svårt att förstå, att det inte
minst med hänsyn till den starka ställning,
som det socialdemokratiska arbetarpartiet
och de LO-anslutna fackföreningarna
intaga i dagens samhälle, skall
vara nödvändigt med en sådan kollektiv
anslutning, varom här är fråga. Man har
svårt att komma ifrån att systemet mindre
väl överensstämmer med allmänna demokratiska
principer och att det där -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

för, såsom utskottet framhåller, bör vara
angeläget för organisationerna själva
att överväga, om inte systemet med kollektiv
partianslutning är moget för att
avvecklas.

Jag skall, herr talman, inte närmare
ingå på de olika detaljerna i den föreliggande
frågan, ty mycket har redan tidigare
sagts i denna sak. Jag her, herr
talman, bara att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr STRAND: Herr talman! Den senaste
ärade talaren har tydligen inte läst
utskottets utlåtande tillräckligt noga för
att observera, att utskottet för sin del förklarar,
att utskottet för närvarande icke
kan ansluta sig till tanken på en lagstiftning
på detta område, men att utskottet
i anledning av de föreliggande motionerna
vill ge fackföreningarna och det
socialdemokratiska partiet möjlighet att
rätta till det som man inom utskottsmajoriteten
anser såsom felaktigt.

Jag har för min del ingenting att invända
mot det resultat i övrigt, som utskottet
kommit till vid sin prövning av
de föreliggande motionerna, nämligen att
de icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Däremot kan jag icke ansluta mig till
majoritetens motivering, eftersom jag inte
delar den uppfattning, som där kommer
till uttryck, att kollektivanslutningen
i den form den förekommer skulle innebära
ett icke tolererbart tryck på den
personliga friheten i vad gäller rätten att
välja politisk mantalsskrivningsort.

Därmed har jag emellertid icke tagit
avstånd från vad som eventuellt kan betraktas
såsom ett ingrepp i den personliga
friheten genom majoritetsbeslut i
våra föreningar av olika slag och i olika
frågor. Vi måste ändå ha i minnet att vår
demokrati skulle vara utan handlingskraft,
därest minoriteten i den personliga
frihetens namn skulle tillerkiinnas rätt
alt stå vid sidan om fattade beslut. Det
går helt enkelt inte att tillämpa en sådan
ordning i våra föreningar. Vi kunna
heller inte tillämpa den ordning som
t. ex. finns inskriven i lagstiftningen om

ekonomiska föreningar. Jag känner särskilt
till det från lagen om bostadsrättsföreningar.
Där stadgas, att medlem icke
kan belastas med några ekonomiska förpliktelser
utöver dem, som redan ingåtts
då vederbörande blev medlem av föreningen,
med mindre alla medlemmar i
föreningen ge sitt bifall till en sådan ökning
av förpliktelserna. Jag tror nog att
alla känna till möjligheten att skapa en
sådan enighet. Den är helt enkelt icke till
finnandes.

Jag erkänner naturligtvis gärna att politiska
frågor äro mera känslobetonade
än andra och att det därför är nödvändigt
med större försiktighet i fråga om
dylika besluts räckvidd. Men om motionärerna
inte ha något annat skäl för sitt
yrkande på en lagstiftning i här berört
avseende, tror jag att de ha övervärderat
det antal medlemmar som kunna vara i
något slags samvetsnöd i anledning av
fackföreningarnas kollektiva anslutning
till det socialdemokratiska partiet. Om
medlemmarna i våra fackföreningar skulle
känna eller uppfatta kollektivanslutningen
såsom ett ingrepp i den personliga
friheten när det gäller politiskt ställningstagande,
så borde vi rimligen i de
centrala organisationerna fått kännedom
därom genom motioner till kongresserna
med krav på förbud mot sådan anslutning.
Varken vid LO:s eller förbundens
kongresser har det emellertid förekommit
något som skulle tyda på att denna
fråga spelat någon mera framträdande
roll sedan bestämmelsen i LO:s stadgar
om skyldighet för fackföreningarna att
ansluta sig till partiet togs bort. Det har
naturligtvis under årens lopp förekommit
motioner med yrkande om förbud i
vederbörande förbunds stadgar för fackföreningarna
att ansluta sig till politiskt
parti, men dessa motioner ha faktiskt
inte föranlett några större debatter.

Sedan avgörandet i dessa frågor helt
har lämnats till fackföreningarna och deras
medlemmar, varvid varje medlem har
möjlighet att avge sin röst i anslutningsfrågan,
tycker man att demokratiens krav
på medbestämmanderätt hos dem, som
skola falla under beslutet, också skulle
vara tillgodosett. Man kan ju ändå inte

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

driva omtanken om de passiva så långt,
att man genom lagstiftning skulle skydda
dem för något som de icke ha tillräcklig
energi att själva bevaka, om de nu ens
ha någon uppfattning i dessa frågor. Då
det nu finns reservationsrätt för dem,
som verkligen ha en annan politisk uppfattning,
som principiellt vända sig mot
en kollektiv anslutning till det socialdemokratiska
partiet eller som av ekonomiska
skäl anse en sådan anslutning onödig,
tycker jag att det måste anses föreligga
tillräckliga möjligheter för alla som
inte vilja delta i en kollektiv anslutning
att bevara sin frihet. Jag kan för min del
inte fästa så stort avseende vid de skriverier
som förekommit i tidningspressen
och där det gjorts gällande, att fackföreningsmedlemmar,
som skulle vara emot
ett sådant beslut om kollektiv anslutning,
genom att reservera sig eller på annat
sätt ta avstånd från beslutet skulle utsätta
sig för förföljelse. Jag tror att det är
alldeles felaktigt att tro att en fackföreningsmedlem
genom en sådan reservation
skulle utsätta sig för risken att betraktas
såsom misstänkt. Möjligen skulle
han förstås kunna misstänkas för att vara
kommunist, om man inte i övrigt kände
till vederbörandes politiska verksamhet.
Någon annan risk tror jag inte att
en dylik medlem löper.

Kommunisterna för sin del ha alltid
motarbetat kollektivanslutningen ute i
fackföreningarna. Jag har ingen anledning
att ens förmoda, att de ha gjort
detta på grund av en ytterst starkt utvecklad
känsla för den personliga friheten.
De ha gjort det helt enkelt därför att
de veta, att kollektivanslutningen betyder
i varje fall en ekonomisk hjälp till det
socialdemokratiska partiet. Man är naturligtvis
också på det klara med att en
försvagning av det socialdemokratiska
partiet, kanske de främsta motståndarna
till kommunisterna, kan komma att betyda
cn styrka för egen del. Ur dessa
synpunkter kan man naturligtvis förstå
kommunisternas inställning.

Skulle motionärerna ha samma syfte
med sin motion, nämligen att genom ett
förbud mot kollektivanslutning försvaga
det socialdemokratiska partiet, skulle

man bättre kunna förstå innebörden i
motionen. Men att det skulle finnas något
behov av att tillvarataga någon personlig
frihet eller värna den för någon som
skulle vara i samvetsnöd har jag svårt att
för min del riktig fatta. Jag kan mycket
väl förstå att man inom folkpartiet tycker
att det är litet otrevligt att det socialdemokratiska
partiet på detta sätt
har, låt mig säga en inkomstkälla, som
andra partier av förklarliga skäl inte ha.
Partierna äro inte jämställda i detta avseende.
Andra partier ha svårt att finna
någon form för en kollektivanslutning,
och för likställighetens skull angriper
man kollektivanslutningen, som nu är ett
faktum när det gäller det socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen.
Alla dessa synpunkter kan jag förstå,
men icke de andra.

Sedan har herr Lindblom gjort ett
försök till jämförelse. Han talade om
alt under de senaste dagarna har man
sett exempel som väl får tolkas — jag
kommer inte riktigt ihåg ordalagen —
men jag tror att han sade såsom ett ståndpunktstagande
eller någonting dylikt
från fackföreningarna själva. Jag förmodar
att han tänker på pappersarbetarna
i Alfredshem. Där beslutade på
ett fåtaligt besökt fackföreningsmöte en
liten majoritet att kollektivansluta sig
till arbetarkommunen. I beslutet deltogo
mindre än hundra medlemmar.
Avdelningen omsluter sammanlagt över
tusentalet medlemmar, om jag inte
minns fel. Det gjordes därefter en insamling
av namnunderskrifter, och
därvid fick man så många, som tecknade
sina namn under ett uttalande mot
kollektivanslutning, att det var mer än
hälften av föreningens medlemmar.
Med de siffrorna för ögonen förklarade
förbundsstyrelsen, att avdelningen
borde pröva frågan på nytt; det fanns
icke något underlag för en kollektivanslutning''
inom en avdelning, där mer
än hälften av medlemmarna hade givit
en annan mening till känna — visserligen
inte på det i laga former utlysta
mötet som behandlade frågan, men sedermera.
Då tyckte väl organisationen
själv att det inte fanns någon anledning

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

att upprätthålla det beslut som var fattat.
Kollektivanslutning kom heller aldrig
till stånd. Beslutet hade nämligen
inte verkställts.

Sedan har någon här under debatten
också talat om en nybildad organisation
för järnvägstjänstemän i Göteborg.
Man nämnde det såsom ett exempel på
opposition mot järnvägsmannaförbundets
kollektivanslutning till det socialdemokratiska
partiet. Jag har för min
del ofta sett, framför allt i folkpartipressen,
att man är mycket snabb i sina
ståndpunktstaganden för sådana här organisationer,
som många gånger inte
bli någonting annat än ett försök till
organisationsbildning. Folkpartiets tidningar
äro ändå strax villiga att liksom
framhålla organisationsbildandet såsom
någonting mera anmärkningsvärt. Arbetarliberalerna
i Falun exempelvis ha
trissats upp till någonting som skulle
bli av betydelse. Det har nu varit tyst
om dem ganska länge. Det är ingen
som vet vad det kan bli av den nybildade
järnvägsmannaorganisationen i
Göteborg. Den är så nybildad, att den
väl inte ens själv vet om den har några
medlemmar ännu. Men framför allt bör
man vara försiktig, när man söker efter
argument eller motiv för en sådan orgationsbildning.
Jag skulle tro att det
mindre är fråga om opposition mot
järnvägsmannaförbundets kollektivanslutning
och mera om opposition mot
den stabilisering som rått under de senaste
tre åren, och jag har inte den
uppfattningen att folkpartiet, i princip
i varje fall, haft något att invända mot
att denna stabilisering kunnat genomföras.

Det har också gjorts en jämförelse
med Tjänstemännens centralorganisation.
Jag finner dess angivna ståndpunkt
ganska naturlig. Den omsluter
tjänstemän från de högsta till de liigsta
graderna och helt säkert i mycket stor
utsträckning medlemmar ur samtliga
de politiska partierna. Jag kan inte förstå
hur man där över huvud taget skulle
kunna besluta om kollektivanslutning,
såvida man inte vill försöka att
dela upp medlemmarna på alla de fyra

eller fem politiska partierna. Fn sådan
kollektivanslutningsform skulle väl vara
ganska meningslös. Det går inte att
dela en organisation på det sättet, att
en röstar ja och en röstar nej, tv då
uppväga de ju varandra. För samvetsfriden
och samarbetet inom en sådan
organisation är över huvud taget kollektivanslutningstanken
alldeles utesluten.

Men när vi diskutera denna fråga,
skola herrarna och damerna ändå försöka
erinra sig att det finns sedan organisationernas
tillkomst på arbetarsidan
en naturlig intressegemenskap mellan
den fackliga och den politiska arbetarrörelsen.
Den har tagit sig uttryck
i LO:s kongressbeslut 1909, när bestämmelsen
i stadgarna togs bort, att organisationen
skulle verka för anslutning
till det socialdemokratiska partiet. Man
tog bort denna mening och satte i stället
in att det socialdemokratiska arbetarpartiet
var arbetarklassens naturliga
bärare av de politiska strävandena,
medan LO var en lika naturlig bärare
av de fackliga strävandena. Det finns
en intressegemenskap som man inte
kan komma ifrån, när det gäller både
de fackliga och politiska frågorna, och
därmed flätas dessa in i varandra på
sådant sätt, att man inte kan skilja det
ena från det andra. Jag bara erinrar
om en rad för de fackligt organiserade
betydelsefulla frågor, som ha fått sin
lösning genom riksdagens medverkan.
Det är semesterlagen, arbetarskyddet,
olycksfallsförsäkringen och ytterligare
några rent fackliga intressefrågor, som
ha funnit sin lösning bär i riksdagen.
Jag tror inte någon kan göra gällande,
att det är något onaturligt samband
mellan fackföreningsrörelsen och det
socialdemokratiska partiet. Det har sin
naturliga förankring i en intressegemenskap,
som man inte kan komma ifrån.

Med detta vill jag inte ha sagt att inte
Landsorganisationen inom sina led —
vi ha ändå en och en kvarts miljon
medlemmar — rymmer många som hysa
en annan politisk uppfattning än
den socialdemokratiska. Det finns ett
mycket stort antal kommunister inom

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

fackföreningsrörelsen. Det finns helt säkert
också sådana, som ha en borgerlig
anslutning, och detta i synnerhet sedan
organisationstanken utsträckts till handelns
och jordbrukets anställda och till
en del andra vid sidan om själva industriarbetarklassen
stående arbetare.
Jag har anledning förmoda att bland
dessa finnas många, som hysa en borgerlig
politisk uppfattning. Men jag kan
inte för den sakens skull skriva under
på att dessa för denna sin politiska uppfattning
skulle riskera någon förföljelse,
om de sända in en reservation eller ett
meddelande att de icke önska medlemskap,
därest deras fackförening kollektivt
ansluter sig till det socialdemokratiska
partiet.

Jag har för egen del en känsla av
att motionärerna och även utskottsmajoriteten
trots visad god vilja inte ha
kännedom om vad som egentligen ligger
bakom den kollektiva anslutningsformen
rent organisatoriskt.

Sedan beslut fattats rapporterar avdelningen
till arbetarkommunen om det
antal medlemmar, för vilka avgift skall
erläggas. Det lämnas härvid inga namnuppgifter.
Alltså inga namn i rapporten,
utan bara antalet. Det är en del
medlemmar som inte tas med i rapporten,
gamla medlemmar som inte längre
äro aktiva och sådana som meddelat att
de icke önska vara med i en kollektivanslutning.
Fackföreningsboken kan användas
som medlemsbok i det politiska
arbetet endast under förutsättning att
vederbörande fått ett partimärke inklistrat
i boken. Eljest gäller den inte.
Även om avdelningen är kollektivansluten
till partiet, kan eu enskild medlem
inte gå in på ett partimöte, såvida han
inte har ett partimärke i boken. Är
han icke aktiv i det politiska arbetet,
tar han aldrig ut något partimärke. Jag
skulle tro att vid en granskning av medlemsböckerna
det tyvärr skulle visa sig
att flertalet av de kollektivanslutna inte
ha något sådant märke i sin bok. De
äro passiva medlemmar. De ansluta sig
till den fackliga organisationen, därför
att det är nödvändigt med hänsyn till
förhållandena på arbetsplatsen. De följa

ofta med i kollektivanslutningen, därför
att det är den bekvämaste vägen, som
inte fordrar något initiativ från deras
egen sida. Skola de skriva en reservation
är det förenat med en viss personlig
insats, och de föredraga då den
bekvämaste vägen, d. v. s. att vara med.
Det medför för deras del ingenting annat
än att avgift betalas för dem. Det
är inte på det sätt som säges här i utredningen,
att de i regel ha möjlighet
att få tillhaka sina avgifter. Den del av
avgiften som skall gå till det politiska
partiet är icke undantagen. Det förekommer
i de avdelningar, där kommunisterna
äro starka, att de ha genomdrivit
sådana beslut i avdelningen, att man
antingen delar på inbetalningen eller
låter en viss del gå till något annat
parti. Regeln är den att den avgift som
betalas in till fackföreningen också inkluderar
avgiften till partiet. Partiet får
inte avgift för den som inte vill vara
kollektivansluten, utan den avgiften
stannar i avdelningens kassa. Trots att
en medlem reserverat sig inräknas alltså
hans bidrag i den avgift som han
får betala. Någonting annat händer inte.
Den för partiet avsedda andelen är emellertid
inte stor. Jag vet inte riktigt hur
stor, men den överstiger inte tio öre i
veckan. Jag tror att den är fyra kronor
om året.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört her jag för min del att
få yrka bifall till reservationen. Jag tror
inte saken skulle tjäna på att vi här
följa utskottet, och även om utskottsmajoriteten
skulle ha möjlighet att lagstiftningsvägen
någon gång i framtiden genomdriva
förbud mot kollektivanslutning,
tror jag att det skulle vara ett
missriktat nit.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Frågan
om kollektivanslutning av fackföreningar
till politiska partier är ju en gammal
stridsfråga inom arbetarrörelsen här i
landet. Ända sedan det uppstod ett parti
till vänster om det socialdemokratiska,
har den frågan diskuterats inom fackföreningarna.
Meningarna ha som bekant
varit synnerligen delade. Ifrån vårt håll

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

inta vi den principiella ståndpunkten,
att vi äro motståndare till fackföreningsrörelsens
kollektiva anslutning till ett
politiskt parti. Jag vill i det sammanhanget
passa på att inskjuta att det är
inte riktigt, när man häromdagen i en
borgerlig tidning påstod att det finns
vissa fackföreningar som äro anslutna
till det kommunistiska partiet. Vi anse
nämligen att det är oriktigt och även
odemokratiskt att som skett i vissa fall
ett tiotal fackföreningsmedlemmar av
kanske 10 000 skola bestämma över de
återstående 9 990 medlemmarnas politiska
hemvist. Vi mena att ställningstagande
till ett politiskt parti bör ske individuellt.
Jag kan inte godkänna den jämförelse
som gjordes bär tidigare i debatten,
att anslutning till arbetslöshetskassor
eller ABF sker kollektivt genom
beslut vid fackförenings årsmöte o. s. v.
Det är ju ändå en annan sak att ta ståndpunkt
till ett politiskt parti än att tillhöra
arbetslöshetsförsäkringen eller arbetarrörelsens
bildningsorganisationer.

Jag har därmed kanske också tillåtit
mig att besvara den mer eller mindre
retoriska fråga, som herr Uhlén tidigare
under debatten riktade till mig, när lian
frågade varför kommunisterna voro
emot kollektiv anslutning till ett politiskt
parti. Vi anse att det är en ganska horribel
situation, att en handfull medlemmar
som kanske av en tillfällighet ha
majoritet på ett fackföreningsmöte skola
förklara att hela medlemsstocken plötsligt
blivit medlemmar i det socialdemokratiska
partiet. I verkligheten är det
ingenting annat, såsom Landsorganisationens
ordförande herr Strand nyss
sade, än eu metod för att fackföreningsmedlemmarna
skola finansiera det socialdemokratiska
partiets verksamhet,
alldeles oavsett vilken ståndpunkt i politiska
frågor de i allmänhet intaga.

.lag vill erinra om att kollektiv anslutning
av fackföreningar ju bara är en
av de former, som socialdemokratien
använder sig av för alt göra fackföreningarna
till finansiiir för sin partipolitiska
verksamhet.

Den andra formen är ju om möjligt
ännu mera förkastlig ur demokratisk

synpunkt. Jag syftar på det beslut som
Landsorganisationens kongress fattade
för ett par år sedan, att varje helbetalande
fackföreningsmedlem årligen skall erlägga
2 kronor 40 öre till den socialdemokratiska
pressen och att varje halvbetalande
medlem skall betala 1 krona
20 öre till samma ändamål. Socialdemokraterna
som ju behärska LO ha beslutat
att på denna punkt inte medge någon
reservationsrätt. Samtliga fackföreningsmedlemmar,
oavsett partipolitisk uppfattning,
tvingas således genom ett beslut
som fattats av 300 ombud på en LOkongress
att betala dessa stora summor
till en partipolitisk verksamhet, varom
icke alla medlemmar äro eniga. Jag tycker
därför att de som företräda socialdemokratien
inte skulle tala så salvelsefullt
och högt som hittills varit fallet om
den generösa åsiktsfriheten inom vår
fackföreningsrörelse.

Det är sant att i fråga om kollektivanslutning
finns det en formell reservationsrätt,
men den är också i högsta grad
formell. Den är kringgärdad på så många
sätt, att jag vill betrakta den som tämligen
illusorisk. Jag skall be att få illustrera
det med några exempel.

Herr Uhlén sade tidigare i polemik
mot de borgerliga — som i sin motion
betvivlat reservationsrättens värde på
den grunden att den innebär en aktiv
handling — att utträde ur en organisation
ju alltid innebär en aktiv handling.
Ja, det är riktigt, men är det ändå inte
ett ganska kuriöst förhållande att för att
bli medlem i det socialdemokratiska
partiet fordras det icke någon som helst
aktiv handling, icke någon personlig
övertygelse om riktigheten av socialdemokratiens
program eller politik, men
för att upphöra att vara socialdemokrat
fordras en mycket omständligt formulerad
personlig ansökan? Är det inte ett
ganska kuriöst förhållande att ett politiskt
parti skall bygga sin medlemsorganisation
utifrån sådana principer? Jag
tycker att det är en svaghet för det
socialdemokratiska partiet att ha det på
det siittet. .lag skulle i min ringhet vilja
rekommendera partiet att ompröva denna
fråga.

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

Nu säger man här i debatten detsamma
som statsministern sade under remissdebatten
i andra kammaren när frågan
var på tal, att reservanterna »behöva
ju inte tala om huruvida de äro kommunister,
folkpartister, högermän eller
bondeförbundare eller till äventyrs principiellt
ogilla kollektivanslutning och
likväl äro socialdemokrater». Reservanterna
i utskottet säga vidare, att reservationsrätten
gäller såväl tillhörigheten till
annan politisk meningsriktning än den
socialdemokratiska som fullständig frihet
från politiska engagemang. Det låter
väldigt bra, och den som inte är initierad
om hur det i praktiken försiggår
kan mycket väl få den uppfattningen,
att reservationsrätten är mycket generös
och att det är synnerligen enkelt att
komma ur det socialdemokratiska partiet,
om man en gång blivit kollektivansluten.

Flera talare ha här sagt att det inte
är så noga med formerna. Det går så enkelt
till, sade reservanternas förste talesman,
att man bara behöver säga till på
ett fackföreningsmöte, så slipper man
vara medlem i det socialdemokratiska
partiet. Jag vet inte om det beror på
okunnighet om det verkliga förhållandet
eller på någonting annat, men så enkelt
ligger det icke till i praktiken. Jag skall
be att få anföra några exempel, som
kunna verifieras inom Stockholms fackföreningsvärld.
Låt mig t. ex. ta handelsarbetarförbundets
avdelningar 15 och 20
här i Stockholm. Där finns den bestämmelsen
att medlemmarna visserligen få
reservera sig, men de få icke göra det
till förmån för något annat politiskt
parti. De ha i nåder bara att meddela,
att de icke vilja vara socialdemokrater.

Ett annat exempel! Inom Stockholms
typografiska förening ha medlemmarna
rätt att reservera sig, men inte heller
där till förmån för annat politiskt parti.
Reservanterna antecknas å matrikelkorten
och rapporteras till förbundsstyrelsen,
som sedan ur förbundskassan anslår
det belopp som reservanternas avgifter
belöpa sig till och inbetalar till Stockholms
arbetarkommun. Sedan tillkommer
ytterligare att medlem som reserve -

rar sig naturligtvis inte får någon sänkning
av kontingenten. Vidare beslutar
fackföreningen en gång för alla för obestämd
tid framåt att den skall kollektivanslutas
till det socialdemokratiska partiet.
Reservanterna däremot måste förnya
sina reservationer. Av och till få
reservanterna ett brev från avdelningens
styrelse där det står ungefär på
följande sätt: »Ämnar du låta upprätthålla
din reservation, var vänlig att
före den och den dagen meddela fackföreningsstyrelsen
detta, ty i annat fall
betrakta vi reservationen som upphävd.
»

Jag tycker inte att man skall tala så
oerhört högt om åsiktsfrihet och generositet,
när sådana exempel finnas. Och
det finns flera. Jag skall be att få anföra
några till. Stockholms metallarbetarförenings
representantskap har beslutat
att reservation måste vara personlig,
men de som reservera sig få icke på
sin reservationsblankett ange vart medlen
skola gå, och reservationen skall förnyas
varje år. Reservanten måste personligen
varje år gå upp på fackföreningsexpeditionen
för att utkvittera de fyra
kronorna. Då får han dem, och först
därefter får han bestämma till vilket ändamål
de skola användas. Det föreslogs
på representantskapet, när frågan var
uppe till behandling, att medlemmar
skulle få rätt att reservera sig till förmån
för fackföreningens sociala fond,
dit alltså avgiften skulle få gå. Den socialdemokratiska
majoriteten i representantskapet
avslog detta och vägrade alltså
medlemmarna att skriva på en blankett,
i vilken det sades att de fyra kronorna
skola gå till sociala fonden. Det
är en märklig form av demokrati. Men
inte nog med detta utan när det föreslogs
att någon eller några reservanter
på en arbetsplats skulle kunna ge fullmakt
till en arbetskamrat att gå upp på
expeditionen och kvittera ut pengarna,
avslogs också detta. Var och en måste
personligen hämta pengarna. Man får
inte hos Stockholms metall hämta fyra
kronor på fullmakt, bevittnad och i laga
ordning. Så är det ju inte inom affärslivet.
I bank kan man få hämta pengar

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

pa fullmakt hur mycket som helst, men
i en socialdemokratiskt behärskad fackförening
i Stockholm för man inte göra
det. Vi måste väl ändå vara överens om
att alla dessa inskränkningar iiro tillkomna
enbart för att hindra så många som
möjligt att använda reservationsrätten.

Herr Uhlén talade om att det är en
enkel sak alt reservera sig. Jag kan hänvisa
till de bestämmelser, som iiro utgivna
från Stockholms kommunalarbetares
samorganisation, och jag skall be
att i riksdagens protokoll få läsa in vilka
regler som uppställas där. Jag vill understryka,
att reglerna icke iiro utfärdade
av medlemsmötet, utan de äro, står
det här, fastställda av verkställande utskottet
den 6 augusti 1946. Det iir alltså
en ganska färsk historia. Reglerna äro
updelade på sju punkter och lyda på följande
sätt:

1. Reservationen är strängt personlig
och skall vara egenhändigt undertecknad
av vederbörande reservant.

2. Vid reservationens avlämnande skall
medlemsboken ovillkorligen företes och
anteckning om reservationen ske i densamma
liksom på vederbörandes medlemsmatrikelblad.

3. Reservationen gäller endast för ett
år och skall vara avlämnad eller förnyad
före utgången av december månad
för att vara gällande kommande år.

4. Reservationen skall ske på av styrelsen
fastställda blanketter, vilka tillhandahållas
å expeditionen.

5. Uppbördsman må äga rätt att till
medlem, för vilken han upptager avgift,
uttaga dylik blankett (tänk så generöst!),
varvid dock skall angivas, för vilken
medlem den är avsedd (det skall han
först säga till styrelsen!) ävensom för
vilken organisation reservationen skall
avgivas, vilket allt antecknas på blanketten
innan densamma utlämnas. Vid
avlämnandet av dylik reservation skall
medlemsbok företes, varjämte medlemmens
egenhändiga namnteckning skall
vara bestyrkt av uppbördsmannen.

(Sedan kommer punkt 6, som är en direkt
polemik mot herr Uhlén, som säger
att man inte behöver avge några deklarationer.
)

(! Första kammarens protokoll 1950. Nr 15.

6. Reservation må avgivas allenast till
förmån för lokal partiorganisation av nu
i Stockholm verksamma politiska arbetarpartier
eller till förmån för avdelningens
understödsfonder.

7. (Det är den mest demokratiska
punkten av dem alla.) Utkvittering av
medel må för nämnda partiorganisationers
räkning ske kvartalsvis genom företeende
av från vederbörandes organisationer
bestyrka fullmakter eller protokollsutdrag.

Det är de regler, som gälla för Stockholms
kommunalarbetare, och de ha fastställts
av, om jag inte missminner mig,
nio medlemmar av socialdemokratiska
partiet i verkställande utskottet för kommunalarbetarnas
samorganisation. Jag
understryker, att reservationen bara
gäller ett år, varemot det för anslutning
till partiet inte är fastställd någon tidsgräns.
Anslutningen gäller på obestämd
tid, men en medlem, som inte vill tillhöra
partiet, måste en gång årligen deklarera
att han inte vill vara socialdemokrat.
Enligt vanlig svensk lag får man
låta vilken människa som helst bevittna
ens namn, men här får bara den som har
verkställande utskottets höga förtroende
bevittna namnteckningen. Jag vill upprepa
vad jag sade tidigare: sådana här
regler för kollektiv anslutning och reservationsrätt
ha bara ett syfte, nämligen
att göra det så svårt som möjligt för
medlemmarna att reservera sig, eller
med andra ord att göra reservationsrätten
illusorisk.

Innan jag slutar min exempelsamling,
kan jag nämna, att det finns en annan
fackförening i Stockholm, där styrelsen
helt enkelt som villkor för att en medlem
skall få reservera sig har uppställt,
att medlemmen inför styrelsen skall
uppvisa klarstämplad medlemsbok i
kommunistiska partiet. Om han inte kan
det, så godtages inte reservationen. Det
är således här icke fråga om den frihet
och den respekt för åsikter, som tidigare
deklarerats av .statsministern och i debatten
i dag av så många talare för de
socialdemokratiska reservanterna.

Jag vill tillfoga, att det här har sagts
— det står till och med i utskottsreser -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

vanternas yttrande — att det inte har
förekommit något fall av åsiktsförtryck
i form av politisk förföljelse av medlemmar
i fackföreningsrörelsen. Mot det
måste jag inlägga en bestämd gensaga,
och jag måste ifrågasätta, huruvida det
är minnet, som sviker vederbörande som
ha skrivit det eller om andra skäl förelegat.

Landsorganisationen utgav 1940 sitt
berömda cirkulär — nr 1144, om jag
minns rätt — där man lyste folk inom
fackföreningsrörelsen, som hyste kommunistiska
åsikter, i bann. Där ansågs
det som ett brott att företräda den kommunistiska
uppfattningen, och det i en
situation, när det kommunistiska partiet
kämpade för freden mot aktivismen
här i Sverige.

Inom Metallarbetarförbundet gick man
längre. Där tillverkades det ryktbara
cirkuläret nr 3, som bestämt sade ifrån,
att folk som hyste en kommunistisk uppfattning
— d. v. s. inom fackföreningsrörelsen
omskrivet till sådana som hade
andra uppfattningar än socialdemokratiens
ledning — icke kunde erhålla förtroendeuppdrag
i fackföreningar. Och
ändå kommer man och talar om att det
inte finns något åsiktsförtryck inom den
svenska fackföreningsrörelsen. De herrar
som talat om den saken veta lika väl
som jag, att ett sådant åsiktsförtryck
verkligen förekommer.

Herr talman! Jag vill till slut sammanfatta
och säga, att jag Iror att det vore
klokt ur fackföreningsrörelsen synpunkt,
om den nuvarande ordningen ändrades.
Denna ordning, där några medlemmar i
en fackförening skola kunna besluta om
de övrigas partipolitiska ställningstagande,
skapar bara olust inom fackföreningsrörelsen,
och framför allt ger denna
ordning de borgerliga — det tyder
dagens debatt på — tillfälle att gå till
angrepp mot fackföreningsrörelsen med
argument, som de eljest skulle sakna.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
för att klargöra vår ställning till frågan
om kollektivanslutningen, och jag vill
bara tillfoga, att vi inte äro av den meningen,
att några lagstiftningsåtgärder
skola vidtagas. Vi anse att den här frå -

gan skall lösas och kan lösas inom arbetarrörelsen
själv, och vi vilja heller
inte ha någon pekpinne i det fallet från
högern eller folkpartiet eller något annat
borgerligt parti. Vi iiro övertygade
om att den svenska arbetarörelsen förr
eller senare kommer att lösa denna fråga
på det enda riktiga sättet, så att det
främjar arbetarrörelsens och arbetarklassens
utveckling.

Nu ha både reservanterna och utskottsmajoriteten
avstyrkt en lagstiftning,
vilket jag för min del hälsar med
tillfredsställelse. Då jag emellertid inte
kan ansluta mig till vare sig den motivering,
som utskottet anför, eller den,
som anföres av reservanterna, har jag,
herr talman, inget yrkande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Då
jag deltagit i utskottets behandling av
detta ärende, är jag kanske skyldig att
med några ord motivera min inställning,
ehuru jag är väl medveten om att
jag icke efter de många och långa anförandena
kan tillföra debatten några
nya synpunkter.

Såsom åtskilliga talare här ha anfört,
är den kollektiva anslutningen av fackföreningarna
till det socialdemokratiska
partiet historiskt förklarlig, men den
kan väl näppeligen anses överensstämmande
med moderna demokratiska principer.
Demokratien förutsätter ett fritt
ställningstagande för den enskilde individen.
Detta ställningstagande försvåras
genom kollektivanslutningen, då
denna anslutning förutsätter, att en person,
som icke önskar ingå i det socialdemokratiska
partiet, genom en positiv
handling tillkännager detta.

Trots detta principiella ståndpunktstagande
har jag i likhet med utskottets
övriga ledamöter icke kunnat ansluta
mig till motionen, vilken för övrigt
överensstämmer med en 1934 i denna
kammare av herrar Domö och Bernhard
Nilsson väckt motion. Anledningen
till att jag icke kunnat ansluta mig till
motionen är att det enligt vad som framkommit
vid utskottsbehandlingen skulle
möta alltför stora svårigheter att

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot

åstadkomma en lagstiftning på delta
utomordentligt ömtåliga område.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Det bär under denna debatt talats mycket
om både demokrati och frihet. Även
herr öhman gjorde det. Jag tror att det
inte behöver spillas så många ord på
det som herr öhman sade. De exempel,
som han lämnade, klargjorde nog bättre
nödvändigheten att hålla Stockholms
kommunister med hårda nypor i öronen,
än de åskådliggjorde tillståndet
inom fackföreningarna, när det gäller
behandlingen av kollektivavtalsfrågorna.

Själva kärnpunkten i den här saken
är nog inte så mycket våra bekymmer
om vare sig demokrati eller frihet, utan
det är kort och gott att så länge fackföreningsmedlemmarna
genom sina insatser
vecka för vecka och månad för
månad kunna ge det socialdemokratiska
arbetarpartiet sitt ekonomiska stöd,
så länge är detta socialdemokratiska arbetarparti
praktiskt taget oslagbart -—
i varje fall bär det varit det under långa
tider hittills. Vill man bryta den styrka,
som det socialdemokratiska partiet
har i svensk politik, är det första förutsättningen,
att man kan underminera
den ekonomiska grundvalen för partiet,
och det anser man sig kunna göra,
om man kan beröva partiet de inkomster,
som det får genom de avgifter, fackföreningsmedlemmarna
betala.

Det har i vårt land många gånger
gjorts försök att driva det därhän både
lagstiftningsvägen och genom försök att
splittra såväl det socialdemokratiska
partiet som fackföreningsrörelsen.
Ibland har det varit de borgerliga partierna,
som ha gått i täten för det. En
tid var det Carl Gustaf Ekman i spetsen
för det folkfrisinnade partiet. Vid
andra tillfällen har det varit kommunisterna
— de ha viil nedlagt den största
mödan för att spränga det socialdemokratiska
partiet, ocli det vid mer
än ett tillfälle. Att detta inte lyckats,

kollektiv anslutning till politiska partier,
har berott på att den övervägande delen
av fackföreningsfolket bär haft klart för
sig, att om de löneförmåner, som de genom
fackföreningsrörelsen ha tillkämpat
sig, skola kunna bibehållas, måste
de försvaras inte bara med fackföreningarna
utan även rent politiskt. Man
måste se till, att fackföreningsfolkets
förbättrade löner inte gå sin väg på
grund av prisökningar och oresonliga
skatter. Det finns många sätt, på vilka
arbetarens lön kan naggas i kanten och
som fackföreningsfolket måste skydda
sig emot. Därför är den fråga, som vi
här diskutera, inte en fråga om frihet
och demokrati, utan det är en praktisk
fråga och ingenting annat. Om inte fackföreningsrörelsen
stödde det socialdemokratiska
arbetarpartiet och på det
sättet skaffade sig även ett politiskt
skydd för sina löner, vore det nödvändigt
för fackföreningsrörelsen att på annat
sätt skaffa sig ett politiskt organ.
Eljest skulle man bara ha den fackliga
fronten att slåss och försvara sig på,
och en lång tids erfarenhet har visat
att det inte räcker.

Den första bittra erfarenheten i det
avseendet, som de svenska arbetarna
gjorde, var under Sundsvallsstrejken
1879. Då användes till och med rikets
krigsmakt för alt slå ned en strejk, och
det var en strejk av arbetare, som inte
voro fackligt organiserade. Av dem voro
en hel del frireligiösa, och en mycket
stor del av dem ivrade för nykterhet
och krävde, att krogarna i Sundsvall
skulle vara stängda under strejken. Det
var folk, som inte på något sätt var
samhällsomstörtare utan som slogs för
sina familjers existens. Mot dem skickade
man ut både kanonbåtar och infanteri,
och de hotades till livet, om de
inte gingo tillbaka till arbetet. Det är
alldeles klart, att arbetare, som gjort sådana
erfarenheter, måste ha fått en alldeles
speciell inställning till samhällsinstitutionerna
och måste ha känt ett
behov av att skydda sin existens, sin arbetsanstiillning
och sina löner.

De svenska arbetarna fingo ännu eu
påminnelse om nödvändigheten att göra
någonting i delta avseende, när spann -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

målstullarna tillkommo i slutet på 1880-talet. Det har även vid senare tillfällen
inträffat händelser, som gjort det klart
för svensk arbetarklass, att om den endast
skulle ha sina fackföreningar att
lita till, skulle den vara slagen till slant.

Om man icke sörjt för politiskt inflytande,
skulle man inte ha kunnat förvärva
den frihet på olika områden, som
den svenska arbetarklassen skaffat sig.
Vi skulle då inte ha fått medborgarfriheten
och den allmänna rösträtten så
tidigt i vårt land, som vi fingo.

Jag ber alla dem som äro avogt inställda
till kollektivanslutning av fackföreningarna
till det socialdemokratiska
partiet att lägga i ena vågskålen den
frihet, som arbetarna tack vare kollektivanslutningen
kunnat skaffa sig, och
i den andra vågskålen den frihetsförlust,
som enligt er mening kan anses
ligga i denna kollektivanslutning. Ni
få då se, vilken vågskål som väger tyngst.

Jag håller bestämt före, att det inte
är fråga om frihet och demokrati, tv
friheten och demokratien ha säkerligen
inte något säkrare värn i detta land än
i det socialdemokratiska arbetarpartiet,
som fackföreningsrörelsen stöder genom
sina avgifter. Att då säga, att denna
verksamhet skulle vara en fara för friheten
och demokratien, är ingenting annat
än ett försök att förvilla begreppen.
När man här framhåller demokratien
och friheten såsom varande i fara, så
kan detta tal inte liknas vid något annat
än den kappa, som toreadoren använder
för att dels reta tjuren och dels
dölja den klinga, som slutligen skall ge
den banesåret.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag skall
inte försöka att vifta med det röda
skynke, som herr Elowsson fann vara
så besvärande. Det skulle kunna föranleda
alltför stor uppståndelse. Jag skall
i stället bara tillåta mig några reflexioner,
som jag gjorde, när jag läste den
motion, som här i kammaren framförts
av två aktade ledamöter och där man
kräver förbud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier.

Det var inte utan ett igenkännandets
leende, som jag tog del av motionens
tankegångar. Anledningen till mina
småleenden det var att jag själv 1934
framlagt eu liknande motion där det väsentliga
som finns i dagens framställning
redan fanns. Jag hade ingenting
att invända mot upprepningarna. Det
är naturligtvis så, att nya kvastar sopa
bäst. Samtidigt fick jag emellertid en
liten känsla av att motionärerna kanhända
inte riktigt hade tänkt igenom
problemet eller beaktat utvecklingen
under de senast årtiondena.

Vi ha väl litet var funderat på att
genom lagstiftning skydda demokratiska
värden, men kommit fram till att
det är rätt besvärligt och kanske farligt
att alltför mycket lagstifta om sådana
ting. Vi ha till slut funnit, att
över allting annat står känslan av vördnad
för demokratien och angelägenheten
att genom aktsamhet i vårt uppträdande
värna den. Med denna insikt
komma vi bra mycket längre än genom
att tillgripa lagstiftning.

Då jag framfört denna reflexion, har
jag på intet sätt velat klandra motionärerna.
Det kan hända, att man måste ta
till lagstiftning, men det ligger åtskilligt
i vad utskottet säger, att man bör
försöka gå andra vägar än lagstiftningsvägen.
Jag skulle, herr talman, bli mycket
ledsen — för att inte använda starkare
ord — om man till slut skulle komma
därhän att vi i Sverige, där vi ha
fått uppleva så många angenäma stunder
av samhörighet i demokratiska
ting, skulle behöva tillgripa lagstiftning.
Jag tror inte på dess effektivitet,
men man får ju ibland ta till nödmedel.

Jag sade, att jag kände igen motionärernas
tankegångar från 1934. På sistone,
då jag fått litet mera tid att reflektera
över saker och ting, än jag haft
under de föregående åren, och sett problemen
litet mera från sidan, har jag
kommit att undra över hur det kommer
sig, att så många förslag i politiska ting
med vissa intervaller komma igen, låt
vara att de ha litet annan utstyrsel. Det
hör väl till, att utvecklingen skall gå i

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

vågor. Därför liar jag såsom liögerman
ingenting emot att många av våra gamla
förslag nu komma igen i en annan
skepnad. För att tala med herr Sköld
under kohandelns dagar är det många
par av högerns avlagda byxor, som ha
kommit till användning.

Det finns många exempel på detta
utom det fall, som jag redan nämnt.
Folkpartiet och socialdemokraterna ha
mycket allvarligt och ofta börjat tala
om kommunismens farlighet och nödvändigheten
att se till, att företrädarna
för moskvaregimen inte göra alltför stora
landvinningar här. Det gläder mig
av hjärtat att man numera även på de
hållen kommit till insikt härom, och jag
skulle bara vilja ropa ett: Heja på och
fortsätt på det viset!

När statsministern i dagarna höll ett
av sina mycket uppmärksammade tal,
var temat för det enligt Morgon-Tidningens
utmärkta rubrik »Öka produktionen».
Jag är fullt överens med herr
statsministern om vikten av ökad produktion
men hade även då en känsla
av igenkännande, ty det var bestämt
någonting som vi inom min meningsriktning
förfäktat under en lång följd
av år.

Detsamma var fallet med en sats, som
kom igen hos förre finansministern
Wigforss i hans förstamajtal, då han talade
om att den kaka, som vi dela, måste
vi göra större. Det är precis som om
vi hade sagt det själva.

Jag har velat säga detta även av den anledningen,
att jag tror att vi allihop börja
komma underfund med att det är
möjligt att lösa en hel del problem utan
att vi skola behöva fara land och rike runt
och gruffa på varandra och beskylla
varandra för dåliga bevekelsegrunder
och dåligt uppförande i det politiska
livet. Om vi i stället för att vid sidan
om riksdagen vända oss till svenska folket
i radio oeh på annat sätt koncentrerade
våra överläggningar till riksdagen
och här resonerade ut om saker och
ting, skulle vi kanske nå bättre resultat.
Niir jag säger detta, är det kanske att
alltför mycket pröva tålamodet hos
herr talmannen, eftersom det måhiinda

kan synas ovidkommande, men jag tror
i alla fall att det något litet hör ihop
med den demokratiska känsla, som jag
menar att vi alla måste ha för att vi
skola kunna slippa en myckenhet lagstiftning,
som eljest kan bli nödvändig.

För att återgå till vår motion år 1934,
så ser jag här framför mig en gammal
god vän, som jag hade äran att då slåss
med. Herr Forslund och jag hade en
mycket het debatt, och i den deltog också
en av den svenska arbetarrörelsens
förgrundsmän — herr Sigfrid Hansson

— som hade en reservation till det utskottsbetänkande,
som vi då behandlade.
Utskottet — jag tror det var andra
lagutskottet — hade tillstyrkt bifall till
motionärernas yrkande om utredning
om den kollektiva anslutningen. Det
blev rätt stor majoritet i första kamaren
för utskottets hemställan, men jag
tror bara en rösts majoritet i andra
kammaren. I varje fall avläts den 14
junil934 till regeringen en skrivelse, där
man anhöll, att Kungl. Maj :t ville verkställa
en allsidig och förutsättningslös
utredning angående fackliga eller andra
yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till politiska partier samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Då beslöt
riksdagen precis det motionnärerna föreslagit
att vi skulle besluta i dag. I
december 1946 — alltså tolv år därefter

— höll regeringen begravning över den na

riksdagsskrivelse genom att resolvera,
att den inte skulle föranleda till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. (Herr Forslund:
Var det samlingsregeringen?)

Nej, men den hade suttit till strax före,
herr Forslund, och kanhända det var
den samhörighet, som då rådde mellan
partierna som avhöll oss från att ta upp
kontroversiella frågor.

Ibland upptäcker man ju, att man
varit med om att skriva under dumma
motioner — kanske i alla fall mer eller
mindre kloka — men vår motion 1934
innehöll faktiskt eu hel del uttalanden,
som jag tror äro giltiga än i dag. Jag
skall tillåta mig, herr talman, att citera
ett här: »På socialdemokratiskt håll försvaras
kollektivanslutningen under hän -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

visning dels till det historiska sambandet
mellan fackföreningsviisendet och
det socialdemokratiska partiet, dels till
den faktiska, alltjämt levande intressegemenskapen
mellan de båda rörelserna.
» Detta är precis herr Strands argumentation
av i dag. Så fortsätter motionen:
»Intetdera av argumenten är

från folkstyrets synpunkt hållbart. Att
ett missförhållande är historiskt grundat
utgör självfallet icke något motiv
för dess bevarande. Endast för en doktrinär
radikal åskådning kan en sådan
onaturlig konservatism te sig acceptabel.
Intressegemenskapen åter är en oförneklig
realitet, betingad av socialdemokratiens
klasspolitiska struktur.»

Nu vill man ju från socialdemokratiskt
håll göra gällande, att det inte är
av klasspolitiska skäl man önskar behålla
kollektivanslutningen. Det förnekas
över huvud taget, att socialdemokratien
är ett klassparti. Men när man hörde
herr Elowsson — vars anförande bör
läsas mycket noggrant — fick man ju
belägg för något annat. Det var den
renodlade, klara klassinställningen, som
talade i hans anförande. Det var den
materialistiska uppfattningen, att det
gäller att skydda inkomsterna, som bestämde
hans ställningstagande. Man
förstår med hänsyn härtill bättre, att en
mycket framstående socialdemokrat
som under lång tid var regeringsledamot,
år 1929 kunde skriva att det socialdemokratiska
partiet »just på sin karaktär
av klassparti grundar sin rätt att
betrakta den kollektiva anslutningen av
dessa rena klassorganisationer (fackföreningarna)
såsom eu naturlig rätt. Skulle
partiet» — jag citerar fortfarande — »avkläda
sig sin klasskaraktär och presentera
sig som ett parti ovanom klasserna,
så bortfölle också det sakliga underlaget
för dess bibehållande av den kollektiva
anslutningsformen i fråga om fackföreningarna.
»

Nu skall jag tillåta mig en fråga här —
vem av herrar socialdemokrater som
vill må svara, — naturligtvis skulle jag
sätta särskilt värde på om statsministern
ville göra det: Är socialdemokratien fortfarande
ett klassparti, eller vill man vara

ett parti, som riktar sig även till de stora
skarorna av människor inom andra grupper
än dem, som ursprungligen utgjorde
socialdemokatiens kärntrupp? Ett klargörande
på den punkten skulle vara
tacknämligt.

För min del betraktar jag det som en
mycket stor svaghet hos det socialdemokratiska
partiet, att det anser sig behöva
kollektivanslutna medlemmar. Men
jag förstår på en del uttalanden här, både
av herr Strand och av herr Elowsson,
att ni på socialdemokratiskt håll betrakta
denna kollektivanslutning som nödvändig
för att partiet skall få pengar
till valkostnader och dylikt. Ni tro tydligen,
att vår motvilja och kritik mot
denna kollektivanslutning bero på att
vi missunna er dessa pengar. Jag kan
inte svara mer än för mig själv, men jag
tror att min uppfattning i stor utsträckning
delas av riksdagsmännen i det borgerliga
lägret. Jag vill ha sagt att vi inte
alls vilja komma kollektivanslutningen
till livs av det skälet att vi skulle missunna
socialdemokraterna deras pengar,
utan vår inställning beror på att det ur
demokratisk synpunkt är felaktigt och
onödigt att ha tvångsanslutningen kvar
i ett så pass kraftigt och duktigt parti
som det socialdemokratiska. Vilja socialdemokraterna
absolut konservera denna
oformlighet, så å la bonne heure: vi
ska inte bråka så rasande mycket om
det, vi brännmärka det som odemokratiskt
och olämpligt, men avgörandet ligger
hos socialdemakratien och det är den
som blir »belastad».

Sigfrid Hansson sade i sin reservation
år 1934, att ett bevis för att det inte
är fråga om tvångsanslutning i egentlig
mening är, att inte mer än 28 procent
av föreningarna äro kollektivanslutna,
och i den reservation från socialdemokratiskt
håll, som är bilagd det föreliggande
utlåtandet, står det att siffran från
1929 till 1948 bara stigit med, jag tror,
ett par, tre procent. Man säger därför,
att det är ett statiskt tillstånd, men man
glömmer då att i utlåtandets recit står
följande: »Under år 1949 har emellertid
kollektivanslutningen åter ökat. Bestämda
siffror saknas, men tendensen har

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

varit mycket bestämd.» Jag vill med detta
bara säga, att just den senaste tidens
utveckling ger belägg för riskerna i att
ha en sådan här bestämmelse.

Med dessa utgångspunkter, herr talman,
kan jag inte komma till annan slutsats
än att jag måste instämma i utskottets
kritik av kollektivanslutningen. Jag
skulle i någon mån vilja skärpa uttalandet
på den punkten — jag gör det bara
här i mitt anförande, jag har naturligtvis
intet yrkande. Det står i utlåtandet
att kollektivanslutningen inte kan vara
lämplig. Jag skulle vilja säga: Den är
förkastlig ur demokratisk synpunkt.

Det är av denna anledning, herr talman,
som jag för min del kommer att
rösta för utskottets motivering, om den
blir föremål för votering.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag hade uppriktigt
sagt inte tänkt blanda mig i denna
diskussion om en motion. Det är ju
praxis att man inte från regeringsbänken
tar till orda i sådana sammanhang. Jag
blev emellertid direkt uppkallad av förre
högerledaren herr Domö. Jag skall gärna
svara på den fråga han riktade till mig.

Innan jag gör det, skall jag emellertid
med anledning av herr Öhmans långa anförande
bara säga, att hans deklaration
om demokratien inte imponerar mycket
bär. Hur iir det beställt med reservationsrätten
i de kommunistiska fackföreningarna
i herr öhmans hemland? Den frågan
kan ju herr öhman begrunda till
nästa gång han yttrar sig. Vi tro, att vi
kunna sköta den demokratiska renhållningen
utan några anvisningar från det
kommunistiska hållet.

Herr Domö gladde sig åt att så mycket
av högerns avlagda kläder numera användes
av folkparti och socialdemokrater.
Det kan ju hända, att det i någon
man förhåller sig så — jag vill inte yttra
mig å folkpartiets vägnar — men när
herr Domö var så glad åt socialdemokraternas
användning av högerns konfektionskostymer,
berodde det nog på att
han inte riktigt observerat vad det är vi
använda. Han gladde sig, sade han, åt
statsministerns uttalande om nödvändig -

heten av att öka produktionen •— det är
ett gammalt högerkrav, som han tyckte
det var roligt att socialdemokraterna
hade gjort till sitt. Ja, herr Domö, vi ha
nog alltid haft den uppfattningen i vårt
parti, att en nödvändig förutsättning för
välståndet i vårt land är en hög produktion
inom vårt näringsliv. Vi ha haft
denna uppfattning till och med i den utsträckningen,
att vi år 1933 kämpade
hårt med representanter för högern för
att skapa förutsättningar för full sysselsättning.
När jag talade om att öka produktionen,
var det för att visa att endast
ett folk i arbete, i full sysselsättning,
kan skapa de värden, som vi behöva för
det fortsatta framstegsarbetet. Det har
inte alltid varit så, herr Domö, att man
från högerhåll har visat förståelse för vår
strävan att på ett aktivt sätt engagera
samhället i kampen mot arbetslösheten.
Om det är någonting som har ändrat sig
på denna punkt, herr Domö, så är det högerns
inställning. Men det är inte våra
avlagda kläder som högern lägger beslag
på. utan det är våra gångkläder, som ni
för närvarande dela med oss! Och vi tycka
att det bara är bra, om ni äro kostymerade
på samma sätt som folkmajoriteten
i vårt land.

.lag skall inte lägga mig i den diskussion,
som här har förts. Jag tror att herr
Strands anförande har klargjort vad det
är fråga om. Kollektivanslutningen innebär
ingen kränkning av den enskildes
rätt. Reservationsrätten är betryggande.
Kollektivanslutningen är en praktisk åtgärd,
ingenting annat. Efter de utläggningar,
som redan ha skett, kan det vara
tillräckligt ordat om kollektivanslutningen.
.Tåg tror att kammarens Hd kan användas
bättre.

Men som svar på herr Domös direkta
fråga till mig, om vi hålla på kollektivanslutning,
därför att vi äro ett klassparti,
och om det förhåller sig så att det är vår
karaktär av att vara ett klassparti, som gör
alt vi inte kunna tänka oss ett upphörande
av kollektivanslutningen, vill jag säga:
Det iir möjligt all denna tankegång var
dominerande för dom, som togo initiativet
till det socialdemokratiska partiet.
■lag vill infe förneka, att det till exem -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

pel hos Thorsson, när han förde sin
kamp i Eskilstuna för nu över 50 år
sedan mot C. G. Ekman om kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet — en kamp som ju fick historisk
betydelse därför att den grundläde
den tradition, som vi sedermera ha arbetat
efter -— var känslan av klassamhörigheten
som fällde utslaget. Men om
vi hålla oss till dagens situation, tror
jag att det är en annan sida av den socialdemokratiska
samhällsgärningen som
dominerar. En av våra föregångare, Axel
Danielsson, hade börjat sin bana påverkad
av revolutionära tankegångar.
Han kände under hela sin levnad starkt
och intensivt samhörigheten med den
klass, ur vilken han hade växt fram ■—
han var som kammarens ledamöter veta
sågverksarbetarpojke från Värmland eller
Dalarna — men han blev under de
sista sex, sju åren av sitt korta liv övertygad
om att ur klassamhörigheten skulle
för det socialdemokratiska partiet växa
en styrka, som skulle göra partiet mäktigt
att ta ansvaret för inte bara arbetarklassens
utan praktiskt taget alla gruppers
berättigade intressen. Det är någonting
fantastiskt att tänka sig att man för
50 år sedan, samtidigt som man alltså
betonade den starka klassamhörighet, som
det socialdemokratiska partiet bar inom
sig, framhöll att denna styrka skulle användas
till att föra en i verklig mening
samhällelig politik, till gagn inte bara
för arbetarklassen utan för tjänstemän,
bönder och kanske — som man ibland
uttryckte det ■— de företagare som använde
sina resurser för att slå ned rörelsen.

De orden från pionjärerna tror jag
gälla i allra högsta grad för det socialdemokratiska
partiets gärning. Vi förneka
inte samhörigheten med arbetarklassen.
Vi bekänna gärna, att det är den
som ger slagkraften och styrkan och som
har fört fram partiet till den dominerande
ställning i svensk politik som det
för närvarande har. Vi erkänna också,
att om det skulle lyckas kommunister eller
borgare att slå sönder samhörighetskänslan
mellan socialdemokratien och
arbetarklassen, så skulle det ha ödesdi -

ger betydelse både för arbetarklassen och
för socialdemokratien — det senare blir
kanske, under historiens synvinkel, mera
likgiltigt, men också för arbetarklassen
skulle en sådan utveckling vara ödesdiger.
Emellertid har den styrka, som vi
vunnit genom detta band, använts på
det sättet —• det kan väl ändå herr Domö
medge — att den blivit en stabiliserande
faktor inom det svenska politiska livet.
Vi ha inte utnyttjat den styrka, som
har uppnåtts, för att ersätta ett gammalt
klassamhälle med ett nytt, utan vi ha
tvärtom försökt att föra en politik, som
har varit föga klassbetonad och i sann
mening samhällelig.

Därmed har jag, herr talman, gett
svar på herr Domös fråga: Vi äro stolta
över vår samhörighet med arbetarklassen,
men den politik vi söka driva är en
allmänt samhällelig politik till gagn för
hela landet och för hela folket, icke en
klasspolitik.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Bara en replik med anledning
av statsministerns uttalande gent emot
mig!

Jag vill först notera, att statsministern
inte på någon punkt ens försökt bemöta,
än mindre vederlägga mina uppgifter
om den praxis, som socialdemokratien
tillämpar i fackföreningarna när det
gäller kollektivanslutningen. Statsministern
rekommenderade mig att till ett
kommande tillfälle tänka över, som orden
föllo, hur det var med reservationsrätten
i mitt hemland. Jag vill bara upplysa
statsministern — om det nu är nödvändigt,
det trodde jag inte det var —
att mitt hemland är Sverige. Men om
herr statsministern med sin formulering
ville fråga, hur det stöd till med reservationsrätten
i de länder, där socialismen
förverkligas, d. v. s. i de länder
där man har genomfört det socialdemokratiska
partiets principprogram sådant
det såg ut till 1944, så kan jag upplysa
hans excellens om att i dessa länder
förekommer över huvud taget icke
någon kollektivanslutning till något politiskt
parti.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

Medan jag har ordet vill jag ocikså notera
herr Domös djupa tillfredsställelse
med socialdemokratiens antikommunistiska
politik och hur högern nu kan
konstatera, att socialdemokratiens ledning
liar iklätt sig högerpartiets gamla
avlagda byxor som herr Domö -formulerade
det. Jag tror att herr Domö på
den punkten hade ganska rätt, ty i väsentliga
frågor stå i dag de som företräda
regeringens politik — principiellt
och många gånger också i praktiken —
på samma ståndpunkt som högern har
intagit och alltjämt intar.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag tillät mig att citera Arthur
Engbergs uttalande år 1929, att kollektivanslutningen
var motiverad därför att
socialdemokratiska partiet var ett klassparti.
Jag ställde frågan till statsministern,
huruvida socialdemokratien nu var
ett klassparti och därför behövde kollektivanslutningen,
eller om den var ett
riksparti, ett mera omfattande parti,
som därför enligt Engbergs utsago inte
skulle behöva kollektivanslutning. Jag
konstaterar, att statsministern i sitt uttalande
gav uttryck för att socialdemokratien
vuxit ifrån att vara ett klassparti
och blivit ett riksparti, men att
den trots detta behåller kollektivanslutningen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Efter statsministerns anförande tror jag
att jag kan fatta mig rätt kort, men när
jag har suttit och avlyssnat denna debatt,
är det ändå en del inlägg, som jag
tycker inte böra stå alldeles oemotsagda.
Dessutom är det nog ett par synpunkter
på detta problem, som ha blivit
förbigångna i den förda debatten.

Det är ju både originellt och intressant
att konstatera den enhetsfront, som
bär bygges upp från den yttersta vänstern
och till den yttersta högern: herr
öhman och herr Domö finna varandra
i angreppen mot kollektivanslutningen.
Båda försöka också höja sig upp till en
osjälvisk objektivitet och ge socialde -

mokratien visa råd om hur den i sitt
eget välförstådda intresse bör agera.
Herr Domö sade, att han tror att kollektivanslutningen
är en belastning för socialdemokratien,
och herr Öhman begagnade
uttrycket att det var en svaghet
för det socialdemokratiska partiet att
behöva använda de här metoderna. Underförstått
måste väl, både från herr
Domös och från herr Öhmans sida, föreligga
ett varmt intresse just för det socialdemokratiska
partiets välgång och
framtid. Skulle så icke vara fallet, är det
väl fråga om en läpparnas bekännelse,
som inte riktigt har kontakt med vad
som innerst inne är drivkraften för argumenteringen.

Herr öhman kom in på Landsorganisationens
kongressbeslut och fällde ordagrant
det yttrandet, att här hade man
låtit en församling på 300 ombud besluta
om en uttaxering till den socialdemokratiska
pressen utan ens någon
reservationsrätt för medlemmarna ute i
fackföreningarna. Det var bland annat
detta yttrande som uppkallade mig till
eu gensaga, ty kammaren kunde ju få
det intrycket, att LCLkongressen — dessa
300 ombud — var en exklusiv församling
utan någon som helst kontakt
med de U/.-miljoner medlemmar som
den representerar. Jag behöver inte understryka,
att man inte blir ombud på
en LO-kongress, med mindre än att man
har prövats i sin lokala fackförening
och befunnits i sin allmänna och fackliga
politiska uppfattning svara mot vad
fackföreningen är representativ för. Dessa
300 kongressombud representera
uppfattningen inom svensk fackföreningsrörelse
och förbehålla sig rättigheten
att på fackligt vis besluta i en
facklig angelägenhet. Jag går så långt
att jag säger, att det är eu facklig angelägenhet
när det iir fråga om att stödja
den socialdemokratiska pressen, och det
iir en facklig angelägenhet när det gäller
att träffa avgörande om kollektivanslutning
till det socialdemokratiska partiet.

Herr öhman undfägnade vidare kammaren
med att föredraga och läsa in i
riksdagens protokoll, kommunalarbetarnas
samorganisations regler för kollek -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

tivanslutningen, antagna år 1946. Jag vill
göra herr öhman uppmärksam på att
det har varit många årsmöten i kommunalarbetarnas
samorganisation sedan
1946, och ännu i dag stå dessa regler
kvar. Skulle det ha varit en allmän uppfattning
bland Stockholms kommunalarbetare,
att dessa regler äro någonting
som inte har gehör bland kommunalarbetarna
i Stockholm, så hade man säkerligen
ändrat på dem, när man haft
både tre och fyra tillfällen att göra det.
•lag kommer således tillbaka till att i dessa
frågor — som varje fackförening
måste förbehålla sig rätten att själv avgöra
— är det oriktigt att föra över debatten
på det politiska planet, att föra
in saken i en riksdagsdebatt och därmed
ifrågasätta fackföreningens solklara
rättighet att själv besluta om detta.

Nu finns det förklaringar till varför
man skriver restriktiva regler. Jag har
ingen anledning att närmare ingå på
kommunalarbetarnas bestämmelser —
det är första gången jag hört dem nämnda
— men jag har själv från mitlen av
1920-talet och till 1945 fungerat såsom
aktiv fackföreningsmän, och jag har vid
mer än ett tillfälle vård med om att bevittna
hur eu kommunistisk fraktion
inom en fackförening har betytt sådana
tillbakasteg inom det fackliga arbetet,
att det har tagit både fem och tio och
femton år att reparera dem. Det är ju
möjligt, att Stockholms kommunalarbetare
gjort liknande erfarenheter och
ur rent fackliga synpunkter inte anse
sig ha råd med den försvagning av sin
fackliga aktionskraft som en kommunistisk
infiltration i en fackförening utan
något som helst undantag innebär.

När kommunisterna ha samma möjligheter
som socialdemokraterna att i
primäravdelningarna och ute på arbetsplatserna
propagera för kommunistiska
fackliga metoder men icke kunna göra
sig gällande, då få de, i varje fall i detta
land, finna sig i att stanna i minoritet
och att acceptera den första, primära,
grundläggande regeln i en fackföreningsmäns
vetande: att minoriteten får finna
sig i vad majoriteten beslutar. Gillar
inte minoriteten detta, har den full de -

mokratisk frihet och rättighet att ute på
arbetsplatserna försöka få fackföreningsmedlemmarna
med sig och vända minoriteten
till en majoritet. Lyckas de inte
med detta, så få de, såsom jag sade, finna
sig i den grundläggande, primära
fackliga regeln, och den är att acceptera
en fackförenings beslut och inte
springa och jämra sig i efterhand och
inte heller i annat forum utanför fackföreningen
försöka driva den linje, som
inte gick att få gehör för bland deras
fackliga yrkesbröder och kamrater.

Om jag sedan skulle säga någonting
om den mera diffusa delen av den här
diskussionen, nämligen talet om det andliga
förtryck, det idé- och frihetsförtryck
som har spelat så stor roll i denna
debatt, så har ju herr Strand sagt ungefär
vad som kan sägas. Kan man begå
ett majoritetsövergrepp emot folks uppfattning
i en fråga, där de inte ha någon
uppfattning? De, som ha en uppfattning,
bekänna sig till socialdemokratien
eller taga om de inte ha den politiska
uppfattningen, avstånd från den.
Däremellan ligger en indifferent grupp.
Då frågar jag mig: Gör jag ett maktövergrepp
emot den grupp som inte har någon
uppfattning? Jag har svårt för att
kunna se logiken i de påståendena.

Statsministern har ju svarat herr Domö
på frågan, om vi ännu äro ett klassparti
eller inte. Jag skulle endast om
jag skall bekänna min uppfattning i den
frågan vilja säga, alt utan att vara ett
klassparti kunna fackföreningsfolket och
löntagarna ha en egen fullt respektabel
och bestämd uppfattning om vilket parti
som bäst hävdar deras intressen i politiska
sammanhang. Om de från de utgångspunkterna
fatta ett beslut om en
kollektiv anslutning till socialdemokratien
så tas de emot. Om en kategori, som
klassmässigt inte kan räknas in i den
lägsta sociala gruppen utan i en mellangrupp
eller en annan grupp, kommer
till den slutsatsen, att det är socialdemokratien
som är deras rätta politiska
språkrör, och beslutar om en kollektiv
anslutning, så tas även den kategorien
emot. Det är ju den fackliga organisationen
som är den aktiva. Det är den

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

som bedömer det avsnitt av arbetet, som
bland annat denna riksdag svarar för,
och om den fackliga gruppen — den må
höra hemma var som helst — anser att
det är socialdemokratien som bäst svarar
mot deras intentioner och önskningar,
beslutar den om en kollektiv anslutning.
Så enkelt är det.

Jag skulle kunna sluta med att konstatera,
att när man här har talat om
den historiska bakgrunden för den kollektiva
anslutningen, så är det rätt. Det
är motivet för att fackföreningarna en
gång beslöto sig för en kollektiv anslutning
till det socialdemokratiska partiet,
men det förklarar inte, varför fackföreningsfolket
än i dag beslutar om anslutning
till partiet i den bär formen.
Den förklaringen ligger endast i det
konstaterandet, att vad som var historiskt
riktigt, det är riktigt än i dag. Man
envisas ibland fackföreningsfolk att ha
den uppfattningen, att det är socialdemokratien
som är deras politiska företrädare
inte bara vid århundradets början
utan också 1950, och man förbehåller
sig med facklig rätt att fatta beslut
i enlighet med detta.

Kanske även jag får sluta med ett citat,
nämligen av Hjalmar Branting: »I
kampens och stridens år mot fiender
som öppet bekämpa arbetarklassen liksom
mot lockelser i den individuella frihetens
missbrukade namn ges endast
räddning och framgång genom obrottslig
sammanhållning.»

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Då jag endast har tre minuter på
mig, måste jag begå vanvördnaden att
nöja mig med att i all korthet karakterisera
statsrådet Strängs anförande såsom
en ganska krystad utläggning av den
gamla satsen: »När jag super, så är det
rätt.»

När herr Sträng vidare ville försöka
förringa uttalandena från liögerhåll genom
att påstå att dessa angrepp på kollektivanslutningen
skulle vara gemensamma
för högern och kommunisterna,
så erinrar man sig den gamla satsen, som
åtminstone tillskrives P. P. Waldenström:

»Även om den onde säger att två
gånger två är fyra, så tro vi att det är
sant.»

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
Sträng menade, att det fanns någon
mystisk enhetsfront mellan det kommunistiska
partiet och det socialistiska
partiet. Jag kan inte förstå, varifrån
herr Sträng har fått denna idé, tv herr
Sträng kunde väl ändå höra, när herr
Domö gratulerade socialdemokratien till
den antikommunistiska kampanjen, och
när herr Domö till och med betygade att
socialdemokratien hade iklätt sig högerns
avlagda byxor, så måste det väl
finnas en viss enhetsfront mellan högern
och det parti som går i högerns byxor,
under det att kommunisterna, som bekämpas
av högern, icke kunna beskyllas
för det.

Men detta var inte det väsentliga som
jag ville anföra i min replik. Det gällde
frågan om den senaste LO-kongressens
beslut om uttaxering. Herr Sträng säger,
att de 300 ombuden på LO-kongressen
äro representativa för uppfattningen
inom fackföreningarna. Jag har inte bestritt
att det är folk som har förtroende
inom fackföreningarna som väljas, men
hur kan herr Sträng säga att de skulle
uttrycka medlemmarnas mening i fråga
om att uttaxera till den socialdemokratiska
pressen, då dessa frågor veterligen
aldrig hade ställts i en fackförening utan
LO-kongressen på rak arm beslutade
det?

Så skall jag fråga herr Sträng om en
sak: Anser herr Sträng, att det är demokratiskt
riktigt, att man vägrar medlemmar
att reservera sig mot ett beslut
att betala 2: 40 om året till en tidningspress,
som de icke vilja understödja?
Är det inte ett flagrant brott mot
allt, som har med demokrati att göra,
att vägra reservationsrätt? Den frågan
skulle jag giirna vilja att herr Sträng
som gammal fackföreningsledare skulle
ge ett svar pä.

Så säger herr Sträng, att kommunisterna
måste lära sig, att minoriteten får
lov att lära sig att respektera majorite -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

tens vilja. Ja, herr Sträng kan inte finna
ett enda exempel på att kommunisterna
i fackföreningarna icke ha respekterat
majoritetens vilja, fastän vi kritiserat
besluten. Men hur var det, herr
Sträng, med respekten för majoritetens
i fackföreningarna vilja under cirkulär
3-tiden, när fackföreningarna både två
och tre gånger valde sin styrelse, som
avsattes av förbunden, och en styrelse,
byggd på en minoritet, sattes i stället?
Det var upprepade fall inom Metall- och
även inom Kommunalarbetareförbundet.
Man skall inte tala om demokrati inom
fackföreningarna, herr Sträng, när man
har sådana svin på skogen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Det
blir litet sent, innan man får yttra sig
efter alla inläggen från statsrådsbänken
och när till yttermera visso riddarna av
de korta genmälena rida fram på arenan,
men man får finna sig i sitt öde
och ändå försöka att bidraga till belysningen
av den fråga som nu är under
överläggning.

Det har frapperat mig, att man från
borgerligt håll känner en så stark omsorg
om oss, ja, är plågad å våra vägnar,
vi som under 40—50 år ha varit kollektivt
anslutna till det socialdemokratiska
partiet och själva inte känna någonting
av denna fördömelse som det talas om.
Jag har en stark känsla av att de borgerliga
invändningarna mot arbetarrörelsens
organisationsformer i mycket hög
grad bygga på obekantskap med arbetarrörelsens
förhållanden. Denna obekantskap
har också på olika sätt i rent
konkreta frågor uppenbarat sig under
debatten. Det var för att ta upp några
av dessa frågor, herr talman, som jag
för länge sedan begärde ordet i denna
debatt.

Herr Lindblom sade i ett anförande
på förmiddagen, att inom den brittiska
arbetarrörelsen har det numera blivit
slut med den kollektiva anslutningen av
fackföreningar till partier. Den uppgiften
är icke riktig. Den fråga vi diskutera
här i dag har under flera decennier
varit en mycket uppmärksammad fråga

i brittisk politisk debatt. Genom den
s. k. trade disputes act 1913 skapades
i viss mån nya former för anslutningen
av fackföreningar till Labour Party.
Tidigare var detta inte alls reglerat genom
lag, men genom denna akt 1913 bestämde
parlamentet, att i de fackförbund
eller fackföreningar, som anslöto
sig till Labour Party, skulle medlemmarna
ha rätt att säga som de svenska
fackföreningsmedlemmarna: »Vi vilja

icke betala; vi vilja stå utanför.» Dci var
systemet »contracting out», som på det
sättet knäsattes. Så kom storstrejken i
England 1926. De borgerliga partierna
hade en stadig majoritet i parlamentet,
och de sökte efter olika medel att stävja
arbetarnas både politiska och fackliga
organisationskraft. Ett av de medel man
då valde var att förändra trade disputes
act från 1913 i rakt motsatt riktning.
Man bestämde nämligen att det skulle
bero på majoritetsbeslut inom vederbörande
organisation som förut, om den
skulle tillhöra det politiska partiet eller
inte, men det slogs fast, att metoden
skulle vara, att var och en i alla fall
skulle anmäla, att han ville vara medlem,
d. v. s. att i stället för metoden
»contracting out» kom metoden »contracting
in», och det är den som nu är
gällande inom Storbritannien. I princip
går det så till, att på basen av ett särskilt
system, som man har byggt upp på
lagens grund, förekommer det en mycket
omfattande kollektiv anslutning.
Den som känner det brittiska Labour
Partys konstitution och uppbyggnad —
jag känner dem mycket väl, men jag
skall naturligtvis inte gå in på det här
— han vet att det är ett parti som väsentligen
bygger på fackföreningarnas
kollektiva medlemskap, och om man ser,
hur partiets valkretsstyrelser och dess
centrala ledning äro sammansatta, finner
man hur detta går igenom över hela
linjen. Herr Lindbloms s. k. argument
på den punkten har alltså slagit fullständigt
fel. Om herr Lindblom inle
tror mig, kan han ju läsa i en tämligen
färsk bok — den heter Fiftv Years’
March och är från januari i år — en
framställning av den bekante publicis -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 13.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

ten Francis Williams av Labour Partys
historia från år 1900 i januari till detta
år vid ungefär samma tid.

Det har även i andra länder funnits
en kollektiv anslutning, som har varit
mycket längre driven än både den svenska
och den brittiska, t. ex. i Belgien,
där inte bara fackföreningarna genom
kongressbeslut voro anslutna till
det belgiska arbetarpartiet utan där även
den kooperativa rörelsen och sjukkassorna
tillhörde detta parti. Det belgiska
arbetarpartiet hade faktiskt på grund av
denna tredubbla anslutning vid vissa
tillfällen flera medlemmar än det fanns
arbetare i landet. Det var bland annat
den ekonomiska solidariteten med det
politiska partiet, som tog sig uttryck i
detta.

Nu råder inte längre detta system i
Belgien. Det fanns nämligen en för inte
så länge sedan mycket mäktig herre —
gudskelov är hans makt död nu och vi
skola hoppas för alltid begraven — som
befriade de belgiska arbetarna från detta
som förmodligen bör betraktas som
ett tyranni mot dem. Den mäktiga kraften
hette Adolf Hitler, som när han bröt
in i Belgien med sina härskaror och bestämde,
hur allting skulle gestalta sig
där, också tog bort de ekonomiska organisationernas
möjlighet att tillhöra det
belgiska arbetarpartiet. Man försöker nu
experimentvis klara sig i fortsättningen
på en individuell anslutnings grund, men
frågan är inte slutgiltigt avgjord. Så
gjorde alltså Adolf Hitler. Han gav Belgien
den lycka som nu folkpartiets motionärer
på ett — det vill jag gärna säga
— mildare sätt vilja låta undfägna den
svenska arbetarklassen med.

När jag pekar på andra länder, har
jag främst velat göra det för att söka
belysa, att detta icke är något patent, som
är speciellt uppfunnet här i Sverige, utan
att systemet har haft utbredning i olika
länder. Det har betonats flera gånger
här, att detta hänger samman med att
(lön politiska och den fackliga arbetarrörelsen
från början fingo slåss på eu
gemensam front och voro hotade av samma
motståndare — mycket farligare på
den tiden än de iiro i dag.

Men, herr talman, om man skall tala
om tvång — och det är ett slags lösenord
på vissa håll här i dag — skola vi
inte stanna vid dessa mer eller mindre
formella anslutningsformer. Det finns
också ett politiskt tvång över fackföreningsmedlemmar,
som verkar mycket
hårdare, framför allt därför att det
tvånget också innebär makten att leda
vederbörande fackföreningsmedlemmar
åt det håll som de styrande önska i politiskt
hänseende. Jag syftar på de konfessionella
arbetarpartierna. Centrumpartiet
i det gamla Tyskland var ett katolskt
parti, vars förnämsta kraft på det
politiska fältet låg i de kristliga fackföreningarna,
som icke voro formellt kollektivanslutna
till centrumpartiet men
som gåvo det pengar och som voro dess
väsentliga materiella och andliga underlag.
Det katolska partiet i Belgien, som
är aktuellt just i dagarna på grund av
speciella politiska bekymmer i det landet,
har också sina konfessionella fackföreningar.
Dessa tillhöra inte någon allmän
belgisk landsorganisation, utan de
ha sin egen. De äro på grund av det
konfessionella trycket bundna till händer
och fotter vid det katolska partiets
politik. Samma är förhållandet i Holland;
det existerar även i Österrike och
i andra länder.

Man skall alltså inte göra sig den
dubbla illusionen, att Sverige härvidlag
skulle vara något speciellt undantag och
att den socialistiska arbetarrörelsen
skulle stå i en särskild klass när det
gäller själva effekten, själva verkningarna.
Denna sammanknytning mellan politisk
och facklig arbetarrörelse är ett
— jag höll på att säga — universellt fenomen,
den gör sig gällande på många
håll.

Det har betonats tidigare i denna debatt,
att det är 31,7 procent av de fackligt
organiserade, som iiro politiskt kollektivanslutna
här i landet. Om de borgerliga
ledamöterna i riksdagen verkligen
ha intresse av att studera arbetarrörelsens
organisationsförhållanden, så
skall jag be att få rekommendera en
skrift som är offentlig. Det är en inventering
av medlemsbeståndet i Sveriges

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

socialdemokratiska arbetarparti den 31
december 1948. Här kunna vi ort efter
ort, arbetarkommun efter arbetarkommun
se, hur många som äro kollektivanslutna
och hur många som äro enskilt
anslutna. Går jag till en sammanfattning
som gäller alla de uppräknade
16 fackförbunden, så ser jag, att av dessa
46 fackförbund är det endast 7 som
ha majoriteten av sina medlemmar kollektivt
anslutna till det socialdemokratiska
partiet, alltså en mycket ringa del
totalt, och de allra största fackförbunden
ha ingen kollektivt ansluten majoritet.

I England har man varit speciellt rädd
för att de fackförbund, som organisera
arbetare inom statliga yrken och tjänster,
skulle kollektivanslutas till det brittiska
arbetarpartiet. Om vi se efter i
denna förteckning, skola vi finna, att
inom de svenska fackliga statstjänarorganisationerna
i regel ett mycket ringa
anial medlemmar äro kollektivt anslutna
till det socialdemokratiska partiet. Civilförvaltningens
personalförbund t. ex. har
50 340 medlmemar, av vilka 49 äro kollekti
vanslutna. Fångvårdsmannaförbundel
har 1 166 medlemmar, av vilka 113
äro kollektivanslutna, postmannaförbundet
har ju litet bättre siffror, om jag får
använda den termen; det har 16 000
medlemmar totaliter och 6 000 kollektivanslutna.
I statens sjukhuspersonals förhund
är det 6 500 medlemmar, varav 796
kollektivanslutna. Man ser alltså, att för
dessa speciella organisationer — jag
skulle kunna nämna ett par tre till —
har icke detta förskräckliga »tvång» slagit
igenom i någon större utsträckning.
Dessa siffror skulle ge anledning till ännu
flera reflexioner, men vad jag har
sagt räcker för att bevisa, att detta tvång
i alla fall icke är ett så skrämmande
spöke som man under denna debatt har
velat göra det till.

Det har redan sagts många kärlekens
ord till herr Öhman. Han känner sig
mera torterad än de flesta inför den organisationsform
som det socialdemokratiska
partiet har. Men han är inte plågad
och han opponerar sig inte, när
hela länder — s. k. folkdemokratier —

med tvångsmedel kollektivanslutas till
en viss politisk riktning. Då är det riktigt;
det har herr öhman för resten nyss
burit vittnesbörd om.

Ja, herr talman, när man så nitälskar
för friheten i det lilla som herr Öhman
har gjort i sina tal här i dag, blir man
förvånad över att han är alldeles tyst,
när det gäller friheten i det stora, när
det gäller friheten för miljoner och
hundratals miljoner människor att gä
sina egna vägar. När friheten blir ett
världsproblem, då är herr öhman ointresserad,
men när det är fråga om »friheten»
i någon fackförening här i Stockholm,
gäller det för honom såsom det
heligaste av de heliga tingen. Man ser
det karikatyrmässiga i hela denna teckning;
man skådar det skrämmande hyckleriet
i detta uppträdande.

Men inte ens på hemmamarknaden
iaktta herr Öhman och hans parti den
aktsamhet om »friheten», som han själv
här har proklamerat. Han klagar över
att Landsorganisationen har instiftat en
tidningsfond och genom uttaxering tar
ut pengar till densamma.

Jag har den stora hedern att representera
Göteborgs stad i denna kammare.
I rikets andra stad ha kommunisterna
ett rätt mäktigt inflytande. Där behärskade
de under en ganska lång tid Svenska
metallindustriarbetareförbundets avdelning
nr 41. Vartill använde de sin
makt? Jo, till att den ena gången efter
den andra tvinga fram beslut om ekonomiskt
understöd åt den kommunistiska
pressen. Enligt vad jag vet gäller det belopp
på mellan 40 000 och 50 000 kronor
under denna tid -— kammarens ledamöter
kanske följde dessa affärer i tidningarna.
Det mycket aggressiva tvång, som
kommunisterna där använde, fick till
slut åtminstone det goda resultatet, att
det kommunistiska väldet bröts i Göteborgs
metallarbetarfackförening. När
herr Öhman nu, som han själv förmodligen
tror, avslöjar oss socialdemokrater,
så ha väl dessa avslöjanden mest
kommit till i en för herr Öhman mycket
oangenäm känsla av att hans parti
inte har möjligheter att gå vida längre
i fråga om att få de fackliga organisa -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

tionerna att lägga ned pengar i den s. k.
kommunistiska verksamheten. Han tog
en del exempel från Stockholm. De flesta
av dessa exempel känner jag inte
till. Det är emellertid uppenbart, att stora
fackföreningar som Metall, Kommunal
och Handel måste för sitt organisationsväsende
ha klara regler. Det gäller
inte bara den politiska kollektivanslutningen,
utan det gäller också den
fackliga anslutningen. Om inte så stora
organisationer iiro reglerade, när det
gäller sådana här ting, kunna de knappast
skötas.

Det där, att man bestämt reservationsrätten
till endast ett år, är i varje fall
ingenting, som gäller huvudorganisationernas
bestämmelser och stadgar, utan
det är någonting som särskilt tillämpas
i vissa organisationer. Det hör inte till
de principer, som bära upp kollektivanslutningen.

Herr öhman försökte ställa upp mot
varandra att man i fackföreningen bara
får reservera sig på ett år men att kollektivanslutningen
gäller på obestämd
tid. Det senare gäller i alla fall så länge
som inte kommunisterna fått majoritet
inom vederbörande fackförening vid något
tillfälle. Då passa de på — även om
det i det avseendet har blivit litet mera
reglerat under de senaste åren — att
uppriva ett tidigare fattat beslut om kollektivanslutning
och att ställa fackföreningen
utanför det socialdemokratiska
partiet. Tidsbegränsningen för kollektivanslutningen
existerar endast så länge
som inte fackföreningen bar fattat ett
annat beslut.

Det skulle vara mycket att ytterligare
säga i denna fråga, herr talman, men det
kanske kan räcka med det anförda. Jag
kan dock inte låta bli att lägga till ett
par synpunkter. Herr Domö rörde oss
nästan till tårar i den första delen av
sitt tal. Det kanske är eu erinring om
den vackra sommarmorgon den 12 juni
1934, när vi senast diskuterade denna
fråga i första kammaren. Den var det
sista ärendet på dagordningen, och enligt
protokollet slutade sammanträdet
klockan 4.00 på morgonen. Fåglarna
kvittrade, solen sken och vi kände oss,

även om herr Domö trodde, att han hade
fått sina önskningar genomförda
gentemot oss, riktigt upplivade och
stärkta, när vi gingo hem från debatten.
Herr Domö bad halvt om halvt om förlåtelse
för att han den gången kanske
var litet för snäv, men lian fick kompensation,
när han i rent av ekumeniska
tongångar bär förkunnade, att andra
upptagit de lärosatser, som högern har
förkunnat i många år.

Herr statsministern bar ju redan belyst
den saken, men jag kommer in på
den ändå, därför att denna milda stämning
bos herr Domö inte varade talet
igenom, utan när han började på att gå
ned för de sista branterna, så blev han
rätt mycket återigen den gamle Fritiof
Gustafsson i Domö, såsom han hette
1934. Då betraktade han oss ändå som
det där klasspartiet, som på grund av
vår starka klassbetoning måste behålla
kollektivanslutningen.

Ja, herr Domö, även om kollektivanslutningen
skulle upphävas som en
av arbetarpartiets organisationsformer,
kommer detta arbetarparti även därefter
beträffande medlemsstockens sammansättning
att bli ungefär likadant som
det var förut. Det blir för det mesta
lantarbetare, industriarbetare och tjänstemän
som bilda detta parti, liksom det
är andra intressegrupper, som bilda herr
Domös parti.

Det där om klasser och klassgränser
bar blivit alltför mycket dogmatiskt, och
om även jag får göra en syndabekännelse,
herr Domö — det känns litet tryggt att
göra det i herr Domös sällskap — skulle
jag vilja säga att vi kanske i någon
mån själva äro skulden till detta, ty vi
drevo helt naturligt, när vi stodo utanför
allt inflytande, en ganska dogmatisk
politik. Men det gjorde de, som voro anhängare
av herr Do mös idéer också,
ifrån sina utgångspunkter. Det talades
då - och det var dit jag ville komma —
om klasser och klassbegrepp, men vad
var detta annat än uttryck för ekonomiska
intressebrytningar i samhället,
som säkerligen alltid komma att finnas?
Dessa brytningar fingo då en schematisk
betoning; de släpades med genom åren,

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

de blevo älskade och nära införlivade
med vissa människors tankar och känslor,
och de blevo förhatliga för andra
människors känslo- och tankeliv. Men
dessa klichéer och dessa skyltar, herr
Domö, äro ändå ingenting av det väsentliga
i utvecklingen. Det är intressekontroverserna,
som ligga här bakom,
och när man inom den socialistiska rörelsen
i början tolkade dem ganska schablonmässigt
i termerna om en evig och
djup fiendskap mellan proletariat och
bourgeoisie, kanske det var mera sanning
i detta då än det är nu. Men redan
på den tiden voro intressekonflikterna
mycket mera växlande och nyanserade
än vad dessa korta slagord kunna förklara.

Så är det än i dag. Här uppträda i konkreta
fall olika grupper även inom arbetarvärlden
med intressen, som inte äro
sammanfallande, precis på samma sätt
som olika representanter för de s. k. besittande
klasserna också hävda vid olika
tillfällen skilda meningar om vad som
är det bästa.

Om man sålunda, herr Domö, blir så
vidsynt, att man ser verkligheten bakom
skyltorden, tror jag det är ganska
lätt även för oss att hävda, att när vi
försvara företrädesvis vissa samhällsgruppers
rätt inom totaliteten, så behöver
detta inte innebära, att vi höja
våra svarta eller, om vi skola ta en vackrare
färg, röda klasskampsfanor mot
herr Domö; det innebär, att vi från vår
utgångspunkt mycket väl förstå och begripa,
att vi sitta inte bara ensamma i
båten utan att dessa intressekonflikter,
som så många gånger framträda, ändå
måste överskuggas av det väsentliga, det
nämligen att människornas arbete och
människornas kultur är till sist en gemensam
sak. Att det är en gemensam sak,
tar sig uttryck i att vi måste intressera
oss alla för att öka produktionen och att
vi ha en hel del i stort sett gemensamma
intressen, fastän inom deras ram de sekundära
intressebrytningarna kunna
göra sig gällande. Om nu herr Domö till
slut blir en riktigt dygdig pojke och lägger
bort gamla ovanor, som vi för länge
sedan ha lagt bort, tror jag att han

skall få ett nytt, strålande tillfälle att betyga,
hur han har ändrat sig och hur
han har kommit till en ännu högre ekumenisk
klarhet.

Herr talman, det är klart att jag stöder
reservationen.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman: Jag skulle inte ha tagit till orda
en gång till, om inte en uppgift i herr
Lindströms anförande uppkallat mig.
Jag skall inte gå in på hans sedvanliga
utflykt till folkdemokratierna eller hans
hårresande parallell mellan samhällsomdaningen
där och kollektivanslutningen
av fackföreningar till Sveriges socialdemokratiska
parti. Det är bara en enda
sak, jag vill ta upp och korrigera, för
att kammarens ledamöter skola få en riktig
bild av vad som försiggår.

Herr Lindström omnämnde vad som
gjorts i Göteborgs metallindustriarbetarefackförening
och framställde det, som
om det kommunistiska partiet hade utnyttjat
sin iställning där för att oupphörligen
plocka Göteborgs metallindustriarbetarefackförening
på pengar till
den kommunistiska pressen.

Herr Lindström vet lika väl som jag,
fastän han kanske inte fann det så opportunt
att meddela detta, att sanningen
är den, att detta anslag, som lämnats för
ungefär en vecka sedan i Göteborg till
den kommunistiska pressen, är precis på
öret lika stort som det som socialdemokratiens
tidningar varje år få från Göteborgs
metallarbetare. Vi anse det nämligen
vara rättvist och demokratiskt, att
man delar lika av fackföreningarnas tillgångar.

Herr Lindström kom också med en
insinuation om att vi kommunister skulle
sträva efter att ösa in pengar ur fackföreningarna.
Varför inte berätta sanningen,
herr Lindström? För att ta ett
mycket näraliggande exempel kan jag
nämna, att inom Stockholms grovarbetarefackförening
behandlades för några
veckor sedan en fråga om ett valfondsanslag.
Socialdemokraterna äro där i
klar minoritet, men det finns partilösa
socialdemokrater och kommunister i

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

fackföreningen, och på kommunisternas
förslag beviljades 7 500 till socialdemokraternas
och 7 500 kronor till kommunisternas
valrörelse. Detta ansågo vi vara
rättvist och riktigt därför att det gällde
samtliga fackföreningsmedlemmarnas
pengar, även om de ha skilda politiska
uppfattningar.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Hur frestande det än ur vissa synpunkter
skulle vara att analysera det anförande,
som herr Uhlén höll före kammarens
middagsrast, skall jag på, som
jag själv tycker, goda skäl avstå därifrån.
Herr Uhlén befann sig tydligen
i ett tillstånd, som utgjorde en kombination
mellan två stämningar, dels minnen
från de förstamajtal, som jag förmodar
att han har hållit, och dels en förövning
inför årets valrörelse.

Jag har för min del den uppfattningen,
att första kammarens sessionssal är
olämplig både såsom plats för demonstrationstal
och såsom lokal för ett socialdemokratiskt
valmöte. Jag skall bara
kosta på herr Uhlén två randanmärkningar.
Den ena är föranledd av hans
sätt att uppträda, den andra av hans argumentation.

Herr Uhlén skildrade med mycken
energi den tillfredsställelse som det skulle
bereda honom att få utträda ur en
fackförening, som eventuellt hade kollektivanslutit
sig till folkpartiet. Jag skulle
vilja säga, att herr Uhléns upplysning
var onödig; vi skulle möjligtvis kunna
gissa oss till det ändå, eftersom det iir
vcterligt att han är socialdemokratisk
riksdagsman. Jag skulle till detta bara
vilja lägga, herr talman, att glädjen skulle
bli ömsesidig över hans utträdesansökan
och den skulle i varje fall inte bli
mindre inom folkpartiet.

Herr Uhlén, vilken talade såsom en
mästare i konsten att kunna utforska
människors och partiers hemligheter, var
bergfast övertygad om, att folkpartiets intresse
för kollektivanslutningens problem
inte hade något som helst samband
med friheten utan bara var ett uttryck

7 Första kammarens protokoll 1990. AV 1!>.

för avundsjuka och ett försök att minska
det socialdemokratiska partiets medlemsantal.

Jag tar fasta på detta yttrande, ty det
innebär ett erkännande, som i detta sammanhang
är värdefullt, nämligen det, att
medlemsanslutningen till det socialdemokratiska
partiet inte alltid är beroende
på en åsiktsgemenskap utan är en av helt
andra orsaker betingad anslutning, en
anslutning i så hög grad att ett upphävande
av orsakerna för herr Uhlén skulle
te sig såsom en mycket betydande förlust
för partiet.

Den saken återgick i någon mån i det
anförande, som herr Strand höll — ett
utomordentligt sympatiskt anförande,
herr talman, som till sin uppläggning vitt
skiljer sig från det som jag nyss har sysslat
med. Herr Strand betonade, att han
för sin del bedömde saken så, att det
endast var ett fåtal av de kollektivanslutna
fackföreningsmedlemmarna, som
försågo sin medlemsbok med partimärket
och som således vore aktivt intresserade
av en anslutning till ett politiskt
parti, som de genom kollektivanslutningen
kommit att tillhöra. Jag tycker att det
är ett rätt värdefullt erkännande, eftersom
det ger en ganska god belysning åt,
låt oss säga den ideologiska grund, på
vilken kollektivanslutningen vilar. Någon
lust att genom kollektivanslutningen bli
inskrivna socialdemokrater är uppenbarligen
icke tillfinnandes hos de kollektivanslutna.
Jag skall emellertid, herr talman,
inte längre syssla med detta.

Jag har konstaterat att man på sina
håll har varit angelägen om att i fråga
om den motion, som har föranlett
den debatt, som hålles här i dag, tala om
folkpartiet. Jag har äran att företräda
folkpartiet i denna kammare, och jag tror
jag kan säga, att motionens yrkande icke
är ett uttryck för folkpartiets samlade
uppfattning. Det kan visserligen tänkas
omständigheter — jag skall inte bestrida
dem — där det kan vara nödvändigt
att lagstifta till skydd för friheten.
En förbudslagstiftning kan under vissa
förhållanden i själva verket vara nödvändig
till frihetens värn; jag har en stark
känsla av att ingen av kammarens leda -

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

möter vill bestrida det riktiga i denna
allmänna deklaration. Men man har att
väga emot varandra: tyngden av den

kränkning av friheten, som förekommer,
och tyngden av de intrång i friheten,
som en förbudslagstiftning skulle medföra.
Enligt min mening, herr talman,
föreligga inte här sådana omständigheter,
att en förbudslagstiftning ur dessa
synpunkter är motiverad. Det innebär
inte någon bagatellisering av det principiella
uttalande, som jag nyss har gjort,
inte heller någon bagatellisering av det
rent praktiska behov, som kan förligga
av att lagstifta till frihetens värn, om jag
för min del konstaterar, att en lagstiftning
mot kollektivanslutning, ett förbud
mot kollektivanslutning i detta nu skulle
vara detsamma som att använda större
våld än vad nöden kräver.

Om jag dock ansluter mig till dem,
som se kritiskt på frågan om kollektivanslutningen,
gör jag det således inte
därför att jag vill motivera en förbudslagstiftning,
inte ens för att med kritiken
förbereda en kommande förbudslagstiftning,
utan jag gör det, därför att
jag anser kollektivanslutningen oriktig
med hänsyn till medborgarnas rätt att
själva bestämma vilket politiskt parti de
vilja tillhöra. Jag skulle våga tro att
kollektivanslutningen också är onödig
för båda de parter, som det närmast gäller,
och onödig för att gagna de reformsträvanden,
som herr Strand för sin del
ansåg att kollektivanslutningen hade
medverkat till att aktualisera och föra
igenom.

I fråga om den medborgerliga rätten
att fritt och självständigt bestämma sin
ställning, hänvisar man nu från reservanternas
sida till den s. k. reservationsrätten,
och man finner ingenting orätt i
att begagnandet av denna reservationsrätt
i realiteten innebär, att den, som vill
freda sig för anslutning till ett politiskt
parti, i vilket han inte känner sig höra
hemma, måste ta ett initiativ för att hävda
sin rätt — icke för att tillkännagiva
sin anslutning. Jag skall inte ta upp någon
principiell debatt om denna sak. Det
har sagts tillräckligt mycket om den både
i denna kammare och i den debatt

utanför kammaren, som har ägt rum i
frågan.

Jag skulle vilja bedöma saken på det
sättet, att denna bevisning om reservationsrättens
betydelse möjligen är teoretiskt
riktig. Men den stöter uppenbarligen
på mycket, mycket stora praktiska
svårigheter — jag hänvisar också i det
fallet till herr Strands deklarationer.
Han för sin del ansåg det vara oberättigat
att man skulle företa lagstiftningsåtgärder
för att skydda de passiva medlemmarna
i fackföreningarna för en sak
som de inte hade tillräcklig energi att
själva bevaka. Det tyder alldeles uppenbart
på att den s. k. reservationsrätten
teoretiskt står öppen för alla, men att
begagnandet av den kräver en viljeyttring,
som för många medborgare inte
bara är besvärlig utan även hämmas av
betänkligheter, som kanske också innerst
inne bottna i rädsla för det obehag,
som därav skulle kunna följa.

Herr Strand betygade också i sitt anförande,
att de flesta av de kollektivanslutna
fackföreningsmedlemmarna följa
den bekvämaste linjen och deltaga i kollektivanslutningen
även om den inte
motsvarar deras vilja. Jag skulle, herr
talman, inte ett ögonblick vilja göra gällande
gentemot herr Strand, att det förekommer
något som liknar förföljelse
av de fackföreningsmedlemmar, som begagna
sig av sin reservationsrätt. Jag
har inga som helst belägg, som skulle
kunna göra det möjligt för mig att göra
ett sådant påstående. Men jag tror att
det förhåller sig så, att den passivitet,
om vilken herr Strand talade, bottnar
inte bara i likgiltighet utan också i en
känsla av obehag, den känsla av obehag
som alltid följer med, då man på ett
eller annat sätt — låt vara att det bara
är en periferisk historia enligt reservanternas
mening — ställer sig på en annan
linje än sina kamrater och visar
någonting som åtminstone med ond vilja
skulle kunna karakteriseras såsom ett
brott mot solidariteten.

Jag anmärkte, att denna reservationsrätt
sannolikt är teoretiskt riktig men
att dess begagnande stöter på många
praktiska svårigheter. Det bär, herr tal -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

man, under den senaste tiden i pressen
publicerats ett par formulär, som ha åtskilligt
att berätta om det sätt, på vilket
reservationsrätten får lov att utövas. Det
bär i dessa formulär angivits två alternativ
för de medlemmar, som vilja anmäla
avvikande mening emot kollektivanslutningen.
1 det ena sägs det, att antingen
skall man tillhöra det socialdemokratiska
partiet eller också rekommenderas
man till det kommunistiska partiet.
I det andra fallet har man ytterligare
ett alternativ: antingen skola
pengarna tillfalla det socialdemokratiska
partiet eller det kommunistiska partiet,
eller också skola de tillföras föreningens
understödsfond.

Det är således alldeles uppenbart, att
man i dessa fall till reservationsrätten
fogar åtminstone ett önskemål om att
den, som reserverat sig, skall tala om,
till vilket parti han tänker ansluta sig,
eller i varje fall tala om, till vilket annat
parti han vill att hans partiavgift
skall betalas. Endast om den reserverande
medlemmen uppger, vart han vill
höra, kan således han eller hans meningsriktning
disponera över den partiavgift,
som han vid kollektivanslutningen
är tvungen att betala. Jag måste
säga, att detta är ett ganska underligt
sätt att trygga reservanternas rätt att behålla
sin åskådning för sig själva. Det
kan invändas, att det är en dålig karl,
som inte törs visa färg, om han har en
bestämd uppfattning. Jag är själv böjd
för att tillmäta detta argument en viss
betydelse, men nog rimmar det illa med
den ömsinthet, som samhället i övrigt
har visat i fråga om den enskilde medborgarens
politiska anonymitet.

Det har i debatten här rätt ofta alluderats
på den ekonomiska betydelse, som
kollektivanslutningen skulle ha för det
socialdemokratiska partiet. Jag kommer
därmed in på det som jag för min del
anser vara ganska sannolikt, nämligen
att kollektivanslutningen — ideologiskt
sett i varje fall och med hänsyn till
dess betydelse för ett starkt reformparti
— är tämligen onödig. Båda parterna
klara sig enligt min mening bra var för
sig eller med ett samarbete på lösligare

grund, om ett sådant anses motiverat
— om inte andra skäl än den ideologiska
kraftsamlingen kunna åberopas. Herr
Strand sade, att han skulle förstå det resonemang,
som utskottsmajoriteten — eller
utskottets lotterihalva — fört, om
det gällde att genom förbud mot kollektivanslutning
försöka beröva det socialdemokratiska
partiet den ekonomiska
hjälp, som kollektivanslutningen skulle
ge det. Herr Elowsson var för sin del
ännu mera öppenhjärtig. Han förklarade
— det var väl innebörden av hans
ord i varje fall — att det är de där små
avgifterna, som genom fackföreningarna
betalas till partiet, som göra det socialdemokratiska
partiet oslagbart. Jag skulle
vilja fråga herr Elowsson, om det således
bara är därför som kollektivanslutningen
försvaras. Väger den synpunkten
tyngre än omsorgen om medborgarnas
rätt att själva få bestämma sin politiska
mantalsskrivningsort? Är det de där små
bidragen, som äro den egentliga, den avgörande
anledningen till att kollektivanslutningen
bibehålies? Under sådana förhållanden
säger jag kanske som herr
Strand, att jag i någon mån förstår intresset
för att behålla den, men jag tycker
inte, att det är ett skäl som väger
tyngre än den kritik som kan riktas mot
systemet med kollektivanslutning.

Herr Strand hade ytterligare ett skäl,
som var rätt intressant och som jag
tycker är värt någon uppmärksamhet.
Tack vare den intressegemenskap, framhöll
herr Strand, som råder och som
har rått emellan fackföreningarna och
det socialdemokratiska partiet, har det
varit möjligt att genomföra det storartade
reformarbete till arbetarklassens nytta,
som har kommit till stånd under de
senaste decennierna. Det var naturligt,
sade herr Strand vidare, med denna intressegemenskap,
eftersom arbetarklassen
har ett betydande intresse av det
politiska arbete, som utföres i riksdagen
och som omspänner områden, på vilka
arbetarklassen har alldeles särskilda intressen
att bevaka: arbetstidslagtiftning,
semesterlagstift ning,olycksfallsförsäkring
och andra sociala reformer. Jag tror
också, att det har varit av ett mycket

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

stort värde, att det har förefunnits en
sådan intressegemenskap. Men jag föreställer
mig, att man från fackföreningsrörelsens
sida borde ha haft lika stort
intresse av att skaffa sig en dylik intressegemenskap
med samtliga de reformvänliga
demokratiska partier, som ha
velat medverka och som också ha medverkat
till denna sociala lagstiftnings genomförande.
Det kan knappast vara ett
intresse för fackföreningsrörelsen att i
det fallet vända sig uteslutande till ett
enda politiskt parti, i all synnerhet om
man därigenom skulle råka komma i den
situationen, att man skapade en motsatsställning
emellan arbetarklassen, vars intressen
fackföreningsrörelsen har att tillgodose,
och politiska riktningar, som
vilja arbeta på samma sätt och mot samma
mål: arbetarklassens bästa. Jag tror
således, att om man börjar analysera detta
ganska intressanta påpekande av herr
Strand om intressegemenskapens naturlighet
och dess följder, så visar det sig,
att det inte riktigt håller streck. I varje
fall är den tolkning, som herr Strand
gav, något för begränsad.

För min del, herr talman, måste jag
säga, att jag inte tillmäter reservationsrätten
alltför stort värde. Jag medger
dess befintlighet, jag medger att den teoretiskt
sett kan förefalla oklanderlig,
men jag tror att de med densammas utövande
förenade praktiska svårigheterna
äro så betydande, att man inte bör
överskatta det värde som den har. Värdet
är i varje fall inte så stort, att det
förringar de principiella anmärkningar
mot kollektivanslutningen såsom system,
som jag har försökt framföra här.

Jag skulle sedan bara vilja påpeka, att
jag ju inte är alldeles ensam om den
uppfattningen, att kollektivanslutningen
är ett mycket diskutabelt system. Jag har
kunnat konstatera, hurusom man inte
bara i den borgerliga pressen utan även
i en god del av den socialdemokratiska
— inte minst den del, som har en ganska
direkt anknytning till fackföreningsrörelsen
— har uttalat samma tveksamhet
om kollektivanslutningens principiella
riktighet och nödvändighet. För min del
tror jag, att om man är intresserad för

problemet såsom problem, så skall man
kunna diskutera det förutsättningslöst
utan alltför stor irritation. Vill man, såsom
jag vill, lägga denna diskussion på
basis av fortsatt frihet utan inblandning
av lagstiftningstvång, tillåter jag mig uttala
den förhoppningen, att en sådan
diskussion till sist skall leda fram till ett
resultat, som gör att debatten om kollektivanslutningen
kan avslutas på grund
av att kollektivanslutningen i sig själv
har skaffats.

Herr Brantings anförande hade jag för
min del litet svårt att förstå, i varje fall
hans slutsats att tillskapandet av en lagstiftning,
som skulle innebära förbud mot
kollektivanslutning till ett politiskt parti,
skulle vara detsamma som inaugurerandet
av ett korporativt samhällssystem. Jag
har svårt att förstå att man skulle skapa
ett korporativt samhällsskick genom att
undanröja ett tillvägagångsätt, som leder
till att enskilda människor bli korporativt
anslutna till ett parti. Det är
möjligt, att jag i någon mån missförstått
herr Brantings yttrande. Jag hade med
förlov sagt, det allmänna intrycket, att
herr Brantings anförande i vissa stycken
erinrade om det gamla ordet om att det
ibland är farligt med för mycken kunskap.

Vad beträffar första delen av herr Domös
anförande, herr talman, skall jag
inte lägga mig i den tvist om klädmångleriet,
som uppstått mellan honom och
statsministern. Jag fick ett helt annat intryck,
när jag hörde herr Domö rekapitulera
den långa, långa lista av tidigare
avslagna, men återigen aktuella projekt,
som högern kunde redovisa. Jag kom
nämligen osökt att erinra mig vad kammarens
ledamöter nu nästan dagligen
kunna läsa i telegrammen från Ryssland:
det är ryssarna som ha uppfunnit
allting.

Det är självfallet, herr talman, att jag
från mina utgångspunkter kommer att
yrka bifall till utskottets förslag. Jag
kan göra det därför att utskottsförslaget
går emot motionen om ett lagstadgat förbud
mot kollektivanslutning. Jag skulle
måhända ha haft ett och annat att anmärka
emot vissa av de formuleringar,

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

som finnas i utskottsmajoritetens motivering,
men skiljaktigheterna i önskemålen
om uttryckssätt äro inte större än
att jag kan säga, att jag i stort sett är
ense med de kritiska synpunkter på kollektivanslutningens
idé, som utskottet
uttalar i sin motivering.

Jag förmodar, att jag har lyckats delge
kammarens ledamöter en något så när
klar bild av de motiv, som föresvävat
mig, när jag har tagit ställning i denna
fråga. I varje fall bör det inte kunna råda
något dunkel om att det för mig ■—
liksom för herr Domö, efter vad som
framgick av första delen av hans anförande
— inte i första hand är fråga om
en lagstiftning, utan är fråga om en diskussion
om möjligheten att på andra vägar
komma fram till ett resultat, som
enligt min mening motsvarar demokratiska
fordringar i ett demokratiskt samhälle.

Det är med den motivering, som jag
här har försökt ge uttryck åt, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
deltog i den debatt, som fördes för 16
år sedan vid den sena timme, som herr
Lindström nyss talade om, och jag vet
att det då stod en ganska hård strid om
kollektivanslutningen och att kamrarna
slutligen enade sig om den borgerliga
linjen.

Jag vill även i dag säga några ord,
enär jag har den bestämda uppfattningen,
att de borgerliga ingenting ha lärt
av den tid, som har gått sedan 1934. De
förbise fullständigt arbetarrörelsens betydelse
i vårt samfundsliv. Gör man
klart för sig, vilken betydelse den har
haft och har, kommer man att bedöma
sambandet inom arbetarrörelsens grenar
på ett helt annat sätt, och man kommer
inte att så förenkla problemet, som skett
framför allt från folkpartiets sida både
i debatten här i kammaren och i tidningspressen.

Jag tycker, att man i stället borde vara
utomordentligt tacksam för att vår
svenska arbetarrörelse har byggts upp

på det sätt som har skett, så att den
politiska och den fackliga rörelsen kunnat
förenas så nära som möjligt till en
enhet. Med denna anordning har man
skapat ett underlag för stabilitet i samhället,
man har skapat stabilitet i fråga
om fastställandet av arbetsvillkoren för
de stora arbetargruperna i landet. Hur
skulle det ha sett ut här, herrar folkpartister,
om inte den svenska fackföreningsrörelsen
i samarbete med den
socialdemokratiska rörelsen, hade framträtt
så enhetligt som den har gjort under
alla dessa år? Tänk på hur det ser
ut i Frankrike, Italien och andra länder,
där det råder söndring i detta avseende
och där det finns politiska och fackliga
arbetarorganisationer av skiftande slag!
De, som på det fackliga livets område
skola möta arbetsgivarna för att träffa
avtalen, äro splittrade. Har man inte den
minsta hum om hur eländigt det är ställt
med arbetsfreden i dessa länder i jämförelse
med förhållandena i vårt land?

Det bryr sig folkpartiets gruppledare
här i kammaren inte ett dugg om. Han
talar inte ett ord om vilken betydelse
arbetarrörelsen har haft för den lugna
utvecklingen i Sverige och för den stabilitet,
som faktiskt här har åstadkommits.
Om herrarna ett litet ögonblick
skulle vilja begrunda detta, tror jag ni
skulle få en helt annan uppfattning om
begreppen frihet och icke frihet, som
ni här orda om. Denna utveckling har
skett under ett nödtvång, där kampen
om brödet har varit det avgörande, men
kampen har lett till att arbetarklassen i
Sverige har fått det som förvägrats den
på många andra håll: det medinflytande,
som tar sig uttryck i de kollektiva
avtalen. De kollektiva avtalen ha stor betydelse
för samhället — ja, det kan helt
enkelt icke skattas högt nog, att det har
lyckats arbetarrörelsen att få till stånd
en sådan tingens ordning, att det är kollektivavtal,
som reglera förhållandena på
arbetsmarknaden.

Men i arbetet härför har det varit nödvändigt,
att den fackliga och den politiska
arbetarrörelsen haft något föreningsband,
och detta band har bl. a.
kommit att knytas på det sätt som här

100 Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

nu klandras. Är faran då så överhängande,
att man nu måste komma och
klandra detta samband, när det har
existerat alla dessa årtionden och givit
så goda resultat?

Ni skola inte kunna övertyga en själ
om att ni, om ni vore i den ställningen
att det funnes någon organiserad grupp
till vilken ni kunde göra en anknytning,
ett enda ögonblick skulle underlåta att
göra det! Jag skall nu inte tala mycket
om herr Öhman — han skulle naturligtvis
ta emot rubb och stubb och knyta
banden järnhårda med det kommunistiska
partiet. Jag skall bara påminna honom
om att jag har själv varit ledare av
ett fackförbund, som har lidit tillräckligt
av det vanstyre, som blev en följd
av att kommunisterna lyckades få hand
om vissa lokala fackorganisationer. Jag
tänker särskilt på Norrland. Det skedde
där en ekonomisk utsugning av fackföreningsfolket
i allra högsta grad. Detta
är ett vittnesbörd från verkligheten, herr
Öhman. Och jag tror inte att ni kunna
övertyga någon när ni påstår, att ni
skulle gå fram med den tolerans, som
ni nu uppmana socialdemokraterna att
visa. Det är förresten skoj med dessa
resonemang — när man ser hur de linjer
ideligen skifta, som ni försöka arbeta
efter.

Reservationsrätten hör ihop med systemet
för redovisning mellan den lokala
fackföreningen och den lokala, politiska
organisation som finnes på platsen.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja uttala min förvåning över att min
vän från bondeförbundet, som sitter här
bakom mig, verkligen har anslutit sig till
detta utskottsutlåtande. Han representerar
väl om någon en organisation, som
försöker att väva ihop hela det organisationsfält,
som är synbart för en bondeförbundare
eller en som tillhör RLF. Hur
är det med edra ömma samveten inom
bondeförbundet? Ur ett exemplar av
edra tidningar, som ligga här ute i korridoren,
klippte jag ut en liten notis under
rubriken »Uteslutna». Av den framgick,
att man i Halland har uteslutit sex
eller sju jordbrukare på grund av att
de ha brutit emot en viss paragraf i

RLF:s stadgar och sålt slaktdjur vid sidan
om slakteriorganisationen. Råder det
frid i dessa människors samveten, när
de handla på det sättet, men inte anse sig
kunna tolerera, att vi inom arbetarrörelsen
skola få behålla en gammal ordning,
som vi ha haft sedan organisationernas
barnaår? Ändå lär det enligt vad
någon berättat — jag kan inte stå för sanningsenligheten
— till och med vara så,
att bondeorganisationerna numera ha ett
så rikt organisationsfält, att medlemsavgiften
för hela organisationsapparaten
tas ut genom mjölklikviderna. Det
är uppenbarligen ett helt annat organisationstvång
än vad vi ha inom arbetarrörelsen.
Jag nämner detta bara som ett
exempel.

Sedan skulle jag vilja säga ■— jag skall
inte bli långrandig — ett par ord till folkpartiets
skribenter och framför allt iill
dem, som ha fört till torgs talet om att
arbetarrörelsen inte skall tillskriva sig
äran av den standard, som arbetarklassen
för närvarande har. Under 1920-talet
och 1930-talet, så länge folkpartiet regerade,
gick marschen raskare framåt än
vad den har gjort senare, säger man. Det
är särskilt en representant i andra kammaren,
som gång efter gång förkunnar
denna visdom. Jag skulle vilja be någon
vara vänlig att säga till honom att han
slår upp första kammarens protokoll för
lördagen den 17 januari 1931. Den dagen
tvingades jag att hålla ett anförande •—
mitt första i denna kammare •— på
grund av att folkpartiets finansminister,
som på den tiden hette Hamrin, hårt predikade
emot det resonemang, som statstjänarna
då förde. Jag ber att få berätta
något om hur det förhöll sig.

År 1928 tillsattes en lönekommitté för
att försöka ordna upp löneförhållandena
för de statsanställda, särskilt då kommunikationsverkens
personal, som efter
vad jag vill minnas på den tiden hade
eget lönereglemente. När vi kommo fram
till år 1931, hade regeringen ännu inte
lagt fram något förslag. Den dåvarande
finansministern ville inte lägga fram det
förslag, som utarbetats. Detta förslag
innebar, att en person i stationskarlsgruppen
-— den största gruppen -— skulle

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

101

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

få begynnelselönen höjd från 184 kronor
i månaden med 9 kronor till 193 kronor
och skulle få en slutlön på 239 kronor.
Det ansåg dåvarande finansministern,
att vi inte hade råd till, ty det
kostade någonting på 30 miljoner kronor.

När man nu far land och rike kring
och talar om att statstjänare och andra
löntagare fingo det så mycket bättre under
denna tid och gör jämförelser med
resultatet av vårt samarbete med det socialdemokratiska
partiet, skulle jag vilja
rekommendera herrarna att läsa just vad
folkpartiets siste finansminister hade att
säga, när det gällde lönerörelsen för den
stora statstjänargruppen. Vi fingo ingenting.
Efter alla dessa år vill jag komplettera
vad som står i protokollet med att
säga, att vi inte voro nöjda med löneförslaget,
utan krävde mera. Dåvarande
statsministern Ekman sade till oss: »Kunna
ni ta det här förslaget som det är, så
skola vi lämna fram det.» Jag gick å
mitt förbunds vägnar tillsammans med
den nu bortgångne fader Bärj upp till
Ekman och sade: »Hellre än att ingenting
få ta vi detta.» Men det blev ändå ingenting! Det

var folkpartiets lönepolitik vid den
tiden. Jag vill än en gång rekommendera
särskilt skribenterna från andra kammaren
att •— med den komplettering jag
här har givit — läsa och begrunda och
sedan försöka komma till rätta med problemet.

Det är vad jag har att säga om dessa
saker, som jag även tidigare yttrat mig
så mycket om. Det kan ju hända att någon
menar, att jag är litet religiös på
denna punkt, och det erkänner jag att
jag är. Varför? Jo, därför att fackföreningsrörelsen
och den politiska arbetarrörelsen
ha betytt så oerhört mycket
för Sverige. Om vi bara få vara i fred,
ha vi goda förutsättningar att tiderna
igenom behålla den stabilitet, som dessa
rörelser gemensamt skapat. Detta tjatande,
eller jag skulle hellre vilja säga
gnagande, som folkpartiet synes ha hängivit
sig åt på senare tid, ökas ju allt
mer och mer. Det besvärar och åstadkommer
oro. Det ger inte det lugn över

arbetet, som det är önskligt alt få, om
vi skola nå goda resultat.

Herr LODENIUS: Herr talman! När
herr Forslund bland annat här nämnde,
att vi inte förstode en del av de organisationsfrågor,
som förekomma inom
fackföreningsrörelsen, vill jag bara taga
upp en sak därav.

Han sade, om jag förstod det rätt, att
bondeförbundet skulle ha någonting att
göra med att vissa personer, som anslutit
sig till en slakteriförening, skulle ha
blivit uteslutna på grund av att de sålde
på sidan om denna förening. Det tycker
jag ligger på ett helt annat plan än vad
vi diskutera här i dag, kollektivanslutning
till politiskt parti. I det anförda
fallet gäller det personer, som frivilligt
anslutit sig till en slakteriorganisation,
en ekonomisk förening, vars stadgar föreskriva,
att medlemmarna skola sälja
sina slaktdjur genom föreningen. Om de
sedan inte göra detta, är det ju helt i
överensstämmelse med stadgarna och
vad medlemmarna själva lia förbundit
sig till, att de under sådana förhållanden
bli uteslutna, herr Forslund. Jag
kan inte finna, att det kan ha någonting
direkt med vad vi här diskutera att göra.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Med
anledning av den korrigering herr Lindström
gjorde av mina uppgifter rörande
förhållandena i England, vill jag bara
meddela, att jag hade fått mina uppgifter
från en källa, som jag inte hade anledning
alt tvivla på. De voro kanske
inte i alla avseenden fullständiga. Men
efter den tolkning, som herr Lindström
nu har givit, blev väl det jag sade
ändå inte så förfärligt tokigt. Så vitt
jag förstod den tolkningen rätt, betyder
»contracting out» ungefär detsamma
som det vi nu diskutera — att man
skall få rätt att begära utträde från ett
beslut, om det uttrycket nu kan tillåtas,
genom att reservera sig. »Contracting
in» skulle sålunda betyda, alt fackföreningen
beslutar om anslutning till partiet,
men denna anslutning blir icke gäl -

102

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

lande förrän den handling kommer in
till förbundsstyrelsen, som bekräftar, att
personen i fråga har godkänt anslutningen.
Om den tolkningen är riktig,
stämmer det ju ganska bra med den
linje, som jag angav i mitt anförande, då
jag sade, att man kunde vända på steken
och säga, att i stället för att en medlem
skall vara tvungen att anmäla sig
ut, kunde han lika gärna anmäla sig in,
så behövde man inte befatta sig med de
personer, som eventuellt skulle vilja
träda ut.

Nu är jag fullt medveten om att förhållandena
i England kanske inte äro
så lätta att klara ut och se verkningarna
av. Jag är därför inte säker på att
den där tolkningen är fullständigt riktig
eller i varje fall att den tillämpas på
det sättet i praktiken.

Detta om detta. Vidare bär det sagts
här vid flera tillfällen, att man då man
avger sin reservation inte skulle behöva
ange något parti och att ingen deklaration
om politiskt hemvist skulle behövas.
Jag har ett papper, som bevisar
motsatsen. Det har anförts tidigare här
av herr Elon Andersson. Jag skall bara
citera ett av de formulär, som användas.
Enligt detta skall den, som ämnar
avge en deklaration, underteckna följande:
»Jag önskar inte tillhöra socialdemokratiska
arbetarkommunen. Jag
önskar att avgiften skall erläggas till
kommunistiska arbetarkommunen. —
Medlemsnummer. Namn.» Det finns inte
mer på blanketten. Man har endast räknat
med det kommunistiska partiet. Jag
höll på att säga, att herr Öhman egentligen
borde vara ganska belåten, eftersom
till socialdemokratiska partiet kollektivanslutna
fackföreningar hålla
»skatteuppbördsmän» åt kommunisterna.

I varje fall synes denna debatt — och
jag tänker då särskilt på det anförande,
som herr Strand höll — ha givit vid
handen, att systemet inte är — skall jag
vara riktigt mild? — riktigt bra som
det är. Litet var behöver nog tänka över
saken en smula.

Vad nu beträffar herr Forslunds mycket
skrämmande bild av läget i andra

länder, förstår jag med förlov sagt inte
riktigt, vad det har för sammanhang
med den bär saken, om inte de där slantarna,
som det har talats om så många
gånger, äro det avgörande. Herr Forslund
talade om sammanhållningen. Vi
eller åtminstone jag personligen ha ju
satt som nr 1, att vad man här skall göra
är att försöka inom fackföreningsrörelsen
få så god sammanhållning som möjligt
om de uppgifter, som äro viktigast,
och inte om uppgifter, som för fackföreningsrörelsen
äro ovidkommande eller
i varje fall andrahandsuppgifter. Då
mena vi, att man skall beflita sig om att
undanröja det irritationsmoment, som
kan skada denna goda sammanhållning.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
detta vidare. Mitt slutord i denna debatt
skulle jag kunna forma så: Den kollektiva
anslutningen är en skönhetsfläck
på fackföreningsrörelsen och i all synnerhet
på det socialdemokratiska partiet.

Herr STRAND: Herr talman! Jag har
inte så mycket att tillägga efter den
långa debatt, som har förts i frågan, men
på ett par punkter känner jag behov
av att komplettera framställningen.

Herr Öhman anförde några exempel
på formulär, som skulle användas, om
man ville reservera sig. Jag känner ett
behov av att påpeka, att han valde
exemplen från sådana fackföreningar,
där striden mellan kommunister och socialdemokrater
har varit som allra hårdast.
Det har därför tydligen varit nödvändigt
ur fackföreningarnas synpunkt
att utfärda särskilda formulär för reservationen
och utforma dessa på ett sådant
sätt, att det blivit särskilt markerat,
vad reservationsrätten innebar.

Fackföreningarna bestämma själva
villkoren för denna reservationsrätt och
hur den skall utövas. Det formulär, som
herr Lindblom läste upp, innebär så
vitt jag kan förstå ingenting annat än
att i den fackförening, som har utfärdat
formulären, vidarebefordrar man
den del av avgiften, som skulle gå till
socialdemokratiska partiet, till det kom -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

103

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

munistiska, om vederbörande medlem
så önskar. Det är emellertid inte överallt
man är så tjänstvillig. Inom metallarbetarfackföreningen
bär man tydligen
vägrat att stå till tjänst, i det man
säger, att medlemmen själv skall utkvittera
den del av avgiften, som eljest skulle
gå till det politiska partiet, och sedan
får han göra med den vad han vill.

Jag undrar, om kammarens ledamöter
särskilt observerade, att herr Öhman
ondgjorde sig över att man icke
fick använda fullmakter för att samla
in reservationer eller för att utkvittera
det belopp, som vederbörande skulle ha
rätt att få tillbaka. Fackföreningen har
alldeles säkert beslutat, att så icke skulle
få förfaras, därför att det är klart,
att fullmakterna skulle användas i agitationen
för en reservationsrätt, som
medlemmarna icke kände behov av att
utnyttja. Jag förstår mycket väl, att
kommunisterna skulle nå betydligt längre
i denna agitation, om man kunde
ställa emot varandra anslutningen till
det socialdemokratiska partiet eller att
ge pengarna till de sociala fonderna.
Jag förstår mycket väl, att den fackförening,
som det här är fråga om, har
tyckt, att det icke var något lämpligt
agitationsargument i kampen för eller
emot anslutningen till det socialdemokratiska
partiet.

Så vitt jag känner till ha förbunden
icke några bestämmelser i sina stadgar
om hur kollektivanslutningen skall gå
till. Det är helt överlämnat till den lokala
organisationen, och jag kan försäkra
herr Lindblom, att ute i landet
och i det stora flertalet fackföreningar
förekomma inga sådana preciserade formulär
som det bär var tal om. I regel
räcker det om man anmäler, att man
icke önskar tillhöra det socialdemokratiska
partiet. Vederbörande kan icke få
tillbaka någon del av avgiften, ty den
är fastställd på avdelningens möte och
inkluderar avgiften till arbetarkommunen.
Sä var det i den fackförening, där
jag själv var kassör en gång i tiden. Det
var inte fråga om att medlemmarna
skulle anmäla, vilket parti de i stället
vore anslutna till. Det räckte, om de an -

mälde, att de icke önskade tillhöra det
socialdemokratiska partiet. Fackföreningen
betalade då inga avgifter för
dem, men de fingo ingenting tillbaka.

Herr Domö konstaterade med ledning
av siffror, som finnas i utskottsutlåtandet,
att kollektivanslutningen har stått
relativt stilla under ett antal år men att
den under 1949 skulle ha ökat. Siffror
på denna ökning har man inte ännu.
Ja, herr Domö, äras den som äras bör!
Jag tror, att jag utan vidare kan säga
här i kammaren, att kommunisternas
motstånd mot kollektivanslutningen alldeles
säkert hållit denna tillbaka. De
borgerliga partiernas attack mot det socialdemokratiska
partiet 1948 har tydligen
haft den inverkan, att kollektivanslutningen
har ökat under 1949 — om
den nu har ökat, det ha vi ju inga siffror
på ännu, men det är möjligt, att så
har skett. Då tror jag, att ett av de starkaste
argumenten för denna ökning har
varit den samlade attacken mot partiet
1948. Fortsätter den, ha vi kanske utsikt
att ytterligare vinna anslutning till
partiet den kollektiva vägen. Fortfarande
äro inte hälften av fackföreningsmedlemmarna
kollektivanslutna, så det
är många, som stå utanför.

Herr Elon Andersson sade, att han
fann det ganska väsentligt, att medborgaren
hade rätt att själv bestämma, vilket
parti han önskade tillhöra. Detta
råder det inga delade meningar om här
i dag, herr Andersson. Det har väl närmast
varit fråga om huruvida vederbörande
skulle på ett eller annat sätt, helst
genom lagstiftning, få fastslaget, att han
hade rätt att stå utanför, också om han
inte själv hade något önskemål i den
vägen. För den, som är politiskt intresserad,
oavsett vilket parti han nu vill
ansluta sig till, har jag inte hört talas
om att det finns något förbud i någondera
riktningen. Vill han ansluta sig till
det kommunistiska partiet, står det
fritt, vill han tillhöra folkpartiet, kan
han göra det, och vill han tillhöra högern,
är det ingenting som hindrar. Det
råder fullständig frihet i fackföreningsrörelsens
stadgar i det avseendet. Diir
finns inget tvång i vare sig politiskt el -

104

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot kollektiv anslutning till politiska partier.

ler religiöst hänseende. Medlemmarna
kunna ha sin egen uppfattning och tillhöra
vilket parti de vilja.

Vidare tyckte herr Andersson, att jag
hade varit litet för bestämd i mina uttalanden,
när jag sade, att vi ha en
intressegemenskap med det socialdemokratiska
partiet, som har varit särskilt
värdefull genom de reformer, som ha
genomförts i frågor, vilka äro av mycket
stort intresse för fackföreningsrörelsen.
Herr Andersson ansåg, att andra
partier också ha sin del i detta. Det
vill jag inte bestrida, eftersom en del
av dessa reformer genomförts under en
tid, då socialdemokraterna icke hade
majoritet i riksdagen. Men, herr Andersson,
fackföreningsrörelsen har aldrig
velat utnyttja möjligheten att vända
sig till de borgerliga partierna för
att få sina intressefrågor framförda i
riksdagen. Det är den stora skillnaden.

Herr Domö tyckte för sin del, att kollektivanslutningen
var till skada för socialdemokratien.
Jag är inte riktigt säker
på att han har något intresse för att
vare sig i det ena eller det andra avseendet
stärka det socialdemokratiska
partiet. Är det till skada för partiet, få
vi väl själva bära följderna av det! I
varje fall lita vi inte på att högerns
representant har något intresse av att
stärka partiet genom de åtgärder, som
det här är fråga om.

Slutligen hyste herr Lindblom litet
bekymmer för sammanhållningen inom
fackföreningsrörelsen. Får jag bara som
slutord säga, att det behöver han alls
inte ha några bekymmer för. Vi ha en
ganska god sammanhållning inom fackföreningsrörelsen.
De politiska strider
vi ha äro strider mellan det kommunistiska
partiet och oss, icke mellan någon
av de andra partigrupperna och
oss.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande om bifall till reservationen.

Herr AABY-ERICSSON: Herr talman!
I det anförande, som herr Forslund höll,
riktades en anmärkning mot RLF. Herr

Forslund gjorde sig skyldig till det felet
att han satte likhetstecken mellan ett politiskt
parti, bondeförbundet, och RLF.
Jag vill, om inte herr Forslund har reda
på det, framhålla att RLF är politiskt
fullkomligt obundet. Inom RLF:s krets
finnas tillräckligt många representanter
för andra politiska partier för att man
skall kunna våga det påståendet, att RLF
inte är detsamma som bondeförbundet.
Nog har det förekommit, att vissa mer
eller mindre framträdande personer
inom bondeförbundet gärna ha velat göra
RLF till detsamma som LO nu är under
det socialdemokratiska partiet, nämligen
den stöttrupp, som partiet skall ha,
men det har inte lyckats ännu, och jag
hoppas det heller icke någonsin skall
lyckas. Skulle det lyckas, skulle jordbrukarnas
samlingssträvanden därmed
vara slut.

Det var även en annan sak, herr talman,
som herr Forslund framhöll och
som jag måste reagera emot. Han satte
likhetstecken mellan en åtgärd, som RLF
vidtagit i Halland, och det vi här i dag
tala om. RLF har uteslutit sex medlemmar,
därför att dessa ha brutit mot sitt
givna ord och sin skriftliga förbindelse
till slakteriföreningen. Det måtte väl vara
en ganska stor skillnad mellan att
bryta den förbindelse man bär avgett
och att tvingas att ingå i ett politiskt
parti.

Vad beträffar den stora fråga, som här
har behandlats, är det inte min avsikt
att delta i diskussionen om densamma.
Jag vill endast hänvisa till det yttrande,
som RLF har avgett i denna fråga, där
förbundet tar bestämt avstånd från den
kollektiva anslutningen, samtidigt som
det fördömer en lagstiftning i ärendet.

Herr LINDSTRÖM: Ett par ord med
anledning av herr Lindbloms upplysning!
Det gäller formerna för kollektivanslutningen
i Storbritannien. Den är bestämd
i fackföreningslagen, och den rör
sig om fackföreningsmedlemmars kollektiva
anslutning. Systemet»contracting in»
är byggt på att fackföreningen fattar ett
beslut om att den skall intressera sina

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

105

Om likformig och rättvis behandling av bostadssökande.

medlemmar för att tillhöra det politiska
partiet, att fackföreningen organiserar så
att den får in namn på sådana medlemmar,
att fackföreningskassören betalar
avgifterna till det politiska partiet. Om
det inte skulle gå att få ett sådant beslut
i fackföreningen, ha medlemmarna att gå
den andra vägen, nämligen att enskilt
ansluta sig till Labour Partys Local
Branches, som det heter, arbetarpartiets
lokalorganisationer. Det är alltså en form
för kollektivanslutning, som gör det
möjligt för fackföreningarna att utöva
ganska mycket inflytande på de enskilda
medlemmarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med godkännande av den
motivering, som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 70.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga
domstolsväsendet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 14 § 1 mom. lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om likformig och rättvis behandling av
bostadssökande.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för åstadkommande
av en likformig och rättvis behandling
av bostadssökande.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
95 i första kammaren av herr Herlitz
samt nr 120 i andra kammaren av herr
Fagerholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag angående sådana
bestämmelser i lagar och författningar,
att kravet på en likformig och rättvis
behandling av bostadssökande bleve tillgodosett
i den samhälleliga bostadspolitiken.

106

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Anslag till fiskerilånefonden m. m.

Utskottet liade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:95 och 11:120,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag hade
berett mig på att ta upp en debatt i detta
ärende, detta så mycket mer som jag
från skilda håll här i kammaren hade
erfarit, att det fanns intresse för ett meningsutbyte
i saken. Jag skall emellertid
avstå från denna min avsikt, av den
enkla anledningen att jag förmenar, att
en debatt vid denna sena tidpunkt är
tämligen meningslös.

Då jag avstår, är det sålunda inte därför
att jag skulle anse den av mig väckta
frågans vikt i jämförelse med den förut
debatterade frågans vara sådan, att den
lämpligen kommer till uttryck däri, att
den här frågan tar ungefär lika många
minuter som den föregående har tagit
timmar. Jag tillåter mig tvärtemot vidhålla,
att det spörsmål som jag här
väckt, nämligen frågan om en rättvis
och likformig fördelning av de förmåner,
som det allmänna tillhandahåller
den bostadssökande allmänheten i landet,
är utomordentligt brännande med
den synnerligen starka ställning, som
det allmänna och i synnerhet kommunerna
på senare tid ha skaffat sig på
fastighetsmarknadens och bostadsmarknadens
område. Frågan är desto viktigare
som denna monopolställning, särskilt
för kommunerna, efter allt att döma
kommer att mer och mer utvecklas.
Det som gör frågan brännande är att
vi inte våga hoppas på att vi snart skola
komma från den knapphet på bostadsmarknaden,
som gör det nödvändigt för
de myndigheter, vilka här handha tillgångarna,
att välja och vraka och låta
den ene gå före den andre, låta den ene
få och den andre bli utan. Men, som
sagt, herr talman, av skäl som jag bär
anfört anser jag det meningslöst att nu
utveckla dessa synpunkter.

Jag skall inte sluta med det vanliga
talesättet, att jag för min del avser att
komma tillbaka med denna fråga. Jag
skall bara sluta med en försäkran, att

frågan kommer tillbaka, ty den kommer
att bli mer och mer brännande.

Något yrkande har jag, herr talman,
inte anledning att framställa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. in.; och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till fiskerilånefonden m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till vissa statliga lånefonder för
budgetåret 1950/51 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 3 februari 1950
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 73, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att fatta beslut på sätt i
propositionen under sju särskilda, med
1—7 betecknade punkter angivits. I
punkten 6 hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa

a) till Jordbrukets lagerhusfond ett
investeringsanslag av 2 500 000 kronor,

b) till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag
av 1 250 000 kronor,

c) till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk in. in. ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Ifrågavarande förslag innebar bland
annat, att Kungl. Maj:t skulle äga att för

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15. 107

lån från fiskerilånefonden årligen disponera
ett belopp av 2 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 375,
av herr Petersson, Emil, och herr Spetz,
samt II: 459, av herr Ahlsten m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva,
att tills vidare från och med budgetåret
1950/51 ett belopp av 2 500 000
kronor finge av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden,
dels till fiskerilånefonden för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag
av 1 750 000 kronor, dels ock till
lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. bevilja ett anslag
av 1 500 000 kronor; samt

2) II: 458, av herrar Skoglund i Umeå
och Levin, vari hemställts, att riksdagen
måtte å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa till fiskerilånefonden
ett investeringsanslag av 1 750 000
kronor samt till lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m.
ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i tre
särskilda, med A—C betecknade punkter.
I punkterna B och C hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte

B. avslå motionerna I: 375 och II: 459,
såvitt däri yrkats, att det belopp, som
av Kungl. Maj:t årligen finge disponeras
för lån från fiskerilånefonden, skulle
höjas till 2 500 000 kronor.

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 375 och
11:459 i övrigt ävensom 11:458, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51 anvisa 1)

till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag
av 1 250 000 kronor och

2) till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Anslag till fiskerilånefonden m. m.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Johnsson i Kastanjegården,
Antby, Ahlsten och Boman i
Stafsund ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A. — — — (lika med utskottet) —

B. med bifall till motionerna I: 375
och 11:459, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att tills vidare från och med budgetåret
1950/51 ett belopp av 2 500 000
kronor finge av Kungl. Maj :t årligen disponeras
för lån från fiskerilånefonden;

C. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:375 och 11:459 i övrigt ävensom II:
458, å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51 anvisa

1) till Fiskerilånefonden ett investeringsanslag
av 1 750 000 kronor och

2) till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Herr SPETZ: Som framgår av den vid
ärendet fogade reservationen, ligga för
närvarande ansökningar om fiskerilån
inne till ett sammanlagt belopp av 4
miljoner kronor, medan det belopp, som
utskottet föreslår skall ställas till disposition
för detta ändamål endast skulle
uppgå till 2 miljoner. Det är uppenbart,
att denna disproportion måste innebära
många olägenheter. Följden har bland
annat blivit den, att 1948 års beslut om
lån för ekolod och annan maskinell utrustning
för fiskebåtar av brist på medel
icke har kunnat effektueras. Jag vill
påpeka, att det här i första hand icke
är fråga om en utbyggnad av fiskeflottan,
utan det är i mycket stor utsträckning
fråga om en ersättning av det äldre
båtbeståndet, vilket inte minst för
ostkustens fiskare torde vara ett mycket
stort intresse.

Det av fiskeristyrelsen föreslagna beloppet,
2,5 miljoner, alltså en halv miljon
mer än vad utskottet har föreslagit,
måste väl anses vara ett minimum, om

108 Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Ang. försäljning av Sunderbyns försöksgård i Norrbottens län.

dessa fiskerilån på något sätt skola motsvara
vad som har avsetts med dem. Jag
kan tillägga, att för närvarande utgår av
brist på medel icke ett enda lån med
den fastställda maximisiffran, utan lånen
måste reduceras av brist på medel.

Även i fråga om lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m.
motsvarar medelsanvisningen icke behovet.
Det föreligger för närvarande
trängande behov av fryshus, och det
föreligger förslag om att på västkusten
bygga en första silloljefabrik. Island och
Norge företa på detta område en forcerad
utveckling, och liknande strävanden
borde enligt min mening uppmärksammas
mera och uppmuntras mera
inom vårt land.

Jag skall, herr talman, inte tillägga
mer vid denna sena timme utan tillåter
mig att yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Karlsson,
Gustaf.

Herr TJÄLLGREN: Med hänsyn till
den långt framskridna tiden skall jag
inte upptaga någon debatt i detta ärende,
utan jag ber, herr talman, att med
hänvisning till utskottets motivering få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter.

Punkten i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Ang. försäljning av Sunderbyns försöksgård
i Norrbottens län.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 95 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att sälja statens försöksgård
Norra Sunderbyn (Sunderbyn 46’) i Nederluleå
socken, Norrbottens län, på i
huvudsak de villkor, som angivits i propositionen.

I motiveringen hade utskottet — med
förmälan att anbud å inköp av ifrågavarande
försöksgård avgivits dels av
Norrbottens läns producentförening och
dels av Rederiaktiebolaget Nordstjernan
— anfört bland annat:

»Huruvida producentföreningen eller
bolaget bör få förvärva egendomen är
emellertid i hög grad tveksamt. Såsom
styrelsen för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök framhållit, är
det nämligen synnerligen vanskligt att
avgöra vilketdera av de båda anbudsgivarnas
arbetsprogram, som bör tillerkännas
företräde. Klart torde emellertid
vara, att båda slagen av försöksuppgifter
i och för sig äro lämpliga och väl
motivera ett förvärv av egendomen. Vid
nu angivna förhållanden synes det utskottet
lämpligast, att det överlåtes å
Kungl. Maj:t att efter ytterligare överväganden
avgöra, om egendomen skall
säljas till producentföreningen eller till
bolaget. I den mån så erfordras torde
vid försäljningen tillses, att de försöksserier,
som då kunna pågå vid Sunderbyn,
få fullföljas efter överlåtelsen.»

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Departementschefen har ställt sig
tveksam till huruvida vid försäljningen
av Sunderbyns försöksgård Norrbottens
läns producentförening eller Rederiaktiebolaget
Nordstjernan skall få förvärva
gården. När jag nu ser att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
är närvarande, vill jag begagna tillfället
att säga några ord med anledning av utskottsutlåtandet.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

109

Ang. försäljning av Sunderbyns försöksgård i Norrbottens län.

Förspelet till den ifrågasatta försäljningen
har delvis redovisats i utlåtandet.
Jag vill emellertid särskilt peka på
en sak, nämligen att Sunderbyns försöksgård
nedlades till följd av tillkomsten av
Öjebyns försöksgård. Det förutsattes därvid,
att Sunderbyns försöksgård skulle
försäljas, men trots upprepade underhandserbjudanden
kunde några antagbara
anbud inte uppbringas. Först på
våren 1948 avgav producentföreningen
ett godtagbart anbud, och på grund därav
upprättades ett preliminärt avtal om
försäljning av gården. Sedermera anmälde
sig rederibolaget och erbjöd sig att
köpa fastigheten för det belopp, 60 000
kronor, som föreningen erbjudit sig att
betala för fastigheten, och att dessutom
övertaga inventarierna, i den mån överenskommelse
om priset kunde träffas.
Producentföreningen har därefter också
erbjudit sig att övertaga inventarierna.

Jag vill säga att enbart det förhållandet,
att producentföreningen från början
var den enda anbudsgivaren och att preliminärt
köpeavtal upprättades med föreningen,
borde vara tillräckligt för att
någon tveksamhet inte skulle behöva hysas
om vem som skall få förvärva fastigheten.
Tyvärr är emellertid herr statsrådet
tveksam och vill närmare överväga,
vem som rätteligen bör få förvärva fastigheten.

Jordbruksutskottet ställer sig också
tveksamt med hänsyn till att det enligt
utskottets mening är vanskligt att avgöra,
vilketdera av de båda anbudsgivarnas
arbetsprogram som bör tillerkännas företräde.

Producentföreningen, som består av
12 400 jordbrukare, har uppgivit, att den
ämnar använda egendomen för försök i
fråga om fläskproduktionen. Det är ju
allmänt känt, att det norrbottniska jordbruket
är odifferentierat i fråga om produktionen.
Det är så gott som enbart inriktat
på mjölkproduktion, och det är en
svaghet, som vi måste komma ifrån. Vi
måste med all kraft inrikta oss på att
utveckla produktionen till att även omfatta
andra grenar. Då ligger det nära

till hands att inrikta sig på ökad produktion
av fläsk.

Producentföreningen framhåller, att
om dess försöksverksamhet kommer till
stånd, skulle man kunna tillvarataga
vassle och andra avfallsprodukter från
mejeriet, motsvarande en miljon foderenheter
årligen, som nu inte komma till
någon nytta. Nu ligger denna gård mitt
emellan de stora centralmejerierna i Boden
och Luleå, och följaktligen skulle
vassle och andra avfallsprodukter från
båda dessa mejerier kunna tillgodogöras
vid försöksgården.

Jag får därför säga, att det program,
som producentföreningen framlagt, är
ägnat att i hög grad bidraga till att göra
jordbruksproduktionen i Norrbotten mera
differentierad än för närvarande.

Rederiaktiebolaget Nordstjernan anger
i sitt arbetsprogram, att gården skall användas
för potatisodlingar. Jag vill inte
alls underkänna värdet av det programmet,
men om man i Norrbotten vill ägna
sig åt sådan verksamhet, stå säkerligen
även andra jordbruksegendomar till
buds. I den mån försöksverksamhet i
fråga om olika potatissorter o. s. v, skall
bedrivas, har man också tillgång till
den nya försöksgården vid Öjebyn.

Jag skall, herr talman, inte vidare
uppta tiden. Jag har givetvis gjort mitt
uttalande i den förhoppningen, att jordbruksministern
vid det förnyade övervägande,
som han kommer att göra, skall
taga hänsyn till vad jag sagt. Jag tillåter
mig att vädja till herr jordbruksministern
att ge Norrbottens läns producentförening
företräde, inte bara därför att
den preliminärt träffat överenskommelse
om köp av egendomen utan även av
den anledningen, att dess arbetsprogram
onekligen blir värdefullare för det norrbottniska
jordbruket iin Rederiaktiebolaget
Nordstjernans program.

Häri instämde herr Bergli.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

no Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Anslag till Jordbrukarungdomens
förbund.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till
Jordbrukarungdomens förbund jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 3 mars 1950 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 91, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 175 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:400 av herr Sundelin
m. fl. och II: 482 av herr Antby m. fl., i
vilka motioner hemställts att ifrågavarande
anslag måtte höjas till 200 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å de likalydande motionerna 1:400 och
II: 482, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund å riksstaten för budgetåret
1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 175 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Näslund, Hjalmar Nilsson, Antby och
Ahlsten, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till de likalydande motionerna
I: 400 och II: 482, till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund å riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 200 000
kronor.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Till det
föreliggande utskottsutlåtandet har fogats
en reservation, som är underteck -

nad av mig och några andra utskottsledamöter.

Skillnaden mellan de föreslagna anslagen
uppgår till 25 000 kronor. Lantbruksstyrelsen
har tillstyrkt ett anslag
till Jordbrukarungdomens förbund med
200 000 kronor, och reservanterna ha
biträtt det förslaget. Departementschefen
har med hänsyn till det ekonomiska
läget inte ansett sig kunna tillstyrka
större höjning av det nu utgående anslaget
än med 15 000 kronor eller från
160 000 kronor till 175 000 kronor.

Reservanterna äro övertygade om att
förbundets verksamhet är av så stor betydelse,
att den stagnation, som inträtt
på grund av begränsningen av anslaget,
inte bör få bestå. Vi ha därför påyrkat
en höjning av anslaget, vilket innebär
ett bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Den
som har läst utskottets föreliggande utlåtande
torde ha observerat, att Kungl.
Maj:t i årets statsverksproposition under
nionde huvudtiteln begärt ett anslag
som var högre än det som utgick
för förra budgetåret. Ökningen utgör
15 000 kronor. Detta framgick också av
det anförande som herr Näslund nyss
höll.

Kungl. Maj:t har föreslagit att det
belopp, som skulle beviljas till Jordbrukarungdomens
förbund, skulle utgöra
175 000 kronor. Motionärerna ha
föreslagit 200 000 kronor. Utskottet har
emellertid med hänsyn till den rådande
ekonomiska ställningen i landet inte
ansett sig kunna bifalla motionerna.

Jag vill påpeka att Jordbrukarungdomens
förbund inte är hänvisat uteslutande
till statsbidrag för att täcka sina
utgifter. Såsom framgår av s. 2 i utskottets
utlåtande har förbundet anslag
även från andra håll. Dels har man
vissa donationsmedel, dels har man anslag
från vissa landsting och hushållningssällskap
samt från enskilda. Även
om jag i likhet med herr Näslund an -

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Nr 15.

111

ser att förbundet har en stor uppgift
att fylla, kan jag inte finna det orimligt
att förbundet får rätta mun efter
matsäcken. För övrigt pågår utredning
om frågan, hur det skall ställas med
verksamheten i framtiden. Jag tror att
riksdagen är försvarad med att nu gå
med på det av utskottet föreslagna anslaget
på 175 000 kronor.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ: Jag ber att få instämma
med herr Näslund i hans yrkande om
bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse av viss
mark från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, till skogsvårdsgård; nr

19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket;
och

nr 20, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50, såvitt angår nionde
huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbud mot oljetappning från fartyg.

Föredrogs ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion om

Om förbud mot oljetappning från fartyg,
förbud mot oljetappning från fartyg i
rikets mot havskust belägna områden.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 123, hade herrar Lindström
och Osvald hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
åtgärder, som åsyftade förbud mot oljetappning
från fartyg och annan skadlig
förorening av vattnet i rikets mot havskust
belägna områden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motion nr 123 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag
nödgas besvära kammaren en liten stund
med att tillkännage min uppfattning om
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Utskottet uttalar sig ju utomordentligt
välvilligt om den föreliggande motionen
och säger att utskottet delar motionärernas
uppfattning, att det är angeläget att
få det här spörsmålet ordnat; det gäller
ju att införa en begränsning av de områden,
där olja får utsläppas från fartyg.
I motionen redovisas en hel del uttalanden,
som ge vid handen att det för
sjöfågeln är i allra högsta grad skadligt
med de stora mängder spillolja som nu
släppas ut.

Utskottet har emellertid avstyrkt motionen
med den motiveringen, att frågan
skall göras till föremål för en utredning
av internationell karaktär, i det
att den skall upptagas vid en sjöfartskongress
i Haag instundande sommar.
Jag är ytterst förvånad över att man har
en sådan tilltro till att det resultat, som
kan nås i Haag vid en internationell kongress,
till fullo skall tillgodose de berättigade
önskemål på det här området,
som kunna uppställas då det gäller den
svenska kusten.

Herr talman! Det iir ju inte tacksamt
att inleda en debatt vid denna tid på
dygnet, och jag skall därför inte upptaga
tiden längre, men jag må säga att
jag tycker att det välvilliga resonemang,
som utskottet har fört beträffande motionen,
borde ha föranlett utskottet att

8 Förslu hammarens protokoll 1950. Nr 15.

112

Nr 15.

Onsdagen den 3 maj 1950 em.

Om förbud mot oljetappning från fartyg,
tillstyrka ett bifall till densamma, vilket
jag, herr talman, tillåter mig att yrka.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vill
påminna herr Näslund om att det redan
med nuvarande bestämmelser ligger inom
länsstyrelsernas befogenhet att utfärda
sådana förbud som motionen syftar
till. Länsstyrelserna i Stockholms
län och i Göteborgs och Bohus län ha
redan utfärdat sådana förbud. Man förlorar
alltså ingen tid genom att vänta
på de internationella förhandlingarna,
som för övrigt, efter vad jag har hört,
redan ha upptagits.

Jag ber också att få citera vad Sveriges
redareförening har sagt: »Spörsmålets
lösning i praktiken torde vara betydligt
mera komplicerad än vad motionärerna
synas ha beaktat.»

Jag tror det är klokt, herr talman, att
invänta de internationella förhandlingarna,
så myckt mera som man inte därigenom
förlorar någonting här inom landet.
Vi få ju lita på att landshövdingarna
äro så pass naturskyddsvänliga, att de
inte motsätta sig en framställning om
förbud, om sådan göres av vederbörande
organisationer och om skälen äro tillräckligt
kraftiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som

därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 27, i anledning av väckt
motion om utredning angående effektiva
åtgärder mot tillgrepp av motorfordon,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 28, i anledning av
väckt motion angående landsbygdens
trafikförsörjning genom omnibusföretag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.52 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

50/745