Onsdagen den 3 april fm (Riksdagens protokoll 1963:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

ANDRA KAMMAREN

1963

3—5 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 3 april fm.

Sid.

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. godkännande
av den år 1962 reviderade konventionen till förhindrande av havs -

vattnets förorening genom olja............................ 5

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.......... 8

Meddelande ang. sammanträdestider ......................... 61

Främjande av bostadsförsörjningen m. m...................... 61

Onsdagen den 3 april em.

Främjande av bostadsförsörjningen, m. m. (forts.)............... 104

Meddelande ang. gemensamma omröstningar................... 154

Meddelande ang. av Stockholmsområdets civilförsvarsförbund anordnad
information............................................ 154

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Socialattachéer......................................... 154

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar........................ 155

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet, m. m....... 160

Ferieresor ............................................. 163

Bidrag till driften av semesterhem......................... 166

Stipendier för underlättande av husmoderssemester........... 166

Bidrag till driften av barnkolonier, m. m..................... 167

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare........ 168

Statens arbetsklinik i Stockholm........................... 171

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté .......... 173

Bidrag till De blindas förening............................ 176

Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Avlöningar 180

Utbildning av viss sjukvårdspersonal.................... 182

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning............. 184

Statens bosättningslånefond .................... 185

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Nordgren ang. förlust av rätt till tilläggspension
i vissa fall......................................... 187

Fredagen den 5 april

Svar på fråga av herr Enskog ang. påskyndande av utbetalningen

av folkpensionsförmåner ................................. 190

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. vården av kvinnliga alkoholister
och herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder med anledning av stegringen
av antalet kvinnliga alkoholmissbrukare............. 191

herr Wiklund ang. förenkling av deklarationsblanketterna...... 203

herr Larsson i Hedenäset ang. beskattningen av priser vid idrotts tävlingar.

........................................... 206

Meddelande ang. sammanträdestider.......................... 207

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten . . . 208

Meddelande ang. utsträckt motionstid........................ 213

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader, m. m...... 213

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll
av byggnad ........................................ 225

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem ....................................... 234

Rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för underskott å

fastighet .............................................. 241

Meddelande ang. av Stockholmsområdets civilförsvarsförbund anordnad
information ........................................ 244

Interpellation av herr Carlsson i Huskvarna ang. pensionärers sjukförsäkringsavgifter
...................................... 245

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 april fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändring i förordningen

om skatt på sprit och vin, m. m........................... 8

Onsdagen den 3 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m..................................... 61

— nr 43, ang. anslag till bostadsrabatter ..................... 154

— nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 154

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Jugoslavien angående reglering av vissa
finansiella fordringar................................. 187

Innehåll

Nr 14

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten............... 187

Statsutskottets utlåtande nr 44, ang. medelsbehovet under anslaget

Marinförvaltningen: Avlöningar .......................... 187

— nr 45, ang. medelsbehovet under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
.............................................. 187

— nr 46, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark ......... 187

— nr 47, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............. 187

— memorial nr 49, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Försvarets personalvård: Avlöningar .......... 187

Fredagen den 5 april

Statsutskottets memorial nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till bidrag till svenska ekumeniska

nämnden............................................. 207

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om sänkning av fordonsskatten

för bussar och av brännoljeskatten........................ 208

— nr 17, om rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader,

m. m................................''................. 213

— nr 19, om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation
och underhåll av byggnad............................ 225

— nr 22, om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst

vid försäljning av egnahem................................. 234

— nr 23, ang. rörelsei dkares rätt till avdrag vid beskattningen för

underskott å fastighet ..................................... 241

1 '' >U :

■ . .

n 0.» : vt». , . ••

• 1

■

• ■ ; ’ ...

■ Ur''''i it * .•

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

Onsdagen den 3 april

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. godkännande
av den år 1962 reviderade konventionen
till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har i en interpellation frågat mig vad
regeringen har för avsikt att göra i syfte
att påskynda antagandet och tillämpningen
av de nya reglerna rörande oljeskyddskonventionen.

Såsom jag den 27 mars 1963 i första
kammaren anfört i anledning av en liknande
interpellation av herr Osvald ratificerades
den i interpellationen omnämnda
konventionen -— 1954 års internationella
konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja
— av Sverige 1956. Samtidigt utfärdades
en lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Vid en internationell
oljeskyddskonferens i London under
förra året med deltagande av ett
stort antal stater, däribland samtliga
nordiska länder, har konventionen reviderats.
Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet
har i december 1962 lagt
fram förslag till Kungl. Maj:t om Sveriges
godkännande av konventionsändringarna
och om erforderliga lagändringar.
Den 29 mars 1963 beslöt Kungl.
Maj:t att till lagrådet remittera förslag
om dessa lagändringar.

Avsikten är att riksdagen redan i vår
skall föreläggas förslag om godkännande
av konventionsändringarna och förslag
till de författningsändringar som
påkallas. Konventionsändringarna har
hittills icke godkänts av någon stat.

Från svensk synpunkt är ändringarna
av stor vikt, och det måste anses högst
angeläget att de nya bestämmelserna så
snart som möjligt blir tillämpliga. Särskilt
betydelsefullt för vårt lands vidkommande
är att hela Östersjön och
hela Nordsjön gjorts till förbjuden zon.
Det är därför ett klart svenskt önskemål,
att konventionsändringarna godkänns
av ett så stort antal stater att den
reviderade konventionen kan träda i
kraft.

I fråga om de åtgärder som från
svensk sida kan vidtagas i det av interpellanten
angivna syftet vill jag erinra
om att utrikesdepartementet, sedan Sverige
godkänt 1954 års konvention, anmodade
de svenska beskickningarna att
höra efter, hur långt man i respektive
länder hunnit med förberedelserna för
en anslutning till konventionen, samt
att informera om de i Sverige vidtagna
åtgärderna. Jag finner det naturligt, att
regeringen, sedan riksdagen haft tillfälle
att ta ställning till frågan om godkännande
av ändringarna i konventionen,
särskilt prövar i vilken utsträckning
sådana åtgärder i syfte att påskynda
ändringarnas godkännande i frågans
dåvarande läge ter sig erforderliga.
Man måste emellertid göra klart för
sig att våra möjligheter att påskynda
andra staters godkännande är ytterligt
begränsade.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! lag ber att till statsrådet
Lange få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Den positiva uppfattning om betydelsen
för vårt land av de nya konventionsbestämmelsernas
snara tillämpning, som
kommer till uttryck i handelsministerns

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Svar på interpellation ang. godkännande av den år 1962 reviderade konventionen
till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja

svar, är — låt mig säga det — i och
för sig tacknämlig. Tiden är dock redan
så långt liden, att det är angeläget
att saken i möjligaste mån påskyndas.

Det är numera ett helt år sedan de
nya bestämmelserna ''antogs i London
och kort därpå kommunicerades officiellt
med regeringarna. De svenska
myndigheterna har sålunda haft god tid
på sig att förbereda de lagändringar
som behövs för godkännande av konventionsändringarna.
Man har enligt
min uppfattning gått till väga med större
skyndsamhet i andra länder. I vårt
grannland Norge låg en proposition på
stortingets bord redan den 4 januari,
och i England väntas parlamentsbehandlingen
inom kort vara avslutad —
om så inte redan är fallet. Om framläggandet
av propositionen ytterligare
drar ut på tiden, kan fara föreligga för
att riksdagen inte hinner behandla den
förrän i höst, varigenom hela ratifikationsproce
duren allvarligt försinkas. Eftersom
regeringen inte anser sig kunna
vidta några åtgärder i syfte att påskynda
ändringarnas godkännande förrän
riksdagen hunnit ta ställning till frågan,
vilket väl är riktigt, skulle ett sådant
dröjsmål även ur denna synpunkt vara
mycket beklagligt.

Det är därför väl motiverat att jag
uttrycker en förhoppning om att regeringens
positiva inställning till saken
kan komma till uttryck genom ett framläggande
av propositionen snarast möjligt.
Det är också önskvärt att förberedelser
redan nu vidtages för en omfattande
diplomatisk aktion i syfte att
rikta övriga konventionsländers uppmärksamhet
på den synnerligen stora
vikt som saken med rätta tillmätes både
av allmänheten och myndigheter här i
landet. Understödd av lämplig publicitet
kan en sådan aktion säkerligen utgöra
god hjälp också för den opinion, som
på andra håll i världen otåligt avvaktar
en slutgiltig lösning på detta numera
nära nog globala problem.

När statsrådet Lange i sitt svar säger
att avsikten är att riksdagen redan i
vår skall föreläggas förslag om godkännande
av konventionsändringarna, tolkar
jag detta uttalande som en deklaration
från statsrådets sida. I slutet av
sitt interpellationssvar säger statsrådet
att »våra möjligheter att påskynda andra
staters godkännande är ytterligt begränsade»,
och detta är nog så riktigt. Jag
hade tänkt mig att ett nära samarbete
med exempelvis Storbritannien och flera
andra länder, som bär lika stort intresse
som Sverige av en snabb lösning,
kunde ge ökad styrka.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för det positiva svaret och emotser
den utlovade propositionen snarast.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När man lyssnar till
herr Gustafsson i Borås kan man nästan
få intrycket att han tycker att vi
bär dröjt mycket länge med framläggandet
av det förslag som den överenskomna
ändringen av konventionen innebär.
Det bär egentligen ingen som helst
betydelse. Det avgörande för när konventionen
kan träda i kraft är, som herr
Gustafsson i Borås och kammarens ledamöter
väl förstår, konventionens godkännande
och ratificering. Det finns av
de 18 länder, som var överens om dessa
ändringar i konventionen, endast två,
som lagt fram förslag för sina parlament
före Sverige, men det fordras i
själva verket 12 länders underskrift innan
konventionsändringarna över huvud
taget kan träda i kraft. Under sådana
omständigheter har det förefunnits
goda skäl till att vi tar den tid på
oss som erfordras för att förbereda förslaget
för riksdagen. Därmed förorsakas
inte något som helst dröjsmål. Jag ville
bara fästa kammarens uppmärksamhet
på detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner
och skrivelse; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 25,
angående anslag till stöd åt Aktiebolaget
Statsgruvor;

till utrikesutskottet skrivelsen nr 94,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 121, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

122, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt, och

nr 124, med förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 129, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 804—
814;

till bevillningsutskottet motionerna nr
815—826; och

till statsutskottet motionen nr 827.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 91, angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. in., avgivna
motionerna nr 828 och nr 829, hänvisades
motionerna, såvitt avsåg punkten
1 i propositionens hemställan, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 830;

till behandling av lagutskott motionen
nr 831;

till statsutskottet motionerna nr 832—
835; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 836 och 837.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, m. in., avgivna motionerna
nr 838 och nr 839, hänvisades motionerna
såvitt avsåg det under 2) upptagna
förordningsförslaget, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 840—
842;

till behandling av lagutskott motionen
nr 843; och

till statsutskottet motionerna nr 844—
848.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtande nr 6, första lagutskottets
utlåtande nr 15 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
6—8.

§ 5

Föredrogs den av herr Kärrlander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av sjuksköterskeelevers
förmåner under utbildningstiden,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

§ 6

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hem
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förvärvsavdraget för
ensamstående barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Hagberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående det svenska deltagandet
i utställning i Johannesburg,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Ändring i förordningen om skatt på sprit
och vin, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt
på sprit och vin, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 mars 1963 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 90, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin;

2) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521); samt

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås höjning av
de sedan februari 1958 oförändrade
skatterna på spritdrycker och vin. Den
nu förordade skattehöjningen på spritdrycker
medför en prisökning om ca
15 procent på de vanligare sorterna.
Detta anknyter till den allmänna prisutvecklingen
sedan början av år 1958.
Renat brännvin stiger i pris med drygt
3 kronor per helbutelj (från 21:60 till
ca 25 kr.).

Den tekniska utformningen av spritbeskattningen
föreslås ändrad och skatteskalan
mera direkt anpassad till alkoholhalten
hos dryckerna.

Skattehöjningarna på vin beräknas
medföra en ökning av priset per helbutelj
med 1 å 2 kronor för starkviner
och 50 öre å 1 krona för lättviner. Detta
motsvarar 10 å 15 procent resp. 5 å 15
procent.

I propositionen föreslås vidare att
utskänkningsskatten avskaffas och den
särskilda prisregleringen i fråga om
spritutskänkningen slopas. Även regleringen
av utskänkningspriset på starköl
föreslås borttagen.

De föreslagna skattehöjningarna kan
beräknas ge 60 miljoner kronor i intäkter
per år. Någon effekt på innevarande
budgetår torde dock icke uppkomma.
Avskaffandet av utskänkningsskatten
medför ett inkomstbortfall för statsverket
om ca 17 miljoner kronor per år.

Skatteförslagen avses träda i kraft så
snart av riksdagen beslutade författningsändringar
utkommit av trycket.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 24 maj 1957 (nr
209) om skatt på sprit och vin var så lydande.

Härigenom förordnas dels att 1 § samt 2 § 1 och 3 mom. förordningen den
24 maj 1957 om skatt på sprit och vin skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

angives, dels att rubrikerna före 2 och 5 §§ samma förordning skola utgå, dels ock
att 5—24 §§ nämnda förordning skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

1 8.

Till staten skall enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas omsättningsskatt
för sprit och vin samt för
spritdrycker därjämte utskänkningsskatt.

2 §.

1 mom. Omsättningsskatt upptages
vid detaljhandelsbolagets inköp av sprit
och vin och utgår, där ej annat i 2 mom.
stadgas,

a) för sprit dels med en grundavgift
av 11 kronor 60 öre för liter, om spritens
alkoholhalt överstiger 40 volymprocent,
10 kronor 40 öre för liter, om alkoholhalten
är lägst 35 volymprocent
och högst 40 volymprocent, 8 kronor 50
öre för liter, om alkoholhalten är lägst
30 volymprocent men understiger 35
volymprocent samt 8 kronor, om alkoholhalten
understiger 30 volymprocent,
och dels med en procentavgift motsvarande
50 procent av utminuteringspriset;
samt

b) för vin, vars alkoholhalt överstiger
14 volymprocent (starkvin), dels
med en grundavgift av 2 kronor för liter
och dels med en procentavgift motsvarande
37 procent av utminuteringspriset
samt för annat vin (lättvin) med en
procentavgift motsvarande 36 procent
av utminuteringspriset.

Utminuteringspriset utgöres —--

varornas utminutering.

3 mom. För teknisk sprit som av
annan än detaljhandelsbolaget inköpes
hos partihandelsbolaget eller som införes
till riket för att användas i denaturerat
skick för tillverkning av varor
hänförliga till tulltaxenummer 22.09 C,
33.04 A och 33.06 A eller ock i odenaturerat
skick skall omsättningsskatt utgå
med 2 kronor 70 öre för liter. Sådan
skatt skall dock icke utgå för odenaturerad
teknisk sprit, som under särskild
kontroll skall användas för annat ända1*
— Andra kammarens protokoll 1963. Nr

(Föreslagen lydelse)

1 8.

Till staten skall enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas omsättningsskatt
för sprit och vin.

2 §.

1 mom. Skatten upptages vid detaljhandelsbolagets
inköp av sprit och
vin och utgår, där ej annat i 2 mom.
stadgas,

a) för sprit dels med en grundavgift
för liter motsvarande 30 öre för
varje hel volymprocent alkohol, dock
minst 9 kronor, dels med en procentavgift
motsvarande 50 procent av utminuteringspriset;
samt

b) för vin dels med eu grundavgift,
såvitt avser vin med en alkoholhalt överstigande
14 volymprocent (starkvin),
av 2 kronor 40 öre för liter och, såvitt
avser annat vin (lättvin), av 24 öre för
liter dels med en procentavgift motsvarande
36 procent av utminuteringspriset.

Utminuteringspriset utgöres -— ----

varornas utminutering.

3 m o m. För teknisk sprit som av
annan än detaljhandelsbolaget inköpes
hos partihandelsbolaget eller som införes
till riket för att användas i denaturerat
skick för tillverkning av varor hänförliga
till tulltaxenummer 22.09 C,
33.04 A och 33.06 A eller ock i odenaturerat
skick skall omsättningsskatt utgå
med 2 kronor 70 öre för liter. Sådan
skatt skall dock icke utgå för odenaturerad
teknisk sprit, som

a) under särskild kontroll skall an -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

(Nuvarande lydelse)
mål än tillverkning av nyss angivna
varor. Skatt skall ej heller utgå för
odenaturerad teknisk sprit, som skall
användas för tillverkning av apoteksvaror
eller är avsedd att av apotek utlämnas
mot vederbörligt recept.

(Föreslagen lydelse)
vändas för annat ändamål än tillverkning
av varor hänförliga till ovan angivna
tulltax enummer;

b) skall användas för tillverkning av
läkemedel, för vilka läkemedelsförordningens
bestämmelser gälla, eller för tillverkning
av sådant medel som avses i
1 § 3 mom. första stycket läkemedels/örordningen;
eller

c) är avsedd att av apotek utlämnas
mot vederbörligt recept.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 2 § 3 mom, den 1 januari 1964
och i övrigt dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling. De tidigare bestämmelserna
skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till tiden
före ikraftträdandet.

Förslaget till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordnihgen den
26 maj 1954 (nr 521) var så lydande.

Härigenom förordnas, att 41 och 41 a §§ samt 57 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

41 §.

Beträffande överlåtelse — — — avtal
upprättas.

Är ej — ---svenska flygplatser.

Vid överlåtelse skall bolaget, med
iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
utfärdar, meddela bestämmelser
rörande prissättning på utskänkta
spritdrycker och starköl, så ock rörande
vad därmed äger samband.

41 a §.

Priset på utskänkta spritdrycker skall
motsvara utminuteringspriset för varan
jämte därå belöpande utskänkningsskatt.

1 samband med utskånkning sskattens
erläggande äger utskånkning sinnehavaren
av staten åtnjuta ersättning för kostnader
i sambänd med utskånkning en.
Härom meddelas särskilda bestämmelser
av Konungen.

57 §.

2 m o m. Den som---föreskrif ter

härom.

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Beträffande överlåtelse--- — avtal

upprättas.

Är ej---svenska flygplatser.

41 a §.

Priset på rusdrycker må vid utskänkning
icke sättas lägre än utminuteringspriset
för varan.

Rusdrycker skola vid utskånkning
åsättas sådana priser, att förtäring av
drycker med högre alkoholhalt icke
främjas.

57 §.

2 m o m. Den som — — — föreskrifter
härom.

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

(Nuvarande lydelse)
Rörelseidkare som nyss sagts skall vidare
på begäran hålla sina handelsböcker
med tillhörande verifikationer
tillgängliga för intendenten eller för
person som förordnats av denne.

(Föreslagen lydelse)
Rörelseidkare som nyss sagts skall vidare
på begäran hålla sina handelsböcker
med tillhörande verifikationer tillgängliga
för intendenten eller för person,
som förordnats av denne, ävensom
lämna kontrollstyrelsen statistiska
uppgifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 641
av herr Bengtson m. fl. och II: 795 av
herr Rimmerfors in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
rörande principerna för alkoholbeskattningen
med beaktande av anförda
synpunkter och med inriktning på
att förslag med anledning av utredningens
resultat skulle kunna föreläggas
1964 års riksdag;

2) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om utskänkningsskattens
slopande liksom samtliga därtill anknutna
förslag och sålunda besluta bibehålla
nu gällande regler på detta område;
samt

3) att riksdagen måtte besluta en höjning
av beskattningen på sprit och vin
med ca 25 % och som följd härav -—
med avslag på Kungl. Maj :ts förslag till
ny lydelse av 2 § 1 mom. a) och b) förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin samt 2 § 3 mom.
samma förordning — antaga dels ett i
motionerna intaget, med A) betecknat
förslag till lydelse av nämnda författningsrum,
dels ett i motionerna framlagt,
av den av motionärerna föreslagna
lydelsen av 2 § 1 mom. nämnda skatteförordning
betingat, med B) betecknat
förslag till ändring av bilagan till tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

II) de likalydande motionerna I: 643

av fru Hamrin-Thorell in. fl. och II: 794
av herr von Friesen m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring av skatten på spritdrycker
och vin, att dessa drycker beskattades
enligt till motionerna fogad bilaga;

III) de likalydande motionerna I: 644
av herr Virgin m. fl. och II: 793 av herr
Cassel in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta

dels sådan ändring i 2 § av det vid
propositionen nr 90 fogade förslaget
till förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin, att den i propositionen
angivna principen om beskattning
enligt en glidande skala i anknytning
till alkoholhalten hos dryckerna
godtoges men denna erhölle en sådan
utformning att den nuvarande allmänna
prisnivån i fråga om sprit och
vin bibehölles,

dels motsvarande ändringar i tulltaxans
bestämmelser om schablontull
för spritdrycker och vin, som införes
av resande; samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; IV)

motionen I: 642 av herrar Gustaf
Fdofsson och Yngve Nilsson, vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta, att
grundavgiften för spritdrycker skulle
fastställas till 28 öre för varje hel volymprocent
alkohol, dock minst 9 kronor för
liter; samt

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fin.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar i förordningen om skatt på
sprit och vin samt i tulltaxan; ävensom

V) motionen II: 752 av herr Lundberg,
vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta, att av
inkomsterna på den föreslagna höjningen
av spritskatten till anslag åt landstingen
för en utbyggd nykterhetsvårdande
verksamhet avsätta 30 milj. kronor,
samt alternativt,

2) att, därest riksdagen beslutade avslå
detta anslag till landstingen, riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 90.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:511
av herrar Bengtson och Per-Olof Hanson
samt II: 634 av herr Wiklund m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
en höjning av beskattningen av
rusdrycker, tillräcklig att pressa konsumtionen
av sådana drycker nedåt,
samt att vederbörande utskott måtte utforma
författningstext i överensstämmelse
med förenämnda yrkande;

2) motionen II: 302 av herr von Friesen
och fröken Elmén, vari hemställts,
»att riksdagen måtte begära hos Kungl.
Maj :t att skyndsamt låta verkställa en
utredning om avskaffandet av skatten
på läskedrycker, bordsvatten och alkoholfritt
vin»; ävensom

3) motionen II: 440 av herrar Svensson
i Kungälv och Zetterberg, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring i prissättningen av vin
och spritpriserna, som i motionen angivits,
samt att utskottet måtte utarbeta
förslag i ämnet.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 90, i vad densamma behandlas

i detta betänkande, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med avslag
å de inbördes likalydande motionerna
I: 641 av hem Bengtson m. fl. och
II: 795 av herr Rimmerfors m. fl.,
I: 643 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
II: 794 av herr von Friesen m. fl. samt
I: 644 av hem Virgin in. fl. och II: 793
av herr Cassel in. fl. ävensom motionen
I: 642 av herrar Gustaf Elofsson och
Yngve Nilsson samt motionen II: 752
av herr Lundberg — måtte

1) antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin

Härigenom förordnas dels att 1 §
samt 2 § 1 mom. förordningen den 24
maj 1957 om skatt på sprit och vin
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att rubrikerna före 2
och 5 §§ samma förordning skola utgå,
dels ock att 5—24 §§ nämnda förordning
skola upphöra att gälla.

1 §•

Till staten skall enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas omsättningsskatt
för sprit och vin.

2 §.

1 in o in. Skatten upptages vid detaljhandelsbolagets
inköp av sprit och
vin och utgår, där ej annat i 2 mom.
stadgas,

a) för sprit dels med en grundavgift
för liter motsvarande 30 öre för varje
hel volymprocent alkohol, dels med eu
procentavgift motsvarande 50 procent
av utminuteringspriset; samt

b) för vin dels med en grundavgift,
såvitt avser vin med en alkoholhalt överstigande
14 volymprocent (starkvin),
av 2 kronor 40 öre för liter och, såvitt
avser annat vin (lättvin), av 24 öre för
liter dels med en procentavgift motsvarande
36 procent av utminuteringspriset.

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Utminuteringspriset utgöres---

varornas utminutering.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
De tidigare bestämmelserna skola alltjämt
äga tillämpning beträffande förhållanden,
som hänföra sig till tiden före
ikraftträdandet.

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521); samt

3) antaga följande

Förslag

till

Förordning

om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475)

Härigenom förordnas, att tulltaxan
den 12 september 1958 skal! i angiven
del erhålla ändrad lydelse på sätt framgår
av härvid fogad bilaga.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Bilaga

Kap. 22. Drycker, alkohol och ättika

A n m. För spritdrycker eller viner,
vilka införas i den ordning som avses i
12 § 4 mom. c) rusdrycksförsäljningsförordningen,
skall, där tullfrihet ej åtnjutes,
tull utgå med följande belopp,
räknat för helbutelj om 75 centiliter:

Cognac ...................... 40: —

Armagnac, brandy och eau-de-vie 36: —

Whisky ...................... 32: - -

Andra spritdrycker, ej hänförliga

till tulltaxenr 22.08 .......... 28: —

Vin:

Musserande:

champagne ..............	14: —
annat ....................	10: —
andra slag med en alkoholhalt:
överstigande 14 volympro-
cent ....................	10: —
icke överstigande 14 vo-
lymprocent ..............	6: —
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna	I: 511

av herrar Bengtson och Per-Olof Hanson
samt 11:634 av herr Wiklund
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 641
av herr Bengtson m. fl. och II: 795 av
herr Rimmerfors m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 643
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 794
av herr von Friesen m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:644
av herr Virgin m. fl. och 11:793 av
herr Cassel m. fl.,

5) motionen 1:642 av herrar Gustaf
Elofsson och Yngve Nilsson,

6) motionen II: 302 av herr von Friesen
och fröken Elmén,

7) motionen 11:440 av herrar Svensson
i Kungälv och Zetterberg, samt

8) motionen II: 752 av herr Lundberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Till slut må särskilt omnämnas två
särskilda ändringsförslag, som äger
samband med spörsmål, som upptagits i
propositionen nr 82 till innevarande
års riksdag med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
m. m. Här åsyftas de i den
förevaran de propositionen föreslagna
ändringarna och tilläggen dels i 2 § 3
mom. förordningen om skatt på sprit
och vin, avseende odenaturerad teknisk
sprit, dels i 22 kap. tulltaxan, avseende

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

spritdrycker eller viner, vilka införes
i den ordning som avses skola gälla för
enstaka gåvoförsändelser från utlandet.
Eedan nu må framhållas, att ställning
till dessa båda frågor kan tagas först i
samband med behandlingen av proposition
nr 82, varför desamma här lämnas
åsido. Detta föranleder även vissa
ändringar i de i den förevarande propositionen
föreslagna ikraftträdandebestämmelserna.

I fråga om detaljutformningen av
spritskatten vill utskottet förorda en
mindre jämkning. Enligt utskottets mening
bör den i propositionen uppdragna
riktlinjen att anknyta beskattningen till
dryckernas alkoholhalt fullföljas mera
konsekvent. Utskottet föreslår därför att
den i propositionen föreslagna fasta minimiavgiften
av 9 kronor per liter avseende
sprit slopas. Härigenom tillgodoses
även syftet att främja en övergång
från starkare till svagare alkoholdrycKer.

Reservationer hade avgivits

Beträffande omsättningsskatten för
sprit och vin, m. m.

I) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett att riksdagen
borde antaga de vid motionerna 1:641
av herr Bengtson m. fl. och II: 795 av
herr Rimmerfors m. fl. fogade författningsförslagen
i nedan berörda delar
och att utskottet således under punkten
A) bort hemställa, att riksdagen med
bifall till förenämnda motioner i denna
del måtte

dels besluta att 2 § 1 mom. a) och b)
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin skulle ha följande
lydelse:

»a) för sprit dels med en grundavgift
för liter motsvarande 30 öre för varje
hel volymprocent alkohol, dock minst
9 kronor, dels med en procentavgift
motsvarande 54 procent av utminuteringspriset;
samt

b) för vin dels med en grundavgift,
såvitt avser vin med er. alkoholhalt

överstigande 14 volymprocent (starkvin),
av 3 kronor 60 öre för liter och,
såvitt avser annat vin (lättvin), av 48
öre för liter dels med en procentavgift
motsvarande 36 procent av utminuteringspriset.
»;

dels ock antaga följande

Förslag

till

Förordning

om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475)

Härigenom förordnas, att tulltaxan
den 12 september 1958 skall i angiven
del erhålla ändrad lydelse på sätt framgår
av härvid fogad bilaga.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Bilaga

Kap. 22. Drycker, alkohol och ättika

Anm. För spritdrycker eller viner,
vilka införas i den ordning som avses
i 12 § 4 mom. c) rusdrycksförsäljningsförordningen,
skall, där tullfrihet ej åtnjutes,
tull utgå med följande belopp,
räknat för helbutelj om 75 centiliter:

Cognac ......................	44: —
Armagnac, bran dy och eau-de-vie	40: —
Whisky ......................	36: —
Andra spritdrycker, ej hänför-
liga till tulltaxenr 22.08 ......	32: —
Vin:
Musserande:
champagne ..............	14: —
annat ....................	10: —
andra slag med en alkoholhalt:
överstigande 14 volympro-
cent ....................	11: —
icke överstigande 14 vo-
lymprocent ..............	6: —

II) av herr Gustaf Elofsson, vilken
- under åberopande av innehållet i mo -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

tionen I: 642 av herrar Gustaf Elofsson
och Yngve Nilsson — ansett att utskottet
under punkten A) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen
1: 642 måtte

dels besluta, att 2 § 1 mom. a) förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin skulle ha följande
lydelse:

»a) för sprit dels med en grundavgift
för liter motsvarande 28 öre för varje,
hel volymprocent alkohol, dels med en
procentavgift motsvarande 50 procent
av utminuteringspriset; samt»

dels ock avslå Kungl. Maj :ts förslag
till ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

III) av herr Magnusson i Borås och
fru Kristensson, utan angivet yrkande;

IV) av herr Lundström beträffande
minimiavgiften å sprit, 9 kronor, likaledes
utan angivet yrkande;

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo och
Christenson i Malmö, vilka ansett att
utskottet under punkterna B 2) och 3)
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:641 och 11:795
samt motionerna I: 643 och II: 794 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning rörande
principerna för alkoholbeskattningen
med beaktande av i reservationen anförda
synpunkter;

Beträffande utskänkningsskatten

in. m.

VI) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett att utskottet
under punkterna Al) och 2) bort
hemställa,

Al) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 641 av herr Bengtson m. fl.
och II: 795 av herr Rimmerfors m. fl.
i denna del måtte besluta

a) att ingressen till förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin skulle ha följande
lydelse:

»Härigenom förordnas, att 2 § 1

mom. förordningen den 24 maj 1957
om skatt på sprit och vin skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.»;

b) att ordet »Skatten» i 2 § 1 mom.
första ledet i Kungl. Maj :ts förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin ersättes med ordet
»Omsättningsskatt»;

A 2) att riksdagen med bifall till motionerna
1:641 av herr Bengtson m. fl.
och II: 795 av herr Rimmerfors m. fl.
i denna del måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om utskänkningsskattens slopande
liksom samtliga därtill anknutna
förslag och sålunda besluta bibehålla nu
gällande regler på detta område;

Beträffande beskattningen av alkoholfria
drycker

VII) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka — under åberopande av
innehållet i motionen II: 302 av herr
von Friesen och fröken Elmén — ansett,
att utskottet under punkten B 6)
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till nämnda motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
rörande avskaffandet av skatten
på läskedrycker, bordsvatten och
alkoholfritt vin;

VIII) av herrar Oscar Carlsson, Wårnberg
och Engkvist, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I Svenska Dagbladet för
i söndags såg jag följande rubrik med
stora bokstäver: »Strejken bevisar: sprit
vållar brott.» Tidningen framhåller att
såväl kriminalpolisen som radiöpolisen
i Stockholm under de senaste dagarna
bär kunnat notera en påtaglig nedgång
i antalet brott av karaktärerna inbrott
och bilstölder och sätter det utan tvekan
i samband med den brist på sprit -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

drycker, som förorsakas av strejken
vid Vin- och spritcentralen. Brottslingar
av denna typ brukar, som man säger,
»stärka sig» med sprit för att få mod
att utföra sina kupper. Men nu har man
inte den möjligheten i samma utsträckning
som i vanliga fall.

Jag bär velat anföra detta exempel,
herr talman, för att belysa hur mycket
schablontänkande som man möter, inte
minst när det gäller frågan om spritbeskattningens
höjd. Man brukar då ofta
dela upp alkoholförbrukarna i två grupper:
i den ena ingår de, som visserligen
inte är absolutister men som ändå
är så moderata i sin konsumtion, att de
inte innebär några problem för vare sig
sin omgivning eller för samhället, och
den andra gruppen består av alkoholisterna.
Och så säger man: en höjning av
spritpriserna innebär en belastning för
dessa moderata förbrukare utan att påverka
nykterhetstillståndet, och alkoholisterna
skaffar sig ju sprit till vilket
pris som helst. Man menar att de höga
priserna går ut över socialvården eller
över alkoholisternas familjer. Men vad
man då glömmer bort är den ingalunda
obetydliga grupp av alkoholförbrukare,
som, utan att kunna kallas alkoholister,
dock tillfälligt ökar sin spritförbrukning
på ett sådant sätt att det utlöser
brott av den karaktär som åsyftas i den
citerade tidningen, familjetragedier och
över huvud taget problem både för alkoholförbrukarna
själva och för samhället.

Man förbiser då också det stora problem,
som spritkonsumtionen bland
ungdomen utgör. I den rapport som
kontrollstyrelsen nyligen har överlämnat
över nykterhetstillståndet under
1962 framhålles att fyllerifrekvensen i
åldrarna 15—17 år har ökat något och
att fyllerifrekvensen nu är större i 15
—17-årsåldern än i åldrarna 50—59 år.
Det finns alltså procentuellt sett fler
fyllerister som är 15, 16 och 17 år än
50 år och strax däröver. Det är ett förhållande
som man måste beteckna som

skrämmande. Oavsett vilken uppfattning
vi i övrigt har i dessa frågor,
måste vi vara överens om att tonårsfylleriet
är något som vi alla måste bekämpa.

En annan undersökning har publicerats
i dagarna. Den redovisas i en intressant
artikel av redaktör Sven Elmgren
i senaste numret av Motorföraren.
Det är skolöverstyrelsens undersökning
över alkoholvanorna hos 13 000 gymnasister.
Man gjorde en undersökning i
slutet av 1961 som kan jämföras med
en likadan undersökning fem år tidigare,
alltså 1956. Det visar sig då att
under dessa fem år den regelbundna
vinförbrukningen ökat väsentligt hos
gymnasister. Men vad som är skrämmande,
det är att spritförbrukningen
har ökat samtidigt bland gymnasisterna
och att andelen av dem, som inte nöjer
sig med att dricka vin utan regelbundet
dricker sprit, bär ökat. Detta bör
vara en tankeställare för dem som sköter
vinpropagandan bär i landet. Det är
självklart utomordentligt om man genom
propaganda kan få folk att överge
brännvinet och andra starka drycker
och dricka vin i stället. Men om —-som det av denna representativa undersökning
bland gymnasisterna verkar
vara — en vinpropaganda kan medföra
övergång från alkoholfria drycker till
vin och detta bara blir ett steg till ännu
starkare drycker, då är den givetvis
förfelad.

Oavsett personlig inställning till frågan
om absolutism eller inte absolutism
är nog den uppfattningen ganska utbredd
att åtgärder måste vidtas för att
minska alkoholmissbruket. För detta
finns inte någon patentmedicin. Man
kan inte genom något enda universalmedel
råda bot för det, utan här behövs
samverkan av olika åtgärder. Den organiserade
nykterhetsrörelsen gör i detta
avseende stora insatser. Men, herr talman,
såsom har framhållits tidigare
inte minst av herr Engkvist i denna
kammare, är spritfrågan så allvarlig, att

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

man inte kan överlämna åt en begränsad
grupp att sköta den. Nykterhetsrörelsens
resurser förslår inte, utan det
krävs samverkan av alla ansvarskännande
medborgare. Upplysning, undervisning
och vård är givetvis det viktigaste,
men det behövs också lagstiftning
såsom ett stöd för sådana åtgärder.

Finansminister Sträng har till kammaren
överlämnat två propositioner •—
en ganska tunn proposition om spritbeskattningen,
som vi behandlar i dag,
och en mera omfångsrik som gäller övriga
åtgärder. Av vissa skäl har vi varit
tvungna att bryta ut frågan om spritbeskattningen
och behandla den snabbare
än de andra frågorna. Detta är givetvis
beklagligt, ty det hade varit bättre
om vi kunnat diskutera alla erforderliga
åtgärder i ett sammanhang och
kunnat få bättre överblick över dem.
Men detta har som sagt inte låtit sig
göra.

Herr talman! En höjning av spritskatten
kan alltså inte vara det enda
medlet i nykterlietspolitiken, men det
är ett viktigt medel. I denna fråga har
många olika synpunkter gjort sig gällande.
Somliga personer är intresserade
av eu enda sak, nämligen att köpa
sin sprit så billigt som möjligt — och
sedan struntar de blankt i hur det går
för andra människor. Som väl är minskar
den gruppen kraftigt i antal. Det
finns andra som tror att spritskatten
inte har någon nykterhetspolitisk effekt
men att den mycket väl kan användas
såsom ett instrument för att tillföra
staten skatteintäkter. Man resonerar
helt cyniskt så att höjningen ökar
skatteintäkterna, men höjningen får
inte bli så kraftig att konsumtionen
minskas så mycket att statens intäkter
går ned. Jag behöver inte påpeka att
jag inte delar den uppfattning jag nu
refererade, men jag vill mot denna bakgrund
framhålla att det är synnerligen
värdefullt att finansminister Sträng i
propositionen gör ett mycket klart uttalande.
På sidan 7 i proposition nr 90

säger han: »Den speciella beskattningen
av rusdryckerna fyller, som jag i olika
sammanhang framhållit, en viktig
funktion i de nykterhetspolitiska strävandena
som ett värdefullt stöd åt de
positiva åtgärderna på området.» Såsom
finansministern själv framhåller,
är detta ingen ny ståndpunkt hos honom,
men jag tycker det är bra att han
avgivit en så entydig deklaration.

Vi kan, tror jag, konstatera en långt
gående enighet om att alkoholbeskattningen
har en viktig funktion och att
det är motiverat att nu skärpa denna
beskattning. Det finns några få undantag
i denna kammare, t. ex. herr Lundberg,
som har en annan uppfattning än
majoriteten när det gäller de sociala
verkningarna, samt herr Cassel och
hans medmotionärer, som säkert har
vunnit en tillfällig popularitet i vissa
kretsar genom att säga att den nuvarande
allmäna prisnivån på vin och
sprit är lagom hög, den skall inte höjas.
Visserligen kan man göra vissa justeringar,
men man skall inte höja prisnivån,
heter det. Får jag i detta sammanhang
säga att det är tämligen riskfritt
att gå emot impopulära men nödvändiga
åtgärder, om man vet att det
finns en betryggande majoritet som genomför
dem.

I fråga om spritskattens höjd kan
man givetvis ha olika riktpunkter. Finansministern
har tagit prisutvecklingen
på andra varor till riktpunkt.
Men genom att beräkna de 15 procenr
ten inte på 1958 års priser utan på dagens,
kommer han upp till något högre
skatt än vad som skulle motiveras enbart
på grund av prisutvecklingen.
Andra anser det mer motiverat att anknyta
till inkomstutvecklingen i samhället.
Till dem hör två socialdemokratiska
riksdagsmän som vid riksdagens
början väckte motion, vari de direkt
anknöt till löneuppgången för industriarbetare.
Det finns också motionärer
från olika partier med herr Rimmerfors
i spetsen, vilka i samband med propo -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

sitionen föreslagit större höjning än finansministern
har gjort. Men jag vill
betona, herr talman, att enligt min uppfattning
går den avgörande gränslinjen
inte mellan dem, som förordar skilda
procentsatser, beroende på olika riktpunkter,
utan mellan dem som vill använda
spritbeskattningen såsom ett
nykterhetspolitiskt vapen och dem som
inte vill göra det.

I utskottet har vi haft flera olika förslag
att välja mellan i fråga om beskattningens
höjd. Finansministern föreslår
en prishöjning på spriten med i genomsnitt
15 procent och på vinet med varierande
belopp. I eu motion, som är
undertecknad av herr von Friesen och
bl. a. fru Sjövall i denna kammare och
bl. a. herr Nordenson i första kammaren,
anföres att en prishöjning på det
vanligast förekommande brännvinet
med minst 20 procent är motiverad.
Herr Rimmerfors vill med sin motion,
som är undertecknad av ett stort antal
medlemmar av den organiserade nykterhetsrörelsen,
åstadkomma en höjning
av brännvinspriset med cirka 25
procent med hänsyn till inkomstutvecklingen
i samhället. Detta är dock endast
genomsnittssatser. Genom den speciella
konstruktionen av skatteskalorna i herr
von Friesens motion kommer man att
nå högre priser än enligt alla andra förslag,
när det gäller de mera alkoholstarka
brännvinssorterna.

Vid behandlingen av dessa förslag i
bevillningsutskottet bär jag funnit att
det förslag, som framlagts i herr Rimmerfors’
motion, är det som i dagens
läge bäst motsvarar min uppfattning.
Det innebär en höjning av spritpriset
med ungefär 25 procent, av priset på
starkvin med 23 procent och av priset
på lättvin med cirka 15 procent. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservation nr I.

lag vill inte dölja att jag hav mycket
stora sympatier för det förslag som
framlagts i herr von Friesens motion
om en beskattning i proportion till

berusningseffekten hos de olika dryckerna.
Herr von Friesen kommer säkert
själv att argumentera för detta system,
och jag skall inte gå in på det närmare.
Jag vill bara säga att jag personligen
inte bär funnit det möjligt att förorda
en så genomgripande förändring som
denna. Förslaget innebär ju faktiskt
en revolution på beskattningsområdet.
Även om finansministern i sitt förslag
tagit ett första steg på den vägen, har
jag inte ansett mig kunna förorda en så
stor förändring på en enda gång utan
en utredning. Men jag anser att det är
synnerligen önskvärt att få till stånd en
skyndsam utredning. Därför bär jag
tillsammans med herrar Stefanson,
Lundström, Ghristenson i Malmö och
Vigelsbo yrkat att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en skyndsam utredning rörande principerna
för alkoholbeskattningen. Vi
tycker också att utredningen borde söka
närmare belysa verkningarna av
prishöjningar på alkoholdrycker inte
endast beträffande den allmänna konsumtionen
utan speciellt beträffande alkoholmissbrukarnas
konsumtion. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservation nr V. Oavsett vilken uppfattning
vi har om spritprisernas höjd,
borde vi försöka nå största möjliga
enighet kring detta utredningsyrkande.

Herr talman! Det finns ytterligare två
reservationer till bevillningsutskottets
betänkande. Den ena gäller utskänkningsskatten,
som finansministern föreslår
skall avskaffas. I reservation framhåller
herr Stefanson och jag att det
material som finansministern redovisar
i propositionen är alltför bristfälligt
för att kunna läggas till grund för
ett beslut av riksdagen.

Utskänkningsutredningen, som avlämnade
sitt betänkande så sent som i
slutet av 1961, hade finansministerns
uppdrag att utreda frågan om utskänkningsskattens
avskaffan de.

Den kom till det resultatet att utskänkningsskatten
borde vara kvar tills vi -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

dare, och den nämnde inte minst det
förhållandet att de speciella spritbarer
som nu växer fram gör att man kanske
bör avvakta utvecklingen innan man
fattar något beslut. Utskänkningsutredningen
arbetade visserligen utifrån andra
utgångspunkter än finansministern
i propositionen, men jag tycker ändå
att han i enlighet med vanlig parlamentarisk
praxis hade bort i propositionen
redovisa den motivering, som denna utredning
anförde för att utskänkningsskatten
borde vara kvar tills vidare, och
de remissyttranden som avgivits över
dess förslag. Så har inte skett i denna
proposition. Jag vill inte förneka att det
har tillkommit omständigheter som kan
tala för att man borde ändra lagstiftningen
på denna punkt, men jag tycker
att ett beslut om en sådan ändring
borde föregås av en ordentlig utredning,
som inte minst tar hänsyn till de nykterhetspolitiska
effekterna. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr VI.

Vid riksdagens början väcktes en motion
av herr von Friesen och fröken
Elmén, där man med nykterhetspolitisk
motivering begär en skyndsam utredning
rörande avskaffande av skatten
på alkoholfria drycker. Denna motion
har tagits upp i reservation nr VII, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till denna.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Motiveringarna för att
höja spritskatten har varit skiftande under
åren. Sålunda hade 1956 års höjning
en klart nykterhetspolitisk motivering,
medan höjningen 1958 motiverades uteslutande
av statsfinansiella skäl. Den ingick
i överenskommelsen om en ökning
av försvarskostnaderna. Finansministern
har nu funnit tidpunkten lämplig
att föreslå en ny höjning. Det är klart
att man då söker efter de motiv som kan
ligga till grund för ett sådant förslag.
Det är inte särskilt lätt att i propositionen
utläsa dem. Man får i propositionen

veta att rusdryckspriserna bör följa
prisutvecklingen på en hel del andra varor.
På grund av att vi på andra områden
har haft prisstegringar menar finansministern
att en successiv förskjutning
har inträtt i prisrelationerna mellan
spriten och andra konsumtionsvaror.
När man nu går att taga ställning
till det berättigade i det förslag som
föreligger så vill man gärna ha ett bärkraftigt
motiv för höjningen. Tyvärr har
jag svårt att finna ett sådant.

Något statsfinansiellt motiv finns inte
nu och det är väl inte någon som vill
hävda att så skulle vara förhållandet.
För övrigt är det väl rätt otroligt att den
no föreslagna höjningen kommer att leda
fram till någon ökad skatteinkomst
för staten. Denna fråga har man all anledning
att ställa sig med hänsyn till att
inköpen av sprit säkerligen kommer att
öka vid besök i våra grannländer, där
spritpriserna i många fall blir lägre än
i vårt land. Som jämförelse kan den
uppgiften lämnas att Aalborg-aquavit
kostar i Danmark 23: 15 kronor i svenska
pengar, medan svenskt kryddat
brännvin i Sverige kommer att kosta
cirka 28 kronor, alltså 5 kronor mer.
Från den 1 april i år är det ju också
tillåtet att vid resa över gränsen medföra
en helflaska sprit. De nya priserna
torde sålunda medföra att en stor del
av befolkningen, som på grund av sin
bostadsort eller ofta förekommande resor
har möjlighet att tillgodose sitt behov
av spritdrycker i annat land, kan
eliminera den skattehöjning som nu
föreslås.

Ingen torde heller på fullt allvar vilja
göra gällande att nykterhetspolitiska
skäl kan motivera denna skattehöjning.
När det är fråga om missbruk av sprit
spelar en sådan här höjning ingen roll.
Den kan i stället endast leda fram till
att hustrur och barn till alkoholister
får lida ännu mera, då en större del av
matpengarna måste förvandlas till sprit.
Alkoholmissbruket, som vi alla vill stävja
— och jag vill på den punkten gärna

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

instämma med herr Gustafson i Göteborg
att vi alla med förenade krafter
måste göra vårt bästa för att stävja detta
— måste därför angripas på andra
vägar än den vi i dag diskuterar.

Resultatet av den nu föreslagna höjningen
av spritskatten blir tydligen att
man ännu hårdare kommer att beskatta
de skötsamma människor som med måttlighet
använder sig av alkohol. Jag kan
inte finna att det finns något motiv för
en sådan åtgärd.

Motivet att spritskattehöjning inte
förekommit sedan 1958, att spriten på
grund av höjningen av priserna på alla
andra områden skulle ha blivit relativt
billigare är kanske ett motiv men ett
mycket svagt sådant. Detta förutsätter
bl. a. att de priser man fastställde år
1958 var absolut rättvisande. Ingen torde
kunna påstå något sådant. Alla som med
måtta använder dessa drycker tycker
säkerligen att de priser vi i dag har är
tillräckligt höga.

Vi har också hört talas om att brännvinspriserna
måste stå i en viss relation
till industriarbetarlönen. I gamla tider
jämförde man med lantarbetarlönen, seden
övergick man till att jämföra med
grovarbetarlönen, och nu jämför man
som sagt med industriarbetarlönen. Jag
vet inte var man så småningom skall
sluta vid den här jämförelsen. Jag har
dock svårt förstå att den industriarbetare
som med måttlighet vill använda
sprit skall vara skyldig avstå en viss
bestämd del av sin lön till beskattning.

Kvar står då ytterligare ett motiv —
som väl antagligen är anledningen till
att vi i dag har den här propositionen
på riksdagens bord — nämligen det faktum
att vi för närvarande har en arbetskonflikt
som har medfört att tillförseln
av spritvaror till systembutikerna har
upphört, vilket resulterat i att vi har
tomma butiker och att våra butiker har
förvandlats till att vara uteslutande ölförsäljningsställen.
Det är väl rätt förklarligt
att ingen finansminister hade
kunnat motstå frestelsen att använda

detta tillfälle till skattehöjning, då all
hamstring under frågans behandling i
riksdagen är utesluten på grund av att
det inte finns några varor att hamstra.

Jag har i utskottet drivit linjen att
en skattehöjning nu icke är tillräckligt
motiverad och har därför yrkat bifall
till motion II: 793 och även röstat för
denna så länge den kvarstod. I slutvoteringen
har jag givetvis anslutit mig till
den lägre skattehöjning som propositionen
inrymmer i motsats till motion
II: 795 och reservation I som innebär en
skattehöjning av 25 procent. Med hänsyn
till den stora uppslutningen kring
propositionens linje har jag inte funnit
anledning att avge annat än en blank reservation
till utskottsbetänkande!.

Finansministern är ju en skicklig karl
och ofta finns det mycket klokt i hans
förslag, men tyvärr innehåller denna
proposition liksom de flesta från honom
det felet att han kräver ökade skatteuttag.
Frånsett detta faktum måste man
erkänna att denna proposition även innehåller
en del kloka åtgärder. Till dessa
räknar jag bl. a. förslaget om att utskänkningsskatten
nu helt skall försvinna.
Denna beskattning har inte fyllt någon
uppgift, i varje fall inte på senare
tid, och har inte heller nu längre någon
statsfinansiell betydelse. Den har inte
heller fyllt någon nykterhetspolitisk
uppgift utan snarare tvärtom.

Vid detta utskottsbetänkande har fogats
en reservation nr VII som behandlar
skatten på läskedrycker. Jag finner
för min del denna reservation fullständigt
oförklarlig, då denna fråga behandlades
här i kammaren så sent som
föregående onsdag. Ett enhälligt bevillningsutskott
hade föreslagit att punktskatterna
på varubeskattningens område
skulle överlämnas till den allmänna skatteberedningen
för beaktande. En enhällig
riksdag beslöt också enligt detta förslag.
Skatten på läskedrycker har ingen
nykterhetspolitisk betydelse utan är helt
fiskalisk. Jag tror inte att det finns någon
ledamot i bevillningsutskottet, i var -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

je fail inte inom högerpartiet, som vill
behålla den för att beskatta läskedryckerna
som sådana. Med hänsyn till den
relativt stora statsfinansiella betydelse
som den har — den inbringar 70 miljoner
kronor om året — så måste dock en
avvägning ske mot andra skatter.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(h).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Magnusson i Borås hemföll åt just det
schablontänkande som jag varnade för
i mitt första anförande. Han gjorde gällande
att en höjning av spritpriserna
inte skulle ha någon nykterhetspolitisk
effekt. Det är sant att vi inte kunnat vetenskapligt
precisera sambandet mellan
spritprisernas höjd och missbruket, men
vi har dock en hel del praktiska erfarenheter
som vi hör ta hänsyn till. Jag
tittade i går på finansminister Strängs
proposition nr 143 av år 1957, där han
redovisade resultatet av den höjning
som företogs 1956 med klart nykterhetspolitiskt
syfte. Finansministern framhöll
att höjningen företogs för att få till
stånd en nedgång i konsumtion och missbruk.
Han kunde också redovisa att resultatet
blev en minskning av såväl konsumtion
som missbruk.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som riksdagen nu behandlar utgör resultatet
av en proposition vilken beställdes
i fjol.

Jag ber att få gratulera finansministern
att ha kunnat, under hägnet av en
pågående strejk, under så lugna förhållanden
som nu skett, utarbeta propositionen
om skattehöjning, överlämna
den till riksdagen under författningsenliga
former, medge stadgad motionstid
samt därtill medge bevillningsutskottet
erforderlig tid för behandling av frågan.
På grund av rådande förhållanden
har alla lager, både kuranta och inku -

ranta sådana, kunnat realiseras utan
att man behövt pruta ett enda öre på
priset. Nu är väl lagren i det närmaste
slut. Detta innebär följaktligen att svenska
folket i dag, i detta ords verkliga bemärkelse,
»nyktert avvaktande» väntar
på de nya prislistorna — och färskvarorna.

Vad beträffar bevillningsutskottets betänkande
nr 30 som föranletts av proposition
nr 90 kan jag i stort ansluta mig
till propositionens och utskottets förslag.

I fråga om utskänkningsskatten, som
i propositionen föreslås avskaffad, vilket
förslag även vunnit utskottets bifall,
synes på många håll en viss tveksamhet
föreligga. Jag måste medge att tveksamhet
i detta sammanhang inte är helt obefogad.

Nu har emellertid såväl i propositionen
som i utskottsbetänkandet en sådan
motivering lämnats att jag ansett mig
kunna biträda även förslaget om denna
skatteforms avskaffande.

Bakom förslaget om utskänkningsskattens
avskaffande ligger främst det
förhållandet att prisrelationerna mellan
spritdrycker och viner i betydande mån
förändrats till nackdel för vinerna genom
att dessa, för vilka prissättningen
varit fri, fått bära en större del av kostnadsstegringarna
inom restaurangnäringen.
Detta har i sin tur lett till en
konsumtionsförskjutning mot starkare
drycker på de svagares bekostnad. En
förutsättning för att avsedd effekt skall
uppnås är emellertid att restaurangerna
också sänker priserna på de icke alkoholhaltiga
dryckerna. Under sådana
förhållanden skulle följaktligen slopandet
av utskänkningsskatten kunna ha en
nykterhetsfrämjande effekt för så vitt
priset över huvud taget har någon betydelse
vid dryckesvalet.

Utskottet förutsätter emellertid att
restauratörerna skall ha skyldighet att
utforma sin prissättning så att förtäring
av drycker med högre alkoholhalt
inte främjas och att utskänkningspriset

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

inte får understiga utminuteringspriset
på samma vara. Under dessa förutsättningar
har jag ansett mig böra biträda
utskottets förslag om utskänkningsskattens
avskaffande.

När det sedan gäller frågan om skyndsam
utredning angående avskaffande av
skatten på läskedrycker, bordsvatten
och alkoholfria viner har jag inte ansett
mig böra biträda det förslag härom som
föreligger. Jag är inte optimist på den
punkten att man genom avskaffande av
denna skatt mera påtagligt skulle kunna
främja nykterheten. Jag har svårt att
föreställa mig att de, som besöker en
restaurang och som regel inmundigar
spritdrycker i samband med måltid, av
kostnadsskäl i stället skulle välja en
läskedryck. Jag tror att dessa förhoppningar
är i hög grad överdrivna. Problemet
har för övrigt — som herr Magnusson
i Borås tidigare understrukit —
lösts i ett annat sammanhang och borde
följaktligen nu inte vara aktuellt.

När det gäller läskedrycksskattens
eventuella avskaffande kan man ha anledning
att framställa ytterligare en fråga
även i dag. Den var på sin tid aktuell
i herr Gustafsons i Göteborg eget parti.
Under den period då jag tillhörde partiet
fanns det inom detta en mycket
stark grupp som hade lanserat satsen att
det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle
att ockra på sina medborgares laster.
Jag skulle vilja fråga herr Gustafson
i Göteborg om han alltjämt har den uppfattningen,
och jag skulle samtidigt vilja
ställa frågan: Är det orättfärdigare av
ett samhälle att beskatta sina medborgares
dygder? Jag tror följaktligen att både
de som använder spritdrycker och
de som inte gör det bör vara med och
betala sin tribut till det gemensamma
samhället.

Vi nykterhetsfolk bör också betänka
att själva nykterheten har ett egenvärde,
som finnansministern har beskattat — i
form av skatt å läskedrycker. Det är inte
bara det han beskattar utan egentligen
allt som har något värde, och då är det

väl alldeles riktigt att han beskattar
även detta värde. Jag vill lämna min tribut,
och jag finner det rimligt att det
sker på det sättet att även läskedryckerna
betalar sin andel.

I reservation nr V föreslås att en principiell
omläggning av alkoholskatten
aktualiseras. Man hemställer om riksdagsskrivelse
med förslag till skyndsam
utredning angående principerna för den
framtida alkoholbeskattningen. Det förslag
som framförts om att skatten skall
fastställas med hänsyn till olika dryckers
berusningseffekt synes mig från
nykterhetsfrämjande synpunkt kunna
godtas. I varje fall bör det utredas och
undersökas. Något mera har inte heller
begärts i denna reservation.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr V. I övrigt yrkar jag bifall till det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Vigelsbos fråga vill jag fästa uppmärksamheten
på att herr Vigelsbo anser att
frågan om beskattningen av alkoholfria
drycker redan i och för sig är löst, eftersom
riksdagen förra veckan beslöt
att överlämna en del motioner om avskaffande
av punktskatter till allmänna
skatteberedningen med ett uttalande att
dessa särskilda punktskatter borde avskaffas.
Om denna fråga skulle vara med
i det sammanhanget, skulle herr Vigelsbo
mena att skatten på alkoholfria drycker
bör avskaffas, men i nästa sekund
säger han att den skall vara kvar, så
att vi nykterister får betala vår tribut
till samhället. Det finns inte något större
sammanhang mellan dessa två ståndpunkter.

När riksdagen förra veckan tog upp
punktskatterna hade bevillningsutskottet
fört just denna motion åt sidan. Denna
fråga var inte med vid behandlingen,
eftersom man ville se den från nykterhetspolitiska
synpunkter. Jag vet att mo -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

tionären, herr von Friesen, senare kommer
att utveckla sina synpunkter, och
jag skall därför inte gå närmare in på
dem.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafsons i Göteborg senaste påpekande
vill jag konstatera att bevillningsutskottets
betänkande nr 16 även behandlar
skatterna på läskedrycker. De finns
bl. a. upptagna i utskottets referat av de
nu gällande bestämmelserna, och de
finns också angivna på sidan 11 i utskottsbetänkandet,
Man nämner där särskilt
läskedrycksbeskattningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Den motion som vi nu
diskuterar behandlades icke i det sammanhanget.
Den har behandlats av utskottet
i samband med den nu föreliggande
propositionen, och frågan skall
alltså avgöras i samband med den.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
liksom herr Gustafson i Göteborg understryka
vad departementschefen säger
i den proposition som ligger till
grund för det ärende vi nu behandlar.
Finansministern framhåller där att beskattningen
av rusdrycker fyller en viktig
funktion i de nykterhetspolitiska
strävandena och utgör ett värdefullt stöd
åt de positiva åtgärderna på detta område.

Av detta uttalande, i vilket jag livligt
instämmer, följer att skattesatsen på
rusdrycker bör tid efter annan justeras
på ett sådant sätt att priset på dessa
varor hålls i nivå med priserna på andra
varor.

Herr Magnusson i Borås kan tydligen
inte riktigt ansluta sig till denna uppfattning.
Han finner det svårt att hitta
något motiv för dagens förslag till pris -

höjningar och säger att förutsättningen
i varje fall måste vara att priserna år
1958 var alldeles riktigt avvägda. Men
detta är ju ett argument som kan anföras
om all prissättning, och vill verkligen
herr Magnusson i Borås påstå att
priserna på alla andra förnödenheter,
inte bara livsmedel utan även andra
varor, var över hela linjen exakt riktigt
avvägda år 1958? Och alldeles frånsett
detta har det ju sedan dess skett prishöjningar
över fältet i stort.

Jag vill vidare notera att propositionens
förslag till omläggning av skattesatserna
på vin och sprit överensstämmer
med det uttalande som riksdagen
tidigare har gjort och som innebär att
beskattningen bör få en sådan utformning
att övergången från starkare till
svagare drycker befrämjas. Att konsekvent
anknyta beskattningen till dryckernas
alkoholbalt är, såsom utskottet
ser det, ett steg i rätt riktning.

Det är ur dessa synpunkter som utskottet
föreslår att den i propositionen
föreslagna minimiavgiften på 9 kronor
skall slopas. Visserligen inträffar då det
förhållandet att vissa spritdrycker sjunker
i pris, men enligt vad utskottet inhämtat
gäller det för sådana drycker
som inte kan anses spela någon större
roll i nykterhetspolitiskt sammanhang.
Prissänkningarna skulle närmast avse
sådana mindre aktuella rusdrycker som
vissa likörer. Genom det föreliggande
förslaget fullföljer man emellertid konsekvent
den linjen att rusdryckerna
skall beskattas i förhållande till sin alkoholhalt.
Direktör Isakssons förslag
innebär just ett försök att på vetenskaplig
väg underbygga en sådan prissättning.

Herr Gustafson i Göteborg, som här
talat för den Rimmerforsska motionen,
framhåller att på det håll som dessa
motionärer representerar råder en långtgående
enighet därom — och det torde
också vara fallet inom riksdagen i dess
helhet — att tiden är inne för att vidta
en viss justering uppåt av spritpriser -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

na. Han framhåller att om det finns någon
skiljelinje då det gäller intresset
för att främja nykterheten, så går den
inte mellan propositionens förslag om
en genomsnittlig prishöjning av 15 procent
och motionärernas förslag om 25
procent, utan i stället mellan dem som
inte vill företa några prishöjningar och
dem som anser det lämpligt med sådana
höjningar. Jag tror att detta är en
riktig tolkning av situationen, och jag
är glad över att herr Gustafson i Göteborg
har sagt ifrån att de som önskar
en prishöjning med 25 procent inte kan
betraktas som mer intresserade för de
nykterhetsfrämjande synpunkterna än
de som företräder bevillningsutskottets
15 procent.

.Tåg vill sedan säga några ord om de
reservationer, för vilka det talats här
under debatten. Beträffande reservation

I vill jag bara erinra om att i denna
reservation föreslås en höjning av spritpriserna
med 10 procent utöver vad utskottet
föreslagit samt över hela linjen
en höjning av vinpriserna. Reservation

II går jag däremot tills vidare förbi,
eftersom ingen här talat för eller yrkat
bifall till den.

Vad beträffar den blanka reservation
III, som avgivits av bl. a. herr Magnusson
i Borås, har herr Magnusson här
sagt att han inte tror på några nykterhetspolitiska
argument för prishöjningarna
utan att man måste beträda andra
vägar för att kunna stävja alkoholmissbruket.
Vilka vägar vill då herr Magnusson
i Borås anvisa, om han tillråder
oss att ur samhällets synpunkt helt
koppla bort prismomentet?

Det föreföll mig som om herr Magnusson
i Borås ville bortse från prisutvecklingen
på andra områden och
menade att spritpriserna skulle vara
värdebeständiga. Vi har haft många diskussioner
bär i riksdagen om värdebeständighet
på obligationer och andra
ting, men jag har aldrig tidigare hört
någon tala för värdebeständighet när
det gäller priset på spritdrycker. Det

var kanske något sådant som låg under
herr Magnussons förslag.

Vad de stora spritinköpen i grannländerna
angår kan jag väl helt gå förbi
det talet. Jag tror inte att de inköpen
kommer att inverka på denna
fråga. Inte heller behöver jag säga någonting
om reservationerna rörande
den 25-procentiga höjningen. Den saken
har jag redan berört.

Däremot vill jag säga några ord om
reservation nr V. Då vill jag erinra om
att riksdagen så sent som i december
1962 avslog ett liknande yrkande, som
framförts motionsvägen. Bevillningsutskottet
avstyrkte den gången ett liknande
utredningskrav, och riksdagen
godkände utskottets förslag. Det utskottsförslag
vi nu behandlar kan man
säga går helt i linje med de intentioner
som uppdragits i den s. k. Isakssonska
utredningen, och enligt utskottets mening
finns det därför inga skäl för att
i dag skriva till Kungl. Maj:t om den
saken.

Inte heller torde det vara nödvändigt
med någon utredning eller redovisning
när det gäller utskänkningsskatten. Alla
som bär någon kännedom om förhållandena
vet att det har blivit en snedvridning
i prisrelationerna som gjort
att de alkoholfria dryckerna och lättvinet
har höjts orimligt. Även kaffe och
en hel del andra varor har fått vidkännas
kraftiga prishöjningar. Följden
bär blivit att priset på starksprit bär
blivit lägre, relativt sett. Jag anser det
därför nödvändigt att där vidta en ändring.
Herr Gustafson i Göteborg framhöll
ju också att förhållandena i det
fallet är sådana att det kan vara befogat
att vidta lagstiftningsåtgärder.

Nu får vi fri prissättning över hela
fältet, i likhet med vad fallet tidigare
varit beträffande vin och alkoholfria
drycker. Man får verkligen hoppas att
— som herr Vigelsbo uttryckte det —
restauratörerna inte missbrukar förtroendet
och behåller de hittillsvarande
orimligt höga priserna på lättvin,

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

vin och alkoholfria drycker, samtidigt
som de höjer priset på starksprit.
Jag tror säkert att alla ansvarskännande
människor inom restaurangnäringen
kommer att motsvara det visade förtroendet.
Åtminstone har det framgått
av tidningspressen att restauratörernas
avsikt är att där företa justeringar. Prissättningen
tror jag därför kommer att
utveckla sig på ett riktigt sätt.

Herr talman! Med det anförda har
jag i korthet velat redovisa bevillningsutskottets
ställningstagande, och jag ber
nu att på alla punkter få yrka bifall till
bevillningsutskottets betänkande nr 30.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är efter många om
och men som finansministern lagt fram
sitt förslag om höjda spritpriser. På
grund av konflikten på arbetsmarknaden
har propositionen kunnat behandlas
i riksdagen i vanlig parlamentarisk
ordning. Finansministerns förslag bär
också fått välsignelse av majoriteten i
bevillningsutskottet. Detta innebär 60
miljoner kronor i höjda spritskatter, och
bortfallet av utskänkningsskatten rör
sig om 17 miljoner kronor.

Utskänkningsskatten bär nära förknippats
med restaurangnäringens lönsamhet.
Man bar sålunda kompenserat
sig genom att ta ut högre priser på
andra varor såsom mat, kaffe och läskedrycker.
De större hotellen driver
även restaurangverksamhet, och de har
ofta uttalat att hotellavdelningarna fått
bära en del av restaurangkostnaderna.
Prisläget är för övrigt så högt, att ett
auktoriserat statligt dagtraktamente inte
räcker för den som på tjänstens vägnar
måste frekventera hotell och restauranger.

Jag är fullt medveten om att restaurangernas
och hotellens omkostnader
höjts. Livsmedelspriserna är höga, och
svårigheterna för branschen att få personal
på grund av den obekväma arbetstiden
är betydande. Prisläget är
emellertid så högt att Sverige är dy -

rare än andra europeiska länder i dessa
avseenden. Vad detta betyder ur turistsynpunkt
ligger i öppen dag. Turismen
har för Sveriges vidkommande blivit
en folkrörelse av stora mått. Denna rörelse
är på ytterligare frammarsch genom
införandet av fyraveckorssemester.
Svenskarna har blivit ett resande folk
liksom folk i andra industriländer, men
fråga är om vi har balans i uppehållskostnaderna
i turistutbytet.

Utskottet har uttalat att det vilar ett
starkt ansvar på restauratörerna och deras
organisationer, och utskottet förutsätter
att de nykterhetspolitiska intressena
tillgodoses genom prissättningen,
som bör »främja en övergång från starkare
till svagare drycker och minska
kostnadsbelastningen på de alkoholfria
dryckerna». Med alkoholfria drycker
menar utskottet då också kaffe och läskedrycker,
som herr Kärrlander anfört
här tidigare.

För att ytterligare främja denna utveckling
har jag anmält reservation med
bifall till herr von Friesens motion,
som innebär borttagande av punktskatterna
på läskedrycker. Visserligen betyder
detta ett skattebortfall på cirka SO
miljoner kronor för statsverket, men
staten får in 60 miljoner kronor på de
höjda spritskatterna. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas om inte de
höjda spritpriserna kommer alt inbringa
mera i skatt än vad finansministern
beräknat.

Under sådana förhållanden skulle de
höjda priserna och borttagandet av
punktskatterna på läskedrycker i stort
sett utjämna varandra. Utskottet har
också ansett att denna skattefråga inte
bör hänföras till den allmänna skatteberedningen,
därför att skatten på dessa
varor får bedömas ur nykterhetspolitisk
synpunkt.

Finansministern har i sin proposition
utformat spritbeskattningen mera direkt
anpassad till alkoholhalten hos dryckerna.
Jag anser att man bör fortsätta på
den vägen att utreda och forska i detta

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

mycket viktiga spörsmål. Därför har jag
biträtt reservationen och utredningskravet.

I den allmänna nykterhetsdebatten,
även här i kammaren, har framförts
olika synpunkter om höjda priser och
skilda regleringskrav.

Genom statsmakternas beslut år 1955
avskaffades den individuella kontrollen
och motboksystemet. Statsmakternas
beslut då har inte främjat folknykterheten,
och ungdomsfylleriet har ökat
i oroande grad. När ett land har haft
motbok och ett ransoneringssystem under
40 år, borde man ha varit mycket
försiktig i fråga om en sådan omstridd
vara som spriten. Enligt min uppfattning
borde motboksystemet ha avvecklats
successivt. Detta är ingen efterklok
konstruktion. I ett anförande i denna
kammare förordade jag en folkomröstning
som det enda riktiga i en så viktig
social fråga som berör den enskilde och
familjen i hög grad. Vid en folkomröstning
hade hela problemet kommit under
en vittgående allmän debatt. Det är ofta
som folkopinionen har en annan uppfattning
än utredningskommittéerna.

Det är ett nu styrkt faktum att det är
lätt för ungdom att få sprit. I ett uttalande
av professor Goldberg hel nyligen
skisserades en skrämmande samhällsbild
av ungdomens alkoholvanor.
Den ökade spritkonsumtionen i allmänhet
och av ungdom i synnerhet är en
psykologisk gåta i vårt välfärdssamhälle.
Varför har vi t. ex. ett raggarproblem? Vad

som kräves nu, herr talman, är
alkoholforskning och utredning på det
psykologiska planet. Samhället måste ta
ett nytt grepp om nykterhetspolitiken
och därigenom få nya utgångspunkter.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det råder väl varken här
i kammaren eller utanför kammaren
några delade meningar om att man måste
ta nykterhetspolitiska hänsyn vid bestämmande
av beskattningen på sprit -

drycker, och att man måste göra det på
två sätt.

För det första bör priset på spritdrycker
inte släpa efter i den allmänna prisutvecklingen
så långt att det blir allt
billigare relativt sett att förtära sprit.
Det skulle ju ge en stimulans till ökad
allmän konsumtion, och en sådan stimulans
vill väl alla undvika.

För det andra måste man införa en
sådan differentiering mellan olika drycker,
att man kan åstadkomma en överlänkning
av intresset från den starka
spriten till lättare viner och Öl.

Vi som står bakom motion nr 793 i
denna kammare har inte velat vara med
om en allmän höjning av spritpriset,
men vi accepterar gärna den omfördelning
mellan tyngre och lättare sprit som
departementschefen föreslagit. Vårt
ställningstagande grundar sig på följande
överväganden:

Vi anser, att nu gällande spritpriser
fortfarande mer än väl räcker till, trots
att allmänna prishöjningar inträffat sedan
spritskatterna senast bestämdes år
1958. Vi är fullt medvetna om att detta
är en skälighetsbedömning och att man
inte kan anföra några objektivt bindande
bevis varken för vår uppfattning eller
för påståendet att spritpriserna nu
är för låga. I ett sådant läge bör man
enligt vår mening gå försiktigt fram.
Det är angeläget att inte utforma spritbeskattningen
på sådant sätt, att nya
och konstlade klassgränser uppstår.
Gränsen mellan dem som har möjlighet
att förtära spritdrycker och de som av
ekonomiska skäl tvingas avstå därifrån
får inte ligga så, att människor med
måttliga inkomster och kanske en betydande
försörjningsbörda blir de som
får sitta emellan.

Alltför kraftiga spritpriser är ur nykterhetspolitisk
synpunkt enligt min mening
en dålig metod, därför att den ensidigt
och utan urskiljning drabbar vissa
konsumentgrupper, vilkas skötsamhet
är helt utan anmärkning, medan
andra lämnas helt fria.

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Vi i denna kammare, liksom regeringsledamöterna,
är väl ständigt föremål för
den mest slösande gästfrihet. För oss
är det inget problem att få all den sprit
vi vill ha, d. v. s. om vi över huvud taget
vill ha någon, utan några egentliga
kostnader. De flesta av oss har väl också
så pass hyggliga inkomster, att den
relativt måttliga höjning det här är fråga
om inte spelar någon större roll, såvitt
avser den sprit vi köper själva.

En annan grupp människor, som herr
Magnusson i Borås redan har talat om,
nämligen de som bor utmed landets
gränser t. ex. i Malmö och Hälsingborg,
alltså nära Öresund, kommer i fortsättningen
naturligtvis aldrig att köpa en
droppe brännvin i Sverige, när renat
brännvin skall kosta 25 kronor, medan
Aalborgs aquavit säljes för 23: 19 svenska
kronor i Helsingör. Vi i mina värmländska
bygder köper ju spriten billigare
i Norge, där Lpiten kostar 20: 76
svenska kronor, i förhållande till 25 kronor
för renat, som är dåligt brännvin.

De tullformaliteter, som vi med stor
möda håller på att avskaffa mellan de
nordiska länderna, får lov att bli återinförda
och kanske skärpas, om vi får
eu kraftig prisspänning när det gäller
spritdryckerna på olika sidor om de
nordiska tullgränserna.

Vi har också ett annat problem. Själv
köper jag sällan eller aldrig någon starksprit
i Sverige. Jag reser ganska mycket
och medför hem från mina utlandsresor
— fullt lagligt — den starksprit jag
behöver. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att jag inte på något sätt är
ensam om att göra det.

Det finns en grupp människor i samhället
som har speciellt gott om pengar.
Det är de ungdomar som har kommit ut
i förvärvsarbete men som ännu inte
hunnit sätta bo och icke har någon försörjningsbörda.
För dem utgör en höjning
av spritpriserna inte alls det i och
för sig mycket välbehövliga avhållande
moment som man gärna skulle velat
åstadkomma.

Den erfarenhet om alkoholister och
alkoholistärenden som jag samlat har
givit mig den mycket bestämda uppfattningen,
att alkoholskadade personer
över huvud taget inte är tillgängliga för
prisargumentet. För dem är spriten en
nödvändighetsvara som måste anskaffas,
vad den än kostar. Höjda spritpriser
betyder i deras familjer knappare
hushållspengar. Det räcker som bevis
för riktigheten av detta påstående att
nämna att langarspriten i Stockholm
och Göteborg nu under strejken säljs
till ett pris som ligger över 100 kronor
per helbutelj.

Kvar står då den stora gruppen skötsamma
människor med blygsamma inkomster
som inte blir föremål för representation,
som inte företar några utlandsresor
och som inte är bosatta nära
våra gränser utan som genom den ökade
beskattningen tvingas till återhållsamhet.
Detta, menar jag och mina medmotionärer,
är ett ingrepp i vederbörandes
personliga frihet. Det är den enskilde
själv som skall fatta beslut om han skall
vara absolutist eller inte. Jag finner det
osympatiskt att tvinga fram ett sådant
beslut skattevägen — märk väl inte för
alla människor utan för människor som
har det mera blygsamt ställt ekonomiskt.
Det skall väl inte bli så att personer i
lägre lönegrad hänvisas till att dricka
juice eller sockerdricka, medan andra
dricker sprit och Öl.

Vi motionärer tror för vår del inte att
en generell spritskattehöjning i nuvarande
läge har ett nykterhetspolitiskt
värde. Då den därtill inte är motiverad
ur statsfinansiell synpunkt har vi svårt
att se att det finns några skäl att biträda
propositionen i denna del.

Riksdagens organiserade nykterister
har haft en annan uppfattning och har
ställt yrkande om ännu högre spritbeskattning.
Jag respekterar den ideella
uppfattning som ligger bakom, men man
må förlåta mig om jag inte är särskilt
tilltalad av aktioner som går ut på höjd
skatt på sådana varor som motionären

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

själv icke ett ögonblick tänker på att
efterfråga. Den store franske revolutionsman-nen
Robespierre yttrade på sin
tid i nationalkonventet följande tänkvärda
ord: »Ett samhälle, där en grupp
människor beslutar om skatter som en
annan grupp människor skall betala, är
dömt till undergång». Jag vill ju inte
frammana några tankar på att vårt samhälle
skall gå under genom denna spritskattehöjning,
men det kan vara av intresse
att erinra sig Robespierres ord.

Vi liar här i landet totalt sett inte för
låga skatter, utan vi har för höga skatter.
Att då i oträngt mål skärpa beskattningen
ytterligare förefaller mig inte
motiverat.

Herr talman! Låt mig uttala förhoppningen
att den omständigheten, att jag
avstår från att yrka bifall till motionen,
inte skall så uttolkas som att jag vore i
tvivelsmål om riktigheten av däri framförda
synpunkter.

I detta anförande instämde herrar Edlund,
Nordgren och Fröding (samtliga

h).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det sista inlägget hade
onekligen sitt stora intresse, även om
jag hade litet svårt att följa med vid ett
försök att dra slutsatserna därav.

Herr C assel måste ju för sitt eget
samvetes skull tala om, att han självfallet
var medveten om att alkoholen
inte utan vidare kan betraktas som alla
andra varor. Det är rimligt att följa
med, sade herr Cassel — för att därefter
slå in på ett yrkande om oförändrade
priser. Det var litet besvärligt att
uppfatta sammanhanget mellan inledningen
och avslutningen i hans inlägg.
Dessutom förekom andra mycket intressanta
och överraskande slutsatser som
jag, och jag föreställer mig kammarens
ledamöter i övrigt, uppmärksamt avlyssnade.

Jag tror emellertid att herr Cassel
drar litet för snabba slutsatser, om han

utan vidare sätter likhetstecken och tar
sin egen umgängeskrets som ett slags
norm som är representativ för hela
riksdagen. Det är nog inte bara att gå
omkring och dricka sprit gratis, även
om man råkar vara riksdagsledamot.
Det går inte ens om man är ledamot av
regeringen. Att herr Cassel gör det har
riksdagen fått svart på vitt på, och det
kan också i viss mån förklara hans inställning
till denna fråga.

När herr Cassel vidare kommer över
på sådana storslagna utvidgningar som
ett citerande av den gamla revolutionären
Robespierre och talet om ingrepp i
den personliga friheten, för den händelse
riksdagen följer de relativt blygsamma
förslag som här föreligger, anser
jag att det är att skjuta mygg med
kanoner eller vad man nu vill ta till.

Om jag fattade herr Cassel rätt menade
han att måttlighetsförbrukaren bör
kunna göra anspråk på att slippa, skall
vi säga straffbeskattning. Jag har val
tidigare uppmanat herr Cassel att vara
konsekvent, och det torde vara fåfängt
att tro att jag skulle vinna gehör för en
sådan uppmaning i dag. Men vill man
vara konsekvent och ta herr Cassels
filosofi som utgångspunkt för sin syn
på nykterhetspolitiken —- alltså att det
är ett ingrepp i den personliga friheten
att beskatta alkoholen — skulle man
närmast komma till att det inte skall
vara någon skatt alls på alkohol. En
vara som kostar 1: 60 att producera och
för vilken sedan tillkommer några tjugofemöringar
i distributionskostnad,
men som vi redan i dag tar mellan 21
och 22 kronor för -— jag avser det vanliga
renade brännvinet — har ju blivit
beskattad på ett sätt som endast motiveras
av att det är en alldeles speciell
vara, en vara som man inte kan sätta
likhetstecken för i förhållande till varor
i allmänhet.

Det är följaktligen ett ingrepp i den
personliga friheten i långt gående utsträckning
som herr Cassel, så länge
han håller på ett oförändrat spritpris,

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

är medskyldig'' till. Och när herr Cassel
kunnat acceptera detta pris hitintills
utan att Robespierres dystra spådomar
gått i uppfyllelse, så har jag en ganska
bestämd känsla av att dessa 3 kronor
på hellitern kommer att gå oss ganska
spårlöst förbi, sett ur synpunkten om
statsskickets stabilitet.

Herr talman! För att vara litet allvarligare
är detta naturligtvis en fråga
som kan vara föremål för ytterst delade
meningar och kontroversiella uppfattningar
i skilda avsnitt. Det har sagts
i debatten, att det är rätt meningslöst
att höja priset — folk som är hemfallna
åt alkoholism skaffar sig varan i alla
fall, och någon nykterhetsfrämjande effekt
nås inte genom prisstegringar. Det
ligger naturligtvis en gnutta av sanning
i det, men det är inte hela sanningen.
Man kan å andra sidan säga att vi med
kraftiga höjningar — man brukar använda
uttrycket chockprishöjningar —
får en gynnsam nykterhetspolitisk effekt:
en förbättring av nykterhetstillståndet
och en begränsning av alkoholkonsumtionen.
Det ligger väl en gnutta
av sanning också i det, men inte heller
det är naturligtvis hela sanningen.

Det är svårt att finna någon riktig
distinktion på vilken betydelse spritprishöjningar
har för alkoholkonsumtionen.
Men jag har tidigare gjort mig
till tolk för en ståndpunkt, som jag tror
kammarens majoritet delar och som jag
tror att även herr Cassel kan dela om
han tänker igenom frågan och ser bort
från eventuella partipolitiska avsikter,
nämligen att vi i en utveckling med
gradvis stegrade priser inte bör låta
priserna på alkoholvaror ligga oförändrade.
Om man dessutom tar hänsyn till
att löneutvecklingen under den sista
femårsperioden varit kraftigare än prisutvecklingen
och att vi sålunda fått en
gradvis stegring av köpkraften hos allmänheten,
är det val ganska naturligt
att man kommer till ståndpunkten, att
det kan medföra överhängande eller i
varje fall påtagliga risker att låta sprit -

priserna vara oförändrade. Vill man
inte göra spriten billigare relativt sett
än andra varor i en utveckling där köpkraften
stiger år för år — och det tror
jag som sagt att riksdagens majoritet
inte vill — blir en sådan bär punktjustering
med lämpliga intervaller ganska
ofrånkomlig.

Propositionens förslag innebär att
man i stort sett ställer spritpriserna i
samma relation till den allmänna lönenivån
som de hade år 1958, då man senast
gjorde en prisjustering. Man kan
naturligtvis fråga sig, om det var någon
högre objektiv kunskap som låg bakom
1958 års prisjustering. Det låg naturligtvis
ingen högre objektiv sanning bakom
det beslutet än bakom alla de andra beslut
som vi efter fattig förmåga då och
då fattar i detta hus. Det finns emellertid
ingenting som säger att vår utgångspunkt
då var oriktig; det var en naturlig
utgångspunkt, och den har fått vara
avgörande när regeringen nu lagt fram
sin proposition.

Man kan naturligtvis, som ett par reservanter
gjort, ställa yrkanden på
längre gående prishöjningar. Reservanterna
har menat att denna relativt försiktiga
följsamhet till prisutvecklingen
i allmänhet inte tar hänsyn till den
större köpkraft som konsumenterna nu
bär, och därför har de fört fram ett
förslag som ligger ungefär 10 procent
högre än propositionens.

Herr Gustafson i Göteborg underbyggde
reservationen med ett referat av utvecklingen
av fylleristatistiken under
senare år, framför allt när det gäller
ungdomsåldrarna. När jag studerat denna
statistik har jag gjort ett par reflexioner.
För ett år sedan hemställde
jag hos riksdagen om en fullmakt. Ingen
har tagit upp det problemet i dag, och
ni kanske frågar er varför jag nu skall
provocera en diskussion i den frågan.
Jag bär emellertid bara velat erinra om
ett historiskt förhållande. Vid det tillfället
fanns det ingenting oroande vare
sig i statistiken över konsumtionsut -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

vecklingen eller i statistiken över fylleriet
i förhållande till siffrorna ett år tidigare.
Det var således inte min avsikt
att utnyttja fullmakten förrän statistiken
gav anledning att göra det.

Under sista halvåret 1962 vände utvecklingen.
Vi fick en ökning både i
fylleristatistiken — huvudvikten låg
hos ungdomsgrupperna — och i konsnmtionsutveckiingen.
Ser man på siffrorna
för de två första månaderna um
der 1963 i jämförelse med siffrorna för
samma tid 1962, finner man i och för
sig inte någon skrämmande utveckling.
Vi bär fått en ökning i konsumtionen
som är rätt påtaglig, medan fylleristatistiken
är relativt oförändrad. Den är
i genomsnitt för de båda månaderna
oförändrad, även när det gäller ungdomar
under 21 år, och den har glädjande
nog gått ned något när det gäller
kvinnorna. Nu skall man naturligtvis
inte tro att en statistik för ett par månader
ger något säkert uttryck för en
utveckling. Statistiken skiljer sig ganska
obetydligt om man ser januari 1962
mot januari 1963 och februari 1962 mot
februari 1963. På det hela taget visar
ändå statistiken, att konsumtionen stigit,
medan fylleriet visar status quo.
Ett speciellt bekymmer är naturligtvis
spritkonsumtionen i ungdomsgrupperna,
och det är här man i första hand
har det nykterhetspolitiska problemet.

Nu tror jag att herr Gustafson i Göteborg
i någon män överdriver när han
kallar dessa ungdomar i åldern 15—17
år för fyllerister och jämför dem med
de fyllerister över 50 år som polisen
då och då tar hand om.

Det är väl bekant för de flesta av oss
att första gången en ungdom konfronteras
med spriten bär han fasligt svårt
att veta var han skall sluta. Han blir
bränd på fingrarna på grund av ovetskap
och oerfarenhet. I regel rättar det
ju till sig, och en stor del av de ungdomar
som inte bevakade sig själva tillfredsställande
när de första gången mötte
alkoholen bär blivit stadgade och

rejäla karlar och pålitliga män i staten.
Jag skulle därför inte vilja betrakta
statistiken över ungdomsfylleriet som
uttryck för förekomst av fyllerister i
den mening man vanligen lägger in i
det ordet. Däremot är uttrycket fyllerister
på sin plats när det gäller fylleriförseelser
av personer i de högre åldrarna.
De har ju erfarenhet, och äldre
personer som tas av polisen gång på
gång är väl folk som råkat i John Finkelmans
armar litet mera beständigt.

Fördenskull har jag inte velat se bort
ifrån det allvarliga i att ungdomar brukar
alkohol i så stor utsträckning. Ser
man på statistiken från motbokstiden
fram till dags dato, ger den det intressanta
beskedet att vår konsumtion förblivit
ungefär likartad sedan spriten
släpptes loss och att inte heller fylleristatistiken
nu och tidigare är så divergerande.
Det särpräglade i dagens fylleristatistik
är det större inslaget av
ungdomar och av kvinnofyllerister. Med
hänsyn till dessa iakttagelser måste ju
denna vara behandlas på speciellt sätt.
Man kan inte gärna säga att den år efter
år i en utveckling av stegrade priser
och stegrade löner får ligga kvar vid
oförändrad prisnivå.

Fn sak som naturligtvis kan bli kontroversiell
framför allt i nykterhetskretsar
är regeringsförslaget om slopande
av utskänkningsshatten och de
fria priserna på restaurangerna. Jag har
med stor glädje konstaterat att bevillningsutskottet
i så stor utsträckning har
velat stödja Kungl. Maj:ts förslag på
den punkten, och jag hoppas att kammaren
skall ställa sig bakom det. Jag
tror också att man kan räkna med
lojal medverkan från restauratörerna
i enlighet med de intentioner
som har kommit till uttryck i Kungl.
Maj :ts proposition, där det uttalas att
kontrollstyrelsen skall hålla utvecklingen
under uppmärksam bevakning och
där man också bär givit vissa rekommendationer
angående hur restaurangerna
skall sköta denna frihet, rekom -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

menåalioner som även bevillningsutskottet
har understrukit. Dessa rekommendationer
återges i ett cirkulär som
utarbetats av Sveriges hotell- och restaurangförbund
i samråd med Sveriges
centrala restaurangaktiebolag och Svenska
turisthotellens riksförbund. I cirkuläret
som går ut till alla näringsställen
och förbundens alla medlemmar understryker
man speciellt vad som kommit
till uttryck i propositionen om att
»priset på rusdrycker må vid utskänkning
icke sättas lägre än utminuteringspriset
för varan. Rusdrycker skola vid
utskänkning åsättas sådana priser, att
förtäring av drycker med högre alkoliolhalt
icke främjas». Härtill lägger
restauratörerna en särskild passus:
»Varje restauratör måste med största
uppmärksamhet tillse att en övergång
från starkare till svagare drycker främjas
och anpassa prissättningen på samtliga
drycker efter detta huvudsyfte.»

I en tabell som bär översänts till mig
har man också rekommenderat följande
prissättning. Vanlig pilsner, klass II,
blir 60 öre billigare per flaska på restaurangerna.
Eftersom man väl inte
gärna kan ta mera betalt för sockerdricka,
vichyvatten och läskedrycker
än för Öl av klass II, måste detta innebära
en sänkning även av de helt alkoholfria
dryckernas pris. Man rekommenderar
även en mindre sänkning av
priset på starköl på de allmänna folkrestaurangerna
och en mindre höjning
på de dyrare restaurangerna. Man har
rekommenderat en sänkning av vinpriserna
med cirka kronor 3: 50 per flaska
i jämförelse med priset för några månader
sedan och en höjning med 50 öre
av priset på 4 cl renat. Allt detta ger
uttryck för en tankegång som redan
1955 års riksdag var helt enig om, nämligen
att man i prissättning och andra
nykterhetspolitiska åtgärder skulle försöka
styra över konsumtionen till de
mera lalkoholsvaga dryckerna.

I reservation till utskottet har också
framförts förslag om ett uttalande från

riksdagen om att man i framtida prispolitik
borde gå vidare i samma riktning
som man nu går genom omläggningen
till beskattning efter alkoholprocent.
Man borde ta ett steg ytterligare
och införa en beskattning som
direkt bygger på berusningseffekten.

Bakom detta förslag ligger en utredning
av direktör Isaksson i Aktiebolaget
Kabi, ett dotterföretag till Aktiebolaget
Stockholms bryggerier. Bakom förslaget
ligger väl också vissa vetenskapliga och
andra utredningar som gjorts av professor
Goldberg — om jag minns rätt.
Dessa visar att samma alkoholkvantitet,
inmundigad i form av pilsner, har betydligt
blygsammare och mera moderata
återverkningar på individen än motsvarande
mängd inmundigad i form av
starksprit.

Jag har inte fullt ut velat gå på denna
linje när propositionen skrevs. För
min egen del tycker jag nog att den
uppläggning, som bevillningsutskottet
nu har ställt sig bakom, i och för sig
är tillräckligt långtgående i fråga om
denna utveckling. Om man skall försöka
att vetenskapligt bevisa berusningseffekten
av den ena alkoholdrycken
kontra den andra och sedan
prissätta dryckerna därefter, tror jag
att man kommer alltför mycket in på
subtila avväganden. Man kan nog göra
det i stora drag, men skall man genomföra
det konsekvent, är det nog fråga om
en vetenskap, som kanske bara en liten
grupp vetenskapsmän är roade av och
som dessutom den stora konsumerande
allmänheten har rätt litet till övers för.
Jag har denna uppfattning helt enkelt
därför att jag inte tror att det är så
stor promille av de konsumenter som
använder alkohol, som sätter sig till
bordet i den beslutsamma förvissningen
att de nu så snabbt som möjligt skall
berusa sig. Naturligtvis finns det en och
annan som gör det, men det gäller nog
inte folk i allmänhet. Man skall inte
skriva skattelagar, vilka så att säga bär
sin motivering i en mycket liten, be -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

gränsad grupp av de människor som
konfronteras med skattelagarna. Jag
tror att den uppläggning man har är
ganska tillfredsställande. Den är förenklad
i förhållande till hittills använt
system, och det ligger rim och reson i
att man beskattar med hänsyn till alkoholprocenten.

I några inlägg har framförts den
synpunkten att finansministern här ändå
får in 60 nya miljoner kronor. Visserligen
har detta bara sagts i förbigående.
Jag är dock angelägen om att understryka
att jag så långt det finns möjligheter
därtill betraktar denna fråga
som en nykterhetspolitisk fråga, motiverad
av nykterhetspolitiska synpunkter
och inte av fiskala. Jag är medveten
om att den justering av spritpriserna
som genomfördes 1958 hade en klar och
renodlad fiskalisk karaktär, men det
var särskilda förhållanden som den
gången låg bakom; det gällde att i ett
statsfinansiellt svårt läge skaffa fram
de pengar som var erforderliga för upprustning
av det svenska försvaret. Riksdagen
enade sig den gången om att ta
pengarna där man trodde att de fanns.
Jag hoppas emellertid att man denna
gång skall kunna se denna fråga som en
nykterhetspolitisk fråga och inte såsom
en fiskal skattefråga.

Till yttermera visso kan jag upplysa
om att eftersom i detta förslag ingår ett
slopande av utskänkningsskatten får vi
ett bortfall på 17 miljoner kronor. Eftersom
regeringen lojalt har följt ett
fjolårsbeslut av den svenska riksdagen,
som togs med en rösts övervikt vid en
gemensam votering i båda kamrarna,
nämligen förslaget om slopande av skatten
på glass, släpper vi i runt tal 18
miljoner kronor. Vidare bär regeringen
beslutat framlägga förslag på riksdagens
bord om slopande av nöjesskatt
— ett bortfall på 25 miljoner kronor.
Dessa tre skattesänkningar motsvaras
av den ökade inkomsten på sprit. Det
blir faktiskt 60 miljoner kronor på båda
hållen, om man sätter sig ned och räk -

nar. Det kan vara en ödets nyck att det
just blir på det sättet. Jag har gärna velat
konstatera detta, eftersom det är ett
ytterligare uttryck för att man bör kunna
betrakta denna höjning såsom en
nykterhetspolitisk åtgärd utan några
fiskaliska ambitioner.

Ja, herr talman, det har varit föredömligt
korta inlägg här i dag och jag
har kanske varit den som längst har
prövat kammarens tålamod. Jag har
emellertid velat säga detta, eftersom det
gäller frågor som är allmänt aktuella.
Publikt sett är man rätt intresserad av
denna debatt, och en liten motivering
för regeringens förslag var kanhända
ändå på sin plats.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern är som
alla vet en lysande debattör, men inte
hade finansministern i dag behövt göra
det lättare för sig genom att försöka
skapa fram föreställningen om att mitt
ställningstagande skulle vara något
orimligt. Vi står ändå inte så långt från
varandra. Jag har sagt att det kan vara
rimligt att inte låta spriten bli relativt
sett billigare än andra varor. Det har
jag gått med på. .lag har gått med på
finansministerns uppläggning att man
skall ha en differentierad beskattning,
så att man för över konsumtionen till
lättare drycker, vin och Öl. Jag har inte
sagt att den höjning det här är fråga
om är orimlig, men jag har sagt att jag
tycker att de nuvarande spritpriserna,
som bestämdes 1958, är ganska skäliga
som de redan är. Därmed bär jag inte
sagt att de måste bestå för alla tider.
Får vi en fortsatt utveckling till högre
priser på allting annat — och det förmodar
jag att vi får med den majoritet
som finns här i kammaren i dag —
måste vi någon gång i framtiden också
höja spritpriserna, men jag anser inte
att det är nödvändigt och riktigt att
göra detta nu.

Jag har inte ett ögonblick underskattat
betydelsen av att vi får en bättre

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. in.

folknykterhet till stånd i detta land.
Till finansministern vill jag säga att jag
har en ganska stor erfarenhet av detta
problem, eftersom jag under tio år som
föredragande i länsstyrelse sysslat med
alkoholistbehandlingen, och jag vet precis
vilka tragedier som alkoholmissbruk
för med sig.

Men vad jag inte tror på och inte tycker
om är den metod man här använt.
Jag skall inte använda ordet upprörd

— man bör undvika alltför starka ord

— men jag tycker inte det är riktigt att
på detta sätt ingripa i den hygglige, skötsamme
familjeförsörjarens livsstil. Vi
har egentligen inte något med en skötsam
och ordentlig persons vanor att
göra. Vi skall inte oskäligt belasta honom.
Det skall inte vara så att exempelvis
en jordbrukare på en mindre gård
inte skall kunna ordna en festlighet i
samband med ett bröllop för sin dotter
eller dylikt och vara tvungen att låta
bli att servera spritdrycker av ekonomiska
skäl, medan de som har andra
möjligheter skall vara helt obehindrade
att dricka så mycket de vill.

Jag skulle till sist vilja fråga finansministern:
Kan inte finansministern ge
mig rätt så långt, att det finns en svaghet
hos den metod man här föreslår?
Jag har inte yrkat på en sänkning av nuvarande
spritbeskattning. Jag har bara
sagt att priserna är tillräckligt höga som
de för närvarande är. Man behöver inte
gå längre. Men skulle den allmänna prisutvecklingen
gå uppåt, är det klart att
man kan få ta detta ståndpunktstagande
under förnyat övervägande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har redan
rättat till det felaktiga intryck som
herr Cassel givit beträffande riksdagsledamöternas
alkoholvanor.

När det gäller herr Gassels senaste anförande
kunde jag inte riktigt följa med.
Om jag fattade herr Cassel rätt, är han
nu av den uppfattningen att det är rim -

ligt att spriten inte blir relativt billigare
än andra varor. Men å andra sidan
går han inte med på en höjning, trots
att spriten sedan 1958 blivit relativt billigare
än andra varor.

Herr Cassel säger vidare att riksdagens
organiserade nykterister framlagt
förslag om vissa höjningar av spritpriserna.
Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att man långt utanför denna
grupp anser att spritpriserna bör höjas.
Den motion som herr von Friesen
undertecknat och som innehåller förslag
till högre priser för vissa brännvinssorter
än som framlagts från något
annat håll är inte undertecknad av representanter
för riksdagens nykterhetsgrupper.

Hittills har talarlistan upptagit två
talare från högern. Jag ser inte att någon
mera talare är anmäld. Jag har därför
ett behov av att fråga om herr Cassel
representerar högerpartiets synpunkter
på nykterhetspolitiken när det gäller
dessa frågor.

Med anledning av finansminister
Strängs anförande vill jag säga att det
är riktigt att jag har åberopat fylleristatistiken.
Även om vi hoppas att de
som blir omhändertagna för fylleri i
15—17-årsåldern senare bättrar sig, är
det ändå ett skrämmande faktum att enligt
kontrollstyrelsens rapport fyllerifrekvensen
är större i grupperna 15—17
år än 50—59 år. Vi måste vara överens
om att alla åtgärder bör vidtas för att
bringa ned i första hand tonårsfylleriet.

Jag hinner inte gå in på finansministerns
bemötande av direktör Isakssons
förslag, men jag vet att herr von
Friesen senare kommer att ta upp den
saken.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har i ett tidigare anförande
ställt mig tvivlande till huruvida
det nu var befogat att höja spritpriserna
och om det fanns tillräckliga

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skaft på sprit och vin, m. m.

motiv härför. Jag tog mig även friheten
säga att det var befogat att fråga sig
huruvida 1958 års prissättning var riktig,
om man gör jämförelser mellan
prisförändringarna på andra varor och
spriten.

Alla andra varor än spritdrycker och
kanske bostäder prissätts efter normerna
på den fria marknaden. Därför är det
naturligtvis så mycket mera angeläget
att riksdagen tar sig en mycket noggrann
funderare innan man vidtar en
åtgärd, som så kraftigt påverkar prissättningen
i fråga om spritdrycker.

Finansministern sade själv i sitt anförande
att 1958 års prissättning inte
hade något med nykterhetspolitiska åtgärder
att göra utan var en klart fiskalisk
åtgärd. Den genomfördes för att
kunna tillföra statskassan mera pengar.

Sett mot denna bakgrund framgår det
ganska tydligt att spritskattehöjningar
vid olika tillfällen motiverats på en hel
del olika sätt. Det är detta som gör att
det inte är alldeles självklart att prissättningen
på spritdrycker i alla situationer
blir rättvisande bara man följer den
allmänna prisutvecklingen.

Man tycks vara ganska ense om att en
10-procentig förhöjning av priset på
spritdrycker ur nykterhetspolitisk synpunkt
inte får någon större betydelse. I
varje fall är det ingen som har hävdat
att så skulle vara förhållandet. Jag vill
understryka att vi givetvis alla här i
kammaren är oerhört intresserade av att
på bästa sätt söka tillse att svenska folket
blir ett nyktrare folk. Det är därför
alldeles onödigt att man från något håll
försöker göra gällande, att någon grupp
i denna kammare skulle vilja driva en
politik som inte medverkade till ett bättre
nykterhetstillstånd i landet.

Det finns många andra åtgärder som
är effektivare när det gäller att få till
stånd bättre nykterhet. Herr Kärrlander
har frågat vad jag här åsyftar. Jag hinner
naturligtvis inte att på dessa få sekunder
gå in på en närmare uppräkning

men vill som exempel nämna en ökad
upplysning och den nykterhetsvård som
bedrivs på länsplanet och ute i kommunerna
och från statens sida. Vi är ju
alla överens om att försöka förbättra
nykterheten på den vägen. Det är dessa
åtgärder vi skall slå vakt om. Jag tror
därför att vi bör sluta att i denna debatt
beskylla varandra för mindre intresse
för att göra svenska folket nyktert.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Vi kan konstatera att
spritkonsumtionen i dag ligger på en
nivå som onekligen ter sig skrämmande
hög. Vi fick efter 1954 års reform,
som trädde i kraft den 1 oktober 1955,
den första tiden en mycket kraftig stegring
av konsumtionen. Sedan inträdde
som man hade hoppats en tillbakagång,
men den bröts relativt snart och under
de senaste åren har vi på nytt kunnat
notera en uppgång. Fylleriet, missbruket,
har stegrats kraftigare än konsumtionen.
Det betyder ju en förskjutning
av konsumtionen i den minst önskvärda
riktningen. Det är framför allt ungdomens
ökade användning av alkohol som
ter sig så bekymmersam.

Det är givet att det hade varit önskvärt
att kunna diskutera alla de åtgärder
som skulle kunna vidtas för att
pressa ned konsumtionen och på det
sättet också minska de svårare verkningarna
av alkoholmissbruket, ungdomsfylleriet
o. s. v. Men vi får ju senare
tillfälle till en mera samlad debatt.
Vi har i dag att diskutera enbart en
sida av saken, nämligen alkoholbeskattningens
höjd. Vi kommer i ett senare
skede att få diskutera de åtgärder som
föreslås i den särskilda propositionen
beträffande inköpskontroll, avstängningsåtgärder
o. s. v., och sedan kommer
frågan om stödet åt nykterhetsorganisationernas
och andra folkrörelsers
arbete i förebyggande syfte.

Man får emellertid inte bortse från
beskattningens värde såsom ett instrument
när det gäller att åstadkomma en

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. ni.

förbättrad folknykterhet. Det går inte
att raljera om saken på det sätt som herr
Cassel gör. Herr Cassel menar att nykteristerna
över huvud taget inte borde
lägga sig i diskussionen om spritskattens
höjd, eftersom de inte bidrar till
de inkomster som denna skatt ger statskassan.
Efter herr Cassels redovisning
av hur han tillfredsställer sina spritbehov
— han blir antingen bjuden eller
också använder han sprit som han infört
tullfritt till landet under sina många
utlandsresor — vill jag konstatera att
herr Cassels bidrag till inkomsterna på
detta område väl ungefär är av samma
storlek som de som vi nykterister ger.
Följaktligen skulle vi i varje fall ha
samma rätt att göra inlägg i debatten
som herr Cassel.

Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om vilket värde priset har som
nykterhetspolitiskt instrument. Jag ansluter
mig närmast till den av herr Gustafson
i Göteborg och herr Kärrlander
framförda uppfattningen, att skiljelinjen
mellan de olika ståndpunkterna här i
kammaren tydligen inte går mellan reservanterna,
som vill ha 10 procent mer
i beskattning än vad finansministern
föreslår, och utskottsmajoriteten, utan
den går mellan dem som vill använda
priset som ett nykterhetspolitiskt instrument
och dem som menar att det inte
kan användas så. Dessa senare menar
tydligen att spritpriset endast kan användas
i fiskaliskt syfte. Jag har för
min del den uppfattningen att om man
skall använda spritpriset som ett nykterhetspolitiskt
instrument — och det
kan vi knappast undgå att göra — så
skall man ta till relativt kraftiga prishöjningar,
den gång man gör en justering,
för att på det sättet om inte åstadkomma
en chockverkan så i alla fall
göra folk uppmärksamma på att spriten
fördyrats rätt betydligt. Om man får
folk att förstå detta, så lär det medföra
att konsumtionen går ned.

Man invänder då att detta inte innebär
något annat än att man pressar

ned konsumtionen för dem som är skötsamma
och som inte är något problem
ur nykterhetssynpunkt. Men det är väl
ändå på det viset att ingen är född till
alkoholist. Man kan inte i förväg säga
vem av dem som börjar använda sprit
som kan bli en missbrukare. Det är i
alla fall bruket som föder missbruket.
Om bruket pressas tillbaka, så kommer
småningom också antalet missbrukare
att minska avsevärt.

Jag tror att det i detta skede skulle
ha varit klokt att ta till en kraftigare
höjning än vad finansministern föreslagit,
även om jag gärna vill rikta ett
tack till honom för det initiativ som
dock tagits. Jag vill särskilt tacka finansministern
för hans understrykande
av den nykterhetspolitiska effekt som
han hoppas att höjningen skall ha. Syftet
med höjningen är alltså nykterhetspolitiskt,
inte fiskaliskt. Följaktligen vill
jag tolka finansministern på det sättet
att han helst skulle se att denna åtgärd
inte tillför statskassan några ökade inkomster,
ty om den inte gör det betyder
det att den verkligen fått en nykterhetspolitisk
effekt.

Vi har under den senaste tiden av
konflikten sett en hel rad skrämmande
exempel på hur folk jagat efter sprit.
Särskilt beklämmande är det, som jag
har kunnat bevittna i mitt liemlän och
som man väl även på andra håll i landet
har fått se, nämligen att studenterna
har jagat land och rike runt för att få
tag på sprit till de vårfester av olika
slag som de förbereder. Man är rädd
för att man, om konflikten fortsätter,
inte skall kunna tillfredsställa sitt spritbehov.
Det är ett ytterligt ledsamt inslag,
ty de som studerar vid de olika
högskolorna väntas ju i framtiden inta
ledande poster på olika områden av
samhället. De borde vara något av ett
föredöme i detta hänseende i stället för
något av varnagel.

Beträffande förslaget cm borttagandet
av utskänkningsskatten har finansministern
i viss mån haft skäl för detta.

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Denna skatt medför onekligen åtskilligt
av kineseri och krångel och det är
svårt att kontrollera dess efterlevnad.
Den har också andra tvivelaktiga effekter.
Men å andra sidan verkar förslaget
vara något svagt underbyggt beträffande
de åtgärder med vilka man skall
följa utvecklingen inom restaurangnäringen.
I utskottets betänkande har jag
läst ut alt utskottsmajoriteten också varit
ganska tveksam även om man biträtt
förslaget.

Vi skulle gärna velat se ett mera
konkret förslag till åtgärder med vilka
man skall följa utvecklingen inom restaurangnäringen.
Det är alldeles givet
att det som synes ske nu i början verkar
vara rätt och riktigt. Man höjer priset
på starksprit och sänker det på alkoholfria
och alkoholsvaga drycker för
att åstadkomma att varje dryck får
bära sina egna omkostnader och inte,
såsom nu är fallet, de alkoholfria eller
alkoholsvaga dryckerna får bära en del
av restaurangernas kostnader för alkoholstarka
drycker. Fria spritpriser kan
dock leda till, inte att restaurangerna
sänker priset på ett otillbörligt sätt för
att få kunder — det har finansministern
i propositionen garderat sig mot på ett
effektivt sätt — men restauratörerna
skulle få ett alldeles speciellt intresse
av att servera starksprit därför att de
skulle tjäna så bra på det. Jag skulle
därför gärna velat få en utförligare redovisning
av de åtgärder man tänker
vidta. Då förslaget även i sin helhet verkar
rätt illa underbyggt vill jag ansluta
mig till den reservation som avgivits
vid denna punkt.

Beträffande alkoholbeskattningens
framtida utformning kommer ju det s. k.
Isakssonska förslaget igen gång på
gång — det kommer väl att redovisas
i detalj av herr von Friesen. Detta förslag
innehåller utan tvivel åtskilligt av
mycket stort intresse, och det hade
varit önskvärt att en offentlig utredning
tillsatts för att bedöma, huruvida
inte det förslaget innebär en bättre väg
att lösa frågan om alkoholbeskattningen.

Det skulle i alla fall ha blivit klarlagt
om inte det Isakssonska förslaget
är hållbart inför objektiva kritiker. Jag
tror att en sådan utredning skulle ha
blivit mycket värdefull. Jag erkänner
gärna att finansministerns förslag i viss
mån innebär ett steg framåt, men det
skulle ha varit intressant att få problemställningen
i hela dess vidd klarlagd.

Beträffande beskattningen av alkoholfria
drycker ställer jag mig på utskottsmajoritetens
sida. Denna beskattning
bör behandlas i samband med andra
punktskatter och inte i detta sammanhang.
Jag tror inte att den bär någon
avgörande nykterhetspolitisk effekt,
dessutom ar den väl i och för sig omotiverad
— men det är en rad andra
punktskatter också, om vilkas utformning
stor tveksamhet råder. Men dessa
skall ju behandlas i sitt speciella sammanhang
och med hänsynstagande till
statsfinanserna i stort.

Med vad jag nu anfört ber jag att
få yrka bifall till reservationerna I, V
och VI.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Gustavsson i Alvesta och Gornér (båda
ep).

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag bara säga som
ett förtydligande med anledning av att
herr Andersson i Knäred i utskottets
uttalande på sid. 18 i betänkandet läser
in att utskottet skulle ha varit tveksamt
i fråga om utskänkningsskattens avskaffande,
att så är nog inte förhållandet.
Vad vi har velat understryka är att vi
har varit på ungefär samma linje som
finansministern, nämligen att, när man
nu vidtar den åtgärd som den fria prissättningen
innebär, detta inte skall leda
till olägenheter för näringen. Finansministern
har ju nämnt en del av vad
restaurangnäringen tänker företa sig,

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

och det vittnar om att utskottets förhoppningar
kommer att uppfyllas såvitt
man i dag kan förstå. Utskottet var nog
till alldeles övervägande del enigt om
att man borde vidta denna åtgärd.

Jag kanske rent parentetiskt, ehuru
diskussionen nu väl är avslutad på det
avsnittet, kan nämna, eftersom någon
— jag tror det var herr Gustafson i
Göteborg — frågade huruvida herr C.assels
anförande var representativt för
högern, att det var ganska många av
högerns ledamöter som instämde i herr
Cassels yttrande; jag vet inte om herr
Gustafson i Göteborg uppmärksammade
det. Detta kan man väl tolka så att
högern står bakom vad herr Cassel säger
på denna punkt.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Finansministern har ju
här fått uppbära mycket och berättigat
beröm för sitt uttalande i propositionen
om att den »speciella beskattningen av
rusdrycker fyller en viktig funktion i
de nykterhetspolitiska strävandena som
ett värdefullt stöd åt de positiva åtgärderna
på området». I ett inlägg nyss har
finansministern — tycker jag i varje
fall — skärpt sin ståndpunkt i detta
avseende, när han säger att han i fortsättningen
inte vill motivera alkoholskattehöjningar
med fiskaliska motiv
utan med nykterhetspolitiska motiv. Jag
tycker detta är en mycket viktig behållning
av debatten hittills.

Finansministerns företrädare uttryckte
sig mycket försiktigare. I den stora
propositionen om nykterhetspolitikens
omläggning 1954 hette det att alkoholbeskattningen
»inte kan frånkännas betydelse».
Så försiktigt uttryckte man
sig då. Men så bär vi också haft en löneglidning
under åren 1958—1961, som
enligt konjunkturinstitutets uttalande
1961 »överstiger allt vad som tidigare
iakttagits i landet». Därtill har vi haft
tillfälle, såsom tidigare påpekats i debatten,
att göra direkta erfarenheter av
skatteinstrumentets värde som medel
i nykterhetspolitiken. Jag erinrar om

det som man kan inkassera som resultat
av skatteskärpningarna 1956 och som
också klart har kommenterats av finansministern
i ett uttalande 1957: »Det kan
nu konstateras att skattehöjningen haft
effekt.» Både alkoholkonsumtionen och
det alkoholmissbruk, som kan mätas i
fyllerifrekvensen, hade kraftigt minskat.
Det är väl sedan klart att man skall
begagna sig av gjorda erfarenheter. 1961
års nykterhetslagkommitté säger f. ö.
också, att prissättningen på alkoholhaltiga
varor har sin givna betydelse, då
man vill främja folknykterheten. Detta
uttalande är kanske litet överraskande,
när man jämför det med vad som ändå
gjorts gällande under tidigare debatter,
t. ex. i pressen.

Nämnda uttalande och övriga under
tiden efter reformen är emellertid trots
sin positiva tendens betydligt försiktigare
än de av finansministern gjorda
uttalandena denna gång. Jag vill med
detta bara konstatera den som jag tycker
märkliga förskjutningen i uppfattningen
om skatten som nykterhetspolitiskt
medel till skattens förmån. Detta
skulle också kunna vara ett svar på högerns
invändningar nyss mot skatteinstrumentet.

Till denna opinionsförskjutning har
säkerligen Sundström—Ekströms undersökning
av dryckeskonsumtionen i Sverige
medverkat. Undersökningens resultat
publicerades 1962 av Industriens
utredningsinstitut. Den visade att för
perioder om 10 ä 20 år dryckeskonsumtionen
i stort sett kan styras såsom man
behagar med hjälp av ekonomiska medel.
Pris och inkomst spelar samma roll
för alkoholkonsumtionen som inom andra
konsumtionsområden.

Emellertid söker man, tycker jag, i
propositionen nästan förgäves efter en
formulering, som kunde ge en antydan
om en nykterhetspolitisk målsättning på
längre sikt och en mera bestämd nykterhetspolitisk
tillämpning av de positiva
uttalandena om skattens värde i
nykterhetssträvandena. Det talas bara
om att rusdryckspriserna bör hållas i

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

nivå med prisutvecklingen på andra varor.
Därvid måste finansministern
främst ha tänkt på höjningen av konsumtionsprisindex
från 1958 till nu, en
höjning som rör sig om cirka 15.

Men tag prishöjningarna på enskilda
varor, t. ex. livsmedel! Man brukar ju
gärna i denna diskussion — det har redan
skett här tidigare i dag — göra
jämförelser just med maten och därmed
försöka få alkoholen att framstå som en
lika oskyldig konsumtionsvara som
livsmedel, om inte lika nödvändig så
dock näst intill. Intrycket av tidningsreportagen
om den av strejken betingade
bristen på spritvaror är närmast att
det här rör sig om en nödvändighetsartikel
av central betydelse för hela folket.
Jag skall be att få återkomma härtill
litet senare i mitt anförande.

Jag hav inte några officiella siffror
på matprisförändringarna, men jag vet
att en enkel lunchrätt på en viss restaurang
här i staden 1958 kostade 1:75
kronor, medan den nu kostar 3:25
kronor. Det innebär nära nog en fördubbling
av priset. Mot den bakgrunden
ter sig en 15-procentig höjning på alkoholen
som blygsam eller, som en tidning
uttryckte det: »Herr Sträng är
mild.» Inte heller 25 procent verkar
vara en stor höjning, om man jämför
med enskilda konsumtionsvarors prisutveckling.

Men målsättningen för nykterhetspolitiken?
Vi har, såsom betonats bl. a. av
finansministern att göra med en vara,
som i motsats till livsmedel är ett narkotikum
och vid konsumtion drar med
sig inte en enkel utan faktiskt en dubbel
risk för sociala skadeverkningar,
ett faktum som man givetvis gärna
glömmer i sin strävan till parallellitet
mellan denna och andra varors prisutveckling.
Här finns inte bara den risk,
som man i vanliga fall tänker på, alltså
alkoholiseringsrisiken, vilken enligt alkoholforskningen
alltjämt är generell
och alltså kan drabba alla alkoholkonsumenter,
även om det kan finnas stora

individuella variationer i fråga om konsumtionens
storlek och tidsåtgången för
att den — också enligt alkoholforskningen
— närmast obotliga eller i varje
fall mycket svårbotliga sjukdomen
alkoholism skall framträda. Men härtill
kommer att i det moderna samhället de
stora risker, som är förbundna med
även mycket små alkoholdosers verkningar,
måste fullt ut beaktas. Detta gäller
inte bara i trafiken utan även med
minst lika stor styrka i den högmekaniserade
fabriken, som ju är allt fleras
arbetsplats i tätorten. De moderna alkoholskadorna
är inte bara betingade
av grovkonsumtion utan även av promillekonsumtion,
som t. o. m. kan vara
mycket låg, 0,3—0,4 promille, och likväl
ge katastrofala skadeeffekter.

Mot denna bakgrund förefaller det
finnas anledning att sätta ett frågetecken
åtminstone för det i och för sig
lovvärda försöket att föra över konsumtionen
från alkoholstarka till alkoholsvaga
drycker. I det maskinsamhälle,
det automationssamhälle, som nu
växer fram, kommer nykterhetsfrågan
sannolikt att få ett annat och större allvar.
Det finns därför anledning ifrågasätta,
om vi bär så mycket att vinna på
en nykterhetspolitik, som till centralt
motiv tagit enbart önskvärdheten av en
omflyttning av konsumtionsstrukturen
från dominans för alkoholstarka drycker
till ökad konsumtion av alkoholsvaga.
Man kan nog fördröja alkoholismens
framträdande med att främja konsumtionen
av alkoholsvaga drycker,
men det rör sig som sagt inte bara om
alkoholiseringsrisken. För övrigt är
erfarenheterna av denna politik hittills
inte entydigt gynnsamma. Man har
nämligen inte lyckats föra över konsumtionen
från alkoholstarka till alkoholsvaga
drycker. Konsumtionen av
starksprit ligger faktiskt på ungefär
samma nivå som under de sista motboksåren.
Man kan naturligtvis punktvis
peka på att en förändring har skett
i konsumtionen, t. ex. hos vissa kate -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, in. m.

gorier medborgare. Det är väl att förmoda
att så bär skett genom den förda
politiken men detta gäller inte, om man
betraktar totaleffekten.

Frågan om den nykterhets,politiska
målsättningen diskuterades av den parlamentariskt
sammansatta nykterhetskommittén
av år 1944, där det naturligtvis
inte fanns någon majoritet av
speciellt nykterhetsintresserade personer
eller av personer med en speciell
uppfattning i nyktenhetspolitiken. Kommittén
konstaterade, att man under vissa
betingelser kan nå viss framgång
med en nyikterhetspolitik inriktad enbart
på alkoholmissbrukarna. Kommitténs
undersökningar visade emellertid
enligt dess enhälliga mening, att
det råder ett samband mellan bruk och
missbruk — alltså en bekräftelse på
vad nykterhetsrörelsen gjort gällande i
alla tider. Kommittén fann nämligen,
att stor utbredning i ett område av
absolutism eller nästan absolutism leder
till låg missbruksfrekvens. Ungdomens
allt tidigare kontakt med alkohol
har följts av ett alltsedan 1920-talet
ständigt stigande ungdomsfylleri. Det
är därför ett samhällsintresse, säger
kommittén'', att så stora grupper som
möjligt avstår från eller inskränker sin
alkoho lko nsumtio n.

Konsekvensen av detta resonemang
måste bli att man i nykterhetspolitiken
också bör syfta till en allmän nedpressning
av alkoholkonsumtionen och inte
bara till en omstrukturering. Gör man
detta, x. ex. med prispolitik, minskar
även missbruket. Herr Gustafson i Göteborg
sade att det inte egentligen fanns
vetenskapliga belägg för hur högt priset
skall vara för att alkoholskadorna
och alkoholmissbruket skall minskia.
Jag skall — utan att göra någon invändning
mot detta — dock på tal om
vetenskapliga bidrag till debatten om
priset be att till protokollet få foga ett
kort referat av en undersökning i Kanada.
En läkare, doktor Seeley, har visat
att alkoholkonsumtionen och fre -

kvensen av dödsfall på grund av levercirrhos
— en alkoholbetingad sjukdom

— och kanske även alkoholismen i allmänhet
i provinsen Ontario i Kanada
åren 1929—1958 varit så direkt knutna
till alkoholpriset, att med stigande pris
konsumtionen av alkohol och frekvensen
av levercirrhos sjunkit. Den slutsats,
som doktor Seeley försiktigt drar,
är att en stor del av alkoholismproblemet
kan lösas genom offentlig prispolitik.

I annat sammanhang, nämligen i debatten
här i kammaren den 5 december
förra året, har finansministern sagt att
tyngdpunkten i de nykterhetsfrämjande
strävandena nu liksom tidigare
måste ligga på de positiva och förebyggande
åtgärderna. Vi bär väl anledning
att alla ansluta oss till denna mening
liksom att konstatera, att det här
inte finns någon specifik nykterhetspo1
it i sk formel att ensam tillämpa utan
att man måste arbeta med många medel
och metoder samtidigt, med särskild
vikt — det vill jag gärna understryka

— på de positiva åtgärderna. Vilka dessa
är har exemplifierats bär förut, och
jag skall inte referera dem nu.

Men ingen kan val ändå göra gällande,
att man tillräckligt utnyttjat de stora
möjligheter att förbättra nykterlietstillståndet,
som dessa positiva åtgärder
innebär. I stället utmärks åren efter år
1958 enligt min mening av en defensivpolitik,
ett slags stagnationspolitik. Man
tycks nämligen på något sätt ha godtagit
1954 års konsumtionsnivå och sagt
sig: Vi är i alla fält inte i ett sämre
läge än då. På det sättet har man tröstat
sig. Vissa små nedpressningar under
denna nivå har förekommit, t. ex. beträffande
konsumtionen av spritdrycker
mätt i liter per invånare över 15
år. Den bär varit nere under 8 liter
åren 1958—1961 men är nu åter i nivå
med konsumtionen år 1954. Måste man
inte nå längre i sina åtgärder än till en
stagnation av fyllerifrekvensen, av antalet
alkoholskadäde, av antalet av de

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.
Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

på sjukhus och anstalter av olika slag
intagna? Åtminstone bör man väl med
extra allvar rikta in sig på att pressa
tillbaka ungdomsfylleriet och kvinnofylleriet,
som ju är i tilltagande. En
stagnation vid något slags »normalnivå»
för alkoholskadorna kan inte vara
rimligt att acceptera i nykterhetspolitiken.

Finansministern sade beträffande
ungdomsfylleriet att man skall komma
ihåg att de unga, som tas om hand för
fylleri, oftast rättar till sig efteråt. Det
är oerfarenheten och oförmågan att
reglera alkoholkonsumtionen som gör
att de blir fast för fylleri, men de låter
som sagt rätta sig. Det får vi ju hoppas
sker i de flesta fall. En undersökning
har emellertid nyligen gjorts i
Stockholm rörande just ungdomsfylleristerna
och den visar en påfallande
stor å te rf alls f r e k vens just bland dessa.

I fråga om de positiva åtgärdernas
politik tycker jag alltså inte att man
har gjort riktigt vad man med hänsyn
till omfattningen av alkoholskadorna
borde göra. I fredags avslogs en rad
motioner om bättre stöd till ungdomsvård
genom ungdomsorganisationerna.
Skolöverstyrelsens petita rörande stöd
till nykterhetsfrämjande verksamhet,
upplysning och undervisning och till
ungdomsvårdande arbete bär under de
senare åren kommit fram till riksdagen
i starkt beskuret skick. Vissa anslag har
stått stilla trots penningvärdeförsämringen
och trots ungdomsfylleriets fortskridande
ökning. Detsamma kan sägas
om socialstyrelsens petita beträffande
nykterhetsvården, t. ex. i fråga
om personalbehovet och det stora behovet
av en allmän kvalitetshöjning
inom denna vård.

Om man alltså inte satsar tillräckligt
på de positiva oeh från alkoholintresset
avledande åtgärderna och på vården
av alkoholskadade, måste man i så
mycket högre grad ägna sig åt hela raden
av kontroversiella kontroll- och
restriktionsåtgärder, vilkas effekt bru -

kar vara liten och svår att förutse till
sina verkningar, eftersom de nästan
alltid driver fram motstånd och kontrasuggestiva
reaktioner hos alkoholkonsumenterna,
eller också får man lita
till prispolitiken, gärna en politik som
är konstruerad efter principer liknande
dem som direktör Isaksson har föreslagit.

Vill man nå bättre nykterhetsförhållanden
och inte nöja sig med nuläget,
måste man alltså satsa mera på de positiva
åtgärderna. Varför inte ge ungdomsvården
och ungdomsorganisationerna,
som nu får i runt tal 25 miljoner kronor
av staten, ungefär lika mycket pengar
som staten satsar på den offentliga nykterhetsvården
eller bortåt 60 miljoner
kronor? Varför skall de speciellt förebyggande
åtgärderna ligga sämre till i
fråga om resurser än sådana åtgärder
som tar sikte på redan inträffade skador? Med

utnyttjande härutöver av skatteinstrumentet
är det möjligt att minska
alkoholkonsumtionen och därigenom
missbruket och alkoholskadorna. Men
då räcker det inte att enbart eller nästan
enbart ta hänsyn till den allmänna prisutvecklingen.
Om man verkligen vill
tränga tillbaka alkoholmissbruket, måste
man uppenbarligen ta med i beräkningen
även köpkrafts- och standardhöjningarna.
Annars slår dessa standardhöjningar
igenom i ökad alkoholkonsumtion
— ett något diskutabelt utbyte
av standardförbättringen.

Enbart en styrning av konsumtionen
från alkoholstarka över till alkoholsvaga
drycker — vilket ju tycks ha lyckats
i högst begränsad omfattning —■ är inte
heller, såsom förut framhållits, någon
problemfri politik. »Vin är också alkohol»
har det med rätta sagts, och detta
gäller särskilt i det moderna trafiksamhället.
Det har även visat sig att ungdomar
oeh avancerade alkoholmissbrukare
alltmer använder vin i direkt berusningssyfte;
för att nu inte tala om
att vin åtminstone för rätt stora grup -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

per av ungdom utgör en passagedryck
till de alkoholstarkare dryckerna.

Ser man beskattningen såsom ett av
flera medel i nykterhetspolitiken och
med utgångspunkt därifrån söker, såsom
finansministern efter några motionsinitiativ
nu har gjort, bestämma
storleken av skattehöjningen, uppställer
sig givetvis frågan hur den nykterhetspolitiska
målsättningen skall vara beskaffad.
Vill man åstadkomma inte bara
en uppbromsning utan också en minskning
av konsumtionen och missbruket,
måste skatten uppenbarligen ökas mera
än finansministern föreslagit.

Som utvecklingstendens, som symbol
är den föreliggande propositionen värd
all uppskattning, men dess konkreta
förslag måste anses otillräckliga. En
böjning nedåt av konsumtionskurvan
kräver — vid fullt beaktande även av
löneutvecklingen — en skattehöjning
i trakten av 25 procent. Att vi motionärer
stannat vid denna siffra, sammanhänger
med att vi betraktar den aktuella
skattehöjningen såsom ett provisorium
i avvaktan på en revision genom utredning
av principerna för alkoholbeskattningen,
med beaktande sålunda av löneutvecklingen
och idén om beskattning
av olika drycker efter berusningseffekt,
varvid även frågan om skatten på
starköl, Öl och alkoholfria drycker bör
tas under övervägande. Av samma skäl
har vi icke gett oss in på en detaljvägning
av den skattebelastning på olika
drycker, som blir resultatet av vårt förslag.

Förslaget om borttagande av utskänkningsskatten
har mycket kortfattat motiverats
i propositionen, utan att — såsom
förut påpekats under debatten —
utskänkningsutredningens förslag om
skattens bibehållande och remissmaterialet
redovisats. Av formella skäl finner
vi motionärer det därför inte möjligt
att ingå på den extra kontroversiella
fråga det här gäller, utan vi måste inskränka
oss till att på denna punkt yrka
avslag på propositionens förslag.

2*—■Andra kammarens protokoll 1963.

Jag vill emellertid understryka att
detta förslag innebär att den genom
åren stabila och respekterade principen
om att enskilda vinstintressen inte skall
få göra sig gällande inom alkoholhanteringen
slopas, då det gäller utskänkningen
av spritdrycker. Motivet är att
restaurangägarna lättare skall få ut sina
kostnader för utskänkningen. Men genom
en fri prissättning blir det, även
med en del spärrar som föreslås i propositionen,
möjligt att göra sig vinster
på utskänkningen och detta är en sak
som framförallt bör ses på litet längre
sikt. Såvitt jag förstår finns det nämligen
all anledning förvänta, att restaurangnäringen
kommer att kraftigt expandera
i samband med övriga förändringar
i samhället och på grund av detta
förslag även ändra struktur.

Med hänsyn till den otillräckliga redovisningen
av ärendet skall jag dock
som sagt inte närmare ingå på borttagandet
av denna skatt på 17 miljoner
kronor, ett belopp som man från statens
sida i andra skattesammanhang knappast
lämnar ifrån sig med så kortfattad
motivering och så snabb handläggning
av ärendet som här sker. »Med säkerhet
blir den största vinsten krögarnas»,
kommenterar Aftonbladet denna sak i
gårdagens nummer och till detta kommer
de bistra uttalanden, som bevillningsutskottet
gör om förutsättningarna
för utskänkningsskattens slopande.

Till sist vill jag göra en enda reflexion
med anledning av denna omtanke om
restaurangägarna och de ökade garantier,
som man vill skapa, när det gäller
deras möjligheter att få ersättning för
utskänkningen. Hur skulle det vara, om
restauratörernas naturligt affärsmässiga
resonemang beträffande kostnadstäckningen,
som nu i högre grad vinner
statens godkännande, även präglade statens
inställning till alkoholhanteringen
i stort? Det är väl inte någon orimlig
tanke? Statens eller det allmännas utgifter
för att klara de kostnader, som
alkoholskadorna medför, och förlusterNr
U

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

na genom bortfall av inkomstskatt torde
vara betydligt större än skatteinkomsterna
från sprithanteringen.

Det gäller alltså kostnaderna för att
vårda alkoholmissbrukare och delkostnaderna
för sjukvård, kriminalvård, polisverksamhet,
socialhjälp, alkoholbetingade
fall av invaliditet, kostnader för
för tidiga dödsfall, nedsatt arbetsförmåga,
minskat sparande och förstöring av realkapital.
Nettoförlusten på alkoholhanteringen
är så betydande, att finansminister
Wigforss en gång i en diskussion,
då han tillfrågades, om det kan glädja
en finansminister att svenska folket använder
alkohol, förnekade att det kunde
innebära någon källa till glädje. Han
påvisade, att det vid ett bortfall av alkoholkonsumtionen
snabbt skulle bli en
ökning av skatteinkomster av annat slag
på grund av att arbetsförmågan och produktiviteten
ökade och på grund av att
kostnaderna för skadeverkningarna
bortföll.

Ett strikt genomfört ekonomiskt resonemang
om alkoholhanteringen och
dess kostnader leder till att ett betydande
skatteuttag direkt på denna är motiverat.
Inte ens med det av oss föreslagna
uttaget torde man komma i närheten av
en full kostnadstäckning, och detta bör
man väl också beakta, då man diskuterar
alkoholbeskattningen.

Även om det funnes anledning att replikera
några av de tidigare talarna beträffande
talet om orättvisa genom en
punktbeskattning av den typ vi nu diskuterar
och påståendena om att familjer
till alkoholmissbrukare drabbas, så
skall jag avstå från detta.

Jag ber nu till sist, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna nr I,
V, VI och VII i bevillningsutskottets betänkande
nr 30.

I detta anförande instämde herrar
Källstad och Hammar (båda fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När man lyssnar till den

här debatten, skulle man tro att det
verkligen föreligger en positiv vilja att
försöka komma till rätta med spritmissbruket
i vårt land. Jag har emellertid en
känsla av att det är ungefär som på husförhöret,
när prästen höll en manande
och allvarlig predikan mot spriten. Deltagarna
blev mer och mer oroliga, men
när prästen hade slutat sin predikan
sade han: Välkomna till supen och maten.

Det är så, kammarledamöter, att vi
talar mycket vackert om att spritmissbruket
måste upphöra men gör oerhört
litet för den saken. Hur infekterad frågan
är framgick när en ledamot nyss
frågade: »Är detta högerns linje i frågan
om spriten?» Mig veterligt har vi
i alla partier spritproblem bland våra
medlemmar, och nog är det fel att förutsätta
att användningen av sprit skulle
vara en partipolitisk fråga — det är väl
en fråga som angår hela svenska folket.

Eftersom jag är absolutist och varit
det i hela mitt liv, är det ingen större
konst för mig att säga att spriten skall
tas bort. Det äcklar mig oerhört när
man på offentliga sammankomster sitter
och dricker sprit på offentliga myndigheters
bekostnad. Men folk gör det
och säger inte så mycket om det. Om vi
skall kunna komma till rätta med spritmissbruket,
måste vi komma överens
om att både nykterister och de som brukar
sprit skall hjälpas åt i olika sammanhang.

Jag har en känsla av att det var en
olycka att vi tog bort motboken. De förhoppningar
som vi hade, inte minst på
nykterhetshåll, synes inte ha infriats,
och de byggde på ett ganska verklighetsfrämmande
underlag. Jag tror att vi har
glömt bort att målet inte kan vara att vi
accepterar en variation på sprittemat.

Med ett visst intresse hörde jag på
finansministerns uttalande, att han betraktar
detta som en nykterhetspolitisk
och inte som en fiskal skattefråga. Det
bara förvånar mig att han i samma andedrag
talar om att skatten på glass

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

och nöjesskatten också tog 60 miljoner
kronor. Denna proposition kan jag förstå
endast om man anlägger en skattepolitisk
syn på problemet. Jag är medveten
om att vi behöver pengar, men
frågan är väl om vi skall fortsätta på
den väg som vi slagit in på här.

Den strejk som nu pågår bland tjänstemännen
vid utförsäljningsställena är
mycket välgörande. Men det är mycket
anmärkningsvärt, att när vi skickar
flottenheter till andra länder för att
skapa goodwill, så tycker militären på
dessa fartyg tydligen att det är lika viktigt
att under besöken också sköta sprithämtningsdetaljen.
Där kommer hela
synen på dessa frågor i det praktiska livet
fram.

Jag har i en motion yrkat att vi av de
60 miljoner kronor staten tar in på ökade
spritskatter skall ge landstingen 30
miljoner, så att man där kan lämna medicinsk
vård åt spritmissbrukets olyckliga
offer. Detta förslag har dock utskottet
inte velat biträda — och det förstår
jag. Ty i statsutskottets utlåtande nr 5,
som vi kommer till litet senare, har jag
yrkat på inrättande av en överläkartjänst
som ett led i strävandena att hjälpa
de alkoholskadade. Jag vet nämligen
att 50 å 60 procent av de intagna vid
psykiatriska kliniken i Uppsala — som
är en riksklinik — är alkoholister. Vi
har inte råd att anslå dessa 30 miljoner,
liar man sagt. Därför har frågan skjutits
på framtiden. Men när jag föreslog
att 30 miljoner skulle reserveras för
nämnda ändamål, så gjorde jag det därför
att man i landstinget och inrikesdepartementet
hade överenskommit om att
landstinget skulle satsa pengar för att få
lokal och utrustning till nämnda överläkartjänst
och staten skulle ordna
tjänsten. Men när frågan togs upp i finansdepartementet,
strök någon underordnad
tjänsteman, som tydligen saknar
kunskaper om alkohol- och sjukvårdsfrågor,
ett streck över förslaget.

Det tycks mig vara en mycket underlig
dualism att ett departement desavoueras
av en tjänsteman i annat de -

partement vilken helt saknar de medicinska
kunskaper som behövs för att
kunna bedöma frågor som rör hälsooch
sjukvård. Det är upprörande! Vi
blir illa berörda, när en människa omkommer
exempelvis vid en trafikolycka,
men vi glömmer alla de människor som
vi genom våra underlåtenhetssynder
driver till undergång, samtidigt som vi
skapar en för det moderna samhället
ohållbar situation.

Men när vi nu behöver dessa miljoner
för icke nykterhetspolitiska syften,
så anser jag att alla skall vara med och
betala, alltså även vi nykterister. Det
finns ingen anledning för oss att undandra
oss vår skyldighet i det fallet. Vi bör
alla vara med om att bekosta vårt försvar
och allt annat som samhället behöver,
och jag kan inte med bästa vilja
i världen se att höjningen av spritpriset
är en nykterhetspolitisk fråga. Och om
riksdagen inte vill göra det uttalande
som jag har föreslagit rörande de 30
miljoner kronorna till landstingen, så
anser jag att vi lika gärna kan avslå propositionen.

Det sägs att propositionens syfte är
nykterhetspolitiskt. Därför vill man genom
prissättningen på olika drycker
främja en övergång från starkare till
svagare spritdrycker. I enlighet härmed
upprätthålles inte konsekvenskravet om
en 15-procentig höjning. Men, ärade
kammarledamöter, finns det ur nykterhetspolitiska
eller andra synpunkter någon
som helst anledning för oss att lära
svenska folket dricka vin och Öl? Jag
kan inte förstå det. Vi talar om ungdomens
förvillelse och tilltagande spritmissbruk
och man vill göra övergången
från starksprit- till lättvinkonsumtion
smidigare, varigenom vägen breddas för
konsumtion av Öl och vin. Men det leder
ju ungdomen — och inte minst kvinnorna
— till att använda sprit i en utsträckning
som aldrig tillförne. Det är
en fullständigt missriktad propaganda,
och det vet alla som har en aning om
statistik.

Jag läste nyligen ett särtryck ur tid -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

skriften Alkoholfrågan nr 8/1962, där
antalet fall av skrumplever — som ju är
en följd av spritmissbruk — redovisades.
Som vi vet utnyttjades skrumplevern
mycket i propagandan mot spriten
förr i tiden. I nämnda artikel redovisas
att i ett vin- och ölkonsumerande land
som Frankrike är av 100 000 dödsfall
35,8 procent manliga och 16,3 procent
kvinnliga sådana som dött av skrumplever.
I alla vinproducerande och vinkonsumerande
länder är denna sjukdom
mycket kraftigt företrädd. I Sverige,
som är ett starkt spritkonsumerande
land, dör 6,3 procent av männen i
skrumplever och 4,1 procent av kvinnorna.

Jag vill göra följande reflexion: Finns
det någon anledning för riksdagen att
tillämpa ett spritbeskattningssystem i
vårt land, som gör det lättare för ungdom
och andra människor att komma
över till spritbruket via vin?

Utan att fortsätta detta resonemang,
vill jag erinra om att jag ända sedan
1940-talet framfört dessa synpunkter.
Det gäller att inte bara föra en upprätthållande
nykterhetspolitik i vårt land
utan framför allt att försöka förebygga
genom upplysning. Människor i ansvarig
ställning, som i viss mån skulle kunna
vara föredömen i olika sammanhang,
måste också visa vilja att hjälpa de
olyckliga människor för vilka spriten
är em förbannelse.

Det är vidare nödvändigt att staten
vidtar åtgärder, inte minst på det medicinska
området och genom upplysningsverksamhet
bland ungdomen, och
att staten verkligen i praktisk handling
visar att denna spritskattepolitik har
ett annat syfte än en rent fiskal uppgift
att skaffa pengar.

Ja, herr talman, eftersom utskottet
inte har kunnat rekommendera att de
30 miljoner kronorna avsättes till landstingen
för nykterhetsvårdande verksamhet,
måste jag erkänna att jag för egen
del icke kommer att stödja propositiouen
utan yrkar avslag på densamma.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan nog inte underlåta
att ändå något kommentera vad
herr Lundberg sade om det gamla motbokssystemet.
Många talar om att man
borde återgå till det systemet. Men inte
heller förväntningarna på detta system
infriades på sin tid. Alkoholkonsumtionen
steg undan för undan även då liksom
ungdomsfylleriet och alkoholmissbruket.
Trots mycket omfattande kontroll
och stora kostnader kunde man inte
hålla alkoholkonsumtionen tillbaka. Att
det nuvarande systemet fortfarande ger
anledning till undran ■—• det talar ju
dagens läge och diskussion för — hänger
väl samman med att man inte tillräckligt
satsat på att fullfölja de principer,
som antogs 1954. Dessa principer
måste fullföljas med beaktande av vad
som skett genom urbaniseringseffekten,
inkomstförändringar och allt vad det i
övrigt kan vara.

Jag vill gärna tillägga att jag ställer
mig mycket sympatisk till herr Lundbergs
yrkande om en kraftig upprustning
av nykterhetsvården. I mitt första
inlägg sade jag också, att jag tycker att
en sådan upprustning är någonting,
som behöver ske snarast möjligt och
att man härvidlag inte gått fram med
tillräcklig kraft. Men vad som ur formell
synpunkt gör saken problematisk
är väl, att herr Lundbergs motionsyrkande
kopplats till det ärende, det
nu gäller.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om
motbokens både brister och förtjänster,
och jag opponerade mig icke när motboken
togs bort, även om jag inte stödde
förslaget därom eller gav uttryck åt någon
entusiasm. Men ur nykterhetssynpunkt
måste vi beklaga utvecklingen under
den tid som gått sedan vi beslöt avskaffa
motboken. Då menar jag att vi
inte kan fortsätta med att bara höja
spritpriserna och göra detta höjande till
en fetisch. Det är andra åtgärder som

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. in.

måste till och som är mycket mer väsentliga
än spritpriserna. Dessa åtgärder
har vi underlåtit att vidtaga, och
det är för att understryka det som jag
väckt min motion. Eftersom det inom
motionens ram endast var möjligt att få
rum med dessa 30 miljoner kronor fick
jag nöja mig med att ge uttryck åt en
önskan som vi från landstingens sida
förgäves fört fram.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! De av oss som är mer
professionella nykterhetstalare har en
viss benägenhet att bli mångordiga, när
det blåser upp till nykterhetsdebatt.
Ibland är det nödvändigt, och det länder
kammaren till heder att den också
ger sig tid att lyssna till den mer ingående
argumenteringen. Nu bär emellertid
det mesta och såvitt jag förstår
även det bästa sagts, och jag har i varje
fall beslutat mig för att söka begränsa
de många orden i denna del av debatten.

Detta betyder nu inte att jag anser
läget så utomordentligt bra, att ingenting
behöver sägas. Inte heller betyder
det att jag anser det fruktlöst eller meningslöst
att inför denna inflytelserika
församling söka skapa opinion för en
bättre tingens ordning i den allvarliga
situation, vari vi nu befinner oss. Tvärtom
tror jag att nykterhetsintresset i
Sveriges riksdag inte längre är enbart
experternas.

Nej, om jag åtminstone gör ett ärligt
försök att begränsa mig är det därför
att allt väsentligt, som jag skulle ha
velat säga redan sagts. Herrar Sven
Gustafsons, Anderssons i Knäred och
Daniel Wiklunds argumentation för reservationen
i själva spritskattefrågan
bör ha övertygat oss, finansministern
inbegripen, om att en ungefärligen 25-procentig skattehöjning inte är någon
chockhöjning och inte heller orealistisk
ur inkomststandardhöjningens synpunkt,
även om den ligger en aning
före löneutvecklingen i stället för att

släpa efter. Vi har ju haft flera års
eftersläpning, och då kan det val inte
vara olämpligt att få någon procent till
godo på en väntad löneutveckling.

Att spritskatten används som en nykterhetsbefrämjande
faktor har ju också
finansministern klart angivit, och det
skall statsrådet ha ett erkännande för.
Detta har alltid varit den organiserade
nykterhetsrörelsens inställning: priset
bär använts och bör användas för att
pressa ned konsumtionen, och instrumentet
visar sig alltjämt verka i den
riktningen. Därför anser vi, såsom också
anges i en motion som väcktes under
den allmänna motionstiden i år med herrar
Wiklund och Engkvist samt undertecknad
som första namn, att »skatteinstrumentet
bör användas i klart nykterhetspolitiskt
syfte genom sådan ökning
av rusdrycksbeskattningen, att:
konsumtionskurvan vänder nedåt och
att beskattningen i fortsättningen vid
behov justeras i samma syfte».

Herr Lundberg och även andra har
nu och tidigare invänt att höjda spritpriser
går ut över de alkoholskadades
familjer och över inköpen av nödvändigare
varor. I likhet med herr Wiklund
respekterar jag i högsta grad den ideella
målsättningen bakom herr Lundbergs
mening. Jag kan i samband med spritskatteproblemet
ändå inte dela den
meningen av följande skäl: Man utgår
ifrån att konsumenterna inte längre är
mäktiga att själva styra sin konsumtion
och anpassa den efter vad de bär råd
att dricka. Spritinköpen har en given
prioritet oavsett kostnaden. Jag vill inte
förneka att det finns sådana fall, men
min erfarenhet från flera årtiondens •—
jag vill säga — förtroendefullt umgänge
med alkoholskadade människor har snarare
lett mig till en annan slutsats. För
dem som befinner sig i det läget är
det helt enkelt penningtillgången som
reglerar konsumtionen. Är spriten dyr,
så måste kvantiteten med nödvändighet
bli mindre.

Ja, men familjerna då, säger någon?

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Tror någon att den alkoholskadades familj
får mer pengar till mat och kläder
om spritpriset är lägre? Nej, är
mannen i det beklagansvärda läget, går
hans inkomst till akohol, oavsett vad
den kostar. Socialvården nödgas då att
överta försörjningsansvaret för hans familj.
Däremot är det otvivelaktigt så,
att sådana som ännu är i stånd att
själva styra sin konsumtion reflekterar
över prisets höjd och rättar sina inköp
därefter.

Detta torde också gälla stora grupper
av vår omdömesgilla ungdom, även
om deras penningtillgång framskapat en
viss ekonomisk nonchalans som visat
sig ödesdiger också för deras dryckesvanor.

Man talar ibland med en ton av deltagande
om de skötsamma och lojala
konsumenterna som här drabbas av en
viss straffskatt. Herr Magnusson i Borås
och herr Cassel har nyligen gjort sig
till tolkar för den beklagansvärda grupp
av människor, som nödgas betala några
kronor mer per liter för sitt njutningsmedel.
Låt mig då ställa följande fråga:
Måste inte den pålagan anses motiverad
för rätten att få bruka ett njutningsmedel
med så oerhört stora sociala skadeverkningar?
Samhället bör ha rätt att
gardera sig mot åtminstone en del av
sina svindlande förluster på alkoholhanteringen.
De flesta av dessa kan
ändå inte betalas med pengar. Låt oss
alltså ta den högre skattesats som föreslagits
i nykterhetsgruppens motion och
som förts fram till kammaren i reservation
I av herr Stefanson och herr Gustafson
i Göteborg. Det är inte fråga om
en chockprishöjning.

På ytterligare ett par punkter har jag
behov av att säga några ord.

Reservation V synes mig vara av utomordentlig
vikt. Det skulle inte förvåna
mig om den samlade riksdagens majoritet.
I synnerhet vore detta möjligt
om herr von Friesens yrkande kunde
sammanjämkas med den reservationens.
Skillnaden är som bekant att herr

von Friesens motionsyrkande innebär
krav på omedelbar lagstiftning i överensstämmelse
med det Isakssonska
förslaget under det att reservationen går
litet försiktigare fram och föreslår en
utredning i överensstämmelse med samma
system.

Bakom reservationen står visserligen
representanter enbart från folkpartiet
och centerpartiet, men jag har mig bekant
att det också inom socialdemokratien
och högern finns stort intresse att
pröva en principiell omläggning av rusdrycksbeskattningen
efter i huvudsak
de linjer som har skisserats av direktör
David Isaksson.

Herr Isaksson har själv i en artikel i
dagens nummer av Dagens Nyheter
klart och intressant redovisat sitt beslcattningsförslag.
Han redogör där också
för differenserna mellan sitt system,
som ju tydligast speglas i herr von Friesens
motion, och de båda andra alternativen,
herr Strängs och nykterhetsgruppens.
Det är sant att vi i riksdagens
nykterhetsgrupp har gjort vissa justeringar
i det Isakssonska förslaget, mest
för att kunna höja de skandalöst låga
vinpriserna något utöver vad Kungl.
Maj :t har föreslagit. Yi tycker att de
alltför låga vinpriserna utgör en direkt
inbjudan till konsumtion bland ungdom
och att vinerna härigenom snarare utgör
en konkurrent till läskedrycker och
andra alkoholfria drycker än till starkspriten.

Direktör Isaksson har för övrigt själv
i den senare utformningen av sitt förslag
justerat prisskalorna på vin i samma
riktning som vi och kommer därför
fram till högre vinpriser än herr Sträng.
Vi har gått ett steg längre därför att
vi betraktar populariseringen av vindrickandet
som en så allvarlig fara, att
vi i varje fall inte vill bidraga till den
genom rena realisationspriser på vin.

Men vi accepterar inom nykterhetsrörelsen
och riksdagens nykterhetsgrupp
själva principen i det Isakssonska
systemet. Därför har vi begärt en skynd -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. in.

sam utredning av principen för alkoholbeskattning
med klar hänvisning till
direktör Isakssons principer om beskattning
efter berusningseffekt. Den
inställningen är varken dogmatisk eller
doktrinär. Häri ligger säkert huvudlinjen
i den framtida alkoholbeskattningen.
Det förhåller sig som herr Wiklund
nyss sade så, att det förslag som vi nu
i dag står inför måste betraktas som
ett provisorium lika väl som finansministerns
förslag intill dess att vi bär
prövat nya regler för alkoholbeskattningen.
Finansministern är alltså själv
inne på samma väg, även om han inte
har gått så långt som vi i motionen
och reservationen.

Förslaget om utskänkningsskattens
borttagande borde vi som tidigare har
påpekats mycket val kunna skilja ut
ur spritskattepropositionen i år och ta
upp i annat sammanhang. Det är ju mot
all kutym att genom ett enda alexanderhugg
mönstra ut ett system av så
djupt ingripande betydelse som reglerna
om bortkopplande av enskilda vinstintressen
i samband med spritutskänkning.
I varje fall kan man inte utan
vidare dra ett streck över en av finansministern
själv tillsatt utredning,
vars förslag går emot utskänkningsskattens
borttagande för närvarande. Låt
oss få en ordentlig utredning om utskänkningsskattens
borttagande och sedan
resonera om konsekvenserna. En
princip som i viss mån varit normerande
för svensk prispolitik ända sedan
mitten av 1800-talet förkastar man inte
utan en grundligare prövning än som
här skett.

Jag biträder givetvis också förslaget
om utredning rörande skatten på de
alkoholfria dryckerna. Herr Vigelsbo
sade att vi nykterister inte borde undandra
oss vår del av skattebördan på
detta område. Låt mig påminna min
gamle vän Vigelsbo om två fakta:

För det första att läskedryckerna och
de alkoholfria dryckerna inte med nödvändighet
hör samman med alkoholbe -

skattningen, enbart därför att man konsumerar
dem i flytande form. Räknas
de in bland vanliga livsmedel och i den
egenskapen beläggs med vanlig omsättningsskatt,
undandrar vi oss ju inte den
delen av bördan.

För det andra bär ju också de helnyktra
i vårt folk sin andel av samhällets
kostnader för alkoholens skadeverkningar.
Det sociala ansvaret undandrar
vi oss sannerligen inte. Men vi skulle
gärna se, att man kunde göra de alkoholfria
dryckerna mera konkurrenskraftiga
genom borttagande av skatten.

I det allvarliga läge vari vi obestridligen
befinner oss vad beträffar nykterhetsfrågan
i landet, där ungdomen,
hemmen och umgängeslivet liksom våra
massmedia visar en tendens till ökat
accepterande av alkoholen på ett sätt
som bevisligen skadar oss, anser jag att
vi måste gripa varje chans att göra något
som kan vända strömmen. Jag hyser
ingen dogmatisk tilltro till en enda av
de i dag förordade åtgärderna. Jag tror
i likhet med herr Wiklund och andra,
att vi måste göra betydligt mera i fråga
om de positiva stödåtgärderna. Men
spritskattehöjningen är en av åtgärderna,
en ofrånkomlig regulator även
den, och därför bör vi använda den och
inte gå på den defaitistiska linje som
bär har introducerats och propagerats
av herr Cassel m. fl.

Jag ber, herr talman att få yrka bifall
till reservationerna I, V och VII.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås, Berglund, Keijer och
Neländer (samtliga fp).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Rimmerfors
vill jag säga, att spritmissbruket inte
styres av vare sig förnuft eller ekonomiska
lagar. Det är en sjukdom som är
svår att bemästra. Men det är felaktigt
att tro att en höjning av spritpriserna
inte skulle drabba missbrukarnas familjer.
Jag vet att spriten också ekonomiskt
-—• även i de fall där socialvår -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

den ingriper — är en förbannelse av
stora mått.

I ett uttalande har sagts, att eftersom
man känner till de olika dryckernas relativa
farlighet och dragningskraft på
olika kategorier av konsumenter, så erbjuds
här en möjlighet att via beskattningen
bedriva nykterhetspolitik; samhället
skulle med andra ord i priset ha
ett generellt verkande restriktionssystem
i sin hand.

De gamla landshövdingeberättelserna
för mer än hundra år sedan innehåller
ord och uttryck som inte avsevärt skiljer
sig från dem som används i dagens
debatt. Problemet med spriten står
kvar, och jag tror att vi måste gå andra
vägar och genom förebyggande och läkande
åtgärder försöka komma till rätta
med spritproblemet i vårt land. I
de åtgärder som föreslås i propositionen
ser jag icke någon väg att åstadkomma
en lösning av problemet, och
det är därför jag yrkat avslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få uttrycka
min tillfredsställelse över att det
för en gångs skull blivit möjligt för riksdagen
att debattera och ta ställning till
den här frågan i grundlagsenlig ordning.
Tidigare har vi klarat av detta
problem genom en proposition, som
kommit på lördag förmiddag, och genom
ett plenum på söndagskvällen.
Riksdagsmännen bär då inte haft möjlighet
att framföra sina mot propositionens
förslag avvikande meningar. Nu
är det visserligen exceptionella förhållanden
som möjliggjort denna anordning,
men jag uttalar ändå den meningen
att man, oavsett hur det vid ett
annat tillfälle kan förhålla sig med
sprittillgången, bör tillämpa denna metod
även i fortsättningen. Jag tror att
effekten av den s. k. hamstringen blir
obetydlig jämfört med den fördel man
vinner genom att riksdagen får tillfälle
att i lugn och ro debattera frågan och

genom att de enskilda riksdagsledamöterna
får tillfälle att motionera.

Nu har jag själv varit i tillfälle att
väcka en motion, som apostroferats vid
flera tillfällen i den föregående debatten.
Motionens förslag bygger på principen:
skatt efter alkoholhalt eller —
som jag hellre skulle vilja uttrycka det
—• skatt efter verkan. Skatten beräknas
inte direkt proportionellt efter alkoholhalten
utan man rör sig med s. k. effekttal.
Det är de olika typernas berusningseffekt
som blir avgörande. En av
fördelarna med detta system är, att
man — såvitt jag förstår — tillmötesgår
riksdagens sedan länge uttalade önskan
att främja övergång från starkare spritsorter
till svagare. Jag känner inte till
något annat system som bättre kan styra
konsumtionen i önskvärd riktning.

Finansministern sade om detta förslag
att det kom från direktören för ett
läkemedelsbolag, som i själva verket
ägdes av bryggarna, och han gjorde
vissa jämförelser mellan brännvinet och
ölet. Men detta är ju inte alls det väsentliga.
Detta förslag har kommit att
omfattas även av kretsar som står
ganska fjärran från b r v g g a r i n t r e s s e n a.
En rättvisande beskrivning av förslaget
är att man inom varje spritområde
— det må gälla lättviner, starkviner eller
starksprit — jämför berusningseffekten
hos de olika dryckerna inbördes.
När det gäller starkspriten t. ex.
bör man jämföra brännvin med olika
alkoholhalt; självfallet måste det vara
ett önskemål att människorna hellre
konsumerar alkoholsvagare brännvin än
alkoholstarkare. Tyvärr bär det inte
blivit förhållandet genom den felaktiga
skattepolitik som bär bedrivits i det
att man har beskattat det alkoholsvaga
brännvinet, den s. k. specialen, alldeles
för högt.

Det är inte heller så att detta förslag,
som herr Sträng sade, bara grundar sig
på professor Goldbergs utredning. Professor
Goldberg bär gjort en mycket
värdefull vetenskaplig undersökning,

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

som vi är mycket tacksamma för. Men
mitt förslag grundar sig också på den
stora socialstatistiska undersökning,
som tidigare åberopats i debatten och
som bedrivits av medarbetare inom
Industriens utredningsinstitut. Det är
dessa båda strängt vetenskapliga undersökningar
som ligger till grund för detta
förslag, vilket enligt min mening är
synnerligen väl underbyggt och som
det torde vara mycket svårt att med
sakliga argument komma förbi.

Hur följer då finansministern i propositionen
de av mig skisserade principerna?
Ja, inom starkspritområdet
blir effekten ganska gynnsam. Finansministern
får fram en skatt efter berusningseffekt
på alla alkoholhaltiga
drycker med över 30 procents alkoholhalt.
Resultatet blir sämre när det gäller
drycker som har lägre alkoholhalt
—■ och dit hör både lättvinerna och
starkvinerna. Men jag erkänner gärna
att finansministern har kommit ett stycke
på väg. Man har anledning att vara
tacksam mot honom för detta förslag,
ty det är i alla fall början till ett nytt
tänkesätt på detta område.

Då vi i denna motion har engagerat
oss för en prishöjning med 20 procent
i stället för i propositionen föreslagna
15 procent, skall jag också be att få
motivera detta förslag. Jag utgår nämligen
ifrån att, som finansministern så
riktigt har uttryckt det, det är den nykterhetspolitiska
effekten som är det primära
i detta fall. Det är inte, som det
var förr i tiden, den fiskaliska synpunkten
som här skall bli vägledande.
Då tror jag att man vinner en bättre
nykterhetspolitisk effekt med en höjning
av spritpriserna som ligger ovanför
den vanliga prishöjning som har
skett tidigare och som finansministern
närmast tycks ha tagit till förebild. Om
vi accepterar detta förslag får vi nog
en bromsning i efterfrågan på framför
allt de alkoholstarkare dryckerna. Sedan
medger jag gärna att det får bli
ett politiskt bedömande att välja siff -

ran 15, 20 eller 25 procent. Det förefaller
mig emellertid, som om förslaget
om 20 procents förhöjning av spritpriserna
skulle vara en sorts medelväg att
döma av de olika förslag om både sänkningar
och höjningar som har presenterats
för riksdagen.

Låt mig också säga några ord om hur
detta system verkar inom de olika
dryckesområdena. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att motionens förslag
när det gäller lättvinerna går längre än
finansministerns. Det gäller framför
allt de lättviner som är starkt efterfrågade
och har en alkoholhalt på mellan
11 och 14 procent. I det fallet ligger de
i motionen föreslagna priserna på en
högre nivå än vad som föreslås i propositionen.
Jag tror att det är viktigt
att konstatera detta. Man skall inte
bagatellisera vinkonsumtionens betydelse.

Jag konstaterar också att min värderade
vän herr Rimmerfors har lyckats
konstruera ett förslag, som resulterar
i lägre priser på dessa efterfrågade lättviner
än vad förslagen i vår motion leder
fram till. Jag säger detta icke utan
en viss skadeglädje, ty jag har från
nykterhetshåll kritiserats starkt för att
i något uttalande ha velat gynna vinkonsumenterna.
Det är emellertid inte
alls meningen. Om herr Rimmerfors
tittar på sitt eget förslag, kommer han
att finna att vi är »litet värre» när det
gäller vinpriserna än vad han är.

Beträffande starkvinerna blir det en
viss höjning av priserna enligt vårt förslag.
I det fallet har man att ta hänsyn
till den styrande effekten från både
starkspriten och från det undre lättvinsområdet.
Om vi höjer priserna för
mycket på starkvin, styr vi in konsumtionen
på starksprit, vilket vi alla är
överens om att vi inte skall göra. Blir
lättvinspriserna för höga, styrs konsumtionen
in på starkvinerna. Jag är medveten
om att det har förekommit en
kritik, ehuru den inte kommit till uttryck
i denna debatt, därför att mitt och

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. in.

mina medmotionärers förslag innebär
en sänkning av priserna på vissa drycker.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att de drycker som det här
blir fråga om både inom starkspritsområdet,
starkvins- och lättvinsområdena
är sådana drycker som redan nu
är hyra. Det är fråga om kvalitetsmärken.
Dessa drycker spelar ingen avgörande
roll ur nykterhetssynpunkt. Människor
som väljer vinerna eller spriten
med hänsyn till den berusningseffekt
som de söker går ofelbart och med stor
säkerhet till de billigare produkterna.
De väljer inte kvalitetsmärkena. Om vi
nu sänker priset på den mycket exklusiva
dryck som heter svart Renault,
tror jag inte att detta medför några som
helst nykterhetspolitiska konsekvenser
av ödesdiger beskaffenhet. Jag har i
mina dagar träffat många alkoholmissbrukare
men aldrig någon som missbrukat
en sådan dryck, trestjärnig konjak
eller campari, som för närvarande
är ganska högt beskattade. Det är alltså
fullt konsekvent när vår motion då
den följer dessa skalor accepterar tanken
på en sänkning av vissa priser,
men vi kan samtidigt med fog göra gällande
att denna sänkning knappast har
några nykterhetspolitiska effekter.

Det är också den nykterhetspolitiska
effekten som jag i likhet med finansministern
alldeles särskilt vill understyrka.
Jag tror mycket mer än åtskilliga
talare här i kammaren, inte minst
från högerhåll —- även herr Lundberg
gav uttryck åt samma mening —■ att
sprit- och vinpriserna har en mycket
bestämd, styrande effekt på konsumtionen.
Med ledning av den erfarenhet jag
har på detta område, som sannerligen,
herr talman, inte är ringa, kan jag försäkra
att alkoholister och grova missbrukare
inte är så okänsliga för spritliöjningar
som man på sina håll gjort
gällande. Det finns som finansministern
uttryckte det en gnutta av sanning i
resonemanget, men det är ingen tvekan
om att även de är känsliga för priserna

på samma sätt som andra människor är
det.

Jag betraktar förvisso inte, herr talman,
förslaget om skatt efter berusningseffekt
som något avgörande i riktning
mot ett mera idealiskt tillstånd på
nykterhetens område. Vi har förvisso
en mycket lång väg att gå tills vi kommer
därhän. Men vad jag bestämt är på
det klara med är att statsmakterna genom
priset bär ett mera värdefullt instrument
för främjande av ökad folknykterhet
än de har genom andra åtgärder
inom den fria spritens ram.
Jag står nämligen ganska kritisk till alla
de förslag som kommer att debatteras
senare i kammaren och som rör legitimation,
kontroll och liknande saker.
Det är småverk i de stora sammanhangen.
Skattestyrandet har den verkligt
avgörande betydelsen, även om,
som sagt, man självfallet inte får hänge
sig åt illusionen att vi kommer in i ett
helt tillfredsställande tillstånd bara genom
användandet av det instrumentet.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om de alkoholfria dryckerna.
Jag tycker att det är riktigt som bevillningsutskottet
har gjort, nämligen att
ta upp min motion om skattefrihet för
de alkoholfria dryckerna i detta sammanhang
och inte i samband med behandlingen
av olika punktskatter, ty
enligt vårt sätt att tänka råder ett alldeles
bestämt sammanhang mellan alkoholhaltiga
och alkoholfria drycker.
De sistnämnda skall självfallet nollställas.
De skall befrias från varje skatt
utom omsättningsskatten för att främja
övergången till dessa drycker, inte från
brännvin, ty brännvinsdrickarna går
inte omedelbart över till alkoholfria
drycker, men det gäller att göra valet
lättare mellan lättviner å ena sidan och
läskedrycker och alkoholfria drycker
å den andra sidan.

Herr talman! Jag ber att få ställa
följande yrkanden:

I första hand ber jag att få yrka bifall
till motionen II: 794 angående änd -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. in.

ring av förordningen om skatt på sprit
och vin på sätt som framgår av det
ändringsyrkande, som överlämnats till
herr talmannen och i stencil utdelats
till kammarens ledamöter, d. v. s. att
riksdagen måtte besluta, att 2 § 1 och
2 mom. ävensom 3 § 2 mom. förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt
på sprit och vin skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Skatten upptages vid detaljhandelsbolagets
inköp av sprit och vin
och utgår, där ej annat i 2 mom. stadgas,
med nedan angivna skattesatser:

Volym-	Skatt	Volym-	Skatt
procent	per	liter	procent	per liter
9	2:	24	33	20: 06
10	2:	65	34	21: 20
11	3:	10	35	22: 37
12	3:	57	36	23: 55
13	4:	07	37	24: 75
14	4:	59	38	26: 06
15	5:	15	39	27: 39
16	5:	72	40	28: 74
17	6:	34	41	30: 11
18	6:	97	42	31: 50
19	7:	62	43	33: 01
20	8:	34	44	34: 54
21	9:	01	45	36: 10
22	9:	75	46	37: 68
23	10:	58	47	39: 28
24	11:	35	48	41: 01
25	12:	20	49	42: 77
26	13:	06	50	44: 45
27	13:	94	51	46: 26
28	14:	91	52	48: 21
29	15:	89	53	50: 08
30	16:	: 89	54	51: 97
31	17:	90	55 eller
32	18:	: 93	högre	54: 01

För varje dryck skall skatten beräknas
på alkoholhalten avrundad till närmaste
hela volymprocenttal.

2 mom. För här i riket tillverkat vin
skall omsättningsskatt därjämte utgå
med en särskild tillverkningsavgift av
50 öre för liter, om vinets alkoholhalt
överstiger 14 volymprocent eller vinet

är mousserande eller därmed jämförligt,
men eljest av 20 öre för liter.

3 §.

2 mom. Vid inköp av sprit eller vin
annorledes än hos partihandelsbolaget
åligger det detaljhandelsbolaget att senast
den femtonde dagen i månaden
näst efter den, under vilken inköpet ägt
rum, antingen å kontrollstyrelsens postgirokonto
eller å statsverkets checkräkning
i riksbanken för kontrollstyrelsens
räkning insätta å varan belöpande omsättningsskatt.
Detaljhandelsbolaget skall
senast den tjugonde dagen i månaden
näst efter den, under vilken inköpet
ägt rum, till kontrollstyrelsen avlämna
en till riktigheten bestyrkt uppgift
rörande köpeskillingens storlek,
däri inberäknad tull- och fraktkostnad.

I andra hand yrkar jag —- för den
händelse att mitt första yrkande icke
skulle vinna bifall — bifall till reservation
V av herr Stefanson m. fl.

Vidare yrkar jag bifall till den reservation
om beskattning av alkoholfria
drycker, som är rubricerad VII och avgiven
av herr Stefanson in. fl.

I detta anförande instämde fröken Elmén
(fp).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Sedan vi debatterat denna
fråga så pass många timmar som vi
nu faktiskt har gjort, är det väl inte
möjligt att utvinna några speciellt nya
synpunkter, men jag har ändå behov
av att säga några ord i ärendet.

Jag vill börja med att uttrycka min
tillfredsställelse över det som herr Gustafson
i Göteborg nämnde i sitt anförande
i början av debatten, nämligen
att skiljelinjen mellan de olika meningar
som här är företrädda går mellan
dem som anser att beskattningen är ett
nykterhetspolitiskt medel som kan användas
och dem som anser att så inte
är fallet. Jag tycker att denna deklaration
på något sätt lyfte debatten, och vi

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. ni.

har sedan i lugn och ro kunnat resonera
om våra olika synpunkter.

Ett inlägg som sedan följde gjorde mig
emellertid fundersam, och egentligen
skulle jag väl inte behöva ta upp herr
Cassels anförande till närmare skärskådande,
eftersom finansministern så eftertryckligt
rättade de värsta felaktigheterna.
Emellertid gjordes ett par uttalanden
av herr Cassel som jag vill ta
upp. Det gällde att detta, att man vill
försöka nå ett nykterhetspolitiskt mål
genom metoden att medelst höjda spritpriser
få en styrning på konsumtionen,
skulle vara ett medel att tvinga
fram absolutister. Jag står nog litet undrande
inför ett sådant uttalande. Herr
Cassel sade vidare, att det är underligt
att nykterister föreslår skatt på denna
vara, som de själva inte ämnar använda.
Det är riktigt. Jag är själv i den belägenheten,
att jag är med om att föreslå
en sådan åtgärd utan att jag ämnar
betala något av denna skatt. Men vi får
väl ändå se detta som en nykterhetspolitisk
åtgärd som enligt mångas mening
kan ha en god effekt, om än begränsad,
och som tillsammans med andra positiva
åtgärder kan få till resultat ett bättre
nykterhetstillstånd. Under sådana
förhållanden tycker jag inte att man
skall behöva få höra sådana argument
som herr Cassels i en debatt, som vi annars
brukar kunna föra någorlunda hyfsat.

Jag skall inte säga mer om den första
delen av bevillningsutskottets betänkande.
Jag ansluter mig till utskottets förslag
beträffande spritbeskattningen.

Den andra huvuddelen av betänkandet
upptar frågan om slopandet av utskänkningsskatten.
Det har redan sagts,
att detta är en kontroversiell fråga där
vi kan ha olika meningar rent idémässigt.
Med utskänkningsskattens slopande
är nämligen också förenad frågan om
den särskilda vinstregleringens upphävande.
Det har redovisats att utskänkningsskatten
har vissa administrativa,
praktiska olägenheter, men det kan

också anföras att den har verkningar
vilkas värde det kan finnas anledning
att hysa tvekan om ur nykterhetspolitisli
synpunkt. I propositionen har finansministern
på s. It givit sin syn på
eu del av de frågor jag här berört. Han
säger där att det bör finnas möjligheter
att komma förbi dessa svårigheter
och dessa som jag finner mindre önskvärda
verkningar.

Liksom hittills skall det sålunda åligga
kontrollstyrelsen att kontinuerligt
följa utvecklingen på utskänkningsområdet.
För att så skall kunna ske även i
det läge som inträder med den nya lagstiftningen
skall denna möjlighet inskrivas
i lagen. Det skall således bli möjligt
för kontrollstyrelsen att infordra de
uppgifter om restaurangernas omsättning
o. s. v. som krävs för att man skall
kunna följa denna utveckling. Bevillningsutskottet
har också helt självklart
uppmärksammat dessa saker. På s. 18 i
betänkandet framhåller utskottet bl. a.,
att den fria prissättningen och avskaffandet
av utskänkningsskatten inte får
leda till att de uppdragna riktlinjerna
för den nykterhetspolitiska målsättningen
äventyras. Vad som är ännu mera värt
att lägga märke till är att utskottet förutsätter,
att de ökade vinstmöjligheterna
för restaurangnäringen inte medför att
utskänkningen av spritdrycker får för
stor omfattning i förhållande till annan
omsättning. Jag vill understryka dessa
synpunkter.

Jag har anslutit mig till propositionen
i denna del, därför att jag tycker att
praktiska skäl talar för denna ändring,
men jag väntar mig att utvecklingen inte
skall medföra att restauratörernas ökade
vinstmöjligheter på utskänkningen
skall göra dem alltför intresserade av
att öka försäljningen av dessa varor. Vi
har i dag hört finansministern nämna
åtgärder som restauratörerna redan har
vidtagit och som ger vid handen, att de
är klara över sitt ansvar i den nya situationen.
Jag vill emellertid betona,
att om utvecklingen skulle bli en annan

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

än den jag här har räknat med och om
vi skulle komma i det läget, att man
med skäl skulle kunna säga att det enskilda
vinstintresset i detta avseende
medför nykterhetspolitiska olägenheter
och faror inte minst för ungdomen, så
är jag beredd att arbeta för att stävja
och motverka en sådan utveckling. Men
den saken får vi ta upp om den situationen
uppkommer att sådana åtgärder
kan anses nödvändiga.

Vi har talat om vilka positiva åtgärder
som vid sidan av spritprisets höjande
skulle kunna krävas för att få ett bättre
nykterhetstillstånd. Dessa positiva åtgärder
är av olika slag. Jag behöver inte
här räkna upp dem. Men en sak har alla
dessa åtgärder gemensamt, nämligen att
de kräver pengar från staten för att få
verkningskraft. Nykterhetsrörelsens insatser
bygger framför allt på frivilligt
arbete bland ungdomen. Detta om något
måste vara en positiv åtgärd. Vi har
inom nykterhetsrörelsen under senare
år kunnat räkna med en höjning av anslaget
på 100 000 kronor vartannat eller
vart tredje år. Jag skall inte ta upp
till diskussion frågan om sambandet
mellan detta anslag och de 17 miljoner
kronor som restauratörerna nu får. Det
finns väl inte något direkt samband,
men när vi talar om positiva åtgärder
så vill jag påpeka, att det är väl befogat
med ett rejält handtag åt nykterhetsrörelsen
för att ge den möjligheter att
fortsätta och att utöka sitt förebyggande
arbete bland ungdomen. En betydande
höjning av detta anslag vore inte orimlig
och bör inte anses otänkbar.

Till slut, herr talman, har jag fogat en
blank reservation till den punkt i betänkandet
som tar upp frågan om läskedrycksbeskattningen.
Med det beslut som
fattades för någon vecka sedan om olika
punktskatter har jag inte ansett mig
kunna biträda reservationen på denna
punkt. Jag vill emellertid framhålla, att
det ur nykterhetspolitisk synpunkt enligt
min mening kan anses rimligt att
sänka skatten på läskedrycker. Denna

fråga får dock tas upp i annat sammanhang.

Herr talman! Hela denna diskussion
och de olika argument vi där mött ger
mig ett intryck av att vi nu snart är i den
situationen, att vi bör ta upp hela denna
sociala fråga till en samlad översyn.
Jag syftar inte till att få motboken tillbaka.
Erfarenheterna av den fria spriten
får väl i stort sett anses goda, även
om vi på vissa områden har bekymmer.
Men frågan är om vi inte behöver en
parlamentarisk utredning, som bör söka
kartlägga det som hänt under de senaste
tio åren och som i ett samlat förslag kan
ange det program och de metoder vi bör
följa i våra ansträngningar att minska
alkoholens skadeverkningar för den enskilde
och samhället.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Sandell
och fru Svensson (båda s).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall inte göra några
närmare kommentarer till det anförande
som herr Engkvist nyss hållit — av
flera skäl. Låt mig i alla fall bara konstatera
att herr Engkvist i sin attityd
i den huvudfråga vi nu diskuterar är
en försiktig general — en i mitt tycke
alltför försiktig general. Jag kan endast
livligt beklaga att det inte varit möjligt
att samordna intressena och strategien
på de håll bär i riksdagen, där man
ändå i mycket har en enhetlig syn på
de ting vi strax går att ta ställning till.

Däremot skall jag — trots att åtskilligt
redan yttrats i den delen — säga
några ord till en person som inte befinner
sig i en generalsställning i den
bemärkelse som herr Engkvist gör, men
en person som ändå är inflytelserik på
sitt håll — herr Gass el alltså. Men innan
jag gör det, skall jag tillåta mig att göra
några allmänna reflexioner i anslutning
till den debatt som förts bär under några
timmar.

Oavsett särmeningar i själva sakfrå -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

gan, d. v. s. alkoholbeskattningens optimala
höjd, lär man svårligen kunna bestrida
att handläggningen av detta ärende
under rätt lång tid varit ganska otillfredsställande.
Jag delar herr von Friesens
nyss tillkännagivna tillfredsställelse
med att frågan ändå kunnat behandlas
i grundlagsenlig ordning — det
noteras tacksamt. Man frågar sig emellertid
litet oroligt vad allmänheten skall
få för uppfattning om statsmakternas
sätt att agera på ett viktigt samhällsavsnitt,
där fasthet och konsekvens borde
vara den självklara utgångspunkten,
det dominerande kännetecknet för varje
åtgärd, men där greppet — det kommer
vi inte ifrån — i stället utmärks av
betydande osäkerhet och betydande
tveksamhet.

Under en långt utdragen arbetskonflikt
har en konjunktur skapats som
helt enkelt tvingat till handling av något
slag. Ändlösa diskussioner om hur
hamstringsrisken skulle kunna bemästras
klipptes plötsligt av. Vi fick spritransonering
över en natt. Det gick hur
behändigt som helst, och läget ropade
faktiskt efter ett initiativ. Man kan fråga:
Är det meningen att avvakta nästa
goda konjunktur, nästa utdragna arbetskonflikt,
innan en omprövning av
alkoholbeskattningen på nytt aktualiseras?
Är det på det sättet en god samhällsplanering
skall se ut?

Man skulle önska att ett organ tillskapades
med uppgift att kontinuerligt
och vaksamt följ utvecklingen i fråga
om nykterhetstillståndet och att fortlöpande
ge statsmakterna anvisningar
om vad läget i det ena eller andra avseendet,
vid det ena eller andra tillfället
kräver. Jag skall villigt medge att
denna min uppfattning självfallet bygger
på förutsättningen, att de i sista
hand beslutande instanserna verkligen
till fullo inser att detta är en stor olöst
social fråga, som det gäller att angripa
med kraft, och att man också verkligen
accepterar — detta bär kraftigt understrukits
av flera talare i dag — att

skatteinstrument används såsom ett
klart nykterhetspolitiskt vapen. Man
kan också fråga sig, hur vi någonsin
skall komma till rätta med det missförhållande,
som består i att vårt land internationellt
ligger i toppen, när det
gäller alkoholkonsumtionen, om vi inte
resolut tillgriper den spärrmekanism
som prisinstrumentet utgör och som är
den enda spärrmekanism vi egentligen
kan räkna med. Från denna utgångspunkt
är det självklart, att jag för min
de! lägger min röst för det förslag, som
innebär den största skattemässiga uppskrivningen.
En 25-procentig höjning
framstår, som jag ser det, såsom ett minimum
och representerar ändå bara en
provisorisk lösning.

Låt mig peka på en enda sak som jag
anser är mycket betydelsefull i detta
sammanhang. Vi är ju på väg att hamna
i ett helt nytt ekonomiskt läge. I
varje fall närmar vi oss det s. k. överflödssamhället,
där det blir möjligt för
allt fler människor att offra pengar på
det de egentligen minst behöver. Att
det i ett sådant nytt läge måste uppkomma
från social synpunkt mycket
allvarliga avvägningsproblem säger sig
självt. Det är i varje fall min bestämda
mening att den mest avgörande insatsen
för att motverka alkoholvanorna
bland ungdomen, givetvis också bland
andra kategorier, är att höja spritbeskattningen
med ett verkligt kraftigt
grepp. Man skall göra klart för sig att
de flesta ungdomar är långt mer prismedvetna
än vi efta föreställer oss. Det
finns därför anledning förmoda att
kännbara prishöjningar på sprit och
vin skall få gynnsam effekt just med
avseende på ungdomens alkoholbruk.

Jag vill, herr talman, också ha sagt
några ord till herr Cassel och till de övriga
prominenta företrädare för högerpartiet
som bär i dag dubbat sig till
riddare för de små inkomsttagarna och
varnat för varje skärpning av beskattningen,
därför att det skulle försvåra
möjligheterna för folk med begränsade

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

inkomster att odla sina alkoholvanor
så som de önskar. Följaktligen argumenterade
herr C assel till och med mot
den synnerligen moderata justering
uppåt som av regeringen föreslagits.
Det resonemang som dessa prominenta
högerrepresentanter för måste — det
vill jag säga här — stämplas som både
skrämmande och cyniskt.

Det kan finnas anledning att friska
upp minnet — bär vill jag också vända
mig till herr Lundberg ■— med att barnvisa
till den ståndpunkt, som på sin
tid de ledande danska socialdemokraterna
intog, då man var med om att
bana väg för det danska systemet med
skärpt beskattning på alkoholhaltiga
drycker. Man sade sig där att det omöjligen
kunde betraktas som något privilegium,
som det vore värt att slåss för,
att garantera tillgång på prisbillig sprit.
Att det skulle vara i enlighet med de
breda folklagrens intresse att komnna
i åtnjutande av detta privilegium, var
man inom dansk socialdemokrati den
gången alls icke benägen att gå med på.
Men i Sverige framträder alltså anno
1963 en inflytelserik högergrupp och
petitionerar om en jämkning av spritskatten,
som skulle trygga möjligheterna
för de små inkomsttagarna att få behålla
och väl också utvidga sina alkoholvanor.
Jag tycker det är beklämmande
— jag upprepar det -—- och vill
verkligen, inte minst med tanke på den
allmänpolitiska debatt som förts här i
landet sedan en tid och som rullat upp
intressanta perspektiv, bestämt förutsätta,
att den åskådning, som herr Cassel
här ger uttryck för, i varje fall inte
delas av högerns ledare herr Heckscher.
Man vill1 gärna föreställa sig att
herr Heckscher innerst inne känner sig
illa berörd av vad hans partivänner
företagit sig.

Låt mig till sist säga att det är ett
svalg befäst mellan den uppfattning
som en del högeranhängare bär i dag
pläderat för, å ena sidan, och den sociala
grundsyn, den ideellt betingade

grundsyn, som är förhärskande inom
den meninigsriktning som jag tillhör, å
andra sidan. Det är ett som är säkert.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det danska systemet
åberopas i detta sammanhang. Får jag
fråga herr Hamrin i Jönköping: Är
följdverkningarna av det systemet sådana
att det är efterföljansvärt ur
svensk nykterhetssynpunkt och motsvarar
det målsättningen för en god
nykterist?

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! På den frågan kan jag
svara ja.

Ilerr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman!! Jag skall be att på det
bestämdaste få protestera mot den uppfattning
som herr Hamrin i Jönköping
gjort sig till tolk för. Menar verkligen
herr Hamrin att vi, som här varit förespråkare
för uppfattningen att motivet
för den nu företagna höjningen är
mycket svårt att finna, därmed skulle
ha dokumenterat att vi inte bär tillräcklig
ansvarskänsla? Uppfattningarna
är olika om verkningarna av en sådan
här höjning, herr Hamrin, och jag
vågar bestämt hävda att man har lika
starka moraliska begrepp, även om
man säger att denna höjning inte är
motiverad.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterade att
den uppfattning ledande högermän
här i dag givit uttryck för inte bara
på mig utan säkerligen också på många
andra i denna kammare verkat ganska
chockerande. Jag konstaterar också, att
om den politiken skulle knäsättas här i
landet, så skulle det få mycket olyckliga
verkningar på det område vi i dag
diskuterar.

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är närmast herr
Hamrins i Jönköping föregående inlägg
som ger mig anledning att göra en deklaration
i själva procedur frågan.

Jag fick onekligen ett intryck av att
herr Hamrin ville göra gällande att detta
förslag vore så att säga strömlinjeanpassat
till den pågående arbetskonflikten.
Man hade enligt herr Hamrin väntat
för länge på förslaget, men no hade
det uppstått en lämplig situation och då
kom förslaget. Så är det naturligtvis
inte. En proposition skall ju som kammaren
vet avlämnas före den 20 mars,
när den har ett visst inflytande på statsregleringen.
Denna proposition avlämnades
den 18 mars på de premisserna
att jag betraktade uttalanden från bevillningsutskottet
som något av en hemställan
om att propositionen var önskvärd.
Även regeringen delade den uppfattningen
mot bakgrunden av den sifferstatistik
som jag redovisade i mitt
inlägg tidigare på förmiddagen.

Jag skulle således kort och gott kunna
säga att om vi framöver, om ett visst
antal år, också kan konstatera att prisutveckling
och löneutveckling fortsätter
i en utsträckning, som gör att man
av nykterhetspolitiska skäl på nytt bör
göra en justering av spritpriserna, och
om undertecknad vid det tillfället bär ansvaret
för att ett sådant förslag läggs på
riksdagens bord, kommer det också alt
läggas alldeles oberoende av om det föreligger
en konfliktsituation eller inte
på arbetsmarknaden. Och den kommer
att läggas på de premisser åt vilka jag
gav uttryck för ett år sedan, d. v. s.
under offentlighet och med den tanken
att propositionen skall behandlas i
grundlagsenlig ordning. Det kommer
inte att göras några specifika arrangemang
i hamstringsförebyggande syfte.

Jag anser denna deklaration önskvärd
efter herr Hamrins inlägg och efter det
beslut riksdagen för något år sedan
fattade och som jag självfallet lojalt
skall fullfölja.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar självfallet
med synnerlig tillfredsställelse den deklaration
som finansministern här givit.
Den öppnar perspektiv som är inte
bara intressanta utan också verkligt
betydelsefulla.

Utåt har väl handläggningen av ärendet
ändå givit ett intryck av att här
förelegat en viss synkronisering av den
ena och den andra åtgärden och att just
den pågående utdragna arbetskonflikten
1 detta sammanhang spelat en inte
oväsentlig roll. Men denna ligger kanske
snart bakom oss, och det avgörande
är hur dessa frågor skall kunna ordnas
för framtiden. I det avseendet noterar
jag än en gång med tillfredsställelse vad
finansministern nyss gav till känna.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna fråga, eftersom jag inbillade
mig att en framställning från
mig, som närmast rör det renade brännvinet,
skulle ge mig tillfälle att säga vad
jag egentligen bär på hjärtat. Att jag
nu ändå begärt ordet beror på att det
tycks som om denna motion kommer
att läggas på is över sommaren — jag
hoppas det inte blir bokstavligt — och
även på att det har gjorts partipolitiska
insinuationer eller antaganden som jag
inte tror bär någon riktig relevans.
Herr Lundberg har mycket riktigt påpekat
att denna fråga inte är partipolitisk
utan att skiljegränsen går efter helt
andra linjer.

Jag fäste mig vid ett uttryck som
finansministern fällde i förmiddags —
finansministern är just nu upptagen på
högre ort, men han har långa öron, så
jag tror att han kan följa med ändå.
Han sade att i allmänhet sätter sig väl
folk inte till bords för att så snabbt
som möjligt berusa sig. Jag undrar det
ändå! Det beror förstås på vad man
menar med att berusa sig. Om man därmed
menar att åstadkomma ett tillstånd
av redlöshet håller jag med finansminis -

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

tern. Men jag tror att de flesta människor
— och jag talar av egen erfarenhet,
eftersom jag kan se saken från
båda sidorna — sätter sig till bords vid
en måltid eller vid ett tillfälle, då det
serveras alkoholdrycker, för att nå den
effekten att bli spritpåverkade. Vi skall
akta oss för att inte kalla saken vid
dess rätta namn. Jag bär som sagt erfarenhet
av båda delarna. Jag har inte
den — jag förmodar man kan säga —
förmånen som herr Lundberg har att ha
varit nykterist hela mitt liv, utan jag
kan tala av lång och djup erfarenhet.

Nu kan jag se så tydligt vid en middag,
då jag sitter med mitt högt beskattade
bordsvatten och upplever omgivningen,
hurusom medgästerna visst
inte blir oregerliga eller raglande men
hur atmosfären så småningom stiger.
De handlar inte riktigt likadant efter
middagen som de gjorde före den. Detta
är ett faktum, och det är intet som
helst tvivel om att detta inte kommer
av maten utan av drycken. Således är
bordssällskapet i detta ögonblick spritpåverkat;
det kan man inte förneka.

Jag tror emellertid att vi är på alldeles
samma linje i detta fall, finansministern
och jag. Det är bara en ännu
icke utredd terminologisk fråga som
här uppställt sig. Vad jag ville framhålla
är att vi skall akta oss för att
inte kalla även en person, som druckit
ett halvt glas lätt vin, spritpåverkad,
ty det är just vad han är — inte mycket
men litet.

Det är en stor och utomordentligt
betydelsefull fråga som vi här talar om.
Jag är glad över att denna proposition
har kommit i den form och med de
formuleringar som finansministern har
givit den. Alldeles särskilt glad är jag
över att finansministern påpekade att
propositionen framlades i laga tid och
på min födelsedag. Jag skall därför med
särskild värme följa gången av detta
ärende, i den män jag överlever flera
år här.

Jag skulle ändå vilja betona att vi

i denna fråga har ett personligt ansvar.
Det är inte bara att säga: »Jag är så
ordentlig. Jag tål att dricka och vet
precis hur mycket jag tål. De som inte
gör det får skylla sig själva.» Det är
ett uttryck för den förfärliga mentaliteten
att var och en är sig själv närmast
och de andra får klara sig på
egen hand. Jag resonerade en gång med
en norsk kollega i Europarådet om hur
mycket man är beredd att själv offra
av njutning och den behagliga känslan
av lätt spritpåverkan o. s. v. för att
hjälpa andra människor att komma till
rätta med sina besvärligheter. Jag frågade
honom: »Skulle du vara beredd
att för alltid avstå från alkoholdrycker,
om du visste att du med det kunde
hjälpa en människa att klara sig ur sitt
besvärliga läge?» Han vred sig åtskilligt
och sade: »For et år kan jeg vel gjöre
det.» Men sedan tilläde han: »Min kone
liker så meget å gå ut og drikke ett
glass vin.» Så han skyllde från sig på
sin stackars hustru som inte var närvarande.

Denne man var alltså inte beredd att
ta detta steg. Och jag skulle vilja fråga
kammarens ledamöter, förtroendemän
i Sverige och exempel för vad hela
svenska folket skall och bör göra: Hur
mycket är vi — jag talar då också till
mig själv — beredda att uppoffra för
att hjälpa människor som är svaga i ett
visst avseende? Den saken tål nog att
allvarligt övervägas.

Jag skall i protokollet läsa vad herr
Andersson i Knäred yttrade; jag kunde
inte riktigt följa hans anförande här i
kammaren. Han talade i synnerligen
modesta vändningar, men jag lade märke
till att han med mycken logisk skärpa
vände sig till herr Cassel, som strax
förut varit uppe i debatten, och slog
honom med hans egna ord på ett utomordentligt
elegant, trevligt och såsom
jag sade modest sätt.

Herr talman! I förhoppning om att
jag får möjlighet att vid det tillfälle
i höst, som måhända erbjuds oss, åter -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

komma till detta problem, skall jag nu
sluta med att säga att jag kommer att
rösta för reservationerna I) och V) samt
i övrigt för propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ett gammalt gott uttryck
säger: Äras den som äras bör! Jag
skulle emellertid nog ta åt mig litet för
mycket ära, om jag gjorde gällande att
propositionen i detta ärende hade framlagts
just med hänsyn till herr Dicksons
födelsedag, hur respektingivande
en sådan dag i och för sig kan vara.
Men eftersom herr Dickson tydligen
var mycket smickrad av detta originella
tidsmässiga sammanträffande skall
jag gärna lova — om jag därigenom
kan glädja honom — att ambitöst beflita
mig om att datera mina propositioner
på hans födelsedag. En annan
sak är att jag inte utan vidare kan
lova att herr Dickson kommer att vara
glad åt propositionernas innehåll.

När herr Dickson började sitt inlägg,
som hade något drag av polemik
mot mitt tidigare anförande, med att
på sitt analytiska sätt försöka bevisa
att man över huvud taget inte kan sätta
sig till bords och förtära vin eller sprit
med mindre än att man bär ambitionen
att snabbt åstadkomma en berusningseffekt,
så gjorde jag självfallet den
reflexionen att herr Dicksons och mitt
umgänge sannerligen är rätt olika. Däremot
förstod jag herr Dickson bättre
då han fortsatte analysen och framhöll
att det bara var fråga om olika tolkningar
av en term. Jag måste emellertid
säga att jag till skillnad från herr
Dickson bär den uppfattningen att en
stigande och glad atmosfär kring ett
bord inte utgör något tecken på att vederbörande
har satt sig till bords i avsikt
att snabbt bli berusade.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Först upptages det i motionen II: 752

av herr Lundberg framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 90. Därest detta motionsyrkande
avslås företages ärendet till avgörande
med iakttagande av den uppdelning,
som tillämpats i de vid betänkandet fogade
reservationerna.

Det i motionen II: 752 framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 90

Herr talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å nämnda motionsyrkande;
och avslog kammaren
detsamma.

Omsättningsskatten för sprit och vin,
in. m.

(2 § 1 mom. a) och b) förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
om skatt på sprit och vin samt
förslaget till förordning om ändring i
tulltaxan)

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herrar
Stefanson och Gustafson i Göteborg;
samt 3:o) bifall till det av herr von
Friesen under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
von Friesen votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 30, såvitt avser omsättningsskatten
för sprit och vin, m. m., antager

Onsdagen den 3 april 1963 fm. Nr 14

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, in. m.

reservationen I) av herrar Stefanson
och Gustafson i Göteborg, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit det av herr von Friesen under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 48 ja och 33
nej, varjämte 136 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, såvitt avser
omsättningsskatten för sprit och vin,
in. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Stefanson
och Gustafson i Göteborg.

borg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157
ja och 47 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskänkningsskatteii in. in.

(Ingressen och 2 § 1 mom. första ledet
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om skatt på sprit
och vin samt förslaget till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
VI); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, såvitt avser utskänkningsskatten
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VI) av herrar Stefanson
och Gustafson i Göteborg.

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ändring i förordningen om skatt på sprit och vin, in

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 46 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
rörande principerna för alkoholbeskattningen (punkterna

B 2) och B 3) i utskottets
hemställan)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
V); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Christcnson i Malmö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning
rörande principerna för alkoholbeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 71 nej,

varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
rörande beskattningen av alkoholfria
drycker

(punkten B 6) i utskottets hemställan) Herr

dalmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
VII); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Christenson i Malmö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning
rörande beskattningen av alkoholfria
drycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VII) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 52 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 3 april 1963 Ur.

Nr 14

Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Bifölls.

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en stencilerad plan för arbetet under
tiden från påskuppehållet till vårsessionens
slut. Därav framgår bl. a.
att det torde vara nödvändigt att räkna
med arbetsplena såväl onsdagar som
fredagar, varvid fredagsplena kommer
att börja kl. 11.00. Det synes också sannolikt
att någon torsdag måste tagas i
anspråk för arbetsplenum. Med hänsyn
till det stora antalet obesvarade interpellationer
torde det vidare bli ofrånkomligt
att dels börja vissa bordläggningsplena
tidigare än i sammanställningen
angivits, dels anordna extra
plena för besvarande av interpellationer
och enkla frågor. Vårsessionen skulle
enligt planen komma att avslutas den
31 maj.

Till kammarens ledamöter har också
utdelats en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden från påskuppehållet till
vårsessionens slut.

§ 10

Främjande av bostadsförsörjningen

m. m.

Föredrogs i ett sammanhang statsutskottets
utlåtanden nr 42, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1963/64 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 43, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1963/64 till bostadsrabatter
jämte i ämnet väckta motioner.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Statsutskottets utlåtande nr 42

I propositionen nr 1 (bilaga 13, punkterna
36—39, 43—44, 102—103 samt
105) hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1963, föreslagit riksdagen att

A. beträffande anslag å driftbudgeten

I. bemyndiga Kungl. Maj it att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet föreslagit; II.

godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet
föreslagit;

IV. godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

V. godkänna av föredragande statsrådet
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntebidrag;

VI. godkänna av föredragande statsrådet
förordad ändring i reglerna för
invalidbostadsbidrag;

VII. för budgetåret 1963/64 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 568 000 kr.;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 980 000 kr.;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 205 000
kr.;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 901 000
kr.;

5) til! Bäntebidrag ett förslagsanslag
av 240 000 000 kr.;

6) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 9 000 000 kr.; samt

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

B. beträffande anslag å kapitalbudgeten I.

godkänna av föredragande statsrådet
förordade ändringar i bestämmelserna
om statliga bostadslån;

II. medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 710 000 000 kr. under
tiden den 1 juli—31 december 1963
samt 1 270 000 000 kr. under år 1964;

III. godkänna av föredragande statsrådet
framlagda förslag angående utestående
kapitalsubventioner till flerfamiljshus
och egnahem;

IV. medgiva att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill belopp av 10 000 000 kr. under
tiden den 1 juli—31 december 1963 samt
15 000 000 kr. under år 1964;

V. för budgetåret 1963/64 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 740 000 000
kr.;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kr.;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 20 000 000
kr.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

1:45 av herrar Adolfsson och Lager,

I: 79 av herr Adolfsson,

I: 80 av herr Lager,

I: 81 av herrar Bertil Petersson och
Herbert Larsson,

1: 131 av herrar Adolfsson och Lager,

I: 133 av herr Bergman m. fl.,

1: 134 av herrar Boheman och Hilding,

I: 141 av herr Gunnar Pettersson,

I: 174 av herrar Einar Eriksson och
Axel Svensson,

I: 229 av herr Knut Johansson m. fl.,

I: 239 av herr Sörlin m. fl.,

1:343 av herr Hagberg m. fl.,

I: 347 av herr Lundström m. fl.,

I: 348 av herr Lundström in. fl.,

I: 491 av herr Bengtson in. fl.,

1: 492 av herr Bengtson m. fl.,

I: 493 av herr Bengtson m. fl.,

1: 494 av herr Hagberg m. fl.,

I: 495 av herr Lundström in. fl.,

I: 549 av herr Åkerlund, samt
från andra kammaren
11:53 av herrar Nilsson i Gävle och
Hermansson,

II: 95 av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg,

II: 96 av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg,

II: 97 av herrar Svenning och Lindkvist,

II: 162 av herr Kristenson i Göteborg
in. fl.,

II: 165 av fru Nettelbrandt m. fl.,

II: 166 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 167 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

II: 206 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.,

II: 266 av herr Blomkvist m. fl.,

II: 279 av herr Lundmark m. fl.,

II: 400 av herr Heckscher m. fl.,

II: 405 av herr Ohlin m. fl.,

II: 406 av herr Ohlin m. fl.,

II: 595 av herr Heckscher m. fl.,

II: 596 av herr Hedlund m. fl.,

11:597 av herr Hedlund in. fl.,

11:598 av herr Hedlund in. fl.,

II: 606 av herr Ohlin m. fl.,

II: 664 av fröken Wetterström m. fl.

I de likalydande motionerna I: 45 (av
herrar Adolfsson och Lager) och II: 53
(av herrar Nilsson i Gävle och Hermansson)
hade föreslagits att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag till
upprättandet av en bostadsbyggnadsfond
ur vilken kommunala, kooperativa
och andra samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag
ägde rätt att för bostadsbyggande
erhålla långsiktiga lån till en
ränta av förslagsvis högst två procent.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

I de likalydande motionerna I: 79
(av herr Adolfsson) och II: 96 (av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg) hade
föreslagits att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde om att en utredning
snarast möjligt gjordes i syfte
att i samhällelig ägo överföra hyreshus
och tillhörande tomtmark.

I de likalydande motionerna I: 80 (av
herr Lager) och II: 95 (av herrar Nilsson
i Gävle och Holmberg) hade föreslagits att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde om utformning av anvisningar
till statliga myndigheter rörande
prispolitiken vid försäljning av
staten tillhörig mark i enlighet med vad
i motionerna angivits, inklusive möjligheten
av ett upplåtande av statlig
mark med tomträtt, samt

att frågan om skapandet av en lånefond
eller andra åtgärder för att underlätta
kommunernas förvärv av tomtmark
samt finansiering av markinnehav för
bostadsbebyggelse skyndsamt utreddes.

I de likalydande motionerna I: 81 (av
herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson) och II: 97 (av herrar Svenning
och Lindkvist) hade hemställts att riksdagen
måtte uttala sig för en sådan
differentiering av de statliga belåningsvärdena
för bostadshus att produktion
av kvalitetsbostäder främjades.

I de likalydande motionerna I: 131
(av herrar Adolfsson och Lager) och
II: 166 (av herr Nilsson i Gävle m. fl.)
hade hemställts att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag till ändringar
i bestämmelserna om räntebidrag,

b) till räntebidrag för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
300 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 133
(av herr Bergman m. fl.) och II: 162
(av herr Kristenson i Göteborg m. fl.)
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att Kungl. Maj :t skyndsamt prövade
de förslag till markpolitiska åt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gärder, som bostadsstyrelsen föreslagit
i sin skrivelse av den 24 augusti 1962,
och för riksdagen framlade förslag i
ämnet.

I de likalydande motionerna I: 13b
(av herrar Boheman och Hilding) och
II: 165 (av fru Nettelbrandt m. fl.) hade
föreslagits att riksdagen måtte i samband
med bostadsfrågornas behandling
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att frågan om lämpliga åtgärder
från statens sida att stimulera byggande
av servicehus måtte ingående prövas
av 1959 års bostadsbyggnadsutredning.

I de likalydande motionerna I: Ibl
(av herr Gunnar Pettersson) och II: 167
(av herr Svensson i Ljungskile m. fl.)
hade yrkats att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts yrkande i statsverkspropositionen
bil. 13 punkt 105 a) avseende
utestående kapitalsubventioner till
flerfamiljshus och egnahem.

I de likalydande motionerna 1:17b
(av herrar Einar Eriksson och Axel
Svensson) och II: 206 (av herr Bengtsson
i Halmstad m. fl.) hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts att Kungl. Maj :t
måtte framlägga förslag till en krecMtfond,
ur vilken kommun, som önskade
köpa mark avsedd för upplåtelse mot
tomträtt, kunde få låna medel, samt villkoren
härför.

I de likalydande motionerna 1:229
(av herr Knut Johansson m. fl.) och
II: 266 (av herr Blomkvist m. fl.) hade
—• såvitt nu var i fråga — hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära en utredning angående åtgärder
för att säkra kommunernas penningbehov
i samband med markförvärv
samt förhindra markvärdestegring och
därav följande hinder för önskvärd samhällsbebyggelse.

I de likalydande motionerna 1:239
(av herr Sörlin m. fl.) och II: 279 (av
herr Lundmark m. fl.) hade hemställts
åt! riksdagen vid behandling av punkt
D 9 under elfte huvudtiteln måtte be -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sluta att inkomststrecket för erhållande
av bostadsförbättringsilån höides till
7 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:343
(av herr Hagberg m. fl.) och II: 400
(av herr Heckscher m. fl.) hade —
såvitt nu var i fråga -— föreslagits att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att belåningsvärdet för
flerfamiljshus ökades med ett belopp
om 400 kr. för varje lägenhet som vore
avsedd för pensionärsbostad.

I de likalydande motionerna 1:347
(av herr Lundström m. fl.) och II: 405
(av herr Ohlin in. fl.) hade —■ såvitt
nu var i fråga •— hemställts

A. att riksdagen måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i motionerna anförts beträffande a)

att bostadsbyggnadsprogrammet för
1963 med hänsyn till konjunkturavmattningen
borde omfatta cirka 90 000 lägenheter; b)

att det ordinarie bostadsbyggnadsprogrammet
för 1964 borde omfatta
85 000 lägenheter men utökas i den mån
konjunkturläget så medgåve;

c) att det måtte ankomma på Kungl.
Maj:t att på tilläggsstat begära de höjningar
av ramarna för igångsättningen,
som kunde bli erforderliga;

2. att tertiärlån för privatägda småhus
skulle förräntas och amorteras genom
fast annuitet, att tillämpas fr. o. m.

1 juli 1963;

3. att tertiärlånets övre gräns för fastigheter,
som påbörjats efter den 1 juli
1963, skulle vara 97 procent för företagsformer,
som nu finge låna 100 procent,
samt 92 procent för kooperativa
företag, som nu (inge låna 95 procent;

4. omläggning av lånevillkoren för
att stimulera amorteringssparandet och
innebärande att räntesubventionen ersattes
med ett enhetligt schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag om tillämpning av kre -

ditgarantisystem för bostadsfinansieringen; 6.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj :t måtte i samverkan
med på kreditmarknaden verkande
företag och institut förbereda
och för riksdagen framlägga de förslag,
som kunde erfordras för att introducera
värdebeständiga lån för bostadsbyggandet; 7.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om att en parlamentarisk bostadsberedning
skyndsamt tillsattes för
att behandla i motionerna angivna uppgifter
och avgiva förslag till den statliga
bostadspolitikens utformning; samt

B. att riksdagen måtte beakta vad
som i övrigt anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:348
(av herr Lundström m. fl.) och II: 406
(av hem Ohlin m. fl.) hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte besluta att slopa de spärrar för
beviljande av invalidbostadsbidrag, som
bestode i att tillämpningsområdet för
bidraget vore begränsat till att avse endast
vissa bostadshus, nämligen hus
vilka uppfördes eller ombyggdes med
statliga lån samt nybyggda hus till vilka
statligt räntebidrag utginge, fr. o. m.
den 1 januari 1964, och som följd härav
anslå ytterligare 2 000 000 kr. till invalidbostadsbidrag
under nästa budgetår
och således till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1963/64 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 11 000 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 491
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 597
(av herr Hedlund m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte

A. besluta

1) att nuvarande inkomstgräns för erhållande
av räntefri stående del av förbättringslån,
6 000 kr. beskattningsbar
inkomst, fr. o. in. den 1 juli 1963 måtte
höjas till 8 000 kr. beskattningsbar inkomst,

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

2) att statliga bostadslån, såvitt gällde
flerfamiljshus, till enskilda finge
beträffande lån som preliminärt beviljades
fr. o. m. den 1 juli 1963 utgå upp
till 90 procent av belåningsvärdet i stället
för nu gällande 85 procent av belåningsvärdet; B.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

1) att förslag rörande plan för fortsatt
successiv avveckling av de generella
subventionerna snarast möjligt måtte
föreläggas riksdagen,

2) att förslag rörande ersättande av
den statliga bostadslångivningen med
statligt kreditgarantisystem måtte framläggas
snarast möjligt,

3) att frågan om bostadsfinansieringens
utformning, särskilt vad gällde omläggning
av nuvarande ränte-, amorterings-
och annuitetsbetalningar i syfte
att avjämna höga inledande kostnader
samt införande av värdebeständiga bostadslån
i syfte att genom lägre ränta få
förmånligare boendekostnader, snarast
måtte Utredas;

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:492
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 596
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

A. besluta

1) att statligt lån till småhus beträffande
lån som preliminärt beviljades
fr. o. m. den 1 juli 1963 finge utgå intill
95 procent av belåningsvärdet i stället
för nu gällande 90 procent av belåningsvärdet,

2) att nuvarande särskilda villkor för
lån till småhus — att bostadsytan ej
finge överskrida 125 m2 — måtte upphöra
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1963;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

1) att den av 1962 års riksdag beslutade
ändringen av nedre lånegränsen
för statligt lån för småhus, från 50 till
70 procent av belåningsvärdet, vars tilllämpning
avsåges att efter viss övergångstid
bli successivt införd, ej finge
tillämpas förrän de statliga bostadslånen

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ersatts av ett statligt kreditgarantisystem,
samt att amortering och förräntning
av de statliga lånen till småhus
finge erläggas genom lika stora årliga
annuitetsbelopp,

2) att vid ersättande av den statliga
långivningen med kreditgarantisystem
sådana ränte- och amorteringsvillkor
måtte eftersträvas att de höga initialkostnaderna
utjämnades, föreslagsvis genom
att de första fem låneåren bleve
amorteringsfria och genom att amorteringspiikten
därefter successivt inträdde,
så att erforderlig full amortering
uppnåddes efter ytterligare fem år,

3) att frågan om införande av särskilt
stöd till barnfamiljernas småhusförvärv,
genom lämpligt avvägd räntefri
stående lånedel eller på därmed likvärdigt
sätt, måtte prövas under beaktande
av de i motionerna angivna riktlinjerna,
så att förslag i ärendet snarast
kunde föreläggas riksdagen,

4) att nu förekommande restriktiva
prövning och vägran av statliga lån till
småhusbyggande, som tillämpades på
grundval av vissa arbetsmarknadspolitiska
skäl, måtte upphöra samt att statligt
lån till småhus på grund av kreditvärdesskäl
finge vägras endast om uppenbart
olämplig plats valts i enlighet
med riksdagens tidigare uttalanden,

5) att berörda myndigheter på samhällsplaneringens
område genom anvisningar
måtte meddelas att behovet av
ett ökat småhusbyggande borde iakttagas
i planeringen, samt

6) att de författningsändringar som
föranleddes av ovanstående yrkanden
måtte vidtagas;

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:493
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 598
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla

1) att sådana ändringar i gällande regler
och anvisningar för beräkning av
låneunderlag m. in. vid bostadsbyggan14 -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de måtte vidtagas att dels koncentrerat
storhusbyggande och hård markexploatering
motverkades, dels tillkomsten av
trafikskyddade fritids- och lekplatser,
grönområden, stimulerades, dels lokaler
för tillgodoseende av de boendes behov
av fritidsverksamhet kunde inräknas i
låneunderlaget, samt

2) att en parlamentarisk beredning
med erforderlig expertis måtte tillkallas
för att utforma riktlinjer för den framtida
bostadspolitiken och för en samordning
av bostadspolitiska åtgärder
med olika åtgärder på samhällsplaneringens
områden i enlighet med motionerna
och allt i syfte att främja en god
bomiljö med särskilt beaktande av familjernas
och det uppväxande släktets
behov.

I de likalydande motionerna 1:494
(av herr Hagberg m. fl.) och II: 595
(av herr Heckscher m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte

A. besluta att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet för sina fonder,
dessas storlek och successiva uppbyggnad
samt för de principer efter
vilka dels fonderna uppbyggdes, dels hyressättningen
skedde;

B. uttala att en grundprincip för den
fortsatta bostadspolitiken borde vara att
de boende själva skulle betala vad deras
bostäder kostade;

C. besluta

1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1963 skulle ersättas
av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 procent skulle
erläggas;

4) att fr. o. m. den 1 juli 1963 ränteeftergift
ej längre skulle medgivas be -

träffande hus som påbörjats före ingången
av 1958;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1962,
skulle grundas på en räntesats av 4,5
procent vad avsåge hus påbörjade
fr. o. m. den 1 januari 1958;

6) att tertiärlån mellan 70 och 85 procent
av belåningsvärdet för hus påbörjade
fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle
för tid fr. o. m. den 1 januari 1963 förräntas
efter en räntesats av 5,5 procent;

7) att tertiärlån till den del de överstege
85 procent av belåningsvärdet för
hus påbörjade fr. o. m. den 1 januari
1958 skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1963 förräntas efter en räntesats av 6
procent;

8) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats fr. o. m.
den 1 januari 1958 skulle för tid fr. o. m.
den 1 januari 1963 förräntas efter en
räntesats av 5 procent;

9) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
eftergiva återbetalningsskyldigheten beträffande
tilläggslån, vilka icke enligt
beslut av tidigare års riksdag gjorts
amorteringspliktiga;

10) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953,1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle för
tid fr. o. m. den 1 januari 1963 förräntas
efter en räntesats av 5,5 procent;

11) att de tilläggslån, som avsåge hus
påbörjade före den 1 januari 1958, skulle
till den del de icke på grund av tidigare
riksdagsbeslut redan vore amorteringspliktiga
bli ränte- och amorteringspliktiga
fr. o. m. den 1 juli 1963 efter en
räntesats av 5,5 procent och med en
amorteringstid av 25 år;

12) att riksdagen i överensstämmelse
med senast år 1962 fattat beslut måtte
uppskjuta ställningstagandet till frågan
om att efterskänka utestående ränteoch
amorteringsfria delar av egnahemslån
;

D. om förslagen under C. 1)—3) ovan
icke vunne riksdagens bifall besluta

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

1) att tertiärlån, till vilka tillstånd
lämnades tidigast den 1 juli 1963, skulle
beviljas upp till 85 procent av den totala
produktionskostnaden mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 procent för s. k.
allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 90 procent för kooperativa
och enskilda företag mot borgen
av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, samt till den del de överstege
85 procent av belåningsvärdet amorteras
på 25 år;

2) att tertiärlån till egnahem skulle
beviljas upp till 90 procent av lånevärdet
oavsett företagsform;

3) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5
procent skulle uttagas i samband med
lånets utbetalande;

4) medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 650 000 000 kr. under
tiden den 1 juli—31 december 1963
samt 1 180 000 000 kr. under år 1964;

E. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:495
(av herr Lundström m. fl.) och II: 606
(av herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits
att riksdagen i överensstämmelse med
senast år 1962 fattat beslut måtte uppskjuta
ställningstagandet till frågan om
att efterskänka utestående ränte- och
amorteringsfria delar av egnahemslån
ävensom utestående oreglerade tilläggslån
till flerfamiljshus, vilket innebure
att ränte- och amorteringsfrilieten tills
vidare kvarstode.

I de likalydande motionerna I: 549
(av herr Åkerlund) och II: 664 (av fröken
Wetterström m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte beakta vad i motionerna anförts
angående bl. a. ett ökat småhusbyggande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
med bifall till Kung]. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 347 och II: 405, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

2. beträffande bostadsbyggandets inriktning
med bifall till Kungi. Maj :ts
förslag samt i anledning av motionerna
1:347 och 11:405, 1:492 och 11:596
samt 1: 549 och II: 664, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom med
avslag å motionerna I: 134 och II: 165
godkänna vad utskottet anfört;

3. beträffande vissa markpolitiska frågor
i anledning av motionerna I: 133 och
II: 162,1: 80 och II: 95,1: 229 och II: 266
samt I: 174 och II: 206, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört;

4. avslå i motionerna I: 347 och
11:405, 1:494 och 11:595 samt 1:491
och II: 597 framställda yrkanden angående
införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet;

5. avslå i motionerna I: 347 och II: 405
samt 1:491 och 11:597 framställda yrkanden
angående värdebeständiga lån
för bostadsbyggandet;

6. avslå i motionerna I: 491 och II: 597
framställt yrkande om utredning angående
ändrad utformning av bostadslångivningen; 7.

avslå i motionerna I: 494 och II: 595
framställt yrkande beträffande viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretag;

8. avslå i motionerna I: 347 och II: 405
samt 1:493 och 11:598 framställda yrkanden
angående tillsättande av en parlamentarisk
bostadsberedning;

9. avslå i motionerna I: 79 och II: 96
framställt yrkande angående utredning
i syfte att i samhällelig ägo överföra hyreshus
och tillhörande tomtmark;

10. avslå i motionerna 1:494 och
II: 595 framställt yrkande angående en
förvaltningsavgift för bostadslån;

11. avslå i motionerna 1:347 och
11:405, 1:494 och 11:595, 1:492 och

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

II: 596 samt I: 491 och II: 597 framställda
yrkanden beträffande bostadslånets
storlek och amorteringstid;

12. avslå i motionerna I: 347 och
II: 405 samt I: 492 och II: 596 framställda
yrkanden om nya regler för förräntning
och amortering av vissa bostadslån; 13.

avslå i motionerna I: 45 och II: 53
framställt yrkande om upprättande av
en bostadsbyggnadsfond;

14. beträffande bestämmelsen om
maximiyta för småhus, som beboddes
av låntagaren, med bifall till motionerna
I: 492 och II: 596, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

15. beträffande bestämmelserna om
låneunderlag i anledning av motionerna
I: 81 och II: 97 samt I: 493 och II: 598,
sistnämnda båda motioner såvitt nu var
i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:343 och 11:400, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

16. avslå i motionerna 1:491 och
11:597 samt 1:239 och 11:279 framställda
yrkanden beträffande inkomstgränsen
för erhållande av räntefri stående
del av förbättringslån;

17. beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:495 och
11:606, 1:494 och 11:595 samt 1:141
och II: 167, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 18.

beträffande räntefria stående delar
av egnahemslån med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:495 och 11:606, 1:494 och
II: 595 samt I: 141 och II: 167, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

19. avslå i motionerna 1:494 och
II: 595 framställda yrkanden angående
höjning av räntorna för vissa tilläggslån,
tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån; 20.

beträffande bestämmelserna om

räntebidrag m. m. med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:347 och 11:405, 1:491 och
11:597, 1:494 och 11:595 samt 1:131
och II: 166, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 21.

beträffande bestämmelserna om invali
dbostadsbidrag med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt i anledning av motionerna
1:348 och 11:406, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 22.

beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1.—21.
eller av utskottet behandlades i särskilt
utlåtande, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och under erinran om vad utskottet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1963 förordade ändringar;

23. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 131 och II: 166, såvitt nu var i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000
kr.;

24. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 348
och II: 406, såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 9 000 000 kr.;

25. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 494
och II: 595, såvitt nu var i fråga, medgiva
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas
intill 710 000 000 kr. under tiden
1 juli—31 december 1963 samt
1 270 000 000 kr. under år 1964;

26. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 494
och II: 595, såvitt nu var i fråga, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 740 000 000 kr.;

27. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1963/64 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 kr.;

28. medgiva att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 10 000 000 kr. under tiden 1
juli—31 december 1963 samt 15 000 000
kr. under år 1964;

29. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.;

30. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1963 föreslagit;

31. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1963/64;

32. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 568 000 kr.;

33. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit;

34. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

35. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 205 000 kr.;

36. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 980 000 kr.;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

37. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 901 000 kr.;

38. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de inte blivit under punkterna 1.—37.
särskilt berörda eller av utskottet behandlades
i annat utlåtande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Av statsverkspropositionen framgår
att bostadsstyrelsen i sin anslagsframställning
har lagt fram förslag i syfte
att medverka till lättnader i fråga om
kommunernas kreditanskaffning för
markförvärv. Såsom föredragande statsrådet
framhållit torde den nuvarande
situationen på kapitalmarknaden i och
för sig inte innebära några allvarligare
problem i detta avseende. Det synes
emellertid utskottet angeläget att frågan
om kommunernas kreditförsörjning för
markförvärv prövas, inte minst med
hänsyn till att utbudet på kapitalmarknaden
på längre sikt kan förete betydande
variationer. Med hänsyn till vikten
av att kommunerna för en aktiv markpolitik
bör därjämte övervägas, om inte
statsmakterna i någon form bör stimulera
kommunerna till önskvärda insatser.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt prövar denna fråga och
förelägger riksdagen de förslag, vartill
en sådan prövning kan föranleda. I anslutning
till vad som anförts i bostadsstyrelsens
förenämnda framställning och
i vissa av motionerna bör prövningen
även innefatta frågan om statliga åtgärder
för att underlätta kommunala
tomträ,ttsupplåtelser.

Föredragande statsrådet har erinrat
om att riksdagen år 1957 beslöt efterskänka
vissa enligt äldre lånebestämmelser
beviljade kapitalsubventioner
till egnahem. Flertalet av de egnahemsbyggare,
som fått lån enligt egnahemslånekungörelsen,
torde också med all

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sannolikhet ha uppfattat den ränte- och
amorteringsfria lånedelen som en ren
kapitalsubvention. Så har den även i
regel framställts i den offentliga debatten.
Härtill kommer att de hus som uppförts
med stöd av egnahemslån, innefattande
räntefri stående del, i många
fall på grund av brister i standarden
är i behov av en upprustning, som kräver
nya insatser av låntagarna. Slutligen
bör beaktas att ifrågavarande låntagare
genom de i propositionen föreslagna
ändringarna i fråga om räntesubventioner
får sina kapitalkostnader ökade,
i vissa fall med inte oväsentliga belopp.
Alla dessa omständigheter talar för att
ifrågavarande subventioner bör efterskänkas.
Något skäl till uppskov med
frågan synes inte föreligga. Utskottet
tillstyrker därför Kungl. Maj :ts förslag
samt avstyrker motionsyrkandena.

De i statsverkspropositionen framlagda
förslagen rörande familjebostadsbidragen
utgår från förutsättningen att
tyngdpunkten i det bostadspolitiska stödet
bör förskjutas från åtgärder med en
allmän hyresbegränsande effekt till stödformer,
inriktade på att främja vissa
hushållsgruppers bostadsefterfrågan.
Denna målsättning kan utskottet biträda.

Såsom utskottet i det föregående visat
kan en på skattetaxeringarna grundad
inkomstprövning inte anses ge en helt
rättvisande bild av i vilken utsträckning
samhällets bistånd är påkallat för
att barnfamiljerna skall kunna efterfråga
rymliga och välutrustade bostäder. Detta
förhållande talar för att graden av
stödbehov såvitt möjligt bör prövas på
grundval av andra kriterier än de uppgifter
som framkommer vid taxeringarna.
Å andra sidan synes det, såsom chefen
för socialdepartementet anfört, inte
skäligt att f. n. utsträcka en av bostadsförhållandena
beroende bidragsrätt till
alla flerbarnsfamiljer oavsett deras ekonomiska
ställning.

Nu gällande gränser för inkomstpröv -

ning av familjebostadsbidragen innebär
emellertid enligt utskottets mening en
alltför snäv avgränsning av bidragsrätten.
Även den omständigheten att de beskattningsbara
inkomsterna endast ger
en ofullständig bild av hushållens ekonomiska
läge synes tala för en förhållandevis
kraftig uppräkning av inkomststrecken.
Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag och avstyrker berörda
motionsyrkanden.

Utskottet tillstyrker vidare Kungl.
Maj ds förslag till slopande av den nu
gällande tidsgränsen för bidragsberättigande
lägenhet. Förslaget att bidragsbeloppet
i vissa fall skall jämkas till hela
krontal föranleder ingen erinran från
utskottets sida.

I ett flertal motioner har framförts
yrkanden om ändringar i familjebostadsbidragens
belopp. Förslagen avser
eu höjning av beloppen. I vissa motioner
föreslås dessutom en ytterligare differentiering
av bidragsgivningen efter
olikheter i beskattningsbara inkomster.
Av vad utskottet anfört i det föregående
framgår, att de beskattningsbara inkomsterna
inte kan anses avspegla olikheter
i ekonomisk bärkraft på ett så tillförlitligt
sätt att dessa inkomster lämpligen
kan användas såsom hjälpmedel
vid en finare avvägning av det bostadssociala
stödet efter ett individuellt behov.
Av detta skäl avstyrker utskottet
motionsyrkandena om en ökning av antalet
bidragstyper.

Utskottet vill vidare peka på att den
hyreshöjning, som i vissa fall följer
av att räntebidrag minskar eller upphör
att utgå, väsentligen inte innebär något
annat än en viss anpassning av hyrorna
i äldre hus till den rådande hyresnivån
i den nyare bostadsproduktionen. Ehuru
en sådan utjämning av sakligt omotiverade
hyresskillnader obestridligen
leder till att åtskilliga barnfamiljer med
knappa ekonomiska resurser får vidkännas
hyreshöjningar, som inte kompenseras
i annan ordning, kan hyresutjämningen
inte i och för sig åberopas som

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

skäl för att höja familjebostadsbidragens
belopp.

Hyreshöjningarna torde också beröra
åtskilliga barnfamiljer, som har inkomster
under inkomststrecken men
som på grund av trångboddhet i bidragskungörelsens
mening inte får familjebostadsbidrag.
Med hänsyn härtill och
då även i övrigt många barnfamiljer i
små omständigheter står utanför rätten
till bidrag synes skäl föreligga att iaktta
återhållsamhet i fråga om familjebostadsbidragens
belopp. Utskottet vill
återigen understryka, att familjebostadsbidragen
är avsedda att utgöra en stimulans
för barnfamiljerna att efterfråga
rymliga och välutrustade bostäder. Bidragsbeloppen
bör ej vara högre än
som påkallas för att nämnda syfte med
bidragsgivningen skall tillgodoses.

Utskottet kan av anförda skäl ej tillstyrka
någon höjning av familj ebostadsbidragens
belopp. Denna ståndpunkt innebär
ej att utskottet anser det nuvarande
familjepolitiska stödet tillräckligt effektivt
i alla avseenden. Det framstår
tvärtom som angeläget att ytterligare
förstärka detta stöd. Därvid bör dels de
ensamstående mödrarnas uppenbara behov
av ökat stöd tillgodoses, dels flerbarnsfamiljernas
behov av ett förstärkt
bistånd uppmärksammas. Nivån för stödet
till barnfamiljerna bör bli sådan att
de barnfamiljer som lever på knappa arbetsinkomster
får en reell förbättring av
sin situation.

Utskottet förutsätter, att dessa frågor
blir föremål för Kungl, Maj :ts uppmärksamhet
och att de synpunkter utskottet
anfört därvid blir beaktade.

Av det sagda följer att utskottet avstyrker
de i motionerna 1:347 och 11:405,
I: 491 och II: 597 samt I: 494 och II: 595
gjorda yrkandena såvitt gäller familjebostadsbidragens
belopp.

Yrkandena i motionerna I: 342 och
11:410 samt 11:604 torde få anses beaktade
genom vad utskottet anfört.

Enligt direktiven för bostadsförbätt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringsutredningen skall denna utredning
även överse bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag.
Utskottet finner därför
inte skäl föreligga att hemställa om
ytterligare utredning av härmed sammanhängande
spörsmål. Ifrågavarande
motionsyrkanden avstyrkes.

Motionsyrkandena är föranledda av
förslag till ändrade belopp för familjebostadsbidrag
samt lägre inkomstgränser
för bidragen än de i propositionen
föreslagna. Utskottet, som i det föregående
avstyrkt berörda motionsförslag,
tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag och avstyrker
följaktligen nu ifrågavarande
motionsyrkanden.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under 1. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 347 och II: 405, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört
;

2) beträffande bostadsbyggandets inriktning a)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort under 2. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
inriktning i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 347 och II: 405 samt
I: 492 och II: 596 ävensom i anledning
av motionerna I: 549 och II: 664 samt
1:134 och 11:165, de sex förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i denna reservation anförts;

b) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att ut -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottet bort under 2. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
inriktning i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
1:492 och 11:596 samt i anledning
av motionerna I: 347 och II: 405,

I: 549 och II: 664 samt I: 134 och II: 165,
de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka beträffande
vissa markpolitiska frågor ansett
att sista meningen av det ovan intagna
stycke i utskottets yttrande, som
började med »Av statsverkspropositionen»
och slutade med »kommunala
tomträttsupplåtelser», bort utgå;

4) beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Edström, Sundin,
Nils-Eric Gustafsson och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under 4. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
med bifall till motionerna
I: 347 och II: 405 samt I: 491 och II: 597
ävensom med avslag å motionerna I: 494
och II: 595, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; b)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort under 4. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet med bifall till motionerna
I: 494 och II: 595 och i anledning
av motionerna 1:347 och 11:405 samt
I: 491 och II: 597, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i denna
reservation anförts;

5) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Edström, Sundin,

Nils-Eric Gustafsson och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under 5. och 6.
hemställa, att riksdagen måtte

5. beträffande värdebeständiga lån
för bostadsbyggandet med bifall till motionerna
1:347 och 11:405 samt 1:491
och 11:597, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6. beträffande utredning angående
ändrad utformning av bostadslångivningen
med bifall till motionerna I: 491
och II: 597, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

6) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort under 7.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för
såsom allmännyttiga betecknade bostadsföretag
med anledning av motionerna
I: 494 och II: 595, såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

7) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén, samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka
ansett att utskottet bort under 8. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
tillsättande av en parlamentarisk bostadsberedning
med bifall till motionerna
1:347 och 11:405 samt 1:493 och
II: 598, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

8) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka an -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

sett att utskottet bort under 10. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
en förvaltningsavgift för bostadslån med
bifall till motionerna I: 494 och II: 595,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande bostadslånets storlek
och amorteringstid

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under 11.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek och amorteringstid
med bifall till motionerna I: 347
och II: 405 samt med avslag å motionerna
I: 494 och II: 595, I: 492 och II: 596
samt I: 491 och II: 597, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka
ansett att utskottet bort under 11. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek och amorteringstid
i anledning av motionerna I: 494 och
II: 595 samt I: 347 och II: 405 ävensom
med avslag å motionerna I: 492 och
II: 596 samt I: 491 och II: 597, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna vad i
denna reservation anförts;

c) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bart under 11. hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadslånets
storlek och amorteringstid med
bifall till motionerna I: 492 och II: 596
samt I: 491 och II: 597 ävensom med avslag
å motionerna I: 347 och II: 405 samt
I: 494 och II: 595, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka
ansett att utskottet bort under 12. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
förräntning och amortering av bostadslån
med bifall till motionerna I: 347
och II: 405 samt I: 492 och II: 596, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

11) beträffande bestämmelsen om
maximiyta för småhus, som beboddes av
låntagaren

a) av herrar Näsström, Gillström, Rikard
Svensson, Petterson i Degerfors,
Gustafsson i Stockholm, Blidfors och Johansson
i Norrköping samt fru Holmberg,
vilka ansett att utskottet bort under
14. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bestämmelsen om maximiyta
för småhus, som beboddes av låntagaren,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 492 och II: 596, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Almgren, Kellgren och
Fagerlund, vilka ansett att utskottet bort
under 14. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bestämmelsen om maximiyta
för småhus, som beboddes av låntagaren,
i anledning av motionerna
I: 492 och II: 596, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i denna reservation anförts;

12) beträffande bestämmelserna om
låneunderlag

a) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 15. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna
om låneunderlag med bifall till motionerna
1:493 och 11:598, såvitt nu var
i fråga, i anledning av motionerna I: 81
och II: 97 samt med avslag å motionerna

10) av fröken Andersson, herrar Axel
3* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m

I: 343 och II: 400, sistnämnda två motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort under 15. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om låneunderlag i anledning
av motionerna I: 81 och II: 97,
1:343 och 11:400 samt 1:493 och
II: 598, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad i denna reservation
anförts;

13) av herr Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 16. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande inkomstgränsen för
erhållande av räntefri stående del av
förbättringslån med bifall till motionerna
I: 491 och II: 597, såvitt nu var i
fråga, samt i anledning av motionerna
I: 239 och II: 279 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

14) beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under 17. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
ränte- och amorteringsfria tilläggslån
för flerfamiljshus med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:494
och II: 595 och med bifall till motionerna
1:495 och 11:606 samt 1:141 och
II: 167, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; b)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort under 17. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
ränte- och amorteringsfria tiiläggslån
för flerfamiljshus med avslag å Kungl.

Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
1:494 och 11:595 ävensom i anledning
av motionerna 1:141 och
II: 167 samt med avslag å motionerna
I: 495 och II: 606, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i denna
reservation anförts;

15) beträffande räntefria stående delar
av egnahemslån

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort under 18.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntefria stående delar av egnahemslån
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 495 och II: 606,1: 494 och II: 595 samt
I: 141 och II: 167, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herr Bergman och fru Wallentheim,
vilka ansett att utskottet bort under
18. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande räntefria stående delar av
egnahemslån med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 495 och II: 606
samt I: 494 och II: 595 ävensom i anledning
av motionerna 1:141 och 11:167,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i denna reservation anförts; 16)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort under 19. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
höjning av räntorna för vissa tilläggslån,
tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån
med bifall till motionerna
I: 494 och II: 595, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

17) beträffande bestämmelserna om
räntebidrag m. m.

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

att utskottet bort under 20. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om räntebidrag m. m. med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 347 och II: 405 samt med
avslag å motionerna I: 491 och II: 597,
T: 494 och II: 595 samt I: 131 och II: 166,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort under 20. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bestämmelserna om räntebidrag m. m.
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna 1:494 och
II: 595 ävensom med avslag å motionerna
1:347 och 11:405, 1:491 och
II: 597 samt I: 131 och II: 166, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts;

c) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 20. hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om räntebidrag m. m. med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:491 och 11:597 ävensom med avslag
å motionerna 1:347 och 11:405,
1:494 och 11:595 samt 1:131 och
II: 166, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

18) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Etmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå,
Andersson i Knäred och Turesson, vilka
beträffande bestämmelserna om familjebostadsbidrag
ansett att det ovan intagna
avsnitt i utskottets yttrande, som
började med »De i» och slutade med
»utskottet anfört», bort ha följande lydelse
:

»Det i statsverkspropositionen framlagda
förslaget rörande familjebostadsbidragen
har mötts av en enligt utskot -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

tets mening vägande kritik i flera av de
motioner, som väckts i frågan.

Den enligt utskottets mening mest anmärkningsvärda
bristen i departementschefens
förslag är att de ekonomiskt
sämst ställda barnfamiljerna inte skulle
få någon förbättring alls av nu utgående
bostadsbidrag. De skulle sålunda inte
erhålla någon kompensation för de hyresstegringar
som den fortsatta nedsättningen
av räntebidragen kommer att
medföra.

Även en principiell frågeställning bör
beaktas, nämligen om det mot bakgrunden
av den rådande bristsituationen på
bostadsmarknaden kan anses ändamålsenligt
att lägga tyngdpunkten i en förstärkning
av familjepolitiken genom en
mera markerad utbyggnad av familjebostadsbidragssystemet,
vilket skulle
bli fallet med de höjningar av inkomstgränserna
som departementschefen föreslagit.
Utskottet delar härvidlag den
tveksamhet som kommit till uttryck
i motionerna. Även departementschefen
redovisar motiv som uttrycker samma
tveksamhet. Han ställer sig sålunda avvisande
till den tanke som i fjolårets
statsverksproposition framfördes av dåvarande
socialministern och som gick
ut på att familjebostadsbidrag oberoende
av ekonomisk bärkraft skulle tillkomma
alla flerbarnsfamiljer vilkas bostäder
uppfyller vissa utrymmes- och standardkrav.
En reform av antytt innehåll skulle,
framhåller departementschefen, i nuvarande
läge inte innebära avsett stöd
till hushåll, som med hänsyn till bostadsbrist
inte kunnat skaffa sig lägenheter
med den för bidrag föreskrivna
standarden. Samma invändningar kan
riktas mot departementschefens eget
förslag. Genom de jämförelsevis kraftiga
ändringarna av inkomstgränserna bygges
familjebostadsbidragen ut som familjepolitisk
stödform. Därigenom skulle
det konsumtionsdirigerande elementet
förstärkas, vilket departementschefen
anser tveksamt. I detta avseende hyser
utskottet samma uppfattning. Men tyngd -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

punkten i en förstärkning av familjepolitiken
bör då ligga i åtgärder av mera
generell form.

Utskottet förordar i annat sammanhang
att en parlamentarisk bostadsberedning
tillsättes. Huvuduppgiften för
denna bör vara att överse hela det bostadspolitiska
området. Ett viktigt problem
blir härvid att utforma de bostadspolitiska
stödformerna inom ramen för
en ändamålsenlig familjepolitik. Det är
då naturligt att de synpunkter på bostadsstödets
framtida utformning som
framförts i de väckta motionerna —
bl. a. i fråga om de ensamstående barnförsörjarnas
luckor — upptages till
prövning. En utvidgning av familjebostadsbidragen
på det sätt som departementschefen
föreslagit kan befaras försvåra
en senare kommande mera omfattande
bostads- och familjepolitisk reform.

Av här redovisade skäl anser utskottet
att departementschefens förslag beträffande
familjebostadsbidragen inte
kan godtagas.

Bland annat för att också denna väg
medge kompensation för hyreshöjningarna
anser utskottet att en omedelbar

förstärkning av familjebostadsbidragen
bör ske. Det är enligt utskottets uppfattning
då viktigt att utforma förstärkningen
så att höjningens tyngdpunkt förlägges
till de lägre inkomstskikten och
så att flerbarnsfamiljernas behov särskilt
beaktas. De i motionerna framlagda ändringsförslagen
är samtliga av angivna innebörd.
På grundval av motionärernas
förslag föreslår utskottet att bidraget per
barn höjes med 150 kr. för den lägsta
bidragsgruppen, dvs. den inkomstgrupp
som har rätt till förhöjt bidrag, och att
bidraget i inkomstgruppen med rätt till
helt bidrag höjes med 100 kr. per barn.
Inkomstgränserna föreslår utskottet
skola bibehållas oförändrade med den
ändringen, att ovanför nuvarande högsta
bidragsgruppen tillägges en ny bidragsgrupp,
som skall omfatta inkomstläget
9 500—11 000 kr. beskattningsbar inkomst.
För att nå en jämnare avtrappning
föreslår utskottet att bidraget i den
nuvarande inkomstgruppen med reducerat
bidrag skall utgå med % av helt bidrag
och att bidraget i den nya högsta
inkomstgruppen skall utgå med Vs av
helt bidrag.

Innebörden av utskottets förslag framgår
av tabell A.

Tabell A

Bidragstyp	Sammanlagt familjebostadsbidrag i kr. för familj med
2 barn	3 barn	4 barn
Gällande	Förslaget	Gällande	Förslaget	Gällande	Förslaget
Förhöjt bidrag
zon I..................	1 020	1 320	1 200	1 650	1 380	1 980
» II..................	1 080	1 380	1 260	1 710	1440	2 040
» III..................	1 140	1 440	1 320	1 770	1 500	2 100
Helt bidrag
zon I..................	690	890	870	1 170	1 050	1 450
» II..................	720	920	900	1 200	1 080	1 480
» III..................	750	950	930	1 230	1 110	1 510
Reducerat bidrag
zon I..................	345	590	435	780	525	960
» II..................	360	610	450	800	540	980
» III..................	375	630	465	820	555	1 000
Nytt bidrag
zon I..................		295		390		480
» II..................		305		400		490
» III..................		315		410		500

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

För ettbarnsfamilj skall bidraget utgå
enligt oförändrade grunder.

Familjebostadsbidragets ökning i det
enskilda fallet enligt utskottets förslag
framgår av tabell B. För jämförelse visas
också ökningen enligt propositionens
förslag.

Tabell B

Årsinkomst i 1 000-tal kr.	Familjebostads-bidragets ökning
Enligt prop.	Enligt här angivet förslag
%-barnsfamil]
Under 12,5..........	—	300
12,5—14,9...........	330	200
14,9—16,7...........	345	245
16,7—18,5...........	690	295
18,5—19,7...........	690	—
19,7—22,0...........	345	—
3-barnsfamilj
Under 13,6..........	--	450
13,6—16,1...........	330	300
16,1—16,7.......... .	765	345
16,7—17,9...........	435	345
17,9—19,7...........	870	390
19,7—21,5...........	870	—
21,5—23,8...........	435	—
4-bamsfamilj
Under 14,9..........	—	600
14,9—17,3...........	330	400
17,3—18,5...........	855	435
18,5—19,0...........	525	435
19,0—21,0...........	1 050	480
21,0—23,3...........	1 050	—
23,3—25,6...........	525	—

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag
till slopande av den nu gällande
tidsgränsen för bidragsberättigade lägenheter.
Förslaget att bidragsbeloppet i
vissa fall skall jämkas till hela krontal
föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

De nya bidragsreglerna skall gälla
fr. o. m. 1 januari 1964. Utskottet föreslår
att Kungl. Maj :t bemyndigas utfärda
erforderliga författningsändringar i administrativ
ordning.

Kostnadsökningen för statsverket i

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jämförelse med nu gällande bidragsgrunder
beräknar utskottet till 48 milj. kr.
för helt år. För nästa budgetår blir kostnadsökningen
således 24 milj. kr., dvs.
41 milj. kr. mindre än vad Kungl. Maj :ts
förslag skulle medföra.»

19) beträffande bestämmelserna om
pensionärsbostadsbidrag

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka ansett att det ovan intagna
stycke i utskottets yttrande, som började
med »Enligt direktiven» och slutade
med »motionsyrkanden avstyrkes»,
bort ersättas med text av följande lydelse: »Utskottet

anser att det nu gällande
villkoret för pensionärsbostadsbidrag att
fastigheten uppförts före den 1 juli 1946
bör avskaffas under förutsättning av att
bostaden uppfyller sådana standardkrav
som departementschefen förordat, likaväl
som tidsgränsen nu är borttagen.

Övriga i motionerna aktualiserade frågor
torde bli föremål för utredning av
bostadsförbättringsutredningen. Dessa
motionsyrkanden avstyrkes sålunda.»;

b) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att det i
reservationen 19 a) angivna stycket i
utskottets yttrande bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening är det för
pensionärerna avsedda bostadsstödet inte
tillfredsställande utformat. Till de
mest uppenbara olägenheterna hör de
nuvarande reglerna för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Dessa
medför stora orättvisor mellan både
skattebetalare i olika kommuner och
pensionärer i olika kommuner. Utskottet
delar den uppfattning som i dessa avseenden
framförts i motionerna I: 341
och II: 401. I dessa motioner har förordats
att man huvudsakligen genom en
samordning till en bidragsform av de

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommunala bostadstilläggen och de statliga
pensionärsbostadsbidragen och ändrade
regler för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skall åstadkomma
en tillfredsställande ordning i berörda
avseenden. De riktlinjer för pensionärsbostadsstödets
utformning som sålunda
angivits är enligt utskottets mening
riktiga. Enligt direktiven skall bostadsförbättringsutredningen
överse bestämmelserna
för pensionärsbostadsbidraget.
Då emellertid de nämnda riktlinjerna
inte kan fullföljas utan att även
andra delar av bostadsstödet till pensionärerna
uppmärksammas, föreslår utskottet
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om utredning av frågan rörande
stödet till pensionärernas bostadsförsörjning
i hela dess vidd. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra
om detta utredningsarbete skall utföras
av bostadsförbättringsutredningen eller
av andra sakkunniga. Härigenom anser
sig utskottet även ha tillgodosett det i
motionerna I: 227 och II: 272 framförda
yrkandet om viss översyn av bestämmelserna
rörande pensionärsbostadsbidrag.

Övriga motionsyrkanden i sammanhanget
gäller vidgningar i den nuvarande
rätten att erhålla pensionärsbostadsbidrag.
I motionerna 1:341 och 11:401
föreslås att pensionärsbostadsbidrag
skall utgå oavsett ägarförhållande och
tidpunkt för färdigställandet. De avgörande
kriterierna skall enligt motionerna
vara dels pensionärernas ekonomiska
situation, dels att bostad uppfyller nu
gällande standardkrav. Utskottet finner
de framförda ändringskraven riktiga
och tillstyrker sålunda ifrågavarande
motionsyrkande. Härigenom har även
yrkandena i motionerna I: 343 och
11:400, 1:494 och 11:595 samt 11:603
tillgodosetts.»;

20) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i

Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka
beträffande medelsanvisningen till bostadsrabatter
ansett att det ovan intagna
stycke i utskottets yttrande, som började
med »Motionsyrkandena är föranledda»
och slutade med »ifrågavarande motionsyrkanden»,
bort under förutsättning
av bifall till den med 18) betecknade
reservationen ha följande lydelse:

»Utskottet, som i det föregående föreslagit
ändrade villkor för familjebostadsbidrag,
föreslår att anslaget uppföres
med 139 000 000 kr.»

Statsutskottets utlåtande nr 43

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkten
48) hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1963, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna om
familjebostadsbidrag, dels ock till Bostadsrabatter
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 227 av herrar Eskilsson och Schött,

1:341 av herr Bengtson m. fl.,

I: 342 av herr Lennart Geijer,

I: 343 av herr Hagberg m. fl.,

I: 347 av herr Lundström m. fl.,

I: 491 av herr Bengtson m. fl.,

1:494 av herr Hagberg m. fl., samt
från andra kammaren
II: 272 av herr Hseggblom och fröken
Karlsson,

II: 400 av herr Heckscher in. fl.,

II: 401 av herr Hedlund m. fl.,

II: 405 av herr Ohlin m. fl.,

11:410 av herr Svenning m. fl.,

II: 595 av herr Heckscher m. fl.,

II: 597 av herr Hedlund m. fl.,

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

11:603 av herrar Lindkvist och Svenning,

II: 604 av fru Löfqvist in. fl.

I de likalydande motionerna 1:227
(av herrar Eskilsson och Schött) och
II: 272 (av herr Hseggblom och fröken
Karlsson) hade hemställts att riksdagen
av Kungl. Maj :t begärde sådan översyn
av bestämmelserna rörande pensionärsbostadsbidrag,
att deras ursprungliga
storlek i förhållande till bostadskostnaderna
återställdes till ingången av år
1964 och sedan bibehölles på sådan nivå.

I de likalydande motionerna 1:341
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:401 (av
herr Hedlund in. fl.) hade hemställts att
riksdagen i syfte dels att främja pensionärernas
bostadsförsörjning och bereda
dem möjlighet att bo i normal hemmiljö,
dels att avlägsna de orättvisa
skillnader i fråga om bostadsstödet till
pensionärerna, som nu rådde såväl pensionärer
som kommuner emellan, måtte

I. besluta att pensionärsbostadsbidrag
från och med den 1 juli 1963 i enlighet
med vad i motionerna anförts finge utgå
även i fall då lägenheten vore inrymd i
hus, för vilket statligt bostadslån eller
ränteeftergift ej beviljats, och utan avseende
till tidpunkten för lägenhetens
färdigställande samt även i de fall då
pensionären vore ägare till den fastighet
i vilken bostaden vore inrymd;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att av ovan angivna beslut föranledda
ändringar i kungörelsen den 29 augusti
1958 (nr 483) om pensionärsbostadsbidrag
måtte vidtagas;

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsamt tillsättande av särskilda
sakkunniga för utredning och framläggande
av förslag rörande pensionärernas
bostadsförsörjning i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer, nämligen
sammanförande av nuvarande pensionärsbostadsbidrag
och kommunala bostadstillägg
till en stödform, likvärdig
stödnivå för berörda pensionärer i olika
kommuner, en mellan stat och kommu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ner rimlig och mellan olika kommuner
likvärdig kostnadsfördelning samt åtgärder
till befrämjande av kommunernas
anskaffande av bostäder för pensionärer,
samt

IV. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:342
(av herr Lennart Geijer) och II: 410
(av herr Svenning in. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t fästa uppmärksamheten
vid i motionerna nämnda
förhållanden och begära förslag om
att antingen genom en höjning av familjebostadsbidragen
eller på annat sätt
en förstärkning av bostadsstödet till
barnfamiljer med låga inkomster komme
till stånd.

I de likalydande motionerna 1:343
(av herr Hagberg m. fl.) och II: 400
(av herr Heckscher m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — föreslagits att
riksdagen måtte besluta att pensionärsbostadsbidrag
skulle utgå oberoende av
när huset färdigställts, därest bostaden
fyllde nu gällande standardkrav.

I de likalydande motionerna /: 347
(av herr Lundström in. fl.) och II: 405
(av herr Ohlin m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts

A. att riksdagen måtte besluta

a) att avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
ändrade inkomstgränser för
familjebostadsbidrag;

b) att familjebostadsbidragen fr. o. m.
1 januari 1964 skulle förbättras enligt i
motionerna framlagt förslag;

c) att anslaget till Bostadsrabatter
under femte huvudtiteln skulle uppföras
med 135 000 000 kr. för budgetåret
1963/64; samt

B. att riksdagen måtte beakta vad som
i övrigt anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:491
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 597
(av herr Hedlund m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

A. besluta att bostadsrabatter till familjer
fn o. m. den 1 januari 1963 finge
utgå enligt i motionerna angivna grunder; B.

till Bostadsrabatter för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av 145
milj. kr.;

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:494
(av herr Hagberg in. fl.) och II: 595
(av herr Heckscher m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte

A. besluta

1) att familjebostadsbidrag, som utgåves
fr. o. m. den 1 juli 1963, skulle
höjas med 150 kr. per barn vad avsåge
förhöjt bidrag, med 100 kr. per barn vad
avsåge helt bidrag och med 75 kr. per
barn vad avsåge reducerat bidrag;

2) att pensionärsbostadsbidrag skulle,
därest bostaden uppfyllde nu gällande
standardkrav, utgå oavsett när huset färdigställts
;

B. i övrigt beakta vad i motionerna anförts.

I motionen II: 603 (av herrar Lindkvist
och Svenning) hade yrkats att
riksdagen hemställde hos Kungl. Maj:t
om utredning av frågan om statligt pensionärsbostadsbidrag
till lägenhet, som
upplätes med bostadsrätt till pensionär,
samt att Kungl. Maj :t utarbetade förslag
till åtgärder i denna fråga.

I motionen II: 604 (av fru Löfqvist
m. fl.) hade hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en höjning av bostadsbidraget
till barnfamiljer med låg inkomst
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande bestämmelserna om familjebostadsbidrag
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och i anledning av motionerna
1:342 och 11:410 samt 11:604
ävensom med avslag å motionerna I: 347

och II: 405,1: 491 och II: 597 samt 1: 494
och II: 595, sistnämnda sex motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; 2.

avslå i motionerna 1:494 och
11:595, 1:343 och 11:400, 1:341 och
11:401, 1:227 och 11:272 samt 11:603
framställda yrkanden rörande villkoren
för pensionärsbostadsbidrag;

3. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:347
och II: 405 samt I: 491 och II: 597, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 180 000 000
kr.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric
Gustafsson, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén, samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka under förutsättning av bifall
till den vid utskottets utlåtande nr
42 fogade, med 18) betecknade reservationen
ansett att utskottet under 1. och
3. bort hemställa,

1. beträffande bestämmelserna om
familjebostadsbidrag i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:347 och 11:405, 1:491 och 11:597,
1:494 och 11:595, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom motionerna
I: 342 och II: 410 samt II: 604 i skrivelse
till Kungl. Maj d giva till känna vad
reservanterna anfört;

3. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:347 och 11:405
samt 1:491 och 11:597, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 139 000 000
kr.;

2) beträffande villkoren för pensionärsbostadsbidrag -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxång, fröken
Elmén, samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka under förutsättning av bifall
till den till utskottets utlåtande nr 42
fogade, med 19 a) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under 2.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkoren för pensionärsbostadsbidrag
med bifall till motionerna I: 494
och II: 595 samt I: 343 och II: 400, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, ävensom
i anledning av motionerna 1:341
och 11:401, 1:227 och 11:272 samt
II: 603 godkänna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Sandin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka under förutsättning
av bifall till den vid utskottets utlåtande
nr 42 fogade, med 19 b) betecknade
reservationen, ansett att utskottet
bort under 2. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande villkoren för pensionärsbostadsbidrag
med bifall till motionerna
1:341 och 11:401, 1:494 och
11:595 samt 1:343 och 11:400, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, ävensom i anledning av motionerna
I: 227 och II: 272 samt II: 603 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i denna reservation anförts.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
bostadspolitiken i år har fått vissa nya
inslag, som bör göra att bostadsdebatten
får ett ökat intresse. Vi har exempelvis
regeringens förslag om avveckling
av de generella subventionerna —
som vi på vårt håll finner väl avvägt
och lämpligt som en etapp på vägen
mot en avveckling av subventionssystemet.
Vidare har vi regeringsförslaget
om familjebostadsbidrag — som vi däremot
inte alls tycker är särskilt väl av -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vägt och som vi har motsatt oss. Vi har
också oppositionens förslag att tillsätta
en parlamentarisk bostadsberedning
samt regeringens hugskott att nu efterskänka
de utestående räntefria delarna
av bostadslånen. Dessutom har vi ett
enhälligt förslag från statsutskottet om
att frågan om markvärdestegringen bör
utredas.

Jag skall här så kortfattat som möjligt
kommentera dessa förslag, men
först vill jag säga några ord om bostadsbyggandets
omfattning. Jag har vid
många tillfällen i denna kammare talat
om bostadsbristens orsaker och de
besvärligheter den vållar samt de tidigare
felbedömningar som har orsakat
densamma, och jag kan i de styckena
hänvisa till vad jag tidigare framhållit.

Konjunkturavmattningen har gjort
det möjligt att öka igångsättningen väsentligt
mer än vad någon av oss räknade
med i fjol, och vi tycker nu att,
om inte konjunkturläget förändras, bör
det vara möjligt att i fortsättningen
hålla igångsättningen på samma höga
nivå. Regeringen har emellertid föreslagit
att ramarna skall bestämmas till
85 000 lägenheter, vilket skulle innebära
en minskning av igångsättningen
med omkring 5 000 lägenheter. Vi har
ansett att programmet bör bestämmas
till 90 000 lägenheter, och vi anser det
inte nödvändigt att minska bostadsbyggandet,
såvida inte konjunkturläget
förändras.

Statsrådet säger dock i statsverkspropositionen,
att om arbetsmarknadsläget
ger möjlighet härtill så kan igångsättningen
öka ytterligare. Det förefaller
nästan som om han där skulle ha
gått tillbaka till den tidigare metoden
att tillkännage en minimisiffra för bostadsbyggandet
och att sedan öka den,
om detta var möjligt. Vi var dock för
ett par år sedan ense om att den metoden
borde överges och att det var
bättre, att regeringen angav den siffra
för bostadsbyggandet, som regeringen
ansåg trolig med hänsyn till de kon -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

junkturer som rådde när statsverkspropositionen
skrevs, samt att man sedan
gjorde de justeringar som kunde
bli nödvändiga med hänsyn till konjunkturförändringarna
under budgetåret.
Jag tror att den metoden är bättre,
därför att den ger dem, som skall syssla
med dessa frågor, ett bättre utgångsläge
och större klarhet i vad regeringen
menar i fråga om igångsättningen.

Det förefaller som om flaskhalsen
när det gäller bostadsbyggandet nu
skulle finnas på planeringssidan. Bostadsstyrelsen
har i en enkät tillfrågat
kommunerna hur det är med den saken,
och svaret tyder på att vi skulle
kunna bygga 100 000 lägenheter ett par
år framåt utan att det behöver stoppa
på planeringssidan. .lag vet inte om
detta kan vara tilltaget i överkant. Men
risken är, som sagt, att flaskhalsen uppstår
på planeringssidan. Det är därför
vi menat att regeringen och de statliga
bostadsorganen bör ta kontakt med
kommunerna för att se vad som kan
göras på planeringsområdet.

Vi bär sagt detta vid många tillfällen,
men bostadsministrarna bär slagit
ifrån sig. Jag hyser en viss förhoppning
om att den nye bostadsministern
skall vara villig att upptaga ett bättre
samarbete med kommunerna, ty jag
tror att det över huvud taget inte går
att föra en bra bostadspolitik utan detta
samarbete. Det är så mycket som sammanhänger
med kommunernas planering,
både i fråga om bostadsbyggandets
omfattning och bostadsbyggandets
inriktning. — Jag vill begagna tillfället
att beklaga att inte departementsreformen
ledde till att planfrågorna fördes
till samma departement som bostadsfrågorna
i övrigt. En sådan ordning hade
varit utomordentligt välgörande.

Vi från oppositionen har, som jag
sade, begärt en parlamentarisk bostadsberedning,
och jag skall säga några ord
om anledningen.

Det är ju inte särskilt originellt att
föreslå tillsättande av utredningar, men

jag tror att det i detta fall är väl motiverat.
Vi har sagt i folkpartimotionen,
att det är risk för att den statliga bostadspolitiken
även i fortsättningen
kommer att bestå av slumpmässiga och
föga genomtänkta småreformer utan den
fasthet som en klar målsättning ger.
Detta är ju en ganska hård kritik av
den förda bostadspolitiken, men jag
tror inte den kan sägas vara orättvis.
Reservanterna ger en rad exempel på
uppgifter som borde anförtros åt denna
utredning.

Hyresregleringen kommer ju att avvecklas,
vare sig det sker förr eller senare.
Det är angeläget att i tid planera
de åtgärder som från samhällets sida
måste vidtagas i samband med hyresregleringens
avveckling på de större
orterna. Här kommer i första hand
barnfamiljernas situation in i bilden.
Den kompensation som skall ges till
dem bör, i motsats vad fallet är med
regeringens förslag i år, vara väl genomtänkt
och insatt i ett större familjepolitiskt
sammanhang.

Vi reservanter bär också givit exempel
på en råd andra uppgifter som beredningen
borde få i uppdrag att behandla.
Det gäller kort sagt att åvägabringa
en målsättning i detalj för den
statliga bostadspolitiken och att sedan
se till att statens bostadsstöd utformas
på ett sådant sätt att det gynnar denna
målsättning. Det är just detta som har
fattats i vår bostadspolitik.

Jag tycker att regeringen borde vara
välvilligt inställd till ett sådant här förslag.
I remissdebatten framhöll -statsministern
i ett replikskifte med herr
Helén att utredningsväsendet är värdefullt
därför att det möjliggör nära samverkan
mellan konstruktiva krafter inom
oppositionen och regeringspartiet.
Här är nu ett tillfälle att utnyttja denna
värdefulla samverkan. Jag har svårt
att tro att regeringen betraktar sin bostadspolitik
som så framgångsrik att
just på detta område en dylik samverkan
skulle vara överflödig.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

Jag övergår, herr talman, till att tala
om familjebostadsbidragen och vill i
det sammanhanget något beröra familjepolitiken
i allmänhet.

Regeringen har ju föreslagit en kraftig
höjning av inkomstgräniserna för
familjebostadsbidrag, något som beräknas
medföra en utgiftsökning på 130
miljoner kronor. Oppositionspartierna
har som alternativ föreslagit en mindre
förstärkning av familjebostadsbidragen,
varjämte folkpartiet och centerpartiet
föreslagit en höjning av barnbidragen,
medan högern föreslagit att skatteavdrag
för barn skall införas. Dessa förslag
var alltså som helhet avsedda såsom
ett alternativ till regeringsförslaget.
Det hade då varit naturligt att vi
fått tillfälle att behandla dessa förslag
samtidigt, så att det blivit en debatt om
familjepolitiken i stället för tre. Men
det blev nu inte på det sättet — socialdemokraterna
fann det inte förenligt
med sina intressen att ordna det så förnuftigt.

Barnbidragen diskuterades i förra
veckan. När man lyssnade till den debatten
fick man — och man bär kanske
i än högre grad fått det när man
följt pressdebatten om familjepolitiken
— en känsla av att inställningen till valet
av medel på en del håll är alltför
dogmatisk. Det gäller särskilt inställningen
till skatteavdrag. Denna dogmatism
finns i lika hög grad hos de ivrigaste
anhängarna av skatteavdrag som
hos de ivrigaste motståndarna mot sådana.

Fröken Wetterström gjorde under debatten
om barnbidragen gällande att
högerns samhällssyn avgjorde valet
mellan barnbidrag och skatteavdrag.
Jag tycker nog att en samhällssyn som
tillåter att man ger 550 kronor i barnbidrag
men förbjuder att man ger 660
kronor måste vara ganska hindrande
när det gäller att i praktiken utforma
familjepolitiken. Mig förefaller det mest
fruktbärande vara att vi bestämmer oss
för vad vi vill uppnå med familjepoli -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiken och sedan väljer de medel som
förefaller bäst ägnade att leda till målet.
Då blir valet av medel en praktisk
lämplighetsfråga och inte en fråga om
samhällssyn.

Men inte heller vi inom folkpartiet
kan dock helt underlåta att anlägga
principiella synpunkter på valet av medel
i familjepolitiken. Det gäller familjebostadsbidragen,
och anledningen är
att dessa innebär en dirigering av konsumtionen.

Jag vill instämma med vad herr Walilund
sade förra veckan, att inte ens där
bör man ha en dogmatisk inställning.
Vi har ju godtagit familjebostadsbidragen
hittills och de har säkerligen gjort
stor nytta. Vi tror också att de kommer
att behövas i viss utsträckning även i
fortsättningen. Men det är därför inte
säkert att de för all framtid skall ingå
som ett väsentligt inslag i familjepolitiken.

Det kan ur samhällets synpunkt vara
motiverat att dirigera barnfamiljernas
konsumtion över till bostadsområdet
till en viss gräns, men den gränsen får
inte sättas alltför högt. Familjerna bör
få utnyttja fortsatt standardstegring efter
eget val.

Bostadspolitiska utredningen enades
om att inkomstgränserna för familjebostadsbidrag
borde höjas på grund av
penningvärdeförsämringen men inte på
grund av standardstegringen. Resultatet
skulle bli att antalet familjebostadsbidrag
minskas undan för undan och att
resurserna slussas över till andra avsnitt
av familjepolitiken.

I 1957 års statsverksproposition anslöt
sig också dåvarande socialministern
till denna tankegång. När regeringen
nu föreslår en så kraftig utbyggnad
av familjebostadsbidragen,
måste det betyda en ändrad mening i
detta avseende. Jag tycker inte detta är
klandervärt i och för sig. Både regering
och opposition bör ha rätt att ompröva
sina ståndpunkter. Däremot kan
man nog begära att skälen redovisas, så

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att riksdagen får besked om hur socialministern
tänker sig fortsättningen samt
vilken roll han vill ge familjebostadsbidragen
i den framtida familjepolitiken.
Jag vore tacksam om socialministern
vore vänlig och lyssnade på mig
också i fortsättningen, så att jag kan få
svar på mina frågor. Om regeringen har
övergivit 1957 års ståndpunkt beträffande
familjebostadsbidragen och inkomstgränserna,
vill vi gärna ha en redovisning
av skälen för detta.

Det förefaller nästan som om statsutskottets
majoritet också tycker att
motiveringen är för knapphändig. Det
framgår av följande citat: »Spörsmålet
om en lämplig utformning av det bostadspolitiska
stödet till barnfamiljerna
bör enligt utskottets mening ses i samband
med de familjepolitiska åtgärderna
i övrigt.» Det är just det som inte
har skett. Man har lagt fram detta förslag
utan att över huvud taget föra något
resonemang om familjepolitiken i
fortsättningen. Sedan säger statsutskottets
majoritet, som består av socialdemokrater:
»De inkomstfördelningar, som
är samhällets viktigaste instrument för
att utjämna barnförsörjningskostnaderna,
har sin tyngdpunkt i de allmänna
barnbidragen.» Det var inte precis så
det lät ifrån socialdemokratiskt håll för
en vecka sedan.

lag skall be att få citera ytterligare
en mening i detta mycket intressanta utskottsutlåtande:
»Enligt utskottets mening
förtjänar det emellertid att närmare
övervägas om inte behovet av en
förbättring av det allmänna ekonomiska
stödet till flerbarnsfamiljerna bör tillgodoses
i annan ordning än med familjebostadsbidrag.
» Jag tycker egentligen att
statsutskottets socialdemokrater har argumenterat
ganska bra för vår linje;
det är bara synd att de slutar med att
yrka bifall till regeringsförslaget.

Under debatten om barnbidragen
gjorde socialdemokratiska talare gällande
att en höjning av barnbidragen med
110 kronor liksom skulle föregripa en

vidare utbyggnad av familjepolitiken.
Det är för mig ett fullkomligt obegripligt
resonemang. Det är klart att utbyggnaden
av familjepolitiken i fortsättningen
i stor utsträckning kan ske med
andra medel än en höjning av barnbidragen.
Men att dessa skall höjas då
och då, så att de åtminstone behåller
sitt realvärde, tycker jag det inte bör
råda några delade meningar om. Däremot
kan man med mycket större fog
säga att regeringsförslaget i fråga om
familjebostadsbidragen föregriper en
blivande utformning av familjepolitiken.
Jag bär mycket svårt att förstå de
socialdemokrater, som röstade mot
barnbidragens höjande för en vecka sedan
med den motiveringen, att de tack
vare detta skulle kunna rösta för regeringens
nu föreliggande förslag.

Nu bär förslaget om barnbidragen, avslagits,
och därmed finns det inte möjligheter
för denna riksdag att genomföra
vårt alternativ. Trots detta kan
vi inte biträda regeringens förslag beträffande
familjebostadsbidragen av de
skäl jag bär framfört. Vi tycker dessutom,
såsom jag sade redan i inledningen,
att det är synnerligen illa konstruerat.
Det innebär ju som bekant att
de ekonomiskt svagaste barnfamiljerna
inte får någon förbättring. En tvåbarnsfamilj
skall ha över 12 500 kronor i årsinkomst
och en fyrabarnsfamilj skall
ha över 14 900 kronor för att kunna tillgodogöra
sig detta bidrag.

Om regeringen nödvändigtvis skall
genomföra denna kraftiga upprustning
av fa mi 1 j ebos t ad s b i d r a g e t, borde det ha
varit synnerligen enkelt att tillse att
även de ekonomiskt svagaste barnfamiljerna
fick en förbättring. Vi bär
också i vår motion antytt hur detta
skulle ske. Det är bara att göra ytterligare
en avtrappning och giva dem, som
ligger i imkomstgränserna, ett något
större belopp. Det borde åtminstone
kunna kompensera de hyresstegringar
som man nu hav åstadkommit. Den enda
känning de ekonomiskt svagaste barn -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

familjerna nu får av omläggningen av
bostadsstödet är högre hyror.

Jag finner det synnerligen oförklarligt
att regeringen lagt fram detta förslag,
och jag finner det oförklarligt att
socialdemokraterna! hä,r i kammaren
kommer att rösta igenom det.

I en artikel i Stockholms-Tidningen
säger S. A. Aronsson att regeringsförslaget
i detta avseende måtte vara en
miss. Ja, det är det väl! Men jag tycker
nog inte att man får lov att göra sådana
missar. Det är förresten inte den
första. Även i fjol yrkade regeringen på
en höjning av inkomstgränserna för
familjebostadsibidragen, denna gångmed
1 000 kronor. Men inte heller då skulle
inkomstgränsernia höjas för de sämst
ställda barnfamiljerna. Vi motionerade
då om en ändring, och det gjorde även
några socialdemokrater. Riksdagen rättade
till den missen, och det tycker jag
att den borde göra även i år. Men av
något slags besynnerlig lojalitet tycks
socialdemokraterna komma att svälja
detta mycket illa konstruerade förslag.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om vad jag i inledningen kallade för
regeringens hugskott, nämligen förslaget
om att oreglerade räntefria lån till
bostadsbyggandet skall efterskänkas.
Om någon önskar veta varför regeringen
just nu lägger fram detta förslag,
finner han inga som helst upplysningar
i statsverkspropositionen. Detta gäller
framför allt de 900 miljoner kronor
vilka utlämnats som räntefria stående
lån till egnahem. Om dessa lån heter
det i statsverkspropositionen: »Vad angår
räntefria stående delarna har riksdagen
senast i samband med bostadsfrågornas
behandling 1962 uttalat att
spörsmålet, huruvida dessa subventioner
skall efterskänkas eller förräntas och
amorteras, bör angripas i ett sammanhang
när flertalet av ifrågavarande lånedelar
har utestått i 10 år.»

Detta kommer som bekant inte att
inträffa förrän i slutet av 1960-talet.
Man tycker att denna skrivning borde

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vara ett skäl för regeringen att inte
lägga fram förslaget i år. I varje fall
tycker man så, om man utgår ifrån att
regeringen fäster något avseende vid
vad riksdagen beslutar. Även om regeringen
trots riksdagens bestämda uttalande
finner att den bör lägga fram
förslaget i år, borde den ha varit angelägen
om att utförligt motivera detta
förslag, så att riksdagen fått klart för
sig varför regeringen gått emot riksdagens
uttalande för ett år sedan. Men
detta har tydligen inte varit något som
helst bekymmer för departementet. Den
motivering som man ansett sig behöva
komma med bär man trängt ihop på
ett utrymme som inte upptar mer än
20 mm i statsverkspropositionen. Aldrig
tidigare bär en regering med så få ord
föreslagit ett parlament att skänka bort
så mycket pengar.

Nu har emellertid statsutskottets majoritet
förmodligen tyckt att denna motivering
varit i magraste lagret, och man
bär försökt att prestera eu egen motivering.
Resultatet är inte Imponerande.
En passus i utlåtandet har följande lydelse:
»Härtill kommer att de hus som
uppförts med stöd av egnahemslån, innefattande
räntefri stående del, i många
fall på grund av brister i standarden
är i behov av en upprustning som kräver
nya insatser av låntagarna.»

Vad är nu detta? Skulle det verkligen
finnas 20 ledamöter i statsutskottet som
anser att vi från och med 1948 till och
med 1960 har byggt egnahem med låg
standard här i landet, medan standarden
plötsligt 1961 när den räntefria
stående delen avskaffades skulle ha blivit
god. Jag måste då beklaga att vi inte
tidigare kom oss för att avskaffa den
räntefria stående delen. Om detta vore
riktigt, vore det en fruktansvärd dom
över 1950-talets bostadsbyggande, men
lyckligtvis är det oriktigt. Det förhåller
sig ju inte alls på det sättet. Det är
klart att dessa bostäder kan behöva
repareras, men påståendet att de skulle
vara så dåliga att de skulle behöva byg -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gas om är helt gripet ur luften. Man
kan väl säga att 1957 års beslut med
något större rätt kunde motiveras
med standardförhållanden, ty under en
del av 1940-talet fick man använda ersättningsmaterial
som måste bytas ut.

Vi har inom oppositionen enats om
att föreslå avslag på regeringsförslaget,
vilket innebär att avgörandet uppskjutes.
Ett sådant beslut vore helt i linje
med vad riksdagen beslöt i fjol. Vi har
sagt, att om man skall helt eller delvis
återkräva dessa lån, så kan det finnas
anledning att se till att de sämst ställda
familjerna blir befriade från återbetalningsskyldigheten.

Man kan fråga sig vad man skulle ha
behövt för material för att pröva denna
fråga. Framför allt måste vi ha
klart för oss kapitalkostnaden och bostadskostnaden
i dessa egnahem jämfört
med motsvarande kostnader för de egnahem
som byggts och som kommer att
byggas under 1960-talet. Man bör göra
klart för sig om ett beslut i enlighet
med regeringens förslag skulle innebära
en mycket stor orättvisa mot dem som
nu bygger egnahem.

Nu finns det tydligen en opposition
mot detta förslag även bland socialdemokraterna.
Man bär på det hållet kommit
med förslag som går längre än vad
besparingsutredningen på sin tid gjorde.
Hade det här varit fråga om ett allvarligt
försök att förhindra att riksdagen
bifaller regeringsförslaget, borde
det ha varit rimligare att man gått på
vår reservation; det torde vara lättare
att få riksdagsmajoriteten att fasthålla
vid sitt fjolårsbeslut än att anta ett helt
nytt förslag.

En annan sak som inte direkt behandlas
i utskottsutlåtandet men som
är viktig är frågan om markvärdestegringen.
Jag kan emellertid av tidsskäl
endast snudda vid den.

I en motion föreslår vi att en utredning
skall tillsättas redan nu som jämsides
med expropriationsutredningen
behandlar frågan i hela dess vidd, inte
bara expropriationen. Den motionen

har av någon anledning remitterats till
allmänna beredningsutskottet. Nu föreslår
emellertid statsutskottet med anledning
av en annan motion exakt detsamma
som vi föreslog i vår. Det är
klart att jag är nöjd med det förslaget.

Jag misstänker nämligen att lösningen
på markvärdestegringsfrågan kommer
att gå på andra vägar än exproprieringens.
I det mycket omdiskuterade
kommunalpolitiska program som socialdemokraterna
lade fram före valet föreslogs
ju en lastiftning som skulle ge
kommunerna rätt att expropriera även
tätbebyggd mark för tomträttsupplåtelse.
Det innebär alltså en utvidgning
av expropriationslagstiftningen. Härigenom
skulle den framtida markvärdestegringen
tillföras kommunen.

Förslaget kritiserades mycket hårt
från opposifionshåll. I den män man
påstod att en sådan expropriation skulle
kunna riktas mot egnahemsägarna
var påståendet naturligtvis riktigt. Tillkommer
en sådan lag, kan detta mycket
väl ske. I den män kritikerna emellertid
hävdade att det var förslagsställarnas
avsikt att kommunerna skulle expropriera
egnahem var det snarast ett
exempel på att valrörelsen inte är det
mest gynnsamma tillfället till en nyanserad
debatt i en sådan fråga som
denna.

Angreppen uppkallade flera regeringsledamöter
till deklarationer vari
de med stort eftertryck och ibland med
ganska överraskande formuleringar lämnade
bestämda garantier för att egnahemsägarna
kunde känna sig fullständigt
trygga. Om dessa garantier är väl
ingenting att säga annat än att de är
alldeles värdelösa. Ty om man stiftar
en sådan lag är det ju sedan kommunerna
och icke regeringen som avgör
vilka kvarter som skall exproprieras,
och egnahemsägarnas nattsömn kommer
att bero på vad de anser om de
styrande i den egna kommunen och inte
på vad de anser om herr Sträng och
herr Johansson.

Nu finns det emellertid faktiska skäl

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

som talar för att denna utväg att komma
åt s. k. oförtjänt markvärdestegring
inte är särskilt effektiv.

För det första är expropriationsförfarandet
mycket arbetskrävande och tidsödande,
särskilt när det gäller att värdera
dyra tomter i städernas centrala delar.
Vi har såvitt jag förstår inte personella
resurser för att i större utsträckning
inom rimlig tid genomföra sådan
expropriering.

För det andra är metoden synnerligen
kapitalkrävande för kommunerna.

Resultatet skulle antagligen bli att
metoden endast kom att användas av en
del av kommunerna och endast för delar
av de tätbebyggda områdena. Det
skulle säkerligen ge anledning till misstankar
om godtycke och mannamån.
Om en kommun exproprierar därför att
den behöver ett visst område, för sanering
eller för andra ändamål, tycker
nog folk att det är rätt naturligt att
kommunen endast exproprierar det område
den behöver, men om en kommun
skulle expropriera tätbebyggd tomtmark
för att komma åt den framtida markvärdestegringen
skulle det nog betraktas
som en orättvisa om kommunen
exproprierade bara vissa kvarter och
inte andra.

Jag tror alltså att det finns starka
skäl för att anse att denna väg inte är
särskilt framkomlig. Det var därför vi
lade fram motionen och begärde en utredning
om andra medel. Även om man
tvivlar på att expropriation är den rätta
vägen kan man inte bortse från att det
här finns ett problem som man måste
finna en lösning på. Det lyckades inte
för den senaste utredningen, men detta
kan ju inte betyda att problemet är
olösligt.

Om övriga reservationer kan jag fatta
mig kort. Det är i stort sett gamla bekanta.
.lag vill bara uttrycka förhoppningen
att riksdagen inte upprepar
misstaget från i fjol att avslå statsutskottets
majoritets förslag om att avskaffa
gränsen på 125 m2 i fråga om

Främjande av bostadsförsörjningen ni. m.

småhus som skall statsbelånas. Den
gränsen gör såvitt jag förstår ingen
nytta men ställer till en del ohägn.

Jag vill också erinra om att vi i år
liksom tidigare föreslår att räntesubventionerna
på tertiärlånen upphör och
ersättes med enhetligt schablonavdrag
som innefattar hela det sammanlagda
stöd som staten vill ge bostadsbyggandet.
Metoden skulle ha fler fördelar.
Stödet skulle utgå med samma belopp
oavsett företagsform, och det skulle stimulera
till extra amortering av bostadslånen.

Statsutskottet har -avstyrkt även i år
men med en positivare formulering än
vanligt. Man säger att förslaget lämpligen
bör prövas i samband med en framtida
översyn av finansieringsbetingelserna
för bostäder. Det är ovanligt vänligt.
Jag vill bara säga att om man skall
lägga om bostadsstödet, vore det skäl
att man gör det medan staten bedriver
någon egentlig subventionering av bostäder.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
samt reservationerna nr 6, 7, 10, 15 a,
18, 19 a och 20 av fröken Andersson
m. fl. i statsutskottets utlåtande nr 42
samt reservationerna 1 och 2 av fröken
Andersson in. fl. i -statsutskottets utlåtande
nr 43 — i det senare fallet under
förutsättning av bifall till reservationerna
18 och 19 a i statsutskottets utlåtande
nr 42.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det finns många olika
sätt att bli populär. En del människor
blir det genom allmän godhet och ädelt
sinnelag. Andra genom mer utstuderade
metoder. En och annan lyckas bli populär
i alla kretsar. Men de flesta som
eftersträvar popularitet får nöja sig med
en mera begränsad grupp som känner

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och visar dem tacksamhet och uppskattning.

Den ädelmodige rövaren Robin Hood
och den beundrade stortjuven Lassemaja
åtnjöt båda stor och äkta popularitet
hos de fattiga, som de gav vad de
stal ifrån de rika.

Metoden att ta från en grupp och ge
åt en annan går igen i flera drag i den
svenska bostadspolitiken. Men de båda
stora grupper det här rör sig om representeras
inte av fattiga respektive rika.
Vore det så enkelt skulle inte jag ha så
mycket att invända emot denna politik.
Men i vårt land är välståndet så högt
utvecklat och de verkligt fattiga så få,
att en gruppindelning enligt den okonstlade
principen fattiga och rika inte är
särskilt gångbar i politiska sammanhang.
I stället har svenska folket kommit
att indelas i en växande grupp, nämligen
de som bor i statligt belånade hus, som
är generellt subventionerade, och en
annan grupp av människor, som antingen
bor i icke subventionerade hus eller
saknar bostad, d. v. s. står i bostadskö.
De förra får ekonomisk hjälp till sina
hyror i olika former och till varierande
belopp, och ofta högst betydande belopp,
hur rika de än må vara och vare
sig de behöver hjälp eller inte. Människorna
i den andra gruppen har det
gemensamt att de med sina skatter
tvingas vara med att betala de övrigas
subventioner, vare sig de har råd till det
eller inte.

För den politiskt oförvillade måste en
sådan indelning av svenska folket te sig
oförklarlig och helt meningslös. Här kan
eu ensamstående med 100 000 kronors
inkomst få större generella bostadssubventioner
än en familjeförsörjare med
mycket blygsam inkomst. Det måste vara
något fel när politiken kan ge sådana
orimliga resultat. När var och en av oss
kan bli understödstagare oberoende av
inkomst, förmögenhet och försörjningsplikt,
bara vi bor i en bostad med subventionerade
hyror. Man kan fråga sig
hur vi har hamnat i denna olyckliga si -

tuation. En situation som inte bara är
ohållbar utan också direkt skadlig, eftersom
den ökar skattetrycket och därmed
försämrar den svenska produktionsapparatens
kostnadsläge.

Jag vill inte påstå att jag kan lämna
en enkel förklaring. Men man kan peka
på flera starkt bidragande orsaker till
det kaotiska och till synes hopplösa läge
vi befinner oss i. En sådan orsak måste
vara att vi behållit under krigsåren och
under efterkrigstiden motiverade regleringar
och stödåtgärder även sedan
kristiden för länge sedan försvunnit.

Man har i det sammanhanget naturligtvis
anledning att fråga sig om denna
regeringens bostadspolitik har varit
framgångsrik. Visst har det byggts mycket
bostäder under dessa år. Men det
säger ingenting. Frågan är om den förda
bostadspolitiken har bidragit till att
flera bostäder har byggts än som eljest
skulle ha varit fallet. Eller om den förda
bostadspolitiken har lyckats förhindra
att boendekostnaderna stigit mera
än vad de skulle ha gjort utan statliga
ingripanden eller med andra former
av produktionsstimulerande åtgärder.

Det är av naturliga skäl svårt att ge
kategoriska svar på sådana frågor. Vi
har inget jämförelsematerial, ingen
måttstock att mäta med. Men vi kan
konstatera att bostadsbristen alltjämt
är mycket stor och besvärande. Detta är
en följd av många faktorer. Jag bortser
inte, då jag bedömer detta, från sådana
saker som starkt ökad bosättning, sanering
av gamla stadsdelar, ökad utrymmesstandard
och allt flera åldringar
som får möjlighet att bo kvar i sina hem.
Kvar står dock att alla de löften om
bostadsbristens snara avskaffande som
regeringen med jämna mellanrum har
givit alltifrån 1946 ännu är ouppfyllda.
Detta är en skönhetsfläck i ett samhälle
som erkänner att frågan om människornas
bostad är en samhällsfråga av
högsta rang. Vi vet också att bostadskostnaderna
stigit på ett högst oroväc -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

kande sätt. Delvis hänger det naturligtvis
samman med den allmänna kostnadsutvecklingen.
Men till en inte obetydlig
del är det en följd av den likriktning
av kostnadstänkandet, som den
centralt dirigerade bostadspolitiken
medfört på produktionssidan. Ett mindre
hårt grepp här, en liberalare syn, en
större tilltro till de enskilda producenternas
förmåga skulle medverka till att
hålla nere produktionskostnaderna och
för samma investeringsvolym ge oss flera
bostäder till lägre pris. Det finns alltså
flera, för varje år allt starkare markerade
skäl att pröva om hela den statliga
bostadspolitiken.

Jag skall gärna erkänna att regeringen
på senare år något litet har lättat på
det statliga greppet om bostadsproduktionen.
Man har också sänkt den generella
subventionsnivån en smula. Ett
nytt steg på den vägen föreslås riksdagen
ta i dag. Men det återstår ännu alltför
mycket av det kristidsbetonade regleringstänkandet
på bostadspolitikens
område. En bidragande orsak härtill torde
vara att den generellt subventionerade
gruppen är en mäktig politisk pressure
group.

Herr talman! Floran av bostadssubventioner
har under åren efter kriget
tidvis varit så vildvuxen att det nu inte
är lätt för regeringen att vara konsekvent
när denna flora skall tuktas. Ett
exempel på bristande konsekvens är finansministerns
beslut om den märkliga
jättedonationen på över en miljard kronor.
Utan egentlig motivering låter han
sin nåds sol flöda över — inte alla egnahemsägare
•— utan de egnahemsägare
som haft den specieilla förmånen att
under en följd av år gratis, d. v. s. räntefritt,
av staten få låna 4 000, 6 000
eller 8 000 kronor vardera. Ingenting
säger att just dessa människor befinner
sig i en trängd situation. Tvärtom vet
vi att de byggt sina hus till betydligt
lägre kostnader än vad dagens egnahemsbyggare
kan göra och att de i dessa
lån haft en förmån som dagens småhus -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggare inte har. Vi vet också att deras
hus stigit i värde med belopp som är
många gånger större än de räntefria
lånedelar, som de nu får i skattefri
gåva.

Förfarandet är utmanande. Utmanande
inte bara mot skattebetalarna, som
ytterst får stå för kostnaderna. Utan utmanande
också mot alla dem, som nu
och framdeles bygger sina småhus utan
förmånen av statliga gratislån men till
alltjämt stigande produktionskostnader.
Något sakligt skäl för denna uppseendeväckande
åtgärd kan inte presteras. Finansministern
har inte heller försökt
att göra det. Man säger emellertid att
staten redan skrivit av dessa lånefordringar
och att donationen alltså formellt
inte kostar något. Detta är naturligtvis
inte något skäl, särskilt inte för en åtgärd
som företas så här brådstörtat och
utan samordning med en allmän överblick
över utvecklingen av bostadskostnader
och fastighetsvärden. Man kan
väl inte heller bortse från att om det
vid en sådan överblick skulle visa sig
skäligt att räntebelägga dessa lån skulle
staten därav få en årlig ränteinkomst
på 55 miljoner kronor. Dessa medel
skulle t. ex. kunna användas för att fördubbla
innevarande år utgående statsbidrag
till kommunernas kostnader för
vatten- och avloppsanläggningar. En sådan
möjlighet skulle vara mycket angelägen
att ta vara på. På detta område
släpar nämligen utbetalningen av de utlovade
statsbidragen efter i 5—6 år till
stor olägenhet för landsbygdskommunernas
ekonomi.

Man kan alltså rada upp massor med
skäl för undran och tvivel inför det
sakliga motivet för regeringen att uppträda
som donator i jätteformat. Men
vi har kanske den största anledning att
också i detta sammanhang komma ihåg
att det gäller en politisk bedömning rörande
nyttan av grupptänkande.

Även om man utgår från den för mig
naturliga grundprincipen, att var och
en själv skall betala sin hyra liksom sin

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

övriga konsumtion, kräver samhällssolidariteten
att barnfamiljer, som saknar
ekonomisk förmåga att skaffa sig en för
familjen lämpad bostad, erhåller hyresstöd.
Härom har under många år rått
enighet. Detsamma gäller principen om
att inkomstgränserna för de bidragsberättigade
skall justeras i takt med penningsvärdeutvecklingen.
Man har också
varit överens om att den fortgående
standardutvecklingen skulle medföra
att allt flera familjer passerar den övre
inkomstgränsen för bidrag och att den
bidragsberättigade gruppen skulle minska
i takt med standardstegringen. Men
nu föreslår regeringen plötsligt och
oförmodat att inkomststrecken skall
höjas långt utöver vad som kan vara
motiverat av penningvärdeutvecklingen.
Den hittills bidragsberättigade gruppen
skall kunna känna sig lugn och veta att
den får behålla sina bostadsrabatter
även sedan standardstegringen gjort
dessa rabatter sakligt sett obehövliga.
Vi har här ytterligare ett exempel på
politiskt grupptänkande.

Det allvarligaste i sammanhanget är
emellertid att man genom den föreslagna
åtgärden inte får råd att stärka
stödet åt de familjer som har små inkomster
och verkligen skulle behöva
ökad hjälp. Men den gruppen är som
sagt så liten att den tydligen inte är
tillräckligt intressant vid ett sådant
grupptänkande som jag här har talat
om.

När man läser Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om familjebostadsbidragen kan
man inte undgå att göra vissa reflexioner.
Man får närmast det intrycket
att regeringen samtidigt som den skär
ned en del generella subventioner är
i färd med att göra de inkomstprövade
subventionerna generella. Socialministern
säger i propositionen att skäl kan
tala för att ta bort inkomstprövningen
för familjebostadsbidragen. Det enda
som nu tycks avhålla honom härifrån
är att inte alla barnfamiljer har bostäder
som enligt nuvarande regler är bidragskvalificerande.

Socialministern beklagar detta. Däremot
har han inte ett ord av beklagande
över att så många människor och så
många barnfamiljer helt saknar bostad.

I denna fråga liksom i en rad andra
lägger oppositionspartierna fram alternativ
till regeringens förslag. En del
av dessa alternativ är oppositionspartierna
eniga om, i andra går meningarna
mer eller mindre isär. Jag skall inte
ge mig in på några detaljerade beskrivningar
rörande vad som skiljer olika
förslag från varandra i fråga om kronoch
procenttal och liknande. Det står
att läsa i statsutskottets utlåtanden nr
42 och 43 och i reservationerna till dessa.
Dessutom bär herr Gustafsson i
Skellefteå redan berört de viktigaste
principiella frågor som tagits upp i reservationerna.
I många stycken är det
också så att utvecklingen medfört att
bostadspolitikens irrgångar blivit en
lekplats för specialister som uttrycker
sig mer eller mindre onjutbart för vanligt
folk.

Låt mig därför kort och gott konstatera
att den grundläggande skillnaden
mellan regeringens syn på bostadspolitiken
och oppositionens, i varje fall
högerpartiets, är att vi ser den statliga
centraldirigeringen, den generella subventioneringen
och den alltför långt
gående favoriseringen av de s. k. allmännyttiga
företagen som de främsta
anledningarna till dagens otillfredsställande
tillstånd på den svenska bostadsmarknaden.
Det är mot dessa företeelser
vi främst vänder oss för att få en
ändring till stånd. Vi vet visserligen
att vi inte kan nå några resultat på en
gång, men erfarenheten har lärt oss att
regeringen efter någon tid tar upp våra
förslag och att vi på så sätt småningom
närmar oss våra mål.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till alla de reservationer till
statsutskottets utlåtanden nr 42 och 43
som avgivits av fröken Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! De frågor vi nu har att

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

behandla hör till de största vid denna
riksdag. De rör i större eller mindre
grad alla medborgare, alla är intresserade
av hur de handläggs och de har
en väldig omfattning. Det är svårt att
få ett samlat grepp på hela problemkomplexet.
Meningarna delar sig i avsevärd
grad på vissa punkter, men det
kan väl i alla fall noteras att skillnaderna
i åsikter är relativt små i väsentliga
avsnitt.

När det till att börja med gäller bostadsbyggandets
omfattning, är det klart
att vi kan diskutera hur mycket vi skall
bygga under kommande budgetår. Men
vilka förslag som än läggs fram, vilka
beslut som än fattas och vilka prognoser
som än görs, visar sig ju alltid verkligheten
bli en annan än vi väntat. Därför
är det ganska meningslöst att tvista
om huruvida man bör bygga 5 000 eller
10 000 lägenheter mer eller mindre. Vi
får väl göra de justeringar som behövs
i medelsanvisningarna när den tiden
kommer, då vi kan överblicka det hela.
Det inträffar t. ex. sådana oförutsedda
händelser som vi nu har bevittnat, en
lång och sträng vinter som lamslår
byggnadsverksamheten i betydande
grad och som kanske helt och hållet
omöjliggör den på många orter för åtskilliga
månader. I sådana fall blir det
ju störningar, som får efterverkningar.

Det är ju fortfarande så att småhusbyggandet
i vårt land är mindre än i
de flesta andra länder. Trots att det
sägs att det skall vidtas åtgärder för att
stimulera egnahemsbyggande!, kan vi
konstatera att småhusbyggandet inte utgör
en lika stor procentuell andel av
den samlade bostadsproduktionen som
för några år sedan. Bostadsbyggandet
har ökat i omfattning, och även småhusbyggandet
har i någon mån ökat,
men procentuellt sett har detta inte
hållit sin ställning. Det måste vara något
fel i planeringen som gör att det
inte finns tillräckligt med lämplig tomtmark.
Här i huvudstaden måste val
småhusbyggandet alltid ta en rätt blyg -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

sam del av den samlade produktionen,
men i storstockholmsområdet borde det
finnas möjligheter att ge det en väsentligt
större omfattning. Det borde gå att
något så när tillgodose det intresse och
det behov som föreligger av att bygga
småhus. Det är inte så väl beställt i
andra delar av landet heller, även om
kanske problemet är störst här i storstockholmsområdet.
Det måste brista
åtskilligt i planeringen.

Jag kommer sedan till finansieringsfrågorna.
Trots de förbättringar som
där gjorts vid vissa tillfällen -—• det är
ju inte så länge sedan lånetaket höjdes
för småhus — får man ändå konstatera
att det erfordras väsentliga insatser
av byggaren själv, insatser som åtskilliga
av dem som är intresserade av att
bygga och som väl skulle behöva ett
eget hem saknar möjligheter att göra.

Det nuvarande lånetaket för egnahem
nås redan vid en storlek av 90
kvadratmeter, överskjutande utrymme
får finansieras utan statslån, medan
flerfamiljshus kan statligt belånas fullt
ut. Här finns problem som onekligen
skulle behöva ses över •—• i en del fall
av en sådan parlamentarisk bostadsutredning
som oppositionen har begärt.
Vi är ganska förvånade över att
regeringen inte vill gå med på en sådan
utredning. Man har åberopat att
man vill avvakta den tekniska utredning
som nu pågår. Men under tiden
genomförs delreformer på det ena avsnittet
efter det andra, men det görs
internt i kanslihuset eller av eninansutredningar.
Därigenom får oppositionspartierna
inte tillfälle att ta ställning
på det sätt som är möjligt om
man deltar i en parlamentarisk utredning.

Jag skall i detta sammanhang ta upp
en sak som kanske i och för sig är
ringa i det stora sammanhanget, men
för dem det gäller är det inte någon
oviktig fråga. Den har ofta diskuterats
i riksdagen, men det verkar som om
man vid handläggningen ute i länen

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

behandlar ärendena på ett sätt som
riksdagen inte har menat. Det gäller
den arbetsmarknadspolitiskt betingade
prövningen av ansökningar avseende
bostadslån. Ofta avslås ansökningarna
av kreditvärdesskäl. Tittar man närmare
på handlingarna i ärendet förefaller
det ytterst egendomligt att riksdagens
uttalande kan tolkas på detta sätt. Framför
allt länsbostadsnämnderna men i
vissa fall också de lokala bostadsorganen
anlägger lokaliseringspolitiska
hänsyn som verkar att gå stick i stäv
mot de intentioner som riksdagen har
uttalat i fråga om belåning av egnahem.
Bostadsstyrelsen har i många fall
gått på samma linje när besvär har anförts.
Jag bär velat påpeka detta och
hoppas att handläggningen av sådana
ansökningar i fortsättningen skall bli
hyggligare än hittills varit fallet, för
att ange exempel t. ex. i Älvsborgs,
Kronobergs och Norrbottens län.

Vi har under flera år pläderat för
att man skulle utreda möjligheterna att
ge värdebeständiga lån för bostadsbyggande.
Jag är väl medveten om att problemställningen
är besvärlig, men det
borde ha kunnat prövas ingående, om
inte detta är möjligt.

Likaså har vi pläderat för sådana
ränte-, amorterings- och annuitetsbetalningar
att man skulle kunna avjämna
de höga inledande kostnaderna, som
är ett problem för många byggare. Det
första året är det värsta, kan man klara
det går det bra i fortsättningen. Därför
borde man ha försökt komma fram
till ränte-, amorterings- och annuitetsbetalningar
som är så fördelaktiga som
möjligt i början.

Beträffande lånegränserna har från
vissa håll yrkats att gränsen skulle sänkas
för kommunala eller allmännyttiga
bostadsföretag. Vi har för vår del inte
velat gå på den linjen, utan vi har menat
att man skulle höja lånegränserna
något för enskilda byggare och på det
sättet minska de nuvarande differenserna.
Vi har också ansett att man

skulle kunna stimulera småhusproduktionen
genom att höja lånegränserna
från nuvarande 90 till 95 procent. Det
har vi emellertid tyvärr blivit ensamma
om. Vi vill emellertid gärna tro att
vi i fortsättningen skall få bättre gehör
för våra synpunkter.

En fråga, som diskuterades rätt mycket
föregående år och som kommit igen
i år och fått utskottsmajoritetens bifall,
gäller avlägsnandet av den nuvarande
spärren för belåning av egnahem
som bebos av ägaren. Lån lämnas
inte till egnahem som är större än 125
kvadratmeter. Men om egnahemmet
byggs såsom radhus eller kedjehus
finns det ingen spärr för belåningen,
inte heller om lägenheterna inryms i
flerfamiljshus.

Uitskottsmajoriteten har gått på den
linjen att denna spärr bör avlägsnas,
och jag vill ansluta mig till utskottsmajoritetens
syn på denna sak. Jag får
kanske tillfälle att senare under debatten
återkomma till detta.

Förbättringslån kan ju utgå som räntefritt
stående lån antingen i dess helhet
eller till en del. Sådana lån utlämnas
alltid efter beliovsprövning. De används
för mindre förbättringar på sådana
hus som kanske inte är värda att
kosta på en ombyggnad. Det är i stor
utsträckning äldre människor eller
människor med mycket begränsade inkomster
som får dessa lån för att kunna
förbättra sina bostäder så att de i
alla fall under en rätt avsevärd tid
framåt blir hyggliga att bebo. I fråga
om förbättringslånen har sedan åtskilliga
år gällt den spärren att om den
beskattningsbara inkomsten överstiger
6 000 kronor blir det ingen räntefri
stående del. Vi har menat att det är på
tiden att höja gränsen till 8 000 kronor
men har blivit ensamma om det förslaget.
Tyvärr har inte ens en motion om
en höjning av gränsen till 7 000 kronors
beskattningsbar inkomst, ett yrkande
som har framställts av en del socialdemokrater,
kunnat vinna gehör i ut -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

skottet. Utan tvekan skulle det ha varit
motiverat att höja den beskattningsbara
inkomsten, ty i annat fall blir det
fler och fler som utesluts från att denna
väg skaffa sig möjlighet att rusta upp
sin bostad.

Jag kommer nu över till det avsnitt i
u ts kött s uti åta n de t som är särskilt kontroversiellt,
nämligen frågan om efterskänkande
av den räntefria stående delen
av egnahemslånen. Det gäller även
de kvarstående delarna av tilläggslånen
som inte är uppsagda till återbetalning.
För min del har jag gått på Kungl.
Maj :ts förslag i detta avseende. Jag tror
att man i alla fall bör föra denna debatt
med något mindre bokstäver än de
båda föregående talarna har gjort. Med
anledning av att herr Turesson vill plocka
fram 55 miljoner kronor som under
nästa budgetår skulle kunna användas
till vatten- och avloppsanläggningar för
utbetalning som bidrag till kommunerna
för de fordringar som de släpar efter
med gentemot statsverket, vill jag
framhålla att herr Turesson faktiskt inte
får några pengar för ändamålet med
den skrivning som högern och folkpartiet
har föreslagit i fråga om de räntefria
stående delarna av egnahemslånen,
eftersom båda partierna går in för att
uppskjuta ställningstagandet, så att det
inte skulle bli något beslut nu. Däremot
går ju högern på den linjen att man
skulle kunna göra en direkt återvinning
på tilläggslånen till flerfamiljshus.

De som går längst i direkta yrkanden
nu är de två socialdemokratiska reservanterna
från första kammaren som vill
uppsäga de räntefria stående delarna av
egnahemslånen till omedelbar förräntning
och amortering med den begränsningen
att endast 4 000 kronor skulle
sägas upp, medan resten skulle avskrivas.
Det skulle innebära att man skulle
direkt säga upp cirka 700 miljoner kronor
till återbetalning.

Det framfördes vissa synpunkter här
— det var väl herr Gustafsson i Skellefteå
—■ i fråga om utskottsmajoritetens

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

skrivning om brist på standard o. s. v.
i en del av dessa egnahem. Det ligger
väl utan tvekan mycken sanning i vad
utskottsmajoriteten bär har sagt. En
del av dessa egnahem av äldre datum
är väl nu i det skicket att det inte är
ur vägen med en betydande upprustning,
även om jag gärna skall erkänna
att det inte är de senast byggda egnahemmen,
för vilka lämnats lån med
räntefri stående del, som skulle vara i
det predikamentet att de skulle vara i
särskilt dåligt skick, och det har inte
heller utskottsmajoriteten påstått.

Det främsta argumentet här är väl att
dessa lån har i statens bokföring utan
någon större strid tidigare avskrivits.
Det har väl givit det intrycket att man
har ställt i utsikt att dessa belopp skulle
i varje fall i betydande utsträckning
avskrivas. Jag tycker inte att vad regeringen
på denna punkt föreslagit är särskilt
upprörande. Det är klart att man
kan skjuta på ställningstagandet några
år. Men om jag har läst folkpartiets
motion riktigt, nalkas man i alla fall
detta problem mycket försiktigt, och
jag tvivlar i hög grad på att man är
beredd att vid framtida konkret ställningstagande
verkligen gå på den linjen
att beloppen skall återbetalas. Jag
konstaterar att i dagens läge blir det
inga pengar till några avbetalningar
varken på kommunernas fordringar på
vatten- och avloppslån eller på någonting
annat, om man går den linje som
reservanterna föreslagit, utan då får
man ta den socialdemokratiska reservationen.

Den mest kontroversiella frågan i den
debatt vi för här i dag är väl frågan om
familjestödet. Den är en fortsättning av
den debatt som fördes i förra veckan
beträffande barnbidragen. Den debatten
blev splittrad på ett inte särskilt lyckat
sätt. Beträffande frågan om familjebostadsbidragets
framtida utformning, när
man kommer upp i inkomstlägen som
ligger väsentligt över de genomsnittsinkomster
svenska folket har i dag, frå -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gar man sig onekligen om det är riktigt
att använda sig av famiiljebostadsbidrag.
Bör vi inte i resonemanget föra in begreppet
valfrihet i samhället, som vid
föregående års valdebatt var ett ständigt
återkommande tema? I valfrihetens
samhälle skall man inte dirigera konsumtionen,
utan man bör försöka utjämna
skillnaden i standard mellan
barnfamiljer och övriga inkomsttagare
genom tämligen generellt verkande åtgärder.
Då förefaller det som om den
allmänna barnbidragslinjen är den bästa.
Jag är väl medveten om att för lägre
inkomstgrupper får man, i varje fall
en tid framåt, använda sig av familjebostadsbidrag.
Man får finna sig i att
konsumtionen dirigeras för att familjernas
bostadsstandard skall kunna
tryggas så långt det är möjligt i bostadsbristens
tidevarv. Barnfamiljernas bostadsstandard
i de lägre inkomstskikten
får alltså tryggas genom familjebostadsbidrag,
och dessa har utan tvekan
varit av mycket stort värde och kommer
att så förbli de närmaste åren.

När de generella bostadssubventionerna
skurits ned på ett sätt som vi för
vår del inte har något att invända emot
— det är en riktig väg man här beträtt
och vi hoppas att man kan fortsätta på
den inslagna vägen — måste man ändå
fråga sig om det är riktigt att lägga
fram förslag om familjebostadsbidrag,
som inga förbättringar ger i de lägre
inkomstskikten men ger väsentliga förbättringar
i de högre och som dessutom
inför nya grupper som tidigare inte varit
berättigade till familjebostadsbidrag
och ger dem bidrag i betydande omfattning.
Jag hänvisar till de tabeller som
finns i statsutskottets utlåtande på sidorna
57—59. De bör studeras ordentligt.

Det förslag som vi från oppositionens
sida har enat oss om till förbättring av
familjebostadsbidragen tar sikte på att
förbättringarna i huvudsak skall beröra
låginkomstskiktet, där man lever på
och i många fall under existensmini -

mum. Förbättringarna av familjebostadsbidragen
bör inte ges i högre inkomstskikt,
utan där bör man försöka utjämna
olikheterna i standard mellan barnfamiljer
och andra familjer med generellt
verkande åtgärder såsom allmänna
barnbidrag. Härtill kan genmälas att
förslagen om höjning av de allmänna
barnbidragen avslogs i förra veckan. De
förbättrade familjebostadsbidragen är
emellertid inte avsedda att verka förrän
vid nästa årsskifte, och vi avser från
oppositionens sida att komma igen med
förslag om förbättrat generellt stöd åt
barnfamiljerna i förhoppning att vi då
skall få gehör härför. I så fall behöver
det inte, trots den negativa inställning
som majoriteten i kammaren intog förra
veckan, bli något glapp mellan dessa
förslag.

Med vad jag här har anfört ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
2 b), 4 a), 5, 7, 9 c), 10, 12 a), 13, 17 c),
18, 19 b) och 20 till statsutskottets utlåtande
nr 42. I övriga avsnitt ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare ber jag att få yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 2 b) till statsutskottets
utlåtande nr 43.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Min avsikt är att i mitt
anförande hålla mig till de avsnitt av
bostadsfrågorna som ligger inom femte
huvudtitelns ram. Dessförinnan vill
jag emellertid, närmast inspirerad av
herr Turesson, göra en kort kommentar
till den debatt som förts om bostadspolitiken
rent allmänt.

Herr Turessons anförande gav ett intryck
av att bostadspolitiken här i landet
skulle ha varit tämligen misslyckad.
Jag vill därför erinra om att det
sedan år 1945 byggts över en miljon bostadslägenheter,
i vilka bor omkring tre
miljoner människor. Vi har med andra

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

ord ganska kraftigt förnyat vårt bostadsbestånd,
och detta är väl en plusfaktor
som i hög grad bör beaktas vid
en allmän diskussion av bostadsfrågan.

Det är klart att därmed är ingalunda
alla problem lösta. Det finns fortfarande
bostadsbrist, speciellt i de större städerna
och vissa tätortsområden. I stort
sett måste dock sägas att bostadsbyggandet
tack vare samhällets insatser har
varit framgångsrikt.

Låt mig sedan, herr talman, övergå
till förslaget om familjebostadsbidrag
och till den diskussion som förts om
detta spörsmål. Innan jag därvid tar
upp en polemik med oppositionen vill
jag inledningsvis understryka att frågan
om principerna för bostadsbyggandet
självfallet har mycket stor betydelse.

En av de principer som tillämpats för
bostadsbyggandet i vårt land är att människorna
skall ha tillgång till en bra
och rymlig bostad, modernt utrustad
och till överkomligt pris. Visserligen
bar vi ännu inte nått detta mål, men vi
är på väg mot det. Bostadsproduktionen
i vårt land är mer omfattande än någonsin.
Den är vidare inriktad på större
lägenheter än förr, främst med tanke
på barnfamiljerna. Saneringen av osunda
stadsmiljöer fortgår, och gamla dåliga
bostäder försvinner eller förbättras.

De uppgifter som nyligen lämnats av
1960 års bostadsräkning visar vad som
hänt på detta område sedan år 1945 då
den föregående bostadsräkningen ägde
rum. Totalt sett har svenska folkets bostadsstandard
stigit kraftigt — mycket
starkare än under någon tidigare period
av motsvarande längd. Sedan år
1945 har, såsom jag nyss framhöll, tillkommit
en miljon nya bostäder. Inom
parentes kan nämnas att miljonstrecket
passerades för några månader sedan. Vi
har alltså ett relativt ungt bostadsbestånd.

Fler bostäder och bättre utrustade
bostäder har varit parollen. Envar kan

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lätt konstatera att framstegen varit stora
och att de fortsätter.

En av våra viktigaste angreppspunkter
mot gamla tiders bostadsnöd har
varit att avskaffa trångboddheten. För
de familjer, som inte har småbarn eller
skolbarn, är inte heller detta problem
längre så aktuellt. Och delar vi upp
det totala antalet rumsenheter på hela
befolkningen, så kan man gott säga att
det finns utrymme för alla. Men sanningen
är att barnfamiljerna, trots framstegen,
i alltför stor utsträckning fortfarande
bor trångt.

Vi bär för länge sedan uppställt den
regeln att en familj är trångbodd om fler
än två personer får dela på ett rum.
Enligt denna regel skulle man godta
att en familj på fyra personer, t. ex.
föräldrar och två barn, bor i en tvårumslägenhet.
En familj skulle betraktas
som trångbodd först om fem personer
bor i en tvårummare eller tre personer
i en lägenhet på ett rum och kök.
Detta är en modest trångboddhetsregel.
I dag vill vi gärna sätta målet högre.

Om vi emellertid följer regeln att
högst två personer skall dela på ett
rum, finner vi att från år 1945 till år
1960 minskade antalet trångbodda barnfamiljer
från 40 till 18 procent. Det
är ett stort framsteg. Men 18 procent
trångbodda barnfamiljer betyder dock
att omkring 183 000 hushåll med cirka
400 000 barn är så trångbodda att familjemedlemmarna
inte ens har ett halvt
rum vardera.

Då det gäller familjer med ett eller
två barn var år 1945 35 procent av familjerna
trångbodda. År 1960 hade siffran
sjunkit till under 15 procent. Nära
60 procent av trebarns- och fyrbarnsfamiljerna
var år 1945 trångbodda. År
1960 var siffran 35 å 40 procent. Av familjer
med fem eller flera barn var 82
procent trångbodda år 1945, och ännu
år 1960 var siffran så hög som 63 procent.

Här är alltså den kvarstående bostadsbristen
i kvalitativ mening koncentre -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rad. Vi gick till angrepp på bred front
mot bostadsbristen och bostadsnöden
för snart 20 år sedan. Det finns mycket
att säga om våra framsteg, men vi har
mycket kvar för att nå det mål vi har
ställt upp. Mållinjen bör rimligen flyttas
fram allteftersom våra resurser
växer. Att göra slut på barnfamiljernas
trångboddhet måste vara en primär angelägenhet
för bostads- och familjepolitiken.
Att vi har kommit så långt som
vi ändå har gjort på vägen mot ett bättre
sakernas tillstånd tror jag inte minst
beror på familjebostadsbidragen. De har
spelat en stor roll. Vi kan vara förvissade
om att många barnfamiljer inte
skulle bo så pass bra som de gör i dag,
om icke denna bidragsform hade
funnits.

Det reformförslag som regeringen lagt
fram innebär att tyngdpunkten i det allmännas
bostadsstöd förskjuts från generella
åtgärder, som verkar allmänt
sänkande på hyresnivån, till ett mera
individuellt stöd för bostadsefterfrågan.
Avvecklingen av räntebidragen betyder
en relativt begränsad och försiktig utjämning
av hyrorna i det något äldre
bostadsbeståndet. Med hänsyn till syftet
med de generella subventionerna är en
sådan anpassning av hyrorna också
acceptabel. Vi har ingen anledning att
i längden fortsätta att ge subventioner
som medverkar till att vidmakthålla
sakligt omotiverade hyresskillnader.

Samtidigt som vi minskar det generella
stödet vill vi förstärka det stöd
till barnfamiljernas konsumtion av bostäder
som familjebostadsbidragen utgör.
Vi vill göra det genom att låta fler
barnfamiljer få del av stödet och genom
att låta stödet få effekt under längre
tid. Det är huvudlinjerna i det förslag
som utskottet har tillstyrkt. Reformens
innebörd är att omkring 270 000 barnfamiljer
får familjebostadsbidrag mot
för närvarande 130 000. Genom höjningen
av inkomststrecken får familjerna
också behålla bidragen avsevärt
längre tid än vad fallet är nu.

Oppositionspartierna har gått till ett
samfällt angrepp mot detta förslag. Två
huvudargument framträder därvid. Det
ena är att regeringsförslaget enligt oppositionen
betyder en ökad styrning
av barnfamiljernas konsumtion. Det
andra är att bidragsbeloppen inte höjs
så att varje familj som nu har bidrag
får fullständig kompensation för de hyreshöjningar
som i individuella fall inträder
till följd av att räntesubventionerna
minskas. Båda argumenten är
besynnerliga. Ännu märkvärdigare är
oppositionens botemedel mot de förmenta
bristerna i regeringsförslaget.

Varför bör räntesubventionerna
minskas? Svaret på den frågan är att
de inte har hindrat uppkomsten av en
hyressplittring. Oppositionen har själv
påpekat det åtskilliga gånger, och det
skall inte heller här förtigas. Regeringens
förslag innebär en rimlig anpassning
av hyrorna i äldre hus till rådande
hyresläge i nyuppförda hus. Hyrorna
i hus som byggts på 1950-talet kommer
ändå att ligga åtminstone 10—15 procent
lägre än hyrorna i de hus vi bygger
i dag. Regeringsförslagets syfte är
alltså att öka räntebidragens ändamålsenlighet
som ett bostadspolitiskt hjälpmedel.
Samma syfte har förslaget om
familjebostadsbidragen.

I vilket avseende behöver vi då familjebostadsbidrag,
och i vilket avseende
behöver de reformeras? Svaret på
frågan får vi om vi betraktar de nuvarande
inkomststrecken och jämför deras
läge med inkomstfördelningen bland
familjer med minderåriga barn. Vi finner
då att inkomststrecket skär rätt
igenom det bredaste skiktet av dessa
inkomsttagare. Det betyder att en mängd
barnfamiljer, som på grund av sin inkomst
anses vara i behov av bidrag, varje
år förlorar sin bidragsrätt till följd av
mindre inkomstökningar. Just när de
når upp till de allra vanligaste inkomsterna
försvinner bidragen. Regeringen
har ansett det angeläget att öka bidragens
effektivitet genom att höja inkomst -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

strecken så att även barnfamiljer med
vanliga inkomster kan få bostadsbidrag
och behålla det en längre följd av
år.

Oppositionen påstår nu att regeringen
ökar konsumtionsstyrningen. Vad
skall man då säga om oppositionens
förslag? Det innebär ju att bidrag som
är knutna till innehavet av en bostad
av viss beskaffenhet i en del fall ökar
med 1 000 kronor och mera. Det är väl
om något en ökad konsumtionsstyrning.

För mig står det klart, när jag studerar
siffrorna från 1960 års bostadsräkning,
att vi inte i dag kan vara utan
ett konsumtionsanpassat bostadsstöd.
Det behövs för att stimulera bostadsefterfrågans
inriktning mot rymligare
lägenheter, och det behövs väl också
för att mera indirekt påverka produktionen
av bostäder.

Härmed har jag inte sagt att familjepolitiken
i all framtid skall ha ett sådant
konsumtionsstyrande inslag. Bostadssociala
utredningen sade i mitten
på 1940-talet, att det mycket väl kunde
tänkas att bidragets sammankoppling
med innehavet av en bostad av godtagbar
standard kunde upplösas i ett
läge där den avsedda förbättringen av
familjebostädernas utrymmes- och utrustningsstandard
hade uppnåtts i tillfredsställande
grad. Därmed skulle det
till bostaden knutna bidraget kunna
uppgå i ett mera allmänt barn- eller
familjebidrag.

.Tust mot denna bakgrund finner jag
det särskilt angeläget att det bostadspolitiska
syftet får vara avgörande för
bidragets utformning så länge anknytningen
till bostadskonsumtionen består.
Bidragsbeloppet bör därför avvägas med
hänsyn till den högre hyran i lägenheter
som fyller kvalitets- och utrymmeskraven
jämfört med hyran i övriga
hus.

Statsutskottet har sagt något som jag
tycker är helt grundläggande, då det
uttalar följande: »Bostadsbidragen syftar
till att täcka en del av merkostna -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den för en modern och rymlig bostad
i förhållande till priset för en sämre.
De har inte till syfte att tjänstgöra som
ett allmänt ekonomiskt stöd till flerbarnsfamiljer.
Ett sådant stöd kan inte
rimligen fästas vid villkor beträffande
bostaden.»

Barnfamiljen får ta på sig eu viss
ökad kostnad för bostaden då den höjer
sin bostadsstandard. Men det skall vara
en överkomlig kostnad, annars kanske
det inte kan bli något av med uppflyttningen.
En del —- och gärna större delen
— av merkostnaden skall täckas av
bidraget. Om bidraget räcker nästan till
att ordna den egna studerkammaren
eller det avskilda sovrummet för barnen,
då har det fyllt sitt syfte.

Därmed är också en gräns satt för
bidragets storlek. Vill man förstärka
vissa hushålls allmänna försörjningsläge,
får man välja andra vägar än att
knyta bidrag till bostaden.

Nu går det naturligtvis inte att finslipa
ett bidragssystem så, att det täcker
alla variationer i bostadskostnader. Det
är nödvändigt att använda schabloner.
Men såvitt jag kan förstå täcker de nuvarande
bidragsbeloppen ganska väl den
avsedda andelen av bostadskostnaden.
De vanligaste bidragsbeloppen, d. v. s.
till tvåbarnsfamiljerna, uppgår till 700
å 1 000 kronor per år. Har familjen två
barn ytterligare krävs en större bostad,
och då är bidraget grovt räknat 300 kronor
högre. Om någon vill lägga på flera
hundra kronor på dessa belopp — och
det finns de som vill lägga på tusen
kronor och mer för stora familjer —•
då har man enligt min mening tappat
kontakten mellan bidragsbeloppet och
den del av bostadskostnaden som bidraget
skall täcka. Och då skapar man
— låt mig stryka under det — en verklig
orättvisa gentemot dem som inte kan
få något bidrag alls, t. ex. på grund av
att bostäder inte finns att tillgå.

Av reservanternas motivering drar
man lätt den slutsatsen, att deras syfte
är att med ökade bidrag individuellt

4 — Andra kammarens protokoll 1963, Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

täcka in den hyresutj amning, som regeringsförslaget
innebär. Men om detta är
deras verkliga mening, då lär en fortsatt
minskning av de generella bostadssubventionerna
bli svår att genomföra.
Och den avveckling av hyresregleringen
reservanterna så gärna talar om lär väl
då bli omöjlig att klara.

Familjebostadsbidragen är inte graderade
efter de relativa hyresskillnader
som finns mellan olika hus. En liyresutjämning
enligt regeringens förslag är
därför inte något särskilt motiv för ändrade
bidragsbelopp. Den del av familjerna
som berörs — främst de som bor
i statsbelånade hus färdigställda 1953
till 1956 — kommer även efter den hyreshöjning
som följer av denna subventionsavveckling
att ha lägre hyra än
familjer i motsvarande inkomstlägen
som bor i nyare hus.

I sammanhanget bör kanske markeras,
att högern som vanligt intar en särställning
genom att föreslå en längre
gående avveckling av de generella subventionerna.
Högerns förslag har en
helt annan innebörd än regeringens. Det
leder inte alls till en hyresutjämning
utan skärper i stället hyresolikheterna
och innebär att de förhållandevis höga
hyrorna i nya hus pressas upp väsentligt.
1 det sällskapet förefaller det mig
som om folkpartiet och centerpartiet
borde tala om hyreshöjningar med något
större försiktighet.

Nu är inte oppositionens förslag så
konstruerat att det kompenserar alla
hyreshöjningar. För ettbarnsfamiljerna
t. ex. — och därmed för de flesta ensamstående
mödrar — innebär reservationen
ingen förbättring av bidraget
men väl en lägre inkomstgräns än regeringsförslaget.
Oppositionens förslag
ökar klyftan mellan dem som får bostadsbidraget
och dem som inte får det,
och därför, herr talman, kan vi inte
acceptera detsamma.

Tidigare har det framförts mycken
kritik mot inkomstprövning inom socialpolitiken.
Bortsett från överdrifter

och felaktigheter i den kritiken har vi
från vårt håll varit benägna att lyssna
till vad som anförts. Med ingången av
detta år har gamla inkomstprövningsregler
försvunnit dels ur pensionssystemet
och dels ur bidragsgivningen i samband
med barnsbörd. Tidigare har änkepensioneringen
frigjorts från inkomstprövningssystemet.
Som en röd tråd genom
reformverksamheten har länge gått
en strävan att knyta sociala förmåner
till enkla, odiskutabla förhållanden:
sjukdom, ålder, förekomsten av barn
o. s. v.

När familjebostadsbidragen infördes,
gick förslaget ursprungligen ■—• det
finns skäl att erinra om det — ut på att
man inte skulle ha dem knutna till inkomsten
utan endast till bostad och
barnantal. Vi fick en inkomstprövning
främst på grund av bostadsbristen men
också av andra skäl, bl. a. finansiella.
Man ville avskärma folk med höga inkomster
från bidragsgivningen. Dessa
skäl har alltjämt en viss giltighet. Men
det har aldrig varit meningen att bidragen
skulle falla bort endast några få år
efter det att familjerna fått dem. Regeringsförslaget
är på den punkten avsett
att göra det möjligt för barnfamiljerna
att behålla bidraget en längre tid.

Då de nya bestämmelserna träder i
kraft, får de till följd att många familjer
som annars skulle bli av med bidraget
får behålla det. Andra familjer, som tidigare
har haft bidrag men nyligen förlorat
det, får det tillbaka. Denna åtgärd
innebär att åtskilliga tiotusental barnfamiljer
får sina årliga inkomstökningar
ograverade några år framöver. Detta
har jag trott vara något i hög grad eftersträvansvärt
även för oppositionen. För
någon tid sedan gjordes en justering av
avdragsreglerna i folkpensioneringen.
Då ville oppositionen gå längre än regeringsförslaget,
trots att innebörden av
det förslaget endast var att pensionärer
som har sidoinkomster fick ökade pensionsförmåner
genom mildrade avdragsregler.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

Man kan ställa frågan huruvida oppositionen
kommer att motsätta sig mildrad
inkomstprövning t. ex. i fråga om
studiesociala förmåner. När reservanterna
själva föreslår större ökningar i de
högre inkomstskikten än i det näst lägsta,
borde man väl ha tänkt sig för något
bättre.

Sedan centerpartiet släppt sitt motionsyrkande
om ett förstärkningsbidrag
utöver det förhöjda bidraget vid
särskilt låg beskattningsbar inkomst,
är det väl inte heller så mycket innehåll
i talet om de sämst ställda inkomsttagarna.
De inkomstgränser reservanterna
föreslår för förhöjt bidrag motsvarar
i deklarerade årsinkomster drygt
12 000 kronor för tvåbarnsfamiljer. De
som har än aldrig så låga inkomster får
enligt reservationen inte ett öre mer
än de som ligger uppe vid nämnda inkomst.
Jag vill betona att detta är anmärkningsvärt
endast mot bakgrunden
av den kritik oppositionen har riktat
mot regeringens förslag.

Med de uttalanden till förmån för en
höjning av inkomstgränserna som oppositionens
talesmän hade hunnit sätta på
pränt under det gångna året, förefaller
den taktik vi sedan har fått bevittna
från de borgerliga vara helt obegriplig.

Reservanterna skriver att en utvidgning
av familjebostadsbidragen kan försvåra
en senare mera omfattande bostads-
och familjepolitisk reform. Jag
kan inte underlåta att säga att detta
uttalande egentligen bara gäller reservanternas
eget förslag. Alldeles bortsett
från att en stor del av de familjer som
har låga inkomster inte skulle få ett öre
av reservanternas rundhänta bidragshöjning,
måste just en sådan bidragshöjning
i hög grad komplicera en framtida
reform, exempelvis av det slag som
bostadssociala utredningen på sin tid
skisserade.

Vad reservanterna eftersträvar, trots
förslaget om högre bidragsbelopp, är i
själva verket en minskning av bostadsstödet.
Reservationen innebär nämligen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ett direkt avslagsyrkande på regeringens
förslag om höjning av inkomstgränserna.
Barnfamiljer med vanliga inkomster,
som med nu gällande inkomststreck
är utsestängda från möjligheten att få
helt eller förhöjt familjebostadsbidrag
men ändå inte har råd att hyra en ny
och större lägenhet, skulle enligt den
borgerliga reservationen bli utestängda
från denna möjlighet även i fortsättningen.
Med oppositionens förslag kommer
vi också i fortsättningen att få bevittna
samma förhållande som vi fått
uppleva vid varje årsskifte, nämligen
att tiotusentals barnfamiljer faller för
inkomststrecket på grund av en vanlig
löneökning och därmed blir berövade
sina bostadsbidrag.

Trots allt som har sagts och skrivits
i denna fråga finns det åtskilliga gemensamma
ståndpunkter. Att vi måste råda
bot på trångboddheten bland barnfamiljerna
bör det råda enighet om. Förra
året beslöt riksdagen enhälligt på min
företrädares förslag att skärpa den regel
för bidragsgivningen, som gällt tidigare.
Numera kan bidraget inte utgå, om det
bor fler än två personer per rum i bostaden.
Tidigare hade man godtagit tre
personer per rum och ändå fått bidrag.

Den nya regeln gäller för nytillträdande
bidragstagare — inte för dem
som redan tidigare hade bidrag — och
den kan anses innebära ett understrykande
av att bostadspolitiken är klart
inriktad på att höja bostadsstandarden
för de uppväxande barnen.

En betydande grad av enighet gäller
de generella räntesubventionerna. Folkpartiet
och centerpartiet har här helt
anslutit sig till regeringens förslag. Samstämmigheten
i våra uppfattningar gäller
i stort sett också den strävan att utjämna
omotiverade hyresskillnader,
som förslaget om ändrade generella
subventioner är ett uttryck för. Det
gäller vidare slopandet av den årsgräns
som gällt för familjebostadsbidragen.
Bidrag kommer därigenom att utgå även
för lägenheter som färdigställts före

100

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1942, under förutsättning att utrymmesoch
standardvillkoren är uppfyllda.

Oenigheten har gällt inkomstprövningsmetodiken
och beloppen. För oss
har därvid en väsentlig höjning av inkomststrecken
varit angelägen för att
effektivisera familjebostadsbidragen,
men också därför att en inkomstprövning,
som enbart grundar sig på beskattningsbara
inkomster, alltid är en bristfällig
mätare på behovet av stöd. I fråga
om bidragsbeloppen har vi hävdat att
bidragens bostadspolitiska syfte måste
vara avgörande. Att ge upp den bostadspolitiska
motiveringen och göra bidragen
till något slags allmänt försörjningsbidrag
knutet till innehav av viss bostad
har vi ansett felaktigt.

Jag vill till sist tillägga, att den bostadspolitiska
stimulanseffekten med
nuvarande bidragsbelopp är betydande
och blir det i ökad utsträckning, när
flera familjer med vanliga inkomster
blir bidragsberättigade. Den omfördelning
och förstärkning av det samlade
bostadsstödet, som regeringens förslag
innebär, kommer att göra det lättare
för barnfamiljerna att hävda sig på bostadsmarknaden.

I praktiken är det fråga om en stimulanseffekt
i dubbel bemärkelse. Flerbarnsfamiljerna
stimuleras att efterfråga
bra och rymliga lägenheter. Därmed blir
också produktionen inriktad på de större
familj elägenheter som behövs.

140 000 barnfamiljer, som inte skulle
kunna behålla eller kunna få bostadsbidrag,
får det med regeringens och utskottets
förslag. Detta kallar jag en stor
reform både inom bostadspolitiken och
familjepolitiken. Jag är övertygad om
att de flesta, som är intresserade av en
framsynt politik på dessa områden,
kommer att anse detsamma.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle först till herr
Andersson i Knäred vilja säga, att om
en räntebeläggning av de räntefria stående
delarna skulle ske, jag ingalunda

har tänkt mig att det redan nästa år
skulle bli någon avkastning till statskassan.
Jag sade, att om en bedömning
i ett större sammanhang, där man bl. a.
kan överblicka bostadskostnadernas utveckling
och fastighetsvärdenas utveckling,
skulle visa att det vore skäligt att
räntebelägga de stående delarna, skulle
det ge ett så stort belopp att det kunde
jämställas med innevarande budgetårs
utgående bidrag för vatten- och avloppsanläggningar.

Statsrådet Aspling kände sig illa berörd
av att han i mitt anförande tyckte
sig finna ett omdöme om att bostadspolitiken
rent allmänt varit tämligen
misslyckad i detta land. Jag förvånar
mig inte alls över att statsrådet
känner sig illa berörd av ett sådant
omdöme. Jag skulle emellertid vilja
kommentera denna statsrådets uppfattning.

Jag har naturligtvis ingen som helst
anledning att prisa regeringen, men jag
har heller inte anledning att göra någon
ensidig svartmålning. Tvärtom bär
jag bemödat mig om, när jag skisserade
bakgrunden till mina slutsatser, att
ge en nyanserad bild. Jag vill erinra
om att jag sade att det bär byggts
många lägenheter och att efterfrågan
ökat starkt på grund av en mängd faktorer,
varav jag nämnde en del, t. ex.
den starkt ökade familjebildningen.
Jag nämnde den ökade utrymmesstandarden,
de ökade kraven på bostadsbyggande,
som föranletts av saneringen
av äldre stadsdelar. Jag erinrade
nog också om den ökning av bostadsbehovet,
som föranleds av att åldringar
i allt större utsträckning bor kvar i sina
lägenheter.

Man kan emellertid inte av det antal
lägenheter som bär byggts göra någon
bedömning, huruvida bostadspolitiken
varit framgångsrik. För det behöver
man något att jämföra med och
något sådant objekt finns inte. Jag pekade
på att de statliga lånereglerna i
viss utsträckning motverkar ett sunt

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

101

kostnadsmedvetande hos byggarna, och
det gäller alla byggare. Vidare har de
statliga lånereglerna, framför allt med
hänsyn till planeringen av husen, medverkat
till fördyrade byggen. Därför
finns det skäl att anse att man med
ett liberalare system inom samma investeringsvolym
skulle ha kunnat
åstadkomma ett större antal lägenheter.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern bär ju
hållit ett mycket långt försvarstal för
sitt förslag rörande familjebostadsbidragen.
Jag förstår att det var nödvändigt.
Det är ju inte bara oppositionen
som är missnöjd med förslaget, utan
missnöje yppas även på andra håll. Det
finns även en socialdemokratisk motion
som tyder på att man inte varit
helt nöjd med förslaget.

Socialministern erinrade i statsverkspropositionen
om att hans företrädare
i 1962 års statsverksproposition anförde
att åtskilliga skäl talar för att familj
ebostadsbidragen ges en mera generell
räckvidd. Det trodde vi ju också
var avsikten då. Men socialministern
har inte gått in för någon sådan reform
utan säger: »En reform av antytt
innehåll skulle i nuvarande läge inte
innebära avsett stöd till hushåll, som
med hänsyn till bostadsbrist inte kunnat
skaffa sig lägenheter med den för
bidrag föreskrivna standarden.» Det är
riktigt. Men socialministern har tydligen
inte tänkt på att detta 1 ungefär
lika hög grad drabbar hans eget förslag,
som ju går mycket högt upp i inkomstgränserna.
Att det inte går hela
vägen ändrar inte naturen av den inverkan
som uppstår.

Vidare säger socialministern att vi är
missnöjda med att inte varje familj får
fullständig kompensation. Nej, vi är
nissnöjda med att en del inte får nå{on
kompensation alls enligt socialmihsterns
förslag — och det gäller så -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dana som vi tycker bäst behöver en
kompensation.

Socialministern anmärkte också på
— det överraskade mig mest i hela
hans inlägg — att enligt vårt förslag
får en del med något högre inkomster
större bidrag än den näst lägsta bidragsgruppen.
Ja, om vi tar en trebarnsfamilj
finner vi att den näst högsta
bidragsgruppen enligt vårt förslag
får en förbättring med 300 kronor, medan
den högsta inkomstgruppen får 390
kronor. Det är alltså dessa 90 kronor
socialministern anmärker på. —• Men
om vi ser på den tabell som anger vilka
förbättringar socialministern vill ge
finner vi att familjen med en inkomst
på under 13 600 kronor inte får någonting,
medan familjen med en inkomst
på mellan 19 700 kronor och
21 500 kronor får 870 kronor.

Jag förstår att socialministern är
angelägen att finna angreppspunkter
mot oppositionen, men det är väl ändå
litet onödigt att angripa oss för fel som
socialministern själv begår i flerdubbel
måtto. Jag tycker att det i socialministerns
inlägg helt saknades en förklaring
till varför han inte, när han utarbetade
sitt förslag, kunde konstruera
det så att även de som nu har förhöjt
bidrag fick någon förbättring.

Det är också fel när socialministern
säger att en del inte får någon förbättring
alls enligt vårt förslag. Låt mig
påminna om att i vårt förslag ingår
även en höjning av barnbidragen såsom
en viktig del.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Till herr Turesson vill
jag säga, att det blir kanske tillfälle
att senare under kvällen diskutera bostadspolitikens
rent allmänna innehåll
och utformning.

Men herr Turesson talade om liberalisering
och menade att mer liberala
metoder skulle kunna resultera i ett
ökat byggande, kanske i ett lösande av

102

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

de problem va alltjämt bar. Jag tycker,
herr Turesson, att det finns anledning
betvivla detta påstående. Utan det samhälleliga
stödet skulle sannerligen icke
den utomordentligt stora bostadsproduktion
kunnat åstadkommas som vi
uppnått. Yi skulle inte heller ha kunnat
registrera den standardstegring som
—• trots bristerna — ägt rum på bostadsområdet.

Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga att jag i mitt förra anförande
strök under en mycket väsentlig sak,
som herr Gustafsson borde ha uppfattat
om han lyssnat till vad jag sade.
Jag framhöll att den hittillsvarande
konstruktionen av inkomststrecken
kommit att skära igenom de breda skikten
av inkomsttagare på ett sådant sätt,
att vid årsskiftena slumpen många
gånger ställt en mängd familjer utanför
bidragen. Väsentligt för reformen
att justera inkomstgränserna uppåt var
därför att familjerna skall få behålla
bidragen längre.

Jag är förvånad, herr Gustafsson,
över att det skall vara så svårt att förstå
vikten av detta väsentliga element
i regeringens förslag. Det finns säkerligen
i denna kammare åtskilliga som
har erfarenheter av vad detta system
innebär lokalt. Det kan, som jag sade,
innebära att vid årsskiftena hela grupper
av barnfamiljer inte får bidrag,
därför att inkomstgränserna varit för
snäva. När vi nu höjer inkomstgränserna
väsentligt och därmed verkligen
genomför en stor reform, kastar sig
oppositionen över förslaget och anmärker
på att de som redan har förstärkta
bidrag inte får någon höjning. Man säger
att de sämst ställda inte får någon
förbättring. Låt mig till detta säga —
jag betonade det i mitt anförande -—•
att man måste se detta i sitt stora sammanhang.
Vi vill göra reformen sådan,
att flera barnfamiljer får del av den,
och det är ingen obetydlig reform när
ungefär 140 000 nya familjer kommer
att slussas in i systemet.

Det är förvånansvärt att folkpartiet
och oppositionen över huvud taget
kopplar samman denna fråga med ett
kompensationstänkande. Det är förvånansvärt
att det sker på ett håll där
man i åratal har talat för en mera radikal
avveckling av de generella subventionerna.
Genom den nu föreslagna
avvecklingen — måttfull, rimlig och
motiverad — skapar vi en jämnare hyresnivå,
och genom reformen kommer
ytterligare familjer att kunna få del av
familjebostadsbidragen. Det kallar vi,
herr Gustafsson, en stor reform. Det är
icke, som herr Gustafsson tillät sig säga,
en reform som icke tar hänsyn till
de mera sociala motiven. Denna reform
är till sin innebörd verkligen social i
ordets vidaste bemärkelse.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är i och för sig
rätt underligt att socialministern nu väll
beteckna denna reform, som han kallar
den föreslagna ändringen av familjebostadsbi
draget, som en mycket stor social
reform. Jag konstaterar då att den
framför allt är lagd på förbättringar i
de högre inkomstskikten men att den
inte alls tar hänsyn till de lägre inkomstskikten.

Socialministern säger att vissa familjer,
som redan nu har bidrag enligt
oppositionens förslag skulle få förbättringar
på upp till 1 000 kronor. Det är
riktigt, men det gäller då familjer som
har minst sju barn och tillhör den grupp
som nu har förhöjt bidrag. Enligt socialministerns
förslag kommer man upp i
en ökning med 1 050 kronor för fyrabarnsfamiljer
som har över 21 000 kronors
inkomst. Att det skulle vara en
stor social reform har jag svårt att förstå.

Det bär sagts att den nuvarande ordningen
med den beskattningsbara inkomsten
som norm är mycket brist''
fällig. Men även enligt socialministerns
förslag skall iu den beskattningsbara

Onsdagen den 3 april 19G3 fm.

Nr 14

103

inkomsten utgöra norm; man har helt
enkelt inte kunnat finna någon annan
norm att följa. Det skulle vara intressant
att höra vari de stora bristfälligheterna
med den beskattningsbara inkomsten
som mätare på den faktiska
försörjningssituationen i barnfamiljerna
ligger.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern säger
att om inte inkomststrecket höjs så
kommer vi i ett läge där inkomstgränsen
skär rakt igenom de breda inkomstskikten
och många barnfamiljer skulle
då förlora bidrag, vilket lian anser
oriktigt. Ja, men det är ju inte säkert
att vi skall ha familjebostadsbidrag för
all framtid. Hur menar socialministern
att vi skall kunna avveckla bidraget, om
vi aldrig skall komma i den situationen
att inkomstgränsen skär igenom de
breda inkomstskikten? Om vi nu beslutar
att höja beloppen dröjer det inte
länge förrän vi är framme igen vid en
situation där också dessa inkomststreck
skär igenom breda inkomstgrupper. Det
går helt enkelt inte att undvika.

Sedan kritiserade socialministern mig
för att jag bär kopplat ihop denna fråga
med kompensationstänkande. Men är
det inte regeringen som har gjort det?
Har inte regeringen sagt att vi skall
lägga om Bostadsstödet från generellt
bostadsstöd till stöd åt familjerna? I
och med att man bär sagt det, är man
väl vnne i kompensationstänkandet, och
då är det orimligt att inte ge kompensation
åt dem som bäst behöver det.
Hyresstegringen fördelas demokratiskt
på alla, nen de sämst ställda får ingen
glädje av kompensationen.

Chefen för mcialdepartementet, herr
statsrådet ASPIlNG:

Herr talman! Genom en avveckling
av subventionern. frigör vi resurser,
som vi använder til en förstärkning av

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

familjebostadsbidragen. Att kalla det för
en kompensation är oriktigt.

Låt mig göra ett par tillägg.

Man skall inte glömma bort — jag
vill återigen betona det — att om man
följer oppositionens linje och höjer bidragsbeloppen,
då binder man verkligen
familjebostadsbidraget i dess nuvarande
form och omöjliggör därmed d mycket
hög grad en kommande eventuell förändring.
Att man slussar in flera familjer
i systemet bär jag ansett vara det
viktiga.

För familjer med ett barn under 16
år, d. v. s. för de flesta ofullständiga familjer,
innebär reservanternas förslag
inte någon förbättring alls men däremot
snävare inomstgränser än regeringens
förslag, övriga familjer säger man sig
vilja ge kompensation till, men det finns
25 000 flerbarnsfamiljer som ligger utanför
den inkomstgräns som reservanterna
föreslår och som är trångbodda. De kan
därför inte få någon kompensation för
hyreshöjningar av det slag reservanterna
vill ge intryck av att ge dem alla.
För dessa familjer måste det väl te sig
i högsta grad orättvist att andra skall
få bidragsbelopp utöver vad som kan
vara motiverat av skillnaden i hyra mellan
äldre bostäder och moderna, tillräckligt
rymliga bostäder.

Jag har tillåtit mig beteckna reformen
som stor och väsentlig. Jag vidhåller
detta, ty den kommer att bli det
till sina verkningar när ytterligare över
100 000 familjer kommer att få detta
viktiga stöd.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I replikskiftet med herr
Gustafsson i Skellefteå har statsrådet
gjort ett par uttalanden utan någon som
helst bevisning.

För det första säger herr statsrådet
att om man minskar de generella hyressubventionerna
så är det motiverat att
låta familjebostadsbidraget utgå till ytterligare
140 000 familjer som kompensation
för den minskade generella sub -

104

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

vention de får. Jag skulle vilja fråga om
det inte är lika berättigat eller kanske
mer berättigat att öka familjebostadsbidraget
för de familjer i lägre inkomstgrupper
som redan bär familjebostadsbidrag
och som på grund av sina lägre
inkomster bär större behov av ett förstärkt
bidrag.

För det andra säger herr statsrådet
att en ökning av beloppen skulle binda
systemet och försvåra en övergång till
ett -annat system. Jag vill starkt ifrågasätta
om inte det system som statsrådet
förordar, nämligen att slussa in 140 000
ny-a familjer i famiiljebostadsbidragssystemet,
i ännu högre grad binder oss
vid det nuvarande systemet och i ännu
högre grad försvårar en övergång till
någonting annat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag sade i mitt an -

förande att vi här frigör resurser och
därigenom möjliggör en väsentlig reform.
Det är inte fråga om någon kompensation.

På den andra frågan vill jag svara,
att i samma ögonblick som man höjer
beloppet binder man hårdare själva systemet
och försvårar därmet eventuella
förändringar.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 3 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtanden nr 42, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1963/64 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 43, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropo -

sitionen gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1963/64 till bostadsrabatter
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Sedan 1963 års bostadskvot
färdigbyggts kan man, som förut
nämnts, utgå ifrån att i våri land över
en miljon lägenheter nybyggts eller moderniserats
sedan 1945. Särskilt de senaste
årens betydligt »kade bostadsbyggnadssiffror
är gläcjande. De signaler
som rests beträffande de närmast
liggande årens bostaisproduktion, syftande
till en produktion av 90 000 å

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

105

100 000 lägenheter årligen, kommer att
betyda mycket för att eliminera bostadsbristen,

Starka krafter har satts in för att
trygga ekonomien för bostadsbyggandet.
Arbetsmarknadspolitiken med förflyttningar
av arbetskraft till de mest
aktuella bostadsbristorterna fungerar i
stort sett tillfredsställande. Svårigheterna
hänför sig för närvarande till planeringsarbetet
och tomtanskaffningen.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
är nu i full verksamhet för
att genom kurser och upplysningsmöten
stimulera och anvisa vägar vid uppgörandet
av flerårsplaner för en mängd
orter. Det är att hoppas att den kommunala
aktiviteten på detta område
ökar betydligt. Förutsättningen för att
man skall lyckas bygga ifatt bostadsbristen
är att man kan hålla ett jämnt
bostadsbyggnadsprogram över flera år.
Stadsplanerna måste fram i tid och får
inte på något vis fördröjas. De kommunala
och centrala myndigheterna bör
stå i intim kontakt med varandra på
ett mycket tidigt stadium av planeringsarbetet,
och tidtabellen måste hållas.
Det får inte bli någon ryckighet som
äventyrar den kommunala planeringen,
fördyrar byggnadsprojekten och leder
till onödiga kommunala investeringar.

En annan viktig fråga gäller kommunernas
tomtförsörjning. Det är därför
med tillfredsställelse man hälsar
de motioner, som rekommenderar en
statlig utredning om åtgärder för att
säkra kommunernas lånebehov i samband
med markförvärv och för att förhindra
markvärdestegring och därmed
följande hinder för önskvärd samhällsbebyggelse.

Det är inget tvivel om att många markförsäljare
gjort fantastiska vinster genom
att behålla marken så länge som
möjligt för att vid den oundgängliga
utbyggnaden av städer och större samhällen
avvakta en lämplig tidpunkt för
försäljning av sin mark. Kommuner och
byggnadsföretag har kommit i ett
4* — Andra kammarens protokoll 1963.

rämjande av bostadsförsörjningen m. m.

tvångsläge när det blivit aktuellt med
tomtinköp och marktillgången sinat. En
modernare, mera skärpt expropriationslagstiftning
är högst önskvärd och borde
komma till stånd snarast möjligt.

Det är inte alla kommuner som har
haft ekonomiska resurser att i god tid
skaffa sig erforderlig tomtmark. Det är
många gånger inte bristande framsynthet
man kan beskylla kommunerna för
utan det är snarast så, att de kommunala
investeringsresurserna inte här
räckt till för att även skaffa tomtmark
i rätt tid innan »förväntningsvärdena»
har pressat priset uppåt. Ett statligt ingripande
i denna angelägenhet skulle
vara av mycket stort värde. Jag ansluter
mig helt till utskottets skrivning
i denna angelägenhet och hoppas att
man på denna punkt så fort som möjligt
kommer till klarhet med problemen
och lägger upp riktlinjer för den framtida
verksamheten.

En ytterst betydelsefull reform som
föreslås i bostadspropositionen gäller
höjda inkomstgränser för familjebostadsbidrag.
De förutvarande inkomstgränserna
har hindrat många barnfamiljer
att erhålla statligt stöd för anskaffandet
av eu god bostad. De nu
fixerade gränserna möjliggör för 270 000
i stället för 130 000 familjer att komma
inom ramen för familjebostadsbidrag.
Och cirka 70 000 av de familjer, som
redan har bidrag, får förbättrade sådana.

Förslaget om slopande av de generella
räntesubventionerna i 1940-talshus
och försämringar av subventionerna
i 1950-talshus medför att det i synnerhet
för 1950-talshusen blir en kännbar
höjning av hyrorna. Därför måste de
föreslagna höjda inkomstgränserna betraktas
såsom en kompensation för hyreshöjningarna.
De möjliggör för många
barnfamiljer att trots dessa hyreshöjningar
likväl kunna efterfråga en god
bostad. Genom slopandet av villkoret för
erhållande av familjebostadsbidrag, att
lägenheten skall ha fördigställts tidiNr
U

106

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

gast 1942, kan också en del familjer,
som nu bor i godtagbara bostäder, få en
chans till familjebostadsbidrag. Denna
fråga har inte berörts i någon större
utsträckning under debatten men torde
vara värd att observera. När nu denna
gräns tas bort kommer det att bli rätt
inånga barnfamiljer, som nu bor i goda
bostäder men ändå inte har haft en
chans till bidrag, att kunna få sådant.
Det är ett bra steg framåt och det ger
möjlighet för dessa familjer att få en
rimlig hyra vid en någorlunda godtagbar
bostadsstandard. Det är ett av
de stora dragen i propositionen.

Den grupp som ligger sämst till är
barnfamiljer med låga inkomster, som
redan nu har förhöjt bidrag. Eftersom
inte bidragsbeloppen blir höjda utan
endast inkomstgränserna flyttas kommer
dessa familjer med den svagaste betalningsförmågan
i ett sämre läge än tidigare
genom att de drabbas av hyreshöjningar
i 1940-talshusen och 1950-talshusen.
Det är därför jag och en del partivänner
i en motion har påtalat nödvändigheten
av en förbättring av bostadsstödet
till här berörda familjegrupper.
I motionen föreslås att det
antingen sker en höjning av familjebostadsbidragen
eller att det på annat
sätt blir en förstärkning av bostadsstödet
till barnfamiljer med låga inkomster.
Utskottet tycks dela motionärernas uppfattning.

I en annan motion i denna kammare
har herr Lindkvist och jag yrkat på
en differentiering efter kvalitet av den
statliga långivningen för bostadsbyggandet.
Vi anser att nuvarande regler
för statlig belåning av bostadshus, med
högsta belåningsvärde som bas för den
samhälleliga insatsen, icke i tillräcklig
grad leder utvecklingen mot förbättrad
utrustningsstandard. Samhället borde
genom höjda belåningsgränser kunna
stimulera till tillkomsten av kvalitetsbostäder
med förbättrade kollektiva
anordningar, bättre köksutrustning,
högre hygienstandard, bättre ljudisole -

ring m. m. I synnerhet en välisolerad
kvalitetsbostad kommer att underlätta
arbetet i hemmet och öka trivseln i bostäderna.
En fastighet med sådana kvalitetsbostäder
kommer helt naturligt
också att få ett betydligt bättre kreditvärde.
Att slå vakt om en god standard
i såväl utrustnings- som utrymmeshänseende
måste ligga i samhällets intresse.
Därför är det önskvärt att man vid den
statliga belåningen av bostadshus tar
hänsyn till strävandena att skapa kvalitetsbostäder.

I motionen föreslår vi, att belåningsvärdena
standarddifferentieras, exempelvis
genom tillägg eller reducering av
belåningsvärdena i de fall bostäderna
i fråga om utrustning och miljö är av
högre respektive lägre standard än vad
som svarar mot de krav, som bostadsstyrelsen
kan angiva som normgivande
för svensk standard.

En viss sådan differentiering förekommer
men inte i den utsträckning
som vi anser vara nödvändig. Vi är fullt
medvetna om att det kan bli vissa svårigheter
att övergå till en sådan bedömning
av bostäderna, men vi tror
att svårigheterna endast behöver sträcka
sig över en kort övergångsperiod.

Uppenbara fördelar kommer att ernås
om belåningen får en sådan utformning,
att den starkt stimulerar till en
bättre bostadsstandard. Det finns många
önskemål i olika motioner, framförda
till årets riksdag, som syftar till en god
miljö för bostäderna, och det bästa ur
alla synpunkter är en i alla avseenden
kvalitativt god bostad, som skapar trivsel
för familjen.

Det är därför tillfredsställande att utskottet
har accepterat de tankegångar,
som återges i motion nr 97 i andra kammaren,
och jag ber att få ansluta mig
till den skrivning som utskottet gjort
i ifrågavarande avseende.

Herr talman! Jag vill gärna ett ögonblick
återkomma till den föreslagna höjningen
av inkomstgränserna för erhållande
av familjebostadsbidrag. Speciellt

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

107

under de två sista åren, 1961 och 1962,
har ett stort antal barnfamiljer utmönstrats
från erhållandet av familjebostadsbidrag
på grund av obetydligt
stegrade inkomster. Det har varit ytterst
kännbart för dessa familjer att inte längre
erhålla något slag av familj ebostadsbidrag
därför att inkomsterna något
litet har gått i höjden. Även tillgången
till ett halvt familjebostadsbidrag har
betytt mycket för många av de barnfamiljer
det här gäller, och familjen har
kommit i kännbara ekonomiska svårigheter
när bostadsbidraget har indragits.

En del av de lönekompensationer som
inträffat har säkerligen gått åt att täcka
ökade levnadskostnader på andra områden.
Förmedlingsorganen har också
haft att behandla många skrivelser och
vädjanden från familjer med begäran att
få behålla familj ebostadsbidragen, men
bestämmelserna har satt en spärr mot
att kunna bevilja dessa framställningar.
Årligen har många tusental familjer
genom obetydligt ändrade inkomster
uppåt mist ett välbehövligt bostadsstöd.
Den lyftning som nu kommit till stånd
genom att gränserna för familjeinkomsterna
ändrats är ett gott grepp, och att
höjningen har tagits till så, att man har
någorlunda betryggande marginaler för
att kunna åstadkomma en förbättring av
barnfamiljernas bostadsförhållanden
någon tid framöver är glädjande. De nya
bidragsbestämmelserna i propositionen
kräver genom sin utformning större utrymmen
för barnfamiljerna, och det betyder
givetvis ökade hyreskostnader.
Därför är det av värde att den höjda
inkomstgränsen skapar ett någorlunda
tillräckligt utrymme för barnfamiljerna
att röra sig inom de närmaste åren.

Jag vill här ställa frågan: Är det orimligt
att dessa familjer får stöd? Vad har
de i beskattningsbar inkomst? Inkomstgränsen
för att få förhöjt bidrag ökas
från 6 000 till 8 000 kronor. För att få
helt bidrag höjes inkomstgränsen från
nuvarande 8 000 till 12 000 kronor och
för reducerat bidrag från 9 500 till

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

14 000 kronor. Från borgerligt håll kritiseras
det framlagda förslaget och man
säger att hjälp därigenom kommer att
utgå även till sådana som har orimligt
höga inkomster. Gränserna ligger för en
familj med två barn vid följande inkomster:
8 000, 12 000 respektive 14 000
kronor. Det kan man väl inte beteckna
som stora inkomster. Man kan inte säga
annat än att det är glädjande att det
här har tagits ett initiativ för att hjälpa
så många familjer som möjligt på detta
sätt.

Inom inkomstgränsens ram blir det
också möjligt att bereda vissa familjer
bättre familjebostadsbidrag. Familjer
flyttas från halva bidrag till hela bidrag
och i en del fall från hela till förhöjda
bidrag. Dessa värdefulla förstärkningar
utgör i själva verket ett bättre
bidrag än ett rent barnbidrag. Vi som
i praktiken sysslar med dessa angelägenheter
inom förmedlingsorganen kan
lätt konstatera vad de höjda inkomstgränserna
betyder för barnfamiljerna.

Från borgerligt håll föreslogs förra
veckan att man skulle ha ett barnbidrag
på 110 kronor. Det skulle alltså motsvara
220 kronor för en familj med två
barn. Vad ger nu familjebostadsbidraget?
Om jag tar helt bidrag, får familjerna
i de oiika ortsgrupperna 690—
750 kronor, alltså betydligt bättre. Vill
jag gå vidare till de förhöjda bidragen
får en familj med två barn mellan 1 020
och 1 080 kronor. Även ett reducerat bidrag,
d. v. s. halvt bidrag betyder en
förstärkning för en tvåbarnsfamilj på
ett belopp liggande mellan 345 och 375
kronor. Detta visar att familj ebostadsbidragen
i den form de nu har är betydligt
bättre än barnbidrag. Vi som har
att syssla med bostäderna, vet vilken
nytta människorna har därav. Vi vet att
denna lösning kommer att hälsas med
stor tillfredsställelse.

Genom bostadsförmedlingens medverkan
kommer också på sina håll alla
krafter att sättas till för att bereda
barnfamiljerna bostäder i det nyare be -

108

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ståndet, och detta möjliggöres ekonomiskt
genom de nu föreslagna inkomstgränserna.
Även i 1940- och 1950-talets
hus innebär uppflyttningen av inkomstgränserna
ett värdefullt initiativ.

Inom nämnda bostadsbestånd blir det
i de statsbelånade fastigheterna en hyreshöjning,
men genom tillkomsten av
de nya inkomstgränserna kommer i
många fall hyreshöjningen inte att bli
särskilt kännbar, eftersom det sker en
uppflyttning för en del barnfamiljer i
intervallerna för helt eller förhöjt bidrag.

Däremot finns det en grupp, som jag
tidigare nämnt, vilken kommer i kläm.
Det är de allra lägsta inkomsttagarna,
som redan nu har förhöjda bidrag och
som inte kan få mer och som därför i
synnerhet i de statsbelånade 1950-talshusen
kommer att få känna av märkbara
hyreshöjningar. Jag delar den uppfattning
som framförts från många håll,
att det inte alltid är enbart skattebedömningen
som är en säker barometer på
dessa familjers levnadsförhållanden.
Det finns många grupper som mycket
väl kan visa att de reellt befinner sig
inom denna lägre inkomstgrupp. Undersökningar
har visat, att man för att
skapa rättvisa åt dessa mindre bemedlade
och ge dem ett förstärkt stöd måste
ha en garanti för att det är de verkligt
behövande som får detta förstärkta familjebostadsbidrag.
Annars kan man
komma till orättvisa lösningar av frågan.

I vår motion har vi inte enbart föreslagit
en förstärkning av familjebostadsbidragen
efter den taxerade inkomsten
utan har också föreslagit att man på
andra vägar skall undersöka möjligheten
att hjälpa dessa ekonomiskt svagare
grupper, ensamstående eller familjer.
Utskottet har anslutit sig till dessa tankegångar.
Jag vill därför bara kraftigt
understryka nödvändigheten av att regeringen
så snart som möjligt kommer
med förslag till ett effektivt stöd åt de
i verklig mening ekonomiskt svagaste
grupperna.

I sammanhanget kan erinras om att
man i borgerliga motioner under flera
år har krävt att de generella bostadssubventionerna
skall slopas. När det
nu föreligger en proposition om en försiktig
avveckling, där man i 1940-talshusen
helt slopar de generella subventionerna
med hänsyn till att det sänkta
ränteläget kommer att dämpa verkningarna,
medan man i fråga om 1950-talsfastigheterna inte slopar de genei’ella
subventionerna men gör en justering
av räntestödet, som orsakar en hyreshöjning,
så upptäcker de borgerliga
motionärerna vad deras krav leder till.
De vill då i stället för ett verksamt stöd
åt barnfamiljerna genom kraftigt höjda
inkomstgränser gå på andra stödåtgärder.
Från vårt håll har vi gång på
gång påpekat dessa följdverkningar av
ett slopande av de generella subventionerna.

Jag vill nu fråga: Vad skulle ha inträffat
därest man i enlighet med de
borgerliga förslagen hade slopat de generella
subventionerna över hela linjen?
Skulle vi då inte ha befunnit oss
i ett läge, där vi ställt barnfamiljerna
över lag inför mycket besvärliga ekonomiska
problem på grund av kraftiga
hyreshöjningar? Ilur skulle man kunna
kompensera dessa barnfamiljer?
Skulle det ske genom höjningar av barnbidragen
fick dessa vara mycket kraftigt
tilltagna för att man något så när
skulle utjämnahyreshöjningarna. Jagtror
att den genom propositionen åskådliggjorda
situationen för barnfamiljerna
har fått en god belysning. Resultatet blir
att man i fortsättningen bör vara ytterst
försiktig med en avveckling av de generella
subventionerna, när man redan nu
i ingångsskedet konstaterar de konsekvenser
som detta första steg på vägen
har.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
några ord om småhusen. Man föreslår
att den nuvarande storleksgränsen 125
kvadratmeter skall höjas till 150 eller
helt slopas. Även på denna punkt bör

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

109

vi vara försiktiga. Detta är en tilllämpningsfråga,
som bedöms olika inom olika
länsbostadsnämnder. Jag har nämligen
fått reda på, att det finns länsbostadsnämnder
som bedömer saken så
snävt, att de räknar in källare och
andra sådana utrymmen, så att den
verkliga bostadsytan kanske blir 80
kvadratmeter. Det finns andra bostadsnämnder
som gör en betydligt generösare
bedömning och alltså går en annan
väg. Det vore bättre om bostadsstyrelsen
genom regeringen fick besked
om att man skulle tillämpa bestämmelserna
så generöst över hela landet, så
att man fick en verklig 125-kvadratmetersgräns.

Jag hoppas att jag genom att ha framhållit
detta i närvaro av inrikesministern
har lyckats fästa uppmärksamheten
på att detta är en viktig bedömningsfråga.
Skulle man kunna åstadkomma
någon ändring på den punkten, skulle
man nog kunna vara tillfredsställd.
Att helt slopa gränsen skulle vara en
ytterst farlig väg. Man skulle faktiskt
kunna premiera lyxbyggen, och vi är
knappast i den situationen att vi bör
göra det.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan med
undantag för punkt 14 i utlåtande nr
42, där jag ber att få yrka bifall till
herr Näsströms reservation.

Därefter anförde:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I denna för svenska folket
så betydelsefulla TV-stund vill jag
beröra några frågor i anslutning till
statsutskottets utlåtande nr 42 rörande
bostadsförsörjningen. Jag börjar med
markpolitiken. På detta område har
debatten varit mycket livlig, alltsedan
HSB tog upp frågan på sin kongress
i Hälsingborg våren 1962. Vad som där
sades är ju numera tillgängligt i tryck.
Jag vill anknyta några reflexioner som
jag gjorde på kongressen till vad som

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sägs på sidorna 12 och följande i utlåtandet.

Frågan om markvärdesförändringar
och deras effekt på boendekostnaderna
förs regelmässigt ut till allmänheten på
ett förvillande sätt. Tyngdpunkten i debatten
läggs kring uttrycken »oförtjänt
markvärdesstegring» och »markspekulation».
Det skall inte förnekas att mark,
i likhet med andra investeringsobjekt,
undergår värdeförändringar. Dessa förändringar
kan hänföras till någon av
följande faktorer eller till alla tre:

1) Förändringar i avkastning. Hit kan
räknas sådana förändringar som betingas
av penningvärdets kontinuerliga fall.

2) Förändringar i värdet till följd av
ändrat användningsområde.

3) Subjektiva och därmed helt irrationella
värderingsgrunder hos en köpare.

En exploateringskalkyl för råmark leder
vanligen till ett av statliga lånemyndigheter
godtagbart värde motsvarande
5—10 kronor per kvadratmeter våningsyta
eller 6—12 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta. Sammanfattningsvis kan
sägas att, för varje krona per kvadratmeter
lägenhetsyta som råmarkspriset
stiger, ökar de totala omkostnaderna i
produktionskostnadskalkylen, alltså inklusive
ledningar, gator m. in., med kr.
2:—-—2:50 per kvadratmeter lägenhetsyta
eller cirka 0,3 procent av de totala
produktionskostnaderna. Som jämförande
exempel kan anges, att byggnadskostnaderna
under senare tid årligen
har stigit med minst tio gånger
nämnda belopp. De små förändringar
som råmarkskostnaderna är utsatta för
saknar sålunda praktisk betydelse i de
totala bostadskostnadssammanhangcn.
Bostadskonsumenterna skulle i många fall
inte märka någon skillnad i boendekostnaderna,
om råmarkspriserna sattes till
0 kronor.

Nu skall man emellertid hålla i minnet,
att den kampanj som förs i första
hand går ut på att komma åt städernas
centrala delar för sanering. Här är självfallet
prisvariationerna större, väsent -

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

ligt större, än beträffande råmarken.
Vad är det man vill? Jo, man vill komma
över den för byggnadsindustrien
nödvändiga råvaran mark — och detta
så billigt som möjligt — och överföra
äganderätten till kommunen, det allmänna.
Därigenom skapas möjligheter att
fördela den råvaran efter ett politiskt
förturssystem, som det blir anledning
att diskutera i ett annat sammanhang.

Nu anser jag emellertid, att ett dylikt
markmonopol ingalunda automatiskt leder
till någon förbättring för konsumenterna.
För övrigt löser man inte de generella
bostadsproblemen genom att söka
lägga beslag på de centrala stadsdelar
som är kvar i enskild ägo. Det
kommer alltid, under alla system, att
bli dyrare att bo ii centrala -stadsdelar
— synligt eller osynligt, svart eller vitt.
Städernas innerkärnor utsätts alltid för
speciella prisförändringar till följd av
investeringslust av kommersiell natur
—• kontor, köpenskap o. s. v. Självfallet
blir också konkurrensen om marken
hård, i synnerhet för den som riskerar
att bli avstängd eller snålt behandlad
i ransoneringssystemet.

Men, herr talman, i och för sig har
ingen enda, som bygger, något intresse
av att betala 5 öre i onödan, vare sig
för råmark eller saneringsfastigheter.
Det bara försämrar hans möjligheter
till avkastning eller förtjänst. Det är
köplusten hos konsumenten som bestämmer
priset i förening med nödvändigheten
att ha tillgång till råvaran för
att han långsiktigt skall kunna planera
verksamheten i sitt företag. Och detta,
herr talman, gäller för alla företagsformer.
Men all-a, utan undantag, är
lika goda kålsupare när det gäller att
överbjuda varandra för -att få tåg i en
begärlig saneringstomt.

Det är därför tacknämligt att vi nu
får en utredning i frågan — alla i utskottet
är ju tiverens om den -saken.
Men i anslutning till högerledamöternas
avvikande mening, -som framförs i reservationen
nr 3 på s. 39 i utlåtandet,
kan -anföras följande.

Tomträttsinstitutet är ingen gyllene
trollformel. När det diskuteras markfrågor
och talas om stegrade markpriser
antyds det att bara marken inte
vore i enskild ägo utan i kommunens,
skulle man få lägre boendekostnader.
Man tycks vilja göra gällande, att byggnadsföretaget
som bygger ett hyres- eller
bostadshus på egen mark och egnahemsägaren
som köper tomten, är bovar
i ett drama som slutar i okontrollerbara
markprishöjningar och ökade boendekostnader.
Befrielsen från detta
onda skulle ligga i att kommunen äger
m-arken och lämnar ut den till de olika
byggherrarna med tomträtt. Jag vill
starkt understryka -att det är ett misstag
-att tro, att boendekostnaderna blir
lägre genom tomträttsinstitutet. Initialt
kan man under vissa förutsättningar få
lägre boendekostnader, om man sätter
en icke-marknadsmässig tomträttsavgäld.
I en fri hyresmarknad bestäm-s
dock inte hyrorna av om husen ligger
på tomträttsmark eller på mark under
enskild äganderätt. Hyrorna bestäms
av helt andra faktorer, och hyresgästerna
känner varken till eller frågar
efter besittningsformen för marken. När
en egnahemsägare — för att nu ta det
exemplet — säljer sitt hus tar han ut
högsta möjliga pris som marknaden erbjuder
och däri -gör han naturligtvis
alldeles rätt. Man får samma boendekostnader
vid båda besittningsformern-a
av marken, alltså både då det är fråga
om äganderätt och tomträtt.

Härefter skulle jag, herr talman, i
all korthet vilja dröja vid hyresregleringen.
Mycket kan vara att orda därom,
men den -frågan kommer ju upp senare
i år mera renodlad, och jag begränsar
mig därför nu till följande.

Även om regleringen då den infördes
var ett nödvändigt instrument under
dåvarande krisartade förhållanden,
så har den under den långa tid den varit
i kraft kommit att medföra en råd
icke önskvärda eller oförutsedda verkningar
på bostadsmarknaden. Bland de
mest påtagliga kan nämnas den hyres -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

111

spridning vi fått och fastlåsning av
marknaden med en påtaglig trögrörlighet,
vilket bl. a. medför att det tillgängliga
bostadsbeståndet inte kan utnyttjas
fullt rationellt och att den eftersträvade
rörligheten på arbetsmarknaden kommit
att hämmas. Därjämte har vi fått
något av en privilegierad boendegrupp
— »det nya frälset» — nämligen de som
av en slump eller av andra förhållanden
hamnat i den del av bostadsbeståndet,
som har de relativt sett lägsta hyrorna.

Hyresregleringen har också skapat en
gynnsam grogrund för »svarta» affärer,
vilket delvis sammanhänger med att
regleringen numera förlorat sin förankring
i rättsmedvetandet hos bostadskonsumenter
och fastighetsförvaltare.
Detta har klart dokumenterats i olika
sammanhang.

En viss avveckling har ägt rum genom
regeringens åtgöranden i den riktning,
som länge förordats från borgerligt
håll. Socialministern sade tidigare
i dag att en relativt begränsad, försiktig
utjämning av hyrorna skulle bli följden
av regeringens program. Men det
behövs bättre tåg för att få rätsida på
problemet.

Vidare skulle jag vilja anföra några
rent allmänt bostadspolitiska synpunkter.

Vårt bostadspolitiska program syftar
till en allmän höjning av utrymmesstandarden
och bostädernas kvalitet. Vi
bär också fått ett relativt sett större
antal rymliga bostäder, och genomsnittligt
sett är det svenska bostadsbeståndet
betydligt bättre tekniskt utrustat i dag
än vad det var i början på 1940-talet.
Huruvida vi har fått en bättre miljö för
de boende kan säkert diskuteras. Mycket
återstår ännu att göra för att uppnå
den relativt sett blygsamma målsättning,
som bostadssociala utredningen uppsatte.
Jag tänker då i första hand på
den betydande omfattning som trångboddheten
fortfarande har här i landet,
och jag tycker det finns all anledning
att beröra den synpunkten utöver

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vad socialministern gjorde tidigare i
dag.

Bostadssociala utredningen uppsatte
normen, att det borde vara högst två
boende per boningsrum. I 1960 års bostadsräkning
kan man utläsa bl. a., att
vi ännu har cirka 230 000 trångbodda
hushåll, d. v. s. att i runt tal vart
tionde hushåll är trångbott. Mest utbredd
är trångboddheten bland barnfamiljerna.
I stort sett var femte barnfamilj
är trångbodd. Trångboddheten
ökar kraftigt med ökat barnantal. Av
hushåll med fyra eller flera barn är
ungefär vartannat trångbott. Bostadsköer
och trångboddhet är tyvärr fortfarande
utmärkande drag på den svenska
bostadsmarknaden. Allt är inte välbeställt
och man frågar sig, om våra resurser
utnyttjas på bästa sätt.

lag kan inte undgå att peka på en
omständighet. Så länge de kommunala
bostadsföretagen tillämpar självkostnadsprincipen
för sin hyressättning —
de har ju fri hyressättning — innebär
subventioneringen till dem i form av
bättre lånevillkor än till enskilda producenter
en särskild förmån för de hyresgäster,
som mer eller mindre av en
slump råkat hamna i sådana hus, och
en lika klar orättvisa gentemot övriga
bostadskonsumenter. Härtill kommer
skatteförmåner, som emellertid behandlas
i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 19. Det finns ur de boendes
synpunkt inget skäl varför det skall
kunna bli billigare att bo i ett sådant
allmännyttigt hus än i ett annat.

Ser man frågan ur allmän principiell
finansieringssynpunkt synes det även
naturligt, att kommunen i sina bostadsinvesteringar
får ta den risk, som sammanhänger
med toppfinansieringen på
sätt som gäller för andra byggherrar.

En direkt dominans av de allmännyttiga
företagen på ortens bostadsmarknad
innebär risk för att konkurrensen
mellan olika byggherrar försvagas till
nackdel för bostadskonsumenterna. Utvidgas
de kommunala bostadsbolagens

112

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verksamhet även till att vara byggande
företag och ges de en mer eller mindre
monopolistisk ställning i kommunen, är
man inne på en utveckling, som kanske
inte blir till de boendes fördel. Fri konkurrens
under lika villkor mellan såväl
byggherrar som olika byggnadsföretag
leder till lägre boendekostnader och
bättre bostadsstandard än vad man erhåller
i en monopolistisk marknad. Detta
oavsett vem som är innehavare av
monopolet.

Jag kan inte underlåta att i det sammanhanget
peka på ett uttalande som
hyresgästföreningen gjorde i ett uppmärksammat
mål mot Wenner-Gren Center
i Stockholm för en tid sedan. Man
summerade i debatten på ungefär följande
sätt, när man bemötte invändningarna
från denna fromma stiftelse.
Jag citerar ur Svenska Dagbladet för
den 22 mars, s. 7: »Erfarenheten visar
att även idealitet vid utebliven kontroll
kan överansträngas.» Jag förmodar att
detta generella uttalande skall gälla rent
generellt. Jag har aldrig upphört att
förvåna mig över den frenesi, med vilken
man från regeringspartiet bemöter
det sedan flera år av oppositionen framställda
yrkandet om att allmännyttiga
företag skall till riksdagen lämna en redovisning
för sitt fögderi rörande de
pengar, som svenska staten generöst
ställt till det allmännyttiga bostadsbyggandets
förfogande. Även i år är jag
mycket förvånad över att man intar en
sådan hållning.

Herr talman! Jag ber att man skall
observera att jag här har förordat ett
system som ger den bästa samhällseffekten
på konkurrensbasis. Jag vill inte
bli beskylld för att ha utövat ovederhäftig
kritik mot allmännyttiga företag,
tv det har jag inte.

Slutligen skulle jag vilja beröra något
som jag har kallat nya grepp om
bostadspolitiken. Det erfordras ett nytt
samlande grepp över hela frågekomplexet.
Den nu arbetande bostadsbyggnadsutredningen
kommer säkerligen att

lämna värdefulla bidrag och underlag
för konkreta ställningstaganden i många
olika frågor. Utredningens uppdrag är
dock närmast av teknisk natur. Det synes
mig därför naturligt att man tillsätter,
såsom också begärts av oppositionen,
en ny parlamentarisk utredning
som får till uppgift att se över hela det
bostadspolitiska programmet och utforma
målsättningar för det framtida handlandet.

Vi måste komma ifrån den byråkratisering,
som för närvarande karakteriserar
den statliga bostadslånegivningen
och få en smidigare kreditgivning
för bostadsbyggandet, där kvalitetsfaktorer
såsom miljö, lägenhetsplanering
och lägenhetens tekniska utrustning kan
göra sig gällande. Utformningen av långivningen
skall inte vara bestämmande,
när det gäller bostadsbyggandets utformning.

Vi behöver också bättre och fastare
former för regionalt samarbete mellan
kommunerna och vi behöver långsiktigare
konkreta byggnadsprogram. Vi behöver
även nya riktlinjer för hur det
statliga stödet direkt till hushållen och
eventuellt indirekt via lånesubventionering
skall utformas.

Jag kan inte underlåta att i det sammanhanget
åberopa ett uttalande i pressen.
I ett sammanhang har en mycket
kunnig man i ledande ställning på den
bostadskooperativa sidan sagt, att han
nu önskar en nyinriktning av bostadspolitiken,
bl. a. innebärande att det generella
bostadsstödet omformas till ett
stöd i första hand åt barnfamiljerna. I
anknytning till detta gör Aftonbladet
följande reflexion:

»Önskemålet är inte nytt, men det är
åtminstone något av en nyhet att det nu
med skärpa börjar framföras även av
de s. k. allmännyttiga bostadsproducenterna.
Det tyder på att insikten om att
det hittillsvarande subventionssystemet
har tjänat ut blir alltmer allmän, att
det snart bara är Hyresgästernas riksförbund
som slår vakt om det.»

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

113

Till sist, herr talman, är det angeläget
att en sådan utredning kommer i
gång snarast möjligt och att den med
minsta tidsutdräkt presenterar sina förslag.
Det har framställts så många yrkanden
och gjorts så många uttalanden
härom med stor politisk bredd, inte
minst i pressen. I ett sådant utredningssammanhang
finns alla möjligheter att
behandla bostadsfrågan från rent sakliga
synpunkter och frigöra den ur de
nu fastlåsta politiska positionerna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till samma reservationer som
herr Turesson, och jag instämmer också
i de avvikande meningar som han har
anmält.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev litet förvånad
när herr Källenius talade om att tomtpolitiken
inte var något problem i verklig
bemärkelse. Den är sannerligen ett
problem både när det gäller råmark
och centrala tomter. Det är inte många
dagar sedan Stockholms-Tidningen
skrev — det var torsdagen den 28 mars
— att hundra personer slogs om en lägenhet
med 96 000 kronors insats och
skyhög hyra. Om det är den utvecklingen
herr Källenius vill slå vakt om finner
jag det litet märkligt. Bostadsstyrelsen
har dock fastställt lånezongränser
med uppdelningar för olika stadsdelar,
och det gäller även centrala tomter.
Det finns också all anledning att
arbeta för kvarterssanering, som man
håller på med på sina håll.

Herr Källenius säger angående hyresregleringslagen,
att den bör bort och
att det behövs bättre tag för att få rättvisa
på området. Det behövs det sannerligen
när på sina håll tomthyran
ökar den vanliga hyran med ungefär 35
kronor per kvadratmeter. Men det är
inte åt det hållet vi önskar att utvecklingen
skall gå utan åt andra hållet. I
Danmark exempelvis kan man få lägenhet
nästan på dagen, eftersom hyran
är uppe i 100—110 kronor per kvadrat -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

meter. Där är fältet fritt för fri byggnation
men utvecklingen har också visat
att hyrorna har stigit.

Slutligen tyckte herr Källenius inte
om att inte insyn sker i de kommunala
bostadsföretagen utan menade att hyressättningen
är fri. Det är den inte,
herr Källenius. Dessa kommunala bolag
har förhandlingar med hyresgästernas
organisation och på basis av
dessa förhandlingar och genom en fullkomligt
fri insyn i företagens verksamhet
kan parterna fastställa hyror, som
är riktiga med tanke på de ekonomiska
faktorer, som man måste ta hänsyn till
och som svarar mot en självkostnadsprincip
som vi från hyresgästhåll hade
hoppats att vi också kunnat resonera
med de enskilda fastighetsägarna om.
Det skulle vara en väg till samarbete,
men jag vet att den vägen är synnerligen
stenig och säkert mycket svårframkom lig Herr

KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade att man i denna
debatt ofta för ut missvisande uppgifter
till allmänheten. Herr Svenning
har givit ett mycket klart belägg för
detta.

Jag framhöll också att det icke är bostadsbyggandet
i städernas centrala delar
som kommer att lösa våra bostadsproblem,
eftersom priserna där i första
hand kommer att dikteras av kommersiella
intressen. Dem som till äventyrs
vill bo just på sådana platser och har
råd till det, dem som exempelvis i stället
för att köpa en bil vill betala 100
kronor per kvadratmeter skall vi inte
bekymra oss om, herr Svenning, varken
nu eller framdeles. Det är inte deras
bostadsproblem vi skall lösa. Man generaliserar
alltför ofta utifrån ett rent
ytterlighetsfall, och det är detta jag vill
varna för.

Beträffande den fria hyressättningen
— som herr Svenning berörde — har
jag mycket väl klart för mig att den
försiggår efter förhandlingar mellan de

114

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

allmännyttiga företagen och hyresgäströrelsen,
men just därför innebär den
en frihet att förhandla om hyran utan
att myndigheterna ingriper på det sätt
som sker när det gäller fastställandet
av hyran hos enskilda fastighetsägare.
Vi får väl se vad framtiden kan medföra
på detta område. Jag tror personligen,
att det ingalunda skulle vara till
nackdel med ett liknande förhandlingssystem
även för enskilda fastighetsägare.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Källenius kan ha
rätt i att det exempel på tomtkostnaderna
som jag tog var ett ytterlighetsfall,
men om tiden medgivit skulle jag
ha kunnat anföra en mängd exempel
som företett alla olika schatteringar.
Hela frågan är emellertid så inflammerad
att jag inte tror att det tjänar mycket
till. Vad som behövs är en utredning
både beträffande tomtpolitiken och
annat.

Till herr Källenius vill jag vidare säga,
att vi kommunalmän i de större städerna
också måste räkna med tomtpriserna
i den centrala staden, ty vi behöver
sådana tomter inte bara för bostadsbebyggelse
utan också för kvarterssaneringar,
gaturegleringar, anläggandet
av genomfartsleder o. s. v. Det
är därför som vi måste se till att inte
prisutvecklingen snedvrides genom att
det uppstår alltför mycket tomtspekulation
när det gäller marken i den inre
staden, vilket medför att vi får vidkännas
ofantliga kostnader för att genomföra
nödvändiga saneringsåtgärder.

I anledning av resonemanget kring de
kommunala bolagen vill jag framhålla,
att mellan dessa bolag och hyresgästernas
organisationer har träffats överenskommelser
som är ytterst värdefulla
ur hyresgästernas synpunkter. Det gäller
framför allt vissa lägenhetsreparationer
inom bestämda tidsintervaller.
Det betyder bl. a. att hyresgästerna kan
räkna med att vart åttonde eller nion -

de år få sin lägenhet fullständigt reparerad
i stället för att behöva tigga och
be varje gång som en reparation måste
ske. Jag skulle med stor tillfredsställelse
hälsa att det togs ett liknande initiativ
från de privata fastighetsägarnas
sida.

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Svenning säger, att de mest
svårlösta markproblemen återfinns i de
största och större städernas innerområden.
Från centrum och utåt får man
olika zoner, där det är mer eller mindre
lätt att påverka tomtpriserna. x\lla
betänkanden som avgivits av tidigare
markvärdestegringsutredningar visar,
att dessa frågor är mycket besvärliga,
och jag kan därför förena mig med herr
Svenning när det gäller hans belåtenhet
över att det nu skall företas en ytterligare
utredning beträffande dessa
problem.

Vad jag velat säga var närmast det,
att den som äger mark i innerstaden
bör liksom alla ägare till andra nyttigheter
erhålla sin skäliga andel av den
värdestegring, som uppkommit genom
penningvärdets fall och på annat sätt.
Man får inte svartmåla och förfölja dessa
markägare bara därför att de äger
centralt belägen mark. Det måste ske en
vettig avvägning, som gör att de inte
behandlas sämre än andra medborgare
i samhället.

Från frågan om insynen i de kommunala
bolagen kom herr Svenning
över till överenskommelsen om bestämda
avsättningar för reparationer av lägenheterna
•— med jämna mellanrum
och efter ett visst system. Det gladde
mig högeligen att höra, att han längtade
efter en liknande ordning för den
enskilda sektorns del. Det parti som
herr Svenning företräder har nämligen
för andra året i rad avvisat en så enkel
och begränsad framställning, som
att det skulle företas en utredning om
möjligheterna att införa ett sådant sy -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

115

slem. Man vill tydligen inte vara med
om detta. Det är nämligen så, att den
del av hyreskostnaden för lägenheter i
enskilda fastigheter som avser avsättning
för framtida reparationer och som
fastställes av hyresmyndigheterna, får
fastighetsägaren betala skatt för. Men
den saken får vi tala om när bevillningsutskottets
betänkande nr 19 skall
behandlas.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den kraftiga stegring
av bostadsbyggandet som kan noteras
är givetvis en mycket bra sak. Men
man frågar sig omedelbart, om regeringens
politik är den väsentliga orsaken
till denna stegring. Förhåller det
sig inte snarare så, att bostadsbyggandet
såsom alltid har fått följa med konjunkturväxlingarna
och att den konjunkturdämpning,
som på viktiga områden
kommit till synes, har tvingat
regeringen att öka bostadsinvesteringarna
för att därigenom skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
för de arbetslösa?
Om regeringen vill gona sig i skimret
av de nya bostadshusen, får den nog
också ta en viss del av ansvaret för
den skugga som genom konjunkturdämpningspolitiken
faller över det hela.

Naturligtvis är förslaget om förbättrade
bostadsrabatter att hälsa med tillfredsställelse.
Men reformen har enligt
min uppfattning också skönhetsfläckar.
Svenska Dagbladet skrämde mig litet
grand när tidningen i en artikel av den
12 januari detta år försökte göra en
sammanfattning av regeringens politik
och bl. a. framhöll följande: »För dagen
må här endast noteras att bägge departementschefernas
förslag, betraktade
som en enhet, representerar en riktig
politisk tendens.» Jag är rädd att
denna politiska tendens i avgörande
delar inte kommer -att tilltala vårt
lands bostadskon,sumenter. Det kommer
att finnas många stora och fattiga
barnfamiljer, som inte kan utnyttja dessa
rabatter. Men trots detta kommer

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de att i viss omfattning få högre hyror
genom att räntebidragen slopas eller
basräntan höjes. Jag anser det vara
befogat att ännu tvista om vilka vägar
som är bäst att gå när det gäller stödet
till barnfamiljerna. Vi har för vår del
föreslagit att barnbidragen skulle öka
kraftigare och därmed möjliggöra att
de barnfamiljer, som inte nu fyller kraven
för att komma i åtnjutande av bostadsrabatterna,
får ekonomiska möjligheter
därtill. Jag -skall be att få säga
några ord senare om den -saken.

Den kommunistiska gruppen har försökt
angripa problemen från kanske
inte så värst nya -ståndpunkter, även
om tiden har hjälpt o-ss och givit oss
ytterligare erfarenheter. Vi har kort
och gott lånat flera av våra lösningar
från arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Vi anser det vara ett mycket
bra program, som till och med i dagens
läge ger förslag på mycket goda
lösningar. Om våra dagars -socialdemokrater
satte sig ned och läste om programmet
och inte envisades med att
påstå att det har genomförts — som
man så ofta får höra — tror jag att
också regeringen skulle komma med
mera vettiga lösningar, om jag så får
säga, i dagens bostadsdiskussion.

Som bekant utgör planerings- och
projekteringsarbetet en flaskhals när
det gäller att igångsätta och genomföra
ett omfattande bostadsbyggnadsprogram.
Våra dagars stadsplanerare sysslar
mycket intensivt med planläggningar,
kartläggningar, flerårsplaner
o. s. v. Vi frågar oss nu: Hur skall det
vara möjligt för dessa planerare, ingenjörer
och arkitekter av alla de slag -att
komma med vettiga och godtagbara lösningar,
när de -ständigt stupar på det
faktum att enskilda ägare vägrar avyttra
de bostadshus eller den tomtmark
som planerarna i sitt arbete upptäcker
är nödvändiga att besitta? Exproprieringsförfarande
kan användas, men
som alla vet är det mycket omständligt
och dyrbart. Om det gäller en omfat -

116

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tande sanering av gammal bebyggelse
eller en lika omfattande planering av
en stads ytterområden, så räcker inte
de ekonomiska resurserna till för att
staden skall kunna köpa den nödvändiga
marken. Resultatet blir att man
tvingas bygga en ny stadsdel här och
en ny där onödigt långt från själva
stadskärnan.

Resultatet av detta blir ofta svåra
kommunikationsproblem, otillfredsställande
planlösningar och många andra
brister. Dagens stadsplanerare kan inte
arbeta med de stora och vidsynta lösningar
som de så ofta bär på. De kan
helt enkelt inte planera. De tvingas
plottra bort både sina idéer och sina
bästa planlösningar, allt bara därför
att samhället inte äger tomtmarken och
städerna och kommunerna saknar
pengar att snabbt köpa upp erforderlig
mark. Plan- och projekteringsarbetet
stoppas upp, tjänstemännen kastas över
på nya uppslag o. s. v., medan de väntar
på att någon liten markbit eller
något gammalt hus skall kunna köpas
upp för att inte helt hindra tidigare
uppgjorda planer. Ja, jag vågar nog
påstå att dagens planerare är de som
arbetar mest planlöst. Och de gör detta
på grund av de orsaker jag här endast
snuddat vid.

Det privata ägandet av marken skapar
inte bara de problem jag berört.
Markvärdestegringen är ett annat, som
också har tagits upp i flera motioner.
Jag skall inte här trötta med så många
exempel. Frågorna har behandlats
många gånger här i kammaren. Men
nog måste det anses som märkligt att
det i ett utvecklat samhälle som vårt
skall vara möjligt för markägare att tillägna
sig skyhöga vinster på markförsäljning
utan att de själva har lagt två
strån i kors. Markägaren behöver bara
vara utrustad med tillräckligt tålamod,
så kommer sim-sala-bim en köpare och
sedan två köpare — och så är ruljangsen
i gång. Tomtmark som ägaren köpte
för fem år sedan för 120 000 kronor

säljer han för ett pris av 1 200 000 kronor.
Exemplet är från Stenungsund.

Men om nu enskilda markägare bär
sig åt som ockrare ■— om jag får använda
ett så starkt uttryck — så tycks
inte staten vara mycket bättre. Vi har
i vår motion II: 95 visat på en rad exempel,
där statens markpolitik tar sig
mycket stötande uttryck. Jag vill i sammanhanget
erinra om Solna stads markköp.
Solna köpte mark för 42 miljoner
kronor med 1 800 000 kronor i räntor.
För att staden skulle kunna sluta denna
affär, tvangs den sälja större delen
av marken i stadens centrum till enskilda.
Vilka följder får en sådan prispolitik?
Jo, följden blir naturligtvis att
tomtägarna måste bygga hus med onaturligt
höga exploateringstal. Grönområdena
blir för små och parkeringsutrymmet
för litet — för att nu inte tala
om alla andra missförhållanden som
uppstår, lägenhetshyror som vanligt
folk inte kan betala o. s. v. Exemplen
från Hornsgatan, Floragatan, Döbelnsgatan
är talande.

Kommuner och samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag
kan inte konkurrera
om den bästa tomtmarken. Privata
ägare lägger sig till med denna mark
och ställer sig på nytt i vägen för våra
stadsplanerare och därmed också för
alla vidsynta planlösningar.

Det är uppenbart att den enda lösning
söm verkligen är en lösning är att
all mark för bostadsbebyggelse överföres
i kommunal ägo samt att marken
upplåtes mot tomträtt och att av staten
ägd mark, som avses upplåtas för bostadsbyggande,
även upplåtes mot tomträtt.
Detta är vårt förslag beträffande
tomtmarken. Jag tror att ingen kan förneka
att detta förslag, om det genomföres,
skulle radikalt öppna nya, enklare
och billigare vägar för att ge medborgarna
den råvara — om jag så får
uttrycka mig — som behövs för att samma
medborgare över huvud taget skall
kunna lösa sina bostadsproblem. Det
handlar inte om att beslagtaga marken

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

117

för enskilda, det handlar kanske mera
om att köpa densamma. På vilket sätt
det hela skall ske bör en utredning ge
besked om.

Till dess detta är klart finner vi det
påkallat att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om utformning
av anvisningar till statliga myndigheter
rörande prispolitiken vid försäljning av
staten tillhörig mark. Den markförsäljning
som statens organ hittills bedrivit
är av sådant slag att anvisningar är
på sin plats. Vi tror också att bostadsstyrelsen
är det organ som är bäst skickat
att handlägga ärenden om köpeskillingens
storlek vid försäljning av statlig
mark.

Vi anser vidare att en utredning är
påkallad för att underlätta kommunernas
förvärv av tomtmark — via en
marklånefond eller vad man nu vill
kalla det. Utskottets skrivning i berörda
fråga finner jag mycket positiv. Vad
som står på sidan 14 i statsutskottets
utlåtande nr 42 är ju egentligen ett enda
medgivande av våra tankars riktighet.
Ingenting av vad vi föreslagit i motion
nr 95 har kunnat gendrivas. Förslagen
står därtill — och jag är särskilt
glad över det — i överensstämmelse
med de tankar som framförts av enskilda
socialdemokratiska motionärer. Det
är därför med mycket stor optimism
som jag väntar på den utredning utskottet
signalerar, och jag hoppas att det
blir en utredning med avsikt att snabbt
klara upp dessa frågor och inte en utredning
vari man avser att gömma frågan.

Det andra spörsmålet jag vill beröra
handlar om de privatägda hyreshusen.
60 procent av flerfamiljshusen är i privat
ägo. Denna fråga är intimt förknippad
med den första för att inte säga att
den är en organisk del av densamma.
Jag utgår nu från arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
där det står: »En stor
svårighet i detta saneringsarbete vållas
genom bostadsbeståndets splittring
på flera ägare. Vore bostadsbeståndet i

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

städernas inre, saneringsmogna delar i
samhällets ägo, skulle förnyelsen kunna
försiggå på ett väsentligt enklare och
mera effektivt sätt. Kostnaderna blir
också större därför att enskilda ägare
— av vilka flera nyligen köpt sina fastigheter
— måste ersättas, när samhället
beordrar rivning av äldre bebyggelse,
som inte längre motsvarar moderna
stadsplanetekniska krav, men som kan
ha ett av spekulationen uppdrivet högt
kapitalvärde. Det blir därför i längden
nödvändigt, att beståndet av privatägda
hyreshus gradvis överföres i samhällets
ägo, och likaså, att tomtmarken
kommunaliseras och lägges under tomträtt.
»

En sammanfattning av vad som skulle
bli resultatet, om denna del av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram förverkligades,
skulle kunna göras i fem punkter: 1.

Markfrågorna, då det gäller bostadsbebyggelse,
skulle inte vålla samma
svårigheter som nu. Den hittills olösta
frågan om att enskilda inte skall få
berika sig på oförtjänt markvärdestegring
skulle lösas. Tomtspekulation, som
driver hyrorna i höjden, skulle omöjliggöras.

2. Saneringen av det äldre bostadsbeståndet
skulle i hög grad underlättas.

3. De omfattande och ofta invecklade
bostads- och räntesubventionerna
skulle kunna avvecklas och förenklas
till enkla låneformer för kommunerna.

4. Bostadsförmedlingsverksamheten
skulle effektiviseras. Svartabörsjobberi
med lägenhetsöverlåtelser etc. skulle
förhindras.

5. Hyresfrågan för mindre bemedlade
skulle kunna lösas på ett rationellt
sätt för pensionärer, barnfamiljer, ensamstående
mödrar och andra.

Kort sagt: Ett förverkligande av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram skulle
ge oss en rättvis princip: Bostad efter
behov — hyra efter förmåga.

I vilken takt och under vilka former

118

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det hela skall förverkligas måste bli föremål
för utredning. Förslaget gäller
självklart inte egnahem eller småfamiljshus
för en, två eller tre familjer, utan
det avser enbart vad vi i dagligt tal
kallar flerfamiljshyreshus.

Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang
få yrka bifall till motionerna
1:79 och 11:96 vid punkten 9 i statsutskottets
utlåtande nr 42.

Våra förslag om överförande av tomtmarken
och hyreshusen i samhällets
hand är inte bara riktiga utan också
nödvändiga. Dessa spörsmål har betydande
räckvidd. De måste föregås av
eu utredning och har sålunda en mera
långsiktig karaktär. Det är av denna anledning
som våra yrkanden i nämnda
två motioner inskränker sig till dels utredning
och dels kortsiktigare förslag
till lösningar.

Som ett led i dessa senare strävanden
skall våra motioner nr 1:45 och 11:53
ses. Räntans betydelse för bostadskostnaderna
är väl känd. Jag skall därför
inte upprepa alla de kända argumenten.
Att göra bostadsbyggandets kapitalkostnader
beroende av variationerna i ränteläget
eller i efterfrågan på kapitalmarknaden
anser den kommunistiska
riksdagsgruppen vara oriktigt. Vi vidhåller
sålunda vårt tidigare resta krav
om en långsiktigt fastställd låg ränta
för bostadsproduktionen, att det således
upprättas en bostadsbyggnadsfond
ur vilken kommunala, kooperativa och
andra samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag
äger rätt att för bostadsbyggande
erhålla långsiktiga lån till en ränta
av förslagsvis högst 2 procent.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionerna
1:45 och 11:53 vid punkten
13 i utskottets utlåtande.

Vad gäller räntebidragen har vi i motionerna
I: 131 och II: 166 yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts förslag. Regeringens
förslag till lösning av den s. k. hyressplittringen
är kända av alla intresserade.

Att slopa räntebidragen och höja bas -

räntan anser vi oriktigt. Väsentligt för
oss är att få ned bostadskostnaderna i
nybebyggelsen. Hyressplittringen är inte
heller lokaliserad enbart mellan gammal
och ny bebyggelse.

Aktiebolaget Svenska bostäder kan i
sin verksamhetsberättelse för år 1961
anföra avsevärda hyresskillnader. Samtliga
lägenheter är byggda i Stockholms
stad och belägna i dess ytterområden.
Jag noterar att varken regeringen eller
statsrådet försökt förklara denna hyressplittring
eller vidtagit åtgärder mot
densamma.

Det bär sagts att de föreslagna åtgärderna
skall ses i samband med förslaget
om förbättrade bostadsrabatter.
Med stor tillfredsställelse noteras förbättringarna.
Jag har dock tidigare sagt
att detta förslag har skönhetsfläckar. I
det levande livet möter vi många stora
barnfamiljer, vilkas ekonomiska status
är sådan att de inte kan komma i åtnjutande
av dessa rabatter. Därtill kan
man fråga sig hur det i verkligheten
skall gå för dem som i övrigt är kvalificerade
för dessa rabatter men som på
grund av bostadsbristen inte kan erhålla
lägenhet och därmed inte heller denna
förmån.

Här har sagts att 140 000 nya barnfamiljer
skulle beredas bostadsrabatter.
Det vore intressant att veta hur många
av dessa barnfamiljer som redan bor i
bostäder som kvalificerar dem att erhålla
dessa rabatter. För dessa innebär
ju inte rabattprojektet någon anvisning
att söka bättre bostäder. Men
de som bor i undermåliga bostäder och
de som står sist i bostadskön blir utan
dessa rabatter och kan över huvud taget
inte tillgodogöra sig förmånen. Det
hade då enligt vår mening varit vida
bättre med ett ordentligt förbättratbarnbidrag
som komplement till bostadsrabatterna.
Samtliga barnfamiljer hade då
fått — utifrån nuläget — en likvärdig
förbättring.

Det föreliggande förslaget skapar enligt
vårt sätt att se orättvisor. Vårt för -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

119

slag rörande barnbidragen bär tidigare
avslagits av riksdagen. På grund därav
anser vi oss ha fria bänder vid vårt
ställningstagande till detta regeringens
förslag. Jag noterar än eu gång det positiva
i förslaget men finner mot den bakgrund
jag tecknat att vi är oförhindrade
att vid lämplig tidpunkt återkomma till
frågan.

Det är i denna situation som vi inte
finner det möjligt att biträda regeringen
i dess förslag om slopande av räntebidragen
och höjning av basräntan för
vissa årgångar av hyreshus.

Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang
få yrka bifall till motionerna
nr I: 131 och II: 166 vid punkterna 20
och 23 i statsutskottets utlåtande nr 42.

Regeringens förslag beträffande bostadsrabatterna
bär emellertid så många
positiva sidor, trots skönhetsfläckarna,
att vi i dag finner det förmånligast att
stödja detta förslag. Vi kommer sålunda
att rösta med regeringen på denna
punkt.

Beträffande de framstötar som gjorts
för ett ökat småshusbyggande — egnahemsbyggande
•— ber jag få göra kammaren
uppmärksam på en tendens som
jag tror är ganska väsentlig. Jag har
några siffror från länsbostadsnämnden
i Gävleborgs län. De visar den procentuella
fördelningen av beviljade egnahemslån
med hänsyn till inkomstförhållanden.

Inkomstgruppen 15 000 och därunder
var budgetåret 1957/58 85 procent —
1961 hade andelen sjunkit till 70 procent.
Det visar att egnahemsbyggandets
kostnader kommit upp i en sådan nivå,
att arbetare med medelinkomster inte
längre anser sig ha råd att lösa bostadsfrågan
genom att skaffa ett egnahem.

Vidare kan jag ur samma källa anföra,
att vad beträffar den procentuella
fördelningen av beviljade lån med hänsyn
till inkomstförhållanden och familjestorlek
representerar familjer med ett
barn eller familjer utan barn 56,1 procent.
Det betyder att det inte är fler -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

barnsfamiljerna som tillgodogör sig
egnahemmens fördelar — familjer med
flera barn bär helt enkelt inte de ekonomiska
resurser som erfordras.

Detta är betänkligt, och i nuvarande
situation måste vi därför säga: Skall
egnahemsbyggandet främjas måste man
först komma till rätta med byggnadskostnaderna
också för egnahemmen.
Särskilt i större städer och tätorter, där
bostadsbristen är mest besvärande, torde
den snabbaste vägen vara ökat byggande
av flerfamiljshus. Det vore väl
ändå en oriktig politik att i städer och
tätorter med besvärande bostadsbrist
ge prioritet åt egnahem eller ännu mer
främja egnahemsbyggandet på bekostnad
av de många i bostadsköerna. Ty
det är väl först och främst flerbarnsfamiljerna
med medelinkomster som har
det största behovet av denna bostadsform.
Dessa kan med nuvarande byggnadskostnader
i minskad grad tillgodogöra
sig denna bostadsforms fördelar.

Åtgärder i syfte att pressa ner byggnadskostnaderna
för flerfamiljshusen
framstår därför som den just nu viktigaste
åtgärden.

En motion av herrar Svenning och
Lindkvist med förslag om sådan differentiering
av låneunderlaget för bostadslån,
att produktion av kvalitetsbostäder
främjas, finner vi värd allt
beaktande. Trots all propaganda, trots
alla vackra reklambroschyrer om framtidens
bostäder som vi i flera år matats
med, tycks kvaliteten på bostäder
även i denna nyaste bebyggelse lämna
åtskilligt övrigt att önska. Vi tror inte
att det är möjligt att snabbt komma till
rätta med detta problem, om inte en
viss ekonomisk stimulans stöder denna
strävan.

Jag skall till sist säga ett par ord till
herr Källenius och herr Turesson. Högerpartiet
talar så varmt för att tillgång
och efterfrågan skall bestämma hyrorna,
att det hela skall lösas sakligt, att hänsyn
skall tas o. s. v. Herr Källenius
framförde detta mycket förtroendefullt,

120

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det måste jag erkänna. Men, herr Källenius,
jag skall göra som herr Svenning,
nämligen förflytta mig till Köpenhamn,
där det fria initiativet och den enskilda
företagsamheten givits betydande möjligheter
att visa sin förmåga.

Den danska riksdagen beslutade under
maj månad 1961 att 20 000 lägenheter
skulle byggas med statligt stöd,
varav 10 000 skulle uppföras av de sociala
byggnadsföretagen och 10 000 av
privata byggmästare. De! låter ju vettigt
och hyfsat.

Under finansåret 1961—1962 uppfyllde
de sociala byggnadsföretagen till
fullo sin kvot och byggde 10 000 lägenheter,
medan de privata byggmästarna
endast byggde 15 procent av sin kvot
med statliga lån. Hur kan det nu komma
sig, att de privata byggmästarna i Köpenhamn
inte utnyttjade de statliga
lånemöjligheter de ändå hade? Jag tror
att de hade en annan spekulation som
slog in till 100 procent. De spekulerade
ungefär så här: om vi inte bygger blir
det brist på lägenheter; blir det brist på
lägenheter kan vi höja priserna.

Deras uträkning bär också slagit in
förvånansvärt väl. Jag kan ge ett exempel
på det: En fastighet innehåller 18
stycken lVs-rumsIägenheter på en kvadratmeteryta
av 60. Lägenheterna är
utrustade med kylskåp men icke med
badkar. Hyran utan värme är 600 kronor
i månaden, eller 120 kronor per
kvadratmeter och år. Det är 7 200 kronor
per år plus värme.

Det finns många flera exempel. Jag
skall inte trötta kammaren, men nog skulle
väl bostadskonsumenterna i Köpenhamn,
herr Källenius, önska att man
i Danmark delvis hade samma metoder
som vi. I vart fall tror jag att bostadskonsumenterna
i Köpenhamn icke i
fortsättningen önskar lösa sin bostadsfråga
efter det recept som högern här
rekommenderar.

Herr Källenius sade, att om en egnahemsägare
vill sälja sitt hus skall han
passa på att sälja det så dyrt som mark -

nadspriset tillåter. Så gör ju alla som
bär någonting att sälja. Markägare säljer
mark i städer och tätorter, som de inte
lagt två strån i kors för att höja tomtvärdet
på. Kommunen bygger runt omkring
deras mark och måste ett, tu, tre
komma i besittning av den. Jag förstår
att det är den ordningen som herr Källenius
önskar införa i Sverige. Vi gör
säkert klokt i att inte följa högerns rekommendationer
på denna punkt.

I övrigt skall jag, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag i de
punkter, där jag inte tidigare ställt något
yrkande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Under de senaste åren
bär jag haft tillfälle att åtskilliga gånger
lyssna till de många verkligt kunniga
och erfarna ledamöter som avhandlat
bostadsfrågan här i kammaren. Självfallet
bär jag inte alltid kunnat dela
samtliga de åsikter som förts fram,
men jag har ändå kunnat hysa respekt
för dem som frejdigt gått in i debatten.
—■ Jag vill också inledningsvis säga,
herr talman, att jag hyser stor respekt
för mina företrädare i regeringen som
fört upp frågan om människornas bostäder
till att bli en samhäHspolitisk
angelägenhet av högsta rang.

Lika betydelsefullt är emellertid att
bostadsfrågan i så hög grad bär kunnat
flyttas över till en central plats i modern
kommunalpolitik. Därmed har den
engagerat många värdefulla krafter i
både centrala och lokala instanser av
olika slag.

Dåliga bostäder, trånga bostäder är
hälsofarliga bostäder. Därför är jag
övertygad om att för alla som önskar
befrämja trivseln i tillvaron framstår
bostadsmiljöns utformning såsom ytterst
väsentlig. Till det värdefulla hör också
att diskussionen under årens lopp avancerat
från att ha rört frågan om en någorlunda
rimlig bostad med dagsaktuell
utrustning till att avse bostaden i ett

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

121

mer allmänt miljöpolitiskt sammanhang
— med stimulans åt en standard som
ligger hellre något före i tiden än efter,
av hänsyn till att bostaden ju skall bestå
under flera årtionden framåt.

Om det således finns all anledning
afl känna en viss glädje över mycket,
så grumlas den emellertid något av det
faktiska förhållandet, att alltför många
fortfarande saknar bostad, att många
fortfarande bor i alltför dåliga och
trångbodda bostäder samt att många
inte kunnat få den bostad som de önskar.
Vi kan påvisa rimliga skäl till
dessa förhållanden. Låt mig anföra några:
Den avvägning som måste göras i
fråga om användningen av de samlade
resurser, som har stått till förfogande
i vårt land. Omflyttningen av människor
från landsbygden till tätorterna; kanske
har de som flyttat lämnat efter sig omkring
100 000 bostäder, inte bra sådana
men ändå bostäder som har varit användbara.

Det är inte något att säga om det. Vi
är överens om en politik som skall stimulera
till rationalisering av vårt jordbruk
och skogsbruk med påföljd att
människor friställs och måste söka sin
utkomst i våra städer och tätorter samt
självfallet söker bostäder på den plats
dit de flyttar.

Till vårt land har under efterkrigsåren
från andra länder flyttat ungefär
150 000 människor. Även de har haft
rätt att göra anspråk på bostäder.

Vi har en befolkningstillväxt, ett nytillskott
av hushåll, som långtidsutredningen
har angivit för den period som
vi nu är inne i, 1961—1965, till 237 000,
d. v. s. under dessa fem år kommer nytillskottet
av hushåll att efterfråga
47 400 nya lägenheter per år. Vi har
saneringsfrågorna i våra äldre städer.
Denna saneringsverksamhet är påbörjad.
Man kan självfallet diskutera takten
i den saneringsverksamheten, men jag
tror att det på alla håll finns ett intresse
för att takten ökas. Jag tror att det är
realistiskt att som långtidsutredningen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

räkna med att denna saneringsverksamhet
under den aktuella femårsperioden
kommer att kräva ungefär 15 000
nya bostäder om året som ersättning för
dem som saneras bort. Vi har självfallet
också att ta hänsyn till de högre levnadsåldrarna
och att ett växande antal
äldre människor kommer att försöka
behålla sina bostäder. Vi är själva med
om att skapa möjligheter härför genom
en ökad folkpension och genom tjänster
pensioneringen. Till sist ger oss den allmänna
ekonomiska och sociala standardhöjningen
möjligheter till en väsentlig
tillväxt av bostadsefterfrågan.

Allt detta är egentligen ting att glädja
sig över, men det är också en förklaring
till de problem vi ställts inför.

Jag har inte gjort denna uppräkning
för att göra en saldoberäkning med
debet- och kreditposter utan fastmer för
att konstatera att bostadspolitiken som
så mycket annat i vår tillvaro har såväl
eu ljus som en mörk sida, och även om
den mörka sidan har en förklaring, så
utgör den en sporre till ansträngningar
för att eliminera bristerna.

Om vägarna härtill har diskussionen
rört sig under flera år. En viss enighet
har i huvudsak uppnåtts beträffande en
successiv anpassning av bostadskostnaderna
till det faktiska kostnadsläget och
om övergången till en något friare hyresmarknad.
Dagens debatt innefattar
ytterligare steg på dessa vägar, och när
jag nu går till en granskning av de delar
av statsutskottets utlåtande nr 42 och
därtill hörande reservationer som berör
inrikesdepartementets blivande fögderi,
vill jag gärna uttrycka min uppskattning
över att det numera beträffande
bostadsbyggandets omfattning råder en
nära samstämmighet. För bara ett par
år sedan förekom det rätt stora meningsmotsättningar.
Högern och centerpartiet
försökte hålla igen när regeringen
föreslog en ökning av bostadsbyggandet.
Folkpartiet ville å andra sidan
under en följd av år göra gällande
inte bara att bostadsproduktionen skulle

122

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ökas mer än regeringen föreslog utan
också att en sådan ökning skulle åstadkommas
genom att staten minskade sina
lån till allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag.

I det föreliggande utlåtandet har statsutskottet
uttalat sin tillfredsställelse
över utvecklingen av bostadsproduktionen.
Endast en reservation har avgivits
av folkpartiet. En politisk tecknare beskrev
i vintras situationen på följande
sätt: Socialdemokraterna höjer sitt bosiadsbyggnadsprogram
så att herr Ohlin
behöver få sitt överbud indexreglerat.
Det är kanske en elak karakteristik, men
jag tror att den är ganska träffande.

Bostadsbyggandet har ökat till en rekordnivå
som ingen för några år sedan
trodde var möjlig att uppnå på så kort
tid. Regeringen och statsutskottet är
ense om att den uppnådda produktionsnivån
skall hållas och om möjligt höjas.

I det läget finner folkpartiet det ändå
nödvändigt att göra ett uttalande om
högre igångsättning än den som förutsätts
i propositionen. Det är ganska
förståeligt att man då får intryck av
propaganda. Nu säger folkpartiet att regeringens
bostadsprogram för 1963 innebär
en faktisk inskränkning av igångsättningen
jämfört med 1962.

Herr talman! Låt mig säga att igångsättningen
av bostadsbyggandet i höstas
påskyndades med tanke på sysselsättningen
under vintern. Det är viktigt,
herr Nilsson i Gävle, att vi försöker
följa konjunkturen. Men vi vill gärna
komma fram till en »basnivå» för hur
mycket vi skall bygga så långt våra resurser
medger och under hänsynstagande
till vad andra områden kan kräva.
Antalet lägenheter i pågående byggen
vid årsskiftet var för flerfamiljshusens
del uppe i 81 000, vilket är 14 000 mer
än vid föregående årsskifte. Detta betyder
att resurserna redan vid årets ingång
var tagna i anspråk i mycket stor
utsträckning. Antalet lägenheter under
byggnad har gått ned genom att igångsättningen
har hållits tillbaka.

Även om vi detta år nöjer oss med att
påbörja 85 000 lägenheter, kommer
emellertid antalet »pågående» lägenheter
under förutsättning av oförändrade
byggtider att under hela år 1963 ligga
högre än under hela 1962. Vid årsskiftet
1963/64 skulle enligt dessa beräkningar
vara i gång 80 000 lägenheter, d. v. s.
praktiskt taget samma antal som vid
föregående årsskifte. Denna utveckling
skildrar folkpartiet som om regeringen
hade föreslagit en nedskärning av bostadsproduktionen.

Alla vet att vintern har varit ovanligt
sträng, och för en hel del byggen, särskilt
i de södra delarna av landet, har
ett stillestånd under kortare eller längre
tid inte kunnat undvikas. Vi har därmed
fått en förskjutning i byggprogrammet,
som inte kunnat undgå att påverka
både årets program och möjligheten att
påbörja nya byggen under året. Regeringen
är emellertid inställd på att medverka
till en så hög produktionsnivå
som möjligt. Men vi måste se till, att vi
inte spränger den ram som obönhörligen
utstakas av tillgången på arbetskraft
och byggnadsmaterial. Vi har nyligen
fått varningssignaler från arbetsmarknadsstyrelsen.
Säsonguppgången
inom byggnadsfacket kan bli så snabb
och intensiv, att det finns risk för en
rubbning av balansen på arbetsmarknaden.

Vi skall ta på allvar de alarmerande
rapporter som har kommit från en del
av kranskommunerna kring Stockholm,
där kostnadsstegringarna för exempelvis
skolhusbyggande varit sådana att
kommunerna tvingats att — i den mån
de nu accepterat anbuden — betala i
vissa fall 20—30 procent över de fastställda
lånetaken för skolbyggnader.
Detta gör att vi ser ytterst allvarligt på
kostnadsutvecklingen. Självfallet har
denna också att samband med i vilken
grad våra resurser utnyttjas. Överanstränger
man tillgången på arbetskraft
och material råkar man in i ett sådant
läge att kostnaderna obönhörligen sti -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

123

ger. Vid en sådan överansträngning får
vi inte flera lägenheter färdiga, utan
färre, eftersom arbetskraften inte räcker
till alla igångsatta byggnader och
byggnadstiderna förlängs. En sådan användning
av våra produktionsresurser
vore en verklig misshushållning.

För regeringen har igångsättningssiffran
för ett visst kalenderår inte samma
magiska strålkraft som för folkpartiet.
En minskning av det faktiska produktionsutfallet
innebär att de bostadssökande
inte kan flytta in i påbörjade
lägenheter, utan de måste vänta tills
lägenheterna blir färdiga. Jag kan nämna,
att igångsättandet under sista kvartalet
1962 översteg 1961 års motsvarande
siffra med 4 000 lägenheter i flerfamiljshus.
Det är självfallet att produktionsutfallet
inte hade påverkats så
mycket om dessa 4 000 lägenheter i stället
hade startats på denna sida av årsskiftet.
Men om det hade varit fallet,
skulle igångsättningen i fjol ha stannat
vid 86 000. I gengäld hade vi kanske
fått en något snyggare statistik för detta
kalenderår.

Jag har inte velat ge denna belysning
av frågan för att diskutera, om den ena
eller andra siffran för igångsättning av
byggen i år är riktig. Syftet har varit att
visa vad folkpartiets tal om en inskränkning
av igångsättningen är värt. I grund
och botten tycks alla partier vara eniga
om att vi skall bygga så mycket bostäder
som vår produktionsapparat förmår
med bibehållen frihet i fråga om
pmduktionsinitiativen inom andra sektorer
av byggnadsverksamheten.

Om det politiska målet för bostadsproduktionens
rent kvantitativa omfattning.
är vi i stort sett ense, i varje
fall principiellt, och också om bostadsproduktionens
inriktning. Få personer
viil väl i dag bestrida tesen att bostadsproduktionen
måste ges en inriktning
som svarar mot de boendes behov och
värderingar på längre sikt.

Det är viktigt att samhället driver på
en utveckling av bostadsbyggandet som

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

befordrar en kvalitetshöjning och en
anpassning av byggandet till bostadskonsumenternas
efterfrågan på längre
sikt. Men vi får akta oss för att styra
alltför mycket. Det är ingen lätt sak att
veta vad bostadskonsumenterna kommer
att efterfråga om 20 eller 30 år. En
viss försiktighet i produktionsstyrningen
är därför på sin plats. Låt oss
gärna medverka till sådana regler för
de olika bostadsstödjande inslagen i
form av iån och bidrag, att tekniska
förbättringar stimuleras. Låt oss främja
goda planlösningar av lägenheterna och
premiera dem som bygger val utrustade
och funktionella bostäder utan onödig
lyx. Jag vågar säga att regeringen är
beredd att pröva olika uppslag beträffande
t. ex. lånetakets konstruktion som
kan leda till att kvalitet i bostadsproduktionen
bär lönande. Men låt oss
akta oss för att lägga in speciella stimulansmoment
när det gäller sådana egenskaper
hos bostäder som vi av erfarenhet
vet att skilda bostadskonsuinenter
värderar olika.

Frågan om småhusens andel av bostadsproduktionen
bär i inånga år stötts
och blötts i den politiska debatten. Låt
mig säga att vi i den frågan knappast
skall behöva ha olika uppfattningar. Jag
sade förut att de boendes värderingar
och önskemål skulle vara avgörande för
produktionsinriktningen. Innebörden är
naturligtvis att småhus bör byggas i eu
omfattning som motsvaras av de boendes
verkliga efterfrågan på sådana bostäder.
Vi vet emellertid att bostadskonsumenternas
värderingar när det
gäller olika hustyper är mycket växlande.
Småhus har sina förespråkare, flerfamiljshus
sina. Det är därför inte lämpligt
att bygga ut det statliga finansieringssystemet
för bostäder med särskilda
åtgärder, som tar sikte på att ge en
viss hustyp en förmånligare behandling
än andra. Den statliga låne- och
bidragsgivningen bör vara neutral med
avseende på hustypen. Frågan om fördelningen
av hustyper hör däremot hem -

124

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

ma i planeringen. Vi måste så långt
möjligt söka undanröja de hinder som
kan finnas för att de boende skall få
välja den bostadstyp de önskar.

I detta sammanhang kommer markfrågorna
in i bilden. Särskilt de största
städerna, Stockholm och Göteborg, har
ju haft svårigheter att tillgodose önskemålen
om småhus därför att de redan
har utnyttjaet det mesta av markutrymmena
inom sina gränser.

Det är möjligt att man nu kan komma
till en lösning också på dessa frågor.
I en av våra tidningar såg jag i
går att Stockholms stad träffat avtal med
en i närheten liggande kommun om att
där bygga 8 000—10 000 bostadslägenheter,
framför allt i form av småhus.
Vi vet också att man i Göteborg har
kunnat komma fram till en uppgörelse
som innebär att Göteborgs stad skulle
få överta markområden i de angränsande
kommunerna. Man har där börjat
planering på längre sikt. Jag är underkunnig
om att man därvid använder
betydande markområden för småhus,
egnahemsradhus osv. Jag hoppas att
man kommer att bygga i stadens regi
och att samarbetet ger tillfälle att förhyra
egnahem för dem som anser att
kostnaderna att själva skaffa sig ett eget
hus blir alltför betungande.

Möjligheterna att hyra egnahem är
en sak som vi också har fört in i vårt
kommunalprogram, och denna sak har
varit föremål för en smula diskussion
under den tidigare debatten. För övrigt
verkar det som om herr Gustafsson i
Skellefteå och herr Nilsson i Gävle skulle
vilja göra kammaren till forum för
eu programdiskussion, under vilken socialdemokratiens
skilda program skulle
ventileras. Vi har ingenting emot detta.
Vårt kommunalprogram är föremål för
diskussion ute i våra organisationer, där
dessa har beretts tillfälle att yttra sig
och komma med förslag till ändringar.
Det är klart att om denna kammare vill
göra sig till ett sådant forum, där man
för fram förslag till ändringar, lovar

jag att i den mån det är fråga om rimliga
förslag också framföra dem. Men
jag skulle nog ändå till herr Nilsson
i Gävle vilja säga att han innan han
ger sig in på denna debatt borde följa
herr Gustafssons i Skellefteå exempel
att också läsa vårt kommunalprogram,
tv då skulle han finna hur vi har följt
upp efterkrigsprogrammet i det nya
kommunalprogrammet, där vi har tagit
i beaktande erfarenheterna från tiden
efter andra världskriget och fram till
nu.

Men jag skall, herr talman, återgå till
planeringsproblemen i övrigt. Den uppgång
som vi nu upplever på bostadsbyggandets
område kan utan överdrift
karakteriseras så att vi förfogar över
resurser till byggande i sådan omfattning
att bostadstillgången totalt sett
ökas snabbare än efterfrågan. Teoretiskt
sett innebär detta att en balans på bostadsmarknaden
borde kunna uppnås
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag säger med avsikt teoretiskt, eftersom
bostadsmarknaden inte är en och
densamma för hela landet utan består
av delmarknader med sinsemellan stora
olikheter.

Även om den totala bilden av produktionsutvecklingen
jämförd med efterfrågesituationen
kan betecknas som
tämligen ljus stämmer beskrivningen
inte särskilt väl med alla delar av landet.
Vi vet att bostadsbyggandet i de
områden av landet, där bostadsbristen
är mest framträdande, inte har utvecklats
så gynnsamt att en bristavveckling
kan skönjas under de närmaste åren. I
detta läge, där de totala produktionsresurserna
av allt att döma är tillräckliga
för att åstadkomma det behövliga
bostadsbyggandet men en ökning av bostadsbyggandet
ändå inte förslår i de
stora bristorterna, finns särskild anledning
till bättre uppmärksamhet vid
bostadsbyggandets planering. Det är tydligt
att planeringen inte har varit fullt
effektiv på alla håll. Skälen är flera,
och det skulle föra för långt om jag

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

125

här skulle ge mig in på en analys i detta
sammanhang. Att en förbättrad planering
är nödvändig kan dock utan vidare
fastslås. Åtgärder bär också vidtagits
för att skapa förutsättningar för
en sådan bättre planering. Jag kan omnämna
att riksdagen i fjol beslöt att
kommunerna skulle åläggas upprätta
femåriga bostadsbyggnadsprogram. Programmen
skulle varje år revideras. Det
blev därmed en rullande planering som
ständigt skulle vara aktuell. Regeringen
bestämde att sådana rullande femårsplaner
skulle upprättas i alla kommuner
med bostadsbyggande av någon betydelse.
Sammanlagt gäller det 450 kommuner
som om jag inte missminner mig
omfattar i det närmaste 90 procent av
bostäderna. Syftet är inte bara att en
kommun skall bedöma behovet av bostäder
med hänsyn till befolkningens
tillväxt och näringslivets utveckling
samt byggkapacitet med hänsyn till
marktillgång och färdig stadsplanering.
Det är också framför allt meningen att
de konkreta hinder, som kan föreligga
för att förverkliga det erforderliga byggandet,
eller med andra ord klyftan
mellan behov och kapacitet skall kartläggas
och belysas. Det kan gälla svårigheten
att förvärva mark eller förseningar
i stadsplaneringen, kanske beroende
på brister i samordningen mellan
berörda myndigheter, brist på stadsplanerare
eller hinder i samband med
projekteringen. Sedan man har fått klarhet
om vilka företeelser som utgör hinder
för bostadsbyggandet i den omfattning
som behövs för att tillgodose efterfrågan,
skall åtgärder vidtagas för att
undanröja hindren. Det blir fråga om
ett samspel mellan kommunala och statliga
myndigheter för att hitta vägar
att komma till rätta med de aktuella
svårigheterna.

Därmed har jag tagit upp det spörsmål
som lierr Gustafsson i Skellefteå
berörde, nämligen behovet av ett bättre
samarbete mellan statliga och kommunala
myndigheter.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Även på annat sätt har planeringsfrågan
aktualiserats. Jag vill här erinra
om att regeringen helt nyligen på
kommunikationsministerns initiativ beslutat
uppdraga åt byggnadsstyrelsen att
i samråd med bostadsstyrelsen göra en
inventering av stadsplaneberedskapen i
kommunerna. Syftet är att på grundval
av denna inventering överväga åtgärder
för att förbättra planberedskapen,
där denna visar sig vara otillräcklig.

Som statsutskottet har påpekat i sitt
utlåtande hör planeringsfrågorna också
till de problem som bostadsbyggnadsutredningen
har till uppgift att undersöka.
Utredningens arbete kan komma
att ge uppslag, som kan visa sig vara
värdefulla när det gäller att åstadkomma
en god och effektiv planering av
bostadsbyggandet.

Markfrågan spelar en central roll i
planeringssammanhanget. Statsutskottet
har med all rätt i sitt utlåtande fäst
uppmärksamheten vid den betydelsefulla
frågan hur mark för bostadsbyggande
på ett effektivt sätt i tillräcklig
omfattning och på skäliga villkor skall
kunna ställas till förfogande. Jag finner
det mycket glädjande att alla partier
utan nämnvärda meningsskiljaktigheter
bär kunnat finna en gemensam nämnare
i detta angelägna ärende. Det är
också min förhoppning att man skall
kunna enas om lösningar av de många
problem, som markfrågan inrymmer.

Som utskottet har påpekat i sin skrivning
lade bostadsstyrelsen i höstas fram
en rad olika förslag i sina petita för
att underlätta kommunernas markförvärv.
I statsverkspropositionen uttalade
jag att vi inte då var beredda att ta
ställning till styrelsens förslag. Skälen
härför var framför allt två. Bostadsstyrelsens
propå fördes fram vid en tidpunkt,
då kapitalmarknaden var besvärlig,
inte minst för kommunerna och bostadsbyggarna.
Från och med april och
maj månader i fjol inträffade som bekant
en väsentlig lättnad på kapitalfron -

126

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ten. En annan anledning var att förslagen
i den form de förelåg hade gett
upphov till så starka åsiktsbrytningar
vid remissbehandlingen, att jag var
tveksam om på vad sätt staten bäst
kunde bidra till att lösa de markpolitiska
problemen. Att staten i den ena
eller andra formen lämnar medverkan
för att underlätta kommunala markförvärv
tror jag emellertid är nödvändigt.
Det är min avsikt att pröva alla
tänkbara alternativ för statliga insatser,
så att dessa får en så god effekt
som möjligt. Den meningsyttring som
kommit fram i statsutskottets utlåtande
ger ett stöd från riksdagens sida i strävandena
att nå så goda lösningar som
möjligt av detta bostadspolitiska nyckelproblem.

I en gemensam borgerlig reservation
har frågan om en bostadsberedning tagits
upp. Denna beredning skulle få till
uppgift att ompröva bostadspolitiken
och utarbeta riktlinjer för denna politik
på längre sikt. Centerpartiet begärde
i fjol, ensamt av oppositionspartierna,
att en parlamentarisk bostadsberedning
skulle tillkallas. Den gången
avsåg emellertid reservanterna inte att
utredningen skulle sättas i gång förrän
bostadsbyggnadsutredningen hade lagt
fram sitt material. Det är klart att vi
nu frågar oss vad anledningen är till
att man kräver en parlamentarisk beredning
redan innan vi har fått bostadsbyggnadsutredningens
förslag.

Jag vill gärna säga att i flertalet av de
större utredningsfrågorna har ändå den
nuvarande regeringen brukat tillkalla
kommittéer med parlamentarisk anknytning.
Någon ändring av denna praxis
är mig veterligt inte påtänkt. Vi kommer
liksom hittills att i fortsättningen
också pröva andra beredningsformer.

Vad nu beträffar de bostadspolitiska
frågorna har det hela tiden varit meningen
att en parlamentarisk utredning
skulle tillkallas för att bi. a. på basis
av bostadsbyggnadsutredningens material
överväga medlen för samhällets bo -

stadspolitik. Som framgår av statsutskottets
utlåtande kan man räkna med
att bostadsbyggnadsutredningen blir
klar med sina huvudfrågor i år. För
egen del räknar jag därför med att den
bostadspolitiska utredningen skall tillkallas
före årsskiftet. Oavsett om kammaren
följer utskottet eller reservationen
kommer alltså utredningen till stånd.
Det är därför som jag menar att man
här gett sig in på en fråga, där vi ändå
var överens om att en utredning skulle
tillsättas. Man skulle emellertid först
avvakta bostadsbyggnadsutredningens
material.

Låt mig så också, herr talman, ta upp
en fråga som ägnats åtskillig uppmärksamhet
i denna debatt. Det gäller de
räntefria stående delarna av egnahemslånen.
Som vi vet är dessa lånedelar
förbundna med villkor om att staten
skall kunna kräva ränta och amortering
på dem sedan de varit stående i
10 år om så motiveras av fastighetsvärdena
och bostadskostnadernas utveckling.
Det är emellertid också allmänt
omvittnat att egnahemsägarna i gemen
har uppfattat läget så att de räntefria
lånedelarna är ett faktiskt bidrag och
statens återkravsrätt övervägande formell.
Inte minst högern och i viss mån
även folkpartiet har medverkat till att
bibringa egnahemsägarna den uppfattningen.

Det är kanske därför skäl att något
erinra om den historiska gången i denna
fråga. Låt mig börja med att påminna
om att 1951 års bostadsutredning,
vari ingick företrädare för de tre oppositionspartierna,
föreslog att den räntefria
delen av egnahemslånen skulle
vara räntefri och stående under hela
egnahemslånens löptid, d. v. s. på den
tiden 25 år, och därefter efterskänkas
om egnahemmet alltjämt befann sig i
den ursprunglige innehavarens hand.

Regeringen och riksdagen godtog inte
detta förslag utan ville ha en återkravsmöjlighet
efter en period av 10 år. Utredningens
förslag kom igen i en parti -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

127

motion från högern till 1953 års riksdag.
Motionen avvisades av statsutskottet,
men högern och folkpartiet avgav
en gemensam reservation, vari de bl. a.
anförde: »Såsom 1951 års bostadsutredning
föreslagit synes det fullt riktigt
att låta egnahemsbyggarna få en extra
trygghet därigenom att man låter dem
behålla den subvention de en gång fått,
även om den allmänna hyresnivån skulle
komma att stiga.»

Med ungefär samma motivering återkom
samma reservation av högern och
folkpartiet riksdag efter riksdag till och
med år 1957. Detta år lade regeringen
fram förslag om att vissa räntefria
delar av äldre lån till egnahem borde
efterskänkas. Propositionsförslaget
grundade sig på ett förslag av bostadspolitiska
utredningen, som även den
innehöll representanter för oppositionen.
Regeringens förslag godtogs i
riksdagen utan invändningar från borgerligt
håll. Högern och folkpartiet ville
emellertid alltjämt utställa ett löfte också
till de egnahemsägare som hade fått
de nya egnahemslånen.

År 1958 förändrades bilden något. Högern
återkom med sitt gamla förslag
men fick nu inte längre folkpartiet med
sig. Någon hade tydligen talat folkpartiet
till rätta. Högern fortsatte emellertid
att reservera sig för att egnahemssubventionerna
generellt skulle efterskänkas.
Denna högerns ståndpunkt stod sig
även under 1959 års riksdag. 1960 blev
det återigen en ändring av läget. Nu förelåg
besparingsutredningens förslag att
de räntefria delarna skulle återkrävas
med ränta till halva beloppet. Förslaget
avslogs av riksdagen, men högern och
folkpartiet reserverade sig för bifall. De
kom tillbaka med samma yrkande 1961
och 1962.

Som kammaren lätt kan se finns det
i allt detta hoppande ändå en klar linje.
Högern har inte under något av åren
1953—1962 ansett ett uppskov med
ståndpunktstagandet i subventionsfrågan
påkallat. Man har varit fullt beredd
att ta ställning, ena gången för, andra

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gången emot. Man bär ändå varit konsekvent.
Detsamma kan i huvudsak sägas
om folkpartiet. Både högern och
folkpartiet har vidare under flertalet av
de nämnda åren varit beredda att lova
egnahemsägarna ett efterskänkande av
de räntefria lånen. När regeringen nu
vill infria vad de flesta egnahemsägare
uppfattade som ett löfte vill högern och
folkpartiet inte längre vara med. Folkpartiet
med sin småhusvänlighet törs
inte resa något återbetalningskrav alls
utan finner det plötsligt behövligt med
betänketid.

Jag är fullt medveten om att det kan
finnas delade meningar i denna fråga
och att det finns skäl både för och emot.
Regeringen har emellertid tagit fasta
på att de räntefria lånen bär uppfattats
såsom subventioner och att låntagarna
fått stöd för denna uppfattning genom
det sätt på vilket frågan behandlats i
den offentliga debatten.

Vi bör också erinra oss den situation
i vilken dessa subventioner kom till som
en återspegling av det som med ett ord
kan sammanfattas såsom koreakrisen,
den situation vi upplevde i början av
1950-talet, då vi utnyttjade möjligheterna
på världsmarknaden att sälja våra
skogsprodukter till priser som vi i dag
kanske ser med viss betänksamhet på.
Under något av dessa år var genomsnittspriset
på ett ton cellulosa 1 800
kronor mot ett tidigare pris på 225 å
300 kronor. Detta hade självklart också
en baksida. Någon skogsman räknade
ut att man skulle ha kunnat ge skogsägarna
upp till 200 kronor kubikmetern
för massaveden men att skogsindustrien
ändå skulle ha gjort sig förtjänster.
Detta betydde naturligvis att priset på
virke och byggnadsmaterial steg, och
vi fick under ett enda år kostnadsstegringar
för bostadsbyggandet på mellan
35 och 40 procent. Det var i detta läge
vi alla var överens om att åtgärder
måste vidtas för att stimulera bostadsbyggandet
så att inte detta skulle sjunka
katastrofalt.

Jag skulle här kunna citera tal som

128

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hölls av framstående företrädare för
skilda partier. Jag hoppas att inte herr
Gustafsson i Skellefteå blir orolig om
jag nu citerar vad han sade i en debatt
1957 i polemik mot herr Cassel:
».lag tror att vi då (det vill säga under
koreakrisen) befann oss i ett läge där
det var nödvändigt att öka bostadsbyggandet,
om bostadsproduktionen inte
skulle temporärt avstanna, vilket vi inte
hade råd med.» Herr Wedén fällde 1951,
när detta var aktuellt, yttranden som
gick i exakt samma riktning.

Vad var det alltså man ville åstadkomma?
Jo, man ville försöka förmå
människor att bygga bostäder under förespegling
av att de skulle få ett kapitaltillskott
som staten vore beredd att efterskänka.
Jag vågar säga att jag i min
kommunala verksamhet under denna tid
och i andra sammanhang hade åtskilliga
kontakter med människor i de lägre
inkomstgrupperna — industriarbetare
och andra — som med uppenbarligen
stora uppoffringar bestämde sig för att
bygga egnahem, i någon mån stimulerade
för att inte säga lockade av denna
kapitalsubvention på 2 000, 4 000 eller
8 000 kronor som riksdagen ställde till
förfogande. De har under de år som
gått av den efterföljande debatten bibringats
den uppfattningen att avsikten
var att dessa medel skulle avskrivas.

Nu säger man att detta är ju pengar
som vi plockar ur skattebetalarnas
fickor och tillför dessa egnahemsägare.
Jag har velat vända på problemet och
säga att när vi under koreakrisen tog
den chans vi då såg, att till andra länder
sälja våra varor till så utomordentligt
höga priser och lät inkomster strömma
till vårt land, var det angeläget att
flytta över cn del av de inkomsterna
till de grupper av människor som så
att säga hårdast drabbades av denna
situation. Det var därför bostadssubventionerna
kom till, och det var av dessa
inkomster vi tog medel till den uppgiften.
Det är därför vi på regeringssidan
har bedömt det riktigt och rimligt

att i dag skriva av den fordran som vi
formellt har på ifrågavarande egnahemsägare.
Så ligger denna fråga till.
Vi anser att det är en renhårig politik
vi skall föra, och därför har vi lagt
förslaget.

Låt mig till sist, herr talman, ta upp
ett litet spörsmål till, som berörs i statsutskottets
utlåtande men inte i regeringens
proposition. Det är frågan om maximigränsen
för egnahemslån, den s. k.
125-kvadratmetersregeln. Statsutskottet
har anslutit sig till förslaget om att
slopa denna regel. Vi har självklart frågat
oss, om olägenheten med denna
maximiregel är så stor att den väger
över det förhållandet att man genom
att nu slopa regeln eventuellt stimulerar
till byggande av säg 5 000 bostadslägenheter
med 150 kvm lägenhetsyta.
Det skulle ju betyda att man därmed
drar undan såväl byggnadsmaterial som
arbetskraft, med ett ord resurserna för
att bygga ytterligare 1 000 egnahem eller
1 000 bostadslägenheter. Om vi antar
att man i stället stimulerar till byggande
av 10 000 egnahem med 150 kvadratmeters
lägenhetsutrymme, skulle vi ta
bort möjligheterna att bygga 2 000 nya
lägenheter. Är det inte med hänsyn till
rådande bostadsbrist väsentligare att
försöka få fram dessa 2 000 lägenheter
— eller 1 000 om ni så vill?

Det är ungefär så vi sett på frågan.
Det är ingen helig regel, jag tror den
småningom bör upphävas — men först
när vi fått bättre balans mellan tillgång
och efterfrågan på bostäder, och när de
som står i bostadskön bär kunnat få de
bostäder de efterfrågar. Därför tror jag
det är riktigt att riksdagen slår vakt
om denna regel och bibehåller den tills
vidare.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har med stort in -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

129

tresse lyssnat till statsrådet Johansson.
Det är intressant att höra vad en ny bostadsminister
har att säga. Han har
framfört en rad intressanta synpunkter,
vilka jag givetvis inte hinner beröra
under de tre minuter jag har till mitt
förfogande. Jag vill bara konstatera att
inrikesministern åtminstone i ett avseende
tycks likna sina föregångare —
han finner ett visst nöje i att ironisera
över vad han kallade folkpartiets överbud
om igångsättning av bostadsbyggen.
Om det vill jag bara säga att jag tror
ändå inte att de, som står i bostadskön,
precis har lidit av att vi bjudit för
mycket, utan svårigheterna har väl berott
på att ni har byggt för litet. Det är
dock gamla försyndelser som jag inte
skall ta upp i detta sammanhang.

Jag har med tacksamhet noterat att
den bostadsutredning som vi vill ha nu
kommer till stånd. Statsrådet tycks mena
att det liksom var onödigt av oss att
över huvud taget föra fram det kravet.
I första kammaren lär han till och med
ha yttrat att vi slår in öppna dörrar.
De dörrarna har inte alls varit öppna,
inte förrän statsrådet här i dag förklarat
att utredningen skall komma till
stånd. Men det är glädjande att höra
att det i varje fall är vi som har slagit
in dem.

Vidare gav statsrådet en historik över
våra »hoppande» ståndpunkter beträffande
de utestående räntefria lånen,
som jag tyckte var i någon mån ofullständig.
Det är riktigt att vi 1953 och
något år därefter gick med på en högerreservation
om att låntagarna inte
skulle behöva återbetala de räntefria
lånen annat än i samband med varaktig
överlåtelse av fastigheterna. Det var
dock en skillnad i förhållande till vad
majoriteten föreslår. Jag tycker att
statsrådet också kunde ha talat om
vad majoriteten uttalade vid detta tillfälle,
nämligen: »Staten torde icke böra
avhända sig rätten att, om utvecklingen
ger anledning därtill, återkräva ifrågavarande
subventioner.» Den majoriteten

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

var socialdemokrater och centerpartister,
alltså de som nu är ivrigast att avhända
sig ifrågavarande rätt. Har det
sålunda hoppats här, är vi väl inte ensamma
om att ha gjort det, herr statsråd.

Vidare skrev socialministern i 1960
års statsverksproposition att beslut om
hur det skulle förfaras med dessa lån
borde fattas först sedan huvuddelen
stått ute under tio år. Det har ni också
på regeringssidan hoppat ifrån, om jag
förstått rätt. 1961 och 1962 uttalade
riksdagen att beslut om dessa lån borde
fattas först när huvuddelen stått ute
under tio år. Jag tycker att statsrådet i
varje fall borde ha tagit någon hänsyn
till det senaste riksdagsbeslutet, alltså
det som fattades 1962, och jag tycker
att vi bör få en motivering till att ni
frångått ett uttalande av riksdagen som
var så pass klart.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte delta i
den allmänna bostadsdebatten. Men när
jag satt och lyssnade till statsrådet Johansson
och hörde att vi nu kunde
emotse balans på bostadsmarknaden
inom en relativt nära framtid, erinrade
jag mig en liten upplevelse jag
hade för egen del.

Jag satt med i 1944 års efterkrigsplaneringskommission,
som den så vackert
hette, med Myrdal som ordförande och
med ett stort antal ledamöter. Denna
kommission hade en bostadsdelegation
som jag också råkade tillhöra. Där förklarade
dåvarande chefen för bostadsstyrelsen
att han räknade med att bostadsbristen
skulle vara avvecklad under
1940-talets sista år och att man, när
man hade kommit så långt, skulle bli
tvungen att gripa sig an med kvarterssaneringar
i stor skala för att över huvud
taget kunna hålla i gång byggnadsverksamheten.
Med denna efterkrigsplanering
förhöll det sig ju på samma sätt
som påstås vara fallet med generalernas
krigsplanering, nämligen att man löser

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14

130

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

föregående kris men inte den förestående.
Jag nämner detta bara som ett
litet konstaterande i marginalen för att
visa hur både ståndpunkter och förhållanden
kan förskjutas och hur vi
kan lura oss själva ibland.

Statsrådet sade också att de boendes
värderingar bör vara avgörande för vilket
slags bostad som skall byggas. Det
är naturligtvis riktigt. Jag har för min
del ofta önskat att de bostadssökandes
och bostadsbyggandes värderingar i litet
högre grad också hade fått vara avgörande
för icke bara hur man skall bo
utan också var man skall bo. Det bär,
tycker jag, ibland varit litet för mycket
av tvångsdirigering till landsbygdens
nackdel.

Jag begärde emellertid ordet för att
tala litet om den fråga som statsrådet
senast var inne på i sitt anförande,
nämligen de ränte- och amorteringsfria
delarna av egnahemslånen och motsvarande
lån till en del flerfamiljshus.
Statsrådet sysslade i sitt anförande åtskilligt
med att tala om hur dessa lån
kom till. Emellertid råder det ju inga
delade meningar om att de borde ha
kommit till. Vad beträffar rätten att bevaka
dessa fordringar konstaterar statsrådet
själv att man från socialdemokratiskt
håll bevakat den rätten. Den finns alltså.
Under sådana förhållanden tycker
jag att det är att ta en smula originellt
på uppgiften, ifall man skiljer sig ifrån
det hela med någon slags partipolitisk
historieskrivning men fullständigt glömmer
bort att pröva dagens situation.
Det förefaller mig som om det är det
som ett statsråd skall göra, när det
läggs fram ett förslag för riksdagen.
Det är klart att den historiska bakgrunden
kan ha intresse i sammanhanget,
men det väsentliga är ju att
finna rättsläget och den nuvarande ekonomiska
situationen och den fortsatta
ekonomiska utvecklingen i den mån vi
nu kan begripa någonting av den.

Detta är ju i alla fall en ganska stor
fråga. Det förefaller mig ibland som

om vi här i riksdagen och i statens
ekonomiska sammanhang råkade ut för
motsvarande fara som bilisterna gör.
Det påstås att om man kör fort tillräckligt
länge blir man fartblind. Om
man sysslar med miljoner och miljarder
tillräckligt länge, blir man kanske
sifferblind. Men detta är i alla fall en
stor fråga i ekonomiskt avseende.

Jag var för litet mer än 10 år sedan
med om att sätta i gång en insamling.
När jag började fundera över om man
möjligen skulle kunna samla ihop en
miljon och tänkte på vad som skulle
fordras härför, så gjorde jag det föga
originella konstaterandet att om man
skall samla ihop en miljon, så får man
samla 1 000 kronor om dagen i ungefär
tre år. Om man skall anskaffa den summa
det här är fråga om får man samla
3 000 kronor om dagen i 1 000 år. Det är
alltså rätt mycket pengar det gäller.

Nu möter statsrådet argumentet att
det är skattemedel som tas med att
säga att det är exportvinster under
koreakrisen. Det är en alldeles ny form
av specialdestination i den svenska
statsbudgeten som hastigt och lustigt
dyker upp i sammanhanget. Emellertid
är det bara en lek med ord. Det förhåller
sig ju här som med kommunicerande
kärl. Det är alltid skattemedel som
måste släppas till för att man skall få
de pengar som fattas. Det kan vi åtminstone
vara överens om. Det är ju
fråga om skattebetalarnas pengar. Skattebetalarna
är av många slag; det finns
många skattebetalare som har det ganska
besvärligt att komma ut med skatten.

Jag har erinrat härom förut, och jag
vill göra det igen i detta sammanhang.
Det är skatt på livsmedel, och den drabbar
även sådana grupper som folkpensionärer
och studerande ungdom. Det
är oerhört många fler människor i detta
land som har små inkomster än vad
socialdemokraterna numera tycks vilja
komma ihåg. Jag vet inte vad det kommer
sig, men det förefaller som om de
inte hade klart för sig hur ofantligt

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

131

många människor det finns här i landet
som har så små inkomster att de inte
kan utnyttja möjligheterna till subvention
från staten i sådana här sammanhang.
Eftersom så dock är fallet kan
man väl inte förneka att en rättvisefråga
här anmäler sig. Skall man utan
vidare och utan spår av en motivering
som har fäste i dagens situation — man
kan ju alltid prata historia — skriva av
detta väldiga belopp? Och var hämtar
man pengarna? Jag tycker inte att det
är alltför gammalmodigt att ställa den
frågan. Visserligen börjar jag för all
del bli gammal, och jag känner mig litet
efterbliven när jag rent ut frågar om
det är rättvist mot olika medborgargrupper
att göra denna operation, men
jag vill nog ändå envisas med att ställa
frågan.

De som har fått dessa ränte- och
amorteringsfria lån och haft dem ganska
länge har ju dragit en mycket stor fördel
av dem. Jag tycker inte att herr
Gustafsson hade den minsta anledning
att känna sig illa berörd av det citatet
från jag tror att det var 1957, som statsrådet
läste upp. Jag anser att det var
alldeles riktigt sagt i det sammanhanget.
Nu skall emellertid denna affär bedömas
utifrån dagens ekonomiska situation,
och då kan vi konstatera att dessa
egnahemsbyggare har haft väsentliga
fördelar av sina lån under denna tid.
Subventioneringen har nu dragits in. I
fortsättningen skall det inte bli någon
sådan, utan man räknar med att de som
bygger till dagens mycket större byggnadskostnader
skall klara sig utan den.
Men de som haft dessa lån i åtskilliga
år och kanske tjänat halva kapitalbeloppet
under den tiden skall utan vidare
få sina lån efterskänkta. Det tycker
jag är ett oriktigt ståndpunktstagande.

För ungefär sex veckor sedan fick
jag ett brev från en fru som hade läst
härom i någon tidning. Det var inte jag
som hade skrivit artikeln, så jag var
oskyldig i sammanhanget. Hon var spontant
och hjärtligt arg. Hon ville att jag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle komma dit och se deras bostad
och ta del av deras inkomst och av hur
de hade fått leva utan någon som helst
bekvämlighet och hur det hade slitit för
att kunna hålla sina två flickor i skolan.
Och så skulle de nu vara med och se
hur man avskrev dessa lån till personer
som hade det mycket bättre. Jag
ringde upp henne och talade om att
jag inte hade tid att komma, jag trodde
henne i alla fall. Hon talade länge och
ivrigt med mig, och sedan lade vi på
lurarna. Men efter fem minuter ringde
hon upp igen och fortsatte att prata.

En annan dag ringde en f. d. direktör
och tog upp samma fråga. Han
nämnde två exempel på egnahemsägare
som bodde ett litet stycke utanför staden.
Den ene, sade han, hade väl inte
mer än 15 000—20 000 kronor i inkomst,
så i det fallet kunde han möjligen förstå
att en avskrivning kunde vara befogad.
Men den andre hade 50 000 kronor i inkomst,
och i det fallet förstod han inte
alls varför denne skulle få sitt lån efterskänkt.
Jag måste bekänna att det förstod
inte jag heller.

Det är bara ett par exempel. Jag har
fått åtskilliga erfarenheter just på detta
område. Det finns så många som inte
har haft möjligheter att skaffa sig en
god bostad med statens hjälp. Nog finns
det väl anledning att ta hänsyn till dem.

Statsrådet var inne på en rätt fruktbar
tanke i annat sammanhang, när han
diskuterade 125 m2-regeln. Är det inte
bättre att behålla denna regel, frågade
lian, och på det sättet få resurser att
bygga tusen bostäder till? Låt mig tilllämpa
precis samma resonemang här
och fråga: Är det inte bättre att förfoga
över resurserna och hjälpa alla
genom att bygga mer?

Jag vet väl att man kan säga att det är
fråga om reella resurser och inte bara
om pengar, men de lösgjorda hypoteken
och annat som följer i spåren på denna
stora »donation» tar också i anspråk
reella resurser av olika slag.

Problemet har ett par olika våningar.

132

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den ena är frågan om man skall avskriva
dessa fordringar utan vidare,
den andra är frågan om man skall driva
in dem. Såvitt jag vet och efter vad jag
har förstått av statsrådets anförande
finns det inte något tvingande eller ens
bärande skäl för att utan vidare avskriva
alltsammans.

Om någonting kan bli problematiskt,
är det naturligtvis i samband med att
man säger upp lånen och driver in dem.
Men det bör naturligtvis inte ske i ett
svep, utan med hyggliga amorteringstider.
Jag vill inte förneka att det kan
vara besvärligt för vissa egnahemsägare
att inbetala lånen. Som grupp betraktad
är dock egnahemsägarna privilegierade
i jämförelse med andra grupper i samhället,
och om det som sagt skulle uppkomma
besvärligheter för enskilda egnahemsägare,
får man väl bena upp den
saken innan man tar ståndpunkt till
det särskilda fallet.

Under en tidigare diskussion om detta
spörsmål framhöll jag att man inte kan
begära att det inom en stor statsförvaltning
skall kunna skipas fullständig rättvisa
på alla punkter, utan att det i viss
mån måste bli fråga om att handla efter
schabloner och att man måste räkna
med att misstag begås. Men jag kan inte
finna att det i dagens ekonomiska läge
och med hänsyn till framtidsutsikterna
för olika befolkningsgrupper är befogat
med en sådan donation som det bär
gäller. Riksdagen har rätt att begära
en ordentlig motivering innan man
skänker bort 1 125 miljoner kronor.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! De flesta punkterna i
det föreliggande utlåtandet från statsutskottet
bär redan penetrerats så ingående
av regeringens talesmän att jag
bär kan nöja mig med några korta kommentarer
till utskottets skrivning och
till reservationerna under några få av de
många rubrikerna.

Först vill jag ge uttryck åt den stora
tillfredsställelse vi väl alla känner in -

för bostadsproduktionens utveckling.
Vi kan, som inrikesministern nyss sade,
börja skönja övergången till en normal
bostadsmarknad, även om det på sina
håll — naturligtvis framför allt i de
största tätortsbildningarna — kommer
att dröja åtskillig tid innan vi kan rita
dit »korset i taket». Jag tror att alla
som har deltagit i och följt bostadsdebatten
genom åren har anledning att
känna glädje över att en så betydande
ökning av bostadsbyggandet bär kunnat
förverkligas.

Folkpartiet bär de senaste åren med
eu viss förkärlek uppehållit sig vid
prognoser om bostadsbyggandets omfattning
vid slutet av 1960-talet eller
början av 1970-talet. I år saknas denna
fjärrskådande ingrediens i folkpartiets
reservation. Kanske beror det på att
man också inom folkpartiet känner sina
luftigaste förutsägelser om bostadsbyggandets
omfattning på ett avgörande sätt
distanserade av den verklighet bostadsstatistiken
bär vittne om. För egen del
är jag närmast benägen att betrakta
folkpartiets utbrytning från utskottsmajoriteten
i fråga om bostadsbyggandets
omfattning som uttryck för en tämligen
oförarglig önskan att vara värst
även i ett läge, där utvecklingen så klart
bär ridit ifrån partiets målsättningar av
i går.

I fråga om bostadsbyggandets inriktning
är vi alla eniga om principerna
men oense om metoderna. Folkpartiet
vill att statsmakterna skail fixera ett
program för småhusbyggandet och sedan
påverka stadsplaneringen så att
programmet blir fullföljt. Menar folkpartiet
att vi skall ställa upp en riksplan
för småhusbyggandet och att kommunerna
sedan oberoende av lokala förutsättningar
i fråga om bostadsefterfrågans
inriktning skall förverkliga en sådan
riksplan?

Det förefaller åtminstone mig närmast
självklart att man måste börja i rakt
motsatt ända. Det är på det lokala planet
bedömningen av bostadsbyggandets

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

133

lämpliga inriktning måste göras. Vi vet
ju ändå att efterfrågeinriktningen när
det gäller hustypen är radikalt olika i
t. ex. storstäder och landskommuner.
Vilket värde skall riksplanen — vare
sig nu småhusbyggandet är uttryckt i
absoluta tal eller i procent av det totala
byggandet -— ha som vägledande norm
för bostadsplaneringen i Stockholm eller
t. ex. i Trosa?

Låt oss i stället avvakta vilket resultat
försöken med kommunala bostadsbyggnadsprogram
leder till och avstå från
att ställa upp program som ändå måste
sakna värde för den praktiska, konkreta
planeringsverksamheten.

Den avskrivning av bl. a. de räntefria
stående delarna av egnahemslånen
som Kungl. Maj:t föreslår har alldeles
nyligen så ingående motiverats av inrikesministern
att jag kan gå förbi den
punkten.

Den debatt omkring de räntefria stående
delarna av egnahemslånen som vi
här har fört har visat hur delade meningarna
kan vara när dessa skall regleras.
Man tycker att vi borde taga
varning av detta och inte som centerpartiet
yrka på att ånyo återinföra dem,
vilket partiet gör i sin reservation om
bostadsbyggandets inriktning, där det
yrkas att räntefria stående delar skall
utgå för att underlätta för barnfamiljerna
att skaffa sig småhus.

Utskottets majoritet har inte velat
vara med om att återinföra en subventionsform,
som riksdagen efter moget
övervägande avskaffade för endast tre
år sedan. Statsmakterna gick in för att
avveckla de generella produktionssuhventionerna
med undantag av räntebidragen
och i stället förstärka de efterfrågestödjande
åtgärderna. Det är på
den vägen vi skall fortsätta i den takt
som är möjlig.

Centerpartiet har i sin reservation
en något underlig formulering apropå
den kreditvärdesprövning som länsbostadsnämnderna
gör vid behandlingen av
ansökningar om bostadslån till småhus

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på landsbygden. Statsutskottets skrivning
i detta avseende innebär att man
understryker riksdagens uttalande av
år 1953. Men centern är inte nöjd. »Genom
den arbetsmarknadspolitiska prövningen
har man infört en bedömningsgrund
som inte avsågs i 1953 års uttalande»,
säger centern. Ja, med min
erfarenhet från arbetet inom en länsbostadsnämnd
måste jag verkligen fråga
mig, hur det skall vara möjligt att göra
en kreditvärdesbedömning utan att beakta
de arbetsmarknadspolitiska aspekterna.
Viliket kreditvärde får t. ex. ett
hus, som byggs på en ort där sysselsättningen
till väsentlig de! består av
offentliga beredskapsarbeten? Skall lånemyn
digheterna bara beakta markens
beskaffenhet, närheten till butiker eller
vad? Det vore intressant att höra hur
reservanterna anser att man skall göra
en kreditvärdesbedömning med bortseende
från sysselsättniingsbetingelserna
på orten.

Utskottets enighet i de markpolitiska
frågorna är mycket glädjande. Högern
bär visserligen bär ett särsyrkande, som
går ut på att man inte vill vara med om
åtgärder för att stimulera det tomträttsinstitut
som på sin tid infördes av amiral
Lindmans regering. Men skulle inte
högern kunna vara med om åtgärder för
att stimulera tomträttsupplåtelise av
mark som kommunerna förvärvar i tätorternas
centrala delar? Det är ju ändå
marken i sådana områden som är särskilt
känslig för spekulation och det är
där som de stora spekulationsvinsterna
gång på gång hämtas hem. Om den centralt
belägna marken i tätorterna i väsentlig
utsträckning kunde läggas under
tomträtt, skulle vi därmed ha skapat en
mäktig barriär mot spekulativa markvärdestegringar.

Några gamla bekanta från tidigare år
återkommer i reservationerna. Dit hör
t. ex. kreditgarantisystemet, värdebeständiga
lån och redovisningsskyldigheten
för allmännyttiga bostadsföretag.
lag behöver i dessa frågor inte ge mig

134

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

in på något polemik mot reservanterna,
utan kan begränsa mig till att hänvisa
till utskottets motivering. Detsamma
gäller propåerna om att minska bostadslånen
till de allmännyttiga och kooperativa
företagen.

När det gäller lånetaket har utskottet
gjort vissa uttalanden. Bland annat bär
vi inom utskottet tyckt oss finna att
lånetaket för småhus är väl lågt, jämfört
med låneförmånerna i fråga om
flerfamiljshus. Som inrikesministern
framhöll i sitt anförande är det angeläget
att lånevillkoren såvitt möjligt ger
samma utfall för olika typer av hus,
så att inte den ena hustypen missgynnas
i förhållande till den andra. Jag
hoppas att bostadsstyrelsen och regeringen
tar hänsyn till utskottets önskemål
på den punkten. Utskottet bär också
uttalat sig för en högre grad av kvalitetsdifferentiering
vid beräkning av
lånetaket. Jag tycker att utskottet därvid
har pekat på en viktig sak. Bostadsstyrelsen
håller på att utreda möjligheten
att konstruera ett lånetak som är
kvalitetsanpassat, och jag hoppas att
utskottets synpunkter även i det avseendet
skall bil beaktade.

I fråga om låneunderlaget bär centerpartiet
en reservation som bara i fråga
om nyanserna skiljer sig från utskottets
skrivning. Jag går därför förbi denna
reservation.

I några reservationer yrkas ändringar
i reglerna för förbättringslån och pensionärshostadsbidrag.
Utskottet har avböjt
motionskrav av den innebörden under
hänvisning till pågående utredning.
Det gäller här en utredning som sannolikt
inte behöver bli särskilt tidskrävande,
och det finns därför ingen
anledning att föregripa utredningsresultatet
genom att nu ge sig på att ändra
de gällande bestämmelserna.

Till sist, herr talman, vill jag säga
nägot om subventionsomläggningen.
Den reformen har vållat meningsmotsättningar
inom utskottet och även i
debatten här i kammaren.

Vi som tillhör utskottets majoritet
har funnit att den reform regeringen
föreslår innebär en riktig utveckling av
det bostadspolitiska stödsystemet. Redan
tidigare har statsmakterna fattat
beslut som gått i liknande riktning. Generellt
verkande subventioner har avvecklats
i försiktig takt, och det individuella
efterfrågestödet har förstärkts.
När nu räntesubventionerna slopas eller
minskas för de äldre årgångarna av
hus med lägre hyror, innebär detta ett
fullföljande av en politik som riksdagen
tidigare har godkänt och gillat.

Vi bär också funnit det naturligt att
de finansiella resurser som inte längre
går åt för generella subyentioner omdisponeras
så att de i stället kommer
barnfamiljernas bostadsefterfrågan till
godo. 1960 års bostadsräkning har visat
att barnfamiljernas bostad skons''.! nitio n
ännu inte har nått en sådan nivå i fråga
om utrymme och utrustning att vi kan
vara nöjda. En efterfrågestimulans behövs
säkerligen under åtskilliga år ännu.
Familjebostadsbidragen är en mycket
god sådan stimulans, och det är inte
några småbelopp barnfamiljerna får i
bostadsbidrag. En tvåbarnsfamilj med
beskattningsbar inkomst under det lägsta
inkomststrecket får mellan 1 020 och
1 140 kronor om året i bidrag. Det betyder
i stort sett detsamma som att
barnbidragen för de två barnen fördubblas.
Både ur familjepolitisk synpunkt
och när det gäller att främja de
bostadspolitiska målen är det bra att
detta efterfrågestöd genom regeringens
reformförslag kommer så många fler
barnfamiljer till godo.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på den andra delen av reformförslaget,
nämligen slopandet av tidsgränsen för
erhållande av familjebostadsbidrag. Den
ändringen kommer säkert att betyda att
många barnfamiljer i små omständigheter,
som bor i de något äldre men
modernt utrustade lägenheterna, kommer
i åtnjutande av familjebostadsbidrag.
Vi har också funnit det vara vä -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

135

semtligt att barnfamiljerna genom reformen
kommer att få behålla sina bidrag
under en längre följd av år än nu.
Det är viktigt att det familjepolitiska
stödet får effektivitet under så stor del
som möjligt av den period då barnförsörjningskostnaderna
pressar familjens
standard.

Som jag sade nyss är familjebostadsbidragen
särskilt i de lägre inkomstskikten
en mycket god stimulans för
bostadsefterfrågan och ett gott ekonomiskt
stöd för barnfamiljerna. Utskottsmajoriteten
anser att bidragens stimulanseffekt
redan med nuvarande bidrag
är tillräcklig. Denna ståndpunkt innebär
emellertid inte att utskottet anser
det nuvarande familjepolitiska stödet
tillräckligt effektivt i alla avseenden.
Det framstår tvärtom som angeläget,
säger utskottet, att ytterligare förstärka
detta stöd, men frågan är om inte detta
borde ske på annat sätt än genom höjning
av bostadsfamiljebidragen och ges
en sådan form att familjestödet kommer
de avsedda grupperna till godo oavsett
deras bostadsförhållanden.

I främsta rummet har vi velat peka
på behovet av ökat samhälleligt bistånd
till de ensamstående mödrarna och
flerbarnsfamiljerna. Stödet till barnfamiljerna
bör bli sådant att de barnfamiljer
som lever på knappa arbetsinkomster
får en reell förbättring av sin
situation. Vi hoppas att regeringen beaktar
dessa utskottets synpunkter, så
att vi får en avvägning av stödet till
barnfamiljerna som är lämpligare än
det föga genomtänkta förslag oppositionen
här har fört fram.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets förslag på samtliga
punkter utom punkt 14, där jag yrkar
bifall till reservation nr 11 b).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
inlägg till att endast omfatta vissa synpunkter
rörande de räntefria delarna
av egnahemslånen. Det har ju varit

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ganska naturligt att dagens debatt i bostadsfrågan
kretsat kring det problemet.
När statsverkspropositionens innehåll
på denna punkt blev bekant,
väckte det inte överraskande stor uppmärksamhet
ute i landet.

När jag hörde inrikesministern för
någon stund sedan tala om de s. k. subventionerna,
fick jag den misstanken
att en del av kammarens ledamöter
möjligen kunde bibringas den uppfattningen,
att dessa subventioner kom till
i isamband med Koreakriget. Så var ändå
inte fallet, utan vi fick den nya bostadspolitiken
och den egnahemslånekungörelsen
redan den 1 juli 1948.

Jag har alltid reagerat mot att man
har velat ge dessa räntefria stående delar
beteckningen subventioner. Det har
ju uttryckligen utsagts i kungörelserna,
både 1948 och 1957 års, att det har varit
räntefria stående delar under viss
tid. Nu säger man i statsutskottets utlåtande,
att flertalet av egnahemsbyggarna
nog har bibringats den uppfattningen
att det skulle vara fråga om en
ren kapitalsubvention. Jag vet inte vad
man stöder detta på. Den kontakt jag
har haft med egnahemsbyggare under
de gångna åren har givit mig den uppfattningen,
att de har varit väl medvetna
om att det gällt ett räntefritt stående
lån, som staten i enlighet med kungörelsen
skulle kunna säga upp till återbetalning
när de tio åren gått.

Jag tror också att vårt landis egn.ahemsbyggare
är så vakna att de har
kunnat konstatera, att man beträffande
flerfamiljshusen har sagt upp motsvarande
lån i tvenne omgångar till
amortering och att de också numera
förräntas. Även om det i den offentliga
debatten har talats om subventioner,
har egnahemsbyggarna nog kunnat
misstänka att staten någon gång skulle
komma och säga att dessa pengar skall
t betalas tillbaka helt eller delvis.

Det är i alla fall så, herr talman, att
i den som uppförde ett egnahem omkring
t år 1950 hade en byggnadskostnad på

136

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ungefär 33 000 kronor. Byggnadskostnaden
är i dag ca 67 000 kronor, och
även om man skulle ålägga honom ränta
och amortering, är jag inte alldeles
säker på att han skulle komma i ett
sämre läge än dagens byggare — jag
tror raka motsatsen.

Under de gångna åren, inte minst under
de allra första åren med den nya
statliga bostadspolitiken, fanns det tyvärr
trähusfirmor som ofta ville tala
om att den som köpte hus från just den
och den firman, skulle få så och så
mycket från staten. Vi ute i förmedlingsorganen
har ständigt sökt göra
klart för låntagarna, att det gäller pengar
som man kan komma att få återbetala.

Herr talman! Jag skall inte orda mera
i denna fråga. Inrikesministern talar om
Koreakriget, och vi vet att de räntefria
stående delarna i anledning av detta
ökade från 4 000 kronor till 8 000 kronor.
Det kan då ligga mycket i den reservation,
som har fogats till utskottsutlåtandet
av herr Bergman och fru
Wallentheim. De anser att man borde
kunna tänka sig att 4 000 kronor amorteras
under en tid av 25 år och med en
förräntning efter fyra procent, men att
det belopp som ligger ovanför de 4 000
kronorna skulle avskrivas. När jag hört
inrikesministerns motivering, tycker
jag det finns mycket fog för ett sådant
ställningstagande.

Oavsett vilket beslut kammaren fattar,
anser jag det som en självklar sak att
för den del som kommer att avskrivas
—• vare sig det nu blir hela delen eller
den begränsade del jag ordar om -— bör
låntagaren få tillbaka från staten den
inteckning som han lämnat som säkerhet.
Det har ju anförts som motiv för
att man skulle efterskänka detta lån, att
de hus som byggdes i slutet av 40-talet
och i början av 50-talet skulle vara av
dålig standard och i behov av underhåll
och reparation. Då tror jag det är nödvändigt,
att om riksdagen fattar beslut
att efterskänka, vederbörande låntagare :

äger erhålla inteckningen så att han
med den i handon kan söka få ett lån
på någorlunda rimliga villkor i bank
för att företa dessa reparationer, som
jag tror kan vara mycket angelägna i
många fall.

Det finns en annan aspekt på detta
problem. Jag bar inte fått klarhet i om
den avskrivning av lånen, som riksdagen
eventuellt beslutar, kommer att ske
på en gång eller om man tar en årgång
i taget efter tio år. Om avskrivningen
sker på en gång, försvinner så vitt jag
förstår kommunernas ansvarsskyldighet
för de förluster, som kan uppstå på
egnahemslånen. Kommunernas borgensåtagande
har ju varit knutet till just
denna del av lånet. Det är möjligt att
man i den kungörelse, som blir resultatet
av riksdagsbeslutet, kommer att
bestämma att avskrivningen skall ske
med en årgång i taget.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation, som fogats
till statsutskottets utlåtande nr 42 och
som betecknats med nr 15 b.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall i denna debatt
bara uppehålla mig något vid förutsättningarna
för och möjligheterna att öka
bostadsbyggandet ytterligare.

Det är ju utomordentligt glädjande
att vi under fjolåret kunde ta ett krafttag
för att öka bostadsproduktionen,
och vi kan väl fortfarande räkna med
att under innevarande år färdigställa
bortåt 90 000 lägenheter. Även om saneringen
tar 5 000 eller 10 000 av dessa,
får vi ändå ett betydande tillskott av
lägenheter för de bostadssökande. Jag
tror därför att vi kan se optimistiskt på
bostadsproduktionen under 1963.

Men vi skall inte rosa läget alltför
mycket utan vara på det klara med att
igångsättningen under fjolåret forcerades
mot slutet och i mycket hög grad
skedde under fjärde kvartalet. Då igång -

Onsdagen den 3 april 1963 era.

Nr 14

137

sattes byggandet av inte mindre än
23 000 lägenheter mot 45 000 under de
övriga tre kvartalen 1962. Detta innebär
att vi nu bär fått en puckel av bostäder,
som är under produktion, och
många av dem har nätt och jämnt påbörjats.
Vidare har byggandet av den
hårda vintern försenats med cirka 6
veckor eller upp till 2 månader. Värst
har man i det fallet haft det i de södra
delarna av landet, framför allt i
Malmö—Lund-området. Men detta kunde
i och för sig inte vara så allvarligt om
inte den forcerade igångsättningen också
kom att kollidera med tvånget, om
vi nämligen vill upprätthålla byggandet
under 1963, att redan under de tre
första kvartalen i år påbörja mycket av
nyproduktionen för att kunna säkerställa
vinterbyggandet för hösten-vintern
1963—1964. Det innebär sålunda en ansträngning
som förefaller att nära nog
överstiga våra faktiska möjligheter, våra
resurser.

Det finns emellertid en liten ljusglimt
i bilden —- den att under detta vinterstopp
har materialindustrierna och
snickerifabrikerna kunnat arbeta fram
en del material, som det tidigare rådde
knapphet på. Därför blir situationen inte
fullt så allvarlig för dessa områden som
man kunde frukta för några månader
sedan.

Med viss överdrift kan emellertid sägas
att ökningen av bostadsbyggandet
skett på fel ställen. Bostadsbyggandet
har inte ökat i storstockholmsområdet;
där ligger det sämst till. Dåligt är det
också i göteborgsregionen och något
mindre dåligt i Malmö—Lund-området.
Men det är ju just i dessa områden det
största bostadsbyggandet borde vara i
gång, ty här är bristen störst.

Vad som nu krävs är en så smidig
och effektiv handläggning som möjligt
av alla slags arbetskraftsfrågor på byggnadsmarknaden
jämte en klok samordning
med den ekonomiska politikens
alla möjligheter att bemästra läget. Det
måste ses till att så mycket som möjligt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av småarbeten skjuts över till vintern
och hösten. De statliga byggena måste
hållas tillbaka under hela sommaren.
Kommunerna måste uppmuntras att göra
på samma sätt och man måste försöka
begränsa alla sorters reparationsarbeten
under sommaren och skjuta dem
till hösten och vintern. Förmedlingsverksamheten
måste förbättras när det
gäller överflyttning av arbetskraft från
Norrland till i synnerhet de södra delarna
av vårt land. Varenda byggnadsarbetare
som Norrland i dag kan avstå
blir av utomordentlig vikt även för
Norrlands del, ty om inte byggnadsproblemen
kan klaras i södra och mellersta
Sverige återverkar detta så att byggnadskostnaderna
stiger även i Norrland.
Vidare måste man allvarligt undersöka
möjligheterna att rekrytera mer
utländsk arbetskraft -—- från Finland,
Danmark och även andra länder — för
att i någon mån kunna lätta situationen.
Utbildningen måste ytterligare forceras
och man måste försöka se till att underleverantörer
av olika slag dras in i
byggnadsbransch^ så att de tillgängliga
arbetskraftsresurserna på det sättet
ökas.

Men hur smidigt och effektivt man
än skulle lyckas lösa alla dessa arbetskraftsfrågor
på byggnadsmarknaden
måste man denna gång vara beredd på
överslag —■ det kan inte hjälpas. Det
är sannolikt att vi också på byggnadsmarknaden
kommer att få betydande
lönerörelser av typen löneglidning helt
enkelt därför att den volym av arbete
som skall forceras fram under vårmånaderna
är så stor. Den mest kritiska
perioden är tiden fram till midsommar.
Kan läget hållas under kontroll till dess
är antagligen de värsta riskerna överståndna.

Men vi får ta alla dessa olägenheter
och besvär, även kostnadsstegringarna
— de har varit priset för att vi kunnat
undvika arbetslöshet under vintern. Vidare
är de priset för att vi skall kunna
kliva upp på den högre nivå för bo -

5* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14-

138

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsbyggandet från vilken vi måste
starta för att nå fram till de 100 000
lägenheter om året som är vårt närmaste
mål. Vi måste bygga detta antal
lägenheter under den första delen av
60-talet om vi skall kunna genom ökad
produktion få bostadsbristen under kontroll.

Herr talman! Detta var vad jag ville
säga om möjligheterna att utöka och
bibehålla vårt nuvarande bostadsbyggande.
Jag vill bara tillfoga ett par ord
om den utomordentligt väsentliga fråga
som heter kvadratmeterytan för egnahem
och småhus.

Jag är en av de tre utskottsledamöter
som önskar att maximiytan skall
höjas från nuvarande 125 kvadratmeter
till 150 kvadratmeter. Varför vill vi det?
Jo, skälet är helt enkelt att man även
på bostadsbyggnadsområdet skall klart
följa med i standardutvecklingen. Standarden
har ökat under alla de år vi haft
denna maximigräns — bara under de
senaste tre åren har den ökat med 16
procent. Ökningen av utrymmesstandarden
skall naturligtvis även gälla egnahem.
Vi skall ju också bygga dessa bostäder
för de närmaste 30—40 åren —
alltså så att de kan vara moderna och
svara även mot en senare tids människors
krav på utrymmesstandard.
Över huvud taget bygger vi för små
lägenheter och för små egnahem i vårt
land i förhållande till den faktiska levnadsstandarden.

Vidare har jag alltid ansett att det är
risker förenade med sådana här maximiregler
därigenom att dispensförfarandet
tillämpas olika.

Av vad herr Svenning sade i debatten,
om hur man från länsbostadsnämnderna
tillämpar detta olika och därför krävde
att regeringen skulle lämna direktiv om
hur bestämmelserna rörande 125-kvadratmetersgränsen
skall tillämpas, styrktes
jag ännu mer i min uppfattning att
gränsen inte bör vara så vid, utan att
man skall höja den 25 kvadratmeter
i takt med utvecklingen för att en gång
i framtiden helt slopa den.

När jag lyssnade på den nye bostadsministern,
föreföll det mig som om han
funderade på hur man skulle kunna
finna andra vägar för att på lämpligt
sätt kunna begränsa engagemanget från
samhällets sida vid egnahemsbyggande
så att inte samhällsstödet i så stor utsträckning
kommer endast en viss grupp
till del, som fallet skulle bli om man
slopade maximigränsen. Om bostadsministern
har sådana funderingar, är det
bara att hoppas att vi vid nästa års riksdag
får ett förslag som kan tillfredsställa
såväl de olika reservanterna som
den majoritet, som i utskottet står bakom
kravet på ett slopande av gränsen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets yrkanden utom vad
beträffar punkten 14, där jag yrkar
bifall till reservationen nr 11 b.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Efter all den visdom
i bostadsbyggande som har flödat här
i dag, skall jag inskränka mig till några
få ord på en enda punkt. Det gäller den
som herr Kellgren nyss var inne på,
nämligen punkten 14, huruvida vi tills
vidare skall behålla 125-kvadratmetersgränsen
eller öka den eller, som utskottsmajoriteten
föreslagit, slopa den.

Av vad herr Kellgren sade kom jag
till den uppfattningen, att på grund av
att svårigheterna ligger i att dels skaffa
arbetsmaterial och dels skaffa arbetskraft
samt problemet att få utländsk
arbetskraft, så borde herr Kellgren ha
hamnat på samma ståndpunkt som vi
som står under reservation nr 11. Vi har
nämligen brist på arbetsmaterial och arbetskraft
inom byggnadsbranschen. Det
är därför klart att ju fler större hus
man bygger i form av egnahem, desto
mindre antal blir det av andra hustyper.
Vi har ju ändå ett visst ansvar
mot de människor i detta land som
inte har någon bostad.

Herr Kellgren talar om den ökade
standarden och att den i fortsättningen
kommer att stiga ännu mer, vilket även
jag tror. Därför bör vi i första hand

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

139

se till, att de människor som står utan
bostad får detta behov tillgodosett.

Jag skall, herr talman, inte göra några
längre utläggningar, eftersom första
kammaren redan tagit ställning och med
betryggande majoritet tagit reservation
nr 11 av herr Näsström m. fl. Frågan
är, såvitt jag kan bedöma, avgjord.

Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Näsström m. fl. avgivna reservationen
nr 11 i detta utlåtande.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Frågan om 125-kvadratmetersgränsen
skall slopas eller ej tillhör
givetvis inte de största problemen
i denna bostadsdebatt. Jag anser emellertid
att det är att handskas ganska
vårdslöst med begreppen, när inrikesministern
lägger upp problemet på så
sätt, att det skulle kunna bli fråga om
att 5 000 egnahem byggdes större än
125 kvadratmeter, vilket skulle betyda
ett bortfall av kanske 2 000 andra lägenheter.

Under år 1962 byggdes ungefär 21 000
egnahem här i landet, varav 5 000 radoch
kedjehus. Dessa hus räknas inte in
bland dem som är begränsade till sin
storlek. Ett kedjehus kan byggas större
än 125 kvadratmeter. Sedan har vi
53 000 å 54 000 lägenheter i flerfamiljshus,
för vilka det inte råder någon begränsning
i fråga om storleken.

Det är alltså frågan om de 16 000
egnahemmen, av vilka en del skulle byggas
något större och ändå statsbelånas,
om denna regel slopades. Hade jag haft
litet längre tid till mitt förfogande skulle
jag ha läst upp bestämmelserna om bostadslånen,
d. v. s. paragraferna om
maximiytan. Men alla dessa regler om
hur man skall mäta bostadsytan, är så
invecklade och krångliga att det skulle
ta längre tid i anspråk än jag har till
mitt förfogande här.

Vi diskuterade ganska mycket på den
punkten i avdelningen. Vi var något så
när överens. Någon menade visserligen

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

att vi skulle stanna för att förorda 150
kvadratmeter.

När vi gjorde en efterfrågan i bostadsstyrelsen
hur den ser på problemet,
fick vi till svar att styrelsen ansåg det
nuvarande systemet vara en ren krångelparagraf
som det utan tvekan vore klokt
att slopa. Jag är fullt medveten om att
frågan faller denna gång. Men kanske
blir det på det sättet att förslaget ett
annat år presenteras som regeringsförslag,
och då kommer det att anses fullt
rätt och riktigt.

Jag kan i detta sammanhang peka på
eu spärregel som kommer att slopas genom
beslut i dag. Det gäller den hittills
gällande bestämmelsen att famiijebostadsbidrag
ej kan utgå om bostaden
är byggd före år 1942. Vi har från oppositionens
sida gång på gång begärt
att den bestämmelsen skulle slopas, och
vi har mött kritik för denna ståndpunkt.
I dag talar både socialministern och herr
Svenning om hur klokt och riktigt det
är att slopa denna regel.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Petterson i Degerfors för det första att
om en sådan bestämmelse om utökat
kvadratmetertal genomförs nu så blir
den fördenskull inte ögonblickligen
omsatt i praktiken. Det fordras att arkitekter,
planerare, trähusfabrikanter
m. fl. gör en ny uppläggning och det
tar sin tid innan ett beslut som vi fattar
i dag får praktiska verkningar. Under
den perioden kan läget hinna bli ett
helt annat på byggnadsmarknaden.

För det andra skall man inte föreställa
sig att en ökning av maximiytan
av något tiotal kvadratmeter kostar lika
mycket per kvadratmeter som om man
skulle bygga ett helt nytt hus. Ökningen
motsvarar bara tillägg av ett rum eller
några rum och det blir relativt låg tillläggskostnaö
i ett byggnadsprojekt. Man
kan göra ett överslag och säga att 25
kvadratmeter ökad yta kostar ungefär
vad 5 kvadratmeter kostar eljest.

140

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren påstår att
det inte går att finna någon riktig planlösning
för lägenheter på 125 kvadratmeter.
Har herr Kellgren haft sådan
arkitekt till sin hjälp så skall han ögonblickligen
byta ut honom, ty den arkitekten
är oduglig till arbetet.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag skall endast beröra
en detalj i utlåtandet.

Under punkten Bidrag till vissa bostadsförbättringar
konstateras i Kungl.
Maj ris proposition att efterfrågan av
s. k. bostadsförbättringslån minskat
starkt under de senaste åren, varför betydande
reservationer uppstått. Därför
har också departementschefen endast
begärt 9 miljoner kronor i år mot 15
miljoner i fjol och 29 miljoner 1961 under
denna anslagsrubrik.

Denna snabba nedgång i efterfrågan
torde bero på de restriktiva bestämmelser
som gäller för erhållande av dessa
ränte- och amorteringsfria lån. Sökanden
får icke ha en beskattningsbar inkomst
som överstiger 6 000 kronor, en
regel som gällt sedan 1959. Med en fortgående
penningvärdeförsämring i förening
med en stigande inkomststandard
kommer på detta sätt denna stödform
att vissna bort ganska snart, därest man
inte justerar inkomststrecket.

Herr talman, jag förstår dem som
menar, att denna låneform bör inarbetas
i egnahemslåneförfattningen, men
med nuvarande bestämmelser kan egnahemslån
icke utgöra ett alternativ till
förbättringslån bl. a. därför att lånesökande
med så låg inkomst bedömes
icke vara i stånd att amortera ett egnahemslån.

Som framhållits i motion nr 279 i denna
kammare uppmuntrar förbättringslånen
till upprustning av äldre hus, vilket
kan vara en vinst för såväl lån -

tagare som samhället. I synnerhet gäller
detta i de fall där rationalisering och
strukturomvandling får till följd att fastighetsägaren,
kanske några år efter
sin bostadsupprustning, måste lämna sitt
hem för att söka sin utkomst på annan
ort. Detta har under senare år icke varit
inågon ovanlig företeelse, framför allt
bland kategorien småbrukare. Om bostadshuset
sedan skall annekteras som
fritidsbostad för en stadsbo är det bättre
för såväl säljare som köpare om det
gjorts måttliga investeringar i fastigheten.

Man kan naturligtvis säga att varken
bostadsförbättringslån eller egnahemslån
bör beviljas i de fall där sökandens
fortsatta utkomst i orten är tvivelaktig
— men hur går det till i praktiken?
De kommunala förmedlingsorganen vill
gärna tro det bästa om den ekonomiska
utvecklingen i den egna bygden och de
regionala organen kan inte undgå att
påverkas därav, och om man i något
fall säger nej till lån, blir det ett förfärligt
rabalder, som ger eko vida omkring,
även här i riksdagen. Vi bär här
senast i kväll hört betygssättningen
»två.ngsdirigering».

Vi får nog, tyvärr, även för framtiden
räkna med åtskilliga felinvesteringar
när det gäller bostadsanskaffningen. Under
dessa förhållanden är det betydelsefullt
om investeringarna blir måttliga i
de mera diskutabla fallen.

Vidare kan sägas att bostadsförbättringslånen
många gånger är en utmärkt
lijälpform för anskaffande av pensionärsbostäder
i riktig miljö.

Herr talman! När nu denna fråga enligt
utskottets utlåtande är under utredning
förstår jag att jag inte kan få
kammarens bifall till motionsyrkandet
om en höjning av inkomststrecket från
6 000 till 7 000 kronor för erhållande
av lån av detta slag. Men för att understryka
betydelsen av en snar revidering
av denna stödform yrkar jag bifall till
reservation nr 13 av herr Sun din m. fl.
samt i övrigt bifall till utskottet.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

141

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Om jag till att börja
med instämmer i herr Svennings anförande
i eftermiddags, har jag därmed
avkortat mitt tilltänkta anförande och
kan nöja mig med att redogöra för några
av de synpunkter på familjebostadsbidragets
funktioner och verkningar
som föranlett motion 604 i denna kammare.

Socialministern sade i sitt anförande
i eftermiddags att han ansåg den föreslagna
familjebostadsbidragsreformen
vara en stor reform såväl bostads- som
familjepolitiskt. Det kan jag mycket väl
instämma i, och vi bär också framhållit
detta i vår motion. Men jag hade ansett
det vara ännu mer värdefullt om jag
också hade kunnat instämma i socialministerns
yttrande i samma anförande
att denna reform är »social i ordets
vidaste bemärkelse». Det är nämligen
på denna punkt vi motionärer velat
göra ett påpekande. Vi anser inte att förslaget
överensstämmer med motiveringen
för att slopa räntesubventionen i vissa
fastigheter i avsikt att lösgöra resurser
varmed man kan stärka familjestödet.

Socialministern påpekar själv i propositionen
att »situationen på bostadsmarknaden
utgör skäl för en sådan
förändring av det bostadspolitiska stödet,
att tyngdpunkten i detta förskjutes
mot åtgärder som har till syfte att
stödja barnfamiljernas efterfrågan på
tillräckligt stora och välutrustade bostäder».
Socialministern tillägger: »Härtill
kommer att det allmänt torde föreligga
motiv för en förstärkning av samhällets
insatser för flerbarnfamiljerna.»
Socialministern säger vidare: »En ökning
av familjebostadsbidragens räckvidd
och en förbättring av bidragens
stödeffekt innebär att de bostadspolitiska
målen bättre främjas, samtidigt
som en önskvärd förstärkning av familjestödet
åstadkommes.»

Till dessa enligt mitt sätt att se positiva
tongångar tillägger departements -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

chefen: »Om en förbättring av det familjesociala
bostadsstödet kommer till
stånd är en samtidig minskning av de

generella bostadssubventionerna försvarlig.
» Denna departementschefens uppfattning
kan jag helt instämma i, men
förslaget bär inte utformats i enlighet
med denna uppfattning. Förslaget innebär
visserligen väsentliga förbättringar
för en mycket stor grupp av barnfamiljer,
nämligen de familjer som tack
vare inkomststreckets lyftning nu kommer
att kunna kliva över en besvärlig
tröskel och som därigenom under en
längre tid får möjlighet att använda sina
lönehöjningar till andra ändamål.

Men, herr talman, bland de många
tiotusentals barnfamiljer, vilkas inkomst
ej överstiger 10 000 kronor och som
alltså i dag är berättigade till förhöjt
familjebostadsbidrag, finner vi säkert
många som nu drabbas av en hyreshöjning
på grund av räntesubventionernas
slopande. Detta kommer inte bara
att drabba de ensamstående barnförsörjarna
utan även ganska många
fullständiga familjer.

Vi motionärer bär frågat oss: När
skall dessa barnfamiljer kunna efterfråga
en tillräckligt stor bostad? I rädslan
för att en hyreshöjning skall leda
till att många av dessa familjer i stället
för att skaffa sig en bättre bostad måste
söka sig till det bostadsbestånd, som
ingen av oss vill att barnfamiljerna skall
bo i, har vi hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
en höjning av bostadsbidraget till
barnfamiljer i de lägsta inkomstgrupperna.

Herr talman! Med stöd av utskottets
på flera punkter välvilliga skrivning —
jag tolkar den så att vår motion till
hälften tillstyrkts — vädjar jag till socialministern
att så snart sig göra låter
noga överväga, hur barnfamiljerna i allmänhet
och barnfamiljerna i de låga
inkomstklasserna i synnerhet skall kunna
få del av den hjälp till barnkostnaderna,
varom det så allmänt talas. Un -

142

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der senare tid bär alla partier framfört
paroller om barnvänlighet. Är vi nu
alla lika angelägna om att infria våra
löften till barnfamiljerna som att deklarera
att vi vill ha ett barnvänligt samhälle,
bör tiden nu vara mogen för en
ordentlig översyn av familjepolitiken
och hela reformverket. Det bör vara
ganska lätt för socialministern att få
sin vilja igenom när det gäller att skapa
bättre förutsättningar för barnfamiljerna
över huvud taget. I förväntan på
detta vädjar jag på nytt till socialministern
att han försöker se till att åtgärder
på det sociala området främst kommer
dem till godo som är i största behov
därav.

Herr talman! Med det anförda vill
jag främst poängtera att jag icke, trots
att motionen i vissa avsnitt har samma
syftemål som en del andra motioner,
kan följa annat än utskottets förslag.
Jag ber därför att på samtliga punkter
få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag av moment 14.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till den senaste talaren, som så
varmt pläderade för barnfamiljer med
relativt små inkomster. Jag beklagar bara
att slutsatsen inte blev den naturliga,
nämligen att inte följa Kungl.
Maj:ts förslag utan reservationen.

Men, herr talman, jag begärde ordet
enbart för att rikta en enda fråga till
inrikesministern, en fråga som jag inte
tycker har blivit riktigt klart belyst
trots det myckna som bär har framförts
från regeringspartiets sida i dag.

I anslutning till de synpunkter som
här tidigare har framförts, bl. a. av
herr Ekström, vill jag fråga om inrikesministern
anser att det är mera motiverat
att nu avskriva ifrågavarande lån
än att ge en lättnad åt de personer, som
bygger egnahem under 1960-talet och
som trots högre kostnader och högre
räntor inte erhåller något motsvarande
stöd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om jag mycket kort
skali svara på den av herr Ohlin ställda
frågan, måste det bli ja, om jag vid
bedömningen utgår från byggnadsverksamhetens
nuvarande omfattning och
inte minst från det intresse som utgör
förutsättningen för människornas vilja
att bygga egnahem. Jag vill också göra
det med utgångspunkt från det faktiska
förhållandet att vi har varit överens
om att ta bort de former av subventioner
som vi tidigare haft. Det har vi
gjort från år 1960. I realiteten har vi
ju alla svarat ja på den fråga som hr
Ohlin ställer.

Herr talman! Eftersom jag ändå har
ordet, vill jag gärna säga att anledningen
till att jag inte bär ingått -i polemik
mot de tidigare talarna, bl. a. herr
Svensson i Ljungskile, är inte att jag
saknar respekt för deras synpunkter.
Jag har bara velat ta hänsyn till att tiden
är långt framskriden. Till herr
Svensson i Ljungskile vill jag emellertid
nu säga att vi bedömer olika vad
som är rättvist. Yi anser att det är rättvist
att göra som vi har gjort gentemot
de egnahemsägare, till vilka vi bär ställt
i utsikt en avskrivning av de räntefria
stående delarna. Det är ett rättvisekrav
att vi står för vad dessa i detta
sammanhang bär uppfattat såsom ett
löfte.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Inrikesministern fattade
sig kort. Det kan jag förstå och sympatisera
med. Men jag tycker att han
talade något i gåtor när han hänvisade
till egnahemsbyggandets omfattning som
en motivering för att det nu är mera
angeläget att avskriva dessa lån än att
ge något motsvarande stöd åt dem som
bygger egnahem till högre kostnader
och högre räntor under 1960-talet. Man
ökar väl inte nu genom ett avskrivningsförfarande
egnahemsbyggandets omfattning
under 1950-talet. Det byggandet har
ju redan förevarit.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

143

Inrikesministern säger vidare att vi
allesammans har svarat ja på den fråga
jag ställde i mitt föregående inlägg. Har
inrikesministern verkligen inte observerat
att en råd talare här just har
ifrågasatt det motiverade i att — samtidigt
som man för nuvarande politik
under 1960-talet — likväl, på ett sätt
som inte synes uppfylla rättvisekravet,
i dag föreslå den avskrivning som vi
nu diskuterar? Det är ju den saken som
här är föremål för kritik.

Herr talman! Inrikesministern borde
ändå på något sätt, om så bara med
en enda mening, motivera varpå han
grundar uppfattningen att det är rättvist
att ge ytterligare stöd åt dem som
redan bär fått ett stort stöd och byggt
till lägre kostnader och lägre ränta.
Vad är det, herr statsråd, som gör detta
rättvist, fastän man inte kan ge något
motsvarande stöd till dem som nu bygger
till högre kostnader och högre
ränta?

Härmed var överläggningen slutad.

Statsutskottets utlåtande nr 42

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 37 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av herr
Axel Johannes Andersson in. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen 2 b) av
herr Sundin m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Andersson i Knäred votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 2) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som
innefattas i reservationen 2 a) av herr
Axel Johannes Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har kammaren till kontra -

144

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

proposition i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Sundin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 42 ja och 36 nej, varjämte
135 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145
ja och 63 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
3); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 3) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 36 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4 a) av herr
Axel Johannes Andersson m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationeii 4 b) av frö -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

145

ken Andersson ni. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Turesson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 4) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 4 a) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 72 ja och 42 nej, varjämte 97 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplöstes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) och
6) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

146

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 69 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta,

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
134 ja och 76 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
7) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 79
och 11:96; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8)
av fröken Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

147

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 9 a) av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.;
3:o) bifall till reservationen 9 b) av fröken
Andersson m. fl.; samt 4:o) bifall
till reservationen 9 c) av herr Sundin
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Andersson i Knäred votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 3:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Även
i fråga om sistnämnda kontraproposition
begärde emellertid herr Andersson
i Knäred votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande nr
42 antager det förslag, som innefattas i
reservationen 9 b) av fröken Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 9 c) av herr Sundin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 42 ja och 40 nej, varjämte
131 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 9 a) av herr Axel
Johannes Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 9 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 40 ja och 39 nej,
varjämte 134 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

148

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 a) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112
ja och 73 nej, varjämte 28 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 103 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 45
och II: 53; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. Ii

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 11 a) av
herr Näsström m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 11 b) av herr Almgren
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Petterson i Degerfors begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kon -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

149

^proposition i huvudvoteringen angående
mom. 14) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som
innefattas i reservationen 11 a) av herr
Näsström m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 11 b) av herr Almgren
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 97 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 a) av herr Näsström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen till -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97
ja och 110 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
11 a) av herr Näsström m. fl.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2 :o)
bifall till reservationen 12 a) av herr
Sundin in. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
12 b) av fröken Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 15) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 12 a) av herr
Sundin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 12 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

150

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 35 ja och 39 nej,
varjämte 139 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 b) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13) av herr Sun din m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 42 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 14 a) av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 14 b)
av fröken Andersson in. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 14 a) av herr Axel
Johannes Andersson m. fl., röstar

Ja;

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

151

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 14 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 40 ja och 41 nej, varjämte
132 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14 b) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 39 nej,
varjämte 36 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 15 a) av
fröken Andersson in. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 15 b) av herr
Bergman och fru Wallentheim; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2 ro) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Ekström i Iggesund
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 18) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager det förslag, som
innefattas i reservationen 15 a) av fröken
Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 15 b) av herr Bergman
och fru Wallentheim.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ekström i Iggesund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

152

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därvid avgavs 91 ja och 40 nej, varjämte
82 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15 a) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja
och 75 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16)
av fröken Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;

2:o) reservationen 17a) av herr Axel
Johannes Andersson m. fl.; 3:o) reservationen
17 b) av fröken Andefesön
in. fl.; 4:o) reservationen 17 c) av herr
Sundin m. fl.; samt 5:o) motionerna
1:131 och II: 166 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Utskottets yttrande beträffande bestämmelserna
om familjebostadsbidrag

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av det
i reservationen 18) föreslagna yttrandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande i dess utlåtande
nr 42, såvitt avser bestämmelserna
om familjebostadsbidrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det i reservationen 18) av fröken Andersson
in. fl. föreslagna yttrandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

153

Utskottets yttrande beträffande bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets yttrande;
2:o) godkännande av det i reservationen
19 a) av fröken Andersson m. fl.
föreslagna yttrandet; samt 3:o) godkännande
av det i reservationen 19 b)
av herr Sundin m. fl. föreslagna yttrandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Knäred begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2 ro) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Andersson i Knäred votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets yttrande i dess utlåtande
nr 40, såvitt avser bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag, antager
det förslag, som innefattas i reservationen
19 a) av fröken Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 19 b) av herr Sundin
m. fl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 73 ja och 33 nej, varjämte
107 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproprosition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande i dess utlåtande
nr 42, såvitt avser bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det i reservationen 19 a) av fröken Andersson
in. fl. föreslagna yttrandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 74 nej,
varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Utskottets yttrande beträffande medelsanvisningen
till bostadsrabatter

Godkändes.

Mom. 21—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

154

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Socialattachéer

Statsutskottets utlåtande nr 43

Mom. 1 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Meddelande ang. gemensamma omröstningar Herr

TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna om
anslag till avlönande av stabspastor och
om bidrag till Svenska ekumeniska
nämnden avses skola anställas vid början
av kamrarnas sammanträden onsdagen
den 17 april.

§ 3

Meddelande ang. av Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund anordnad information Herr

TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats har Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund inbjudit
riksdagens ledamöter till information
i personligt skydd, i fråga om
andra kammarens ledamöter torsdagen
den 4 april kl. 14.00—16.00. Denna information
har emellertid uppskjutits
tills vidare.

§ 4

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Socialattachéer

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 7, punkt 3, s. 12) föreslagit
riksdagen att till Socialattachéer för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 323 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 499) och den andra inom
andra kammaren av fru Kristensson
(II: 501), hade — såvitt nu var i fråga
—- hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1963/64 till Socialattachéer av 323 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var i fråga,
till Socialattachéer för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 323 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var
i fråga, avslå Kungl. Maj ds förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! När vi går att diskutera
detta statsutskottets utlåtande som
behandlar femte huvudtiteln, vill jag
först konstatera att meningsskiljaktigheterna
är ytterst obetydliga. Det gäller
mycket begränsade sektorer — dels
vissa personalfrågor, dels lämpligheten
av vissa föreslagna åtgärder, dels slutligen
i några fall riktigheten av att använda
relativt blygsamma bidrag till

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

155

verksamheter som reservanterna anser
kan bedrivas lika väl utan dessa.

I stort sett är vi som sagt ense och
det är väl ett bevis så gott som något
för den allmänna uppslutning som råder
här i riksdagen kring samhällets
vårdnadsproblem.

Punkt 3, som vi nu behandlar, gäller
tjänsterna som socialattachéer i London
och Washington samt en föreslagen ny
befattning som socialattaché i Bryssel.
I reservation nr 1 anmärks, att dessa
uppgifter bör kunna utföras av vederbörande
ambassaders ordinarie personal.

Eftersom denna fråga varit föremål
för motionerande och även i övrigt för
behandling här i riksdagen under föregående
år, skall jag med hänsyn till
den sena timmen avstå från vidare argumentering
och inskränka mig till att
yrka bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Vi har som bekant tidigare
om åren haft samma yrkande
och känner väl till högerns inställning
till socialattachéer. Utskottet anser det
vara väl motiverat med en utökning
med eu socialattaché även i Bryssel.
Där är både arbetstagarnas och arbetsgivarnas
internationella organisationer
förlagda. Vidare får man räkna med att
det europeiska integrationsarbetet på
det sociala och ekonomiska området
kräver ökade insatser för kontakt och
information.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
av herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 4—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 27, s. 54—
65) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för ungdomsvårdsskolorna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64, dels ock
till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 13 793 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (I: 135) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (II: 164), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en utredning
beträffande den andliga vården vid
ungdomsvårdsskolorna samt uttala som
sin mening att det vid kriminalvården
införda systemet syntes vara väl lämpat
som förebild för densamma;

dels en inom andra kammaren av fru
Boman in. fl. väckt motion (II: 496);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kristenson i Göteborg och fröken
Elmén väckt motion (II: 601).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 496 och II: 601

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1963 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ungdoms -

156

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

vårdsskolorna, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1963/64;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 13 793 000 kronor;

II. att motionerna I: 135 och II: 164
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin, Per
Jacobsson, Edström, Kaijser, Sundin,
Harald Pettersson, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Andersson i
Knäred, Neländer och Turesson, vilka
ansett att dels utskottets yttrande i viss
del bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, dels ock utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 135 och
II: 164 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har väckts en fyrpartimotion
med ett mycket stort antal undertecknare
i båda kamrarna. Vi har i densamma
begärt en utredning beträffande
den andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna.
I reservation nr 2 till
punkten 24 har 14 ledamöter av statsutskottet
reserverat sig för en sådan
utredning.

Utskottsmajoriteten har motsatt sig
en utredning under framhållande av
dels att de lokala styrelserna bör bestämma
i denna sak, dels att möjligheter
till andlig vård redan finns och
bör i mån av behov ytterligare kunna
utvecklas.

Detta uttryck, »i mån av behov»,
skulle kunna tolkas så, att man är tveksam
om huruvida ett verkligt behov av
andlig vård föreligger i detta avseende.
Jag hoppas att denna mening inte lig -

ger bakom. I varje fall anser vi som
står för reservationen — liksom motionärerna
— att här om någonstans föreligger
verkligen ett stort behov av personlig
och andlig rådgivning.

Senast i tisdags kväll förekom ett inslag
i nattradion, som jag av en händelse
kom att lyssna till och som var
djupt beklämmande. Man intervjuade
då bl. a. en 19 års yngling, som under
många år vandrat ut och in på snart
sagt alla våra ungdomshem och korrektionsanstalter
men nu för tillfället befann
sig på fri fot. Han tillfrågades
bl. a. om han ändå inte försökt sig på
en ny start i livet. På det svarade han
så här: »Det fanns ju inte en människa
som jag kunde prata med.»

Det vare mig fjärran att på något sätt
vilja klandra ungdomsvårdsskolornas
ledning eller personal. De utför helt
visst en berömvärd fostrargärning under
svåra förhållanden och har sannerligen
ingen lätt uppgift. Men skulle vi
inte kunna ge denna personal en välbehövlig
hjälp genom att anslå medel
till något slag av resesekreterare, som
tid efter annan besökte ungdomshem
och ungdomsvårdsskolor och genom
personliga samtal där med internerna
sökte vara dem till hjälp och vägledning.

Någon sådan mera regelbunden reseverksamhet
utövas mig veterligt endast
av Frälsningsarmén, som under åtskilliga
år låtit en kvinnlig officer ganska
regelbundet besöka de kvinnliga ungdomsvårdsskolorna
och hemmen — detta
utan något som helst stöd från det
allmänna. Enligt egen utsago har hon
fått många goda kontakter med internerna.
Många av dem har begärt personliga
samtal angående sina problem.
Hon har kunnat förmedla kontakter
med deras hem, hon anordnar vid sina
besök andaktsstunder och arrangerar i
samband därmed ofta besök av sångoch
musikgrupper. Tyvärr träffar hon
senare rätt ofta dessa interner på kvinnofängelse,
men hon kan då utnyttja

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

157

sin tidigare kontant och på olika sätt
vara dem till hjälp. Allt detta drar emellertid
ganska stora kostnader, ty ungdomsvårdsskolorna
ligger ofta långt
från järnvägsstation o. s. v. Kan vi inte
vara eniga om att det just är något
sådant som behövs även för de åtskilligt
större grupperna av pojkinterner
på våra ungdomsvårdsskolor och hem?

I motionen har omnämnts det efter
fångvårdsstyrelsens utredning och på
justitieministerns förslag av riksdagen
i fjol beslutade arrangemanget för den
andliga vården vid fängelserna, där tre
resesekreterare regelbundet besöker
kriminalanstalterna. Den av oss begärda
utredningen kunde säkert klargöra,
huruvida ett liknande system eller andra
verksamhetsformer är bäst lämpade
för ungdomsvårdsskolorna.

Säkerligen finns här även ett verksamhetsfält
för kristna och ideella organisationer,
enkannnerligen deras
ungdomar, vilka skulle genom mera regelbundna
besök, anordnande av sångoch
musikstunder etc. kunna göra en
god insats i detta avseende. Men staten
borde kunna anvisa erforderliga
medel för nödvändiga kostnader. Och
kontinuiteten i dylika besök skulle bli
bättre om exempelvis några resesekreterare
samordnade dessa uppgifter. Helt
säkert skulle en sådan hjälp hälsas med
glädje av rektorer och personal vid
dessa ungdomsvårdsskolor och institutioner.

Just på detta område, där vi har så
svårt att komma till rätta med problemen
och där det ofta synes så omöjligt
att få in ungdomarna på bättre vägar,
borde man väl kunna göra ett försök
också i den riktning som skisserats i
motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen nr 2 av
herr Axel Johannes Andersson in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Keijcr (fp), Hedin (h), Gustafsson i
Borås (fp) och Berglund (fp).

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
även en motion som jag väckt.
Motionen rör i viss mån ett annat ämne
— den gäller en förstärkning vid
Johannisbergs ungdomsvårdsskola med
en assistent, som närmast skulle ha ansvaret
för eftervårdsarbetet.

Johannisbergs ungdomsvårdsskola
har stått på listan över de skolor för
vilka socialstyrelsen begärt en förstärkning.
Kungl. Maj:t har föreslagit att tre
nya tjänster skall inrättas. Jag förstår
att jag inte kan yrka bifall till min motion,
men det är ett uttalande av utskottet
som jag vill vända mig mot. Utskottet
säger: »I avbidan på det utredningsarbete
som f. n. pågår rörande behandlingsmetoderna
och eftervården anser
sig utskottet dock inte kunna förorda
flera nya tjänster än de av departementschefen
upptagna.» Men departementschefen
har inte varit bunden av
det utredningsarbete som pågår. Vi har
dock redan fastlagt principen, att ifrågavarande
ungdomar helst i större utsträckning
skall utackorderas så fort
som möjligt. Man skall försöka få hem
och arbete åt dem och så börjar eftervården
— men då har vi inte resurser
att fullfölja denna.

Johannisbergs ungdomsvårdsskola
ligger i ett ytterområde av Kalix samhälle,
alltså längst uppe i norra Sverige.
För närvarande får rektorn ensam
sköta eftervårdsarbetet, med alla
de svårigheter det medför. Han kan ju
inte lämna allt övrigt arbete utan får
dela upp sig mellan detta och kontakten
med eleverna i eftervårdsarbetet.

Det blir mycket långa avstånd till de
platser där ungdomarna vistas för eftervård.
Jag har här en förteckning
som visar hur man fördelat de tre tjänster
som Kungl. Maj:t föreslagit utom ramen
för den pågående utredningen.
Hornö föreslås exempelvis få en av
tjänsterna. Där har man i medeltal från
den 1 juli förra året t. o. m. januari
månads utgång i år haft 23 elever ute

158

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

för eftervård, medan motsvarande siffra
för Johannisberg är 29. Det är också
ofantligt mycket lättare att sköta eftervårdsfrågorna
från Hornö än vad det
är att sköta dem från Johannisberg.

Menar man någonting med vården
och vill man någonting med den måste
det finnas en person, som kan följa upp
arbetet och ha kontakt med eleverna
och de hem eller arbetsplatser, dör de
är placerade. Jag tycker att utskottet
skulle ha kunnat göra ett uttalande som
ställt frågan på dess rätta plats. I två
år har socialstyrelsen framfört dessa
önskemål. I år, när Kungl. Maj:t går
förbi den arbetande utredningen och
föreslår tre nya assistenttjänster, blir
Johannisberg, som borde vara den skola
där en assistenttjänst i första hand
tillsattes, likväl utan.

Jag vill peka på ytterligare en sak
som jag tycker väger tungt i sammanhanget.
Vid Johannisbergs ungdomsvårdsskola
äger ett samarbete rum med
eleverna från kommunskolan. Därför
är det viktigt att man kan upprätthålla
god ordning och disciplin, så att eleverna
från ungdomsvårdsskolan inte
verkar störande på eleverna från kommunens
skolor. Rektorn behöver fördenskull
befrias från eftervårdsarbeitet.
Jag hoppas att saken skall kunna ordnas
så snart som möjligt.

Medan jag ändå har ordet vill jag
gärna understryka, att jag till alla delar
instämmer i de önskemål som herr
Nelander framställde med utgångspunkt
från den motion vari begärts åtgärder
för att till ungdomsvårdsskolorna i någon
form knyta andliga rådgivare. Det
är ett fattigdomsbevis att vi har det
ordnat så, att ungdomsvården fortfarande
står utan andlig vård, medan sådan
finnes för de flesta andra kategorier
av människor som på något sätt är
ställda avsides. Det är sant att man på
vissa håll rent lokalt har kunnat ordna
den andliga vården, men deit skulle
säga mycket mera om vad vi vill uppnå
med vår ungdomsvård om vi från

statens sida toge ställning här på samma
sätt som i fångvården, åldringsvården,
sjukvården o. s. v. där vi till de
olika anstalterna har knutit personer
som skall vara människorna till hjälp
i andligt avseende.

Förhållandena är annorlunda i t. ex.
England. När första lagutskottet besökte
en engelsk ungdomsvårdsskola fick
vi se vad man betraktade som den personliga
egendom som internerna under
vistelsen där alltid skulle rå om. I denna
personliga egendom fanns ett exemplar
av Nya Testamentet. »Läser pojkarna
Nya Testamentet?» frågade jag
föreståndaren. »Nej, det kan vi inte begära
av dem, men vi vill gärna lära
dem medan de är här att lika viktigt i
den personliga utrustningen som tvål,
rakgrejor och tandkräm är också Nya
Testamentet. Det är en god hjälp för
den vidare utvecklingen här i livet.»
Detta var ett mycket gott betyg för dem
som där försöker hjälpa ungdomen till
rätta. Det skulle i varje fall starkt bidraga
till att föra ungdomarna till rätta
om vi i den vård vi redan nu ger de
ungdomar som har gått vilse kunde infoga
också detta, att det fanns tillgång
till någon att tala med i de frågor som
ingen människa kan klara helt själv.

Därför vill jag, herr talman, i likhet
med herr Nelander yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi reservanter var inte
riktigt på det klara med hur den andliga
vård som motionärerna hade begärt
och som vi ansåg betydelsefull skulle
utformas. Frågan om den andliga
vården vid ungdomsvårdsskolorna är
som jag ser det en vidsträckt fråga. Den
rör hela den personliga vård ungdomarna
kan få i skolan. De behöver i
sin närhet ständigt en person eller personer
som de kan ty sig till och även
tala med i andliga frågor. Hela personalkadern
behöver bli större — jag
tänker på vad fru Boman nyss berätta -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

159

de om assistenten vid Johannisberg —•
så att personalen kan ägna sig åt ungdomarna
och hjälpa dem även i dessa
frågor. Det är ett led i utbyggnaden av
den kvalitativa vården. Det är sedan en
sak, som åligger personalen och styrelsen
för skolan, att föra ut ungdomarna
i olika sammanhang i kontakt med
ideella organisationer, religiösa samfund
m. m. Jag tror att detta är av
utomordentlig betydelse för anpassningen
ute i livet.

Ungdomsvårdsskolorna är något helt
annat än fängelserna. Internerna tillhör
andra åldersgrupper och problematiken
är en annan. Men vi alla som står bakom
reservationen ansåg denna fråga så
betydelsefull att den måste utredas. Den
andliga vården är ett led i den personliga
behandlingen av ungdomarna. Vi
har under senare år fått skolorna utbyggda,
så att ungdomarna har kommit
under tak, men tyvärr har vi inte
byggt ut personalsidan — med hänsyn
till arbetstidsförkortning m. m. — så
att man kunnat erbjuda den kvalitativa
vård som bör kunna krävas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! I motionerna om utredning
angående den andliga vården vid
ungdomsvårdsskolorna har bland annat
sagts att den vid kriminalvårdens anstalter
nyligen genomförda organisationen
för andlig vård borde vara väl
lämpad som förebild för ett sådant system
även vid ungdomsvårdsskolorna.

Vad beträffar betingelserna och formerna
för andlig vård inom fångvården
och ungdomsvårdsskolorna torde
emellertid väsentliga skillnader finnas.

Det vid fångvården införda systemet
är ju bland annat motiverat av att internerna
inom de slutna enheterna i
princip skall ha samma möjligheter till
andilig vård som alla andra människor.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Genom sin isolering har ju internerna
inte denna möjlighet.

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna
— där den öppna vårdformen dominerar
— lägger inte hinder i vägen
för sådan vård. Företrädare för statskyrkan
och frikyrkliga samfund liksom
de ideella organisationerna — i första
hand från den bygd där skolan är belägen
— kan knyta kontakter med skolan.
Det bör dock närmast ankomma på
skolans ledning att avgöra i vad mån
särskilda åtgärder för främjande av den
andliga vården bland de ungdomar det
här gäller kan vara påkallade.

Herr Nelander drog fram ett yttrande
som en nittonårig yngling hade fällt
i radio om att han inte hade någon att
tala med. Samtidigt säger herr Nelander
att detta inte var avsett som någon
kritik mot dem som är sysselsatta som
vårdare eller föreståndare vid ungdomsvårdsskolorna.
Det förefaller mig att i
och med att man här i riksdagen drar
fram ett sådant yttrande, är detta en
form av kritik av att ungdomsvårdsskolornas
personal inte tar hand om
ungdomarna på det sätt som de borde
göra.

Utskottsmajoriteten anser att en särskild
utredning inte är behövlig och
förordar därför avslag på utredningskravet.

I anledning av fru Bomans motivering
till motionen II: 496 vill jag framhålla
att utskottet har understrukit det
väsentliga i att skolorna äger tillgång
till kvalificerad personal i erforderlig
utsträckning. I avbidan på utredningsarbetet
rörande behandlingsmetoderna
och eftervården anser sig utskottet dock
icke kunna förorda flera nya tjänster
än de 25 nya tjänster som departementschefen
har föreslagit och som utskottet
tillstyrker.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt 24.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Till utskottets talesman

Nr 14

160

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet m. m.

vill jag endast säga att även om det är
skillnad på egentlig kriminalvård och
ungdomsvårdsskolornas vård så är det
dock i många fall samma ungdomsklientel,
som behöver personlig rådgivning.
Jag återgav vad som hela Sveriges land
i tisdags kväll kunde höra i radio därför
att jag tyckte att det visade just behovet
hos de unga att få personlig rådgivning.
Någon kritik mot personalen
på ungdomsvårdsskolorna — det sade
jag tydligt ifrån — ville jag inte rikta.
Det citerade yttrandet var dock ett vittnesbörd,
visserligen bara i ett enda fall,
om detta behov. De andra exemplen jag
nämnde — bl. a. den resesekreterarvcrksamhet
som från visst håll utövas
— visar också att det är många som
behöver just denna personliga andliga
omvårdnad. Jag tror därför att en utredning
skulle vara på sin plats. Den
skulle ge klart besked om vilken form
av andlig vård som här skulle vara den
bästa.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 ro) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen 2) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 104 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 51, s. 135
och 136) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till barnpsykologiska forskningslaboratoriet
m. m. för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arne Geijer och Knut Johansson
(I: 66) och den andra inom andra kammaren
av fru Ekendahl m. fl. (II: 78),
i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhölle att Kungl.
Maj:t —- med utgångspunkt från statsmakternas
mål inom arbetsmarknadsoch
familjepolitiken samt med beaktande
av i motionerna framförda fakta och
argument — skyndsamt läte undersöka
omfattning och former för ökat statligt
stöd till utvecklingspsykologisk forskning
för barn i förskoleåldern;

161

Onsdagen den 3 april 1963 exn. Nr 14

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet m. m.

dels ock de under punkten 3 nämnda
likalydande motionerna I: 499 och
II: 501, i vilka — såvitt nu var i fråga
—- hemställts att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1963/64 till Bidrag till barnpsykologiska
forskningslaboratoriet m. in. av 100 000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 499 och II: 501, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till barnpsykologiska
forskningslaboratoriet in. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 66 och II: 78 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 499 och II: 501, såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag;

II. att motionerna I: 66 och II: 78 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
att erinra om att detta anslag, som infördes
1959, var avsett att användas
för praktiska försök inom barnstugeverksamheten
och för barns sommarvistelse.
Av någon anledning kom denna
verksamhet att tyna. I stället kom
anslaget att användas till driftkostnader
vid ett barnpsykologiskt laboratorium
i Stockholm.

Vi som ställt oss bakom reservationen
har ingenting emot laboratoriets verksamhet,
men, såsom vi i fjol utvecklade
i en motion, vi har den uppfattning -

en att denna verksamhet av en slump
har kommit att hamna under fel huvudtitel,
femte huvudtiteln. Rätteligen borde
den enligt vår mening tillhöra ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Fördenskull yrkar vi nu avslag på
det anslag som är avsett för detta område.
Detta vårt avslagsyrkande innebär
inte att verksamheten inte kan bedrivas.
Det finns nämligen en reservation
på anslaget från tidigare år, soni
är av den storleksordningen att den täcker
kostnaderna. Vi menar att regeringen
till nästa år får komma tillbaka
och då uppföra anslaget under åttonde
huvudtiteln.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman ! Utskottsmajoriteten ställer
sig bär bakom statsrådets framställning
om att det anslag som nu behandlas
skulle få gå till barnpsykologiska
forskningslaboratoriet. Jag hälsar detta
med tillfredsställelse. Jag vet att rätt
mycket av den försöksverksamhet, som
sattes i gång med anledning av anslag
get, nu har tagits upp av kommunerna
och att det bär tagits in i deras ordinarie
budget.

Att jag tar till orda trots att utskottsmajoriteten
häir har tillstyrkt den
motion, som jag och några medmotionärer
har väckt, beror på ett par formuleringar.

Jag avser utskottets formulering att
det är angeläget att upprätthålla verksamheten
vid barnpsykologiska forskningslaboratoriet
i Stockholm. Det är
även jag mån om, men jag och mina
medmotionärer menar att detta inte är
tillräckligt. Därför har vi i motionen
yrkat på en skyndsam utredning om
ett ökat statligt stöd till utvecklingspsykologisk
forskning. Utskottet, som
tillstyrker motionen, säger att frågan
om en intensifierad och planmässig
social forskning för närvarande utreds

6 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 14

Nr 14

162

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet m. m.

av socialpolitiska kommittén och att de
av oss upptagna spörsmålen torde komma
upp till övervägande i detta sammanhang
eller i annan ordning. I uttrycket
»annan ordning» skulle jag vilja
lägga in att det innebär att utskottet
tänker sig att vederbörande (Statsråd
här skulle kunna sätta igång en särskild
utredning om stödet till denna forskning,
ty jag tror att det är viktigare än
någonsin att vi beaktar att vi verkligen
ger medel till den forskning, som för
närvarande har så små tillgångar och
som arbetar under så pass svåra förhållanden.
I)en utför ändå ett så viktigt
arbete bland barnen i åldern under sju
år, där det är så betydelsefullt att vi
får veta vad som sker. Kanske är det
viktigt inte minst med hänsyn tagen
till den stundom känsloladdade debatt,
som förs om vi skall ha en samhällelig
barntillsyn eller inte, att vi får ett ökat
statligt stöd till en utvecklingspsykologisk
forskning för barn i förskoleåldern.

Herr talman! lag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några ord om denna
fråga. Motionärerna har utan tvivel
rätt i att den sm å ba r ris p sy k o 1 o gi s k a
forskningen i vårt land är underutvecklad
vad omfattningen beträffar. Den begränsade
forskning som sker är dock
av hög kvalitet och av stort intresse.
Därvidlag bedrivs ett pionjärskap av
docent Stina Sandels och hennes medarbetare,
och som alltid vid pionjärskap
lider verksamheten av ekonomisk
knapphet.

Det barnpsykologiska forskningslaboratoriet
har startat med individuella
uppoffringar, blygsamt kommunalt stöd
och statsbidrag som utgått från femte
huvudtiteln. I längden måste denna
verksamhet få en fastare grund att stå
på. Motionärernas yrkande på och utskottets
beställning av en undersökning
rörande omfattningen och utformningen
av statens åtgärder på detta område

rimmar bra med de avsikter som vi har
i kanslihuset att noggrannare studera
vad som kan göras för att skapa bättre
trygghet för denna betydelsefulla forskning,
som kan ge oss utomordentliga
kunskaper till gagn för hela den samhälleliga
barnavården.

Även reservanterna säger att de är införstådda
med att denna forskning kan
bli av stor betydelse, men do menar
att det bör ankomma på ecklesiastikdepartementet
att bevilja anslag därtill.
I och för sig är det mycket möjligt att
verksamheten bättre kommer till sin
rätt inom vårt särskilda undervisningsoch
forskningsdepartement. Som kammarens
ledamöter bär observerat pågår
för närvarande en livlig omflyttning av
ärenden mellan departementen i anledning
av departementsreformen. Naturligtvis
är inte heller detta anslag på
100 000 kronor något som inte går att
flytta på, men det skall inte avskaffas.
Det finns ingen reservation på anslaget.
Det är en ihålig ståndpunkt som reservanterna
intar när de vitsordar behovet
och betydelsen av anslaget men förordar
att ett annat departement skall
ta hand om saken. Reservanterna föreslår,
att man stryker anslaget från socialhuvudtiteln,
men underlåter att föreslå
att det i stället uppföres under ecklesiastikdepartementet.
De låter det försvinna
genom en fallucka och tar inte
reda på att dessa pengar redan är intecknade.
Jag förutsätter därför att kammarens
majoritet förhindrar en sådan
manöver.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindström
har tagit upp frågan om detta barnpsykologiska
forskningslaboratorium. Anslaget
till det rubricerades till att börja
med -som anslag för försöksverksamhet
vid daghem. Där har gjorts en hel del
försök, och man är fortfarande sysselsatt
med en del experiment.

Man kom efter någon tid underfund
med att det saknades tillräcklig kun -

Nr 14

163

Onsdagen den 3 april 1963 em.

sk ap för att rätt kunna utforma dessa
institutioner och att härför behövdes
forskning. Anslaget överfördes därför
till detta barnpsykologiska forskningslaboratorium.
Det bedriver i högsta grad
målforskning; det gäller alltså inte
grundforskning. Jag kan därför inte
finna att det på något sätt strider mot
anslagets syfte att det uppförs under
denna punkt på femte huvudtiteln.

Fru Ekendahl talade om den motion
som tillstyrkts av utskottet. Det understryker
behovet av att eu kartläggning
sker beträffande den barnpsykologiska
forskningen och en ökning av forskningen
kan komma till stånd. Utskottet
föreslår vidare att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
bär anfört. Som statsrådet Lindström
framhöll ligger vi efter när det
gäller forskning på detta område. Det
är ett svårt handikapp vid utformningen
av olika samhälleliga serviceåtgärder,
för tillsynen av barnen in. m.

lag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Virgin m. fl. i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Virgin in. fl. i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 45

Ferieresor

Kungl. Maj:t hade (punkt 52, s. 137
och 138) föreslagit riksdagen att till Fe -

Ferieresor

rieresor för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 1 200 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Svensson i Kungälv och fru Svensson
väckt motion (II: 411),

dels ock de under punkten 3 nämnda
likalydande motionerna I: 499 och
II: 501, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte till
Ferieresor för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 1 040 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 499 och II: 501, såvitt
nu var i fråga, till Ferieresor för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 1 200 000 kronor;

II. att motionen II: 411 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxång och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort under I.
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 499 och II: 501,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor m. m.;

b) till Ferieresor för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 1 040 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under punkterna 45, 46
och 47 i statsutskottets utlåtande nr 5
behandlas tre likartade anslag. Det gäller
bidrag till ferieresor, bidrag till driften
av semesterhem och stipendier för
underlättande av husmoderssemester.
Anislagen är likartade också på det sättet
att tiden och utvecklingen, åtmin -

164

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ferieresor

stone delvis, kan sägas ha gått förbi
dessa ändamål.

Beträffande bidragen till ferieresor
har väl den allmänna standardutvecklingen
gjort bidragen mindre behövliga.
Denna standardutveckling kan också anses
motivera att de egenavgifter som de
som utnyttjar dessa anslag bär att erlägga
— och vilka varit oförändrade
under ett stort antal år — bör kunna
höjas. De utgör för närvarande 10 kröner
per deltagare och borde kunna höjas
något, varigenom det här anslaget skulle
kunna minskas litet grand.

På samma sätt är det med bidraget
till semesterhem. Det är ett ganska litet
anslag, eller 460 000 kronor. Det delas
upp i så stor utsträckning att nyttan av
anslaget måste bedömas vara mycket
ringa. Enligt reservanternas mening kan
det inte vara sunt och riktigt att på det
sätt som här sker, vilket för övrigt också
är fallet med stipendier till husmoderssemestrar,
dela upp anslaget så att
det praktiskt taget kommer att sakna
betydelse för dem som utnyttjar det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 4 vid punkt 45.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Fru Svensson och jag
har väckt en motion där vi begär att
en skyndsam översyn skall göras av
bestämmelserna beträffande ferieresor,
exempelvis av socialpolitiska kommittén,
så att förslag om en reform kan
föreläggas 1964 års riksdag. Det är nu
snart fyra år sedan beisparingsutredningen
föreslog en översyn. Sedan dess
bär en särskild utredningsman sysslat
med eu begränsad del av frågan, nämligen
busmorsisemestrarna. Föredraganden
bär sedan så gott som varje år påmint
om att frågan är föremål för socialpolitiska
kommitténs uppmärksamhet.
Men ingenting bär hänt. I årets statsverksproposition
står exempelvis ingenting
om detta. Däremot bär en förenkling
av administrationen gjorts, och jag

skall, herr talman, återkomma till denna
»förenkling».

Under denna tid bär utvecklingen
själv vridit klockan tillbaka för barnen
och husmödrarna. 1955 för 29 985 barn
till enskilt ordnade semesterhem, 1957
var det 23 528 och 1961 hade siffran
sjunkit till 11 399. Motsvarande antal
husmödrar, vilket 1955 uppgick till
14 984, hade 1957 sjunkit till 11 399 och
1961 till 5 918. Man kan naturligtvis i
likhet med herr Turesson säga att det
är den allmänna standardhöjningen som
inverkat bär, men det är alldeles givet
att också inkomstgränsen vid 5 700 kronor
beskattningsbar inkomst vid taxering
till statlig skatt, som varit oförändrad
sedan 1957, nu inte längre är
tidsenlig.

Vi motionärer menar att man bär bär
att välja mellan två vägar. Antingen får
man göra en reform eller också lägga
ned hela verksamheten. Det finns naturligtvis
ingenting som säger att det
i evighet skall utgå fria ferieresor för
barn och husmödrar. Förhållandena är
ganska besvärliga just nu. Dels är det
ytterst få som kan få denna förmån, dels
är administrationen ytterst tillkrånglad.
Nu har man tagit sig samman och »förenklat»
denna. Detta har fått utgöra ett
av argumenten för utskottets avslagsyrkande.

Vad består då, herr talman, denna
förenkling i? Socialstyrelsens råd och
anvisningar bär fortfarande 30 sidor
text där man talar om hur den stackars
barnavårdsnämnden skall göra. Det är
olika bestämmelser för olika kategorier:
barn under 6 år, barn över 6 år, vårdare,
husmödrar o. s. v. Man skiljer
mellan enskild vistelse, koloni och semesterhem,
man skall uppge hur många
barn som finns i familjen och hur gamla
de är. Det är som herr Turesson sade
också olika avgifter, 10 kronor för husmödrar
och 5 kronor för barn, och det
finns även en del som får resa gratis.
Det är en inkomstprövning med undantag.
Det tillkom vid den bär förenk -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

165

lingen, då man bl. a. lade till vissa möjligheter
för t. ex. änkor och frånskilda
att utnyttja denna förmån. Det finns anvisningar
beträffande resornas längd,
färdsättet, vistelseorten, kontroll av att
vederbörande verkligen har varit på orten,
bortovarons längd — den är fyra
veckor för barn och tio dagar för husmödrar
— och till sist är det också,
herr talman, den besvärliga biljettrekvisitionen.
Vi har t. ex. i Bohuslän ett semesterhem,
Sundsandvik, som de socialdemokratiska
kvinnorna driver. För att
färdas dit från Kungälv får man först
åka buss några kilometer, sedan tåg ett
stycke och därpå buss igen. Det betyder
att man får skriva ut tre olika biljettrekvisitioner
för de husmödrar som
skall bege sig dit. Detta är alltså de
»förenklingar» man kommit fram till.
Jag måste säga att de är inte mycket
att hurra för.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
inte för att yrka bifall till motionen
— det vore väl tämligen meningslöst
— och inte heller för att stödja högerns
förslag, utan för att om möjligt
få socialpolitiska kommittén att, som vi
begär i motionen, göra en skyndsam
översyn av denna fråga så att vi 1964
skulle kunna få ett förslag. Jag vill understryka
än en gång, herr talman, att
barnavårdsnämnderna bär ganska stort
besvär med denna sak.

I detta anförande instämde h~u Svensson,
fröken Sandell, fru Johansson, fru
Jäderberg, fru Löfqvist och fru Lindekvist
(samtliga s).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! När det gäller ferieresor,
bidrag till driften av semesterhem
och stipendier för underlättande av husmoderssemester
återkommer högern
med sina förslag av gammalt känt märke.
Dessa förslag till försämringar har
riksdagen vid tidigare tillfällen avslagit.
Därför tycker jag inte att vi behöver
orda så mycket om dem. Utskottet an -

Ferieresor

ser att motionen bör få samma behandling
även i år och avstyrker därför densamma.

Herr Turesson har åberopat en reservation
vid punkten nr 47 om stipendier
för underlättande av husmoderssemester,
där det sägs att beloppen är
så små, att de inte kan möjliggöra semester
för eu husmor, då ekonomiska
svårigheter föreligger. Om beloppen är
så små, att de inte kan möjliggöra en
verklig semester för en husmor, borde
väl logiken bjuda att man i stället höjer
dem. Men detta är ingalunda högerns
mening. I stället föreslår den att anslag
för detta ändamål i fortsättningen inte
skall utgå. Det riktiga hade väl varit
att föreslå en sådan höjning av beloppen,
att de skulle möjliggöra för en
husmor att ta semester.

Beträffande den i en annan motion
förordade översynen av bestämmelserna
för de fria ferieresorna vill jag erinra
herr Svensson i Kungälv om att principerna
för denna bidragsgivning behandlas
av socialpolitiska kommittén i
samband med översynen av andra samhälleliga
stödåtgärder. Jag vill också
framhålla att vissa förenklingar — herr
Svensson nämnde dem själv fort men
kritiskt — av denna bidragsgivning införts
från och med innevarande budgetår,
främst för att underlätta förfarandet
hos barnavårdsnämnderna.

Med det sagda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten nr 45.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det var den där förenklingen
som jag tyckte var otillräcklig
såsom grund för ett avslagsyrkande.
Jag vet mycket väl att frågan är under
behandling i socialpolitiska kommittén.
Att jag tagit upp den nu beror på att
jag menar att socialpolitiska kommittén
bör utföra sitt arbete så fort som möjligt
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 14

1G6

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till driften av semesterhem — Stipendier för underlättande av husmoderssemester -

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
45 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 170 ja och 31 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj :t hade (punkt 53, s. 138
och 139) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av semesterhem för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 460 000 kr.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 499 och II: 501
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1963/64
till Bidrag till driften av semesterhem
av 460 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 460 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5.

Herr ALMGREN (s):

Herr tahnan! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall til! reservationen 5)
av herr Virgin in. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 47

Stipendier för underlättande av husmoderssemester Kungl.

Maj:t hade (punkt 54, s. 139)
föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

167

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Tnresson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 6.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 48

Bidrag till driften av barnkolonier in. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Väl medveten om att
man inte bör tala för en avstyrkt motion
är jag ändå dristig nog att göra
det.

Bidrag till driften av barnkolonier m. ni.

På denna punkt yrkas i en motion
högre bidrag till kolonivistelse för barn
som kommer till kolonier därför att de
har en sjukdom. Man kan alltså inte
säga att kolonibehovet är täckt för den
gruppen därför att standarden är höjd.
Det är snarare ännu mera påkallat att
man har kolonier som står öppna för
de barn som kanske inte kan komma
med på någon annan sommarvistelse.

Den grupp jag särskilt tänker på är
de sockersjuka. Vi har kolonier för barn
som är under 13 år. De får där behandling
för sjukdomen. De är alltså inte
där bara för att få vara ute på sommaren,
utan deras sjukdomstillstånd
förbättras så att de bättre klarar sig
på vintern. I utskottsutlåtandet säges
att ingenting hindrar att dessa kolonier
får högre anslag'' än nu eftersom det är
det totala beloppet man här beviljar.
Man följer alltså inte de tidigare reglerna
som innebar ett anslag med en
krona per dag för vanlig kolonivistelse
och med två kronor per dag för kolonivistelse
av detta speciella slag. Men den
totala summan är ju inte höjd, och jag
tycker att utsikterna är ganska små att
få ett större bidrag till denna koloniverksamhet.
Jag hoppas naturligtvis att
utskottet har rätt när det liksom antyder
att så skulle kunna ske, men jag
är inte säker på det.

I min motion har jag även begärt bidrag
till sommarvistelse för en grupp
som nu inte kan få något av det anslag
som läminas för kolonivistelse, nämligen
ungdomar över 13 år. För diabetesungdom
har vi fått en form av sommarvistelse
som visat sig ge oerhört goda resultat.
Jag skulle önska att alla kammarens
ledamöter kunnat se vilka resultat
den ger. Ni skulle då ha sett hur ungdomar,
som har sockersjuka i ett mycket
besvärligt skede när de är 13, 14, 15
och 16 år, efter tre veckors vistelse på
koloni, där de har reglerad diet och
ganska hård motion dagligen under läkares
kontroll med hjälp av sjuksköterskor
och utexaminerade sjukgymnas -

Nr 14

168

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

ter, kan få ett grepp om sin sjukdom,
kan lära sig att klara sin diet, får en ny
livsföring och ett helt nytt livsmod. Ja,
den sjukes hela familj beredes lättnad
efter en sådan vistelse. Det låter märkligt
att detta kan vara möjligt, men det
hänger samman med att vi har så få läkare
som har barn- och ungdomsdiabetes
som specialitet. Vi har haft förmånen
att ha en lång rad läkare som nu är
knutna till Kronprisessan Lovisas barnsjukhus.
De är specialister, kända långt
utöver vårt lands gränser. De har skrivit
avhandlingar som är kända över hela
världen. Resultaten har därför kunnat
bli utomordentliga. Barn som tidigare
inte har kunnat ha en ordnad skolgång
har efter en sådan vistelse kunnat genomföra
denna. En pojke som arbetade
på ett varv kunde efter en sådan sommar
utan någon frånvaro sköta sitt arbete
under ett helt år igen.

Jag förstår att man inte kan få utskottet
med på en enskild motion, som kanske
är alltför knapphändig för att kunna
skildra vad ett bifall till densamma
skulle innebära. Men jag hoppas att de
statsråd, som lyssnar nu, och de, som
kanske läser vad som står i protokollet,
litet närmare granskar denna verksamhet.
De skall då finna att det inte bara
är en del familjer och barn som blir
hjälpta, utan sjukvården förbilligas under
ett år. De behöver inte anlita vare
sig läkare eller sjukhus i så stor utsträckning
som förut, och framför allt
blir det möjligt för dem att i framtiden
skaffa sig yrkesutbildning och själva
klara sin försörjning. Vi blir inte av med
de sjuka barnen och ungdomarna därför
att vi inte ger dem den bästa vården.
Vi får mycket större bekymmer med
dem om vi inte gör allt som är möjligt
för dem.

Av ren egoism borde vi votera för bifall
till motionen. Jag skall emellertid
inte ställa något yrkande ty det vore
orätt, därför att kammarens ledamöter
inte skulle veta vad de röstade om. Jag
hoppas att ledamöterna får kontakt med

dessa problem och att vi nästa år får ordentligt
stöd för denna verksamhet som
nu får dras med stora ekonomiska bekymmer,
vilket egentligen inte är värdigt
vårt samhälle med tanke på att det
gäller sjuka barn.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s) och herr Börjesson i Falköping
(ep).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 49—112

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare

Kungl. Maj:t hade (punkt 126, s. 452—
461) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
akademiska sjukhuset i Uppsala, som
föranleddes av vad föredragande statsrådet
förordat, dels godkänna av föredragande
statsrådet förordad avlöningsstat
för akademiska sjukhuset i Uppsala,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64, dels ock till Akademiska
sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 6 080 000 kr.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg in. fl. väckt motion (11:163)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att inrätta en överläkartjänst för
alkoholsjukdomar vid akademiska sjukhusets
psykiatriska klinik i Uppsala.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 163

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i Uppsala,
som föranleddes av vad föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över

169

Onsdagen den 3 april 1963 em. Nr 14

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

socialärenden för den 3 januari 1963
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för akademiska
sjukhuset i Uppsala, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
6 080 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! I anslutning till dem diskussion
som förts på förmiddagen vill
jag bara göra ett påpekande i anledning
av eu motion som jag tillsammans med
några andra ledamöter har väckt i denna
kammare. Motionen gäller inrättande
av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar
vid akademiska sjukhusets
psykiatriska klinik i Uppsala.

Utskottet säger härom bl. a. följande:
»Utskottet är väl medvetet om betydelsen
av en effektiv organisation för den
medicinska vården av alkoholskadade.
Utskottet vill emellertid erinra om att
frågan om en slutlig förläggning till
sjukhuset av en nykterhetsvårdspoliklinik
f. n. är under utredning. Spörsmålet
om den nu berörda överläkartjänsten
torde därför ånyo komma under Kungl.
Maj :ts prövning i samband med fortsatta
överväganden rörande en sådan klinik.»

Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t
genom beslut den 27 juni 1957 uppdrog
åt kommittén för akademiska sjukhusets
i Uppsala utbyggande att förutsättningslöst
utreda frågan om att tillskapa förbättrade
vårdmöjligheter för alkoholsjuka
genom förläggande till akademiska
sjukhusets område av en föreslagen nyktervårdspoliklinik
med avgiftnings- och
behandlingsavdelningar. Jag vill också
anföra att redan 1958 påtalade kommittén
att det fanns ett mycket starkt behov
av ökade resurser för nykterhetsvården
och att tillkomsten av dylika resurser
måste anses vara »av brådskan -

de angelägenhet». Kommittén tillstyrkte
livligt att åtgärder snarast skulle vidtagas.

Tyvärr liar emellertid ingenting blivit
gjort åt det hela. Situationen vid akademiska
sjukhusets psykiatriska klinik
är nu den att man har stora väntelistor
med mentalt sjuka. Denna klinik har till
uppgift att vara riksklinik för mentalsjukdomar.
Nu är 50 ä 60 procent av
dem som vistas där alkoholskadade. Professorn
och de som skall undervisas där
har uttryckt allvarliga bekymmer och
ansvarig ledning har vänt sig till landstinget
med begäran att landstinget måtte
försöka vidtaga åtgärder för att avhjälpa
svårigheterna. I avvaktan på att
en vårdavdelning för avgiftning tillskapas
har man framfört tanken att man
skulle inrätta en överläkartjänst, vars
innehavare skulle få till uppgift att sköta
den medicinska eftervården och rehabiliteringen
på detta område och att
landstinget skulle försöka ordna ett hem
för att bereda en avlastning på den psykiatriska
kliniken.

I detta sammanhang har man från inrikesdepartementet
ställt i utsikt att man
skulle försöka ordna en överläkartjänst,
därest landstinget var berett att, trots
att det inte hade skyldighet därtill, påta
sig de kostnader som det skulle innebära
att av Uppsala stad hyra ett ålderdomshem
och rusta upp det. Landstinget
fullgjorde detta åtagande i tro att man
även från statens sida skulle finna det
angeläget att vidtaga åtgärder i ifrågavarande
syfte. Jag vet att inrikesdepartementet,
som har hand om hälso- och
sjukvård, har gjort allt för att uppfylla
sitt löfte i fråga om denna överläkartjänst,
men tyvärr förefaller det som
om inrikesdepartementet icke hade möjlighet
att rå på vederbörande inom finansdepartementet,
varför försöken att
få tjänsten inrättad inte lett till resultat.

Där står vi nu i den situationen att
människor med alkoholskador får belasta
denna psykiatriska klinik varför
vi inte har möjlighet att klara annan

6* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Nr 14

170

Onsdagen den 3 april 1903 em.

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

mental sjukvård på ett vettigt sätt. Jag
vill inte rikta någon anklagelse mot inrikesdepartementet,
därför att man från
detta departements sida gjort sitt för att
klara situationen.

Däremot frågar man sig varför icke
statsutskottet har försökt att fullfölja
alla de stora och vackra tankar som kom
till synes under förmiddagens debatt,
då det talades om statens vilja att hjälpa
de alkoholskadade m. in. Nu är situationen
den att staten tar in pengar, som
väl går genom finansdepartementet, men
när det gäller att hjälpa alkoholskadade
och jämväl mentalsjuka säger den nej.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
motionen nr 163, som har väckts i denna
kammare, och jag gör det därför att
alkoholsjukvårdens situation är olidlig.

Jag vill också uttala den förhoppningen
att socialministern, som nu skall
överta ansvaret för hälso- och sjukvården,
skall vara beredd att, om riksdagen
icke skulle beakta denna situation, medverka
till att alla erforderliga åtgärder
vidtas för att lösa denna för mentaloch
alkoholsjukvården viktiga fråga.
Jag hoppas också att han liksom inrikesministern
vill fullfölja arbetet på
att skapa förståelse för dessa problem.
Det går inte bara att säga att vi önskar
hjälpa de alkoholskadade och så stanna
med det. Här gäller det att ge dem ett
handtag, i första hand genom att inrätta
en överläkartjänst till en begränsad
kostnad.

Därför, herr talman, ber jag som sagt
att få yrka bifall till motionen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan yttra mig
ganska kort i denna fråga och skall inte
alls ingå på den redogörelse som herr
Lundberg lämnade.

Rent personligen har jag mycket stor
sympati för motionsyrkandet. Statsutskottet
har också framhållit —- det
skymtade i början av herr Lundbergs
anförande — att det »är väl medvetet
om betydelsen av en effektiv organisa -

tion för den medicinska vården av alkoholskadade».
Utskottet liar vidare yttrat
att »frågan om en slutlig förläggning
till sjukhuset av en nykterhetsvårdspoliklinik
f. n. är under utredning. Spörsmålet
om den nu berörda överläkartjänsten
torde därför ånyo komma under
Kungl. Maj :ts prövning i samband
med fortsatta överväganden rörande en
sådan klinik. Mot bakgrunden härav är
utskottet inte berett tillstyrka motionsyrkandet.
»

Jag vill gärna understryka den vädjan
som herr Lundberg gjorde i slutet av
sitt anförande om att detta övervägande
måtte göras så snabbt som möjligt, men
jag ber dock, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Även om utskottet bär
stor sympati för motionen hjälper vi
ingen med bara sympati, utan vi behöver
faktiskt en läkartjänst. Jag vill fråga
statsutskottets ärade ordförande, om
utskottets skrivning får tolkas på det
viset att statsrådet, om han skulle finna
att möjlighet att klara denna fråga skulle
uppstå under året, också har rätt att
tillmötesgå detta önskemål.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det är nog för mycket
begärt att statsutskottets skrivning
skulle innebära en sådan fullmakt som
herr Lundberg talade om. Ärendet har
ju redan tidigare prövats av Kungl.
Maj :t, men vid den fördelning av ansvaret
som herr Lundberg här gjorde ville
han frita inrikesdepartementet samtidigt
som han kastade skulden på statsutskottet
för afl det inte framlagts något
förslag för riksdagen. Jag vill i anledning
därav säga några ord om hur
jag ser på saken.

När vederbörande statsråd har ansett
att eu fråga av vissa skäl måste utredas
innan förslag kan föreläggas riksdagen,
så är det enligt min uppfattning mycket
svårt för riksdagen att gå emot Kungl.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

171

Maj:t. Förhållandet är ett annat, om
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
har beställt en sådan befattning som det
här gäller. Då anser jag för min del att
riksdagen har full anledning att anta
ett förslag därom, trots att Kungl. Maj:t
icke funnit skäl att framlägga ett sådant
förslag.

Jag tror att jag med denna förklaring
har bemött vad herr Lundberg senast
anförde.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
inrikesdepartementet i fullt samförstånd
med berörda myndigheter har utarbetat
ett förslag till ifrågavarande tjänst.
Sedan strandade, såsom jag förut skildrat,
det hela tyvärr på finansdepartementets
ställningstagande. Under dessa
förhållanden bör enligt min mening
riksdagen fritt kunna pröva en sådan
för land och folk viktig fråga som det
här gäller i stället för att bara skjuta
den på framtiden, vilket innebär att
ingenting kan göras. Skall vi i en sådan
situation skicka de alkoholskadade till
finansdepartementet för att få hjälp?
Såvitt jag förstår har man där knappast
den medicinska kunnighet som behövs.

Det finns inte någon annan utväg än
att riksdagen och det departement, som
närmast ansvarar för alkoholistvården,
i praktisk handling visar sin vilja att
bringa oss hjälp i det förtvivlade läge
vari vi för närvarande befinner oss när
det gäller denna vård.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
II: 163; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Statens arbetsklinik i Stockholm

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
113 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 163.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 31 nej, varjämte 25 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstat fel.

Vidare anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber likaledes att få
anmäla att jag röstat fel.

Punkterna 114—130

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 131

Statens arbetsklinik i Stockholm

Kungl. Maj:t hade (punkt 145, s. 514
—517) föreslagit riksdagen att till Statens
arbetsklinik i Stockholm för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 630 000 kr.

172

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Statens arbetsklinik i Stockholm

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 348) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 406), i vilka — såvitt nu var
i fråga — bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att för statens arbetskliniks
arbetsprövnings- och forskningsverksamhet
i överensstämmelse med i
motionerna närmare angiven motivering
anslå 60 000 kr. mer än vad Kungl. Maj :t
föreslagit och därför till Statens arbetsklinik
i Stockholm för budgetåret
1963/64 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 690 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (I: 490) och den andra
inom andra kammaren av herrar Andersson
i Knäred och Nilsson i Tvärålund
(11:591), i vilka — såvitt nu var
i fråga — bl. a. hemställts att riksdagen
måtte till Statens arbetsklinik i Stockholm
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 710 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:348 och 11:406
samt I: 490 och II: 591, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Statens
arbetsklinik i Stockholm för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
630 000 kr.;

II. att motionerna I: 490 och II: 591,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 348 och II: 406,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Harald Pettersson
och Svensson i Stenkyrka, fröken El -

mén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 348 och II: 406 samt
I: 490 och II: 591, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Statens arbetsklinik
i Stockholm för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
690 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av den reservation som är
knuten till denna punkt.

Jag behöver knappast inför denna
församling tala om rehabiliteringsverksamhetens
betydelse. Den rehabiliteringsberedning
som tillsatts har avlämnat
ett första principbetänkande som
ger en god föreställning om utredningens
fortsatta arbete. Detta omspänner
ett mycket stort fält och det kommer
säkerligen att ta lång tid innan beredningen
är färdig. Men då kommer också
behovet av resurser på lång sikt att
vara klarlagt.

Under tiden måste emellertid den
verksamhet som bedrivs vid statens arbetsklinik
fortsätta och även successivt
förbättras. Utvecklingen på området får
med andra ord icke hejdas. Det är därför
som vi motionärer och reservanter
önskar att det utöver Kungl. Maj :ts förslag
skall anslås ytterligare medel för
utbyggnad av forskningen och för tillsättandet
av en befattningshavare som
skulle biträda landstingen med planering
av arbetsträningsinstitutioner. Det
är utomordentligt viktigt att just arbetsträningsinstitutionerna
får del av forskningens
resultat, så att dessa verkligen
omsättes i praktisk verklighet. För
nämnda ändamål begäres ett anslag på
60 000 kronor utöver vad som Kungl.
Maj:t föreslagit.

Onsdagen den 3 april 1963 em. Nr 14 173

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill erinra om att
Kungl. Maj:t här bar föreslagit en medelsökning
med 90 000 kronor, därav
30 000 kronor för tillfälliga personalförstärkningar.
Centrala rehabiliteringsberedningen,
som även skall överväga
arbetsklinikens ställning, har i sin
promemoria hösten 1962 framlagt vissa
förslag som bl. a. berör arbetskliniken.
Dessa förslag remissbehandlas nu, och
Kungl. Maj:t har alltså ännu inte tagit
ställning.

Vidare vill jag erinra om en annan
viktig sak, när det här säges att vi bör
börja tillämpa vad reservanterna här
föreslår. I proposition nr 53, som har
behandlats i statsutskottets tredje avdelning
och som rör anslag till verkstäder
för handikappade, har föredragande
statsråd bl. a. uttalat att verksamheten
vid arbetsträningsverkstäderna
inte bör bindas i någon viss form. Olika
vägar bör prövas, och man bör bl. a.
undvika att genom dyrbara investeringar
binda sig ekonomiskt vid en
avancerad arbetsprövning, säger statsrådet
i propositionen.

Det är sålunda inte heller klart hur
man skall förlägga arbetsprövningen ute
i landet. Mot denna bakgrund, och då
forskningspengarna inte kan räcka till
allt samt med hänsyn till svårigheterna
med den personella rekryteringen på
det medicinska området är det inte motiverat
med någon personalförstärkning
på kliniken, anser utskottet. Det är alltså
inte något underkännande av nödvändigheten
i detta fall, utan det är
bara fråga om på vilket sätt planerna
skall realiseras.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
131 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 75 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 132 och 133

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté Kungl.

Maj:t hade (punkt 148, s.
520—522) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 200 000 kr.

174 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 238) och den andra
inom andra kammaren av fru Eriksson
i Stockholm m. fl. (II: 268);

dels de under punkten 131 nämnda
likalydande motionerna 1:348 och
II: 406, i vilka — såvitt nu var i fråga
—• hemställts att riksdagen måtte besluta
att till SVCK:s tekniska verksamhet
anslå ytterligare 45 000 kr. och
således till Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för budgetåret
1963/64 under femte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 245 000 kr. samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till stipendier för handikappade för
resor, litteraturinköp och för annan fritidsverksamhet
i överensstämmelse med
i motionerna angivna riktlinjer;

dels ock de under punkten 131 nämnda
likalydande motionerna I: 490 och
II: 591, i vilka —• såvitt nu var i fråga
■—• hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning,
lämpligen utförd av SVCK i samråd
med Svenska röda korset, av frågan
om beredande av sysselsättning, förströelse
etc. åt svårt handikappade i
syfte att ge dessas tillvaro större mening
och innehåll samt framläggande
av de förslag som kunde föranledas av
prövningen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:238 och 11:268 samt
I: 348 och II: 406, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Svenska vanförevårdens centralkommitté
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 200 000 kr;

II. att motionerna I: 348 och II: 406
samt I: 490 och II: 591, såvitt desamma
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Sandin, Harald Pettersson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Andersson
i Knäred, vilka ansett att dels utskottets
yttrande i viss del bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse,
dels ock utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 348 och II: 406 ävensom med avslag
å motionerna 1:238 och 11:268, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 245 000
kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 348 och II: 406 samt
I: 490 och II: 591, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande åtgärder till främjande
av de handikappades fritidsverksamhet
in. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté, är avgiven en reservation
i vilken man begär ett ytterligare
anslag på 45 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit. Svenska vanförevårdens
centralkommitté uträttar ett
utomordentligt gott forskningsarbete
bl. a. när det gäller utformningen av
tekniska hjälpmedel, så att de vanföra
och handikappade i så stor utsträckning
som möjligt skall kunna utföra
arbete och klara sig själva. Det är också
bästa tänkbara ekonomi för att inte säga
ett humanitärt intresse att forskningen
och produktionen med dessa tekniska

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

175

Bidrag till

hjälpmedel ökas, och de! är mycket geniala
hjälpmedel som kommer fram. De
är de handikappade till mycket stor
hjälp i många avseenden.

Nu begär som sagt reservanterna en
ökning av anslaget med 45 000 kronor,
dels för att öka forskningsverksamheten
och dels — och framför allt — för
att kunna upplysa och informera om
de hjälpmedel som kommer fram. Många
gänger vet nämligen inte de handikappade
om att sådana hjälpmedel finns;
man bär inte råd att upplysa om det
till dem som behöver få kännedom om
hjälpmedlen. Det är som sagt framför
allt för att främja denna upplysningsverksamhet
som vi föreslagit en höjning
av anslaget.

Vidare begär vi reservanter en utredning
rörande möjligheterna att vidga
de handikappades möjligheter att
delta i olika slags fritidsverksamhet
bl. a. genom stipendier för musik, resor,
studier på olika kulturella områden
o. s. v. så att de i så stor utsträckning
som möjligt kan komplettera sitt arbete
med meningsfulla fritidssysselsättningar.
Vi vill därmed skapa möjligheter
för dem att leva ett så fullvärdigt liv
som möjligt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den verksamhet som
denna motion berör bär ju mycket starka
förankringar inte minst i riksdagen
— det har vi nog lagt märke till. När
dessa frågor behandlats bär riksdagen
inte stått främmande för att bevilja avsevärda
anslag.

Men jag vill också erinra om att
Kungl. Maj:t på denna punkt har föreslagit
anslagsökningar under en följd
av år. I år bär det föreslagits en anslagsökning
på 55 000 kronor, och motionärerna
begär nu en ytterligare ökning
av 45 000 kronor. Med tanke på
de anslagsökningar som skett under
årens lopp och den anslagsökning som

Svenska vanförevårdens centralkommitté

Kungl. Maj:t i år ytterligare föreslagit,
har vi i utskottet ansett att man inte här
borde kunna gå emot Kungl. Maj :ts förslag.
Beträffande den andra punkten,
där man begär utredning, är saken kanske
ännu mera behjärtansvärd. Men jag
vill dock erinra om att den socialpolitiska
kommittén följer dessa frågor.
Kommitténs ordförande är statssekreteraren
i socialdepartementet, och efter
vad som meddelats har kommittén i
sitt arbete haft kontakt med samtliga
intressegrupper bland de handikappade
och fört fram de önskningar som kommit
från det hållet. Departementet bär
även i fortsättningen genom denna kommitté
kontakt med dess intresseorganisationer,
och jag vill fråga: År det riktigt
att utöver detta föranstalta om en särskild
utredning? Jag tycker att dessa
skäl är så starka att man lugnt skall
kunna följa utskottets förslag, till vilket
jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels oek på bifall till reservationen 8)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
134:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
8) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter

176

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till De blindas förening

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 117 ja och 90 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8)
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 135

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136

Bidrag till De blindas förening

Kungl. Maj:t hade (punkt 150, s. 524
och 525) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
680 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström (I: 415) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås och fru Gärde Widemar
(II: 498);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmersfors m. fl. väckt motion
(II: 505), i vilken föreslagits att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Maj:t
att framkomma med förslag beträffan -

de fria bandspelare till blinda samt alt
riksdagen i avvaktan på sådant förslag
måtte lämna De blindas förening ett
anslag om 100 000 kr. för budgetåret
1963/64 till fria bandspelare för blinda.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:415 och 11:498 samt 11:505 till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 680 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin, Per
Jacobsson, Edström, Kaijser, Sundin,
Harald Pettersson, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå, Andersson i Knäred
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionen II: 505 ävensom med avslag
å motionerna I: 415 och II: 498 till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 730 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag bär bett herr talmannen
om fem minuter, och jag skall
försöka hålla tiden.

Det är som motionär jag vill säga några
ord i anslutning till statsutskottets
skrivning i dess utlåtande nr 5 vid punkten
136. Vi motionärer har yrkat att
riksdagen måtte besluta att statsbidrag
fr. o. in. den 1 juli 1963 skall utgå till
blinda för anskaffning av ledarhundar.

Ledarhundar utbildas för närvarande
vid arméhundskolan i Sollefteå och säljs
till de blinda för en kostnad av cirka
2 500 kronor. I sällsynta fall inträffar
det att kommunen via socialhjälpen svarar
för kostnaderna. Som regel belastar
kostnaden de blinda själva, varvid de
ofta får inskränka på utgifter till andra

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

177

ändamål. Det kan bli rätt hårt för
många, som redan förut bär en trängd
ekonomi. Vi borde därför vara överens
om att denna tingens ordning inte är
värdig vårt folkhem och välfärdssamhälle.
Människor som förut bokstavligen
vandrar i mörker bör inte behöva
vandra in även i ett ekonomiskt mörker,
som ökar avståndet till rikare liv.

Vi anser att statsbidrag skall utgå till
hela kostnaden för anskaffande av ledarhund.
Det gäller här inte några förödande
statliga utgifter. Antalet blinda
som nu bär ledarhund är cirka 100, och
ökningen kan inte bli av större format.

De blindas förening har under ett par
är sökt bestrida kostnaden för träning
och utbildning av 15 ledarhundar per
år. Det är en för föreningen rätt hård
belastning. Arméchefen förordar och
föreslår att det allmänna skall ge erforderligt
anslag för utbildning av cirka
15 ledarhundar per år och att dessa
medel ställs till arméhundskolans förfogande
för detta speciella ändamål.
Mig synes, att de sociala myndigheterna
för länge sedan borde ha tagit det initiativ
som arméchefen nu förordar. De
blindas förening har givit sitt bifall till
arméchefens begäran.

Statsutskottet finner sig inte nu berett
att tillstyrka vårt förslag om statsbidrag
till anskaffande av ledarhundar
för blinda men finner motionernas syfte
beaktansvärt. Utskottet vill alltså inte
förneka det sakliga underlaget för våra
motioner, men anser att ärendet bör
aktualiseras via årliga anslagsäskanden.

Det är säkerligen klok politik att utnyttja
de enskilda organisationernas erfarenhet
för praktiska uppgifter. Däremot
är det mera tveksamt, om en enskild
organisation skall utnyttjas till att
ta emot ett anslag från en statlig myndighet
och betala över det till en annan
statlig myndighet.

Nu bär man från departementets sida
förklarat, att man är beredd att för budgetåret
1964/65 lämna De blindas förening
ett anslag för inköp av ledarhun -

Bidrag till De blindas förening

dar från arméhundskolan. I sak tycks
man således vara ense med oss motionärer.
De blindas förening anser dock
att förfaringssättet praktiskt sett är för
tungrott och otillfredsställande.

Försvarsdepartementet har meddelat
att nuvarande provisorium förlängs,
dock senast till utgången av juni 1964.
Det innebär att arméhundskolan får avstå
från full ekonomisk kompensation
och nöja sig med samma villkor som
under de båda försöksåren.

I Danmark bestrids kostnaderna för
ledarhundar helt av statsmedel genom
Invalideforsikringsretten och i Norge
lämnas för innevarande år ett anslag
på 25 000 kronor för ändamålet. Saken
bör kunna lösas genom statsbidrag via
de sociala myndigheterna. Det borde
vara både möjligt och enklare att staten
direkt efter ansökan från blinda och
efter prövning tillhandahåller ledarhund.

Jag kommer att rösta för reservationen
nr 9 vid punkten 136, men har velat
ge en förklaring och motivering för
vår motion. Jag skall dock inte mot utskottet
yrka bifall till den.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! I den punkt som jag nu
i största korthet skall beröra finns en
reservation undertecknad av inte mind
re än 14 ledamöter av statsutskottet. Det
gäller anslaget till apparater för talböckerna,
d. v. s. bandspelare för de
blinda.

När jag först tog upp den frågan interpellationsledes,
fick de blinda och
deras organisationer ännu helt svara
för inköp av bandspelare. Nu har läget
avsevärt förbättrats genom Kungl. Maj :ts
förslag om ett anslag på 50 000 kronor,
ett förslag som statsutskottet har godkänt
och gjort till sitt eget.

Det betyder emellertid fortfarande att
endast 25 procent av det belopp som
behövs för nästa budgetår står till förfogande.
Under de senaste åren har
nämligen cirka 200 000 kronor per år

178

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till De blindas förening

använts för inköp av bandspelare till
de blinda. 90—95 procent av alla blinda
är hänvisade till talböcker för att
över huvud taget kunna ta del av de
kulturvärden som står oss övriga människor
till buds genom läsning. Talböcker
förutsätter emellertid bandspelare.

När vi fyra motionärer, som representerar
fyra partier — fru Nancy
Eriksson, herr Edlund, herr Börjesson
i Falköping och undertecknad — begärde
en fördubbling av anslaget, gjorde vi
det med hänvisning till en parallell som
vi alltjämt anser vara hållbar, nämligen
jämförelsen med andra grupper av handikappade
människor. Vi lämnar ju numera
ganska stora statsbidrag till proteser
och hörapparater, och för den
blinde är bandspelaren faktiskt en motsvarighet
till och fullt jämförbar med
proteser och hörapparater för andra
handikappade.

Som nämnts bär 14 ledamöter av
statsutskottet reserverat sig till förmån
för detta motionsyrkande. Jag vill uttala
den förhoppningen, herr talman,
att kammaren över partigränserna — tv
det brukar vi dock kunna göra i stora
sociala angelägenheter — måtte ge de
blinda detta mycket välbehövliga stöd
och därmed öka till det dubbla Kungl.
Maj:ts i och för sig mycket värdefulla
förslag om ett i förhållande till behovet
25-procentigt bidrag till inköp av bandspelare
under ett budgetår. Det innebär
sålunda, att vi i stället för de föreslagna
50 000 kronorna skulle anvisa
100000 kronor för inköp av bandspelare
till de blinda.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som en av dem som står
bakom motionen om ett med 50 000 kronor
förhöjt anslag till De blindas förening
för bandspelare till blinda vill
jag säga några ord om vad det verkligen
betyder för en människa att bli
blind.

Vid mer än ett tillfälle har människor
i min omedelbara närhet fått synen
skadad. De som är vuxna har varit vana
att röra sig fritt och att kunna läsa.
Det blir en så stor förändring i deras
liv att vi väl inte riktigt kan föreställa
oss den. Och vi offrar inte så
mycket av vår egen tid att deras isolering
bryts genom att människor i större
utsträckning besöker dem och blir
deras vänner. Tvärtom — de blir isolerade
från människor, och de blir också
isolerade från det de skulle kunna
ta sin tillflykt till och samla sina tankar
kring, nämligen allt som är skrivet.
De får gott om tid men de kan inte
läsa. Har de blivit blinda vid vuxen
ålder är det mycket ovanligt -— och åtminstone
vid vissa av de vanligaste
blindorsakerna är det nästan helt omöjligt
— för dem att lära sig blindskrift,
att läsa med fingertopparna.

Då återstår radion och även TV, som
de visst kan ha behållning av fast de
inte kan se.

Men så finns också talböckerna. För
att de skall kunna ta del av dessa måste
de emellertid ha bandspelare, och
det bör de få. I en modern och tekniskt
utvecklad tid skall väl tekniken vara till
nytta för dem som behöver uppfinningarna.
Och här är det en grupp som behöver
bandspelare för att få något litet
utbyte av det vi alla andra kan ta
del av i skrift.

Jag tycker att vi skall lägga 50 000
kronor till det belopp som majoriteten
i utskottet föreslagit. Jag tror inte att
staten kommer i obalans därigenom.
Dessa 50 000 kronor skulle verkligen
komma till nytta. Så småningom måste
vi ge betydligt mer, om vi skall kunna
freda våra samveten och vara moderna
människor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen vid denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Edlund, (h) och Börjerson i Falköping
(ep).

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

179

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Visst är dessa anslag
till de blinda särskilt behjärtansvärda,
men vi kan inte göra allt på en gång.
Det händer faktiskt ganska mycket på
detta område. Statsmakterna är synnerligen
aktiva, när det gäller att ge de
handikappade hjälp och stöd på olika
områden.

Kungl. Maj:t har föreslagit ett anslag
på 680 000 kronor till De blindas förening.
Det innebär en uppräkning av
anslaget med 130 000 kronor, varav
50 000 kronor går som bidrag till bandspelare.
Härigenom kommer föreningens
talboksverksamhet, för vilken bidrag
utgår under åttonde huvudtiteln,
att ytterligare främjas. Anslaget under
åttonde huvudtiteln till talboksverksamheten
är upptaget till 233 000 kronor för
innevarande budgetår, varav 200 000 till
de blindas biblioteksverksamhet.

Det i motionen II: 505 avsedda syftet
om ökad tillgång till bandspelare
för blinda har delvis tillgodosetts genom
den ökade medelsanvisningen. De
ytterligare uppräkningar som åsyftas i
motionen har utskottet inte varit berett
att biträda. Vi anser att närmare
erfarenheter av den nya bidragsgivningen
först bör avvaktas.

Till herr Gustafsson i Borås vill jag
säga beträffande yrkande i motionerna
1:415 och 11:498 om statsbidrag till
ledarhundar för blinda, att utskottet,
som herr Gustafsson i Borås också påpekade,
finner syftet med motionerna
beaktansvärt. Enligt vad vi erfarit bekostar
för närvarande De blindas förening
och dess lokalorganisationer utbildningen
av ledarhundar. Att utskottet
inte nu är berett att tillstyrka yrkandet
om statsbidrag beror på att vi anser
att det bör ankomma på föreningen
att, om den så finner påkallat, ta upp
denna fråga i samband med de årliga
anslagsäskandena.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Bidrag till De blindas förening

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Almgren säger att
vi ger så mycket. Men vi ger inte mer
än att den enskilde blinde inte får någon
bandspelare. Han eller hon får gå
runt och be olika organisationer för
att få någon hundralapp här och någon
hundralapp där för att kunna skaffa
en bandspelare. Sådan är situationen.

Vidare säger herr Almgren att vi bör
ha större erfarenhet av den nya bidragsgivningen.
Ja, erfarenheten är så
klar för den enskilde. Han vet att det
är för litet. Han får ingen bandspelare;
så enkelt är det för honom. Han vet
också att vi inte behöver någon större
erfarenhet av bandspelare än den vi
nu har för att vi skall förstå att den ger
ett så oändligt stort bidrag till hans liv,
att det är värt för oss att göra det lilla
ekonomiska offer som behövs.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Allting är inte fullkomligt,
och visst finns det brister. Men
nog har man under de senaste åren tagit
krafttag för de handikappade på
olika områden; det har både inrikesministern,
socialministern och ecklesiastikministern
gjort.

Jag förstår mycket väl att det kan
finnas anledning att motionera om ytterligare
åtgärder, men vi måste också
förstå att det finns gränser för vår
ekonomiska förmåga. Visserligen är det
här inte fråga om någon stor summa,
men tillsammans med alla andra krav
kan det bli en hel del. Därför måste
man göra en avvägning.

Reservanterna erkänner själva att det
är tacknämligt med det bidrag som
Kungl. Maj:t föreslagit, och då är väl
ändå detta ett steg i rätt riktning, även
om vi inte kan få allt denna gång.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Varken de blinda själva
eller vi som i detta fall försöker föra
deras talan är otacksamma mot Kungl.
Maj :t och statsutskottet för det anslag

180

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

som bär föreslagits. Men vi bygger vår
framställning om just detta belopp på
det förhållandet att man de senaste
åren försökt skaffa 450 bandspelare per
år. Det är i underkant; det skulle behövas
fler under de närmaste åren. Det
betyder alltså att det ändå finns utrymme
för egna insatser och för frivilliga
bidrag. Men för att man skall
kunna göra en något så när tillfredsställande
insats under nästa budgetår,
behöver vi anslå 100 000 kronor i stället
för 50 000 kronor.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
136 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 85 ja och 126 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
9) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Punkterna 137—150

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151

Statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 165, s. 555
—560) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga den
ändring i personalförteckningen för
statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor, som föranleddes av vad
föredragande statsrådet föreslagit, dels
godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1963/64, dels ock till Statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
885 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 349) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 407) hade -—- såvitt nu var i
fråga — föreslagits, att riksdagen vid
behandlingen av anslaget till Statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor
under femte huvudtiteln
måtte dels medgiva av institutets styrelse
föreslagen höjning av timlärararvodena
till 75 kr. per undervisningstimme
och av bandledararvodena till
150 kr. per elev och månad, dels medgiva,
att den av institutets styrelse föreslagna
fortbildningskursen för föreståndarinnor
(husmödrar) finge anordnas
samt i anledning härav höja ifrågavarande
avlöningsanslag för budgetåret
1963/64 till 925 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga den ändring i
personalförteckningen för statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor,
som föranleddes av vad föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1963 föreslagit;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

Onsdagen den 3 april 1963 era. Nr 14 181

Staten institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Avlöningar

å motionerna 1:349 och 11:407, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 885 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin, Per
Jacobsson, Edström, Kaijser, Sundin,
Harald Pettersson, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå, Andersson i Knäred och
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 349 och II: 407, såvitt
nu var i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens institut för
högre utbildning av sjuksköterskor, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 925 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! År det något vi försummat
här i landet så är det att bygga ut
utbildningen av sjukvårdspersonal i
den takt som vi byggt sjukhus och institutioner.
Krisen inom sjukvården beror
i allmänhet på brist på utbildad
personal. Det kommer att dröja länge
innan vi kommer ikapp. Det är därför
nödvändigt att vi tillvaratar alla tillfällen
till utbildning och även accepterar
detta erbjudande från statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor
om anordnande av en kurs för husmödrar
och avdelningssköterskor.

Äskandet har inte beaktats i propositionen,
men det har tagits upp i ett
motionspar, vars förslag nu fullföljts i
en reservation till denna punkt. Förslaget
innefattar även en ökning av
arvodena till timlärare och handledare.
Ett bifall till förslaget skulle innebära
en ökning av det av Kungl. Maj :t föreslagna
anslaget med 40 000 kronor till
925 000 kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har under
denna punkt föreslagit en väsentlig utökning
av kursverksamheten vid institutet.
Förslaget innebär en uppräkning
med inte mindre än 250 000 kronor till
885 000 kronor. Endast på några punkter
har Kungl. Maj :t ansett att institutets
krav inte kunnat tillmötesgås. Detta
gäller bl. a. höjningen av vissa arvoden
och anordnande av en fortbildningskurs
för husmödrar. Det i motionerna I: 349
och II: 407 framförda yrkandet överensstämmer
med institutets anslagsäskanden.
Med tanke på den utvidgning
av kursverksamheten som Kungl. Maj :t
har föreslagit är utskottsmajoriteten
inte beredd att föreslå ytterligare kurser.

Vad beträffar arvodena anser vi att
det i likhet med vad som gäller på andra
områden bör ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma om arvodenas storlek.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra pro -

182

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
151 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 152

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 153

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

Kungl. Maj:t hade (punkt 167, s. 563—
570) föreslagit riksdagen att till Utbildning
av viss sjukvårdspersonal för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 354 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 151 nämnda
likalydande motionerna 1:349 och
II: 407;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Kristensson väckt motion (II: 600),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om att till
försökskurser i förebyggande mödravård
anvisa ett anslag av 125 000 kr.
samt besluta att under anslagsposten
Utbildning av viss sjukvårdspersonal
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 229 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 349 och II: 407, såvitt nu var i fråga,
ävensom motionen II: 600 till Utbildning
av viss sjukvårdspersonal för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 354 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionen 11:600
ävensom med avslag å motionerna I: 349
och 11:407, såvitt nu var i fråga, till
Utbildning av viss sjukvårdspersonal
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 229 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt är
upptaget ett anslag för olika slags kompletterande
utbildning av sjukvårdspersonal.
En del av denna kompletterande
utbildning avser försökskurser i förebyggande
mödravård för distriktssköterskor.

Genom den koncentration till lasarettens
barnbördsavdelningar som förlossningsvården
under senare år har
kommit att få har i glesbygderna ute i
landet barnmorskorna fått allt mindre
att göra med förlossningsverksamheten
och underlaget för deras arbete bär
tunnats ut. Landstingen har därför i
stor utsträckning sett sig föranlåtna att
göra om organisationsplanen för barn -

Nr 14

183

Onsdagen den 3 april 1963 em.

morskeväsendet. Det medför att den
förebyggande mödravården kommer i
försämrat läge för befolkningen i glesbygderna.
För att stå denna befolkning
till tjänst med sådan vård har man försökt
att skapa kombinerade tjänster för
distriktssköterskor med mödravårdsutbildning.
Det är naturligtvis därvid viktigt
att denna mödravårdsutbildning är
av god kvalitet, även därför att befolkningen
annars inte får förtroende för
den mödravård som lämnas på detta
sätt. Om folket inte tror på distriktssköterskornas
kompetens inom mödravårdsområdet
blir resultatet att man
ändå söker sig till lasarettens specialavdelningar.
Det leder till en överbelastning
där och även till att onödigt kvalificerad
personal tvingas att syssla
med dessa arbetsuppgifter.

Reservanterna anser att den utbildning
i förebyggande mödravård, som är
avsedd att ges genom dessa fyraveckorskurser,
inte är av tillräckligt hög klass
för att fylla det krav man måste ställa
på denna utbildning. Därför bär reservanterna
ansett att man bör undersöka
möjligheterna att i annan ordning åstadkomma
utbildning i förebyggande mödravård
för distriktssköterskorna och
därvid syfta till att få en utbildning
som ger bättre kompetens än vad dessa
försökskurser kan ge.

Med anledning därav vill reservanterna
inte för närvarande biträda yrkandet
om anslag för detta ändamål. Vi
hoppas att Kungl. Maj:t undersöker
möjligheterna att få till stånd en bättre
kompletteringsutbildning på mödravårdsområdet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen
nr 11.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr Turesson om att man naturligtvis
skall försöka få till stånd bästa möjliga
utbildning.

Denna fråga har länge varit föremål

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

för diskussion. Jag erinrar mig att vi
för flera år sedan behandlade den inom
utskottsavdelningen och därvid diskuterade
hur denna förebyggande mödravård
skulle ordnas på landsbygden och
i glesbygderna, där man gått in för att
utbilda distriktssköterskor. Kanhända
det visar sig att denna utbildning inte
är till fyllest. Men tills vidare är det
endast fråga om en försöksverksamhet,
som med största uppmärksamhet följes
av medicinalstyrelsen. Hittills har man
konstaterat att den fungerat bra.

Vi får nu avvakta och se hur verksamheten
fungerar i fortsättningen. Då
har vi möjlighet att på nytt ta ställning
till frågan, om utbildningen behöver utökas.
Men med hänsyn till nuvarande
förhållanden, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! Till vad som här tidigare
sagts vill jag bara foga några ytterligare
synpunkter.

Jag vill först instämma i vad herr
Turesson sade, och jag är också glad
över fröken Elméns synpunkter på denna
fråga som visar att hon inte oreserverat
stöder dessa fyramånaderskurser
utan vill avvakta utvecklingen.

Jag vill emellertid ta upp en annan
fråga, herr talman, som auditoriet kanske
inte är så intresserat av med hänsyn
till könsfördelningen här i kammaren.
Men det är ändå så att mödravården
är av allra största vikt för de
blivande mödrarna. Det är viktigt hur
man bedriver undervisningen i mödravård.
Det är inte bara fråga om förlossningen
utan om hela förberedelsetiden.

Vi börjar här i Sverige tala om att
man skall försöka att komma därhän,
att mödrarna kan föda utan fruktan.
Man tror sig kunna uppnå detta genom
något som man kallar mödragymnastik.
Redan nu har det skett en glidning i
denna diskussion. Man talar inte längre
så mycket om gymnastik utan om av -

184 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

slappning och andningsteknik. Därigenom
kommer man fram till att, -som fallet
är i Frankrike, tala om att föda utan
smärta, vilket är något annat än att
föda utan fruktan.

Ni kanske tycker att detta låter som
en utopi, men i Frankrike har man på
vissa sjukhus uppnått att inte mindre
än 75 procent av alla förlossningar sker
utan smärta och utan hjälp av bedövningsmedel
av någon sort. Det sker helt
enkelt bara genom att de blivande mödrarna
systematiskt tränas i avslappnings-
och andningsteknik. Man upphäver
de reflexer som åstadkommer smärtförnimmelserna.

Jag har inte sagt detta i någon förhoppning
om att det skulle intressera
kammarledamöterna särskilt mycket.
Men detta är någonting som också kommer
att växa fram i vårt land. De som
skall meddela denna undervisning är
de obstetriskt kunniga, de är de enda
som kan svara för den undervisningen.
Vi har, herr talman, om jag bortser från
läkarna, en kår som kan sköta denna
utbildning, nämligen barnmorskorna.
Jag kan inte se något skäl till att de
inte skulle få fortsätta den verksamhet
som redan bedrivs, fastän i alltför liten
skala.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservationen under punkt
153.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11)
av herr Virgin in. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 154—159

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning Kungl.

Maj:t hade (punkt 174, s. 582
och 583) föreslagit riksdagen att till

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kr.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 499 och II: 501
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret
1963/G4 till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning av 100 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kr.

Beservation hade avgivits av herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu var i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

KRISTENSSON (h):

Herr talman! När högerpartiet år 1960
yrkade avslag på det begärda statsbidraget
till en försöksvis anordnad familjerådgivning,
gjorde vi detta huvudsakligen
av tre skäl. Det första skälet var att
vi menade att man från departementet
borde ha inhämtat uppgifter om den
verksamhet som redan då bedrevs i
kommunal regi och på initiativ av kyrkliga
och andra organisationer. Man borde
ha redovisat detta material för riksdagen
innan vi tog ståndpunkt till frågan
om statsbidrag.

Det andra skälet — och det var ett
viktigt skäl — var att man hade föreslagil
att den familjerådgivande verksamheten
skulle hopkopplas med abortrådgivningen
utan att man fördenskull fick
garanti för att den verksamheten skulle
få anknytning till sjukhus.

Den tredje invändningen var den uttalade
bristen på kvalificerad personal.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

185

Jag vill säga att invändning nr 2, nämligen
mot att familjerådgivningen hopkopplades
med abortrådgivningen och
förlädes fristående från sjukhus, har,
herr talman, förstärkts under detta år.
Anledningen därtill är den proposition
som/ justitieministern bär lag! fram
om en utvidgning av abortlagstiftningen
vari föreslås en femte abortindikation
samt den aktualitet som den abortförebyggande
verksamheten utan tvivel har
fått genom diskussionerna om vissa läkemedels
inverkan på fostret.

Man blir därför, herr talman, litet
fundersam när man läser medicinalstyrelsens
cirkulär angående den statsunderstödda
familjerådgivningen. Detta
cirkulär är givet i oktober 1962. Där anger
medicinalstyrelsen tre olika alternativ,
efter vilka familjerådgivning kan
anordnas. Jag vill inte påstå att alternativen
innebär någon inbördes gradering,
men man konstaterar i alla fall att det
första alternativet är en fristående familjerådgivningsbyrå
med abortrådgivning
under ledning av läkare eller kurator.
Som andra alternativ har man en
familjerådgivningsbyrå med abortrådgivningen
förlagd till sjukhus och som
tredje alternativ en familjerådgivningsbyrå
utan abortrådgivning under ledning
av kurator. De invändningar som
gjordes från vårt håll om denna hopkoppling
med abortrådgivning utan anknytning
till medicinsk klinik har alltså
inte beaktats. I stället har man som
första alternativ angivit den möjligheten.
Det är därför, herr talman, som vi
i år återigen har valt att yrka avslag på
detta belopp. Det är sålunda inte något
försök att här spara pengar utan vi
yrkar avslag av rent principiella skäl.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservation nr 12 ''vid
punkten 160.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Med anledning av reservationen
om slopandet av anslaget till
försöksvis anordnad familjerådgivning

Statens bosättningslånefond

vill jag erinra om att utskottet i sitt av
1960 års riksdag godtagna utlåtande över
propositionen om riktlinjerna för familjerådgivningen
bl. a. uttalade, att
det var önskvärt att vinna ytterligare erfarenheter
av verksamheten, särskilt i
fråga om organisationsformen. Utskottet
ansåg därför lämpligt, att en försöksverksamhet
med olika organisationsmodeller
kom till stånd i begränsad omfattning.
Som särskilt betydelsefullt
framhölls också att verksamheten bedrevs
enligt riktlinjer, som skapade garantier
för att kraven på sakkunnig
personal blev tillgodosedda. Utskottet
ville därför inte motsätta sig att statsbidrag
infördes i verksamheten.

Vidare fann utskottet att olika alternativ
borde prövas, såsom fristående
familjerådgivningsbyråer och byråer
anslutna till sjukvårdsinrättningar liksom
byråer samordnade med den psykiska
barna- och ungdomsvården, eller
— om så befanns lämpligt — abortrådgivningen.

Utskottsmajoriteten kan inte finna
några skäl att frångå de av riksdagen
godtagna riktlinjerna beträffande denna
verksamhet och att, såsom reservanterna
yrkat, slopa anslaget för detta ändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12)
av herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 161—1S9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 190

Statens bosättningslånefond

Sedan punkten föredragits anförde

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Även om det är sent på

18G

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Statens bosättningslånefond

natten eller fram på morgonkvisten
skulle jag i alla fall vilja göra några
kommentarer till utskottets utlåtande i
anledning av vår motion som gäller bosiittningslånen.

När socialstyrelsen 1961 presenterade
sin utredning och normer för beviljande
av bosättningslån, visade den att det
var stora skillnader när det gällde hur
man bedömde låneansökningarna. Det
fanns städer som hade en avslagsprocent
upp till 34, andra endast 10 procent.

Vi motionärer har den uppfattningen
att man fortfarande bedömer låneansökningarna
mycket olika. Det är detta som
vi har tagit upp i vår motion. Jag tänker
inte närmare gå in på denna sak,
men jag skulle vilja nämna att vi i vår
motion har pekat på hur olika man bedömer
innehavet av en bil. En lånesökande
skall fylla i särskild blankett, där
han skall ange märket på bilen, när den
är inköpt o. s. v. Sedan bar ortsombudet
att ta ställning till om vederbörande
behöver bil för sitt arbete eller för
transport till och från arbetet. Detta betyder
att ortsombudet måste ta hänsyn
till de kommunikationer som finns, om
arbetstiden är obekväm eller inte o. s. v.

Det är på denna punkt vi skulle vilja
ha ett förtydligande, så att ansökningarna
kunde bedömas enhetligare. Vi
har ändå över 1 000 ortsombud här i
landet. I motionen har vi hävdat att
man framför allt skulle ta hänsyn till
återbetalningsmöjligheten och inte till
förekomsten av bil. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att de som kommer
för att ansöka om bosättningslån får en
blankett, på vilken står att bosättningslånet
avser att möjliggöra bosättning
för mindre bemedlade. Det är nogmånga
sökande som avstår därför att de inte
räknar sig till gruppen mindre bemedlade.
Den undersökning som socialstyrelsen
presenterade visade också att
antalet låneansökningar minskat.

Man kan givetvis diskutera våld detta
beror på, men jag undrar om inte den

allmänna restriktivitet som tillämpas
kan vara en av anledningarna. Jag tror
också att det skulle behövas mer upplysning
om dessa lån än som för närvarande
ges. Skulle man inte kunna
tänka sig att de som tar ut lysning får
ett kort med information eller att det
på pastorsexpeditionen finns uppgift
om ortsombudets namn och adress. Det
är ju ändå fråga om en service för de
unga, och det rör sig om lån som skall
återbetalas med 5 procents ränta.

Vi har i motionen också tagit upp
frågan om något som man kan kalla
kompletteringslån. Vi tycker det är
orimligt att två ungdomar som väntar
barn och som gifter sig och flyttar
in i en bostad — vilken de betraktar
som tillfällig i avvaktan på att de skall
få en annan och modernare lägenhet
— när de får en modern lägenhet inte
då skall få bosättningslån. De får kompletteringslån,
vilket betyder att lånesumman
blir mindre och lånetiden kortare.
Vi önskar att man över huvud taget
skall vara litet generösare vid bedömningen
av dessa lån och att återbetalningxmöjligheten
skall vara det
avgörande.

Nu står det i utskottets utlåtande att
riksbanken har utarbetat en promemoria
1962 och att denna bär tillställts
ortsombuden. Jag bär i dag ringt till
tre av landets fem största städer. Jag
bär varit i kontakt med riksbankens
avdelningskontor och med ett flertal
ortsombud. Man känner val till det beslut
som vi fattade i april månad i
fjol, men man bär ännu inte fått de
nya bestämmelserna. Ett ombud talade
om att man på orten i fråga fortfarande
använde en blankett för låneansökningar,
på vilken det står att maximibeloppet
är 3 000 kronor.

Det är detta som är bakgrunden till
vår motion. När vi skrev den i januari,
hade vi varit i kontakt med många
ortsombud. De meddelade att de inte
fått de nya bestämmelserna. Nu har det
gått ytterligare några månader, och

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

187

Interpellation ang-, förlust av rätt till tilläggspension i vissa fall

ännu har i varje fall en del av dem
inte fått bestämmelserna.

När man nu ■— som vi hoppas rätt
snart — verkligen ser till att alla ombud
och avdelningskontor får de nya
bestämmelserna, skulle vi önska att
dessa kommer att tillämpas litet generösare
och att — jag upprepar det -—
möjligheterna att återbetala lånen skall
vara det avgörande.

Det vore nog också välbetänkt att
samla ortsombuden till konferenser,
där lånebestämmelserna kunde tas upp
till diskussion och enhetlig bedömning.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 191—195

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Jugoslavien
angående reglering av vissa finansiella
fordringar;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner om införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående medelsbehovet
under anslaget Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1963/64.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 49, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till Försvarets personalvård:
Avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 5 innevarande
april.

§ 7

Interpellation ang. förlust av rätt till tillläggspension
i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension förloras
tillgodoräknade pensionspoäng
för inkomst av annat förvärvsarbete,
om avgiften ej erlägges inom föreskriven
tid. Ifrågavarande avgift uppbäres
i samband med den allmänna skatteuppbörden
och för visst år erlagd preliminär
eller kvarstående skatt skall enligt
uppbördsförordningen i första hand
anses utgöra betalning av tilläggspensionsavgift
för året.

Nu har det inträffat fall där vederbörande
genom att betala in för liten
ATP-avgift enligt den preliminära debetsedeln
och sedan underlåta att erlägga
kvarskatt förliorat rätten till tillläggspension.
Ett sådant fall, rörande
en företagare i Gävleborgs län, har bil -

188 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Interpellation ang. förlust av rätt till tilläggspension i vissa fall

vit bekantgjort genom en artikel i Aftonbladet
för den 7 april. Då i nämnda
artikel klart redogöres för fallet synes
det inte nödvändigt att bär beröra detaljerna.
Här skall endast ställas frågan
om det kan vara rimligt att en
skattebetalare, som ett år i vanlig ordning
betalat in sin preliminära skatt
och avgift till ATP med 165 kronor,
skall gå förhistig rätten till tilläggspension
därför att det fattas 2 kronor
i pensionsavgiften som upptagits på
den slutliga skattsedeln, vilken ej blivit
betald. Detta fall torde inte heller
vara det enda där några få kronor spelat
samma avgörande roll.

Att dessa förhållanden befunnits anr
märkningsvärda framgår därav, att häradsskrivarna
»i fortsättningen» i särskilda
meddelanden skall göra vederbörande
försäkringstagare uppmärksamma
på att de resterar med ATP-avgift.
Enligt min mening borde det också
vara möjligt att vidta åtgärder för
att rätta till förhållandet i redan inträffade
fall. Man torde nämligen kunna
utgå ifrån att vederbörande inte
haft kännedom om här berörda verkningar
av att avgifterna ej blir till
fullo erlagda.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att några få ej inbetalda kronor i ATPavgifter
kan få till följd att hela pensionsrätten
går förlorad och bär herr
statsrådet i så fall för avsikt att vidta
några åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom handelsdeparte -

mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående uppförande av en
atomkraftstation i Marviken, och

nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till svenska
ekumeniska nämnden.

§ 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 104, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 105, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 106, för herr Hans Hagnell att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

107, för herr Gunnar Edvard
Heckscher att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 108, för herr Gustav Ingemar Andersson
i Linköping att vara ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 109, för herr Sven Harry Gustafson
i Göteborg att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 110, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 111, för herr Yngve Algot Möller
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 112, för fru Elisabet Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

189

nr 113, för herr Bo Gösta Bohman att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 114, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 115, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 116, för herr Lars Magnus Eliasson
i Sundborn att vara suppleant för ombud
i Europarådets rådgivande församling.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 116, angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar,

nr 127, med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.,
och

nr 134, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 5 april

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträde i Paris
med Europarådets kulturkommitté anhålla
undertecknade om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 17 t. o. m.
den 19 april.

Stockholm den 3 april 1963

Elisabet Sjövall C. G. Regnéll

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagen från och med den 17
april till och med den 23 april för att
deltaga i interparlamentariska unionens
rådsmöte i Lausanne.

Stockholm den 3 april 1963

T. G. von Seth

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
17—19 april för deltagande i sammanträde
med Europarådets ekonomiska
kommitté.

Stockholm den 5 april 1963

Sven Gustafson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

190

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

§ 3

Svar på fråga ang. påskyndande av utbetalningen
av folkpensionsförmåner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat,
om jag uppmärksammat vissa eftersläpningar
i utbetalningen av folkpensionsförmåner
och om jag vill medverka till
åtgärder i syfte att påskynda dessa utbetalningar.

Till riksförsäkringsverket har under
de 12 första veckorna 1963 inkommit
ett osedvanligt stort antal utbetalningsärenden,
i det närmaste 105 000. Under
samma tid färdigbehandlades drygt
81 000 ärenden. I slutet av mars fanns
en balans av inemot 52 000 obehandlade
utbetalningsärenden. Endast omkring
250 av dessa avsåg helt nya pensionsfall.
Återstoden gällde jämkningar
i utgående pensionsförmåner; i cirka
35 000 av fallen rörde jämkningen det
kommunala bostadstillägget.

Riksförsäkringsverket har organiserat
arbetet så, att utbetalningen av nybeviljade
pensioner inte fördröjes.
Jämkningarna av redan utgående förmåner
avser i allmänhet förhållandevis
små belopp. Dessa jämkningar är i stor
utsträckning föranledda av de ändrade
reglerna i lagstiftningen om allmän försäkring.
Vad beträffar de kommunala
bostadstilläggen beror ett avsevärt antal
jämkningar på att många kommuner
under senare delen av 1962 fattat
beslut om ändrade grunder för bostadstilläggen
fr. o. m. 1963.

De förhållanden, som föranlett det
stora antalet jämkningar av utgående
pensioner, är av övergående natur.
Riksförsäkringsverket har vidtagit alla
de åtgärder för förstärkning av utbetalningsenheternas
kapacitet, som är
möjliga med hänsyn till tillgången på
lämplig arbetskraft och på lokalutrymme.
Enligt verkets beräkningar skall
arbetsbalansen på utbetalningssidan
vara undanröjd före den 1 juli i år.

Härvid har även beaktats, att ett stort
antal nya ärenden rörande jämkade
pensionsförmåner kan väntas komma
in till verket fram till nämnda tidpunkt.

För att undvika varje missförstånd
vill jag ytterligare understryka, att den
tillfälliga eftersläpningen på utbetalningssidan
inte betyder, att pensionärerna
får gå och vänta på sina pensionsanvisningar.
De kommer med posten
som vanligt. Vad det är fråga om är
att man i en del fall ännu inte bär hunnit
jämka upp pensionsbeloppen.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Frågeställaren, herr Enskog,
bär bett mig framföra ett tack till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på frågan, eftersom
han inte själv har tillfälle att göra
detta.

Anledningen till frågan är att en viss
oro uppstått ute i landet bland dem
som drabbats av den eftersläpande balansen
i riksförsäkringsverket. I de fall
där det gäller jämkningar har väl denna
eftersläpning inte lika stor betydelse
som i de fall där det gäller helt nya
pensionsåren den. Av svaret på frågan
finner jag, att ett ganska ringa antal
ärenden gäller nya pensionsfall och
att dessa har fått förtur då det gäller
att klara av balansen. Det är ju gott och
väl. Det borde ha varit ganska självklart
från början att nya fall skulle ha
förtur. Det är möjligt att riksförsäkringsverket
i så fall tidigare hade klarat
av alla nya pensionsfall. Siffran
250 fall verkar dock att vara 250 fall
för mycket.

Frågeställaren har i första hand tagit
upp denna angelägenhet ur pensionärernas
synpunkt. Men frågan gäller
också vad som under dessa omständigheter
ankommer på myndigheterna.
När en pensionär inte får sin pension
utbetald och behöver pengarna, vänder
han sig självklart till klagomuren, och
det blir i detta fall den lokala försäk -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

191

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

ringskassan, som får en mängd telefonpåringningar
vilka medför extra besvär
för kassan. Pensionären får svaret,
att man där ingenting kan göra
utan att pensionären, för den händelse
han är illa ställd och behöver pengarna,
får vända sig till socialnämnden i
sin hemkommun. Jag tillhör dem som
hoppas att folk inte drar sig för att
vända sig till socialnämnden när så behövs.
Men tyvärr är det fortfarande
många som gör det. Många myndigheter
får sålunda extra besvär och pensionären
får inte sina pengar.

Jag hoppas att denna eftersläpning
snarast möjligt skall kunna undanröjas,
såsom socialministern säger. Jag beklagar
bara att det inte finns tillräckligt
med personal för att så skall kunna
ske före den 1 juli i år. Vi får då bara
hoppas att den topp snart skall vara
avverkad, som uppkommit på grund av
omorganiseringen av försäkringsväsendet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag finner det angeläget
att understryka, att nya pensionsfall
alltid har förtursrätt. Siffran 250
nya fall kan inte anses vara särskilt
hög. Att det kan uppkomma dröjsmål
i vissa fall beror på att en del utredningar
och förarbeten måste utföras
innan anvisningarna kan skickas ut och
kommer vederbörande till del. Det är
emellertid inte i detta avseende fråga
om någon större eftersläpning utan denna
är tvärtom relativt ringa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. vården av
kvinnliga alkoholister m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har under hänvisning till det
ökade antalet kvinnliga alkoholmissbrukare
till mig riktat några frågor rörande
medelsanvisningen till vården
av denna kategori samt beskaffenheten
i vissa hänseenden av denna vård.

Vidare har herr Gustafsson i Borås
frågat vilka åtgärder av förebyggande
art och för beredande av flera vårdplatser
för kvinnor som jag anser påkallade
av den nämnda utvecklingen.

Alkoholmissbruket bland kvinnorna
har ökat starkt under senare år. Under
året närmast före motbokens avskaffande
(tiden 1/10 1954—30/9 1955) noterades
1 130 fylleriförseelser bland kvinnor.
Detta antal steg successivt t. o. m.
år 1961, då 2 940 fall inträffade. År
1962 noterades en viss minskning. Utvecklingen
på detta område påkallar
stor uppmärksamhet och kräver ökade
nykterhetsvårdande insatser.

I årets statsverksproposition har jag
i samband 1)1. a. med behandlingen av
nykterhetsvårdsutredningens betänkande
lämnat en översikt av läget i stort
inom nykterhetsvården. Såväl den öppna
som den slutna sektorn av denna
vård har under åren efter 1955 upprustats
betydligt. Vad angår den öppna
vården —- som bl. a. innefattar förebyggande
åtgärder — har nykterhetsnämndernas
verksamhet kraftigt intensifierats.
Anslaget till verksamheten har
ökat från 3,6 milj. kr. budgetåret
1955/56 till 20 milj. kr. för innevarande
budgetår. Någon fördelning av nämndernas
utgifter på manliga resp. kvinnliga
alkoholmissbrukare sker inte. Från
detta anslag beviljas bidrag bl. a. till
kommunernas kostnader för alkoholpolikliniker.
Antalet sådana polikliniker,
vilka står under ledning av läkare
och är utrustade med annan kvalificerad
personal, har flerdubblats och är
f. n. omkring 70. Som regel är de avsedda
för såväl män som kvinnor. I
Stockholm är en av alkoholpoliklinikerna
avsedd företrädesvis för kvinnor.

192

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

Vid många av dessa polikliniker skiljer
man inte vid redovisning av besöksfrekvensen
på män och kvinnor.
Några tillförlitliga siffror på i vilken
omfattning kvinnor besöker poliklinikerna
finns därför inte. Av uppgifter
som inhämtats under hand synes det
emellertid framgå, att besöken av
kvinnor varierar avsevärt mellan olika
polikliniker. Vid vissa polikliniker synes
sådana besök vara relativt talrika
och ha ökat. Vid den nyssnämnda polikliniken
i Stockholm för kvinnor var
antalet besök under januari och februari
i år sammanlagt över 900. Det förefaller
emellertid som om poliklinikerna
på många håll inte når det kvinnliga
klientelet i lika hög grad som det
manliga. Jag har för avsikt att låta undersöka
vad anledningen kan vara härtill.
Det torde exempelivs vara betydelsefullt
i detta sammanhang, att poliklinikerna
tillämpar skilda mottagningstider
för män och kvinnor. Detta synes
f. n. inte ske i önskvärd utsträckning.

De av interpellanterna ställda frågorna
avser, såvitt jag förstår, i första
hand förhållandena inom den slutna
vården för kvinnliga alkoholmissbrukare.
Jag vill därför i korthet redogöra
för läget inom denna vård.

Två allmänna anstalter finns för vård
av kvinnliga alkoholmissbrukare, nämligen
den statliga anstalten Brotorp i
Örebro län med 31 platser och den erkända
anstalten Hagbyhemmet i Uppsala
län med 26 platser. Endast en enskild
anstalt finns för kvinnor med 7
platser. Brotorpsanstalten har nyligen
blivit om- och tillbyggd och får anses i
huvudsak motsvara nutida krav. Hagbyhemmet
är inrymt i en hyrd fastighet,
som nyligen har upprustats i viss
utsträckning. Såsom framgår av årets
statsverksproposition är emellertid anstalten
i sådant skick, att den bör utmönstras.

En viss platsbrist föreligger vid de
kvinnliga vårdanstalterna. Antalet kvinnliga
exspektanter — d. v. s. i stort sett

det antal kvinnliga alkoholmissbrukare
som vid ett givet tillfälle inskrivits på
vårdanstalt men ännu inte kunnat beredas
plats där — var under år 1962
lägst 20 och högst 41. Vid ingången av
januari, februari och mars i år uppgick
antalet exspektanter till 33, 23 respektive
30.

Socialstyrelsen har nyligen föreslagit,
att en statlig anstalt för kvinnor
uppföres som ersättning för Hagbyhemmet.
Anstalten skall enligt förslaget
omfatta 40 vårdplatser jämte 6 platser
i en särskild intagnings- och sjukavdelning.
Den skulle alltså få flera
platser än Hagbyhemmet. Socialstyrelsen
har ansett det lämpligast att anstalten,
som skall ha hela riket som
upptagningsområde, förlägges till Örebrotrakten.
Häri har medicinalstyrelsen
instämt. På mitt förslag har Kungl.
Maj:t den 29 mars 1963 uppdragit åt
byggnadsstyrelsen att projektera anstalten.
Denna är avsedd att förläggas
i Örebro stad och att drivas i visst
samarbete med det nya mentalsjukhuset
Mellringe. Liksom Brotorpsanstalten
kommer den nya anstalten att förses
med utrymmen för patienternas sysselsättning
och arbetsträning. Denna del
av vårdverksamheten anser jag vara av
stor betydelse som förberedelse till patienternas
återförande till arbetslivet.
Liksom vården i övrigt planlägges denna
verksamhet i samråd med anstaltens
läkare, och givetvis beaktas individuella
behov och önskemål så långt detta över
huvud är möjligt. Jag vill i sammanhanget
nämna, att Kungl. Maj:t uppdragit
åt socialstyrelsen att i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen utreda frågan
om arbetsdriften vid vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Denna utredning
kommer enligt vad jag inhämtat att
fullbordas i vår.

Någon ytterligare allmän vårdanstalt
för kvinnor är f. n. inte planerad. Behovet
av flera vårdplatser bör lämpligen
tillgodoses genom utbyggnad av de
enskilda anstalterna och genom anord -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

193

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

nande av inackorderingshem, d. v. s.
de vårdformer som helt bygger på frivillighet.
I fjol genomfördes kraftiga
förbättringar av statsbidragen till sådana
institutioner. Den enskilda vårdanstalten
för kvinnor i Stockholm utvidgas
nu från 7 till 21 platser. En ny
enskild anstalt planeras i Göteborg.
Socialstyrelsen undersöker möjligheterna
att anordna ytterligare en dylik
anstalt på annat håll i landet. Ett förverkligande
av de nuvarande planerna
innebär i stort sett, att platsantalet vid
allmänna och enskilda vårdanstalter för
kvinnliga alkoholmissbrukare fördubblas.

Vad inackorderingshemmen beträffar
har hemmet i Stockholm — landets
enda hittills — nyligen utökats från 7
till 16 platser. Ytterligare kommunala
initiativ är här synnerligen välkomna.

Beträffande personalen vid de allmänna
anstalterna för kvinnor vill jag
nämna, att läkare finnes knuten till
varje anstalt. För övrig personal i ledande
ställning kräves en grundlig social
utbildning och erfarenhet av nykterhetsvård.
Det har hittills varit möjligt
att till dessa befattningar förvärva
kompetent personal. Socialstyrelsen har
i slutet av förra året fått i uppdrag att
närmare utreda behovet av sådan personal
på de erkända vårdanstalterna.
För olika personalkategorier anordnar
socialstyrelsen varje år särskilda utbildnings-
och fortbildningskurser. En sådan
kurs anordnas även av personalutbildningsberedningen.

Vad slutligen angår kvinnoanstalternas
ekonomiska förhållanden har till
dessa beviljats statsmedel efter samma
grunder som till anstalterna för män.
Hagbyhemmet har för innevarande budgetår
erhållit statsbidrag med det högsta
belopp som kan beviljas enligt
gängse grunder.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till stats -

rådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det utförliga
svaret på min interpellation. Det
framgår visserligen att statsrådet avser
att vidta en rad positiva åtgärder beträffande
vården av de alkoholskadade
kvinnorna, men tyvärr är jag ändå inte
helt till freds med svaret.

Statsrådet konstaterar mycket riktigt,
att antalet kvinnliga alkoholister ökar
oroväckande. Till de siffror som föreligger
måste emellertid läggas det stora
antal kvinnliga alkoholmissbrukare,
som dels inte kan beredas vård på
grund av den stora platsbristen, dels
av en eller annan anledning kan dölja
sig. Jämsides med utbyggnaden av antalet
vårdplatser måste ovillkorligen åtgärder
vidtas för att man skall kunna
nå alla dessa kvinnor, som kanske till
och med själva önskar vård men som
på grund av nuvarande förhållanden
drar sig för att söka hjälp. Det måste
betecknas som högst otillfredsställande,
att poliklinikerna i regel inte tillämpar
särskilda mottagningstider för kvinnor.

I min interpellation tog jag upp frågan
om den medicinska behandlingen.
På denna fråga har statsrådet inte svarat,
vilket jag beklagar. Numera tillmäts
det medicinska inslaget i alkoholistvården
den största betydelse. Man understryker
också värdet av att behandlingen
sätts in på ett så tidigt stadium
som möjligt. Men, herr talman, om dessa
vårdanstalter saknar medicinsk avdelning
— vilket jag kan förstå att de
flesta gör — hur skall då denna behandling
kunna bli den effektivaste möjliga?
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet,
om han anser det vara ur vårdsynpunkt
tillfredsställande att patienter, som intages
på alkoholistanstalt och som har
omedelbart behov av vård i både medicinskt
och organisatoriskt avseende,
måste befordras till närmaste sjukhus
för att få den erforderliga medicinska
behandlingen. Dels kan sjukhuset ligga
på avsevärt avstånd från anstalten, dels
behöver många av dessa patienter en -

Anclra kammarens protokoll 1963. Nr 14

194

Nr 14

Fredagen den o april 1963

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

ligt uppgift kontinuerlig medicinsk behandling.

För min del anser jag det vara ytterst
olyckligt att patienterna inte kan
få medicinsk behandling på den anstalt
där de intagits. Jag är väl medveten
om att det kostar pengar att ordna med
sådana vårdmöjligheter, men i det nykterhetsvårdande
arbetet är det ytterst
angeläget att allt göres för att till ett
normalt liv rädda dem som räddas kan.

För ett par dagar sedan diskuterade
vi här i riksdagen ingående frågan om
höjning av spritpriserna. Jag skulle
önska, att några av de miljoner som
finansministern kommer att inhösta genom
riksdagens beslut i denna fråga
kunde anslås för alkoholistvården, särskilt
i de avseenden där nu uppenbara
bristfälligheter föreligger.

Till sist konstaterar jag med tillfredsställelse
statsrådets meddelande om att
socialstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
utreder frågan om
arbetsdriften vid vårdanstalterna. Sysselsättning
och arbetsträning jämsides
med den medicinska behandlingen betraktas
ju som ett mycket viktigt inslag
i vårdverksamheten. De utgör ett viktigt
led i strävandena att få patienterna
återanpassade till arbetslivet. Men inte
nog med detta. Det måste för flertalet
av dessa patienter vara av största betydelse
med sysselsättning och hänsyn
till individuella behov. För så känsliga
människor som det här är fråga om kan
en felaktig inriktning av sysselsättningen
reducera vårdeffekten i dess helhet.
Såsom omvittnats av sakkunskap på
området kan även för eu frisk människa
en felaktig placering i arbetslivet
medföra ett depressivt tillstånd. Inom
alkoholistvården är det särskilt angeläget,
att man ägnar detta spörsmål tillbörlig
uppmärksamhet och att kvalificerad
personal i tillräcklig utsträckning
ställes till förfogande för dessa
viktiga uppgifter.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret på min interpellation.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Även jag vill till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
rikta ett tack för svaret på interpellationen.
Dess positiva innehåll behöver
man inte ta miste på; något annat
hade jag givetvis inte heller väntat
från statsrådet. Det är bara en sak, som
gör mig litet fundersam och som jag
gärna vill kommentera något.

Statsrådet meddelar att Hagbyhemmet
skall ersättas av en ny anstalt med
40 vårdplatser jämte 6 platser i en särskild
intagnings- och sjukvårdsavdelning.
Något utöver detta är inte planerat,
utan den vård som ytterligare kan
behövas skall åstadkommas genom utbyggnad
av de enskilda anstalterna.
Säkert är detta en riktig väg.

Ändå vill jag beträffande nybyggnadsprojektet
göra några påpekanden.
Brotorpsanstalten och Hagbyhemmet
har tillsammans 57 vårdplatser. Den
nya anstalt som skall ersätta Hagbyhemmet
får sammanlagt 46 vård- och
sjukplatser. Det blir en faktisk ökning
med 20 platser. Jag tillåter mig dock
cn stilla undran om detta är tillräckligt.
Det är snarare en fråga än en kritik,
men när jag läser tidningar och
framför allt tidskrifter där författarna
skriver under ämbets- och tjänsteansvar
kommer osökt dessa tankar. Jag
undrar, om det inte finns ett större
uppdämt behov av vård än det som
man kan fånga in statistiskt. Nykterhetsnämnderna
anser att tillkomsten av
flera enskilda vårdanstalter föga kommer
att minska behovet av ytterligare
vårdplatser på de allmänna vårdanstalterna.
De hävdar att de patienter, som
nu begärs placerade på allmänna vårdanstalter,
i olika avseenden är för avancerade
och psykiskt särpräglade för att
kunna vårdas på enskilda anstalter. Om
situationen vid mitten av förra året är
relevant även nu, så att anstalterna ofta
är överbelagda, undrar jag, herr statsråd,
om det finns ett betryggande vårdplatsantal
när det gäller att ta hand om
detta uppdämda vårdbehov, som hittills

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

195

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. in.

inte har kunnat tillgodoses. Får problemet
sin lösning med de 20 vårdplatser
som tillkommer inom den nya statliga
anstalt som socialstyrelsen har föreslagit?
Det är en fråga som både jag och
åtskilliga andra bär ställt. Till detta
kommer — som föreståndare Ingemar
Hellander gör gällande — att en påtaglig
tendens till ökning av den kvinnliga
alkoholismen tycks föreligga.

Det kan även tänkas att vi har ett
latent, inte redovisat platsbehov som
sammanhänger med att nykterhetsmämnderna
i medvetande om bristen på
vårdplatser undviker åtgärder för intagning
på anstalt även i fall där uppenbart
vårdbehov faktiskt föreligger.
Jag antar att den nya anstalten ger
möjlighet till snabb ökning av intagningen,
om så skulle behövas. Den bristfälliga
statistik över såväl antalet kvinnliga
alkoholister över huvud som besöksfrekvensen
på poliklinikerna som
statsrådet påtalar kommer väl att ändras
till det bättre. Jag tror att det är
mycket viktigt för att man skall få
grepp om själva sakfrågan.

Jag bär, herr talman, bara velat foga
dessa kommentarer till det från min
synpunkt eljest mycket tillfredsställande
svaret på den fråga jag riktade till
statsrådet beträffande speciellt vårdplatsbehovet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det är en för hela samhället
mycket viktig angelägenhet som
de båda interpellanterna här berört.
Att jag vill ta tillfället i akt för att anföra
några synpunkter beror på att jag
tillsammans med en del andra ledamöter
av kammaren nyligen besökt två
alkoholistanstalter, en för kvinnligt och
en för manligt klientel.

Jag vill från början säga, att det var
betydligt mer beklämmande att se de
kvinnliga patienterna än de manliga.
Visserligen försökte de att strama upp
sig så mycket som möjligt, men intrycket
var ändå ytterst nedslående. På an -

stalten i fråga mottogs kvinnor som
bara uppnått 22 års ålder och man
måste fråga sig, om det verkligen är
möjligt att åstadkomma någon varaktig
förbättring av dessa kvinnor som så att
säga misslyckats redan i första omgången
av sitt liv.

Herr Gustafsson i Borås har redan
något berört förhållandena vid den anstalt
för kvinnliga alkoholister som vi
besökte, nämligen Hagbyhemmet. Som
bekant är detta en enskild anstalt med
statsunderstöd. Anstaltens föreståndare
hade enligt min uppfattning en ärlig
vilja att göra det bästa möjliga för klientelet,
men han saknade praktiskt taget
resurser för att realisera sina mycket
rimliga önskemål om förbättringar,
som dock skulle kunna betyda mycket
för klientelet.

Föreståndaren talade bl. a. om för
oss att det bland klientelet fanns en del
homosexuella kvinnor. Tre—fyra patienter
bor ibland på varje rum, och
det bär inträffat att någon av patienterna,
som inte velat vara med om dessa
homosexuella utsvävningar, gråtande
kommit ut och bett om ett eget rum för
att »få vara i fred». Men föreståndaren
bär helt enkelt saknat möjlighet att ge
vederbörande ett eget rum. Med relativt
små medel skulle dock en sådan
möjlighet kunna skapas. Jag tycker att
även denna enskilda anstalt med statsunderstöd
borde kunna bli föremål för
större generositet från statsmakternas
sida, så att föreståndaren kunde få
större möjligheter. Vi kan sätta oss in
i situationen för föreståndaren; den är
beklämmande.

Även om nu Hagbyhemmet skulle ersättas
av en statlig anstalt, så delar jag
herr Gustafssons i Borås uppfattning
att det behövs en ny anstalt därutöver.
Åtminstone när det gäller Hagbyhemmet
tror jag att en förbättring skulle
kunna ernås genom relativt små ekonomiska
insatser, till gagn för dem som
vårdas där och naturligtvis även till
fördel för föreståndaren.

196

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister in. m.

Vi bör också tänka på en annan sak
i detta sammanhang. När patienterna
efter en tid skickas ut på försökspermittering
kommer de vanligen till den
pestböld som Stockholm utgör och möts
av de gamla kamraterna med en ny
halvpanna. Så är återfallet ett faktum.
Mycket vore vunnet om patienterna
kunde slussas över från anstalten till
viss form av eftervård, så att de inte
konfronterades med sitt gamla gäng. —
Ett beklämmande faktum är att de
flesta kvinnliga alkoholisterna visserligen
finns i huvudstaden men är människor
komna från den svenska landsbygden,
som inte klarat isig i storstaden
utan ganska snabbt gått under.

Herr talman och herr socialminister!
Det är angeläget att man tar mer allvarligt
på denna fråga och försöker
göra något. Jag kan inte tänka mig att
riksdagen skulle ha en annan uppfattning
än att man bör försöka dels förebygga
alkoholism, dels ge patienterna
en effektiv vård på anstalterna samt en
eftervård, så att dessa människor inte
hamnar i det gamla gänget. Gör de det,
går de under, och vi skall så långt vi
någonsin kan försöka rädda människorna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten men vill göra några kommentarer
till de ärade talarnas inlägg i anslutning
till mitt interpellationssvar.

Till herr Börjesson i Falköping vill
jag säga, att på dessa anstalter står patienterna
under tillsyn av läkare. Det
bör också strykas under att den planerade
nya anstalten fått en sådan förläggning,
att vi har möjligheter att förstärka
den medicinska sidan av vården.
Och det är ju vårdbehovet som utan
tvivel är det primära.

Med anledning av de frågor herr
Gustafsson i Borås ställde vill jag säga,
att det är klart att uppdämda behov
kan föreligga. Vad utvecklingen på det -

ta område blir kan väl varken herr
Gustafsson eller jag med någon större
exakthet ange. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att enligt den redovisning
jag lämnade är det fråga om
en ökning av antalet platser på de allmänna
anstalterna från 57 till 77 och
på de enskilda anstalterna från 7 till
cirka 50. Det är alltså fråga om en
kraftig upprustning och en väsentlig
förstärkning av platsantalet, och dessa
åtgärder bör bidra till att tillgodose
behoven.

Vad Hagbyhemmet beträffar bör observeras,
att det är en förhyrd fastighet.
En betydelsefull sanitär upprustning
har emellertid ägt rum vid hemmet,
till fromma för patienterna. Det
viktigaste är dock att vi nu får en förstärkning
med en ny anstalt och därigenom
en ökning av antalet platser.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det är givetvis ytterst
beklämmande att antalet kvinnliga alkoholister
ökar som det gör, men samtidigt
är det glädjande att vi nu får
möjligheter att ge dem en bättre vård
på en ny anstalt. Den som i likhet med
herr Nilsson i Bästekille har varit i tillfälle
att studera förhållandena på Hagbyhemmet
har med glädje kunnat konstatera
detta.

Jag vill emellertid här säga min mening
om lokaliseringen av den nya anstalt
vi här diskuterar. Jag tror inte det
förvånar socialministern att jag säger
några ord om den saken.

Det har ju förekommit en ganska livlig
diskussion om den frågan både i de
förberedande instanserna och i socialdepartementet,
och i Närke hade vi nog
vissa förhoppningar om att få anstalten
förlagd till de trevliga, fridsamma
och idylliska trakterna i södra Närke.
Men inte bara för trivsamhetens skull
utan också av rent praktiska skäl.

Vi har t. ex. inte långt till Askersund
och alkoholistanstalten Åsbrohemmet,
där man har manliga alkoholister. Vi

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

197

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

hade tänkt oss att om den nya anstalten
för kvinnliga alkoholister förlädes
till Askersundstrakten skulle man därigenom
kunna få ett visst samarbete
och utbyte av tjänster anstalterna emellan.
Detta vore till fördel inte minst ur
sysselsättningssynpunkt. Det är naturligtvis
mycket viktigt för patienterna
att inte behöva sitta sysslolösa utan ha
något att lägga händerna vid. Men inte
för verksamhetens egen skull utan för
att de skall kunna aktivt delta i produktionen.
Och vid Åsbrohemmet bedrivs
nu en industriell verksamhet av
icke obetydliga mått. Jag vet att industriavdelningen
där — eller terapiavdelningen,
hur man nu vill kalla den
— inte kan utföra alla de arbeten som
erbjudes. Det gäller ofta sömnadsarbeten
och annat typiskt kvinnligt arbete,
som de manliga patienterna nu får utföra.
Därför tycker jag det hade varit
lämpligt att få anstalten för kvinnliga
alkoholister förlagd i närheten, så att
man kunde få till stånd ett sådant utbyte
av tjänster.

Som ledamot av direktionen för Mellringe
sjukhus skulle jag inte ha någonting
emot en förläggning dit. Och jag
noterar med tacksamhet att anstalten
nu blir förlagd till Örebro län. Därmed
tror jag att ett steg i rätt riktning är
taget. Men jag kan inte underlåta uttala
den meningen, att det skulle ha varit
en fördel för klientelet, om anstalten
hade förlagts till en annan plats än
just vid en stor stad.

Vid Mellringe pågår en oerhört stark
bebyggelse, inte bara vid själva anstalten
utan också av byggnader som uppföres
i anslutning till densamma, t. ex.
bostäder in. m. Vidare bör väl en alkoholistanstalt
inte ligga i ett alltför tättbebyggt
samhälle, allra minst vid en
storstad.

Till alkoholistvården hör givetvis
också den medicinska kroppsvården,
och enligt vad jag försport förekommer
det nästan dagligen, att man vid sådana
anstalter behöver anlita läkare för

kroppsliga åkommor. Om den anstalt
vi här diskuterar hade förlagts strax
utanför Askersund — som det var tänkt
— i en vacker trakt vid norra delen av
Vättern, som kallas Alsen, hade man
haft en modern sjukstuga med högklassig
utrustning för kroppssjukvård en
kilometer från den platsen. Den läkare
som tjänstgör vid sjukstugan är också
särskilt intresserad av alkoholskador
och deras botande.

Vid Örebro lasarett är det mer än
överbelagt, och man har där många
gånger svårt att ta hand om även akuta
fall. Askersunds sjukstuga däremot har
på grund av sin lokalisering bättre möjligheter
i det fallet. Det talas ju så ofta
om lokaliseringen av såväl statliga som
enskilda företag, och vi försöker att få
en viss spridning på dem. Därför tycker
jag att man på socialdepartementet
borde ha ägnat större uppmärksamhet
åt lokaliseringen av olika anstalter, så
att vi fick en bättre spridning.

Det har i sammanhanget också sagts,
att om ifrågavarande anstalt förlagts
till Askersund, så hade kommunikationsproblemen
blivit besvärliga. Men med
de möjligheter som finns att ordna såväl
bil- som busstransporter tror jag
inte att därvidlag skulle ha behövt uppstå
några särskilt stora svårigheter.
Däremot förekommer som bekant ofta
rymningar från alkoholistanstalterna,
och det är givetvis mycket lättare för
rymlingarna att komma från orten, om
kommunikationerna underlättar detta.

Även rekreationsmöjligheterna är synnerligen
goda i Askersunds omgivningar
och i södra Närke över huvud taget.
Den trivsamma miljön där tror jag
även skulle ha betytt ett stort plus när
det gäller för patienterna att återvinna
hälsan.

Nu har det sagts, att antalet patienter
skulle minska från 57 i Brotorp
till 46 på den nya anstalten. Därför kan
det tänkas, har det sagts under band,
att vi får bygga ännu en ny anstalt.
Och om så blir fallet, hemställer jag

198

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

till socialministern att södra Närke
måtte komma i fråga.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att det
på alkoholistanstalterna finns läkare
och att den medicinska vården har förstärkts,
och jag tvivlar inte på att patienterna
där får läkarvård. Men jag
har en känsla av att den inte är tillräcklig.
Yi behöver nog flera läkare, så
att patienterna får en ännu bättre medicinsk
vård. Det bör framstå för de
alkoholskadade en känsla av att de är
sjuka, allvarligt sjuka. De alkoholskadade
måste naturligtvis själva hjälpa
till att bli återställda —• i annat fall
kan det finnas risk för att de inte kommer
tillbaka från vårdvistelsen fullt
friska.

Det är riktigt att den medicinska
kontrollen kan vara mer eller mindre
effektiv och omfattande. Det måste därför
vara värdefullt att man satsar ytterligare
pengar, inte bara på flera läkare
vid alkoholistanstalter utan också
på den medicinska forskningen.

Förutom den medicinska vården måste
terapien tillmätas största betydelse.
Det är enligt utsago inte bara nödvändigt
med sysselsättningsmöjligheter i
allmänhet, utan än viktigare är att förutsättningar
skapas för en omfattande
differentierad sysselsättning. Det kvinnliga
alkoholistklientelet lär till hälften
utgöras av hemarbetande kvinnor. Det
kan på goda grunder antas, att dessa
kvinnor inte finner sådana arbeten stimulerande
som liknar dem de utför i
hemmet. Då är också den avsedda effekten
med terapien förfuskad. Eftersom
sysselsättningen måste antas vara
ett utomordentligt viktigt inslag i vården
av alkoholister, bör den också i
större utsträckning än vad som sker
anpassas efter de individuella behoven.
Härför krävs emellertid dels kvalificerad
personal och dels tillräckliga ekonomiska
resurser.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är närmast herr
Berglunds inlägg som föranleder mig
att mycket kort kommentera de synpunkter
han lade på lokaliseringsspörsmålet.

Låt mig stryka under att vad som här
för mig varit vägledande är vårdfrågorna.
Det är ganska naturligt, att placeringen
till Örebro med anknytning till
såväl det nya mentalsjukhuset i Mellringe
som de övriga sjukvårdsresurserna,
exempelvis kroppssjukhuset, var så
väsentlig att denna vårdsynpunkt fick
bli avgörande. Såväl socialstyrelsen
som medicinalstyrelsen har starkt betonat
denna sida av saken.

Möjligheterna för denna vårdanstalt
att tillgodogöra sig de medicinska resurserna
blir utan tvekan mycket stora.
Då inom alkoholistvården uppenbarligen
såväl forskning som övrig utveckling
driver åt den medicinska sidan, är
det givet att dessa synpunkter har fått
väga mycket tungt och de mer lokaliseringsbetonade
synpunkterna har fått
komma i andra hand.

Jag är medveten om att herr Berglund,
trots att han själv är medlem av
landstinget i Örebro och verkar inom
länet, är ledsen att anstalten inte kommit
till Askersund. Men det är säkerligen
andra som önskat att anstalten fått
en annan placering. Jag har emellertid
framför allt velat redogöra för de motiv,
som till slut varit avgörande för anstaltens
placering.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Då jag i olika funktioner,
senast såsom av socialministern
tillkallad medarbetare i nykterhetsvårdsutredningen,
tror mig ha viss erfarenhet
av vård av alkoholskadade,
skulle jag vilja delta något i denna debatt,
och jag gör detta av tidsskäl bara
genom att ställa en kort fråga.

Den nye socialministern har genom
interpellationssvaret och sina övriga

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

199

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

inlägg här i dag visat, att lian är mycket
intresserad av nykterhetsvårdens
olika spörsmål. Socialministern är värd
en särskild uppskattning för det svar
han lämnat på särskilt en punkt, nämligen
där han meddelar, att det nu kommer
en ny, speciell vårdanstalt för
kvinnor.

På tal om den medicinska vården av
alkoholskadade fäste jag mig särskilt
vid vad herr Börjesson i Falköping
nämnde i sitt första anförande. Det
finns ju på karolinska sjukhuset en alkoholklinik,
som vi lagt ned mycket
pengar på. Men denna klinik används
faktiskt inte nu till full kapacitet —
en del stora utrymmen i kliniken användes
som bostäder för personal -—
och ingen tycker väl att detta är tillfredsställande.

Min undran är nu, om det inte skulle
vara möjligt att inom någorlunda
rimlig tid få denna klinik i full gång.
Det blir då — eller borde åtminstone
bli — ett visst utrymme där även för
kvinnliga alkoholskadade, och vi skulle
på det sättet kunna bättre täcka det
vårdbehov som nu inte blir täckt.

Jag tror det skulle vara mycket värdefullt
för kammarens ledamöter, om
socialministern om möjligt kunde svara
på detta.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag borde kanske lämpligen
säga ett par ord i denna fråga, eftersom
jag sedan sexton år tillbaka är
ordförande i den apostroferade anstaltens
styrelse.

Det kommer ingalunda som någon
överraskning för oss, att det har riktats
en viss kritik mot Hagbyhemmets standard.
Det är nämligen vi själva i styrelsen
som tagit upp saken i olika framställningar
till de anslagsgivande myndigheterna.
Vi kan väl utan tvekan säga
— två ledamöter i styrelsen tillhör denna
kammare, fröken Gunnel Olsson och
jag —- att vi själva klagat mest högljutt.
Till statsmakternas heder vill jag säga

att de har behjärtat våra önskemål, först
och främst genom att år efter år ställa
ökade ekonomiska tillgångar till vårt
förfogande. Vi har aldrig vägrats vad vi
har begärt för att kunna förbättra och
utvidga Hagbyhemmet inom ramen för
våra möjligheter. Detta gäller både socialdepartementet
och socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå, med vilken vi har
haft ett utomordentligt gott samarbete.

Jag har rådgjort direkt med våra socialministrar
— även med den nuvarande
— och fått utomordentligt gott gehör
för våra önskemål. Nu hälsar vi med
tillfredsställelse möjligheten att få överge
om inte direkt det sjunkande skeppet
så dock de gamla och skröpliga 1700-talslokaliteterna, där vi har hållit hus
under så lång tid som ett 30-tal år, och
få flytta in i nya och förnämliga lokaler.

När jag första gången tog upp denna
fråga med dåvarande socialministern
Torsten Nilsson, undrade jag om vi
skulle leta upp några nya herrgårdar
— eller rättare sagt gamla herrgårdar
av ny typ. Denne svarade emellertid
omedelbart, att vi skulle satsa på nybyggnad
för att få det rejält på en gång.
Den nuvarande socialministern statsrådet
Aspling bär under hand sagt till mig
och i dag offentligt i denna kammare
upprepat, att vi har nått fram till ett sådant
stadium i planläggningen, att vi
kan behöva räkna med ett snabbt genomförande
av en ny ordning. Jag hälsar
detta med tillfredsställelse.

Nu frågar någon kanske varför man
ändå har dröjt så länge med detta. Låt
mig på detta svara — för att i någon
mån återföra denna debatt till riktigare
proportioner — att vi inte förrän under
de allra senaste åren har fått denna svåra
överbeläggning. Under mina första år
som ordförande i anstaltens styrelse hade
vi ibland sex till sju patienter. Hagbyhemmet
var så att säga en pensionatsrörelse
i anstaltsformat. Detta gjorde
också, att man kunde ägna sig mycket
mer åt de enskilda patienterna.

200

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. m.

Fn god anda har hela tiden varit rådande
på detta hem, vilket beror på den
personal vi har haft lyckan att få. Jag
kan som exempel på det goda förhållande
som rått anföra dels att våra föreståndare
ibland rest omkring i landet
och hälsat på förutvarande patienter för
att hålla kontakt med dem och stödja
dem i deras avhållsamhet och nya livsinriktning,
dels — och det är det märkligaste
— att många av våra förutvarande
patienter har kommit på återbesök,
inte återförda av polis och nykterhetsnämnd
utan frivilligt för att hälsa på.
Jag kan till och med nämna, att en förutvarande
patient ringde upp och frågade
om hon fick förlägga sin bröllopshögtid
till Hagbyhemmet, vilket också
beviljades.

Det är alltså inte bara mörka sidor i
de gångna årens historia, och det skulle
kunna anföras åtskilliga solskenshistorier
från denna tid. Men kammarens
arbetsprogram i dag tillåter inte detta,
utan jag tänkte i stället nämna några
andra saker.

Våra svårigheter har bestått i trångboddhet
och därav betingad överbeläggning
under de senare åren. Problemet är
också att vi bär ett starkt skiftande
klientel, som inte har något annat gemensamt
än att de utgörs av kvinnor.
Detta skapar givetvis en del problem.
Kunde vi få flera rum och till och med
flera byggnader skulle en bättre differentiering
av klientelet kunna genomföras.
Vi hoppas att detta skall bli fallet
på den nya anstalten. Självfallet erbjuder
inte en 1700-talsherrgård de bästa
förhållanden heller ur sanitär synpunkt.

Det har varit många svårigheter, men
vi har även haft många glädjeämnen,
och de skall inte glömmas bort i detta
sammanhang. Till dem hör som jag redan
nämnt personalen och de arbetsformer,
under vilka vi kunnat verka
på det arbetsterapeutiska området. Vi
har en förnämlig gammal herrgårdsträdgård
från Linnés dagar, i vilken
många har arbetat sig till hälsa. Vi har

också vävning som arbetsterapi. Vi har
fått fram mycken skickligt gjord hemslöjd
och därmed också åstadkommit
mycken trivsel för de intagna.

Det som jag till sist ville nämna sammanhänger
med den planläggning, som
vi har för framtiden beträffande arbetsterapien.
Vi har nämligen så sent som
i höstas genomfört en ny arbetsform.
Vi har skapat en ny »arbetsstuga» med
några kraftiga symaskiner. De som vill
arbeta där på ackord för att tjäna litet
extra genom att sy örngott o. d. får göra
detta. Detta arbete har blivit så utomordentligt
populärt, att vi till och med
har svårt att avhålla patienterna från att
arbeta på söndagarna.

Denna nya arbetsform gör inte bara
att de intagna kan tjäna litet pengar att
lägga till sin inkomst medan de är på
hemmet, utan den har också en rent terapeutisk
betydelse, som de kanske själva
inte inser så mycket av men som
vi lägger märke till. Vår läkare, vilkens
rapport jag har framför mig, är utomordentligt
tacksam för denna nya möjlighet.
Många av våra intagna, vilka ägnar
sig åt att sy örngott, har glömt sina
bekymmer och blivit friskare.

Vi tror också på den idé som skymtar
i statsrådets svar, nämligen att man
inte bara skall bygga anstalter av detta
slag utan också stärka den öppna vården
och inrätta inackorderingshem, dit människor
frivilligt kan söka sig och få hjälp
under mindre anstaltsbetonade former.
Jag är sålunda tacksam för den fördubbling
av antalet anstaltsplatser som
nu har erbjudits, och jag vill inte för dagen
ropa på flera, förrän vi har prövat
om vi inte kan lägga över litet mer av
verksamheten på den öppna vården.

Jag har såsom styrelseordförande inte
lagt mig i frågan om lokaliseringen av
det nya hemmet. Jag har bara sagt statsrådet
Aspling under hand att vi ställer
två villkor för det nya hemmets förläggning:
att det skall vara nära till
sjukvård och erbjuda möjligheter till
arbetsterapi också utanför anstalten på

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

201

Svar på interpellationer ang. vården av kvinnliga alkoholister m. in.

den allmänna arbetsmarknaden i grannskapet.
Vi har med stor framgång praktiserat
systemet att låta de intagna bo på
hemmet och arbeta utanför. Genom en
sådan övergångsform slussas de lättare
ut i arbetslivet.

Med fullt erkännande av de svagheter
som vidlåder hemmet och som styrelsen
sannerligen inte underlåtit att ge till
känna, vill jag säga att jag tror att vi är
på väg mot avsevärda förbättringar. Jag
understryker det tack som herr Wiklund
uttalade till socialministern. Jag
tycker att vi med goda krafter och gemensam
målsättning är på väg åt rätt
håll.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors har —
som han sade i egenskap av styrelsens
ordförande — redogjort för vad som
har skett därute. Det var intressant att
höra. Det var ett uttryck jag fäste mig
vid: »Vi har fått vad vi har begärt.» Det
var för mig en stor överraskning. Det
är flera än jag här i kammaren som anser
att en hel del små åtgärder skulle
kunna vidtas för relativt små belopp
som skulle kunna vara till stor fördel
för verksamheten. Man skulle t. ex. kunna
ordna så att det fanns ett rum där
människorna kunde få vara ensamma.
Den möjligheten fanns inte vid det tillfälle
när vi var därute på besök. Styrelsen
måste väl vara oerhört blygsam som
inte har framfört föreståndarens begäran
om dessa små åtgärder.

Herr Rimmerfors snuddade vid en annan
sak, där det också rådde brister.

Jag skall gärna vitsorda vad herr
Rimmerfors sade om att det råder god
anda på hemmet. Det har en utmärkt
föreståndare. Man gjorde allt vad man
kunde för att patienterna skulle kunna
återbördas till ett normalt liv. Patienterna
fick syssla med vanligt arbete och
med hobbies. Det var roligt för oss när
vi var därute att se att en hel del var
utomordentligt skickliga i teckning. Det
7* — Andra kammarens

var rent av små konstverk de utförde
och som det var ett nöje att se.

Jag snuddade i mitt första anförande
vid en annan sak. Eftervården kan inte
ske därute — det är jag fullt på det klara
med — i nuvarande läge. Men om man
bygger en ny anstalt, där de svårast skadade
kan vistas, vore det bra om man
även bibehölle den nuvarande anstalten
för någon form av eftervård. Jag
kan ta ett enda exempel. Man brukar
släppa ut människor på försök sedan
de varit inne en tid för att se om de kan
klara sig själva. Vi fick veta att en ung
flicka som blivit »försökspermitterad»,
om jag får kalla det så, i början av veckan
hade i slutet av veckan med gråten
i halsen ringt till föreståndaren och begärt
att få komma tillbaka över veckoslutet,
därför att hon inte ansåg sig
kunna klara sig i sitt gamla gäng i huvudstaden.

Vi har nog ett gemensamt intresse att
allt görs av vad som göras kan. Min lilla
anmärkning beror på att jag ansåg att
man med små medel skulle kunna
åstadkomma värdefulla praktiska åtgärder,
och det är inte någon fantasi från
min sida utan har verklighetsunderlag.
Om statsmakterna kunde ge hemmet
större resurser skulle det inte skada.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekil1c
undrade om vi i styrelsen varit för
blygsamma. Det är tänkbart, men det är
också möjligt att vår återhållsamhet har
berott på en förståndig omtanke om de
medel som vi har oss anförtrodda.

Byggnaderna är nämligen inte våra
egna utan de tillhör Holmens Bruk, och
vi har därför inte kunnat utvidga så
mycket som vi velat. I stället för att begära
ständigt ökade bidrag till en utbyggnad
har vi hemställt om en ny anstalt,
som kommer att kosta mycket
pengar men bättre tillgodose våra önskemål.
Men inom ramen för de förbättringar
som det varit möjligt att göra

protokoll 1963. Nr li

202

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellationer ang. vården

har vi ideligen begärt förstärkningar av
anslagen, och såvitt jag nu kan erinra
mig har vi aldrig rönt något motstånd i
det avseendet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag behöver väl inte mer
än jag gjorde i onsdags understryka betydelsen
av medicinsk vård för alkoholskadade
och betydelsen av forskning på
detta område. Nu begärde jag ordet för
att göra ett konstaterande. Vi nykterister
talar ibland väldigt stort. Jag har
skaffat mig en fotostatkopia av omröstningsresultatet
från voteringen i onsdags
natt angående punkt 113 i statsutskottets
utlåtande nr 5. Ingen av de herrar
nykterister som nu har talat ville
då vara med om att inrätta den överläkartjänst
för alkoholsjukdomar vid
akademiska sjukhusets psykiatriska klinik
som jag hade föreslagit. Vad bråkar
då herrarna om nu? Ni vill ju ingenting!
Ni vill vara med och lysa, och ni
talar om vad ni vill att samhället skall
göra. Men ni är oerhört rädda för att
göra någonting. Vi har den underliga
situationen i dag att nykteristerna pläderar
men glömmer bort det praktiska
handlandet. Det är väl det som gjort att
nykterhetsröreslen inte kunnat uträtta
mer i förhållande till sina stolta proklamationer.

Jag hoppas att socialministern i motsats
till dem som i dag sagt dessa vackra
ord kommer att göra en hel del i
praktisk handling. Det är det vi behöver
om vi skall kunna hjälpa de alkoholskadade,
både de manliga och kvinnliga.

Jag har velat konstatera detta, ty den
bild som denna omröstning visade är
sannerligen inte ljus för dem som går
och kallar sig nykterister.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Vi skall väl nu inte här
föra en diskussion om vad nykterhetsrörelsen
gjort och inte gjort. Jag vill
bara konstatera att det upprepade

av kvinnliga alkoholister m. m.

gånger har ställts yrkanden från vårt
håll om t. ex. förstärkning av upplysningsverksamheten
och om ökade anslag
till nykterhetsrörelsen själv; genom
nykterhetsrörelsen kan man ju
sprida upplysning och undervisning i
nykterhetsfrågor. Vi har också ställt
yrkanden om avsevärt bättre anslag
till ungdomsvården och om stöd till
ungdomsorganisationerna. Vi skulle
också kunna ta fram många exempel
på att vi yrkat väsentliga anslagsförbättringar
till nykterhetsvården.

Frågan om den överläkartjänst, som
herr Lundberg talade om, var inte tillräckligt
beredd; man kunde därför inte
i utskottet fatta ett tillstyrkande beslut
på herr Lundbergs motionsförslag. Det
var mitt motiv för att rösta nej. Jag är
emellertid helt villig att stödja herr
Lundberg i hans strävanden att få en
bättre nykterhetsvård. Jag kan dock
inte pruta av på kravet att åtgärderna
vidtas först efter en god planering.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Gentemot herr Wiklund
vill jag bara konstatera att inrikesdepartementet
hade berett denna fråga
som avgjordes i onsdags, och inom inrikesdepartementet
har man varit enig
med läkarna på psykiatriska kliniken
om att någonting borde göras. Som jag
framhöll i onsdags natt har man inom
inrikesdepartementet gjort allt för att
få fram denna tjänst.

Det är sant att vi inom nykterhetsrörelsen
kommer med en massa förslag.
Men när nu herr Wiklund och de
andra nykteristerna hade möjligheter
att hjälpa de alkoholskadade, då gjorde
de ingenting. Man fortsätter i stället att
plädera; det låter vackert utåt, men
med vackert tal hjälper vi inte en enda
människa som har besvär med alkoholen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det är inte riktigt rättvist
av herr Lundberg att ta behand -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

203

lingen av en enstaka fråga som något
slags blodprov på intresset här i riksdagen
för de nykterhetsvårdande strävandena.

I det aktuella fallet hade ett enhälligt
statsutskott avstyrkt herr Lundbergs
motion, och det fanns ingen reservation.
Jag tillhörde visserligen dem
som röstade med herr Lundberg, så jag
tar inte åt mig av anklagelsen, men jag
tror inte att ett sådant här angrepp mot
nykterhetsrörelsen har positiva verkningar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Wiklund ställde
en fråga till mig angående alkoholkliniken
på karolinska sjukhuset. Jag är
väl medveten om att det föreligger bekymmer
beträffande personal och andra
ting, och jag har låtit mig informeras
om förhållandena både av professor
Goldberg och docent Lundquist. Jag
kan försäkra herr Wiklund att vi kommer
att följa denna fråga med uppmärksamhet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte angripit
nykterhetsrörelsen; jag är själv organiserad
nykterist. Jag konstaterade bara
att det finns många människor som har
alkoholproblem som vi borde hjälpa
dem av med. Detsamma gäller de mentalsjuka
som står i ko för att få tillgång
till sjukvård, men det gör ju inte
bilden vackrare.

Nykterhetsrörelsen har en mycket
stor uppgift, den är värd allt stöd. Men
då bör de som anser sig vara aktiva
förespråkare för rörelsen inte bara
prata utan i praktiskt handlande visa
att de vill göra någonting.

§ 5

Svar på interpellation ang. förenkling
av deklarationsblanketterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har i en
interpellation frågat om jag anser en
överarbetning i förenklingssyfte av det
offentliga deklarationstrycket från
språklig och blanketteknisk synpunkt
behövlig och om jag vill medverka till
att en sådan överarbetning snarast kommer
till stånd. Jag vill svara följande.

Det ankommer på riksskattenämnden
att upprätta formulär till deklarationsblanketter.
En av anledningarna till att
nämnden fått detta uppdrag är att i
nämnden finns — förutom skatteexpertis
—- företrädare för jordbruk, företagare
och löntagare, varför förutsättningar
borde finnas att få fram blanketter
som innefattar en god avvägning
mellan kravet på blanketternas överensstämmelse
med lagstiftningen och deklaranternas
önskemål om lättfattlighet
och information. Blanketterna måste
emellertid med nödvändighet bli relativt
detaljerade. Det är nämligen
ofrånkomligt att blanketterna skall ge
deklaranterna erforderlig vägledning
inte minst i fråga om alla de olika avdrag,
som vårt detaljrika skattesystem
medger.

Jag delar helt herr Wiklunds mening
att man fortlöpande bör sträva efter
att förenkla och förtydliga blanketterna.
Riksskattenämnden har hittills arbetat
efter den linjen och har med all den
sakkunskap som står till buds goda resurser
och förutsättningar för sitt fortsatta
arbete på området.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag har besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Härmed var överläggningen slutad.

204

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellation ang. förenkling av deklarationsblanketterna

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Svaret på min interpellation
om deklarationerna, som kanske
för finansministern är något av en gammal
bekant, är som alltid, då finansministern
svarar, kort och koncentrerat.
Det är därför alls inte utan intresse
och i detta fall i viss mån löftesrikt.

Jag är själv medveten om en personlig
svaghet för fullständighet i belysningen
av en fråga, och jag blir därför
lätt litet långrandig. Kanhända hänger
detta ihop med otillräcklig rutin i riksdagsarbetet.
Då jag nu tackar för svaret,
skall jag lika medvetet som jag
upplever denna min svaghet åtminstone
försöka vara lika kort som finansministern.
Interpellationen bär ju numera
inte heller samma rykande aktualitet
som då den framställdes den 13 februari.

Finansministern och jag har tydligen
samma mening om och intresse för värdet
av enkla och tydliga deklarationsblanketter.
Men t. o. m. riksskattenämndens
broschyr till allmänheten
med titeln »Deklarationsupplysningar»
belastas med ålderdomliga och skattejuridiska
termer, som jag har exemplifierat
i interpellationen. Den breda
allmänheten tycker nog att de är svåra
att förstå. Dessutom finns där en hel
del långa och svårbegripliga satser. För
vanligt folk ter sig innehållet i dessa
satser nog en smula otillgängligt. De
behövde alltså skrivas om i klartext.
Det vore frestande, mycket frestande
att lämna exempel, men koncentrationskravet
hindrar mig.

Min utgångspunkt för interpellationen
var hur beroende allmänheten, på
grund av otillräcklig kännedom om beskattningsreglerna,
alltjämt tycks vara
av medverkan av tillfälligt upprättade
deklarationsbyråer av tydligen växlande
kvalitet, hur ett TV-program med
testning av ett par sådana byråer visade
hur direkt förlustbringande det i
vissa fall kan bli för deklaranterna att
anlita åtminstone en del av dessa byråer,
hur likväl kanske hälften av de -

klaranterna av, för all del, en rad olika
skäl anlitar dem och hur kanske en
tredjedel av deklarationerna måste rättas
trots hjälp, då de uppgjordes. Rättelsearbetet
måste väl betraktas såsom
en direkt ekonomisk förlust för det allmänna
i form av förlorad arbetstid för
taxeringstjänstemännen.

Min utgångspunkt nu är en rätt försvarlig
bunt tidningsklipp och en rätt
stor brevskörd med anledning av interpellationen.

Det framgår nu av svaret, att riksskattenämndens
förenklingsarbete skall
fortsätta, och jag hoppas att det skall
ske både med kraft och med påtagliga
resultat mycket snart, i varje fall till
nästa års deklarationskampanj.

Utom förenkling i utformningen av
blanketterna och i texterna i dessa blanketter,
och på den punkten tycks man
t. ex. i Amerika ha kommit långt, kunde
väl den där lilla deklarationskatekesen
till allmänheten förses med en
ordlista med korta förklaringar av vissa
skattejuridiska begrepp. En förenkling
av blanketterna kunde kanske göra
deklarationsproceduren mindre eller
rent av inte alls behövlig för de stora
löntagargrupperna med okomplicerade
inkomstförhållanden.

Kunde vidare inte taxeringsmyndigheterna,
som nyligen ganska kraftigt
upprustats med personal, mera ordnat
ge deklaranterna ett aktivare bistånd?
Aktiebolaget Sverige med finansministern
som ekonomidirektör eller kanske
rent av som verkställande direktör säljer
stora och i allmänhet goda förmåner
till allmänheten. Men ibland är det
litet svårt att begripa sig på betalningsvillkoren.

I det jag åter tackar för svaret på
min interpellation tillåter jag mig att
ställa ytterligare en fråga. Kunde inte
detta utmärkta bolag i eget, rent vinstintresse
ordna en del lokala avdelningar
för vad man i affärslivet brukar kalla
PR, d. v. s. public relations? Jag avser
inte statliga deklarationsbyråer

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

205

Svar på interpellation ang. förenkling av deklarationsblanketterna

utan en ordnad och i attityden gärna
ganska älskvärd upplysningstjänst, som
kunde begränsas till t. ex. någon månad
före den 15 februari varje år. Vore
det inte möjligt att på det sättet mera
speciellt avdela därför lämplig taxeringspersonal
för en sådan service gentemot
allmänheten?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är kanske litet svårt
att omedelbart ha ett svar till hands på
den fråga interpellanten sist ställde.

Det är ju så att taxeringsmyndigheterna
står till förfogande och lämnar alla
erforderliga upplysningar till den deklarant
som så önskar. Uppslaget att
taxeringsmyndigheterna skulle exponera
sig på något speciellt ställe med en
skylt ovanför dörren och fungera som
en offentlig informationsbyrå för allmänheten
är intressant. Jag är inte beredd
att nu ha någon specifik uppfattning
härom. Men jag tycker, om jag skulle
ge mig in på en liten utvikning från
ämnet, att det ändå har hänt mycket
på olika områden under senare år i fråga
om själva upplysningsverksamheten
om hur svenska folket skall skriva sina
deklarationer. Man kan gå in på vilket
bankkontor som helst och få alldeles
utomordentliga broschyrer, som kanske
t. o. m. har den fördelen framför deklarationsblankettens
kurialsvenska att de
är skrivna på ett populärt språk, som allmänheten
begriper, och är utomordentliga
såsom ledning för den deklarerande
allmänheten. Vi har således en serviceverksamhet,
som jag inte tycker att man
direkt kan klaga på.

När det emellertid sedan gäller själva
deklarationsformuläret erkänner jag
gärna att jag, när jag skriver min deklaration,
trots att jag har sysslat med
skattelagstiftning i åtta år, har ett behov
av en vägledande informationsbroschyr.
Jag brukar alltid avhämta en sådan på
närmaste bankkontor.

För den som inte är lika förtänksam

som jag kan det naturligtvis finnas vissa
besvärligheter just på grund av
skriftspråkets uttryck, där jag ger interpellanten
rätt i att man i många avseenden
använder gamla benämningar, som
inte ligger så väl till för den breda allmänheten.

Men riksskattenämnden är uppmärksam
på detta förhållande, och interpellantens
önskemål, som han inte är ensam
om utan som nog gäller för en mycket
stor allmänhet, bör tillgodoses så långt
möjligt. Interpellanten och jag har här
samma uppfattning. De som känner mig
närmare vet att jag brukar vara närmast
allergisk mot alltför utstuderad kurialsvenska
och att jag efter fattig förmåga
har försökt att komma till rätta med
den.

I riksskattenämnden sitter emellertid
representanter för våra stora löntagarorganisationer,
jordbruket och företagarna.
Nämnden får ta del av deklarationsformulären
i god tid, och ledamöterna
har möjligheter att diskutera dem
med sina uppdragsgivare och i riksskattenämnden
således föra in detta element
av modern, praktisk omskrivning så
långt det nu går. Det strävar man efter
och det kommer man också i fortsättningen
att sträva efter. Men problemet är
naturligtvis att vi har en skattelagstiftning
som är komplicerad och bemängd
med olika regler. Det är den komplicerade
lagstiftningen som skall komprimeras
och omsättas i en till omfattningen så
begränsad deklarationsbilaga som möjligt.
Beskrivningen skall ändock vara
sådan att det finns en korrespondens
mellan vad lagstiftarna har velat uttrycka
och föreskrifterna i deklarationsblanketten.
Vi fortsätter emellertid med
förenklingsarbetet, och det råder inte
några delade meningar mellan interpellanten
och mig på den punkten.

Jag vill också avslutningsvis säga att
för varje år som går blir det faktiskt
lättare att deklarera genom att man på
olika sätt har uppmärksammat den situation
vi här diskuterar och velat ge

206

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Svar på interpellation ang. beskattningen

deklaranterna service för att hjälpa dem
till rätta.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
förhållandena har blivit bättre. Det är
alldeles påtagligt att här har skett en hel
del. Jag måste emellertid samtidigt säga
att jag blev överraskad, när jag noggrant
granskade det material, som nu
tillhandahålls deklaranterna både vad
gäller blanketter och den särskilda uppiysningsbroschyren.
Jag är också medveten
om de svårigheter som här finns,
tv det rör sig om termer, som har en
mycket speciell juridisk innebörd och
som väl måste finnas med i deklarationstrycket.

Jag vill därför på nytt påminna om
behovet av en liten ordlista med förklarande
besked om vad som menas med
de olika, mycket skattejuridiskt präglade
uttryck. I min interpellation har jag
exemplifierat vilka uttryck jag särskilt
syftar på.

Jag skulle tro att de som sitter i riksskattenämnden
och i taxeringsnämnderna
kan bli en aning fartblinda. De
märker kanske inte riktigt, att allmänheten
inte har samma vana att röra sig
med dessa begrepp som de själva, för
vilka dessa uttryck och begrepp är invanda
och innebörden väl bekant. Allmänheten
har däremot svårt att förstå
dessa uttryck.

Sedan är det givet att taxeringsmyndigheterna
har, kan vi väl säga, upplysningsplikt.
Om de blir tillfrågade, har de
givetvis att söka svara. Men anledningen
till att jag gick in på frågan om att mera
speciellt under en viss period avdela
särskild personal för en upplysningsservice
var det uppmärksammade taxeringsärendet
i Stockholm angående felaktigheterna
med avseende på ortsavdrag
vid taxering av ensamstående barnförsörjare.
Finansministern erinrar sig
säkert fallet, där det verkligen visades
en nästan bister attityd gentemot allmänheten.
Man sade ungefär att »ni får

av priser vid idrottstävlingar

klaga för att få rättelse här». Några
försök att ex officio tillmötesgå de drabbade
gjordes tydligen inte till en början.
Senare har det rättat till sig genom
ingripande av överståthållarämbetet.
Det är viljan att stå allmänheten bi, när
den har svårt att förstå termer och
problem och därför vill ha upplysning
i olika spörsmål avseende skattelagstiftningen,
som jag menar att vi på detta
sätt kanske skulle kunna ge praktiskt
uttryck och befrämja.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. beskattningen
av priser vid idrottstävlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har i en interpellation frågat om jag
är villig att medverka till en i interpellationen
närmare utvecklad liberalisering
av beskattningen av idrottsmän och
till att bestämmelserna får en sådan klar
utformning att missförstånd och olika
tolkningar så långt möjligt undvikes.
Jag vill svara följande.

Den 5 mars besvarade jag i denna
kammare en fråga av herr Tobé i samma
ämne. Jag vill hänvisa till vad som då
förekom. Av mitt svar till herr Tobé
framgår att det får ankomma på riksskattenämnden
att utfärda erforderliga
riktlinjer till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Enligt vad jag har mig bekant
pågår inom riksskattenämnden arbetet
med anvisningar på området.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min in -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

207

Svar på interpellation ang. beskattningen av priser vid idrottstävlingar

terpellation. För på dagen en månad sedan
utlovade finansministern, att enhetliga
riktlinjer för idrottsutövarnas taxering
skulle utarbetas. Med tillfredsställelse
noterar jag att finansministern i
dag meddelar, att utarbetandet av sådana
riktlinjer nu pågår inom riksskattenämnden.
Med anledning av detta meddelande
nöjer jag mig med att uttala
den förhoppningen, att riksskattenämnden
i detta arbete söker kontakt och
samarbetar med Riksidrottsförbundet.
Likaså hoppas jag att de blivande riktlinjerna
kommer att utfärdas i liberal
anda ocli under beaktande av såväl
idrottens allmänna betydelse som de
särskilda förhållanden, under vilka
amatöridrottens utövare har att verka.
Härigenom kunde vi måhända räkna
med att i stort bli befriade från sådana
upprepade olustiga tolkningstvister och
offentliga debatter om idrottsmännens
beskattning, som vi de senaste åren haft
alltför mycket av.

Med uttalande av denna förhoppning
vill jag ännu en gång tacka statsrådet för
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
116, angående ny huvudorganisation för
statens järnvägar;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 127, med förslag till lag om
behörighet att utöva tandläkaryrket
in. in.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 50.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till svenska ekumeniska
nämnden.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer
gemensamma omröstningar avseende
denna fråga och frågan om anslag till
avlönande av stabspastor att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 17 april.

§ 10

Föredrogs den av herr Nordgren vid
kammarens sammanträde på eftermiddagen
den 3 innevarande april gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
förlust av rätt till tilläggspension
i vissa fall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Dagens sammanträde avses skola pågå
till omkring klockan 16.30. Såsom tidigare
meddelats kommer statsutskottets
utlåtande angående tionde huvudtiteln
att företagas till avgörande vid kammarens
sammanträde onsdagen den 17
april, som börjar klockan 14.00 och icke
fortsättes på kvällen. Med hänsyn härtill
torde de ärenden, som icke medhinnes
vid dagens sammanträde, komma att
behandlas först vid arbetsplenum freda -

208

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

gen den 19 april. Sistnämnda sammanträde
måste därför med all sannolikhet
fortsättas på kvällen.

§ 12

Sänkning av fordonsskatten för bussar
och av brännoljeskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta
motioner om sänkning av fordonsskatten
för bussar och av brännoljeskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 522
av herrar Sveningsson och Ringaby
samt II: 536 av herr Nordgren, vari hemställts,
»att riksdagen måtte med verkan
från och med den 1 januari 1964 besluta
sänka de för bussar utgående fordonsskatterna
med 40 procent samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderliga författningsändringar»;
samt

2) de likalydande motionerna I: 525
av herr Virgin m. fl. och II: 622 av herr
Cassel in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av 5 § förord■■
ningen den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeslcatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 15 december 1961 om brännoljeskatt
skall erhålla följande ändrade
lydelse.

5 §.

Skatten utgår med trettio öre för liter,
dock att skatt, som erlägges av tillverkare
eller registrerad leverantör eller
vid införsel, skall utgöra tjugusju öre
för liter.

Skatten beräknas — — — av volymen.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1963.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:522
av herrar Sveningsson och Ringaby
samt II: 536 av herr Nordgren om sänkning
av fordonsskatten för bussar, samt

2) de likalydande motionerna I: 525
av herr Virgin m. fl. och II: 622 av herr
Cassel m. fl. om sänkning av brännoljeskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gösta Jacobsson, Nilsson
i Svalöv och Magnusson i Rorås, vilka
■— under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 522 av herrar
Sveningsson och Ringaby samt II: 536
av herr Nordgren — ansett, att utskottet
bort under punkten 1) hemställa, att
riksdagen, med bifall till förenämnda
motioner, måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

5 §.

Skatt utgår----sextio kronor;

c) för annan — —- — tjänstevikten;
ävensom

för omnibus dels grundavgift med
sjuttio kronor dels ock tilläggsavgift
med följande belopp:

om tjänstevikten icke överstiger femtusen
kilogram tjugu kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram av
tjänstevikten minskad med niohundra
kilogram; samt

om tjänstevikten överstiger femtusen
kilogram, åttahundratjugu kronor för
femtusen kilogram av tjänstevikten och

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14 209

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

trettiotre kronor för varje påbörjat tal
av etthundra kilogram av återstående
del av tjänstevikten;

d) för annan-----ettusentvåhund ra

kronor.

Det åligger — — — av skatten.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964.

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Gustafson i Göteborg,
Nilsson i Svalöv, Christenson i Malmö,
Magnusson i Borås och Nilsson i Tvärålund,
vilka — under åberopande av
innehållet i de likalvdande motionerna
I: 525 av herr Virgin m. fl. och II: 622
av herr Cassel m. fl. — ansett, att utskottet
under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förenämnda
motioner måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 15 december 1961 om brännoljeskatt
skall erhålla följande ändrade
lydelse.

5 §.

Skatten utgår med trettio öre för liter,
dock att skatt, som erlägges av tillverkare
eller registrerad leverantör eller
vid införsel, skall utgöra allenast tjugusju
öre för liter.

Därest särskilda förhållanden det föranleda,
äger kontrollstyrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast
tjugusju öre för liter även av registrerad
förbrukare, om dennes förbrukning
av brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betydande omfattning.

Skatten beräknas — :— — av volymen.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1963.

III) av herrar Lundström, Billman,

Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö beträffande punkten 1) i utskottets
hemställan, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att i all
korthet få motivera det yrkande som
framställs i motion 536 i denna kammare
om sänkning med 40 procent av
fordonsskatten för bussar. För närvarande
tar man ut så höga fordonsskatter
på bussarna, att riksdagen i annat
sammanhang genom statsbidrag måste
kompensera en del av de företag som
berörs av skatten. Jag kan inte finna
annat än att det är en mycket egendomlig
ordning som härvidlag tillämpas.

1953 års trafikutredning framlade
1960 ett förslag om att fordonsskatten
för landsortsbussarna skulle sänkas
med 50 procent. Utredningen framhöll
också, att en sådan förändring av skatten
på bussar icke skulle få någon som
helst inverkan på kostnadsansvarighetsprincipen
i vad avser vägväsendets
kostnader.

Reservation II avser sänkning av
skatten på motorbrännolja med 4 öre
per liter. Det innebär alltså ett borttagande
av den höjning, som riksdagen
beslutade i samband med det s. k.
skattepaketet hösten 1961. I och med
detta lade man ytterligare kostnader på
det redan förut hårt kostnadstyngda näringslivet.
Jag tror att dessa kostnader,
som härigenom ökades, har en alldeles
särskild betydelse, inte minst för
den svenska landsbygden. De bär också
mycket stor betydelse för nyttotrafiken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till såväl reservation
I som reservation II.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Förra året hade vi en

210

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

utförlig debatt i riksdagen om skattelättnader
för bussar och om en sänkning
av d r i v in c d e lss katten. Jag kan av
den anledningen fatta mig kort.

I utskottets utlåtande framhålles, att
statsbidrag utgår för viss linjetrafik
med buss och att för detta ändamål bär
anvisats tillhopa 2,7 miljoner kronor
detta budgetår och att i årets statsverksproposition
äskats 3 miljoner kronor.
Det bör i detta sammanhang framhållas
att ansökningar om bidrag föreligger
för 1962 med ett belopp som är
tre gånger så stort som för ändamålet
tillgängliga statsmedel. Bidragsbestämmelserna
är för övrigt inte tillfredsställande,
och det finns säkerligen behov
av större bidrag. Men avgörandet i den
frågan ligger inte hos bevillningsutskottet.
Jag hoppas emellertid att 1953 års
trafikutrednings blivande förslag till
revision av vägtrafikbeskattningen
skyndsamt förelägges riksdagen.

I fråga om skatten på motorbrännolja
framhölls förra året, att vi borde
ha en någorlunda likartad beskattning
i alla de nordiska länderna. Norge och
Danmark bär lägre brännoljeskatter än
vi, och en sänkning av skatten på motorbrännolja
även bär skulle betyda en
lättnad för busis- och lastbilstrafiken
och för jordbruket. En hög beskattning
av trafiken kan verka hämmande på
konkurrensen speciellt med grannstaterna
inom EFTA-området. Detta spörsmål
bör sålunda ägnas den allra största
uppmärksamhet.

Utskottet anför att eftersom drivmedlen
inte varit föremål för den skärpning
av den indirekta beskattningen,
som införandet av den allmänna varuskatten
innebar, ansågs det 1961 påkallat
att skatten på motorbränslena höjdes.

Riksdagen bär reagerat på olika sätt
när det gällt att lägga skatter ovanpå
tidigare högt tilltagna punktskatter. En
hög beskattning av en så viktig råvara
som brännoljan försämrar vår konkurrenskraft
och försvårar vår exporthan -

del. Detta bör vara ett observandum för
riksdagen. Frakt- och distributionskostnaderna
utgör en betydande del av
en varas framställningskostnad. Skatten
på brännolja utgör 34 öre per liter
och 31 öre per liter om den erlägges av
tillverkare, registrerad leverantör eller
vid införsel. Med tanke på att CIF-priset
på brännolja är ungefär 14 öre, är
beskattningen orimligt hög om man
ställer den i relation till inköpspriset.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II av herr Lundström
m. fl.

Herr ASP (s):

Herr talman! Från högerpartiet föreligger
samma motionsyrkande beträffande
fordonsskatten på bussar i år
som förra året. Jag skall därför mycket
kort motivera bevillningsutskottets majoritets
ståndpunkt. I motionen yrkar
man på en generell sänkning av fordonsskatten
med 40 procent. Motiveringen
är att linjebusstrafiken har ekonomiska
svårigheter och att den sänkning
som föreslås skulle innebära en
sänkning av totalbeskattningen med 12
å 13 procent.

Man har ju för att stödja den yrkesmässiga
trafiken i glesbygderna infört
statsbidragsbestämmelser som trädde i
kraft 1961. Bidraget utgår med 2 kronor
per vagnmil. Det anvisade anslaget
utgjorde budgetåret 1961/62 2 miljoner
kronor, 1962/63 2,7 miljoner kronor och
föreslås för 1963/64 till 3 miljoner kronor.

Om man studerar förteckningen över
hur detta anslag bär fördelats visar det
sig att de trafikföretag, som kommit i
åtnjutande av bidrag, bär fått belopp
som många gånger överskrider 100 procent
av fordonsskatten och t. o. m. 100
procent av den totala beskattningen.
Det är således fråga om bidrag som ger
glesbygdstrafiken möjlighet att existera.
Det är därför man från utskottsmajoritetens
sida anser att det är en
riktigare väg att gå att stödja glesbygds -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

211

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

trafiken med anslag än att genomföra
en generell sänkning av fordonsskatten
för busstrafiken. En sådan sänkning
skulle inte på något sätt lösa problemet,
ty enligt busstrafikens egna utredningar
redovisas fordonsskatten som en
kostnadspost på 5 procent för stadstrafik
och 6 procent för landsbygdstrafik.
Under sådana förhållanden har
en generell sänkning i detta avseende
mycket liten betydelse.

I den andra motionen som avser
sänkning av brännoljeskatten säger
man att beskattningen av motorbrännolja
innebär en mycket tung börda för
jordbrukare och andra företagare som
i sin förvärvsverksamhet är beroende
av lastbil eller traktor. Det är en sakligt
oriktig upplysning som lämnats
här, då det sägs att traktorerna är beskattade.
De drabbas ju inte av vare
sig fordonsskatt eller brännoljeskatt.
Motionärerna säger vidare att de anser
det riktigt att gå tillbaka till den skattenivå
som man hade före 1961, varför de
yrkar en sänkning av skatten med 4
öre per liter.

1 samband med höjningen 1961 företog
man en omläggning av uppbördsförfarandet
i fråga om brännoljeskatten
och införde den bestämmelsen att
registrerade företagare skulle som tidigare
deklarera och betala skatten efter
deklarationen. Övriga företagare
skulle betala skatten i samband med inköpet
av motorbrännolja. Samtidigt
borttogs bestämmelsen om att man
skulle få göra avdrag för sådan olja som
användes i samband med drift av tipp
och kran. Skatten höjdes till 31 öre för
förbrukare som betalar skatt i samband
med inköpet och för övriga till 34 öre.

Jag har från oljehandeln fått uppgifter
beträffande fördelningen mellan beskattad
och obeskattad olja. Jag har
frågat ett företag som har en ganska betydande
försäljning av motorbrännolja
och fått uppgiften att av den under
1962 försålda kvantiteten 67 procent
såldes i beskattat skick och 33 procent

i obeskattat skick. Det innebär att för
två tredjedelar av den sålda oljan har
skatten varit 31 öre, alltså en höjning
med 1 öre jämfört med 1961 års skattenivå.
Emellertid har under 1962 oljepriset
sänkts med i runt tal 1 öre. Under
1963 har priset visserligen gått upp
igen med ungefär 1 öre beroende på
ökade fraktkostnader i anledning av issvårigheterna.
Men man kan alltså säga
att för två tredjedelar av konsumenterna
är priset oförändrat efter den justering
av brännoljeskatten som genomfördes
1961.

Jag skulle som avslutning vilja säga
att den trafikbeskattning som vi bär
för närvarande är avvägd med hänsyn
till de olika fordonskategoriernas kostnadsansvar.
Enligt min mening bör
man inte göra några förändringar i det
avseendet, ty varje förändring som görs
måste val anses innebära, att man lastar
över från den ena fordonskategorien
till den andra, eftersom bilismen ju gemensamt
skall stå för vägväsendets totala
kostnader. Med hänsyn härtill kan
det inte vara välmotiverat att göra förändringar.

För yrkesbilismenis del tror jag att
dagens problem inte är några ören mer
eller mindre skatt på brännolja utan i
stället att en stor del av de fordon som
trafikerar våra vägar gör det utan att erlägga
någon som helst skatt. Jag tänker
på att traktortrafiken, som senare kommer
att behandlas i ett bevillningsutskottsbetänkande,
inte betalar vare sig
fordons- eller brännoljeskatt, vilket gäller
inte bara traktorer som dragfordon
utan i ökat antal lastbilar som med
enkla anordningar ombyggs och registreras
som traktorer och trafikerar
vägarna och på det sättet utövar eu illojal
konkurrens med den yrkesmässiga
trafiken.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

212

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Sänkning av fordonsskatten för bussar och av brannoljeskatten

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Enligt vad som framgår
av föreliggande utskottsutlåtande accepterar
centerpartiet liksom folkpartiet
ett behovsprövat individuellt bidrag
till den busstrafik som inte kan
upprätthållas utan särskilt stöd. Denna
bidragsform medför att ett väsentligt
högre belopp kan utgå till den ekonomiskt
minst bärkraftiga busstrafiken än
enligt det förslag som framföres i högerreservationen.

Jag begärde emellertid ordet för att
påpeka att vi från centerpartiet motionerat
om en höjning av nämnda bidrag
utöver vad som föreslås i statsverkspropositionen.
Vi anser nämligen att
det belopp som där föreslås är otillräckligt
för att upprätthålla en skälig
trafikstandard inom vissa områden i
vårt land. Den frågan skall emellertid
behandlas i annat sammanhang i riksdagen.

Jag ber därför att under punkt 1) få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Under punkt 2) kan jag instämma med
vad herrar Christenson i Malmö och
Magnusson i Borås tidigare framfört.
Jag vill emellertid erinra om att när
höjningen av bränmoljeskatten genomfördes
i samband med skattepaketet
yrkade centerpartiet avslag på den beskattningen.
Jag ber att under punkt 2)
få yrka bifall till reservationen II av
herr Lundström in. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Då herr Asp säger att
det inte inträtt så stor höjning av
brännoljepriset på grund av att beskattningsordningen
är en annan nu vill jag
påpeka för honom att detta endast var
en teknisk förändring av skatten som
icke syftade till att sänka skatten. I och
med att denna förändring vidtogs försvann
också ett restitutionsförfarande
som i varje fall i viss del hade betydelse.
Men det är icke detta som det är
fråga om nu. Vad frågan nu gäller är
att skatten i vissa sammanhang borde

kunna sättas lägre. Av den anledningen
anser vi det motiverat att nu ta bort
den höjning med fyra öre som infördes
1961.

Herr ASP (s):

Herr talman! Det är riktigt att den
tekniska omläggningen av skatten innebar
en förändring så till vida att en
förenkling genomfördes och att samtidigt
den bestämmelsen infördes att avdrag
inte fick göras för den olja som
förbrukats för annat än att framdriva
fordonet. Men det resonemanget gäller
bara för en del av förbrukarna. Busstrafiken
beröres sålunda inte härav.
Bussarna är inte utrustade med vare sig
tipp eller kran och för deras del blir
det därför en ren vinst jämfört med
övriga. Detsamma gäller för fj ärrtrafiken.
Den beröres inte heller härav.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Asps försvarstal för höga skatter på
motorbrännolja vill jag ställa följande
fråga. Motorbrännolja spelar en stor
roll i ekonomiskt hänseende för trafiken
och i produktionen. Kan herr Asp
förklara varför en så viktig råvaruprodukt
beskattas med cirka 150 procent,
medan andra industri- och jordbruksprodukter
har lågskatt?

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 15,
röstar

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

213

Rätt till avdrag: vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 36 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 97 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Meddelande ang. utsträckt motionstid

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj :ts propositioner,
som bordlagts vid kammarens sammanträden
tisdagen den 2 och onsdagen
den 3 innevarande april eller kommer
att bordläggas i dag, måtte med
hänsyn till infallande helg utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det respektive
propositioner kom kammaren till handa.

Till kammarens ledamöter kommer
att utdelas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas
i anledning av de till och med i dag,
fredagen den 5 april, avlämnade propositionerna.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 14

Rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 154

214

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

av herr Hilding och II: 185 av herr
Jönsson i Ingemarsgården in. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t efter överarbetning av framlagda
utredningsförslag måtte till riksdagen
inkomma med proposition om avdragsrätt
vid beskattningen för periodiska
understöd till studerande»;

II) de likalydande motionerna I: 155
av herrar Hilding och Nyman samt II:
186 av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i skattelagstiftningen
att mindre inkomster, som
studerande förvärvade, bleve skattefria
och således antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom.
ävensom punkt 1 av anvisningarna till
50 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk ----kronor,

bortfaller.

Finnes skattskyldigs — — — jämkning
medgivits.

Om skattskyldigs---ovan sägs.

Sådant avdrag må vidare i den ordning
nyss sagts medgivas skattskyldig, vilkens
inkomst understigit existensminimum
till följd av att den skattskyldige
vid läroanstalt bedrivit studier eller undergått
utbildning av väsentlig betydelse
för utövande av förvärvsverksamhet.

Skattskyldig, vars —- ■— — stycket
förmäles.

Vad härefter---beskattningsbar

inkomst.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges — — — inkomsten
åtnjutits.

Den myndighet---särskilda fal let.

Normalbeloppen för — — — förvärvskällan
tjänst.

Vid bestämning---i inkomsten.

Fråga om---— förmåners värde.

Har den —• •— — därtill föranleda.

Har den —----skattemyndighetens

beslut.

Har den----beskattningsbar in komst.

År inkomsten — — — av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga----nor mal

arbetsinkomst.

Skattskyldigs inkomst anses hava understigit
existensminimum till följd av
studier eller utbildning endast om den
skattskyldige på grund av studierna
eller utbildningen under beskattningsåret
icke alls eller blott i begränsad
omfattning kunnat ägna sig åt förvärvsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1964
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

III) de likalydande motionerna I: 261
av herr Harald Pettersson och II: 297
av herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen om rätt till skatteavdrag
på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt understöd till
studerande, enligt vad som i motionerna
anförts; ävensom

IV) de likalydande motionerna I: 440
av herrar Isacson och Sveningsson
samt II: 535 av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådana ändringar
i kommunalskattelagen att avdragsrätt
medgåves för studiekostnader
enligt i motionerna uppdragna riktlinjer,
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

215

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 154
av herr Hilding och II: 185 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. om rätt till
avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

2) de likalydande motionerna I: 155
av herrar Hilding och Nyman samt
11:186 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. angående beskattningen av
studerandes ferieinkomster;

3) de likalydande motionerna I: 261
av herr Harald Pettersson och II: 297
av herr Antonsson in. fl. om rätt till avdrag
vid beskattningen för periodiskt
understöd till .studerande; ävensom

4) de likalydande motionerna 1:440
av herrar Isacson och Sveningsson samt
II: 535 av herr Magnusson i Borås in. fl.
om rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader;

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Nordenson och Gustafson
i Göteborg, fru Nettelbrandt, herr Björkman
samt fru Kristensson,vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 154 av herr Hilding
och II: 185 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. — ansett, att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till nyssnämnda
motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om proposition rörande
avdragsrätt för periodiskt understöd
till studerande;

II) av herrar Lundström, Billman och
Gustafson i Göteborg, fru Nettelbrandt
samt herr Nilsson i Tvärålund, vilka —
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 155 av herrar
Hilding och Nyman samt II: 186 av herr
Jönsson i Ingemarsgården in. fl. — ansett
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till nämnda
motioner måtte antaga det vid motio -

nerna fogade förslaget till lag om ändring
i 50 § kommunalskattelagen jämte
anvisningar;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Nordenson
och Björkman samt fru Kristensson,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1: 440 av herrar Isacson och Sveningsson
samt II: 535 av herr Magnusson i
Borås in. fl. — ansett att utskottet under
punkten 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna utarbeta och
för 1963 års höstriksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i kommunalskattelagen
att avdragsrätt medgåves för
studiekostnader;

IV) vid punkten 4) av utskottets hemställan
av herrar Lundström, Billman
och Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
utan angivet yrkande;

V) av herr Nilsson i Tvärålund, som
ansett att utskottet under punkterna 1)
och 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likatydande
motionerna I: 261 av herr Harald
Pettersson och II: 297 av herr Antonsson
in. fl. samt i anledning av de
likalydande motionerna I: 154 av herr
Hilding och 11:185 av herr Jönsson i
Ingemarsgården in. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande rätt till proportionellt
likvärdigt skatteavdrag för
periodiskt understöd till studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har tänkt beröra
ett par av de frågor som behandlas i
bevillningsutskottets betänkande nr 17.
Den första gäller rätt till avdrag för
studerande med ferieinkomster. Nu liksom
tidigare har i en motion föreslagits
att de små inkomster som studerande
ibland skaffar sig under ferierna
skall falla inom ramen för det extra

216

Nr 11

Fredagen den 5 april 1963

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

avdrag på 3 000 kronor som får göras
vid beskattningen utöver ortsavdraget.

Det måste vara rimligt att de som
genom arbete själva vill bidra till finansieringen
av sina studier inte blir
bestraffade genom att inkomsten i sin
helhet beskattas. Deras anledning till
ringa inkomst under beskattningsåret
kan jämföras med den anledning till
ringa inkomst som exempelvis en arbetslös
eller en person i någon motsvarande
situation har. I sådana fall medges
ju avdrag.

Innan jag övergår till den andra frågan,
som gäller avdrag för periodiskt
understöd till studerande, vill jag säga
ett par ord beträffande den blanka reservationen
under punkt 4. Den rör
frågan om avdrag för studiekostnader.
Utskottet påpekar att de direkta bidrag
som infördes år 1961 avsågs ersätta
avdragsrätten för studiekostnader.
Man skall emellertid hålla i minnet att
dessa bidrag ingalunda är tillfredsställande
ens i den meningen att de hundraprocentigt
skulle motsvara en studerandes
lån. Dessutom är detta problem
av sådan art att det bör tas upp i samband
med de övriga frågor som ligger
inom ramen för den studiesociala utredningen.
Detta är anledningen till
den blanka reservationen. Vi har inte
velat acceptera utskottsmajoritetens
uppfattning att frågan skulle vara löst
genom bidragssystemet från år 1961.

Frågan om avdrag för periodiskt understöd
till studerande är en gammal
bekant här i riksdagen. De argument
som tidigare har anförts för sådant avdrag
är knappast nya i dag, men de är
inte mindre vägande för att de har använts
förr. Det är ju väl känt att huvudregeln
är att rätt till avdrag för
periodiskt understöd föreligger, men
att det finns ett undantag som just gäller
understöd för studier. Det måste
vara en orimlig ordning att göra undantag
för sådana fall där understöd
har fått den positiva användningen att
de bidrar till finansieringen av studier.

Utskottsmajoriteten säger att behovet
av en dylik avdragsrätt numera
måste vara betydligt mindre än tidigare
sedan systemet med bidrag till
amortering av studiekostnader genomförts.
Det skall inte bestridas att behovet
har betydligt minskat efter tillkomsten
av detta bidragssystem, men
jag vill erinra om att den 25-procentiga
bidragsgivning som 1961 års beslut
innebär inte kan betraktas såsom något
fullgott studiestöd. Inte heller har
stipendiegivningen här i landet en sådan
omfattning att den kan anföras såsom
motiv för att inte biträda ett krav
på likabehandling vid beskattningen av
periodiska understöd till studerande
och övriga periodiska understöd.

I utskottsutlåtandet hänvisas till att
det pågår en studiesocial utredning och
att därvid skall göras en översyn av
de studiesociala åtgärderna på den högre
utbildningens område. Men för den
fråga det här gäller krävs ingalunda
någon form av utredning, eftersom det
redan har i övrigt knäsatts den principen
att avdrag skall medges för periodiskt
understöd. Vad man har rätt
att fordra är en rimlig motivering för
att inte denna avdragsrätt utsträckes att
omfatta även periodiskt understöd till
studerande, och någon sådan motivering
har inte lämnats i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
I och II av herr Lundström
in. fl.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Frågan om det samhälleliga
stödet till studerande ungdom
har vid flera tillfällen under senare år
behandlats av riksdagen. Vid 1961 års
riksdag genomfördes ett system som
medger 25 procent avskrivning på lånesumman,
då den skuldsatte erhållit
lån genom vissa särskilt angivna låneformer.
Denna reform är att hälsa med
tillfredsställelse, även om den inte innebär
någon slutlig lösning av frågan

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

217

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

om studiefinansieringen. Som bekant
arbetar också för närvarande två utredningar
med spörsmålet rörande studiesociala
åtgärder. För att åstadkomma
en rimlig och riktig lösning av frågan
om studiefinansieringen måste olika vägar
beträdas, inte minst för att ernå valfrihet
och rättvisa.

Även om förbättringar på detta område
alltså kan förväntas med anledning
av pågående utredningar, torde
också framdeles föräldrastöd och inkomster
av eget arbete spela en roll för
studiefinansieringen. Dylika bidrag bör
samhället ha särskild anledning att stimulera,
eftersom det är fråga om uppoffringar
för utbildning som med rätta
anses vara en av de värdefullaste investeringarna
för såväl individen som
samhället.

Enligt vår mening bör samhällets
studiestöd även ges en sådan utformning
att den studerande inte nödvändigtvis
måste uppta lån för att komma
i åtnjutande av ett i och för sig berättigat
studiestöd. Vid finansiering genom
föräldrastöd eller egen arbetsinkomst
synes därför en viss skattebefrielse
vara en lämplig form för stöd
från samhällets sida.

Kritik har riktats mot systemet med
avdrag för studiekostnader därför att
denna avdragsrätt genom skatteskalornas
progressivitet kan gynna personer
i högre inkomstlägen. Denna kritik
framstår som berättigad ur flera synpunkter.
De studiekostnader det här
gäller utgöres så gott som undantagslöst
av levnadskostnader, för vilka den
studerande inte kunnat utnyttja ortsavdraget
på grund av att hans inkomst
under studietiden varit för liten. Det
är alltså fråga om outnyttjade avdragsmöjligheter,
som under de aktuella
åren inte skulle ha berörts av inkomstskattens
progressivitet.

Enligt vår mening är det därför ur
skattesynpunkt riktigt och rimligt att
ett studiefinansieringsstöd genom viss
avdragsrätt för studiekostnader får en

sådan utformning att avdragens värde
inte blir beroende av vederbörandes
inkomst.

Man kan även anlägga en annan
aspekt på denna fråga. Enligt vår mening
bör samhällets stöd bl. a. till barnfamiljer
och till ungdomens utbildning
inte vara beroende av exempelvis föräldrarnas
ekonomi. Denna principiella
inställning har sedan 1947 fått sitt uttryck
i samhällets skattemässiga behandling
av barnfamiljerna när det gäller
barnbidragen. Skatteavdraget för
barn har ersatts av en skatterestitution
som är lika för alla barn oavsett föräldrarnas
inkomst.

I fråga om studiefinansieringen kan
ett skatteavdrag enligt vår mening inte
betraktas som ett grundläggande moment
utan som ett komplement till andra
former av studiefinansiering, som i
princip bör utformas så att ungdomens
studiemöjligheter inte behöver vara beroende
av närståendes ekonomiska bistånd
eller inkomst av eget arbete. De
frivilliga uppoffringarna för studiefinansieringen
är emellertid mycket värdefulla
även ur samhällets synpunkt
och bör därför stimuleras. I motionerna
I: 261 och II: 297 erhålles ett system,
enligt vilket skatteavdragen blir proportionella
mot bidragsbeloppet genom
att de skatterättsliga förmånerna gives
formen av ett avdrag direkt på den
slutliga skatten. Det ansluter sig sålunda
till de principer jag här talat om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II och V i föreliggande
utskottsutlåtande.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Frågan om rätt att vid
beskattningen göra avdrag för studiekostnader
är en gammal bekant, som
har återkommit vid snart sagt varje
riksdag under de senaste 20 åren, utan
att den enligt vår uppfattning har fått
en tillfredsställande lösning. Den har
också varit föremål för den ena utredningen
efter den andra.

218

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Inledningsvis vill jag understryka vad
herr Nilsson i Tvärålund var inne på.
Såvitt vi kan se står inte frågan om
studiekostnadernas behandling i skattehänseende
i någon motsatsställning till
hur man skall utforma det studiesociala
stödet, om det sker i form av bidrag
eller stipendier till de studerande. Det
borde inte råda någon tvekan om att
studiekostnader i väsentlig utsträckning
utgör omkostnader för intäkternas förvärvande.
För ett stort antal tjänster
är en viss examen eller motsvarande
kunskaper ett absolut villkor för att erhålla
tjänsten. Det föreligger alltså enligt
vår uppfattning ett direkt samband
mellan tjänsteinkomsten och omkostnaderna
för studierna.

Vi har föreslagit att avdrag skall medges
för ett schablonmässigt fastställt
belopp på 3 000 kronor för varje studieår
av en på normaltid avlagd examen.
Utskottet avstyrker — som vanligt
—• vårt förslag. Huvudskälet härtill
är att frågan enligt utskottets uppfattning
fick sin lösning vid 1961 års riksdag
genom systemet med direkta statsbidrag
till amorteringar på vissa studieskulder.
Bidraget utgör 25 procent
av lånesumman.

Vi riktade redan när förslaget framlades
hård kritik mot detta system, och
vi framhöll att det är orättvist och behäftat
med allvarliga brister. Det 25-procentiga avskrivningsbidraget utgår
endast för lån ur statens lånefond för
universitetsstudier, för studielån med
statlig kreditgaranti och för lån ur allmänna
studiefonden och för lån för
studier ur värnpliktslånefonden. Denna
begränsning betyder att privata studielån
diskrimineras. En sådan kategoriklyvning
kommer att leda till att privata
lån efter hand överflyttas till
nämnda låneformer, vilka ger möjlighet
till avskrivningsbidrag.

Antalet låneansökningar kommer också
att öka. Försök kommer att göras att
få lån för andra syften än att täcka
rena studiekostnader. De som under tidigare
år har finansierat sina studier

med eget arbete får inget bidrag. Studerande
som hållit nere skuldsättningen
missgynnas jämfört med dem som
maximalt utnyttjar de lånemöjligheter
som årligen stått till buds. Stödets omfattning
står inte i direkt proportion
till den utbildning en studerande genomgått,
eftersom studietiden för en
viss examen varierar. AvskrivningsS3rstemet
missgynnar därtill dem som
snabbare än andra återbetalat sina studielån.

Den kritik vi riktat mot detta system
är lika bärande i dag som den var när
systemet introducerades 1961. Vi bär
efter hand fått resonans för vår uppfattning
— inte i bevillningsutskottet
men hos dem som närmast är berörda
av systemet, nämligen de studerande
själva. Man kan säga att avskrivningssystemet
nu är moget för avskrivning,
inte till 25 procent utan totalt.

Bevillningsutskottets majoritet åberopar
även taxeringstekniska problem.
Deklarationsförfarandet skulle kompliceras
och öka taxeringsmyndigheternas
arbete, säger utskottet. Den invändningen
kommer knappast överraskande för
dem som sitter i utskottet. Bevillningsutskottet
skulle inte ha varit att känna
igen, om inte också detta skäl hade
åberopats. Det möter vi ju i så många
sammanhang, då frågor om avdragsrätt
behandlas.

Såvitt vi kan se skulle vårt förslag
inte behöva medföra några komplikationer
ur taxeringssynpunkt. Den avdragsberättigade
skulle till sin årliga
självdeklaration foga en avskrivningsplan
med uppgift om dels den ursprungliga
avdragsrätten och dels det avdragsbelopp
han yrkar för det aktuella
beskattningsåret. Ett sådant tillvägagångssätt
är ju inte något ovanligt i
deklarationssammanhang.

Vi anser att vårt förslag skulle innebära
en rimlig lösning av denna fråga,
en lösning utan de brister och orättvisor
som vidlåder det nuvarande bidragssystemet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

219

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

servation III av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Alla som talat i detta
ämne före mig har understrukit att det
är ett problem som brukar tas upp vid
varje års riksdag, och jag kan åtminstone
i det stycket ansluta mig till reservanterna.
Jag tror inte jag överdriver
om jag säger, att denna fråga om
avdrag för studier har varit uppe till
behandling nästan alla år då jag bär
haft nöjet att tillhöra bevillningsutskottet,
och det är rätt många nu.

Det är därför också riktigt som fru
Nettelbrandt sade, att det knappast är
möjligt att komma med några nya argument.
Hon tilläde att de argument,
som hon för sin del ville åberopa, gällde
lika mycket i dag som förut. Jag
kan väl, herr talman, också säga att de
motiv som står bakom bevillningsutskottets
betänkande är lika relevanta
som de har varit förut.

Det är dock alldeles ostridigt, herr
talman, att det beslut som genomfördes
1961 om införande av ett nytt system,
nämligen avskrivning av lånesumman
med 25 procent, har gjort att de
äldre kraven om avskrivning vid nedsatt
skatteförmåga, periodiskt understöd
o. s. v. kommit i ett helt annat
läge. Jag tror att man tar fel om man
vill göra gällande, att behovet ändå är
detsamma och att problemet är alldeles
olöst. Jag medger att man kan gå längre
och kanske utbygga systemet till att
ge mera — det vill jag inte ta ställning
till. Men redan detta nya system har
ganska avsevärt förändrat det tidigare
läget.

Det är också riktigt som sagts förut
i dag, att denna fråga inte bara varit
föremål för motioner och behandling i
bevillningsutskott och riksdag. Frågan
har också varit föremål för ett flertal
utredningar, däribland skattelagssakkunniga.
De konstaterade vid detta tillfälle
— jag kan väl erinra om det fast

det står i utskottsutlåtandet — att vad
som i vanliga fall brukar betecknas som
studiekostnader till alldeles övervägande
del är utgifter för de studerandes levnadskostnader,
och alla är vi på det
klara med att avdrag för personliga
levnadskostnader inte är avdragsgilla.
Det är väl ändå uppenbart •— även om
jag inte får något medhåll från herr
Björkman ■—- att deklarationsförfarandet
skulle kompliceras, om vi införde
ett dylikt avdrag för vad som i stort
sett är levnadskostnader. Dessutom
skulle detta avdrag bli orättvist i många
fall på grund av skatteskalornas progressivitet,
som någon citerade från utskottet.

Beträffande periodiskt understöd citerade
fru Nettelbrandt själv ur utskottsbetänkandet,
att behovet blivit
mindre nu sedan dessa direkta bidrag
införts, och fru Nettelbrandt medgav
att så var förhållandet men framhöll att
det inte är tillräckligt. Ja, man kan alltid
tvista om vad som är tillräckligt
och inte tillräckligt. Vi har gått så långt
som vi ur olika synpunkter ansett oss
kunna gå när det gällt avskrivningar.
Det pågår ju, som här framhållits, utredning
på detta område, och därför
finns det ingen anledning att för närvarande
ta ställning till denna sak.

Någon av de ärade talarna var också
inne på stipendiegivningen. Den frågan
behöver jag inte ta upp, eftersom
den går utanför det ämnesområde vi i
dag behandlar.

Herr Nilsson i Tvärålund menade att
studiekostnaderna delvis kunde jämställas
med outnyttjade ortsavdrag, som
borde göras retroaktiva. Jag har litet
svårt att förstå hur en skatteförfattning
skulle fungera, där man utnyttjade ortsavdragen
retroaktivt. Många skulle säga
att de på grund av studiekostnadernas
storlek under de år då de låg vid universitet
eller andra utbildningsanstalter
inte kunde utnyttja sina ortsavdrag,
och därför borde det konstrueras någonting
så att de fick kompensation.

220

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Jag tror det skulle komplicera frågan
mycket.

Herr Björkman säger att högern energiskt
har protesterat mot det nuvarande
systemet därför att det är oriktigt.
Man vill ha avdrag med 3 000 kronor
per ordinärt studieår utan att privata
studielån diskrimineras. Därför tycker
herr Björkman att det nuvarande systemet,
som han uttryckte det, är moget
för avskrivning. Herr Björkman säger
dessutom att han under åren sedan
1961, då detta beslut trädde i kraft, fått
medhåll — inte från bevillningsutskottet
utan från dem som är direkt berörda
av detta, alltså de studerande
själva, .lag tror inte att herr Björkman
kan åberopa att han har de studerande
bakom sig när det gäller att avskriva
det nuvarande systemet. Så mycket
kontakt har även jag med dem att jag
vet att detta system uppskattas och att
det är till god hjälp.

Jag skall inte, herr talman, säga mera
om detta utan nöjer mig med att yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att det system som tillkom år 1961 har
gjort att de äldre kraven kommit i ett
helt annat läge. Det är väl riktigt att
de har kommit i ett något annat läge,
men detta är ingalunda så förändrat att
det skulle göra de tidigare kraven betydelselösa.
Jag vill erinra om att det
tjugofemprocentiga bidrag som tillkom
genom beslut år 1961 var avsett att
motsvara ungefär 60 procent av ett lån.
Det finns således över huvud taget inte
något bidrag som täckning för den övriga
delen. Vidare är stipendiegivningen,
som jag sade i mitt tidigare anförande,
fortfarande klart otillräcklig.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att fråga herr Kärrlander om han kunde
ge några argument för att man icke
kan vara med om ett avdrag för periodiska
understöd för dem som använ -

der dessa till studerande. Denna princip
gäller ju för dem som använder
periodiska understöd på andra, kanske
helt improduktiva sätt. De kanske ges
till sådana som för en helt vegeterande
tillvaro. I sådana fall är det möjligt att
bevilja avdrag, men inte när man använder
understödet på ett produktivt
sätt.

Herr Källenius talade vidare om levnadskostnader.
Jag tror inte att det
framgick fullt klart om argumentet att
man inte gör avdrag för levnadskostnader
också gällde frågan om avdrag
för periodiskt understöd. Kan det föreligga
någon skillnad mellan levnadskostnaderna
för dem som för en vegeterande
tillvaro och för dem som studerar?
Kan det vara något i deklarationsförfarandet
som skapar en skillnad
om den som mottar understödet använder
det produktivt eller — enligt min
mening — improduktivt? Det skulle
vara värdefullt att av herr Källenius få
ett klarläggande av anledningen till att
man gör detta undantag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Kärrlander trodde
att det system som föreslås av centerpartiet
skulle vara svårt att genomföra
ur teknisk synpunkt. Tekniska svårigheter
brukar vara ett mycket vanligt
argument för att avvisa förslag som det
inte finns någon vilja att genomföra.
Jag vill emellertid notera att herr Kärrlander
inte hade några principiella invändningar
mot centerpartiets förslag
och att det är ett intresse för samhället
att stimulera till enskilda uppoffringar
för att ordna studiefinansieringen
utan samhällets medverkan.

Det finns många exempel på att argumentet
om tekniska svårigheter inte
har haft någon relevans när situationer
har uppstått, som tvingat fram en lösning
i det ena eller andra avseendet.
Jag skall inte ge något exempel på detta
för att inte i onödan förlänga debatten.

Fredagen den 5 april 19G3

Nr 14

221

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Kärrlander sade
att läget hade förändrats sedan riksdagsbeslutet
om avskrivningsbidraget fattades
år 1961. Jag kan hålla med herr
Kärrlander om att läget har förändrats,
dock inte på samma sätt som herr Kärrlander
avsåg utan så att vi har börjat få
resonans för den starka kritik som vi
riktade mot det avskrivningssystem om
vilket riksdagen fattade beslut år 1961.

Det förhåller sig inte så, herr Kärrlander,
att de studerande är nöjda. Herr
Kärrlander trodde att det skulle vålla
protester om detta system avskaffades.
Jag tror inte det, herr Kärrlander. Man
är medveten om att systemet har de brister
som jag påtalat. Det är möjligt att
herr Kärrlander kan försvara sig med
att han under tidigare år bemött våra
argument. Jag har tidigare i åtta punkter
riktat kritik mot det nuvarande systemet.
Herr Kärrlander gick inte in
på dem i någon större utsträckning, utan
han upprepade endast några av motargumenten
från föregående år. Det hade
varit större anledning att närmare gå in
på de invändningar vi nu har gjort.

Herr Kärrlander nämnde bl. a. progressiviteten.
Herr Kärrlander vet att utskottet
nyligen behandlat en motion av
fru Kristensson och mig, i vilken begärdes
en utredning om hänsynstagande
till progressivitetens verkningar för dem
som kommer ut sent i arbetslivet och då
får högre inkomster. Bevillningsutskottet
tillstyrkte motionen. Socialdemokraterna
reserverade sig emellertid och förslaget
föll i kamrarna.

Vi har alltså inte kommit någonstans
i detta avseende, trots att redan 1957
års skatteutredning framhöll att det saknades
principiell anledning att av en
skattskyldig uttaga större skatt än som
svarade mot hans inkomstförhållanden
sådana de framträdde under en längre
tidsperiod än det enstaka beskattningsåret.
Det framgick även vid remissbehandlingen
av 1957 års skatteutredningsförslag
att ojämnheten i inkomsterna för

t. ex. den högskoleutbildade arbetskraften
sannolikt kan antagas leda till större
skatteorättvisor än den överbeskattning
på grund av kortsiktiga inkomstvariationer,
som utredningen med sina
förslag ville undanröja.

Ett annat av herr Kärrlanders argument
var, att om avdragsrätt för studiekostnader
infördes skulle det innebära
att man medgav avdrag för levnadskostnader.
Det är emellertid inte så, herr
Kärrlander, att vårt förslag inkluderar
någon sådan avdragsrätt. Vi har räknat
fram ett schablonmässigt avdrag på
3 000 kronor. Detta belopp har vi kommit
till genom att utgå från en viss summa
som vi anser behövs per studieår,
nämligen cirka 6 000 kronor. Räknar
man ränta på detta belopp blir det avsevärda
summor enbart i räntekostna der.

Därtill kommer utgifter för litteratur,
kurser, resor och försäkringspremier.
— Just med hänsyn till progressiviteten
anser vi att man borde vara litet
generös. Man skulle då även ta hänsyn
till det infrusna ortsavdraget, så att
man kom fram till ett schablonavdrag
för studiekostnaderna.

På den vägen har vi kommit fram till
beloppet 3 000 kronor. Summan inkluderar
alltså inte levnadskostnader. Jag
har inte någon annan uppfattning än
herr Kärrlander på den punkten. Man
skall inte få avdrag för levnadskostnader.

Vi får se vad studiesociala utredningen
kommer fram till. Såsom systemet nu
är utformat tycker vi det är helt felaktigt.
Vi får inrikta oss på att komma
tillbaka och försöka övertyga herr Kärrlander
ett annat år.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Herr Björkman säger att
man gjort så och så och kommit fram
till ett visst schablonavdrag. Men jag är
inte övertygad om att detta schablonavdrag
har så stora fördelar, att det går att
avskriva det nuvarande systemet. Det
tror herr Björkman att man kan, men

222

Nr 14

Fredagen den 5 april 19G3

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

han vet det inte. Det är alltså en tro
utan vetande.

Herr Björkman säger att vi får se vad
studiesociala utredningen kommer till.
Ja, jag tycker också att vi skall se vad
studiesociala utredningen stannar för
att föreslå. Det kan hända att utredningen
lägger fram ett förslag som är ägnat
att åstadkomma förbättringar, och därför
är det naturligtvis felaktigt att nu
ta ett steg som man inte vet vart det leder
— man tror att det är en fördel men
man kan inte anföra några bevis för riktigheten
av sin tro.

Det är alldeles klart, herr Björkman,
att de studerande inte är nöjda i alla
hänseenden — jag förstår att de inte är
det. Men det är ju egentligen inte något
argument i en sakdebatt.

Vidare säger herr Björkman att läget
förändrats så till vida att högern
börjat få resonans för den hårda kritik
som partiet anfört i detta hänseende. Jag
ber om ursäkt, herr talman, men jag tycker
faktiskt att inte heller detta är något
sakligt argument.

Jag vidhåller vad jag sade till herr
Nilsson i Tvärålund, att det skulle bli
besvärligt att ordna saken på det sätt
som centerpartiet tänkt sig.

Fru Nettelbrandt talade om periodiskt
understöd och använde ett argument
som vi hört förut. Varför skall avdragsrätt
för periodiskt understöd föreligga
endast när understödet ges till dem som
bara vegeterar, till dem som är improduktiva,
men inte när understödet ges
till sådana som använder medlen till ett
produktivt ändamål, exempelvis studier?
frågar fru Nettelbrandt. Men som fru
Nettelbrandt kanske vet ges periodiskt
understöd i regel till någon som är i behov
av understödet för sin försörjning.
Den som mottar understödet är skattepliktig
för detsamma, och den som ger
understödet har avdragsrätt.

Jag tycker verkligen inte att man kan
dra parallellen så som fru Nettelbrandt
gör. Jag tror inte att periodiskt understöd
ges i onödan, alltså till sådana som

— för att använda fru Nettelbrandts ord

— bara vegeterar och inte gör rätt för
sig ur social synpunkt och av vänlighet
får periodiskt understöd. I taxeringsarbetet
— jag har bl. a. erfarenhet från en
prövningsnämnd — har jag många gånger
sett att periodiskt understöd givits.
Men det har sannerligen inte varit periodiska
understöd som lämnats för nöjes
skull, utan det har legat helt andra
och verkligare motiv bakom än dem fru
Nettelbrandt talar om. Enligt fru Nettelbrandt
skulle det ju gå att ge periodiskt
understöd till folk som egentligen
inte borde ha det, folk som inte fyllde
någon uppgift i samhället, medan det
däremot skulle vara diskriminerande att
ge understöd till studerande. Det är att
snedvrida diskussionen att föra en sådan
argumentering. Det är ett teoretiskt
tänkande som inte har med praktisk
verklighet att göra.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Först vill jag be herr
Källenius om tillgift för att jag tillvitat
honom herr Kärrlanders åsikt.

När jag på min fråga om skillnaden
vad beträffar avdrag för periodiskt understöd
till sådana som icke använder
det till studier och till sådana som gör
det får till svar av herr Kärrlander att
periodiska understöd går till sådana som
är i behov av dem för sin försörjning,
förmodar jag att jag av det uttalandet
skall sluta mig till att de studerande enligt
herr Kärrlanders uppfattning icke
är i behov av periodiskt understöd för
sin försörjning. Om detta är den enda
motiveringen för gränsdragningen, vill
jag notera detta för den kommande behandlingen
av de studiesociala frågorna.
Jag tror inte att de studerande har
mycket positivt att hämta av herr Kärrlander
om han griper sig an de studiesociala
frågorna från den utgångspunkten.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag vill först trösta fru
Nettelbrandt med att säga att jag kände

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

223

Rätt till avdrag vid

mig inte alls generad över att bli kallad
Källenius, utan det går mycket bra att
fortsätta med det, om det på något sätt
skulle vara enklare ur argumentationssynpunkt.

Vad beträffar det periodiska understödet
fortsätter fru Nettelbrandt att
snedvrida diskussionen. Nu skall hon väl
tolka mitt uttalande så, säger hon, att
det periodiska understöd som går till
studerande går till sådana som inte har
något verkligt behov av det. Det har jag
aldrig sagt, fru Nettelbrandt. Jag har
sagt att när det periodiska understöd
som ges till sådana som fru Nettelbrandt
i sitt första inlägg kallade vegeterande,
sådana som inte fyller någon produktiv
uppgift i samhällslivet, berättigar givaren
till avdrag, så ligger bakom denna
regel sociala skäl. Den som ger sådana
understöd anser sig t. ex. av familjeskäl
ha plikt att lämna detta understöd. Däremot
har jag aldrig sagt att understöd till
studerande icke vore av behovet påkallat.
Det är en snedvridning av diskussionen
som jag beklagar.

Sedan vill jag tillägga att det inte är
fråga om behovet utan det är fråga om
i vad mån det går att införa avdragsrätt
även för periodiskt understöd till
kategorien studerande. Det är inte fråga
om att bedöma ett behov utan det är
ett skatteproblem.

Bevillningsutskottet har gång efter annan
uttalat, och skattelagssakkunniga
har gjort detsamma, att problemet inte
skall lösas genom avdragsrätt. Trots
att man har funderat så mycket på just
detta problem har man inte kunnat enas
om en sådan lösning. Vid ett tidigare
skede var skattelagssakkunniga inne på
tanken att avdragsrätten även skulle omfatta
periodiskt understöd till studerande
men man kan nog säga att den ståndpunkten
nu är övergiven.

Jag ber att ytterligare en gång få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Kärrlander påstår
att jag som argument hade sagt att de

beskattningen för studiekostnader m. m.

studerande inte var nöjda med det nuvarande
systemet, och det var inte något
sakligt argument, menade herr Kärrlander.
Jag talade om vad de studerande
tyckte därför att jag hade fått uppfattningen
att herr Kärrlander menade att
systemet var förträffligt i de studerandes
ögon. Det tycker de inte att det är,
herr Kärrlander. Om man säger att de
inte är nöjda eller att de är missnöjda,
det är tämligen likgiltigt. Men det förhåller
sig inte så att de studerande är
tillfredsställda med systemet, och det
beror på att de på många punkter delar
vår uppfattning.

Sedan avvaktar vi naturligtvis med
stort intresse vad studiesociala utredningen
kan komma med. Det har vi gjort
ganska länge. Men man skall nog inte
fästa alltför stora förhoppningar på vad
den, när den nu kommer, skall kunna
göra i detta avseende. Vår uppgift måste
dock vara att driva på när vi anser att
det nuvarande systemet är ohållbart.
Det är därför vi har begärt att ett förslag
om ändring skall framläggas redan vid
årets höstriksdag.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Kärrlander måste
väl ursäkta mig om jag blir eu aning
desorienterad av hans inlägg då han
först använde största delen av repliken
till att tala om att han inte alls menat
att de studerande inte skulle ha något
behov av understöd och sedan i slutet
talar om att här är inte fråga om behov
utan det är ett skatteproblem.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 1 och 3

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen I)
av herr Lundström m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen V) av herr Nilsson
i Tvärålund; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen

224

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Nilsson i Tvärålund votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkterna 1) och 3) i bevillningsutskottets
betänkande nr 17 antager
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
reservationen I) av herr Lundström
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen V) av herr Nilsson i
Tvärålund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 73 ja och
35 nej, varjämte 94 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 3) i utskottets betänkande
nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen I) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 73
nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
punkten 2) i utskottets betänkande nr
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

225

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 69 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 36 nej, varjämte 45 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader
för reparation och underhåll av
byggnad

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader för reparation och
underhåll av byggnad.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 49
av herr Stefanson m. fl. och 11:57 av
herr Källenius m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av
inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag får göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov»; samt

2) de likalydande motionerna 1:369
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 428 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om prövning och förslag till riksdagen
om sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation
och underhåll medges för kostnader
för iståndsättande av byggnad till
en nivå, som kan anses motsvara en
rationell användning».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 49 av herr Stefanson m. fl.

8 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 74

226

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

och II: 57 av herr Källenius in. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning
av inkomst av annan fastighet
(hyresfastighet), att avdrag finge göras
med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov;
samt

2) med bifall till de likalydande motionerna
I: 369 av herr Harald Pettersson
m. fl. och II: 428 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om prövning och
förslag till sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation
och underhåll medgåves för kostnader
för iståndsättande av byggnad
till en nivå, som kunde anses motsvara
en rationell användning.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Oscar Carlsson, Wärnberg,
Tage Johansson, liellebladh, Allard,
Engkvist, Asp och Andersson i
Essvik samt fru Holmquist, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 49
av herr Stefanson m. fl. och II: 57 av
herr Källenius m. fl. om viss rätt till
avdrag vid beskattningen av hyresfastighet,
samt

2) de likalydande motionerna I: 369
av herr Harald Pettersson in. fl. och
II: 428 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. angående viss rätt till avdrag vid
beskattningen för reparation och underhåll
av byggnad,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 19 behandlas ett återkommande
motionspar, nämligen I: 49
av herr Stefanson m. fl. och II: 57 av
herr Källenius m. fl. med yrkande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhåller om »en skyndsam utredning i
syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan
fastighet (hyresfastighet), att avdrag
får göras med visst belopp för
avsättningar avsedda för framtida reparationsbehov».

En motion med exakt samma yrkande
och motivering förelädes och avslogs
av fjolårets riksdag. Det finns
ingen anledning för riksdagen att i dag
frångå detta beslut. Jag yrkar på denna
punkt bifall till reservationen av herr
John Ericsson in. fl. innebärande avslag
på dessa motioner.

1 samma utskottsbetänkande behandlas
också eu motion I: 369 av herr Harald
Pettersson m. fl. och II: 428 av
herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari
yrkas »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning
och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll
medges för kostnader för iståndsättande
av byggnad till en nivå, som
kan anses motsvara en rationell användning».

För närvarande ligger det i princip
till på det sättet att vid taxering av
jordbruksfastighet får avdrag göras
från bruttointäkt för reparationer och
underhåll av byggnader, medan avdrag
inte får göras för ny-, till- eller ombyggnader.
Avsteg från denna princip
kan emellertid göras vid ombyggnader,
så att man räknar ett visst belopp, som
skulle kunna svara mot reparation av
byggnad i det tillstånd som den var
före ombyggnadens påbörjande. I motionen
nämns däremot inte om att avdrag
medges för värdeminskning för
byggnad som användes i ägarens rörelse.

Vi reservanter menar att detta motionsyrkande
rubbar avvägningen i det
nuvarande avdragssystemet mellan sådana
kostnader som får dras av på en
gång och sådana som får tillgodoräknas
genom värdeminskningsavdrag. Det

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

227

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

kan tilläggas att en särskild sektion
inom skattelagssakkunniga utreder
spörsmålet om avskrivning av jordbruksfastighet.
Det finns all anledning
att förutsätta att detta spörsmål övervägs
i detta sammanhang. Samma anledning
finns att förutsätta att allmänna
skatteberedningen beaktar frågor om
avskrivning på byggnader.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr John Ericsson
m. fl. även på denna punkt.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Bostadspolitiken går ut
på att väsentligt förbättra vår bostadsstandard.
Till följd härav har det moderna
bostadsbeståndet kraftigt ökat
under de senaste decennierna. Denna
politik, som har en god och ändamålsenlig
bostad såsom riktmärke, medför
att underhållsfrågan fått ökad betydelse.

Utvecklingen inom byggnadstekniken
samt konsumenternas ökade krav på
mer lättskötta lägenheter har medfört
en markant omfördelning av byggnadskostnaderna.
Inrednings- och installationsdetaljer,
som kräver stort underhåll
för god funktionsduglighet, upptar
sålunda den större andelen av de totala
byggnadskostnaderna, medan stomkostnaderna,
som ej behöver underhåll,
upptar en mindre del. Fördelningen
mellan nämnda slag av byggnadskostnader
utgjorde för cirka 30 år sedan
70 procent stomkostnader och 30 procent
installations- och inredningskostnader.
För de fastigheter, som uppföres
i dag, är dessa procentsatser omkastade,
d. v. s. installations- och inredningskostnaderna
utgör 70 procent
och stomkostnaderna endast 30 procent.
Dessa förhållanden har medfört att underhållskostnadernas
andel av de totala
driftkostnaderna ökat väsentligt
för fastigheter uppförda på senare tid.

Alltsedan 1942 har bostadsmarknaden
varit hyresreglerad. Denna reglering,
som beträffande enskilda fastigheter

fortfarande gäller för landets flesta orter,
begränsar snävt de i hyreskalkylen
ingående posterna för reparationer
in. in. Detta medför att till reparationer
icke kan användas större belopp än
som enligt myndigheternas beslut maximalt
får ingå i hyreskalkylen för reparations-
och underhållskostnader. På
grund av gällande skatteregler för enskilda
fastighetsägare kan dock nämnda
i hyran ingående reparationsmedel
endast delvis användas för avsett ändamål,
vilket förhållande innebär en ur
samhällets synpunkt alltför snabb förslitning
och försämring av det fastighetsbestånd
som är i enskild ägo.

På vilket sätt medför då skattereglerna
att icke hela den i hyran ingående
reparationsdelen till fullo kan utnyttjas
för reparationer och underhåll?
Följande exempel kan i korthet klargöra
detta. I hyreskalkylen för en enskild
fastighet, för vilken byggnadskostnaden
utgör 10 miljoner kronor,
motsvarar enligt myndigheternas beslut
den del, som skall användas för reparationer,
0,7 procent av byggnadskostnaden,
d. v. s. 70 000 kronor. Under en
fastighets första 7—10 år understiger
regelmässigt de faktiska reparationsoch
underhållskostnaderna ifrågavarande,
i hyran ingående reparationsmedel.
I detta exempel förutsättes att
reparationerna under första året uppgår
till högst 10 000 kronor. Å de medel,
som myndigheterna ansett skall
användas för reparationer, framkommer
sålunda under detta första år ett
överskott på 60 000 kronor.

Detta belopp bör rätteligen helt reserveras
för framtida ackumulerade reparationsbehov
avseende sådana större
reparationsarbeten, som man av erfarenhet
vet erfordras vissa bestämda
år efter fastighetens färdigställande och
för vilka reparationer den förefintliga
i hyran för respektive år ingående reparationsersättningsdelen
icke är tillräcklig.
Nämnda 60 000 kronor bör därför
sparas till det år, då större repara -

Nr 14

228

Fredagen den 5 april 1963

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

tionsarbeten måste utföras. Enär - - vid
numera vanlig 50-procentig beskattning
— cirka 30 000 kronor av dessa 60 000
kronor »bortskattas», kan de erforderliga
reparationerna utföras endast till
en del, varför fastigheten inte kan hållas
i tillräckligt gott och ändamålsenligt
skick. Dylik bortskattning sker även
under de närmast följande åren. Det
blir sålunda fråga om ansenliga belopp,
som på grund av gällande skatteregler
icke kommer hyresgästerna i enskilda
fastigheter till del.

Hyresgäster i fastigheter, som tillhör
allmännyttiga företag, utsattes däremot
inte för dessa nackdelar. Allmännyttiga
företag beskattas nämligen på sådant
sätt, att skattefria avsättningar kan göras
för reparationsmedel, vilket sålunda
medför att hyresgästerna i sådana
fastigheter kan räkna med att fastigheterna
hålles i gott skick -—- något som
ju är av stort värde för den allmänna
trevnaden. Man har i dagens bostadsläge
inget fritt val till lägenheter, utan
blivande hyresgäster anvisas av myndigheterna
lägenheter i såväl allmännyttiga
företags fastigheter som i enskilda
personers fastigheter. Det strider
mot allmänna rättviseprinciper att
de hyresgäster, som genom myndigheternas
beslut har tilldelats lägenheter
i fastigheter ägda av enskilda personer,
skall bli berövade möjligheter att
till fullo få sådana reparationer utförda,
för vilka ersättning lämnats vid inbetalning
av hyran.

Det ter sig synnerligen stötande att
två olika beskattningsmetoder för hyresgästernas
del skall medföra så olika
villkor. Den nu rådande skillnaden skulle
helt kunna undvikas om — vid beskattning
av inkomst av hyresfastigheter,
ägda av enskilda personer — infördes
rätt till skattefria avsättningar
för reparationsmedel.

I reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 19 år 1963 har beträffande
motionen nr 57 regeringspartiets
företrädare anfört att beskattnings -

årets slutenhet är grundläggande för
vårt skattesystem, men att lagstiftningen
om förlustutjämning undanröjt de
särskilt påtagliga nackdelarna av denna
princip. Att hänvisa till förlustutjämningslagstiftningen
är emellertid
helt oriktigt i förevarande fråga, enär
vid tillämpningen av nämnda förordning
förutsattes, att en skattskyldigs
verksamhet visst år lämnat underskott,
som icke kunnat skattemässigt avräknas
mot överskott av annan verksamhet
samma år. Under sådana förhållanden
får enligt nämnda förordning underskottet
utnyttjas såsom förlustavdrag
senare år, d. v. s. förordningen medger
icke att underskott får kvittas mot tidigare
överskott.

Men för den enskilda fastighetsförvaltningen
uppkommer överskott under
de första 7—10 åren, och på den
grund kan förordningen inte tillämpas,
vilket reservanterna gör gällande. Det
kan också nämnas i detta sammanhang,
att man i debatten kring denna
för bostadsmarknaden så viktiga fråga
även framfört, att de progressiva verkningarna
av beskattningen av reparationsmedel
provisoriskt eliminerats genom
lagstiftningen om ackumulerad inkomst
och om skogskonto. Det är förvånande
att dylika påståenden kan göras
av skattesakkunniga personer, eftersom
det är helt klart att sistnämnda
förordning icke på något sätt kan tilllämpas
när fråga är om beskattning av
uppburna reparationsmedel.

Vid föregående års riksdag behandlades
en liknande motion i denna fråga,
varvid bevillningsutskottet uttalade,
att frågan borde upptas till behandling
av allmänna skatteberedningen. Denna
fråga är emellertid, herr talman, så
brådskande och så betydelsefull, att den
måste lösas snarast, eller rättare sagt
nu, och för sig. Det gäller bara att bereda
en enskild fastighetsägare samma
möjlighet som redan tillkommer de allmännyttiga
företagen, att göra skattefria
avsättningar för framtida repara -

229

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

Avdrag vid inkomsttaxeringen

tionsbehov. Hyresgäster i alla slag av
bostadsfastigheter bör oavsett ägareförhållanden
ha samma rätt att erhålla
reparationer.

Det är därför oförklarligt att regeringspartiet
vill motsätta sig en så
självklar åtgärd som utredning av denna
viktiga fråga, i synnerhet som så
många socialdemokratiska riksdagsmän,
vilka är insatta i och begriper detta, är
fullt på det klara med att motionens
förslag är alldeles riktigt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan under
punkt 1 i dess betänkande nr 19 om
skyndsam utredning rörande frågan om
rätt att vid inkomstberäkning för hyresfastigheter
göra avdrag för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Källenius anfört
i denna fråga och skall därför fatta mig
kort. Frågan gäller avdrag för avsättning
av medel till framtida reparationsbehov.

Behovet av reparationer av en fastighet
är ju inte konstant, utan behov av
större reparationer återkommer i allmänhet
med jämna intervaller. Ingen
fastighetsägare kan med ett års vinst
finansiera de reparationsbehov som
dämts upp under en längre period. Det
behövs härför också uppdämda medel.
Att avdragsrätten för reparationer knyts
till det beskattningsår då en kostnadskrävande
reparation gjorts leder till att
viljan och förmågan att göra sådana
större reparationer blir reducerade. Det
är inte tillfredsställande att en fastighetsägare
skall betala en oftast hög
marginalskatt på vinst som avsättes för
reparationer och att avdragsrätten det
beskattningsår då reparationen utförts
måhända inte kan utnyttjas på grund
av att vinsten inte räcker till. En möjlighet
till skattefri avsättning för framtida
reparationsbehov skulle stimulera

till mera omfattande reparationer och
därmed också komma bostadskonsumenterna
till godo.

Herr Källenius har utförligt utvecklat
det förhållandet att det inom de allmännyttiga
företagen är tillåtet att skattefritt
fondera den del av hyran som är
avsedd för framtida reparationer och
underhåll. Det är inte rimligt att fastighetsägare
som är fysiska personer
eller juridiska personer av annat slag
än allmännyttiga bostadsföretag inte kan
få göra sådana avdrag, och det är inte
heller rimligt att hyresgästerna i andra
hus än dem som ägs av allmännyttiga
bostadsföretag skall få reparationer i
mindre utsträckning än de som bor i
dessa allmännyttiga företags fastigheter.
En utredning av frågan om rätt till avdrag
med visst belopp för avsättningar
för framtida reparationsbehov är onekligen
mycket angelägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I motion 428 i denna
kammare har jag tillsammans med några
kammarkamrater fört fram en fråga
som behandlats av riksdagen flera gånger,
nämligen om att vid inkomsttaxering
av fastigheter reparationskostnader och
underhåll skall bedömas med större generositet
än som nu är fallet.

Utskottsmajoriteten, som väl har tillkommit
genom lottning, har tillstyrkt
förslaget om skrivelse till Kungl. Maj :t.
Men reservanterna anger i utlåtandet
att de inte delar uppfattningen att bestämmelserna
för avdrag skulle tillämpas
speciellt restriktivt. Men erfarenheterna
under de senaste åren har varit
sådana att man måste säga att restriktiviteten
har skärpts. De lokala taxeringsnämnderna
och deras ordförande stöder
sig på utslag i högre instanser och
säger att de inte har någon annan möjlighet
än att tillämpa bestämmelserna
med skärpt restriktivitet. De anger mycket
bestämt att om en del av en gammal

8* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr J4

Nr 14

230

Fredagen den 5 april 1963

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

byggnad, t. ex. en vägg, skall repareras
så tillåts inte avdrag för annat än lappning
här och där. Men om man vidtar
en omfattande ändring, t. ex. byter ut
trä mot cementsten, kan kostnaderna
härför inte godtas såsom avdrag enligt
nvi gällande rekommendationer.

Inom jordbruket företas ofta omläggningar
av driften. Vid sådana omläggningar
måste t. ex. ekonomibyggnadernas
inredning ändras, och ibland kräver
nya dispositioner över utrymmena att
hela byggnadsdelar ändras. Kostnaderna
för sådana ändringar borde skäligen
vara avdragsgilla.

Reservanternas företrädare, fru Holmqvist,
påpekar att det är tillåtet att göra
sådana avdrag i deklarationen. Det är
riktigt att detta är tillåtet, men när avdragen
inte godkänns — vilket förekommer
— måste man ändå försöka att
få någon ändring på denna punkt.

De värdeminskningsavdrag man får
göra för att få skälig avskrivning på
byggnader, motsvarar en procent av
jordbruksvärdet. Det förslår inte på något
sätt för att täcka utgifterna för reparationer.

Nu framhåller man att en särskild
sektion av skattelagssakkunniga har
denna fråga under utredning. Det har
sagts mig att skattelagssakkunniga sysslar
med frågan — sedan 1957 eller 1959.
Men i praktiken syns tillämpningen av
nuvarande bestämmelser ha blivit restriktivare.
Det kan väl inte anses lämpligt
att under den tid utredning pågår
skärpa tillämpningen av bestämmelserna
i det praktiska taxeringsarbetet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under punkt 2.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Man kan inte komma
ifrån att det ligger mycket i denna motion,
som, om det kunde realiseras,
skulle bli av stor betydelse för hyresgästerna.
Men låt mig erinra om vad som
har hänt på detta område.

Inom de allmännyttiga bostadsföreta -

gen har vi från hyresgästorganisationerna
full insyn i uppläggningen av reparationerna.
Vi har möjlighet att se att reparationspengar
fonderas, och vi kan
också genom förhandlingar och på annat
sätt medverka till att — som jag tidigare
nämnt i denna kammare — bestämda
tidsintervaller fastställs för reparationer,
detta till nytta och gagn för hyresgästerna.
I de kooperativa företagen
gör man avsättningar för reparationer
som förs på varje hyresgästs eller bostadsrättsinnehavares
eget konto. Det
betyder att lägenhetsinnehavaren har
möjlighet att göra reparationer när han
anser tidpunkten lämplig.

När det gäller de enskilda fastighetsägarna
har vi önskat och hoppats på
förbättringar på detta område. Men det
är alltid i en del fastigheter ytterst svårt
att få reparationer utförda. Även om det
är så att i hyresbeloppet är inräknade
pengar som är avsedda för reparationer
finns det många fastighetsägare — jag
vill inte säga att det är alla — som inte
fyller sin reparationsplikt, utan det kan
bli mycket svåra förhandlingar som
ibland leder fram till tvångsreparationer
eller domstolsavgöranden.

Det hade varit önskvärt att i denna
fråga förhandlingar hade kunnat tas
upp, gärna på basis av denna motion,
mellan de båda riksförbunden för att
finna en väg till garanterade fonder
som skapade rättvisa och ekonomisk
säkerhet åt hyresgästerna, så att de visste
att pengarna verkligen gick till reparationer
och inte till något annat. I Hyresgästernas
riksförbund skulle man då
ha möjlighet att säga till sina medlemmar
att vi här funnit en väg att gå. Men
hur är det på fastighetsägarhåll? Deras
organisation är alltför lös och har inte
tillräckligt mycket att säga till om. Den
kan endast ge medlemmarna en rekommendation,
och en sådan betyder ingenting.
Det krävs betydligt fastare former
inom den organisationen för att man
skall kunna nå resultat. Som jag nämnt
ligger i hyresbeloppet också reparations -

231

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

pengar. Dessa pengar, som hyresgästerna
betalar in, borde gå till reparationer.
Kunde man finna samlingslinjer för en
tillfredsställande reparationsvolym på
basis av inbetalda summor och fondera
dessa medel för deras ändamål och under
garanti hade allt varit bra.

Min hemställan i denna fråga är alltså
en kontakt mellan huvudorganisationerna
på hyresmarknaden för att gemensamt
finna former som skapar garantier.
En sådan lösning skulle säkerligen
vinna respekt hos statsmakterna,
hos riksdag och regering.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag blev förekommen
av herr Svenning när det gällde att
framhålla skillnaden mellan de allmännyttiga
bostadsföretagen och andra företag.
De allmännyttiga bostadsföretagen
har inget som helst vinstintresse
och dessutom har medlemmarna insyn
i förvaltningen.

Som fru Nettelbrandt framhållit är inkomståret
en enhet och avdrag får inte
göras för kostnader under ett annat år.
Dessa spörsmål har prövats av 1957 års
skatteberedning som avvisade frågan. I
första hand var det stats- och kommunfinansiella
skäl som gjorde att man inte
kunde lägga fram något förslag. Men
därutöver sade utredningen att en begränsning
av kontometoden kunde bli
av värde för dem som från början har
så goda vinstförhållanden, att de har
möjlighet att göra till framtida utjämning
erforderliga avsättningar och även
gör detta. Också andra skäl talar enligt
utredningens mening mot införande av
kontometoden. Det var förenat med avsevärda
svårigheter att finna en rationell
grund för såväl maximeringen av
den årliga avsättningen som den sammanlagda
storleken av de avsatta beloppen.
Vidare, sade utredningen, måste
kontometoden antagas ge upphov till
ett så stort antal konton att därigenom
myndigheternas kontrollmöjligheter i
hög grad försvårades. Och det är väl

där kruxet ligger. Frågan är alltså utredd
så långt.

Vi har i vår reservation nämnt, att
det bär hänt en del i riksdagen sedan utredningen
gjordes. Vi har bl. a. fått en
förordning om förlustutjämning. Jag
förstår att herr Källenius menar att det
inte bara är frågan om förlusterna utan
även frågan om ackumulerad inkomst
som skall utredas. Vad herr Källenius
vill uppnå är väl en resultatutjämning.
Frågan om en mera omfattande progressionsutjämning
bland annat genom ökat
användande av kontometoden bör prövas
i sitt större sammanhang, och detta
görs också av allmänna skatteberedningen.

Herr Börjesson pläderar för att man
inte skall vara så restriktiv vid bedömningen
av vad som är reparation och
vad som är ny- och tillbyggnad. Både
i motionen och i utskottsutlåtandet talas
om att det ur samhällsekonomisk
synpunkt kan bedömas som föga tillfredsställande,
att ägaren får avdrag för
kostnader som likväl inte medger ett
ändamålsenligt utnyttjande av byggnaden
medan avdrag vägras, om ett motsvarande
belopp användes för att sätta
byggnaden i stånd, låt vara genom viss
ombyggnad eller omändring. Man kan
väl också säga så att det ur samhällsekonomisk
synpunkt inte är så riktigt att
man medger rätt till stora skatteavdrag
för ombyggnader och därmed animerar
till att oekonomiska ombyggnader göres
som i många fall kan bli dyrare än nybyggnader.
Här blir det en avvägningsfråga
om vad som är det riktiga.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Först skall jag kanske
tillkännage att jag här ingalunda talar
som representant för fastighetsägarna.
Denna fråga har kommit att intressera
mig därför att jag bär sett dess verkningar
i praktiken, och då har jag reagerat
ur allmän skatterättvisesynpunkt,
om jag så får säga.

Nr 14

232

Fredagen den 5 april 19C3

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

Till herr Svenning vill jag säga rent
allmänt att även jag är organisationsman
och vet hur systemet verkar. Ingen skulle
hälsa med större tillfredsställelse än
jag om frågan kunde föras fram på det
sätt herr Svenning föreslog. Emellertid
har jag ansett att en motion i riksdagen
och ett tillstyrkande av en utredning
kanske snabbare skulle befordra frågans
lösning. Men låt oss för all del arbeta
efter många olika linjer för att lösa
svårigheterna. Ty här är det verkligen
svårigheter.

Man kan inte utan vidare göra jämförelser
med de medel som avsättes av en
bostadsrättshavare på hans konto. Man
kan självfallet inte heller göra direkta
jämförelser med de avsättningar som
allmännyttiga företag gör. Vad jag har
tagit fasta på är endast den av hyresmyndigheterna
uträknade och fastställda
andel av hyran som anses behövlig
för reparationer. Den delen skall inte
skattas bort för dem som bor i enskilt
ägda fastigheter. Till saken hör dessutom
att den delen av hyran är alldeles
på tok för liten. Den förutsätter nämligen
en livslängd hos en normal bostadsfastighet
på ungefär 167 år, enligt en
utredning som statens nämnd för hyresforskning
gjort — och det gör ju inte
saken bättre.

Med anledning av fru Holmqvists uttalande
att de allmännyttiga företagen
inte har ett så högt hyresläge vill jag
säga att det har de andra inte heller.
De har ju inte något annat hyresläge än
det som godkänts av myndigheterna,
och vi kan väl inte säga att det är för
högt. Det är ju fastställt enligt av samhället
godkända riktlinjer.

Det är klart att man kan göra de invändningar
utskottet gjort mot kontometoden
och dess värde, men det är en
sofistisk metod att komma ifrån själva
sakfrågan, eftersom det liksom hjälper
en att »slippa lösa frågan». Utskottet har
sagt att det skulle bli ett stort antal
konton. Ja, det kan väl hända. Men här
rör det sig inte om småpengar utan om
mycket pengar.

Jag har i ett tidigare sammanhang påpekat
vilket värde en sådan här fond
skulle kunna få ur allmän sysselsättningssynpunkt.
Lika väl som investeringsfonderna
kan administreras av arbetsmarknadsstyrelsen,
kan man här anlägga
rena syselsättningssynpunkten,
särskilt med tanke på den äldre arbetskraften
som inte är rörlig.

Jag vill säga till fru Holmqvist att det
är oriktigt att en hyresgäst som — utan
fritt val — bor i en hyresfastighet i enskild
ägo skall få en del av hyran beskattad
vilket andra hyresgäster inte får.

Den allmänna skatteberedningen i all
ära, men vi vet inte om den tar upp denna
fråga. Och även om den tar upp frågan,
vet vi inte när den blir färdig. Under
tiden sker en årligen fortgående
förslumning av fastighetsbeståndet, vilket
borde kunna undvikas.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
rätta herr Källenius med att påpeka att
det är inte utskottet som sagt det som
jag nämnde om kontometoden, utan det
som jag citerade var vad 1957 års
skattelagssakkunniga anfört i frågan.

Herr Källenius har i sin motion vänt
sig mot skatteprogressiviteten. Han talar
där om inkomsttagare med en sådan
inkomst att progressiviteten medför en
skatt på 50 procent. Tanken: är alltså
den att det skulle bli en skattelättnad.
Utskottet säger emellertid att en anordning
med skattefria avsättningar till reparationer
på längre sikt inte får leda
till skattebortfall för det allmänna. Man
bär väl tänkt sig samma metod som i
fråga om skogskontona. Men om det
inte skulle bli vinst — inkomsten kan
ju variera — så vill herr Källenius att
man skall kunna ta från dessa konton
under tider då man bär lägre inkomster
och på det sättet åstadkomma en
resultatutjämning.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Fru Holmqvist bär bedömt
denna fråga mycket försiktigt.

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14 233

för kostnader för reparation och underhåll av byggnad

Avdrag vid inkomsttaxeringen

Iion sade att vi har olika sätt att se
på det hela och att det är en avvägningsfråga.
Det är klart att det många
gånger kan vara svårt att dra de rätta
gränserna, men det får val taxeringsnämnderna
göra, om de bara inte hindras
av den rastriktivitet som kommit
till uttryck i vissa prejudikat i form av
domstolsutslag i högsta instans under
de senare åren.

Vad beträffar argumentet att man inte
skall reparera utan bygga nytt vill jag
säga att det inte är säkert att det vare
sig för den enskilde eller för samhällsekonomien
i stort är riktigt att bygga
nytt, utan många gånger kan reparation
och utnyttjande av en äldre byggnad
vara till stor fördel.

För några år sedan blev man mindre
restriktiv i fråga om taken på gamla
byggnader. Under flera år var det inte
avdragsgillt att övergå till att bygga
hårda tak, men under senare år har
man godkänt detta. Därför finns det
nog möjlighet att också i fråga om
byggnadens övriga beskaffenhet tilllämpa
en ordning som är mera rättvis
mot den enskilde skattebetalaren, emedan
en sådan reparation alltid kan räknas
som omkostnad eller driftkostnad.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Fru Holmqvist använde
ordet »vinst». Det är det ordet jag vill
vända mig mot därför att jag tycker att
det är fel att säga så. Det rör sig här om
en icke förbrukad del av en reparationskostnad
för att inte fastigheten
skall förslummas och sjunka i värde.
Denna s. k. vinst kommer att gå åt längre
fram. Jag tror att det är angeläget
att understryka detta.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Till herr Källenius vill
jag säga att det hade varit betydligt
bättre, om man hade träffat någon
överenskommelse mellan organisationerna
och därmed kunde visa på att
man från båda håll var beredd att ska -

pa fonder och garantier. Om ett sådant
förslag hade förelegat från båda organisationerna,
hade det skapat respekt
och säkerligen också förståelse. Som
det nu är vet man inte — åtminstone
inte på hyresgästhåll — med säkerhet
vart pengarna går. Däri ligger skillnaden.

Herr Källenius nämnde vidare att det
var för liten del av hyran som beräknas
för reparationer. Det är riktigt. Om
man kan fastställa bestämda tidsintervaller
för lägenhetsreparationer kan vi
vara beredda att resonera på den
punkten. Då har man säkerhet, men
det har man inte i dag.

Fonderna skulle antingen följa fastigheten
eller ännu hellre lägenheten.
Kontot skulle läggas upp så att varje
lägenhet skulle repareras med bestämda
tidsintervaller, oavsett vem som bor
där. Kunde man följa sådana linjer,
skulle det vara betydligt lättare att få
reparationer till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Holmqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter häref -

234

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja
och 103 nej.

Kammaren lxade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.
i motsvarande del.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Allard begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 19, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 99 ja och 101 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl. i
motsvarande del.

§ 16

Ändring av reglerna för beskattning av
realisationsvinst vid försäljning av egnahem Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:159
av herrar Eric Gustaf Peterson och Nyman
samt II: 182 av herr Gustafsson i
Skellefteå, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om sådana förändringar av
nuvarande regler om beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
att omflyttningar och rörlighet på
arbetsmarknaden ej försvåras»; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:523
av herr Sveningsson och II: 432 av herr
Barlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande möjligheter
att från beskattning för realisationsvinst
undantaga vinst vid egnahemförsäljning».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 159
av herrar Eric Gustaf Peterson och Nyman
samt II: 182 av herr Gustafsson i
Skellefteå om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 523
av herr Sveningsson och II: 432 av herr
Darlin m. fl. om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström, Gösta Jacobsson, Billman,
Nordenson, Gustafson i Göteborg och

235

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

Nilsson i Svalöv, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora och Björkman,
vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
1:159 av herrar Eric Gustaf Peterson
och Nyman samt II: 182 av herr Gustafsson
i Skellefteå ävensom de likalydande
motionerna 1: 523 av herr Sveningsson
och II: 432 av herr Darlin m. fl. — ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till nyssnämnda
motioner, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning för
realisationsvinst undantaga vinst vid
egnahemsförsäljning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Realisationsvinstbeskattningen
bär tillkommit för att förhindra
osund spekulation. Av den anledningen
bär man undantagit försäljning
från realisationsvinstbeskattning i
de fall där det inte kan vara fråga om
någon spekulation. Om man säljer en
fastighet under expropriation sb o t utgår
exempelvis ingen sådan skatt och
inte heller om man säljer en jordbruksfastighet
i samband med rationalisering
av jordbruket.

Egendomligt nog utta» däremot fortfarande
skatt på realisationsvinst i de
fal då en egnahemsägare, t. ex. på grund
av rationalisering inom näringslivet,
måste lämna sitt egnahem för att flytta
till en annan ort. Det är alldeles självklart
att det inte heller därvidlag kan
vara fråga om någon spekulation. Om
eu industriarbetare bär byggt ett egnahem
på en plats och t. ex. efter sex år
på grund av förhållandena inom arbetsmarknaden
på orten måste flytta
till en annan ort för att där få arbete,
måste han sälja sitt egnahem och köpa
ett nytt på den nya platsen. Om han
säljer det gamla egnahemmet till högre
pris än vad som motsvarar byggnadskostnaden,
får han skatta för hela den

vinst som har uppkommit vid försäljningen.
När han kommer till den nya
orten och skall köpa ett egnahem där
måste han betala ungefär samma pris
som det till vilket han sålde sin gamla
fastighet, men då visar det sig att en
del av de pengar han fick vid försäljningen
har gått åt till skatt för en vinst
som i själva verket aldrig bär existerat.
Följaktligen bär han inte ett tillräckligt
stort kapital, därför att man
tar ut skatt på en vinst som inte alls
hav funnits.

Det är detta som ligger bakom den
motion som bär väckts i detta sammanhang
av herrar Peterson och Nyman
i första kammaren och herr Gustafsson
i Skellefteå i denna kammare. Motionärerna
begär en utredning beträffande
realisationsvinstbeskattningen på detta
område.

Utskottet säger i sin motivering att
försäljningar av detta slag bara kan
äga rum 1 avfolkningsregioner, och där
får säljaren inte ut mera än han själv
har gett för fastigheten.

I en sådan situation att man vid försäljning
av ett egethem inte får ut mer
än självkostnaderna finns det ju inte
någon realisationsvinst att beskatta och
då uppstår inte något problem. Om alla
försäljningar av egnahem skulle vara av
denna typ, skulle det inte behövas några
motioner eller några debatter om saken.
Med nuvarande struktur hos näringslivet
och med de rationaliseringssträvanden,
som kan beräknas bli eu
följd av de vidgade marknaderna, kan
det emellertid förutses en ökad tendens
till avflyttningar även från områden
som inte drabbats av mer eller mindre
kontinuerlig arbetslöshet. Det är i sådana
fall fråga om en realisationsvinst
vid försäljningen av egnahem kan bli
aktuell.

Utskottet anför en i mitt tycke mycket
egendomlig motivering när utskottet säger
att man finner det »angeläget framhålla
att fastighetsägare, även om en
uppkommen försäljningsvinst trots de

Nr 14

236

Fredagen den 5 april 1963

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

förhållandevis gynnsamma realisationsvinstreglerna
skulle beskattas, likväl intar
en förmånlig ställning i jämförelse
med sådana skattskyldiga, som nedlagt
sina besparingar i icke värdebeständiga
tillgångar, såsom bankmedel och obligationer».
Bara därför att inflationen stjäl
pengar från dem som satt in sina medel
på bank, skulle den också få stjäla från
dem som använt sina tillgångar för att
bygga ett egnahem! Det är verkligen en
underlig argumentering.

I det fall då en anställd säljer sitt egnahem
på en plats därför att han skall
flytta till en annan ort, där han erhållit
anställning, behöver han ju använda
pengarna från försäljningen för att skaffa
sig oförändrad bostadsstandard på
den nya orten. Om han hade kunnat bo
kvar på den gamla platsen kanske under
hela sitt liv, hade han inte behövt erlägga
någon extra skatt. Men när han
blir tvungen att flytta till en annan ort
för att där söka sig sin utkomst måste
han erlägga skatt för en vinst som han
aldrig haft.

Detta är en orimlig ordning, som gjort
att vi reservanter yrkat bifall till motionerna.
Att frågan är aktuell och att den
har varit föremål för många överväganden
framgår också därav att vid den tidigare
behandlingen i bevillningsutskottet,
utskottsmajoriteten — som tillkommit
med lottens hjälp — vid två tillfällen
förordat en utredning. Denna
gång har motsvarande hälft av utskottet
kommit att stå för reservationen.

Få reservationer som framlagts här i
riksdagen är så väl motiverade som den
föreliggande. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta av vad herr Gustafson i Göteborg
här har sagt.

Frågan om realisationsvinst vid försäljning
av egnahem har diskuterats här
vid flera tillfällen under senare år och

till och med föranlett skiljaktiga beslut
i riksdagens båda kamrar. Den nuvarande
utformningen av realisationsvinstbeskattningen
tar ju inte tillräcklig hänsyn
— eller ingen hänsyn alls — till
konsekvenserna av penningvärdeförsämringen
och inte heller till konsekvenserna
av den omvandling som sker i samhället
med hänsyn till behovet av förflyttningar
av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Realisationsvinstbeskattningen är
helt enkelt utformad så, att den skall dra
in en del av den reella vinst som en
säljare kan erhålla. Men, herr talman,
när det är fråga om ökningar i försäljningsvärdet
förorsakade av penningvärdeförsämring
är det inte fråga om någon
reell vinst utan om en fiktiv vinst,
och det kan inte ha varit meningen att
fiktiva vinster skall beskattas på detta
sätt.

Det är emellertid inte den principiella
frågan som föranlett oss att åter ta upp
realisationsvinstbeskattningens utformning
för egnahem i riksdagen igen, utan
det är de konsekvenser denna skattelagstiftning
har för de arbetare och tjänstemän,
som av arbetsmarknadspolitiska
skäl nödgas flytta från en ort till en annan.
Har dessa människor, som i många
fall är egnahemsägare, blivit utan arbete
på bostadsorten och måste flytta
till en annan ort innan tidsfristen för
realisationsvinst utgår, kan de komma
att drabbas orättvist av skatten, såsom
herr Gustafson i Göteborg redan anfört.
Den ökning i försäljningssumman som
de eventuellt kan erhålla när de tvingas
sälja sitt egnahem är endast en fiktiv
vinst, och när de skall köpa ett egnahem
på den nya bostadsorten tvingas de
också där betala ett merpris. Om de flyttar
till högre dyrort, kan de få betala
betydligt högre merpris än vad försäljningen
ger. Är det då, herr talman, rimligt
att de drabbas av realisationsvinstbeskattning
för att de tvingas sälja?

Nu säger utskottet, att i de fall då
egnahem måste säljas därför att de ligger
i vad man kallar avfolkningsregio -

237

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

ner, uppstår icke något mervärde utan
tvärtom ett negativt värde, och därmed
är man icke i behov av någon reformering
av realisationsvinstbeskattningen.
Är inte detta, herr talman, ett både cyniskt
och lättvindigt sätt att resonera?
Man erkänner därmed att problemet föreligger,
men man avfärdar det med att
det i regel inte uppstår. Men, herr talman,
när det uppstår och om det uppstår,
är det då rimligt att man skall erlägga
skatt för realisationsvinst?

På vårt håll står det fullkomligt klart,
att bestämmelsernas nuvarande utformning
är felaktig och att de inte tar någon
som helst hänsyn till de förändringar
som har inträffat i samhället. Man är
beredd att betala flyttningsavgifter, omskolningskostnader
o. s. v. för att få
människor från vissa bygder där arbetssvårigheter
uppstått till de bygder där
man söker arbetskraft. När man gått in
för den linjen, varför skall man då ha
kvar en historisk utformning av de beskattningsregler
vi här talar om? Vi
måste vara överens om att dessa människor
utan egen förskyllan drabbats av
en näringslivets strukturomvandling,
och vi borde vara överens om att hålla
dem skadeslösa.

Jag skulle också vilja få svar på frågan,
herr talman, varför utskottets majoritet
inte anger skälen till att en egnahemsägare
som tvingas sälja sin villa på
grund av sjukdom, familjeskäl eller arbetsmarknadspolitiska
skäl — han kanske
vill flytta till annan ort där han fått
bättre arbete — skall betala en straffskatt.

Sedan 1959 års riksdag är från realisationsvinstbeskattning''
undantagen
vinst, som uppkommit vid sådan avyttring
av jordbruksfastighet eller del därav,
som utgör led i åtgärder för jordbrukets
eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Här har vi, herr talman, parallellfall
till den strukturomvandling som
drabbar egnahemsägare.

Lika väl som man undantagit jordbruksfastigheter
bör man undantaga eg -

nahemsfastigheter, när försäljningen är
framtvingad av åtgärder som egnahemsägaren
icke själv har minsta ansvar för
eller möjligheter att påverka. Den ändring
vi föreslår i realisationsvinstbeskattningen
utgör inte några konstigheter.
Det är en enkel ändring, som medför
större rättvisa och som gör att lagen
blir utformad så, att den överensstämmer
med de aktuella situationerna
i samhället. Jag kan inte finna, herr talman,
att de som argumenterar emot detta
vårt förslag står på saklig grund, utan
man resonerar utifrån prestigesynpunkt
och gör frågan krångligare än vad den
behöver vara.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Lundström m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Frågan om beskattning
av realisationsvinst var ju uppe även vid
förra årets riksdag, och i årets motion i
ärendet har jag inte kunnat hitta någonting
nytt i sak. Där förekommer bara
en upprepning av de argument, som anfördes
i fjol och som riksdagen då tog
ställning till.

Nu säger herr Gustafson i Göteborg,
att vi skall beakta rationaliseringsbehovet
på detta område och även ta hänsyn
till förhållandena i avfolkningsregionerna
och näringslivets strukturrationalisering.
Även herr Darlin var inne på den
saken. Ja, det är klart att vi skall göra

det. Men vi måste väl ändå hålla oss till
själva sakfrågan, alltså realisationsvinstbeskattningen.
Och då måste jag säga
att varken fastighets- eller realisationsvinstbeskattningen
är ogynnsamt utformad
ur skattebetalarnas synpunkt. Jag
vill erinra om 1951 års riksdagsbeslut,
som innebar en uppmjukning genom
att man införde en fallande skala, enligt
vilken realisationsvinstbeskattningen
blir successivt mildare efter sju år. Det
är samma förhållande med riksdagsbeslutet
1959, då vi fick bestämmelser om
skattefrihet vid fastighetsför sälj ning i

Nr 14

238

Fredagen den 5 april 1963

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

samband med skogs- och jordbrukets
yttre rationalisering.

Utskottet erinrar nu om att man under
förarbetena till sistnämnda lagstiftning
undersökte möjligheterna att tilllämpa
samma principer även på egnahemsägare
som tvingas sälja. Man fann
dock att det var mycket svårt att dra
säkra gränser för när det förelegat tvingande
skäl att sälja eller inte, och med
hänsyn härtill ville man den gången inte
ingå på frågan.

Detta var bara en kort återblick, herr
talman.

Sedan sade herr Gustafson i Göteborg,
att utskottet har en märklig formulering
på s. 5—6 i utlåtandet, där utskottet
säger att fastighetsägare ändå intar en
förmånlig ställning i jämförelse med
sådana skattskyldiga, som nedlagt sina
besparingar i icke värdebeständiga tillgångar,
såsom bankmedel och obligationer.
Herr Gustafson tolkar tydligen det
uttalandet så att utskottet menar, att om
inflationen stjäl, varför skall den då inte
göra det också från fastighetsägarna?
Detta är dock en felaktig tolkning. Vad
vi avsett är att man av erfarenhet vet
att fastighets- och egnahemsägare i
egenskap av skattebetalare alltid intar
eu relativt gynnad ställning i förhållande
till dem som har lika stora belopp
insatta i bank. Och detta gäller oavsett
om det har varit inflationstider eller
inte. Taxeringsvärdet ligger nämligen
alltid under det verkliga värdet. Om jag
bar en fastighet som är taxerad till
50 000 kronor, så är det ganska säkert
att det verkliga värdet är 75 000 eller
80 000 kronor. Men då jag beskattas efter
taxeringsvärdet, får jag en fördel
jämfört med dem som har t. ex. 75 000
kronor på bank, där avkastningen beskattas
till hela sitt värde. Det är den saken
som delvis har legat bakom bevillningsutskottets
uttalande.

Vidare talade herr Gustafson och herr
Darlin om de arbetsmarknadspolitiska
skälen. Man kan bli tvungen att flytta
från en ort till en annan, sade de, och

då borde det vara möjligt att få befrielse
från realisationsvinstbeskattning. Ja,
det är givet att sådana skäl kan föreligga.
Men de lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
problemen är ju ingenting
som kan lösas genom en ändring
av beskattningsreglerna. När det gäller
att bereda människor sysselsättning i avfolkningsorter
fordras helt andra åtgärder.
I lokaliseringspolitiken får man ta
helt andra initiativ för att åstadkomma
en utjämning. Litet längre fram får vi
kanske tillfälle att behandla även de
frågorna, och jag skall därför inte ingå
på dem i dag. Men jag tycker inte man
kan anföra dem som argument, när vi
behandlar frågan om realisationsvinstbeskattningen.
Det måste till helt andra
åtgärder för att lösa de problem som
uppkommer i sådana sammanhang.

Herr Gustafson i Göteborg talade också
om att bevillningsutskottet två gånger
tidigare har beslutat i enlighet med
motionen, även om detta har skett med
lottens hjälp. Men jag tycker ändå inte
att den omständigheten, att motionärerna
har fått utskottsmajoriteten på sin
sida, är något sakligt argument, så nyckfull
som lotten kan vara.

Hem talman! Jag skall inte orda längre
i denna fråga utan hänvisar i stället
till vad utskottet skrivit och yrkar bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Realisationsvinstbeskattningen
är till för att beskatta vinster
som uppkommit genom spekulation. Av
den anledningen är från sådan beskattning
undantagna t. ex. försäljningar
som göres under expropriationshot.
Man har också 1959 beslutat att undantaga
försäljningar av jordbruksfastigheter
i samband med rationalisering av
jordbruket. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
kunde detta motiveras »från
samma utgångspunkter som den sedan
länge gällande lagstiftningen om skattefrihet
för realisationsvinst vid expro -

239

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

priation». Men lika tydligt är det att
utifrån de principer, på vilka denna
beskattning bygger, bör även en realisationsvinst,
som uppstår vid försäljning
av ett egnahem på grund av att
vederbörande måste söka sin utkomst
på annan ort, vara undantagen. Det är
fullt logiskt och helt i konsekvens med
lagstiftningen.

Och när utskottet erinrar om att det
i propositionen rörande denna fråga
till 1959 års riksdag »betonades att den
föreslagna skattebefrielsen inte avsågs
skola tillkomma någon viss kategori
fastighetsägare, utan att det avgörande
skulle vara anledningen till fastighetsförsäljningen»,
så stämmer det ju också
utmärkt in på den situation som jag
här skildrat.

Alltså: Alla sakliga skäl talar, herr
Kärrlander, för att där det inte finns
någon spekulationsvinst skall man inte
heller beskatta någon »spekulationsvinst»
!

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Arbetsmarknadens parter
är helt överens om att man skall
sträva efter största möjliga rörlighet,
så att de anställda kan beredas arbete
på annan ort, om de där kan få bättre
inkomster. Jag frågar nu herr Kärrlander:
Är det då rätt att en arbetare
eller tjänsteman, som av ena eller andra
anledningen måste flytta till annan
ort — det är kanske en astmasjuk som
inte tål luften på den plats där han arbetar,
eller en person som måste flytta
av familjeskäl — skall straffbeskattas?
Får en sådan egnahemsägare 10 000 kronor
mer för sin villa än han betalat
drabbas han av en extraskatt på 4 000
kronor. Vederbörande har kanske arbetat
och strävat i flera år för att kunna
klara sin egnahemsfastighet, och så
måste han, när han tvingas flytta, betala
en stor summa pengar till staten.
En sådan beskattning måste vara felaktig.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill helt kort ställa
en fråga till herr Kärrlander: Är inte
detta med realisationsvinstbeskattningen
av egnahem ändå en fråga av den
karaktär, att ni från socialdemokratiskt
håll skulle kunna visa en liten smula
tillmötesgående mot oppositionen?

År 1960 tillstyrkte bevillningsutskottet
ett förslag om utredning rörande
dessa problem, och förslaget föll enbart
på den omständigheten, att kamrarna
stannade i skiljaktiga beslut. Nu vet
herr Kärrlander genom den exemplifiering
vi anfört, att det förekommer fall
som måste betecknas såsom alldeles
orimliga — fall där familjen på grund
av att den växer flyttar till ett större
egnahem och då råkar ut för en realisationsvinstbeskattning,
som blir särskilt
stor på grund av den hårda marginalbeskattningen.
Jag har tidigare i debatter
om denna fråga anfört som
exempel en man — en god vän till mig
— som måste betala 4 000 kronor i
skatt därför att han flyttade till en ny
bostad när familjen växte; han hade
förut två barn men vid det aktuella
tillfället fyra barn.

Är det inte, herr Kärrlander, ganska
rimligt och mänskligt, att man vill söka
sig en rymligare bostad, när familjen
blir större? Varför skall inte, herr Kärrlander,
människorna ha valfrihet också
på detta område?

Nog borde det vara möjligt för taxeringsmyndigheterna
att avgöra, om
spekulationsintresse legat bakom försäljningen
av en egnahemsfastighet eller
inte. Och herr Kärrlander kan inte
säga annat än att vi varit mycket blygsamma
och måttfulla, när vi i reservationen
hemställt att riksdagen måtte
»anhålla om utredning rörande möjligheterna
att från beskattning för realisationsvinst
undantaga vinst vid egnahemsförsäljning».
Ni borde inte behöva
tycka att ni sträckt er för långt, om ni
går med på detta krav.

Nr 14

240

Fredagen den 5 april 1963

Ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att denna lag enbart är till
för att förhindra spekulation. Jag vet
inte om det är riktigt. Enligt 35 § kommunalskattelagen
skall till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet hänföras »intäkt,
som skattskyldig haft av annan
förvärvskälla än förut nämnts och som
ej heller härflutit av kapital». Till sådan
intäkt räknas »vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom».
Det är alltså först när avyttringen
blir yrkesmässig som man skall
börja räkna med spekulation. En vinst
som gjorts vid realisation blir beskattningsbar
inkomst. Det tycker jag vi
borde kunna vara ense om.

Herr Gustafson säger, att denna paragraf
enbart är till för att förhindra
spekulation. Men det finns inget i kommunalskattelagen
som säger detta. Jag
vidhåller vad jag förut sagt, nämligen
att denna grupp av skattebetalare inte
är särskilt missgynnad i förhållande
till andra. Självfallet kan det uppstå
fall, där man tycker att det inte borde
utgå någon realisationsvinstbeskattning.
När vi emellertid förut har sett på detta
problem, har vi funnit att det är så
svårt att dra precisa gränser, som för
fram till en något så när rättvis avvägning,
att vi inte kunnat ge oss in på
detta. Jag tror att detta är ett hållbart
argument.

Herr Darlin sade att det måste till
andra åtgärder för att arbetsmarknadens
strukturrationalisering skall fungera
på ett tillfredsställande sätt. Det
tror jag att vi kan vara överens om.
Exemplet att en person som vinner
10 000 kronor på att försälja en villafastighet
får betala 4 000 kronor härav
i skatt säger väl inte mer än att vederbörande
måste ha haft en rätt god inkomst.

Herr Björkman frågar, varför social -

demokraterna inte kan tillmötesgå oppositionen
något i detta fall. Jag har
inte den uppfattningen, att jag i denna
fråga speciellt företräder någon politisk
linje. Jag ser den ur rent sakliga
synpunkter. Denna fråga har ingenting
med åtminstone min personliga politiska
uppfattning att göra. Jag skulle
som jag ser det ha samma uppfattning
oavsett vilket parti jag tillhör. Om herr
Björkman bara bedömer frågan från högerns
politiska ståndpunkt kan jag förstå
att det ligger något annorlunda till.
Jag ser detta emellertid, herr talman,
från rent skattetekniska och sakliga
synpunkter, och det är alldeles säkert
sådana överväganden som också lett
fram till bevillningsutskottets ståndpunktstagande.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Även jag har bedömt
denna fråga från rent sakliga synpunkter.
Jag anser att alla sakliga skäl talar
för att socialdemokraterna denna gång
skall tillmötesgå vårt mycket rimliga
och måttfulla krav att undanta egnahem
från realisationsvinstbeskattning.
Vi har olika uppfattningar om möjligheterna
att genomföra detta. Herr Kärrlander
säger att han inte kan göra det
på grund av gränsdragningssvårigheterna.
Han kan emellertid inte förneka,
att det i praktiken inträffar fall som
inte är rättvisa. Varför går man då inte
med på att utreda detta? Om herr
Kärrlander menar allvar med sitt tal
om sakliga skäl, vädjar jag till majoriteten
i bevillningsutskottet att äntligen
gå med på detta krav.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Björkman fortsätter att vända sig
till socialdemokraterna, som om det
skulle ligga ett politiskt motiv bakom
vårt ställningstagande inom utskottet,
vilket inte är fallet.

Visst uppstår det fall där det vore
rimligt att befria från realisationsvinst -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

241

Körelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för underskott a fastighet

beskattning. Detta är emellertid, herr
Björkman, inget skäl för att slopa hela
denna beskattning. Man kan överallt i
vår skattelagstiftning finna något moment,
som man i något fall tycker slår
illa och som inte fungerar riktigt, men
därför slopar man inte hela detta moment
i skattelagstiftningen.

Denna fråga är inte slutgiltigt avgjord,
utan det kan ännu ske förändringar.
Hittills bär emellertid de sakkunniga
ansett, att det bär varit, svårt
att göra dessa förändringar.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill bara undanröja
ett eventuellt missförstånd, herr Kärrlander.
Jag har inte fordrat att man
helt skall avskaffa beskattningen av realisationsvinster.
Jag anser att den fyller
en mission när det gäller att träffa
de rena spekulationsvinsterna. Vad vi
bär vänt oss mot är de speciella konsekvenser
som blivit följden när det gäller
egnahemmen. Det är beträffande
detta jag har begärt utredning om möjligheterna
att åstadkomma en ändring.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 97 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen
för underskott å fastighet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckt
motion angående rörelseidkares rätt till
avdrag vid beskattningen för underskott
å fastighet.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 438,
av herr Larsson i Borrby in. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att inkomsttagare med förvärvskälla i
annan kommun skulle äga rätt att,
därest därför tillräcklig inkomst av förvärvskälla
inom hemortskommunen ej
funnes, på den inkomst som uppburits
i den kommun där förstnämnda förvärvskälla
vore belägen utföra avdrag
enligt 25 § 3 mom. kommunalskattelagen,
vari stadgades rätt för ägare av
annan fastighet att utföra dels avdrag
för på fastigheten belöpande räntekostnader,
dels extra avdrag om 200 kronor,
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderligt författningsförslag.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 438 av herr Larsson i Borrby m. fl.
angående rörelseidkares rätt till avdrag
vid beskattningen för underskott å fastighet
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eriksson i Bäckmora, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med

242

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för underskott å fastighet

bifall till motionen IT: 438 måtte antaga
i reservationen intaget förslag till lag
angående ändrad lydelse av 46 § 4 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag står som ensam reservant
i detta ärende. Jag har reserverat
mig till förmån för motionen nr
438 i denna kammare.

I likhet med motionärerna har jag ansett
att vid den kommunala beskattningen
underskott å fastighet i en kommun
borde få avräknas från inkomst
som redovisas i annan kommun. Detta
är i korthet innebörden i motionärernas
begäran om ändring av 46 § i vår
kommunalskattelag. Utskottet har avvisat
en sådan ändring och endast välvilligt
skrivit, att frågan bör lösas i samband
med fastighetsbeskattningens avveckling.

Om kommungränserna får inverka på
den enskildes beskattning på detta sätt
måste väl detta motverka en önskad utveckling
av företagslokaliseringen. Detta
får alltmer betydelse med den rörlighet
vi önskar få på arbetsmarknaden.
I motionen bär man också pekat på den
tydliga tendensen till att hemortskommun
och arbetsplatskommun inte sammanfaller.
För närvarande saknas möjlighet
att vid den kommunala inkomstbeskattningen
utnyttja avdrag för bl. a.
underskott å fastighet på annan ort än
hemortskommunen. Om då inkomsterna
i hemortskommunen är ringa eller inga
alls — vilket är helt naturligt om vederbörande
driver rörelse i annan kommun
— kan inte ens underskott å bostadsfastighet
utnyttjas som avdrag. Det
vore då rimligt att ett sådant underskott
finge avräknas från inkomsten i
rörelsekommunen.

Före 1958 inverkade kommungränserna
på lavdragsrätten även då det
gällde ortsavdrag och de allmänna av -

dragen, men som väl är beslutade riksdagen
det året om sådan ändring, att
ett icke utnyttjat avdrag i hemortskommunen
fick avräknas från inkomst i annan
kommun. Den begränsning som nu
kvarstår träffar i huvudsak underskottsavdragen
för rörelseidkare, vari
ingår underskott på fastighet som man
i motionen särskilt bär pekat på.

Man frågar sig onekligen om det kan
vara någon mening i att behålla denna
sista rest av ett beskattningssystem,
som man redan har fått göra betydande
modifieringar i för att undvika att kommungränserna
sätter ur kraft eljest
medgivna avdrag vid schablontaxering
av en- och tvåfamiljsfastigheter. Ur
rättvisesynpunkt borde detta undantag
avskaffas, mena-r motionärerna. Till den
ståndpunkten bär jag anslutit mig.

Det skall dock med tillfredsställelse
noteras, att utskottsmajoriteten ändå
har gett motionärerna rätt i sak, eftersom
utskottet bär anfört, att »starka
skäl talar för att skattskyldig medges
möjlighet tillgodogöra sig avdrag för
underskott å förvärvskälla även i annan
kommun än den där beskattning
av från förvärvskällan härflytande inkomst
sker. Detta gäller således också
sådana underskott som — i enlighet
med vad i den föreliggande motionen
angivits — uppkommer vid schablontaxering
av en- och tvåfamiljsfastigheter.
»

Herr talman! Jag ber med det anförda
få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av mig.

Herr BOO (ep):

Herr talman! I taxeringsförordningens
första paragraf stadgas, att i taxeringsarbetet
skall iakttagas att taxeringarna
står i överensstämmelse med
skatteförfattningarna samt att de blir
i möjligaste män likformiga och rättvisa.
Mot denna målsättning kan självklart
inga invändningar göras. Men
skall taxeringarna bli rättvisa erfordras
det också, att skattelagstiftningen

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

243

Rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för underskott å fastighet

så långt det är möjligt är så utformad,
att rättvisa kan ernås. Nuvarande regler
för avdrag vid kommunal beskattning
för underskott å s. k. schablontaxerad
fastighet medger inte samma
rätt åt aila fastighetsägare. Som herr
Eriksson i Bäckmora nyss sade kan
den, som har sin verksamhet i annan
kommun än bostads- och mantalsskrivningskommunen,
icke utnyttja underskott
på fastigheten i avdragshänseendc.
Det är klart att detta blir en orättvisa.

Jag skall taga ett exempel för att
belysa olikheter som enskilda fastighetsägare
måste ställa sig frågande inför.
Låt oss tänka oss två egnahemsägare
som bor grannar, t. ex. i Folkärna
kommun som är en grannkommun
till Avesta stad. De har likvärdiga egnahemsfastigheter
och samma upplåning.
Lånen kräver en ränta, vilken tillsammans
med 200-kronorsavdraget överstiger
2 Vs procent av taxeringsvärdet med
1 000 kronor. Båda har sitt arbete i
Avesta stad, den ene som yrkesarbetare,
den andre som egen företagare.
Den förre kan då utnyttja underskottet
på egnahemsfastigheten som avdrag
vid den kommunala beskattningen, men
den senare kan det inte. Det är givet
att detta ur rättvisesynpunkt inte är
tillfredsställande.

I motion nr II: 438 framlägges förslag
som skulle neutralisera denna olikhet
i beskattningen, och i reservationen
har vissa regler utformats som
skulle kunna åstadkomma denna verkan.

Nu skall jag liksom herr Eriksson i
Bäckmora erkänna, att utskottets majoritet
skriver mycket positivt om det
berättigade i motionens yrkanden, men
utskottet kommer likväl till slutsatsen,
att det inte är möjligt att gå motionärerna
till mötes därför att man då skulle
få en orättvis fördelning mellan kommunerna.
Man kommer då in på en intressant
allmän frågeställning: Bör två
enskilda individer få samma rättighe -

ter i detta avseende eller skall dessa
rättigheter inte åstadkommas därför att
man i så fall inte kan skipa rättvisa
mellan de stora kollektiven, i detta fall
kommunerna? Visst är det viktigt att
skatteunderlagsrättvisa skapas mellan
olika kommuner — det har jag haft
tillfälle att i andra sammanhang betyga
— men det är också viktigt att
de enskilda behandlas så rättvist som
möjligt.

Jag vill med det sagda yrka bifall
till reservationen av herr Eriksson i
Bäckmora.

Herr KÄRRLANDER (s) :

Herr talman! En utvidgning av avdragsrätten
i detta hänseende bör som
utskottet har sagt prövas i ett större
sammanhang, nämligen i samband med
fastighetsbeskattningens totala avveckling.
Det är inte någon undanflykt från
utskottets sida när det pekas på de
olägenheter som uppstår om man nu
tillmötesgår motionärerna. Då inträder
den svårighet som också herr Boo var
inne på, att en kommun får alla fördelarna
och en annan alla nackdelarna.
Herr Boo menade att en orättvisa mellan
kommunerna spelar mindre roll än
en orättvisa enskilda skattebetalare
emellan, men vi måste ha en skattelagstiftning
som tar hänsyn även till hur
avdragsreglerna verkar för kollektiven.
Så länge vi har regler om fastighetsskatt
som en del i kommunalskattelagen
kan vi inte tillmötesgå motionärerna
utan att det blir orättvisa kommunerna
emellan.

Vi är dock överens om sakfrågan.
Skillnaden är bara den, att vi på vårt
håll anser att de olika reformerna måste
ske i ett sammanhang. Jag hoppas
att det inte dröjer så länge förrän man
definitivt kan avveckla fastighetsskatten,
vilket riksdagen redan för åtskilliga
år sedan har fattat principbeslut
om att göra. Vissa problem har fördröjt
den avvecklingen, men frågan
kommer säkerligen tillbaka.

244

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Rörelseidkares rätt till avdrag'' vid beskattningen för underskott å fastighet

Herr Eriksson i Bäclcmora säger, att
man för några år sedan inte heller fick
dra av ens det ortsavdrag som man
inte kunnat utnyttja i en annan kommun.
Det kan man nu få göra, och kan
det tillåtas, menar herr Eriksson i
Bäckmora, skulle man kunna medge
också den nu föreslagna utvidgningen
av avdragsrätten. Men regeln om ortsavdragen
har inte samma konsekvenser
som en motsvarande regel för fastighetsskatten.
Problemet är just detta, att
så länge vi har fastighetsskatten kvar,
är det oklokt att införa det nya moment
motionärerna har begärt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att man inte kan tillmötesgå motionärerna
därför att man då skulle begå
en orättvisa gentemot kommunerna. Är
det då bättre att vidmakthålla ett system,
som innebär en orättvisa mot de
enskilda skattebetalarna? Eftersom samhällsmakterna
stiftar lagar, måste de
väl också ta konsekvenserna av detta,
och bristfälligheter i lagstiftningen bör
väl inte drabba de enskilda skattebetalarna
så som sker om man bibehåller
de nuvarande bestämmelserna på
området. Reglerna om avdrag för underskott
är ett mycket flagrant exempel
på hur lagstiftningen i vissa fall
kan komma att verka.

Skall vi vänta till dess att man har
klarat av frågan om fastighetsbeskattningen,
kan vi få behålla denna orättvisa
mot de enskilda skattebetalarna
rätt länge än, misstänker jag.

Överläggningen var härmed slutad.

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eriksson i Bäckmora.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 32 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 10 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på kammarens
föredragningslista för onsdagen
den 17 innevarande april.

§ 19

Meddelande ang. av Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund anordnad
information

Herr TALMANNEN yttrade:

Den planerade informationen i personligt
skydd kommer att äga rum torsdagen
den 18 april 1963 kl. 14.00—
16.00.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

245

§ 20

Interpellation ang. pensionärers sjukförsäkringsavgifter Ordet

lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! Enligt lagen om allmän
försäkring åligger det varje försäkringstagare
att lämna de uppgifter som
är av betydelse för tillämpning av lagen.
Bestämmelsen innebär bl. a., att
en arbetstagare måste lämna uppgift
om sina anställningsförhållanden och
om den lön han har.

Om en arbetstagare får sina löneförmåner
minskade, innebär det i regel
att hans sjukförsäkringsavgifter sjunker.
Men om han skulle glömma att
lämna uppgift om den minskade lönen
eller inte skulle känna till att han måste
lämna sådan uppgift, blir han påförd
en för hög avgift. När tiden för klagan
över den påförda avgiften gått ut, och
det sker efter några veckor, anses vederbörande
inte ha någon rätt att återfå
den del av avgiften som han erlagt
för mycket.

De regler som gäller på detta område
har visat sig få olyckliga verkningar
i ett fall som nyligen varit inför
försäkringsdomstolens prövning.
Fallet gällde en pensionär, som i fyra
års tid betalat sjukförsäkringsavgift på
ungefär 50 kronor om året trots att
han inte haft någon inkomst utöver
folkpensionen och således inte skulle
ha behövt betala sådan avgift. Förhållandet
var emellertid det, att pensionären
strax före pensioneringen haft
inkomst av tjänst och därför betalat
avgift till sjukförsäkringen. När han inträdde
i pensionsåldern hade varken
han eller hans arbetsgivare lämnat uppgift
om att anställningen var slut. I
fyra år hade sedan pensionären på sin
lilla pension fått betala den för honom
dryga avgiften. När han till slut
upptäckte felet, kunde han inte återfå
sina pengar.

Nog måste det väl vara fel på detta

system. Man frågar sig, varför inte försäkringskassan
fått instruktioner att
undersöka pensionärens inkomstförhållanden
när han inträder i pensionsåldern.
Det är inte rimligt att begära,
att en gammal människa själv skall hålla
reda på alla förordningar. Och skulle
det hända att pensionären blev påförd
en avgift, som han i själva verket
inte behövde betala, så borde det
finnas möjligheter för honom att återfå
de pengarna.

Under hänvisning till ovan anförd
motivering hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet medverka till
sådana ändringar i gällande lagstiftning
att en pensionär, som inte fullgjort
sin skyldighet att anmäla ändrade
löneförhållanden och därför blivit
felaktigt påförd sjukförsäkringsavgift
för inkomst som han haft före pensioneringen,
får sina pengar tillbaka?

2. Vill herr statsrådet utfärda sådana
nya instruktioner till försäkringskassorna,
att dessa ålägges att undersöka
om en pensionärs inkomstförhållanden
i samband med pensioneringen
är sådana, att han på grund av den
skall betala sjukförsäkringsavgift?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om sänkning av pensionsåldern,
nr 29, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna, m. m.,
nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av pris- och
konkurrenslagstiftningen,

nr 32, i anledning av väckt motion
angående inkomstprövningen vid tilllämpningen
av familjebidragsförordningen,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

246

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

om ändring i familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
nr 34, i anledning av väckta motioner
om självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar, m. m.,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till sjömans hemresa vid
semester m. m.,

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utbyte i lagstiftningen av uttrycket
»psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda»,

nr 38, i anledning av väckt motion
om tillägg till livräntor åt pensionärer
från Svenska tobaksmonopolet, och
nr 39, i anledning av väckt motion
angående den öppna alkoholistvården
m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion angående
anmälningsskyldigheten i samband
med rivning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län, och

nr 16, i anledning av motioner om
trafiksignaler som kan uppfattas av
färgblinda.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bostadsrabatter jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående medelsbehovet
under anslaget Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
under anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark; och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1963/
64; samt

från sammansatta konstitutions-, banko-
och första lagutskottet:

nr 132, i anledning av väckta motioner
angående utredning om JO- och MOämbetenas
organisation och verksamhetsformer
samt en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om ändring av bestämmelsen i 24 §
andra stycket instruktionen för riksdagens
ombudsmän.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.,

nr 126, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), in. in.,

nr 128, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391), in. in.,
nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. m. genom försäljning
till Oxelösunds stad,

nr 132, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom,

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

247

nr 133, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1962 och
1963 vid dess fjortonde ordinarie möte
fattade beslut,

nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. in.,

nr 138, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m., samt

nr 141, med förslag till lag om gravrätt
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 849, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 108, angående vissa anslagsfrågor
in. m. rörande det militära försvaret
under budgetåret 1963/64,

nr 850, av herr Hammarberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m., och

nr 851, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 111.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
17—19 april för att i Nicosia deltaga
i sammanträde med Europarådsförsamlingens
ekonomiska utskott.

Stockholm den 4 april 1963

Gunnar Heckscher

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.56.

In fidem

Sune K. Johansson