Onsdagen den 29 mars Sid (Riksdagens protokoll 1967:16)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 16

FÖRSTA KAMMAREN

1967

29—31 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 29 mars Sid.

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Bidrag till sjövärnskåren .................................. 3

Bidrag till frivilliga försvarsorganisationer ................ 6

Lottaorganisationen ...................................... 9

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig ........................ 10

Frivilliga djursjukvården i krig ............................ 11

Frivilliga skytteväsendet .................................. 11

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen för kommunikationsverken m. m......... 12

Televerkets anslagsbehov .................................. 14

Om statsbidrag till Beligionspedagogiska institutet ............ 33

Avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m..... 37

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag .. 46

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Hernelius om internationellt samarbete för att hindra

skador av olja vid sjöolyckor .......................... 50

av herr Skårman ang. beredskap vid oljekatastrof till sjöss .. 50

av fru Diesen ang. viss luftförorening i Stockholm .......... 50

Torsdagen den 30 mars

Svar på interpellationer:

av herr Ahlmark ang. Sveriges samarbete med Portugal inom

EFTA, in. m........................................... 51

av herr Fälldin om förkortning av tiden för handläggning av
ärenden vid länsstyrelser och andra myndigheter ........ 64

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Svar på enkel fråga av herr Isacson ang. användningen av växtförädlingsavgifter
........................................ 67

Tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner .......... 68

Interpellationer:

av herr Wikberg om samordning av de statliga trafikföretagens

persontrafik .......................................... 74

av herr Nilsson, Yngve, om åtgärder för att förebygga brott av
försöksutskrivna mentalpatienter ........................ 74

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. utfallet av skördeskadeskyd det

i fråga om 1966 års skörd .......................... 75

av herr Nilsson, Ferdinand, om förslag till riksdagen angående
viss ändring av bestämmelserna om skördeskadeskydd .... 75

Fredagen den 31 mars

Meddelande ang. enkel fråga av herr Ahlmark ang. samarbetsnämnderna
vid de gymnasiala skolorna .................... 78

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 mars sid.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ............................ 3

— nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .................. 12

—• nr 41, ang. statsbidrag till Religionspedagogiska institutet .... 33

— nr 42, om statsbidrag till Sveriges folkhögskoleelevers förbund 37

— nr 44, ang. beslutanderätten i ärenden om tillstånd att bearbeta
icke inmutningsbara mineralfyndigheter på kronojord . . 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning, m. m................. 37

— nr 7, om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag
.......................... 46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29, ang. avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning m. m................... 48

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, om effektivisering
av övervakningen inom kriminalvården .................. 48

—• nr 10, om åtgärder för att främja produktion av elektriska
bilar .................................................... 48

— nr 11, om utrustning av bil med förbandslåda ............ 48

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Onsdagen den 29 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 10, 14,
15, 16 och 17 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar

Till riksdagens första kammare

Anhålles om ledighet den 29 till den
31 mars för överläggningar i Geneve i
samband med nedrustningskonferensen.

Geneve den 28 mars 1967

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

På grund av utlandsresa i rikets
tjänst hemställer undertecknad om ledighet
från riksdagsarbetet onsdagen
den 29 dennes.

Stockholm den 22 mars 1967

Olof Palme

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 29/3—den 31/3 för deltagande
i Interparlamentariska unionens
rådsmöte.

Stockholm den 25/3 1967

Rolf Kaijser

Till riksdagens första kammare

För att deltaga i Nordiska rådets
femtonde session får jag härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
den 3—den 7 april 1967.

Stockholm den 29 mars 1967

Herman K lin g

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna i—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. bidrag till sjövärnskåren

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till sjövärnskåren
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 615 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Svenungsson in. fl.
(I: 130) och den andra inom andra
kammaren av herr Tliylén m. fl. (II:
167), anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget Bidrag till sjövärnskåren
skulle höjas till 675 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:130 och 11:167, till Bidrag
till sjövärnskåren för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
615 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. bidrag till sjövärnskåren
130 och II: 167, till Bidrag till sjövärnskåren
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 675 000 kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Vid sjövärnskårens 50-årsjubileum för ett par år sedan sade
försvarsminister Sven Andersson bl. a.
följande: »Den verksamhet som sjövärnskåren
bedriver har i hög grad
kommit både marinen och den svenska
handelsflottan till godo. Den har underlättat
rekryteringen av militärt och civilt
sjöbefäl och hjälpt till att förstärka
de olika personalkårerna. Verksamheten
har alltså i hög grad givit positiva bidrag
till landets försvar.»

Jag vill instämma och tillägga att
verksamheten också i hög grad givit
positiva bidrag till en allmän fostran
av ungdomar. Den har givit unga män
med intresse för sjölivet en ökad kännedom
om och större respekt för dettas
speciella krav. Den har också givit dem
en möjlighet att i någon mån få konfrontera
sjöintresset med en verklighet
som kanske visar sig vara långt bistrare
än vad de har trott. Därigenom
har i många fall en felsatsning på yrkesutbildning
—- eller rättare sagt en satsning
på fel yrkesutbildning — kunnat
undvikas, och tid och kostnader har
kunnat sparas för samhället och för
den enskilde. Sjövärnskåren har sålunda
varit ett verksamt instrument i yrkesvägledningen.

Utbildningen bedrivs i åtta skolor och
omfattar ungefär 800 ynglingar. Den är
avsedd att leda fram till skepparkompetens.
I sina petita för 1967/68 har chefen
för marinen begärt en anslagsökning
på 75 000 kronor, alltså en höjning
från 600 000 till 675 000 kronor, och
detta uteslutande för att täcka kostnadsökningar.
Regeringen har föreslagit
en ökning med 15 000 kronor, d. v. s.
ungefär 2,5 procent. Detta måste få
konsekvenser för verksamheten.

Det går inte att dra ner underhållet
av materielen — det vore att ta oförsvarliga
risker i fråga om säkerheten.

Det går inte heller att dra in på kostnaderna
för förläggning och förplägnad
av eleverna, ty dessa kostnader är i huvudsak
fasta. Prutningen måste därför
i första hand gå ut över utbildningen
av ungdomarna, antingen genom att antalet
elever reduceras eller genom att
övningarnas kvalitet försämras. Intet av
dessa alternativ är tilltalande. Den måttliga
kostnad det här gäller ger god utdelning
både för försvaret och den civila
sjöfarten och i form av värdefull
fritidssysselsättning för en skara ungdomar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Utskottet har inte någon
annan mening om sjövärnskårens
arbete än den som herr Virgin har givit
uttryck för. Då de frivilliga försvarsorganisationerna
kommer att behandlas
speciellt och i ett sammanhang under
punkten 152, skall jag dock, herr talman,
avstå från att nu föra något resonemang
i denna fråga. Jag yrkar bara
i korthet bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Utöver ett instämmande
i herr Virgins yrkande om bifall till
reservation nr 1 vid punkten 50 vill jag
såsom motionär med några få ord ytterligare
motivera den föreslagna anslagshöjningen.

Sjövärnskårens aspirantskolor representerar
ett tvärsnitt av svensk ungdom
i åldrarna 15—17 år. Den som känner
förhållandena vet att den verksamhet
som kåren bedriver genom sin inriktning
uppväcker sjöintresse, inte bara
bland ungdom i kustbygderna utan också
bland inlandsungdom.

Den ungdomsutbildning i sjömanskap,
segling och navigation som sjövärnskåren
svarar för är inte bara — som herr

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Virgin också framhöll — karaktärsdanande,
utan den är också ytterst värdefull
ur rekryteringssynpunkt när det
gäller såväl örlogsflottan som handelsflottan.
Omkring 800 ungdomar har engagerats
i denna utbildning. Det är således
inte fråga om någon mindre, exklusiv
grupp av ungdomar. Ur olika
synpunkter skulle det vara ytterst beklagligt,
om denna grupp decimerades
på grund av minskade utbildningstillfällen.

Naturligtvis uppstår det kostnadsfördyringar
på detta liksom på alla andra
områden, och utskottet understryker i
punkten 152, att de frivilliga försvarsorganisationerna
arbetar under svåra
ekonomiska förhållanden. Detsamma
kan sägas om sjövärnskåren. De ökade
omkostnaderna lär knappast kunna reduceras
på annat sätt än genom en
nedskärning av verksamheten, d. v. s.
minskat antal elever. Instruktörer eller
handledare kan inte utnyttjas i nuvarande
utsträckning. Den troliga följden
blir att en av aspirantskolorna — visserligen
inte på min egen västkust utan
vid smålåndskusten — måste inställa sin
verksamhet.

Vid fjolårets riksdagsbehandling av
detta ärende anförde utskottet, att frågan
om förstärkning av bidraget till
sjövärnskåren torde komma att närmare
behandlas i en aviserad utredning.
Man uttalade förhoppningen att förslag
från utredningen möjligen kunde vara
färdigt till 1967 års riksdag. Då 1966
års värnpliktskommitté tillsattes så sent
som i maj förra året och skall syssla
både med frivillig utbildning av gängse
typ och med sjövärnskårens verksamhet,
kan naturligtvis inte någon livsyttring
från den kommittén ha yppat sig till
årets riksdag. Men jag vill framhålla
att det är ytterst tacknämligt att kommittén
enligt sina direktiv skall uppmärksamma
de motioner i ämnet, som
under senare år har behandlats av
riksdagen och de uttalanden som gjorts
i anslutning till dessa motioner.

Det är väl i avvaktan på detta som

Ang. bidrag till sjövärnskåren
departementschefen och utskottet föreslår
en uppräkning med 15 000 kronor.
Chefen för marinen har begärt en anslagshöjning
med 75 000 kronor för att
täcka vissa engångskostnader och framför
allt för att kompensera prisstegringarna.
Det är också detta förslag som
förts fram i motionen och i reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 50.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. bidrag till frivilliga försvarsorganisationer

Ja — 96;

Nej — 23.

Därjämte liade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 51—151

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152

Ang. bidrag till frivilliga försvarsorganisationer Kungi.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
5 150 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lundberg och Strandberg
(1:674) samt den andra inom
andra kammaren av herr Oskarson
in. fl. (II: 489), anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte dels till Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 5 560 000 kronor, dels
ock i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts angående
rätten för frivilligorganisationer
alt vid utbildning av B-personal för
krigsmaktens räkning taga i anspråk
till förfogande ställda statliga medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 674 och II: 489,
såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 5 150 000 kronor,

b) att motionerna 1:674 och 11:489,
i vad de avsåge statsmedel för utbildning
av B-personal, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Ottosson, W altmark, Bohman

och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 674 och
11:489, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
5 560 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
i anledning av den nu förevarande
punkten jämväl finge beröra
punkterna 153—158 i utlåtandet; eventuella
yrkanden avseende sistnämnda
punkter skulle dock, fortsatte herr talmannen,
framställas först sedan respektive
punkt föredragits.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är en för vårt land
ganska enastående företeelse att intresset
för försvaret och förståelsen
för dess vitala betydelse tar sig uttryck
i en högst imponerande frivillig verksamhet,
en verksamhet som är avsedd
att gagna försvaret och att öka dess
effekt. Denna frivilliga verksamhet ger
en förankring av försvarsviljan i svenska
folket som är långt starkare än vad
som skulle kunna åstadkommas på annat
sätt ens med långt större anslag
än vad frivilligrörelserna erhåller. Den
utbildningsverksamhet som de frivilliga
organisationerna bedriver torde
också ge en effekt som även den per
satsad bidragskrona är långt överlägsen
vad som kan uppnås på annat sätt. Detta
hindrar inte att de frivilliga organisationerna
i dag brottas med betydande
svårigheter. Pretentionerna har
stigit, och kraven på åtminstone någon
ersättning för förlorad fritid och andra
uppoffringar blir större. Alla omkostnader
stiger. Men framför allt torde
det vikande försvarsintresse som regeringen
har visat genom sina egen -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. bidrag till frivilliga försvarsorganisationer

domliga utspel i försvarsfrågan lägga
sordin även på viljan till frivilliga insatser
och tron på deras värde. Det
hade varit väl motiverat att försöka
kompensera något av försvarsnedprutningarnas
förlamande effekt på försvarsviljan
genom en ökad satsning på
frivilligverksamheten. Kostnaden är
ringa.

De anslag som frivilligsorganisationerna
begärt uppgår till sammanlagt
13,4 miljoner kronor, överbefälhavaren
bär tillstyrkt 11,9 miljoner kronor
inom den militära kostnadsramen. Departementschefen
föreslår nu ett anslag
på 10,29 miljoner kronor, vilket motsvarar
en ökning på mellan 4 och 5
procent av det nu utgående anslaget.
Den verkliga kostnadsstegringen är
dock större.

Dessutom tillkommer, såsom jag nyss
påpekade, nödvändigheten att ge de
frivilliga funktionärerna en rimligare
ersättning för deras uppoffringar. Det
går inte att vidmakthålla verksamheten
i dess nuvarande omfattning om så
inte sker. Det måste då bli betydande
avtappningar, vilka sannolikt blir mycket
svåra att hämta åter.

De kostnader för frivilligverksamheten
för vilka statsbidrag utgår kan
uppdelas i tre grupper.

Det gäller för det första administrationen.
På denna punkt är en kostnadsstegring
oundviklig, och huvuddelen
av den föreslagna anslagsökningen
kommer att konsumeras där.

Det gäller för det andra förnödenheterna,
beträffande vilka beloppen är
låsta av Kungl. Maj:t och besparingar
knappast är möjliga att göra.

Det gäller för det tredje utbildningen.
Det blir alltså där som inskränkningarna
måste göras. Detta är särskilt
olyckligt i år, inte bara av de
allmänna skäl som jag nyss antydde,
utan också därför att det i fjol antagna
nya värnpliktssystemet, som börjar
tillämpas i år, tillsammans med det
utannonserade inställandet av repetitionsövningarna
skulle ha krävt en

extra satsning på frivillig utbildning
och på försöksverksamhhet med nya
typer av utbildning. Detta får nu skrinläggas.

Frivilligorganisationerna bedriver en
betydande ungdomsverksamhet. De skapar
därmed inte bara ökad försvarseffekt
till en mycket måttlig kostnad,
utan de lämnar också ett gott bidrag
till strävandena att ge ungdomen en
meningsfylld och uppfostrande fritidssysselsättning,
detta med medel som
helt ligger inom försvarskostnadsramen.

Jag tycker att anslagsäskandet borde
ha mött större förståelse och att högermotionen
hade bort bifallas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under punkt 152.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! När det gäller de fem
reservationer till förmån för de frivilliga
försvarsorganisationerna, som
är baserade på motion nr 674 av herr
Strandberg och mig, skulle jag vilja
uppmana mina kolleger i de tre andra
partierna —• kommunisten får jag väl
i detta sammanhang inte vända mig till
— att överväga om det inte skulle
vara bra ur två synpunkter att spräcka
partilinjerna och för denna gång göra
någonting så sällsynt som att stödja
rena högerreservationer.

Den första synpunkten är rent taktisk-politisk.
I de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete deltar ett mycket
stort antal människor. Det talas i
vår motion om en miljon medlemmar,
aktiva eller passiva, som står bakom
detta arbete — låt vara att det kan
förekomma vissa dubbelräkningar.

Vore det inte riktigt att nu ett antal
folkpartister, centerpartister och
för svars vänliga socialdemokrater stödde
reservationen för att inte låta oss
i högerpartiet stå ensamma som försvarare
av dessa intressen som går så
på djupet hos det svenska folket. I
mitt eget partis snävt egoistiska intres -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. bidrag till frivilliga försvarsorganisationer

se borde jag självfallet inte resonera
så här, utan partipolitiskt inkassera de
pluspoäng som vårt uppträdande kan

Sedan ber jag att få komma till den
andra synpunkten. Jag tror att det
skulle vara av stort positivt värde för
behandlingen av dessa frågor i nästa
omgång, om vi nu fick en opinionsyttring
som visade att intresset för dessa
angelägenheter inte går efter några
partipolitiska linjer. Nästa omgång blir
tydligen när den i utlåtandet nämnda
kommittén nästa år kommer med sitt
förslag. Låt oss nu försöka påverka
detta förslag genom att i voteringen visa
att vi bedömer Kungl. Maj :ts sparsamma
linje i denna fråga som felaktig I

sakargumenteringen vill jag bara
helt instämma i herr Virgins nyss framförda
synpunkter och kanske tillägga
att utskottets argumentering för att
skjuta på de begärda förbättringarna i
avvaktan på nästa års kommittéutlåtande
ju inte rimligen kan vara hållbar.
Man binder sig inte på något sätt
för det fortsatta handlandet genom att
ge de i reservationerna äskade anslagen.
Man skapar inga nya tjänster, organisationsformer
eller liknande, utan
man hjälper helt enkelt till med att
under ett budgetår hålla i gång ett
mycket värdefullt arbete i tillfredsställande
omfattning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Egentligen är det endast
en sak i det utlåtande som här
föreligger, men fördelad på flera punkter,
nämligen anslagen till de frivilliga
försvarsorganisationerna, som föranlett
skilda meningar.

Vi är alla överens om de frivilliga
försvarsorganisationernas stora betydelse
för försvaret och uppskattar alla
det sätt på vilket de ryktar sitt värv.
Deras betydelse kan knappast över -

skattas. Däri vill jag helt instämma
med de föregående talarna. Genom den
breda förankringen bland nationens
medborgare och det betydelsefulla arbete
som utföres på skilda fronter inom
vårt försvar har de skapat en aktningsvärd
goodwill för försvaret bland
den stora allmänheten. Utskottet och
reservanterna är helt överens på denna
punkt. Det är om anslagets storlek
som meningarna går isär.

Personligen tror jag att en anslagsökning
av den storlek som reservanterna
föreslår på intet sätt är oskälig.
Den utgör ju endast drygt hälften av
den anslagshöjning som ÖB begärt. När
utskottet trots detta stannat för Kungl.
Maj:ts förslag, som innebär en anslagshöjning
med 445 000 kronor, eller en
knapp fjärdedel av vad ÖB äskat, beror
detta på att 1966 års värnpliktsutredning
nu sysslar med de frivilliga försvarsorganisationernas
problem, deras
organisation och ekonomi. Efter vad
utskottet erfarit väntas resultatet av
denna utredning föreligga senast nästa
år. Utskottet brukar ju under sådana
förhållanden inte föregripa en utrednings
resultat.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att riksdagen på utskottets hemställan
vid flera tillfällen och senast föregående
år understrukit betydelsen av den
frivilliga försvarsverksamheten och att
hänsyn borde tas därtill vid beräkning
och avvägning av anslagen under fjärde
huvudtiteln. Vi kan konstatera att
hela försvaret under kommande budgetår
får leva under knapphetens kalla
stjärna. Kanske har detta avsatt sina
spår när det gäller beräkningen av anslagen
på dessa punkter. Jag hoppas
emellertid — då jag ser statsrådet här
inne i kammaren —■ att han skall ha
sin uppmärksamhet riktad på de frivilliga
försvarsorganisationernas problem
och med det snaraste rätta till
eventuellt föreliggande brister.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Får jag i anledning av
herr andre vice talmannens anförande
bara säga, att skall det vara någon mening
i att avvakta ett utredningsresultat
bör man väl rimligen se till att verksamheten
åtminstone inte försämras under
den tiden. Det är emellertid precis
vad man nu gör. Man försämrar verksamheten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden:
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
152 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Anslag till lottaorganisationen
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i mom. b gjorda hemställan.

Punkten 153

Anslag till lottaorganisationen

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 674, av herrar Lundberg och Strandberg,
samt II: 489, av herr Oskarson
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 200 000 kronor.

I motionerna I: 674 och II: 489 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Lottaorganisationen för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 780 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
av herrar Virgin, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Petersson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 674 och II: 489, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lottaorganisationen
för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 780 000 kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Herr andre vice talmannen IYAE JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 154

Anslag till frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:674, av herrar Lundberg och
Strandberg, samt 11:489, av herr Oskarson
m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
för budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 325 000 kronor.

I motionerna I: 674 och II: 489 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 380 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:674
och II: 489, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig för budgetåret 1967/68
anvisa ett reservationsanslag av 380 000
kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Punkten 155

Anslag till frivilliga djursjukvården
i krig

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg (1:387) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
in. fl. (11:492), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte till frivilliga
djursjukvården i krig för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kronor,

dels ock de båda likalydande motionerna
1:674, av herrar Lundberg och
Strandberg, samt II: 489, av herr Oskarson
in. fl., i vilka yrkats, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen skulle till
Frivilliga djursjukvården i krig för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 87 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:387 och 11:492 samt I:
674 och II: 489, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga
djursjukvården i krig för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 387 och II: 492 samt
med bifall till motionerna I: 674 och
11:489, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
87 000 kronor.

Anslag till frivilliga skytteväsendet
Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 156

Anslag till frivilliga skytteväsendet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 674, av herrar Lundberg och Strandberg,
samt II: 489, av herr Oskarson
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga
skytteväsendet för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 2 560 000 kronor.

I motionerna I: 674 och II: 489 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Frivilliga skytteväsendet
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
reservationsanslag av 2 636 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Petersson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:674 och 11:489, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga
skytteväsendet för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
2 636 000 kronor.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.

Herr VIRGIN (h): Därjämte hade 3 ledamöter tillkän

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- nagivit, att de avstode från att rösta,
fall till reservationen.

Punkterna 157—183

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes, samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
156, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18i

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikations
verken m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets,
statens järnvägars och luftfartsverkets
fonder samt statens vägverks
förrådsfond och sjöfartsverkets
fond. Luftfartsverkets fond och statens
vägverks förrådsfond hade tidigare benämnts
luftfartsfonden respektive vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Anslagen för nästa budgetår för berörda
fonder hade beräknats så, att de
jämte förutsedda behållningar vid budgetårets
ingång skulle motsvara den
föreslagna medelsförbrukningen och
därutöver giva eu marginal om cirka
tio procent.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Sveningsson in. fl.
(1:541) och den andra inom andra
kammaren av herr Björkman (11:667),
i vilka motioner framställts yrkande av
innebörd, att av departementschefen
beräknade investeringsutgifter för ifrå -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. in.

gavarande fonder, 1 129 miljoner kronor,
skulle minskas med sammanlagt
156 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna I: 541 och
II: 667, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade avgivits, beträffande
den totala medelsförbrukningen, av
herrar Virgin, Ottosson, Strandberg,
Bohman och Björkman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:541 och II: 667, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! De riktlinjer som av
1962 års riksdag antogs med tillämpning
fr. o. m. budgetåret 1963/64 innebar
att investeringsanslagen under varje
kapitalfond sammanslogs till ett kollektivanslag.
Vidare beslöts att på respektive
kollektivanslag skulle utöver
ramen finnas en viss marginal tillgänglig
för att möjliggöra en av konjunkturmässiga
eller eljest särskilda skäl påkallad
höjning av medelsförbrukningen
under löpande budgetår. Liksom tidigare
föreligger från vår sida icke någon
erinran mot grundtanken och
grundprincipen i införandet av kollektivanslagen.

Mer än någonsin torde det i dag vara
angeläget att de statliga utgifterna i
möjligaste mån begränsas och att största
återhållsamhet iakttages i fråga om
de statliga investeringarna. Mängder av
anslagsäskanden har av regeringen skurits
ned med hänvisning till rådande
ekonomiska förhållanden. Televerkets
investeringsram tillätes dock att öka
med inte mindre än 51 miljoner kronor
i förhållande till den ursprungliga ramen
för innevarande budgetår. I reser -

vationen vänder vi oss mot denna ökning
och föreslår därför samma investeringsram
som ursprungligen gällde för
budgetåret 1966/67.

Den föreslagna marginalen på cirka
10 procent kan under nu rådande förhållanden
icke heller accepteras av oss.
Att ställa cirka 100 miljoner kronor till
regeringens förfogande för att den vid
eventuellt behov skall kunna utöka investeringsramarna
anser vi felaktigt.
Det bör vara riksdagens sak att pröva
eventuellt nya anslags behövlighet.
Skulle konjunkturmässiga eller eljest
särskilda skäl uppstå, föreligger möjlighet
för regeringen att via tilläggsstat
äska medel. Av detta skäl yrkar vi i reservationen
avslag på den tioprocentiga
marginalen.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till den föreliggande reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
högerns intentioner att försöka spara
pengar på alla punkter, ty man har ju
sina givna syften därmed. Men att man
föreslår besparingar just på detta område
är en smula förvånande.

Inom den statliga verksamheten har
vi svårigheter på vissa områden, t. ex.
beträffande statens järnvägar, men televerket
är ju ett av våra mest expanderande
verk. Dess utveckling är enastående.
Följaktligen är investeringar i
synnerhet befogade inom televerket.

Om man sedan skall anföra ytterligare
skäl, så vet vi att trots den starka
expansionen inom televerket väntetiden
är lång t. ex. när det gäller att få nya
telefoner. Därför ställer man sig just i
detta avseende särskilt frågande till tanken
att begränsa investeringarna ytterligare.

I det som herr Strandberg nu anfört
kan jag inte finna något skäl att ändra
beslutet från 1962.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Herr Bengtson och jag
skulle kunna föra en lång debatt i detta
ärende.

Jag förnekar ingalunda att det föreligger
väntetider för installation av telefon.
Herr Bengtson vet att det under
utskottsbehandlingen har upplysts om
att väntetiden är 4—8 veckor. Det tycker
jag inte är så märkligt i ett land
som ligger på andra plats i världen i
fråga om telefontäthet. Även jag ingår
i denna väntekö, då jag helt nyligen
har beställt telefon till mitt sommarställe.
Om den kommer om 6, 8 eller 10
veckor kan väl vara ganska egalt, om
man varit ute i god tid.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag konstaterar bara
att herr Strandberg vill förlänga väntetiden
för att få telefon från 4—8 veckor
till att bli ännu längre. Jag tror inte
att svenskarna är särskilt förtjusta i en
ännu längre väntetid.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 24.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
dels att för budgetåret 1967/68 under
televerkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1967 angivna investeringsanslag
av tillhopa 632 700 000
kronor, dels ock medgiva, att televerket
finge lämnas i statsrådsprotokollet
angivna beställningsbemyndiganden.

Kungl. Maj:ts förslag innebar en medelsförbrukningsram
för nästa budgetår
om 588 miljoner kronor, exklusive
rundradioanläggningar. I jämförelse
med utgångsläget för innevarande budgetår
var ökningen 51 miljoner kronor
och i förhållande till nu beräknad
medelsförbrukning för budgetåret
1966/67 26 miljoner kronor. För rundradioanläggningar
hade föreslagits en
medelsförbrukning av sammanlagt 30,8
miljoner kronor eller 3,3 miljoner kronor
mindre än som beräknats för innevarande
budgetår.

De totala utgifterna för ljudradions
allmänna programverksamhet hade be -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

räknats till 124,7 miljoner kronor. Licensinkomsterna
inklusive ränteinkomster
hade beräknats till 104,7 miljoner
kronor. Underskottet på ljudradiorörelsen
blev härigenom 20 miljoner
kronor. Med utnyttjande av de från
tidigare år ackumulerade ljudradiolicensmedlen
om 5,7 miljoner kronor behövdes
för ljudradion under budgetåret
1967/68 ett tillskott av cirka 14,3 miljoner
kronor. I enlighet med de av
riksdagen godkända förslagen i propositionen
1966:136 avsåges underskott
i ljudradiorörelsen tills vidare täckas
med anlitande av överskottsmedlen i
televisionsrörelsen.

I fråga om ljudradio- och television.sverksamheten
hade i statsrådsprotokollet
erinrats om statsmakternas nyligen
fattade beslut om ett andra program
i televisionen med beräknad start
kring årsskiftet 1969/70 samt om en
ändrad organisation av Sveriges Radios
programverksamhet m. m.

För televisionens allmänna programverksamhet
under budgetåret 1967/68
hade beräknats 215,7 miljoner kronor.
Licensintäkterna uppskattades till 246,1
miljoner kronor, varigenom överskottet
skulle komma att uppgå till 30,4
miljoner kronor. Av detta belopp erfordrades
14,3 miljoner kronor för att
täcka det förutnämnda underskottet i
ljudradiorörelsen. Överskottet i televisionsrörelsen
skulle härigenom bliva
16,1 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Erik Filip Petersson och KarlErik
Eriksson (1:12) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Jönsson
i Ingemarsgården och Jonsson (II:
17),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 58) och den
andra inom andra kammaren av lierr
Bohman m. fl. (II: 77),

Ang. televerkets anslagsbehov
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Johan Olsson och Wikberg (I:
91) samt den andra inom andra kammaren
av herr Josefson i Arrie och
herr Eriksson i Bäckmora (11:122),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:528)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 677),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 532) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman in. fl. (II: 668),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Eric Gustaf Peterson
(I: 535) samt den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(II: 679),

dels två likalydande motioner, väcta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (1:681) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Nilsson i Agnäs och Hedin (II: 520),
dels en inom andra kammaren av
herr Rubin väckt motion (II: 233),
dels ock en inom andra kammaren
av herrar Dickson och Fridolfsson i
Stockholm väckt motion (11:670).

I motionerna I: 58 och II: 77 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att 1966
års reklamutredning måtte i tilläggsdirektiv
erhålla uppdrag att snarast utreda
och framlägga förslag till erforderlig
reglering av den reklamverksamhet,
som fordrades för fristående, bland annat
av pressen ägt TV-företag, så att
verksamheten kunde påbörjas samtidigt
med att de tekniska förutsättningarna
för den andra kanalen förelåge, varvid
det av föregående års riksdag beslutade
andra TV-programmet kunde ersättas.

I motionerna 1:528 och II: 677 hade föreslagits,
att riksdagen skulle till Teleanläggningar
m. m. för budgetåret 1967/

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
68 under kapitalbudgeten, sjätte huvudtiteln,
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 7 miljoner kronor
minskat investeringsanslag'' av
592 000 000 kronor.

I motionerna 1:532 och 11:668 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
inrättandet av ett andra TV-program
skulle uppskjutas tills vidare och intill
dess en mera gynnsam statsfinansiell
situation förelåge.

I motionerna 1:535 och 11:679 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att förslag
om tidpunkt för införande av färg-TV
i såväl program 1 som program 2 måtte
föreläggas innevarande års riksdag.

I motionerna 1:681 och 11:520 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till ersättning för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1967/
68 om 26,85 miljoner kronor anslå
70 000 kronor för televerkets kostnader
för fria ljudradiolicenser åt blinda samt
att uttala, att skolradioverksamheten
samt den del av programverksamheten
gentemot utlandet, som ej täcktes av
särskilt anslag under tredje huvudtiteln,
borde täckas av licensmedel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 528 och II: 677, till Teleanläggningar
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 599 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte

a) till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 33 700 000 kronor;

b) medgiva, att televerket finge lämnas
de beställningsbemyndiganden departementschefen
i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1967 föreslagit;

III. att motionerna 1:12 och 11:17
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:91 och 11:122
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:58 och 11:77
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna I: 532 och II: 668
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 535 och II: 679
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna I: 681 och II: 520
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen 11:233 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionen 11:670 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) beträffande medelsanvisningen till
teleanläggningar, av herrar Axel Andersson,
Ivar Johansson, Bengtson, Eric
Gustaf Peterson, Mattsson, Gustafsson
i Skellefteå, Gustafsson i Kårbv, Källstad
och Tohé, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:528 och 11:677,
till Teleanläggningar m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 592 000 000 kronor;

b) beträffande tilläggsdirektiv till
1966 års reklamutredning, av herrar
Virgin, Ottosson, Strandberg, Bohman
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 58 och II: 77, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
1966 års reklamutredning i tilläggsdirektiv
måtte erhålla uppdrag att snarast
utreda och framlägga förslag till

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

erforderlig reglering av den reklamverksamhet,
som fordrades för fristående,
bland annat av pressen ägt TVföretag,
så att verksamheten kunde påbörjas
samtidigt med att de tekniska
förutsättningarna för den andra kanalen
förelåge, varvid det av föregående
års riksdag beslutade andra TV-programmet
kunde ersättas;

c) beträffande inrättandet av ett
andra TV-program, av herrar Virgin,
Ottosson, Strandberg, Bohman och
Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under VI hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:532 och 11:668, besluta, att
inrättandet av ett andra TV-program
skulle uppskjutas tills vidare och intill
dess en mera gynnsam statsfinansiell
situation förelåge;

d) beträffande införande av färg-TV,
av herrar Virgin, Axel Andersson, Ivar
Johansson, Bengtson, Ottosson, Eric
Gustaf Peterson, Strandberg, Bohman,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson
i Kårby, Björkman, Källstad
och Tobé, vilka ansett, att utskottet
bort under VII hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 535
och II: 679, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag om tidpunkten för
införande av färg-TV i såväl program 1
som program 2 måtte föreläggas innevarande
års riksdag;

e) beträffande motiveringen till yrkandet
i reservationen d,

1) av herrar Axel Andersson, Ivar
Johansson, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Gustafsson i Kårby, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, denna
reservation visade;

2) av herrar Virgin, Ottosson,
Strandberg, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort

1 viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade;

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 16

Ang. televerkets anslagsbehov

f) beträffande ersättning för viss
rundradioverksamhet, av herrar Virgin,
Ottosson, Strandberg, Bohman och
Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under VIII hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 681 och II: 520, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande sättet för
bestridande av televerkets kostnader
för fria ljudradiolicenser åt blinda
ävensom skolradioverksamheten samt
den del av propagandaverksamheten
för utlandet, som ej täcktes av särskilt
anslag under tredje huvudtiteln.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Frågan om radio- och
TV-monopolet har ingående diskuterats
i riksdagen ett antal år. Förra året hade
vi ju tillfälle att först ventilera problemet
under vårsessionen och därefter så
sent som i december i samband med
behandlingen av den proposition som
var föranledd av 1960 års radioutredning.
Vid det sistnämnda tillfället debatterade
vi som bekant också frågan
om TV 2, reklamen och färgtelevisionen.
Våra positioner och våra argument torde
därför vara väl kända.

Varför har vi då återkommit med motioner
i dessa frågor? Jo, herr talman,
vi tänker inte uppge vår kamp för att
söka bryta det statliga radio- och TVmonopolet.
Vi vill ständigt klargöra att
ett demokratiskt statsskick förutsätter
en fri opinionsbildning och att denna
fria opinionsbildning inte får kringgärdas
av monopol, vare sig i statlig eller
privat regi.

Riksdagsbeslutet i december 1966 innebär
en framtida och väsentligt utökad
monopolisering i statlig regi, som vi då
inte accepterade. Lika litet gör vi det i
dag. Ingen i riksdagen skulle tolerera
inskränkningar i yttrande- eller tryckfriheten.
I det fallet står vi ju alla enade
då det gäller att slå vakt om den
fria opinionsbildningen, men så snarl

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
det gäller motsvarande frihet för opinionsbildning
i etermedia reses från
socialdemokratiskt håll hårdaste tänkbara
motstånd.

En av grundstenarna i en fungerande
demokrati utgöres av den bevakning
som garanteras oss genom den fria pressens
arbete. Konkurrerande organ bevakar
och kontrollerar varandra. Detta
ytterst värdefulla konkurrensmoment
kan aldrig förekomma i en monopolsituation
inom pressens område, och
därför avvisar vi enhälligt tanken på
ett pressmonopol. På samma sätt vill vi
från högerpartiet avvisa monopolet
inom radio och television. Ur teknisk
synpunkt har vi belyst att en fri etableringsrätt
redan i dag är möjlig. .Tåg kan
hänvisa till mitt eget anförande i denna
kammare den 14 december förra
året.

Herr talman! Efter vad som har passerat
under detta års första månader
då det gäller frågan om reklam i televisionen
tror jag att många människor
tycker att regeringens inställning till
reklam i TV är mogen för omprövning.
Det räcker inte med att herr Palme
blir adjungerad ledamot av flera ideella
organisationer här i landet.

I oktober förra året tillsattes en utredning
rörande reklamens roll i samhället.
Denna utredning skall också undersöka
möjligheterna till reklamfinansiering
inom Sveriges radios ram. Högerpartiet
framhöll att ett eventuellt
framtida inrättande av reklam i televisionen
inom monopolets ram inte kunde
accepteras. Ett statligt radio-TV-företag,
som skulle finansieras med både licensavgifter
och reklaminkomster, skulle
erhålla en så överlägsen konkurrensställning
att tillkomsten av konkurrerande
företag kanske aldrig kunde bli
möjlig. I samma underläge skulle hela
den svenska pressen hamna.

Dessa synpunkter har framförts i våra
motioner och föranlett reservationen
b, i vilken vi hemställer att 1966 års
reklamutredning skall erhålla tilläggsdirektiv
att snarast utreda och framläg -

ga förslag till erforderlig reglering av
den reklamverksamhet som fordras för
ett fristående, bl. a. av pressen ägt TVföretag,
avsett att ersätta det beslutade
andra TV-programmet. Jag yrkar därför
bifall till reservation b.

Den snabbhet varmed vi i höstas
behandlade propositionen om rundradions
och televisionens framtida verksamhet
kritiserades av alla de borgerliga
partierna. Det gällde dock
ställningstaganden till investeringar i
storleksordningen 450 miljoner kronor,
och det hade varit önskvärt att se dessa
mot bakgrunden av den finansplan
och den nationalbudget som skulle föreläggas
riksdagen en knapp månad senare.
Ingen torde på allvar våga kritisera
oss i dag, då vi påstår att det skulle
ha varit klokt att något vänta med
decemberbeslutet. Vi skulle då fått
möjlighet att avväga investeringar för
en ny TV-kanal i förhållande till andra
önskvärda investeringsobjekt.

Det kan visserligen göras gällande
att det för budgetåret 1967/68 rör sig
om endast cirka 15 miljoner kronor,
men å andra sidan torde det kärva
ekonomiska klimat som nu råder komma
att bli bestående en tid framöver.
Det skall också observeras att investeringskostnaderna
för TV 2 fram till
1970/71 uppgår till över 150 miljoner
kronor enbart för utbyggande av sändningsnätet.
För att hela landet skall
bli i tillfälle att se TV 2 erfordras ytterligare
250 miljoner kronor i 1966 års
prisläge. Vid vår prioritering har vi
kommit till det resultatet att många
andra viktiga investeringsändamål bör
sättas i förtur, varför vi i reservation
c hemställt att inrättandet av TV 2
tills vidare skall uppskjutas. Jag yrkar
bifall också till den reservationen.

Vad beträffar införande av färgtelevision
beslöt riksdagen i december förra
året att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att konkret förslag snarast skulle
föreläggas riksdagen. Vid ärendets
behandling i kammaren framhölls från
vår sida att vi bedömde det som ange -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

läget och möjligt att 1967 års riksdag
skulle få tillfälle att taga definitiv
ställning till tidpunkten för införande
av färg-TV. Helt naturligt riktade jag
till kommunikationsministern frågan
om hans avsikt var att förelägga årets
riksdag förslag i ärendet. Herr Palme
var dock icke beredd att utlova att så
skulle ske. När därför motioner väckts
med begäran att regeringen skall förelägga
årets riksdag förslag till tidpunkt
för färg-TV:s införande, har alla de
borgerliga representanterna i utskottet
enats om sådan hemställan som framgår
av reservation d, till vilken jag
yrkar bifall.

Motiveringen till nyssnämnda yrkande
återfinnes i två reservationer, e 1
av mittpartierna och e 2 av högerpartiet,
vilka i stora drag sammanfaller
med varandra. Vad gäller ställningstagandet
till TV 2 har vi från
vårt håll nödgats skära ned texten något.
Vidare vill vi inte föregripa det
förslag som vi hoppas skall föreläggas
årets riksdag genom att nu försöka
fixera tidpunkt eller partiella lösningar.
Det blir tillfälle för oss att återkomma
med definitiva och preciserade ställningstaganden
då regeringens förslag
föreligger. Många och starka skäl talar
emellertid för att riksdagen redan i
år bör fatta beslut om tidpunkten för
införande av färg-TV. Jag har tidigare
redovisat dessa skäl inför kammaren.
Låt mig därför kortfattat framhålla,

att frågan om tidpunkten för införande
av färg-TV intresserar såväl den
svenska industrien som i ännu högre
grad allmänheten,

att industrien snarast bör erhålla besked
i och för sin planering,

att riksdagen genom ett snabbt ställningstagande
torde kunna i positiv
riktning påverka den omställning som
är nödvändig för tillverkare och importörer,
för handel och serviceinrättningar,

att allmänheten i god tid måste erhålla
besked för att kunna rätta sina appa -

Ang. televerkets anslagsbehov
ratinköp efter rådande mottagningsmöjligheter
för färg-TV,

att hänsyn måste tagas till det förhållandet
att mängder av nu befintliga
TV-mottagare närmar sig vad jag
vill kalla pensionsåldern och därför
skall ersättas -— konsumenten, alltså
apparatinnehavaren, kräver härvid besked
om lämpligaste apparattyp, svartvit
eller färg,

att svenska TV-tittare i stor omfattning
har möjlighet att redan i år se
färg-TV från utländska sändare,

och att de flesta europeiska länder
i fråga om färg-TV-sändningar ligger
långt före Sverige, som snart får räknas
till u-länderna i vad gäller färgtelevision.

Herr talman! Så skulle uppräkningen
kunna fortsätta med ytterligare argument.
Tillåt mig bara att göra en personlig
reflexion: Jag undrar om inte
en mycket stor del av svenska folket
hellre skulle vilja ha färg-TV än en
ny monopolkanal. Många rättviseskäl
talar för att färg i första hand bör införas
i TV 1. Hela landet kan därmed
erhålla färgmottagning samtidigt. Kostnaderna
är heller icke större än cirka
15 miljoner kronor för de ändringsarbeten
på nuvarande sändningsnät för
TV 1 som möjliggör färgsändning. Utöver
färgsändning i TV 1 bör man eftersträva
förbättrad programstandard.
Förverkligas detta tror jag att vi har
kommit långt. Kan en sådan utveckling
kompletteras med etablering av
konkurrerande, fria TV-företag —- som
man nyss har talat om — så tror jag
att vi är på absolut rätt väg.

Jag yrkar därför bifall till reservationen
e 2.

Slutligen, herr talman, finns det en
högerreservation littererad f. Där återkommer
vi till den linje vi förfäktat
under flera år beträffande vissa
anslags uppförande. Vi har ansett och
anser alltjämt att fria radiolicenser åt
blinda skall bekostas med skattemedel.
Däremot synes det oss riktigare att
kostnader för propaganda- eller infor -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
mationsverksamlieten för utlandet skall
till sin huvudsakliga del täckas av anslag
under utrikesdepartementets huvudtitel
och, i den utsträckning så inte
sker, genom licensmedel. Vi menar också
att kostnaderna för skolradioverksamheten
helt skall täckas av licensmedel.

Detta innebär som sagt, herr talman,
ett uppföljande av den linje som vi
tidigare förordat, och jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen f.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Riksdagen behandlade
i slutet av förra året utförligt de riktlinjer
som skulle gälla för radio- och
TV-verksamheten i vårt land. Därvid
debatterades även frågan om kommersiell
television, och därför anser jag
i likhet med herr Strandberg att vi inte
bör ha anledning att nu åter dra upp
en utförlig debatt om kommersiell TV
och radio. Möjligen skulle jag vilja göra
den invändningen mot herr Strandberg,
att det hela kanske inte är riktigt så
extremt som han ville göra gällande. Talar
man om monopolradio så har vi väl
ändå — vad gäller den politiska friheten
— både en styrelse och en radionämnd
med möjligheter att säga sin
mening. Inför valen brukar vi ju också
ha fria debatter i radio och TV. Man
kan alltså anföra en del omständigheter
som tyder på att monopolställningen
inte har fullt så stark betoning som
herr Strandberg menade.

Jag tror också att en rad skäl kan
tala för att man är litet försiktig med
kommersiell TV. Erfarenheterna från
en del andra länder har dock ådagalagt
att i synnerhet reklamen i TV ofta har
en mycket nedbrytande tendens. Detta
är någonting som jag personligen alls
inte skulle önska att vi fick i svensk
TV.

Jag är helt enig med herr Strandberg
om att vi på alla sätt skall hålla åsiktsfriheten
högt — men då bör vi också
se till att vi inte får en kommersiell

radio och TV där man tack vare väldiga
kapitalresurser kan lägga sig till med
stora delar av programmen och påverka
åsiktsbildningen via pengar i stället
för på de vägar som bör vara legitima.

I det fallet vill jag alltså, herr talman,
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Jag vill också ta upp frågan om medelsanvisningen
till teleanläggningar.
Beträffande den frågan vill jag bara
säga att det naturligtvis är önskvärt att
det sparas pengar för olika uppgifter,
om det finns någon möjlighet därtill.
På denna punkt finns det en reservation
a som innefattar ett förslag till
besparing från centerns och folkpartiets
sida. Vi anser att det här finns
en möjlighet att utan våda spara pengar.

Av denna anledning yrkar jag bifall
till reservation a.

När det gäller televisionsverksamheten
i övrigt har ju beslut fattats om att
TV 2 skall införas. Herr Strandberg
ansåg att om vi hade vetat hur de ekonomiska
förutsättningarna skulle bli under
budgetåret 1967/68 så skulle vi
kanske inte ha fattat beslutet om TV 2.
Jag tycker att det är en mycket optimistisk
inställning från herr Strandbergs
sida att hoppas på att en alldeles
särskilt gynnsam budget skulle kunna
framläggas för det kommande budgetåret,
med de ekonomiska förutsättningar
som har förelegat. Det fanns så
många premisser efter vilka det ekonomiska
läget kunde bedömas att man
knappast kunde tro på en helt plötsligt
mycket gynnsam statsfinansiell situation.
Den saken kunde bedömas redan
när beslutet fattades.

När vill herr Strandberg att vi skall
införa TV 2? Skall det bli när statsfinanserna
är mera gynnsamma än nu,
så lär vi nog få vänta ganska länge. Expansionen
har varit stark i vårt land,
inte minst på det sociala området, och
det lär inte bli så att vi en dag har så
stora överskott att vi kan säga att de
är tillräckliga för att genomföra TV 2.
Därför finns ingen anledning att ändra

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

på beslutet om att införa ett andra TVprogram.

Även på den punkten biträder jag
alltså utskottets förslag.

Herr Strandberg berörde också punkterna
om skolradio, utlandssändningarna
och om medel till fria licenser för
blinda. Han hade här en annan uppfattning
än den som utskottet har framfört.
Beslut på dessa punkter har ju tidigare
fattats av riksdagen, och det
finns väl ingen större anledning att
frångå dessa beslut. Skolprogramverksamheten
och programverksamheten för
utlandet finansieras från och med budgetåret
1964/65 med allmänna skattemedel,
anvisade över riksstaten under
sjätte huvudtiteln. Jag kan inte inse att
det finns någon som helst anledning att
gå ifrån den redan antagna principen.

Också på denna punkt biträder jag
därför utskottets hemställan.

När det gäller frågan om införande
av färgtelevision i vårt land kan det
konstateras att det är meningslöst att
kämpa emot en teknisk utveckling som
ger förmåner åt människorna. Vi vet
med säkerhet att färgtelevisionen kommer;
det finns ingen tvekan om den
saken. Man har på det tekniska området
kommit så långt härvidlag att det
inte finns någon anledning att motarbeta
införandet av färg-TV. Det har varit
på samma sätt på det ena området
efter det andra. När vi fick ljudfilmen
klagades det mycket på den tekniska
kvaliteten. Ljudfilmen gick ändå fram
med stormsteg. Snart kunde man inte
tänka sig annan film än ljudfilm. På
samma sätt var förhållandet med färgfilmen.
Tidningarna översvämmade av
kritik. Det första programmet såg ut —
som jag minns att en recensent skrev
— som när mor där hemma hade råkat
ta för mycket blåelse i vattnet när hon
skulle tvätta. Det kan hända att det var
så under den första tiden, men även på
detta område gick utvecklingen snabbt
framåt, och nu produceras de allra flesta
filmerna i färg. Det kommer att bli
precis samma sak när det gäller televi -

Ang. televerkets anslagsbehov
sionen. I utlandet går utvecklingen på
det området obestridligen framåt med
mycket stora steg. En rad länder är
redan klara med besluten om när de
skall införa färg-TV. En del av dem
ligger geografiskt så till att grannländerna
blir nödsakade att införa färgTV.
Programmen kommer att nå så
långt utanför de förstnämnda ländernas
gränser, att det inte är någon mening
för de andra länderna att stå
utanför. På det sättet kommer färg-TV
inom kort tid att finnas i den allra
största delen av Europa.

Man kan vidare fråga sig om den
amerikanska utvecklingen har någon
betydelse för vårt vidkommande. Jag
vill påstå att så är fallet. Av de tre
största och totalt sett dominerande TVföretagen
i USA sänder ett 95 procent,
det andra 60 procent och det tredje
45 procent av samtliga sina program i
färg.

Vilken betydelse har nu detta för
Sverige? Jo, om vi skall sälja svenska
TV-program kommer dessa inte att efterfrågas
om de är producerade i svartvitt.
Det har redan framställts önskemål
om att sådana program skall produceras
i färg. Jag kan som exempel
nämna sändningarna från Nobelfesten,
som röner stort intresse. Sverige kan
vidare komma att arrangera stora
idrottsevenemang, t. ex. världsmästerskap
i olika idrotts- eller sportbranscher,
från vilka sändningarna skall
vidarebefordras till andra länder. Om
vi bara kan producera sändningarna i
svart-vitt, får vi inte samma möjligheter
som om de skulle produceras i
färg.

Detta är några få exempel på hur
den tekniska utvecklingen går framåt
i andra länder och på hur vi oundvikligen
påverkas härav.

Det frågas ofta hur pass goda de tekniska
möjligheterna är på detta område.
Är dessa nu verkligen fullt tillfredsställande?
Ja, man kan utan tvivel göra
gällande att det finns ett så gott som
helt dominerande system i Europa, vil -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
ket man bör gå in för. Det förekommer
visserligen två olika system, eftersom
man i Frankrike envisas med att använda
SECAM-systemet under det att
de övriga länderna tillämpar PAL-systemet.

Vi har i vårt land genomfört försök
med PAL-systemet, vilka förlöpte helt
perfekt. Det kan alltså inte anföras tekniska
svårigheter som skäl mot att nu
införa färg-TV i Sverige.

Beträffande frågan om konsumenternas
önskemål i detta sammanhang, hur
investeringarna skall läggas upp o. s. v.
tycker jag att vi borde ha lärt något
av förhållandena när televisionen ursprungligen
kom till Sverige. Var vi
ordentligt förberedda den gången? Hade
regeringen sett till att vi stod beredda
för att ta emot televisionen? Det var
mycket dåligt med den saken. Man
körde då t. ex. upp tåg till Norrland
lastade med TV-apparater, och folk
stod och väntade vid järnvägsstationerna,
där man köpte apparaterna med
antenn och allt. En sådan utveckling
vill vi inte ännu en gång uppleva i
samband med den tekniska förändring
som införandet av färg-TV innebär.

Jag kan nämna att följden av vår
bristande beredskap blev att knappt
hälften av de apparater som till en
början såldes var svensktillverkade. I
dag är cirka 70—75 procent av de TVapparater
som används i Sverige
svensktillverkade. Detta är en av de
viktigaste anledningarna till att tidpunkten
för införande av färg-TV nu
borde fastställas. Detta är dock en omständlig
och stor sak.

Vi har inte begärt någon exakt tidpunkt
för införandet av färg-TV utan
vi vill endast få ett beslut om tidpunkten.
Det är för den svenska TV-industrien
av allra största betydelse att få
besked i något så när god tid. Färg-TVapparaterna
innehåller en rad olika
komponenter, som delvis importeras
och som delvis kan tillverkas inom landet.
Var och en kan lätt förstå att det
behövs ordentliga förberedelser för att

svensktillverkade apparater skall kunna
levereras när färg-TV-programmen
verkligen kommer.

Ytterligare ett skäl talar för att ett
beslut om tidpunkten för införandet av
färg-TV borde fattas, nämligen att
bortemot hälften av de apparater som
nu är i bruk har använts så pass länge
att de är färdiga att bytas ut. Det blir
för höga kostnader för reparationer
förenade med en fortsatt användning,
varför de måste bytas ut.

Hur skall då konsumenten egentligen
förfara när han skall byta sin TVapparat?
Jag skulle i detta sammanhang
vilja fråga hur det blivit med
statsministerns så beprisade »valfrihetens
samhälle»? Vad slags televisionsapparat
skall han köpa? Han kanske
förmodar att färg-TV snart kommer
och vill därför köpa en sådan apparat.
Eller skall han säga att man inte vet
vad den nuvarande regimen kommer
att göra. Han kanske hinner förbruka
ännu en apparat för svart-vit TV, innan
vi får färg-TV. Skall han då bestämma
sig för att köpa en vanlig
svart-vit TV-mottagare? Mycket starka
skäl talar för att konsumenten bör
veta när Sverige ämnar införa färg-TV.
Sedan är det en upplysning som måhända
är onödig, men alla har kanske
inte satt sig in i att om man köper en
färgtelevisionsmottagare, kan man också
ta in alla svart-vita program på den.
Det blir då ingen svårighet om man köper
färg-TV-apparaten.

Det har befarats att om vi skulle
få färg-TV, skulle det bli en uppsjö
av inköp, så att det blev kolossalt
stora investeringar. Tvärtom, det blir
stora investeringar om man bromsar
alltför länge, ty då dämmer man upp
ett behov som man gjorde förra gången,
när vi skulle börja med den vanliga
svart-vita televisionen. Då kan det bli
mycket stora inköp på en gång. Har
man däremot tillkännagivit vid vilken
tidpunkt färg-TV skall komma hit, kan
konsumenten när han skall byta sin
TV genast avgöra att han skall ha en

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

färgtelevisionsmottagare, om han vill
ha en sådan.

Det finns alltså en rad av skäl för
att man skulle fastställa tidpunkten
när vi skall få färgtelevision i vårt
land, och jag understryker ytterligare
att det finns ingen som helst möjlighet
att sträva emot färgtelevisionen. Den
kommer att genomföras, och det är
bara att fördröja en teknisk utveckling
om man inte inför färg-TV så snabbt
som möjligt.

Så sent som i slutet av förra året
hemställde riksdagen på förslag av
statsutskottet att Kungl. Maj :t skulle
snarast möjligt fastställa tidpunkten för
införandet av färg-TV. »Snarast möjligt»
är ett tänjbart begrepp. Man kan
fråga vad som menas därmed. Vi har
fått en nyhet på området därigenom att
herr Strandberg i en enkel fråga efterlyst
när vi skall få veta detta. Då svarade
statsrådet att han inte var beredd
att ange när förslag kan framläggas i
denna fråga. Något mera svävande svar
kan man väl inte gärna tänka sig, något
mindre givande besked kan väl
inte gärna letas upp. Vi står alltså lika
ovissa. Radioindustrien är lika oviss,
konsumenterna är lika ovissa, och utlands-TV-företag,
som skulle köpa program,
är lika ovissa om vad Sverige
kommer att göra. Det har därför verkligen
hänt något sedan frågan diskuterades
i höstas, och det talar för att
riksdagen gör ett uttalande om att det
bör fastställas vid vilken tidpunkt vi
skall få färg-TV.

Det är emellertid inte bara den saken
som har hänt. Färg-TV har på kort
tid gått fram så starkt att det driver
på utvecklingen. Även detta talar för
att vi i Sverige bör veta tidpunkten
för införande av färg-TV. De som har
följt danska tidningar under senaste tiden
har sett vilken stark press det
blivit på grund av att Tyskland inför
färg-TV och delar av Danmark kommer
att kunna se den tyska färgtelevisionen.
Då kommer man att köpa apparater
i Danmark, och det blir en stark

Ang. televerkets anslagsbehov
press att man också för Danmarks
del skall genomföra färg-TV.

Herr talman! Jag skall inte dra upp
ytterligare skäl i detta fall. Jag tycker
att det är alldeles tillräckligt mycket
som talar för att man snarast möjligt
borde fatta beslut om vid vilken tidpunkt
vi skall få färg-TV i vårt land.

Herr talman! Jag skall alltså be att
få yrka bifall till reservationen d vid
denna punkt. Beträffande motiveringen
till denna reservation yrkar jag bifall
till reservation e 1. Som jag sade
tidigare yrkar jag dessutom bifall till
reservationen a. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Med tanke på de anföranden
som redan hållits i denna fråga
i dag och med radio-TV-debatten i december
i fjol i gott minne måste jag
konstatera att det mesta i frågan redan
har sagts minst en gång. Jag kan
därför nöja mig med att understryka ett
par ting som jag anser synnerligen viktiga.

Det har redan sagts att det samhällsekonomiskt
skulle innebära betydande
påfrestningar om allmänhetens inköp av
färg-TV-mottagare blir koncentrerad till
alltför kort tid. Det är därför betydelsefullt
att tidpunkten för införande av
färg-TV bestämmes snarast, ty då kunde
den svenska TV-industrin få bättre
möjlighet att konkurrera på marknaden.

En annan fråga som jag finner det
angeläget att påpeka som en mycket
viktig sak, inte minst för oss som företräder
län där televisionsindustrien
är representerad, är, som TV-industrien
har framhållit, att marknaden beträffande
det ordinarie televisionsapparatbeståndet
är mättad och att risk för friställning
av arbetskraft kan bli aktuell
inom en snar framtid. Om nytillverkning
av färgmottagare sätts i gång inom
kort, torde situationen emellertid snabbt
förbättras, framhåller radioindustrien.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov

Det finns ytterligare ett argument
som talar för ett snabbt besked om vid
vilken tidpunkt färgtelevisionen skall
starta, nämligen den omständigheten
att svenska färg-TV-mottagare vid omfattande
tillverkning skulle kunna exporteras
till länder som startar färgtelevisionssändningar
tidigare. Man
skulle därigenom, inte minst på detta
område, kunna hjälpa radioindustrien
i de aktuella svårigheterna. Ett besked
om tidpunkten är alltså enligt vår uppfattning
synnerligen nödvändigt för att
man skall undvika köprush och för
att folk skall få möjlighet att under en
viss tid successivt förnya apparatbeståndet.

Givetvis står folkpartiet fast vid sin
principiella ståndpunkt när det gäller
Radio-TV:s verksamhet och organisation.
Men då riksdagen som jag sade
förut så sent som i december 1966 har
beslutat i denna fråga, anser vi oss inte
nu böra ta upp den på nytt.

I reservation b, högerreservationen,
framställs krav på tilläggsdirektiv till
reklamutredningen, och jag instämmer
i viss mån i dem. Reservationen innehåller
dock även sådant som inte överensstämmer
med de synpunkter på radio-
och TV-verksamhet som folkpartiet
tidigare framfört. Därför kommer
jag'' vid voteringen om reservation b
att avstå från att rösta.

I övrigt ansluter jag mig till de yrkanden
som framförts av herr Torsten
Bengtson.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga några ord om den reservation som
avgetts av folkpartiet och centerpartiet
och som gällde anslag till televerkets
anläggningar. Man har från televerkets
sida föreslagit att anslag med 79,8 miljoner
kronor skulle beviljas för detta ändamål.
I budgetarbetet minskades emellertid
denna summa till 70,5 miljoner,
och det är vad som föreslagits i statsverkspropositionen.

Nu har man från centerpartiets och
folkpartiets sida yrkat att detta anslag
skall minskas med ytterligare 7 miljoner
kronor. Det finns i statsverkspropositionen,
bil. 8 på s. 169, en förteckning
över de objekt som departementschefen
har fört fram i förgrunden när
det gäller investeringsplanen för televerket.
Det finns tidigare en uppräkning
som televerket har gjort i sina
framställningar om anslag för det kommande
budgetåret. Jag skulle vilja veta
vilka anläggningar det är som man inte
anser böra komma i fråga.

Herr Bengtson har här i en replik
till herr Strandberg för en liten stund
sedan anfört att det är det allra minst
befogade som finns att gå in för att
pruta på televerkets anslag. Jag kan inte
förstå hur han med den inställningen
har kunnat gå med på en reservation,
i vilken krävs ytterligare begränsningar
av detta anslag utöver dem som Kungl.
Maj:t redan har föreslagit. Jag kan instämma
i herr Bengtsons replik till herr
Strandberg — när det talades om hur
lång tid vi fick vänta på telefoner —■
att det inte finns något skäl att begränsa
televerkets investeringsanslag mer än
vad Kungl. Maj :t gjort.

Kungl. Maj:t har gjort en prutning av
det totala anslaget från i runt tal 642
miljoner till 588 miljoner kronor. Jag
anser att man inte bör gå längre. Jag
har inte kunnat finna något annat skäl
för denna reservation än att man önskar
få balans i mittenpartiernas budgetförslag.
Vi, som tillhör majoriteten inom
statsutskottet, har för vår del inte funnit
detta ändamål så behjärtansvärt att
vi kunnat biträda reservanternas yrkande.
Jag yrkar därför i detta avsnitt bifall
till utskottets utlåtande.

Jag skall, herr talman, inte på nytt
ta upp en diskussion om reklam-TV
och om färg-TV o. s. v. Herr Peterson
anförde nyss att detta har sagts minst
en gång. Ja, samma synpunkter har
från reservanternas sida framförts flera
gånger, och jag tror därför att det
mesta är sagt. Men vad jag särskilt vill

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

framhålla är att vi inom fjärde avdelningen
och sedan inom hela statsutskottet
och därefter i riksdagen gick med
på en kompromiss som ursprungligen
hade träffats inom fjärde avdelningen
när det gällde fixerandet av tidpunkten
för införande av färg-TV. Detta godtogs
alltså av riksdagen den 14 december
förra året. I kompromissen heter det på
följande sätt: »Av det sagda framgår
att skäl talar för ett klarläggande och
ett fixerande av tidpunkten för införande
av färg-TV. Utskottet finner dock,
att ytterligare analyser av såväl teknisk
som samhällsekonomisk art erfordras,
innan riksdagen binder sig för en
bestämd tidpunkt. Riksdagsbeslutet måste
dock komma i god tid och senast
minst två år före införande av färg-TV.
Utskottet vill med hänsyn härtill föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära
att frågan om införande av svensk
färg-TV i såväl program 1 som program
2 göres till föremål för fortsatta
överväganden och att förslag i ärendet
snarast möjligt föreläggs riksdagen.
Av vikt är i sammanhanget att samråd
sker med våra nordiska grannländer.»

En månad efter det att detta beslut
hade fattats väcktes motioner från folkpartiets
sida — det var ordföranden i
fjärde avdelningen som stod som huvudmotionär,
om jag minns rätt, för
den motion det här gäller; och det har
också motionerats från högerns sida —
om att riksdagen nu skall bestämt uttala
sig om vid vilken tidpunkt färgTV
skall införas. Denna kompromiss
höll alltså inte mer än en månad. När
nu centerpartiet och folkpartiet har
börjat samarbeta hade jag tänkt mig
att centerpartiets större lugn och större
stabilitet hade påverkat folkpartiet
så att man där hade gått ifrån den där
kvartalspolitiken, men nu har man i
stället gått in för något slags månadsrengöring
och lämnat den inställning
man tidigare haft alldeles åt sidan utan
vidare. Jag tycker att detta är mycket
underligt. För min del kan jag inte
tänka mig att man på så kort tid som

Ang. televerkets anslagsbehov
drygt tre månader efter det vi fattade
beslutet har hunnit verkställa inte bara
ytterligare analyser av såväl teknisk
som samhällsekonomisk art — ty det
erfordras enligt utskottets uppfattning
— utan dessutom har kunnat samråda
med våra nordiska grannar, så att det
har lett till ett resultat. Det kan därför
inte finnas någon som helst anledning
att nu gå ifrån det nämnda riksdagsbeslutet.
Ett ytterligare skäl för den ståndpunkten
är att både centerpartiets och
folkpartiets representanter i riksdagsdebatten
den 14 december 1966 uttalade
sin stora tillfredsställelse över att
utskottet hade kunnat komma överens
och nått fram till en kompromiss.

Jag skall inte säga mycket om reklamTV,
som av naturliga skäl dragits in i
debatten. Vi har diskuterat den förut,
och diskussionen kommer kanske tillbaka.
Jag tycker emellertid att högern
har tillkännagivit en ganska underlig
inställning när det gäller inrättandet
av ett andra program. Vi var samtliga
inom utskottet helt överens om att gå
in för inrättandet av ett andra program
vid årsskiftet 1969—1970. Nu sägs det
från högerns sida för det första att
man skall besluta att inrättandet av ett
andra TV-program skjutes något fram
i tiden intill dess en mera gynnsam
ekonomisk situation föreligger. På sidan
26 i utskottsutlåtandet i nästa kläm
yrkar man för det andra: »att riksdagen
må, med bifall till motionerna I:
535 och 11:679, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att förslag om tidpunkten
för införande av färg-TV i såväl program
1 som program 2 föreläggs innevarande
års riksdag». Först skall man
enligt högerns mening alltså besluta att
ingen tidpunkt anges för införandet av
program 2 i TV och sedan att man skall
besluta om en tidpunkt när färg-TV
skall införas i både program 1 och 2.
Jag tycker det är en mycket underlig
inställning. Vi kan väl inte införa färgTV
i program 2, om inget beslut har
kunnat fattas om när en sådan kanal
skall införas.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov

Jag skall härefter bara säga ytterligare
en sak. Herr Bengtson talade om
valfriheten när det gäller införandet av
färg-TV. Jag är inte så säker på att
det blir så stor valfrihet, åtminstone
inte i början. En färg-TV-apparat kommer
att kosta mellan 3 000 och 4 000
kronor, och jag är inte alls övertygad
om att den stora majoriteten TV-tittare
omedelbart kan skaffa sig en sådan. Det
kommer att dröja många år innan någon
större andel av den svenska befolkningen
blir i tillfälle att se färg-TV.

Jag skulle också kunna bemöta lierr
Strandberg, som talade om vår tryckfrihet.
Det är väl knappast riktigt vad
han säger när han talar om friheten,
konkurrensen och monopolradion. Herr
Sundin, som företrädde centerpartiet
när vi diskuterade detta den 14 december
1966, sade också några ord i frågan
: »Frihet och konkurrens när det
gäller massmedia är i och för sig vackra
och lovvärda begrepp. Även om så är
fallet förmodar jag att vi har anledning
närmare begrunda följderna av
vad den i motionerna föreslagna friheten
innebär. Man kan göra jämförelse
med pressens frihet. Vilken anständig
människa eller vilket företag som helst
kan ge ut en tidning. Detta är demokratiens
ideal. Men härtill måste även
fogas en avigsida, nämligen denna: Vem
som helst har inte kapital till att klara
en tidningsutgivning. Kapitalet kommer
alltid med i bilden, och det ingår även
i den diskussion vi för i dag om ett fristående,
kommersiellt TV-företag.»

Beträffande vår tryckfrihet ligger det
väl något i det som Karl Fredriksson
alias Nordens Karlsson en gång sade:
»Tryckfriheten består som bekant däruti
att svenska folket får skriva vad det
vill.» Westman var justitieminister då.
»Svenska folket får skriva vad det vill.
Sedan är det redaktörerna som bestämmer
vad som skall komma in — och
Westman vad som skall komma ut.»
Detta var åtminstone på den tiden något
av innebörden i den tryckfrihet som
vi har — en tryckfrihet som jag värde -

rar och som jag för all del vill slå vakt
om.

Men sedan sade herr Sundin att om
man gör jämförelser med friheten i
etern så kan denna vara likartad med
vad som gäller om tidningarnas frihet.
Men det finns dock en skillnad: Utrymmet
för frihetens symbol i etern är betydligt
mer begränsat än motsvarande
när det gäller pressens frihet — och det
tror jag är alldeles riktigt.

Vidare gjorde herr Sundin ett uttalande,
som jag tycker att herr Strandberg
ändå inte kan gå förbi, nämligen
att vare sig man finansierar verksamheten
via licenser eller via reklam, är
kostnaderna över huvud taget desamma,
och de skall betalas av konsumenterna.
Det kan man nog aldrig komma ifrån.

Jag ber, herr talman, att på samtliga
punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Låt mig först säga till
den senaste talaren: Dessbättre är

svensk tryckfrihet något annat och förnämligare
än herr Fritz Persson framställde
det. Jag förstår att detta berodde
på en alltför koncentrerad framställning,
som väsentligen stödde sig
på ett ålderdomligt citat.

Jag skulle vilja kommentera ett par
principiella frågor som berörs i högerreservationen
b. Där föreslås att man
skall inrätta ett andra televisionsbolag
som skall ägas av svenska pressen.
Herr Strandberg har i korthet refererat
argumenteringen härför. Det kan
för en tidningsman verka ganska tilltalande
att den svenska pressen skulle
få det enastående privilegiet att även
sända ett televisionsprogram och äga
det andra TV-företaget. Ändå måste
jag protestera och avböja detta förslag,
på rent principiella och väl också praktiska
skäl.

Mellan pressen å ena sidan och television
och radio å den andra råder
för närvarande i fråga om opinions -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 18

bildningen en livgivande konkurrens.
De balanserar varandra, kompletterar
varandra, dessa olika krafter i opinionsbildning
och nyhetsförmedling, och det
är värdefullt. Det härskar ett påtagligt
konkurrensförhållande, litet spänningsmättat
och som jag tror är till medborgarnas
gagn.

Att förena pressen och ett TV-företag
skulle försvaga detta förhållande,
minska konkurrensen i opinionsbildningen.
Det är svårt att se vad detta
egentligen skulle ha för gagn med sig.
Jag tror att det är riktigt att man från
pressens sida avböjer en sådan integration.
Det finns heller inga egentliga
samhällsekonomiska skäl som talar för
att pressen skulle tilldelas även detta
privilegium.

Nu säger herr Strandberg: Ja, men
Tidningsutgivareföreningen har framkastat
ett liknande förslag. Det är riktigt
att TU har intagit olika ståndpunkter
allteftersom denna fråga under åren
har diskuterats. Det är inte många år
sedan TU helt avvisade varje tanke
på kommersiell reklam i svensk television.
Jag förstår att det ligger mycket
av en kompromiss i det remissyttrande
TU i fjol avgav till den stora
propositionen om radions och televisionens
ställning. Där säger TU att
man kan tänka sig att det är lämpligt
att skapa två fristående TV-bolag. Reservanterna
gör emellertid ett väsentligt
misstag när de refererar detta uttalande
som om detta nya företag skulle
bygga på inkomster av reklam. TU
säger tvärtom i sitt förslag att det i
så fall skulle vara två skilda licensfinansierade
TV-företag. Detta är något
helt annat än vad motionärerna
och reservanterna nu pläderar för och
något helt annat än vad de gör gällande
att TU har förordat.

Jag konstaterar alltså att motionärerna
och reservanterna gett en missvisande
föreställning när de byggt upp en
argumentering som det inte finns underlag
för i Tidningsutgivareföreningens
yttrande.

Ang. televerkets anslagsbehov

Det är helt i linje med denna min
principiella inställning till radio-TV
och pressen som skilda kontrahenter,
konkurrerande och kompletterande varandra
i opinionsbildningen, som jag
tar bestämt avstånd från tanken på
kommersiell reklam. Jag konstaterar
att var helst man släppt fram den kommersiella
reklamen i televisionen har
dagspressen blivit lidande. Jag kan
räkna upp land efter land, från Japan
och genom hela Västeuropa, där detta
problem är brännande och föremål för
intensiv debatt. Dagspressens ställning,
som i så hög grad är beroende av annonsinkomster
och så att säga står och
faller med möjligheten att få annonsinkomster,
har försvagats genom tillkomsten
av kommersiell reklam i televisionen.

Man har måst tillgripa de mest underliga
arrangemang för att eliminera
skadeverkningarna. Jag erinrar om att
man t. ex. i Italien har träffat en överenskommelse
mellan pressen och den
italienska televisionen som reglerar
denna fråga. Överenskommelsen går ut
på att TV-reklamen får öka endast om
annonsstocken för dagspressen ökar.
Minskar dagspressens annonsstock måste
televisionens annonsering minska i
motsvarande mån.

I Holland har det gjorts ett arrangemang,
att av de inkomster som inflyter
från reklam i TV skall dagspressen ha
40 procent under en treårsperiod, och
sedan skall hela frågan tas upp på nytt.
Jag vill vidare erinra om att den brittiska
pressens ställning försvagats genom
att stora annonsörer av förbrukningsartiklar
flyttat över sin annonsering
från dagspressen till TV. Detta
har försvagat brittisk dagspress och
bidragit till den tidningsdöd som grasserar
även där. Jag kunde räkna upp
liknande exempel från andra länder.

Jag konstaterar att motionärerna och
reservanterna helt glider förbi denna
svåra problematik som berör opinionsbildningen
i så hög grad. Detta blir
för mig ytterligare ett argument att ut -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
döma reservationen såsom ytlig och
principiellt olycklig. Det finns inga
samhällsekonomiskt bärande skäl och
inte heller några opinionsmässiga skäl
som talar för att det skulle vara lyckligt
med en utveckling så som reservanterna
önskar sig. Ur många synpunkter
är det lämpligt för svensk opinionsbildning
både i radio-TV och i
dagspressen att slå vakt om vår ideella
radio och television. Jag hoppas att
1966 års reklamutredning inte skall
öppna den dörr reservanterna här står
och bankar på.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I fråga om medelsanvisning
till TV-anläggningar har vi från
centerns och folkpartiets sida föreslagit
en besparing som är större än den
departementschefen har föreslagit.

Herr Persson frågade vilka anläggningar
vi i så fall skall minska på. Beträffande
den saken vill jag säga att
departementschefen har haft vissa
möjligheter att föreslå besparingar,
men vad är det som säger att hans omdöme
är det absolut riktiga? Finns det
inte lika stora möjligheter att framföra
en åsikt från oppositionspartierna om
att man kan genomföra vissa besparingar?
Det är att observera att denna
besparing till skillnad från andra tar
sikte på fastighetsinvesteringar, och
därför kan man mycket väl göra den.

Jag vänder mig i princip mot tron
att varje ord från regeringens sida är
det riktiga och att vi inte kan ändra
på någonting som regeringen har föreslagit.
Vi har alla möjligheter att
själva göra en bedömning. Därför har
vi föreslagit en besparing.

I mitt första anförande, herr talman,
tog jag kortfattat upp synpunkter på
varför vi bör försöka få fram färgtelevisionen
så snart som möjligt. Jag sade
också, att vi framför allt bör kunna
få ett beslut om när den skall införas.
Herr Persson gav sig inte in på

någon debatt om dessa saker utan fäste
sig praktiskt taget helt vid ett, som
han sade, kompromissutlåtande som
fattats i slutet av förra året.

I denna kompromiss användes ju uttrycket
»snarast möjligt». Jag skulle
vilja fråga: Vad menar herr Persson
med »snarast möjligt»? Vi har ju sedan
dess fått se vad som verkligen
har hänt, d. v. s. att departementschefen
har svarat, att han inte alls är beredd
att ange när beslut kan fattas
om tidpunkten. Det måste väl betyda
att han inte tänker avge något förslag
till detta års riksdag, förmodligen inte
ens till höstriksdagen, ty då hade vi
väl fått besked om det. Då har vi alltså
åtminstone ett år till att vänta, innan
vi kan tänka oss att få ett besked
eller ett beslut om tidpunkten.

Vad menar alltså herr Persson med
»snarast möjligt»? Är det kanske 1970?
Är det 1975, eller när är det? Både det
svenska folket i allmänhet och de människor
i synnerhet, som kommer att
få syssla med färgtelevisionen, vill nog
väldigt gärna ha besked om vad man
egentligen avser med uttrycket »snarast
möjligt». Såsom framgår av debatten
hittills menar vi, när vi skriver
»snarast möjligt», att det inte skall få
dröja någon längre tid innan man lägger
fram förslag om när färg-TV skall
införas i vårt land.

Det skulle också ha varit intressant
att få höra någon kommentar från herr
Persson till problemet, huruvida vi inte
skall beakta något av vad som sker i
hela Europa, i Förenta staterna och
f. ö. i hela världen beträffande färgTV.
Är utvecklingen i andra länder
någonting som vårt land fullständigt
skall nonchalera? Utvecklingen går
verkligen så snabbt på detta område,
att man med vaken blick bör följa med
och anpassa sig efter den utveckling
som sker. Därför är det angeläget att
vi inom den allra närmaste tiden fastställer
när färg-TV skall införas i vårt
land.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Samtidigt som jag beMagar
att herr Bengtson inte var närvarande,
när vi i liöstas förbehandlade
denna stora fråga, vill jag bara poängtera
att det resonemang som jag förde
här om att det skulle ha varit lämpligt
att avvakta den kommande finansplanen
och det kommande budgetårets nationalbudget,
innan vi tog slutlig ställning
i december, står i ett särskilt yttrande,
herr Bengtson, från alla de borgerliga
partierna. Det är detta som jag har
åberopat i dag och ingenting annat.

Sedan är jag kanske inte så pessimistisk
som herr Bengtson är inför framtiden.
Han säger att vi nu har ett besked
om tidpunkten för TV 2, men att
högerpartiet dock vill skjuta på den
tidpunkten samt frågar: När skall vi då
införa TV 2? Herr Bengtson trodde tydligen
att det skulle bli kärva ekonomiska
förhållanden i all framtid. Vi
måste vara optimister, herr Bengtson,
åtminstone på den borgerliga sidan! Det
är vi som skall se till att det blir en
bättre ekonomisk situation i detta rike
i alla hänseenden. Då kan vi ta upp
frågan på nytt.

Sedan måste jag rätta herr Persson,
när han ger sig på resonemanget kring
den s. k. kompromissen i december.
Herr Persson vet lika väl som jag att
vi från högerpartiet •— både avdelningens
ärade ordförande och undertecknad
under avdelningsbehandlingen t. o. m.
-— i statsutskottet anmälde ungefär vad
jag själv sade vid riksdagsbehandlingen
den 14 december då det gällde begreppet
»snarast möjligt». Det är mycket
riktigt jag själv, som låg så att säga
längst bak, var tveksam om man kunde
gå med på begreppet »snarast möjligt».
Men jag tolkade det så att vi redan till
kommande riksdag — d. v. s. årets -—
skulle få tillfälle att ta upp denna fråga.
Detta står på sidan 16 i första kammarens
protokoll nr 39 år 1966: »Vi har
från vår sida framhållit att vi bedömer
det som angeläget och även möjligt
att redan nästa års riksdag» -—-

Ang. televerkets anslagsbehov
d. v. s. årets — »får tillfälle att taga
definitiv ställning... Jag hoppas att
departementschefen skall arbeta efter
dessa principer och att vi nästa år får
upp frågan till reell behandling.»

Den motion som sedan kom hade inte
behövt bli föremål för någon större behandling,
därest herr Palme hade svarat
på den enkla fråga jag ställde att
han hade för avsikt att någon gång under
året försöka få fram ett förslag.
Om han hade lämnat ett svar av denna
innebörd, hade det inte funnits anledning
att stötta upp motionen. När
emellertid kommunikationsministern
svarade som han gjorde, anmälde jag,
när jag tackade för svaret, att det är vår
sak att återkomma och begära ett besked
till innevarande års riksdag. Så
ligger det till med resonemanget kring
kompromissförslaget.

Vi skall ju inte i dag, herr Persson,
bestämma tidpunkten för färgtelevisionens
påbörjande i en eller annan form.
Vad vi i dag diskuterar är om vi inte
kan vara överens om att hos Kungl.
Maj:t begära ett förslag som vi får behandla
någon gång under 1967.

.lag kan inte förstå att det skall behöva
ta ett helt år att göra behövliga
analyser av teknisk och samhällsekonomisk
art. Dessa kan ingalunda vara av
sådan omfattning att de skall behöva
ta så lång tid. Jag anklagar inte kommunikationsministern
för att vi inte har
fått ett besked i dag, när det gått bara
tre månader, men jag tycker att han
åtminstone före den sista december i
år borde kunna tala om för riksdagen
hur han ser på saken.

Det ligger heller inget fel i det resonemang
vi fört i fråga om färgtelevision
i program 1 respektive program 2,
nämligen att skjuta på TV 2 en bit in
i framtiden, av det enkla skälet att man
kan fatta ett beslut om att TV 2 redan
från början skall göras i färg.

Att polemisera med herr Möller tror
jag inte att jag har någon större orsak
till. Vi har från början olika uppfattningar
i monopolfrågan. Vi kommer

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov
aldrig att kunna samsas, om vi så håller
på hela dagen och hela natten, och
jag skall därför avstå från vidare diskussion
på den punkten. Lika väl som
Svenska tidningsutgivareföreningen successivt
har ändrat sig och mer och mer
börjat begripa det hela och nu sagt sig
ha ett visst intresse för att vara med,
om man skulle backa ur med sin aktiestock
i Sveriges Radio, lika väl kan jag
tänka mig att den utredning som vi begär
— det är ju, herr Möller, ett utredningskrav
vi kommit med — får ta upp
och analysera problemställningarna. Det
skulle kanske resultera i att man kunde
få fram någonting som pressen skulle
vara mycket starkt intresserad av. När
vi fått utredningens konkreta förslag,
kan vi ju diskutera om vi skall ha licensfinansierad
eller reklamfinansierad
TV eller någon form av kombination.

Felet med den här frågeställningen
är att Sveriges riksdag aldrig någonsin
fått förutsättningslöst pröva dessa problem
— monopolfrågan, reklamfrågan
m. fl. Varje gång man begär att få närmare
analysera problemställningarna
för att få underlag för en debatt, så avslås
detta. Hur skall vi kunna stå här
och prata och försöka bli sams, när vi
inte har underlag för diskussionen? Hur
kan riksdagen underlåta att skaffa fram
det underlag som är så nödvändigt för
ett definitivt ställningstagande?

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Till herr Strandberg
vill jag säga, att när man kompromissar
betyder det ju att man ger efter
en smula på sin uppfattning. Det gjorde
vi också, när vi var med på att
skriva »snarast möjligt». Reservanterna
av i dag kan ändå inte komma ifrån
att de har varit med och skrivit under
det utskottsutlåtande, som innehåller en
kompromiss, och jag anser att när de
gjort det så får de hålla på den kompromissen
åtminstone litet längre än
från i början av december till i början
av januari.

Sedan frågar herr Strandberg vad vi
lägger in i orden »snarast möjligt». När
blir det ett besked, undrar han.

Ja, det kan jag inte svara på, men
jag tror att man kommer att lägga fram
förslaget så snart man har hunnit genomföra
de analyser och undersökningar
och det samrad med de andra nordiska
länderna, som har aviserats i propositionen
och även refererats i utskottets
utlåtande. Jag kan inte hjälpa att
jag fått den uppfattningen, att man i
varje fall från högerhåll har menat
att vad vi beslutade den 14 och 15 december
innebar att man skulle ha ett
förslag om tidpunkten klart redan den
11 januari i år. Så snabbt går det verkligen
inte att genomföra de här analyserna.

Vad är det nu man har gjort från
högerns sida? Jo, först har man varit
med om kompromissen och att vi skall
införa program 2 vid årsskiftet 1969/
70. Därefter har man gått ifrån kompromissen,
och nu har man förklarat
att program 2 inte skall införas vid
årsskiftet 1969/70 — man skall inte
säga någonting om när program 2 bör
införas. Dessutom förklarar man, att
man vill ha färg i både program 1 och
program 2. Detta har varit högerns
ståndpunkter både i utskottet och här
i kammaren, och jag kan inte föreställa
mig att det avspeglar några särskilt
stränga krav på logik.

Nu säger herr Rengtson om televerket,
att departementschefen haft möjlighet
att spara. Jag har frågat på vilka
punkter centerpartiet ytterligare vill
spara, men inte kunnat få något besked.
Departementschefen och departementet
har vid genomgången av anslagsframställningarna
kommit fram till att det
finns punkter där man kunnat spara.
Att bara föreslå 7 miljoner i ytterligare
besparing för att man skall få en egen
budget att gå ihop, det är ändå någonting
som vi från utskottsmajoritetens
sida inte velat nappa på.

Så har också herr Bengtson talat om
orden »snarast möjligt». Till det jag re -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

dan har sagt på den punkten vill jag
bara lägga, att herr Ståhl i andra kammaren
uttryckte sin tillfredsställelse
över att vi hade nått fram till den här
kompromissen — det kan alla läsa i
andra kammarens protokoll för den 14
december. I första kammaren uttryckte
herr Sundin sin tillfredsställelse över
att vi lyckats nå kompromissen, och
han tilläde att i orden »snarast möjligt»
borde man väl ändå kunna inlägga
att ett besked skulle lämnas senast
hösten 1967.

Jag tror för min del att majoritetens
ställning i detta fall är mycket stark
och att det är ytterst svårt i varje fall
för högerreservanterna att försvara sin
ståndpunkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. I, därefter särskilt
rörande mom. II—IV, vidare särskilt
i fråga om mom. V, ytterligare
särskilt avseende mom. VI, därpå särskilt
i vad gällde mom. VII, sedermera
särskilt beträffande mom. VIII samt
slutligen särskilt i vad anginge mom.
IX och X.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axe! Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Ang. televerkets anslagsbehov

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i mom. II—IV hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. V förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. V, röstar

Ja;

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. televerkets anslagsbehov

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 24.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å mom. VI, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.

vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande mom. VII, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna, med
d betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. VII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 29 mars 1907

Nr 16

Om statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr talmannen anförde, att, eftersom
reservationen d till följd av utgången
vid den nu företagna voteringen
förfallit, reservationerna e 1 och e 2
vid denna punkt jämväl finge anses
hava fallit.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
mom. VIII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med f betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IX och X
hemställt.

Punkterna 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Lades till handlingarna.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig'', varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Om statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 16

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (I: 196) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander m. fl. (11:253), hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att Religionspedagogiska institutet i
Uppsala skulle tilldelas ett anslag av
30 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna 1:196 och
II: 253 icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Axel Andersson, Ivar Johansson,
Ottosson, Wallmark, Thorsten
Larsson, Nyman, Bohman, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Gustafsson i
Kårby, Nelander, Källstad och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:196 och 11:253,
till Bidrag till religionspedagogiska institutet
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Detta statsutskottets utlåtande
nr 41 behandlar ett ganska angeläget
ärende, som har förts fram via
fyrpartimotioner. Det gäller ett anslag
till Religionspedagogiska institutet —
RPI. Den summa som begärs är endast
30 000 kronor.

Den undervisande verksamhet som
RPI bedriver är ganska omfattande.
Institutet påtager sig utbildning och vidareutbildning
av lärare, vilket torde
vara värt ett stöd av staten. Utbildningen
sker i religionspedagogiska seminarier
för fortbildning av lärare i
kristendomskunskap. Vidare ingår metodikseminarier
för pedagogisk träning
av lärare som har reell kompetens,
men icke den formella genom
provår och liknande.

Det är alltså fråga om pedagogisk

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Om statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

utbildning och träning av präster och
frikyrkopastorer för undervisning i
kristendomskunskap. Vi bör observera
att många skolor, särskilt på högstadiet,
i dessa lärarbristens tider med tacksamhet
utnyttjar just lärarkrafterna i dessa
ämnen. Under 1966 deltog inte mindre
än 88 personer i RPI:s seminarier,
som bl. a. har som ledare professor
Ragnar Bring i Lund. Institutet har
även utarbetat läroböcker för grundskolan,
författade av lektor Sten Rodhe.
Vidare bedrives forskning inom ämnesområdet.

Det anförda tycker jag kan räcka
för att belysa de synnerligen betydelsefulla
uppgifter som RPI har här. Tyvärr
är utskottsutlåtandet så knapphändigt,
att man nästan får en känsla av
att knappheten beror på det ringa anslag
som begärs -— med endast ett par
rader avfärdas och kommenteras motionen.
Utskottet anser inte de anförda
skälen tillräckliga för uppförande på
riksstaten av ett särskilt anslag till bidrag
till Religionspedagogiska institutet,
skriver det.

Det är väl närmast ett rekord i
knapphändig motivering. Som sagt gäller
det endast 30 000 kronor, och med
tanke på vad jag här har yttrat om all
den verksamhet, som institutet utövar
och som kommer vår undervisning direkt
till godo, måste jag faktiskt ställa
den frågan till kammaren: År det inte
en mycket rimlig begäran när institutet
vill ha en liten hjälp till sin
verksamhet? Det kan ha stor betydelse
för verksamheten i fortsättningen, om
det får detta lilla ekonomiska handtag.
Jag lägger kammaren särskilt på
hjärtat, att detta är ett ändamål som
kommer vår undervisning till godo i
rikt mått.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nyman (fp), Dahlén (fp), Axel Andersson
(fp), Wikberg (ep) och Eric
Gustaf Peterson (fp).

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i det herr Larsson nyss yttrade och endast
ytterligare understryka de synpunkter
han kom med i denna fråga.

Låt mig bara tillägga att ämnet religionskunskap
kräver mycken omsorg,
inte minst vad beträffar den pedagogiska
fortbildningen av lärarna. Som
vi alla vet är ämnet under omvandling.
Jag tror att det är viktigare än
någonsin att man tar vara på alla goda
krafter som vill verka för att ämnet
blir så fullödigt som möjligt, båda vad
gäller läroböcker och den pedagogiska
framställningen. Jag vill understryka
det som herr Larsson var inne på, nämligen
att det vore bra kortsynt att inte
stödja Religionspedagogiska institutet.
Detta institut har ju framför allt sin
verksamhet inställd på att fortbilda dem
som undervisar i religionskunskap.

För den som har läst motionen måste
det vara uppenbart att det är möjligt
att med ett mycket, mycket blygsamt
belopp hjälpa en svår, men betydelsefull
sektor av skolans undervisning.

Jag hoppas att kammaren verkligen
bifaller reservationen, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
sade i sitt inlägg, att det här föreligger
ett mycket knapphändigt utskottsutlåtande.
Det kan nog jag också hålla
med om, men det finns ingen anledning
för mig att dra upp ett längre anförande
här trots detta knapphändiga
utskottsutlåtande, eftersom denna fråga
tidigare behandlats här i riksdagen,
närmare bestämt under förra året. Inga
nya skäl som talat för något annat
beslut i detta avseeende har framkommit
sedan dess.

Utskottet säger, att det här gäller ett
specialanslag, som skulle beviljas en
viss organisation. Jag tycker för min
del att det inte finns någon anledning

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Om statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

till ett sådant specialanslag här, när
vi har en teologisk fakultet och vi också
har stora anslag genom forskningsråden
just till liknande ändamål. Jag
tycker att man inom den teologiska fakulteten
kan bedriva den forskning,
som man vill främja genom detta specialanslag.
Jag kan t. ex. nämna att
det under humanistiska fakulteten i
årets statsverksproposition finns upptaget
ett belopp av 4 637 000 kronor,
vilket innebär en ökning med drygt
400 000 kronor jämfört med förra året.
Tar vi sedan samhällsforskning, vari
ingår psykologi och pedagogik, så uppgår
detta anslag i årets statsverksproposition
till 1 610 000 kronor.

Då finns det väl ingen anledning att
göra en specialdestination med det anslag,
som här är i fråga, ty det kunde
ju föra med sig att man skulle kunna
få liknande specialanslag inom många
andra områden också, där det finns
intresse att bilda ett liknande institut
inom andra områden för att få ett
sådant statligt anslag. Det är alltså även
en fråga av rent principiell natur, om
man skall gå in på denna väg.

Nu sägs att det bara gäller 30 000
kronor. Men man kan inte bara resonera
på det sättet, ty det blir mycket
pengar, om det skall anslås 30 000 kronor
för många andra ändamål. Det
kan då till slut bli fråga om miljonbelopp,
och jag tycker att det är litet
lättvindigt att resonera på det sätt som
reservanterna här gjort.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av vad herr Einar Persson sade
om det belopp på 30 000 kronor, som
det här gäller, att vi också litet grand
får se till vad vi får för nytta av dessa
pengar. Av både motionen och av vad
som tidigare anförts framgår, att det
ger en mycket god valuta för oss, om
vi får denna vidareutbildning av lärare.

Det som herr Einar Persson anförde
vederlägger inte på något sätt nödvändigheten
av ett anslag för detta ändamål,
ty herr Einar Persson liksom
många av oss andra känner väl till
hur svår bristen är på lärare i de ämnen
det här gäller. Jag anser att det
faktiskt är kortsynt att inte ge ett litet
handtag till en verksamhet, som har en
så pass auktoritativ förankring som det
här är fråga om. Jag kan hänvisa till
att styrelsen för Religionspedagogiska
institutet faktiskt utgör en garanti för
att verksamheten bedrives på ett riktigt
sätt. Jag vill med hänvisning till
motionen säga, att däri lämnas en hel
redogörelse för vem det är som står
i spetsen för detta institut, och jag anser
att institutet är väl värt ett stöd.

Herr Einar Persson anförde att det
inte har tillkommit några nya skäl som
talade för ett bifall till yrkandet om ett
särskilt anslag till denna verksamhet.
Nej, jag anser att de skäl som redan
föreligger är tillräckligt starka, om
man bara har litet god vilja! Jag vill
erinra om att det i fjol var en mycket
stark minoritet som röstade för ett bidrag
och att det inte var så många
röster som skilde vid det tillfälle, som
herr Einar Persson här åberopade, för
att detta anslag hade gått igenom.

Jag vill ännu en gång erinra om att
det föreliggande förslaget stöds av alla
partier.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Trots att både herr
Thorsten Larsson och jag står för reservationen
kan jag inte hålla med honom,
då han i likhet med herr Einar
Persson säger att det inte har framkommit
några andra skäl än de som
förelåg vid behandlingen av detta ärende
i fjol. Jag tycker att det kommit till
två mycket väsentliga skäl för att man
nu skall bifalla reservationen.

Det första skälet är ju, att det har
blivit allt mer nödvändigt att få till
stånd fortbildning av lärare just i kris -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Om statsbidrag till Religionspedagogiska institutet

tendonxskunskap. Detta känsliga och besvärliga
ämne är titt och tätt föremål
för debatt. Jag tycker att bara det faktum,
att rektor Arvidson under behandlingen
av denna fråga ansåg, att det
här kunde uträttas mycket för att få
en riktig fortbildning till stånd i detta
ämne, gör att det blir alltmer angeläget
att denna utbildning genomföres.

Det andra skälet är att den ekonomiska
situationen för Religionspedagogiska
institutet har blivit sådan att det,
om institutet inte nu får hjälp från riksdagens
sida, föreligger stora risker för
att verksamheten måste läggas ned.

Vidare delar jag helt herr Thorsten
Larssons uppfattning att det gör ett rätt
underligt intryck när man säger, att
det här inte gäller mer än 30 000 kronor,
men det kan bli 30 000 kronor här
och 30 000 kronor där och till slut blir
det fråga om en hel mängd pengar. Vi
har dock alldeles nyss behandlat ärenden,
där det gällde att spara miljoner
men där det inte fanns något intresse
för en sådan sparsamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
sade att det här skulle vara något angeläget
och intressant och att det var anledningen
till att man hade yrkat bifall
till detta anslag på 30 000 kronor.

Man kan här i riksdagen ha olika
uppfattningar om vad som är mest angeläget.
Jag kan för min del inte anse att
detta anslag hör till de mest angelägna.
Den forskning det är fråga om innebär
inte någon fortbildning, utan den kan
absolut utföras lika bra inom den teologiska
fakulteten, som har ganska stora
anslag.

Det finns ingen anledning att nu gå
ifrån det beslut som riksdagen fattade
i fjol. Jag har ännu inte hört några
nya skäl härför utöver de som anfördes
vid förra årets riksdag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag är mycket glad över
Einar Perssons nyss visade intresse förforskningen.
Men det är inte den vi
talar om nu, utan det är fråga om att
detta institut skall föra fram de resultat
som forskningen leder till. Institutet
skall föra ut dem på fältet, till nytta
för undervisningen. Det är fel att satsa
en massa pengar på forskning och sedan
inte föra ut resultaten därav i det
levande livet. Att lägga ned dem i luntor
som samlar damm är ju inte någon
större glädje för landet.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till herr Axel Andersson
vill jag bara säga, att det helt visst
går lika bra att föra ut denna forskning
på fältet, om den utförs inom den
teologiska fakulteten.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det var närmast vad
herr Einar Persson sade som kallade
upp mig i talarstolen. Han talade om
forskningsråden, de teologiska fakulteterna
och den humanistiska forskningens
roll i detta sammanhang. Jag
tycker kanske det är att ta till väl starka
saker! Vi kan nog dimensionera ned
det hela. Det har herr Axel Andersson
också försökt göra, men det vill herr
Einar Persson inte gärna höra på. Det
rör sig helt enkelt om ett försök att få
ut forskningen på det mest elementära
planet, till de blivande och verksamma
lärarna i religionskunskap. Det är en
verksamhet som pågått i fjorton år och
som vi skall vara ytterligt tacksamma
för.

Visst bedrivs det forskning vid de
teologiska fakulteterna, visst gör forskningsråden
en hel del och visst har den
humanistiska forskningen fått pengar.
Men, herr Einar Persson, vi minns ju
hur vi häromveckan var ganska snåla
med anslagen till t. ex. de teologiska
fakulteterna; jag tror inte att de har

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

fått ytterligare möjligheter till religionspedagogisk
forskning. Nej, stöder vi Religionspedagogiska
institutet tror jag det
är mycket väl använda pengar.

Jag vill bara ytterligare understryka
vad som har nämnts här tidigare, att
det är en mycket svår uppgift att undervisa
i religionskunskap. Jag tror vi skall
vara tacksamma för allt som görs för att
få fram en rätt pedagogik. Vi skall inte
vara så rädda för att ta hjälp av frivilliga
krafter.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

42, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Sveriges folkhögskoleelevers
förbund; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående beslutanderätten
i ärenden om tillstånd att bearbeta
icke inmutningsbara mineralfyndigheter
på kronojord.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

I en den 16 december 1966 dagtecknad
proposition, nr 17, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning; 2)

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

3) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild
nyanskaffningsfond, m. in.;

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, in. m.

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. och anvisningarna till 3 §
förordningen den 30 november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst; 5)

förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 | förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

6) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

I propositionen hade föreslagits, att
bestämmelserna i 1960 års förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattning
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall, den s. k.
Annell-lagen, skulle få permanent karaktär
och delvis inarbetas i kommunalskattelagen.
Samtidigt hade föreslagits,
att rätt till avdrag för utdelningar
på nyemissioner, som nu vore begränsad
till fyra procent, skulle höjas till
fem procent och att avdrag skulle få
åtnjutas under tio år mot för närvarande
sex år. Den ökade avdragsmöjliglieten
för utdelningar hade föreslagits
gälla nyemissioner efter den 30 juni
1966.

Vidare hade i propositionen föreslagits,
att Kungl. Maj :t skulle få medgiva
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till nyanskaffningsfond.
Avsättningen skulle avse vinst vid avyttring
av rörelse eller del av rörelse,
när försäljningen vore ett led i en
strukturrationalisering, som vore önskvärd
från allmän synpunkt. Fonden
skulle användas för avskrivning på nyinvesteringar
i den kvarvarande rörelsen
eller i en ny rörelse.

Propositionen hade hänvisats till
konstitutionsutskottet såvitt densamma
avsåge förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rät -

ten att utbekomma allmänna handlingar
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 685,
av herrar Gösta Jacobsson och Brundin,
samt II: 853, av herr Magnusson
i Borås in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte med ändring av förslagen
i proposition nr 17 besluta,

a) att avdrag enligt förordningen
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning skulle få ske under
förutsättning att ansökningshandlingarna
vid nybildning av bolag liksom
vederbörlig anmälning vid ökning av
aktiekapitalet ingivits efter utgången
av 1960,

b) att avdrag för utdelning skulle få
uppgå till högst sex procent,

c) att avdrag skulle medgivas för
sammanlagt högst 20 kalenderår och
icke senare än tjugufemte taxeringsåret
efter det år, då inbetalning för aktierna
först skedde,

d) att det förhållandet, att aktier ägdes
av förvaltningsföretag, ej i princip
skulle föranleda förlust av avdragsrätten,
samt

e) att avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
skulle införas för kostnad för
nyemission;

II) de likalydande motionerna I: 686,
av herr Tistad in. fl., samt 11:854, av
herr Sjönell och herr Gustafson i Göteborg,
vari yrkats, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 17 skulle

a) besluta, att den i propositionen
föreslagna lagstiftningen skulle anses
provisorisk i avvaktan på resultatet av
nedan under d) nämnd utredning,

b) besluta, att avdrag för utdelningar
på nyemissioner tills vidare skulle
fä åtnjutas under sammanlagt högst tjugu
år i stället för under högst tio år,
som föreslagits i propositionen,

c) besluta, att avsättning till särskild
nyanskaffningsfond inom ett företag i

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

en koncern skulle kunna tillgodogöras
även för avskrivning av tillgångar
inom ett annat företag i samma koncern,
när rekvisiten i övrigt vore uppfyllda,

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tilläggsdirektiv till företagsskatteutredningen
rörande i motionerna
begärda utredningsuppdrag,

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om ytterligare utredning rörande
det förslag till alternativ utformning av
bestämmelserna om särskild nyanskaffningsfond,
som framlagts i remissyttrande
över departementspromemorian;
ävensom

III) motionen 11:852, av herr Karlsson
i Huddinge in. fl., såvitt nu vore i
fråga.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 17, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas samt
med avslag på motionen II: 852, av herr
Karlsson i Huddinge m. fl., i vad motionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna 1:686, av herr Tistad
m. fl., samt II: 854, av herr Sjönell
och herr Gustafson i Göteborg — måtte
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning
med de ändringar, att 7 § och övergångsbestämmelserna
erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

3) förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild
nyanskaffningsfond, m. m. med
de ändringar, att 3 och 10 §§ erhölle
den lydelse, söm angivits i betänkandet; -

4) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. och anvisningarna till 3 §
förordningen den 30 november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § och punkt 1 av anvisningarna
till 2 § förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 685,
av herrar Gösta Jacobsson och Brundin,
samt II: 853. av herr Magnusson i
Borås m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:686,
av herr Tistad m. fl., samt 11:854, av
herr Sjönell och herr Gustafson i Göteborg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets förslag till ändringar i
förslaget till förordning om avdrag vid
inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning
innebure,

dels att icke något förvaltningsföretags
innehav av aktier skulle medräknas,
om företaget jämte närstående företag
innehade mindre än 50 procent
av det utdelande bolagets aktier,

dels ock att övergångsbestämmelserna
skulle kompletteras med en regel
av innebörd, att stadgandena i 7 § om
utländska bolag icke skulle äga tillämpning
på nyemissioner, som skett efter
den 30 juni 1966 men före den 1 mars
1967.

Utskottets förslag till ändringar i förordningsförslaget
om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avsättning till särskild
nyanskaffningsfond, m. m. avsåge,
att Kungl. Maj:t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t bestämde, om särskilda
skäl förelåge, kunde medgiva, att investeringsfond
finge överföras från ett bolag
till ett annat inom koncernen.

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka,
under åberopande av motiveringen i de
likalydande motionerna 1:685 och II:
853, ansett, att utskottet bort

dels tillstyrka bifall till nämnda motioner,
såvitt avsåge förslagen

a) att avdrag enligt förordningen om
avdrag vid inkomsttaxering för viss aktieutdelning
skulle få ske under förutsättning
att ansökningshandlingarna
vid nybildning av bolag liksom vederbörlig
anmälning vid ökning av aktiekapitalet
ingivits efter utgången av 1960
samt

b) att avdrag för utdelning skulle få
uppgå till sex procent,

dels på grund härav hemställa, att
riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till lydelse av 1 och 2 §§
förordningen om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning;

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Sundin,
Tistad, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Enskog och
Börjesson i Falköping, vilka, under
åberopande av motiveringen i motionerna
1:685 och 11:853 samt i motionerna
I: 686 och II: 854, ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till nämnda
motioner såvitt avsåge förslaget,
att avdrag skulle medgivas för sammanlagt
högst 20 kalenderår och icke
senare än tjugufemte taxeringsåret efter
det år, då inbetalning för aktierna
först skedde, och på grund härav
bort hemställa, att riksdagen måtte
antaga i denna reservation infört förslag
till lydelse av 4 § förordningen
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning;

3) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Sundin,
Tistad, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Enskog och
Börjesson i Falköping, vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att mo -

tionerna 1:685 och 11:853 samt 1:686
och 11:854, i vad de avsåge i reservationen
angivna frågor, måtte överlämnas
till företagsskatteutredningen att
beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet;
ävensom

4) av herr Eriksson, Einar, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 3 behandlas en för näringslivet
mycket betydelsefull fråga
med vidsträckta framtidsperspektiv.
Det gäller nämligen näringslivets framtida
försörjning med eget kapital.

I och för sig är de förslag som framförs
i propositionen och som tillstyrks
av bevillningsutskottet ägnade att inge
tillfredsställelse; jag vill särskilt understryka
det. Förslagen går ut på viss
utbyggnad av den s. k. Annell-lagen.
Det är ett steg i rätt riktning. Reservanterna
har emellertid ansett att statsmakterna
borde gå ännu ett steg längre.
Jag skall återkomma härtill.

Jag vill erinra om att den nuvarande
s. k. Annell-lagen har en positiv och
en negativ sida. Den stadgar dels rätt
för aktiebolag att vid taxeringen åtnjuta
avdrag för utdelning på nyemissioner,
dels vissa undantag från regeln
om aktiebolags och ekonomiska
föreningars skattefrihet för utdelning
från andra bolag och ekonomiska föreningar.

Propositionens förslag innebär att lagen,
som tidigare varit tidsbegränsad,
blir permanent, att rätten till avdrag
för nyemissioner, som nu är begränsad
till 4 procent, höjs till 5 procent och att
avdrag får åtnjutas under tio år mot
för närvarande sex år.

Det är på ett par punkter som reservanterna
av olika skäl vill gå längre.
Reservation 1, bakom vilken står högerledamöterna
i utskottet, tillstyrker
sålunda att avdrag för utdelning skall
få uppgå till 6 procent i stället för till
5 procent, varjämte förordas att först -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

nämnda procentsats skall få avdragas
vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning
vid utökning av aktiekapital
som skett efter utgången av år 1960.
I reservation nr 2, bakom vilken står
den samlade oppositionen, yrkas att
avdrag skall medges för högst 20 kalenderår
i stället för 10.

Motiven för dessa båda reservationer
är den, att reservanterna — med
något olika värderingar — vill konsekvent
åstadkomma ökad likställighet
för bolagens kapitalanskaffning genom
nyemissioner av aktier med den som
sker genom emissioner av obligationer.
Det är med andra ord fråga om en förbättring
av företagens externfinansiering
via det egna kapitalet, däremot
icke internfinansiering genom avskrivningar
eller dylikt. Internfinansiering
eller självfinansiering kommer med
andra ord inte med i bilden i annan
mån än att den konstaterade sjunkande
självfinansieringsgraden i den
svenska industrin gör en förbättrad
externfinansiering genom det egna kapitalet
dubbelt angelägen.

Jag vill i detta sammanhang åberopa
en artikel i det senaste numret av
Svenska sparbankstidningen av gamle
direktören Albin Johansson i KF. Han
gör där gällande att KF:s konsolidering
blivit så föredömlig som den blivit
därför att man från början systematiskt
byggde upp det egna kapitalet.

Jämför vi aktieemissioner och obligationsemissioner
är att märka, att medan
räntan på obligationer i princip
är avdragsgill hos vederbörande bolag
är detta inte fallet med utdelning på
aktier. Detta har utgjort underlaget
för Annell-lagen.

Vad först angår tiden för avdragets
åtnjutande utgör obligationernas löptid
normalt 20 år. Det är därför rimligt,
menar reservanterna, att avdragsrätten
för aktieutdelningar på nyemissioner
också bör åtnjutas under 20 år.

Högerreservanternas yrkande om 6
procents avdrag i stället för 5 procents
avdrag kan kanske efter de se -

naste diskontosänkningarna synas
mindre motiverat än tidigare. Jag medger
det. Men räntan på industriobligationerna
är alltjämt 6 procent och
kommer väl inte att sjunka nämnvärt
därunder under den närmaste tiden.
Bevillningsutskottets varning för att
skattelättnaderna göres så stora att de
medför störningar på kapitalmarknaden
och försvårar anskaffningen av
kapital inom andra sektorer av samhällsekonomin
har jag svårt att förstå.
Sådana lättnader har inte ifrågasatts.
Kapitalet har sitt pris som alla
andra nyttigheter. Det gäller att ge olika
behov möjligheter till konkurrens
på någorlunda lika villkor.

I högerreservationen nr 1 är man
också inne på tanken att full avdragsrätt
skall åtnjutas för alla nyemissioner
som har skett efter den 31 december
1960. Detta kan självfallet diskuteras,
men praktiska skäl synes tala för
reservanternas lösning. Bolagen blir eljest,
har det sagts, randiga som zebror
i kapitalhänseende med olika avdragsregler
för olika emissioner.

Reservation nr 3, även den gemensam
för oppositionen, gäller en helt
ny sak på detta område, nämligen att
Kungl. Maj:t skall få möjlighet att medge
rätt till avdrag för avsättning till
nyanskaffningsfond av vinst vid avyttring
av rörelse, när försäljningen är
ett led i en strukturrationalisering.
Fonden skall användas för avskrivningar
på nyanskaffningar i den kvarvarande
rörelsen eller i en ny rörelse.
Det är med andra ord fråga om en
temporär nedfrysning av de uppkomna
vinsterna, om jag har fattat saken
rätt. Tanken är god. Därom råder inga
meningsskiljaktigheter. Enligt propositionen
inskränker man sig emellertid
till att ge Kungl. Maj:t rätt att lämna
medgivande efter prövning från fall till
fall. Reservanterna vill gå längre och
framför tanken på en generell rätt till
fondavsättning på samma sätt som gäller
för de särskilda investeringsfonderna
för fartyg. Reservanterna är emel -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

lertid blygsamma och begär endast att
riksdagen skall besluta att skriva till
Kungl. Maj:t med hemställan om att de
i ämnet väckta motionerna skall överlämnas
till företagsskatteutredningen
att beaktas vid dess fortsatta arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationerna nr 1, 2 och 3.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har lämnat en klargörande framställning
av de föreliggande förslagen och
de reservationer som är fogade till utskottsbetänkandet.
I två av dessa reservationer
— nr 2 och nr 3 — har
samtliga de borgerliga partiernas representanter
enat sig om yrkanden som
avviker från utskottets. Däremot har
mittenpartiernas representanter inte
kunnat ansluta sig till reservation nr 1,

1 vilken föreslås en höjning av avdragsrätten,
som i propositionen är föreslagen
till 5 procent, till 6 procent.
Det föreslås också att avdrag skall få
åtnjutas efter den högre procentsatsen
för emissioner efter år 1960. Vi från
mittenpartierna anser att vi kan godtaga
propositionens förslag på dessa
punkter.

I övrigt vill jag ansluta mig till den
motivering som herr Gösta Jacobsson
har lämnat. Vi föreslår i reservation nr

2 en förlängning av avdragstiden från
föreslagna 10 år av 15 till 20 år av 25.
Motiveringen är, som herr Gösta Jacobsson
framhöll, att vi vill nå likställighet
mellan finansiering genom
obligationsemission och finansiering
genom aktieemission.

Löptiden för industriobligationer
uppgår i allmänhet till 20 år, fastän
man i regel har konverteringsrätt efter
10 år. Det är den 10-årsperioden som
kommer igen i propositionen. Att löptiden
för obligationslån brukar sättas
till 20 år sammanhänger med att detta
anses vara den normala omloppstiden
för kapital som investeras i maskiner
och byggnader.

Vi är också med om det utredningsyrkande
som framförs i reservation nr
3. Vi tycker att man i propositionen
sett saken alltför mycket från rent
skattetekniska synpunkter och att det
borde göras en noggrannare samhällsekonomisk
genomlysning av problemen.
Vi anser att de frågor som Annell-lagstiftningen
reglerar bör tas upp av företagsskatteutredningen
vid den översyn
som den håller på med.

Vad beträffar propositionens förslag
om avsättning till särskild nyinvesteringsfond
vill jag uttrycka vår tillfredsställelse
med att utskottet har tillstyrkt
det förslag som väckts i motion från
mittenpartihåll om att avdrag skall
medges för avsättning till särskild nyanskaffningsfond
inom en koncern,
även om nyanskaffningen sker inom ett
annat koncernföretag än det i vilket
avdraget har gjorts.

I övrigt har mittenpartierna samma
åsikt som herr Jacobsson, nämligen att
avdragsrätten skulle kunna utformas så
att den blir generell, och vi biträder
utredningsyrkandet i det syftet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 2 och 3 av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Vid tidigare behandlingav
den s. k. Annell-lagen har jag haft
anledning att anföra vissa kritiska synpunkter.
De betänkligheter som jag tidigare
hyst minskas inte genom att man
nu går ifrån ett provisorium till att permanenta
lagstiftningen.

Min första invändning grundar sig
på den omständigheten att hela frågan
om företagsbeskattningen ju ändå är
föremål för utredning. Det finns enligt
min mening ingen anledning att nu bryta
ut frågan om aktievinstbeskattningen
ur det stora sammanhanget, allra helst
som både provisoriet och den föreslagna
permanenta lagstiftningen endast innebär
en partiell befrielse från dubbel -

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

beskattningseffekten. Detta förhållande
skapar enligt mitt sätt att se en inte
önskvärd olikformighet i företagsbeskattningen,
en olägenhet som är så
pass uppenbar att jag anser mig inte
behöva exemplifiera den.

Herr Gösta Jacobsson kommer förmodligen
att säga att jag kan befria
mig från dessa betänkligheter och tjäna
mitt sinne för skatterättvisa genom att
rösta för den reservation som kommer
i nästa ärende, vari yrkas på befrielse
från dubbelbeskattningen. Det är en
uppmaning som har bara retoriskt värde,
ty jag vänder mig inte mot själva
dubbelbeskattningen som sådan utan
mot den olikformighet som Annell-lagen
skapar. Jag ifrågasätter, som jag gjort
tidigare, om sänkningen av företagsskatterna
verkligen är den angelägnaste
skattesänkningsreformen. Man måste
konstatera att skattetrycket har ökat
mycket kraftigt under de senaste tolv
eller femton åren, inte minst som följd
av de vidgade samhälleliga engagemangen.
Men fördelningen av skattebördorna
har blivit mycket olika. Framför
allt de fysiska personerna har fått ta
den stora anparten av det ökade skattetrycket.
Visserligen är det sant att företagen
under samma tid blivit i större
utsträckning belastade av sociala utgifter
och försäkringsavgifter, men trots
detta är det väl ovedersägligt att företagen
kommit betydligt lindrigare undan
än andra skattebetalare vid fördelningen
av de ökade bördorna. Låt mig
ge några exempel. År 1950 var skattetrycket
på de fysiska personerna 6,1
procent av bruttonationalprodukten och
på företagen 1,4 procent. År 1960 var
siffrorna 12,8 respektive 2,3 procent
och år 1965 18,9 respektive 2,5 procent.
Dessa siffror bestyrker klart vad jag nu
har sagt.

I propositionen framhåller man —
och det underströk även herr Jacobsson
— att företagens möjligheter till
självfinansiering har försämrats inte
minst genom minskade vinstmarginaler,
skärpta varulagervärderingsregler och

begränsade möjligheter att göra avsättningar
till pensionsstiftelser. Jag har
i och för sig ingen anledning att opponera
mot den beskrivningen, men vi
kan på lika sakliga och reella grunder
ställa den frågan: År det önskvärt eller
ens enbart av godo att självfinansieringsgraden
i näringslivet ökas? Jag
tror att vi med samma rätt kan fråga
om inte företagen skulle tvingas till en
bättre planering och bli mer angelägna
om fullt räntabla investeringar, därest
de för sin kapitalförsörjning vore hänvisade
till den öppna kreditmarknaden,
än när de har tillgång till obeskattade
vinstmedel som uppsamlats inom företagen.
Jag är, herr talman, oförskämd
nog att tro att det första alternativet är
riktigast, inte minst därför att lånefinansierade
investeringar i det fallet
prövas inte bara av företagsledningarna
utan också av kreditgivarna. Om det
är sant som man nu påstår i den aktuella
debatten kring investeringsbanken,
att just bankkrediterna prövas med all
den omsorg och förtänksamhet som det
går att mobilisera, ja, då måste lånepengar
såvitt jag förstår komma till
bättre användning än obeskattade vinstmedel,
när det är fråga om investeringar.

Ja, herr talman, detta är några synpunkter
som gjort att jag inte — som
vanligt när det gäller kungl. propositioner
— kan reservationslöst ansluta
mig till det föreliggande förslaget. Därför
yrkar jag inte heller bifall till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.
Men jag kommer att rösta för utskottets
förslag —• avstår man ger man
nämligen i nödan ett stöd åt dem som
vill gå längre än Kungl. Maj:t på detta
område.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det var en tröst för mig
att höra herr Einar Erikssons sista ord.
Vi vann ju hans röst, och det är värt
rätt mycket.

I övrigt tycker jag att den debatt som

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. m.

förekommit har varit belysande. Jag tackar
särskilt herr Jacobsson i Malmö för
det sätt på vilket han lade upp redogörelsen
för propositionens innehåll; det
medför att utskottets företrädare inte
behöver göra det och därmed upprepa
vad han har sagt.

Tillåt mig säga att propositionen innebär
ytterligare en favör för näringslivet
i den mån det är fråga om aktiebolag
och ekonomiska föreningar, inte
bara därigenom att lagen permanentas
och den procentsats som är avdragsgill
höjs från fyra till fem procent. Det
finns också en nyhet i fråga om nyanskaffningsfonden
som innebär ytterligare
ett steg för att möjliggöra för företagen
att om de tjänar pengar vid försäljningar
använda dessa pengar till avskrivning
under en tidrymd av fyra år.
Visserligen är det Kungl. Maj:t som
skall bestämma i sådana fall, men syftemålet
är ju att låta företagen behålla
dessa pengar genom att skatt inte skall
utgå på dessa i det sammanhang där
de framkommer, nämligen vid försäljning.

Detta tycker vi inom utskottet är riktigt,
och vi har även i stort sett godkänt
propositionen. Vi har emellertid
gjort några småändringar. Jag'' hörde att
herr Tistad särskilt uppskattade att
hans motion hade tillstyrkts. Jag, vill
bara påpeka att det tydligen var en bra
motion, herr Tistad. Sådana blir alltid
tillstyrkta i bevillningsutskottet. Vi avstyrker
bara motioner som inte har
någon verklig logisk skärpa.

Tillåt mig vidare med anledning av
talet om att vi borde få till stånd en
samhällsekonomisk belysning av skattefrågorna
framhålla, att detta också verkligen
är vad som sker. Det enda man
kan beklaga är att utredningsmaskineriet
inte hinner fram i tid, vilket innebär
att vi undan för undan måste vidtaga
delreformer som helt naturligt
medför en bristande samordning i vissa
fall.

Vi kan emellertid inte gå med på att
riksdagen skall rikta skrivelser till

Kungl. Maj:t med uppmaningar att sätta
i gång med arbetet inom företagsbeskattningskommittén,
ty detta arbete
pågår ju redan. Riksdagen skall inte
förfara på detta sätt — det ger inget
resultat.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan under
samtliga punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt angående
punkten A 1 med viss uppdelning, därefter
särskilt rörande punkterna A 2—
A 5 samt vidare särskilt avseende
punkten B. Utskottets hemställan i
punkten A 1 komme, fortsatte herr
förste vice talmannen, att upptagas till
avgörande först särskilt beträffande
1 och 2 § § i förslaget till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning, vidare särskilt avseende
4 § i samma förordningsförslag
samt härefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt i denna punkt.

Punkten A 1

Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om avdrag vid inkomsttaxeringen för
viss aktieutdelning

1 och 2 §§

I fråga om förevarande paragrafer,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att desamma skulle
godkännas, dels ock att paragraferna
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på paragrafernas godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Ang. avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning, m. in.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 1 och 2 §§ i
Kungl. Majrts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 3 punkten A 1 behandlade
förslag till förordning om avdrag
vid inkomsttaxeringen för viss
aktieutdelning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragraferna
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej— 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

4 §

Vidkommande denna paragraf, yttrade
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig fin -

na propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 4 § i Kungl.
Maj :ts av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 3 punkten A 1 behandlade
förslag till förordning om avdrag vid
inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten A i i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna A 2—A 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B

Beträffande förevarande punkt gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den

av herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om successiv avveckling av
dubbelbeskattningen av aktiebolag.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:161, av herr Ottosson
in. fl., och II: 197, av herr Nordgren
in. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att motionerna måtte överlämnas till
företagsskatteutredningen att tagas i
beaktande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I:
161, av herr Ottosson m. fl., och II: 197,
av herr Nordgren m. fl., om successiv
avveckling av dubbelbeskattningen av
aktiebolag, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 161, av herr Ottosson
m. fl., och II: 197, av herr Nordgren
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att motionerna måtte
överlämnas till företagsskatteutredningen
att tagas i beaktande vid fullgörandet
av dess uppdrag;

2) av herrar Lundström, Erik Filip
Petersson, Sundin, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i detta betänkande är inte ny, men
den är inte desto mindre mycket viktig Ett

aktiebolag får betala cirka 50 procent
i skatt på sin vinst. Det belopp
som sedan utdelas på aktierna beskattas
på nytt hos aktieägarna och blir då också
utsatt för den progressiva beskattningen,
varigenom staten tar sin beskärda
del. Detta leder till svårigheter
för det riskvilliga kapitalet att engagera
sig till förmån för näringslivet. Det är

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

ändå detta kapital som vi i dag så väl
behöver utnyttja för att åstadkomma
en ökad produktion, inte minst inom exportnäringarna.
Härtill kommer att
många aktiebolag utgörs av familjeföretag
som just på grund av dubbelbeskattningens
verkningar har svårigheter med
kapitalförsörjningen. En successsiv avveckling
av dubbelbeskattningen skulle
innebära att också dessa företag skulle
få tillgång till emissionsmarknaden och
därmed möjlighet till en effektivare
kapitalförsörjning. Vi har visserligen
fått Annell-lagen, som så ingående diskuterades
under det föregående ärendet
och som innebär en väsentlig förbättring,
men den täcker ändå inte de
önskemål som vi har i denna fråga.

Nu har motionärerna inte föreslagit
någonting annat än att motionen skulle
överlämnas till företagsskatteutredningen
för beaktande, under det att utskottsmajoriteten
antar att denna utredning
ändå kommer att syssla med
dessa ting. Det är således inte mycket
som skiljer, men jag anser att reservanternas
väg är den säkraste.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Från folkpartiets sida
har tidigare vid behandlingen av liknande
motioner framhållits att vi inte
ansett det nödvändigt att bifalla dem,
och vi har samma mening i år. Den
blanka reservation som folkpartiets
och centerns representanter lämnat i
utskottet innebär bara att vi inte ansett
oss kunna skriva under utskottets
motivering i riktigt allia avseenden,
men vi kommer givetvis att biträda utskottets
avslagsyrkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ett rätt intressant
förhållande att vi fått dessa ärenden
placerade på det sätt som skett på föredragningslistan.
Här har vi först beslu -

tat en åtgärd som innebär en partiell
skattelättnad för företagen. Sedan kommer
nu ett yrkande som går ut på att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t
och hemställa om att man slopar denna
dubbelbeskattning per omgående.

Herr Yngve Nilsson sade att det inte
är så mycket som skiljer oss åt, och
det är sant. Men jag har ju stått så
många gånger i denna talarstol och tidigare
kanske i andra kammarens talarstol
och sagt att riksdagens utskott
skall ge till känna en bestämd mening
när de skriver till Kungl. Maj :t. De skall
utgå ifrån att om man beslutar sända
en skrivelse till Kungl. Maj :t så är det
ett angeläget ärende. Vi kan inte med
bästa vilja i världen anse att den dubblering
av skrivelser, som det skulle innebära
om riksdagen nu i en särskild
skrivelse skulle uppmana Kungl. Maj:t
att sätta i gång en speciell utredning
om denna sak, kan vara ett angeläget
ärende. Det skall vi helt enkelt inte
göra. Det är nämligen självklart att
företagsbeskattningsutredningen skall se
även på denna sak. Vad skulle den
annars syssla med? Det heter ju företagsbeskattningsutredningen!
Därför
menar jag att då är allt underlag borta
för dessa motioner.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

kändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning m. m.
jämte motion, såvitt ärendet hänvisats
till utskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om effektivisering av övervakningen
inom kriminalvården;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att främja produktion
av elektriska bilar; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utrustning av bil med förbandslåda.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1966.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

36, angående godkännande av en
av UNESCO :s generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering inom
undervisningen;

nr 43, angående ökad utbildning av
journalister m. m.;

nr 48, angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande; nr

52, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), m. m.;

nr 56, angående bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av
investeringar inom näringslivet;

nr 59, angående naturvårdens organisation,
in. m.;

nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m.;

nr 62, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
in. in.;

nr 63, angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar;

nr 64, angående vissa anslag för budgetåret
1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum;

nr 66, med förslag till förordning om
antidumping- och utjämningstull, in. m.;

nr 67, angående vissa anslag till civilförsvaret; nr

68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. m.;

Onsdagen den 29 mars 1967

Nr 16

nr 69, angående vissa anslag till psykiatrisk
sjukvård in. in.;

nr 70, angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
in. in.;

nr 71, angående ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden;

nr 72, angående vissa pensionsfrågor,
in. in.;

nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m.;

nr 74, angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in.;

nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen; nr

76, angående omorganisation av
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap; nr

77, angående sammanläggning av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län till en länsstyrelse,
in. in.;

nr 78, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift;

nr 79, angående organisationen av
den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten,
m. m.;

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68;

nr 85, angående vissa åtgärder inom
vuxenutbildningens område m. m.;

nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. in.;

nr 104, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.;

nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67;

nr 108, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 109, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 16

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret 1967/
68.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

718, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, angående fortsatt valutareglering; nr

719, av herrar Skärman och 77-stad, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, angående fortsatt valutareglering; nr

720, av herrar Åkerlund och Enarsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. in.;

nr 721, av herr Edström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt; nr

722, av herr Fälldin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 47,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt; nr

723, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

nr 724, av herr Wååg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation;
samt

nr 725, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
i anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse med
förslag till lag angående ändring i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets femtonde

Nr 16

Onsdagen den 29 mars 1967

Meddelande ang. enkla frågor

session i Helsingfors beviljades herrar
Lundström och Holmberg, fru Segerstedt
Wiberg, herr Birger Andersson,
fröken Ranmark samt herr Sundin
för tiden den 1—den 6 april, herr Arne
Geijer för tiden den 1—den 5 april,
herr Lars Larsson för tiden den 3—
den 6 april ävensom herr Paul Jansson
för tiden den 1—den 4 april.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Hernelius (h) till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena:
»Är svenska regeringen beredd
att — i anledning av inträffad händelse
och bland annat den fortgående ökningen
av tanktonnaget — föreslå ett
internationellt samarbete, som, vid sidan
av det pågående lagtekniska, skyndsamt
syftar till en internationell bered -

skap för att på effektivast möjliga sätt
kunna förhindra skador av oljespridning
vid olyckstillfällen?»;

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Finns beredskapsplan
och utrustning för att effektivt möta
en oljekatastrof av den art som förra
veckan inträffade vid Cornwalls kust?»;
samt

av fru Diesel! (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
de vådor i fråga om luftföroreningar,
som är en följd av eldning med
s. k. tjockolja vid bl. a. de statliga
byggnaderna i Stockholm?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Torsdagen den 30 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att arbetsplenum
kommer att hållas fredagen den
7 april med början kl. 11.00. Därvid
kommer att behandlas bl. a. utlåtanden
från statsutskottet angående sjätte huvudtiteln
samt anslag under sjunde huvudtiteln
rörande anslag till industri,
energiförsörjning, teknisk forskning
m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 120, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om avdrag vid inkomsttaxeringen
för viss aktieutdelning,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att •— enär herr statsrådet
Sven-Erik Nilsson vore upptagen i
andra kammaren — svaret på den å
dagens föredragningslista upptagna
enkla frågan skulle lämnas efter interpellationssvaren.

Ang. Sveriges samarbete med Portugal
inom EFTA, m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ahlmarks
interpellation angående Sveriges
samarbete med Portugal inom EFTA,
m. m. erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig om jag anser att den kraftigt

vidgade handeln med Portugal, som
underlättats av Portugals medlemskap
i EFTA, ökar landets resurser att föra
krig i Angola och Mocambique. Han
har vidare frågat dels om jag avser att
inom EFTA:s ram söka utöva påtryckningar
på Portugal för att underlätta
övergången till självständighet och majoritetsstyre
i Angola och Mocambique;
dels om jag inom ramen för den ekonomiska
utvecklingskommittén i EFTA
avser att låta Sverige fortsätta att underlätta
Portugals ekonomiska utveckling;
samt dels och slutligen om jag
anser att EFTA och därmed Sverige
också i fortsättningen bör förklara sig
solidariskt med Portugal inför eventuella
förhandlingar med EEC och därigenom
underlätta Portugals anslutning
till en gemensam europeisk marknad.

Interpellanten tog under riksdagens
utrikesdebatt i början av månaden upp
flera av de här återgivna frågorna. Då
de kom att behandlas relativt utförligt
i den diskussion, som följde på herr
Ahlmarks anförande och som jag själv
hade tillfälle att delta i, kan jag i detta
svar begränsa mig till några kompletterande
synpunkter.

Den svenska regeringen söker i sin
utrikespolitik främja avspänning i världen
och stödja en utveckling mot demokrati.
I konsekvens härmed har vi
gett den koloniala frigörelsen vårt fulla
stöd.

Vi söker fullfölja denna politik framför
allt i Förenta Nationerna. Vi är angelägna
att bidra till att diskussionerna
där leder fram till verkningsfulla åtgärder
och inte bara till allmänna deklarationer.
Så var fallet i exempelvis rhodesiafrågan,
där Sverige redan i samband
med Smith-regimens oavhängighetsförklaring
förde fram uppfattningen
att säkerhetsrådet borde fatta bin -

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

dande beslut om ekonomiska sanktioner.

Det föreligger varken politiska förutsättningar
eller formella möjligheter
för att inom ramen för organisationer
med handelspolitiska och därmed sammanhängande
ekonomiska uppgifter såsom
EFTA och GATT genomföra påtryckningar
av den art som föresvävar
interpellanten. Det är inom FN:s ram
de politiska aktionerna ska göras. Enligt
stadgan är medlemsstaterna förpliktade
att följa de beslut som träffas av
säkerhetsrådet.

Så länge ett bindande sanktionsbeslut
av säkerhetsrådet inte föreligger är
medlemmar av organisationer som
EFTA och GATT bundna till de avtal
som reglerar organisationernas syfte
och verksamhet. Men även bortsett från
detta har Sverige aldrig i modern tid
ansett sig böra tillgripa ensidiga handelspolitiska
åtgärder som påtryckningsmedel
mot regeringar som i olika
hänseenden för en politik som vi tar
avstånd från.

Vi har handelsförbindelser som spänner
över hela världen. Vi driver handel
med åtskilliga stater vilkas regimer
inte kan betraktas som demokratiska.
Skulle vi förbehålla oss att handla enbart
med demokratierna skulle vår handel
bli begränsad till ett förhållandevis
litet antal länder. Var skulle vi
förresten sätta gränsen mellan godtagbara
och misshagliga regimer? Många
stater, som inte kan betraktas som demokratier
i den mening vi lägger i begreppet,
är u-länder. Vi har ansett det
önskvärt att bygga ut handelsförbindelserna
med dessa länder bl. a. på
grund av att vi hoppas kunna bidra
till deras ekonomiska och sociala utveckling
och därmed på sikt öka förutsättningarna
för deras utveckling i demokratisk
riktning.

Den ökade handeln, som är en följd
av bl. a. EFTA-samarbetet, har givetvis
bidragit till Portugals ekonomiska utveckling.
I vad mån de ekonomiska
framstegen inverkat på Portugals poli -

tik i Afrika — vilket berörs i den första
frågan — låter sig emellertid inte så
lätt bestämmas. Det bör i sammanhanget
också uppmärksammas att det finns
skäl som talar för att ekonomiska framsteg
och höjd levnadsstandard främjar
en demokratisk frigörelseprocess. Det
finns anledning att reflektera över frågan
vilket Portugal som är känsligast
för en social och politisk förändring
— ett underutvecklat samhälle med betydande
rester av analfabetism eller
ett samhälle där industrialismen gör ett
snabbt genombrott och tvingar fram en
satsning på utbildning och undervisning.

EFTA har rent handelspolitiska och
därmed sammanhängande ekonomiska
uppgifter. Något politiskt innehåll utöver
dessa har inte organisationen. Som
svar på interpellantens andra fråga vill
jag betona vad som redan anförts, nämligen
att det inte finns några förutsättningar
att inom EFTA:s ram utöva påtryckningar
mot Portugal.

Interpellantens tredje fråga gällde den
ekonomiska utvecklingskommittén inom
EFTA. Den tillkom år 1963 som ett
hjälpmedel att påskynda tullavvecklingen.
Det är inte säkert att accelerationen
hade accepterats utan denna beredskapsåtgärd.
Arbetet i denna kommitté,
som berör inte bara Portugal utan alla
medlemsländer, är ett led i EFTA:s reguljära
verksamhet. Att delta i detta
är en förpliktelse vi åtagit oss genom
ett beslut av EFTA-rådet. Vi kommer
därför också i fortsättningen att medverka
i kommittén och dess arbetsgrupper
i den utsträckning vi anser oss förpliktade
eller i övrigt finner lämpligt.

Som svar på interpellantens fjärde
fråga vill jag hänvisa till att EFTA:s
mål är att få till stånd en förenad västeuropeisk
marknad i vilken alla EFTAländer,
däribland Portugal, ingår.

Det råder ingen tvekan om att den
överväldigande delen av opinionen i
vårt land önskar möjligheter för befolkningen
i de portugisiska besittningarna
att själv bestämma över sitt öde

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

och vill se en utveckling mot ett demokratiskt
system i Portugal självt. Vad
frågan gäller är hur vi i vårt land på
bästa sätt kan bidra till en sådan utveckling.

Av nu angivna skäl måste jag avvisa
herr Ahlmarks förslag om politiska aktioner
inom ramen för det rent handelspolitiska
avtal som EFTA-konventionen
utgör. Vår politiska vilja bör
komma till uttryck i den internationella
organisation, som är uppbyggd för
att bevaka den fred och de mänskliga
rättigheter det här ytterst gäller, nämligen
Förenta Nationerna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret på min interpellation.
Svaret visar vad man länge anat
och vad som nu är ett faktum. Den
svenska regeringen har låst sig fast i en
position som betyder att den på ansträngt
formella och mycket diskutabla
grunder vägrar att genom EFTA
försöka en insats som skulle kunna förkorta
Portugals kolonialkrig i Afrika.

Av herr Langes svar framgår också
att han har missuppfattat det resonemang
som interpellationen rymmer.
Han frågar om vi skall sluta handla
med alla diktaturer och var gränsen
går mellan godtagbara och misshagliga
stater.

Vi har i Sverige under många år fört
en debatt om hur ekonomiska sanktioner
kan påverka diktaturregimer av
olika slag. I de seriösa inläggen i den
debatten har man framhållit att bojkotten
och sanktionen aldrig kan vara
ett generellt vapen mot totalitära stater.
Avgörande är i stället om sanktioner
mot en viss bestämd diktatur kan
få verkningar och konsekvenser som
vi från demokratiska synpunkter gillar.
Sanktioner mot Sovjet eller Östtyskland
skulle av allt att döma antingen
vara helt verkningslösa eller också
leda till motsatt resultat: en ökad isolering
som skärper förtrycket utan att

medföra några påtagliga fördelar. Vi
finner att i andra fall, t. ex. många
u-länder, skulle en ekonomisk kris
skapa kaos men inte demokrati, medan
ökad handel betyder stegrad levnadsstandard
och en bättre bas för
framtida liberalisering.

Men kolonialmakten Portugal tillhör
ingen av dessa två grupper. Ett par
centrala omständigheter gör landet till
ett särfall.

För det första bedriver Portugal ett
hänsynslöst krig i tre områden av Afrika.
Dessa krig kommer av allt att döma
att fortgå så länge som Portugal har
ekonomiska resurser att föra dem.

För det andra är Portugal medlem
av den frihandelsorganisation i vilken
också Sverige ingår. Kombinationen av
dessa båda unika omständigheter har
skapat en för svensk del helt ny politisk
situation. Genom att i EFTA på
flera sätt stödja Portugals ekonomiska
utveckling bidrar Sverige och övriga
EFTA-länder till att förlänga krigen i
Angola, Mozambique och portugisiska
Guinea. Men genom EFTA har vi också
fått ett redskap för påtryckningar på
Portugal.

Det redskapet vill alltså den svenska
regeringen inte utnyttja. I sitt svar på
interpellationens första fråga för herr
Lange ett suddigt resonemang, som går
ut på att det kanske är lyckligt att ge
Portugal nya ekonomiska möjligheter.
Den teorin måste då innebära ungefär
följande. Om vi hjälper Portugal ekonomiskt
på en rad olika sätt, så kommer
visserligen mycket av dessa resurser
att nyttjas för krigen i Afrika.
Många, många offer kommer att skördas
som en följd av våra insatser. Men
någon gång i framtiden — om kanske
10 eller 20 år — skall vårt ekonomiska
stöd möjligen ändå indirekt motverka
krigföringen. Ty då har kanske så mycket
av resurserna stannat kvar i själva
Portugal att regimen blivit mer demokratisk
och själv insett att den bör avblåsa
krigföringen.

Det obehagliga med herr Langes teori

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

är att den är så långsiktig att den inte
duger i fallet Portugal. Vi kan inte
vänta så länge som handelsministern
tycks vara beredd att göra. Jag anser
tvärtom att Sverige och andra länder
så mycket som möjligt bör försvåra
Portugals ekonomiska utveckling. I alla
internationella organisationer där vi
kan resa frågan bör vi resa frågan.
Vårt yttersta syfte måste vara effektiva
FN-aktioner. Men att FN ännu inte beslutat
minska handeln med Portugal är
inget skäl för oss att öka handeln med
landet. Så länge som FN-sanktioner inte
kan uppnås, bör vi som en minimiåtgärd
se till att vi inte ger Portugal
speciella handelspolitiska favörer.

I en nyutkommen bok om de svenska
företagens utlandsinvesteringar har
utrikesrådet Hans Blix uttryckt saken
på följande sätt när han avvisar resonemang
av herr Langes typ. »Den stora
skillnaden mellan Portugal och Spanien
är att ett bidrag till den portugisiska
ekonomien också bidrar till att bevara
det portugisiska kolonialväldet i Afrika.
Ett starkt Portugal har givetvis bättre
möjligheter att fortsätta kampen för
att bibehålla dessa stora områden, en
kamp som skärper motsättningarna
mellan u-land och i-land, mellan färgade
och vita.»

Så långt utrikesrådet Blix. Jag har
samma mening, och min slutsats blir
den tes som handelsministern vägrar
erkänna. Stärker vi Portugal förlänger
vi kriget. Försvagar vi Portugal kan
tragedin förkortas.

Handelsministern säger som svar på
fråga 2, att det är formellt omöjligt att
ta upp fallet Portugal i EFTA. Det mesta
tyder på att herr Lange har fel också
på den punkten. Det finns ingen
bestämmelse som hindrar Sverige från
att ta upp saken i t. ex. EFTA:s ministerråd.
Om vi skall göra det eller inte
är en politisk bedömning.

Men jag vill gå en bit längre. Det
finns visserligen ingen paragraf i stadgan
som direkt förbjuder Portugal att
föra krig i Afrika. Men det finns en ar -

tikel 2 moment a som beskriver organisationens
syfte: »Sammanslutningen

skall ha till syfte att inom sammanslutningens
område och inom varje medlemsstat
främja en jämn ekonomisk expansion,
full sysselsättning, ökad produktivitet
och ett rationellt utnyttjande
av tillgångar, finansiell stabilitet och
fortlöpande förbättring av levnadsstandarden.
»

Man säger alltså i stadgan att avsikten
med EFTA är att »inom varje medlemsstat»
främja både »rationellt utnyttjande
av tillgångar» och en »fortlöpande
förbättring av levnadsstandarden».
Men Portugal utnyttjar i stället
en allt större del av sina resurser till
krigföringen i Afrika, omkring 40—50
procent av statsbudgeten enligt en del
beräkningar. I stället för att helhjärtat
satsa på att utplåna analfabetismen i
det egna landet och i stor skala bygga
ut skolor och sjukhus utnyttjar regimen
sina inkomster till allt dyrbarare
operationer i Afrika. I Angola finns nu
70 000 portugisiska soldater, i Mocambique
omkring 50 000 och i portugisiska
Guinea 10 000 man.

År det självklart, herr Lange, att den
politiken är förenlig med den paragraf
i stadgan som säger att syftet med EFTA
är att i varje medlemsland främja både
»rationellt utnyttjande av tillgångar»
och »fortlöpande förbättring av levnadsstandarden»? Ty

om man anser att Portugals nuvarande
fanatiska inriktning på att behålla
greppet över sina kolonier kan
strida mot delar av EFTA:s syfte, då
har man också enligt konventionen rätt
att resa frågan i EFTA. I artikel 31
står det bl. a.: »Om en medlemsstat
anser att.. . något av sammanslutningens
syften motverkas eller kan komma
att motverkas .. ., må envar ... hänskjuta
frågan till rådet.» Här finns alltså en
formell och stadgegrundad möjlighet
för den svenska regeringen att i EFTA:s
ministerråd ta upp Portugals kolonialkrig.
Jag har också varit i kontakt med
en svensk folkrättsexpert, som anser att

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

man mycket väl kan
EFTA.

Om herr Lange avvisar den tanken,
bör lian veta att han gör ett rent politiskt
ställningstagande. Han kan inte
skylla sin passivitet på stadgan utan
bör i stället säga klart ut: Den svenska
regeringen har inte den politiska
viljan att försöka utnyttja EFTA som
bas för påtryckningar mot Portugal.

Att den viljan saknas visar herr
Lange också i svaret på fråga 3 om
den ekonomiska utvecklingskommittén.
Sverige har där givit ett visst extra
stöd åt Portugal. Vi har deltagit i arbetsgrupper
som haft till syfte att främja
Portugals industriella utveckling.
Sverige har också varit med om att
underlätta kontakter mellan portugisiska
industrimän och företagare i andra
EFTA-länder. Det är vi inte tvingade
till enligt EFTA:s stadga, eftersom utvecklingskommittén
inte finns nämnd
där. Men herr Lange har i dag gett
klart besked: Vi skall fortsätta på samma
sätt som hittills.

Handelsministerns svar på min fjärde
och sista fråga är ändå på sätt och
vis det mest oroande. Herr Lange säger
kort och koncist att EFTA:s mål är
att alla EFTA-länder, också Portugal,
skall ingå i en förenad västeuropeisk
marknad. Sverige och andra medlemmar
av EFTA skall alltså, när förhandlingar
med EEC kommer till stånd, ge
Portugal stöd på olika sätt för att få
med landet i den gemensamma marknaden.

Nu vet vi att Portugal är helt beroende
av sin handel med Västeuropa. Exporten
till EEC är stor, även om handeln
med EFTA har ökat mycket snabbare.
Portugals export till EEC och
EFTA-staterna tillsammans uppgår till
mellan 60 och 70 procent av landets totala
handel. Att ställas utanför en gemensam
europeisk marknad vore därför
ett oerhört allvarligt hot mot hela
Portugals ekonomi. Om Portugal fick
klart för sig att man löper den risken
så länge som man fortsätter sina krig

i Afrika, vore det med all säkerhet en
mycket hård påtryckning på regimen
i Lissabon. Men den svenska regeringen
är inte det minsta intresserad av att
utnyttja den möjligheten.

Därför, herr talman, är vårt stöd åt
Portugal i EFTA på sätt och vis en test
på den svenska utrikes- och handelspolitikens
förmåga att anpassa sig till en
ny situation. Det var nog inte många
politiker som i slutet av 1950-talet anade
vad som skulle hända. Få tänkte då
på att Portugals inträde i EFTA skulle
ge landet nya resurser, inte för att avhjälpa
sin egen misär men för att bekämpa
andra folk som ville resa sig ur
förtryck och fattigdom.

Nu vet vi vad som hänt och händer:
Tre blodiga krig förs av det mest efterblivna
landet i Europa och en av de
mest hatade regimerna i Afrika och
stöds ekonomiskt av några av världens
mest framgångsrika demokratier. Att
Sverige med denna nya insikt inte kan
ompröva sin hållning till Portugal i
EFTA är inte bara ett svek mot de afrikaner
som kämpar för självständighet
och majoritetsstyre. Det är också ett
vittnesbörd om hur en del av utrikesoch
handelspolitiken i vårt eget land
genom formalism och prestige kan låsas
fast i en attityd som utvecklingen
redan borde ha gjort passerad.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hyser en viss beundran
för herr Ahlmarks innanläsningskonst.
Yad han anför är emellertid
innehållsmässigt inte av annan art
än att jag dess värre tvingas beteckna
det som ren och skär demagogi.

Han vänder sig mot den svenska regeringen,
som han påstår låser sig fast
i en formell attityd. Han antyder inte
ett ögonblick att den uppfattning som
jag för fram torde ha det överväldigande
flertalet av den svenska riksdagens
ledamöter bakom sig. Jag känner mig
också ganska övertygad om att till denna
grupp också hör oppositionsledaren
i andra kammaren herr Ohlin.

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

resa frågan i

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

Det skulle kanske i första hand vara
mera naturligt för herr Ahlmark att försöka
svänga opinionen inom det egna
partiet i riktning för den uppfattning
han här proklamerar. Men jag förstår
att han har vissa svårigheter med detta,
ty även i folkpartiet finns det många
personer som är förståndiga och som
inte bara hemfaller till demagogiska utfall
av den art herr Ahlmark här givit
prov på. De tänker sig för och ser till
de reella möjligheterna.

Jag tror inte alls att jag har missuppfattat
herr Ahlmarks interpellation.
I anslutning till vad jag utvecklar i interpellationssvaret
vill jag med anledning
av ait herr Ahlmark menar att en
vidgad handel med Portugal leder till
en ökad takt i den ekonomiska utvecklingen
framhålla att han så långt har
rätt. Det är en av de få punkter där
han har rätt. Detta måste emellertid
också medföra att landet får större resurser
att undertrycka självständighetsrörelserna
i Angola och Mocambique
enligt herr Ahlmarks uppfattning. Är
det så säkert, herr Ahlmark?

Jag tror inte att den avgörande frågan
är den ekonomiska utvecklingstakten
utan att den är att söka i den politiska
viljeinriktningen hos den portugisiska
regimen. Det är en politisk avvägningsfråga.
Det gäller ju fördelningen
av de resurser som finns. Även med
en minskad ekonomisk tillväxt kan det
inte uteslutas att ökade resurser skulle
kunna sättas in i de afrikanska besittningarna.

Ingen torde i och för sig bestrida att
frågan om takten i den ekonomiska tillväxten
är någon oviktig faktor i sammanhanget.
Men herr Ahlmarks antagande
att en minskad tillväxttakt automatiskt
skulle minska de militära ansträngningarna
i Afrika är helt obevisat,
och hans påstående är sannerligen
inte ytterligare motiverat av vad han
i dag anfört.

Det kan ju, såsom jag tillåtit mig antyda
i interpellationssvaret, hävdas att
en långsammare utveckling i Portugal

skulle få en rakt motsatt effekt. Man
kan i ett sådant läge mycket väl tänka
sig en ökad utsugning av kolonierna.
Det finns historiska exempel i närliggande
tid på att regimer, när missnöje
uppstått i det egna landet, i stället invecklat
sig i konflikter på annat håll
för att avleda uppmärksamheten härifrån.
Detta lär ingen kunna bestrida.

Det kan också anföras skäl som talar
för att den relativt snabba utvecklingstakt
vilken Portugal nu upplever i varje
fall på sikt kan gynna en demokratisk
utveckling i landet. Den innebär
ju ökade krav på utbildning, eftersom
det ställs större anspråk på arbetskraftens
kvalitet i ett land som genomgår
en industrialiseringsprocess.

Det är troligt att man om löntagarklassen,
d. v. s. industriarbetareklassen
och tjänstemännen, i Portugal skulle
växa i antal, också skulle komma att
vända sig mot den politik som Portugal
för i de afrikanska områdena. Jag påstår
inte heller att detta automatiskt
skulle inträffa — jag menar bara att
vi inte skall utesluta en sådan utveckling,
och det finns mycket som talar
för att denna uppfattning är riktig. Men
det kanske inte lönar sig att på denna
punkt fortsätta resonemanget med herr
Ahlmark. Han framställer ju saken på
ett sätt som om han och jag hade skiljaktiga
uppfattningar beträffande den
politik som Portugal för i dessa områden.
Jag har sagt i mitt interpellationssvar
— och jag framhöll det med skärpa
när vi diskuterade frågan i utrikesdebatten
— att så inte är fallet. Jag är
tvärtom beredd att på alla sätt som är
verkningsfulla i de organ där frågan
skall tas upp medverka till att effektiva
åtgärder vidtas för att om möjligt utöva
påtryckning på Portugal och få en
ändring i den kolonialpolitik som Portugal
för i Mopambique, Angola och vissa
andra områden.

Herr Ahlmark kan väl i alla fall erkänna
att det i det sammanhanget inte
finns mer än en uppfattning hos de
flesta demokratiskt sinnade svenskar.

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

Jag har i varje fall inte mött någon annan.
Men det sätt varpå herr Ahlmarlc
för argumentationen i den här interpellationsdebatten
— ett upprepande
av den föreställning som han bestod
oss i utrikesdebatten — ger ju intrycket
av att det är han som är den bålde
företrädaren för de förtryckta färgade
i Angola och Mozambique, för de ekonomiskt
utsugna — kanske också i moderlandet
Portugal självt. Så är inte
fallet. Jag tror inte att någon enda av
denna kammares ledamöter skulle vilja
stå upp och säga: Det är fel, vi delar
inte den uppfattningen, vi tycker tvärtom
att vad Portugal företar sig är riktigt,
vi fördömer inte det.

Det är inte detta, herr Ahlmark, som
frågan gäller. Vad har herr Ahlmark
för intresse av att framställa det på ett
så felaktigt sätt som han har gjort här?
Jag tror att intresset ligger i att han
lika litet som några andra kan visa på
hur man snabbt skulle kunna åstadkomma
en ändring i Portugals politik.
Herr Ahlmark säger visserligen att han
vill använda EFTA, och han ger sig
till att tolka EFTA-avtalet på ett sätt
som får stå för hans räkning. Jag kan
övertyga honom om att vad ett utrikesråd
i utrikesdepartementet än kan ha
skrivit i detta sammanhang —• jag känner
inte till det — så har jag en bättre
grund för min bedömning av möjligheterna
att ta upp denna fråga i EFTA:s
ministerråd. Att det uti EFTA:s stadga
står något allmänt om en ekonomisk
expansion som skall befordra människornas
välståndsutveckling och trygghet,
är inte tillräcklig grund för det.
Jag vet vad jag talar om, ty jag har —
i likhet med en talare i den föregående
debatten, Kaj Björk — rådgjort med
åtskilliga experter också i den här frågan.

Men det är kanske ändå inte avgörande,
ärade kammarledamöter. Viktigare
är ju att man inte kan vinna något
som helst gehör för tanken att få upp
denna fråga till behandling i EFTA:s
ministerråd. Skulle vi begära det, så

kan jag inte räkna med — och det har
jag övertygat mig om — ett stöd från
någon enda av de regeringsrepresentanter
som jag möter i EFTA:s ministerråd.

Däremot upplyste jag kammaren i utrikesdebatten
om att det naturligtvis
inte betyder att vi tiger stilla i alla
dessa sammanhang. Det förbigår herr
Ahlmark i dag, ty det är ett faktum
som inte passar honom. Jag sade att jag
hade haft ingående resonemang med
den portugisiske ekonomiministern senast
i anslutning till hans stockholmsbesök
vid EFTA:s ministermöte i början
av denna månad. Herr Ahlmark
kan ju liksom övriga kammarledamöter
övertyga sig om att den portugisiska
regeringen inte ett ögonblick svävar i
okunnighet om vad den svenska uppfattningen
är. Vi har nyligen i tidningarna
kunnat läsa ett uttalande av den
portugisiske utrikesministern. På olika
sätt har vi underrättats om att man
är medveten om denna kritik. Man har
i vissa avseenden tagit illa vid sig av
den, och jag har tillåtit mig att säga
att det ju vittnar om att den i varje
fall inte har gått obemärkt förbi. Även
om det är litet, är det i alla fall något
som är värt att notera, men det förbigår
herr Ahlmark i detta sammanhang,
ty som sagt var, det passar inte riktigt
in i hans argumentation.

EFTA grundar sig på ett internationellt
avtal som vi ingått i vårt eget
intresse. Internationella avtal är allvarliga
ting, allvarliga överenskommelser.
Vi kan inte bryta mot internationella
avtal. Det må vara ett formellt betraktelsesätt
om man så vill, men det ligger
djupare än så. Vi har velat verka
för att internationella avtal respekteras,
och därför betyder en underskrift
under ett avtal från svensk sida att vi
också är beredda att till punkt och
pricka följa avtalet och ta på oss de
förpliktelser som kan finnas inskrivna
i avtalet.

Ett land, herr Ahlmark, kan motsätta
sig att en fråga av denna art, även

Nr 18

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

om man åberopar den avtalsparagraf
som herr Ahlmark gör, diskuteras i
EFTA:s ministerråd. Det är ett faktum
som herr Ahlmark inte kan bestrida,
inlc kan komma ifrån. Han säger: Ta
upp frågan ändå. Ja, det där är ju
munväder som mycket annat. Vill herr
Ahlmark då mena att vi skall mäla
oss ur EFTA? Då gjorde vi ju i varje
fall en gest, herr Ahlmark. Jag vill absolut
ha ett svar på denna fråga. Jag
ställde den i utrikesdebatten. Herr Ahlmark
svarade inte då. Det är en gest,
säger jag. Den skulle inte vara verkningslös
på den svenska exporten eller
den svenska ekonomin. Under den tid
som Portugal haft glädjen av EFTA, har
vi ekonomiskt dragit ännu större nytta,
såvitt jag kan se. Portugal har ökat sin
export till Sverige. Det har nästan fördubblat
sin export till Sverige under
denna tid, och det är klart att detta
kunnat stärka den portugisiska ekonomin.
Vilka konsekvenser det sedan
kan ha haft för Angola och Mozambique
kan man sannerligen diskutera, och det
låter sig inte bestämma så lätt som herr
Ahlmark försökt göra. Men det har
stärkt den portugisiska ekonomin. Vi
har ökat vår export till Portugal, en ökning
som är betydligt större, ty vi har
mer än tredubblat vår export till Portugal.
Ändå skulle väl vi om det blev
fråga om ett sanktionsbeslut i Förenta
Nationerna villigt ta på oss de ekonomiska
uppoffringar som ett bortfall av
den portugisiska marknaden skulle förorsaka
här hemma. Sysselsättningsbekymmer
och annat fick helt komma i
andra rummet. Låt mig understryka
detta.

Men låt oss tänka oss att vi nu ensidigt
vidtoge en sådan åtgärd, vilket
skulle vara liktydigt med att när vi
inte fann gehör för den uppfattning
som herr Ahlmark företräder här i
riksdagen i dag och företrätt vid ett
tidigare tillfälle, skulle vi ändå själva
ta konsekvensen av det. Den uppfattningen
har socialdemokratiska organisationer
framfört också till mig. Jag

har varit i tillfälle att diskutera frågan
med dem, och jag måste säga att
jag i viss mån respekterar den uppfattningen.
Den är åtminstone konsekvent.
Vi kan visserligen inte få andra
med oss, men låt oss — även om det
kanske bara blir en tom gest — själva
visa vad vi vill i handling och ta konsekvenserna
därav, kanske även ta de
konsekvenser som ett avbrytande av
handelsförbindelserna skulle medföra
med hänsyn till vårt medlemskap i en
annan organisation, vår tillhörighet till
ett annat internationellt avtal, nämligen
GATT. Vi skulle utan vidare kunna
bli utsatta för motåtgärder från andra
länders sida.

Men låt oss resonera om detta, herr
Ahlmark. Hur skulle dessa åtgärder bli
verkningsfulla, herr Ahlmark? Jag tror
inte ett ögonblick på en sådan möjlighet
— min uppfattning är att vi
skulle få vissa bekymmer om vi avstod
från att begagna våra möjligheter
till handel med Portugal genom att tillgripa
ensidiga sanktionsåtgärder mot
detta land. Jag tror inte att den portugisiska
ekonomin skulle bli lidande
av det — andra länder skulle kunna
fylla vår plats, och därmed blev åtgärderna
verkningslösa.

Men det vore ju i alla fall en logisk
och konsekvent ståndpunkt som herr
Ahlmark i så fall företrädde. Och jag
upprepar: Är herr Ahlmark beredd att
dra ut sitt resonemang — i den mån
nu hans deklaration kan betecknas som
ett resonemang — så långt eller längre?
Även om han är beredd till detta
kan han i alla fall inte den vägen göra
någonting verkningsfullt, vilket han säger
att han är intresserad av.

Den enda väg man kan gå när det
gäller verkningsfulla åtgärder är den
som FN:s stadga anvisar: att inom ramen
av denna organisation verka för
ekonomiska allmänna sanktioner mot
Portugal. Det är ingen negativ ståndpunkt.
Men det kommer kanske att ta
lång tid innan vi vinner allmänt gehör
för en sådan linje — jag är realistisk

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. Sveriges

nog att se det. Jag är också tillräckligt
realistisk för att säga att herr Ahlmarks
rekommendationer här mera är
munväder än någonting annat.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tänker inte föra debatten
på hr Langes nivå och kalla
saker och ting för »munväder» och
»demagogi», utan jag kommer att föra
ett strikt sakligt resonemang.

Jag vill börja med att instämma i vad
herr Lange säger om att vi troligen
nästan alla i båda kamrarna tycker illa
om och avskyr Portugals kolonialkrig
i Afrika. Jag har aldrig ett ögonblick
ifrågasatt den saken. Men vad jag har
ifrågasatt är om vi verkligen måste
nöja oss med att bara vänta på att FN
skall besluta om sanktioner.

Det kommer nämligen att ta lång tid
innan ett sådant beslut är verklighet,
vilket också herr Lange med rätta sade
under sista minuten av sitt inlägg. Det
kommer att ta mycket lång tid. Och
därför bör vi under mellantiden utnyttja
EFTA som ett redskap för våra påtryckningar.

Det är ju där skillnaden ligger mellan
min och den svenska regeringens
uppfattning: Inte i värderingen av det
ohyggliga som sker i Angola, Mocambique
och portugisiska Guinea, utan
däri att jag vill utnyttja frihandelsorganisationen
som ett verktyg för att förkorta
det ohyggliga som sker. Men herr
Lange har på grund av — som jag ser
det —- formalism sagt nej till en sådan
möjlighet.

Herr Lange säger vidare att min tolkning
av EFTA-avtalet far stå för min
egen räkning. Ja, det är alldeles självklart.
Men det väsentliga är om tolkningen
är rimlig eller inte. Och då får
vi ju ta ett resonemang om den saken.
I § 2 a om syftet med EFTA står att
sammanslutningen skall i varje enskilt
medlemsland främja ett »rationellt utnyttjande
av tillgångar» och en »fortlöpande
förbättring av levnadsstandar -

samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.
den». Samtidigt vet vi att Portugal utnyttjar
mer och mer av sina resurser
inte rationellt och inte för att höja levnadsstandarden
i Portugal utan för att
bekämpa afrikaner i tre områden i
Afrika.

Nu är jag inte heller ensam om den
här bedömningen. Jag sade i mitt förra
anförande att jag varit i kontakt med
en svensk folkrättsexpert. Jag fick då
en helt annan bedömning än regeringens
beträffande möjligheten att ta upp
fallet Portugal i EFTA. För några dagar
sedan hade jag ett samtal med professorn
i internationell rätt, Hilding
Eek. Jag sammanfattade senare dennes
inställning. Den sammanfattningen, som
professor Eek har godkänt, lyder på
följande sätt:

»Om en medlemsstat i EFTA finner
att den inte vill fortsätta att samverka
inom EFTA med ett annat land på det
sätt som stadgan anger, är det fullt
möjligt att ta upp denna fråga inom organisationens
ram. Därför att Sverige
i slutet av 1950-talet ingick ett avtal kan
vi inte för all framtid vara bundna av
att handelspolitiskt samarbeta med Portugal,
om de politiska förhållandena
enligt svensk mening har ändrats på ett
påfallande sätt. Om Portugal i något
avseende för en politik som kan sägas
motverka delar av EFTA:s syfte är det
fullt möjligt enligt stadgan att resa frågan
i ministerrådet. Det förhållandet att
det inte finns någon klausul om uteslutning
av något land ur EFTA innebär
inte att man är förhindrad att vidta åtgärder.
Man kan föreslå åtgärder som
i olika avseenden innebär en utfrysning
av Portugal i syfte att utöva påtryckning
på landet. Om detta skall göras
är inte i första hand ett folkrättsligtformellt
avgörande utan ett politiskt
ställningstagande.»

Herr Lange hävdar nu, efter att utan
argumentering ha avvisat denna möjlighet,
att övriga länder kommer att
säga nej, även om Sverige tar upp frågan
i EFTA.

Jag tror inte att vi säkert kan veta

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

så särskilt mycket om det, eftersom
Sverige inte har bedrivit någon diplomatisk
aktivitet för att utöva påtryckningar
mot Portugal inom EFTA. Herr
Lange anser ju att sådana påtryckningar
varken vore nyttiga eller av formella
skäl kan sättas in. Han har därför all
anledning i världen att påstå att andra
regeringar kommer att reagera på samma
negativa sätt som den svenska. Men
innan Sverige verkligen försökt göra
helhjärtade ansträngningar inom EFTA
för att utöva tryck på Portugal känner
vi inte till resultatet av sådana ansträngningar.

Att t. ex. den engelska regeringen
blir svår att övertyga är troligt. Mot
bakgrunden av hur låsta de svenska
socialdemokraterna är kan man förstå
om de engelska socialdemokraterna blir
motsträviga. Men vi kan inte påstå något
bestämt om de andra EFTA-ländernas
reaktion så länge som vi inte själva
aktivt, målmedvetet och envist har prövat
denna möjlighet. Det provet vill den
svenska regeringen inte göra.

Herr Lange går vidare och frågar:
Bör vi då inte i moralens och konsekvensens
namn själva ensidigt lämna
frihandelsorganisationen? Jag har en
känsla av att herr Lange måste ha missuppfattat
hela frågeställningen, eftersom
han med en sådan envishet uppehåller
sig vid denna tanke. Det är ju
Portugal — inte Sverige — som bedriver
krig i Afrika. Det är Portugals ekonomi,
inte Sveriges, som vi därför bör
försvaga. Det är såsom medlem i EFTA
vårt land har en chans att påverka ett
stort handelsområde att utöva påtryckningar
på Portugal. Om vi träder ut ur
EFTA, försvinner denna möjlighet för
Sverige.

Bäst av allt vore troligen om Portugal
kunde tvingas att lämna EFTA. Men
sämst av allt för våra möjligheter att
påverka Portugal vore om Sverige ensidigt
lämnade EFTA.

I början av sitt anförande resonerade
herr Lange i utomordentligt svepande
ordalag om vad som kan hända om vi

ger Portugal vidgade ekonomiska resurser.
Han framhöll att det kommer an
på den politiska viljan hos regeringen
i Lissabon hur långt och hur fruktansvärt
kriget skall bli i Afrika. Ja, det är
riktigt. Om den politiska regimen i Lissabon
hade en annan inställning till de
afrikanska områdena skulle den kunna
avblåsa kriget i morgon.

Men, herr Lange, för att föra krigfordras
två saker: För det första en
vilja att föra krig, för det andra resurser
att föra krig. Om vi räknar med
viljan att föra krig som en dyster konstant
under de närmaste åren kan vi
ändå påverka den andra, nämligen resurserna.
Det gäller att begränsa dessa
så mycket som möjligt. För allt tyder
på att det är Portugals ekonomiska resurser
som blir avgörande för hur lång
tid krigen i Angola, Mocambique och
portugisiska Guinea kommer att ta.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
med att referera hur afrikanerna själva
ser på denna problematik. Herr
Lange är för sin del ganska säker på
att det inte kan förhålla sig så som jag
gör gällande. Det kan därför vara intressant
att påminna om hur ledaren
för frihetsrörelsen i Mocambique, Eduardo
Mondlane, har uttalat sig på denna
punkt. Han har klargjort sin inställning
i bl. a. en intervju i den svenska
tidskriften Liberal Debatt, där det heter: »Framför

allt tror jag att Sverige
som medlem av EFTA borde påverka
Portugal direkt.---— Vad kan Sve rige

ha för intresse av att inom EFTA
utveckla allt intimare relationer med
Salazar? Öva påtryckning inom EFTA

och även utom.---Om Sveriges

ord om solidaritet skall tas på allvar
är det naturligt att vi väntar att Sverige
utövar påtryckning mot Portugal
inom EFTA.»

Jag delar Mondlanes uppfattning. Sveriges
ord om solidaritet med afrikanernea
kan inte tas på allvar så länge som
vi ger förtryckarna ekonomiskt stöd i
EFTA.

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ahlmark föreföll
åtminstone i början av sitt senaste anförande
att ha stämt ned tonen en
smula, och det tycker jag är tillfredsställande.
Han retade emellertid upp
sig mot slutet, och då blev jag litet
oroad, och jag blev tveksam om jag
skulle ge honom det här berömmet, ty
jag är inte säker på att han förtjänar
det. Jag tror emellertid det är värt att
understryka att det finns de som ibland
har en benägenhet att skrika högt och
tala i hårda ord när argumenten tryter.
Det gör de för herr Ahlmark.

Herr Ahlmark säger att det finns förutsättningar
för att få till stånd påtryckningsåtgärder
i EFTA. Jag tycker
det är bra att herr Ahlmark frågat olika
folkrättsliga experter, bland dem
professor Hilding Eek, fast jag inte
känner till hur mycket han vet om
EFTA-avtalet. Men herr Ahlmark kan ju
fortsätta att fråga professor Hilding
Eek. Det kan vara nyttigt för herr Ahlmark
själv. Han skall då komma underfund
med att det för att någon sådan
åtgärd skall kunna tillgripas fordras
ett enhälligt beslut av organisationen.
Herr Ahlmark skakar på huvudet,
men det är bäst att fråga professor Eek
om den saken. Vilka majoritetsbeslut
— om vi bara skall hålla oss till det —•
kan fattas i EFTA? Om organisationen
förklarat att ett visst land brutit mot
förpliktelserna enligt EFTA-avtalet, så
kan ett annat land tillåtas att dra tillbaka
EFTA-behandlingen av det land
som brutit. Men några andra majoritetsbeslut
finns inte nämnda i stadgan.
Därmed må förhålla sig hur som helst.
Herr Ahlmark försöker dra i tvivelsmål
att jag har återgett uppfattningen
bland EFTA-ministrarna riktigt, eftersom
jag inte testat dem och tagit upp
frågan i EFTA:s ministerråd. Herr Ahlmark,
jag känner mina kolleger i EFTA.
Vi har haft åtskilliga samtal om dessa
problem. Vi kunde inte undgå att ha
det i Stockholm heller. Herr Ahlmark
kanske betvivlar mitt ord, men jag står

fast. Det fanns ingen som helst förutsättning
för att de på allvar skulle ha
velat ägna sig åt tanken på att inom
EFTA:s ram öva påtryckningar mot
Portugal för vad Portugal gör i Mocambique.

Jag gick ifrån ett papper i bänken,
men jag kan väl ändå säga herr Ahlmark
följande. Jag är också intresserad
av verkningsfulla åtgärder. Det är
ett av skälen till att jag, när jag nu
nödgas konstatera att det inte går att
få någon uppslutning — mycket sannolikt
skulle vi bli helt ensamma i EFTA
om en sådan uppfattning som den vi
har — frågar: Vad skulle denna diskussion
tjäna till? Vi är intresserade av
verkningsfulla åtgärder, och det papper
jag lämnade i bänken rörde vad vi
nyligen gjort i Förenta Nationerna för
att i gärning och handling följa upp
våra ord. Vi har bl. a. satsat rätt mycket
på att hjälpa flyktingar från dessa
områden till utbildning i närliggande
afrikanska stater. Vi bär kraftigt gett
uttryck åt att Förenta Nationerna bör
ta itu med denna fråga. Vi har starkt
understrukit den svenska uppfattningen
i röstförklaringar som avgivits i
Förenta Nationerna.

Det kan sägas att dessa åtgärder inte
heller är verkningsfulla, i varje fall inte
på kort sikt, men det kan ändå ske
utan att vi bryter avtal, det kan ändå
ske med stöd av många andra. Det stödet
kan vi inte påräkna inom ramen
för en organisation av EFTA:s karaktär.

Nu, herr talman, kanske jag kan sluta
denna dialog med herr Ahlmark. Jag
vill bara säga att herr Ahlmark vet väl
att denna fråga är föremål för behandling
i annan ordning här i riksdagen.
Det har väckts motioner i denna riktning,
och de behandlas eller kommer i
varje fall att behandlas av utrikesutskottet.
Jag kanske inte vågar förutsäga
utgången säkert, men det skulle
förvåna mig oerhört mycket om det
höjs en enda röst för att motionerna
skall bifallas. Det säger väl ändå nå -

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.

got om att det inte bara är regeringens
egen uppfattning som jag företräder i
denna debatt och i mitt handlande i
dessa sammanhang. .Tåg företräder inte
bara det socialdemokratiska partiet.
Jag tror att jag företräder en överväldigande
uppfattning hos den svenska
riksdagen. Kanhända tror herr Ahlmark
att han främjar sin egen önskan
genom att utförligt, ingående och länge
uppta talarstolen för att argumentera
för sitt förslag om att vi skall vidta åtgärder
mot EFTA. Men det blir inte
verkningsfulla åtgärder, herr Ahlmark,
och vad bör vi då göra? Det var då
jag frågade herr Ahlmark om lian är
beredd att ändå som en demonstration
förorda att vi skall lämna EFTA. På det
har han inte svarat. Han har bara sagt
att det inte är det frågan gäller. Men
om det kan fastslås, herr Ahlmark, att
vi inte, även om vi skulle vilja det, även
om avtalet inte lade hinder i vägen för
det, kan använda EFTA för ekonomiska
påtryckningsåtgärder, om vi misslyckades
med det — vilket jag kan försäkra
herr Ahlmark att vi skulle göra,
och jag tror att hans folkrättsexperter
inte kan bestrida den saken ■—• då
skulle väl herr Ahlmark avstå från det
och tänka sig något annat?

Är herr Ahlmark nöjd med bara en
tom demonstration i EFTA? Det borde
ju då vara tillräckligt att jag har fört
allvarliga samtal med den portugisiske
regeringsrepresentanten i dessa frågor.

Jag kan tala om för herr Ahlmark
att ingen enda av mina kolleger i de
nordiska länderna eller annorstädes har
fört liknande samtal. Det bör väl ändå
vara rätt upplysande för honom, när
det gäller att bedöma stämningsläget
bland EFTA-ministrarna angående möjligheterna
för verkningsfulla åtgärder
inom EFTA, som han talar sig så varm
för, med de metoder som han tänkt sig.

Nej, herr Ahlmark, kom gärna med
konstruktiva förslag, om vi nu skall
ge ytterligare eftertryck åt vårt avståndstagande
från portugisernas sätt
att behandla dessa områden. Men detta,

herr Ahlmark, det duger inte, och det
tror jag också att denna kammares ledamöter
inser.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är uppenbart att
herr Lange bara upprepar sig utan att
tillföra debatten några nya argument
alls. Han tar inte upp de sakskäl och
resonemang som jag här anfört. Han
säger fortfarande att vi kan vara alldeles
säkra på att det blir en negativ
reaktion på en framstöt inom EFTA.
Jag hävdar fortfarande att så länge
svenska regeringen inte gjort någonting
för att målmedvetet testa den här möjligheten
och genom diplomatiska kanaler
försöka komma till ett resultat
kan man inte med säkerhet uttala sig
om den saken.

Han påstår vidare att den svenska
regeringen gör mycket inom FN. Om
man gör det är det i så fall utmärkt.
Men det väsentliga är att FN-aktivitet
inte utesluter en parallell aktivitet inom
EFTA. Och bara om Sverige står
kvar som medlem av EFTA kan vi utnyttja
den organisationen för påtryckning
på Portugal.

Jag tycker också att herr Lange gör
sig skyldig till en feltolkning av stadgan.
Det behövs icke något majoritetsbeslut
för att ta upp saken, om något
land bryter mot delar av syftena. Det
räcker att en medlem väcker frågan;
då tas den upp i ministerrådet. Och
det behövs heller icke enhällighet för
att besluta om åtgärder i olika fall
gentemot en stat som bryter mot EFTA:s
syften. Däremot fordras det majoritetsbeslut
enligt § 31 momenten 3, 4 och 5.

Handelsministern har enligt min mening
gjort tre misstag i svaret och i
den här debatten.

För det första har han hela tiden
försökt slingra sig bort från det faktum,
att EFTA i dag reellt stöder Portugals
krig i Afrika. Han vägrar erkänna
det förhållande, som så många har
påtalat, att vi genom den ekonomiska

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. in.

hjälpen till Portugal förlänger kriget i
Angola, Mozambique och portugisiska
Guinea och därmed skärper konflikten
mellan vita och färgade.

För det andra har herr Lange bitit
sig fast i föreställningen, att frågan av
formella skäl inte kan tas upp i EFTA.
Han har uppenbarligen inte undersökt
de möjligheter som finns, därför att
han inte vill att det skall finnas några
möjligheter. Uttalandet av professor
Eek, som jag har citerat, ger en helt
annan bild av det folkrättsliga läget än
den som regeringen vill ge.

För det tredje är herr Lange lika envist
inställd på att Portugal skall förhandlas
in i en stor europeisk marknad.
Det är vi på intet sätt tvingade att
medverka till — och herr Lange har
inte berört den saken i den här debatten.
Här har vi i stället en uppenbar
chans till stark påtryckning på Portugal.
Men handelsministern säger envetet
nej till att utnyttja det redskapet.

Herr talman! Min slutsats nu blir
densamma som i mitt första inlägg. Dagens
debatt är ett vittnesbörd om hur
en del av utrikes- och handelspolitiken
i Sverige genom formalism och prestige
har låsts fast i en attityd som utvecklingen
redan borde ha gjort passerad.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det tjänar kanske föga
till att fortsätta den här debatten med
herr Ahlmark, men jag måste ändå säga
att han också är ouppmärksam när han
gör gällande, att jag inte talat om för
honom och kammaren, att vi under
hand har haft diskussioner om detta
problem.

Herr Ahlmarks tolkningar av EFTAavtalet
ger jag inte mycket för. Men
herr Ahlmark måste väl ändå veta, att
vi inte kan föra upp frågor på dagordningen
utan att vi är ense om att de
hör till dagordningen i EFTA. Det kan
inte förnekas; herr Ahlmarks tolkning
saknar ju här betydelse. Vill herr Ahlmark
bestrida att den uppfattning, som

han nu gör sig till tolk för, saknar gehör
inte bara hos mig och den svenska
regeringen utan också i övriga EFTAländer?
Vilka grunder det än må vara
fråga om har ju därmed hela hans aktion
fallit platt till marken. Att han är
högröstad kan inte dölja det faktum, att
han här talar för en sak som inte har
med verkligheten att göra, om man allvarligt
söker finna realistiska åtgärder
för att påverka Portugal i detta avseende.

Dessutom upprepar jag att det finns
skäl, som herr Ahlmark i alla fall hittills
inte ett ögonblick har bestritt, för
att göra gällande att ekonomisk utveckling
och stegrad industrialiserirgstakt
även kan föra med sig konsekvenser
som gör att den politiska utvecklingen
kommer att gå i demokratisk nktning.
Det lär egentligen ingen kunna bestrida,
om han inte stirrat sig blind på en
tillfällig idé och menar att vi skall använda
ett medel som han själv tillskriver
verklig effekt.

Alltnog, herr talman, det skall bli
ganska intressant att konstatera hur utrikesutskottet
behandlar motionerna.
Om några socialdemokrater i utskottet
kommer att ställa sig avvisande till tanken
på att använda EFTA såsom påtryckningsmedel
på Portugal, är jag
ganska övertygad om att de inte blir
ensamma om detta ställningstagande.
Åtskilliga andra i utskottet kommer med
all sannolikhet att inta samma ståndpunkt
av skäl, vilka jag tror att vi kan
förstå.

Men det finns ingen möjlighet att gå
den väg som herr Ahlmark antydde.
Om herr Ahlmark vägrar att tro på
detta vill jag ändå fråga, om han inte
kan tänka sig några alternativ. Kan
han inte i stället nu använda sin energi
till att söka framlägga konstruktiva förslag,
som går att föra ut i verkligheten?
Det har herr Ahlmark inte gjort.
Han vill inte ens vara med om några
demonstrationsåtgärder.

Han menar att det inte är vi som
skall bli lidande och som skall lämna

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Om förkortning av tiden för handläggning av ärenden vid länsstyrelser och

andra myndigheter

EFTA, utan att det är Portugal som
skall göra det. Men herr Ahlmark har
inte på något sätt lett i bevis — det är
det minsta han borde erkänna — att
vi kommer att kunna påverka utvecklingen
i riktning mot att EFTA i sin
tur begagnar påtryckningsmedel mot
Portugal. Detta har han inte gjort i
denna debatt, vilket jag ber kammarens
ledamöter att observera. Det borde
annars vara herr Ahlmark, som nu
anklagar regeringen för bristande förmåga,
intresse och vilja på detta område,
vilken borde leda i bevis de påståenden
han nu frankt utslungar från
kammarens talarstol.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om förkortning av tiden för handläggning
av ärenden vid länsstyrelser och
andra myndigheter

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet LUNDKVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Fälldins interpellation
om förkortning av tiden för handläggning
av ärenden vid länsstyrelser och
andra myndigheter, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
chefen för inrikesdepartementet om
han uppmärksammat, att tidsutdräkten
vid myndigheternas behandling av enskildas
ärenden, bl. a. i naturvårdsfrågor,
tenderat att öka och om han är
beredd att medverka till att ärendenas
behandlingstid vid länsstyrelserna nedbringas
bl. a. genom att s. k. solfjäderremiss,
dvs. samtidiga remisser till olika
organ, används i dessa ärenden i
stället för s. k. kedjeremiss.

Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Jag är medveten om den påpekade
tendensen. Inom departementet följer
vi givetvis utvecklingen inom länssty -

relsernas arbetsområde. Departementets
resurser för organisations- och rationaliseringsfrågor
inom landsstaten
har den 1 juli 1966 ökats med en tjänsteman
för enbart sådana frågor. Jag vill
också nämna, att en utredning för att
genomgripande undersöka arbetssystem
och -rutiner vid länsstyrelserna i
dagarna satts i gång i statskontorets
regi.

Jag är självfallet beredd alt medverka
till att varje förslag genomförs som
utan avkall på ärendenas riktiga behandling
i sak minskar deras genomloppstid
i länsstyrelserna. Ett parallellt
remissförfarande till olika instanser
är därvid ett sätt att påskynda behandlingen.
Men det är inte det enda
medlet. Det kan knappast användas i
sådana fall då någon remissinstans för
sitt yttrande är beroende av andra remissinstansers
ställningstaganden. Därför
prövas vid några länsstyrelser ett
annat arbetssystem, som jag räknar
med skall medföra tidsvinster och som
dessutom bör kunna innebära viss arbetslättnad
för de berörda instanserna
totalt sett.

Arbetssystemet innebär att de olika
remissinstanserna — i regel länsexperter
— i sammanträdesform samtidigt
behandlar ärendena. Erforderlig information
om de ärenden som skall behandlas
har i god tid sänts ut till de
berörda. Vid sammanträdet redovisas
ärendena av särskilt utsedda föredragande.
Bildmaterial såsom kartor o. d.
finns tillgängligt. Experternas ställningstaganden
formuleras vid sammanträdet
och antecknas i protokoll. Länsstyrelsen
får därigenom på en gång
det underlag som behövs för beslut.
Remissinstanserna slipper sätta upp
och finslipa särskilda yttranden. De
olika instansernas synpunkter dokumenteras
på betryggande sätt genom
protokollföringen.

Solfjäderremissen har här ersatts av
ett muntligt förfarande, som ger möjlighet
till direkt utbyte av synpunkter.

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Om förkortning av tiden för handläggning av ärenden vid länsstyrelser och

andra myndigheter

Turordningen för ärendenas behandling
kan också styras på ett effektivare
sätt. Förutsättningarna för en gemensam
grundsyn på konkreta och principiella
frågor blir dessutom bättre.

Det här skildrade förfarandet prövas
f. n. på vissa grupper av ärenden, t. ex.
dispenser enligt naturvårdslagen och
byggnadslagen, frågor om naturreservat,
förordnanden till skydd för landskapsbilden,
grustäktsansökningar, avstyckningar
och tomtindelningar.

Några tidsvinster i siffror kan f. n.
inte redovisas. En länsstyrelse som
praktiserat systemet något år har emellertid
goda erfarenheter av det. Andra
som nyligen börjat har funnit förfarandet
lovande. Information om systemets
praktiska uppbyggnad delgavs samtliga
länsstyrelser redan under hösten 1966.
Avsikten är att utvecklingen på detta
område noggrant skall följas inom departementet
och att länsstyrelserna kontinuerligt
skall informeras om de erfarenheter
som vinns efter hand.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Lundkvist för
svaret på interpellationen.

Det är den tendens, som statsrådet
medger finns i detta avseende, som har
bildat bakgrund till min interpellation.
Jag lät riksdagens upplysningstjänst
göra en undersökning av situationen på
området ute i några länsstyrelser. Jag
måste säga, att den sammanställningen
inte utgjorde någon särskilt uppmuntrande
läsning. När den genomsnittliga
behandlingstiden för ett dispensärende
gällande strandskydd kan utgöra ett
helt år, vilket varit fallet i en eller par
länsstyrelser, har man enligt min mening
skäl att tala om att det kan vara
fråga om rättsförluster för den enskilde.
Till den tiden skall man ju också
lägga den tid som åtgår för att fastställa
ersättningens storlek, för det fall
att dispensvägran medför ersättnings 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 16

rätt. Det är väl också mot den bakgrunden
som justitiekansler!! Rudholm
i samband med att han blev hovrättspresident
varnade för denna utveckling,
enligt ett tidningsuttalande.

Statsrådet har sagt, att han i princip
är beredd att acceptera en annan form
för remisser än den nuvarande. Han
uttalar att den solfjäderremiss, som jag
har rekommenderat, kanske inte alltid
går att tillämpa. Han hänvisar till de
fall, då någon remissinstans för sitt
eget yttrande är beroende av andra remissinstansers
ställningstagande. Jag
skulle gärna vilja göra den kommentaren,
att det väl egentligen är länsstyrelsen
som skall göra den nämnda sammanvägningen
och att experterna borde
ge uttryck åt sin mening utifrån
sitt verksamhetsområde. Man borde enligt
min mening bara undantagsvis
vara beroende av någon annan sidoordnad
experts synpunkter på frågan.
Man skulle alltså kunna göra redovisningen
på det sättet, och sedan skulle
sammanvägningen göras i länsstyrelsen.

Jag vet att det finns experter ute i
länen, som ansluter sig till ordningen
att göra sin remiss beroende av någon
annans remiss, men om jag får göra
en skämtsam anmärkning, så påminner
väl detta något om de bekymmer
man ibland kan ha när man skall uppvakta
någon som fyller år — frågan
blir vad den förste skriver för belopp
på listan, och sedan är det lätt för alla
de andra att teckna samma belopp!
Men det är ju inte meningen med en
remiss! Man skall alltså inte vara beroende
av någon annan experts ställningstagande
när man ger besked i ett
ärende.

Beträffande samrådsmodellen med
sammanträden — jag förutsätter då
att sådana får hållas relativt ofta, i
varje fall minst en gång i månaden,
om det skall kunna bli någon snabb
behandling av ärendena — säger statsrådet,
att experternas ställningstagan -

Torsdagen den 30 mars 1967

66 Nr 16

Om förkortning av tiden för handläggning av ärenden vid länsstyrelser och

andra myndigheter

den formuleras vid sammanträdet och
antecknas i protokoll. Remissinstanserna
slipper sätta upp och finslipa
särskilda yttranden, och de olika instansernas
synpunkter dokumenteras
på betryggande sätt genom protokollföringen.

Detta går förmodligen bra i bifallsärenden,
men fråga är om det går så
bra i sådana ärenden, där experterna
talar för avslag — t. ex. på en dispensansökning.
Gången är väl den, att om
länsstyrelsen får in yttranden av länsexperterna,
som tyder på att man borde
vägra dispens, så skall den sökande
ges tillfälle att inkomma med påminnelse
över experternas yttranden innan
länsstyrelsen går till beslut. Om ett
sådant förfarande skall bli meningsfullt,
menar jag att sökanden måste ha
tillfälle att rätt ingående se, på vilken
grund experterna är beredda att avstyrka
framställningen. Då uppkommer
frågan om den protokollförare som
länsstyrelsen håller vid bordet äger
bättre förmåga att uppfatta och återge
experternas uppfattning än experterna
själva skulle ha haft, om de hade utarbetat
ett eget yttrande.

Det hela går alltså enkelt och bra,
när man kommer till ett bifall av dispensen,
men jag ser inte att det innebär
några fördelar i de fall där experterna
är beredda att avstyrka bifall om
dispens. Jag tror att experterna själva
har lättare för att ge uttryck åt sina
skäl än vad en protokollförare i länsstyrelsen
skulle ha.

Sedan var det en fråga till. Statsrådet
säger att solfjädersremissen på några
håll ersatts av ett muntligt förfarande,
som ger möjlighet till ett direkt utbyte
av synpunkter. Är det verkligen så
att det finns länsstyrelser, där man har
prövat solfjäderremissen men övergett
den till förmån för detta samrådsförfarande?
Eller har man möjligen så att
säga i valet mellan solfjäderremiss och
samrådsförfarande valt det senare?

Om jag nu har tillåtit mig att sätta

några bockar i kanten för denna andra
metod, så är det inte därför att jag
kategoriskt vill påstå att den ena eller
den andra är riktig. Jag vill närmast
ge uttryck åt den uppfattningen, att
samråd är bra, men att man skall akta
sig för att göra det till ett självändamål.
Jag har en känsla av att det kan
vara mycken och dyrbar tid som går
förlorad, om man skall samla ihop alla
dessa länsexperter vid samma bord för
att behandla alla dessa ärenden. Jag är
inte heller säker på att en föredragning,
som då antagligen måste ske, alltid
kommer att anses utgöra tillräckligt
underlag för var och en för att
direkt ge besked om inställningen.

Apropå den utredning, som statskontoret
har fått i uppdrag att göra och
som jag noterar med tillfredsställelse,
vill jag framhålla att det ju ändå finns
länsstyrelser som har gett besked om
att man kan handlägga dessa ärenden
mycket snabbare än vad månadsvis
förekommande samrådssammanträden
skulle innebära. Det har getts exempel
från Norrbotten, där dispensärenden
tagit 10 dagar.

Får jag sedan avslutningsvis säga, att
naturvårdsfrågorna ökar i aktualitet.
Det gäller både den fysiska markplaneringen
över huvud och som en del
därav kraven på att ställa markområden
till den sociala naturvårdens förfogande.
Om vi skall lyckas genomföra
de intentioner, som regering och riksdag
bundit sig för här, så förutsätter
det förståelse hos allmänhet och markägare.
Den enskilde erfar ju som regel
i sina mellanhavanden med myndigheterna,
att han får en viss tid tillmätt
att inkomma med sina yttranden. Om
han inte klarar det på den tiden, löper
han risk att han går förlustig sin talan.

Om människor i denna kontakt finner
att det blir en stor tidsutdräkt från
myndigheternas sida, är det mycket,
mycket stor risk för att den positiva
inställning, som enligt min uppfattning
i många stycken finns hos markägaren

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. användningen av växtförädlingsavgifter

— den part som jag kanske mest haft
kontakt med — är på väg att äventyras,
om det inte blir en bättre ordning.

Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet är beredd att verka för att
vi får en annan och bättre ordning i
dessa avseenden. Jag vill sluta med att
än en gång framföra mitt tack för den
inställningen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara säga att
vi naturligtvis inte har utdömt solfjäderremissen
som ett förfarande, utan
den begagnas i vissa länsstyrelser. Men
vi har sagt att vi vill stimulera försök
även med andra system. Jag tror det
är riktigt att man här försöker pröva
sig fram till ett så lämpligt och lätthanterligt
förfarande som möjligt.

Sedan är det trots allt så, att man
inte kommer ifrån kedjeremissen i vissa
sammanhang. Det kan exempelvis
vara en situation, där det är en kommunal
myndighet som skall ge ett remissutlåtande
och där alltså vederbörande
statliga myndighet på länsplanet
eller kanske något mellanliggande organ
före länsstyrelsen är i behov av
att höra vad den kommunala myndigheten
har sagt, innan man går att yttra
sig.

Man kommer alltså i skilda sammanhang
inte ifrån kedjeremissen helt.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det har väl på många
håll visat sig, att vad som vållat en del
av tidsutdräkten är återremiss eller remiss
till kommunen. Men om man får
en sådan ordning — som jag i andra
sammanhang fått veta att man planerar
— att sökanden har klart för sig
att den kommunala sidan skall vara
klar innan man lämnar det till länsstyrelsen,
så borde detta vara en fördel
både för den sökande och för länsstyrelsen
liksom för övriga remissinstanser.
Och att detta inte alltid har
skett, det vågar jag påstå är resultatet
av bristande information från länssty -

relser och andra myndigheter. Sökanden
har inte alltid haft klart för sig att
byggnadsnämnd och andra kommunala
myndigheter skall vara orienterade.

Jag förstår att experterna på länsplanet
under hand kan behöva ett samråd
för att kolla upp vissa fakta o. s. v.,
men den enes yttrande skall i princip
icke — den meningen tillåter jag mig
att ha — behöva vara beroende av den
andres.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. användningen av växtförädlingsavgifter Herr

statsrådet SVEN-ERIK NILSSON
erhöll ordet för att besvara herr Isacsons
fråga till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
användningen av växtförädlingsavgifter,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 17 mars, och
anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
jordbruksministern om han är beredd
att i samband med behandling av
proposition nr 37 angående utbyggnad
av systemet med växtförädlingsavgifter,
m. m. lämna kammaren en redogörelse
för hur dessa avgifter hittills
använts.

Jordbruksministern, som är förhindrad
att deltaga vid dagens plenum, har
bett mig meddela att hans svar är ja.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då herr Isacson inte
hade tillfälle att närvara här, ber jag
att till statsrådet Nilsson få framföra
ett tack för detta svar.

Samtidigt vill jag framhålla, att vi
med intresse avvaktar jordbruksministerns
kommande redogörelse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. tidpunkten för avlämnandet av
kungl. propositioner

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, angående godkännande av en
av Unescos generalkonferens antagen
konvention mot diskriminering inom
undervisningen.

Herr DAHLÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Det är en diger lista
av propositioner som kammaren i dag
skall remittera till utskott. Listan är
beklagansvärt diger — regeringen tycks
försöka slå sina egna rekord när det
gäller planlöshet i fråga om kontakterna
med riksdagen.

Regeringen lovade ju vid riksdagens
början, att en vecka före sista dagen
för budgetpropositioners avlämnande
skulle 81 av de planerade propositionerna
ha kommit. I själva verket kom
det bara 52. Det är detta som har lett
till denna väldiga anhopning av propositioner
den senaste veckan.

Regeringen planerade att bara 14
propositioner skulle framläggas senaste
veckan; alla andra propositioner av nu
berörd art skulle vara avlämnade tidigare.
I stället för 14 har nu 33 propositioner
kommit.

Självfallet reagerar vi inte mot att
regeringen lägger fram förslag —- och
det rör sig nu i flera fall om stora och
betydelsefulla förslag. Det är inte detta
frågan gäller, herr talman, utan det
allvarliga är ju att regeringen och dess
stora stab av tjänstemän har haft månader
och i en del fall år på sig för
att planera framläggandet av propositionerna,
medan oppositionen endast
får drygt två veckor på sig. Det är denna
bristande balans som jag protesterar
mot. För oppositionen är det under
dessa förhållanden omöjligt att ägna
propositionerna den tid som verkligen
skulle behövas. Det är en orimlig ordning
som vi nu ser ett exempel på.

Därtill kommer att det är någonting
för Sverige relativt unikt, att den
svenska författningen ger riksdagens

ledamöter en enastående möjlighet att
lägga fram alternativ till regeringens
förslag. Yi har alltså i jämförelse med
utländska parlament en ur internationell
synpunkt ovanlig möjlighet att
verkligen framlägga våra förslag i den
svenska riksdagen såsom alternativ till
regeringens politik, inte bara vid motionstidens
början.

Men regeringens vanskötsel av propositionsavlämnandet
med dess ihopklumpning
till en vecka innebär i verkligheten,
att man i viss utsträckning
naggar denna grundlagsenliga rätt i
kanten. Detta är resultatet av regeringens
bristande planläggning.

En riksdagsman hinner inte på den
korta tid det är fråga om tillräckligt
genomarbeta den stora floden av regeringsförslag.
Detta innebär alltså att
motionsrätten naggas i kanten.

Att regeringen sedan försvarar sig
genom att hänvisa till olika förhållanden
känner vi till.

Detta medför emellertid inte bara
svårigheter för de enskilda motionärerna
och för oppositionen över huvud
taget utan det ställer också till stort
besvär för riksdagsarbetet i dess helhet.
Motionstiden på de nu framlagda
propositionerna kommer i stor utsträckning
att utgå i mitten av april. Utskotten
får därför i stort sett bara högst
en månad på sig för att behandla alla
dessa stora och viktiga frågor i den
mån de inte kan bordläggas till höstsessionen.

Samtidigt med utskottsarbetet skall
pleniarbetet fortsätta som vanligt, och
därför blir det sammanlagt en mycket
knapp tid över för den prövning, som
jag ändå förmodar att regeringen anser
att dess förslag är värda.

Denna bristande hänsyn till riksdagens
arbetsförhållanden har visats år
efter år. Regeringen har ideligen lovat
att det kommande år skall bli bättre.
Det har inte blivit så. Men regeringen
har en mycket stor uppfinningsförmåga
när det gäller att varje år framföra
något nytt skäl till att det inte gått så
bra. Jag avvaktar med spänning vad

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

regeringen i år skall hänvisa till som
skäl till att den inte, trots att man så
gärna ville det, lyckades klara uppgiften.

Yi har, herr talman, sett mycket litet
av viljan att verkligen sätta in krafterna
på att förbättra förhållandet mellan
regeringen och riksdagen i detta avseende.
Löften spelar i detta sammanhang
ingen roll. Det enda rimliga vore
att regeringen för en gångs skull verkligen
försökte hålla vad den själv lovar
i januari. Men detta har regeringen
varje år misslyckats med.

Häri instämde herr Strandberg (h).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Även jag skall be att få
uttala ett bestämt ogillande av den
otillfredsställande ordning beträffande
propositionsavlämnandet, som vi fått
uppleva i år. Enligt riksdagsordningen
bör propositionerna framläggas för
riksdagen »så snart sig göra låter».
Andemeningen i denna föreskrift är
förvisso att så många propositioner
som möjligt skall avlämnas vid riksdagens
början och att de övriga därefter
skall framläggas snarast möjligt
för att ärendena skall kunna få en tillfredsställande
behandling. En sådan
förutsätter ju bl. a. att riksdagens ledamöter
får tillräcklig tid för att studera
propositionerna och, när så befkines
erforderligt, utarbeta och väcka motioner
i anledning av dessa.

Med den försening i propositionsavlämnandet
som nu inträffat i förhållande
till vad som aviserades vid riksdagens
början försvåras, såsom herr Dahlén
fullt riktigt framhållit, oppositionens
arbete på ett sätt som inte kan
accepteras. Förseningen har bl. a. inneburit
en våldsam anhopning under
riksdagens påskuppehåll. Enbart under
de tre dagarna den 20—22 mars framlades
inte mindre än ett 30-tal propositioner.
I dag bordlägges i denna kammare
32 propositioner, flera av dessa
avseende stora och principiellt viktiga

frågor. En del av propositionerna omfattar
ett hundratal sidor.

En given följd av förseningen blir
också ökade svårigheter för arbetet i
utskott och i kamrar. Även denna vår
får vi tydligen mot sessionens slut uppleva
tröttande nattplena, under vilka
viktiga ärenden på grund av tidsnöd
ej kan få den grundliga behandling
som de rätteligen förtjänar.

Herr talman! Missnöjet med den nuvarande
ordningen för propositionsavlämnandet
är inte nytt. Det har framförts
vid flera tillfällen, senast i en
interpellation i fjol till hans excellens
herr statsministern. I sitt interpellationssvar
den 10 maj lovade statsministern
att regeringen så långt som det
vore möjligt skulle försöka motverka
fördröjning och anhopning av propositionerna
och även i övrigt skulle söka
tillgodose önskemål från riksdagen angående
propositionsavlämnandet. Samtidigt
uttryckte statsministern sin tillfredsställelse
över det bidrag till lösning
av problemet som riksdagen själv
lämnat genom att rationalisera sitt arbete.
I dag kan vi konstatera att regeringen
trots statsministerns löfte ånyo
misslyckats. Den otillfredsställande
ordningen kvarstår. Från riksdagens
sida är det all anledning att på nytt
protestera. Särskilt med hänsyn till
den år 1965 beslutade departementsreformen
borde riksdagen nu ha ännu
större rätt än tidigare att förvänta sig
en bättre tingens ordning.

Herr talman. Till slut vill jag än en
gång understryka angelägenheten av ett
bättre ordnat propositionsavlämnande,
då detta är en grundförutsättning för
ett effektivt och tillfredsställande riksdagsarbete.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! De frågor som tagits
upp här är otvivelaktigt betydelsefulla.
Det har många gånger tidigare i debatter
rörande dessa frågor understrukits,
att det från regeringens sida är

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

en stark strävan att få fram propositioner
i så god tid att riksdagsarbetet
underlättas.

Nu åberopas att det har kommit alltför
många propositioner under mars
månad, vid utgången av propositionstiden.
Det är riktigt, men ingen vill väl
inbilla sig att detta sammanhänger med
att departementscheferna skulle ligga
på propositionerna eu enda dag längre
än vad som är nödvändigt.

Man kan då fråga sig vad det beror
på att det blir en så kraftig anhopning
av propositioner vid denna tidpunkt.
Det är nog bekant för dem, som här
har framfört kritik, att man har svårigheter
med personal. Det är verkligen
inte så, att man ligger på arbetet i
kanslihuset — det förekommer t. o. m.
mycket nattarbete och helgarbete för
departementstjänstemännen för att man
skall kunna få fram propositionerna
i tid.

Regeringen lämnar — som herr Dahlén
har påpekat — en förteckning, där
den anger när den beräknar kunna
lämna olika propositioner. Ibland är
planeringen kanske litet för ambitiöst
uppgjord. Det har visat sig att man
inte kunnat hålla den angivna tiden
utan den har fått överskridas med några
dagar, ibland kanske med ett par
veckor. Men det beror ju helt och hållet
på denna verksamhets natur. Vi har
t. ex. svårigheterna att få fram utskottsbetänkanden
och remisstider för dessa
i tillräckligt god tid.

Jag har i andra kammaren haft anledning
att svara på samma fråga, och
jag nämnde där ett exempel från min
egen erfarenhet i bostadsförmedlingsutredningen.
Denna utrednings resultat
skall ingå som en pusselbit i den bostadsproposition,
som nu har lagts.
Trots ett intensivt arbete i utredningen
lyckades man inte komma fram med
sitt betänkande förrän i början av januari
i år. När det dessutom måste bli
remiss av utredningsbetänkandet, är
det väl alldeles klart att det inte blir
mycken tid över för departementet att

utarbeta förslag. Jag tar bara detta som
ett exempel. Man är medveten om att
det hela inte är bra, och man strävar
efter att göra vad som är möjligt.

Nu vill jag också säga, att det vid en
jämförelse med förhållandena förra
året visar sig, att det då lades fram
lika många propositioner i mars månad
som i år. Jag medger att detta är en
klen tröst för kammarens ledamöter, ty
vi minns att det var besvärligt förra
året. Jag vill ändå framhålla, att det
icke är sämre i år än förra året och att
vi då med förenade krafter lyckades
klara arbetet. Då skall det väl kunna
gå även i år.

I sista hand finns det väl inte någon
annan verkligt radikal lösning på detta
problem än att regeringen lägger fram
färre propositioner. Men det är väl
knappast riksdagens önskan att regeringen
skall lägga förslag, som har kommit
fram, på hyllan under ett år, bara
därför att man annars måste arbeta
under en viss tidspress.

Jag kanske kan få säga här som i
andra kammaren, att man i andra sammanhang
brukar beskylla regeringen
för att vara gammal och trött, men i
detta fall är det snarast fråga om en
anmärkning mot regeringen för att den
är alltför ambitiös.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! När herr Geijer slutade
med att säga att regeringen kanske är
alltför ambitiös, så får väl den bedömningen
stå för herr Geijers räkning. På
en punkt är regeringen i varje fall inte
särskilt ambitiös, och det är just i det
ämne vi diskuterar här i dag. Jag tycker
nämligen att det borde vara en kolossalt
stark ambition från regeringens
sida att verkligen komma till svenska
riksdagen med propositionerna i sådan
tid, att riksdagen får tillfälle att ägna
dem den behandling som de rimligen
bör ha. Men där är verkligen den svenska
regeringen inte särskilt ambitiös.

Herr Geijer tröstade sig med att det

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

Ang. tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner

är lika dåligt i år som i fjol, och att
man inte behöver klaga mer i år än
i fjol. Ja, det är bara det att varje gång
man tar upp denna fråga —• och jag
har själv haft anledning ta upp den vid
tidigare tillfällen — så säger man från
regeringens sida att hädanefter skall
det ändå bli bättre.

Jag väntade med spänning på att få
höra, vilket skäl statsrådet Geijer nu
skulle anföra, och skälet kom: det torde
vara bekant att det är svårigheter
med personal. Man frågar sig då onekligen
mot bakgrunden av den kraftiga
ökningen av antalet kanslihustjänstemän,
som ägt rum på senare år: Får
regeringens kansli aldrig så mycket
tjänstemän, att riksdagens behov att få
arbetsmaterial i god tid kan tillgodoses?
Man fick nästan en känsla av att
detta kanske är ett faktum — regeringens
kansli får aldrig tillräckligt
mycket med tjänstemän, om man nämligen
inte skall dra ut konsekvensen av
statsrådet Geijers förmodan att den
enda radikala lösningen är färre propositioner.
Detta var kanske något
skämtsamt sagt; jag skall inte spinna
vidare på den tråden.

Jag hoppas dock att detta inte skall
vara slutordet på denna punkt. Det
måste väl ändå finnas en möjlighet att
ett annat besked kan komma från regeringsbänken
än det vi nyss hörde:
det är lika dåligt i år som i fjol, och
därför finns det inte så mycket anledning
att göra väsen av detta!

Om socaldernokratin nu inte under
ett antal år hade stretat emot en författningsreform,
så är det klart att vi
hade haft drägligare arbetsförhållanden.
En reform skulle ha medfört detta,
den saken är ju uppenbar. Men nu
kanske vi snart får en reform, och därför
behöver vi inte längre diskutera
den saken.

Herr Geijer kan ju personligen trösta
sig med att han själv inte har så stor
andel i skulden till det inträffade. Men
det är givet att jag med stor spänning
kommer att motse de eventuella möj -

ligheterna att ta upp en debatt vid denna
tidpunkt om ett år just med statsrådet
Geijer.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skall inte utförligare
gå in på detta av det skälet, att
det föreligger i andra kammaren en enkel
fråga rörande denna bedömning,
som statsministern skall besvara nästa
torsdag. Även om denna kammares ledamöter
inte åhör den debatten har de
ju tillfälle att därefter ta del av en
redogörelse för bakgrunden. Nu har
frågan kommit på mycket hastigt i dag,
och det har inte varit möjligt att göra
tillräckliga undersökningar beträffande
tider för propositioners framläggande
och så vidare.

Jag begärde nu egentligen bara ordet
för att säga till herr Dahlén, att när
jag talade om personalsvårigheter syftade
jag speciellt på att i år har för
vissa departement SACO-konflikten betytt
extra svårigheter när det gällt att
söka få fram materialet i tid.

Dessutom vill jag försäkra herr Dahlén,
att man verkligen arbetar hårt på
olika sätt för att kunna lägga fram propositionerna
snabbare. Jag skall ge ett
litet exempel: man har i år skickat ut
ett cirkulär till chefstjänstemännen i
kanslihuset med uppmaning att de skall
försöka tillse att utskottssekreterarna
får propositionerna redan innan dessa
officiellt överlämnas till riksdagen —
det finns möjlighet att redan på korrekturstadiet
ge utskottssekreterarna
exemplar av propositionerna. Vinsten
blir kanske inte så många dagar, men
det är min egen erfarenhet från den tid
jag satt i utskott, att varje dags vinst
för utskottssekreterarna är betydelsefull;
och genom denna åtgärd kan man
vinna flera dagar.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till utrikesutskottet.

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 43, angående ökad utbildning av
journalister in. m.; ävensom

nr 48, angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 52,
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 56, angående bildande
av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge anvisande av anslag,
till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. in.;

nr 62, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
in. in.;

nr 63, angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar; samt

nr 64, angående vissa anslag för budgetåret
1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 67, angående vissa anslag till civilförsvaret; nr

68, angående central administration
för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. in.;

nr 69, angående vissa anslag till psykiatrisk
sjukvård in. in.;

nr 70, angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
in. in.;

nr 71, angående ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden;
och

nr 72, angående vissa pensionsfrågor,
in. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 73, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
in. in., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge anslag till folkpensioner,
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 74, angående de
nya lantbruksnämndernas organisation,
in. in., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge under punkterna 1—9 upptagna
författningsförslag, till lagutskott,
såvitt den gällde under punkterna 10
och 11 angivna författningsförslag, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
j ordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 75, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen; nr

76, angående omorganisation av
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap;
samt

nr 77, angående sammanläggning av
överståthållarämbetet och länsstyrel -

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

sen i Stockholms län till en länsstyrelse,
m. ni.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 78,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående bvggnadsforskningsavgift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
79, angående organisationen av den
statliga redovisnings- och revisionsverksamheten,
m. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 85, angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område
m. m., hänvisades propositionen, i
vad avsåge studiehjälpsreglementet, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m.; samt

nr 104, angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj.ds
proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riks -

staten för budgetåret 1966/67, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 108,
med förslag till förordning om ändring
i familjebidragsförordningen den 29
mars 1946 (nr 99).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 109, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

nr 110, angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret 1967/
68.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 718—720 till bankoutskottet,

motionerna nr 721—723 till bevillningsutskottet,

motionen nr 724 till statsutskottet
och

motionen nr 725 till konstitutionsutskottet.

Herr andre vice talmannen IVAR
JOHANSSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj ds propositioner nr 56, 59,
61, 62, 68, 74, 75, 85, 100 och 110, hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna
kommo kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Nr 16

Torsdagen den 30 mars 1967

Interpellation om samordning av de

statliga trafikföretagens persontrafik

Herr W1KBERG (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Inför den förestående tidtabelländringen
för statens järnvägar förefaller
förändringar i form av indragning av
persontåg och hållplatser vara talrika,
i varje fall i Norrlands inland. Vi förutsätter
att SJ:s dispositioner är vidtagna
i enlighet med de allmänna riktlinjer
som av riksdagen angivits för
företagets verksamhet. De samhällsägda
trafikföretagen har emellertid ett
stort gemensamt ansvar gentemot den
berörda befolkningen, ett ansvar som
förefaller i icke tillräcklig omfattning
beaktats vid förändringar inom järnvägens
persontrafik. Detta har tagit sig
uttryck i aviserade indragningar av
persontåg och av hållplatser utan beaktande
av om alternativa kollektiva
kommunikationsmedel står den berörda
allmänheten till buds. I många fall
förefaller det dock som om problemen
väsentligen skulle kunna lösas genom
en samordning mellan postverkets busstrafik
och SJ :s persontrafik.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

a. Anser statsrådet att en samordning
av skilda trafikföretags dispositioner
bör ske för att eventuella organisatoriska
förändringar icke skall leda till
en standardsänkning för den berörda
befolkningen?

b. År statsrådet beredd att snarast
ta initiativ till en nödvändig samordning
av de statliga trafikföretagens planering
för att så långt möjligt kompensera
inskränkningen i järnvägens
persontrafik med motsvarande förbättringar
av postverkets busstrafik?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder för att förebygga
brott av försöksutskrivna mentalpatienter Ordet

lämnades härefter till herr
NILSSON, YNGVE, (h), som yttrade:

Herr talman! Det har under de senaste
åren vid upprepade tillfällen förekommit
att grova brott förövats av
från mentalsjukhus försöksutskrivna
patienter, vilka tidigare begått brott
eller visat tendenser som inneburit fara
för allmänhetens säkerhet. Det senaste
exemplet härpå är sexualmordet på en
8-årig pojke på Lidingö.

Jag är medveten om att det är en
mycket svår och ansvarsfull uppgift
som ålägges de läkare som har att föreslå
försöksutskrivning av dessa mentalsjuka
patienter. Med hänsyn till de
allvarliga följder en försöksutskrivning
kan få förefaller det dock som om man
inte i tillräcklig grad i olika instanser
prövar förslaget om utskrivning innan
definitivt beslut fattas.

Det bör även påpekas att man i en
del fall synes kunna ha förhindrat ytterligare
brott från här berörda personer.
Sålunda har från allmänhetens
sida till polisen inkommit anmärkningar
mot de försöksutskrivna, men då
dessa anmärkningar vidarebefordrats
till de ansvariga vårdinstitutionerna
har några effektiva åtgärder ej vidtagits.
Även den för Lidingö-mordet anhållne
har efter försöksutskrivningen
blivit föremål för anmärkning på grund
av sitt onormala intresse för barn.

Detta inger allvarliga betänkligheter
eftersom de sjuka — ofta sexuellt snedvridna
människor det här är fråga om
— kan vara mycket farliga. Man har
rätt att kräva att alla möjliga åtgärder
vidtages för att skydda allmänheten
mot övergrepp från sådana individer.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet redogöra för
bestämmelserna för försöksutskrivning
av mentalsjuka patienter, vilka tidigare

Torsdagen den 30 mars 1967

Nr 16

begått brott eller visat tendenser, som
inneburit fara för den allmänna säkerheten? 2.

Vill herr statsrådet redogöra för
hur övervakningen sker av dessa försöksutskrivna
patienter?

3. Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att förhindra brott
av försöksutskrivna mentalsjuka patienter
och därigenom öka allmänhetens
säkerhet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: dels nr

726, av herr Isacson,
nr 727, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Petersson, Erik Filip,

nr 728, av herr Strandberg m. fl.,
samt

nr 729, av herrar Sveningsson och
Strandberg,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. in.;

dels ock

nr 730, av herr Hansson, Torsten,
och fröken Mattson,

nr 731, av herr Sveningsson och fröken
Stenberg, samt

nr 732, av herr Åkesson m. fl.,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 57, angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
:

»Anser Statsrådet att skördeskadeskyddet
efter hittills genomförda förbättringar
fungerar så bra att dess tilllämpning
beträffande 1966 års skörd
medfört att uppenbara orättvisor kunnat
i skälig omfattning undvikas? Om
så icke kan anses vara fallet avser då
Statsrådet att föreslå riksdagen att för
individuellt prövade bidrag avsedda
medel förstärkas så att brister i fråga
om metoden för medelsfördelning kan
utjämnas och skälig rättvisa ernås?»;
samt

»När kan förslag förväntas i riksdagen
avseende att tillgodose önskemålet
i motioner liksom i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1/1966 om obligatorisk
möjlighet i stället för nuvarande anmälningsskyldighet
för att en jordbrukare
skall kunna ifrågakomma för att
få del av eventuellt skördeskadeskydd?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 16

Fredagen den 31 mars 1967

Fredagen den 31 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 4 till den 16 april 1967, dels för att
som riksdagens representant deltaga i
en av västtyska förbundsdagens talman
anordnad konferens för industriländernas
parlament kring utvecklingsbiståndet
samt dels för att deltaga i en av
Kyrkornas Världsråd anordnad konferens
i Haag,

Stockholm den 31 mars 1967

Olle Dahlén

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beslutanderätten
i ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 726.

Vid föredragning av motionen nr 727
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
körkort och trafikutbildning, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 728 till statsutskottet,
motionen nr 729 till lagutskott och
motionerna nr 730—732 till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 45, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skador genom
naturkatastrof m. m.;

Fredagen den 31 mars 1967

Nr 16

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående taxering såsom jordbruksfastighet
eller annan fastighet;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående hundskatten;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningom
ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623) jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående familjebeskattningen;

nr 21, i anledning av väckt motion
angående beskattningen av vinst å totalisator
vid hästtävlingar; och

nr 22, i anledning av väckt motion
om överlåtelse av AB Tipstjänst till
Sveriges riksidrottsförbund;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om allmän försäkring mot skada
genom brott;

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om klinisk prövning av vissa medel
för födelsekontroll, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 20, i anledning av väckt motion
om inrättande av en socialdomstol;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt enskild för kostnad
i förvaltningsförfarande; och
nr 22, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en effektiv rättsvård; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion
om offentligt biträde i vissa intagningsoch
utskrivningsärenden enligt lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändring i lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister,
m. m.;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer; nr

22, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter att erhålla
studielån;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om studiesociala förmåner vid
svensk skola i u-land; och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader vid
sjukdom;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckt motion
om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse
av jord till skogsbruk;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om ett enhetligt identifieringsljus
på utryckningsfordon i de nordiska
länderna;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om undersökning vid bilprovning
av koloxidhalt; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående backspegel på motorfordon; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att minska arbetsbalansen
inom lantmäteriet;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska
bekämpningsmedel; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om undervisning i hemvård och hushållsarbete
för manliga pensionärer.

Nr 16

Fredagen den 31 mars 1967

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Ahlmark (fp) till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Anser Statsrådet att samarbetsnämnderna
vid de gymnasiala skolorna har

kommit i gång tillräckligt snabbt och
i önskvärd omfattning?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967