Onsdagen den 29 maj Sjd (Riksdagens protokoll 1968:29)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 29

FÖRSTA KAMMAREN

1968

29 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 29 maj Sjd.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m....... 3

Undervisning för utlandssvenska barn m. fl .................. 19

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner 32
Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, in. m. 38
Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. . . 49

Ökat statligt stöd till teknisk forskning, in. m................. 74

Den ekonomiska politiken, m. m............................. 115

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 29 maj

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. reglering av priserna på

vissa jordbruksprodukter, m. m........................... 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, in. m......................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter i Sverige .......... 19

— nr 134, ang. vissa löneanslag m. m......................... 32

— nr 135, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden.............. 37

— nr 136, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetut jämningsfonden

.......................................... 37

— nr 137, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .............................. 37

— nr 138, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. in................................................. 37

— nr 139, ang. statlig garanti för skadeersättning vid vissa atomolyckor
................................................ 38

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder för skydd åt vissa
hemmamarknadsindustrier, m. m........................... 38

— nr 39, ang. lokaliseringspolitiska åtgärder avseende södra delen
av Älvsborgs län, m. m............................... 49

— nr 40, om en samhällsägd basindustri i Kalmar län.......... 49

Tredje lagutskottets memorial nr 51, ang. uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m............. 49

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. effektivisering och samordning
av statens skogsföretag, m. m..................... 49

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 43, ang. uppskov med
behandlingen av vissa ärenden ............................ 74

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. ökat statligt stöd till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete ................ 74

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 49—51 och
53.

Ang. reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. in., jämte motioner.

I proposition nr 85 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit
riksdagen att

dels antaga förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9
juni 1967 (nr 340) med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets
område,

dels antaga förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser
in. in.,

dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
in. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1968/69,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforder -

liga åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1968/
69,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1968/69, och av andra i
samband med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1967/68 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
förordningen om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts vissa för prisreglering bildade
stiftelser in. in., hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

I propositionen hade, såvitt nu vore
i fråga, föreslagits en justering av gränsskyddet
för jordbruksprodukter, som
skulle möjliggöra en inkomstförstärkning
för jordbruket med 30 miljoner
kronor regleringsåret 1968/69. Justeringen,
som skulle ske per den 1 juli
1968, hade föreslagits av jordbruksnämnden
i samförstånd med jordbrukets
förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen.
Vidare föresloges, att
Kungl. Maj :t skulle få besluta om ytterligare
behövliga justeringar av prissättningen
per den 1 juli 1968 för regleringsåret
1968/69, om utvecklingen av
rensad konsumentprisindex fram till
mitten av maj i år gåve anledning därtill.
I propositionen förordades också

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

mindre justeringar i prissättningen på
sockerbetor och socker på grund av
ändringar i EEC:s sockerreglering. Ett
stödsystem för vallfröodlingen föresloges
liksom vissa regleringstekniska omläggningar.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) 1: 434, av herr Olsson, Johan, likalydande
med II: 535, av herr Eriksson
i Bäckmora och herr Westberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
slopa slaktdjursavgiften i de fem nordligaste
länen från den 1 juli 1968 samt

2) 1:493, av herr Nilsson, Yngve,
in. fl., likalydande med II: 622, av herr
Nilsson i Bästekille och herr Hedin,
vari anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att stöd för den svenska
vallfröodlingen skulle tillskapas i syfte
att vidmakthålla en ur landets synpunkt
tillräckligt stor och kvalitetsmässigt
önskvärd vallfröodling,

dels ock de i anledning av propositionen
nr 85 väckta motionerna

1) 1: 883, av herr Eriksson, Karl-Erik,
in. fl., likalydande med II: 1139, av herr
Ilansson i Skegrie in. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 85 skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående differentiering av
slaktdjursavgifter och fodermedelsavgifter
efter produktionstyp i syfte att
möjliggöra, att produktion av jordbrukslivsmedel,
som skedde på enheter
utanför det egentliga jordbruket, kunde
påföras avgifter, som på ett mera rättvisande
sätt svarade mot nämnda produktions
andel i produktionsöverskott,
som åsamkade jordbruket exportförluster,
samt

2) I: 884, a/v herr Kristiansson, Axel,
och herr Pettersson, Harald, likalydande
med II: 1140, av herr Persson i Heden
och herr Jonasson, vari föreslagits,
att buffertzonsystemet för kött och

fläsk under 1968/69 skulle utformas enligt
samma princip som för närvarande
gällde, dvs. att införselavgifterna ändrades
automatiskt vid både den övre och
den nedre buffertzongränsen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. antaga förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9
juni 1967 (nr 340) med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets
område,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 884
och II: 1140 godkänna vad utskottet anfört
angående viss fortsatt tillämpning
av systemet med buffertzoner i fråga
om prisregleringen för kött och fläsk,

3. lämna motionerna 1:434 och II:
535 utan åtgärd,

4. lämna motionerna 1:883 och II:
1139 utan åtgärd,

5. anse motionerna I: 493 och II: 622,
såvitt desamma avsåge frågan om stöd
till vallfröodlingen, besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört,

6. godkänna de av utskottet i övrigt
angivna grunderna för reglering av priser
in. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1968/69,

7. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidtaga erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1968/69,

8. godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1968/69, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

9. godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1967/68
eller tidigare regleringsår, och av andra
i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Reservationer hade avgivits

1) angående tillämpningen av ett system
med buffertzoner vid prisregleringen
i fråga om kött och fläsk, av
herrar Carl Eskilsson (h), Skärman
(fp), Hermansson (ep), Karl-Erik
Eriksson (fp), Hansson i Skegrie (ep),
Eliasson i Moholrn (h), Nilsson i Lönsboda
(fp), Jonasson (ep) och Jönsson
i Ingemarsgården (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1: 884 och II: 1140,
godkänna vad reservanterna anfört angående
viss fortsatt tillämpning av systemet
med buffertzoner i fråga om
prisregleringen för kött och fläsk;

2) angående differentiering av slaktdjursavgifter
och fodermedelsavgifter
efter produktionstyp, av herrar Carl Eskilsson
(h), Skärman (fp), Hermansson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm (h),
Nilsson i Lönsboda (fp), Jonasson (ep)
och Jönsson i Ingemarsgården (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:883
och II: 1139 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag rörande
differentierade slaktdjurs- och
fodermedelsavgifter i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras bevillningsutskottets
betänkande nr 37.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Efter att ha väntat en
vecka har vi nu hunnit fram till jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, och
från gårdagens stora debatt om u-landsfrågorna
och u-landshjälpen får vi nu
övergå till att syssla med så jordnära

ting som slaktdjursavgifter och buffertzoner.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 28
behandlas Kungl. Maj:ts proposition nr
85 angående prisregleringen på vissa
jordbruksprodukter. Utöver de egentliga
prisfrågorna behandlas också en
annan fråga i utlåtandet, nämligen ett
förslag till stöd åt den svenska vallfröodlingen,
som jag skall be att få beröra
med några ord i början av debatten.

Frågan aktualiserades redan vid riksdagens
början genom motioner, som jag
var med om att väcka och i vilka vi
föreslog åtgärder för att bevara en tillräckligt
stor och ur kvalitetssynpunkt
önskvärd vallfröodling inom landet.
Senare har lantbruksstyrelsen och statens
jordbruksnämnd lagt fram ett förslag
som går ut på att lindra de svårigheter
som vallfröodlingen för närvarande
brottas med. På grundval av utredningsförslaget
har jordbruksministern
i proposition nr 85 föreslagit särskilda
stödåtgärder att vidtas redan från och
med nästa budgetår. Uttalandena i propositionen
är emellertid föga preciserade
och lämnar inga egentliga besked
om hur stödet skall utformas. Allt föreslås
bli lagt i Kungl. Maj:ts eller statens
jordbruksnämnds hand.

Trots att uttalandena är rätt svävande,
kommer beslutet förvisso att hälsas med
tillfredsställelse av landets fröodlare.
De har varit i en besvärlig situation under
många år och har anledning att vara
tacksamma för att man nu inför ett
skydd för den inhemska fröodlingen.
Dagens viktiga principbeslut får fullföljas
genom praktiska åtgärder på
grundval av vad som uttalats i propositionen.
Därvid bör givetvis de praktiska
erfarenheterna hos berörda odlarorganisationer
utnyttjas.

Jag skall nu övergå till att behandla
en av de reservationer som fogats till
utskottsutlåtandet.

Den första reservationen behandlar
det i fjol införda systemet med s. k. buffertzoner
vid prisregleringen på kött

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

och fläsk. Det är ett mycket invecklat
tekniskt system. Som beteckningen antyder
avser denna anordning att försöka
dämpa prisvariationerna för ifrågavarande
varor. Man har skapat en s. k.
buffertzon på ett visst avstånd från
både den övre och den nedre prisgränsen.
När priserna närmar sig denna nivå,
skall vissa automatiska prisregleringar
vidtagas enligt det beslutade systemet.

Enligt jordbruksnämndens uppfattning
har systemet i stort sett fungerat
på avsett sätt under det gångna regleringsåret.
Både nämndens konsumentdelegation
och jordbrukets förhandlingsdelegation
har haft samma mening,
och man har därför enats om att föreslå
en fortsatt prövning av systemet i oförändrat
skick även under regleringsåret
1968/69.

Jordbruksministern har emellertid
inte helt anslutit sig till detta förslag.
Visserligen biträder han en fortsatt tilllämpning
av systemet med buffertzoner,
men har han ändrat det så att den automatiska
justeringen av priserna skall
upphöra vid den nedre buffertzonen.

I reservation 1 föreslår vi nu, att
riksdagen skall besluta, att systemet får
prövas oförändrat även under kommande
regleringsår. Vi hävdar nämligen att
propositionens förslag innebär ett avsteg
från den överenskommelse som har
träffats mellan jordbruksnämnden och
dess konsumentdelegation å ena sidan
och jordbrukets förhandlingsdelegation
å den andra. Det innebär dessutom en
betydande försvagning av jordbrukets
prisskydd.

När systemet med buffertzoner infördes,
försökte man få en anknytning till
det automatiska skyddssystem som tilllämpas
inom EEC. Där försöker man få
en utjämning av kraftiga prissvängningar
genom liknande regleringsåtgärder.

Även vi kan behöva en sådan automatik
som skydd för den inhemska prisnivån.
Om det förflyter alltför lång tid
mellan den tidpunkt, då priserna kommer
in i den nedre buffertzonen, och

den tidpunkt då en justering av införselavgiften
sker, kan en betydande import
under tiden äga rum till låga priser.
Det är dock inte säkert att denna import
till låga priser kommer konsumenterna
till godo. Varorna kan i stället
lagras och föras ut på marknaden, när
priserna inom landet har återförts till
en högre nivå. Däremot kan importen
bidraga till att öka ett överskott, som
måste avlastas från den svenska marknaden
med anlitande av prisregleringsmedel.

Med denna korta motivering, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1, som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):
Herr talman! Herr Eskilsson har ganska
utförligt behandlat reservation nr 1.
Jag skall därför inte upprepa några argument
i det fallet utan ber helt kort
att få instämma i vad herr Eskilsson
har sagt. Låt mig bara med några ord
få motivera den andra reservation som
är fogad till detta utlåtande.

Jag vill först slå fast en sak, som
vi torde vara ense om, nämligen att vi
så långt möjligt bör undvika en överiskottsproduktion
av jordbrukslivsmedel,
som inte kan avsättas utan betydande
exportförluster för jordbruket.

t motioner, som har undertecknats av
representanter för de tre borgerliga partierna,
har vi pekat på att det under
de senaste åren har vuxit fram en produktionstyp,
den s. k. kommersiella
storproduktionen, som i mycket stor
utsträckning bidrar till att skapa en
överproduktion. På vissa områden medför
denna överproduktion också starkt
ökade exportförluster.

Principen är den — som alla känner
till — att jordbruket självt skall svara
för exportförlusterna på jordbruksprodukter.
För att finansiera sådana förluster
har man påfört jordbruket vissa
avgifter, bl. a. slaktdjursavgifter. Dessa

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

är för närvarande differentierade efter
slaktvikt och efter olika områden.

Vi hävdar i motionerna att det skulle
vara värdefullt med en differentiering
av slaktdjurs- och fodermedelsavgifterna
också efter produktionstyp. Skälet
till att vi i reservationen fört fram kravet
om en prövning av detta förslag är
att vi anser det riktigt, att den storproduktion
av livsmedel, som sker utanför
det egentliga jordbruket, också pålägges
ett större kostnadsansvar för de exportförluster
som den till så stor del
föranleder.

Detta är ingen ny tanke. Redan 1962
motionerades i riksdagen om en utredning
som skulle ta sikte på en bättre avvägning
av avgiftsbeläggningen med
hänsyn till storproduktionen. Sedan
motionerna passerat jordbruksnämnden
överlämnades de till 1960 års jordbruksutredning.
Det förefaller dock som om
utredningen inte tagit upp frågan till
prövning — i varje fall redovisades inte
något förslag på denna punkt från utredningen.

Låt mig också peka på att ett system
för differentiering efter produktionstyp
med framgång tillämpas i andra länder,
bl. a. Västtyskland och Österrike.

Reservation 2 utmynnar i ett förslag
om utredning angående införande
av avgifter som också differentieras efter
produktionstyp, och jag ber, herr
talman, att med denna korta motivering
få yrka bifall till reservation 2.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den proposition om
jordbrukets prisreglering som vi nu har
att behandla inrymmer inga revolutionerande
fakta — den innebär till huvudsaklig
del en uppföljning av föregående
års beslut. Vi tog ju då en tvåårig
prisuppgörelse, och det är närmast
följdverkningarna av denna uppgörelse
från och med den 1 juli som här beaktas.
Det gäller utlösningen med hänsyn
till konsumentprisindex och följdverkningarna
med hänsyn till den katastrof -

regel — om jag får använda det uttrycket
— som infördes i och med riksdagens
beslut i fjol och som innebar att
om världsmarknadspriserna faller mer
avsevärt och man kan vänta att prisfallet
blir bestående så skall jordbruket
kompenseras härför.

Vad beträffar utlösningen med hänsyn
till konsumentprisindex lär det bli
mycket små justeringar. Om riksdagen
följer utskottets förslag kommer ärendet
i den delen sannolikt att delegeras via
Kungl. Maj:t till jordbruksnämnden för
att klaras ut under juni månad.

Den andra utlösningen gäller de angivna
30 miljoner kronorna, och det finns
kanske anledning att något stanna inför
detta. Jag sade att förra årets riksdagsbeslut
inrymde något av en katastrofregel.
Vi fick den samtidigt med att treprocentregeln
med det skydd den innebar
togs bort.

Det är självfallet mycket svårt att göra
beräkningar i detta sammanhang, men
man har i alla fall konstaterat att
världsmarknadspriserna gått avsevärt
tillbaka under mätperioden. Efter ganska
så ingående beräkningar och med
hänsyn även till att jordbruket skulle
bära en väsentlig självrisk har man vid
överläggningar enats om som rimligt
att kompensera jordbruket med 30 miljoner
kronor. Detta belopp skall också
inkludera den enligt mitt förmenande
sannolika rätt som jordbruket hade att
få kompensation för de förluster, som
devalveringen i England och Danmark
medförde för jordbruket och som i tiden
ligger före den 1 juli 1968.

Det är som sagt ganska svårt att beräkna
den inverkan på jordbrukspriserna,
som världsmarknadsprisernas tillbakagång
inneburit, men sannolikt är
dessa förluster minst tre till fyra gånger
större än det belopp som här skall
lämnas kompensation för; förlusterna
uppgår troligen till 130—140 miljoner
kronor. Med detta torde vara sagt att
jordbruket här tagit en väsentlig självrisk,
och jag vill mot den bakgrunden
starkt ifrågasätta om det finns anled -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ning att tala om en »inkomstförstärkning»
i sammanhanget. Det är dock så
att i det första fallet, d. v. s. kompensationen
för utlösning av K-index, gäller
det en kompensation för inträffade
kostnadsstegringar, och i det senare fallet
rör det sig om en kompensation för
de förluster som världsmarknadspriserna
har förorsakat. Härvid har, som jag
nyss sade, en väsentlig självrisk tagits
av jordbruket.

Herr talman! De nämnda förslagen
överensstämmer i stort sett med föregående
års avtal och det finns ingen anledning
att längre kommentera den del
av utskottsutlåtandet. Förslagen sammanfaller
också i stort med den överenskommelse
som träffats med jordbrukets
representanter och som även
konsumentdelegationen accepterat.

Jag vill emellertid något litet stanna
vid den sak, som herr Eskilsson tog
upp där det de facto föreligger en ändring
i propositionen gentemot överenskommelsens
innebörd. Det gäller de s. k.
buffertzonerna beträffande kött- och
fläskmarknaden. När detta tvååriga
jordbruksavtal slöts, när överenskommelsen
med jordbrukarna träffades och
riksdagen antog avtalet, släpptes tidigare
regler som i någon mån stabiliserat
prisnivån. Man tog öppet risken att
få en prisnivå som skulle kunna svänga
inom betydligt vidare gränser — en
svängning som rimligtvis inte kan vara
till fördel för vare sig konsument eller
producent.

Man kom då överens om, och riksdagen
fattade beslut därom föregående
år, att man skulle införa ett buffertzonsystem,
vilket enkelt uttryckt innebär
att när prisnivån på kött- och fläskvarorna
sjunker ned till ett visst avstånd
från en nedre prisgräns, och detsamma
gäller när prisnivån stiger, skall importavgifterna
höjas respektive sänkas
med 5 procent. Därmed skulle man i
viss utsträckning kunna stabilisera
prisnivån och således motverka för stora
svängningar.

Detta system har fungerat under det

gångna året, och jag vill poängtera att
då överläggningarna med jordbruket
ägde rum förutsattes det att detta system
skulle gälla även i fortsättningen.
Jag vill också anföra att konsumentdelegationen
inte har haft någon erinran
emot att systemet skulle fortsätta; det
ansågs tvärtom vara helt naturligt. Den
enda erinran som gjorts kommer från
handeln, vilket också framgår av propositionen.

Jag finner det ganska anmärkningsvärt
att jordbruksministern föreslagit
denna ändring. Det finns ju ingen logik
i att man tar bort skyddet i fråga
om den nedre gränsen, när man samtidigt
har systemet kvar för den övre
gränsen. Vi har tidigare fört ett logiskt
resonemang, som utgått från att man
vid den nedre respektive övre gränsen
skall ha samma både skydd och chans.
Därför tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt
att man gör denna ändring
under den löpande avtalsperioden
— så kallar jag dock denna tvåårsperiod.
Det skulle vara ganska intressant
att få en närmare motivering härför.

Beträffande den sista reservationen,
den som begär en utredning om slaktdjursavgifterna,
skall jag fatta mig mycket
kort och bara säga, att nog hade
det varit befogat att göra en undersökning
på detta område. Det är både orimligt
och omöjligt att i det långa loppet
subventionera storproduktion och räkna
med att det egentliga jordbruket,
som tidigare haft denna produktion,
skall betala huvuddelen av exportförlusterna.
Jag tror att detta system är
omöjligt att ha för framtiden, om man
skall få den funktion i jordbrukets prisreglering
som man strävat efter och
också det skydd för jordbruket som
man varit överens om. Från den, utgångspunkten
förmenar jag att det alltså
hade varit rimligt med en undersökning.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationerna 1 och 2.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Utskottet är i stort sett
enigt om de förslag som läggs fram i
proposition nr 85. Det är endast i fråga
om ett par detaljförslag som utskottet
inte är lielt enigt.

Vad först angår kött- och fläskregleringen
har vi här redan hört att det
har föreslagits -— liksom i propositionen
— att i det s. k. systemet med buffertzoner,
som under innevarande regleringsår
har gällt, skulle full automatik
inte råda beträffande införselavgifterna
i vissa fall, då priset går in i den
nedre buffertzonen.

Det kan tyckas som om denna ändring,
som reservanterna också sagt,
skulle innebära i tillämpningen en omotiverad
försvagning av jordbrukets prisskydd.

Jag tror emellertid inte att man behöver
tolka ändringen av systemet på
det sättet. 1 stället bör man erinra om
1967 års beslut om riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Enligt detta beslut gäller
det generellt för jordbruksnämnden att
iaktta viss återhållsamhet med höjningen
av införselavgifter i lägen, då den
nedre prisgränsen passeras till följd av
onormal produktionsutveckling inom
landet och då import av betydelse inte
förekommer.

Enligt utskottsmajoritetens förslag,
som givetvis är baserat på Kungl. Maj :ts
proposition, anser vi också att viss återhållsamhet
bör iakttas när priset når
den nedre buffertzonen. Tanken bakom
den förordade återhållsamheten kan
kanske vara att konsumenterna inte
skall utsättas för överraskande prishöjningar
alldeles i onödan. Jag tror i
stället man bör se det så, att en införselavgiftsändring
vid gränsen till den
nedre buffertzonen är en del av det system
av åtgärder, som vidtas när priserna
på ifrågavarande produkter närmar
sig eller passerar prisgränsen.

Man kan också säga, att i analogi
med vad som gäller generellt för andra
produkter får det anses riktigt att motsvarande
försiktighet iakttages vid in lf

Första kammarens protokoll i968. Nr 29

förselavgiftsändringar när priset på
kött och fläsk når den nedre buffertzonen.
Man kan alltså säga att liksom
den allmänna regeln om återhållsamhet
är begränsad till lägen, då den
nedre prisgränsen passeras, bör motsvarande
begränsning också gälla buffertzonen.

I reservation 2 tar man upp frågan
om differentiering av slaktdjurs- och
foder,medelsavgifterna efter produktionstyp.
Där kommer man givetvis in
på motionerna i båda kamrarna om
slopandet av slaktdjursavgiften i de fem
nordligaste länen. Det är ännu ingen
som bär vidrört det problemet, i annat
fall skulle det kanske på sitt sätt vara
ganska intressant att diskutera den frågan
och kolla hur jordbrukarna själva
skulle ställa sig. Jag tror att det är mera
en partipolitisk fråga, som slängs fram
vid detta tillfälle.

Herr Karl-Erik Eriksson har redan
talat om motionerna 883 i första kammaren
och 1139 i andra kammaren.
Motionärerna vill, såsom redan har
nämnts, att man skall skriva till Kungl.
Maj :t och begära en utredning om de
differentierade slaktdjurs- och fodermedelsavgifterna.

Utskottsmajoriteten har inte velat
vara med om detta. Motionärernas påstående
att överproduktionen av fläsk
skulle vara föranledd av fabriksmässig
produktion utanför det egentliga jordbruket
kan inte heller vara riktigt. Då
skulle man lika väl kunna hävda, att
överskottet på fläsk härrör exempelvis
från herr Eskilssons län, kanske också
från herr Kristianssons och mitt eget
lön — man kan måhända tillägga också
ifrån Skåne.

Men detta är ett uppenbart orimligt
påstående. Den fabriksmässiga fläskproduktionen
— om vi nu skall betrakta
den som en särskild sak — arbetar
ju i princip under samma yttre konkurrensförhållanden
som den enskilde
jordbrukaren. Vi har rätt många jordbrukare,
kanske ett tusental, som levererar
så många svin att det täcker 30

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

å 40 procent av fläskproduktionen i
dag. Om man då tittar på den där anläggningen
i Sörmland, som troligtvis
har förespeglat motionärerna när de
begärde denna utredning, finner man
att den svarar för bara en promille av
hela fläskproduktionen i landet. Den
spelar alltså en mycket liten roll i detta
sammanhang.

Av motionerna framgår inte riktigt
klart, om storproducenterna, som vid
sidan av fläskproduktionen även bedriver
jordbruk i större eller mindre omfattning,
skulle eventuellt betala en förhöjning
av slaktdjursavgiften. Om så är
avsikten, måste det väl bil en broms
för den eftersträvade storleksrationaliseringen,
man kan kanske också säga
driftspecialiseringen. Om avsikten däremot
är, att endast fläskproduktion utan
anknytning till annan jordbruksverksamhet
skulle drabbas av extra slaktdjursavgifter,
synes motivet närmast
kunna karakteriseras som en strävan
att behålla ett produktionsmonopol. En
sådan tanke kan ju inte heller vara acceptabel
ur samhällets synpunkt.

Jag skulle i stället vilja säga, att fläskproduktionen
i den typ av företag, som
aktualiserats, kan vara en väg att nå
fram till en mera rationell och effektiv
produktion av livsmedel till gagn
för hela samhället. I princip avser ju
statens stöd till jordbruksrationaliseringen
uppbyggnad av effektiva företag
utan begränsning till någon särskild företagsform.
Det är klart att det vid vissa
tillfällen kan bli överskott på fläsk,
men det kan också bli tvärtom. Samma
sak kan j>u variera på alla områden och
för alla varor.

I fjolårets beslut uttalades att en
överskottssituation för en viss produkt
inte skall hindra stöd till sådana ytterligare
investeringar i produktionsgrenen,
som kan höja produktionens
effektivitet. Den hittillsvarande tillämpningen
av dessa principer överensstämmer
också med målsättningen för produktionsanpassningen.

Det kan således enligt utskottsmajo -

ritetens mening inte vara rimligt att
först besluta om rationaliseringsstöd
oberoende av företagsform, och sedan
i praktiken begränsa stödet såsom reservanterna
tänkt sig. Herr Karl-Erik
Eriksson menade, om jag fattade honom
rätt, att liknande avgifter beslutats
i Västtyskland och Österrike, men
jag är inte riktigt med på noterna i detta
fall. Visserligen står detta i reservationen,
men jag har tyvärr inte kunnat
få några direkta upplysningar på
detta område vilka bestyrker reservanternas
uppfattning. De myndigheter som
egentligen skulle veta detta har inte
kunnat lämna några uppgifter. Därför
tycker jag att det verkar som om det
vore fråga om rena gissningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Efter de mycket stillsamma
inlägg som hittills gjorts skall
jag inte mana fram någon större debatt
i denna fråga.

Men det finns ändå åtminstone en
punkt, där jag kan ha anledning att avge
en förklaring. Jag går alltså förbi
hela resonemanget om differentiering
av slaktavgifter o. s. v. Där har jag
självfallet med den ställning vi tagit i
dessa frågor samma uppfattning som
den herr Mossberger här redogjort för
på ett enligt min uppfattning fullt uttömmande
sätt.

Jag vill ta upp frågan om huruvida
det kan anses vara rimligt, att regeringen
gör en detaljändring i en sådan
överenskommelse som jordbrukarna
har träffat under medverkan av konsumentdelegationen
och som jordbruksnämndens
förslag är baserat på.

Jag har förut haft anledning att diskutera
denna sak, och jag tror att vi
alla är överens om att det inte föreligger
några konstitutionella hinder för
regering och riksdag att pröva dessa
frågor obundet. Men om vi ändå skall
tänka vidare, om vi så att siäga skulle

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

bortse från det konstitutionella och
hålla oss till vad som kan anses vara
rimligt, så kommer jag även med denna
utgångspunkt fram till att om det
finns en ledamot i jordbruksnämnden,
som uttalar en särmening på en punkt,
eller om en minoritet inom nämnden
ger till känna att den skulle önskat den
och den lösningen på en viss punkt —
menar då de som kritiserat mig, att det
från början skulle vara uteslutet att ta
hänsyn till en sådan reservation? År
det då över huvud taget någon mening
att bibehålla yttranderätten för ledamöterna
i jordbruksnämnden i den mån
de avviker från majoriteten?

Jag tycker att denna fråga är värd
att fundera på. Om man har den rätten,
så skall det väl också innebära att
det kan finnas situationer, där det finns
möjlighet att beakta även vad minoriteten
kan ha framfört.

Jag skall gärna erkänna, att jag i denna
fråga har tagit ställning för handeln.
Det var enligt min uppfattning
viktigt att göra det i detta läge. Jag
tycker också att den mycket måttliga
förändring eller uttolkning, som jag
gjort av beslutet, är så pass begränsad
att detta inte på något sätt kan rubba
den förutsättning som föreligger för
själva jordbruksuppgörelsen.

Jag skall inte använda mina egna
ord utan läsa upp vad tidningen »Köttbranschen»
skriver om dessa frågor.
Tidskriften utges av den branschorganisation
som finns för den enskilda
köphandeln och organisationen är naturligtvis
ansluten till Grossistförbundet
och är alltså att betrakta som ett
led i det svenska näringslivet. »Köttbranschen»
skriver följande:

»Den kraftiga sänkningen av partipriserna
på kött den 22 november medförde
den senaste höjningen av införselavgiften.
Alla inom köttbranschen irriteras
av denna ryckighet i partipriserna
-— inte minst slaktdjursleverantörerna.
Köttbranschens riksförbund
hemställde hos statens jordbruksnämnd
att man skulle avvakta utvecklingen på

den svenska köttmarknaden innan man
höjde införselavgiften — i synnerhet
som det inte framgår av jordbrukspropositionen
att spärrzonen skulle utlösas
omedelbart — men detta önskemål
tillmötesgick man således inte.»

Och så fortsätter tidningen: »Marknadsutvecklingen
på kött och fläsk har
visat att priserna på nytt har gått upp,
så att införselavgifterna den 8 december
återgått till det läge de hade före
den 25 november. Detta visar hur slakteriorganisationen
felbedömt hela marknadsbilden.
»

Läget var att Slakteriförbundet i anslutning
till devalveringen bestämde sig
för att lägga sitt pris ett öre under den
gräns, som skulle utlösa det ökade
gränsskyddet. Detta medförde att införselavgifterna
höjdes med 17 öre på
en enda dag. Det var den utvecklingen
som försatte de enskilda importörerna
i en mycket besvärlig situation. De som
hade ingått avtal upptäckte, att deras
affärsuppgörelser hade träffats under
helt andra premisser än man väntat sig.
Därigenom hade de kanske gått förlustig
hela den ersättning som bort utgå.

Jag tycker inte att det är särskilt
märkvärdigt att man tar hänsyn till
sådana här situationer. Nu säger man
— och det har sagts till mig tidigare —
att jag vill slå vakt om den enskilda
handelns vinstmöjligheter och dess möjlighet
att spekulera.

Det är emellertid inte tal om spekulation
här, men om så vore skulle den
spekulationen helt enkelt ha skett när
man i samband med devalveringen satte
ett pris som just råkade vara ett öre
under den gräns som utlöste skyddet.

Jag har varit med om en sådan här
situation förut, dvs. att man mer eller
mindre har ställts inför beslut, som
tydligt bär karaktären av att syftet inte
i och för sig betingas av marknadsläget
utan att en spekulation ligger bakom.
Det är sådant som man skall undvika.
Det är för alla parter det bästa i
längden. Ty sådana åtgärder ter sig så
utmanande, i det här fallet för han -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

deln, att man reagerar starkt emot dem.
De är inte till glädje för någon part
— allra minst för dem som är måna om
jordbruksregleringen — att slå vakt om
sådana detaljer som möjliggör så utpräglade
spekulationsåtgärder som i det
här fallet.

Det är den förklaring jag här kan ge.
Jag kan öppet erkänna, att det i denna
detaljfråga icke har förekommit något
hänsynstagande vare sig för jordbruk
eller konsumenter. Det har varit en annan
del av vårt näringsliv, som jag här
har gått till mötes. Jag anser att det
också finns situationer, där man måste
beakta de vettiga synpunkter som kan
framföras från det hållet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Såväl jordbruksutskottets
vice ordförande som jordbruksministern
berörde i sina inlägg huvudsakligen
de s. k. buffertzonerna och i någon
mån också utredningen angående
slaktdjursavgifterna.

Jag är något förvånad över de slutsatser
herr Mossberger drar när han säger,
att det är rimligt att ta bort den
nedre buffertzonen med hänsyn till att
konsumenterna annars skulle ställas inför
överraskande prishöjningar. Det påståendet
är ganska oförklarligt med tanke
på att utlösningen av denna regel
ju sker i det för konsumenterna mest
gynnsamma prisläget och egentligen är
till för att skydda producenterna genom
att nedre prisgränsen inte fullt
nås eller nås först vid en senare tidpunkt
därest världsmarknadspriserna
fortsätter att sjunka. Herr Mossberger
måste därför ha missuppfattat detta.

Det hade också varit intressant om
han sagt någonting om logiken i att
man tar bort automatiken när det gäller
den nedre buffertzonen men samtidigt
har den kvar vid den övre —
även om det väl inte är så stora risker
eller chanser att prisnivån kommer så
högt kan det inträffa någon gång för

någon produkt, och då skulle det vara
åtminstone någon kompensation.

Låt mig stanna något inför jordbruksministerns
resonemang på denna punkt.
Han säger att han här tagit hänsyn till
en minoritet, och det bör han ha en
blomma för, ty det brukar han nämligen
inte göra! Detta är tydligen ett undantag'',
och man kanske därför skulle
vara snäll denna gång.

Jag kan ändå inte underlåta att kommentera
hans resonemang. Jordbruksministern
åberopar en artikel i »Köttbranschen»,
där man är irriterad över
vad som hände den 22 november i fjol
i samband med de förändringar som
då skedde, förorsakade delvis eller
kanske helt av devalveringen. Då utlöstes
mycket snabbt — jag tror det var
enbart för kött och inte för fläsk —
denna spärregel och importavgifterna
höjdes.

Jag kan dock inte finna att det förorsakade
att importörerna fick köpa
kött till ett högre pris. Självfallet hade
importpriset, eller världsmarknadspriset
kanske man kan säga, sjunkit mera
än vad denna höjning av importavgiften
kunde kompensera eller korrigera.
I detta land fick vi detta datum en sänkning
av prisnivån. Det är inte svårt att
skaffa fram siffror på det.

Det innebär således att den grupp,
som jordbruksministern här har tagit
hänsyn till, ingalunda förlorade på vad
som hände marknadsmässigt den gången.
Det är möjligt att det för berörda
handel varit ändå bättre om man
kunnat få åtnjuta både ett sänkt världsmarknadspris
och en fortsatt låg importavgift,
men det blev rimligen inte
sämre för de berörda än om dessa förändringar
på båda sidor inte hade skett
— alltså än förhållandet var tidigare.

Det hade vidare varit intressant om
jordbruksministern inte bara hade sett
till hur prisförändringarna verkade för
denna grupp och hur mycket pengar
den förlorade, utan också till hur mycket
jordbruket förlorade. Det hade kanske
varit rimligt om jordbruksministern

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

också hade beaktat detta, lag föreställer
mig att de förlusterna är ganska
stora.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Nu är det så, herr Axel Kristiansson,
att världsmarknadspriset inte hade fallit,
utan den här gången var det ett antagande
som man gjorde inom Slakteriförbundet
om hur marknadsbilden skulle
se ut i Danmark efter devalveringen.
Sedan vidtog man den här åtgärden —
för att ett par veckor senare upptäcka
att den var onödig, varför man alltså
återgick till den gamla ordningen.

Att det är så det ligger till borde herr
Axel Kristiansson, som just talar om
möjligheten alt ta del av statistik, kunna
förvissa sig om. Här har man just
fått ett exempel på hur underliga verkningarna
kan bli av ett system, som
lägger hos en part — i det här fallet
en grupp av näringsidkarna — att fastställa
priset, varefter de andra näringsidkarna
blir beroende av det på olika
sätt.

Då är det väl lika bra att erkänna, att
man i grund och botten inte vill ha sådana
förhållanden. Man skall ha möjligheter
att analysera situationen och vidta
åtgärder därefter. Det är detta det
rör sig om och ingenting annat.

Vi har inte slopat buffertzonerna. Men
å andra sidan har vi sagt, att dessa
inte skall vara så tvingande att jordbruksnämnden
bara därför att noteringen
är förändrad genast på morgonen
säger till Slakteriförbundet, att nu måste
vi vidta åtgärder i fråga om gränsskyddet.
Man skall ha möjligheter till
en friare bedömning.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! När man lyssnar till
jordbruksutskottets vice ordförande,
herr Mossberger, får man en känsla av
att vårt krav om utredning skulle strima
emot fjolårets riksdagsbeslut.

Jag ser ingenting i vårt utredningskrav
som strider mot 1967 års uttalande
av riksdagen när det gällde rationaliseringspolitiken
inom jordbruket.
Tvärtom, skulle jag vilja säga, och det
försökte jag stryka under i mitt anförande.
Som jag nämnde inledningsvis
vair vi då överens om att försöka undvika
överskottsproduktion, som medförde
exportförluster. Vårt förslag är
ju ett medel i denna riktning och en
målsättning att inte övervältra bördan
från den s. k. kommersiella produktionen
till jordbruket.

Om systemet är genomfört i Västtyskland,
så betyder detta givetvis i
sak ingenting, men eftersom herr Mossberger
gör gällande att den uppgiften
var en ren gissning, så vill jag påpeka
att det systemet har relaterats i fackpressen.
Jag har inte tillgång till den
nu, tyvärr, men herr Mossberger vet
ju att vi vid utskottsbehandlingen fick
en utförlig redogörelse beträffande detaljerna
i det systemet. Det är också
känt att samma tankegång som herr
Mossberger nu tog upp framfördes i
andra kammaren i fredags. Då vidhöll
jordbruksutskottets ordförande, herr
Hansson i Skegrie, den uppgift jag här
lämnade, efter vad jag förstår.

Den formulering som herr Mossberger
använde var också intressant. Han
sade att jag har inte »fått bekräftat»
att de uppgifterna är riktiga. Men han
bär tydligen inte heller fått bekräftat
att uppgifterna är felaktiga.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in i
detalj på vad som hände beträffande
buffertzonerna och automatiken vid ett
visst tillfälle i höstas. För att få en
fruktbar debatt omkring en sådan detalj
bör man väl ha materialet framför sig.
Jag har visserligen haft tillfälle att ta
del av uppgifterna om prisvariationerna
då, men jag vill som sagt inte gå in
i någon detalj diskussion.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Jag skall i stället göra några allmänna
reflexioner omkring jordbruksministerns
yttrande om automatiken i
samband med buffertzonerna och frågan
om hur bindande överenskommelser
mellan berörda parter är. Det är
ju ett gammalt diskussionsämne.

Jag medger givetvis att jordbruksministern
har frihet att göra avvikelser
från de förslag som myndigheterna
lägger fram. Jordbruksministern kan
inte vara helt bunden av de träffade
överenskommelserna, även om de har
kommit till efter överläggningar och
genom hänsynstagande från olika håll.
Men då kan han lätt komma i en besvärlig
situation. När jordbruksministern
anser sig böra ta så stor hänsyn
till en viss part i förhandlingarna, kan
han lätt råka in i ett motsatsförhållande
till den andra parten som har deltagit
i överläggningarna och överenskommelsen
efter att ha gjort kompromisser
och medgivanden. Jag tror att
detta har blivit resultatet av ändringen
i den nu träffade överenskommelsen.

Buffertzonsystemet var ju avsett att
verka dämpande på prissvängningarna
beträffande kött och fläsk, och jordbruksnämnden
redovisar i sin skrivelse
hur systemet har verkat under den
gångna delen av detta regleringsår. Man
talar om vid vilka tillfällen priserna
har befunnit sig i den nedre buffertzonen
och vid vilka tillfällen priserna
har befunnit sig i den övre buffertzonen.
Sedan sammanfattar man detta så,
att enligt nämndens och delegationens
uppfattning har systemet i stort sett
fungerat så som avsikten var, dvs. verkat
dämpande på prisrörelserna i den
inhemska marknaden. Man har därför
enats om att föreslå att systemet får
prövas oförändrat även under regleringsåret
1968/69. Mot detta anförde en
ledamot i jordbruksnämnden reservation,
men övriga representanter både i
nämnden, i förhandlingsdelegationen
och i konsumentdelegationen hade tydligen
enats om förslaget.

Detta gör att avsteget från överens -

kommelsen har uppfattats som en åtgärd
riktad mot jordbruket och jordbrukarnas
intressen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
skall inte mot bättre vetande försöka
inbilla denna kammare, att Sveriges
slakteriförbund gör så dumma affärer!
Det är ganska lätt att förstå för den som
är så pass insatt i dessa frågor som
jordbruksministern, att om 5 procent på
importavgiften exempelvis för fläsk ger
möjlighet till cirka 7 öres förhöjning av
denna avgift, och om man som regel
icke gör justering med mindre än 5
öre, måste man vara i ett mycket gynnsamt
läge för att rent strategiskt kunna
gå under utlösningsgränsen med 1 öre
och således på ett sätt som icke förutsatts
utnyttja situationen. Detta lilla
exempel bevisar väl i alla fall att jordbruksministerns
argument för att få
bort automatiken inte håller, i synnerhet
som det angivna exemplet är förknippat
med de stora förändringar som
skedde eller bedömdes ske i samband
med devalveringen, vilken situation vi
får hoppas inte återkommer så många
gånger.

Jag vågar påstå, herr jordbruksminister,
utan att ha siffrorna till hands
— och det kan vi undersöka efteråt —-att det vid det tillfället skedde prissänkningar.

Det väsentliga för Sveriges slakteriförbund
och jordbrukarna är inte hur
höga importavgifterna är, utan det är
vilken prisnivå vi har i vårt land, och
då sänker man inte avsiktligt hela prisnivån.

Vidare tycker jag att det hade varit
intressant om jordbruksministern något
mera hade stannat inför det rimliga i
att göra denna ändring i förutsättningarna.
Jordbruksministern har konstitutionellt
rätt att föreslå riksdagen
denna ändring, men jag undrar i alla
fall om det är rimligt med hänsyn till de

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

berörda huvudparterna att göra ändringen
under löpande avtal — man
måste ju säga att avtalet är löpande evad
det gäller principerna. Eftersom principerna
och förutsättningarna ingalunda
diskuterats på något plan under de
överläggningar, som har förevarit har
självfallet samtliga parter då förutsatt
att de skall vara oförändrade. Om någon
part sitter i kläm hade det varit rimligt
att jordbruksministern noterat detta
och framfört det vid nästa överläggning.
Det hade inte varit så farligt om
man hade behållit nuvarande form året
ut. Därefter kunde man ha diskuterat
hur systemet verkar för respektive parter
och kommit fram till en hygglig lösning
som kunde tillfredsställa alla.
Jordbruksministern skulle ha visat bättre
handlag om han hade följt dessa
spelregler.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
trodde att jag hade missuppfattat frågan
om buffertzonerna. Jag vet inte om det
är han eller jag som har missuppfattat,
men jag tror inte att det är jag. Vi har
inte velat något annat än vad som står
i propositionen och som redan gäller
för andra varor, nämligen avvakta utvecklingen
så att vi inte får en automatisk
höjning med 5 procent när man
närmar sig den nedre gränsen i buffertzonen.
Om höjningen sker automatiskt
kan det hända att den måste ändras några
dagar senare; vi har haft sådana
exempel.

Jag måste återkomma till vad herr
Karl-Erik Eriksson sade om Västtyskland
och om Österrike. Visserligen fick
vi en redogörelse av ordföranden i utskottet
om detta, men det förbättrar
egentligen inte saken. Lantbruksförbundet,
lantbruksstyrelsen, Slakteriförbundet,
jordbruksnämnden m. fl. myndigheter
borde också ha känt till detta förhållande.
Mitt uttalande var alltså inte
så lösligt som herr Eriksson trodde, och
jag betvivlar att Västtyskland kommer

att vilja ha ett sådant här system. Det
landet importerar ju livsmedel för cirka
17 miljarder om året, och då finns
det inte så stor anledning att där införa
sådana här differentierade avgifter.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet inte om jag kan
tillmötesgå herr Axel Kristianssons begäran
att ytterligare utveckla motiven,
eftersom jag ganska tydligt har förklarat
varför vi föreslår denna ändring.
Det är av hänsyn till en tredje part som
inte direkt deltagit i dessa förhandlingar.

Jag har inte många flera argument,
men jag skulle dock till herr Axel Kristiansson
vilja säga att den ofelbarhetsteori
som han tycks vara förespråkare
för är en aning för primitiv. Att ett
företag är stort behöver inte innebära
att man där inte kan fatta några felaktiga
beslut. Vi måste nog räkna med
att felbedömningar kan göras litet varstans.
Riksdagen är inte rätt forum för
denna diskussion. Om Sveriges bönder
har några synpunkter på detta gentemot
sin föreningsrörelse och om alla hyser
samma kolartro som herr Axel Kristiansson
om ofelbarhet, är det en annan
sak. Jag skall dock avstå från att föra
denna diskussion vidare här.

Jag vill erinra om att beslutet om buffertzonerna
fattades på försök under ett
år. Lägg märke till det. Varför ett år?
Jo, därför att vi samtidigt hade gett
jordbruksnämnden i uppdrag att försöka
komma fram till ett bättre system för
fastställande av prisnivån i landet. Vi
hade redan i jordbruksutredningen diskuterat
svagheten i det system som innebär
att man accepterar en prisnotering
från ett företag och använder den
som utgångspunkt. Vi sade att detta inte
dög och gav jordbruksnämnden i uppdrag
att finna på något bättre. Samtidigt
som nämnden kom in med detta
förslag anmälde den att den hade misslyckats
med att för detta år finna nå -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

gon annan form för det hela. Man kan
därför inte utan vidare säga att buffertzonsystemet
är accepterat i vårt regleringssystem.
Det är bara ett försök under
ett år. Nu föreslås att försöket skall
utsträckas till ytterligare ett år. Har
man den utgångspunkten att det här
gäller ett försök, kanske man också har
lättare att acceptera att de modifikationer
som sker inte skall uppfattas såsom
stora avsteg från den träffade uppgörelsen.

Jag har alltså i detta sammanhang tagit
hänsyn till den enskilda handeln
men även till konsumentkooperationen,
som ju är importör och har vissa intressen
i detta fall. Ett par högermän lär
ha tyckt att detta system gick litet för
långt och har velat opponera sig något
emot att riksdagen skall] spela denna
slaviska roll att följa det som man har
kommit överens om vid dessa förhandlingar.
Ett par högermän har tyckt att
det står i strid med näringsfriheten och
har på det sättet markerat ett avståndstagande.
Det är jag väldigt glad för. Det
är åtminstone en liten strimma av ljus
i det mörker som breder ut sig, när man
inte kan föra en debatt kring vettiga
frågor utan bara hänvisar till överenskommelser.
Vi får inte glömma bort att
vi ändå till sist måste sträva efter att
ha alla krafter med. Konsumentkooperationen,
producentkooperationen och
de enskilda företagen har naturligtvis
alla sitt berättigande. Hela vår jordbrukspolitik
bygger på att det skall finnas
möjlighet att också importera varor
utifrån. Vi får inte glömma den utgångspunkten
i detta resonemang. Det
är ju ändå det viktigaste för oss att
samhället och näringarna kan utvecklas
på ett riktigt sätt.

Ja, herr talman, jag hade anledning
att göra den noteringen att regeringen,
som har ställt sig bakom mitt förslag,
har intagit den ståndpunkten att den
vill stödja en viss sektor inom vårt näringsliv
och inte försätta den i den besvärande
situation som ju kan inträffa,
vilket också dessa exempel visar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till jordbruksministern
att det är inte därför
att Sveriges slakteriförbund är stort som
jag skulle förmena att det handlade riktigt.
Jag har för övrigt aldrig sagt att
förbundet är ofelbart. Det är jordbruksministerns
ord. Men jag vill kanske
säga, att förbundet, eftersom det har
ett ansvar för prisbildningen, rimligen
inte kan handla så lättsinnigt som jordbruksministern
beskyller det för att göra.

Sedan vill jag ifrågasätta vad detta
över huvud taget har med näringsfrihet
att göra. Det är väl ändå att ge
denna sak för stora proportioner. Det är
ju ändå endast då priserna ligger alldeles
intill respektive prisgränser, i
praktiken den nedre, som dessa — enligt
jordbruksministern — manipulationer
kan ske.

Om jordbruksministern såg en strimma
av hopp i det faktum att det fanns
någon högerman som inte hade accepterat
detta system, må de vara honom
förunnat att hysa detta hopp. Jag tror
dock att jordbruksministern förstorar
det hela. Det må vara hänt att man
resonerat om att försöksvis tillämpa
detta system, men märk väl: under
dessa överläggningar som ligger till
grund för propositionen, ifrågasattes det
aldrig att systemet skulle tas bort under
återstoden av avtalsperioden. Från dessa
utgångspunkter vill jag än en gång
framhålla att jordbruksministern kunde
ha avvaktat ett år. Någon större
olycka hade inte hänt under den tiden.

Till herr Mossberger vill jag bara
säga att jag kan förstå hans resonemang.
Men då skulle herr Mossberger också
ha varit så konsekvent att han tog bort
automatiken också då det gäller den
övre buffertzonen.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Mossberger sade
att Slakteriförbundet, lantbruksstyrel -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. in.

sen m. fl. borde känna till om det hade
funnits något system i Västtyskland och
Österrike. Jag har just nu fått i min
hand Slakteriförbundets storproduktionsutredning
— där relateras på sidan
22 det västtyska förslaget och några
sidor längre fram det österrikiska förslaget.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Egentligen hade jag väl
inte direkt anledning att säga någonting
i denna debatt eftersom jag inte
varit med om utskottsbehandlingen,
men det finns två saker som jag tycker
är intressanta.

Först och främst har vi nu fått klart
för oss varför jordbruksministern ändrat
på den träffade överenskommelsen.
Anledningen skulle framför allt vara
att slakteriorganisationen vid en viss
tidpunkt vidtagit åtgärder som enligt
jordbruksministerns utsago inte stämmer
överens med systemet. Jag vill något
reagera mot detta. Kammarens ledamöter
kan ju lätt få intrycket att
slakteriorganisationen här skulle ha
gjort någonting som inte varit riktigt
just. Det tillämpade förfarandet ligger
helt inom ramen för de regler som gäller.
Vi vet precis vilken tidpunkt det
gällde och vilken allmän oro som rådde
på olika marknader i samband med
devalveringen. I detta läge var det naturligtvis
— det hoppas jag att jordbruksministern
förstår — slakteriorganisationens
enkla skyldighet att försöka
vidtaga de åtgärder som var möjliga för
att skydda producenternas intressen
härvidlag.

Jag kan heller inte förstå att handeln
eller andra på något sätt skulle ha
blivit utsatt för en orättvisa. När jordbruksministern
talar om en sådan kan
jag inte se att han har fog för det. Eftersom
detta är någonting alldeles nytt för
mig måste vi naturligtvis titta närmare
på vad som inträffat. Men för dagen vill
jag uttrycka den uppfattningen att jordbruksministern
ger en överbetoning åt

den situation som importörerna och
handeln kommit i.

Sedan hade jag inte trott att näringsfriheten
skulle diskuteras i detta sammanhang.
Jordbruksministern uttryckte
saken så, att två högermän skulle ha
reagerat och ansett att näringsfriheten
varit i fara. Jag tycker att det är att
ge denna fråga dimensioner som knappast
passar i sammanhanget. På den
punkten är jag förvånad över jordbruksministerns
uttalande men vill gärna tro
att han har talat om näringsfriheten i
en situation där det kanske inte är så
särskilt lätt för jordbruksministern att
föra fram de starka sakliga argumenten
för att ändra på en uppgörelse där stor
enighet rått.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Låt mig bara säga till
herr Karl-Erik Eriksson att jag mycket
väl känner till vad han läste upp. Men
det gäller förslag som aldrig har genomförts,
och därför kan han inte påstå
att jag hade fel.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag håller gärna med
herr Harald Pettersson om att man har
rätt att göra sådana här prisförändringar.
Men inträffar det flera gånger att
man lägger sig just ett öre under en viss
gräns blir ju frågan om det verkligen
bara är av en händelse man råkat hamna
där eller om det inte finns en avsikt
bakom. Har vi ett sådant här regelsystem
skall det självfallet användas
även i framtiden. Frågan är bara: Skall
jordbruksnämnden ha rätt att dröja några
dagar för att analysera situationen
och därefter vidtaga åtgärder? Jordbruksnämnden
ansåg det som en ovillkorlig
skyldighet att så fort detta hade
inträffat omedelbart utlösa en höjning
av införselavgiften. Det var jordbruksnämndens
svar på köttbranschens framställning.
Jag har tidigare betonat att
vi i den här situationen lika väl som

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

när man underskrider den nedre prisgränsen
skall ha möjligheter till att
göra en bedömning av läget och inte behöva
känna oss tvingade; vi måste få
bedöma vad som är förnuftigt i den
särskilda situationen.

Jag vill också gärna säga att jag inte
heller anser att Slakteriförbundet har
gjort någonting som det kan klandras
för. Tolkningar och bedömningar, herr
Harald Pettersson, kan göras på olika
sätt, men jag medger att jag kanske
använde för stora ord när jag tog till
näringsfriheten. Man gör det ibland
för att man skall få folk att fundera
över var vi till sist skulle hamna, om
vi inte har möjlighet att föra en sådan
bär diskussion. Jag vill gärna framhålla
att vi inte behöver ta så hårt
på farhågorna att näringsfriheten skall
vara hotad. Vi har dock här ett litet
exempel på vart det skulle kunna leda,
om man bara accepterade ett regleringssystem
utan att få lov att använda sunt
förnuft vid tillämpningen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det senaste anförandet.
Det klargjorde två viktiga saker,
och det gällde de förhållanden som
jag själv reagerade mot.

Jordbruksministern erkänner nu att
det tillhör spelets regler att göra på detta
sätt. Slakteriorganisationen har alltså
handlat fullt just, och hade den inte
gjort på det sättet hade den inte handlat
riktigt.

Beträffande näringsfriheten tackar
jag jordbruksministern för hans nu uttalade
mening att denna sak inte har
med den frågan att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten 2, därefter särskilt i

fråga om punkten 4 samt vidare särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsaipparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 4, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-75;

Nej — 62.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottett i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksproduk -

ter, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. undervisning för utlandssvenska
barn m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående undervisning
för utlandssvenska barn samt för
vissa minoriteter i Sverige jämte motioner.

I propositionen nr 67 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 8 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels besluta att från
och med den 1 juli 1968 statsunderstöd
skulle få utgå till svensk undervisning
i utlandet enligt i statsrådsprotokollet
angivna grunder och riktlinjer, dels
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för intagning av utlandssvenska
barn i skolor i Sverige, dels
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
åtgärder för att underlätta skolgången
för utlandssvenska elever samt
andra elever i behov av skolinackordering,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordade åtgärder för att underlätta
skolgången för barn och ungdom,
som tillhörde en inflyttad minoritet,
samt giva dessa tillfälle till kompletterande
undervisning i nationella ämnen,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om grunderna för statsbidrag till de
ändamål, som angivits i statsrådsprotokollet.

I propositionen hade förordats, att
svensk undervisning i utlandet skulle
få anordnas i form av grundskola
(svensk utlandsskola), svensk undervisning
vid internationell skola, kompletterande
svensk undervisning för svenska
barn i utländska skolor samt korrespondensundervisning.
Statsbidrag före -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

sloges utgå till kostnader för lärartjänster
och undervisningsmateriel samt om
synnerliga skäl förelåge även till kostnader
för skollokaler och elevhem. Kostnaderna
för genomförande av de framlagda
förslagen angående svensk undervisning
i utlandet beräknades till cirka
1,3 miljon kronor per år.

För att underlätta de utlandssvenska
elevernas skolgång i Sverige hade bland
annat föreslagits, att vissa elevhem
knutna till det allmänna skolväsendet
skulle mottaga även utlandssvenska elever
och förses med särskilda personella
resurser. Särskilt studiestöd föresloges
kunna utgå till utlandssvenska elever,
som önskade utbildning i Sverige.

I fråga om inflyttade språkliga minoriteter
hade föreslagits, att försöksverksamhet
skulle anordnas med ^undervisning
för barn i förskole- och grundskoleåldern
på barnens egna modersmål.
Vidare borde prövas olika nya
åtgärder för att underlätta minoriteternas
anpassning till det svenska samhället.
För att minoriteterna skulle kunna
behålla kontakten med sin ursprungliga
kulturmiljö föresloges, att barn och
ungdom, som tillhörde en minoritet,
skulle kunna få kompletterande undervisning
i det egna modersmålet och
andra nationella ämnen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
790, av herr Yngve Nilsson in. fl., och
II: 1024, av herr Engkvist in. fl.,

dels motionen 1:793, av herr Björk,
vari hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för en successiv avveckling av
statsbidraget till Hillelskolan,

dels de likalydande motionerna I:
841, av fru Dieseli in. fl., samt II: 1090,
av herrar Nordstrandh och Werner,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
att godkänna S:t Eriks katolska
skola i Stockholm som sådan skola, vid
vilken skolplikt finge fullgöras, samt
att med ändring av förslaget i propo -

sitionen bevilja denna skola ett statsbidrag
om ca 16 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:

842, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg, samt 11: 1088, av fru Frienkel
och herr Norrby, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl. Maj :t
begära anvisningar och riktlinjer till
kommunerna för förskoleverksamhet
för invandrarbarnen, förslag till stöd
för denna särskilda förskoleverksamhet
samt försöksverksamhet med introduktionskurser
till skolan för blandade
grupper av invandrarbarn med olika
modersmål ävensom anföra vad som i
motionerna anförts om utformningen
av kompletteringsundervisningen för de
språkliga minoriteternas barn i det egna
språket och den egna kulturen,

dels de likalydande motionerna I:

843, av herr Thorsten Larsson in. fl.,
samt II: 1089, av herrar Mattsson och
Dockered, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att statsbidrag skulle
utgå till skolmåltid, skolskjuts och skolhälsovård
vid svensk utlandsskola enligt
i motionerna anförda riktlinjer
samt att statsbidrag skulle utgå till förskoleverksamhet
vid svensk utlandsskola
enligt 1964 års utlands- och internatskoleverksamhetsutrednings
förslag
ävensom i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om riksinternatskolor
måtte bliva föremål för utredning
och förslag till riksdagen i enlighet
med de i motionerna uppdragna
riktlinjerna,

dels de likalydande motionerna I:

844, av herr Lidgard in. fl., och II: 1091,
av herr Nordstrandh in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
skolgången för utlandssvenska elever
samt andra elever i behov av skolinackordering
i första hand skulle tillgodoses
genom utnyttjande av lämpliga,
redan nu existerande internatskolor,

dels de likalydande motionerna I:

845, av herr Wallmark, samt II: 1086,
av herrar Björkman och Nordstrandh,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala, att skol -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang'', undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

överstyrelsen i sin försöksverksamhet
beträffande nybörjarundervisningen av
elever med annat modersmål än svenska
borde beakta de i motionerna anförda
språkpedagogiska synpunkterna och giva
försöksverksamheten sådan inriktning
och personella resurser, att såväl
särskilda klassavdelningar för minoritetsbarn
som självständiga internationella
skolor kunde växa fram därav
ävensom att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå bidragsregler för de
berörda minoritetsskolorna med syfte
att säkra skolornas fortsatta existens
och pedagogiska standard samt att
Kungl. Maj :t, till dess sådana regler hade
trätt i kraft, vid den årliga bidragsberäkningen
vad gällde de estniska skolorna
och den judiska Hillelskolan måtte
avpassa bidragens storlek i syfte att
ekonomiskt jämställa dessa skolor med
de allmänna skolorna,

dels de likalydande motionerna I:
846, av herrar Österdahl och Erik Filip
Petersson, samt II: 1087, av fru Frsenkel
och herr Norrby, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att förskoleverksamhet
med statsbidrag skulle kunna
anordnas utomlands för utlandssvenskarnas
barn om barnantalet beräknades
bliva minst åtta, att riksdagen skulle
besluta, att statsbidrag skulle lämnas
till skolskjutsarna vid de svenska utlandsskolorna
med 100 procent av kostnaderna,
då resorna skedde med allmänna
trafikmedel, med bensinkostnaderna
om privatbil anlitades och med
högst 3 kronor per dag och elev om
skolskjuts anordnades samt att riksdagen
skulle besluta, att Grännaskolan,
Sigtunaskolan, Viggbyholmsskolan samt
Sigtuna humanistiska läroverk skulle
givas karaktären av riksinternat och
från och med nästa budgetår erhålla
statsbidrag för undervisningen enligt
samma grunder som gällde för kommunala
gymnasiala skolor och att Solbacka
läroverk från och med nästa budgetår
skulle erhålla statsbidrag enligt
kungörelsen om statsbidrag till vissa

privatskolor i enlighet med utredningens
förslag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:843 och 11:1089 samt 1:846
och II: 1087, i vad de avsåge statsbidrag
till förskoleverksamhet vid svenska utlandsskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:843 och 11:1089 samt 1:846
och 11:1087, i vad de avsåge skolskjuts
vid svenska utlandsskolor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 843 och II: 1089, i vad de avsåge
skolmåltider och skolhälsovård
vid svenska utlandsskolor,

4. att riksdagen måtte besluta, att
från och med den 1 juli 1968 statsunderstöd
skulle få utgå till svensk undervisning
i utlandet enligt i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 8 mars 1968 angivna grunder och
riktlinjer,

5. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade grunder
för intagning av utlandssvenska barn
i skolor i Sverige,

6. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:843 och 11:1089, 1:846
och 11:1087 samt 1:844 och 11:1091,
de fyra förstnämnda motionerna i vad
de avsåge internatskolorna, giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 790 och II: 1024, i vad de avsåge
statsbidrag till ett internatgymnasium
i Osby,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 790 och II: 1024, i vad de avsåge
utredning angående utformning
m. m. av ett internatgymnasium i Osby,

9. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade åtgärder
för att underlätta skolgången för utlandssvenska
elever samt andra elever
i behov av skolinackordering,

10. att riksdagen måtte avslå motio -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

nen I: 793, om avveckling av statsbidraget
till Hillelskolan,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:845 och 11:1086, i vad de avsåge
bidragsregler beträffande vissa minoritetsskolor,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 845 och II: 1086, i vad de avsåge
den årliga beräkningen av statsbidraget
till de estniska skolorna och
Hillelskolan,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:841 och 11:1090, i vad de avsåge
statsbidrag till S:t Eriks katolska
skola i Stockholm,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:841 och 11:1090, i vad de avsåge
godkännande av S:t Eriks katolska
skola i Stockholm som sådan skola vid
vilken skolplikt finge fullgöras,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 842 och II: 1088, i vad de avsåge
anvisningar och riktlinjer beträffande
förskoleverksamhet för invandrarbarn
samt förslag till stöd för denna
verksamhet,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:845 och 11:1086, i vad de avsåge
nybörjarundervisning för elever
med annat modersmål än svenska,

17. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 842 och II: 1088, i vad de avsåge
introduktionsåtgärder och kompletteringsundervisning
för elever på grundskolans
högstadium och det gymnasiala
stadiet,

a) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade åtgärder för att dels underlätta
skolgången för barn och ungdom,
som tillhörde en inflyttad minoritet,
dels giva dessa tillfälle till kompletterande
undervisning i nationella ämnen,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om grunderna för statsbidrag till de
ändamål, som angivits i statsrådsprotokollet.

Reservationer hade anförts

1) beträffande statsbidrag till skolskjutsar
vid svenska utlandsskolor, av

herrar Virgin (h), Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Ottosson
(h), Wallmark (h), Johan Olsson (ep),
Bohman (h), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihtfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp) och
Antonsson (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 843 och II: 1089 samt
1:846 och 11:1087, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att statsbidrag
skulle utgå till skolskjuts vid
svenska utlandsskolor i enlighet med
vad reservanterna förordat;

2) beträffande statsbidrag till skolmåltider
och skolhälsovård vid svenska
utlandsskolor, av herrar Virgin (h),
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Waltmark
(h), Johan Olsson (ep), Bohman (h),
Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:843 och 11:1089, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att statsbidrag skulle utgå
till skolmåltider och skolhälsovård vid
svenska utlandsskolor i enlighet med
vad reservanterna förordat;

3) beträffande avveckling av statsbidraget
till Hillelskolan

a) av herr Björk (s), utan angiven
mening, samt

b) av fröken Olsson (s), likaledes
utan angiven mening;

4) beträffande statsbidrag till de estniska
skolorna och Hillelskolan, av herrar
Virgin (h), Ottosson (h), Wallmark
(h), Bohman (h) och Turesson (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 11 och 12 hemställa,

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

11. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:845 och 11:1086, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag rörande bidragsregler
för de estniska skolorna och Hillelskolan
med syfte att säkra skolornas fortsatta
existens och pedagogiska standard,

12. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 845 och II: 1086, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t vid den årliga
beräkningen av statsbidragen till de estniska
skolorna och Hillelskolan måtte
avpassa bidragens storlek så, att skolorna
bleve ekonomiskt jämställda med
de allmänna skolorna;

5) beträffande statsbidrag till S:t
Eriks katolska skola i Stockholm, av
herrar Virgin (h), Ottosson (h), Wallmark
(h), Bohman (h) och Turesson
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 13 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 841 och II: 1090, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att statsbidrag ur det
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget Bidrag
till driften av grundskolor m. m. skulle
utgå till S:t Eriks katolska skola i Stockholm
och att bidraget för budgetåret
1968/69 skulle utgå med 16 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter inte kommer att bli allvarligt
skakade om jag nöjer mig med en
mycket kort redovisning av detta ärende.
Det är visserligen också här fråga
om en klyfta, och det är ju ett populärt
ord som användes flitigt i går. Men naturligtvis
är det här inte fråga om en
klyfta av samma storlek som den klyfta
som så ofta omnämndes i går. Men
för de personer som är berörda innebär
det i alla fall ett visst problem. Nu
är vi naturligtvis tacksamma över att
departementschefen i sin proposition

har gjort en hel del för att åstadkomma
en utjämning i frågan om hur utlandssvenskarna
skall ordna undervisningen
för sina barn.

Propositionen bygger på ett förslag
som 1964 års utlands- och internatskoleutredning
lagt fram. I propositionen
föreslås att utlandssvenskars barn skall
kunna få ordnad skolgång såväl i svenska
skolor i utlandet som i skolor här
hemma.

Som jag sade är det tacknämligt att
ett sådant förslag har kommit fram.
Men vi som har reserverat oss menar
att det tyvärr finns några skönhetsfläckar.
Den första gäller högstadieundervisningen.
Där hade utredningen föreslagit
att det skulle förekomma högstadieundervisning
även i de svenska skolorna
i utlandet, Departementschefen
har nöjt sig med att förklara att sådan
undervisning kan komma till stånd i
alldeles speciella fall, medan utredningen
menade att det skulle kunna ske
mera allmänt. Vidare hade — det är
den andra skönhetsfläcken — utredningen
begärt ett förslag om riksinternatskolorna.
Där har statsutskottet och
riksdagen redan tidigare hos Kungl.
Maj:t krävt att riksdagen skall få ett
besked angående riksinternatskolorna,
och utskottet har enhälligt också denna
gång beslutat föreslå riksdagen att påminna
om detta. De skolor som nämnts
i detta sammanhang brottats ju med
stora ekonomiska svårigheter, och det
är nödvändigt att de så snart som möjligt
får ett besked om hur deras framtid
kommer att gestalta sig.

I två reservationer har alla de tre
borgerliga partierna enat sig. Den första
reservationen gäller skolskjutsar vid
svenska utlandsskolor. Vi reservanter
menar att de svenska barn som går i
svenska skolor i utlandet bör vara likställda
med de barn som studerar här
hemma. När det nu lämnas bidrag till
skolskjutsar i Sverige vore det ju också
rimligt att de utlandssvenska skolbarnen
fick åtnjuta samma förmån. Vi
framhåller i reservationen att det är

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

fråga om rätt stora avstånd för många
av dessa barn. Det kan bli dyrbart och
besvärligt att ordna med skjutsarna till
skolan, och därför vore det mycket värdefullt
för föräldrarna till dessa barn
om de kunde få den hjälp som alla
föräldrar här i Sverige får. Vi menar
alltså att utlandssvenskarna och deras
barn inte skall vara i sämre ställning
än om de hade bott i Sverige. Det som
gäller skolskjutsarna, som tas upp i
reservation nr 1, gäller enligt vår uppfattning
också skolmåltiderna och skolhälsovården.
Där är det även fråga om
att skapa ett rättvist förhållande så att
det inte skall vara någon skillnad på de
svenska barnen om de går i en skola i
utlandet eller här hemma i Sverige. Därför
yrkar vi i reservation 2 att riksdagen
skall besluta om att statsbidrag skall
utgå även till skolmåltider och skolhälsovård
vid svenska skolor i utlandet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 2.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill beträffande reservationerna
1 och 2 inskränka mig till
att instämma i vad herr Axel Andersson
sagt och bara konstatera att departementschefens
frångående av utredningens
förslag vittnar om en småsnålhet
som enligt min uppfattning inte är på
sin plats när vi diskuterar våra utlandssvenskars
barn.

Därutöver vill jag säga några ord om
reservationerna 4 och 5 vilka berör minoriteterna.
Jag tycker att det sätt på
vilket man över huvud taget hanterar
dessa minoriteter — vi diskuterar nu de
estniska, de judiska och de katolska; det
är de som är upptagna i reservationen
— präglas såväl från departementschefens
som från majoritetens sida av en
småskuret dogmatisk inställning. Det
andas en brist på förståelse och en brist
på generositet som inte riktigt hör hemma
i vårt svenska utbildningsväsen. De
synpunkter som vi framfört i reserva -

tionerna 4 och 5 innebär dock relativt
små förbättringar för att trygga möjligheterna
för föräldrar som har barn inom
dessa grupper att få en reguljär skolundervisning
till en rimlig kostnad. De
får ju ändå satsa en hel del medel själva.

Herr talman! Jag ville göra denna
kommentar till den generella synen på
minoriteterna här i landet. Jag tycker
att den är djupt beklaglig. Jag ber alltså
att få yrka bifall även till reservationerna
4 och 5.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att det råder enighet mellan regeringen
och hela utskottet på alla väsentliga
punkter. I denna omgång gäller
det att i första hand rusta upp skolväsendet
utomlands för de svenska
barn som går där och påbörja en upprustning
av resurserna för dem som har
sina barn här hemma.

Vad sedan gäller det som det råder
skiljaktiga meningar om vill jag, herr
talman, säga ett ord om de två problem
som tagits fram här.

När det gäller frågan om statsbidrag
till skolskjutsar och skolmåltider för de
barn som skall gå i de svenska grundskolorna
utomlands kan man till att
börja med anlägga en principiell betraktelse
på den frågan. Här hemma är
det som bekant så att skolmåltider och
skolskjutsar betalas av kommunen. Det
är en kommunal angelägenhet. Det utgår
som bekant inga speciella statsbidrag
härför. Dessa frågor sköter kommunen
om inom ramen för sina resurser.
Då kan man principiellt ifrågasätta
om sådana bidrag bör utgå till svenska
skolor utomlands.

För det andra vill jag påpeka att i de
fall där synnerliga skäl föreligger blir
det möjligt att bygga elevhem med statsbidrag
för den svenska utlandsskolan.
I dessa fall kommer det aktuella problemet
att underlättas.

För det tredje vill jag framhålla —
vilket även utskottsmajoriteten har på -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

pekat — att de administrativa svårigheterna
blir markanta när det gäller att
klara av skolskjutsfrågan i en stad som
Paris.

För det fjärde föreligger självfallet
också ett ekonomiskt skäl för den intagna
ståndpunkten.

Beträffande skolgången för barn som
tillhör minoritetsgrupper i Sverige vill
jag med anledning av herr Wallmarks
yttrande bestämt framhålla att jag inte
kan se någon småskurenhet i vår inställning
till den frågan. Det är en klar,
principiell uppfattning som regeringen
och utskottsmajoriteten här har, nämligen
att det är bäst för dessa barn att
gå i den svenska skolan. Den är så generöst
utformad att barnen inte torde
behöva känna några speciella svårigheter
vid en sådan skolgång. Dessutom
tillkommer att medel ställs till förfogande
för kompletteringsundervisning om
den kultur och de förhållanden som råder
för de aktuella nationaliteterna.

Det finns ett undantag från denna
regel. Det gäller Hillelskolan, och jag
anser mig inte behöva närmare utveckla
varför vi anser oss kunna göra det
undantaget.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var väl ändå inte
alldeles riktigt när statsrådet Moberg
här sade att inga speciella statsbidrag
till skolskjutsar och skolmåltider utgår
utan att kommunerna skall sköta
dessa frågor. I själva verket har ju bidragen
till skolskjutsar och skolmåltider
bakats in i skatteutjämningsbidraget.
När vi i andra sammanhang har
gjort framställningar till statsmakterna
har vi mötts av det argumentet att vi
inte kan kräva speciella statsbidrag eftersom
dessa redan är inbakade i skatteutjämningsbidraget.
Det utgår alltså
i realiteten statsbidrag till skolskjutsar
och skolmåltider för de ungdomar som
har sina föräldrar i Sverige och bedriver
studier vid svenska skolor. Vi an -

ser därför att rättvisan mot skolbarnen
i utlandet som ju inte kan få förmånen
av något skatteutjämningsbidrag kräver
att ett rimligt statsbidrag ges.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var av tidsskäl som
vi avstod från att kommentera alla de
delar — och det gäller ju huvudpunkterna
— där utskottet är helt överens
med departementschefen. Det kanske
förtjänar att understrykas här. Om
statsrådets synpunkter på reservationerna
1 och 2 har herr Andersson redan
yttrat sig, varför det inte finns något
mer att tillägga på den punkten.

Statsrådet Moberg ville beträffande
minoriteterna bestämt avvisa min karaktäristik
av regeringens inställning
till problemen. Han menar att den
svenska grundskolan är så generös till
sin allmänna karaktär att man inte bör
ha några bekymmer med att placera
sina barn där.

Det är alldeles uppenbart att det finns
grupper av människor som har en viss
önskan att placera sina barn i särskilda
.skolor och även gör det med stora
uppoffringar. Det avlastar det allmänna
skolväsendet kostnader i motsvarande
mån. Jag ifrågasätter över huvud taget
om den berömda valfriheten som vi
diskuterar inte skall få finnas även på
detta område. Om nu föräldrarna hellre
vill ha sina barn i särskilda skolor, borde
inte vi då kunna kosta på oss att
ha en så generös inställning att vi medger
bidrag som i stort sett motsvarar
kostnaderna för barn i andra skolor.
Det är den generositeten jag efterlyser.
Att den saknas menar jag beror på en
dogmatisk inställning.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tycker herr Axel
Andersson i sitt inlägg bekräftade vad
jag sade, nämligen att det inte utgår
några speciella statsbidrag till skolskjutsar
och skolmåltider. Innebörden

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

av skatteutjämningsreformen är ju att
kommunen får ett totalt bidrag. Sedan
är det kommunens sak att bedöma vilka
angelägenheter inom bidragets ram
som man skall använda dessa pengar
till. Jag ser där fortfarande ett principiellt
hinder, med den utformning som
vi har givit reformen, mot att ge specifika
bidrag till dem som går i skolan
utomlands.

Vad herr Wallmark beträffar vidhåller
jag min uppfattning att det inte är
någon småskurenhet i vår principiella
uppfattning. Jag är övertygad om att
valfriheten för ungdomarna blir större
om de går i en svensk grundskola. De
har möjligheter, som jag förut sade, att
få de speciella önskemålen om de nationella
synpunkterna tillgodosedda genom
kompletteringsundervisning.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller, statsrådet
Moberg, att jag har rätt och att statsrådet
har fel. Tidigare utgick ändå statsbidrag
till skolskjutsarna och skolmåltiderna.
Så avlöstes det av detta skatteutjämningsbidrag.
Man bakade alltså in
bidraget tillsammans med en hel rad
andra saker i ett paket för att förenkla
det hela och inte ha så många statsbidrag
för olika ändamål att laborera
med. I det ingick som sagt skolskjutsar
och skolmåltider. Man avskaffade
således inte det statliga bidraget. Att
sedan kommunerna kan laborera litet
och plocka inom detta paket är ju en
helt annan sak.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga till
statsrådet Moberg att det är fråga om
föräldrarnas och barnens valfrihet och
deras uppfattning. Jag erinrar mig vad
gamle Ford svarade när han fick kritik
för att han inte hade några färger att
välja på. Han sade att man kan få sin
bil i vilken färg man vill bara man väl -

jer svart. Det förefaller vara det valalternativet
som statsrådet Moberg talar
för i detta sammanhang.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter statsrådet Mobergs
anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Jag ber bara att få hänvisa till utskottets
ganska utförliga skrivning, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag står som ensam motionär
i ett av de ärenden som behandlas
i föreliggande utlåtande. Min ensamhet
är dock inte värre än att jag befinner
mig i utomordentligt gott sällskap,
eftersom motionen anknyter till
en reservation av fru Alva Myrdal i
den utredning som ligger till grund för
propositionen.

Fru Alva Myrdal är ju eu klartänkt
person. Hon hör inte heller till dem
som brukar beskyllas för nationell
trångsynthet. Hon har tagit de fulla
konsekvenserna av den principiella inställning
som statsrådet Moberg deklarerat
på regeringens vägnar när det gäller
särskolor för religiösa minoriteter.

Om man hävdar synpunkten att vi
skall ha en skola för alla och att olika
speciella önskemål skall kunna tillgodoses
på annat sätt, är det inte rimligt
att i ett särskilt fall acceptera statligt
stöd åt en religiös särskola. Den synpunkten
har fru Myrdal hävdat. Den
har också fått stöd av åtskilliga remissinstanser.
Jag har funnit det angeläget
att ytterligare understryka denna synpunkt
genom ett yrkande att utskottet
skulle ha uttalat sig för en successiv avveckling
av statsbidraget till den judiska
särskolan, Hillelskolan.

Statsrådet Moberg säger att det behövs
ingen särskild motivering för att
man här har gjort ett särskilt undantag
från regeln. Åjo, det skulle nog behövas
en motivering. I själva propositio -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

nen har departementschefen funnit det
angeläget att anföra en motivering. Det
heter där att frågan »bör bedömas under
hänsynstagande till en lång historisk
utveckling som innebär att ett
folk parallellt med sin anpassning till
vårt och andra västerländska samhällen
funnit angeläget och lyckats med att
bevara en nationell och kulturell identitet».
I fortsättningen säger statsrådet
att denna strävan måste respekteras.

Det där låter ju utomordentligt sympatiskt
och bra. Men för det första är
uttalandet vilseledande, eftersom det
ingalunda förhåller sig så, att medlemmar
av det judiska folket generellt skulle
vara angelägna om en så extremt
segregerad undervisningsform som den
som tillämpas i Hillelskolan. Inom det
judiska folket har det alltid funnits och
finns alltjämt olika åsikter om hur
långt man bör driva anpassningen respektive
strävandena att hävda religiös
och kulturell särart.

För det andra skulle ju uttalanden av
denna art lika väl kunna göras om andra
religiösa minoriteters krav på statsbidrag
till särskolor. Man kunde t. ex.
ha tänkt sig att statsrådet med anledning
av önskemål om stöd åt den katolska
skolan S:t Erik hade sagt ungefär
följande: Frågan bör bedömas under
hänsynstagande till en lång historisk
utveckling som innebär att en kyrka
parallellt med sin anpassning till
vårt och andra västerländska samhällen
funnit angeläget och lyckats med att bevara
en religiös och kulturell identitet.
Det skulle också ha låtit mycket bestickande
och bra.

Vad som är betänkligt i denna fråga
är ju att man ändå skapar ett slags prejudikat
som på längre sikt kan komma
att åberopas av andra religiösa minoriteter.
Man kan på det sättet glida in i
ett tillstånd av ett på olika sätt segregerat
skolsystem som skulle stå i strid
med allmänna demokratiska jämlikhetsprinciper
på delta område.

Om man intar denna principiella inställning
och vill ta konsekvenserna

därav, innebär det verkligen inte någon
trångsynthet. Det är fullt möjligt att
kombinera denna hållning med en utpräglad
generositet gentemot religiösa
och nationella minoriteter i andra former.
Man kan mycket väl tänka sig att
vi så småningom får stora statsbidrag
till dessa minoriteters religiösa och kulturella
aktiviteter och former av undervisning
vid sidan av den obligatoriska
skolan och att man på det sättet tillgodoser
behovet av valfrihet.

Jag har för min del i andra sammanhang
hävdat att vi bör överväga möjligheterna
att föra en sådan minoritetspolitik.
Jag har därvidlag också fått stöd
från högerhåll, men det förefaller som
om högern inte riktigt tänkt igenom
konsekvenserna av sin linje i det här
avseendet.

Utskottet har inte velat bifalla mitt
motionsyrkande. Man understryker
dock den principiella synpunkten. Jag
har förståelse för att utskottet funnit
det besvärande att desavuera departementschefen.
Jag har också förståelse
för att departementschefen funnit det
svårt att göra något åt ett statsbidrag
som existerade vid hans ämbetstillträde.
Men jag vore tacksam om utskottets
ärade talesman ville klargöra att den
ståndpunkt man intagit inte innebär någon
definitiv bindning till tanken på
fortsatt stöd till Hillelskolan utan att
man är öppen för en omprövning längre
fram. Uttalandet i propositionen kan
nämligen möjligen läsas som en definitiv
bindning. Å andra sidan förefaller
utskottets ställningstagande till högermotionen
innebära att man inte vill
binda sig bestämt.

Jag vore alltså tacksam för ett klargörande
på denna punkt, och jag har, herr
talman, inget särskilt yrkande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Björk beskyller oss
för att vara inkonsekventa. Det står herr
Björk fritt att tycka och tänka vad han
vill. I kammaren är han, såvitt jag för -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

står, ensam om sin uppfattning. I varje
fall finns det ingen i statsutskottet som
har delat hans uppfattning.

Därför skall jag inskränka mig till att
— när herr Björk talar om att det finns
risk för prejudikat och samtidigt försöker
ge sken av att han har en allmänt
generös inställning — citera några rader
ur herr Björks motion. Han säger:
»Det stora flertalet familjer av judiskt
ursprung har uppenbarligen ingen avsikt
att placera sina barn i Hillelskolan
eller skolor av motsvarande typ.» De
går alltså i ordinarie skolor. Sedan
kommer slutsatsen: »Stödet av denna
skola framstår sålunda som en diskriminering
till förmån för en minoritet
inom en minoritet.»

Självfallet har vi bråttom när vi skriver
våra motioner. Motionstiden är inte
tillräckligt lång — det håller jag med
om — men sådana våldsamma kullerbyttor
väntade jag mig inte att herr
Björk skulle ägna sig åt. Skall detta
kallas för en diskriminering, när de judiska
familjerna har valfriheten att placera
sina barn antingen i Hillelskolan
eller i den ordinarie skolan! Det är väl
bara herr Björk som riktigt förstår vad
han menar i detta sammanhang. Och
vad rör de allmänna demokratiska principer
han åberopar tycker jag att utskottet
— även om dess majoritet enligt
min mening har varit för snål — i sin
allmänna principiella inställning bär
handlat helt korrekt.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jo, herr Wallmark, det
borde inte vara så svårt att förstå denna
formulering. En »diskriminering»
kan vara både positiv och negativ. Det
är här fråga om en »positiv diskriminering»
gentemot en minoritet inom en
minoritet. Samtidigt är det fråga om en
negativ diskriminering av alla andra
religiösa minoriteter, vilka icke ges motsvarande
förmåner. Detta är alltså helt
klart. Det krävs inga som helst kullerbyttor
för att förstå vad det handlar
om.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av herr
Björks anförande vill jag erinra om
vad utskottet skriver: »Beträffande

Hillelskolan föreligger sålunda förutom
Kungl. Maj:ts förslag motionsvis framställda
yrkanden som går i mot varandra
motsatt riktning. Utskottet vill för
sin del understryka vad departementschefen
anfört om grundskolans syfte
— och möjlighet — att vara en skola
för alla och om den därav följande principen
i fråga om statsbidrag till religiösa
minoriteters skolor.» Resten citerade
herr Björk själv.

Jag vill också säga något om herr
Wallmairks inlägg om småskurenheten.
Jag vill erinra om att kostnadsökningen
inom det lilla avsnitt som statsutskottets
andra avdelning haft att behandla
blir 1 250 000 kronor. Jag tycker
inte att det är småskuret precis.

Jag har full förståelse för herr Björks
tankegångar, men de visar också hur
svårt det är att avveckla ett statsbidrag
sedan man en gång börjat lämna ett
sådant.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till statsrådets uppfattning när det
gäller statsbidrag till skolskjutsar och
skolfrukostar för utlandssvenskar. Jag
kan inte finna annat än att de som inte
betalar skatt här — krono- eller kommunalskatt
•— givetvis inte skall komma
i åtnjutande av bidrag.

Herr Axel Andersson säger att vi bär
fått det allmänna kommunala bidraget.
Ja, herr Andersson, vi fick det allmänr
na bidraget för att slippa plottrandet
med ett litet statsbidrag här och ett litet
där. Nu vill herr Andersson börja
med plottrandet igen med ett litet bidrag
i det här fallet. Jag kan inte hjälpa
att jag anser detta vara en klart reaktionär
inställning.

Efter vad jag kan finna har herr
Björk alldeles rätt — fastän tvärtom.
Han anmärker nämligen att förslaget

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

strider mot den indoktrinering man har
i den sekulariserade skolan i vårt land,
där man skickar alla barn dit där de
skall vara och där man i möjligaste mån
inte tillåter några avvikelser. Jag kommer
att rösta för anslaget till Hillelskolan,
därför att denna skola i alla fall är
en spricka i muren. Jag röstar så av
motsatta skäl än de av herr Björk anförda.
Anslag av typen Hillelskolan ger
möjlighet för religiösa minoriteter —
eller majoriteter — att få den undervisning
som föräldrarna anser att deras
barn skall ha. Sedan kommunerna
förlorade inflytandet vid tillsättandet
av lärare, blir människorna tvungna att
skicka sina barn till de skolor som höga
vederbörande bestämmer. Allt skall
klaras efter den nådiga modellen. Om
läraren är kristen eller gudsförnekare
spelar ingen roll, han skall ändå fostra
piltarna.

Detta system strider mot den generositet
och den vidsynthet som vi borde
kunna tillåta oss gentemot religiösa och
icke-religiösa uppfattningar i detta
land. Man borde kunna låta systemen
leva sida vid sida och behålla olika möjligheter.
Det avlastar dock trängsel i
.skolan om de speciella skolorna tar
hand om en del elever. Det blir inte billigt
för de enskilda, men det går i alla
fall. Som det nu är blir människor, som
inte gärna vill utsätta sina barn för vilken
påverkan som helst, tvingade att göra
det. De bör få den möjlighet som i
detta fall en viss del av den judiska befolkningen
har att sända sina barn till
specialskola. Det vore glädjande om
denna möjlighet finge vara kvar som en
spricka i det speciella statsmonopolsystem
man, annars mer och mer vill
skall breda ut sig.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet då
herr Björk förklarade, att den nuvarande
departementschefen hade fått ärva
problemet med Hillelskolan. Tydligen
menade herr Björk, att departements -

chefen inte hade velat trampa sin företrädare
på tårna, och därför hade saken
fått fortsätta. Det var dock inte,
herr Björk, den förutvarande departementschefen
som hade beslutat om att
statsbidrag skulle utgå till Hillelskolan
utan riksdagen. Det kanske till och med
för ett statsråd är litet besvärligt att
trampa riksdagen på tårna. Jag förstår
statsrådet när lian underlåter att göra
det.

Jag blev något förbluffad över uttrycket
»en positiv diskriminering». Jag
skall väl försöka smälta vad det innebär.

Herr Ferdinand Nilsson menade att
skatterna skulle vara avgörande för om
man kunde få statsbidrag till skjutsar
och skolmåltider. Jag tror inte att det
går till på det sättet att man lusläser i
taxeringslängden för att se efter i vad
mån föräldrarna betalar skatt eller inte
när det gäller att avgöra om deras barn
skall få statsbidrag till skolskjutsar och
skolmåltider.

Många av utlandssvenskarna har i
åratal betalat dryga skatter här i landet,
och deras barn kommer i stor utsträckning
att bosätta sig i Sverige och
bli skattebetalare här. Jag tror inte att
man kan åberopa skatterna såsom ett
skäl mot dessa speciella bidrag. Då
man sedan påstår att det är vi som hittat
på det här så är det ju ett faktum att
herr Ferdinand Nilsson och jag varit
fullt överens om detta. Vi lade ihop en
råd olika bidrag och gjorde ett paket av
dem. Det har jag förklarat flera gånger.
VL kallade idet för skatteutjämning.
Men det är klart att man inte kan få
sådan här skatteutjämning t. ex. i London,
där vi har en av våra största
svenska kolonier, eller i Addis Abeba,
där vi också har en mycket stor svensk
koloni. Jag tycker att det är orimligt att
åberopa ett sådant skäl emot att ge
.statsbidrag. Jag anser att man skall få
bidrag när man är i en sådan här besvärlig
situation.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är ju så att somliga
vill klara det mesta här i landet med ett
litet statsbidrag. En del personer har
riktig fingerklåda att ge sådana bidrag.
Herr Axel Andersson och jag är dock
såsom gamla kommunalmän på det klara
med att det i en kommun råder ett
visst samband mellan inkomster och utgifter
liksom mellan kronoskatteinkomster
och statsbidrag. Jag tycker att min
tankegång inte var så förskräckligt oriktig Efter

det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkten
1.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten 2, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axe!, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 73;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. undervisning för utlandssvenska barn m. fl.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—-74;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna 4
—10.

Med avseende å punkterna 11 och 12
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkterna
11 och 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-95;

Nej —31.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 13, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —33.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 14
—17.

Om avveckling av dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas löner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa löneanslag
in. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel till täckning av
merkostnader för löner och pensioner
m. in. för budgetåret 1968/69 hade
Kungl. Maj:t i propositionen nr 121,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 26 april 1968, föreslagit riksdagen
att 1) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner in. m.
för budgetåret 1968/69 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
400 miljoner kronor samt 2) godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats
i fråga om vissa tjänster, för vilka ATP
icke gällde.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 68,
av herrar Åkesson och Erik Filip Petersson,
samt II: 100, av herr Westberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majrt måtte som
sin mening giva till känna, att frågan
om en avveckling av nu gällande lönegruppering
borde aktualiseras senast i
samband med kommande löneförhandlingar
avseende tiden efter nu löpande
avtalsperiod,

dels ock de likalydande motionerna

1:357, av herr Bengtson in. fl., och II:
455, av herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte uttala sig för
att dyrortsgrupperingen av de statsanställdas
löner borde avvecklas i enlighet
med vad i motionerna anförts samt
att därvid de särskilda förhållandena
beträffande övre Norrland skulle beaktas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Täckning
av beräknade merkostnader för löner
och pensioner m. in. för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
400 000 000 kronor,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 26 april 1968 förordats i fråga
om vissa tjänster, för vilka ATF icke
gällde,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 68 och II: 100 samt I: 357 och II:
455.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Bengtson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Sterne (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 68 och II:
100 samt I: 357 och II: 455 giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade för sin del ansett
skäl föreligga för att riksdagen
borde uttala sig för att frågan om lönegrnpperingens
avveckling borde aktualiseras
i samband med kommande löneförhandlingar
avseende tiden efter nuvarande
avtalsperiod.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Virgin

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

(h), Kaijser (h), Ottosson (h) och Bohman
(h).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande,
som avser anslag för täckande av
merkostnader för löner m. m. under
nästa budgetår, råder inte några delade
meningar beträffande punkterna 1 och 2.

I samband med löneanslagen behandlas
emellertid några motioner, som avser
åtgärder för att successivt avskaffa den
s. k. dyrortsgrupperingen. I anledning
av motionerna föreligger reservationer
från centerns och folkpartiets representanter,
som anser att riksdagen bör
uttala sig för att frågan om lönegrupperingens
avskaffande bör aktualiseras
i samband med kommande löneförhandlingar,
avseende tiden efter nuvarande
avtalsperiod.

Dyrortsgrupperingen har varit en
fråga som ofta återkommit i kammarens
protokoll under många år. Systemet
infördes redan 1919 i form av en
femgradig skatteskala och påbyggdes
1922, då sju dyrortsgrupper infördes
för de statsanställda tjänstemännen.

Avsikten med systemet skulle vara
att åstadkomma en kompensation för
de geografiskt sett olika levnadskostnaderna.
Efter hand som levnadskostnaderna
utjämnades mellan olika orter
och man tog större hänsyn även till
s. k. avståndskostnader har motivet för
systemet urholkats. Kritiken mot systemet
har varit stark från löntagarna ute
i landet. Undan för undan har också
delar av systemet slopats, så har skett
vad det gäller skatter, bostäder och
hyror. Vi har nu kvar endast en lönegruppering
i tre ortsgrupper.

Ortsgrupperingsutredningen föreslog
redan 1957 i princip att ortsgrupperingen
skulle slopas. 1958 års B-riksdag
begärde att en prisgeografisk undersökning
skulle genomföras för att ge
underlag för frågans bedömning i fortsättningen.
Regeringen uttalade i en
proposition år 1963 att syftet med den
då igångsatta prisgeografiska dyrorts 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

undersökningen skulle vara att få underlag
för en revision av systemet. Denna
undersökning redovisades i december
1965, och den bekräftade vad de
flesta antog redan tidigare, nämligen
att motiven för dyrortssystemet ej längre
fanns. Skillnaden i levnadskostnader
var obetydlig. Inte mindre än 90
procent av befolkningen bor i kommunblock
med indextal mellan 940 och
1 060 där Stockholm har 1 000. Detta
innebär endast en variation på ungefär
6 procent från stockholmssäffrorna.
Ett flertal orter i lägre ortsgrupp än
Stockholm har enligt undersökningen
högre levnadskostnader. Genomsnittet
för landet ligger också högre än kostnaderna
i stockholmsområdet.

Den kvardröjande lönegrupperingen
saknar således berättigande. Allt tillgängligt
material talar för att den borde
slopas. I uttalanden från fackföreningsmöten
ute i landet krävs att den
avvecklas. En samstämmig kör av landsortstidningar
understöder detta krav.
Den kvarvarande lönegrupperingen vållar
irritation i förhandlingar, bidrar
till en ofruktbar dragkamp mellan storstad
och landsort och motverkar en
sund balans mellan olika orter. Man
frågar sig varför vi då har den kvar.

Lönegrupperingen är numera en fråga
som arbetsmarknadens parter har
att ta ställning till. Det hade givetvis
varit bäst om denna fråga hade avvecklats
innan riksdagen överlämnade dessa
ärenden till avtalsverket och riksdagens
lönedelegation. Det har visat sig
vara förenat med betydande svårigheter
att få upp frågan till behandling och
lösning vid de förhandlingar som pågått,
även om årets förhandlingar i motsats
till fjolårets kunnat redovisa en
mindre framgång.

Eftersom det ur allmän synpunkt är
angeläget att lönegrupperingen avvecklas
snarast möjligt, anser vi det lämpligt
att riksdagen gör ett sådant uttalande.
Riksdagen kan inte vara förhindrad
att göra detta. Eftersom det är
riksdagen som beslutat om systemet kan

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

den också, när tiden är mogen, uttala Med dessa få ord, herr talman, ber
att systemet bör avvecklas. jag att få yrka bifall till statsutskottets

Herr talman! Jag ber alltså att med förslag,
detta få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Erik Filip Petersson
(fp) och Karl-Erik Eriksson (fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Med anledning av den
reservation som är fogad till detta utlåtande
får jag i största korthet framhålla
följande.

Frågan om ortsgrupperingen är sedan
1961 en förhandlingsfråga mellan
arbetsmarknadens parter. När det gäller
staten är det ju numera riksdagens
lönedelegation som av riksdagen fått
fullmakt att ta ställning i avtalsfrågor
och göra principiella ställningstaganden
i samband med löneförhandlingar.
Det måste därför anses oriktigt att riksdagen
gör sådana uttalanden som föreslås
i reservationen. Det skulle innebära
att man föregriper och binder sitt
eget organs handlingsfrihet.

När det gäller själva sakfrågan har
det ju senast vid den i vår träffade avtalsuppgörelsen
för statens löntagare
gjorts en inte oväsentlig justering av
spännvidden mellan ortsgrupp 3 och
ortsgrupp 5. Justeringen innebär att
spännvidden, som var cirka 12 procent
innan avtalet träffades, nu är nere i
någonting mellan 10 och 11 procent.

Detta visar ju att parterna har ögonen
på problemet. Den statliga sektorn
ligger väl framme i denna fråga med
— som jag nyss erinrade om — en
spännvidd mellan högsta och lägsta
ortsgrupp på något över 10 procent efter
den senaste avtalsuppgörelsen. Man
kan som jämförelse nämna att spännvidden
på den privata sektorn är cirka
24 ä 25 procent, dvs. mer än det dubbla.
Därför kanske man skulle vilja hemställa
till reservanterna att de i första
hand ägnar sitt intresse och sina krafter
åt det område där frågan utan tvekan
är mest brännande.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bertil Petersson
sade att spännvidden inom det privata
löneområdet är betydligt större än inom
det statliga, och han nämnde siffran
24 å 25 procent. Jag har i min
hand en undersökning som visar spännvidden
i löner mellan ortsgrupperna 3
och 5 under åren 1965, 1966 och 1967
för manliga industriarbetare. Totalt för
samtliga industrigrupper låg spännvidden
år 1965 vid 15,9 procent, år 1966
vid 14,9 procent och år 1967 vid 13,5
procent.

För det första är det alltså inte den
stora spännvidd på detta område som
man har velat göra gällande i debatten,
och för det andra är spännvidden i
krympande.

Det hade, vidhåller jag, funnits anledning
för riksdagen att nu göra ett
uttalande som medverkade till att dyrortssystemet
snarast möjligt avvecklades.
Det skulle också påskynda en utjämning
av spännvidden på det privata
fältet. När man har ett system som i
utredningar konstaterats vara omotiverat
och när ingen vill försvara detta
system, då frågar man sig: Varför skall
man ha det kvar? Vore det då inte bättre
att hjälpa till och göra ett uttalande
som stöder förhandlingsparterna och
påskyndar avvecklingen?

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga till
herr Johan Olsson att en minskning av
spännvidden kostar pengar. Dessa skall
tas inom ramen för de tillgängliga resurserna.
Ur denna synpunkt anser utskottet
att det är riktigt att det är en
förhandlingsfråga. Det är parterna som
har att dela resurserna inom den ram

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

som står till förfogande, och de bör ha
möjlighet att påverka fördelningen. Det
borde egentligen inte vara mycket att
diskutera.

Sedan talade herr Johan Olsson om
spännvidden och hävdade att den var
betydligt mindre än som framgick av
de siffror som jag anförde. Jag har fått
mina uppgifter från tillförlitligt håll.
Att vi har olika uppgifter kan bero på
att herr Olsson tar ut vissa grupper och
inte har hela fältet med i bilden. Det
torde vara orsaken till att vi hamnar
på olika siffror. Här föreligger alltså
inom den enskilda sektorn en spännvidd
som är ungefär dubbelt så stor
som inom den statliga.

Jag tycker, herr Olsson, att om man
från centerpartiets och exempelvis från
herr Olssons sida är verkligt intresserad
av denna fråga skulle man kunna
börja närmare än hos staten att arbeta
för denna sak. Om jag inte är felunderrättad,
är herr Olsson själv företagare
och driver rörelse. Hur skulle det vara
om herr Olsson uppvaktade sig själv
som företagschef i denna fråga och
hemställde om att man genomförde en
reform i hans företag? Jag är övertygad
om att det skulle uppskattas.

Det finns ytterligare ett arbetsfält
som ligger nära till för centerpartiet.
En av landets, i varje fall Norrlands,
största företagschefer är centerpartiets
egen partiordförande. Hur skulle det
vara om man från centerpartiet tog en
diskussion med honom och vidtog konkreta
åtgärder i denna fråga? Det skulle
utan tvekan ge en betydligt större tyngd
åt centerpartiets agerande. Såsom ni
nu framträder får ni förlåta, om man
har en känsla av att vad som sägs är
bara ord och valtaktik.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Vad siffrorna beträffar
går det att kolla dem senare. Jag har
fått dem från upplysningstjänsten,
granskat dem och funnit att de är rele -

vanta. Den grupp som jag omnämnde
innefattade samtliga industrigrupper,
och det är en betydande del av den
enskilda arbetsmarknaden. Vi har en
något större spännvidd på ett annat
område, och det gäller byggnads- och
anläggningsverksamhet, men det är ju
känt att spännvidden där varit större
på grund av bristen på byggnadsarbetare
inom stockholmsområdet under
ett tidigare skede. Men inte heller där
är spännvidden särskilt stor. Den ligger
på 18,7 procent det senaste året,
och den är i dalande. Det görs faktiskt
en del även på den enskilda sektorn
när det gäller att minska spännvidden.

När det gäller mitt eget företag är
herr Bertil Petersson välkommen upp
att se och kan då konstatera att vi
ligger högre än vad det avtalsenliga
löneläget är inom ortsgrupp 3. Det är
alltså en medverkan till att utjämna
denna skillnad, herr Petersson. Vad
gäller övriga företag kan vi lägga den
synpunkten på det hela att om vi
kunde förstärka näringslivet ute i landsorten,
t. ex. med utflyttning från storstäderna
och effektiv lokaliseringspolitik
skulle det medverka till en utjämning,
men staten bör här gå före med
gott exempel.

Det är ingen som försvarar dyrortsgrupperingen.
Varför har vi den då
kvar? Det här är en förhandlingsfråga,
men det går inte att krypa bakom den
saken, ty om riksdagen en gång infört
detta system borde man också medverka
till att det avvecklas så snart som
möjligt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Olsson i sitt sista anförande närmade
sig mina siffror. Om han håller
ett anförande till kanske vi kommer
överens.

Herr Olsson säger att staten skall gå
före. Det gör den. När det gäller spännvidden
är den inom den statliga sek -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

torn inte mer än något över 10 procent,
alltså mindre än hälften mot i den enskilda
sektorn. Vid den nu senast träffade
avtalsuppgörelsen har man gått
vidare på denna väg. Här arbetas alltså
i en riktning som innebär att man
gradvis försöker minska spännvidden.
Men som jag tidigare sagt är det fråga
om rätt mycket pengar som skall tas
ur en ram som gäller för alla. Då måste
det sägas vara ett rättvisekrav gentemot
de direkt berörda att de får vara
med om att påverka och medverka till
den reform som skall genomföras.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Att en avveckling av
systemet kostar mycket pengar belyser
bara orättvisan i systemet. Vi kan väl
inte försvara en orättvisa med argumentet
att det kostar pengar att undanröja
den, alltså att ge dem som har
rätt till högre löner i de lägre ortsgrupperna
en rättvis kompensation.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med mitt uttalande har
jag ingalunda försvarat systemet. Jag
har sagt att det kostar pengar, som skall
tas ur en gemensam ram. Om man tar
pengar för det här aktuella syftet blir
det mindre pengar för andra ändamål.
Då är det viktigt — tycker vi —• att de
direkt berörda grupperna får möjlighet
att påverka frågans utveckling. Det behöver
väl inte innebära att man är negativ
i sak.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det är väl ändå statens
förhållanden vi diskuterar här i dag
och inte det privata näringslivets.

Herr Petersson åberopade i förra veckan
Statstjänstemannaförbundet i debatten
om den statliga kontorsbyggnaden
på Östermalm. Vi kanske kan åberopa

Statstjänstemannaförbundet i dag också.
Jag vill fråga herr Petersson om han
även i dag vill ansluta sig till förbundets
uppfattning i dess uttalande att
staten inte har visat något intresse för
borttagande av dyrortsgrupperingen.

Det kan väl heller inte finnas något
hinder för en representant från centerpartiet
som är anställd i statens tjänst
att visa intresse för frågor som omfattas
av en betydande de! av de statstjänstemän
som här berörs. Vi får heller
inte glömma att för de högst avlönade
statstjänstemannen gäller ingen dyrortsgruppering.

Jag vill ansluta mig till vad herr
Johan Olsson anfört om rimligheten av
att staten verkligen behandlat den aktuella
frågan innan den liänsköts till
ett särskilt organ. Jag kan förstå att
det är en kostnadsfråga. Men jag kan
inte förstå att det skulle finnas något
hinder för riksdagen att i ett uttalande
ansluta sig till de här tankegångarna
sett mot bakgrunden av att man från
statstjänstemannahåll förklarat att staten
inte visat något intresse.

Jag kan inte finna något skäl mot ett
uttalande från riksdagen att vi för
vår del kan ansluta oss till den principen
att dyrortsgrupperingen bör helt
avskaffas.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Det är felaktigt att påstå
att staten inte visat något intresse
för denna fråga. Jag vill än en gång
erinra om att vid årets avtalsförhandlingar
träffades en uppgörelse, som innebär
att spännvidden för statens del
minskades med 1,5 procent.

Det är ett steg i den riktning som
även reservanterna pläderar för. Men
det är ett förhandlingsresultat, och det
finns ingenting som säger att inte denna
utveckling kommer att fortsätta. Har
vi accepterat att detta är en förhandlingsfråga,
måste även reservanterna erkänna
att det i dag helt enkelt är orimligt
att binda upp 1969 års avtalsrörelse.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om avveckling av dyrortsgrupperingen av de statsanställdas löner

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag åberopade Statstjänstemannaförbundet
på samma sätt
som herr Bertil Petersson gjorde det
förra veckan. Därifrån har man sagt
att staten inte har visat något intresse
för ett borttagande av dyrortsgrupperingen.
Är detta fel får herr Petersson
vända sig dit varifrån uttalandet kommer.

Förra veckan åberopade herr Petersson
just det organ som jag'' i dag åberopar.
Här är det inte, såvitt jag kan
förstå, fråga om att binda upp ett avtal,
utan att riksdagen uttalar att den
för sin del inte har något att erinra
mot en strävan åt det hållet, när man
nu ifrån statstjänstemannahåll — detta
är fullkomligt klart — har strävat efter
att ta bort dyrortsgrupperingen, men
mött ringa gehör därför. Vi måste väl
ändå kunna säga att det har varit ett
ringa gehör, eftersom Statstjänstemannaförbundets
förste ombudsman uttalar
att staten inte har visat något intresse
för det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1 och 2
samt därefter särskilt i fråga om punkten
3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 40.

Därjiämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1968/

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. in.; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. ni.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
184, av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 240, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
temporärt inom ramen för GATT och
EFTA restriktioner måtte vidtagas i fråga
om licensgivningen av importen från
låglöneländer, som föranledde sådana
marknadsstörningar, att fortbeståndet
av eljest livskraftiga svenska industrigrenar
och sysselsättningen äventyrades,
att en begränsning av importkontingenterna
för dylika länder måtte vidtagas,
där så befunnes möjligt, samt att
andra möjliga temporära åtgärder på
tullområdet till skydd för hotade industrigrenar
och deras arbetskraft måtte
komma till stånd;

dels ock de likalydande motionerna
1:655, av herr Torsten Andersson, och
11: 844, av herr Persson i Heden, vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t för begränsning av den ökade
importen av textil- och konfektionsvaror
måtte låta införa importkvotering
av dessa produkter samt medverka till
att försvaret upphandlade sina förnödenheter
i företag, som hade sin tillverkning
inom landet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 184 och II: 240 samt

b) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 655 och II: 844.

Reservation hade avgivits av herr
Enarsson (h), som ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 184 och 11:240 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att temporärt inom
ramen för GATT och EFTA restriktioner
måtte vidtagas i fråga om licensgivningen
av importen från låglöneländer,
som föranledde sådana marknadsstörningar,
att fortbeståndet av eljest livskraftiga
svenska industrigrenar och sysselsättningen
äventyrades, att en begränsning
av importkontingenterna för
dylika länder vidtoges, där så befunnes
möjligt, samt att andra möjliga temporära
åtgärder på tullområdet till skydd
för hotade industrigrenar och deras arbetskraft
komme till stånd.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 38 har jag ensam dristat mig
att avge en reservation, som jag med
några ord vill motivera. Jag vill samtidigt
också göra några reflexioner till
majoritetens utlåtande.

Utlåtandet har som rubrik »åtgärder
för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier».
Från högerpartiets sida har
vi med oro följt utvecklingen inom de
industrigrenar som är starkt hotade till
sin existens av den alltmer svällande
importen från de s. k. låglöneländerna.
Vid 1967 års riksdag förelåg högermotioner
om vidtagande av åtgärder inom
ramen för vår handelspolitik till skydd
för våra hotade industrier och den därigenom
vikande sysselsättningen. Utvecklingen
sedan våren 1967, då frågan
behandlades här i riksdagen, har inte
medfört någon ljusning utan raka mot -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

satsen för de berörda industrierna och
deras anställda.

Företag som under mera normala förhållanden
vore konkurrenskraftiga har
sviktat och sviktar alltjämt under trycket
av en övermäktig marknadsföring
av varor som produceras i länder med
ett helt annat kostnadsläge än vad vi
har och som i stor omfattning också
kommer från producentländer som inte
omfattar marknadshushållningens principer
vid sin prissättning.

Det är ju uppenbart att konkurrens
på så olika villkor helt enkelt måste få
ödesdigra följder för den missgynnade
parten, med driftsnedläggelser och arbetslöshet
i sitt släptåg.

Vad har då regeringen gjort, och vad
ämnar den göra i detta fall? Vad den
har gjort är inte så särskilt mycket. Visserligen
har man låtit kommerskollegium
göra en översyn av den s. k. lågprisimporten
på konfektionsvaruområdet,
och enligt vad som upplysts har
förhandlingar inletts med Jugoslavien.
På frågan om vad man ämnar göra synes
svaret för dagen vara ganska ovisst.

Ekonomiminister Wickman sade i sitt
förstamajtal i Borås att man kan komma
att anpassa importpolitiken till den
nuvarande textilkrisen. Han menade att
påfrestningarna på textilindustrin i dag
är så exceptionella att regeringen nu
aktivt prövar möjligheterna att anpassa
importpolitiken så, att utvecklingen
kommer under kontroll och ger samhället
och företagen möjlighet till rådrum.
Det var alltså statsrådet Wickmans ord
i det talet.

Handelsminister Lange lämnade i
andra kammaren den 16 maj ■— alltså
för ett par veckor sedan — svar på en
interpellation och en enkel fråga. Han
sade då bl. a. att konfektionstillverkning,
som kunde bedrivas av lågavlönad
arbetskraft med relativt små investeringar
och intensivt utnyttjande av kapitalinsatser,
ingalunda vore enbart beklaglig.
Statsrådet pekade därvid bl. a.
på den pristryckande effekten på textilprodukterna.
Vidare påpekade statsrå -

det att den svenska textilindustrin under
en tid åtnjutit ett högre tullskydd
än övrig industri. Andrummet hade, sade
statsrådet, utnyttjats för strukturrationalisering
samt anpassning av produkter
och marknadsinriktning.

Situationer kunde, framhöll statsrådet
vidare, uppkomma, vilka gjorde det
berättigat med tillfälliga avsteg från
Sveriges handelspolitiska linje. Härefter
berörde han beredskapssynpunkter
på textil- och konfektionsindustrin för
att avslutningsvis sammanfatta sin synpunkt
sålunda, att erforderliga åtgärder
borde utformas som positivt produktionsstödjande
snarare än konkurrensskyddande.

Vilka åtgärder som kan komma att
vidtagas finner jag oklart mot bakgrunden
av de olika uttalanden som regeringens
företrädare här har gjort.

.lag tycker inte att det är att ta till
överord när jag i min reservation säger,
att regeringspolitiken på området
präglats av stor tveksamhet och passivitet.
Såsom också framgår av reservationen
är jag inte inställd på att påkalla
åtgärder som verkar störande på våra
handelspolitiska förbindelser, och
jag framhåller även att ingångna avtal
förpliktar till återhållsamhet i denna
del.

Jag anser mig stå på fast mark, inte
minst med hänvisning till utskottets uttalande
på s. 21 i utlåtandet, där det
talas om vilka kriterier som måste vara
uppfyllda för att tullpolitiska motåtgärder
skall bli tillåtna, nämligen bl. a. en
importökning av sådana dimensioner
att allvarlig skada för inhemska producenter
uppkommer eller hotar att uppkomma.

Det aktuella lägets allvar framgår tydligt
på sidan 8 i utskottets utlåtande,
där man kan utläsa kraftiga ökningar
av lågprisländernas andel av både tillförseln
— produktion plus import minus
export — och totalimporten under
åren 1965—1967. I fråga om tillförseln
är vår produktions andel nere i cirka 40
procent av vissa sortimentsgrupper, och

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

av totalimporten kommer knappt 10
procent från icke lågprisländer. En
jämförelse mellan januari och februari
månader 1967 och samma månader i år
visar en totalökning av importen av
konfektionsvaror med cirka 16 miljoner
kronor, varav lågprisländernas andel är
10,6 miljoner kronor.

Utskottsmajoriteten förlitar sig —
förutom på arbetsmarknadspolitiska åtgärder
— på att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet,
som det heter, följer utvecklingen
och kommer att överväga
vilka ytterligare åtgärder som förhållandena
på området kan föranleda till.
Jag kan inte mot bakgrund av den ringa
aktivitet som under det gångna året visats
från det hållet, trots den utveckling
med företagsnedläggelser och arbetslöshet
som fortgått och som troligen
kommer att fortgå, ansluta mig till detta
»förlitande».

Herr talman! Läget är just nu sådant
att åtgärder av det slag jag antytt i reservationen
inte endast är försvarbara
utan i högsta grad angelägna, om vi
inte i vårt land skall äventyra viktiga
industrigrenar och sysselsättningsobjekt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min reservation.

Häri instämde herr Åkerlund (h).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som motionär skall jag
be att få lägga litet lök på laxen när det
gäller herr Enarssons framställning.

Redan i fjol slog några motionärer
larm om den tilltagande importen från
låglöneländer vilken hotade att slå ihjäl
— jag tvekar inte att använda det uttrycket
— svenska företag, framför allt
inom textilindustrin. Vi ville införa vissa
sådana restriktioner för importen,
som skulle gå att förena med våra internationella
åtaganden.

Bankoutskottet satte i fjol upp kalla
handen under hänvisning till att de genom
importen frigjorda produktresurserna
kunde användas på ett sätt som

bättre tjänade samhällsekonomin. Utskottet
tillfogade att man finge söka bot
för de omställningsproblem som kunde
komma att uppstå genom en aktiv arbetsmarknadspolitik
och genom andra
trygghetsfrämjande åtgärder.

I år har samma motionärer icke aktat
för rov att återkomma, trots den dåliga
lyckan i fjol. Vi har all respekt för
den liberala handelspolitik som bedrivs.
Vi har utan vidare accepterat alla
de tullsänkningar som har ägt rum
inom ramen för EFTA och GATT. Vi
vill dock inte att viktiga svenska företag
och dessas anställda i onödan skall
offras på principernas altare. Handelspolitiken
måste vara pragmatisk, inte
dogmatisk. Vi vill att vårt land skall
tillvarataga de möjligheter, som finns
— dessa är dock till följd av vårt lands
internationella åtaganden begränsade —
att i någon mån hejda den svällande importen
från låglöneländerna, en import
som har ren dumpingkaraktär. Jag
tvekar inte att uttala det ordet. Av politiska
skäl är det dock, det vet jag sedan
gammalt, förenat med mycket stora
vanskligheter att använda de möjligheter,
som antiduinpinglagstiftningen erbjuder.

I år kan motionärerna glädjas åt att
bankoutskottet har börjat komma till
klarhet, åtminstone viss klarhet, och visar
större intresse för våra propåer. Utskottet
säger sig t. o. in. hysa förståelse
för motionärernas bevekelsegrunder —
det är vi ju mycket glada för — men
förlitar sig på att Kungl. Maj :t »kommer
att med uppmärksamhet följa lågprisimportens
fortsatta utveckling och
konsekvenser för vårt näringsliv samt
överväga vilka ytterligare åtgärder som
förhållandena på området kan föranleda».

Reservanten, herr Enarsson, talar om
Kungl. Maj :ts tveksamhet och passivitet.
Jag vill stryka under detta. Kungl.
Maj :t har på detta område haft svårt att
få ändan ur vagnen, om detta respektlösa
uttryck må tillåtas — jag kanske
inte skulle ha sagt Kungl. Maj :t utan

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om åtgärder för skydd
Kung]. Maj:ts regering, det hade då låtit
vackrare.

Redan vid remissdebatten i januari
lovade herr Lange, för den delen också
herr John Ericsson, som bekant bördig
från Rinna, att vidtaga lämpliga åtgärder.
Liknande löften har givits av varje
statsråd som under året har besökt Borås.
Men det är tydligen lång väg mellan
Borås och kanslihuset. Det tar lång
tid innan impulserna som har kommit
från Borås har fått någon effekt i kanslihuset.

I ett nyligen avlämnat interpellationssvar
har chefen för handelsdepartementet
deklarerat sin vilja att medverka till
åtgärder för att temporärt mildra trycket
på den svenska textil- och konfektionsindustrin.
Regeringen har omsider
— jag understryker omsider —• beslutat
tillkalla en utredning. I detta fall undrar
jag med tanke på allt tidigare motstånd,
om jag inte skulle kunna få citera
satsen: »När djävulen ville att ingenting
skulle ske, satte lian till den första
kommittén» — detta sagt utan några
personliga hänsyftningar.

Regeringen har dessutom tagit upp
resonemang med Jugoslavien och aviserat
ett sådant med Hongkong. Det är i
och för sig gott och väl. De flesta västeuropeiska
länder har sedan länge begagnat
sig av möjligheterna att i viss
mån stoppa upp importen av textilvaror
från Hongkong.

Men, herr talman, textil- och konfektionsindustrin
befinner sig i en högst
allvarlig akut kris. Det skildrades bl. a.
av herr John Ericsson i årets remissdebatt.
Skall denna industris fortbestånd
kunna räddas, fordras omedelbara och
resoluta åtgärder inom den begränsade
ram, som vi till följd av våra internationella
åtaganden kan röra oss inom. Det
går inte längre att klara arbetslösheten
inom textilindustrin enbart genom omskolning.

Genom regeringens långdragna behandling
av ärendet är höstsäsongen redan,
åtminstone till en del, spolierad
för åtskilliga företag, vilkas försäljning

Första kammarens protokoll i968. Nr

vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.
har lidit avbräck av låglöneländernas
offensiv på den svenska marknaden. De
utländska kollektionerna för hösten har
redan i stor utsträckning sålts. Speciellt
yllekonfektionen är allvarligt hotad.

Det skulle vara all anledning för riksdagen,
anser jag, att sätta litet råg i ryggen
och fart på benen hos regeringen.
I längden är det till gagn för alla, även
konsumenterna, att vi har kvar en
svensk textil- och konfektionsindustri i
Sverige.

Vi har endast begärt temporära åtgärder,
ingenting annat. Vi har också
tänkt oss att man skulle titta inte bara
på textil- och konfektionsindustrin utan
även på en del andra industrier som är
hotade, såsom läderindustrin, möbelindustrin
in. fl.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson talade
om en viss potentat. Nu tillsattes det ju
kommittéer långt innan socialdemokraterna
kom i regeringsställning. Vem
som tidigare var allierad med den där
potentaten skall jag låta vara osagt,
men herr Jacobsson kanske kan dra
slutsatserna själv.

I detta bankoutskottets utlåtande avstyrks
några motioner som bl. a. syftar
till att importkvoteringar bör införas
för vissa textilprodukter. En ensam högerman
av de tre, som finns i utskottet,
har reserverat sig till förmån för ett
par av motionerna, och en ensam centerpartist
har avgett ett särskilt yttrande
i en till motionerna positiv anda
utan att fördenskull kunna förmå sig att
tillstyrka motionerna.

Bortsett från de nämnda särmeningarna
har utskottet blivit enigt om att
nu gällande ordning för den svenska
handelspolitiken bör bibehållas. Utskottet
har självfallet klart för sig de
svårigheter, som importen av vissa textil-
och konfektionsvaror kan ha vållat
först för delar av den svenska textilin -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

dustrin och sedermera även för konfektionsindustrin.

Principiellt måste som riktlinje för
handelspolitiken gälla att vi skall koncentrera
oss på de industrigrenar, där
vi är konkurrenskraftiga gentemot utlandet
— den tanken ligger också till
grund för de internationella avtalen på
detta område. Om utlandet kan producera
billigare än vi, blir importen konsumenterna
till fördel både genom att
de kan köpa billigare utländska varor
och genom att importen pressar priserna
för den inhemska industrin. På motsvarande
sätt kan den svenska industrin
göra tillvaron besvärlig för utländska
producenter i deras hemländer
när det gäller andra produkter.

Detta är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är att sysselsättningssvårigheter
kan uppkomma i Sverige om
den utländska konkurrensen blir alltför
hård. Då får det åligga myndigheterna
att bedöma om de utländska försäljningsframgångarna
beror på en i verkligheten
bättre konkurrenskraft eller
på speciella åtgärder av typen »dumping».
I det förra fallet torde man få
konstatera faktum och inrikta sig på
att genom aktiva arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiska åtgärder bereda
friställd arbetskraft alternativa sysselsättningsmöjligheter
och en ny användning
för industrilokaler och maskiner.
Om den utländska konkurrensen underlättas
genom dumping-åtgärder eller
subvetioner, finns det ju vissa möjligheter
att höja tullarna.

Vidare finns enligt de internationella
avtalen möjligheter att i klart avgränsade
och utredda fall vidta inrportbegränsande
åtgärder när det gäller import
från lågprisländerna. Dylika åtgärder
bör dock utformas så att internationella
komplikationer i möjligaste
mån undviks.

Som framhålls i utlåtandet har överenskommelse
träffats med Syd-Korea
och förhandlingar har inletts med Jugoslavien.
Enligt utskottsmajoritetens
mening finns det därför inte anledning

att riksdagen i dag skulle besluta om
längre gående åtgärder. Det måste samtidigt
understrykas att utskottet i flera
avseenden kan hysa förståelse för de
bevekelsegrunder som ligger bakom
motionärernas förslag. Som jag konstaterade
i början är dock utskottet med
ett och ett halvt undantag sams i detta
ärende.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Eftersom jag är bosatt
på en ort, som i hög grad har drabbats
av lågprisimport av textilvaror och
konfektion, vill jag något motivera varför
jag kommer att rösta med utskottsmajoriteten,
trots att mina synpunkter
i stort sett överensstämmer med dem
som herr Gösta Jacobsson här har
framfört.

Enligt min mening måste man, även
om man är anhängare av en liberal
handelspolitik, räkna med att situationer
kan uppkomma där avsteg måste
göras. Det kan naturligtvis först och
främst vara fråga om ren dumping. I
sådana situationer är väl de allra flesta
överens om att importbegränsande åtgärder
kan vara motiverade. Men detsamma
kan vara fallet, anser jag, även
vid andra former av lågprisimport.
Skillnaden mellan dumping och icke
dumping är ju för övrigt som bekant
flytande. Vi har sett att åtminstone viss
lågprisimport delvis har möjliggjorts
genom valutaåtgärder, som visserligen
är fullt lagliga, men som från vår synpunkt
står nära till att kunna betecknas
som manipulationer.

När sådan import medför att även
hårt rationaliserade och högeffektiva
företag drabbas av konkurrensen på ett
sådant sätt, att risk föreligger för företagsnedläggelser
av stor omfattning och
alltså för en omfattande arbetslöshet,
då måste åtminstone temporära åtgärder
i importbegränsande syfte vara motiverade.
Vi bör också ha klart för oss

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

att om vår hemmaindustri skulle slås
ut genom denna lågprisimport, så kommer
det inte att dröja länge förrän priserna
på importvarorna stiger i den
takt som det då för oss ogynnsamma
marknadsläget medger säljarna. Vi
kommer då att få betala för de kortsiktiga
vinster vi gjorde genom att utnyttja
lågprisimporten. Även beredskapsskäl,
som berörts i tidigare inlägg
i debatten, har sin betydelse i sammanhanget.

Jag menar alltså, herr talman, att vi
skall som herr Gösta Jacobsson anförde
gärna köra på experterna och de bestämmande
i kanslihuset med att här
är fara å färde. Det är inte möjligt att
alltför länge töva med åtgärder. Visst
kan de utredningar som satts i gång
också försena åtgärderna! Jag tycker
emellertid att utskottsmajoriteten i sitt
utlåtande har gjort en så positiv skrivning
i förhållande till motionerna och
så pass klart uttalat sig för de åtgärder
som kan visa sig nödvändiga — även
klara importrestriktioner — att jag i
dagens läge är beredd att rösta för utskottets
förslag. Men jag förbehåller
mig givetvis all rätt, om åtgärder inte
vidtas trots att de framstår som oundgängliga
och angelägna, att återkomma
med de förslag som jag kan anse vara
motiverade.

Herr talman, jag kommer alltså för
min del att rösta för utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast för herr
Åke Larsson påpeka, att vi motionärer
inte begär någon total helomvändning
inom den svenska handelspolitiken.
Tvärtom accepterar vi den som den är
i princip. Vi begär endast att regeringen
temporärt skall vidta de åtgärder
som erfordras för att klara den akuta
krisen för i första hand textil- och
konfektionsindustrin med arbetslöshet
och friställning som följd.

Herr Åke Larsson hänvisar till att
anordningar för hindrande av dumping
skulle vara en framkomlig väg. Men
som jag sade redan i mitt första anförande
vet man av erfarenhet att användandet
av antidumpingtullar är ett
tveeggat svärd och i regel förorsakar
rent politiska komplikationer gentemot
de speciella länder som utsätts därför.

Jag har icke på något sätt gjort gällande
att djävulen var en person som
figurerade speciellt i utredningar, tillsatta
av den socialdemokratiska regeringen.
Djävulen kanske var en högst
borgerlig uppfinning!

Jag vill sluta med att säga att det nu
inte går att dröja längre. Halvhjärtade
och fördröjande åtgärder är det inte
stor glädje med. Vad som skall göras
skail göras omedelbart.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Apropå den borgerliga
uppfinningen med djävulen kan jag
hålla med herr Jacobsson, ty utredningar
var ju tillsatta redan på den
tiden då det var borgerlig regering.
Men han använde uttrycket i samband
med den utredning, som enligt vad handelsministern
sagt skal! tillsättas för
att utreda de speciella frågor som gäller
TK-industrin och som vi diskuterade.
Det var därför som jag påpekade
att djävulen fanns även på den tid då
det var borgerlig regering.

Här har uteslutande talats om vad
importen har åstadkommit. Men det förekommer
också en ganska avsevärd
export från landet, vilket man liksom
har tappat bort i detta sammanhang.

I det svar som herr Lange gav häromdagen
i andra kammaren nämner
han en hel del om hur exporten har
utvecklats. För att få litet jämnvikt med
anledning av vad som har sagts här
förut skall jag be att få citera några
siffror ur hans utlåtande som belyser
denna utveckling. Han säger: »År 1959
utgjorde vår totala export av textil- och

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

konfektionsvaror något mer än 200 miljoner
kronor, varav drygt 30 miljoner
kronor var konfektion. Under hela 60-talet har den årliga genomsnittliga exportökningen
överstigit 15 procent. Varugruppen
färdiga kläder har i genomsnitt
ökat med hela 23 procent årligen.
Den totala TK-exporten förra året nådde
det aktningsvärda beloppet av 680
miljoner kronor. Exporten av textilvaror
ökade då i runt tal 440 miljoner
kronor, och exporten av konfektion till
240 miljoner kronor.»

Herr Lange menar i sitt uttalande att
stora delar av TK-industrin därmed
har visat sig besitta betydande anpassningsförmåga
och livskraft.

När man talar om den svällande importen
tycker jag att man kan ta med
i bilden att vi i detta sammanhang också
har en betydande export, som belyser
vår textilindustris livskraft.

Jag håller med om att läget är allvarligt
på detta område. Men man säger
att regeringen här har varit passiv och
tveksam. Kan man påstå det? Den har
ju vidtagit åtgärder — vi har Koreaexemplet
— och man håller på och förhandlar.
Man har också förklarat sig
beredd att vidta åtgärder, om det anses
nödvändigt.

Det är inte passivitet, det är ju aktivitet!
Jag tror att vi på något mystiskt
sätt förväxlar de här två orden. Men
om man inte vill se vad som händer
runt omkring en, då kan man ett valår
som i år — då sådana ord har en viss
grokraft i de områden det speciellt gäller
— tala om att regeringen är passiv,
när den inte har varit det.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Åke Larssons påpekande om exporten
vill jag säga, att detta finns med mycket
stor noggrannhet angivet i utskottsutlåtandet.
Men exporten har inte på något
sätt kunnat kompensera den ökning

av importen som har skett. Hela produktionsapparaten
har ju måst krympas
samman.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson opponerade
sig mot att vi hade talat om
passivitet från regeringens sida. Men
sedan ärendet behandlades våren 1967
är det ändå fasligt litet som har hänt.
Som jag sade i mitt första inlägg har
man låtit kommerskollegium göra en
mycket förnämlig översikt. Man har redovisat
det aktuella läget, och så säger
man att man har inlett förhandlingar
med Jugoslavien. Det är inte så värst
mycket att komma med. Hjulen stannar
på grund av övermäktig priskonkurrens.
De där skrivna orden hjälper företagaren
och de anställda mycket litet.
Det behövs konkreta åtgärder.

Om man, såsom skett i utskottsutlåtandet,
jämför januari och februari 1967
med samma månader 1968 finner man
att importen stigit med ungefär 16 miljoner
kronor och exporten med en och
en halv miljon. Detta visar att exporten
i detta sammanhang betyder rätt så litet
och bär föga inverkan på det stora
frågekomplex vi just nu diskuterar.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Enarsson säger att
det har hänt mycket litet. Men samtidigt
erkänner man i reservationen att
det är svårt att göra någonting.

Vad är det ni syftar till? Vill ni att
vi skall klippa till och stoppa all import?
Nej, säger ni samtidigt. Vad är
det ni vill egentligen? Ni vill att det
skall hända någonting, men ni säger
inte ut vad som skall hända. Ni talar om
temporära åtgärder. Nåväl, regeringen
har vidtagit temporära åtgärder mot
koreaimporten och man förhandlar
med de andra staterna. Men vad skall vi
göra ytterligare?

Samtidigt har ni också studerat vad
kommerskollegium säger om svårighe -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier. m. m.

terna att komma till rätta med detta
område. Jag förstår faktiskt inte vad ni
vill att regeringen skall göra utöver vad
den gör — regeringen gör vad som är
möjligt inom ramen för uppgörelsen i
GATT.

Jag har svårt att följa med resonemanget,
ty samtidigt erkänner ni hur
besvärligt det är att komma fram till det
resultat som jag förstår att ni helst vill
se — att det inte blir någon import alls.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att följa
med herr Åke Larssons yttrande nyss.
Han säger att vi inte vet vad vi vill. Det
är klart att vi vet vad vi vill. Det står i
reservationen, att vi vill att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
temporärt inom ramen för GATT och
EFTA restriktioner vidtages i fråga om
licensgivningen av importen från låglöneländer
som föranleder marknadsstörningar.

Den enda sak som hittills gjorts var
ett ingripande mot Sydkorea, men det
upphörde efter några månader. Något
annat har regeringen inte gjort.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson frågade
vad vi syftar till och varthän vi vill
komma. Jag är delvis förekommen i
mitt svar av herr Gösta Jacobsson.

Men, herr Åke Larsson, kan det verkligen
behöva ta år ut och år in att fundera
på detta? Varför inte försöka? Här
anges klart och tydligt vissa kriterier
som ger underlag för att uppta förhandlingar.
På sidan 21 talas det om dumping
och vad som hör till det. Vi vet att
det är svårt att komma fram den vägen.
Men det står också ett annat alternativ
— en importökning av sådana dimensioner,
att allvarlig skada för inhemska
producenter uppkommer eller hotar att
uppkomma, kan också under vissa förhållanden
ge rätt till skyddsåtgärder på

tullområdet eller i form av kvantitativa
importrestriktioner.

Varför inte ta upp förhandlingar med
de tre? Vi försökte ge en puff förra året.
Kan det verkligen behöva ta ett helt år
utan att det kan redovisas något som
helst konkret resultat i det man bara säger
att man har inlett förhandlingar
med ett land, Jugoslavien. Om man tittar
på sidan 9 finner man att antalet anställda
sjunkit. År 1964 var det nära
92 000. År 1966 var det under 80 000.
Även hemarbetarna hade sjunkit med
åtskilliga hundratal.

Det är alldeles uppenbart att ett allvarligt
hot hänger över dessa människor.
Det måste väl ändå leda till att
vissa krafttag tas inom ramen för de
möjligheter som kan föreligga. Vi har
aldrig sagt att vi skall gå in på sådana
områden, där det blir ett störande ingrepp
i våra handelspolitiska förbindelser.
Vi är i princip frihandlare lika
väl som övriga i detta hus. I detta läge,
som vi bedömer som allvarligt, borde
man väl ändå kunna försöka.

Går det eller går det inte att göra någonting?
Det har vi inte fått svar på i
(lag.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är det man förhandlar
om för att se vart man kan komma.
När det gäller koreauppgörelsen
om importkvotering, så ligger importen
under den fastställda kvoteringen även
om överenskommelsen inte längre gäller.

I ett svar i andra kammaren i förra
veckan förklarade handelsminister
Lange, att man har möjlighet att återuppta
förhandlingar om det skulle bli
nödvändigt. Regeringen har med detta
svar förklarat att den är beredd att vidta
åtgärder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det kanske är på sin
plats vid detta stadium av debatten alt

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

någon som representerar textilbygden
uttalar ett tack för det intresse, som man
runt om i landet visar för denna fråga.

Jag vet inte om jag är av naturen född
pessimist, men jag tycker att det är
mycket väsen för ingenting. Man har till
och med mobiliserat en viss potentat för
att komma fram, men inte heller det har
gett några resultat.

Läget i den bygd som berörs av detta
är faktiskt för dagen det, att textilindustrin
blivit så hårt trängd av den förda
handelspolitiken att 125 arbetsplatser
nedlagts på ett par år och 2 500—3 000
arbetstagare friställts. Många, och det
gäller inte minst den äldre arbetskraften,
upplever detta som en katastrof,
varken mer eller mindre. Därtill kommer
den oerhörda arbetslöshet som har
drabbat en mängd oorganiserad arbetskraft
och oorganiserade arbetsgivare genom
att praktiskt taget all lönsömnad
har försvunnit ur marknaden. Det finns
kommuner i Sjuhäradsbygden, som i dag
måste anslå medel för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd
åt textilarbetare
som gått arbetslösa så länge att de blivit
»utförsäkrade» ur organisationen.

Det är alltså ett akut problem vi behandlar.
Man kan syssla hur länge som
helst med att diskutera ordalydelsen av
reservationer och uttalanden av olika
slag. Det ger ingenting i utbyte. Jag
tycker att vi nu måste gå från ord till
handling.

Här sades nyss från talarstolen av en
liberal ledamot från boråstrakten, att
han inte kan göra upp med sig själv om
att bryta med de liberala teserna om
handelspolitikens frihet. Men situationen
är allvarligare än så! Man måste
vidta de åtgärder som över huvud taget
är möjliga för att rädda vad som räddas
kan för textilindustrin och konfektionsindustrin
och de anställda där.

För min egen del är jag bekymrad
över den utveckling som jag kunnat
konstatera, att taxeringsutfallet exempelvis
i Sjuhäradsbygden av allt att döma
kommer att bli synnerligen lågt. Där
finns helt enkelt inte något reellt skatte -

underlag. Men det mest bekymmersamma
nu är utvecklingen i kommunerna
och i de nybildade kommunblocken —
eller de som skall bildas — vilka nu
skulle behöva en injektion för att överbrygga
startsvårigheterna.

Det återstår mycket att göra. Allting
kostar pengar. Besvärligheter måste
övervinnas. Men svårigheterna måste
ändå lösas.

Jag vill gärna, herr talman, begagna
tillfället att uttala förhoppningen att allt
som under ett par års tid har sagts om
den här krisen, allt som har diskuterats
i fråga om möjligheter att lösa problemen,
så småningom skall få en konkret
utformning så att något resultat verkligen
uppnås beträffande de problem som
man har att brottas med i den här bygden.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Min vän Torsten Andersson
berörde ett uttalande från talarstolen
av en liberal —- som han sade — som
inte ville bryta med den fria handelspolitiken.
Jag undrar om han möjligen
syftade på mig.

I så fall vill jag framhålla att mitt anförande
gick ut på att även en liberal —
alltså anhängare av en fri handelspolitik
— är beredd att göra avsteg från denna
när förhållandena så kräver. Jag har
också sagt att situationen i Sjuhäradsbygden
är sådan, att avsteg är berättigade.
Och jag har förklarat att jag instämmer
med vad herr Gösta Jacobsson
bär anfört. Jag skall glädja herr Torsten
Andersson med att helt instämma med
de motiveringar för importbegränsande
åtgärder som han här har framfört.

Men anledningen till att jag röstar
med utskottet är att jag inte kan se att
utskottsmajoriteten och reservanten
egentligen drar olika slutsatser, annat
än i den mån att reservanten vill att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj:t
för att få restriktioner införda. Utskottet
säger härvidlag, att Kungl. Maj :t underhandlar
i frågan och att kommers -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier. m. m.

kollegium förbereder åtgärder som kan
erfordras.

Med den allmänna inställning som utskottet
bär föreställer jag mig att resultatet
av de åtgärder, som utskottsmajoriteten
respektive reservanten föreslår,
blir exakt detsamma.

Under sådana förhållanden anser jag
det vara mest riktigt att rösta för utskottet.
Jag gläder mig dock åt den enighet
i sak som jag har kunnat finna med
herrar Torsten Andersson, Gösta Jacobsson
och Enarsson.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Ernulf och jag bär
olika uppfattningar så till vida, att jag
säger hurra för den lilla skillnaden som
föreligger mellan utskottet och reservanten.
Jag kommer nämligen att rösta
med reservationen.

Jag tror nog att man får ta steget så
långt ut som det är möjligt.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in i
någon polemik med den värderade ledamoten
herr Ernulf, men det är väl
ändå litet skillnad på utskottets skrivning
och vad jag har sagt, mot bakgrund
av vad som har hänt under den
tid som förflutit.

Utskottet förlitar sig på att det skall
ske någonting, men det har ju skett fasligt
litet. Vore det då inte skäl, om man
accepterar att något görs, att ta steget
över till att låta riksdagen ge regeringen
en liten puff för att något skall ske.

Detta är bara en reflexion som jag gör
med hänsyn till herr Ernulfs yttrande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
nar fullt riktigt konstaterat att skillnaden
mellan hans och min uppfattning
är att han vill säga hurra, medan jag
avstår från att utropa detta.

Herr Enarsson har dock naturligtvis
rätt i att det finns någon skillnad mellan
utskottsutlåtandet och reservationen.

Reservanten tar direkt ställning i dag
till vad man skall göra, medan utskottsmajoriteten
ytterligare vill avvakta vad
Kungl. Maj:t kommer att föreslå och vidta
för åtgärder.

Det var därför jag i mitt första anförande
sade, att om de av utskottet antydda
åtgärderna inte snart vidtas av
Kungl. Maj:t, då har jag förbehållit mig
möjligheten att återkomma och instämma
i de direkta yrkanden på åtgärder
som kan bli nödvändiga. När kommerskollegium
sysslar med frågan och Kungl.
Maj:t underhandlar, skall vi kunna unna
regeringen den lilla frist det här är
frågan om och inte föregripa de åtgärder
det blir tal om.

Skulle Kungl. Maj:t kunna åstadkomma
ett avtal med de länder, från vilka
lågprisimporten kommer, då tycker jag
det är en överloppsgärning att som reservanten
gör, utöver avtalet föreslå importrestriktioner.
Jag föreställer mig
för resten att det egentligen inte är reservantens
mening att man då utöver
avtalet skall vidta författningsinskränkningar
av den ifrågavarande importen.

Herr talman! Min slutsats är fortfarande
att vi gagnar saken fullt ut lika
väl med en anslutning till utskottsutlåtandet,
om vi är beredda att följa frågan
med uppmärksamhet och gripa in om
Kungl. Maj:t skulle försumma den.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Till herr Ernulf skulle
jag vilja säga, att vi motionärer givetvis
inte har någon tanke på att man skall
göra något extra utöver ett eventuellt
avtal. Kan man genom Kungl. Maj:ts försorg
åstadkomma avtal om restriktioner
med låt oss säga Hongkong, så är det
klart att detta är fullkomligt tillfredsställande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Då har jag glädjen konstatera,
att herr Jacobsson och jag är
helt överens i sak!

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det skulle faktiskt intressera
mig att höra, vad de båda sista
talarna menar med ett avtal som inte
innebär restriktioner. Det måste ju leda
fram till restriktioner. Det är ju det vi
talar om, eller hur ?

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill bekräfta detta.
Ett avtal kan ju från vår sida inte
gå ut på något annat än önskemål om restriktioner.
Enligt det bomullsavtal som
är uppgjort mellan GATT-länderna och
Hongkong finns det också möjligheter
att tillämpa restriktioner. Det har gjorts
av alla andra västeuropeiska länder på
ett begränsat avsnitt, nämligen bomullsområdet,
men jag skulle tro att det
finns förutsättningar för GATT att gå
vidare i detta avseende.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När man i reservantens
yttrande talar om restriktioner, som
skall införas, och vidare om begränsning
av importkontingenterna, har jag
nog fattat det så, att man här har avsett
andra åtgärder än avtal. Men det är
klart att den saken kan diskuteras.

Det gläder mig om reservanten är beredd
att i första hand godtaga avtalsvägen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Nu förstår jag inte herr
Ernulf riktigt.

Det är Kungl. Maj:t som skall vidta
åtgärder, och Kungl. Maj:t får bedöma
formen. Yi är inte på något sätt låsta.
Vi hemställer att möjliga temporära åtgärder
för de hotade industrierna kommer
till stånd. Vi kan inte låsa Kungl.
Maj:t i fråga om formen för detta avtal.
Vi ber endast Kungl. Maj:t att göra något
mot det som bekymrar oss.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Om det verkligen hade
varit reservantens mening från början
att i första hand önska ett avtal med
importländerna, hade det enligt min
mening varit naturligt att begära att
Kungl. Maj:t i första hand upptar förhandlingar
för att avtalsvägen nå begränsningar
och i andra hand komma
med ensidiga åtgärder. Jag tycker att
det i reservantens resonemang föreligger
en glidning, som i sak är glädjande
men som gör det ännu mera onödigt
att avstå från att rösta med utskottet.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i herrarnas inbördes gräl, men nu
kanske ni förstår varför jag förut undrade
vad ni egentligen ville!

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag förstår inte detta
resonemang. Har vi inte tydligt nog
sagt vad vi vill?

Vi vill ha restriktioner. Om det sker
på det ena eller det andra sättet är
oss fullständigt likgiltigt — bara det
sker någonting.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt de rörande punkten a
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 28.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten b.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 39, i anledning av motion angående
lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
södra delen av Älvsborgs län,
m. m.; och

nr 40, i anledning av motion om en
samhällsägd basindustri i Kalmar län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 51, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden m. in., bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. effektivisering och samordning av
statens skogsföretag, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
103, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 5 april 1968, föreslagit riksdagen
att

1) antaga förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 10
maj 1935 (nr 157) angående grunder
för förvaltningen av vissa kronoskogar,

2) fastställa de grunder, som i propositionen
angivits för domänverkets förvaltning
av statens skogar,

3) godkänna den i propositionen förordade
ändringen i grunderna för försäljning
i vissa fall av statlig egendom
in. m.,

4) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om riktlinjer för domänverkets
organisation,

5) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet,

6) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande domänverkets rätt
att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag,

7) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om dispositionen av domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret,

8) medgiva, att Kungl. Maj:t tills vidare
utan riksdagens samtycke i varje
särskilt fall finge besluta om försäljning
av staten tillhörig av domänver -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. ni.

ket förvaltad fast egendom till annan
än kommun och till kommun till annat
än för samhällsbyggnadsändamål om
taxeringsvärdet eller, om sådant värde
saknades, det vid särskild uppskattning
utrönta saluvärdet uppginge till högst
2 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj :t att låta domänverket besluta om
försäljning då motsvarande värden uppginge
till högst 1 000 000 kronor,

9) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande samordnad ledning
av statens skogsföretag,

10) godkänna vad i propositionen
förordats rörande pantförskrivning av
inteckningar i Assi tillhörig fast egendom,

11) godkänna vad i propositionen
förordats beträffande bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti
för maskinlån åt arbetare vid domänverket; 12)

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de åtgärder i övrigt som behövdes
för förslagens genomförande.

I propositionen hade framlagts förslag
till gemensamt mål för verksamheten
vid statens skogsföretag. Statens
skogsbruk och skogsindustri skulle enligt
förslaget drivas affärsmässigt och
effektivt för att på lång sikt giva bästa
möjliga samlade ekonomiska utbyte. Vidare
föresloges, att en verlcsstyrelse
skulle inrättas för domänverket. För att
få till stånd en samordnad ledning av
statens skogsföretag borde denna i stort
sett vara densamma som styrelsen för
Assi. För att göra ett ökat affärsmässigt
handlande möjligt föresloges domänverket
få utökade befogenheter i fråga
om förvaltningen av statens skogar. Vidare
hade föreslagits höjda värdegränser
vid försäljning av mark utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall.
Domänverkets rörliga kredit avsåges få
ökat användningsområde. I propositionen
föresloges även att Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
domänverket skulle få besluta om
organisationen av domänverket. Beträffande
Assi hade föreslagits, att nuva -

rande begränsning av rätten att pantförskriva
inteckningar i fast egendom
skulle upphävas.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) I: 290, av herr Strandberg, likalydande
med II: 362, av herr Petersson,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en utredning med anlitande av objektiv
expertis om driftformens inverkan på
de vitt skilda ekonomiska resultaten av
domänverkets och skogsallmänningarnas
verksamhet i Norrbotten samt formerna
för kronoskogs överförande till
s. k. skogsallmänningar,

2) 1:432, av herr Hedström in. fl.,
likalydande med II: 544, av herr Svanberg
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att domänstyrelsen i särskild
ordning, t. ex. genom arbetsmarknadsstyrelsen,
måtte anvisas erforderliga
medel för att inhämta föreliggande eftersläpning
på skogsvårdens område i
vissa norrbottensrevir, att domänstyrelsen
vid av sysselsättningsskäl betingad
slutavverkning i särskild ordning genom
arbetsmarknadsstyrelsen måtte anvisas
medel för att under en övergångstid
i rimlig omfattning täcka eventuell
skillnad mellan skogsekonomiskt
motiverad kostnad för reproduktionsåtgärder
och den kostnad som erfordrades
för att erhålla en acceptabel föryngring,
samt att Kungl. Maj :t måtte
verkställa utredning om under vilka
former vissa kronoskogar med ur ekonomisk
och biologisk synpunkt mindre
gynnsamma förutsättningar för virkesproduktion
dock för skapande av arbetstillfällen
under en övergångsperiod
kunde utnyttjas för virkesproduktion,

3) I: 708, av herr Gustafsson, NilsEric,
och herr Wikberg, likalydande
med II: 917, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om skyndsam inventering av

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

möjligheterna att försälja domänverksskogar,
främst inom i motionerna berörda
områden, för att ökade sysselsättningsmöjligheter
skulle kunna skapas,
samt om skyndsamma åtgärder i övrigt
till förverkligande av motionernas syfie,

dels ock de i anledning av propositionen
nr 103 väckta motionerna

1) I: 939, av herr Eriksson, Karl-Erik,
likalydande med 11:1197, av herr Andersson
i Örebro, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om förnyad utredning och
förslag till distriktsindelning och lokalisering
av distriktskontor inom domänverket,

2) I: 940, av herr Larsson, Åke, in. fl.,
likalydande med II: 1198, av herr
Brandt in. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid godkännande av vad i propositionen
förordats i fråga om riktlinjer
för domänverkets organisation i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala,
att domänstyrelsen vid indelning av
Mellansverige i överjägmästardistrikt
och bestämmande av lokaliseringen av
distriktskontoren borde beakta vad i
dessa motioner anförts,

3) 1:957, av herr Skärman m. fl., likalydande
med II: 121Å, av herr Hansson
i Skegrie in. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition skulle

a) uttala, att Kungl. Maj :t kontinuerligt
borde förelägga riksdagen underlag
för bedömning av för domänverket fastställda
avkastningskrav,

b) uttala, att domänverkets markförvärv
borde hållas inom den förmögenhetsram,
som det nuvarande markinnehavet
och markfonden representerade,
innebärande att statens innehav av
skogsmark icke borde ökas,

c) besluta, att domänverket icke skulle
äga rätt att bilda aktiebolag eller förvärva
aktier i sådant bolag utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall,

d) besluta, att domänverket för rörlig
kredit i riksgäldskontoret skulle erlägga
ränta med minst samma räntesats
som gällde beträffande statliga lokaliseringslån,

e) besluta, att Assi icke utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall
skulle äga rätt att lokalisera industriell
verksamhet till område, där domänverket
icke i väsentlig utsträckning kunde
förse bolaget med råvara,

f) besluta, att Assi icke utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall
skulle äga rätt att investera i projekt,
som icke hade trä som råvara eller som
icke hade direkt samband med bolagets
träindustriella verksamhet, samt

g) beakta även vad i övrigt anförts i
motionerna,

4) 1:958, av herr Åkesson in. fl., lika
h''da nde med II: 1215, av herr Nilsson
i Lönsboda in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att stationeringsorten
för domänintendenten i
södra distriktet skulle vara Kristianstad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. antaga förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 10
maj 1935 (nr 157) angående grunder
för förvaltningen av vissa kronoskogar,

2. fastställa de grunder, som utskottet
i utlåtandet angivit för domänverkets
förvaltning av statens skogar,

3. godkänna den i propositionen förordade
ändringen i grunderna för försäljning
i vissa fall av statlig egendom
m. in.,

4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna 1:939
och 11:1197, 1:940 och 11:1198 samt
1:958 och 11:1215 godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om
riktlinjer för domänverkets organisation,

5. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
957 och II: 1214, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet förordat
beträffande domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet,

6. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

957 och II: 1214, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet uttalat
rörande domänverkets rätt att bilda
aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag,

7. med bifall till motionerna 1:957
och II: 1214, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande räntenivån
för domänverkets rörliga kredit
i riksgäldskontoret,

8. godkänna vad utskottet i utlåtandet
förordat i fråga om dispositionen
av domänverkets rörliga kredit i riksgäldskontoret,

9. medgiva, att Kungl. Maj :t tills vidare
utan riksdagens samtycke i varje
särskilt fall finge besluta om försäljning
av staten tillhörig av domänverket förvaltad
fast egendom till annan än kommun
och till kommun till annat än för
samhällsbyggnadsän damål om taxeringsvärdet
eller, om sådant värde saknades,
det vid särskild uppskattning utrönta
saluvärdet uppginge till högst
2 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj :t att låta domänverket besluta om
försäljning då motsvarande värden uppginge
till högst 1 000 000 kronor,

10. godkänna vad utskottet i utlåtandet
förordat beträffande samordnad
ledning av statens skogsföretag,

11. godkänna vad i propositionen
förordats rörande pantförskrivning av
inteckningar i Assi tillhörig fast egendom,

12. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
957 och II: 1214, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående inriktningen och lokaliseringen
av Assis verksamhet,

13. godkänna vad i propositionen
förordats beträffande bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti
för maskinlån åt arbetare vid domänverket,

14. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta,-ga de åtgärder i övrigt som behövdes
för förslagens genomförande,

15. besluta, att motionerna I: 290 och
II: 362 samt I: 708 och II: 917 icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd,

16. anse motionerna 1:432 och II:
544 besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

17. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de ej blivit under föregående punkter
särskilt berörda, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande riktlinjer för domänverkets
organisation, av herrar KarlErik
Eriksson (fp) och Rimås (fp),
utan angiven mening;

2) beträffande domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet, av herrar Mossberger
(s), Hedström (s), Magnusson
(s), Augustsson (s), Wanhainen (s),
Arweson (s), Johanson i Västervik (s),
Lundmark (s), Eskilsson i Likenäs (s)
och Johansson i Simrishamn (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 5 och 6 hemställa, att riksdagen
måtte

5. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna 1:957
och II: 1214, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna förordat beträffande
domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet,

6. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 957 och II: 1214, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna uttalat
rörande domänverkets rätt att bilda
aktiebolag samt förvärva, förvalta och
avyttra aktier i bolag;

3) beträffande räntan på domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret,
av herrar Mossberger (s), Hedström
(s), Magnusson (s), Augustsson (s),
Wanhainen (s), Arweson (s), Johansson
i Västervik (s), Lundmark (s), Eskilsson
i Likenäs (s) och Johansson i Simrishamn
(s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 7 hem -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

ställa, att riksdagen måtte lämna motionerna
1:957 och 11:1214, såvitt avsåge
räntenivån för domänverkets rörliga
kredit i riksgäldskontoret, utan åtgärd;

4) beträffande inriktningen och lokaliseringen
av Assis verksamhet, av herrar
Mossberger (s), Hedström (s), Magnusson
(s), Augustsson (s), Wanhainen
(s), Arweson (s), Johanson i Västervik
(s), Lundmark (s), Eskilsson i Likenäs
(s) och Johansson i Simrishamn
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag på motionerna
1:957 och 11:1214, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad reservanterna anfört
angående inriktningen och lokaliseringen
av Assis verksamhet;

5) beträffande utredning rörande
skogsbruket i övre Norrlands inland,
av herrar Carl Eskilsson (h), Skärman
(fp), Hermansson (ep), Lundberg (h),
Karl-Erik Eriksson (fp), Hansson i
Skegrie (ep), Eliasson i Moholm (h),
Rimås (fp), Dahlgren (ep) och Åberg
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 15 hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna I:
290 och 11:362 samt 1:708 och 11:917
jämte över desamma avgivna remissutlåtanden
måtte överlämnas till skogspolitiska
utredningen för beaktande.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Tillåt mig i detta ärende
som inledare vara kortfattad, även om
jag är medveten om att här i riksdagen
har förts många och långa debatter om
domänverkets verksamhet under årens
lopp.

Det enskilda skogsbruket har i det
statliga skogsbruket sett en konkurrent,
som med olika åtgärder borde hållas
tillbaka och inte tillåtas att expan -

dera. I någon mån har debatten mattats
av. Allt fler människor inser att
även det statliga skogsbruket har stor
betydelse för den svenska skogsnäringen.
De olika skogsägarkategorierna har
många gemensamma intressen att tillvarata.
Det gäller framför allt att framställa
och saluföra svenska skogsprodukter
på en alltmer hårdnande världsmarknad.
30 procent av våra exportintäkter
härrör från skogssektorn, och
därför finns det all anledning att genom
effektiva åtgärder tillse att även
i framtiden bevara denna för vår samhällsekonomi
betydelsefulla export.

Statens skogsföretag, domänverket
och ASSI, har varit föremål för utredningar,
och olika förslag har lämnats
för att effektivisera och samordna såväl
den skogliga som den industriella
verksamheten. Vid behandlingen av proposition
nr 103 har utskottet varit enigt
om att samordning mellan domänverket
och ASSI skall ske genom en gemensam
styrelse. Däremot har det rått delade
meningar inom utskottet beträffande
domänverkets ekonomiska handlingsfrihet,
beträffande domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret och
beträffande inriktningen och lokaliseringen
av ASSI:s verksamhet.

Vid dessa punkter har den borgerliga
delen av utskottet med lottens hjälp bifallit
motioner, och vi på den socialdemokratiska
sidan har yrkat bifall till
propositionens förslag, som ger domänverket
och ASSI den handlingsfrihet
som är nödvändig för att dessa företag
skall få den konkurrenskraft som avses
med effektivitetsförslaget.

Jag ber, herr talman, att med detta få
hänvisa till motiveringarna i våra reservationer
nr 2, 3 och 4 med herr Mossberger
som första namn, samtidigt som
jag yrkar bifall till dessa.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK (fp):

Herr talman! På de flesta punkter
i detta utlåtande biträder jag utskottets
skrivning. Andra talare kommer dock
att utveckla dessa synpunkter, och jag

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

skall därför inte alls gå in på den stora
fråga som utlåtandet behandlar.

Vid punkten 4 i utlåtandet, som gäller
riktlinjerna för domänverkets organisation,
har herr Rimås i andra kammaren
och jag anmält en blank reservation,
vilket jag något vill motivera.

Domänverkets organisationskommitté
har i sin utredning som framlades i
augusti 1967 uppställt vissa krav på de
orter som kan komma i fråga såsom
stationeringsorter för distriktskontoren
vid den nya distriktsindelningen. Man
har sagt att vid val av stationeringsort
bör väljas orter med rimliga reseavstånd
till de viktigaste förrättningsställena.
Man bör välja residensstäder, och
då främst residensstäder i län där domänverkets
markinnehav är betydande.
Efter vad jag kan förstå är det rätt
självklara och fullt riktiga krav på en
stationeringsort. Det anmärkningsvärda
är att man efter att ha stälit upp
dessa kriterier har gått förbi de städer
som bäst uppfyller dem.

Vissa remissinstanser är också mycket
kritiska mot utredningen på denna
punkt. Detta gäller bl. a. Domänverkets
tjänstemannaförening, TCO samt länsstyrelsen
i Örebro län. De två sistnämnda
remissinstanserna hävdar att utredningens
förslag är så dåligt underbyggt
att ett beslut som grundar sig på detta
är otänkbart.

Flera motionärer har också fört fram
samma tanke. Jag har själv i en motion
yrkat på en förnyad utredning. En sådan
skulle även enligt min uppfattning
vara lycklig med hänsyn till vad som
föres fram i motion nr 958 i denna
kammare av herrar Åkesson, Yngve
Nilsson och Ernst Olsson. Den motionen
berör domänintendentens placering
i södra Sverige.

Orsaken till att jag endast har anmält
en blank reservation är det förhållandet,
som också är känt för kammaren,
att domänstyrelsen redan nu
har möjlighet att själv bestämma plats
för distriktskontoren. Jag kommer inte
att ställa något yrkande men vill uttala

en förhoppning, nämligen att vad som
står i utskottets skrivning, senare delen,
om värdet av att domänstyrelsen
själv får bestämma stationeringsorter,
vilket borde medföra en smidig anpassning
av organisationen, verkligen infrias.
Jag tänker då speciellt på samordningen
mellan ASSI och domänverket
på det lokala planet, t. ex. i örebroområdet,
där ASSI som bekant driver
flera industrier. Jag tänker också på de
stora förändringar som har skett i domänverkets
markinnehav i bergslagsområdet
genom markbyten med bl. a.
Billerudsbolaget. Detta är enligt min
mening ett par skäl för att domänstyrelsen
borde ompröva sitt ställningstagande,
innan den på alla punkter följer
utredningens förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till 1967 års riksdag
väcktes två likalydande motioner med
krav på utredning rörande domänverkets
organisation. Då behandlingen av
dessa motioner uppsköts till höstriksdagen,
och en inom domänstyrelsen
tillsatt utredning, bestående av sju jägmästare
med överdirektören som ordförande,
redan hade hunnit lägga fram
ett organisationsförslag och begärt
Kungl. Maj:ts godkännande därav, och
då det fanns ytterligare utredningsmaterial
tillgängligt och beredning av
ärendet uppgavs pågå inom vederbörande
departement, föreslog jordbruksutskottet
att riksdagen skulle lämna
motionerna utan bifall. Det blev också
riksdagens beslut, och såsom huvudmotionär
i denna kammare nöjde jag
mig med ett särskilt yttrande, vari jag
förutsatte att riksdagen inom en nära
framtid skulle få ta ställning till ett
nytt organisationsförslag.

Det är därför med tillfredsställelse
jag noterar att vi redan några månader
senare har fått oss förelagd Kungl.
Maj:ts proposition nr 103 med förslag
till effektivisering och samordning av
statens skogsföretag m. in. Förslagets

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

viktigaste innebörd är att statens skogsbruk
genom domänverket och dess
skogsindustri, AB Statens skogsindustrier,
får sina verksamheter samordnade
genom att de föreslås få i stort
sett samma ledning. Vidare fastslås att
statens skogsbruk och skogsindustrier
skall drivas affärsmässigt och effektivt
för att på lång sikt ge bästa möjliga
samlade ekonomiska utbyte. Domänverket
föreslås att tills vidare liksom
förut drivas under affärsverksform,
vilket har föreslagits av den gemensamma
beredning inom finans- och
jordbruksdepartementen, som med ledning
av skogsföretagsutredningens förslag
har omarbetat materialet och lagt
fram ett nytt förslag. Jordbruksutskottet
har i huvudsak accepterat de grundlinjer
för förvaltningen som departementschefen
har dragit upp i propositionen.
Det skulle ha varit av intresse
att här närmare ha synat de olika
aspekter som lagts på samordningen
mellan de båda företagen — kanske
framför allt de olika uppgifter som domänverket
även i fortsättningen skall
ombesörja — jag tänker då framför
allt på skogsdriften kontra sociala uppgifter
av typen naturvård och liknande.
På grund av den tidsnöd som präglar
riksdagens arbete så här i slutet av
sessionen skall jag dock avstå därifrån
och omedelbart gå in på de områden
där utskottets lottmajoritet haft en från
propositionen avvikande mening.

Jag vill då först ta fasta på departementschefens
uttalande där han säger:
»Enligt min mening bör statens skogsföretag
i princip handla och behandlas
som varje annat ansvarskännande företag
inom näringslivet.» Det är ur denna
synpunkt som propositionens förslag
i vissa hänseenden ter sig rätt
märkliga och motsägelsefulla. Samtidigt
som man i debatten kräver större insyn
för det allmänna och mer öppenhet inom
det enskilda näringslivet — vilket
vi bl. a. erfarit i dagens morgontidningar
och radions morgonnyheter —-vill man ge skogsföretagen en synnerli -

gen vid och elastisk handlingsfrihet
men avskär på samma gång riksdagen
från insyn och medinflytande när företagen
skall utnyttja sina fullmakter.

Jag skall inte här upprepa argumenteringen
i trepartimotionerna I: 957
och II: 1214 utan direkt med några ord
bemöta reservationerna 2, 3 och 4 av
den socialdemokratiska lottminoriteten.

Utskottets skrivning innebär i vad
den avser de i reservation 2 berörda
punkterna endast att Kungl. Maj :t, som
har att fastställa de avkastningskrav
som skall tillämpas på domänverkets
fastighetsinnehav, skall kontinuerligt
förelägga riksdagen underlag för bedömning
av skäligheten i dessa krav.
Det är en ganska rimlig begäran av
riksdagen, tycker man. Reservanterna
vill undanhålla riksdagen denna insyn.

Enligt propositionen skall domänverkets
markfond upplösas och ersättas
av en investeringsfond till vilken alla
medel från markförsäljning föres. Denna
fond skall — liksom tidigare markfonden
— få användas för markförvärv
i rationaliseringssyfte och för att förbättra
arronderingen av kronans jordar,
liksom även för mera varaktiga
investeringar.

Tidigare har gällt att årsöverskottet
av domänverket inlevererats till statskassan,
ett system som blivit hårt kritiserat.
Därför skall nu, sedan statsmakternas
avkastningskrav tillgodosetts,
återstoden överföras till en dispositionsfond.
Enligt propositionen skall
domänverket äga full frihet att förfoga
över denna fond, även till markförvärv.
Utskottet vill inte gå med på att denna
fond utnyttjas till utvidgning av kronans
markinnehav utan anser att den
nuvarande markfördelningen mellan
kronan, enskilda och bolag visat sig
lämplig och att därför markinnehavet
förmögenhetsmässigt bör bibehållas
oförändrat. Investeringsfonden torde
ge medel nog till alla de markförvärv
som ur struktur- och rationaliseringssynpunkt
är önskvärda.

När det gäller rätt för domänverket

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag förutsätter
utskottet att sådant icke sker
utan att riksdagen därtill lämnat tillstånd.
Kravet på insyn från riksdagens
sida motiverar detta.

I reservation 3 vänder sig minoriteten
mot utskottets förslag att domänverket
för sin rörliga kredit i riksgäldskontoret
skall betala samma räntesats
som gäller beträffande statliga lokaliseringslån.
Detta är helt motiverat av att
domänverket i förhållande till andra
skogsägarkategorier skall stå konkurrensneutralt.
Reservanterna förfasar
sig över att procentsatsen då skulle bli
cirka 2 procent högre än för närvarande.
Därtill skulle jag vilja säga, att ju
större skillnaden blir, desto större motiv
för att utjämna den. För övrigt borde
väl den nya investeringsfonden medföra
att behovet av rörlig kredit minskar,
helst om denna ej används för
markköp som vi har föreslagit.

Den sista reservationen av lottminoriteten
gäller inriktningen och lokaliseringen
av ASSI:s verksamhet. Även här
kan man peka på socialdemokraternas
inkonsekvens; å ena sidan kravet på
insyn och öppen redovisning från det
privata näringslivet, å andra sidan obegränsade
fullmakter och ringa insyn
för de statliga företagen, där riksdagen
ändå representerar ägarna. Det är dock
inte som reservanterna vill göra gällande
avsikten att hindra utvecklingen
av ASSI eller att ge bolaget sämre betingelser
att hävda sig i konkurrensen.
Men hela propositionen avser ju samordning
av statens skogsföretag.

Det är väl då naturligt att riksdagen
bör ha sitt ord med i laget, om ASSI
skulle vilja ägna sig åt uppgifter som
inget eller ringa har med skogen att
göra eller vill etablera sig med industriell
verksamhet på område, där domänverket
icke i väsentlig omfattning
kan förse företaget med råvara. Som
propositionen är skriven ges ASSI fullmakt
att företaga sig praktiskt taget
vad som helst. Någon begränsning ges

inte. Utskottet vill ingalunda hindra
ASSI i dess utveckling, men utskottet
vill absolut hävda att riksdagen bör få
möjlighet att ta ställning vid varje tillfälle
då ASSI mer väsentligt vill förändra
sin produktion till annan råvara
än trä.

Herr talman! Med det sagda vill jag
tillstyrka jordbruksutskottets utlåtande
nr 32 med undantag av punkt 15, som
herr Eskilsson senare kommer att beröra
och där jag i likhet med herr Eskilsson
tillstyrker reservation 5.

När det gäller skogsbruket i övre
Norrland vill jag personligen betyga
mitt förtroende för domänstyrelsens åtgärder
på dessa icke minst i föryngrings-
och naturvårdshänseende så problemfyllda
områden. Emellertid har debatten
icke minst i Norrland, vilket vi
blivit väl informerade om genom Domänposten
och domänverkets övriga
publikationer, varit så laddad och beskyllningarna
för felaktiga bedömningar
så självsäkra från ömse håll, att det
från alla synpunkter bör vara lämpligt
att låta den skogspolitiska utredningen
se på motionerna och vara skiljedomare.

Herr MAGNUSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Skärman med
begreppet insyn i företag menar att
riksdagen i varje särskilt fall skall sitta
och diskutera hur ett företag skall arbeta,
tror jag att han missförstått innebörden
av uttrycket.

Kungl. Maj:t fastställer för närvarande
driftstaten för domänverket, varvid
även frågan om avkastningen behandlas.
Domänverkets överskott redovisas i
statsverkspropositionen, vilket skall ske
även i fortsättningen. Motionärernas
förslag att underlaget för bedömning av
avkastningskrav för domänverket skall
prövas av riksdagen är därför en begränsning
av nuvarande handlingsfrihet.

Vad beträffar räntan på domänverkets
rörliga kredit bestäms denna efter

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

överenskommelse mellan domänverket
och riksgäldskontoret. Räntan motsvarar
diskontot plus en halv procent och
utgör liksom för övriga affärsverk för
närvarande 6 procent. De statliga bolagen
får motsvarande kredit till 6 1/2
procents ränta, vilket ansetts motsvara
vad dessa senare företag skulle få betala
för liknande kredit i öppna marknaden.
Räntan på statliga lokaliseringslån
är rörlig och utgör för närvarande 8
procent. Eftersom domänverket kvarstår
som affärsverk är det inte motiverat
att ställa andra förräntningskrav på
domänverkets kredit än vad som gäller
för övriga affärsverk.

Motionärernas förslag att begränsa
ASSI:s rätt att lokalisera industriell
verksamhet till vissa områden hindrar
ASSI att aktivt medverka i strukturomvandlingen
av den svenska skogsindustrin.
Givetvis skall de praktiskt ekonomiska
fördelarna av samarbetet med
domänverket utnyttjas; arrangemanget
med styrelsen bör vara en garanti för
detta. Men att binda bolaget till att lokalisera
nyverksamhet till vissa områden
eller att försvåra eller eventuellt
hindra beslut om ny verksamhet, vilket
tycks vara motionärernas mening, kan
icke vara praktisk ekonomi. Bolaget
kan ha en roll i strukturomdaningen av
sin bransch. För skogsbruket i gemen
torde det innebära en fördel att ASSI
kan etablera sig även i andra delar av
landet än där statens skogar dominerar.

Vi vet alla att man från många kommuner
kommer till staten och ber om
nya företag. Här är det möjligtvis ett
statligt företag som skulle kunna ha intresse
av att öppna verksamhet i någon
av de kommuner som nu har sysselsätt
ningss vår igheter. Skulle vi genom
ett riksdagsbeslut försöka förhindra att
någon sådan verksamhet startas? Jag
anser att det vore alldeles felaktigt.

Beträffande ASSIrs rätt att vidga sin
verksamhet till projekt som inte har
trä som råvara m. m. bör framhållas
att många av de större skogsindustrier -

na under senare år vidgat sin verksamhet,
t. ex. SCA, Mo och Domsjö samt
Uddeholm. Tendensen att från ett basläge
''med en etablerad råvara-, produktions-
och marknadsföringssituation söka
nya kombinationer som resulterar
i nya produkter, ofta med nya råvaror
som bas, kan säkert bedömas stå sig rätt
länge. Beslut om sådana produkter måste
ofta fattas långt innan produkten blir
marknadsförd, vanligen i en känslig internationell
konkurrenssituation. Motionärernas
förslag innebär stor risk för
att goda förslag blir kommersiellt värdelösa.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte så
lätt att omvända herr Magnusson, och
jag skall i min replik fatta mig ganska
kort.

Vi vill inte på något vis hindra vare
sig domänverket eller ASSI att utveckla
sig. Men vi anser att riksdagen representerar
ägaren — svenska folket •—
och att riksdagen inte skall lämna ifrån
sig all beslutanderätt i fråga om hur
dessa företag skall utvecklas. Vi vill förbehålla
riksdagen rätt att ta ställning i
mycket stora frågor, t. ex. omläggning
av industrin från råvaran trä. Allt vad
vi här diskuterar gäller ju skogsindustri.
Jag skulle vilja se den riksdag som
skulle gå emot t. ex. lokalisering av ett
nödvändigt företag till en kommun i
Värmland, i Norrland eller var som
helst där man önskar ha det. Men när
vi kräver insyn i enskilda företag, skall
vi väl hålla på samma princip när det
gäller de allmänna företagen, så att åtminstone
ägaren får insyn där.

Det är riktigt som herr Magnusson
sade, att många skogsindustrier har vidgat
sin verksamhet. Denna strukturomvandling
till större och större enheter
har tyvärr tvingats fram genom teknikens
utveckling, och den medför de stora
problem vi nu har att övervinna.
Men detta har vi väl inte gått emot i
vårt utskottsutlåtande. Det är endast

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.
fråga om att aktieägaren — svenska fol- Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

ket — skall få tillfälle att yttra sig och Herr talman! Vi har önskat att samt taga

ställning när det sker några stora liga företag här i landet skall arbeta på
förändringar. lika villkor, men det gör inte de statliga

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall företagen, om de skall få särskilda förtill
utskottets utlåtande utom under måner, t. ex. vara fria från insyn och
punkt 15. ha pengar till lägre ränta än andra fö retag

bär att röra sig med.

Herr MAGNUSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Riksdagen har rätt att
ingripa mot statliga verk, och den rätten
kommer aldrig att tas ifrån riksdagen.
När det gäller detaljer i den verksamhet
som domänverket har att handlägga
har riksdagen inte någon anledning
att ingripa.

Det råder sålunda skillnad mellan
statliga och enskilda företag. Riksdagen
har möjlighet och rätt att ingripa mot
det statliga företaget, om något sker,
som inte skulle vara till nytta för landet.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att riksdagen
har rätt att ingripa i de fall det här
gäller. Men hur skall det gå till, om
man kommer efteråt när allting har
hänt? Är det någonting lyckligt och bra
som har skett, kan riksdagen säga ja
och amen till detta, men etableras det
något företag som riksdagen tycker ligger
tokigt till ur lokaliseringssynpunkt
eller som inverkar konkurrensskadande
på redan befintliga företag — hur skall
man då rätta till en sak som redan har
hänt? Man kan klandra den som har
gjort detta, men man kan inte göra om
det hela.

Herr MAGNUSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi nu beslutar att ge
de statliga företagen rätt att konkurrera
på samma villkor som andra företag,
så bör väl också denna rätt få utnyttjas.
.lag förstår därför inte på vilket sätt vi
skall kunna göra ingripande.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Som herr Skårman nyss
antydde skall jag hålla mig till den
med 5 betecknade reservationen som
rör en utredning om skogsbruket i övre
Norrlands inland.

Vid riksdagens början väckte herr
Strandberg i denna kammare och herr
Per Petersson i medkammaren motionerna
I: 290 och II: 362, i vilka hemställdes
om en utredning angående
driftformens inverkan på de vitt skilda
ekonomiska resultaten av domänverkets
och skogsallmänningarnas verksamhet
i Norrbotten samt om formerna
för kronskogs överförande till s. k.
allmänningsskogar. Även i motionsparet
1:708 och 11:917 från centerpartihåll
anhölls om en skyndsam inventering
av möjligheten att försälja domänverksskogar
för att skapa ökade sysselsättningsmöjligheter.

Rakgrunden till dessa motioner är den
stora betydelse som skogen har för näringslivet
i övre Norrland. Inom Norrbotten
finns cirka 4 miljoner hektar
skogsmark, vilket är ungefär en sjättedel
av hela rikets skogsmarksareal.
Bland olika ägarkategorier dominerar
domänverket med mer än hälften av
denna areal eller 2,1 miljoner hektar
skogsmark. Dessa kortfattade uppgifter
om skogsarealen ger vid handen hur
betydelsefull skogsnäringen är för Norrbotten
när det gäller arbete och sysselsättning
och vilken framträdande roll
som domänverket spelar bland olika
arbetsgivarkategorier.

Under 1960-talet har emellertid skogsbrukets
ekonomiska villkor försämrats

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

högst väsentligt. Virkespriserna var i
stort sett oförändrade under de första
åren av detta decennium men har fallit
kraftigt under de senaste åren. Samtidigt
har arbetskostnaderna stigit avsevärt.

Denna utveckling bär framtvingat en
rationalisering, som gått ut över antalet
sysselsatta människor inom skogsnäringen.
För ett tiotal år sedan var
drygt 12 000 personer sysselsatta i skogen
under högsäsong, men numera är
motsvarande siffra endast ungefär
4 000 personer. Så har tillbakagången
inom skogsarbetet avsevärt bidragit till
att förvärra arbetslöshetssituationen i
Norrbotten, som redan tidigare varit
svårare än i andra delar i landet.

Det är naturligt att man från olika
håll söker efter vägar för att komma ut
ur dessa svårigheter. Bland annat har
domänverkets skogspolitik i Norrbotten
blivit föremål för en mycket livlig debatt,
och det har framförts stark kritik
mot den. Domänverket har under senare
år delvis lagt om sin avverkningspolitik.
På grund av den fortgående försämringen
av utbytet har sämre belägna
skogsarealer i inre Norrland lämnats
åt sitt öde och avverkningarna i stället
koncentrerats till bättre belägna skogar.
Denna utveckling har blivit föremål för
hård kritik från skogsexperter utanför
domänverket. I olika utredningar har
man påpekat att medan domänverkets
skogsbruk i Norrbotten gått med förlust
under ett flertal år, har t. ex. allmänningsskogarna
i Norrbottens inland
givit vinster under samma tid. Bland
annat har Norrbottens landsting låtit
utföra eu utredning under ledning av
förre landshövdingen Manfred Näslund.
Denna utredning visar en betydande
skillnad mellan det ekonomiska utbytet
från de statliga skogarna och från sockenallmänningarna.
Av denna utredning
att döma har de enskilda skogarna
givit en ganska god vinst medan domänverkets
skogar inom samma områden
och under samma tid gått med
betydande förlust, bl. a. beroende på

en tungrodd och dyrbar organisation.

Det är bl. a. denna utredning som
ligger till grund för förslagen i de behandlade
motionerna, att man skall utreda
hur de olika driftformerna kan
inverka på det ekonomiska resultatet
av skogsbruket. Motionerna har varit
på remiss, och remissutlåtandena är
mycket varierande. Domänstyrelsen avstyrkte
givetvis varje tanke på en utredning.
Jag har ett intryck av att doinänstyrelsen
agerar som om varje diskussion
om dess verksamhet är överflödig.
Men från annat mycket sakkunnigt
håll ställer man sig betydligt mer positiv
till en utredning. Så är fallet med
så sakkunniga remissinstanser som
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen
i Norrbotten liksom skogshögskolan.
Dessa myndigheter deklarerar att motionsyrkandena
har en klar skogspolitisk
färg och att motionerna därför bör
överlämnas till den arbetande skogspolitiska
utredningen.

Vi har tagit fasta på dessa remissutlåtanden
och föreslår i vår reservation
just att motionerna jämte avgivna
remissutlåtanden skall överlämnas till
skogspolitiska utredningen för beaktande.
Om vi kan få en objektiv belysning
av frågorna genom en sådan utredning
kan det både bidra till att
klarlägga problemen och lugna en orolig
lokal opinion. Denna opinion har vi
som herr Skärman redan antytt fått
mångtaliga uttryck för genom den diskussion
som förts i fackpress och lokal
press och som vi inom jordbruksutskottet
— åtminstone vi; jag vet inte om
riksdagens övriga ledamöter fått motta
samma skrivelser — fått ta del av genom
den mångfalld av uttalanden som
vi blivit matade med under den gångna
riksdagen, genom skrivelser, genom
broschyrer, periodiska tidskrifter och
på annat sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 5 vars syfte just
är att få fram en objektiv bedömning
av de påståenden som här står mot varandra
angående de faktiska förhållan -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 196$ fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

dena kring domänverkets skogspolitik
i övre Norrland.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! I debatten och i flera
motioner med anledning av domänverkets
norrlandspolitik på skogens område
har en jämförelse mellan verksamheten
vid domänverket och vid allmänningsskogarna
kommit att tilldra sig
ett alldeles särskilt intresse, vilket herr
Eskilsson nyss nämnde. En sådan jämförelse
är emellertid svår att göra på
grund av att förutsättningarna för skogsbruket
här är så olika.

Beträffande allmänningsskogarna tilllämpas
1948 års skogsvårdslag. De sammanlagda
kostnaderna för återväxtåtgärder
behöver enligt denna lag inte överstiga
det diskonterade värdet av alla
framtida nettoavkastningar från det nya
beståndet, beräknat efter 3 procent
ränta. För de lägsta boniterna i de
sämre avsättningslägena innebär detta
att man endast behöver använda
cirka 100 kronor per hektar till återväxtåtgärder.
I praktiken torde detta
ha inneburit att man sökt åstadkomma
återväxt genom självföryngring, kanske
även på områden där biologiska förutsättningar
härför egentligen saknas.

Domänverkets skogar har hittills
skötts enligt 1935 års kronoskogsförordning.
Denna tillämpas så att omfattande
återväxtåtgärder vidtages även
om förräntningen närmar sig noll. Detta
har medfört att domänverket även på
låga boniteter och i dåliga avsättningslägen
utfört fullständiga återväxtåtgärder
med bränning och plantering. I förordningen
föreskrivs vidare jämn avverkning,
vilket tillgodoser det allmännas
intresse av kontinuitet i sysselsättningen
inom skogsbruket och leveranserna
til! den skogliga förädlingsindustrin.
Detta har dock inte möjliggjort
för domänverket att utnyttja svängningar
i konjunkturerna på samma sätt som
en mindre skogsägare kan göra.

Att siffermässigt söka belysa skillna -

derna i förutsättningarna för skogsbruket
på kronans skogar och på allmänningsskogarna
är vanskligt på grund av
bristande underlag. Kronans skogar torde
dock i genomsnitt ha en något sämre
belägenhet, dels genom längre avstånd
till kusten och dels genom att de
i större utsträckning är lokaliserade till
höjdlägena mellan dalgångarna. Denna
sämre belägenhet, som är historiskt betingad,
innebär lägre produktionsförmåga
med lägre kubikmassa per hektar
och klenare dimensioner, vilket tillsammans
med de längre transportavstånden
i väsentlig grad fördyrar avverkningarna.
Till detta kommer att markerna i
regel även är mer svårföryngrade, vilket
medför dyrbara återväxtåtgärder.
Under den senaste tiden har det dessutom
visat sig att domänverkets årliga
redovisning —• som i och för sig är av
mycket hög kvalitet — inte är utformad
för sådana jämförelser som görs i de av
herr Eskilsson nämnda motionerna.

Eftersom den årliga avverkningskvantiteten
från allmänningsskogarna är relativt
liten kan den säljas genom auktion.
Priset per kubikmeter skog blir då
ofta högt emedan köparna betraktar inropade
poster som marginalkvanliteter.
Domänverket däremot dominerar som
bekant virkesmarknaden i Norrbotten
och får därför räkna med lägre genomsnittspriser.
I propositionen föreslås att
områden där virkesinkomsterna inte
täcker avverknings- och reproduktionskostnaderna
tillfälligt skall kunna lämnas
utanför avverkningsprogrammet
utan att kravet på uthålligt skogsbruk
därmed överges.

Den rationalisering som pågår inom
domänverket och som i fortsättningen
torde komma att bedrivas i ökad takt,
kommer förmodligen att få effekt på
sysselsättningen inom skogsbruket. Eftersom
statsskogsbruket är den dominerande
arbetsgivaren inom stora delar
av Norrland och framför allt i Norrbotten,
där domänverket äger mer än
50 procent av skogsmarksarealen, är det
självklart att domänverket ställer ar -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

betsobjekt, lämpliga som beredskapsarbete,
till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande. I propositionen framhålls
också att både domänverket och
ASSI skall kunna åläggas uppgifter av
t. ex. sysselsättningsfrämjande karaktär.
Eftersom domänverket vid flera
tillfällen förklarat att man kan ställa
arbetsobjekt till arbetsmarknadsverkets
förfogande och redan gör det i stor
omfattning har det inte funnits anledning
att ge domänverket något särskilt
åläggande. I propositionen har också
departementschefen starkt understrukit
vikten av att domänverket ställer
arbetsobjekt till förfogande.

Av uttalande från domänverket framgår
att verket är berett att ställa sådana
objekt till förfogande som tillfälligt
lagts utanför det ordinarie avverkningsprogrammet,
dvs. huvudsakligen
på sätt som vi socialdemokrater
från Norrbotten har föreslagit i
våra motioner nr I: 432 och II: 544. Härigenom
torde ett mycket stort antal arbetstillfällen
kunna erhållas. Jag tror
inte att en överföring av kronoskog
till andra ägare skulle ge ökade sysselsättningsmöjligheter,
särskilt med tanke
på att domänverket jämfört med
andra skogsägare redan nu ligger på en
hög avverkningsnivå och även bedriver
ett mycket intensivt återväxtarbete. Utskottet
har kommit till den slutsatsen
att den i motionerna ifrågasatta överföringen
varken kan väntas resultera i
förbättrat resultat i skogsdriften eller
åstadkomma en ökad sysselsättning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få instämma i herr Magnussons yrkande
om bifall till reservationerna nr
2, 3 och 4 och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! En lång rad av de faktorer
som herr Hedström åberopade
som anledning till skillnaderna i avkastning
mellan domänverkets skogar
och allmänningsskogarna är belysta i

den utredning som landstinget i Norrbottens
län har verkställt. Utredningen
är inte gjord av några dilettanter, utan
av mycket sakkunnigt folk. Förre landshövdingen
Manfred Näslund var sålunda
professor vid skogshögskolan, innan
han blev landshövding.

I utredningen tar man upp frågan huruvida
skillnaderna mellan de statliga
skogarnas avkastning och allmänningsskogarnas
kan härledas till olika belägenhet,
till olika bonitet inom de skilda
markerna, till olika reproduktionskostnader
eller andra anledningar som herr
Hedström nämnde i sitt anförande som
ett skäl till att allmänningsskogarna
uppvisat ett bättre ekonomiskt resultat.

Man försöker analysera dessa olika
faktorer och göra en jämförelse mellan
de olika driftsformernas inverkan på
resultatet. Men denna undersökning har
ju inte accepterats, i varje fall inte av
domänverket. I en av de skrifter som vi
har fått — Domänverket och norrlandspolitiken
— som upptar föredrag som
hölls vid en konferens i Luleå för någon
månad sedan, slutar chefen för domänverket
sitt uttalande om utredningen
med orden: »Jag anser, att den egentligen
inte är värd ett bemötande.» En av
de mera framstående tjänstemännen inom
domänstyrelsen sade vid samma tillfälle
att »den utredning landstinget förebragt
inte kan anses utgöra något mera
betydande inlägg i den skogsekonomiska
debatten».

Här står alltså uppfattning mot uppfattning.
Jag har låtit mig berätta att
vid ett sammanträde med landstinget
under året har man dock från landstingets
näringslivskommitté vitsordat
att utredningen har stora förtjänster.

Här står som sagt uppfattning mot
uppfattning. Varför skall man då inte
kunna skicka hela ärendet, med motioner
och remissyttranden, till en opartisk
statlig utredning, som just har till
uppgift att undersöka sådana här förhållanden,
att tränga in i problemen och
försöka lägga fram förslag som kan tillfredsställa
alla parter, inte minst den

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

allmänhet som i så hög grad berörs av
denna fråga.

Herr HEDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om olikheterna i bedömningen
av domänverkets skogar och allmänningarnas.
Därom tvistar som bekant de
lärde — och det får de väl fortsätta
med. Klart är i varje fall att vid de stora
avvittringarna i Norrland fick domänverket
de sämst belägna skogarna, framför
allt skogar i inlandet. Det är höjden
över havet som bestämmer skogens tillväxt
där. I södra Sverige däremot är
förhållandena mera likartade, och där
kan man inte göra en sådan här åtskillnad.

Herr Eskilsson frågade varför vi inte
liar velat vara med om att överlämna
ifrågavarande motioner till den skogspolitiska
utredningen. Men utskottet har
klart skrivit att förslag med motsvarande
innebörd har behandlats under tidigare
riksdagar och hänvisats till dessa
utredningar. Det finns ju ingen anledning
att skicka papper till utredningar
när de redan har dem under sina ögon.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Sedan remissen av liknande
förslag skedde har det material
kommit fram, som landstinget i Norrbotten
låtit utarbeta. Därefter har debatten
i frågan blossat upp på nytt. Det
måste alltså ha tillkommit nya faktorer,
nya omständigheter, nya synpunkter
som kan ge värdefull belysning vid den
fortsatta utredningen.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag skall i huvudsak
beröra den del som gäller de borgerliga
motionerna, vilka yrkar på utredning
av överförandet av samhällsägd skogsmark
till enskilda eller s. k. allmänningar.

Debatten om skogen har ju pågått i

alla tider på samma sätt som här i kammaren
i dag och kan kanske illustreras
som »kampen om skogen». Den har pågått
i sekler och är av gammalt datum.
Vår store rikshushållare Gustav Vasa
förklarade redan under sin tid i brev
till norrlänningarna år 1552 att »alla
ägor som obyggda ligga höra Gud, Konungen
och Sveriges krona till och ingen
annan». Detta har man på många
sätt försökt ändra under tidernas gång,
och så har också skett. Skogshanteringen
i och för sig inträdde egentligen i den
näringspolitiska debatten ganska sent
— på 1600-talet och särskilt under dess
senare del.

På näringar har varit föremål för så
stor uppmärksamhet som skogsnäringen.
Kronan och riksdagen, fackföreningar,
arbetsgivare, bondesa.mmanslutningar,
arrendatorer, ekonomer och
jurister bär från olika utgångspunkter
ägnat skogsnäringen intresse. Offentliga
utredningar rörande skogshanteringen
har under tidernas gång varit
många och omfångsrika.

Intresset för de norrländska skogarna
väcktes dock på allvar först när vattensågarna
utrustades med sågramar och
än mera sedan ångsågen och dess teknik
fått sitt genombrott. Då skärptes
kampen om skogstillgångarna. Höjdpunkten
nåddes sedan man lärt sig koka
träflis till pappersmassa. I det sammanhanget
rusade också priserna för skogen
i höjden, och kampen om skogen
utsträcktes och hårdnade norrut.

De norrländska skogarna utgjorde
ända fram till den tidpunkt då pappersmassaframställningen
och sågverken rationaliserades,
efter dåtida begrepp ännu
ganska orörda skogsområden. Kronan
var då ännu den stora skogsägaren
i landet — i synnerhet i Norrland. Genom
olika åtgärder från 1600-talet och
fram till 1800-talets slut avhände sig
dock det allmänna mycket stora skogsarealer
i både Syd- och Mellansverige
till järnbruken, samt i Norrland till
träindustriföretagen och delvis till sågverken.
Detta skedde på olika sätt.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

På 1600-talet förlänade drottning
Kristina sina gunstlingar en hel del av
de samhällsägda skogsarealerna. Vid
1600-talets slut kom det s. k. avvittringsverket,
vilket hade till uppgift att skilja
kronans allmänningar från privata
ägor. Hur detta verk skötte sin uppgift
är givetvis ganska svårt att säga, men
man kan dock säga att på grund av
bristande insikter om skogens framtida
värde och möjligen svårigheterna att
kontrollera verksamheten avhände
svenska staten sig betydande delar av
sina skogstillgångar.

Det statliga ämbetsverket bergskollegium
förlänade även järnbruken stora
skogsområden. Det finns många belysande
exempel, om man läser skogshistoria,
på hur detta skedde — praktiskt
taget utan något vederlag.

1809 och 1810 års riksdagar beslöt
också att på statens skogsmark liggande
skogshemman, som järnbruken tidigare
fått arrendera, skulle helt överlåtas till
järnbruken mot s. k. skattepenning. Detta
innebar i realiteten en överflyttning
av samhällsägd kronoskog till privata
bolag. Man förde alltså en politik genom
vilken svenska folkets gemensamma
egendom överfördes till enskilda
kapitalister.

I motionerna I: 290 och II: 362 samt
I: 708 och II: 917 från borgerligt håll
har man åter aktualiserat frågan om
kronoskogs överförande till privata ägare.
Motionerna avser domänskogar i
Norrland. Motionärerna motiverar sina
förslag med att andra ägare än kronan
skulle kunna driva skogsbruket med
bättre ekonomiskt resultat än domänverket.
Man nämner att de s. k. häradsoch
sockenallmänningarna skulle vara
mottagare av kronoskog. Härads- och
sockenallmänningarna äges av enbart
den del av befolkningen som äger mantalssatt
jord. I bilden kommer givetvis
också in att en stor del av dessa delägare
är aktiebolag, som också är ägare av
mantalssatt jord. Det är inte enbart
jordbrukare som det här är fråga om,
utan det gäller också att överföra skog

till aktiebolagen i den mån de är delägare
i allmänningarna.

Det skulle givetvis finnas mycket att
tillägga beträffande den historiska bakgrunden,
men allt pekar på att man i
det borgerligt styrda samhället har strävat
efter att överföra svenska folkets gemensamma
egendom till privata ägare.

Herr talman! Låt mig något beröra de
förhållanden som enligt min och många
andras uppfattning bildar bakgrund till
det ekonomiska utfallet av domänverkets
skogsdrift i Norrland.

I slutet av 1800-talet började bl. a. i
Norrbottens inland avverkningar av urskogsbeståndet.
Kronan överlät då avverkningsrätten
till trävarubolagen och
sågverken, och även utländska intressen
fanns med i denna exploatering av
domänskogarna. Skogarna överläts för
s. k. stubbören, dvs. ett visst pris per
träd, och dessa priser var mycket låga i
förhållande till skogens egentliga värde.
Mycket stora arealer exploaterades och
kalhöggs eller kom att bilda glesa restbestånd.
Denna exploatering fortsatte
fram till 1930-talet och delvis även senare.
Denna avverkningsmetod medförde
också en markförsämring med åtföljande
försämring av föryngringsmöjligheterna
på vissa marktyper. Någon planerad
skogsvård förekom icke i samband
med denna exploatering av urskogsbeståndet.

Först i början av 1950-talet satte domänverket
i gång ett planerat restaureringsarbete
på dessa marker. Efter 1950-talet har en mycket omfattande restaurering
av dessa hårt exploaterade marker
skett. Detta har givetvis medfört ett
försämrat ekonomiskt utbyte för domänverkets
verksamhet inom denna region.
Jag vill i detta sammanhang nämna
att under åren 1960—1966 ett belopp
av 125 miljoner kronor har investerats
inom de sex norra överjägmästar
di strikten för sådana restaureringsarbeten
av gamla kalhyggen och
restbestånd för att få marken i produktion.
Under de senaste fem åren har av
dessa 125 miljoner kronor satsats 45

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

miljoner kronor för dessa arbeten. Detta
har givetvis en mycket stor effekt på
domänverkets ekonomi, vilket också generaldirektör
Sköld sade i en debatt i
Luleå den 24 april och som herr Eskilsson
åberopade.

Huvudsaken är dock att skapa sysselsättning
i domänverkets skogar. Rationaliseringen
har, vilket herr Eskilsson
var inne på, inneburit att arbetsstyrkan
har minskat, men dagsverksantalet har
inte minskat i samma utsträckning.
Samtliga skogsarbetare har numera blivit
årsanställda hos domänverket -—
samtliga var kanske litet för mycket
sagt. Några hundratal arbetare har fortfarande
ett arbetsår på mindre än 200
dagar. Den övervägande delen av skogsarbetarna
är dock fast anställd.

I motion nr 442 i denna kammare —
väckt av undertecknad —- och i motion
nr 554 i medkammaren hemställes att
domänverket genom t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen
anvisar erforderliga medel
för att inhämta föreliggande eftersläpning
på skogsvårdens område i vissa
norrbottensrevir. Detta skulle alltså
ske i sysselsättningsfrämjande syfte.

Departementschefen har i proposition
nr 103 uttalat vikten av att kronoskogarna
utnyttjas i sysselsättningspolitiken.
Detta uttalande har starkt understrukits
i utskottsutlåtandet, varför jag
kan känna mig nöjd såsom motionär
och hoppas att kronoskogarna också
maximalt nyttjas för angivet syfte.

Såsom facklig representant kan jag
inte låta bli att ytterligare betona vad
jag anser vara helt horribelt, nämligen
att man här i princip skulle sätta i
gång att utreda överförandet av allmänna
skogar på enskilda ägare eller
allmänningar. Det är en principiell fråga.
Jag anser inte att det finns någon
anledning att utreda detta problem när
vi inom vårt parti har den bestämda
uppfattningen att samhället skall äga
dessa skogar. Samhället borde äga mer.
Avhändandet under gången tid borde
inte ha skett. Jag anser att det inte finns

någon anledning till en utredning på
denna punkt.

Jag kan citera vad skogsarbetareförbundet
säger i denna principfråga.
»Förbundet anser att man inte kan öka
sysselsättningsmöjligheterna genom en
förändring av äganderättsförhållandena
på domänverkets skogar och anser det
därjämte vara principiellt felaktigt att
samhället skulle avhända sig skogsmark»
— alltså åt enskilda.

Jag har också den erfarenheten från
min 30-åriga verksamhet såsom aktiv i
skogsarbetarrörelsen att domänverket
har varit och fortfarande är den stabilare
arbetsgivaren för skogsarbetarna.
Domänverket var också den första
skogsarbetsgivaren som arbetade för
ordnade arbetsförhållanden och fast anställning
åt sina anställda skogsarbetare.
Domänverket har även haft ett helt
annat socialt ansvar för arbetskraften
än många andra arbetsgivare. Bland annat
har domänverket en tjänstepensionering
av arbetskraften, alltså utanför
den allmänna pensioneringen, som börjar
vid lägre ålder. Man kan få pension
vid 60 år. Denna pensionsreform kostar
verket cirka 20 miljoner kronor om
året, eller c:a 3 kronor per avverkad
skogskubikmeter.

Jag såg uppgifter ifrån den debatt i
Luleå som herr Eskilsson har åberopat
om att allmänningarnas företrädare påstod,
att allmänningarna hade årsanställd
arbetskraft på samma sätt som
domänverket. Jag var väldigt skeptisk
inför denna uppgift men har hittills
inte vågat bestrida den, innan jag har
kontrollerat den ytterligare. Jag har
kollat uppgiften både på arbetsförmedlingen
och hos skogsarbetarnas arbetslöshetskassa.
Allmänningarnas arbetare
i hela Norrbotten är inte anställda mer
än cirka åtta månader om året. Domänverket
däremot har, som jag tidigare
nämnde, den ojämförligt största delen
av sina arbetare kontinuerligt sysselsatt.

Som tidigare har nämnts sålde do -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

mänverket förr på rot till en billig penning.
Det skedde ända fram till mitten
på 1930-talet och delvis även senare.
Först nu avverkar domänverket 80 procent
i egen regi medan 20 procent säljs
eller utbjuds på rot, i stor utsträckning
till sågverken i inlandet. Allmänningarna
däremot har omvända siffror: 80
procent säljs på rot medan de själva
normalt avverkar 20 procent. Undantaget
är Pajala-Tärendö-Junosuando allmänning
där man själv avverkar en
tredjedel, alltså cirka 33 procent.

De sociala utgifterna är givetvis högre
om man i bilden tar med pensioneringskostnader
etc., vilka tyvärr förbisetts
i utredningen och vid jämförelserna,
något som Manfred Näslund själv
har erkänt. Inte heller tror jag att investeringarna
i domänskog, föranledda
av gamla försyndelser, har tagits med i
beräkningen.

När herr Skärman så vältaligt försvarar
riksdagens insyn över domänverkets
verksamhet, må man i alla fall
komina ihåg att ända fram till mitten av
1930-talet fanns det absolut ingen som
helst insyn i hur domänverkets skogar
exploaterades av skogsbolagen genom
de s. k. stubbören som jag tidigare
nämnt. Då fanns det sannerligen ingen
insyn i den rovdrift som förekom. Men
under senare tid har domänverket åtminstone
från de anställdas synpunkt
skött sina uppgifter mönstergillt.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationerna
2, 3 och 4 samt i övrigt till utskottets
utlåtande.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När vi nu står inför en
omorganisation av verksamheten på detta
område skulle det kanske ha funnits
anledning att något erinra om vad som
förekommit under den långa tid som
domänverket och den relativt långa tid
som ASSI har arbetat. Emellertid skall
jag avstå från det med hänsyn till de

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

många andra ärenden som kammaren
måste behandla.

Domänverket tillkom redan 1859 och
har sedan i skiftande former haft att
förvalta och sköta statens betydande
skogstillgångar. Uppgifterna har växlat
genom åren, men vi kan säga att domänverket
på många områden faktiskt gjort
banbrytande insatser i fråga om skogsvården
och även då det gällt anställningsformerna
för skogsarbetarna, såsom
herr Wanhainen just erinrat om.
Jag skulle också kunna nämna domänverkets
pionjärinsatser på naturvårdsområdet,
dess initiativ att bereda allmänheten
möjligheter till fiske i domänverkets
vatten osv. Det finns alltså
många områden där man kan visa
upp att denna statliga aktivitet varit betydelsefull
och gett impulser även på
fält som ligger utanför det egentliga
skogsbruket.

Jag skall som sagt avstå från att göra
den historieskrivningen i dag, men jag
får kanske lika kort erinra om att ASSI
tillkom på grund av de svåra förhållanden
som rådde under 1920- och 1930-talen, då sågverk och massafabriker
gick över styr i synnerhet uppe i Norrbotten
och då staten måste gripa in och
sätta i gång verksamhet. Först några
år senare blev det möjligt att göra verksamheten
mer omfattande och skapa
verkligt stora och rationella företag.

Jag tror att det i dag är uppenbart
för alla — ingen har hittills motsatt sig
det i debatten —- att man har anledning
att undersöka möjligheterna till en
samverkan mellan skogsinnehavet och
den industriella verksamheten.

Vad jag däremot har reagerat emot
när jag lyssnat på debatten är, att trots
att man från borgerligt håll förklarat
sig vara positivt inställd och villig att
acceptera förslaget, så finns det ändå
en klar lust att försöka begränsa den
nya organisationens möjligheter att
fungera. Det har herr Magnusson och
även andra talare gett exempel på förut,
varför jag inte behöver upprepa det.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

Tendensen hos de borgerliga talarna
och hos dem som ansluter sig till utskottets
förslag kan inte sägas vara särskilt
positiv. Man söker fel och brister.
Kritiken är naturligtvis nyttig, men det
förefaller mig, herr Eskilsson, som om
man inom domänverket hade anledning
att vara en smula besviken över det klena
resultat som informationsverksamheten
tydligen lett till. Det är dock fortfarande
en mycket ensidig syn som
presenteras när det gäller att bedöma
domänverket kontra annan skoglig verksamhet.
Jag antar att detsamma kan
sägas om bedömningen av ASS1.

Låt mig få lov att peka på en enda
punkt där detta kommer till uttryck.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
s. 10, säger utskottsmajoriteten att utskottet
delar »den i nämnda motioner
uttalade uppfattningen att statens innehav
av skogsmark i princip inte bör utökas.
Liksom hittills bör endast medel
som inflyter vid försäljning av
fast egendom få disponeras för markförvärv.
Dessa medel bör därvid endast
användas för förvärv som erfordras för
att förbättra statsskogarnas arrondering.
»

Jag måste verkligen ställa frågan:
Vad menas med detta? Här har vi
ju ändå under alla de gångna åren gett
domänverket möjlighet att för köp av
annan egendom förfoga över de pengar
som inflyter genom försäljningar. Vi
har inte någon gång ställt kravet att
denna inköpsverksamhet skulle vara
begränsad endast till sådana områden,
där domänverket är etablerat i förväg
och där det alltså bara skulle bli tal
om arronderingsförbättringar.

Nu hoppas jag naturligtvis att den
borgerliga reservationen inte kommer
att segra, men vad skulle det betyda,
om så skedde? Jo, det skulle innebära
ett stopp för domänverket att köpa
skog, såvida denna inte låg i direkt eller
nära anslutning till ett tidigare innehav.
Vilka konsekvenser skulle det få
för vår jordbruksrationalisering? Vi
vet ju att det ofta har varit domän -

verket som fått lov att träda in som
köpare av ett jordbruk som läggs ned.
Skall det bli stopp för detta i fortsättningen?
Det som skrivits här av utskottsmajoriteten
måste tolkas på det
sättet.

Jag måste säga att detta förslag innebär
den största begränsning för domänverkets
verksamhet som jag någonsin
har sett i riksdagen. Det har tidigare
uttalats att arealerna inte skulle få öka,
men nu förklaras det att domänverket
icke skulle ha möjlighet att köpa annan
mark än den som direkt anknyter till
ett tidigare skogsinnehav, vilket verkligen
är ett överraskande uttalande. För
att vinna klarhet på denna punkt är det
angeläget att representanterna för denna
åsikt ger till känna om jag missförstått
det hela. Är det verkligen ett försök
att gå så långt i begränsningen av
domänverkets verksamhet?

Sådana exempel har getts tidigare här
i diskussionen, och jag har kanske inte
anledning att upprepa dem. Men jag
måste konstatera att här har man i sitt
nit att begränsa möjligheterna gått så
långt, att det måste vara till allvarlig
skada inte bara för skogsbruket och dess
utveckling, utan också för jordbruksrationaliseringen,
där onekligen domänverket
har fyllt en rätt betydelsefull
uppgift under de gångna åren. Det kan
över huvud taget inte vara förenligt med
resonemanget om att man samtidigt
eftersträvar en frihet som skall vara likvärdig
med den som enskilda företag
har. Jag tycker att det är angeläget att
framhålla detta.

I övrigt har jag med intresse lyssnat
på denna debatt, och jag tror att inte
minst inläggen från norrlandsbänken
visar att man har anledning att fundera
mer än en gång, herr Eskilsson, innan
man godtar den utredning som framlagts
för Norrbottens läns landsting —
låt vara att den är ambitiös och riktig.
Det är ett par pensionärer, en professor
och en hedersdoktor som sysslat
med detta efter att ha dragit sig tillbaka.
Det mesta arbetet har dock ut -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

förts av en jägmästare där uppe. Vi
skail ha respekt för detta arbete, men
inte får man utan vidare säga att det
är det enda vi kan ta fasta på i denna
diskussion. Vem som kan ha rätt i detaljerna
när det gäller att värdera effektiviteten
i domänverkets och det allmännas
verksamhet tycker jag att vi tills
vidare kan låta vara en öppen fråga.

Till sist vill jag peka på en iakttagelse
som jag har gjort under de gångna
åren. När vi sett domänverkets årliga
redovisning av resultatet och när vi bedömt
den plan som lagts fram för det
kommande året har vi i allmänhet fått
räkna med att verksamheten i en del av
inlandsreviren har gått med förlust.
Jag tror inte att man skall beklaga
det. Många gånger har bakom dessa förluster
legat en mycket stark ambition
att vidta skogsföryngringsåtgärder, och
ofta har det varit tal om att avhjälpa
följderna av synder i det förgångna. Vi
vet att domänverket har gjort stora insatser,
ofta av socialt motiv. Domänverket
har velat hålla verksamheten i gång
och har känt ansvaret för att man kanske
varit den dominerande arbetsgivaren
i bygden. Jag tycker att man har en felaktig
utgångspunkt om man efteråt gör
värderingar, varvid även dessa insatser
kommer med utan att man på något
sätt beaktar och redovisar dem. Om vi
kräver mer av domänverket — och det
kanske vi har anledning att göra i framtiden
— skall vi klart redovisa vad det
kostar. Jag menar att domänverket även
i sin nya gestalt kommer att få ta ett
socialt ansvar, men det får ske i sådana
former att vi lättare kan redovisa vad
det kostar och inte räknar in dessa kostnader
i verksamheten som hittills.

Syftet med mitt inlägg, herr talman,
är främst att få ett svar på den konkreta
fråga som jag ställde.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jordbruksministern
läste på s. 10 i utlåtandet, där det står:
»Dessa medel bör därvid endast an -

vändas för förvärv som erfordras för
att förbättra statsskogarnas arrondering.
» Han säger att det var det värsta
i fråga om restriktion han sett i hela
sitt liv. Jag hade för mig att jordbruksministern
varit med om en hel del
under sitt ganska långa liv, så detta
var väl ändå någon överdrift. Först
och främst står det inte »får» utan
»bör». Enligt min uppfattning avses
med detta helt enkelt att kronan inte
skall etablera sig på sådana områden
där den inte tidigare har några markintressen.

I fråga om jordbrukets rationalisering
har väl domänverket inte medverkat så
mycket. Det har skett en del byten på
senare år, men det är mest lantbruksnämnderna
som köpt upp och hjälpt
till med rationaliseringen.

Självklart är att man inte skall hårdra
ordet »bör», om nu mot jordbruksministerns
antagande jordbruksutskottets
utlåtande i dess helhet skulle godkännas.
Jag är säker på att domänverket vid
alla tveksamma tillfällen kommer att
gå in för ett rationellt skogsbruk — det
är ju meningen.

Beträffande de andra frågor som här
togs upp vill jag säga att det föreligger
så olika ideologiska synpunkter mellan
oss. Jordbruksministern och det
socialdemokratiska partiet litar helt och
hållet på att all verksamhet sköts bra
när den läggs i allmänna händer. Vi
är inte så säkra på att det inte behövs
en kontroll och en översyn i sådana
fall. Vi anser nog att det enskilda
skogsbruket, som dessutom ger staten
inkomstskatt för sina produkter, på
lång sikt är en effektivare verksamhetsform.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
uppmanade mig att inte sätta alltför stor
tillit till den undersökning som näringsoch
planeringsnämnden hos Norrbottens
läns landsting låtit verkställa —
ordförande i planeringsnämnden är för

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

övrigt en socialdemokratisk riksdagsman
i andra kammaren. Jag har ingen
anledning att svära på de slutsatser
som utredningen har kommit fram till.
Jag är inte fackman på området. Avståndet
rent geografiskt mellan min
hembygd och Norrbotten gör att jag
inte kan bedöma frågorna så ingående
att jag kan säga att uppgifterna som
redovisats är hela och fulla sanningen.
Det är väl ändå ett ambitiöst försök att
göra en undersökning om skogsbruket
i Norrbotten, dess förhållanden och
arbetsvillkor och de faktorer som påverkar
lönsamheten.

Om vi nu inte sätter full tilltro till de
resultat som utredningen har kommit
till, tycker jag att det borde vara en
naturlig åtgärd att överlämna materialet
till en statlig objektiv utredning
som just sysslar med de spörsmål, som
berörs i landstingsutredningen. Jag
tycker att detta är en mera logisk slutsats
av vår tveksamhet än att bara avvisa
utredningen som en nullitet.

Herr statsrådet HOLMQViST:

Herr talman! Om inte herr Eskilsson
vill svära på sanningen och riktigheten
av de slutsatser som den utredning vi
här diskuterar kommit fram till, kan
vi kanske helt lämna detta därhän. Jag
har inte någon speciell lust att låta
denna utredning på något sätt dominera
diskussionen, ty den är dock av
mindre betydelse i den reform som nu
skall genomföras.

Jag måste vidare säga till herr Skärman,
att jag visserligen uppskattar hans
försök att leda mig på rätt spår i fråga
om läsningen av utskottsmajoritetens
skrivning, men att jag samtidigt tycker
att den är eu smula oklart uttryckt. Om
herr Skärman inte menar någonting
annat än vad tredje lagutskottet uttalade
när det behandlade dessa frågor,
nämligen att domänverket får lov att
köpa skog på olika håll och att det är
av betydelse för utvecklingen att domänverket
tillämpar de principer som

kommit till uttryck i den nya jordförvärvslagen,
är vi överens. Men nog får
jag säga att det är ett underligt sätt att
uttrycka sig! Det står ju: »bör därvid
endast användas för förvärv». Försök,
herr Skärman, nästa gång uttrycka det
litet klarare så att det inte behöver bli
missförstånd på denna punkt.

Vi har alltså inga delade meningar
på denna punkt, utan domänverket skall
kunna handla som hittills.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är synd att förlänga
debatten. Vi har mycket framför
oss, och tiden är knapp innan sessionen
skall avslutas. Men hela avsikten med
förslaget är ju att skogsbruket skall
effektiviseras. Vi anser att sådana köp
som ibland gjorts, där kronan köpt enstaka
skogsområden utan samband med
sin övriga mark, inte är rationella ur
domänverkets synpunkt.

Dessutom har det ibland även förekommit
konkurrens med den enskildes
försök att rationalisera sitt jordbruk
genom tillköp. Därför bör de medel,
som domänverket får genom försäljning,
endast användas för att förbättra och
effektivisera domänverkets eget skogsinnehav.
Det är ingenting annat som
avses.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna debatt har pågått
så länge att kammarens ledamöter
säkert önskar och hoppas att den snart
skall ta slut, så att man kan fortsätta
med de återstående ärendena på föredragningslistan,
så att vi hinner med
arbetet de två återstående dagarna. Jag
hoppas att det i alla fall inte skall bli
någon försening genom mitt förvållande.

I proposition 103 föreslås vissa ändringar
för statens skogsföretag, för att,
som det är utsagt på propositionens
första sida, statens skogsbruk och skogsindustri
skall drivas affärsmässigt och

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och
effektivt för att på lång sikt ge bästa
möjliga ekonomiska utbyte. Då kan
man tycka att det är ganska onödigt att
riksdagen av den orsaken skall behöva
fatta ett särskilt beslut. Det borde alltid
ha varit något självklart att domänverkets
angelägenheter skall skötas så att
de lämnar bästa möjliga resultat.

Som framgått av debatten och utskottets
utlåtande bar det blivit lottmajoritet
i utskottet. Utskottsmajoriteten vill
i sitt förslag inte gå så långt som regeringen
och reservanterna. Utskottets
majoritet föreslår — och det måste vara
riktigt att döma av debattens gång —
att domänverket i princip inte skall öka
ut sitt innehav av skogsmark. Inga andra
medel skall användas eller disponeras
för markförvärv utom sådana medel
som inflyter vid försäljning av fast
egendom.

Det måste också vara riktiga principer
att man skall ha ett normalt förräntningskrav
på den förmögenhet som
domänverket representerar och att denna
förräntning eller avkastning även
skall inrymma eu motsvarighet till den
statliga inkomstskatt, som verket är befriat
från. Propositionen siktar till att
ge domänverket ökade resurser för
markförvärv.

Vad som är ännu mera viktigt och
betydelsefullt än att domänverket får
tillfälle att utöka sitt markinnehav är
att det blir en skälig och normal förräntning
av i verket nedlagt och befintligt
kapital. Det finns i detta sammanhang
anledning uppmärksamma de
svaga ekonomiska resultat som uppnåtts
under de senaste åren i domänverkets
stora skogsbruk. Här får man
den uppfattningen att staten som innehavare
av sina mycket stora skogsarealer
i tider då konjunkturerna inte är så
gynnsamma bar mycket svårare än enskilda
att sköta detta skogsinnehav.
Detta statliga verk har liksom andra
svårt att anpassa sig till tidsutvecklingen
och till vad som är nödvändigt.

Det är inte bara de vikande konjunkturerna
på skogens område som är or -

samordning av statens skogsföretag, m. m.
sak till det svaga resultatet. Våldsamt
stigande administrationskostnader spelar
också sin roll. Ökningen av dessa
har på basis av redovisade totalkostnader
under åren 1960—1966 beräknats
uppgå till 88,3 procent. Det kan inte
vara någon mening med att staten skall
förvärva ytterligare stora skogsegendomar
enbart för att inneha sådana. Av
denna anledning föreslår utskottsmajoriteten
att domänverkets markförvärv
bör hållas inom den förmögenhetsram
som det nuvarande markinnehavet och
markfonden representerar. Här finns
enligt min mening ingen garanti för att
en bättre förräntning och ett bättre
ekonomiskt resultat uppnås om domänverket
skulle få en större frihet att t. ex.
köpa aktier eller bilda aktiebolag. Av
det skälet bör Kungl. Maj :t pröva varje
särskilt fall. Krav på normal förräntning
måste här vara ett berättigat krav,
och när domänverket gör investeringar
bör man alltså ta med i beräkningen
ett fullständigt förräntningskrav. Därför
bör Kungl. Maj:t — som utskottet
föreslår — kunna ingripa i aktuella fall.

Att domänverket under en lång följd
av år har redovisat allt sämre resultat
är ingen hemlighet. År 1955 gav verket
på varje avverkad skogskubikmeter ett
överskott på 10 kronor 40 öre. 1960 var
motsvarande överskott 7 kronor 30 öre,
och under 1967—1968 räknar man med
ett överskott per kubikmeter på cirka
60 öre.

Under 1967 räknade man med ett
sammanlagt överskott på 15 miljoner
kronor. Det blev 10 miljoner mindre,
dvs. 5 miljoner. Och märk väl! Detta
överskott kom inte från skogsdriften
utan från jordbruksdriften på de fastigheter
som verket äger och har utarrenderade.
Man har på jordbrukssidan här
arrendeavgifter på nära 10 miljoner
kronor. Det har sagts i debatten att förr
sålde man skogen på rot för en billig
penning, men nu avverkar man den
själv i mycket stor utsträckning. Detta
har dock sannerligen inte gett något
bättre ekonomiskt resultat.

Nr .29

Onsdagen den 29 maj 1908 fm.

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. ro.

Hur skulle det se ut med domänverkets
affärer om man räknade med en
normal förräntning av dessa skogsarealer
på 4,1 miljoner hektar med ett
taxeringsvärde på 1,4 miljard kronor.
En förräntning med 5 procent skulle
ha dragit en kostnad på 70 miljoner
kronor. Det kanske vore på sin plats
i denna debatt, när vi talar om att statliga
och enskilda företag skall konkurrera
på lika villkor, att tänka på en
skälig förräntning av i domänverket
investerat kapital.

Trots att man i så väsentlig grad har
ökat avverkningarnas storlek så har
man inte lyckats att ta igen vad man
förlorat på vikande konjunkturer och
stigande omkostnader. Skulle ett enskilt
skogsbruk lämna ett lika svagt resultat
blev det sannerligen inga skatter av
betydelse att räkna med från skogsbruket,
vare sig för stat eller kommun.

Nu räknar man med att en budget
på 405 miljoner kronor under 1968 skall
ge ett överskott på 5 miljoner kronor.
Med mycket stor sannolikhet blir det
inget överskott alls. Om den kritik som
förekommit mot domänverkets sätt att
sköta skogarna i Norrland har varit
berättigad ämnar jag inte yttra mig.
Men framför allt i Norrland har skogsbruket
i stora områden blivit direkt
förlustbringande.

Från 1960 har antalet revir i Norrland
som gått med förlust ökat från 19
till 27. I kronor har förlusterna ökat
från 5 till 12 miljoner. Vad beträffar
förlusterna i Norrland har man också
nämnt mycket större förlustbelopp:
siffran 80 miljoner har förekommit i
detta sammanhang.

Nog verkar det ganska underligt att
man vid ett tillfälle har räknat fram
mycket betydande förluster och vid ett
annat tillfälle, när domänverkets representanter
och högsta ledning reser till
Norrbotten för att försvara verkets
ställning, har räknat om driftresultatet
i Norrland och kommit fram till att det
i verkligheten inte var någon förlust.
För t. ex. år 1966 blev det, har det

framhållits, en vinst på 6—-7 miljoner
kronor — eller ett tillskott med detta
belopp till verkets ändå förekommande
utgifter. Det är beklagligt att det
ekonomiska resultatet så försämrats. ''

Avsikten med ett långt gående samröre
med ASSI, ett annat statligt företag
som inte heller givit något lysande resultat—
det senaste bokslutet visar varken
vinst eller förlust — är kanske att
det verkliga resultatet för båda dessa
företag skall döljas och inte så mycket
uppmärksammas.

Att ASSI skall få tillåtelse att börja
med annan produktion än förädling av
trä är också omotiverat. Det var av intresse
att herr Magnusson här nämnde
det enskilda näringslivet som ett gott
exempel.

Det finns anledning att inte tillstyrka
mer av proposition 103 än vad utskottets
majoritet föreslår. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan liksom till reservation 5 av
herr Eskilsson in. fl.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att det var intressant att höra inläggen
från norrbottensbänken. Nu råkar
det vara så att jag är den ende i denna
kammare som tillhör landstingets
närings- och planeringsnämnd och haft
tillfälle att ta del av resonemangen där.

Det vore ganska tragiskt för landstinget,
som redan har lagt ned åtskilliga
tusental kronor på den specialutredning
vi här har talat om, om man
nu skulle låta den falla platt till marken.

Med hänsyn till vad som har sagts i
dag kan jag inte underlåta att göra
ett par citat ur den utredning som närmast
förre landshövding Näslund har
svarat för. Utredningen konstaterar: »I
stort kan man göra gällande, att de
rent skogliga förutsättningarna är praktiskt
taget identiska inom en och samma
region av länet oavsett ägarkategorin
kronoskog eller allmänning. Härav
borde kunna slutas, att det ekonomis -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

ka resultatet för resp. skogsbruk, dvs.
lönsamheten genomsnittligt, inte heller
borde alltför mycket avvika mellan å
ena sidan kronoskogarna och å den
andra allmanningarna i länet. Detta är
emellertid inte förhållandel.»

På ett annat ställe står det: »Det
torde i detta sammanhang böra erinras
om den gynnsamma ställning, som statsskogshanteringen
intager i beskattningshänseende.
Staten är som bekant befriad
från statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
då däremot allmänningarna
påförs sådan skatt beräknad efter
15 % av den beskattningsbara inkomsten.
Full likställighet råder däremot i
fråga om stalsskogarnas ocli sockenallmänningarnas
kommunala beskattning
samt beträffande skyldigheten att erlägga
statlig skogsvårdsavgift.»

Efter ingående analyser kommer utredningen
fram till följande: »Den förebragta
jämförelsen har alltså konstaterat,
att för femårsperioden 1962—1966
statsskogarna i Norrbottens län, med en
här redovisad areal produktiv skogsmark
uppgående till 1 998 000 hektar,
under dessa år lämnat en sammanlagd
förlust å rörelserna på i runt tal 30 milj.
kronor, då däremot sockenallmänningarna
i länet, f. n. ca 210 000 hektar produktiv
skogsmark, under samma femårsperiod
kunnat uppvisa en nettovinst
å ca 10 milj. kronor. Årsavverkningsbeloppen
per hektar produktiv skogsmark
har, som framgått av det föregående,
i genomsnitt varit av enahanda
storleksordning å de båda ägarkategoriernas
skogar.»

Detta är, herr talman, ett par citat
ur denna utredning.

Jag har full förståelse för att man
från domänverkets sida rest borst och
vill kritisera utredningen. Det var i
det sammanhanget den i dag här tidigare
omnämnda konferensen i Luleå
kom till stånd.

Här har tidigare åberopats hur vi inom
landstingets närings- och planeringsnämnd
har sett på denna fråga. Jag
kan instämma i det uttalande som pla -

neringsnämndens ordförande, riksdagsman
Svanberg i andra kammaren, gjorde
den sista april i år vid landstingsmötet,
då frågan var uppe till ingående
behandling. Han framhöll för sin
del att så långt han förstår är landstingets
utredning gjord med kunnighet
och omsorg. Vidare sade han att de
experter som verkställt landstingets utredning
är av den kvaliteten att man
saknar anledning att ifrågasätta utredningens
tillförlitlighet.

Det resonemang som fördes från domänverkets
sida har resulterat i ett nytt
genmäle från dessa experter med förre
landshövdingen Näslund i spetsen. Jag
tror emellertid, herr talman, att det är
ganska meningslöst att i dag fortsätta
denna debatt. Vi har, som jag nyss sade,
i mitt hemlän varit överens om att
detta är ingen dålig utredning. Jag tycker
nog att statsrådet Holmqvist inte
skall förringa dessa experter alltför
mycket. Det är emellertid ganska meningslöst
att föra debatten vidare, därför
att hur länge vi än håller på, herr
talman — om vi så skall ändra på riksdagsordningen
och fortsätta över sommaren
— kommer vi ändå att kunna anföra
expertuttalande mot expertuttalande.
Och det är då jag opponerar mig.
Herr Hedström har tidigare i dag uttalat,
och statsrådet Holmqvist har delvis
instämt i, att här står expert mot
expert, och det får de hålla på med.
Nej, herr talman, i ett sådant läge är
det kutym här i huset att vi tar itu
med saken och undersöker hur det hela
egentligen ligger till. Jag vill inte försöka
försvara vare sig den ene eller den
andre. Det är meningslöst att göra det
i ett sådant läge som detta. Men kan
vi inte, som herr Eskilsson i dag föreslagit,
få detta överlämnat till den
skogspolitiska utredningen? Det tycker
jag faktiskt vore på sin plats, och jag
bar på känn att detta intresserar en
stor majoritet av invånarna uppe i Norrbotten.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
5.

Onsdagen den 29 mai 1968 fm.

72 Nr 29

Ang. effektivisering oeh samordning av statens skogsföretag, m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—4.

I fråga om punkterna 5 och ti, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Mossberger m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkterna 5 och 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej —71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten 7
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av
herr Mossberger m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Mossberger in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. n».

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna S
—11.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten 12 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Mossberger m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 74.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 13 och J4
hemställt.

Med avseende å punkten 15, yttrade
vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Carl Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 16
och 17.

3f Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

74 Nr 29
Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 43,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk
forskning, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökat statligt
stöd till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel dels för teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete,
dels för teckning av aktier i ett
statligt utvecklingsbolag hade Kungl.
Maj :t i propositionen nr 68, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 15
mars 1968, föreslagit riksdagen att

1. besluta, att statens tekniska forskningsråd
och institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR, skulle
upphöra vid utgången av juni 1968 och
att den 1 juli 1968 skulle inrättas en ny
central myndighet, benämnd styrelsen
för teknisk utveckling, i huvudsak med
de uppgifter och enligt de riktlinjer,
som anförts i statsrådsprotokollet,

2. besluta, att den 1 juli 1968 skulle
inrättas ett råd för vetenskaplig information
och dokumentation,

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
en tjänst som generaldirektör i Cp 6,
avsedd för chef för styrelsen för teknisk
utveckling,

4. till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 200 000
kronor,

5. till Stöd till tekniska forsknings -

projekt för budgetåret 1968/69 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kronor,

6. till Stöd till kollektiv teknisk forskning,
m. m. för budgetåret 1968/69 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kronor,

7. bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal angående stöd till kollektiv
teknisk forskning in. in. i enlighet
med vad som anförts i statsrådsprotokollet,

S. till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 450 000 kronor,

9. till Aktieägartillskott till ett statligt
utvecklingsbolag för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor,

10. till Teckning av aktier i ett statligt
utvecklingsbolag på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits vissa
åtgärder i syfte att samordna och effektivisera
det statliga stöd, som för närvarande
i olika former utginge till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete.
Ett centralt organ för frågor
rörande sådant stöd, styrelsen för
teknisk utveckling, föresloges skola inrättas
den 1 juli 1968. Styrelsen avsåges
övertaga de uppgifter, som nu handhades
av statens tekniska forskningsråd
(TFR), Malmfonden, institutet för
nyttiggörande av forskningsresultat
(INFOR), Stiftelsen för exploatering av
forskningsresultat (EFOR) samt Svenska
uppfinnarkontoret.

Enligt förslaget skulle till den nya
styrelsens förfogande ställas för stöd
till tekniska forskningsprojekt ett anslag
av 31 miljoner kronor och för stöd
till kollektiv teknisk forskning m. m.
ett anslag av 18 miljoner kronor. Dessutom
föresloges styrelsen få förfoga
över Malmfondens och INFOR :s medel,
väsentligen för stöd till industriellt utvecklingsarbete.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

Vid sidan av finansieringsverksamheten
hade styrelsen föreslagits bedriva
viss serviceverksamhet, bland annat i
fråga om rådgivning åt uppfinnare och
forskare samt förmedling av forskningsresultat.
I fråga om internationellt
tekniskt samarbete, teknisk information
och dokumentation samt vissa
forskningsstationer föresloges, att styrelsen
skulle hava en planerande och
samordnande funktion. För samordning
av all vetenskaplig information
och dokumentation föresloges ett självständigt
råd. För dessa serviceuppgifter
m. in. hade föreslagits ett anslag av
4,2 miljoner kronor. Styrelsens verksamhet
föresloges skola bedrivas efter
programbudgetprinciper.

I propositionen hade vidare förordats,
att ett statligt utvecklingsbolag''
skulle bildas. Bolagets uppgift avsåges
vara att främja framtagandet av innovationer,
särskilt sådana som tillgodosåge
angelägna samhällsbehov, och att skapa
bättre förutsättningar för utveckling
och exploatering av nya produkter, särskilt
inom den statliga sektorn. Utvecklingsbolaget
borde enligt propositionen
hava kommersiell inriktning och förutsattes
uppnå tillfredsställande lönsamhet
på lång sikt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

132, av herr Nyman m. fl., samt It: 174,
av herrar Norrby och Enskog, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning
av samhällets och företagens
förutsättningar att stimulera innovationsverksamhet
med beaktande av såväl
psykologiska som organisatoriska
och ekonomiska aspekter,

dels de likalydande motionerna I:

454, av herrar Brundin och Lundberg,

samt II: 786, av fru Sundberg och herr
Lothigius,

dels de likalydande motionerna I:

668, av herr Johan Olsson m. fl., och
II: 847 av herr Sjönell m. fl., vari yr -

kats, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att det aviserade
förslaget om ett utvecklingsbolag finge
en sådan utformning, att bolaget föresloges
halvstatligt med delägarskap för
näringslivs- och arbetsmarknadsorganisationer
ocli med uppgift att tjäna även
det enskilda näringslivets utveckling
och exploatering av nya produkter i
enlighet med motionernas syfte,

dels de likalydande motionerna I:
858, av herr Dahlén m. fl., och II: 1115,
av herr Wedén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag rörande
ett institut för forskningsförmedling med
anknytning till styrelsen för teknisk utveckling
och med i motionerna angivna
uppgifter, nämligen a) rådgivning till
myndigheter och institutioner samt tillsy
n s upp gi f te r i frågor som rörde statlig
beställningsforskning, b) förmedlingsoch
informationsverksamhet på forsknings-
och utvecklingsområdet samt c)
rådgivning och konsultverksamhet i frågor
som rörde forskning, utveckling
och exploatering av innovationer samt

B. besluta

1) att inrätta en ny central myndighet
benämnd tekniska forskningsrådet,
avsedd att övertaga de uppgifter, som
för närvarande handhades av statens
tekniska forskningsråd, Malmfonden
och INFOR. Rådets uppgift skulle vara
att fördela statliga anslag till teknisk
forskning och utvecklingsarbete enligt
i motionerna angivna riktlinjer, innebärande
att följande områden borde bättre
tillgodoses än vad som föreslagits i propositionen,
nämligen a) bidrag och lån
till kommersiell exploatering av innovationer,
b) bidrag till långsiktig marknadsforskning
samt c) bidrag till utveckling
av en mera avancerad marknadsföringsteknik,

2) att inrätta eu styrelse för teknisk
utveckling med i propositionen angivna
uppgifter med undantag för de uppgifter,
som enligt motionerna föreslo -

76 Nr 29 Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

ges skela handhavas av tekniska forskningsrådet,

3) att bilda ett statligt utvecklingsbolag
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

4) att utvecklingsbolaget huvudsakligen
borde inrikta sin verksamhet på
prospekterings- och utvecklingsarbete
och att varuproduktion och marknadsbearbetning
borde överlåtas på andra
företag. Bolaget borde icke hava rätt
att inträda som delägare i privata eller
statliga produktions- och försäljningsbolag,

dels de likalydande motionerna I:
860, av herr Holmberg m. fl., och II:
1113, av herr Bohman in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen med avslag på förslaget
om inrättande av ett statligt utvecklingsbolag
skulle

1) besluta, att institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR,
skulle upphöra vid utgången av juni
1968,

2) besluta, att statens tekniska forskningsråd
skulle bibehållas med de vidgade
arbetsuppgifter och enligt de riktlinjer,
som angivits i motionerna,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de organisatoriska förändringar
inom statens tekniska forskningsråd,
som föranleddes av den vidgade verksamheten,

4) besluta, att den 1 juli 1968 skulle
inrättas en styrelse för teknisk utveckling
med de uppgifter och enligt de
riktlinjer, som anförts i motionerna,

5) besluta, att EFOR:s och uppfinnarkontorets
funktioner skulle sammanslås
i en fristående stiftelse, som erhölle
anslag från styrelsen,

6) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 550 000
kronor,

7) till Statens tekniska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 250 000
kronor,

8) till Statens tekniska forskningsråd
för stöd till tekniska forskningsprojekt
för budgetåret 1968/69 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 49 000 000 kronor,

9) till Styrelsen för teknisk utveckling
för budgetåret 1968/69 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor,

10) till Stöd till kollektiv teknisk
forskning in. m. för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kronor,

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal angående stöd till teknisk
forskning m. m. i enlighet med vad i
motionerna anförts,

12) till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 1 950 000 kronor,

13) i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening tillkännagiva, att åtgärder
snarast borde vidtagas för att av planerade
forskningsstationer uppbygga
den som förutsattes komma till stånd i
Göteborg,

dels ock de likalydande motionerna
1:861, av herr Sundin in. fl., samt 11:
lllb, av herr Sjönell och herr Eliasson
i Sundborn, vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
68 skulle

A. besluta,

1) att beslutsfunktionen beträffande
styrelsen för teknisk utvecklings anslagsgivning
skulle decentraliseras enligt
i motionerna angivna grunder,

2) att styrelsen skulle hava överinseende
även över beställningsforskningen,

3) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag om
ett Institut för forskningsförmedling
med anknytning till styrelsen för teknisk
utveckling och med i motionerna
angivna uppgifter,

4) om inrättande av en särskild informations-
och dokumentationstjänst
vid styrelsen för teknisk utveckling i
enlighet med vad i motionerna anförts,

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

5) att utvecklingsbolaget icke vare sig
självt eller genom dotterbolag skulle äga
rätt att upptaga tillverkning för försäljning
av produkter utan i stället
överlåta varuproduktion och marknadsföring
på andra företag,

6) att utvecklingsbolaget icke finge
äga rätt att inträda som delägare i produktions-
och försäljningsbolag,

7) att privata företag och enskilda organisationer
och personer finge äga rätt
att teckna aktier i utvecklingsbolaget in
till hälften av aktiekapitalet,

8) att till utvecklingsbolagets ledning
också finge knytas representanter för
konsumenterna och konsumentvaraforskningen
samt för näringslivets organisationer,
däribland även de mindre
företagens,

9) att uttala, att utvecklingsbolagets
verksamhet särskilt borde inriktas på
att tillvarata idéer och uppfinningar,
som kommer från mindre företag och
enskilda uppfinnare, samt

B. beakta även vad i motionerna i
övrigt anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl, Maj:ts förslag och motionerna
1:858 och IT: 1115, 1:860 och 11:1113
samt 1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR, skulle upphöra
vid utgången av juni 1968,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:858 och 11:1115 samt
1:860 och 11:1113, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att statens
tekniska forskningsråd skulle upphöra
vid utgången av juni 1968,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna 1:861 och 11:1114 samt
med avslag å motionerna I: 858 och II:
1115, 1:860 och 11:1113, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
den 1 juli 1968 skulle inrättas en ny

central myndighet, benämnd styrelsen
för teknisk utveckling, i huvudsak med
de uppgifter och enligt de riktlinjer,
som anförts i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 15 mars 1968,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:860 och 11:1113, i vad de avsåge
sammanföring den 1 juli 1968 av
stiftelsen för exploatering av forskningsresultat,
EFOR, och Svenska uppfinnarkontoret
i en fristående stiftelse,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:861 och 11:1114, i vad de avsåge
beställningsforskning,

6. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst som
generaldirektör i Cp 6, avsedd för chef
för styrelsen för teknisk utveckling,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna 1:861 och 11:1114, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts beträffande
informations- och dokumentationstjänst
vid styrelsen för teknisk utveckling,

8. att riksdagen måtte besluta, att den
1 juli 1968 skulle inrättas ett råd för
vetenskaplig information och dokumentation
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 860 och II: 1113, i vad de avsåge
förvaltningen av viss forskningsstation
m. m.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:858 och IT: 1115 samt 1:861
och 11:1114, i vad de avsåge ett institut
för forskningsförmedling,

11. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att godkänna avtal angående stöd till
kollektiv teknisk forskning m. m. i enlighet
med vad som anförts i statsrådsprotokollet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:860 och 11:1113, i vad de avsåge
forskningsstation i Göteborg,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:132 och It: 174,

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, ni. m.

14. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1: 0G8 och 11:847, 1:858
och 11:1115, 1:860 och 11:1113 samt
1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta om bildande
av ett statligt utvecklingsbolag
med de uppgifter och enligt de riktlinjer,
som anförts i statsrådsprotokollet,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:454 och 11:786, i vad de avsåge
inrättande av en forskningstjänst
i emballageteknik,

16. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, till Styrelsen för teknisk
utveckling: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4 200 000 kronor,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:454 och It: 786 samt
1:860 och 11:1113, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Stöd till tekniska
forskningsprojekt för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kronor,

18. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 860 och II: 1113, såvitt nu vore i fråga,
till Stöd till kollektiv teknisk forskning,
in. in. för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
18 000 000 kronor,

19. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 860 och II: 1113, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 450 000 kronor,

20. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 860 och II: 1113, såvitt
nu vore i fråga, till Aktieägartillskott
till ett statligt utvecklingsbolag för bud -

getåret 1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor,

21. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, till Teckning av aktier
i ett statligt utvecklingsbolag för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 18 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande frågan om tekniskt
forskningsråd och styrelse för teknisk
utveckling, av herrar Virgin (h), Nyman
(fp), Bengtson (ep), Ottosson (h),
Wallmark (h), Iiarl-Erik Eriksson (fp),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Etiasson i Sundborn (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep), Björkman (h) och Sterne (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 och 3 hemställa,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag att statens tekniska
forskningsråd skulle upphöra vid
utgången av juni 1968 och med bifall
till motionerna I: 858 och II: 1115 samt
i anledning av motionerna 1:860 och
11:1113, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att den 1 juli 1968
skulle inrättas en ny central myndighet,
benämnd tekniska forskningsrådet, med
den organisation och de uppgifter som
reservanterna förordat,

3. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:858 och 11:1115, 1:860 och 11:1113
samt I: 861 och II: 1114, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
den 1 juli 1968 skulle inrättas en ny
central myndighet, benämnd styrelsen
för teknisk utveckling, i huvudsak med
de uppgifter och enligt de riktlinjer,
som reservanterna anfört;

B. beträffande frågan om inrättande
av en stiftelse med uppgift att ombe -

Onsdagen den 29 mai 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

sörja bland annat de uppgifter, som
EFOR och Svenska uppfinnarkontoret
nu hade, av herrar Virgin (h), Ottosson
(h), TValtmark (h), Bohman (li) och
Björkman (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att den 1
juli 1968 skulle inrättas en ny stiftelse
med i huvudsak de uppgifter, som stiftelsen
för exploatering av forskningsresultat,
EFOR, och Svenska uppfinnarkontoret
nu hade;

C. beträffande förvaltningen av forskningsstationen
i Stockholm m. m., av
herrar Virgin (h), Ottosson (h), Waltmark
(h), Bohman (h) och Björkman
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1: 860
och II: 1113, såvitt nu vore i fråga, och
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag, besluta,
att Ingeniörsvetenskapsakademien
även i fortsättningen skulle dels förvalta
forskningsstationen i Stockholm, dels
omhänderhava planeringen av forskningsstationer; D.

beträffande frågan om institut för
forskningsförmedling m. m., av herrar
Nyman (fp), Bengtson (ep), Karl-Erik
Eriksson (fp), Johan Olsson (ep), Ståhl
(fp), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Sterne (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under 10 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 858
och 11:1115 samt 1:861 och 11:1114,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning
om ett institut för forskningsförmedling; -

E. beträffande frågan om bildandet
av ett statligt utvecklingsbolag och bolagets
verksamhet

1) av herrar Virgin (li), Ottosson
(h), Wallmark (h), Bohman (h) och
Björkman (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i vissa delar bort hava i
reservationen angiven lydelse samt att
utskottet bort under 14 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:860 och 11:1113 och med avslag
å motionerna 1:668 och 11:847,
1:858 och 11:1115 samt 1:861 och II:
1114, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
bildande av ett statligt utvecklingsbolag; 2)

av herrar Nyman (fp), Bengtson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 14 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:668 och 11:847, 1:858 och 11:1115
samt I: 861 och II: 1114 ävensom med
avslag å motionerna I: 860 och II: 1113,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta om bildande av ett statligt
utvecklingsbolag i huvudsak med de
uppgifter och enligt de riktlinjer, som
reservanterna anfört;

F. beträffande anslagsberäkningarna

1) i vad avsåge vissa förvaltningskostnader a)

av herrar Virgin (h), Ottosson (h),
Wallmark (h), Bohman (h) och Björkman
(h), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationerna A och C, ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:860
och II: 1113, såvitt nu vore i fråga, för

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Äng. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. ni.

budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa

a) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 2 550 000 kronor,

b) till Tekniska forskningsrådet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
1 250 000 kronor;

b) av herrar Nyman (fp), Bengtson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
vilka, under förutsättning av bifall till
reservationen A, ansett att utskottets
yttrande bort i viss del hava den avfattning,
som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 16 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:860 och 11:1113, såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa a)

till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor,

b) till Tekniska forskningsrådet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
1 400 000 kronor;

2) i vad avsåge stöd till tekniska
forskningsprojekt in. m., av herrar Virgin
(h), Ottosson (h), Wallmark (h),
Bohman (h) och Björkman (h), vilka,
under förutsättning av bifall till reservationen
E 1, ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 17 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
1:860 och 11:1113 samt med avslag å
motionerna 1:454 och 11:786, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa

a) till Statens tekniska forskningsråd:
Stöd till tekniska forskningsprojekt
ett reservationsanslag av 49 000 000
kronor,

b) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Viss innovationsverksamhet ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

3) beträffande bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien a)

av herrar Virgin (h), Ottosson (h),
Wallmark (h), Bohman (h) och Björkman
(h), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationen C, ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den i reservationen angivna lydelsen
samt att utskottet bort under 19 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:860 och 11:1113,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
Ingeniörsvetenskapsakademien för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av
1 950 000 kronor;

b) av herrar Nyman (fp), Bengtson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 19 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
T: 860 och II: 1113, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 950 000 kronor;

4) beträffande medelsanvisning till
utvecklingsbolaget, av herrar Virgin
(h), Ottosson (h), Wallmark (h) Bohman
(h) och Björkman (h), vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
E 1, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 20 och 21 hemställa,

20. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av medel till aktieägartillskott,

Onsdagen den 29 maj 1968 fin.

Nr 29

Ang. ökat

21. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:860 och 11:1113, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anvisande av medel till aktieteckning.

Herr NYMAN fp):

Herr talman! Man kan i våra dagar
tala om »teknikens himmelsfärd», en
verklighet i samband med rymdfärder
och ett uttryck för hur långt tekniken
har fört oss i framåtskridandet. Tekniken
spelar en nyckelroll för den ekonomiska
tillväxt som är en förutsättning
för ökat välstånd och social utveckling.
Teknisk förnyelse och hög innovationsgrad
fordras för att vårt svenska näringsliv
skall kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det nuvarande
konjunkturläget har inte minst
visat hur betydelsefullt det är att industriföretagen
kontinuerligt kompletterar
och förnyar sitt produktsortiment
med alltmer tekniskt avancerade produkter.
Sandvikens Jernverk är ett gott
exempel härpå med sitt koromantstål.

För att produktutvecklingen skall
kunna ske, är det angeläget att tillgängliga
innovationer kan tas till vara och
utnyttjas, att innovationsflödet inte sinar
och att innovationsklimatet i företagen
och i samhället är så gynnsamt
som möjligt.

I motiveringen till stödet för teknisk
forskning och utveckling har detta också
framhållits. Ur utskottets skrivning i
statsutskottets utlåtande nr 131 citerar
jag: »I propositionen framhålls vidare
starkt betydelsen av att innovationsarbetet
ses som en integrerad process, där
forsknings- och utvecklingsarbetet är
helt samordnat med andra funktioner
och så långt möjligt orienterat mot
marknadsbehoven. Jämsides med ökade
insatser för teknisk innovationsverksamhet
bör därför organisatoriska och
psykologiska hinder för vidareutveckling
av fruktbara idéer hos företag och
utvecklingsinstitutioner undanröjas.»

Det sista påpekandet har jag registrerat
med viss tillfredsställelse, kanske i

statligt stöd til! teknisk forskning, m. m.
någon mån som ett resultat av motionerna
1:132 och 11:174, vari just understrukits
vikten av att innovationsverksamheten
bör stimuleras med beaktande
inte bara av ekonomiska aspekter utan
även av de organisatoriska och psykologiska.
Jag tror att mycket behöver
göras för att bryta ned de hinder som
vi återfinner i all företagsamhet.

Företagens villighet och förmåga att
satsa på nya produkter beror även på
andra omständigheter såsom lönsamhet,
kapitaltillgång, marknadsutsikter in. m.
Därför krävs av samhället en ekonomisk
politik med sikte på prisstabilitet, ökat
samarbete mellan näringsliv och statsmakter,
förbättrad ekonomisk planering
in. m. Men det är en fråga som inte
direkt hör samman med detta utskottsutlåtande,
även om resultatet av forskning,
utveckling och innovationsverksamhet
är i hög grad beroende därav.

Statsmakterna har huvudansvaret för
att det skapas ett generellt gynnsamt
forskningsklimat, och propositionen nr
68 är ett praktiskt uttryck för detta
ansvarstagande som ett led i samhällets
näringspolitik. Men statsmakterna har
också intresse av att nya teknologier
utvecklas på områden som svarar mot
offentliga behov — det gäller miljövård,
trafiksäkerhet, sjukvård, undervisningsväsen
osv. I framtiden kommer
dessa behov att öka starkt i samma
takt som lagstiftningen går hand i hand
med den tekniska utvecklingen. Som
exempel kan nämnas lagstiftning mot
olika slags miljöföroreningar, lagstiftning
om trafiksäkerhet osv.

Detta innebär inte att staten själv
alltid skall eller bör ombesörja allt
forsknings- och utvecklingsarbete på
områden där det offentliga är konsument.
Den i varje enskilt fall bäst lämpade
forsknings- och utvecklingsorganisationen,
respektive företaget, bör
givetvis anlitas oavsett om det är privat
eller statligt.

I folkpartimotionerna har vi varit
angelägna att framhålla, att forskningsresultat
som frambringas genom insat -

Nr 29

Oasdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

ser via statliga institutioner — t. ex.
universitet och högskolor — bör göras
än mer tillgängliga för vidareutveckling
inom industrilaboratorier och utvecklingsavdelningar.
Den uppfattningen
finns också uttryckt i propositionen,
och man får väl se ökad satsning
på dokumentation, informationsverksamhet,
forskningsförmedling etc. som
uttryck för statsmakternas önskan om
en sådan utveckling.

Jag övergår nu till att säga några ord
om styrelsen för teknisk utveckling.

I propositionen nr 68 föreslås vissa
åtgärder i syfte att samordna och effektivisera
det statliga stöd som för närvarande
i olika former utgår till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete.
Ett centralt organ — styrelsen
för teknisk utveckling — föreslås.
Folkpartiet, liksom centern och
högern, är klart positivt till en ökad
samordning av de tekniska forskningsresurserna
och önskar att ett effektivt
statligt stöd kommer till stånd. Med
hänsyn till landets relativt begränsade
forskningsresurser har folkpartiet, och
även de andra nämnda partierna, vågar
jag säga, tidigare framhållit vikten av
att inom landet åstadkommes en bättre
planering av statens insatser, så att de
insattes där utsikterna är störst att man
skall få fram goda resultat. Detta gäller
lika mycket teknisk forskning och innovationsverksamhet
som all annan forskning
i samhället.

Vi instämmer delvis i den kritik som
framförts av olika remissinstanser, inte
minst näringslivets organisationer men
även tekniska forskningsrådet, IVA
m. fl., och som gäller svårigheten att
ta ställning till det skissartade förslaget
i promemorian från finansdepartementet
angående organisation av verksamheten
i en styrelse och ett utvecklingsbolag.
Enligt förslaget kommer styrelsen
för teknisk utveckling att till en
början få ägna sig åt endast en viss del
av dessa statliga insatser. Departementschefen
har i medvetande härom
aviserat en mer omfattande samord -

ning av de statliga forskningsinsatserna,
och vi vill gärna kraftigt understryka
behovet av en sådan utredning.

I propositionen förbigår departementschefen
helt den privata industriella
forskningen, som dock är den
mest omfattande när det gäller innovationsverksamhet
och produktutveckling.
Eftersom marknadsfrågan är så väsentlig
då det gäller innovationsverksamheten
måste utvecklingsarbetet bygga
på ett samspel mellan statliga organ
och näringslivet därest inte felinvestering
skall uppstå. Marknadskännedomen
finns ju främst inom de privata
företagen.

När det gäller själva formerna för
verksamheten har kritiken framför allt
inriktats på att styrelsen skall vara å
ena sidan ett samordnings- och serviceorgan
främst för vissa statliga forskningsinsatser
på det tekniska området,
å andra sidan ett anslagsfördelande organ.
Det är mindre lämpligt att förvaltande
och anslagsfördelande uppgifter
handhas av samma organ. En tudelning
är att föredra, något som också understrykes
av flera tunga remissinstanser,
bl. a. RF, tekniska forskningsrådet och
Ingeniörsvetenskapsakademien. Tudelningen
skulle vara en väsentlig fördel
inte minst för de forskare och institutioner
som inte för närvarande berörs
av samordningen.

I utskottets skrivning framhålles visserligen
att styrelsen icke får så mycket
av förvaltande uppgifter, men det
kan ju bli så, att den tidigare nämnda
utredningen kan komma fram till att
allt flera organ bör läggas på styrelsen,
som därmed också får ökade förvaltningsuppgifter.
Redan i den föreslagna
uppläggningen lär det i uppbyggnadsskedet
bli tillräckligt av administrativa
och förvaltande uppgifter. Ett anslagsfördelande
organ bör stå fritt i förhållande
till alla sökande av bidrag och
inte ha bindning eller några särskilda
förpliktelser gentemot någon av dem.

I reservation A med folkpartiet, centern
och högern som reservanter före -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat

slås därför att en ny myndighet, benämnd
tekniska forskningsrådet, inrättas
och att detta organ i huvudsak skall
överta de anslagsfördelande uppgifterna,
vilka för närvarande bl. a. handhas
av forskningsrådet, malmfonden och
INFOR.

Vi anser att uppdelningen av uppgifterna
mellan två organ kan förbättra
styrelsens möjligheter att fullgöra sina
kvarstående uppgifter på ett effektivt
sätt. Kvar står förvaltning av statsfinansierade
forskningsstationer. Här har
högern en avvikande mening. Dessa
forskningsstationer kan öka i antal i
framtiden. Kvar står även tillsynsuppgifter
för den kollektiva forskningen,
branschforskningsinstituten, internationellt
tekniskt samarbete och dokumentationsfrågor
samt förmedling av
forskningsuppdrag och förmedlingsoch
informationsverksamhet inom det
organ, som jag nu närmare skall redogöra
för och som vi anser skall underställas
styrelsen.

.Tåg övergår nu till reservation D beträffande
institutet för forskningsförmedling,
där centern och folkpartiet
har ett gemensamt förslag.

Ett av statsmakternas medel att bedriva
utvecklingsarbete är beställningsforskning
hos företag och institutioner.
Beställningsforskning är synnerligen
utvecklad i USA, där näringslivet svarar
för sådan till ett värde av 600—700
miljoner dollar per år. Verksamhet av
detta slag bedrivs även i vårt land om
än i mindre omfattning. Den förekommer
särskilt på det försvarstekniska
området. Det förutses i propositionen
att denna skall utbyggas till att omfatta
även andra områden.

Beställningsforskningens syfte är att
utveckla nya produkter och system av
intresse icke minst för det allmänna.
Den har emellertid också en s. k. spin
off-effekt. Statsmakternas beställning
av forsknings- och utvecklingsarbeten
hos industrin kan nämligen verka stimulerande
på industrins egen forsknings-
och utvecklingskapacitet.

statligt stöd till teknisk forskning, in. m.

I detta sammanhang bör kanske understrykas,
att universitets- och högskoleinstitutioner
i större utsträckning
än för närvarande borde kunna utnyttjas
av industrin för beställningsforskning.
Detsamma gäller också olika former
av statliga forskningsstationer.
Samarbetet universitet—näringsliv bör
främjas, vilket också föreslås i propositionen
och understödes av oss.

Ansvaret för beställningsverksamheten
måste vila på den direkt berörda
myndigheten. Socialstyrelsen bör således
själv ha ansvaret för utvecklingsbeställningar
på t. ex. sjukvårdens område
och andra myndigheter för beställningar
på sina områden. Det är
emellertid klart, att den samhälleliga
beställningsforskningen behöver samordnas
av något organ med god kännedom
och överblick över de samlade
forsknings- och utvecklingsresurserna
i samhället. Här råder inga delade meningar.

Det institut för forskningsförmedling
som vi föreslagit som ett organ inom
styrelsen för teknisk utveckling bör ha
denna uppgift och kunna anvisa forskare,
institution eller företag med kunskaper
och resurser, lämpliga för det
utvecklingsuppdrag som kan komma i
fråga.

För mig är det helt klart, att utvecklingsbolaget
inte kan fylla denna uppgift.
Utvecklingsbolaget skall ju självt
ta ansvaret för och genomföra utvecklingsprojekt
— framför allt exploateringen
av projekten. Det måste därför
koncentreras till ett mindre antal uppgifter.
Detta sägs klart ifrån i propositionen.

Institutet för forskningsförmedling
kommer genom sitt samordningsarbete
för statliga myndigheter och institutioner
att behöva ha en bred överblick
över de samlade forsknings- och utvecklingsresurserna
i samhället. Dess
erfarenhet bör därför kunna ställas till
förfogande också för enskilda företag.
Syftet skulle då vara dels att hjälpa industrin
att komma i kontakt med rätt

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. ni.

forskare respektive forskningsinstitution
för t. ex. vissa specifika problem
och viss uppdragsforskning, dels att
intressera industrin för de forskningsresultat
som framkommer vid universitet,
högskolor osv.

Många uppfinnare samt mindre och
medelstora företag har stort behov av
omfattande rådgivning och hjälp av
inte enbart finansiell natur. Det kan
gälla patent, licensverksamhet, industriell
organisation in. m. Privata konsultföretag
finns men bör kompletteras
med en utökad statlig serviceverksamhet
av denna karaktär, som lämpligen
kan förläggas till nämnda institut för
forskningsförmedling.

•lag har inte den uppfattningen att
inte detta finns inrymt i propositionen.
Det talas bl. a. om fyra administrativa
enheter. Den sista som nämnts är
enheten för rådgivning och service inom
styrelsen. Det framgår att man har
tänkt sig att en hel del av dessa uppgifter
skall ligga inom den enheten. Vi
vill ha ett fristående organ som på något
sätt står under styrelsen.

Det kan vara lämpligt att överföringen
av forskningsförmedling samt den
omfattande rådgivnings- och hjälpverksamheten
för många uppfinnare
ocli medelstora företag utredes, kanske
av den samordningsutredning som herr
statsrådet har nämnt i propositionen

— vilket också framskymtat i utskottets
skrivning.

Vi har genom denna reservation velat
understryka vikten av forskningsförmedling
och rådgivningsverksamhet,
framför allt för den mindre industrin
och de enskilda uppfinnarna. Vi
tror nämligen att genom ett sådant mer
fristående organ kan enskilda uppfinnare
och exploateringsverksamheten
arbeta i mera obundna former. Vidare
kan kanske sekretessen bättre tillgodoses.
Flera tunga remissinstanser —
FOA, EFOR, TCO och forskningsrådet

— har också varit inne på en dylik
lösning. Vi vil! att man skall utreda

frågan för att se om detta är något värdefullt.

Till sist några ord om det statliga
utvecklingsbolaget. I statsverkspropositionen
och utskottsutlåtandet framhålls,
att utvecklingsbolaget genom direkt
engagemang skall främja utnyttjandet
av innovationer som tillgodoser
angelägna samhällsbehov, bl. a. på
hälso- och sjukvårdens, undervisningens
och miljövårdens områden. Bolaget
skall därjämte skapa bättre förutsättningar
för utveckling och exploatering
av innovationer, speciellt sådana som
gjorts inom mindre företag samt av
enskilda uppfinnare och forskare.

Mittenpartierna delar denna målsättning
och godkänner därför tillkomsten
av ett utvecklingsbolag, dock med vissa
inskränkningar. Det är väl en och annan
— kanske främst inom mitt eget
parti — som varit litet skeptiska mot
tanken att ett dylikt utvecklingsbolag
är oumbärligt. Men vi menar att framtiden
får visa om en sådan skepsis varit
berättigad eller ej.

1 reservation E 2 vid punkt 14 framhålles
av centerns och folkpartiets reservanter,
att detta utvecklingsbolag ej
bör ta upp tillverkning eller försäljning.
Ej heller bör bolaget ha rätt att inträda
som delägare i produktions- och försäljningsbolag.
Bakom dessa krav, som kan
förefalla mycket hårda, ligger en önskan
att se till att utvecklingsbolaget inte
riskerar att förlora sin avsedda karaktär
och förvandlas till ett förvaltande
holdingbolag. Vår förslag vill således
vara en garanti för att utvecklingsbolaget
behåller sin avsedda karaktär av
ett rent utvecklingsbolag.

Utvecklingsbolaget måste för att dess
verksamhet skall ge resultat koncentrera
sig på ett mindre antal uppgifter. Det
får icke överskattas med hänsyn till
dess begränsade ekonomiska resurser
— 25 miljoner kronor i aktiekapital är
ju i detta fall inte så mycket. Dess huvuduppgift
är inom den offentliga sektorn.

Onsdagen den 29 ma] 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, in. m.

Verksamheten bör vidare begränsas så
att bolaget efter prospektering^- och
visst utvecklingsarbete bör kunna lägga
ut projekten på andra företag för vidare
utveckling. Som huvudregel bör
gälla att innovationer, som initierats
av utvecklingsbolaget, skall överlåtas
till det företag som bär största förutsättningen
att föra fram projeket till en
kommersiell produkt och som dessutom
kan betala så bra ersättning som möjligt
till utvecklingsbolaget för dess insatser,
eftersom utvecklingsbolaget skall
vara kommersiellt inriktat. Men även
detta har i vissa fall diskuterats med
hänsyn till en del allmänna insatser
som bolaget får göra för statliga företag
osv., och man bör därför kanske inte
så mycket beakta de kommersiella synpunkterna.

En viktig förutsättning för innovationsverksamheten
är, som jag tidigare
framhållit, god kännedom om marknadsförhållandena.
Ett utvecklingsbolag
kan naturligtvis, enligt min mening, inte
ha samma kännedom om förhållandena
på en viss marknad som ett företag har
som är verksamt där. Det är därför så
viktigt att kontakt sökes med sådana
företag vid försökslansering av en innovation.

Nu får vi kanske här höra att det
när det gäller privata utvecklingsföretag
dock icke gäller begränsning eller
förbud. Det är riktigt när det gäller
statens roll gentemot dessa utvecklingsbolag.
Vi menar att det är riksdagen
som skall meddela bestämmelserna och
ange vilken karaktär man vill att ett
sådant bolag skall ha, och vi menar
att detta bolag inte i onödan bör ta
på sig flera uppgifter än som är nödvändigt
utan helst hålla sig ifrån detta
helt och hållet.

Vi utesluter inte begränsningen, och
vi vill ge bolaget betydande egna resurser
för att kunna prospektera och
utreda idéer och uppdrag, icke minst
från småföretag och enskilda, som
många gånger saknar egna resurser att
finansiera eu idé till marknadsförd

produkt. Vi vill tro att bolaget får en
tillräcklig och betydelsefull uppgift ändå
utan att lägga sig till med andra
företag. Vi ser det så, att detta utvecklingsbolag
skall komplettera, inte ersätta
industrins och näringslivets eget
utvecklingsarbete, egna företag osv. Jag
tycker att denna tankegång även ibland
går igenom i propositionen — varför
inte låta det bli så?

Jag skall nu beröra reservation F 3 b,
som också avgivits av representanter
för folkpartiet och centerpartiet, och
den gäller bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien.
Bidraget till IVA:s
verksamhet anser vi med hänsyn till
vad denna akademi betytt för den tekniska
forskningen och utvecklingen och
det behov som förefinns alldeles otillräckligt.
I sina äskanden har akademin
begärt något över 2 miljoner kronor
och fått 450 000 kronor. Xngeniörsvetenskapsakademien
har i dag inga
egna fonder som i nämnvärd grad täcker
någon större del av dess utgifter.
Dess kontaktskapande verksamhet både
inom och utom landet — jag kan
nämna tekniska attachéer m. m. — dess
insatser för att väcka intresse för nya
ämnen och forskningsuppgifter — t. ex.
luft- och vattenföroreningar, organisk
kemi — är värd allt stöd. Vi föreslår
därför en uppräkning av anslaget med
500 000 kronor.

I reservation F 1 b vid punkt 16 i utskottets
hemställan föreslås under förutsättning
av bifall till reservation A en
uppdelning av anslaget till förvaltningskostnader
vid styrelsen och till förvaltningskostnader
vid forskningsrådet.

Herr talman! Centerpartiet och folkpartiet
är positiva till förslaget om statligt
stöd till teknisk forskning och utveckling.
De invändningar vi har gjort
har varit betingade främst av en annan
uppfattning om formerna för styrelsen
samt av principiella och praktiska synpunkter
på utvecklingsbolaget. Vi har
accepterat dessa nya statliga organ i förhoppning
om att de skall finna sina
rätta former till gagn för statlig och

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm;

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

privat verksamhet på området för teknisk
utveckling.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till de reservationer jag här har
nämnt.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 131 föreslås vissa åtgärder för
att samordna och effektivisera stödet
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Den växande insikten
om forskningens betydelse för industrins
förnyelse har bidragit till att
forskningsfrågorna inom olika områden
alltmer börjat uppmärksammas. Världskonkurrensen
förutsätter nu för näringslivet
fortlöpande investeringar i
nya produkter och produktutveckling.
Detta är ingen nyhet utan har skett under
alla tider men har accentuerats under
senare år. Detta ställer i sin tur alit
större anspråk på företagens finansiella
resurser och samtidigt större krav på
ekonomisk styrka hos företagen själva.

Våra företag har ju i dag att kämpa
med betydande konkurrens- och avsättningssvårigheter,
till en del beroende
på ett i förhållande till omvärlden högt
kostnadsläge, kombinerat med påtagliga
tendenser till sjunkande lönsamhet och
minskad självfinansiering. Att rätta till
detta genom en mera näringsvänlig politik
borde enligt vår uppfattning vara
en förstahandsuppgift för regeringen.

När vi skall diskutera frågan om det
statliga stödet till teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete, vill jag
gärna bekräfta, att ett samspel mellan
statens och näringslivets insatser måste
komma till stånd. Av betydelse är därvid
att det offentliga stödet till forskning
och teknisk utveckling organiseras
så, att forskningen och dess resultat ger
det mest effektiva utbytet för hela folkhushållet.
Doktrinära eller politiskt förutfattade
meningar får därför inte bli
avgörande för utformningen av de statliga
insatserna och för formerna för
samverkan mellan stat och näringsliv.

När det gäller forskningspolitiken och
dess utveckling har högerpartiet närmare
framfört sina synpunkter på problemen
i motionerna I: SCO och II: 1113.
Därjämte kommer min partikamrat herr
Wallmark att efter mig beröra dessa
aspekter. Jag skall därför, herr talman,
inskränka mig till att kortfattat kommentera
några av reservationerna.

I reservation A vid punkterna 2 och
3 har herr Nyman redogjort för reservanternas
yrkande om en tudelning av
styrelsen för teknisk utveckling i ett
fördelande och ett förvaltande organ,
och jag kan här i stort sett instämma i
vad herr Nyman anfört, då det gäller
denna reservation.

Reservationen B under punkten 4 rör
frågan om inrättande av en stiftelse
med uppgift att ombesörja bl. a. de uppgifter
som EFOR och Svenska uppfinnarkontoret
nu har.

Eftersom vi från högerpartiet i en
senare reservation yrkat avslag på
Kungl. Maj:ts förslag om bildandet av
ett statligt utvecklingsbolag, föreslår vi
i stället att nämnda organ, EFOR och
Uppfinnarkontoret, bildar en stiftelse
som får som sin främsta uppgift att bli
ett organ till vilket enskilda forskare
och uppfinnare kan vända sig. Inte
minst för en mindre industri torde ett
sådant organ bli eu värdefull instans,
som företagare och privatpersoner med
goda idéer kan vända sig till för att få
hjälp vid patentering och exploatering
av uppfinningar.

Vi tror att denna lösning bättre betjänar
det klientel, det här är fråga om,
än om motsvarande uppgifter skulle delegeras
till en nämnd inom den stora
styrelsen för teknisk utveckling. Vi
tror att detta skulle bli ett smidigare
verktyg för den mindre företagaren, ett
verktyg som han skulle våga ta i sin
hand.

I reservation C, punkten 9, som
gäller forskningsstationen i Stockholm
yrkas att förvaltningen av nämnda institution
även i fortsättningen skall få
handhas av Ingeniörsvetenskapsakade -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, in. m.

mien. Såvitt vi kunnat finna har IVA på
ett tillfredsställande sätt skött förvaltningen
av forskningsstationen i Stockholm,
och några bärande skäl för att
befria akademin från denna uppgift har
vi inte kunnat finna. Med anledning
därav — och med hänsyn till akademins
dokumenterade insatser när det
gäller planeringen av nya forskningsslationer
— yrkar vi bifall till denna
reservation.

I reservation E 1 har högerpartiet
yrkat avslag på förslaget om inrättande
av ett statligt utvecklingsbolag. Ett sådant
bolag är enligt vårt sätt att se onödigt,
detta på grund av inrättandet av
en styrelse för teknisk utveckling och
kombinationen med de möjligheter som
redan finns inom såväl de statliga företagen
som det enskilda näringslivet.

I propositionen anges ett skäl vara
skapandet av ytterligare en kanal för
utveckling och exploatering av innovationer,
gjorda framför allt i mindre företag,
samt av enskilda uppfinnare och
forskare som härigenom skulle få flera
valmöjligheter. Jag tror mig om att
känna till den mindre företagsamhetens
problem ganska väl. Jag vågar därför
påstå att startandet av nya statliga bolag
i det här sammanhanget inte torde
vara den mest angelägna uppgiften.
Det finns redan i dag valmöjligheter på
detta område. Från den mindre företagsamhetens
sida torde man i stället
anse det mera angeläget att den ekonomiska
politiken drivs på ett sådant sätt
att företagens konkurrenskraft förbättras
varigenom underlag kan skapas för
utveckling av den innovationsverksamhet
som för företag av denna storleksordning
sker dagligen och stundligen.
Någon dokumentation för att ett behov
av ett utvecklingsbolag skulle föreligga
hos denna grupp av företag har heller
inte förebragts.

Som jag tidigare framhållit tror jag
att ett instrument nu står till företagsamhetens
förfogande, som väl fyller
sin uppgift genom inrättandet av den
stiftelse som har till uppgift att sköta

de angelägenheter vilka nu handhas av
EFOR och Uppfinnarkontoret.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till de reservationer
som upptar mitt namn. Beträffande
följdreservationerna vill jag endast
framhålla, att våra dispositioner inte
innebär någon ändring av den sammanlagda
anslagsberäkningen utan en omfördelning
av denna med hänsyn till de
ändringsförslag i förhållande till utskottsutlåtandet,
vilka jag här yrkat bifall
till.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När vi nu efter många
framstötar, interpellationer och frågor
får en proposition i denna fråga är det
med beklagande som vi måste konstatera,
att den kommer vid en tidpunkt då
det — med hänsyn till en rad andra
angelägna ärenden —- inte ges praktiska
möjligheter att föra en ordentlig och
djup debatt om propositionen. Det är
väl också beklagansvärt att propositionen
har fått en sådan utformning, alt
enigheten i samband med utskottets utlåtande
inte tycks särskilt påfallande.

Jag vill ändå, herr talman, göra några
allmänna reflexioner kring denna proposition.
Man brukar säga att ett litet
och högt industrialiserat land som Sverige
måste ligga långt framme i den tekniska
utvecklingen. Detta har nära nog
blivit en truism. Men meningarna börjar
gå isär när det gäller frågan om vilka
vägar man skall välja för att uppnå och
bibehålla en framskjuten ställning i detta
sammanhang.

De offentliga insatserna är självklart
av stor betydelse. Frågan är bara på vilka
områden de skall sättas in. Yi är alla
överens om utbildningens betydelse som
basinsats för att för näringslivet möjliggöra
en fortsatt snabb utveckling. Det råder
väl inte heller några delade meningar
om att detta också är en statlig uppgift.
Av liknande skäl kan grundforskningen
också karakteriseras som en offentlig
uppgift. Däremot råder starkt de -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

lade meningar om på vilka områden huvudinsatserna
skall göras, för att inte
tala om de delade meningar som råder
beträffande fördelningen av resurserna
mellan grundforskning och tillämpad
forskning.

Fortfarande saknar vi emellertid en
grundläggande analys av alla de olika
problem som är förknippade med detta.
Det knöts otvivelaktigt vissa förhoppningar
till forskningsberedningen, som
inrättades år 1962. Den konstituerades
visserligen endast som en rådgivande
församling till regeringen. Ledamöterna
i beredningen var handplockade personer
och icke representanter för några
särskilda olika organ. Vid de debatter
som har pågått under årens lopp har
ständigt regeringens ledamöter framhållit,
att forskningsberedningen arbetar
med dessa frågor och att det därför inte
finns anledning att tillsätta några särskilda
utredningsorgan, som man exempelvis
har gjort i Norge.

Studerar man emellertid protokollen
från forskningsberedningens sammanträden
kan man konstatera, att visserligen
har en rad olika frågor varit uppe
till diskussion, men i huvudsak har det
varit personligt tyckande från enskilda
ledamöter.

Ett försök att ingripa litet mera aktivt
i den forskningspolitiska debatten
gjordes av forskningsberedningens dåvarande
sekreterare, professor Rexed,
när han i slutet av år 1965 färdigställde
en promemoria med rubriken: Ett alternativ
för utvecklingen av de statliga
forskningsanslagen. Den gick ut på remiss,
men tycks sedan ha fallit fullständigt
i glömska.

Man kan också konstatera att forskningsberedningens
sammanträden under
föregående budgetår bara var två
stycken, och hittills detta budgetår har
man haft ett par stycken. Någon större
aktivitet har inte heller deras arbetsgrupp
visat.

Vid ett försök att summera resultaten
av forskningsberedningens arbete under
de gångna sex åren kan man tyvärr

konstatera att det som jag ser som dess
mest väsentliga uppgift, att efter planmässiga
analyser till offentlig debatt
lägga fram alternativa målsättningar för
den svenska forskningspolitiken, har
försummats. Forskningsberedningen har
tyvärr snarare varit en broms än en pådrivare
i den allmänna forskningspolitiska
debatten.

Det kanske kan synas ovidkommande
att dra upp dessa frågor i denna diskussion,
men eftersom statsrådet Wickman
är ansvarig för propositionen och
samtidigt ordförande i forskningsberedningens
arbetsutskott, finns det kanske
skäl att deklarera min uppfattning
som såvitt jag vet är allmänt utbredd
bland många av dem, som följer denna
fråga med stort intresse. Jag skulle
därför vilja ställa en konkret fråga
till statsrådet Wickman: År statsrådet
nöjd med det sätt på vilket forskningsberedningen
arbetar? Om så inte är fallet,
vilka initiativ är statsrådet beredd
att ta för att antingen aktivera forskningsberedningen
eller tillse att vi får
något annat organ, som gör dessa jämförande
analyser och lämnar underlag
för en meningsfull forskningspolitisk
debatt i fortsättningen?

Herr talman! Jag har med det nu
anförda velat peka på svårigheterna att
diskutera vissa enskilda delar i den offentliga
satsningen på forskningsutvecklingens
område, innan vi får tillfälle att
ta ställning och diskutera de större
principiella riktlinjerna.

Emellertid vill jag, innan jag går in
på en närmare granskning av propositionen
och de framlagda förslagen, anföra
vissa principiella synpunkter när
det gäller den målinriktade forskningen.

Herr Nyman var inne på det och det
kanske finns anledning att ännu en gång
understryka, att den målinriktade forskningen
inte i sig får betraktas som en
självständig samhällsfaktor, utan skall
ingå som en integrerad del i alla de
olika målsättningar som samhället har
ställt upp för sig. Man måste således pla -

Onsdagen den 29 mai 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat

néra och organisera i nära anslutning
till exempelvis hälsovården, försvaret
och kommunikationerna.

Delta har vi med skärpa framhållit i
motionen. Jag vill alltså här speciellt
understryka det därför att det måste vara
en röd tråd i hela det forskningspoIitiska
arbetet i framtiden.

Efter dessa inledande reflexioner
skall jag anföra något om förslaget.

Helhetsintrycket av propositionen
tycker jag i hög grad erinrar om vad de
kritiker sade som en gång granskade
en lärobok i kemi som August Strindberg
hade författat. De sade om boken,
att en del är rätt och en del är nytt,
men det som är rätt är inte nytt och
det som är nytt är inte rätt. Jag tycker
att det finns anledning att fälla det omdömet
även om den här propositionen,
och det är väl kanske det som är bakgrunden
till att det råder så delade meningar
även om de tunga punkterna i
propositionens förslag.

Jag beklagar att jag känner mig nödsakad
att avge ett sådant omdöme om
propositionen, eftersom jag i andra
sammanhang haft anledning att konstatera
statsrådet Wickmans analytiska förmåga
och skarpa intellekt. Därför finns
det alltså något annat i bakgrunden än
sakliga bedömningar. Jag kan inte värja
mig för intrycket, att förslagen i stora
delar är utformade för att passa in i det
socialdemokratiska partiets näringspolitiska
program, där man mera har tagit
hänsyn till de socialistiska synpunkterna
än till nödvändigheten av att ge
näringslivet de arbetsvillkor som krävs
i den hårdnande konkurrensen.

Man har från näringslivets sida liksom
från högerpartiets och även från
andra partiers sida under de gångna
åren vid upprepade tillfällen framfört
synpunkter på vissa generella eller speciella
åtgärder som skulle behöva vidtas
för att stärka näringslivets möjligheter
att hävda sig i den tekniska konkurrensen.
Jag tänker bland annat på
speciella skattefrågor när det gäller

statligt stöd till teknisk forskning, m. m.
forskning. Jag tänker på de tekniska utvecklingsfonder
som har föreslagits. Icke
ett ord finns nämnt härom i propositionen.
De förslag som näringslivet
självt har velat framföra och som man
menar skulle kunna vara en aktiv del
av deras eget arbete har helt och hållet
förbigåtts i propositionen.

I propositionen säger man att väsentligt
ökade resurser ställs till den tekniska
forskningens förfogande. En summering
skulle ge vid handen, att det rör
sig om en ökning om drygt 20 miljoner
kronor.

Nu är det ju så alt denna proposition
inte berör hela det forskningspolitiska
fältet, men den berör inte heller hela
det tekniska forskningsfältet. Den berör
bara en liten del av det.

I propositionen omnämns exempelvis
eu siffra rörande forskningsbeställningar
som statsmakterna gör ute i näringslivet
på om jag minns rätt 230 miljoner
kronor. Den siffran är publicerad i
statsverkspropositionen, trots att man
måste vara medveten om att senare siffror
finns publicerade eller i varje fall
tillgängliga. Statistiken släpar visserligen
efter på detta område som på alla
andra, men jag skulle tro alt den aktuella
siffran ligger mellan 70 och 80
miljoner kronor lägre än den som anges.
Enbart mellan åren 1963 och 1964
sjönk summan med ungefär 50 miljoner
kronor, enligt statistiska centralbyråns
uppgifter.

Man kan sålunda verkligen diskutera
om det bär totalt blir en ökad satsning
på teknisk forskning. Man ger en liten
del av vad man har tagit tillbaka i
andra sammanhang.

Eu annan sak, som jag i detta sammanhang
reagerar mot, står i propositionen
och det står i det näringspolitiska
programmet. Man talar om beställningar
ute hos näringslivet som ett
stöd till näringslivet. Jag förutsätter —
och det förmodar jag att näringslivet
också gör — att några forskningsbeställningar
inte görs hos näringslivet för

Nr 29

Onsdagen den-29 mai 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

att stödja detta, utan att man gör forskningsbeställningar
för att man har behov
av vissa produkter eller vissa forskningsresultat.
Det är en kund som gör
en beställning och för det får kunden
betala. Men jag kallar inte detta för ett
stöd. Jag tror att vi skall försöka ta
bort det uttrycket i det här sammanhanget.

När det gäller hela branschforskningsområdet
— som verkligen är konkurrensneutralt
— är hela uppläggningen
i propositionen inte särskilt tillfredsställande.
Man har försökt enas i
utskottet. Men vi kan konstatera att det
sker en omfördelning av kostnaderna
mot vad industriforskningsutredningen
hade föreslagit, så att näringslivet skall
bära huvuddelen av kostnaderna. Man
godtar inte en indexreglering och man
förkortar avtalstiden från fem till tre
år som regel. Dessutom kräver man fixerade
program — det kommer inte att
finnas möjlighet till någon flexibilitet
i den forskningen.

Det kallar jag inte särskilt näringsvänligt.
Detta är dock ett område där
statsmakterna verkligen kunde visa en
positiv vilja, därför att det är en gemensam
angelägenhet för hela näringslivet.

Låt mig sedan säga några ord om det
sätt på vilket statsrådet har behandlat
Ingeniörsvetenskapsakademien. Det är
enligt min mening helt uppseendeväckande.

Utan de insatser som akademin har
gjort på en mängd olika områden skulle
svenskt näringsliv och offentlig forskning
inte ha nått dit de nu har. Dess
aktivitet när det gäller dokumentation
och teknisk information, upprättande
av drifts- och forskningsstationer, initiativtagande
på en mängd områden och
i fråga om samarbete mellan näringsliv,
universitet och högskolor, torde
inte kunna överskattas. Akademin har
visat en vitalitet och en förmåga till
aktivt konkret arbete på hela det tekniska
fältet, som vore värd all högaktning
och ett ökat förtroende. Det

torde vara få organ, om ens något som
kan uppvisa en sådan uppslutning från
olika parters sida. Det gäller både näringslivet
och de offentliga forskarna,
och jag trodde att det också skulle gälla
de offentliga myndigheterna. Det tycks
det inte göra.

Vissa uppgifter får Ingeniörsvetenskapsakademien
i nåder tills vidare behålla.
En del tas ifrån akademin och
ersätts inte av några nya uppgifter.
Detta gäller alltså en etablerad organisation,
som åtnjuter ett utomordentligt
renommé. Jag tycker inte att detta visar
någon vilja att utnyttja det, som redan
är inarbetat och etablerat, utan det pekar
snarast på att det enda som duger
i sammanhanget är rent statliga organ.
Det är alltså inte en sakbehandling av
ärendet, utan det är fråga om en viljeyttring
som inte bådar särskilt gott.

Beträffande förslaget om styrelsen för
teknisk utveckling har man förfarit
mycket egendomligt. Å ena sidan anförs
ett starkt behov av att sammanföra en
rad splittrade organisationer under en
hatt. Å andra sidan inser man svagheten
i förslaget om att ett enda organ
skall både förvalta, utreda och dela ut
pengar. Som botemedel föreslås inrättande
av ett relativt stort antal delnämnder
på olika områden, som med
betydande självständighet skall dela ut
forskningsanslag.

Detta kommer i realiteten att innebära
en ökad splittring i stället för en
samordning när det gäller utdelning av
medlen. Tekniska forskningsrådet delar
ensamt ut pengarna, men har ett antal
nämnder som endast är rådgivande.
Detta går alltså stick i stäv med det
förslag som OECD-kommittén lade fram
när den för ett antal år sedan granskade
den svenska forskningspolitiken.

Dess värre har utskottets majoritet
kraftigt understrukit dessa nämnders
självständiga ställning. Vi torde ha att
se fram mot ännu större gränsdragningsproblem
än hittills, och i och med
att man börjar inrätta ett antal nämnder
måste man alltså täcka även övriga

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. in -

delar med nämnder, av vilka var och en
kommer att få relativt litet anslag till
förfogande.

Det finns en ökad risk i de tvärvetenskapliga
diskussioner, som vi allt
oftare för, att en mängd ärenden kommer
att bollas mellan de olika nämnderna.
Jag kan bara uttrycka den önskan,
att den nya styrelsen och dess generaldirektör
kommer att i sitt praktiska
handlande försöker mildra de
negativa konsekvenserna av den befarade
splittringen.

Beträffande förslaget om det tekniska
utvecklingsbolaget skulle jag kunna fatta
mig mycket kort. Det är enligt min mycket
bestämda uppfattning ett politiskt
jippo och ingenting annat. Det bar icke
kommit till för att stödja näringslivets
internationella konkurrensförmåga utan
snarare tvärtom.

Jag har särskild anledning att betona
detta, eftersom jag anser att den analys
beträffande utvecklingstendenserna
i de med oss konkurrerande industriländerna,
som görs på de första sidorna
i propositionen, i huvudsak är korrekt.
I varje fall överensstämmer den
med den uppfattning jag har bildat mig.
Slutsatsen av denna analys måste bli
att våra företag behöver ett bredare produktsortiment
för att utjämna riskerna.
De måste satsa på en mera systematisk
marknadsföring och säljteknik och satsa
hårdare på det tekniska utvecklingsarbetet.

Till de analyser och slutsatser man
kan dra vill jag egentligen bara göra ett
påpekande, nämligen att vi måste utgå
ifrån att varje ny produkt som vi skapar
skall saluföras på den internationella
marknaden, och det är ju endast
de etablerade privata företagen som svarar
för detta. Vill man vara näringsvänlig,
d. v. s. på snabbast möjliga sätt
öka den gemensamma kakan så att vi
själva kan få det bättre och också större
möjligheter att öka den u-landshjälp
som vi så vältaligt diskuterade under
gårdagen, måste man göra dessa satsningar
på ett riktigt sätt. Det måste ske

genom våra företag som redan är etablerade.

Statsrådet Wickman har presenterat
fem motiv för att inrätta det statliga
utvecklingsbolaget. Icke ett enda av
dem, var för sig eller sammantagna, är
bärande nog. Flera av dem strider dessutom
mot varandra. Exempelvis skall
bolaget å ena sidan vara självbärande,
å andra sidan skall det ägna sig åt sådana
objekt, som man inte kan tänka
sig att privata initiativ inom överskådlig
tid är beredda att satsa på. Vill man
vara ironisk —• och det kan man väl få
vara någon gång — skulle man kunna
karakterisera förslaget som ett stipendium
åt en lovande ung företagsledare
som får pröva sin kapacitet under
gynnsamma förhållanden. För att åstadkomma
den riskutjämning som propositionen
i annat sammanhang anser önskvärd
borde man också inräfta ytterligare
några stipendier av samma slag.
På det sättet skulle man kunna åstadkomma
en stimulerande tävlan mellan
de olika utvecklingsbolagen, styrelserna
och direktörerna och skapa goda förutsättningar
för den statliga utvecklingsoeli
exploateringsverksamlieten. Detta
skulle bli konsekvensen av denna uppläggning.
Då hade man också angivit
den faktiska målsättningen med inrättandet
av det statliga utvecklingsbolaget
— i klartext: att bygga ut statlig verksamhet
med skattebetalarnas pengar för
att omgestalta det svenska näringslivet
i en socialistisk riktning. Det hade varit
mera hederligt att säga det i stället för
att använda en lång rad skenargument.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga att man redan har hunnit passera
den ståndpunkt man intog i det näringspolitiska
programmet när man sade att
undervisning, sjukvård och naturresursområdet
är några exempel på civila
sektorer, där samhället genom att anlita
företagens resurser för utvecklingsarbete
borde ha möjlighet att samtidigt förverkliga
samhälleliga målsättningar och
stärka företagens internationella konkurrenskraft.
Det påpekas nu i proposi -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

tionen att dessa uppgifter är lämpliga
för det statliga utvecklingsbolaget.

Därefter säger man: »I andra fall ter
det sig naturligt att samhällsägd produktion
startas för att på effektivast möjliga
sätt utnyttja forsknings- och utvecklingsarbetets
resultat.»

Jag skulle vilja fråga statsrådet Wickman:
Anser man att den ståndpunkt som
intogs i det näringspolitiska programmet
redan är passé? Har aptiten vuxit
medan man ätit, dvs. medan man
skrivit propositionen? Jag skulle också
vilja fråga vad statsrådet menar med
»naturligt» i detta sammanhang.

En sammanfattande bedömning av
propositionen är att man där saknar eu
helhetssyn på det forskningspolitiska
området, även på det begränsade tekniska
området. Det har tydligen inte
diskuterats hur man skall få fram de
analyser som är nödvändiga för att man
skall kunna göra en vettig prioritering.
Man saknar helt de förslag som näringslivet
självt anser borde genomföras för
att näringslivet skall kunna förbättra
sin konkurrensförmåga. Däremot kan
registreras att man har inlemmat ett
nytt vapen i den socialistiska arsenalen
och tagit ytterligare ett steg på vägen
mot det socialdemokratiska partiets näringspolitiska
målsättning, nämligen en
statlig totaldirigering av det svenska
näringslivet. Mann merkt die Absicht
und wird verstimmt.

Till sist vill jag framhålla att det
hade varit renhårigare om statsrådet
fört fram sina egentliga motiv, hämtade
ur hans politiska program, utan att använda
sig av s. k. sakliga motiveringar.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Ottossons yrkanden.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill helt kortfattat
framföra några allmänna synpunkter på
det rätt omfattande förslag som vi nu
har att debattera. Centerpartiet och
folkpartiet är av samma uppfattning och
har ställt sig positiva till utvecklings -

bolaget och till inrättandet av en styrelse
för teknisk forskning. Det är endast
på vissa punkter som vi har en
från utskottsmajoriteten skild uppfattning,
och vi har där avgivit gemensamma
reservationer.

Ett kvalificerat forsknings- och utvecklingsarbete
är en förutsättning för
att vårt näringsliv skall kunna gå framåt
och hävda sig i den internationella
konkurrensen. I synnerhet för vårt land,
med dess starka beroende av den internationella
handeln och med vår utsatta
konkurrenssituation genom den relativt
höga standard vi har, är det av särskild
vikt att vi kan utveckla vår produktion
mot nya och kvalitativt högtstående varugrupper.
Näringslivets forskningsocli
utvecklingsarbete är emellertid
synnerligen kapitalkrävande, särskilt för
de mindre företagen. Inte desto mindre
sker en stor del innovationer och uppfinningar
just inom denna sektor av näringslivet.
På grund av brist på resurser
stannar många goda förslag på papperet.
Att finansiera osäkra och långsiktiga
utvecklingsprojekt med lånade
pengar anses ofta inte möjligt. Därför
bör det vara en angelägen uppgift för
samhället att i samverkan med näringslivet
verka för ett intensifierat utvecklingsarbete.

Staten lämnar redan stöd till forsknings-
och utvecklingsarbete i många
olika former. Den ena fonden eller institutionen
efter den andra har växt
fram utan tillräcklig samordning. De åtgärder
som vi nu diskuterar syftar uppenbarligen
till att söka nå en samordning
och effektivisering av statsmakternas
insatser på det tekniska forskningsoch
utvecklingsområdet. Vi tror att detta
också kan bli resultatet, men man får
nog räkna med en tids försöksverksamhet,
varefter man får vidtaga de ändringar
i organisationen som erfarenheten
påkallar.

I anslutning till behandlingen av proposition
nr 68 har lämnats ett stort antal
motioner med många synpunkter
och förslag av värde. En de! av dessa

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ang. ökat

har uppmärksammats och betonats i
utskottets skrivning. Andra har tagits
upp i de reservationer som har fogats
till utlåtandet.

Den fråga där meningarna har gått
mest isär — så var förhållandet även
bland remissyttrandena — är huvuvida
man skall ha endast ett organ i form av
en styrelse för teknisk utveckling eller
om man skall ha en tudelad organisation,
där den ena är anslagsfördelande
och den andra förvaltande och verkställande.
Andra lösningar har föreslagits,
t. ex. att beslutandefunktionen skulle decentraliseras
till anslagsfördelande
nämnder under styrelsen. I en gemensam
reservation, betecknad med A, har
oppositionspartierna föreslagit att jämsides
med styrelsen för teknisk utveckling
skall inrättas en ny myndighet
benämnd tekniska forskningsrådet, som
alltså skall vara den anslagsfördelande.

I reservation D föreslås en utredning
om ett särskilt institut för forskningsförmedling.
Institutet skulle ha en relativt
självständig ställning under styrelsen
för teknisk utveckling. Detta institut
skulle handha förmedlings- och informationsverksamhet
och därigenom
underlätta företagens innovationsarbete.
I verksamheten skulle ingå rådgivning
och konsultverksamhet för myndigheter
och institutioner i frågor som
rör statlig beställningsforskning. Mindre
och medelstora företag har särskilt
behov av rådgivning, t. ex. då det gäller
patent och licensverksamhet m. m. Den
verksamhet som nu handhas av EFOR
och Svenska uppfinnarkontoret skulle
lämpligen kunna övertagas av det föreslagna
institutet.

Reservation E 2 berör utvecklingsbolaget,
som vi ju i princip är med på att
inrätta. Tillkomsten av ett statligt utvecklingsbolag
bör ses som ett led i ansträngningarna
att stärka näringslivets
effektivitet. Särskilt bör bolaget ges
möjlighet att ta fram nya produkter och
ny teknik på områden som representerar
angelägna samhällsbehov. Bolaget
bör kunna bli en kanal för utveckling

statligt stöd till teknisk forskning, in. m.
och exploatering av idéer och uppfinningar
från den mindre industrin samt
från enskilda uppfinnare och forskare.
Jag vill uttala förhoppningen att utvecklingsbolaget
skall visa sig ha vilja
och förmåga att stödja utvecklingsarbete
som sker i mindre och medelstora
företag.

Jag finner anledning understryka vad
många remissinstanser hävdat, att bolaget
skall arbeta i god kontakt med det
enskilda näringslivet och sätta in sina
ansträngningar på sådana områden där
forskning och utveckling hittills varit
svag, medan man låter pågående verksamhet
inom näringslivet försätta ostört
där den redan är långt framme.

För att bolaget inte skall bli alltför
omfattande och inte förlora sin karaktär
av utvecklingsinstitution uttalas i
reservationen, att bolaget i princip inte
skall driva tillverkning och försäljning
av produkter. Gränsen kan här vara
svår att i förväg dra upp, men som huvudregel
bör gälla att innovationer som
utvecklingsbolaget arbetar fram skall
överlåtas på producerande företag så
snart produkten är utprovad och färdig
för marknadsföring. Därigenom hålles
bolagets kapital så rörligt som möjligt,
till nytta för fortsatt innovationsarbete.

När det gäller anslagsfrågorna har reservanterna
i särskilda punkter anpassat
anslagen till här förut berörda förslag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna A,
D, E 2, F 1 b och F 3 b. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. in., jämte motioner.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 141, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68; och
nr 142, angående statsregleringen för
budgetåret 1968/69;

bevillningsutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 52,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av motion
om framflyttning av den för tilllämpning
av ensittarlagen avgörande
tidpunkten.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk
forskning, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 131.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag utgår ifrån att varken
herr talmannen eller kammarens
ledamöter önskar eller väntar att jag
vid denna tidpunkt i riksdagens arbete
närmare skall gå in på en debatt och
analys av den tekniska forskningens och
utvecklingsarbetets roll för vår ekonomiska
utveckling och för utvecklingen
av vårt samhälle över huvud taget. Det
är inte heller min avsikt att göra det.
När det anförande jag nu kommer att
hålla i debatten blir längre än vad jag
hade avsett från början, får det i hög
grad tillskrivas både innehållet och formen
i det inlägg som herr Wallmark
gjorde före middagsuppehållet.

För att säga ett par ord till herr Wallmark
nu i början om den mera principiella
forskningspolitiska diskussionen
vill jag erinra om att herr Wallmark
ställde en direkt fråga till mig om hur
jag såg på forskningsberedningens arbete
och därmed — utgår jag från —
implicite hur jag såg på forskningspolitiken
över huvud taget. Det är som jag
nämnde inte möjligt att verkligen ta
upp denna fråga till en seriös debatt i
dag. Jag kan dessutom upplysa herr
Wallmark om att hans utgångspunkt att
jag skulle vara ordförande i forskningsberedningens
arbetsgrupp är felaktig.
Det är jag inte, det är statsministern
som är ordförande. Låt mig bara i största
korthet säga att jag tror att herr

Wallmark utgår från en felaktig utgångspunkt
när han föreställer sig att
det finns en allmän Forskningsfilosofi
med stort F som kan ge svaret på de
mycket svåra prioriteringsfrågor som vi
står inför. Om man tror att det finns en
sådan generell lösning på våra problem
och envisas med att leta efter den, arbetar
man förgäves. Jag är övertygad om
att det i stället är nödvändigt att använda
en mycket mera pragmatisk och
verklighetsanknuten metod för att lösa
detta problem. Jag vill här och i fortsättningen
uppehålla mig vid den tilllämpade
forskningen som berörs av det
förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Vår uppgift är att finna sådana
former för politiskt beslutfattande att
det grundas på ett underlag som ger
upplysning om innebörden och konsekvensen
av olika alternativ. Det är mycket
för att skapa en organisation, en
metod för ett beslutfattande i forskningsfrågorna
som de reformer har
kommit upp vilka föreslås i den proposition
som riksdagen nu har att ta ställning
till.

Kanske inte för att informera herr
Wallmark utan för de ledamöter som
måhända inte följer dessa frågor med
samma intresse som herr Wallmark vill
jag nämna att forskningsberedningen
under det senaste halvåret haft tre sammanträden.
Sammanträdesfrekvensen
är väl så hög som från början var förutsatt.
Man har på dessa sammanträden
diskuterat första gången miljövårdsforskningen,
andra gången den
samhällsvetenskapliga forskningens inriktning
och tredje gången forskarutbildningen
och forskarkarriären. Det
betyder att man inom loppet av ett
halvår har behandlat tre mycket centrala
frågor i svensk forskningspolitik.
Jag tycker att anklagelsen för att torsk -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

ningsberedningen inte gör någonting
utan ägnar sig åt löst tyckande är helt
ogrundad.

Jag lämnar nu det mera abstrakta
planet och vill gå över till den fråga
som vi har att ta ställning till i dag.

Låt mig då inledningsvis bara konstatera
att när vi från regeringspartiet -—
vilket alla vet att vi i hög grad gör —
talar om behovet av en aktiv näringspolitik
och framhåller och understryker
den roll som samhället spelar i denna
politik finns det i varje fall ett område
där verklighetens vittnesbörd är så
starkt att vi i stort sett är eniga från
oppositionens och regeringens sida. Det
gäller samhällets helt avgörande inflytande
på den tekniska forskningens och
utvecklingsarbetets utformning och inriktning.

Också i den ekonomi som populärt
uppfattas som den som är mest frigjord
från samhälleligt inflytande — jag syftar
då på den amerikanska ekonomin —■
är det uppenbart att en helt avgörande
faktor i det som nu upplevs som ett
växande problem för de europeiska ekonomierna,
nämligen den amerikanska
överlägsenheten på för den ekonomiska
framtiden avgörande områden, såsom
flygindustrin, datamaskiner, kärnkraften,
hela det elektroniska området, är
betingad av de väldiga statliga satsningar
som förekommer.

Detta amerikanska problem reser i
och för sig frågor som vi inte har tid
att diskutera i dag, nämligen frågor
angående det internationella samarbetet
i Europa. Dessa frågor är inte föremål
för dagens diskussion, utan det förslag
som nu ligger på riksdagens bord gäller
den nationella organisationen av
vårt tekniska utvecklingsarbete. Denna
nationella organisation utgör självfallet
basen för vår verksamhet här inom
landet, men den utgör också lika självfallet
basen för vårt deltagande i det
internationella samarbete som förekommer
och det ökade och intensifierade
internationella samarbete som vi hoppas
på.

Ingen bestrider i dag att statens medverkan
här är nödvändig och ofrånkomlig
om vi skall kunna genomföra
de angelägna och på lång sikt lönsamma
forsknings- och utvecklingsprojekt
som är den avgörande förutsättningen
för att vi i framtiden skall bevara vår
internationella konkurrenskraft och
därmed trygga den fulla sysselsättningen
i vårt land och trygga ett ekonomiskt
oberoende åt vårt land.

Enskilda företag — och det torde vara
onödigt att understryka det — gör på
detta område en stor och helt nödvändig
insats. Det skulle aldrig falla mig in
att reducera betydelsen av den insatsen.
Men det är lika uppenbart att de
inte kan ensamma, var för sig, bära de
kostnader och de risker som är nödvändiga
för att utveckla den för framtiden
avgörande nya tekniken. För att
genomföra de projekt som jag här syftar
på krävs ett statligt finansiellt stöd både
för att direkt minska kostnaderna och
för att garantera en viss efterfrågan åt
de nya produkterna i syfte att den vägen
reducera riskerna. Dessa båda metoder
kombineras i form av statliga beställningar.
Med de växande insatser
från samhällets sida som vi måste ta
på oss i framtiden —• och jag tror att
detta har bestyrkts både av utskottsutlåtandet
och av vad som sagts i debatten
i dag — stiger också kravet på en
genomtänkt prioritering och planering
från samhällets sida, detta både för att
kostnaderna i och för sig är höga och
stigande och likaledes för att effekterna
på utvecklingen av dessa insatser är så
viktiga att samhällets ansvar blir ofrånkomligt.

De förslag som läggs fram i propositionen
angående styrelsen för teknisk
utveckling och inrättandet av ett statligt
utvecklingsbolag skall vi se som två
nya instrument för genomförandet av
en aktiv näringspolitik. Det är här fråga
om att anpassa den institutionella ramen
till de nya yttre förhållanden som
råder och att skapa de mekanismer som
krävs för att stödet till forskning och

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

exploatering av gjorda innovationer
verkligen skall bli effektivt.

Förslagen är uttryck för både den
vikt regeringen tillmäter en svensk industri
som framgångsrikt på världsmarknaden
kontinuerligt kan konkurrera
med ny teknik och nya produkter
och för den betydelse regeringen tillmäter
behoven att tillgodose nya tekniska
lösningar på viktiga samhälleliga
områden såsom sjukvård och miljövård.
Som jag nämnt delar också oppositionen
i stort sett — det framgår
av utskottsutlåtande! — vår uppfattning
att det behövs en betydande förstärkning
av statens insatser på det här
området. Man anser tydligen också, att
döma av utlåtandet och dess reservationer,
att de föreslagna medelsanvisningarna
är lämpligt avvägda. Likaså tycks
man på oppositionshåll hålla med om
att det krävs reformer av de institutionella
och organisatoriska formerna för
att effektivisera den forskningspolitik
som är nödvändig för att vi framgångsrikt
skall kunna genomföra de satsningar
som de här förslagen syftar till.

Det är egentligen bara på en mera
väsentlig punkt som det både i remissbehandlingen
och i utskottet har rått
delade meningar. Det gäller konstruktionen
av styrelsen, där man i stället
för den enhetliga organisation som föreslås
i propositionen har förordat en
delad, en dualistisk organisation. Man
har velat — som man säger —- skilja
styrelsens förvaltande uppgifter från
dess anslagsfördelande uppgifter. Den
diskussionen bör föras mot bakgrunden
av två viktiga förhållanden, som man
här bör hålla i minnet. Det ena gäller
tekniken för fördelningen av bidragen
— en av styrelsens centrala uppgifter.
Vi har förutsatt att denna fördelning i
stor utsträckning skall delegeras till
självständigt agerande och beslutfattande
nämnder inom styrelsen. Det är vår
avsikt att nämnderna skall få en betydande
handlingsfrihet just i syfte att
bevara den sakkunniga och snabba behandling
av ärendena som har utmärkt

4 Första kammarens protokoll 196S. Nr 29

det hittillsvarande systemet. Detta är
alltså det ena förhållandet man måste
ha i minnet vid bedömningen av vårt
förslag.

Den andra punkten gäller de uppfattningar
som förs fram i motionerna och
också i reservationerna att styrelsens
förvaltningsuppgifter kommer att bli så
oerhört omfattande och betungande att
en konflikt av denna anledning skulle
uppstå mellan anslagsbeviljande uppgifter
å ena sidan och förvaltningen å
den andra. Detta är en missvisande
uppfattning därför att de förvaltningsuppgifter
som det i verkligheten blir
fråga om kommer — för att nu nämna
forskningsstationerna exempelvis — att
skötas av särskilda lokalstyrelser, medan
den uppgift som åvilar styrelsen för
teknisk utveckling inskränker sig till
den i och för sig mycket viktiga uppgiften
att svara för den långsiktiga planeringen
av verksamheten. Detta gäller
även i fråga om den kollektiva forskningen.
Där kommer styrelsens uppgifter
huvudsakligen att innebära förhandlingar
med industrin om finansieringen
av gemensamma forskningsprogram.
Genomförandet av de forskningsprogram
som kan upptas vid fristående
branschforskningsinstitut, vid universitets-
och högskoleinstitutioner eller direkt
inom industriföretagen — allt efter
lämplighet — kommer icke att belasta
styrelsen med några förvaltningsuppgifter.
När man därför tar styrelsens
uppgifter på den kollektiva forskningens
område som argument för en tudelning
av styrelsen, måste det bero på att
man har missförstått den faktiska innebörden
av vårt förslag. Men det kanske
allra väsentligaste är att man har bortsett
från det fundamentala behovet av
eu samordning mellan å ena sidan de
olika formerna och inriktningen av ett
direkt statligt finansiellt stöd och å
andra sidan kontaktförmedling och övriga
betydelsefulla serviceuppgifter. För
dessa uppgifter behövs det nämligen
en gemensam, långsiktig planering. Om
man verkligen skulle följa de förslag till

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

en tudelning som förekommer i reservationerna,
tvingas man till att skapa
särskilda samarbetsformer mellan de
båda delarna av styrelsen, därför att
detta organs väsentligaste uppgift är att
vara förberedande, planerande och policyskapande.
En sådan uppdelning kan
omöjligen vara rationell.

När jag hörde herr Wallmarks beskrivning
av hur styrelsens nämnder
skulle fungera, kunde jag inte dra någon
annan slutsats än att han i hög grad
har misstolkat, avsiktligt eller oavsiktligt,
hela tanken bakom uppläggningen
av den tekniska styrelsen. Yad dessa
nämnder skall göra är att efter en prioritering
och efter en planering av den
centrala styrelsen självständigt fatta beslut
inom den ram som planeringen
uppdrar, beslut som skall grundas på
en kvalitetsbedömning av olika projekt
inom de områden som nämnderna
har att reglera. Jag är helt övertygad
om att man på det sättet får en sakkunnigare,
effektivare och även en med
mycket intensivare kontakt med näringslivet
genomförd beredning av de
ärenden som skall behandlas än man
skulle få vid en centralisering av alla
de enskilda anslagsbesluten till en enda
instans. Det betyder alltså att uppdelningen
på olika nämnder inom styrelsen
är, som också framhålls mycket
starkt i både propositionen och utskottsutlåtandet,
icke ett uttryck för en decentralisering
av den egentliga planeringen;
det är en decentralisering av
de enskilda besluten. Den distinktionen
tycker jag att herr Wallmark efter sitt
studium av propositionen borde ha förstått.

När jag nu bemöter herr Wallmark
kanske jag också borde ta upp hans i
hög grad insinuanta framställning av
hur propositionen ser på IVA:s verksamhet
såväl i det förflutna som för
framtiden. Frågan om anslaget till IVA
kom för övrigt också upp i herr Nymans
inlägg liksom det tas upp i reservationer
både från högerpartiet, folkpartiet
och centerpartiet.

Den enda sakliga förändring som sker
i relationen mellan staten och IVA genom
den proposition som nu är framlagd
är att förvaltningen av forskningsstationen
i Stockholm överförs från IVA
till styrelsen för teknisk utveckling.
Jag kan inte finna annat än att ansvaret,
förvaltningen och överinseendet av
forskningsstationen i Stockholm — inte
den konkreta lokalförvaltningen, ty den
sköts av en lokal styrelse •— överförs
till den myndighet som i alla fall svarar
för och har det finansiella ansvaret för
den. Jag kan inte inse annat än att det
är en mycket naturlig lösning inte minst
mot bakgrund av den ytterligare utbyggnad
av forskningsstationer som vi har
att se fram emot. Det är en typisk planeringsuppgift
för styrelsen.

IVA har tjänat som ett utomordentligt
kontaktorgan mellan forskning och industri,
och jag vill understryka att det
är ett vitalt intresse att bevara denna
kontaktmöjlighet i framtiden. Jag kan
försäkra dem som intresserar sig för
dessa frågor att den kommande styrelsen
för teknisk utveckling som ett väsentligt
instrument i sitt arbete kommer
att repliera på IVA som forum, idéskapare
och kontaktorgan mellan forskning
och industri. Det är det som måste vara
lVA:s huvuduppgift, inte att förvalta
en forskningsstation.

Missförstånden om inställningen till
IVA:s verksamhet kommer också fram i
diskussionen om vår behandling av anslaget
till IVA. Det anslag som finns explicit
i propositionen är ett förvaltningsbidrag
som staten lämnar till Ingeniörsvetenskapsakademien.
Det borde
uppmärksammas — vilket ingen av
kammarens ledamöter som hörde herr
Wallmarks och herr Nymans uttalanden
här kunde ana — att förvaltningsbidraget
till IVA helt och hållet motsvarar
IVA:s äskande på denna punkt. Kammarens
ledamöter vet att det inte är särskilt
ofta som ett äskande uppfylls till
sista kronan i statsverkspropositionen.

Den övriga finansieringen av IVA:s
verksamhet låg tidigare på tekniska

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

forskningsrådet. Den kommer nu att
överflyttas till styrelsen för teknisk utveckling
och kommer därför inte att
avspegla sig i ett till IVA specialdistinerat
anslag direkt i budgeten. Detta är
sannerligen inte någon nackdel för IVA,
tv genom att tekniska forskningsrådets
ekonomiska relationer till IVA övertages
av styrelsen för teknisk utveckling —
en styrelse som kommer att ha väsentligt
större resurser än tekniska forskningsrådet
— förbättras IVA:s möjligheter
att utvidga verksamheten på de områden
som är angelägna. När vi t. ex. inte
har något speciellt anslag till Ingeniörsvetenskapsakademiens
attachéverksamhet
utomlands, är det sannerligen
inte någon negativ åtgärd gentemot
IVA. Det är tvärtom en åtgärd som
är till fördel för verksamheten. Den innebär
nämligen att en expansion av
verksamheten kan äga rum under löpande
budgetår utan att vi särskilt behöver
gå till riksdagen och begära tillläggsanslag
för den ökning som kan
komma i fråga.

Det framstår därför som både egendomligt
och svårbegripligt att man från
centerns och folkpartiets och möjligen
även från högerreservanternas sida utan
att precisera ändamålen föreslår en
uppräkning av anslaget till Ingeniörsvetenskapsakademien.
Jag kan inte frigöra
mig från intrycket att det kravet har
framkommit utan att man först verkligen
har tagit reda på vad innebörden
av propositionens förslag i realiteten är.

Jag måste också mycket bestämt tillbakavisa
påståendet att vi skulle ha behandlat
branschforskningen på ett styvmoderligt
sätt. Det var det intryck jag
fick av herr Wallmarks anförande. Han
sade att vi inte gör någonting av vad
näringslivet verkligen vill. Det enda vi
gjorde är vad vi själva vill — enligt
herr Wallmarks uppfattning av doktrinära
skäl.

Vad är det som händer när det gäller
den kollektiva forskningen? Det som
händer är att anslagsutrymmet för stöd
till branschforskningen blir i det när -

maste fördubblat. Beloppet stiger från
nuvarande 10 miljoner till 18 miljoner
kronor. Den teknik som vi väljer — och
som såvitt jag vet av ett överväldigande
flertal initierade bedömare betraktas
som en metod att på ett effektivare och
flexiblare sätt styra stödet till branschforskningen
— är att ha avtal som förhandlas
fram emellan styrelsen och den
intresserade motparten, industrin. Detta
stöd styrs direkt till vissa forskningsprogram.
Jag kan inte se att denna metod
— vilken jag betraktar som tekniskt
överlägsen —- skulle vara uttryck för en
negativ inställning till denna typ av
forskning.

Det sägs också att vi är negativa därför
att vi inte i detta sammanhang behandlar
andra önskemål, som har framförts
från näringslivets sida. Det är alltid
lätt att kritisera en proposition för
vad den inte innehåller, men det är väl
inte särskilt egendomligt att en proposition,
som inte är en skatteproposition,
inte berör skattefrågor. De skattefrågor
som har aktualiserats från näringslivets
sida, och vilka återspeglas i en del motioner
till årets riksdag, kommer att i
vederbörlig ordning behandlas av bevillningsutskottet.
Dessutom kommer
dessa frågor upp i företagsskatteberedningen.

Vi kommer ju att ha en skattedebatt
av större format senare i kväll, och
jag vill därför nu endast konstatera att
oberoende av vilken ställning vi tar till
skattefrågorna och till den skattemässiga
behandlingen av företagens forskningsutgifter
kvarstår ändå behovet av
de åtgärder som föreslås i propositionen.
Hela uppläggningen i propositionen
och hela den teknik som denna styrelse
kommer att arbeta med innebär ett
mycket längre gående samarbete och en
mycket längre gående integrering av näringslivets
synpunkter och marknadsbedömningssynpunkterna
på det tekniska
utvecklingsarbetet än som var möjligt
med den form vi tidigare arbetade efter.
Jag kan därför inte godkänna herr Wallmarks
argumentering att denna proposi -

100

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

tion inte skulle tillgodose de seriösa
och allvarliga intressen som näringslivet
har i denna fråga.

Det förekommer också en del andra
organisatoriska krav i reservationerna.
Jag tror att det är högerpartiet som ställer
krav — centern och folkpartiet kanske
också gör det — på att den verksamhet
som för närvarande bedrivs av
uppfinnarkontoret och INFOR icke inordnas
i styrelsen utan i stället sker i
ett från styrelsen fristående institut.
Låt mig då säga att inordningen i den
tekniska styrelsen av INFOR:s och uppfinnarkontorets
verksamhet är långt
ifrån ett uttryck för eu underskattning
av betydelsen av de uppgifter som de
existerande institutionerna utövar, utan
tvärtom en metod att väsentligt öka
slagkraften i den verksamheten. Den
ökar slagkraften genom att de tidigare
institutionerna får tillgång till väsentligt
större resurser just genom sin inordning
i styrelsen för teknisk utveckling.

Jag kan också garantera — herr Nyman
var inne på det — att de sekretesskrav
som av självklara skäl måste vara
uppfyllda när det gäller uppfinnares
och företagares kontakter i dessa frågor
kommer att bli fullkomligt tillgodosedda
inom styrelsen. Styrelsen kommer
också att organisera sitt inre arbete på
det sättet att denna verksamhets identitet
— om jag så får uttrycka mig —-kommer att framstå som helt klar gentemot
det mycket viktiga klientel som
kommer att söka kontakt med styrelsen.
Det kommer att ske genom att inom styrelsen
inrättas en särskild nämnd för
att svara för dessa frågors handläggning.

Av samma skäl som vi avvisar förslaget
om ett särskilt institut avvisar vi också
det förslag som centern och folkpartiet
lagt fram om en utredning om inrättandet
av ett institut för forskningsförmedling.
När vi avvisar förslaget beror det
inte på att vi inte anser de uppgifter
som mittenpartierna vill tillägga detta
institut vara viktiga. Tvärtom. Anledningen
är att de önskemål som mitten -

partierna vill förverkliga genom förslaget
om utredning om ett särskilt institut,
är tillgodosedda med det förslag till
en teknisk styrelse som vi lagt fram.
Denna styrelses väsentliga uppgifter blir
just att utöva de funktioner som mittenpartiernas
institut skulle få. I detta läge
har jag svårt att inse att ytterligare en
utredning skulle tillföra diskussionen
någonting av värde. I den takt varmed
servicen behöver byggas ut kommer styrelsen
att framlägga förslag om detta,
baserade på de praktiska erfarenheter
styrelsen vinner.

Däremot är det riktigt — och det har
sagts i propositionen, i utskottsutlåtandet
och av oppositionens talesmän här i
kväll — att vissa viktiga samordningsproblem
inte blir lösta med det förslag
som framlagts i propositionen. Det gäller
samordningen och utnyttjandet av
vissa stora, viktiga statliga forskningsinstitutioner
som ligger utanför universiteten
och högskolorna. Det gäller framför
allt FOA, flygtekniska försöksanstalten
och Studsvik. Vi är alla överens om
att det är av väsentligt intresse att dessa
institutioner i högre grad utnyttjas också
för andra behov inom näringslivet och
inom andra sektorer av samhället. En
utredning i detta syfte är förebådad i
propositionen, och den kommer också
snart till stånd.

Även om en del punkter i propositionen,
och för den delen också i de promemorior
som legat till grund för denna,
utlöst en något förvirrad och ibland
kanske också irriterad debatt, bör vi
hålla i minnet att denna har rört mindre
väsentliga organisatoriska frågor. Jag
är helt övertygad om att dessa åsiktsdifferenser
— som jag uppriktigt sagt tycker
är onödiga — kommer att försvinna
när styrelsen har etablerats och vunnit
erfarenheter.

Propositionen innehåller också, vilket
framgått av den tidigare debatten, ett
förslag att inrätta ett statligt utvecklingsbolag.
I samband med detta har de
politiska passionerna fått en något högre
temperatur än när det gäller den

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

101

Ang. ökat

första delen av propositionens förslag.
Jag vill något kommentera både de motiv
som ligger bakom regeringens förslag
och de invändningar som har riktats
mot detta.

Låt mig först i korthet upprepa några
av de för oss väsentliga motiv som ligger
till grund för vårt förslag. Ett viktigt
motiv för att inrätta ett statligt utvecklingsbolag
är att det är angeläget
att förstärka sammankopplingen av utvecklingsarbetet
och marknadsanknytningen,
vilket är en förutsättning för
framgångsrik innovationsverksamliet.
Detta statliga utvecklingsbolags uppgift
omfattar framför allt sådana områden
där samhället har ett alldeles speciellt
ansvar för den slutliga verksamheten.

I propositionen räknar vi upp en serie
områden, där detta är fallet. Jag kan
nämna medicinsk teknik, utbildningsmateriel
och miljövård. Där är staten
engagerad i utvecklingsarbetet, och
dessutom är staten jämte landstingen
engagerade såsom slutliga konsumenter
av produkterna. På dessa områden blir
utvecklingsbolaget ett komplement till
existerande utvecklingsbolag. Jag får väl
upprepa en självklarhet, fastän jag tycker
att det egentligen borde var onödigt
för dem som verkligen är ute för att
diskutera dessa frågor med ambitionen
att diskutera sakligt. Men eftersom så
uppenbarligen inte är förhållandet i
herr Wallmarks fall, får jag alltså upprepa
att avsikten inte är att detta utvecklingsbolag
skall få någon monopolställning''
när det gäller utvecklingen av
ny teknik på dessa områden. Men det
är faktiskt — det borde väl herr Wallmark
känna till med sina erfarenheter
av privat näringsliv — för staten såsom
beställare en fördel att ha inte bara
privata företag att vända sig till utan
också ett konkurrerande statligt företag.
Det finns många exempel härpå i det
förflutna, och det finns många exempel
på detta i det nuvarande. Jag tycker
att den svenska industrin skulle — och
den gör det faktiskt även med betydligt

statligt stöd till teknisk forskning, m. m.
större jämnmod än herr Wallmark —
acceptera den konkurrens som ett statligt
utvecklingsbolag på detta område
innebär.

Det statliga utvecklingsbolaget har
dessutom också uppgiften att tjäna såsom
en ytterligare kanal vid sidan av
de existerande för uppfinnare, mindre
och medelstora företag men också gärna
större företag. Utvecklingsbolaget skall
inte vara diskriminatoriskt utan tjäna
såsom en kanal för en kommersiell exploatering
av nya produkter. Det innebär
en ökad valfrihet och en ökad konkurrens.
Jag kan inte se annat än att
en ökad konkurrens på detta område
bara kan ha positiva effekter. Att det
skulle vara ett fel att erbjuda uppfinnare
och företagare ett alternativ till de
existerande privata och för närvarande
i hög grad bankbundna utvecklingsbolagen
och att detta skulle vara någon
nackdel för de berörda parterna kan
herr Wallmark försöka övertyga någon
om, inte mig, men försök gärna med de
företagare och de uppfinnare som kommer
att söka stöd hos utvecklingsbolaget.

Det finns även ett tredje motiv, ett
motiv som jag tillmäter stor betydelse
för detta utvecklingsbolag. Jag ser nämligen
utvecklingsbolaget såsom ett nödvändigt
och väsentligt led i en aktiv
statlig företagspolitik. Jag förstår mycket
väl att den funktionen hos detta
företag inte gör företaget populärare
hos högerpartiet och inte heller hos
centern och folkpartiet.

Den statliga koncernen av företag består
inte bara av en rad aktiebolag —-flera av dem av betydande storlek —
utan också av de stora affärsverken,
Vattenfall, televerket, SJ och posten.
Tillsammantagna representerar denna
koncern ett mycket omfattande och
avancerat tekniskt kunnande. Jag tror
inte att någon vill bestrida att dessa
statliga storföretag står i allra främsta
ledet i vårt land i fråga om modern teknik
och organisation. De fyller också en
viktig funktion såsom plantskola för

102

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

tekniker och företagsledare i det svenska
näringslivet. En lång rad av ledarna
för de privata storföretagen har som
bekant kommit fram den vägen.

Bildandet av ett statligt utvecklingsbolag
blir därför ett instrument för att
effektivt ta till vara allt det tekniska
kunnande som finns inom denna viktiga
sektor av vårt näringsliv. Avsikten är att
detta skall ske genom att utvecklingsbolaget
får som en av sina viktiga uppgifter
att ta till vara alla goda uppslag
som kommer fram inom de statliga företagen
och verken och som inte är av
omedelbar betydelse för just det företag
eller verk där uppslaget har framkommit.
Omvänt är det för utvecklingsbolagets
egen del ett livsvillkor att stå i nära
relation till teknikerna i den egna koncernens
företag för att därmed få tillgång
till erfarenhet vid bedömningen av
olika projektuppslag. Erfarenheten visar
att den nära kontakten med aktiva tekniker
i producerande företag är ett avgörande
villkor för framgång i den krävande
verksamhet som det innebär att
bedöma och exploatera ny teknik.

Att det resonemang jag här återgett är
hållbart — resonemanget är i och för
sig rätt självfallet — framgår enklast av
att alla de stora privata före tagsgrupperingarna
i vårt land de senaste åren
just har inrättat särskilda utvecklingsbolag.
Flera av dem har, det vill jag
gärna intyga, på kort tid nått mycket
aktningsvärda resultat, som till stor del
kan tillskrivas just den nära personella
kontakt som liar etablerats mellan företagsledningarna
inom vederbörande intressentgrupper.
Vad är då naturligare
än att också den stora och tekniskt
avancerade statliga koncernen på samma
sätt kompletteras med ett eget utvecklingsbolag
där statliga företag och
verk är aktieägare? Jag tycker att det är
en önskvärd och — jag skulle vilja säga
— nödvändig åtgärd för varje regering
som ser såsom sitt ansvar att på effektivaste
sätt förvalta den statliga koncernen.

Det finns också ett fjärde argument,

som liar en alldeles speciell valör för
socialdemokratin. Det hänger samman
med att de stora satsningarna på teknisk
forskning och utveckling kan komma
att leda till vidgade förmögenhetsklyftor
i vårt samhälle. Exploateringen av
n3r teknik, av avancerad teknologi sker
nämligen till väsentlig del i de största
företagen; detta är ofrånkomligt. Så är
fallet i Förenta staterna, och av naturliga
skäl även i vårt eget land. I den
situationen, när en avgörande betingelse
för denna utveckling skapas genom
kollektivets insatser över statsbudgeten,
framstår det för oss som naturligt och
självklart att den förmögenhetsökning,
som blir resultatet av allas gemensamma
insatser via forsknings- och utvecklingskostnadernas
fördelning, icke skall förbehållas
ett begränsat antal privata företagsägare.
Nej, den förmögenhetsbildning
som blir ett resultat av en sådan
gemensam verksamhet bör sannerligen
komma gemenskapen till godo. Detta är
ett viktigt argument för tillkomsten av
ett statligt utvecklingsbolag, liksom för
den statliga företagspolitiken över huvud
taget. För att inte framstå som en
naiv person vill jag säga, att jag inte
ett ögonblick inbillar mig att detta argument
har någon relevans i den borgerliga
oppositionen.

Men låt oss nu se hur oppositionen
har uppfattat förslaget om ett statligt
utvecklingsbolag. Herr Wallmark använde
termen »ett politiskt jippo». Jag
tycker av två skäl att han skall vara
försiktig med den terminologin. Första
gången jag hörde den terminologin tilllämpas
var den avsedd att karakterisera
Sveriges investeringsbank —- detta borde
i och för sig, tycker jag, vara en varning
för herr Wallmark. Vidare ger användningen
av en sådan terminologi —-kanske inte i första hand men i andra
och tredje hand — en mycket egendomlig
belysning åt fler än herr Wallmark
då det gäller uppfattningen om
vad vi menar med politik i detta
land.

Högern har helt avvisat tanken på ett

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

103

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

statligt utvecklingsbolag. Jag vill inte
påstå att jag är förvånad över detta.
Det innebär ett konsekvent fullföljande
av högerns agerande när det gäller
den statliga företags- och näringspolitiken.
Det betyder att högern, vilket
väl ingen har tvivlat på, fortfarande är
att »lita på». Men det har kanske ändå
ett visst intresse att notera att när högern
agerar i dessa politiska sammanhang,
är högern inte helt representativ
för näringslivet, vilket kanske en del
skulle tro. Jag syftar då bl. a. på Industriförbundets
remissyttrande över
förslaget att inrätta ett statligt utvecklingsbolag.
Tittar man på det remissyttrandet,
som till service för riksdagens
ledamöter är återgivet i propositionen,
kan man där läsa att Industriförbundet
finner det naturligt att de statliga företagen
får en närmare kontakt med ett
utvecklingsbolag. Förbundet framhåller
att det finns fält av för samhället angelägen
natur, där det är naturligt att
staten tar vissa utvecklingsinitiativ. Industriförbundet
framhåller också att ett
statligt utvecklingsbolag måste öka valmöjligheterna
för enskilda forskare och
småföretag, när det gäller att utveckla
innovationer.

Det är klart att det är tillfredsställande
att högern visar sig kunna inta
en självständig hållning gentemot Industrifönbundet,
men det hade varit roligt
om högern valt någon annan punkt
på Industriförbundets program för att
demonstrera sin självständighet och sitt
avståndstagande.

Högern är, som framgår av utskottsutlåtandet
och som diskussionen tidigare
i dag utvisat, isolerad i denna fråga,
och det finns därför ingen anledning
för mig att uppta kammarens tid
med att granska högerpartiets värdering
av vårt förslag.

•lag skulle däremot, herr talman, avslutningsvis
gärna vilja säga några ord
om mittenpartiernas hållning till det
statliga utvecklingsbolaget, därför att
den hållningen faktiskt inte bara gäller
utvecklingsbolaget, utan den är sym -

tomatisk för mittenpartiernas hållning
i många andra frågor som har med näringspolitiken
att göra.

Från mittenpartiernas sida är man
mycket försiktig —• det har framkommit
gång på gång — med principiellt
avståndstagande när det gäller den allmänna
uppläggningen av politiken, men
så fort det gäller konkreta förslag, som
direkt påverkar vår ekonomi och vårt
näringsliv, då är man inte med längre.
Vi har i dag i kammaren sett två exempel
på det förhållandet. Det första gäller
AB Statens skogsindustrier, som
diskuterades alldeles före middagsuppehållet.
Jag skall inte återuppta den
debatten, men jag vill ändå erinra om
den, därför att den visar precis samma
attityd och inställning som kommer
fram beträffande utvecklingsbolaget.

Vad vill man då göra från centerns
och folkpartiets sida, när det gäller
Statens skogsindustrier? Jo, man vill
binda detta företag på ett sätt som man
aldrig skulle drömma om i fråga om
ett privatägt eller skogsägarägt företag.
Man har gått så långt att man inte vill
tillåta ASSI att lokalisera sig på andra
ställen än där de har tillgång till domänverkets
skogsområden som råvarukälla,
utan att först gå till riksdagen
och begära tillstånd. ASSI får heller inte
ta upp en produktion som inte baserar
sig på skogen som råvara utan
att först gå till riksdagen.

I andra sammanhang talar man mycket
vackert om konkurrens på lika villkor
mellan statliga och privata företag
i vårt land. Jag undrar hur ägarna och
ledningen — för att ta ett av högern
valt exempel — för skogsägarnas cellulosafabriker
i Norrland eller framgångsrika
tångfabriker i Mellansverige
skulle reagera, om de verkligen satte
sig in i den situation som det vore att
leda företag på de villkor som man nu
vill ålägga ledningen och de anställda
i ASSI. Också när det gäller utvecklingsbolaget
följer inte mittenpartierna
högerns hederliga och konsekventa avslagslinje.
Nej, man lägger sig någon -

104

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

stans — ja, var annars om inte mitt
emellan? En hygglig kompromiss är
tydligen att acceptera utvecklingsbolaget
i princip men samtidigt förbjuda
bolaget att förvärva aktier i andra bolag
och att självt uppta tillverkningen
av produkter som framkommer som ett
resultat av de statliga satsningarna på
tekniskt utvecklingsarbete. .lag tror inte
att de skickliga industrimän som står
bakom de privata grupperingarnas utvecklingsbolag
skulle ett ögonblick
drömma om att införa sådana förbudsparagrafer
i bolagsordningarna för sina
företag. Jag har inte funnit att de
mittenpartirepresentanter som står bakom
motionen och reservationen bar
anfört ett enda skäl för att det statliga
utvecklingsföretaget skall försättas i en
sämre förhandlingsposition då det gäller
att exploatera sina projekt än vad
motsvarande privata företag befinner
sig i. Tror man t. ex. i centern och
folkpartiet att de småföretagare och
uppfinnare, som kommer att vända sig
till det statliga utvecklingsbolaget för
att få en slagkraftig partner, verkligen
kommer att uppskatta att denna partner
inte skulle få vara med i den för
framgång eller bakslag kanske känsligaste
fasen, nämligen starten av tillverkning
och marknadsföring av en ny
produkt? Är det inte i själva verket så
att talet om konkurrens på lika villkor
kommer till användning bara i sådana
sammanhang där man vill förstärka en
betydande privat maktställning i näringslivet,
medan man raskt glömmer
detta vackra tal när konkurrens på lika
villkor i stället blir ett hot mot rådande
förmögenhets- och maktfördelning
i vårt land?

Jag kommer inte ifrån att den inställning
som mittenpartierna har till
utvecklingsbolaget i verkligheten är en
djupt komprometterande ståndpunkt. Å
ena sidan anpassar man sig och accepterar
våra förslag om ett ökat och effektivare
statligt företagande. Men å
andra sidan vill man ha sådana begränsningar
för dessa företag att man

vet att de inte kommer att kunna fungera
— kanske med tanke på att i efterhand
kunna säga: Vad var det vi sade!
Statligt företag fungerar inte! Nej, herr
talman, en sådan inställning vittnar sannerligen
inte om något politiskt mod.
Jag kan inte underlåta att göra reflexionen
att denna inställning sannerligen är
en direkt utmaning mot dem som för
sin sysselsättning är beroende av utvecklingen
i de statliga företagen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Efter statsrådet Wickmans
deltagande i debatten kanske kammaren
håller mig räkning för att jag
under hänvisning till den utförliga motiveringen
i statsutskottets utlåtande nr
131 helt kort bara yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! De frågor som jag tog
upp i mitt anförande har i huvudsak
lämnats obesvarade. Däremot har statsrådet
Wickman framfört en rad olika
synpunkter, som jag skall be att få
kommentera litet.

Statsrådet Wickman började diskutera
forskningsberedningen och dess arbetsuppgifter.
Han besvarade över huvud
taget inte min fråga om han anser
att arbetet är tillfredsställande eller
om han skulle vilja få någon ändring
på forskningsberedningens sätt att arbeta.
Av det sätt på vilket statsrådet
har behandlat frågan om forskningsberedningen
får man närmast intrycket
att det är bra som det är.

I den stora forskningspolitiska debatt
som vi hade i riksdagen för drygt
ett år sedan, då regeringen visserligen
vann i denna kammare men förlorade
i andra kammaren, framhöll statsministern
i andra kammaren och statsrådet
Palme i denna kammare att alla
de frågor som var uppe till diskussion
skulle forskningsberedningen ta upp
på sitt program och diskutera. Jag kan

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

105

Ang. ökat

inte minnas exakt hur lång tid som har
gått sedan dess. Jag tror att jag har
läst alla protokoll från såväl forskningsberedningen
som dess arbetsutskott. Jag
kan icke minnas att något av dessa
problem varit uppe till diskussion, om
jag, som jag sade, bortser från professor
Rexeds förtjänstfulla promemoria
som totalt tycks ha fallit i glömska.

Nu säger statsrådet Wickman att han
inte är arbetsgruppens ordförande.
Statsministern har varit forskningsberedningens
ordförande sedan den bildades
1962, och han har också varit
arbetsgruppens —• eller det kanske heter
arbetsutskottets — ordförande ända
till förra året ungefär vid denna tid,
kanske någon gång i mars, då statsrådet
Wickman utnämndes till ordförande,
och såvitt jag förstått också
tjänstgjort som ordförande sedan dess.
Upplysningen här är ju något märklig
måste jag säga.

Sedan kritiserar statsrådet Wickman
mig för att jag har efterlyst en generell
lösning på våra stora forskningspolitiska
problem, och han säger att jag i så
fall är på fel väg. Det har jag definitivt
inte gjort. Jag preciserade de synpunkter
som borde komma fram till diskussion,
och sedan framhöll statsrådet
Wickman strax därefter själv just det
program som erfordras, nämligen en
ordentlig analys för att kunna få en vettig
prioritering av arbetsuppgifterna.
De stora avvägningsproblemen måste
diskuteras. Exempelvis propositionen
om den tekniska forskningen har inte
behandlats i forskningsberedningen.
Detsamma gäller kärnenergiproblemet,
där det ju är fråga om betydande
pengar, och rymdforskningen, således
de tunga områdena, där man måste
få till stånd stora prioriteringsdiskussioner,
där regeringen ytterst måste
vara ansvarig, men där man måste ha
ett organ som analyserar dessa frågor
och lägger fram vettiga underlag för
en diskussion. Inget sådant förekommer
i forskningsberedningen, men statsrådet
Wickman tycks ändå vara nöjd

4t Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

statligt stöd till teknisk forskning, m. in.
och belåten med det sätt på vilket forskningsberedningen
arbetar.

Statsrådet Wickman säger att det
inte finns några skäl att kritisera propositionen
för det den inte innehåller,
därför att det hör hemma på andra områden.
Inom forskningsberedningen har
man faktiskt diskuterat skattefrågan,
men man har hänvisat till den pågående
utredningen. Det finns dock inte ett
ord om dessa synpunkter. De borde rimligtvis
ha tagits fram, så att de funnits
med i detta sammanhang. De är nämligen
en integrerad del av stödet till
teknisk forskning.

Frågan om forskningsfonderna har
väl fallit, eftersom den frågan var uppe
till behandling i forskningsberedningen
och finansminister Sträng tog avstånd
i beredningen. Därefter vågade väl ingen
ta upp den frågan.

Det är två krav som näringslivet har
rest för att vi över huvud taget skall
kunna få en vettig satsning. Den principiella
uppfattningen bör ju rimligtvis
var att det är de enskilda företagen
som satsar på det tekniska utvecklingsarbetet,
och det har de gjort. Den utveckling
som vi har genomgått under
efterkrigsperioden har visat svenskt
näringslivs möjligheter att utveckla sina
produkter och hålla sitt kostnadsläge
på en rimlig nivå trots den ekonomiska
politik som har bedrivits.

Sedan vill jag säga några ord om
statsrådet Wickmans kommentar till
min kritik av det framlagda förslaget.
Han säger att jag skulle ha missuppfattat
det som skrivits i propositionen. Nej,
statsrådet Wickman, jag tror inte det.
Jag har följt denna fråga så ingående
och diskuterat den i så många olika
instanser att jag tror att jag vet precis
vad som står i propositionen. Det är
alldeles självklart att den nya styrelsen
skall svara för huvudplaneringen och
anvisningen till de olika nämnderna —
det har jag fuller väl förstått. Men om
det skall sitta sex, åtta nämnder som
var och en får en skvätt pengar att fördela,
är vi i den situation där vissa av

106

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. in.

forskningsråden befinner sig redan i
dag, när vi har betydligt färre nämnder.
Handlingarna vandrar från det ena
forskningsrådet till det andra, tekniska
forskningsrådet skickar till naturvetenskapliga,
som skickar till Jubileumsfonden,
som skickar dem till Malmfonden,
till Norrlandsfonden, till medicinska
forskningsrådet osv. Ansökningarna
vandrar runt, och man säger: Vi har
inga pengar — ni får ta hand om det
bär. Svaret blir överallt: Nej vi har inga
pengar — vi skickar det vidare.

Det blir inte mycket bättre av uppdelningen
på åtta olika nämnder vilka
skall ha självständig beslutanderätt.

Detta är såvitt jag förstår inte någon
politisk viljeyttring från departementschefens
sida, utan en administrativ uppläggning
som jag finner vara felaktig,
och jag tror att jag har rätt mycket
folk med mig om den uppfattningen.

Statsrådet säger vidare att jag är alldeles
för hård i min kritik mot propositionen
när det gäller sättet att behandla
IVA och att akademin kommer
att få stora arbetsuppgifter. Det står
det ingenting om i propositionen. Inte
ett ord nämns om den saken. Det står
att IVA tills vidare skall få behålla sina
vetenskapliga attachéer i nuvarande omfattning.
Det är ju inte särskilt progressivt.
Det står att man skall ta ifrån akademin
den forskningsstation som den
har i Stockholm. Den forskningsstation
som nu skall byggas i Göteborg och
som IVA begärt de senaste åren skall
IVA inte få syssla med.

Så vill jag rätta ett litet missförstånd.
Högerpartiet har icke begärt några ökade
anslag till IVA. Det har mittenpartierna
gjort men inte vi. Om man fingranskar
vårt sätt att beräkna budgeten
kan man säga att vi i stort sett velat
ge IVA det anslag som regeringen har
varit med på, men vi har velat ge detta
som ett direkt anslag så att IVA inte för
sin fasta ordinarie verksamhet skall behöva
offra månader varje år för att
skriva ansökningar, och detta inte bara
till de tekniska forskningsråden. Man

söker pengar på alla möjliga ställen. Jubileumsfonden
finansierar exempelvis
den tekniske attachén i Japan, ty man
kunde inte få pengar på annat håll. Vårt
förslag gick ut på att ge IVA trygghet
och spara arbetstid.

Jag skall mer än gärna ta tillbaka en
del av den kritik jag riktat mot statsrådet
Wickman för hans behandling av
IVA, om det är så att jag misstolkat honom.
Om vi är överens om att IVA kommer
att utnyttjas på de områden där
akademin verkligen är kunnig, så hälsar
jag detta med stor tillfredsställelse och
glädje.

Sedan var det branschforskningen!
Jag vill bara säga att statsrådet helt
gått ifrån vad industriforskningsutredningen
föreslagit. Den har ett annat förslag.
På alla de punkter som jag kritiserat
finns det en kritik som inte bara
är min personliga, utan den har även
framförts från näringslivets sida och
från dem som arbetar inom branschforskningsområdet.
De vet vad de talar
om.

Slutligen kommer jag till utvecklingsbolaget.
Jag bär rätt ingående studerat
och granskat varje motiv som statsrådet
anfört. Icke något av dessa kan jag finna
bärande. Det skulle möjligtvis vara
att de statliga företagen behöver någon
samordnare för sin tekniska utveckling.
Det skulle alltså vara en intern
angelägenhet för de statliga företagen.
Men gör det till det då! I så fall tror
jag inte att någon skall protestera, utom
de statliga företagen som har bett att få
sköta detta själva. Men jag tror att de
kan behöva denna hjälp. Detta är ju
dock bara ett litet bimotiv. Alla de övriga
motiven som är uppräknade gör
tillsammans att det hela verkar vad jag
vill kalla för ett jippo. Om statsrådet nu
menar att uttrycket politiskt jippo skulle
misskreditera politiken så skall jag
inte kalla det för ett politiskt jippo.
Jag skall i så fall kalla det bara för
jippo, ty det menar jag att det är.

När statsrådet citerar Industriförbundet
vill jag framhålla att vi tar ställning

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

107

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. in.

oberoende av vad Industriförbundet säger.
När statsrådet citerar Industriförbundets
remissyttrande tycker jag det
finns skäl att vara ärlig och tala om
vad Industriförbundet verkligen har
sagt. Förbundet säger att den föreliggande
promemorian utgör ett utkast som
inte kan betecknas som en tillfredsställande
utredning men trots — eller kanske
närmast till följd av —- förslagets
diffusa karaktär kan det inte helt avvisas.
— Detta var väl inte något särskilt
vänligt tillstyrkande.

Vidare säger Industriförbundet att
verksamheten bör begränsas till i första
hand områden av speciellt samhällelig
betydelse och icke avse områden där
tillfredsställande utvecklingsarbete redan
bedrivits av privata företag och där
effektiv konkurrens råder. — Så tycks
situationen enligt förbundets mening
vara på de flesta av de områden som är
uppräknade i promemorian.

Vi skall också komma ihåg att Industriförbundet
inte har haft tillfälle att
yttra sig om propositionen utan om en
promemoria, som är något annat än den
proposition vi i dag behandlar. Industriförbundets
remissyttrande är i varje fall
ett dåligt stöd för statsrådet.

Beträffande frågan om förmögenhetsfördelningen
vill jag slutligen nämna,
att jag liksom flera representanter för
högerpartiet har uttryckt vår otillfredsställelse
med den utveckling som har
förekommit inom detta område. Men
att förmögenheter har stannat i ett fåtal
händer och inte nått en mer allmän
spridning är sannerligen inte vårt fel.
Vi har lagt fram en hel rad konkreta
förslag i den frågan. Men dessa förslag
har avvisats av regeringen, och vi har
än så länge i varje fall inte haft några
möjligheter att praktiskt visa vad våra
förslag kan innebära. Men att blanda
in utvecklingsbolaget i förmögenhetsfördelningsfrågorna
är en fullständigt fantastisk
tanke. Jag vill erinra om att den
här med stora gester framlagda propositionen,
som sägs innebära en avgörande
insats för den tekniska utveckling -

en i Sverige, inte ens — om vi räknar
alla pengar totalt i detta sammanhang
— omfattar 10 procent av vad näringslivet
självt lägger ut varje år. Vi måste
väl hålla i minnet vad det är vi diskuterar!
Att statliga insatser är av värde
har vi också påpekat i vår motion. Men
de skall göras på sådana områden där
de verkligen är effektiva.

Herr talman! Slutligen vill jag bara
säga att diskussionen om det teknologiska
gapet mellan Sverige och Amerika
enligt min uppfattning behöver nyanseras.
Jag tror att varken statsrådet
Wickman eller jag låter övertyga oss
av en lång rad argument i detta sammanhang,
vilka egentligen är inledningar
till partsinlagor för att få vissa bidrag.
Problemet är oändligt mycket
mer nyanserat än så. Det finns kvalificerade
personer som hävdar att någon
ökning av det teknologiska gapet mellan
USA och Europa eller mellan USA
och Sverige icke har skett mot bakgrunden
av de studier som gjorts av utvecklingen
från mitten på 1800-talet
och fram till dags dato. Den amerikanska
insatsen är ju nästan helt koncentrerad
till tre områden. Det skall vi inte
glömma bort. Men Amerikas insatser på
de tekniska områden där Sverige för
närvarande arbetar är mindre än vad
som förekommer här i landet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag försökte i mitt relativt
långa anförande vara ganska öppen
och uppriktig och lägga fram våra synpunkter
både för och emot det vi här
diskuterar. Jag kan därför inte nu gå
in mera i detalj på dessa frågor men
vill ändå komma med ett par tillägg.

Låt mig först ta frågan om tudelningen.
Jag tycker inte att det är en så stor
skillnad mellan vårt förslag och propositionen.
Ni har en känsla av att
det inte är riktigt att styrelsen skall
sköta de här frågorna alldeles ensam.
Därför tar ni upp den här frågan med
nämnderna. Vi går ett litet steg längre,

108

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

herr statsråd, och talar om ett särskilt
organ, vilket givetvis dock måste ha en
viss samordning med styrelsen. Det
finns olika sätt att lösa ett sådant samordningsproblem.
Man kan ha en gemensam
ordförande och eventuellt ett
gemensamt kansli. Men för oss är det en
viktig princip att skilja mellan anslagsfördelande
och förvaltande organ. Nu
sade statsrådet att vi ansåg att det var
så oerhört betungande med förvaltningsuppgifterna.
Jag framhöll tvärtom
att det för närvarande kanske inte var
så betungande, men med den utveckling
som väntas kan det bli mycket mer
av förvaltningsuppgifter. Ur den synpunkten
är det bra att redan från början
ha en sådan här tudelning. Ur
principiell synpunkt anser jag den vara
mycket försvarbar.

Vidare kommer jag till frågan om
Ingeniörsvetenskapsakademien. Vi har
yrkat på 0,5 miljon kronor till den,
medan högerpartiet yrkat på 960 000
kronor. I IVA:s anslagsäskanden, som
jag har framför mig, kan man se vad
det rör sig om för olika poster. Som jag
nämnde hade man begärt 2 015 000 kronor.
Till bl. a. allmän verksamhet och
tekniskt sekretariat begär man 450 000
kronor respektive 190 000 kronor. Till
verksamhet i USA, Frankrike och Sovjetunionen
begär man 525 000 kronor,
och för ett centralt utlandssekretariat
inom TVA 400 000 kronor — allt med
den asterisken att omkring 590 000 kronor
av dessa medel får IVA på annat
sätt än av staten, vilket statsrådet också
antydde.

Om jag har läst IVA:s anslagsäskanden
rätt är det ändå en differens på
965 000 kronor, för vars täckande mittenpartierna
föreslår 500 000 kronor.
Det sker mycket med tanke på det förtjänstfulla
sätt på vilket IVA har skött
sin verksamhet. Vi uppskattar akademin
och vill gärna ge ett stöd åt den.

Jag kanske härefter inte skall uppehålla
mig så mycket vid det fristående
institutet. Jag har noterat att statsrådet
anser att sekretesskravet blir tillgo -

dosett genom styrelsen och att socialdemokraterna
betraktar forskningsförmedling
som en mycket viktig uppgift.

Jag kommer till sist till det argument
som man riktar mot oss inom centerpartiet
och folkpartiet när det gäller vår
inställning till utvecklingsbolaget. Man
menar att vår hållning är symptomatisk
och att vi gång på gång gör på detta
sätt så snart det är fråga om ett statligt
företag. Det är nog så, herr statsrådet
— det har också jag upplevt — att i
varje sammanhang där det är fråga
om förslag från socialdemokratiskt håll
att ge staten mer inflytande, så framför
vi vår principiella inställning —- en talare
här kallade den för halvidéell. Jag
försökte klargöra för honom att den i
högsta grad är ideell ur vår synpunkt.
Vi är fördenskull inte emot statligt inflytande,
utan vi erkänner att det behövs
på olika områden som komplement
till den fria företagsamheten. Men det
går en skiljelinje mellan oss och socialdemokraterna,
och jag kan förstå att ni
inte tycker om det. Vi är försiktiga med
att ge statliga företag och verksamheter
fritt fram, och ni är lika försiktiga att
släppa in den fria företagsamheten då
det gäller samhällelig verksamhet.

I utskottsutlåtande! på sidan 12 talas
det om delägarskap och att bland samarbetsformerna
bör ingå möjligheter
för statliga företag och verk samt även
icke statliga företag att teckna aktier i
utvecklingsbolaget. Jag citerar: »I sistnämnda
hänseendet bör dock inte aktieteckning
tillåtas ske i sådan utsträckning
att bolaget förlorar sin klart statliga
karaktär och självständiga ställning
i förhållande till andra intressegrupper.
»

Ja, det är er uppfattning. Vår uppfattning
är att man skall vara lika försiktig
när det gäller det privatägda, som
inte bör domineras för mycket av samhället.
Där går skiljelinjen mellan oss.
Därför kunde man nästan på förhand
räkna ut hur folkpartiet och centerpartiet
skulle ställa sig när det gäller utvecklingsbolaget.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ur 29

109

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, ro. m.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill till att börja
med gärna understryka vad statsrådet
Wickman sade i början av sitt anförande,
där han värdesatte den insats som
det enskilda näringslivet gör på forskningens
och utvecklingens områden. Det
är värt att notera denna hans inställning,
ty det är inte alltid man hör sådana
tongångar.

Sedan vill jag klart säga ut att vi har
ställt oss positiva till utvecklingsbolaget.
Det kan inte diskuteras. Vi har inte
föreslagit några begränsningar som
skulle omöjliggöra utvecklingsbolagets
verksamhet. Den slutsatsen kan man inte
dra av vår reservation. För att belysa
vad vi menar med de här begränsningarna
skall jag citera ett stycke ur vår
reservation:

»Innovationsarbetet för ett utvecklingsbolag
är självfallet inte alltid — eller
ens oftast — slutfört i och med att
en prototyp tagits fram. Efter detta steg
följer en ytterligare teknisk och kommersiell
produktanspassning---»

Vi menar att den marknadsmässiga
sakkunskapen många gånger finns i
större grad inom näringslivet än i utvecklingsbolaget.
Då måste det vara riktigt
och rationellt att, när utvecklingsbolaget
har utveckat en idé och tagit
fram en produkt, överlåta åt dem som
har större erfarenhet alt föra den produkten
vidare till marknadsföring.

.Tåg tror alltså inte att ett bifall till
vår reservation skulle innebära en så
slor begränsning av utvecklingsbolaget
att dess verksamhet skulle äventyras.
Det var väl ändå inte meningen att utvecklingsbolagets
huvuduppgift skulle
vara att driva tillverkning. I så fall
kommer frågan i ett annat läge. Men om
det är fråga om ett utvecklingsbolag så
som vi har sett det, är vi med på förslaget,
men vi tycker inte att tillverkningsrätten
skall drivas för långt.

Om småföretagen inte får det stöd och
den hjälp av utvecklingsbolaget som
propositionen avser, bör det finnas andra,
rationellare och bättre möjligheter

att finansiellt stödja de småföretag som
är beredda att ta upp t. ex. en tillverkning
som utvecklingsbolaget har fört
tram. Det behöver inte nödvändigtvis
ske genom att staten genom utvecklingsbolaget
går in som delägare i företaget.
.lag tror det är bättre att företaget har
sin frihet och får finansiellt stöd på annat
sätt.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tar till orda därför
att den sista frågan kanske var en ledande
fråga, men jag skall verkligen fatta
mig mycket kort.

Låt mig konstatera, herr talman, att
det ibland kan vara en fördel med middagsuppeliåll.
Det var en relativt angenäm
bekantskap som jag gjorde med
herr Wallmark efter middagen jämfört
med den herr Wallmark som jag mötte
före middagen. Jäg skall därför inte förlänga
debatten med herr Wallmark i
annan mån än att på några få punkter
kommentera hans svar till mig.

Jag förstår mycket väl att jag inte är
en auktoritet för herr Wallmark, men på
en punkt tycker jag ändå att herr Wallmark
skall acceptera min kompetens.
Det är när jag försäkrar honom att jag
icke är ordförande i forskningsberedningens
arbetsgrupp — oberoende av
vad herr Wallmark anser i frågan.

.lag har faktiskt gjort mig möda att
som jag tror besvara samtliga herr
Wallmarks frågor. Han säger visserligen
att jag inte besvarat dem, men det skulle
ta för lång tid för mig att upprepa
mina svar. Däremot har jag naturligtvis
inte gett de svar som herr Wallmark
ville ha.

Vi kommer tillbaka till skattefrågorna
igen. Frågan om generellt stöd —- som
skattelättnader innebär jämfört med de
åtgärder och insatser som diskuterats i
propositionen — diskuteras explicit på
sidan 26 i propositionen. Vi får förkorta
diskussionen här genom att helt enkelt
göra sidhänvisningar. Frågan är alltså
inte bortglömd eller förbigången i propositionen.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

Vi behöver inte diskutera vår inställning
till IVA längre. Jag tycker att herr
Wallmark i sitt lätt uppagiterade anförande
före middagen slog in helt öppna
dörrar.

Middagen har också haft det inflytandet
på herr Wallmark att han nu faktiskt
kan tänka sig att utvecklingsbolaget
skulle få någon liten uppgift när
det gällde att lämna service åt de statliga
företagen. Om vi träffas igen om
ett eller två år är det möjligt att herr
Wallmarks beredvillighet att ge utvecklingsbolaget
ytterligare uppgifter kanske
har ökat.

Jag kan emellertid inte lämna herr
Wallmark utan att protestera mot hans
skildring av hans eget parti som ett
parti som kämpar för en jämnare förmögenhetsfördelning
här i landet. Jag
vet att vi kommer att få en diskussion
om skattefrågorna. Högerpartiet lägger
konsekvent fram skatteförslag riksdag
efter riksdag, vilka förslag jag i och för
sig respekterar som uttryck för en genomtänkt
och klart redovisad uppfattning
om samhället. Men om man mot
bakgrund av de förslagen framställer
högerpartiets definition av de välståndsbildande
krafterna som uttryck för en
önskan att åstadkomma en jämnare förmögenhetsfördelning
i detta land, då
bär nog middagen, herr Wallmark, varit
litet för god.

Herr Nyman förde, tycker jag, en i
och för sig mycket sympatisk diskussion
om vari våra synpunkter på den
riktiga organisationen av styrelsen för
teknisk utveckling skiljer sig. Vi har
deklarerat våra synpunkter, och jag
tycker att det — särskilt såsom herr
Nyman beskrev sin uppläggning av detta
—• inte är så mycket som skiljer beträffande
de samordningsuppgifter som
han vill lägga på dessa olika organ med
gemensamt kansli. Kvar står ett för mig
litet diffust principiellt hävdande av
en skillnad som —• det tror jag att diskussionerna
har visat — verkligen inte
föreligger i den praktiska verkligheten.

IVA:s anslagsfråga skall jag inte gå in

på. Vi kan kanske diskutera den utan
att ta kammarens tid i anspråk. Jag
tror att jag kan visa herr Nyman att
vad jag sade i mitt inlägg faktiskt är
korrekt, men jag skall inte göra det här
ifrån talarstolen.

Herr Nymans inställning till statligt
företagande är heller ingen överraskning
för mig. Hela den attityd han gav
uttryck åt visar —• och vi vet självfallet
att det är så — att folkpartiet inte har
något intresse av att det bedrivs ett
effektivt och expansivt statligt företagande
här i landet. Alla de åtgärder som
herr Nyman föreslår, dvs. avvikelserna
från vårt förslag, har just sådan verkan
och sådant syfte att detta bolag blir
ett ineffektivare och mindre slagkraftigt
och sämre företag än det företag vi hoppas
att det skall utvecklas till med
vårt förslag.

Jag måste säga att med herr Nymans
uppläggning av det statliga utvecklingsbolaget
skulle verkligen inte jag åta mig
att försöka värva några privata intressenter
för det. Med ett så litet attraktivt
företag som det herr Nyman konstruerar
står man där nog med rätt små förutsättningar
att kunna intressera några
privata intressenter för företaget.

Jag vet inte hur voteringsordningen
kommer att bli i detta ärende, men det
skall bli intressant att se vilken vikt
folkpartiet och centerpartiet tillmäter
de begränsningar i företagens konkurrensförmåga
och konkurrenslikställighet
med de privata företagen som föreslås
i er reservation. Om voteringsordningen
blir sådan — vilket jag inte
har tänkt igenom — att ni står inför
valet att ta vår konstruktion av utvecklingsbolaget
eller att förkasta utvecklingsbolaget,
lär vi rätt snart få bli varse
om ni kommer att — som beträffande
investeringsbanksfrågan — lägga ned
era röster.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talman! Om statsrådet Wickman
upplever mig som en relativt — med

Onsdagen den 29 maj 19(58 em.

Nr 29

Ang. ökat

betoningen på relativt —■ angenäm bekantskap
efter middagen vill jag säga
att i sak har jag inte uttryckt annan
uppfattning före middagen än efter.
Skillnaden är kanske bara den att
statsrådet har uppfattat det på olika sätt
beroende uteslutande på i vilket tonläge
jag framförde det. Men eftersom statsrådet
i sin långa replik egentligen inte
gick in i någon som helst sakdiskussion,
fanns det ingen anledning för mig
att upprepa vad jag hade sagt. Jag vill
gärna betona att det inte har varit ett
personligt angrepp, utan det är uteslutande
fråga om de åsikter som herr
statsrådet för fram. Att vi i princip har
skilda uppfattningar när det gäller utvecklingsbolaget
är ju ingen hemlighet
— jag har mycket klart deklarerat det.

Om det gladde herr statsrådet att jag
sade att de statliga företagen måhända
kan ha behov av något bolag som hjälper
dem, så behåll gärna den glädjen,
statsrådet Wickman. Det är bara det att
de statliga bolagen avvisat detta, de vill
sköta sig själva. Det finns här en
grundskillnad mellan vår syn och den
socialdemokratiska. Enligt den senare
skall det, förutom att staten skall vara
det allmänna serviceorganet, finnas en
stat i staten som konkurrerar med andra
företag på statliga, förmånliga villkor.
Det är den grundprincipen vi vänder
oss emot, och det kommer vi alltid
att göra.

Vad jag sade var att statsrådet borde
ha fört fram de socialistiska argumenten.
Då hade vi kunnat diskutera politik.
Det hade varit mycket bättre än
att presentera försök till sakargument
som vart och ett för sig kan manglas
sönder. Det är mina huvudargument
mot statsrådet Wickmans proposition.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr statsrådet borde
skilja mellan folkpartiet och riksdagsledamoten
Sven Nyman. Det kanske
verkade av mitt korta anförande som
om folkpartiet inte hade särskilt stort

statligt stöd till teknisk forskning, m. m.
intresse av att det bedrivs expansiv
företagsamhet. Statsrådet måste förstå
att jag inte hyser en sådan uppfattning.
Folkpartiet har alltid försökt visa in’
tresse för offentlig verksamhet. Herr
statsrådet talade i sitt anförande positivt
om det fria näringslivet och om
behovet av samverkan mellan samhälle
och näringsliv. Vi har naturligtvis också
denna uppfattning.

Jag har tidigare framfört min uppfattning
om utvecklingsbolaget. Varför skall
detta bolag bedriva verksamhet genom
egna företag om det finns lika stora och
ännu bättre möjligheter att utnyttja företag
på den fria marknaden? Det är
bara detta det rör sig om. Jag är övertygad
om att detta bolag kommer att
bäst gagna sill verksamhet om det utnyttjar
de resurser som finns i näringslivet.
Jag vill inte ha ett utvecklingsbolag,
som kommer att gå dåligt, och
jag tror inte att det kommer att bli så.
Jag vill att man skall rationellt utnyttja
de resurser som finns i samhället.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag hoppas att det var
en felsägning, när herr Wallmark påstod
att de statliga bolagen själva inte
var intresserade av det statliga utvecklingsbolaget.
Det finns ett flertal remissvar
från de statliga bolagen och
affärsverken, vari de tillstyrker inrättandet
av detta utvecklingsbolag, och eu
del av dem gör det till och med i den
formen att de anmäler sitt intresse av
att ingå såsom delägare i utvecklingsbolaget.

Herr Wallmark anklagade mig för att
inte ha angivit vad han kallar för det
politiska syftet med detta förslag, en invändning
som jag har mycket svårt att
förstå. Vi lade fram ett näringspolitiskt
program på vår partikongress i höstas.
Jag var själv med om att utarbeta det.
Det är väl då fullkomligt självklart att
jag, när jag sedan skriver en proposition
i en fråga som har behandlats i
detta näringspolitiska program, följer

112

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

programmet, eftersom det är baserat på
samma analyser av verksamheten och
samma uppfattning om samhällets behov
av samhälleliga insatser. Det har
jag inte ett ögonblick sökt att dölja. De
argument som herr Wallmark finner i
propositionen finner han av naturliga
skäl i något mer kortfattad form i det
näringspolitiska programmet. Jag följer
självfallet det näringspolitiska program,
som jag varit med om att utforma inom
mitt eget parti. Det har jag ingen anledning
att dölja.

Till herr Nyman vill jag bara helt
kort säga: Gärna samarbete med näringslivet
— det har jag nog upprepat
till leda — men låt då den statliga företagssektorn
få samarbeta från en position
av styrka och på likartade konkurrensvillkor.
Det är bara detta det gäller,
herr Nyman.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill bara framhålla,
att meningarna inom den statliga gruppen
är delade.

Jag vill sedan tillägga en sak helt
utanför denna debatt. Det är helt tillåtet
för statsrådet att medföra medarbetare
till en debatt i kammaren, men om dessa
medarbetare inte kan behärska sin munterhet,
tycker jag att statsrådet skall
låta dem vänta utanför.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komrne att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna 2 och 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det

förslag, som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med A betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkterna
2 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med A betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten ''i förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med B betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Onsdagen den 29 mai 1968 em.

Nr 29

113

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. m.

ställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
4, röstar

.la;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med B betecknade
reservationen.

Då emellertid lierr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 25.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna 5
—8.

I fråga om punkten 9, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med C betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

lan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner, Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med C betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 10 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med D betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

114 Nr 29 Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning, m. nu

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med D betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej —40.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i punkterna 11
—13.

Med avseende å punkten 14, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Ottosson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med E 1 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Nyman, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom in. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen E 2.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog

vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de här avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nymans yrkande.

Herr Wallmark äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 131 punkten 14 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med E 2 betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

clet ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
E 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-44;

Nej — 33.

Därjämte hade 61 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en om -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

115

röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
14, röstar

,(a;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med E 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 42.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
15—IS.

Vidkommande punkten 19, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Ottosson, att det förslag''
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med F 3 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Nyman, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen
F 3 b. Herr talmannen yttrade vidare,
att enär yrkandet i reservationen F 3 a
förutsatte bifall till reservationen C,
herr Ottossons yrkande torde få anses
hava förfallit genom kammarens redan
fattade beslut.

Ang. den ekonomiska politiken, m. bi.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de återstående, under l:o) och
3:o) här ovan upptagna yrkandena propositioner
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med F 3 b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 40.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
20 och 21.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om allmän arbetsgivaravgift,
m. m. jämte motioner.

116

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

I proposition nr 1968: 77 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 mars 1968, föreslagit riksdagen
att

dels antaga därvid fogade förslag till

1) förordning om allmän arbetsgivaravgift,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272),

dels med godkännande av de riktlinjer
för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
som förordats i propositionen,
bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om
erforderliga ändringar i statsbidragsförfattningarna.

Propositionen hade, såvitt avsåge
statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
hänvisats till statsutskottet och i övrigt
till bevillningsutskottet.

I proposiionen hade föreslagits, att
arbetsgivare skulle erlägga allmän arbetsgivaravgift
med belopp motsvarande
en procent av utgivna löner i pengar
eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad. I fråga om vem som vore
arbetsgivare anslöte förslaget till arbetsgivarbegreppet
inom socialförsäkringen.
Vidare föresloges, att fysisk
person, som haft inkomst av här i riket
bedriven rörelse eller inkomst av här
belägen jordbruksfastighet som brukades
av honom, skulle erlägga allmän
arbetsgivaravgift med belopp motsvarande
en procent av denna sin inkomst
i den mån arbetsgivare icke skulle erlägga
allmän arbetsgivaravgift för inkomsten.
I fråga om debitering och
uppbörd skulle i stort gälla vad som
föreskrivits beträffande avgifter till

sjukförsäkring och till försäkring för
tilläggspension. Det hade föreslagits,
att avgiften skulle utgå för löner som
utgåves från och med den 1 januari
1969 och på inkomster som upptoges
till beskattning vid 1970 och senare års
taxeringar.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:871,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
11:1131, av herrar Wedén och Hedlund,
i vilka yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen 1968:77 angående
allmän arbetsgivaravgift skulle

A) besluta att med hänsyn till nuvarande
budgetläge godtaga en allmän arbetsgivaravgift
med det i propositionen
angivna syftet;

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,

a) att förslag senare måtte framläggas
för riksdagen om sådan tidpunkt
för den allmänna arbetsgivaravgiftens
ikraftträdande, att ogynnsamma konsekvenser
för konjunkturutvecklingen
och därmed sysselsättningen icke uppkonnne,

b) att i avvaktan härpå förutsättningslös
prövning vidtoges av möjligheterna
att lindra belastningen för de
mindre företagens ofta arbetskraftsintensiva
produktion,

c) att förslag framlades för riksdagen
angående förenkling av administrationen
för avgiftssystemet, innefattande
bland annat höjning av den inkomstgräns,
under vilken egenavgift för rörelse
eller jordbruksfastighet icke skulle
debiteras, till 2 000 kronor;

2) de likalydande motionerna I: 872,
av herrar Bengtson och Tistad, samt
II: 1128, av fru Frsenkel och herr Thglén,
i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att allmän arbetsgivaravgift
icke skulle utgå på lön i pengar
eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad till sådan arbetstagare hos
redare, som avsåges i 1 § första styc -

Oasdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

117

ket förordningen den 16 maj 1958 (nr
295) om sjömansskatt;

3) de likalydande motionerna 1:873.
av herr Enarsson, och II: 1129, av herr
Nordgren in. fl., i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att allmän arbetsgivaravgift
(egenavgift) icke skulle
erläggas av fysisk person, som åtnjutit
inkomst av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
i form av inkomst av här i riket
bedriven rörelse eller inkomst av bär
belägen jordbruksfastighet, som brukades
av honom;

4) de likalydande motionerna I: 874,
av herr Holmberg m. fl., och 11:1127,
av herr Bohman m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen -— med avslag på förslaget
till ikraftträdandebestämmelser i
propositionen 1968: 7 — i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa,

a) att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen förslag om ikraftträdande av
nämnda förordning först vid tidpunkt,
då konjunkturutvecklingen och sysselsättningssituationen
kunde göra arbetsgivaravgiften
motiverad,

b) att Kungl. Maj :t måtte företaga eu
översyn av förordningens bestämmelser
rörande egenavgiften i syfte att
undanröja de med denna förenade olägenheterna; 5)

de likalydande motionerna 1:876,
av fröken Stenberg och herr Lidgard,
samt II: 1130, av herrar Oskarson och
Nordstrandh, i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen
1968: 77 måtte besluta, att ideella organisationer
skulle vara befriade från
skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift; 6)

motionen 1:875, av herr Nilsson,
Ferdinand, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta avslå propositionen 1968:
77 om allmän arbetsgivaravgift m. m.;

7) motionen 1:877, av herr T istad,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att skattskyldig vid taxering till
statlig och till kommunal inkomstskatt
skulle äga åtnjuta avdrag med belopp,

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

som påförts honom som egenavgift, förhöjt
med 25 procent;

8) motionen II: 1132, av herr Wiklund
i Stockholm, vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta från allmän
arbetsgivaravgift befria sådana stiftelser
och sammanslutningar, som lämnade
kostnadsfri service av humanitär
art och som vore befriade från skyldighet
att erlägga statlig inkomstskatt.

De ovan under 1, 4 och 6 upptagna
motionerna hade, i vad de avsåge statsbidrag
för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
77 och med avslag på

a) motionen 1:875, i vad den behandlats
av bevillningsutskottet,

b) motionerna 1:871 och II: 1131, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet
och avsåge yrkande om ikraftträdande
vid annan tidpunkt än den
1 januari 1969,

c) motionerna 1:873 och 11:1129,

d) motionerna 1:874 och 11:1127, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet
och avsåge yrkande om ikraftträdande
vid annan tidpunkt än den 1
januari 1969 —

antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att 4 §
erhölle i betänkandet angiven lydelse,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272);

118

Nr 29

Onsdagen den 29 maj; 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

B) att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:871 och 11:1131, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet,

2) motionerna I: 872 och II: 1128,

3) motionerna 1:874 och 11:1127, i
vad de behandlats av bevillningsutskottet,

4) motionerna I: 876 och II: 1130,

5) motionen 1:877,

6) motionen 11:1132,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i 4 § förslaget till förordning om allmän
arbetsgivaravgift innebar ett tilllägg
till första stycket i förtydligande
syfte.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Stefanson (fp),Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (h), Lundström
(fp), Magnusson i Borås (h) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herr Boo (ep) och herr Larsson
i Umeå (fp), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — med avslag
på förslaget till ikraftträdandebestämmelser
i proposition nr 77 och på motionen
1:875 samt med bifall till motionerna
I: 871 och II: 1131 samt I: 874
och 11:1127, sistnämnda fyra motioner
i vad de hänvisats till bevillningsutskottet
och avsåge ikraftträdandebestämmelserna
—

1) antaga det i utskottets hemställan
under A1 upptagna författningsförslaget
med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse,

2) antaga det i utskottets hemställan
under A 2 upptagna författningsförslaget
med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse,
som reservationen visade,

3) antaga de i utskottets hemställan
under A 3 och A 4 upptagna författningsförslagen
med den ändringen, att

ikraftträdandebestämmelserna erhölle
den i reservationen angivna lydelsen,

4) i skrivelse till Rungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t senare måtte förelägga
riksdagen förslag om sådan tidpunkt
för den allmänna arbetsgivaravgiftens
ikraftträdande, att ogynnsamma
konsekvenser för konjunkturutvecklingen
och därmed sysselsättningen icke
uppkomme;

B) att riksdagen måtte — med anledning
av motionerna 1:871 och II:
1131 samt 1:874 och 11:1127, nämnda
motioner såvitt här vore i fråga, motionerna
T: 872 och II: 1128, I: 873 och
11:1129, 1:876 och 11:1130, motionen
I: 877 samt motionen II: 1132 •— i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t, med beaktande av vad i
motionerna anförts, måtte företaga en
skyndsam översyn av bestämmelserna
rörande arbetsgivaravgift och egenavgift
och förelägga 1968 års höstriksdag
de förslag till ändringar av bestämmelserna,
vartill denna översyn kunde föranleda.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
i fråga om förevarande betänkande
tillika finge omfatta statsutskottets
utlåtande nr 133, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, statsutskottets
utlåtande nr 132, bankoutskottets utlåtanden
nr 43 och 52 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 47; yrkanden
skulle dock, i vederbörlig ordning,
framställas efter det respektive betänkande
föredragits. Redogörelser för innehållet
i nyssnämnda betänkanden
återfinnas i protokollet för kammarens
aftonsammanträde den SO maj.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vår medkammare har
hållit på att diskutera dessa ting i åtta,
nio timmar vid det här laget, och åtskilliga
talare återstår. Av den talarlista
som kammarens ledamöter bär på sina
bänkar framgår att idet skulle bli en s. k.
partiledardebatt. Det innebär att en
partiledare och gruppledarna skulle in -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

119

leda debatten. Då måste jag tyvärr konstatera
att det har kommit en katt bland
hermelinerna. Den har kommit dit därför
att jag tycker att detta tillfälle är
av sådan betydelse, att man i varje fall
inte skall börja omedelbart att diskutera
de problem som kommer att bli aktuella
under sommaren och hösten. Vad
kammaren står inför är nämligen att
besluta eu skattelagstiftning, som förmodligen
kommer att bli tillämplig
inte bara så länge denna kammare finns
till, utan åtskilliga år framåt, under
vilka många av kammarens ledamöter
inte har tillfälle att konstatera hur den
kommer att verka och tillämpas.

Det är ett enhälligt bevillningsutskott,
som framlägger ett förslag. Jag går alltså
inte i vägen för några oppositionsmän
när jag är den förste som tar ordet
i debatten. Vi har nämligen i bevillningsutskottet
gjort en kompromiss
som innebär att det inte kommer att
ställas några yrkanden.

Det betyder inte att man har samma
mening i huvudpunkterna, men vi har
ansett det vara ändamålsenligt att utforma
vårt betänkande på ett sådant
sätt att vi vinner största möjliga fördelar
med tanke på denna skatts stora
betydelse för framtiden.

Vi har under de senaste 15 åren diskuterat
frågan om indirekta skatter. Vi
fick omsider en allmän varuskatt, och
den började som en lågprocentig skatt
i detaljhandelsledet. Dessutom fick vi
punktskatter av allehanda slag. Men numera
föreligger inte samma motsättningar
mellan de olika partierna när
det gäller frågan om indirekta skatter.
Man har fått en erfarenhet och en teknik
när det gäller de indirekta skatterna,
som innebär att man kan kompensera
de medborgargrupper som
drabbas hårdare av den indirekta beskattningen.
Det kunde vi inte för låt
oss säga tjugu eller trettio år sedan,
och därför var motsättningarna mycket
starkare då än de är nu.

Denna skatt, som jag förutsätter att
vi står i beredskap att besluta, ger

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

statskassan en inkomst på ungefär 7
miljarder kronor. Det är i stort sett
inte mer än vad den allmänna varuskatten
ger. Men vi vill ändå byta ut
den allmänna varuskatten mot en mervärdeskatt.

Varför vill vi det? Man kan säga att
det finns två saker soni vi vill vinna,
dels att det blir bättre kontroller när
det gäller skatteuppbörden, dels att denna
skatt verkar i en riktning som sammanfaller
med våra handelspolitiska intressen.
Det blir allt mera vanligt i våra
grannländer och på kontinenten att
man garderar sitt eget näringsliv mot
en skattebelastning genom att införa
en mervärdeskatt. Det innebär enkelt
uttryckt, att konsumenterna omedelbart
får bära den skattebörda som i annat
fall via produktionen tas ut av samma
konsumenter.

I förslaget om mervärdeskatt finns
en komplettering, som innebär att arbetsgivarna
skall betala avgift för sina
anställda och dessutom att enskilda
personer skall betala egenavgift. Det
har förvånat mig att man på sina håll
säger, att detta är en belastning för
näringslivet. Jag hade nämligen tillfälle
att under de år då allmänna skatteberedningen
arbetade diskutera med
näringslivets företrädare hur man skulle
utforma en allmän mervärdeskatt.
Vi kom då överens om att man borde
införa vad vi då kallade socialavgift,
av en storleksordning som var mycket
högre än den arbetsgivaravgift som finansministern
nu föreslår. Man kan
säga: vi är inte i princip mot avgift;
det är bara fråga om ikraftträdandet,
och det är en alldeles speciell historia
i samband med den saken.

När nu denna proposition om mervärdeskatt
ligger på riksdagens bord,
kan man konstatera att det inte från
något håll visas någon större entusiasm
för denna lagstiftning. Somliga säger
att den skulle ha kommit mycket tidigare.
Det kan man säga. Jag tror att
det är fråga om en mognadsprocess,
och när jag använder det uttrycket så

120

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

riktar det sig inte bara till konsumenter
i allmänhet utan även till andra
grupper, nämligen de grupper som man
brukar benämna med »näringslivet».
Jag har aldrig kunnat acceptera det där
uttrycket riktigt, ty näringslivet —• det
är vi alla, inte bara ägarna till företagen.

Alltnog, vi har inom bevillningsutskottet
kommit överens om att hantera
denna proposition på ett sådant sätt att
vi säger, att trots att det skett väsentliga
framsteg när det gäller att formulera
lagtexten och anvisningar till densamma,
så är lagtexten fortfarande
svårtolkad, och jag erkänner utan vidare
att jag är tveksam på åtskilliga
punkter. Expertisen är tveksam om vad
som kan vara det mest ändamålsenliga.

Därför bär vi sagt, att i den mån som
utskottets ledamöter inte kan komma
överens, föreslår vi ingen ändring i
själva lagtexten — alltså i den mån vi
inte är ense. Om vi är ense är det ett
bevis på att vi är tämligen säkra på att
det vi vill är riktigt, och då föreslår
vi ändringar.

Men, herr talman, tack vare ändringar
i vår konstitution finns det numera
möjligheter att säga, att vårriksdagen
är en riksdag och höstriksdagen en annan.
Förr var det omöjligt att behandla
samma ärende två gånger under samma
kalenderår. Man fick enligt konstitutionella
regler inte behandla samma ärende
mer än en gång under samma riksdag.
Men det kan vi göra nu. Vi har
därmed fått möjligheten att när vi kommit
fram till vissa stadganden säga att
vi får fundera på detta ett tag, och därför
anmodar vi Kungl. Maj :t att använda
den expertis som finns tillgänglig
att under sommarmånaderna försöka
finna ännu lämpligare lösningar än vad
som föreslås i propositionen samt återkomma
till höstriksdagen. Då kan riksdagen
fatta definitivt beslut — och
märk väl, att lagstiftningen inte skall
träda i kraft förrän den 1 januari 1969.

Alla är nu ense i sak, om jag bort -

ser från enstaka riksdagsmän, bland
dem ser jag framför mig herr Ferdinand
Nilsson. Ja, ursäkta mig, det är
ett helt parti också, som är emot mervärdeskatten,
men även om det är ett
helt parti så är det riktigt att använda
uttrycket »enstaka riksdagsmän», ty de
blir ju tillsammans inte så många.

När jag säger att vi är överens så
innebär det inte att vi alla har samma
mening om detaljerna i den här lagstiftningen.
Tidigare i mitt anförande
förklarade jag, att vi genom det här
förslaget åstadkommer bättre kontroller.
Eftersom finansministern nu är närvarande
vill jag lägga statsrådet på minnet
att vi bör försöka åstadkomma en
kontroll som blir så effektiv som möjligt.
Den blir dyrbar, men med hänsyn
till den allmänna skattemoralen är det
angeläget att den kommer till stånd.

Nu kommer jag kanske att få höra att
jag är misstänksam mot de medborgare
som har att inleverera skatten. Så är
ingalunda fallet! Men vi vet att det
finns individer som inte är lika angelägna
om en korrekt redovisning som
flertalet av oss är.

Jag antydde att lagförslaget trots förenklingar
är svårtolkat. Det har väckts
många motioner i frågan. Från organisationer
och från sakkunniga personer
har framställningar gjorts om ändringar
i lagtexten.

Bevillningsutskottet har granskat föreliggande
material och funnit det lämpligt
att i vissa fall tillmötesgå vad vederbörande
hemställt om. I det här
sammanhanget har också något så egendomligt
hänt, som att människor har
begärt att få bli med i det här skattesystemet
och alltså bli beskattade. Nog
är detta egendomligt! Jag har personligen
aldrig upplevt något sådant tidigare
fast jag, herr talman, tyvärr har många
år bakom mig i det bär riksdagshuset.
Dessa människor har hemställt om att
komma med i mervärdeskattesystemet,
inte därför att de är speciellt angelägna
att betala skatt utan därför att

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

121

de har fått erlägga skatt utan att ha någon
avdragsrätt för den, för så vitt de
inte kommer med i det här förslaget om
detta nya skattesystem. Och tänk, bevillningsutskottet
har beviljat dem denna
rättighet! Det är ju ändå ett framsteg.

Men vi har å andra sidan också behandlat
ett stort antal yrkanden om undantag
i beskattningen. Måhända uttrycker
jag utskottets allmänna uppfattning
när jag säger, att vi vill undvika
flera undantag och arbeta för att få bort
de undantag som nu finns med tanke
på att denna lagstiftning inte skall gälla
kortfristigt utan för lång tid framöver.

Dessa speciella önskemål om undantag
är av den karaktären att de låter
sig motivera. Men riksdagen bör inte
falla för den frestelse, som ligger i att
man vinner tillfälliga favörer men
åstadkommer skadeverkningar för systemet
i stort. Vi bär redan under allmänna
varuskatten fått besked om sådana
fall.

Vi avstyrker alltså motionerna beträffande
ett stort antal varuslag. Det har
gällt exempelvis tandproteser, i och för
sig en behjärtansvärd angelägenhet som
vi dock ej tyckt oss kunna gå med på.
Och vem skulle t. ex. inte vilja att vi
skulle få billigare böcker? Men vi säger
nej också här. Man kan inte här sätta en
gräns — det drar med sig konsekvenser
om man fattar ett sådant beslut.

Vi har konstverken. Frågan hur de
skall skattebehandlas har följt oss år
efter år. Ett år bevektes bevillningsutskottet
och gav konstnärerna skattefrihet
vid försäljning från egen ateljé.
Då trodde vi, att nu var i alla fall den
gruppen tillfredsställd. Nej, nu säger
man att en konstnär måste framträda på
utställning och bli befriad från skatt
på det han säljer på utställningar. Man
kan då fråga sig: Var går gränsen mellan
utställning och konsthandel? Vi bockar
oss för herr finansministern och säger:
Försök tala om för oss hur man
skall precisera denna gränsdragning!
Det är väl bäst att gå tillbaka till Kung].

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
Maj:t, så att man där får försöka finna
en lösning.

Det finns en kapitalkonsumtionsartikel
som heter personbilar. Begagnade
personbilar är befriade från mervärdeskatt,
och man tycker att all rättfärdighet
då skulle vara uppfylld. Men det är
det märkligt nog inte. Nu har finansministern
sagt att det måste vara mervärdeskatt
på begagnade bilar, men det
är delade meningar om det i utskottet.
Det går att argumentera på olika sätt,
och vi har en respittid på några månader
att lägga fram ett förslag. Vi vädjar
därför ånyo till Kungl. Maj:t att undersöka
om det finns en ändamålsenlig metod
att lösa detta.

Ärade kammarledamöter! Det är fråga
om intäkter på hundratals miljoner kronor,
om vi får in pengarna. Det gäller
för oss att försöka finna regler för hur
vi skall få in dessa pengar. Det finns i
och för sig inget skäl att utesluta begagnade
personbilar från mervärdeskatt,
när man lägger skatt på praktiskt
taget alla livets nödvändigheter.

Det finns vidare nytillkomna skatteobjekt
på tjänsteområdet, det är varutransporter,
hotellrum och annonser.
Det förekommer förstås opinionsyttringar
emot att utvidga mervärdeskatten
på detta sätt. Å andra sidan tror jag
att kritiken är överdriven t. ex. mot att
beskatta annonser i dagspressen, som i
övrigt är undantagen från mervärdeskatt
i övrigt. Det gäller kanske i första
hand vilken redovisningsmetod man
skall använda. I den mån företagen får
ligga ute med krediter, vilket i sin tur
medför ränteförluster för dem, blir det
en belastning. Jag tror att det föreliggande
lagförslaget öppnar möjligheter
till en snabb avlyftning av dessa krediter,
dvs. man behöver inte redovisa
intäkterna och betala skatt förrän man
fått in likviden. Därmed skulle inte den
belastning som ränteförlusterna innebär
vara så tryckande för företagen.

För de ideella tidskrifter, som nu är
befriade från mervärdeskatt men vilkas
material blir mervärdebeskattat, bär

122

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

man också funnit metoder för att snabbt
avlyfta den belastningen. För dem tror
jag inte det är några större bekymmer.

Ett spörsmål, som jag t. o. m. har hört
diskuteras i denna kammare i dag, är
befrielse från mervärdeskatt för staten,
i fråga om t. ex. tvätteriverksamhet. Det
påstås att staten är favoriserad och
konkurrerar ut enskilda företagare.

Inom utskottet har vi ingående diskuterat
den frågan. Oppositionen erkänner
att det är riktigt att riksdagen öppet
liar beslutat att beträffande viss verksamhet,
som innebär att staten betjänar
t. ex. landstingen, är det ingen mening
med att ta ut skatt för. Där är vi överens,
tv det är inte möjligt för enskilda
företag att konkurrera på det området.
Däremot säger man att det finns andra
områden, där staten är favoriserad.

Utskottet framhåller emellertid att det
inte finns något intresse för att statlig
verksamhet skall konkurrera med enskild
verksamhet genom att man diskriminerar
genom beskattning. Det är således
ett klart besked, att statlig verksamhet
inte skall få några favörer genom
särskilda förmåner i skattehänseende.

•Tåg tror att det är riktigt att lämna
denna deklaration, så att vi framöver
slipper ifrån de där resonemangen om
att de samhälleliga företagen konkurrerar
tack vare att de är skattebefriade.
För fjorton dagar sedan förekom ett yttrande
i andra kammaren, i vilket man
alluderade på att ett statligt företag klarar
sig »tack vare skattebefrielsen». Det
är inte med sanningen överensstämmande.
.lag har haft ett intresse av att medverka
till ett uttalande i detta utskottsbetänkande
som ger klart besked på
den punkten.

För att min framställning inte skall
bli ofullständig vill jag vidare säga, att
när det gäller statlig upphandling skall
man ta hänsyn till om det statliga företaget
betalar omsättningsskatt eller inte
— detta spörsmål har också berörts i
motioner. Betalar företaget ingen omsättningsskatt,
skall dess anbud räknas
upp med motsvarande belopp, så att det

kan bli en riktig avvägning av vad
som skall anses som bästa prestation.

En annan sak som är av intresse —
jag höll på att säga av politiskt intresse
på sina håll — är den ersättning som
utgår till dem som inkasserar skatten.
Jag minns mycket väl när vi införde
den där ersättningen.

Nu blir det ju många fler skatteinbetalare
än tidigare. Skulle staten bibehålla
samma totalsumma för ersättningen
åt dem som sköter uppbörden, blir
det ju mycket små belopp till var och
en. Skulle man å andra sidan följa de
nuvarande reglerna och ge de många
uppbördsinstanserna samma ersättning
som tidigare, blir det ju mycket stora
totalbelopp.

Det är en sak i detta sammanhang
som jag lägger större vikt vid än pengarna
—- det vill jag betona — och det
är det administrativa besväret med uppbörd,
deklarationer och redovisningar.
Detta är en belastning för varje människa
som vi tar i anspråk för dessa
uppgifter. .lag tror det vore väldigt nyttigt
om riksdagen mer än tidigare beaktade
sådana synpunkter.

Därför hälsar jag med stor glädje att
vi inom bevillningsutskottet kommit
överens om att i stället för att dela ut
belopp — jag höll på att säga allmosor
— åt företagare, skall vi kompensera
vederbörande på det sättet att de får
behålla inkasserade skattemedel under
längre tid än vad Kungl. Maj:t har föreslagit.
De får då ränteersättning på de
pengarna, och det är lika värdefullt
som att få en anvisning från en statlig
myndighet. Jag hoppas att riksdagen
godkänner detta förslag. Vi föreslår en
förlängning av perioden mellan uppbörden
och redovisningen från 18 till
35 dagar. Detta tror jag är till fördel
för alla parter. I varje fall är det en
förnuftig ordning.

Alla de som talar om att vi skall bekämpa
byråkrati och de som bara vill
dela ut pengar till medborgarna bör ju
utan dåligt samvete kunna biträda en
sådan här uppgörelse.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

123

Herr talman! Tiden går fruktansvärt
fort! Det här materialet är av sådant
slag att man skulle kunna tala om det
länge. Jag utgår ifrån att ett antal av
kammarens ledamöter har läst föreliggande
betänkande från bevillningsutskottet.
Jag har ingalunda det kravet att
man mycket noga skall läsa de konstiga
och krångliga paragraferna och framställningarna.
Jag vill emellertid ha
sagt, att huvudsyftet med förslaget är
—- som jag sade förut —- att lyfta av
näringslivet vissa bördor, därför att så
sker ute på världsmarknaden. Här får
vi ett instrument som ger svensk export
skattelättnader. Exportföretagen får
samma konkurrensmöjligheter som andra
på världsmarknaden. Jag är den
förste att erkänna att det är betydelsefullt
att så sker.

Men det är också klart att vi måste
beakta den statsfinansiella situationen.
Därför har vi tagit in en arbetsgivaravgift.
Den avgiften skall inte jag tala
om därför att det kommer min värderade
utskottskollega, herr Erik Wärnberg,
att göra. Han kommer att motivera
vår inställning.

Tillåt mig bara upprepa vad jag har
sagt flera gånger tidigare, att mitt ställningstagande
i den allmänna skatteberedningen
när jag på sin tid tillstyrkte
en allmän mervärdeskatt var förutsättningen
att socialavgiften kom samtidigt.
Min ståndpunkt är oförändrad. En mervärdeskatt
utan arbetsgivaravgift i nuvarande
läge är inte tänkbar. Om man
inte accepterar arbetsgivaravgiften kommer
i varje fall inte jag personligen •—
och jag utgår ifrån att huvuddelen av
mitt parti har samma inställning — att
acceptera mervärdeskatten. Och jag tror
att det är särskilt viktigt att man har
klart för sig detta i kammaren, så att
man inte säger att det är ett »tillbakadragande»
av det förslag som man hade
räknat med skulle gå igenom. Så är
inte förhållandet.

Nu är vi väl, herr talman, i denna
kammare så pass ordrika att vi kommer
att fatta vårt beslut efter andra

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kammarens beslut, och då har vi fått
klart för oss hela den situation som
föreligger beträffande detta skatteför^
slag.

Slutligen, herr talman, vill jag säga,
att när nu en partiledare och ett par
gruppledare m. fl. kommer att inleda en
debatt på annan bas, skall jag inte besvära
mig med att ytterligare utveckla
vad jag nu har sagt. Det ligger utanför
den plan som är uppritad för denna
debatt. Men jag tyckte, herr talman,
att jag skulle ha rätt att ta i anspråk
den här stunden för att tala om att
det finns också ett förslag om mervärdeskatt,
som kammaren kanske borde
uppmärksamma.

Vi skall senare ställa yrkanden.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande, herr Ericsson i Kinna, både
började och slutade med en ursäkt för
att han startade debatten med ett anförande
om mervärdeskatten.

Jag tycker inte att det finns någon
anledning härtill. I själva verket är det
mycket naturligt att den socialdemokratiske
företrädaren för utskottet inleder
med några motiv för att mervärdeskatten
— som de borgerliga partierna
under många år har yrkat på
nu slutligen genomföres och som nu
definitivt inlemmats i det svenska skattesystemet.
Det är i och för sig glädjande
att vi har kommit så långt, fastän
det naturligtvis har tagit — enligt vår
mening — alltför många år innan vi
har nått därhän. Det är dock ett steg
på vägen till en genomgripande skatter
reform.

Jag kommer inte att närmare gå in
på mervärdeskattens speciella problem,
utan jag tänker följa den ordning som
vi tidigare har haft när vi har talat
om kompletteringspropositionen och
bevillningarna, nämligen säga något allmänt
om den ekonomiska politiken. I
och för sig vore det då naturligt att
utgå från den kompletteringsproposi -

124

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

tion som finansminister Sträng bär signerat.
Nu har emellertid finansministern
signerat så mycket, att det är frestande
att ta ett annat utgångsmaterial. Denna
gång tänker jag på ett material som liar
lästs av långt flera människor än de
som har tagit del av kompletteringspropositionen.

Det är den stora helsidesannons med
finansminister Strängs behagliga och
förtroendegivande utseende som biickfång,
som vi har tagit del av i dagstidningarna
för några dagar sedan. Den
annonsen inleds med en rubrik — en
uppmaning till alla läsare. »För er som
vill ha fakta», säger herr Sträng.

Sedan börjar faktaredovisningen.
Herr Sträng säger: »Produktionen

växer i år med fyra procent.» Det låter
bra men finansministern tvingades
häromdagen i kompletteringspropositionen
redovisa att ökningen 1967 blev
sämre än han trodde ännu i januari i
år, eller endast tre procent. Nu tror
finansministern emellertid på 4 procent
för år 1968. Låt oss hoppas att
han får rätt.

»Exporten ökar i år med 6,5 procent.
Handelsbalansen är stabil», fortsätter
finansministern. Exportökningen var
mycket god under första halvåret 1967,
över 8 procent. Under andra halvåret
nådde vi en betydligt sämre ökningstakt,
och nu är frågan om utvecklingen
kommer att bli densamma under år
1968.

»Sysselsättningen förbättras», fortsätter
finansministern. Javisst, sysselsättningen
förbättras alltid säsongmässigt.
När det blir ljust och varmt på
våren och sommaren medför det tydligen
en tendens, i detta under vintern
snöiga och kalla land, till lättnad på
arbetsmarknaden. Arbetslösheten är
dock större än den var vid denna tid
förra året, och det är en utveckling
som är av betydelse. Av kompletteringspropositionen
framgår också, att
finansministern är orolig för sysselsättningsläget
nästa vinter. Han nämner
att det finns behov av ökad om -

skolning och beredskapsarbeten. Vi
medger gärna att där finns ett behov,
men det betyder naturligtvis inte att
arbetslösheten minskar.

Vilka slutsatser kan man dra av
dessa s. k. fakta? Jo, helt enkelt att det
inte är fråga om fakta. Det är här,
på samma sätt som i statsverkspropositionen
och kompletteringspropositionen,
en prognos, dvs. en uppskattning,
en mätning eller en gissning för framtiden.

Jag har velat nämna detta därför
att jag tror att det är en form av försiktig
förfalskning att ge sken av att
denna sifferredovisning, som man måste
använda sig av i politiken, skall betraktas
som en ren och klar faktaredogörelse.

Emellertid slutar finansminister
Sträng med en realistisk gissning. Han
säger: »Den ekonomiska uppgången betyder
inte att problemen är borta.» Däri
bär finansministern obestridligen rätt.
Det är inte ett faktakonstaterande från
min sida, men det är en tro, en gissning.
Jag tror att uttalandet är realistiskt.

Med utgångspunkt från detta vill jag
säga några ord om hur vi inom högerpartiet
ser på bakgrunden till den nuvarande
ekonomiska situationen och till
framtidsutvecklingen. En förbättring
av den internationella konjunkturen
tycks nu lyckligtvis vara på väg sedan
någon tid. Den ljusare bilden innehåller
dock många skuggor och
många orosmoln, som framträder mer
eller mindre tydligt i horisonten.

Den västtyska utvecklingen har sedan
länge betraktats som central när
det gäller konjunkturbedömningen. En
ökad aktivitet i den tyska ekonomin
har nu lett till att en del svenska företag
kan få glädja sig åt en förbättring
av försäljningen på denna marknad.

Vi tyckte oss också se en början till
en fransk konjunkturuppgång — tills de
nuvarande oroligheterna i Frankrike
bröt ut. Vad dessa kommer att leda till
kan inte förutses i dag, men vi vet att

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

125

en ekonomisk kris i Frankrike, som är
oundviklig om den sociala krisen blir
långvarig, inte kan undgå att få allvarliga
och mycket svåröverskådliga konsekvenser
för oss och även för hela
EEC-området.

Det är nu snart sex månader sedan
den engelska labourregeringen till slut
tvingades devalvera pundet. Vi vet att
effekten härav hittills varit otillräcklig.
De kompletterande åtgärder som vidtagits
har inte varit tillräckliga. Den
engelska exporten har visserligen förbättrats,
men en fortsatt hög import
oroar. Det är tyvärr, herr finansminister,
ingen hemlighet att man nu i ansvariga
kretsar i London diskuterar direkta
importrestriktioner. Det är f. ö. tveksamt
om de i dagarna vidtagna kreditrestriktionerna
kommer att bedömas
som ensamt tillräckliga.

I USA har en skattehöjning föreslagits.
Finansministern kanske drar lätt
på munnen, eftersom jag ohöljt talar om
skattehöjning. Vi vet emellertid att den
amerikanska skattehöjningen återigen
har skjutits upp. Därmed ökar riskerna
för att andra åtgärder vidtages med
mer negativ effekt på det internationella
handelsutbytet. Det finns sålunda i
dag tecken på att vi återigen kan drivas
in i ett nytt internationellt ekonomiskt
krisläge. Vi skall naturligtvis hoppas att
det går att undvika.

Nu är den stora frågan för oss, vilken
ekonomisk politik som vi skall föra.
Det gäller naturligtvis för oss att inte
bara reagera på tillfälliga inhemska och
utländska impulser och prognoser. Än
viktigare är att handla rätt i det längre
perspektivet, att rätt förstå tidens utvecklingstendenser
och att ställa de rätta
frågorna om framtiden; helt enkelt
att klarlägga de realistiska alternativen
och ge medborgarna ett ärligt val mellan
dessa alternativ.

Socialdemokraternas misslyckanden
i fråga om den löpande ekonomiska politiken
under efterkrigstiden är för
denna kammare och inte minst för
oppositionen många och välkända. De

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
bär ansvaret för dagens svårigheter
med sviktande sysselsättning och lönsamhet.
Men frågan är om socialdemokraternas
eller regeringens egna svårigheter
att förstå framtiden ändå inte
är ännu allvarligare.

Efterkrigstidens för oss speciellt
gynnsamma konkurrenssituation hör nu
sedan länge till historien. Under den
långa uppbyggnadsperioden hade efterfrågan
på varor ett stort försprång över
produktionskapaciteten i världen. Men
så är inte längre fallet. Den internationella
konkurrensen har blivit allt hårdare.
Överkapacitet finns nu på flera
områden.

Vilka konstateranden kan man göra
mot denna bakgrund? Jag skulle först
vilja ta upp tre frågor.

För det första tenderar det svenska
näringslivets produktion att utgöra en
allt mindre del av den växande världsproduktionen.
Därmed blir vår produktion
känsligare. Den blir lättare att
ersätta av våra konkurrentländer. Vi
har också förlorat mycket av vår prisledande
ställning i fråga om de traditionella
stora svenska exportprodukterna.
Låt mig ta cellulosan som exempel
och ange några siffror. Vår andel av
världsproduktionen av kemisk och mekanisk
massa bär minskat från cirka 15
procent år 1937 till 9 procent år 1950,
till drygt 8 procent år 1960, och nu är
den nere i cirka 7 procent. Det betyder
att vi i dag måste lita mer till egen kraft
och förmåga att konkurrera. Vi löper
med andra ord större risker.

För det andra får vi inte glömma, att
den tekniska och ekonomiska utvecklingen
går allt snabbare, vilket är detsamma
som att säga, att den ekonomiska
livslängden hos det som vi producerar
blir allt kortare. Därav kan man
dra en annan slutsats, nämligen att den
tid krymper som vi har på oss för att
ta igen investeringarna.

För det tredje — det finns särskild
anledning att säga det sedan utvecklings-
och forskningsministern har anlänt
till kammaren — kräver naturligt -

126

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 efii.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vis utvecklingen att vi satsar mer på
forskning och utveckling av de produkter
som vi har en möjlighet att konkurrera
med.

Yad betyder nu detta, utom att vi lever
i en farligare värld? Större risker i
produktionen, större avskrivningsbehov
och större riskfyllda investeringar
betyder att vi måste ha en lönsammare
produktion och finansiellt starkare företag.
Då tänker jag inte bara på enskilda
företag utan lika mycket på kooperativa
eller statliga, i den mån sådana
behövs. De anställdas trygghet
kräver detta. Samhällets och de olika
företagens intressen blir i nuvarande
läge alltmer påtagligt gemensamma.

I dag kan vi konstatera den socialdemokratiska
regeringens politiska
misslyckande på en väsentlig punkt:
den svenska produktionens lönsamhet
har kraftigt försämrats. Investeringsviljan
i näringslivet har — det visar
statistiken — stagnerat och företagens
ekonomiska resurser försvagats.

Misslyckandet ligger i att vi har skaffat
oss ett handikapp i den hårdnande
internationella konkurrensen, nämligen
de höga produktionskostnaderna. För
att undvika missförstånd vill jag gärna
ha sagt, att jag inte menar att våra
reallöner är för höga. Tvärtom. Jag menar
inte heller att medborgarnas konsumtion
är för hög. I själva verket ligger
det så till att den på papperet utomordentligt
stora löneökningen för en industriarbetare
under 60-talet — 4 å 5
kronor per timme —- inte har ökat hans
egen reella köpkraft, över vilken han
själv bestämmer, med stort mer än en
50-öring per arbetad timme. Det är i
stället de totala produktionskostnaderna
som har blivit för höga.

Jag vill passa på att rätta till ett missförstånd
som ofta upprepas från socialdemokratiskt
håll, nämligen att vår inflation
inte skadar oss så länge andra
länder tillåter sig en motsvarande inflation.
Det är inte på detta sätt när exportpriserna
ligger still; och det har
de i stort sett gjort under 60-talet.

Det är inte heller den relativa kostnadsstegringen
som vi skall hålla i nivå
med våra konkurrenters. Vad som räknas
är stegringen i kronor och ören;
och den blir stor eftersom vårt utgångsläge
är högt. Regeringen har försatt oss
i den situationen och måste ta ansvaret
för den. Vårt näringslivs produktivitet
är visserligen mycket hög, det är
riktigt, och den kan säkert höjas ytterligare.
Men att tro att den framdeles
kan kontinuerligt höjas snabbare än våra
konkurrenters, vilket är vad vårt
höga kostnadsläge egentligen kräver,
det är en illusion.

Vi har nu hunnit se en hel del av de
svårigheter jag talar om. Arbetslösheten
är fortfarande hög i vårt land, med den
måttstock vi skall använda. Jag tänker
inte ta upp en diskussion om hur sysselsättningen
statistiskt skall redovisas;
den frågan bär vi debatterat många
gånger förut. Men vi vet att de enskilda
människorna känner problemets
storlek — alltså de arbetslösa, de som
är under omskolning eller i beredskapsarbete
och som oroar sig för framtiden.
Detsamma gäller hemmafruarna
som på grund av arbetsmarknadsläget
inte kan gå ut i arbetslivet om de haft
arbete tidigare eller om de önskar
börja ett förvärvsarbete. Många ungdomar
vet inte heller om de kommer att
bli sysselsatta inom det yrke de utbildat
sig för.

I det längre perspektivet kommer arbetskraftsbristen
att erbjuda ett dominerande
ekonomisk-politiskt problem,
anser finansministern, om jag rätt har
läst kompletteringspropositionen. Ja,
det är samma tanke som var ett centralt
tema i långtidsutredningen för den ekonomiska
utvecklingen under perioden
1966—1970. Men utvecklingen under
de senaste åren har visat något annat.
Med en socialdemokratisk regering får
vi uppenbarligen behålla bekymren för
sysselsättningen. Låt mig ge några
exempel från industrin.

I mars i år redovisades 2,5 procent
färre sysselsatta än för ett år sedan.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

127

En särskild beräkning för verkstadsindustrin,
som ju brukar tilldelas en avgörande
roll i den framtida utvecklingen,
visar att sysselsättningen i mars
1968 var 8,23 miljoner arbetstimmar
per vecka mot 8,88 miljoner arbetstimmar
i mars i fjol. Enligt en revidering
av långtidsutredningens långtidsprognos,
som nyligen slutförts inom industrins
utredningsinstitut, kommer den
produktionsökning man nu förutser
fram till 1970 att klaras utan nyanställningar.

Den här utvecklingen skulle i och
för sig inte inge någon oro, om samtidigt
industriinvesteringarna steg och
om lönsamheten var god. Siffrorna skulle
då kunna vara ett uttryck för en naturlig
strukturell förändring. Men nu är
det inte så; lönsamheten är inom alltför
många branscher klart otillfredsställande,
och investeringarna har stagnerat.
Samtidigt ökar investeringar och sysselsättning
i de svenska företagens verksamhet
utomlands, men det ger ju inte
någon sysselsättning i första hand åt
de svenska arbetarna.

Vi fick en tidig varningssignal för
några år sedan. Det gäller störningen i
handelsbalansen. Konjunkturförsvagningen
gav oss ett andrum i det avseendet.
Konjunkturen har nu inte ens
hunnit mer än börja förbättras, förrän
siffrorna för handelsutbytet åter försvagas.
För perioden januari—april
1968 beräknas underskottet till 800 miljoner
kronor mot cirka 630 miljoner
kronor för samma kvartal förra året.

Den engelska situationen under senare
år, när man i avsaknad av manöverutrymme
tvingats föra något slags
stop and go-politik, borde på den här
punkten verkligen vara ett avskräckande
exempel för finansminister
Sträng.

Hur har nu regeringen uppfattat dessa
den ekonomiska politikens mera
långsiktiga problem? Vad har man för
recept?

Jo, säger man, vi måste nu få till
stånd en ominriktning av vårt närings -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
liv. Man kallar det för en strukturrationalisering.
Vi måste ha nya företag,
större företag, ja, nästan bara stora företag
har det ibland verkat som man
vill ha. Vi måste också tillverka andra
och nya produkter.

Herr talman, den allvarliga sanningen
är, att en aldrig så ambitiös s. k.
strukturrationalisering inte erbjuder oss
en väg ur det dilemma som vår hemmagjorda
inflation har försatt oss i. Vi
kommer inte ifrån tvånget att på ett
konkurrenskraftigt sätt tillverka i stort
sett de varor som vi hittills ägnat oss åt
att producera och sälja. Vi behöver vår
skogsindustri, vi behöver vår textilindustri.
Vi behöver vår fiskeindustri,
för att ta något helt annat.

Vi har under de senaste åren fått
uppleva mycket av det som brukar få
heta strukturrationaliserande åtgärder,
dvs. nedläggningar, sammanslagningar,
omläggning av driften i företag. Vi kan
kalla det för strukturrationalisering,
men vi kan också kalla det för rationalisering
över huvud taget, en rationalisering
som lägger en bättre grund för
framtiden. Men det viktiga är att vi kan
inte, vi vill inte och vi skall inte slå
ut alla de branscher, som inte kan klara
ett orealistiskt kostnadsläge. Det kan
inte vara rationellt att tänka på det sättet.

Den återstående delen av regeringens
eller socialdemokratiska partiets recept
för framtiden tycks vara att våra företag
inte får vara finansiellt starka. Företagssparandet
vill man tydligtvis inte
skall öka. De som uttryckt sin berättigade
oro över vad detta har och kommer
att ha för effekt på företagens vilja
och förmåga att satsa på framtiden,
har fått nöja sig med svaret att företagen
får vänja sig vid en sämre konsolidering.
Företagssparandet, säger
man, står nämligen i motsättning till
löntagarnas intressen. Det är fråga om
en konflikt mellan att vinster nedplöjs
i företagen eller utgår i form av skatter
och löner, säger finansministern. Det
uppenbart felaktiga i tankegången är

128

Nr 29

Onsdagen den 29 ma] 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
att man tappat bort, att ett företags
gradvis ökade styrka är en förutsättning
för utveckling och att man i företaget
måste skapa en buffert för de anställdas
skydd.

Varför kan då inte företagen i stället
för att ha eget sparande förlita sig på
kollektivt sparande, på de av finansminister
Sträng direkt eller indirekt
kontrollerade finansieringskällorna?

Jo, helt enkelt därför att de då blir
mer beroende av omdömet hos de personer
som beslutar om dessa medels
fördelning. Detta bör i och för sig inte
vara någonting att oja sig över, eftersom
vi alltid haft kreditinstitut som på
olika sätt måste fördela pengar. Men
beroendet får inte bli för stort, ty besluten
har ju samtidigt blivit så mycket
mer komplicerade. Man kan inte begära
att de personer som sitter i olika, av
det kollektiva sparandet influerade institut,
kan utveckla tillräcklig fantasi,
tillräckliga kunskaper och tillräckligt
omdöme för att klara denna ökade börda.

Slutsatsen av detta resonemang, som
naturligtvis är tillspetsat, ger sig ganska
naturligt. Vi behöver främst starka
och flexibla företag. De kan inte ersättas
av starka statliga finansieringsinstitut.

Låt mig sedan säga några ord om de
ekonomisk-politiska målsättningarna,
eftersom de tas upp i kompletteringspropositionen.
Traditionellt har man
talat om tre bollar som skall hållas i
luften — god sysselsättning, stabilt penningvärde
och extern balans. I vår tid
har vi försvårat detta balansnummer
ytterligare något genom att ta med en
ny målsättning, nämligen en oavbruten
god och jämn tillväxt. Men socialdemokraterna
har ännu en målsättning: en
ständig tillväxt av den statliga verksamheten.
Mot den bakgrunden är det
inte att förvåna sig över att de ibland
tappar en boll eller två.

Hur står det för övrigt till med skärpan
på de ekonomisk-politiska verktyg
som finansminister Sträng under så

många år har försökt använda? Hur
har regeringen vårdat sig om dessa
verktyg?

Svaret är väl att de har blivit avsevärt
slöa genom felaktig användning.
Om de ekonomisk-politiska medlen skall
bevara sin förmåga att motverka inflation,
så får de inte brukas alltför länge
och alltför ensidigt. En annan förutsättning
är att inflationen inte allmänt
får förväntas av opinionen, av löntagare
och företagare. Om vi alla som
konsumerar, investerar eller vill ha
krediter, vänjer oss vid att räkna med
en viss inflation och vänjer oss vid de
företeelser som har till uppgift att motverka
den, såsom dyra pengar eller
stigande skatter, så finner vi naturligtvis
olika vägar att i stor utsträckning
kompensera oss. Det är med medicin
mot inflation som med annan antibiotika
— man måste lyckas ganska kvickt
med kuren.

Jag skall kanske på denna punkt göra
ett tillägg för att vara helt rättvis mot
mina borgerliga kolleger. Det resonemang
som jag nu fört har jag också
återfunnit i folkpartiets och centerpartiets
motion, där man har begärt en utredning
av olika finanspolitiska åtgärders
verkningar under medverkan av
ekonomisk expertis. Det kan väl inte
innebära annat än att folkpartiet och
centerpartiet liksom vi har gripits av
tvivel på de sedvanliga ekonomisk-politiska
medlens verkningsförmåga.

Hur skall vi nu klara oss ut ur denna
situation? Låt mig börja med att säga
något om målsättningarna som vi ser
det inom högerpartiet.

Vi sätter sysselsättningen främst. Arbetslöshet
är en tragik, men det är också
ett slöseri. Det finns anledning för
oss i högerpartiet och för alla demokratiska
partier att understryka det.
Hur skall vi klara det? Utgångspunkten
måste vara starkare företag som ger
fler sysselsättningsmöjligheter, kompletterade
på det sociala området med en
generell arbetslöshetsförsäkring. Det är
första målet.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

129

Tillväxten är vårt andra huvudmål.
Så många uppgifter är ännu olösta att
vi behöver nya resurser. Det är först
när man skapat nya resurser som en
diskussion om vart resurserna skall gå
och vem som skall bestämma över dem
verkligen kan ha en mening.

Vidare anser vi att den ekonomiska
politiken skall syfta till att sprida de
ökade ekonomiska tillgångarna på så
många händer som möjligt. I det ekonomiska
principprogram som vi många
gånger har framfört här i riksdagen
och på andra ställen under beteckningen
ägardemokrati har vi närmare utvecklat
denna målsättning. Jag vill här
bara peka på att denna strävan har
både en ideologisk innebörd ■— demokrati
förutsätter ekonomisk frihet —
och en ekonomisk-politisk. Genom att
befordra ett ökat enskilt sparande och
ägande kan vi också återge de ekonomisk-politiska
verktygen en del av deras
skärpa.

Hur skall vi nu klara den obalans
som vi har?

För det första kan man säga att vi
skall klara obalansen genom klokare
hushållning. Men då säger finansminister
Sträng att han har utnyttjat all den
klokskap som regeringen har i omdöme
och teknisk hjälp.

Vårt krav på klokare hushållning är
inte ett önskemål om minskad service.
Det är ett krav på effektivare samhällsservice.
Näringslivets människor har
tvingats till en skärpt rationaliseringsprocess.
Det är klart att samma krav
i ökande utsträckning år från år riktas
mot den offentliga sektorn. Vi har under
senare år gång på gång framhållit
att de offentliga utgifterna inte bör tilllåtas
öka snabbare än den totala produktionen
av varor och tjänster. Vi har
till årets riksdag lagt fram ett förslag
■— och vi har också reserverat oss för
det — om en allmän besparingsutredning
för att komma en bit på väg till
detta mål.

Våra ekonomisk-politiska problem
har uppenbarligen liksom våra grann 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
länders sin rot i de offentliga utgifternas
snabba stegringstakt. Därför finns
det anledning för mig att citera den
nye danske finansministern, högermannen
Poul Mpller: »Den nya regeringen
kommer att ge statens budgetpolitik en
ny inriktning. Vi kommer icke längre
att låta olika departement och verk
framlägga önskelistor, som så i sista
ögonblicket skall skäras ned — så gott
det nu sig göra låter. Vi meddelar dem
i stället nu hur mycket deras utgifter
kan få stiga under det kommande året,
så att vi därmed från början har en
målsättning för hur stor den samlade
utgiftsstegringen kan få bli. Målet är
att statens utgiftsstegring under kommande
år skall hållas i takt med den
väntade produktionsstegringen.»

Det är alltså målsättningen för den
nya danska borgerliga samlingsregeringen,
och det är en målsättning som
en annan regering i Sverige — jag hoppas
det blir en borgerlig samlingsregering
efter valet — också borde göra till
sin.

Herr talman! Vi har också inom högerpartiet
arbetat för en begränsad reform
av den direkta beskattningen, och
vi har arbetat för att denna reform
skulle beslutas av 1968 års riksdag.
Vårt förslag är av måttlig storlek, både
statsfinansiellt och för skattebetalarna.
Något annat har inte varit möjligt. Men
vi anser att det skall kunna få en stor
psykologisk effekt inför höstens avtalsrörelse.
Det gäller för oss att visa att
det går att sänka skatterna. Det är den
väg som vi måste beträda. För framtiden
gäller nu som tidigare att en genomgripande
skattereform är vår viktigaste
ekonomisk-politiska uppgift i dagens
läge.

Var regeringen Erlander — eller kanske
jag i detta fall skall säga regeringen
Gunnar Sträng — aldrig tycks vilja erkänna
är den effekt som skattetrycket
och skattepolitikens utformning har på
det ekonomiska livet. Det höga skatteuttaget
har för regeringen blivit en fråga
om att bokföringsmässigt täcka sina

130

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
utgiftsbehov. Vi har från högerpartiet
starkt kritiserat denna högskattepolitikens
filosofi. Vi har konsekvent krävt
lägre och rättvisare skatter. Vi har
gjort det i förvissningen om att man
därmed får en stimulerande effekt på
arbetsviljan och produktionsförmågan.
Och vi har tidigare haft stöd, inte minst
av folkpartiet, i denna vår strävan.

I ett samhälle där över 40 procent av
bruttonationalprodukten går till skatter
och obligatoriska avgifter av olika slag
är varken skattetryckets förändringar
eller sättet att ta ut skatter av underordnad
betydelse. Tvärtom. Frågan
sammanhänger direkt med den ekonomiska
tillväxtproblematiken.

Vad menar regeringen med ekonomisk
tillväxt? Vad menar regeringen
med resurser? I rimlighetens namn kan
man ju inte mena endast nya kronor
till statskassan. Ökade resurser, ökade
ekonomiska tillgångar i samhället är ju
inte något annat än att våra gemensamma
produktionsinsatser blir större och
större år från år, vilket i sin tur ger
ett växande skatteunderlag som i nästa
etapp även ger stat och kommun ökade
resurser.

•lag utgår från att detta motiv — att
få en resursskapande skattepolitik —•
också var vägledande för finansminister
Sträng när han 1960 tillsatte en
skatteutredning med uppgift att göra
ett mera modernt och tidsanspassat
skattesystem.

Jag utgår ifrån att detta motiv spelade
en stor roll för löntagarorganisationerna
när de 1964 helhjärtat slöt upp
bakom kravet på en produktionsfrämjande
skattereform.

Jag utgår ifrån att detta motiv fanns
även hos övriga demokratiska partier
och ekonomiska experter som ställde
sig bakom detta krav på skattereform
— som regeringen sedan svek.

Herr talman! Högerpartiet har konsekvent
år efter år fullföljt detta löntagarkrav
på lägre och rättvisare skatter.
De förslag som vi i dag framlagt
innebär i begynnelseskedet sänkta mar -

ginalskatter, höjda ortsavdrag och särskilda
skattelättnader för folkpensionärerna.
Därefter måste vi ha en utredning
om en ny produktionsstimulerande
skattepolitik för framtiden med fullföljande
av reformerandet av skatteskalorna,
med indexbindning av ortsavdrag
och skatteskalor — för att nämna
några exempel.

Högerpartiet vill — jag citerar en
folkpartiannons, publicerad nu i vår
— »genomföra en skattereform, som gör
det mer lönande både att arbeta och
att spara». Det är, herr talman, ett krav
som vi inte viker ifrån, vilket vi bl. a.
visat genom våra konkret framlagda
förslag till årets riksdag. Det är också
ett reformkrav som vi kommer att ta
med oss, som vi kommer att driva i en
eventuellt kommande borgerlig regering.

Att det på en del håll inom folkpartiet
varit tal om att uppskjuta de tidigare
skattesänkningskraven förändrar
naturligtvis inte högerpartiets inställning
till behovet av en skattereform.
Tvärtom, ju mer opreciserad och svävande
man på folkpartihåll blir i sina
skatteuttalanden, ju viktigare är det att
högerpartiet klart uttrycker sin uppfattning
i skattefrågan och att det är
berett att arbeta för den både i oppositionsställning
och som part i en borgerlig
trepartiregering. Ty det borgerliga
samarbetet måste bygga på vissa
principer. Högerpartiet, folkpartiet och
centerpartiet är i dag tre ungefär jämnstora
partier. I en borgerlig regering
måste vart och ett av partierna respektera
och ta hänsyn till de väljare som
står bakom respektive parti. Det är en
demokratisk skyldighet. Inget parti kan
kräva att få diktera varje enskild punkt
i den samlade borgerliga politiken. Det
gäller folkpartiet och centerpartiet, och
det gäller högerpartiet, även i skattefrågan.

Vad som nu lett till det goda samarbetet
mellan de borgerliga partierna i
Norge och Danmark är att man inom
regeringen har tagit och gett. Ingen har

Onsdagen den 29 mai 1968 em,

Nr 29

131

dikterat några villkor utan samarbetet
har byggt på en vilja att kompromissa
sig fram. På samma sätt måste vi arbeta
i Sverige, och jag vill sluta med
att uttala min glädje över att samarbetet
mellan oss inom borgerligheten på
en rad punkter lett till gemensamma
ställningstaganden under de senaste
åren. Det visar dessutom att vi inom
borgerligheten i dag inte har tid eller
råd till någon inbördes träta. Det finns,
herr talman, dess bättre mycket annat
att ta itu med.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Något mer än fyra månader
har förflutit från det finansplanen
framlades och tills vi fick ta del
av den reviderade finansplanen. Onekligen
har många förändringar skett under
denna tid till både det bättre och
det sämre. Det redovisas nu att nationalproduktens
tillväxt beräknas till cirka
3 procent vilket är lägre än man
tidigare antagit. Lagerinvesteringarna
i Sverige sjönk med drygt en miljard
kronor och industrins investeringar
sjönk under fjolåret med en halv procent.
I förhållande till uppskattningen
i finansplanen innebär den här beräkningen
en mindre nedjustering.

Jag skall inte gå in på prisstegringar
och penningvärdeförsämring. Men jag
vill i stället redovisa utvecklingen under
en längre period. Jag vill börja med
det första hela år då den socialdemokratiska
regeringen tillträdde i vårt
land, dvs. 1946. Om jag för detta år
anger kronans värde till 100 blev år
1867 värdet 43 öre. Det anger den
största inflation som vi någonsin haft
i vårt land.

Under vintern har konjunkturen fortfarande
varit ganska svag. Vi har haft
en för våra förhållanden mycket hög arbetslöshet
och har också haft en del
andra bekymmer på det ekonomiska
området. Lönsamheten i näringslivet
har för det mest varit dålig och räntan
har legat på en hög nivå. Investe -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ringsbenägenheten har inte varit tillfredsställande.

Beträffande den närmaste framtiden
har finansministern visat en optimistisk
attityd. I kompletteringspropositionen
säger han att man kan se framtiden
an med försiktig optimism. Men
läser vi den annons som herr Holmberg
tidigare har hänvisat till finner
vi att finansministern där har gjort
långt djärvare uttalanden. Där heter det
att vi är på väg mot en ekonomisk
uppgång, den internationella konjunkturen
förbättras.

Dessa yttranden stämmer emellertid
inte särskilt väl med regeringens handlande.
Det är inte länge sedan man fattade
beslut om att frisläppa investeringsfonderna
till den 1 april nästa
år. Detta är en väl befogad åtgärd enligt
min mening. Men om man vidtager
den samtidigt med att man börjar
skönja en konjunkturförbättring, då är
man ganska sent ute.

Vi vet inte om finansministerns optimism
är befogad. Det får utvecklingen
visa. Den internationella konjunkturbilden
är tämligen oskarp. I Förenta
staterna som har en förhållandevis hög
aktivitet i näringslivet, är orderingången
till industrin inte särskilt imponerande.
Åtgärderna för att bromsa dollarutflödet
har en dämpande effekt på
den internationella ekonomin. I Tyskland
ökar industriproduktionen relativt
långsamt, även om utvecklingen inte
är riktigt enhetlig. Från OECD har man
framhållit att det behövs fortsatta stora
statsbeställningar för att kunna hålla
konjunkturuppgången intakt i det
landet. Frankrike har fört en försiktig
ekonomisk politik och i England tycks
de ekonomiska svårigheterna vara bestående.
Alla de länder som jag här har
nämnt brottas med allvarliga strukturproblem,
företagsnedläggelser, omställning
och friställning av arbetskraft. Därför
kan man ifrågasätta om finansministerns
bedömning är alldeles riktig.

På vissa punkter har regeringen accepterat
centerpartiets konjunkturbe -

132

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
dömning. Det gäller i viss utsträckning
de statliga beställningarna, ändringar av
bestämmelser för oprioriterat byggande
och den högst måttliga räntesänkning
på 0,5 procent som har skett i år. På
flera punkter har man delvis gått våra
krav till mötes. Vi anser att man
bör fortsätta på den vägen och avveckla
punktskatterna. En annan viktig
åtgärd är att få bort energiskatten.

Herr talman! En punkt som är synnerligen
betydelsefull gäller investeringarna,
där jag anser att det förekommer
stor inkonsekvens från finansministerns
sida. I årets finansplan står att läsa om
målet för den ekonomiska politiken, att
den under år 1967 inriktades på att
skapa utrymme för en uppgång av industrins
investeringar. Hur blev det,
herr finansminister, med denna målsättning?
Ja, han behöver knappast
svara på det, ty det blev att industrins
investeringar minskade under år 1967
vilket redovisats i den reviderade finansplanen.
Något klarare besked på
att regeringen har gjort en felaktig
bedömning kan man inte gärna få. Det
är direkt vederlagt i de handlingar ur
vilka jag här har citerat.

Beträffande de kommunala investeringarna
är det intressant att läsa de
uttalanden som finansministern tidigare
gjorde. I förra årets finansplan framhöll
finansministern: »Det finns därför
anledning att anta att de kommunala
investeringsplanerna kommer att revideras
nedåt ganska kraftigt. Jag har
räknat med en ökning av de kommunala
byggnadsinvesteringarna med 7 procent
i stället för den i planerna angivna
ökningen på 11 procent.» Nu konstaterar
finansministern att de kommunala
investeringarna har ökat med 11 procent.
Det skulle vara intressant att göra
ytterligare åtskilliga jämförelser mellan
olika finansplaner, men det förefaller
som om vi som ägnar oss åt politik
inte riktigt har den tid som
behövs för att göra sådana jämförelser.
Man skulle kanske ändå kunna göra
en travestering av några berömda ord

och säga att finansministerns värsta
fiender i politiskt avseende är hans tidigare
finansplaner.

Jag vill emellertid mycket kraftigt
understryka vad man har sagt om investeringarnas
betydelse i den reviderade
finansplanen. Man har framhållit
att när en ytterligare investeringsökning
under de närmaste åren ter sig nödvändig
för att säkra realinkomster och
sysselsättning för 1970-talet, beror det
framför allt på att nyckeln till vårt näringslivs
utveckling utgörs av en alltmer
avancerad teknik, nya produktionsmetoder
och utveckling av nya varor. För politiken
är det en central uppgift att leda
utvecklingen in i dessa banor, att både
stimulera och ta initiativ till en investeringsinriktning
som främjar förnyelsen
och tillväxtförmågan i vårt näringsliv.

Jag kan fullständigt instämma i detta
uttalande men vill däremot inte
påstå att den förda politiken har lett
till att man verkligen har främjat investeringarna
och därmed lagt en grund
till vårt fortsatta välstånd. Ett av de
allvarligaste misstagen är att man inte
har beaktat investeringarna tillräckligt.

Det är naturligtvis utmärkt — och det
har finansministern ofta hänvisat till
— att bostadsinvesteringarna ytterligare
har ökat. I en annons, som åtminstone
vi politiker har läst med intresse, pekar
finansministern på att vi bygger
fler bostäder än någonsin tidigare;
100 000 å 105 000 lägenheter blir färdiga
i år. Det betyder att bostadsbyggandet
på ett år motsvarar en stad
av Malmö storlek. Jag vill göra ett par
kommentarer på den punkten. I en undersökning
som publicerades ganska nyligen
redovisas hur många bostäder som
hade rivits. Man får då fram nettotillskottet.
Under den period redovisningen
avser vill jag minnas att det byggdes
338 000 nya bostäder. Nettotillskottet
stannade vid 200 000. Finansministern
får leta upp någon stad i Sverige av
lämplig storlek och säga att samtidigt
som man bygger så mycket som mot -

Onsdagen den 29 maj 1968 om.

Nr 29

133

svarar Malmö stads storlek, river man
ned så mycket som motsvarar storleken
på den eller den staden.

Det hade kanske emellertid varit
lämpligt att komplettera bostadspolitiken
med ett uttalande av ordföranden
i Hyresgästföreningen, Erik Svensson:
Enligt tillgänglig statistik tjänar cirka
10 procent av landets löntagare över
35 000 kronor per år. Samtidigt bjuds
på hyresmarknaden ut cirka 50 000 nybyggda
lägenheter per år, eller halva
årsproduktionen, till en hyra av 7 000
kronor per år. Det betyder, säger Erik
Svensson, att om man upprätthåller den
gamla regeln att högst 20 procent av
inkomsten skall gå till hyra, reserveras
hälften av det årliga bostadsbyggandet
för 10 procent av befolkningen. Det är
i sanning en ransonering över plånboken,
säger Erik Svensson.

När jag så kraftigt betonade investeringarnas
betydelse var det naturligtvis
för att framhålla det nödvändiga i att
skapa sysselsättningsmöjligheter, att
grundlägga ett välstånd i vårt land. Men
det är självklart att vi inte kan undgå
fluktuationer på arbetsmarknaden. Förhållandena
har förbättrats nu, men
under vintern hade vi stora svårigheter
med upp till 64 000 arbetslösa. Det kan
vara av intresse att studera vad man
sagt i den reviderade finansplanen på
denna punkt. Man har framhållit att
under mars—april sjönk antalet registrerade
arbetslösa med nära 9 000 till
43 000. Samtidigt säger man att i slutet
av mars var 27 000 personer sysselsatta
i beredskapsarbete. Det är 7 000 fler än
vid motsvarande tidpunkt i fjol. Vidare
uppger man att yrkesutbildningen för
arbetslösa har byggts ut kraftigt. Den
omfattade i mars 35 000 personer, vilket
är 8 000 fler än i mars 1967.

Det är alltså 15 000 personer som man
har sysselsatt på annat sätt. Denna siffra
måste man dock ta i beaktande, om
man skall göra jämförelser mellan de
olika åren. Vad man än anser om denna
sysselsättning, så är det inte adekvat
att jämföra den med normal sysselsätt 6

Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ning, utan man måste ta hänsyn till dess
särskilda karaktär.

Man kan säga att det i viss mån har
varit en följetong att diskutera både
arbetslösheten och arbetslöshetsförsäkringen.
Dessa frågor diskuterades vid
remissdebatten. Statsministern och jag
hade en debatt om dem. Jag har diskuterat
med LO:s ordförande, Arne Geijer.
Jag konstaterar att svagheterna i den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringen i
första hand är att försäkringssystemet
inte på långt när omfattar alla som är i
behov av skydd. För närvarande finns
det cirka 3,6 miljoner förvärvsarbetande
i vårt land. Av dem är det knappt
1,7 miljoner personer som har sin försäkringsfråga
ordnad.

Vi har fått olika uttalanden i denna
fråga. Ibland har det varit ja, ibland
nej, ibland jaså och ibland ingenting
från regeringens sida.

Man har under remissdebatten och
i en senare debatt inriktat sig på att
bygga upp väldiga svårigheter för att
ordna cn arbetslöshetsförsäkring. Det
har varit huvudtemat. När vi har ställt
den konkreta frågan — jag upprepar
den nu till finansministern: Vill ni i
princip arbeta för att få fram en arbetslöshetsförsäkring?
— så har vi bara
fått svävande svar.

Men så reste inrikesministern ned till
Jönköping och talade. Enligt referat
som skickades ut genom TT — det var
väl granskat av honom själv — sade
han där direkt att det skall bli en arbetslöshetsförsäkring.
Det var ett uttalande
som vi hälsar med tillfredsställelse.
Sedan bär den förvirrade diskussionen
fortsatt inom det socialdemokratiska
partiet, och vi vet fortfarande inte
vad som egentligen är partiets mening
i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Vi
bär från centerns sida gett besked och
drivit mycket hårt att vi måste ha en
ordentlig arbetslöshetsförsäkring. I övriga
punkter av den ekonomiska politiken
har vi från centerns och folkpartiets
sida talat om vad vi anser skulle
göras. Det har varit en svag utveckling

134

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
på många områden. Ett förslag har
diskuterats mycket. Vi har nämnt tanken
på en rnndabordskonferens, och
man har ibland yttrat sig nära nog litet
försmädligt om det förslaget. Man
vill inte träffa företrädare för näringslivet,
fackföreningarna och partierna
för att diskutera med dem.

Men bara för någon tid sedan använde
statsministern här så många ord,
som jag knappast hört någon använda
tidigare, för att förklara hur oändligt
villig han var när det gällde att både
han och andra statsråd kunde offra tid
på att diskutera med organisationer,
varav en del hade sagt att våldsmetoder
ingick i deras ideologi. Det fanns tid
vid alla tillfällen, och han skulle mycket
gärna komma och diskutera med
dessa organisationer och ta medhjälpare
från regeringen med sig. Men när
det gäller att diskutera svårigheter inom
svensk ekonomi, då finns det inte
tid och inte lust. Man är inte alls intresserad
av att med fackföreningsrörelsen,
näringslivets företrädare och
partierna diskutera vilka åtgärder som
kunde vara lämpliga att vidtaga.

Vi har lagt fram en del förslag och
jag skall inte ta upp alla därför att de
finns redovisade i motionerna. Det har
aktualiserats ytterligare genom årets
höga arbetslöshet att vi framhållit att
i den förbättrade ekonomiska planering
vi önskar borde finnas en nationalbudget
i arbetskraftstermer. Det vore på sin
plats, och man skulle därigenom bättre
kunna planera hur man skulle bedöma
läget. Vi har föreslagit ett ekonomiskt
och socialt råd med företrädare för
statsmakterna och olika organisationer,
vilket bör inrättas i syfte att åstadkomma
bättre belysning av samhällsproblemens
verkliga läge och att förbereda
de berörda stabiliseringskonferenserna.

När vi diskuterar näringspolitiken
har en av de stora punkterna varit i
vilken form denna skall bedrivas och
hur företagsamheten skall fungera. Nu
finns det i dagens tidningar ett förslag

till ett nytt näringspolitiskt program
från socialdemokraterna. Det skall behandlas
senare, men det är ändå refererat
nu. Där säger statsrådet Wickman,
som har gett denna presskonferens,
bl. a. att statsföretagen växer. »Det är
inte fråga om att staten skall förvärva
företag mot företagens vilja», sade herr
Wickman. »Däremot kommer säkert
statliga företag att förvärva privata företag
även i fortsättningen. Skall man
starta en nyproduktion kommer man
snabbare i gång om det kan ske inom
ramen för befintliga företag.»

Det är en benägenhet att tro på statens
förmåga att kunna driva företag.
Samtidigt hörde jag att herr Wickman
i kväll — när vi talade om utvecklingsarbetet
— framhöll Amerikas förenta
stater såsom landet som vi har svårt att
konkurrera med. Det fordrades stora
resurser för att över huvud taget kunna
konkurrera med USA. Då tar han som
exempel ett land där man är särskilt
rädd för att låta någonting bedrivas i
statlig regi.

Jag erinrar mig vad Gunnar Myrdal
skrev i en av sina böcker efter kriget
— om det var »Varning för fredsoptimism»
eller någon annan. Han visade
där att det i Amerikas förenta stater
under kriget fanns en del företag som
tillhörde staten. Man kunde emellertid
i det landet inte tänka sig att de skulle
ens fortsätta, utan de måste försäljas
till privata företag. Detta var den mest
effektiva formen för att driva företag
och få en hög levnadsstandard. Jag tycker
att det är rätt märkligt att statsrådet
Wickman har gjort dessa så motstridande
påståenden, och jag skulle kunna
föra diskussionen mycket längre med
att visa på utvecklingen i länder med
mycket stort statsingripande. De har
inte någonting att skryta med vid en
absolut jämförelse med länder som har
andra politiska system.

Finansministern redovisade i början
av året ett lånebehov på 2 150 miljoner
kronor som det högsta belopp som kunde
tolereras. Nu redovisas summan

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

135

2 700 miljoner kronor. Jag vet inte om
gränsen är tänjbar så att nu detta belopp
kan tolereras. Annars borde logiskt
sett dessa pengar ha anskaffats
på annat sätt.

Vi har en svårighet i debatterna här
i riksdagen. I replikväxlingarna blir vi
nämligen stoppade av att repliktiden
är sex respektive tre minuter. Därför
tycker jag att det är på sin plats att
redan från början ta upp en fråga som
regeringen ständigt återkommer till. Det
gäller beräkningarna av de resultat oppositionspartiernas
olika förslag har
lett till. Jag hörde de siffror som finansministern
i dag anförde i andra
kammaren. Enligt min uppfattning är
de felaktiga.

Jag skulle råka i onåd hos kammaren
om jag läste upp den tre sidor
långa redovisning av budgetalternativen
jag har här. Men jag skulle inte ha någon
större medömkan med finansministern
om jag gjorde det; vi har diskuterat
detta ofta tidigare, och jag anser
att hans uppgifter är felaktiga. Det förslag
centerpartiet har presterat försämrar
inte budgeten i förhållande till finansministerns
budgetförslag. Det finns
konjunkturbetingade åtgärder på 345
miljoner kronor. I övrigt har vi presenterat
en lika balanserad budget som
finansministern. Jag skall gärna överlämna
handlingarna, om finansministern
har lust att ta del av dem.

Vi har bedömt situationen så att några
skattesänkningar inte nu kan komma
i fråga. Statsrådet Wickman sade
beträffande skatten att det står fullt
klart att en eventuell skattesänkning
måste kompenseras genom en omläggning
av beskattningsformerna. Detta
sker främst genom indirekta skatter,
som också bidrar till inkomstutjämningen.

Jag är inte övertygad om att detta är
riktigt. Indirekta skatter har ofta en
degressiv effekt. De lägre inkomsttagarna
drabbas helt och fullt medan en
del människor använder pengarna till
andra ändamål där de kan undgå den

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
indirekta beskattningen. Det är glädjande
att det svenska folket reser mycket
till andra länder. Det är billigt, men
vi får ett beräknat underskott på turistnettot
med över en miljard kronor det
kommande året. Vi kan inte komma åt
dessa utgifter, utan människorna reser
till Spanien och andra länder, där de
använder pengarna utan att behöva betala
de indirekta skatter som vi pålägger
här i Sverige. Jag är inte övertygad
om att detta leder till någon större rättvisa.

Vi har från centern mycket starkt
framhållit att det är låginkomstgrupperna
vi måste tänka på, och det håller
vi fast vid. Låginkomstgruppernas förhållanden
har inte förbättrats.

I den socialdemokratiska kampsången
står: »---gav kraft åt vårt rätt visekrav,

det finns i dag i den luftmadrass
som bär oss på välfärdens
hav.» Det låter inte så värst tryggt för
de lägre inkomsttagarna.

Herr talman! Jag skall inte tala om
mervärdeskatten och arbetsgivaravgiften;
herr Sun din kommer att göra det.
Jag vill dock kortfattat nämna ett par
saker som jag inte finner tilltalande.
Det gäller de ytterligare pålagor som
turismen kommer att få i vårt land.
Jag sade redan tidigare att underskottet
på turistnettot beräknas till över en
miljard kronor. Då tycker jag att det
inte är välbetänkt att man förorsakar
den svenska turistnäringen ännu större
svårigheter. Dess konkurrensmöjligheter
blir ännu sämre nu, när vi genomför
mervärdeskatten.

Vad gäller arbetsgivaravgiften är jag
inte heller tilltalad av att man inte har
tagit hänsyn till den motion som väckts
beträffande den svenska sjöfarten. Jag
skulle kunna redovisa en hel rad av
åtgärder inom andra länder som vidtagits
för att rederinäringen skall kunna
hävda sig i konkurrensen. Medan
dessa åtgärder vidtagits i andra länder,
lägger vi i stället på sjöfarten en ny
börda. Det kan inte stärka vår sjöfarts
konkurrenskraft.

136

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Det jag främst har haft anledning att
anmärka på i regeringens politik är att
planläggningen inte är god. Det är vid
många tillfällen fråga om en opportunism.
Därför kan man säga att regeringens
politik är en resa utan mål.
Genom den bristande planeringen blir
det en resa i det blå. Jag har visat på
åtskilliga punkter, där jag anser att regeringen
inte har fört en riktig politik.
Det gäller investeringspolitiken, bostadsfrågan,
arbetslöshetsförsäkringen,
räntepolitiken m. m.

År 1962 samlade det socialdemokratiska
partiet 50,5 procent av rösterna
i vårt land. Vid valet år 1966 hade partiets
andel av valmanskåren sjunkit till
42,3 procent. Socialdemokraterna hade
år 1962 möjlighet att genomföra en politik,
som hade kunnat vinna svenska
folkets förtroende. Det lyckades de inte
med, utan de tappade i stället det förtroendet
och tappade 8 procent av rösterna.
Det är klart att vi gärna ser till
att den utvecklingen fortsätter, och det
gör den troligen med den politik som
socialdemokraterna har fört under senare
tid.

Många gånger under de senaste dagarna
— det kanske kommer att förekomma
igen — har jag märkt någonting
som socialdemokraterna ofta tilllämpar,
nämligen en målmedveten strävan
att på allt sätt omhulda högerpartiet.
Det må man nu gärna göra, men
jag tror inte precis att det sker i något
gott syfte, utan det är i ett rent valtaktiskt
syfte som man ständigt drar fram
högern vid olika tillfällen. »Högern har
en profil; högern har alternativ», även
om alternativet, såsom i den förra fråga
vi diskuterade, består i att helt enkelt
yrka avslag. Det är ändå ett alternativ.
Jag undrar om inte regeringspartiets
företrädare tänker på att vi
mycket lätt inser att socialdemokraterna
ständigt spekulerar i valtaktik. Vi
har givetvis insett detta. Det är en rörande
iver att ständigt dra fram högern.

När regeringsfrågan nu diskuterats

så mycket — så är fallet även i dag —-vet jag inte varför regeringen har så
stora bekymmer. Jag förstår givetvis
att det kan vara obehagligt för regeringsledamöter
att lämna sina befattningar.
Men det är ju inte socialdemokraterna
som behöver välja personer
i en kommande regering, vilket det av
debatten häromdagen föreföll att herr
Björk trodde. Den nuvarande regeringen
kommer ju inte att stå för den politik
som då kommer att föras, ty det är
något som de inte tror på. Om den nuvarande
regeringen inte har möjligheter
att fortsätta att regera, finns det
väldigt villiga mannar som gärna vill
komma och påtaga sig regeringsansvaret.
Jag kan då inte begripa varför man
är så ängslig för att det möjligen skulle
bli en annan regering. År man så övertygad
om att det kommer att bli en felaktig
politik som föres, skulle man ju
lätt kunna låta den tillämpas en tid.
Men det kan ju hända att man har
Norge i tankarna, ty i det fallet var ju
resonemangen precis likadana. Men under
centerpartisten Borthens statsministerskap
i Norge har utvecklingen i
många avseenden gått bättre där än
i Sverige.

När det gäller frågan om hur denna
politik skulle komma att föras vet företrädarna
för regeringspartiet, att den
första sak som man gör när det bildas
en ny regering är att skriva ett regeringsprogram.
1 detta kan man ju fastslå
riktlinjerna för hur den kommande
politiken skall föras. Blir man inte enig
om att skriva ett sådant regeringsprogram
finns det inte underlag för att bilda
en regering. Det är inte alls så märkvärdigt
som man vill göra det till, om
det nu, som jag hoppas, efter valet blir
en annan regering.

Beträffande herr Holmbergs ord i
regeringsfrågan vill jag bara säga att
det är klart att vi håller borgfred. Jag
har inte sagt något ont åt högern i dag.
Jag måste dock samtidigt uttryckligen
säga ifrån att det inte kommer att gå
att i borgfredens namn framlägga vilka

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

137

förslag som helst och anse att de skall
accepteras av mittenpartierna. Vi har
t. ex. inte accepterat skattesänkningsförslaget.
Skulle det komma flera sådana
förslag, är det nog bäst att vara
litet försiktig i fråga om dem, om man
tänker bli med i en kommande regering.

Ja, herr talman, detta är väl sista
tillfället vi har att diskutera före den
egentliga valrörelsen, och jag måste
konstatera att det finns anledning till
anmärkningar mot åtskilligt i regeringens
politik.

När det gäller yrkanden i anknytning
till de utlåtanden som ligger till grund
för denna debatt får vi återkomma.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Denna debatt är, åtminstone
som jag ser det, framför allt
en diskussion med regeringen från oppositionens
sida. Jag skall också i huvudsak
hålla mig på den linjen, men
herr Holmberg fällde några omdömen
beträffande folkpartiets skattesänkningspolitik
och därför börjar jag med
några stillsamma kommentarer på den
punkten, så att vi får klara av den saken
och, som jag hoppas, kan ägna oss
åt regeringen sedan.

Herr Holmberg var osäker på om
även folkpartiet ville driva en skattesänkningsreform.
På den punkten behöver
han inte vara tveksam. Han behöver
inte heller hysa någon tvekan på
en annan punkt, nämligen att vi inte
kommer att kunna vara med om att
stödja den skattesänkningspolitik som
högern nu förordar. De konkreta skattesänkningsförslagen
från högern kostar
per helår 1 200 miljoner, och de besparingar
som man kan upprepa, alltså
göra mer än en gång, rör sig om cirka
50 miljoner. Vi har inte möjligheter att
gå ut till väljarna och säga att detta
är ett realistiskt skattesänkningsprogram.
Till det kommer också att de
definitiva skattesänkningarna måste ses
i relation till det osäkra konjunktur -

’ Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
läge som nu råder. Enligt vår mening
skulle det vara direkt olämpligt att binda
sig för definitiva sänkningar på det
sätt som högern nu föreslår.

Men jag vill slå fast att vi från folkpartiets
sida kommer att aktivt verka
för möjligheterna, till och med för att
öka möjligheterna, att genomföra en
väsentlig skattereform. På den punkten
är vi till stora delar överens med högern
när det gäller framtiden. Vi skiljer
oss när det gäller vissa väsentliga detaljer.
Jag har hört att särbeskattningen
i dag diskuterats i andra kammaren,
men beträffande den var ju högerns
riksstämma delad ungefär mitt itu. Jag
föreställer mig därför att det kanske
även på den punkten går att komma
överens med högern i framtiden.

Vad vi inte vill förespegla väljarna
är att det skulle finnas några realistiska
möjligheter att snabbt åstadkomma
skattesänkningar av den storlek och
typ som högern nu föreslår. Men min
förhoppning är att högern i Sverige —
liksom fallet har varit i Norge och
Danmark — skall visa sig mäktig en
självövervinnelse när valdagen börjar
närma sig, så att man kan stödja ett
mera realistiskt skattealternativ, nämligen
det som mittenpartierna har föreslagit.
Det är klart, herr talman, att vi
med intresse noterat existensen av krafter
inom den svenska högern som vill
verka just åt det hållet. Vi hoppas att
de krafterna skall vinna i styrka ju
närmare valdagen vi kommer. Om inte,
så är det klart att högern ställer sig
utanför diskussionen om ett realistiskt
regeringsalternativ. Det är alltså högern
som har att välja.

Så kommer jag till regeringens ekonomiska
politik. Om man ett ögonblick
ser tillbaka på de debatter vi fört
under 1900-talet, kan man inte låta bli
att erinra sig att socialdemokraterna
ibland med en verklig överlägsenhet
har bemött våra varningar för att stora
prisstegringar kan leda till arbetslöshet.
Ett tag på 1950-talet hade vi till och
med en finansminister som käckt för -

138

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
klarade: »Vi valde inflationen.» Det
skulle man alltså enligt socilaldemokratisk
modell kunna göra utan att få arbetslöshet,
ja, man skulle till och med
kunna välja inflation i stället för arbetslöshet.
Det fanns också en tid då
nuvarande finansministern herr Sträng
hade väldigt lätt att falla in i tongångar
som liknade företrädarens.

Men på senare år har socialdemokraterna,
det skall erkännas, börjat mera
få upp ögonen för den här sidan av
det ekonomiska livets problematik. Om
kostnaderna stiger mer i Sverige än i
andra länder och vi inte kan rationalisera
hårdare än andra, då måste ju våra
kostnader i förhållande till deras bli
högre. Och det är alldeles uppenbart
att detta gör det svårare för våra företag
att hålla driften i gång och hålla
full sysselsättning.

Herr Bengtson erinrade om att under
statsminister Erlanders regeringstid
har kronans värde gått ned till 43
öre och det är inget dåligt baklängesrekord
i fredstid för Sverige. Detta har
faktiskt bidragit till att försvåra för
företagare och löntagare att uppleva en
full sysselsättning i den allmänna konjunkturnedgång
av internationell karaktär
som vi nu har haft. Här har vi alltså
följderna, därom råder ingen tvekan.

Nu smickrar sig finansminister Sträng
med att prisstegringarna inte är så stora.
Vi skulle väl inte ha haft både stor
arbetslöshet och kraftig prisstegring!
Är det detta som regeringen tycker är
så underbart? I så fall ställer den verkligen
små anspråk på sig själv. Men
regeringen har ju inte haft det så lätt
under några år, så man förstår att den
gläder sig åt det som möjligen går att
fiska upp.

Medaljen har en inte särskilt lovande
baksida. I januari i år trodde finansministern
att den svenska bruttonationalprodukten
under 1967 skulle visat
sig ha stigit med 3,3 procent. Nu tar
han bort en femtedel av denna uppskattning
och kommer ned till 2,7 procent.
Man bör jämföra den ökningen

med genomsnittsökningen för industriländerna,
som givetvis är högre och håller
sig på 3,4 procent. Finansministern
höjer för innevarande år nu sin bedömning
av bruttonationalproduktens tillväxt
från 3,5 till 4 procent. Även med
den höjningen — om den skulle inträffa
— kommer vi ändå att ligga under
industriländerna och även lägre
än EEC-länderna. Sammanfattningsvis
kommer man fram till att utfallet av
produktionsutvecklingen för 1967 blev
sämre än vad som förutsågs, och utsikterna
för 1968 i Sverige är sämre än
i Västeuropa utom England.

Vid den här tidpunkten i fjol var
herr Sträng optimistisk beträffande utvecklingen.
Han sade bl. a.: »Åtskilliga
tecken tyder på att en vändpunkt i utvecklingen
inträffat mot slutet av årets
första kvartal.» Han påtalade att konjunkturbilden
i Västeuropa också skulle
påverka oss gynnsamt. Han sade vidare:
»Den uppgång i den ekonomiska
aktiviteten som förutses under år 1967
bör kunna genomföras utan någon försämring
av balansläget på arbetsmarknaden.
» Herr Sträng ansåg alltså att
konjunkturerna visserligen skulle bli
väsentligt gynnsammare men inte att
det skulle föreligga någon risk för alltför
stor efterfrågan på arbetskraft. Den
konjunkturbedömningen visade sig vara
kapitalt felaktig. Konjunkturerna blev
i stället väsentlig försämrade, och arbetslösheten
nådde siffror som var
högre än på åtskilliga år.

Det kan vara intressant att se hur
herr Sträng nu ser på dagens situation.
Herr Sträng hoppades i januari att konjunkturerna
skulle gå upp. Då ansåg
han att ett lånebehov på 2,15 miljarder
kronor var lämpligt. Som vanligt var
herr Sträng ganska bestämd. Nu i maj
säger han att det är definitivt klart att
konjunkturerna går uppåt. Då kunde
man tro att herr Sträng skulle föreslå en
lägre upplåning, vilket ju är det vanliga
vid en konjunkturuppgång. Herr
Sträng säger emellertid att nu bör lånebehovet
uppgå till 2,7 miljarder i stäl -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

139

let för 2,15 miljarder kronor. Del vore
mycket intressant att höra herr Sträng
ge en närmare förklaring till den slutsats
han kommit till.

En oerhört väsentlig fråga, som både
herr Bengtson och herr Holmberg var
inne på, är denna: Har regeringen nu
rätt när det gäller bedömningen av konjunkturerna
för 1968? Kommer dessa
att bli väsentligt förbättrade?

Det finns vissa tecken som tyder på
att detta kan vara möjligt, men att som
herr Erlander i ett tal påstå, att konjunkturerna
»definitivt vänt», vore givetvis
mycket farligt. Det är ett typiskt
exempel på socialdemokratisk tvärsäkerhet
som har stått folkhushållet dyrt.
Det är en osmidighet i regeringens ekonomiska
politik som ligger bakom uttryck
av denna karaktär. Jag erinrar
mig vad professor Assar Lindbeck sagt
om en tidigare situation, då vi verkligen
upplevde en socialdemokratisk osmidig
ekonomisk politik. Professor Lindbeck
säger följande: »Vidare måste
konjunkturpolitiken 1964/65 ses som
ett uppenbart misslyckande. Under en
kraftik konjunkturnedgång bedrevs en
expansiv finanspolitik. Dessutom genomfördes
med lokaliseringspolitiska
motiveringar inte obetydliga frisläppningar
av investeringsfonder mitt under
en högkonjunktur. När slutligen
kontraktiva ekonomisk-politiska åtgärder
sattes in hade arbetsmarknaden redan
blivit så ansträngd, att en kraftig
löneglidning kommit till stånd. Det treårsavtal,
med relativt stora lönehöjningar,
som träffades just vid slutet av
denna inflatoriska högkonjunktur, i
början av 1966 garanterar så att ett å
två års efterfrågeinflation kommer att
efterföljas av tendenser till kostnadsinflation.
Försöken att sedan avtalet redan
träffats begränsa inflationen och
betalningsbalansproblemen kom sedan
att accentuera sysselsättningsproblemen
i den följande konjunkturnedgången
1966/67. Även ett relativt kortvarigt
misslyckande inom den ekonomiska politiken
kan alltså leda till mångåriga

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
effekter.» Det är ett mycket beskt piller,
men det är nog ganska välmotiverat.
Från vår sida har vi tidigare kritiserat
just den osmidighet i konjunkturpolitiken
som professor Lindbeck här har
påtalat.

Man frågar sig nu: Vilka åtgärder
avser regeringen att vidta för att söka
få en lugnare utveckling på arbetsmarknaden?
Herr Sträng har nämligen tidigare
i efterhand sagt att löneutvecklingen
gått för snabbt. Har regeringen
några planer för att komma åt denna
sida av inflationsproblemet, eller skall
herr Sträng uteslutande i efterhand
säga att det inte gick bra?

I januari diskuterade vi här i kammaren
vad man kunde göra för att
åtadkomma en internationell aktion för
konjunkturstimulans. Statsministern var
då mycket förtjust över att han kunde
tala om — som han trodde för en häpen
kammare — att statsrådet Wickman
någon månad tidigare hade hållit
ett tal i OECD. Jag frågar inte om vilka
tal herr Wickman eller någon annan
hållit, utan vilka åtgärder regeringen
har försökt vidta på det internationella
planet för att stimulera konjunkturerna.
Jag vill påpeka att det här inte gäller
förhandlingar om de internationella valutarörelserna.
Det är en annan, i och
för sig mycket stor fråga. Det är inte
uteslutet att världen kan råka in i en
internationell betalningsmedelskris, och
det vore ett oerhört allvarligt perspektiv
för oss. Även på denna punkt skulle
det vara intressant att höra regeringens
bedömning.

Finansministern har de senaste åren
med rätta varit orolig för utvecklingen
beträffande investeringarna inom industrin.
I fjol förklarade han därför
att han gav förtur åt stimulansen av
industrins investeringar. På den punkten
blev regeringens politik ett misslyckande.
Industriinvesteringarna sjönk
förra året i stället för att öka, som herr
Sträng hade satt upp som mål.

Nu är herr Sträng optimistisk beträffande
investeringarna. Han tror att för -

140

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
nyat frisläppande av investeringsfonderna
skall ge resultat. Det är möjligt
att så kommer att bli fallet. Men man
bör erinra sig att tidigare frisläppanden
inte lett till önskat resultat. Även om
en viss ökning av investeringarna inom
näringslivet nu kommer att ske, så är
det inte tillräckligt för att garantera en
hög framtida produktionsutveckling. Finansministern
konstaterar själv i kompletteringspropositionen:
»En fortsatt
långsam utveckling för näringslivets investeringar
skulle således komma att
försämra utgångsläget för 1970-talets
produktionsökningar och därmed också
minska utrymmet för tillväxten av såväl
privat som offentlig konsumtion.»
Herr Sträng har helt rätt i den bedömningen.
Men när det sedan gäller att
verkligen göra vad på statsmakterna
ankommer för att skapa förutsättningar
för en högre produktivitetsutveckling
sfår regeringen mera handfallen.

Olika talare från folkpartiet kommer
här att redogöra för en rad olika förslag
som vi har framlagt på denna
punkt. Jag skall bara nämna några som
avser att skapa en effektivare kapitalmarknad.
En förutsättning för en lycklig
utveckling av näringslivets investeringar
är nämligen att man kan klara
den sidan av saken. Vi har konstaterat
att behovet av riskvilligt kapital är
stort. Den svenska aktiemarknaden är
ur denna synpunkt inte uppbyggd på
ett ändamålsenligt sätt. Lättnader måste
äga rum för allmänhetens placering av
kapital på aktiemarknaden. Avsaknaden
av emissionsinstitut är besvärande. Särskilt
för mindre och medelstora företag
skulle emissionsinstitut kunna verka underlättande
och förbilligande vid nyemissioner.
På den punkten bör kreditinstitututredningens
förslag genomföras
skyndsamt.

Man bör vidare söka finna nya placeringsformer
på den svenska marknaden.
Det kan behöva finnas mellanformer
mellan aktier och obligationer, såsom
vinstandelslån och konvertibla lån. Lånefinansiering
kommer i framtiden gi -

vetvis alltfort att spela en mycket stor
roll. Emissionskontrollen över utgivandet
av obligationslån fungerar inte tillräckligt
smidigt och bör kunna avskaffas,
eller hur herr finansminister? Man
bör också kunna åstadkomma mer likartade
konkurrensformer mellan olika
kreditinstitut.

AP-fonderna bör i ökad utsträckning
kanalisera medel till näringslivet, och
därvidlag skulle också bankinstituten
kunna vara en förmedlande instans.

Vi har ofta hävdat nödvändigheten
av att föra en sådan ekonomisk politik
att ett förhållandevis stort företagssparande
möjliggöras som kan underlätta
en smidig anpassning till skilda konjunkturer
och till den ständigt pågående
tekniska utvecklingen. Jag vill bara
erinra om detta självklara krav.

En tillräcklig förbättring av den
svenska kapitalmarknaden kommer
dock inte att kunna äga rum förrän de
internationella kapitalrörelserna blir
friare. Det är obegripligt att regeringen
inte inser nödvändigheten av att utreda
frågan om valutaregleringens avskaffande.
Vi måste ju ändå komma åt
det hållet, om vi skall in i EEC. Det
är bra att regeringen gått med på att
införa en mervärdeskatt. Jag tycker att
det var ett mycket intressant anförande
som bevillningsutskottets ärade ordförande
höll på denna punkt. En mervärdeskatt
närmar oss ju till kontinentens
skattesystem — det är beklagligt
att det har dröjt så länge. Men varför
vill man inte ta upp frågan om valutaregleringen? Statsminister

Erlander var ute och
talade den 1 maj. Denna gång talade
lian i Piteå och Luleå. Hans referat av
sitt tal är i vissa delar förtjänt att tas
in i riksdagens protokoll. Det ger mig
också möjligheter att mycket kortfattat
erinra om vårt program för omedelbar
stimulans av konjunkturen och sysselsättningen.
Den redovisning som statsministern
gör i sitt tal förmodar jag
att finansministern ansluter sig till. Talet
bör analyseras i små portioner, och

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

141

jag skall därför ur ett avsnitt ta mening
för mening.

Så här sade statsministern: »Det är
först nu när uppsvinget definitivt är
på väg som de borgerliga skyndar fram
med förslag att stimulera konjunkturen.
» Detta sades alltså den 1 maj i år.

Statsministern påstår att oppositionspartierna
först vid den tidpunkten lagt
fram förslag om stimulans av konjunkturen.
Jag erinrar om den debatt som
fördes under fjolåret och i vilken vi
påpekade de stora riskerna med en
konjunkturförsämring. De fackliga organisationerna
hade samma bedömning.
Vi talade t. ex. om nödvändigheten
av att bedriva en penningpolitik
som skulle stimulera investeringarna
och öka sysselsättningen.

I januari i år föreslog vi för att stimulera
sysselsättningen ökade anslag
till vägarbeten, industribeställningar för
leveranser till u-länderna från de delar
av näringslivet som hade outnyttjad kapacitet,
tidigareläggning av beställningar
till försvaret, ökade utlåningsmöjligheter
genom hantverks- och industrilånefonden.
Ramen för statsbidrag till
kommunala beställningar föreslog vi
skulle vidgas. Detta var åtgärder som
var avsedda att sättas in redan under
detta budgetår, och vi föreslog dem i
januari.

Vidare föreslog vi en koncentration
av utnyttjandet av det 10-procentiga investeringsavdraget
till första halvåret
1968. Dessutom hävdade vi att omsättningsskatten
på näringslivets investeringar
skulle slopas den 1 juli i år och
inte — som regeringen tänkt sig —•
först vid nästa årsskifte. Dessa två åtgärder
skulle givetvis stimulera konjunkturen
kraftigare än vad regeringen
föreslagit.

Statsminister Erlander måste helt
visst känna till dessa förslag. Varför
påstår han då att det var först omkring
den 1 maj som vi lade fram dessa
förslag? Statsministern påstod i den av
mig upplästa meningen att »de borgerliga»
kommit med förslagen för sent.

6f Första kammarens protokoll 1968. Nr 29

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Han är mycket väl medveten om att
folkpartiet och centerpartiet på annat
sätt än högern gripit sig an problemen
om konjunkturstimulans. Men det passar
honom att slå ihop oss med högern,
detta av rent taktiska skäl.

Nästa mening i referatet av regeringschefens
anförande: »Men är det av omtanke
om sysselsättningen och den enskildes
trygghet de borgerliga gör detta?» Genom

detta uttalande ville statsministern
utså en misstanke om att de
förslag som oppositionen lägger fram
inte görs av omtanke om den enskildes
trygghet. Det är en mycket ful insinuation,
men statsministern har tydligen
ingenting emot att på det sättet utså
misstro mot oss bland väljare som inte
följer med politiken så noga.

Statsministern svarar på sin ställda
fråga på det här sättet: »De borgerligas
förslag om skattesänkningar åt större
inkomsttagare och företagare återkommer
oavsett konjunkturläget. Det är
bara motiveringarna som skiftar.»

I mittenpartiernas förslag till konjunkturstimulerande
åtgärder, som jag
nyss räknade upp, fanns det där någonting
om skattesänkningar till större
inkomsttagare och företagare? Visst
inte. Våra förslag gällde ökad statlig
aktivitet för att ge sysselsättning genom
beställningar och därmed arbete åt flera
arbetare, tjänstemän och företagare.
Dessutom föreslog vi att de skatteändringar
som regeringen själv lägger fram
skulle träda i kraft tidigare i ena fallet
och koncentreras till första halvåret i
det andra fallet.

Lägger regeringen fram de nu aktuella
förändringarna i skattepolitiken
för att gynna större inkomsttagare och
företagare, herr Sträng? Jag skall inte
använda samma retorik som herr
Strängs chef och påstå att regeringen
gör det. Jag tror att herr Erlander och
herr Sträng liksom jag själv vill ge
ökade möjligheter för näringslivet att
arbeta under gynnsamma förhållanden
till gagn för alla medborgare.

142

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

År det så, då skulle det innebära att
den socialdemokratiske partiordföranden
helt enkelt talat osanning i Luleå
och Piteå. Det är beklagligt att behöva
stå i riksdagens talarstol och konstatera
detta, men så är förhållandet.

Statsministern har liksom vi andra
haft anledning att de senaste månaderna
protestera mot våld som argument
i en demokratisk stat. Utvecklingen i en
del länder visar att när de demokratiska
partierna inte tillräckligt kraftfullt
och effektivt slår vakt om de demokratiska
värdena, så kan det gå illa.
Yi har därför ett gemensamt intresse
av att upprätthålla respekten för lag
och ordning och motverka våldet som
argument.

Det man ville fråga statsministern är
om man i en demokrati har rättighet
att göra våld på sanningen. Kan inte
det också vara liktydigt med att man
undergräver demokratins grundvalar?
Har statsministern inte tänkt på att
om de demokratiska partierna skall försvara
demokratin, måste man strida
med blanka vapen? Det var inte blanka
vapen herr Erlander använde i Piteå
och Luleå. Det bådar inte gott för 1968
års valdebatt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Under förmiddagen i
dag har jag i andra kammaren hållit
ett redovisande anförande över de här
allmänna ekonomiska frågorna. Det tog
ungefär en och en halv timme. Jag
hade nöjet att bland intresserade åhörare
även observera en del av den här
värderade kammarens ledamöter. Det
vore väl därför att fresta även den
bästa kamratanda litet för hårt om jag
gjorde om förmiddagsprestationen. Utan
att på något sätt vara ohövlig — tvärtom
av ren hänsyn till kammarens ledamöter
— har jag därför tänkt mig att
till kammarens ledamöter be att få rekommendera
mitt anförande i det preliminära
protokoll som litet senare ut -

kommer från andra kammarens förhandlingar.
Under sådana förhållanden
vill jag naturligtvis här bara inskränka
mig till några repliker.

Nu har vi i kammaren glädjen att se
högerns partiledare. Det betyder att
jag kanske bör ägna litet speciell uppmärksamhet
åt just hans inlägg.

Plerr Holmberg var vänlig nog att
erinra mig om den här annonsen som
observerats i några dagstidningar. Den
fanns i Dagens Nyheter i söndags och
i Aftonbladet i dag, tror jag. Som ni hör
är jag naturligtvis ytterst smickrad över
den här uppmärksamheten, och jag har
därför lagt märke till både vilka dagar
och i vilka tidningar den förekommer.

Det här är, herr Holmberg, ett blygsamt
försök att konkurrera med herr
Holmberg i denna bransch. Det är ju så
ofta som vi får se herr Holmbergs
angenäma nuna när vi öppnar tidningarna.
Det här är alltså bara ett
litet försök att konkurrera.

Annonsen i fråga försöker tala om
fakta så långt de är avläsbara i dag.
Mera skall man inte lägga in i denna
annons. Det är inte fråga om fakta som
är specialgjorda med hänsyn till finansministerns
intressen, utan fakta som vi
har samlat ihop med hjälp av den statistiska
sakkunskap och den ekonomiska
sakkunskap som vi nationellt och internationellt
kan uppbringa.

Det vore mig fjärran att försöka påverka
utformningen av annonsen. Jag
tror dock inte att man skall fatta detta
på ett sådant sätt som att nu har finansministern
visat fram några absolut oomkullrunkliga
besked för — skall vi säga
— 1968 och 1969.

Här presenteras de fakta som kan
avläsas i dag. Det är meningen med annonsen,
och så långt håller den säkerligen.
Jag tillät mig i andra kammaren
att säga att dessutom har ju den här
annonsen den fördelen att den har ett
hyfsat fotografi av undertecknad till
skillnad från de typer av Frankensteins
monster som televisionen i sina stillbilder
brukar redovisa när finansminis -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

143

tern någon gång skall göra ett framträdande.

Nu tror jag också att herr Holmberg
har behov av en del fakta så långt de
kan föras fram. Herr Holmberg tog
i sitt inlägg upp en del förhållanden,
som jag väl så småningom skall få tillfälle
att både bemöta och kanske korrigera.
Men ett par frågor som lian tog
upp har jag faktiskt ett visst intresse
av att utveckla litet närmare. Det gäller
de internationella ekonomiska perspektiven
såsom han trodde att dessa skall
utveckla sig. Här är det naturligtvis
mera fråga om tro än vetande.

Han anförde bl. a. att vi i Frankrike
i dag har en situation som måhända
tvingar oss att revidera våra uppfattningar
sådana de framkommit i tidigare
bedömningar. Jag skall inte bestrida
hans antagande på den punkten,
men då jag försöker dra slutsatserna
litet längre kommer jag fram till, att om
den utveckling i Frankrike som vi har
bevittnat den senaste veckan får någon
inverkan på Frankrikes ekonomi — och
det kan tänkas — blir det snarare i inflationistisk
än i dämpande riktning.
Den får snarare till följd att fransmännen
har att räkna med en något snabbare
kostnadsstegring i sin varuproduktion
än vad de väl tidigare hade kalkylerat
med. Den får väl också närmast
till följd att det kan bli någon grad
mer — om jag får använda uttrycket —
inflationsklimat för den stora nationen
Frankrike än tidigare.

Nu tror jag att fransmännen kan ta
det, ty de har genom en mycket benhård
och konsekvent förd ekonomisk
politik skaffat sig avsevärda reserver.
Deras handelsutbyte och betalningsbalans
har under år varit sådana att det
finns en ordentlig valutareserv, som
t. o. m. är exakt sådan som den herr
Åkerlund vill ha, dvs. i allt väsentligt
placerad i guld. Det finns således en
buffert för vissa sådana här förutsedda
konsekvenser. Men om jag har rätt i
mitt antagande om var det blir förändring,
om det nu blir någon, skulle den

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
snarast, som all inflationskonjunktur, i
viss mån verka som en stimulans på
omvärldens ekonomi. Jag ville utveckla
den tanken litet vidare, eftersom den
har berörts här.

I Förenta staterna har vi alltfort under
detta år att räkna med en pressad
högkonjunktur, efter gamla traditionella
amerikanska begrepp på gränsen till en
inflation. Vi kommer förmodligen att
få avläsa en prisstegring som kanske
blir ungefär dubbelt så hög som den
vi har tillåtit oss att räkna med i vårt
land. Det är så pass ovanligt för den
amerikanska fackföreningsrörelsen att
jag tror att en sådan prisstegring inte
opåverkat kan gå fram utan att det blir
konsekvenser på lönerörelserna i ganska
avancerad utsträckning. Amerikanerna
kommer inte att ha några nämnvärda
möjligheter att förändra den situationen.
Diskussionerna i Paris kring
Vietnam kommer med all sannolikhet
att sträcka sig över en ganska lång tidsperiod.
Att tänka sig några ytterligare
brutala ingripanden i USA, utöver den
skattehöjning som så småningom den
amerikanska kongressen accepterade,
före presidentvalet, tror jag inte heller
är särdeles realistiskt.

Förmodligen kommer Amerika att
fungera såsom en motor i en konjunkturuppgång
under detta år. Vi har tilllåtit
oss att dra dessa slutsatser när vi
gjort våra egna bedömningar utifrån de
internationella förhållandena.

Herr Holmberg utvecklade vidare
sina privata spekulationer om den svenska
ekonomin, och det var intressant
att lyssna på det. På någon punkt tycker
jag kanske att det behövs en viss
komplettering.

Han gjorde det djärva påståendet att
högerns budgetalternativ i intet avseende
utgör någon försämring i förhållande
till det budgetalternativ som regeringen
har presenterat. Det är emellertid
inte på det sättet, utan det är en
försämring på 665 miljoner kronor för
nästa budgetår — det kommer man aldrig
ifrån. Det är försvarskostnadernas

144

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

uppräkning för nästa budgetår och vägran
att vara med om att skaffa de 300
miljoner kronor som införandet av arbetsgivaravgiften
innebär som förklarar
huvudpunkterna i det för högern ogynnsamma
budgetalternativet. Ser man på
hur högerns skattesänkningsförslag slår
ut på hela året, så är effekten ännu
större. Jag vill minnas att det var herr
Dahlén som anförde siffran per helår,
och den är såvitt jag förstår i allt väsentligt
riktig.

Herr Holmberg tog upp en fråga som
jag gärna vill utveckla något mer. Han
sade att vi har en degressiv utveckling
i det svenska näringslivet. Han anförde
som exempel att den svenska andelen
av världens massaexport har sjunkit
under de senare åren. Jag har inte specialstuderat
det avsnittet —• det är möjligt
att herr Holmbergs uppgift är riktig
— men det finns en viktig förklaring
till detta. Det försiggår i vårt land
en ständig utbyggnad av skogshanteringsindustrin
till andra och tredje steg
i förädling. Man konverterar massan
hemma till säckpapper och andra former
i en högre förädlingsgrad. Vi kommer
att fortsätta med den utvecklingen
inom pappers- och massaindustrin
därför att vi är intresserade av det. Det
ger bättre sysselsättning, det ger bättre
exportinkomster. Ser jag på pappersexporten,
linersexporten och säckpapperexporten
och vad det än må vara så
är det ingen tvekan om att vi där har
en utveckling rakt motsatt den som
herr Holmberg anför i fråga om själva
massan. Det är således ett olyckligt
exempel som herr Holmberg valt, om
han vill göra gällande att vi har en utveckling
för svensk industri som innebär
att vi slås ut i världshandeln. Det
finns siffror i nationalbudgetens beräkningar
som visar att vi håller vår
ställning i en ständigt ökande världshandel.
Vi har hållit den alldeles utmärkt,
vi har till och med, sett i det
längre perspektivet, ökat den.

På samma sätt vill jag bemöta herr
Holmberg när han tar upp frågan om

den försämrade lönsamheten inom
svensk företagsamhet. Nu är det inte
något specifikt fenomen för de svenska
företagen att marknaden är strävare och
lönsamheten sämre i dag än den var
på 1950-talet. Det är allom bekant att
detta är en internationell företeelse. Om
däremot den försämrade lönsamheten
blir en uppenbar fara för landets ekonomi,
avläser man det i vår förmåga
att hävda oss på exportmarknaden relativt
sett gentemot andra länders produktion.
Så mycket kan herr Holmberg läsa
in av de akter som har presenterats
riksdagen att vår exportindustri på den
punkten fortfarande är slagkraftig. Våra
exportsiffror — med en ökning på sex
procent i fjol och för 1968 uppskattningsvis
sex och en halv procent ökning
—- representerar den mest aktiva
sektorn i den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. Det är, som jag sagt, den
enda verifikation vi har på om vi är
på den säkra sidan eller inte.

Våra reallöner är inte för höga, säger
herr Holmberg när han undervisar
oss om att lönsamheten är för svag inom
den svenska industrin. Då skulle han
således mena att det är våra nominallöner
som är för höga. Eller menar herr
Holmberg att skatterna är för höga? Jag
har hört den tankegången utvecklas tidigare
av andra talesmän för högern,
kanske även av herr Holmberg, att det
är den statliga skattepolitiken kontra
företagen som konstituerar ett kostnadsläge
som ställer till vad herr Holmberg
anser vara dagens bekymmer. Om
man försöker driva den synpunkten officiellt,
gör man sig skyldig till en betydande
överdrift. Jag tror att en ärlig
redovisning ger klart vid handen att i
skattehänseende är de svenska företagen
internationellt sett mycket väl behandlade.
Man kan möjligen — om man
botaniserar över hela fältet — säga att
vi borde kanske kunna kosta på oss en
något mera generös avskrivningsprocent
när det gäller fasta anläggningar. Det
skulle i så fall vara det enda. Nu sysslar
en utredning även med detta, och

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

145

jag vet att jag från den utredningen
kommer att få ett förslag med en viss
liberalisering i det avseendet.

Om det är så att skatterna inte gärna
kan vara orsaken till herr Holmbergs
bekymmer, då måste det väl vara lönerna,
och säg då gärna nominallönerna.
Även här visar väl ändå i sista hand
vår möjlighet att hävda oss på exportmarknaden
att de farhågorna än så
länge är betydligt överdrivna. Naturligtvis
är jag den första att erkänna att
här har vi ett ur många synpunkter allvarligt
problem. Jag har tillåtit mig att
i avslutningen på kompletteringspropositionens
mera allmänna beskrivande
del säga några ord om hur angeläget det
är, att man vid den kommande lönerörelsen
får ett resultat som är i rimlig
överensstämmelse med vad en trolig
tillväxt i ekonomin innebär. Förutsättningen
för detta är naturligtvis att man
under detta år kan redovisa en så pass
god stabilitet — kalla det för stabilitet
under frammarsch — i svensk ekonomi
att man från de förhandlande parternas
sida inte behöver kräva samma kompensationer
som man kanske har gjort tidigare.
Jag har goda förhoppningar om
att den stabiliteten skall fortsätta. Det
har börjat bra, och ingenting talar
egentligen för att den utvecklingen skall
torpederas.

En av de avgörande synpunkterna
för att vi skall lyckas med denna stabilisering
är att finanspolitiken inte uppenbarligen
blir försvagad i förhållande
till hur den redovisas enligt regeringsförslagen.
Tyvärr är alla de tre
borgerliga partierna inne på väsentliga
försvagningar av finanspolitiken med de
konsekvenser det innebär. Herr Dahlén
ser litet förvånad ut, men när det gäller
folkpartiet ligger försvagningen på ungefär
750 miljoner, och centerpartiet är
uppe i 800 eller kanske 850 miljoner.
Jag har de exakta siffrorna och skulle
väl kunna redovisa dem också.

Kan vi emellertid hålla finanspolitiken
inom de ramar som regeringen har

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

föreslagit ser jag goda möjligheter till
en bibehållen stabilitet.

Man kan naturligtvis fundera vidare
i dessa tankebanor. Diskussionerna i
denna kammare har alltid en viss benägenhet
att bli litet mera analyserande,
litet mera vetenskapliga än de hårda
omgångar som brukar vara vanliga i
andra kammaren. Givetvis kan man
också ställa frågan: Har herr Holmberg
möjligen den uppfattningen att vår valuta
är övervärderad, och är han från
de utgångspunkterna ängslig för våra
möjligheter att kunna hävda oss på exporten?
Jag tror inte att det finns någon
anledning för sådana farhågor heller.

Herr Holmberg återkom till synpunkterna
på den svåra arbetslösheten och
sade att arbetslösheten förfarande är
hög. Jag är beredd erkänna att den är
högre än vad vi egentligen vill acceptera.
Den har under vintern varit högre
än vad vi velat acceptera, men man
skall ändå inte överdramatisera dessa
frågor. Vi hade högre arbetslöshet åren
1957, 1958 och 1959, men den allmänna
politiska debatten präglades inte tillnärmelsevis
av en sådan energi beträfrande
sysselsättningsfrågorna som den
har gjort under den gångna vintern. Det
finns förklaringsgrunder för detta. Vi
ägnade oss praktiskt taget helt åt att
driva igenom ATP-försäkringen under
dessa år, och frågan om arbetslöshetsprocenten
kom då mera i bakgrunden.
Nu har arbetslöshetsprocenten förts
fram. Den var under fjolåret i medeltal
1,7 procent. Jag tror inte att den skall
behöva bli högre i år, den kan kanske
bli någon tiondel lägre.

Jag tillät mig säga i andra kammaren,
och det kan jag måhända få upprepa
även i denna kammare, att regeringen
är mer lyhörd för dessa problem och
frågeställningar än vad något annat parti
är — i sak och i handling. Jag vet
inte om oppositionen har genomgått en
så våldsam metamorfos att er inställning,
med hänsyn till den kännedom vi

146

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
har om oppositionen på grund av dess
handlingar, nu helt skulle tillhöra historien
och att ni under socialdemokratins
hårda pedagogik och upplysningsverksamhet
skulle ha avancerat så
att ni nu låg några hästlängder före oss.
Jag tror inte på det. När ni letar efter
någonting som i den politiska hanteringen
skall kunna fånga röster har ni
väl funnit att arbetslöshetsprocenten —
de lokala och branschvis förekommande
sysselsättningsbesvären — skulle kunna
vara något att hamra i huvudet på den
sittande regeringen och socialdemokratin,
så att ni därigenom kunde ta hem
några egna politiska poäng. Jag är på
det klara med att ni nu blir indignerade
ända upp till tonsillerna och säger: Hur
vågar finansministern komma med sådana
ohemula beskyllningar mot en anständig
och seriös opposition? Ja, jag
vågar faktiskt göra det.

Nu är ni inte alldeles ensamma om att
dramatisera på detta område. Alla friställningar
har publicerats — och det
är bara bra det -— med stora head lines
i pressen, och vi har läst utläggningar
om detta. Men hälsan tiger alltid still.
Vi har företag som ständigt nyanställer
folk. Trots att det läggs ned åtskilliga
företag varje år, uppstår det fler nya
företag varje år. Det är därför som den
selektiva ekonomiska politiken har arbetat
med medlen att ta hand om dem
som blir friställda genom omskolning
och placera dem där de är efterfrågade.

Det var säkerligen åtskilliga av ledamöterna
i denna kammare som blev
ledsna, indignerade och upprörda och
kanske sade till sig själva »varför gör
inte regeringen någonting», när ni sistlidna
höst i svensk TV fick se ett program
om den inträffade arbetslösheten
bland tjänstemännen i ett bolag i Värmland.
Reportern presenterade frågan så,
att det här var 50 tjänstemän som med
ett slag blivit utan arbete. Vi fick tillfälle
att följa eu av dessa människor, som
i detta läge såg mycket mörkt på sin
situation. Han var rätt gammal, hade
passerat de 60, hade eget hem. Han var

av naturliga skäl orolig och undrade
vad det skulle bli av honom.

Denna fråga löstes mycket bra genom
en energisk och funktionsduglig arbetsmarknadsorganisation.
49 av dessa 50
tjänstemän blev aldrig arbetslösa, utan
omplacerades på nya tjänstemannabefattningar.
Men den sista av dem var
arbetslös i sex dagar innan han fick en
ny tjänstemannabefattning. Jag vet att
en stor del av dessa tjänstemän var omplacerade
redan när reportaget gjordes,
men det sades inte ett ord i reportaget
om detta. Det hela presenterades så, att
här står nu 50 tjänstemän, oroliga, ängsliga
och rädda, och vet inte vad de skall
ta sig till.

Man går ut med reportagekameran
och skrivpennan i den för en journalist
så okvalificerade uppfattningen att
här skall inte sanningen redovisas, utan
här skall det dramatiseras. Det innebär
ingen dramatik att tala om att arbetsmarknadsverket
har tagit hand om de
flesta av de här friställda arbetarna och
givit dem andra arbeten. Det lyssnar
ingen människa på. Det är inte något
spännande. Men om man i stället kan
presentera händelsen så ensidigt och så
enögt som var fallet vid detta tillfälle,
blir det enligt denna omogna journalistik
spännande, intressant och dramatiskt.
Då har man gjort en journalistisk
bravad. Då har man gjort sig känd
såsom en journalist med bett i och med
spets på. Det vore litet sorgligt för yrket,
om många skulle drivas av dessa
ambitioner.

Vad jag har sagt här har jag sagt i
förhoppning om att det i någon mån
skall kunna vara uppfostrande. Jag hyser
inte alltför stora förhoppningar därom,
men det lilla man kan göra för en
bättre tingens ordning och i anständighetens
intresse bör man kanske också
göra och på det sättet dra sitt strå till
stacken.

Den arbetslöshet som har rått i vinter
har varit för stor. Vi är dock inte något
land som kan leva i vår egen lilla isolerade
värld fri från den omvärld som

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

147

omger oss, framför allt inte i en nation
med så utåtriktad ekonomi som den
svenska ekonomin onekligen är. .Tåg
tycker väl att oppositionen begär litet
för mycket, när den klagar och kritiserar,
när den upphäver sina Cassandrarop
och fäller bilan över den regering
som inte har klarat av dessa frågor bättre
i en omvärld, där arbetslösheten i
alla jämförbara nationer har varit värre
än vad den har varit hos oss och i en
omvärld där den ekonomiska tillväxttakten
i allmänhet har varit lägre än
vad den har varit hos oss. Jag har naturligtvis
ingenting emot att oppositionen
begär att den svenska regeringen och
den svenska finansministern skall vara
några streck bättre, några streck vassare
och några streck duktigare än andra
regeringar och andra finansministrar.
Jag är väl snarare smickrad över att ni
har de anspråken på oss. Men jag tycker
ändå att det är riktigt att sätta in
detta i sitt internationella sammanhang.
Dessutom har det ju en mycket lärorik
konsekvens. I de nationer som jag gör
mina jämförelser med har ju suttit
regeringar och finansministrar, som i
politiskt avseende står oppositionen
nära i ekonomiskt tänkesätt och i ekonomisk
filosofi Lika litet som vi har
några absolut neddragna rullgardiner
mellan nationerna i ekonomiskt avseende
— tvärtom — lika litet har ni väl
på partiplanet de absolut neddragna
rullgardinerna. Skulle ni inte i barmhärtighetens
namn kunna delge era politiska
meningsfränder i våra grannländer
litet av er politiska visdom, så
att inte den svenska finansministern i
dag skulle behöva stå och föra en sådan
här diskussion och göra sådana här inlägg?
Varför denna blygsamhet, herrarna
inom oppositionen?

Jag skulle dessutom i någon mån vilja
trösta herr Holmberg genom att hänvisa
till en annons, som dagstidningarna publicerar.
Den svenska verkstadsindustrin
är den utan gensägelse tyngsta och
mest viktiga industrin i vårt land. Den
har ett exportvärde — jag exkluderar

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
då fartygen — på nära 9 miljarder kronor
av en total export på 25 miljarder
kronor. Om man uppmärksamt läser
dagstidningarna finner man att verkstadsorderna
för det första kvartalet i
år ökade med 37 procent utöver orderingången
första kvartalet i fjol; och det
var inte 37 procent i pengar utan i arbetstimmar.

Nu kommer vi aldrig ifrån att det
gäller att producera med full konkurrenskraft.
Jag har tidigare med hänvisning
till utrikeshandelns resultat förklarat
att vi gör det. Då säger herr Holmberg
att socialdemokratin driver en politik
som skulle kännetecknas av att
man vill slå ut de branscher som inte
kan bära ett orealistiskt kostnadsläge.
Och visst är det lockande att fråga herr
Holmberg litet närmare om vad han
menar med detta. Skall vi rekommendera
våra fackliga organisationer att driva
något slags lönepolitik som inte kännetecknas
av att man, så långt det nu
är möjligt, försöker åstadkomma en
viss lönemässig uniformering på marknaden?
Skall vi ta hänsyn till att ett
speciellt företag eller en speciell
bransch har en sådan situation att man,
som herr Holmberg uttrycker det, icke
kan bära löneläget? Bör alltså den ledande
synpunkten vara att sådana företag
och branscher till varje pris skall
räddas vidare med motiveringen, att
vi måste ha dem för att ge sysselsättning?
Eller skall man i stället säga: Låt
oss rädda de bästa företagen i den och
den branschen att leva vidare och låt
oss, med arbetsmarknadsverket som instrument,
hjälpa de sämst betalda
branschernas anställda över till företag
som betalar bättre och som ropar efter
folk!

Den frågeställningen har diskuterats
med stort intresse och engagemang inom
den fackliga rörelsen, och jag skulle
vara dåligt underrättad om jag inte vågade
dra slutsatsen att man bland arbetarna
själva anser att vi bör ha en
rörlig arbetsmarknad med gravitering
mot de bättre företagen. De företagen

148

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skall icke sakna folk. De kan betala och
bör ha folk. Detta är en bättre väg än
att till varje pris driva linjen: vi kan
inte riskera sysselsättningen, vi måste
slå vakt kring företag som inte har orkat
se om sitt hus så att de kan hävda
sig i dagens hårdare konkurrensläge.

Sedan säger herr Holmberg med den
specifika tendens han gärna lägger in
i sina frågor: Varför förmenar regeringen
företagen att skaffa sig ett eget
sparande? Vad är företagens sparande,
herr Holmberg! Det är den vinst de gör
när de säljer sina produkter — och den
beror på rationaliseringsgraden i produktionen,
på prisläget inom branschen,
många gånger på världsmarknadens
prisläge, på lönekostnader och andra
förhållanden i den egna verksamheten.
Staten har egentligen inga andra möjligheter
att påverka detta än möjligen
genom att säga: nu skall vi befria er
från skatt. Men jag vill replikera till
herr Holmberg att företagens direkta
bolagsskatt, som inlevereras till statsverket,
i dag inte är större än den var för
ett tiotal år sedan. Under 60-talet har
bolagen haft ett skattepålägg via omsättningsskatt
på investeringsvaror, men
detta pålägg blir de av med vid nästa
årsskifte på regeringens förslag. Om jag
ser på hur juridiska personer — dvs. bolag
och företag; i allmänhet kan de väl
tas i klump — och enskilda personer —
enligt skatteterminologin s. k. fysiska
personer — har betalat den slutliga
skattesumma med vilken vi rör oss här
i huset, så finner jag under den senaste
tioårsperioden också en alldeles påtaglig
förskjutning av skattetungan över
till de fysiska personerna och motsvarande
lättnad för de s. k. juridiska personerna,
alltså företagen. Jag har haft
möjlighet att observera den utvecklingen
år från år och accepterat den, helt
enkelt därför att jag har den uppfattningen
att de svenska företagen behöver
en hygglig finansiering för att bl. a.
kunna klara sina löpande utgifter —
däribland också de avlöningar som vi
nu sätter ett pris på att de skall vara

något så när hyggligt tilltagna. Man behöver
således inte förebrå regeringen
eller titta förebrående på finansministern,
när jag sitter där nere i statsrådsbänken,
och säga som herr Holmberg:
Varför får inte företagen skaffa eget
sparande?

Det finns dessutom en annan intressant
indikator på utvecklingen, som vi
väl inte gärna har kunnat undgå att observera
under de senaste månaderna.
Jag tänker på den påtagliga optimism
som har gripit företagen och med företagen
allierat folk som intresserar sig
för börsaffärer. Jag har varit så försiktig
att jag t. o. in. talat om en försiktig
optimism i mina bedömningar, men det
finns möjligheter för var och en att
konstatera att under 1968 har man helt
och fullt — som det avmäts enligt generalindex
för börspapper — återhämtat
hela försämringen under 1967 och
1966. Även om det finns en del oerfarna
människor som köper aktier, så köpei
dessa oerfarna människor i regel inte så
stora poster. Det kan vara småsparare.
som ännu inte skaffat sig de elementa
hos en aktiespekulant som innebär, att
man vill undersöka företagen, titta på
deras ledning, se på deras balansräkning
och göra vissa överväganden om
huruvida produkten eller företaget har
några förutsättningar för framtiden. Alla
dessa överväganden görs innan en
storplacerare går in på aktiemarknaden.

Utvecklingen under 1968 ger ju ändå
vid handen att denna optimism finns
hos företagen själva och hos sådana
människor som är väl initierade i företagsutvecklingen
— en optimism som
går längre och är mera accentuerad än
vad den är hos finansministern.

Man kan naturligtvis fråga: Drar inte
finansministern för stora växlar på det
här? Tror inte folk mera på herr Yngve
Holmberg när han är ute och stryker
med den svarta penseln än på finansministern
när han ger sig ut och stryker
med en pensel med något ljusare
och lättare färger? Förmodligen tror
folk inte på herr Holmbergs svartmå -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

149

leri, och jag tror inte att herr Holmberg
själv är så alldeles helt övertygad
heller. Han är ju tvingad ibland att å
ämbetets vägnar och dragande kall
överaccentuera den där uppfattningen.
Jag tror att han gör det nu.

Arbetslösheten är vårt viktigaste problem,
säger herr Holmberg, och jag är
glad över den deklarationen. På den
punkten behöver han sannerligen inte
ta någon träta med mig eller med någon
annan i regeringen. Utveckligen hittills
i år är emellertid glädjande. Den
senaste arbetslöshetsrapporten visar visserligen
att vi för ett år sedan hade en
arbetslöshetssiffra som var 2 000 lägre
än motsvarande siffra i maj i år, men
samtidigt visar motsvarande rapport
att antalet obesatta platser i maj i år
var 6 000 högre än antalet obesatta platser
i maj månad i fjol. Vi har litet fler
människor i beredskapsarbeten och i
omskolning nu än för ett år sedan. Men
det ligger också en förklaring däruti,
att arbetslösheten för varje år som går
blir mer och mer öppen, mer och mer
effektivt registrerad. Jag skulle inte alls
vara överraskad om vi den 1 juli i år
får en uppgång i arbetslöshetssiffrorna,
tvärtemot vad vi haft alla tidigare år,
på grund av att vi har infört vad vi
kallar övergångsersättning för äldre personer
som inte kan få arbete på arbetsmarknaden.
Det är möjligt att detta
kommer att locka fram en hel del människor
som gått och varit om inte precis
arbetslösa i traditionell mening så
dock reellt och sakligt sett underförsörjda
i fråga om arbete. Det kan tänkas
att de anmäler sig och säger att de vill
ha arbete. Jag skulle inte vara överraskad
om det händer i glesbygdskommunerna
och i Norrlandslänen. Eftersom
man inte gärna kan skicka dem hur
som helst, om det inte finns ett arbete i
trakten som motsvarar deras förutsättningar,
får man naturligtvis ge dem
detta understöd på 800 kronor per månad.
Jag har åtminstone varit beredd på
att detta kan initiera en statistiskt sett
ökad arbetslöshet från och med juli

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
månad. Men det betyder ju i sak inte att
situationen har blivit sämre och att vi
av den anledningen skall säga: Nu har
finansministern på nytt räknat fel i sina
konjunkturprognoser.

Vi har under dessa år drivit politiken
med den selektiva tekniken och metoden
som rättesnöre. Jag har fått många
uppmaningar från oppositionen att gå
ifrån detta och i stället släppa fram
en generell stimulans. Det skall, säger
man, vara en generell sänkning av omsättningsskatten,
generella sänkningar
av företagsbeskattningen, det skall vara
andra typer av generella skattelättnader
som så att säga sätter fart på det
hela. Jag utvecklade detta ganska långt
i andra kammaren och skall självfallet
inte göra om det här. Jag skall inskränka
mig till att redovisa den konklusion
som jag tror att vi skulle ha
kommit till om jag skulle ha följt dessa
råd. Vi skulle säkerligen ha haft en
sämre bytesbalans och betalningsbalans
än vad vi har i dag, och vi skulle
ha haft en något försämrad valutareserv
i förhållande till vad vi har i dag.

Herr Yngve Holmberg sade faktiskt
någonting som gjorde att jag i varje
fall blev mycket intresserad och gärna
via herr Yngve Holmberg skulle vilja
vidarebefordra en gratulation till hans
kollega — eller rättare sagt min kollega
som finansminister i Danmark. Jag har
träffat Poul Mpller för kort tid sedan
vid en överläggning. Då talade han inte
om denna intressanta budgetteknik som
herr Holmberg vidarebefordrade och
som kort och gott innebar att den
danska regeringen bestämde sig för hur
mycket ämbetsverk och institutioner
skulle få röra sig med. Sedan gick det
ut dekret och direktiv från regeringsbyggnaden
i Köpenhamn: Så här, mina
herrar, detta rätten och packen eder
efter, det här har ni nu att hushålla
med. Om jag ser det bara från finansministerns
och regeringens sida är detta
i långa stycken ett rationellt och riktigt
sätt att föra en budgetpolitik. Men
naturligtvis tänkte jag vidare och sa -

150

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
de mig att om jag skulle omsätta den
bär i Sverige, skulle jag bli till ytterlighet
förvånad om herr Yngve Holmberg
skulle applådera mig. Antag att
regeringen gjorde sin bedömning och
sin avvägning, som den nu har gjorts
bl. a. på försvarets område, och sade
till överbefälhavaren: »Nu vill vi inte
ha någon petitaframställning från dig,
nu vill vi inte ha något besked om vad
du anser att flyget, armén och marinen
skall ha. Du får det här, nu vet du vad
du skall hushålla med, och sedan slipper
du ju ifrån allt annat.»

Herr Holmberg skulle förmodligen
hoppa jämfota och tala om fruktansvärda
övergrepp, om jag skulle ge mig
på och omsätta en slik budgetpolitik i
praktiken. Jag tog detta som ett exempel,
och jag föreställer mig att reaktionen
skulle bli ungefär likadan på många
andra håll.

Det är mycket vanligt att oppositionen,
när den i debatterna här i riksdagen
vänder sig emot regeringen, slår
ned på de nedprutningar som regeringen
har tvingats att göra vid prövningen
av olika petitaframställningar. Jag
har många gånger till leda mötts av det
argumentet: »Ja men här är det ju ändå
det sakkunniga ämbetsverket» — det
må nu vara SIDA eller väg- och vattenbyggnadsverket
eller vad det nu kan
vara —■ »som har bedömt det som nödvändigt
med så och så mycket i anslag,
men lika förtvivlat har finansministern
och regeringen skurit ned detta
mot all sakkunskap.»

Det är möjligt att högermannen och
finansministern Poul Mpller i Danmark
är ett sådant supergeni, att han representerar
en sakkunskap som är vida
överlägsen den som kan finnas ute i
undervegetationen, och då är det naturligtvis
inte riktigt att jag gör denna
jämförelse mellan min ringa person och
herr Poul Mpller.

Jag blev inte överraskad över att herr
Yngve Holmberg i sitt inlägg kom till
det resultatet att den viktigaste reformen
var att sänka skatten. Han har na -

turligtvis också rätt att beklaga sig över
att han är ganska ensam på den vandringen
just nu. Herr Holmberg talade
om »sveket» från regeringens sida mot
skattereformen. Skulle det vara skatteberedningens
förslag han då tänkte på?
Jag drog den slutsatsen.

Skatteberedningen skulle ju enligt sina
direktiv, som den försökte följa så
långt det var möjligt — och jag tror
den gjorde det på ett mycket korrekt
sätt —• ompröva skattesystemet utifrån
den förutsättningen att statsinkomsterna
inte skulle minska. Det var således
fråga om en omläggning av olika former
att ta ut skatten av medborgarna.
Skatteberedningen gick längre än vad
regeringen stannade för i fråga om
sänkningen av de direkta skatterna,
och den gick längre än vad regeringen
stannade för i fråga om höjningen av
de indirekta skatterna.

Man kan naturligtvis länge tvista om
huruvida detta är ett svek mot skattebetalarna
eller ett svek mot medborgarna.
Jag tycker det är alldeles orimligt
att rubricera det hela på det sättet. Frågan
är ju helt enkelt, vilka värderingar
man har och om man skall utnyttja
de möjligheter som finns till att sänka
den direkta skatten och kompensera
detta genom en höjning av konsumtionsbeskattningen,
eller om man skall
vara försiktigare vid dessa avvägningar
än kommittén hade tänkt sig. Det
kan ju råda olika uppfattningar om detta,
och det har sannerligen ingenting
med svek att göra — vare sig mot skattebetalarna
eller mot skattekommittén.

Högern skall sänka skatten i en borgerlig
regering — det var det besked
vi fick av herr Yngve Holmberg. Jag
tyckte det var värdefullt att få reda
på detta. Den kompromiss han vill göra
för den händelse valet går bra för de
borgerliga måste ha detta högerinslag
—• annars blir det ingen kompromiss.
Samtidigt möter vi ju precis lika franka
deklarationer av herr Dahlén och av
herr Bengtson: »Kompromissen får inte
ha något högerinslag. Om kompromis -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

151

sen får ett högerinslag, blir det ingen
kompromiss!»

Här står herrarna mot varandra, och
vi befinner oss i den situationen att ni
är lika svarslösa när vi frågar efter hur
det gemensamma borgerliga programmet
skall se ut. Ni har program som är
oförenliga, och man kan fråga sig: Hur
skall den kameleont se ut som föds i
detta äktenskap —• om det nu blir något
äktenskap?

Herr talman! Jag har uppehållit mig
länge och utförligt i replikerna med
herr Yngve Holmberg. Eftersom jag
har haft tillfälle att föra denna debatt
med centerpartiets och folkpartiets ledare
i andra kammaren, så kräver alla
regler för fair play att herr Holmberg
blir behandlad på ungefär samma sätt,
även om det är litet sent på natten här
i första kammaren. Det tidsutrymme jag
har ägnat herr Holmberg — jag försäkrar
honom det — är verkligen helt i
överensstämmelse med det tidsutrymme
som herr Hedlund och herr Wedén fått
i den debatt som tidigare i dag förts i
andra kammaren.

Av detta följer att jag av naturliga
skäl inte kan vara lika artig mot herr
Dahlén och herr Bengtson. Det vore
dessutom för påfrestande för kammarens
ledamöter med hänsyn till att vi
är så pass långt framme på natten som
vi är. Därför skall jag försöka svara
mycket kort på det som jag tyckte kunde
vara av nyhetsintresse i dessa herrars
inlägg.

Utan att i något avseende försöka vara
oartig vill jag än en gång hänvisa
herr Bengtson till mina svaromål på
herr Hedlunds inlägg i andra kammaren
och sedan bara kort och gott säga,
att här har herr Bengtson också svaret
på alla sina frågor. Manuskripten var ju
när det gäller herr Hedlund och herr
Bengtson mycket lika, och det bör de
väl vara eftersom det är fråga om att
lansera en partilinje såväl i andra som
i första kammaren.

Det var bara på en punkt, som jag
fann en nyansering, och den var rätt

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
intressant. Herr Bengtson tog upp frågan
om arbetslöshetsförsäkringen och
sade att regeringen egentligen bara redovisat
ett svar som kan tolkas som
»ibland ja, ibland nej och ibland jaså».

Då har herr Bengtson lånat ordet av
herr Wedén i andra kammaren, ty hans
besked till mig var exakt på ordet likadant.
Men någon form av mittensamverkan
skall väl även denna debatt ge ifrån
sig!

Jag skall säga något om sysselsättningsförsäkringen.
Här finns ju på talarlistan
Landsorganisationens ordförande
Arne Geijer, vill jag minnas. Jag vet
inte om han kommer upp senare här i
natt. Nej, säger herr talmannen — jag
får väl ta detta som ett uttryck för att
vår i alla avseenden vänlige och tålmodige
talman också nu börjar att bli litet
irriterad, men jag skall samla ihop mig
kvickt nu.

Låt mig emellertid säga att när vi tar
upp dessa frågor, vilket vi gör med jämna
mellanrum, och mittenpartierna så
småningom börjar känna sig pressade i
den debatten — och de kommer säkerligen
att känna sig pressade i fortsättningen
om vi har tidsutrymme för att
fortsätta debatten — då hamnar man
ändå i sista hand på det beskedet, att vi
får väl se vad den sittande utredningen
kommer fram till.

Jag tror att det är en klok ståndpunkt
som mittenpartierna brukar hamna i
när de hänvisar till utredningen. Yi tror
väl både från oppositionens och från regeringens
sida, att utredningen kommer
fram till ett resultat som blir något så
när acceptabelt. Om vi skall kalla detta
för ett obligatorium i avseende på sysselsättningsförsäkringen
eller inte, därom
är jag mera tveksam. Det kanske
inte är så lätt att frankt ställa ut garantin
på ett obligatorium och säga, att alla
som inte är beredda att göra detta är
mer eller mindre ointresserade av frågans
lösning. Yi skall naturligtvis betrakta
män och kvinnor lika i detta sammanhang.
Om vi här nöjer oss med vad
som kan te sig som en enkel karikatyr,

152

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

så låt mig säga att det finns ett underlag

1 det. Jag skulle tro att det finns mellan

2 500 och 3 000 arbetarhustrur i Kiruna
som — hur arbetsvilliga de än är — inte
gärna kan skaffa sig sysselsättning därför
att förutsättningar saknas för detta.
Skulle det här obligatoriet föras ut i
dess sista och minsta detalj, så skulle
dessa arbetarhustrur -— teoretiskt sett
— kunna anmäla sig på arbetsförmedlingen
och ställa sig till arbetsmarknadens
förfogande, och eftersom de skulle
vara obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrade
skulle de uppbära sin ersättning
från försäkringen därför att de inte kan
få något arbete på den plats där de måste
vistas.

Detta är en fråga som utredningen
har att fundera över. Det är för djärvt
att säga, att man nu utan överväganden
skall kunna ställa en oreserverad garanti
för att var och en, man och kvinna,
gift och ogift, husmor eller vad det kan
vara fråga om, skall ha garantier för att
vara obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad.

Herr Bengtson tog upp en polemik
med statsrådet Wickman. Eftersom
statsrådet har gått hem skall jag inte gå
in på den frågan, Jag vill bara göra den
enkla reflexionen, att när statsrådet
Wickman talade om USA:s konkurrensförmåga
gjorde han förmodligen detta
med utgångspunkt från det ärende som
då behandlades, nämligen utvecklingsbolaget
och den tekniska forskningen.
Att det finns något som populärt talat
brukar kallas »technological gap» vet
alla som någon söndag har försökt ta
sig igenom fransmannen Servan-Schreibers
bok just om de här synpunkterna.
Men detta teknologiska försprång för
Amerika ligger i allt väsentligt i att
amerikanerna via Pentagon vräker ned
så många miljoner i sin tekniska forskning
som sedan spilles över på den civila
sektorn, så att man där får ett försprång
som knappast någon annan nation
kan räkna med. Vi gör vad vi kan
för att åtminstone försöka matcha den
här utvecklingen, och ett uttryck för

detta är det mycket kloka beslut som
riksdagen — tyvärr emot oppositionens
vilja — fattade för en stund sedan när
man satsade på en förstärkt teknisk
forskning och det utvecklingsbolag som
statsrådet Wickman har att ta statsrådsansvaret
för.

Naturligtvis skulle jag försöka hålla
mitt löfte och härmed borde jag alltså
vara klar med herr Bengtson. Han har
bestridit mina budgetsammanställningar
och förklarat — generös och vänlig
som han är — att »jag är beredd att
överlämna till finansministern centerpartiets
uträkningar så får finansministern
se hur fel han har».

Jag måste bekänna, att jag gärna kan
ta emot herr Bengtsons förslag. Herr
Bengtson skall få tillbaka det vederbörligen
korrigerat, det lovar jag också.
Därmed tror jag att diskussionen kommer
in på ett bättre plan längre fram.

Jag får väl också säga några ord till
herr Dahlén, men med samma motivering
som jag anfört gentemot herr
Bengtson skall jag av naturliga skäl
även här begränsa mig. Folkpartiet kan
icke acceptera högerns förslag. Då kan
man ju säga att detta inte angår finansministern
— det är en träta mellan högern
och folkpartiet. Men det är onekligen
intressant för regeringen, när ni
gång på gång demonstrerar den här
oenigheten. Samtidigt som var och en
av er vidhåller sitt program talar ni
med stor energi om att »vi skall nog
komma överens».

Det intressanta i herr Dahléns inlägg
gällde vad som skall ske om högern inte
vill underkasta sig mittenpartierna. Här
har ju herr Holmberg sagt ifrån att det
inte blir fråga om någon underkastelse.
Det skall i stället bli fråga om något
slags kompromiss, man skall mötas någonstans
där man ger och tar, och följaktligen
skall väsentliga ting av högerns
program in i ert regeringsprogram. Men
då säger herr Dahlén friskt och frejdigt
— frejdigare än vad både den nuvarande
och förutvarande partiledaren
för folkpartiet i andra kammaren våga -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

153

de sig på: Om inte högern underordnar
sig, kommer centerpartiet och folkpartiet
att regera ensamma. Punctum! Därmed
är det slut med all diskussion!

För första gången, ärade kammarledamöter,
har vi här fått ett regeringsalternativ!
Men det regeringsalternativet
är inte de tre borgerliga partierna. Det
enda logiskt riktiga och sanningsenliga,
om ni vill vara sanningsenliga i överenstämmelse
med de deklarationer ni
avger, är att regeringsalternativet är
centerpartiet och folkpartiet — mitten
skall regera ensam.

Jag tror att den förklaringen är värdefull
i den diskussion vi har att föra
under de närmaste månaderna. Ni kan
vara förvissade om att den i varje fall
är väl bevarad i de vindlingar i hjärnbarken
hos mig där frenologerna brukar
säga att minnet är koncentrerat.

Jag skall säga några ord om professor
Assar Lindbecks reflexioner. Han är en
av mina vänner och har t. o. m., när jag
började som finansminister, varit en av
mina dagliga medarbetare. På denna
punkt har jag emellertid tidigare offentligt
sagt till honom att jag inte är alltför
imponerad av den efterklokskap han visar
då han i en artikel i en bok som han
skrivit påstår, att om vi hade gjort annorlunda
åren 1963, 1964 och 1965, så
hade det varit mycket bättre nu.

Ja, förmodligen har han rätt i det.
Men jag tror inte och har i varje fall
inget minne av det — jag får kanske
reservera mig och kolla det bättre —
att Assar Lindbeck upphävde några speciella
varningsrop dessa år. Det är förklarligt
att han inte gjorde det, ty de
åren hade vi en totalbalanserad budget,
och längre kommer man inte på den
starka finanspolitikens område. De åren
hade vi också ett överskott i vår betalningsbalans
med omvärlden. Om de båda
varningssignalerna inte lyser rött,
då är det givet att man inte precis har
någon alarmerande mistlur som vid det
specifika tillfället säger ifrån att nu
skall bromsarna slås till. Det är betyd -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ligt lättare att i den ekonomiska historiken
i efterhand tala om det, och i den
bestrider jag inte att han har rätt.

Jag har någon gång försökt beskriva
detta fenomen genom att säga att vi
ständigt är i rörelse mellan två motpoler,
där den ena polen är överansträngning
— för att använda det uttrycket —
och några grader inflation i samhällsekonomin,
och den andra polen är ett
underutnyttjande av våra resurser och
någon grad av för hög arbetslöshet. Mittemellan
dessa båda poler ligger en liten
hållplats, och den är, ärade kammarledamöter,
mycket diskret, ty det står
ingen stins där och vinkar med en röd
flagga som talar om att man skall stanna
vid just denna hållplats. Vi är ständigt
på väg fram och tillbaka mellan polerna,
och man kan inte gärna komma
längre i den praktiska ekonomiska politiken
än att dessa resor, i den mån som
den ekonomiska vetenskapen utvecklar
sig, blir kortare och kortare. Men vi
kommer aldrig att stanna på den rätta
hållplatsen och säga: Här skall vi nu
stå stilla! Hållplatsen är för diskret och
stinsen med den röda flaggan saknas.

Jag vill allra sist säga till herr Dahlén
att hans långa — kanske jag också får
säga ganska fräna — angrepp på statsministern
får han måhända tillfälle att
upprepa någon gång när statsministern
är närvarande och kan gå i svaromål.
Tidsskäl och andra skäl gör det praktiskt
taget omöjligt för mig att på den
punkten bemöta herr Dahlén.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng trodde att
högern skulle ställa sig utanför en ny
regering. Jag deklarerade i mitt anförande,
att jag inte tror det. Beträffande
högern har jag den förhoppningen,
att när valdagen närmar sig kommer
förnuftet att växa.

Jag är inte riktigt säker på om jag
kan ha samma hopp beträffande den
socialdemokratiska partiledningen. Den

154

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

har nämligen en utomordentlig förmåga
att allteftersom valdagen nalkas tolka
allting till det bästa. Det har vi ju också
hört ett bra exempel på i finansministerns
inlägg i dag.

Det har sagts från regeringshåll att
man har bedrivit en målmedveten politig
för att öka sysselsättningen och att
denna politik har tagit sig uttryck i ett
ökat budgetutrymme. I januari i fjol ansåg
finansministern att det för detta
budgetår var lämpligt med en upplåning
på 1,1 miliard kronor. I maj i år konstaterar
finansministern att upplåningen
sannolikt blir tre gånger så stor. År
detta till någon avgörande del resultatet
av en målmedveten socialdemokratisk
regeringspolitik?

Självfallet är det icke det! Det har
bara blivit så. Regeringen hade fel. Men
nu passar det alltså givetvis bra att anslå
de mycket ljusa tongångarna. Det
var emellertid intressant att finansministern
tydligen ändå hade något behov
av att — inte direkt men indirekt —
ta avstånd från statsministerns uttalande,
som jag refererade och som gick ut
på att konjunkturerna definitivt hade
vänt.

Herr Sträng sade nu, att han verkligen
inte kunde ge något absolut löfte på
denna punkt, och han anförde en hel
del skäl till att det inte är möjligt.

Arbetslösheten har varit för stor under
vintern, säger herr Sträng. Detta är
en sådan där röd flagg, som man väntar
sig att finansministern verkligen
skulle kunna observera. Socialdemokratin
är, sade herr Sträng, mer lyhörd
för arbetslösheten än något annat parti.
Man undrar då, mot bakgrunden av
att mittenpartierna, som jag tidigare erinrat
om, föreslagit en rad åtgärder i
januari som skulle öka sysselsättningen,
stimulera konjunkturen, varför regeringen
inte ville vara med om allt detta.
Det förhåller sig inte så, som herr
Sträng ett ögonblick försökte göra gällande,
att de åtgärder som vi har föreslagit
och som jag har refererat är någonting
som skulle leda till permanent

mindre statsinkomster. Genom den stimulans
som vi föreslagit skulle i själva
verket konjunkturerna bli bättre, maskineriet
rulla snabbare och vi på sikt givetvis
få tillbaka pengarna. Därom råder
ingen tvekan.

De åtgärder vi föreslagit kommer ju
nämligen att avveckla sig själva i och
med kalenderåret 1968. Det är det som
är den stora skillnaden mellan våra
förslag till stimulans och de skattesänkningsförslag''
som högern lägger fram.
Deras skattesänkningar kan man ju
inte avveckla den sista december i år.
De skall ju i stor utsträckning börja i
januari 1969. Det är därför jag har
sagt att jag tror det är en oklok polifik.

Arbetsgivaravgiften har vi ju för vår
del accepterat, och när konjunkturläget
inte gör det olämpligt är det klart att
den avgiften skall införas.

Herr Sträng sade beträffande arbetslösheten,
att det är bara 2 000 flera arbetslösa
i maj jämfört med maj 1967,
men han glömde att tala om att det är
13 000 fler arbetslösa än i maj 1966.
Dessutom finns 10 000 fler människor
placerade i omskolningsverksamhet.

Att regeringen har lätt för att bli
optimistisk när ett val nalkas — det kan
man verkligen konstatera när statsministern
inför valet 1966 i en tidningsartikel
förklarade att de ekonomiska
framtidsutsikterna är ljusa. Man kan i
dag notera att arbetslösheten är 66 procent
större än då statsministern gjorde
detta uttalande.

Socialdemokratin är mer lyhörd än
något annat parti för arbetslösheten —
herr Sträng återkom till denna sats, och
jag kan också återkomma. Om det skulle
vara på det sättet, är det då inte egendomligt,
herr Sträng, att socialdemokratin
fortfarande befinner sig på jasålinjen
när det gäller sysselsättningsförsäkringen,
och att man inte har definitivt
sagt ifrån, att denna fråga självfallet
skall ordnas, samt att utredningen
verkligen skall skynda på och lägga
fram ett förslag?

Ibland har man varit så pass positiv,

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

155

som vi har varit från mittenpartiernas
och även från högerns sida. Men helt
plötsligt retirerar man. Och den vägledning
som herr Sträng gav de människor,
vilka i dag inte har någon arbetslöshetsförsäkring,
är inte mycket att
hurra för.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
får ursäkta mig om jag tar en minut i
anspråk för att besvara herr Dahlén.

Herr Dahlén säger att ju närmare valdagen
vi kommer, desto mera kommer
förnuftet att växa hos högerpartiet som
då kommer att ändra sin skattepolitik.
Jag tror uppriktigt sagt att sådana moraliska
klyschor eller valtaktiska piruetter
inte spelar så stor roll när det
gäller att påverka motståndare eller partier
som i stort har samma uppfattning
inom oppositionen.

För oss inom högerpartiet är det avgörande
att vi vill presentera vårt program,
som det är utformat av oss här i
riksdagen i oppositionsställning, för valmännen
inför septembervalet. Får vi då
valmännens förtroende är vi beredda att
verkligen överlägga med herr Dahlén
och representanter för de andra oppositionspartierna
om utformandet av ett
gemensamt regeringsprogram. Det är
den naturliga gången, även om jag har
tillhört dem som ansett att man på ett
tidigare stadium skulle utforma ett gemensamt
program.

Sedan tänker jag inte alls gå upp i
tonsillerna så här sent på natten när
jag svarar herr Sträng. Jag vill i stället
börja med att säga, att jag är glad att
herr Sträng är av samma uppfattning
som jag när det gäller »fakta» i annonsen,
därför att jag var rädd att detta
skulle vilseleda läsarna. Det är alltså inte
fråga om fakta utan det är fråga om
värderingar och prognoser, alltså sådant
som vi politiker rör oss med.

När det sedan gäller herr Strängs resonemang
om konjunkturen måste jag
säga ett ord.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

Jag gjorde inte någon stor svartmålning
av konjunkturen med stora svepande
penseldrag. Jag försökte vara nyanserad
och ansåg också, tydligen på
samma sätt som herr Sträng, att vi dess
bättre går mot en bättre konjunktur i
förhållande till tidigare lägen.

Men å andra sidan finns det fortfarande
internationella ekonomiska problem.
Valutaproblemen är kvar, och det
finns också framstående finansministrar
— inte här från Norden — och
bankmän som har varit mycket kritiska.
Vi hade för någon vecka sedan besök
av chefen för amerikanska centralbanksystemet,
Mac Chesley Martin, som
sade att USA nu stod inför den värsta
ekonomiska krisen under decennier.
Man kan kritisera honom för detta uttalande.
Det visar dock att det finns en
modlöshet och en osäkerhet hos den
ekonomiska experten. Detta kan också
uttryckas på det sättet, att kampen mellan
de politiska krafterna och den ekonomiska
sakkunskapen fortgår, men
ekonomerna tycks numera ofta stå som
förlorare. Det är någonting som vi får
tillfälle att komma ihåg.

Sedan förde herr Sträng ett långt resonemang
om mitt påstående att svensk
industris andel av den totala världsproduktionen
hade minskat. Herr Sträng
säger nu att »det där är inte något att
bry sig om, vi håller vår andel i den
stigande världshandeln».

Det är möjligt, men det var inte det
jag talade om. Jag talade om de produkter
vi framställer i Sverige. Deras
internationella betydelse har minskat,
och de är lättare att ersätta av andra
länders produktion. Det är en sak som
regeringen inte bara kan slå ifrån sig
utan måste ta hänsyn till då den ekonomiska
politiken bedöms.

Slutligen har vi frågan om reallöner
och nominallöner och vad därmed sammanhänger.
Jag använde medvetet ordet
»reallöner» för att beskriva ett visst
utvecklingsförhållande. Jag konstaterade
att vi hade förlorat i konkurrensförmåga
i förhållande till andra länder

156

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
därför att vi hade fått en kraftig kostnadsstegring
och även en lönekostnadsstegring.
Om man inte kommer till rätta
med detta kan det så småningom hota
vad vi gemensamt har skapat, det kan
bromsa utvecklingen och äventyra vår
trygghet.

Jag sade att reallönerna kanske ändå
för den enskilde individen inte var så
stora. Varför? Jo, därför att en så stor
del av reallönen, dvs. vad den enskilde
själv har kvar och kan disponera över,
har tagits av regeringens ekonomiska
politik, av inflationen och av andra
utgifter som den ekonomiska politiken
kräver av den enskilde och av företagarna.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågar finansministern:
Talade inrikesministern på regeringens
vägnar när han i Jönköping
bestämt förklarade att det skall bli en
arbetslöshetsförsäkring och gjorde det
i sådana ordalag som i stort sett överensstämmer
med vad centern anser?
Eller skall finansministern ta avstånd
från detta uttalande? Jag har inte tidningsurklippet
med mig, men jag kan
få fram det så småningom, och då kan
vi få besked om vad som sades.

När man nämner arbetslöshetsförsäkringen
inträffar det vanliga med representanter
för regeringen; de börjar darra
på manschetten, och då kommer de
vanliga skälen: man bygger upp en massa
olika svårigheter, och det går inte att
över huvud taget få något besked mer
än det inrikesministern har givit.

Finansministern sade att vi skulle
tala med våra respektive partivänner i
grannländerna. Jag kan bara hänvisa
till den redogörelse som finns över den
norska arbetslösheten. Den är intagen
i den reviderade finansplanen, och det
visar sig att arbetslösheten är mycket
låg. Det var den regeringen man ville
skrämma för när regeringen Gerhardsen
skulle gå. Den har alltså lyckats fö -

ra en politik som medfört en mycket
låg arbetslöshet.

När man talar med regeringens representanter
om en ny regering blir de
mycket oroade. Herr Sträng borde nogsamt
bevara i sitt minne vad vi sade om
regeringen. Han talade t. o. m. om frenologi.
Herr finansminister, frenologi
är ingen vetenskap, utan det är ett slags
hokus pokus, bedrivet av charlataner,
som påstår att man av skallens form
kan bedöma vilka olika egenskaper en
människa har. Det är nog bättre att bevara
vad vi har sagt i form av protokoll.

Men om finansministern nu har gott
minne — vilket jag är säker på att han
har utan frenologi — kanske han kan
erinra sig vad som hände när regeringsprogrammet
skrevs för den regering
som tillträdde den första oktober
1951. Mitt minne är sådant att jag inte
behöver förlita mig på frenologi, jag
kommer väl ihåg datum också.

Den gången skrev man omedelbart,
att principskiljande frågor icke får aktualiseras.
Utesluter finansministern
att sådant skulle kunna skrivas vid en
eventuell regeringskoalition i dag?

Jag vill så beröra de siffror som här
anförts. Finansministern vidhåller sitt
påstående och vill inte ge några bevis
för hur siffrorna har uppkommit. Jag
påstår att de är fel, men våra siffror
skall vi få tillbaka, vederbörligen korrigerade
säger finansministern. Det är
bäst att klara ut detta, annars kanske
samma sak inträffar som i en TV-debatt
för något år sedan, då finansministern
fick sina uppgifter korrigerade, därför
att de fanns i den socialdemokratiska
valhandboken på sidan 51 och var felaktiga.
En korrigering kommer i detta
fall från oss i fråga om de siffror, som
jag förmodar att finansministerns medhjälpare
har satt ihop. Den uppgift på
850 miljoner kronor som finansministern
här har fört fram är inte riktig.

Sedan skulle jag gärna vilja veta, vad
finansministern egentligen avser. Han
upprepade nyss sin bedömning av konjunkturen,
nämligen att vi kan se mot

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

157

framtiden »med försiktig optimism».
Detta påstående återfinns inte i den
annons, som finansministern har sagt
innehåller fakta, ty där står det kategoriskt
att vi är på väg mot en ekonomisk
uppgång och att den internationella
konjunkturen förbättras. Vilket uttalande
i detta fall är det som är finansministerns? Annonsen

är även på andra sätt intressant
i sin formulering. Det sägs
kategoriskt att produktionen växer i år
med ungefär 4 procent och att exporten
ökar i år med omkring 6,5 procent. Uttrycken
»ungefär» och »omkring» skall
väl utgöra brasklappen, annars vore det
väl inte så muntert för en finansminister
att skriva in sådana kategoriska påståenden
i maj månad, när så lång del
av året är kvar.

I fråga om prisökningen är man försiktigare
och säger att stegringen i år
beräknas stanna vid ungefär 2,2 procent.
Där har man använt en formulering,
som naturligtvis är den riktiga när
man på olika sätt skall göra prognoser.

Beträffande arbetslösheten påstod finansministern,
att herr Wedén hade använt
samma ord som jag har använt.
Ja, när man bara får ja och jaså till
svar från regeringen, blir det ingen
skillnad om herr Wedén frågar i andra
kammaren och jag i första kammaren.
Vi framför ju fakta, och då måste ju
herr Wedén och jag ha yttrat oss på
samma sätt.

Förutom de selektiva åtgärderna och
de generella åtgärderna finns det ju
också åtgärder, som man måste tillgripa
men som inte gärna kan tillämpas selektivt.
Jag tänker till exempel på räntesänkningarna.
Jag tror knappast finansministern
kan visa på att man kan
använda en sådan åtgärd selektivt, utan
den måste vara generell. Beträffande
denna åtgärd vet jag att herr Hedlund
i andra kammaren mycket starkt har
framhållit, att den borde vidtagas. Jag
är naturligtvis fullt beredd att instämma
i kravet på en räntesänkning.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig börja med
några korta kommentarer till herr Dahlén.

Förnuftet kommer att växa hos högerpartiet,
säger herr Dahlén, men han
trodde inte att så skulle bli fallet hos
socialdemokratin. Om det nu är någon
tröst för herr Dahlén, kanske jag kan
försäkra honom att det inte är alldeles
riktigt att göra den jämförelsen. Herr
Dahlén vill ju regera ihop med högern,
men socialdemokratin vill inte regera
ihop med herr Dahlén.

Herr Dahlén påstod också att den där
röda flaggan väl ändå var den arbetslöshet
som rådde under den gångna
vintern. Det kan jag väl ge honom rätt
i. Följaktligen har vi satt in en rad olika
ingripanden för att komma till rätta
med arbetslösheten. Jag vill inte belasta
tiden med att på nytt repetera hela
den redovisning som finns i andra
kammarens protokoll. Jag har tidigare
rekommenderat herr Dahlén att se igenom
den redovisningen vid något lämpligt
tillfälle. Där finns hela redovisningen
över det aktiva arbetslöshetsbekämpande
program, som regeringen
successivt har satt in under den gångna
våren och som onekligen har haft
en effekt. Det har varit ett program i
den selektiva formen.

Sedan är det för mycket sagt när ni
går ut och talar om att ni har accepterat
arbetsgivaravgiften. Ni accepterar
i princip men vill inte sätta in avgiften
— den skall sättas in någon gång i en
obestämd framtid. Vill man inte sätta
in avgiften vid årsskiftet så vill man väl
inte heller göra det den 1 februari, 1
mars eller 1 april — möjligen den 1
juli vid budgetårsskiftet, skulle jag föreställa
mig, om jag tolkar herr Dahlén
på det mest positiva sättet. Men
detta betyder ett inkomstbortfall på
300 miljoner kronor i statsbudgeten under
nästa budgetår, det kommer man
aldrig ifrån. Och denna dubbelbottnade
attityd, att man i princip säger ja
men i sak säger nej, är ingenting som

158

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
man kan binda upp en budgetpolitik
på.

Ja, när vi avlyssnar den lilla rörande
debatten mellan herr Holmberg och
herr Dahlén gör vi naturligtvis allesammans
reflexionen att den här förlovningstiden
mellan dem — om jag får
använda det uttrycket —- sannerligen
inte ger de bästa förutsättningarna för
ett harmoniskt äktenskap; och det kan
ju heller inte bli något äktenskap, om
vi skall tro på herrarnas deklarationer
i dag.

Visst är det sant, herr Holmberg, att
chefen för Federal reserve, Chess Martin,
i ett mycket uppmärksammat upprop
har varnat för den utveckling som äger
rum i USA. Men trots denna varning
har herr Holmberg kommit till samma
slutsats som jag, att ekonomernas synpunkter
förmodligen skjuts undan i den
hårda politiska hanteringen och att
andra bevekelsegrunder blir avgörande
för den ekonomiska utvecklingen i USA.
Och tror både herr Holmberg och jag
på det, då är vi ju ense om att USA
under 1968 kommer att vara en drivande
kraft i världens ekonomiska utveckling.
Det var bara detta jag ville understryka
— och det är en av utgångspunkterna
i våra prognoser för både
den internationella och den nationella
ekonomin.

Herr Holmberg var angelägen om att
särskilt framhålla reallönen — det var
inte fråga om nominallön utan om reallön.
Om han vill dra slutsatsen att reallönerna
är så betungande för svensk industris
kostnadsutveckling att det är
motiverat att se utvecklingen i betydligt
mörkare färger än jag gör, så må han
ha den uppfattningen. Jag delar den
inte. Reallönen är standard, konsumtionsstandard,
och vi har en hög konsumtionsstandard
i detta land relativt
sett —- en hög reallön och naturligtvis
en hög nominallön; men trots detta har
vi, tack vare skickliga insatser från företagstoppen
ner till mannen på verkstadsgolvet,
klarat oss bra. Och varför
skulle vi inte kunna göra det i fort -

sättningen? Det finns inga varnande
tecken på väggen just nu.

Herr Bengtson slutligen tar upp frågan
om vad inrikesministern yttrade i
Jönköping. Jag måste bekänna att jag
inte har frågat Rune Johansson vad han
egentligen sade på det där sammanträdet,
och han har inte heller refererat
det i någon allmän regeringsberedning.
Jag har läst litet grand i tidningarna
om saken och vet att en del tidningar
har tolkat yttrandet som en förklaring
att nu är obligatoriet på arbetslöshetsförsäkringsområdet
ett faktum. Jag tänker
mig i alla fall att Rune Johansson,
som den kloke och försiktige man han
är, snarare säger att han vill avvakta
utredningens resultat. Har han talat om
ett obligatorium så tror jag inte att han
därmed har ställt ut någon garanti för
att husmödrarna eller de med konstitutorial
och fullmakt fast anställda statstjänarna
utan vidare skall in i en generell
arbetslöshetsförsäkring. Jag är, herr
Bengtson, personligen arbetslöshetsförsäkrad
den dag som i dag är, beroende
på att jag tillhör ett förbund som har
arbetslöshetsförsäkring och att jag en
gång som ledare för det förbundet förde
in arbetslöshetsförsäkringen. Skulle
mina vägar ha gått annorlunda än vad
nu ödets nornor tydligen har bestämt,
är det möjligt att jag —- som jag sade i
andra kammaren •— hade varit en ambitiös
kanslisekreterare i något ämbetsverk
eller kanske i bästa fall byrådirektör
i Kungl. Maj:ts kansli eller något
liknande. Jag skulle i så fall i denna
min egenskap ha varit fast anställd och
garanterad att så länge som jag inte
gjorde mig skyldig till några dumheter,
utan var flitig efter normala mått att
bedöma flit, få ha mitt arbete kvar intill
den dag jag blivit pensionerad. Jag
föreställer mig att bortsett från flitbegreppet,
så har vi naturligtvis rader av
fast anställda tjänstemän som inte tycker
sig ha så särdeles mycket till övers
för ett obligatorium i frågan om arbetslöshetsförsäkring.
Därför menar jag att
det inte går att bara kasta ut ett krav

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

159

på att alla — kreti och pleti, var och
en, man och kvinna, husmor eller inte
— skall vara obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad.

Det kan tänkas att utredningen, i vilken
ingår parlamentariker från de olika
partierna, kommer fram till att vissa
väsentliga undantag bör göras, och då
blir det ju inte ett ordentligt obligatorium.
Jag är alldeles övertygad om att
inrikesministern fört fram även dessa
synpunkter när han utvecklat texten.
Herr Bengtson skall inte inbilla sig att
han tar några specifika politiska poäng
genom att snurra omkring och onyanserat
säga att varenda en utav kvinna
född — för att tala med gamle herr
Olofsson i Västerås, en gång hedervärd
medlem av riksdagen — i framtiden till
varje pris skall vara arbetslöshetsförsäkrad.
Det är möjligt att herr Bengtson
och jag kommer fram till att vissa
undantag och frikretsar skall göras från
en försäkring. Det var bara det jag ville
ha sagt i mitt inlägg, och jag tror inte
att man skall utveckla detta vidare, så
länge utredningens arbete inte är slutfört.

I de debatter där det funnits tillräckligt
tidsutrymme — jag skall inte nu
låta mig lockas in i någon längre debatt,
herr talman — har oppositionen
och mittenpartiernas företrädare, pressade
emot väggen, hamnat i ståndpunkten:
å la bonne heure, utredningen pågår,
vi får se vad den kan komma fram
till!

Det är riktigt att den norska arbetslösheten
har varit låg, men om man gör
jämförande beräkningar mellan norsk
och svensk arbetslöshet och använder
samma teknik, har den svenska arbetslösheten
inte varit större än den norska
arbetslösheten under det gångna året
eller den gångna vintern. Dessutom kan
jag säga till herr Bengtson att arbetslöshetssiffran
inte är den enda indikatorn
på en lyckosam ekonomisk hantering
av ett folkhushåll. Norrmännen dras
med vissa svårigheter, där de sitter mera
besvärande till än vad vi gör. Jag

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kan erinra om deras betalningsbalans
och deras prisutveckling.

Jag vill inte anklaga dem, jag vet att
de gör så gott de kan. Jag har den allra
största respekt för deras finansminister,
som jag har träffat vid några tillfällen
och talat med om sådana här frågor.
Därför är det med en viss olust som
jag ger mig in på detaljerade jämförelser.
Herr Bengtson bör emellertid inte
rycka ut en siffra från en nations statistik
och med den siffran sedan försöka
bevisa saker och ting, som man inte
skall eller kan bevisa.

När det gällde kohandeln 1951 i modern
bemärkelse — den traditionella
hade vi ju 1933 -—- alltså koalitionsuppgörelsen
1951, så rådde vid det tillfället
inte några demonstrativa motsättningar
mellan socialdemokratin och bondeförbundet,
som det hette på den tiden, i
den dagsaktuella politiken, även om
motsättningarna fanns på det ideologiska
området. Naturligtvis fanns motsättningar
där. För någon vecka sedan
läste jag igenom denna överenskommelse,
och jag vet att den åberopade punkten
fanns där. Men eftersom jag har
personlig erfarenhet av de sex år, som
vi regerade tillsammans med herr Bengtsons
partivänner, kan jag försäkra att
det inte uppstod någon partipolitiskt
kontroversiell praktisk fråga förrän vi
kom fram till ATP-reformen, där bondeförbundet
sade definitivt nej. Då
marscherade bondeförbundet ut ur
kanslihuset, ty där gav sig inte regeringen,
bortsett från vad som hade skrivits
i detta program.

Slutligen skall jag glädja herr Bengtson
med att ge honom rätt på en punkt.
Detta alternativa budgetförslag som centerpartiet
har presenterat är inte 850
miljoner sämre än regeringsförslaget —
det är 845 miljoner sämre. Jag kontrollerade
siffran.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Redan finansministerns
osäkerhet i fråga om siffrorna, även

160

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
om det inie gällde eu så stor summa —
det var 5 miljoners prutning — visar att
det råder oklarhet på detta område. Det
kommer inte heller att bli några 845
miljoner, herr finansminister, när den
saken blir uppklarad.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen
kan icke de många orden som ständigt
används från regeringens sida fördölja
villrådigheten hos regeringen. Referatet
från Rune Johanssons anförande i Jönköping
hade inte gjorts av någon referent.
Det hade kommit från TT, och
förmodligen hade det skrivits av honom
själv och överlämnats till TT. Det
kan jag inte vara säker på, men det
brukar i varje fall vara så. Jag har tyvärr
inte klippet med mig, men det blir
tillfälle att ta fram det senare.

Koalitionsministären 1951 var om något
ett exempel på två partier med motsatta
uppfattningar i en regering. Det
ena partiet var socialistiskt — ty det
var väl socialdemokratin på den tiden
också — medan det parti jag tillhör absolut
inte var socialistiskt. Det fanns i
alla fall möjligheter att skriva ett regeringsprogram.
Men nu byggs det upp
sådana kolossala svårigheter om två
eller tre partier, som icke är socialistiska,
skulle skriva ett regeringsprogram
tillsammans. Jag tror att det säkert
finns förutsättningar att göra detta.

Jag vill inte påstå att vad finansministern
sade om meningsmotsättningar
var så riktigt refererat. Det fanns flera
motsättningar än de som gällde ATP.

De norska förhållandena skall jag inte
redovisa så utförligt. Men beträffande
arbetslösheten — 23 000 vid årsskiftet
— kan jag tillägga att det icke har varit
så låg arbetslöshet i Norge sedan 1956
som man hade förra året. Det var en
anmärkningsvärt låg siffra för arbetslösheten.
Visst har Norge vissa svårigheter,
men produktionsökningen var
betydligt större i Norge än den var i
Sverige. Investeringsverksamheten var
bättre. Jag vet att det var svårigheter
med bytesbalansen. Prisstegringarna
som finansministern ville tala om var

visserligen 4,3 procent från december
1966 till december 1967. Det är mer än
bär, men det är inte så förfärande med
hänsyn till de goda resultaten i övrigt.

Jag ställde mig litet undrande inför
en uppgift. Finansministern angav arbetsgivaravgiften
för ett halvt år till
300 miljoner. Nettointäkten för statens
del är väl 240 miljoner i det fallet och
inte 300. Men skillnaden kan ju bero på
något olika beräkningsgrunder.

Jag skall inte begära att få några
ytterligare besked, men finansministern
glömde visst bort konjunkturbedömningen.
Är det den mera försiktiga eller
är det den mera kategoriska i annonsen? -

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
meningsutbytet med herr Holmberg utan
bara ta upp en enda sak i debatten med
herr Sträng.

Herr Sträng sade, att han kunde hålla
med om att vi accepterar arbetsgivaravgiften
i princip, men dess införande vilar
i en obestämd framtid. Vi tycker,
herr Sträng, att arbetsgivaravgiften skall
införas den dag då konjunkturen inte
är sådan, att ett införande skulle leda
till större arbetslöshet. Om det nu skulle
bil så att konjunkturerna inte går
uppåt på det sätt, som herr Sträng tror
eller hoppas, tänker herr Sträng då inte
vidta några andra åtgärder? Det är klart
att han ämnar göra det, förmodar jag
åtminstone. Vi säger att det, när konjunkturläget
nu är så ovisst, inte är riktigt
att införa denna arbetsgivaravgift,
eftersom den skulle leda till en försämring
på arbetsmarknaden. Det blir här
fråga om ett inkomstbortfall på 300 miljoner
kronor — om den siffran är rätt
eller ej spelar nu ingen roll — om man
inte inför denna avgift under det kommande
budgetåret. Men, herr Sträng, en
av de metoder som används för att stimulera
en dålig konjunktur är att öka
statens upplåning, eller hur? Herr
Sträng har ju för innevarande budgetår

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

161

ansett en tre gånger så stor upplåning
som han själv tänkte sig i januari 1967
riktig, och då är det fråga om en upplåning
som inte rör sig om 300 miljoner
kronor utan om 3 300 miljoner kronor.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Genom finansminister
Strängs behjärtade redogörelse för kohandeln
1933 och koalitionen 1951 börjar
tydligen även det borgerliga samarbetet
kunna ta ett steg i rätt riktning.
Jag inregistrerar med stor tillfredsställelse
att herr Torsten Bengtson vid
denna sena timme uttalar sig så positivt
inför möjligheterna att skriva ihop
sig med de två andra borgerliga partierna
i ett regeringsprogram. Högerpartiet
får väl ta ett parti i taget för att så
småningom nalkas en gemensam överenskommelse.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För 23 år sedan började
jag debattera med herr Torsten Bengtson
i folkets hus och bygdegårdar, när
jag sysslade med jordbrukspolitik, och
på en punkt har herr Bengtson faktiskt
hållit stilen •— han har synnerligen
svårt att lyssna på vad man säger. När
jag i mitt första inlägg sade att centerpartiets
budgetförslag var 850 miljoner
kronor lägre än regeringsförslaget,
framhöll jag också att jag reserverade
mig för den exakta siffran, eftersom
handlingarna låg i min väska. Efteråt
tittade jag efter och konstaterade att
jag kunde ge herr Bengtson rätt —- det
gällde inte 850 miljoner utan 845 miljoner
kronor. Då går herr Bengtson upp
i talarstolen med triumferande uttryck
och säger: »Där ser man den osäkerhet
som kännetecknar finansministern —
han måste rätta sig själv; det var inte
850 miljoner kronor utan det var 845
miljoner kronor.» Finns det ändå inte
en liten gnista av humor längst inne lios
herr Bengtson, och kan man inte diskutera
med herr Bengtson på samma sätt

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
som med andra och begripa vad det är
fråga om när man diskuterar?

Jag framhöll vidare att när vi träffade
uppgörelsen 1951 förelåg det inte
några ostentativa motsättningar i den
praktiska politiken. Men det förelåg
självfallet helt andra ideologiska värderingar
mellan socialdemokratin och
bondeförbundet. Då säger herr Bengtson:
»Vi hade väl motsättningar, ty det
var ju ett socialistiskt parti som förenade
sig med ett borgerligt parti.» Detta
brukar kallas för att slå in öppna dörrar,
men jag begriper inte polemiken i
detta. Jag förklarade att motsättningen
fanns men att den inte besvärade oss
under de sex åren förrän vi fick den
första praktiska frågan, nämligen ATP.
Då brast samarbetet.

Vidare säger jag att om man ser på
arbetslöshetssiffran i Norge och beräknar
den efter samma grunder som vi
gör i Sverige, finner man att den inte
varit förmånligare än vad den svenska
har varit. Men herr Bengtson lyssnar
inte på detta heller — han driver sin
mening lika förtvivlat på helt felaktiga
premisser. Vad gör man, herr talman
och ärade kammarledamöter, med en
sådan motdebattör? Jag slutade naturligtvis
för tidigt som jordbruksminister.
Om jag fått träla med herr Bengtson alla
23 åren så kunde jag haft en viss förhoppning
om att dialogen gått något
bättre än vad den nu tycks göra.

Till herr Dahlén vill jag allra sist
säga att det naturligtvis är en orimlig
definition om man säger att arbetsgivaravgiften
skulle medföra en ökad arbetslöshet.
Vad är det som händer? Vi
lyfter av företagsamheten 900 miljoner
kronor i skattesänkning och lägger på
den 740—750 miljoner kronor i skatter.
Det kan väl inte föranleda någon arbetslöshet? Om

man orkar läsa igenom hela denna
proposition och hela den bilaga som
finns till propositionen och som är ett
försök att analysera hur arbetsgivaravgiften
slår inom de olika verksamhetsgrenarna,
så finner man att det blir

162

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
fråga om en variation på maximalt 1/4
procent. Vissa grenar tjänar 1/4 procent,
andra förlorar 1/4 procent. Att i
det sammanhanget föra en allvarlig politisk
dialog och påstå att detta skulle
föranleda en ökad arbetslöshet är, det
måste jag säga herr Dahlén, fasligt illa
genomtänkt. Jag tror att så är fallet, ty
jag vill inte tro att det skulle vara medveten
förvrängning av fakta.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att den fortsatta
överläggningen i förevarande frågor
ävensom handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens

sammanträde, dels ock att statsutskottets
memorial nr 141 och 142, vilka i dag
för första gången bordlagts, skulle å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras efter de två
gånger bordlagda ärendena.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl.
01.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968