Onsdagen den 29 april (Riksdagens protokoll 1964:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

ANDRA KAMMAREN

1964

29—30 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 29 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Enskog ang. åtgärder till förebyggande av trafikolyckor vid

obevakade järnvägsövergångar............... *

herr Eriksson i Bäckmora ang. saltningen av vägbanorna . . .
herr Holmberg ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnväga

Meddelande ang. gemensamma omröstningar..........

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar.............

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader ............

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor.........

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar . . .

Bidrag till driften av barnstugor..............

Ferieresor........................

Bidrag till driften av semesterhem.............

Stipendier för underlättande av husmoderssemester......

Yrkesinspektionen: Avlöningar..............*

Karolinska sjukhuset: Avlöningar. .............

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare ....

Statens arbetsklinik i Stockholm..............

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. .............

Bidrag till De blindas förening...............

Bammorskeläroanstalten i Stockholm: Avlöningar......

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg: Avlöningar.......

Statens sjuksköterskeskola i Stockholm: Avlöningar......

Utbildning av viss sjukvårdspersonal............

1—Andra kamarens protokoll 1964. Nr 21

15
21
27
43
45

47
49
53
56
59
61
61
64
68

Nr 21

Innehål]

Sid.

Meddelande ang. dagens plenum................ 70

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde (forts.):

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning........ 71

Allmän hälsokontroll................... 7g

Hälsovårdsupplysning.................... 77

Epidemiberedskap m. m................... 34

Vissa byggnadsarbeten m. m. vid ungdomsvårdsskolorna..... 89

Interpellationer av:

herr Nilsson i Bästekille ang. principerna för Skånes indelning i
kommunblock...................... gg

fru Lindskog ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor ... 90

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. användande av check vid inbetalning
till statlig myndighet................. 91

herr Hermansson ang. priserna på importvaror från EFTA-länderna 91
herr Larsson i Hedenäset ang. tidpunkten för framläggande av
proposition om lokaliseringspolitiken............ 92

Torsdagen den 30 april

Meddelande om enkla frågor av:

herr Larsson i Borrby ang. konsumentpriset på socker...... 93

herr Lindahl ang. begärd utredning rörande en från cyklismens synpunkt
bättre planering av samhällen och vägbyggnader .... 93

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 april

Statsutskottets memorial nr 75, ang. överlämnande till särskilt utskott

av vissa till statsutskottet remitterade ärenden........ 10

Bevillningsutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till särskilt

utskott av vissa till bevillningsutskottet hänvisade motioner. . . 10

Andra lagutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till särskilt

utskott av visst till lagutskott remitterat ärende........ n

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde ................ jj

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Onsdagen den 29 april

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Rimmerfors enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 29 innevarande april—
den 15 nästkommande maj.

Herr Rimmerfors beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förebyggande av trafikolyckor vid obevakade
järnvägsövergångar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag vill medverka till att stoppskyltar
uppsättes vid alla obevakade
korsningar mellan järnväg och väg i
avvaktan på permanenta skyddsanordningar,
såsom bommar och ljussignaler.
Vidare bär herr Enskog frågat om jag
vill låta företa en översyn av tillåtna
tåghastigheter vid de obevakade järnvägsövergångar,
där, med hänsyn tagen
till tågens hastighet, den fria siktsträckan
från korsningen är för kort, och
införa lämplig hastighetsbegränsning
för tågen. Slutligen har herr Enskog
frågat om jag vill medverka till att såväl
lok som rälsbussar förses med tre
lyktor framåt.

Till en början vill jag erinra om att
jag nyligen i första kammaren besvarat
en enkel fråga av herr Svanström angående
vilka åtgärder jag ansåg nödvändigt
vidtaga för att minska riskerna

för olyckor vid korsningar mellan väg
och järnväg.

Jag framhöll därvid att olyckorna
vid plankorsningar, som ju tyvärr ofta
leder till personskador av allvarligaste
art, är ett ständigt aktuellt problem.
Även om antalet sådana olyckor — mycket
tack vare åtgärder från myndigheternas
sida — inte ökat under den senaste
tioårsperioden trots den starkt
expanderande motortrafiken, måste
dock situationen anses som allvarlig.
Arbetet med att höja trafiksäkerheten
vid korsningar mellan väg och järnväg
sträcker sig över ett brett register
byggande av planskilda korsningar, avstängning
av trafikfarliga plankorsningar
i kombination med trafikomläggning
till säkrare korsningar, förbättring av
befintliga säkerhetsanordningar och
uppsättande av ytterligare sådana samt
propaganda, upplysning och undervisning
m. m. Detta arbete måste, framhöll
jag i svaret till herr Svanström —
och jag är angelägen att här upprepa
vad jag då sade — inte bara fortgå utan
även intensifieras. Jag upplyste vidare
att man för närvarande på ansvarigt
håll ägnar särskilt intresse åt plankorsningar
som saknar säkerhetsanordningar,
varvid bl. a. frågan om införande av
obligatorisk stoppskyldighet vid ett stort
antal sådana korsningar tas upp till
övervägande.

Herr Enskog frågar nu om jag vill
medverka till att stoppskyltar uppsättes
vid alla obevakade korsningar mellan
väg och järnväg. Inom fackkretsar ställer
man sig tveksam till huruvida det
från trafiksäkerhetssynpunkt kan anses
motiverat att uppsätta stoppskyltar
vid alla de cirka 28 000 korsningar, som
för närvarande saknar säkerhetsanord -

4 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder till förebyggande av trafikolyckor vid obevakade
järnvägsövergångar

ningar. .lag vill nämna att över två tred- Av svaret framgår att olyckorna vid
jedelar av dessa övergångar hänför sig plankorsningar är ett ständigt aktuellt
till s. k. ägovägar, d. v. s. interna för -

bindelsevägar mellan fastighetsägor. Jag
anser det lämpligast att för närvarande
arbeta vidare på den sedan någon tid
tillämpade linjen, enligt vilken järnvägsstyrelsen
undersöker de obevakade
plankorsningarna och i de fall, dä
stoppskyldighet är påkallad och lämpligen
kan ifrågakomma, gör framställning
till vederbörande myndighet om
utfärdande av lokal trafikföreskrift angående
stoppskyldighet.

Hastighetsbegränsningar för tågen vid
plankorsningar förekommer i undantagsfall
men kan inte lämpligen tilllämpas
i någon större utsträckning med
hänsyn till de synnerligen vittgående
konsekvenser för tågföringen som härigenom
ovillkorligen uppkommer.

Slutligen kan jag nämna att man inom
SJ undersöker olika möjligheter med
varningsljus från lok. I undersökningarna
ingår bl. a. prov med tre tända
loklyktor framåt. Jag kommer att ägna
denna fråga liksom för övrigt alla spörsmål
som har samband med trafiksäkerheten
vid järn vägskorsningar fortsatt
uppmärksamhet.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Enskogs interpellation.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Komunikationsministern
anför i början av svaret på min
interpellation att han nyligen i första
kammaren besvarat en enkel fråga angående
vilka åtgärder han ansåg nödvändiga
att vidtaga för att minska riskerna
för olyckor vid korsningar mellan väg
och järnväg. Litet senare säger herr statsrådet:
»Herr Enskog frågar nu» o. s. v.
För att undvika missförstånd vill jag
parantetiskt nämna att min interpellation
väcktes den 21 januari i år, alltså
någon dag tidigare än den enkla frågan
ställdes i första kammaren.

problem och att situationen anses som
allvarlig, även om antalet sådana olyckor
inte ökat under den senaste tioårsperioden.
Under fjolåret dödades vid
järnvägskorsningar av den typ vi bär
diskuterar, enligt de uppgifter jag har
tillgång till, 41 personer. Det är en alldeles
för hög siffra, ocli det är att hoppas
att de åtgärder som herr kommunikationsministern
skisserade i svaret
kommer att medföra en sänkning av antalet
olyckor av detta slag.

Tyvärr är det flera faktorer som verkar
i andra riktningen, varför arbetet
på att göra korsningarna säkra måste
intensifieras, vilket kommunikationsministern
också utlovat. För det första får
vi fler och fler bilar varje år, även om
denna omständighet motverkas av att
en del järnvägslinjer läggs ned. För det
andra är det allt flera som —- speciellt
sommartid — lämnar de stora vägarna,
där järnvägskorsningarna oftast är föredömligt
ordnade, och ger sig in på
skogsvägar eller andra enskilda vägar,
som för det mesta saknar särskilda
skyddsanordningar vid järnvägskorsningarna.
För det tredje medför
den ökade fritiden att allt flera söker
sig ut i skog och mark och då utnyttjar
vägar av den typ jag nyss talade om.
För det fjärde har tåghastigheten ökats
på vissa linjer, och detta medför att de
som passerar en järnvägskorsning har
kortare tid på sig härför. I interpellationen
nämnde jag att ett tåg som har
en hastighet av 120 kilometer i timmen
förflyttar sig 33Vs meter i sekunden,
d. v. s. en kilometer på 30 sekunder;
vissa tåg har ännu högre toppfart. Vid
60 kilometer i timmen går tåget 500 meter
på lika lång tid. Det måste alltså
finnas mycket lång fri sikt för att man
skall kunna riskfritt passera en järnvägskorsning.
Om man från att ha stått
stilla och lyssnat behöver 30 sekunder
för att passera över en järnväg, så måste

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Svar på interpellation ang. saltningen av vägbanorna

det vara fri sikt 1 km åt vartdera hållet
därest tågen går med den högre hastigheten.
Jag skulle tro att det vid en stor
del av de 28 000 järnvägskorsningar,som
saknar säkerhetsanordningar, inte alls
finns tillräcklig sikt. De stora riskerna
vid dålig väderlek — speciellt vid snöyra,
då det är omöjligt att höra ett tåg
förriin det är mycket nära, eller i dimma
— har troligen inte det stora antalet
bilförare något begrepp om. Den utlovade
propagandan i detta avseende har
en stor uppgift att fylla. Den får dock
inte minska arbetet i övrigt med att
t. ex. anordna planskilda korsningar,
avstängning av vissa trafikfarliga korsningar
o. s. v., såsom kommunikationsministern
nämnde i svaret.

En sak som också är synnerligen viktig
för att undvika olyckor är färgen på
lok och rälsbussar. Ett paprikafärgat
lok med en vit rand av det slag, som
nu finns i ett mindre antal, syns mycket
lättare på längre håll än ett helt enfärgat,
mörkt lok, och märks också betydligt
bättre än de smutsgula rälsbussarna.
Även härvidlag bör snabbt åtgärder
vidtas i förebyggande syfte. Vissa av kommunikationsverken
har på ganska kort
tid låtit lackera praktiskt taget hela
sin bilpark i en färg som gör att bilarna
utan minsta svårighet upptäcks av
övriga vägfarande. Det bör inte heller
vara omöjligt att mycket snabbt övergå
till en annan färg på våra tåg och rälsbussar,
som gör dem lätt synliga åtminstone
rakt framifrån.

Av svaret framgår också att SJ undersöker
olika möjligheter med varningsljus
från lok, bl. a. med tre tända lyktor
framtill. Det skall bli mycket intressant
att ta del av resultatet av dessa undersökningar.

Herr talman! Problemet med olycksfallsriskerna
vid järnvägskorsningar är
stort och jag noterar med tillfredsställelse
att det har uppmärksammats av
kommunikationsministern och SJ:s ledning.
Men nog måste man ställa sig något
frågande inför det faktum att SJ

under fjolåret förbrukade endast 6,6
miljoner av de 7 miljoner kronor som
riksdagen anvisade för det här diskuterade
ändamålet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. saltningen av
vägbanorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig, om jag uppmärksammat
de problem som saltningen av
vägbanorna medför i form av rostskador
på bilarna och därav följande kostnader
för bilägarna samt om jag har för
avsikt att ta initiativ till ökad forskning
eller andra åtgärder i syfte att få
fram en annan metod än saltning, som
tillgodoser trafiksäkerhetens krav utan
att medföra omfattande rostbildning.

I sommarväghållningen användes på
grusvägar olika dammbindningsmedel,
hos vilka den väsentliga fuktabsorberande
egenskapen nödvändigtvis medför
att de samtidigt bidrager till rostskador.
Då vägarna permanentas i allt
större utsträckning torde skadeverkningarna
successivt minskas.

I vinterväghållningen utnyttjas vanligt
salt, som är fryspunktsnedsättande.
Här i landet förekommer det endast i
undantagsfall att man använder enbart
salt för att smälta is och snö. Vi litar
i stället huvudsakligen till sändning. Genom
den forskning statens väginstitut
sedan 1953 bedrivit på detta område har
det befunnits fördelaktigt att blanda ut
sanden med en mindre mängd salt. Härigenom
vinner man bl. a. att sanden
bättre häftar vid is och snö, att isbildning
motverkas och att de stora sandlager,
som fordras för god sandningsberedskap,
kan hållas tjälfria. Ur trafik -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Svar på interpellation ang. saltningen av vägbanorna

säkerhetssynpunkt erbjuder saltblandningen
således avsevärda fördelar. Försök
med andra ämnen och s. k. inhibitorer
— tillsatser som motverkar rostbildning
— har ännu ej lett till godtagbara
resultat.

Statens väginstituts ännu inte slutförda
undersökningar av däckdubbar
tyder på att man med väl dubbade däck
får lika god friktion som vid sändning.
Om dubbning av däck skulle kunna vara
ett alternativ till sändning är ännu för
tidigt att uttala sig om, men förefaller
mindre troligt av bl. a. kostnadsskäl.
Även om man accepterar interpellantens
uppgift om rostskador för hundratals
miljoner kronor årligen, måste man
komma ihåg att endast en del av rostskadorna
härrör från väghållningen och
dessutom att saltblandad sand inte kan
undvaras för andra trafikanter, fotgängare,
cyklister och mopedister. Förbättrade
rostskyddsmetoder torde för övrigt
leda till allt mindre skador. Ännu
så länge synes därför hittills gängse metoder
vara att föredra även då man
ser till totalkostnaden.

Här berörda frågor har hittills följts
med stor uppmärksamhet av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i nära samarbete
med statens väginstitut. Jag utgår
från att detta kommer att ske även i
forsättningen, och betryggande garantier
finnes således för att resultaten av
svensk och utländsk forskning skall tillvaratagas
på bästa sätt. Jag anser det
därför inte för närvarande påkallat
med några särskilda initiativ från min
sida.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Skoglund få framföra mitt tack
för svaret. Även om det inte på sedvanligt
sätt har aviserats, var det välkommet.

Av svarets innehåll drar jag den slutsatsen,
att det inte är särskilt mycket
som statsrådet vill göra åt det problem,

som jag har tagit upp i min interpellation,
mer än att statsrådet hoppas på
att svensk och utländsk forskning skall
tillvaratas på bästa sätt — och man får
verkligen hoppas att så sker. Statsrådets
besked är därför närmast att vi
skall vänta och se — i en fråga som
årligen kostar bilägarna miljontals kronor.

Den forskning på området, som hittills
bedrivits genom statens väginstitut,
synes endast ha givit det negativa
beskedet, att det befunnits fördelaktigt
att använda salt på vägarna. Men det
forskningsresultatet kan ändå inte bilismen
vara till freds med. Med hänsyn
till de stora rostskador för flera tiotal
miljoner kronor årligen, som denna
metod åstadkommer, kan man inte säga
att metoden är lika fördelaktig för bilarna
och bilägarna. Så långt som man
har kommit på kemiens område i våra
dagar tycker jag nog att det skulle gå
att finna en bättre metod, som utan att
eftersätta trafiksäkerhetens krav skulle
sakna den förstörelseverkan som saltet
har.

När kommunikationsministern finner
den hittillsvarande metoden vara att
föredra, även om man ser till totalkostnaderna,
är jag verkligen inte överens
med statsrådet. Även om kommunikationsministern
kan resonera på det sättet
i medvetande om att staten inte ersätter
de förluster på grund av rostskador,
som åsamkas de enskilda bilägarna,
är det ytterst fråga om en nationalekonomisk
förlust. Statsmakterna
skulle sannerligen inte tolerera om enskilda
medborgare skulle göra någonting
liknande, som skulle åsamka stat
och samhälle bara en bråkdel av de
kostnader, som här får bäras av bilägarna.
I detta sammanhang vill jag
erinra om det beslut, som riksdagen nyligen
fattade på förslag av regeringen,
enligt vilket exempelvis en jordbrukare
kan fällas till ansvar om han från en
såningsmaskin spiller betat utsäde.

Jag är helt överens med statsrådet

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Svar på interpellation ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnvägar

om att vi måste ställa stora krav på trafiksäkerheten
på våra vägar, inte minst
vid ishalka. Men jag tycker det innebär
någonting av ett nationalekonomiskt
slöseri att tillämpa en metod, om vilken
man på förhand vet att den åstadkommer
stora ekonomiska skadeverkningar
för den enskilde. Man får heller
inte bortse från att den saltlösning,
som bildas på vägbanan, stänker upp
på strålkastare och bilrutor och därigenom
utgör ett riskmoment i trafiken.

Nog vore det väl värt att satsa litet
mera av forskning på detta område.
Skulle inte också denna fråga om bilismen
och trafiksäkerheten kunna få omfattas
av regeringens nya devis »Mot
nya djärva mål»?

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag finner anledning
att säga ett par ord i anslutning till vad
herr Eriksson i Bäckmora yttrade. Han
sökte att i mitt svar lägga in en passivitet
som inte finns i kommunikationsdepartementet
när det gäller trafiksäkerheten
— det vill jag redan från början
säga ifrån.

Herr Eriksson i Bäckmora säger att
min uppfattning alltså är, att man skall
vänta och se. Här utnyttjar man vissa
metoder för att skapa ökad trafiksäkerhet,
t. ex. saltning. Man använder också
— vilket jag i interpellationen gick
förbi — vattensandning, en metod som
har visat sig vara utomordentligt effektiv
men som tyvärr bara kan användas
vid speciella tillfällen. Att jag menar
att vi tills vidare får hålla fast vid de
metoder vi för närvarande tillämpar,
beror på att forskningen ännu inte har
lagt fram något alternativ till dessa metoder.
Vi har givit och ger statens väginstitut
pengar för denna forskning,
men varken detta institut eller motsvarande
utländska institut har funnit några
nya, mera effektiva och för bilen

mindre skadliga metoder än dem vi
tillämpar.

Jag vill gärna säga, att herr Eriksson
i Bäckmora anmärkte på dessa metoder
men själv inte kunde prestera någon
form av alternativ. Och varför? Jo,
därför att han liksom jag är nödsakad
att avvakta nya resultat av de undersökningar
som pågår. Vi befinner oss
inte bara i samma båt, herr Eriksson i
Bäckmora, vi befinner oss i samma
bil.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Interpellationssvaret har
givit mig det intrycket att några andra
åtgärder från statens sida inte var aktuella
än de som kan föranledas av
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ägnar denna fråga sin uppmärksamhet,
och jag har inte fått någon klarhet i
med vilken intensitet man där bedriver
forskning på detta område. Men det
gläder mig att höra av statsrådet Skoglund
att pengar har anslagits för uylik
forskning.

Av interpellationssvaret vill det dock
synas som om man nu har studerat dessa
problem ända sedan 1953 men ännu
inte kommit fram till något annat än
att beläggning med vägsalt är vad man
i dag kan använda. Och om man inte
driver på forskningen och inte använder
sig av andra åtgärder, så måste jag
ju dra den slutsatsen att man vill vänta
och se vad den forskning kan ge som
nu bedrives och som hittills pågått så
länge utan att ge resultat att ytterligare
åtgärder vore högst påkallade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. övertalig ma skinpersonal

vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Ghefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964
Svar på interpellation ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnvägar

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig om jag vill vidtaga åtgärder för
att möjliggöra, att övertalig maskinpersonal
vid SJ beredes anställning i den
statliga bilbesiktningen för att undvika
förflyttning av sådan personal.

Av interpellationen synes framgå att
herr Holmberg med uttrycket »den statliga
bilbesiktningen» avser det nya
halvstatliga Aktiebolaget Svensk Bilprovning,
som fr. o. m. nästa år skall
handha bl. a. den nya periodiska kontrollen
av motorfordon.

Under hand har jag från bolaget inhämtat
följande.

Bolaget är f. n. under uppbyggnad,
och personalrekrytering och personalutbildning
pågår. Med hänsyn till den
ansvarsfulla verksamhet som bolaget
kommer att omhänderha måste vissa
krav ställas i fråga om bl. a. personalens
utbildning och praktik. I den mån den
övertaliga maskinpersonalen vid SJ
uppfyller dessa kvalifikationer ser bolaget
gärna att ifrågavarande personal söker
anställning hos bolaget. Bolaget
kommer därefter att i sedvanlig ordning
pröva de inkomna ansökningarna.

Slutligen vill jag nämna, att bolaget
i frågor rörande personalrekrytering
har kontakter med arbetsmarknadsstyrelsen.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för svaret.

Jag beklagar emellertid att statsrådet
inte vill vidta några åtgärder för att
skydda de statsanställda det här gäller
från onödiga kostnader och besvär. Det
är självklart att maskinpersonalen vid
SJ skall ha samma rätt som andra att
söka anställning vid Aktiebolaget Svensk
Bilprovning och att då få sina ansökningar
objektivt prövade. Men det var
inte det min interpellation gällde. Jag
anser att staten skall visa sina anställda
sådan hänsyn att man även i annan
ordning underlättar personalens för -

flyttning från ett statligt företag till ett
annat — låt vara att det i detta fall bara
gäller ett halvstatligt företag.

Kravet på tillräckliga kvalifikationer
för de nya arbetsuppgifterna skall givetvis
inte eftersättas. Men om man bara
använder den metod som statsrådet tillråder,
kan det mycket väl hända att en
skåning med samma kvalifikationer som
en lokförare i Luleå får företräde och
luleåbon kanske tvingas överge sitt egnahem,
avbryta barnens skolgång och
bege sig till annan ort, där han kanske
får ställa sig i bostadskö och får familjen
splittrad på två håll.

Jag tycker också det borde vara angeläget
för höga ledningar att inte ge
statsdriftens belackare några exempel
på dåligt handlag och orättvisor mot de
anställda inom statens företag. Det finns
exempel på att bättre metoder tillämpas
även inom samhällsägda företag. När
exempelvis landstingen rationaliserar
eller företar omorganisation, som leder
till att personal blir övertalig vid ett
företag, ger man den personalen företräde
vid nyanställningar i andra landstingsföretag.

Så sent som i fjol bestämdes det
också — såvitt jag vet med statsrådet
Skoglunds medverkan — att bl. a. militär
personal skall tillerkännas vissa
förmåner, när vederbörande kan anföra
goda skäl mot förflyttning. Det är märkligt
att statsrådet Skoglund inte ställer i
utsikt att övertalig järn vägspersonal
skall få sådana förmåner. Därom finns
i varje fall inte ett ord nämnt i interpellationssvaret.
Men statsrådet Skoglund
kan måhända ge ett sådant löfte
nu. Enklast vore som sagt att regeringen
etablerade ett sådant samspel mellan
olika statliga företag att man så
långt möjligt undviker förflyttningar
av sådan personal som vill stanna kvar
på sin gamla bostadsort.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Holmbergs exem -

Onsdagen den 29 april 19C4

Nr 21

Svar på interpellation ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnvägar

pel med skåningen och luleåbon var väl
ändå ganska misslyckat. Det ligger
självfallet i bolagets intresse att inte
anställa personal på sådana villkor som
innebär att någon tvingas byta bostadsort
och sälja sitt egnahem. Här skall
bolaget givetvis som i all annan statlig
verksamhet gå fram så smidigt som
möjligt.

Sedan skall vi också vara medvetna
om att den övertaliga maskinpersonalen
vid SJ består av flera man än som
behöver nyanställas vid Aktiebolaget
Svensk Bilprovning. Som jag nämnde
i mitt interpellationssvar skall man starta
en utbildningsverksamhet för den
blivande personalen vid bilprovningsbolaget,
och den utbildningen blir givetvis
kostnadsfri för deltagarna. Därvidlag
har bolaget självfallet ett intresse.
Jag sade, att i den mån den övertaliga
maskinpersonalen vid SJ uppfyller
kvalifikationerna »ser bolaget gärna att
ifrågavarande personal söker anställning
hos bolaget».

Jag kan i detta sammanhang nämna
att jag för några dagar sedan från en
organisation som representerar de partiellt
arbetsföra fick en skrivelse, vari
hemställdes att bolaget skulle söka anställa
sådana personer i sin verksamhet.
Denna skrivelse har jag överlämnat
till bolagets styrelse, ty jag menar
att även när det gäller partiellt arbetsföra
bör bolaget ta vederbörlig hänsyn.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det senaste beskedet
från statsrådet var något bättre än interpellationssvaret.
Statsrådet förklarar
nu att han i varje fall vidtagit en åtgärd,
nämligen att skicka över en skrivelse
till det nya bolagets ledning —
tydligen i avsikt att bolaget skall förfara
på det sätt som vi önskar i detta
sammanhang.

Men fortfarande vidhåller statsrådet
att det är bolaget som har bestämmanderätten
härvidlag och att det inte skall
påverkas av andra. Bolaget skall för -

fara så att onödig förflyttning undviks,
menar statsrådet. Vad jag har velat utverka
iir emellertid alt vi skall få statsrådets
medverkan för att skapa garantier
mot onödiga förflyttningar.

Jag har redan pekat på bestämmelser
som finns för bl. a. militär personal.
De borde kunna tillämpas av regeringen
— även i fråga om annan personal
som kan anföra goda skäl mot förflyttning,
föranledd av omorganisation eller
rationalisering inom ett statligt företag.
.lag tycker att den SJ-personal
vi nu talar om har mycket goda skäl för
sina krav på behandling i enlighet med
dessa principer.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vi måste väl ändå vara
överens om, herr Holmberg, att det i
sista hand är bolagets styrelse och dess
ledning som skall anställa personal och
att det alltså inte centralt från departementet
kan ges några direktiv för vilka
som skall anställas. Jag har sagt att bolaget
och dess styrelse är medvetna om
att man bör gå i författning om att söka
placera den personal herr Holmberg
omnämnt. Det föreligger inga svårigheter
för mig att få fram den uppgiften
till bolagets styrelse, eftersom jag i
departementet har en tjänsteman som
sitter i styrelsen.

Herr Holmberg betecknade som en
nyhet och som en förbättring av innehållet
i interpellationssvaret mitt besked,
att jag överlämnat en skrivelse
från en organisation, representerande
partiellt arbetsföra, till bolagets styrelse.
Men detta var ju något som låg utanför
herr Holmbergs interpellation —
jag anförde det såsom exempel på det
ansvarsmedvetande som ändå finns när
det gäller att i företaget anställa personal
som av en eller annan anledning
har svårigheter, vare sig vederbörande
är partiellt arbetsför eller friställd från
visst arbete. Men vi måste å andra sidan
hålla på kvalitets- och kunnighets -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Svar på interpellation ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnvägar

kravet, och det är därför det i många
fall kan bli fråga om utbildning, innan
exempelvis den personal herr Holmberg
tagit upp i sin interpellation kan överföras
till bolaget.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad beträffar kvalifikationerna
och utbildningen vill jag
erinra om att det i min interpellation
uttryckligen står att personalen självfallet
måste undergå någon kompletterande
utbildning för att passa för de
nya arbetsuppgifterna. Den saken behöver
vi sålunda inte alls diskutera.

När det gäller ansvarskänslan och
kunrtigheten tror jag att vederbörandes
långa tjänstgöring i ett statligt verk -—
i vissa fall rör det sig om ända upp till
25 års anställningstid — är garanti nog
för att de mycket väl kan passa för de
nya uppgifterna.

Jag måste anmäla en avvikande mening
när statsrådet talar om vem som i
första och sista hand skall kunna påverka
hithörande frågor och fälla avgörandet.
Det står i de riktlinjer rörande
sådan här förflyttning, som är gemensamma
för alla departement, att i första
hand åvilar det vederbörande myndighet
att vidtaga åtgärder, men i övrigt
skall de och de åtgärderna vidtagas,
vilka bl. a. regeringen har inflytande
på.

Såvitt jag kunnat utläsa ur statsrådets
kompletterande upplysningar i denna
debatt finns det tydligen utsikter till att
ingripanden av detta slag skall kunna
ske till förmån för SJ-personalen. Det
är jag belåten med, men det framgick
som sagt inte av interpellationssvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Meddelande ang. gemensamma omröstningar Herr

TALMANNEN yttrade:

Gemensamma omröstningar i de ärenden,
beträffande vilka voteringspropo -

sitioner tidigare godkänts, kommer att
äga rum vid början av kamrarnas sammanträden
onsdagen den 13 maj.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
154, angående ytterligare medel för
svensk medverkan i FN :s fredsstyrka på
Cypern; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 155, angående höjning av vissa
postavgifter.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående dels
ny voteringsanläggning för riksdagen,
dels ändringar i reglementet för riksgäldskontoret.

§ 8

Föredrogs statsutskottets memorial nr
75, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade
ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 49, angående överlämnande
till särskilt utskott av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 49, angående överlämnande till
särskilt utskott av visst till lagutskott
remitterat ärende.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 11

Föredrogs den av fröken Sandell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de psoriasissjukas
problem.

Kammaren biföll denna anhållan.

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 7, punkt
24, s. 37—51) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föran -

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

leddes av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas till vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65, dels
ock till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 16 025 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 181) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 233) hade — såvitt nu var i
fråga —- hemställts att riksdagen måtte
besluta att under förevarande anslag för
eftervårdsarbete enligt socialstyrelsens
äskanden anvisa 200 000 kr. utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit för anställande
av ytterligare 7 förste assistenter Ae 19
och 2 assistenter Ae 17.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 233, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 16 025 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herr Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:181 och II: 233, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1964/65;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 16 225 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av den reservation som är
knuten till denna punkt, vilken gäller
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar. Vi
har gått in för att söka få till stånd en
effektivare vård vid ungdomsvårdsskolorna.
Vi har också många gånger diskuterat
och även fattat beslut om att i
så stor utsträckning som möjligt försöka
placera ut ungdomarna i familjevård.
Detta kräver emellertid en oerhört
stor arbetsinsats och även en hel
del tjänstemän för att utföra detta arbete.

I propositionen har föreslagits att för
den verksamhet som har till syfte att få
till stånd en effektivare vård och eftervård
på detta område skulle tillskapas
ytterligare tolv tjänster, under det att
vi i motionen och reservationen på denna
punkt begärt ytterligare nio tjänster,
d. v. s. sammanlagt tjugoen.

Vi grundar vår begäran på 1961 års
utredning om effektivare åtgärder för
vård utom skola av ungdomsskoleelever.
I denna utrednings betänkande föreslås,
att familjevården skall byggas
ut, och beräknas för detta ändamål ett
antal av 21 assistenter. Detta har i
många remissvar ansetts vara för litet,
och man uttalar att det för att verkligen
kunna åstadkomma en effektiv familjevård
krävs ytterligare personal, ett
önskemål som även rektorsföreningen
vid ungdomsvårdsskolorna framfört.

Som vi alla känner till är det trångt
på ungdomsvårdsskolorna. För att de

skall kunna arbeta inom den ram de
har till förfogande krävs det en snabb
omsättning av eleverna och en utbyggd
eftervård. Departementschefen redovisar
visserligen att det inte finns några
längre köer till dessa skolor, men det
finns ungdomar som ännu inte är placerade
vid någon skola. Det finns till
varje ungdomsvårdsskola en väntelista
på kanske mellan sex och nio ungdomar,
vilka är hänvisade dit men inte
fått plats.

Det är vidare bekant att det är ett utomordentligt
svårt arbete att placera ut
dessa ungdomar i familjer. Man bär
kommit underfund med att det finns
möjligheter att göra detta, men det tar
lång tid att spåra upp den rätta familjen,
att välja ut den ungdom som passar
för denna familj och vidare att följa
fallet i fortsättningen. Detta är ett synnerligen
arbets- och personalkrävande
företag. Om vi skall kunna få till
stånd en effektiv vård på detta område,
anser vi därför att det minsta man kan
begära är 21 nya tjänster för detta arbete.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag håller med fröken
Elmén om att vården av elever utom
skola är mycket betydelsefull, och det
är naturligt att man inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
är angelägen
om att bygga ut denna verksamhet.

Departementschefen framhåller, att
skolorna under senare tid tillförts ett
antal assistenttjänster för främst arbetsuppgifter
rörande vård utom skola. Av
dessa assistenter är en del helt sysselsatta
med sådana uppgifter, som fröken
Elmén talat om. Departementschefen är
emellertid inte beredd att inrätta alla de
tjänster som utredningen föreslagit och
socialstyrelsen begärt. Han förordar
dock en betydande personalförstärkning
för vården utom skola och föreslår, att
tolv assistenttjänster tillföres organisa -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

tionen. Utskottet tillstyrker departementschefens
förslag.

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
under denna punkt göra några allmänna
reflexioner, som gäller såväl den
här behandlade frågan som en del av
de övriga punkter, vilka kommer att
behandlas av kammaren i dag —• naturligtvis
utan att ge mig in på någon sådan
konkret diskussion om dessa punkter
som kammaren längre fram kommer
att ägna sig åt.

Om man ser på det samlade resultatet
av de negativa besked som regeringsmajoriteten
gett i statsutskottet och
som förmodligen kommer att följas vid
omröstning senare i dag, får man följande
lista:

att socialstyrelsens begäran om assistenter
för ungdomsvårdsskolorna för
bättre eftervård avslås,

att någon utredning om ytterligare en
sjuksköterskeskola inte sätts i gång,
att ingen överläkartjänst för alkoholsjukdomar
inrättas vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, trots de många betyganden
av behovet som föreligger,
att lek- och förskoleverksamhetens
omfattning och utformning inte utreds,
att ingen ytterligare barnmorskeläroanstalt
inrättas,

att någon tjänst som forskarassistent
för reliabiliteringsforskningen vid statens
arbetsklinik inte inrättas,

att giftinformationscentralen vid karolinska
sjukhuset inte ges permanent
karaktär utan även i fortsättningen skall
drivas på försök, och
att anslaget till hälsovårdsupplysning,
som mellanpartierna föreslagit till 1,4
miljoner kronor, begränsas till ett så
otillräckligt belopp som 900 000 kronor.

Detta är några förslag som kammaren
har att behandla. Enligt min mening
blir det samlade intrycket av den negativa
socialdemokratiska inställningen,

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

att socialdemokratien visar otillräckligt
intresse för att i god tid tillgodose
välfärdssamhällets behov genom utbildning
och arbetsmöjligheter för den sociala
och sjukvårdande verksamhet, som
är så väsentlig och sannerligen i behov
av förstärkning.

Man kan inte skylla på att de ekonomiska
resurserna är otillräckliga. Det
rör sig här om ganska måttliga belopp.
Detta gäller inte minst det föreslagna
anslaget till De blindas förening, vilket
skulle ge denna bättre möjligheter till
konsulentverksamhet och anskaffande
av talböcker. Även det samlade beloppet
är av ringa omfattning. Enligt min
mening är det ett bristande intresse
för att planera i tid, inte minst när
det gäller utbildningsproblemens lösning
men även när det gäller att skapa
möjligheter till forskning och vård, som
till väsentlig del förklarar bristerna i
det svenska välfärdssamhället. Det är
åratal av sådan bristande framtidsbedömning
och handling som bär en stor
del av skulden till att samhället har de
brister som vi alla känner till. Jag tror
att det är genom ett tålmodigt konkret
arbete, när det gäller sådana frågor,
som kammaren i dag har att behandla,
som det skall lyckas oss att avhjälpa
dessa brister i välfärdssamhället. För
vår del har vi velat göra vår insats i
dag liksom vid andra tillfällen.

Herr ALMGREN (s) :

Herr talman! Herr Ohlin har räknat
upp en hel del förslag om inrättande av
tjänster och andra åtgärder på socialhuvudtiteln,
som man inte fått igenom.
Jag skulle lika lätt kunna räkna upp en
mängd förbättringar som socialministern
föreslagit på de olika punkterna.
Jag skall inte göra det, ty om herr
Ohlin följer med vid behandlingarna
av de olika punkterna under dagens
lopp, så skall han finna att det trots
allt blivit en hel del förbättringar på
olika områden.

Herr Ohlin säger att dessa förslag

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

inte har så stor ekonomisk betydelse.
Det kan man visserligen säga när det
gäller de enskilda punkterna, men vi
vet att vi i riksdagen måste ta hänsyn
till att alla förslag om utgiftshöjningar
sammanlagt betyder ganska mycket och
att det därför varje år måste ske avvägningar.
Därför tror jag att det är riktigt
att riksdagen bifaller utskottets förslag
på denna punkt och även på de andra
punkter som vi under dagen kommer
att behandla.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara ett kort genmäle
rörande vad herr Almgren säger om
resurserna. Det rör sig här om mycket
begränsade belopp. Dessutom medför
oförmågan att lösa de personalproblem
som det gäller mycket dåligt utnyttjande
av sjukvårdsresurserna i landet. Det
är sannerligen inte god ekonomi att
göra stora investeringar och sedan inte
ha personal för att utnyttja dem.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Herr Ohlin gör det alldeles
för enkelt för sig. Visst kan vi
inrätta en massa tjänster, men vi vet
ju att det är svårt att få dem tillsatta.
När vi inrättar tjänster måste vi också
ta hänsyn till att det råder brist på
arbetskraft på olika områden.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Att anföra den allmänna
knappheten på arbetskraft som
motivering för att inte påskynda inrättandet
av undervisningsanstalter för
sjuksköterskor och barnmorskor är väl
ändå, herr Almgren, de obotfärdiges förhinder.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emeller -

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 156 ja och 44 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 24

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 25, s. 52
och 53) föreslagit riksdagen att till
Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 7 090 000 kr.

I en inom andra kammaren av fru
Forsling m. fl. väckt motion (II: 348)
hade föreslagits, att under förevarande
anslag måtte till reseersättningar anvisas
163 000 kr. i stället för det av Kungl.
Maj:t föreslagna beloppet 150 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 348 till Ungdomsvårdsskolorna: Om -

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Viss

kostnader för budgetaret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 7 090 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

FORSLING (fp):

Herr talman! Det kan tyckas att eu
motion som utmynnar i ett förslag att
höja anslaget till reseersättningar vid
våra ungdomsvårdsskolor med futtiga
13 000 kronor skulle vara onödig, men
jag ser det inte på det sättet och jag
befinner mig i gott sällskap med bl. a.
socialstyrelsen som har kommit till samma
slutsats som jag.

Vad skall t. ex. en ungdomsvårdsskolerektor
göra då han anser sig böra
ge en elev permission för att resa hem
vid något tillfälle men det inte finns
pengar som räcker till en resa? Då
kanske någon säger att det i så fall
är dålig hushållning från skolans sida.
Jag kan naturligtvis inte svara på kritik
för allt vad som händer på ungdomsvårdsskolorna,
men ett är säkert, och
det är att avlägset liggande ungdomsvårdsskolor
har besvärligheter på denna
punkt, eftersom elevernas hemresor därifrån
blir förhållandevis dyra. I Stockholms
stads barnavårdsnämnd har vi
t. ex. vid något tillfälle fått anhållan om
ekonomisk hjälp för att en del stockholmspojkar,
som varit intagna på Joliannisbergs
ungdomsvårdsskola skulle
kunna resa hem. Skolan har inte kunnat
skaffa medel till resan för dessa pojkar
även om man sökt tömma alla källor som
funnits, t. ex. elevernas egna kassor, och
utnyttja hjälp från föräldrarna. Eleverna
där kan alltså komma i strykklass
och det är inte meningen. Jag tror att
just de föreslagna 13 000 kronorna skulle
kunna lösa detta viserligen inte särskilt
stora men dock tillräckligt allvarliga
problem för en del ungdomsvårdsskolerektorer.

Jag yrkar, herr talman, därför bifall
till motion 348 i andra kammaren om
en höjning av anslagsposten till reseersättningar
med 13 000 kronor utöver

upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

de 150 000 kronor som Kungl. Maj:t har
föreslagit.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är riktigt att dessa
permissionsresor för eleverna vid våra
ungdomsvårdsskolor är av stor betydelse.
Utskottet har tillstyrkt departementschefens
förslag, och detta skiljer sig inte
så mycket från motionärernas. Dessutom
är detta anslag enligt departementschefens
och utskottets förslag ett förslagsanslag,
och det gör att det finns ännu
mindre anledning att frångå departementschefens
förslag på denna punkt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen II: 348; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 25—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor Kungl.

Maj:t hade (punkt 30, s. 58
och 59) föreslagit riksdagen att till Viss
upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av fru
Kristensson väckt motion (11:499), i
vilken hemställts att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 412) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: 501), i vilka föreslagits
att riksdagen måtte i skrivelse till

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag åt
statens ungdomsråd att i samarbete
med ungdoms- och nykterlietsorganisationer
anordna en utåtriktad upplysningsverksamhet
rörande alkoholbrukets
speciella risker för ungdom, varvid
förutsattes att ungdomsrådet vid
behov inkomme med ansökan om ytterligare
medel, utöver det belopp som
Kungl. Maj:t i förevarande sammanhang
föreslagit;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Fälldin väckt motion (II: 576),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
statens ungdomsråd erhölle lämplig representation
även från försvaret.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionen II: 499 till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 412 och II: 501 godkänna
vad utskottet anfört;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 576 godkänna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Per Petersson, Staxäng och
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:499 avslå Kungl. Maj ds
förevarande förslag;

II. att motionerna I: 412 och II: 501
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 576 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt yrkas
ett bidrag till statens ungdomsråd
på 600 000 kronor för upplysningsverk -

samhet. Statsbidrag har utgått under
några år, och man har börjat få en viss
erfarenhet av verksamheten.

Först skulle jag vilja säga att sammansättningen
av statens ungdomsråd inte är
särskilt representativ med hänsyn till
ungdomsorganisationerna. Jag tror att
vi skall vara rädda om dessa och det frivilliga
arbete som bedrives inom dem.
Detta arbete är av yttersta värde. Det
gäller att slå vakt om ungdomsorganisationerna
och inte ge dem intryck av att
de ställes under någon form av statligt
förmynderskap, som inkräktar på de
krav på frihet och självständighet i arbetet
som är förenliga med all ungdomsverksamhet.

Ungdomsrådets verksamhet bär hittills
inte i någon större utsträckning
lämnat några resultat, och dess arbete
har passerat tämligen obemärkt. I dagarna
lär emellertid en skrift ha utkommit,
vilken behandlar de egenskaper en
ungdomsledare skall ha. Jag har själv
inte sett den, men enligt uppgifter i tidningarna
upptar skriften till diskussion
huruvida en ungdomsledare skall vara
lång som statsministern eller kortväxt
som koalitionsregeringens inrikesminister.

Den form av propagandaverksamhet
som ungdomsrådet bedriver och som resulterar
i utgivandet av filmer och bildband
ställer jag mig för min del mycket
skeptisk emot. En sådan verksamhet
blir lätt moraliserande, och jag ifrågasätter
starkt om dessa filmer gör något
som helst intryck på den ungdom de är
avsedda att påverka. Jag har en viss
erfarenhet av hur sådana företeelser passerar
alldeles obemärkta utan att göra
det minsta intryck på dem som ser dem.
Jag tror alltså inte på nyttan av denna
verksamhet. Däremot är jag rädd för att
den kan medföra skadeverkningar på
det sättet att den tar bort intresset från
de i aktivt ungdomsarbete verksamma
ungdomarna, nämligen om de känner sig
beskurna i sin frihet och står inför
tvånget av en statlig dirigering.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Viss upplysningsverksamhet

Av denna anledning, lierr talman, hatjag
och några andra ledamöter av denna
kammare reserverat oss till förmån
för en motion som yrkar avslag på
Kungl. Maj ds förslag på denna punkt.
Jag her därför, herr talman, att få yrka
hifall till reservation 3 till statsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! I motion nr 499 i denna
kammare har hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag om att
anvisa 600 000 kronor till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor. Anslaget
utgör de medel som statens ungdomsråd,
efter särskild framställning,
disponerar för rådets verksamhet. Då
jag har haft tillfälle att deltaga i rådets
verksamhet, ber jag att få framföra några
synpunkter.

I statens ungdomsråd ingår representanter
för praktiskt taget samtliga ungdomsorganisationer.
Därutöver finns representanter
för skolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
kommunförbunden, studieförbunden,
Målsmännens riksförbund
samt för vissa kvinnoorganisationer.

Det är riktigt som motionären framfört
att en av rådet tillsatt arbetsgrupp
har framlagt ett förslag till viss ändring
av rådets arbetsformer. Förslaget till
omorganisation har också vunnit rådets
bifall. Men det är fel när motionären
påstår, att de nya arbetsformerna har
trätt i kraft. Förslaget ligger nämligen
hos Kungl. Maj d. Den påstådda förbättringen
i rådets funktionsduglighet kan
alltså inte skyllas på omorganisationen.

Rådet har att vara ett samordnande
och rådgivande organ. De aktiviteter
som genomförts har tagit sikte på att
lämna stöd åt ungdomsorganisationerna
på områden där organisationerna har
gemensamma intressen. Som exempel
kan nämnas ledarrekryteringen.

Vi vet att alla organisationer har behov
av fler ungdomsledare. I syfte att
få fram fler ungdomsledare startades
2 — Andra kammarens protokoll 19G''t. Nr

i ungdomsfrågor

därför en kampanj. Detta skedde i samarbete
med alla de ungdomsorganisationer
som är representerade i statens ungdomsråd.
Man producerade en stillfilm,
»Ungdom», som i cirka 1 000 kopior
ställdes till ungdomsorganisationernas
förfogande. I anslutning till denna stillfilm
gjordes en samtalsfolder »Säg ja
till ungdomen», som trycktes i 250 000
exemplar. I respektive organisations
upplaga disponerade organisationen ett
utrymme för eget tryck. Utöver detta
ställdes 135 000 kronor till organisationernas
förfogande för framställning av
ett kompletterande material eller för insatser
i övrigt.

Uppläggningen och planläggningen av
aktionen har skett i samarbete med organisationerna,
och aktiviteten sker i organisationernas
egen regi. Påståendet att
statens ungdomsråd fungerar som ett
överordnat organ är fullständigt grundlöst.
Statens ungdomsråd gör en insats
som samordnande och rådgivande organ,
men aktiviteten sker i de egna organisationernas
regi.

Kampanjen för rekrytering av ungdomsledare
har sedan följts genom radioserien
»Modernt ungdomsarbete»,
och nu i vår görs ett försök till ledarskolning.
Rådet har svarat för produktionen
av kursboken »Ungdomsledaren»,
och radioskolan har medverkat
med tiotalet program i anslutning till
kursboken. Även i denna del har 135 000
kronor ställts till organisationernas förfogande
för framställning av eget kompletterande
material i anslutning till det
centralt producerade grundmaterialet.

Utöver detta har genom rådet lämnats
produktionsstöd till ungdomsorganisationernas
produktion av film och
bildband. Vi vet att ungdomsorganisationerna
har ett stort behov av detta
och att man har begränsade resurser.
Organisationerna har alltså inkommit
med framställningar, och statens ungdomsråd
har kunnat ge organisationerna
ett stöd för att kunna realisera sina
planer.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

För närvarande pågår planeringen av
en upplysningskampanj där målet är att
göra föräldrarna medvetna om den stora
betydelse som fritidsfostran har. Vi
vet att samhällsförändringarna medfört
att gänget och kamratgruppen i allt
större utsträckning spelar rollen av
normbildare. Vi vet också att samhällsförändringarna
påverkar ungdomen
och ungdomens attityd, och som regel
kan man konstatera att kamratfostran
har en positiv inverkan på individen.
Men det finns också risker för en negativ
påverkan. Fritidsmiljöns utformning
och innehåll är viktiga faktorer i sammanhanget.
En aktiv och meningsfylld
fritid verkar utvecklande på den unge,
medan en passiv och meningslöst tillbringad
fritid kan verka i negativ riktning.
Att upplysa om fritidsfostrans betydelse
är målsättningen för den upplysnings-
och propagandaverksamhet
som nu planeras och som kommer att
ske i intimt samarbete med landets ungdomsorganisationer.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att ta avstånd från herr Turessons
kritik av statens ungdomsråd, även om
det nog vore ett och annat att säga om
vissa bekanta brister, som vidlåder ungdomsrådets
verksamhet och den organisatoriska
uppläggningen av rådet. Jag
skall emellertid inte ta tiden i anspråk
för att utveckla min uppfattning på den
punkten.

Jag vill bara säga några ord med anledning
av motionerna I: 412 och
II: 501, i vilka föreslagits att »riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om uppdrag åt statens ungdomsråd
att i samarbete med ungdomsoch
nykterhetsorganisationer anordna
en utåtriktad upplysningsverksamhet
rörande alkoholbrukets speciella risker
för ungdom, varvid förutsättes att ungdomsrådet
vid behov inkommer med

ansökan om ytterligare medel, utöver
det belopp som Kungl. Maj:t i förevarande
sammanhang föreslagit».

Motioner i samma riktning vid fjolårets
riksdag resulterade i ett mycket
kraftigt uttalande av statsutskottet till
förmån för motionerna. Man sade, vilket
är riktigt, att det borde vara ungdoms-
och nykterhetsorganisationerna
själva som anordnade sådana upplysningskampanjer,
men att det låg närmast
till hands att statens ungdomsråd
utarbetade riktlinjerna härför.

Mot den bakgrunden hade man kanske
väntat sig att från ungdomsrådets
sida få se en del tecken på planering
av denna kampanjverksamhet. Men några
sådana har i varje fall inte synts offentligt,
även om det är möjligt att en
planering försiggått eller försiggår inom
rådet. Vi fann därför anledning att åter
motionera och åberopa statsutskottets
skrivning förra året.

Nu understryker statsutskottet på nytt
hur viktigt det är med en effektiv upplysningsverksamhet
inom ifrågavarande
område. Utskottet förutsätter att rådet
vid planläggningen av sin verksamhet
har uppmärksamheten riktad på hithörande
frågor.

Jag uttalar min tillfredsställelse över
denna utskottets skrivning, men jag
skulle vara ändå mera till freds, om
man kunde se tydliga symtom på aktivitet
av statens ungdomsråd beträffande
just dessa kampanjfrågor. Jag skulle
gärna se att ordföranden i statens ungdomsråd,
som nyss hade ordet, här ville
begära ordet på nytt för att ge mig ett
svar på mina funderingar kring denna,
som jag tycker, en smula bristande aktivitet
av ungdomsrådet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
flera motioner med olika förslag;
dock har endast en reservation avgivits.
Men under det att man i motionsparet
I: 412 och II: 501 önskar att statens ungdomsråd
skall ta sig an upplysnings -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Viss

verksamheten på framför allt nykterhetens
område — något som jag håller
med herr Wiklund om är utomordentligt
angeläget — föreslås i reservationen
att riksdagen inte skall bevilja det
av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till
ungdomsrådet.

Statens ungdomsråd har, som herr
Carlstein sade, inte verkat så länge. Att
vi beslöt tillsätta ungdomsrådet berodde
naturligtvis på att vi var i behov av
denna samordning oeh organisation
som ungdomsrådet utgör.

Herr Turesson säger att rådet inte
har gjort någon nytta i ungdomsorganisationerna.
Hen- Turesson har kanske
större erfarenhet från ungdomsverksamheten
än jag, som står så långt från
den. Jag vet bara hur värdefullt det är
att få material och impulser till verksamheten
på detta område. Alla är vi
väl också eniga om att det för en kampanj
bland ungdomen krävs en intensiv
upplysningsverksamhet ■— vi tror
ju i alla fall på upplysning härvidlag.

Vad man speciellt kommer att inrikta
denna kampanj på under de år som
kommer är föräldraansvaret, vilket ju
är en utomordentligt viktig sak. Hur
många gånger efterlyser vi inte detta
föräldraansvar gentemot ungdomarna?
Detta är verkligen en utomordentligt
viktig fråga, som ungdomsrådet tagit
upp, och jag önskar dem som har ansvaret
för denna verksamhet all framgång.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Herr Wiklund ställde en
direkt fråga till mig och jag är givetvis
angelägen att få besvara den.

Beträffande rådets planering av kampanjen
är det alldeles riktigt att vi har
fått klart för oss att det finns ett starkt
uttryckt önskemål om att vi vid denna
planläggning skall ta hänsyn till de synpunkter
som herr Wiklund så många

upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

gånger har gett uttryck för, nämligen
att söka komma till rätta med alkoholmissbruket
bland ungdomen, precis på
samma sätt som vi är engagerade för
att hjälpa till när det gäller de tidiga
tobaksvanorna. Men vi har sett det så,
att det inte är anledning att sätta i gång
en alldeles speciell kampanj med enbart
detta mål. Vi har ansett, att när man
planlägger en föräldraupplysningskampanj
av denna art kommer självfallet
frågan om föräldrarnas ansvar för de
unga in i bilden som helt naturliga ting.
Vi vill givetvis medverka till att söka
komma till rätta med de problem som
sprit och tobak utgör.

Sedan är det klart att skilda organisationer
här har ett större eller mindre
intresse, men vi menar att det får bli
organisationernas egen sak att avgöra
var tyngdpunkten i deras verksamhet
skall ligga. För statens ungdomsråd står
det klart att vi kommer att på alla sätt
medverka till att sprida upplysning för
att komma till rätta med dessa avarter
och att vi vill försöka få organisationerna
med oss i en sådan verksamhet.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet att man
kan ha olika meningar om hur en sådan
kampanjverksamhet bör läggas
upp.

Jag vill då bara konstatera att det
tycks finnas en skillnad mellan utskottets
ståndpunkt och ungdomsrådets nyss
redovisade uppfattning. Som jag framhöll
i mitt föregående anförande uttalade
utskottet förra året, att det låg närmast
till hands att inom statens ungdomsråd
riktlinjer utarbetades för sådana
kampanjer. Jag kan inte förstå annat
än att man då avsåg speciella kampanjer
i alkoholfrågan och att dessa
kampanjer skulle genomföras av ungdoms-
och nykterhetsorganisationerna
men att planläggningen skulle ske inom
statens ungdomsråd. Där finns alltså en
meningsskiljaktighet, och jag tycker att

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

statens ungdomsråd skulle ta intryck
av vad utskottet och riksdagen här har
sagt om hur denna verksamhet bör bedrivas.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om både fröken Elmén och herr Carlstein
trodde litet väl mycket på den här
kampanjens betydelse för att poängtera
föräldraansvaret för ungdomen; alla
här i kammaren tycker säkert att det
är viktigt att poängtera föräldraansvaret.
Men jag vill framhålla, att det är
någonting som inte stämmer i den politik
som för närvarande bedrivs.

Vi arbetar på att bygga ut daghemmen.
Redan när barnen är små skall de
skickas ut från sina hem för att uppfostras
i kollektiv miljö. Vi skall öka
anslagen till skolmåltiderna för att våra
barn skall få fullvärdig kost i skolan,
varigenom det inte blir så stora bekymmer
med middagsmålen i hemmen. Men
hemmet kommer därigenom inte längre
att bli den plats där man samlas kring
ett dukat bord och har det hemtrevligt.

Vidare diskuteras det hur viktigt det
är med aktiv fritid för ungdomarna och
att vi måste bygga lokaler så att ungdomarna
har någonstans att ta vägen.
Ingen talar i dag längre om att vi skall
öppna våra hem för våra barn och deras
kamrater och att det är den naturliga
avkopplingen att få umgås i det
egna föräldrahemmet. Vad blir följden?
Vi vänjer oss av med att umgås med
våra barn, och de vänjer sig av med
att umgås med oss. Redan när barnen
är mycket små lär de sig att de skall
lämna hemmet på morgonen och komma
tillbaka dit på kvällen, bara för att
tillbringa några nattimmar där.

Det är denna utveckling vi skall ha
för ögonen. Detta är en realitet.

Jag vågar därför påstå, herr talman,
att så länge vi accepterar en sådan ut -

veckling hjälper det inte med några
broschyrer från statens ungdomsråd
som poängterar föräldraansvaret.

I detta anförande instämde herr
Bengtson i Solna (h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Till fru Kristensson vil]
jag säga att vi har möjlighet att senare
ta ställning till den forskning som vi
vill ha när det gäller utvecklingspsykologien
m. in. för att få något att bygga
på när vi skall bedöma hur barnen bör
fostras.

Vi behöver få fram daghem, ty nu
är det många mödrar som av olika skäl
förvärvsarbetar. Vi vill ha daghemmen
utformade så, att de är lämpade för
barnen. Vi vill också ha familjedaghem
för den typ av barn som behöver tillsyn
i familjemiljö. Vi vill på alla sätt förbättra
hela den här sidan.

Menar fru Kristensson att vi över huvud
taget skall sluta att ha kvinnor ute
i förvärvsarbete eller att vi skall förbjuda
mödrar att förvärvsarbeta?

Vidare har man väl inte några klara
belägg för att det är de förvärvsarbetande
mödrarnas barn som är missanpassade
i samhället. Har vi några bevis för
detta, fru Kristensson? Vi har endast en
utredning, nämligen Blume-Westerbergs
utredning och den visar att det inte är
någon skillnad mellan förvärvsarbetande
och icke förvärvsarbetande mödrars
barn när det gäller missanpassning,
utan det är andra faktorer som är mera
avgörande därvidlag.

Beträffande de sociala frågorna, skolmåltider
m. m. har det blivit så att skolorna
är mer koncentrerade, så att barnen
har så lång skolväg att de inte hinner
fram och tillbaka för att äta i
hennnet. Tänk på landsbygden! I
många fall innebär detta ett underlättande
för mödrarna som är av utomordentligt
stort värde. Det gäller bara
att få allt utformat på ett sådant sätt
att det blir lämpligt för barnen.

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

Fru KRISTENSSON (Ii):

Herr talman! Fröken Elmén vet mycket
väl, att det vare mig fjärran att säga
något ont om de förvärvsarbetande mödrarna.
Jag vågar däremot påstå att det
är attityden i hemmet som är avgörande.
Ansvaret för uppfostran av ungdomen
åvilar både pappan och mamman.
Om modern förvärvsarbetar eller
inte är av sekundär betydelse.

Beträffande daghemmen anser jag att
man måste invända emot att vi subventionerar
den kollektiva uppfostran, samtidigt
som kostnaderna för barnens
fostran i det egna hemmet inte ens är
avdragsgilla vid beskattningen. Det är
en sådan snedvridning som vi från högerhåll
bär velat peka på.

Det är klart att det i vissa fall, kanske
i de flesta fall, är lämpligt att barnen
får den fullvärdiga kost som skolmåltiderna
innebär. Vad jag vänder mig
emot är attityden att hemmet inte skall
vara centralpunkten. Vi måste tänka om
och få en annan inriktning av vårt ansvar
för det uppväxande släktet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med den här upplysningskampanjen
vill vi just komma
fram till hemmets och föräldrarnas betydelse
för barn och ungdom. Jag tror
det behövs upplysning — och jag tror
på upplysning i detta fall.

Vidare tror jag att vi står inför en utveckling
som kanske kommer att medföra
en hel del förbättringar. Men de
övriga punkter som fru Kristensson
tar upp hör ju inte ihop med de frågor
vi nu diskuterar, utan dem får man ta
upp i annat sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 33 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten 30

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare:
Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det finns i välfärdssamhället
bakgårdar, där utvecklingen tycks
ha stått stilla och där man kan finna
bilder som helt sammanfaller med dem
som en gång prydde SöndagsnisseStrix
på Albert Engströms och Kolingens
tid. Man behöver inte flytta sig
långt från den plats där vi nu sitter,
kanske 100 å 200 meter, för att finna
hur alkoholsjuka människor med eller
mot sin vilja släpas bort för s. k. finkning.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

Vårt samhälle bär sitt överjag och sin
enkla vardag. Vårt överjag konstaterar
att de alkoholsjuka är sjuka. De bär en
form av sjukdom som är annorlunda än
andra men också besläktad med andra
typer av sjukdom. I verkligheten betraktas
och behandlas alkoholsjuka som
en grupp lågt stående människor, en
pariasgrupp av personer som bör göras
till föremål för social och polisiär
behandling. Alkoholismen är fortfarande
något av ett klassproblem. Alkoholisterna
får sin vård i olika former, beroende
på var de befinner sig ekonomiskt
och socialt i samhället. Frågan
är hur länge detta i så stor utsträckning
skall kunna godtas av oss i samhället.
Det är mig bekant att polisen i allmänhet
beklagar den roll man härvidlag
nödgas spela. Många av oss lider av
att se hur sjuka människor släpas i väg
under förödmjukande former. Hur
länge skall vi kunna se sådant innan
vårt samvete reagerar, och vill vi medverka
till att detta problem löses snabbare
än som för närvarande tycks bli
fallet?

Antalet sådana omhändertaganden är
bara här i Stockholm ungefär 25 000
per år. Därtill kommer 3 000 å 4 000
som polisen tar hand om på enskilt område
och för till polisstationerna. Och
vad händer där? Ja, där ges vanligen
inte någon som helst vård. Tillsyn sker
under den tid då den berusade förvaras
i arresten, men i övrigt händer
ingenting annat än att han slappes när
man bedömer det så att han inte längre
utgör någon risk för det allmänna eller
för trafiken. Det finns exempel här i
Gamla Stan på att alkoholister »finkats»
tre gånger under samma dygn. På Svartsjö
lär man ha en rekordhållare med
fyra omhändertaganden per dygn.

Min fråga är nu: Hur länge skall man
mer eller mindre stillatigande låta sådant
få fortgå? Vi har nyss hört några
anföranden beträffande vad som göres
för att förebygga alkoholism, och de frågorna
har naturligtvis en angelägenhets -

grad av första ordningen. Men sedan
har vi denna stora grupp av slagna människor.
Då och då får man ta del av
ganska belysande fall. Sålunda har det
vid ett par tillfällen hänt att epileptiker
har omhändertagits som om de varit
alkoholsjuka. De har blivit ytterligt
illa berörda, och vi har t. o. in. sett ett
framträdande i TV-program där vederbörande
anklagat samhället för att ha
behandlats som alkoholist. Vi vet att
vissa tillstånd hos epileptikern påminner
om akut alkoholförgiftning, t. ex. i
vissa grader av medvetslöshet. Men den
epileptiskt sjuke tillhör de socialt godtagna.
Hans sjukdom är en sjukdom.
Han skall vårdas som en sjuk och ingen
ifrågasätter någonting annat. Skulle han
utgöra en trafikfara får polisen självfallet
gripa in så att han avlägsnas och
inte blir en risk för sig själv eller andra.
Men hela hans status är eu annan än
den alkoholsjukes.

Vi vet ännu inte så mycket om hur
alkoholism uppkommer och vidareutvecklas.
Vi vet inte så mycket om vilka
faktorer som i vissa fall kan hjälpa en
människa att övervinna alkoholismen.
Men vi vet att en faktor alltid spelar in,
nämligen självförtroendet. Det bristande
självförtroendet, den knäckta sociala
statusen är en viktig faktor på vägen
utför, och det är när en alkoholsjuk
kan återfinna något av sitt självförtroende
som en rehabilitering är möjlig.
Därför är det utomordentligt angeläget
att vi vidtar åtgärder som leder
till att den alkoholsjuke betraktas som
sjuk.

Vi har i den motion i vilken jag medverkat
bl. a. pekat på en sådan sak som
att nvkterhetsvården i sin helhet borde
lyda under medicinalstyrelsen i stället
för under socialstyrelsen. Det kan synas
vara en bagatellartad och byråkratisk
tankegång, men vi tror att det
tvärtom är en ytterligt avgörande fråga
genom vilket centralt ämbetsverk de alkoholsjuka
skall vårdas. I utskottsutlåtandet
har påpekats att utredning på -

Onsdagen den 29 april 19(14
Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

går. Det vet vi, och vi är mycket glada
över det. Men det finns hänvändelser
från riksdagen som går tillbaka ända
till 1956 — och det är delvis på grund
av dem som dessa utredningar igångsatts.
Men det går alltför långsamt och
i alltför ringa grad siktar man uppenbarligen
till en samlad översyn.

Därför har vi velat aktualisera dessa
frågor med vår motion. Vi har där också
uppmärksammat ett speciellt område,
nämligen den andliga vården på våra
alkoholistanstalter, vilken enligt vår
mening bör överses, varigenom man
skulle kunna öka möjligheterna till rehabilitering,
till erkännande av människovärdet
hos dem som vistas där.
Det förefaller oss emellertid som om,
därest anstaltsledningarna tar del av
den skrivning som utskottet har valt,
denna bör kunna ge dem impulser till
att — som det heter i utskottets utlåtande
— »ytterligare utveckla och differentiera»
den andliga vården. Med hänsyn
härtill menar vi att utskottets skrivning
kan anses tillfredsställande, varför
jag inte kommer att yrka bifall till motionen.

Däremot kommer jag längre fram,
när vi kommer till punkten 119, reservation
9, som grundar sig på en motion
av herr Lundberg, vari påyrkas en överläkartjänst
för alkoholistvård, att rösta
för den reservationen för att medverka
till att dessa frågor uppmärksammas
och behandlas på ett sätt som är ett
bättre uttryck för det dåliga samvete
som jag anser att vårt samhälle skall ha
inför behandlingen av de alkoholsjuka.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s) och fru Lindskog (s) samt
herrar Svensson i Kungälv (s) och A''elander
(fp).

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det är med djup tillfredsställelse
jag tagit del av den motion
vars främste förespråkare nyss har
talat, en motion som är undertecknad
av ett antal socialdemokratiska ledamö -

ter liksom den likalydande motionen i
första kammaren. Jag kan på grundval
av en lång erfarenhet helt instämma i de
synpunkter motionärerna anfört angående
behandlingen av de alkoholsjuka.
Jag skall här förbigå det tredje avsnittet
som avser den andliga vården och säga
några ord om den medicinska behandlingen
av alkoholsjuka människor,
framför allt om anstaltsvården av dessa.

Man kan säga att under de senaste
femtio åren har i vårt land skett en utveckling
som karakteriserats av att man
börjat med att lägga tonvikten på de
sociala synpunkterna, framför allt den
synpunkten att den alkoholskadade inte
fick skada sin omgivning eller andra
människor. Huvudsynpunkten var att
man ville skydda samhället i detta sammanhang.
Först långt senare har vårdsynpunkten
kommit i förgrunden.

Utvecklingen är ganska entydig på
detta område. Vi går framåt mot ett ökat
intresse för den alkoholsjuka människan
och för de rätta metoderna att behandla
honom. Här är det naturligt att vi —
därom är vi väl alla eniga -—- kommer
att lägga största vikt vid de medicinska
synpunkterna. Men den vårdorganisation
som vi har för de alkoholsjuka är
i det avseendet synnerligen otillfredsställande.
Det finns en mångfald olikartade
vårdformer. Det är närmast en
slump huruvida den alkoholskadade tas
in på ett mentalsjukhus eller en psykiatrisk
lasarettsavdelning. Hos många
framsynta överläkare på lasaretten kan
han få vård i det akuta stadiet på den
medicinska lasarettsavdelningen. Vi har
en hel provkarta på olika vårdmöjligheter
för de alkoholsjuka. Vad jag i främsta
rummet skulle vilja kritisera är den
vårdorganisation som är avsedd att uteslutande
hjälpa de alkoholskadade.

Vad beträffar den öppna vården som
är mycket otillfredsställande framlade
den s. k. Nyströmska kommittén ett förslag
som enligt min mening i stort sett
var mycket bra, innebärande anordning
av mottagningar över hela landet för al -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 19G4

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

koholsjuka. Vidare föreslogs en vårdorganisation
som helt skulle inlemmas
i den medicinska vården.

Beträffande anstaltsvården är tillståndet
ännu mer otillfredsställande. Man
bibehåller fortfarande anstalter som utgör
enbart förvaringsrum för vederbörande
och av dem själva uppfattas som
fångvårdsanstalter och ingenting annat,
där den medicinska vården är i hög
grad eftersatt. Visserligen har man på
sista tiden börjat gå ifrån den abderitiska
bestämmelsen att en sjuk människa
skall vårdas 3, 6 eller 9 månader, alltså
under en bestämd vårdtid, och i stället
försökt individualisera vårdtiderna. Men
det räcker inte. Vi kan inte uppnå ett
tillfredsställande resultat på detta område
förrän hela denna vårdorganisation,
den slutna vården, kommer in under
medicinskt huvudmannaskap. Jag motser
den tid — om jag nu får uppleva
den — då landstingen blir huvudmän
för denna vård.

Jag hyser, herr talman, inte den ringaste
tvekan om att den utveckling jag
skisserat och som pågår kommer att fortsätta
och att vi en gång kommer att ena
oss om en medicinskt betonad vårdorganisation
av dessa svårt skadade och
djupt olyckliga människor. Den som i
likhet med mig har talat med tusentals
av dem vet ju att när de blivit alkoholister
eller grova missbrukare är det inte i
och för sig någon lyckokänsla de erfar
när de dricker sitt brännvin eller vad
det nu är för dryck. De dricker därför
att de inte kan låta bli. De är jagade av
en förbannelse — vilket många av dem
innerst inne inser — men de kan inte
komma ur denna onda cirkel, om de inte
får den riktiga behandlingen, en auktoritativ,
lugn,icke moraliserande behandling.
Precis på samma sätt som vi behandlar
andra sjuka människor skall
också dessa behandlas. De är föraktade
och avskydda av sin omgivning, de uppträder
på ett sätt som framkallar ogillande
inte bara inom familjen utan också
bland andra människor. De stöts längre

och längre bort i sin isolering och reagerar
då många gånger våldsamt såsom
en sorts protest mot denna isolering
som medmänniskorna driver dem
till.

Det går att hjälpa dessa människor,
det går med den rätta behandlingen. Det
går om man vill tala med dem, om man
vill försöka nysta upp deras problem,
försöka komma till roten av det onda,
försöka klargöra vad som ligger till
grund för deras missbruk. Jag finner
det orimligt att man betraktar det som
självklart att människor som begagnar
andra gifter — sömnmedel, narkotiska
medel och dylikt — skall tas om hand
av den vanliga medicinska vårdorganisationen,
medan samhället ännu inte har
erkänt denna typ av narkomaner — alkoholisterna
— som varande i behov
av medicinsk vård.

Herr talman! Jag skall sluta med dessa
ord. Detta är en fråga i vilken jag
känner ett djupt personligt engagemang.
Jag tycker att samhället har gjort alldeles
för litet och skulle vilja rikta en
vädjan till kammaren att mera än vad
som skett hittills försöka beakta detta
sociala och medicinska problem, som
enligt min mening ar ett av de största
för närvarande.

Jag skulle också till den just nu frånvarande
socialministern — han är väl
upptagen i första kammaren — vilja rikta
en rent personlig vädjan, som inte har
det ringaste med partipolitiskt engagemang
att göra, nämligen att han tar ett
krafttag på detta område. Det pågår visserligen
en utredning, och det är gott
och väl, men jag är rädd för att man
bara traskar vidare i de gamla spåren
och inte vågar bana nya vägar. Om socialministern
— som jag vet är en behjärtad
man — ville starkt engagera
sig i denna fråga, skulle han göra eu
stor och betydande insats. Jag är helt
övertygad om att kammaren, om han
lägger fram ett förslag av den innebörd
jag här har försökt att skissera, skall
vara beredd att följa honom.

Onsdagen den 29 april 19(il

Nr 21

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

Herr WIKLLND (fp):

Herr talman! Det vore frestande att
ge sig in i eu större debatt kring frågan
om kausaliteten vid alkoholism, eftersom
jag yrkesmässigt har ägnat ett tjugufemtal
år åt alkoholskadade människor
och kanhända haft med lika många
sådana människor att göra som doktor
von Friesen. Kanske också jag, även
om jag inte är medicinare, kan därigenom
ha bildat mig en välgrundad
uppfattning rörande denna fråga.

Jag låter för min del frågan om orsakerna
tills vidare stå öppen, ty det
är ju där svårigheten ligger. Vi vet faktiskt
inte riktigt vilka grundorsakerna
är. Forskningen på detta område är ännu
trevande. Vi har alltså inte något
ordentligt stöd och inga klara, på forskning
grundade anvisningar om hur arbetet
skall läggas upp. Detta är anledningen
till att vi tvekar mellan två alternativ
— ett medicinskt och ett socialvårdande
— och inte riktigt tar ställning
till någotdera. Så skedde under
förra årets riksdag, då man bestämt sade
ifrån att i den mån en alkoholmissbrukare
behöver medicinsk vård, skall
han i princip få sådan inom ramen för
de allmänna sjukvårdsresurserna. Det
finns alltså ett klart ställningstagande på
den punkten. Det är i så fall en uppgift
för nykterhetsvårdens organ att se till
att läkare allt oftare bedömer fallen för
att avgöra i vilken mån sjukvård erfordras.
Jag vågar för min del göra gällande
att när en läkare anser det behövligt
får vederbörande nykterhetsvårdsklient
också sjukvård i dagens läge.

Åtskilliga alkoholmissbrukare är emellertid
i behov av sjukvård mera tillfälligt,
nämligen då sjukdomen befinner sig i
akutstadiet. Herr Zetterberg började
med att tala om att den akut berusade
på gatorna omhändertas i polisarrest.
Jag håller fullständigt med honom om
att detta är djupt upprörande. Jag har
arbetat i femton—tjugu års tid för att
aktualisera denna fråga. Nu har det äntligen
lyckats. Jag ber att få erinra om

att det nämligen förra året tillsattes eu
särskild utredning rörande frågan om
gatufylleristernas behandling. Direktiven
för denna utredning är mycket vidsträckta.
Det gäller främst att försöka
ge vård i stället för att som nu enbart
tillgripa förvaring. De nuvarande förhållandena
iir utomordentligt otillfredsställande,
men arbetet med att lösa frågan
är som sagt i gång. Utredningen
startade i oktober. Vi har haft ett antal
sammanträden, och det är meningen att
utredningen skall arbeta mycket snabbt.
Ordföranden har stora ambitioner på
den punkten — kanske till och med för
stora, ty enligt min mening bör man gå
igenom detta problem i grunden och undersöka
vad man kan göra för att klara
frågan om dessa akut berusade människors
behandling på ett verkligt tillfredsställande
sätt. Naturligtvis måste
den medicinska aspekten härvid beaktas.
Det finns läkare med i kommittén,
och vi anlitar också en rad läkare utanför
denna för att få frågorna ordentligt
belysta.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Wiklund
säga att jag är tacksam för hans
iver att komma till rätta med förhållandena.
Det som något oroat mig när det
gäller den utredning, vari herr Wiklund
deltar, är att det i direktiven dock
tryckes på att polisbistånd alltfort skall
lämnas. Om detta avsätter sådana spår
att man inte söker finna särskilda former
för inrättande av en socialpolis
eller något annat sådant, är jag rädd
för att effekten av utredningen inte blir
så stor.

Herr Wiklund nämnde något om att
läkare skall ingripa när det tydligen
föreligger ett sjukdomstillstånd i samband
med berusning. Jag har från polisen
i Stockholm fått följande uppgifter
beträffande läkarens insatser i sådana
fall. Först och främst skall han ge
råd till polismännen om hur den berusade
eller sjuke skall ligga för att and -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Statens vårdanstalter för alkoholmissbrukare: Avlöningar

ningsvägarna skall hållas fria. Och detta
är den enda form av anvisning som
förekommer i samband med polisförvaring.

Vidare skall läkaren, om personen i
fråga företer allvarliga kroppsliga skador
eller om berusningsmedlet bedömes
såsom okänt, överväga om den anhållne
bör föras till sjukhus. Detta är ganska
intressant. Om det gamla vanliga brännvinet
har skadat honom, då ligge han
ogill. Men om det är fråga om något
annat, mer anmärkningsvärt berusningsmedel,
då blir saken mer komplicerad
och då skall han komma under
läkarvård.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den skildring som herr
Zetterberg nu gav avser ju nu rådande
förhållanden. Så går det för närvarande
till, men det är inte meningen att
det i fortsättningen skall vara på det
sättet. Utredningens uppgift är att överväga
vad som kan göras för att åstadkomma
en rationell och adekvat behandling,
som verkligen svarar mot den
omhändertagnes tillstånd.

Jag vill än en gång understryka att
det från utredningens sida finns en
mycket stark ambition att härvidlag få
till stånd förbättringar och att detta
givetvis står helt i överensstämmelse
med utredningens direktiv.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Wiklund har naturligtvis
alldeles rätt däri att vi inte
äger tillräckliga kunskaper om alkoholismen
och dess orsaker och att det
krävs betydligt mera forskning på detta
område. Om två människor dricker lika
mycket under en viss tidrymd, blir
kanske den ena alkoholist, den andra
inte. Vilken mekanism är det som därvidlag
verkar? Detta är en av de saker
som vi för närvarande inte känner
till.

Vad jag däremot vet är att de nuvarande
alkoholistanstalterna, framför allt
anstalterna för tvångsintagning, icke
erbjuder tillfredsställande vårdmöjligheter
och att dessa anstalter därför
borde avskaffas snarast möjligt.

Jag instämmer också med motionärerna
däri att även om det kan synas
vara en liten fråga att överföra den
högsta ledningen av verksamheten till
medicinalstyrelsen, så skulle det dock
därigenom vara möjligt att få till stånd
en ordentlig planering för den framtida
vården, som kan bli till gagn för
de alkoliolskadade.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon större nykterhetspolitisk debatt.
Vi är väl alla överens om att de nuvarande
åtgärderna är otillräckliga och
att förhållandena på nykterhetsvårdens
område över huvud taget inte är tillfredsställande.
Därtill kommer att det
rent formellt föreligger fullständig enighet,
eftersom ingen har yrkat bifall
till motionerna.

Det är klart att man måste vara öppen
för reformer på området. Men det
är dock litet för mycket att såsom herr
Zetterberg säga att utvecklingen har
stagnerat och att vi inte kan stillatikande
åse detta. Om man närmare
granskar de olika punkter som berör
alkoholproblemet och de anslag som
där upptagits, visar det sig att det har
skett en hel del förbättringar. Herr Zetterberg
är också nöjd med att det har
tillsats en utredning som skall kartlägga
nykterhetsvårdens klientel och
formerna för vården av detta klientel.
Det har även skett förbättringar när det
gäller eftervården, och personligen betraktar
jag såsom det absolut viktigaste
att man får till stånd en effektiv samverkan
mellan nykterhetsvården, arbetsmarknadsstyrelsen
och de kommunala
myndigheterna. Många gånger kan
ett miljöbyte rädda en människa från
sjukdom av det slag det här gäller.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara för herr
Eagerlund framhålla att jag visst inte
har sagt att allting på alkoholistvårdens
område är oförändrat. Men förhållandena
för omhändertagande av alkoholister
är tyvärr sorgligt oförändrade.
Jag skall emellertid gärna medge att
polisen numera inte har pickelhuva
såsom man hade vid sekelskiftet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 31—42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj:t hade (punkt 47, s. 88
och 89) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av barnstugor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin m. fl. (I: 642) och den andra inom
andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 767), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att driftbidraget
för plats och år räknat skulle utgöra
vid daghem 800 kr., vid fritidshem
300 kr. och vid lekskolor 200 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén in. fl. (I: 267) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (11:329), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att frågan om
lekskole- och förskoleverksamhetens
målinriktning, utformning och omfattning
bleve föremål för utredning;

Bidrag till driften av barnstugor

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 641) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (II: 772), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla a) att förslag
rörande grunder för statsbidrag
till barntillsynsverksamhet i familjedaghem
snarast måtte föreläggas riksdagen,
samt b) att försöksverksamhet
snarast möjligt måtte igångsättas rörande
organiserad familjedaghemsverksamhet
kombinerad med lekskoleverksamhet,
organisation för tillsyn av barn vid
sjukdom m. m. i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kr;

II. att motionerna I: 642 och II: 767
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 267 och II: 329
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 641 och II: 772
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Turesson, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I:642 och II:767 godkänna av
reservanterna förordad omfördelning
av bidrag till driften av barnstugor;

b) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Andersson i
Knäred, Löfroth och Antonsson, vilka
ansett att utskottet under III. och IV.
bort hemställa,

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 267 och II: 329 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

IV. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 641 och II: 772 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! När det gäller själva
anslagsbeloppet under denna punkt råder
det enighet i utskottet. Ingen har
opponerat sig mot statsrådets begäran
om 20 miljoner kronor och ingen har
heller påyrkat en höjning av beloppet.
Däremot anser vi som underskrivit
den reservation, vilken är betecknad
med nr 4 b, att det borde vidtas en
del ytterligare åtgärder som givetvis i
fortsättningen kommer att kosta pengar
— det är vi mycket väl medvetna
om. Vi föreslår sålunda en rad förbättringar
när det gäller dagliemsverksamheten.

Dessa problem diskuterades ganska
ingående förra året i samband med de
förslag som statsrådet då lade fram,
och en del av de invändningar vi då
gjorde kommer nu tillbaka. Vi anser att
familjedaghemmen skall ha den stimulans
som behövs och att daghemsverksamheten
måste vidgas betydligt. Vi
klarar inte barntillsynen med bara institutionsdaghem.
På många orter är
familjedaghemmen det enda man har
att räkna med. Och det går inte att klara
barntillsynen enbart genom att tala
om behovet av daghem. Verksamheten
måste också stimuleras genom bidrag
från staten.

Vi har också tagit upp frågan om tillsynen
av sjuka barn, där bristerna nu
är mycket stora — ja, man kan säga
att någon sådan tillsyn över huvud taget
inte finns att tillgå. Mycket av mödrarnas
frånvaro på arbetsplatserna beror på
att deras barn är sjuka och att det inte
finns någon som kan se till dem. Med
barndaghemmens nuvarande resurser
kan man inte ta emot dem där. Därför

anser vi att åtgärder måste vidtagas
som förbättrar situationen.

Vi har i reservationen också tagit upp
en rad andra frågor, men då jag förutsätter
att åtskilliga talare kommer att
ta till orda vid denna punkt, ber jag
att med det anförda få yrka bifall till
reservation 4 b.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Beträffande den i reservation
4 b aktualiserade frågan om lekskole-
och förskoleverksamhetens målinriktning,
utformning och omfattning
erinrar utskottet om att familjeberedningen
förklarat sig skola behandla frågan
om lekskoleverksamheten och att
beredningens ställningstagande där bör
avvaktas, innan en ny utredning igångsättes.

Vidare är det givetvis ett stort problem
att klara tillsynen av de sjuka
barnen, men förslaget i proposition nr
85 till årets riksdag innebär en utbyggnad
av det statliga stödet till den sociala
hemhjälpen, så att kommunerna
erhåller bidrag med 35 procent av nettokostnaderna
för hemhjälp till bl. a.
barnfamiljer. Detta innebär ju en väsentlig
förbättring.

I sitt utlåtande nr 88 till förra årets
riksdag framhöll statsutskottet bl. a. att
behovet av lieldagstillsyn i första hand
bär mötas med en utbyggnad av institutionsvården,
och vi har inte ändrat oss
i år på den punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Egentligen är det underligt
att vi i vår tid skall behöva diskutera
lämpligheten av att bygga barndaghem.
I högerns partimotion, som
ligger till grund för reservation 4 a
vid punkten 43 i utskottets utlåtande,
talar man bl. a. om att »med konstlade
medel förmå än fler småbarnsmödrar

Onsdagen den 29 april 1901

Nr 21

afl ta förvärvsarbete utanför hemmet».
Enligt högerns uppfattning har man
alltså med konstlade medel förmått de
200 000 förvärvsarbetande kvinnor med
barn under sju år, som i dag finns på
arbetsmarknaden, att komma tillstädes.
Det är sannerligen ett mycket underligt
resonemang, om man betiinker att
antalet daghemsplatser vid årsskiftet
1961/62, när arbetskraftsundersökningen
gjordes, uppgick till 9 900 fördelade
på 289 daghem, varav huvudparten låg
i de större städerna.

Alla som något har funderat över
barnservicefrågorna har väl kommit
underfund med att det gäller att komma
ifrån en bristsituation genom att
bygga nya daghem. Något utbud för
stimulans till högre yrkesintensitet
bland småbarnsmammor kan knappast
någon kommun i landet erbjuda i dagens
läge —■ och det torde ännu vara
långt dit. Och så storartade är trots allt
inte statsbidragen till barnstugor, att
de kan åstadkomma att vi förbygger
oss ute i kommunerna. Så snabbt går
det inte att planera och projektera, att
daghemmen kommer att växa upp som
svampar ur marken.

Vi bör också hålla i minnet att det
fortfarande är på kommunerna som de
stora kostnaderna vilar, inte minst kostnaderna
på investeringssidan. Och de
kommunala investeringsobjekten är både
många och dyrbara.

Antalet fritidshem är alltjämt mycket
litet, och jag kan därför hålla med högermotionärerna
när de säger: »Det är
också önskvärt att eftermiddagsvården
för yngre skolbarn till förvärvsarbetande
föräldrar ordnas på ett tillfredsställande
sätt.»

Att »ordna denna vård på ett tillfredsställande
sätt» genom att pruta
200 kronor per plats och år på statsbidraget
till fritidshem, som högern
vill, kan väl närmast anses som en
trollkonst. Man frågar sig vad det är
för »billigare och med individuella former»
av vård som åsyftas. Ja, det är

Bidrag till driften av barnstugor

väl familjedaghemsvården som man så
käckt höjer till skyarna. Det är inte
något fel på den i och för sig, d. v. s.
om man får tag på tillräckligt många
väl kvalificerade hem och om man också
vet att man har detta platsantal till
förfogande från en månad till en annan.
Men jag tycker inte att man skall
påstå att denna vårdform är särskilt
billig, om man skall betala familjedagliemsmammorna
skälig ersättning och
utöva tillfredsställande inspektion och
översyn av verksamheten. Administrationskostnaderna
blir också ganska höga,
om man har många familjedaghemsplatscr
och barn.

Barntillsynen behöver utbyggas kraftigast
på orter med hög kvinnlig sysselsättning.
Där möter man snart en
övre gräns för de familjedaghem som
kan anses godtagbara. Det finns ingen
möjlighet att klara barntillsynsbehovet
genom familjedaghem i de större och
medelstora städerna -—- det är en total
felsyn att tro något sådant. Inte heller
i mindre samhällen med utpräglad kvinnoindustri
är detta någon realistisk lösning,
eftersom den kvinnliga delen av
befolkningen där sugs upp av industrien.
Kvinnorna har givetvis behov
av arbetsinkomster, men jag tror inte
att jag är ensam om att konstatera att
kvinnorna själva vill ut på arbetsmarknaden
och inte behöver stimuleras med
några konstlade medel.

Högern har i år skrivit en hel roman
om barntillsynsverksamhet och familjepolitik,
och det skulle föra alldeles
för långt att ingående bemöta hela motionen
i dag, även om det kan synas
lockande. Men jag vill ändå konstatera
att vad som där skrivs verkar mer
1890-tal än 1960-tal.

Det som förvånar mig mest i fråga
om prutningen till daghems- och fritidsverksamheten
och motiveringarna
för dessa prutningar är, att motionen
har underskrivits även av en företagare,
som är helt beroende av tillgången
på kvinnlig arbetskraft och som har sin

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

verksamhet förlagd till en kommun där
arbetskraftsbristen på den kvinnliga sidan
konstant uppgår till flera Hundra
personer, där daghemsverksamheten
sedan gammalt omfattas med intresse
från arbetsgivarhåll och där full enighet
råder på det kommunala planet om
att en kraftig utbyggnad måste ske trots
att platsantalet ligger högre än genomsnittet.
Samme riksdagsman röstade i
fjol för bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och ville då alltså ha de statsbidrag,
som han redan i år vill pruta på.

Jag skulle vilja ställa en direkt fråga
till herr Magnusson i Borås: Vad är anledningen
till denna förändrade inställning?
Och vad är det man ytterst
vill åstadkomma med högerförslaget?
Jag kan inte se annat än att högern
vill en försämrad barntillsyn för de
många kvinnorna i produktionen genom
att medverka till minskad stimulans
för utbyggnad av daghem och fritidshem.
Vidare vill man övervältra betydande
kostnader på kommuner, som redan
bedriver stor daghemsverksamhet
och som på detta sätt skulle förlora det
statsbidrag de nyss erhållit.

Men ännu värre är att man, om detta
förslag skulle gå igenom, kommer att
lura alla de kommuner som nu med
statsbidragsgiven som intäkt håller på
att bygga de daghem de förut inte ansett
sig ha råd att driva. Dessa större
kostnader för kommunerna skulle i sin
tur medföra, att ökade föräldraavgifter
måste tas ut. Är det möjligen detta man
eftersträvar på högerhåll? Vi hörde nyss
fru Kristensson säga att man vänder sig
mot den kraftiga subventioneringen.

I motionen talas om att flerbarnsfamiljerna
får vara med om att via skattsedlarna
betala de kraftiga daghemssubventionerna.
Men är inte de förvärvsarbetande
mödrarna med och betalar
de 40 000 lekskoleplatserna, som
de knappast kan utnyttja för barntillsyn
annat än om de är deltidsarbetande?
Vi är alla med och betalar till både
barndaghem och lekskolor, så flerbarns -

familjernas andel blir väl inte särskilt
betungande om man ser till de summor
vi här rör oss med. Det är ingenting
som säger att inte flerbarnsfamiljerna i
många fall utnyttjar lekskole- och barndaghemsverksamheten.
Allteftersom barnen
växer upp är det troligt att modern
söker deltids- eller heltidsarbete.

I denna partimotion har man heller
inte tagit någon som helst hänsyn till
de ensamstående föräldrarnas problem,
vilket kan synas underligt, eftersom de
ensamstående föräldrarna utgör en
grupp som man i detta fall speciellt
bör tänka på.

För mig framstår det som självklart,
att vi måste söka häva den markanta
eftersläpningen inom daghems- och
fritidsliemsverksamheten. De åtgärder
som vidtogs under förra året, d. v. s.
ökningen av statsbidragen och tillsättandet
av den centrala arbetsgruppen
— och den diskussion som följt ute i
kommunerna efter dessa åtgärder — har
varit av mycket stort värde, likaså ökningen
av förskollärarutbildningens kapacitet.

Jag tycker att det skulle varit tacknämligt,
om högern upphört att vara
bakåtsträvare i detta sammanhang. Men
man har tydligen föredragit att blunda
för utvecklingen på området.

Beträffande reservation nr 4 b under
samma punkt kan man konstatera, att
det pågår en lång rad utredningar på
ifrågavarande område, vilka borde tillfredsställa
de önskemål som motionärerna
från center- och folkpartierna
framfört.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten 43.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! De nuvarande reglerna
för statsbidrag till verksamheten på detta
område, vilket omfattar lekskolor,
daghem och fritidshem, antogs av fjolårets
riksdag. Utmärkande för dem är

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

att avvägningen mellan statsbidragen
till de olika formerna av verksamhet
favoriserar daghemmen och fritidshemmen,
d. v. s. de mera kollektiva formerna.
Nu skriver utskottsmajoriteten att
lekskolorna har byggts ut i en mycket
snabb takt, vilket kan komma att äventyra
en skälig utbyggnad av daghemmen.
Förhållandet att lekskolorna har
visat en så snabb expansionstakt är väl
ett uttryck för att det funnits en stor
efterfrågan på sådana platser, att föräldrarna
ansett verksamheten vid lekskolorna
värdefull på grund av dess pedagogiska
inriktning och att lekskolorna
alltså fyller en uppgift av stor betydelse
för de äldre förskolebarnen.

Våra yrkanden att lekskolorna skall
få ett något högre statsbidrag per plats
än vad som för närvarande är fallet
och som föreslås i propositionen innebär
en värdering av lekskolornas betydelse,
men de innebär inte att vi samtidigt
vill minska daghemsverksamhetens
omfattning. Det är alldeles riktigt,
som fru Hörnlund konstaterade, att vi
inom högerpartiet — såsom framhålles
både i motionen och i den reservation
för vilken jag nu talar — avser att hålla
kommunerna skadeslösa för den minskning
av intäkterna för barnhemmen
som en förändring av statsbidragsgivningen
genom ett införande av föräldraavgifter
skulle innebära. Självfallet
skulle en sådan utveckling inte medföra
någon minskning av daghemsverksamheten.
Föräldrarna skulle dessutom
få en lindring i sin beskattning genom
att dessa avgifter skulle bli avdragsgilla
vid deklarationen. Därmed skulle man
uppnå bättre paritet mellan kostnaderna
för barnens omhändertagande på ett
barnhem å ena sidan och å andra sidan
i det egna hemmet där modern inte är
förvärvsarbetande.

Jag skall inskränka mig till dessa
kommentarer till denna reservation. Jag
ber att få yrka bifall till reservation nr
4 a, som följer upp högermotionen och
i vilken begärs ändrade relationer mel -

Bidrag till driften av barnstugor

lan statsbidragen till de olika hemformerna.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Får jag börja med att
be herr Turesson att åtminstone lära
sig terminologien på detta område! Det
är inte barnhem vi nu talar om utan det
gäller daghem kontra lekskolor. Barnhemmen
ingår i den slutna vården. Daghemsverksamheten
är en serviceåtgärd
för de förvärvsarbetande kvinnorna medan
lekskolorna är en serviceinrättning
i någon mån för de deltidsarbetande
men i största utsträckning för de hemarbetande
kvinnorna.

Jag begärde egentligen ordet för att
med några siffror belysa att utskottet
haft alldeles rätt i sitt antagande, att
lekskoleverksamheten skulle byggas ut
även om den inte fick högre statsbidrag.
I proposition nr 62 till fjolårets riksdag
redovisade statsrådet Lindström att det
fanns 9 900 daghemsplatser —- d. v. s.
platser för barn i förskoleåldern till
förvärvsarbetande föräldrar. Vidare
fanns det 40 000 platser för lekskolebarn.
Vid årsskiftet i år hade antalet
daghemsplatser ökat till 10 524 och antalet
platser på förskolorna eller lekskolorna
— man kan använda bägge
beteckningarna — hade ökat till 46 428.
Dessa siffror talar tydligt för att utskottet
haft rätt i sitt antagande. Antalet
daghemsplatser har ökat med endast
624 trots det ökade statsbidraget, medan
antalet lekskoleplatser ökat med
6 428, trots att lekskolorna inte fått ökat
statsbidrag.

Högermotionärerna vill nu skära ned
statsbidraget till daghemmen och i stället
öka anslaget till lekskolorna. Detta
skulle vara ett mycket olyckligt tillvägagångssätt.
Inte minst de siffror över antalet
barn som står i ko till daghemmen
talar härvidlag sitt tydliga språk. Jag
skall lämna några siffror från Stockholm,
som är en stad med en ordentlig
planering på detta område. Där står
3 000 barn i ko till daghemmen, och av

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1904

Bidrag till driften av barnstugor

dessa är 800 barn till ensamma mödrar.
Jag undrar vilket alternativ fru Kristensson
vill ge dessa barn — fru Kristcnsson
tog upp daghemsfrågan redan
under punkten 29 och sade, att man i
den allmänna tendensen till omhändertagande
av människorna också försökte
ge större ersättning till daghemmen —-om jag förstod fru Kristensson rätt —
för att få flera barn på daghem, vilket
inverkar menligt på familjelivet. Vad
vill fru Kristensson ge dessa 800 ensamma
mödrar i Stockholm — det finns
många fler på andra håll — för alternativ
till tryggheten av en daghemsplats? Fru

Hörnlund var inne på en som jag
tycker mycket viktig fråga, som man
inte skall glömma bort på företagarhåll.
Fru Hörnlund ställde också en direkt
fråga till en av företagarna här i kammaren.
Det är ju brist på arbetskraft,
och vi har bland våra reserver eller resurser
— vilket man vill — kvinnorna
att vända oss till. Det innebär inte att
vi lockar ut kvinnorna på arbetsmarknaden.
Nej, det innebär att samhället
skall möta de kvinnor, de föräldrar som
har barn i förskoleåldern med en service
som motsvarar kraven. Samtidigt
tillgodoses arbetsmarknaden med arbetskraft
på ett realistiskt sätt.

När vi från fackföreningsrörelsen
försökte få ett grepp på denna fråga,
slog vi helt enkelt fast att daghemsfrågan
också är ett arbetsmarknadsproblem.
Jag vill gärna understryka detta i
dag, när det föreligger krav från högerhåll
att skära ned statsbidraget för daghemsbyggande.

Jag tillhör dem som skulle vilja öka
statsbidraget till daghem och fritidshem
men inte till lekskolor, och jag hoppas
att statsrådet Lindström, som ju med
frenesi arbetar i familjeberedningen,
snart skall lägga fram förslag i denna
riktning. Jag vill gärna framhålla att
jag inte är motståndare till lekskolor.
Men någon talare sade —- jag tror det
var herr Turesson eller herr Anders -

son i Knäred — att det finns långa köer
vid lekskolorna. Ja, i princip kan ju
alla föräldrar med barn i förskoleåldern
anmäla barnen till lekskola, ty det är
naturligtvis bra ur många synpunkter
att barnen under 3—4 timmar per dag
får pedagogisk fostran. Men daghemmen
är inte av sämre kvalitet härvidlag
— också på daghemmen får barnen
pedagogisk fostran. Skillnaden är endast
att vistelsen på daghem verkligen
utgör en service för förvärvsarbetande
föräldrar. Det är därför jag är angelägen
betona att statsbidraget inte får skäras
ned utan snarare, statsrådet Lindström,
bör ökas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom fru Ekendahl
ställde en direkt fråga till mig skall jag
be att få lämna ett svar. Jag är ledsen
att jag tydligen uttryckte mig litet
oklart, eftersom fru Ekendahl inte förstod
vad jag avsåg i diskussionen vid
punkt 29. Det kanske berodde på att
jag inte närmare ville gå in på frågan
om daghemmen då, eftersom den skulle
komma att diskuteras under nu förevarande
punkt.

Men jag undrar ändå om inte fru
Ekendahl har högerpartiets inställning
till dessa ting klar för sig. Vi vänder
oss inte mot att antalet daghemsplatser
utökas — det vill jag särskilt understryka
-—• utan vi vänder oss mot subventioneringen
som sådan. Vi menar, att de
familjer som har god ekonomi bör i
princip kunna betala litet mer än för
närvarande mot att de i deklarationen
får dra av omkostnaderna.

Fru Ekendahl nämnde särskilt de
ensamma mödrarna. Ja, de finns ju inte
bara i Stockholm utan även på andra
håll. När det gäller den kategorien, som
väl i regel tyvärr får räknas till dem
som har en dålig ekonomi, har vi i högerpartiet
uppfattningen, att man visst

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

inte bör dra sig för subventioner, utan
kommunerna bör kunna bevilja nedsättning
av avgifterna och t. o. in. befrielse
i de fall då detta är angeläget. Jag tror
alltså att effekten för denna grupp inte
blir någon annan enligt det förslag vi
från högerhåll fört fram än enligt det
förslag fru Ekendahl pläderar för.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jo, skillnaden är ganska
stor, ty om kommunerna skulle följa fru
Kristenssons och hennes partivänners
förslag och inte bygga några daghem,
så finns det ingen möjlighet för kommunerna
att subventionera daghemsplatser
för barn till ensamma mödrar.

I Stockholm är förhållandet just detta,
att det inte finns tillräckligt med
daghemsplatser. Ändå förekommer —
jag vill upprepa det — i Stockholm en
verklig planering på detta område, och
Stockholm har, som fru Hörnlund
nämnde, hälften av alla tillgängliga daghemsplatser.
Inte har dessa 800 ensamma
mödrar någon nytta av att fru Kristensson
säger att kommunen skall subventionera
daghemsplatser för deras
barn — ty det finns ju inga platser på
daghemmen att subventionera.

Det är därvidlag vi skiljer oss. Fru
Kristenssons och hennes partivänners
negativa ståndpunkt innebär att utbyggandet
av daghemmen försvåras. Jag
anförde siffror för att bevisa, att trots
att statsbidraget ökades förra gången
— till stor glädje för oss — har det gått
så sakta med daghemsbyggandet, att antalet
daghemsplatser ökat med endast
litet över 600, medan antalet platser på
lekskolorna ökat med 6 000. Det är ju
det som är skillnaden, fru Kristensson!

Till detta kommer något som vi också
varit inne på, nämligen hur denna
negativa inställning verkar på de förvärvsarbetande
mödrarna. Det är en
mycket större fråga som vi inte kan gå
in på nu. Inte heller kan vi gå in på
skattefrågan som fru Kristensson
toucliade.

Bidrag till driften av barnstugor

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! När man hör debatten
här undrar man: Vad har då hänt sedan
riksdagen fattade beslut i fjol''?
Ingenting. Riksdagsbeslutet i fjol har
inte ens hunnit verka längre än till
planeringsstadiet, där vi hoppas att det
verkligen nu påverkar kommunerna att
sätta mera fart på daghemsbyggandet
och ta igen litet av den förefintliga
eftersläpningen för heldagsvården, som
fru Ekendahl och fru Hörnlund talat
om. Det var ju denna eftersläpning, som
tedde sig så alarmerande för arbetsmarknadens
parter och för familjerna med
förvärvsarbetande mammor att det måste
tas krafttag förra året för att väcka
kommunerna till insikt om att möjligheter
till lek halva dagen inte kan ersätta
tillsyn hela dagen av barn, vilkas
mammor bar andra arbetsplatser än
hemmet.

Här har man talat om lekskolorna och
deras utbyggnad som en angelägen sak,
samtidigt som man säger att man inte
vill ha ändrade statsbidragsgrunder
som minskar utbyggnaden av daghem.
Lekskolorna växer dock av inneboende
kraft — hittills med 800 platser om
året. De betjänar familjer, som redan
har förmånen av en mamma som kan
ägna sig åt barnen hemma under större
delen av sin tid — sådana mammor
som fru Kristensson gärna önskar, av tidigare
inlägg att döma. Lekskolorna
utgör alltså ett stadardtillägg, ett förtjusande
standardtillägg med trevliga möjligheter
för barnen till pedagogiska lekar
och för mammorna till välbehövlig
avkoppling och vila ett par timmar på
dagen. Men det borde inte behöva diskuteras
vad som är angelägnast ur barnens
och samhällets synpunkt nu: att
tillhandahålla daghem eller tillhandahålla
lekskolor.

Vi vet att antalet förvärsvarbetande
småbarnsmammor ökar kraftigt vare sig
vi gillar det eller inte. De senaste siffrorna
från 1960 års folkräkning är smått
sensationella. De visar att av samtliga

3 — Andra kammarens protokoll 196''/. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

gifta kvinnor med hemmavarande barn
under två års ålder förvärvsarbetar nära
14 procent på heltid eller minst
halvtid och av gifta kvinnor med barn
i åldern 3—6 år förvärvsarbetar 17,5
procent. Av de ogifta mödrarna med
småbarn under två år förvärvsarbetar
hela 65 procent. När man talar om subventionerna
till daghemsvården skall
man veta att det är dessa ogifta mödrar
som disponerar det alldeles övervägande
antalet platser: 20 procent av
deras barn får daghemsplats, medan
bara 3 procent av de gifta mammornas
barn får detta.

Det är ju här en fråga om resurser,
resurser av utbildad personal och investeringskapital,
för att kunna bygga
ut lekskolorna och daghemmen. Jag anser
lekskolorna vara utomordentligt
värdefulla och att de skall byggas ut
allteftersom vår standard växer. Men
resurserna, särskilt de mänskliga resurserna,
är f. n. för knappa. Vi ökar
visserligen utbildningskapaciteten hos
förskoleseminarierna i rask takt — detta
efterlyses också i en av reservationerna
— och på våren 1966 kommer att
utexamineras vid pass tre gånger så
många förskollärare som i fjol. Men
det räcker sannolikt ändå inte för att
tillgodose de krav, som reses på flera
daghem för de förvärvsarbetande mödrarnas
barn och flera lekskolor för de
hemarbetande kvinnornas barn. Detta
är samma problematik som på så många
andra områden i det s. k. kösamhället:
en köpkraftig efterfrågan, i detta fall
stödd av sociala och pedagogiska argument
av hög dignitet, rusar före tillgången
på nyttigheter, nyttigheter som begränsas
av brist på byggnadsarbetare,
förskollärare etc. Vi vill ha allt, men
vi kan inte få allt på en gång.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
en fråga som kommit något vid sidan av
denna diskussion men som är berörd i
en reservation, nr 4 b.

Det rör lekskoleverksamhetens ocli
förskoleverksamhetens målinriktning,
dess utformning och omfattning. Ett
flertal utredningar har tagit ställning
till behovet av antalet förskollärare men
knappast gjort klart för sig målsättningen.
Människor upplever lekskolornas
fördelar på väldigt olika sätt. För
en del är det ett sätt att lösa ett vårdproblem,
för en del är den utvecklingspsykologiska
inverkan huvudmotivet.
För andra åter, som t. ex. för statsrådet
Lindström, är lekskolorna ett standardtillägg,
»ett förtjusande tillägg».
Vilket är huvudmotivet för oss som
skall ta ställning till dessa frågor?

Jag tror inte att detta bar varit klart
när man har tagit ställning i dessa frågor.
Men det är nödvändigt att få det
utrett. Barnens situation i dag är så
olik vad den var på den tid då man i
hemmet kunde få ett antal vuxenkontakter
och kontakter med jämnåriga
och möjligheter till skilda positiva aktiviteter.
Behöver verkligen inte barnens
situation i denna förändrade värld
närmare penetreras?

Utskottet har tagit ganska lätt på
frågan genom en kort hänvisning till att
familjeberedningen »förklarat sig skola
behandla frågan». Det är ganska vanligt
numera att frågor på det familjepolitiska
området bara avfärdas med
att de skall lösas av familjeberedningen.
Men var finns det sådana direktiv som
säger att lekskolornas målinriktning
skall utredas och ange vilka frågor som
då skall penetreras? Det vore värdefullt
att få en upplysning på den punkten
här i dag.

Att man från beredningens sida förklarar
sig vilja behandla frågan kan
ju knappast anses vara för beredningen
förpliktande. Vi kan därför en dag
stå i den situationen att vi bara får konstatera
att frågan inte har tagits upp.

Dessutom: Är det verkligen själva
målinriktningen och utformningen av
lekskolorna som familjeberedningen avsett
att ta upp till behandling? Hittills

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

har ju lekskolorna ändå i skilda sammanhang
behandlats utan att det uppställts
något principprogram, t. ex. en
förklaring vilka barn soin främst behöver
lekskolorna. Man har inte tagit
ställning till om alla behöver lekskolorna,
i vilka åldrar lekskolorna behövs,
om det t. ex. skall vara femöringar,
fem- och sexåringar eller fyra-,
fem- och sexåringar o. s. v. Man har
inte avgjort på vilka orter lekskolor
skall inrättas och inte heller om de
skall utformas som rent utvecklingsbefrämjande
lekskolor eller om de i
varje fall till någon del skall vara en
förskola som möjliggör en mjukare
övergång till den vanliga skolan. De
beräkningar av det behövliga antalet
förskollärare som hittills gjorts har
knappast baserats på någon genomgående
uppläggning av hur långt lekskoleverksamheten
skall syfta.

Fru Ekendahl nämnde tidigare i debatten
att i allt större utsträckning har
lekskolorna hittills varit en service till
hemarbetande föräldrar. Är det fråga
om en vanlig service eller om anspråk
som barnen har och som måste tillgodoses?
Vi har för närvarande en väldig
disproportion mellan antalet tillgängliga
lekskoleplatser och de platser som
skulle behövas om alla barn i vissa
åldrar skulle beredas tillfälle till lekskola.
Exempelvis är antalet barn i åldern
5—6 år över 200 000, men nu tillgängliga
lekskoleplatser utgör knappast
en fjärdedel därav. Om nu familjeberedningen
tar upp denna fråga vet man
naturligtvis inte riktigt hur beredningen
kommer att behandla den eftersom
direktiv såvitt jag vet saknas för den
uppgiften. Kommer även den frågan att
lämnas ut för intervjuundersökning?

Vi har ju kunnat läsa i dagens tidningar
om hur familjeberedningen i
andra frågor har gjort sådana intervjuundersökningar.
Jag kan inte underlåta
att parentetiskt ge uttryck för meningen
att det är anmärkningsvärt, när man
i sådana intervjuer låter intervjuobjek -

Bidrag till driften av barnstugor

ten välja mellan olika stödformer, all
man då utelämnar vissa stödformer.
Man har vid intervjuerna nämnt allmänna
barnbidrag, studiebidrag, familjebostadsbidrag
o. s. v. men inte t. ex.
barnavdrag. Alldeles oavsett vad man
har för uppfattning i frågan måste det
vara felaktigt att utelämna vissa alternativ
som de intervjuade kan ha eu
mening om. En liknande intervjuundersökning
i de frågor som det nu gäller
skulle kunna ge oiika resultat beroende
på hur intervjufrågorna ställs och
vilka frågor som tas med.

Reservanterna har föreslagit att riksdagen
skulle ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet har anfört på denna punkt
och det är enligt deras förslag kort och
gott att en sådan utredning om lekskolornas
målinriktning skulle göras.

Debattinläggen här i dag har i mycket
stor utsträckning visat hur nödvändigt
det är att mycket grundligt penetrera
frågorna. Därvid måste också
barnpsykologisk forskning få ge vägledning
om vad barnen behöver, vad
de faktiskt har rätt att kräva i ett samhälle
där strukturomvandlingen med
nödvändighet gjort barnens hemmiljö
allt torftigare och allt fattigare på möjligheter
till berikande och utvecklingsfrämjande
kontakt.

Under hänvisning till vad jag har anfört
hemställer jag, herr talman, om bifall
till reservation 4 b av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Hörnlund ställde
en direkt fråga till mig och undrade
hur jag kunde ansluta mig till synpunkterna
i den av högerpartiet framlagda
motionen. Jag skall gärna besvara den
frågan.

Situationen är den att barndagliemsverksamheten
naturligtvis har en utomordentligt
stor betydelse, inte minst
för produktionen. Jag är den förste att
erkänna detta. Det är också anledning -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

en till att både jag och många av mina
partivänner arbetat för ett upprätthållande
av barndaghemsverksamheten.
Jag har sedan mycket lång tid tillbaka
varit intresserad av denna sak.

När det gäller minskningen av statsbidraget
med 200 kronor har naturligtvis
den, jämförd med de mycket stora
kostnader som driften av barndaghemsverksamheten
betingar, inte någon större
betydelse för tillkomsten av ytterligare
barndaghem. Sådana tillkommer
säkert om de behövs. Jag kan nämna
att bidrag till denna verksamhet bl. a.
utgått från näringslivets sida i min
hemstad genom att man från det hållet
delvis betalat dagavgiften till barndaghemmet.

Högerpartiet ser denna fråga som en
delfråga i ett större frågekomplex rörande
familjepolitiken. Vi menar att
det gäller en avvägningsfråga. Statsrådet
Lindström talade nyligen om hur
utomordentligt stor betydelse hon tillmätte
just lekskoleverksamheten. Denna
får också tas in i bilden. Vi menar
att det är angeläget att försöka att i
någon mån påverka utvecklingen också
på detta område som är av icke föraktlig
betydelse sett ur samhällets synpunkt.
Vi har i en tidigare debatt här
i dag hört liur man från regeringspartiets
sida, när kritik framförts för att
det eller det inte blivit gjort, förklarat
att det gällde en avvägningsfråga och
att man måste laga efter läglighet. Jag
menar att så bör ske också i detta fall.

Jag har personliga erfarenheter av
att det går att driva fram en effektiv
barndaghemsverksamhet. Det bör vara
möjligt även på andra håll, även om
driftbidraget till daghemsverksamheten
reduceras med 200 kronor per år som
flyttas över till förskoleverksamheten.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det har redan sagts så
pass mycket i denna fråga att jag kan
fatta mig kort.

Jag skall inte gå in på de, för att

uttrycka mig välvilligt, ytterst kritiska
synpunkter som framförts mot högerpartiets
motion, vilken nära nog varit
föremål för ett misstänkliggörande. Fru
Hörnlund kritiserade den mycket skarpt
och menade att den över huvud taget
gick ut på att få till stånd en försämrad
barntillsyn. Det är en uppfattning
som jag inte tror att någon kan vara
beredd att skriva under om han eller
hon gör sig besvär med att läsa vad vi
föreslagit på olika punkter i detta sammanhang.
Att vi har olika uppfattningar
är en sak för sig och det är något
som jag tycker att vi kan respektera,
fru Hörnlund.

Fru Ekendalil talade om att barndaghemmen
skall erbjuda service. Javisst
skall de göra det. Men enligt vår uppfattning
skall man också betala för
denna service. Vi menar att det blir en
snedvridning när subventionerna är så
höga som nu, och naturligtvis i ännu
större utsträckning därest subventionerna
blir än högre. Hela frågan skulle
komma i ett annat läge om människorna
fick betala vad denna service kostade
och sedan göra avdrag efter vissa regler.
Valfriheten skulle, som vi bedömer
saken, bli större om man exempelvis
medgav ett efter de faktiska kostnaderna
avpassat förvärvsavdrag. Som det
nu är ställer sig barntillsynen på daghem
förhållandevis — genom subventionerna
— billigare.

Det är givet att det måste finnas daghem,
i all synnerhet för barn till ensamstående.
Jag tror inte heller att
fru Ekendahl vill sätta i fråga denna
vår uppfattning. Vad vi reagerar mot är
den situation som uppstår genom subventionerna,
vilka med visst fog ibland
kan sägas få till följd att det sker en
viss dirigering eller att kvinnor i vissa
fall lockas ut på arbetsmarknaden trots
att de annars inte skulle ha funderat
på detta.

Fru Ekendahl talade också om köerna
till barndaghemmen. Jag vet att det
finns sådana, men jag vet också att

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

det finns långa köer till lekskolorna. 1
den promemoria som statsrådet Lindströms
familjeberedning avlämnat angående
barnstugorna fanns angivet att
endast 25 procent av sexåringarna kunde
få plats i lekskolorna. Motsvarande
procentsats var 10 för femåringarna.
Skolpliktsåldern i vårt land är relativt
liög. Därför är det, som vi ser saken,
mycket angeläget att barn i, låt oss
säga 5—6-årsåldcrn, får den pedagogiska
ledning som lekskolorna kan ge
dem. Lekskolorna är också särskilt
värdefulla för barn utan syskon.

Nu vet vi alla att personaltillgången
är oerhört begränsad. Men om man gör
en sådan kraftig utbyggnad av daghemmen
och fritidshemmen som har föreslagits
får lekskolorna sitta emellan
alltför mycket.

Jag vill till slut, herr talman, säga att
vi inte motsatt oss dessa anslag vare
sig 1963 eller 1964. I fjol ville vi att anslagen
skulle knytas till tjänsterna på
ett annat sätt än som föreslagits och vi
höll på kompetenskraven då liksom nu
i fråga om de befattningshavare som
skulle handha tillsynen. I år har vi föreslagit
en omfördelning av anslagen
som vi tycker är riktigare, än det förslag
regeringen framlagt. Vi tror att
detta skulle kunna stimulera kommunerna
något mera att utbygga lekskoleverksamheten,
som också vi anser vara
mycket angelägen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för att säga några ord till fru Nettelbrandt.
Utskottet har hänvisat till
att familjeberedningen kommer att fortsätta
att utreda lekskoleverksamheten.
Fru Nettelbrandt tvivlar på att så kommer
att ske därför att, som hon säger,
familjeberedningen inte har några direktiv.

Som ordförande i faniiljeberedningen
kan jag försäkra fru Nettelbrandt om
att meddelandet till utskottet är riktigt.
Det är sant att familjeberedningen inte

Bidrag till driften av barnstugor

bär några direktiv, men den har ett
arbetsprogram stadfäst i konselj, nämligen
att la upp samhällets serviceåtgärder
för barnfamiljerna —■ samt och
synnerligen. I servicen ingår alldeles
otvivelaktigt lekstugorna.

Fru Nettelbrandt oroade sig också för
hur undersökningen kommer att göras.
Jag kan lugna henne med att säga, att
vi redan har ett materiel från den
kommunundersökning som vi gjorde om
barntillsynen och som vi endast delvis
redovisade i samband med propositionen
om dagliemsverksamheten i fjol.
Om det därutöver skulle bli fråga om
en intervjuundersökning bland konsumenterna,
familjerna •— vilket jag inte
kan yttra mig om nu — vill jag försäkra
fru Nettelbrandt att den kommer att
gå till efter alla konstens regler och
utan några ledande frågor. Detta säger
jag med anledning av den anmärkning
fru Nettelbrandt riktade mot en intervjuundersökning,
som redovisas i dagens
tidningar, om familjernas inställning
till barnantal, barnkostnader och
familjestöd. Det hade inte ställts några
ledande frågor därvidlag. De intervjuade
som önskat betona att de vill ha
barnavdrag i skatten i stället för barnbidrag
har haft möjlighet att göra detta.
Om jag inte minns fel fanns det ett
litet antal som nämnt även denna sak.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström säger
att man skall betala för den service
barndaghemmen ger och att de ensamma
mödrarna självfallet skall ha
hjälp av barndaghemmen med passning
av barnen. Hon tycks mena att man kanske
för denna kategori kunde tänka
sig subventioner. Men, fröken Wetterström,
man får verkligen bestämma sig
hur man vill ha det.

Sedan säger fröken Wetterström: Vi
är emot subventioner, samtidigt yrkar
fröken Wetterström på ökning av statsbidraget
till lekskolorna. Jag frågar:
Vad är statsbidraget till lekskolorna an -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

nät än subventioner? Vet fröken Wetterström
och fru Kristensson hur litet
föräldrarna betalar på lekskolorna? Det
är cirka 15 kronor i månaden. Där subventionerar
samhället verkligen.

Får jag sedan säga några ord till herr
Magnusson i Borås. Herr Magnusson säger
att han visst tycker att det skall
byggas daghem och att han vet att det
byggs daghem på den ort han kommer
ifrån. Även om det dras av 200 kronor
från statsbidraget — nu råkar det vara
400 kronor som högern prutar ned —
tror herr Magnusson att det går lika
bra ändå? Vilken är linjen egentligen?
Vill man hjälpa de försvärvsarbefande
föräldrarna med små barn — här inkluderar
jag även fadern — genom att få
barnen på daghem eller vill man det
inte? Man får bestämma sig!

Eftersom statsbidraget som det nu är
utformat utgör en så väsentlig påtryckning
på kommunerna att bygga daghem
och eftersom vi är i så stort behov av
dessa daghem, kan man inte med en
så nonchalant motivering få ta bort
400 kronor av statsbidraget.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Magnusson i Borås
anser att statsbidraget inte kommer att
ha någon större betydelse för tillkomsten
av nya barndaghem därest sådana
behövs. Jag har en motsatt uppfattning,
och denna bygger på erfarenhet.

Statsbidraget har i alla fall verkat
stimulerande på utbyggnadsplanerna i
en lång rad kommuner. Om man tar
bort en kvarts miljon kronor av statsbidraget
för den stad som herr Magnusson
och jag representerar, måste det
ha sin betydelse särskilt när denna stad
planerar en utbyggnad som så väl behövs.
För de mindre kommunerna måste
kostnadsökningarna bli ännu mera
kännbara.

Fru Kristensson sade att högern vänder
sig mot subventionerna. Är det bara
de statliga subventionerna man vänder
sig mot? De utgör ändå den mindre de -

len. Vänder man sig inte också mot
den kommunala subventionen?

Det skulle vara ganska intressant att
få reda på om herr Magnusson delar
den uppfattningen. Vi har redan föräldraavgifter
till barndaghemmen. Storleken
av dem varierar från ort till ort
men håller sig kring 5—6 kronor per
dag. Om man skulle ta bort de statliga
och de kommunala bidragen, skulle föräldrarna
få betala 25 kronor om dagen
för vårdnaden av ett barn. Det säger
sig självt att det blir svårt att under
sådana förhållanden i fortsättningen
rekrytera kvinnor till industrien,
exempelvis i den stad vi båda representerar.

Sedan talade fröken Wetterström om
att högern inte föreslår någon försämring
av barnserviceåtgärderna. Ja, jag
har läst motionen mycket väl. Visserligen
talar man där för en mer individuell
tillsyn i hemmen, men jag frågar
mig: Växer det verkligen hembiträden
på träd i så hög grad att man
skulle kunna klara tillsynsbehovet på
1 000—1 500 platser i en medelstor stad
som exempelvis den jag representerar?
Den stad fröken Wetterström representerar
har ungefär samma storlek.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var ju värdefullt att
få antecknat till protokollet, att statsrådet
Lindström helt ställer sig bakom
familjeberedningens uttalande, att dessa
frågor om målsättningen kommer att
tas upp av beredningen. Jag hade väl
inte väntat mig något annat, tv jag
har svårt att uppmobilisera så mycket
fantasi, att jag skulle kunna tänka mig
någon familjepolitisk fråga i dagens läoe
— från vilket håll den än aktualiseras
— som icke skall tas upp av familjeberedningen.
Beredningen kan ju alltid
lämna den upplysningen, alldenstund
den inte i förväg fått några direktiv.

Men jag hoppas samtidigt att det inte
skall bli en utredning, som arbetar på

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

samma sätt som t. ex. den intervjuundersökning
som man talade om. Statsrådet
Lindström sade att det skall gå till
efter konstens alla regler. Jag tror att
hon och jag har i hög grad delade meningar
när det gäller uppläggningen efter
konstens alla regler av en sådan
undersökning. Det behöver inte vara ledande
frågor — de blir ledande redan
därigenom att man talar om en del av
de frågor, som man efterlyser inställningen
till, och underlåter att tala om
de övriga. Däri ligger det ledande momentet,
och det tycker jag är synnerligen
olyckligt.

I dag har vi ju sett prov på hur en av
andra kammarens mycket kunniga ledamöter
har gjort sig skyldig till felaktig
användning av terminologien i ett
sådant sammanhang. Det är då inte så
egendomligt om de stackars intervjuoffer,
som blir föremål för utfrågning,
glömmer att tala om det som man kanske
har en mycket positiv syn på och
som de — vilket är ännu vanskligare —
icke bär möjlighet att överblicka för att
göra jämförelser. Vad jag däremot efterlyser
och som jag hoppas skall tas
med i den utredning som eventuellt
kommer att göras, det är den barnpsykologiska
forskningen och dess inställning.
Men det är naturligtvis ganska
svårt att få något mer omfattande material
därvidlag, med tanke på den synnerligen
njugga inställning som regeringen
haft till den barnpsykologiska
forskningen i vårt land.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara yttra några
ord till fru Ekendahl. Hon anförde att
jag har sagt — och det är helt riktigt
— att samhället skall tillhandahålla service,
och den skall vi betala för. Jag
hade också sagt att naturligtvis behövs
det daghem, framför allt för de ensamma
mödrarna. Och hur skall det gå
ihop? Det gäller att bestämma sig, säger
fru Ekendahl. Jag har inte alls svårt

Bidrag till driften av barnstugor

för det. Vi menar att alla människor
som kan skall betala den service de
får, och kan de icke göra det, får hjälp
lämnas i en eller annan form, t. ex. genom
socialvården.

Vidare menar fru Ekendahl — naturligtvis
med viss rätt — med anledning
av att vi förordar en förskjutning av
statsbidraget till lekskolornas favör, att
subventioner ju då kommer att utgå i
ökad omfattning till dem. Det vill jag
inte bestrida. Men vi bär ju accepterat
statsbidraget totalt, och vårt förslag innebär
bara, som framhållits, en omfördelning.
Som stöd för min uppfattning
skulle jag också kunna säga, att förskolorna
är en förberedelse till grundskolan
—. och vårt skolväsen är ju fritt.

Till fru Hörnlund har jag kanske inte
så mycket att säga. Jag vill bara kort
och gott uttala att i alla normala fall —
såsom vi ser det med den politiska uppfattning
vi har — är fostran i hemmet
alltid att föredra framför kollektiv fostran.
I de fall där man kan och vill ordna
hjälp hemma när barnen är små,
finns det all anledning för samhällets
organ att förhålla sig neutrala, så att
de inte dirigeras i viss riktning. Vi är
rädda för att subventioner på olika håll
kan stimulera kvinnorna att gå ut på
arbetsmarknaden även i de fall då vederbörande
inte i själ och hjärta önskar
det.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Meningsmotsättningarna
i fråga om statsanslaget är nog litet
överdrivna. Vad jag har velat poängtera
är framför allt att varje förutseende
kommun väl ser till att de får
sådana förhållanden som passar just för
orten. Sedan lång tid tillbaka har vi i
vår stad utan att snegla på någon form
av statsbidrag bedrivit en mycket omfattande
barndaghemsverksamhet. Därför
tror jag, att även andra kommuner
skall ha ungefär samma inställning.

Beträffande tryggheten för de föräld -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

rar som måste arbeta i förvärvslivet är
vi naturligtvis helt överens om att de
bör ha den. Det är bl. a. det som är bakgrunden
till att vi menar att man kan
pröva även andra former såsom familjedaghemmet.
Det är väl naturligt att
föräldrar har anledning att känna
trygghet, om de har lämnat sina barn
till en familj som de kanske känner
och som de vet tar väl hand om barnen.

Jag tror som sagt inte att meningsmotsättningarna
är så där förfärligt
stora som man från visst håll i dag försöker
göra gällande.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman, bara ett par ord till
fröken Wetterström! Hon säger att lekskolorna
kan jämföras med skolan och
att den är fri. Jag vill säga att skolan
den är obligatorisk, men det är inte lekskolorna,
de konkurrerar — om jag får
uttrycka det så — i detta fall med daghemmen,
och vi är oroliga för att utvecklingen
blir den att lekskolorna
byggs ut och daghemmen försämras. De
som blir lidande på detta är framför
allt småbarnsföräldrarna i förvärvsarbete.
Jag tror nog inte att fröken Wetterström
skulle vilja medverka till en sådan
utveckling.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga, att jag vore glad om kommunerna
vore så förutseende att de ordnade
för de förvärvsarbetande föräldrarna.
Tyvärr är det inte så väl ställt på alla
orter — det visar de siffror som jag
redovisat här i dag. Vi hoppas emellertid
att det ökade statsbidraget skall
komma att medverka till att fler och
fler kommuner verkligen vill göra en
sådan insats.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill svara herr Magnusson
i Borås, när han talar om att
man utan att snegla på något statsbidrag
har byggt ut verksamheten i kommunerna
på detta område, att det är

högst individuellt. Det förhåller sig faktiskt
så, herr Magnusson, att vi under
hela 1950-talet hade ett stopp på detta
område på grund av att kostnaderna
för kommunerna ansågs vara alltför
höga, och det är först nu som man börjat
bygga ifatt bristsituationen. Jag tror
att herr Magnusson och jag liar ett gemensamt
intresse att få mera folk till
industrien. Under hela 1950-talet växte
lekskolorna i Borås fram på ett sådant
sätt, att de täcker behovet för alla sexåringar
och halva behovet för femåringar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var visst statsrådet
fru Lindström som frågade vad som
har hänt sedan i fjol på detta område,
eftersom man nu har ändrat sin inställning.
Jag frågar mig: Vad har hänt sedan
förra veckan? Då tog vi så gott
som enhälligt — åtminstone beträffande
dessa ting lielt enhälligt — ett utskottsförslag
från allmänna beredningsutskottet,
vari den ena frågan efter den
andra behandlades; samma frågor som
vi i dag debatterar. Då hade riksdagen
inte alls den inställning som fru Nettelbrandt
har nu och som präglas av misstro
mot familjeberedningen och är aggressiv
på alla punkter.

Då konstaterades att vi var ganska
samstämda både i fråga om intresset för
familjefrågorna i allmänhet och när det
gällde barndaghem och familjedaghem
samt social hemhjälp. Vi sade i allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 18:
»De här berörda frågorna om barntillsynen
är enligt utskottets mening av
största vikt när det gäller att åstadkomma
den valfrihet för mödrarna mellan
arbete i och utom hemmet som alla
torde finna önskvärd. Avsevärda insatser
från såväl staten som kommunerna
kräves för en upprustning kvantitativt
och kvalitativt av här ifrågavarande
anordningar.» Därpå utvecklade vi
tanken på att få fler barndaghemsplatser
och att lekskolorna också skulle ut -

Onsdagen den 29 april 19G4

Nr 21

•11

vidgas. Vi hävdade angelägenheten av
att barnstugeverksamhetcn över huvud
taget energiskt fullföljdes. Den familjeberedning
som nu arbetar har i uppdrag
att ta upp till behandling bland
annat frågor som rör daghemmens öppethållningstider
samt fritidsverksamten
och familjedaghemsverksamhetens
utformning, i anslutning vartill också
lekskolornas roll i barntillsynen kommer
att beaktas. Eu fråga som vi ansåg
borde tagas upp till debatt var också
bur sjuka barn till förvärvsarbetande
mödrar skulle kunna omhändertagas,
när de på grund av sin sjukdom inte
kunde komma till daghemmen.

Även den barnpsykologiska forskningen
behandlades. Vi ansåg att familjebercdningen
måste beakta dessa frågor
vid sin fortsatta prövning av barntillsynsverksamlieten
över huvud taget.
Vi tryckte särskilt på att i och med att
man bygger ut den kollektiva vården
av barn — dit hör såväl lekskoleverksamheten
som daghemsverksamheten —
är det angeläget att man får veta hur
denna vård inverkar på barnen.

En fråga som tagits upp i en högermotion,
nämligen familjedaghemsmammornas
utbildning, överlät vi till familjeberedningen,
då vi ansåg att det hade
tillräckligt klart redovisats för oss att
den skulle kunna ta upp denna fråga.

När man i förra veckan helt lugnt
kunde sitta i sin bänk och enhälligt
godta detta utlåtande är det förvånande
att man i dag är så aggressiv, att man
vill söka misstänkliggöra allt som kan
ha att göra med familjeberedningen. Jag
blev ganska rädd, måste jag säga, över
de funderingar som kom fram i fru Nettelbrandts
resonemang om att vi inte
vet någonting om förskolebarnen och
att vi måste kunna det och det och göra
så eller så. Jag fruktar, att vi dirigerar
barnavården alltför mycket och att
vi alltför mycket misstror det vanliga
sunda förnuft som man får hoppas finns
hos vanliga föräldrar. Lekskoleverksamheten
bör väl vara en service och en

Bidrag till driften av barnstugor

hjälp till familjerna, men man skall
sannerligen inte dirigera familjernas
eget tänkande eller deras fostran av
sina barn! Det var alldeles för mycket
av pekpinne i det s. k. liberala anförandet.

Även fröken Wetterström snuddade
vid en tanke, som jag hoppas vi inte
alls är mogna för att acceptera i dag,
nämligen alt ett förskoleår skulle föregå
grundskolan. Själv är jag en absolut
motståndare till en förlängning av skoltiden
nedåt i åldrarna med ett obligatoriskt
förskoleår. Vi har nog att göra
med att försöka bygga ut både Iekskoleverksamheten
för den som frivilligt önskar
den och särskilt daghemsverksamheten,
eftersom denna möter ett helt
annat nödläge än lekskoleverksamheten
gör. Det återstår mycket, innan vi kan
ha möjlighet att göra lekskolan obligatorisk.
När den frågan kan bli aktuell
tvivlar jag dock på att de flesta vill
vara med om att tvinga barnen in i en
verksamhet som avlägsnar dem från
hemmet redan i fem- eller sexårsåldern.
Låt den verksamhet som gäller barnen
före skolåldern vara relativt fri. Deras
tillvaro blir så förtvivlat bunden sedan
under hela livet. För övrigt vet vi alldeles
för litet för att kunna påstå att
en sådan verksamhet är nödvändig för
alla. Jag kan dock försäkra fröken Wetterström
att jag är medveten om att lekskoleverksamhet
är viktig i en storstad,
där det blir en så allvarlig förändring
för ett barn att lämna hemmet, få
en farlig skolväg och i skolan möta
många nya människor. Då är det en stor
hjälp för dem att ha gått i lekskola åtminstone
ett år dessförinnan. Men därifrån
till att säga att lekskolan skall vara
obligatorisk är ett långt steg, som vi i
dag inte är beredda att ta.

Det förvånar mig alltså att, niir riksdagen
förra veckan utan större meningsskiljaktighet
kunde säga sig intresserad
av en utbyggd fainiljedaghemsverksamhet,
en utbyggd daghemsverksamhet
och en utbyggd lekskole -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till driften av barnstugor

verksamhet, man i dag får bevittna
detta skarpa avståndstagande. Jag avser
därmed inte främst högermotionens vilja
alt stimulera utvecklingen av den ena
formen mer iin den andra utan tänker
mest på den andra reservationen, som
är helt omotiverad och alldeles oförklarlig
med hänsyn till behandlingen av
familjepolitiken förra veckan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag är faktiskt glad över
att fru Eriksson i Stockholm tog upp behandlingen
av allmänna beredningsutskottets
utlåtande förra veckan som gällde
familjepolitiken. Fru Eriksson säger
att det är egendomligt att det andas sådan
misstro i dag mot vad man enhälligt
beslöt i förra veckan.

Det ger mig tillfälle att deklarera att
jag, trots att jag på de allra flesta punkter
kunde helt instämma med vad allmänna
beredningsutskottet skrev —
inte minst var jag glad över den positiva
skrivningen i fråga om motionerna från
högerpartiet — inte var nöjd med ett
par uttalanden i skrivningen. Det ena
gällde en fråga som vi inte diskuterar
i dag, nämligen allmänt vårdbidrag, men
det andra avsåg det som vi resonerar
om här nu. Jag avser följande uttalande
av utskottet: »Utskottet vill starkt understryka
angelägenheten av att den påbörjade
upprustningen av barnstugeverksamheten
energiskt fullföljes med
beaktande av att staten bör lämna kommunerna
stöd i olika former.» Det var
anledningen till att jag den gången avstod
från att rösta.

Det är en missuppfattning av fru
Eriksson att tro att jag med vad jag sade
avsåg att förskolan borde bli obligatorisk.
Det är ingalunda min tanke. Den
frågan är jag inte på något sätt beredd
att ta ställning till i dag. Fru Eriksson
har emellertid själv framhållit att det
är värdefullt med en förskola året innan
skolplikten börjar. Vad jag velat poäng -

tera är att den pedagogiska ledning som
kan ges i förskolan på sätt och vis har
motiverat det yrkande vi ställt i vår
motion.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall endast säga
några ord till fru Eriksson i Stockholm.

Om man ställer frågan om service till
familjerna i motsats till frågan om att
man skall ha ett principprogram för
lekskoleverksamlieten som sådan, tycker
jag man har missuppfattat hela denna
fråga. Om man vid en ingående
prövning av målinriktningen för våra
lekskolor kommer fram till ett visst
principprogram måste det, när det utformas,
även komma att innebära en
service åt familjerna. Det ligger ingen
motsättning häri, det är endast fråga
om hur medveten man skall vara om
vilken form av service man skall ge och
hur långt den servicen skall gå. Jag tycker
inte att man behöver vara aggressiv
på den punkten — aggressiviteten
tror jag att fru Eriksson får stå för
själv. Däremot bör man vara på det klara
med vilket innehåll man vill ge denna
service åt familjerna. Jag vill gå mycket
långt därvidlag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 29 »april 1964

Nr 21

43:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej; liar kammaren bifallit
reservationen 4 a) av lierr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 35 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill och IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
43 :o) mom. III) och IV) i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 b) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Ferieresor

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 78
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten 44

Ferieresor

Kungl. Maj:t hade (punkt 48, s. 89
och 90) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:416) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
(11:498) hade — såvitt nu var i
fråga —- hemställts att riksdagen måtte
till Ferieresor för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 900 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 498, såvitt nu var i fråga,
till Ferieresor för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Per Petersson, Staxäng och
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 416 och II: 498,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor;

b) till Ferieresor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
?00 000 kr.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ferieresor

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag tillåter mig att i ett
sammanhang argumentera för reservationerna
vid punkterna 44, 45 och 46.
Därigenom kan måhända debatten i någon
mån rationaliseras — såvida jag
inte på nytt lockar upp flertalet av
kammarens damer i talarstolen.

Jag är väl medveten om att det kan
synas småaktigt att vilja beskära eller
slopa de ifrågavarande anslagen för bidrag
till ferieresor, till driften av semesterliem
och till stipendier för underlättande
av husmoderssemester. Men
utvecklingen av välståndet i vårt samhälle
fortskrider och har fortskridit
långt i förhållande till hurudant det
var då dessa anslag infördes. De enskildas
standardutveckling medför att man
ständigt hör ompröva behoven av bidrag
av denna typ. Man måste ändra
reglerna för det statliga stödet allt efter
de enskilda medborgarnas behov. Detta
är särskilt påtagligt i det föränderliga
samhälle vari vi nu lever. De former
av bidrag som här avses är i allra högsta
grad utsatta för sådana förändringar
i behovsliänseende.

Av dessa skäl ber jag att få yrka bifall
till de reservationer, som innebär
ett tillstyrkande av motionerna om förändrade
bidragsregler.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! De yrkanden, som högern
här framfört och som innebär försämringar
både när det gäller bidrag
till ferieresor och på de båda följande
punkterna, vilka avser bidrag till driften
av semesterhem och stipendier för
underlättande av husmoderssemester,
är gamla bekanta som vi väl känner
igen från föregående år.

Jag vet inte, om de ärade ledamöter -

na har uppmärksammat att högern tydligen
släppt sitt krav på att socialattachéerna
skulle avskaffas; i varje fall
föreligger det inte i år någon motion i
sådan riktning. Detta gör att man kanske
kan hysa förhoppningar om att högern
i framtiden skall komma på bättre
tanker även när det gäller de anslag
som vi här behandlar.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
44 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 172 ja och 32 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 29 april 1964

Punkten 43

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade (punkt 49, s. 90)
föreslagi* riksdagen att till Bidrag till
driften av semesterhem för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
460 000 kr.

I de under punkten 44 nämnda likalydande
motionerna 1:416 och 11:498
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1964/65
till Bidrag till driften av semesterhem
av 460 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 498, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 460 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Per Petersson, Staxång och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:416 och 11:498,
såvitt nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Ilcrr TURESSON (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
6.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6) av herr Kaijser m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 21 45

Punkten 46

Stipendier för underlättande av husmoderssemester Kungl.

Maj:t hade (punkt 50, s. 90
och 91) föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kr.

I de under punkten 44 nämnda likaIvdande
motionerna 1:416 och 11:498
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret
1964/65 till Stipendier för underlättande
av liusmoderssemester av 1 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 498, såvitt nu var i fråga,
till Stipendier för underlättande av
husmoderssemester för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Per Petersson, Staxäng och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:416 och 11:498,
såvitt nu var i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
7.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7) av herr Kaijser m. fl.;

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Yrkesinspektionen: Avlöningar

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 47—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Yrkesinspektionen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med ytterligare några av kammarens
ledamöter väckt en motion angående
arvodesanställda läkare inom yrkesinspektionen.

Sedan år 1949 har nya arvodesbefattningar
för läkare inom yrkesinspektionen
inrättats efter hand som det befunnits
lämpligt med hänsyn till möjligheten
att besätta dem med läkare med
erforderlig utbildning. För närvarande
finns arvodesanställda läkare med en
tjänstgöringstid av sex timmar i veckan
i sju av yrkesinspektionsdistrikten.
Fortfarande saknas emellertid läkare i
IV, VII, IX och X distrikten, stationerade
i Jönköping, Borås, Gävle och
Härnösand. Behovet av läkarmedverkan
i yrkesinspektionens arbete har starkt
understrukits både av de yrkesinspektörer
som har och av dem som saknar
sådan.

Vi har i motionen föreslagit att, utöver
departementschefens förslag, medel
skall anvisas för arvoden till ytterligare
två deltidsanställda läkare. Om
motionen bifallits, hade det inneburit
att samtliga distrikt haft tillgång till
läkare som kunnat biträda vid tillsynen
och verkställa erforderliga utredningar
i yrkesmedicinska och yrkeshygieniska
frågor.

Utskottet har emellertid avstyrkt motionen
och skriver:

»Enligt vad utskottet under hand inhämtat,
har svårigheter yppats att erhålla
läkare som är verksamma inom

eller i lämplig närhet av dessa två distrikt.
»

Jag ställer frågan: Vilka två distrikt
är det man avser? Är det Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar län eller är det
t. ex. Västernorrlands och Jämtlands
län?

Jag är också något förvånad över utskottets
motivering. I samband med sitt
anslagsäskande för budgetåret 1964/65
föreslog arbetarskyddsstyrelsen — detta
finns återgivet på s. 96 i statsverkspropositionen
■— att läkare skulle anställas
i de fyra återstående distrikten,
då det för närvarande finns tillgång
till ytterligare läkare med erforderlig
utbildning och erfarenhet.

Även om det på stationsorten i de
fyra nämnda distrikten just nu inte
finns någon läkare med erforderlig
kompetens har arbetarskyddsstyrelsen
framhållit, att det förhållandet att distriktets
läkare inte är bosatt på stationsorten
eller ens i distriktet visserligen
kan innebära viss olägenhet men dock
får anses som ringa i jämförelse med
fördelen av att ha en läkare. Arbetarskyddsstyrelsen
har också nämnt orter
där det finns kompetent läkare som
skulle kunna anlitas i dessa fyra distrikt.

Det är uppenbart att utskottet inte
har bedömt denna fråga på samma sätt
som arbetarskyddsstyrelsen. Vi beklagar
att även i fortsättningen två distrikt
kommer att sakna tillgång till läkare.
Vi bedömer det nämligen som synnerligen
angeläget, att den tekniska expertisen
inom yrkesinspektionen kompletteras
med medicinsk sakkunskap. Jag
vill emellertid uttrycka den förhoppningen,
att det inte skall dröja så länge
förrän det finns läkare i samtliga distrikt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag tror att utskottet är
fullt överens med fru Skantz om att läkarnas
medverkan i yrkesinspektionens
verksamhet är av utomordentligt stor

Onsdagen den 29 april 190-1

Nr 21

betydelse. Jag har själv för övrigt en
gång i tiden försökt verka för en sådan
ordning, att det skulle finnas heltidsanställd
läkare inom varje distrikt, men
det visade sig omöjligt att genomföra
detta på grund av alt det inte fanns tillgång
till kompetenta läkare. Efteråt har
jag kommit till insikt om att det kanske
inte är så lämpligt med heltidsanställda
läkare, eftersom läkarna behöver ha
erfarenhet även från den kliniska verksamheten.

Sedan har man ju undan för undan
lyckats tillkämpa sig deltidsanställda
läkare för distrikten, och nu tar staten
steget nästan fullt ut i och med att det
föreslås ytterligare två deltidsanställda
läkare. Därefter återstår nämligen bara
två distrikt av de fyra som nu inte har
deltidsanställda läkare, alltså Jönköpings,
Linköpings, Härnösands och Gävle
distrikt. Men dessa distrikt saknar
inte helt tillgång till läkare, ty i sådana
fall då det behövs utredningar beträffande
speciella sjukdomar m. m. får
man anlita läkare från annat håll. Jönköpings
distrikt har att vända sig till
Göteborg, Linköpings distrikt antingen
till Göteborg eller Stockholm samt Härnösands
och Gävle distrikt till Stockholm.
Jag vet exempelvis att docent
Ahlborg för närvarande sysslar med
en utredning för yrkesinspektionens
räkning av de speciella yrkessjukdomar
som förekommer inom textilindustrien
i Borås, såsom bysinosis.
Man står alltså inte utan läkarmedverkan,
men man vill nu undan för undan
knyta läkare till distrikten med fast
tidsbegränsad tjänstgöring.

Om Jönköping får tjänsten kan man
där anlita läkare från Göteborg. Jag
vet inte om fru Skantz känner till att
Karlstad har biträde av en läkare från
Örebro; denne har emellertid förflyttats
till Hässleholm och får nu resa därifrån
till Karlstad. Om Linköping blir den
andra orten får man där kanske anlita
läkare från Stockholm.

Arbetarskyddsstyrelsen uttalar att ett

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

sådant arrangemang är så pass värdefullt,
att man bör ta på sig de besvär
och omkostnader det medför. Härnösand
skulle i så fall få medverkan av
läkare från Stockholm, som får flyga
upp för dessa sex timmar i veckan, om
man inte lägger ihop tjänstgöringen (ill
flera timmar per gång med längre mellanrum.
Detsamma skulle gälla för Gävle.

Vilka distrikt som nu får läkarmedverkan
vet vi inte. Vi anser emellertid
att Kungl. Maj :t har tagit ett steg vidare
med de två distrikten, och vi hoppas
att ytterligare två distrikt blir aktuella
till nästa år.

Det är också att hoppas att flera läkare
skaffar sig sakkunskap på detta
område, så att det blir lättare att få
tillgång till läkarexpertis.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 52—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Kungl. Maj:t (punkt 116, s. 222—246)
hade föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65, dels ock till
Karolinska sjukhuset: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 67 160 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

herr Eric Carlsson m. fl. (I: 113) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gomér m. fl. (11:145), i vilka —-såvitt nu var i fråga — hemställts att
riksdagen måtte under förevarande anslag
anvisa 67 218 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Ilamrin-Thorell och herr Hilding
(I: 514) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén och herr
Keijer (11:618);

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall väckt motion (II: 637).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:113 och 11:145, 1:514 och 11:618
samt 11:637, förstnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordat;

h) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 67 160 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Nils Theodor Larsson,
Andersson i Knäred, Löfroth och Antonsson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 113 och II: 145
ävensom med avslag på motionerna
1:514 och 11:618 samt 11:637, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad departementschefen i stats -

rådsprotokollet över socialäreaden för
den 3 januari förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 67 218 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäröd (ep):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller avlöningar till karolinska sjukhuset,
har vi reservanter anmält en
från utskottet avvikande mening. Vi har
föreslagit en ökning av anslaget med
58 000 kronor i och för inrättande av
ytterligare en tjänst som sjukgymnast
och två tjänster som arbetsterapeuter
vid avdelningen för fysioterapi och
medicinsk rehabilitering.

Nämnda tjänster hör ju till ett vårdområde
där det föreligger en mycket
stark underförsörjning. Beträffande rehabiliteringen
— som vi hade tillfälle
att diskutera i ett vidare sammanhang
i samband med behandlingen av inrikeshuvudtiteln
— är ju bristerna oerhört
stora över hela fältet, och inte
minst viktigt är att bygga ut rehabiliteringen
vid sjukhusen. Vi menar nu
att vårt förslag om inrättande av dessa
nya tjänster kan innebära en förbättring
på detta område.

Utskottsmajoriteten har emellertid inte
ansett sig kunna biträda förslaget om
en utökning av antalet tjänster utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit, och man
hänvisar därvid till den utredning som
för närvarande arbetar med frågan om
karolinska sjukhusets framtida organisation
och inpassande i regionsjukvården
för Storstockholm. Vi reservanter
anser emellertid att de föreslagna
tjänsterna behövs vid sjukhuset oavsett
den framtida organisationen, och vi
menar att den saken näppeligen kan
vara skäl för att avslå vår framställ -

4!)

Onsdagen den 29 april 1904 Nr 21

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

ning, som vi anser vara mycket välmotiverad.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
107 i statsutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Andersson
i Knäred anser utskottsmajoriteten
det framlagda förslaget vara mycket
väl motiverat. Det föreligger ett
stort behov av de föreslagna tjänsterna.
Men hela karolinska sjukhuset skall byggas
ut, och man har då begärt en generalplan
för såväl Storstockholms sjukvård
som regionsjukvården. De planerna
räknar man med att kunna presentera
redan i år, och de kommer att omfatta
både sjukhusets byggnader och
tjänsterna vid sjukhuset. Därför har vi
i utskottet inte velat ta ställning till
reservanternas förslag nu, utan vi vill
avvakta det förslag som sjukhusdirektionen
kommer att lägga fram. Om det
blir en särskild proposition eller om
det kommer att inarbetas i statsverkspropositionen
vet jag inte.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
107 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

4 — Andra kammarens protokoll 1964.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkstiilldes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139 ja och
50 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 108—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare

Kungl. Maj :t hade (punkt 125, s. 264—
269) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
akademiska sjukhuset i Uppsala, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
akademiska sjukhuset i Uppsala, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels ock till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 7 020 000 kr.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 500) hade
hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta en överläkartjänst för alkoholsjukdomar
vid akademiska sjukhusets
psykiatriska klinik i Uppsala.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förNr
21

Nr 21

Onsdagen don 29 april 1964

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

slag samt med avslag å motionen II: 500

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i Uppsala, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för akademiska
sjukhuset i Uppsala, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
7 020 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Kaijser, Nils Theodor
Larsson, Per-Olof Hanson, Per
Petersson och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Löfroth,
Antonsson och Turesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionen
II: 500

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i Uppsala,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 samt
reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för akademiska sjukhuset
i Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
7 070 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! I år har det förflutit
tio år sedan beslutet om den stora förändringen
i nykterhetslagstiftningen fattades.
Vi släppte den gången det mesta

av det gamla restriktionssystemet. Väsentligt
friaro bestämmelser infördes
och man siktade i första hand på samhällsmedborgarnas
ansvar och inriktade
sig på en upprustning av forskning, läkarvård
etc., i varje fall teoretiskt. Tyvärr
har i praktiken en väsentlig del
av de upprustningsåtgärder, som man
den gången talade om, aldrig blivit
verkställda. Vi har fortfarande en ytterligt
kännbar brist i fråga om möjligheterna
att bereda alkoholskadade läkarvård.
Jag behöver inte närmare fördjupa
mig i detta ämne. Vid behandlingen
av punkt 30 i detta utskottsutlåtande
hade vi för några timmar sedan
en debatt, som gav mycket vältaliga
bevis för denna brist — jag kan
hänvisa till herrar Zetterbergs och von
Friesens anföranden.

Här har vi nu ett tillfälle att direkt
ta ställning till en läkartjänst för alkoholsjukdomar
vid akademiska sjukhusets
psykiatriska klinik i Uppsala. Direktionen:
vid akademiska sjukhuset
begärde denna tjänst förra året. Förslaget
avslogs den gången av riksdagen.
Nu har direktionen kommit igen
med, som vi reservanter menar, mycket
starka motiveringar för tjänstens inrättande,
men det har tyvärr inte gått att i
statsutskottet få majoritet för motionsyrkandet.

Utskottsmajoriteten har ingen annan
motivering för sitt ställningstagande än
att man avslog samma framställning
förra året. Om man nöjer sig med en
så torftig motivering och över huvud
taget inte går in på någon saklig behandling
av ärendet, kam man hur
länge som helst avslå även de mest välmotiverade
förslag. Vi reservanter anser
att det i direktionens framställning, som
har upptagits i motion av herr Lundberg
i Uppsala, anförts så starka sakliga
skäl, att framställningen bör bifallas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 9 vid
punkten 116.

Onsdagen den 29 april 1964 Nr 21

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

1 detta anförande instämde herrar
Wiklund och Keijcr <häda fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är med en viss förvåning
man i utlåtandet läser utskottsmajoritetens
bedömning av alkoholsjukdomarna
i vårt land. Många betraktar
alkoholsjukdomarna på samma sätt som
man en gång betraktade de mentala sjukdomarna,
och man tror att alkoholsjukdomarna
skall behandlas på samma
sätt.

Det är angeläget understryka, att vi
i fråga om alkoholsjukdomarna har dels
en förebyggande, dels en botande verksamhet.
Jag citerade förra veckan professor
Rexeds uttalande, att en läkares
uppgifter efter gammalt varit att trösta,
ofta att lindra och stundom att bota. Men
han tilläde att dagens läkare, som är en
yrkesman med alla den vetenskapliga
medicinens kunskaper och tekniska möjligheter
till sitt förfogande, är det förunnat
att skjuta möjligheten till bot för
patienten i förgrunden. Det förefaller
som om utskottsinajoriteten inte ens har
kommit till den gamla ståndpunkten.

Det är orimligt att tänka sig att den
psykiatriska kliniken skall vara belamrad
till kanske 50 procent med alkoholsjuka,
så att andra mentalt sjuka hindras
att komma in. Professorn vid den psykiatriska
kliniken understryker även,
att denna klinik har kommit i en mycket
besvärlig situation, därför att alkoholskadade
personer får nyttja den i alltför
stor utsträckning till förfång för
mentalt sjuka. Svårigheter har jämväl
uppstått för undervisningen i psykiatri.
Han säger också: »I princip tillkommer
det visserligen de statliga myndigheterna,
närmast socialstyrelsen, att sörja
för vården av dessa patienter, men det
har under särskilt det sista decenniet
börjat framstå med allt större klarhet
att den akuta vården av alkoholskadade
utgör ett medicinskt problem och i
princip är man nu enig om att alla al -

koholsjuka i första hand bör erhålla någon
form av sjukhusvård.»

Jag skulle vilja vädja till kammaren
att liksom första kammaren ansluta sig
till reservationen på denna punkt. Jag
tror att det skulle vara till stöd för alla
de olyckliga människor som träffas av
alkoholsjukdomen. Den som närmare
kommer i kontakt med dessa problem
säger sig, att det inte hjälper att bara
fördöma. Det hjälper inte att staten bara
tar in miljarderna. Staten har också
skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder
för att hjälpa spritens offer när
så behövs.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen
9 av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag tror inte att utskottsmajoriteten,
som herr Lundberg säger,
har en gammalmodig syn på de alkoholskadade
och att den inte skulle se alkoholismen
som en sjukdom. I själva
grunduppfattningen finns det nog inga
skiljaktigheter.

Men denna fråga var uppe till behandling
vid förra årets riksdag, och
vid detta tillfälle var utskottet enhälligt
i sitt avstyrkande av motionsyrkandet.
Detta var detsamma som i år: att
en överläkartjänst för alkoholsjukdomar
skulle inrättas vid akademiska sjukhuset
i Uppsala. Utskottet uttalade följande i
sitt utlåtande nr 5 till 1963 års riksdag:
»Frågan om en slutlig förläggning till
sjukhuset av en nykterhetsvårdspoliklinik
är för närvarande under utredning.
Spörsmålet om den nu berörda
överläkaretjänsten torde därför ånyo
komma under Kungl. Maj:ts prövning i
samband med fortsatta överväganden
rörande en sådan klinik.»

Frågan är ännu under utredning, och
därför anser sig utskottet inte berett att
tillstyrka den begärda tjänsten. Det finns
även en annan aspekt på denna fråga,
nämligen att det vid akademiska sjukhuset
enligt statsverkspropositionen i

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

år skall inrättas fem nya läkartjänster.
Detta är emellertid inte alls samtliga
de tjänster som begärts i akademiska
sjukhusets petita. Att vi här i riksdagen
med anledning av en motion skall göra
en gradering av de tjänster som är mest
nödvändiga tycker jag för min del är
ganska orimligt.

Under punkten 107 hade vi hl. a. att
behandla ett motionsyrkande om en läkartjänst
i handkirurgi vid karolinska
sjukhusets plastikkirurgiska klinik. Detta
yrkande avslogs enhälligt av kammaren.
Jag vill också framhålla att akademiska
sjukhuset i Uppsala föreslagit inrättandet
av nya läkartjänster vid neurokirurgiska
kliniken. Jag tror inte att
kammarledamöterna med absolut säkerhet
kan avgöra om den tjänst, som motionsledes
föreslagits under den punkt
vi nu behandlar, är viktigare än t. ex.
en tjänst på neurokirurgiska kliniken vid
akademiska sjukhuset eller på plastikkirurgiska
polikliniken vid karolinska
sjukhuset.

Eftersom vi lever i ett samhälle, där
önskningarna och behoven är större än
vad vi kan tillgodose, vilket förhållande
nog kommer att vara rådande ganska
länge — och vi skall väl hoppas att vi
alltid kommer att ställa målet högre än
vad vi för tillfället kan åstadkomma —
anser utskottsmajoriteten att förslaget i
Kungl. Maj:ts proposition är väl underbyggt.

Som motionärerna själva framhåller
har landstinget vidtagit vissa åtgärder
för att avlasta psykiatriska kliniken vid
akademiska sjukhuset. Bl. a. har en enskild
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
anordnats i Uppsala. Det bör framhållas
att till inrättandet av denna anstalt,
som har 16 vårdplatser, har beviljats
statsbidrag med 40 000 kronor.
Bidrag till driftkostnaderna utgår också
enligt vanliga regler. Vi tycker alltså
inom utskottsmajoriteten att vi skall avvakta
i denna fråga och vänta med beslut
till nästa år.

Med detta, herr talman, ber jag att

få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten 116.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Fagerlunds motivering
gör den som sysslar med sjukvård
än mera ledsen, ty den visar att utskottsmajoriteten
inte beaktar de krav
som rätteligen kan ställas på samhället
när det gäller att lämna hjälp åt de
olyckliga människor som blivit alkoholsjuka.

Frågan om en överläkartjänst vid
akademiska sjukhusets psykiatriska klinik
i Uppsala inverkar inte på den utredning
herr Fagerlund talar om, utan
överläkartjänsten behöver ju inrättas
för att den överbeläggning skall kunna
minskas som för närvarande råder då
det gäller de alkoholsjuka.

Visst har landstinget tvingats träda
in härvidlag, men det gjorde det först
sedan statsrådet Rune Johansson och
statssekreteraren i inrikesdepartementet
varit i förbindelse med oss och sagt,
att om landstinget vidtoge vissa åtgärder
så var man beredd att ge oss en överläkartjänst.
Att denna överläkartjänst sedan
av en tjänsteman i ett visst departement
ströks utgör inte någon som helst
motivering för att staten skulle undandraga
sig uppfyllandet av sitt löfte.
Landstinget har uppfyllt sitt löfte, och
vi får kanske vidgade möjligheter att
erhålla lokaler m. m.

Jag hoppas alltså att herr Fagerlund
förstår att hans argumentering inte passar
in i detta sammanhang. Låt mig understryka
att det är lika angeläget att
andra tjänster inom sjukvården beaktas
i sitt sammanhang, men just nu behandlar
vi frågan om denna överläkartjänst.

.lag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det är riktigt att vi nu
behandlar herr Lundbergs motion angående
inrättande av en överläkartjänst
vid akademiska sjukhusets psykiatriska

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

klinik i Uppsala. Men del är ju ganska
svårt för oss här i riksdagen att gradera
de olika tjänsternas angclägenhctsgrad
och ta ställning till vilka som skall
konnna i första hand.

Herr Lundberg säger att det är beklämmande
för den som sysslar med
.sjukvård att höra utskottsmajoritetens
argumentation. Herr Lundberg sitter visserligen
i en sjukhusdirektion, men jag
tror att den som har tjugo års tjänst i
en sjukkassa bakom sig äger ungefär lika
stor erfarenhet av de sjukas behov.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
116:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 69
ja och 133 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reser -

Statens arbetsklinik i Stockholm

vationen 9) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Punkterna 117—132

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133

Statens arbetsklinik i Stockholm

Kungl. Maj:t hade (punkt 144, s.
291—293) föreslagit riksdagen att till
Statens arbetsklinik i Stockholm för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 653 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 107 nämnda likalydande
motionerna 1:113 och 11:145,
i vilka hemställts att riksdagen måtte
under förevarande anslag anvisa
775 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Carlqvist m. fl. (1:164) och den andra
inom andra kammaren av herr Henningsson
m. fl. (11:218), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en inventering av samtliga handikappproblem
över hela landet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (I: 283) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 355), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts att riksdagen
måtte 1) i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att frågan om förläggning
av patienter vid statens arbetsklinik löstes
utan dröjsmål ävensom bemyndiga
Kungl. Maj:t att anslå härför erforderliga
medel, 2) besluta inrätta en tjänst
som forskarassistent för rehabiliteringsforskning
vid statens arbetsklinik
och därför till Statens arbetsklinik i
Stockholm för budgetåret 1964/65 under
femte huvudtiteln anvisa ett i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag med 35 000
kr. förhöjt reservationsanslag om inalles
688 000 kr., 3) i skrivelse till Kungl.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Statens arbetsklinik i Stockholm

Maj:t begära utredning om frågor som
rörde de handikappades möjligheter till
semester och fritidssysselsättning.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
ä motionerna I: 113 och II: 145
samt 1:283 och 11:355, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Statens
arbetsklinik i Stockholm för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
653 000 kr.;

II. att motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 164 och II: 218 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om inventering
av de handikappades problem.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Nils Theodor Larsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred,
Löfroth och Antonsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:283 och 11:355 ävensom med hifall
till motionerna I: 113 och II: 145, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Statens arbetsklinik i Stockholm för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 775 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 283 och II: 355, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 164 och II: 218 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord

i anledning av den reservation som avgivits
vid denna punkt.

Förhållandena vid statens arbetsklinik
har diskuterats sedan flera år tillbaka.
Upprepade gånger har framhållits
att framför allt patientförläggningen vid
arbetskliniken är helt undermålig, och
man är inne på att förläggningsfrågan
skall lösas på ett annat sätt. Att den sociala
miljön är tillfredsställande har ju
synnerligen stor betydelse för att rehabilitering
skall kunna bedrivas framgångsrikt.
Det är alltså mycket viktigt
att det sker en ändring av de bedrövliga
förhållanden som råder när det gäller
patientförläggningen.

Vad vi trots allt vill söka få fram
redan nu är att en sjuksköterskeutbildad
husmor tar hand om dessa patienter.
Det skulle vara av stort värde för
de rörelsehindrade och på olika sätt
handikappade att i denna förläggning
få hjälp med de dagliga bestyren. Därför
begär vi en sådan husmorstjänst.

Vidare har vi begärt en förstärkning
av forskningsresurserna vid arbetskliniken,
dels genom ytterligare en forskartjänst
och dels genom att hela forskningen
rustas upp. Rehabiliteringsverksamheten
även på andra håll i landet är
ju beroende av den forskning som bedrivs
i statens arbetsklinik. För t. ex.
utformningen av skyddade verkstäder,
arbetspremiering in. in. är denna forskning
viktig.

I reservationen har vi vidare tagit
upp ett förslag som framlagts i en motion
i första kammaren av fru Carlqvist
in. fl. och i andra kammaren av herr
Henningsson m. fl. om en inventering
av de olika handikappade i landet.
Framför allt för den fortsatta utbyggnaden
av denna verksamhet är det naturligtvis
utomordentligt värdefullt att
få reda på hur det ligger till.

Vidare tar reservationen upp frågan
om de handikappades semester- och
fritidssysselsättning. Hela vår strävan
för de handikappade syftar ju till att
ge dem en tillvaro som så långt möjligt

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

är likvärdig med övriga medborgares.
Arbete och bostad är naturligtvis mycket
värdefulla ting. Men det är också
mycket viktigt att man kan ge innehåll
åt de handikappades semester och fritid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det arbete som bedrivs
av statens arbetsklinik i Stockholm
är värt allt stöd. Det är en verksamhet
som avser att bidra till att ge
handikappade människor ett så långt
möjligt normalt liv. Vi är väl här i kammaren
alla överens om att just sådan
verksamhet, som avser att hjälpa de
handikappade, på allt sätt bör stödjas.
Det är inte bara sysselsättning som de
handikappade behöver och där arbetskliniken
kan hjälpa dem att finna lämpliga
former. De kan också genom arbetskliniken
få den kontakt med omvärlden
som är utomordentligt nödvändig.

Vi vet alla att det för närvarande
brister mycket i arbetskliniken, både i
fråga om dess kapacitet, som är så liten
att det blir långa väntetider, och i fråga
om patientförläggningen, som är av dålig
kvalitet och är svårskött och har
provisoriets alla nackdelar. Men bristerna
är så påtagliga att de redan är
föremål för myndigheternas bekymmer
och uppmärksamhet. Centrala rehabiliteringsberedningen
utreder ju för närvarande
rehabiliteringsverksamhetens
organisation och samordning, och vi
vet att redan detta år väntas ett förslag
till generalplan för karolinska sjukhuset.

Det är väl i det läget helt naturligt
att utskottet inte velat föreslå riksdagen
beslut om några ändringar i fråga om
vare sig organisation, arbetsuppgifter
eller personalstat. Jag är övertygad om
att när det väntade förslaget framläggs
— vi får hoppas redan till nästa års
riksdag — så kommer det att få ett

Statens arbetsklinik i Stockholm

mycket positivt mottagande av hela
denna kammare. Vi har all anledning
att hoppas på en enhällig uppslutning
kring ett förslag om dessa utomordentligt
behövliga förbättringar. Utskottsmajoriteten
har emellertid inte funnit
det ändamålsenligt att för närvarande
vidta några ändringar, och jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
133 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 78 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
133:o) mom. II) och III) i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså
bifallit vad utskottet hemställt.

Punkten 134

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru EKROTH (s):

Herr talman! I årets statsverksproposition,
bilaga 7, punkt 146, har föreslagits
vissa ändringar av grunderna för
bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

I villkoren för att statsbidrag skall utgå
till dylika hjälpmedel förutsätts emellertid
i propositionen, att hjälpmedlet skall
vara ordinerat av läkare vid ortopedisk
lasarettsklinik, vanföreanstalt eller motsvarande
eller av läkare som har tillsyn
över träningslägenhet. I anslutning till
propositionen ifrågasätter jag och några
medmotionärer det motiverade i detta
krav på ordination i alla de fall då
det kan vara aktuellt med bidrag till
ifrågavarande hjälpmedel. Vi tror att
detta för många hjälpbehövande skulle
medföra stora kostnader och besvär
samtidigt som det skulle medföra en
ökad belastning av våra redan tidigare
hårt ansträngda ortopedkliniker. Därtill
kommer väl också att det finns många
landstingsområden som inte har byggt
ut ortopedvården, och även andra specialiteter
släpar efter. Många landstingsområden
saknar också träningslägenheter.

Enligt motionärernas mening bör det
vara tillräckligt om legitimerad läkare,
sjukgymnast eller distriktssköterska tillstyrker
behovet av hjälpmedel i de fall
då det är fråga om hjälpmedel av enklare
slag och av standardtyp. I de fall
då det är fråga om hjälpmedel som behöver
utprovas eller specialkonstrueras
med hänsyn till den sökandes handikapp
är givetvis sådana bestämmelser
som föreslås i propositionen motiverade.
Eventuellt skulle man väl kunna
tänka sig att kravet på viss ordination
sammankopplas med det pris som de
sökta hjälpmedlen betingar. Erfarenheten
från tidigare verksamhet inom
detta område har visat att det i många
fall är fråga om hjälpmedel av enklare
slag och av standardtyp och till en relativt
ringa kostnad. Motionärerna anser
att ett omständligt och kostnadskrävande
förfarande för att erhålla det föreslagna
bidraget i hög grad skulle minska
värdet av ifrågavarande reform. Vi föreslår
i motionen att de föreslagna kraven
på ordination omprövas innan bestämmelserna
utfärdas.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Utskottet säger sig inte kunna förorda
att begärd skrivelse i ämnet tillställes
Kungl. Maj:t.

Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation
av fru Wallentheim. Eftersom
det inte finns någon reservant från denna
kammare, bedömer jag förutsättningen
för ett godkännande av reservationen
som mycket liten, och därför tänker jag
inte yrka bifall till den. Jag vill nöja
mig med att referera till vad utskottet
säger i sin slutkläm. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t har uppmärksamheten
riktad på önskvärdheten av att
åstadkomma en rationell och enkel
handläggning av bidragsgivningen. Detta
innebär trots allt ett löfte, och motionärerna
hoppas på en utformning av
bestämmelserna som gör ordinationen
mera lättillgänglig för de lijälpbehövande.

Vi hoppas slutligen på socialministerns
alltid visade intresse för denna
grupp av hjälpbehövande.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s) och fru Löfqvist (s).

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Under punkt 135 har
jag och mina medmotionärer anhållit
om en utredning och förslag om statsbidrag
till kontaktlinser, specialglasögon
och ögonproteser. Vad gäller glasögon,
som ordinerats av läkare, kan
sägas, att frågan utredes av 1961 års
sjukvårdsutredning. Detta har framgått
av det svar som socialministern gav på
fru Holmbergs fråga den 31 januari
1964.

Jag vill här med några ord understryka
behovet och vikten av statens
stöd till ögonproteser. Som hjälpmedel
betraktade bär ögonproteser visserligen
inte någon synförbättrande effekt, men
de är dock medicinskt nödvändiga; de
skall uppfylla en annars tom ögonhåla,
där stor risk för infektionssjukdomar
föreligger. Betydelsen ur etisk och psykologisk
synpunkt är ovärderlig. Ögon -

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

proteser tillhandahålles inte på vanliga
ögonkliniker utan inprovas av en specialist
på detta område. Denne reser
runt om i vårt land enligt fastställd resplan
och inträffar en gång om året på
centrallasarettens ögonklinik i varje
län. Dessa specialistbesök anses räcka
när det giiller kontrollen och inprovningen
av ögonproteser för vuxna människor.
Men när det gäller barn och
speciellt spädbarn är dessa specialistbesök
på länsplanet otillräckliga, eftersom
ombyte av protes måste ske oftare.
Spädbarn som på grund av olyckliga
omständigheter fått sina ögon bortopererade
eller barn som fötts utan ögonglober
måste under det första levnadsåret
byta proteser fyra å fem gånger.
Detta är viktigt. Proteserna måste sättas
in så fort som möjligt och bytas så att
ögonhålorna utvecklas i takt med det
övriga skelettet.

I motionen har vi påpekat att detta
medför stora kostnader för föräldrar
till sådana barn. Med nuvarande kostnader,
omkring 100 kronor per protes,
d. v. s. 200 kronor för ett ombyte, skulle
det under det första spädbarnsåret
kosta ungefär 800—1 000 kronor att få
ögonproteserna utbytta. Till detta kommer
resekostnader och kostnader för
uppehälle på centralorten, i detta fall
Stockholm, där specialisten befinner
sig. Fn gång om året får man besök av
denne specialist på länsplanet. Det skulle
bli fyra gånger per år som vederbörande
får vidkännas resekostnader,
kostnader för uppehälle och för förlorad
arbetsförtjänst, och det blir dyrt
i vårt avlånga land. Om man bara ser
till vårt län, där avstånden till centrallasarettet
kan gå upp till 40—50 mil,
blir kostnaderna höga även till länets
centrallasarett.

Jag vill här understryka betydelsen
av att det blir ett statligt stöd till dessa
ögonproteser.

Herr talman! Jag yrkar inte bifall till
motionen men jag uttalar den förhoppningen
att sjukförsäkringsutredningen

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

skall so över denna fråga och ta den
under allvarlig omprövning.

I detta anförande instämde fru Renström-Ingenäs
(s).

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle gärna vilja
instämma i fru Ekroths anförande. Därutöver
skulle jag vilja framhålla vad
som nämns i motion 220 i denna kammare,
i vilken det påpekats att väntetiderna
hos ortopedklinikerna redan nu
är mycket långa för de patienter som
måste vända sig dit och att man med
de nya bestämmelserna kan befara att
svårigheterna kommer att bli ännu större
samt att det också kommer att föra
med sig en rad onödiga kostnader både
för de enskilda och det allmänna.

I motionen har framhållits att ordinationen
av ortopediska hjälpmedel i
vissa fall mycket väl skulle kunna hänskjutas
till läkare vid neurologiska, reumatologiska
och infektionskliniker, och
även rehabiliteringsklinikernas läkare
borde vara kompetenta att göra dessa
ordinationer. Det är en inställning som
man numera delar på ortopedhåll.

Nu vill jag i likhet med fru Ekroth
inte ställa något yrkande, eftersom jag
inte tror att det finns någon möjlighet
att få gehör för ett sådant i kammaren
i dag. Jag hakar emellertid upp mig på
vad utskottet här har sagt, nämligen att
man vill avvakta erfarenheterna av de
nya bestämmelserna innan man går vidare.
Det förefaller dock så pass uppenbart
att svårigheterna genom de nya
bestämmelserna kommer att bli sådana
att dessa ändringar skulle behöva vidtas
omedelbart.

Jag avstår således från något yrkande
och uttalar endast en varm förhoppning
om att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
kommer att följa utvecklingen
och vidtaga de åtgärder, vilka säkerligen
inom kort kommer att bli nödvändiga.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det var fru Jäderbergs
anförande som föranledde mig att begära
ordet. Jag vill nämligen ytterligare
markera och kraftigt understryka
riktigheten i vad hon sagt beträffande
ögonproteser och kostnaderna för deras
anskaffande. Den expertis på detta
område, som fru Jäderberg talade om,
kommer till Sverige en gång om året
och gör då en rundresa till sådana lasarett
där man har den nödvändiga
apparaturen, bl. a. tillgång till gastuber.
1 mitt hemlän finns ett sådant lasarett
bara i Gävle. Allt detta kan, som fru
Jäderberg också framhöll, medföra dyrbara
resor och kostnader för vederbörande
patienter eller deras föräldrar.
Sådana olyckshändelser, som medför att
exempelvis ett öga måste opereras bort,
inträffar ofta just bland barn i förskoleåldern,
och föräldrarna har sällan sådana
barnförsäkringar som täcker kostnaderna
för dessa utgifter.

Fru Jäderbergs uppgifter om protesbyten,
vilka under uppväxtåren bör ske
minst varje år, kan jag till alla delar
verifiera. Jag kan uttala mig om denna
sak, eftersom jag har ett fall i min familj
och vet hur stora kostnaderna har
varit. I vårt fall gällde skolans försäkring,
men kostnaderna i samband med
de protesbyten som förekommit har i
alla fall tidigare varit mycket betungande.
Jag förstår därför hur det måste
vara för sådana föräldrar som inte har
en olycksfallsförsäkring, med vars hjälp
de kan få tillbaka en del av kostnaderna.

Herr talman! I likhet med fru Jäderberg
skall jag inte ställa något yrkande
utan hoppas liksom hon på att 1961 års
sjukförsäkringsutredning verkligen på
allvar och positivt prövar frågan om
statligt bidrag till ögonproteser.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag vill som utskottets
talesman betyga att vi inom utskottet
har samma känsla för dessa frågor som

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

de tidigare talarna. Det iir också anledningen
till utskottets skrivning.

Frågan om ögonproteser, ögonlinser,
starrglas och specialglasögon etc. är
hänskjuten till 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utskottet har därför inte nu
velat framlägga något förslag i det fallet.

När det gäller yrkandet att utvidga
ordinationsrätten för ortopediska hjälpmedel
vill vi avvakta erfarenheterna av
den av Kungl. Maj:t föreslagna bidragsgivningen.
Men jag vill särskilt understryka
att utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t har uppmärksamheten riktad på
hur denna bidragsgivning kommer att
fungera och på önskvärdheten av att
åstadkomma en så rationell och så enkel
handläggning av bidragsgivningen
som möjligt. Denna utskottets skrivning
tillmötesgår i ganska betydande utsträckning
motionärernas önskemål.

Det har under debatten inte ställts
några yrkanden utöver utskottets, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 136—138

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139

Bidrag till De blindas förening

Kungl. Maj:t hade (punkt 150, s.
S02—305) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till De blindas förening för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av
i 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(11:225), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta höja anslaget till
De blindas förening för anskaffandet av
bandspelare till de blinda med 135 000

Bidrag till De blindas förening

kr., eller från 270 000 kr. till 405 000
kr.,

dels ock de under punkten 133 nämnda
likalydande motionerna 1:283 och
II: 355, i vilka — såvitt nu var i fråga
—■ hemställts att riksdagen måtte besluta
bevilja De blindas förening ett
ytterligare bidrag av 285 000 kr. under
nästa budgetår, varav 135 000 kr. avseende
talboksverksamheten och 150 000
kr. föreningens konsulentverksamhet
och tidning, och således under förevarande
anslag för budgetåret 1964/65 anvisa
1 285 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:225 samt 1:283 och 11:355, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till De blindas förening
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 1 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-0 lof Hanson samt fröken
Elmén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:225 samt med bifall till motionerna
1:283 och 11:355, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till De blindas förening för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag
av 1 285 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att man motions- och reservationsledes
begär större anslag än vad
De blindas förening själv begär.

I fjol höjde riksdagen det av Kungl.
Maj:t föreslagna anslaget till bandspelare
åt blinda med 100 000 kronor. Det
var en avsevärd höjning. Det visade sig
emellertid efter den 31 augusti, då man
lämnat in anhållan om anslag, att det
blev en oerhörd efterfrågan på bandspe -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till De blindas förening

lare till följd av att det kommit till de
blindas kännedom att de som så önskade
kunde erhålla talböcker gratis. Efterfrågan
på bandspelare blev avsevärt
större än man tänkt. Vid nuvarande anslagsgivning
räknar man med att det
skulle ta fem år innan man hunnit komma
ifatt eftersläpningen.

I reservationen begärs ett ytterligare
anslag för att få bort den nuvarande
eftersläpningen. Anslagsökningen är avsedd
att uppnå balans snabbare än efter
de fem år jag förut nämnde och alltså
ingen anslagsökning på längre sikt.

Reservationen innebär förslag om en
ökning av anslaget till talboksverksamhet
med 135 000 kronor. Dessutom begärs
ett med 150 000 kronor ökat anslag
till konsulentverksamhet och utgivande
av föreningens tidning. Hela konsulentverksamheten
är av kolossalt stor betydelse
för de blinda, och denna verksamhet
behöver utvidgas.

Yrkandet i reservationen, som sammanfaller
med ett par motionsyrkanden,
går alltså ut på en ökning av bidraget
till De blindas förening med sammanlagt
285 000 kronor. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag håller med fröken
Elmén om att det ser ganska underligt
ut att begära en ytterligare höjning, när
departementschefen dock har tillmötesgått
framställningen från De blindas förening
i dess helhet. Det innebär att bidragen
till inköp och distribution av
bandspelare för blinda ökar från 100 000
kronor till 270 000 kronor. Här har det
unika inträffat att trots att föreningen
får precis vad den begär har motion
väckts om en höjning av det sålunda
begärda anslaget.

Visst är det ett behj ärtans värt ändamål
som det här gäller, och säkerligen
finns det ytterligare behov som behöver
täckas under tiden framöver. Det är
inte denna förening ensam om. Det blir
alltid avvägningar och allt kan inte gö -

ras på en gång. Här har dock departementschefen
helt bifallit framställningen,
och under sådana förhållanden anser
utskottet det naturligt att man bör
följa Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
12); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
139:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 49 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten H0

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen ilen 29 april 1904

Nr 21

Öl

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg: Avlöningar

Punkten 141

Barnmorskeläroanstalten i Stockholm:

Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fri! KRISTENSSON (li):

Herr talman! Jag har i en motion i
denna kammare föreslagit att man skulle
inrätta två lärartjänster vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm, nämligen
en tjänst som läkaramanuens och
en tjänst som instruktionsbarnmorska.
Jag har därvid understött det yrkande
som medicinalstyrelsen har framlagt
på denna punkt.

Motiveringen för yrkandet är att antalet
barnmorskeelever har ökat, medan
lärarpersonalen inte har ökat i samma
grad. Samma problem återfinns vid
barnmorskeläroanstalten i Göteborg. Det
finns på dessa kvinnokliniker inte större
antal läkare än det finns på andra kvinnokliniker
som inte har någon undervisningsskyldighet.

Jag vill samtidigt framhålla att barnmorskeutbildningen
på senare tid har
förskjutits från teoretisk till klinisk undervisning,
vilket betyder en ökad belastning
på lärarpersonalen. Man beräknar
att det åtgår ungefär åtta timmar om
dagen för läkare att leda denna kliniska
undervisning. En instruktionsbarnmorska
måste i dag undervisa inte mindre
än 33 elever. Samtidigt räknar man
med att maximum bör hålla sig omkring
20, för att fullgod undervisning
skall kunna erhållas. Jag tycker därför
att sakliga skäl talar för ett bifall till
detta medicinalstyrelsens förslag.

När man i utlåtandet söker efter något
skiil, varför utskottet inte har biträtt
förslaget, finner man att utskottet vill
avvakta resultatet av 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen.
Men denna utredning syftar ju bl. a. till
att undersöka en ytterligare utökning
av barnmorskeutbildningen! Därför är
det enligt min uppfattning helt klart
att man redan nu bör åstadkomma en

förstärkning av lärarkrafterna. När en
ytterligare utökning av utbildningen blir
beslutad, får man nog finna sig i att biträda
förslag om en ytterligare ökning
av lärartjänsterna.

Herr ALMGREN (s):

Nej, fru Kristensson, utskottet är inte
villigt att nu inrätta dessa tjänster. Vi
vill avvakta 1962 års utredning om
sjuksköterskeutbildningen, som också
kominer att behandla utbildningen av
barnmorskor. När man nu snart bär resultatet
av denna utredning bör man
inte inrätta dessa tjänster — i varje fall
har utskottet bedömt situationen så.

Jag ber, licrr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 142

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 143

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg: Avlöningar Kungl.

Maj:t hade (punkt 154, s. 309
—312) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för barnmorskeläroanstalten
i Göteborg, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65, dels
ock till Barnmorskeläroanstalten i Göteborg:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 267 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. ft. (I: 519) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 635) hade — såvitt nu var i
fråga — hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
Kungl. Maj:t snarast möjligt framlade
förslag om inrättande av ytterligare en
barnmorskeläroanstalt.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg: Avlöningar

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för barnmorskeläroanstalten
i Göteborg, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65;

b) till Barnmorskeläroanstalten i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 267 000
kr.;

II. att motionerna 1:519 och 11:635,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson samt fröken
Elmén, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 519 och
II: 635, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att Kungl. Maj :t
snarast möjligt framlade förslag om inrättande
av ytterligare en barnmorskeläroanstalt.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! För att slippa dyka upp
så många gånger ber jag att nu få beröra
både punkten 143 och punkten 145 i utskottets
utlåtande. Det hela gäller ju
bristen på sjukvårdspersonal. Vi känner
alla till den krissituation som sjukvården
befinner sig i — framför allt
på grund av brist på utbildad personal.
Vilka som har ansvaret för detta kan
man ju fråga. Det är väl regeringen och
riksdagen som till stor del har ansvaret
för att förhållandena är sådana som
de är för närvarande.

Den 2 oktober 1963 var det en redovisad
brist på 1 137 sjuksköterskor vid
kroppssjukhusen, och 1 185 vårdplatser
kunde inte tas i bruk på grund av sjuksköterskebrist.
Sjuksköterskebristen var
också en bidragande faktor till att 785
andra vårdplatser inte kunde tas i bruk.

Vi kan bara konstatera en sak, näm -

ligen att bristen förvärras undan för
undan. Nu svarar landstingen för större
delen av sjuksköterskeutbildningen; de
har 30 utbildningsanstalter, medan staten
endast har tre. I förhållande till den
av stat respektive landsting bedrivna
sjukvården har den statliga utbildningen
avsevärt mindre omfattning än den
som landstingen svarar för. Därför är
det fullt berättigat att öka utbildningen
ytterligare på den statliga sektorn för
att i någon mån komma ikapp. Det är
omöjligt att helt häva bristen, men man
kan minska den.

Det bar också visat sig att vi bygger
ut sjukvården snabbare än vi bygger ut
själva utbildningen, och det är naturligtvis
en av många samverkande orsaker
till bristen. Därför har vi i en motion,
som ligger till grund för en reservation
vid punkt 145, begärt att man utreder
möjligheten att snarast inrätta ytterligare
en statlig sjuksköterskeskola.

Nu hänvisar utskottet till 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen.
Men vi är väl på det klara med
att, vilka förslag den utredningen än
framlägger, måste vi ändå öka utbildningen.
Skall vi avvakta det utredningsresultatet,
skjuter vi ju på frågan ytterligar.
Därför yrkar vi att den omedelbart
utredes så att vi snarast får i gång
en ny sjuksköterskeskola. Jag vill understryka
att vi bär till stor del ansvaret
för den kris som råder inom sjukvården.

Det råder också allvarlig brist på
barnmorskor vid lasaretten och vid
sjukhusen. Barnmorskeförbundet begär
ytterligare en skola för utbildning av
barnmorskor.

Nu säger man från regeringens sida
att man skall öka antalet platser på de
utbildningsanstalter som finns för närvarande.
Men detta ställer sig mycket
svårt, eftersom det kräver ett kolossalt
stort upptagningsområde i förhållande
till utbildningsanstalten.

Det finns ett gammalt förslag att inrätta
en ny skola, och det är med stöd

Onsdagen den 29 april 1961

Nr 21

till

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg: Avlöningar

av detta som vi begär att ytterligare eu
barnmorskeläroanstalt skall inrättas.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
13 vid punkten 143 och reservation
14 vid punkten 145 i utskottets utlåtande.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Utskottet anser också
att en utökning av barnmorskeutbildningen
är nödvändig. Vi har därför gått
med på departementschefens förslag,
som innebär utvidgad utbildning vid
barnmorskeläroanstalten i Göteborg. Det
lär finnas möjligheter till ökad elevintagning
vid just denna läroanstalt. Den
praktiska utbildningen skulle kunna bedrivas
vid den nybyggda kvinnokliniken
vid Borås lasarett.

Beträffande en ytterligare barnmorskeläroanstalt
har 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen att
överväga bl. a. också den frågan. I avvaktan
på resultatet av denna utredning
anser utskottet att en skrivelse till
Kungl. Maj:t enligt reservanternas förslag
inte är påkallad.

Eftersom fröken Elmén berörde punkt
145, ber även jag att få yttra några
ord om den. Departementschefen räknar
med att 1964 kommer 1 800 elever
att utexamineras från sjuksköterskeskolorna,
och 1965 blir antalet omkring
1 950. Resurserna har nu ökats så att
man kan beräkna att intagningen vid
sjuksköterskeskolorna skall kunna uppgå
till 2 700 elever.

Utskottet understryker departementschefens
uttalande att det är angeläget
att huvudmännen tar till vara alla möjligheter
att öka utbildningskapaciteten
på detta område.

Beträffande reservanternas förslag om
utredning angående ytterligare en sjuksköterskeskola,
vill utskottet erinra om
att 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen
väntas avlämna
sitt förslag innevarande år. Fröken Elmén!
När utredningen räknar med att
kunna framlägga förslag så snart, finns

det väl all anledning att avvakta resultatet
av den.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten 143.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Visserligen skall 1962
års utredning framlägga förslag innevarande
år, men sedan skall förslaget
remissbeliandlas, varefter det dröjer
innan man kan tänka sig att få någon
proposition på riksdagens bord.

Vad beträffar bibehållande av full
lön jämte pension för pensionerade
sjuksköterskor som inträder i tjänst har
vi begärt att man skall företa en utredning
om man inte skulle kunna utsträcka
nuvarande rätt som gäller viss tid av
året till att gälla hela året och att det
även skulle gälla annan personal än
sjuksköterskor och barnmorskor.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det sker väl ändå något
under tiden. Antalet elever ökas undan
för undan. Att göra en väsentlig utbyggnad
nu, innan utredningen är färdig, är
inte så lämpligt, i all synnerhet som utredningen
kommer att framlägga sitt
förslag innevarande år.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
13); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
143:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Statens sjuksköterskeskola i Stockholm: Avlöningar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 43 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 14b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 145

Statens sjuksköterskeskola i Stockholm:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 156, s.
313—315) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola
i Stockholm, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels ock till Statens sjuksköterskeskola
i Stockholm: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 836 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lager och Adolfsson (I: 518) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (11:627);

dels ock de under punkten 143 nämnda
likalydande motionerna I: 519 och
II: 635, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära 1) skyndsam
utredning om inrättande av ytterligare
en statlig sjuksköterskeskola,
2) utredning och förslag rörande möjligheterna
att ge skilda kategorier sjukvårdspersonal
rätt att i samband med
arbete i vårdyrket erhålla full pension
samtidigt med lön.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola
i Stockholm, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

b) till Statens sjuksköterskeskola i
Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
836 000 kr.;

II. att motionerna 1:519 och 11:635,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 518 och II: 627
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herr Löfroth, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:519 och 11:635, såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning om inrättande
av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
samt i övrigt giva till känna
vad reservanterna anfört i anslutning
till nämnda motioner.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Statens sjuksköterskeskola

Herr HOLMBERG (k):

Ilerr talman! Utskottet har erinrat om
att den kommunistiska motionen inte berör
bara sjuksköterskebristen utan syftar
till åtgärder för att lösa sjukvårdens
personalbehov över huvud taget. Jag vill
därför i detta sammanhang säga några
ord om motionen i dess helhet. På olika
sätt berörs nämligen övriga frågor av
hur det är ställt med tillgången på sköterskor.

Jag kan inte acceptera den vanliga
förklaringen att vi skall vänta på utredningar.
Vi vet tillräckligt mycket om
bristerna för att åtminstone vidta sådana
åtgärder som råder bot på de allra
värsta missförhållandena omedelbart
eller så snart som möjligt.

Tidvis har en tiondel av sjukvårdsplatserna
inte kunnat utnyttjas, därför
att det saknas personal. Borde inte hänsynen
till dem som står i sjukhusköerna
vara tillräcklig anledning att öka utbildningen
oberoende av vad den pågående
utredningen kan komma till
för resultat? Det är ju absolut ingen
risk för att vi kommer att ha för mycket
sjuksköterskor vid den tidpunkt när
redningen framlägger sitt betänkande.
Möjligen kan det tänkas att de sakkunniga
framlägger förslag till rationellare
former för utbildningen än vad som nu
föreslås. Men det är i så fall ingenting
att klaga över. Först och främst måste
emellertid hänsynen till de sjuka göra
att vi inte har tid att dröja längre. Men
därtill kommer att det ju också är ett
oerhört ekonomiskt slöseri att låta en
betydande del av våra alltför fåtaliga
sjukhusplatser stå outnyttjade på grund
av personalbrist.

Detta måste sjukvårdens huvudmän
klara, säger utskottet. Ja, delvis är det
rätt, och sjukvårdens huvudmän, alltså
landstingen och de landstingsfria städerna,
försöker också göra det. Men
för det första borde man dra den konsekvensen
av ett sådant konstaterande,
att man tillser att landstingen och andra
som har med sjukvården att göra in -

i Stockholm: Avlöningar

te behöver dras med så stora ekonomiska
svårigheter som nu är fallet, vilket
i hög grad beror på regeringens och
riksdagens förvållande. För det andra
är det inte bara kommunala huvudmän
som har skyldighet att ingripa, vilket
redan tidigare påtalats här. Det alternativ
som framförts till regeringsförslaget
på denna punkt, nämligen att
snabba åtgärder bör vidtas för att få
till stånd ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
är sannerligen starkt berättigat.

På samma sätt förhåller det sig med
utbildningen av annan personal. Jag
skall inte föregripa frågan om hur det
skall bli med utbildningen av sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Jag vill endast
i detta sammanhang säga, eftersom
frågan berörts i vår motion, att det verkligen
vore ett praktexempel på dåligt
handlag, om riksdagen inte skulle utnyttja
de statliga resurser som redan
finns vid medicinska högskolor för att
öka utbildningen. Här handlar det nämligen
om personal som intar en nyckelposition
inom vissa delar av sjukvården,
inte minst inom den eftersatta rehabiliteringsverksamheten.
På en annan punkt
litet längre fram i utlåtandet behandlas
också en fråga som har den största betydelse
för att sjukvården skall bli så
effektiv som möjligt med de otillräckliga
personella resurser som finns för
närvarande.

För att inte ta upp tid med ytterligare
ett anförande ber jag, herr talman, att
redan nu få säga några ord om den
förebyggande sjukvårdsverksamheten
som beröres längre fram i samma utlåtande.
Vi har i vår motion föreslagit
åtgärder på denna punkt. Det erkännes
numera av alla sakkunniga att sjukvårdens
allmänna effektivitet skulle öka avsevärt
och att vårdtiderna skulle förkortas
om det förekom en omfattande
hälsokontroll. Betydande framsteg har
gjorts under de fem—sex ar som gatt
sedan vi först genom en rad motioner
försökte frammana ett större intresse

— Andra kammarens protokoll 1964. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Statens sjuksköterskeskola i Stockholm: Avlöningar

för dessa frågor. Men fortfarande vill
regeringen inte ta på långt när tillräckligt
radikala grepp på denna fråga
för att få till stånd avgörande förbättringar.
Det mest anmärkningsvärda därvidlag
är att man inte ens vill vidta
de åtgärder som vi bevisligen har möjlighet
att vidta även med nuvarande begränsade
personella resurser.

Med anledning av den kommunistiska
motionen i dessa frågor för ett par år
sedan yttrade sig alla ledande sjukvardsinstanser
— medicinalstyrelsen,
läkarorganisationen och sjuksköterskeföreningen
— och samtliga förklarade
att vidgad hälsokontroll i den form som
de kommunistiska motionärerna föreslog
mycket väl kunde genomföras med
de personalresurser vi för närvarande
har. En viss utvidgning har som bekant
också skett, och regeringen har lovat att
vidta ytterligare åtgärder i den riktningen.
Men utskottet vill inte anvisa
de pengar som hehövs för en rimlig
ytterligare utvidgning. Det är förmodligen
de s. k. »statsfinansiella hänsynen»
som återigen reser hinder härför. Det är
emellertid inte särskilt stora summor
det rör sig om, och jag tycker dessutom
att även mycket stora anslag skulle
kunna motiveras med det faktum att
en vidgad hälsokontroll skulle få stor
betydelse för folkhälsan. Med ledning
av internationella undersökningar kan
man påstå att minst 25 000 svenskar har
cancer i ett begynnande stadium utan
att veta om det på grund av att vi inte
har hälsokontroll. Många av dem, kanske
de flesta, skulle kunna återfå sin
hälsa om man vidgade hälsokontrollen.
Det finns många exempel på hur förebyggande
åtgärder kan befrämja folkhälsan
och medverka till att våra knappa
personella resurser på sjukhusen
skulle räcka bättre än vad som nu är
fallet.

Herr talman! Beträffande punkt 145
hemställer jag om bifall till reservation
nr 14. Beträffande den punkt som handlar
om hälsokontrollen ber jag att få
återkomma.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! I motionerna I: 518 och
11:627, som herr Holmberg talade för,
yrkas det att en plan skall göras upp
för att öka utbildningen av personal
inom hälso- och sjukvården. Om en sådan
plan skall göras upp bör man väl
avvakta resultatet av den utredning som
pågår och vari man just skall försöka få
fram planer för sådan utbildning. Utskottet
har också framhållit att man förutsätter
att sjukvårdens huvudmän,
alltså landstingen och de landstingsfria
städerna, samt vederbörande myndigheter
i övrigt har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor.

Beträffande det i motionen nämnda
anordnandet av s. k. reaktiveringskurser
för att återvinna utbildad personal
vill jag nämna att arbetsmarknadsstyrelsen
redan nu anordnar dylika kurser.

Beträffande det i samma motion berörda
spörsmålet om åtgärder för att
göra vårdyrkena mera attraktiva anser
utskottet att dessa frågor, i första hand
lönesättningen, bör lösas av arbetsmarknadens
parter, övriga åtgärder för att
förbättra arbetsförhållandena vid sjukhusen
bör det ankomma på sjukvårdshuvudmännen
att vidta.

När det slutligen gäller frågan om
en skrivelse till Kungl. Maj:t angående
förhandlingar med Stockholms stad
och Stockholms läns landsting om planeringen
av ytterligare undervisningssjukhus
erinrar vi i utskottet om att
1963 års universitets- och högskolekommitté
erhållit i uppdrag att undersöka
var och hur ytterligare medicinska utbildningsplatser
skall anordnas.

Herr Holmberg tog också upp frågan
om hälsokontrollen, och med herr talmannens
tillstånd vill jag även säga
några ord om denna punkt.

Skärmbildsundersökningar och annan
hälsokontroll är enligt utskottets me -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Statens

ning mycket betydelsefulla led i samhällets
hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Departementschefen önskar en intensifierad
skärmbildsverksamhet och föreslår
i årets proposition att det upprättas
ytterligare två skärmbildspatruller.
Vidare föreslår departementschefen att
den av 1962 års riksdag beslutade försöksverksamheten
med en allmän hälsokontroll
skall fortsätta även under nästa
budgetår.

I avvaktan på närmare erfarenheter
av denna verksamhet är utskottet inte
berett att tillstyrka yrkandena om en
ytterligare utvidgad hälsokontroll, utan
har ansett sig böra gå på departementschefens
linje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under punkt 145.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är uppenbart att
herr Almgren inte alls lyssnade till vad
jag sade. Mitt anförande innebar inte
att jag på något sätt tog avstånd från
tanken på en omfattande planering för
att lösa alla personella frågor inom
sjukvården; den saken får vi väl så
småningom återkomma till.

I nuvarande situation har vi emellertid
begränsat vårt yrkande dels till förslaget
om ytterligare en statlig sjuksköterskeskola,
dels om utbildning i
Umeå av sjukgymnaster och arbetsterapeuter
och dels om genomförandet
av en lång råd av föreslagna åtgärder
i syfte att förbättra långtidssjukvården.
Alltsammans detta rör områden, där
man vet hur stora bristerna är och där
det bör vara möjligt att redan nu vidta
åtgärder i avvaktan på utredningens
förslag. Jag anser att vi inte har tid att
vänta med allting tills detta förslag föreligger.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Visst händer det någonting,
herr Holmberg, fastän vi väntar på
utredningens resultat för att kunna genomföra
den mera omfattande plane -

sjuksköterskeskola i Stockholm: Avlöningar

ring som är nödvändig. När det gäller
exempelvis långtidssjukvården har riksdagen
i år att ta ställning till frågan
om statsbidrag för att stimulera landsting
och andra huvudmän att söka få
till stånd en effektivare sjukvård.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Med vad herr Almgren
nyss sagt uppger han själv den principiella
grundvalen för sitt betraktelsesätt.
Om man kan ta vissa andra steg innan
planerna föreligger, bör det inte hindra
att man tillåter även vidtagande av sådana
åtgärder som vi föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
145 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 48 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna H6—153

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15U

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

Kungl. Maj :t hade (punkt 165, s. 328
—333) föreslagit riksdagen att till Utbildning
av viss sjukvårdspersonal för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 426 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (I: 169) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
(11:221) hade hemställts att riksdagen
under förevarande anslag måtte
anvisa 321 000 kr.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 169 och II: 221 till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 426 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

KRISTENSSON (h):

Herr talman! Vid punkt 154 har fogats
en reservation av högerledamöterna
i utskottet. Den går ut på ett avstyrkande
av Kungl. Maj :ts förslag att ånyo
anordna s. k. försökskurser i mödravård
för distriktssköterskor. Jag vill erinra
om att riksdagen beslöt att anordna
dylika kurser åren 1959, 1962 och
1963. Nu har Kungl. Maj:t återkommit
med samma förslag och fortsätter att
kalla dessa kurser försökskurser.

Det förtjänar att påpekas att riksdagen
så sent som år 1955 fattade ett principbeslut
om hur mödravården i vårt
land skulle vara organiserad. Den uttalade
sig då för att distriktsbarnmorskor
med komplett utbildning i mödravård
skulle handha denna. Enligt reservanternas
och min egen uppfattning är
det därför mycket otillfredsställande att
dessa försökskurser upprepas år efter
år utan att riksdagen tar en förnyad
ståndpunkt till frågan om hur vår mödravård
skall vara organiserad.

Kanske finns det anledning att erinra
om vissa fakta. Läkarutbildningen har i
viss mån reviderats, vilket betyder att
våra provinsialläkare, som svarar för
mödravården på landsbygden, har fått
en från fyra till tre månader förkortad
utbildning i obstetrik. Inom loppet av
några år har hälften av antalet distriktsbarnmorsketjänster
dragits in. Den 1
juli 1963 var antalet statsbidragsberättigade
distriktsbarnmorsketjänster 413,
och ''den 1 januari 1964 har det beräknats
vara 340. Dessa omfattande indragningar
parade med den omständigheten
att det föreligger akut barnmorskebrist
på våra anstalter har gjort att
många distriktsbarnmorskor har måst
lämna den öppna vården och gå över
till den slutna. Detta har medfört att
inom stora delar av vårt land praktiskt
taget ingen mödravård alls bedrives. Därtill
kommer att det har skett en rätt

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

påtaglig centralisering av förlossningsvården
till stora anstalter, överbeläggningen
på våra förlossningsanstalter
nödvändiggör att de nyblivna mammorna
många gånger skrivs ut redan
på tredje eller fjärde dagen. Det kanske
inte är så underligt ifall man på
landsbygden känner sig litet oroad över
denna utveckling.

I stora delar av vårt land finns alltså
i dag ingen befattningshavare med verklig
kunskap i mödravård till vilken
mammorna med förtroende kan vända
sig. Det är kanske ett tidens tecken när
man läser i tidningarna att det på något
håll har startats kurser i mödravård
för taxichaufförer. Barnmorskorna skall
handleda dessa för att de skall kunna
klara av akuta situationer. Detta är den
utvecklingen som vi i dag har att se
i ögonen. Jag undrar om vi kan finna
oss i detta utan att här i riksdagen ta
ståndpunkt till hur mödravården i fortsättningen
skall vara organiserad.

Som skäl för att man skall fortsätta
med dessa s. k. försökskurser anföres
att 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen
har ansett att
ifrågavarande kurser bör fortsätta i avvaktan
på utredningens förslag. Egentligen
är vi väl här i huset ganska allergiska
mot att det hänvisas till utredningar.
Hänvisningen till 1962 års sjuksköterskeutbildningskommitté
innebär
emellertid något ganska originellt. Här
har nämligen utredningen själv ansett
att man skall gå in för en helt ny modell
för mödravården, och därför att utredningen
själv under pågående arbete
gjort denna rekommendation rekommenderar
Kungl. Maj:t oss i riksdagen att
följa denna anmaning. Jag vill erinra
om att vi inte har sett det betänkande
som utredningen kommer att lägga fram
och att vi ännu mindre har sett de remissyttranden
som kommer att avges
över betänkandet. Ändå fortsätter man
med något slags låtgåsystem och upprepar
år efter år någonting som man envisas
att kalla försökskurser. När vi här

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

i kammaren — hur länge det dröjer vet
jag inte — kommer att ta ställning till
dessa frågor, fruktar jag därför att vi
ställs inför ett fullbordat faktum. Dä
finns det kanske inte längre i vårt land
några distriktsbarnmorskor med fullgod
utbildning, och då kan vi tvingas
att ta en ståndpunkt som innebär att vi
medvetet försämrar den mödravård som
vi i varje fall för några år sedan hade
anledning att vara stolta över.

Jag vill med detta, herr talman, be alt
få yrka bifall till reservation 15 vid
punkt 154.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag måste säga att fru
Kristensson har rätt i det mesta av vad
hon här anfört. Frågan om distriktsbarnmorskorna
har ideligen stötts och
blötts i tredje avdelningen under de år
jag varit med där, men alla planer, hur
bra de än varit, har förryckts på grund
av bristen på personal.

Hur skall vi då egentligen ställa oss
till distriktsbarnmorskornas verksamhet?
Skall de vara ute på distrikten
eller skall vi ha barnmorskor i den slutna
vården? Diskussionen stod ofta om
detta. Många ansåg att vi måste få distriktsbarnmorsketjänsterna
besatta,
men andra sade att vi i den slutna vården
måste ha de barnmorskor som
finns. Man har inte folk, och hela denna
utbildnings- och kursverksamhet är
en krisföreteelse. Jag håller fullständigt
med om att detta inte är bra.

Men det är väl i alla fall bättre att
distriktssköterskorna har någon utbildning
i mödravård än att de inte bär någon
sådan utbildning alls. Man räknar
med att distriktssköterskorna i framtiden
skall ha en kombinerad barnmorske-
och sjuksköterskeutbildning.
Ute i glesbygderna är det inte många
fall per år, men de mödrar det gäller
skall naturligtvis ha rätt till all den
vård som alla andra får. Jag förstår att
man ute i bygderna är oroad över utvecklingen.
Men vi hoppas att denna

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

fråga kommer med i det utbildningsförslag
som nu skall framläggas. Tills vidare
för vi försöka med denna kompletterande
utbildning, som jag anser vara
bättre än ingen utbildning alls. Att år
efter år kalla den försöksverksamhet,
som vi här gör, är kanske underligt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Man skall inte tala om
gamla synder, men jag kan ändå inte
underlåta att säga, att det inte var så
rasande länge sedan man mötte en påtaglig
brist på intresse för mödravården
hos dem som hade ansvaret för densamma,
nämligen landstingen. Där hade
man till ganska nyligen den uppfattningen,
att mödravården egentligen bara
avsåg förlossningar och ingenting annat.
Man visade på statistik och sade,
att det för närvarande inte förekommer
några förlossningar i hemmen och att
vi därför kan dra in distriktsbarnmorskorna.
Man hade den uppfattningen att
det fanns gott om barnmorskor och att
man kunde knyta tjänsterna till anstalterna.
Det är detta som gjort att vi fått
den aktuella situationen.

Jag håller med fröken Elmén om att
någon utbildning är bättre än ingen,
men jag vill samtidigt understryka att
det är väsentligt att vi här i riksdagen
har klart för oss vad vi vill. Jag hoppas
vi kan vara överens om att de som
skall ha ansvaret för mödravården skall
vara kompetenta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
15); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
154 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 32
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Herr Nilsson i Bästekille anmäler att
hans röstning inte markerats riktigt av
voteringsapparaten.

§ 13

Meddelande ang. dagens plenum

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Enligt föreliggande planer skulle bl. a.
konstitutionsutskottets dechargeutlåtande
och andra lagutskottets utlåtande om
ändringar i lagen om allmän försäkring
företagas till avgörande onsdagen den
6 maj. Dessa ärenden hinner emellertid
icke bordläggas i härför erforderlig
tid, och arbetsbelastningen på onsdagen
blir alltså väsentligt mindre än beräknat.
Med hänsyn härtill avses dagens
sammanträde skola avbrytas sedan
statsutskottets utlåtande nr 5 slutbehandlats,
och återstående ärenden på

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1901
Bidrag till

föredragningslistan upptages till avgörande
onsdagen den 0 maj.

§ 14

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Återupptogs behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1964/65 inom socialdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 155—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning Kungl.

Maj :t hade (punkt 172, s. 340
och 341) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Ilamrin-Thorell och herr Hilding
(1:515) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén och herr
Rimmerfors (II: 619), hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning i fråga om utbildning av kuratorer
för föräldrautbildning och rådgivning
samt antalet tjänster, som
krävdes för att få till stånd försöksverksamhet
i föräldrautbildning på skilda
håll i landet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 kr.;

II. att motionerna 1:515 och 11:619
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

försöksvis anordnad familjerådgivning

Reservation hade avgivits av fru
Wallentheim och fröken Elmén, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 515 och II: 619 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning i fråga om
utbildning av kuratorer för rådgivning
åt föräldrar i mentala barnavårds- och
uppfostringsfrågor samt antalet tjänster
som krävdes för att få till stånd försöksverksamhet
på området på skilda håll
i landet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag är här motionär
och reservant, och till reservationen har
jag bara fått ytterligare ett namn. Men
jag tror att motionen i grunden missförståtts
av ledamöterna. Man kan se
ett missförstånd redan däri att motionen
hamnat under den punktsom gäller
familjerådgivning, där den inte hör
hemma.

Motionen och reservationen går ut på
att man på ett annat sätt än hittills skall
ge upplysning till föräldrar om barnens
mentala vård. Vi har svåra barn- och
ungdomsproblem, som tyvärr ökar mer
och mer beroende på förändringarna i
det samhälle vi lever i. Dessa problem
behöver inte alltid leda till asocialitet;
mera markanta företeelser är missanpassning,
nervösa rubbningar m. m.

Häromåret gjordes en undersökning
av en normalgrupp skolpojkar i Stockholm.
Resultatet blev att en fjärdedel
av dem var så dåligt anpassade att de
var i behov av behandling av något slag,
sju å åtta pojkar fick behandling på anstalt
och tre gånger så många kunde
inte beredas den behandling de så väl
behövde. Köerna vid våra olika rådgivningsbyråer
växer som bekant undan
för undan.

En senare företagen social och medicinsk
undersökning av såväl normalgrupper
som grupper av missanpassade

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

barn visade att barnens föräldrar inte
kände till ens de mest elementära grunderna
för uppfostran. Det är egendomligt
att de frågorna, som ju ändå diskuterats
så mycket, inte når fram till föräldrarna
och att barnen av den orsaken
skall behöva bli splittrade och att föräldrarna
inte får den kontakt med barnen
som de borde ha. Det sägs ofta att
hemmen är av avgörande betydelse och
framför allt de fem första åren för en
människas utveckling, och när man ser
vad som dagligen händer omkring oss,
förstår vi att det ligger mycket sanning
i det påståendet.

Barnavårdscentralerna har varit en
utomordentlig tillgång när det gällt att
bistå föräldrarna med den kroppsliga
vården, men den mentala vården har
tyvärr inte alls kommit in i den kurativa
verksamhet som riktar sig till föräldrarna.
Föräldrarna behöver hjälp med
barnens mentala vård och uppfostran.

Någon kanske säger att det alltid har
varit samma svåra problem härvidlag.
Nej, problemställningarna är helt annorlunda
i dag på grund av vårt samhälles
snabba utveckling och förändring.
Många gånger har föräldrarna växt upp
under helt andra förhållanden än deras
barn får göra, och de ser därför inte i
allt som sker vad som är väsentligt och
grundläggande för barnens uppfostran.
Det bedrives visserligen en betydande
upplysningsverksamhet genom våra
bildningsorganisationer och i TV och radio,
och det är i och för sig mycket bra,
men man kan ju inte till TV och radio
ställa de frågor man behöver ha svar på.

Vad reservanterna här begär är en utredning
av möjligheterna att utbilda kuratorer
och psykologer, som sedan kan
bedriva kurativ verksamhet bland blivande
eller nyvordna föräldrar. Man
anser sålunda att lämpliga personer
först skall utbildas och att försöksverksamhet
sedan skall igångsättas. Om den
verksamheten sedan skall anknytas till
barnavårdscentralerna eller barnavårdsnämnderna
får väl utredningen ge be -

sked om. Här är det sålunda fråga om
åtgärder på det förebyggande planet.

Nu får man ta hand om barn som
redan fixerats i bestämda mönster, som
det är mycket svårt att rätta till. Jag
hänvisar till dagens tidningar, där det
står att läsa att läroverkslärarna har
begärt att särskilda klasser skall inrättas,
inte därför att barnen är underbegåvade
utan på grund av att de är missanpassade.
Här gäller det helt enkelt anpassningsproblemen
i samhället, och det
är det föräldrarna i första hand behöver
hjälp med.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Vad är det som gör att
den ena människan men inte den andra
utvecklas asocialt, eller i varje fall mindre
socialt? Ja, det är självfallet omöjligt
att på några flyende minuter ge ett uttömande
svar på den frågan — och jag
är inte kompetent att ge det svaret heller.
Men från de mest skilda områden
inom psykologien och psykiatrien möter
oss ett samstämmigt vittnesbörd om
förskoleålderns avgörande betydelse fölen
människas utveckling.

Barnpsykologen Asa Gruda Skard
skriver: »Sett från påverknings- och
uppfostringssynpunkt är spädbarnsåldern
viktigare än skolåldern.» Professor
John Elmgren hävdar: »Förskoleåldern
är i själva verket människoblivandets
och personlighetsbildningens
gyllene ålder. Då dras grundritningen
till den mänskliga individen upp. Aldrig
någonsin kommer människan senare i
livet att uppleva samma rikedom av nyförvärv
som i förskoleåldern, då individualiteten
grundläggs. Aldrig finns
heller senare lika stora möjligheter från
den uppfostrande omgivningens sida att
stimulera eller ingripa för att mentalhygieniskt
korrigera eller motverka en
bristfällighet eller felutveckling.»

Vi vet alltså att barnets erfarenheter
under de första åren bar oerhört stor

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

betydelse för dess framtida utveckling.
Ja, kanske är rent av det första året det
viktigaste, det som ger barnet dess inställning
till huruvida det skall se positivt
eller negativt på sin omgivning.

En barnsköterska på ett spädbarnshem
har berättat att småbarn som alltför
länge vistats på ett sådant hem får
sina anletsdrag på något sätt utslätade.
De har liksom ingen att vänta på, ty det
är en som tar upp dem, eu annan som
ger dem mat och ytterligare en annan
som lägger ned dem igen. Dessa barn
har redan fått sin inställning till omgivningen
något snedvriden. Och vad
är orsaken till detta? Jo, det är den
emotionella kontakten med vårdaren,
vilken är så viktig för ett barn, som
fattas. Barnets behov av »psykisk näring»
kan inte överskattas. Den människa
som känner sig accepterad, uppskattad
och älskad av sin närmaste omgivning
är i allmänhet trygg. Det finns
naturligtvis undantag, men i allmänhet
förhåller det sig så. De flesta barn tycks
under uppväxttiden kunna tåla ganska
starka påfrestningar både från lärares
och kamraters sida, om de bara någonstans
får erfara en kärlek utan förbehåll
— inte som i sockerbagarens visa: »Är
du snäller, så kan du få, är du stvgger
så får du gå.»

De flesta föräldrar vill säkerligen sina
barns bästa, men de har svårt att veta
vägen. Det är härvidlag som samhället
måste träda till. Därför tror jag att motionen
om skyndsam utredning av utbildningen
av kuratorer för föräldrautbildning
är väl värd att stödja även från
rent nationalekonomisk synpunkt. Det
är billigare med förebyggande åtgärder
på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 16 av fru Wallentheim
och fröken Elmén.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! I de under punkten 161

berörda frågorna är utskottsmajoriteten
och motionärerna ense i ett avseende,
nämligen att det är ett beaktansvärt syfte
att unga föräldrar får hjälp att bli
skickade för sin uppgift som fostrare.
Däremot tror man inte inom utskottsmajoriteten
att tillsättandet av en utredning
och ett antal tjänster, som motionärerna
kräver, är den åtgärd med
vilken man bäst löser dessa problem.

Man ställer sig frågande till vad motionärerna
vill utreda. Det är ett känt
faktum att inte alla människor lyckas
med fostrargärningen. Därom är vi alla
klart medvetna. Sådana misslyckanden
bottnar givetvis bl. a. i att föräldrarna
av olika anledningar inte klarar sina
samlevnadsproblem. Mot bakgrunden
av detta pekar utskottet i sin skrivning
på den familjerådgivningsverksamhet,
som nu håller på att komma i gång. Den
har startat i flera landstingskommuner
och än flera kommer att börja med denna
verksamhet, för vilken utgår statsbidrag
till avlöningar och resor för läkare
och kuratorer.

Denna verksamhet har endast pågått
ett par år och man bör vänta och se hur
den utvecklas och kommer att fungera.
Det förefaller förnuftigt att man bygger
vidare på de erfarenheter man vinner av
denna verksamhet och försöker få den
att innefatta fler av de problem som
även motionärerna pekar på.

Utskottet hänvisar vidare till andra
verksamheter som pågår på olika områden
och som syftar till att öka kunskaperna
om barnuppfostran för att
främja barnens psykiska hälsa och utveckling.
Man kan i detta sammanhang
nämna den förebyggande mödra- och
barnavården. Fröken Elmén sade att
denna bara avser kroppslig vård och att
man glömt bort den mentala vården i
detta sammanhang. Det är emellertid
viktigt att nyblivna föräldrar får kontakter,
och detta är en garanti för att
de redan från början kommer i förbindelse
med samhällets stödjande organ.

Olika slag av ungdomsorganisationer

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

utgör också ett mycket viktigt led i ungdomens
fostran. I detta sammanhang
kommer statens ungdomsråd, vars uppgifter
har diskuterats tidigare i dag, in
i bilden som ett rådgivande organ. Inte
minst betydelsefull är den studie- och
bildningsverksamhet i hithörande frågor,
vilken förekommer inom organisationerna.
Brevskolan utarbetar för närvarande
kurser och studiematerial rörande
dessa frågor. Våra organisationer
på detta område — inte minst kvinnoorganisationerna
— har en stor uppgift
att fylla. De kan verkligen göra en värdefull
insats när det gäller att skapa
kontakt med de unga och att få till stånd
diskussion omkring dessa frågor. Samarbetet
mellan hem och skola, som man
särskilt vill understryka i den nya
grundskolan, syftar ju också till en bättre
förståelse för det ansvar som föräldraskapet
innebär.

Alla de nämnda verksamheterna vill
tillsammans verka karaktärsdanande
och skapa eu för barn och ungdom normal
relation till samhället och dess funktioner.
Det är därvidlag det så ofta brister.

Speciellt angeläget är att verksamheten
på detta område verkligen når människorna.
Alla samverkande krafter måste
tillsammans bilda skola och forma
människorna till ansvarsmedvetna föräldrar.
Jag tror att den verksamhet motionärerna
föreslår kan på olika sätt
anknytas till den verksamhet som redan
pågår och därigenom på ett bättre sätt
nå ut till de människor man vill komma
i kontakt med.

Herr talman! Det är dessa synpunkter
utskottsmajoriteten anlagt på motionerna,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner det underligt
att fru Holmberg inte kommit underfund
med vad vi vill utreda.

Först och främst gäller det en ordentlig
utbildning av dem som skall sköta

denna upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
När fru Eriksson i Stockholm
häromdagen förde allmänna beredningsutskottets
talan i fråga om familjepolitiken
sade hon, att det finns
inte utbildat folk att sätta in i rådgivning
vid barnavårdscentralerna. Det är
sådant folk vi i första hand vill få fram
på förevarande område. ■—- Detta återkommer
ständigt: beslut fattas om olika
planer, men sedan finns det inte utbildat
folk för verksamheten.

Fru Holmberg säger föraktfullt: Det
hjälper inte att tillsätta tjänstemän! Men
vad har inte tjänstemännen betytt, fru
Holmberg, för den kroppsliga vården
på barnavårdscentralerna! Och de
tjänstemän som nu föreslås tillsatta
skulle ju gärna knytas just till barnavårdscentralerna
och där bedriva upplysningsverksamhet.
Den mentala vården
är eftersatt, fru Holmberg.

Vidare hänvisar fru Holmberg till familjerådgivningen.
Men denna gäller
inte i samma utsträckning förebyggande
vård — till familjerådgivningen kominer
föräldrarna oftast när det trasslat
till sig, när det hänt något, och vi vill
att barnen och föräldrarna skall slippa
uppleva att det skär sig.

En skolpsykolog som jag talade med
för några dagar sedan sade: Tänk om
upplysningsverksamheten för föräldrarna
kunde sättas in tidigt! När det skurit
sig och när det blir besvärligheter
vill föräldrarna skjuta barnen ifrån sig.
Det vore något helt annat om föräldrarna
kunde nås tidigare -— medan barnen
är små och föräldrarna verkligen tycker
om dem.

Frågan har helt enkelt behandlats av
fel utskott —- det framhöll jag redan på
ett tidigt stadium i utskottet. Jag är
säker på att ärendet fått en bättre behandling
om det handlagts av allmänna
beredningsutskottet.

Fru Holmberg talar om de olika bildningsorganisationernas
insatser på området.
Jag tror emellertid att man på
ett annat sätt måste nå den stora mäng -

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

den föräldrar •— gärna genom barnavårdscentralerna.

Vad grundskolans undervisning i familjekunskap
skall meddela är ju i och
för sig av utomordentligt värde, men
denna undervisning meddelas i eu ålder
då dessa problem inte är så aktuella,
vilket gör att den inte blir av riktigt
bestående värde. Det är därför vi
tycker att en förebyggande upplysningsverksamhet
skulle sättas in för att skapa
harmoniska och livsdugliga människor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det börjar något klarna
vad som menas med reservationen. När
jag först läste den var jag benägen att
säga att detta tog vi ställning till i förra
veckan, då riksdagen behandlade ett utlåtande
från beredningsutskottet. Vi
framhöll i det utlåtandet att vi ville ha
en översyn av familjerådgivningen. Eftersom
en försöksverksamhet pågått
ganska länge var det på tiden, menade
vi, alt man undersökte varför familjerådgivningen
inte lyckats bättre och
varför den inte vuxit ut mer. Nu förstår
jag emellertid att det inte är familjerådgivning
i denna mening som
fröken Elmén vill ha.

Vid samma tillfälle behandlades frågan
om psykologisk rådgivning, knuten
till barnavårdscentralerna. Allmänna
beredningsutskottet uttalade — och däri
instämde riksdagen — att det vore ett
stort plus om till barnavårdscentralerna
kunde knytas psykologisk rådgivning
men att det i dag helt enkelt inte
finns kompetent folk som kan sköta sådan
psykologisk rådgivning ens där
tjänster redan beslutats.

Motionärerna och reservanterna föreslår
nu att kuratorer skall utbildas. Jag
undrar vilket slags kuratorer som avses.
Menar man att vi skall utbilda fler
barnpsykologer? Menar man att vi skall
öka socionomutbildningen? Menar man
att vi skall ha en utbildning av det slag

som bedrivs av Ericastiftelsen? Menar
man att det skall vara rådgivare som
helt allmänt är kloka och förståndiga?

Av fröken Elméns anföranden får
man föreställningen att det egentligen
är barnpsykologer man är ute efter.
Frågan är, om vi inte i alltför liten
utsträckning sett till att sådan utbildning
kunnat bedrivas i vårt land. Det
är brist på psykologer ■— det gäller
både skolpsykologer och barnpsykologer,
som skulle kunna knytas till barnavårdscentralerna.
Är det det, som menas,
så är jag helt införstådd med att
åtgärder bör vidtas för att möjliggöra
en ökad utbildning. Men på den punkten
finns det utredningar i gång och jag
tycker f. ö. inte att reservanterna klart
säger vad de menar.

Jag vill till slut säga att jag är rätt
skeptisk till tanken att man skulle kunna
sprida kunskap till föräldrarna om
hur barn skall uppfostras. Den som
själv har haft barn och erfarit hur svårt
det är tror inte på att man kan tvångsmata
föräldrarna med upplysning. Man
skulle kanske kalla in dem till något
slags rekryttjänstgöring. Barnuppfostran
är så invecklad att man inte vågar
hoppas på annan vägledning än den ens
egen känsla ger. Det är först när det
blir besvärligt som man skulle komma
att anlita dessa kuratorer; man vänder
sig inte till dem innan man har bekymren,
och i dag så finns det för få med
utbildning.

Reservationen anvisar inte någon
framkomlig väg; motiveringen är så
grumlig att jag inte anser mig kunna
yrka bifall till reservationen, även om
jag anser att tanken i en annan tappning
skulle kunna vara acceptabel.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det var ju underligt att
fru Eriksson tycker det var grumligt
alltihop. Jag förstår inte varför denna
motion inte kom till allmänna beredningsutskottet
när andra motioner i

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Allmän hälsokontroll

barn- och familjefrågor har gjort det;
jag förstår inte varför den gick till statsutskottet.

Yad vi har begärt är att man skall
utreda lämplig utbildning. Är det så
grumligt? Man kan tänka sig socionomutbildning
kompletterad med psykologi
eller mentalhygienisk utbildning eller
vad fru Eriksson vill kalla det för. Det
bär t. ex. hållits ganska omfattande
mentalhygieniska kurser på socialinstitutet
för att komplettera socionomernas
utbildning för verksamhet på olika områden.
Men det viktigaste är att det är
människor som kan meddela kunskap
på dessa områden.

Jag underskattar inte föräldrarna så
att jag inte tror att de inte vill ha upplysning
i dessa frågor, utan jag tror att
de är mottagliga för sådan upplysning
också. I utskottet sade man att man
antog att föräldrarna inte skulle vara
intresserade, men jag tror att detta är
fel.

Lika väl, fru Eriksson, som vi nu har
kommit så långt när det gäller kroppslig
barnavård att folk vänder sig till
barnavårdscentralerna, lika väl skulle
man val kunna komma ett stycke på
väg när det gäller dessa problem som
det är så mycket svårare för föräldrarna
att bemästra. Därför måste vi ta
krafttag för att hjälpa föräldrarna. Jag
fick mothugg första gången när jag
föreslog att läkare som var knuten till
barnavårdscentral skulle få utbildning
i barnpsykologi och barnpsykiatri. I
framtiden kommer man nog att söka
lämna upplysningar även i de här frågorna
åt föräldrarna.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Fröken Elmén talade
om att vi har för litet utbildade psykologer
för dessa uppgifter. Det kan jag
gott hålla med om, men när man vet
att vi behöver utbildat folk på så många
andra områden är det väl litet ologiskt
att man nu vill starta ännu en verksamhet
som kräver utbildad personal. Vi

behöver säkert stort personaltillskott
medan familjerådgivningsverksamheten
byggs ut, och jag tycker det är viktigt
att sköta den verksamhet som nu redan
är i gång.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi har brist på utbildad
personal och man begär ökad utbildning
på detta område. Fru Holmberg
kanske inte har observerat att def är
så många sökande som avvisas från
olika utbildningsanstalter. Under senare
år är det massor som inte har kommit
in och som måst söka sig över till andra
områden än dessa som vi nu talar om.
Det är inte så omöjligt att öka verksamheten
om man vidgar utbildningen för
en viss grupp, när det är så många som
vill komma in på olika områden och
arbeta.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
16) av fru Wallentheim och
fröken Elmén; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 162—16b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165

Allmän hälsokontroll

Kungl. Maj:t hade (punkt 176, s. 344
—348) föreslagit riksdagen att till Allmän
hälsokontroll för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 2 230 000
kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

dels en inom andra kammaren av
herr Holmberg in. fl. väckt motion
(11:219), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta att under förevarande
anslag anvisa 4 000 000 kr.;

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hultell (1:516) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
(11:640), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla, att en mera omfattande
försöksverksamhet rörande
hälsokontroll beträffande cancersjukdomar
hos kvinnor borde igångsättas
så snart detta kunde ske med hänsyn till
bl. a. de personella resurserna samt att
Kungl. Maj:t snarast måtte förelägga
riksdagen förslag härom.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 219 till Allmän hälsokontroll
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 2 230 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:516 och 11:640 godkänna
vad utskottet anfört.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Kaijser.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag sagt i ett tidigare anförande ber
jag att få yrka bifall till motion nr 219
i denna kammare.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till mo -

Hälsovårdsupplysning

tionen 11:219; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 166—170

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171

Hälso vårdsupplysning

Kungl. Maj:t hade (punkt 182, s. 356
—361) föreslagit riksdagen att till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
900 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding (1:70) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:94), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1) till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1964/65 under
femte huvudtiteln anvisa ett med
500 000 kr. utökat reservationsanslag
av inalles 1 400 000 kr. i syfte att åstadkomma
en omfattande upplysningskampanj
mot tobaksbruket bland ungdom;
samt 2) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en skyndsam utredning angående
möjligheterna att begränsa tobakskonsumtionen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson (I: 71) och den andra
inom andra kammaren av herr Löfroth
(11:91), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att anslå ett
belopp av 500 000 kr. att ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för en antitobakskampanj,
främst genom press
och television, varvid erforderlig vetenskaplig
och reklamteknisk sakkunskap
skulle anlitas;

dels två likalydande motioner, väck -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Hälsovårdsupplysning

ta den ena inom första kammaren av
herrar Gunnar Pettersson och Eric Gustaf
Peterson (I: 73) och den andra inom
andra kammaren av herr Berglund
m. fl. (11:88), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om utredning snarast angående
samhälleliga åtgärder ägnade att hindra
tobaksrökning i arbetslokaler, kontorslokaler
och sammanträdesrum, i
första hand statliga och kommunala
sådana lokaler, samt att därvid behovet
av särskilda rökrum även undersöktes;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Filip Petersson m. fl. (I: 187)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wiklund m. fl. (11:234), i vilka
hemställts att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande
av en expertgrupp med uppdrag att utarbeta
en objektiv sammanställning av
omfattningen av tobaksskadorna av olika
slag och deras kända orsaker samt
förslag till de olika motåtgärder, som
denna sammanställning aktualiserade,
och till den ytterligare forskning,
främst annan än medicinsk (t. ex. psykologisk),
som kunde erfordras till ytterligare
klarläggande av dessa skador
och deras orsaker, speciellt tobaksvanornas
psykologiska och fysiologiska
bakgrund;

dels ock en inom första kammaren
av herr Svanström väckt motion,
(1:188), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta att en utvidgning
av den kariesprofylaktiska verksamheten
skulle ske enligt de i motionen anförda
synpunkterna i ungefär fördubblad
omfattning, och att som anslag under
rubriken Hälsovårdsupplysning uppfördes
1 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 71 och II: 91 samt I: 70
och 11:94, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom motionen
1:188 till Hälsovårdsupplysning

för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 900 000 kr.;

II. att motionerna 1:70 och 11:94,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:73 och 11:88
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:187 och 11:234
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Andersson i
Knäred, I^öfroth och Antonsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 188 ävensom med bifall till motionerna
1:71 och 11:91 samt 1:70 och
11:94, sistnämnda båda motioner såvitt
nu var i fråga, till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 1 400 000 kr.;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:70 och 11:94, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en skyndsam utredning angående
möjligheterna att begränsa tobakskonsumtionen; III.

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:73 och 11:88 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 187 och II: 234 hos Kungl.
Maj :t hemställa om tillsättande av en
expertgrupp med det uppdrag som i
motionerna angivits.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! »Röka tobak är ett bruk
som från Indien vi lärde, mången bliver
därav sjuk, mången sätter därpå
värde.» Känns orden igen? Det är nog
så sant som det är sagt, men sedan de

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

eu gång skrevs liar mycket hänt. Framför
allt har gruppen av dem som »sätter
därpå viirde» ökat kolossalt. Det är
nog också riktigt att den som röker i
många fall undergräver sin hälsa. Utfallet
är naturligtvis individuellt, men
det kan i varje fall inte på något sätt
vara hälsobringande med rökning. Nu
har rökningen tagit en sådan omfattning
och spritt sig ned i så låga åldrar
att rökningen vållar stora samhällsproblem.
Problemet skolbarn och rökning
är därvid kanske det svåraste. Det
måste vidtagas extraordinära åtgärder
för upplysning och propaganda.

Fn motion begär att man skall utreda
vad som skall göras för att förebygga
rökning i arbetslokaler där rökare
och icke-rökare vistas. Motionärerna
och de reservanter som stöder
motionen är på det klara med att detta
är en mycket svår fråga, men den
är också mycket viktig. I mitt arbete
inom yrkesinspektionen har jag ofta
ställts inför en klagande minoritet av
icke-rökare som undrar: »Vad vill ni
göra för oss? Vi far illa av röken. Har
vi ingen möjlighet att göra någonting?

Egentligen har man en möjlighet genom
arbetarskyddslagen som säger att
arbetsgivare är pliktig att iaktta allt
vad på honom ankommer för att lokalerna
skall vara hälsosamt utformade
och att likaså arbetstagaren är skyldig
att iaktta vad som på honom ankomer
att förebygga ohälsa i arbete, och jag
kan inte finna att rökning på en arbetsplats
befordrar hälsa i arbete. En
utredning är befogad. Utredningen
skulle kanske kunna utgå från arbetsskyddslagens
bestämmelser och få fram
råd och anvisningar.

Man skulle naturligtvis kunna ordna
särskilda rökrum. Det sättet användes
för en tid sedan på åtskilliga arbetsplatser,
men det blev snart så att människorna
kom att vistas mera i rökrummet
än i arbetslokalerna och man har
frångått den metoden. I den mån brandförsäkringsreglerna
medger det har

Hälso vårdsupplysninK

man släppt in rökningen i arbetsrummen.

Jag förstår att detta är eu svår fråga,
och därför ber jag att få biträda motionens
förslag om att man skall undersöka
om man kan utforma anvisningar
som kan undanröja de faror det innebär
på arbetsplatsen för dem som icke
röker. Jag ber, herr talman, med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Keijer
(fp).

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
vilja instämma i vad fröken Elmén har
sagt rörande den motion som jag varit
med om att väcka i denna kammare beträffande
rökning i arbetslokaler och
sammanträdeslokaler. Motionen behandlar
väl ett för kammaren och riksdagen
nytt ämne; jag känner inte till
att någon sådan motion tidigare väckts
eller att det ämne som behandlats tidigare
förts upp på ett sådant här plan.
Vi har också varit tveksamma huruvida
vi skulle framföra den eller ej, ty många
kanske tycker att motionens förslag
skulle innebära ett inkräktande på den
personliga friheten. Det som emellertid
givit oss anledning att föra fram motionen
är de alarmerande ryktena från
USA på cancerforskningens gebit. Dessa
har klargjort tobaksrökningens oerhörda
faror för den enskilde individen:
lungcancer, etc.

Man kan naturligtvis säga att det är
den resandes ensak om han vill ägna
sig åt tobaksrökning och på det sättet
bidra till att undergräva sin hälsa. Men
det är inte bara besvärande för en icke
rökare att bli utsatt för ett intensivt
rökande t. ex. i en sammanträdeslokal
•—- en företeelse som jag särskilt skulle
vilja ta upp här — utan det är också
skadebringande för en icke rökare.
Docent Söderling i Borås — populärt
kallad radiodoktorn — höll i höstas ett
föredrag där han behandlade just rök -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 19G4

Hälsovårdsupplysning

ningens skadliga inverkan. Han framhöll
då att rökningen inte bara är skadlig
för rökare, utan att det kan påvisas
att icke rökare tar skada av rökningen
genom att de tvingas inandas
»avgaser» som kommer från den rökande.
Icke rökare nödgas att i olika
sammanhang —- under ibland långa
sammanträden — inandas tobakens
förbränningsprodukter. En del individer
är också överkänsliga eller allergiska
mot tobaksrökning.

Nu skulle man naturligtvis vid ett
sammanträde kunna komma överens
om att tillåta respektive förbjuda tobaksrökning.
Efter de rökningsdebatter
som har förekommit har jag verkligen
vid ett sammanträde varit med om att
ordföranden frågat, huruvida de närvarande
ville avstå från att röka, därför
att det fanns en ledamot som var
allergisk mot tobaksrökning. Detta accepterades
av samtliga och det skedde
mycket välvilligt. Under det sammanträdet
förekom inte heller någon rökning.

Någon säger kanske att detta är att
se surögt på förhållandena. Surögd är
väl just vad man blir av tobaksröken.
Ilur många sammanträden har jag inte
gått från med sura ögon, därför att jag
tvingats sitta i en rökbemängd luft. Ja,
det händer t. o. m. ibland att den som
röker blåser ut röken rakt i ansiktet
på den som sitter intill.

Man har försökt att eliminera dessa
olägenheter i vissa sammanhang. SJ har
t. ex. alltid på tågen haft kupéer för
rökare och icke rökare. Vid beställning
av platsbiljett genom den avdelning
inom SJ:s resebyrå som finns här i
riksdagshuset får man alltid frågan:
»Icke?». Med detta »icke» menas just
kupé för icke rökare. När man alltså
nickar jakande till frågan, är det ett
uttryck för att man vill sitta där rökning
är förbjuden.

En uppdelning på rökare och icke
rökare är sålunda vedertagen inom SJ.
Nu kan naturligtvis inte en sådan upp -

delning ske vid ett sammanträde, så att
några deltagare sitter i en lokal, där
rökning förekommer, och andra i en
lokal, där rökning är förbjuden. Det
måste ske en samordning, och man
kan givetvis komma överens om huruvida
rökning skall få förekomma eller
inte.

Men detta är en ganska känslig sak.
Anledningen till att frågan inte tidigare
tagits upp är väl också en önskan
att inte göra intrång på andras rättigheter.
Man skulle dock kunna komma
överens om att ta hänsyn till varandra
och vid sammanträden avstå från tobaksrökning
för att luften skall hållas
ren och inte bli bemängd med tobaksrök.
Med hänsyn till att tiden är långt
framskriden skall jag inte säga något
ytterligare om denna sak.

Utskottet har nu ställt sig kallsinnigt
till förslagen i motionerna och bara
framhållit att medicinalstyrelsen bör
ha uppmärksamheten riktad på berörda
frågor. Det skulle betyda, fröken Elmén,
att hälsovårdsmyndigheterna får
i uppdrag att ta sig an denna sak.

Reservanterna är, som vi hörde av
fröken Elmén, mera välvilligt inställda
och vill hänvisa motionerna till den
expertgrupp som skall utreda frågan
om begränsning av tobakskonsumtionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
nr 18 vid punkten 171.

I detta anförande instämde herr
Gustafsson i Borås (fp).

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
instämma i fröken Elméns och herr
Berglunds synpunkter. Jag skall inte
uppta kammarens tid mer än några få
minuter, som jag vill använda för att
göra ett par påpekanden.

Förra året anslogs ett belopp av
500 000 kronor till upplysningsverksamhet
i denna fråga. Beloppet skulle

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag
av niedicinstyrelsen. Det är egentligen
ett ganska litet belopp för en så pass
kostsam sak som att bedriva upplysningsverksamhet
i effektiva former.
Därför är det beklagligt att det skett
en sådan splittring av det beloppet,
som sålunda utgår för detta budgetår.
Det har nämligen uppdelats på flera
olika organ. Enligt min mening borde
man sträva efter att få en koncentration
av upplysningskraften antingen till
medicinalstyrelsen eller till den nya
nationalföreningen mot tobak eller något
annat organ. Upplysningen borde
alltså ske från ett ställe.

Motionerna 1:187 och 11:234, som
väckts under den allmänna motionstiden,
syftar till att få till stånd en utredning
i alla tillhörande frågor d. v. s.
en utredning med vidare omfattning än
vad den befintliga expertgruppens uppdrag
innebär. Jag syftar på den expertgrupp,
som är verksam inom medicinalstyrelsen.
Vi måste få en betydligt
mera långtgående undersökning.
Det gäller nämligen inte enbart de medicinska
tobaksskadorna, utan det finns
en hel rad andra olägenheter och skadeeffekter,
som vi pekat på i motionen.
Man borde också få ett bättre besked
om hur den omfattande tobaksreklam,
som bedrivs i detta land, verkar. Vi har
förut i år haft uppe frågan om tobaksreklamen
till debatt i kammaren. Jag
har visst stöd för antagandet att tobaksbolagets
reklam kostade mellan 4
och 5 miljoner kronor under 1963. Det
kan väl ändå inte vara rimligt att en
sådan reklamverksamhet skall få bedrivas
utan någon invändning av riksdagen?
Dagens tidningar meddelar att
cigarrettfabrikanterna i Amerika är i
färd med att företaga en självsanering
av reklamverksamheten. Det är
precis vad man skulle önska skedde
också här. Om så inte blir fallet, blir det
nog nödvändigt att överväga reklambegränsningar.
Frågan är då självfallet
hur dessa begränsningar skall ske.

Hälso vårdsupplysning

Den expertgrupp vi föreslagit skulle
ägna sig också åt den uppgiften.

Herr talman! .lag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationen
nr 18.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Även om jag är medveten
om att jag skulle vinna mera popularitet
på att yrka bifall till utskottets
hemställan, kan jag inte underlåta att
göra några randanmärkningar med anledning
av denna punkt.

Den upplysningsverksamhet mot tobaken
som pågår har knappt varat ett
år. Den bedrives av Riksförbundet mot
tobaken och medicinalstyrelsen i samarbete
med statens ungdomsråd. Man
har för avsikt att i denna verksamhet
anlita en professionell PR-man, göra
filminspelningar och iordningställa
bildband, teckna affischer och utarbeta
folders för att med dessa medel försöka
påverka skolungdom och värnpliktiga.

Jag är den förste att hålla med om
att den alltmera tilltagande tobaksrökningen
bland de lägre åldrarna är skadlig
och sannerligen ingenting att leka
med. Skeptisk som jag är mot en sådan
upplysningsverksamhet har jag dock en
bestämd känsla av att man nu bör vänta
och se vad resultatet blir innan man
ökar verksamheten eller vidtar andra
åtgärder. Verksamheten har varit i gång
alltför kort tid för att vi skall ha hunnit
få fram några erfarenheter. Det är
inte detsamma att göra propaganda mot
tobaksrökning som det är att med samma
medel göra propaganda för t. ex. polioympning
och för förebyggande mödra-
och barnavård, en propaganda som
måste betecknas som positiv. Att göra
propaganda mot tobaken är något negativt,
och av erfarenhet vet vi att en
negativ propaganda har betydligt svårare
att slå igenom och nå effekt.

Samtidigt som vi har detta dåliga utgångsläge
har vi en positiv propaganda
för tobaken i form av en utomordentligt
effektiv tobaksreklam. Denna positiva

6—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr 21

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Hälsovårdsupplysning

propaganda för tobaken är mycket verkningsfull.
Den arbetar med bilder av
synnerligen förförisk beskaffenhet; vi
ser hur sportsmannen ute i naturen
njuter när han tänder sin pipa. Åtminstone
vi som röker vet ju också hur
gott det verkligen smakar. Det är klart
att denna form av positiv reklam har
en väldig genomslagskraft.

Därför tror jag att det är mycket
svårt att med de medel som man nu vill
använda försöka nå någon högre grad
av effekt. Nu kan det ju sägas att man
skulle förbjuda tobaksreklamen, men
det kan man naturligtvis inte göra, även
om vi skulle önska att den var litet
mindre effektivt utformad.

Det finns emellertid andra faktorer i
detta sammanhang som verkar förbryllande
på allmänheten och i fråga om
vilka det finns delade meningar, inte
minst bland experterna. Den ena dagen
kommer chockrapporten från Amerika
om sambandet mellan cigarrettrökning
och lungcancer, och någon vecka senare
läser vi hur svenska experter talar
om att tobaken har en stimulerande
effekt på våra blodkärl och vårt hjärta
samt att den skärper vår tankeförmåga.
Det är klart att allmänheten i en sådan
situation blir litet avtrubbad och kanske
inte är så lätt att påverka.

Alla dessa skäl talar enligt min mening
för att man skall avvakta dels erfarenheterna
av den upplysningsverksamhet
som nyligen påbörjats, dels de
nyare och säkrare rön som kommer från
den medicinska forskningen.

Vi behandlar här också en motion
som yrkar på statliga åtgärder för att
förhindra tobaksrökning i arbetslokaler.
Man kan fråga sig vart detta skulle
leda. Om man vistas i ett sällskap, deltar
i ett sammanträde eller befinner sig
i en vanlig arbetslokal och någon där
närvarande skulle vara allergisk mot
tobak, bör man naturligtvis visa mänskliga
hänsyn och underlåta att röka, men
att man skall göra detta enbart därför
att en del människor inte tycker om

tobak utan att ha något direkt besvär
av rökning är kanske inte lika självklart.
Jag har också svårt att tänka mig
hur detta skulle kunna organiseras på
vanliga arbetsplatser. Om vi bara tänker
på den lokal vi nu vistas i, har jag
en bestämd känsla av att betydligt flera
ledamöter skulle vara närvarande i
kammaren under debatterna, om vi fick
röka där; jag ämnar emellertid inte
ställa något yrkande därom. Allt detta
gör att jag inte i något avseende har
kunnat biträda motionsyrkandena, även
om jag har full förståelse för problemets
allvar.

Vi vet i dagens situation för litet, tiden
har varit för kort för att ge några
erfarenheter, och vi bör enligt min mening
avvakta ytterligare. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Först vill jag med tillfredsställelse
konstatera den positiva inställning
till upplysningsverksamheten
rörande tobakens skadeverkningar, som
jag anser mig kunna utläsa ur utskottets
utlåtande. Medicinalstyrelsens villighet
att medverka i en dylik upplysningsverksamhet
har tidigare dokumenterats,
men det är ändock glädjande att
finna att styrelsen nu har tillsatt en
expertgrupp som skall belysa sambandet
mellan tobaksbruk och hälsotillstånd.
Även jag hoppas att upplysningsverksamheten
härigenom skall få ökad
tyngd.

Även om man med tacksamhet konstaterar
vad som redan uträttats på
detta område, är det för mig angeläget
att framhålla att mycket mer kan och
bör göras. Det anslag som står till förfogande
för ifrågavarande verksamhet
är enligt min mening alltför snålt tilltaget.
I jämförelse med vad staten tar
in i tobaksskatt är det en tämligen liten
summa. Om man därjämte tar hänsyn
till att medicinalstyrelsen skall bedriva

Onsdagen den 29 april 1961

utredningsarbetet med lijälp av experter
samt anlita en professionell PR-man i
syfte att ge propagandan en slagkraftig
utformning och dessutom bekosta denna
propaganda genom TV, film, radio
och press, måste vi erkänna att den
summa på 125 000 kronor som står till
medicinalstyrelsens förfogande är alldeles
otillräcklig. Såvitt jag kan förstå
kan det med den medelstillgången inte
bli fråga om kontinuerlig upplysningsverksamhet
under någon längre period.
Då man vet vilka kostnader det gäller,
blir man betänksam inför utskottets
negativa inställning till förslag om större
anslag till ändamålet.

Jag behöver inte i detta sammanhang
ta upp tiden med att tala om tobakens
skadeverkningar — fakta är väl kända.
Men med anledning av vad herr Turesson
yttrade nyss, kanske jag ändå får påminna
om den sammanställning av olika
forskningsresultat — den bygger på sju
separata undersökningar —- som det
amerikanska hälsoministeriets expertkommitté
nyligen framlagt. Det var ju
inte en utredning vilken som helst utan
en sammanställning av utredningsresultat
över ett mycket vidsträckt område,
som klart visade att cigarrettrökningen
är den viktigaste orsaken till lungcancer.

Vi är väl alla överens om att det är
angeläget att upplysningsverksamheten
om tobakens skadeverkningar intensifieras.
De motionärer som jag nu företräder
har påpekat att skolans möjligheter
bör utnyttjas i full utsträckning.
Man vill också att våra massmedia skall
komma till ökad användning i verksamheten.

Tyvärr får de åtgärder som vidtas på
detta område ofta engångskaraktär. Anslagna
medel räcker inte till för en kontinuerlig
kampanj under en längre tidsperiod.
Enligt vår mening är det av
synnerlig vikt att den upplysningsverksamhet
som här avses verkligen kan
följas upp. Skall detta bli möjligt måste
ytterligare medel anslås för ändamålet.

Nr 21 X.''t

HälsovårdsuppIysninR

Men även om vi hoppas mycket av eu
på detta sätt genomförd upplysningskampanj,
vet vi av erfarenhet att möjligheterna
att uppnå goda resultat är
begränsade. Även andra åtgärder måste
vidtas. För att man skall kunna anvisa
nya vägar i kampen mot tobaksbruk^
— gärna med utpräglat positiv inriktning
-—• är en utredning nödvändig. Vi
föreslår därför att riksdagen hos Kung!.
Maj:t skall begära skyndsam utredning
angående möjligheterna att begränsa
tobakskonsumtionen.

Under hänvisning till vad jag har anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 18 vid punkten 171.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen, som nu återtagit
ledningen av förhandlingarna, gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
18); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
171 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Epidemiberedskap m. m.

avgavs 127 ja och 69 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 172—178

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179

Epidemiberedskap m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 190, s. 378
—384) föreslagit riksdagen att till Epidemiberedskap
m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Wallentheim m. fl. (I: 74) och den
andra inom andra kammaren av fru
Hörnlund m. fl. (11:89), i vilka hemställts
att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 anslå 126 000 kr. till avlöningar
åt personal vid giftinformationscentralen
samt 10 500 kr. till omkostnader; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström (1:114) och den andra
inom andra kammaren av herr von
Friesen (11:144), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1) att
den informationscentral rörande gifter
som sedan budgetåret 1960/61 bedrivits
vid karolinska sjukhusets barnklinik
fr. o. m. budgetåret 1964/65 måtte
ges permanent karaktär; 2) att uppdraga
åt medicinalstyrelsen att fastställa
riktlinjer för giftinformationscentralens
verksamhet, reglemente för densamma
och för dess personal; 3) att
från och med den 1 juli 1964 vid denna
central inrätta följande tjänster på e. o.
stat: 1 läkartjänst i Ae 27, 1 apotekar -

tjänst i Ae 25, 1 kontorsskrivartjänsf i
Ae 13 (halvtid) samt 1 kanslibiträdestjänst
i Ae 7 (halvtid); 4) att för bestridande
av för denna centrals drift
och avlöningar under budgetåret 1964/
65 anslå ett belopp av 136 500 kr. att utgå
under anslaget Vissa kostnader för
allmän hälso- och sjukvård, förslagsanslag,
genom höjning av detta delanslag
med 56 500 kr. (från 80 000 kr. till
136 500 kr.).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 74 och II: 89 samt
I: 114 och II: 144, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Epidemiberedskap m. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kr.;

II. att motionerna 1:114 och II: 144, i
vad de icke behandlats under I., icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson och Axel Johannes Andersson,
fru Wallentheim, herrar Per
Jacobsson, Kaijser, Nils Theodor Larsson,
Per-Olof Hanson, Per Petersson och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar Andersson
i Knäred, Löfroth, Antonsson
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 74 och II: 89 ävensom med bifall till
motionerna I: 114 och II: 144, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i fråga,
till Epidemiberedskap m. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 536 500 kr.;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 114 och II: 144, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
om uppdrag åt medicinalstyrelsen
att fastställa riktlinjer för giftinformationscentralens
verksamhet m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 29 april 191S4

Nr 21

8.r>

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Vid utskottets utlåtande
under punkten 179 är bifogad en reservation
som bygger på motioner avgivna
i båda kamrarna, dels av socialdemokrater
och dels av folkpartister.

Den giftinformationscentral som för
närvarande drivs inom karolinska sjukhuset
bör enligt motionärernas och reservanternas
åsikter kunna utbyggas och
få eu fastare organisation. 1 enlighet
med de framställningar medicinalstyrelsen
gjort, vilken upptar inrättande
av lönegradsplacerade tjänster i stället
för de nuvarande arvodesbefattningarna
och en utökning av tjänsterna med
kvalificerad kanslipersonal, skulle verksamheten
kunna bedrivas under betydligt
fastare former än vad som nu är
fallet. Reservationens förslag upptar en
merkostnad av 36 500 kronor, vilket väl
får anses vara en synnerligen blygsam
summa i de sammanhang vi rör oss i,
särskilt som det här gäller en verksamhet
som har och som kommer att få stor
betydelse.

I motionerna har utförligt redovisats
de bärande skäl som föreligger för ett
positivt beslut i denna fråga, d. v. s. ett
bifall till reservationen. Jag skall mycket
kortfattat redovisa några synpunkter,
nämligen att förgiftningsriskerna
har ökat, att ett ökat antal hushållstekniska
preparat av mer eller mindre giftigt
slag har kommit och alltjämt fortsätter
att komma ut i marknaden. Antalet
sådana mer eller mindre giftiga
preparat har i dag hos oss beräknats
uppgå till cirka 50 000, medan amerikanerna
har cirka 200 000 sådana varor
att handskas med. Det har blivit allt
vanligare att lägga sig till med läkemedel
av olika slag, t. ex. tabletter som
till form och färg i synnerhet kan locka
små barn till att avsmaka dem, liksom
det ofta förekommer att barn lockas av
de hushållstekniska preparaten.

Giftinformationscentralen, som skall
betjäna hela landet, får en rad förfrågningar
i samband med akuta förgift -

Epidemiberedskup m. m.

ningar. Antalet förfrågningar vid akutfall
uppgick 1963 till 3 268 eller omkring
20 per dag. 85 procent av förfrågningarna
gällde barn. Man undrar
hur många av dessa förgiftningsfall
som kunde klaras tack vare information
och rådgivning. Jag har ingen
statistik på detta, men det intygas från
barnläkarhåll liur ytterst beroende man
iir av den verksamhet som giftinformationscentralen
bedriver. Det finns också
andra fall av förgiftningar, t. ex.
läkemedelsintolerans, hudskador av
exempelvis tvättmedel, förgiftningar på
grund av missbruk av tabletter och
alkohol, thinnerskador — för att bara
nämna några av de uppgifter som centralen
haft att arbeta med.

Verksamheten vid karolinska sjukhusets
giftinformationscentral startade
som försöksverksamhet 1960. Efter fyra
år är det fortfarande en försöksverksamhet
som bedrivs under mycket
blygsamma förhållanden. Tre personer
— en läkare, en apotekare och en sekreterare
— skall sköta en verksamhet
som är inriktad på information, behandling,
undervisning och forskning.
Läkaren är kraftigt belastad av akutsjukvård,
och centralen har ett direkt
engagemang i behandlingen av förgiftningsfall
vid karolinska sjukhuset.
Denna personalstyrka skall dels ta
hand om förfrågningar i akutfall och
dels bygga upp ett kartotek, som för
närvarande omfattar 5 000 kort på tekniska
preparat, läkemedel och växter.
För att täcka det nuvarande behovet
har man beräknat att ett kartotek på
10 000 skulle behövas. Man skall samla
in uppgifter om innehåll och egenskaper
hos tekniska preparat och läkemedel,
och nya sådana kominer ständigt
ut i marknaden. Dessa uppgifter har
naturligtvis måst åsidosättas, liksom
också forskningsverksamheten och den
med dessa båda starkt sammanhängande
förebyggande verksamheten genom
upplysning till allmänheten via barnavårdscentralen,
press och andra media.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Epidemiberedskap m. m.

i propositionen sägs, att verksamheten
fortfarande bör ha försökskaraktär i
avvaktan på närmare erfarenheter av
belastningen vid centralen, och inom
ulskottet har man ansett detsamma.

Det är anmärkningsvärt att det skall
vara så svårt att konstatera att en sådan
belastning redan förekommer, att giftinformationscentralen
på grund av underbemanning
inte kan klara alla sina
uppgifter, vilka man så gärna vill klara.
Även de osäkra anställningsförhållandena
spelar naturligtvis också en roll
i detta sammanhang.

Det är också högst anmärkningsvärt
att endast en telefonlinje står till förfogande
för en verksamhet där ett så
markant behov av sekundingripanden
föreligger. Här kan man säga att det
inte rör sig om sparsamhet utan att det
kan betecknas som småsnålhet eller
oföretagsamhet. Medicinalstyrelsen har
gjort upprepade framställningar om att
lä en varaktig informationscentral med
permanenta tjänster. Man framhåller att
giftinformationscentralen är så viktig
alt den för länge sedan borde ha givits
ekonomiska resurser och tillräckligt
med personal för att kunna sköta 24-timmarsservice. Genom bifall till reservationen
nr 19 vid punkten 179 har
riksdagen möjlighet att rätta till de
missförhållanden som råder på detta
område.

•lag ber, herr talman, att med det anliirda
få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Carbell
(s).

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Efter det långa och
mycket väldokumenterade anförande
■soin nyss hållits av fru Hörnlund kan
jag fatta mig mycket kort.

Vi känner alla till att de otaliga tekniska
preparat som nu kommit i marknaden
under de senaste tio, tjugo åren,
lramför allt dessa plastprodukter, har
framkallat en anmärkningsvärt hög grad

av förgiftningar. Det verkar över huvud
taget som om våra motgifter inne i blodet
inte skulle räcka till för att möta
den påverkan som dessa helt nya tekniska
medel utsätter oss för. Det är naturligtvis
en procedur som tar mycket
lång tid, men ännu har vi inte kunnat
rå på detta och ännu måste läkarna och
klinikerna syssla med ett mycket stort
antal sådana här fall, allergiska utslag,
som man kan kalla det, eller andra förgiftningar.

I hushållen inträffar ju också med
alla dessa hushållsartiklar en rad förgiftningar
som kanske inte förekom
tidigare. Låt mig bara erinra om det
icke ringa antal ofrivilliga läkemedelsförgiftningar
som förekommer. Svenska
folkets konsumtion av läkemedel är tyvärr
alltför stor. Människor förvarar
inte heller sina läkemedel på ett hetryggande
sätt. Det visar sig många
gånger att det inte lönar sig att på etiketterna
sätta ut att innehållet bör förvaras
på ett sådant sätt att det inte blir
åtkomligt för barn. Alltför många gånger
är det barn som hittar tabletterna,
dåligt inlåsta och dåligt förvarade, och
utsättes för förgiftningssymtom.

Det framgår av den statistik som åberopas
i motionerna att antalet förgiftningsfall
under en treårsperiod ökat till
över 3 000, vilket är tre gånger så många
som det första av dessa tre år. Av dessa
förgiftningar drabbade 85 procent barn.
Enligt min mening är det mycket bra
att man har fått denna giftinformationscentral.
Den har en ganska mångsidig
uppgift att fylla. Genom den erhålles
ökad kunskap om de olika ämnena.
Centralen måste ständigt vara beredd
att svara på de frågor som framställes
från allmänheten om vad man skall göra
ifall man råkat ut för sådan här förgiftning.
Det är alldeles klart att de vanliga
läkarnas kunskaper på detta område
inte kan vara så omfattande. Det är därför
nödvändigt att man har en liten
grupp specialister som enbart sysslar
med detta och även sysslar med forsk -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

ningsverksamhet och undersökningsverksamhet
på detta område.

Statsrådet säger på denna punkt att
han inte är beredd att tillskapa en mera
fast organisation för denna informationscentral.
Han vill avvakta ytterligare
erfarenheter. Jag säger att med
ledning av de erfarenheter som vi har
göres oss inte mera vittne behov.

Ifall man frågar om det verkligen
skall vara nödvändigt att öka anslagen
för att göra befattningshavarna till ordinarie
innehavare, så vill jag svara att
jag tror att det är ganska nödvändigt.
.lag tror att det är viktigt att man på
dessa poster har personer som är beredda
att stanna någon längre tid så att
de kan hinna samla erfarenheter på
detta område, erfarenheter som skulle
kunna nyttiggöras till fromma för alla
de sjukdomsfall som inträffar. Enbart
arvodessättning befarar jag skulle leda
till att vederbörande snart sökte sig
över till andra befattningar.

På grund av nu nämnda omständigheter
har jag inte kunnat komma till
någon annan slutsats än att vi här borde
rösta för reservationen, och jag vill erinra
om att första kammaren redan bifallit
reservationen. Då jag tillstyrker
denna, uttalar jag en förhoppning om
att även andra kammaren skall behjärta
vad motionärerna anfört.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tar till orda därför
att jag tycker det är självklart att denna
kammare för egen del skall ta ställning
till den fråga vi här diskuterar.
Med anledning av de inlägg som gjorts
skulle jag i korthet vilja utveckla några
synpunkter på spörsmålet.

På många punkter är både reservanterna
och företrädarna för utskottet
eniga, och jag vill gärna för egen del
deklarera att jag är införstådd inte bara
med många av de synpunkter som reservanterna
framför utan också i de
principiella delarna mycket väl kan

Epidemiberedskap m. m.

ansluta mig till deras åsikt. Det gäller
då framför allt själva bakgrunden till
den verksamhet som giftinformationscentralen
bedriver.

Vi upplever i vår tid en snabb utveckling
av de olika tekniska och medicinska
preparaten. Tillgången på giftiga
preparat ökar, det vet vi. Vi vet också
att hushållen numera ofta själva innehar
ett rikhaltigt sortiment av i vissa avseenden
kanske farliga preparat — farliga
framför allt om de kommer i barns
händer. Riskerna för att barn skall
komma över giftiga ämnen kan alltså
vara stora. Allt detta har motiverat åtgärder
beträffande en god beredskap på
detta område.

Hur skall då den beredskapen utformas?
Vi börjar nu få erfarenheter i
detta avseende. Så är fallet också i
bl. a. Amerika. Vi måste kunna informera,
ge råd t. ex. vid inträffade förgiftningsfall.
Giftinformationscentralen
vid karolinska sjukhuset fyller därför
en mycket betydelsefull uppgift, och
den personal som där är verksam utför,
som redan betonats, ett mycket viktigt
och värdefullt arbete. Om allt detta är
vi, herr talman, nog alla i princip eniga.

Om jag sedan går över till den del av
frågan där de mera kontroversiella
punkterna finns vill jag först påpeka
att motionärerna begär att anslaget till
centralen skall ökas från 80 000 till
136 000 kronor. Den personalökning de
föreslår inskränker sig till två halvtidsanställda
kontorister, medan de i övrigt
önskar att fasta tjänster inrättas för
centralens läkare och apotekare. Jag
vill i detta sammanhang upplysa om att
vederbörande apotekare är heltidsanställd.

I propositionen föreslås att anslaget
liöjes till 100 000 kronor. Jag kan nämna
att anslaget därmed har femdubblats
sedan budgetåret 1960/61. Vi anser att
det ännu inte är möjligt att ta ställning
till den definitiva utformningen av
verksamheten vid giftinformationscentralen.
Olika undersökningar pågår på

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Epidemiberedskap m. m.

området. Således håller en expertgrupp
inom rådet för sjukhusdriftens rationalisering
på med undersökningar beträffande
utnyttjande av bl. a. databehandlingsteknik
vid toxikologiskt informationsregister
som avses kunna bedrivas
i anslutning till giftinformationscentralen.
Vidare — det erkänner jag
Öppet —- är centralen för närvarande
mycket trångbodd. Förslag rörande dess
kommande placering kan emellertid
väntas i den nya generalplanen för karolinska
sjukhuset som vi inom kort
förutser skall framläggas. Allt detta gör
att tiden ännu inte befunnits mogen för
att skapa en mera definitiv organisation.

Enligt senast tillgängliga uppgifter
utgör antalet förfrågningar vid centralen
i genomsnitt 11 å 12 per dag, och
jag vill betona att skulle verksamheten
öka väsentligt under det kommande
budgetåret bar regeringen givetvis möjligheter
att medge viss ytterligare medelsförstärkning.
Jag kan försäkra att
viljan härtill kommer att finnas.

Den diskussion som här föres gäller
i stort sett endast frågan huruvida denne
läkare skall vara heltidsanställd. Beträffande
spörsmålet om resurserna,
som också berörts i debatten, vill jag
upprepa vad jag sade tidigare, att för
den händelse resurserna skulle visa sig
vara otillräckliga får vi naturligtvis tillfälle
att pröva den frågan. Jag vill än
en gång försäkra att vi därvid kommer
att lia en positiv inställning.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Efter statsrådets anförande
är det uppenbart att det inte är
så mycket som skiljer honom och reservanterna
åt. Han säger att han anser
denna verksamhet nyttig och nödvändig
och har den uppfattningen att sannolika
skäl talar för att den kan permanentas.
I så fall delar jag hans uppfattning.

Den fråga där våra uppfattningar

skiljer sig gäller fastare anställningsformer
framför allt för läkaren. Även
på den punkten förefaller det mig som
om man kan tolka statsrådets anförande
så, att han något senare är beredd att
framlägga förslag om fastare anställningsformer.
Att lokalerna är dåliga och
att institutionen är trångbodd utgör i
och för sig inte något hinder för att
skapa fastare anställningsförhållanden
för personalen. Jag tycker att om man
i själva verket är inställd på att en reform
bör göras, som ger denna institution
en fastare och mera permanent
ställning, detta mycket väl kan göras
i år.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! En kort replik. Jag vill
säga till herr von Friesen, att jag tror
att det från informationscentralens egen
synpunkt är värdefullt, att vi får tillfälle
att avvakta de olika utredningarna,
innan vi tar definitiv ställning till
dess framtida utformning.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
biträtt departementschefens förslag på
denna punkt och som utskottets talesman
vill jag, med instämmande i vad
herr statsrådet Aspling här anfört, yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr von Friesen begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1/9:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

8!)

Onsdagen den 29 april 1904 Nr 21

Vissa byggnadsarbeten m. m. vid ungdomsvårdsskolorna

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av lierr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 77 ja och
121 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
19) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Punkterna 180—186

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 187

Vissa byggnadsarbeten m. m. vid ungdomsvårdsskolorna Kungl.

Maj:t hade (punkt 203, s. 393
—398) föreslagit riksdagen att till Vissa
byggnadsarbeten m. in. vid ungdomsvårdsskolorna
för budgetåret 1964/
65 anvisa ett investeringsanslag av
2 200 000 kr.

I de under punkten 23 nämnda likalydande
motionerna 1:181 och 11:233
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte besluta att
under förevarande anslag anvisa ytterligare
250 000 kr. för projekteringsarbeten
och igångsättningskostnader avseende
en ny ungdomsvårdsskola för
flickor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

I: 181 och II: 233, såvitt nu var i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten m. m. vid
ungdomsvårdsskolorna för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
2 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Ilanson samt fröken
Elmén, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 181 och II: 233,
såvitt nu var i fråga, till Vissa byggnadsarbeten
m. m. vid ungdomsvårdsskolorna
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 2 450 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord i anledning av den reservation
som är knuten till denna punkt.

I reservationen föreslås ett anslag av
ytterligare 250 000 kronor för projektering
och igångsättning av en ungdomsvårdsskola
för flickor. Det förekommer
en markant stigande asocialitet bland
den kvinnliga ungdomen, men det är
mycket besvärligt att över huvud taget
få plats för flickor på ungdomsvårdsskolorna.
Vi har inte heller den forskning
som behövs beträffande den kvinnliga
asocialiteten.

Det egendomliga är att vi i allmänhet
sätter in våra krafter när det gäller pojkarna
men lämnar flickorna därhän,
trots att — som doktor Takman nyligen
framhållit i en redovisning av en utredning
— flickornas asocialitet ofta är
mera komplicerad och besvärlig och
dessutom inverkar mera på den kommande
generationen vid familjebildning
m. m. Doktor Takman menar att
detta verkligen är en fråga som det behövs
forskning om.

Av dessa skal begär vi i motion och
reservation, att en skola skall byggas
med resurser för forskning och samtidigt
utrustad för att möjliggöra en

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Interpellation ang. principerna för Skånes indelning i kommunblock — Interpella

tion ang. kontroll av konstruktionen av

verkligt intensiv behandling av ungdomarna.
Detta är reservationens huvudsakliga
innehåll.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Enligt vad utskottet inhämtat
håller man för närvarande på att
undersöka möjligheterna att inom ungdomsvårdsskoleorganisationens
ram utöka
antalet platser för kvinnliga elever.
Samtidigt pågår en upprustning i övrigt
av verksamheten bland kvinnliga
elever, så att de önskemål som fröken
Elmén här uttalade framdeles blir tillgodosedda
— i varje fall till viss del.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 20);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
187 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 20) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

bäddsoffor

Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
159 ja och 40 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 188—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201

Lades till handlingarna.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 6 nästkommande
maj.

§ 15

Interpellation ang. principerna för Skånes
indelning i kommunblock

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! Sedan nu kommunblocken
fastställts i hela landet har starkt
missnöje framkommit på många håll,
inte minst i södra Sverige. Jag anhåller
därför om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka principer har man tillämpat vid
fastställande av kommunblocken i Skåne,
särskilt i gränserna mellan länen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. kontroll av konstruktionen
av bäddsoffor

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Interpellation ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor

Fru LINDSKOG (s), som yttrade:
Herr talman! Under åren 1959—1963
inträffade flera olyckor i bäddsoffor
med sådan konstruktion, att spärranordningen
på locket kan lossas genom
den sovandes egen tyngd. Så sent som i
februari månad i år inträffade ett nytt
olycksfall, som visserligen inte medförde
kvävning men där den drabbade
kvinnan låg fastklämd i 5 timmar innan
hjälp anlände. Omedelbart efter
första dödsfallet föranstaltade arbetarskyddsstyrelsen,
konsumentinstitutet
och statens provningsanstalt om provning
av bäddsoffor. En intygsgivning
enligt 45 § arbetarskyddslagen förekom
också. Provningen upphörde den 1 april
1960, men säkerhetsintyg från statens
provningsanstalt har åberopats så
sent som 1963 i fråga om en dyschatelltyp
som allmänt ansågs farlig. Med hänvisning
till ovan redovisade förhållanden
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet Lindström
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att genom ett
förnyat provningsuppdrag till statens
provningsanstalt eller på annat verksamt
sätt medverka till att saluförandet
av livsfarliga bäddsoffor förhindras?

2. Kan man förvänta att intygsgivningen
kan bli så klart utformad, att
missbruk av givet intyg kan förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest
och disciplinbot; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
behandling i fångvårdsanstalt;
från andra lagutskottet:
nr 161, i anledning av väckt motion

om översyn av bestämmelserna rörande
utfärdande av recept;

nr 162, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av läkemedel
; och

nr 163, i anledning av väckt motion
angående almanacksprivilegiet;
från tredje lagutskottet:
nr 164, i anledning av väckta motioner
angående stängselskyldigheten för
järnväg; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 160, i anledning av motion om
ändrade bestämmelser rörande försäljning
av slaktdjur för statens räkning.

§ 18

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till lag
om tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare.
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 6 maj
och t. o. m. den 15 maj 1964 för att som
ombud deltaga i en internationell IOGTkonferens
i Athen.

Stockholm den 29 april 1964

Gunnar Engkvist

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående användande av check
vid inbetalning till statlig myndighet,
herr Hermansson, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet

Nr 21

Torsdagen den 30 april 1964

angående priserna på importvaror från
EFTA-länderna, och

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av proposition om lokaliseringspolitiken.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 30 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 149, med förslag
till lag om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,
m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående principerna för Skånes
indelning i kommunblock, och
fru Lindskog, till statsrådet fru Lindström
angående kontroll av konstruktionen
av bäddsoffor.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående nybyggnad av kasernetablissement
m. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente jämte
i ämnet väckt motion,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppsättande av en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
m. m.,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1964/65 m. m.,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
nr 69, i anledning av väckt motion
om pension till förre vaktmästaren vid
de svenska institutionerna i Lutzen, förvaltaren
Hans Svenson, och

nr 70, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket;

bevillningsutskottets betänkande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 31

Torsdagen den 30 april 1964

Nr 21

maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående översynen av den administrativa
rättskipningen,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rättshjälp i administrativa mål,
nr 26, i anledning av väckt motion
angående straffpåföljden vid vårdslös
deklaration, och

nr 27, i anledning av viss paragraf i
riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket;

andra lagutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock
väckt motion om utjämning genom kyrkofonden
av pastoratens avlöningskostnader;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående viss omorganisation
av jordbrukstekniska institutet
och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

lierr Larsson i Borrby, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående konsumentpriset på
socker, samt

herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående begärd utredning rörande
en från cyklismens synpunkt bättre planering
av samhällen och vägbyggnader.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson