Onsdagen den 29 april Sid (Riksdagens protokoll 1964:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

FÖRSTA KAMMAREN

1964

29—30 april

Hl;

Debatter m. m.

Onsdagen den 29 april Sid.

Anslag under femte huvudtiteln:

Ungdomsvårdsskolorna .......j............................ 4

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor................ 6

Bidrag till driften av barnstugor............................ 9

Ferieresor ................................................ 15

Bidrag till driften av semesterhem.......................... 17

Stipendier för underlättande av husmoderssemester.......... 17

Karolinska sjukhuset ..................................... 18

Om inrättande av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar vid

akademiska sjukhuset i Uppsala .......................... 21

Statens arbetsklinik i Stockholm............................ 24

Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m..................... 26

Bidrag till De blindas förening ............................ 32

Om inrättande av ytterligare en barnmorskeläroanstalt...... 33

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola---- 35

Utbildning av viss sjukvårdspersonal........................ 43

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning............ 44

Allmän hälsokontroll ...................................... 48

Upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m..... 51

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet...... 60

Om en ny ungdomsvårdsskola för flickor.................... 69

Förslag till stämpelskatteförordning, m. m..................... 70

Ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m................. 77

Interpellation av fröken Andersson om tillgång till Etnografiska

museets samlingar ........................................ 87

1 Första kammarens protokoll 196i. Nr 21

Nr 21

Innehåll

g- „■ V> Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Enarsson ang. intervjuer i TV med elever på ungdomsvårdsskola
efter rymning...........f*.. t....... A .... X fi_ 87

av herr Petersson, Erik Filip, ang. allmän flaggdag vid allmänt

val ..................... 87

av herr Lager ang. officiella besök i andra länder av statsråds ledamöter

......•.*.t . /). :... i .v.................. 87

av herr Isacson om provisoriska åtgärder mot nedskräpning

med skrotade bilar...................................... 88

av herr Jonasson om undantag från allmän varuskatt för begagnade
traktorer och lantbruksmaskiner .................... 88

Samtliga avgjorda ärenden

.m .m fojJlBd jtl

Onsdagen den 29 april

Statsutskottets memorial nr 75, ang. överlämnande till särskilt utskott
av vissa till statsutskottet remitterade ärenden ........ 3

Bevillningsutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till särskilt
utskott av vissa till bevillningsutskottet hänvisade motioner
.................................t.................. 3

Andra lagutskottets memorial nr 49, ang. överlämnande till särskilt
utskott av visst till lagutskott remitterat ärende .............. 3

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde ............................... 4

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. förslag till stämpelskatteförordning,
m. m................................... 79

— nr 46, ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. in..... 77

— nr 47, ang. ändrad lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen,
m. m.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Onsdagen den 29 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela den ändring
i den i förra veckan utdelade preliminära
planen för behandling av utskottsutlåtanden
på olika plenidagar, att dechargedebatten
av tryckeritekniska skäl
hålles onsdagen den 13 maj, ej såsom
preliminärt angivits den 6 maj.

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag vidare meddela att gemensamma
voteringar äger rum onsdagen
den 13 maj kl. 10.00 på grund av
dels statsutskottets memorial nr 63 i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag för budgetåret 1964/
65 till Utställningar av svensk konst i
utlandet, dels jordbruksutskottets memorial
nr 9 i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 154,
angående ytterligare medel för svensk
medverkan i FN:s fredsstyrka på Cypern.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående höjning av vissa postavgifter.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit särskilda framställningar
angående dels ny voteringsanläggning
för riksdagen, dels ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret,
hänvisades framställningarna till bankoutskottet.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
75, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade
ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 49, angående överlämnande
till särskilt utskott av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 49, angående överlämnande till
särskilt utskott av visst till lagutskott
remitterat ärende.

Utskottet hade även beträffande detta
memorial hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna memorialet
hemställt.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65, dels
ock till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 16 025 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. fl: 181) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 233) hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att under förevarande anslag för
eftervårdsarbete enligt socialstyrelsens
äskanden anvisa 200 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit för anställande
av ytterligare 7 förste assistenter
i Ae 19 och 2 assistenter i Ae 17.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 233, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som för -

anleddes av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 16 025 000 kronor.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 16 225 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den reservation som
finns fogad till denna punkt behandlar
ungdomsvårdsskolorna. Vi har i reservation
nr 2 föreslagit en utökning med
9 assistenttjänster utöver vad Kungl.
Maj:t har föreslagit, vilket innebär en
uppräkning av anslaget med 200 000
kronor.

Eftervårdsarbetet är av mycket stor
betydelse för att ungdomsvårdsskolornas
arbete skall få mening och ge resultat.
Möjligheterna att verkligen ta hand
om och ta vård om eleverna utanför

Nr 21

Onsdagen den 29 april 19(14

skolan, i familj eller på annat sätt, är
säkerligen många gånger avgörande för
om man skall uppnå ett bestående resultat
med den vård och behandling
som bär meddelats vid skolorna. Här
brister det otvivelaktigt i de resurser
som står till buds. Vi som biträder reservationen
anser det så angeläget att
en förstärkning sker, att vi har ansett
oss böra ansluta oss till socialstyrelsens
förslag. Det förslaget bygger på 1961 års
utredning i detta ärende. Departementschefen
har föreslagit en viss uppräkning
och uttalat sig för en betydande ökning
av resurserna. Departementschefen anser
att det finns behov av en förstärkning
på denna punkt, och han har också
i propositionen framhållit, att en
energiskt bedriven familjevårdsverksamhet
bör kunna minska behovet av
anstaltsvård, förkorta vårdtiden på skolorna
och resultera i ett mindre antal
återintagningar av utplacerade elever.
Det är utan tvivel utomordentligt viktigt
att man kan utbygga dessa vårdorganisationer,
och därför tror vi också
för vår del att den utökning som socialstyrelsen
på denna punkt har föreslagit
är angelägen och att man bör följa
dess förslag. Vi noterar med tillfredsställelse
den utökning av antalet assistenttjänster
som departementschefen
har föreslagit, men vi tycker nog att han
inte riktigt dragit konsekvenserna av
sitt resonemang i propositionen, när
han har stannat på drygt halva vägen.
Vi föreslår alltså en ytterligare utökning
med 9 assistenttjänster, vilket, som
jag tidigare påpekat, innebär en ökning
av avlöningsanslaget med 200 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservation 2 av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har ju här inte mindre
än 20 reservationer, och det gör att
man om möjligt bör fatta sig kort för
att denna debatt om femte huvudtiteln

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
inte skall bli alltför utdragen. På denna
punkt finns det egentligen ingen anledning
att hålla något längre anförande.
Det är här fråga om en upprustning
av ungdomsvårdsskolorna, och skillnaden
är bara den att utskottsmajoriteten
har, liksom departementschefen, ansett
att det just nu i någon mån kan vara
tillfredsställande, om man inrättar 12
nya assistenttjänster i lönegrad A 19 i
stället för att, som reservanterna har
önskat, utöka med ytterligare nio.

Hela denna familjerådgivningsverksamhet
har ju fått en helt annan karaktär
än den tidigare haft. Det förekommer
en hel del ny verksamhet, och det
gör att man undan för undan får söka
sig fram för att åstadkomma de resultat
man vill nå. Framför allt försöker
man att med en energiskt bedriven familjevårdsverksamhet
avkorta tiderna
för vistelsen på ungdomsvårdsskolor.
Utskottsmajoriteten har ansett att den
i detta fall kan godta departementschefens
förslag, som i varje fall innebär en
avsevärd förbättring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr DAHL (s):

Herr talman! För var och en, som
sysslar med denna fråga, framstår ju
behovet av en effektiv organisation av
eftervården såsom nästan det väsentligaste.
Att man stoppar in dessa ungdomar
i en anstalt och försöker att med
där till buds stående medel få dem in
på bättre vägar och tankebanor är ju
i och för sig bra, men efter många års
erfarenhet på detta område har jag
kommit till den uppfattningen, att det
väsentliga är att efter utskrivningen ge
möjlighet till anpassning i samhället
utanför anstaltens väggar. Därför är
det av synnerlig vikt att just eftervården
blir tillgodosedd och omhänderhavd
av människor, som är hemma på
det området och som direkt kan kontrollera,
hur den unga pojken eller flic -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till viss upplysningsverksamhet i
kan sköter sig där ute i den nya omgivningen,
och se till, vilka svårigheter
och besvärligheter han har och vilka
vägar, man kan finna för att utanför
anstalten hjälpa vederbörande igenom
svårigheterna.

Jag har inget annat förslag än det som
utskottet kommit med. Det är en bedömningsfråga,
om man skall ha så
många eftervårdsassistenter, som departementschefen
och utskottet föreslår,
eller så många, som reservanterna
önskar. Jag tycker, att departementschefen
liksom utskottet har tagit ett
stort steg framåt i rätt riktning, men jag
vill å andra sidan säga, att den tanke
som reservanterna framför är riktig.
Den är väl ett uttryck för deras uppfattning,
att det behövs en förstärkning
på detta område, om ungdomsvårdsskolornas
verksamhet över huvud taget
skall ge önskat resultat i det långa loppet.

Jag vill med detta mitt anförande understryka
nödvändigheten av att departementschefen
och vederbörande
myndigheter uppmärksammar just eftervårdens
betydelse och tillmötesgår
dess krav, då det gäller ungdomsvårdsskolorna.

Jag vill i övrigt yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

ungdomsfrågor

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—107;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:412) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (11:501), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag åt

Nr 21

Onsdagen den
Anslag till viss

statens ungdomsråd att i samarbete med
ungdoms- och nykterlietsorganisationer
anordna en utåtriktad upplysningsverksamhet
rörande alkoholbrukets speciella
risker för ungdom, varvid skulle förutsättas,
att ungdomsrådet vid behov inkomme
med ansökan om ytterligare medel,
utöver det belopp som Kungl. Maj:t
i förevarande sammanhang föreslagit;

dels en inom andra kammaren av fru
Kristensson väckt motion (11:499), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Fälldin väckt motion (11:576), i
vilken yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
statens ungdomsråd måtte erhålla lämplig
representation även från försvaret.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 499 till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:412 och 11:501 godkänna
vad utskottet i punkten anfört;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:576 godkänna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservation hade anförts av herrai
Kaijser, Per Petersson, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 499 avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

II. att motionerna 1:412 och 11:501
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

29 april 1964

upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

III. att motionen 11:576 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Statens ungdomsråd har
haft en otymplig organisation, som gjort
att dess verksamhet blivit föga effektiv.

I december förra året ingav rådet ett
förslag till omorganisation, enligt vilket
rådet skall bestå av sju ledamöter utsedda
av Kungl. Maj:t och vid dess sida
ett representantskap med företrädare
för olika ungdomsorganisationer samt
ytterligare ett tiotal ledamöter som rådgivande
organ. Den nya organisationen
är säkert mera effektiv än den tidigare,
mot vilken kritiska omdömen riktats i
pressen, men den innebär att rådet förlorat
den direkta kontakt med ungdomsorganisationerna,
som är nödvändig för
att de skiftande, ofta motstridiga intressena
i ungdomsorganisationerna

skall få möjlighet att göra sig hörda.

Men den viktigaste frågan har rådet
inte tagit ställning till, den om erfarenheterna
visat att rådet verkligen behövs.
Det vore en överdrift att säga att dessa
erfarenheter skulle ha bekräftat detta
behov. Vad rådet gjort är några remissyttranden,
som organisationerna själva
kunde ha avgett, och dessutom har några
arbetsgrupper bedrivit en utredningsverksamhet,
vars positiva resultat
också kan ifrågasättas; de har i varje
fall varit föremål för kritik. Sedan 1961
har rådet även haft att kanalisera vissa
statliga bidrag till organisationerna
samt att organisera vissa kampanjer. Så
påbörjades 1962—63 en kampanj för
rekrytering av ungdomsledare, och man
har avsett att i år starta en kampanj
med särskild inriktning på föräldraansvaret.
Den centralt planerade ledarrekryteringskampanjen
har kritiserats;
bl. a. har från ungdomsledarhåll riktats
kritik mot det centralt producerade materialet.

över huvud taget kan man diskutera
om det är lämpligt att låta ett litet statligt
organ fungera som planläggare av
kampanjer, i vilka hela det fria och fri -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till viss upplysningsverksamhet i
villiga ungdomsorganisationsväsendet
skall inordnas. De frivilliga ungdomsorganisationernas
arbete är värt all
uppskattning, vilket ofta omvittnats, inte
minst här i kammaren i går. Man
skall emellertid inte förbise — vilket ju
också påpekades i går — att mycket i
deras samhällsnyttiga insats som karaktärsdanande
och uppfostrande element
är resultatet av den frihet och frivillighet
som kännetecknat föreningslivet.
Från den utgångspunkten är det ur
principiell synpunkt inte ändamålsenligt
att ett statligt organ, som därtill enligt
omorganisationsförslaget är sammansatt
genom ett föga representativt
urval, kommer att framstå som ett slags
statlig ungdomsstyrelse, vilken känner
sig som ett överordnat organ för ungdomsorganisationerna
och handlar därefter.

Ungdomsorganisationernas möjligheter
att själva genomföra en verksamhet
som är ungdomsfrämjande har under
senare år starkt ökat genom den bidragsgivning
som sker via stat, landsting
och kommun. Det kan därför starkt
ifrågasättas om det finns behov av de
medel som kanaliseras genom statens
ungdomsråd.

För undvikande av varje missförstånd
må påpekas, att också enligt vår
uppfattning all verksamhet som går ut
på att främja ungdomens anpassning
till samhällslivet är av stor betydelse.

Vi anser emellertid att den nu aktuella
verksamheten enligt vunna erfarenheter
inte motsvarar vad man hoppats
av den, och den bygger till en del även
på principer som vi inte anser riktiga.

Därför ber jag att få yrka bifall till
den vid punkten anförda reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Endast högern har motsatt
sig förevarande anslag till upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor. Högern
yrkar rent avslag när det gäller
detta anslag och vill med andra ord

ungdomsfrågor

helt omöjliggöra det arbete som statens
ungdomsråd utför.

Herr Kaijser har visserligen här talat
vackert om allt som göres för ungdomen,
men han har förnekat betydelsen
av den verksamhet som ungdomsrådet
bedriver. Vi som står bakom utskottets
förslag anser att allt som gores
i fråga om rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor är
värdefullt, och det är just sådan verksamhet
som handhaves av statens ungdomsråd.

Det har sedan länge rätt olika uppfattning
mellan högern och oss i dessa
frågor. Högern har många gånger ansett,
att ungdomarna skall få sköta sig
själva. Det har emellertid inte visat sig
vara möjligt, och därför har man gett
allt stöd som från olika håll kan ges
med resultat att i varje fall vissa framgångar
har uppnåtts i fråga om ungdomsarbetet.

Den ståndpunkt som majoriteten intagit
är enligt mitt förmenande den
riktiga. Skulle vi i enlighet med reservanternas
förslag icke anvisa något anslag
för detta ändamål och därigenom
omöjliggöra allt arbete för statens ungdomsråd,
skulle detta i varje fall inte
gagna ungdomen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
harmed slutad, gjorde herr talmannen
enhgt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Hem Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 30—42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Ang. bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:267) och den
andra inom andra kammaren av fru
Nettelbrandt m. fl. (11:329), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om lekskole- och förskoleverksamhetens
målinriktning, utformning och

Ang. bidrag till driften av barnstugor

omfattning måtte bliva föremål för utredning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Henytson m. fl. (I: 641) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:772), i vilka föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, a) att förslag rörande
grunder för statsbidrag till barntillsynsverksamhet
i familjedaghem snarast
måtte föreläggas riksdagen samt b) att
försöksverksamhet snarast möjligt måtte
igångsättas rörande organiserad
familjedaghemsverksamhet kombinerad
med lekskoleverksamhet, organisation
för tillsyn av barn vid sjukdom m. in. i
enlighet med vad i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin m. fl. (1:642) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (11:767), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
driftbidraget för plats och år räknat
skulle utgöra vid daghem 800 kronor,
vid fritidshem 300 kronor och vid lekskolor
200 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av barnstugor för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:642 och 11:767
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:267 och 11:329
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:641 och 11:772
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till driften av barnstugor

del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:642 och 11:767
godkänna av reservanterna förordad
omfördelning av bidrag till driften av
barnstugor;

b) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Andersson i
Knäred, Löfroth och Antonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
III och IV hemställa,

III. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 267 och II: 329 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 641 och II: 722 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi har i reservation
vid den här punkten föreslagit en annan
fördelning av bidraget till driften
av barnstugor. Vi föreslår att bidraget
till lekskolor fördubblas till 200 kronor
per plats och år, att bidraget till daghem
minskas till 800 kronor och till
fritidshem till 300 kronor per plats och
år.

Vi knyter våra förslag till de principiella
synpunkter som vi anförde när
denna fråga diskuterades förra året på
grundval av den då framlagda propositionen.
Vi anser det inte riktigt att
till den grad som propositionen då
gjorde och nu gör koncentrera bidraget
till de kollektiva daghemmen. Det är
bara inom de relativt få och relativt
stora samhällen där barndaghem kan
inrättas som de yrkesarbetande mödrarna
kan få nytta av den hjälpen. De
som bor på landet och i små tätorter
kan aldrig få den högst avsevärda subvention
som den hjälpen innebär.

Det finns också vissa olägenheter
med de kollektiva daghemmen. Barn
som är infektionskänsliga eller som är
psykiskt särpräglade mår ofta inte bra
i de kollektiva daghemmen. Vi anser
att familjedaghem ur många synpunkter
är bättre än de kollektiva daghemmen.
Vi utvecklade den synpunkten
förra året.

Det kan då förefalla egendomligt att
vi inte föreslår statsbidrag till familjedaghemsverksamheten.
Det gjorde vi
inte i fjol, och vi gör det inte nu. Det
torde inte kunna undvikas att med
statsbidragen förbinda vissa krav i fråga
om tillsynstid per dag, om antalet
tillsynsdagar o. s. v., vilka krav skulle
beröva denna vårdform den elasticitet
i tillämpningen som är ett av dess karakteristika
och ett av dess mest betydelsefulla
särdrag.

Vi anser emellertid att man genom
ett mera rättvist förvärvsavdrag ger en
småbarnsmamma möjlighet att på ett
bättre sätt än nu ersätta den som ordnar
ett familjedaghem och att man på
det sättet kan ge henne större möjlighet
till valfrihet.

Vi anser också att lekskolorna från
pedagogisk synpunkt är mycket värdefulla
för de större förskolebarnen, samtidigt
som de är till god hjälp för mödrarna.
Inte minst med tanke på den
relativt höga skolpliktsåldern i vårt
land är det olyckligt att utbyggnaden
av de kollektiva daghemmen skall ske
på bekostnad av lekskolorna.

Vi vill alltså understödja den verksamhet
som det här är fråga om men
med en viss annan inriktning av bidragsverksamheten
än vad propositionen
gör. Vi anser att ett mycket viktigt
moment i den hjälp som samhället
vill ge de yrkesverksamma mödrarna
är ett förvärvsavdrag som täcker de
verkliga utgifterna för omhändertagande
av deras barn. De stora statliga subventionerna
till barndaghemmen är en
gåva till vissa privilegierade som bor
på platser där sådana hem är inrättade
eller kan tänkas bli inrättade. Ingen

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

av de övriga får ens tillnärmelsevis den
hjälpen.

Ett måttligt stöd till olika typer av
barndaghem, kombinerat med ett rättvist
förvärvsavdrag, skulle enligt vår
uppfattning betyda den bästa hjälpen.

•lag vill med dessa ord yrka bifall till
reservationen a.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Kaijser har i sitt
anförande pekat på betydelsen av lekskoleverksamheten
och dagskcleverksamheten
i olika former, och jag ber att
få instämma i vad han i detta avseende
har sagt när det gäller frågan om dessa
skolors betydelse.

De förändringar som sker i vårt samhälle,
den fortgående industrialiseringen,
i allt större utsträckning förvärvsarbetande
mödrar, boendeförhållandenas
förändringar o. s. v. gör ju att barnen
numera i viss mån lever i en annan
värld än de gjorde tidigare. Många barn
får inte längre den trygga omvårdnad
i hemmen som tidigare kunnat erbjudas,
och detta är naturligtvis motiv som
talar för en aktivare insats från samhällsorganen
när det gäller att ta hand
om barnens, eller man kanske skall säga
föräldrarnas, intressen.

Jag kommer därmed in på de problem
som behandlas i reservation b vid
denna punkt, som jag skall be att få
säga några ord om. Det gäller lekskolorna
och förskoleverksamheten samt
daghemmen. Lek- och förskolornas betydelse
som utvecklingsskapande moment
i barnens fostran erkänns numera
av de allra flesta. Intresset för denna
verksamhet är också i starkt stigande
även på mindre orter. Svårigheterna
ligger främst i att det inte finns utbildad
personal som kan ge denna verksamhet
det innehåll man väl egentligen
syftar till och som man hoppas
man skall nå fram till. Här kan man
också tänka sig olika möjligheter,
och när man skall pröva och utreda

Ang. bidrag till driften av barnstugor

olika former för denna verksamhet
bör självfallet kombinationen familjedaghemsverksamhet
och lekskoleverksamhet
ingå i denna prövning. Förutsättningen
för att dessa verksamheter
skall kunna utvecklas på det sätt som
vore önskvärt är ju att lämpliga grunder
för statligt stöd till dem kan utformas.

Utskottet säger att dessa frågor skall
behandlas av familjeberedningen, och
det kan ju vara riktigt. Det vore tacknämligt
om så kunde ske, men vi tror
dock att en snabbare och mera specialinriktad
prövning av dessa vitala spörsmål
är angelägen, och jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservation b vid
denna punkt av herr Ivar Johansson
in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Dessa frågor behandlades
ju rätt ingående vid förra årets
riksdag, då inte minst utbildningen av
lärarkrafterna vid lekskolorna var föremål
för en ganska ingående debatt. Även
avvägningen mellan olika typer av institutioner
som handhar barn har varit
föremål för åtskilliga riksdagars behandling.
Detta gör att man strängt taget
inte kan utvinna något nytt ur detta
ämne, och vi har också ansett att det
är angeläget att nu vänta och se till vilket
resultat familjeberedningen kommer.
Man bör inte nu binda sig för något
särskilt, innan man kan få en översiktlig
bild av hur man skall planera
och anlägga denna verksamhet. Utskottet
har i år den inställningen, att de
beslut som fattades förra året kan vara
vägledande tills vi får den slutgiltiga
kartläggningen över och det slutgiltiga
förslaget till hur denna fråga så småningom
skall lösas. Detta har gjort, herr
talman, att utskottet helt har kunnat
ansluta sig till departementschefens
förslag, till vilket jag alltså ber att få
yrka bifall.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till driften av barnstugor

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utöver vad utskottets
ärade talesman har sagt skulle jag vilja
tillägga några ord, eftersom man här
har hänvisat till familjeberedningen och
talat om att dessa frågor ännu inte är
färdigberedda där. Jag vill anknyta till
vad utskottets talesman sade, nämligen
att vi så sent som i fjol har haft uppe
hela denna fråga om avvägningen av
statsbidragen till daghem och lekskolor.
Det verkar som om reservanterna tycker
att riksdagens intresse i fjol var så starkt
beträffande daghemmen att de nu vill
hasta vidare och även arbeta fram lekskolorna.

När man i den första reservationen,
som herr Kaijser talade för, vill ha en
omfördelning av statsbidraget till barnstugor,
så att bidraget till lekskolorna
skulle komma att fördubblas, står ju
detta i direkt strid mot de intentioner
som riksdagen gav sin välsignelse till
i fjol, d. v. s. mot syftet att lyfta upp
daghemsverksamheten ur den stagnation
där den befann sig, medan lekskoleverksamlieten
utvecklats på daghemmens
bekostnad. Nu vänder högerreservanterna
helt sonika på hela detta problem
och beklagar det olyckliga i att
utbyggnaden av daghemmen skall ske
på bekostnad av lekskolorna. Herr Kaijser
motiverar det med hänvisning till
den relativt höga skolpliktsåldern i vårt
land. Han åsyftar tydligen sjuårsåldern,
då skolplikten inträder. Men det är ju
en åldersgräns som tillämpats i mansåldrar
i detta land med hänsyn till skolmognaden
för genomsnittet av svenska
barn, och det innebär inget nytt argument
för lekskolorna i förhållande till
argumenten i fjol och alla år dessförinnan.

Det förhåller sig annars så att antalet
daghemsplatser under en tioårsperiod
fram till 1963, då denna fråga drogs inför
riksdagen, har hållit sig oförändrat,
medan antalet gifta kvinnor som sökt
sig ut i arbetslivet ökat med 15 000 om
året. År 1954 hade vi knappt 10 000
daghemsplatser. I år har vi inte heller

mer än knappt 10 000 daghemsplatser,
medan lekskolorna ökat i snabb takt
med i genomsnitt 800 platser om året,
så att de nu kan ta emot 40 000 barn.
Denna utbyggnad av lekskolorna har
skett utan ett särskilt accentuerat statsbidrag,
kanske för att lekskolorna är
billigare att uppföra och omfattas med
mera good will även av familjer där
hustrun är helt hemarbetande och därmed
lekskolornas opinionsunderlag i
kommunerna är bredare.

Jag vill också säga några ord till herr
Jacobsson, som framförde krav på att
familjedaghemmen skulle ha statsbidrag
— i varje fall att frågan skulle tas upp
till utredning. Familjeberedningen, som
mycket riktigt sagt att vi ännu inte färdigprövat
frågan om familjedaghemmen
och fritidshemmen, har dock redan i
fjol i samband med utbyggnaden av stödet
till daghemmen sagt ifrån — inte
bara preliminärt utan ganska bestämt
—- att den inte anser att statsbidrag till
familjedaghem är särskilt lämpliga. Att
familjedaghemmen är ett förträffligt
komplement till daghemsinstitutionerna
råder ju inga delade meningar om.
Antalet familjedaghemsplatser har också
ökat kraftigt i motsats till antalet
daghemsplatser, nämligen under den
tioårsperiod jag nämnde från 1 800 till
5 000. Avgörande för frågan om statsbidrag
måste dock vara, om ett sådant
bidrag är ekonomiskt motiverat, sett i
förhållande till institutionsvården. Eftersom
kommunernas nettokostnader
för familjedaghemsverksamheten är
mindre än hälften av kostnaderna för
institutionsvården, d. v. s. cirka 12 kronor
om dagen per barn, jämfört med en
dagkostnad om 25 kronor vid institutionerna,
blir svaret på den frågan nekande.
Det är inte motiverat att införa
ett betydande administrativt merarbete
med bidragsansökningar och kontroller
av familjedaghem för de relativt små bidragsbelopp
per kommun, som det skulle
röra sig om, i synnerhet som det nya
statsbidragssystemet för daghem och
lekskolor, som riksdagen antog i fjol,

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

i:$

innebär en välbehövlig rationalisering
och förenkling av denna administration.

Jag har bara velat säga detta för att
understryka att båda reservationerna
enligt min mening är mogna att avslås
av kammaren.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att sjuårsgränsen har tillämpats mycket
lång tid bär i landet, men det är också
riktigt att man mer och mer fått klart
för sig att det är av pedagogisk betydelse
att ta hand om förskolebarnen och
bereda dem för skolarbetet. Såvitt jag
kan förstå har vi i jämförelse med en
hel del andra länder en relativt hög
ålder för inträde i skolan. Vi hade i
förra veckan besök av några engelska
journalister på resa i Värmland. De var
intresserade av skolfrågor och ställde i
det sammanhanget till mig frågan:
»Tänker ni inte införa en lägre ålder
för skolpliktens inträde?» Denna fråga
är alltså föremål för ett visst intresse
även från annat håll och inte bara från
vår sida. Det är ur den synpunkten som
vi vill ge ett visst extra stöd åt lekskolorna.

Vad sedan beträffar de kollektiva
daghemmen innebär de en mycket kraftig
subvention, som har vissa olägenheter
med sig. Bl. a. får vederbörande,
som får lämna in sina barn där, en alldeles
felaktig uppfattning om vad det
kostar att ta hand om barnen. De betalar
några kronor för det, men kostnaderna
var, som statsrådet sade redan
förra året, 25 kronor, och de kanske har
stigit något med de ökade priserna sedan
dess. Jag tror det vore mera rättvist
för barnfamiljerna i allmänhet, om
huvudvikten på stödet lades på ett rättvisande
förvärvsavdrag. Den frågan har
vi inte att behandla i dag, men jag ser
problemet på det viset.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort säga,
att av statsrådets redogörelse i viss

Ang. bidrag till driften av barnstugor
mån framgår att balansen mellan de
olika former som det här är fråga om
inte är tillfredsställande. Vi får väl
också lov att säga att de siffror som
nämnts här — även om de pekar på en
betydande ökning av lekskoleverksamheten,
ändå klart visar att man långtifrån
kan tillgodose det behov som
uppenbarligen föreligger för närvarande.

Jag tror också att en särskild utredning
som skulle avse just en samordning
av alla dessa olika former — lekskolor,
förskolor och daghem — skulle
vara önskvärd för att man skulle komma
fram till en lämplig statsbidragsgivning
och till former som på de olika
orterna, inte minst på de små orterna,
stimulerar till att få fram den
verksamhet som just lämpar sig för orten.
Jag tror också att det är angeläget
att lekskole- och förskoleverksamhetens
mål, inriktning och utformning utredes.
Det är väl kanske på det sättet
att man inte heller på den punkten i
alla avseenden riktigt funnit den rätta
formen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Till herr Jacobsson,
som talar om en särskild utredning av
dessa frågor, vill jag säga att den utredning,
som familjeberedningen presenterade
i fjol och som utmynnade i
propositionen till riksdagen, var en
mycket ambitiös utredning. Den grundade
sig bl. a. på en enkät med ett stort
antal kommuner i landet. Men så långt
som att man skulle tala om vad som är
lämpat för vederbörande kommun, såsom
herr Jacobsson antydde, kan ju
ingen statlig utredning gå. Det är kommunernas
sak att bestämma, om de vill
inrätta daghem eller lekskolor. Vi kan
bara med statsbidraget och dess konstruktion
ge en starkare uppmuntran
åt det ena eller andra tillsynsformen.

Herr Kaijser talade om subventioner

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till driften av barnstugor
och att man bara betalar någon krona
för daghemsvården. Med anledning
därav vill jag säga, att avgifterna för
daghemsvården är avpassade efter föräldrarnas
inkomster — man kan få
betala både 10 kronor och mera om
dagen, om man har inkomster därefter.
Även detta innebär en viss subvention,
det håller jag med om. Men å andra sidan
sker det en behovsprövning av
dem, som söker daghemsplatser åt sina
barn, beroende på den väldiga diskrepansen
mellan tillgången och efterfrågan
på platser. För närvarande är det
så att det stora antalet platser disponeras
av barn till ensamma mödrar.

Frågan om en lägre skolålder skall vi
inte diskutera i detta sammanhang. Det
har hittills aldrig varit motiveringen
för lekskolornas utbyggnad, att barnen
skulle komma in i vårt skolsystem tidigare.
Visst vet vi att man i vissa
främmande länder plockar in sina
barn i skolorna vid fem års ålder, men
vi har en utsträckt skoltid i andra riktningen
och långa universitetsstudier.
Jag undrar om det skulle bli någon
allmän anslutning i riksdagen till idén
att utsträcka skolåldern även nedåt.

Fru OLSSON (ep) :

Herr talman! Statsrådet Lindström
säger som motivering för att det inte
skall utgå statsbidrag till familjedaghem,
att det är en billig form. Just detta
att det är en billig form tycker jag
i stället motiverar att kommunerna
uppmuntras genom bidrag till denna
form av barntillsyn. Det är väl så för
samhället såväl som för oss själva, att
vi bör se på det som är billigt och inrätta
oss efter det.

Vad det gäller familjedaghemmen ser
jag där även andra fördelar. Del kan
väl de flesta gånger ordnas så att mamman
inte får så långt, när hon på morgonen
skall lämna sitt barn till detta
hem. Det blir bekvämare för modern.
Vi kan väl också där få sysselsättning
för en del kvinnor som inte har så lätt

att få något arbete. En mamma kan
t. ex. jämsides med att hon sköter silt
eget barn ta emot barn från grannen,
och en något äldre kvinna som har
fostrat sina egna barn kan väl med litet
utbildning för detta arbete ta emot
barn för dagtillsyn. Men det allra viktigaste
i sammanhanget tycker jag är
att familjedaghemmen är den barnvänligaste
formen. Inget ont sagt om dagbarnhemmen
— inte alls -— men jag
tror att det för en hel del barn är bättre
att få vistas i ett familjedaghem med
bara några stycken barn.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I,
därefter särskilt i fråga om mom. IT
samt vidare särskilt rörande mom. Ill
och IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
43 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

IT»

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intugit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. III och IV framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobssson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
43 mom. III och IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Anslag till ferieresor

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 40.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 44

Anslag till ferieresor

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 416, av herr Sveningsson,
och II: 498, av fru Kristensson, såvitt
nu vore i fråga, till Ferieresor för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 416
och II: 498 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte till Ferieresor
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 900 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
416 och II: 498, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor;

b) till Ferieresor för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 900 000
kronor.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till ferieresor

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt och de
som följer närmast, alltså nr 44, 45 och
46, har vi fogat reservationer. Samtliga
tre reservationer är gamla bekanta.

Vad punkten 44, som gäller ferieresor,
beträffar anser vi, att med hänsyn
till den allmänna standardutvecklingen
en höjning av den enskildes avgifter
för ferieresor bör kunna genomföras.
Vi föreslår en höjning av dessa avgifter
med 10 kronor. Egenavgifterna skulle
därigenom komma att bli för ferieresor
för barn till enskilt hem 15 kronor
och för ferieresor för husmödrar till
semesterhem 10 kronor och till enskilt
hem 20 kronor. De särbestämmelser,
som gäller för barn från flerbarnsfamiljer
och för barn till ensamstående
mödrar, bör dock bibehållas oförändrade.

Med herr talmannens tillstånd ber
jag att få motivera även våra reservationer
till de båda övriga punkterna.
Vad gäller punkten 45 angående bidrag
till driften av semesterhem vill jag erinra
om att bidrag till semesterhem utgår
med 2 kronor 50 öre per gäst och
dag under förutsättning att vederbörande
landsting betalar 1 krona 50 öre
per gäst och dag. Beloppen var för sig
och tillsammantagna är så små att de
spelar mycket liten roll. Dessutom förhåller
det sig faktiskt så, att intresset
för vistelse på semesterhem av det slag
det här gäller har minskat, och några
hem har nedlagts. Enligt vår mening
behöver anslag för ändamålet numera
inte anvisas.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester
(punkten 46) kan utgå
med högst 200 kronor. Även detta belopp
är så pass ringa, att det inte kan
ha någon väsentlig betydelse för att
husmödrar skall kunna komma i åtnjutande
av semestervistelse.

Under förevarande punkt, nr 44, ber
jag endast att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I det underliga språk
vi ofta här använder ingår orden »gamla
bekanta», och dessa ord använde även
herr Kaijser. De frågor det här gäller
är så pass gamla bekanta, att vi är tämligen
trötta på de reservationer som
högern fört fram som gamla bekantskaper.
Detta har gjort att jag tror att jag
här kan gagna kammaren med att kort
och gott yrka bifall till utskottets förslag
på de punkter herr Kaijser nyss
berört.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ang. bidrag till driften av semesterhem — Ang. stipendier för underlättande av

husmoderssemester

flinnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 23.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 45

Ang. bidrag till driften av semesterhem

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 416, av herr Sveningsson,
och II: 498, av fru Kristensson,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till driften av semesterhem för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
460 000 kronor.

1 de likalydande motionerna 1:416
och II: 498 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1964/
65 till Bidrag till driften av semesterhem
av 460 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Per Petersson, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:416 och
11:498, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,

2 Första kammarens protokoll 196i. Nr 21

först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 46

Ang. stipendier för underlättande av
husmoderssemester

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 416, av herr
Sveningsson, och II: 498, av fru Kristensson,
såvitt nu vore i fråga, till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:416
och II: 498 hade, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret
1964/65 till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester av 1 000 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 416 och II: 498, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till karolinska sjukhuset

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 47—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Anslag till karolinska sjukhuset

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65, dels ock
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 67 160 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson in. fl. (I: 113) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gomér m. fl. (II: 145), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte under förevarande anslag anvisa
67 218 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och herr Hilding (I:
514) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén och herr Keijer
(11:618), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle 1. besluta, att från och med
den 1 juli 1964 inrätta en biträdande

överläkartjänst i Ae 27 för handkirurgi
med särskild hänsyn till reumatikerrchabilitering
vid karolinska sjukhusets
plastikkirurgiska avdelning, 2. uppräkna
förevarande anslag med för genomförande
av förslaget under 1. erforderliga
medel;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall väckt motion (11:637).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:113 och 11:145, 1:514 och
11:618 samt 11:637, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 67 160 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Nils Theodor Larsson,
Andersson i Knäred, Löfroth och Antonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:113 och 11:145 ävensom med avslag
på motionerna 1:514 och 11:618 samt
II: 637, förstnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari förordat;

Onsdagen den 29 april 1994

Nr 21

I») godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare frän och med
hudgetåret 1994/95;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlö ningar

för budgetåret 1994/95 anvisa
ett förslagsanslag av 97 218 000 kronor.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Värdet av en kvalificerad
och tillräckligt omfattande rehabiliteringsverksamhet
är av största betydelse.
Om vi skall gå vidare med sjukvården
i vårt land får vi inte försumma
detta vårdområde. Det är ju många
människor som drabbas av sjukdomar
som leder fram till att en partiell invaliditet
uppstår. Det kan vara sjukdomar
av olika slag, som förorsakar detta och
inte minst är det olycksfallen som nedsätter
många människors förmåga att
leva ett normalt liv.

Jag tror inte att man kan understryka
tillräckligt värdet av att just denna
vårdform måste få de resurser den behöver
för att kunna fylla sin betydelsefulla
uppgift.

En upprustning och utbyggnad på rehabiliteringsverksamhetens
hela fält i
dess vidaste mening bör enligt vårt förmenande
komma till stånd. De institutioner
som har möjlighet att göra kvalificerade
och grundläggande insatser
på rehabiliteringens område måste utbyggas.
Det är främst forskningen och
utbildningen som är avgörande för verksamhetens
utveckling, både kvantitativt
och kvalitativt.

Under denna punkt gäller det anslagen
till karolinska sjukhuset, och man
måste säga att den förstärkning beträffande
personal som har begärts är mycket
befogad. Vi vet att man vid karolinska
sjukhuset på vissa avdelningar,
framför allt på avdelningarna för fysioterapi
och medicinsk rehabilitering,
utbildar folk som skall gå vidare ut på
områdena när vi får denna verksamhet
mera utbyggd.

I reservationen under punkt 107 förordas
den lilla förstärkning, som pen -

Anslag till karolinska sjukhuset

ningmässigt inte skulle komma att röra
sig om mer än 58 000 kronor, för att få
en sjukgymnasttjänst och två tjänster i
arbetsterapi.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill liksom herr Harald
Pettersson understryka värdet av
en väl kvalificerad rehabiliteringsverksamhet.
Det är viktigt för vårt samhälle,
inte minst med dess stora behov av
arbetskraft. Jag vill i likhet med herr
Pettersson yrka bifall till reservationen.

Men jag vill dessutom gå något längre
och även yrka bifall till motionsparet
1:514 och 11:618 angående inrättande
av en biträdande överläkartjänst vid karolinska
sjukhusets plastikkirurgiska avdelning
för handkirurgi med särskild
hänsyn till reumatikerrehabiliteringen.

Som vi vet är den kroniska ledgångsreumatismen
en av våra största och svåraste
folksjukdomar. Den medför ofta
eu invaliditet, som gör individen arbetsoförmögen,
och ger ej sällan missprydande
deformiteter, som kan innebära
ytterligare psykisk belastning. De senaste
decenniernas medicinska framsteg
har emellertid lett till en mera positivattityd
mot och aktiv behandling av
denna sjukdom. Patienter som tidigare
betraktats som vårdfall är nu rehabiliteringsfall.
Den rekonstruktiva kirurgien
har kommit att spela en allt större
roll. Särskilt har korrektionen av handdeformiteter
vid denna sjukdom visat
sig vara ett betydelsefullt och snabbt expanderande
arbetsområde. Det gäller inte
bara att återställa handen som griporgan.
Såväl ur smärtlindringssynpunkt
som ur utseendesynpunkt kan ingrepp
vara motiverade, felställningarna är ofta
vanprydande.

I vårt land har vi särskilt i Lund och
i Stockholm satt i gång en mycket framgångsrik
rehabiliteringsverksamhet i
detta avseende.

Det opereras hundratals människor

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till karolinska sjukhuset
om året, hos vilka antingen arbetsförmågan
återställes eller man sätter dem
i stånd att klara sina dagliga sysslor
utan hjälp, när de icke tidigare kunnat
så göra.

Detta är ett enormt arbetsfält med
långa köer av folk, som vill få hjälp.
Man har sökt lösa det med provisorier
såväl i Lund som i Stockholm. I Lund
har landstinget varit välvilligt, men i
Stockholm har det varit svårare att på
en statlig institution, som karolinska
sjukhuset är, få arbetsförhållandena bra
ordnade. Det vore synnerligen tacknämligt
att få en sådan tjänst, som här föreslås,
därför att det i Stockholm finns
en utomordentligt duglig kraft, nämligen
doktor Bäckdahl, som verkat där
i många år och som därigenom skulle
kunna permanent knytas till sjukhuset.
Detta är en angelägen åtgärd, som kostar
relativt litet.

Med hänvisning till dessa synpunkter
yrkar jag bifall dels till den till punkten
fogade reservationen, dels till motionerna
1:514 och 11:618.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Alla är vi intresserade
av att sjukvården upprustas på ett tillfredsställande
sätt. Vad nu gäller karolinska
sjukhuset har det ju blivit allt
värre och värre att med de trånga förhållanden,
som där råder, kunna inpassa
allt. Detta har gjort att det tillsatts
en utredning, som skall arbeta på att
söka lösa alla problem vad gäller sjukvården
i storstockholmsområdet.

I avvaktan på resultatet av denna utredning,
som har att framkomma med
förslag om organisation, har man svårligen
kunnat tillmötesgå alla anspråk
som har ställts. Det visar sig ju även
att den motion, som herr Edström nyss
talade för, icke har tillstyrkts av en enda
ledamot i statsutskottet. Den enda
partivännen till herr Edström som har
givit till känna någon annan mening än
utskottsmajoritetens är herr Löfroth i

andra kammaren, som anslutit sig till
den reservation som herr Harald Pettersson
här har talat för. Men han bär
inte antytt att han är beredd att tillstyrka
den nu av herr Edström förordade
motionen.

Den utredning som har kommit i gång
och så småningom skall framlägga sina
förslag till organisation och annat har
emellertid inte förhindrat att en viss
upprustning har skett. Vi kan ju se av
statsutskottets handlingar, att för det
budgetår som nu skall börja har en avsevärd
uppskrivning av antalet tjänster
ägt rum. Inte mindre än 77 nya tjänster
inrättas under nästa budgetår, därav 8
läkartjänster. Så alldeles still står det
ju inte. Dessutom har det sedan femte
huvudtiteln presenterades riksdagen
framlagts förslag om en ökad sjukgymnastutbildning.

Allt detta tillsammantaget gör att man
med tämligen stor förtröstan kan acceptera
vad statsutskottet här föreslår, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
såvitt avsåge motionerna 1:514 och
II: 618 samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge motionerna 1:514 och
11:618, fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till denna hemställan,
dels ock bifall till ifrågavarande motioner.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen
beträffande utskottets hemställan utom
i vad avsåge motionerna 1:514 och

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Om inrättande av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar vid akademiska

sjukhuset i Uppsala

11:618 propositioner, först på bifall Punkten 116

till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
vad utskottet hemställt, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
107 utom i vad avser motionerna I: 514
och II: 618, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 30.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 108—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om inrättande av en överläkartjänst för
alkoholsjukdomar vid akademiska sjukhuset
i Uppsala

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionen 11:500, av herr
Lundberg,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i
Uppsala, som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1964 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för akademiska sjukhuset
i Uppsala, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 7 020 000 kronor.

I motionen 11:500 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta att inrätta en
överläkartjänst för alkoholsjukdomar
vid akademiska sjukhusets psykiatriska
klinik i Uppsala.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Kaijser, Nils Theodor
Larsson, Per-Olof Hanson, Per Petersson
och Staxång, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Löfroth,
Antonsson och Turesson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 500,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av en överläkartjänst för

sjukhuset i Uppsala

Uppsala, som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1964 samt reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för akademiska sjukhuset
i Uppsala, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 7 070 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt är närmast föranledd av en
motion av herr Lundberg i Uppsala,
som gäller inrättande av en överläkartjänst
för alkoholsjukdomar vid akademiska
sjukhusets psykiatriska klinik i
Uppsala. Såvitt vi kan bedöma föreligger
här ett starkt dokumenterat behov,
tv det gäller att nå en sådan avlastning
av kliniken, att den kan fullgöra sina
undervisnings- och forskningsuppgifter,
och dessutom är denna klinik också en
riksklinik för vården av alkoholsjuka.

Det förhållande som på detta sätt råder
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
är ingalunda enastående för detta sjukhus.
Förhållandena är desamma på
många håll i landet. Man måste emellertid
börja någonstans och försöka åstadkomma
en avlastning, och det är därför
vi ansett oss böra biträda motionen
på denna punkt. Vi kan inte anse det vara
rimligt att ha psykiatriska kliniker,
som till stor del fungerar som alkoholkliniker,
utan att det finns någon som
har till speciell uppgift att ägna sig åt
just denna verksamhet.

Med anledning därav har vi reservanter,
företrädare för samtliga oppositionspartier,
ansett oss böra biträda motionsyrkandet.
Jag ber alltså få yrka
bifall till reservationen vid denna punkt
av herr Ivar Johansson m. fl.

alkoholsjukdomar vid akademiska

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är inte rimligt att
vägra att inrätta denna tjänst, säger
herr Per Jacobsson i dag. Han tyckte
tydligen att det var rimligt i fjol, ty då
var utskottet fullkomligt enhälligt när
det gällde att avvisa en likadan motion.

Förhållandena har emellertid sedan
dess blivit något annorlunda vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, såvitt jag
har förstått, genom att en vårdanstalt
för alkoholmissbrukare har inrättats
där. Det är en anstalt som har tillkommit
på sedvanligt sätt med stöd från
staten, som även har bidragit till driften.

Det har emellertid ansetts att inrättandet
av den tjänst som föreslås i någon
mån skulle rubba vissa andra ting.
I varje fall har vid akademiska sjukhuset
i Uppsala en personalförstärkning
kunnat åstadkommas, men man har
trots detta inte velat vara med om att
inrätta just denna tjänst.

Nu förhåller det sig också så, att en
hel del av det som rör alkoholistvården
inom vår sjukvård över huvud taget
under senare år har förts över på kommunerna,
vilka står som huvudmän. Det
var därför ganska överraskande när —■
som herr Per Jacobsson nu säger —
oppositionspartierna »enhälligt slöt upp
kring herr Lundbergs motion». Man
skall inte skvallra ur skolan, men det
var någon som sade — inget namn —
att herr Lundberg så ofta har velat vara
snäll mot oppositionen, så nu kan
oppositionen vara snäll mot herr Lundberg.
Det är klart att man kan resonera
så där, utan att det är fråga om något
allvarligt menat argument. Det är dock
ett försök att visa att den ensamme motionären
i andra kammaren, som tillika
är ordförande i sjukhusdirektionen i
Uppsala, skulle få stöd från något håll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar vid akademiska

sjukhuset i Uppsala

Herr JACOBSSON, FEB, (fp):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Lundberg i Uppsala är ensam jagande
varg inom sitt eget parti i detta fall,
men det har inte hindrat oss från att
försöka bedöma denna fråga från de
utgångspunkter som man givetvis bör
bedöma den ifrån. Vi har då kommit till
den slutsatsen, att det här gäller en
fråga som det är angeläget att lösa, och
lösa på just det sätt som motionären
föreslagit.

Som jag påpekade i mitt första anförande
är det inte bara vid sjukhuset i
Uppsala som det råder allvarliga missförhållanden
just i detta avseende; det
är likadant vid många andra sjukhus,
men vi har inte haft tillfälle att ta ställning
till några andra tjänster än den
som diskuteras i dag. Dock vill jag
hoppas att det skall bli möjligt att utveckla
denna verksamhet i fortsättningen,
så att man så småningom kommer
fram till de vårdformer och behandlingsmöjligheter
som just på detta område
och just nu ter sig utomordentligt
angelägna.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag tycker nog att det
var en rätt underlig argumentering som
min namne kom med. Jag kan försäkra
honom, att om det mot förmodan någon
gång skulle inträffa att herr Birger Andersson
kom med en framställning, som
oppositionen ansåg sig böra stödja, så
kan också herr Birger Andersson räkna
på oppositionens stöd.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson var
ledsen över att oppositionen bara haft
möjlighet att yttra sig över just denna
professur. Det tillfället hade oppositionen
dock även i fjol, men då sade oppositionen
nej. Oppositionspartierna
har alltså ändrat mening.

Vad sedan gäller min namne från
Örnsköldsvik och hans löfte att stödja
mig, om jag kommer med en sådan
motion som den här föreliggande, så
vill jag påpeka att oppositionen redan
har lämnat mig ett sådant stöd, när oppositionspartiernas
representanter i
statsutskottet föll ifrån en egen motion
och tillstyrkte en motion av herr Per
Bergman och mig, om vilken vi skall ha
en gemensam omröstning något av de
närmaste sammanträdena.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det faktum att oppositionen
tar hänsyn till det sakliga i frågorna
tycker jag visar hur stark oppositionen
är. Och jag är glad över att
också herr Birger Andersson lyckats
åstadkomma en så starkt sakligt motiverad
motion att den vunnit oppositionens
bifall.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
vitsorda vad motionären har framhållit
när det gäller angelägenheten av att
man får en förstärkning just på detta
vårdområde. Men såvitt jag, som inte
så ingående sysslat med sjukvårdsfrågorna,
har mig bekant så gör sig väl
sådana behov gällande även på andra
vårdområden, och följaktligen har man
här att ta ställning till en avvägning.

Jag för min del godtar den avvägning
som regeringen och utskottet har
gjort, och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
116, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 72.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 117—132

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133

Anslag till statens arbetsklinik
i Stockholm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens arbetsklinik i Stockholm
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 653 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 107 nämnda
likalydande motionerna 1:113 och II:
145, i vilka hemställts, såvitt nu vore i

fråga, att riksdagen måtte under förevarande
anslag anvisa 775 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Carlqvist m. fl. (I: 164) och den andra
inom andra kammaren av herr Henningsson
m. fl. (11:218), i vilka föreslagits,
att riksdagen skule besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en inventering av samtliga handikappproblem
över hela landet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:283) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin in. fl. (11:355), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte 1) i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att frågan om förläggning
av patienter vid statens arbetsklinik
måtte lösas utan dröjsmål, ävensom bemyndiga
Kungl. Maj:t att anslå härför
erforderliga medel, 2) besluta inrätta
en tjänst som forskarassistent för rehabiliteringsforskning
vid statens arbetsklinik
och därför till Statens arbetsklinik
i Stockholm för budgetåret 1964/65
under femte huvudtiteln anvisa ett i
jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 35 000 kronor förhöjt reservationsanslag
om inalles 688 000 kronor, 3) i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om frågor, som rörde de handikappades
möjligheter till semester och
fritidssysselsättning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:113 och 11:145
samt I: 283 och II: 355, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
arbetsklinik i Stockholm för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 653 000 kronor;

II. att motionerna I: 283 och II: 355,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

III. att riksdagen matte i anledning
av motionerna I: 104 och 11:218 i skrivelse
till Kung], Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört i fråga
om inventering av de handikappades
problem.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Andersson i
Knäred, Löfroth och Antonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:283 och 11:355 ävensom med bifall
till motionerna 1:113 och II: 145, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Statens arbetsklinik i Stockholm för
budgetåret 1904/05 anvisa ett reservationsanslag
av 775 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:283 och II: 355, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 164 och II: 218 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt gäller dels förhållandena vid
statens arbetsklinik i Stockholm och
dels uppräkning av anslaget till kliniken
för förstärkning av klinikens resurser
till forskning m. m.

Det är ju känt att förhållandena vid
kliniken är mindre tillfredsställande.
Den saken påtalades i en interpellation
för något år sedan, varvid socialministern
antydde att en lösning var under
utarbetande. Denna fråga är ju inte endast
en trivselfråga för de patienter
som vistas vid kliniken utan även en
viktig praktisk fråga för personer med

svåra rörelsehämningar av olika slag,
för vilka det har utomordentlig betydelse
att bostäderna är något så när
bekväma och belägna på lämpligt avstånd
från kliniken.

Utskottet är i sin skrivning tämligen
välvilligt till de olika motionsyrkandena,
men jag tycker nog att man genom
vissa glidande formuleringar försöker
undvika att komma fram till vad som
borde ha varit den naturliga slutsatsen,
nämligen ett bifall till motionsyrkandena.
Det gäller ju här också angelägenheten
av, såsom vi framhållit i reservationen,
att en kvalitativt högtstående
rehabiliteringsverksamhet främjas
och den betydelse arbetsklinikens
forskningsinsatser har i samband med
inrättande av verkstäder för skyddad
sysselsättning m. m. Det är ju viktigt
inte bara för själva denna klinik utan
för rehabiliteringsverksamheten över
huvud taget att forskningssidan blir väl
tillgodosedd, och det är de möjligheterna
man vill försöka utveckla just vid
den här kliniken.

Vi har också i motionsyrkandena tagit
upp problemet om de handikappades
möjlighet till semester och fritidssysselsättning.
Likaså har vi tillstyrkt
yrkandet rörande inventering av möjligheterna
till fritidssysselsättning och
semester för handikappade, som särskilt
bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Reservationen utmynnar i ett yrkande
om uppräkning av anslaget till kliniken
med sammanlagt 122 000 kronor,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, som avgivits
av herrar Ivar Johansson och Axel Johannes
Andersson in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson har ju
erkänt att utskottet på många punkter
varit tillmötesgående mot motionärerna.
I allt har dock inte motionsyrkandena
kunnat tillstyrkas.

Vi har inte kunnat vara med om den

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

större uppräkning av antalet tjänster
som föreslås i reservationen. Utredningar
pågår beträffande rehabilitering
och annat, vilket gör att man ännu inte
riktigt vet hur den slutliga organisationen
skall se ut. Arbetsklinikens verksamhet
är också i någon mån organiskt
sammankopplad med frågan om sjukhusutbyggnaden
i Stockholm. Detta har
gjort att vi icke kunnat sträcka oss
längre i tillmötesgående mot motionärerna,
men vi har i vart fall sökt att på
allt sätt tillmötesgå berättigade anspråk
och visa att vi alla är lika angelägna
om att det verkligen sker någonting på
detta område.

I förvissning om att man undan för
undan skall kunna förbättra denna
verksamhet ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningspropositionen av följande
lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
133, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 43.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 13b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ortopediska hjälpmedel m. m.
att gälla från och med den 1 juli 1964,
dels ock till Bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m. för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 18 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson (I; 172) och den andra
inom andra kammaren av fru Ekroth
in. fl. (11:213), i vilka hemställts, att
riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag till medelsanvisning under förevarande
anslag, måtte, med godkännande
jämväl i huvudsak av de av Kungl.
Maj :t förordade ändringarna av grunderna
för bidrag, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att vid utformandet av
ifrågavarande bestämmelser i motionerna
anförda synpunkter måtte beaktas;

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göran Karlsson och Lars Larsson
(1:175) samt den andra inom andra
kammaren av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl. (II: 214);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göran Karlsson och Paul Jansson
(I: 176) samt den andra inom andra
kammaren av fru Holmquist m. fl. (II:
220), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte besluta utvidga ordinationsrätten
för ortopediska hjälpmedel till läkare
vid neurologiska, reumatologiska, infektions-
och rehabiliteringskliniker samt
för hjälpmedel för handikappades dagliga
livsföring till tjänsteläkare;

dels de under punkten 133 nämnda
likalydande motionerna 1:283 och II:
355, såvitt nu vore i fråga;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Jåderberg m. fl. väckt motion (II:
351).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt de avsåge frågan om bidrag till
anskaffande av ledarhundar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 283 och II: 355, I:
175 och II: 214, 1:172 och II: 213 ävensom
1:176 och II: 220, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1964 förordade ändringar
av grunderna för bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m„ att gälla från och
med den 1 juli 1964;

III. att motionen 11:351 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte till Bidrag till
ortopediska hjälpmedel in. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 18 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fru Wallenthcim,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa delar erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet hort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:172 och 11:213 ävensom
med avslag å motionerna I: 175 och II:
214, 1:176 och 11:220 samt 1:283 och
11:355, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, i huvudsak godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1964 förordade ändringar avgrunderna
för bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m., att gälla från och med
den 1 juli 1964, samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att vid utformandet
av ifrågavarande bestämmelser
i motionerna I: 172 och II: 213 anförda
synpunkter måtte beaktas.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! De handikappades livssituation,
behov och möjligheter har på
senare tid förts under strålkastaren.
Samhällets ökade ansträngningar för att
förbättra de handikappades förhållanden
kan bland annat avläsas i förevarande
punkt, nr 135, i statsutskottets utlåtande
över socialhuvudtiteln, vilken
punkt gäller anslag till olika tekniska
hjälpmedel.

Sedan år 1960 har bidragsgivning till
dylika hjälpmedel för den dagliga livsföringen
pågått såsom försöksverksamhet.
Utöver en betydande anslagshöjning
föreslår departementschefen, med
bifall av utskottet, att denna försöksverksamhet,
vilken betraktas som mycket
betydelsefull, skall permanentas.
Allt detta är mycket glädjande — utom
på en punkt, nämligen när det gäller
det tänkta systemet att lägga ordinationsrätten
beträffande dessa hjälpmedel
hos läkare vid ortopedisk lasarettsklinik,
vanföreanstalt eller motsvarande
eller hos läkare, som har tillsyn över
träningslägenhet. Det synes mig alldeles
uppenbart, att det stora värdet av den -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

na speciella hjälpform krymper betänkligt
med en sådan anordning.

När administreringen av denna försöksverksamhet
anförtroddes åt De vanföras
riksförbund skedde det för att
verksamheten skulle få en så enkel utformning
som möjligt. Det har ju också
varit fallet. Till en ingalunda knapphändig
ansökningshandling har fogats ett
tillstyrkande intyg om invaliditetens art
och grad samt om behovet av ifrågavarande
hjälpmedel. Detta intyg har utfärdats
av folk i ansvarsställning, exempelvis
kurator, distriktssköterska eller
liknande, alltså av personer som har
direktkontakt med den sökande i hans
eller hennes miljö. Detta system har såvitt
jag vet fungerat bra.

Rätten att ordinera en mängd av dessa
tekniska hjälpmedel — t. ex. sådana
som avser att underlätta på- och avklädning
och förflyttning i bostaden, intagande
av måltider in. m., över huvud
taget åtgärder för att hjälpa de handikappade
i den dagliga livsföringen —
vill man nu lägga på de specialister som
jag nyss nämnde. Förutom att en sådan
anordning måste medföra en våldsam
expansion av deras arbetsbörda, naturligtvis
till ohägn för andra som verkligen
är beroende av deras hjälp, kan ju
dessa människor inte alls på samma
sätt som de befattningshavare, som De
vanföras riksförbund utnyttjat, bedöma
det miljöbetingade behovet av tekniska
hjälpmedel. Dessa läkare kan rimligtvis
inte heller tänkas ha någon överblick
över alla de tekniska hjälpmedel som
finns att tillgå för att klara vardagens
svårigheter. Detta kan de naturligtvis
göra i ännu mindre utsträckning med
hänsyn till den ökade mängd av hjälpmedel
som med all visshet kommer att
finnas på marknaden.

Nämnden för ortopediska hjälpmedel
är också starkt kritisk i sitt yttrande i
fråga om den föreslagna ordinationsbestämmelsen.
Nämnden anser att ordinationsrätten
för tekniska hjälpmedel, som
icke är ortopediska, skall tillkomma läkare,
vilkas utbildning och erfarenheter

svarar mot det handikapp varom det är
fråga. Den uppfattningen liar man numera
även på ortopediskt håll.

Det föreslagna systemet skulle kunna
leda till följande situationer. Den handikappade
måste ta ledigt från ett eventuellt
förvärvsarbete, kanske under eu
betydande tid, för att ta sig till dessa
specialister. Resan får vederbörande ersättning
för genom sjukförsäkringen,
men arbetsinkomsten går förlorad.
Många kan över huvud taget inte ta sig
till doktorn utan hjälp av vårdare eller
någon annan person. Den hjälpen kan
ofta vara svår att anskaffa och dessutom
betyder den en utgift för dessa människor
som ofta är betungande. De långa
väntetider som detta måste medföra, de
praktiska dagliga påfrestningarna och
den psykiska press som de förståeligt
nog medför är andra konsekvenser av
de krångliga bestämmelserna, som man
bör lägga i vågskålen. För övrigt har
man inte alltid grejorna hemma just
den dagen man får intyget.

Detta är enligt min mening inte bra.
Det svär så påtagligt mot det som vi
allesammans är ute efter, nämligen att
på bästa sätt hjälpa de invalidiserade.

Det finns en synpunkt till. Många
friska — ofta på väg mot förslitning —
måste om och om igen under dagen hjälpa
den skadade i alla möjliga situationer.
Att onödigtvis binda människor vid
denna passning, som kan avstås med
hjälp av tekniska grejor, kan ju inte
gärna vara tillfredsställande. Och alla
vet vi ju, att vad invaliderna själva innerligen
vill är att klara sig på egen
hand. Enklare tekniska hjälpmedel av
standardtyp bör enligt min mening kunna
anskaffas utan omständliga bestämmelser
och onödig omgång, så mycket
mer som det här är fråga om en bidragsgivning
där risken för missbruk får anses
vara minimal.

Jag anser, herr talman, att man också
i fortsättningen bör kunna godta den
intygspraxis som utformats under försökstiden
och mot vilken, såvitt jag vet,
ingen erinran har rests.

Onsdagen den 29 april 19(>4

Nr 21

Ang

.lag yrkar därför bifall till reservationen
vid punkten 135.

Häri instämde fru Nilsson (s).

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
på den här punkten kan jag nöja
mig med att instämma i vad fru
Wallentheim sagt och i det yrkande
hon ställde om bifall till reservationen.
Möjligtvis med det lilla tillägget, att om
riksdagen beslutar i enlighet med det
förslag som föreligger från utskottet
och som innebär ganska hårda krav i
fråga om ordination, så är det troligt
att dessa bestämmelser också kommer
att tillämpas för den bidragsgivning
som förekommer i en del landsting
som har en rätt betydande verksamhet
på det här området. Det skulle enligt
mitt förmenande vara olyckligt, ty då
skulle också den bidragsverksamheten
bli starkt begränsad. Jag är övertygad
om att många av dem, som behöver
dessa små tekniska hjälpmedel, skulle
avstå från att söka bidrag om det skulle
bli en omständlig procedur, vilket
det måste bli enligt utskottets förslag.

Jag vill därför bara kort och gott
instämma i fru Wallentheims yrkande
om bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan också ansluta
mig till den motivering som fru Wallentheim
anförde beträffande hur hon
ser på problemen. Däremot kan jag inte
ansluta mig till den slutsats hon drar
av sitt resonemang. Jag är nämligen
övertygad om att man måste gå vidare
och inte bara ha denna prövning hos
ortopederna, utan också låta den gå
till andra specialister, neurologer
o. s. v. Det blir så att säga en halvmesyr,
som fru Wallentheim reserverar
sig till förmån för.

Jag instämmer helt och hållet med
fru Wallentheim när hon talar om de
små ting, som skadade kan ha till hjälp,

bidrag till ortopediska hjälpmedel m. in.
ty beträffande dem finns det ingen anledning
att ha den ingående prövning
som här har föreslagits. Men i huvudsak
tror jag att det vore riktigt att man
biföll den motion, som bl. a. jag har
undertecknat och i vilken begärs att
också neurologer, reumatologer o. s. v.
skall få utfärda intyg.

Som det nu är kan jag inte yrka bifall
till denna motion. Och med hänsyn
till att det skiljer så litet mellan
utskottsmajoriteten och fru Wallentheims
reservation kommer jag att följa
utskottets förslag, och jag ber att få
yrka bifall till det. Jag lovar emellertid
att ta upp resonemang i frågan med
socialministern vid ett annat tillfälle,
ty jag tror att man måste komma fram
till en annan prövning än den som nu
företagits. I dag kan jag emellertid, som
sagt, inte gå längre.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När utskottets tredje
avdelning behandlade propositionen
och den mångfald av motioner, som förelåg
på denna punkt, skedde detta både
med allvar och med intresse för de
människor som det närmast gäller. I
avdelningen var vi också eniga om det
förslag som här föreligger. Vi var nämligen
av den uppfattningen att om man
skall värna om de människor, som behöver
hjälpmedel, så skall sakkunnigt
folk få sköta utprovningen av allt det
som de människor behöver som söker
bidrag till olika ortopediska hjälpmedel.

Avsikten är att det skall ordnas s. k.
träningslägenheter, där de som är i
behov av olika hjälpmedel inte bara
skall få dessa inpassade utan också
skall få lära sig att använda dessa olika
ting. Det är ur många synpunkter värdefullt
att detta skötes på ett sakkunnigt
sätt.

Jag skall gärna hålla med herr Göran
Karlsson — han är ordförande i De
vanföras riksförbund och har sysslat
åtskilligt med detta spörsmål — om att

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

vissa småting skulle kunna undantagas,
och jag hoppas att det samtal han kommer
att ha med socialministern skall
klara upp vissa av bekymren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag skall be att för avdelningens
ärade ordförande få understryka
vad jag tidigare har sagt, nämligen
att mitt inlägg inte avsåg de tekniska
hjälpmedel som behöver inprovas,
alltså inte de rent ortopediska,
utan vad jag närmast sysslade med var
tekniska hjälpmedel av enklare slag
och av standardtyp, vilka de handikappade
måste ha för den dagliga livsföringen.
Jag kan inte inse att det måste
vara nödvändigt för alla som behöver
en kranöppnare eller en strumppåtagare
att besöka en sådan här träningslägenhet.
Det finns inte heller så många
sådana lägenheter, och många människor
får det bara med det tänkta systemet
mer besvärligt än det behövde vara.

Jag tror inte heller att det finns någon
motsättning mellan herr Göran
Karlsson och mig. När jag underströk
betydelsen av dessa för den dagliga
livsföringen möjliga hjälpmedel så
hade jag naturligtvis inte alls någon
annan uppfattning än herr Göran
Karlsson, i den delen att vissa andra
tekniska hjälpmedel borde få ordineras
också av sådana andra specialister
som han talade om.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I denna intrikata fråga
begärde jag ordet närmast på grund
av vad herr Birger Andersson sade beträffande
de träningslägenheter och de
träningskök som vi har. Det egendomliga
är att dessa träningslägenheter och
träningskök nästan aldrig hör till ortopcdisk
klinik. Som ett exempel kan
jag nämna att vi på min klinik har ett
sådant träningskök, som vi själva skö -

ter. Sedan måste patienterna skickas
över till ortopediska kliniken för att få
intyg för statsbidrag till de av oss utprovade
hjälpmedlen, vilket absolut inte
är det enklaste tillvägagångssättet.
Det finns heller inte någon motivering
för detta, eftersom vi själva är mera
kompetenta att avgöra vilka hjälpmedel
vederbörande behöver.

Ur den synpunkten hade det varit
tacknämligt, om utskottet hade bifallit
motionen av herrar Göran Karlsson och
Paul Jansson samt fru Holmqvist. Det
hade varit ett steg i rätt riktning. Men
det räcker inte med detta. Vi behöver
komma ett steg till. Även om jag inte
kan gå så långt som fru Wallentheim,
måste det bli ett enklare tillvägagångssätt.

Eftersom frågan är så svår som den
är ansluter jag mig nu emellertid till
utskottets ståndpunkt, men jag vill
samtidigt nämna att det är nödvändigt
att vi kommer fram till en prövning av
detta problem och en bättre ordning i
framtiden.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Även om denna fråga
kanske på sitt sätt tillhör de mera administrativa,
vill jag ändå här göra några
korta kommentarer.

Jag har i och för sig full förståelse
för fru Wallentheims önskemål om en
förenkling framför allt då det gäller,
som hon uttryckte det, de enklare hjälpmedlen.
Låt mig dock säga att det ju
ligger en tanke bakom dessa principer.
Då det gäller en handikappad människa
som skulle behöva, som fru Wallentheim
nämnde, t. ex. en kranöppnare, är
det givetvis i och för sig ändock fråga
om ett ganska allvarligt handikapp, och
vederbörande bör ju då få sitt handikapp
under observation av en läkare
och möjligheter att kanske på andra vägar
få handikappet avhjälpt eller på annat
sätt decimerat.

De tekniska hjälpmedlen är bara ett
komplement. Man skall naturligtvis för -

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m.

söka att fysiskt rehabilitera eu människa
så långt det går, vilket gör att det
finns många aspekter på denna fråga. 1
och med att vederbörande handikappade
kommer i kontakt med läkare, tror
jag man skall kunna bringa vederbörande
in på riktiga behandlingsvägar och
framför allt lära dem bruka hjälpmedel
i olika former.

Slutligen är det givetvis klart, att det
vore mycket önskvärt att få till stånd
allt fler träningslägenheter. Jag skulle
gärna se att man kunde ordna en dylik
lägenhet i varje landstingsområde för
att därigenom ge de handikappade möjligheter
till särskild träning och därmed
till mer kunskap om tekniska hjälpmedel.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka, att
det ju undan för undan kommer ut nya
sådana här tekniska hjälpmedel i marknaden
allteftersom de utexperimenteras.
Det är självklart att många av dessa
handikappade människor redan är sjukhusmässigt
undersökta; de kanske står
under kontinuerlig vård. Men varför de,
då det under tidens gång kommer fram
nya saker, inte bör ges möjlighet att
lättare få tag i och använda en sådan
sak, det har jag väldigt svårt att förstå.

Jag har inte fått något besked om
huruvida den erfarenhet, som De vanföras
riksförbund har vunnit sedan 1960,
på något sätt har varit mindre tillfredsställande.
Enligt de upplysningar som
jag har inhämtat föreligger inte någon
erfarenhet som talar emot den ordning
som man förut har tillämpat. Jag
kan då inte inse att det finns någon anledning
att man när man vill permanenta
denna verksamhet, som jag tycker
är så utomordentligt glädjande, i
samma svep skall göra förhållandena
krångligare än de tidigare varit.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill bara vitsorda
vad fru Wallentheim säger, att erfa -

renheterna från försöksverksamheten
varit sådana att man skulle kunna tilllämpa
betydligt generösare villkor än
som här är föreskrivna. Men å andra
sidan är jag övertygad om att utvecklingen
själv kommer att visa, att man
måste tillämpa bestämmelserna generösare
än man nu i början anser sig böra
göra. Därför kan man den här gången
godta utskottsförslaget, men med kraftigt
understrykande av att socialdepartementet
allvarligt bör följa utvecklingen
av frågan. Jag är övertygad om att
man i fortsättningen kommer fram till
en smidigare tillämpning än den man
nu vill tillstyrka.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående mom. II av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
135 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till De blindas förening

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej— 24.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 136—138

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139

Ang. bidrag till De blindas förening

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna II: 225, av
herr Rimmerfors m. fl., samt I: 283, av
herr Lindström m. fl., och II: 355, av
herr Ohlin m. fl., sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av 1 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 283
och II: 355 hade anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta bevilja
De blindas förening ett ytterligare
bidrag av 285 000 kronor under nästa
budgetår, varav 135 000 kronor avseende
talboksverksamheten och 150 000 kronor
föreningens konsulentverksamhet
och tidning, och således under förevarande
anslag för budgetåret 1964/65 anvisa
1 285 000 kronor.

I motionen II: 225 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta höja anslaget
till De blindas förening för anskaffandet
av bandspelare till de blinda med
135 000 kronor eller från 270 000 kronor
till 405 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson samt fröken
Elmén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 225 samt med bifall till motionerna
I: 283 och II: 355, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till De blindas förening för budgetåret
1964/65 anvisa ett anslag av
1 285 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det gäller här frågan
om en uppräkning av anslaget till De
blindas förening med 135 000 kronor.
Denna uppräkning motiveras närmast
med att föreningen är i behov av ett
ytterligare ekonomiskt stöd för anskaffande
av bandspelare åt de blinda. Det
är ju på det sättet att bandspelarna har
blivit ett utomordentligt hjälpmedel, en
värdefull tillgång för dessa handikappade
genom talboksverksamheten. Det
har också visat sig att efterfrågan på
detta område har blivit mycket större
än vad organisationen hade räknat med
när den gjorde sin framställning.

Jag är, herr talman, väl medveten om
att den svagheten vidlåder reservationen,
att organisationen ju har fått vad
den ursprungligen har begärt. Jag förstår
att den invändningen också kommer
att resas, och därför ber jag att
redan nu få bemöta den genom att säga,
att det, sedan De blindas förening
gjorde sin framställning till Kungl.
Maj:t, har visat sig att efterfrågan på
bandspelare och andra tekniska hjälpmedel
har blivit mycket större än man
ursprungligen hade beräknat och att

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande

kostnaderna därför liar stigit på ett sätt,
som man inte kunnat förutse.

Detta har gjort att reservanterna har
velat tillstyrka det motionsyrkande, som
föreligger på denna punkt, och jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson erkänner
ju svagheterna i den reservation
han talade för. Vi har nämligen här
den unika situationen att den förening,
som skall ha statligt bidrag, har fått
varje öre som den begärt i sin framställning.
När De blindas förening i
höstas före budgetarbetet i kanslihuset
kom in med sina önskemål var det
stora uppskrivningar på olika punkter,
och departementet gav föreningen på
varje punkt vad den hemställt om att
få.

Sedan kom ju i januari, efter det att
statsverkspropositionen hade lagts på
vårt bord, motioner med yrkanden på
en ytterligare uppskrivning av det anslag
som socialdepartementet hade tillstyrkt.
När sedan tredje avdelningen
behandlade denna fråga, kom eu skrivelse
från De blindas förening. Därur
kunde utläsas att det var möjligt att
göra av med även detta högre bidrag.

Det tror jag visst! Men det finns i
varje fall vissa gränser för hur man
skall behandla olika ärenden. Om en
organisation noga räknar ut vad den
önskar och får allt detta, men tjänstvilliga
människor sedan vill ytterligare
höja beloppet, skulle det vara en
ganska underlig organisation, om den
avböjde att ta emot detta höjda belopp.

Jag tycker att denna fråga är tämligen
enkel. Ingen av oss har på något
sätt velat skada eller tala illa om De
blindas förening. Vi förstår alla de svårigheter
och de bekymmer som blinda
människor har, men när vi i alla punkter
får avväga och pruta på anslagen
och här gett allt vad vederbörande begärt
bör man i varje fall vara nöjd för
denna gång.

3 Första kammarens protokoll 196b. Nr 21

av ytterligare en barnmorskeläroanstalt

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag konstaterar bara,
att herr Andersson inte har velat bestrida
att det kan föreligga ett behov
som skulle kunna motivera ett bifall
till reservationen.

Sedan är jag inte alldeles beredd att
till alla delar vitsorda riktigheten av
den historieskrivning som han presterar.
Det har väl inte gått till på det
sättet, att man sedan motionerna
väckts frågat De blindas förening om
den tror att den behöver de pengar,
som däri begärs, utan motionerna har
framkommit på grund av att det inom
organisationen visat sig att de medel,
som den har till sitt förfogande, inte
räcker till för det avsedda ändamålet.

Jag skall inte anslå några känslosamma
strängar i denna diskussion,
som man gärna gör när man kommer
in på ett område sådant som detta. Jag
bara konstaterar det praktiska förhållandet
och vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna HO—142

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143

Om inrättande av ytterligare en barnmorskeläroanstalt Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordad
avlöningsstat för barnmorskeläro -

34 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av ytterligare en barnmorskeläroanstalt

anstalten i Göteborg, att tillämpas tills att avgången på det området är mycket
vidare från och med budgetåret 1964/65, stor. Vi har därför ansett det angeläget
dels ock till Barnmorskeläroanstalten i att föra fram frågan om inrättande av
Göteborg: Avlöningar för samma bud- ytterligare en barnmorskeläroanstalt,
getår anvisa ett förslagsanslag av och jag ber att få yrka bifall till reser267
000 kronor. vationen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 519) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 635), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
Kungl. Maj :t snarast möjligt måtte framlägga
förslag om inrättande av ytterligare
en barnmorskeläroanstalt.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för barnmorskeläroanstalten
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

b) till Barnmorskeläroanstalten i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 267 000
kronor;

II. att motionerna 1:519 och 11:635,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Per-Olof Hanson
samt fröken Elmén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 519 och II: 635,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t
snarast möjligt måtte framlägga förslag
om inrättande av ytterligare en barnmorskeläroanstalt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp);

Herr talman! Det är av alla väl känt
att det råder brist på barnmorskor och

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det skulle egentligen
räcka med att bara hänvisa till den
korta skrivning, som finns i utskottets
utlåtande, där man ju kort och gott förklarar
att en utökning av barnmorskeutbildningen
är nödvändig, men att
man nu när en utredning angående
hela denna verksamhet är i gång bör
avvakta och se vad den kommer fram
till.

Det är det som närmast har gjort att
utskottsmajoriteten tillstyrkt departementschefens
förslag.

Jag yrkar bifall till detta.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Segersledt IViberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande av

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
143 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 144

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 145

Om inrättande av ytterligare en statlig
sjuksköterskeskola

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1964 förordad
avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola
i Stockholm, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels ock till Statens sjuksköteskeskola
i Stockholm: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 836 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (1: 518) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson in. fl. (11:627), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte 1) skyndsamt låta
utarbeta en plan i syfte att öka läkarutbildningen
och utbildningen av sjuksköterskor,
biträden samt övriga personalkategorier
inom hälso- och sjukvården;
2) vidtaga åtgärder för att beträffande
löne- och arbetsförhållanden
göra dessa vårdyrken mera attraktiva
på sätt som i motionerna närmare angivits,
ävensom åtgärder för att genom
för personalen förmånliga reaktiveringskurser
återvinna utbildad personal
som av olika skäl lämnat yrket; 3)
inleda förhandlingar med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting för
planering av ytterligare två undervisningssjukhus
inom storstockholmsområdet,
i Söderort och på Järvafältet;

dels ock de under punkten 143 nämnda
likalydande motionerna 1:519 och
11:635, i vilka, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära 1) skyndsam
utredning om inrättande av ytterligare
en statlig sjuksköterskeskola, 2)
utredning och förslag rörande möjligheterna
att giva skilda kategorier sjukvårdspersonal
rätt att i samband med
arbete i vårdyrket erhålla full pension
samtidigt med lön.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

b) till Statens sjuksköterskeskola i
Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
836 000 kronor;

36 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

II. att motionerna 1:519 och 11:635,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 518 och 11:627
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herr Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:519 och II: 635, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj.-t begära skyndsam utredning om
inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
samt i övrigt giva till
känna vad reservanterna anfört i anslutning
till nämnda motioner.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Alla känner vi ju till
hur vi på grund av sjuksköterskebristen
fortfarande har ett mycket stort antal
vårdplatser vid våra sjukhus
stängda praktiskt taget året om. Under
sommaren ökar antalet platser som
är stängda högst väsentligt, men även
under hela den övriga delen av året är
minst ett par tusen vårdplatser stängda.
Det har sagts att en del av dessa
platser är stängda på grund av reparationer
och dylikt, men faktum är nog
att om det hade funnits sjuksköterskor
hade platserna i många fall inte behövt
stängas på det sättet, utan man hade
kunnat göra reparationerna ändå.

Det råder betydande brist på sjuksköterskor,
och man har sökt att göra
så gott man kan för att öka antalet nyutbildade
sjuksköterskor, vilket är den
enda vägen att effektivt råda bot på
denna olägenhet. Orsaken till att vi har
det, som vi har, är egentligen att vi
byggt ut våra sjukhus på 1950-talet
utan att samtidigt bygga ut sjuksköterskeskolorna
i samma takt. Då blev

det ett synnerligen stort gap däremellan.
Eftersom det tar några år att utbilda
en sjuksköterska, är det inte så
enkelt att komma över detta gap.

Behovet av nyutbildade sjuksköterskor
uppskattas till mer än 3 000 per
år. Så långt har vi ännu inte kommit.
Man räknar med att år 1964 utexamineras
omkring 1 800 och nästa år cirka
1 950 sjuksköterskor. Man räknar vidare
med att ta in cirka 2 700 elever
för sjuksköterskeutbildning i slutet av
innevarande år, men det är fortfarande
otillräckligt. Fortfarande ökar behovet
mer än man ökar utbildningen
och det blir värre och värre.

Vi får betrakta det som en realitet
att sjuksköterskorna i stor utsträckning
gifter sig som alla andra unga
kvinnor, och den saken måste beaktas
när man beräknar hur stor utbildningskapacitet
våra sjuksköterskeskolor
måste ha. Det stod i dag i Tidning för
Sveriges sjuksköterskor att »sjuksköterskebristen
inte kan utbildas bort».
Jo, det kan man, bara man tar hänsyn
till den reella avgång som sker. Sedan
är det många sjuksköterskor som återkommer
till yrket när de blir äldre.
Det väsentliga är att vi ökar antalet utbildningsplatser
å sjuksköterskeskolorna.

Där liksom ofta på sjukvårdsområdet
släpar staten efter. Det finns för
närvarande i landet 33 sjuksköterskeskolor,
av vilka blott tre är statliga.
Det är alldeles för litet med hänsyn till
det behov av personal som finns på de
statliga sjukhusen i relation till övriga
sjukhus. Det är därför fullt motiverat
att vi får ytterligare en statlig sjuksköterskeskola,
och det är att beklaga
att denna ännu inte kommit i gång.

Reservationens väsentliga innebörd
är att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t understryka angelägenheten
av att ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
kommer till stånd. Det är
motiveringen till att jag yrkar bifall till
reservationen vid denna punkt.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande av

Herr LAGER (k):

Herr talman! Vi har i motionsparet
1:518 och II: 627 framlagt en del praktiska
förslag, som samtliga syftar till att
avhjälpa de brister som råder inom
sjukvården. Förslagen är av två slag.
Det ena syftar till att öka utbildningen
av framför allt sjuksköterskor och läkare,
och det andra syftar till att avlägsna
en del hinder som står i vägen
för redan utbildad sjuksköterskepersonal
att söka sig tillbaka till sitt ursprungliga
yrke.

I motionerna finns en utförlig motivering,
och jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att upprepa vad
som där står, utan jag vill bara hänvisa
till denna motivering.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
motionsparet I: 518 och II: 627. I andra
hand kommer jag för min del att rösta
för den reservation som föreligger vid
denna punkt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag kommer att biträda
den reservation som föreligger på denna
punkt. Jag vill därför bara med ett
par korta ord motivera detta mitt ställningstagande.

Det redovisas i utskottets utlåtande,
att vi i dag har 33 sjuksköterskeskolor
varav 3 statliga skolor i landet, vilka
svarar för utbildningen. Om jag ser på
proportionen mellan statens och landstingens
sjukvårdsanstalter, kan jag inte
finna annat än att staten nog bör svara
för att dess utbildning av sjuksköterskor
ökas. Rent allmänt sett får nog sägas
att staten inte bara med hänsyn till
denna proportion utan även över huvud
taget måste beakta sitt ansvar för
att vi får tillräcklig tillgång till sjuksköterskor.

Detta ansvar kan också sägas föreligga
mot bakgrunden av den utbyggnad
av långtidssjukvården, som har föreslagits
årets riksdag. Dessutom vet vi att
det har skett en stor utbyggnad av sjukvården
i slutet av 1950-talet och i bör -

ytterligare en statlig sjuksköterskeskola
jan av 1960-talet. Detta har — som herr
Edström erinrade om — medfört att vi
har en stor brist på sjuksköterskor i
dag.

Förslaget till utbyggnad av långtidssjukvården
motiveras ju med det ökade
antal åldringar, som vi får under resten
av 1960-talet och under 1970-talet. Vi
har i dag ungefär 900 000 folkpensionärer.
Deras antal ökar till 1 300 000 år
1980. Med det ökade antalet åldringar
följer ett ökat behov av sjukvårdsmöjligheter,
och ökade sjukvårdsmöjligheter
kräver inte bara att man anordnar
sjukvårdsinrättningar utan också att det
finns personal i tillräcklig omfattning.

Vi har i dag de största ungdomskullar
som vi haft och får under mycket lång
tid. Dessa ungdomar befinner sig nu i
20-årsåldern, d. v. s. i den ålder när
man har att välja yrkesväg. Mot denna
bakgrund och att det blir svårigheter
att kunna tillgodose behovet av arbetskraft
framöver, är det anledning att se
till att vi i dag utbildar personal i tillräcklig
omfattning för sjukvårdens personalbehov
under 1970-talet och senare.
Den personal som vi då behöver bör utbildas
i dag, när vi har ett relativt stort
antal ungdomar vilka söker sig ut på
arbetsmarknaden.

Dessa tre faktorer tillsammans — den
utbyggnad som skett av sjukvården, de
ökade sjukvårdsbehov vi kommer att
få inte minst med hänsyn till det ökade
antalet åldringar samt de stora ungdomskullarna
— medför att jag, herr
talman, finner det angeläget att vi får
till stånd en utbyggnad av sjuksköterskeutbildningen.
Av denna anledning ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När man lyssnade till
den siste talaren, kunde man närmast
få det intrycket att de som är ansvariga
för dessa ting inte känner till vad som

38 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

sker i samhället. All den utbyggnad av
sjukvården och av sjuksköterskeskolorna
som har skett på senare år eller som
planeras är emellertid orsakad av alla
de förändringar som har inträffat i
samhället.

Alla är vi medvetna om att människorna
blir äldre och att detta skapar
svårigheter på många områden. Vi vet
alla att bristen på sjuksköterskor är ett
bekymmer som följt oss genom åtskilliga
år. Det sitter också en utredning
som skall planera för den kommande
sjuksköterskeutbildningen. Den utredningen
skall lämna sitt förslag i år, och
man får livligt hoppas att den kommer
att föreslå åtgärder som kan lätta en del
av trycket på våra sjukhus.

Men detta är inte bara en statlig fråga.
Det har erinrats om att vi har 33
sjuksköterskeskolor av vilka 3 är statliga
— följaktligen är 30 kommunala.
Även på den kommunala sidan kan och
bör det göras en del för att öka utbildningen
av sjuksköterskor. Både stat,
landsting och landstingsfria städer har
här ett gemensamt intresse.

Herr Lager har pekat på åtgärder i
de motioner, som hans partigrupp har
väckt, varigenom man skulle kunna
återföra tidigare sjuksköterskor i tjänst.
Vi har i utskottets utlåtande erinrat om
att arbetsmarknadsstyrelsen anordnar
kurser för reaktivering av tidigare sjuksköterskor.
Man får förmoda att detta
ger några resultat.

Vad sedan beträffar att underlätia
för numera pensionerade sjuksköterskor
att på nytt uppta tjänst mot vissa
förmåner beträffande pensioner och löner
är väl detta närmast en sak för vederbörande
arbetsmarknadsparter att
avgöra, alltså en förhandlingsfråga. Så
har vi sett det. Skulle vi börja att skapa
särbestämmelser för en grupp, då skulle
vi komma i svårigheter. Det är lättare
om huvudmännen vidtager de ändringar
som eventuellt anses befogade.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Birger Andersson är med på att allt behöver
göras för att öka utbildningen av
sköterskor, men jag är inte riktigt överens
med honom om att vi bör vänta på
1962 års utredning. Denna utredning
sysslar väsentligen med andra ting. Den
arbetar med omläggningen av sjuksköterskeutbildningen
med hänsyn till att
vi på ett annat sätt än nu skall ordna
utbildning av undersköterskor och annan
sjukvårdspersonal och att vi därför
kan lägga sjuksköterskeutbildningen litet
annorlunda och göra moderniseringar
med hänsyn till vetenskapens och
teknikens landvinningar. Utredningen
har även andra uppgifter men inte den
att i första rummet skapa nya skolor.
Eftersom vi har ett så starkt behov av
nya sjuksköterskor tycker jag statens
eftersläpning på utbildningsområdet är
påtaglig. Därför finns det all anledning
att skriva till Kungl. Maj:t och anhålla
om att vi snarast får en fjärde statlig
sjuksköterskeskola till stånd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Herr Andersson nämnde
att man tänker ta initiativ till kurser för
reaktivering av sjuksköterskor som lämnat
sin tjänst, i allmänhet för att inträda
i äktenskap och passa barn och hem.
Det är naturligtvis gott och väl, men
det är bara en sida av saken. Det finns
ju andra hinder i vägen, när utbildade
sjuksköterskor skall återvända till sitt
ursprungliga yrke. Jag tror att lönefrågorna
här spelar en rätt avsevärd roll,
men det finns också annat. En sjuksköterska,
som har ett par, tre barn —• var
skall hon göra av småbarnen medan hon
själv tjänstgör på ett sjukhus eller på
annat ställe inom sjukvården? I Stockholms
stad är därtill resorna ofta mycket
besvärliga. Jag kunde för min del
tänka mig att man provade med att sätta
in särskilda bussförbindelser mellan
sjukhusen och vissa bostadsområden.

Det finns naturligtvis andra åtgärder

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande av

som kunde vidtas för att stimulera de
äldre sjuksköterskorna att återvända till
sitt yrke. Om jag inte är alldeles fel
underrättad pågår en rätt stark aktivitet
inom Stockholms stad hos de kommunala
myndigheterna och bland dem
som är närmast ansvariga inom sjukvården
för att återföra så stor del som
möjligt av de cirka 1 200 utbildade
sjuksköterskor som för närvarande inte
arbetar i sitt yrke.

Jag har bara velat göra denna komplettering
till herr Anderssons uttalande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
herr Andersson yttrade litet patetiskt
att de som talade för reservationen
talade som om de inte kände till att staten
är intresserad av denna fråga. Säkert
vet vi det, herr Andersson, annars
hade ju staten inte haft en utredning
på gång, som herr Andersson kunnat
krypa bakom.

Låt mig säga till herr Andersson att
nog har också staten anledning att göra
insatser här. Jag tror landstingen i det
fallet kan tjäna som föredömen, även
om utbildningskapaciteten på landstingssidan
givetvis varierar. Men när
nästan 10 procent av alla sjukskötersketjänster
i landet är vakanta och utan
vikarier, är det angeläget att man gör
vad man kan dels för att få tillbaka
dem som inte är i tjänst och dels för
att se till att man får en tillräcklig utbildningskapacitet
för framtiden.

Gjorda långtidsutredningar visar att
ett av de områden där man får ökad efterfrågan
är just sjukvården. En god
sjukvård som kan återföra människor
till arbetslivet igen är ur ekonomisk
synpunkt en mycket god investering.
Från den utgångspunkten finns det all
anledning att här satsa på utbildning
detta så mycket mer när det finns gott
om människor som efterfrågar utbildning.
Det blir sämre framöver, och då
är det svårare att rätta till vad som
brister i dag.

ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

Herr K AI J SER (h):

Herr talman! Mitt namn står inte under
reservationen, utan jag hör till dem
som biträder utskottet i denna punkt.
Det beror inte på att jag har någon felaktig
uppfattning om den rådande bristen
inom sjukvården utan på att jag
hyser en annan uppfattning än min
kollega herr Edström om betydelsen av
den utredning angående sjuksköterskeutbildningen
som pågår just nu. Jag
tror att den kommer att medföra en
högst väsentlig omändring av hela sättet
för undervisningen av sjuksköterskorna.
Jag har på känn att det blir en
ganska ordentlig omorganisation, och
det gör att jag tycker att man kan ha
rätt att som utskottet säger avvakta
denna utredning innan man tar en definitiv
ställning till om det skall inrättas
en ny statlig skola.

Jag vill också påpeka en del andra
åtgärder som vidtas för att minska den
brist som finns. Under ledning av yrkesöverstyrelsen
försöker man ordna
utbildning för operationsassistenter,
röntgenassistenter och laboratorieassistenter
som skall övertaga arbetet inom
vissa av de områden som sjuksköterskorna
har haft hand om tidigare men
där uppgifterna är av en sådan direkt
teknisk natur att man inte anser att det
skall behövas den breda utbildning som
sjuksköterskorna får.

Man tänker exempelvis låta operationsassistenterna
få ta hand om det arbete
som de fullständigt utbildade sjuksköterskorna
haft på en operationsavdelning,
där det inte behövs en sådan
utbildning som erfordras för att ta hand
om och vårda patienter på vårdavdelningarna.
På samma sätt förhåller det
sig med den övriga assistentutbildningen.

Jag vill endast erinra om dessa saker
som gör att man kan avlasta vissa av de
uppgifter som sjuksköterskorna har på
andra grupper. Jag tror faktiskt att det
är berättigat att avvakta resultatet av
den utredning som är på gång och som
enligt vad det har sagts mycket snart

40 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

skall bli färdig. Det sades tidigare att
den kunde bli klar i mars, och den kommer,
hoppas jag, att bli färdig någon
gång under innevarande halvår.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
därför att herr Kaijser gav uttryck
för en mycket utbredd missuppfattning
i många delar av vårt land,
nämligen att vi så att säga skulle kunna
få ett grepp om sjuksköterskebristen
genom att utbilda tekniska assistenter,
laboratorieassistenter och röntgenassistenter,
m. fl.

Jag vill erinra om att den sjuksköterskebrist
vi har ligger helt och hållet på
vårdavdelningarna och därmed direkt
sammanhängande områden och icke på
dessa tekniska områden. Där har vi icke
någonstans någon brist, denna grupp
sköterskor har reglerad arbetstid. Detta
gör att det finns ansökningar och det
finns i stort sett inga vakanta tjänster
på dessa specialområden.

Totalt utgör de sjuksköterskor vi har
på dessa tekniska områden inte mer än
fem å tio procent av samtliga. Resterande
90 procent av våra sjuksköterskor
sysslar i första rummet med vårdarbete
på vårdavdelningar och därmed sammanhängande
arbete och i den öppna
vården. Det är där som bristen finns,
därför att dessa sköterskor inte har reglerad
arbetstid. De har en i högsta grad
obekväm arbetstid. Sjuksköterskorna
tilltalas mindre av att gå i sådana arbetsförhållanden.
Det är det väsentliga.

Även om utbildningsutredningen kommer
med vissa propåer så kan detta absolut
inte i dag bortförklara det faktum
att vi behöver ytterligare en statlig
sjuksköterskeskola. Det är absolut otillräckligt
med endast tre statliga sådana,
när vi med de 33 skolor vi har här i
landet ändå behöver öka utbildningskapaciteten
med 20—25 procent. Staten
bör nog inte ligga efter utan gå i spetsen
av utvecklingen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag tycker att det är
tråkigt när herr Edström ocli jag råkar
ha olika uppfattning om sådana här saker
som tangerar medicinen, och jag
tycker också att det är tråkigt om jag
skall representera en sådan där utbredd
missuppfattning. Jag tror inte att jag
gör det, ty om jag kan ersätta de sjuksköterskor
från de vanliga sjuksköterskeskolorna
som skulle gå till operationsavdelningarna
med annat folk, så
tillförs ju vårdavdelningarna motsvarande
antal sjuksköterskor. Jag kan inte
förstå att det är något fel.

Låt mig göra ett överslag. Hur många
elever om året kan en statlig sjuksköterskeskola
ta? Det kan bli någonting
mellan 100 och 150, skulle jag gissa.
Det behövs inte så många kurser för
sådana assistenter som jag nämnde för
att ersätta motsvarande antal sjuksköterskor
som då kan ägna sig åt något
arbete på vårdavdelningarna i stället
för att gå till operationsavdelningarna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
dessa två läkare kan kammaren kanske
förstå att vi inom tredje avdelningen
ibland har bekymmer när vi skall diskutera
medicinska frågor. Vi har här
en kirurg och en reumatolog, som var
och en talar om sitt område, och sedan
skall vi försöka komma underfund
med vem som har rätt.

Vad det gäller den debatt som här
har förts är väl herr Kaijser och jag
inne på samma linje. Jag tror inte vi
har fallit för någon utbredd missuppfattning
som herr Edström antydde
utan vad som behövs på detta område
är att det sker en förbättring i fråga
om operationssköterskor. I vintras inträffade
något som i viss mån skakade
hela landet, nämligen när efter en trafikolycka
i Skaraborgs län ett par skadade
människor fick köras runt i länet,
på grund av att vissa sjukavdelningar
var stängda, eftersom det saknades
operationssköterskor.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

Herr Edström uttalade sill glädje
över att jag var förstående för utbildningen
av sjuksköterskor. Uet är inte
bara jag som är det. Såvitt jag kan
förstå är regeringen det liksom alla vi
andra. Det är väl över huvud taget ingen
som är ointresserad av denna utbildning,
utan alla vill vi väl åstadkomma
det bästa möjliga efter måttet
av de resurser vi förfogar över.

När herr Lager åberopade vissa åtgärder
som vidtas här i Stockholm,
kom han naturligt nog in på att en hel
del av de ting han anser bör åstadkommas,
skall omhändertas av kommunerna.
Och det är riktigt!

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag måste säga att det
är högst anmärkningsvärt att höra professor
Edström i Lund säga att sjuksköterskebristen
inte är störst när det
gäller operationssköterskor och sådana
som har med röntgen att göra, utan
det är i det avseendet sämst ställt på
sjukvårdsavdelningarna. 1 likhet med
herr Kaijser anser jag att professor Edström
är alldeles ute på galen väg.

För inte så länge sedan diskuterade
vi under en konferens på landstingsförbundet
just lönefrågorna i samband
med de förhandlingar vi har med sjuksköterskeförbundet.
Det framgick då
alldeles klart att det är främst operationssköterskor,
röntgensköterskor och
narkossköterskor det är brist på. Eftersom
dessa intar nyckelposter har vi så
stora besvärligheter inom sjukvården.
Det är vidare brist på sjuksköterskor
inom långtidssjukvården och där naturligtvis
på vårdavdelningarna. Men
det är på de områden jag nämnde som
det är svårast att få fram sjuksköterskor.
Inte bara i Skaraborgs län utan
även på många av våra mindre lasarett
måste operationsavdelningarna vara
stängda över lördagar och söndagar,
just på grund av brist på operationspersonal
och narkossköterskor. Jag kan
som sagt inte förstå annat än att professor
Edström har fullkomligt fel.

Det är sedan en annan sak — och
det är vi naturligtvis alla överens om
— att sjuksköterskeutbildningen måste
utökas. Även på ett annat område finns
det anledning att mycket starkt understryka
att staten skall göra en insats,
nämligen när det gäller att skaffa fram
lärarpersonal till sjuksköterskeskolorna.
Det är där bristerna är svårast. Får
vi inte tillräckligt med lärarpersonal
till våra sjuksköterskeskolor, blir det
oerhört svårt att utöka utbildningen.
Kan däremot sådana tjänster tillsättas
finns det möjligheter att på de olika
sjuksköterskeskolor som redan finns
ytterligare öka kapaciteten.

Jag vill därför, herr talman, främst
rikta en vädjan till statsrådet Aspling
att han mycket noga undersöker vad
som är att göra på det området.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi skall kanske inte
tvista om detaljer, men vad jag sade var
att vad vi i främsta rummet har brist
på är inte sjuksköterskor med reglerad
arbetstid och tekniska uppgifter — det
gäller då framför allt laboratoriesköterskor,
tekniska och polikliniksköterskor
och röntgensköterskor. Några lediga
tjänster för dem har vi såvitt jag
vet icke, åtminstone inte i Sydsverige.
De sjuksköterskor som vi har brist på
är sådana som icke har reglerad arbetstid,
i första hand de som tjänstgör
på vårdavdelningar, men också narkossköterskor
och operationssköterskor.
Den relativt lilla gruppen av
framför allt laboratoriesköterskor och
sådana som är sysselsatta i röntgenbehandling
och fysikalisk terapi kan vi
mycket väl ersätta med tekniska assistenter,
men de sjukskötersketjänsterna
är icke vakanta, eftersom de har reglerad
arbetstid. Det är den reglerade
arbetstiden som avgör om det är brist
eller inte.

Jag gläder mig åt att herr Söderberg
berör kärnpunkten i detta svåra problem,
nämligen bristen på kompetenta

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om inrättande av ytterligare en statlig sjuksköterskeskola

lärarinnor för våra sjuksköterskeskolor.
Här föreligger den värsta bristen,
och det är den som har gjort det så
svårt att bygga ut skolorna. Jag instämmer
helt och hållet i att det är oerhört
viktigt att bygga ut även den högre utbildningen
av sjuksköterskor för att få
tillgång till sådana lärare.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall endast på ett
par punkter kommentera de inlägg som
har förekommit här.

Först och främst skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten på att sjukhusresurserna
såvitt man i dag kan bedöma torde
medge en elevintagning vid sjuksköterskeskolorna
som åtminstone uppgår
till 2 700, mot 2 400, som har fixerats
för 1964. Men det är väl inte detta som
är det akuta problemet. Vi har problem
på så många andra områden här, och
det är i den kliniska delen av utbildningen
på lasaretten vi har en av flaskhalsarna.
Det gäller att åstadkomma en
harmoni tvärsigenom utbildningsåren,
och jag vill betona att det därvid är
nödvändigt att beakta även den kliniska
delen av undervisningen.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
med herr Carlsson om huruvida
staten har gjort för litet på detta område.
Jag vill erinra om att staten för
närvarande har två kroppssjukhus —
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
— och jag skulle tro att de tre
statliga sjuksköterskeskolorna väl täcker
behovet vid dem. Men jag skall inte
tvista med honom om detta, eftersom
det självfallet är ytterst angeläget att vi
över huvud taget kan öka resurserna.

Jag kommer då över till 1962 års
sjuksköterskeutredning, som varit mycket
diskuterad här i dag. Den utredningen
har väsentliga uppgifter — bl. a.
hela frågan om huvudmannaskapet.

Slutligen vill jag säga till herr Söderberg,
att tillgången på lärare är en
viktig fråga. Vi har även här ökat utbildningskapaciteten
avsevärt under se -

nare år, och jag kan försäkra herr Söderberg
att våra ansträngningar i det
avseendet kommer att fortsätta, eftersom
detta område är ett av de viktigaste
om vi skall kunna fortsätta utbyggnaden
av sjukslcöterskeutbildningen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon tvist med statsrådet om statens
ansvar och statens sjukhus, men jag vill
erinra statsrådet om att staten inte bara
har två kroppssjukhus, utan också
en lång rad sjukvårdsinrättningar för
vilka huvudmannaskapet är delat, nämligen
undervisningssjukhusen. Av den
anledningen har staten en stor del av
ansvaret för att det finns tillräckligt
med personal.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. II framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
145 mom. II, röstar

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Anslag till utbildning av viss sjukvårdspersonal

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emllertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsappairat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —■ 105;

Nej— 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende mom. III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:518 och 11:627;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 146—153

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154

Anslag till utbildning av viss sjukvårdspersonal I

förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:169, av fru
Hamrin-Thorell, och II: 221, av fru
Kristensson, till Utbildning av viss sjukvårdspersonal
för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 426 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 169
och II: 221 hade anhållits, att riksdagen
under förevarande anslag måtte anvisa
321 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Per Petersson, Staxäng
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
169 och 11:221, till Utbildning av viss
sjukvårdspersonal för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 321 000
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Denna punkt gäller anslag
till kurser för distriktssköterskor i
förebyggande mödravård. Kurserna omfattar
inte fyra veckor, som det av misstag
står i reservationen, utan fyra månader,
men de betyder i alla fall en
väsentlig reduktion av kompetensen för
den personal, som skall sköta den förebyggande
mödravården, i förhållande
till vad som föreslogs och godtogs när
den nu gällande ordningen på detta område
fastställdes år 1955. Dessa kurser
har försöksvis pågått sedan år 1959,
och jag motsatte mig personligen inte
förslaget att de skulle införas, men jag
tycker inte det är riktigt att kurserna
försöksvis skall fortgå det ena året efter
det andra utan att man utreder hur
den förebyggande mödravården definitivt
skall ordnas.

Detta är mitt motiv för anslutningen
till reservationen vid denna punkt, och
jag anhåller att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Man kan säga att stunderna
växlar — i den ena punkten är
herr Kaijser och jag på samma linje,
och i den andra har vi skilda uppfattningar.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

I den nu förevarande punkten har
herr Kaijser valt att gå emot en fortsättning
av försökskurserna i förebyggande
mödravård. Utskottet har kommit fram
till att försökskurserna bör fortsättas.
Det är bättre att distriktssköterskorna
har någon erfarenhet i de ämnen, som
de genom kurserna får fyra månaders
utbildning i, än att de saknar all sådan
erfarenhet. Distriktssköterskorna utför
dock ett mycket förnämligt arbete inom
sina distrikt, och så länge man i varje
fall inte har kunnat visa att kurserna
innebär någonting skadligt bör enligt
vår mening denna försöksverksamhet
kunna fortsätta tills det blir möjligt att
ersätta den med någonting annat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 155—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Ang. bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
140 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och herr Hilding (I:
515) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén och herr Bimmerfors
(11:619), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam ut -

redning i fråga om utbildning av kuratorer
för föräldrautbildning och rådgivning
samt antalet tjänster, som krävdes
för att få till stånd försöksverksamhet
i föräldrautbildning på skilda håll i
landet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 kronor;

II. att motionerna 1:515 och 11:619
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Wallentheim
och fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 515 och
II: 619 besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära skyndsam utredning i fråga
om utbildning av kuratorer för rådgivning
åt föräldrar i mentala barnavårds-
och uppfostringsfrågor samt antalet
tjänster som krävdes för att få till
stånd försöksverksamhet på området på
skilda håll i landet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det finns barn med
asociala beteenden och tendenser. De
barnen gör oss mycket bekymmer. Det
finns många fler olyckliga barn som
aldrig tangerar gränsen till det intolerabla.
De bekymrar oss mindre. Men
tyvärr ordnar det sig inte senare för
dem alla. Väl hunna genom pubertetens
förstärkta svårigheter står många
av dessa barn snart, rädda, inkrökta,
aggressiva och känslokalla, inför samlevnadskrav
— de skall handleda och
forma en ny generation. Vi får nya asociala,
olyckliga barn, olyckliga hem,
mänskliga misslyckanden. Cirkelgångens
alla aspekter avläser vi i olika sifferserier.

Onsdagen (lön 29 april 19(54

Nr 21

An.tr.

Vi satsar mycket på att tillrättaföra,
bota och reparera störningar som direkt
och på ett allvarligt sätt skadar
annan person eller samhället. Detsamma
kan tyvärr inte sägas vad gäller
den förebyggande sidan. Alla inser vi
väl att det är bättre att förebygga, men
intresset för vad man kan vinna på sikt
är betydligt svårare att aktivisera. Allmänt
förebyggande åtgärder ter sig inte
bara väldiga till omfattningen, de förefaller
också rätt konturlösa. Vad man
anar sig till i fråga om kostnaderna
verkar återhållande. Trots många betyganden
om exempelvis familjerådgivningens
angelägenhet och värde har vi
organiserad eller planerad familjerådgivning
bara på ett fåtal platser.

Vi ordnar och vi bygger ut all möjlig
utbildning, och det är ju gott och
väl. Med tanke på det ter det sig emellertid
mycket egendomligt att medan
ingen ifrågasätter att man inte på ett
rejält sätt skall lära sig att genom god
skötsel leda fram t. ex. en ko eller en
gris till avsedd prestation, så anser
många alltjämt att man kan lära sig att
fostra barn genom intuition, och man
gör det trösterika tillägget: Det du inte
kan, lär du dig så småningom. Någon
hum om familjekunskap får barnen i
skolan, men realiteterna bakom denna
undervisning, även om de ligger nära
inpå dem och är direkt upplevda inom
den egna familjen, har ingen betydelse
för ungdomarnas egna funderingar på
äktenskapet och familjebildningen. Intresset
och vetgirigheten kommer naturligtvis
när dessa saker är aktuella,
och då borde samhället svara för att
unga människor, både pojkar och flickor,
bibringas kunskaper och får vägledning
för att med litet större perspektiv
på sin egen personlighet kunna
klara samlevnadsproblemen och fostra
barnen; de bör också få en stödjande
undervisning om hemmets skötsel och
ekonomi, saker på vilka mycket av det
andra och viktigare ändå hänger.

Det upplysningsarbete som många
bildningsorganisationer och andra för -

eningar bedriver i dessa ting är erkännansvärt
men otillräckligt. De första
barnaårens grundläggande betydelse
för formandet av den vuxna individen
är vetenskapligt klarlagd. De allra flesta
föräldrar ser säkerligen med innerlig
värme och ansvarskänsla på sina
småttingar, men det kommer många
stunder då föräldrarna känner sig oroliga
och villrådiga. Många uttalanden
bl. a. från läkarhåll tyder på en förvåning
över att så många föräldrar saknar
de mest elementära insikterna då
det gäller att handskas med barn. Föräldrar
och andra fostrare behöver
verkligen lära sig att ge hjälp på ett
riktigt sätt, att uppleva och förstå begränsningen
men också växandet i fråga
om barns möjligheter och resurser
att motsvara förväntningarna. Tidens
press och den pågående förändringen
av familjesituationen gör detta mer påkallat
än någonsin. Det måste även ur
samhällets synpunkt vara angeläget att
en fortsatt välståndsutveckling, som ger
allt bättre yttre betingelser för barn
och vuxna, balanseras av en målmedvetet
inriktad strävan att hjälpa människor
att emotionellt finna sig till rätta
i tillvaron. Därvidlag finns det
många instrument att spela på. Ett av
de viktigaste tror jag är en familjestödjande
föräldraupplysning. Jag har därför
sympati för motionärens tanke att
försöksvis en intensifierad föräldrafostrande
kursverksamhet bedrives med
hjälp av på uppgiften direkt inriktade
kuratorer, och att möjligheterna att skaffa
fram dessa människor och att finna
den rätta organisatoriska formen göres
till föremål för utredning. Jag har till
och med den uppfattningen att denna
föräldraupplysning brådskar.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Med all respekt för den
varma medkänsla för barn och ungdom

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

som fru Wallentheim här har gjort sig
till tolk för kan jag ändå inte vara
med om att kammaren skulle bifalla det
yrkande hon här har ställt.

Vad frågan närmast gäller är ju att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om att en utredning
så småningom skall tillsättas rörande
utbildning av föräldrar. Vi har inom
avdelningen faktiskt allvarligt resonerat
om detta problem med en av motionärerna,
och vi var nog tämligen överens
om att det, om man nu tillsatte kuratorer
och dessa skulle ordna kurser
för föräldrar, skulle bli ganska glest besökta
kurser. Det är inte så lätt att
övertyga föräldrar om att de inte begriper
sig på barnuppfostran och ungdomsvård.
Detta förhållande får vi lov
att realistiskt inse.

Man skulle kunna tala åtskilligt om
detta, om hur man undan för undan i
vårt samhälle har skapat större utbildningsmöjligheter
för människorna och
hur skolgången undan för undan har
blivit längre, intensivare och bättre.
Att nu bygga vidare på detta och även
skapa en viss kursverksamhet för att
utbilda föräldrar tror jag dock inte på.
I varje fall är inte frågan mogen för
något beslut nu. Vi har kommit i gång
med familjerådgivningen, som dock
ännu är på försöksstadiet. Låt oss se
vart denna leder innan vi går vidare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga att
jag hyser mycket starka sympatier för
fru Wallentheims reservation. Vad jag
nu säger yttras mot bakgrunden av det
resonemang som herr Birger Andersson
förde. Han trodde inte att det bland
föräldrarna finns något större intresse
och behov för kurser i barnuppfostran.
Han tror inte att det skulle gå att samla
föräldrar till sådana kurser. Jag tror
inte att det är så, utan jag tror att det
är tvärtemot. Många föräldrar i dag

upplever nog någonting som vår tids
föräldrar kanske inte gjorde, nämligen
en ovisshet, en oklarhet, ja, rentav förvirring,
och de står frågande inför hur
de skall bete sig med uppfostringsarbetet
för att bäst lyckas. Många är likgiltiga,
det är jag övertygad om, många
är för självgoda och många kan detta
ämne, men oändligt många är mycket
frågande, och jag tror att dessa problem,
i en tid då mycket av gamla begrepp
och normer håller på att raseras,
för många föräldrar är betydligt svårare
än någonsin. En positiv vilja från
samhället att hjälpa dessa föräldrar i en
sådan situation så att de lyckas med sitt
mycket svåra och ansvarsfulla värv att
fostra den nya generationen tror jag,
herr talman, är en mycket viktig sak.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det är inte ofta som
lierr Birger Andersson är optimist. När
herr Birger Andersson hänvisar till familjerådgivningsbyrån
och säger att vi
skall invänta dess erfarenheter, understryker
han ju precis vad jag sade förut:
Man är mera intresserad av att bota
än att förebygga. Till familjerådgivningsbyrån
söker man sig ofta när någonting
är på tok. Det är sant att det
kanhända inte är någon större tillströmning
till den. Det finns tyvärr spärrar
som hindrar många människor från att
begära råd och hjälp när något gått på
tok. Men människorna kommer säkerligen
att lyssna ju flera och ju mindre
sensationella sådana hjälpställen blir.

Jag är i motsats till herr Birger Andersson
övertygad om att det inte kommer
att råda någon brist på intresse för
de tilltänkta kurserna. Press, radio och
TV kommer säkert att hjälpa till att
stimulera intresset. Jag skulle t. o. m.
våga tro med tanke på den senaste tidens
framhävande av pappans roll i
detta sammanhang att det manliga inslaget
på kurserna inte heller kommer
att bli litet. Herr Birger Andersson, som
är ordförande i statsutskottets tredje

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1904
Ang. bidrag till försöksvis anordnad

avdelning, vet väl om någon vilka kostnader
de mänskliga misslyckandena
drar i olika avseenden. Herr Birger Andersson
kan inte gärna bestrida att ett
förebyggande av dessa misslyckanden är
det mest rationella och det mest fruktbärande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Isacson hade tolkat
mig något fel. Jag sade inte att det
varken fanns intresse eller behov. Jag
talade om intresset. Behovet har jag
ingen kännedom om.

Fru Wallentheim är mycket ivrig för
att man skall arrangera kurser för utbildning
av föräldrar. Vi vet lite var att
det är lätt att ordna kurser i och för sig.
Svårigheterna är i regel två, nämligen
dels att få lämpliga lärare, dels att få
elever. Jag är inte alldeles säker på att
det finns människor som är lämpade för
att vara utbildare av föräldrar, och de
flesta föräldrar anser nog att de klarar
sin uppgift. Detta är en gammal, medfödd
inställning.

För en stund sedan undrade — helt
privat -— någon hur denna kammare
skulle ha sett ut, om våra föräldrar hade
varit specialutbildade. Det är klart
att vi kanske skulle ha varit annorlunda.
Kanske skulle vi ha varit bättre,
men detta är inte alls säkert. Många av
oss växte upp i en tid när uppfostran
var annorlunda. De som är äldre än jag
levde i en mycket hård tid, när aga
hörde till uppfostringsmetoderna. Nu
har man kommit ifrån de hårda greppen,
och övergångsskedet är besvärligt,
det vet vi alla. Man söker sig fram, man
famlar på olika områden, men i skolan
och i våra vanliga undervisningsanstalter
söker man på olika sätt att skapa den
människa som passar just i vårt samhälle.
Att nu komma till människorna
med kuratorer, som kanske inte är speciellt
lämpliga för uppgiften, skulle —
är jag rädd för — kanske göra allting
värre. Vi vet att kuratorer inte alltid
har lyckats.

familjerådgivning

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det gäller här ett problem
som bör ses med allvar från alla
sidor. Både fru Wallentheims och herr
Isacsons inlägg gav uttryck för det allvar
med vilket många människor ser på
dessa ting.

Fru Wallentheim sade att det är bättre
att förebygga än att bota, och det är
alldeles riktigt. Man kan ju se den här
saken i stort och försöka få till stånd en
bred debatt i ämnet. Det skall jag inte
göra nu, men jag skulle vilja peka på
en sak i vårt moderna samhälle, nämligen
hur man fjärmar föräldrarna och
barnen från varandra.

Man kan fråga sig, om det inte var
bättre på den tiden då mammorna var
hemma och skötte hemmen. I varje fall
kan man ju säga att barnen numera ofta
får vistas utanför hemmen. När mamman
skall ut i förvärvsarbetet, kominer
de små barnen eventuellt till ett kollektivt
daghem. De större barnen kommer
inte hem till frukost, utan de äter i skolan.
Den kontakten mellan föräldrar
och barn finns alltså inte längre. På
eftermiddagen är barnen kanske i fritidshem
och får inte heller då kontakt
med föräldrarna. Kan det inte tänkas
att svårigheterna att nå känslomässig
kontakt mellan föräldrar och barn ökar
därigenom att man på olika sätt ordnat
så att familjemedlemmarna får träffa
varandra i alltför liten utsträckning?

Det är, som sagt, inte meningen att
föra en debatt över hela fältet, men jag
tror att man bör hålla den nu nämnda
synpunkten i minnet, när man diskuterar
dessa problem.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Birger Andersson att när jag gav mig
in i den här diskussionen gjorde jag det
mot bakgrunden av vissa erfarenheter
som jag själv har i egenskap av förälder.
Har man sex barn vet man att
det är ingen lätt uppgift att fostra en
ny generation, i synnerhet som barnen

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. allmän hälsokontroll
ofta är så oerhört olika varandra. Ibland
har man väl inte klart för sig att barn
i samma familj kan vara så olika och
ställa till så olika problem som de faktiskt
gör, men jag har diskuterat med
andra föräldrar som ser saken på ungefär
samma sätt och som känner den
ovisshet som råder i nuet.

Vi kan väl säga att den generation
som fostrade oss gjorde det på ett helt
annat sätt. Det fanns vissa klara begrepp,
och det var nog betydligt lättare
än det är i dagens samhälle. Jag
brukar också säga att det är mycket
svårare att vara barn i dag än jag tror
att det var när jag växte upp, helt enkelt
därför att frestelserna är så oändligt
mycket större. Detta försvårar också
föräldrarnas uppgift.

Att nu skapa en uppfostran som skulle
stöpa alla i en form tror jag inte på.
Jag tror inte på någon schablon i det
här avseendet, men jag tror att det skulle
vara ytterst värdefullt för många
föräldrar att få veta mer om dessa saker,
om ungdomens situation och om
barnens situation i nuet och vilka metoder
man kan tillgripa för att klara
föräldrarnas svåra uppgift. Det är mot
den bakgrunden jag vill se det positiva
i reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
161 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej— 24.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 162—16k

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165

Ang. allmän hälsokontroll

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Allmän hälsokontroll för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 2 230 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru

Onsdagen den 29 april 19(54

Nr 21

Hiiltell (1:516) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
(11:640), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
framhålla, att en mera omfattande försöksverksamhet
rörande hälsokontroll
beträffande cancersjukdomar hos kvinnor
borde igångsättas så snart detta
kunde ske med hänsyn till bland annat
de personella resurserna samt att Kungl.
Maj :t snarast måtte förelägga riksdagen
förslag bärom;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg in. fl. väckt motion (II:
219).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: 219 till Allmän hälsokontroll
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 2 230 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 516 och II: 640 godkänna
vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser, som dock ej antytt sin mening.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har anfört en blank
reservation vid denna punkt för att jag
skulle få tillfälle att yttra några ord
med anledning av den hälsokontrollundersökning
som pågår i Värmland och
som under innevarande år beräknas bli
slutförd till den omfattning som man
från början bestämt, nämligen till att
omfatta 100 000 människor. Innan jag
fortsätter med vissa kritiska synpunkter
på framför allt det sätt, på vilket
denna undersökning omnämnts särskilt
i TV, må framhållas att det är mycket
värdefullt att undersökningen blir
gjord. Den måste lämna ett vetenskapligt
resultat av stort värde. Man får lära
känna förekomsten av de rubbningar
som kunnat iakttas vid diverse blodanalyser
som utförts, och den inventering4
Första kammarens protokoll 196i. Nr 21

Ang. allmän hälsokontroll

en måste ju alltid anses vara värd en
hel del.

Däremot kan man säga att undersökningens
betydelse som hälsokontroll är
diskutabel, i varje fall kan den inte sägas
vara stor.

Hälsokontrollundersökningen i Värmland
består av olika moment. Det viktigaste
är skärmbildsundersökning av
bröstkorgen, som är en välkänd och
mycket uppskattad undersökningsmetod.
Den är alltjämt mycket effektiv.
Den är snabb och enkel att genomföra.
Den ger säkra och tillförlitliga resultat,
och den släpper igenom mycket få av
de sjukdomar som förekommer inom
de områden av kroppen som undersökningen
berör, d. v. s. lungor och hjärta.

Ett annat moment är urinundersökningen.
Det har visat sig att sockerprovet
vid denna undersökning liksom vid
andra liknande givit resultat av värde i
det man påträffat ett antal fall av sockersjuka.
Dessa mår säkert väl av att
komma under kontroll, även om detta
måhända inte betyder så mycket om
sjukdomen inte är svårare än att patienterna
trots sin ämnesomsättningsrubbning
känner sig friska. De som inte
känner sig friska söker väl förr eller
senare läkare och får sin dietföring reglerad
och eventuell behandling med tabletter
eller insulin. Jag känner mig inte
helt övertygad om att dietregleringen
betyder så kolossalt mycket i de helt
lätta fallen men vill ändå inte bestrida
att hälsokontrollen i detta avseende
är av värde.

Däremot har det egendomligt nog visat
sig att äggviteprovet på urinen varit
av mycket ringa betydelse. De fall
som påträffats och som sedan remitterats
till vidare undersökning har i den
mån som provet verkligen varit positivt
vid förnyad kontroll i allmänhet varit
kända förut.

Ett annat moment i undersökningen
är blodtrycksundersökningen, och även
den har i några fall varit av värde. Den
tar litet tid och är kanske inte alltid så

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. allmän hälsokontroll
lätt att få riktigt genomförd, men det
har också visat sig att den kunnat ge
bra uppgifter. Alla de här nämnda undersökningarna
och därjämte även prov
på blodets hämoglobinhalt, d. v. s. halten
av blodfärgämne, är undersökningar
som kan göras med enkla metoder
utan någon som helst större blodkemisk
apparatur och som kan utföras på varje
läkarmottagning.

Det som emellertid skulle vara det
intressanta med denna värmlandsundersökning
är den blodkemiska undersökning
som ingår i densamma och som
m°jliggjorts genom en standardiserad
och automatiserad undersökningsmetodik
som utföres på ett laboratorium i
Stockholm. I stort sett kan man säga
att denna del av undersökningen visat
sig vara utan egentlig betydelse som
hälsokontrollundersökning. Man vinner
med denna dyrbara men genom automationen
genomförbara undersökning
resultat, som i och för sig är mycket
intressanta och som såsom jag från början
sade säkert är av mycket stort värde,
rent teoretiskt sett, men som har
mycket litet värde som hälsokontrollundersökning
utöver vad man når med
skärmbildsundersökning, urin vägsundersökningar,
blodtrycksundersökningar
och även en med enklaste metoder
genomförd bestämning av hämoglobinhalten.

Jag skall inte trötta med en redogörelse
i detalj för de resultat i övrigt
som man nått, men jag vill poängtera
några saker som enligt min uppfattning
är väsentliga.

Dessa blodkemiska undersökningar
ger inte någon tidig diagnostik av cancer.
Vi som varit kritiska mot undersökningen
har alltid varit skeptiska på
denna punkt. I en TV-intervju i höstas
slutade intervjuaren med uttrycket:
»Och så är de ju så bra att man kan
utesluta att det finns någon cancer.»
Det blev aldrig emotsagt, och det är
synd, ty uttalandet har gett en alldeles
felaktig föreställning om undersökningens
möjligheter. Man borde ha sagt att

detta icke är riktigt. Det visar sig att
mer än ett tjugotal fall av säker cancer,
som funnits under den tid som undersökningen
har gjorts, har passerat utan
att de förändringar i blodets kemiska
sammansättning som man ansåg skulle
kunna tyda på cancer visade någon patologisk
förändring. Man når alltså inte
på denna väg en tidig diagnostik av
cancer.

Sedan är det också så att en sådan
opersonlig hälsokontrollundersökning
har vissa avigsidor. Det kommer ett
brev till patienten om undersökningen.
Alla människor som får detta brevtror
— som följd av uttalanden i dagspress
och övriga massmedia — att det
är cancer som de har, och de blir mycket
oroade. De får ett meddelande att
de skall inställa sig till fortsatt undersökning.
Det har visat sig, säger den
doktor som skött dessa undersökningar,
att man inte kan skicka ut meddelandet
mer än två dagar i förväg. Patienterna
blir sömnlösa och tror att de
har kräfta. Man kan inte skicka ut meddelandet
före en helg — då blir helgen
alldeles förstörd. Det finns de som blivit
så oroliga att det hänt olyckor. Eu
man, vars mor hade sockersjuka med
allvarliga komplikationer, fick ett meddelande
om att det hade upptäckts socker
i urinen på honom och att han
skulle komma till fortsatt undersökning.
Han hade förut haft en mental
sjukdom. Denne man blev så oroad av
det erhållna meddelandet att han tog
livet av sig. En annan man som hade
högt blodtryck och som också skulle
undersökas närmare kom i uppjagat
sinnestillstånd till undersökningen hos
denne läkare. Han fick under besöket
en hjärnblödning och dog följande natt.
Man kan naturligtvis inte säga att undersökningen
var orsak till dödsfallet,
men man kan inte bestrida möjligheten
att den oro och det uppjagade tillstånd
som han kommit i genom undersökningen
kan ha bidragit till att han fick
blödningen.

Alltså, undersökningen har ett stort

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Anslag till upplysning om
teoretiskt värde. Däremot har den blodkemiska
undersökningen praktiskt taget
intet värde som hälsokontroll utöver
vad skärmbildsundersökningen
jämte vissa enkla kompletterande undersökningar
kan visa. Den har ett
stort teoretiskt intresse och bör därför
fullföljas till det ursprungliga målet
100 000 personer. Vi har lärt oss en hel
del av denna undersökning, vi har lärt
oss att denna form inte är helt lyckad
som typ för utförande av hälsokontroll.
Jag tror att man bör finna andra vägar
för den saken.

Sedan har vi tyckt att det varit
olyckligt att man i TV gett en falsk
föreställning om undersökningens möjligheter,
och att man inte rättade till de
felaktiga uppgifterna. Det har gjort att
folk har fått en alltför hög uppskattning
av undersökningen. Det har i sin
tur medfört t. ex. att man ibland dröjt
längre än man eljest skulle gjort för att
komma till läkare med en elakartad
sjukdom. Eftersom man inte har fått
någon uppgift om behov av fortsatt undersökning
när man passerat hälsokontrollen,
har man trott att det inte finns
någonting. Det har också visat sig att
ett så enkelt symptom som att vederbörande
inte känner sig riktigt frisk i det
stora hela betyder nära nog mera än
vad en sådan invecklad blodkemisk
hälsokontrollundersökning av den typ
som kommit till användning vid värmlandsundersökningen
gör.

Jag vill bara, herr talman, framföra
dessa resultat från undersökningen.
Jag tror att de har ett visst allmänt intresse.
Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 166—170

Vad utskottet hemställt bifölls.

tobaksrökningens skadeverkningar, in. in.
Punkten 171

Anslag till upplysning om tobaksrökningens
skadeverkningar, m. in.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Hälsovårdsupplysning för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 900 000 kronor.

De i gällande riksstat uppförda reservationsanslagen
till Hälsovårdsupplysning
samt till Upplysning om tobaksrökningens
skadeverkningar å tillsammans
800 000 kronor hade föredragits sammanförda
till ett anslag med förstnämnda
rubrik.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 70) och den andra inom
andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:94), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte 1) till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1964/65 under
femte huvudtiteln anvisa ett med
500 000 kronor utökat reservationsanslag
av inalles 1 400 000 kronor, i syfte
att åstadkomma en omfattande upplysningskampanj
mot tobaksbruket bland
ungdom; samt 2) i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en skyndsam utredning angående
möjligheterna att begränsa tobakskonsumtionen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per Jacobsson (I: 71) och den andra inom
andra kammaren av herr Löfroth
(11:91), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte besluta att anslå ett belopp av
500 000 kronor att ställas till Kungl.
Maj :ts förfogande för en antitobakskampanj,
främst genom press och television,
varvid erforderlig vetenskaplig
och reklamteknisk sakkunskap skulle
anlitas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

52 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m

rar Gunnar Pettersson och Eric Gustaf
Peterson (1:73) samt den andra inom
andra kammaren av herr Berglund m. fl.
(II: 88), i vilka föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning snarast angående
samhälleliga åtgärder ägnade att hindra
tobaksrökning i arbetslokaler, kontorslokaler
och sammanträdesrum, i första
hand statliga och kommunala sådana
lokaler, samt att därvid behovet av särskilda
rökrum även skulle undersökas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 187) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiklund m. fl. (11:234), i vilka
yrkats, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
expertgrupp med uppdrag att utarbeta
en objektiv sammanställning av omfattningen
av tobaksskadorna av olika slag
och deras kända orsaker samt förslag
till de olika motåtgärder, som denna
sammanställning aktualiserade, och till
den ytterligare forskning, främst annan
än medicinsk (t. ex. psykologisk), som
kunde erfordras till ytterligare klarläggande
av dessa skador och deras orsaker,
speciellt tobaksvanornas psykologiska
och fysiologiska bakgrund;

dels ock en inom första kammaren av
herr Svanström väckt motion (I: 188),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att en utvidgning av den kariesprofylaktiska
verksamheten skulle
ske enligt de i motionen anförda synpunkterna
i ungefär fördubblad omfattning,
och att som anslag under rubriken
Hälsovårdsupplysning måtte uppföras
1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 71 och II: 91 samt I: 70
och 11:94, sistnämnda båda motioner

såvitt nu vore i fråga, ävensom motionen
I: 188 till Hälsovårdsupplysning för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 900 000 kronor;

II. att motionerna I: 70 och II: 94, såvitt
de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:73 och 11:88
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 187 och II: 234
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Nils
Theodor Larsson och Per-Olof Hanson,
fröken Elmén samt herrar Andersson i
Knäred, Löfroth och Antonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen I:
188 ävensom med bifall till motionerna
1:71 och 11:91 samt 1:70 och 11:94,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:70 och 11:94, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en skyndsam utredning angående
möjligheterna att begränsa tobakskonsumtionen; III.

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 73 och II: 88 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 187 och II: 234 hos Kungl.
Maj :t hemställa om tillsättande av en
expertgrupp med det uppdrag, som i
motionerna angivits.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Anslag till upplysning om

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
olika förslag, som framkommit
motionsledes och som syftar till dels en
förstärkt och moderniserad propaganda
mot tobaksbruket och dels till utredningar
rörande åtgärder för att begränsa
tobakskonsumtionen, bl. a. genom att
hindra tobaksrökning i arbetslokaler
och sammanträdesrum.

Jag är, herr talman, väl medveten om
att detta är en känslig fråga, men jag
kan inte finna annat än att frågan berör
oss alla alldeles oavsett vilka personliga
vanor vi har. Frågan berör rökaren
på ett sätt och icke-rökaren på
ett annat sätt. Jag skulle nästan vilja
tillägga, att problemet i vad gäller den
senare gruppen snarast är ett problem
för en minoritet i samhället.

Jag har en känsla av att vi har svårt
att diskutera denna fråga med det allvar
som den förtjänar. Vi underskattar
nog i allmänhet problemets betydelse.
När vi diskuterar frågan från de utgångspunkter,
från vilka åtminstone jag
personligen vill diskutera den, vill man
gärna se dessa meningsyttringar som uttryck
för något slags fanatism, som inte
hör hemma i vår nyktert reflekterande
tillvaro. Jag tror för min del, att jag
personligen kan se på denna fråga
ganska kallt och nyktert utan fanatism
och utan känsloladdade reaktioner. Jag
kan emellertid inte komma förbi att det
här gäller en stor fråga, och jag skulle
nästan tro att denna uppfattning också
delas av de flesta av oss alldeles oavsett
vilka personliga vanor vi har.

Enligt min mening borde vi väl i stort
sett kunna vara överens om följande
fyra punkter, nämligen dels att tobaksrökningen
är skadlig för hälsan, dels
att bruket sprider en viss otrivsel omkring
sig, dels att tobaksrökningen innebär
en fara av stora mått för barn
och ungdom och dels att rökningen innebär
en ekonomisk belastning för den
enskilde. Om man nu är enig på dessa
fyra punkter, kan jag inte riktigt förstå
varför man är så tveksam när det

tobaksrökningens skadeverkningar, in. m.
gäller att vidta åtgärder för att begränsa
detta bruk och -— framför allt — för
att skydda det uppväxande släktet mot
de faror som här lurar.

När man diskuterar denna fråga kommer
man ju i allmänhet i första hand
in på hälsosynpunkter och hälsorisker.
Det är klart att man kan diskutera dessa
ting och att man kan diskutera hur
långtgående slutsatser man kan dra på
dessa områden. Det är självfallet ett fält
för vetenskapsmännen, men så mycket
torde man väl våga säga, att den senaste
tidens forskningsresultat har visat att
vådorna av tobaksrökningen är betydande.
De vittnesbörd om lungcancerns
utbredning i vårt land och i andra länder
som föreligger är minst sagt alarmerande.

Man skulle kunna tro, att de undersökningsresultat,
som har offentliggjorts,
skulle ha en tillräckligt avskräckande
effekt. I viss mån har väl en sådan
effekt uppnåtts. Den s. k. amerikanska
chockrapporten, som offentliggjordes
i början av året, visade sig ju
få till resultat, att cigarrettkonsumtionen
minskade starkt i Amerika. Den
har också nedgått något i vårt land.

Förbrukningen av tobak gick alltså
ned omedelbart, av allt att döma som
en reaktion på rapporten. Sedan har
kurvan vänt. Amerikanska uppgifter tyder
nu på att kurvan är i starkt stigande.
Man tror sig ha anledning förmoda,
att man inom en inte alltför begränsad
tid skall ha kommit upp i samma konsumtion
som tidigare — givetvis till
stor förnöjelse för hanteringens utövare.

Jag skall inte ytterligare gå in på frågan
om hälsoriskerna, men jag skulle
nog vilja säga, att redan dessa risker
är så betydande att de borde motivera
effektiva ingripanden, och att man
måste ha mycket svårt att förstå varför
samhället tolererar en reklam, som gör
propaganda för en produkt vilken medför
så uppenbara och påtagliga risker
som här är fallet. Det bör dock tilläggas,
att det ju inte är reklamen som vi

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. in.

skall diskutera i dag utan andra åtgärder.

Man talar gärna, som sagt, om hälsoriskerna.
Det är klart att de väl kan vara
det väsentligaste i detta sammanhang.
Man bör emellertid inte glömma,
att det finns även andra mycket betydande
risker, som egentligen ingen borde
kunna bestrida. Det är känt, att tobaksbruket
tränger allt längre ned i åldersgrupperna.
Man talar om vanerökare
i sju- och åttaårsåldern. Man diskuterar
på allvar anordnande av rökrutor
i våra skolor. Det har också på senaste
tiden offentliggjorts att det inrättats
avvänjningskliniker i grundskolan
på olika håll — man har gjort det i någon
norrlandsstad och man har gjort
det på några håll här i Stockholm. Det
skulle inte förvåna mig, om det om
några år inrättades avvänjningskliniker
också redan i småskolorna — utvecklingen
tycks gå i den riktningen. Jag
tycker att, alldeles oavsett vilken inställning
vi har till dessa problem, bör
en sådan utveckling ge oss allesammans
eu allvarlig tankeställare.

Det är självklart att vetenskapliga undersökningar
kan vara bra, men man
torde också med tämligen stor säkerhet
kunna utgå ifrån att vanor och vanebildningar
i detta fall när det gäller
barn och ungdom i mycket hög grad är
modesaker. Det är ett beteendemönster,
där härmningsinstinkten spelar den
största rollen. Vetenskapliga utredningar
om riskerna skrämmer knappast
barn och ungdom. Däremot vågar jag
påstå att den dag det blir modernt och
i verklig mening fint att icke röka, är
problemet i huvudsak löst. Det är detta
vi måste försöka övertyga det uppväxande
släktet om. Jag tror att det är på
denna punkt vi i första hand måste sätta
in de effektivaste motåtgärderna.

Hur skall nu detta gå till, frågar man
sig. Herr talman! Även jag ställer den
frågan. Det är säkerligen mycket svårt
att skissera hur en sådan motpropaganda
skall vara konstruerad och upplagd
för att lyckas, men jag är alldeles över -

tygad om att vi måste försöka någonting.

Hur skall man då gå till väga? Sannolikt
måste man gå till väga på ungefär
samma sätt som den framgångsrika tobaksreklamen
gör. Den misströstar sannerligen
inte, och jag har en känsla av
att den får en mycket god utdelning på
sin reklam. Den möter oss i dagspress
och veckotidningar, i radio och television.
En stor del av reklamen får man
alldeles gratis genom våra moderna
massmedia. Ibland får vi nästan det
intrycket, att televisionen är ett reklaminstitut
för tobaks- och spritvarorna
bär i landet. Här måste förvisso en
motoffensiv sättas in, såvitt jag kan
förstå. Den måste sättas in med samma
medel och med utnyttjande av den moderna
reklamteknikens alla möjligheter.

Det är självklart att en sådan reklam
kostar pengar. Vi kan förmodligen inte
räkna med att vi skall få någonting
gratis på detta område. Men det är ju
på det sättet, att tobakshanteringen ger
en god utdelning här i landet, och jag
tror därför inte att någon skall kunna
påstå att vi inte har råd med detta när
det gäller just detta speciella område.

Vi, som företräder reservationen på
denna punkt, har föreslagit en uppräkning
av anslaget med 500 000 kronor.
Hur långt man kan komma med pengarna
är det svårt att fälla något omdöme
om, men det är i varje fall ett försök.
Det är givet att om man går in för ett
sådant försök, må också framtiden anvisa
vägar för hur man i fortsättningen
skall bete sig och anvisa vilka medel
som i fortsättningen bör ställas till förfogande.

Vi har också i denna reservation föreslagit
en utredning om begränsning av
tobakskonsumtionen. Dessutom har vi
tankt oss tillsättande av en expertgrupp
med visst i föreliggande motioner angivet
uppdrag.

Frågan om tobaksrökning i arbetslokaler,
sammanträdesrum och offentliga
lokaler över huvud taget har varit behandlad
i olika motioner i detta sam -

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Anslag till upplysning
nianhang. Vi liar för vår del ansett att
den utredning, som enligt vår mening
bör tillsättas, får tillfälle att undersöka
även denna fråga, även om vi är fullt
på det klara med att här anmäler sig
svårigheter som det inte är lätt att bemästra.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Under 1963 förekom de
mest alarmerande rapporter om tobaksrökningen,
i synnerhet om cigarrettrökningens
stora skadlighet. I en framställning
till svenska regeringen från
25 svenska forskare — däribland tre
nobelpristagare — påvisades hur allvarlig
tobaksrökningen var ur hälsosynpunkt.
Vidare publicerades den
engelska undersökningen av en mycket
ansedd vetenskaplig sammanslutning,
och därefter kom den amerikanska cancerkommitténs
chockrapport. Redan tidigare
hade det emellertid gjorts minst
ett tjugotal vetenskapliga undersökningar
i olika delar av världen, som egentligen
påvisat samma sak, men det var
som sagt den engelska och framför allt
den amerikanska undersökningen som
kom att väcka en så stor uppmärksamhet.

De 25 forskarnas framställning till regeringen
ledde mycket snabbt till åtgärder,
och jag är mycket tacksam för
att regeringen ställde 500 000 kronor till
förfogande för att ge upplysning om
tobaksrökningens skadlighet. Men det
förvånansvärda är, att detta nu är så
länge sedan, och ändå har praktiskt taget
ingenting hänt. Vad har man egentligen
gjort med denna halva miljon?
Det står i utskottets utlåtande bara en
liten redogörelse att man börjat göra
någonting. Nu har vi två månader kvar
på detta budgetår, och ännu har inte
folk i allmänhet sett ett spår av hur
dessa pengar använts. Jag ville gärna
framställa en fråga till socialministern:

om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m.
Vad har man egentligen gjort för någonting
på detta område? År det inte
meningen att det skall bli några praktiska
åtgärder?

Vad jag framför allt beklagar är att
vi har försummat den ur psykologisk
synpunkt mycket gynnsamma tiden för
antitobakspropaganda efter publicering
av den amerikanska cancerkommitténs
rapport. Hade vi kunnat sätta in en stöt
där genast, hade vi fått mycket bättre
resultat än senare, eftersom sådana saker
så småningom förbleknar. Jag hoppas
verkligen på snabbare resultat i
fortsättningen.

Under väntetiden fortsätter hänsynslösa
profitörer att locka ungdomen in
i tobaksrökningens slaveri igen till skada
för dess hälsa och ekonomi. Reklamen
fortsätter, inte minst från Svenska
tobaksaktiebolagets sida, och de mest
insmickrande annonser försöker få
folk att börja röka. Jag tror inte det
blir så stor verkan på dem som redan
röker, men hur skall ungdomen tolka
veckotidningarnas romantiska annonser
om tobaksrökningen? Där är den största
faran. Givetvis har Svenska tobaksaktiebolaget
den största andelen i detta,
eftersom den privata importen av
tobaksvaror bara är tio procent.

Konsumtionen steg förra året. Det anges
i den mycket förnämligt illustrerade
och påkostade skriften från Svenska
tobaksaktiebolaget. »Försäljningen inom
landet i nettovärde har ökat med 4,1
procent. Ökningen beror dels på en
större kvantitativ försäljning, dels på en
prishöjning med genomsnittligt 0,8 procent
av nettovärdet.»

Den ökningen har lyckligtvis inte
fortsatt. Herr Jacobsson har påpekat —
och däri ber jag att få instämma med
honom — att det blev en ganska avsevärd
minskning, både i Amerika och
här i Sverige. Men tänk vad det var
svårt att få Svenska tobaksaktiebolaget
och de som försäljer tobaken att säga
någonting om när denna minskning
verkligen började sätta in! Det drog
mycket länge om, innan man ville er -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m.

känna att det hade skett en minskning.
När vi sedan fick veta att det skett en
stark minskning, påvisades omedelbart,
att minskningen i cigarretter åtföljdes
av en ökning på cigariller och sådana
varor. Men man talade givetvis inte om,
att av tobaksbolagets nettoförsäljning år
1963 inte mindre än 84 procent var cigarretter!
Den ökning man påvisade när
det gäller cigariller och cigarrer är alltså
på så små kvantiteter, att den inte
alls uppväger cigarrettminskningen.
Man kan alltså inte säga att konsumtionen
flyttat över på en annan vara.

Vi har begärt en höjning av detta anslag,
och jag vill särskilt betona att jag
hoppas, att det snabbt kommer till användning.
Regeringen har också erkänt,
att det var bra med ett anslag på 500 000
kronor. Om man ser siffran i relation
till att vi får över en miljard i skatt på
tobaksvarorna, är det inte något särskilt
stort belopp som ställts till förfogonde
för att sprida upplysning om tobaksrökningens
skadlighet.

Herr Jacobsson ställde frågan hur
man skall kunna gå till väga för att få
en rättelse. Ja, får tobaksindustrien göra
ohämmad reklam och det praktiskt
taget inte sägs någonting emot dessa
jättelika affischer i tunnelbanan här i
Stockholm och i annonser på alla möjliga
håll, då kan man lätt driva upp
konsumtionen. Om man finge någon
sorts upplysning om allt detta som cancerkommittén
dragit fram, och om man
kunde påvisa, att detta inte är någonting
romantiskt och vackert utan tvärtom
en smutsig sed, då kanske de unga
flickorna inte skulle vara fullt så tilltalade
av att röka cigarretter. Men det
finns inte någon motpropaganda i dag.
Det är bara att reklamera vidare!

Vi skall egentligen inte tala om reklam
i dag, men för någon tid sedan
hade vi uppe ett ytterligt svagt och klent
motiverat utlåtande från andra lagutskottet,
där man trots allt inte ville gå
med på att begränsa reklamen. Men,
herr talman, jag skall inte ta upp tiden
mera om detta.

Här nämns också kariesprofylaktiska
åtgärder. Även där har vi begärt en
utvidgning, ocli även i det fallet kan
jag konstatera, att man anslår förvånansvärt
små summor. Jag såg en uppgift
i en tidning härom dagen, att snaskförbrukningen
i vårt land nu uppgår
till 650 miljoner kronor om året. Men
när vi skall göra något för att upplysa
om skadligheten, då räknar vi mycket
snålt och noggrant med några tiotusental
eller hundratusental kronor.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
herr talman, att vi här använder miljoner
och miljarder på sjukvården, och
det är fullkomligt riktigt. Jag håller med
om att vi bör göra allt för att rusta
upp sjukvården, men nog tycker jag
att man borde använda något mera
pengar för att förebygga skadeverkningar.
Det vore önskvärt om människorna
sluppe att gå till sjukhusen
och läkarna och att de i stället finge
behålla sin hälsa. Åt detta tycker jag
att man borde ägna mycket större uppmärksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Den renlärighet som
strömmar ut från denna talarstol gör
att jag såsom rökare anser mig uppfordrad
att säga några ord.

Man har här försökt att framställa
rökaren såsom en mer eller mindre
smutsig individ, och det må vara hänt,
men jag skulle kunna säga att vad vi
som röker kanske är tacksamma för
är att propagandan mot rökningen drives
så intensivt, att det inte längre blir
brist på cigarrcigarretter utan att vi
kan köpa ut vad vi behöver.

Herr Bengtson efterlyste vart de
500 000 kronorna tagit vägen. Ja, det är
väl en tröst i alla fall att de inte har
gått upp i rök!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Ilerr talman! Utskottet har haft en
mångfald motioner att ta ställning till.
Det har varit ganska olika yrkanden,
men alla har inneburit mer eller mindre
stora uppskrivningar av anslag. 1
ett motionspar önskade man icke endast
höja anslaget med en halv miljon
kronor utan även i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en skyndsam utredning
angående möjligheterna att begränsa
tobakskonsumtionen. I andra motioner
yrkas också att höja anslaget med en
halv miljon, vidare att det skall vidtagas
en kampanj mot tobaken främst genom
press och television, varvid erforderlig
vetenskaplig och reklamteknisk
sakkunskap skulle anlitas. I ytterligare
andra motioner hemställes om samhälleliga
åtgärder, som skulle vara ägnade
att hindra tobaksrökning i arbetslokaler,
kontorslokaler och sammanträdesrum,
i första hand statliga och kommunala
sådana lokaler, samt att även
behovet av särskilda rökrum undersökes.
I två motioner hemställes att en
särskild expertgrupp tillsättes med
uppdrag att utarbeta en objektiv sammanställning
av omfattningen av tobaksskadorna
av olika slag, deras kända
orsaker o. s. v. Slutligen finns det
en motion, som herr Bengtson till sist
var inne på, angående utvidgning av
den kariesprofylaktiska verksamheten.
Även där var det fråga om en höjning
av anslaget.

Vi hade i statsutskottets tredje avdelning
att ta ställning till allt detta.
Vi hade en mycket ingående debatt. Vi
blev nog tämligen snart på det klara
med, i varje fall de flesta av oss, att
med förhud kommer man ingenstans.
Med upplysning kan man nå vissa resultat.
Det har emellertid länge bedrivits
en viss verksamhet på detta område
utan att det egentligen har blivit
några större resultat. Det var endast
när chockrapporten kom från Amerika
för någon tid sedan som det blev en
nedgång i konsumtionen av cigaretter,
men den ökades snart igen. Det går en

kort tid att med chockverkan få människor
att avstå, men det går inte så
värst länge och såvitt man har förstått
var det huvudsakligen endast till åren
komna rökare som blev rädda. De unga
människor som man vill skall undvika
att röka tobak lät sig däremot inle på
något sätt påverkas.

Vi är alla oroade över att rökvanorna
tränger ned i allt lägre åldersgrupper,
men det är i och för sig inte något
nytt. Även vi som är i min ålder minns
väl ifrån de egna pojkåren att cigaretter
var åtråvärda, men det var inte
alltid vi kom över sådana. Jag kom aldrig
över dem och har fördenskull inte
börjat röka. Jag kom över en bit rotting
som skulle ersätta cigaretten, och det
var absolut ett förnämligt motgift. Det
avhöll mig för all framtid från att röka,
ty något mer vedervärdigt än rottingrökningen
kan jag inte tänka mig. Nu
vill jag inte rekommendera att utdela
rottingbitar till ungdomar, även om det
skulle vara effektivt.

Vi har emellertid inom utskottet inte
kunnat biträda denna flora av motioner.
När nu medicinalstyrelsen har fått
ökade anslag för att bedriva en verksam
propaganda, har vi ansett att man
i varje fall tills vidare borde avvakta
resultatet av detta. Vi är nu alla medvetna
om att en propaganda på sedvanligt
sätt, hur mycket vi än offrar
på den, är meningslös så länge det anses
av många unga människor att det
helt enkelt är fint att röka.

Herr Jacobsson menade att man borde
försöka gå fram med att påvisa för
de unga att det är finare att inte röka,
men att vara modeskapare på detta område
tror jag är ganska svårt. Man kanske
i många fall kan uppfostra människor,
uppfostra ungdomar, men i detta
fall bär det visat sig tämligen svårt,
och skulle man sträcka sig till att förbjuda
rökning i arbetslokaler och annat
skulle man nog göra ont värre.
Förbud är aldrig populära. När man i
propagandan om tobaksrökningens
skadlighet inte ens lyckats få läkarna

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, m. m.

att vara överens om detta, så är det
säkert tämligen svårt att få unga människor
att inse det.

Det har här talats om att TV och
radio är verksamma propagandamedel
för rökningen. Man kan ibland i TV se
en läkare bli intervjuad, sittande med
en cigarett i handen. Dagen efter kommer
en annan läkare och säger att det
är farligt att röka. Låt då dessa läkare
först komma överens, fast det är kanske
inte så lätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Risberg talar i
detta fall om renlärighet, och det var
väl inte så långt ifrån utan snubblande
nära att i det sammanhanget också tala
om fariséism, förmodar jag. Jag försökte
säga det i mitt första anförande
och jag skulle vilja upprepa det, att
jag anser att vi borde kunna diskutera
denna fråga alldeles oavsett om vi är
rökare eller ej. Det tycker jag är en i
sammanhanget ovidkommande sak. Jag
är inte alldeles övertygad om att vi
är förträffligare människor i och för
sig, därför att vi inte använder tobak.
Att herr talmannen och hans excellens
statsministern inte röker kan bero på
en sinkadus. Det kan bero på att de i
ungdomen av en viss anledning inte
kom att falla för den frestelsen. Det är
som sagt omständigheter som jag inte
tror man skall dra fram som några generella
bevis för att den och den attityden
i det avseendet konstituerar en i
alla avseenden förträfflig personlighet.

Jag skulle vilja ställa följande fråga
till herr Risberg: Tycker herr Risberg
det är motiverat att tala om tobaksbrukets
faror med hänsyn till utvecklingen
inom ungdomsvärlden? På den
punkten anser jag att samhället framför
allt har anledning att sätta in sina
attacker. Jag inbillar mig att vi kanske
allesammans skulle kunna vara överens
om att göra en insats på detta om -

råde alldeles oberoende av våra personliga
vanor.

Herr Birger Andersson talade om förbud.
Eftersom ingen har talat om det
förut i detta sammanhang, anser jag
det är en diskussion som är föga fruktbärande.
Han säger vidare att det har
pågått en viss verksamhet på detta område.
Man har försökt vidta vissa åtgärder
för att motverka tobaksbruket. Det
är möjligt att så har skett. Det påstås
att svenska tobaksmonopolet i någon
mån har gjort det. Jag tror dock det är
ganska svårt att egentligen påvisa i
vilka avseenden denna verksamhet har
gett några synliga resultat.

Herr Birger Andersson säger att de
unga inte påverkas av chockrapporten.
Nej, det förefaller som om de inte gjorde
det. Det tycker jag visar att det är
nödvändigt att angripa problemet från
andra utgångspunkter och att möta det
på det plan, där man kan förmoda att
man också möter ungdomen. Det finns
säkerligen många framstående idrottsmän
i detta land som inte är rökare.
Vad skulle det inte betyda, om någon
av dessa, kanske med jämna mellanrum,
då och då i TV på lämpligt sätt och i
lämpliga sammanhang finge tala om att
han inte röker och ange en kort motivering
därför. Det finns säkert filmstjärnor
och pop-idoler och andra förtjänstfulla
samhällsmedborgare som
inte röker. Vore det inte tänkbart att
också engagera dessa för litet propagandaverksamhet
mot rökningen? Jag
är övertygad om att en sådan propaganda
också i någon mån kan påverka
det klientel vi speciellt vill vända oss
till.

Herr Birger Anderssons argumentering
är den obotfärdiges förhinder och
en argumentering som utmynnar i en
attityd, att här kan vi inte göra någonting;
här är alla försök fruktlösa och
alla ansträngningar resultatlösa. Skall
man fastlåsa sig i den attityden, kommer
utvecklingen på detta område verkligen
att bli den som det svenska tobaksmonopolet
innerst önskar.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Anslag till upplysning om tobaksrökningens skadeverkningar, in. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Utskottets talesman
hade enligt min uppfattning alltför
pessimistiska tankegångar om konsumtionen
av tobaksvaror. Jag tycker inte
det är riktigt att döma så hastigt. När
den amerikanska chockrapporten kom
slutade en stor mängd människor att
röka, men det var lika självklart att
somliga inte kunde vara utan tobak så
värst länge, utan de började igen. För
att kunna få en ordentlig översikt över
rökvanorna, får man lov att företa ordentligare
undersökningar än de som tobalcsförsäljarna
vill prestera. Det ligger
i deras intresse att meddela att det bara
var en tillfällig sak att rökningsfrekvensen
gick ned, men att den snabbt skulle
stiga igen. Hade vi däremot i Sverige
satt in en attack i samband med cancerkommitténs
rapport, hade effekten blivit
större. Jag beklagar att det nu dragit
ut alltför långt på tiden.

Herr Birger Andersson säger att propagandan
inte påverkar de unga. Det
tycker jag inte är korrekt. Det har stått
i tidningarna, och vi har själva fått
höra, att man i skolorna har satt i gång
stora kampanjer mot rökning. Detta gäller
ju i högsta grad ungdomen, och nog
finns det möjligheter att åstadkomma
resultat här.

Herr Jacobsson nämnde idrottsmän
och andra idoler. Jag tror ett den största
effekten i det fallet nåddes när Ingemar
Johansson var världsmästare i tungviktsboxning
och blev erbjuden en cigarrett
av en känd dam. Han sade: »Jag
röker inte, för min pappa sa att det bara
är svaga killar som röker.» En sådan
agitation gör nog mer verkan än affischer
och annan reklam.

Herr Birger Andersson talade om modeskaparna
på detta område, men vilka
är modeskaparna? Jo, det är de som
tjänar pengar på rökningen — de försöker
få det till gott mode att varenda
människa skall röka tobak, eftersom det
ger mer pengar.

Man behöver inte påstå att läkarna
skulle vara oeniga på denna punkt där -

för att man möjligen ser en läkare som
röker. Vi har säkert åtskilliga läkare
som röker, men om man skulle fråga
dem vad de anser om tobaksrökning, är
det inte alls säkert att de med sitt ansvarskännande
skulle säga att det är bra
att röka. De skulle säkert bestyrka att
cancerkommittén har rätt. Om en läkare
börjat röka i sin ungdom och sedan fortsätter,
är det därmed inte sagt att han
skulle vilja försvara rökningen.

Televisionen kan göra mycket nytta i
detta fall, och den bör ha lovord för sitt
väl utformade program häromdagen,
där professor Hultberg talade om tobaksrökningen,
men nog förefaller det
som om producenter och fotografer gärna
i sina bilder följer de cigarrettrökande
och har uppfattningen att det
verkar mer elegant och ledigt om man
sätter en cigarrett eller cigarr i handen
på den som skall uppträda i ett
program. Jag har själv skrivit och påpekat
att rökning inte alls passar samman
med musikens skönhetsvärde, och
det har också sedan medfört en viss
rättelse. Det bör sägas ifrån att televisionen
här har en stor uppgift, men det
bör bli en annan mentalitet på den sidan.

Jag kan inte finna att vad utskottets
talesman här har sagt skulle förändra
någonting, och jag vidhåller }rrkandet
om bifall till reservationen.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Eftersom jag är den där
svaga killen, som herr Bengtson talat
om, måste jag säga att jag är fullt överens
med herr Jacobsson när det gäller
ungdomens rökvanor, men därifrån är
det ett långt steg till att förorda generella
förbud, som har diskuterats här.

Jag är ledsen om mitt mycket korta
inlägg kanske har förlängt den här debatten.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det kanske skulle vara
mycket att säga som repliker till herr

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet

Jacobsson och herr Bengtsson, men jag
skall inte replikera dem i någon större
utsträckning.

Herr Bengtson är alltid snar att döma
de vilseförda, fastän skalden har varnat
för det. Med väldig entusiasm och troskyldighet
brukar herr Bengtson fördöma
än det ena och än det andra, och
även jag har i någon mån råkat ut för
fördömelsen därför att jag inte tror att
de åtgärder som reservanterna här förordar
är de rätta.

Det har sagts här, att man inte borde
ha avbrutit propagandan när chockrapporten
kommit från Amerika. Innebär
det att man ständigt och jämt måste ha
någon liknande chockhistoria att presentera?
Det skulle vara mycket besvärligt,
eftersom man vet att ett visst propagandainslag
snabbt blir gammalt, så
att ingen människa längre bryr sig om
det. Under kriget var det farligt att
äta ägg, men strax efter kriget var ägg
det nyttigaste man kunde få. Nu har ju
ingen sagt att det är nyttigt att röka —-alla är medvetna om att det är mer eller
mindre skadligt — men det värsta är
att en del människor tycker att det är
gott, och det är därför de gör det.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara betona att
jag speciellt har vänt mig mot en grupp,
nämligen dessa personer som tjänar
pengar på att producera tobak. Det är
de som bär den största skulden, och vi
kan nog vara eniga om att vi bör hålla
efter dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
171, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 172—17S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179

Om riktlinjer för giftinformationscentralens
verksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Epidemiberedskap m. in.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

Något anslag för motsvarande ändamål
funnes icke uppfört i gällande riksstat.
De i samma riksstat uppförda särskilda
förslagsanslagen till Vissa kostnader
för allmän hälso- och sjukvård
samt Ersättning vid vissa ingripanden

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1904
Om riktlinjer för giftinformationscentralcns

i hälsovårdens intresse å tillsammans
400 000 kronor hade föreslagits uppgå
i förevarande anslag.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Wallentheim in. fl. (I: 74) och den
andra inom andra kammaren av fru
Hörnlund in. fl. (11:89), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1904/65 anslå 126 000 kronor till
avlöningar åt personal vid giftinformationscentralen
samt 10 500 kronor till
omkostnader;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström (I: 114) och den andra
inom andra kammaren av herr von
Friesen (II: 144), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, 1) att den informationscentral
rörande gifter, som
sedan budgetåret 1960/61 bedrivits vid
karolinska sjukhusets barnklinik, från
och med budgetåret 1964/65 skulle givas
permanent karaktär; 2) att uppdraga
åt medicinalstyrelsen att fastställa
riktlinjer för giftinformationscentralens
verksamhet, reglemente för
densamma och för dess personal; 3)
att från och med den 1 juli 1964 vid
denna central inrätta följande tjänster
på e. o. stat: 1 läkartjänst i Ae 27, 1
apotekartjänst i Ae 25, 1 kontorsskrivartjänst
i Ae 13 (halvtid) samt 1 kanslibiträdestjänst
i Ae 7 (halvtid); 4) att
för bestridande av för denna centrals
drift och avlöningar under budgetåret
1964/65 anslå ett belopp av 136 500
kronor att utgå under anslaget Vissa
kostnader för allmän hälso- och sjukvård,
förslagsanslag, genom höjning av
detta delanslag med 56 500 kronor från
80 000 kronor till 136 500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med av -

verksamhet
slag å motionerna I: 74 och II: 89 samt
1:114 och 11:144, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Epidemiberedskap m. in.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor;

II. att motionerna I: 114 och II: 144,
i vad de icke behandlats under I, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson och Axel Johannes Andersson,
fru Wallentheim, herrar Per
Jacobsson, Kaijscr, Nils Theodor Larsson,
Per-Olof Hanson, Per Petersson
och Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Andersson i Knäred, Löfroth, Antonsson
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 74 och II: 89 ävensom med bifall till
motionerna 1:114 och 11:144, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Epidemiberedskap m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 636 500 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 114 och II: 144, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört om uppdrag åt medicinalstyrelsen
att fastställa riktlinjer för giftinformationscentralens
verksamhet m. in.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Vi har här till behandling
ett ärende, som står i egendomlig
kontrast till den höga betygsättningen
av svensk sjukvård. En detalj i det hela
— ja, en föga person- och utrymmeskrävande
detalj som är alldeles påtagligt
förknippad med kampen mot det
livshotande — och tiden — så som vi
möter den inom sjukvården.

Giftinformationscentralen vid karolinska
sjukhusets barnklinik tillkom år

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet

1960 som en försöksverksamhet. Dess
förebild fanns i USA, och bakgrunden
var de allvarligt ökande förgiftningsrisker
som är en följd av den kemiskttekniska
industriens explosiva utveckling
och den vidgade användningen av
dess produkter. Enbart antalet toxiska
hushållspreparat uppges för närvarande
vara cirka 50 000 i vårt land. I USA
är antalet 200 000. Detta belyser klart
utvecklingstendensen. I USA hade man
1961, efter åtta års verksamhet, 446
giftinformationscentraler. Energiskt
bygger man upp liknande verksamhet
i andra länder. Vi driver vår enda giftinformationscentral
— som pionjärer
så att säga utanför USA —• fortfarande
som en försöksverksamhet kännetecknad
av organisatorisk och ekonomisk
instabilitet. Vi är glada — och även berömda
— för vår sjukvårdsstandard i
allmänhet; när det gäller den viktiga
detalj som nu diskuteras kan vi knappast
vara någotdera.

Vilka är nu giftinformationscentralens
arbetsuppgifter? Information, behandling
undervisning, forskning.
Verksamheten baseras på studier av
toxikologisk litteratur, klinisk erfarenhet
och övervakning av preparat på
marknaden.

Vi har daglidags en mängd gifter runt
omkring oss. De finns i tvätt- och rengöringsmedel,
kosmetika, hygieniska
preparat, preparat för bekämpning av
växtohyra och mycket annat. De kan
alla vålla allvarliga förgiftningar, och
det förekommer 5—10 dödsfall per år
bland barn i de lägsta åldrarna med
denna bakgrund — små barn vill, som
alla vet, kvickt som tanken smaka på
det mesta.

Insamlandet av upplysningar om och
analyserandet av preparaten är ofta ett
svårt arbete. Detta sammanhänger förutom
med mängden av dessa varor också
med att det råder en skrämmande
okunnighet och bland vissa fabrikanter
även en tydlig affärsmässig ovilja
mot att lämna begärda upplysningar om
hur preparaten är sammansatta. Under

tiden oktober—december 1962 kontaktade
giftinformationscentralen 182 fabrikanter
för att få uppgifter om preparatens
sammansättning. Svar lämnades
av 15 procent. Samma produkt saluförs
dessutom ofta under olika handelsnamn,
och samma handelsnamn kan användas
för produkter som har olika
sammansättning. Alla förstår att kontrollen
av den stora mängd produkter
som importeras måste vara oerhört
svår.

Centralens kartotek, med vars hjälp
man ger information och behandlingsanvisningar
till uppjagade föräldrar och
villrådiga läkare landet runt, vilka står
inför förgiftningssituationer, är betydande
men behöver väsentligt utökas
för att kunna täcka hela detta stora
område. Det kräver intensifierade arbetsinsatser.
Undervisning om dessa
ting ges nu till medicine kandidater och
annan sjukvårdspersonal. Förebyggande
verksamhet, t. ex. genom kontinuerlig
upplysning riktad till barnavårdscentralerna,
finns det inte resurser till, och
medicinalstyrelsen har anmärkt att man
för närvarande inte heller kan belasta
denna personal med någon officiell
upplysning riktad till läkarna.

Det är inte bara fråga om förgiftningsolycksfall
— suicidalförsök, tablett-,
alkohol- och thinnermissbruk, läkemedelsintolerans
och mycket annat
kräver ofta ögonblicklig inkoppling av
giftinformationscentralen. Antalet förfrågningar
vid centralen var år 1961 —
efter ett års verksamhet — 1 131, år
1962 var antalet 2 069 och år 1963 var
det 3 268, eller omkring 20 per dag. 85
procent av förfrågningarna gäller barn.
Januari och februari i år visar en ökning
av antalet förfrågningar med 100
procent i förhållande till motsvarande
tid i fjol. Den bild som denna sifferredovisning
visar backas upp av en rad
i pressen gjorda uttalanden av myndigheter
och ansvariga i anledning av
riksdagens behandling av ärendet.

Ordföranden i Svenska barnläkarförbundet,
dr Rabo i Karlskoga, säger:

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om riktlinjer

»Sveriges barnläkare är direkt beroende
av att giftinformationen fungerar bra . . .
När det gäller barnförgiftningar hänger
det ofta på sekunder och minuter att i
tid få fram klara giftinformationer.
Dem får man på giftcentralen!» Ordföranden
i Pedriatriska sällskapet, professor
Bo Vahlqvist, och specialisten på
barnolycksfall, professor Ragnar Berfenstam,
har båda uttalat sig i den riktningen,
att det är utomordentigt angeläget
att denna central fungerar och att
det närmast är anmärkningsvärt att den
inte har fått fastare former. På samma
sätt uttalar sig en representant för statens
farmacevtiska laboratorium. Litet
kraftigare ord använder professor Birger
Bonnichsen vid statens rättskemiska
laboratorium, som säger att ett nedläggande
av centralen, som skulle kunna
bli en följd av de osäkra förhållandena,
närmast vore att betrakta som en förbrytelse.
Slutligen anser professor Sjövall
vid karolinska institutet, att arbetsförhållandena
vid centralen närmast är
skandalösa.

De risker, som här påtalas, för att
giftinformationscentralen med hänsyn
till nuvarande förhållanden kan komma
att läggas ned kan, såvitt jag förstår,
inte helt uteslutas.

Departementschefen liksom statsutskottets
majoritet finner inte heller i
år skäl föreligga att försöksverksamheten
skall permanentas. Vad döljer sig nu
bakom denna etikett? En i arbetsuppgifterna
verkligt engagerad läkare med
specialkompetens, mer eller mindre
tjänstledig från befattningen som biträdande
överläkare vid karolinska sjukhusets
medicinska barnklinik, en apotekare
med långvarig erfarenhet av
toxikologiska frågor — båda arvodesanställda
—• och dessutom kontorshjälp
mot timersättning. 40 procent av förfrågningarna
måste besvaras av jourhavande
läkare, vilkas kvalifikationer
och erfarenheter naturligtvis många
gånger kan vara högst varierande. På
min direkta fråga till chefen för cen -

för giftinformationseentralens verksamhet
trålen om vad som händer om en läkare
är upptagen av en patient på kliniken,
svarade han: Då får patienten övertagas
av någon annan eller också får han vänta
eller också får den som ringt i ett
förgiftningsärende vänta eller bli uppringd
senare.

Detta måste, lierr talman, anses vara
orimliga förhållanden. I båda fallen kan
det ju vara fråga om högst allvarliga
situationer och stor brådska. Hetsen
och ansvarsbördan måste vara mycket
stor. Det kan inte vara rimligt att som
nu är fallet upprätthålla denna verksamhet
i stor utsträckning med hjälp
av frivilliga och delvis oavlönade insatser.
Jag anser det otänkbart att krav
på stadga och ökade resurser för en
verksamhet av denna vikt, underbyggd
med en utvecklingskurva som den jag
här redogjort för, skulle av någon för
sjukvården ansvarig på landstingssidan
avvisas.

Behovet av giftinformationscentralen
har inte ifrågasatts. Tvärtom finner departementschefen
det angeläget att medelsanvisningen
räknas upp med 20 000
kronor. Det är ju i och för sig bra,
men vad pengarna skall användas till
får man ingen upplysning om. Hela
denna fråga upptar inte mer än fem
rader i propositionen. Men, ärade kammarledamöter,
huvudfrågan — således
frågan om att ge giftinformationscentralen
en fast organisation genom lönegradsplacerade
tjänster och reglerade
arbetsförhållanden — kvarstår olöst
med det förslag som nu framlagts av
utskottet.

I förra årets statsverksproposition
anfördes att pågående arbete med en
generalplan för karolinska sjukhuset var
ett motiv för att inte då biträda framställningen
om en permanentning av
verksamheten. Det skälet återfinns inte
i årets proposition. Hur som helst med
den saken, men centralens lokala förläggning
inom sjukhuset eller eventuellt
någon annanstans kan inte gärna få vara
avgörande för om dess verksamhet

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet

skall tryggas eller inte och om de som
arbetar där skall få arbeta under vettiga
och trygga villkor.

I statsutskottets utlåtande erinras om
en viss ifrågasatt försöksverksamhet genom
användandet av databehandlingsteknik.
Frågan har berörts i proposition
nr 114 till årets riksdag angående
rationaliseringsfrågor inom sjukvården.
Denna fråga kan enligt min mening
inte tagas som ett argument för att giftinformationscentralen
skall behålla sin
försökskaraktär.

Statens råd för sjukhusdriftens rationalisering
har tillsatt en rad expertgrupper,
bl. a. en expertgrupp för att
åstadkomma ett toxikologiskt register.
Sekreterare i denna expertgrupp är för
övrigt den läkare som svarar för giftinformationscentralen.
Denna expertgrupp
ingick i november i fjol till Sjura
och begärde ungefär 50 000 kronor för
innevarande halvår för att studera möjligheten
att utvidga giftinformationscentralens
verksamhet till att avse inte
bara som nu den pediatriska sjukvården
utan också intern- och yrkesmedicin
samt allmänhygien och undersöka möjligheterna
att kunna använda databehandling.
Eventuella positiva resultat
kan, enligt vad jag inhämtat, inte meddelas
eller tänkas komma till praktisk
användning på flera år. För övrigt har
något svar på framställningen inte inkommit.
Det finns sålunda inte heller
några pengar till detta försök.

Dagens situation för giftinformationscentralen
är enligt karolinska sjukhusets
chef, medicinalstyrelsen och andra
berörda myndigheter, som har användning
för och erfarenheter av det hela,
att beteckna som ohållbar. Jag måste
för min del säga att en permanentning
av denna försöksverksamhet omöjligen
kan vara mindre motiverad än den
permanentning under punkten 135 i
samband med de ortopediska hjälpmedlen
som vi nyss varit med om att besluta.
Jag hoppas därför, herr talman, att
riksdagens beslut rörande giftinformationscentralens
framtida öde skall bli

sådant att centralen får stadga och tillräckliga
resurser samt arbetsro.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till reservationen vid
punkten 179.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim har
redan i stort sett redogjort för giftinformationscentralens
betydelsefulla
verksamhet, varför jag inte behöver beröra
den här. Jag vill dock, liksom hon
i viss utsträckning redan har gjort, beröra
motiveringen till avslaget på motionerna.

Statsutskottets majoritet har inte tillstyrkt
motionerna angående giftinformationscentralens
fastare organisation
med hänvisning till proposition nr 114,
vari begärs anslag för vissa undersökningar,
däribland till en expertgrupp
för skapande av ett toxikologiskt informationsregister.
Det är alldeles riktigt
att en sådan expertgrupp tillsattes i oktober
1963 för att skapa ett dylikt informationsregister
samt begärdes för densamma
ett anslag på cirka 54 000 kronor,
avseende första halvåret 1964.

Denna expertgrupp skulle göra studier,
som avsåg att utröna möjligheterna
att på lång sikt utvidga den nuvarande
giftinformationscentralens verksamhet
så att den med hjälp av modern
datatransmissionsteknik skulle kunna
tillgodose behovet av toxikologisk information,
inte bara som nu inom barnsjukvården,
utan även inom intern medicin,
yrkesmedicin, rättskemi och allmän
hygien. Studierna planerades dock
under den förutsättningen, att den nuvarande
giftinformationscentralen skulle
erhålla en fastare organisation redan
budgetåret 1964/65. Så som fru Wallentheim
redan har påpekat, har expertgruppen
inte erhållit något svar på
sin ansökan om anslag, och de planerade
studierna har aldrig kommit till
stånd. Expertgruppen har därför inte
nu planerat någon ytterligare fortsättning
av denna verksamhet. Gruppen

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet

liar inte kommit med någon ny anhållan
om bidrag, ty förutsättningen för
att planeringen skulle kunna realiseras
var att den nuvarande giftinformationscentralen
kunde bli permanent. Det förefaller
mig därför vara en grav missuppfattning,
när motionerna angående
giftinformationscentralens fastare organisation
avstyrkes med den åberopade
motiveringen. Motionerna borde tvärtom
ha tillstyrkts just med samma motivering.

ltedan i februari har giftinformationscentralen
i skrivelse till Kungl.
Maj:t meddelat att det sannolikt måste
bli vissa inskränkningar i dess verksamhet,
som är så betydelsefull för landet.
Det är med hjälp av frivilliga och
till stor del inte avlönade arbetsinsatser,
som den f. n. kan upprätthålla
verksamheten.

Redan inför budgetåret 1963/64 bedömdes
inrättandet av fasta tjänster såsom
en elementär åtgärd för att trygga
fortsatt verksamhet. I statsverkspropositionen
1963 — något som även fru
Wallentheim var inne på — ansåg föredragande
inom departementet sig inte
vara beredd att medverka till en fastare
organisation i avvaktan på generalplanen
för karolinska sjukhuset och
med hänsyn till bristen på lokalutrymme.
I år däremot är motiveringen i
statsverkspropositionen den, att man
skall närmare avvakta erfarenheten av
belastningen på centralen, innan några
ändringar i verksamheten företages, och
den bör till dess fortfarande ha försökskaraktär.

Man frågar sig vilka motiven egentligen
är, och jag kan inte annat än citera
den ledare i det här ärendet som
fanns i Stockholms-Tidningen den 23
mars i år. Där skriver man: »Vi vet
inte vilka institutioner eller intressen
eller brister (byråkrati, personliga motsättningar,
konservatism?) som bromsar
utvecklingen.» Det är inte mina ord,
utan det är, som sagt, ett citat ur Stockholms-Tidningen.

Skillnaden mellan de nuvarande för 5

Första kammarens protokoll 196b. AV 21

hållandena och de önskade, mellan utskottsförslaget
och reservationen, är att
arbetet vid giftinformationscentralen
för närvarande är ett extraarbete för de
anställda vid sidan av deras ordinarie
anställning, under det att reservanterna
önskar en ordinarie huvudanställning,
främst en sådan anställning för den nuvarande
läkaren. Det är inte tillfredsställande
att han i huvudsak skall sköta
arbetet vid centralen på ledig tid. Det
är detta som skapar problemen.

Jag tycker att det hela är mycket bekymmersamt.
Vi kan komma i en alldeles
olöslig situation. Det är ett angeläget
ärende att i möjligaste mån skydda
oss själva för onödiga förgiftningar
och att rationellt kunna behandla sådana,
när de trots allt inträffar. Speciellt
gäller detta om barn, som giftinformationscentralen
i första hand söker
hjälpa och skydda.

Jag skulle vilja hemställa till departementschefen
— om nu inte reservationen
bifalles, vilket jag kan vara litet
osäker om — att han under alla förhållanden
överväger att åtminstone i någon
form ordna en extra-ordinarie anställning
av personalen, i främsta rummet
för läkaren, vid denna central, så att
det inte behöver råda så oordnade anställningsförhållanden
som för närvarande.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den som lyssnade till
fru Wallentheim kunde kanske lätt få
den uppfattningen att ett nedläggande
hotade informationscentralen. Så är ju
ingalunda fallet. Det är ju inte det vi
diskuterar eller bör diskutera i dag.

Jag vill gärna understryka vad fru
Wallentheim inledningsvis påpekade,
nämligen att den mycket snabba tekniska
och medicinska utvecklingen bl. a.
medfört att tillgången på preparat med
giftiga eller i övrigt farliga beståndsdelar
mycket snabbt har ökat. Det är riktigt
att i våra hushåll förekommer numera
i stigande utsträckning ett rikhal -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om riktlinjer för giftinformationscentralens
tigt sortiment av dylika preparat, och
det är också riktigt att riskerna — speciellt
kanske riskerna för att barn genom
olyckshändelse skall komma över
skadliga medel — kan vara stora.

Det är klart att det är angeläget att
motverka farorna och att åstadkomma
en god beredskap. Den uppgiften är i
många avseenden både besvärlig och arbetsfylld.
Den omfattar såväl information
som rådgivning, t. ex. vid förgiftningsfall.
Giftinformationscentralen vid
karolinska sjukhuset fyller därför en
betydelsefull uppgift — jag vill understryka
detta både för fru Wallentheim
och herr Edström. Vi har också redan
hört — jag vill understryka även detta
- - att personalen på informationscentralen
utför ett mycket värdefullt arbete.
Så långt föreligger det, såvitt jag
förstår, inga som helst meningsskiljaktigheter.

Motionärerna begär nu att anslaget
till centralen skall öka från 80 000 till
136 000 kronor. Den personalökning
man föreslår inskränker sig till två halvtidsanställda
kontorister, medan man i
övrigt önskar att fasta tjänster inrättas
för centralens läkare och apotekare. Låt
mig i detta sammanhang meddela att
vederbörande apotekare är heltidsanställd.

t propositionen föreslås att anslaget
till centralen höjes till 100 000 kronor.

Jag kan nämna att anslaget därmed femdubblas
sedan budgetåret 1960/61.

Sedan kommer jag in på frågan varför
det är svårt att ta en definitiv ställning
till centralens fortsatta verksamhet. Olika
undersökningar pågår på området
för närvarande, vilket också har påpekats
här. Således håller en expertgrupp
inom rådet för sjukhusdriftens
rationalisering på med undersökningar
beträffande utnyttjande av databehandlingsteknik
vid upprättande av toxikologiskt
informationsregister, som avses
skall kunna inrättas i anslutning till
giftinformationscentralen. Vidare är informationscentralen
för närvarande
mycket trångbodd. Förslag rörande dess

verksamhet

kommande placering kan väntas i den
nya generalplan för karolinska sjukhuset,
som inom kort kommer att framläggas.
Allt detta gör att tiden ännu inte
befunnits mogen att tillskapa en mera
definitiv organisation.

Enligt tillgängliga uppgifter utgör antalet
förfrågningar vid centralen för
närvarande i genomsnitt elva å tolv per
dag. Det har skett en mycket stark ökning
under senare år. Skulle verksamheten
öka väsentligt under det kommande
budgetåret, har regeringen givetvis
möjlighet att medge viss ytterligare medelsförstärkning.
Jag kan försäkra både
fru Wallentheim och herr Edström, att
på den punkten kommer viljan från min
sida icke att saknas.

Fru Wallentheim påstår, att det inte
finns några pengar för expertgruppen
som begärt 50 000 kronor. Jag vill upplysa
att medel har anvisats till Sjura
för bl. a. detta ändamål. Det skedde i
februari.

Herr talman! Den fråga vi diskuterar
är otvivelaktigt viktig. Den positiva viljan
att här i fortsättningen förstärka
verksamheten föreligger. Frågan om utrymme,
organisation etc. behöver vi
emellertid pröva i anslutning till bl. a.
den utredning som jag här har omnämnt
och som gäller utbyggnadsplanerna för
karolinska sjukhuset.

Låt mig sluta med att upprepa vad
jag tidigare nämnde — skulle det visa
sig att informationscentralen behöver
ytterligare medel, är det klart att vi
skall behandla framställningar härom i
en positiv anda.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har varit med om att
behandla denna fråga i utskottsavdelningen.
Jag är inte motionär. Motioner
av fru Wallentheim och lierr Edström
behandlar frågan från olika synpunkter.
Motionerna är mycket intressanta
och klargör på ett utmärkt sätt de
olika uppgifter som giftinformationscentralen
har.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Om riktlinjer

Såsom praktiserande läkare ute i periferien
i landet vill jag betyga, vilket
värde denna informationsbyrå äger oeli
vilken trygghet det ger att man kan få
komma i kontakt med den. Men för denna
byrå behövs det inte bara datamaskiner,
utan det behövs personal, främst
läkare som är fast knutna till byrån.
Det måste finnas en kontinuitet i anställningsförhållandena,
så att det kan
lämnas upplysningar av ett personligt
värde, som är betingat av den kompetens
som vederbörande har fått genom
att länge ha sysslat med dessa frågor —-alltså upplysningar utöver de mera formella
som kan komma direkt ur arkiven.

För mig ter det sig därför mycket naturligt
och även om jag inte säger nödvändigt,
så dock mycket önskvärt att
personalen är knuten till informationscentralen
på sådant sätt att man kan
räkna med att det blir stabilitet i anställningsförhållandena.

Jag tror att detta sker bäst på det sätt
som är föreslaget i motionerna och som
bygger på vad medicinalstyrelsen har
begärt.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Departementschefen
nämnde att vi här inte alls skall tala
om risken för att giftinformationscentralen
skulle kunna läggas ned —■ det är
inte det saken gäller, sade han. Men faktum
kvarstår att den läkare det här gäller
arbetar på giftinformationscentralen
mot arvode. Han har ingen skyldighet
att stanna. Såvitt jag förstår kan han
hoppa av när som helst, och skulle han
göra det, tycker jag knappast — med
tanke på den kallsinnighet som visats
— att det skulle kunna förvåna.

Nu säger departementschefen, att
denna verksamhet är mycket värdefull
och att det uträttas ett betydelsefullt
arbete. När man då också kan visa att

5j Första kammarens protokoll 196i. Nr 21

för giftinformationscentralens verksamhet

belastningen ökar mycket kraftigt — i
propositionen har ju anförts att man
ville ha litet större erfarenhet — och
detta kunnat beläggas med siffror, kan
jag inte förstå att slutsatsen kan bli mer
än en, nämligen att man bör permanenta
verksamheten och se till att den får
stadga i sina former.

Departementschefen påpekar att
verksamheten har femdubblats. Det är
mycket tillfredsställande. Men jag understryker
att själva huvudfrågan är
olöst.

Departementschefen anser att det är
svårt att ta ställning i denna fråga,
och så återkommer han till rådet för
rationalisering. Jag vet mycket väl att
Sjura har fått pengar. Men jag har vid
samtal med läkaren erfarit — vilket
också professor Edström underströk —
att den framställning, som just denna
expertgrupp för den toxikologiska
forskningen gjort om att få pengar för
detta försök, inte har besvarats och att
det följaktligen inte heller kommit några
pengar.

Om detta försök med användandet av
datatekniken kan vara en förnämlig
framgång kan jag inte på minsta sätt
bedöma, men det löser inte på något
sätt situationen i dag. Det dröjer ju flera
år innan detta kan leda till några
positiva resultat, och säker om utgången
kan man för övrigt inte heller vara.

Sedan tog också departementschefen
fasta på detta med generalplanen, som
nämndes förra gången. Men kan det
verkligen vara så att den lokalmässiga
placeringen av en verksamhet, som man
anser som betydelsefull och viktig och
som enligt departementschefen inte är
i farozonen, skall vara avgörande när
det gäller om man skall ha tryggare arbetsförhållanden
på så sätt att vederbörande
är direkt placerade på uppgiften? Jag

har förfärligt svårt att inse det,
och jag hoppas i alla fall att kammaren
skall finna skäl att bifalla reservationen.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Om riktlinjer för giftinformationscentralens verksamhet

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för departementschefens positiva inställning
till denna fråga. Jag är också
helt övertygad om att frågan kommer
att ordnas på något sätt, men jag vill
bara erinra om att det väl egentligen
är riksdagen som skall bevilja medel
och inte Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande, fast jag är övertygad om att
regeringen kan skaffa medel på något
sätt.

Detta är ju en medelsfråga, och det
är väl riksdagen som skall beställa
pengarna.

När det gäller den tjänst som här är
aktuell kan man mycket väl anställa en
tjänsteman på extraordinarie stat. Jag
tycker det angelägnaste är att man får
denne duktige läkare fast knuten till
informationscentralen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är sant att vi icke
kan inrätta extraordinarie tjänster utan
riksdagens hörande, men vad jag talade
om var vår positiva vilja i fråga om
anslag.

Till fru Wallentheim vill jag säga för
att bringa klarhet i denna debatt: vad
är det den egentligen rör sig om? Vad
fru Wallentheim så starkt vill framhålla
är att vederbörande läkare skall heltidsanställas.
Det är egentligen detta
som denna diskussion gäller. Jag vill
inte säga att problemet därmed är vare
sig större eller mindre, men det är den
centrala punkten i diskussionen.

Vederbörande läkare är alltså icke
heltidsanställd. Vi har bedömt det så,
att vi har velat ha större klarhet på de
punkter jag tidigare nämnde, innan vi
permanentar informationscentralen. Jag
är alldeles övertygad om att denna
verksamhet i framtiden kommer att finnas
mot bakgrunden av just vad som
här har påpekats beträffande det stora
sortimentet av olika läkemedel, som
strömmar över oss och som innesluter
risker i händelse de kommer i felaktiga

händer och inte minst om barnen når
dem på ett felaktigt sätt.

Fru Wallentheim är ängslig för att
vederbörande läkare —• som hon uttryckte
det — skall »hoppa av», men
man har naturligtvis aldrig några garantier
för att någon människa vill
stanna kvar för alltid i den ena eller
andra tjänsten. Jag föreställer mig att
vi med den ökning av centralens resurser,
som nu har föreslagits, skall kunna
bidra till bättre förhållanden på giftcentralen
med hänsyn till den ökade
arbetsbörda som föreligger.

Fru Wallentheim säger att vi tidigare
hänvisat bl. a. till frågan om generalplanen
för karolinska sjukhusets utbyggande.
Det har vi gjort, men denna
gång har vi funnit anledning att göra
det i ännu högre grad med hänsyn till
att vi kan räkna med att generalplanen
skall föreligga i år och att vi därigenom
skall kunna ta ställning mera defintivt
även till utbyggnadsplanerna beträffande
giftinformationscentralen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter den debatt som
här har förts återstår för mig endast
att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad och det av fru Wallentheim
anmärkta tryckfelet rättats, så att
det i reservationens s. k. kläm förekommande
beloppet »636 500» kronor utbytts
mot 536 500 kronor, gjorde herr
talmannen jämjikt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Wallentheim och herr Edström
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upp -

Onsdagen den 29 april 1994

Nr 21

lästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 66;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 180—186

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 187

Om en ny ungdomsvårdsskola för
flickor

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 181, av herr Lundström
m. fl., och 11:233, av herr Ohlin
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Vissa
byggnadsarbeten m. m. vid ungdomsvårdsskolorna
för budgetåret 1964/65
anvisa ett investeringsanslag av
2 200 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 181
och II: 233 hade, såvitt nu vore i fråga,
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att under förevarande anslag anvisa ytterligare
250 000 kronor för projekte -

Om en ny ungdomsvårdsskola för flickor

ringsarbeten och igångsättningskostnader
avseende en ny ungdomsvårdsskola
för flickor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axet Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Per-Olof Hanson
samt fröken Elmén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:181 och 11:233, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten m. m. vid
ungdomsvårdsskolorna för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
2 450 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag känner ett starkt behov
av att be om ursäkt för att jag åter
beträder talarstolen, men jag lovar att
det åtminstone för i dag skall vara sista
gången.

Föreliggande reservation avser en
höjning av investeringsanslaget till ungdomsvårdsskolorna
och syftar närmast
till att möjliggöra en projektering och
igångsättning av en ungdomsvårdsskola
för flickor. Vi har nog den uppfattningen,
att behovet av ungdomsvårdsskolor
för flickor inte är tillräckligt tillgodosett
och inte heller har tillräckligt beaktats.
Det är måhända så, att behovet
av skolor för pojkar har framstått som
mera påtagligt, i viss mån kanske därför
att pojkarnas asocialitet ibland tar
sig något mer uppseendeväckande uttryck.

Vi anser att det i denna punkt föreligger
ett starkt uppdämt behov och att
det därför är påkallat att vidta åtgärder
för att förstärka resurserna på just
denna sida av ungdomsvårdsarbetet. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Liksom den föregående
talaren kan jag dra en suck av lättnad

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. förslag till stämpelskatteförordning,
över att vi äntligen kommit igenom det
digra utlåtande, som vi har hållit på
med sedan klockan 10 i morse.

Denna fråga tarvar inte så mycket resonemang.
Det har sagts i utskottet, att
möjligheter nu övervägs att utöka antalet
platser för kvinnliga elever på ungdomsvårdsskolorna.
Samtidigt pågår en
upprustning av verksamheten i syfte att
bl. a. kunna ge just kvinnliga elever arbetsträning.
Vad reservanterna önskar
håller sålunda på att tillgodoses, och
man får väl avvakta resultatet härav.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 188—200

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201

Lades till handlingarna.

Ang. förslag till stämpelskatteförordning,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag
till stämpelskatteförordning, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 28 februari 1964 dagtecknad,
till bevillningutskottet hänvisad proposition,
nr 75, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) stämpelskatteförordning;

m. m.

2) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en .särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva det överskridande för budgetåret
1964/65 av den i kontrollstyrelsens
avlöningsstat upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal och att vidtaga de övergångsatgärder
i övrigt, som fordrades för förslagens
genomförande.

Propositionen hade, såvitt anginge de
under 1)—3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
1914 års förordning angående stämpelavgiften
och 1883 års förordning angående
expeditionslösen skulle ersättas av
en stämpelskatteförordning och en av
Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse om
expeditionsavgift m. m. (expeditionskungörelse).
Stämpelskatteförordningen
hade föreslagits bliva en ren skatteförfattning,
medan avgifterna för myndigheternas
expeditioner avsågs bliva reglerade
i expeditionskungörelsen.

Förslaget till stämpelskatteförordning
innebar närmast en teknisk modernisering
av de nuvarande bestämmelserna.
Vissa inskränkningar hade emellertid
gjorts i det skattepliktiga området. Sålunda
hade skatteplikten för andra inteckningar
än fordringsinteckningar
liksom för vattenfallsrätt och lösöreköp
slopats. Vidare hade skatteplikten avskaffats
för fall, då betalning söktes på
grund av skriftligt fordringsbevis. För
att få större konsekvens i beskattningen
hade i princip införts samma skatteplikt
för tomträttsförvärv som för förvärv
av fast egendom. Enligt det framlagda
förslaget omfattade stämpelskatten
i övrigt liksom nu förvärv av fartyg,
inteckning för fordran, emission av
aktier, obligationer och vissa andra

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Ang. förslag till stämpelskatteförordning, in. m.

svenska värdepapper, insatser i svenska
kommanditbolag, vissa transaktioner
med utländska värdepapper samt slutligen
lotterier.

Inom det skattepliktiga området hade
gjorts en del modifikationer i gällande
ordning. Sålunda hade skattefrihet införts
för kommuns och annan menighets
förvärv av mark för vissa allmänna
ändamål liksom för en del överlåtelser
i rationaliserande syfte. Den skyldighet
att betala dubbel lagfartsstämpel,
som nu gällde för aktiebolag, hade
utvidgats till att avse alla juridiska personer.
Undantag hade dock gjorts för
gåvoskattebefriade subjekt, dödsbon,
bostadsrättsföreningar, allmännyttiga
bostadsföretag och kreditinrättningar i
vissa fall. Den som betalat dubbel skatt
skulle få tillbaka hälften av denna, om
egendomen avyttrades inom tio år.
Skattepliktsgränsen hade höjts, för förvärv
av fartyg från 6 000 till 25 000 kronor
och för lotteri från 5 000 till 15 000
kronor.

De framlagda förslagen väntades medföra
en höjning av stämpelskatteintäkterna
med en miljon kronor per år.

I fråga om expeditionsavgifterna hade
riktlinjer dragits upp för en reform,
som innebar begränsning av det avgiftspliktiga
området och samtidigt höjning
av avgiftsnivån, dock icke över statsverkets
självkostnader.

Vidare hade föreslagits vissa tekniska
ändringar av förordningarna om fondstämpel
och arvsskatt. Ändringarna berörde
närmast redovisningen och uppbörden.

I förslaget till stämpelskatteförordning
hade 4 och 7 § § erhållit följande
lydelse:

4 §•

Skatteplikt föreligger icke vid

1) förvärv från make, om förvärvet
sker i syfte att för sammanläggning
åstadkomma enhetliga lagfartsförhållanden
beträffande makarnas fasta egendom; -

2) förvärv genom byte i den mån vederlaget
utgöres av annan fast egendom,
om bytet sker för att åstadkomma
en lämpligare fastighetsindelning eller
utgör led i åtgärder för jordbrukets och
skogbrukets yttre rationalisering;

3) sambruksförenings förvärv genom
tillskott från medlem;

4) försäkringsbolags förvärv från annat
försäkringsbolag i samband med sådant
avtal om övertagande av det senare
bolagets hela försäkringsbestånd,
som avses i 295 § lagen om försäkringsrörelse; 5)

förvärv av järnväg för allmän trafik
eller av mark för sådan järnväg;

6) kommuns eller annan menighets
förvärv av mark, vilken enligt fastställd
plan skall användas för sådant ändamål
som avses i 5 § 1 mom. b) eller d) kommunalskattelagen
;

7) förvärv på grund av lagen om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; 8)

förvärv med stöd av lagen om arrendators
förköpsrätt, om den till vilken
jordägaren sålt egendomen tidigare
erlagt stämpelskatt för sitt fång;

9) förvärv av kronojord genom skatteköp
eller eljest på grund av skattebrev;

10) förvärv av ständig besittningsrätt
till kronohemman eller krononybygge,
då på grund av förvärvet vinnes
inrymning i sådan rätt;

11) upplåtelse av tomträtt i nybildad
fastighet, vars mark tidigare helt eller
till övervägande del ingått i fastighet
som varit med tomträtt upplåten till
samme tomträttshavare; eller

12) återgång av fång i fall, där rätt
till återvinning föreligger enligt 42 §.

Om skattefrihet i vissa fall, då ansökan
om lagfart eller inskrivning avslås,
stadgas i 42 § 1 mom. sista stycket.

7 §.

Skatten utgår med en krona för varje
fullt hundratal kronor av egendomens
värde, dock lägst med tio kronor.

Förvärvas egendomen av juridisk

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. förslag till stämpelskatteförordning, m. m.

person, utgår skatten med dubbelt belopp
utom i fall, då förvärvaren

1) om han erhållit egendomen såsom
gåva skulle ha varit befriad från gåvoskatt; 2)

är bostadsrättsförening eller av
bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd
erkänd som allmännyttigt bostadsföretag
enligt de bestämmelser om lån av
statsmedel till främjande av bostadsbyggandet,
som gällde vid tiden för förvärvet
;

3) är kreditinrättning och enligt lag
eller enligt reglemente eller bolagsordning,
som Kungl. Maj :t fastställt, skyldig
att åter avyttra egendomen; eller

4) är dödsbo.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:680,
av herrar Nils Hansson och Holmberg,
samt 11:829, av herrar Turesson och
Broberg, vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av proposition nr 75
måtte besluta, att samma lagfartsstämpel
som för juridiska personer skulle
uttagas av stiftelse och aktiebolag, som
erkänts som s. k. allmännyttiga, liksom
av kommun såvitt fråga vore om av
kommunen eljest förvaltat bostadsföretag; II)

motionen II: 827, av herrar Boo
och Hansson i önnarp, vari anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 måtte
besluta, att den stämpelskattebefrielse,
som i propositionen föreslagits för
kommun, även skulle gälla hushållningssällskap;
ävensom

III) motionen 11:828, av herrar Ekström
i Iggesund och Lindkvist.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204,
av: herr Erik Olsson m. fl., och 11:251,

av herr Wahrendorff m. fl., vari bland
annat föreslagits, att nu gällande stämpelavgift
om 10 öre per lott skulle upphöra
att utgå;

2) de likalydande motionerna 1:553,
av herrar Per-Olof Hanson och Hilding,
samt 11:690, av herr Jönsson i Ingemarsgården;
ävensom

3) motionen 11:249, av herr Begnéll.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 75, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
de likalydande motionerna 1:204, av
herr Erik Olsson m. fl. och 11:251, av
herr Wahrendorff m. fl., i vad desamma
avsåge lottsedelsstämpeln — måtte
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) stämpelskatteförordning med de
ändringar, att 13, 15, 17, 18 och 28 §§,
30 § 1 mom. samt 36 § erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129)
angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper; samt

3) förordning angående ändring i
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204,
av herr Erik Olsson in. fl., och 11:251,
av herr Wahrendorff in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 553,
av herrar Per-Olof Hanson och Hilding,
samt II: 690, av herr Jönsson i Ingemarsgården,

3) de likalydande motionerna 1:680,
av herrar Nils Hansson och Holmberg,
samt 11:829, av herrar Turesson och
Broberg,

4) motionen II: 249, av herr Regnéll,

5) motionen II: 827, av herrar Boo
och Hansson i önnarp, ävensom

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ane. förslae till stämpelskatteförordning, in. m.

6) motionen II: 828, av herrar Ekström
i Iggesund och Lindkvist,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

De av utskottet förordade ändringarna
i Kungl. Maj:ts förslag till stämpelskatteförordning
inneburo,

såvitt gällde 13, 15, 17, 18, 30 och
36 §§, att skatteplikten för oregistrerade
fartyg samt för fartyg, vilka utan att vara
registreringspliktiga likväl införts i
fartygsregistret, skulle slopas,

såvitt avsåge 28 §, att det belopp,
15 000 kronor, vilket föreslagits som
skattepliktsgräns för lotterier, skulle
konstrueras som ett skattefritt grundbelopp.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Skärman och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar Darlin och Broberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 827, av herrar Boo och
Hansson i önnarp, måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till stämpelskatteförordning
med jämväl den ändringen,
att 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Skärman
och Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herrar Darlin, Nilsson i Tvärålund,
och Broberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A 1
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 680, av herrar Nils Hansson
och Holmberg, samt II: 829, av herrar
Turesson och Broberg, måtte antaga
vid propositionen fogat förslag till stämpelskatteförordning
med jämväl den

ändringen, att 7 § erhölle i denna reservation
angiven lydelse; samt

III) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i anledning av motionen 11:827
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
B 5 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 827, av herrar
Boo och Hansson i önnarp, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring i stämpelskatteförordningen,
att hushållningssällskap,
stiftelse och förening bereddes befrielse
från stämpelskatt, såvitt gällde byggnad
för skol- och undervisningsändamål.

Den i reservationen I föreslagna ändringen
i 4 § stämpelskatteförordningen
avsåg, att kommuner och andra menigheters
förvärv av mark skulle likställas
med sådana förvärv av hushållningssällskap
och andra samfund.

Den ändring i 7 § stämpelskatteförordningen,
som föreslagits i reservationen
II, avsåg, att samma lagfartsstämpel
som gällde för juridiska personer skulle
erläggas av stiftelse och aktiebolag, som
erkänts som s. k. allmännyttiga, liksom
av kommun såvitt fråga vore om av
kommunen eljest förvaltat bostadsbolag.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 42 med förslag till stämpelskatteförordning
har i fråga om
stämpelskatt vid förvärv av fast egendom
förordats skattefrihet i vissa fall.
I 4 § 6) har sålunda undantag gjorts för
kommuns eller annan menighets förvärv
av mark, vilken enligt fastställd plan
skall användas för sådant ändamål som
avses i 5 § 1 mom. b) eller d) kommunalskattelagen.

I motion II: 827, som väckts från
centerpartihåll, framhålles att hushållningssällskapens
förvärv av mark för
förvaltningsbyggnader i många fall är
fullt jämförbara med kommuns eller
landstings förvärv av mark för allmän -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. förslag till stämpelskatteförordning,
na förvaltningsändamål. De reservanter,
som står bakom reservationen I, biträder
synpunkten att någon skillnad i detta
avseende inte bör upprätthållas mellan
kommuner in. fl. å ena sidan samt
hushållningssällskapen å andra sidan.
Vi reservanter anser dock i motsats till
motionärerna, att det över huvud taget
inte föreligger några skäl för befrielse
från stämpelskatt för kommuner och
andra menigheter. Det finns säkerligen
flera rättssubjekt, som med lika stor rätt
skulle kunna anföra skäl för befrielse.
En utvidgning av befrielse från stämpelskatt
skulle emellertid säkerligen kunna
medföra besvärliga gränsdragningsproblem
och, som jag redan sagt, ge dessa
subjekt en gynnad särställning, som det
enligt vår uppfattning inte finns något
fog för. Med hänsyn härtill har vi i reservationen
I yrkat att punkten 6 till
4 § i förslaget till stämpelskatteförordningen
skall utgå.

I motionerna I: 680 och II: 829, som
väckts av ledamöter i högerpartiet och
folkpartiet, har föreslagits, att samma
lagfartsstämpel, som skall utgivas av juridiska
personer, även skall uttagas av
stiftelser och aktiebolag, som erkänts
som s. k. allmännyttiga, liksom av kommun
såvitt fråga är om av kommunen
eljest förvaltat bostadsföretag.

Departementschefen har i propositionen
uttalat, att skälen för uttagande av
dubbel lagfartsstämpel är den mera
långsamma fastighetsomsättningen hos
juridiska personer —- man handlar sålunda
inte där så mycket med fast egendom.
Vi reservanter hyser emellertid
den uppfattningen, att detta skäl — om
det nu skall anses som sådant —■ är för
handen i väl så hög grad för de s. k.
allmännyttiga företagen.

Såsom vi anfört under den med II
betecknade reservationen är det av vikt,
att skattelagstiftningen utformas på ett
så likformigt sätt som möjligt och att
inte kollektivt ägda företag intar någon
gynnad ställning gentemot enskilda företag.
Vid sidan av den ekonomiska betydelsen
är den psykologiska betydel -

m. m.

sen av likställighet mellan olika företagsformer
inte att förglömma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
med I och II betecknade reservationerna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till att instämma med föregående talare
när det gäller reservation I.

Jag begärde närmast ordet för att
säga några ord om reservation II, som
jag tycker är utomordentligt betydelsefull,
eftersom jag inte kan förstå att det
skall vara rimligt och klokt att på föreslaget
sätt skapa en ändrad balans mellan
olika företagsformer när det gäller
bostäder och hus.

Vi hade i går i TV en debatt i bostadsfrågan,
och bland de många olika
synpunkter, som därvid anfördes, var
inte minst den betydelsefull, att man
måste söka stimulera konkurrensen och
att konkurrensen får ske på lika villkor.
En av förutsättningarna är naturligtvis
att man inte genom sådana åtgärder
som nu föreslagits snedvrider konkurrensförhållandet.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall när det gäller
den med II betecknade reservationen
vid denna i och för sig sena timme inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen
och instämma i vad som
här tidigare från denna talarstol sagts
om den.

Den med III betecknade reservationen,
som avgivits av mig och herr Nilsson
i Tvärålund i medkammaren, innebär
att hushållningssällskapens undervisningsanstalter
skall jämställas med
andra undervisningsanstalter som enligt
kommunalskattelagen är befriade
från denna stämpelavgift.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den med III betecknade
reservationen.

Onsdagen den 29 april 1901

Nr 21

Ang. förslag till stämpelskatteförordning, m. m.

llerr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har stor högaktning
för reservanterna inte minst när det
gäller att uttrycka sig så kort, som de
här har gjort, och jag lovar att jag skall
följa deras exempel.

Jag tycker emellertid att man bör
peka på att vi här i stort sett är ense
om de väsentliga tingen och alt detta
förslag innebär ett stort framsteg i fråga
om stämpelskattebestämmelserna.
Jag tycker att man bör både när det
gäller denna sak och expeditionsavgifterna
slå fast, att det här utförts ett
noggrant arbete som vi kan vara tillfredsställda
med.

Utskottet har ändrat på propositionen
på ett par punkter. Den ena punkten
gäller beskattningen av fartyg. Vi
har i detta fall funnit att förslaget så
som det utformats inte gick bra att tilllämpa
och att vi bör akta oss för en lagstiftning
som det inte går att övervaka.
Vi har därför föreslagit en ny form
av bestämmelserna i detta avseende.

Vi har vidare ändrat bestämmelserna
beträffande avgifterna för lotterier, innebärande
att vi slipper ifrån ett tröskelproblem
och att man gör lättnader
även för en del av de större och mera
omfattande lotterierna.

Vad beträffar de ting som skiljer majoriteten
från reservanterna är det lika
bra att från början konstatera, att vi
har delade meningar när det gäller uttalandet
om att man skall åstadkomma
likställighet på bostadsområdet. Jag
sade redan 1956 i denna kammare —
och jag kan gärna upprepa det nu —
alt jag inte finner det vara något särdeles
stort fel att de samhällsägda företagen
får ett försprång när det gäller
bostadsbyggandet. Jag uttryckte det
t. o. m. så, att detta inte var något särskilt
lämpligt område för de enskilda
näringslivet att verka på, ty äganderätten
där kunde medföra många komplikationer.
Vi har dagliga bevis på det,
och det får vi hoppas att man kan komma
till rätta med. Men jag säger rent ut
för min del, att jag inte tycker detta är

en sådan brist i lagstiftningen, som vad
reservanterna synes anse.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande på samtliga punkter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den skatt, som här diskuteras,
är såvitt jag förstår ohjälpligt
föråldrad. Det var en tid, då förmögenheterna
i detta land väsentligen låg i
fast egendom, och denna fasta egendom
var nästan fullständigt obelånad. Då
nådde man en förmögenhetsbeskattning
genom stämpelskatten. Men nu drabbar
stämpelskatten den högt belånade fastigheten
såväl som den skuldfria. Det hela
är såvitt jag förstår en anakronism, en
kvarleva från ett helt annat hushållningssystem
och som beskattning orättvist.

De förslag, som här föreligger, petar
bara i kanten på hela detta problem.
Tidigare har från den grupp som jag
tillhör sagts ganska klart ifrån i upprepade
motioner, att vi anser att detta institut
borde bort, helt och hållet. Jag
menar att en sådan radikal reform
skulle motsvara den förändring i samhället
som inträtt. Det nuvarande systemet
innebär att ingen hänsyn tas till
den ekonomiska situationen för den som
får betala. Alltihop är kvar från den tid
då förmögenheten låg i fast och obelånad
egendom.

Jag har, herr talman, i dagens situation
inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
4 § förslaget till stämpelskatteförordning,
därefter särskilt i fråga om
7 § samma förslag, ytterligare särskilt i
vad gällde punkten B 5 i utskottets hemställan
samt slutligen särskilt avseende
utskottets hemställan i övrigt.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. förslag till stämpelskatteförordning,

I fråga om b § i Kungl. Maj:ts av utskottet
i denna del tillstyrkta förslag
till stämpelskatteförordning, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 paragrafen i
Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 42 i denna del tillstyrkta
förslag till stämpelskatteförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

m. m.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande 7 § i Kungl.
Maj:ts av utskottet i denna del tillstyrkta
förslag till stämpelskatteförordning
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av denna paragraf
samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 7 paragrafen i
Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet i
dess betänkande nr 42 i denna del tillstyrkta
förslag till stämpelskatteförordning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende utskottets hemställan i
punkten B 5 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till denna
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Sundin och herr Nilsson i Tvärålund
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42
punkten B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin och
herr Nilsson i Tvärålund vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan i
övrigt, anförde nu herr talmannen, vore
reservationerna I och II, vilka formellt
avsåge hela punkten A 1, i de ej
förut behandlade delarna av samma innebörd
som utskottets hemställan, var 6

Första kammarens protokoll 196i. Nr 21

för nu endast kvarstode yrkandet om
bifall till vad utskottet hemställt. På
gjord proposition bifölls vad utskottet i
övrigt hemställt i detta betänkande.

Ang. ändring i skogsvärdcringsinstruktionen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 mars 1964 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 103, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr
440); samt

2) förordning om avvikelse från
skogsvärderingsinstruktionen den 1 juni
1951 (nr 440) vid 1965 års allmänna
fastighetstaxering''.

I propositionen hade upptagits vissa
ändringar i skogsvärderingsinstruktionen,
som vore en direkt följd av den av
höstriksdagen 1963 beslutade omläggningen
av förfarandet vid allmän fastighetstaxering.
Därjämte hade, i syfte att
erhålla garantier mot alltför höga taxeringsvärden
å skogsmark och växande
skog vid 1965 års allmänna fastighetstaxering,
föreslagits, att viss reduktion
skulle ske av de priser på skog, som
skulle ligga till grund för värdesättningen
vid fastighetstaxeringen. Reduktionen
hade föreslagits bliva 3 kronor per
skogskubikmeter virkesförråd, dock
finge taxeringsvärdet å skogen icke därigenom
nedbringas med mer än 30 procent.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 735, av herr Isacson,
samt II: 900, av herrar Wachtmeis -

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. ändring i skogsvarderingsinstruktionen, m. m.

ter och Ringaby, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i
bestämmelserna för 1965 års allmänna
fastighetstaxering, att det enligt skogsvärderingsinstruktionen
medgivna avdraget
å 33 procent för skogsbrukets allmänna
omkostnader fastställdes till 40
procent.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:20,
av herrar Nyman och Harry Carlsson,
samt II: 17, av herr Broberg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte antaga
sådan ändring av anvisningarna till 10
S kommunalskattelagen att gälla från
och med 1965 års taxering, att fundament
för maskinuppställning kunde ingå
i maskinvärdet vid avskrivning;

2) de likalydande motionerna 1:565,
av herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson, samt II: 677, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam prövning
och förslag till sådana åtgärder
beträffande fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen,
att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande fastighetstaxering
ej medförde skärpt beskattning;
ävensom

3) motionen 1:201, av herr Nils
Hansson, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att bokskog vid 1965 års
fastighetstaxering icke skulle åsättas något
skogsvärde.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 103 och med avslag å de likalydande
motionerna 1:735, av herr

Isacson, samt II: 900, av herrar Wachtmeister
och Ringaby — antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni
1951 (nr 440); samt

2) förordning om avvikelse från
skogsvärderingsinstruktionen den 1 juni
1951 (nr 440) vid 1965 års allmänna
fastighetstaxering;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20,
av herrar Nyman och Harry Carlsson,
samt II: 17, av herr Broberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:565,
av herrar Harald Pettersson och Thorsten
Larsson, samt II: 677, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 735,
av herr Isacson, samt II: 900, av herrar
Wachtmeister och Ringaby, ävensom

4) motionen 1:201, av herr Nils
Hansson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Sundin, Skärman,
Nilsson i Svalöv, Darlin, Eriksson i
Bäckmora, Larsson i Umeå och Broberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B 1 hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 20, av herrar Nyman och Harry
Carlsson, samt II: 17, av herr Broberg
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att förenämnda motioner
måtte överlämnas till allmänna
skatteberedningen för beaktande;

II) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Skärman, Nilsson i
Svalöv, Harlin, Eriksson i Bäckmora,
Larsson i Umeå och Broberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Ang. ändring i fikogsvärderingsinstruktionen, m. m.

del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B 2 hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna
1: 565, av herrar Harald Pettersson och
Thorstcn Larsson, samt 11:677, av herr
Börjesson i Glömminge m. fl., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning och förslag till sådana
åtgärder beträffande fastighetsbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen, att uppräkning
av fastighetsvärdena på grund av
penningvärdeförsämringen vid nästkommande
fastighetstaxering ej medförde
skärpt beskattning;

III) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson,
Nilsson i Svalöv, Darlin och Eriksson
i Bäckmora, beträffande punkten A
i utskottets hemställan, utan angiven
mening; ävensom

IV) av herrar Skärman och Broberg.
beträffande punkten B 4 i utskottets
hemställan, likaledes utan angiven mening.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Till detta betänkande är
två reservationer knutna, varav den ena
behandlar beräkningen av avskrivningsvärdet
för maskiner vid beskattningen
och den andra behandlar principerna
för fastighetstaxeringen.

Beträffande reservation nr I vill jag
framhålla att då det gäller fundamenten
för fasta maskiner för industriellt bruk
anser vi att dessa såväl som de maskiner
som vilar på dessa fundament och de
därtill kopplade ledningarna ur skattesynpunkt
bör betraktas som en enhet
och ingå i det sammanlagda maskinvärdet
så att avskrivningarna kan beräknas
på hela detta värde. Som det nu är
ingår fundamenten i byggnadsvärdet
och blir därigenom föremål för en lägre
avskrivningsprocent. Detta anser vi reservanter
knappast vara riktigt alldenstund
fundamenten i regel får förnyas
då man skall byta maskiner, och således
bör det vara mera konsekvent om

fundamenten inräknas i maskinvärdena.

Nu säger utskottet att detta ärende är
föremål för övervägande i skattedomstolarna,
och det kan ju så vara. Reservanterna
har emellertid ansett att det
vore riktigare att överlämna dessa motioner
till allmänna skatteberedningen
för beaktande. Reservation nr I går ut
på detta och jag ber att få yrka bifall
till denna.

Beträffande reservation II vill jag anföra
att det är ganska troligt att fastighetsvärdena
vid nästa års taxering kommer
att stiga väsentligt. Vi har ju haft
en betydande penningvärdeförsämring
sedan den senaste taxeringen och detta
kommer väl att innebära att värdena
går upp i höjden.

Med den utformning som skattelagstiftningen
har kommer detta tydligen
att leda till höjning av fastighetsbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen och
även arvsbeskattningen. Här kan det således
bli fråga om skatteskärpningar,
trots att någon reell höjning av beskattningsobjektens
värde inte skett. Det är
därför nödvändigt att vidta vissa åtgärder
för att undvika skatteskärpningar i
dessa avseenden. Man kan t. ex. sänka
repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen,
och då det gäller förmögenhetsbeskattningen
kan man höja de skattefria
grundbeloppen.

För att få denna fråga under skyndsam
prövning har reservanterna tillstyrkt
motionerna och hemställer att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag till sådana åtgärder beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen
att höjningen av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid kommande fastighetstaxering
ej måtte medföra skärpt beskattning.
Det innefattas således i reservation II,
och till den ber jag, herr talman, få yrka
bifall.

Beträffande den stora frågan, skogsvärderingsinstruktionen,
har inom utskottet
rått enighet. Jag har emellertid

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

tillsammans med några andra ledamöter
avgivit en blank reservation, där vi vill
ge till känna att vi från högerhåll hyser
stora sympatier för den motion som avgivits
av herr Isacson i denna kammare
och herr Wachtmeister och herr Ringaby
i medkammaren. De argumenterar
där för att omkostnadsavdraget bör höjas
från 33 procent till 40 procent.

Motiveringen är att förvaltningskostnaderna
i våra skogar stigit väsentligt,
sedan beräkningar på detta omkostnadsvärde
senast gjordes, och det är väl så
riktigt. Vi skulle emellertid helst velat
ha en utredning just på den punkten
för att komma fram till det mest rättvisande
siffermaterialet. Tiden medger
dock inte detta, och därför har vi högerrepresentanter
anslutit oss till propositionen
i dess helhet. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen att försiktighet
iakttages vid skogstaxeringen, då det
gäller att fördela åldersklasserna och
uppskatta virkesförrådet, så att taxeringen
blir så rättvis som möjligt. Jag
hoppas vidare att vi till en kommande
fastighetstaxering kan få en sådan utredning
som behövs för att kontrollera
omkostnadssiffrorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna sista fråga.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Såsom herr Yngve Nilsson
tidigare sagt, har reservanterna i
reservation I till bevillningsutskottets
betänkande nr 46 endast yrkat att motionerna
skulle överlämnas till allmänna
skatteberedningen för beaktande.
Motionerna går i korthet ut på att fundament
för maskinuppställning vid fastighetstaxering
skall inräknas i maskinvärdet
och därmed tillgodoräknas det
högre värdeminskningsbidrag, som maskiner
har i förhållande till den fasta
egendom, vari de inrymmes.

Egentligen borde det inte vara så mycket
mer att orda i denna sak. På grund
av den tekniska utvecklingen, som har

gatt så snabbt, har begreppet fundament
egentligen fått ett annat innehåll
under de senaste årtiondena. Frågan
om vad som skall inräknas i fast egendom,
i byggnad med tomt således, grundar
sig däremot på en sjuttioårig lag,
nämligen 1895 års lag om vad som till
fast egendom är att hänföra. Det vore
därför helt naturligt att en översyn av
bestämmelserna kom till stånd.

Som ett skäl för motsatsen har bl. a.
åberopats, att det pågår ett större skattemål,
vars utgång man borde avvakta.
Det gäller i detta mål betydande anläggningar
för en större skåneindustri, vilken
bevillningsutskottets ledamöter för
övrigt har varit i tillfälle att bese på
platsen. Då fundament av så speciell
karaktär och så specialgjorda för den
maskin, som de betjänar, egentligen
borde betraktas såsom en del av maskinen,
som ett stativ, tycker man att
bedömningen borde vara ganska enkel.
Att tvist förekommer och större skattemål
pågår visar emellertid att bestämmelserna
i olika hänseenden är om inte
direkt felaktiga, så dock så pass oklara
att gällande lagstiftning borde överses.
Det borde man kunna vara överens om
utan vidare argument.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation I, vilken
herr Yngve Nilsson redan fört talan
för.

Med den sammanblandning av ärendena
som här skett och som för en nybörjare
på den parlamentariska banan
ter sig en aning märklig, men som nog
kan vara rationell när det gäller att
slakta motioner, har jag under bevillningsutskottets
betänkande nr 46 även
att svara för en blank reservation. Reservationen
är tillkommen i anledning
av motion nr I: 201, vari yrkas att bokskog
vid 1965 års fastighetstaxering inte
skall åsättas något skogsvärde.

Vad är motivet till detta? Ja, herr talman,
just i dessa dagar håller väl bokskogen
nere i våra sydligare landskap
på att slå ut, och den som en vacker
majdag upplevt en bokskog i sin första

Onsdagen den 29 april 1904

Nr 21

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

ljusa grönska, den vet vad vi dar har att
tillvarataga i fråga om naturskönhet.

Hur skall det gå till? Motionen anvisar
en väg, som jag dock inte tror är
framkomlig och i varje fall fall inte så
snabbt kan leda till resultat att den kan
få någon verkan vid höstens fastighetstaxering.
Det hastar emellertid. Vi som
har förmånen att ha upplevt bokskogens
och lövängens storhetstid vet att
den nu snabbt går mot sitt slut. Av ekonomiska
skäl planteras den ena bokskogen
och lövängen efter den andra
med gran, och landskapet får en mörkare,
dystrare prägel. Frågan är, hur
vi skall kunna hejda den utvecklingen
innan det blir för sent. Självklart är att
många ägare till bokskogar och ängar
inte har råd att för den allmänna trivselns
skull ha kvar oekonomiska kulturbestånd.
Vill vi ha dem kvar, måste vi
således på något sätt stödja dem.

Motioner väcker en principdiskussion
om hur man skall lämna stöd i ett sådant
fall — det gäller bokskogar ängar,
bygdekvarnar, vartill även kan räknas
ett mycket litet antal väderkvarnar, och
en del annat. Det rör sig inte om sa stora
saker, men man kan ändå inte tänka
sig att fridlysa överallt, och det är
kanske inte heller rätta sättet. Hur skall
man då göra?

Ett alternativ är då skatteeftergifter,
under villkor att ägaren fortsätter att
bruka sin skog, äng eller kvarn på det
för honom oekonomiska sätt som vi andra
vill ha kvar för skönhetens, trivselns
och kulturvårdens skull. Eller skall man
tänka sig kontantbidrag? På något sätt
måste det lösas.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
herr talman. De saknar inte
betydelse ens i sådana ekonomiska och
politiska sammanhang som ett torrt betänkande
av bevillningsutskottet vanligen
brukar vara. Om man skall rädda
vissa värden av den art jag här berör,
måste vi snart ta ställning. Jag betraktar
motionen om bokskogen såsom inte genomförbar
i detta läge men som en tankeställare,
och jag har, herr talman, i

denna punkt inget särskilt yrkande. Jag
vill ändå ha sagt detta, eftersom vi nog
här i riksdagen ganska snart får ta
ställning till dessa spörsmål.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Skårman har redan
rätt poetiskt talat om en motion
som jag har väckt rörande bokskogen.
Huvudsyftet med den motionen är att
få en utredning till stånd om lämpliga
åtgärder för bokskogens bevarande i
den svenska floran. Den frågan bär remitterats
till allmänna beredningsutskottet,
där den kommer att behandlas
först under hösten. Jag har glädjande
nog kunnat konstatera, att motionen i
stort har väckt det intresse som jag avsåg,
och jag har från flera håll — bland
annat från naturskydds- och hembygdsvårdshåll
— fått en rätt livlig tillstyrkan
av mitt yrkande i det här fallet.

Vad bevillningsutskottet har haft att
ta ställning till är bara en detalj i motionen,
nämligen min propå, att vid
den kommande fastighetstaxeringen
bokskogen inte skall åsättas något
skogsvärde.

När jag gick och funderade på olika
tänkbara former av kompensation till
skogsägare som i det allmännas och
landskapsvårdens intresse visar vilja
att bevara vår relikt av de tidigare
dominerande bokskogarna i södra Sverige,
så lågt det för mig rätt nära till
hands att tänka mig, att ägare av bokskog
skulle komma i åtnjutande av viss
skattelindring på likartat sätt som ägarna
brukar få som restaurerar eller underhåller
kulturhistoriskt märkliga
byggnader, naturminnen eller sådant.

Men propån föranledes också av att
det skattemässigt sett gäller mycket olika
belopp och att taxeringen av bokskog
eller lövskog över huvud taget är
mera omständlig och tidskrävande än
övrig skogstaxering. Om bokskogen
kunde lämnas å sido, skulle det alltså
innebära att fastighetstaxeringsnämnderna
fick en viss lindring i sitt arbete.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 1964

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

Nu vill jag inte alls åberopa det sistnämnda
som något starkt skäl. Bevillningsutskottets
avslagsyrkande på min
motion tar jag också — det vill jag erkänna
— med stort lugn, eftersom det
som sagt endast rör sig om en detalj i
en större fråga. En skattelindring kan
ju dessutom aktualiseras när som helst,
även sedan fastighetstaxering under det
kommande året har skett; det är ju bara
så att nämnderna kanske då har gjort
sitt arbete beträffande bokskogen tämligen
i nödan.

Det hade nog varit av värde om utskottet
för frågans belysning hade från
skogshögskolan eller skogsstyrelsen inhämtat
uppgifter om ärendets ekonomiska
vidd, d. v. s. vilket skattebortfall
som skulle uppstå om min motion
skulle bifallas. Det är obetydliga summor
som det rör sig om och i skattehänseende
helt negligerbara belopp. Jag
bär själv gjort vissa överslagsberäkningar,
men eftersom de är rätt hastigt
gjorda — jag hade inte väntat att ärendet
skulle komma upp i dag — vågar
jag inte nämna några siffror. Det är
emellertid fråga om promille, ja inte
ens promille i pluralis.

Som kammarens ledamöter ser motiverar
utskottet sitt avslagsyrkande nedest
på sid. 13 och överst på sid. 14.
Utskottet påpekar helt riktigt, att markvärdet
redan nu kan reduceras efter
viss skala, om marken till mer än 25
procent är bevuxen med ädel lövskog
— det är alltså en favör för boken.

Däremot finner jag utskottets andra
motivering mindre lyckad, nämligen att
avdraget för allmänna omkostnader kan
höjas till 50 procent, när avsättningsläget
är synnerligen ogynnsamt eller föryngringen
drar onormalt höga kostnader.
Detta är en generell regel för all
skogstaxering och bör knappast åberopas
i det här fallet. Mig veterligt har
den nämligen inte kunnat komma i tilllämpning
och har inte heller tillämpats
inom bokskogsregionen. Detta är alltså
eu bestämmelse som man kan säga inte
gäller för bok- och ädel lövskog över

huvud taget utan som kommer till användning
i andra fall. Av vissa skäl är
jag emellertid rätt nöjd med att utskottet
har nämnt denna reduktionsregel i
detta sammanhang. Med större fog anser
jag att utskottet som motivering för
sitt avslagsyrkande hade kunnat åberopa
specialbestämmelsen rörande kvalitetsuppdelning
av grov bokskog. Det har
nu utskottet inte gjort. De äldre med
pietet bevarade bokskogarna äger huvudsakligen
affektionsvärde. De är ofta
greniga och överåriga och även på annat
sätt av dålig kvalitet, vilket kan
berättiga till en reduktion av skogsvärdet
med 35 procent. Detta är alltså någonting
som jag ser på med sympati,
och det är kanske en sådan bedömning
jag ville ha vidareutvecklad, så att säga
till bokskogens fromma.

Jag vill därför beklaga att utskottet
har förbisett eller inte särskilt framhållit
denna sistnämnda bestämmelse.
Den klarlägger nämligen hur lågt värde
boken ofta har jämfört med t. ex. granen,
som nu är på väg att helt uttränga
boken från dess tidigare domäner. Bestämmelsen
visar också i samband med
andra specialregler hur omständlig en
omsorgsfull taxering av bokskog kan
vara i jämförelse med taxering av barrskog.
I fråga om värdeförhållandet bok
—gran vill jag för kammarens ledamöter
nämna att värdet av äldre bokskog
kan uppgå till bara hälften och i ogynnsamma
fail endast till en tredjedel av
värdet av granskog i samma dimensioner.
Då är också att märka att det tar
vida längre tid för boken att nå grova
dimensioner än det gör för granen. Medan
eu granskog kanske når dessa dimensioner
vid femtio å sextio år, så når
boken dem först vid hundra år. Därmed
har jag måhända gjort klart att problemet
om bokens vara eller inte vara i
den svenska floran är brännande aktuellt.
Men därtill återkommer jag som
sagt i höst.

Jag ställer, herr talman, intet yrkande
om bifall till min motion. Ett avslag
på motionen i förevarande del får ing -

Onsdagen den 29 april 19(14

Nr 21

Ane. ändring i skogsvarderingsinstruktionen, in. m.

eu återverkan på den utredning som
jag är övertygad om kommer till stånd,
och inte heller stänger avslaget möjligheten
till framtida skattclindring i någon
form.

Om utskottsbetänkande i övrigt i vad
avser skogsvärderingsinstruktionen har

jag liksom tidigare talare bara gott att
säga. Jag har i någon mån kunnat följa
skogsstyrelsens och skoghögskolans förberedelsearbete,
och jag har haft att
yttra mig över förslagen i ett förberedande
skede. Såvitt jag kan bedöma har
i propositionen träffats en mycket god
avvägning när man har stannat för ett
fast 3-kro n or savdr a g med spärr vid 30
procent av värdet per skogskubikmetei.
Såvitt jag kan se har man här fått en
lämplig utjämning av värdenivån mellan
olika landsdelar och mellan olika
prisområden.

Jag har således, herr talman, intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är mycket litet som
skiljer reservanter och utskottsmajoritet
i dessa frågor. Låt mig börja med den
fråga som jag i motsats till herr Skårman
inte tycker är så stor, nämligen
frågan om maskinfundamenten, vilken
kanske inte hör hemma i skogstaxeringssammanhang
men som av rationella
skäl har förts hit.

Det är inte bara utslaget hos skattedomstolarna
som bevillningsutskottets
majoritet väntar på, utan det är också
helt andra saker. Vi anser att denna fråga
har ett intimt samband med de civilrättsliga
reglerna, och speciellt gäller
detta naturligtvis inteckningsförfarandet.
Jordabalksutredningens förslag är
just nu under remissbehandling. Förslaget
innebär ändrade regler när det gäller
frågan om fundamenten skall anses
höra till fastigheten eller till maskinerna.
Det är dessa saker vi vill avvakta.
Det råder inga delade meningar mellan
oss och reservanterna om att fundamen -

ten med fog skulle kunna anses tillhöra
maskinerna och inte fastigheten, men
eftersom vi har civilrättsliga regler som
gör det möjligt att basera inteckningssäkerheter
på fundamenten, kan den
frågan inte utan vidare klaras av, förrän
de civilrättsliga reglerna i den gamla
lagstiftningen ändras.

Som försvar för det nuvarande systemet
kan måhända sägas att man har
högre avskrivningar på fundamenten
än man normalt sett har på den övriga
fastigheten, och när man byter en maskin
och samtidigt byter fundament lär
man nog få göra avdrag för det nya fundamentet
såsom för reparation av det
gamla. Det finns vissa saker som rättar
till de tokigheter som vi också inom utskottsmajoriteten
anser föreligga på detta
område.

Den andra reservationen gäller de
verkningar som ett höjt fastighetstaxeringsvärde
kommer att få i vissa avseenden
på förmögenhetsbeskattningen
och på andra sätt. På den punkten säger
vi att vi ännu inte vet om det blir
några höjda fastighetstaxeringsvärden.
Visserligen får man anta att så blir förhållandet,
men när den tiden kommer
får vi väl försöka hitta på någonting
som åtminstone räddar den del som
motsvarar penningvärdeförsämringen.
Att nu ändra reglerna eller skicka motionerna
till allmänna skatteberedningen
för beaktande tycker vi är onödigt,
eftersom vi tror att skatteberedningen
redan har behandlat dessa frågor. Beredningen
kommer väl så småningom
med sitt förslag, och vi hävdar att den
inte kan ha undgått att behandla sådana
frågor som exempelvis just höjningen
av taket för förmögenhetsbeskattningen.
Enligt vår uppfattning är det
alltså en onödig omgång att skicka detta
till allmänna skatteberedningen. Som
jag förut sade, vet vi inte var de nya
fastighetstaxeringsvärdena kommer att
ligga; beträffande skogen, som dagens
ärende gäller, är det väl risk för att
fastighetstaxeringsvärdena i stället blir
sänkta — man kan åtminstone utläsa

84 Nr 21 Onsdagen den 29 april 1964

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

det, tror jag, av den instruktion för
skogsvärderingen som vi just nu behandlar.

Herr Hansson har på ett utomordentligt
sätt belyst att problemet om bokskogen
— som herr Skärman så målande
har framställt — är ytterst litet. Dessutom
är det inte entydigt —■ jag är nämligen
inte så övertygad om att alla ägare
av bokskog vill ha ned taxeringsvärdet,
som ju också ligger till grund vid
helåning. Det är inte alls säkert att vissa
privata fastighetsägare, som har sin
skog belånad, önskar att detta taxeringsvärde
tas bort. Följden skulle bli, förmodar
jag, att man måste söka få fram
någon ny sorts värde på fastigheterna
för att kunna belåna dem.

Jag är alltså ingalunda säker på att
detta är någon stor fråga, och jag tror
i varje fall inte att bokskogarna kommer
att räddas genom att man tar bort
taxeringsvärdet på dessa skogar. Resultatet
blir kanske snarare det motsatta
— om en bokskogsägare inte får belåna
sin fastighet kan det finnas risk för att
han anser det bättre att ersätta boken
med gran, som han kan belåna. Men jag
tror att herr Hansson har gett detta problem
dess rätta proportioner. Skattefrågan
är bara ett litet, litet bihang till
problemet om bokskogens vara eller inte
vara.

Herr talman! Med det här sagda ber
jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande i dess helhet.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Wärnberg att jag inte yrkade bifall till
motionen utan tvärtom sade att jag inte
tror att man kan lösa problemet den
vägen. Jag hävdar inte heller att det rör
sig om någon stor ekonomisk fråga, men
vad jag tror är att det här gäller en ekonomisk
fråga som kommer att få mycket
stor betydelse för natur- och landskapsvården
just i våra sydligaste landskap.
Det är ur den synpunkten jag har
velat ta upp spörsmålet, så att vi kan -

ske litet till mans kan fundera på hur
problemet så småningom skall lösas.

Herr LUNDSTRÖM (fp);

Herr talman! Jag fäste mig vid att
som ett av motiven för att icke bifalla
reservation II anfördes att allmänna
skatteberedningen väntas föreslå en höjning
av taket — det skattefria beloppet
— vid förmögenhetsbeskattningen. Ja,
om man hade full klarhet på den punkten
och visste att en sådan lagstiftning
kunde genomföras i tid för att vara tilllämplig
redan då fastighetstaxeringen
äger rum, kunde man möjligen överväga
att låta sig nöja med detta, om det nu
vore tillräckligt för att nå det syftemål
reservanterna önskar nå. Men man vet
ju inte för det första om skatteberedningen
föreslår denna höjning —■ jag
har inga bestämda uppgifter i det avseendet
— och för det andra och framför
allt inte heller när denna eventuella
lättnad i förmögenhetsbeskattningen
kommer att ske. Det har ryktats att en
sådan lagstiftning möjligen skulle kunna
genomföras år 1966, men fastighetstaxeringen
sker ju nästa år; och det lär
långt ifrån vara säkert att den här ifrågavarande
lättnaden i förmögenhetsbeskattningen
kommer att genomföras ens
1966 — det lär finnas önskemål om ett
senare ikraftträdande, därest nu ett sådant
här förslag framkommer.

Allt detta gör att jag anser det omöjligt
att med någon större tillförlitlighet
åberopa vad skatteberedningen
eventuellt kan föreslå och att ange när
ett eventuellt förslag skulle kunna bli
föremål för lagstiftning. Av det skälet
har jag anslutit mig till reservationen
och vill yrka bifall till densamma.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag har inte heller reda
på vad allmänna skatteberedningen
kommer att föreslå, men jag anser att
den inte kan undgå att ta ställning till
det skatteproblem som gäller taket för

Onsdagen den 29 april 1964

Nr 21

Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

förmögenhetsbeskattningen. Därför hävdar
jag att vi kan vänta och se tills beredningens
förslag tämligen snart föreligger.

Sedan är det ytterligare cn sak som
varit avgörande vid mitt ställningstagande.
Det är ju inte bara fastigheter
som drabbas av penningvärdeförändringen
utan förmögenhetsbeskattning,
arvsbeskattning o. s. v. drabbar ju alla
tillgångar oberoende av var de ligger.
Skulle man nu kräva åtgärder bara på
den speciella del som berör fastigheterna,
tycker jag nog att man gör en orättvisa
mot andra beskattningsobjekt som
ju också drabbas av penningvärdeförändringen.

Vi tycker alltså att vi med lugn kan
avvakta den här utredningen innan vi
begär en ny utredning, och det är ju
en sådan man begär i reservationen.

Vi anser, som sagt, att alla skall behandlas
lika, och vi vet inte ännu —
i varje fall inte i fråga om skogsfastigheterna
— om det kommer att bli några
böjda värden. Vi anser ändå att fastigheterna
skall tas upp till det verkliga
värdet. Jag kan anföra att försäljningsvärdet
på fastigheter i dag ligger vida
över taxeringsvärdet. Redan därigenom
är den som har en skogsfastighet gynnad
i fråga om förmögenhetsskatt och
arvsskatt. Man utgår ju inte från det
fulla värdet utan från taxeringsvärdet,
som vida understiger och också efter
en ny fastighetstaxering vida kommer
att understiga det verkliga värdet.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! När jag hör utskottets
ärade talesman ge utskottets synpunkter
till känna på denna fråga slår det
mig att den som inte läst betänkandet
eller reservationen och motionen
så noga kanske får den uppfattningen
att motionärerna och reservanterna
skulle vara beredda att föreslå några
belopp, vilket inte är fallet. Vad vi motionärer
och reservanter vill är att i
skrivelse till Kungl. Maj:t göra en hem -

ställan om att vid den nya fastighetstaxeringen
skall, därest man inte hunnit
ändra på reglerna för förmögenhetsbeskattning
och arvsbeskattning,
dessa regler inte påverka dessa två
skatter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkten A
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan, därefter särskilt i
fråga om vardera av punkterna B 1 och
B 2 samt vidare särskilt avseende utskottets
hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänknade nr
46 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Onsdagen den 29 april 1964

86 Nr 21
Ang. ändring i skogsvärderingsinstruktionen, m. m.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46 punkten B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 5 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärende på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 160, till Konungen i
anledning av motion om ändrade bestämmelser
rörande försäljning av
slaktdjur för statens räkning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 161, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna rörande
utfärdande av recept;

nr 162, i anledning av väckta motioner
angående märkningen av läkemedel;
och

nr 163, i anledning av väckt motion
angående almanacksprivilegiet.

Nr 21

Onsdagen den 29 april 19(14

Interpellation om tillgång till Etnografiska museets samlingar — Meddelande ang.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 164, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående stängselskyldigheten
för järnväg.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest
och disciplinbot; samt

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandling
i fångvårdsanstalt.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 149, med förslag till lag om
tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker, m. in.

Interpellation om tillgång till Etnografiska
museets samlingar

Fröken ANDERSSON (h) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Svenska folkets intresse
för främmande länder och kulturer
har bl. a. genom de förbättrade kommunikationerna
blivit allt större. Detta
har i sin tur bidragit till att museiintresset
ökat i vårt land. Trots detta har
t. ex. i flera decennier mycket värdefullt
material som bl. a. våra forskningsresande
fört med sig hem från sina
resor legat nedpackade i trälårar på
Etnografiska museet i Stockholm. Anledningen
är att museet saknar utrymme
för att kunna ställa ut sina enligt
all expertis unika samlingar. Museet
saknar också pengar för att få tillgång
till de lokaler som behövs. Om museets
samlingar finge bli tillgängliga för allmänheten
och våra forskare, skulle de
kunna bidraga till att skapa förståelse
för och kunskap om de utomeuropeiska

enkla frågor

områden som vi i dag försöker hjälpa
med socialt och ekonomiskt uppbyggnadsarbete.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att vidtaga
sådana åtgärder att Etnografiska museets
värdefulla samlingar blir tillgängliga
för en intresserad allmänhet och
åtkomliga för de forskare som behöver
dem i sitt arbete?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Enarsson (h) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet lämpligt att
TV-intervjuer tillätes med elever efter
rymning från ungdomsvårdsskola? Om
så inte är förhållandet, överväger Herr
Statsrådet att lämna instruktioner härom
till vederbörande skolmyndighet?»;

av herr Petersson, Erik Filip, (fp)
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»Vill Herr Statsrådet
medverka till, att dag för allmänt val
uppföres som allmän flaggdag och att
denna bestämmelse utfärdas i så god
tid, att den kan tillämpas vid årets
val?»;

av herr Lager (k) till hans excellens
herr statsministern: »Har Statsministern
övervägt att lämna riksdagen och
därmed allmänheten en sammanfattande
redogörelse för resultaten av regeringsmedlemmars
officiella besök i
främmande länder under senaste
året?»;

Onsdagen den 29 april 1964

88 Nr 21

Meddelande ang. enkla frågor

av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Är Herr Statsrådet i avvaktan
på Bilskrotningsutredningens betänkande
beredd att vidtaga några provisoriska
åtgärder för att komma till rätta med
den alltmer florerande nedskräpningen
med nedskrotade bilar?»; samt

av herr Jonasson (ep) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Har Herr Statsrådet för avsikt att
lägga fram förslag för riksdagen om att

begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
skall befrias från allmän varuskatt
och kan i så fall proposition i
frågan väntas till årets höstriksdag?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

ö-''

Torsdagen den 30 april 1904

Nr 21

Torsdagen den 30 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till lag om
tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker, in. in.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nybyggnad av kasernetablissement
in. m. för Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente jämte i
ämnet väckt motion;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppsättande av en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1964/65 m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till vissa ombyggnadsarbeten
vid Norrbackainstitutet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stämpelskatteförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 69, i anledning av väckt motion
om pension till förre vaktmästaren vid
de svenska institutionerna i Liitzen, förvaltaren
Hans Svensson; samt

nr 70, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade re -

visorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverket;

bevillningsutskottets betänkande nr
43, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 31
maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående översynen av den administrativa
rättsskipningen;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rättshjälp i administrativa mål;

nr 26, i anledning av väckt motion
angående straffpåföljden vid vårdslös
deklaration; samt

nr 27, i anledning av viss paragraf i
riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket;

andra lagutskottets utlåtande nr 47, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om bidragsförskott,
in. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31
maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden in. m., dels ock
väckt motion om utjämning genom kyrkofonden
av pastoratens avlöningskostnader;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående viss omorga -

Nr 21

Torsdagen den 30 april 1964

nisation av jordbrukstekniska institutet
och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020