Onsdagen den 28 oktober Sid (Riksdagens protokoll 1970:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

1970

28 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 oktober Sid.

Allmänpolitisk debatt ...................................... 4

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 2 november
1970 tills vidare för att fullgöra
uppdraget såsom svensk delegat vid
Förenta Nationernas XXV generalförsamlings
möte i New York.

Stockholm den 28 oktober 1970

Torsten Bengtson

Till riksdagens första kammare

För att deltaga i Unescos generalkonferens
i Paris anhåller jag om ledigt
från riksdagsuppdraget från den 28 oktober
till den 6 november.

Göteborg den 27 oktober 1970

Ingrid Segerstedt Wiberg

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Bengtson för den tid,
som åtginge för berörda uppdrags fullgörande.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 149, med förslag till lag om ändring
i strålskyddslagen (1958:110); och
nr 152, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949:1).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
154, med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en
från konstitutionsutskottet inkommen
skrivelse med förslag till ny riksdagsstadga.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1269—1271 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1272—1274 till bankoutskottet,

motionerna nr 1275 och 1276 till lagutskott,

motionerna nr 1277—1281 till statsutskottet
samt

motionen nr 1282 till lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr
1283 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1284 och 1285 till bevillningsutskottet,

motionen nr 1286 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 1287—1289 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr
1290 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1291—1294 till bevillningsutskottet,

motionen nr 1295 till bankoutskottet

och

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

motionerna nr 1296—1300 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 49,
51 och 53.

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades till herr BENGTSON
(ep), som anförde:

Herr talman! Den 1 januari 1971 inträder
för den svenska riksdagen en väsentligt
förändrad situation. Det blir den
på en gång direktvalda riksdagen som
träder i funktion, och därmed kommer
förändringar av åsikter inom väljarkåren
att få politiska konsekvenser omedelbart.
Den väsentliga förändringen inträder
också att bland de demokratiska
partierna socialdemokraterna inte längre
har absolut majoritet mot de tre icke
socialistiska partierna. Under de två
månader som återstår av denna riksdag
kan dock socialdemokraterna fortfarande
utnyttja resultatet av de val som hållits
tidigare då folkopinionen var en helt
annan.

Med denna riksdag blir det många av
våra kamrater som kommer att lämna
riksdagsarbetet, många av dem av åldersskäl,
och de är värda ett varmt
tack för sitt hängivna arbete inom
svensk riksdag. Framgångar för ett parti
medför ju motgångar för ett annat,
och valvindens växlingar har också lett
till att en del av ledamöterna inte återkommer
till nästa års riksdag. Utan att
se det ur politisk synpunkt är det att
beklaga att en del av våra kamrater, som
med största intresse och energi deltagit
i riksdagsarbetet, inte återkommer åtminstone
på de tre närmaste åren. Vi
tackar dem givetvis för den tid de hunnit
verka i riksdagen.

Det finns ingen anledning att nu närmare
analysera valet och dess konsekvenser.
Vad det kommer att innebära
visar sig så snart den nya riksdagen
börjat sitt arbete. Klart är emellertid att

socialdemokraterna inte kan genomföra
någonting mot de icke socialistiska par*
tiernas vilja utan att ha stöd från kommunisterna.
Vänsterpartiet kommunisterna
har ingen makt att genomföra någonting
av egen kraft, men de har en
makt, och det är att kunna fälla den socialdemokratiska
regeringen om de så
önskar. En annan regering med annorlunda
sammansättning får dock inte
starkare ställning. I en sådan situation
är det befogat att en samlingsregering
träder till eller att nyval hålles för att
om möjligt skapa större politisk klarhet.
Samlingsregering är inte lämplig annat
än under speciella omständigheter. Meningsskiljaktigheter
i en samlingsregering
kan, om inte en kompromiss kan
ernås, inte lösas på annat sätt än att
frågan skjutes åt sidan. Nu är vi emellertid
i en speciell situation där det
minsta partiet kan komma att spela en
roll som dess röstunderlag alls inte berättigar
till, och då är en samlingsregering
på sin plats. Hur många stolta
deklarationer socialdemokraterna än
avger att de inte kommer att ta hänsyn
till vänsterpartiet kommunisternas åsikter,
kvarstår dock faktum att de för att
genomföra sina förslag är beroende av
kommuniströsterna. Kommunisterna
har ju förklarat att de ansluter sig till
demokratiska principer, men detta är
endast en läpparnas bekännelse så länge
deras allmänpolitiska linje, som är
oskiljaktig från diktatur, innebär att de
kräver ett förstatligat näringsliv, vilket
i sin tur kräver t. ex. slopande av fria
avtalsrörelser mellan parterna och statligt
bestämmande på område efter område.
Vad är sedan den personliga friheten
värd, som samtliga demokratiska
partier värnar så hårt om?

Vi säger från centerpartiet att det är
bättre att ha en samlingsregering än att
det lilla kommunistpartiet skall få ett
starkt inflytande på svensk politik.

Vad säger socialdemokraterna i denna
fråga? Frågan är högaktuell, tv det är
inte säkert att detta val är det sista
nederlagsvalet. Det stora socialdemokra -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

tiska valnederlaget kan mycket vid vara
ett ”menc tekel”, som ger en antydan
om vad som kan komma också i fortsättningen.
Det har framträtt mer och mer
i svensk politik att det är centern som
är alternativet och att vi har vunnit
en allt starkare ställning.

Det går en markant skiljelinje mellan
centern och socialdemokraterna, även
om vi i praktiska frågor kan ha liknande
uppfattningar. De socialistiska idéerna
om statsägda företag har inte slagit
vid ut. Nästan undantagslöst visar statsföretagen
dåliga resultat. Nu har man
emellertid börjat gå en annan väg för
att få ett större statsinflytande utan att
behöva besväras av konkurrens från ett
fritt näringsliv. Om man inte tillåter någon
konkurrens utan bedriver monopolistisk
politik, får man inte konkurrensmässiga
jämförelser och kan fortsätta
med statsdrift. Vägverket t. ex. utför nu
60—70 procent av arbetena självt. Vem
vet om detta är den rationellaste och effektivaste
vägen när man inte tar in
anbud? Vi har hört i dag att riksräkenskapsverket
beräknar att man skulle
kunna spara 11 miljoner, om vägverket
lämnade ut en del arbeten att göras av
andra i stället. Jag kan inte på något
sätt garantera den uppgiftens riktighet,
men det är anmärkningsvärt att riksräkenskapsverket
också har sett detta.
Utan konkurrens vet man inte vad det
kostar.

Ett annat exempel är Sveriges RadioTV
— visserligen ett aktiebolag men ändå
styrt från statens sida — som ytterst
ogärna vill lägga ut program till andra
producenter. Fortfarande får vi ingen
jämförelse. Man eftersträvar tydligen
monopol i största möjliga utsträckning.
Det föreligger en interpellation just nu
i riksdagen om Allmänna förlagets monopol
i fråga om statligt tryck. Här är
det samma sak —- ingen konkurrens.
Varför får inte konkurrensen gälla på
dessa områden, så att man verkligen vet
att vi får det effektivaste arbetet?

Socialdemokraterna har under lång
tid hävdat att ett land måste ha en

Allmänpolitisk debatt

stark regering i den meningen att den
skall ha stor makt. Det är naturligtvis
önskvärt att den är stark också i andra
avseenden, men det kan man ju inte
gärna säga om den nuvarande regeringen,
som med sin opportunism fört
oss in i alla de besvärligheter som nu
finns. Hur har den ”starka socialdemokratiska
regeringen” förmått handha
vårt lands angelägenheter? 25 år efter
krigets slut, med alla dess restriktioner
och regleringar, tvingas man införa kristidsåtgärder
och andra mycket hårda åtgärder.
Tyvärr får den socialdemokratiska
regeringen fortsätta, starkt försvagad
och beroende av vänsterpartiet
kommunisternas röster. Det är inte någon
avundsvärd situation i vårt land,
där man sagt sig vilja ha en stark regering.

Mittensamarbetet har varit bra under
hela detta år och under valrörelsen. Den
som i inte särskilt goda avsikter söker
finna fel kan finna punkter där det
kärvat, men man bör nogsamt observera
att i det allra största antalet frågor
— och i de mest betydelsefulla — har
folkpartiet och centern kommit till samförstånd.
Det har säkerligen varit bättre
samarbete mellan de två mittenpartierna
än det varit inom en del andra partier
ibland. Ute i kommunerna har kanske
samarbetet inte varit så intensivt, men
genom kommunreformen ökas förutsättningarna
för ett vidgat samarbete. Socialdemokraterna
har i så många fall
försatts i minoritet gentemot folkpartiet-centern
eller mot alla de tre icke
socialistiska partierna att samarbete
blir en naturlig följd av utvecklingen. I
Jönköpings län t. ex. är det bara i en
enda av de nya kommunerna som socialdemokraterna
har egen majoritet.

Slutligen vill jag säga i denna fråga
att nu när det för båda mittenpartierna
framgångsrika valet är över, bör man
ta upp en ingående överläggning om
vidgat samarbete mellan de båda partierna.

Vår kritik mot regeringen riktar sig
främst mot dess blåögda opportunism

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
och eviga brist på långsiktig planering.
I nästan varje finansplan under de senaste
åren har regeringen sagt att nu
gäller det framför allt att öka industrins
investeringar, men resultatet har blivit
mycket magert. Under 1960-talet ökade
industriinvesteringarna i Sverige endast
med 15 procent, under det att ökningen
t. ex. i Frankrike och Italien
var 50 procent och i Förenta staterna
100 procent. Anser verkligen regeringen
att vi bygger ett välståndssamhälle
med en sådan politik? Även i finansplanen
för budgetåret 1969/70 framhölls
betydelsen av ökade investeringar. Men
vad blev resultatet, herr finansminister?
Jo, industrins investeringar ökade
med 2 procent. Prognosen var 6 procent.
Man lyckades alltså bara komma
upp till en tredjedel härav, och i absoluta
tal är 2 procent inte någon ökning
att skryta med. Samtidigt lånade staten
under en högkonjunktur bortemot 4 000
miljoner kronor och undandrog därmed
näringslivet lånemöjligheter som skulle
ha lett till ökade investeringar. Finansministern
framhöll dock att man under
innevarande budgetår inte skulle
handla så, utan upplåningsbehovet skulle
stanna vid cirka 800 miljoner kronor,
dock med reservation i synnerhet för
höjda statstjänstemannalöner. Det hade
nog varit klokt om finansministern inriktat
sig på en balanserad budget som
utgångsläge och upplåningen blivit ännu
mindre.

Det är lovvärt att regeringen ändå
försöker förbättra situationen och
minska upplåningsbehovet för att därigenom
lösgöra mera kapital åt näringslivet.
Man är dock förvånad över att
ingenting händer på kreditmarknaden.
Kreditrestriktionerna är alltjämt mycket
hårda. Det finns flera omständigheter
som talar för att restriktionerna borde
lättas.

För det första är det den omständighet
som jag redan påpekat, nämligen
att statens upplåning skulle bli mindre.
En tredjedel av budgetåret har dock
förflutit, och då borde den minskade

statliga upplåningen redan kunna ge
någon effekt på den fria kreditmarknaden.
Hur bedömer finansministern det?
Skall ingenting hända? Är det bara löften
att det skall bli någonting?

För det andra har investeringsavgiften
på de oprioriterade byggena varit i
kraft under fem månader; också den
borde medföra en viss effekt. När kan
vi vänta att detta skall medföra något
resultat för investeringarna på andra
områden?

För det tredje har en viss upplåning,
om ock i mindre omfattning, börjat på
utlandsmarknaden.

Regeringen sade i finansplanen något
som är så betydelsefullt att jag citerar
det: ”Regeringen har vid utformningen
av näringspolitiken i allmänhet och investeringspolitiken
i synnerhet sökt
länka utvecklingen in i sådana banor,
att en fortsatt expansion och utbyggnad
av den utlandskonkurrerande industrin
kan genomföras. Efter ett par
års stagnation började industrins investeringar
ånyo öka under 1969. Denna
uppgång synes komma att fortsätta också
i år, då industrins bruttoinvesteringar
beräknas öka med drygt 10 %. Jag
anser det vitalt för vår ekonomis styrka
och expansionsförmåga på sikt att dessa
investeringsplaner kan realiseras. En
viktig förutsättning härför är en real
och finansiell återhållsamhet inom övriga
sektorer av ekonomin. Årets budgetförslag
har utformats med sikte därpå
och leder till en väsentlig reduktion
av statens upplåningsbeliov.”

I den reviderade finansplanen sägs
att industrins investeringar utgör härvidlag
ett särskilt expansivt inslag. De
väntas öka med drygt 15 procent, vilket
är en påtaglig höjning i förhållande
till den bedömning på 10,5 procent
som gjordes i finansplanen.

Xu kommer en väsentlig fråga till.
Vad säger regeringen i dag om investeringarna?
Vi vet att de är mycket vikande.
Vad är de senaste uppgifterna?
Vad kan vi vänta av industrins investeringar?
Jag måste konstatera att be -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

dömningarna är mycket pessimistiska
om hur industrins investeringar kommer
att utvecklas. Det ser inte ljust ut
på något sätt. Det är sannolikt att regeringen
ännu en gång misslyckas på
en av de mest centrala punkterna i
vårt lands ekonomi.

Det är möjligt att de stora exportföretagen
och i synnerhet de med internationell
anknytning någorlunda
kan, dock mot i många fall mycket
höga räntor, klara sin kreditsituation,
men för flertalet mindre och medelstora
företag är situationen mycket
allvarlig och i åtskilliga fall rent av
ohållbar. Antalet konkurser har ökat
kraftigt under senare tid. Det beklagliga
är att många företag som egentligen
är fullt bäriga kan tvingas ge upp,
inte på grund av svaga driftresultat
utan därför att kreditmöjligheterna är
så stängda att det inte går att fortsätta.
De små och medelstora företagen är
en så väsentlig del av hela vårt näringsliv
att det utgör en verklig fara
för hela vårt lands ekonomi om de
inte kan fullfölja sin verksamhet. Avveckling
av många mindre företag
medför också en utarmning av den
bygd där de befinner sig, med alla
därav följande konsekvenser för arbete,
service, handel, kommunikationer,
skolor m. m.

De hårda kreditrestriktionerna har
givetvis medverkat till en onormalt
hög räntenivå. Det är inte bara diskontot
som är mycket högt, utan bristen
på kapital medför också en uppresning
av räntenivån som inte är försvarlig.
Det skulle vara synnerligen
intressant om en undersökning kunde
göras om vad de verkligen betalade
räntorna är för kommunlån, växelkrediter,
större företags betalade räntor,
ränta på lån för bilköp o. d. Det skulle
nog bli en bestseller för politikerna
att titta på. Det är möjligt att de socialdemokratiska
politikerna inte skulle
bli så förtjusta över sin högräntepolitik.
Men det skulle vara intressant
att få veta, ty det finns inga uppgifter

Allmänpolitisk debatt

därom nu. Vad är det för räntor som
folk betalar? Att diskontot är sju procent,
det känner vi till, men det är inte
den räntesatsen utan mycket högre räntor
som i verkligheten betalas.

De kreditpolitiska åtgärderna torde
denna gång ha fått en särskilt kraftig
verkan på grund av att de varit i kraft
så lång tid. Diskontot har, som jag
sagt tidigare, legat på rekordhög nivå
ända sedan juli 1969, och kreditrestriktionerna
har också varit ovanligt långvariga.
Även många företag som ursprungligen
hade en god likviditet har
fått en stark känning av restriktionerna.
När det gäller räntan, tillkommer
därjämte kostnadsutvecklingen. Prisoch
hyresstegringar under året har
också till stor del orsakats av den höga
räntan.

Det är självfallet att lättnader i kreditrestriktionerna
och en sänkning av
diskontot skulle vara välgörande för
hela vårt näringsliv. En hel rad länder
har visat att de kan gå före med diskontosänkningar.
Effekterna av en diskontosänkning
verkar inte bara i en
riktning. Det finns en hel del positiva
sidor som man också måste beakta, när
man tar sig för att sänka diskontot.

Den betydelsefullaste, ja, rent av avgörande
aspekten på vårt lands ekonomiska
utveckling under 1970-talet
blir otvivelaktigt relationerna till andra
länder. Vi har praktiskt taget alltid
haft ett underskott i handelsbalansen,
och vi kommer säkerligen att få det
även i framtiden. För 1970 beräknas
ett underskott på turistnettot på 1 400
miljoner kronor, på övriga tjänster
m. m. ett minus på 755 miljoner kronor,
på transfereringar ett minus på
900 miljoner kronor. På plussidan har
vi framför allt sjöfartsnettot, som för
1970 beräknas uppgå till 1 900 miljoner
kronor. Resultatet av dessa siffror
blir att vi beräknas få ett underskott
i bytesbalansen på 300 miljoner kronor
för år 1970.

Till detta bör man lägga att u-hjälpen
under detta år beräknas till 800

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

miljoner kronor och är avsedd att stiga
under de närmaste åren.

Nu kan ju regeringen uttala lugnande
försäkringar om att vi vid olika
tillfällen får förbättringar av vår valutareserv.
Men hur är egentligen trenden?
Vad kommer att hända under de
närmaste åren? Läget är synnerligen
oroande. Hur, herrar regeringsledamöter,
kommer det att gå med vår valutareserv
när handelsbalansen inte kan
bringas upp till jämvikt -— det har vi
inte särskilt stora möjligheter till —
inte minst när sjöfartsnettot visar en
nedgående trend? Var kommer vi egentligen
att hamna? Det finns ingen möjlighet
att fortsätta på detta sätt.

I första hand är det exportindustrin
man tänker på. Jag vill ställa den mycket
betydelsefulla frågan till regeringen
: Vad tänker regeringen nu göra för
att främja och uppmuntra exportindustrin
så att denna kan öka sin kapacitet?
Jag tror inte, herr finansminister,
att man bara kan ge exportindustrin
en klapp på axeln och säga att
det behövs att ni ökar er produktion.
Vill ni vara snälla och öka den med
så där en miljard kronor, så att vi kan
få en ordentlig valutareserv i vårt land
igen! Regeringen måste i stället föreslå
åtgärder som verkligen främjar exportindustrin.

Det andra alternativet är: Skall regeringen
vidta åtgärder på andra områden
som berör valutareserven för
att vårt land inte skall hamna i den
rent av katastrofartade situation som
skymtar under 1970-talet? Vi vet att de
stora och verkligt svåra konkurrenterna
på exportområdet är Amerika, England,
Frankrike, Japan, Västtyskland
och Italien, vilka sammanlagt svarar
för bortemot 90 procent av världens
export. I denna hårda konkurrens
skall således Sverige försöka att öka
sin export. Det är verkligen en av de
centrala frågor som vi har framför oss
den närmaste tiden.

Jag tror inte det blir någon lätt uppgift
att öka vår export, men den blir

säkerligen nödvändig. Om regeringen
följt centerns propåer hade man inte
varit i en så prekär situation som nu.
Men nu har vi denna situation och det
måste göras någonting åt den.

Om balansen mellan export och import
blir nödvändig att upprätthålla i
framtiden, så får man inte förbise de
andra poster som ingår i beräkningen
av bytesbalansen. Eftersom sjöfartsinkomsterna
är nära nog de enda egentliga
inkomster vi har på den andra
sidan, så bör vi givetvis vara aktsamma
om vår sjöfart och främja dess arbete
på bästa sätt. Tråkigt nog synes
regeringen inte fullt inse värdet av vår
sjöfart, utan regeringen fortsätter att
försämra dess konkurrensmöjligheter
med andra länder. På grund av ett
inkomstbortfall då omsättningsskatten
ändrades till mervärdeskatt infördes
arbetsgivaravgift på en procent. Alla
våra fartyg som färdas på världens
olika hav hade tidigare knappast haft
någon omsättningsskatt, då de i de
flesta fall fick köpa sina förnödenheter
i andra länder. Nu drabbades de
av en extraskatt i form av en arbetsgivaravgift.

I det nya skatteförslaget höjes nu
arbetsgivaravgiften med ytterligare en
procent. Det drabbar ju även sjöfarten,
som därigenom kommer i ett ännu
sämre konkurrensläge. Jag vet att sjöfarten
har en lägre avgift än andra
näringar, men den kommer ändå att
hamna i ett sämre konkurrensläge jämfört
med andra länder. I stället för att
främja sjöfarten, som jag sade tidigare,
lägger regeringen på den olika pålagor,
som inte ger den resurser att
hävda sig gentemot andra länder.

Jag vill också i det fallet fråga regeringen
om den anser att det är en förnuftig
politik att försämra läget för
den svenska sjöfarten, som ger oss inkomster
på 1 900 miljoner kronor och
så mycket medverkar till att förbättra
vår valutareserv.

Höjningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
bör enligt vår mening

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

endast betraktas som ett provisorium.
Avgiften infördes År 1908 i samband
med omläggningen av den indirekta
beskattningen, som jag nämnde, frän
omsättningsskatt till mervärdeskatt.
Avgiften tillkom i stället för den indirekta
beskattningen av investeringsvaror
som bortföll, och uttaget bestämdes
i första hand med ledning av det
bortfall av skatteinkomster som det
föranledde. Om arbetsgivaravgiften nu
höjs, innebär det att den får betraktas
som ett permanent inslag i vårt skattesystem.
Det är inte tillfredsställande
att en sådan permanentning sker utan
närmare undersökning av avgiftens
samhällsekonomiska verkningar. Någon
sådan utredning har inte föregått
vare sig införandet av avgiften år 1968
eller förslaget till höjning i år. Därför
har vi i en motion föreslagit att avgiftens
storlek omprövas inom en nära
framtid, förslagsvis om ett år, och att
en utredning om avgiftens samhällsekonomiska
verkningar dessförinnan
genomföres.

En höjning av arbetsgivaravgiften
kommer otvivelaktigt att dämpa företagens
efterfrågan på arbetskraft, och
en generell avgiftshöjning kan därför
innebära ett allvarligt hot mot strävandena
till regional utbyggnad av näringslivet
inom de sysselsättningssvaga
regionerna. Med hänsyn därtill bör
enligt vår mening arbetsgivaravgiften
inte höjas inom de områden där lokaliseringsstöd
nu utgår, inom vissa delar
av Kopparbergs län och Gotland.
Avgiften bör där bibehållas vid nuvarande
nivå, vilket vi framfört i våra
motioner.

Det stora underskottet på 1 400 miljoner
kronor på turistnettot är en sak
som verkligen måste observeras. Med
anledning av lögnaktiga uppgifter i
Aftonbladet vill jag uttryckligen säga
ifrån att jag aldrig motionerat eller
sagt någonting om skatt på resor.
Tvärtom bär jag talat emot sådana anordningar
på grund av deras praktiska
ogenomförbarhet. Jag tänker inte

Allmänpolitisk debatt

föreslå regeringen att lägga skatt på
resor. Det är orealistiskt. I så fall får
det ske under helt andra former.

Men vad som kan göras är att förbättra
situationen för den svenska turistnäringen.
Kan vi skapa gynnsammare villkor
för den svenska turismen, så kan vi
kanske få människor från andra länder
att besöka vart land. När de lär känna
Sverige kan det också skapa förutsättningar
för att göra affärer. Framför allt
borde vi dock kunna öka intresset hos
de svenska medborgarna att tänka på
att det finns underbara semesterplatser
också i Sverige.

Den aktuella situationen i svensk ekonomisk
politik ter sig alltså inte särskilt
ljus. De negativa verkningarna av
politiken framträder rätt snabbt. Högräntepolitiken
och den hårda kreditåtstramningen
har givit utslag i ett ökat
antal företagsnedläggelser. Jämfört med
situationen ett år tidigare fördubblades
varslen, och även i fråga om antalet
konkurser har en kraftig uppgång ägt
rum. Kreditrestriktionerna begränsar
företagens möjligheter att genomföra
sina planerade investeringar och pressen
på priserna har ökat kraftigt under
sommaren. Någon återhämtning av valutareserven
har inte kommit till stånd
i den utsträckning man hade väntat.
Under första halvåret 1970 noterades ett
stort underskott i handelsbalansen, och
riskerna för en fortsatt inflationsutveckling
och nedläggning av företag verkar
skapa svårigheter inför avtalsrörelsen.
Till detta kommer de regionala problemen
på arbetsmarknaden, som har blivit
bestående. Prisstopp har måst införas,
och det för med sig andra icke
önskvärda konsekvenser. Vi står inför
en avtalsrörelse där utgångsbuden för
löneökningar är höga. Regeringen har
förlorat greppet om vår ekonomiska politik
och hugger då och då till med åtgärder
som inte är välplanerade.

Prisstoppet kan lätt leda till ett lönestopp,
om inte formellt så dock i realiteten.
Om t. ex. mejeriarbetarna såväl
som andra grupper begär lönehöjning,

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

var skall pengarna tas till dessa höjningar?
Det är prisstopp på mejeriprodukter,
och priserna på jordbrukarnas produkter
är reglerade genom avtal, vilka
jag förmodar att regeringen inte ämnar
bryta. Jag frågar hur regeringen tänker
förfara i denna och liknande situationer.
Det gäller ju inte bara detta extrema
exempel med mejeriarbetarna. Det
finns säkerligen företag som tillverkar
priskontrollerade produkter och som
med nöd och näppe nu klarar sin ekonomi.
Blir det lönehöjningar och dessa
inte får kompenseras med prishöjningar,
står dessa företag inför valet att
lägga ned eller be regeringen att få
höja priserna. Då är vi i en situation
som betänkligt liknar ett lönestopp på
vissa områden.

Centern har inte gjort några större
invändningar mot de punktåtgärder
med karaktär av nödfallslösningar som
regeringen föreslagit. Vi liar motionerat
om åtskilliga ändringar men dock i
stort accepterat vad som sagts. Jag skall
inte närmare gå in på dessa frågor —
de kommer att debatteras senare. Men
höjningen av arbetsgivaravgiften inger
vissa betänkligheter. Kommer den att
verka investeringshämmande? Blir den
i form av högre priser på varorna ett
slags omsättningsskatt? Det är sannerligen
ingen angenäm situation som regeringens
felaktiga ekonomiska politik
försatt oss i.

När vi kritiserar regeringspolitiken,
får vi ofta svaret att ni kan ju komma
med andra förslag, om ni vill. Ja, det
har vi gjort, men regeringen lyssnar
inte på vad vi säger. Man har sin majoritet,
och man handlar som man vill.
Jag vill bara erinra om att när herr
Hedlund föreslog att medvärdeskattehöjningen
skulle träda i kraft den 1
juli, så vågade socialdemokraterna inte
vidta den åtgärden. Men vad säger herrarna
i dag om det förslag som herr
Hedlund framförde då?

Naturligtvis är det svårt att driva
ekonomisk politik så att det blir balans

och bästa möjliga resultat, men regeringen
har verkligen lyckats med att
misslyckas i särskilt hög grad! Den har
inte lyckats fördela vår bruttonationalprodukt
på ett förnuftigt sätt. Vi vet att
vi på tillgångssidan har 177 miljarder
kronor, och det är klart att vi alltid
måste försöka öka detta belopp, men de
prognoser vi nu har rör sig om detta
belopp. Dessa tillgångar måste bli fördelade
så att i synnerhet investeringssidan
får erforderliga resurser att kunna bygga
för framtiden. Men regeringen har
handlat opportunistiskt, sneglat på väljargunst,
dröjt för länge med åtgärder,
och den har över huvud taget fört en
politik som inte varit fast och konsekvent.
Detta gäller fördelningen av våra
resurser till investeringar, konsumtion,
lagerhållning m. in. Men man har heller
inte fört en politik som har åstadkommit
jämlikhet mellan medborgarna
i vårt land. Fördelningen har inte
varit riktig mellan konsumtion och sådant.
Den har heller inte varit riktig
mellan medborgarna.

Med jämlikhet menar vi i centerpartiet
inte att alla människor skall ha
exakt samma arbetstid och exakt samma
betalning för sitt arbete. Var och en
skall ha rätt att forma sitt liv som han
vill. Men det är för stora och oberättigade
skillnader mellan olika grupper i
vårt land. Socialdemokraterna har
misslyckats med jämlikhetspolitiken.
Under deras regim har skillnaderna på
många områden blivit större i stället
för mindre. Centern har intensivt arbetat
för större jämlikhet, t. ex. i fråga om
låginkomstgrupperna, sänkt pensionsålder,
allmän arbetslöshetsförsäkring
m. m. Det är på tiden att socialdemokraterna
inte bara pratar om jämlikhet
utan också gör någonting för att förverkliga
den.

Till jämlikhetsfrågorna hör att pensionsåldern
bör sänkas till 65 år. Det
finns många skäl för en sådan sänkning.
I första hand jämlikheten — den har
jag redan nämnt — det allt högre ar -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

betstempot, ocli dessutom svårigheterna
för eventuellt friställd äldre arbetskraft
att ånyo få anställning.

Frågan om pensionsåldern och en rad
andra orättvisor på det sociala fältet är
vi skyldiga att lösa inom en snar framtid.
Ingen kan stå emot svenska folkets
krav på att få bort dessa orättvisor.
Därvidlag är det centerpartiet och
Landsorganisationen som har drivit på
starkast, framför allt när det gäller
pensionsåldern.

Över huvud taget har det ägnats alldeles
för litet uppmärksamhet åt människornas
situation åren närmast före
pensionsåldern. Centerpartiet har föreslagit
att ATP-avgifterna skall slås ut på
tiden före 55 års ålder. För arbetskraft
över 55 år skall sålunda ingen ATPavgift
utgå.

Det räcker dock inte med detta och
en del andra i och för sig förtjänstfulla
åtgärder som har vidtagits för den äldre
arbetskraften, utan vi måste göra mycket
mera.

För den som blir arbetslös när han är
över 50 år, så vet vi att det möter mycket
stora svårigheter att få en någorlunda
likvärdig anställning. Detta aktualiseras
så mycket mer när så många företag
genom strukturrationalisering, kreditrestriktioner
o. d. tvingas upphöra.
Den som arbetat kanske 25 år i ett företag
och blir arbetslös i 60-årsåldern har
sannerligen ingen avundsvärd situation.
Den enskilda människan och hennes
situation är och kommer att vara
den främsta utgångspunkten för centerpartiets
handlande.

Talar man om att forma ett bättre
och rättvisare samhälle i framtiden,
måste man också ta lärdom av utvecklingen
hittills. Här vill jag också säga
att den enskilda människan har knappast
någon vinst i den fortsatta koncentrationen
till allt större städer och
utglesningen av andra områden i vårt
land. Det är en central fråga i dagens
situation. Vad hjälper det människan
om man bildar en stad med 2,5 miljo -

Allmänpolitisk debatt

ner invånare, om hon inte får några fördelar
av att man koncentrerar befolkningen
på det sättet? Vi har påpekat
detta vid flera tillfällen, och vi har också
vunnit gehör för det. I dag vill ju
ingen förmena Norrlandslänen och andra
eftersatta landsdelar ökat stöd genom
lokaliseringspolitiken t. ex.

Detta är en avgörande fråga inför
1970-talet, och jag hoppas också att regeringen
vill medverka till att vi får en
samhällsplanering som vänder utvecklingen
i rätt riktning. Detta kräver en
målsättning för hur de enskilda människorna
skall arbeta och bo och hur de
skall få en likvärdig'' service. De medel
som finns för en samhällelig styrning
av resurserna mellan skilda regioner
måste underordnas en regionalpolitisk
målsättning. Det gäller utbildningsmöjligheter
genom decentralisering av högskolor,
industrietablering genom rätt
användning av investeringsfonderna,
rättvisare fördelning av väganslagen
samt stimulans och sysselsättning genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
En fast målsättning och planering krävs
för att inte den utveckling skall fortsätta,
som innebär att man ger med den
ena handen och tar tillbaka med den
andra. Vi har som ett exempel pekat på
att samhället genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder ger nästan lika mycket
medel i form av stöd till arbetskraft,
som slussas över till redan överhettade
områden, som man ger ut i form av lokaliseringspengar.

Centerpartiet har föreslagit kraftåtgärder
för att komma till rätta med
obalansen mellan storstadsområden och
glesbygd genom införande av en form
av etableringskontroll, som man sedan
en tid använt i vårt västra grannland
Norge. Det är glädjande att regeringen
har observerat detta och framlagt ett
förslag, om ock i något mildare form.
Samtidigt bör man också stimulera till
investeringar och nyetableringar i de
svagare landsdelarna. Om man kan få
till stånd ett slags samråd mellan cen -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
trala myndigheter, förslagsvis AMS, och
de regionala kommunala organen, så
skulle detta vara ett framsteg.

Herr talman! Jag vill till slut säga
att sedan utrikesdebatten i slutet av
april har inga större förändringar skett
i fråga om de problem som diskuterades
då. Därför har jag inte berört denna
del så mycket i mitt anförande.

Förenta nationerna håller just nu sin
25:e generalförsamling i New York, och
det kan vara anledning att harangera
organisationen för dess arbete.

Om någon hade högt ställda förväntningar
på FN när organisationen bildades
för 25 år sedan, så har dessa knappast
infriats. Den som hade någon erfarenhet
av internationellt arbete och
betraktade dessa frågor realistiskt spände
emellertid inte bågen så högt. Man
kan konstatera att organisationen under
sin 25-åriga tillvaro utfört ett mycket
värdefullt arbete för fred och framsteg
i världen. Inom fredsarbetet får
man endast räkna med små framsteg för
att så småningom nå fram till de större
målen. Ser man på alla de brännande
frågor som förekommit i FN under dessa
år, t. ex. Korea, Kongo, Cypern, Nya
Guinea, Främre Östern in. fl., så har FN
visserligen inte alltid lyckats skapa bestående
fred, men man har dock vid åtskilliga
tillfällen lyckats avvärja ett begynnande
krig. I nedrustningsarbetet
kan man erinra om testförbudet, ickespridningsavtalet,
rymdavtalet, Antarktisavtalet,
Tlatelolcoavtalet, som dock är
steg på vägen till större säkerhet även
om det inte är några jättestora framgångar.

Förenta nationerna har också utfört
ett mycket värdefullt arbete med den
tekniska hjälpen och övrig hjälp till uländerna.
Åtskilliga konventioner har
utarbetats och beslutats, främst om de
mänskliga rättigheterna, men också andra
som är av stort värde för det mellanfolkliga
samarbetet.

FN har stor betydelse bara genom sin
existens. Att det finns ett forum där
nära nog alla världens länder kan träf -

fas för att överlägga om internationella
problem är av mycket stort värde. FN
har lyckats bra när det gäller att bli
en universell organisation. 127 länder
är nu medlemmar, och det är flertalet
länder som kan tänkas bli medlemmar
utom dem som nu är delade eller är under
kolonialt välde.

I ett annat avseende står organisationen
starkare än någonsin, och det är
att nästan alla nu är eniga om att organisationen
måste finnas till. Det måste
finnas ett forum för internationella
överläggningar och för samordning av
internationellt arbete. Låt oss hoppas att
organisationen efter 25 års gagnerik
verksamhet kommer att stå ännu starkare
i framtiden och kunna utföra ett
ännu intensivare och mera framgångsrikt
arbete för fred, säkerhet och framsteg.
Jag är övertygad om att hela
svenska folket står bakom en sådan
önskan.

Så mycket finns inte att säga just nu
om Sveriges relationer till EEC. Förhandlingarna
börjar den 11 november.
Vi bör beakta de realiteter som finns i
sammanhanget: Finland som vill ordna
sina eventuella förbindelser med EEC
enskilt, Danmark och Norge som är och
säkerligen kommer att förbli NATOländer
och så Sverige i en speciell ställning.
Danmark och Norge har också
klart ansökt om inträde. Den norske
utrikesministern har just betonat att
Norge vid tre tillfällen med stor majoritet
har beslutat om att söka formellt
inträde i EEC. Det är helt onödigt, anser
jag nu, att göra några spekulationer,
vare sig i den ena eller den andra riktningen,
innan förhandlingarna har börjat.
Sverige har formulerat fyra krav
och dem bör vi hålla fast vid, men därutöver
tjänar det ingenting till att i
detta skede komma med spekulationer
som bara förvirrar debatten.

Slutligen vill jag betona betydelsen
av det nordiska samarbetet, och jag vill
säga att det inte bör vara ett sådant
samarbete bara när det passar Sverige
utan det bör vara i alla betydelsefulla

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

frågor. Även om de nordiska länderna
inte alltid skulle nå fram till enighet,
så måste vi i alla fall se till att det sker
samråd och samarbete så långt det finns
möjlighet därtill.

Herr talman! Denna remissdebatt,
som ser ut att bli den sista i riksdagens
nuvarande form och därmed också i
första kammaren, är inte knuten till
någon speciell punkt på föredragningslistan.
Därför följer jag inte en gammal
god tradition, nämligen att framställa
ett yrkande. Jag har inget speciellt yrkande
efter detta anförande.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Naket våld slår från
dag till dag på människors sinnen. De
svenskar gör fel som försöker skärma
av sig från bilder och berättelser av det
våld som det organiserade kriget utgör
och förlöser. Ansträngningarna att motverka
våldet och lindra dess verkningar
måste bygga på insikt hos alla dem som
mentalt orkar bära den.

Men om några gör sig blinda framför
TV-apparaten genom att sluta ögonen,
så finns det andra som med uppspärrade
ögon söker förvrida bilden av det
våld som enskilda och grupper begår
även där vapenvila och fred råder. Vi
måste avvisa och förkasta tanken att
bortrövande och mord på oskyldiga,
bombhot och faktiska attentat mot tredje
man kan och bör förlåtas därför att
de skulle utgöra ett mindre våld än det
organiserade kriget. Vi måste bestämt
och entydigt säga ifrån mot de metoder
som hänsynslösa grupper utnyttjar i
medvetande om det moderna samhällets
och de mellanfolkliga relationernas sårbarhet.
Just för de små nationerna är
detta viktigt. Inte heller kan vi acceptera
den förledande tanken att våldsam
omstörtning av socialt otillfredsställande
men på demokratiska beslut
grundade samhällsförhållanden skulle
kunna godtas. Befrielserörelsernas desperata
nöd i diktaturländer och deras
rätt att göra uppror låter sig inte över -

Allmänpolitisk debatt
föras till länder, där den demokratiska
processen — låt vara långsam och trög
— är redskapet för samhällsförbättringen.
Detta måste sägas ut, klart och ofta.

Liberalismen i Sverige är medveten
om sin begränsade genomslagskraft i
de stora sammanhangen. Men vårt ansvar
ökar i ett läge där en liberal livshållning
på de flesta håll i världen ringaktas,
där liberalismen som politisk rörelse
på de flesta håll utanför Norden
är trängd och klämd och där inte alla
som försetts med den etiketten alltid inser
sitt sociala ansvar. Förr eller senare
tröttnar människor på den hårda polariseringen
mellan egoism och marxism,
snarare eller snart kommer flera unga
människor genom personliga upplevelser
fram till att de inte kan undvara
den balans av öppenhet, förståelse och
självansvar som är liberalism.

Tendensen till självbelåtenhet och
isolationism blandas på ett förbluffande
sätt in i den svenska debatten även
av dem som säger sig vara internationalister
och hänsynslöst kritiska mot
bestående värden. De kan inte få marschera
oemotsagda. Partiernas ansvar
att vägleda opinionerna till en ärligare
syn på vår ställning i världen gäller
också de enskilda politikerna. Jag kan
instämma i vad herr Bengtson sade
om att det i detta läge inte finns anledning
till spekulationer av den typen.
Nog finns det dessutom skäl att
önska att de svenska fackliga rörelsernas
ledande personer skall kunna också
i konkreta frågor hålla den positiva
internationella linje som de — med
några få beklagliga undantag — har
stått fast vid under efterkrigstiden,
även i lägen där tendenser till invandrarfientlighet
eller rent av utlänningshat
har stuckit upp.

Det är inte bara i Sverige som debattläget
inför EEC:s erbjudande att
vidga Europamarknaden kommer att
ställa krav på både fackliga och politiska
ledare. Det brittiska arbetarpartiet
och det norska centerpartiet är
exempel på rörelser som nu slits mel -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

lan ansvar och självhävdelse. Men situationen
i vårt land har ytterligare
en dimension därför att vi i Bryssel
möter upp med ett grundvärde som
inte låter sig prutas på: vår genom
lång tid metodiskt uppbyggda neutralitet.

Motsättningar mellan partierna i
strategiska EEC-frågor under 1960-talet
behöver inte återupplivas under
1970-talet, om regeringen inser sitt ansvar
när en förhandlingssituation nu
närmar sig utan att regeringen efter
nyår förfogar över någon egen tjänstvillig
majoritet i riksdagen. Ett första
prov på regeringens förmåga att inse
sin begränsning och det nödvändiga i
att vara resonabel är att tillmötesgå
folkpartiets krav på organiserat och
metodiskt samarbete under EEC-förhandlingarna.
Jag har föreslagit en
permanent arbetsgrupp och utgår från
att de resonemang mellan partierna
som statsministern nu har gått med på
skall kunna gå över i den arbetsformen.

Om ministerrådets nattövningar i
Bryssel under det senaste dygnet skall
ses såsom en positionsangivelse i förhållande
till Sveriges ansökan eller ej
är ännu oklart. Det går inte att just nu
säga om regeringens bräckliga förhoppning,
att 1967 års förhandlingsuppläggning
inte skall bli förfelad,
håller eller ej. Jag vill inte inför tisdagens
utrikesnämnd låsa folkpartiet
i oruckbara formuleringskrav men
räknar med att enighet skall råda mellan
alla partier som är företrädda i
utrikesnämnden om att Sverige skall
söka nå en så nära anslutning till EEC
som är förenlig med vår neutralitetspolitik.
Det är naturligt att i första
hand sikta till medlemskap. Först om
detta ej visar sig möjligt får man pröva
annan anslutningsform.

1970 års val, herr talman, har redan
hunnit analyseras och kommenteras
av många. Det finns ännu inte så
många vetenskapliga eftervalsundersökningar
och statistiska mätningar

att tillgå. Men för de viktigaste slutsatserna
behövs inga omfattande vetenskapliga
undersökningar. Socialdemokraterna
har lidit ett svårt nederlag,
medan de båda mittenpartierna,
särskilt centerpartiet, har nått en betydande
framgång.

Historikerna får säga vad de vill om
1970 års val, men en sak är klar: då
bröts den socialdemokratiska enpartidominansen.
För hur lång tid vet vi
inte; vi har rätt att hoppas att det skall
gälla för överskådlig tid.

Hela valåret 1970 pekade vi från
folkpartiet på att många väljare som
1968 röstade på socialdemokraterna
och tyckte det var bra att socialdemokraterna
då vann valet sedan har kommit
fram till att socialdemokraterna
just genom 1968 års valseger blev alltför
mäktiga och 1970 behövde få en
påminnelse om sin begränsning. Intervjuundersökningar
strax före valet bestyrkte
denna iakttagelse. Valutslaget
blev den slutgiltiga bekräftelsen. Genomsnittsväljaren
gillar inte att socialdemokratin
blir för mäktig.

I skoldebatten fick vi ett tydligt
exempel på regeringens självtillräcklighet.
Trots lärarförbundens och våra
krav vägrade utbildningsministern att
rätta till sitt eget misstag i fråga om
utredningen om skolans inre arbete.
Bland dess ledamöter skulle företrädare
för lärare och elever — alltså de
som bäst känner skolans verklighet
och arbete inifrån — inte få vara med.
Jag uppmanar nu en sista gång på det
här sättet utbildningsministern att acceptera
lärarnas krav på en sådan representation
för dem som arbetar i
skolan. Det viktiga fortsatta reformarbetet
förutsätter att lärarna känner att
de har statsmakternas förståelse för
sin faktiska arbetssituation.

Att en allsmäktig socialdemokratisk
regering ännu några månader fram till
årsskiftet kan utnyttja vad som i parlamentarismens
England kallas lama
ankans session, kan inte dölja att vi
har fått ett helt nytt politiskt läge i

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Sverige. Socialdemokratin måste i den
första enkammarriksdagen i inrikespolitiska
frågor grunda sin regeringsställning
på aktivt stöd av kommunisterna
i avgörande voteringar. Men detta
stöd kan ju inte rimligen utsträckas
till alla frågor.

Den demokratiska oppositionen har
trots ett ganska dåligt utgångsläge för
tolv månader sedan besegrat det mäktiga
socialdemokratiska partiet och
möter nu regeringen med sju mandats
övervikt i enkammarriksdagen. Regeringen
borde faktiskt skaffa sig en ny
signaturmelodi. Det gick att låna den
för några veckor sedan från Svensktoppen
där det i visan hette: ”Ingenting
är längre som förut”. I stället låtsas
man som om ingenting hänt. Herr
Palme tror att socialdemokratin gjort
sitt näst bästa val efter kriget. I verkligheten
är det ju bara i ett riksdagsval
under de 25 efterkrigsåren som
socialdemokratin har lyckats sämre.

Mot socialdemokratins förluster och
motgångar står mittenpartiernas framgång.
Det är alltså inte konservativa
grupper som har vunnit på det socialdemokratiska
nederlaget. I stället har
två reformvänliga, progressiva partier
gått fram.

Man kan fråga vad det var som till
sist utlöste det bristande förtroendet
hos socialdemokratins egna väljare.
Jag kan som exempel ta en liten händelse.
Den tidning som spreds i Solna
av socialdemokraterna två dagar före
valet med budet att man hade återtagit
majoriteten i Solna var i all sin slumpmässighet
ett ganska typiskt exempel
på den maktmedvetna attityd som det
socialdemokratiska partiet har visat
upp, från den välregisserade partikongressen
i höstas, under våren och genom
hela valrörelsen. Men väljarna
reagerade negativt. Socialdemokraterna
vann inte i Solna och inte heller
i riksvalet. Hemlighetsmakeriet om
skatten talade för sig. ”Fel debatt” sade
herr Palme om våra krav på närdemokrati
när oron på arbetsmarkna -

Allmänpolitisk debatt

den bekymrade de flesta i vintras.
.Statliga utredningar som tidsanpassades
till regeringspartiets valstrategiska
planering förlorade sin sakliga
tyngd. Arbetarekommunen i Solna borde
åtminstone ha fått det erkännandet
av det stora partiet för sitt tilltag att
man mycket konsekvent följt upp de
myndiga tongångarna från partistyrelse
och kanslihus.

Folkpartiet har i den gångna valrörelsen
haft en fördel av att det idémässiga
anslag valdebatten hade, i synnerhet
i valrörelsens början, väckte
väljarnas intresse. I fråga efter fråga
har det varit möjligt att peka på grundläggande
sociala värderingar på ett
sätt som måste ha varit till fördel för
de många väljare som vid varje val
frågar efter var de egentliga skillnaderna
mellan partierna finns. Det idémässiga
anslaget har inte hänvisat till
allmänna fraser utan gällt de konkreta
frågor som valet till stor del handlade
om:

miljöfrågorna — där det planerade
Kaitumprojektet blev ett prov på partiernas
vilja att omsätta vackert tal om
oersättliga naturvärden till klara besked
i en konkret fråga som engagerar
människorna;

rättvisa åt kvinnorna — där halva
befolkningen upplevde att talet om
jämlikhet inte verkade gälla dem, när
så mycket av fördomar och konservativa
värderingar alltjämt hindrar utvecklingen; arbetsdemokratin

— där radikala,
långtgående krav från liberaler drev
debatten mot en irriterad socialdemokrati,
som av någon märklig anledning
anser sig ha monopol på reformkraven
inom hela detta för alla löntagare
så väsentliga område;

de äldres situation — där liberala
värderingar om större hänsyn till den
enskildes behov och önskemål har varit
vägledande för en ny syn på aktivitet
och trygghet för de äldre, en ny
syn som säger nej till varje försök att
behandla äldre som en klass för sig,

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

så att, som t. ex. just nu, 40 procent av
arbetslösheten drabbar dem som är
över 60 år;

konsumentfrågorna — där socialdemokrater
i debatten tycks mena att
konsumenternas intressen främjas bäst
av en socialistisk ekonomi och att konsumentpolitiken
snarast skall ersätta
konsumentens eget val med statliga
övertvckare i stället för att stärka konsumentens
makt genom vidgad lagstiftning
och information;

rättstrygghet, rättssäkerhet, human
kriminalvård — en liberal treklang med
direkt resonans i dagens hårda praktiska
verklighet, lika aktuell ännu som
för 50 år sedan då liberaler med Karl
Staaff i spetsen drev dessa krav;

närdemokrati — det batteri av åtgärder
som syftar till att öka den enskildes
inflytande på bostadsorten, på
arbetsplatsen, i rikspolitiken, dvs. de
metoder vi anvisat för att nå ett bredare
medagerande i arbetet för ett
mänskligare samhälle, ett arbete som
måste leda till att väljarna når de styrande
också mellan valrörelser och valtillfällen.

Allt detta är exempel på frågor där
den idémässiga framtoningen är tydlig
och väsentlig och har medverkat till
den liberala återhämtningen i årets val.

Men en idémässig framtoning är inte
detsamma som ett rent ideologiskt val.
Åtskilliga konkreta frågor — livsmedelspriserna,
hushållens ekonomi, hyrans
storlek, för att nu ta några exempel
— upplevdes av många som helt
avgörande och som utan fast anknytning
till ideologierna. Visst har vi alla
som politiker ett ansvar för att debatten
ofta styrdes bort från de stora sammanhangen
mot i och för sig viktiga detaljer.
Jag hoppas alltså att årets valrörelse
ändå skall innebära början till
ett riktigare sätt att presentera partiernas
politik. En rektor skrev häromdagen
i en debattartikel i Göteborgs-Posten,
att politikerna i valtid hittills har
lärt eleverna fula vanor, och fortsatte:
”När de ledande politikerna tillåter sig

att komma med osakliga påståenden,
braskande löften, lögner och invektiv,
tror jag att de underskattar den stora
väljarkåren.” Det är en bedömning som
säkert måste vara riktig. Därför fäster
vi stort avseende vid den idémässiga
framtoningen av folkpartiets politik och
hur den kunde påverka valrörelsen.

Den socialdemokratiska attityden till
denna liberala politik bidrog i år till
den socialdemokratiska tillbakagången.
Genom att undvika att ta ställning och
ge klara besked, genom omdömeslösa utfall
och personangrepp, genom att överlägset
avvisa erbjudanden om samråd
och gemensamma lösningar förlorade
man under valåret och under själva
valrörelsen — det visar undersökningarna
— förtroendet hos många väljare.

Jag vill ta den ekonomiska politiken
som exempel. Före valet beskrevs den
svenska ekonomin som stark. Varningar
från oppositionen om bristande balans
i de utrikes betalningarna, om
järnhård kreditåtstramning och skyhög
ränta, om prisstegringar och inflationsrisker
— allt avvisades. Förslaget om en
stabiliseringskonferens, som ju innebar
att oppositionspartierna inför ett viktigt
val var beredda att tillsammans med
regering och arbetsmarknad ta ansvar
för åtgärder, som kanske inte skulle blivit
så populära men som var ägnade
att i tid stärka landets ekonomiska läge,
avvisades också, trots att det var ett
unikt erbjudande.

Det vi nu efter valet fått uppleva från
regeringens sida kan inte beskrivas som
annat än ett bedrövligt skådespel. Från
statsråd, som gärna talar om behovet av
starka regeringar och som hittills i riksdagen
kunnat räkna med ett exceptionellt
starkt röstunderlag, får vi nu det
ena beskedet efter det andra, som på
nästan varje punkt ger oss inom oppositionen
rätt i våra varningar före valet.
I anföranden och intervjuuttalanden
kommer nu nära nog ordagrant de formuleringar
vi känner igen från våra
egna debattinlägg före valet.

Vi har alltså fått bevittna hur en

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

stark regering under ett helt valår drivit
en annan ekonomisk politik iin vad den
egentligen anser bäst för landet. På
frågan varför de åtgärder som nu förs
fram inte vidtagits tidigare svarade finansministern
vid den presskonferens
där han presenterade stabiliseringspa ketet

mycket riktigt: ”---vi hade

ju en politisk debatt av allmänt slag före
valet.” Finansministern har alltså med
Grönköpings Veckoblad upptäckt att det
gått politik i valrörelsen 1970. Det är
en sällsam upptäckt av den gamle partigiingaren
och kan illustreras med åtskilliga
exempel.

Vi vände oss mot kapplöpningen mellan
löner och priser. Det var visserligen
många som den vägen uppnådde löneförbättringar
under själva avtalsperioden,
men löneglidningen födde ju samtidigt
nya prisstegringar. När vi påpekade
detta sade ledande socialdemokrater
att folkpartiet var löntagarfientligt
och att vi ville låta industriarbetarna
betala stabiliseringspolitiken. Nu sägs
syftet med herr Strängs åtgärder vara
just att bromsa löneglidningen. Kanske
kommer Yngve Persson också här i
kammaren att låta oss få ta del av sin
uppfattning att mindre inkomststegringar
kan ge hög reell standard och
dessutom hjälpa Sverige till en bättre
internationell konkurrenskraft. Då har
debatten onekligen gett resultat.

Till de oriktiga uttalandena före valet
räknar jag också herr Strängs uppgift
att staten sparade 1 miljard genom
att senarelägga beställningar. Den siffran
visade sig, när riksdagens upplysningstjänst
granskade den, vara en
ackumulerad summa. Den inkluderade
alla senareläggningar, även dem som
skjutits fram någon enda månad och
därmed ändå belastade statens utgifter
den tidsperiod besparingarna avsåg. Så
försökte man förgylla bilden av sin egen
otillräckliga handlingsvilja.

Men den socialdemokratiska strategin
hade inte räknat med att väljarna själva
uppfattade de ekonomiska problemen
som mycket allvarliga. Valtaktikerna in 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Allmänpolitisk debatt

såg inte att gapet blev för stort mellan
verkligheten och de myndiga orden
från herr Sträng; väljare som förgäves
väntade på rent spel och klara besked
har nu efter valet fått belägg för den
trovärdighetsklyfta som uppstod redan
före valet.

Men en egenskap hos herr Sträng
förefaller svår att förändra. ”Skulle jag
bli klokare av att sätta mig ner och
lyssna till andra”, sade herr Sträng i
augusti. Hur är det? Föredrar inte finansministern
nu som tidigare att prata
med sig själv?

Herr Strängs försök att skilja mellan
politisk debatt och ekonomisk verklighet
borde faktiskt förvisas till samma
vrå som den där han till vardags sitter
och pratar med sig själv. Politiken måste
utan alla skygglappar handla just om
verkligheten. Nu handlar det alltså om
hur vårt land skall ta sig ur den situation
dit regeringens misslyckade ekonomiska
politik fört det.

Det blir då nödvändigt att i stort sett
godta den köpkraftsindragning regeringen
sent omsider föreslår. Men det
finns ingen möjlighet att säga om just
de 1 850 miljoner kronor som finansministern
söker undandra konsumtion
verkligen är ett rätt mått. Ingen kan säga
hur den höjda arbetsgivaravgiften
exakt kommer att återverka på avtalsrörelsen.
Vad vi vet är att den i några
fall slår olyckligt.

Den motverkar alldeles uppenbart de
regionalpolitiska åtgärderna. Det har
sagts många gånger från denna talarstol
av oss, men även av regeringens
företrädare, att regionalpolitiken måste
utformas med tanke på att det behövs
arbetskraftsintensiva företag i stödområdena.
Men en löneskatt av den här typen
slår naturligtvis hårdast just på detta
slag av företag. Den driver på i och
för sig välmotiverade arbetskraftsbesparande
rationaliseringar också i de
områden av landet där det är brist på
arbeten. Därför säger vi nej till en
höjning av löneskatten i stödområdet.

Även om företagen så länge prisstop -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
pet varar inte kan kompensera sig för
arbetsgivaravgiften måste de förr eller
senare ta in den i sina priskalkvler.
För arbetsgivare som inte har varor
utan idéer, tro och mänsklig värme att
marknadsföra blir avgiftshöjningen enbart
en belastning. Jag syftar på de ideella
organisationerna, som verkligen har
anledning att känna herr Strängs senaste
slag mot deras samhälls- och livsåskådningssträvanden
som ett uttryck
för okänslighet. Vi begär att de ställs vid
sidan av höjningen och i stället helt befrias
från löneskatten.

Stimulanser i stället för pålagor är
över huvud taget ett inslag som fattas i
herr Strängs senaste paket. Vi kan inte
följa gamle Thorssons finanspolitik från
tiden före den moderna konjunkturpolitiken
genom att bara dra åt svångremmen
och tro att vi skall kunna svälta
oss igenom krisen. När praktiskt taget
alla allvarliga konjunkturbedömare
— utom möjligen riksbankschefen — tar
de vikande orderstockarna inom många
branscher som tecken på att vi måste
räkna med en viss avmattning in på
1971, gäller det ju att i tid sätta in stimulansåtgärder.
Krediter måste nu bli
mindre svårtillgängliga, och då måste
bankerna få mera pengar att röra sig
med än vad de för närvarande har.
Självfallet skall industrins investeringar
då få den förtur man talar om men som
de ännu inte fått. De mindre och medelstora
företagen är sedan länge i en
orimlig situation. Men eftersom nu även
många av de börsnoterade företagen
börjar få sämre likviditet, borde ett
selektivt frisläppande av investeringsfonder
kunna förberedas. Var och när
är finansministern beredd att börja?

I vår motion från i går om stabiliseringspolitiken
föreslår vi ett värdebeständigt
sparande med förtur för dem
som i december har skattepengar att
lyfta. Vi åsyftar alltså att ytterligare
minska köpkraften i ett särskilt prekärt
läge. Detta utesluter självfallet inte andra
sparstimulanser. Herr Sträng sade i
torsdags här i kammaren att han just

denna vecka skulle tänka närmare på
sparandet. Är det ett uttryck för en
ny syn på behovet av enskilt sparande?
Det vore glädjande om vi fick reda på
litet om vart tankarna går.

Att exporten skall stimuleras är ett
av huvudmålen för den ekonomiska
politiken. På längre sikt låter det sig
göras bara genom ökade industriinvesteringar.
Både med tanke på Sveriges
konkurrenskraft och löntagarnas ekonomiska
situation är det självfallet av
oerhörd vikt att lönerörelsen kan ske
i en sådan anda av förtroende för att
statsmakterna äntligen börjar slå vakt
om pennigvärdet, att det inte blir nödvändigt
för löntagarna att kompensera
sig även för en kommande inflation.
Regeringens bild av vad som är det
samhällsekonomiska utrymmet för lönerörelsen
hade fått en annan inramning
och betydelse, om den presenterats
redan i våras vid en sådan stabiliseringskonferens
som jag länge krävt.
De hotfulla mumlanden och lösryckta
kärnord herr Sträng tror sig kunna
ersätta den med ger inte förhandlarna
någon vägledning. Möjligen väcker det
hos en eller annan äldre löntagarförhandlare
minnet av Albert Engströms
skildring från en grymmare tid, av
kolingens besök på Sprutmojet. Där
serverades soppa med spruta i tallriksliknande
urholkningar i bordet. Men
just när soppan var ihälld kom kolingen
och betjäningen i gräl om betalningen.
Slutet blev att soppan sögs upp
i sprutan igen med slutrepliken: Här
kammar Du noll. ”Här kammade Du
noll, sa Sträng”, det är en replik som
löntagarna nog helst vill slippa höra
när den mödosamma förhandlingsomgången
är genomkämpad.

Men den socialdemokratiska regeringspolitiken
drabbar löntagarna inte
bara direkt. De blir också lidande genom
de företagsnedläggelser och konkurser
som alltjämt fortsätter även för
normalt lönsamma företag, som inte i
tid kunnat göra lämpliga investeringar
för det nya, hårdare konkurrensläget.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

Att konkurrera med exempelvis japanska
företag som har lika liten självfinansiering
men tillgäng till en smidigt
fungerande kreditmarknad är närmast
omöjligt.

En konsekvens av de ordinarie bankernas
ansträngda likviditet demonstrerade
regeringen eftertryckligt under
valrörelsen, då Investeringsbanken
— tvärtemot vad som sades i propositionen
vid dess tillkomst — fick rycka
in ”för att lösa uppdykande sysselsättningssvårigheter”
i enskilda företag.
Det kan ju inte vara särskilt roligt för
Investeringsbankens skicklige chef att
inom loppet av några veckor för regeringspolitikens
skull få lov att bryta
mot tre principer som kungjordes vid
bankens tillkomst: den att man inte
skulle träda i stället för arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken, den
att man inte skulle tala om vem som
skulle få lån och den att man inte
skulle tala om beloppet.

Kreditmarknaden är sedan någon tid
utsatt för påfrestningar som inte har
någon motsvarighet i modern tid. Frågan
är om man inte rent av kan tala
om risk för ett totalt sammanbrott. Utvecklingen
av kreditmarknadens totala
volym och fördelning på låntagare säger
att någonting måste vara galet. I
en uppgående konjunktur har staten
lagt beslag på en allt större andel av
kreditmarknaden. Från att 1966 ha tagit
10 procent av tillgängligt låneutrymme
i anspråk har herr Sträng funnit
sig föranlåten att 1969 öka denna
andel till 22 procent eller uttryckt i
kronor från 1 252 miljoner till 3 796
miljoner, dvs. en tredubbling av upplåningsbeliovet.
Det skall erkännas att
finansministern inte saknat ambitionen
att bryta denna utveckling. I
statsverkspropositionen 1969 lovade
herr Sträng att den statliga upplåningen
skulle minska. Detta löfte upprepades
i kompletteringspropositionen
samma år. Resultatet blev det motsatta.
I kompletteringspropositionen i våras
kapitulerade herr Sträng och sade

Allmänpolitisk debatt

att ”under innevarande budgetår” —-dvs. 1969/70 — ”ökar utgifterna snabbare
än inkomsterna”, men nästa år,
dvs. budgetåret 1970/71, skulle det bli
en minskning av statens underskott,
dvs. minskad statlig upplåning. Alla vet
vi vad Rellingen säger om sådant.

Det är näringslivet och kommunerna
som har kommit i kläm på grund
av statens framfart. Nedskärningen av
näringslivets upplåning inger allvarliga
betänkligheter. År 1968 lånade
man upp 7 200 miljoner kronor, men
det ser för närvarande ut som om
knappt en tredjedel av denna summa
skulle stå till näringslivets förfogande
för 1970.

Vi kan också notera som ett resultat
av denna politik, att antalet konkurser
fortfarande ökar kraftigt. Ökningsprocenten
för de åtta första månaderna
1970 ligger på 30 procent mot tidigare
under några år 12 å 14 procent.

Läget är inte bättre för kommunerna.
Trots att staten lagt på kommunerna
stora och krävande uppgifter på
bl. a. undervisningsområdet, vilka kräver
omfattande investeringar, har det
tillgängliga kreditutrymmet halverats
sedan 1968. Vad som drabbas är de
omfattande och viktiga följdinvesteringarna
till bostadsbyggandet, vilka
ofta uppgår till samma belopp som
själva bostadsbyggandet och krävs för
att nya bostadsområden inte skall bli
utan service.

Men värre än att vara bankchef i
herr Strängs nådeår 1970 är alltså att
vara kommunalman eller kommunal
skattebetalare. Under de senaste veckorna
har många människor i det här
landet fått veta att de trots regeringens
fagra löften i valrörelsen om skattesänkningar
kommer att få höjd skatt
på grund av höjd kommunal utdebitering.
I stor utsträckning är det ett
expeditionsjobb, som måste utföras av
de kommunala förtroendemännen därför
att nya uppgifter lagts på dem av
staten, utan att kommunerna fördenskull
anvisats finansieringsvägar.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Riksdagen har uppmanat regeringen
att tillsätta en utredning för att komma
till rätta med kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Finansministern
tillsatte visserligen en utredning,
men den fick inte de direktiv,
som riksdagen uttalat sig för. Kravet
har sedan riksdagen ställde det understrukits
av Svenska kommunförbundet
i skrivelser till regeringen.

Hur prekärt läget är i många kommuner
framgår av den enkät som Kommunförbundet
under sensommaren genomfört
för att skapa klarhet i kommunernas
likvida ställning. Resultatet
är närmast chockartat. Inte mindre än
var fjärde kommun beräknar att likviditeten
kommer att vara negativ vid
årsskiftet 1970/71 på grund av restriktionerna
på kreditmarknaden. Det är
som vanligt de snabbt expanderande
kommunerna med stor inflyttning och
stor andel unga barnfamiljer, som har
det svårast. Det är därför angeläget att
ändrade regler för utbetalning av till
staten inbetalad kommunal skatt —
som den nyss överlämnade utredningen
behandlat — beslutas utan dröjsmål.

Att finansministern utnyttjar det nuvarande
ekonomiska krisläget till att
sätta press på kommunernas expansionsplaner
måste man ha en viss förståelse
för. Men som jag nyss sade —
i stor utsträckning måste kommunerna
utföra ett expeditionsjobb av reformer
som statsmakterna med finansministerns
välsignelse redan beslutat om,
och det går inte för kommunerna att
plötsligt slå back, när oundgängliga
investeringar skall ske. Framför allt
— och det är där finansministerns ansvar
ligger och där ansvar också måste
utkrävas av honom — han gör den
ekonomiska planering han själv och vi
alla kräver av kommunerna närmast
omöjlig. Det är kanske inte så förvånande
när herr Sträng ännu för statens
del föredrar improviserande framför
flerårsplanering av budgeten. Både
LO och folkpartiet har sedan länge be -

gärt en sådan långsiktig uppläggning
där prioriteringen mellan de angelägna
reformerna blir en huvuduppgift.
Men regeringen vill eller vågar inte
planera för hela 1970-talet.

1970 års val, herr talman, blev på
det vardagligt-praktiska planet ett nederlag
för socialdemokratin som regeringsparti
och på det idémässiga planet
ett bakslag för socialdemokratin
som åsiktsriktning. Valet blev en sporre
för alla liberala krafter att fördjupa
och utveckla de stora frågor som kommer
att dominera 1970-talets inrikespolitiska
debatt. ”För ett mänskligare
samhälle” var aldrig tänkt som ett
slagord bara för en valrörelse utan
som ett tema för en långsiktig politik.

Vi är ute för att rädda miljön. För
att skapa en regional balans. För ökad
jämlikhet och rättvisa åt kvinnorna.
För en solidaritet utan gränser, med
nya vägar för internationellt biståndsarbete.
För en ekonomisk politik och
ett skattesystem som motsvarar de
krav på social rättvisa och en ansvarskännande
fördelningspolitik vi måste
ställa.

Självfallet är dessa frågor inte nya
i den politiska debatten. Vi gör inte
anspråk på någon fullständig upphovsrätt.
Vilken politiker, oavsett parti,
har inte med skärpa pekat på det fruktansvärda
miljöhot vi tvingas leva under,
talat med värme om de förbättringar
som främst måste komma de
lågavlönade till del eller slagit fast att
lokaliseringspolitiken måste få större
resurser?

Men i dag är dessa allmänt välvilliga
fraser uttömda och berövade sitt värde
i politiska tal och artiklar. Just därför
att de flesta av 1970-talets stora
frågor redan passerat det stadium, där
ord och fraser ändå innebär något
nytt, kommer de närmaste åren att avslöja
var partierna egentligen står och
hur långt deras vilja i verkligheten
går.

Vad som nu krävs i flera av de områden
jag nämnt är radikala grepp och

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

helhjärtade satsningar. Ingen tror
längre att vi klarar miljöproblemen
enbart genom att förorda avgasrenare
men samtidigt skära ner anslag till kollektivtrafiken.
Ingen tror längre att
man ger hela Norrland en chans genom
några miljoner mer i lokaliseringspengar,
när man samtidigt höjer
arbetsgivaravgiften och vill lägga höjningen
av bensinskatten vid sidan av
vägbudgeten. Ingen vågar längre hoppas
att n-landsfrågorna vad Sverige
beträffar kommer närmare sin lösning
när finansministern ständigt måste
skjuta vår ekonomiska balans med utlandet
åtminstone tre år framför sig,
trots vad den betyder för u-landsbiståndets
tillväxt. 1967 skulle balansen
nås 1970, nu skymtar 1973 som nästa
dimmiga mål.

Men ännu finns möjligheten för socialdemokratin
till en sinnesändring.
Kanske är det lättare att lägga prestigen
åt sidan och erkänna att det finns
plats för samråd, när majoriteten om
två månader och tre dagar är bara ett
minne.

I och för sig finns inte anledning att
utgå från att det måste vara stora och
avgörande meningsskiljaktigheter mellan
partierna när det gäller de omfattande
praktiska åtgärder som kommer
att krävas. Givetvis ökar förutsättningarna
för samlande lösningar om regeringspartiet
är berett att dra den riktiga
slutsatsen av valutgången, att den
demokratiska oppositionen nu på ett
tidigare stadium måste få insyn i planeringen
och ökat inflytande på det
arbete som bedrivs i utredningar och
här i riksdagen. Det vore inte bara en
naturlig följd av valutgången utan också
en riktig bedömning av vad 1970-talets stora frågor kräver, nämligen
mer av gemensam kraftsamling och
mindre av partipolitisk kortsiktighet.

Men rätten till större insyn och ökat
inflytande i tidens stora frågor gäller
ingalunda bara oppositionspartierna i
den nya enkammarriksdagen. Med en
kraft och en snabbhet som vi inte helt

Allmänpolitisk debatt

kunnat föreställa oss har krav på niirdemokrati
och decentralisering vunnit
människornas förståelse och förtroende.
Med eftertryck har många på torgmöten
och i frågestunder i valrörelsen
vittnat om den vanmakt som de känner
i en situation, då utvecklingen går
allt hastigare, då gamla kanaler mellan
styrande och styrda inte längre fungerar,
eller som många unga nu tycker
sig upptäcka: sådana kanaler saknas.

Då betyder inte ökad hänsyn till den
demokratiska oppositionen enbart ökad
insyn i regeringens arbete utan framför
allt intresse och respekt för den
politik de icke-socialistiska partierna
själva med framgång drivit. Decentraliseringen
är i betydande grad en gemensam
strävan för de partier som
från nyår besätter fler platser i det
nya parlamentet än den stora socialdemokratin.
Närdemokratin är det redskap
för samhällsarbetet som folkpartiet
fört fram och inför ett nytt riksdagsår
kommer att arbeta vidare med
och fördjupa. Vi tummar därför inte
ett grand på den representativa demokratins
rättigheter och enskilda politikers
skyldigheter att ta ansvar sedan
man redovisat grunden för sina åsikter.
Att metodiskt undandra väljarna
sin uppfattning är oförenligt med sådana
skyldigheter. De som vill stanna
kvar i distansdemokratins och självtillräcklighetens
tänkesätt kommer
snabbt att tvingas inse att utvecklingen
gått dem förbi. Jag hoppas att det
inte skall gälla något av de fyra stora
riksdagspartierna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Då man — inom och
utom landet — diskuterat den socialdemokratiska
dominansen i svensk efterkrigspolitik,
har debattörerna ofta bortsett
ifrån, att den delvis sammanhängt
med tvåkammarsystemet, delvis möjliggjorts
av stöd av ett fåtal kommuniströster.
I själva verket har den politiska
stabiliteten inneburit, att de socialistis -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
ka partierna stötts av någon enstaka
procent mer än 50 procent av svenska
folket och därmed kunnat styra den till
knappt 50 procent uppgående andra
hälften av landets befolkning. I vad
mån den styrande hälften tagit hänsyn
till den styrda vill jag inte i dag avge
något omdöme om. Att den praktiska
politiken måste ha påverkats av de små
marginalerna, borde vara självklart. Reformpolitiken
har ju också — med olikheter
i nyanser och tidpunkter för reformernas
genomförande — i stor utsträckning
präglats av enighet.

Ur demokratisk synvinkel har det varit
otillfredsställande, att ett och samma
parti suttit så länge vid makten.
Demokrati förutsätter maktväxling.
Även om kontinuiteten medför praktiska
fördelar, kan de på sikt inte uppvägas
av de olägenheter — också de på
sikt — som föranleds av att halva svenska
folket under flera årtionden icke
varit representerat i rikets styrelse.
För statsförvaltningen och för det politiska
livets vitalitet har man därför
ingalunda anledning att enbart positivt
bedöma efterkrigstidens politiska stabilitet.

De senaste åren har emellertid, herr
talman, börjat präglas av större rörlighet
inom väljarkåren. Den förefaller inte
längre vara så bunden i sina partipreferenser
utan mera beredd att på
valdagen dra slutsatser av sin betygsättning
av den sittande regeringens kompetens
och skötsel av vårt lands affärer.
I varje fall tycks detta gälla ungdomen.
Allteftersom samhällsutvecklingen bryter
ner tidigare bostadsband och anknytning
till bygder och arbetsplatser,
kommer — får vi hoppas — rörligheten
att ytterligare öka och väljarna bli mera
benägna att i val söka påverka och förändra
den förda politiken. Alla som är
intresserade av att göra vår låsta demokrati
mera levande har anledning
att med stor tillfredsställelse hälsa sådana
tendenser.

Valen år 1966, 1968 och 1970 bekräftar
denna nya lyhördhet och rörlighet

hos väljarna. Få spåmän skulle hösten
1966 ha kunnat förutse det socialdemokratiska
segervalet år 1968. Jag tror inte
heller att någon enda i denna kammare
för drygt ett halvt år sedan skulle ha
vågat satsa många slantar på en borgerlig
valseger i 1970 års val. Att de tre demokratiska
oppositionspartierna —-trots moderata samlingspartiets valförlust
— skulle på två år kunna öka sitt
röstunderlag med 214 000 nya röster, att
de socialistiska partierna under denna
tid skulle förlora 72 000 röster och att
socialdemokraternas röstförlust skulle
gå upp till 163 000 röster, det hade i
början av året ingen erfaren politisk bedömare
kunnat drömma om. Än mindre
skulle man ha kunnat förutse, att enbart
36 400 kommuniströster av drygt
5 miljoner väljares skulle få till konsekvens
de 17 riksdagsmandat, som gjort
det möjligt för regeringen Olof Palme
att — ehuru i minoritet — fortsätta sin
politik.

Under dessa två år har alltså det politiska
läget i vårt land helt förändrats.
Den nya minoritetsregeringens rörelsefrihet
blir långt mera begränsad än den
i motsvarande situation skulle ha varit
på tvåkammarriksdagens tid. Kommunisterna
kan i enkammarriksdagen påverka
utvecklingen på ett helt annat sätt
än tidigare. Tillkomsten av institutet
misstroendevotum kan också försvåra
den regeringspolitik, som de nuvarande
och förmodligen nästa år växande ekonomiska
svårigheterna kan kräva.

Vi har under alla förhållanden spännande
politiska år framför oss. Om inte
den politisk-ekonomiska situationen var
så bekymmersam, skulle man nästan
kunna säga — även om jag också
representerar ett i valet förlorande parti
— att det nu igen var en lust att syssla
med politik. Ingenting kommer att
vara givet från början. Möjligheterna att
diskutera och förhandla kommer att
öka. Behovet av hänsynstagande till
andra partiers synpunkter måste helt
enkelt bli större. Därmed borde också
det politiska intresset hos väljarna öka,

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

2:5

eftersom det inte längre iir på förhand
givet, att regeringspropositionerna accepteras
av riksdagen. Riksdagen kominer
inte att på samma sätt som under
de två senaste åren vara ett transportkompani.
Även om statsministern har
anledning att räkna med att de kommunistiska
representanterna av ren
självbevarelsedrift kommer att stödja
regeringspolitiken, har likväl den för
riksdagen förnedrande situationen upphört,
som inneburit att riksdagsbesluten
under den senaste perioden kunnat
gång efter annan de facto föregripas genom
regeringens, med vetskap om sin
säkra riksdagsmajoritet, redan vidtagna
åtgärder. Parlamentet måste nu komma
att spela en större roll, den roll som
våra grundlagar förutsätter att det
skall spela.

Herr talman! Jag skall inte recensera
valrörelsen. Den hör till det förflutna.
Vi kan bara hoppas, att vissa inslag i
valdebatten skall vara effektivt täckta
av historiens damm och att man på vissa
håll för gott lärt den gamla läxan att
”svinhugg går igen”.

Till det värdefulla i 1970 års valrörelse
hör emellertid, att den socialdemokratiska
kampanj, som med viss
framgång drivits tidigare under 1960-talet, nu borde ha förlorat verkningskraft,
nämligen att den borgerliga
splittringen omöjliggör ett trovärdigt
borgerligt alternativ. I remissdebatten
i januari i år riktade jag mig särskilt
till centerpartiets gruppledare här i
kammaren och till folkpartiets då nye
partiledare och gav uttryck för den förvissningen,
att de tre oppositionspartierna
i sin praktiska politik och i sin
strävan att förverkliga de program som
de tre partierna vart för sig utformat
skulle kunna åstadkomma en samlad
effekt, ägnad att ”skaka det stora maktmedvetna
regeringspartiet”. Valresultatet
har nu visat, att vi kunnat åstadkomma
ett sådant handlande — jag sade uttryckligen
icke samverkan — som är
nödvändigt för att ge oppositionen det
förtroende en valseger kräver. Jag häv -

Allmänpolitisk debatt

dade dä — och jag påstår fortfarande
-— all detta förutsätter, atl inbördes
misstänkliggörande av bevekelsegrunder
och politiska åtgärder ersättes av
hänsynstagande. Eftersom vi alla vet,
att socialdemokraterna alltid har försökt
spela ut oppositionspartierna mot
varandra, krävs också sans och måtta.
Oppositionspartierna behöver inte angripa
varandra. Vi behöver i stället arheta
var och en efter sin övertygelse
för att bygga upp ett gemensamt förtroendekapital,
som ger väljarna möjlighet
att med gott samvete rösta bort en socialdemokratisk
klassregering.

Jag är glad över att den målsättning
som jag gav uttryck åt i januari har
kunnat hållas. Vi har visserligen inte
fått bort socialdemokraterna. Men vi
bär verkligen — som vi hoppades kunna
göra — ”skakat det stora maktmedvetna
regeringspartiet”.

Den socialdemokratiska argumentationen
om den borgerliga splittringen
och den orkeslösa oppositionen har
alltså inte accepterats av väljarna. Oppositionen
har nu fått ett fast underlag
att bygga på under de tre åren fram
till 1973 års val. Med bibehållna nyanseringar
i politiken — grundade på
olika värderingar och traditioner —
bör vi alltså ha förutsättningar att ge
väljarna ett alternativ till den hittillsvarande
och kommande regeringspolitiken.
Det har väljarnas reaktioner i
det här valet visat. Socialdemokraternas
kampanjmina — den splittrade, odugliga
oppositionen — har helt enkelt desarmerats.

Vi har — sade jag nyss — intressanta
politiska år framför oss. Men det konstaterandet
är inte enbart positivt. Intresset
beror också på de verkligt besvärande
ekonomiska problem som under
det senaste året har börjat torna
upp sig och vilka, om inte alla prognoser
slår fel, kommer att sättas på sin
spets någon gång under nästa år. Den
värld i vilken Sverige skall bygga upp
en stark samhällsekonomi är dessutom
osäker och ond, fylld av konflikter och

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

latenta risker för fördjupade utrikespolitiska
spänningar och motsättningar.

Herr talman! Den europeiska och därmed
också den globala avspänningen
har under 1970 visserligen tagit ett steg
framåt genom närmandet mellan Västtyskland
och Sovjetunionen i och med
det tysk-sovjetiska fördrag som undertecknades
den 12 augusti. Visserligen
knyts till detta fördrag såväl överdrivna
farhågor som alltför högt uppskruvade
förväntningar. De Berlinförhandlingar,
som utgör en förutsättning för fördragets
ikraftträdande, har hittills inte givit
några positiva resultat. Men enbart
den omständigheten, att det tidigare
misstroendet kunnat i så hög grad brytas,
att berörda stater resonerat sig
fram till en överenskommelse, utgör en
klar förbättring i det europeiska klimatet.
Den har dessutom öppnat möjligheter
till ett ekonomiskt samarbete mellan
väst- och öststaterna, ett samarbete som
ytterligare kommer att accelerera avspänningstrenden.
Den har också öppnat
vägen för tysk-polska förhandlingar.
Vi är visserligen medvetna om att det
är spänningstillstånd på andra fronter,
som har ökat den nya inedgörligheten.
Vi vet också att ekonomiska svårigheter
i den östra Europahalvan ökat beroendet
av ekonomiskt utbyte. Det är
även sannolikt att intresset att söka
isolera USA i Europa har bidragit. Att
dödläget bryts måste ändå med alla sådana
summeringar betraktas som något
positivt.

Detta är emellertid bara en liten ljusstrimma
i en mörk världsbild. Bilden
präglas alltjämt av motsättningar mellan
fattiga och rika länder, konflikter
mellan nationer, raser och religioner. 1
Mellanöstern balanserar staterna på
randen av en världskonflikt. Hot och
våld karakteriserar alltså i dag en värld,
som för jämnt 25 år sedan i det nya
FN försökte skapa en institution som
kunde garantera folken fred och frihet.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
helt ansluta mig till Gunnar He -

léns klara och bestämda avståndstagande
från våld i alla former, oavsett motiv.

Maktbalansen har ändrat karaktär.
Nya militära och ekonomiska stormakter
har stört de två ursprungliga supermakternas
ritningar. Därvid har toleransgränsen
mellan de två stora börjat
tänjas ut. Det finns åtskilligt som tyder
på att var och en av dem i dag är beredd
att acceptera förändringar inom
respektive kraftfält, som de icke skulle
ha godtagit under det verkligt kalla
krigets år. Nya inrikes- och utrikespolitiska
problem har minskat dessa staters
handlingsfrihet. Vetskapen om att
åtgärder i anledning av motståndarnas
positionsförflyttningar kan få konsekvenser
för hela mänsklighetens förmåga
att överleva har reducerat staternas
reaktionsförmåga. Man kan göra gällande,
att världsfreden gagnas därav. Man
kan också hävda en motsatt ståndpunkt.
Men en slutsats, som man i varje fall
kan dra, är att riskerna för vårt eget
lands vidkommande inte minskat. Det
finns därför all anledning att ge den
försvarsutredning, som regeringen inom
kort kommer att tillsätta, full handlingsfrihet
till egna analyser och slutsatser
och att inte låsa dess ledamöter
genom hårt bundna direktiv. Även om
våra ekonomiska problem i dag är av
sådan storleksordning, att största återhållsamhet
på alla områden är ofrånkomlig,
måste försvarsutredningen ha
att utgå från, att försvaret är det enda
område, där vi inte själva kan bestämma
om och när våra försvarsresurser
skall behöva tas i anspråk. Det är inte
vi utan omvärlden, som avgör hur stora
dessa resurser måste vara för att inte
behöva komma till användning.

Världsläget och våra ekonomiska bekymmer
kräver beslutsamhet och politiskt
mod av den regering, som skall
hålla skutan flytande. I likhet med andra
företrädare för oppositionen har jag
menat, att en samlingsregering vore en
naturlig konsekvens av det rådande politiska
läget, ett läge i vilket minori -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

tetsregeringen måste utgå från kommunistiskt
stöd för att få sina förslag
genomförda. Regeringen Palme bär avvisat
den tanken med det för en regering
i och för sig naturliga motivet, att
situationen inte är så allvarlig, att en
dylik extraordinär lösning bör komma
i fråga. Vi får väl se hur läget kommer
att utvecklas. Jag tror, att det vore klokt
av regeringen att inte gå in i den nya
mandatperioden helt bunden i denna
sin uppfattning.

Regeringen har just nu den inte särdeles
avundsvärda sysslan att äta upp
sina egna ord från valrörelsen. Det är
ju inte en ovanlig sysselsättning för en
regering, måhända inte heller för ett
oppositionsparti, som efter valet kommit
i regeringsställning; men det var ju
så länge sedan något sådant hände i
vårt land. Den här gången, och efter
alla de försäkringar regeringen gav under
valet om Sveriges goda ekonomi,
måste dock födan bli ovanligt svårsmält.
Även den mest glömske av oss lever fortfarande
på minnet av socialdemokratiska
bedyranden under juli, augusti och
september om att den tidigare otillfredsställande
utvecklingen av investeringslust,
handelsbalans och valutareserv
definitivt svängt, att vi var på väg
uppåt och att det inte fanns någon som
helst anledning att oroa sig för Sveriges
ekonomi. Visserligen dementerade
regeringen på ett drastiskt sätt sig själv
genom prisstoppet på livsmedel några
veckor före valet. Men i debatterna
gjorde såväl statsministern som finansministern
gällande, att prisregleringslagens
fordringar för prisstopp — nämligen
att det ”uppkommit betydande fara
för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket” — inte behövde
innebära, att landet befann sig i en
allvarlig inflationsutveckling.

I och för sig skulle det finnas mycket
att säga om den vidtagna åtgärden och
dess laglighet. Men det är måhända trots
allt viktigare att koncentrera sig på den
situation, som just nu föreligger, och på
orsakerna till att Sveriges i grunden

Allmänpolitisk debatt

starka ekonomi blivit så skakad som den
blivit samt på vilka åtgärder som bör
komma i fråga för att åstadkomma den
återhämtning som vi alla, oavsett partitillhörighet,
eftersträvar.

Den nuvarande inflationsvågen rullar
fram över flertalet av Europas länder,
det skall ingalunda bestridas. Dess styrka
varierar, och de olika staternas förutsättningar
att bryta vågrörelsen är
också högst skiftande. I den internationella
jämförelsen, och särskilt om hänsyn
tas till Sveriges naturligt goda betingelser,
har vi verkligen ingen anledning
att vara stolta. Det finns tvärtom
skäl att grubbla över hur det kommer
sig att vårt land drabbats så hårt och
att fråga sig, om inte en mera förutseende
ekonomisk politik skulle ha gjort
oss betydligt mera motståndskraftiga
mot inflationens skadeverkningar än
vad vi nu är.

Jag vågar påstå, herr talman, •— det
har jag gjort i åtskilliga debatter här i
riksdagen, om än inte i denna kammare
— att vi för länge sedan börjat leva
över våra tillgångar, att vi under de
goda åren konsumerat för mycket och
inte avsatt tillräckliga reserver för morgondagens
välstånd. Vi har under 1960-talet investerat i produktiva tillgångar
mindre än åtskilliga andra med oss jämförbara
länder, trots att våra investeringsmöjligheter
varit större. Takten i
den ekonomiska tillväxten har också under
de senaste åren legat under det
europeiska genomsnittet. Mellan dessa
två företeelser finns naturligtvis ett
samband. Finansminister Gunnar
Sträng har, som vi alla vet, ett mycket
gott minne — ett avundsvärt gott minne
— och han bör kunna komma ihåg alla
de gånger då resursfördelningen i det
svenska folkhushållet diskuterats.

Det tidigare högerpartiet, dagens moderata
samlingsparti, har år efter år i
sina partimotioner krävt att den offentliga
sektorns tillväxt i princip skall anpassas
till tillväxttakten i ekonomin.
Vi har pekat på att den målsättningen
har godtagits på många håll utomlands.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Vi har blivit i vederbörlig ordning avliånade.
Man har från regeringens sida
frågat: Vad är det som moderata samlingspartiet
egentligen vill skära ner?
Är det försvaret? Är det polisen? Är det
barnbidragen? Är det bostadsbyggandet?
Och man har ställt frågorna i medvetande
om att en konkretisering i efterhand
av det slaget skulle kunna tas som
utgångspunkt för attacker på partiet för
bristande reformintresse och benägenhet
för socialt nedrustningsnit.

Det är just därför som vi har begärt
att statsmakterna skulle acceptera en
principiell, allmän målsättning för den
ekonomiska politiken, så att statsmakterna
därefter inom dess ram kunde
vinna enighet om hur den borde konkret
utformas, hur olika i och för sig
önskvärda behov skulle prioriteras och
hur en mera planmässig reformpolitik
skulle kunna fullföljas. Eftersom regeringen
konsekvent vägrat acceptera denna
tankegång, har också betingelserna
för en meningsfylld debatt i prioriteringshänseende
saknats och möjligheterna
att rätta munnen efter matsäcken
undergrävts.

Xär vi — som fallet är i år — mitt
under brinnande högkonjunktur, då
omvärlden står i ko för att köpa svenska
produkter, inte har tillräcklig industriell
kapacitet att tillhandahålla de
varor våra köpare önskar och då en negativ
handelsbalans och otillräcklig valutareserv
hotar att begränsa vår ekonomiska
handlingsfrihet, då har vi äntligen
fått en fullt klar bekräftelse på att
vår kritik mot regeringens ekonomiska
politik varit berättigad. .lag är medveten
om, herr talman, att argumentet
”Vad var det vi sa?” inte skänker mycket
beröm, kanske inte ens tillfredsställelse.
Men regeringen borde kunna erkänna
att om den i tid velat lyssna på
de goda råden och velat acceptera våra
förslag — eller vidtagit dessa åtgärder
alldeles oavsett vilka råd vi givit —
skulle Sveriges läge i dag ha varit betydligt
ljusare. Låt mig bara peka på att
om vårt land enbart under de senaste

två åren haft en ekonomisk tillväxt som
motsvarat det europeiska genomsnittet,
så skulle vi i dag haft betydligt mer än
en miljard kronor mera att röra oss
med. Det skulle säkerligen inte ha förelegat
några svårigheter att få användning
för ett sådant tillskott.

Det skall gärna erkännas att finansminister
Sträng •— i varje fall under
de senaste två åren — kommit till insikt
om att orsaken till våra problem
framför allt är den otillräckliga industriella
kapaciteten. Jag kan helt ansluta
mig till hans deklarationer, att det nu
gäller att se till att vår produktionskapacitet
byggs ut och att vi därför måste
hålla tillbaka på andra områden.

Men — herr talman — det har varit
mest ord. Vad har åstadkommits i praktisk
politik? Kreditpolitiken, som man
satsat så hårt på, har verkligen inte
givit utrymme för de investeringar eller
för den importkonkurrerande produktion
som regeringen själv har sagt sig
eftersträva. Det växande antalet konkurser
och företagsnedläggelser samt investeringstrenden
under det senaste
halvåret bär otvetydiga vittnesmål härom.
Även om farhågorna för en vikande
konjunktur under de senaste månaderna
kan ha dämpat investeringsbenägenheten
i näringslivet, lär ingen ekonom
vilja bestrida, att det i första hand är
kreditpolitiken som har medfört de här
konsekvenserna. Årets olika investeringsenkäter
visar en fortlöpande klart
vikande tendens.

Regeringens ekonomiska politik har
ju i första hand byggt på att de senaste
årens utomordentligt otillfredsställande
investeringsutveckling just i år skulle
vända. Vi skulle nu äntligen kunna lägga
grunden för den uppgång som kommer
att bli avgörande för vårt välstånd
under 1970-talet. Kan vi inte nu under
brinnande högkonjunktur öka vår kapacitet,
hur skall det då bli möjligt under
den lågkonjunktur som flertalet bedömare
räknar med redan under loppet
av 1971?

Det är just positiva förväntningar

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

ocli bedyranden i detta hänseende som
bar präglat regeringens argumentation
under året. Gång efter gång — före ocli
under valrörelsen — har regeringens
talesmän ordat om den gynnsamma investeringsutvecklingen.
Nu visar det sig
genom statistiska centralbyråns redovisning
av industrins augustienkät att
uppgången tydligen blir bara några få
procent. Om den siffran visar sig vara
riktig, utgör den, menar jag, ett grundskott
mot regeringens politik. Den tidigare
trenden har, som redan sagts, varit
klart otillfredsställande, och den sittande
långtidsutredningens mycket pessimistiska
investeringsanalyser inför
1970-talet accentuerar ytterligare den
mörka bilden av Sveriges ekonomi under
de närmaste åren.

Sverige är inte något turistland. Vi
har en negativ turistbalans. Vi har ingen
jordbruksexport av betydelse. Intäkterna
från vår handelsflotta är trots allt
begränsade. Vi måste helt enkelt leva
på exportindustrin. Skall vi kunna bibehålla
vår levnadsstandard och fullgöra
de åtaganden i fråga om u-hjälp som
vårt land har gjort, är vi helt enkelt
tvingade att investera i industriell kapacitet.
Då måste den ekonomiska politiken
inriktas just på detta mål — inte
bara i ord utan också i praktisk handling.

Penning- och kreditpolitiken har
misslyckats. Allt tyder på att året kommer
att utvisa en handelsbalansbrist på
en ocli en halv miljard kronor. Att detta
inte har tagit sig uttryck i en lika
stor nedgång i valutareserven kan inte
bero på något annat än vissa kortsiktiga
tillfälliga, skall vi säga, manipulationer
— främst en av penningpolitiken orsakad
kort upplåning utomlands. Det är
nödvändigt att ersätta denna upplåning
med en planmässig långfristig kapitalimport,
som ger oss möjligheter att
lägga om penning- och kreditpolitiken.

Många av de företag som skall ge oss
handlingsfrihet genom sin export har i
dag alltför låg självfinansiering. Tillskott
utifrån av riskvilligt kapital står

Allmänpolitisk debatt
inte till deras förfogande. Att gå ut med
aktieemissioner i dag skulle — som kapitalmarknaden
ser ut — vara helt meningslöst.
Vad gör regeringen för att
skapa riskvilligt kapital? Vad gör regeringen
för att stimulera ett enskilt sparande,
som i dag ligger ungefär hälften
så högt som under 1960-talet?

Det är väldigt lätt att tala om ett
starkt samhälle. Men det är svårare att
i praktiken motsvara de krav som ett
starkt samhälle ställer på en kraftfull
regering. När oppositionen talar om
rundabords- eller stabiliseringskonferenser,
brukar regeringspartiet göra
narr av oss. Hur skall man kunna lösa
våra ekonomiska problem genom att
sitta kring ett runt bord, brukar det
heta. Det är lätt att skämta även om
allvarliga ting. Men vår ekonomi är i
dag'' så störd, att alla de olika grupper
som kan påverka den ekonomiska utvecklingen
borde samverka för att nå
en lösning. Att samla företrädare för
statsmakterna, arbetsmarknadens parter,
näringslivet och de politiska partierna
till gemensamma överläggningar,
där de olika intressena och de skilda
uppoffringarna får balansera varandra,
har visat sig leda till resultat i Frankrike
och Finland, länder vilka båda har
haft betydligt sämre utgångsläge än vi
har haft.

Skall man verkligen behöva vara så
låst i prestige, att man inte skulle kunna
göra och tillåta eu gemensam förutsättningslös
analys och på grundval
av den försöka enas om de behövliga
åtgärderna för att sanera Sveriges ekonomi?
Att samhällsekonomin och prishöjningarna
påverkade valresultatet
negativt för socialdemokraternas vidkommande
är sannolikt. Hur mycket,
vet vi inte. Vore det inte en logisk konsekvens
av valutgången att försöka
komma till rätta med dessa problem
gemensamt, bl. a. för att undvika att
den ena eller den andra gruppen försöker
spela ut sina egoistiska motiv
mot andras? Vi sitter ändå alla i samma
båt, herr finansminister.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

För egen del har jag bestämt tillbakavisat
alla devalveringsresonemang
i nuvarande läge. Jag gjorde det, som
ni kanske minns, här i kammaren senast
i våras under en debatt med statsrådet
Krister Wickman. Jag tycker
fortfarande att spekulationer om devalvering
skall tryckas hårt ned. Men
om vi skall lyckas göra det, måste vårt
land föra en sådan ekonomisk politik
att devalveringshotet inte börjar framstå
som en realitet. Om den hittillsvarande
utvecklingen får fortsätta så
som hittills, ligger obestridligen en devalvering
i farans riktning.

I vårens kompletteringsproposition
gjorde finansministern ett uttalande,
som ofta återgavs i valrörelsen och
som föranledde en mängd till finansministern
riktade men av honom obesvarade
frågor. En oundgänglig förutsättning
för en fortsatt reformpolitik
var —- hade finansministern sagt -—- en
omprövning och nedskärning inom
existerande utgiftsprogram. Sådana åtgärder
är smärtsamma, det vet vi. De
kräver politiskt mod. En förutsättning
för att de över huvud taget skall kunna
praktiskt realiseras är att de insätts
i ett större sammanhang.

Vad har nu regeringen åstadkommit
efter valet, då den har tvingats dementera
innehållet i sin egen valkampanj?
Jo, ett konventionellt paket med de
vanliga ingredienserna — höjda pålagor
på näringslivet, höjda drivmedelsskatter,
höjda energiskatter och höjda
sprit- och vinskatter —- allt åtgärder
som för ett helt budgetår skulle tillföra
statskassan i runt tal, förvisso behövliga,
1 800 miljoner kronor.

Trots att finansministern konsekvent
har understrukit nödvändigheten av
att vidga ut den industriella kapaciteten
och ge vår exportindustri möjligheter
och konkurrenskraft, finns i det
här paketet ingenting som verkar i det
syftet. Var finns stimulansen för näringsliv
och för investeringar? Var
finns stimulansen för sparandet? Kan
paketinnehållet nämnvärt minska in -

flationstrycket? Finns det inte risk för
att de kedjereaktioner i prishöjande
riktning, som de olika åtgärderna medför,
kommer att förta paketets köpkraftsindragande
konsekvenser? Ger
dagens arbetsmarknadssituation med
starkt varierande löneutveckling inom
olika mer eller mindre konkurrenskänsliga
branscher verkligen de psykologiska
förutsättningarna för återhållsamhet
och för en dämpning av de
kompensationskrav som paketets prishöjningar
måste komma att utlösa?

I rådande inflationistiska utveckling
med stigande levnadskostnader urholkar
skärpta marginalskatter snabbt de
erhållna lönehöjningarna. Att avtalsrörelsen
kommer att präglas av en strävan
att få täckning för inträffade och
väntade pris- och skattehöjningar är
i och för sig naturligt. Ingen grupp är
av förklarliga skäl beredd att sänka
sin levnadsstandard. Det Strängska
paketet innehåller inte någon medicin
som är ägnad att sänka förhandlingstemperaturen.

Det är troligt att näringslivet nu —
då orderböckerna fortfarande är fulla,
men då man vet att nästa år kommer
att lämna åtskilliga sidor tomma •—•
söker utnyttja all tillgänglig kapacitet
så långt det över huvud taget går. Företagens
möjligheter att gentemot löntagarna
med kraft hävda att det tillgängliga
utrymmet för lönehöjningar
delvis redan är intecknat genom skattepaketets
nya pålagor är därför mycket
begränsade, om vi skall se realistiskt
på situationen. Framför allt inom
låglöneindustrin och inom den arbetskraftsintensiva
del av näringslivet som
är särskilt betydelsefull i lokaliseringspolitiskt
hänseende för våra glesbygder
måste de nya pålagorna resultera
i prishöjningar och skärpta konkurrenssvårigheter.
Glesbygdernas näringsliv
och befolkning kommer att
drabbas hårt av ökade transportkostnader
genom höjda drivmedelsskatter.
För servicesektorn och mångfalden
ekonomiska ideella organisationer och

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

för jordbruket skapar de höjda skatterna
skärpta kostnadsproblem och
krav på täckning.

Paketet är, herr talman, konventionellt
— jag upprepar det. Det förefaller
som om regeringen nu liksom tidigare
lekt med något slags ”plockepinnspel”
eller ”skrapnos”, som det hette
förr i tiden. Man har petat fram olika
poster ur den statliga inkomsthögen och
sökt gå minsta motståndets väg utan att
ens försöka ta det samlande grepp över
hela samhällsekonomin som dagsläget
fordrar. Trots att vi alla känner till —
eller borde känna till — de höga marginalskatternas
inflationistiska effekt,
har den problematiken skjutits helt åt
sidan. Fastän sparandet sjunker medan
behovet av kapital, framför allt av riskvilligt
slag, ökar, nöjer man sig med att
tala om ett lotteri inför blivande skatteåterbäring.
Ehuru man borde inse att
övertrycket i ekonomin främst härrör
från den statliga och kommunala sidan
och från bostadsbyggandet görs inga
som helst försök att dra upp riktlinjer
för återhållsamhet och för omprövning
av gjorda åtaganden eller förd politik.
Blind och döv för de skadeverkningar
penning- och kreditpolitiken förorsakat
just den sektor vars behov man säger
sig framför allt vilja tillvarata behåller
man restriktionerna, troligen därför att
den korta upplåning, som nu sker utomlands,
vid en lättnad i kreditpolitiken
kan befaras resultera i påfrestningar
här hemma. Denna problematik borde i
stället mötas med en mer långsiktig kapitaltillförsel.

Och man kröner sin regeringspolitik
med ett allmänt prisstopp, som inte är
underbyggt med de generella åtstramningsåtgärder
som utgör en förutsättning
för att prisstopp skall bli verkningsfullt.
Det är inte många år som
gått, herr finansminister, sedan en statlig
utredning klart underkände prisreglering
som ett politisk-ekonomiskt instrument
annat än under alldeles speciella
extrema förhållanden. Ett enhälligt
bankoutskott tog så sent som i våras

Allmänpolitisk debatt

samma ställning. Regeringen lär inte hitta
ekonomiskt tänkande människor
som är okunniga om att spärren för
tryckkokarens prislock inte håller, om
inte underliggande löner och kostnader
låses. Om inte detta sker — och ingen
vill tala om det i dag — utgör prisreglering
en ineffektiv åtgärd, som på sikt
dessutom kan få besvärande följder för
näringslivets utveckling och för vår
konkurrenskraft.

Till sist: ”paketet” är i sin helhet anpassat
till den ekonomiska situation
som förelåg i våras, men som nu börjar
ändra karaktär. Hade de nu föreslagna
— i och för sig otillräckliga — åtgärderna
satts in i början av året, under
den typiska efterfrågeinflation som då
rådde, skulle de inte ha drabbats av
lika hård kritik som nu, då vårt lands
ekonomi är på väg in i en kostnadsinflation,
vars verkningar kommer att kulminera
under en väntad konjunkturavinattning
nästa år.

Herr talman! Bakom mitt, som många
måhända tycker, abstrakta resonemang
om samhällsekonomi och industriell
kapacitet döljer sig ytterst enskilda
människors behov, önskemål och reaktioner.
Det är de människor runt om i
vårt land som med sina gemensamma
arbetsinsatser har byggt upp vårt välstånd
och som fortfarande är beredda
att satsa initiativkraft och duglighet i
nya ansträngningar för sig, sina familjer
och samhälle. De är alla förenade
i kravet på att deras arbete skall bli
meningsfyllt, att de skall få behålla en
så stor del av resultatet av sina prestationer
att det verkligen lönar sig för
dem att slita. De vill ha en garanti från
statsmakterna för att pengarna i varje
fall inte skall förlora sitt värde snabbare
än lönestegringarna. De anser sig
också ha rätt att fordra att den omständigheten
att de jobbar hårdare inte
skall tas som förevändning att skattevägen
beröra dem så mycket — då de
gör sina nya åtaganden och nya insatser
— att de får behålla mindre än de
hade tidigare. Det är statsmakternas

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fn).

Allmänpolitisk debatt

skyldighet att ge dessa människor tillförsikt
inför framtiden. Detta förutsätter
att svenska folket också har förtroende
för statsmakternas vilja och förmåga
att gripa sig an med samhällsekonomin.
Jag är övertygad om att allt flera
kommit till insikt om att våra svårigheter
börjat bli så stora och att alla
gruppers kamp för sina egna intressen
gått så långt, att det nu är mera motiverat
än någonsin att nå en samlande lösning
genom gemensamma ansträngningar
över partilinjerna.

Herr talman! Sveriges ekonomi kan
inte isoleras från omvärlden. Vi är långt
mer än tidigare invävda i ett internationellt
mönster. Försök att med regleringsåtgärder
av olika slag avsnöra vår
ekonomi från inflytelser utifrån kommer
att misslyckas. Ju svagare vår handelsbalans
är och ju större påfrestningar
den utsätter vår valutareserv för,
desto mer begränsad blir vår handlingsfrihet
och desto svårare blir det att motverka
konjunktursvängningarna och
upprätthålla full sysselsättning. Det är
inte minst med hänsyn härtill som
många av oss knyter såväl farhågor som
förväntningar till de förestående överläggningarna
i Bryssel, där Sverige skall
presentera sin syn på samverkan med
Gemenskapen.

Jag tror mig förstå att statsminister
Olof Palme har en klart positiv attityd.
Det är både sakligt och politiskt förklarligt,
eftersom en isolering av vårt land
i förhållande till Europamarknaden,
och inte minst Norge och Danmark,
skulle väsentligt begränsa vårt oberoende
och vår handlingsfrihet. Det kan paradoxalt
nog förhålla sig så, att Sveriges
möjligheter att fullfölja den självständiga
utrikespolitik, som vi alla är
överens om, på längre sikt begränsas
mera om vårt land inte vävs in i ett
ekonomiskt europeiskt mönster, omfattande
Storbritannien, Irland, Norge och
Danmark, än om vi går in som medlem
i EEC.

Det finns motståndare till vår anslutning
inom vissa federalistkretsar, fram -

för allt i Beneluxstaterna och Italien,
kretsar som menar att det neutrala Sveriges
anknytning till Gemenskapen
skulle göra det svårare för dem att driva
längre gående politiska önskemål än
vad Romfördraget förutsätter. Det finns
andra grupper, som av främst ekonomiska
skäl anser det vara av värde för
Europa, om de tillgångar vårt land representerar
kan tillvaratas i en vidare
ekonomi. Här bryter sig alltså meningarna.
Men vi skall inte utgå ifrån att
det är vi som kommer att diktera förhandlingsvillkoren.
Även motsidan har
synpunkter, och motsidan är trots allt
starkare.

Den .svenska presentationen den 10
november blir därför betydelsefull. De
intryck av samarbetsvilja som Sverige
där ger kan avgöra våra möjligheter att
förhandla oss fram till en lösning som
tillgodoser både våra ekonomiska och
våra neutralitetspolitiska behov. De
svenska förhandlarna bör därför ges
sådana fullmakter att vi får möjlighet
att förhandla parallellt med och — inom
möjligheternas ram — under samma betingelser
som Danmark och Norge.

Statsministern liar vid upprepade tillfällen
framhållit att det finns betydelsefulla
grupper ute i Europa, som anser
det vara till fördel för Europa och freden
över huvud taget att Sverige fullföljer
sin oberoende neutralitetspolitik
i norra Europa, grupper som menar att
vår utrikespolitik med andra ord är
ägnad att främja en i och för sig önskvärd
avspänning i denna del av en konfliktfylld
värld. Det borde alltså ligga
i Gemenskapens eget intresse — inte av
bara ekonomiska utan även utrikespolitiska
skäl — att de svenska önskemålen
blir tillgodosedda vid förhandlingarna
i Bryssel. Möjligheterna härtill beror
— jag upprepar det — i hög grad
på hur vi själva öppnar överläggningarna.

Herr talman! Jag har i inledningen
till detta anförande varit kritisk mot
vissa tendenser i valrörelsen, men den
ligger, som jag sade, nu bakom oss. Jag

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

hoppas att mycket av det som sagts
på ömse håll inte efterlämnat bitterhet
och motsättningar. Vart land hör jo ändå
till de europeiska demokratier diir
möjligheterna till öppna, förutsättningslösa
överläggningar mellan olika partiers
företrädare är större än på andra
håll.

Vi har — som jag upprepade gånger
framhållit i detta anförande — svåra
problem att lösa. Det ekonomiska läget
är oroande. Nästa års konjunkturutveckling
kan befaras ytterligare skärpa svårigheterna.
För att lösa dagens och morgondagens
problem kan måhända komma
att krävas medverkan och positiv
förhandlingsvilja över partigränserna.
Jag tror inte — det har jag redan sagt
— att finansminister Gunnar Strängs
skattepaket har ett till dagens konjunkturläge
riktigt anpassat innehåll och är
ägnat att rätta till störningarna i vår
ekonomi. Det är sannolikt att andra,
mera långtgående åtgärder kan komma
alt visa sig oundgängligen nödvändiga.

För mitt partis räkning vill jag därför
ha sagt att om regeringen skulle
finna parlamentariska överläggningar
om vår ekonomi önskvärda, då är moderata
samlingspartiet berett att lämna
sin medverkan och att gå in i förhandlingarna
förutsättningslöst och utan
bundna mandat. Det är, herr talman,
blott genom att i grunden sanera vår
svenska samhällsekonomi som vi får
möjligheter att rätta till de kvarstående
brister i samhället, som alltför många
människor på livets skuggsida dagligen
upplever.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De tre oppositionsledarna
har i exakt två timmar sköljt över
regeringen i allmänhet och mig i synnerhet
med en flod av frågor, påståenden,
insinuationer och kommentarer.
Det ges ju inte fysiska möjligheter att
bemöta allt detta. I långa stycken har
det varit en repetition av argumenten

Allmänpolitisk debatt
från valrörelsen, ocli den ligger så nära
inpå att vi väl kan både svaromålen och
frågeställningarna.

.lag skall inte heller försöka hissa
mig upp till herr Bengtsons höga nivå
och konkurrera med vår värderade talman
genom att avtacka avgående riksdagsledamöter
med hänsyn till att det
är den sista sessionen för första kammaren.
Jag vet att herr talmannen sköter
detta med sådan briljans att både
herr Bengtson och jag är småpojkar i
den jämförelsen. Följaktligen kan jag
spara på de tio minuter som jag i alla
fall — naturligtvis bara för att inte vara
sämre än herr Bengtson — skulle i viss
mån vara frestad att utnyttja.

Herr Bengtson och herr Bohman gav
väl de klaraste uttrycken för att man
nu behövde en samlingsregering, en
avspänning mellan partierna, en uppgörelse
över partigränserna. Herr Heléns
inlägg var, som jag fattade det, så
fullt av arghet och ilska att tonläget i
varje fall inte gav någon som helst anknytning
till ett resonemang över de
s. k. partigränserna. Men det är möjligt
att jag misstog mig på den punkten. Jag
skall inte döma herr Helén för tidigt.
Han är ju relativt ny i församlingen,
och bakom ilskan och arrogansen kanske
det ligger någonting av det där
rent fysiologiska fenomenet att den
som är lite rädd av sig gärna vill bli
ilsken i överkant.

Det har ju varit så pass många och
skiftande ämnen som har präglat dagens
debatt att åtskilliga av dem skulle kunna
vara lämpade för isolerade överläggningar
i kammaren.

Det är klart att en så stor fråga som
frågan om Sveriges anslutning till EEC
kan man rimligtvis inte bara snubbla
förbi. Men situationen är väl den att vi
för närvarande inte på allvar kan ta upp
den frågan. För närvarande är det fråga
om utformningen av den deklaration
som vi i vederbörlig ordning skall avge
i Bryssel om några veckor. Den frågan
kommer att bli föremål för en överläggning
i utrikesnämnden. Det är i varje

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

fall klart att vi kommer att få god tid
på oss för att överlägga och diskutera
om vad som händer därefter.

Jag fäste mig vid att herr Helén i förbigående
sade att man borde etablera
ett stående samarbete mellan partierna
i denna fråga, ett slags institutionellt
organ för handläggning av EEC-frågan.
Regeringen har ännu inte tagit ställning
i denna sak. Därför vill jag inte
svara på herr Heléns förslag. Men jag
gjorde den reflexionen att med den
distinktion som finns mellan herr Johannes
Antonsson, som i dag fungerar
som vikarierande partiledare i medkammaren,
och låt oss säga herr Bohman —
samt kanske också herr Helén — borde
en intern uppgörelse kanske vara det
första man borde sikta på inom det borgerliga
lägret, innan man gör anspråk
på att få till stånd något slags institutionaliserat
diskussionssamarbete över hela
linjen.

Man kan säga att vad herr Antonsson
säger är hans egen sak. Men när han
gjorde sitt utspel var han frimodig nog
att tala om att han försiktigtvis talat
med doktor Hedlund som i och för sig
inte hade några allvarliga erinringar
mot vad han sade.

Jag kan i viss mån förstå tveksamheten
bland de svenska centerpartisterna.
Det är ett okänt fält som vi nalkas utan
att på förhand veta var vandringen slutar.
Det är inte bara Romstadgan det är
fråga om. Vi har fått ett par andra dokument
också, Wernerrapporten och
Davignonöverenskommelsen som bl. a.
berör de reguljära konsultationerna mellan
ländernas utrikesministrar. Detta
är bekymmersamma och svåra frågor
för oss som en neutral nation, varför
mer än en naturligtvis kan ha sina betänkligheter.

Jag föreställer mig att det i vårt västra
grannland är på det sättet att centerpartiets
meningsfränder med statsministern
i spetsen för dagen inte ser så
ljust på situationen. I sitt nalkande till
Bryssel slog norrmännen nämligen fast
att Norge för en möjlighet till anslut -

ning måste kräva undantag för den
norska fiskeripolitikens intressen. För
någon vecka sedan fann man emellertid
hur de ministrar som är ansvariga för
gemensamma marknadens fiskeripolitik
helt nonchalerade dessa synpunkter och
slog fast att fiskevattnen skall vara fria
utan reservationer för alla som är anslutna
till EEC. Fiskeripolitik har ingenting
att göra med neutralitetspolitik,
och neutralitetspolitik är ingenting som
berör Norge, men de intressefrågor som
de inträdesssökande nationerna kan
konfronteras med kan inte utan vidare
fångas in i begreppet neutralitetspolitik.

Med detta, herr talman, skall jag
snabbt avsluta mina funderingar över
EEC-situationen. Det är faktiskt för tidigt
att närmare lägga ut texten om
detta. Jag tror också att det är för tidigt
att ha alldeles bestämda uppfattningar
pro et contra i den utomordentligt viktiga
frågan om våra förbindelser med
gemensamma marknaden.

Om jag sedan ett ögonblick skall försöka
kommentera vad som har sagts
om resultatet av det senaste valet, vill
jag säga att jag inte tillhör dem som påstår
att valet var en seger för socialdemokratin.
Jag betraktar det som en
motgång, dock en motgång som inte var
så dramatisk att man behöver sjunga
någon svanesång och ringa i kyrkklockorna
över socialdemokratins vara eller
icke vara. Vi är tillbaka i det relativa
styrkeläge inom vårt parti som vi konfronterades
med under vissa år på 1950-talet. Jag kan försäkra oppositionen att
regeringen kommer att föra en politik
efter precis samma grunder och normer
som vi gjorde då. Vi lägger våra förslag
efter våra värderingar. Fälls dessa i
riksdagen av en borgerlighet och ett
kommunistiskt parti i broderlig samverkan
tar vi konsekvenserna av det.
Personligen kan jag säga att jag med
ett visst intresse skulle delta i en valrörelse
och göra det utan fruktan, där utgångsläget
skulle vara att det kommunistiska
partiet har plogat och jämnat

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

vägen för en entré av en borgerlig regering
i detta land.

Detta tal — i det fastnade också herr
Bohman — om det lysande valresultatet
för den borgerliga sammanhållningen
bör väl ändå något nyanseras, även om
jag förstår alt herr Bohman behöver
alla de tröstegrunder och glädjeämnen
som han till äventyrs kan få fram då
han botaniserar i valresultatet. Det hade
väl ändå varit rimligt att herr Bohman
gjort ett undantag för sitt eget parti. När
han talar om ”vi” och vil! åberopa
framgången, då menar han borgerligheten.
Men herr Bohman svarar ändå —-måhända i egenskap av partiledare litet
längre fram — för ett specifikt högerparti
eller moderat parti i detta land.
Det moderata samlingspartiet har sannerligen
inte haft någon anledning att
hissa flaggan i topp när man gjort kommentarer
efter valrörelsen.

När jag säger att vår politik blir densamma
som tidigare och att vi lägger
förslag efter våra värderingar så innebär
det i och för sig ingenting nytt. Vi
får leva mera riskfyllt än vad vi har
gjort under de senaste åren, men de
politiska värderingarna och frågeställningarna
kommer att föras fram oberoende
av detta. Jag tror också att det
finns en viss anledning att reflektera litet
mer grundligt över vad ett politiskt
maktskifte skulle innebära just för de
människor som herr Bohman ganska
vältaligt ömmade för i slutet av sitt anförande.

Det har blivit en borgerlig regering,
till och med en moderat eller som det
heter konservativ regering i England.
Vi kan i dagens tidningar läsa om innehållet
i dess första utspel. Naturligtvis
kommer det att fortsätta efter precis
samma linje. Det är där fråga om
att sadla ner hela det reformarbete som
med möda har byggts upp av labourregeringarna
i England. Man skall slopa
sjukersättningen för de tre första dagarna,
fördubbla avgiften för receptbelagd
medicin och gradvis försämra systemet
med de fria skolmåltiderna, med andra

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Allmänpolitisk debatt

ord låta föräldrarna betala maten. Man
skall vidare höja tandvårdsavgifterna,
och man skall höja kostnaden för viss
annan utrustning på de områden som i
vårt land brukar räknas in bland de
handikappades speciella intressen. Man
skall sänka skatten för bolagen och företagen,
men man gör detta i samma
ögonblick som man tar ett steg tillbaka
i den solidaritetsutveckling gentemot de
bäst behövande, som för all del de borgerliga
partierna i vårt land också bekänner
sig till.

•Tåg är medveten om att man från
oppositionens sida kommer att säga:
Det där händer i England men det händer
inte hos oss. Men i sista hand, herr
talman, är ändå de grundläggande värderingarna
inom de borgerliga partierna,
inom högerpartierna oavsett gränserna
mellan nationerna tämligen likvärdiga.
Det är ett varsel om den politik
man kommer att föra när man sätter sig
i sadeln för att driva ett högerregemente.
Nu kommer naturligtvis framför allt
herr Helén men kanske också herr
Bengtson att med indignation avvisa
detta och säga: Vi kommer aldrig att
acceptera någonting sådant, även om
högern skulle snegla åt det hållet på
grund av sina grundläggande värderingar.
Trots att herr Bengtson och
hans parti har haft en påfallande framgång
i det senaste valet och trots att
herr Helén och hans parti så småningom
börjar komma upp till det läge man
hade för fyra år sedan —- om man
granskar resultatet av årets valrörelse
— har man sannerligen bland mittenpartierna
inte så stark förankring hos
det svenska folket att man själv kan bestämma
vilken politik som skall föras i
ett samlat borgerligt alternativ.

Herr Helén började sitt anförande
med att tala om våldet i världen. Det
passar kanhända i en remissdebatt; på
den punkten behöver han inte riskera
att bli motsagd på något håll. Det skulle
vara en sensation om någon anmälde en
avvikande mening om detta. Men vad
jag inte riktigt fick klart för mig av

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

herr Heléns inlägg var vad våldet i
världen — det må vara de öppna stridshandlingarna
mellan Israel och arabländerna,
det må vara kidnapping och
mord av offentliga personer i Kanada,
det må vara våldsamma uppträden och
demonstrationer i olika länders huvudstäder
— egentligen har med marxismen
och kapitalismen att göra. Gangstervälde
har ingenting med politiska
idéer att göra, krig mellan nationer kan
ha det, men jag tror inte man skall föra
in begreppen marxism och kapitalism
i de uppgörelser som i Mellanöstern är
en av de svåra konflikterna i dagsläget.

Ingenting är som förut, var ett av
herr Heléns uttryck. Det var väl närmast
menat som någonting för regeringen
att allvarligt lägga på minnet.
Jag tyckte mig finna en myndig, tillrättavisande
och ganska bornerad ton i
herr Heléns anförande, och därför är
det kanske riktigt att ändå erinra om
att man knappast kan göra anspråk på
att uppträda med sådana later om man
representerar ett parti, vars politiska
budskap fångade 800 000 väljare och
med dessa bakom ryggen ställa sig och
läxa upp det parti, vars politiska budskap
fångade 2 250 000 väljare, enligt
de sista siffrorna från valet.

Oppositionen har, säger herr Helén,
varit beredd att ingripa tidigare. Jag
kommer tillbaka till detta, herr talman.
Men jag skall först försöka att litet utförligare
redovisa regeringens egna
synpunkter på ekonomin. Oppositionen
var beredd till en rundabordskonferens
redan på ett tidigare skede. Jag ger herr
Helén rätt på den punkten, därvidlag
iir han helt sanningsenlig. Oppositionen
har varit beredd till rundabordskonferenser
praktiskt taget så många år
tillbaka som jag kan minnas att vi har
fört ekonomiska debatter i denna kammare
och i medkammaren. Oppositionen
har till och med inbjudits till rundabordskonferenser,
1959, med ett resultat
som sannerligen inte manar till
efterföljd.

Men vad skulle en rundabordskonferens
ha spelat för roll i den ekonomiska
situation vi i dag är i? Vad skulle en
rundabordskonferens ha inneburit för
broms på den prisutveckling som vi ändå
kunde motivera, argumentera för,
förklara och följaktligen acceptera intill
den dagen då prisstoppet kom —
det var väsentligt senare — då det hela
höll på att gå ur spår? En rundahordskonferens
hade sannerligen inte förändrat
den situationen då vi importerade
prisstegringar över våra gränser. En
rundabordskonferens hade inte kommit
till något resultat i det avseendet att
världsprisstegringen innebar höjda priser
på svenska exportartiklar, som också
slog igenom på det svenska prisläget
— såvida man nu inte, men det tror
jag inte på, från oppositionens sida
skulle ha yrkat på en sådan minutiös
reglering, där man skulle ha selekterat
ut de behov av svensk produktion, som
vi behöver förbruka inom landet, och
låst priserna där, oberoende av vad de
svenska exportörerna skulle kunnat ta
ut på världsmarknaden.

Den internationella prisstegringen hade
sannerligen inte någon rundabordskonferens
kunnat förhindra. Jag är helt
övertygad om att denna prisstegring
liar vårt land såväl som alla andra länder
fått acceptera. En rundabordskonferens
skulle sannerligen inte ha kunnat
eliminera den priseffekt som var en
följd av att vi den 6 februari i år genomförde
en tidigare start av mervärdeskatten
på vissa kapitalvaror och av
att vi dessutom höjde punktskatterna på
tobak och Öl. En rundabordskonferens
hade varit helt meningslös, om man
med en sådan menar att man skulle ha
kunnat hindra prisgenomslag av jordbruksuppgörelsen,
som trädde i kraft
den 1 juli. Jag tror inte heller att en
rundabordskonferens skulle ha tagit upp
frågan om de anställdas lönehöjningar
i handels- och servicesektorerna och
den priseffekt som man kan räkna med
med hänsyn till detta. Jag är ganska

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

övertygad om att även på den punkten
hade man fått acceptera konsekvensern
a.

Så bär är verkligheten. Jag har röst
omkring i landet under en lång valrörelse
och gjort ett 50-tal framträdanden
på olika håll. Jag har berättat om
det här problemet. Människorna har begripit
detta. Men vi i regeringen har
mött en opposition som sorgfälligt uraktlåtit
alla försök till förklaringar på
denna punkt men räknat med att just
den omständigheten att priserna stiger
— även om det är ofrånkomligt — kan
vara ett slagträ i valdebatten mot regeringen.
Man har lyckats på andra håll,
varför skulle man inte lyckas i vårt
land — ungefär sådan har filosofin varit.
Jag skulle vidare ha yttrat: Skulle
jag bli klokare av att lyssna på andra?
Har jag sagt detta — och det är möjligt,
även om jag inte uttryckt mig fullt så
onyanserat — så får det väl tas med viss
urskillning. De råd jag fått av den politiska
oppositionen har inte varit värda
att lyssna till. Mitt förslag är följaktligen
ett svar just till den politiska oppositionen.
Vad präglade hela den gångna
valrörelsen? Jo, det var en mångfald av
överbud utan någon som helst ekonomisk
täckning. Det var krav på omedelbara
skattesänkningar ifrån moderata
samlingspartiet, vilka skulle få den
förunderliga verkan att vi alla skulle
arbeta så mycket mera, tjäna så mycket
mera och betala så mycket mera i skatt.
Det var krav på räntesänkning i en tid
när vi saknar arbetskraft för att tillgodose
den aktivitet som rått under hela
1970. Det var fråga om att späda på
denna likvida situation med utlandslån,
när vi fortfarande saknar arbetskraft.
Detta skulle ha medfört den ofrånkomliga
konsekvensen att löneglidningen,
d. v. s. lönerörelsen vid sidan om de
reguljära avtalen, skulle ha blivit ännu
mera onyanserad och uppdriven än den
faktiskt varit under 1970. Under innevarande
år har den lönerörelsen vid sidan
om de fackliga organisationernas
uppgörelser varit ungefär dubbelt så

Allmänpolitisk debatt
hög som tidigare varit normalt i eu
ga nska hyfsad konjunktur.

Hur kan man över huvud laget göra
anspråk på att regeringen och dess finansminister
skall tro sig om att få ut
någonting av värde, när man översköljs
med alla dessa förslag och råd,
som alla går i rakt motsatt riktning mot
hur en ansvarsmedveten regering och
dess finansminister tvingas agera?

Det är synd om näringslivet, ungefär
så lät det, och det är synd om kommunalmännen.
Det är också synd om
löntagarna, som av herr Helén liknades
vid kolingen på Sprutmojet, en något
makaber liknelse, framför allt av en
docent i litteraturhistoria. Men det är
onekligen ett målande uttryck, som man
väl får acceptera. Det är synd, säger
oppositionen vidare, om pensionärer,
om sjuka och handikappade, om bostadssökande
som inte får bostäder,
om studerande och om familjer som inte
kommer i åtnjutande av en tillräckligt
generös familjepolitik. Det är framför
allt synd om skattebetalarna, har vi
upplysts om i oppositionens inlägg.

Ja, alla dessa som det är synd om
skall ju hjälpas via de statliga budgetutgifterna.
Om man inte kan skaffa alla
dessa pengar genom direkta och indirekta
skatter, så får man finna sig i att
även anlita kapitalmarknaden och i varje
fall finansiera bostadsbyggandet med
lån. Detta är i och för sig inte så upprörande,
eftersom statens utlåning till
bostadsbyggarna nu omfattar stora belopp.
Om jag exkluderar statens utlåning
över budgeten, får jag kvar ett finansiellt
sparande från statens sida av
icke oväsentlig omfattning.

Det är synd om alla dessa människor,
de far alla illa heter det. Men hur skall
man kunna ändra på detta? Den enda
som det inte är synd om är naturligtvis
finansministern personligen. Men hur
mycket man tar från finansministern
personligen, så räcker det ju inte till för
att tillgodose alla de kapitalkrävande
intressen som nu anmäler sig.

Dessa argument är ju ett försök att

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
blanda ihop begreppen. Jag tar gärna
på mig en pedagogisk uppgift här, även
om jag utgår ifrån att herrarnas intellektuella
nivå är sådan att det i och för
sig skulle vara onödigt, och att det mera
är av politiska publicitetsbehov som
ni presenterar de allvarliga ekonomiska
frågeställningarna på detta ensidiga
sätt.

År det synd om näringslivet, därför
att det får för litet med pengar? Är det
synd om kommunerna, därför att de
får låna för litet och måste höja skatterna?
Är det synd om de bostadslösa,
därför att vi har bostadsbrist? Är det
synd om barnfamiljerna, därför att vi
inte satsar hårdare på familjepolitiken?
Är det synd om alla som faller in
under hela detta väldiga spektrum? Det
kan man naturligtvis säga, men kvar
står ändå att det inte regnar manna från
himlen över oss. Vi har att röra oss
med vad vi har, och i sista hand är det
fråga om vad vi har i reala resurser, i
arbetskraft och i kapital. Det hela är en
fråga om fördelningen och om prioriteringen.
Har man detta klart för sig

— och det har herrarna klart för sig

— tycker jag nog att det vore riktigare
att bedöma dessa frågor från de utgångspunkterna
i stället för att komma
med en allmän lamentation om hur synd
det är om alla. Ingen skall dela med sig.
Alla skall ha mera. Ingen skall betala.
Alla skall ha mera. Det är ju det enkla
saldot av hur ni beskriver den ekonomiska
situationen.

Jag tillät mig inledningsvis att säga
att jag tyckte att herr Heléns inlägg
präglades av en osedvanlig arghet och
att det inte precis gav den där psykologiska
bakgrunden till det samarbete
tvärs över partilinjerna som han rent
verbalt ändå gjorde sig till talesman
för. Men det kanske kan förklaras med
att först skall slaskspannen hällas över
regeringen och finansministern, och sedan
blir regeringen och finansministern
så beskedliga att man kan börja tala med
dem. Är det filosofin bakom herr He -

léns inlägg, ligger det kanske litet av
en tanke i det hela.

Jag vill säga några ord även till herr
Bohman. Han började med en del av en
sifferexercis. Han påstod att det socialdemokratiska
partiet har förlorat
200 000 röster och tyckte att vi skulle
ta alla vederbörliga lärdomar av detta.
Ja, jag skall inte vara så där förskräckligt
noggrann. Även om det var 164 000
röster som vi förlorade låter det ju litet
bättre med 200 000 röster när herr
Bohman talar. Jag kan också säga att
när det 1966 var som allra dystrast för
oss i regeringen, för mig och mina partivänner,
hade det nog varit litet ljusare,
om vi då hade vetat att vi 1970, alltså
efter fyra år, skulle öka vårt röstetal
med 400 000 röster. Det är ungefär vad
som har skett.

Herr Bohman överraskade — nej,
överraskade är alldeles för mycket sagt,
det var sannerligen ingen överraskning
— med ett säga att han mot bakgrunden
av den situation vi upplever tyckte
det var lämpligt att redan nu annonsera
nödvändigheten av de ökade försvarskostnaderna.
Jag förstår herr Bohman.
Han har alltid hävdat den uppfattningen
vid alla de överenskommelser vi har
träffat rörande försvarspolitiken. Det
skulle emellertid vara klädsamt och i
varje fall ge intryck av en mera exakt
beskrivning, om herr Bohman — när
han nu utgjuter sin vredes skålar över
ansvällningen av den offentliga sektorn
och dess inträngande på den privata
sektorn, bl. a. på näringslivet, och var
gång han beskärmar sig över den offentliga
sektorn — gjorde ett klart och distinkt
undantag för försvarskostnaderna,
ty sådan är ju ändå herr Bohmans
politik och innersta mening.

Det har gjorts gällande att allt vad vi
gör sker för sent, och det talet har jag
redan berört. Tidtabellen ser ut ungefär
på det här sättet. När vi inte längre kunde
försvara prisökningarna med sakliga
argument och hade en känsla av att man
började utnyttja läget till att genomföra

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

prisstegringar även där det inte fanns
underlag för sådana, då införde vi det
begränsade prisstoppet, vilket skedde
den 27 augusti 1970. Denna åtgärd kompletterades
med det fulla prisstoppet
den 8 oktober 1970, och detta i sin tur
kompletteras nu med skattepaketet, vilket
lades på riksdagens bord den 16 oktober.

Vi kunde inte gärna gå snabbare
fram. Skattepaketet serverades den första
dagen som riksdagen sammanträdde.
Bevillningsutskottet har varit vänligt nog
att forcera behandlingen, varför riksdagen
om några dagar är färdig att fatta
beslut. Ingen har gjort gällande att
det skulle vara nödvändigt att inkalla
riksdagen till en speciell session någon
gång i augusti eller september månad
för att möta situationen. Följaktligen
vill jag med detta bara ha sagt att vi
har handlat precis i den takt som möjligheterna
medgivit.

Då kan man säga: Varför kommer nu
finansministern och talar om att finanspolitiken
behöver skärpas? Det är ingenting
originellt i detta. Vi sade under
valrörelsen att vi håller en beredskap
och att för den händelse vi behöver
göra skärpningar av den ekonomiska
politiken kommer vi också att göra sådana.
När det gäller att skärpa den ekonomiska
politiken via skattepolitiken,
är regeringen kalenderbunden med
hänsyn till riksdagens arbetsperioder,
och på den punkten kan väl ingen gärna
påstå att vi har väntat längre än
vad man skulle kunna önska.

Någonting nytt har faktiskt tillkommit,
nämligen att regeringen nu börjar
arbetet med en statsverksbudget där
anspråken på utgiftssidan är oändligt
mycket större än vad vi kanske haft
anledning att räkna med. Skall sedan
herr Bohman i detta läge ställa anspråk
på en annons om höjda försvarskostnader,
så blir situationen ännu mera besvärlig.

Jag kan väl hålla med om att den hårda
kreditpolitiken är besvärlig för

Allmänpolitisk debatt

många, även om jag inte vill överdramatisera
ens detta. Skall man ha någon
möjlighet att göra lättnader i det avseendet,
vilket jag hoppas, så kan det ju
inte bli på andra vägar än via den uppstramning
av finanspolitiken som nu
föreslås. Här kommer jag tillbaka till
herr Bohman igen. När det nu är så lätt
att slunga ut beskyllningar mot den
offentliga sektorns expansion och allt
vad det medför, så behöver jag ju inte
erinra denna kammares erfarna och
minnesgoda ledamöter om att på alla de
punkter som innebär expansion av den
offentliga sektorn har riksdagen varit
enhällig och samstämmigt beslutat om
tagen.

Det kan vara intressant att någon
gång se tillbaka på utvecklingen under
1960-talet. Ser jag på investeringarna
inom den statliga, den kommunala och
den privata sektorn — det är ju detta
det är fråga om när det gäller anspråken
på resurserna i form av kapital och
arbetskraft — så finner jag att under de
tio åren på 1960-talet har investeringsökningen
legat på i medeltal 2,5 procent
årligen på den statliga sidan, 5 procent
på den privata sidan och 10 procent på
den kommunala sidan. Det är en kraftig
investeringsaktivitet i våra kommuner
— kommuner som regeras av politiska
samlingsregeringar och där varje
avgörande beslut tas i stort samförstånd
och i stor enighet tvärsöver partigränserna.
Samlingsregeringarna har — om
jag skall dra en kanske något lättsinnig
slutsats — en större benägenhet att vara
expansiva än vad en renodlad partiregering
kan kosta på sig med hänsyn
till bland annat att oppositionen är litet
annorlunda på det rikspolitiska planet
än vad den är på det kommunalpolitiska
planet.

Om vi hade haft samma tillväxt, säger
herr Bohman, som medeltalet för Europa,
hade vi haft så mycket mer att dela
på. Intill leda har jag hört det argumentet,
inte bara från herr Bohmans
sida — före herr Bohman var ju Ber -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
til Ohlin i andra kammaren den som i
alla ekonomiska debatter ständigt återkom
just till det argumentet.

Ja, man kan ställa upp vilka hypoteser
som helst och hänga på hur många
”om” som helst. Avgörande är att vi
fortfarande kostar på oss en investering
som är större, utslaget ger capita, än i
något annat europeiskt land och dessutom
kostar på oss en konsumtion per
invånare som är större än alla andra
länders inom OECD, dvs. de 14 avancerade
industriländerna, med ett enda
undantag, nämligen Nordamerikas förenta
stater. Förmodligen har vi dock
vår konsumtionsfördelning mycket
bättre ordnad än vad man har i det
stora landet i väster.

Jag vänder mig också emot att man
i en allvarlig ekonomisk debatt säger
som herr Bohman: Se på Finland, se
på Frankrike, där har man lyckats
åstadkomma stabiliseringsuppgörelser,
och allt är gott och väl. — Man kan aldrig
bedöma den internationella utvecklingen,
man kan aldrig göra internationella
jämförelser utifrån vissa data.
Man måste se dessa ting i ett längre
sammanhang. Naturligtvis skiftar det
från tid till annan i fråga om jämförelserna
mellan de olika länderna. Finland
bar sannerligen inte, tyvärr, kunnat
berömma sig av någon stadig och
ihållande lycklig ekonomisk politik.
Där har man dragits med en arbetslöshet
ända in på sista tiden som har legat
mellan 5 och 7 procent. De finska medborgare
som inte har kunnat få sin
bärgning hemma i sitt eget land har fått
lov att ge sig över till Sverige, och de
har varit välkomna därför att vi har
behövt dem. Man kan inte tala om Finland
som något slags skolexempel på
en lyckad ekonomisk politik med bortseende
från hur sysselsättningsläget har
varit i det landet. Dessutom har nationen
två gånger under 15 år tvingats
till en devalvering av den finska marken,
någonting som vi välgörande nog
har sluppit göra beträffande den svenska
kronan. I Frankrike har förhållandet

varit likartat, med flera devalveringar
under efterkrigstiden av den franska
francen. Detta är i själva verket ganska
olyckliga exempel, om man nu skall
börja göra internationella jämförelser.
Jag brukar dra mig för detta, och jag
skall inte här vidare utveckla den saken.

Jag borde väl vara tacksam mot herr
Bohman när han säger att han tillbakavisar
devalveringsrvktena, i varje fall
liar gjort det. Jag skulle vara ännu mera
tacksam mot herr Bohman om han höll
den ståndpunkten konsekvent och inte
slutade sitt uttalande med att säga: Men
fortsätter utvecklingen som den nu ser
ut, står vi inför risken av devalvering.

Det är väl ungefär vad alla de här devalveringsförespråkarna
— som herr
Bohman i och för sig tar avstånd från
— har sagt när de diskuterat devalveringens
allvarliga problem. Ingen har,
såvitt jag minns, sagt att vi står inför
en omedelbar devalvering. Däremot har
de sagt: Om detta fortsätter kan vi riskera
att få diskutera devalvering.

Herr Bohman placerar sig på precis
samma plan, i samma debattsituation,
som dem han tar avstånd från. Eftersom
herr Bohman en gång i tiden läst
juridik, vilket jag inte har gjort, borde
han ha sinne för logik i den utsträckningen
att han ger mig rätt på denna
punkt och nyanserar sitt tal bättre i
fortsättningen, om han nu anser att man
inte bör fara omkring och ge underlag
för underliga spekulationer genom att
tala om devalvering.

Herr Bohmans avståndstagande var
dubiöst, och jag tycker inte att han skall
göra sig skyldig till dylika uttalanden.

Herr talman! Jag hade faktiskt till TT
och massmedia överlämnat ett referat
av vad jag ämnade säga vid dagens debatt.
Eftersom jag bara har talat i trekvarts
timme tror jag att denna kammares
ledamöter, som är vana vid att
jag drar växlar på deras tålamod, är benägna
att ha överseende med mig om
jag i mitt anförande försöker leva upp
till det högst officiella referatet.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

31»

Lät mig, herr talman, först siiga att
den uppstramning av finanspolitiken,
som skattepaketet innebär, viil i princip
har accepterats i den allmänna debatten,
även om efterklokheten naturligtvis
gör sig gällande. Den efterklokheten
har vi i dag mött i oppositionsledarnas
inlägg. Argumenteringen i dag och tidigare
har gått efter följande linjer:

I dagens läge får man acceptera en åtstramning
av finanspolitiken med hänsyn
till den av högkonjunkturen skapade
efterfrågan, som manifesterar sig
framför allt i en besvärande brist på
arbetskraft. Exportindustrin, varven och
t. o. m. skogarna längst uppe i norr saknar
för närvarande den arbetskraft som
är erforderlig med utgångspunkt från
våra förutsättningar att producera och
sälja. Eftersom vår högkonjunktur bara
är en spegelbild av den internationella
högkonjunkturen framstår som den viktigaste
uppgiften just nu att hålla högkonjunkturens
icke önskvärda konsekvenser
i schack. Med icke önskvärda
konsekvenser avser jag den prisstegring
vi tvingas avläsa nationellt och internationellt.
I detta avseende befinner sig
dess bättre vårt land inte i någon särställning,
sett i ett par års perspektiv.
Vi har haft denna högkonjunktur under
både 1969 och 1970. Vår prisstegring
under dessa år representerar ingenting
annat än medeltalet av den europeiska
och amerikanska prisstegringen — en
prisstegring som ägt rum alldeles oavsett
den politiska karaktären hos respektive
regeringar.

En annan negativ konsekvens av
överkonjunkturen är den disparata löneutveckling
som jag beskrev såsom
en löneutveckling vid sidan av avtalen.
Den leder till skillnader mellan olika
grupper av arbetstagare. Detta skapar i
sin lur revanschkänslor och krav på
återställande av relationer, eller med
andra ord en lönesituation som på
grund av en för stark efterfrågan på
arbetskraft på sina håll — ibland med
goda vinstmöjligheter på företagarsidan

Allmänpolitisk debatt

— ger just dessa lönepåslag utanför avla
len.

Vi är i dag medvetna om att allt detta
leder fram till en stor oro. Vi upplever
den, och vi kommer att konfronteras
med den mer närgånget under de månader
vi har framför oss — jag vågar
inte spå om tidsutsträckningen, men jag
kan anta att det rör sig om fyra till fem
månader — och framför allt naturligtvis
efter årsskiftet när avtalsrörelsen,
mer komplicerad än någonsin, aktualiseras.
I denna situation har vi försökt
att med olika medel hålla utvecklingen
under kontroll. Finanspolitiken har
stramats åt. Den statliga upplåningen

— eller kalla det underbalanseringen av
totalbudgeten — kommer väl att för innevarande
år hålla sig inom ramen av
1,5 miljarder. Jag har sagt detta tidigare,
och jag står fast därvid. Det skall
då jämföras med en statlig upplåning
under det gångna budgetåret av 3 750
miljoner. Ingen skall bestrida att en
kraftig åtstramning av finanspolitiken
äger rum när de statliga kraven på kapitalmarknaden
reduceras med cirka 2
miljarder. Dessutom har naturligtvis den
25-proc.entiga investeringsavgiften spelat
en ganska påtaglig roll för att minska
den bvggnadsaktivitet som i annat fall
skulle drivit oss ur balansen.

Skattepaketet har fått en sådan uppläggning
att det slår åt båda hållen.
Företagarna drabbas av en arbetsgivaravgift,
som ger i runt tal hälften av de
1 800 miljoner som nu dras in. Privatkonsumtionen
får ta den andra hälften,
och vi vet alla vad det innebär: höjd
skatt på bensin, sprit och vin, el-skatten
och tidigareläggning av mervärdeskatten
på vissa kapitalvaror.

Jag har märkt i kommentarerna —
och i dag har vi det konkret i en reservation,
bl. a. från moderata samlingspartiet
—- att man yrkar avslag på
arbetsgivaravgiften. Mittenpartierna gör
begränsningar i regeringens förslag om
arbetsgivaravgiften. Stimulansen till industrin,
som man gärna anför i sådana

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

här sammanhang, skulle i stället ske på
bekostnad av konsumtionen, varvid naturligtvis
den privata konsumtionen är
den ojämförligt dominerande sektorn.

Nu visar det sig emellertid att vår
kraftiga import, som i sin tur har föranlett
snedbalansen i våra affärer med
utlandet, i långa stycken härleds från
industrins lageruppbyggnad och dess
maskininköp. Den privata konsumtionen,
som ju ständigt förs fram som den
som skall pressas ytterligare, har under
1970 varit relativt blygsam i sin ökningstakt.
Jag vågar uppskatta den till
måhända ett par procent.

Hur välgörande det ur många synpunkter
än är med en god lagerreserv
av industriella råvaror och halvfabrikat,
och hur nödvändigt det än är med
en förbättrad maskinpark, så kan denna
utveckling vid vissa tillfällen — och så
har förhållandena varit under 1969 och
1970 -— gå så snabbt att pressen på bytesbalans
och valutareserv blir hårdare
än önskvärt. Det är i den situationen
som det nya skattepaketet så att säga
även slår åt industrisidan.

Nu möter vi i tal och skrift — från
talarstolar och annorstädes — en myckenhet
av beskäftig efterklokhet och
kritik, som kan sammanfattas sålunda:
Vad regeringen gör är väl i och för sig
riktigt, men det kommer för sent — det
har sagts här i dag — och borde ha
gjorts förr. Jag har roat mig med att
leta i gamla akter. Även om jag inte
tycker att detta precis har nyhetens behag
kan det ha sitt värde att rekapitulera
det i en debatt när man möter dessa
beskyllningar — att allt vad vi liar
gjort gör vi för sent och i för liten utsträckning.

I maj 1968 hade vi i riksdagen den
sista möjligheten att med finanspolitiken
påverka utvecklingen för det år
som slutade den sista juni 1969. Så här
i efterhand kan vi väl allesammans vara
eniga om att högkonjunkturens mera
påtagliga verkningar började i slutet av
1968 och blommade upp på allvar under
första halvåret 1969. Jag hade vid

det tillfället — dvs. när politiken för
den period som representerades av
konjunkturuppgången lades fast — ett
hårt arbete i riksdagen för att hålla
nere oppositionens mycket energiska
krav på en lättare finanspolitik. Vi hade
under våren 1968, med början under
remissdebatten, en lång rad krav från
oppositionssidan som skulle ha gjort
besvärligheterna sjufalt värre. Det var
herr Wedén som vid det tillfället ansåg
min uppfattning om en kommande högkonjunktur
alltför optimistisk och i
stället förordade en mer expansiv politik
för att, som det hette, bättre säkra
sysselsättningen, även om herr Wedén
talade om — det skall jag i rättvisans
intresse säga — att man skulle hålla en
beredskap så att man skulle kunna slå
om, om det skulle gå åt andra hållet.

Som alla känner till är de finanspolitiska
vapnen till sin natur inte sådana
att man snabbt skärper den finanspolitiska
åtstramningen. Har man i den
svenska riksdagen bestämt sig för vissa
utgifter innebär det stora svårigheter
att vägra att verkställa vad som beslutats.
Det har aldrig hänt att man vägrat.
Den skärpta finanspolitiken via höjda
skatter har, som alla känner till, sin i
tiden utdragna och besvärliga procedur
att genomlida. Från folkpartiets sida
var, som herr Wedén uttryckte det, bidraget
till den skärpta finanspolitiken
att vi borde ytterligare forcera bostadsbyggandet,
ett förslag som rent allmänt
var lovvärt för dem som var bostadslösa,
men som naturligtvis gick dåligt
ihop med kravet på den skärpta finanspolitiken
och den nedbalansering av
den offentliga sektorn som skulle bli erforderlig,
om nu näringslivet skulle
kunna fånga upp den bättre konjunkturen.

Från herr Bohman, som i andra kammaren
företrädde vad som då hette
högerpartiet, fick vi en ny repetition
om nödvändigheten att sänka skattetrycket:
marginalskatterna skulle sänkas,
beskattningen av företagsamheten
skulle lindras. Jag har litet svårt att

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

första att det går ihop med den starkare
finanspolitik som man nu efterlyser.

Herr Hedlund gick kanske allra
längst, då han i början av 1908 talade
om att upphäva omsättningsskatten på
investeringarna, att sänka energiskatten
och att genomföra eu allmän räntesänkning
och en temporär sänkning av omsen
på konsumtionsvaror. Med den formuleringsförmåga
som herr Hedlund i
sina bästa stunder är mäktig betraktar
lian allt detta som att servera ett slags
hälsokost i startläget till en ekonomisk
högkonjunktur av en omfattning som
har ställt till utomordentliga besvärligheter
och som det sedermera har varit
svårt att behärska.

På tröskeln till högkonjunkturen fick
jag alla de här goda råden på vägen från
oppositionens sida. Även om oppositionen
ansåg sig kunna stödja sig på uttalanden
från ekonomisk expertis —-man anförde detta — kvarstår emellertid
att den radikala felbedömningen
gjordes av oppositionen, den opposition
som nu gärna tar munnen full och klagar
över att ingripandena kommer för
sent när det gäller att bota sjukan. Det
är väl möjligen erfarenheter av detta,
herr talman, som gör att jag är litet
ohörsam när det gäller oppositionens
alla olika råd.

Flyttar vi oss sedan fram till februari
månad 1969, då konjunkturuppgången
var otvetydig, debuterar herr Hedlund
som oppositionsledare i remissdebatten
med att i stort sett ansluta sig till regeringens
bedömningar och budgetförslag.
Han varskodde visserligen att han ansåg
att budgeten skulle tåla några tiotal
miljoner kronor i ökade statsutgifter
när budgeten nu var så stor som den
var. Han uttalade sin tillfredsställelse
över att budgeten var i avsaknad av
skattehöjningar, som ju annars är den
traditionella vägen att skärpa finanspolitiken.

Här är man återigen inne på den intressanta
frågan om den skärpta finanspolitiken.
Några skattehöjningar ville
det ledande oppositionspartiet inte ac -

Allmiinpolitisk debatt
ceptera. I fråga om det statliga utgiftsprogrammet
accepterade man regeringens
linje, dock med reservation för att
man ville bjuda över med några tiotal
miljoner kronor. Också här ger ett studium
av akterna vid handen att även då
vi var inne i högkonjunkturen i början
av 1969 var det inte frågan om några
förslag om skärpt finanspolitik. Från
folkpartiet — som då talade via sin förre
partiledare herr Wedén — gjorde
man också klart att man inte hade något
alternativ till regeringens budget. Eftersom
ansvaret för den politiska utvecklingen
ligger hos regeringen, borde
det markeras genom att folkpartiet avstod
från sina egna uppfattningar, avstod
från att servera alternativa budgeter.

Herr Holmberg slutligen, som nu företrädde
det moderata samlingspartiet,
överraskade oss alla genom att mitt i
en pågående och uppblossande konjunkturuppgång
föreslå dels ett kraftigt
tilltaget skattesänkningsprogram både
för lågavlönade, medelinkomsttagare
och höginkomsttagare och dels en omedelbar
femprocentig skattelättnad för
att åstadkomma — som han uttryckte
det — ett stopp för alla automatiska
skattehöjningar via prisutvecklingen.

lag tillät mig vid det tillfället att säga
att skattesystemets funktion i konjunkturpolitiken
enligt alla vedertagna finanspolitiska
teorier är det rakt motsatta.
När konjunkturen tenderar till
överslag, ligger skattehöjningar i blickfältet.
Skattesänkningar kan man diskutera
i det motsatta konjunkturläget, när
stimulans behövs. Enligt protokollet sade
jag vidare att det första alternativet
låg närmare i blickfältet än det senare,
och jag kritiserade herr Holmbergs
skattesänkningsprogram, avsett att tilllämpas
mitt i en intensifierad högkonjunktur.

Om jag sedan förflyttar mig fram till
innevarande år — remissdebatten den
20 januari —- så visar det sig att alla
förslag om skärpt finanspolitik lyste
med sin frånvaro på oppositionssidan.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Ingen reform ansågs obehövlig, ingen
förstärkning via beskattningen ansågs
nödvändig. Regeringens politik accepterades,
och den linjen hölls under hela
vårhalvåret 1970. Visserligen bjöd herr
Hedlund — och här skall jag ge honom
vad honom tillhörer — den 4 april ut
en medverkan till en omedelbar förstärkning
av omsättningsskatten. Han
reviderade emellertid sin uppfattning
följande dag genom att göra undantag
för livsmedelssektorn. Han kom sedermera
aldrig tillbaka med sitt förslag,
och det understöddes inte heller av något
annat av de borgerliga oppositionspartierna.
Jag vill gärna bekänna att jag
personligen inte var intresserad av herr
Hedlunds utspel av den 4 april av följande
skäl. Stora delar av den svenska
löntagarkåren var bundna till fasta löner
fram till årsskiftet 1970/71. Vi har
av helt förklarliga skäl för 1970 räknat
med en prisstegring på mellan fem och
sex procent, som jag tidigare nämnt delvis
som en följd av den internationella
ut vecklingen, en följd av våra skattebeslut
i riksdagen, en följd av jordbruksuppgörelsen,
en följd av att man
inte helt kan effektivisera och rationalisera
bort lönehöjningar i vissa sektorer
där vi har servicenäringar och de
handelsanställda.

Jag är personligen rätt övertygad om
att vi skulle ha haft en väsentligt större
oro på den svenska arbetsmarknaden
även inom den statliga sektorn om vi i
februari hade åstadkommit en allmän
prisstegring på nödvändiga förbrukningsartiklar
eller alternativt om vi
skulle ha gjort det i juni månad eller i
maj månad såsom en följd av Gunnar
Hedlunds troligen ganska isolerade utspel.

Jag har en känsla av att arbetsfreden
på vissa avsnitt skulle ha varit i fara,
framför allt på de avsnitt där man finner
de anställda med fasta löner, ifall
man hade åstadkommit en allmän fördyring
just på nödvändiga förbrukningsartiklar.
Man kan inte vidta sådana
åtgärder utan att ta konsekvenser -

na på prisstegringssidan. Det hade således
inte stannat vid den prisstegring vi
haft i år — den bär varit tillräckligt
hög för att ställa till många besvärligheter
när det gäller att upprätthålla respekten
för lag och avtal och arbetsfred.
Vi skulle ha fått en ännu kraftigare
prisstegring. På regeringssidan ansåg
vi att vi inte tålde detta med hänsyn
till hur irriterad situationen är. Att
mervärdeskatten stiger den 1 januari
nästa år det är en annan sak. Dels kompenseras
den av de direkta skattesänkningarna
på statsskattens område, dels
har i varje fall löntagarna den förhandlingsmässiga
möjligheten att diskutera
sina löner utifrån ett icke avtalsbundet
läge. Man bör inte sätta sig i den situationen
att respekten för träffade avtal
tillhör historien — jag skulle till ytterlighet
beklaga om en dylik uppfattning
fick större genomslagskraft. Vad vårt
land har kunnat sätta upp som en poäng,
inte bara i fråga om arbetsfred utan
även i fråga om hela den ekonomiska
politiken, är att har man en gång träffat
ett avtal så har detta avtal också
gällt så länge avtalstiden varat.

Under den offentliga valdebatten under
månaderna augusti och september
och även i debatten därefter har jag —
det har jag nämnt tidigare — ensam fått
försvara och förklara dessa enkla ting.
Oppositionen har använt prisstegringarna
som det tillhygge som man trodde
skulle röja vägen för ett övertagande av
regeringsmakten.

Nu ligger det naturligtvis alltid någonting
av en värdeladdning i att man
går ut och talar om en stark finanspolitik.
Det var ett populärt uttryck
från oppositionens sida under valrörelsen.
Människor fångas av det som är
starkt och värdemässigt slagkraftigt.
Jag är ganska övertygad om att den
som går ut och säger att nu skall vi ha
någonting som är svagt och klent, han
blir inte särdeles uppskattad. Går han
däremot ut och säger att nu skall vi ha
någonting som är starkt, så låter det —-även om det gäller den starka finans -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

414

politiken — bra för den publik som inte
i hastigheten tiinker igenom konsekvenserna.
Men om denna uppfattning om
den starkare finanspolitiken skulle ha
torgförts på ett ärligt sätt hade den förmodligen
gjort mindre lycka i den allmänna
debatten. När jag talar om torgföring
på ett ärligt sätt innebär det i
klarspråk att man då också skulle ha gett
besiked om att nu krävs det högre skatter,
nu krävs det nedbantning av sociala
reformer. Det är vad en starkare finanspolitik
i verkligheten innebär —
det ena eller det andra, eller kombinationer
däremellan. Men det är inom
dessa områden man har att röra sig om
man vill tala klarspråk.

Då man såsom jag gjort aktivt deltagit
i samtliga valrörelser i detta land
sedan år 1928 är det naturligtvis ingenting
som numera överraskar. Följaktligen
tänker jag inte stå här och beskärma
mig över oppositionens sätt att
servera allvarliga ekonomiska problem
när det gäller att fånga upp väljarnas
röster. Men när man även efter valrörelsen
fortsätter att tala om att den
finanspolitiska åtstramningen kommer
för sent, ja då fortsätter man en argumentation
där man ser bort från alla
sina egna underlåtenhetssynder och förmenar
att de egna kraven, som i tidigare
led gått stick i stäv mot en finanspolitisk
åtstramning, skall vara helt
glömda. Man anser tydligen att man
kan gå till väga hur ogenerat som helst
när man vill ställa regeringen till svars
för de s. k. åtstramningar som nu sker.

Nu är det min personliga uppfattning
att i den tröga verklighet vari vi lever
har även den impopulära åtstramningsprocessen
ett behov av tidsutrymme, det
behövs helt enkelt ett visst tidsutrymme
efter det att åtgärderna offentliggjorts,
för att man skall ha en chans att få
dem accepterade och i kraft. Därför
lades regeringens förslag på riksdagens
bord utan dröjsmål den 16 oktober. De
finanspolitiska åtstramningarna kommer
så snabbt som vår arbetsmässiga
tågordning tilläter.

Allmänpolitisk debatt

För att härefter säga någonting om
den ekonomiska politiken över huvud
taget — även den bar tangerats i de
tidigare inläggen — vill jag erinra om
ett par saker som jag förmodligen bara
delvis har berört tidigare i denna kammare.

Naturligtvis är den avgörande frågan
i hela vårt ekonomiska handlande att
återställa balansen i våra förbindelser
med omvärlden. Alla känner till att valutareserven
under fjolåret minskade
med 1 800 miljoner kronor. Men från
den 1 januari 1970 och intill den dag
denna remissdebatt förs här i kammaren
har vi haft eu stabil valutareserv på
cirka 4 000 miljoner kronor. Vår bytesbalans,
sådan den redovisades i slutet
av april, var prognosberäknad för år
1970 till ett underskott på 800 miljoner
kronor. Balansbristen torde, som vi nu
kan konstatera, bli icke oväsentligt större.
Men förklaringen är denna gång —
det vill jag understryka — ungefär densamma
som år 1969: Det är den osedvanligt
kraftiga lageruppbyggnad som
sker via importen som kostar valutor
och som påverkar statistiken med avseende
på varubalansen.

Vi beräknade att vi under fjolåret
fick en lagerpåfyllnad som låg 1 miljard
högre än den normala lagerpåfyllnaden
i en god konjunktur. I dag tror jag vi
kan konstatera att lageruppbyggnaden
under första halvåret 1970 har fortsatt
att öka med ytterligare 1 miljard utöver
vad som är normalt för ett helt år under
en normalkonjunktur.

Nu har denna lageruppbyggnad inom
handel och industri, som det ser ut,
tydligen kulminerat. Spekulationsköpen
med hänsyn till förväntade prisstegringar
är i dag inte lika aktuella som
tidigare: vi kan på viktiga importvaror
avläsa en omsvängning i prisutvecklingsprocessen.
Dessutom innebär lagerhållningen
en kostnadspåfrestning
som till slut säger ifrån att man inte
längre kan fortsätta med att bygga upp
lagren. Man kan följa detta i siffror
för export och import, där importsiff -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
rorna i absoluta tal under januari—
maj ligger väsentligt högre än exportsiffrorna
för att under juni, juli och
augusti kantra, så att exportvärdena
överstiger importvärdena.

Vad som framför allt är intressant om
man ser på statistiken är att importen
under september månad i år ligger 7
procent högre än under september månad
i fjol, medan exporten ligger 22 procent
högre än i september månad i fjol.
Jag kan inte förklara detta på annat
sätt än att den väldiga importpåfrestningen
via uppbyggnaden av lagerreserverna
har kulminerat.

Vi har en kraftig och lovande export.
Jag tror att den för år 1970 gissningsvis
kommer att värdemässigt ligga 17—
18 procent över 1969 års export. Det
tycker jag är det bästa kriteriet på konkurrenskraft,
aktivitet och produktionsförmåga
inom svensk industri.

Jag nämnde inledningsvis att skattepaketet
tvingar fram vissa dämpande
åtgärder på andra håll. Dessa åtgärder
riktar sig dels mot företagen vilkas lageruppbyggnad,
om den alltjämt skulle
fortsätta, blir för påkostande, dels mot
den privata konsumtionen som om den
blir för stor — den har inte varit uppskakande
hög — också är importkrävande.
Jag är beredd på motargumentet:
att man genom arbetsgivaravgiften
motverkar industrins investeringsmöjligheter.
Så kan man enkelt uttrycka
det när man nu tar ifrån företagen 1
miljard på ett år via arbetsgivaravgiften.
Men i verkligheten är det litet annorlunda.

Inom den närmaste tiden kommer arbetsmarknadens
parter att sätta sig ned
och förhandla för att åstadkomma nya
avtal. Jag skall inte spå om slutresultatet,
men att det på löntagarsidan finns
långt gående förväntningar, är vi allesammans
upplysta om, förväntningar
som inte går att uppfylla i den verklighet
vi lever i, såvida man inte ger upp
alla tankar på ekonomisk stabilitet och
balans i det svenska folkhushållet. Men
jag har lagt märke till att man från

Svenska arbetsgivareföreningens sida
har öppnat årets avtalsdiskussion med
ett bud på cirka 7 procent i inkomsthöjningar,
även om man försiktigtvis
i detta har inkluderat en ekonomisk
omräkning av förväntade sociala reformer.
Det är i det perspektivet som 1
procent på arbetsgivaravgiften skall
sättas in. Jag har ännu inte hört några
som har gjort gällande att Arbetsgivareföreningens
bud på 7 procent skulle
äventyra företagets bestånd, men jag
har hört många som har betraktat budet
såsom en oförskämdhet och anser
att det skall vara väsentligt högre. Jag
tror inte vi kommer att få höra några
spådomar om att Svenska arbetsgivareföreningens
utspel blir ödeläggande för
svensk exportindustri. Då framstår det
som ganska onödigt att tala om att denna
enda procent skulle vara en så allvarlig
faktor att den innebär en fara
för den svenska företagsamhetens utveckling.
Denna procent i arbetsgivaravgift
skall, liksom lönehöjningsprocenten
— i det senare fallet rör man
sig med helt andra siffror än 1 procent
— tas ur företagens inkomst och vinst.
Naturligtvis har vi här kommunicerande
kärl, det behöver man inte sticka
under stol med. Utrymmet för lönehöjningar
blir 1 procent mindre när arbetsgivaravgiften
på 1 procent betalats.
Man får ju komma ihåg vad det är fråga
om när man diskuterar båda dessa ting.
Att det finns ett utrymme av annan
storlek än en enda procent att fördela
tycks båda parter vara eniga om, även
om man är oense om storleken därav.
Placerar man in den 1-procentiga arbetsgivaravgiften
i detta sammanhang
får man, menar jag, en diskussion från
mera realistiska utgångspunkter.

Vi är beroende av att den svenska
industrin utvecklas och förstärker sin
ställning på världsmarknaden. Hittills
kan ingen på allvar göra gällande att
industrins konkurrenskraft är på tillbakagång.
Begränsningen i vår produktionsökning
ligger på arbetskraftssidan,
där vi under den gångna sommaren

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

upplevt att det har anmälts fler lediga
obesatta platser än någon gång under de
senaste tio åren vid samma tid. Även
om investeringsökningen i år dämpats
något mot den prognos på 15 procent
som vi talat om tidigare, så kvarstår
det att cn investeringsökning kommer
att iiga rum. En efterhandsjustering ger
vid handen att industrins investeringsökning
under 1969 var icke oväsentligt
starkare än vad de hittills officiella
siffrorna visat. Tar jag därför in både
1969 och 1970, så har det — om jag ser
de båda åren i sammanhang — inte
hänt någonting som egentligen behöver
oroa i fråga om investeringsintresset.

En rikligare penningtilldelning —
här kommer jag in på den frågan — i
avsaknad av erforderlig arbetskraft hade
möjligen kunnat omsätta sig i en ny
och bättre maskinpark. Men i allmänhet
brukar en sådan maskinexpansion
kräva sin försörjning med arbetskraft,
och det är på den punkten som brist
har förelegat.

Vi har sålt allt vad vi har producerat.
Vi kommer att göra det inom den
tid vi nu kan överblicka. Genom att vi
har fått en prisvändning ute i världen,
som gör att den våldsamma uppladdningen
på lagersidan nu har kulminerat,
så bör vi, även om jag inte vill ställa
ut några växlar, med mindre dramatik
och med större lugn kunna se på balanssituationen
än vad som framgick av
oppositionstalarnas inlägg.

Det här — och det är ju en av de viktiga
sakerna — ställer också frågan om
tillgången på krediter i en delvis annan
dager. Parallellt med den industriella
investeringsökningen har vi haft en offentlig
expansionstakt på investeringssidan
på mellan 7 och 8 procent, där
naturligtvis det väsentliga ligger på
kommunsidan. Vi håller ett bostadsbyggande,
som — även om det i fråga om
igångsättning inte är fullt i nivå med
vad vi hade för ett år sedan — ändå
håller programmet med 100 000 igångsatta
lägenheter. Den samlade investeringen
och finansieringen därav är hög -

Allmänpolitisk debatt

re än någon gång tidigare, sett ur folkhushållets
synpunkt. Kritiken mot den
hårda penningpolitiken måste betraktas
som ett utslag av att vi inte har kunnat
tillfredsställa den efterfrågan som gått
över de reala resurserna. Då iir kritiken
inte lika dramatisk som den i annat
fall kan anses vara. Jag har, bl. a. i ett
offentligt inlägg i valrörelsen, sagt att
om man ser på den totala kreditvolymen,
så är den mellan 10 och 15 miljarder
— jag tror att vi kommer att få
papper på 15 miljarder — kronor större
i år än för ett år sedan.

Naturligtvis riktas ofta kritiken mot
den offentliga sektorn, vilket jag har
bemött i dag. Låt mig, herr talman, bara
ytterligare understryka att det är fel
att sätta privat sektor kontra offentlig
sektor. Det hela är ju en fråga om att
den ena sektorn är beroende av den
andra. De offentliga investeringarna —
det må gälla utbildning, sjukvård, kraftproduktion,
kommunikationer, vägbyggnader
och mycket annat — är förutsättningar
för den industriella sektorns
tillväxt. Bostadsbyggandet spelar sannerligen
ingen underordnad roll. På
varje plats, där vi i dag upplever en
industriell expansion, är ropet på ökad
bostadskvot högt och ihållande. Förskjutningarna
mellan privat, industriell
och offentlig sektor är således en fråga
om förskjutningar på marginalerna.
Dessa anpassningar arbetar vi för närvarande
med, och ingen torde kunna
klaga på den verksamheten. Vi håller
bostadsbyggandet oförändrat i en utveckling
med stigande bruttonationalprodukt.
Vi håller skolbyggandet inom
en oförändrad ram. Vi har tagit ned
sjukhusbyggandet från dess för ett par
år sedan så höga nivå, detta i absoluta
belopp räknat.

Jag har tagit detta som några exempel
på de beskrivna marginalförskjutningarna.
Om man ser på finanspolitiken
och dess samband med lånemarknaden
så finner man att den omständigheten
att finansministern avstår från
ett par miljarder i låneanspråk, medför

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

att något också skall hända på de andra
sektorerna.

Detta skattepaket skall självfallet ses
i samband med den nu pågående budgetbehandlingen.
En ordentlig summering
av hela den ekonomiska politiken
kan följaktligen inte ske förrän båda
dessa komponenter är presenterade. Naturligtvis
kommer årets budgetbehandling
att präglas av en kraftig återhållsamhet
och stramhet. Den ekonomiska
situationen kräver detta. Den ekonomiska
situationen och politiken kommer
också att kräva en viss korrespondens
mellan vad som nu läggs på riksdagens
bord och den statsverksproposition
som i januari månad kommer att
presenteras.

Herr talman! Trots att jag börjar få
samvetskval för att jag talat så länge
vill jag ändå komma med ytterligare
några ord i anledning av debattinläggen.

Jag fäste mig vid att herr Bengtson
i sitt många problem omspännande anförande
passade på att även kritisera
de statliga företagen. Han gjorde den
för honom själv ganska bekväma slutsatsen,
att om det går dåligt för statliga
företag, så inrättar man ju bara ett statligt
monopol. Vägverket har hand om
70 procent av sina egna arbeten i egen
regi, säger herr Bengtson. Men då finns
ju 30 procent soin en konkurrensfaktor
för vägverket, och det bör väl räcka. Det
råder sämre förhållanden på andra områden,
herr Bengtson. Slakteriförbundet
har hand om 85 procent av den svenska
slakten, och Svenska mejeriernas riksförening
sköter till 100 procent förädlingen
av den svenska mjölken.

Där är konkurrensmöjligheterna sämre.
Om herr Bengtson nu fyrar av sin
ammunition, skall han inte glömma bort
att metoden att kasta sten i glashus inte
brukar vara det mest effektfulla för omgivningen.
Den brukar även innebära
vissa besvärligheter för kastaren själv.

Vad är det för räntor som folk betalar,
frågar herr Bengtson. Jag är medveten
om att vi just på grund av att i

nuvarande konjunktur så många människor
ville låna pengar liar en utveckling
vid sidan om diskontot som medför
ett högt ränteläge. Möjligen kan man
säga att vi ändå trots allt har eu bättre
relation mellan diskonto och lång ränta
i vårt land än vad man finner i våra
grannländer och ute i Europa.

Billigare pengar och mera pengar
skulle vara slutsatsen av herr Bengtsons
kritik. Billigare pengar och mera pengar
frågar efter mera arbetskraft. Det är
den logiska slutsatsen. Jag hoppas att vi
med detta skattepaket och den åtstramning
av finanspolitiken som skall fullföljas
i statsverkspropositionens utformning
skall komma i det läget att vi
allvarligt kan tala om lättnader på det
kreditpolitiska området. Men då sker
det därför att vi kan bedöma det så åt!
lättnader kan genomföras utan att vi
på nytt drar i gång en utveckling på
pris- och lönefronten, som gör att vi
kommer i otakt med omvärlden.

Jag var något förvånad när herr
Bengtson talade om vissa undantag från
arbetsgivaravgiften. Jag är kanske inte
så förvånad över att han anser att man
bör göra undantag för stödområdena
— jag skall senare säga några ord härom.
Men jag är mer förvånad när han
plockar ut en näring, som inte har något
alls med stödområdena att göra, och
kräver att även den näringen skall undantas.
Han råkade plocka ut en näring,
som jag tycker är den som minst av alla
näringar i dagsläget skulle kunna göra
anspråk på undantag, nämligen den
svenska rederinäringen. Visst har väl
Dan-Axel Broström sina bekymmer,
men att de skulle vara av ekonomisk
natur tror jag inte. Med de fraktsatser
som för närvarande gäller och som har
rakat i höjden i en förbluffande takt
råder det ingen tvekan om att rederinäringen
tar hem konjunkturvinster av
en helt annan storlek än vad som är
medelproportionalen för den svenska
industrin. Just den näringen har herr
Bengtson fastnat för. Det vore intressant
att veta hur hans funderingar har

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

galt niir lian har dragit dessa slutsatser.

Det fanns andra intressanta ting i
herr Bengtsons inlägg. Han säger att
prisstoppet kommer att ställa till med
väldiga besvär. Mejeriarbetarna begär
lönehöjningar. Hur skall man lösa det
problemet om man inte får höja priserna?
Detta resonemang är ett tecken på
ett intellektuellt tillfrisknande hos herr
Bengtson av glädjande mått. Jag är den
förste att inregistrera det. Det skulle
varit tacknämligt om herr Bengtson under
valrörelsen någon gång följt med
mig när jag for omkring och just talade
om att lönehöjningarna ofelbart slår
igenom på vissa områden inom den
svenska arbetsmarknaden.

Hur sedan prisstoppet skall avvecklas
— det skall inte vara någon permanent
företeelse — får vi diskutera när
vi har större klarhet om hur löneförhandlingarna
slutar.

Jag skall sedan, herr talman, ta upp
ytterligare några saker beträffande undantag
från arbetsgivaravgiften.

Det är naturligtvis tacksamt att säga
att vi bör befria företagarna inom stödområdet
från denna procent. Det kan
ju sägas att vi har tillskapat ett stödområde,
där vi tillämpar lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag och där vi
använder investeringsfonderna för att
stimulera investeringsaktivitet och företagande.
Jag skall villigt erkänna att
enbart dessa instrument många gånger
är utomordentligt svårhanterliga just på
grund av stödområdets gräns, som vid
ostkusten börjar fyra mil söder om Söderhamn,
som slingrar sig tvärsigenom
landet och som slutar två mil norr om
Kungshamn i Bohuslän. Den gränsen
medför mycken möda och stora bekymmer,
men det går att bemästra svårigheterna
därför att lokaliseringspolitiken
och investeringsfonderna används till
punktinsatser för industrietablering som
leder till ökad sysselsättning för arbetskraften.
Det är fråga om nyetablering,
och den är relativt begränsad, men
trots detta uppstår svårigheter i gränsområdena.

Allmänpolitisk debatt

Arbetsgivaravgiften skall erläggas av
alla företag som över huvud taget existerar.
Drar man då en gräns efter ganska
grova bedömningar, så skär man
därmed rakt igenom ett levande liv inom
eu mängd olika aktiviteter. Det finns
ju arbetsgivare på båda sidor om den
gränsen, för vilka det inte är aktuellt
med någon nyetablering, företagare
som är etablerade och som arbetar sida
vid sida. Hur skall man kunna göra en
differentiering av beskattningen för
dem? Arbetsgivaravgiften drabbar även
rörelseidkare och småföretagare. Herr
Bengtson kommer att finna att han har
bonden Andersson på ena sidan och
bonden Pettersson på den andra sidan
av gränsen. De kan stå på förstutrappan
och ropa på varandra. Den ena skall då
belastas med ytterligare 1 procent i
skatt på den beskattningsbara inkomsten,
men den andra skall slippa ifrån
den utgiften! Man kan t. o. m., om detta
skulle omsättas i praktiken, träffa på
fall där en jordbrukare har mangårdsbvggnaden
på ena sidan av gränsen och
markerna på den andra sidan. Hur skall
han behandlas? Skall han slippa undan
eller inte?

Stödområdets principer har sedermera
byggts ut till att omfatta även vissa
områden i södra och mellersta Sverige,
där en nyetablering har varit önskvärd.
Jag kan nämna Borås och Norrköping.
Kommunindelningsreformen medför att
i Borås kommer att ingå en rad kranskommuner
av klar landsbygdskaraktär.
Beträffande Norrköping är det likadant
— kommungränsen kommer att sträcka
sig på andra sidan Kolmården. Epa och
andra varuhus i Norrköping skulle således
ha befrielse, men den lille lanthandlaren
utanför gränsen skulle drabbas
av den här beskattningen! Det finns
ju inte praktiska möjligheter att göra
en sådan uppdelning. De här förslagen
är bara ett försök att så att säga politiskt
sälja lokaliseringspolitiken utan
att ett ögonblick ha tänkt igenom konsekvenserna.
Gränsen kommer att skilja
Tossene och Kville kommuner i Bohus -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
län, Färjelanda och Brålanda kommuner
i Dalsland, Sunne och Stora Kil i
Värmland, Gagnef och Grangärde i
Kopparbergs län, Stora Tuna och Gustafs
i Kopparbergs län, Bollnäs och
Ockelbo i Hälsingland, o. s. v. Tror någon
människa att man kan beskatta företagen
på olika sätt efter var de händelsevis
råkar befinna sig?

Man kan ju säga som moderata samlingspartiet
att man inte vill vara med
om att höja arbetsgivaravgiften och på
det sättet försämra den finanspolitik
som det är fråga om med bortåt en miljard,
men det är ändå en linje. Mittenpartiernas
linje innebär ingenting annat
än att man för politisk goodwill försöker
göra någonting som är omöjligt
att praktisera i verkligheten.

Jag skulle vilja säga ytterligare en sak
beträffande arbetsgivaravgiften. Jag är
medveten om att det är på gång en opinion
från de ideella organisationernas
sida att bli befriade från denna avgift.
Jag har uppvaktats av representanter
för dessa organisationer, jag har läst
deras inlägg och jag har fått framställningar
från dem. Jag kan inte heller
här tänka mig något undantag, av den
enkla anledningen att om det är så —
såsom framgår av ett referat som jag
har läst — att en viss religiös sekt inom
de ideella organisationerna kommer att
drabbas av ungefär 1 miljon kronor i
nya utgifter, eller om den siffran nu
gällde för samtliga frireligiösa sekter,
måste det innebära att man har ett lönekonto
på ungefär 100 miljoner kronor;
det är ju en procent som det rör
sig om. Har man ett lönekonto på 100
miljoner kronor, har man i sin tjänst
ett mycket stort antal anställda. Jag utgår
från att även de ideella och religiösa
organisationerna behandlar sina
anställda på samma sätt som arbetsmarknaden
i allmänhet behandlar sina
anställda inom de världsliga organisationerna.
Man betalar dem en lön som
väl ligger i nivå med vad motsvarande
människor har som arbetar utanför de
ideella organisationerna, man ger dem

semester enligt lagen och man ger dem
sjukersättningar enligt lagen. Man accepterar
sig själv som arbetsgivare i
alla andra avseenden utom i detta speciella
avseende. Man kommer att få diskutera
lönehöjningar för de anställda
i de religiösa och ideella organisationerna
av andra procentsatser än den
här enda procenten, och jag utgår från
att man där är tillräckligt realistisk för
att begripa att man får vara med om
att betala lönehöjningarna.

Vad är det för speciellt med denna
procent som motiverar ett undantag?
När de ideella organisationerna har
etablerat sig som arbetsgivare, tagit ansvaret
för de anställda, får de göra detta
inom ramen för de lagar och förordningar
som samhället har bestämt för
arbetsgivarna, alldeles oavsett om man
arbetar i en religiös, i en ideell eller i
en världslig befattning. Jag kan inte
komma fram till någon annan slutsats,
herr talman. Sedan kan man naturligtvis
ha den uppfattningen att det skulle
vara önskvärt med ett samhälleligt och
ett statligt stöd till de ideella och religiösa
organisationerna. Ja, men då får
det kravet föras fram under den allmänna
motionstiden och prövas av riksdagen
i vanlig ordning. Då har man
kommit på rätt köl. Man är inne på fel
bog när man försöker kompensera dessa
organisationer genom att yrka befrielse
från arbetsgivaravgiften.

Allra sist, herr talman — detta är ju
sista gången som jag har nöjet att tala
under en remissdebatt i denna förnämliga
kammare, och det har varit svårt
för mig att inte utnyttja detta tillfälle
intill den sista tolerabla minuten —
vill jag komma tillbaka än en gång till
kravet på en rundabordskonferens.

Vi har i dag en situation på arbetsmarknaden
som är inflammerad. SACO
har gått ut med ett förslag på 23,5 procent
i lönehöjningar och anser sig ha
goda motiv för detta. Ledaren för statstjänarorganisationerna
inom den kollektivavtalsbundna
ramen — det rör sig
väl om 125 000 statsanställda ■— säger:

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

”SACO-förhandlarna framstår som ett
gång underhållningsartister i stil med
Mosebacke Monarki. TCO:s ombudsman
John östlund kommenterar budet som
utmanande och orealistiskt.” I de tongångarna
kommenterar man varandras
bud när det iir fråga om löneutspelet
innevarande år.

Den som hör det kan inte tro, vid
närmare eftertanke, att tidpunkten vare
sig i våras, i somras, i höstas eller i dag
var eller är särdeles lämplig för något
slags rundabordskonferens. De olika
parterna har, var och en på sin kant,
mycket bestämd uppfattning om vad de
vill ta ut ur denna lönerörelse. Det blir
en lång och pinsam process innan man
är färdig med en uppgörelse — en uppgörelse
som med naturnödvändighet
måste få karaktären av en helhetstäckande
uppgörelse, såsom utgångsläget
för närvarande är för de olika parterna.
Är det då ändå inte klokt att säga
sig, att alla försök att i detta läge sätta
sig ned och så att säga pacificera utgångsläget
är dömda att misslyckas?

Jag tror att jag — och regeringen i
övrigt — har minst lika goda förbindelser
med löntagarorganisationerna som
någon av oppositionsledarna har. Väntar
man att våra fackliga ledare bara
vid åsynen av herrar Holmberg, Helén
— herr Hedlund har väl inte tid! —
och Thorbjörn Fälldin, om scharlakansfebern
går över i Västernorrland,
skulle få en annan uppfattning om vad
som är befogat att ta ut i den kommande
avtalsrörelsen, då har man sannerligen
inte den markkontakt som jag anser
att även oppositionens ledare skulle
må väl av.

Ni får lugna er med detta tal och se
vad utvecklingen kommer att ge. Det
blir många turer innan man är färdig
med en slutlig uppgörelse. Även andra
ting kommer in i dessa bedömningar.
Bland annat har vi ett prisstopp, som
väl lämpligen skall hanteras på ett eller
annat sätt i en dylik slutlig uppgörelse.
Men hitintills har det inte funnits förutsättningar
för en givande diskussion

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

Allmänpolitisk debatt
tvärs över alla intressen. De förutsättningarna
finns inte heller i dag — det
är en realitet som vi bör riitta oss efter.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle tänka mig att
det värsta ordspråk finansministern
över huvud taget kan få höra är: ”Den
råd lyder han är vis.” Det finns nämligen
ingenting i hela finansministerns
anförande som talar för att han lyssnar
till råd från något håll. Tvärtom säger
han att råd från oppositionen inte är
värda att lyssna till. Det är en dom över
oss som är tämligen hård. Därför kan
man undra varför han talar i en och tre
kvarts timme. Men det är ju välvilligt
och snällt att tala så länge, när man
ändå inte lyssnar på oppositionen.

Jag anser att det är beklagligt att finansministern
berört de stora och viktiga
frågorna bara ytterst ytligt och lätt.
Finansministern yttrade några optimistiska
ord om valutareserven. Men han
nämnde inte att trenden är sådan att
turistnettot blir sämre och sämre, sjöfartsnettot
står still och u-landshjälpen
måste ökas, dvs. att trenden obönhörligt
går mot nollpunkten. Vad skall finansministern
göra för att få valutareserven
att gå ihop när handelsbalansen
ligger under nollpunkten? Det går inte
att nu endast uttala några försiktiga
förhoppningar! Jag hyser ingen medömkan
med rederierna beträffande deras
vinster. Jag bryr mig inte ett dugg
om dem, de har säkerligen bra vinster.
Men om man försämrar deras konkurrensläge
blir ju följden, när det gäller
offerter om segling på olika hav, inte att
rederierna säger: ”Vi tar detta ändå för
att hjälpa herr Sträng.” Man säger att
man struntar i den affären, och så kommer
sjöfartsnettot att sjunka. Det är
den situationen som finansministern
förr eller senare kommer att befinna sig
i, när han gör svårigheter för den svenska
sjöfarten i konkurrensen.

Det var några väsentliga saker som
finansministern inte brydde sig om att

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
diskutera. Beträffande exportindustrin
är det glädjande att dess läge har förbättrats.
Men hur skall finansministern
få den att göra ett så utomordentligt
arbete att den kan klara upp bytesbalansen
för oss? Vad är det som skall göra
detla underverk? Kommer exportindustrin
att göra det utan vidare för att
vara snäll mot herr Sträng? Jag tror
inte på det, utan här ser vi på realiteter,
och finansministern har inte givit några
råd. Hela den delen av finansministerns
anförande är helt enkelt svagt.
Finansministern tillåter sig ju nästan
vilka bedömningar som helst om oppositionen,
och då tillåter vi oss också att
göra vissa bedömningar. När jag säger
att hans anförande är svagt på den
punkten, tycker jag att det inte är för
mycket sagt.

Finansministern var återigen inne på
att statens upplåning blir mindre nu.
Han säger att den inte blir över 1 500
miljoner. Men varför ger detta inga resultat?
Varför blir det inte så att näringslivet
får ett större kreditutrymme?
Varför har man lika hårda kreditåtstramningar
nu när staten lånar upp
mycket mindre. Finansministern talar
också om investeringsavgiften, men varför
blir det inga resultat av den? Varför
får inte det näringsliv som skall producera
för vår framtid bättre kreditmöjligheter?
Hans anförande är ju lika
svagt på den punkten.

När finansministern sedan gjorde en
lång historieskrivning, tänkte jag på vad
lektor Åkerman i Lund, som kanske en
del känner till, sade en gång om en bok
som han inte tyckte om. Han sade till
eleverna: ”Orsaken till att vi läser denna
bok är att den står i läroplanen.”
Förmodligen var orsaken till att finansministern
läste upp detta avsnitt att det
var ett utsänt referat, och då var det
ingenting att göra åt. Men beträffande
den historieskrivningen kan jag bara
säga: Läs t. ex. vad Assar Lindbeck säger!
Om han inte tillhör samma parti
som finansministern så är han i varje
fall mycket närstående. Han ger inga

milda omdömen om den politik som regeringen
för. Drag den historien till
riksdagens protokoll också! Då blir det
en helt annan bild av det hela.

Det väsentliga är att man nu i departementet
håller på att förbereda vad
som skall ske nästa år. Här har vi 177
miljarder, kanske litet mer, som skall
fördelas till konsumtion och investeringar.
Investeringarna skall gå till olika
ändamål, till industrin, till bostadsbyggande
och annat. Det är ju här som
ni misslyckas. Ni kan inte få en plan
som fungerar. Så kommer ni med lappåtgärder
senare på året, när ni har gjort
en plan som inte gått ihop. Låt oss se
hur ni nästa år kan klara den uppgiften
— ni har hittills inte klarat den.

Det var några saker i mitt anförande
som herr Sträng speciellt tog upp. Beträffande
vägarna gjorde han en jämförelse
och sade att de som producerar
vägar utanför vägverket ändå har 30
procent. Ja, de har 30 procent av sådant
som vägverket inte tycker sig hinna
med och lägger ut när det passar verket.
Det är inga gynnsamma förhållanden
för dem som skall ta dessa arbeten
på entreprenad. Herr Sträng gjorde också
en jämförelse med Slakteriförbundet
och Mejeriförbundet. Det är en försvinnande
liten del som Mejeriförbundets
och Slakteriförbundets kostnader utgör
i den färdiga jordbruksprodukten i
form av livsmedel. Vi har dessutom ett
jordbruksavtal, och man kan ta till importen
för att reglera med. Men man kan
inte säga, herr Sträng, att vi här har ett
vägföretag som kostar 50 miljoner och
att det blir billigare att importera detta,
alltså importerar vi hela vägen på 50
miljoner. Om herr Sträng vill ha den
korrigeringsmetoden så kan vi ju använda
den. Men gör jämförelser som
inte haltar så fruktansvärt som dem
finansministern har gjort i detta sammanhang! Det

var intressant att få veta att hur
det nu än var med de verkligt betalade
räntorna, så hade vi bättre relationer
mellan diskontot och de betalade rän -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

torna än andra länder. Men hur vet
finansministern detta? Det förutsätter
att finansministern vet vad de verkligt
betalade räntorna är i Sverige. Kan vi
inte få veta det då? Annars kan man ju
inte göra jämförelsen. Man måste veta
bur det är både i andra länder och i
vårt land om man skall kunna göra jämförelser.
Får vi veta i finansministerns
nästa anförande vilka de verkligt betalade
räntorna är?

Sedan vill jag ta upp reflexionerna i
början av anförandet om socialdemokraternas
valmotgångar. De var inte så
förfärande, sade herr Sträng — det är
de kanske inte heller. Här behövdes inte
några kyrkklockor för att ringa över socialdemokratiska
partiet. Jag förmodar
att herr Sträng i sina onda drömmar
har hört något av de där klockorna och
att det var därför han tog den bilden.

Herr talman! Eftersom tiden är överskriden
skall jag be att få ordet omedelbart
efter följande repliker.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng började
med att säga att regeringen ännu inte
har tagit ställning till folkpartiets förslag
om en arbetsgrupp som kan följa
EEC-förhandlingarna. Det är bra, låt
oss hoppas att det kommer ett positivt
besked. Men när herr Sträng antyder
att det skulle behövas interna uppgörelser
inom oppositionen för att oppositionen
skall kunna delta i sådana överläggningar,
är det väl alldeles nödvändigt
att säga att det tyvärr är större behov
inom socialdemokratin att reda ut
var partiets opinion står i fråga om
EEC. Herr Sträng brukar ju ibland skryta
med att han kan ta itu med dem som
opponerar mot den officiella partilinjen.
Det kanske vore bra att få höra
var herr Sträng egentligen står i frågan
om EEC.

Finansministern undrade vidare vad
mina synpunkter på utnyttjandet av
våldet i samhället hade med marxismen
att göra. Ja, det är väl inte så märk -

Allmänpolitisk debatt
värdigt att man nämner marxismen i
samma andedrag. Nog vet finansministern
vilken sprängkraft nymarxismen
har varit i försöken att förvandla social
oro till våldshandlingar. De rörelser
som åberopar rätten att nyttja våld för
att ändra sociala missförhållanden i
demokratier bekänner sig just till marxismen.
Här har vi väl skäl att alla dra
gränser mot orimliga våldshandlingar.

Vad gäller valanalysen erkänner herr
Sträng valnederlaget. Det är klädsamt.
Han talar inte som herr Palme inne i
andra kammaren om en arbetsseger.
Men han faller ändå in i herr Palmes
räknekonster: därför att antalet röster
blivit fler skulle det nu vara någonting
märkvärdigt och imponerande att socialdemokratin
bär fått flera röster i
absoluta tal. Innebär det att regeringen
inte fäster något avseende vid själva valutslaget?
Ingen bestrider er rätt att sitta
kvar som minoritetsregering, ingen bestrider
er rätt att ha kvar era värderingar.
Men nog har ni skyldighet att
inräkna väljarnas utslag när ni skall
staka ut Sveriges politik för tre år framåt.
Då är det nödvändigt att också ta
hänsyn till att de icke socialistiska partierna
nu företräder en större del av
väljarkåren än regeringen gör. Det valutslaget
har ni skyldighet att ta hänsyn
till.

Ett huvudbegrepp i finansministerns
långa anförande var ju att vi skulle ha
visat efterklokhet när vi säger att en
köpkraftsindragning är nödvändig. Nej,
det är oppositionen som har sagt detta
hela året. Regeringen har inte erkänt
det förrän efter valet, och däri ligger
den ringaktning och det bristande förtroende
ni har visat för väljarna. Våra
förslag att öka det enskilda sparandet,
våra krav att pressa kostnaderna för
bostadsbyggandet genom att införa anbudsförfarande
över hela linjen, våra
krav på en skärpt finanspolitik, de
kom före valet. Herr Hedlund gick så
långt att han till och med föreslog en
tidigareläggning av momshöjningen —■
han var icke isolerad, förslaget hade

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

föregåtts av resonemang. Men slutresultatet
av de diskussioner som hade kunnat
komma till stånd om regeringen
velat medverka hade ju varit att vi tillsammans
hade kunnat visa löntagarna
att statsmakterna har en vilja att försvara
penningvärdet, en vilja som löntagarna
nu inte tilltror statsmakterna.
Då kommer man ju i den sitsen att det
finns en risk för att löntagarorganisationerna
anser sig tvingade att kompensera
sig i löneförhandlingarna även
för en väntad prisstegring. Det är detta
vi har velat undvika.

Nå, nu kommer åtstramningen så
kvickt som regeringens arbetsmässiga
tågordning tillåter, säger herr Sträng.
Men inte så kvickt att väljarna fick rätt
till insyn i vad som skulle hända. Väljarna
i Norrland, i stödområdet, fick
inte veta att arbetsgivaravgiften skulle
höjas där. Hela detta långrandiga snack
om kommunalgränser är ju rent löjeväckande.
Det finns ju skillnader mellan
varje kommunal utdebitering, där
går det gränser mellan kommunerna.
Det finns inte någon enhetlig kommunalskatt,
och det blir följaktligen inte
heller någon ändring på förhållandet
att man i tätt intill varandra belägna
orter kommer att få betala olika arbetsgivaravgift.

Man kan inte ta så lätt på de ideella
organisationernas situation som herr
Sträng gör. De som är anställda i dessa
organisationer är inte i samma löneläge
som andra. Arbetsgivarna har inte
varor att sälja, med vilkas hjälp de så
småningom skulle kunna kompensera
sig för ökade pålagor genom att höja
priserna. Inte menar väl herr Sträng
allvar med insinuationen att de inte
skulle vara beredda att betala de pålagor
som samhället lägger på dem?
Men självfallet bär de ideella organisationerna
rätt att verka för att arbetsgivaravgiften
inte skall uttas.

Jag skall inte offra många sekunder
på finansministerns försök att psykoanalysera
mig. Han har ju alltid magisterns
behov att betygsätta sina med -

debattörer. Jag vill bara säga finansministern
att inte ens om jag skulle
vara så rädd som Pavlovs hund, skulle
jag kunna prestera så mycket av myndigt
och bornerat och tillrättavisande
tal som finansministern gjort genom
åren. Var inte rädd för att jag tänker
konkurrera i det fallet! Det syntes på
finansministern redan när han kom in
här i dag att han inte vaknat på sin
bästa sida. Han jämrar sig ju också för
att den ende som det inte skulle vara
synd om är han själv. Jo, det är synd
om finansministern för att han ingenting
lärt och ingenting vill lära, för att
han inte ens nu vill erkänna att han
gett väljarna en felaktig bild av den
svenska ekonomin. Vi kräver respekt för
valutslaget, och det är det som herr
Sträng inte inser.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern hade
kunnat förkorta sitt nära två timmar
långa anförande, om han lyssnat bättre
till vad jag sade och argumenterat mot
det, inte mot någonting som jag inte
sagt. Det hade självfallet blivit svårare
för finansministern i så fall, men det
hade varit tidsbesparande, och meningsutbytet
skulle ha blivit bättre.

Jag sade inte att socialdemokraterna
hade förlorat 200 000 röster. Jag sade
163 000. Finansministern säger att det
var 164 000 röster, och det har jag i
och för sig ingenting emot.

Jag bär inte heller ”annonserat” ökade
försvarsutgifter. Jag har tvärtom
sagt, att vi i nuvarande läge måste iaktta
återhållsamhet på alla områden. Men
jag har pekat på att försvaret är det
enda område, där vi inte själva råder
över vår tillvaro, där det är andra makters
handlande som avgör hur mycket
vi behöver lägga ner. Jag krävde därför
att den kommande försvarsutredningen
inte skulle vara bunden i sina
bedömningar.

Jag har inte sagt att allt ”är gott och
väl” i Finland och Frankrike. Jag har

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

bara påvisat att man i Finland och
Frankrike lyckats åstadkomma det stabiliseringspaket
som den svenska ekonomiska
politiken i (lag behöver —
där man i samma paket väver in skatter,
löner, priser, sparande och statsutgifter
och på det sättet åstadkommer
den samlande lösning som läget behöver.

Alla vi som resonerat om dessa frågor
vet att finansministern är allergisk
mot stabiliseringskonferenser, och allergi
är en av de sjukdomar som det är
svårast att hitta de rätta medicinerna
emot, det vet vi. Men vi kommer ändå
att kräva detta, till dess att finansministern
finner det nödvändigt för landets
ekonomis skull.

Finansministern förklarade att han
inte vill blanda sig i internationella förhållanden,
men kort dessförinnan hade
han kastat sig över den engelska politiken
och lastat det svenska moderata
samlingspartiet för de åtgärder som det
konservativa partiet i England tvingats
vidta för att rätta till samhällsekonomin.
Om någon borde begripa att det
finns ett klart samband mellan landets
ekonomi och de möjligheter landet har
att lösa de eftersatta gruppernas problem,
borde det väl ändå vara vår finansminister.
Framför allt är det de
små i samhället, de eftersatta grupperna,
som drabbas av dåliga ekonomiska
förhållanden. Då har landet inte de resurser
det behöver för att lösa dessas
problem.

I sin exemplifiering av negativa åtgärder
som regeringen i England vidtagit
redovisade finansministern ett par
reformer som socialdemokraterna här i
Sverige inte har velat genomföra. Där
står i så fall finansministern i samma
situation som den konservativa regeringen.

Jag vill i detta sammanhang på nytt
påminna om att finansminister Sträng
själv i våras sade att vi för att klara
vår fortsatta politik kan behöva ompröva
eller skära ned vissa utgiftsåtaganden.
Vad är det finansministern

Allmänpolitisk debatt

syftar på? Även där kan det bli fråga
om hårdhänta begränsningar, och för
att dessa skall kunna genomföras måste
det ske samtidigt med andra åtgärder.
Annars får de inte avsedd effekt.

Finansministern angrep mig för att
jag gjorde eu jämförelse mellan tillväxttakten
i vårt rika land och den tillväxttakt
som andra, fattigare länder i
Europa har haft under de senaste åren.
Finansministern sade att Bertil Ohlin
alltid brukat föra ett sådant resonemang.
Jag måste säga att jag kan tänka mig
att befinna mig i sämre sällskap då det
gäller samhällsekonomi än att vara tillsammans
med Bertil Ohlin.

Finansministern åberopade det gamla
argumentet, det som han och jag
har diskuterat under valrörelsen liksom
även tidigare här i kammaren, nämligen
att våra investeringar är så höga
per capita räknat att vi verkligen inte
har någon anledning att klaga.

Ordet ”pedagogisk” har finansministern
själv gärna använt, och även jag
vill tillåta mig att för en gångs skull
vara en aning pedagogisk och påminna
finansministern och övriga ledamöter,
i den mån det behövs, att om man har
en hög investeringsnivå per capita räknat
behöver man också betydligt mera
pengar och en mycket effektivare ökningstakt
för att kunna underhålla de
reella tillgångar som avspeglas i den
höga investeringsnivån. Låt mig ännu
en gång påminna om att det är dyrare
att underhålla ett trevåningshus än eu
liten torpstuga om de från början befann
sig i samma skick. Det är ytterligare
ett skäl till att vår kreditvolym
måste vara hög. Det räcker inte att åberopa
att vår kreditvolym är något högre
än den var förra året. Kreditvolymen
måste växa och anpassas efter behoven.
Om det vore så, som finansministern
framhöll i sin replik, att allt var så bra
— det var ju inte riktigt lika bra i hans
skrivna anförande — varför skulle man
då klaga över att investeringsutvecklingen
inte är tillräckligt snabb? Varför
skulle man då begära att vi skall ge

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
vårt näringsliv ökad kapacitet? Varför
skulle då långtidsutredningen behöva
vara så oerhört pessimistisk? Låt mig
påminna om att långtidsutredningen
för åren 1965 till 1970 ansåg att en investeringsutveckling
på 44 procent var
erforderlig. Den blev knappt 15 procent.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Bengtson började
sin replik med påståendet, att finansministern
glömmer bort de stora frågorna
och inte sade någonting om bl. a.
valutareserven. Jag ägnade faktiskt ett
avsnitt av mitt inlägg åt valutareserven.
Det är möjligt att herr Bengtson
slumrade till vid just det tillfället. Därför
skall jag gärna stå till tjänst med att
repetera vad jag sade.

Vi fick en avtappning av valutareserven
under fjolåret, men den har glädjande
nog stannat av. Vi har således
från den 1 januari i år fram till i dag
haft en oförändrad valutareserv. Naturligtvis
är valutareserven en strategisk
post i hela vårt handlande för framtiden.
Det måste väl jag om någon vara
medveten om. Men eftersom denna valutareserv
reducerades på grund av den
utomordentligt starka lageruppbyggnaden
via importen och den nu tycks ha
kulminerat, vilket jag bl. a. också redovisade
siffermässigt, bör man i dagsläget
kunna hysa vissa förhoppningar
om att vi skall kunna ha en stabiliserad
valutareserv även i fortsättningen.

Hela anslaget i det utspel regeringen
nu har gjort när det gäller skattepaketet
— som skärper upp finanspolitiken
inför den kommande statsverksbudgeten
— har i bakgrunden det som jag
brukar kalla ett ultimativt krav: att
återställa balansen i våra affärer med
utlandet, och den är valutareserven en
spegelbild av. Det gör man inte omgående.
Vi kommer att behöva några år
på oss för det. Det är jag helt medveten
om.

I den situationen befinner sig många

länder. Tiden medger inte att jag ger
mig in på några historiska förklaringsgrunder
till att Tyskland har en hög
valutareserv, till att läget i England är
som det är, oberoende av politisk regim,
eller till att Amerika i dag har ett underskott
i sina affärer med utlandet
som är högre än någonsin tidigare under
efterkrigstiden. Att utveckla detta
vidare till Danmark, där den borgerliga
regeringen i dagens läge bara har att
konstatera en bytesbalansbrist på 4,5
miljarder, ungefär dubbelt så mycket
som man någon gång tidigare haft i efterkrigstidens
historia, lönar sig inte
heller så mycket. Jag vill emellertid
sammanfatta att regeringens utspel och
kommande politik har problemet om
bytesbalans och valutareserv i förgrunden.

Varför får vi nu inte låna, säger herr
Bengtson, om finanspolitiken stramas
åt? Först och främst är det en detalj
som kan vara värd att komma ihåg,
nämligen att statsverksbudgeten alltid
är säsongmässigt stimulerande för kreditmarknaden
under hösthalvåret och
säsongmässigt åtdragande under vårhalvåret.
Jag är utifrån min post i
kanslihuset en ganska god barometer på
hur man inom företagsamheten betraktar
kreditsituationen. Utan att vad jag
nu säger skall tas som ett uttryck för
att jag välkomnar en förskräcklig rad
interventioner från de svenska småföretagen,
kan jag säga att det har varit
välgörande lugnt på småföretagarfronten
både i avseende på brev, uppvaktningar
och telefonsamtal, medan motsatsen
var fallet under vårhalvåret. Delvis
kan det bero på att staten genom
en speciell utryckning över Industrikredit
och Företagskredit lösgjorde 150
—175 miljoner extra, som via affärsbankerna
slussades ut speciellt till småföretagsamheten.
Det finns också en annan
omständighet som kanske kan förklara
det hela, nämligen det mycket bestämda
löfte jag har från de svenska
affärsbankerna vid ett högst officiellt
sammanträde, att om ett företag har

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

naturliga förutsättningar att leva vidare,
skall bankerna hantera sin kreditgivning
så att detta företag inte knäcks
i denna situation. Det är ett löfte jag
fått från affärsbankerna och en utfästelse
jag gjort från regeringens sida att
politiken skall skötas på detta sätt.

Det har varit lugnt under de senaste
månaderna, och eftersom hälsan i allmänhet
tiger still, innebär detta en förändring
av situationen. Om det sedermera
skall bli ännu lättare på kreditmarknaden
är helt en fråga som får bedömas
med hänsyn till vår tillgång på
arbetskraft, och den situationen klarnar
väl också så småningom.

Till detta kommer att den uppstramning
av finanspolitiken som vi nu går
ut med ännu inte har hunnit verka.
Herr Bengtson får väl tåla sig, i varje
fall tills riksdagen om några dagar fattar
beslut och vi efter någorlunda rimlig
tid kan börja avläsa resultaten av
detta.

Jag vill minnas att herr Bengtson ofta
brukar anföra Assar Lindbeck som
sin specielle biktfader när det är fråga
om de samhällsekonomiska problemställningarna.
Jag har ofta tillfälle att
tala med Assar Lindbeck. Det är en
djärv och frisk ekonom som har synpunkter.
Jag har dock sagt till honom i
våra offentliga debatter, att det vore
önskvärt att han sade ifrån innan vi
var ute i det kalla vattnet i stället för
att inskränka sig till att klaga över att
vi är ute i det kalla vattnet. Detta är
en liten benägenhet som han tyvärr delar
med politiker och andra ekonomer,
och det får jag väl försöka dras med;
de har så många charmerande egenskaper
i övrigt, att det förlåter jag dem
självfallet.

Men sedan säger herr Bengtson att
det är väl ändå skillnad på vägverket
och Slakteriförbundet och mejeriorganisationen.
Man kan ju inte importera
några vägar, säger herr Bengtson. Men
man kan inte heller importera något
kött och fläsk eller smör och mjölk,
vid sidan om den reglering som vi har

Allmänpolitisk debatt

till skydd för det svenska jordbruket
och som garanterar jordbrukarna den
monopolställning de har. Men det iir en
sak för sig. Diskussionen gällde om det
finns några branscher som har en klar
monopolställning i vårt land, och på
den punkten företräder de företag jag
omnämnde den mest exklusiva monopolställning
som man kan leta upp i
vårt land.

Herr Helén tar upp frågan om stimulans
av sparandet. Jag har här för någon
vecka sedan sagt att i visst avseende
kommer jag att tillmötesgå herr Helén
på den punkten. Det kommer ett
förslag till riksdagen, som jag tror skall
bli attraktivt, om hur man skall kunna
slussa över den köpkraft, som ligger i
— om jag minns rätt — två och en halv
miljard kronor i överskjutande skatt,
till ett .sparande. Herr Helén får se resultatet
av våra funderingar på regeringsplanet
relativt snart på den punkten.

När man sedan tar upp som ett annat
påstått fel i regeringens politik, att
vi håller en ombolstrad byggnadsverksamhet
som utesluter den fria konkurrensen,
så är det en sanning med
många, många modifikationer. Visserligen
har vi skaffat oss ett kommunalt
kraftigt inflytande över markpolitiken.
Jag vet inte om herr Helén ogillar detta.
Jag tycker det ligger mycket av sunt
förnuft och klokskap i att det är medborgarna
i kollektivet kommunen som
har hand om markpolitiken och tar
den biten bort ifrån de privata spekulationsmomenten,
som i annat fall frodas
på det området. När det sedan gäller
framställandet av bostadshus, hyreshus
och andra hus, så har vi konkurrens
där. Vi har ett flertal husfabriker
drivna i kooperativ form. Jag tänker
på den i Hultsfred, som drivs av
Södra Sveriges skogsägare. Vi har sådana
som drivs av HSB i Småland. Vi
har privata husfabriker i Norrland. Vi
har en husfabrik i samarbete mellan
staten och en kooperation. Det finns
många olika intressen som producerar

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
egnahem och konkurrerar fullt fritt i
den verksamheten. När det sedan gäller
de vanliga hyreshusen så byggs ju flertalet
av dessa på anbudsförfarande, där
privata och kooperativa bostadsbyggare
konkurrerar och där den som bygger
bäst och billigast i regel får ta
hand om byggenskapen. Man kan välja
andra exempel än vad herr Helén gör
och kanske få litet större tyngd i argumenten.
På denna punkt menar jag att
herr Helén skjuter över målet.

När jag framhåller omöjligheten att
differentiera arbetsgivaravgiften, säger
herr Helén att vi har skilda kommunalskatter.
Ja, visst har vi det, men vi har
inte skilda statsskatter. Så länge vi har
den suveräna kommunala beskattningsrätten
accepterar man att medborgarna
i en kommun får finna sig i den
skattläggning som kommunen hamnar
i. Men man kommer aldrig att acceptera
att medborgarna i kollektivet Sverige
skall behandlas olika skattemässigt.
Och det är ju det som blev resultatet
av den här underliga gränsdragningen
i fråga om arbetsgivaravgifterna.

Att väljarna skulle ha fått en felaktig
bild av ekonomin genom mina offentliga
framträdanden i valrörelsen, kan
jag självfallet inte hålla med om. Oppositionspartiernas
företrädare har rest
omkring under valrörelsen och ost sot
och aska över den svenska ekonomin
och talat om hur illa det är ställt med
gamla Sverige. Det har inte varit någon
hejd på er funktion som olyckskorpar.
Jag har velat avvisa detta, ty detta land
lever på en högre standard än något
annat jämförbart land — låt mig bara
göra ett enda undantag för Förenta staterna;
men som jag tidigare sagt fördelar
vi våra resurser bättre och mera
solidariskt. Så länge som vårt land bygger
ut både sina privata, kommunala
och offentliga investeringar snabbare
än något annat land och så länge som
dessa investeringar är liktydiga med
det sparande som nationen åstadkommer
— det är fråga om ett sparande

över hela fältet, ett institutionellt sparande,
AP-fondssparande, vinstsparande
hos företagen, skattesparande som
finansierar de offentliga investeringarna
och ett hushållssparande — saknas
anledning till kritik. Summan av detta
sparande som är liktydigt med summan
av våra investeringar skäms inte för sig
i något internationellt sammanhang.
Det förhåller sig tvärtom. Det är detta
som jag har sagt och det är detta jag
bär behövt säga, ty landet är inte så
nedkört som ni i era politiska, jag kan
säga illvilliga, ambitioner försökt göra
gällande under valrörelsen. Väljarna
har inte fått någon felaktig bild av ekonomin.
Väljarna har fått besked om att
det fram till valdagen har gjorts vad
som kan göras och vad det finns politiskt
underlag för.

Diskussionen om att Gunnar Hedlund
skulle ha resonerat med er andra är intressant,
men herr Helén och herr
Holmberg kommenterade inte i något
avseende positivt Gunnar Hedlunds utspel
av den 4 april. Jag vet inte, om ni
avkrävdes något ståndpunktstagande.
Ni var tysta och beskedliga, och ni gav
inte allmänheten något intryck av att
ni var inne på detta. Dessutom ryggade
ju Gunnar Hedlund sitt åtagande
tämligen snabbt och kom sannerligen
inte tillbaka till detta under valrörelsen.
Vad han gjorde i valrörelsen var
att lova ett reformprogram som gick
långt utöver det vi hade möjligheter
till. Han lovade en påspädning av likviditeten
med utlandslån, och han lovade
en sänkt ränta dagen efter det att en
borgerlig regering skulle sätta sig i
kanslihuset.

Herr Hedlund har ju den utomordentligt
charmerande egenskapen att
när man frågar honom i mera seriösa
sammanhang: ”Hur kan Du klara av
detta?”, svarar han med samma ogenerade
utseende: ”Har vi inga pengar, så
har vi inga pengar, och ingen kan ju
anklaga oss, om vi inte har pengar. Vi
skall göra detta, när vi får råd. Vi skall
ta det litet successivt, och har vi inga

Onsdagen den 28 oktober 1970 fn).

Nr 34

pengar, sä har vi inga pengar.” Men så
låter det ju inte, niir herr Bengtson är
ute oeli sprider centerpartiets politiska
propaganda i en valrörelse, det kan jag
garantera. Och herr Bengtson är inte
ensam på den punkten, utan han har
alla sina medbröder i centerpartiet på
samma linje.

Herr Bohman säger att han inte har
annonserat några ökade försvarsutgifter.
Det är möjligt att jag tänkte litet
för snabbt, herr Bohman. Jag har ju erfarenheter
av alla försvarsuppgörelser
sedan 1958. Jag har haft möjligheter
att vid varje tillfälle avläsa högerpartiets
och sedermera moderata samlingspartiets
reaktioner i våra överenskommelser
om försvaret. Herr Bohman och
herr Virgin demonstrerade ju vid det
sista försöket att bli överens genom
att marschera ut och smälla igen dörren
efter sig så att det hördes, syntes
och kändes och mälde sig ur den försvarspolitiska
diskussion som då var
för handen. Sedan kom ni tillbaka med
ett förslag motionsledes om åtskilliga
hundratal miljoner kronor i ökade försvarskostnader
utöver vad regeringen
föreslagit.

Nu avger herr Bohman bragelöftet
att han inte tänker yrka på några ökade
försvarsutgifter. Det må vara förlåtligt
om jag trodde att herr Bohman, eftersom
ni en gång i tiden körde med
en slogan om att högern är att lita på,
skulle följa denna linje även framöver.
Men nu tar herr Bohman avstånd därifrån.
Jag vill, herr talman -— och jag
är tacksam för det — få intaget i kammarens
protokoll, att herr Bohman i
framtiden inte kommer att ställa anspråk
på några ökade försvarsutgifter
utöver vad en socialdemokratisk regering
anser sig ha råd med. Vi får väl
dra de slutsatserna av herr Bohmans
förklaring, en deklaration i klarläggande
syfte som jag tycker är värd rätt
mycket.

När herr Bohman nämner Finland
och Frankrike är det klart att han gör
det därför att han anser dessa länder

Allmänpolitisk debatt

vara ett specifikt föredöme för den
svenska ekonomiska politiken. Det var
detta som föranledde mig att ge ett något
längre perspektiv på dessa båda nationers
besvärligheter och svårigheter
med ekonomin i jämförelse med vårt
land.

Herr Sträng är allergisk mot stabiliseringskonferenser,
påstår herr Bohman.
Ja, det där med allergi får väl stå
för herr Bohmans egen räkning. Men
att jag hyser stora reservationer i fråga
om nyttan av dem beror på att jag har
varit med på sådana här stabiliseringskonferenser,
då visserligen inte herr
Holmberg och herr Bohman representerade
partiet utan herr Hjalmarson
och herr Svärd. Jag vet hur grundligt
de misslyckades och hur omöjligt det
var att diskutera fram en ekonomisk
stabiliseringsöverenskommelse. Detta
har gjort att min entusiasm för ett upprepande
är mycket reserverad och ljum.
Tidigare hade jag en känsla av att även
herr Bohman var rätt reserverad mot
denna intressanta tanke med de s. k.
stabiliseringskonferenserna. Det är
först under de senaste åren som högern
har anslutit sig. Det var centern som
började. Så småningom kom folkpartiet
med, och nu tycker herr Bohman att
det inte är roligt att gå ensam utanför.
Nu är även han entusiastisk för stabiliseringskonferenser.
Det är väl bara
att konstatera att så är det. Herr Bohman
kommer att bli besviken, om han
menar att man i dagsläget kan få ut
någonting av en sådan diskussion.

Herr Bohman påstår att just den omständigheten
att vi har en hög investeringsnivå
för med sig att vi också behöver
mera pengar för att klara investeringarna
och att vi behöver det
höga sparandet. Ja, säga vad man säga
vill så har vi betalat vår höga investeringsnivå
hitintills. Vi kommer att upprätthålla
denna höga investeringsnivå
framöver, och vi kommer att betala
den. Man kan inte hålla höga investeringar,
om man inte har pengar. Just
den omständigheten att vi har höga in -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

vesteringar är ju ett kriterium på att

det även har funnits pengar.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försökte
lappa ihop sitt mycket bristfälliga
tidigare anförande på vissa punkter.

Han förklarade att han hade talat om
valutareserven. Jag påstod att han har
talat ytterst litet om den. Då sade finansministern
att herr Bengtson väl
hade slumrat till under den stunden.
Skall man gå efter de beräkningsgrunderna,
måste finansministern ha slumrat
till väldigt mycket, eftersom han
inte har svarat på en hel rad av de viktiga
frågor som togs upp tidigare. Men
när finansministern talar om valutareserven
tar han endast hänsyn till utvecklingen
i år. Han nämner att den
har förbättrats litet i år. Men finansministern
har inte sagt någonting om
framtidsperspektiven.

Herr Hedlund är helt visst mycket
klok och duktig. Det instämmer vi alla
i. När han säger att har vi inga pengar
så har vi inga pengar, så är det sunt
och riktigt. Men vad säger finansministern?
Jo, han säger att det nog blir
inflation. Socialdemokratisk politik leder
i regel till inflation, och då får vi
mera pengar. Visserligen är de värda
mycket mindre, men vi får i alla fall
flera kronor. Det är skillnaden mellan
herr Hedlunds bedömande och finansministerns.

I finansministerns första anförande
fanns en sak som jag verkligen vill erinra
om. Han sade att han gärna skulle
vilja gå ut i en valrörelse där borgerliga
och kommunister i broderlig samverkan
skulle vara i opposition. Ja,
herr finansminister, jag vill gärna gå
ut i en valrörelse där socialdemokraterna
försvarar förslag som de har genomfört
med kusinerna kommunisternas
hjälp.

Så talade finansministern om valutareserven
i olika länder. Han nämnde
Tyskland, England och Danmark men

gick naturligtvis som katten kring het
gröt när det gällde Norge. Norge har
en valutareserv på cirka nio miljarder
norska kronor. Där är som bekant centerpartisten
Borten statsminister. Jag
får komplettera framställningen och visa
på hur det har gått i ett land där
centern har starkt inflytande.

Jag noterade med tillfredsställelse
att det måste bli bättre på kreditmarknaden
nu, eftersom åtgärder har vidtagits
som skall möjliggöra lättnader i
fråga om krediterna, men finansministern
sade att jag får vänta till dess åtstramningsåtgärdena
har verkat. Jag
tänkte på de åtgärder som vidtagits redan
tidigare i form av en minskad statlig
upplåning. Finansministern upplyste
att upplåningen är säsongsmässigt
hög, vilket jag fann glädjande, ty det
betyder väl att det skall bli bättre på
kreditmarknaden när det statliga upplåningsbehovet
blir mindre.

Assar Lindbecks uttalande var det
inte jag som nämnde först, utan det
var herr Hedlund som gjorde detta i
den stora radio- och TV-debatten. När
finansministern gör långa historiebeskrivningar,
så har väl Assar Lindbeck
samma rätt och även rätt att göra andra
bedömningar än dem finansministern
har gjort.

Finansministern har flera gånger talat
om lageruppbyggnaden. Det är inte
så lätt att definiera den, men låt oss
säga att den har förbättrats. Emellertid
kommer det ju en dag när uppbyggnaden
är färdig, och då har vi omigen
att diskutera valutasituationen. Vi
kommer aldrig ifrån att diskutera hur
trenden ser ut. Lageruppbyggnaden kan
vi konstatera, men det är inte den som
avgör hela valutasituationen.

När finansministern talar om investeringarna,
räknar han alltid in de offentliga
investeringarna, och därmed
kommer han fram till ett gott investeringsresultat.
Men han nämner inte separat
industrins investeringar, som
ökade med bara två procent förra året
och som har minskat vissa år. Det är

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

ju dessa investeringar som bygger för
framtiden.

Jag måste konstatera att även om finansministern
använde en timme och
tre kvart så finns det åtskillig anledning
att diskutera bra mycket i svensk
politik och lnir socialdemokratin har
skött den under senare år.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en riktigt rolig
karikatyr av Gunnar Hedlund som finansministern
presenterade. Det hade
naturligtvis varit ännu roligare om Gunnar
Hedlund varit närvarande, så att vi
kunnat få en tävlan mellan de båda herrarna.
Men för oss var det ju glädjande
att finansministern efter fyra och en
halv timme ändå blev på gott humör en
stund.

Jag förstår inte varför finansministern
riktade anklagelserna om herr Hedlunds
piruetter kring ränta och lån mot
mig. Jag har verkligen inte regisserat
dem, och jag har klargjort att jag inte
var ense med honom om uppläggningen.

Att det skulle vara välgörande lugnt
på småföretagarfronten kan inte vara
annat än en felaktig beskrivning. Jag
bär påvisat att konkurserna fortsätter
att öka. Men de som går i konkurs har
väl tröttnat på att skriva till herr
Sträng.

Mina påpekanden om att man kan
spara på bostadsbyggandet gällde det
uteblivna anbudsförfarandet. Upphandlingen
sker till ungefär 40 procent utan
anbudsförfarande. Materialkostnaderna
kan pressas avsevärt, och vi har anvisat
vägarna för att göra det.

Vad beträffar arbetsgivaravgiften så
låtsas finansministern som om det skulle
vara någonting totalt nytt att vi vill
ge förmåner åt dem som är verksamma
i stödområdet. Hela regionalpolitiken
är ju en förmånsbehandling, och det är
självfallet rätt att också kunna ge en
förmånsbehandling på den här punkten.
Läs Norrländska Socialdemokraten!
Den har i det fallet samma uppfattning
som mittenpartierna.

Allmänpolitisk debatt

Herr Sträng sade att vi är olyckskorpar.
1 varje anförande som jag hållit
under valrörelsen har jag sagt att Sverige
har i grund och botten en sund
ekonomi. Det som bar hänt är att regeringen
inte har utnyttjat möjligheterna.
Finanspolitiken har inte fått ta på sig
bördorna, utan kreditpolitiken ensam
har fått göra det.

Det institutionella sparandet räcker
inte. Det behövs också ett ökat hushållssparande.

Herr Sträng säger att det socialdemokratiska
partiet fram till valdagen
gjorde vad som kunde göras. Ja, ni gjorde
vad ni trodde var möjligt att övertyga
väljarna om. Jag tror att ni tog fel.
Hade ni sagt till väljarna före valdagen
vad ni nu anser nödvändigt att göra,
hade ni sannolikt klarat er bättre i valet.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern måtte,
som herr Gunnar Helén förmodade, ha
sovit väldigt illa i natt. Det är såvitt jag
förstår den enda förklaringen till den
besynnerliga dialektik som finansministern
använder. Om finansministern
skall kritisera mig — och det har finansministern
rätt att göra; annars
skulle ett meningsutbyte vara värdelöst
— kritisera mig då för vad jag har sagt
och inte för det som finansministern
vill att jag skall säga. Debatten skulle
vinna på det.

Jag har varken uttalat mig om huruvida
vi skall ha högre eller lägre försvarsutgifter.
Det enda jag har pekat på
är — jag upprepar det — att försvarsutgifterna
strängt taget står utanför vår
kontroll och att den blivande försvarsutredningen
inte skall vara bunden när
den går till verket.

Jag tillåter mig också — eftersom det
talas om att slå i dörrar — påminna
finansministern om att vi sedan år 1958
haft ett flertal olika försvarsutredningar
och att alla demokratiska partier har
kommit överens i alla utom en. Finans -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
ministern har själv understrukit detta
som något mycket väsentligt och mycket
betydelsefullt. Jag förstår inte den
här diskussionen.

När jag åberopade Frankrike och
Finland — enligt finansministern som
”ett specifikt föredöme” — gjorde jag
det uteslutande för att påvisa att Frankrike
och andra länder som befann sig
i ett utomordentlig besvärligt läge hade
lyckats åstadkomma ett stabiliseringspaket
som löst deras problem. Jag
har inte — det vill jag än en gång understryka
— yttrat mig om deras ekonomi
i övrigt.

Finansministern medgav — och det
är ju alltid något — att vår investeringsnivå
ligger mycket högt och att vi just
därför i vårt land behöver mera pengar
för att underhålla och fullfölja investeringsutvecklingen
i förhållande till
andra länder. Vi har haft resurser att
betala investeringarna, sade finansministern.
Visst har vi haft det. Men när
betalade vi dem? Jo, framför allt under
1950-talet och första hälften av 1960-talet, då det svenska näringslivet kunde
använda sina självfinansieringsresurser
för att åstadkomma hög investeringstakt.
Då var inte åstramningen och resursfördelningen
densamma som den
sedan har blivit. Under andra hälften av
1960-talet, då den felaktiga fördelningen
kom till konkret uttryck, har investeringstakten
i Sverige varit alltför låg,
lägre än på många andra håll.

Det är alltså inte rätt att göra det påståendet
som finansministern gör, nämligen
att våra investeringar ”växer snabbare”
än investeringarna i andra länder
i Europa. Det gör de inte alls. Det
är just detta som jag har kritiserat. Takten
i våra investeringsökningar är långsammare.
Det är detta som skapar de
problem vi diskuterar och de problem
som finansministern själv har skjutit i
förgrunden, i finansplan, i kompletteringsproposition
och i från hans sida
allvarligt menade uttalanden — inte i
den argumentation som han här för
med mig. De gånger som finansminis -

tern har fört ett allvarligt ekonomiskt
resonemang — och det kan finansminister
Sträng göra med övertygande
styrka, det skall jag gärna erkänna —
då har finansministern givit mig rätt.
Varför inte göra det nu också?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Bengtson är så där
kroniskt slarvig i sin citatkonst. Vad
jag sade var att jag ingenting har emot
att gå ut i en valrörelse som föranleds
av att kommunisterna har plogat vägen
för en borgerlig regerings entré i kanslihuset.
Detta citerar sedan herr Bengtson
alldeles uppåt väggarna och säger:
Jag har ingenting emot att gå ut i en
valrörelse och tala om vad socialdemokrater
och kommunister gemensamt genomfört.
Ja, den chansen har ju herr
Bengtson haft ända sedan år 1960. Rätt
skall vara rätt — ATP genomfördes av
socialdemokraterna och kommunisterna
gemensamt mot herr Bengtsons och
övriga borgerliga partiers protester.
Om herr Bengtson tror att det ligger
någon speciell politisk finess i att göra
en valrörelse på detta, så var så god:
det har stått till förfogande under alla
de valrörelser vi haft sedan dess.

Jag har lärt mig av erfarenhet att
man försiktigtvis inte bör vara alltför
bestämd när man citerar prognossiffror,
och tyvärr har vi många gånger
ingenting annat än prognossiffror att
röra oss med. Jag tror att jag i mitt
första anförande nämnde — om herr
Bengtson uppmärksammade detta — att
även om 1970 års industriinvesteringar
inte går upp till de 15 procents ökning,
som vi så sent som i maj månad fick
som en trolig prognos, visar en efterhandsgranskning
att 1969 års investeringsökning
låg icke oväsentligt högre
än de siffror som hitintills har redovisats.
De två procent som herr Bengtson
talade om kommer att dementeras och
desavoueras av den konjunkturrapport
som blir färdig om några dagar och i
vilken man kunnat göra denna efterhandsgranskning
mer korrekt.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Öl

.lag vill säga till herr Helén att det
i och för sig hade varit mycket önskvärt
om vi haft nöjet att ha herr Hedlund
med i denna remissdebatt. Han
har under senare år framstått som borgerlighetens
obestridde ledare och politiska
begåvning. Naturligtvis har detta
styrkts ytterligare efter valet i september
i år. Jag är litet gramse på honom
för att jag inte får chansen att ventilera
de politiska problemen med honom i
andra kammaren under denna remissdebatt.
Trots att jag personligen är mycket
god vän med Gunnar Hedlund vill
jag säga att det är något av politisk
nonchalans att en ledare för den borgerliga
oppositionen demonstrativt
överlämnar åt andrahandsmännen att
klara denna debatt. Jag vill inte säga
något ont om andrahandsmännen, men
vid en jämförelse mellan dem och Gunnar
Hedlund har ändå väljarna sagt
ifrån vem som är den store politikern
inom oppositionen.

Vi inom socialdemokratin skulle ha
klarat oss bättre, säger herr Helén, om
herr Sträng hade gått ut och sagt ifrån
att vi skulle få höjda skatter och en
hårdare finanspolitik. Vi tillät oss att
säga att som vi då kunde bedöma läget
fanns ingenting som aktualiserade en
omedelbar åtstramning och att en stramare
finanspolitik inte sakligt kunde
genomföras förrän riksdagen tagit sin
början. Vi reserverade oss för framtiden
och sade att skärpningar skulle
komma om de blev erforderliga. Både
statsministern och jag har uttalat detta
offentligt.

Det kan naturligtvis vara en subjektiv
bedömning från herr Heléns sida
när han säger att det hade gått bättre
för socialdemokraterna om vi med friskt
mod hade gått ut i god tid före valrörelsen
och sagt: Nu kommer skattepaketet
och det ser ut på detta sätt. Den
bedömningen får stå för herr Helén,
som var mycket entusiastisk för detta
och sade att det skulle ha gått mycket
bättre för oss om vi handlat på det sättet.
Jag fick nästan en känsla av att herr

Allmänpolitisk debatt
Helén skulle ha varit mycket glad om
jag hade gått ut tidigare med påföljd
alt det skulle ha gått bättre i valrörelsen
för det socialdemokratiska partiet.
Men det kanske är att dra för långtgående
konsekvenser. Det är möjligt att
herr Helén själv inte tiinkte på sådana
konsekvenser.

Herr Bohman gjorde, herr talman, en
viss reträtt i den intressanta dialogen
om kommande försvarskostnader. Han
ville inte annonsera att han räknade
med högre försvarskostnader. Jag kan
försäkra honom att försvarsfrågan är
laddad med så mycket av traditionella
politiska värderingar och element att
vi kommer att ha skilda uppfattningar
i utspelet till en kommande försvarsuppgörelse
på samma sätt som vi haft
vid alla tidigare försvarsuppgörelser.
Jag tyckte mig finna att herr Bohman
å sin sida tyckte att det var litet olustigt
att ha detta stående i protokollet och
att han därför hade ett behov av att säga
att han egentligen inte har sagt någonting
alls om framtiden.

Men herr Bohman kommer tillbaka
till att vi har en felaktig fördelning.
När vi bedömer våra resursers fördelning
får näringslivet för litet. Jag har
i mitt inledande anförande talat om att
en medelberäkning för hela 1960-talet
visar att staten har varit den blygsammaste
parten på investeringssidan med
en årlig ökning av de statliga investeringarna
på cirka 2,5 procent. De privata
investeringarnas ökning ligger på
det dubbla, och de kommunalas ligger
på det dubbla av de privatas. Siffrorna
är 2,5, 5 respektive 10 procent.

Då förstår jag att herr Bohman säger
att vi har haft en kommunal expansion
som har gått för långt. Den borde ha
hållits igen så att man i stället hade
styrt kapitalmarknadsresurser och arbetskraft
från vårdsektorer, från utbildningssektorer,
från kommunal aktivitet
över på det mera exklusiva näringslivet.
Jag tillät mig erinra om att denna
kommunala expansion är ett resultat av
gemensamma överväganden av politis -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ka samlingsregeringar. Så mycket tror
jag att jag vågar säga, att i den offentliga
redovisning som vi haft för de
svenska väljarna har sannerligen inte
herr Bohman gått ut och talat klarspråk.
Han har nöjt sig med halva beskrivningen
— det har varit för litet
för näringslivet — men han har inte
vågat tala om den andra halvan — att
det har varit för mycket för kommunerna.
Jag tror inte heller att herr Bohman
är beredd att gå ut och säga det
i fortsättningen. Därför blir hela hans
ekonomiska historiebeskrivning en halvhet
i fortsättningen liksom hittills.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har flera gånger
hänvisats till vad centerns partiledare
Gunnar Hedlund har sagt. Han har givetvis
företrätt partiet. Han är inte här,
och jag vill gärna försvara vad som
har skett.

När finansministern talar om 1968
års förslag från Gunnar Hedlund, är det
bara att konstatera att Gunnar Hedlund
vill ha en rörligare politik än vad
regeringen har företrätt. I en situation
där det varit lämpligt har han
också framlagt förslag som varit anpassade
till denna situation. Varför talar
inte finansministern om det förslag
som han hade tidigare, att vi skulle
låta mervärdeskatten träda i kraft den
1 juli? Det var tyst om detta från finansministern
sida. De flesta erkänner
väl i dag att det hade varit en riktig
åtgärd. Men detta kommenterades inte,
och jag har anledning att erinra om
det. Vi kan gärna på varje punkt ta upp
vad Gunnar Hedlund har sagt. Det är
centerpartiets uppfattning som han har
framfört, och den står vi alla bakom.
Det hade säkerligen inneburit en politik
som varit betydligt förnuftigare
än den som förts nu.

Det har tidigare talats om utlandslånet,
som herr Hedlund föreslog. Det
gällde ett utlandslån som skulle användas
för att i andra länder köpa upp

maskiner m. in., och det är en rationalisering
som inte späder på någon inflation
i vårt land. Jag är helt med på att
om man importerar pengar och använder
dem inom Sverige kan det bli en inflationspåspädning,
men inte om man
köper maskiner och annan utrustning
hit.

På samma sätt ser finansministern
mycket ensidigt när han talar om kreditåtstramningen
och tillgången på arbetskraft.
Visst kan det vara en stor
faktor som spelar in där. Men det kan
också vara fråga om krediter som beviljats
för att köpa rationella maskiner,
och detta påverkar inte arbetskraftsbehovet.
Däremot blir en hög ränta investeringshämmande,
som påvisats i Meinanders
bok. Jag tror att vi i många fall
har så höga räntor i dag att det är investeringshämmande
och alltså hindrar
en rationalisering. Man skall inte se
det så ensidigt som finansministern
gjorde i detta fall, utan man måste uppfatta
hela bilden.

Sedan fick jag återigen motta något
invektiv från finansministern. Jag är
”kroniskt sladdrig” i mina uttalanden,
och jag känner ju till finansministerns
sätt att haspla ur sig invektiv. Finansministern
talade för en stund sedan om
”lönestoppet”. Om det var det omedvetna
som spelade in vet jag inte men
han sa så, men jag förmodar att han
menade ”prisstoppet”. Men jag fick inte
någon förklaring till hur det skulle gå
när de industrier som nu med nöd och
näppe kan klara sig måste betala en
lönehöjning. Jag fick inte heller besked
om vad som skall ske med priserna
då. Det avfärdades tämligen lätt i det
förra anförandet. Vi kanske kan få veta
något mera om det.

Om centerns och herr Hedlunds agerande
i valrörelsen vill jag bara säga
— mot bakgrunden av de framgångar
som nämnts för socialdemokraterna i
jämförelse med 1966 — att centern från
1956 under 14 år har ökat från 350 000
till ungefär en miljon röster och från
ungefär 9 procent till ungefär 20 pro -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

cent av valmanskåren. Det är naturligtvis
en tendens som vi gläder oss åt mycket.
Men det socialdemokratiska valnederlaget
nu kan vara, som jag sade tidigare,
ett mene tekel, och då blir det
kanske en annan situation i svensk politik.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jo, herr finansminister,
jag var helt medveten om innebörden i
vad jag sade, att det sannolikt kunde
ha gått bättre för socialdemokratin om
ni hade gått ut till väljarna och sagt
hela sanningen om den ekonomiska politiken.
Jag ser det som något skändligt
att man inte har sådant förtroende för
väljarna att man skall kunna säga dem
sanningen inför ett val. Det har ju i
många situationer tidigare under åren
varit herr Strängs personliga styrka att
han har vågat och velat säga även impopulära
saker i kritiska ögonblick.
Men denna gång var finansministern
inte mäktig den självprövningen, och
sannolikt blev det en av anledningarna
till ert valnederlag. Det blev tyvärr i
viss mån också ett nederlag för demokratin.
Jag skulle ha kunnat bära att
det hade blivit ett mindre nederlag för
socialdemokratin och kanske rent av en
röstmässig framgång för socialdemokratin,
om det också hade blivit en framgång
för grundläggande demokratiska
tankegångar.

Sedan ironiserar finansministern över
att väljarna så klart har utpekat Gunnar
Hedlund som den stora politiska
begåvningen. Visst är det så. Det är
ingen tvekan om att herr Hedlund drog
kolossalt många väljare i valrörelsens
slutskede. Men vad vi inte fått klart för
oss, vad vi bara kan ha personliga uppfattningar
om just nu, det är: vad är
huvudskälet till socialdemokratins tillbakagång?
Är det, som så många säger,
statsminister Palme och hans överslag
under valrörelsen? Eller är det helt enkelt
att Gunnar Sträng denna gång,
kanske rent av för första gången, inte

(>:i

Allmänpolitisk debatt
vågade följa sin egen politiska huvudlinje
och säga sanningen till väljarna?
Min tro är att finansministern har mycket
stor del i den socialdemokratiska
tillbakagången detta år.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag förut i
denna kammare har återgett det gamla
talesättet, att om två intelligenta människor
skall kunna debattera med varandra
—- finansministern i varje fall är
ju intelligent — då krävs det antingen
att de missförstår varandra eller att de
talar om olika saker. Jag tycker att den
debatt som finansministern och jag haft
bekräftar detta.

Slutsatsen av mina uttalanden om
försvarsutredningen, säger finansministern,
är att jag egentligen ”inte har sagt
någonting alls”. Jag har sagt mycket
när jag har sagt att jag inför rykten om
att försvarsutredningen skall vara bunden
bär krävt att försvarsutredningens
ledamöter skall ha full handlingsfrihet.
Det tycker jag är väsentligt. Nu gillar
tydligen inte finansministern att det
skall vara full handlingsfrihet, och det
är därför han avsiktligt missförstår mig.

Jag kommer tillbaka till investeringarna.
Vi har i vårt land investerat mindre
än våra resurser möjliggör. Vi har
under de senaste fem åren investerat
mindre än man genomsnittligt gjort ute
i Europa. Då pekar finasministern på att
de statliga investeringarna är -så och så
stora och att de kommunala investeringarna
är så och så stora. Men finansministern
underlåter att ta upp bostadsbyggandet,
och finansministern underlåter
att peka på att de kommunala investeringarna
i mycket stor utsträckning
beror på statliga direktiv, statliga bestämmelser
och statliga föreskrifter. Det
sätt på vilket vi bedriver vårt bostadsbyggande
och hela bostadspolitikens inriktning
leder till att vi i dag förbrukar
större resurser på bostadsbyggandet än
vi skulle behöva göra. Vi skulle med
andra ord med en annan politik nå

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
samma resultat till lägre priser. .lag kan
bara peka på att självfinansieringen i
vårt bostadsbyggande gått ner avsevärt
under de senaste årtiondena.

Finansministern säger att jag inte talar
klarspråk. Jag vågar inte, menar finansministern,
gå ut och säga ifrån att
man skall begränsa andra sektorer så att
investeringarna får mera.

Finansministern har ju själv förklarat
att näringslivets investeringar måste
öka, men han har inte talat om hur det
skall gå till. I så fall skulle vi alltså
båda två vara i samma båt. Men vårt
parti har i så måtto fört klarspråk som
vi år efter år begärt att statsmakterna
skall acceptera en allmän principiell
målsättning av innebörd att den offentliga
sektorn i sin helhet i princip inte
skall öka snabbare än vad som motsvarar
ökningstakten på landets tillgängliga
resurser. Hade det accepterats, hade
vi inte behövt ha den debatt som
ägt rum här i dag. Vi skulle ha befunnit
oss i ett avsevärt bättre läge och inte
behövt laborera med de regleringspaket
som nu ligger på bordet och de ytterligare
regleringar som med säkerhet
kommer den 1 januari. Vi får väl se!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har hållit på i
längsta laget, men jag föreställer mig
att detta är mitt sista inlägg.

Varför, säger herr Bengtson med den
envishet som är honom egen, kommenterar
inte finansministern herr Hedlunds
förslag om en tidigareläggning
av omshöjningen till den 1 juli? Jag
gav ju i mitt första anförande en lång
utläggning av varför jag betraktade
detta förslag som omöjligt. Inte skall
jag väl behöva upprepa det? Låt mig
rekommendera herr Bengtson att läsa
det preliminära protokollet när det
kommer. Då uppklaras alla missförstånd
på den punkten. Där finns förklaringarna.

Jag vill bara säga detta: Skulle den
momshöjning som nu sker den 1 ja -

nuari 1971 ha trätt i kraft den 1 juli
1970 skulle prisstegringen i år inte ha
stannat vid 6 procent, utan den skulle
ha legat mellan 9 och 10 procent. Jag
vill inte vara så elak att jag säger att
det skulle ha varit gefundenes Fressen
för herr Bengtson i valdebatten, men
höjningen hade ur andra synpunkter
inte varit önskvärd. Dessa synpunkter
angav jag klart och tydligt. Vi har under
detta år levt med en oerhört stark
press från den fackliga organisationssidan.
Statstjänare har sett hur deras
reallön under året försämrats genom
den prisstegring vi haft under 1970.
Att man har respekt för träffade avtal
och överenskommelser är mycket värt,
och det är ett olustigt perspektiv att
få rader av vilda konflikter. Vi har
med möda hållit poliserna inom lag och
förordning under de senaste månaderna.
Det finns rader av andra statstjänarförbund
som befinner sig i samma
situation, kanske i en ännu värre. Jag
tror att vi hade löpt stora risker på
den offentliga sektorn om vi följt Gunnar
Hedlunds hastigt framkastade förslag,
som han emellertid aldrig kom
tillbaka till för att driva som en konkret
linje i valrörelsen och som skulle
ha lett till att vi fått dras med en prisstegring
vilken skulle varit 3—4 procent
högre än vad vi nu har. Här har
jag en annan uppfattning än herr
Bengtson, och jag är rätt övertygad om
att herr Bengtson, när han tänker närmare
på dessa frågor, kommer fram till
ungefär samma uppfattning som jag.

Jag kan säga till herr Helén att de
impopulära ting som skett här i landet
har jag under mina 15—16 år som finansminister
i allt väsentligt svarat för.

(Herr Helén (fp): Det är just det jag
säger.)

Jag har lagt fram dem under vildsinta
protester och en våldsam kritik från
herr Heléns föregångare som partiledare
— och det är ju ett par stycken
— under alla dessa år. Herr Helén har
ju inte varit med så länge att han har
hunnit med allt det där, men han kom -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

mer förmodligen också att hinna med
det om han får leva och ha hälsan.

Ni i folkpartiet har sannerligen inte
någon som helst anledning att tala om
eller försöka mästra mig och säga: Varför
inte mera kurage hos finansministern?
Det har varit tillräckligt mycket
kurage hos finansministern, och det
kommer även att finnas så mycket kurage
i fortsättningen att ni kommer att
få vrida er och protestera och ösa er
galla över finansministern när dessa
synbara tecken på kurage i framtiden
kommer i dagen, liksom vid detta tillfälle.

Det är, herr Bohman, naturligtvis litet
för tidigt att resonera om försvarsuppgörelsen.
Den kommer så småningom
upp på vårt program, och vad jag
har anfört i mina tidigare inlägg är jag
ganska övertygad om kommer att slå
in. Herr Bohman kommer inte att gilla
den linje som regeringen går fram med
när det gäller försvarets omkostnader.
Oavsett om det sker i form av ett offentliggörande
i något mer institutionaliserat
och förberedande sammanhang
eller om det tar sig uttryck i att
regeringen efter gammalt hederligt
mönster bara lägger en proposition på
riksdagens bord och ingenting annat —
även det kan ju hända — så kommer
han inte att tycka om vår linje.

Säg nu inte för mycket, herr Bohman,
i fortsättningen! Förbehåll sig
rätten att kritisera ett kommande försvarsanslag!
Jag tror att herr Bohman
annars får det ännu besvärligare i sitt
parti än det just nu är.

Det avgörande, säger herr Bohman,
är att vi har låtit den offentliga sektorn
expandera snabbare än tillväxten i nationalprodukten.
Ja, det har vi låtit den
göra, ibland på bekostnad av den privata
konsumtionen som bl. a. under år
1970 får finna sig i att tillgodogöra sig
en mindre del av den ekonomiska tillväxten
än vad denna representerar. Vi
har regelmässigt låtit den statliga sektorn
finna sig i att få en mindre del,
medan den kommunala sektorn har va -

Nr 34 65

Allmänpolitisk debatt

rit expansiv. Herr Bohman anser att
andra områden har fått för mycket, att
exempelvis bostadsbyggandet för närvarande
är för dyrt. Han attackerar
inte omfattningen av bostadsbyggandet.
Det är kanske litet för politiskt besvärligt
för honom, men han attackerar
själva bostadsbyggandet och säger att
det sker på oekonomiska premisser och
att en annan politik skulle innebära att
vi fick fram lika många bostäder för
mindre pengar. Det måste vara tanken
i herr Bohmans argumentation. Där tar
emellertid herr Bohman på sig utfästelser
som han inte har någon möilighet
att stå för.

Vi lägger ned all vederbörlig energi
på att göra bostadsbyggandet rationellt
och effektivt. Arbetstakten inom bostadsbyggandet
har inte någon motsvarighet
annorstädes. Upphandlingen
sker i stora former och ger följaktligen
möjligheter till en prispress. Vår planering
skapar också möjligheter för en
hyfsad ekonomi i byggandet men, och
det är slutsumman i herr Bohmans
argumentation, om vi kommer tillbaka
till den gamla tiden när vilken byggmästare
som helst fick dyka upp och
bygga i den s. k. heliga och fria konkurrensen,
då skulle den bostadspolitiska
utvecklingen ge alla dessa möjligheter
och favörer. Jag tror inte på det,
och herr Bohman kommer inte att
kunna övertyga denna eller någon annan
kammare om det riktiga i sina
slutsatser.

Nu kan vi inte, herr Bohman, fullfölja
denna debatt eftersom vi har profiterat
här under så många timmar. Men
herr Bohman kan ta upp frågan om
den kommunala expansionen inom de
samhällsekonomiska möjligheternas
ram. Där tangerar man så ömtåliga frågor
som den kommunala suveräniteten,
den kommunala beskattningsrätten och
mycket annat. Jag tror emellertid att
vi under 1970-talet på ett annat sätt än
tidigare helt enkelt av utvecklingen
tvingas in i bedömningar från centralt
håll över den kommunala expansionen

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

i starkare utsträckning än vad som
hittills har varit fallet. Jag kan ge herr
Bohman ett medgivande så långt.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Resultatet av valet till
den nya enkammarriksdagen blev en
markant framgång för vänsterpartiet
kommunisterna genom att vi tog tillbaka
merparten av de förluster vi åsamkades
år 1968. Försöken från de övriga
partierna att räkna ut oss från representation
i den svenska riksdagen kom
av sig redan efter några timmar på
valnatten.

Samtidigt som vi konstaterar framgången
för vårt parti är det viktigt att
slå fast betydelsen av denna för regeringsfrågan.
Genom vår framgång förhindrades
tillkomsten av en borgerlig
regering trots att den samlade borgerligheten
gjorde ett av sina bättre val
och ett tag såg taburetterna hägra. Vi
hävdade under hela valrörelsen att bästa
sättet att förhindra ett borgerligt
övertagande av regeringsmakten var att
rösta på vänsterpartiet kommunisterna.
Det visade sig också vara ett riktigt argument
i valkampen. Trots att vi genom
vår röstökning på närmare 100 000 röster
inte lyckades kompensera den röstförlust
på ca 165 000 röster som socialdemokraterna
fick vidkännas, kan vi
notera en allmän vänstertendens i valet.

Inom det borgerliga blocket har en
förskjutning ägt rum mot centerpartiet,
och samtidigt bär arbetarrörelsens röstande
gått i riktning mot vårt parti. Jag
säger detta med vänster i samband med
centern med en viss reservation, eftersom
centern i långa stycken agerar
ungefär som Vennamopartiet i Finland,
om vilket man knappast kan säga att
det är ett vänsterparti.

Vi betraktar utgången av valet som
en framgång för den politik som vi förde
fram i detta val. Vi ställde frågor
i förgrunden som var väsentliga för
löntagarna. Till skillnad från de övriga

partierna ställde vi konkreta krav i
dessa frågor. Kampen mot prishöjningarna
prioriterades från början som en
huvudfråga, och vårt krav om prisstopp
och prissänkning liksom kravet om slopande
av moms på livsmedel fick också
genom de chockhöjningar som genomförts
under året mycket stor genomslagskraft
hos väljarna. Trots försök
från såväl regeringspartiet som från de
borgerliga partierna att låta valrörelsen
handla om oväsentligheter och personfrågor
tvingades debatten in på framför
allt frågorna om priser, hyror och
skatter.

Vårt parti hade ensamt ett alternativ
till regeringens skatteförslag som
genomdrevs av regeringen i samarbete
med de borgerliga partierna. Vi var som
bekant ensamma om att kräva att bolagen,
de stora förmögenheterna och arven
skulle beskattas hårdare. Vi var ensamma
om att vid det tillfället motsätta
oss en höjning av momsen som ytterligare
kommer att driva priserna i höjden
vid årsskiftet. Regeringen tvingades
genom opinionen och genom prisutvecklingen
att mitt under valrörelsen genomföra
vårt förslag om prisstopp —• dock
begränsat till vissa varor. För några
veckor sedan kom så beslutet om prisstopp
på samtliga varor — ett beslut
som vi anser vara helt riktigt även om
det allmänna prisstoppet borde ha genomförts
med en gång. Man hade då
förhindrat de prishöjningar som har ägt
rum de sista månaderna på varor som
icke ingick i det tidigare beslutet.

Herr talman! Låt mig bara innan jag
går vidare säga ett par ord om centerns
slitstarke gruppledare i denna kammare.
När den gamle pålitlige antikommunisten
Torsten Bengtson börjar hojta om
kommunisternas roll i fortsättningen,
ifrågasätter vår demokratiska ledighet
och påstår att vår bekännelse till demokratin
är bara en läpparnas bekännelse,
är det ganska meningslöst att be
herr Bengtson läsa innantill i vårt partiprogram
om vad vi säger i dessa frågor.
Med den debattmetod som herr

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Bengtson är en sä lysande exponent för
behöver man bara påstå att man själv
bar rätt och meningsmotståndarna har
fel, så har man kommit ifrån all övrig
bevisföring. Vi känner herr Bengtson
vid det här laget, och jag begär inte att
han skall prestera ett sakligt och logiskt
resonemang. Jag beklagar bara att så
många skall behöva vänta ända till
den 1 januari 1971 för att få höra centern
i allmänhet och herr Bengtson i
synnerhet tala om att det är centern
som har varit först med alla idéer och
alla förslag som diskuteras i den svenska
riksdagen.

Vad gäller herr Bengtsons antikommunism
så vill jag bara uppmana honom
att läsa Dagens Nyheter för i dag,
så kan han se hur hans partivänner i
Stockholm uppfattar ett samarbete med
kommunisterna. Jag ifrågasätter om
hans antikommunism är utvecklad ens
i det egna partiet.

På en punkt måste jag ställa en konkret
fråga till herr Bengtson, när han
talar om statliga ingrepp i avtalsrörelsen.
Är den stabiliseringskonferens eller
rundabordskonferens som är ett av herr
Bengtsons nya fräscha nummer i svensk
politik ägnad att försöka framtvinga ett
lönestopp i den kommande avtalsrörelsen?
Jag tror att det är fler än jag
som är intresserade av att få ett klart
besked på den punkten. Så långt frågan
om herr Bengtson och centern.

Alltsedan valnatten har det spekulerats
över den roll vårt parti och vår
kommande riksdagsgrupp på 17 ledamöter
kommer att spela i forsättningen.
Till dessa spekulationer vill jag säga
följande. Vårt parti kommer i fortsättningen
att fullfölja den politik som har
dragits upp på partikongresser och konferenser
och som vi gått till val på. Vi
kommer att föra en självständig politik
både i och utanför riksdagen i enlighet
med detta.

Trots regeringspartiets förluster i valet
anser vi med hänsyn till nuvarande
politiska läge att socialdemokraterna
ensamma bör bilda regering. Något an -

Allmänpolitisk debatt
nät alternativ finns inte för närvarande.
Vi är starkt kritiska gentemot socialdemokratins
politiska huvudlinje, som
innebär samarbete med storfinansen,
men en borgerlig regering skulle ur löntagarnas
synpunkt vara ett sämre alternativ.
Vi kommer därför inte att medverka
till en borgerlig regering, men
vi förutsätter därvidlag att socialdemokraterna
är av samma mening.

Men vi vill samtidigt varna både socialdemokraterna
och de borgerliga partierna
för att försöka bedriva något
slags politisk poker i regeringsfrågan.
Vi kommer inte att låta oss dras in i något
sådant spel över huvudet på väljarnas
i val uttalade mening.

Vad gäller den diskussion och de
spekulationer som förekommit om sammansättningen
av riksdagsutskotten efter
nyår så anser vi det vara självklart
att utskotten skall spegla sammansättningen
i den nya riksdagen. Där blir
det som bekant så att socialdemokrater
och kommunister gemensamt har majoritet
gentemot de borgerliga partierna.
Det bör alltså komma till uttryck i
utskottens sammansättning.

Valresultatet kan uppfattas som ett
krav från väljarna att politiken skall
läggas några streck åt vänster. Därför
är det ganska häpnadsväckande för att
inte använda ännu starkare ord att regeringen
en månad efter valet kommer
med förslag om ytterligare skärpning av
de indirekta skatterna utöver redan
fattade beslut om höjning av mervärdeskatten.
I valrörelsen nämndes inte ett
ord om detta, och det statsfinansiella
läget har inte under månaden efter valet
förändrats på ett så avgörande sätt
att behovet av skatteskärpningar kunnat
uppstå under den tiden.

Väljarna har inte röstat för nya skattehöjningar.
Tvärtom har kravet om
lindring av den indirekta beskattningen
vunnit ökad anslutning bland opinionen
särskilt under valrörelsen.

Vi godkänner inte resonemanget att
det skulle finnas ett köpkraftsöverskott
bland vanliga löntagare, eftersom pris -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

stegringarna redan pressat ned löntagarnas
reallöner och levnadsstandard
och därigenom redan inneburit en kraftig
begränsning av den köpkraftiga
efterfrågan hos majoriteten av folket.
Om det i dagens läge finns något s. k.
efterfrågeöverskott, finns det hos helt
andra grupper än löntagarna, nämligen
hos de stora inkomsttagarna, de stora
förmögenhetsägarna, spekulanterna, bolagen
och finanskapitalet.

I stället för att ytterligare skärpa den
indirekta beskattningen bör man enligt
vår mening mildra densamma för låginkomstgrupperna
och barnfamiljerna.
En viktig åtgärd är därvid att helt befria
alla livsmedel från mervärdeskatt.
Vi noterar i dag att en stor grupp inom
centern nu är inne på samma tankegångar,
och vi hälsar dem naturligtvis
välkomna till denna uppfattning, även
om det hade varit bättre om herr Ferdinand
Nilsson och andra tänkt på detta
redan i maj, när regeringen och de
borgerliga partierna var helt överens
om att höja mervärdeskatten.

Herr talman! EEC-frågan blev ingen
huvudfråga i valrörelsen, även om vårt
parti markerade sin inställning genom
att uttala vårt bestämda motstånd till
varje form av anslutning till EEC. Det
är helt uppenbart att regeringen fallit
undan för de borgerliga partierna och
näringslivet när det gäller argumenteringen
beträffande en svensk EEC-anslutning.
Från de partier och de kretsar
som hela tiden aktivt arbetat för en
svensk anslutning har argumentet varit
hotet om nära nog ekonomisk ruin om
vi inte kommer med. Vi tycker därför
att det är oroande att regeringen under
senare tid har börjat föra en aktiv politik
för att vinna anslutning till EEC
samtidigt som man försöker få detta
till att bil en fråga höjd över partierna
och i hela valrörelsen nogsamt undvek
debatt om följderna, om en svensk anslutning
blir verklighet.

Från vårt parti har vi hela tiden
hävdat att det behövs inga förhandlingar
för att utröna om en anslutning

är förenlig med vår neutralitetspolitik
och alliansfrihet. Trots att man från anhängarna
till en svensk EEC-anslutning
försöker reducera frågan om EEC:s politiska
målsättning kommer man inte
förbi att EEC:s målsättning är en politisk
union. Därom vittnar hela raden
av yttranden från ledande politiker inom
EEC-länderna som ingalunda sticker
under stol med vad det är fråga om.
Walter Hallstein t. ex., tidigare chef för
den kommission som är EEC:s högsta
administration, myntade begreppet trestegsraket,
innebärande att EEC-staterna
ingår i en union som utvecklas i tre
etapper: först en tullunion, därefter en
ekonomisk union och slutligen en politisk
union.

Man kommer heller inte förbi Bonndeklarationen
från 1961 som talar om
att ”man förbinder sig att hålla regelbundna
sammankomster i syfte att utbyta
åsikter, sinsemellan avstämma sin
politik och komma fram till en gemensam
uppfattning för att befordra Europas
enande politiskt, och därmed stärka
Atlantpakten”. Detta är klara besked
om Romfördragets innehåll och målsättning,
och det framstår därför som
något av ett önsketänkande när regeringen
nu fullföljer den mening man
gav uttryck för i en regeringsdaklaration
1967 där man sade: ”Det är emellertid
möjligt att sådana förändringar
skett inom EEC att när förhandlingar
kan bli aktuella de svenska utrikespolitiska
intressena lättare kan tillgodoses
än vi förutsåg 1962.”

Mot detta står dock deklarationer
och dokument som Wernerrapporten
och Davignonöverenskommelsen som bekräftar
EEC:s politiska målsättningar.

Ingenting har ändrats i Romfördragets
text. Ett av de argument som EECanhängarna
använder för att nedvärdera
överstatlighetens betydelse i EEC är
den s. k. Luxemburgöverenskommelsen
som man anser skulle ha ”vattnat ur”
överstatligheten.

Luxemburgöverenskommelsen slöts
1966 och markerade slutet på en kris -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

period i EEG som orsakats av motsättningar
mellan Frankrike och övriga
medlemsstater. Underlag för förhandlingarna
var vissa preciserade franska
krav beträffande jordbruksfrågans lösning.
Men det bör observeras alt de
franska kraven den gången inte var
formulerade så att någon ändring av
Romfördraget skulle behöva bli följden.
Kraven gick ut på att majoritetsbeslut
i ministerrådet ej skulle få fattas i frågor
av ”vital” betydelse för ett medlemsland.
Ett land skulle inte kunna
röstas ner i en fråga som av detta lands
regering ansågs vara av ”vital” betydelse
för landet i fråga. Resultatet blev
att man till sist endast kunde konstatera
enighet så långt att man i ”vitala”
frågor skulle göra allt för att nå en
kompromisslösning, men man var oenig
om vad som skulle göras då en sådan
inte var möjlig.

Den rimliga tolkningen av Luxemburgöverenskommelsen
är att majoritetsregelns
användande i rådet vid beslut
i för ett eller flera medlemsländer
”vitala” frågor sköts på framtiden och
att Frankrike därmed skapade sig en
viss tillgång att avyttras vid tillfälle —
inte att överstatligheten på något sätt
skulle ha ”gått ur” EEC.

Till detta skall också noteras att vad
som är en vital fråga eller inte kan
komma att avgöras av en eventuell
borgerlig regering i ett eventuellt EECanslutet
Sverige under förhållanden
som gör att ett beslut i rådet med bindande
verkan kan vara fattat utan att
den svenska opinionen har haft någon
som helst möjlighet att ta ställning till
frågan.

Det är framför allt kombinationen av
tre av Romfördragets regler som kommer
att spela en avgörande roll vid en
EEC-anslutning, nämligen reglerna om
arbetskraftens fria rörlighet, om den
fria etableringsrätten och om de fria
kapitalrörelserna. Men det måste ur näringspolitiska
synpunkter vara lika allvarligt
att Sverige vid en anslutning
skulle komma att dras in i den oerhör -

Allmänpolitisk debatt

da koncentrationsprocess som pågår
inom EEC. Företagskoncentrationen
rymmer våldsamma strukturproblem
som är svåra att lösa redan i en nationellt
planerad social arbetsmarknadsoch
näringspolitik och praktiskt taget
helt omöjliga att bemästra i ett system
där statliga ingripanden över huvud
taget kriminaliseras. Kommer vi med i
EEC, är det klart att vi tvingas föra en
ekonomisk politik lik den som förs i
Västeuropa för övrigt, vilket innebär
att vi förlorar möjligheten att föra en
egen aktiv näringspolitik.

Dessa tre komponenter i kombination
med den starkt ökade koncentrationsprocessen
och den ökade specialiseringen
innebär att en central planering
av samhällsekonomin blir
omöjlig att genomföra — en planering
som i dag uppenbarligen förefaller vara
viktigare än någonsin.

Regeringen och de borgerliga partierna
säger att de söker anslutning till
EEC ”med förbehåll för den svenska
neutralitetspolitiken”. Men vill man
neutralitet, då måste man vara herre i
eget hus. Neutralitet kräver att svensk
politik avgörs i Sverige, inte i Bryssel
av en organisation som EEC, där flertalet
medlemsländer är med i NATO.

Hur kretsarna inom näringslivet ser
på innehållet i neutralitetspolitiken gav
bl. a. en TV-enkät klart besked om som
genomfördes för tre år sedan i samband
med den EEC-debatt som pågick
då. Enkäten visade att ”en fjärdedel
av näringslivets toppmän ansåg att
neutralitetspolitiken kan rubbas, om
detta krävs, för att vi skall kunna gå
med i EEC, och att en majoritet av de
tillfrågade anser att regeringen fäster
för stort avseende vid neutralitetspolitiken”.

Synen på neutralitetspolitiken är
alltså olika bland EEC-anhängarna här
i landet.

För vår del anser vi att Sverige inte
för någon konsekvent neutralitetspolitik
så länge man vägrar bryta med juntan
i Saigon och så länge man vägrar

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

erkänna folkets regering i södra Vietnam,
vidare så länge man vägrar erkänna
Tyska demokratiska republiken
och Koreanska folkrepubliken. Enligt
vår mening kommer medlemskap i EEC
att innebära avsteg från en alliansfri
linje. Vi kommer bl. a. att tvingas bidra
till EEC-ländernas kolonialistiska Afrikapolitik
och deras hjälp åt fascistjuntan
i Grekland.

Vänsterpartiet kommunisterna kommer
därför att konsekvent bekämpa
varje form av anslutning till EEC och
kommer därvid att samverka med andra
organisationer, grupper och enskilda
som också bekämpar en svensk anslutning
till EEC.

Vi underskattar ingalunda de problem
som kan uppstå om Sverige hamnar
utanför EEC. Därför tror vi att det
är angeläget att den svenska EEC-debatten
vidgas så till vida att vi också
får en debatt om de olika alternativ till
en svensk EEC-anslutning som kan bli
aktuella.

Vi anser att sådana alternativ måste
bygga på principen om handel mellan
suveräna stater världen över, reglerad
genom internationella överenskommelser
vilka tar berättigad hänsyn till de
fattiga ländernas utvecklingsbehov.
Sverige har en stor produktion av betydelsefulla
varor och är en stor marknad.
Vi kan fortsätta att utveckla handeln
med andra länder utan att sälja
vår självbestämmanderätt. Vårt partis
ståndpunkter till de internationella solidaritetsfrågorna
är kända sedan tidigare.
Trots att vi som politiskt parti är
ensamma om exempelvis krav om erkännande
av den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam och
om ovillkorligt stöd åt nationella och
sociala befrielserörelser, kunde vi under
den senaste valrörelsen märka att
dessa frågor utanför riksdagen väcker
mycket stark anklang. Opinionen i dessa
frågor växer också i takt med de
krigsförbrytelser som USA begår mot
folken i Indokina.

Nya vittnesmål om dessa förbrytel -

ser har framlagts av den internationella
undersökningskommissionen som
under fyra dagar varit samlad i Stockholm.
Denna kommission finner att de
framlagda vittnesmålen styrker följande
förbrytelser:

USA fortsätter massbombardemang
från luften mot civilbefolkning i Indokina
— de båda Vietnam, Laos och
Kambodja. USA bryter därigenom mot
Haag- och Genévekonventioner där sådana
massbombningar mot civila
stämplas som krigsförbrytelser.

Den omfattande amerikanska användningen
av kemiska vapen i Sydvietnam
strider mot internationellt accepterade
regler och lagar.

Civilbefolkning utsätts för terror i
form av massmord, deportationer och
s. k. rensningsaktioner i strid mot 1949
års Genévekonvention.

USA begår folkmord i Vietnamkriget.
Kommissionen framhåller att massakrer
som den i Song Mv inte är enstaka
händelser utan en vanlig metod i
krigföringen, och man säger att ansvaret
för händelser som Song My ligger
hos dem som sanktionerar dylika massakrer
samt tränar och instruerar de
styrkor som deltar. Ytterst ansvarig är
naturligtvis den amerikanska statsledningen
med president Nixon i spetsen,
samma president som vårt lands statsminister
utan att tveka anser sig kunna
äta middag med samtidigt som nya fakta
om USA:s folkutrotning presenteras
här hemma.

Herr talman, låt mig till sist upprepa
de krav som vårt parti och en växande
opinion kräver av regeringen:
Erkänn den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam och samma
regerings åttapunktsprogram, i vilket
slås fast att man eftersträvar en fredlig
lösning av Vietnamproblemet som
är grundad på respekt för det vietnamesiska
folkets grundläggande nationella
rättigheter och det sydvietnamesiska
folkets rätt att bestämma över sig
självt.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Boken ”Svenskarna och
deras hövdingar” av Verner von Heidenstam
var redan under min skoltid
inbunden i rött band. Fortfarande är
hövdingarna röda, men svenskarna är
det i allt mindre utsträckning. Resultatet
av valkampen 1970 är ett uttryck
härför.

De stridsfanfarer som socialdemokraternas
härold, Sten Andersson, i valrörelsens
början lät skalla ut över landet
förmådde inte elda väljarmassorna. Den
store hövdingen som med svajande
hjälmbuske stormade ut över den byråkratiska
borgens vindbrygga till en, som
man trodde, oförliknelig Olofsgata hade
inte heller lycka med sig. När högst
densamme under kampens slutskede å
det förskräckligaste hotade sin av
inånga duster härdade huvudmotståndare
från de stora skogarna blev det
ännu mera uppenbart att slaget var förlorat.
Det visade sig senare att inte ens
den kraftige väpnaren Gunnar Sträng
på sin ardennerhingst kunde förhindra
att anföraren bröt lansen. En fredlös
vid namn Herman fick bli den som
lämnade första hjälpen. Eggande fanfarer
och färggranna hjälmbuskar är
tydligen inte tillräckliga om det gäller
en strid på den tröga verklighetens
mark.

Det bildspråk jag här använt är valt
uteslutande därför att såväl herr Palme
som herr Holmberg lär ingå i kavalleriets
reserv. Nu tillbaka till den oratoriska
stil som är detta hus förbehållen.

Herr talman! Många försöker var och
en från sin utgångspunkt att analysera
valet 1970. Vare sig man gjort framgångar
eller drabbats av bakslag har
man givetvis anledning att dra lärdomar
och försöka utröna vad det nya
parlamentariska läget kan leda till.
Mycket har blivit annorlunda — jag vill
inte sträcka mig så långt som att säga
att ”ingenting är som förut”. Socialdemokraterna
har dock knappast under
hela efterkrigstiden varit i en sådan si -

Allmänpolitisk debatt
tuation som för närvarande. Det kan då
konstateras att regeringen sitter kvar
inte tack vare egen kraft och förmåga
utan på grund av stöd från vänsterpartiet
kommunisterna. Det är följaktligen
på en svag och osäker grund som statsminister
Olof Palme efter nyår kommer
att regera. Om regeringen i framtiden
hellre kommer att låta sig styras av
strömningar från vänster och ett litet
parti på vänsterkanten —• ja, det är ju
inte längre så litet — än att lyssna till
folkets breda lager, den frågan vill nog
ingen besvara i dag. Det återstår att se.

Medan valvindarna växlat för alla
andra partier under de senaste tio åren
har centerpartiet oavbrutet stärkt sin
ställning. Valets verkliga kraftmätning
stod mellan centerpartiet och socialdemokraterna,
och det råder inget tvivel
om vilket parti som segrade. Den mästerliga
insats Gunnar Hedlund gjort i
valrörelsen vill jag gärna notera. Att
vår politik attraherat ett ökat antal väljare
är lika ostridigt.

För centerpartiets del ser vi det ökade
förtroendet för vår politik som ett
krav på oss till medverkan för att samhället
allvarligt tar itu med den orättvisa
som ligger i den regionala obalansen,
den brist på decentraliserad beslutanderätt,
den miljöförstöring o. s. v.
som alltmer uppfattas som stora problem.

Väljarna har sagt att de vill ha en
starkare ekonomisk och social trygghetspolitik
som tar hänsyn till alla och
inte minst dem som har det sämst ställt.
Regeringens tal om att föra en stark
ekonomisk politik har blivit rätt mycket
av den tama huskatten, och de som försökt
framställa finansminister Sträng
som ett lejon i det här avseendet har
tydligen inte något utvecklat sinne för
proportioner. Före valet utmålade regeringen
den ekonomiska situationen i
ljusa färger medan verkligheten gick åt
motsatt håll på färgskalan. De åtgärder
för en åtstramning som finansministern
vidtagit efter valet har visat att centerpartiet
haft rätt i sina bedömningar.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
Det är bara så att regeringens åtgärder
kommit för sent. Man har kastat in jästen
efter degen. Produkten har nu blivit
en hårdsmält föda för både svenska
folket och dess näringsliv. Vårt krav
har varit att man måste sätta in åtstramningsåtgärderna
i tid och då sätta in de
finanspolitiska åtgärder som finns att
tillgå. Regeringen har i stället låtit allt
bero, nästan som om man hoppats att
övernaturliga krafter skulle lösa problemen.
Under tiden har kreditåtstramningen
och den skyhöga räntan drivit
många av våra mindre och medelstora
företag mot undergångens brant. Jag
vill inte beskylla regeringen för att medvetet
vilja vara med om att på detta sätt
operera bort en viktig del av vårt näringsliv.
Det skulle vara onaturligt av
en regering. Orsaken finns nog i stället
att söka i en bristande vilja att föra en
bättre planerad ekonomisk politik och
näringspolitik.

Det viktiga är nu att planera för
framtiden och se hur vi skall kunna
motverka de konsekvenser som oundvikligen
följer av den förda ekonomiska
politiken.

Även om landet i sin helhet kan gå
ljusare konjunkturer till mötes, kommer
problemen att kvarstå på många håll i
landet. Flertalet av nedläggningshotade
företag finns ute i glesbygderna och
utanför storstadsregionerna. Det är ett
hot mot syselsättningen och servicen i
dessa områden. Under ett tjugotal år har
centerpartiet drivit kravet på aktiv lokaliseringspolitik.
Vi har också föreslagit
etableringskontroll för storstadsområdena
och här fått med oss socialdemokraterna
i viss utsträckning genom
den proposition som i går lades på
riksdagens bord. Men i fråga om sådana,
som vi ser det, effektiva medel i
regionalpolitiken har vi inte fått klara
besked från de övriga partierna, trots
att man från alla håll talade sig varm
för Norrlandsfrågorna under valrörelsen.
I konsekvensens namn bör man
från dessa partier rimligen ge besked

om var man står även när det gäller
storstadskoncentrationen.

Många och vackra ord sägs ofta om
rättvisa och jämlikhet mellan olika
grupper i vårt land och om solidaritet
mellan folken. Det kan i det sammanhanget
vara på sin plats att trots allt ge
en eloge åt statsminister Olof Palme —
och jag är glad att kunna göra det —
för hans, som vi hoppas, verklighetsvisionära
inställning till jämlikhetsfrågorna
när det gäller rättvisa mellan folken
i vår värld. Verklighetsvisionen om
jämlikhet mellan människor och grupper
i vårt eget land behövs också men
är inte lika ofta uttalad.

Inom centerpartiet har vi alltid värnat
om de små människornas rätt gentemot
de starkare, dessa som har den
höga rösten. Låginkomsttagarna, de som
lever under svåra ekonomiska och sociala
omständigheter, de som försöker
överleva i en glesbygd och de som känner
materiell och livsmässig otrygghet
i storstadens labyrinter, måste uppmärksammas
mera. Men vad hjälper
ord, ord, ord om man inte sätter verklighet
bakom dem. Vårt parti har påyrkat
kraftåtgärder för att skapa sysselsättning
för god service och en dräglig
arbetsmiljö över hela landet. Men År
efter år har koncentrationen av näringsliv
och befolkning ökat därför att
de centrala statsmakterna t. ex. fördelat
väganslagen så, att de blivit en uppmuntran
för storstadsområdena, men
allmosor för svagare delar av landet.

Vi har från centern sedan länge krävt
rättvisa i fråga om pensionsåldern, och
vi har sagt att det är fel att de som har
de tyngsta, smutsigaste och obekvämaste
arbetena och som dessutom har den
längsta arbetstiden också skall ha den
högsta pensionsåldern. Samma sak har
krävts av flera av LO:s fackförbund.
Nu har regeringen lovat att göra någonting
genom en utredning, men det
finns ännu inga synbara tecken på resultat.
Att man inte har velat tala så
mycket om denna jämlikhetsfråga från

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

övriga partier är verkligen inte heller
något bevis för att det skulle vara en
oberättigad reform.

Skattepolitiken måste naturligtvis vara
ett medel i styrningen av samhällsekonomin,
förutom att den har huvudsyftet
att ge samhället resurser till nyttigheter
som medborgarna kräver. Olika
skatteformer får enligt centerns mening
inte bli sådana att ofrånkomliga
inkomstförstärkningar för samhället
tynger låginkomsttagarna mest.

Den indirekta beskattningen, t. ex.
moms på livsmedel, får denna verkan,
såvida man inte kan kompensera den
ökade skattebelastningen för dessa
grupper. I efterhand kan detta ske i
fråga om barnfamiljer och pensionärer.
Övriga låginkomstgrupper har dock hittills
själva fått bära hela den tunga bördan.

Detta har vi, några motionärer från
centern, tyckt vara orimligt, särskilt
mot bakgrund av att levnadskostnadsökningen
ansetts böra stabiliseras genom
införande av prisstopp. Att prisstoppet
samtidigt, genom den metod enligt
vilken jordbrukspriserna fastställs,
de facto, utan speciella åtgärder, innebär
ett lönestopp för jordbrukarna, har
varit ett ytterligare skäl för motionsframstöten.
Vårt yrkande, som gruvligt
missförståtts av en och annan, tar upp
momsproblematiken i ett läge med prisstopp,
och vi anser att man i detta nya
läge bör göra ett ytterligare övervägande
inom Kungl. Maj:ts kansli. Märkvärdigare
än så var det inte.

Från centerpartiets sida har vi framhållit
värdet av vidgad handel med
andra länder och möjligheter till samarbete
även på andra områden för att
underlätta vårt lands utveckling. De politiska
förutsättningarna för någon form
av fastare samarbete med EEC har i viss
utsträckning diskuterats här hemma,
och det är glädjande att den stora majoriteten
har slagit fast att vi inte kan
ge vika från vår neutralitet.

Centerledaren Gunnar Hedlund har
vid flera tillfällen understrukit att de

Allmänpolitisk debatt
förbehåll vi fastställt för vår neutralitet
redan vid 1961 års ansökan om associering
med EEC alltjämt står fast. Det gällar
för det första rätt till utträde. För
det andra vill vi ha rätt till självförsörjning.
Det kan gälla livsmedel, mediciner,
bränsle och andra för oss livsnödvändiga
varor. För det tredje vill vi ha
rätt till handel med tredje land.

Centern har också noterat vikten av
att vi skall ha rätt att föra en egen målmedveten
regionalpolitik. Det har
ibland sagts att man inom den gemensamma
marknaden inte har ifrågasatt
denna rätt, och då har man pekat på de
regionalpolitiska åtgärder som vidtagits
i Italien och Frankrike. Det kan
vara sant, men jämförelsen med Sverige
och över huvud taget Norden är
missvisande av flera skäl. Dessa skäl
måste uppmärksammas och hållas i
minnet under de förhandlingar som
väntas komma till stånd i Bryssel. Här
måste vi få svar på frågan hur t. ex.
en fastare integrering med Europamarknaden
kommer att påskynda den s. k.
strukturrationaliseringen inom näringslivet
som i hög grad påverkar svagare
näringsgrenar, t. ex. textilbranschen.
Hur kommer andra företag av mindre
storlek, som är beroende av en marknad
i andra länder, att påverkas?

Det är viktigt för oss att få veta hur
mycket som blir kvar av vår egen rätt
att bestämma vår målsättning i fråga om
både sysselsättning och regional balans.
Har vi möjlighet att föra en ekonomisk
politik som även tar hänsyn till
strävanden att skapa denna regionala
balans? Med andra ord: Blir det Norrland
och områden utanför de starka
storstadsregionerna som får betala priset
för att vårt land skall kunna upprätthålla
den ekonomiska målsättning
som EEC kräver av oss?

Även om Sverige och de övriga nordiska
ländernas ekonomiska och sociala
standard i mångt och mycket kan
mäta sig med andra europeiska länders,
måste det konstateras att vi har ett geografiskt
läge som inte går att ändra.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Detta kan inte förbises som en faktor i
vår planering av en vidgad Europamarknad,
särskilt i fråga om vårt krav
på en självständig regionalpolitik. Det
ligger kanske mer än någon anar bakom
påståendet att vi kan riskera att bli
ett Europas Norrland, om vi får en anslutning
till EEC utan att ha garantier
för att de regionalpolitiska målsättningar
som vi vill göra till våra kan
upprätthållas. Såväl just denna fråga
som de mera allmänpolitiska aspekterna,
nämligen att bevara stabiliteten och
samhörigheten med de nordiska länderna,
har starkt poängterats inom centerpartiet.
Vår målsättning är att vi för
vårt lands räkning måste vara väl förberedda
och med vidsynt blick gå in i
förhandlingarna med EEC. Därför måste
vi vara beredda att ha alla dörrar
öppna. Men vi bör också klargöra våra
egna målsättningar, det gäller vår ekonomiska,
sociala och regionala politik i
lika mån.

Den situation som har uppstått de
senaste veckorna i Österåker och på
andra anstalter inom kriminalvården
är, som jag ser det, mycket allvarlig. Jag
skulle vilja säga ganska mycket på den
punkten, men det blir förhandlingar i
början av nästa vecka, och jag vill inte
föregripa dem. Jag tror dock att det
skulle vara skäl att de personer som driver
ett spel utanför murarna, de förhatliga
murarna, tänkte litet grand på vad
det är de egentligen leker med. Det kan
i ett skärpt läge bli något som man skulle
kunna kalla för anarki. Jag tror att
vi i detta gamla land fortfarande behöver
lagar och regler. Detta borde nog de
tänka på som inspirerat till den situation
som har uppstått vid 33 av våra
kriminalvårdsanstalter. Jag finner anledning
att allvarligt understryka detta.

Herr talman!

Slutligen vill jag säga att de kommande
åren förmodligen blir avgörande för
hur vi skall lyckas lösa många grundläggande
frågor med konsekvenser
långt in i framtiden. Det blir intressant
att se om socialdemokratin skall inse

att samförståndslösningar ur nödvändiga
i det politiska arbete som den nya
enkammaren på svenska folkets vägnar
är satt att utföra. Vi är inte betjänta av
försök till polariseringar mellan partierna
i det nya parlamentet. Jag önskar
därför att det bästa i första kammarens
sätt att arbeta kan följa med till Sergels
torg. Jag hoppas att jag därmed inte
har fallit herr talmannen i ämbetet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det har talats så mycket
i dag om att allting kommer för
sent, och det är möjligt att jag kommer
för sent in i debatten med hänsyn till
vad jag ursprungligen hade tänkt att
säga.

Jag har särskilt uppmärksammat hur
starkt man från oppositionens sida understrukit
den självsäkerhet som man
anser präglar regeringen och framför
allt dess finansminister. Jag har fäst
mig vid den blygsamhet som oppositionens
talesmän lagt i dagen när de talat
om sina egna förslag, vad som skulle
ha kunnat åstadkommas om det hade
blivit en rundabordskonferens vid olika
tillfällen etc. Denna blygsamhet har
varit särskilt märkbar hos mittenpartiernas
representanter, men jag medger
att det har varit lite större återhållsamhet
ifrån den moderata vars parti delar
vårt öde att tvingas erkänna att valresultatet
blev en tillbakagång för partiet.
För vår del beklagar jag valutgången
framför allt ur den synpunkten att allting
blir mera komplicerat i riksdagsarbetet
efter den 1 januari. Det räcker
inte med att bara konstatera att de borgerliga
i den nya riksdagen får sju representanter
mer än socialdemokraterna.
Man kan inte bortse ifrån att kommunisterna
också fått ett starkare inflytande
och kan komma att få vågmäs -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

tårens ställning i betydelsefulla frågor.
De kan lägga fram egna förslag, och de
kan stödja förslag från regeringspartiet,
men de kan också stödja förslag soin
kommer från oppositionspartierna. Detta
ger inte underlag för en stark regering
under denna valperiod, alltså under
tre år framåt.

Herr Bengtson sade att det förefaller
som om regeringspartiets representanter
under valrörelsen i alltför stor utstiickning
sneglat på det som kunde ge
regeringen väljarnas gunst. Det är möjligt
att det är riktigt, men det är i så fall
fullt vällovligt. Alla partier söker väl
framföra sina synpunkter på sådant sätt
att de går hem hos väljarna. Om sedan
herr Hedlund tycks ha lyckats bäst i
detta avseende, så är det ju i och för sig
ingenting att angripa. Men visst har
herr Hedlund, liksom övriga deltagare i
valdebatten, anslagit sådana tongångar.

Herr Bengtson uttalade starka farhågor
för att både den ekonomiska och den
politiska situationen kommer att bli annorlunda
än hittills — och det är väl
också riktigt. Men vi kan väl ändå vara
överens om att utvecklingen hittills resulterat
i att det i vårt land uppstått något
av ett välfärdssamhälle, även om
detta välfärdssamhälle också har sina
brister och även om vi inte i alla avseenden
kommit fullt så långt som man
på sina håll önskar.

Det är kanske i viss mån riktigt att
industrin, framför allt exportindustrin,
inte alltid kunnat få erforderliga medel
för att utveckla sin konkurrenskraft såväl
på den internationella marknaden
som på hemmamarknaden. Det är ju
också viktigt att hemmamarknaden tillgodoses
så att importen inte behöver
svälla ut alltför mycket.

Man har på sina håll gett uttryck för
oro för att det i fortsättningen kunde
uppstå en sådan situation att välfärdssamhällets
framtid skulle kunna råka i
fara.

Om dessa och liknande uttalanden på
något sätt avvikit från vad vi redan
tidigare många gånger fått höra då vi

Allmänpolitisk debatt
diskuterat den ekonomiska situationen
hade det kanske funnits anledning att ta
dem litet mer på allvar. Men det är ju
precis samma tongångar, samma konstateranden
som oppositionen kommit med
så många gånger förr. Man säger att om
vi följt de borgerliga partiernas råd, kallat
de borgerliga till överläggningar av
olika slag för att diskutera skilda frågor
— vare sig det nu gäller stabiliseringspolitiken
eller möjligheten att genomföra
en del sociala reformer — så skulle
resultatet av den förda politiken ha kunnat
bli bättre. Man har också från oppositionens
sida väckt en del motioner
om reformer som regeringen icke ansett
möjliga att genomföra just nu, även
om man hoppas att kunna genomföra
dem senare.

I en av dessa motioner har föreslagits
sänkt pensionsålder. Ja, en sådan sänkning
av pensionsåldern kommer säkert
att förverkligas den dag regeringen anser
att vi har resurser att genomföra
den.

Som herr Nils-Eric Gustafsson nämnde
har en utredning tillsatts. Herr Gustafsson
menade väl inte att den utredningen
redan i dag skulle kunna ligga
på riksdagens bord, så att vi med det
utredningsmaterialet som underlag kunde
diskutera frågan. Men alla måste väl
ändå utgå från att det låg allvar bakom
regeringens beslut i våras att tillsätta
denna utredning, liksom också att regeringen
menar allvar med sitt försök
att lösa problemet om en sänkning av
den allmänna pensionsåldern den dag
resurser finns för en sådan reform.

Det har här också uttalats farhågor
för att innehållet i det skattepaket som
vi skall diskutera på fredag skulle kunna
begränsa industrins konkurrenskraft
och försvaga dess situation. Främst är
det väl arbetsgivaravgiften som här är i
blickfånget. De som representerar industrin
har dock inte uttalat några särskilda
farhågor för att just höjningen
av arbetsgivaravgiften skulle få särskilt
besvärliga verkningar. Man har i stället
talat om kreditrestriktionerna och svå -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
righeterna att skaffa fram erforderligt
kapital för industrin. I den mån man
över huvud taget kunnat upplåna kapital
bär det ju måst ske till mycket höga
räntor. Det har varit räntor som inte
stått i proportion till diskontot. Den
långa räntan är, som herr Bengtson känner
till, 7,25 procent för bostadslån och
7,5 procent för industrilån. Den långa
räntan har, möjligen med någon liten
avvikelse, hållit sig kring dessa procentsatser.
För lån på den korta marknaden
är räntan än högre. På den svenska
marknaden har man fått betala omkring
10 procent för sådana lån. I de fall då
man varit nödsakad att låna utomlands
har räntan rört sig om ännu högre procentsatser
— både 11 och 12 procent
har förekommit.

Det har här sagts att den förda politiken
har lett till att väljarna förlorat
förtroendet för regeringspartiet. Ja,
men det är väl just detta som oppositionspartierna
under valrörelsen varit
ute efter, och det med alla medel. Det
är väl då inte så märkligt att valutgången
blivit den att förtroendet för regeringspartiet
i viss utsträckning minskat.
Valresultatet torde dock inte skapa
förutsättningar för mer allmänna överläggningar
mellan partierna i syfte att
genomföra vissa förslag. En sådan ordning,
där alla alltså skulle delta i regeringsansvaret,
tror jag måste vara
förbehållen alldeles speciella förhållanden.
En sådan samverkan skulle bl. a.
leda till att man från regeringens sida
måste skjuta åt sidan allt det man inte
kunde bli överens om med de samarbetande
grupperna. Exempel på en sådan
situation hade vi under koalitionen mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna
på 1950-talet. Bakom den koalitionen
låg en uppgörelse om att man
fick skjuta på framtiden alla de frågor
där de båda partierna hade principiellt
skiljaktiga uppfattningar.

En sådan samverkan skulle alltså inte
skapa den starka regering som oppositionen
i dag efterlyser.

Herr Bengtson uppehöll sig särskilt

vid det förslag som centerpartiet framfört
motionsvägen, nämligen att man
inte skulle ta ut arbetsgivaravgift till
ATP för anställda efter fyllda 55 år.
Arbetsgivaren skulle bli befriad från
skyldigheten att betala avgift för dem
som var över denna ålder. Men den avgift
som på det sättet icke inbetalas till
systemet skulle läggas på avgiften för
dem som är under 55 år. Har arbetsgivaren
en sådan sammansättning av arbetarstammen
i åldershänseende att det
ena jämnar ut det andra, blir arbetsgivarens
avgifter till pensioneringen exakt
desamma. Det kan emellertid bli en
ojämn fördelning av en sådan befrielse
för arbetskraft efter 55 års ålder, eftersom
det inte är säkert att den arbetsgivare
som har betalat de högre avgifterna
fram till denna ålder får fördelen
av befrielsen.

Jag är inte säker på att motionärerna
har tänkt på konsekvenserna av en sådan
ordning. Jag tror att den är mycket
komplicerad och sannolikt kommer att
ge ett helt annat resultat än man har
väntat sig, om man försöker tillämpa
den. Den arbetsgivare som har uteslutande
äldre arbetskraft, alltså arbetskraft
över 55 år, slipper att betala avgifter
till pensionssystemet, men den
som har yngre arbetskraft får en höjning
av avgifterna med 50 procent,
d. v. s. från 10 till 15 procent. Under
förutsättning att man räknar med att
intjänandetiden är 30 år och avgift skall
betalas till 55 års ålder, bortfaller nämligen
10 avgiftspliktiga år. Jag tror följaktligen
inte att förslaget skulle innebära
det som motionärerna är ute efter,
nämligen att underlätta för arbetsgivarna
att behålla eller att anställa äldre
arbetskraft. Det kan mycket väl hända
att arbetsgivaren betraktar den högre
avgift han har betalt fram till 55-årsåldern
såsom ett slags avlat, som skulle
göra det möjligt för honom att skilja sig
från den äldre arbetskraften om han
skulle ha den uppfattningen att den icke
längre gör fullgod arbetsinsats.

Motionerna är inte behandlade. På

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

grund av de komplikationer som vi liar
räknat med att förslaget skulle innebära
har utskottet skickat ut motionerna
på remiss till arbetsmarknadsparterna,
riksförsäkringsverket och andra. Det
blir den mest omfattande remiss vi haft
på länge; 10—11 remissinstanser får
yttra sig just därför att det torde råda
delade meningar om effekten av ett bifall
till förslaget.

Så är det väl med många av de förslag
som har väckts under åren. Det
finns ingen anledning att betvivla att
motionerna väckts med tanke på att
skapa någonting som är bra, men det är
långtifrån vanligt att motionärerna haft
möjlighet att tränga in i verkningarna
av förslaget. Vad man har syftat till
kanske inte alls skulle tillgodoses genom
de väckta förslagen.

Oppositionspartierna bör ha klart för
sig att den sittande regeringen inte bara
skall ta ansvar för att genomföra reformer,
det måste också skapas resurser för
att kunna genomföra dem. Dessa synpunkter
bör noteras. Oppositionen kan
vara missnöjd över att deras goda råd
och deras välvilja inte leder till resultat,
men en stark regering kan inte
vänta till dess fullständig enighet råder
om en viss åtgärd. Bedömer regeringen
en föreslagen åtgärd som riktig så skall
den också genomföras, om det finns
resurser och möjlighet att få majoritet
för den vid behandlingen i riksdagen.

Jag tror att även oppositionen är
medveten om att både regeringspartiet
och regeringen själv är på det klara
med att vi befinner oss i en ekonomisk
situation som fordrar särskilda åtgärder.
Det förslag som vi skall behandla
på fredag och som, därest det godtas,
kommer att förstärka statsbudgeten med
1 850 miljoner, har inte tillkommit för
nöjet att skapa större inkomster. Bakom
förslaget ligger inte bara behovet av
ytterligare förstärkning av statskassan
utan också nödvändigheten av att försöka
bromsa upp så att vi får balans
både inåt och utåt.

Herr talman! Det skall ju inte ställas

Allmänpolitisk debatt

några yrkanden i dag, och vad jag sagt
nu är inte något annat än några få kommentarer
till vad som framförts i debatten
mellan de verkliga topparna i sådana
sammanhang. Den debatten tog hela
fem timmar. Jag tycker att det kan vara
på sin plats att den som redan är avtackad
såsom ledamot av kammaren begränsar
sitt anförande till några få synpunkter.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
har i som alltid mycket hovsam
ton framfört en del reflexioner över
vad som sagts i dag, och därvid kom
vad som framförts från min sida att
spela en viss roll. Jag skulle därför också
vilja replikera främst i pensionsfrågan.

Jag tänker närmast på vårt förslag att
ATP-avgiften skulle tas ut endast till
55 års ålder och att man därefter befriades
från sådan avgift. Herr förste
vice talmannen ägnade största uppmärksamheten
åt hur detta skulle verka
för arbetsgivaren. Det är möjligt att
det kan bli vissa ojämnheter där, men
vi har från vår sida fäst mycket stor
uppmärksamhet vid hur en sådan reform
skulle verka för arbetstagaren.
Det är nämligen obestridligen mycket
svårt inte bara för arbetstagare över
55 år utan även för dem som är över
50 år att få nya anställningar. Om arbetsgivaren
inte skulle behöva erlägga
någon ATP-avgift för den som är över
55 år, så skulle den arbetskraften bli
mera attraktiv på så sätt att den representerar
en lägre kostnad genom att
ATP-avgiften redan är inbetald.

Vi har alltså bara haft ett gott syfte
med detta förslag. Som jag tidigare
framhöll måste man säkerligen vidta
en hel rad av åtgärder för att komma
till rätta med det stora problemet med
den äldre arbetskraften, och detta vore
bara en åtgärd som vi hoppas skulle
kunna leda till ett visst resultat. Jag betonar
emellertid uttryckligen att det

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

säkerligen är mycket mer som behöver
göras för den äldre arbetskraften. I
synnerhet nu när åtskilliga företag läggs
ned står många blottställda när de i
55—60-årsåldern blir arbetslösa.

Vad gäller den sänkta pensionsåldern
så har det visserligen blivit någonting
gjort nu, men man tycker det går sakta.
Det var redan 1959 som förslag om
sänkt pensionsålder fördes fram första
gången här i denna kammare. Vad vi
mest klagat på har varit de negativa
reaktionerna från socialdemokratin. På
över tio år har det hänt ytterst litet. Vi
har nu fått en utredning, men det har
annars mest bara rests invändningar.
Under många år har man inte ens i
princip uttalat sig till förmån för ökad
jämlikhet i fråga om pensionsåldern.

Vad sedan gäller det herr Strand sade
i övrigt så kan jag väl hålla med om att
det har blivit ett välfärdssamhälle i vårt
land, men man kan inte gärna säga att
det är regeringens förtjänst. Man kan
mycket väl anta att regeringen skulle
ha kunnat medverka till en mycket
större välståndsökning. Om man gör en
jämförelse med t. ex. vårt grannland
Norge så har resultatet där blivit betydligt
bättre sedan den socialdemokratiska
regeringen lämnade in. Det har
blivit bättre där under statsminister
Bortens ledning än det var då herr Gerliardsen
hade hand om ledningen. Det
är nog mycket svårt att mäta vems förtjänsten
är till att vi här i Sverige har
ett välfärdssamhälle, men jag skulle nog
vilja tillskriva den svenska folket: arbetare,
företagare, tjänstemän, lärare
och alla som medverkar i samhället.
Det är naturligtvis deras förtjänst till
övervägande del att vi har fått ett välfärdssamhälle.
Man kan inte tillskriva
ett parti äran av att det blivit mycket
bättre i samhället.

Jag vill sedan säga ett par ord i räntefrågan.

Det är klart att de räntor som här
nämndes inte är så höga, men i en vanlig
bank begärs nu en ränta av 10,75
procent för ett borgenslån, och ett lån

mot botteninteckning kan inte erhållas
under 8,5 procent. Det är ju ändå fråga
om lån som inte skulle behöva betinga
så höga räntor.

Jag vill slutligen säga att det ligger
i sakens natur att oppositionspartierna
riktar anmärkningar mot regeringens
politik. Herr Strand sade också att det
är riktigt att oppositionspartierna gör
på detta sätt. Men det finns ju också
starka resurser mot oppositionspartierna.
Jag vet inte hur många miljoner
som socialdemokraterna haft till sitt
förfogande, men jag har sett uppgifter
att de i valkampanjen satsat 60 å 70
miljoner kronor på att tala om hur bra
regeringen varit i alla avseenden. Vi har
inte haft tillnärmelsevis så stora resurser
till vårt förfogande för att utöva
kritik mot regeringen. Med de stora resurser
som socialdemokraterna haft till
förfogande har det nog därför i valrörelsen
utövats starkare påtryckningar
i den andra riktningen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Är det som herr Bengtson
senast sade riktigt, kan vi väl bara
konstatera att pengar allena inte räcker
till, utan att det måste vara något ytterligare
därutöver.

Frågan om avgiften till ATP-systemet
vill jag inte diskutera i dag, eftersom
det ärendet kommer att behandlas i utskottet
och presenteras riksdagen före
höstsessionens slut. Vi har skickat ut
det på en mycket omfattande remiss,
och vi räknar med att få åtskilliga synpunkter
i de remissyttranden som begärts.
Dessa synpunkter kan vara av
värde när kammaren skall fatta beslut,
och kan naturligtvis också vara av värde
för utskottet självt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Då det är sista gången
jag har tillfälle att delta i en remissdebatt,
kan det vara förklarligt och jag

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

7<J

tycker också förlåtligt, om jag ägnar
några minuter — om jag säger minuter,
menar jag verkligen minuter — åt det
alltjämt aktuella men tyvärr också olösta
Norrlandsproblemet. Jag tänker då
närmast se det mot bakgrunden av ett
speciellt inslag i herr Strängs skattepaket.

Låt mig emellertid först konstatera
att bland alla missräkningar och besvikelser
uppe i Norrland har det ändå
funnits en åtgärd som har mottagits
med stor tillfredsställelse, nämligen förslaget
om det nya transportstödet till
företag i de fyra nordligaste länen. Av
denna satsning hoppas man en hel del.
Speciellt i tätorterna vid kusten har på
sina håll den djupa pessimism som funnits
där förbytts mot en visserligen
dämpad men dock optimism. I detta
sammanhang påpekas emellertid nästan
undantagslöst, att detta stöd också borde
ha följts upp med ett förslag med
avseende på persontrafiken. Den delen
betyder mycket i fråga om kostnader
för de företag som verkar i norr i jämförelse
med de företag som är etablerade
i Syd- eller Mellansverige. Tyvärr
är det emellertid på det sättet — vilket
vi har många erfarenheter av -— att när
staten ger med ena handen är den
strax beredd att sticka fram den andra
handen för att ta tillbaka det man har
givit, och helst något mera.

Det, som jag sade, av många med
tacksamhet mottagna förslaget om ett
speciellt transportstöd har redan förlorat
en hel del av sitt skimmer sedan
herr Sträng lagt fram sitt skattehöjningspaket
och i det paketet tagit med
en höjning av bensinskatten med 10
öre per liter. En sådan höjning innebär
en mycket hård belastning för de
långa avståndens Norrland, inte på ett
sätt utan på många sätt. Transporter,
resor och varor kommer att bli dyrare.
De ökade kostnaderna drabbar särskilt
hårt en grupp människor, som redan
förut hade det tillräckligt bekymmersamt.
Jag tänker då i första hand på
skogsarbetarna. Skogsarbetarna bor

Allmänpolitisk debatt

inte längre i skogskojor, utan de bor
hemma och pendlar mellan arbetsplatsen
och hemmet. Många gånger har de
rätt många mil mellan hemmet och arbetsplatsen
■—■ ofta upp till fem mil.
Prishöjningen på bensin innebär att
de får räkna med en merkostnad på
cirka 300 kronor om året.

Nu skall man i detta sammanhang
inte heller glömma bort att människorna
i dessa områden i Norrlands inland
redan förut betalar ett högre bensinpris
än de som pendlar med bil mellan
t. ex. storstaden och sovstaden. De i
Norrland boende bestraffas nämligen
med ett zontillägg på bensinpriset.

I den del av folkpartiets valprogram
som handlar om Norrland heter det
bl. a.: ”Drivmedelsbeskattningens ut formning

gör att kostnadsskillnaderna
mellan Norrland och övriga Sverige
blir än mer markerade. En regional
utjämning bör ske av priserna för bensin
och olja. Möjligheterna att finna
lämpliga vägar att minska bilfärdskostnaderna
i Norrland bör utredas.”

Det är, herr talman, rätt underligt
hur stilla tiden ändå står ibland. Min
första motion i denna kammare — alltså
för 22 år sedan — innehöll just ett
krav på åtgärder till åstadkommande
av samma bensinpris över hela landet.
Vi hade då något som hette första kammarens
tillfälliga utskott, och denna
motion hänvisades dit. Den avstyrktes
i första omgången, men när den kom
upp en gång till, förde man ett resonemang
med oljebolagen. De utlovade att
en utjämning av priset skulle ske när
vi efter Norrlandskusten fick oljehamnar,
som kunde ta emot oceangående
fartyg. Nu har vi en hel del sådana oljehamnar
efter Norrlandskusten, och
en viss utjämning har också skett men
inte nämnvärt till fördel för inlandet,
som var och fortfarande är i största
behov av att en sådan utjämning kommer
till stånd.

Bensinkostnaden för bilpendlare i
inlandet blir också på ett annat sätt
högre än för dem som bor t. ex. utan -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
för Stockholm. Vägarna i Norrlands inland
är nämligen i allmänhet i ett
ganska bedrövligt skick — alldeles särskilt
naturligtvis i tjällossningstider.
Det har visat sig att bensinåtgången redan
på en hygglig grusväg är ungefär
10 procent högre än på en asfalterad
väg. Det betyder ju en ytterligare belastning
för bilägarna i Norrland. När
dessutom, som sagt, vägarna i allmänhet
är minst sagt dåliga, så gör det ytterligare
procent på bensinåtgången.

För ett par år sedan gjorde nuvarande
statsminister Palme ett besök i bl. a.
vårt län för att studera vägarna. Aldrig
någonsin har man sett så många väghyvlar
vara i gång och aldrig någonsin
förr eller senare har jag sett folk vara
ute på vägarna med krattor i händerna
för att snygga till. Jag tycker att det
hade varit lämpligare om herr Palme
hade fått träffa på verkligheten och se
hur urusla vägar det är fråga om.

Många av pendlarna i tätorter här
nere har andra möjligheter att ta sig
till jobbet, nämligen de allmänna trafikmedlen.
I Norrland finns det inte
någon som helst sådan möjlighet, utan
där är bilen den enda utvägen för den
som har långt till jobbet.

Låt mig sedan peka på en annan, tyvärr
ofta förbisedd sak då det gäller bilen
och Norrlands inland. I senaste
numret av Norrländsk tidskrift har
länsplanerare och kommunalpampar av
olika slag i de fyra nordligaste länen
uttalat sig om hur de ser på framtiden.
Det bekymmer som de främst pekar på
är att befolkningspyramiden på många
håll börjar bli upp och nedvänd, d. v. s.
att antalet pensionärer i många kommuner
snart dominerar. Ungdomarna
har flytt —- eller rättare sagt tvingats
att fly — söderut för att få sin utkomst
eller också av det skälet att de har blivit
så isolerade att de förlorat kontakten
med jämnåriga. Säkert skulle emellertid
denna ungdomsflykt ha varit ännu
större, om inte bilen funnits. Trots
allt är det åtskilliga ungdomar som
stannar kvar i byarna, även om kam -

ratkretsen där har krympt ihop till ett
minimum. Tack vare bilen har de ändå
vissa möjligheter till kamratkontakter,
även om det är några mil till lördagsdansen,
till fotbollsplanen, ishockeybanan
eller någonting annat som lockar.
Bilen har enligt mitt sätt att se, som det
brukar heta, faktiskt gjort mera för att
bevara ungdom åt Norrlands inland än
alla de sporadiska försök att hejda
strömmen som statsmakterna hittills
åstadkommit.

Jag skall inte fördjupa mig i lokaliseringspolitiken
i övrigt. Den har vädrats
inånga gånger, inte minst här, och det
finns väl inte så många nya synpunkter
att lägga till. Det är väl närmast bara
att konstatera att de hittills vunna
resultaten av den förda politiken inte
är många och inte heller imponerande.
Om man verkligen vill åstadkomma något
bestående och väsentligt, måste
man — som det också klart sägs ut i
folkpartiets Norrlandsprogram — inrikta
sig på generella åtgärder. Då måste
först och sist den att skapa ett företagsvänligt
klimat vara vägledande.

Visst kan Norrland erbjuda en pålitlig
och god arbetskraft, men så länge
företagsamheten där uppe belastas med
extra kostnader kommer säkerligen företagarna
att visa en viss tveksamhet,
som kan bli ödesdiger. Möjligen kan
man tänka sig att de företag som på
senare tid har etablerat sig i Norrland
gjort så pass goda erfarenheter att det
kan smitta av sig, men det är kanske en
väl optimistisk uppfattning. Annars
tycker man att det borde ligga nära till
hands. Så sent som i dag innehåller tidningarna
en notis som talar om att ett
stort företag redovisar att omsättningen
på arbetare förra året var 57 procent
och att man räknar med att siffran
för i år skall bli 51 procent. När ett företag
under ett enda år får byta ut mer
än hälften av sin arbetskraft måste det
också innebära oerhörda kostnader,
som skulle kunna undvikas om företagen
etablerade sig i Norrland.

Nu var herr Sträng mycket rädd för

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

tanken att arbetsgivaravgiften skulle
slopas för stödområdet. Han pekade på
att herr Andersson skulle sitta på farstubron
och med avund och bitterhet i
hjärtat titta över till herr Pettersson
som hade en förmån som inte tillkom
herr Andersson. Till det kan sägas att
vi ju på ett mycket stort antal områden
har det så ordnat att det inte finns någon
millimeterrättvisa, utan vi har
trappsteg, och de som hamnar i skarven
får det sämre än de som befinner
sig ovanför eller nedanför skarven.
Det är väl ingenting ovanligt i det här
landet att vissa får en förmån, andra
inte.

Jag skulle också vilja säga några ord
om turismen. Många menar att turism
i Norrland inte lönar sig. Säsongen där
uppe är alldeles för kort — den rör sig
om tre, i bästa fall fyra månader. Dessutom
är resorna, t. ex. till de norrländska
fjällen, alltför dyra. Det är billigare
att ta charterflyg till Spanien, Kanarieöarna
eller någon annanstans dit svenskarna
nu i mängd drar i väg.

Detta är emellertid saker som man
kan klara upp med litet god vilja. Det
har man visat i Finland där samma situation
råder. Sommaren är också där
3—4 månader. Men genom en förnuftig
planering, bland annat genom att organisationer,
kommunala och statliga
myndigheter förlägger sina kurser och
konferenser till just dessa orter lyckas
man få till stånd en beläggning där
praktiskt taget året runt. Jag hade så
sent som i somras tillfälle att besöka en
finländsk anläggning långt uppe i Saarijärvis
moar där bonden Paavo en
gång kämpade. Den låg inte särskilt
nära till. Där fanns ett stort hotell med
restaurang, bar och många rum och
dessutom många stugor. Jag frågade
hur det kunde gå ihop. Man förklarade
att det var fullbelagt hela året om, utom
möjligen under den allra kulnaste
vintertiden då det kunde hända att en
eller annan stuga stod obebodd. Varför
skall det vara så omöjligt att klara motsvarande
problem i Sverige?

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

Allmänpolitisk debatt

Turismen har, även på orter där den
är ganska ringa, emellertid också en bieffekt
som mycket ofta förbises, nämligen
som stöd till ortens serviceorgan.
.lag hade i somras tillfälle att möta eu
kommunalman i en inlandskommun,
där man hade gjort en visserligen
ganska måttlig men uppenbarligen lyckad
satsning på turismen. Han framhöll
att den satsningen inte i och för
sig gav särskilt många arbetstillfällen
åt bygdens befolkning. Däremot medförde
turismen — under tre till fyra
månaders rush — ett sådant tillskott
för affärerna, hotellet, barerna, kaféerna
och alla andra serviceinrättningar
som bygden behövde att omsättningen
blev så hög att de över huvud
taget kunde överleva, till glädje inte
minst för den fasta befolkningen.

Det har många gånger sagts från olika
håll att staten borde garantera att
vissa centralorter i Norrland skulle tillförsäkras
en viss service. Om man satsade
på turismen på ett förståndigt sätt
skulle detta medföra att det ofta inte
behövde bli så dyrbart för staten att
ikläda sig en sådan garanti.

Det sades till mig för inte så länge
sedan, att Sverige befinner sig i det
geografiska läget att det inte går att
flytta. Även Norrland befinner sig faktiskt
i det geografiska läget att det inte
kan flyttas. Även om man kan flytta på
människorna kan man inte ta skogarna,
fjällen och sjöarna med sig när de
flyttar. Visserligen manar fortfarande
generaldirektör Bertil Olsson till en
ökad flyttning från norr till söder, och
visserligen har inrikesministern — som
just nu gick — sagt att det är en reaktionär
inställning att folk inte skall
flytta på sig. Men norrlänningarna själva
vill inte att Norrland bara skall betraktas
som någon sorts tappningsstation
när det gäller arbetskraft. De är så
reaktionära att de hävdar att den som
vill bo kvar i Norrland också bör få
möjligheter att göra det.

För många är det emellertid på det
sättet att Norrland slutar någonstans

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

strax norr om Uppsala. Åtminstone
tycks man ha den uppfattningen på
socialstyrelsen, som nyligen har lagt
fram ett förslag om njurkliniker. Enligt
styrelsen skall sådana kliniker finnas i
Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala.
För de njursjuka som befinner sig
kanske 100 mil norr om Uppsala har
socialstyrelsen inte några som helst bekymmer.
Styrelsen är uppenbarligen
inte medveten om den stora satsning
som statsmakterna gjort på universitetet
och undervisningssjukhuset i Umeå.
Eller också räknar socialstyrelsen med
att arbetsmarknadsstyrelsen skall vara
så framgångsrik i sina ansträngningar,
att det inom kort inte finns några njursjuka
— och över huvud taget inte några
människor alls — kvar i Norrland
och att det därför skulle vara bortkastade
pengar att satsa på en så avlägsen
ort som Umeå.

Herr talman! Vi norrlänningar protesterar
mot ett sådant betraktelsesätt.
Norrland finns där, och det borde ha
rätt att få finnas. Vad som står på det
märke jag bär är inte en fras utan en
realitet: ”Vi flytt’ int.”

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Det första valet till den
nya enkammaren ligger nu bakom oss.
Erfarenheterna måste då noggrant analyseras
och resultatet prövas av grundlagberedningen.
Det är alltså för tidigt
att redan nu dra färdiga slutsatser. Men
det torde ändå vara motiverat att med
stöd av de iakttagelser och rön som
dock kunnat göras framföra vissa reflexioner
och uttala önskemål om den
fortsatta konstitutionella reformverksamheten.

Först och främst bör det konstateras
att de ofta uttalade farhågorna för trassel
och misstag i samband med det nya
röstningsförfarandet var överdrivna. De
tre samtidigt förrättade valen och de
tekniska nyheterna klarades elegant av
väljarna. Detta ger ett gott betyg både
åt dessa och åt valförrättarna och informationsverksamheten.

Vad som däremot inte kan få ett gott
betyg är framräknandet och offentliggörandet
av slutresultatet. Det kan inte
vara godtagbart att det skall dröja en
vecka innan den slutgiltiga ställningen
mellan partierna blir utklarad, och det
kan ännu mindre accepteras att i stället
grovt felaktiga förhandsgissningar
under sken av vederhäftighet ges spridning
på det sätt som nu förekom. De
politiska konsekvenserna av ett val skall
kunna dras snabbt och framför allt korrekt.

Däremot spelar det väl mindre roll
om det dröjer något med uträkningen
av vilka personer de skilda mandaten
tillfallit. Olika valsedelstyper och strykningar
av namn gör väl en sådan fördröjning
nödvändig. Men ett krav som
måste kunna ställas är att de slutgiltiga
redovisningarna skall vara fullständiga.
Det är en skyldighet mot väljarna att
inte bara antalet röster på olika listtyper
utan också antalet och innebörden
av vidtagna strykningar skall räknas,
bokföras och stå till förfogande
för den intresserade, och detta gäller
även om det är uppenbart att dessa
strykningar inte haft betydelse för slutresultatet.
Så var inte förhållandet nu.

Jag vet inte om de detaljföreskrifter
för sammanräkningen som centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
utfärdade, hade sitt ursprung i några
överväganden inom grundlagberedningen.
Jag skulle emellertid vilja uttala
det bestämda önskemålet att beredningen
vid sin efteranalys och sina förslag
med anledning av denna ser till att
önskemålet om fullständighet i slutredovisningen
i framtiden blir tillgodosett
så långt som det över huvud taget kan
vara möjligt.

Valdeltagandet var högt, vilket det
också finns anledning att med tillfredsställelse
konstatera. Visserligen behöver
röstskolkning ingalunda vara ett bevis
på bristande intresse för samhällspro.
blemen utan kan mycket väl vara ut|L
tryck för ett medvetet och genomtänkt
^politiskt ställningstagande. Det är kan -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

ske för mycket begärt att väljaren, även
om det naturligtvis vore önskvärt, i så
fall ger uttryck för sin mening genom
röstning med blank valsedel.

Det görs ofta från socialdemokratiskt
håll gällande att ett högt valdeltagande
naturligen gynnar socialdemokratin.
Det nu förrättade valet visar att antingen
är denna föreställning felaktig
eller också måste den socialdemokratiska
tillbakagången bedömas vara ännu
allvarligare än vad siffrorna i och för
sig visar.

En av de bärande tankegångarna i det
nya valsystemet är att tilldelningen av
mandat skall ske i så god proportion
till partiernas röstetal som möjligt. Undantag
gäller ju bara för partier som
inte lyckats komma upp över 4-procentsspärren.
Jag vill gärna erkänna att
jag tycker att den spärregeln i och för
sig är en skönhetsfläck i valsystemet,
men jag vill samtidigt säga att den sannolikt,
trots allt, är en ganska väl avvägd
och nödvändig inskränkning i
möjligheterna för småpartier att utöva
politisk utpressning.

Mellan de partier som fick representation
i riksdagen blev proportionaliteten
nästan exakt, och syftemålet med
det nya systemets tilläggsmandat uppfylldes
alltså väl. I bjärt kontrast häremot
står de samtidigt förrättade kommunalvalen.
Där blev skillnaden i röstkostnad
per mandat på många håll stor.
Jag kan nämna som ett exempel att i
landstingsvalet i mitt hemlän förlorade
mitt parti, moderata samlingspartiet, 19
procent av sina röster från 1966 men 46
procent av sina mandat, och detta är inte
alls något extremfall. Denna effekt beror
bl. a. på det matematiska faktum att
de större partierna blir överrepresenterade
och de mindre blir missgynnade
av den metod som tillämpas i kommunalvalen.
Detta förstärker den effekt
som man ofta kan konstatera, nämligen
att ett parti som går tillbaka i ett val
får sämre utgångsläge även för det
nästa, medan en politisk framgång redan
i sig själv är en god grund för fort -

Allmänpolitisk debatt

satta framgångar. Att det är på det sättet
måste och skulle väl accepteras, om
inte det kommunala partistödet hade
införts. Men det finns verkligen ingen
vare sig principiell eller praktisk anledning
att med hjälp av skattemedel
förstärka effekten av inträffade politiska
förändringar. En förbättrad proportionalitet
i de kommunala valen har
väl alltid varit önskvärd. Partistödet
och de regler som fastställts för detta
gör det till ett oeftergivligt villkor. Det
är nödvändigt att nu införa tilläggsmandat
även i de kommunala valen eller
att med andra metoder öka rättvisan
vid fördelning av mandaten i dessa.

Den goda proportionalitet som uppnåddes
i riksdagsvalet har kritiserats
på sina håll. Man har då såvitt jag kan
förstå förväxlat orsak och verkan. En
lång rad socialdemokratiska tidningar
har i sina valkommentarer litet föraktfullt
talat om en olycklig millimeterrättvisa.
Man har givit en sådan rättvisa
skulden för det parlamentariska läge
som kommer att inträffa efter årsskiftet,
med en socialdemokratisk minoritetsregering.
Man har talat om behovet
av en snabb återgång till det gamla valsystemet.
Man har till och med yrkat
att spärregeln skulle upphävas och dess
effekt i stället uppnås genom att valkretsarna
görs små o. s. v., åtgärder som
alla har det gemensamt att de skulle
leda till en betydande överrepresentation
för det största partiet.

Det är troligt att om man hade tilllämpat
sådana metoder nu i valet, så
skulle socialdemokratin fortfarande ha
kunnat stödja sig på en majoritet i den
nya riksdagen trots sin minoritet i valmanskåren.
Men det är inte riktigt detta
saken gäller. Det kan vara skäl att påpeka
att inga valmetoder kan hindra
att det vid vissa styrkeförhållanden
mellan partierna uppstår en jämvikt
eller en parlamentarisk situation av
den typ som nu inträder. Att avsiktligt
lägga jämvikten på en annan nivå än
där den svarar mot andelen i valmanskåren
löser inga problem. Det vore bara

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

att konservera den överrepresentation
för socialdemokratin som vårt gamla
valsystem under många decennier har
skänkt denna. Är det detta man är ute
efter? Vill man verkligen driva kravet
att de socialdemokratiska rösterna alltid
skall vara mera värda än alla andras? Den

gemensamma valdagen för riksdags-
och kommunalval hade också premiär.
Den har betraktats med betydande
motvilja av stora grupper, inte minst
inom mitt eget parti. Det verkar ibland
som om dessa vore så fastlåsta i sin
motvilja att man inte ens vill studera
och försöka bedöma hur anordningen
faktiskt har utfallit. Personligen har jag
aldrig haft någon svårighet att acceptera
den. Jag tyckte att kompromissen
på den här punkten var klok, dels därför
att en gemensam valdag är den enda
realistiska möjligheten att få en längre
valfri period, dels därför att den enligt
min mening är det enda sättet att kunna
få renodlade ställningstaganden i de
skilda valen — om det nu är det man
är ute efter. Ingen regering har hittills
kunnat avfärda utslag i kommunalval
såsom ovidkommande även då riksdagens
sammansättning inte påverkas.
Ingen väljare har därför kunnat bortse
från den rikspolitiska effekten av sin
kommunalpolitiska röstning. Och det
kanske inte är så underligt. Det är ju
samma partier som verkar i båda fallen,
och en framgång för ett parti i vilket
val det än gäller måste tolkas som en
ökad förankring för dess uppfattningar
och värderingar inom väljarkåren. Eftersträvar
man alltså att de aktuella
kommunfrågorna skall vara avgörande
för den kommunala röstningen, måste
en förutsättning bli att väljaren samtidigt
har möjlighet att vid riksval ge uttryck
för sina principiella ståndpunkter.

Farhågorna för att den kommunala
debatten skulle förstummas har heller
inte besannats. Valrörelsen har visserligen
totalt dominerats av de rikspolitiska
frågorna, men det är verkligen

ingenting nytt. Det har varit fallet också
i alla tidigare kommunalval. 1962 rörde
sig debatten huvudsakligen om EEC,
skolfrågor, skattefrågor och försvarsfrågor.
1966 rörde den sig om den ekonomiska
politiken och sysselsättningen.
Det finns enligt min mening intet som
tyder på att det kommunala intresset
var mindre denna gång än vid tidigare
rena kommunalval. Jag tycker snarare
— men det är helt subjektivt, det medger
jag — att utrymmet för kommunalpolitisk
debatt var större denna gång
och att de kommunala frågorna på
många håll spelade en ganska stor roll
i valdiskussionerna.

I vilken utsträckning väljarna röstade
olika i kommunalvalet gentemot riksdagsvalet
går inte att fastställa. Olika
röstning måste givetvis ha verkat åt båda
hållen, varigenom variationerna utjämnat
varandra. Skillnaden i slutresultat
var ändock i vissa valkretsar avsevärd,
och jag tycker det närmast är ägnat
att förvåna, att skillnaderna i totalsummorna
för riket blev så helt tydliga.
Kommunisterna hade 4,8 procent av
valmanskåren i riksdagsvalet men bara
4,4 i landstingsvalet. Det gör en skillnad
på cirka 17 000 röster. Detta kan
ju — liksom att socialdemokratin hade
45,6 procent i landstingsvalet men bara
45,3 i riksdagsvalet — ha särskilda orsaker,
nämligen en strävan att få kommunisterna
över spärregelns 4 procent.
Men centerpartiet hade 19,9 procent i
riksdagsvalet och bara 19,5 i landstingsvalet,
medan tendensen för moderata
samlingspartiet var den motsatta. Kan
man våga en gissning, så kommer skillnaderna
att öka när allmänhetens förtrogenhet
med valsystemet och dess
möjligheter vid kommande val är större.

En följd av beslutet om den gemensamma
valdagen blev som vi vet de treåriga
mandatperioderna. Även dessa
har många motståndare. Förkortningen
med ett år jämfört med de direktvaldas
mandattid hittills har kritiserats hårt
och kanske med visst skäl, men man
har enligt min uppfattning alltför myc -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

ket försummat att peka också på fördelarna.
Det nya systemet förlänger den
helt valfria perioden — alltså den period
då regeringen kan i någorlunda
lugn ägna sig åt sina administrativa och
långsiktiga uppgifter — med 50 procent
eller om man räknar bort valåret,
med 100 procent. Det är enligt min mening
en värdefull förändring, och man
vill gärna hoppas att förlängningen
skall medföra en till landets intressen
bättre anpassad regeringsverksamhet.
Behovet att undvika impopulära åtgärder,
även om man vet att de är absolut
nödvändiga, kommer väl inte att kännas
lika starkt, när inte ett val väntar
bakom hörnet. Är det inte så att de hittillsvarande
korta intervallen mellan
valen är en av förklaringarna till den
alltför lättsinniga ekonomiska politiken,
den politik som lett till att det allmänna
levt över sina tillgångar i en allt
vildare danse macabre av skattehöjningar,
prisstegringar och företagsnedläggelser?
Är det någon som tror att
herr Sträng skulle ha lagt fram det väldiga
skattehöjningspaket som vi skall
behandla här i övermorgon, om vi hade
befunnit oss i inledningen till en valrörelse
i stället för strax efter ett val?

Man kan alltså hoppas att de längre
intervallen mellan valen skall vara till
fördel för det hela. Men även om så blir
fallet kan de naturligtvis innebära
nackdelar, t. ex. i partiorganisationerna
och för det politiska arbetet. Tre år är
visserligen vid internationella jämförelser
inte någon lång tid mellan val,
men det är dock ett år längre än vad
vi har varit vana vid. Vi vet inte säkert
vad det kan betyda för möjligheten att
hålla valmaskineriet funktionsdugligt
och det politiska intresset vid liv. Detta
understryker vikten av att man på annat
sätt stimulerar det intresset och ger
väljaren möjlighet att i viktigare sammanhang
direkt uttrycka sin mening.
Den långa valperioden betonar därför
ytterligare det av moderata samlingspartiet
framförda kravet på att införa
folkomröstningar på både riks- och

Allmänpolitisk debatt
kommunalplanet. Rådgivande folkomröstningar,
som kan påkallas av en väl
avvägd minoritet inom de beslutande
organen, skulle ge eu ökad kontroll av
— men också vägledning åt — de makthavande.
En och annan sådan händelse
under valperioden skulle minska medborgarens
känsla av att vara utestängd
från det politiska inflytandet och skulle
vitalisera folkstyret.

Den författningsreform som nu är beslutad
och som inleddes med det nyss
förrättade valet är en partiell reform.
Det har redan visat sig hur nödvändigt
det är att snarast komplettera den med
ytterligare förändringar som gör totalresultatet
mera logiskt och sammanhängande.
I vår hittillsvarande konstitution
har det t. ex. varit föga orimligt
eller stötande att den vid val utsedda
nya riksdagen, eller rättare sagt nya
andra kammaren, inte börjat fungera
förrän några månader efter valet. Hela
den konstitutionens uppbyggnad och
avsikt var att utjämna och fördröja utslagen
av opinionsförändringar. Nu är
det annorlunda. En av den beslutade reformens
främsta drivkrafter var önskemålet
att göra väljaren suverän på valdagen
och att därför få riksdagen så
korrekt och så snabbt som möjligt att
avspegla den just aktuella opinionen. Nu
är det inte längre godtagbart med en
riksdag som i gammal uppsättning arbetar
långa tider efter ett val som om
ingenting hade hänt. Nu måste valresultatet
få slå igenom så snabbt som det
över huvud taget går. Fördröjningen får
bara betingas av de tekniska möjligheterna
att fastställa valresultatet och av
en rimlig hänsyn till att det kan ske
överklaganden, omräkningar och omval.

Lika väl som riksdagen snabbast möjligt
skall få avspegla välj aropinionen,
lika väl måste regeringen ha möjlighet
att snarast kunna agera i enlighet med
den nya riksdagsmajoritetens önskemål.
Det är inte tillfredsställande om regeringens
inflytande på dess kanske viktigaste
uppgift — statsverkspropositio -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt
nen —■ i praktiken uppskjutes en avsevärd
tid.

Dessa omständigheter men också en
rad andra kräver med ofrånkomlig styrka
fortsatta reformer. Grundlagberedningen
framlade för en tid sedan en
studie av hur förhållandena skulle påverkas
av en övergång till val på våren,
alltså val i senare delen av maj månad.
Den studien ger enligt moderata samlingspartiets
mening bevis för hurusom
därigenom mycket stora fördelar skulle
kunna vinnas i de nyssnämnda avseendena
men också i många andra. Kostnaderna
i form av nackdelar förefaller
oss, i jämförelse med fördelarna, som
obetydliga. Vi vill för vår del förorda,
att ett helt genomtänkt förslag till en
sådan reform snarast framlägges.

Herr talman! Låt mig så till sist göra
ett par mer politiska reflektioner, som
faller sig naturliga när nu resultatet kan
överblickas av det första val där väljaren
varit suverän och på valdagen direkt
har fått avgöra den blivande riksdagens
sammansättning.

Det väsentligaste som hände var att
socialdemokratin blev en minoritet och
inte längre kan på sina partikongresser
diktera hur Sverige skall styras och vad
riksdagen skall besluta.

Det påstående som man så ofta hörde
före valet, att bara socialdemokratin
har förmåga att ge Sverige en stark regering,
vederlädes eftertryckligt. Nu går
det lätt att konstatera att några tiotusental
röster till på de borgerliga partierna
skulle ha gett landet en ny regering
med helt annan styrka och handlingsförmåga
än vad den socialdemokratiska
efter årsskiftet kommer att kunna uppvisa.

Det antyddes i valdebatten ibland av
mittenpartierna, att de under vissa omständigheter
skulle kunna tänka sig att
bilda en minoritetsregering som skulle
parlamentariskt stödja sig på moderata
samlingspartiet utan att behöva ta någon
hänsyn till våra politiska önskemål.
De skulle kunna göra detta i en
förvissning om att moderata samlings -

partiet inte skulle vilja eller kunna störta
en borgerlig regering.

Detta avfärdades av socialdemokraterna
som helt orealistiskt. Man förnekade
att en borgerlig regering skulle
kunna fungera på ett godtagbart sätt
utan att göra betydande eftergifter för
moderata samlingspartiet. Det var då
det. Nu förklarar herr Palme och beslutar
den socialdemokratiska partistyrelsen,
att den socialdemokratiska minoritetsregeringen
skall fungera som om
ingenting hade hänt och utan varje kohandel
med kommunisterna. Det skulle
vara intressant att få veta vad det är
som möjliggör ett spel på den socialistiska
planhalvan som förklaras vara
alldeles verklighetsfrämmande på den
borgerliga, där ändå samspelet är så
mycket bättre.

Nu är naturligtvis verkligheten den,
att en minoritetsregering, den må vara
borgerlig eller socialdemokratisk, inte
kan fungera effektivt om den inte kan
räkna med ett generellt garanterat parlamentariskt
stöd åtminstone i huvudsak.
Men en sådan garanti lämnas inte
gratis. Vilka eftergifter inför kommunisterna
det då kan bli fråga om, skulle
man gärna vilja veta.

Om kommunisterna trots allt skulle
göra det omöjligt för socialdemokratin
att regera ensam, hur kommer man då
att bära sig åt? Det räcker inte att bara
förklara, att om kommunisterna fäller
en socialdemokratisk regering, så får
de skylla sig själva. Uppkommer det en
regeringskris så måste den lösas. Socialdemokratin
kan inte som ett truligt barn
vägra att vara med i leken. Sveriges intressen
av att styras effektivt kan inget
parti dra sig undan. Om socialdemokraterna
inte kan regera ensamma och det
inte finns någon annan majoritet, så
måste de söka parlamentariskt samarbete
på samma sätt som sker i demokratiska
stater över hela världen. Nyval
kan visserligen göras, men det finns
ingen garanti för att ett sådant skulle
ändra på en situation som man inte
finner tilltalande.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

.lag säger detta, herr talman, för att
för det första understryka vikten av att
.socialdemokraterna i den situation som
nu kommer att inträda söker samarbete,
och i så fall — om man menar något
allvar med sitt avståndstagande från
kommunismen — åt borgerligt håll. Det
borde vara självklart.

Jag säger det för det andra för att belysa
hur rent ut sagt bedrägligt allt det
tal var, som herr Palme och hans eftersägare
före valet ägnade åt att kräva ett
förhandsdeklarerat, gemensamt, borgerligt
regeringsprogram. Det visade en
brist på vilja att ge korrekta framställningar,
och det visade framför allt ett
förakt för väljarnas inflytande, som jag
tycker var uppseendeväckande. Det är
valmännens röstning som avgör och
skall avgöra hur nya regeringsprogram
kommer att se ut. Det kan inte beslutas
i förväg på partikanslierna — inte ens
på det socialdemokratiska. Det har vi

Allmänpolitisk debatt
nu fått bevittna och kommer säkerligen
att få ytterligare belyst av den fortsatta
händelseutvecklingen.

Socialdemokratin har ett stort ansvar
för denna utveckling. Framhärdar man
i beslutet att avvisa samarbete med borgerligheten
och i stället stödja sig på
kommunismen, då finns det skäl att
säga: Gud bevare svenska folket!

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Onsdagen den 28 oktober eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Så här dags i remissdebatten
är det kanske svårt att komma
med några nya synpunkter på valutgången
och dess konsekvenser. Det är
bara att notera att de borgerliga flyttade
fram sina positioner. Ett av de tre
B-partierna vann röster och mandat i
stor utsträckning, men man förlorade
ändå det väsentliga, nämligen kampen
om regeringsmakten. Regeringen Palme
sitter kvar både i höst och efter nyår,
låt vara med ett något mindre antal
mandat än tidigare.

Valutgången har för resten en påfallande
likhet med den som Rit-Ola så
drastiskt skildrade i Se efter valet 1948,
det första valet som herr Erlander ledde
det socialdemokratiska partiet. RitOlas
teckning minns säkert de flesta
av kammarens ledamöter. Med vassa
pennstreck skildrade han hur dåvarande
folkpartiledaren Bertil Ohlin siktade
med sitt svärd på herr Erlander men
träffade herr Domö. Även i det valet var
nämligen högern den store förloraren.

Historien har upprepats. Herr Hedlund
gick ut på björnjakt för att söka
träffa ungbjörnen Palme men råkade
i stället rikta vapnet så att haglen till
största delen träffade herr Holmberg,
så att denne blev ordentligt skadskjuten.
Det som inte centern lyckades med i
jakten på högerledaren kan kanske hans
vice ordförande Gösta Bohman klara

av. Vi får se hur det blir efter den 14
november — ödesdagen för det konservativa
partiet.

Centerpartiet framstår som valets
segrare, och här kan man verkligen
tala om konsten att vinna röster utan
att behöva anstränga sig. Det räcker
tydligen med att man har en Jonnergård
som inspiratör och en Hedlund
som uppträder inför TV-publiken. Sedan
faller stora delar av det svenska
folket i trance inför löften om räntesänkning,
utlandslån och lägre pensionsålder.
Även här kan man dra en
parallell med det gamla högerpartiet på
1950-talet, då herr Svärd svarvade replikerna
och historierna och herr Hjalmarson
sedan trollade bort stora delar
av det svenska folket med sitt tal om de
enkla vardagsmänniskorna.

Det blir emellertid en brokig skara
från centerpartiet som drar in i riksdagen
på nyåret. Det blir i fortsättningen
inte bara bönder och dem närstående
som kommer till centerns riksdagsgrupp,
även om den kategorin självfallet
i fortsättningen blir i majoritet.
Jag läste i Jordbrukarnas Föreningsblad
häromdagen en presentation av en del
nya riksdagsmän, nästan alla från centerpartiet.
Enligt ingressen skulle i artikeln
skildras representanterna från
glesbygden. Märk väl att en av de glesbygdens
talesmän som förevisades i
Jordbrukarnas Föreningsblad var herr
Paul Grabö från Stockholm, numera
borgarråd i huvudstaden. Det där med
glesbygden hängde väl kvar sedan tiden
före valet. En annan unik representant
för glesbygden kom från Fyrstadskretsen,
nämligen den kommunistiske byrådirektören
Jörn Svensson. Yad månde
det bli av den kombination som här
presenterades som glesbygdens speciella
talesmän i riksdagen?

Onsdagen den 28 oktober 1970 eni.

Nr 31

När det regnar på prästen så stänker
det på klockaren, heter det i den gamla
visan, och stänket kom i det bär fallet
folkpartiet till gotlo. Vi minns väl alla
den dråpliga synen i TV på valkvällen,
då tre före detta och nuvarande partiledare
från folkpartiet stod och hurrade
för varandra och tackade för det
storslagna valresultatet. Man är tydligen
nöjd med litet numera i det partiet. I
jämförelse med 1966 hade man förlorat
några procent av valmanskåren och
några hundratusen röster, och det kan
väl knappast vara någonting att hurra
över.

Det verkliga bekymret har emellertid
valets stora förlorare, de moderata. Upplösningstendenserna
i det partiet har
varit märkbara under de senaste åren.
Valnederlaget kom bara som en bekräftelse
på att folket förlorat förtroendet
för högerpolitiken. Jag undrar förresten
om inte namnbytet blev en betydande
orsak till nederlaget. Man kände
ju inte igen partiet varken när det gällde
namnet eller parollerna. Ett liberalt
högerparti är könlöst. Sedan spelar det
troligen inte någon roll vem man än
råkar välja till partiledare vid den extra
partistämman. Inte ens det unga politiska
lejonet herr Burenstam Linder lär
kunna återställa ordningen i den partifållan.

Herr Hermansson har däremot lyckats
bäst — åtminstone för tillfället —
och fått något slags ordning på sitt
parti. Hur länge det varar vet man
inte. Erfarenheterna är inte så goda i
det avseendet. Kommunisterna lyckades
hävda sig bättre än vid det stora nederlagsåret
1968. Men egentligen är det
mera tack vare valsystemet som framgångarna
synes så stora. Hade vi haft
andrakammarval skulle kommunisternas
mandat ha inskränkt sig till fem i andra
kammaren enligt det gamla valsystemet.
Nog har 4-procentsregeln i detta
val onekligen gynnat herr Hermansson.

Socialdemokratin har gjort ett förlustval
om man tar 1968 års något onormala
valresultat såsom utgångspunkt.

Allmänpolitisk debatt
Men man vann kampen om regeringsmakten
och förhindrade B-laget från alt
bilda regering. Partiets andel av väljarkåren
i sin helhet uppgick till 40 procent,
ett av de högsta procenttal som
partiet någonsin har noterat. Det visar
att socialdemokratin trots ett pressat
ekonomiskt läge och trots de impopulära
ågärder man måste vidta för att
söka hålla balans i samhällsekonomin
ändå bär samlat sina skaror i stor utsträckning.
Att de borgerliga har kunnat
utnyttja många människors missnöje
gav dem givetvis ett bättre resultat
än de eljest skulle ha fått, men det
blev ändå inte någon klar valseger om
man ser till regeringssituationen.

Finansministern har dragit konsekvenserna
av det ekonomiska klimatet
och vidtagit de åtgärder som vi här i
kammaren skall ta ställning till på fredag.
Det är angeläget att man uppnår
en bättre balans i samhällsekonomin,
och det kan inte ske på annat sätt än
genom att man drar in köpkraft och
stärker statens ekonomi inför budgetbehandlingen.
Men jag vill gärna understryka
att riktpunkten i arbetet på att
skapa bättre ekonomisk balans också
skall vara att stödja dem som har det
sämst ställt ekonomiskt. Jag säger detta
med så mycket större angelägenhet, sedan
jag har läst SACO:s utspel i avtalsrörelsen.

Det är ett högt spel som herrar Östergren
och hans kommunistiske meddirektör
i SACO, Benne Lantz, spelar. Det
är en utmaning mot de lägre avlönade,
mot både LO:s och TCO:s medlemmar.
Ja, jag vågar säga att det är en utmaning
mot samhället. Visste man inte att
det rörde sig om ett fackligt organs avtalskrav,
skulle man tro att det gällde
något slags idrottsrekord. Det är en lek
med elden som SACO här har för sig.
Det innebär en favorisering av dem som
redan har det gott ställt och en väg som
obönhörligen leder till ökade samhällsklvftor.
Ja, man är ju så fräck i sina
krav att man begär dubbelt så högt procentpåslag
som LO och TCO har gjort.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

Mitt råd till avtalsverket och riksdagens
lönedelegation är: Se till att detta monstruösa
avtalsförslag hamnar i papperskorgen!
Det är de mest orealistiska krav
som på länge har sett dagens ljus inom
svensk avtalsrörelse. Det är inte SACO
som bör få de största summorna i 1971
års avtalsrörelse, utan de seriösa organisationer
som vill slå vakt om de
lägre löntagarnas intressen, representerade
då av LO och TCO.

Så, herr talman, vill jag göra några
reflexioner i anledning av den lokaliseringspolitik
som bedrivs i kanslihuset,
främst då den som rör utflyttning av
statliga aktiviteter från huvudstaden.
När förre inrikesministern Rune Johansson
lämnade sin sista statsverksverksproposition
innehöll den också
tänkvärda ord om andra regioner såsom
lämpliga alternativ till de tre storstadsregionerna.
Hittills har man inte
sett några nämnvärda resultat av det
som herr Rune Johansson då angav
såsom lämpliga lokaliseringsobjekt. Men
nu hoppas man att det skall bli verklighet
av de tankegångarna — åtminstone
i en del fall.

Jag hälsar med tillfredsställelse den
utflyttning som planeras och som riksdagen
snart lär få ta ställning till. Men
låt det då inte bara stanna vid några
halvmesvrer, och kom också ihåg de
orter som nämndes som lämpliga alternativ
den gången. Det finns annars risker
för att regioner, som hittills har varit
vana att klara sig själva, i längden
inte kan göra detta utan måste få någon
form av statligt tillskott; det må vara
i form av statliga utbildningsobjekt, ämbetsverk
eller industrier. Det finns en
klok regel som säger: Vänta inte till
dess det blir för sent. Det blir både
bättre och billigare lösningar om man
slipper att göra dem i panikens tecken.

Jag vill därför säga till flera departementschefer:
Tänk på att det finns en
livskraftig region även i södra Vätterbvgden.

Från denna bygd vid Vättern kommer
också centerns gruppledare i denna

kammare, herr Torsten Bengtson. Han
hade i ett avsnitt av sitt tal i dag ett
resonemang om utgången av kommunalvalen
i Jönköpings län som jag något
vill kommentera.

Det är riktigt som herr Rengtson sade
att socialdemokratin i länet från nyåret
endast har majoritet i en av de kommuner
som finns kvar. Men jag vill säga
till herr Bengtson att inte heller de borgerliga
har majoritet i alla de andra
kommunerna, utan det finns en variant,
nämligen den politiska kameleont som
säger sig vara varken fågel eller fisk,
varken borgerlig eller socialistisk,
dvs. KDS. KDS kommer att bli tungan
på vågen i en del kommuner i Jönköpings
län, bl. a. den nya storkommunen
Jönköping med bortåt 110 000 invånare.

Hur kommer KDS att rösta? Ja det
vet varken herr Bengtson eller jag, men
uppenbart är att KDS är ett klart reaktionärt
parti — det är ingen tvekan om
den saken. Man får naturligtvis därför
räkna partiet till den borgerliga fållan,
även om det nogsamt aktar sig för att
säga var det hör hemma. Ja, konservatismen
har partiet naturligtvis i betydande
grad gemensamt med centerpartiet
och en stor del av dess väljare.

Herr Bengtson gör det annars som
vanligt lätt för sig. Han har inget recept
för att klara den ekonomiska balansen,
men han har ändå i sitt anförande
djärvheten att anklaga regeringen för
att ha handlat opportunistiskt med vår
ekonomi. Och detta sägs av en representant
för ett parti som har satt i scen
att överträffa alla andra med ekonomiska
överbud. Litet mera blygsamhet
i centerpartiets agerande skulle kanske
vara klädsamt.

Herr Bengtson tog också upp ett resonemang
om pensionsåldern. Jag håller
med honom om att det skulle vara
önskvärt att komma ned till en pensionsålder
av 65 år. LO och SAF förhandlar
ju bl. a. om detta, och i dag har
den av regeringen tillsatta pensionsålderskommittén
sammanträtt för att diskutera
uppläggningen av sitt utred -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

ningsarbetc under den tid som kommer.
Det är alltså ett arbete på gång för att
föra den frågan framåt.

Socialdemokratin är ingalunda motståndare
till en ändring av pensionsåldern.
Men det är den skillnaden att
vi är ett parti som iir berett att ta ansvaret
för vad vi begär. Vi vill veta
kostnaderna i hela deras vidd innan vi
tar .slutlig ställning till frågan om pensionering
vid 05 år, rörlig pensionsålder
eller någonting annat. Frågan är
tyvärr inte så enkel och okomplicerad
som herr Bengtson vill göra gällande.

Herr Bengtson förde också ett resonemang
om ATP-avgifterna som också
tål att granskas. Han säger att man borde
avstå från att ta ut ATP-avgifter för
dem som fyllt 55 år. Det skulle bara
innebära att man flyttar över bördorna
på den yngre generationen. Är herr
Bengtson i den situationen beredd att
gå ut till handelns och servicenäringarnas
folk, som i regel har yngre arbetskraft,
och säga: Vi måste höja avgifterna
för er. — Känner jag herr Bengtson
rätt kommer han sannerligen inte att
bedriva någon upplysningsverksamhet
i det syftet.

För de enskilda företagare som är
över 55 år — därav en stor del jordbrukare
— är naturligtvis herr Bengtsons
förslag en verkligt fiffig sak. Den
skulle ge dem betydande ATP-pensioner
utan att de behövde betala egenavgifter
efter 55 år. Nog skulle de tacka
och ta emot. Men hur blir det för dem
som skall betala fiolerna? De skulle
säkert inte ge så mycket för herr Bengtson
som pensionslagstiftare.

Så till sist, herr talman, vill jag understryka
vikten av att den äldre arbetskraften,
som nu oftare än förr tvingas
lämna sina anställningar, får ett effektivt
skydd. Det skulle vara mycket
vunnet om företagarna uppmärksammade
deras insats mer än vad som nu
är fallet. Om vi utnyttjade den äldre
arbetskraftens kapacitet skulle vi inte
behöva importera så mycket arbetskraft
utifrån som vi nu gör. Ett nytänkande

Allmänpolitisk debatt

på detta område skulle ge de äldre mer
arbete än de nu har. Här kan samhället
och enskilda företagare samarbeta.
Inte minst gäller det för AMS och dess
organ att öka insatserna för att placera
den iildre arbetskraften i vårt land.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Göran
Karlsson i sitt anförande flera gånger
har appellerat till vad jag tidigare sagt
vill jag gärna göra eu reflexion över
vad han sade med anledning därav.

.lag skall inte gå närmare in på hans
lyriska utsvävningar om björnjakt och
sådant, men jag vill anknyta något till
det.

Herr Karlsson var mycket stolt över
att man inte lyckats få den socialdemokratiska
regeringen att ge upp efter den
jakt som idkats på den yngre björnen,
utan att offret i stället blev moderaterna.
Men, herr Göran Karlsson, den yngre
björnen blev ändå så illa sårad att
han i fortsättningen inte kan ta sig fram
annat än med hjälp av kommunistiska
kryckor. Resultatet av den björnjakten
blev sådant, herr Göran Karlsson.

En del okunnighet skymtar fram i
herr Göran Karlssons anförande. När
det gäller centerns röstetal vet väl herr
Göran Karlsson att redan före detta val
60 procent av centerns röster kom från
tätorterna. Huvudvikten låg alltså där
redan före detta val, och den utvecklingen
har nu blivit ännu mer markerad.
Till herr Karlssons stora besvikelse
har centern marscherat in ordentligt i
alla tätorter och kommer därmed att
hota socialdemokratin ännu mer i fortsättningen,
eftersom vi inte på något
sätt har den klassbetoning som funnits
tidigare.

Jag skall inte gå in på de biografier
som herr Göran Karlsson gjorde i olika
avseenden. Jag tycker inte att det hör
till en riksdagsdebatt att nagelfara olika
personer och deras förehavanden.

Jag vill bestrida herr Göran Karlssons
uttalande att centerpartiet inte har

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

något recept för en annan ekonomisk
politik. Det har vi presenterat gång på
gång, och om man tittar i riksdagstrycket
finner man hela alternativet uppdraget.
Det är bara löst prat när herr
Göran Karlsson kommer med denna beskyllning.

Sedan vill jag bemöta vad herr Karlsson
sade om vårt förslag att man skulle
sluta med att ta ut ATP-avgift vid 55
års ålder och lägga dessa avgifter på de
yngre grupperna. Denna kammares ärade
förste vice talman behandlade frågan
på ett mycket juste sätt. Han sade
att förslaget är ute på remiss och att vi
får se vad remissvaren kommer att innebära.
Herr Göran Karlsson brydde
sig inte om några remisser utan var
klar att bryta staven över förslaget. Vi
liar inte alls spekulerat i vad arbetsgivarna
skulle vinna, utan vi har verkligen
det allra största intresse för att försöka
göra någonting för den äldre arbetskraften.
Jag tror att ingen bestrider
att det är mycket svårt för den som blir
arbetslös vid 50, 55 eller 60 års ålder.

Detta lär inte vara sista gången som
vi diskuterar frågan om den äldre arbetskraftens
situation, utan vi kommer
att få ta itu med den alltmer. Vi vill inte
bara för nöjes skull stjälpa över utgifter
på den yngre generationen, men
den är betydligt bättre ställd när det
gäller att söka nya anställningar än
människor som är 50—60 år gamla. Det
ligger ett verkligt allvarligt syfte bakom
vårt förslag att inte ta ut ATP-avgift
för arbetskraft som är över 55 år.
Det finns dock även många andra uppgifter
som vi måste ta itu med för att
klara den äldre arbetskraftens problem.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Så enkelt kan man inte
smita undan talet om att man inte skall
ta några ATP-avgifter från personer
som är över 55 år, herr Bengtson, att
man bara hänvisar till att förslaget är

ute på remiss. Vad jag här vänder mig
mot är centerpartiets hela tanke att på
detta sätt försöka genomföra befrielse
från ATP-avgiften efter 55 års ålder.
Det innebär helt enkelt att man vältrar
över bördorna på den yngre generationen,
som säkerligen kommer att få mer
än tillräckliga bördor i ekonomiskt avseende,
bl. a. för att klara försörjningen
för alla pensionärer.

Detta är bara ett av centerns vanliga
försök att göra politik — att dra fram
populära ting. Men det finns, herr
Bengtson, på varje förslag som ni för
fram en baksida som ni aldrig vill höra
talas om, nämligen att det måste gå
ihop ekonomiskt. Därvidlag vill jag höra
mer av herr Bengtson än detta att
förslaget är utremitterat från utskottet.

Centerns röstetal har jag aldrig talat
om på annat sätt än att ni har vunnit
framgångar, och herr Bengtson borde
väl kunna vara nöjd med det konstaterandet.
Men jag tog upp vad Jordbrukarnas
Föreningsblad skrev beträffande
glesbygdens förespråkare i landet,
och då blev det Paul Grabö i Stockholm
som man nämnde. Det är ett typiskt
exempel på hur man blandar ihop begreppen
på den sidan.

Herr Bengtson talar om ekonomin.
Centerpartiet säger visserligen att det
klarar alla sina önskemål, men det gör
man inte. Centern har i många år kommit
med överbud. och skulle vi ha fölit
dess exempel hade vi överskridit budgeten
med miljardbelopp. Detta är faktum,
herr Bengtson. Om man för fram
tankar på lägre pensionsålder och andra
reformer som kostar pengar, kan
man inte bara se på det år då man föreslår
reformen, utan man måste också
tänka på vad som sker längre fram i
tiden.

Centern har fört fram populära saker
och talat om att så och så vill man göra,
men man har noga aktat sig för att
presentera den ekonomiska notan. Det
anklagar jag centerpartiet för, och det
kan inte herr Bengtson komma ifrån.

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i meningsutbytet mellan herrar Göran
Karlsson och Torsten Bengtson, utan
jag skall i stället försöka tala litet ekonomi.

Jag vill då börja med att instämma i
vad som tidigare i dag från denna talarstol
före middagsuppehållet sagts om
näringslivets aktuella situation av bl. a.
herr Gösta Bohman.

Inflationen fortsätter trots — eller
tack vare —- regeringens politik. För
den enskilde företagaren har dagens
stora bekymmer samband med det som
hittills har varit det centrala avsnittet
i den ekonomiska politiken, nämligen
framför allt kreditrestriktionerna och
de höga räntorna. Dessa kreditrestriktioner
är som en snara om halsen på
många företagare. Svårigheterna att
skaffa erforderligt kapital gör sig starkt
gällande särskilt för de mindre företagarna.
Vi saknar i dag en effektivt
fungerande kapitalmarknad. Det är ont
om pengar inom näringslivet. Krediträntor
på 9, 10, 11 och ibland 12 procent
i den grå marknaden — herr Axel
Strand belyste det tidigare i dag •— är
en skrämmande kostnadsbelastning.
Förr i världen talade man om ocker
när det var fråga om sådana räntesatser.
De mindre och medelstora företagen
klarar inte denna kostnadsbelastning.

Kreditrestriktionerna leder också till
att många i och för sig välkonsoliderade
företag är dåliga betalare. Detta återverkar
i sin tur menligt över hela linjen
och medför svårigheter för andra
företag, t. ex. leverantörer. Omedelbara
lättnader på kreditmarknaden är därför
enligt min mening nödvändiga för att
hindra större olyckor. Kreditrestriktionerna
är även en väsentlig orsak till den
låga investeringstakten.

Kostnadsutvecklingen och utvecklingen
på arbetsmarknaden är ett annat bekymmer.
De krav som nu framkommer
från löntagarorganisationerna, och vilka
uppenbarligen vida överstiger vad produktivitetsförbättringarna
medger, kas -

Allmänpolitisk debatt

tar sin slagskugga framför sig. Det talas
om lönekrav på 18 procent, 20 procent,
23,5 procent. Många företag klarar helt
enkelt inte sådana höjningar. Visserligen
kan man säga att detta hittills ligger
utanför de aktuella resonemangen,
och när kollektivavtalen uppgöres kanske
buden har prutats ned väsentligen.
Men därom vet man intet, och risker för
strejker —• legala eller vilda — måste
ingå i prognoserna för nästa år. Dess
värre är det så.

De senaste veckornas kraftiga nedgång
av aktiekursen på börsen visar
med vilken pessimism man på det hållet
bedömer den närmaste tidens utveckling
trots den gynnsamma situation
som vi för närvarande har på exportmarknaden.
I den högkonjunktur
som vi har förmånen att befinna oss i
är börsutvecklingen ett allvarligt mene
tekel, för att tala med herr Torsten
Bengtson. Nyemissioner av aktier för att
skaffa erforderligt kapital ligger utanför
möjligheternas gräns med nuvarande
börsutveckling.

Ett dåligt tecken är också det krympande
hushållssparande!. I många av
landets sparbanker, som jag har nöjet
att kunna följa på nära håll, har insättningarna
stagnerat, där det inte rent av
har varit fråga om uttagningsöverskott.
Även affärsbankerna har iakttagit samma
fenomen. Det offentliga sparandet
som finansministern med sådan stolthet
talade om i förmiddags kan inte ersätta
det uteblivna hushållssparande!.

Näringslivets utveckling och i synnerhet
dess investeringar sammanhänger
till väsentlig del med framtidsförväntningarna.
Det gäller för statsmakterna
att för sin del medverka till att
skapa bättre förväntningar på framtiden.
Då kommer den ekonomiska tillväxten
av sig själv. För att investera
måste man tro på framtiden, ha förtroende
för landets ekonomiska politik.
Det har man på sina håll nog inte i dag.

En positiv faktor är att det misstänkliggörande
av näringslivet och företagsamheten,
som förekom i den social -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

demokratiska propagandan under förra
året, på sistone har avstannat. Jag hoppas
att lugnet på denna front fortsätter.
Detta misstänkliggörande åstadkom
mycken skada.

Jag vill härefter, liksom flera gånger
tidigare, beröra den svällande importen
av varor från låglöneländer. Den
går ut över våra hemmamarknadsindustrier.
Den ena branschen efter den
andra har haft driftsinställelser. Det
gäller tekoindustrin, skoindustrin, glasindustrin,
möbelindustrin och flera andra.
Det är enligt min mening absolut
nödvändigt att sådana ytterligare åtgärder
som kan vidtas inom ramen för
våra internationella åtaganden också
vidtas för att åstadkomma erforderliga
restriktioner på detta område. Jag riktar
en maning till regeringen att ta itu
med denna fråga utan ideologiska skygglappar
och från praktiska utgångspunkter
till stöd för företagen och de anställda
i dessa näringar. Det är bråttom,
om vi inte skall få nya driftsnedläggelser.

Herr talman! Jag skall också med
några ord gå in på prisstoppet. Finansministern
berörde det mycket knapphändigt
i förmiddags — detta prisstopp
som under så dramatiska former proklamerades
först på livsmedel den 27
augusti och sedan över hela linjen den
7 oktober. I den inflationsutveckling
som den förda ekonomiska politiken
åstadkommit för vårt land var prisstoppet
troligen mer eller mindre en
nödvändig åtgärd i prisstabiliserande
syfte. Men åtgärden angrep symtomen,
och uteslutande symtomen, inte inflationsorsakerna,
och har i viss mån begränsad
räckvidd. Det måste man tyvärr
vara medveten om.

Tyvärr undanskymde prisstoppet i
allmänhetens ögon den omständigheten
att bakgrunden till de stigande priserna
var de ökade kostnaderna och ytterst
den statliga utgiftsexpansionen. Men i
det uppkomna läget finns enligt min
mening ingenting att invända mot prisstoppet
som sådant. Vad jag emellertid

i detta sammanhang vill påtala är att
mellanhänderna inom handeln på ett
oförskyllt sätt sattes i skottgluggen. Inte
minst förkastligt var den uppmaning
till angiveri som riktades till allmänheten.
Man antydde också att mellanhänderna
skodde sig på allmänhetens bekostnad.
Det tog sig bl. a. sådana uttryck
som att Socialdemokratiska ungdomsförbundet
på sina håll organiserade
vakter som utanför butikerna delade
ut lappar med misstänkliggörande
text. Detta var enligt min uppfattning
ojust.

Vi har i detta land en effektiv varudistribution
som arbetar med relativt
låga marginaler. Konkurrensen är betydande.
Denna varudistribution har
såvitt jag kan förstå av denna orsak
inte mer än delvis kompenserats för de
senaste årens lönekostnadsökningar.

Jag vill rikta en erinran mot prisstoppets
allmänna utformning och praktiska
handhavande. Prisstoppet befinner
sig i dag, det vill jag gärna medge,
i inledningsstadiet — ett idiotstopp, i
varje fall ett formellt sådant. Bromsarna
är enligt de utfärdade författningarna
fastlåsta. Detta har sina uppenbara
olägenheter. Ingen företagare vet i denna
situation prisstoppets konsekvenser.
Kostnaderna bara stiger men priset
är fastlåst. Vederbörande råkar då lätt
över på förlustsidan. Pappersexercisen
blir enorm, och administrationen blir
troligen till sist omöjlig att handha. Det
hela kommer sannolikt inte att hålla
annat än relativt kort tid.

Herr talman! Jag har i min hand prisoch
kartellnämndens prisregler nr 3.
Den innehåller mycket bristfälliga och
knapphändiga anvisningar om hur prisstoppet
kommer att skötas, och materiella
regler saknas. Jag jämför detta
aktstycke med en annan handling som
jag har i min hand, nämligen det danska
Monopoltilsynets Meddelelser nr 8 år
1970 med redogörelse för det generella
prisstoppet i Danmark, som infördes
den 22 september i år. Det är ett mycket
omfattande aktstycke och medger

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 31

till skillnad från den svenska prisregleringen
en viss flexibilitet med en såvitt
jag kan förstå mindre pappersexercis.
Det framhålles sålunda att producenterna
må utan hinder av prisstoppet
höja priserna för täckning av stegringar
i priserna för råvaror och hjiilpstoffer
— smörjmedel, bränsle och liknande.
Vidare får i Danmark importörer, grossister
och detaljister vid vidareförsäljning
av varor höja priserna med helopp
till täckning av stegringarna i inköpspriserna,
dock utan rätt att öka
marginalerna i kronor räknat. Detta
kan ske utan ansökan och utan pappersexercis.
Allt kontrolleras dock av Monopoltilsynet.

Det sägs emellertid ifrån att företagarna
inte är berättigade till kompensation
för höjda arbetslöner. Hur detta
skall fungera är kanske svårt att bedöma.
Förklaringen är sannolikt den att
prisstoppet i Danmark anges skola bortfalla
den 1 mars 1971.

Jag vill med detta, herr talman, endast
ha sagt att låsningen av priserna
aldrig kan vara total. Prisutvecklingen
måste fortsätta, hjulen måste rulla genom
en smidig och framför allt välskött
administration som snabbt kan få ärendena
ur händerna. Företagen måste också
få chanser att leva vidare.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ämnar i mitt anförande
ta upp frågan om arbetsmiljön.
Liksom herr Axel Johannes Andersson
kan jag berätta om en motions öden, en
motion som jag personligen är starkt
knuten till.

För 20 år sedan då jag inte var i
riksdagen hade jag tillfälle att hjälpa
min dåvarande chef som tillhörde denna
kammare — och samma parti som
jag — med en motion som gällde just
arbetsmiljön, nämligen behovet av arbetslivsforskning.
Motionen fick ett
mycket gott mottagande och tillstyrktes,
men ingenting hände under hela
1950-talet för att tillsätta föreslagen utredning.

Allmänpolitisk debatt

Det var naturligt för mig då jag kom
in i riksdagen år 1901 att på nytt ta
upp frågan, denna gång tillsammans
med fröken Ilrita Elmén i andra kammaren.
Motionerna avstyrktes trots att
Landsorganisationen var positiv till en
utredning. Motionen upprepades några
år och rönte alltid samma öde.

Nu skall erkännas att en hel del började
hända under 1960-talet på arbetsforskningens
område, bl. a. tillkomsten
av arbetsmedicinska institutet. Men,
herr talman, faktum är att arbetsmiljöfrågorna
under senare år och särskilt
under årets valrörelse har aktualiserats
som aldrig förr.

Hittills har de flesta av oss mer eller
mindre haft den uppfattningen att det
är ekonomiskt realistiskt att arbetskraften
för acceptera de arbeten som finns
att tillgå på arbetsplatsen och att var
och en måste anpassa sig efter förhållandena
som de är. Men det kan inte
vara något ideal som målsättning för
utvecklingen på arbetsmarknaden i
framtiden. Vi måste ta lärdom av att
framför allt de unga i dag upplever
många högrationaliserade arbeten som
alltför monotona och omänskliga. Det
går snart inte att få svensk arbetskraft
till vissa sådana uppgifter. Inte för att
de är för lågt betalda, utan för att arbetet
är jäktigt, ofritt och enformigt.
Det kan inte vara rimligt att begära att
människor skall se det som en livsuppgift
att efter nio års skolutbildning och
kanske fullgjord gymnasial yrkesutbildning
sköta ett jobb som tar tre dagar
eller mindre att lära sig och där allt
bestäms och styrs av andra.

Detta gäller inte minst sådana arbetsuppgifter
som en expanderande arbetsmarknad
i dag erbjuder. Jag tänker då
främst på viss del av process- och verkstadsindustrin,
men exemplen är legio
i alla branscher. Många arbeten upplevs
av de anställda som tråkiga och
trista. Rationaliseringen har i vissa fall
medfört att man plockar bort arbetsmoment
som förr kunde innebära någon
omväxling och stimulans. Kvar finns

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
ofta bara kravet på uthållighet i enkla
arbetsoperationer, som kanske även de
till sist kommer att rationaliseras bort.
Det kan på sitt sätt vara en tröst men
också, särskilt för de äldre, en källa till
oro för inkomsten. Även om effektiviseringen
av arbetet kan vara ändamålsenlig
och ibland nödvändig, kan det
ifrågasättas om det icke i vissa fall gått
för långt i fråga om specialisering och
styrning. Den uppfattningen vinner terräng
i ökad omfattning. Men det är en
ekonomisk fråga som inte är lätt att
komma förbi. Fler och fler kommer i
framtiden att fästa större vikt vid att
arbetet inte bara ger ett godtagbart ekonomiskt
utbyte utan också är intressant
och stimulerande och ger utrymme för
fortlöpande utveckling av anlag och intressen.

Det är många faktorer som talar för
att näringslivet under 1970-talet kommer
att få ökade svårigheter att rekrytera
personal till praktiska arbetsuppgifter.
Ungdomen föredrar i dag teoretiska
studiebanor framför yrkespraktiska.
De problem som kommer att möta
företagen i fråga om svårigheter att rekrytera
svensk ungdom till verkstadsgolvet
har jag närmare redogjort för i
en motion som i dagarna behandlas i
statsutskottet. Samtidigt har vi i höst
på riksdagens bord en proposition nr
143 om tim- och kursplaner för de tvååriga
ekonomiska och sociala linjerna
i gymnasieskolan samt för den byggtekniska
grenen på den tvååriga tekniska
linjen, den s. k. fackskolan. Jag har
själv varit med om att godkänna denna
fackskola som avledare till gymnasieskolan
och som mer yrkesinriktad, men
jag skall erkänna att jag känner oro för
hur dessa fackskoleungdomar i framtiden
skall kunna placeras i sådana arbetsuppgifter
som de anser sig skolade
för, nämligen administrativa och mer
eller mindre tekniska, men däremot icke
praktiskt yrkesutövande, där behoven
kommer att bli störst.

I dag har ca 40 procent av den arbetsföra
befolkningen praktiska arbets -

uppgifter. Är det invandrarna som skall
ytterligare fylla kadrerna på verkstadsgolvet
i industrierna i framtiden? De
finns där redan nu till 25—30 procent
i vissa industriföretag. Eller är det
kvinnorna som till varje pris skall ut
på arbetsmarknaden? Eller får vi gymnasieungdomen
ut på verkstadsgolvet
och får vi behålla den där? Vi behöver
dem alla.

Det stora problemet på 1970-talet,
som jag ser det, blir för näringslivet
och för industrin i synnerhet hur man
skall kunna rekrytera inhemsk personal
i tillräcklig omfattning och med den
kvalitet som behövs i yrkeslivets olika
produktiva uppgifter. Det är inte bara
en lönefråga, en miljöfråga, en värderingsfråga
utan också en fråga om hur
vår utbildningspolitik i landet utvecklas
och fastlägges, hur våra företag driver
färdigutbildning och anpassar arbetet
för människan. Konsekvensen av
den nuvarande yrkesutbildningspolitiken
behöver därför prövas i belysning
av näringslivets behov av personal, som
är lämpligt utbildad för de arbetsuppgifter
som 1970-talet kräver. Den prövningen
åligger såväl samhällets ansvariga
myndigheter som företagen.

Företagsutbildningen måste få en vidgad
anpassningsberedskap och försöka
ta sig an de ungdomar som samhället
utbildat. Det gäller inte minst att lösa
den obalans med över- respektive underutbildning
som kan uppstå. Ett
exempel är redan överskottet på humanister
och samhällsvetare som behöver
få hjälp in i näringslivet. Speciellt viktigt
är därvidlag att de lär känna företagets
betingelser t. o. m. på verkstadsgolvet.

På TCO:s utbildningsdagar framförde
licentiat Bertil Gardell påståendet att
”vi befinner oss på en kollisionskurs
mellan å ena sidan de sociala mål som
strävar mot ökad jämlikhet och ett bättre
realiserande av demokratiska frioch
rättigheter, som utbildningspolitiken
är bärare av, och å andra sidan
det utbud av arbetsinnehåll som arbets -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

marknaden erbjuder”. Detta utbud innebär
för de stora arbetargrupperna,
sysselsatta inom industri ocli kontorsarbete,
snarast en fortsatt specialisering
och utarmning av arbetet på såväl kunskapskrävande
innehåll som möjligheter
att själva bestämma över arbetets
utförande.

Den allmänna utbildningspolitikens
mål kan starkt förenklat sägas vara två:
ett socialt och ett ekonomiskt, som kan
medverka till en inbyggd spänning i
välfärdspolitiken, vilket kräver ett nytänkande
av oss alla för att vi i tid
skall kunna motverka och undanröja
en sådan icke önskad spänning.

Tiden är mogen att ställa upp sociala
mål också för utvecklingen på arbetsmarknaden
och överge filosofin att
människorna blir mycket lyckligare
bara vi skapar en större kaka och ser
till att fördela den på ett så rättvist sätt
som möjligt.

Vi har hängt upp vårt handlande och
våra system i arbetsorganisationen alltför
mycket på förutfattade meningar
om människans beteende och attityd
till arbetet och hur hon bäst stimuleras
i detta. Det kan bäst karaktäriseras av
påken och moroten. Det hela bottnar i
bristande kunskaper om människans
behov, som nu beteendevetenskaperna
börjat få bättre grepp om och vilket
kräver en ändring av attityden till människan
på arbetsplatsen. Det gäller
framför allt en förändring av hennes
arbetssituation, som tar hänsyn till det
s. k. jagbehovet, gemenskapsbehovet och
trygghetsbehovet, så att man kan bli
uppskattad och respekterad och få möjlighet
att förverkliga sig själv. Det är
dessa behov som bättre behöver beaktas
i arbetslivet. Ett mänskligare samhälle
innebär bl. a. att försöka förstå
människan och möta hennes naturliga
behov. Att de ekonomiska målen bättre
måste anpassas till de sociala är inte
alls detsamma som att ekonomin behöver
äventyras. Snarare kan det vara så
att en god ekonomisk utveckling i framtiden
förutsätter att de sociala målen

7 Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Allmänpolitisk debatt
prioriteras, att produktionsplatserna
harmonierar med de värderingar som
drivs fram inom andra sidor av samhällslivet
t. ex. utbildningen, ty hur
skulle det bli om vi inte får folk till
våra industrier och företag?

Den hittillsvarande tekniska utvecklingen
tycks i stort ha inneburit att de
stora arbetsgrupperna inte haft möjlighet
att delta i planeringen av sitt eget
arbete. Därmed har man också berövat
dem möjligheten till ett positivt arbetsarrangemang.
Därmed har man inom
arbetslivet alltför ofta eliminerat de
betydelsefulla energiutlösande motivationsfaktorerna
till att vilja och kunna
göra ett fullgott jobb och i stället blivit
tvungen att begränsa sig till ekonomiska
eller tvångsmässiga incitament samt
till vissa åtgärder för att undvika faktorer
som kan bidra till uppkomsten av
missnöje och alltför hård belastning på
människan. Detta har inte sällan — och
det är väl naturligt — medverkat till en
likgiltig attityd till arbetet hos många
anställda som yttrat sig i minskad ansvarskänsla,
som ofta går ut över kvalitén
på arbetet och produkterna, ökad
frånvaro och anpassningssvårigheter av
olika slag.

Om vi skall lyckas skapa ett bättre
psykologiskt arbetsklimat för de många,
måste de i arbetet få uppleva ökat ansvar
och inflytande på den egna arbetssituationen.
De experiment som nu sker
med självstyrande grupper är just inne
på dessa lösningar, och det skall bli intressant
att se vart experimenten leder.

Det behövs ytterligare forskning på
arbetslivets område, där samhället behöver
engagera sig än mer. Det skall bli
intressant att se vad statsverkspropositionen
kommer att säga då det gäller
anslagen till arbetsmedicinska institutet
in. fl. forskningsorgan. Framför allt
behövs en fördjupad arbetsdemokrati så
att de anställda får ökade möjligheter
att själva påverka sin egen arbetsplats
utformning.

Herr talman! Att lösa dessa viktiga
arbetslivsproblem är en utmaning till

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
oss alla. I folkpartiets tema ”För ett
mänskligare samhälle” har vi velat ge
uttryck därför.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! I denna debatt har tidigare
frågan om den äldre arbetskraftens
situation varit uppe till belysning,
senast av herr Göran Karlsson. Jag vill
knyta några ytterligare reflexioner till
denna fråga. Jag gör det mot bakgrunden
av arbetsmarknadsverkets petitaskrivelse
till regeringen. I skrivelsen
räknar man med en sysselsättning i
beredskapsarbeten under vintern 1970—
1971 av samma omfattning som förra
vintern. Arbetsmarknadsstyrelsen säger
att även om det allmänt sett är gott om
arbetstillfällen, måste man framför allt
i skogslänen räkna med extra insatser
för den äldre och den ortsbundna arbetskraften.
Styrelsen erinrar om att
andelen äldre arbetslösa fortsätter att
stiga, trots att efterfrågan på arbetskraft
legat på en hög nivå.

Till belysning av detta förhållande
vill jag anföra några siffror från mitt
eget hemlän, som vid septemberräkningen
visade att det fanns 1 955 anmälda
arbetslösa, därav 44 procent över 60
år, samtidigt som antalet lediga platser
inom länet var 1 810. Av dessa lediga
platser fanns 208 inom skogsbruket och
861 inom industrin. Och det är bristen
på arbetskraft inom skogsbruket som
utgör ett av skälen till mina synpunkter
på den äldre arbetskraftens situation.
Det är den hårda rationaliseringstakten
inom skogsbruket under hela
1960-talet som har medfört både inom
skogsbruket och inom industridelen av
detta skogsbruk att den äldre arbetskraften
har råkat i en mycket bekymmersam
situation.

Enbart i Västernorrlands län har
skogsbruket under åren 1965—1970
minskat sitt arbetskraftsbehov med cirka
1 800 personer, och samtidigt har
ytterligare 2 186 arbetstillfällen inom
skogsindustrin försvunnit. Detta är siffror
från bara ett av skogslänen.

Det är frestande att erinra om att när
de fackliga företrädarna inom skogsnäringen
varnade för denna utveckling,
avfärdade företagsledningarna dessa
farhågor som obefogade. Den ökade
mekaniseringen inom skogsbruket skulle
reducera arbetskraftsbehovet till ett
minimum. I dag är uppfattningen en
annan hos skogsbrukets företrädare. Nu
erkänner man att den äldre arbetskraften
är skogsbrukets stora problem och
att mera aktiva insatser borde ha gjorts
tidigare för att lösa trygghetsproblemen
för den. Den höga mekaniseringstakten
har skapat oro och skrämt i väg skogsfolket
till andra yrken. Trygghetskänslan
har fått sina törnar genom konjunktursvängningarna,
och skogsbruket
har alltför sent insett vikten av att konkurrera
om arbetskraften.

När man lyssnar till dessa tongångar
från skogsnäringens företrädare, måste
man hålla med Norrländsk Tidskrift
som i sitt senaste nummer sammanfattar
situationen inom det norrländska skogsbruket
med orden: ”Visst måste det vara
fel någonstans.”

Låt mig, herr talman, säga att det är
en brist på planering inom en av våra
viktigaste basnäringar som vi i fortsättningen
inte kan tillåta. Människors
trygghet får inte bli beroende av ett så
kortsiktigt handlande som skogsnäringen
tillåtit sig under 1960-talet. Inrikesminister
Eric Holmqvist tog för en tid
sedan upp den äldre arbetskraftens situation
och hävdade att företagen gör
sig skyldiga till felaktiga värderingar
av de äldre. Det kan ta något längre tid
för en äldre arbetare att lära sig använda
en ny maskin, men han kan därefter
göra en minst lika bra insats som
den yngre arbetaren. Inrikesministern
erinrade också om vid detta tillfälle att
vid 1930-talets arbetslöshet var det ungdomen
som drabbades. I dag är det de
äldre, och det innebär att det är samma
generation som gick arbetslösa under
1930-talets krisår som på nytt känner
sin trygghet och försörjning hotad.

Det behövs således enligt mitt sätt att

Onsdagen den 28 oktober 1971) em.

se ett bättre samspel mellan näringslivet
och samhället, om inte stora grupper
av äldre och handikappade skall
tvingas att leva under ständig otrygghet.
För socialdemokratin måste det således
vara en huvuduppgift att trygga
även den äldre arbetskraftens rätt till
meningsfull sysselsättning. Men jag tror
att det erfordras ett större kollektivt
samhällsansvar för en sådan målsättning.
Det får inte bli så att de delar av
landet som drabbats hårdast av strukturomvandlingen
också skall bära bördorna
för att mildra verkningarna för
de grupper som kommit i kläm i utvecklingen.

Vad jag syftar på i sammanhanget
är den synnerligen omfattande verksamhet
som bedrivs av landsting och
primärkommuner i form av s. k. skyddade
verkstäder. Från att ha varit i huvudsak
ett medel att ge sysselsättning
åt handikappade har denna verksamhet
alltmer blivit en lösning av sysselsättningsfrågan
för äldre arbetskraft
som friställts i samband med industrinedläggningar.
Det är ingen tillfällighet
att landstinget i Västernorrlands län är
det tionde företaget i storleksordning
inom länet med sina 520 personer sysselsatta
i skyddade verkstäder. Enbart
driftskostnaderna över landstingets budget
belöper sig i år på i runt tal 3 miljoner
kronor.

Det kan inte vara en rimlig fördelning
av kostnaderna för vår arbetsmarknadspolitik
att vissa landsting och
primärkommuner skall bära så stor del.
Priset för landets totala välstånd bör
bäras av samhället kollektivt. Min slutsats
av resonemanget är således att den
skyddade verksamheten skall inlemmas
i den statliga arbetsmarknadspolitiken,
detta så mycket mera som enligt statsbidragsbestämmelserna
platserna vid
dessa verkstäder skall stå till den offentliga
arbetsförmedlingens förfogande.
Den skyddade sysselsättningen har i allt
högre grad kommit att utnyttjas som ett
led i den statliga arbetsmarknadspolitiken.
AMS har också under senare år

Nr 34 9<J

Allmänpolitisk debatt

med stor framgång börjat driva skyddade
verkstäder som s. k. industriella
beredskapsarbeten.

Jag vill därför, herr talman, uttala
förhoppningen att den år 1908 tillsatta
utredningen som har att överse den
skyddade sysselsättningen snarast möjligt
kommer fram med förslag till ett
samlat huvudmannaskap. I direktiven
för utredningen angav dåvarande inrikesministern
Rune Johansson följande
målsättning: ”Utredningen bör överväga
behovet av att bygga ut den skyddade
sysselsättningen och göra den till
ett effektivare arbetsmarknadspolitiskt
medel.”

Jag kan inte finna att detta är en
kommunal uppgift, vare sig för landsting
eller primärkommuner. De sociala
och medicinska skäl som skulle motivera
ett fortsatt landstingskommunalt
huvudmannaskap kan säkert tillgodoses
genom samverkan med den nye huvudmannen,
staten. Vi har accepterat principen
om att arbetsmarknads- och näringspolitik
skall vara uppgifter som
åvilar staten, och då bör rimligtvis även
denna verksamhet för de äldre och den
handikappade arbetskraften sortera under
arbetsmarknadsverket och därmed
— det vill jag understryka — ugöra en
med annan verksamhet likvärdig del i
hela vår arbetsmarknadspolitik.

Med vad jag här anfört har jag, herr
talman, velat understryka att en av våra
mest brännande arbetsmarknadspolitiska
frågor gäller lösningen av den
äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem.
Det ligger i den äldre arbetskraften
en så rik tillgång för hela vårt samhälle
att vi helt enkelt inte har råd att
undvara den arbetskraften i produktionslivet.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! När högerpartiet bytte
namn till moderata samlingspartiet
skedde det självfallet efter ingående
prövningar inom partiet. Det är partiets
medlemmar som bestämmer hur

7j Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

100

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
vi skall ha det. Konsekvensen av namnbytet
då det gäller valutgången ber vi
att få analysera inom vårt eget parti.
Vad som kommer att äga rum på vår
extra partistämma den 14 november ber
jag också att vi skall få sköta om själva.
Jag vore därför tacksam att inte mera
behöva lyssna till herr Göran Karlssons
utsvävningar på detta område. Men
jag kanske kan förstå honom. Måhända
kan huvudvärken inom regeringspartiet
inför de bekymmer man kommer att ha
efter den 1 januari då man ju tappar
den absoluta majoriteten i riksdagens
enda kammare vara besvärlig nog. Därför
har man tvingats ge sig på andra
partier och försöka bedöma hur de skall
ha det med sina namnfrågor, stämmor
och liknande. Nej, herr talman, detta är
vår sak, och den ber vi att få avgöra
själva.

Jag skulle vilja säga några ord om
vad jag vill kalla praktiskt politiskt
handlande här i riksdagen och politiken
i valrörelsen.

Herr talman! Som många av oss erinrar
sig hade vi här i år i maj månad
ett par dagars omfattande debatter, som
berörde lokaliseringspolitiken och sysselsättningsfrågorna.
Vid ett och samma
tillfälle hade vi att till behandling uppta
inte mindre än 101 motioner, och
under utskottsbehandlingen hade till
dessa fogats inte mindre än 45 reservationer.
Det är klart att alla reservationer
nedröstades, med den sammansättning
som riksdagen i dag har. Detta
skedde således i maj månad, då man
nedröstade även en hel del positiva
förslag som vi hade kommit med. Jag
kan ta ett detaljexempel. Vårt förslag
om transportstödets utformning nedröstades.
Vi ville ha bättre transportmöjligheter,
speciellt i Norrlandslänen.
Vi tackade ja till transportstödets utformning
enligt Kungl. Maj:ts förslag,
men vi kom från oppositionens sida
med förslag till väsentliga förbättringar.
Våra förslag nedröstades. Detta hindrade
dock inte att regeringspartiet bara
några veckor före valdagen utbasune -

rade att man nu skulle sätta i gång en
hel del arbeten och bl. a. ta upp de synpunkter
som vi hade framfört i maj
månad men som då hade nedröstats.
Vår kommunikationsminister, statsrådet
Norling, kandiderade själv i Norrbotten
på socialdemokraternas riksdagsmannalista
och var självfallet tvungen att göra
några utspel. Det gjordes också, då han
med dunder och brak talade om att ett
planeringsarbete just inom transportområdet
skulle sättas i gång. Norrbottens
län skulle bli ett försökslän.

Så skulle man kunna fortsätta punkt
efter punkt. Jag tycker personligen att
det är litet underligt att man i maj månad
tar ställning mot oppositionen i
riksdagen för att ett par månader senare
tala väl om de saker som man då röstade
emot.

I årets valrörelse utlovade socialdemokraterna,
liksom de gjorde år 1968,
att Norrbottens län skulle tillföras
16 000 nya arbetstillfällen under 1970-talet. Jag kan, herr talman, inte tycka
annat än att det inför dessa avgivna
löften borde vara på sin plats att regeringen
för riksdagen nu talar om vilka
åtgärder den avser att vidtaga för att
uppfylla dessa vallöften.

Den oro som länge funnits inom
Norrbotten har tyvärr spritt sig alltmer,
och den utgör enligt mitt sätt att
se i dag det största faromomentet. Länets
invånare har tröttnat på den ständigt
återkommande löftespolitiken och
kräver nu snarast övergång från ord
till handling.

Vad är det som håller på att ske? Jo,
att man i precis lika stor omfattning nu
som förr ger med den ena handen och
omedelbart tar tillbaka med den andra.
Jag skall tillåta mig att ge ett enda litet
exempel härpå.

Vi vet att vi får en hel del nya pålagor
den 1 januari 1971. Om jag tar
hela den samlade busstrafikverksamheten
i riket, kommer kostnadsökningarna
att bli cirka 25 miljoner kronor.
Kostnaderna ökar med 4 miljoner kronor
på grund av de höjda arbetsgivar -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

101

avgifterna, med 9 miljoner kronor på
grund av den särskilda skatten på motorbränslen
och med ungefär 12 miljoner
kronor till följd av mervärdeskatten,
således totalt 25 miljoner kronor.
Ungefär hälften av denna kostnadsökning,
eller i runt tal 12 miljoner kronor,
faller just på sådana trafikföretag
som för år 1969 erhållit en statlig ersättning
till olönsam linjetrafik med
sammanlagt 9,85 miljoner kronor. Dessa
trafikföretag är i stor omfattning belägna
inom stödområdet. Enbart dessa
trafikföretags kostnadsökningar till
följd av de beslutade och föreslagna
nya pålagorna skulle med andra ord
uppgå till högre belopp än de ersättningar
som staten lämnat eller beslutat
sig för att lämna på grundval av tidigare
redovisade underskott. Hela kontentan
av detta blir ånyo en övervältring
från statens sida till våra kommuner
som med kommunala skattemedel
tvingas ingripa för att kunna upprätthålla
den busstrafik som är nödvändig,
speciellt i våra glesbygdsområden.
Många sådana exempel skulle kunna redovisas,
herr talman, men jag vill avstå
från det.

Jag återkommer till den aktuella frågan
i detta sammanhang. Vilka åtgärder
avser regeringen att vidtaga för att uppfylla
vallöftena om 16 000 nya arbetstillfällen
till Norrbotten under 1970-talet?

Enligt min bedömning är läget nu så
allvarligt att regeringen omgående borde
vidtaga kraftfulla åtgärder. Det räcker
tyvärr inte med den hittills förda
lokaliseringspolitiken och de insatser
som punktvis vidtagits, t. ex. ett dåligt
utformat transportstöd. Det behövs heller
inte några mer ingående utredningar
för att direkt sätta in generella åtgärder
som med största sannolikhet
skulle ge en effekt.

Låt mig klart deklarera att det inte
längre går att lägga nya pålagor på det
norrländska näringslivet. Höjd mervärdeskatt,
höjda arbetsgivaravgifter, höjda
skatter på tyngre fordon, höjd driv -

Allmänpolitisk debatt
medelsbeskattning drabbar ju alldeles
särskilt näringslivet i denna landsända.

Varför inte, herr talman, ta ett resolut
grepp och fråga det svenska näringslivet
om det kunde tänka sig att etablera
i Norrland, om vissa förmåner kunde
erbjudas? För nyetablering i Norrland
— det kanske speciellt skall gälla
övre Norrland, men även Jämtland kan
komma in i bilden — kunde man utlova
friare avskrivningsregler, fullständigt
slopande av arbetsgivaravgiften
och några års skattefrihet för nvetablerade
företag. Jag är övertygad om att
näringslivet skulle nappa på detta, och
sett ur allmän samhällsekonomisk synpunkt
skulle det säkerligen visa sig vara
förnuftigt. Jag tror inte heller att det
skulle innebära några som helst svårigheter
att snabbt utforma åtgärderna på
så sätt att redan befintlig företagsamhet
i Norrland inte skulle komma i kläm.
Min fråga är: Vill regeringen omgående
vidtaga dessa radikala åtgärder?

Regeringen säger sig vara en stark
regering. Får vi se bevis på denna styrka.

Häri instämde herr Pettersson, Karl,
(in).

Herr PALM (s):

Herr talman! Den rubrik jag hamnat
under är kanske en smula pretentiös.
Man kan få ett intryck av att jag skall
göra en valanalys, men jag tänkte snarast
knyta an till ett par frågeställningar
som har aktualiserats i dagens långa
debatt. Den diskussion som förts här i
kammaren har givit oss vissa signaler
om efter vilka linjer de kommande
årens debatt kommer att föras.

Den borgerliga oppositionen har redan
sökt framhäva den roll som den
kommunistiska riksdagsgruppen kan
väntas spela i den nya enkammarriksdagen.
Man har pekat på de kommunistiska
mandatvinsterna. De borgerliga
har med en viss förtjusning talat om att
socialdemokratin skulle bli beroende av
kommunisterna och hur kommunister -

102

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

na kan komma att ställa sig i vissa frågor.

Situationen är inte så ny. Redan under
den gamle högeramiralens tid gjorde
man stor affär av ett liknande parlamentariskt
läge, med föga framgång.
Glädjeämnena har sedan dess inte varit
särskilt många på den kanten.

Visst har det förekommit minoritetsregeringar
även tidigare i vårt land,
och det har framgått av dagens debatt
att när kommunisterna bildar enhetsfront
med de borgerliga partierna för
att störta socialdemokratin har vi en
regeringskris. Det återstår bara att se
i vilket läge detta skall ske. Finansministern
har med kraft och brio deklarerat
socialdemokratins samlade ståndpunkt.
Vi inväntar alla den tidpunkt då
en sådan borgerlig önskedröm kan gå
i uppfyllelse.

Herr Werner sade i sitt inlägg att han
varnade socialdemokratin för att spela
poker om regeringsmakten. Vi inom
socialdemokratin har inte för vana att
spela poker om våra positioner. Vad
kommunisterna gör på sina partikongresser
vet vi inte, men de har ju blivit
förmanade av sin egen partiledare att
det ändå måste vara någon ordning i
ett parti.

Den kommunistiska mandatökningen,
möjliggjord genom det nya valsystemet,
har ansetts vara ett av valets mest sensationella
inslag. Resultatet har upplevts
sensationellt av den fåkunnige och
ytlige betraktaren av valutgången. Emellertid
har resultatet varit till glädje för
den borgerlighet som under lång tid
inte haft så mycket annat att glädja sig
åt. På sina håll tycks stämningen tendera
att bli mer desperat än moderat.

Det ingår naturligtvis i den politiska
maktkampen att borgerligheten önskar
se den demokratiska arbetarrörelsen i
en försvagad position. Man önskar tydligen
se det partipolitiska splittringsschemat,
som har gamla anor, återspeglat
hos vänsterpartierna, kanske i minst
samma omfattning som det förekommit
bland landets högerpartier.

Det är betydligt allvarligare när den
borgerliga pressen i sin allmänna förtjusning
sökt ge en utländsk opinion
den vilseledande uppfattningen att den
kommunistiska framgången är något
enastående i svensk politisk historia —
så enastående, har man ibland påstått,
att kommunisterna kan bestämma den
svenska politikens utformning. En sådan
propagandabetonad beskrivning
kan ingalunda gagna svenska intressen.
Valresultatet är en följd av det nya valsystemet.
Riksdagen har valt att tillämpa
den fullständiga millimeterrättvisan,
som under många år haft mycket intensiva
förespråkare i den allmänna debatten.

Kommunistpartiernas ställning i valmanskåren
vid årets val är inte märklig,
något som större delen av kammarens
ledamöter mycket väl känner till. Med
hänsyn till försöken att blåsa upp kommunisternas
väntade roll i svensk politik
kan det vara av värde att peka på
några faktiska siffror. Det har funnits
många kommunistiska grupperingar,
och de kommunistiska partierna har
uppträtt i många skepnader sedan de
debuterade i 1917 års val. Sedan dess
har det i vårt land hållits 14 riksdagsval.
Hermanssonkommunisterna fick i
år 4,8 procent av rösterna, och sammanförs
dessa med KFML:s 0,4 procent blir
det 5,2 procent kommuniströster.

Kommunisterna har haft en starkare
ställning i 10 av de 14 riksdagsvalen sedan
1917. Vid ett tillfälle — det var
1964 — har väljarandelen varit exakt
densamma som vid årets val. Endast vid
tre val sedan 1917 har kommunisterna
noterat en lägre andel av valmanskåren
än i år. Det var vid valen 1924, då man
fick 5,1 procent, 1940 — ett känt årtal
för övrigt — då kommunisterna fick 4,2
procent och 1960, då man samlade 4,5
procent av samtliga avgivna röster. Ställer
vi dessa resultat i relation till kommunisternas
position i slutet av andra
världskriget, då man samlade dubbelt
upp mot i år — dryga 10 procent — har
vi fått ett rätt perspektiv på den mycket

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

103

omtalade framgången för kommunisterna
vid årets val.

Mot den bakgrunden kan inte den
kommunistiska kammen viixa alltför
mycket, och den borgerliga pressens
förtjusning över en ökad splittring
bland löntagarväljarna bör hållas mera
dämpad. Till detta kan läggas att utan
eu kraftfull socialdemokratisk reformpolitik
hade vi i dag säkert haft ett
kommunistparti som samlat betydligt
mer än det uppnådde vid toppnoteringarna
med 10—11 procent i slutet av
andra världskriget.

Det nya valsystemet har givit många
erfarenheter, och det är uppenbart att
den 4-procentiga spärregeln skapade en
speciell dramatik kring årets val. Redan
veckorna före valet framhöll centerpartiets
ledare Gunnar Hedlund vid en
intervju, att han fann den nuvarande
regeln diskutabel och något orättfärdig.
Centerpartiledarens positiva vilja att ta
initiativ till en justering av den nuvarande
4-procentiga spärregeln är utan
tvivel intressant. Vilket motiv som än
kan anföras för en justering av denna
spärregel, vore säkert mycket vunnet
om utformningen av en framtida spärr
kunde ges en mjukare övergång så att
den genom ett avtrappningssystem kunde
befrias från sina nuvarande dramatiska
effekter. Det återstår nu att se om
centerpartiets ledare är beredd att infria
detta, som så många andra löften,
han så frikostigt delade ut i den senaste
valrörelsen.

Hur kommunisterna kommer att gå
fram med sina 17 mandat återstår nu
för oss att se. Tids nog kommer säkerligen
överhuden att presenteras i det
nya huset vid Sergels torg.

Ärade kammarledamöter! Inte heller
det mest framgångsrika partiet vid årets
val — centerpartiet — har som bekant
varit befriat från mer eller mindre lättsinniga
överbud. Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk för att exemplifiera
detta påstående, men på en enda
punkt vill jag för kammarens protokoll
spegla något av hur den politiska debat -

Allmänpolitisk debatt

ten fördes i 1970 års val av representanter
för det segerrika centerpartiet.
Det gäller miljö- och lokaliseringspolitiken.

Någon vecka före valet publicerade
RLF-tidningen en intervju med en av
centerpartiets mest framskjutna politiker.
Det var ingen av de centerpartister
som låg ute i buskarna, fumlade med geväret
och siktade så uselt på den bekanta
socialdemokratiska björnen, utan
den intervjuade är en av centerpartiets
mest framstående ledamöter i medkammaren.
Uttalandena är karakteristiska
för årets valrörelse men helt väsensskilda
från de hårda debatter om
industrialiserings- och lokaliseringspolitik
som brukar föras i såväl bankoutskottet
som riksdagens båda kamrar. En
av frågeställningarna gällde den fortgående
urbaniseringsprocessen och befolkningsomflyttningen
i vårt land. Den
ledande cp-riksdagsmannen deklarerade
enligt RLF-tidningen:

”Fortsätter utvecklingen mot koncentration
av befolkningen så stiger
sannolikt levnadsstandarden, enligt vårt
gamla sätt att räkna, däremot är det
osannolikt att livsnivån stiger. Här
måste man ha klart för sig att det kan
bli nödvändigt med åtgärder som innebär
lägre ekonomisk levnadsstandard
för att nå en högre livsnivå, en bättre
standard. Jag befarar att många politiker
är rädda för sådana åtgärder. Mycket
av samarbetet mellan socialdemokraterna
och näringslivet — inte minst
det mycket starka näringslivet — hänger
samman just med att man vill ha en
fortlöpande höjning av den ekonomiska
levnadsstandarden.”

Den intervjuade fortsatte:

”Det som skrämmer mig mest är
''strukturrationaliseringen’, koncentrationen
till allt större företagsenheter.”
Detta är ett uttalande i valrörelsens
slutskede från en av de unga ideologerna
på den kanten.

Säkerligen kan påståenden av detta
slag tilltala en del människor som inte
tänker direkt på innebörden. Men är

104

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

man beredd att ta konsekvenserna? År
centerpartiet berett att föreslå en sänkt
ekonomisk standard? Vi socialdemokrater
hade tänkt oss att en fortsatt lokaliseringspolitik
och industrialisering
måste ske för att åstadkomma en bättre
ekonomisk levnadsstandard. Det får
inte finnas ett motsatsförhållande mellan
att åstadkomma en höjd ekonomisk
levnadsstandard och en s. k. höjd livsnivå.
Det måste vara en fråga om bådeoch.
Detta befriar oss ändå inte från att
angripa de ytterst kontroversiella fördelningsproblemen
i samhället.

Centerpartiets gruppledare, herr Torsten
Bengtson, var under förmiddagen
frejdig nog att säga att centerpartiet
alltid arbetat för jändikhet och att det
nu är på tiden att socialdemokraterna
gör någonting och inte bara pratar. Här
märker vi skillnaden mellan vad hans
partivän i andra kammaren sade och
vad han själv yttrade här i talarstolen
för några timmar sedan. Det är någonting
som inte stämmer i centerpartiets
förkunnelse. Alla bär vi kanske drömmen
om ett Sörgården i vårt hjärta,
främst många av centerpartiets väljare,
men det kan endast förbli en dröm. Det
skall inte ett ögonblick förnekas att välfärden
har fått sina avigsidor som vi
ser mycket allvarligt på.

Om detta är de flesta eniga, men mera
sällan har stora befolkningsgruppers
låga levnadsstandard så klart kommit
till uttryck som just i låginkomstutredningens
första betänkande ”Svenska folkets
inkomster”, vilket framlades på eftersommaren.
De siffror som där redovisas
är djupt oroväckande för oss socialdemokrater,
som inte är beredda
att i likhet med den citerade centerpartisten
föreslå en sänkt ekonomisk standard.
Kom ut till dessa lågavlönade
människor och säg att ni bör sänka levnadsstandarden
för att höja livsnivån!
Eller gå ut till centerpartiets närstående
på landsbygden och säg att vi skall dra
in jordbruksstödet och sänka jordbrukarnas
levnadsstandard, då jordbrukar -

na av allt att döma redan kan anses ha
en tillräckligt hög livsnivå!

Den sänkta standarden och den höjda
livsnivån ingår tydligen i centerpartiets
nya ideologi — den s. k. centerismen
— som halvhjärtat tycks erkänna
liberalismen och bestämt tar avstånd
från socialismen. Sådana uttalanden är
tillräckligt konturlösa för att kunna
”skvalpa omkring” i en valrörelse ocli
få en viss anslutning hos trohjärtade
människor — i en valrörelse där oppositionen
i så hög grad just på detta område
bjöd på skiftande löften till olika
intressegrupper i samhället. Här är det
främst centerpartiet som svarat för ett
flertydigt politiskt språk. Vems ord
gäller — den citerade centerpartistens
eller Torsten Bengtsons?

Kampen för bättre livsbetingelser,
främst för eftersläpande grupper, får
inte ett ögonblick ge oss ro att drömma
om ett Idyllien. På detta har centerpartiet
byggt en stor del av sin valrörelse.
Låginkomstutredningens betänkande är
en utomordentligt allvarlig larmsignal.
De eftersatta gruppernas problem kan
endast lösas genom en ökad industrialiseringsgrad,
en bättre planmässig lokaliseringspolitik
och fortsatta åtgärder
till en rättvis omfördelning i samhället.
Det är detta vi talar om i den ekonomiska
debatten. Det kräver ett entydigare
och ärligare språk. Och det kräver
politiskt mod! Var finns centerpartiet
i denna debatt? Några kanske
vill kalla många av de åtgärder, som
måste till, för centraldirigering, planhushållning
eller en form av socialism.
En sådan skrämselpropaganda har inte
längre någon effekt. 1970-talet är inte
som 1920- och 1930-talen. Mera oroande
är emellertid om det citerade uttalandet
är ett uttryck för centerpartiets
nya politik. Under de förutsättningarna
har låginkomsttagargrupperna inte någon
hjälp att vänta från det borgerliga
parti som hade största framgången i
årets val.

Herr talman! Vi har säkerligen inte

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

105

fört den sista miljö- oeli sysselsättningspolitiska
debatten, inte ens i detta hus
vid vår sista session. Nya kostnadskrävande
åtgärder kommer säkerligen att
begäras av oppositionen när önskelistorna
bärs fram. Vi får se om någon modig
centerpartimotionär bär fram eu
motion med begäran om sänkt levnadsstandard
för att höja den s. k. livsnivån.
Sker detta får vi se vilka grupper
i samhället som skall ta törnarna. Vi
får också se om en sådan politik kommer
att innebära ett nytt grepp beträffande
omfördelningsfrågorna i samhället.
Det blir många tillfällen till preciseringar.

Beklagligt nog vinnes ibland framgångar
på ett dunkelt och tvetungat
språk. Det skedde nog i den senaste
valrörelsen. Kommunisterna tycks få en
allvarlig konkurrent i sin löftespolitik i
den nya riksdagen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har i denna debatt
gjorts så många analyser från socialdemokratiskt
håll om orsakerna till centerns
framgång att man nu har en ordentlig
provkarta på en hel mängd varandra
rätt motstridande tolkningar. Den
enklaste och naturligaste slutsatsen vill
man från socialdemokraternas sida inte
dra, nämligen att det är centerns politik
som gjort att framgången blivit så stor.
Men det är den enkla orsaken. Man behöver
inte söka efter andra anledningar
som herr Palm m. fl. gjort.

Jag tyckte att herr Palm drog en slutsats
av en sak som är högst häpnadsväckande,
och han drog ut ett helt anförande
av något som han grundligt vantolkat,
nämligen att vi inte skulle önska
högsta möjliga ekonomiska standard.
Jag vet var han har tagit det ifrån. Det
iir RLF-tidningen. Jag vill bara ta ett
enkelt exempel. Om vi har en industri
kan vi naturligtvis tillåta att den stjälper
ut allt avfall i vattendragen, spyr ut
hur mycket föroreningar som helst,
och säga: Det lägger vi inga kostnader

Allmänpolitisk debatt
på ty på det sättet blir det effektivast;
vi når högsta produktion. Men säger vi
att vi skall ha så rent vatten och så ren
miljö som möjligt och att denna industri
måste vidtaga jättelika åtgärder för att
hålla rent omkring sig, då blir det inte
fullt så hög levnadsstandard, herr Palm.
Det är just detta som RLF-tidningen avsåg,
och det är just vad som kommer
att bli framtidens politik. Vi kan inte
fortsätta att i effektivitetsintressets
namn förstöra hela vår natur, utan det
blir i stället så att vi får ut något
mindre i ekonomiskt avseende, men i
gengäld får vi en renare och finare natur.
Det fanns inte ens en fjäder av vad
herr Palm har gjort till en höna — eller
t. o. m. ett ännu större djur. Jag har sällan
hört något som så förvanskat meningen
i ett uttalande, som herr Palms
referat. Man måste eftersträva ekonomisk
effektivitet, men samtidigt måste
man sörja för bevarandet av en trivsam
miljö. Att handla så är att ge den bästa
levnadsstandarden åt människorna.

Än en gång vill jag fråga herr Palm:
vad är överbud för någonting? Är ni —
eller åtminstone herr Palm — fortfarande
så självgoda att ni säger att socialdemokratiska
bud i allting är det riktiga,
men om centern säger att vi skall
ge litet mer åt folkpensionärer, i barnbidrag
eller något sådant, då är det
överbud? Förklara, än en gång, vad
överbud är! Jag hoppas att definitionen
inte är baserad på den självgodhet som
lyste fram genom herr Palms anförande
nyss.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt ytterligare. Jag har bara
velat rikta kammarens uppmärksamhet
på det nummer av RLF-tidningen som
utkom i slutet av valrörelsen. Det var
en intervju på ett par tre sidor, och
det finns mycket mer att citera av detta
dunkla, motsägelsefulla språk. Det var
lämpligt att med hänsyn till att centern
berömt sig av framsynthet som

106

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

skulle bära upp dess valframgångar understryka,
att det förekommit ganska
mycket tvetungat tal i valdiskussionen.
Detta var kanske ett av de mest flagranta
exemplen från valrörelsen.

När herr Bengtson sade att avfall inte
utan vidare skulle spys ut, är vi väl
överens om den saken. En av de industrier
som står herr Bengtson mycket
nära var ju ute i valdiskussionen, bland
annat skogsägarnas cellulosaindustri i
Vallvik. Herr Bengtsons partiledare —
som f. ö. intar en mycket ledande position
i denna industri — använde uttrycket
att om man skulle bygga de reningsanläggningar
som naturvårdsverket
krävde, borde man närmast ställas
under förmyndare om man drog på sig
så stora utgifter. Yttrandet fälldes visserligen
mot bakgrunden av en planerad
omläggning av driften men visar
ändå att vi har stora problem inom
många industrier med olika ägarstruktur
och på många områden.

Vi är beredda att sätta in åtgärder och
att göra satsningar. Men det är väsentligt
— detta är det egentliga skälet till
att jag begärde ordet i dagens debatt •—
att vara hederlig nog och inte föra det
tvetungade språk som centerpartiet har
gjort i så hög grad under den nu avslutade
valrörelsen.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det har varit brukligt
att kommentera valutgången efter varje
val, och det har också gjorts tidigare i
denna sal i dag. Jag skall därför begränsa
mina synpunkter till valets möjliga
konsekvenser som jag finner mest intressanta.

Det har nämligen framförts uppfattningar
som enligt min mening bör beaktas.
Jag syftar på socialdemokraternas
och regeringens uttalande att socialdemokraternas
tillbakagång egentligen endast
medför en återgång till situationen
som den var före år 1968. Därför menar
sig socialdemokraterna kunna fortsätta
som förut i regeringsställning i kraft av

pariets odisputabla storlek och trots
dess minoritet i folk och riksdag. Det
är en tes som det finns anledning att
sätta ett frågetecken i kanten för.

Det ges aldrig någon återvändo i politiken,
och läget är ganska definitivt
ett annat nu än när socialdemokraterna
som faktiskt minoritetsparti i väljarkåren
kunnat regera med stöd av en riksdagsmajoritet
i tvåkammarriksdagen.

Enkammarreformen, med allt vad den
innebär och som jag för min del inte
biträtt, har skapat ett nytt läge. Det är
i själva verket ett i dubbel mening radikalt
nytt läge. Det går inte att komma
ifrån att höstens riksdagsval gäller enkammarens
sammansättning. Tvåkammarsystemet
och dess valordning hade,
rättvist eller inte, en spärr mot småpartier.
Den utspärrade KDS och gav kommunisterna
representation blott till
mycket höga kostnader, två å tre gånger
de övriga partiernas. Därmed spärrades
de ut från utskotten och berövades nästan
allt inflytande.

Det nya systemet har spärrat ut KDS
totalt och öppnat dörrarna på vid gavel
för kommunisterna, dels till full representation
för sina väljare som de inte
hade förut, dels till en nyckelställning
i riksdagen som de inte heller hade.
Om partiet sköter sina kort rätt, behöver
kommunisterna inte nästa år befara,
att riksdagsledamöterna intar sina måltider,
när deras talare går upp i talarstolen.
Det är en storartad present som
kommunisterna har fått.

Jag vet inte om de båda partiledande
professorer som i första hand har ansvar
för reformen avsåg att få det resultat
som nu föreligger. Nog har de gjort
sig skyldiga till en förbluffande felbedömning
av svenska folkets politiska
sammansättning om de avsett något annat.

En tillbakablick på valresultaten under
efterkrigstiden visar, att de borgerliga
partierna tillsammans inte haft majoritet
i väljarkåren mer än två gånger,
1956 och 1958, och det med endast 3 å
4 promille dvs. i praktiken två år av

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

107

tjugofem och ytterligt knappt. De båda
vänsterpartierna har haft hela ett par
procents majoritet de återstående 23
åren.

Kommunistledaren har sagt — jag
tror det var i TV — att valet visar, att
hela den svenska opinionen förskjutits
åt vänster genom att väljarna över hela
linjen av partier förflyttats åt vänster.
Det har herr Werner sagt också i dag
här i kammaren. Möjligen är detta sant,
men för stunden viktigast är att väljarkårens
faktiska sammansättning är författningsmässigt
återspeglad i en mer
vänsterbetonad bild än som är valproportionellt
riktigt.

KDS som får antas i huvudsak vara
borgerligt, är ju orepresenterat och rätt
mycket större än KFML.

Jag skall inte dölja att jag med mina
värderingar är djupt oroad. Jag är det
inte minst, när jag tänker på vad som
skulle inträffa om vi finge ett nyval i
en nära framtid. Det är min tro, att
kommunisterna då skulle suga upp merparten
av KFML-anhängarna men därutöver
också ta åtskilliga röster från socialdemokraterna.
Det kanske kan röra
sig om åtskilliga tiotusental väljare, som
stött socialdemokratin genom argumentet
att vänsterpartiet kommunisterna
inte skulle lyckas passera 4-procentsspärren.
En rimlig gissning från min
sida kan ligga i storleksordningen 6—7
procent, vilket skulle kunna medföra
bortåt 25 kommunistmandat. Jag befarar
också att ett nyval skulle ge en strömkantring
i det borgerliga lägret till förmån
för centerpartiet.

Regeringens företrädare har sagt, att
regeringen tänker fortsätta att regera,
och lagt i kommunisternas händer att
störta en arbetarregering eller inte. Det
är ändå deras egna ord. Under tvåkammarsystemet
kunde det ha varit ett argument
till stöd för socialdemokraterna
på grund av första kammarens och
landstingens sammansättning. I enkammaren
är det knappast ett gångbart argument.
Regeringsinnehavet kan svårligen
gå från ett minoritetsparti direkt

Allmänpolitisk debatt
till ett annat, utan den närmast till
hands liggande åtgärden vid ett nederlag
i riksdagen, synes det mig, måste
bli att vädja till folket. Tron att kommunisterna
skulle dra sig för att störta
en socialdemokratisk regering, när de
skulle kunna ha så mycket att vinna på
ett nyval, förefaller mig vara ett rent
önsketänkande från herr Palmes sida.

Att vi skulle få ett valutslag åt vänster
kan knappast vara ägnat att förvåna
i år med den intensiva vänsterinriktade
propaganda som trummats i nyhetsmedia
de senaste åren. Det är snarast
ett gott betyg åt väljarna att vänsterglidningen
inte blivit större. Eftersom inrikespolitiken
de senaste åren inte haft
några stora partiskiljande frågor, som
kunnat engagera människorna, har propagandan
i den allmänna debatten kommit
att läggas på internationella frågor.
Det har inte varit så, att någon velat
eller vågat uttala att Sverige och den
svenska staten skulle blanda sig i den
internationella storpolitiken. Nej, formeln
har varit neutralitet, men det
skulle vara en aktiv neutralitet med ett
engagemang i de stora internationella
tvistefrågorna, har regeringen menat.
På så sätt har t. ex. den storpolitiska
Vietnainfrågan fått en inrikespolitisk
betydelse och blivit ett ideologiskt slagträ
i en mot USA riktad hetskampanj.
Otvivelaktigt har det oförmånligt påverkat
de västerländskt sinnade människorna
i vårt land.

Om vår neutralitet inte i dag kan
kallas direkt röd, så är dess färg i varje
fall farligt nära terrakotta. För min del
är det självklart att den borde vara blågul.
Man är kanske inte här hemma helt
medveten om att färgen har skiftat, men
kommer man utomlands märker man det
tydligt. Den svenska opinionen är egendomligt
omedveten om hur folk i andra
länder upplever världen och hur de ser
på oss med vår i deras ögon bekymmerslösa
tillvaro.

Försvarsministern har tillkännagivit
att en ny försvarsutredning skall tillsättas.
Därmed kastas försvaret i stöp -

108

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
sleven. Det blir nu första gången försvaret
skall utredas med atomvapnen
avskrivna för vår del genom ratificeringen
av icke-spridningsavtalet.

Nu har emellertid statsminister Palme
i förra veckan i Förenta nationerna
framfört stark kritik mot de s. k. supermakterna
för deras ohämmade nya
kärnvapenprov. Han säger: ”Som ett
resultat av nedrustningsförhandlingarna
har ett stort antal små stater förpliktat
sig att icke tillverka eller förvärva
kärnvapen. Dessa åtaganden har gjorts
i uppenbar förväntan att de skulle följas
av konkreta åtgärder för att förhindra
en spridning av sådana vapen.
Vad vi väntade oss var rejäla åtaganden
från kärnvapenmakternas sida i fråga
om begränsning av såväl vidareutveckling
som masstillverkning av nya vapensystem.
Dessa förväntningar har blivit
grymt svikna, vilket på ett upprörande
sätt illustrerats genom de kärnvapensprängningar
som ägde rum samtidigt
med att denna minnessession inleddes.”

Betyder detta uttalande från statsministerns
sida, att regeringen känner sig
lurad och beklagar att den skrivit på
avtalet? Jag väntar inget svar, men utvecklingen
på området aktualiserar problemet,
vilket skydd ett s. k. konventionellt
försvar ger i gränslandet mellan
kärnvapenmakterna. Under vilket
atomvapenparaply skall Sverige stå?
Hur pass rimligt är det att driva politik
på det internationella fältet, när Sverige
är så blottställt på skydd mot kärnvapen? Denna

kammares ärade talman har
för sin del sagt i sin bok ”Tankar i en
talmansstol” att det här finns ett säkerhetsproblem.
Han säger: ”Medeldistansrobotar
finns i sådan utsträckning att
Västeuropas samtliga huvudstäder torde
kunna utplånas på ca 15 minuter.
Terrorbalansen mellan supermakterna
har inte förlorat sin betydelse.”

Varken Atlantpaktens eller Warszawapaktens
länder är i den situationen, att
de är helt utan atomvapenparaply.

Jag har tagit upp denna sak därför

att det trots allt finns en inre händelsernas
logik, och skulle det av någon anledning
uppkomma en situation där vi
kunde behöva ett atomvapenparaply,
då spelar det en roll hur utlandet bedömer
svensk neutralitet. Enligt min mening
betyder regeringens ställningstaganden
i internationella sammanhang
mycket, och särskilt viktigt är detta,
om den allmänna opinionen, sådan den
speglas i nyhetsmedia och opinionsbildande
sammanhang, ger utlandet intrycket,
att vi håller på att bli alltmer
vänstervridna. Regeringen måste då,
som jag ser det, väga emot ett tryck från
vänster och bibringa utlandet uppfattningen
att Sverige står fast i en neutralitet,
som är rent och oförfalskat
svensk.

Jag har tidigare uttalat kritik mot
regeringens Vietnampolitik och vidhåller
denna. Som politiken nu formas är
den partisk till förmån för Nordvietnam,
som gynnas med pengar och diplomatiska
förbindelser. Opartiskheten i
vår neutralitet i förhållande till Vietnam
borde återställas genom att diplomatiska
förbindelser återupptas med
Sydvietnam och att även det får hjälp.

Jag skall inte uppehålla mig vid denna
frågga i dag i annan mån än att
framhålla att man i allt vidare kretsar
utomlands, t. ex. i Frankrike, börjar bli
övertygad om att Sydvietnam håller på
att vinna kriget, såsom jag tillät mig
antyda som min bedömning för ett år
sedan här i kammaren. .Tåg vill också
framhålla att man i slutet av augusti i
år hade val till sydvietnamesiska senaten,
där inte mindre än 16 vallistor presenterades,
varav 3 kom in i senaten
enligt deras valsystem. Av 6,5 miljoner
väljare gick 4,5 miljoner till val. Det är
i alla fall en metod, att skapa en på
folkviljan uppbyggd representation, som
vi i vårt land borde kunna respektera.

Förutvarande socialdemokratiska
statsrådet Myrdal, som alldeles nyss dök
upp här i kammaren mig totalt ovetande,
lägger ner stor energi på att skildra
krigets alla mörka och otäcka sidor för

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

109

det olyckliga vietnamesiska folket —
fasor som ingen skall bestrida som selt
något därav, och till dem hör jag. Men
herr Myrdals skildringar är en propaganda
mot USA och Sydvietnam. Jag
tror inte att den hjälper Nordvietnam,
men den skadar Sveriges förhållande
till det officiella USA och övar tryck på
den svenska regeringen.

Statsministern har nu för andra gången
varit i USA och bl. a. propagerat i
amerikansk TV. Även om herr Palme
sökt förbättra relationerna till USA,
vari han har mitt uppriktiga stöd, har
hans reträtt från tidigare intagna ståndpunkter
enligt uppgifter till tidningspressen
skett med rökridåer som jag
inte finner tillbörliga. Dels har herr
Palme sagt att 95 procent av den svenska
riksdagen stöder Vietnampolitiken,
dels har han kopplat ihop kommunisterna
med de ”konservativa” i den förment
obetydliga oppositionen mot regeringens
Vietnampolitik. Jag bryr mig
inte om hopkopplingen med kommunisterna
för min del, ty det är alltför
uppenbart att det inte i amerikanernas
ögon kan röra sig om samma opposition.
Men statsministern känner opinionen
i den svenska riksdagen synnerligen
dåligt, om han tror att det inte är
åtskilligt högre procent, kanske många
gånger högre procent av riksdagsmännen
än fem procent, som ogillar slagsidan
i regeringens Vietnampolitik, och
jag är övertygad om att svenska folket
inte alls så odelat är på regeringslinjen.
Lidandet i Vietnam är inte mindre i syd
än i nord.

De konsekvenser som herr Palmes beryktade
Gävletal i Vietnamfrågan haft
för vårt lands del borde, tycker jag, ha
manat till viss återhållsamhet i nya uttalanden
på det internationella fältet.
Men det är som om det funnes ett
oemotståndligt behov att rikta en vänsterpropaganda
mot någon utländsk makt
eller företeelse. När statsministern insett
att det inte längre är opportunt att kritisera
USA för Vietnam, riktas nu i
stället en häftig stöt i talet i FN förra

8 Första kammarens protokoll 1970. Nr 34

Allmänpolitisk debatt

veckan mot södra Afrika, varmed väl
förstås Portugal, vår EFTA-partner, och
republiken Sydafrika. Det är egendomligt
att en svensk statsminister måste
kasta sig in i eu så brännhet diskussion
som denna just när Storbritannien av
skäl, som varken jag eller förmodligen
den svenska regeringen med säkerhet
kan bedöma, finner sig böra intensifiera
sitt samarbete med Sydafrika. Kan vårt
land nå någonting annat än en försämring
av relationerna med Storbritannien?
Jag kan inte inse att det är någon
vinning för vårt land att fjärma oss
även från den andra anglosachsiska
stormakten. För egen del beklagar jag
det livligt.

Om statsministern tar till så starka
ord som han gör i sitt FN-tal att ”det
läge som råder i södra Afrika i dag är
en utmaning mot mänsklig anständighet”,
borde han kunna stödja sig på
vederhäftiga informationer som bestyrker
detta. Jag tror dock inte att Sydafrika
finner uttalandet rättvist. Eftersom
jag sett något även av detta land
vid ett besök där — låt vara att det
redan är tre år sedan dess — skulle
jag vilja lämna kammaren två upplysningar.
För ungefär en månad sedan
avslutades en folkräkning i Sydafrika.
Den visade till allas överraskning att
folkmängden på 21,5 miljoner invånare
stigit sedan senaste census med 1,5 miljoner
människor mer än som med varje
rimligt antagande om naturlig folkökning
skulle ha varit möjligt. Det har
alltså varit en invandring av svarta
människor i en oanad omfattning de
senaste åren, vilket kanske inte tyder
på att den svarta befolkningen upplever
sin situation riktigt så som statsministern
skildrar den.

Den andra upplysningen ger kanske
en antydan till förklaring av fenomenet,
som skulle vara, att det är lättare att
tjäna sitt bröd där än i andra delar av
Afrika. Sydafrikas över 17 miljoner
svarta och färgade människor har i dag
lika många bilar som Sovjetunionens
220 miljoner vita människor. Så tillver -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
kar Sydafrika inte heller stridsvagnar
att skicka till krig folken emellan, även
om det är riktigt att Sydafrika gav Israel
en kredit på 11 miljoner dollar så
sent som i juli månad. Jag säger dessa
saker, därför att jag tror, att det är i
svenskt intresse att nyansera talet något
i alla internationella sammanhang.

Herr talman! Jag har ett behov av att
inför kammaren nu så här kanske för
sista gången, i varje fall i en allmänpolitisk
debatt, få säga några ord om
mina utrikes resor till södra hemisfären.
De har i år sträckt sig till Brasilien.
Det är inte så, att dessa resor har
tillkommit i lönndom och att — som
det har gjorts gällande i den offentliga
debatten — de har skett utan att mitt
partis ledning har varit underrättad.
Det har den varit. Naturligtvis har jag
ensam ansvaret för vad jag har gjort i
resväg, och jag har tagit detta ansvar.

De länder som jag har besökt står i
den allmänna politiska dagsdebattens
centrum, och diskussionen om deras politik
är brännhet. Det kan ingen människa
bestrida. Det är emellertid angeläget
för oss att nyanserade och så långt
möjligt objektiva bedömningar kan finna
vägen till vårt land, om vi över huvud
taget skall göra vår röst hörd i
internationella tvistefrågor. Om nyhetsmedia
över hela världen mer blir propagandaorgan
än rena informationsförmedlare,
vilar det så mycket större
ansvar på våra beskickningar utomlands
att informera oss och att göra det —•
som det bör vara — korrekt som hittills.
Riksdagsmännen kan inte såsom upplysare
och opinionsbildare fria sig från
ett ansvar att ärligt sträva att sätta sig
in i problemen, innan de tar till orda.
Jag ställer mig återigen mycket undrande
inför statsminister Palmes agerande
nu senast inför FN. Jag hoppas
att det inte skall leda oss in i nya förvecklingar.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det är klart att det
finns mycket att säga om septembervalet
och den politiska situation som
valutgången har orsakat samt om vårt
ekonomiska läge, inflation och prisstegringar.
Då redan en hel del har sagts om
detta och därtill av mera framstående
företrädare för mitt parti än jag, skall
jag avstå.

Under valrörelsen blev inte miljöfrågorna
särskilt mycket uppmärksammade.
Visserligen fanns de med i de olika
valmanifesten och i många talares och
debattörers inlägg, men det var mest
i form av allmänna fraser. Centerpartiet
körde med den vanliga visan om att
centern var det första parti som på
allvar tog itu med miljöfrågorna. Det
vet ju var och en som har följt miljödebatten
under dessa år att det är ett
felaktigt påstående, och det är därför
förvånande att centern fortsätter att
föra den sortens propaganda. Nej, miljöfrågorna
kom bort i årets valdebatt,
vilket var synd.

Nu har ändå under naturvårdsåret en
mängd miljöskyddsfrågor ventilerats,
och flera utredningar arbetar med olika
aspekter på naturvårdsproblemen. Skyddet
av landskapsbilden, föroreningen av
våra sjöar och vattendrag, luftföroreningen,
bullret m. m. innebär enorma
problem som kräver sin lösning. Vår
lagstiftning på området är i långa stycken
utmärkt, men om vi under rimlig
tid skall kunna få en vettig lösning på
dessa problem krävs det verkligen krafttag.
Jag tror inte att samhället ensamt
förmår klara det, utan jag tror att den
privata äganderätten och dispositionsrätten
till skvddsvärd mark måste inskränkas.
De kostnadskrävande ersättningsanspråken
på mark som av naturvårdsskäl
inte får exploateras måste på
något sätt minskas, annars får vi aldrig
möjlighet att skydda det vi vill skydda.
Nog kommer centern att få tillfälle att
i praktisk handling vara med att visa
sitt levande intresse för naturvård.

Vad jag i mitt inlägg närmast ville

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

111

beröra iir giftbesprutningen av lövbestånd
i våra skogar, en fråga som livligt
har diskuterats i massmedia och som
också förts fram via interpellationer
och enkla frågor här i riksdagen i höst.
EU otal rapporter om viixtgifters skadeverkningar
har strömmat in från olika
delar av landet. Det talas i dessa larmrapporter
om att hormoslyr och hormonpreparat
som användes för utrotande
av träd och växter medfört biverkningar
på växtlighet som avsetts vara
kvar. Från Lappland uppges vidare att
hundratals renar dött sedan de vistats
inom hormoslyrbesprutade områden.
Bärplockare har fått svårartade utslag,
ögonbesvär och kramper. Älgstammen
sägs ha skadats, fågelbeståndet har
minskat, och man har till och med
ifrågasatt om växtgiftet orsakat en
skogsarbetares död och framkallat fosterskador.

Även i mina hemtrakter i nordöstra
Uppland har stora skogsarealer besprutats
från flygplan. Hela landskapsbilden
har förfulats med vidsträckta brunbrända
områden där stympade trädstammar
stretar mot skyn. Den obehagliga
lukten har skrämt fåglar, andra
djur och även människor. Många har i
höst undvikit att som tidigare plocka
bär och svamp och att vistas ute i skog
och mark. Även om man från skogsbolagets
sida påstår att man gått försiktigt
fram har trots detta en del människor
fått skador på sina trädgårdar.
En kraftverksanställd berättade för mig
att han fick vissa sjukdomssymtom när
han tvingades arbeta i besprutade områden,
och från bärplockare som vågat
sig ut har liknande händelser förtäljts.
Det har nog också brustit i informationen.
Man borde i förväg kunna
upplysa allmänheten om planerad växtgiftbesprutning
och även utmärka och
varna för de berörda områdena. I stället
tycks skogsägarna nonchalera det
hela. Man framhåller att preparaten som
används har så låg koncentration att de
är helt ofarliga för människor och djur.

Själv har jag ingen bestämd uppfatt -

Allmänpolitisk debatt
ning, men de många fallen av skadeverkningar
inger oro. Många av de uppgivna
skadorna har säkert andra orsaker,
men så länge misstanken finns kvar
och man inte är helt säker borde växtgiftet
förbjudas. Det är diirför glädjande
att regeringen anmodat giftnämnden
och skogsstyrelsen att göra utredningar
om giftets skadeverkningar. Det räcker
då inte med att konstatera medlets
eventuellt ringa riskverkan. Framför
allt gäller det att undersöka de genetiska
effekterna. Missbildning av växter
har nämligen iakttagits längs besprutade
vägrenar, och fall med missbildade
barn och djur misstänks kunna ha
visst samband med växtgiftbesprutningen.
Det är en allvarlig maning som inte
får nonchaleras utan som måste noga
beaktas vid de pågående och kommande
undersökningarna.

Må det till sist, herr talman, tillåtas
mig att vid den sista allmänpolitiska
debatten i denna kammare betyga första
kammaren min aktning, vördnad och
tacksamhet — aktning för de många intressanta
och skickliga politiker som
här har haft säte och stämma, vördnad
för kammarens intima atmosfär och
fina traditioner samt tacksamhet för
det goda kamratskap som oavsett partigränser
varit rådande mellan ledamöter,
presidium, tjänstemän, vaktmästare
och annan personal. Jag är glad och
tacksam över att under några år ha fått
uppleva detta, och jag hoppas att något
av denna fina anda skall komma den
nya enkammaren till del.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det fanns en tid av
överdriven optimism och framtidstro,
då vi litet till mans trodde att den framstormande
teknologin skulle bringa oss
ett aldrig sinande välstånd, en ständig
utveckling mot allt bättre levnadsbetingelser
för allt fler människor. I viss
mån har vi blivit sannspådda. Går vi
bara ett femtiotal år tillbaka och jämför
förhållandena då med dagens samhälle

112

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

så skall vi finna att utvecklingen och
standardhöjningen varit enorma. Det
gäller dock inte hela vår jord utan endast
vissa privilegierade välståndsöar i
en till stora delar svältande och missanpassad
värld.

Vi har därtill i våra välståndsöar fått
erfara vad jag tidigare i olika sammanhang
sagt i denna kammare: Man
får ingenting för intet, allt har sitt
pris.

Jag behöver inte nämna exempel; vi
vet det alla. Lika blåögd som man var
inför konsekvenserna av att släppa ut
allt mänskligt avfall i vattendragen och
göra dem till illaluktande, ibland igenväxande
grönskande kloaker, ibland
döda, kemikalieförgiftade vattensamlingar,
lika yrvaket uppskrämda har vi
nu blivit när konsekvenserna visat sig,
när räkningarna börjat komma. Miljön
är i fara ■—- rädda miljön, har blivit
fältropet. Visst är fara å färde, men
med hysteri och i panik löser man inga
problem, allra minst om man under
utbasunerande av fältropen trampar på
i de gamla hjulspåren och river ned
lika mycket som man bygger upp, om
man inte från regeringens sida visar
den konsekvens och handling som situationen
på lång sikt kräver.

Vad som fordras är främst att man
helt avbryter den pågående natur- och
miljöförstöringen, inte skapar någon
ny. Parallellt därmed får man ta itu med
restaureringen av de skador som redan
skett och söka avgifta den natur som
hotas, ett arbete som kommer att ta
sin tid.

Ja, kan man säga, är det inte just
det vi gör genom ändringar i vattenlagen,
genom naturvårdslagen, genom
miljöskyddslagen, genom forskning och
mycket annat som vi satsar pengar på i
en utsträckning som aldrig förr? Det
måste vi erkänna, och det har vi medverkat
till. Vi vill från folkpartiets sida
dock framhålla att åtgärderna ibland
kommit för sent och inte drivits helhjärtat.
Lägger vi därjämte insatserna
på rätt ställe, där de verkar snabbast,

där de avbryter skadliga processer som
hotar människa, djur och växtlighet?
Det kan diskuteras.

Jag har under mina år i denna kammare
konsekvent arbetat för en riksplanering.
Det var främst kustbygden
som hotades av planlösa industrilokaliseringar
som det brådskade med, tv
där har vi våra främsta rekreations- och
fritidsområden. En sak kan man inte
fråntaga den teknologiska utvecklingen
— den har ökat vår fritid. Vi efterlyste
således en fysisk riksplanering, en översiktlig
plan som skulle visa vägen, som
inte skulle detaljreglera utan främst peka
ut de omistliga områdena runt om
i vårt land och även lämna råd till
etablering av industrier och andra anläggningar.
Planarbetet är i gång — det
vet jag —• men någon riksplan har jag
inte sett till, väl en del inventeringar
och andra nog så välkomna förarbeten.
Därför har fortfarande industrilokalisering,
vattenkraftsutbyggnad och landskapsvård
blivit något av hasardspel
där den gamla regeln gällt att den som
kommer först till kvarnen får först målet.
Samtidigt som man sjunger lovsånger
till miljövårdens ära låter man
penningintressen, starka organisationer,
lokala opinioner pressa fram industrier
och anläggningar som hotar hela regioner.

Se som exempel på Västkusten, där
nu oljeraffinaderiet vid Brofjorden
håller på att manglas igenom, formellt
som ett oskyldigt planärende. Västkusten,
hela Sveriges badbalja, säger man.
Om vi överser med smutsande städer
och förorenande flodutlopp kan vi studera
hur utvecklingen går och redan
gått. Först fick man igenom sulfatfabriken
vid Lahäll i Värö och på andra sidan
Biskopsudden atomverket vid Ringhals.
Tre mil norr därom möter vi Göteborg
med kloaken Göta älv, raffinaderier
och andra förorenande Hisingsindustrier.
Tre mil längre norr ut ligger
Stenungsund med sina petrokemiska industrier
och värmekraftverk. Går vi vidare
tre mil hotar raffinaderiet vid Bro -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

fjorden, där vi vet att det, under gynnsamma
soliga dagar med mild bris, går
att föra in stora båtar — t. o. m. större
än dem som för några dagar sedan kolliderade
utanför Isle of Wight i Engelska
kanalens öppna vatten. Ytterligare
tre mil norrut skulle den tilltänkta plutoniumfabriken
i Sannäs, som man
köpt mark för, komma att ligga, men
den håller man för tillfället tyst om.
Tre mil längre norrut gör Svinesund
skäl för namnet genom industriutsläpp
från Norge. Det är planlöst, och det kan
inte vara rätt att rama in hela Sveriges
badbalja på det sättet!

Just nu står Brofjordenprojektet och
väger. Hur kan man i avsaknad av
riksplan tveka om ställningstagandet,
när både naturvårdsverket och planverket
ställer sig avvisande tillsammans
med en hel rad andra myndigheter. Vad
har man då sakkunskapen till?

Vindelälven klarade sig tack vare en
bred opinion. En sådan växer just upp
kring Kaitumprojektet och fågelskyddsområdet
vid Sjaunja. Där har man därtill
funnit brytbar malm. Mycket vore
att säga därom, men låt mig endast ställa
en fråga: Måste vi just nu exploatera
alla våra tillgångar av malm, vattenkraft,
vildmark och skönhet? Kan vi inte
spara åtminstone något till våra
efterkommande? De kommer säkerligen,
om inte nöden tvingar dem till annat,
att vara betydligt försiktigare med sitt
arvegods än vår generation har varit.
Dessutom kommer de att vara mer medvetna
om konsekvenserna än vår blåögda
generation. Rätta metoden att lösa
dylika frågor är väl ändå inte att använda
demonstrationer, stormöten och
propaganda!

Vår jordbrukspolitik blev fastlagd
1967. I dess spår har vi fått igenbuskningen
av den ljusa, öppna bygden.
Vad annat kunde det bli när man siktade
på att lägga ned en tredjedel av den
odlade jorden? Alla skriverier och alla
riksdagsmotioner som oron för igenbuskningen
har manat fram gav till resultat
att man under naturvårdsverkets

113

Allmänpolitisk debatt
ledning bildade en arbetsgrupp för
landskapsvård med representanter för
naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen,
Kommunförbundet, skogsstyrelsen och
RLE. Denna grupp har nu kommit till
den slutsatsen att det ur den sociala
naturvårdens synpunkt bedömdes vara
av intresse att hålla 180 000 hektar öppna
av de en miljon hektar som hotades
av nedläggning. Jag skall inte förlänga
debatten eller trötta med siffror. Men
när man talar om att lägga ned i medeltal
100 kronor per hektar i buskhuggning
— och detta anses mycket lågt räknat
— samt därtill måste lägga kostnaderna
för årligt underhåll, gör man följande
reflexion: Är det egentligen klokt
att genom att offra pengar på övergångsbidrag
och genom att utöva prispress
locka människor från sina gårdar
ute i bygden för att sedan i AMS-regi
anställa kanske samma jordbrukare att
hugga buskar på kanske sin egen jord?
Det rör sig ju ofta om brukare i sådan
ålder att industrin inte frågar efter
dem. Vore det inte bättre att ge dem
möjlighet att bo kvar på sina gårdar
och sköta dem?

Med andra ord: Vore det inte på tiden
att se över 1967 års jordbrukspolitik?
Det är så mycket som har ändrat
sig. Jag skall bidra med några
skäl för en mera liberal jordbrukspolitik
än den som regeringspartiet drev
igenom 1967.

Vi har miljöfrågor av den art som
jag här berört och som man inte tog
hänsyn till 1967.

Hotande mjölkbrist och brist på
färskvaror på sina håll skymtar genom
nedläggningen av jordbruk och övergången
till kreaturslösa jordbruk.

Höjda världsmarknadspriser, som visade
sig när vi vid höstens första prisstopp
inte kunde importera fläskkött till
sådant pris att det gick under pristaket.
Höjda spannmålspriser på grund av
minskad skörd i USA visar att världsmarknaden
snabbt kan förändras.

Valutakrisen. Har vi råd att importera
varor som vi själva kan producera?

114

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

Även export till lågpris ger ju ändå

valutainflöde.

När vi i alla fall skall lägga ner bortåt
en tredjedel av åkerjorden, varför inte
vara litet generösare mot specialintressen
som kombinationsjordbruk, deltidsjordbruk,
djuruppfödning o. d.?
Det är så många människor som ser
det som sin största tillfredsställelse i livet
att syssla med jord, även om de inte
har möjlighet att göra det i sådan
skala att de kan försörja sig på det utan
har en annan syssla bredvid.

Svin- och mjölkfabrikerna har visat
sig medföra stora problem ur miljö-,
hälso- och djurskyddssynpunkt.

EEC-frågan, just nu högst aktuell.
Jordbruket har visat sig väl kunna tåla
den konkurrens som är att vänta från
sexstaterna, bl. a. genom vår högt drivna
rationalisering.

Allt detta talar för att man bör ompröva
1967 års jordbrukspolitik till
gagn för både miljö och ekonomi.

Herr talman! Jag skall sätta punkt
här. Det har gällt några frågor som
ligger mig mycket varmt om hjärtat,
och det lär vara sista tillfället att framföra
dem inför detta forum. Det kan
verka tjatigt, men vad får man utan
tjat? Det har åtminstone varit mitt
bästa vapen.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag vill här i dag ta upp
en fråga som jag tycker behöver uppmärksammas
i mycket hög grad. Vid
den här årstiden är den alldeles särskilt
aktuell. Det gäller trafiksäkerheten på
våra vägar.

Enligt Vägplan 70 beräknas trafikolyckorna
kosta samhället 2 150 miljoner
kronor i år. Årligen omkommer
1 200—1 300 personer i trafiken. Antatalet
invalidiserade eller svårt skadade
uppgår till 3 000 per år. Officiellt rapporteras
60 000 polisundersökta olyckor
under ett år, och man beräknar att verkliga
antalet är betydligt större, kanske
sex eller sju gånger större.

Vad kan man då från samhällets sida
göra för att öka trafiksäkerheten? Ja, en
hel del, skulle jag vilja säga. För det
första kan vi förbättra vägarna. För
det andra kan vi förbättra belysningen
av vägar och gator. Vidare kan vi använda
vägmärken som är lätta att förstå.
Vi kan även öka utbildningen och informationen
om trafiken, och sist men
inte minst kan vi intensifiera forskningen
på alla områden som kan tänkas
förbättra trafiksäkerheten.

Jag börjar med det första: förbättring
av vägstandarden. Det behövs ett
ökat anslag till vägbyggande samt till
förbättringar och underhåll av vägnätet
i vårt land. På ett flertal ställen i
vägplaneutredningens betänkande framhåller
man att trafiksäkerheten är i hög
grad beroende av vägförbättringar och
en god vägstandard. Ännu tydligare
framhålls detta i en skrift som vi i går
fick på våra bord. Den är från vägverket
och heter ”Vad vägverket vill
1971—72”. Under rubriken ”Dyrare för
samhället” säger man: ”Det blir dyrare
för samhället om resurstilldelningen
icke ger möjlighet till den utbyggnad
och den förbättring som erfordras för
att förse landet med ett tillfredsställande
vägnät. Det medför totalt ökade kostnader
för samhället. Om man måste
hålla nybyggnaden på låg nivå, om kostnaden
för drift och ombyggnad av vägarna
är för liten så att de utsätts för
en för hård förslitning. Kostnaderna
kommer att öka för trafikanterna, det
kommer att bli sämre trafiksäkerhet,
lägre resehastighet och ökade fordonskostnader.
Samhällets ekonomiska lönsamhet
i investeringar på andra områden
såsom i fråga om bostadssektorn
och näringslivets byggande kommer att
begränsas om vi inte får tillräckligt anslag
till vägarna.”

Man har i denna skrift särskilt ramat
in det som jag nu citerar: ”Beräkningar
visar att man bör kunna erhålla
en årlig minskning med cirka
400 polisrapporterade olyckor, vilket
motsvarar totalt 1 500—2 000 inträffade

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

I 15

olyckor. Förutsättningen är att medel
anslås för den kommande femårsperioden
så att vägverkets långtidsplan kan
fullföljas i stället för de fastställda
flerårsplanerna som grundas på oförändrad
investeringsnivå.” Det kommer
alltså, säger man klart ifrån, att bli
mycket dyrare om vi satsar för litet.
Och jag vill verkligen starkt understryka
det behov som här uttalas. I kommande
budget hoppas jag att dessa synpunkter
kommer att beaktas.

I Vägplan 70 nämner man att trafiksäkerhetsåtgärder
i första hand bör sättas
in på de vägar där de flesta olyckorna
sker per kilometer räknat. Detta är
särskilt aktuellt för mig därför att vi på
riksväg 40 mellan Göteborg och Borås
har haft oerhört många olycksfall. Hittills
i år har 12 personer dödats på detta
avsnitt. Totala antalet olyckstillfällen
är stort. Vägplaneutredningen menar
att man först och främst skall satsa
på sådana avsnitt. Jag tycker dessutom
att det ur samhällets synpunkt måste
vara angeläget att alla vägar i hela
vårt land där skolbarn dagligen färdas
blir förbättrade och underhållna på
ett sådant sätt att trafiksäkerheten tillgodoses.

Både svenska och utländska undersökningar
har visat att cykel- och gångbanor
ökar trafiksäkerheten. Man kan
minska olycksfrekvensen väsentligt genom
att anlägga sådana.

Som nr 2 skulle jag vilja sätta god
belysning på våra vägar och gator. Vid
installation av stationär belysning har
man enligt vad undersökningen visat reducerat
antalet mörkerolyckor med 30
procent och totalantalet olyckor med
10 procent. Borde det då inte ligga i
samhällets intresse att försöka hindra
olyckor av detta slag både genom statsbidrag
och genom utformningen av bestämmelser
som ökar säkerheten på våra
vägar och gator? Man kan fråga sig
hur det egentligen är beställt. Tidningarna
berättar om att bara under en enda
vecka i höst har fem personer dödats
vid övergångsställen i Stockholm,

Allmänpolitisk debatt
I eu annan stad liar eu liten fyraåring
överkörts på ett övergångsställe som
inte var upplyst. Bilföraren hade låg
fart, men han såg ändå inte den lille
eftersom det inte fanns någon belysning
på detta övergångsställe. Man måste fråga
sig om sådant skall behöva hända.
Borde inte alla statliga och kommunala
myndigheter vidta förebyggande åtgärder
så att liknande händelser inte behöver
ske?

Vi skulle behöva ha vägmärken som
är lätta att förstå. Speciellt gäller detta
för småbarn som ju också ibland behöver
vistas ute i trafiken. Det finns en
undersökning som gjorts av professor
Stina Sandels och som gäller små barns
trafikförmåga. Hur uppfattar småbarnen
de märken som finns och vilken
kännedom har barnen om trafikmärken?
Professor Sandels redogör i undersökningen
för hur barn exempelvis
ser en skylt med springande barn. Då
får hon ett svar att den betyder att man
skall springa över vägen! Inför en skylt
som visar en lekplats svarar barnen att
man inte skall sätta ut en sandlåda på
gatan. Om en skylt som visar en skola
svarar barnen: Man får inte gå utanför
skolgården på rasterna.

Enligt professor Sandels visar svaren
en häpnadsväckande brist på kunskaper
om trafikmärken hos lekskole- och småskolebarn.
Hon menar att man därför ur
trafiksäkerhetssynpunkt måste anse det
alldeles oeftergivligt att vi får en bättre
trafikundervisning. Den skall tas upp
tillräckligt tidigt och effektivt samt för
varje ålder på lämpligt sätt. Trafikmärkena
borde också utformas i samråd
med tekniker och psykologer, för både
barn och vuxna. Det är någonting som
vägmvndigheterna och trafiksäkerhetsverket
verkligen borde ta sig en funderare
över.

Barnpsykologiska institutet har vid
sina undersökningar kommit fram till
att barnen bäst begriper märken som
har enkla, korrekta bilder av människor
och kända ting. Märkena bör utformas
så att de varken kan missförstås av barn

116

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
eller vuxna och framför allt inte inbjuda
barnen till felhandlingar i trafiken.
Problemet med barn i trafiken måste
uppmärksammas på två sätt, dels genom
trafikfostran, dels genom att förbättra
trafikmiljön. En förbättrad trafikmiljö
har visat sig medföra väsentligt
färre barnolyckor i trafiken.

Alla vill vi väl medverka till att skydda
barnen i trafiken, och här menar jag
att samhället måste sätta in effektiva åtgärder
för att förbättra trafikmiljön och
söka få fram bättre trafikmärken som
även små barn förstår. Dessutom måste
vi satsa på trafikfostran i högre grad
än hittills.

Som punkt nr 4 för ökad trafiksäkerhet
vill jag sätta bättre utbildning och
information om trafikproblemen till så
många grupper som möjligt i samhället.
Jag nämnde barnen, men jag tänker
också på en annan grupp som lätt blir
glömd — invandrarna. Har trafikinformation
gått ut till våra invandrare på
ett tillfredsställande sätt? De senaste
veckorna har ett flertal olyckor inträffat
i Västsverige där utländska medborgare
skadats eller förolyckats. Vid kontakter
med statens trafiksäkerhetsverk
säger man att information till icke
svensktalande är ett svårt kapitel. Man
framhåller också att det finns ett oerhört
stort behov av information till invandrarna.
Det är enligt min mening en
uppgift som i allra högsta grad måste
uppmärksammas av trafiksäkerhetsverket.

Jag vill också nämna en annan grupp
som i hög grad är beroende av säkerhet
i trafiken och på våra trafikleder,
nämligen de synskadade. De har den
vita käppen som hjälpmedel i trafiken
— i vissa fall har de ledarhundar. På
många platser, särskilt i mindre städer,
har man dessutom satt upp akustiska
trafiksignaler som komplement till ljussignalerna
vid övergångsställen. Dessa
signaler framkallar knäppningar eller
slag vilka vid grönt ljus knäpper eller
slår oftare. Helt blinda kan utan hjälp
avgöra när övergångsstället kan passe -

ras. En utbyggnad av de akustiska signalerna
skulle i hög grad skapa ökad
trygghet för de synskadade, vilka ju
ändå många gånger måste vistas ute i
trafiken.

Till sist vill jag framhålla önskvärdheten
av utbyggd forskning. Forskning
som kan bidra till att öka trafiksäkerheten
på våra vägar, forskning om
olyckornas uppkomst och om vilka åtgärder
som bör vidtagas för att förebygga
olyckor, forskning för att få
fram lämpliga vägmärken och forskning
som kan underlätta och anpassa
trafikmiljön till de handikappades situation.

Jag är övertygad om att vi för framtiden
måste satsa mer än hittills på
trafiksäkerhet. Det blir helt enkelt, som
vägverket säger, dyrare för samhället
om vi inte gör det. Jag har velat aktualisera
dessa frågor nu när arbetet
med statsverksbudgeten börjar.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det finns många områden
som för en riksdagsman — och
naturligtvis också för allmänheten —
är svåra att följa: jordbrukskalkylen,
försvarets planeringssystem och mycket
annat. Det finns principbeslut av
riksdagen, offentliga utredningar, remisser
och massor av officiöst tryck.
Det är få som orkar igenom detta.

Men det finns också ett område som
är svårt att följa därför att det finns
så litet av principiella riksdagsbeslut,
så litet av offentliga utredningar, så
litet av remisser. Jag syftar på näringspolitiken.
Vill man följa näringspolitiken
skall man inte gå till det jag har
räknat upp, utan då skall man följa
statsrådet Wickmans uttalanden i olika
sammanhang. Det är många uttalanden
att följa, många tidningar man
måste prenumerera på.

Nu vill jag inte påstå att detta måste
bero på att herr Wickman själv eftertraktar
att så ofta få uttala sig, att han
i och för sig är så pratglad. Men han

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

117

är väl den person som massmedia oftast
vänder sig till, ty bara genom att
fråga herr Wickman kan man få reda
på vad näringspolitiken innebär. Det
är en rörlig politik. Det händer nya
saker där, men en hel del nytt beror
på att statsrådet själv kommer på nya
saker.

För ett par år sedan fick vi veta att
visst var det riktigt att företagen behövde
en viss självfinansieringsgrad.
Ett par månader senare fick vi reda
på att riktigt så var det väl inte, det
viktiga var räntabiliteten. Statsrådet
hade läst en artikel från Japan, där
man inte hade så hög självfinansieringsgrad.

Det ställdes en fråga för ett par år
sedan i sparbankssammanhang till
statsrådet: Varför lånar Sverige inte
mer i utlandet? Svaret blev: Vi gör det
inte därför att vi är rikast i Europa,
vi skall inte tära på andra länders kapitalresurser.
Man frågade: Kunde vi
ändå inte låna av någon stat som har
större inkomster än vi, t. ex. USA, eller
av någon stat som har mycket kapital
och gärna vill låna ut det? Men principen
var att vi altruistiskt skulle avstå
från att nyttja andras kapital. I dag
vet alla att regeringen medvetet går in
för att låna på utlandsmarknaden.

För ett år sedan uttalade industriministern
att om det inte blir någon
utbyggnad av Vindelälven skulle han
föreslå regeringen att man också säger
nej till Kaitumprojektet. Det finns
många sådana här exempel.

I Veckans Affärer sade statsrådet
rätt kort tid efter det att han fått hand
om näringspolitiken: ”Jag kan knappast
tänka mig att staten skulle gå in
som minoritetspartner i privata företag
— krypa in aktievägen så att säga.”
I dag kan man nog säkert tänka sig att
staten kan gå in också som mioritetspartner.
Frågeställningen har alltså inte
förelagts riksdagen. Offentliga utredningar
har inte förekommit och
inte heller några remisser. Det blir
som herr Wickman säger.

Allmänpolitisk debatt

Hans högsäsong som orakel i detta
sammanhang var väl vid inrättandet
av Investeringsbanken. Sommaren 1966
fick man också i Veckans Affärer reda
på att statsrådet lyckte att det inte
fanns något speciellt med AP-fonderna
som gjorde dem särskilt lämpade
för strukturpolitisk utlåning. På en
förnyad fråga förklarade herr Wickman
att staten nog skulle kunna ta risker
genom AP-pengarna men att det
i så fall skulle ske genom eu annan
institution — hel- eller halvstatlig —
som hade att bedöma och fatta beslut
men skulle repliera på AP-fonderna
för sin kapitalanskaffning. Då frågade
intervjuaren om resonemanget bara
var en hypotes, varpå statsrådet svarade
att det var en rent hypotetisk
modell. Intervjuaren frågade: År ingenting
på gång i den riktningen? Statsrådet
svarade: ”Nej, det kan jag uppriktigt
säga att det inte är.” Statsrådet
talade säkert sanning, men ett halvår
senare var Investeringsbanken den
stora saken. Bakom låg två torftiga
och för de flesta obegripliga PM, hoprafsade
inom departementet.

Detta var alltså herr Wickmans högsäsong
som orakel. Eftersom så föga
stod skrivet var han den enda källan
till visdom. Det nya institutet skulle
hjälpa till med nya stora projekt. Ett
antal nya cellulosaindustrier eller
järnverk syntes vara det minsta. Hur
skulle det bli med mindre företag? Jo,
fick vi veta, också de skulle få låna.
Bara för investeringar? Nej, även till
marknadsföring in. m. Över huvud taget
skulle den nya banken verka som
ett slags Mädchen för alles.

Den nya banken skulle i vissa sammanhang
få en monopolställning, och
den skulle inte underkastas bankinspektionens
kontroll. Den skulle nämligen
inte, fick vi veta, ge sådana krediter
som de hittillsvarande bankerna
ägnat sig åt. Inte ens i ett läge av konjunkturåtstramning
skulle den ta på
sig en sådan roll.

Gäller detta också i dag? Har In -

118

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
vesteringsbanken helt avhållit sig från
att ge sådana krediter som de övriga
bankerna skulle kunna ge, därest kreditåtstramningen
inte varit lika hård
som i dag?

Vid samma tillfälle sades att Investeringsbanken
skulle ha samma banksekretess
som övriga banker. Men varför
får vi då höra regeringstalesmän
berätta att Investeringsbanken i det
och det fallet gått in som räddande
part?

Vi fick också veta att den nya bankens
ledning skulle besluta om krediterna.
Dessa beslut skulle inte fattas
i kanslihuset. Men har vi inte på senare
tid sett fall där regeringsföreträdare
i förväg talat om att här och här
kommer Investeringsbanken att gå in?
Banken skulle i så fall fungera som
en departementets handkassa vid sidan
av de medel som riksdagen beviljar.
Hur utkräver man i så fall ansvar för
sådant?

Nu sägs det att Investeringsbanken
vill låna betydande belopp. Får den
det, när andra är utestängda från lånemarknaden? Man

kan säga att industriministern
har en för svensk politik rätt ny ställning:
han är ett statsråd som handlägger
ett rejält avsnitt, till stor del
losskopplat från riksdagens inflytande.
Den parallell, herr talman, som
ligger närmast är väl utrikesförvaltningen
fram till regeringen Edéns strävan
för drygt 50 år sedan att ge riksdagen
insyn också i utrikes angelägenheter,
även om alla skall veta att den
gamla ordningen där i många stycken
blev seglivad.

Nu har statsrådet sin orakelroll, och
för varje nytt tillfälle då staten köper
upp ett företag eller går in som minoritetsdelägare
får vi i kommunikéer
veta att det är något märkligt och nytt
som hänt. Häromveckan kom besked
om att staten ville gå in som minoritetsdelägare
i en ny anläggning, som
skall uppföras i Halmstad och där man
genom en ny metod skall skrota bilar

från hela Västsverige och en god del
av övriga Götaland. Varför? Jo, därför
att detta är en miljöfråga. AB Statsföretag
säger alltså att det vill bli delägare
därför att denna verksamhet är
en viktig miljöfråga. Troligen kommer
denna metod, som alltså projekterats
staten förutan, att innebära mycket
mindre miljöförstöring än nuvarande
skrotningsmetoder genom bränning
och andra underliga metoder. Finns
det något specifikt i statliga företag
som gör att de skulle vara särskilt
märkliga på miljöområdet? Det är lätt
att konstatera att vi bara har en enda
Thomashytta i det här landet, den i
särklass mest nedskräpande av alla
stålframställningsmetoder. Den finns
vid NJA och är så pass besvärande att
länsstyrelsen i det längsta ville vägra
Luleå stad att bygga ut sitt nya bostadsområde.

Jag kan gå ännu längre, till ett internationellt
miljöperspektiv, och nämna
att det finns ett mycket stort företag här
i landet, nämligen LKAB, som vet att
den fosforrika malm som bolaget säljer
kräver avnämare som tillämpar vissa
metoder, främst Thomasprocessen. Genom
en i och för sig skicklig prispolitik
från LKAB:s sida har man lyckats förmå
tyska, belgiska och engelska järnverk
att ännu fortsätta med denna miljövådliga
Thomasprocess som de flesta
bedömare för flera år sedan trodde
skulle snabbt försvinna. Hotet från
Ruhrområdet i form av luftföroreningar
är alltså till en del resultatet av en
skicklig prispolitik från ett svenskt företags
sida. Jag vill inte i och för sig
kritisera LKAB för att man gör det bästa
möjliga av en situation, men att a
priori föreställa sig att en statlig politik
skulle innebära något positivt ur miljösynpunkt,
som man alltså automatiskt
gör när man skriver ett brev i vilket
man säger att man vill ha en fjärdedel
av det nya bilskrotningsföretaget, är
mer än lovligt suddigt.

Nu kan det sägas att man inte alltid
skall fästa tankarna på pränt utan att

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

man skall handla från fall till fall. Detta
iir också något som en betydande socialdemokratisk
tänkare, nämligen Nils
Karleby, framhöll redan på 1920-talet,
just i socialiseringsutredningen till råga
på allt. Han sade att om man ville
beskriva socialism, skulle man inte söka
den i partiets skrifter utan gå till dess
handlingar, ty man hade så mycket
praktiskt att tänka på i partiet att det
inte blev tid över att fundera och att
teckna ner. På sitt sätt kommer väl herr
Wickman till samma slutsats som socialiseringsutredningen,
när den efter
15 års arbete var klar på 1930-talet: Vi
får vänta och se; Orsa kompani lovar
ingenting bestämt. Vi känner till de
hemliga socialiseringslistorna som tidigare
i år visade en provkarta på socialiseringsprojekt
från regeringspartiets
riksdagsfolk i och kring huvudstaden.
Också dessa projekt passar in i ett
gammalt mönster. Att det tycks finnas
majoritet för rejäla förstatliganden hos
de största arbetarkommunerna, kan väl
inte heller anses märkligt för ett socialdemokratiskt
parti. Men när det gäller
långsiktiga frågor blir statsrådet
Wickman mer svårtydbar — det som
nådde oss från USA om att han där uttalat
sig för att staten borde ta över 25
procent av näringslivet befanns, när
lian kom hem, vara ett missförstånd. Vi
fick inte tolka statsrådet så bokstavligt.

Veckans Affärer som nog är det organ
som genom återkommande intervjuer
är mest lämpat för jämförande studier
av industriministerns utveckling
— jag bortser, herr talman, från hans
1940-talsperiod som diktare eller som
energisk studentpolitiker i kampen för
att få svensk NATO-anslutning. I senaste
numret förklarar han att ”huvudeffekten
av den samlade näringspolitiken
måste ligga i en aktivering av
den privata industrin. Detta gäller för
den tid vi kan överblicka.” Och den
överblickbara tiden skall i så fall vara
1970-talet. Är det ett uttalande som gäller
hösten ut?

Herr talman! Grundlagberedningen

Allmänpolitisk debatt
borde bestämt undersöka, om inte en
särskild paragraf behövs i den nya
grundlagen för fenomenet industriministern.

Herr ANDItEASSON (ep):

Herr talman! Jag vill här anlägga
några synpunkter på utvecklingen i det
län som jag representerar i denna kammare,
nämligen Kristianstads län.

Tillåt mig först framhålla att Kristianstads
län från att i början av 1960-talet ha haft en negativ befolkningsutveckling
lyckats vända trenden och under
senare år kunnat glädjande nog uppvisa
en ökning av befolkningen. Till
denna positiva utveckling har givetvis
i första hand länets näringsliv bidragit,
vilket givit länets befolkning många välkomna
arbetstillfällen. Länet har ett
blomstrande och väl differentierat näringsliv,
där typiska industriorter såsom
Bromölla, Broby, Klippan, Knislinge,
Osby, Perstorp, Tyringe och Åstorp
utöver länets städer är namn som
är kända inte bara inom vårt eget land
utan långt utanför landets gränser. Det
är därför med oro och bekymmer länets
befolkning ser framtiden an mot
bakgrunden av den minskade resurstilldelning
som från centralt håll nu sker
till vårt län. Jag tänker därvid främst
på tilldelningen av kvoter för bostadsbebyggelse
och väganslagen.

Under 1960-talets andra hälft har det
totala bostadsbyggandet i Kristianstads
län legat 4 procent lägre än under decenniets
första hälft. Länet har i relativt
hög grad drabbats av de restriktioner
som på senare år införts i fråga
om småhus och bostadsbyggande utan
statliga lån. Framför allt har dock länets
bostadskvot på intet sätt påverkats
av bostadsbyggandets allmänna expansion
i landet. Detta är ett förhållande
som svårligen överensstämmer med det
faktum att länets befolkning och näringsliv
befunnit sig i ett utvecklingstempo
som ungefär överensstämt med
riksgenomsnittet. Vi gör inte anspråk

120

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

på att erhålla samma procentuella påslag
inom ramen för den ökade rikskvoten
som de utpräglade expansionsoch
bristområdena. Länets expansionstakt
borde dock, allmänt sett, på sikt
kunna motivera en viss del av den
ökade ramen och inte som nu en direkt
minskning av byggandets absoluta omfång.
I stället har en underförsörjning
inom gällande totala riksram för länet
enligt länsmyndigheternas beräkning
kunnat konstateras uppgå till lågt räknat
200—400 lägenheter per år.

I detta läge är det anmärkningsvärt
att Kristianstads län i år blev helt utan
tilldelning av den s. k. industrikvoten
till skillnad mot föregående år, då sådana
tillskott i viss mån hjälpt upp situationen.
Vidare sänktes preliminärkvoten
för länet från 195 000 m2 år 1970
till 189 000 m2 för 1971. En försämring
i dubbel måtto av bostadsförsörjningen
i länet har sålunda inträffat. Sänkningen
drabbade såväl Kristianstad-Hässleholmsregionen,
som tilldelats kvot av
garanterat program åren 1971—1973,
som länet i övrigt.

Bostadsbyggandet i Kristianstads län
har under 1960-talet legat på en genomsnittlig
nivå av nästan exakt 2 500 lägenheter
årligen. Byggandet har under
1960-talets senare hälft legat 100 lägenheter
lägre per år än under förra hälften.
I Malmöhus län har det däremot
legat 2 900 lägenheter högre per år under
decenniets senare hälft än under
dess förra. Detta förhållande upplevs
.särskilt starkt av de kommunblock i
Kristianstads län som ligger på gränsen
till Malmöhus län. Dessa kommunblock
med likartad struktur och förhållanden
som motsvarande block i Malmöhus län
får en väsentligt lägre tilldelning av bostadskvot
än blocken väster om länsgränsen.
Det är naturligt att människorna
i dessa kommunblock ställer sig
starkt frågande till rättvisan i detta
förhållande.

Den uteblivna industrikvoten för 1970
ter sig anmärkningsvärd även från en
annan synpunkt. Konjunkturuppsvinget

i länet har varit förhållandevis starkt.
Arbetsmarknadsstyrelsens meddelande
vid tiden för industrikvotens fördelning
visar att antalet lediga platser per 100
anmälda arbetslösa i maj 1970 var väsentligt
större i Kristianstads län än
i flertalet andra regioner. Ehuru arbetskraftsefterfrågan
inte var lika stark
som i Stockholm och Malmö var den
dock högre än i Göteborgsregionen
och låg väsentligt över riksgenomsnittet.
Endast 7 av 24 regioner i landet kunde
uppvisa ett relativt sett större antal
lediga platser. Utöver Kristianstads län
var det endast Gotlands, Västmanlands
och Norrbottens län som ej tilldelades
industrikvot.

Innevarande år har den industriella
expansionen varit särskilt markant. Ett
flertal nya och stora projekt har igångsatts.
Igångsättningstillstånd har av
länsarbetsnämnden givits bl. a. för nybyggnad
av pappersbruk samt utbyggnad
av cellulosafabriken vid Nymölla
till dubbla kapaciteten för 250 miljoner
kronor, utbyggnad av Perstorps AB för
25 miljoner kronor, nybyggnad av gelatinfabrik
vid Extraco AB i Stidsvig
för 25 miljoner kronor, utbyggnad av
Ji-Te AB i Åstorp för 20 miljoner kronor,
utbyggnad av sågverk i Broby, nybyggnad
av träterminal i Stoby, nybyggnad
av spånskivefabrik i Broby för
Skogsägarnas industri AB för 40 miljoner
kronor och nybyggnader å AB Bjäre
industrier i Karpalund för 20 miljoner
kronor, för att nu nämna de större
projekten.

Dessutom pågår för närvarande omfattande
utbyggnader inom vårdsektorn
för landstingets räkning medförande
investeringar av cirka 300 miljoner
kronor under de närmaste åren. Det gäller
bl. a. nybyggnad av lasarett i Kristianstad
och utbyggnad av lasarettet i
Ängelholm. Här kräves betydande nyomställningar
och därvid uppstår ökat
behov av bostäder. Landstinget gjorde
också tillsammans med representanter
för länsbostadsnämnden i början av
september en uppvaktning för inrikes -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

121

ministern, varvid frågan om bostadsförsörjningen
för länet dryftades i hela
dess vidd. Det är min förhoppning att
man inom departementet och bostadsstyrelsen
ånyo skall överse tilldelningen
av bostäder till Kristianstads län.

Ett annat område, där Kristianstads
län synes bli helt underförsörjt, är väganslagen.
I den omfattande statliga planering
som föreligger beträffande underhåll
och byggande av vägar kan spåras
en klar styrning av resurserna till
storstadsområdena på bekostnad av väganslag
till de mindre regionerna. Som
exempel härpå kan nämnas att totalbeloppet
för byggande av länsvägar minskar
från 152,5 miljoner kronor år 1970
till 88,7 miljoner kronor år 1974 samtidigt
som Stockholms län får en fördubbling
av sitt anslag. Kristianstads
län får under samma tidsperiod 3,0 miljoner,
1,0 miljoner, 1,7 miljoner, 1,0
miljoner och 2,5 miljoner kronor under
de närmaste fem åren. ökningen för
storstadsregionen kan väl i och för sig
förstås men inte mot bakgrunden av
den kraftiga nedskärningen av totalbeloppet.
Det måste vara olyckligt med
denna utarmning beträffande väghållningen
inom de mindre regionerna. Resursfördelningen
synes komma att motverka
utvecklingen för de näringar som
är lokaliserade till ett sådant ”landsbygdslän”
som exempelvis Kristianstads
lön utgör. Detta får också negativ
inverkan på utvecklingen för de nya
storkommunerna. Konnnunindelningsreformens
intentioner med större och
bärkraftigare kommuner, uppbyggda
kring en centralort, förutsätter nödvändigtvis
ett väl utbyggt vägnät även
utanför storstadsregionerna. Förutom
behovet för näringslivet kan man peka
på den centralisering av de kommunala
servicefunktionerna som följer av kommunindelningsreformen.
Även grundskolans
genomförande är en reform som
förutsätter vägupprustningar för de omfattande
elevtransporterna. Härtill kommer
att den ringa medelstilldelningen
kommer att avsevärt försena projekte -

Allmänpolitisk debatt

ringen av angelägna vägprojekt och
därmed försvåra för kommunerna afl
planera bebyggelse, upprätta byggnadsplaner
etc.

Kristianstads län iir ett av landets
hårdast drabbade län, när det gäller
järnvägsindragningar. Särskilt östra delen
är hårt drabbad. Det är därför angeläget
att länet får sådana anslag, att
vägnätet kan utbyggas i sä rask takt som
möjligt för att klara den ersättningstrafik
som blir nödvändig.

Det här nämnda är några exempel
på att Kristianstads län ligger på
”skuggsidan” av Skåne när det gäller
statens tilldelning av resurser. Jag finner
detta i högsta grad beklagligt mot
bakgrund av den snedvridning av utvecklingen
som håller på att ske i Skåne
till förmån för örestadsområdet.

I en motion i denna kammare i år, nr
995, av herr Thorsten Larsson, mig
själv och herr T. V. Mattsson har dessa
problem tagits upp. Jag hänvisar även
till herr Thorsten Larssons anförande i
denna kammare den 21 maj i år, där
han ytterligare belyste den utveckling
som håller på att ske i Örestadsområdet.
I den regionalpolitiska målsättning som
har utarbetats för Malmöhus län förutses
nämligen en fortsatt befolkningsavflyttning
till koncentrationsområdena i
länets västra delar, i första hand Malmö-Lundregionen.
Om utvecklingen följer
dessa prognoser innebär detta att
vi inom kort får en s. k. bandstad från
Trelleborg till Höganäs, och därmed är
centralbyråkraternas skapelse Örestad
ett faktum. Frånsett att en sådan koncentration
knappast kan skapa en god
livsmiljö för människorna får den också
förödande inverkan på de östra delarna
av landskapet och inte minst Kristianstads
län. Åtgärder måste därför
snarast vidtas för att bryta koncentrationen,
och därvid intar bostadsbebyggelse
och vägar viktiga ingredienser för
att stimulera till ökad företagsamhet
och därmed försörjningsmöjligheter för
befolkningen i landskapets östra delar.
Fn regional samordning måste därför

122

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
komma till stånd av den statliga och
den kommunala samhällsplaneringen
med en strävan att komma till en rimlig
balans mellan olika delar av landskapet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta allmänpolitiska
debatten ävensom handläggningen
av på föredragningslistan upptagna ut -

skottsbetänkanden skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHIM 1970