Onsdagen den 28 oktober Sid (Riksdagens protokoll 1959:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 24

28 oktober

Debatter m. in.

Onsdagen den 28 oktober Sid.

Svar på fråga av herr Mattsson om rätt för småföretagsamheten till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen .............. 3

Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m............................. 5

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 24

i-2 iV:

Vi ''£ ''V < f € |

MUii i

■ ''su

fe i», ,; t

&; ;

iriVJAilftAU

ii <?

/ •’! J* * tf I*. /. /,''» « i''! Ö I

V» r. P t

81*

.in K,

1!;> d-^orfim^as^ioUptÄ v'', , j; • pnkfUeH -; «i! ve *, vk t i;,:

OJViljiittlH:!.'' wi J)iV }!.u*(f:;jt!i.ji!;«Ui,V:ir .-< i:

'' ihf ''.<.;•.<•»(,-i fr^UI noiiiiiijqyrtj vi.i(!;K .£g,nuyj ,* •.: Jtsd

-.-1 !i! ,?tv!y • -V i;i-v ;■ , , . •!

sl A .Cc31 - ,i ■ ; \ *

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fru Lindström anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 16, 17
och 20 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bilagda läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från den 19 oktober
och minst en månad framåt.

Nybro den 19 oktober 1959

Bertil Petersson

Härmed intygas att riksdagsmannen
herr Gustav Åke Bertil Petersson i dag
intagits för vård å härvarande lasarett
för gallsjukdom.

Han skall underkastas bukoperation i
morgon den 20/10 1959. Patienten beräknas
vara oförmögen till arbete under 1
månad framåt, vilket härmed intygas.

Centrallasarettet, Kalmar, den 19 oktober
1959

Jaromir Sadek
avd. läkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt hemställa om
tjänstledighet från riksdagsarbetet tills
vidare.

Borås den 26 oktober 1959

Anders E. Johansson

Härmed intygas att riksdagsmannen i
första kammaren Anders Emil Johansson
från Kråkered, Borås, på grund av
sår på tolvfingertarmen (ulcus duodeni)
är oförmögen att tills vidare sköta sina

åligganden såsom riksdagsman. Riksdagsman
Johansson är intagen på kirurgiska
kliniken, Centrallasarettet i Borås.

Borås den 26/10 1959

Nils Liedberg
Med. dr, lasarettsläkare

De begärda ledigheterna beviljades
för den tid, de i respektive läkarintyg
omförmälda hindren varade.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Till riksdagens första kammare

Sedan genom Kungl. Maj:ts beslut av
den 16 dennes undertecknad utsetts till
svenskt ombud vid årets FAO-kongress i
Rom anhåller jag härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 1—20
instundande november.

Stockholm den 21 oktober 1959

Nils B. Hansson

Även den av herr Hansson, Nils, sökta
ledigheten beviljades.

Om rätt för småföretagsamheten till förlust-
och resultatutjämning vid beskattningen Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Mattsson till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställt en så lydande fråga: »Anser
herr statsrådet, att avgifterna till den
obligatoriska tilläggspensioneringen och
den nödvändiga produktionsanpassningen
inför en friare världshandel ytterligare
aktualiserar småföretagsamhetens
behov av rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Om rätt för småföretagsamheten till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen

Herr talman! Herr Torsten Mattsson
har frågat mig, om jag anser att avgifterna
till den obligatoriska tilläggspensioneringen
och den nödvändiga produktionsanpassningen
inför en friare
världshandel ytterligare aktualiserar
småföretagsamhetens behov av rätt till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen.
Som svar får jag hänvisa
till att jag i den i förra veckan lämnade
propositionen om allmän varuskatt aviserat,
att ett förslag om förlustutjämning
kommer att framläggas för riksdagen våren
1960.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Tyvärr måste jag konstatera att jag
hade hoppats, att svaret skulle vara mera
positivt för svensk småindustri.

Herr statsrådet hänvisar till propositionen
nr 162, och om jag citerar den
del som berör finansministerns bebådade
förslag om förlustutjämning, talas
där om »rätt till förlustutjämning och
avskrivning på inventarier i jordbruksdrift».
Det vore värdefullt, om finansministern
ville klargöra att denna rätt
också kommer att bli tilldelad andra
rörelseidkare än rena jordbrukare.

Det torde vara uppenbart — såsom jag
har antytt i min fråga — att ett genomförande
av den obligatoriska tilläggspensioneringen
tillsammans med det hårdare
konkurrensläge, som kommer att uppstå
på grund av europamarknaden, kommer
att ställa mycket stora krav på
svensk småföretagsamhet, om den skall
lyckas klara sin uppgift i samhället.

Under vårriksdagen genomfördes en,
som jag vill betyga, säkerligen välbehövlig
skattelättnad för storföretagen genom
sänkning av bolagsskatten, och vanlig
rättvisesynpunkt hade ju bort bjuda regeringen
att föreslå lättnader även för
övrig företagsamhet. Den grupp av företagare,
som jag här berört, kommer säkerligen
att drabbas minst lika hårt av

kostnaderna för tilläggspensioneringen
som storföretagen.

Som egen företagare är jag övertygad
om att därest vi skall kunna fortsätta den
samhällsgagnande insats som småföretagen
utför till fromma för samhället och
för de anställda — en insats som även
regeringen vitsordar — måste bättre möjligheter
skapas för denna grupp av företagare
att förbättra sitt rörelsekapital.
Jag är övertygad om att skattefrågorna
och den långfristiga krediten härvid står
i förgrunden. Därför är den av finansministern
signalerade propositionen om
rätt till förlustutjämning icke till fyllest
utan måste följas av andra och mera
långtgående åtgärder.

Jag får därför än en gång hoppas att
regeringen kommer på andra tankar när
propositionen skall framläggas, så att
den kommer att omfatta rätt till såväl
öppen förlustutjämning som resultatutjämning,
samt att reglerna utformas på
ett sådant sätt att de företagargrupper,
jag här berört, verkligen får nytta av
förslaget. Härvid torde stora ändringar
behöva företagas i det utredningsförslag,
som tidigare presterats i detta ämne.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detaljerna i det aviserade
förslaget får vi självfallet tala om när
det kommer på riksdagens bord. Men jag
vill bara deklarera, att det är ett missförstånd
i läsningen, om man tror att
detta förslag om förlustutjämning skulle
vara förbehållet endast jordbruket. Det
gäller för all företagsamhet.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill tacka för detta
klarläggande. Jag har i detta fall endast
citerat vad finansministern själv har
skrivit i sammanfattningen. Jag är glad
om det är ett missförstånd från min sida.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Onsdagen den 28

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning om
allmän varuskatt, m. m.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! En skattehöjning i fredstid
och uppåtgående konjunktur på 1 600
miljoner kronor — 1,6 miljarder — i ett
enda raskt svep, det är, herr talman, nytt
svenskt rekord. Svenska folket unnar
helt säkert finansminister Sträng glädjen
att för all framtid toppa den rekordlistan.
Inför denna enorma skattestegring
förefaller det mig som om vi har behov
av att få veta vad statsministern visste
om den statsfinansiella situationen för
något mer än 12 månader sedan.

Den 10 september 1958 yttrade statsministern:
»I dagens läge är det inte aktuellt
med nya skatter». Hade inte finansministern
med ett enda ord antytt
för statsministern, att den statsfinansiella
situationen var i högsta grad bekymmersam,
ja, så bekymmersam att herr
Sträng den 3 januari 1959 måste inför
Konungen anmäla: »En inkomstförstärkning
av storleken 1/2 å 1 miljard kronor
kommer sannolikt att visa sig ofrånkomlig.
»

Visste eller visste inte statsministern i
september att statens finanser var i ett
sådant skick, att finansministern i januari
måste förutskicka nya skatter och inte
bara några få hundra miljoner utan 500
miljoner, 1 000 miljoner och nu 1 600 miljoner? Måste

vi inte, herr talman, nu äntligen
besinna oss? Måste vi inte stanna ett
tag i denna tafattlek, där utgifterna ständigt
får springa fortare än inkomsterna?
Måste vi inte fråga oss — oavsett partitillhörighet
och även om vi sitter i regeringsställning
— om Sverige kan fortsätta
med att låla de offentliga utgifterna ta
allt större och större andel av nationalinkomsten
i anspråk?

Från 1946 till 1958 har statens och
kommunernas samlade utgifter stigit
från en fjärdedel till mer än en tredjedel
av nettonationalinkomsten. Statens
utgifter har ökat från 3 200 miljoner kro -

oktober 1959 fm. Nr 24 5

nor till 12 500 miljoner i löpande priser
eller från 16 till 26 procent av nettonationalinkomsten.
Sedan 1950-talets
början har nationalinkomsten i löpande
priser ökat med 60 procent. Statens löpande
utgifter har under samma tid
vuxit med 120 procent. Medräknas även
de offentliga nyinvesteringarna, stiger
hela den offentliga sektorns andel av nationalprodukten
till över 40 procent. Vilka
skadeverkningar åstadkommer en
fortsatt stegring av de offentliga utgifternas
andel av nationalinkomsten? Det
är en fråga, som vi måste ställa oss.

En annan fråga är: vilka skadeverkningar
åstadkommer den planlösa utgiftsexpansion
som kännetecknat den
svenska budgetpolitiken? Det är nämligen
i dag uppenbart, att det är själva
planlösheten som försatt oss i det svåra
läget att försöka bemästra en kraftig utgiftspuckel
för budgetåret 1960—1961.
Ansvaret för denna planlöshet ligger helt
hos regeringen. Konjunkturinstitutet uttrycker
saken på följande sätt: »Även
med en långtidsprognos av blygsam karaktär
skulle det varit möjligt att förhindra
en sådan anhopning av flera av
varandra oberoende stora utgiftsökningar.
» Har regeringen inte haft tillräckligt
med experter till förfogande för en
dylik blygsam långtidsprognos? Det har
regeringen haft. Men regeringen har inte
velat eller också inte haft förmåga att
kapa topparna på utgifterna utan låtit
dem löpa berg- och dalbana mellan budgetåren.

Folkpartiet har gång efter annan rest
starka och bestämda krav på en fastare
planering av den statliga utgiftspolitiken,
så att man skulle få ett bättre underlag
för bedömning av hur finansieringen
av nya utgifter skall kunna ordnas.
Med det perspektiv som målas upp
i propositionen i fråga om de löpande
statliga utgifterna för nästa budgetår
närmar vi oss snabbt, om vi räknar in
de kommunala utgifterna, den tidpunkt,
då hiilften av nettonationalinkomsten
disponeras för ändamål, bestämda av offentliga
myndigheter. Detta är skattesoeialisering.

Vill det stora flertalet av svenska folket
ha det på det sättet? Nej, förvisso

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

inte. Det knorras långt nere i de djupa
leden i dag, och det vet damerna och
herrarna på regeringssidan fuller väl.
Planlösheten i den ekonomiska politiken
med skattestegringar som följd har gjort
folk misstänksamma mot hela välfärdspolitiken.
De som vill underblåsa dessa
stämningar, och därmed misskreditera
bl. a. vår socialpolitik, kan i dag fara
land och rike runt och säga: »Se där,
vad var det vi sa’; det barkar piprätt åt
skogen.»

Det är en historisk erfarenhet — och
vi har flera exempel på den saken i vår
egen tid — att reaktionär smitta sprids
lättare och tränger djupare ned, om samhället
vansköter sina uppgifter. Och till
de väsentligaste av dessa uppgifter hör
dock att hålla ordning på statsfinanserna.
Regeringens omättliga aptit på större
och större bitar av nationalinkomstens
kaka ställer oss inför samhällsekonomiskt
besvärliga problem.

Folkpartiet har tidigare pekat på de
risker som har samband med en raskt
stigande offentlig utgiftskvot: de ökade
inflationsriskerna genom de offentliga
utgifternas trögrörlighet, de höga skatternas
inverkan på den allmänna kostnadsnivån,
den sänkande tendensen på
den genomsnittliga produktiviteten inom
folkhushållet och den uppåtgående trenden
på de årliga s. k. automatiska offentliga
utgiftsökningarna.

Detta sistnämnda spelar en stor roll i
finansministerns argumentation för en
skattehöjning. Tyvärr försöker han inte
pejla problemet djupare. Under senare
år tycks de renodlade automatiska utgiftsökningarna
ha legat mellan 200 och
300 miljoner kronor årligen. Denna siffra
torde med utgångpunkt från den nu
aktuella utgiftsnivån få höjas till 300—
400 miljoner kronor. En tumregel säger,
att om nationalinkomsten ökar med tre
procent om året, tillföres statsverket ett
belopp av 450 miljoner kronor. Detta tyder
på att en årlig produktionsökning
på två å tre procent inte räcker till att
med bibehållet skattetryck ens täcka de
automatiska utgiftsökningarna.

Man kan dra två slutsatser av detta:
1) Det är nödvändigt med en krympning

m. m.

av statsutgifterna i deras helhet. 2) Allt
som kan verka produktionsfrämjande
bör uppmuntras. Den svenska industriproduktionens
stagnation under senare
år är härvidlag ett mene tekel.

Vilka slutsatser har regeringen och finansministern
dragit av siffrorna på s.
345 i propositionen om industriproduktionen
i vissa länder? Sverige står praktiskt
taget stilla. Danmark har gått upp
ifrån 121 enheter 1957 till 134 i juli
1959, Västtyskland från 147 till 158 under
samma tidsperiod osv. Denna för
Sveriges vidkommande oförmånliga
trend torde till väsentlig del vara en
följd av regeringens ekonomiska politik.

Världshandeln torde — om inte freden
bryts — expandera kraftigt under
1960-talet. Jordens befolkning ökar, de
underutvecklade länderna industrialiseras,
det internationella ekonomiska samarbetet
vidgas, för att nämna bara några
element i denna process. Men jag tror
också att konkurrensen mellan företagen
och mellan länderna kommer att skärpas.
En dylik sund konkurrens är incitamentet
till fortsatta tekniska och ekonomiska
framsteg. Men det är lika visst,
att en dylik fredlig, internationell mätning
av de produktiva och progressiva
krafterna fordrar chanstagningar, som
inte får utrymme inom ett mer eller
mindre sterilt tillämpat planhushållningsbetonat
ekonomiskt program.

Målsättningen för en ekonomisk politik,
harmoniserad med en aktiv handelspolitik
i dess vidaste bemärkelse,
måste vara: vår allmänna kostnadsnivå
får inte stiga snabbare än i andra västerländska
industrisamhällen; det svenska
näringslivet får inte belastas hårdare
i fråga om beskattning och sociala utgifter
än vad som förekommer i dessa
andra länder; valutareserven måste förstärkas,
bl. a. för att bereda utrymme för
större kreditinsatser från svensk sida
vid exporten framför allt till de underutvecklade
länderna men även till andra.
Långfristiga krediter spelar i dag en avsevärd
roll i den internationella konkurrensen;
man måste eftersträva en
mera elastisk kapital- och penningmarknad
för att göra det möjligt återföra det

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

svenska ränteläget till en internationellt denna prishöjning har man, säger fikonkurrenskraftig
nivå, samtidigt som nansministern, direkt åsyftat genom de
företagens kapitalförsörjning till rimliga beslut om utgifter som skatten skall täckostnader
underlättas; kapitalrörelserna ka.

mellan Sverige och andra länder måste Detta är verkligen kostligt. Finansstödja
en smidig insats från de svenska ministern föreslår i årets statsverksproexportföretagens
sida att främja svenska position en rad utgifter men uraktlåter
intressen. Om man, herr talman, i dag att samtidigt tala om hur finansieringskall
kunna med framgång delta i det en skall ske. Riksdagsmajoriteten godstora
fiskafänget på den internationella tar utgiftsstaten — trots oppositionens
handelns vidsträckta vatten, då hjälper varningar och trots oppositionens fördet
inte enbart med handelsavtal och slag om utgiftsbegränsningar — och så

tullunioner — sådant utgör trots sin givna
betydelse endast den yttre ramen.
Nej, då krävs det att våra egna krafter
och våra egna resurser metodiskt inriktas
på denna för vårt välstånd så väsentliga
uppgift.

Om regeringen bejakar dessa förutsättningar
— för egen del finner jag
dem självklara — för utvecklingen av
svensk produktion och svensk handel,
då måste regeringen också sätta in sin
allmänekonomiska politik i detta större
sammanhang.

I regeringens diskussioner med oppositionspartierna
deltog statsministern,
finansministern och socialministern,
men var fanns handelsministern i denna
fixeringsbild? Har handelsministern
— det statsråd som har att inom regeringen
framhålla näringslivets synpunkter
— över huvud taget granskat regeringens
aktuella skattehöjningsprogram
dels med hänsyn till dess allmänna konsekvenser
för vår konkurrenskraft, dels
med tanke på de praktiska svårigheter
och bekymmer som omsättningsskatten
kommer att vålla näringslivet?

Under våra diskussioner med regeringen
ställdes två gånger en fråga till
finansministern, huruvida han inte hyste
farhågor för en inhemsk inflation under
nästa år, när han nu på de kostnadshöjande
effekterna av arbetstidsförkortning
och pensionsavgifter ville
stapla en omsättningsskatt som med all
sannolikhet skulle utlösa kompensationskrav.
Finansministern blev den
gången svarslös. Vi kan nn läsa hans
svar i propositionen om allmän varuskatt.
Han erkänner till att börja med
att skatten betyder en prishöjning, men

presenterar finansministern på höstsidan
den pepprade räkningen — omsättningsskatt
och punktskatter på sammanlagt
1 600 miljoner kronor -— samt
en deklaration att prisstegringarna var
förutsedda. Är det verkligen möjligt att
de socialdemokratiska ledamöterna av
riksdagen, vilkas sansade ekonomiska
omdöme vi väl känner till från utskottsarbetet,
kan vara nöjda med en finansminister
som beter sig på det sättet?

Nå, lönehöjningarna? Kompensationskraven? Jag

ber kammarens ärade ledamöter
att noggrant läsa och noggrant begrunda
vad finansministern säger på sidan
65 i propositionen. Finns det verkligen
någon, förtrogen med svensk arbetsmarknad,
som tror på att det är möjligt
att i praktiken förverkliga de sköna
teorier om lönemekanismen, på vilka
detta resonemang bygger? Lönehöjningar
kan inte övervältras på priserna, säger
man, därför att finansministern med
sin omsättningsskatt åsyftar en inkomstbegränsning.
Sker trots allt en sådan
övervältring, framkallas återverkningar
på avsättningen av produkterna. Då blir
det svårare för företagen att genom prishöjningar
kompensera sig för både omsättningsskatt
och lönehöjningar.

Längre fortsättes inte resonemanget,
vilket är synd. Vad händer nämligen, om
de företag som arbetar på hemmamarknaden
inte finner tillräckliga skäl föreligga
att motsätta sig kompensationskraven
med anledning av omsättningsskatten
och som en konsekvens höjer
sina priser, utan att allmänheten nämnvärt
reagerar mot detta? Har vi då inte
en inhemsk prisstegring, som i sin tur

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

framtvingar kompensationskrav från de
anställda inom exportindustrien och från
de stats- och kommunalanställda? Är
inte då den löne- och inflationsspiral i
gång som kan leda till en besvärlig arbetslöshet,
och vilka risker innebär en
sådan utveckling för den svenska valutan? I

propositionen får vi också kännedom
om finansministerns grundinställning
till det statsfinansiella problemet,
nämligen »att en generell varubeskattning
skapar de nödvändiga förutsättningarna
för en fortsatt framgångsrik
verksamhet på för samhällslivet grundläggande
avsnitt». Finansministern vill
synbarligen få folk att tro, att en skattemetod
eller att skatter över huvud
taget skapar förutsättningar för att samhället
skall fylla sina uppgifter. Är det
inte att spänna kärran framför hästen!
Förhåller det sig inte i själva verket så,
att den enda hållbara förutsättningen
för en fortsatt framgångsrik verksamhet
på för samhällslivet grundläggande avsnitt
i ett samhälle, där de tillgängliga
resurserna redan överansträngts, är att
i fortsättningen låta den offentliga
sektorn anpassas med hänsyn till de reala
betingelserna?

Det ofullständiga budgetförslaget kritiserades
från folkpartiets sida med
skärpa i våras. Den av regeringen valda
metoden för budgetarbetet strider mot
den grundläggande principen att utgifter
skall vägas mot skatter. Riksdagen
sattes helt i efterhand utan reellt inflytande
på budgetbehandlingen. Vi framhöll
från vårt håll vid samma tillfälle,
att budgetpolitiken borde läggas upp
med sikte på en balanserad driftbudget
för budgetåret 1960/61, under förutsättning
av återgång till normal konjunktur,
och att omsättningsskatt icke infördes.

Detta program krävde beslut om utgiftsbesparingar
och andra budgetförstärkande
åtgärder redan i våras, så att
underskottet för 1959/60 skulle kunna
nedbringas till ett tolerabelt belopp och
— vilket vi ansåg vara lika viktigt —
så att väsentliga besparingsbelopp kunde
utvinnas för budgetåret 1960/61. Våra be -

sparingsförslag gav för 1959/60 sammanlagt
ca 250 miljoner kronor och för
1960/61 ca 550 miljoner kronor. Finansministern
vill nu hävda att det fanns
rådrum till hösten för att fastlägga den
ekonomiska politiken. Tvärtom! Det uppkomna
läget visar att budgetproblemen
till följd av prisförskjutningen förvärrats
och att möjligheterna att komma till rätta
med dem inom ramen för nuvarande
beskattning allvarligt försvårats.

Regeringens ansvar för den betydande
skärpning av de statsfinansiella problemen
som nu inträtt är obestridligt. En av
regeringen i januari eller något senare
inspirerad besparingsaktion hade, som
framgick av vårens debatt, kommit att
stödjas av de tre demokratiska partierna.
Regeringen tillbakavisade denna öppna
invit med full vetskap om den besvärliga
situationen 1960/61.

Finansministern kritiserade till och
med offentligt sin egen besparingsutrednings
enhälliga förslag till utgiftsreduceringar
och desavuerade därmed i vissa
punkter sitt partis representanter i utredningen.
Hur kan man begära att känslan
för värdet av sparsamhet skall vinna
terräng hos de enskilda medborgarna,
om regeringens främste representant på
det ekonomiska området uppträder på
detta sätt?

I Finland, vårt av krig, hårda fredsvillkor
och upprepade inflationsstormar
svårt drabbade grannland, har prisnivån
under de två senaste åren kunnat något
så när stabiliseras. Resultat: sparandet
växer och räntan för t. ex. reverslån
har sjunkit från 10 till 6 procent, medan
vi här i landet i dag får betala minst
7 1/2 procent. Finlands fall är ett exempel
på hur snabbt ett ekonomiskt tillfrisknande
på ett visst avsnitt kan komma
till stånd, när gemene man får förtroende
till penningvärdets stabilitet.

Budgetutfallet för 1958/59 kan nu
överblickas. Trots dystra förutsägelser
balanserade i stort sett driftbudgeten,
ja, den visade t. o. in. ett kassamässigt
överskott, och upplåningen blev för budgetåret
1 261 miljoner kronor. Med hänsyn
till att staten tjänstgör som kreditgivare
till bostadbyggandet och finansie -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

rar kraftverksbyggen m. m. skulle man
kunna påstå, att även under budgetåret
1958/59 betalades statens investeringar
till övervägande delen med skattemedel.

Statsinkomsterna är dock, det har visat
sig att så är förhållandet, i hög grad
beroende av det rådande konjunkturläget.
Om inkomstsidan rensas från effekten
av vidtagna skattehöjningar och skattesänkningar
uppvisar budgetåret 1958/
59 en väsentligt mindre inkomstökning
än tidigare budgetår, ökningen blev endast
ett par hundra miljoner mot över
1 000 miljoner kronor för budgetåret
1957/58 och 650 miljoner kronor för
budgetåret 1956/57.

Statsinkomsternas de facto automatiska
konjunkturkänslighet gör att man —
med iakttagande av all försiktighet på
marginalen — har att vid en konjunkturåterhämtning
ta vederbörlig hänsyn till
det accelererade tempo, med vilket statsinkomsterna
då växer. Skillnaderna i inkomster
mellan 1958/59 och 1959/60
angavs i kompletteringspropositionen i
våras till endast ca 70 miljoner kronor,
innebärande en svacka i inkomstökningen
som förefaller helt onormal.

Riksräkenskapsverkets nya beräkningar,
som presenterades av regeringen vid
partidiskussionen, visade också en ytterligare
ökning av inkomsterna för budgetåret
1959/60 på något mer än 200
miljoner kronor. För budgetåret 1960/61
förutses ökningen enligt samma beräkningsnormer
bli ytterligare 676 miljoner
kronor. Det föreligger alltså en förbättring
av prognossiffrorna från slutet av
april i fråga om statsinkomsternas automatiska
höjningar på i runt tal 900 miljoner
kronor utan nya skatter. På den
här punkten ter sig alltså bilden ljusare
än i våras.

Den enkla klarhet, med vilken riksräkenskapsverket
presenterar sina beräkningar
om inkomsterna, har tyvärr
inte någon motsvarighet i finansministerns
presentation av utgiftsstatcns förändringar.
Det har tidigare från andra
håll och i andra sammanhang klagats
över de bristfälligheter som vidlåder
sifferredovisningen i de svenska budgetpropositionerna.
Man tycker annars

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
att siffror skulle utgöra det enklaste
medlet att framlägga vissa absoluta fakta.
Ehuru inte alldeles obevandrad i den
teori och praxis som tillämpas vid offentlig
budgetredovisning, måste jag beklagligtvis
ansluta mig till dem som tycker
att finansministerns presentation av
statens utgifter är virrig. Jag säger beklagligtvis,
därför att jag anser att —
vilken uppfattning man än må ha om
skatter och utgifter — budgeten i sina
stora drag bör vara så klar och entydig,
att en medborgare som är en smula bevandrad
i behandlingen av siffror skall
kunna relativt snabbt utläsa den aktuella
ställningen.

När det gäller budgetåret 1959/60 blir
nettoeffekten av regeringens skattehöjningsförslag,
som nu ligger på bordet, en
reduktion av budgetunderskottet med
400 miljoner kronor. Jag ställer detta
belopp mot den tidigare av mig anförda
siffran för folkpartiets besparingsförslag
i våras, 250 miljoner kronor, samt
vår då deklarerade beredvillighet att
diskutera ytterligare besparingar och
inkomstförstärkande åtgärder.

Frågan om införandet av en allmän
omsättningsskatt måste bedömas — och
motiveras även av finansministern —-med utgångspunkt närmast från budgetåret
1960/61. Här har regeringen redan
tidigare redovisat ett driftbudgetunderskott
på 1 800 miljoner kronor. Det är
som bekant råsiffror. Regeringens skattehöjningar
täcker endast 1 200 miljoner
kronor enligt kalkylen, och man måste
därför anta att det är meningen att under
den sedvanliga departementsbehandlingen
pruta minst 600 miljoner kronor
på äskandena. Detta skulle dock utgöra
ett alltför svagt ingrepp i den huggsexa
— enligt konjunkturinstitutets terminologi
— som besparingsu tred ningen
inbjudit förvaltningarna till. Bättre upp
kan nog finansministern och hans medhjälpare.
Tidigare budgetår uppgick
prutningarna till miljardbelopp, men jag
skall hålla mig till budgetåret 1959/60,
då petitaframställningarna innebar en
ökning av anslagen på driftbudgeten med
cirka 1 800 miljoner kronor och .statsverkspropositionen
medgav 900 miljö -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
ner kronor. Finansministern bör nog
fortsätta att leva och verka efter Runebergs
maxim »Ej köpslagades länge och
ej avprutades mycket. Hälften dock prutades
strax».

Även om vi utgår från att cirka 800
miljoner bör kunna prutas i första omgången
på 1960/61 års budget, kvarstår
ett underskott på cirka 1 000 miljoner
kronor. Folkpartiet har i våras föreslagit
inkomstförbättringar och besparingar,
som skulle ge 550 miljoner kronor
för ifrågavarande budgetår. Vi kommer
att upprepa dessa förslag och ämnar
vidare framlägga kompletterande
förslag för att täcka gapet i driftbudgeten
på en miljard kronor. Lånebehovet
reduceras på detta sätt till omkring 2 000
miljoner kronor, en siffra som finansministern
själv tycks räkna med. Finansministern
ämnar dock även föreslå
förstärkningar av kapitalbudgeten för
att minska lånebehovet.

Budgetläget för 1961/62 ter sig — enligt
besparingsutredningen —• väsentligen
gynnsammare än för 1960/61. Man
får då också full effekt av de besparingar
och budgetförstärkningar i övrigt som
folkpartiet föreslagit och ämnar föreslå.

Dessa mera långsiktiga budgetperspektiv
motiverar alltså inte införandet av en
omsättningsskatt.

Jag har tidigare anfört en del skäl som
talar mot omsättningsskatt: den direkta
prisstegringseffekten, den allmänna
lyftningen av kostnadsnivån och återverkningarna
på löneavtalen. Jag har
också pekat på att år 1960 är intecknat
i betydande utsträckning genom arbetstidsförkortningar,
pensionsavgifterna och
de invecklade avlösningsproblemen inom
tjänstepensioneringen. Därför är 1960
sämsta tänkbara år för att genomföra en
pålaga av omsättningsskattens typ.

Det finns emelertid en annan sida av
mera psykologisk natur. Det gives vissa
vapen, som man inte sätter i händerna på
vem som helst. Omsättningsskatten är ett
sådant. I en expansiv och yvig finansministers
händer — och herr Strängs deklarationer
i propositionen tyder på att han
just nu är på sitt expansivaste humör,
vilket inte vill säga litet — är omsätt -

m. m.

ningsskatten ett mycket farligt vapen.
Herr Sträng, som väl här talar på den
socialdemokratiska regeringens vägnar,
tycker inte om negativa attityder till
samhällets behov av erforderliga ekonomiska
resurser, för att citera slutorden
på s. 70 i propositionen. Skall dessa
ord tolkas som en mera långsiktigt syftande
deklaration, är det en klar stridssignal,
och då blir diskussionen om omsättningsskatten
inte bara en fråga om
budgetbalansering eller principerna för
direkt och indirekt beskattning.

Det är min fasta tro, att går man över
en viss, låt vara ej exakt känd gräns för
den offentliga utgiftskvoten och därmed
den sammanlagda statliga och kommunala
beskattningen, riskeras så väsentliga
funktioner i samhället, att detta förhållande
— spontant som kristallisationen
i en underkyld lösning — drar med sig
betydligt större konsekvenser än vad den
vidtagna ändringen i och för sig skulle
ha motiverat. En fri marknadshushållning
förutsätter, om den skall vara effektiv,
att en icke alltför liten del av de
enskildas och företagens tillgångar får
av dem fritt disponeras.

Det sägs i propositionen om allmän varuskatt,
att statens inkomster på grund
av skatteunderlagets stegring kan antas
komma att höjas under budgetåret 1960/
61 med cirka 700 miljoner kronor. Nettoeffekten
av omsättningsskatten beräknas
enligt finansministern för samma
budgetår till c:a 1 200 miljoner kronor.
Det blir totalt 1 900 miljoner kronor. Beräkningarna
är säkerligen något i underkant,
men vi kan utgå från dessa
1 900 miljoner kronor som det belopp,
med vilket den statliga skattebeläggningen
på det svenska folket ökar på ett enda
år. 1 900 miljoner kronor betyder mer än
4 procent av nettonationalinkomsten,
och de offentliga utgifternas del av nationalinkomsten
kommer efter denna
skattehöjning att totalt utgöra cirka 42
procent.

I översikten av det ekonomiska läget i
den föreliggande propositionen meddelas
på s. 364, att den inflationsfria inkomstökningen
för 1960, alltså löner
samt jordbruks- och andra företagarin -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

komster, beräknas till 1 700 miljoner kronor.
Staten begär nu av dessa medborgares
inkomster 1 900 miljoner kronor i
ökade skatter. Vad betyder detta? Jo, att
medborgarnas sedvanliga konsumtionsökning
genomsnittligt sett kommer att
helt utebli år 1960. Är detta modellen för
dagens socialdemokratiska välfärdspolitik? Den

intensitet, med vilken debatten om
omsättningsskatten förts, den stora olust
som allmänheten känner inför denna
nya skatteform bottnar i att folk instinktivt
inser, att vi står inför ett mycket
viktigt avgörande, inför ett vägskäl. I ett
offentligt anförande nyligen framförde
finansministern som sin uppfattning,
att en höjning av den direkta inkomstskatten
till staten var utesluten i varje
fall för större inkomsttagare, därför att
den stod på gränsen till konfiskation.
Därmed har han också erkänt, att en
kraftig skattehöjning i nuläget i stort sett
innebär att vi byter pengar med varandra
—• med tanke på kostnaderna för
den statliga adminstrationen på ett mycket
dyrt sätt. Finansministerns väg ur
det trångmål han antydde i sitt anförande
ligger framför oss i dag: Mera skatter
men i annan form! Men därmed löser
man inte problemet, i vilken utsträckning
det allmänna bör förfoga över medborgarnas
och företagens inkomster. Finansministern
talade om gränsen till
konfiskation i fråga om de direkta skatterna.
Vad skall man då kalla en höjning
av de indirekta skatterna, vilka — som
jag nyss påvisade — berövar den enskilde
mer än hela hans inflationsfria inkomstökning
för ett år? Är det inte konfiskation? Socialdemokratien

står i dag också
inför ett vägskäl. Under 1950-talet har
Sverige under den socialdemokratiska
regimen genomlidit den ena ekonomiska
krisen efter den andra. Planlösheten
och ryckigheten har varit påfallande.
Samtidigt har skattetrycket oavbrutet
stegrats. Är inte tiden nu mogen för socialdemokratien
att lägga både de gamla
dammiga och en del nya gröna läror på
hyllan, att inrikta sig på att främja en
sådan progressiv utveckling, att välfärds -

staten blir en välståndsstat, i vilken det
finns trivsel och stabilitet och i vilket
den känslan, som är så betydelsefull för
ett lands ekonomiska välstånd, växer sig
stark, nämligen att det lönar sig att sträva
och spara?

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Då det är första gången
Ni ger mig ordet sedan Ni blev vald till
kammarens talman, vill jag gärna framföra
en uppriktig lyckönskan till Eder
höga värdighet, förvissad som jag är att
Ni och kammaren kommer att bli väl
till freds med varandra.

Herr Aastrups anförande har jag avlyssnat
med det allra största intresse.
Jag konstaterar med stor tillfredsställelse,
att jag kan tämligen oförbehållsamt
instämma med honom i den allmänna
kritik av läget, som han här har framfört.
Jag skulle vilja tillägga, att när det
gäller detaljerna och konstruktionen av
ett alternativ, så föreföll det mig, som
om det skulle finnas goda utsikter till att
vi skall kunna komma närmare varandra,
när vi söker efter den rätta lösningen.

När vi nu för tredje gången skall ta
itu med budgeten för det löpande året,
sker det i stort sett under samma förutsättningar
som gällde när vi behandlade
kompletteringspropositionen i våras. Sedan
dess har den bild av läget, vi då
kunde göra oss, inte nämnvärt förändrats.
På driftbudgeten stiger inkomsterna
med 200 miljoner kronor till cirka
12 900 miljoner och utgifterna med 162
miljoner kronor till cirka 13 900 miljoner,
ett belopp som med inte mindre än

1 160 miljoner överstiger utgifterna enligt
det nu kända bokslutet för budgetåret
1958/59, under det att inkomsterna
samtidigt stiger med endast 300 miljoner
kronor. Det är nu siffror, som tyvärr
på senare tid liar kommit att bli utmärkande
för vårt bokhålleri. Efter återföring
av kommunalskattemedlen uppskattas
underskottet på totalbudgeten,
som ju motsvarar statens lånebehov, till

2 900 miljoner kronor.

Inför siffror av denna storleksord -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

ning och i en stigande konjunktur, som
alltjämt stadigt fortsätter, framlade högerpartiet
under utförlig motivering ett
detaljerat förslag till en budget, balanserad
genom sänkning av statsutgifterna
med bortåt miljarden och utmynnande i
ett sammanlagt lånebehov om "l 500 miljoner
kronor. Vad gjorde finansministern?
Han gjorde ingenting. Han såg sig
tvingad av omständigheterna att vänta
och se med den föga uppriktiga motiveringen,
att konjunkturutvecklingen ännu
inte lät sig tillräckligt överblickas. Hur
skulle den konjunkturutveckling ha sett
ut, som skulle kunnat klara en sådan
diskrepans mellan inkomster och utgifter.
Under budgetåren 1957/58 och
1958/59, då konjunkturnedgången inföll,
stannade utgiftsöverskottet vid respektive
1 260 och 1 261 miljoner kronor.

I själva verket är jag övertygad om att
finansministern gärna skulle ha sett att
han fått sin eftertraktade omsättningsskatt
genomförd redan från budgetårets
början. Han hade då kunnat knappa in
på den ur balanssynpunkt ödesdigra
upplåning, som nu under senare halvåret
äger rum för statens räkning. Redan
har 1 200 miljoner upplånats. För
de två återstående månaderna beräknas
ytterligare 1 300 miljoner tillkomma,
därav 850 miljoner för återbetalning av
överskjutande skatt, alltså tillhopa 2 500
miljoner kronor. Minst 2 000 miljoner
härav beräknas hamna i affärsbanker
och riksbank. Vilka utomordentliga risker
för penningvärdet detta innebär,
kan det inte gärna råda mer än en mening
om. Jo, finansministern har en annan,
om man skall ta honom på orden.
Han förklarar att med denna ordning,
d. v. s. med uppskovet, har betydande
fördelar vunnits. Han kan nu med större
klarhet avläsa tendenserna i konjunkturutvecklingen
och vågar konstatera,
att uppgången i konjunkturen icke gått
snabbare än att den skärpning av finanspolitiken
som han föreslår hinner få
önskad samhällsekonomisk effekt.

Het är således den inkomstförstärkning
på 400 miljoner kronor, som beräknas
inflyta netto i nya skatter under
första hälften av nästa år, som skall

m. m.

åstadkomma denna effekt — att hålla
den samhällsekonomiska balansen, trots
den upplåning som redan har skett under
det första halvåret av budgetåret. I
ett senare sammanhang diskuterar han
t. o. m. om det inte är för tidigt att sätta

1 gång den 1 januari; man kunde tänka
sig den 1 mars eller den 1 april. Slutet
blir dock att han bedömer riskerna
att komma för tidigt rent konjunkturmässigt
som ringa och dessutom väga
lätt mot risken för att åtgärderna blir insatta
för sent. Jag har svårt att tro mina
ögon, när jag läser om risken att eventuellt
komma för tidigt med motåtgärder
från och med den 1 januari i ett läge,
där vi nu som bäst tvingas ladda upp
den redan förut starka likviditeten med
den rekordmässiga upplåningen av

2 500 miljoner under ett halvår.

Vad är det för en samhällsekonomisk
effekt som eftersträvas? Jag trodde vi
var överens om att det främst och på
kort sikt gäller att skydda penningvärdet
och att undvika inflation. Jag finner
åtminstone ett uttryck härför i finansministerns
utläggningar. Efter en redogörelse
för den internationella konjunkturutvecklingen
kommer han till resultatet,
att den internationella konjunkturen
för närvarande inte företer några
tecken på en förestående jämviktsrubbning,
och tillägger: »Det är mot bakgrunden
härav särskilt betydelsefullt, att den
svenska politiken inriktas på att hålla
vår samhällsekonomi i balans. En svensk
överkonjunktur, baserad på rent interna
inflationskrafter, skulle riskera att
snabbt undergräva vår internationella
konkurrensposition.»

Detta är en av de få bland finansministerns
slutsatser som jag kan helt instämma
i. Vi står här inför en fråga av
avgörande betydelse för vår välfärd och
standard. Varje åtgärd, som vidtas inom
den ekonomiska politikens ram, måste
bedömas efter den inverkan den kan ha
på den samhällsekonomiska balansen.
Jag har redan antytt, att vad finansministern
nu föreslår för det löpande budgetåret
för mig ter sig föga hoppingivande
ur nu angiven synpunkt, detta alldeles
oavsett den principiella motsätt -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

ning, som föreligger mellan oss när det
gäller frågan huruvida skattevägen eller
besparingsvägen bör anlitas.

Om man vänder blicken från 1959/
60 till 1960/61 blir bilden i varje fall
inte ljusare att döma av det material
som nu företes. Trots att överskottet
av de höjda skatterna då beräknas uppgå
till 1 200 miljoner pekar allt hän mot
ett totalunderskott av minst samma storleksordning
som under nu löpande budgetår.
Visserligen har den sedvanliga
manglingen av myndigheternas petita
ännu inte slutförts inom finansdepartementet,
men premisserna ter sig inte
gynnsamma för någon mera genomgripande
förändring, särskilt i beaktande
av finansministerns halvhjärtade inställning
till besparingsutredningens en gång
enhälliga förslag. På vårt håll slår vi
självfallet fast vid vårt engagemang i
besparingsberedningen. På grund av en
nyligen inträffad, tämligen oerhörd
händelse vill jag särskilt understryka,
att vi inte kommer att falla för den fula
frestelsen att göra något överbud i folkpensionsfrågan,
en av våra stora frågor
som vi hittills trott oss kunna lösa i
samförstånd.

Det förefaller rent av som om finansministern
söker intala sig, att de rekordmässiga
budgetunderskott som trots
skattehöjningar nu hotar skulle kunna
förlikas med en förment stabiliseringspolitik.
Han säger, att statens upplåning
genom den nu föreslagna förstärkningen
av statsfinanserna kan hållas inom
en ram, som visserligen framstår som
hög men ändå är tolerabel mot bakgrunden
av den förutsebara konjunkturutvecklingen.
Denna utveckling pekar ju
hän mot en stadigt stigande konjunktur.
Samme finansminister, som 1956, 1957
och i viss mån 1958 i princip fasthöll
kravet på totalbalansering av budgeten,
anser det nu tolerabelt ur synpunkten
av samhällsekonomisk balans att, samtidigt
som han höjer skatterna med
drygt 1 600 miljoner, finna sig i ett budgetunderskott,
som är dubbelt så stort
som det vi haft under vart och ett av
de år som berörts av lågkonjunkturen.
Sannerligen om det kan förtänkas oss,

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
att vi inte är beredda att solidarisera
oss med en sådan politik! Vi tror att
den kommer att påspäda i stället för
att motverka inflationsriskerna. Den
situation som nu hotar inför avtalsförhandlingarna
nästa år påminner oroväckande
om den, som finansministern
beskriver på sidan 65 i propositionen
och som han anser ovillkorligen måste
undvikas. Konjunkturinstitutets preliminära
sammanfattning av en höstrapport,
som vi skulle ha önskat få i handom
något tidigare än för någon dag sedan,
innehåller i fråga om situationen
på lönemarknaden en mycket tänkvärd
analys, som jag ber att få hänvisa till.
Redan av ideologiska skäl kan vi inte
heller medverka till det nya jättekliv
in i ett socialistiskt samhälle, varom
det nu är fråga. En fortsättning på denna
väg kan, såsom herr Aastrup redan
framhållit, snart nog föra oss till en
punkt, där vad vi har kvar av en fri
marknadshushållning inte längre kan
fungera och där de frihetsvärden, som
vi alla eller åtminstone så gott som alla
är ömsinta om, kommer i farozonen.
Spåren förskräcka.

Med vår allmänna inställning, som tidigare
utförligt utvecklats och senast
kommit till uttryck i ett uttalande från
högerpartiets riksdagsgrupp, anser jag
mig sakna anledning att i detta sammanhang
ingå närmare på detaljerna i finansministerns
skatteförslag. De erinrar
mig om min barndom, då man fick inta
ricinolja utrörd i saft. Men den beska
smaken satt ändå kvar. Svenska folket,
som anses ha den högsta direkta skatten
i världen men gunås sackar efter i
indirekta skatter, skall nu rätta till detta
missförhållande genom att i ett slag
få punga ut med ytterligare drygt 1 600
miljoner i indirekta skatter. Saften,
som kostar 400 miljoner, skall somliga
betala, resten drabbar alla.

De erfarenheter vi särskilt under senare
år haft har visat vilka svårigheter
det möter att använda finanspolitiken
som konjunkturpolitiskt medel. Även om
finansministern år efter år sökt inkassera
vad som hänt med budgeten som
resultatet av medvetna ansträngningar,

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
har man närmast haft intryck av att
han blivit ett offer för omständigheterna.
Statskarossen har rullat fram med
allt tyngre och tyngre last oberoende av
väglaget. Sedan 1956, alltså under den
tid finansministerns ande svävat över
vattnet, har enligt nationalbudgeten i
våras statsutgifterna, bortsett från statens
utlåningsrörelse, ökat med 3 500
miljoner. Under fyra år har de i procent
av bruttonationalprodukten stigit
från 19,5 till 23,5 procent. Detta gäller
således endast statsutgifterna och inte
de siffror herr Aastrup anförde, där han
tagit med hela den offentliga sektorn.
Samtidigt har statsinkomsterna legat
mellan 20 och 21 procent av bruttonationalprodukten.
Skillnaden motsvarar
upplåningsbehovet. Om staten pumpar
ut pengar i samhället genom ett budgetunderskott,
leder detta till en allmän
känsla av god likviditet, som inte har
någon motsvarighet i varor. De planer,
som företag och hushåll gör upp på basis
av sina med konstlade medel ansvällda
kassor, är tillsammantagna inte
realistiska. Detta kommer i ett senare
stadium att bilda motivering för regleringsingripanden.
Vi ser det redan nu i
de ur företagsekonomisk synpunkt abnorma
likviditetskraven på bankerna.
Ett visst likviditetstillskott kan accepteras
under en avmattningsperiod, men
under en begynnande högkonjunktur är
det dynamit. Vad skall man då säga om
en finanspolitik, som lagar till ett dubbelt
så stort budgetunderskott i uppsvingstid
som det vi hade under avmattningen? Valet

står mellan å ena sidan statliga
anspråk på arbetskraft och varor och å
andra sidan enskilda behov. Skall de
enskilda behoven trängas åt sidan genom
nya skatter, eller skall en begränsning
ske av statsverksamheten? Problemet
har, som jag redan påpekat, en ideologisk
aspekt. Men det kan också bedömas
efter vilkendera metoden som är
mest ägnad att komma till rätta med
inflationsriskerna.

Höjda skatter innebär för en stor del
av företagen och hushållen inte något
absolut tvång att omedelbart skära ner

m. m.

sina utgifter och begränsa sin reala efterfrågan
på varor och arbetskraft.
Många har mer eller mindre långsiktiga
planer, t. ex. för produktiva investeringar,
och har lagt upp reserver på
bank eller på annat sätt för att finansiera
dessa planer. Den verksamheten kan
fortgå oberoende av en skattehöjning.
Många hushåll har likvida sparmedel,
som möjliggör att under en tid upprätthålla
en oförändrad konsumtionsstandard.
Det är långt ifrån säkert att skatteskärpningen
på kort sikt verkligen leder
till en sådan överföring av produktionsresurser
från privat till offentlig
verksamhet som regeringen åsyftar. Och
gör den inte det, blir resultatet endast
en inflationistisk ökning av den sammanlagda
statliga och enskilda efterfrågan.

Skattehöjningarnas effekt på balansen
mellan utbud och efterfrågan i samhället
är därför tveksam och svårbedömbar.
Vad åter beträffar metoden med
begränsning av statsutgifterna är det
ostridigt att den har en direkt och ovillkorlig
effekt, varför den också erbjuder
en säkrare väg i kampen mot inflationstendenserna.

En annan omständighet som är av
största betydelse i detta sammanhang
är den, att med den nu föreslagna finanspolitiken
blir penningpolitiken, som
eljest är det främsta balansskapande
medlet, mer eller mindre satt ur spel.

Om man våldsamt ökar statens upplåningsbehov,
ger statsverket absolut företrädesrätt
på kapital- och kreditmarknad
och under en följd av år systematiskt
likvidiserar näringsliv och banksystem,
då har man — medvetet eller
omedvetet — åstadkommit en situation,
som icke låter sig bemästras med användande
av de penningpolitiska medel,
som eljest står till riksbankens förfogande.

I den översikt över det ekonomiska läget,
som är bilagd omsättningsskattepropositionen,
anföres en del siffror om kapitalmarknaden.
Det årliga nettosparandet
genom kapitalmarknadsinstituten
understiger tre miljarder. Därav behöver
bostadsproduktionen för närvarande

Onsdagen den 28

Kungi.

två miljarder utöver den miljard som
upplånas via staten. Kommunernas behov
av långa pengar kan uppskattas till
bortåt miljarden om året i friska anspråk.
Därtill kommer ett under emissionskontrollens
tryck framvuxet, ej realiserat
lånebehov på nära 1 800 miljoner
också för kommunernas räkning. I ett
progressivt näringsliv, som har att konkurrera
i en internationell investeringskonjunktur,
kan i längden inte företagen
hänvisas till självfinansiering och affärsbankskrediter
för sina långa investeringar
— inte utan påtagliga risker för rörligheten
och konkurrensförutsättningarna
i näringslivet och för interna inflationspåkänningar.
Ett statligt utgiftsöverskott
i ett sådant läge måste ses mot
den bakgrunden, att antingen får staten
skaffa sina pengar vid sidan av kapitalmarknaden
eller också måste den utnyttja
sina prerogativ för att knuffa över
andra lånesökande till den korta marknaden.

Vi har alltid talat om en penningpolitik
som ett led i ett samstämt program.
Det betyder att penningpolitiken för oss
framstår som ett omistligt medel för en
balansskapande politik, vars effektivitet
och användbarhet man icke får snöpa
genom en offentlig utgiftspolitik som
pressar anspråken över resursernas
ram. Penningpolitiken är och måste vara
ett generellt verkande medel. Som sådant
låter det sig icke ersättas av punktingripanden
eller hot om sådana. Riksbanken,
det vill jag betona, har efter vårt
sätt att se ett självständigt ansvar för
vården om penningvärdet och har icke
att bara gå med skickebud ifrån kanslihuset.
Man skall emellertid icke överskatta
riksbankens möjligheter att i sin
räntepolitik avvika från den räntenivå
som växer fram på marknaden. Vill man
undvika snedvridningsfenomen och inflationsimpulser,
måste vi ha en realistisk
räntepolitik.

Vad som nu erbjuds oss är i själva verket
en klumpig finanspolitik, som i sin
tur kommer att i hög grad försvåra användningen
av det smidiga instrument
som penningspolitiken utgör.

Jag erinrade i början av mitt anföran -

oktober 1959 fm. Nr 24 15

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

de om det förslag till en balanserad budget
som vi framlade i våras. Genom att
vi nu hunnit ett gott stycke in på det nya
budgetåret är förslaget icke längre möjligt
att till alla delar realisera. I och för
sig borde det kunna vara nog för ett
oppositionsparti att hänvisa till hur man
ansett att budgeten bort se ut och därmed
ställa sig vid sidan av vad som nu
föreslås. Inom högerpartiet är vi emellertid
angelägna om att visa upp, att det
alltjämt finns möjlighet att på den av oss
anvisade vägen med anslagsbeskärningar
i varje fall åstadkomma en såväl statsfinansiellt
som samhällsekonomiskt starkare
budget än den som regeringen nu
tror sig kunna uppnå med sina skattehöjningar.
Motion härom kommer att
väckas. I övrigt kommer vi att koncentrera
våra ansträngningar på att liksom
folkpartiet söka för budgetåret 1960/61
åstadkomma en balanserad budget utan
höjning av det nuvarande samlade skattetrycket.

Finansministern bestrider inte, att
samhällsekonomisk balans kan nås på
den av oss anvisade vägen. Hans avgörande
invändning är den, att åtgärderna
icke skulle ha den nödvändiga förankringen
bland det stora flertalet av
vårt lands medborgare.

Hur vet finansministern det? När
svenska folket — och här kommer jag
till samma erinran som herr Aastrup var
inne på — sist gick till val för något
mer än ett år sedan, fick det från högsta
ort, genom statsministern och finansministern,
höra, att man inte visste av någon
kris i statsfinanserna, varom det
förkättrade högerpartiet fablade, och att
det visst inte var aktuellt med någon
skattehöjning.

Antingen förde vederbörande medvetet
folket bakom ljuset eller också röjde
de en häpnadsväckande okunnighet om
sitt fögderi. Det dröjde bara några månader
tills finansministern kröp fram
med att han behövde 500 till 1 000 miljoner
i nya skatter för innevarande budgetår,
ett belopp som nu hunnit växa till
1 600 miljoner på samma gång som lånebehovet
vuxit till 2 500 miljoner.

Det har så långt ifrån inträffat något

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

nytt i världen omkring oss, som skulle
kunna motivera den plötsliga förändringen
i vår egen situation, att vi tvärtom
haft en från landets synpunkt gynnsam
utveckling från en lätt depression
till en oavbrutet stigande konjunktur.
Förklaringen är helt enkelt den, att det
nu på allvar värker ut, att vi sedan år
tillbaka förlyft oss under hägnet av den
nuvarande regeringen, som genom åren
vägrat att lyssna till högerpartiets varningar.

Det måste för svenska folket vara ett
obehagligt uppvaknande. Är finansministern
verkligen så säker på att inte folk
i allmänhet tycker att det nu är hög tid
för staten att rätta mun efter matsäcken
i stället för att till de redan dryga pålagorna
lägga nya? De blir först vid nästa
års val, som folket på ett påtagligt sätt
blir ställt inför den frågan.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Som vikarierande gruppledare
i denna kammare har jag att framföra
centerpartisynpunkter på de frågor
som nu är aktuella. Det gäller ju i
första hand den nu framlagda propositionen
om varuskatt.

Under våren och sommaren har det
svenska folket i tidningspressen och
från de politiska talarstolarna upplysts
med skildringar av hur bekymmersamt
det är ställt med våra statsfinanser och
vilka svårigheter finansministern har att
bringa dem i balans. Det gäller både
driftbudgeten och kapitalbudgeten. De
föregående talarna har ju synnerligen
ingående redogjort för detta. Herr Sträng
har för varje månad tyckts bli alltmer
pessimistisk och övertygad om att den
allmänna omsättningsskatten är den enda
räddning som finns ur dilemmat. Nu
under hösten faller miljardbristens
mörka skuggor allt djupare och tätare
över såväl det innevarande budgetåret
som — ännu mer — det nästkommande.

Riksdagen skildes — som här förut
har påpekats — i maj med färdiga statsutgifter,
medan frågan om inkomsterna
lämnades öppen. Regering och opposi -

m. m.

tion skulle sammanträffa under hösten
för att förhandla om den saken. Vid de
förhandlingar, som förevarit i höst, presenterade
finansministern en promemoria
angående statens utgifter och inkomster
för såväl innevarande som nästkommande
budgetår. Vad som förekom hade
väl endast informativ karaktär och var
givetvis värdefullt i och för sig. Vi fick
skrämmande siffror, som angav höjden
på ofrånkomliga utgiftsstegringar. Bedömningen
av den ekonomiska utvecklingen
och de från ämbetsverken inkomna
äskandena för kommande år ventilerades.
Man fick veta, att regeringen
ser mycket pessimistiskt och allvarligt
på den ekonomiska situationen och räknar
med ständigt växande budgetgap.

Den enda räddningen ur dessa svårigheter
var enligt regeringen en allmän
omsättningsskatt, lagd ovanpå de redan
nu höga direkta skatterna. Regeringen
hade ju redan tidigt fattat position i
frågan, och förhandlingarna mellan regeringen
och oppositionen var som sagt
närmast av informativ karaktär.

Framför oss på bordet ligger nu regeringens
förslag om allmän omsättningsskatt.
Finansminstern har tagit till kraftigt.
Inte mindre än fyra procent skall
skattesatsen bli. Energiområdet har finansministern
undantagit från allmän
omsättningsskatt — för att kunna höja
ännu mer där. Bensinpriset får en skattehöjning
med 5 öre, cirka 6,5 procent.
Visst blir det mycket pengar i statens
kassakista, 1 400 miljoner kronor på omsättningsskatten
och 225 miljoner kronor
på den höjda energibeskattningen, sammanlagt
över 1 600 miljoner kronor.

Den allmänna omsättningsskatten förefaller
att vara ett användbart medel
för regeringen. Under konjunkturavmattningen
rekommenderade herr Sträng
den som bästa medlet mot arbetslöshetskrisen,
och nu när han börjar befara en
överkonjunktur skall omsättningsskatten
vara en lika nyttig medicin i det rakt
motsatta läget.

Med detta må nu vara hur som helst
— en besk medicin är det, det vet även
finansministern. Därför har regeringen
sökt göra anrättningen smakligare ge -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

nom att låta cirka 400 miljoner kronor av
de 1 600 miljonerna gå tillbaka till vissa
grupper i kompensation för omsättningsskatten.
Barnbidrag och folkpensioner
skall höjas något, den direkta beskattningen
skall lindras för vissa grupper,
likaså familjebeskattningen, förslag om
rätt till förlustutjämning skall nu läggas
fram, och vidare skall det bli möjligheter
till avskrivning av jordbruksinventarier.
Ytterligare en del av de 1 600 miljonerna
går bort genom att även staten
får dyrare varuinköp till följd av omsättningsskatten
— men på den punkten
har herr Sträng inte gett oss någon siffra
i propositionen.

Jag erkänner gärna att en bättre balans
mellan direkta och indirekta skatter
är önskvärd. Vårt land ligger ju, såsom
finansministern framhåller i propositionen,
i toppen i avseende på direkta skatteuttag,
medan den indirekta beskattningen
jämförelsevis är betydligt lindrigare.
Men kan det vara riktigt att ge sig
på en sådan skatteomfördelning i samband
med regleringen av budgeten på
det sätt som regeringen nu gjort? Innan
så hade skett, hade vi behövt en grundlig
utredning om avvägningen mellan direkta
och indirekta skatter och om verkningarna
av beskattningens utformning
i olika avseenden.

Den omsättningsskatt, som regeringen
nu vill pålägga det svenska folket, är
kraftig. Det är svårt att förutsäga dess
inverkan i olika avseenden. Några internationella
inflationstendenser kan än
så länge inte skönjas. Det har senast
påtalats av konjunkturinstitutet i dess
preliminära höstrapport. Men vi har interna
inflationskällor. Ingen vill väl bestrida,
att ett efterfrågeöverskott kan
pressa fram en inflation. Men får omsättningsskatten
— som man kan befara
— till konsekvens att lönekompensation
genomdrives, så löser man ju inte problemet
den vägen. Det är ett kärvt läge
på arbetsmarknaden, när den fortsatta
arbetstidsförkortningen nästa år kräver
en lönehöjning på drygt 2 procent och
den obligatoriska tilläggspensioneringen,
som regeringen genomdrivit, kostar
1,9 procent ovanpå de utgående löner 2

Första l;amrnarens protokoll 1059. Nr 24

na. Det är väl inte heller så säkert att
löntagarna vill acceptera omsättningsskatten
som en reallönesänkning. Blir
resultatet av omsättningsskatten, att lönerna
presas upp utöver vad produktivitetsförbättringen
medger, så är det en
säker väg i riktning mot inflationen.
Att inte vilja därtill saknas har man under
senare tid kunnat konstatera i pressens
nyhetsspalter.

Konjunkturinstitutet har i sin preliminära
höstrapport främst riktat uppmärksamheten
på risken av en intern
kostnadsinflation. Arbetstidsförkortning
och avgifter till den obligatoriska tilläggspensioneringen
kostar såsom nämnts
drygt 4 procent ovanpå de nu utgående
lönerna. Omsättningsskatten kommer att
höja kostnadsläget ytterligare för näringslivet
genom att maskiner och andra
kapitalvaror blir dyrare. Blir det
särskild lönekompensation, förvärras situationen
ytterligare. Den kraftigt ökade
energibeskattning, som regeringen
föreslår, medför också höjda kostnader
för näringslivet. Vi har redan nu ett
alltför högt kostnadsläge inom vårt näringsliv.
Skulle detta höjas ytterligare,
är det naturligtvis en allvarlig situation
när vi inför en friare världshandel
måste räkna med en skärpt konkurrens
på exportmarknaden och besvärliga
omställningsproblem för vårt
näringsliv. Situationen tillspetsas ytterligare
om andra länder samtidigt är i
stånd att genomföra skattelättnader och
därmed kostnadssänkningar för näringslivet.

Vi i centerpartiet har med växande
oro sett den allt hastigare utvecklingen
av statens budget. Det är ju ingen tvekan
om att det är den statliga utgiftsexpansionen
som är boven i dramat. Om
hänsyn endast skulle tas till de privata
konjunkturkrafterna så kunde man räkna
med en någorlunda balanserad utveckling
under 1960, säger konjunkturinstitutet
i sin höstrapport. De statliga
utgifterna har stigit alltför snabbt. I
sammanhanget kan man inte heller komma
ifrån den roll som den obligatoriska
tilläggspensioneringen kommer att spela.
Det beslutet har inte bara försämrat

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

den statsfinansiella situationen utan såsom
konjunkturinstitutet framhåller måste
man också räkna med att det har en
negativ effekt på det personliga sparandet.
Här tycks man alltså finna en väsentlig
anledning till att ett efterfrågeöverskott
nu kan befaras framträda.

För oss är det självklart att den främsta
och viktigaste åtgärden i nuvarande
situation måste vara att söka uppnå
kraftiga besparingar i den statliga verksamheten
på alla områden där det är
möjligt. Jag vet att man på vissa håll
sätter upp ett förvånat ansikte över att
vi i detta läge velat förorda en snabbare
ökning av folkpensionerna än vad
besparingsutredningen förordat. Vi anser
emellertid att det är en hederssak,
att vi försöker uppfylla det löfte till
folkpensionärerna som vi alla givit dem.
Vi är beredda att föreslå en snabbare
höjning av folkpensionsavgiften för att
möjliggöra detta. Därigenom påverkas
inte den nuvarande statsfinansiella situationen.
De som byggt upp vårt nuvarande
samhälle är förtjänta av att få
denna folkpensionsförbättring — detta
alldeles särskilt mot bakgrunden av det
beslut som fattats i fråga om den obligatoriska
tilläggspensioneringen, som oberoende
av vad man anser om den kommer
att ge stora delar av det svenska
folket väsentligt ökade pensionsförmåner
i framtiden.

Mot bakgrunden härav är det emellertid
desto angelägnare att vi i övriga
avseenden försöker åstadkomma desto
kraftigare besparingar. Vårt alternativ
vid vårriksdagen skulle ha förstärkt statens
budget med cirka 300 miljoner kronor.
Det står nu klart att detta är otillräckligt.
Vi är därför beredda att medverka
till ytterligare besparingar. Liksom
folkpartiet och högern kommer
även vi att väcka en motion i denna
fråga.

Å andra sidan står det klart, att besparingsmöjligheterna
har sina gränser
— såvida man inte likt högern vill
attackera barnbidragen och liknande.
Det kan vi inte göra. Vissa inkomstförstärkningar
blir alltså nödvändiga. Närmast
till hands ligger då vissa punktskat -

ter. Såsom riksräkenskapsverket framhöll
i sitt yttrande över betänkandet
angående den indirekta beskattningen,
bör det vara möjligt att ytterligare utnyttja
vissa punktskattekällor. En punktbeskattning
kan läggas på umbärliga varor
och får därmed inte de skadeverkningar,
som den allmänna omsättningsskatten
medför. Jag vet mycket väl att
svaret kommer att bli, att det inte finns
tillräckliga källor att ösa ur för att kunna
klara den ekonomiska situationen.
Man får väl då söka att genom besparingar
eller genom utnyttjande av andra
möjligheter komma till ett resultat.

Vad som också måste beaktas är förvaltningsapparatens
ständiga tillväxt,
vilket i viss mån är en källa till bekymmer.
Man ställer sig i detta sammanhang
frågan, om det inte är möjligt
att genomföra rationaliseringar i ökad
takt. Vi kan nu bara konstatera att förvaltningsapparaten
alltjämt växer, och
i den proposition vi nu har på riksdagens
bord föreslås ju ytterligare ett
par hundra nya tjänster.

Hur budgetsituationen kommer att vara
19G0/61 kan ju inte sägas vara klarlagt
genom herr Strängs proposition. För
närvarande råder det optimistiska förväntningar
inom näringslivet — med all
rätt anser konjunkturinstitutet. Kan produktiviteten
inom näringslivet ökas, får
ju finansministern också ökade inkomster
i statens kassakista. Det förefaller
vara angeläget att man söker stimulera
näringslivet till sådana ökade prestationer.
Frågan är nu om man gör detta genom
att införa en allmän omsättningsskatt.
För min del måste jag betvivla
det.

Vi i centerpartiet kan alltså inte godta
regeringens förslag om en allmän omsättningsskatt.
Vi anser att den inte är
den rätta medicinen — varken ur statsfinansernas
eller konjunkturpolitikens
synpunkt. Ett ytterligare skäl att avvisa
omsättningsskatten är den börda som
skatteuppbörden skulle lägga på de cirka
200 000 företagarna. Det gäller för övrigt
inte bara uppbörden som sådan, utan
också svårigheterna i många fall att få
klarhet över vad som är beskattnings -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

bart eller inte, detta trots att skatten beräknats
bli generell och trots att man
måste erkänna att administrationen i
stort sett lagts upp på ett vettigt sätt.
Det kommer i alla fall — vilket erfarenheten
säkert kommer att utvisa — att
uppstå gränsfall, där både företagare
och myndigheter skulle bli tveksamma.
Särskilt gäller detta lanthandeln, där
varusortimentet är stort och en del fria
varor även ingår. Särskilt svår blir arbetsuppgiften
för handeln och hantverket.
Det tycks faktiskt inte finnas gränser
för hur mycket man kan lasta —
utan ersättning — av samhälleliga uppgifter
på företagarna.

Vi har haft en utomordentligt varm
och vacker sommar, som både ur semestersynpunkt
och för skördearbetet varit
gynnsam. Men som allt annat har även
denna sak två sidor. Baksidan är i det
här fallet torkans inverkan inte bara på
jordbruket och jordbrukets produktionsförhållanden,
utan även på energiframställningen.
Jordbruket, som i stora delar
av landet fått en relativt hygglig
skörd, har i andra delar lidit svårt av
torkan, som medfört en klen höskörd
och så gott som total frånvaro av sommar-
och höstbeten.

Här och var har därför en kraftig nedslaktning
måst äga rum eller också har
man —• för att undgå en sådan — fått
göra dyra foderinköp, som hårt gått ut
över räntabiliteten. Hur det går med de
i höst sådda fälten vet man ännu inte,
men läget förefaller inte att utvecklas
gynnsamt.

Återigen kommer resonemanget upp
på vad sätt samhället kan bistå dem som
oförskyllt blivit lidande av en dålig
skörd eller av missväxt. Frågan om permanent
skördeskadeskydd anmäler sig
åter. Införandet av en skördeskadeförsiikring
har diskuterats. På jordbrukarhåll
är tveksamheten stor inför en sådan
lösning — i varje fall i den form
som hittills diskuterats. Då vill man
mera tro på möjligheten att komma till
rätta med problemet genom en resultatutjämning,
kanske i kombination med
en begränsad försäkring för katastroffallen.
Finansministern har ju i propo -

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

sitionen lovat att lägga fram förslag om
förlustutjämning. Det kan vara ett första
steg. Men fortsättning måste följa. Det
är därför med beklagande vi i dag hör
att detta väl knappast kommer att bli
fallet inom den närmaste tiden. Jag tror
dock att det för såväl jordbruket som
den mindre företagsamheten i övrigt
skulle vara av stort värde om man kunde
få ett allmänt inkomstutjämningskonto
av samma typ som skogskontot.

Herr talman! Finansministern säger,
att den direkta skattesänkning han föreslår
balanserar en del av omsättningsskatten
och innebär en förskjutning av
relationen mellan den direkta och indirekta
skattebördan. Han säger vidare,
att förslaget i denna del bör ses ur perspektivet
att vårt land vid en internationell
jämförelse torde ligga i toppen i
avseende på direkta skatter och i botten
i avseende på indirekt skattebelastning.
Det är nog så riktigt konstaterat.

Jag hoppas därför inför de statsfinansiella
perspektiv, som upprullats för oss,
att det inte går så att vi får behålla det
höga direkta skattetrycket och samtidigt
går mot höjden även i fråga om de indirekta
skatterna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vet inte om hela denna
fråga ur saklig synpunkt tjänar någonting
på att talarna gör sig skyldiga
till så våldsamma överdrifter i fråga om
bedömningen av den ekonomiska stituationen
som framför allt herr Aastrup
och herr Ewerlöf här bär gjort.

Den skildring, som herr Aastrup nu
har givit, avviker avsevärt från den som
har givits till känna av partiledaren
herr Ohlin och den under ett par månader
tillförordnade partiledaren herr
Svensson i Ljungskile. Det första som
herr Ohlin sade, när han lämnade amerikaplanet
ute på Bromma och intervjuades
rörande omsättningsskatten, var
att finansministern har glömt bort att
tala om att budgeten för föregående år
är balanserad. Herr Svensson i Ljungs -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

kile har i annat sammanhang sagt, att
han inte delar högerledarens framställning
beträffande riskerna i den upplåning
som kommit till stånd under senare
år, eftersom det finns full täckning
för denna upplåning enbart i fråga om
vad som lämnats ut till bostadsbyggandet
och kraftverken.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att högerpartiet inte hyser några större
farhågor för den ekonomiska situationen
i dag och möjligheterna att komma
till rätta med den, eftersom man på det
hållet räknar med att det skall vara
möjligt att spara sig i balans.

Om vi ser på budgetutvecklingen för
de tio senaste åren, finner vi att driftbudgeten
totalt sett är balanserad —
det är överskott vissa år och underskott
andra år. Den totala upplåningen
under dessa tio år är inte heller större
än att man måste ge herr Svensson i
Ljungskile rätt i att vi har placerat de
upplånade medlen i produktiva företag
på ett sådant sätt, att de är räntebärande,
och god säkerhet finns det också för
dem.

Herr Ewerlöf säger, att de höga skatterna
slutligen kommer att innebära en
socialisering; i varje fall är risken stor
för en sådan utveckling. Jag frågar herr
Ewerlöf: Är det någon större risk för
socialisering om man bibehåller barnbidragen,
om man står fast vid beslutet
beträffande skatteersättningen till
kommunerna och om man känner sig
förpliktad att fortsätta med subventionerna
för de nybyggda husen för att
hålla hyrorna nere? Jag har antagligen
läst Marx dåligt, om jag av de här
exemplen skulle kunna få fram någonting
som har karaktären av socialisering.
Finns det inte någonting annat
att servera folk för att göra dem missnöjda
med den nuvarande regimen och
underbygga möjligheterna att få en annan
regering, så tror jag inte att det
finns så stora möjligheter att vinna målet.
Så ekonomiskt upplyst är nämligen
svenska folket i dag, att man inte faller
för en så enkel propaganda.

Herr Aastrup säger, att om omsättningsskatten
och de föreslagna höj -

m. m.

ningarna av andra skatter, framför allt
energiskatten, genomföres så kommer
detta att betyda, att svenska folket nästa
år inte får möjlighet till någon konsumtionsökning.
Skatten skulle alltså ta
hela den beräknade inkomstökningen.
Ja visst, men det är ju meningen att man
skall försöka begränsa konsumtionsmöjligheterna
för att hålla tillbaka inflationsriskerna,
och jag kan inte se
någon större olycka i om vi skulle vara
tvingade att under ett år avstå från ytterligare
standardförbättring. Lägg märke
till, herr Aastrup, att verkningarna begränsar
sig till det år då skatten genomföres.
Tar vi de inkomstökningar
som vi har möjlighet att få och använder
dem för att betala omsättningsskatten,
så har vi ju klarat av saken. I fortsättningen
stiger inkomsterna, och under
kommande år har vi möjlighet att öka
vår konsumtion.

Olyckan skulle faktiskt inte bli så stor,
om man gjorde en överenskommelse som
innebar att vi för ett år avstår från
standardförbättring för att klara övergångssvårigheterna,
medan man därefter
håller möjligheterna öppna att fortsätta
i den takt vi har vant oss vid under
år som gått.

Riskerna är faktiskt större, herr
Aastrup, om vi skulle gå in för en allmän
kompensationslinje och genomföra
den. Då kommer man för det första året
inte att få ett dugg mer än om vi avstår
från att kräva kompensation för
omsättningsskatten, eftersom man ju
inte kan trolla. Finns det inte något
utrymme för en standardförbättring i
fråga om inkomsterna, så att förbättringen
täcker också omsättningsskatten,
så kan en sådan ekonomisk politik inte
ge annat resultat än att priserna stiger.
Inflationen tar ytterligare ett steg, och
risken för att den sedermera kommer
att fortsätta och därigenom beröva oss
möjligheterna till förbättringar efter
övergångstiden är större än om vi har
förmågan att avstå från att kräva kompensation
för något som icke kan kompenseras.
Det staten tar för att täcka
sina nödvändiga utgifter kan ju inte
samtidigt användas av den enskilde för

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

att täcka den kostnad som ytterligare
kommer på varorna — det är ju på varorna
skatten tas ut.

Herr Aastrup sade också med emfas:
»Svenska folket har genomlidit den ena
ekonomiska krisen efter den andra!»
Men han glömde tala om att svenska
folket gått starkare, ekonomiskt sett, ur
varje kris. Det är ett faktum som ingen
kan förneka, att den ekonomiska standarden
för praktiskt taget hela svenska
folket, oavsett befolkningsgrupp, är högre
i dag än den varit någonsin tidigare.
Om resultatet blir sådant av de ekonomiska
kriser, som vi genomlider, är
det möjligt att svenska folket inte blir
så bekymrat över att utvecklingen ibland
går litet grand i vågor. Om resultatet
ändå städse blir en fortgående förbättring,
har vi ju anledning att vara nöjda.

Både herr Aastrup och herr Ewerlöf
har åberopat konjunkturinstitutets preliminära
rapport och uttalanden i denna
angående priser och löner. Jag har läst
rapporten precis på samma sätt som
herrar Aastrup och Ewerlöf, nämligen
att det finns risker om man ställer krav
på kompensation för den omsättningsskatt
som man väntar skall komma. Jag
har alltså ingenting att erinra mot vad
som i det avseendet har anförts. Det
överensstämmer med vad jag tidigare
har sagt: Man kan inte kompensera någonting
som tas i anspråk för annat ändamål.
I det avseendet är vi följaktligen
överens.

Herr Aastrup utnämnde herr Sträng
till någon slags rekordhållare — i fråga
om krav på skatt, var det väl. Jag förmodar
att herr Aastrup har smittats
av en notis som stod i någon tidning
härom dagen, där en demokratisk ledamot
av den amerikanska kongressen utnämnde
den amerikanska finansministern
till världsrekordhållare i fråga om
misshushållning. USA:s finansminister
har nämligen lyckats med en politik som
har inneburit bristande balans i utrikeshandeln
med åtföljande minskning av
valutareserven, 9 miljarder dollar i underskott
i budgeten och en total ökning
av skuldbördan sedan krigsslutet på
mellan 40 och 50 miljarder.

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

Men den demokratiska ledamoten
glömde att tala om, att det väl ändå är
så, att Amerika i dag betraktas såsom
den ekonomiskt starkaste makten i världen.
Följaktligen har väl de påtalade olägenheterna
med finansministerns hushållning
inet varit så allvarliga — kriserna
har tydligen inte åstadkommit någonting
annat än att Amerikas internationella
ställning ekonomiskt sett ytterligare
stärkts.

Vår finansminister signalerade ju redan
under vårriksdagen behovet av avsevärda
förstärkningar av statens inkomster
för att om möjligt kunna åstadkomma
en bättre balans mellan inkomster
och utgifter i budgeten. Den balansen
har, förmenade väl finansministern,
varit mindre tillfredsställande under det
år som hade gått och det år vi var inne
i. Men dessutom förelåg risker för att det
skulle bli ännu större underskott under
budgetåret 1959/60, därest inte effektiva
åtgärder vidtogs i stabiliserande syfte.

De överläggningar, som fördes med
partiledarna i denna angelägenhet, ledde
icke till någonting annat i resultatväg än
att man syntes vara överens om att något
måste göras. I avseende på vad som
borde göras gick meningarna emellertid
mycket starkt isär. Högern kunde icke
acceptera någon annan utväg än att skära
ned utgifterna för att därigenom nå
den bättre balansen, och denna inställning
hade ju redan tidigare understrukits
genom motionsvis framförda yrkanden
om sådana nedskärningar.

Folkpartiet tyckte att finansministern
använde alltför mörka färger vid beskrivningen
av läget och utvecklingen.
Enligt dess förmenande borde det vara
möjligt att på litet sikt nå den eftersträvade
balansen utan att vidtaga alltför
drastiska åtgärder.

Centerpartiet slutligen avvisade tanken
på en omsättningsskatt. Inte då, men senare,
har centerpartiet under hand låtit
förstå att det inte ämnade springa ifrån
räkningen på vad man tidigare varit med
om att besluta i fråga om .statliga utgifter,
och dessutom har ju partiet senare
låtit förstå att det inte har några betänkligheter
mot att lägga ytterligare några

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
hundra miljoner kronor på räkningen.
Centerpartiets bedömning av den ekonomiska
situationen torde alltså inte vara
av den beskaffenheten, att det betraktar
läget såsom katastrofartat.

De drastiska åtgärder, som jag nämnde
i den korta resumén angående de förda
överläggningarna, avsåg ett eventuellt
förslag till omsättningsskatt. Nu ligger
ett sådant förslag på riksdagens bord.
Företrädarna för de borgerliga partierna
i denna kammare har haft ordet, och
jag har tolkat deras uttalanden på det
sättet att de samfällt går emot omsättningsskatten,
men med något skiljaktiga
motiveringar. Avslagslinjen är klar, men
vad som skall bli vägledande i ett borgerligt
alternativ är fortfarande höljt i
dunkel.

Herr Ewerlöf tolkade herr Aastrups
uttalande på det sättet, att detta borde
öppna möjligheter för en överenskommelse
om ett gemensamt alternativ. Det
är självklart att vi inte har någonting
emot att man lyckas i dessa strävanden,
ty det är lättare för svenska folket att bedöma
två alternativ, som står emot varandra,
än att bedöma fyra, av vilka tre
är mer eller mindre oklara.

Högerns förslag som — det har ytterligare
understrukits här i dag — inte
räknar med något slag av skattehöjningar,
går väl alltså ut på nedskärningar
av utgifterna i sådan omfattning att den
av finansministern önskade täckningen
av bristen nås. Jag har en känsla av att
om det förslaget skall genomföras blir
åtgärderna minst lika drastiska som vid
ett genomförande av finansministerns
förslag till allmän omsättningsskatt.

Det har talats om och propagerats för
sparsamhet inom alla befolkningslager
såsom en nödvändig förutsättning för att
under en högkonjunktur och vid full sysselsättning
kunna hålla den samhällsekonomiska
balansen och ett stabilt penningvärde
vid makt. Ingen har bestritt
värdet av och riktigheten i denna propaganda,
och ingen har väl heller på allvar
ifrågasatt att det allmänna skulle undantagas
från de förpliktelser som följer
med en expanderande ekonomisk utveckling.
God planering av erforderliga

m. m.

åtgärder och återhållsamhet i fråga om
utgifterna är lika betydelsefulla faktorer
i den verksamhet, som bedrivs av det allmänna,
som de är inom den enskilda företagsamheten.
I det avseendet tror jag
inte det finns några meningsskiljaktigheter
mellan företrädarna för oppositionen
och socialdemokraterna. Jag tror
inte heller att statsmakterna i praktiken
har handlat på annat sätt. Man försöker
planera så gott man över huvud taget har
möjligheter till, och det är väl också en
ganska genomgående tendens att man
försöker komma så billigt undan som
möjligt. Det är självklara riktlinjer för
varje ansvarsmedveten företrädare för
det allmänna. Avstegen är sällsynta.

Men det är kanske inte precis dessa
frågor som man menar skall aktualiseras
i dagen debatt. Det är måhända inte
frågan om slöseri eller sparsamhet när
det gäller utgifterna. Föreslagna besparingar
rör sig ju mera om frågan, huruvida
det med hänsyn till den fortgående
välståndsutvecklingen och möjligen
med hänsyn till de starkt ökande statliga
utgifterna är nödvändigt att vidmakthålla
redan beslutade utgifter av inkomstutjämnande
eller understödjande karaktär.

Besparingsåtgärderna, sådana de föreslagits
i högermotioner och i besparingsutredningens
betänkande, riktar sig ju i
stort sett mot utgifter som redan är beslutade.
Det är alltså inte fråga om sparsamhet
utan om indragning.

Besparingsberedningens betänkande
har inte mottagits med någon större välvilja.
Betänkandet har emellertid enligt
mitt förmenande en utomordentlig förtjänst:
redovisningen över utvecklingen
under den tid utredningen omspänner är
klar och upplysande. Konstaterandet av
på vilka områden besparingarna måste
sättas in, om resultat av betydelse skall
kunna nås, är värdefullt. Oavsett vilken
uppfattning man har om möjligheterna
att realisera ett besparingsprogram av
det innehåll, som beredningen föreslår,
kan man inte frånkänna betänkandet
dess betydelse som informationskälla.

Visst kan man bli både imponerad
och betänksam inför uppgifterna, att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. altman varuskatt, m. m.

statens utgifter på driftbudgeten från
budgetåret 1948/49 till budgetåret 1958/
59 stigit från 4 643 miljoner kronor till
12 706 miljoner. Eller att budgetåret
1951/52 — en besvärlig tid för den stora
allmänheten — lämnat ett driftbudgetsaldo
på 1 084 miljoner kronor och ett
totalbudgetsaldo på 434 miljoner. Det
var under en tid, då prisstegringarna var
mycket starka, då lönerna för de allra
flesta släpade efter, då guldet flödade in
till våra industriföretag, framför allt exportindustrierna,
och då staten fick
överskott i sin kassa. Men folket klämdes
ganska hårt.

Den nuvarande finansministern har
en gång satt upp såsom sitt önskeprogram
att försöka hålla en totalbalanserad
budget, d. v. s. att både driftbudgeten
och kapitalbudgeten skulle täckas av
inkomster. Han har för sin del aldrig
fått vara med om det, ty det är som
sagt endast budgetåret 1951/52 som visar
ett sådant resultat. Driftbudgeten
lämnade överskott fram till året 1954/
55. Sedan visar redovisningen underskott.
Men det är kanske på det sättet,
att svenska folket har det alltför bra
ställt i dag och att staten därför har det
knappt i sin kassa. Skall man öka på
statens kassa, måste man minska den
enskildes kassa, annars når man inte det
resultat som finansministern i dagens
ekonomiska situation betraktar som nödvändigt.

Efter att ha gått igenom betänkandet
i dess väsentliga delar återvänder man
till s. 27, ty där finns en förteckning
över de stora utgiftsposter, på vilka uppmärksamheten
måste riktas om det skall
bli något resultat av betydelse vid en
besparingsaktion. Det rör sig om stora
tal i den tablå som där redovisas —
det måste också bli fråga om stora tal i
själva nedskärningsaktionen, om en sådan
skall sättas in.

Totalt är det i den nämnda redovisningen
fråga om utgifter på sammanlagt
nära 8 miljarder kronor, vilket motsvarar
63 procent av statens totala utgifter
för innevarande budgetår, och summan
stiger till 8,7 miljarder enligt beräkningarna
för nästa budgetår.

Försvaret tar i anspråk 2 827 miljoner
kronor under innevarande budgetår, och
den summan stiger till 2 903 miljoner
kronor 1960/61. Men för tio år sedan
var utgifterna för försvaret bara 829
miljoner, alltså nästan exakt 2 miljarder
mindre än för innevarande budgetår.
Visst kan man förfasa sig över att statens
utgifter stiger så våldsamt, och när
man talar om stegringarna på den sociala
huvudtiteln kan man väl — även
om man inte diskuterar försvarskostnaderna,
eftersom det finns en överenskommelse
på den punkten — få nämna,
att också försvarskostnaderna stigit
våldsamt, ofantligt mycket mera än vad
nationalinkomsten stigit under denna
period.

De kostnader som försvaret drar nästkommande
år är precis dubbelt så höga
som hela statsbudgeten tjugo år tillbaka
i tiden. Då rörde sig nämligen de totala
utgifterna bara om 1 500 miljoner.

Men om vi bortser från försvarsutgifterna
återstår det ändå utgifter på gott
och väl 5,1 miljarder för innevarande
budgetår, en summa som stiger till 5,8
miljarder för nästa budgetår, och det är
dessa kostnader som skulle skäras ner.
Enligt besparingsberedningens förslag
skulle ju inte alla drabbas av nedskärningarna,
men enligt högerns mening
bör de drabba de allra flesta.

De siffror jag nu nämner är räknade

1 miljoner: barnbidragen 729, bostadssubventionerna
313, bidrag till sjukkassorna
265, bidrag till folkpensionerna

2 023, väganslagen 867, driftbidrag till
statens järnvägar 100, skatteersättning
till kommunerna 610 och jordbruksregleringen
233. Allt är som sagt räknat i
miljoner, och totalt blir det 5,1 miljarder
kronor. Nästa år stiger summan med
sammanlagt 650 miljoner, varav folkpensionsbidraget
tar det största beloppet,
någonting mellan 350 och 400 miljoner.

Besparingsberedningen har enat sig
om att det borde vara möjligt att spara
120 miljoner kronor budgetåret 1959/60,
en summa som sedan skulle kunna stiga
till 330 miljoner 1963/64. Besparingarna
skulle i huvudsak inriktas på subven -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Rungl. proposition ang. allmän varuskatt

tionerna till bostadsbyggandet, väganslagen,
bidraget till SJ och skatteersättningen
till kommunerna.

Man kan emellertid inte undgå att
ställa sig denna fråga: Rör det sig här
om verkliga besparingar? I det väsentliga
förefaller det röra sig om indragningar
eller minskningar av tidigare beslutade
subventioner, bidrag eller anslag.
Om dessa indragningar och minskningar
genomföres kommer de inte att
motsvara sparande i vanlig bemärkelse
utan en överflyttning av kostnader på
enskilda grupper eller samfälligheter. I
fråga om väganslagen uppstår en betänklig
förskjutning i tiden för vägbyggandet
och för ett bättre vägunderhåll.

Det är i och för sig inte så märkvärdigt
att besparingsprogrammet fått ett
svalt mottagande. Den gynnsammaste inverkan
ett genomförande skulle få för
statsbudgeten kan inte skymma bort det
faktum, att medaljen också har en andra
sida, och den är i detta fall inte lika
tilltalande.

En avveckling av de generella subventionerna
på bostadsmarknaden har
tidigare varit på tal, och steg i den riktningen
har också tagits under senare år.
Kapitalsubventionerna för egna hem har
skurits ned, och räntesubventionerna
har i viss utsträckning differentierats
i samband med en höjning av den räntedel
den boende själv har att svara för.
Kostnaderna för subventionerna har ändå
ökats på grund av den allmänna räntestegringen
under senare år.

Byggnadskostnaderna har emellertid
också stigit, varför boendekostnaderna i
nybyggda hus är avsevärt högre än i de
hus som färdigställdes för några år sedan.
Eftersom det i huvudsak är de nybildade
familjerna, som flyttar in i de
nybyggda husen, kan man inte utan risk
för icke önskvärda konsekvenser slopa
nu utgående räntesubventioner. Trots
räntesubventionerna överstiger hyran i
de nybyggda husen i Stockholm 50 kronor
per kvadratmeter, och till detta
kommer ju för de flesta betydande resekostnader.

En minskning av väganslagen slår
ju omedelbart igenom såsom en bespa -

, m. m.

ring i budgeten. Men till vilket pris når
man detta besparing? Trehundra miljoner
kronor kan, säger besparingsutredningen,
sparas budgetåret 1963/64.
Är det inte mest troligt, att folkhushållet
får betala minst samma belopp
i ökade transportkostnader? Goda vägar
minskar slitaget på bilarna, och de sänker
driftkostnaderna. Och en sak kan
jag inte underlåta att peka på, eftersom
jag är ordförande i trafiksäkerhetsrådet:
de sänker också olycksriskerna.
Jag har svårt att förstå att vägbyggande
och vägunderhåll kan vara lämpliga
sparobjekt. Det blir sannolikt ett
sparande, som inte ger den avkastning
man har räknat med. Jag tror att resultatet
slutligen kommer att bli rent negativt
ur varje annan synpunkt än att
herr Sträng får möjlighet att redovisa
300 miljoner kronor mindre i utgifter
för ett nödvändigt och nyttigt ändamål,
som bilisterna betalar.

Huruvida en nedskärning av bidraget
till statens järnvägar för täckande av
förluster på trafiksvagare banor kommer
att resultera i en besparing, är
helt beroende på det totala driftresultatet.
Förbättras driftresultatet, blir behovet
av anslag för att täcka förluster
mindre. Men man frågar sig ju, om det
inte föreligger lika stora förutsättningar
för att driftresultatet skall förbättras,
även om man har möjlighet att täcka
eventuella förluster genom anslag på
budgeten. Sker inte förbättring av det
totala resultatet, försvinner ju inte behovet
av förlusttäckning, och det finns
väl ingen annan, som skall täcka förlusten,
än staten. Här föreligger alltså
eu nedskärning, vars verkningar man
över huvud taget inte kan överblicka.
Man kan vara optimistisk och tro, att
den skall stimulera en utveckling i
riktning mot bättre räntabilitet, men
någon säkerhet för att detta blir fallet
finns det ju absolut inte.

Så har vi slutligen en nedprutning av
skatteersättningarna till kommunerna.
Man frågar sig vad resultatet härav blir.
Ja, naturligtvis ett mindre belopp på
statsbudgeten, men nedskärningen kan
knappast resultera i något annat än att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 25

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

kommunerna tvingas att söka täckning
för bortfallet av statsbidrag genom höjning
av den kommunala uttaxeringen.
Besparingsvinsten för medborgarna blir
i sådant fall diskutabel. Efter källskattens
införande erhåller nämligen den
skattskyldige en gemensam debetsedel
för såväl stats- som kommunalskatt. För
de flesta spelar väl fördelningen mindre
roll. Det är totalbeloppet, som anger
skattebördan. Om det står litet mindre
på den statliga delen och litet mer på
den kommunala eller tvärtom, är det
väl inte fler än de med en mycket
stark progressiv statlig skatt som fäster
något avseende vid.

Sedan man summerat ihop allt det,
som beredningen enat sig om, måste man
ju konstatera, att det hela inte tillnärmelsevis
täcker hålet i budgeten. Diskussionen
om besparingsförslaget skjuter
sålunda inte förslaget om en inkomstförstärkning
i bakgrunden. Det
är inte fråga om ett antingen-eller —
det är det visserligen för högern, men
inte för oss andra. Knappast kan man
heller diskutera ett både-och. Det är
det föreliggande förslaget till allmän varuskatt,
som kommer i förgrunden. Besparingsförslaget
får prövas senare och
i ett annat sammanhang, som det heter.

Själv är jag inte i princip motståndare
till en indirekt beskattning. Även
en sådan skatt kan utformas så, att den
kan tolereras. Men efter det att den
under krigsåren pålagda omsättningsskatten
slopats med utgången av år
1946, har det inte funnits något utrymme
att föra en debatt om detta slag av
beskattning, långt mindre om själva
skatten, under den ekonomiska utveckling,
som ägt rum under tiden efter
1946. Varje avtalsrörelse, som har förts
under åren sedan dess, har ju alltid
varit förknippad med farhågor för alltför
starka lönehöjningar, vilka skulle
ytterligare stimulera inflationstendenserna
i den utveckling som har ägt rum.
Vid sådant förhållande var det ju inte
möjligt att diskutera möjligheten att
plocka in något, som omedelbart skulle
ta sig uttryck i höjda kostnader på de
förnödenheter konsumenterna behöver.

Den direkta beskattningen är ju undantagen
från konsumentprisindex, den indirekta
tas däremot med.

Det har alltså inte förekommit någon
mer genomgripande debatt om den indirekta
beskattningen, trots att utredning
i frågan tillsattes redan tidigt.
Utredningen framlade ett förslag — om
jag inte minns fel — år 1952, vilket
emellertid lades undan utan att bli föremål
för en mer allmän genomgång och
prövning ur principiell synpunkt. Vid
utformningen av statsbeskattningen år
1947 fanns det ju inte någon anledning
att ta upp en debatt om den indirekta
beskattningen, eftersom omsättningsskatten
slopats så sent som år 1946.
Det beslutet måste väl också anses innebära,
att man i princip var emot en
indirekt skatt av omsättningsskattens
karaktär.

Nu har frågan aktualiserats på nytt,
och jag kan väl utan vidare säga, att
inte har det skett utan vånda. Man har
väl försökt att pröva andra utvägar,
eftersom omsättningsskatten inte är
populär — inte hos oppositionspartierna,
och jag tror inte heller hos oss, såvida
den inte är alldeles nödvändig.
Eftersom frågan nu har aktualiserats på
nytt, ligger det väl så till, att finansministern
inte har sett någon annan utväg
att få täckning för den starka stegring
av statsutgifterna, som beräkningarna
utvisar för närmast följande budgetår.

Jag vet inte om jag tröstar oppositionen
om jag säger, att det föreliggande
förslaget till allmän varuskatt måste tolkas
såsom ett uttryck för att finansministern
i varje fall har den uppfattningen,
att den direkta beskattningen måste
betraktas vara så hög, att det inte är försvarligt
— eller i varje fall inte realistiskt
— att räkna med möjligheten att
genom en höjning av den direkta beskattningen
ta ut några mera väsentliga
belopp, i synnerhet inte så stora belopp
som nu behövs för en förstärkning av
statskassan. Det förhåller sig så, att den
sammanlagda statliga och kommunala beskattningen
är betungande för de lägre
inkomstskikten. Varje inkomst som lig -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
ger över de s. k. ortsavdragen, belägges
ju med en statsskatt på 11 procent och
med en kommunalskatt på mellan 12 och
15 till 16 procent. Det blir en total beskattning
av det beskattningsbara beloppet,
som även i de lägsta inkomstskikten
uppgår till 25 procent. Det är väl
ingen som vill förneka att inte dessa
skatter måste kännas betungande. Den
progressiva skalan i den statliga beskattningen
ökar också mycket starkt även i
mellanskikten, och det innebär väl att
även de, som ligger litet bättre till på
löneskalan, inte gärna vill vara med om
åtminstone en mera väsentlig höjning av
den direkta beskattningen.

Då är vi över på diskussionen om omsättningsskatten
och dess för- och nackdelar.

Omsättningsskatten har en stor fördel
— som inte bör döljas i detta sammanhang.
Det finns nämligen ingen möjlighet
att smita från den. Även om man
har möjlighet att undandra sig från viss
del av den direkta skatten genom att hålla
den deklarerade inkomsten nere eller
genom att utnyttja lagliga och kanske
olagliga möjligheter till avskrivningar eller
på andra sätt bringa ned inkomsten,
finns inte samma möjligheter när det
gäller omsättningsskatten. I detta fall belägges
de varor, som man behöver, med
omsättningsskatt, och man måste ailtså
betala skatten i samband med inköpet
av varorna.

Det kan väl också hända, att många
människor sedan de blir vana vid omsättningsskatten
finner det lättare att betala
en skatt via varuinköpen, eftersom
man ändå har möjlighet att hålla den
nere genom att begränsa sina inköp. Den
kan inte ur alla synpunkter fördömas,
vilket väl måste framgå därav att den
på de flesta håll i världen utnyttjas i
den stora omfattning som nu sker. Norrmännen
har en omsättningsskatt på 10
procent, och jag har inte sett att det har
varit någon mer påtaglig politisk diskussion
i frågan huruvida den skatten skall
bestå eller ej — man för en ekonomisk
politik, som innebär att man behöver inkomsterna,
och då har man väl förmodligen
allmänt kommit till den uppfattning -

m. m.

en att detta är ett sätt på vilket man kan
ta in statsinkomster som är lika bra som
vilket som helst annat sätt.

Finansministerns redovisningar av vilka
möjligheter det fanns att stärka statens
inkomster resulterade i att det inte
förelåg någon praktisk möjlighet att ta
ut exempelvis en miljard kronor via direkta
skatter jämte punktskatter utan
att räkna med minst samma motstånd
och ännu ogynnsammare verkningar inför
åtgärderna än om man slutligen bestämde
sig för att införa en omsättningsskatt.
Jag har inte några egna argument,
som på något sätt kan vederlägga finansministerns
uppfattning i detta avseende.
Jag tror att vi måste acceptera den situation,
som vi har råkat i.

Men samtidigt som jag konstaterar det
vill jag även för oppositionen understryka
att det här är fråga om utgifter — som
har ökat och som kommer att öka — som
vi alla till det allra väsentligaste har varit
med om att besluta. Det är ytterst litet
som det har varit någon diskussion
om. Ingen vill förneka att det också i
statsförvaltningen kan förekomma någonting
som kan ha karaktären av en
viss slösaktighet, men den är begränsad
till sådana områden, där det sannolikt
inte finns några möjligheter att göra
några betydande besparingar, även om
man skulle kunna genomföra en effektiv
rationalisering och kontroll i alla avseenden.

Som jag redan tidigare har erinrat, innebär
dessa stora utgiftsposter inklusive
försvaret 63 procent av de totala utgifterna
eller något under 8 miljarder kronor.
Återstående utgifter för staten, ungefär
5 miljarder, kan fördelas på undervisningsväsendet
med mellan 1,7 och 1,8
miljard, på ränteutgifter för statsskulden
med — om jag minns rätt — bortåt
700 eller 800 miljoner kronor samt på
den allmänna statsförvaltningen med ungefär
lika stora belopp. Det finns inte så
många områden, där man kan räkna med
att med verklig sparsamhet kunna få
ihop några större belopp.

Är man inne på den vägen blir det
nödvändigt att göra en verklig indragning
av något som vi tidigare har betrak -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

tat såsom nödvändigt i statens utgifter
både för att genomföra en viss inkomstutjämning
men också för att lämna direkta
bidrag för att ge dem, som inte
kan följa med i den allmänna utvecklingen,
möjlighet att få del av den totala
standardhöjning som har ägt rum
under år som gått. Lägg märke till att
även om statens utgifter har stigit och
skattebördan har ökat så är även, totalt
sett, vad den enskilde får förbruka
själv nu mycket mer än tidigare. Jag
skall inte lämna några siffror, ty det är
så svårt att hålla dem i huvudet och
framföra dem på ett sådant sätt att de
verkar övertygande. Den stora bilparken,
den snabba utvecklingen av televisionen,
de moderna anordningarna i
både nya och äldre lägenheter, telefon
snart sagt i varje hem som har möjlighet
att få den framdragen, allt detta måste
väl ändå vara ett uttryck för att även
vardagsmänniskan disponerar inkomster,
som ger henne möjlighet att vara spendersam
på ett sätt som det icke fanns
möjligheter till för tio år sedan, långt
mindre den dagen då den socialdemokratiska
regeringen trädde till styret.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strands anförande
var som alltid intressant och värt en
mera ingående diskussion. Tiden förbjuder
mig emellertid att gå in på hans yttrande
i dess olika punkter. Jag skall begränsa
mig till en kort replik beträffande
hans bemötande av ett påstående
jag gjorde i mitt första anförande, nämligen
att vi under 1950-talet har gått igenom
den ena ekonomiska krisen efter
den andra. Herr Strand replikerade med
att säga: »Men är det inte så att vi gått
starkare och starkare ur alla dessa kriser?»
Om man resonerar på det sättet,
herr Strand, får man dra den förbluffande
slutsatsen att vi skall ha kriser, att
kriser bör vara permanenta, ty då blir
det bättre och bättre från kris till kris.
Jag undrar om herr Strand vet hur starka
vi skulle ha stått om vi inte haft dessa
ständiga kriser. Kriserna har dessutom
rubbat viljan till enskilt sparande, och

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
det är just därför som vi har ett besvärligt
kapitalmarknadsproblem. Tror herr
Strand att småspararna i det här landet
tycker att de gått starkare ur dessa ekonomiska
kriser under 1950-talet, dessa
kriser som herr Strand finner både naturliga,
och, om man skall döma av hans
uttalande, faktiskt nyttiga? Nej, det är
nog så, herr Strand, att inte ens den nuvarande
regeringens ekonomiska politik
har kunnat hindra det svenska näringslivet
att öka sin produktion så att våra realinkomster
stigit. Det är oroväckande
att höra herr Strand så reservationslöst,
så utan nyans av kritik finna allt gott i
regeringens politik. Herr Strand tycks
leva precis som Candides trots alla olyckor
alltid nöjde läromästare professor
Pangloss i den bästa av alla världar.
Denna hållning, denna belåtenhet demonstrerar
mer än mycket annat hur
aningslöst livsfarlig den socialdemokratiska
politiken är.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte heller tillfälle
att på den korta tid som står till
förfogande ta upp mer än några av de
många intressanta frågor herr Strand berörde
i sitt anförande. Jag konstaterar
också att han tydligen med jämnmod
finner sig i att statsutgifterna tar allt
större och större andel av nationalinkomsten
här i landet, under det att vi
anser att redan den storlek som nu har
nåtts utgör ett hinder för de ekonomiska
krafterna i samhället att komma till sin
rätt. Det är motsättningar, där vi har
olika utgångspunkter, och där kan vi inte
övertyga varandra.

Herr Strand framhåller det orimliga i
att nu försöka rätta till det hela genom
att minska på subventioner av olika slag.
Vi menar att sådana åtgärder är fullt
naturliga och i överensstämmelse med
den utveckling som nu sker. Med den
höga standard som är mer eller mindre
allmän bland vårt folk har vi, enligt vår
mening, anledning att revidera uppfattningen
om lämpligheten av att låta människor
byta pengar med varandra. Även
för dem som skulle gå miste om bidrag

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

är det en fördel att få ekonomien omlagd
till ett friare system. Låt oss se på kommunerna,
som herr Strand nämnde. Han
förklarade att han inte kunde vara med
om att ändra på grunderna för subventionerna
för de höjda ortsavdragen. Hur
mycket blir kommunernas utgifter höjda
genom omsättningsskatten? Jag vet faktiskt
inte hur dessa siffror ligger till,
men jag tror att det rent av kan ifrågasättas
huruvida inte kommunerna genom
omsättningsskatten får punga ut med
mer än vad de skulle gått miste om ifall
vårt förslag till reducerade bidrag godtagits.

Emelertid ville jag med min replik
närmast uttala mig positivt och framföra
ett tack till herr Strand för vad han
uttalade beträffande sin syn på löneproblemet.
Eftersom han är före detta ordförande
i Landsorganisationen tillmäter
jag det den allra största betydelse, och
det skulle vara lyckligt för den händelse
det visar sig att vad han yttrat inte
var uttryck för alltför optimistiska antaganden.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Även jag lyssnade med
mycket stort intresse till herr förste vice
talmannens synnerligen intressanta anförande.
Han utgick ifrån att möjligheten
att i stället för omsättningsskatten
välja besparingar och andra åtgärder
skulle vara nästan obefintlig. Men det
är ju just detta som är frågan. Jag skulle
vilja erinra om vad finansministern säger,
då han resonerar om sitt långtidsperspektiv:
»Det ligger i sakens natur,
att uppskattningar av statens inkomster
och utgifter för längre perioder måste
bli mycket osäkra. En mera exakt prognos
förutsätter bland annat möjligheter
till en säker konjunkturbedömning, möjligheter
som icke föreligger för närvarande.
Beträffande utgifterna gäller
även, att alla de utgiftsbehov som kommer
att aktualiseras till följd av samhällsutvecklingen
inom skilda områden
i dag inte kan förutses. Därtill kommer
den princpiella svårigheten att statsut -

gifternas fortsatta utveckling är beroende
av statsmakternas årliga beslut.» Osv.
Det är med utgångspunkt ifrån dessa bedömningssvårigheter
som finansministern,
efter vad jag kan förstå, lagt fram
sitt förslag om en så stor omsättningsskatt,
att han skall vara skyddad lång tid
framöver när det gäller ekonomiens stabilisering
och statens finanser.

Men är det inte så, herr talman, att
den osäkra bedömningen också gäller
inkomstmöjligheterna? Finansministern
har gjort en inkomstbedömning, och det
är omöjligt för mig att avgöra om den
är riktig.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aastrup ställde en
fråga till mig beträffande hur småspararna
ställer sig i en ekonomisk utveckling,
som för deras del måste vara mycket
ogynnsam. Jag fattade hans fråga
på det sättet. Det är förvånansvärt i hur
liten utsträckning småspararna har påverkats
av den vanliga propagandan om
misskötseln av vår ekonomi. Sparandet
har ungefär samma omfattning som tidigare
vad småspararna beträffar. Däremot
tycks storspararna ha påverkats i allra
högsta grad. Numera återfinner man
aldrig enskilda individer vid tecknandet
av statens obligationslån. Storspararna
går förmodligen till aktiemarknaden,
som betraktas som mera värdebeständig.
Denna har småspararna ingen möjlighet
att utnyttja och kanske inte heller något
begrepp om, men storspararna begagnar
varje möjlighet att säkra sig, och det är
väl inget ont i det. Det är möjligt att de
har påverkats av propagandan om att det
förr eller senare måste gå dit som herr
Aastrup menade att vi for, nämligen till
skogs — det kan vara ganska trevligt där
också, men jag förmodar att han menade
ett hetare ställe än skogen, fastän han
använde detta mera lyriska uttryck.

Herr Ewerlöf frågade beträffande skatteersättningen
till kommunerna, om dessa
verkligen förlorade på att man minskade
denna ersättning om man i gengäld
lyckades klara den ekonomiska si -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

tuationen utan att tillgripa en omsättningsskatt.
Kommunerna blir ju också
skyldiga att betala sådan skatt för sin
konsumtion, och det är möjligt att skatten
blir lika stor som den skatteersättning
de erhåller från staten.

Jag känner inte förhållandet mellan
deras konsumtion och skatteersättningen.
Det är möjligt att dessa två saker tar
ut varandra, men det är i så fall en
automatisk verkan av införandet av omsättningsskatten.
Skär man ned skatteersättningarna
till kommunerna, innebär
detta faktiskt en ändring av ett redan
tidigare fattat beslut. Ersättningen beslöts
ju i samband med att ortsavdragen
höjdes till samma belopp som gällde för
statlig beskattning.

Men, som sagt, jag vågar inte ha någon
mening om vilket man skulle tjäna
mest på, och det har inte heller varit avgörande
för min ståndpunkt till just den
detaljen i besparingsberedningens förslag.

Vidare fattade jag inte riktigt herr
andre vice talmannens utläggning i fråga
om utgifterna. Jag var inte beredd
att acceptera nedskärningen av väganslagen
såsom en verklig besparing. Jag
uttalade ju tvärtom att det är möjligt att
nedskärningar i budgeten kan komma
igen för konsumenterna i form av utgifter
på något annat sätt och att sparandet
kanske därigenom blir rent negativt.
Det betyder emellertid inte att jag tagit
slutlig ställning till frågan. Den kan omprövas,
och tvingas vi att spara, så kan
också vägarna komma i farozonen.

Herr andre vice talmannen IVAK JOHANSSON
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig att fortsätta
där jag slutade.

Jag vill bara erinra om att finansministern
har haft otur i sin bedömning.
Såsom herr Aastrup tidigare framhållit
har ju underskottet stegrats oerhört under
några få år, eller från 0,8 miljard
i totalbudgeten 1956/57 till 2,9 miljarder
1959/60. Finansministern har naturligtvis
inte kunnat förutse denna utveckling,
men å andra sidan kan väl finans -

ministern heller knappast förutse den
ekonomiska utvecklingen framöver. I
valet mellan en omsättningsskatt, som
såvitt jag förstår kommer att trycka konsumenterna
mycket hårt, och genomförandet
av besparingar och vissa punktskatter
på varor, som inte kan betraktas
som nödvändighetsvaror, borde väl detta
senare vara en acceptabel utväg.

Vad sedan gäller folkpensionerna och
finansieringen av en eventuell höjning
av dem, har ju vi från vår sida föreslagit
att förbättringen av folkpensionerna
skall finansieras genom avgiftsuttag.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ingen nyhet att
herr Strand är nöjd. Hans tidigare anförande
i dag genomstrålades av denna
upphöjda serenitet.

Herr Strand förklarade, att om sparandet
negativt påverkats, är det en
följd av oppositionens propaganda. Det
kan enligt herr Strand inte gärna vara
regeringens allmänna ekonomiska politik
som övat något inflytande på sparandet.
Han påstår vidare att småsparandet
inte har försämrats något nämnvärt.
Jag vill då fästa herr Strands uppmärksamhet
på konjunkturinstitutets
rapport, som vi just har fått. Där säges
det att husliållssparandet har minskat
betydligt från 1958 till 1959 och att denna
utveckling är så mycket mer anmärkningsvärd
som husliållssparandet också
sjönk något mellan 1957 och 1958.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag hade från början den
något dåraktiga förhoppningen att jag
inte skulle behöva belasta kammarens
protokoll med något anförande i dagens
debatt, eftersom läget är att regeringen
lagt fram sitt förslag, vilket kan kritiseras
och diskuteras men säkerligen kommer
att framgångsrikt försvaras av finansministern.
Oppositionen däremot
har inte antytt några vägar till lösning
av en kris som oppositionens företrädare
själva, om man får ta dem på orden, be -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
dömer såsom allvarligare än vad regeringen
anser krisläget vara. Det betyder
emellertid inte att det inte skall komma
förslag från oppositionen. Sådana förslag
har ju signalerats här. Jag hoppas
att resultatet blir att man kommer med
förslag till besparingar som skapar budgetbalans,
således förslag till besparingar
och inkomstökningar som kommer att
minska budgetbristen med en miljard.
Vi motser med största spänning och intresse
dessa förslag från oppositionens
sida. Men kammarens ledamöter förstår
kanske, att det är besvärligt att diskutera
dessa förslag från oppositionen när man
inte har sett dem.

Emellertid är ju alltid den intellektuella
atmosfären här i första kammaren stimulerande.
Jag fann därför när jag satt
och lyssnade till herrarna Ewerlöf och
Aastrup samt herr andre vice talmannen
att jag kanske i alla fall skulle ha litet
bruk för de siffersammanställningar som
jaS — försiktig general som jag är —
hade försett mig med innan jag gick hit
till denna debatt.

Först vill jag emellertid gärna besvara
ett par direkta frågor av herr Aastrup.
Han frågade, varför handelsministern
inte var närvarande vid de överläggningar
som vi hade med partiledarna om
den ekonomiska situationen. Berodde
det på någon ringaktning för handelsministern
eller på att vi inte brydde oss
om hans synpunkter? Nej, herr Aastrup,
det berodde helt enkelt på att handelsministern
hade samma skäl för sin frånvaro
som herr Ohlin. Jag föreställer mig
att det inte var någon ringaktning för
herr Ohlin när folkpartiet vid dessa
överläggningar representerades av andra
personer än folkpartiledaren. Herr Lange
var också i Amerika — ett populärt utflvktsställe
för ekonomer, tycks det. Handelsministern
var alltså i Amerika, och
vi kunde inte uppskjuta våra förhandlingar
till dess att han kom hem den 8
oktober. Det är den enkla förklaringen,
och jag hoppas att herr Aastrup är fullt
nöjd med den.

Jag tror man kan konstatera att vi
börjar bli litet mera eniga om det sätt
på vilket vi skall nalkas de ekonomiska

m. m.

problemen än vi har varit förr. Det verkar
som om man från alla håll vill lägga
konjunkturbedömningen som grund för
sitt bedömande, och det är ju fullkomligt
riktigt att denna måste vara avgörande
för vilka åtgärder man vill rekommendera
i den ena eller andra riktningen,
och detta även i skattehänseende.

Nu är vi nog alla överens om att vi för
närvarande haren kraftig uppgång i konjunkturerna.
Delvis beror väl denna uppgång
på regeringens politik. När vi nu
för första gången på allvar har prövat
den selektiva arbetsmarknadspolitiken
— med rader av punktvis insatta åtgärder,
exempelvis på bostadsbyggandets,
vägbyggandets, sjukhusbyggandets och
skolhusbyggandets område, plus stimulanser
till industrierna — tror jag vi kan
konstatera att denna politik har slagit
väl ut. Den har kostat pengar. Det räcker
inte med de 350 miljoner som har
redovisats direkt under rubriken arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, utan ansträngningen
för folkhushållet är större.
Men det finns ingen här som ett ögonblick
skulle velat ha det annorlunda.
Trots den belastning på våra statsfinanser
som denna aktiva arbetsmarknadspolitik
utgjort och fortfarande utgör är
det ju någonting som vi alla är glada
över, eftersom den icke pressar näringslivet
utan alldeles tvärtom är en stimulans
för detta.

Den andra anledningen till att konjunkturerna
nu går upp är konjunkturförbättringarna
utomlands. Dessa förbättringar
har utlöst en stark stegring
av investeringsviljan hos det enskilda
näringslivet. Även detta hälsar vi naturligtvis
med tillfredsställelse, i den mån
det inte leder till en överansträngning
av de ekonomiska resurserna.

Herr Aastrup ställde i detta sammanhang
till mig en annan fråga, som jag
hoppas kunna besvara lika tillfredsställande
som den första. Han frågade mig
om inte regeringen bedömer det som en
allvarlig sak om vi skulle råka ut för en
prisstegring här hemma medan priserna
på andra håll ligger fasta och kanske
till och med i vissa länder är på nedåtgående.
Jo, det är just det vi gör. Men vi

Onsdagen den 28
Kungl.

har resonerat på följande sätt: Om landet
råkar ut i en okontrollerad inflation
— och den risken är ju tämligen
uppenbar såvida man inte vidtar kraftfulla
åtgärder — kommer prisstegringen
ingalunda att begränsas till fyra procent.
Om näringslivets män verkligen på
allvar är rädda för att vi här hemma
skall få en inflatorisk utveckling, som
skulle kunna skada deras konkurrensmöjligheter
på en alltmer skärpt exportmarknad,
borde de vara de första att
rekommendera en åtgärd som visserligen
kan medföra en kostnadsstegring, men
en kostnadsstegring vars storlek vi dock
har i vår hand. Jag svarar alltså ja på
frågan; det är riskabelt med en inflatorisk
utveckling här hemma. Om den kan
undvikas betyder detta ett kraftigare
stöd åt det svenska näringslivets export
än nästan allting annat vi kan göra, och
detta är en av motiveringarna för att vi
nu måste undvika en statsupplåning som
driver fram en inflatorisk utveckling.

Vi kommer att fortsätta vår kamp för
att i det rådande skärpta läget vidga handeln
genom att rasera handelshindren.
När vi gör detta visar det att vi tror på
den svenska industriens möjligheter att
hävda sig. Om vi inte vore fyllda av denna
optimistiska framtidsbedömning skulle
det ju vara vanvett av oss att gå i spetsen
bland Europas stater för att åstadkomma
ett fviare handelsutbyte och skapa
större marknader. Vi tror på det
svenska näringslivets möjligheter att
hävda sig, och vi tror att de åtgärder
som vi vidtar är ett stöd för dessa möjligheter.

Men statsfinanserna måste ju — det
har jag redan sagt, och det gläder mig
att jag på den punkten tycks vara ense
med oppositionens talesmän — ses mot
bakgrunden av konjunkturutvecklingen,
och det var ju vad som skedde är 1958.
Jag tycker det är en ganska ovärdig hantering
när man med lösryckta citat försöker
göra gällande att jag inför 1958
års val skulle ha avgivit deklarationer
om att inga skattehöjningar vore att vänta.
Vad var det i själva verket jag sade?
Jag var angelägen om att välja samma
formulering som exempelvis en av våra

oktober 1959 fm. Nr 24 31

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

ledande nationalekonomer, professor
Carsten Welinder, som inte kan misstänkas
ha några politiska skäl för sitt val av
uttryckssätt; han stod inte under omval
till sin professur, om det nu skulle vara
någon som misstänker det.

Jag begagnade ungefär samma uttryckssätt
då jag sade: I det nuvarande
konjunkturläget är skattehöjningar icke
aktuella. Diskussionen, som blev relativt
het — framför allt mellan herr Hjalmarson
och mig — utgick ju från att herr
Hjalmarson betraktade budgetsituationen
för 1958/59 som så kritisk, att regeringen
skulle vara tvungen att föreslå inkomstförstärkningar
redan då. Jag svarade
att det inte förelåg någon sådan
kritisk situation. Budgetåret 1958/59,
som var föremål för diskussion, är nu
till ända. Hände det någonting? Blev det
någon kris? Jag hänvisar till hela den
diskussionen, där herr Hjalmarson sade,
att det nästa budgetår skulle bli en budgetbrist
på 500 miljoner kronor och frågade,
hur den skulle täckas.

Nu kan vi se tillbaka på det budgetår,
som då diskuterades. Herr Aastrup påstod
att det var full jämvikt i driftbudgeten.
Ja, så långt vill jag inte gå. Herr
Aastrup begagnar sig av riksgäldskontorets
siffror, och enligt dem var det
jämvikt, men det är en mera kassamässig
redovisning. Enligt riksgäldens budgetsammanställning
hade vi ett budgetöverskott
för föregående år på någonting mellan
57 miljoner och 60 miljoner kronor —
jag kommer inte exakt ihåg siffran. Det var
den siffran herr Aastrup använde för att
visa, att vi hade en god situation. (Herr
Aastrup: Jag använde inte den siffran.)
Herr Aastrup sade emellertid, att budgeten
var balanserad. (Herr Aastrup: Någorlunda
balanserad.) Ja, vad är någorlunda
balanserad? Enligt folkpartiets
mening var alltså budgeten balanserad,
om jag sätter till ordet »någorlunda».

Nåväl, då skall vi se hur det i verkligheten
förhöll sig. Herr Hjalmarsons
skräckskildring i radiodebatten, där han
talade om ett underskott på 500 miljoner
kronor, var ju felaktig — det är herr
Aastrup och jag överens om. Men herr
Aastrups på riksgäldskontorets siffror

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungi. proposition ang. allmän varuskatt
grundade uppfattning, är också felaktig,
ty i riksgäldskontorets kassaredovisning
ingår exempelvis inte en skattepost på
100 miljoner kronor, som av en ren händelse
råkade bli inbetald under budgetåret
men som hörde till det föregående
budgetåret.

Nu vet jag inte vad som menas med en
»någorlunda balanserad budget». Folkpartiet
anser tydligen att hundra miljoner
hit eller dit inte spelar någon roll,
men det rubbar i varje fall uppgiften om
att budgeten var balanserad. Så skulle
man kunna fortsätta och analysera riksräkenskapsverkets
siffror, där man har
försökt att klarlägga de verkliga utgifterna,
inte det kassamässiga utfallet. De visar
en budgetbrist på litet över 100 miljoner
kronor — jag tror att det är 137 miljoner
kronor eller någonting sådant —
och till det skulle rätteligen läggas ett
par hundra miljoner kronor till kommunerna,
men vi kan bortse från dem.
Vi kan emellertid konstatera att vi hade
ett budgetunderskott, icke ett budgetöverskott
som kanske herr Aastrup trodde,
men ett underskott som ingalunda var
av den skräckstorlek som herr Hjalmarson
förutspådde.

Jag tycker, herr talman, att detta var
ganska intressant, ty det visar att man
kan vara i god tro när man lämnar olika
sifferuppgifter. Varför det? Jo, därför
att det ekonomiska livet är till den grad
komplicerat, att vi kanske borde vara litet
aktsammare beträffande våra omdömen
om varandras heder när vi går ut i
den politiska debatten. Hela den sifferlek,
som jag här har gjort, är grundad
på officiella siffror. De kan användas
lika bra vilken sifferserie man tar, men
de lämnar ändå en olika bedömning av
den ekonomiska situationen. Varför? Jo,
helt enkelt därför att denna materia inte
är så där utan vidare genomskinlig; man
får använda siffrorna med ett visst förstånd.
Den nationalekonomiska vetenskapen
här i landet står sig säkert gott vid
internationella jämförelser — jag skall
inte komma med några produktionssiffror,
så herr Aastrup behöver inte vara
orolig — men våra nationalekonomer
är djupt oeniga om tolkningen av den

, m. m.

ekonomiska situationen, ehuru kanske
mindre nu än tidigare. De är nästan lika
oeniga eller kanske ännu mera oeniga än
politikerna. Varför skall det vara så nödvändigt
för politikerna att använda denna
olika bedömning av en invecklad
verklighet till insinuationer om ohederlighet
och bristande moral? Det gör ju
aldrig ekonomerna när de på samma siffermaterial
kommer till olika slutsatser.

När nu denna fråga tagits upp skall
jag be att få läsa upp vad jag sade den 19
september i en radiodebatt, där denna
fråga diskuterades. Det var mitt uttalande
då som blev åberopat. Jag sade: »I
ett konjunkturläge kan man nödgas föra
en skattepolitik, i ett sämre konjunkturläge,
som det nuvarande otvivelaktigt är,
kan man föra en annan. Men herr Hjalmarson
försöker slingra sig på denna
punkt. Han försöker att inbilla lyssnarna
att han gör någonting för att täcka ett
hål i budgeten. Han gör ingenting. Han
bara flyttar över från barnfamiljerna till
andra inkomsttagare. Vad är det för
kamp mot inflationen? På vilken punkt
är det som herr Hjalmarson sätter in en
stöt mot inflationen? Vi säger: Finanspolitiken
får anpassas efter konjunkturerna;
då är det ett svar från vår sida,
ett klart och Öppet svar.» Litet senare i
samma debatt den 19 september, alltså
två dagar före valet, sade jag följande:
»Jag instämmer helt med professor Welinder,
när han säger att det finns i nuvarande
konjunkturläge ingen anledning
att tala om nya skatter.» I en tidigare radiodiskussion,
den 3 september, hade jag
yttrat: »Högerns resonemang om krisen
vilar på ett fullständigt bortseende från
att under växlande konjunkturer så skall
man använda sig av budgeten som
ett instrument i konjunkturpolitikens
tjänst.»

Skulle det ändå inte vara ett bra steg
i riktning mot en annan form av politisk
debatt, om man konstaterar att detta är
vad statsministern sade? Om vi hela tiden
inriktade vår politik på valen, tror
verkligen herr Aastrup och herr Ewerlöf
att vi då skulle ett valår föreslå en så
impopulär åtgärd som ett skattehöjning?
Så snabbt glömmer inte svenska folket,

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang.

att vi skulle våga framlägga ett sådant
förslag, om vår politik bara vore dikterad
av hänsyn till valen. Det erkännandet
kan väl ändå regeringen för närvarande
få, att vi framlägger förslag som
vi anser vara nödvändiga ur ekonomisk
synpunkt; och sedan får vi ta på oss
upplysningsarbetet för att övertyga folkmajoriteten
om att förslagen är nödvändiga.
Jag tror att det skulle vara en vinning
av dagens debatt, om vi kunde komma
bort från dessa moraliska indignationsinsinuationer,
för att nu begagna ett
kort ord.

Har man arbetslöshet och depression,
är det alltså ingen risk att öka den statliga
upplåningen. Är det däremot högkonjunktur,
får man vara försiktig med
den statliga upplåningen och helst minska
den. Detta är en ytterligt elementär
sats, men jag tycker att man har glömt
bort den här i debatten. Beskattningen
måste ju bedömas mot bakgrunden av
uppfattningen om konjunkturläget.

Nu är alla, som hittills yttrat sig i denna
debatt, överens om att vi står inför
ett läge med stigande konjunkturer. Detta
ändrade konjunkturläge leder med
nödvändighet också till en ändrad bedömning
av skattepolitiken. Jag skall
göra ett medgivande: om man har denna
grunduppfattning beträffande sambandet
mellan konjunkturpolitik och
skattepolitik, så är det inte en linje som
uppmuntrar till en lättsinnig finanspolitik,
ty all erfarenhet visar att om man
genomför en utgift så är det svårt att få
bort den igen. Denna min uppfattning
innebär, att man vid beslut om nya utgifter
får beakta att vi kan komma i ett
konjunkturläge, där den nya utgiften
måste bestridas med nya skatter. Jag tror
att det finns anledning för oss alla att
levandegöra den sanningen för oss. Nya
utgifter binder oss. I ett nytt konjunkturläge,
där man vill minska den statliga
upplåningen, kan man inte utan vidare
pressa ned utgifterna. Erfarenheten visar
att detta är svårt, och därför gäller
det att före ett beslut om en ny utgift
fundera på om den till äventyrs är så
viktig, att man i ett annat konjunkturläge
är beredd att försvara den genom

3 Förslå kammarens protokoll 1959. Nr 24

allmän varuskatt, m. m.
en skattehöjning. Jag tror att det skulle
vara mycket bra, om man på alla håll
ville tillämpa den ekonomiska visdomen.

Och då kan jag inte undgå, herr Aastrup,
att tänka på folkpartiets förflutna.
När höjde folkpartiet ett varningens
ord mot utgifterna förrän precis i det
ögonblick, då man plötsligt såg att det
fanns risker? Hur ofta har det inte i
denna kammare, i medkammaren och i
pressen förekommit, att folkpartiet angripit
regeringen för snålhet och njugghet
när det gällt skola och undervisningsväsen,
vägar eller pensioner? Gång
på gång har regeringen fått säga: »Vi har
inte råd.» Och vilka är det som ivrigast
drivit utgiftspolitiken, om icke folkpartiet?
Det har från dess sida varit en ständig
överbudspolitik på praktiskt taget
hela fronten av de statliga utgifterna.

Jag tror att det skulle vara en annan,
i hög grad viktig behållning av dagens
debatt och av läget just nu, om vi vid
varje beslut om nya utgifter beaktade,
att vi i ett annat konjunkturläge kan vara
tvingade att försvara framstegen genom
en höjning av skatterna. En dylik insikt
skulle säkerligen mana till ett betydande
mått av försiktighet och återhållsamhet;
men den skulle icke leda till försök att
rasera det, som vi gemensamt har byggt
upp.

Det är klart att vi mot denna bakgrund
med djupaste oro ser att centerpartiet nu
på en punkt går in för en våldsam utgiftsökning.
Talet om att man tillför
statskassan nya inkomster för att täcka
de nya utgifterna är med förlov sagt rent
nonsens; ökar man statsinkomsterna
med en procents högre uttag på pensionsavgiften,
så är det också en ökning
av skattetrycket. Det beklagliga är alltså
att centerpartiet har ansett, att den nuvarande
ekonomiska situationen är så
god att det finns utrymme för en ganska
kraftig höjning av skattetrycket, men
velat använda den skattemöjlighet, som
alltså fanns, icke till vad vi skulle kunna
kalla en sanering av landets affärer utan
till eu nv utgift. Mot bakgrunden av sambandet
mellan utgifter och inkomster,
som jag tror att man måste ha klart för

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

sig, är det visserligen roligt att centerpartiet
anser vår ekonomiska situation
vara så god, men det är kanske litet illavarslande
för framtiden. En procents
högre uttag på pensionsavgiften betyder
för den, som har 15 000 kronor i beskattningsbar
inkomst, 150 kronor i merskatt,
det kan man inte komma förbi.

Folkpartiets linje är väl mera svåröverblickbar,
och jag skall inte fördjupa
mig i folkpartiets förslag förrän jag får
se hur det ser ut. Det gläder mig emellertid
mycket om herr Aastrup, folkpartiets
talesman här i kammaren, vill göra
rent bord med den föreställning, som
har skymtat i den offentliga debatten,
nämligen att vår ekonomiska situation
skulle vara så god att vi har råd att gå
vidare utan några nämnvärda inkomstförstärkningar
eller besparingar. Om vi
här står inför en tillnyktring inom folkpartiet,
får vi se när folkpartiets förslag
föreligger. Jag uppfattade i varje fall
herr Aastrups bedömning i dag såsom
betydligt lugnare än den som tidigare
präglat folkpartiets offentliga debattinläg
på denna punkt och som jag tyckte
var farligt lössläppt.

Högerpartiet kommer, att döma av
herr Ewerlöfs anförande, att köra fram
med sin besparingslinje. Vad innebär
den? Ja, den innebär — jag är ledsen
över att behöva säga det — en skattehöjning
med tyngdpunkten lagd på barnfamiljerna.
Vi kan inte för vårt liv begripa
varför barnfamiljerna i en ekonomisk
kris skulle drabbas av en skattehöjning
medan vi andra, som har vuxna
barn, skulle slippa ifrån den.

Jag föreställer mig att ingen begär att
jag efter herr Strands skickligt gjorda
och uttömmande exposé skall gå närmare
in på den ekonomiska situationen
såsom vi bedömer den. Herr Strand har
här analyserat läget på ett, som jag
tyckte, fullt uttömmande sätt. Jag vill
bara repetera några punkter.

Vi har för närvarande en statlig upplåning
som närmar sig de tre miljarderna.
Den kan vi tåla i ett konjunkturläge
med depressionstendenser inom näringslivet.
Ännu har det inte hänt några olyckor
på grund av denna statliga upplå -

ning, och det är väl sannolikt att vi kan
klara oss en tid till. Men är det någon
som tror att en upplåning av den storleksordningen
går att klara, om konjunkturen
på allvar övergår i högkonjunktur?
Regeringen tror det inte. Vi tror
att det skulle vara en farlig lek med Sveriges
ekonomi, om man försökte handla
med den utgångspunkten. Alltså: vi har
för närvarande en stor statlig upplåning,
som närmar sig tre miljarder kronor,
hittills har det gått bra, men vi går
mot stigande konjunkturer, och följaktligen
bör den statliga upplåningen bringas
ned.

Om vi sedan övergår till att granska
situationen under nästa budgetår finner
vi att det förhåller sig precis så som
herr Strand nyss utvecklade. Om inga
åtgärder vidtogs skulle vi alltså nästa
budgetår få en statlig upplåning på tre
miljarder kronor. Med oförändrade skatter
kan vi räkna med en automatisk inkomststegring
på 600 å 700 miljoner
kronor. Dessa 600—700 miljoner kronor
räcker ungefär till att täcka de automatiskt
stigande utgifterna. Bland dessa
automatiskt stigande utgifter finns kostnaderna
för sparpremierna, som regeringen
föreslog på försök för att tillmötesgå
ett krav från oppositionens sida.
Den historien medför 100 miljoner kronor
i automatiskt stigande utgifter under
nästa budgetår. Såvitt vi kan bedöma
läget kommer alltså de automatiskt
stigande inkomsterna att tagas i anspråk
för de automatiskt stigande utgifterna.
Ja, men då uppstår ju jämvikt? Nej,
trots vad som har sagts från oppositionens
sida är denna kammare beredd till
långt gående utgiftsökningar.

Man är beredd att ta en stegring av
folkpensionerna som är stor — en av de
största stegringar som har förekommit
under efterkrigstiden. Man är beredd att
genomföra en modern invaliditetsförsäkring.
Man är beredd att inom folkpensioneringens
ram genomföra en hygglig
familjepensionering. Ingen röst har, såvitt
jag hittills kunnat upptäcka, höjts
för att stoppa dessa utgifter. Sannolikt
kommer de nästa budgetår att uppgå till
350 miljoner kronor, som det gäller att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

skaffa. Det finns andra utgifter som jag
är övertygad om att vi är överens om.
Vi är säkert överens om att universitetens
och forskningens utbyggnad skall
fortsätta. Vi är säkert överens om att när
vi nu äntligen kommit i gång med utbyggandet
av mentalsjukvården, skall
den utvecklingen icke avbrytas. Hur stora
kostnaderna härför blir, beror på
riksdagen. Jag skulle tro att man inte
kommer undan med mindre än 80 miljoner
kronor i utgiftsstegringar härför vid
slutet av nästa års riksdag. Det är en
gissning — vi får se om den är riktig
eller ej.

Jag har här nämnt två utgiftsposter
— bara två — som jag föreställer mig att
det inte råder några delade meningar
om. Ja, säger ni i oppositionen, men vi
kan väl spara! Besparingsutredningens
samlade förslag uppgår emellertid, som
Axel Strand nyss sade, inte till mer än
120 miljoner kronor för nästa år. Under
det att de automatiskt stegrade inkomsterna
går ganska jämnt upp med de
automatiskt stegrade utgifterna, räcker
bespringsutredningens förslag inte till
en tredjedel av de av mig nu omnämnda
utgiftsökningarna om vilka jag föreställer
mig att ingen strid kommer att stå.
Dessutom föreligger några särönskemål.
Det finns de som tycker att vi skall i
fortsättningen bygga vägar i snabbare
takt än hittills. Jag har sett att man kritiserat
besparingsutredningen på den
punkten, men besparingsutredningen
har dock föreslagit en stegring med 60
miljoner om året. Det är 60 miljoner som
skall skaffas på något sätt.

Sammanställ nu det här, ärade kammarledamöter:
dels en vilja att pressa
ned den statliga upplåningen från den
nuvarande alltför höga nivån och utgiftsstegringar
som vi alla är överens
om, dels besparingar om vilka vi kanske
är överens, kanske inte. Så frågar jag:
Vilka är det som driver en överbudspolitik,
en lättsinnets politik? År det regeringen,
som under ett valår säger: dessa
konsekvenser bör vi inte ta utan vi måste
genomföra en inkomstförstärkning?

Sedan får vi ju diskutera om de andra
alternativen, de som högern, folkpartiet

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
och centerpartiet kommer med, iir bättre
än vårt. Det vore dock en stor vinning
om vi under debatten kunde enas om
ungefärligen dessa utgångspunkter för
bedömningen.

Jag kan gå ett stycke längre. I herr
Ewerlöfs anförande fanns ett resone
mang om att man inte skall begära att
kreditpolitiken skall klara svårigheterna.
Detta vore att ställa övermänskliga
anspråk på kreditpolitiken. Det kommer
i ett läge då vi behöver en ökad expansivitet
i näringslivet att framtvinga räntor
som blir ytterligt ansträngande. Det
kommer att framtvinga en restriktivitet.
som riksbanksledningen kanske inte går
i land med, hur morsk den än är. Men,
herr Ewerlöf, just eftersom vi inte tror
att man genom räntepolitiska åtgärder
och genom hänsynslös kreditåtstramning
kan nå fram till en önskad ekonomisk
balans, måste man göra någonting annat.
Vi har velat komplettera kreditpolitiken
med en stram finanspolitik, och det är
ganska besynnerligt att just herr Ewer -löf som är så uppfylld av samma upp
fattning som jag, att kreditpolitiken into
kommer att lyckas bemästra dessa svårigheter,
har så svårt att se vilka motiv
som har legat bakom regeringens ställningstagande.
Så långt det gäller sam
bandet mellan finanspolitik och kreditpolitik,
mellan räntepolitik och skatter,
är vi alltså överens. En lättsinnig skattepolitik
och en lättsinnig utgiftspolitik
framtvingar högre räntor och vice
versa.

Men sedan måste jag inlägga en allde -les bestämd gensaga mot slutorden både
från herr Ewerlöf och från herr Aastrup.
Herrarna kom båda in i en agitatorisk
utläggning om vad striden gäller. Herr
Aastrup sade att det gäller kampen för
individens frihet mot en stat som skaffar
sig allt större och större inflytande,
och herr Ewerlöf tyckte att det var onö
digt med omskrivningar; enligt herr
Ewerlöf gäller striden om det skall tas
ett steg i socialistisk riktning eller ej.

Vad skall de här pengarna användas
till? De skall användas till att ge samhället
resurser att föra en aktiv åt betsmark
nadspolitik, så att folk kan få arbete på

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

ttungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

de lämpligaste ställena och i de lämpligaste
sysselsättningarna. De skall användas
till en aktiv skolpolitik, till en utbyggnad
av yrkesskoleundervisningen
och av universiteten. De skall användas
till vårt försvar. De skall användas till
våra vägar. De skall användas till ett
fortsatt byggande för framtiden i form
av bostäder och kraftverk, för rationalisering
av våra järnvägar och allt sådant.

På vilken punkt, herr Aastrup, minskas
individens rörelsefrihet om man får
bättre pensioner? Blir det därmed en
minskning av individens rörelsefrihet?
Nej, det betyder att vi som har det hyggligt
ställt får avstå en liten del av vårt
överflöd för den standardhöjning på 250
kronor som pensionärerna får nästa år.
Är det en ökning av statens makt? Är det
inte en ökning av individens rörelsefrihet
som sker därigenom? På vilken
punkt är ett fortsatt utbyggande av sjukvården
ett hot mot den enskilde individen?
Är det ett hot mot den enskilde individen
om vi skaffar pengar så att vi
kan öka antalet professorer vid Stockholms
högskola — och jag hoppas att
Bundauniversitetet också håller sig framme
— vid Uppsala universitet o. s. v.?
Betyder det ett hot mot den enskilde
individens frihet om vägväsendet fortsätter
att byggas ut? Är det ett hot mot
den enskilde individens frihet om vi
kan hålla försvaret vid den nivå som jag
fror att ansvarskännande människor anser
nödvändig i en otrygg och osäker
värld? Det är detta det är fråga om.
Varför skall man föra in en ideologisk
motsättning i onödan?

Till herr Ewerlöf vill jag säga: Är det
socialism herr Sträng presenterar på s.
70 i sin proposition? Vad herr Sträng
där har anfört har åberopats av herr
Aastrup som exempel på det farliga hotet
mot individens frihet. Herr Aastrup
utelämnade emellertid början av resonemanget
och tog bara med slutet; jag
skall läsa upp hela uttalandet: »De kollektiva
uppgifterna, som de framträder
i bland annat kraftutbyggande, vägbyggande,
undervisning och forskning, olika
vårdområden, hjälp till eftersatta minoriteter,
standardförbättring för folkpensio -

närerna och uppehållande av den försvarskraft
som utgör underlaget för vår
neutralitetspolitik, får inte eftersättas.
Skall en sådan förklaring bli mer än
tomma ord, måste vi självfallet också
ta de ekonomiska konsekvenserna härav.
En progressiv samhällssyn» — här
började herr Aastrup sitt citat -—• »med
ansvar för de gemensamma uppgifter vi
har oss förelagda är icke förenlig med
en negativ attityd till samhällets behov
av erforderliga ekonomiska resurser.
Från den grunduppfattningen bör det
statsfinansiella problemet i dag angripas.
»

Ja, herr Ewerlöf, om detta är socialism,
då tror jag att vi är socialister
allihop!

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern började
med att beskylla oppositionen för att
inte på något sätt ha angivit sin ställning.
Här hade nu regeringen presenterat
sin ståndpunkt, men om oppositionens
ställning visste man ingenting,
utan oppositionen förbehöll sig att vänta.
Detta är — som så mycket annat i
fortsättningen av vad statsministern
hade att säga — att ställa förhållandena
på huvudet. Vi har redan i våras presenterat
ett i detalj fixerat alternativ till
den ofullbordade budget, som regeringen
då lade fram. Jag började med att i
dag konstatera att det sedan dess bara
blivit några små obetydliga modifikationer
i budgetsiffrorna och att vårt
förslag i och för sig därför står sig bra.
Nu först får vi ju veta, vad regeringen
själv menat med sin budget.

Vi är ju redan ett stycke inpå budgetåret.
Det är i och för sig en anomali,
att vi inte fått veta regeringens inställning
förrän nu. Det har försatt oss i det
läget, att vi inte kan räkna med att
våra i våras presenterade siffror kan
hålla i alla delar, utan vi kommer att
i en motion försöka rädda vad som
räddas kan för återstoden av detta budgetår.

Därefter resonerade statsministern
angående budgeten som om den helt

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. ni.

och hållet var en produkt av konjunkturen.
Man fick se, hurudan konjunkturen
var, och sedan skulle man lämpa
sig efter den. Herregud, hela mitt anförande
nyss gick ut på att framhålla
hur litet budgeten i själva verket visar
sig vara beroende av konjunkturen. Budgeten
rullar fram oberoende av konjunkturen,
och det finns ju inget mera
slående exempel härpå än det som vi
har fått med regeringens nu framlagda
förslag.

Låt oss gå till förra året. Då hade vi
en doppning i konjunkturen, och jag
bestrider inte att det i en sådan avmattning
kan vara försvarligt med en
upplåning för statens räkning för att
hålla hjulen i gång bättre. Jag anmärker
inte på att resultatet av det föregående
budgetåret totalt blev en upplåning
av 1 261 miljoner kronor och året
dessförinnan 1 260 miljoner kronor, en
upplåning under två depressionsår,
medvetet företagen för att staten skulle
ha större möjligheter att hålla ruljansen
i gång. Nu har konjunkturen definitivt
vänt, och vi går med kraftiga steg mot
en högkonjunktur, d. v. s. en konjunktur
då man — i den mån man låter budgeten
rättas efter konjunkturen — skulle
banta ned budgeten. Statsutgifterna
skulle då hållas nere för att motverka
inflationstendenserna; det är statsministerns
utläggning om budgetens konjunkturkonstruerade
innebörd. Men vad
har vi fått? Jo, vi har fått ett budgetförslag,
som innebär stegrade statsutgifter
med 1 160 miljoner kronor och som
i sin tur föranleder skattehöjning. Inte
bara det, budgeten innebär också en
fördubbling av lånebehovet. Hur menar
statsministern att ett sådant förslag skall
kunna vara förenligt med vad han själv
säger angående nödvändigheten att låta
budgeten anpassa sig efter konjunkturen
?

De! är denna fullkomligt perverterade
förändring av konjunkturpolitiken som
vi opponerar oss emot och som också
innefattar stora risker. Vad är det som
gör att vi här i landet över huvud taget
känner oss stå inför ett inflationshot?
Det är ingenting som hänt utomlands.

Inflationshotet är helt och hållet fram
kallat av den explosionsartade stegring
av statsutgifterna som här anmäls från
budgetåret 1958/59 till 1959/60. Det av
denna stegring som är det stora kruxet.
Jag har försökt att klargöra, varför vi
i ett läge sådant som detta anser att
boten inte kan sökas i att godta alla
dessa ökningar i utgifter och ökningar
i skatter, utan att det är en riktigare
och säkrare väg att i stället skära ned
statsutgifterna.

Nu ville statsministern liksom inkassera
någon enighet mellan oss. Jag fram
höll svårigheterna att få en finanspo
litik att fungera i den nu tillskapade
situationen, där regeringen rör sig med
detta astronomiska upplåningsbehov på
två och en halv miljarder kronor i eii
uppgångskonjunktur. Med den politiken
fördärvar man möjligheterna att föra eu
penningpolitik, som skall kunna fylla
sitt ändamål. Detta vänder statsminis
tern till att jag är ense med honom om
att vi befinner oss i en situation, där
penningspolitiken inte går att använ
da, utan vi måste anlita andra medel.
Vi inom högern menar att det medel som
här skall anlitas är att få ned statens
upplåning till rimliga proportioner, sä
att penningpolitiken verkligen blir i
stånd att fullgöra sin uppgift, en upp
gift som vi betraktar såsom omistlig
när det gäller att bekämpa inflationen.
Innebörden av detta är närmast motsat
sen till vad statsministern gör gällande.

Låt mig sedan återkomma till vad som
hände i fjolårets valrörelse. Jag kan
inte förstå annat än att man på regi:
ringshåll, med den kännedom man hade
om utvecklingen framöver, måste ha förstått
alt vi ändå nalkades en annan situation,
än den som gällde vid tiden för
valrörelsen. Det framhölls då, såsom
skedde från högerpartiet, att vi hade
samlat på oss nya utgiftsbehov. Från
högerhåll sade man sig vara övertygad
om att det förr eller senare skulle
komma en omsättningsskatt som ett
brev på posten. Om man då fann sig
kunna förklara, att det i dåvarande
konjunktur inte var aktuellt med någon
skattehöjning, kan det väl knappast an

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
ses vara ett uttömmande och ärligt besked
för en nära framtid.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
tacka för det svar jag fick av statsministern
på min fråga om handelsministern,
men statsministern missförstod
inig. Jag var inte nämnvärt intresserad
av att veta var handelsministern befann
sig under september—oktober, utan min
fråga lydde på följande sätt: Har handelsministern
granskat regeringens aktuella
skattehöjningsprogram, dels med
hänsyn till dess allmänna konsekvenser
för vår konkurrenskraft, dels med tanke
på de praktiska svårigheter och
bekymmer som omsättningsskatten kominer
att vålla näringslivet? Nu är ju
handelsministern i kammaren, och jag
hoppas att vi kan få ett svar från honom.

Statsministern ville göra gällande att
regeringen kommer att ha den kostnadsr.
tegring, som omsättningsskatten förorsakar,
helt i sin hand. Jag gratulerar
herr statsministern till denna tro! Men
vågar svenska folket lita i detta avseende
på den statsman, under vars period
''.om statsminister det svenska penningvärdet
sjunkit till den milda grad? Finansministern
är inte så säker på sin
''•ak. Läser man hans utläggning om kompensationsliotet
finner man, att finansministern
endast har en förhoppning i
sammanhanget, nämligen att arbetsgivarna
skall visa en fast motståndsvilja.

Det citat jag anförde om eventuella
skattehöjningar, som statsministern talat
om förra året, var inte hämtat ur radiodebatten
utan ur en intervju i Dagens
Nyheter den 10 september 1958, och det
Jod på följande sätt: »Jag har anledning
att betona att i dagens läge är det inte
aktuellt med nya skatter.» Nej, herr
statsminister, Ni ingav vid det tillfället
svenska folket det intrycket att inga
skattehöjningar var aktuella.

Min fråga var emellertid ställd på
«tt annat sätt. Jag frågade: »Hade inte
finansministern talat ett ord med statsministern
och sagt honom att det var

m. m.

tänkbart att skattehöjningar kunde komma
i fråga?» På den frågan fick jag
inget svar.

Det är en dyrbar syn att se statsministern
framhålla sig som den som hållit
emot den statliga utgiftsexpansionen
medan vi inom folkpartiet drivit på
alla dessa utgifter. Det var enligt statsministern
folkpartiets överbudspolitik
som försatt oss i detta läge. Ja, statsministern
har, det måste erkännas, en
monumental förmåga att vara obesvärad
även när han jonglerar som bäst.

Sedan några ord med anledning av
statsministerns slutord i sitt anförande.
Jag skulle vilja säga följande: Om staten
tar hand om alla medborgares inkomster
och sörjer för alla deras behov,
har vi då nått fram till den Erlanderska
idealstaten?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Riskerna för en sådan
utveckling som herr Aastrup antydde
mot slutet av sitt anförande förefaller
inte vara direkt överväldigande. Vi har
upplevt en standardförbättring hos
svenska folket, vilken tagit sig uttryck
på alla möjliga vägar under den socialdemokratiska
regeringens tid. Det är ett
faktum att vi befinner oss i en standardutveckling,
som många människor runt
om i världen avundas oss. Det är inte
bara bilarna det gäller, utan det finns
ju många, många andra områden. Med
sin skildring om vart vi syftar med
vår ekonomiska politik får väl herr
Aastrup vända sig till något annat land,
som han kanske hade i tankarna.

Men låt mig återgå till herr Ewerlöfs
resonemang om skatterna och konjunkturerna.
Om herr Ewerlöfs påstående,
att jag vilselett svenska folket varit riktigt,
vad hade jag då svarat på frågan
om det skulle bli skattehöjningar? Jag
hade svarat nej! Gjorde jag det? Jag sade
i stället: »Skatten skall ses i samband
med konjunkturerna.» Vartenda
svar är bemängt med detta.

Det är väl alldeles uppenbart att man
då utlämnar sig åt motståndarna, ty de

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 d.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m,

har ja all möjlighet att säga, som också
högern gjorde i en stor annons två
dagar före valet: »Socialdemokraterna
lämnar inget svar.» Nej, det gjorde vi
inte, men det hindrar inte att man nu
går omkring och bygger upp den föreställningen
att jag har svarat nej. Mitt
svar uppfattades vid den tidpunkten på
rätt sätt av mina dåvarande motståndare.
Det uppfattades som ett svar att
man varken kunde säga nej eller ja.
Vad jag däremot svarade klart nej på
var: »Blir det skattehöjningar såsom

högern påstår att det skall bil budgetåret
1958/59?» Det har inte blivit några
sådana skattehöjningar heller. Skulle
man inte i den allmänna anständighetens
namn kunna få bort denna diskussion
som inte gagnar någon utan i stället
minskar det svenska folkets tillit
både till dem som slungar ut anklagelserna
utan grund och till dem som blir
föremål för anklagelserna. Om — jag
upprepar det ännu en gång — jag hade
velat svara nej, varför i all världens
namn skulle jag då förse detta nej med
alla dessa sirligheter »med hänsyn till
konjunkturläget» o. s. v.? Ärade kammarledamöter,
är det någon som tror att
jag i valrörelsen 1958 skulle vara beredd
att avstå från möjligheterna att
fram till nästa val begagna mig av finanspolitiken
som ett konjunkturpolitiskt
hjälpmedel? Det skulle ett nej ha
betytt, men ett sådant nej är inte avgivet.

Men det är klart att hade det funnits
en frågeställare av herr Ewerlöfs
intelligenta läggning i debatten, hade
mitt svar varit besvärligare att ge. Herr
Ewerlöf accepterar nämligen tanken på
att skatterna skall ingå i konjunkturpolitiken.
Detta gjorde icke herr Ewerlöfs
partiledare, herr Hjalmarson. Herr
Ewerlöf står nu i denna talarstol och
säger: »Jag har ingenting att erinra
mot att det bedrevs en aktiv arbetsmarknadspolitik,
även om detta medförde,
att vi fick ökad statlig upplåning.
» Ja, hade herr Ewerlöf sagt detta
i valrörelsen 1958, hade han väl blivit
utesluten ur högerpartiet, ty då hörde
vi från högerns alla talarstolar att lan -

det skulle gå mot en katastrof och att
det var oförsvarligt med tanke på landets
ekonomi, om den statliga upplåningen
skulle öka till ett belopp som
ibland uppgavs till 1 210 miljoner kronor,
ibland till ett högre belopp och
ibland till ett litet mindre belopp. Denna
statliga upplåning skildrades av högerpartiets
ledare i den debatt, som det
var fråga om, som en katastrof för landet.
Om högerpartiets ledare, liksom
herr Ewerlöf gör här i dag, sagt i radiodebatten
att han väl förstod att man
under en nedgångsperiod är tvungen att
låna pengar, kunde han ha frågat hur
statsministern skulle göra när konjunkturerna
gick uppåt. Högern fasthöll envist
vid att det inte fanns något sammanhang
mellan statsskuld och konjunkturer.
Högerledaren tjatade envist om att
det var en olycka och en förfärlig skandal
att statsskulden steg och steg på
detta sätt, och han lyckades lura både
sitt parti och större delen av sin press
och de flesta av sina agitatorer att följa
sig. Men nu i dag, den 28 oktober, har
vi fått höra att det i dåliga tider inte
finns någonting att erinra mot att man
ökar den statliga upplåningen. Hade
herr Ewerlöf varit motståndare i radiodebatten,
medger jag att jag hade fått
en hårdare match än jag i själva verket
hade, då man utgick ifrån att all statlig
upplåning oavsett konjunkturerna är
skadlig.

Jag skall inte utnyttja det övertag jag
har genom att nu kunna tala utan tidsbegränsning
utan bara konstatera att jag
betraktar det som en framgång, om vi
kan komma överens om att det finns ett
samband mellan en stram finanspolitik
och en stram kreditpolitik. Jag tyckte
att det på den punkten var en överensstämmelse
i herr Ewerlöfs och mina bedömningar
— jag hoppas att det inte är
någon missuppfattning från min sida.
En stram finanspolitik behövs som ett
stöd för en stram kreditpolitik, om vi
skall kunna hålla konjunkturen i styr.
.lag kan inte förstå att det skall vara någon
idé att söka finna någon meningsskiljaktighet
på den punkten mellan herr
Ewerlöf och mig. Nej, meningsskiljaktig -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

heten ligger i vilka vägar man skall gå
för att nå en stram finanspolitik. Vi tror
inte på högerns besparingslinje, därför
att den linjen i stor utsträckning inte
innebär något annat än en skattehöjning
för vissa grupper av befolkningen. Vår
linje är ett försök att gemensamt bära de
ökade utgifterna. Det är skillnaden mellan
högerns linje och vår linje, men när
det gäller den allmänna grundinställningen,
att finanspolitiken måste vara
stram som stöd för en stram kreditpolitik,
tror jag inte att det finns någon meningsskiljaktighet
mellan herr Ewerlöf
och mig.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyckades inte uttrycka
mig tillräckligt klart för att
statsministern skulle förstå vad jag menade
med mina invändningar. Jag ville
först och främst göra gällande, att finanspolitiken
i sig själv inte är ägnad
att växla för mycket med hänsyn till
konjunkturen. Man kan inte ha finanspolitiken
såsom ett ensamt konjunkturstyrande
element —- den är för bristfällig
för det ändamålet. Men naturligtvis
kan man inom vissa gränser ändå använda
den såsom under förra budgetåret
med dess upplåningsbehov på 1 260
miljoner kronor.

Statsministern kan väl ändå inte påstå
att det är konjunkturerna som är
orsaken till att budgeten från 1958/59
till 1959/60 stigit med utgifter på 1 160
miljoner kronor, samtidigt som vi rör
oss med en totalbudget, som har en brist
på 2 500 miljoner kronor? Vad är det
för konjunkturer som är orsaken till
denna explosionsartade utveckling? Jag
förstår inte någonting av detta. Det är
ju helt enkelt bara ett uppsamlande av
på varandra radade, icke sins emellan
koordinerade beslut om utgifter hit och
utgifter dit som, när man lägger dem
allesammans i en hög, resulterar i siffror
av'' denna omfattning.

Nu vill statsministern fortfarande göra
gällande, att han håller på att man
måste föra en mycket restriktiv politik
under en högkonjunktur. Ja, men var

finns restriktiviteten? Är det de 2,5 miljarder,
som nu skall upplånas under innevarande
halvår och som är dubbelt
så mycket som vi lånade upp under
depressionen, som är uttrycket för regeringens
mening, att man bör föra en
restriktiv politik under en uppåtgående
konjunktur? Det framstår för mig fortfarande
som en obesvarad fråga.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! När finansministern i
propositionen talar om en begränsning
av stegringen i allmänhetens realinkomster,
då måste dessa ord innebära, att allmänheten
alltid måste betala de offentliga
utgiftsstegringarna genom en inskränkning
av den egna konsumtionen.
En viss del av den enskildes inkomststegringar
tas alltså normalt i anspråk
för nya statliga utgifter. Detta sker automatiskt
genom den effekt på statsinkomsterna,
som skatteunderlagets tillväxt
har utan nya skatter. Men vad finansministern
och regeringen den här
gången är ute efter är inte bara en begränsning
av stegringen av allmänhetens
realinkomster, utan man tar genom
de nya skatterna hand om alla de nya inkomster,
som medborgarna genom flit
och arbete skaffat sig, och dessutom en
hel del ytterligare. Det handlar alltså inte
om en begränsning av stegringen, utan
om en sänkning av medborgarnas realinkomster.
Det är möjligt att några finner
en sådan skattepolitik förträfflig,
och den passar ju som hand i handske
med den socialistiska misstron mot den
enskildes förmåga att tänka förnuftigt
och själv bestämma sig för vad han helst
vill konsumera. Jag har velat säga detta
med anledning av den diskussion, som
här har förts mellan herr Ewerlöf och
statsministern.

När statsministern nu kommer tillbaka
till frågan vad han sagt eller inte sagt i
september förra året, så sträcker han ut
armarna och frågar: »Varför skulle jag
förse mitt uttalande med utsirningar, om
jag menade nej?» Är det inte ganska farligt,
herr statsminister, att göra ett sådant
uttalande, om man vill att svenska

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

folket skall ha kvar någon tro på att det
som sägs från högsta håll är att lita på?
Det får väl inte bli så, att man säger om
politikerna att deras uttalanden är precis
samma sak som en rävlya med flera
utgångar.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Jag

ber om ursäkt, herr talman, för att
jag återkommer till den moraliska fråga,
som herr Aastrup driver med sådan
energi. Om jag använder mig av exakt
samma uttryckssätt som en av våra professorer
i nationalekonomi för att besvara
en fråga om skattesituationen i nuvarande
läge, då är jag alltså ohederlig!
Men hur är det med honom då!

Mitt svar var väl inte på något sätt
avsett att vilseleda. Mitt svar på frågan
om skatternas höjd var uteslutande en
hänvisning till att skatterna är en funktion
av konjunkturläget. Det är ett svar,
öppet och utan krusiduller. Varför kan
inte herr Aastrup medge, att denna propaganda
är ovärdig folkpartiets talesman
i denna kammare? Jag har inte haft
anledning att bry mig om frågan, som
inte heller har framställts tidigare här i
riksdagen på det sätt som har skett i
dag. Jag tror att vi politiker har all anledning
att vara aktsamma om allmänhetens
tillit till oss. Men den aktsamheten
vinner man sannerligen inte genom
att vägra förstå vad en motståndare
har försökt klarlägga i en debatt.

När det gäller herr Ewerlöf vill jag
bara konstatera, att det väl endast är en
del av utgiftsstegringen, som beror på det
försämrade konjunkturläget, men att det
finns delar av utgiftsstegringen, som gör
det, är uppenbart. Utgifterna för arbetslöshetens
bekämpande och ökningen av
bostadsbyggandet är ju allt delar av en
stegrad aktivitet för att komma till rätta
med svsselsättningsbekymren. Dessa utgifter
utgör ju ändå så mycket, att nära
hälften av budgetunderskottet för närvarande
beräknas vara föranlett av åtgärder
av denna typ. Men jag skall vara generös
och medge, att vi kan bortse från
denna del. Vad jag har uppehållit mig

vid i mina inlägg är inte den ökning av
utgifterna som är konjunkturbetonad
utan vad jag har uppehållit mig vid är
att utgifterna kan i större utsträckning
än normalt bestridas med lån under en
nedgångsperiod och att man inte kan
förfara på ett sådant sätt under en uppgångsperiod.
Med andra ord: Det gäller
inte här i första hand den utgiftsökning
som är beroende på konjunkturutvecklingen,
även om den kan gälla stora, till
hundratals miljoner kronor utgående
poster, utan vad man här måste ha i
blickpunkten är behovet av inkomstförstärkningar,
och det behovet har framkallats
av konjunkturutvecklingen.

Jag tror inte att det är någonting
konstigt i att man lägger upp saken på
detta sätt. Herr Ewerlöf får nog lov att
se på dessa ting med utgångspunkt från
hans egen bedömning, sådan den kommit
fram i dag, och inte med utgångspunkt
från högerns agitation före 1958
års val. Skiljaktigheten mellan herr
Ewerlöfs och min konjunkturbedömning
är mindre än vad kammaren kanske fick
intryck av vid avlyssnande av herr
Ewerlöfs senaste anförande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Till den nu aktuella frågan
om omsättningsskatten framförde vi
från vårt partis sida redan på ett tidigt
stadium, när skattefrågan var aktuell
under vårriksdagen, att vi icke kunde
förorda en sådan form av skattehöjning,
som regeringen och framför allt finansministern
gick in för. Som ett kuriosum
vill jag erinra om att man under vintern,
när vi hade arbetslöshet, från regeringens
sida sade, att omsättningsskatten
var ett lämpligt verktyg i en nedgångsperiod
— det skulle bli en solidaritetsskatt,
sade man. Nu säger statsministern, att i
det nuvarande konjunkturläget med ett
påtagligt uppsving skall samma omsättningsskatt
bidra till att hålla konjunkturen
rätt.

Jag skall inte fördjupa mig i detta resonemang,
jag vill bara påtala det mycket
märkliga, att man talar om en stats -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
finansiell kris mitt i ett nytt konjunkturuppsving
och utan att någon egentligen
vill påtaga sig ansvaret för att en sådan
situation uppstått. Vi bär hört under
debatten hur experter på olika håll
räknat fram fantastiska summor, som underskottet
i statsbudgeten skulle uppgå
till. Hur många miljarder det handlar om
skall jag inte gå in på —■ det överlåter jag
åt regeringens experter att beräkna omde
kan, vilket jag betvivlar. Men jag skall
ta fasta på en siffra, som innebär att det
behövs 900 miljoner ytterligare under
detta budgetår för att räkningen skall
gå ihop. Det motsvarar 130 kronor per
invånare eller 520 kronor för en tvåbarnsfamilj,
och det är inga småpengar.
Och regeringen skriver ut en räkning,
inte på 900 miljoner utan på 1 625 miljoner
kronor. Det motsvarar 252 kronor
per invånare eller 928 kronor för en tvåbarnsfamilj
i genomsnitt sett. En del av
pengarna skall visserligen återgå till dem
som inte tjänar mer än 40 000 kronor per
år; de flesta skall få en krona i veckan i
minskad statsskatt, och en del, d. v. s.
de som har det ganska hyggligt redan
förut, skall få 2:70 i veckan i återbäring.
Det är en ganska utmanande politik
mot de breda folklagren här i landet.
Regeringen har satt sig i en position
som måste vara långt ifrån tilltalande.

Hur har dessa statsfinansiella svårigheter
uppkommit? Under debatten har
vi hört hur från borgerligt håll, framför
allt från högerns sida, har hävdats, att
det är de stora sociala utgifterna som
åstadkommit den aktuella situationen,
medan regeringspartiet talar om att hela
läget uppstått genom ett slags automatik
som människor inte kan rå på. De båda
ståndpunkterna är ingenting annat än
försök att bortförklara ett faktiskt förhållande.

Vi säger klart och öppet, varifrån underskottet
kommer. Den första och huvudsakliga
anledningen är den våldsamma
upprustning som genomförts under
senare år och som man fick ett sådant
skrämmande framtidsperspektiv av genom
den s. k. försvarsuppgörelsen 1958.
Jämför försvarsutgifterna nu och för tre

m. m.

år sedan! De är på driftbudgeten ganska
exakt 900 miljoner högre än 1956. Här
ligger praktiskt taget hela den miljard,
som finansministern nu är ute och söker
och som han skall plocka in framför allt
av landets småfolk.

Jag skall inte uppta någon försvarspolitisk
debatt i dag, men jag ville ställa
ett par frågor. År det någon av kammarens
ledamöter som vill påstå, att vi år
1959 behöver ett försvar som är i det
närmaste en miljard dyrare än 1956?
Den som påstår detta måste också tala
om varför. Har vårt land utsatts för
hot ifrån något håll? Är den internationella
situationen försämrad? Är det närmaste
perspektivet ett allmänt krig? Jag
måste svara nej på dessa frågor. Situationen
har ju förbättrats sedan 1956. Då
hade vi kriget mot Egypten, Suez-krisen,
som kunde utvecklats till en allvarlig
konflikt. Men nu har vi lugn, och vi har
tilltagande internationell avspänning och
stora utsikter till bättre relationer mellan
stormakterna. Men ändå fortsätter
man som om man vore blind på båda
ögonen och håller fast vid en uppgörelse,
som tillförsäkrar krigsmakten ett årligt
tillskott på minst 200 miljoner. Det blir
3 250 miljoner till militären i år, nästa
är är siffran ungefär 3,5 miljarder, och
i mitten på 1960-talet är vi uppe i ungefär
4,5 miljarder, om uppgörelsen från
februari 1958 skall hållas.

Vi menar att det är på tiden, att det är
nödvändigt ur både politiska och statsfinansiella
synpunkter, att denna olyckliga
uppgörelse äntligen rivs upp och
att man slår in på en sundare linje när
det gäller vår militära politik. Men jag
skall som sagt inte i dag ta upp någon
diskussion om den saken. Jag har bara
velat påpeka detta i förbigående; en av
de grundläggande orsakerna till de nuvarande
statsfinansiella svårigheterna är
alltså uppgörelsen från 1958 och den utveckling
som fått ske under de senare
åren på detta område.

Den andra orsaken till de aktuella
statsfinansiella svårigheterna är de eftergifter
som riksdagens majoritet har
gjort till de borgerliga i vissa skattefrågor.
Jag vill erinra om följande. År 1958

Onsdagen den 28 oktober 1959 fin.

Nr 24

Kungl.

avskaffades kvarlåtenskapsskatten, vilket
innebar betydande ekonomiska fördelar
för de rikas arv. Redan 1957 mildrades
förmögenhetsbeskattningen, så att
staten avhände sig några tiotal miljoner
kronor. Senast i våras sänkte man
trots det statsfinansiella läget bolagsskatten
med 20 procent, vilket innebar
en minskning av skatteinkomsterna med
uppemot 250 miljoner kronor. Samtidigt
lade man lagförslaget om den skärpta
lagervärderingen på is. Hur många
miljoner i minskade skatteinkomster
detta betyder för staten, kan jag för
min del för dagen inte precisera, men
att det rör sig om åtskilliga bör man inte
hysa något som helst tvivel om. Nu
står man där och säger att vi måste ha
en allmän omsättningskatt. Folket skall
betala med sänkt standard för misstagen
i rustningsfrågan och eftergifterna åt
de rika i skattefrågorna. Denna politik
måste betecknas såsom oförsvarlig av
den regering som sitter vid rodret på
rösterna från arbetarna och andra löntagare.

Jag skall förbigå detaljerna i vad omsättningsskatten
innebär för den enskilde.
Det kan var och en räkna ut. Men
att det blir en klar standardsänkning på
5 å 6 procent för övervägande delen av
det svenska folket är klart. Kostnaden
för mat och kläder kommer att stiga.
Även hyror och transportkostnader
kommer att stiga. De kommunala utgifterna
kommer att stiga. Jag vet att man
räknat ut att införandet av omsättningsskatten
för Stockholms stad kommer
att medföra utgifter på ungefär 15 miljoner
kronor. En sådan skattepolitik
måste tillbakavisas.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor
till landsorganisationens ordförande,
herr Geijer, men jag ser att han inte är
närvarande. Herr Strand, tidigare LOordförande,
har egentligen besvarat frågan,
hur man på högsta fackligt håll
tänker ställa sig vid avtalsförhandlingarna.
Herr Strand svarade, att man inte
kan kompensera det som är omöjlig!
att kompensera. Någon kompensation
för omsättningsskattens fördyrande inverkan
kommer icke i fråga, om den

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
mening som herr Strand representerar
och som jag förmodar sammanfaller
med LO-ledningens mening får bli bestämmande.
Jag tror att det var ett svar
som mycket kommer att oroa fackföreningsfolket
men som gladde de borgerliga,
vilket också kom till uttryck därigenom
att herr Ewerlöf uttalade sin stora
tacksamhet för detta klara besked
från herr Strands sida, att det inte skall
bli tal om någon kompensation för kommande
prisstegringar. Jag beklagar att
situationen är sådan.

Hur blir det nu med folkpensionerna?
Jag vet att en enhällig pensionsberedning
föreslog att det 1960 skulle utgå tilllägg
med 700 kronor för ensamstående
och 820 för äkta makar. Detta löfte
gavs i samband med tjänstepensionsreformen.
Det upprepades i debatten på
offentliga möten och i pressen, men nu
går man in för besparingsutredningens
förslag, som innebär att höjningen skall
begränsas till 250 kronor för ensamstående
och 350 kronor för äkta makar.
Samtidigt får vi en omsättningsskatt
som praktiskt taget äter upp hela beloppet
även om man räknar in de 50
respektive 80 kronor som indextillägget
beräknas utgöra. Det är ganska utmanande
mot den grupp det här gäller att
genomföra en sådan politik. Det gäller
människor i sin levnads höst, som inte
kan få de förmåner den allmänna tjänstepensionen
ger andra. Många av dem
har också av naturliga skäl inte möjlighet
att leva till 1968, då hela höjningen
skall vara genomförd. Vi anser att de
måste få höjningen nu. De har kanske
trott på löftet från pensionsberedningen
och på allt vad man sade i radio och
på valmötena tidigare. Tänk er den
besvikelse och förbittring som måste
uppstå när ett sådant löfte svikes! Jag
har uppfattat förslaget som ett allvarligt
löfte, en allvarlig utfästelse, men
nu ser vi att det var skrivet i vatten
och att det tjänstgjort som agn på en
valkrok.

Vi kommunister nöjer oss inte med
att anföra våra kritiska synpunkter mot
det förslag som nu föreligger. Vi har
också ställt ett klart alternativ. Detta

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
har vi anmält för regeringen i skrivelse
i februari månad i år, och vi återkommer
med vårt alternativ.

Vad kan man nu göra? Ja, vi går inte
med på högerns sociala nedprutningsprogram.
Vi anser att det bör finnas
pengar för att hålla den sociala standarden
uppe och bygga ut den och för att
förbättra skolväsendet och den kulturella
politiken över huvud taget. Vi menar
att det finns pengar och att det är skriande
orättvist, att de medel som statskassan
behöver nu skall tas in från de
minst bärkraftiga i samhället. Vi har
rekommenderat att se på förmögenhetsbeskattningen.
Årets beskattningsbara
förmögenheter över 80 000 kronor uppgick
till 29 600 miljoner kronor. Av denna
deklarerade väldiga förmögenhetssumma
inbetalades 181,8 miljoner kronor
i förmögenhetsskatt. Genomsnittligt
tas alltså ut av förmögenheten här i landet
0,6 procent i skatt. Detta är ju en
förmögenhetsbeskattning av sådan natur,
att jag tror att man förgäves får
söka dess motsvarighet i något annat
jämförbart land. Vi ställer därför kravet
att skatten på förmögenhet skall
höjas till i genomsnitt 2 procent, vilket
skulle innebära 400 miljoner kronor
i nya statsinkomster. Enligt den
skatteskala, som vi har utarbetat, kan
ingen säga, att det skulle bli en oskälig
beskattning av de stora förmögenheterna.

Vi rekommenderar också regeringen
att undersöka, om man inte kan höja
den statliga inkomstskatten på verkligt
stora inkomster. Vi utgår därvid ifrån
att de som har över 50 000 kronor i beskattningsbar
inkomst kan erlägga mer
i skatt än vad de för närvarande gör.
Också där måste naturligtvis skalan vara
progressiv.

För det tredje vidhåller vi att bolagsskatten
skall utgå med 50 procent
också framgent och att alltså vårriksdagens
beslut skall upphävas — det har
ju ännu inte trätt i kraft vid taxeringarna,
utan detta sker först den 1 januari
nästa år. Det är alldeles onödigt och
oriktigt, inte minst med tanke på att vi
såsom herr Ewerlöf sade nu går in i en

m. m.

utpräglad högkonjunktur, att efterskänka
250 miljoner kronor till bolagen.

I samband härmed vill vi också framhålla,
att man även bör sikta på beskattning
av bolagens förmögenheter. De är
enligt nuvarande regler över huvud taget
inte beskattade, utan det är bara
aktierna som beskattas. Nominellt utgör
ju aktierna bara en del av bolagens faktiska
förmögenhet, vilket också klart
framgår av bolagens verksamhetsberättelser,
där brandförsäkringsvärdet
ibland är tio gånger så stort som det
bokförda värdet av bolagens tillgångar.
Här finns alltså pengar mer än väl att
ta för att fylla det hål i budgeten som
regeringen nu ämnar täcka med en omsättningsskatt.

Vi har också aktualiserat frågan om
skatt på kursstegringsvinster på aktier.
Bara på något över ett år beräknas kursstegringsvinsterna
enbart på fondbörsen
i Stockholm uppgå till ungefär 5
miljarder kronor. Det är ju en fullkomligt
arbetsfri förmögenhetsökning. Vi
anser det rimligt att denna förmögenhetsökning
blir föremål för beskattning
och ifrågasätter därför att en engångsskatt
bör uttas på de väldiga kursstegringsvinsterna.
Det skulle tillföra statskassan
500 miljoner kronor i nya inkomster,
och det skulle vara ytterligare
en hjälp för finansministern att få täckning
för bristen i den budget som nu
gäller och kanske också för nästkommande
budget. Dessutom skulle det troligen
bli litet över för nya reformer på
de sociala och kulturella områdena.

Herr talman! Vi ställer oss alltså inte
negativa till den inkomstförstärkning
som regeringen begär, men vi anser att
man bör låta de mycket rika, ägarna av
de stora förmögenheterna och bolagen,
betala. En omsättningsskatt, som sänker
levnadsstandarden med 5 å 6 procent
för den stora massan svenska inkomsttagare,
anser vi vara en från hela arbetarrörelsens
synpunkter olycklig åtgärd,
som vi därför icke kan ge vår anslutning.
Vi kommer att framlägga dessa
våra förslag, och sedan får vi se vilken
ståndpunkt som riksdagens majoritet
slutligen intar.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

Herr HAGBERG (h):

Ilerr talman! »Välfärdsstaten kokar
över i Sverige», skrev en köpenhamnstidning
häromdagen. När man tar del av
de propositioner, som ligger framför oss,
får man nog medge, om man vill se en
smula objektivt på de här tingen, att det
ligger åtminstone något i denna annars
onekligen en smula skadeglada beskrivning
av de självförvållade bekymmer
som vi för närvarande befinner oss i.

Nå, nu har vår nådiga överhet allvarligen
beslutat sig för att försöka klara
välfärden i fortsättningen. Detta sker
emellertid på ett tämligen överraskande
sätt. För att klara välfärden lägger man
skatt på välståndet. För alla blir nu allt
dyrare, mat, husrum och kläder. Det lär
väl ingen bestrida. Index beräknas stiga
med i varje fall fyra å fem enheter, vilket
lär vara nytt rekord efter den berömda
engångsinflationen för ett antal
år sedan.

Ja, men den statliga inkomstskatten för
lägre och medelstora inkomsttagare blir
ju i alla fall sänkt, invänder naturligtvis
någon, som ännu har sin barnatro kvar.
Den blir sänkt, säger denne överoptimistiske
medborgare, med 225 miljoner kronor,
ty det står att läsa i propositionen!
Är nu detta så alldeles säkert? Låt oss
ett ögonblick titta litet närmare på den
saken!

Såsom här i dag redan från åtskilliga
håll har påpekats utgör denna s. k. sänkning
i och för sig ingenting annat än ett
camouflage för det förhållandet, att medborgarna
i annan ordning skall pressas
på en skärpning med över 1 600 miljoner.
Det betyder, mina damer och herrar,
en tioprocentig ökning av det sammanlagda
.statliga och kommunala skatteuttaget
i detta land. Det är kanske inte
så många människor som tänker på detta,
och det tycks egendomligt nog inte
förut ha påpekats i denna debatt, men
så förhåller det sig, och om någon till
äventyrs skulle betvivla riktigheten av
vad jag här har påpekat, ber jag vederbörande
slå upp s. 75 i propositionen nr
102 och närmare studera den tabell som
där finns uppställd. En enkel additionsoperation
torde ge vid handen, att den

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

av mig lämnade uppgiften är ovedersäglig De

225 miljonerna utgör, har det sagts,
sockret för att få medborgarna att svälja
gröten. Hur slipstenen i fortsättningen
skall dras har vi ju för resten redan fått
åtskilliga vinkar om. Jag såg häromkvällen
en socialdemokratisk tidning här i
staden, som på sin löpsedel med väldiga
bokstäver förkunnade: »Nio av tio medborgare
får sänkt skatt!» Nästa morgon
observerade jag löpsedeln för en annan
socialdemokratisk tidning här i staden,
som inte ville vara sämre utan som på
sin löpsedel förkunnade: »Skattereform
på bred front!» Här har vi en stark indikation
på hur propagandan kommer
att drivas. Man kommer naturligtvis i
fortsättningen att så mycket som möjligt
tala om sockret och så litet som möjligt
om gröten.

Men blir det över huvud taget något
socker alls över till medborgarna? I propositionen
har man sagt att så blir förhållandet.
För egen del är jag ytterligt
tveksam. I varje fall tror jag att det förtjänar
att noga undersökas, hur det i
själva verket förhåller sig med den mycket
uppreklamerade sänkningen på 225
miljoner kronor i (Ten direkta statsbeskattningen.

För egen del har jag den mycket bestämda
uppfattningen, som jag redan nu
vill deklarera, att sänkningen mycket
snart kommer att vara uppäten av inflationen.
De siffror, som återges i propositionen,
när resonemanget kommer in
på sänkningen av den direkta skatten,
är naturligtvis i och för sig riktiga, men,
ärade kammarledamöter, de är endast
riktiga i ett samhälle med fast penningvärde.
I samma mån som inget fast penningvärde
föreligger, är de icke längre
riktiga, och eftersom vi i vårt samhälle,
gunås så visst, liar att dras med inflation
såsom ett närmast konstant drag,
tvekar jag inte ett ögonblick att säga att
dessa siffror icke är riktiga.

Låt mig, herr talman, för att illustrera
vad jag menar, ta ett konkret exempel.
Vi går ut från en gift person, som i år
liar en inkomst på 15 000 kronor. Med
nuvarande skattebestämmelser betalar

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungi. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

han i kommunalskatt, folkpensionsavgift
och direkt statsskatt 2 979 kronor. Med
de nya skatteskalorna skulle hans skatt
vara 98 kronor lägre, precis som anges i
propositionen.

Vi antar nu att det inträffar en inflation
på 4 procent, som vår skattebetalare
får s. k. full kompensation för. Hans inkomst
blir då 15 600 kronor eller 4 procent
högre än i år. Räknar vi ut hans
skatter på denna nya inkomst och med
tillämpande av de nya skatteskalorna,
blir hans sammanlagda skatter 3 060
kronor. Vill vi nu jämföra detta skattebelopp
med vad han betalar på årets inkomst,
måste vi naturligtvis också räkna
upp 1959 års skatter med 4 procent.
Räknat i det nya penningvärdet blir dessa
skatter 3 098 kronor. Den reella skattelättnaden
för 15 000-kronorsmannen,
räknat i det nya penningvärdet, blir alltså
38 kronor. Av de 98 kronor, som nu
anges som lättnad och som ju vid en inflation
på 4 procent måste räknas upp
till 102 kronor för att få samma värde
som om ingen inflation inträffat, har
drygt 60 procent försvunnit. Ändock,
herr talman, räknade jag som sagt med
en kompensation, som ger exakt samma
realinkomst som 1959.

Räknar vi i detta exempel i stället
med 8 procents inflation — och jag ifrågasätter
huruvida det är alldeles orealistiskt
att räkna med en sådan — samt
8 procents löneökning, finner vi att skatten
på den nya nominalinkomsten är
3 239 kronor, medan 1959 års skatt, uppräknad
med 8 procent, är 3 217 kronor.
Man kan här på samma realinkomst som
1959 och med tillämpande av de nya skatteskalorna
inregistrera, mina damer och
herrar, en skalteökniny med 22 kronor.
Detta är sanningen om den s. k. skattesänkningen
på 225 miljoner kronor —
och det skulle intressera mig mycket att
höra, om någon här vill stå upp och vederlägga
vad jag nu tillåtit mig anföra.

Så lätt förvandlas en socialdemokratisk
skattelättnad till skatteskärpning.

En gammal ledamot av bevillningsutskottet
som undertecknad kan ju inte
underlåta att i detta sammanhang erinra
sig det öde, som övergått tidigare so -

cialdemokratiska s. k. skattesänkningar,
sänkningar som på sin tid varit minst lika
uppreklamerade som den skattesänkning
på 225 miljoner som nu presenteras
för oss. Vi har nämligen haft en hel rad
sådana skattesänkningar: det var en
1947, i början av 1950-talet följde den
kommunala ortsavdragsreformen, 1952
kom en ny skattesänkning, 1955 fick vi
sänkningarna genom taxeringsreformen,
1956 följde en sänkning genom justering
av skatteskalorna, och 1957 fick vi beslutet
om höjning av de kommunala ortsavdragen,
allt socialdemokratiska s. k.
skattesänkningar.

Apropå den sistnämnda skattesänkningen
så kan jag inte underlåta, när jag
står i denna talarstol, att erinra mig en
debatt i denna kammare i maj 1957. Från
majoritetspartiets sida underströks här
i kammaren vid detta tillfälle — det är
dock endast litet mer än två år sedan
— mycket bestämt, att det rörde sig om
en reell skattesänkning på 425 miljoner.
Från denna talarstol uppmanades vi andra
förtappade syndare, som brukar tala
om vårt höga skattetryck, att betänka att
den svenska riksdagen året dessförinnan,
alltså 1956, hade beslutat sänka
statsskatten med inemot 400 miljoner
kronor. Det är alltså, sade man enligt
kammarens protokoll, fråga om en skattesänkning
av storleksordningen 800
miljoner. Räknar vi med en del ytterligare
justeringar i skatteförfattningarna,
så är vi uppe i en skattesänkning
av storleksordningen en miljard kronor
de senaste åren, sades det inte helt utan
stolthet från majoritetens sida; se vidare
kammarens protokoll från den debatten! Ärade

kammarledamöter! Finns det
någon här i församlingen, som haft någon
förnimmelse av att vi för nit och
redlighet i rikets tjänst under de senare
åren begåvats med en skattesänkning på
en miljard? Naturligtvis icke! Den har
för länge sedan ätits upp dels av nya
skattehöjningar, dels av penningvärdeförsämringen
och dess ofrånkomliga effekt
på vårt starkt progressiva skattesystem.

Att någon reell sänkning av den direk -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

ta beskattningen inte ägt rum, omvittnas
ju för övrigt både direkt och indirekt
av finansministern själv; och det
vill jag gärna hålla honom räkning för.
Ty vad är det finansministern själv har
sagt de allra senaste dagarna? Av naturliga
skäl tog jag med stort intresse
del av ett anförande, som statsrådet höll
inför Skånska drätselkammarförbundet
vid dess möte i Kristianstad den 10 september
i år, alltså för inte så värst länge
sedan. Till försvar för en eventuell omsättningsskatt
framhöll finansministern
inför denna till flera hundra personer
uppgående församling av skånska kommunalmän,
att skulle man taga de behövliga
pengarna på andra vägar, »vore
det att driva den direkta skattepolitiken
för vissa inkomsttagare till gränsen av
konfiskation».

I Oxelösund betygade finansministern
— det var en kväll i denna vecka — att
»Sverige f. n. har världens högsta direkta
skatt». Detta yttrade han trots att vi,
om man får tro majoriteten, för två år
sedan fått en skattesänkning på en miljard
de senaste åren. Och på s. 70 i
den kungliga omspropositionen förklaras,
att man måste se förslaget om den
nya konsumtionsbeskattningen »ur perspektivet
att vårt land vid en internationell
jämförelse torde ligga i toppen i avseende
på direkta skatteuttag och i botten
i avseende på indirekt skattebelastning».

Ack ja, herr talman! Hur många gånger
under de senaste åren har vi inte från
vårt håll här i riksdagen haft djärvheten
och oförsyntheten att påstå just att
»vårt land vid en internationell jämförelse
torde ligga i toppen i avseende på
direkta skatteuttag»? Och bur många
gånger bär man inte från majoritetens
sida hällt sjöar av statistik över oss i avsikt
att visa, hur fel vi hade? Nu har
ödet fogat det så, att vi fått själva Kungl.
Maj:ts ord på att vi kanske i alla fall
inte haft så galet för oss.

Nå, nu faller vi väl inte i farstun för
detta medgivande från högsta ort, hur
värdefullt det än i och för sig kan vara.
Avsikten därmed är nämligen allt för genomskinlig.
Man är ute och söker efter

motiveringar för att stegra den indirekta
beskattningen, och då passar det givetvis
mycket bra att ta tillfället i akt
och hänvisa till hur högt det direkta
skattetrycket redan är.

Herr talman! Uppenbarligen förhåller
det sig så som en stor norsk författare
en gång har sagt, nämligen att »i politiken
får sanningen vänta tills någon har
bruk för den». Vem som har bruk för
den i ögonblicket torde kammarens ledamöter
själva kunna gissa.

Jag återgår nu till den i utsikt ställda
sänkningen på 225 miljoner kronor av
den direkta statsskatten. Jag har redan
uttryckt min synnerliga tveksamhet, om
en sådan sänkning i realiteten skulle
kunna komma att inträffa, därför att
förutsättningarna saknas. En dylik sänkning
kan i realiteten inte inträffa, såvida
inte de makthavande omsider beslutar
sig för att ordentligt ta itu med budgetens
utgiftssida i stället för att alltjämt
envist inrikta sig på att på alla
möjliga vägar skrapa samman s. k. inkomstförstärkningar
åt statskassan. Jag
tror dock inte mycket på att man därvidlag
kommer att tänka om. En sådan omskolning
av arbetskraften på statsrådsbänkarna
lär väl intei ens kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
kunna genomföra.

Nej, herr talman, vi har på vårt håll
blivit ganska skeptiska av erfarenheten,
en erfarenhet som jag här har försökt att
något teckna. Det heter ju, som vi alla
vet, att man skall misstro danaerna även
när de kommer med gåvor. Jag skulle
vilja tillägga: i all synnerhet när de
kommer i skepnaden av socialdemokratiska
finansministrar.

Man har här i debatten redan talat åtskilligt
om den nya omsens inflationsdrivande
effekt. Först får vi ju en garanterad
prisstegring på t procent — jag använder
med avsikt ordet garanterad, tv
den bestrides väl inte av någon, inte heller
i propositionen. Sedan kommer löntagarnas
kompensationskrav. Vi vet ju
inte ännu så mycket på den punkten, och
man kan naturligtvis tvista om hur långt
kompensationskraven kommer att gå och
till vilket resultat de leder. Det märkliga
är emellertid, att man på regeringshåll

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

uppenbarligen redan har saken klar för
sig. Från regeringshåll försäkras nämligen,
att det inte är så farligt med frågan
om kompensationen i fråga om lönerna.
Den hårda konkurrensen inom
näringslivet skall sörja för att kompensationskraven
från löntagarna kommer att
hållas inom rimliga gränser. Man hoppas
alltså uppenbarligen på högre ort,
att arbetsgivarna skall säga nej och därigenom
klara den saken åt regeringen.

Konkurrensen inom näringslivet spelar
en rätt stor roll i de allmänna resonemangen
i propositionen. Hur ofta har
vi inte från de styrandes och majoritetens
sida fått höra, att talet om konkurrensen
inom det fria näringslivet är en
myt, i varje fall högeligen överdrivet.
Man påstås där ha allehanda prisöverenskommelser,
karteller och allsköns fuffens
för sig för att på det sättet hålla ett
omotiverat högt prisläge och dymedelst
pungslå konsumenterna. Nu har plötsligen
den förkunnelsen fullständigt tystnat
och avlösts av en helt annan uppfattning,
närmare utvecklad i propositionen
162. I stället får vi nu veta, att konkurrensen
inom näringslivet är mycket
hård, ja så hård att föga utrymme finnes
för att tillmötesgå eventuellt av omsen
föranledda kompensationskrav från löntagarnas
sida. Dylika tankegångar påträffas
inte bara i propositionen 162
utan även i de andra framställningar,
som vi fått mottaga. Konkurrensens prispressande
effekt understrykes sålunda
av finansministern i hans proposition
om energiskatten. Han konstaterar i denna
intressanta lilla proposition — den är
ju ett obetydligt häfte i förhållande till
den föreliggande stora propositionen —
att prisutvecklingen för kol, koks och
eldningsolja varit — jag antar att kammarens
ledamöter med en viss förnöjelse
har läst det — »synnerligen gynnsam
ur konsumentsynpunkt». Han räknar
med att konkurrensen pressat ned
priset på t. ex. eldningsolja med en tia
per kubikmeter.

Naturligtvis har detta påpekande från
Kung], Maj:ts sida om konkurrensens betydelse
inom det fria näringslivet — en
smula oväntat från det hållet — sitt vär -

de. Tillfredsställelsen över propositionens
konstaterande grumlas emellerlid
något av medvetandet om avsikten med
detsamma. Avsikten är givetvis densamma
som i fråga om understrykandet av
det höga direkta skattetrycket, nämligen
att finna motiv för den nya konsumtionsbeskattningen.

Av detta i och för sig tacknämliga
konstaterande beträffande konkurrensen
gör regeringen emellertid ett ganska förbluffande
bruk; det får vi nog säga, oavsett
hur vi annars ser på dessa ting. Man
tycker onekligen att regeringen skulle
ha kunnat unna konsumenterna att få
någon liten glädje av den lindring i bostadskostnaderna,
som priskonkurrensen
inom oljebranschen lett till. Nej, det får
inte inträffa! Konsumenterna får inte
denna lindring i sina bostadskostnader,
utan finansministern lägger omedelbart
beslag på den där tian i form av en motsvarande
höjning av energiskatten, och
så är den borta. Det beräknas att
den sålunda höjda bränslebeskattningen
kommer att tillföra staten ett inkomsttillskott
på cirka 100 miljoner kronor
per år, 100 miljoner kronor som ju annars
skulle ha gått till konsumenterna i
form av lindring av deras i och för sig
naturligtvis dryga kostnader för bostäderna.

Alltså: energiskatten på eldningsolja
skall höjas med 10 kronor per kubikmeter
och på kol och koks med 8—9 kronor
per ton. Detta synes innebära, att
hyrorna måste ökas med någonting sådant
som 30—35 öre per kvadratmeter.
För en tvårummare på 60 kvadratmeter
stiger alltså hyran med ungefär 20 kronor
per år. Det är den sidan av problemet.
Därtill kommer ju den höjning av
hyrorna, som föranleds av den nya investeringsavgiften
på byggnadsmaterial,
allt som kommer att tagas i anspråk för
byggandet av nya hus.

Jag vågar inte nämna några siffror på
hur stor inverkan av investeringsavgiften
blir på bostadskostnaderna, men jag
föreställer mig, att den måste bli avsevärd.
Mot bakgrunden av detta konstaterande
har man inte anledning att fästa
alltför stor vikt vid det förhållandet att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

hyrorna har undantagits från den allmänna
omsättningsskatten. Hyrorna
träffas ju väl så hårt på detta sätt som
om de hade träffats av den allmänna
omsättningsskatten, sannolikt betydligt
hårdare.

När man talar om omsättningsskattens
konsekvenser, bör man väl inte helt
lämna kommunerna ur sikte. Ett par föregående
talare har också snuddat vid
det problemet. Det är uppenbart att även
kommunerna får sin släng av sleven.
Även kommunerna får känna på den nya
omsättningsskatten — i vilken utsträckning
är ännu för tidigt att yttra sig om.
Vi vet ju redan att kommunernas kostnader
för allt vad byggnation heter kommer
att drivas upp av den allmänna omsättningsskatten.
Vi vet, att deras kostnader
för social- och sjukvård kommer
att stegras. Vi vet, att deras kostnader
för exempelvis skolmåltider kommer att
öka o. s. v. Detta är en direkt följd av
den 4-procentiga omsättningsskatten.
Inom parentes sagt är den inte 4-procentig,
eftersom det blir oms på omsen;
i realiteten är den 4,2 procent.

De utgiftsstegringar för kommunerna,
som jag nu talat om, sker ju automatiskt.
Därtill kommer den stora ovissa faktorn,
nämligen kompensationen. Vad kommer
omsättningsskatten att betyda för kommunerna
i form av ökade kostnader till
löner åt de kommunalanställda? Jag vågar
inte nämna någon siffra, men varje
kommunalman här begriper ju att vi
måste räkna med ganska stora summor.

I tidningarna har jag sett en uppgift om
att man här i Stockholm räknar med en
höjning av utdebiteringen med 25 öre
enbart på grund av den prisuppgång,
som förorsakas av den allmänna omsättningsskatten.
I det beloppet har inte inkluderats
något hänsynstagande till en
eventuell löneuppgång, förorsakad av
kompensationskraven. Jag vågar inte uttala
mig om huruvida den siffran är riktig,
jag bara nämner den. För egen del
tror jag, att den är tilltagen i underkant.

För ett par år sedan ifrågasatte vi på
vårt håll någon liten modifikation i den
s. k. skatteåterbäringen till kommunerna

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 24

för den då genomförda ortsavdragsreformen.
Många här minns väl hur mycket
ovett vi den gången fick för att vi hade
tilltagsenheten att då ifrågasätta någon
modifikation i Kungl. Maj:ts förslag. Det
gjordes ju gällande, att vi med berått
mod ville vara med om en kraftig övervältring
från staten till kommunerna av
skattebördan. Ja, det var då det. Nu står
vi inför en övervältring av skattebördan
från staten till kommunerna via den allmänna
omsättningsskatten. Såvitt jag för
står, blir den övervältringen betydligt
mycket större än den övervältring, som
vi ifrågasatte genom vårt moderata förslag,
när det gällde ortsavdragsreformen.
Det blir mycket intressant att se, om någon
av alla dem, som med indignation
vände sig mot oss den gången, nu med
samma indignation kommer att vända
sig emot finansministern och hans förslag
om en så mycket större skatteövervältring
från staten till kommunerna.

Till slut, herr talman, bara ett par ord
om förslaget att lägga omsättningsskatt
även på investeringsvaror, byggnadsmaterial
och liknande.

Statsministern yttrade, såsom kanske
någon har sett, på arbetarmässan i Göteborg
häromdagen följande: »Vi måste
föra en politik, som ger utrymme för en
ökad produktion. På en rad områden,
t. ex. kraftförsörjningen, vägarna, bostadsbyggandet,
utbildningen, forskningen,
kommer detta att kräva stora ekonomiska
insatser från samhällets sida. Samtidigt
måste vi se till att industrien får
möjlighet att rationaliseras och utbyggas
så att den kan hävda sig i en hårdnande
konkurrens i en alltmer frihandelsbetonad
värld.» Det tycker jag lät väldigt
klokt och förståndigt och hoppingivande.

Här i propositionen säger finansministern:
»En fortsatt ökning av investeringsverksamheten
inom näringslivet
framstår som ytterst angelägen. Det är
ett avgörande villkor för en fortsatt stegring
av levnadsstandarden och en fortsatt
progressiv politik att föreliggande
möjligheter till en snabb produktivitetsstegring
tillvaratages. De större mark -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
nadsbildningar som nu växer fram i
Europa samt det ökade beroende av utrikeshandeln,
som följt av konvertibiliteten,
ställer stora krav på det svenska
näringslivets konkurrensförmåga men
innebär samtidigt utomordentliga chanser,
om de rätt utnyttjas.» Även detta
tycker jag är väldigt klokt och förståndigt
och hoppingivande för ett gammalt
högerhjärta.

Men, herr talman, säg mig vilken glädje
som varar beständigt! Denna de styrandes
plötsligen så näringsvänliga inställning
tar sig det onekligen sällsamma
uttrycket, att man återupplivar den,
som vi dock trodde, omsider saligen avsomnade
investeringsavgiften. Man låter
den föreslagna omsättningsskatten inkludera
även investeringsvaror. Finansministern
meddelar, att inkluderandet i
omsättningsskatten av investeringsvaror
och liknande beräknas komma att ge
icke mindre än 25 procent av hela inkomsten
av omsen. Totalintäkten av omsättningsskatten
kalkyleras, vilket redan
flera gånger har påpekats, till 1 400 miljoner.
En fjärdedel av 1 400 miljoner utgör
350 miljoner. Förlåt en blygsam fråga
till herr finansministern: I Göteborg
förklarade statsministern det vara de
styrandes avsikt att »föra en politik som
ger utrymme för en ökad produktion»
— statsministerns egna ord! Skapar man
ett sådant utrymme genom att lägga en
ny pålaga på 350 miljoner på den produktion,
som redan finns? Och denna
pålaga träffar ju även indirekt exportindustrien,
som ju annars skulle vara fritagen
från den allmänna omsättningsskatten
— det är uttryckligen utsagt. Den
träffar indirekt exportindustrien genom
att den träffar dess investeringar, som ju
blir skattebelagda. Dit hör ju material
och varor för byggande av nya fabriker
liksom kostnaden för uppförandet, och
vidare blir alla maskiner, oavsett om de
importeras eller inte, belagda med omsättningsskatt.

Jag har för min del väldigt svårt att
se att detta är en åtgärd som sätter näringslivet
i ett bättre konkurrensläge i
den tid av hårdnande konkurrens som

m. m.

departementschefen i annat sammanhang
själv har talat om.

Denna kära gamla investeringsavgift!
Jag kan inte hjälpa att jag blir litet rörd,
när jag får ordet i min mun. Vi fick denna
skatt första gången 1951. Jag vet inte
om alla kommer ihåg det nu. Året därpå
omdöptes och omkonstruerades den
till investeringsavgift. Det lät litet bättre.
Vi fick investeringsavgift även 1953,
men så blev det plötsligt en paus, och
sedan kom den tillbaka åren 1955—1957.
Så blev det plötsligt en ny paus, och nu
har vi den här igen, något omkostymerad
visserligen. Investeringsavgiften,
ärade kammarledamöter, är den verklige
gubben i lådan i vårt svenska skattesystem.
Om den kan man förvisso med
skriftens ord säga: »Någon liten tid, och
I sen mig inte; och åter en liten tid,
och I fån se mig!»

Till sist skulle jag vilja säga ett par ord
i all vänlighet till herr förste vice talmannen
— tyvärr är han inte närvarande
nu. Han lanserade i sitt anförande för
ett par timmar sedan en helt ny och för
oss alla säkert överraskande tes. Han
gjorde gällande, att man egentligen inte
skall fästa sig så mycket vid talet om de
kriser, som då och då går över oss, ty
— som han sade — vi har gått stärkta
ut ur varje kris. Vi har ju fått det bättre
och bättre efter varje kris. Skall man
dra ut konsekvenserna av den tanken,
så skulle det ju innebära att det ideala
tillståndet i vårt land skulle vara en permanent
kris, ty endast på den vägen får
vi det enligt herr förste vice talmannen
bättre och bättre. Men hur skall man då
förklara det förhållandet, att just herr
förste vice talmannens eget parti för ett
par år sedan på affischpelare, på husväggar,
på plank och i tidningsannonser
o. s. v. hoverade sig över det faktum
att »vi klarade krisen»? Såvitt jag
kan förstå, måste herr Strand utifrån sina
utgångspunkter ha funnit detta förhållande
vara ytterligt beklagligt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! I denna debatt har det
redan sagts så mycket från oppositionens
sida om det föreliggande regeringsförslaget,
att det kanske i själva
verket inte är så värst mycket att tilllägga.
Jag skulle emellertid vilja framföra
några få kompletterande synpunkter.
Jag ser då förhållandena i relation
till läget ute i världen.

Vid den konferens som för kort tid
sedan ägde rum i Washington med
Världsbankens och Internationella valutafondens
församlingar konstaterades
ganska allmänt i anföranden av de ledande
krafterna, att den instabilitet och
inflation, som under åtskilliga år hade
karakteriserat utvecklingen i Västeuropa,
nu var slut och att man verkligen
hade kommit in i en period av stabilitet
och hejdad inflation.

Det kan samtidigt konstateras, att en
debatt liknande den som i dag äger rum
i den svenska riksdagen säkerligen inte
har eller under den närmaste tiden kommer
att få någon som helst motsvarighet
i något annat industrialiserat lands
parlament. Såvitt jag vet finns det inte
något annat sådant land, där man under
nuvarande förhållanden över huvud
taget överväger, eller anser sig behöva
överväga, skattehöjningar av någon
nämnvärd storleksordning. I alla med
oss jämförliga länder har konjunkturen,
som nu har vänt, medfört att de automatiskt
ökande statsinkomsterna har
varit av den storleksordningen, att de
ansetts fullkomligt tillräckliga för att
täcka en normal progressiv utveckling.
I åtskilliga av dessa länder har man nyligen
genomfört eller kommer man att
genomföra icke obetydliga skattesänkningar.

Vi befinner oss således i ett unikt
läge. Det är därtill i en situation, då
vi står i färd med att underhandla om
inträde i ett frihandelsområde, omfattande
de sju staterna, det är också i
ett läge, då vid genomfört en partiell
konvertibilitet av vår valuta, det är över
huvud taget i ett läge, då vi mer och
mer måste följa den allmänna trenden

proposition ang. allmän varuskatt, in. m.
ute i världen och med oss jämförliga
länder.

När jag vid förra vårriksdagens re
missdebatt yttrade några blygsamma
ord, som innefattade farhågor för bud
getutvecklingen här hemma, sade stats
ministern i en mycket faderlig och vän
ligt förmanande ton, att mina farhågor
helt och hållet berodde på min oer
farenhet när det gällde svensk politik
och att jag med litet större erfarenhet
säkerligen skulle komma underfund
med att oppositionens farhågor i de allra
flesta fall var överdrivna. Jag har myc
ket svårt att i dag kunna bekräfta, att
utvecklingen för mitt vidkommande bli
vit den av statsministern förutsedda.

Vad som sker i Sverige i denna dag
är att det läggs fram ett regeringsför
slag om en skattehöjning, vilken enligt
finansministerns egna uppgifter skulle,
om den skulle tas ut på direkt väg, in
nebära en skattehöjning på 30 procent,
Det betyder, såsom herr Hagberg nyss
påpekade, en total skattehöjning av 10
procent.

Det förefaller mig vara alldeles otänk
bart, att denna skattehöjning och dess
följdverkningar skulle kunna undgå att
försvaga vår konkurrenskraft på världs
marknaden. Den innebär en absolut, dt
rekt och omedelbar kostnadsökning av
betydande mått i fråga om energiskatt
och omsättningskatt på investeringsvaror,
såsom herr Hagberg nyss framhöll.
Därtill kommer den kostnadsökning,
som man väl i alla fall kan hysa de
allvarligaste farhågorna för, nämligen
i form av kompensationskrav. Herr förs
te vice talmannen har visserligen här
förklarat, att det inte kommer att framställas
några sådana krav, och statsmi
nistern har också sagt att den kostnads
höjning som nu föreslås liar den för
delen att den är begränsad, men jag hav
svårt att tro. att dessa förutsägelser
kommer att visa sig överensstämmande
med verkligheten. Redan nu är det s;\
— fastän vi är i eller på väg mot eu
högkonjunktur -— att marginalen i de
allra flesta industriföretag som arbetar
på export är betydligt mindre än för

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

något år sedan. Åtskilliga av de företag
..om jag har haft anledning att närmare
studera är inriktade på export. I fråga
om dem visar det sig, att även om
exportsiffrorna går upp med exempelvis
20 procent, blir därför den totala
Nettobehållningen inte större än vid den
mindre volymen. Varje :om än så obetydlig
kostnadsökning som lägges på
företagen, kommer därför — eller kan
komma -— att medföra en ytterligare
Nedsättning av vår konkurrenskraft. Vi
har väl också sett t. ex. hur i dagarna
genom det ryska utbudet av trävaror på
den engelska marknaden de små förhoppningar
man i Sverige haft om en
stegring av exportpriset på dessa varor
gått om intet.

Varje åtgärd som för närvarande vidfas
och som ökar den svenska produktionens
kostnader är, såvitt jag förstår,
ett allvarligt hot mot vår möjlighet att
lika vår export och därmed vårt välstånd.
Jag kan inte annat än ytterligare
understryka den synpunkt, som framförts
av herr Aastrup, att det skulle vara
intressant att höra vad handelsministern
har att säga just om detta problem.

Nu kan det naturligtvis sägas, att om
man inte genomför denna unika svenska
fioprocentiga höjning av vår samlade
skatt, så kommer det att bli en av andra
orsaker föranledd inflation genom det
stora upplåningsbehov, som statsmakterna
då kommer att ha. Det förefaller också
för den, som inte är så van vid sådana
bär förhållanden och som läser propositionen
nr 162, att det från finansministerns
sida inte finns någon som helst
egentlig vilja att söka begränsa utgiftsökningarna.
I propositionen godtar man
gärna alla krav och liksom förutser —
och uppmanar, synes det mig — i själva
verket de anslagsbegärande myndigheterna
att inte vara för blygsamma i sina
krav. Genom att man tar till denna skattehöjning
i så rikligt mått blir det väl
ändå en viss kapplöpning mellan de an•slagsbegärande
myndigheterna om att få
dela upp den ytterligare kaka, som finansministern
håller upp framför dem.

Nog förefaller det, som om det skulle
finnas alternativ. Nog förefaller det —

och det kommer väl att visa sig i de motioner
som kommer att framläggas —
som om man skulle vinna mest genom att
göra en viss paus i utgiftsökningens takt,
så att vi i allt väsentligt skulle kunna
hålla våra utgiftsökningar inom ramen
för de inkomstökningar som följer av
den stigande konjunkturen. Vidare synes
det som om man genom viss ökad avgift
för vissa sociala förmåner skulle kunna
åstadkomma den balans, som erfordras,
utan att behöva skrida till denna oerhörda
nya skattepålaga som såvitt jag förstår
måste medföra ett ganska starkt försämrat
konkurrensläge för vår industri
i förhållande till omvärlden.

Jag skall inte ytterligare trötta kammaren
med utläggningar i denna riktning
•—- det har redan framförts så
många vägande synpunkter, att jag inte
har mycket att tillägga. Jag skulle bara
vilja sluta med att framhålla, att i längden
går det inte att lyfta sig själv i håret
— i synnerhet inte när hårkalufsen
börjar bli litet gles.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte om det allra
sista i herr Bohemans anförande skulle
vara en anspelning på min begynnande
gleshet uppe i hårkalufsen eller om det
var ett rent platoniskt yttrande. Men det
bär i de båda senaste anförandena framförts
en del synpunkter, som jag inte vill
låta stå alldeles oemotsagda, även om
jag utgår ifrån att det förts en mera allmänt
betonad ekonomisk debatt här i
dag, så att jag väl i stort sett skulle kunnat
hoppa över den.

Jag skall börja med herr Hagberg som
apostroferade ett par uttalanden av mig,
dels i Kristianstad och dels i Oxelösund.
Vad beträffar Kristianstadstalet tillät jag
mig säga, att därest man skulle skaffa
den nödiga inkomstförstärkningen via
den direkta beskattningen så tarvas
i runt tal att de direkta statsskatterna
uppräknas med en tredjedel, en uppräkning
som jag hesiterar inför. Jag tror
att den är omöjlig i praktiken, det blir
för hårda påfrestningar på en redan
ganska ansträngd skattemoral, och jag

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

tillät mig säga, att den komme att tangera
gränsen till konfiskation. Jag kan,
eftersom jag roat mig med att granska
dessa frågor, meddela att om man skulle
— jag säger detta bara teoretiskt och för
att belysa förhållandet — ta ifrån varenda
människa allt vad hon tjänar utöver
50 000 kronor beskattningsbar inkomst,
så blir tillskottet till statskassan endast
225 miljoner kronor, dvs. en relativt
ringa del av den summa om 1 200 miljoner
som jag ansett erforderlig för att med
något så när tryggt samvete kunna möta
den konjunkturbild som vi står inför och
med hänsyn till statsfinansernas sammanhang
härmed.

Så till vida var det rätt citerat från
herr Hagbergs sida, då han underströk,
att därest man skulle höja den direkta
skatten med 30 procent kommer man till
gränsen av konfiskation. Dessutom tror
jag inte, att det i praktiken är möjligt att
tänka sig en fiskal som kontrollerar var
och varannan människa här i landet. Det
skulle bli en alldeles orimlig bevakningshistoria.

Herr Hagberg har väl läst om mitt anförande
i Oxelösund i någon stockholmstidning.
Jag lämnade inte ut något TTreferat,
och följaktligen kan jag inte svara
för de slutsatser, som vederbörande
tidningsman drog av mitt anförande.
Men efter vad jag kan erinra mig av vad
jag sade därnere, så yttrade jag, att vi
nu har kommit dithän att i fråga om relationerna
mellan de direkta och indirekta
skatteinkomsterna råder det ingen
tvekan om att Sverige ligger i den absoluta
toppen, när det gäller de direkta
skatterna, och följaktligen helt logiskt
i botten när det gäller de indirekta skatterna.
Däremot är det en annan sak, om
herr Hagberg ville dra den slutsatsen att
jag skulle ha givit något besked om att vi
i fråga om de direkta skatterna representerade
någon absolut toppnivå i världen.
Skulle det intrycket ha kommit fram från
mitt Oxelösundsmöte, så beror det på
ett ofullständigt referat.

.lag är ledsen över att återigen behöva
skölja över herr Ilagberg med internationella
jämförelser och ekonomiska
data, som visar att så inte är fallet. Det

proposition ang. allmän varuskatt, in. mi
är onekligen på det sättet — och häi:
kommer socialdemokraterna tillbaka till
den debatt vi fört många gånger tidigare

— att om man ser skatteintäkterna i

procent av bruttonationalprodukten —t
och det är inte något dåligt jämförelsei
material —- så finner man att Västtyskland
för närvarande har den högsta skattebördan
i världen. Jag använder här
siffror från 1958, vilka sammanställts av
OEEC:s sekretariat i Paris. Som nummer
2 kommer Frankrike, som nummer 3 Ös>
terrike, som nummer 4 Norge och först
som nummer 5 kommer Sverige. i

Det är naturligtvis den intressantaste
frågan: Vilken nation tillåter sig att ta
ut den högsta skatteprocenten, dvs. den
högsta skattetungan, med hänsyn till
bruttonationalinkomsten ? överraskando
nog är det alltså Västtyskland. Man talav
ju om det västtyska undret, och framföd
allt från oppositionens sida reklamerad
mycket energiskt för de relativt små
skattesänkningar, som där har skett un-i
der senare år. Man har i Västtyskland ''i
dag en indirekt beskattning, som representerar
ungefär 12 procent av levnads -kostnaderna, man har dessutom en företagsbeskattning,
som är väsentligt hårdare
än den svenska, och man har till och
med på allra sista tiden — vilket herr
Boheman med flera torde observera —
lagt en speciell skatt på eldningsolja med
30 mark, d. v. s. 35 kronor, per ton

— jämfört med de 26 kronor, som här
serveras. Det är då inte så alldeles övef
raskande — om man alltså skalar bort
det där allmänna talet om det speciella
västtyska undret — att man har kun
nät göra åtskilligt därnere, eftersom man
inte varit så rädd för att förse samhället
med erforderliga resurser. Man får allt
så göra klart för sig hur skatteuttaget
tillämpas och hur det är fördelat mellan
indirekt och direkt beskattning. Det är
när det gäller den relationen som det
kan sägas, att i fråga om den direkta
skatten toppar vi skalan, medan vi när
det gäller den indirekta beskattningen
ligger i botten.

•lag vill vidare ta upp ytterligare bil
inlägg från herr Hagbergs sida, där jag
tyckte att han gjorde sig skyldig till

1*4

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

tvungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

en intellektuell slapphet, som är ganska
ovanlig för att komma från herr Hagberg
—- han sätter ju en ära i att vara
korrekt i alla avseenden. Han tog upp
(rågan om omsättningsskattens inverkan
på kommunerna och deras kostnadssida
och yttrade, att här är man
r.u på socialdemokratisk sida beredd att
acceptera en omsättningsskatt med de
konsekvenser den får för kommunerna,
samtidigt som man inte under några
förhållanden vill vara med på högerpartiets
förslag om reduktion av stats1
idragen till kommunerna.

Ja, det är nu ganska svårt att räkna
ut vad omsättningsskatten betyder för
de kommunala utgifterna. Gör man försök
till en sådan beräkning, så kan det
val hända, att man kan komma fram
till vissa siffror, och jag kan väl ge
herr Hagberg rätt i att dessa siffror beträffande
belastningen ligger högre än
vad herr Hagberg och hans partivänner
vill lägga på kommunerna genom en reduktion
av ersättningsbidraget för höjningen
av det kommunala ortsavdraget.
Om jag läser rätt -— jag har siffrorna
här framför mig — ville högerpartiet
fa ifrån kommunerna 67 miljoner genom
) eduktion av det statsbidrag, som var
en följd av ortsavdragsreformen. Häri
töver har herr Hagberg och hans partivänner
sedermera velat ta ifrån kommunerna
en hel del andra bidrag, såsom
bidrag till skolskjutsar, bidrag till
skolbespisning och mycket annat. Därför
är det väl möjligt, om man försöker
göra en saldoräkning av alla de
) eduktioner av bidragen till kommui
crna, som högern lanserat motionsvägen,
att man kommer avsevärt högre
■n 67 miljoner kronor.

lien själva utgångsläget för jämförelsen
är ju orimlig. Herr Hagberg vill
) ädda 67 — eller låt mig säga 75 eller
) anske 80 miljoner kronor — åt staten.
Vad är det jag skall skaffa fram i detta
J i ge? Jag skall skaffa fram 1 200 miljoner! Det

går följaktligen inte att sätta omsättningsskattens
konsekvenser för kommunerna
emot ortsavdragets konsekvenser
för kommunerna. Man mäter med

skilda mått och jämför två skilda storheter.
Det statsfinansiella läget är sådant
i dag, att det inte kan räddas med
herr Hagbergs besparingar visavi kommunerna.
Det behövs någonting som är
helt annorlunda. Det är då självfallet att
konsekvenser kommer att göra sig gällande
även för kommunerna, men man
vinner någonting med detta — man räddar
den statsfinansiella situationen och
man skapar garantier, så långt det går,
och en plausibel trygghet för att vi
skall slippa drabbas av en inflationistisk
utveckling. Detta gör man inte
med herr Hagbergs förslag till besparing
på 67 miljoner kronor, och därför är
inte jämförelserna adekvata och korrekta.

Vidare utvecklar herr Hagberg omsättningsskattens
konsekvenser med avseende
på industrien och säger, att det
här införes en beskattning som även
kommer att drabba industrien. Hur går
det ihop, undrar han, med den beskrivning,
som finansministern kostar på sig
i kapitlet om den ekonomiska politiken,
där det finns ett mycket positivt skrivet
avsnitt vid behandlingen av svenskt näringsliv?
Hur går vidare detta ihop med
statsministerns deklarationer i hans tal
i Göteborg?

Ja, denna omsättningsskatt lägger ju
huvudvikten vid konsumtionen, men
den fritar inte produktionen och industrien.
Här är vi inne på en ganska intressant
ekonomisk debatt. Det finns för
närvarande en nationalekonomisk skola
i landet med skickliga professorer i
spetsen, som helt har bundit sig vid den
tanken, att inflationsfaran i dag inte föreligger
från konsumenthåll eller från
efterfrågesidan, utan härrör uteslutande
från investeringssidan genom att industrien
nu känner möjligheterna och förutsättningarna
växa så snabbt, att den
kommer att få oss ur balans genom våldsamma
engagement i fråga om nya investeringar
och rationaliseringar och
vad detta för med sig i form av efterfrågan,
löneglidning o. s. v.

Det finns som sagt en nationalekonomisk
skola, som på allvar driver den
uppfattningen i dag, att finansministern

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, in. m.

gör alldeles fel när han kommer med en
omsättningsskatt, vilken ju bär huvudvikten
lagd på konsumtionen. Han skulle
i detta läge angripa industrien genom
att ta tillbaka beslutet om en liberalisering
av bolagsbeskattningen och han
skulle införa den investeringsavgift,
som herr Hagberg tycker sig finna i den
framlagda propositionen.

Jag måste bekänna att jag inte blivit
övertygad av denna argumentation, och
därför presenteras detta förslag, där
huvudvikten ligger på konsumenterna.
Men jag har nog ändå tyckt att det legat
så mycket i deras argumentering,
att det blir en riktigare fördelning och
en riktigare balans om man låter även
investeringsavgifterna falla in under
omsättningsskatten.

Vad är det då som i första hand är
den ömtåliga sektorn? Det är naturligtvis
exportindustrien. Jag kan försäkra
både herr Hagberg och herr Boheman
att de debatter och diskussioner, som
jag haft med företrädarna för den svenska
exportindustrien, inte har givit mig
anledning att se spöken på ljusa dagen
med den utformning som omsättningsskatten
fått i propositionen. Nu är företrädarna
för exportindustrien kanske
rent allmänt lugnare karlar än mina ärade
opponenter är här i riksdagen — det
är möjligt att de har större erfarenhet
av verksamheten. Jag har ärligt och öppet
på ett ganska tidigt stadium talat
om för dem vad jag hade i åtanke och
■jag har inte fått det intrycket, att jag
med detta förslag har lyckats skrämma
upp exportindustrien. Exportindustrien
är ju relativt befriad från omsättningsskatt
— det är klart att om den köper
en maskin för sin verksamhet, får den
betala omsättningsskatt för den •—• men
själva varan, som går på exportmarknaden,
är ju befriad från omsättningsskatt.
Vi har eu konjunktur som är överraskande
god, och de flesta av oss tror att
den kommer att fortsätta.

Jag har nämnt att energibeskattningen
bör ses mot bakgrunden mot den
prisutveckling som vi har haft. Före
Suez-krisen och innan den nuvarande
finansministern kom på idén all pre -

sentera riksdagen ett förslag om energibeskattning,
hade vi vissa å-priser på
framför allt eldningsolja 3 och 4, som
är industriens huvudsakliga bränsle vid
sidan av kol och koks. Om vi nu räknar
in även den skärpta energibeskattningen,
visar det sig att vi haft en så påfallande
sänkning av priserna på fossila
bränslen under de senaste åren —
och framför allt när det gäller industrioljan
— att vi inte kommer upp till samma
priser per ton och kubikmeter som
gällde före Suez-krisen och före den ursprungliga
energiskattens införande.
Jag anser att det inte är någonting, med
hänsyn till fraktsituationen, med hänsyn
till exploateringen av nya oljefyndigheter
och med hänsyn till konkurrensen
på detta område, som talar för att det
blir någon ny uppgång av priserna på
bär ifrågavarande bränslen — under
förutsättning givetvis att vi får ha fred
i världen. Jag vågar kanske snarare säga
att vi kan räkna med ytterligare någon
prissänkning.

Då kan man naturligtvis säga, att detta
gäller för alla som köper olja och att
det här blir fråga om vår relativa konkurrensförmåga
med hänsyn bl. a. till
bränslet. Men vi har i Sverige en god
konkurrensförmåga. Den svenska industrien
är konkurrenskraftig även
med den belastning som energiskatten
innebär.

Det kan finnas många förklaringsgrunder
till det. Jag föreställer mig att
man i den debatt som har förts här i
dag kanske har talat om företagarnas
skicklighet och våra allmänna tekniska
framstående möjligheter och den svenska
arbetarstammens yrkesskicklighet.
En sak som kanske inte har omnämnts
här i dag är att vi har en fackföreningsrörelse
här i landet som är rationaliseringsmedveten.
Det är sannerligen inte
många av våra stora konkurrenter ute
i världen, som har en fackföreningsrörelse
som arbetar med i företagarnas
intentioner på rationalisering av driften.
T alltför många liinder sitter man
fast vid de gamla tankegångarna att
varje rationalisering innebär ett hot
mot anställningen. Man har kanske icke

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungi. proposition ang. allmän varuskatt,

förlitat sig på myndigheternas ambitioner
i avseende på sysselsättning, vilket
man har haft anledning att göra i vårt
land. Det kan vara en förklaring till det
hela. Den omständigheten att vi har en
arbetarstam, som icke kämpar emot utan
som kämpar med, är en av de avgörande
plustecknen när svensk industri går
ut att konkurrera på världsmarknaden.

Hitintills bär vi inte, trots alla spådomar
i motsatt riktning, fått någon som
helst saklig underbyggnad för påståendet
att vi skulle hålla på att trängas ut
i den internationella konkurrensen. Under
1958, som var ett depressionsår,
klarade sig Sverige bättre än de flesta
andra länder, både när det gällde att
hålla sysselsättningen uppe, när det
gällde att hålla produktionen uppe och
när det gällde att hålla utrikeshandeln
uppe.

Jag gjorde några anteckningar i anledning
av herr Bohemans anförande.
Jag läste ett tidningsreferat från ett tal
som herr Boheman hållit i Malmö. Där
betecknade han, om jag inte minns fel,
skatteförslaget som både chockerande
och skräckingivande — om det nu var
rätt återgivet. Herr Boheman är ju en
rutinerad man, som varit med många
gånger när det har blåst hårda vindar,
så rent personligen blev väl inte herr
Boheman skräckslagen, kanske inte heller
chockskadad. Möjligen blev han
chockskadad utifrån den utgångspunkt,
som statsministern tydligen haft när han
talade om att herr Boheman var rätt oerfaren
i fråga om de interna svenska förhållandena.
Nu bör herr Boheman ha
blivit van även på detta område och
därför är det väl knappast riktigt att i
fortsättningen tala om vare sig chockskador
eller skräckstämning. Men vi har
dock kostat på oss här i landet en hel
del, som andra nationer inte har ansett
sig ha råd med eller velat kosta på sig.
Jag skall återkomma till det.

Jag vill varna herr Boheman på en
punkt, nämligen att inte ställa ut alltför
stora garantier för att vi skulle vara
den enda nation, som behöver ta
hårda tag för att stoppa en begynnande
inflationistisk utveckling, som uppstår i

m. m.

världen genom den oförbätterliga optimism,
som alltid griper alla företagare
när konjunkturen går uppåt. Vi har avläst
en serie av diskontohöjningar runtom
utanför våra gränser. Jag är inte
alls säker på att denna serie är avslutad
ännu, och jag skulle framför allt
vilja påpeka för herr Boheman — kanske
med utgångspunkt från att han bör
känna ekonomien i det stora landet i väster,
där han har tjänstgjort som Sveriges
representant på ett framgångsrikt
sätt under många år — att därest herr
Boheman nu följer den ekonomiska utvecklingen
i Förenta staterna är det nog
klokt att vara försiktig i omdömena.
Det kan tänkas att min kollega Robert
Anderson kommer att bli tvingad att göra
ingripanden i den amerikanska ekonomien
för att hålla ekonomisk stabilitet
och balans. Jag vill inte säga att hans
åtgärder blir likadana som dem jag är
tvingad att vidtaga, men de kan ha samma
syfte och samma bevekelsegrunder.
Herr Boheman är tillräckligt initierad
för att känna till relationen mellan ränteläget
på de amerikanska skattkammarväxlarna
och diskontot för att förstå
vad jag menar på den punkten. Herr
Boheman känner också till, att även om
man har 20 miljarder dollars i valutareserven
kan man inte sitta och tappa
av den valutareserven med 4 miljarder
om året under så särdeles lång tid framöver,
men det är vad som sker för innevarande
år däröver i det stora landet
i väster.

Vi har här än så länge försökt schacka
sådana tendenser på det penningpolitiska
området, och här kan man ju fråga
sig: Varför har finansministern valt
skattehöjningen? Varför lät han inte riksbanken
sköta om politiken och genom
en kraftig räntestegring och diskontopolitik
schacka de gryende inflationstendenserna,
någonting som naturligtvis
på ett alldeles utomordentligt
pregnant sätt skulle ha riktat sig mot
den svenska företagsamheten och i andra
hand mot den svenska konsumtionen?
Varför försökte finansministern inte låsa
in affärsbanksystemet ännu hårdare
genom kreditinskränkningar och kredit -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

åtstramningar så att den väldiga risken
för uppladdning av likviditeten i banksystemet
inte längre skulle vara någon
risk?

Ja, helt enkelt därför att jag personligen
bär den uppfattningen att man icke
kan klara ett sådant här läge bara genom
att skjuta över ansvaret på riksbanken
och säga: Det får ni, mina vänner, klara
av!

Det erfordras finanspolitiska åtgärder
för att understödja den penningpolitik
och kreditpolitik, som kanske också kan
bli erforderliga, och finanspolitiken
måste vara ganska frän och hård i detta
läge, om man vill nå åsyftad effekt.

Då kan naturligtvis herr Boheman säga:
Men det finns ju en finanspolitik
som går åt andra hållet, som innebär
att man helt enkelt sparar pengar och
reducerar utgifterna i stället för att begära
mera inkomster.

Ja, i detta läge är det egentligen bara
Kuben Rausing och Jacob Wallenberg
som presterat sådana alternativ som man
kan ta på allvar. Eftersom jag känner
dem personligen ganska väl och har haft
tillfälle att tala med dem om detta vet
jag, att förutsättningen i varje fall för
den ene av dem, när han presenterade
sitt alternativ, var sådant, att han var
helt medveten om att det inte skulle bli
en kotte i riksdagen som ställde sig
bakom sådana förslag. En finansminister
kan inte resonera som de gör. Han är av
skäl som jag inte behöver övertyga denna
kammare om helt naturligt tvingad
att försöka servera sådana förslag, att
han åtminstone har en rimlig chans att
riksdagens ledamöter följer honom, annars
är det ju inte mycket mening med
det hela.

Vad finns det nu för möjligheter att
driva en finanspolitik, som spårvägen
skall föra oss i balans? Jag nämnde bär
att en industriman och en bankman har
presterat teoretiskt realistiska förslag
med bara det felet, alt inte en människa
i riksdagen vill vara med om dem. Dessutom
har gjorts vissa försök från oppositionspartierna
med större eller mindre
framgång. På det området bär ju inte
herr Bohemans parti visat framfötterna,

i varje fail inte så att jag i minsta avseende
blivit imponerad av det hela.
Huruvida man kan samla ihop sig till
en kraftansträngning när man nu skall
motionera i anslutning till omsättningsskattepropositionen
blir rysligt spännande
att se, men den debatten får vi längre
fram.

Om jag stannar för hur läget var när
vi skildes åt i våras med den ofullbordade
budgeten, hade högerpartiet presterat
ett förslag, som enligt högern skulle
betyda en besparing på 990 miljoner.
När man tittade närmare på det, fann
man att det var något i överkant räknat,
men låt mig säga att det gällde 950
miljoner. Inte ens det förslaget har
någon möjlighet att gå igenom här i
riksdagen. Det hade inga möjligheter i
våras och har det inte i höst, eftersom
det innehåller en besparing på 375 miljoner
i form av en försämring för barnfamiljerna,
i praktiken en skattehöjning.
Det finns inte underlag för detta. Herr
Bohemans partiledare stod i andra kammaren
för en stund sedan och tog avstånd
ifrån den huvudpunkt i högerns
besparingsaktion, som innefattas i attacken
mot barnbidragen. Om herr Boheman
utifrån sina nyvunna industriella
kontakter kommer att revoltera emot
sin partiledare och följa herr Ewerlöf är
ett annat av de här spännande framtida
problemen, som vi väl så småningom
kommer att ställas inför. Jag utgår dock
ifrån att det inte blir på det sättet; herr
Boheman håller sig säkerligen inom partifållans
råmärken.

Om jag tittar vidare på vad högern
attackerar för att kunna åstadkomma
detta besparingsförslag, finner jag en
böjning av folkpensionsavgifterna, en
direkt skattehöjning — jag skall återkomma
till det — som slår rätt intressant.
Vidare ger en attack mot sjukkassorna
75 miljoner, en mot bostadsrabatterna
för de mindre bemedlade familjerna
20 miljoner kronor. I fråga om
driftsbidraget till SJ ville man i våras
göra 50 miljoner i besparing. Herr Hjalmarson
gjorde i dag gällande i andra
kammaren, att om SJ har en dålig bana,
som går med förlust, är det orimligt all

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

hela folket skall betala den. Ja, det har
blivit så, eftersom SJ av naturliga skäl
icke kan drivas som ett privatkapitalistiskt
företag, utan har vissa sociala hänsyn
att ta, nämligen till att människor
bör ha sina kommunikationer ordnade
även om de råkar bo i obygderna. Visserligen
skall man sträva efter nedläggning
av sådana handelar, och man skall
försöka målmedvetet rationalisera driften,
men det tar sin tid. Man kan inte
på ett år göra dessa besparingar. Följden
skulle bli att man skulle tvingas till
väsentliga stegringar av resetaxor och
godstaxor om bidraget till SJ starkt reduceras.

Jag kan fortsätta med högerns förslag.
Man attackerar vatten och avloppsanslaget,
vidare vill man dra in skatteersättningen
till kommunerna. Genom
slopandet av det allmänna studiebidraget
kan man få 18 miljoner, och för skolmåltider
och skolskjutsar skulle man ta
ifrån kommunerna 27 miljoner. Men på
hela denna rad av attacker på olika
områden har riksdagen kallsinnigt sagt
nej. Högerpartiet stod ensamt.

Därför är detta, om jag försöker se
realistiskt på det hela, inte en framkomlig
väg. Dessutom bär jag rent personligt
den uppfattningen att det går
emot vad som är riktigt, vettigt och
vidsynt, varför man inte skall ge sig
in på den vägen.

När det sedan gäller herr Bohemans
parti inskränkte sig besparingsansträngningarna
under våren till ett förslag,
som vid kritisk granskning stannade
vid 114 miljoner kronor. Eftersom vi
nu av herr Bohemans partiledare har
fått besked om i andra kammaren, att
han är överens i stort sett med finansministern
om att det behövs en miljard
för att åstadkomma en bättre budgetbalans,
måste ju detta innebära, att antingen
får folkpartiet slå följe med
högern på besparingslinjen praktiskt taget
helt ut, eller också får folkpartiet
mobilisera sin fantasi till en rad nya
skattehöjningar, som fyller ut mellanskillnaden.

Man får höra mycket här i världen.

En sensation var bl. a. vad vi avlyssnade
på förmiddagen i andra kammaren,
där herr Hjalmarson oförskräckt
steg upp och förklarade, att man från
högerns sida är beredd att ta högre
punktskatter på sprit, vin och tobak.
För några månader sedan var detta
otänkbart. Det tar sin tid, naturligtvis,
att komma fram till vad som är ofrånkomligt,
och jag önskar er nu lycka
på den vägen!

Högerpartiets ledare står alltså i dag
i andra kammaren och säger, att den
sanering av budgeten, som finansministern
presterar med sitt förslag, således
1 200 miljoner kronor, är otillfredsställande
och inte tillräcklig i dagens läge.
Folkpartiets ledare medger för sin del,
att även folkpartiet kommit fram till
att det behövs en miljard för att sanera
budgeten. Herr Hedlund sade det visserligen
inte i talarstolen, men när jag frågade
honom i bänken nickade han ja,
och följaktligen anser även han att budgeten
nu bör saneras med en miljard.

Står ni för detta, ärade oppositionsmän,
kan vi ju få till stånd en riktigare,
vettigare och renhårigare debatt om några
veckor. Då har vi att ta ställning
till omsättningsskatteförslaget och hela
den giv, som har presterats ifrån regeringens
sida, och å andra sidan de besparingar
och punktskatter, uppgående
till sammanlagt en miljard, som alltså
skall presteras från högern, folkpartiet
och bondeförbundet.

Herr Hedlund har varit tillräckligt
frisk att inte nöja sig med det underskott
i budgeten, som vi redan har. Han
har sprungit ut med ett överbud till
folkpensionärerna som tvingar honom,
om han skall hålla sin utgångslinje,
d. v. s. att en miljard skall anskaffas,
att också anvisa vägarna för hur man
skall skaffa det extra tillskott av inkomster
som blir nödvändigt på grund
av hans överbud till folkpensionärerna.

När man studerar besparingsmöjligheterna
kan man naturligtvis — jag har
tillåtit mig att säga det i den proposition
som ligger på riksdagens hord —
tala allmänt om att spara här och spa -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. in.

ra där. Men när man tvingas att bekänna
kort måste man ge besked om var besparingarna
skall svida någonstans.

Vi bar haft en besparingsutredning
som arbetat under den gångna sommaren.
Den attackerade inte budgeten för
innevarande år, vilket, sådant läget nu
ter sig, representerar en statlig upplåning
på nära 3 miljarder. Detta upplåningsbeliov
skall ses mot de 1,4 miljard
som behövt upplånas under det
gångna butgetåret och mot de i runt
tal 1 miljard kronor, som måst upplånas
varje budgetår under 1950-talet.
Jag har för min del måst konstatera, att
det är omöjligt att genomföra en statlig
upplåning av storleksordningen 3
miljarder kronor om året, då ju redan
den betydligt mindre statliga upplåning,
som vi hittills haft, inte kunnat
tillfredsställas på kapitalmarknaden, beroende
på att även andra intressen där
måste ha utrymme, utan till vissa delar
måst tillfredsställas via banksystemet.
Då kan man inte, har jag måst säga
mig, höja upplåningen ifrån 1 400 miljoner
kronor till det dubbla. Framför
allt kan man inte göra det mot bakgrunden
av den konjunkturuppgång, som nu
så klart avspeglar sig och om vilken nu
alla parter är eniga — till skillnad emot
i våras, då vi var mera osäkra och inte
hade lika klara indikationer om konjunkturuppgången.

Om man nu skall klara detta problem
måste man, efter vad jag kan se,
attackera de stora väsentliga anslagen.
Men om man inte vill attackera försvaret
och folkpensionerna, vad är det då
som återstår? Ja, vi har utbildningssektorn,
som på tio år ökat från 500 miljoner
till 1 500 miljoner. Vi har vidare
familjepolitiken med huvudvikten lagd
på barnbidragen, där, om jag fattar läget
rätt efter dagens diskussion, högerpartiet
fortfarande står ensamt. Vi
har vidare vårdområdena — fångvården,
ungdomsvården, alkoholistvården
och mentalsjukvården. De utbyggnader
och förbättringar som vi nu håller på
att arbeta med på dessa områden är enligt
min mening ofrånkomliga. Det är
omöjligt att stoppa det arbetet. Vi har

i vårt samhälle klara flaskhalsar då det
gäller att tillgodose behovet på just
dessa vårdområden. Det är köer utanför
fångvårdsanstalterna, och vi kan
med nuvarande resurser inte ta hand
om alla människor som av domstol är
fällda för kriminella handlingar. Vi bär
problemet med ungdomen, betingat och
beroende av många skäl, som jag inte
här skall utveckla, men som vi på ett
eller annat sätt måste klara. Vi har ett
problem i fråga om mentalsjukhusen.
på vilket område vi ju under de senaste
åren varit eniga om att verkliga krafttag
måste göras för att få till stånd en
sanering. Jag erkänner gärna i denna
kammare, att det är ganska påkostande
för en gammal socialminister att vara
så pass trängd att jag fortfarande är
tvingad att hålla lägre kostpengar på
mentalsjukhusen än på kroppssjukhusen.

Här har vi ett arbete i gång, som vi
måste fullfölja om vi inte vill ha ett helt
annat samhälle än vad vi i dag accepterar
såsom ett riktigt samhälle.

Jag kan inte låta bli att här komma
tillbaka till den propaganda, som framför
allt högerpartiet med frenesi bedriver
och som förs ifrån otillständigt
enkla argumenteringar som denna:
»Tror du inte, käre vän, att du klarar
dina pengar mycket bättre än Sträng
gör om han får hand om dem?»

Det är en propaganda som förs på gator
och torg och i broschyrer som hamnar
i alla brevlådor. Vill man göra alla
dessa besparingar som högerpartiet talar
om, så blir det, om jag får använda
uttrycket, rena kalhuggningen på bostadspolitikens
område, på familjepolitikens
och på socialpolitikens. Då får vi
inte behålla det samhälle vi är vana att
se i dag, utan vi får ett annat samhälle.
Det är ju ett rätt trist resultat av högerns
medvetet förenklande propaganda
att den har fått många människor att
tro alt de kan få behålla sina pengar
men att samhället ändå skall kunna
fungera precis likadant som det gör för
närvarande. Här är det fråga om ett val.
Vill man afl samhället skall fungera som
nu på alla de områden som den enskilde
inte kan klara, utan som kollek -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Rungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m

tivet måste ta hand om, då får man
också finna sig i att betala för detta.

I den offentliga diskussionen och i
pressen har det ju uttalats, att situationen
kommer att bli mycket bättre än
vad finansministern tror att den blir.
Jag blev emellertid glatt överraskad av
att folkpartiets ledare i debatten i andra
kammaren i dag avstod ifrån att diskutera
hållbarheten hos siffermaterialet.
Jag har fattat både högern och centerpartiet
på det sättet, att de accepterar
detta siffermaterial, medan folkpartiet
ju hittills har suttit fast i ett önsketänkande
av den innebörden, att finansministern
säkerligen kommer att få mycket
mera pengar än han tror och att
det hela på något mystiskt sätt kommer
att klara upp sig utan de inkomstförstärkningar
som vi begär. I dag bär
man på folkpartihåll avstått ifrån denna
propaganda. Får jag ta detta som ett
uttryck för att man numera inom oppositionen
är enig icke allenast om att vi
behöver lågt räknat en miljard för att
sanera budgeten, utan också om att vi
kan diskutera allvarligt över hela linjen
utifrån det siffermaterial som de
ansvariga myndigheterna har satt i händerna
på oss? Detta ger oss i så fall helt
andra möjligheter att föra en debatt
än vi hittills har haft, och jag är personligen
mycket glad däröver.

När vi ser på läget för innevarande år
måste vi konstatera, att vad vi har åtagit
oss kommer att resultera i en upplåning
som tenderar mot tre miljarder.
Vi vet vidare att perspektivet för nästa
år kanske är ännu något dystrare,
och i den mån man har försökt föra ut
beräkningarna ännu längre, besparingsberedningen
har ju sträckt sig fram till
åren 1963 och 1964 — har man ju inte
heller för dessa kommande år kunnat
skönja någon ljusning. Jag skulle bedöma
det hela så, att det nu behövs en
sanering med en dryg miljard. Har man
val gjort denna sanering finns det utsikter
i fortsättningen — under förutsättning
av en hygglig och jämn konjunktur
— att hålla statsfinanserna i balans.
Det är fråga om en engångsföreteelse,
men vi måste göra operationen

nu om vi skall ha chans att i fortsättningen
vara något så när tillfredsställda
och nöjda med utvecklingen.

Jag har ju under de partiledaröverläggningar,
som vi hade i höstas, fått
många råd som har gått ut på att vi
i den nya budgeten naturligtvis måste
spara på ett helt annat sätt än vi hitintills
liar gjort, och det har i pressen
förekommit en diskussion där det har
sagts att finansministern får cirka 650
miljoner kronor mer i skatteinkomster
nästa år än han får i år. Herr Boheman
tillät sig också att säga, att vi bör hålda
utgifterna inom ramen för den naturliga
inkomstförstärkning för statskassan
som vi kan räkna med. Det är
möjligt att man kan föra det resonemanget
efter den operation som jag
här talar om, men man kan inte föra
det nu.

Låt mig bara erinra om att de s. k.
rent automatiska utgiftshöjningarna
ungefär till sista kronan konsumerar
allt vad vi kan räkna med i inkomstförstärkning
för nästa budgetår. Detta
ger ju anledning till eftertanke. Då kan
man säga att det blir nödvändigt att pruta
även på automatiken. Vad är det då
som är automatik i den svenska statsverksbudgeten? På

försvarets område får vi en automatisk
utgiftsstegring med 80 miljoner,
eftersom vi har träffat en uppgörelse om
att försvaret skall soulageras med 2,5
procent på sin kostnadssumma varje år
endast på grund av den tekniska utvecklingen,
som medför en viss fördyring.
Så länge denna uppgörelse gäller betraktar
jag denna kostnadsstegring såsom
automatisk.

På socialdepartementets område bär
vi en automatisk utgiftsstegring med 65
miljoner. Däri ligger kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter. Vidare ligger
däri folkpensioner så till vida, att vi
varje år får ett icke oväsentligt tillskott
till kollektivet folkpensionärer. Det är
flera som blir 67 år än som avgår där
uppe i toppen, och bara den utökningen
av själva kollektivet kostar mellan 25
och 30 miljoner kronor, vilket är en alldeles
ofrånkomlig automatik.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

På kommunikationsdepartementet har
vi en automatisk utgiftspost på 70 miljoner
kronor, om vi vill fortsätta vägbyggandet
i samma takt som vi har gjort
under de senaste åren — inte efter de
riktlinjer som delegationen för översiktlig
vägplanering uppdrog, utan i stort
sett i överensstämmelse med besparingsutredningens
förslag. Om vi skall ha
samma antal dagsverken på de svenska
vägarna nästa år som vi har innevarande
år, har rationalisering och maskinutveckling
gjort så mycket, att det behövs
ett rent automatiskt pålägg av 60 å 70
miljoner kronor.

Finansdepartementet skall nästa år betala
ut 122 miljoner kronor i form av
premier till alla de medborgare, som för
fyra, fem år sedan köpte sparobligationer,
som hade formen av en speciell premiestimulans.

Ecklesiastikdepartementet redovisar
eu automatik på 100 miljoner kronor, vari
ligger hela driften av yrkesskolorna
och deras utbyggnad, skolbyggnaderna
o. s. v.

Vi har under nedgångstiden letat efter
arbetsobjekt; det har varit bostäder, skolor
och en forcerad yrkesutbildning. Det
sista har varit ganska nödvändigt, ty om
vi ser på arbetsmarknaden i dag är det
fortfarande framför allt den yrkesutbildade
arbetskraften som man ropar efter.
Den skall ge oss pengar och ökad
produktivitet. Rörligheten och utbildningsmöjligheterna
på arbetsmarknaden
är ett av de avgörande positiva dragen i
vår framtida politik. Därvidlag har vi
utnyttjat nedgångsperioden för att driva
på, och vi skall självfallet fortsätta på
den vägen. Där har vi dessa automatiska
kostnadsgenomslag.

Jag kommer således fram till, ärade
kammarledamöter, att den inkomstförstärkning
som vi kan räkna med för
budgetåret 1960/61 konsumeras till sista
kronan av den rena automatiken i
statsförvaltningens utgifter. Sedan finns
det ju någonting som heter icke automatik.
Vad är det? Jo, det är nya reformer.
Vi har ju bland annat varit
överens om att folkpensionärerna skall
lia cn standardhöjning, de ensamståen -

de 250 kronor och makar 350 kronor per
år räknat från den 1 juli 1960, och det
kostar 200 miljoner kronor extra. Det
finns ingen täckning för den summan.
Vidare har vi varit ense om att bygga
upp en familjetrygghet inom folkpensioneringens
ram i form av barnpensioner
och utbyggda änkepensioner. Kammarens
förste vice talman har haft uppdraget
att tillsammans med andra värderade
ledamöter av riksdagen räkna på
kostnaderna för denna reform, som riksdagen
enhälligt tog i våras. Jag har fått
räkningen för reformen från socialdepartementet,
och den slutar på 143 miljoner
kronor för staten. Om vi således
skall realisera standardhöjningen för
folkpensionärerna efter den jämna utveckling,
som riksdagen har uttalat sig
för, och dessutom ge familjetrygghet inom
folkpensioneringens ram, betyder
det ett extra tillägg på i runt tal 350
miljoner kronor, som jag här inte har
rubricerat såsom någon automatisk utgiftsstegring.

Inför dessa perspektiv är det väl ingen
som tvekar om att därest man på besparingsvägen
vill åstadkomma någonting,
så får man också svika löftena på
alla de väsentliga områden, där riksdagen
i enighet har beslutat sig för att någonting
skall göras. Jag tror inte, herr
talman, att det är så hälsosamt att sätta
sig ned och attackera redan fattade beslut.
Det måste vara en yttersta nödfallsutväg.
Det finns någonting som heter
good-will och förtroendekapital mellan
svenska folket och dess valda representanter
här på Helgeandsholmen. Har
man givit besked om att upprätthålla
eif ordentligt försvar, att ge en ordentlig
folkpension och att göra någoming
på utbildningssektorn och alla de andra
tunga avsnitten, får man göra det.

Personligen tycker jag att det har varit
en riktig politik, och jag är angelägen
om att säga, att det inte finns någon
anledning från socialdemokratiens sida
att stå som något slags botfärdig syndare
och be om ursäkt därför att statsfinanserna
är i det läge som de är. Tvärtom,
det är kloka och välmotiverade beslut
som vi har tagit, därför att vi vill

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

göra om samhället till ett bättre samhälle
för de breda folkgrupperna. Vi är
inte beredda att ge avkall på den punkten,
och därför tar vi konsekvenserna
härav och presenterar de förslag till inkomstförstärkning
som kammarens ledamöter
har fått på sina bord.

Jag skall, herr talman, inte så här i
oträngt mål ta upp trätan med centerpartiet
om överbudet från partiets sida
i folkpensioneringsfrågan. Jag hade tillfälle
att diskutera den saken med herr
Hedlund i andra kammaren, och det
kanske får vara tillräckligt, när nu ingen
precis har utmanat mig i den frågan.

Låt mig sluta med att göra det enkla
konstaterandet, att vi skildes i våras
med en halvfärdig budget. Jag tillät mig
i den ekonomiska debatten i andra kammaren
i slutet på maj månad säga, att
jag betraktade det som möjligt att
vänta till hösten med att presentera inkomstsidans
förstärkning, eftersom budgetpolitik
och konjunkturpolitik är kommunicerande
kärl, och det kan vara riktigt
att ha ett bättre grepp över konjunkturutvecklingen.
Vi har i dag ett
bättre grepp över konjunkturutvecklingen;
i varje fall har jag inte hört någon
som velat ta upp en diskussion i fråga
om den bedömning, som vi kort och gott
koncentrerar i beskedet att det nu obestridligen
råder en nationell och internationell
uppgång i konjunkturerna.
Därför måste budgetgapet fyllas, och vi
har velat presentera de förslag, som enligt
vår mening är rimliga när det gäller
att fylla detta gap.

Självfallet har oppositionens ledamöter
möjligheten att litet längre fram motionsledes
presentera sina förslag; vi
förväntar dem med stort intresse. Jag
tror och hoppas att debatten i höst skall
kunna bli, om uttrycket tillåtes, renhårigare
än den varit hitintills, så pass
eniga om bedömningen av själva utgångsläget
som vi att döma av dagens
debatt faktiskt är.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr finansministern var
vänlig nog att verifiera riktigheten av

m. m.

de citat, som jag här gjort av hans uttalanden
under senaste tiden om den
direkta beskattningen här i landet, men
han tilläde, att då han sagt, att vi ligger
i toppen, när det gäller direkt beskattning,
så är det mot bakgrunden av
den direkta beskattningens relation till
den indirekta. Detta är alldeles riktigt,
och det har jag beaktat i mina uttalanden.

Statsrådet fortsatte emellertid med att
framhålla, att, om man bara ser till den
direkta beskattningen och dess procentuella
andel av nationalinkomsten, så
ligger vårt land däremot ganska fördelaktigt
till; vi ligger på femte plats i den
s. k. OEEC-listan. Finansministern påpekade,
att Västtyskland ligger i toppen,
när det gäller hög direkt beskattning,
därefter följer Frankrike, Österrike,
Norge och på femte plats Sverige.

Detta är självfallet riktigt, men när
man konfronteras med denna lista, bör
man kanske också hålla i minnet det
förhållandet, att Västtyskland efter kriget
var ett öde land. Det gällde att bygga
upp en ny produktionsapparat, att
skaffa bostäder åt människorna, och att
ta hand om flera miljoner flyktingar östifrån.
Allt detta har kostat pengar. Också
Frankrike var i stor utsträckning ett
förhärjat land och hade på 70 år lidit
under fyra stora invasioner. Österrike
var likaså invaderat, Norge var invaderat.
Omedelbart efter dessa länder följer
Sverige, som icke varit invaderat och
som inte fått sin produktionsapparat
sönderslagen. Enligt finansministerns
lista ligger Sverige före Danmark i fråga
om direkt beskattning; Danmark blev
dock hemsökt under kriget. Och att vi
ligger långt före Schweiz i fråga om direkt
beskattning behöver jag kanske inte
nämna.

Jag skall inte vidare fördjupa mig i
dessa ting, men jag ber att få ställa en
direkt fråga till statsrådet.

Vi tycks alla vara ense om att det inte
går att ytterligare höja den direkta beskattningen
här i landet. Så har jag och
troligen alla andra tolkat finansministerns
uttalanden. Det kommer att bli ett
bakslag, om man går längre. För all be -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

skattning finns nämligen ett optimum.
Var det ligger är svårt att säga på förhand,
men förr eller senare konstaterar
man att detta optimum är nått. Alla är
tydligen eniga om att vi nu har nått optimum
för den direkta beskattningen. Då
går man över till den indirekta beskattningen,
men självfallet finns ett optimum
också för den.

Hur långt kan man gå i fråga om indirekt
beskattning, innan man når detta
optimum? Ja, därom vet vi för ögonblicket
ingenting. Vi har bara ett enda,
i och för sig bagatellartat fall att hänvisa
till, där en indirekt beskattning
mött bakslag. Herr statsrådet erinrar sig
säkert chokladskatten, i och för sig en liten
sak men ändå ganska intressant just ur
denna synpunkt. Chokladskatten höjdes
till 80 procent, men det visade sig att
statens intäkter av den skatten blev
mindre än intäkterna före skattehöjningen,
varför man nödgades sänka skatten
till 65 procent. Självfallet drar jag
inga vittgående slutsatser av detta fall,
men jag har velat bringa det i kammarledamöternas
erinran —■ det är en liten
indikation på vad som kan hända även
med en indirekt beskattning.

Redan nu är den indirekta beskattningen
i Sverige ganska betydande och
uppgår till 45 procent av den direkta
beskattningen. Enligt den mycket omtalade
tabellen på s. 75 i propositionen
är summan indirekta skatter 5 315 miljoner.
Nu vill man lägga på låt mig säga
1 400 miljoner. Därmed är vi redan uppe
i nära 7 miljarder, som tas ut i indirekta
skatter. Det är möjligt att man
kan gå litet längre, men vi kommer förr
eller senare till en punkt, där det är
stopp på samma sätt som i fråga om den
direkta beskattningen.

Då skulle jag vilja fråga finansministern:
Vad skall vi sedan göra? Finansministern
är precis lika medveten som alla
andra om att vi förr eller senare får en
lågkonjunktur; vi kan ju inte leva i detta
överhettade ekonomiska klimat hur
länge som helst, utan det måste komma
en kallare vind. Antag alt konjunktursvängningen
inträffar om några år, hur

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
skall vi då gå till väga, om vi praktiskt
taget gjort av med alla skattereserver?

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först bara en liten anmärkning.
Den 30-kronorsskatt på eldningsolja,
som införts i Västtyskland,
har, det vet finansministern lika väl som
jag, inte något som helst fiskaliskt syfte,
utan avsikten med den var att ge den
betryckta kolproduktionen i Tyskland
ett någorlunda drägligt konkurrensläge.

Det har sagts här att beskattningen av
olja, särskilt industriolja, inte har någon
betydelse, därför att priset har gått ned
så mycket genom den internationella
konkurrensen. Den invändningen är ju,
såsom finansministern nu också något litet
var inne på, inte alls relevant, eftersom
allt beror på vilket pris våra konkurrenter
betalar. Jag tror inte att det finns
några utsikter att andra, med oss konkurrerande
länder kommer att följa Sveriges
exempel och införa en beskattning
på eldningsolja av den storlek som nu
föreslagits av finansministern.

Jag är tacksam för att finansministern
inte har givit sin anslutning till den berömda
kategori nationalekonomer som
förordar att man framför allt skall inrikta
sina ansträngningar på att förhindra
investeringar i den privata sektorn.
Det är någonting som man med tacksamhet
måste konstatera. Jag vet också
mycket väl att övriga länder kanske
kommer att få vidtaga åtgärder för att
förhindra en överhettning av konjunkturen
eller för att bekämpa en inflation.
Men jag betvivlar att något enda av de
ifrågakommande länderna gör det i
form av en ytterst kraftig skattehöjning.
Vad beträffar Amerikas förenta stater så
är ju den amerikanska budgeten för närvarande
balanserad, och jag har inte
hört talas om att någon där har föreslagit
skattehöjning. Där finns ju fortfarande
en fri kapitalmarknad, och man
kan följaktligen använda de vanliga, traditionella
medlen för att hejda en överhettning,
vilket kanske inte är förhållandet
i Sverige.

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

Gör inte finansministern det litet för
lätt för sig när han lägger upp sitt resonemang
på det sättet att det inte går
att spara någonting eller att inskränka
några utgifter, eftersom det har visat sig
att förslag i den riktningen inte vinner
kamrarnas bifall. Detta beror ju på att
det parti, som finansministern representerar,
har haft möjlighet att omintetgöra
varje försök till besparingar eller att
finna alternativa utvägar till den omsättningsskatt
som han nu föreslår.

Den debatt som äger rum här i kammaren
gäller ju remissen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 162, och av oppositionspartierna
har varken högern och
folkpartiet eller såvitt jag vet centerpartiet
ännu kunnat i detalj utarbeta de alternativ
som de önskar framlägga motionsvägen.
Därför kan jag naturligtvis
för närvarande inte gå in på en diskussion
av dessa kommande förslag. Jag
tror emellertid att finansministern snart
skall få sin nyfikenhet tillfredsställd och
att han då också skall finna att de förslag,
som framläggs från det parti jag
tillhör, syftar till att åstadkomma balans
i 1960/61 års budget genom besparingar,
genom inskränkning av utgifter och genom
vissa inkomstförstärkningar på olika
sätt. För dagen är det emellertid
omöjligt att diskutera dessa saker i detalj,
det inser även finansministern.

Finansministern framhöll att folkpartiets
ledare under debatten i andra kammaren
helt och hållet hade accepterat
det siffermaterial som har framlagts av
de ansvariga myndigheterna. Jag förmodar
att det förhåller sig så beträffande
de uppgifter som framlagts av riksräkenskapsverket
o. s. v., men jag betvivlar
att alla de kalkyler som framlagts av
finansministern i proposition nr 162 till
alla delar har accepterats på vårt håll.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde till en början
att jag skulle gå kuppfri, då finansministen
uteslutande vände sig till herrar
Hagberg och Boheman med anledning
av vad de anfört. Men i senare delen av
sitt anförande kom ju finansminstern in

m. m.

på det tema som vi har diskuterat här
förut i dag, och det uppkallar mig till
ett kort bemötande. Jag avser självfallet
inte att nu ta upp samma diskussion
som vi fört här tidigare i dag — det
medger ju inte tiden som står mig till
buds. Men annars hade jag föredragit
om jag från början fått föra diskussionen
från den utgångspunkt som finansministern
inbjöd till i sitt anförande.
Jag skall nu försöka begränsa mig till
det yttersta.

Det finns två vägar att klara situationen.
Den ena är skattevägen och den andra
är statsutgifternas begränsning. Det
är vi överens om. Jag har här tidigare
försökt utveckla varför det ur alla synpunkter
skulle vara fördelaktigare att
välja besparingsvägen. Vi förmenar att
även de intressen, som skulle komma i
kläm genom en minskning av subventioner,
på grund av de allmänna verkningarna
av en sådan politik skulle vara
bättre betjänta med att man gick den
vägen än att man går skattevägen.

Vad sedan beträffar skattevägen har
finansministern talat om den som om
regeringens nu framlagda förslag innebar
att finanserna hade sanerats. Min
huvudinvändning emot finansministerns
argumentering från hans egna utgångspunkter
är att ni inte har sanerat finanserna
genom denna utomordentligt stora
skattehöjning. Ty samtidigt med att ni
höjer skatterna med 1 600 miljoner kronor
så höjer ni upplåningsbehovet till
det dubbla, nämligen 2,5 miljarder. Jag
förstår inte hur finansministern kan säga
att han med ett sådant upplåningsbehov
har fått en sanerad budget som
passar i en konjunktur vilken med stora
steg går emot en högkonjunktur. Jag anser
att uppgiften inte är löst, utan att
det föreligger oerhört stora risker just
till följd av den bristande balans som
jag förmenar att det här budgetförslaget
innebär. Jag har uttalat mina stora farhågor
med avseende på 1960/61 års budget
med hänsyn till de siffror som finansministern
hittills har presterat. Nu
skulle jag vilja tillåta mig ställa frågan
—- jag antar att budgetarbetet har fortskridit
så pass långt: Vad siktar finans -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

ministern till såsom ett tolerabelt — han
använder själv det uttrycket — lånebehov
för budgeten 1960/61? Finansministern
tycks ju, hur märkvärdigt det än
låter, betrakta det som tolerabelt att vi
för detta budgetår skall låna upp 2,5
miljarder. Han säger det uttryckligen
och påstår dessutom, när det blir tal om
från vilken tidpunkt den här omsättningsskatten
skall genomföras, att det är
alldeles tillräckligt att det sker från och
med den 1 januari, därför att han hinner
i alla fall med hjälp av denna skatt
få den samhällsekonomiska effekt som
behövs. Han får genom detta uppskov
in 400 miljoner. Är det tillräckligt för
att säga att man har sanerat denna budget,
när det första halvåret innebär en
upplåning av 2,5 miljarder? Det är på
denna punkt jag inte förstår den uppläggning
finansministern nu gör, och jag
skulle gärna se att jag finge en närmare
förklaring.

Sedan vill jag göra det tillägget att
om herr Hjalmarson i andra kammaren
skulle ha talat om att vi kunde medverka
till vissa skattehöjningar på spriten
och tobaken, så antar jag att han samtidigt
har sagt att det skulle vara för att
möjliggöra ett biträdande av vissa av de
förslag finansministern kommer med i
fråga om familjebeskattningen. Utgångspunkten
är fortfarande att vi icke avser
att medverka till någon höjning av det
samlade skattetrycket.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ja, det sista hade faktiskt
herr Hjalmarson glömt bort att utveckla,
och därför var det intressant att
få den kompletterande beskrivning som
herr Ewerlöf har lämnat. Jag kan icke
— jag beklagar det, herr Ewerlöf — stå
här och tala om hur den proposition
kommer att se ut som riksdagen skall
fä ta del av den 11 januari. Vi får tåla
oss till dess. Det kan inte hjälpas. Jag
har inget annat att säga. Jag kan ge herr
Ewerlöf den trösten — om han nu blir
tröstad av det — att jag strävar efter
en så låg .statlig upplåning som jag be -

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
traktar det vara praktiskt politiskt möjligt
att genomföra.

Herr Hagberg frågade: Var skall vi
stoppa, om vi lägger en omsättningsskatt
på den direkta skatten? Det är ju
klart att någonstans finns en gräns som
man inte går över. Jag kan lika litet precisera
den gränsen här i dag, men det
förslag som här presenteras riksdagen
ger möjligheter till en, som jag hoppas,
ganska intressant debatt just om fördelningen
mellan direkt och indirekt beskattning.
Det är otvivelaktigt att det i
den direkta beskattningen faller undan
belopp som egentligen borde tillkomma
statskassan. Det är svårare att komma
undan den indirekta skattens verkningar.
Skulle det visa sig att riksdagen och
allmänheten är tillgängliga för ett resonemang
om en förskjutning gradvis av
skattetyngden från direkt till indirekt
beskattning, så behöver den ju procentuellt
inte vara alltför avskräckande och
kan ändå reellt ge vissa merinkomster
till statskassan. Det är orimligt att begära
att jag skall stå här i dag och säga:
Dit kan vi gå och inte längre! Det
finns så pass många okända faktorer i
den här ekvationen. Ingen vet vilket
konjunkturläge vi är i eller vilka politiska
konstellationer som råder här i
riksdagen om något år. Man får nöja sig
med att ställa prognoserna för det år
man har framför sig, om man inte alltför
ofta skall bli beslagen med att man
har farit med osanna uppgifter.

Till sist skulle jag till herr Boheman
vilja säga att visst vet jag att de 30 kronorna
—■ det är för resten 30 mark och
inte 30 kronor —• som man har lagt i
skatt på oljan i Tyskland inte har någon
fiskalisk motivering, men det avgörande
är ju om den här oljeskatten för
vår del ställer industrien i ett sämre
konkurrensläge gentemot utlandet, och
från den utgångspunkten tyckte jag nog
det var ganska rimligt att föra in i debatten
vad som hänt i Tyskland.

Det iir beklagligt om kammaren har
fått den uppfattningen, vilket tycktes
framgå av någon av opponenternas inlägg,
att regeringen har givit alla besparingstankar
på båten. Självfallet

fi Första kammarens protokoll 1959. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
kommer all aktsamhet att iakttas när
det gäller statens utgifter, och den budgetbehandling
vi nu är inne på kommer
sannolikt att bli så hård man kan begära
och hårdare än någonsin tidigare,
men det kommer inte att uppstå någon
radikal brytning med de bärande avsnitten
i den framstegspolitik som denna
riksdag har gett sin anslutning till
under efterkrigstiden. Nu sägs det: Herr
Sträng förklarar att han inte kan komma
med andra förslag, eftersom han inte
får riksdagen med på dem. Varför
får han inte det? Jo, därför att socialdemokratien
— herr Strängs eget parti
— inte vill vara med om dem. Men
så ligger problemet inte till. Socialdemokratien
har en uppfattning om samhällsarbetet
och om vad som behöver
genomföras av riksdagen för att det skall
utveckla sig i framtiden. Det är denna
bedömning som tar sig uttryck i de förslag
som kommer från regeringen och
som de socialdemokratiska riksdagsmännen
också är eniga med regeringen
om och ställer sig bakom.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå finansministerns
obenägenhet att ange en siffra
när det gäller budgetåret 1960/61,
men man hade ju kunnat få ett någorlunda
klart besked om hur finansministern
ser på vad som är tolerabelt i fråga
om upplåning i den konjunktur, där
vi nu befinner oss. Det hade varit av
det största värde att veta detta för att
kunna bedöma vad den sanering, varom
man nu talar, leder till.

Nog borde väl finansministern ändå
ha kunnat säga någonting om det nu löpande
kalenderåret, där vi faktiskt för
innevarande halvår får en upplåning på
2,5 miljarder. Är det vad som motsvarar
läget i en uppåtgående konjunktur? Man
kan ju inte dra någon annan slutsats än
att finansministern tackar för att uppskovet
kommit till stånd. Det har varit
så fördelaktigt för honom, och han hinner
i alla fall åstadkomma den sanering
som han behöver genomföra.

Om finansministern hade fått igenom

m. m.

omsättningsskatten från den 1 juli i år,
hade han haft åtminstone ytterligare 800
miljoner kronor, varmed han kunnat
minska upplåningen. Då hade han kunnat
få ned den med bortåt en miljard,
vilket hade varit av stor betydelse. Men
han säger, att han inte behöver detta, ty
det räcker med de 400 miljoner kronor
som han får nästa halvår. Då drar jag
den slutsatsen, att finansministern finner
det tolerabelt med en upplåning av
2,5 miljarder, och jag frågar honom:
Har vi att emotse att den kommande
budgeten göres upp från den utgångspunkten?
Det vill finansministern inte
yttra sig om. Men ett svar på frågan vad
han anser om den nu löpande budgeten
skulle vara av värde även för att man
skall kunna bedöma fortsättningen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är möjligt, att herr
Ewerlöf inte bör vara den som anklagar
mig för att omsättningsskatten inte trädde
i kraft den 1 juli. Jag har inte i något
avseende trott att jag skulle få någon
hjälp från herr Ewerlöf på den punkten,
och det har jag inte heller fått. När riksdagen
slutade i våras tillät jag mig säga
att jag för egen del ansåg att det hade
varit tryggare, om omsättningsskatten
varit i kraft den 1 juli. Men eftersom
partiledaröverläggningarna i våras visade,
att varken centerpartiet eller folkpartiet
ansåg den konjunkturpolitiska
bilden vara så pass klar, att det fanns
någon möjlighet att bestämma sig, och
eftersom även stora delar av mitt parti
hade den uppfattningen att konjunkturbilden
fortfarande var oklar, sade jag
mig att vi fick vänta till hösten — fyra
månader kan man vänta, utan att "det
händer någon olycka. Väntetiden har ju
haft det goda med sig att konjunkturbedömningen
nu tycks vara ensartad.

Herr Ewerlöf vet lika bra som jag att
ett upplåningsbehov på 2 500 miljoner
kronor inte är någonting som jag anser
vara lämpligt och kanske inte ens tolerabelt.
Man kan schacka det med olika
metoder. En metod är att vidta finanspolitiska
åtgärder. Andra metoder finns

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Kungl.

också. Jag är i dag självfallet inte beredd
att inför offentligheten diskutera
om vi skall tolerera denna upplåning
med armarna i kors eller om vi skall
göra något annat. Det får vi se när vi
kommer litet längre fram.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Nu säger ju finansministern något annat
än vad som står i propositionen, ty
där heter det uttryckligen att man genom
uppskovet vunnit fördelen att bättre
kunna överblicka konjunkturen och
att det ändå inte är för sent, ty även om
det leder till en upplåning som kan synas
hög, är den i alla fall tolerabel. Det
står uttryckligen att den är tolerabel,
och nu säger finansministern att han
anser, att den inte är tolerabel. Han förebådar
att den kan dra med sig åtgärder
för att schacka den. Det är ett kapitel
som vi tidigare har berört här: förhållandet
mellan finanspolitik och penningpolitik.
Det gäller också att bedöma
vilka verkningar de åtgärder som man
vill företa för att schacka kommer att
få i form av störningar av samhällsekonomien
i fortsättningen. Detta kan jag
ju inte yttra mig om förrän jag fått veta
vad det är för åtgärder, men perspektivet
att denna väg farmkallar behovet av
s. k. åtgärder för att schacka ter sig för
mig ganska skrämmande och innebär i
och för sig ett bevis för, att upplåningen
är intolerabel.

Herr statsrådet STRÄNG:

Vi har ju tvingats vidta en sådan konkret
åtgärd redan i höst när vi dragit
in möjligheten för företagen att använda
sina investeringsfonder. Vilket register
man kan spela på i övrigt kan jag av
kända skäl inte tala om här. Jag är den
förste att erkänna att årets upplåning är
hög. En upplåning, som i ett uppåtgående
konjunkturläge tenderar att bli 2,5
miljarder, är cn riskabel upplåning. Man
får ta vissa risker här i livet. Jag hoppas
att det inte skall behöva bli någon permanent
företeelse.

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. proposition
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

163, med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt, m. m.;

nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

nr 168, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) samt till byggnadsstadga;

nr 169, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag;

nr 170, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297);

nr 171, angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m.; och

nr 172, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 518, av herr Wirmark och fru Wallentheim,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, in. m.;

nr 519, av herr Carlsson, Georg, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning om
allmän varuskatt, m. m.;

nr 520, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 164, med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 1 inom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
;

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

nr 521, av herr Elmgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 161, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m.; och

nr 522, av herr Mattsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
161, med förslag till lag angående änd -

ring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m.

Kammaren åtskildes kl. 16.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 28 oktober eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en början
av herr andre vice talmannen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde: Efter

samråd med andra kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
meddela, att det, såvitt nu kan bedömas,
under instundande november månad
icke torde bli erforderligt att anordna
arbetsplena annat än på onsdagarna.
Tisdagar och fredagar skulle alltså kunna
ägnas uteslutande åt interpellationsoch
frågesvar samt formella ärenden.

Beträffande de närmast förestående
sammanträdena må nämnas, att det —
utöver de plena som hålles i morgon —
kommer att anordnas plena tisdagen den
3 november kl. 16,00, onsdagen den 4
november kl. 10.00, fredagen den 6 november
kl. 14.00 och tisdagen den 10
november kl. 16.00. Det blir sålunda
icke några plena nu på fredag, den 30
oktober.

Sista motionsdag för propositionen nr
162 om omsättningsskatt är fredagen den
6 november samt för övriga propositioner,
som har samband med omsättningsskatten
och som avlämnats senare, tisdagen
den 10 november.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! I den ekonomiska debatt,
som har förts här i dag, har ju olika
synpunkter framkommit om hur man
bäst skulle kunna lösa de ekonomiska
problemen i vårt land. Från regeringens
sida hävdar man ju, att de besparingar
som är möjliga har vidtagits från dess
sida, under det att man från oppositionens
sida anser, att större besparingar
kan åstadkommas och att införandet av
en omsättningsskatt därför inte bör ifrågakomma.
De finansiella spörsmålen har
ju diskuterats så många timmar, att man
kanske inte skulle behöva uppehålla sig
vid dem ytterligare. Men jag vill ändå
inte underlåta att säga, att man väl bör
ha rätt att fråga sig, om det är nödvändigt
att i fortsättningen ge så stora sociala
förmåner på skilda områden, som
har skett under den senaste tiden. Jag
utgår från att man skulle kunna spara
en hel del när det gäller olika slag av
sociala förmåner, om man införde en
behovsprövning. Detta har man inte velat
vara med om. Man fortsätter bostadsbyggandet
i oförändrad takt. Man ger
fortfarande subventioner till sådana bo -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

stadsbyggare som ingalunda behöver det.
Man har nämligen ansett, att man inte
skall göra någon åtskillnad. Detta kan
ju fortgå så länge landet har tillräckliga
finansiella resurser, men när det börjar
tryta i kassan, då bör man söka efter
utgångspunkter för minskningar av statsutgifterna.
Har man inte möjlighet att
göra det i tillräcklig grad, får man naturligtvis
försöka skjuta till vad som
fattas. Det är väl ändå ingen som vill
påstå, att de statsbidrag och subventioner
som utgår till bostadsbyggandet
grundas på sociala skäl. Det har vid
flera tillfällen påpekats, att det finns
människor, som låter sitt kapital stå inne
i bank eller placerar det på annat
sätt, som kanske ger högre ränta än
bankens, och i stället lånar upp pengar
hos staten mot lägre ränta för att bygga
bostad. Därvid får de 4 000 kronor gratis
och, som sagt, lån mot billigare ränta
än vad allmänheten får vid andra
lån. Man kan väl fråga sig, om inte tiden
nu är inne att avskaffa en dylik
förmån.

Jag vill inte här ha sagt annat än att
de människor, som inte har möjlighet
att skaffa sig en bostad, skall få hjälp till
det från det allmännas sida. Men inte
kan vi väl fortsätta med att betala ut
bidrag på sådant sätt som hittills har
skett. .lag blev litet förvånad, när jag
i dag hörde finansministern säga, att
man inte på något sätt vill göra samhället
sämre utan att man vill förbättra
förhållandena i fortsättningen på samma
sätt som vi gjort hittills. Han antydde
inte på något sätt hur man skulle
göra, om pengarna inte räcker, utan han
menade väl, att det fortfarande finns
en massa pengar att ta ut för att sedan
dela ut på olika områden.

Redan när statsbudgeten för innevarande
år lades fram, framhöll jag i remissdebatten
i våras, att budgeten borde
vara balanserad. Man ansåg emellertid,
att man kunde vänta. Man kunde
först avvakta utgångsläget. Finansministern
uttalade ju i dag, att det var
ovisst om inkomsterna skulle komma
att ge så mycket som man hade beräknat.
Även från oppositionens sida har man

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

varit osäker på den punkten. Inkomsterna
kunde ge mer och de kunde ge mindre.

Jag har själv åhört ett föredrag, som
hans excellens statsministern höll vid
1958 års val. Han yttrade, att i dåvarande
situation var inga skattehöjningar
aktuella. Jag skulle ju tänka mig, att när
han fällde detta yttrande, så var statsbudgeten
under utarbetande så att regeringen
hade klart för sig, vilka inkomster
som stod till dess förfogande,
och att, om de inte räckte till, så fick
man söka nya vägar, antingen införa nya
.skatter eller i annat fall minska de statliga
utgifterna. I januari går det alltså
inte att framlägga någon balanserad budget,
och nu under hösten säger man, att
det måste bli ett tillskott till statskassan,
om vi skall kunna klara det hela. Då är
naturligtvis frågan, vilken väg man skall
gå. Högern har här redovisat förslag
till besparingar på olika områden. Jag
får säga att jag inte delar de synpunkter,
som högern har anlagt när det gäller
barnbidragen, men när det gäller
andra bidrag exempelvis till bostadsbyggandet
— något som jag tidigare varit
inne på -— till mödrahjälp, till skolbarnsbespisning,
till skolskjutsar och dylikt
anser jag att en behovsprövning
skulle kunna införas och statsutgifterna
på så sätt kunna i ganska betydande
grad minskas. Jag tror inte att det vore
så lämpligt att ta bort alla dessa förmåner,
men däremot anser jag att de
som själva har råd att betala för skolmåltider
och skolskjutsar och dylikt,
bör göra detta utan att statsmakterna
skall behöva lämna bidrag till dessa förmåner.
Jag anser att detta är en väg
för regeringen att gå när det gäller att
göra vissa besparingar.

Här har i dag i denna kammare särskilt
av herr Ewerlöf framhållits, att
högern står för besparingsutredningens
förslag och att högern inte ämnar ge vika
på denna punkt. Samma uttalande
har gjorts från folkpartiets sida. Jag vill
bara påminna både högern och folkpartiet
om att man, när pensionsomröstningcn
ägde rum, var på det klara med
att de höjda pensionsbelopp, som nu

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
skall utgå, var fastställda, och var och
en bär väl klart för sig att det också
röstades om detta. Då var man inom
samtliga partier överens om att en ensamstående
år 1968 skulle få något över
3 600 kronor och en familj skulle få
ungefär 5 400 kronor. Sedan har tiden
gått och en besparingsutredning har tillsatts.
Med anledning av att det framhållits
att centerpartiet har svikit givna
löften vill jag fråga vem det är som har
svikit givna löften. Är det inte de, som
gått ifrån de förslag som man lät folk
rösta om den gången och motiverar detta
med att vi nu inte har råd med ett
realiserande av dessa förslag? Vi tar
alltså från de gamla, som har folkpension,
och minskar deras inkomster för
att gc människor, som är i sin krafts
bästa dagar, bättre sociala förmåner.
Det är detta som jag har velat understryka,
men jag skall inte ta upp någon
längre debatt härom.

Vad jag emellertid vill framhålla är
att när besparingsutredningen framlade
sitt förslag, sade man från det socialdemokratiska
partiets sida att man inte
kände sig bunden av vad besparingsutredningen
föreslagit utan att man skulle
bedöma förslagen med hänsyn till läget
vid den tidpunkt då statsbudgeten skulle
göras upp. Jag tror för min del att
vi noga måste so till, alt de vanor, som
vårt folk haft under en lång följd av
år, en smula ändras. Jag fick det intrycket
av finansministerns anförande,
att man på deras håll inte ville göra
några eftergifter i detta avseende. Finansministern
säger, att det inte går att
ändra på den saken, att det inte finns
underlag för det i kammaren och att det
inte går att ändra på det ena och det
andra. Jag instämmer i vad herr Boheman
sade i dag. Han sade nämligen, att
om man från socialdemokratiska partiet
inte vill vara med om att minska på de
statliga utgifterna, är det självklart mycket
svårt att nå ett resultat som man
kan kalla tillfredsställande och som ändå
är sådant, att det inte har några
större verkningar för dem som tidigare
åtnjutit de förmåner det här gäller.

Jag tror att det kanske skulle vara av

m. m.

intresse att återge vad hans excellens
statsministern yttrade vid remissdebatten
i våras. Han sade då: »Vill man bevara
demokratien mot diktaturen, måste
man sträva efter att ständigt förbättra
förhållandena för de sämst ställda i landet.
» Det är självklart att man kan fälla
sådana yttranden, och folk tror ju
då att det här finns möjligheter att få
allt som de önskar. Men jag anser inte
att man bör vara så väldigt rädd för att
göra ett litet ingrepp både på det ena
och det andra området. Jag tror inte
att risken för någon diktatur är så överhängande
som hans excellens statsministern
trodde i våras. Jag tror nog att
de som bor och bygger här i vårt land
vet att de har det bra och att det kanske
skulle bli svårt för dem att få det
bättre i något annat land.

Beträffande den utveckling som ägt
rum under senaste tiden säges det att vi
har en uppåtgående tendens, att lågkonjunkturen
är över och att vi kommer
in i ett annat tidevarv, där det blir
uppåtgående priser igen. Vi har i den
rapport som lämnats ut här till kammarens
ledamöter, fått läsa om hur man
ser på läget utåt, och det har visat sig
att det i Amerika finns farhågor för
att konjunkturen skall vända igen och
gå nedåt. Den har varit på uppåtgående,
men man är inte säker på att detta
håller i sig, utan tror att den kan bli
nedåtgående.

Jag håller med herr Hagberg i Malmö
att det inte finns någon anledning att
tro, att vi i vårt land skulle kunna räkna
med en ständig högkonjunktur framöver
utan att möta en lågkonjunktur vid
ett eller annat tillfälle. Jag tror att man
bör vara mycket försiktig på den punkten,
så att man ser om sitt hus i rättan
tid och inte räknar med stora inkomster
som sedan kanske uteblir. Den omsättningsskatt
som nu är föreslagen, kommer
att drabba hela samhället som sådant.
Finansministern har föreslagit vissa
skattelättnader. Inkomsttagare i de
lägre inkomsterna skulle få viss skattelindring,
och även barnfamiljerna skulle
få en viss lättnad genom höjda barnbidrag.
Detta skulle dra en ganska av -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

sevärd del av de miljoner som man räknar
med skall komma in med denna 4-procentiga skatt.

Är det inte förståndigare, herr talman,
att man försöker i viss mån begränsa
utgifterna? Vi har ännu möjlighet
till detta. Låt oss tänka på en dag,
då vi kommer i den situationen att vi
inte har möjlighet att ta ut högre skatter.
Finansministern har själv sagt här
i dag, att vårt land är det enda i världen
som har så höga direkta skatter. Nu går
man den andra vägen; man går in för
indirekta skatter, och det dröjer väl inte
länge förrän vi ligger i toppen även där.
Vad skall man då göra? Då är det väl
ingenting annat att göra än att spara.

Jag tror det finns anledning att vidta
större sparsamhetsåtgärder än regeringen
har företagit. Den har visat sig vara
mycket angelägen om att genomföra allt
som den funnit mest lämpligt för sina
anhängare. Man har genomfört en tjänstepension
för alla, och under nästa år
skall arbetsgivarna enligt tidningarnas
uppgift till denna utbetala 1,9 procent.
Hur vore det, herr talman, om man lät
en del av detta gå till de gamla som har
folkpensioner? Jag tror att detta skulle
vara mera sunt och förståndigt. Tjänstepensionen
har tiden på sig, och pengarna
till den kan nog kramas fram ändå,
även om man inte tar hela de 1,9 procenten
att finansiera den med första året.

Detta var en liten överblick jag har
gjort över vad som förevarit i dag och
över vad jag för min del anser att man
bör vidta för åtgärder. Jag hoppas att
de olika partierna kommer att noggrant
pröva alla de förslag som är tänkbara
för besparing. Har man gjort detta och
det ändå fattas pengar, tror jag att man
från de olika partiernas sida skall visa
förståelse för att skjuta till det som fattas.
Men har man den inställningen, som
både finansministern och statsministern
antydde i dag, att det inte får ruckas på
de sociala förmånerna, som dock på
många håll inte har något som helst berättigande
på grund av att de som åtnjuter
dom har möjlighet att klara sig
själva, då tror jag möjligheterna till samförstånd
är mycket små.

proposition ang. allmän varuskatt, in. m.

Herr ERIKSSON (s):

Herr andre vice talman! Både i pressen
och annorstädes liar det närts en
viss förhoppning om att sedan partiledarförhandlingarna
inte ledde till något
resultat när det gällde de statsfinansiella
spörsmålen, skulle bevillningsutskottet
vid sin behandling av dessa
ärenden på grundval av det material
som skulle serveras söka komma till en
lösning som skulle kunna samla en bredare
majoritet i riksdagen. Som ledamot
av bevillningsutskottet bär jag nu
suttit i dag och lyssnat till denna debatt,
och efter detta måste man säga sig att
varje förhoppning om någon gemensam
lösning torde kunna skrinläggas. Här
liar gruppledarna låst fast sig i sina
positioner. Man säger ett bestämt, oreserverat
nej när det gäller det förslag
som ligger på riksdagens bord, och sedan
också två av bevillningsutskottets
mera inflytelserika medlemmar, dess
vice ordförande och herr Elofsson i Vä
har förklarat att de inte har någon tanke
på att biträda ett förslag om varubeskattning,
är positionerna helt fastlåsta.
Situationen påminner i mycket
hög grad om den vi hade, när vi gick att
behandla tjänstepensionsfrågan. Alla sitter
fastlåsta i sina ställningar och ingen
form av utskottsbehandling kommer att
kunna rubba de intagna frontlinjerna.

Herr Aastrup inledde debatten här i
dag med att säga, att vi nu är i färd
med att skapa ett, som han uttryckte
del, rekord att under fredstid och högkonjunktur
höja skatter och statsskuld.
Ja, det är måhända flera länder som vill
tävla om det rekordet. I dagens nummer
av Stockholms-Tidningen återgives
vad en ordförande i ett bevillningsutskott
i ett annat land har deklarerat som
sin uppfattning beträffande det landets
ekonomiska skötsel. Jag tar mig friheten
att citera vad han har sagt. Han säger
följande: »Under det finansår som
ändas har vi slagit alla rekord. Regeringen
har lagt på mera skatter, har
givit ut mera pengar, har ådragit oss
en större statsskuld, har åstadkommit en
större nedgång i valutareserven, har tilllåtit
ett större budgetunderskott och be -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt
finner sig i dag i en värre finansiell kris
än vad vi upplevat någonsin i fredstid.
Ehuru vi i fredstid fortfarande har skatter
som motsvarar krigstid — och vi åtnjuter
den högsta fredstidsinkomst som
någonsin förekommit i någon nation —
fortsätter vi att ge ut mer än vi tar in,
och vi lever så högt över våra inkomster
att statsskulden i dag är miljarder och
åter miljarder över den toppnivå som
nåddes under andra världskriget.»

Detta tal hölls för någon månad sedan
i det amerikanska parlamentet. Det
är fråga om ett land som anses ha en
hög levnadsstandard och som ofta här i
kammaren framställts som ett föredöme
när det gäller såväl finanspolitik som
näringspolitik. Herr Boheman nämnde
tidigare här i dag att Förenta staterna är
ett land som alltid klarar sin finansiella
kris med de konventionella penningpolitiska
medlen. Det citerade talet vittnar
ändå om att man även där tvingas
att söka andra vägar än de gamla konventionella.

Det fanns i herr Aastrups anförande
ett avsnitt som kan tillmätas ett större
och mera allmänt intresse och som till
och med kan tjäna som diskussionsbas
när det gäller ideologiska värderingar.
Han påstod att det allmännas större ianspråktagande
av nationalprodukten förorsakar
stora skadeverkningar och leder
till en begränsning av konsumenternas
fria konsumtionsval. Jag förmodar att
herr Aastrup har hämtat underlaget till
denna värdering i folkpartiets nyligen
utgivna skrift »Världen och vi på 1960-talet», som i långa stycken är synnerligen
intressant. Man frågar sig vad som
kan ligga bakom en sådan värdering.

Statsministern ställde i dag en direkt
fråga till herr Aastrup, som blev obesvarad.
Jag skulle vilja upprepa denna
fråga. Om inte herr Aastrup vill svara
på den, finns det väl andra inom folkpartiet
som kan svara på den, eftersom
den ingår i partiets ideologiska programskrift.
Vilken utgift är det som staten
gör, som begränsar den enskilde
medborgarens fria konsumtionsval?
Själv har jag svårt att förstå att åtminstone
de större utgifter staten gör kan

, m. m.

medföra någon sådan begränsning. Jag
tänker på bilarna. En bilist kan omöjligen
känna sig vara trängd i sitt fria
konsumtionsval om staten använder
pengar till att göra bättre och flera vägar.
Ungdomen och framför allt ungdomarnas
föräldrar kan inte känna sitt
konsumtionsval begränsat om staten
satsar pengar på skolor och utbildningsanstalter.
Jag har svårt att tänka mig att
pensionärerna känner sig hämmade i
sitt konsumtionsval om staten satsar
pengar på att höja deras pension, och
jag kan ännu mindre finna att husmödrarna
skulle känna sig begränsade i sitt
konsumtionsval för att staten späder på
hushållskassan med några hundralappar
i form av allmänna barnbidrag. Det är
de stora utgifterna. Jag frågar mig då
vilka utgifter vi åtagit oss, som verkar
begränsande på konsumenternas frihet.
Herr Ewerlöf var också inne på denna
fråga; han gav den måhända en mera
ideologiskt betonad tolkning.

En annan sak som också har dykt
upp är att finansministern påståtts pressa
riksdagsmajoriteten till höga statsutgifter
och att detta sker mot oppositionens
starka varningar. Jag vill då endast
erinra om vårriksdagen. Det förekom
då en ganska stor tävlan, inte minst
från folkpartiledamöternas sida, att äntra
denna talarstol för att höja de bud
som finansministern lade fram. Det har
varit ganska intressant att följa denna
kapplöpning. I min egenskap av bevillningsutskottets
talesman i denna kammare
fick jag i varje fall under vårriksdagen
en ganska hårdhänt erfarenhet av
att det just var folkpartiets företrädare
som då motionsledes lade fram de längst
gående förslagen om utgiftsökningar för
staten. Man får därför ta denna beskyllning
att finansministern pressar riksdagsmajoriteten
med en stor nypa salt.
Kapplöpningen om att höja buden vanns
i varje fall under vårriksdagen av folkpartiet
med synnerligen bred marginal.

Herr Aastrup sade att socialdemokraterna
nu står vid ett vägskäl. Mig förefaller
det närmast som om det är folkpartiet
som befinner sig vid ett vägskäl
och att läget är det att man ännu inte

Onsdagen den 28
Kungl.

har hunnit avläsa, i vilken riktning
partiets fortsatta färd kommer att gå.
Det vägskäl som socialdemokraterna nu
skulle stå inför skulle vara att vi hade
att välja mellan att antingen fortsätta
den skatteuttagningspolitik som nu bedrivs
eller också att försöka förverkliga
det mål som socialdemokraterna satt
upp, nämligen att öka välståndet i landet.
Man kan naturligtvis ha olika uppfattning
om hur det står till med välståndet
här i landet — därom har det
ju vittnats tidigare under debatten i dag.
Jag har emellertid här en annons som
för närvarande går i rikspressen. Under
rubriken »Välståndet spirar» läser man
där: »Stegrad produktion, ökat välstånd,
vad betyder det för mig och dig? Jo, att
vi får det bättre, att vi får ut mera
för det arbete vi presterar, och vi avläser
detta i ökade inkomster.» Detta är
ingen socialdemokratisk propagandaannons,
utan den är undertecknad av
»Sveriges sparbanker». Jag förmodar att
sparbankerna har vissa möjligheter att
bedöma hur det står till med välståndet
i landet.

Om jag sedan övergår till herr Ewerlöf,
kan jag instämma med honom bara
i ett avseende, nämligen när han framförde
sina hjärtliga lyckönskningar till
den nyvalde talmannen i hans viktiga
och höga ämbete. I övrigt kan jag icke
instämma med herr Ewerlöf.

Högern anvisar även nu den väg som
man rekommenderade i våras, nämligen
besparingsvägen, och de förslagen
får vi ju nu ännu en gång ta ställning
till. Herr Ewerlöf ställde emellertid nu
också en fråga: Hur vet finansministern
att svenska folket inte hellre väljer besparingarnas
väg än höjda skatter? Jag
måste svara med att i min tur fråga:
Hur vet högern vad svenska folket anser
vara bäst? Högern presenterade ju sitt
besparingsprogram i allt väsentligt under
fjolårets valrörelse. Högern hade då
visserligen glädjen att notera en rätt
stark ökning av sitt rösttal och sina
mandat, vilket i stor utsträckning skedde
på folkpartiets bekostnad. Jag är också
övertygad om att den propaganda, som
partiet för, kommer att tillföra högern

oktober 1959 em. Nr 24 73

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
ytterligare röster och mandat. Men jag
tror absolut inte att denna röstökning
kommer att visa sig vara tillräcklig för
att skapa majoritet för högerns linje i
svensk politik. Högern har säkerligen
ännu långt till det målet. Jag behöver
bara erinra om besparingsutredningens
förslag och det mottagande som de förslagen
fick av den allmänna opinionen
för att visa hur oändligt svårt det ändå
är att kunna komma överens om på vilka
områden besparingsåtgärderna skall
sättas in.

Besparingar är för övrigt, herr talman,
en felaktig term. Besparingar är
väl egentligen sådana utgiftsminskningar
som man strävar efter i förvaltningen
för att med bibehållen verksamhet få det
hela billigare utfört. Den typ av besparingar,
som högern nu tänker sig, består
däri, att man helt enkelt tar bort en viss
verksamhet. Det behövs naturligtvis inte
särskilt stor fantasi för att bara kapa av
en verksamhet. Men jag skall gärna se
den fantasi som skall avspeglas i högerns
program då man skall förverkliga
sina löften att spara mellan 1,2 och 1,5
miljarder kronor. Högern tog ett kraftigt
grepp i socialreformerna för att i
våras kunna prestera besparingar på
500—600 miljoner kronor. Det återstår
verkligen att se vad som kommer att
återstå av den sociala reformverksamheten
här i landet sedan högern har presenterat
sitt nya stora besparingsprogram.

Herrar Boheman och Elofsson i Vä
förklarade båda, att så länge som socialdemokraterna
inte är lyhörda för kravet
på besparingar är det också omöjligt
att uppbringa majoritet för den linjen
här i huset. Ja, herrarna får väl ändå
betänka att, om man angriper de områden
av allmän verksamhet som har
varit föremål för socialdemokraternas
progressiva målsättning, det inte då är
möjligt att engagera dem för indragningar
på dessa områden. Tv jag anser
nog ett riksdagsbeslut, ett löfte till medborgarna,
vara väl så heligt som på partiledarplanet
träffade överenskommelser
om andra utgifter. Har vi på partiledarplanet
och i riksdagen kommit överens

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang'', allmän varuskatt,
om att svara för en så stor utgift som
försvarskostnaderna innebär, så tycker
åtminstone jag för min del att de riksdagsbeslut
som konstituerar vårt välfärdssamhälle
i fråga om socialpolitik
är lika heliga.

Herr andre vice talmannen skulle förklara
centerpartiets ställning till den
nya given beträffande folkpensionerna.
Jag skall inte yttra mig så mycket om
den saken. Men lian anförde att centerpartiet
här följer en rak linje. Ja, man
kan måhända alltid diskutera vad som
är krokigt och rakt, men jag är alldeles
övertygad om att centerpartiets linje inte
skulle kunna användas i en plöjningstävlan.
Den skulle falla helt utanför prisbedömningen.

Herr Hagberg anförde att det förslag
om sänkning av den direkta skatten som
nu ligger på riksdagens bord är ungefär
som sockret på gröten, och herr Ewerlöf
uttryckte det visst så, att det skulle
vara saften i ricinoljan. Ja, i våras hade
denna kammare att diskutera ett förslag
från högern om ändrade skatteskalor.
Det anfördes då från högerns håll,
att de skönhetsfläckar, som skatteskalorna
uppvisade för inkomster mellan
12 000 och 25 000 kronor, var någonting
som det vore anständigt att få bort. Denna
make up skulle visserligen då kosta
600 miljoner kronor. Nu har finansministern
i viss utsträckning gått högern
till mötes och föreslår en förändring
som visserligen bara kostar 225 miljoner
kronor men som i varje fall från
högerns synpunkt sett borde förefalla att
vara ett steg i rätt riktning. Detta tas
emellertid emot synnerligen surmulet.
Jag undrar om möjligen högern kommer
att rösta emot denna proposition eller
om man har att vänta att högern förnyar
sin motion från i våras om en betydligt
förändrad skala i de nämnda inkomstlägena.

Herr talman! Med den proposition om
varubeskattning som nu ligger på riksdagens
bord och framför allt de följdpropositioner
som gäller reformer på
den direkta beskattningens område har
vi väl inlett en diskussion som efter vad
jag tror kommer att leda till en ganska

m. m.

väsentlig och kanske rent av behövlig
omläggning av vårt skattesystem. Från
denna synpunkt tror jag att de som i
dag talar lidelsefullt mot regeringens
förslag kommer att vara synnerligen
nöjda när förslaget är genomfört, ty det
kommer att även för dem vara en tillgång
i händelse av ett framtida politiskt
regimskifte.

Även med risk för att av folkpartiets
gruppledare bli beskylld för upphöjd
servilitet, som han uttryckte det, uttalar
jag min tillfredsställelse med att varubeskattningen
här kommer upp till diskussion
och att den också av allt att döma
blir genomförd. Detta är tillfredsställande
dels för att man på det sättet kan
klara den nuvarande statsfinansiella situationen
men dels ockå därför att förslaget
ändå bildar inledningen till vad
jag tror är en sådan omgestaltning av
vårt beskattningssystem som tiden kräver
och som säkert kommer att dämpa
både hettan och lidelsen i våra framtida
skattedebatter.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I den proposition som
vi behandlar i dag lämnar finansministern
på s. 58 en redovisning över arbetsmarknadsläget.
Där uttalas bl. a. att vi
fortfarande, trots högkonjunkturen, ändock
måste räkna med en viss arbetslöshet.
I fortsättningen sägs att denna
arbetslöshet är speciellt lokaliserad till
vissa norrlandslän.

Sedan fortsätter finansministern sin
tankegång och säger bl. a., att det är
nödvändigt att man här tar sig an arbetsmarknadsproblemen
från samhällsekonomisk
synpunkt. På denna punkt
säger finansministern bland annat, att
man för att kunna råda bot på dessa förhållanden
med de Öar av arbetslöshet
som är tillfinnandes bl. a. måste göra
en aktiv omskolning av de yngre. En
annan väg som han rekommenderar är

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

att myndigheterna, i detta sammanhang
arbetsmarknadsmyndigheterna, skall föra
en rörlig omflyttningspolitik. Det är
just beträffande den frågan som jag i
denna debatt vill anmäla en avvikande
mening.

Låt mig först, herr talman, ställa den
frågan: Innebär en energisk arbetsmarknadspolitik
endast att man i de landsdelar
och de kommuner som drabbas av
arbetslösheten på kommunens egen bekostnad
eller i varje fall med dess tillskyndan
ekonomiskt skall omskola arbetskraften
och sedan genom arbetsförmedlingarna
i de olika landsdelarna, såsom
har skett, försöka så fort som möjligt
flytta den frigjorda arbetskraften
därifrån? Inte bara som norrlänning
utan även om jag ser denna fråga i dess
större sammanhang måste jag reagera
mot detta ställningstagande.

Yi har, såsom också säges i propositionen,
två grupper av arbetslösa, de
yngre och de äldre. Följden av denna
s. k. rörliga politik, såsom den är skisserad,
måste innebära att de yngre arbetarna
flyttar och att kommunen får
behålla den äldre arbetskraften. Den senare
kan dessutom många gånger med
fog sägas vara permanent arbetslös. I avfolkningskommuner,
med de problem
som därutöver är rådande där, måste
följden på längre sikt bli att kommunen
får svara för en del av omskolningen
beträffande den arbetskraft som skall
omflyttas. Till detta får man lägga, att
såväl enskilda som kommunen haft rätt
stora utgifter för fostran av denna ungdom.
Dessutom har ju kommunen gjort
åtskilliga investeringar för människorna
i gemen på det sociala området i fråga
om hälso- och åldringsvård m. m. och
även när det gäller att bekämpa arbetslösheten.
Under sådana förhållanden ter
sig framtiden mot bakgrunden av den
utveckling som jag här talat om för
många av kommunerna långt ifrån ljus.

Under de gångna åren har kommunerna
vidare, och även detta på grund
av arbetsmarknadsläget, måst investera
stora pengar i vatten och avlopp, bland
annat för att hålla arbctslöshetsspöket
från dörren. Sådana utgifter skulle, om

proposition ang. allmän varuskatt, in. m.
det inte skett en omställning, kunnat finansieras
på annat sätt än som nu över
kommunalskatten. Denna utveckling för
dessutom naturligen med sig ett mindre
antal i de produktiva åldrarna, och därav
följer att det finns förhållandevis
många åldringar. Slutskedet måste för
dessa kommuner bli ett sjunkande skatteunderlag.

Innan man kan anamma ett talesätt
av det slag som förts i propositionen,
måste det vara riktigt att först i rättvisans
namn göra de näringspolitiska förhållandena
jämställda inom olika delar
av vårt samhälle.

Finansministern understryker vidare
i propositionen nödvändigheten av exportindustrien.
Det är inte därför att jag
är norrlänning som jag upprepar att ungefär
en tredjedel av all exportindustri
i vårt land kommer från de fyra nordligaste
länen. Jag säger det bara för att
understryka att de tillgångar som här
finns är nödvändiga livsbetingelser för
samhället i dess helhet. På den punkten
är väl bara att tillägga, att tillgångarna
inte är uttömda och att en expansion
helt naturligt är möjlig, till nytta för
samhällsekonomien i dess helhet.

I ett sådant skede, när alla talar om
nödvändigheten av en exportindustri,
borde det väl vara riktigare att i stället
för att genomföra de omflyttningsåtgärder
som jag här har talat om göra
sådana investeringar i avfolkningsbygder,
att man får folket att stanna kvar.
Man måste i detta sammanhang lägga
märke till att en förflyttning av dessa
människor inte bara är en engångsföreteelse
av ekonomisk art utan även medför
problem för de kommuner där vederbörande
så småningom hamnar. Sett
ur samhällsekonomisk synpunkt kvarstår
dock, att avflyttningskommunerna
här har gjort investeringar som i fortsättningen
icke på vettigt sätt kan utnyttjas.
I stället för att stimulera dylika
kedjereaktioner bör samhället enligt
min mening främja investeringar på olika
områden för att hålla sysselsättningen
i gång. Det behövs med andra ord en
mera aktiv lokaliseringspolitik.

I denna proposition har finansminis -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,
tern understrukit, att omsättningsskatten
så långt som möjligt bör vara generell
och likformig. Han vill inte genom
skattens utformning påverka konsumtionens
eller produktionens inriktning.
Däremot har — åtminstone att döma av
vad man kan läsa i propositionen —
finansministern inte uppmärksammat
vad omsättningsskatten medför i de områden
av vårt land som kallas för de
långa avståndens. Det är ett känt faktum,
som även har accepterats här i riksdagen,
att varorna på grund av avstånd
och klimatförhållanden blir betydligt
dyrare i de nordliga länen. Den gällande
energiskatten, som finansministern
dessutom nu vill skärpa, medför ju
bland annat ökade varupriser. Om till
detta lägges en omsättningsskatt, betyder
det att varupriserna i ännu högre
grad kommer att bli orättvisa för människorna
i Norrland. Utan att på något
sätt tillspetsa det hela vill jag uttrycka
det så, att följden blir att avståndens
folk får betala omsättningsskatt på energiskatten.

Med anledning av motioner ifrån vårt
parti behandlade 1958 års A-riksdag
frågan om avståndskostnadernas inverkan
på levnads- och produktionskostnaderna
i Norrland. I sitt av riksdagen
godkända yttrande hemställde beredningsutskottet,
att riksdagen skulle avge
en skrivelse till Konungen, där det skulle
uttryckas önskemål om att få till
stånd en utredning, varigenom de s. k.
norrlandsfrågorna kunde bringas närmare
sin lösning. Nu har en inventering
av dessa frågor blivit slutförd, men inte
något av dessa spörsmål har såvitt jag
finner upptagits i denna inventering.
Det kanske allra märkligaste i detta sammanhang
är att denna riksdagens skrivelse
aldrig har kommit utredningsmännen
till lianda.

För min del hade jag väntat att man
i anledning av dessa framställningar nu
skulle ha lagt fram ett förslag om en
rättvisare lösning av norrlandsfrågorna.

I stället presenteras ett förslag till omsättningsskatt,
vilket, såsom jag förut har
berört, kommer att fördyra varorna för
folket i Norrland.

m. m.

Jag hör, herr talman, på intet sätt
till dem som i allt givit besparingsutredningen
hjärtliga applåder. Jag måste
dock tillstå att jag drog en suck av lättnad,
då utredningsarbetet gav vid handen
att man hade övertalat även de representanter
i besparingsutredningen
som hade en mycket avvikande mening
när det gällde skatteersättningarna till
kommunerna. Det förslag som har kommit
från besparingsutredningen innebär
ju att de kommuner som är sämst ställda
när det gäller ekonomien i stort sett
blivit fritagna från denna operation.
Rent kommunalt sett kan man trots detta
på intet vis vara nöjd med det förslag
som nu har avlämnats.

Av denna proposition finner man att
finansministern inte har följt besparingsutredningen
beträffande denna
fråga. Det skulle bara fattas att finansministern
nu ovanpå omsättningsskatten
skulle luckrat upp den ståndpunkt
som riksdagen har intagit när det gäller
ersättningen till kommunerna.

Omsättningsskatten berör ju, som tidigare
påpekats här i dag, inte bara den
enskilde, utan den drabbar även kommunen
som sådan, eftersom också kommunen
konsumerar och gör investeringar.
Jag läste häromdagen i en stockholmstidning
att införandet av omsättningsskatten
för Stockholms stad skulle
medföra merutgifter motsvarande en
utdebitering av cirka 25 öre per skattekrona.
Man kan på intet sätt jämställa
storstaden med en kommun med dåligt
skatteunderlag. Jag vill i det här avseendet
göra den reflexionen, att omsättningsskatten
betydligt hårdare kommer
att drabba kommuner av den sistnämnda
typen med deras svaga skatteförmåga.

Inom centerpartiet har vi den meningen,
att en allmän översyn av hela skattesystemet
behöver företagas. Jag hoppas
att vad jag här har anfört i viss mån
skall ha givit stöd åt denna uppfattning.
Enligt min mening bör en sådan översyn
inte bara ta sikte på statens utgifter
och därmed också den statliga beskattningen.
På grund av den utveckling,
som vi är inne i och som i en fram -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

tid kommer att bli ännu mera markant,
måste perspektivet utsträckas så, att
hänsyn tas även till sambandet mellan
statens utgifter och kommunernas utgifter.
För närvarande är det ju på det
sättet att riksdagen beslutar om många
utgifter som lagstiftningsvägen de facto
blir utgifter även för kommunerna. Därför
är det nödvändigt att inte glömma
bort sambandet mellan statens utgifter
och den kommunala beskattningen.

Jag har här tidigare varit inne på nödvändigheten
av en aktiv näringspolitik,
så grundad att man inte bara tillgodoser
tätortsbebyggelsen utan även ser till att
glesbygderna får en naturlig företagsmiljö.

När det sedan gäller sådana allmänna
åtaganden som låt mig säga åldringsvården,
barnbidraget — alltså en hjälp till
fostran av vår ungdom — sjukvården
och skolundervisningen, så vill jag säga
att allt detta enligt mitt förmenande
utgör hörnstenar i vårt samhälle som
vi bör slå vakt om. Men å andra sidan
måste vi vara medvetna om att kostnaderna
härför bör fördelas på ett sådant
sätt att de inte blir alltför betungande
för primärkommunerna. Vad exempelvis
åldringsvården beträffar ■— jag är medveten
om att en utredning pågår av den
frågan — är det ett faktum att mänga
kommuner den dag som i dag är måste
göra en utdebitering av 3 kronor och
däröver för att kunna klara den kommunala
delen av folkpensioneringen.
Därtill kommer de bördor som åldringsvården
i övrigt medför för primärkommunerna.
Om man betänker detta kan
man inte komma fram till någon annan
slutsats än att det måste ordnas så, att
dessa gemensamma kostnader får bäras
av en större enhet än kommunen.

Låt mig också i det sammanhanget
säga några ord om skolan.

Först och främst vill jag, även om det
inte hör till dagens ämne, uttala min
glädje över att man principiellt och nu
även i praktiken håller på att genomföra
en demokratisk och för alla lika skola
i hela vårt land. Med tanke på de
svårigheter som genomförandet av denna
skolordning kommer att vålla många

av våra kommuner bör vi emellertid
försöka lösa de ekonomiska frågor, som
sammanhänger därmed, alldeles speciellt
de kostnader som enhetsskolans förverkligande
kommer att medföra, i samma
anda som jag här nyss antydde.

Vad arbetslösheten beträffar har det
sagts här i dag, att det är nödvändigt
och riktigt att staten anvisar 300 eller
350 miljoner kronor för att komma till
rätta med den avigsidan i vårt samhälle.
Men det talas oändligt litet om de
utgifter som primärkommunerna har
för att bekämpa arbetslösheten. När arbetslöshet
uppträder i en kommun,
tvingas den att skapa arbetsobjekt för
att de drabbade inte skall behöva gå
sysslolösa, och det medför många gånger,
särskilt när det gäller mindre sådana
objekt, att kommunerna får svara för
en större del av de ekonomiska åtagandena
än staten gör.

I den debatt, som här har förts i dag,
har jag, herr talman, tyckt mig urskilja
två linjer. Den ena linjen går ut på
att man via statliga besparingar skall
överflytta utgifterna på primärkommunerna.
Den andra linjen innebär att vi
här fattar beslut som får ekonomiska
konsekvenser för kommunerna, konsekvenser
som primärkommunerna i framtiden
kommer att ha mycket små resurser
att kunna möta. Jag är medveten om
att det på åtskilliga av de avsnitt jag
här har berört pågår utredningar, men
jag ställer mig ändå frågande inför om
det verkligen räcker att utreda och pröva
varje sektor för sig. Enligt min mening
behövs det ett mera samlat grepp
på dessa problem. Vi bör vara beredda
att ta upp såväl kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun som skattefördelningen
mellan stat och kommun till
en grundlig prövning.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! När vid det här laget området
»oms eller inte oms» är väl avbetat,
må det tillåtas mig att ta upp ett
par speciella saker i sammanhanget. Det
finns nämligen anledning att diskutera
några enskilda detaljer i det förslag som

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

föreligger, ty man får väl förmoda att
den samstämmighet på socialdemokratiskt
håll som har visats i debatten också
kommer till uttryck på ett sådant sätt
att förslaget om oms genomföres.

Det finns en passus som intresserar
den som är tidningsman alldeles särskilt.
Det sägs i förslaget att tidningar i princip
är befriade från omsättningsskatt,
för såvitt de kommer ut minst tre dagar
i veckan och när det gäller tidningar
med andra utgivningstider för såvitt det
inte uttas någon särskild prenumerationsavgift.
Detta betyder att man försätter
de tidningar som kommer ut två
dagar i veckan eller en dag i veckan i
en alldeles särskild situation. De kommer
att belastas med omsättningsskatt.
Detta intresserar mig speciellt därför
att av det relativt lilla antal tidningar,
som centerpartiet har, är inte mindre än
tretton sådana som kommer ut en dag
i veckan. Det finns ingen anledning att
diskutera problemet just ur kostnadssynpunkt,
även om det är så att varje
ny kostnad för ett företag, som faktiskt
kämpar för sin tillvaro varje dag, naturligtvis
är ett stort problem, i all synnerhet
i sådana fall då det ständigt måste
tillskjutas bidrag från intressenter för
att det lilla språkröret skall kunna hållas
vid liv. Detta är en principfråga,
som det finns anledning att stanna inför.

Jag vet nu inte hur man inom regeringen
har sett på den bär frågan, när
man har utarbetat förslaget. Det verkar
som om man har tagit ett godtyckligt
grepp i högen och stannat vid den gräns
som dras upp av utgivningsdagarna två
eller tre i veckan. Men förslaget innebär
ju faktiskt att man diskriminerar en
viss del även av den i politisk upplysningsverksamhet
engagerade pressen.
Man skiftar ut en pålaga, som sålunda
drabbar tidningsorgan som fyller samma
uppgift men drabbar dem högst olika.
Kommer tidningen ut tillräckligt
antal dagar i veckan är den befriad, i
annat fall är den belagd med omsättningsskatt.
Detta måste ändå, herr talman,
vara en situation som inte är förenlig
med vanlig demokratisk syn på

varje meningsriktnings rätt att utan några
hinder framföra sina åsikter i den
dagsaktuella debatten. Jag vill därför
uttala den förhoppningen, att de framstötar
som kommer att göras på denna
punkt måtte vinna gehör. Det är, som
sagt, här fråga om en form av diskriminering
av dessa mindre tidningar, som
ändå för dem som äger dem och för
läsekretsen spelar precis samma roll
som de tidningar som kommer ut flera
dagar i veckan.

Det finns också anledning att ett ögonblick
stanna vid problemet, hur denna
omsättningsskatt verkar för småföretagarna.
Det är ju på det sättet — det har
påpekats tidigare men förtjänar att upprepas
— att kostnadskrävande reformer
har beslutats: arbetstidsförkortningen
och den obligatoriska pensionen medför
tillsammans en kostnadsfördyring på
nära fyra procent. Man skulle" nu dessutom
få den nya omsättningsskatten. Det
är i sammanhanget ganska intressant att
i dag ha bevittnat under denna debatt,
hurusom den föregående LO-ordföranden
till och med har blivit föremål för
uppskattande ord därför att han har
förklarat att man bör vara mycket återhållsam
med krav på lönekompensation,
eftersom en sådan skulle utgöra en ny
belastning på företagsamheten, i all synnerhet
på de mindre företag som redan
dras med ekonomiska problem. Det är
signifikativt att mäktiga landsorganisationens
nuvarande chef endast högst
sporadiskt har visat sig i kammaren i
dag och inte heller återfinns på talarlistan.
Det skulle annars ha varit högst
intressant att höra vad LO:s nuvarande
ordförande, herr Geijer, har att säga
om dagens aktuella situation. Det kan
för herr Strand inte vara så särskilt angenämt
att debatten här i eftermiddag
ackompanjeras av utförliga skildringar
i kvällspressen om vilka krav som från
L°:s sida kommer att ställas när det
gäller lönekompensation.

Det är klart, att inför detta blir man
i högsta grad betänksam. Visserligen har
herr Geijer i ett tal i Göteborg" deklarerat,
att vi måste sträva emot stora företagsenheter.
Det betyder väl att han

Onsdagen den 28 oktober 1959 era.

Nr 24

Kungl.

därmed tar avstånd från småföretagsamheten
som sådan, och det finns andra
exempel på samma åsikt hos dem det
här gäller. Men det är ju ändå på det sättet,
att den enda möjligheten för oss
exempelvis på landsbygden att skapa
den sysselsättning som där är nödvändig
är förknippad med de små företagen.
Det skulle roa mig att veta, vad man
ute i kommunerna bland herr Geijers
meningsfränder, vilka som både han och
jag mycket väl vet är livligt verksamma
för att tillföra sina kommuner sådana
mindre företag, säger om en sådan inställning.

Jag är rädd att det steg, som omsättningsskatten
innebär, är ett steg i den
riktningen, att man gör svårigheterna
för de små företagen ännu större. Det
har redan kommit reaktioner från olika
håll ute i landet, och det må exempelvis
anföras just vad småföretagare i Göteborg
alldeles nyss har uttalat. De säger
sig inte stillatigande kunna åse, hur regeringen
alltmer stryper den verksamhet
som är grunden för mångas försörjning.
»Därför vill vi på det bestämdaste
protestera mot den föreslagna omsättningsskatten.
Såsom ytterligare skäl härför
vill vi påtala den stora orättvisan
att utnyttja en viss kategori människor
till att utan ersättning vara statens skatteindrivare.
»

Det är på detta sätt man ser på saken
ute i landet. Jag tror inte att man utan
vidare kan bortse från den uppfattningen.

Låt mig sedan, herr talman, bara säga
ett par ord om den diskussion som har
förts här om folkpensionerna. Centerpartiets
propå har betecknats som en
förbluffande sak, som en stor överraskning
— som en bomb, har det sagts i
tidningarna. Det var t. o. m. någon som
var så förnumstig att han fann det mycket
överraskande, att centerpartiets egen
tidningspress inte slagit upp saken tillräckligt.
Anledningen är nog ganska enkel
— vi fann inte saken så överraskande
från vår sida.

Däremot finns det anledning att här
erinra om ett par saker, som sagts i debatten
just i dag. Hans excellens herr

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

statsministern var här invecklad i en
polemik med herr Aastrup med anledning
av att denne sagt någonting om den
personliga friheten, att människans eget
avgörande i saker och ting minskats genom
att staten såsom sker tar på sig
uppgifter och åtar sig alltfler saker som
rör just den enskilde. Då räknar hans
excellens upp en lång rad saker och frågar:
Blir vi mindre fria av det och det?
Till slut kommer han till frågan: Blir
vi mindre fria av att vi, som har det
bättre ställt, får avstå en del av vårt
överflöd för att ge de gamla en bättre
försörjning?

Finansministern varnade i sitt tal oppositionen
för att gå för långt när det
gäller att kritisera och nedvärdera, och
han sade bland annat att man skall vara
rädd om något som heter »good-will»
och »förtroendekapital» mellan politikerna
och folket.

Jag tror att det finns anledning att
erinra om båda dessa saker i denna debatt.
Man skulle när det gäller att diskutera
var man kan ta av överflödet
kunna ställa frågan: Är det slut med
överflödet vid de 1,9 procent, som den
beslutade tilläggspensionen nu tar? Är
det inte så att även den ställning — i
varje fall ser centerpartiet saken så —-som man tidigare intagit när det gäller
folkpensionärernas intressen också är
en fråga om förtroendekapital och goodwill
mellan politikerna och folket?

Det är ju påtagligt, hurusom det i
denna fråga inte förekommit någon sakdebatt
på något sätt. Man kan förstå varför,
men jag tror att man inte utan vidare
skall underkänna det faktum, att
centerpartiet har ett alldeles speciellt
ansvar då det gäller att se till att de
gamla får vad som eu gång utlovats dem.

Man skall inte heller se saken på det
sätt som tidigare kommit till uttryck
från denna talarstol, då det sagts att det
iir rent nonsens när centerpartiet säger
sig tillföra statskassan ökade inkomster
för att täcka denna utgift. Man kan helt
enkelt säga att det förhåller sig så, att
vi är beredda att infria de löften, som
pensionsberedningen 1957 gav till folkpensionärerna
så långt det inte strider

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt,

emot den mening som ligger i riksdagens
uttalande av 1958. Man kan inte
bestrida att det däri ligger en god vilja
—- en önskan att just bevara den goodwill
som politikerna givetvis har även
bland folkpensionärerna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Varje gång som man
lyssnar till en remissdebatt fastnar man
för det alltid repeterade lovprisandet
av vad den socialdemokratiska politiken
har medfört och vilken förbättring
som den har åstadkommit för invånarna.
Herr Aastrup uttryckte sin förvåning
över herr förste vice talmannens belåtenhet
och följsamhet, när det gäller den
socialdemokratiska politiken. Men den
belåtenheten är kanske mindre obegriplig
än den deklaration som man häromdagen
såg i tidningsspalterna: att de socialdemokratiska
husmödrarna stöder
regeringens omsättningsskatt. När jag
läste detta undrade jag, om verkligen
fru Thorsson och hennes kamrater bara
rör sig i kretsen av de absolut partifrälsta
socialdemokratiska husmödrarna
och alldeles har tappat förståelsen för
och kunskapen om vad som tilldrar sig
utanför den kretsen. För egen del har
jag träffat en mängd husmödrar av socialdemokratisk
kulör, som har sagt att
de känner sig fullständigt övergivna av
tdn regering för att den har utlämnat
dem i prisstegringens våld. Det börjar
nämligen för varje dag gå upp för allt
flera, att det inte bara är fråga om den
fyraprocentiga omsättningsskatten. Priserna
kommer säkert att stiga mycket
mera än 4 procent. Medräknar man vad
omsättningsskatten i och för sig för med
sig och därtill lägger de övriga skatter,
som signaleras, torde prisstegringen
sammanlagt uppgå till i genomsnitt 6 å
8 procent.

Om regeringen söker trösta barnfamiljerna
med 50 kronors ökad skatterabatt
och en sänkning av den direkta skatten
för mindre och medelstora inkomsttagare,
är det klart att det kan kännas en
smula lättare att betala omsättningsskatten
— om det bara vore fråga om den.

m. m.

Men om jag jämför dessa kompensationer
med den totala belastning, som de
olika skatterna kommer att lägga på
medborgarna, då räcker inte skattelindringarna
långt.

En höjning av skattetrycket av denna
storlek kommer säkert —• som i varje
fall oppositionen påpekat — att medföra
väsentliga kompensationskrav. Nu tröstar
finansministern sig själv och oss
andra med att arbetsgivarna helt enkelt
inte skall få råd att ge någon väsentlig
kompensation. För att åstadkomma det
resultatet genomför regeringen en kreditreglering
av den arten, att man skall
kunna begränsa efterfrågan på varor.
När efterfrågan begränsas, sjunker företagens
lönsamhet, och de kan då inte ge
den kompensation som man väl ändå är
på det klara med kommer att begäras.

Resonemanget skulle alltså innebära,
att man här förutsätter en kreditpolitik
som leder till minskad efterfrågan, minskad
produktion och eventuellt till arbetslöshet.
Det är kanske därför som arbetslöshetsanslaget
är så högt upptaget.

Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att erinra om att verkningarna av
pensionsreformen börjar inträda redan
nästa år. Att de verkningarna kommer
att märkas på kreditmarknaden är väl
alldeles klart. Stora belopp kan bli firgjorda,
ty det sparas inte längre i samma
omfattning, och det är därför inte
så verklighetsfrämmande om man förmodar,
att omsättningsskattens tillkomst
i viss mån får ses mot bakgrunden av
tilläggspensionens högst olyckliga lösning.

I dag har LO:s representantskap varit
samlat för att klarlägga riktlinjerna
för den kommande avtalsrörelsen, och
enligt radiomeddelandena i kväll har man
där sagt ifrån, att man givetvis kommer
att ta hänsyn till de prisstegringar som
man kan vänta under det kommande
året. Detta står ju också helt och hållet
i överensstämmelse med de principer,
som LO själv har givit till känna i sitt
yttrande över utredningsförslaget om
indirekt beskattning. Där har LO klart
sagt ifrån, att LO icke kommer att avstå
från rätten att förhandla om kompensa -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 21

Kungl.

tion för sina medlemmar i samband med
införande av eller ändring i en mera
generell indirekt beskattning. Efter ett
visst resonemang kommer man fram till
följande slutsats, som refereras i propositionen
så här: »Slutsatsen av LO:s bedömning
blir, att en omsättningsskatt
inte kan motiveras vare sig med fördelningsmässiga
eller produktivitetsmässiga
synpunkter och att den bör förkastas ur
konjunkturpolitiska och psykologiska
svnpunkter. Med hänsyn härtill anser
LO, att kommitténs förslag tills vidare ej
bör föranleda några åtgärder.»

Sedan detta yttrande avgavs har det
gått en viss tid, men de principer som
där kommer till uttryck står givetvis
alltjämt kvar.

Jag skulle efter dessa mera allmänna
deklarationer vilja säga några ord i anslutning
till anföranden som hållits här
tidigare i eftermiddag. Herr Eriksson
förklarade, att han uppträdde som representant
för bevillningsutskottet, vilket
jag dock förmodar att han inte gjorde,
möjligen stod han som representant
för socialdemokraterna i bevillningsutskottet,
vilket inte är fy skam det heller.

Jag tillhör inte utskottet och kan därför
inte uttala mig om vad som där har
hänt. Men om en del folkpartister där
har röstat för vissa skattelindringar —
vilket herr Eriksson underströk mycket
starkt — vill jag i min tur erinra om att
herr talmannen, som herr Eriksson nyss
gratulerade till hans utnämning, under
vårriksdagen oupphörligt fick stå upp
och yrka bifall till yrkanden om besparingar
på statsutskottets ärenden. Det är
klart, att man inte bara bör se den ena
sidan utan även den andra, .lag vet att
de besparingsyrkanden, som då restes,
många, många gånger uppväger de eventuella
yrkanden som kan ha framställts
om mindre sänkningar av skatten.

För övrigt är väl ändå inte det avgörande
i denna fråga, vem som i det ena
eller andra ögonblicket yrkat bifall eller
avslag på den ena eller andra tillfälliga
utgifts- eller inkomstökningen. Avgörande
är naturligtvis, att ledningen av statens
finanser helt och hållet varit regeringens,
och i den män utvecklingen har

(i Första kammarens protokoll 1959. Nr 24

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
blivit ogynnsam, vilar ansvaret härför
först och främst —• jag höll på att säga
först och sist — på regeringen. Det ansvaret
lär aldrig kunna vältras över på
andra partier. Regeringen har ensam varit
den, som lett denna finansiella utveckling.

Låt mig i detta sammanhang också
erinra om att statsministern ju här själv
har vidgått vissa uttalanden, som han
fällde i september månad i fjol och i
vilka han sade, att i då rådande konjunkturläge
var några skattehöjningar
inte aktuella. Men det har också konstaterats,
att drygt tre månader senare
måste finansministern i konselj meddela,
att det skulle uppstå en brist på
500 eller 1 000 miljoner kronor i budgeten.

När man hör detta, så börjar man
förstå, att det nog inte är så märkvärdigt,
om den finansiella utvecklingen
har förlöpt på det sätt som den har
gjort. Om statsministern i september i
fjol inte kunde förutse vad som stod
klart för regeringen tre månader senare,
nämligen att en skattehöjning skulle
bli nödvändig, då måste det vara något
väsentligt som fattas i regeringens
iiandhavande av den ansvarsfulla ledningen
för den finansiella utvecklingen.
Tv det kan väl inte gärna vara så, att
statsministern anade hur utvecklingen
skulle gå och därför formulerade sitt
yttrande med sådan finurlighet, att det
skulle kunna tolkas på olika sätt? Det
råder nämligen ingen tvekan om att allmänheten,
väljarna, fick den uppfattningen,
att en skattehöjning inte var
aktuell under det närmaste året. Folk i
allmänhet är inte särskilt lyhört för finurliga
formuleringar. Statsministern
har ju också vanligen förmågan att uttrycka
sig mycket skickligt, så det förvånar
mig, om hans förmåga skulle ha
fallerat vid det tillfället.

Jag måste också be att få säga några
ord i anslutning till herr Elofssons i Vä
anförande. Herr Elofsson berörde centerpartiets
s. k. nya giv, varigenom man
vill på eu gång till folkpensionärerna
överlämna 330 miljoner kronor mer än
vad andra partier anser möjligt. Det är

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

nämligen så, att samtliga andra partier
uppenbarligen har levat i den uppfattningen,
att det här förelåg ett verkligt
avtal om att höjning av folkpensionerna
skulle ske på ett jämnare sätt än vad
pensionsberedningen har föreslagit.

Nu säger såväl den föregående ärade
talaren liksom ett par tidigare talare
för centerpartiet, att man vill infria det
löfte, som har givits i pensionsberedningen
och senare i folkomröstningen.
Jag vill påstå, att något sådant löfte har
åtminstone för vårt partis vidkommande
inte givits, inte ens i pensionsberedningen.
I pensionsberedningen förelåg
ett uttalande av partiets representant,
herr Aastrup, liksom av ett par andra,
där man säger ifrån klart och tydligt,
att ett närmare övervägande måste ske
senare om trappstegshöjningen, och att
man får bereda sig på att den får göras
på annat sätt än enligt huvudförslaget.
När frågan sedan underställdes folkomröstningen,
framhölls klart och tydligt
i den objektiva broschyren »Hur vill du
ha din pensionsfråga löst?», att avsikten
var att man skulle successivt höja folkpensionerna.
Däremot stod det inte att
man skulle höja dem på det sätt som
nu föreslagits, utan det stod att man
skulle höja dem så att de enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag
skulle uppgå till närmare angivna slutbelopp.
Jag kan inte låta bli att läsa
upp den passus i 1958 års riksdagsbeslut
som det här gäller — den passus
i särskilda utskottets utlåtande och som
man ansåg var bindande för samtliga
partier, eftersom alla anslöt sig därtill
och eftersom alla undertecknade utskottsbetänkandet
på denna punkt och
eftersom ingen opposition förelåg i kammaren.
I denna passus stod det på följande
sätt: »Utskottet vill dock uttala,
att den av pensionsberedningen föreslagna
särskilt kraftiga höjningen 1960 bör
undvikas och en jämnare successiv höjning
eftersträvas.»

Nu säger herr Hedlund och hans vänner,
att »eftersträvan» inte är detsamma
som att säga att man skall ha precis någonting
annat. Man skall eftersträva det,
om det är möjligt, men befinnes det

lämpligt, kan man göra en annan avvägning.

Jag måste konstatera, att här föreligger
ett ensidigt avsteg från den gemensamma
överenskommelse, som partierna
har träffat. Centerpartiet har svikit den
överenskommelsen. Det rådde inte någon
tvekan om vad det var fråga om för
slags trappsteg — det var fullt klart att
det gällde höjningen 1960/61, den s. k.
puckeln. I detta avseende har man inom
partierna ända till sista veckan varit
fullständigt ense, såvitt jag kan förstå.

Vi inom folkpartiet har ju under
många år vinnlagt oss om att söka få
folkpensionärernas förhållanden så drägliga
som möjligt. Under 1940-talet arbetade
vi energiskt på att man skulle
skapa en indexbunden stegring av pensionerna,
när så erfordrades på grund
av penningvärdets försämring. Vi ansträngde
oss för att medverka till att
även folkpensionärerna skulle få en ordentlig
andel av standardhöjningen både
då och i framtiden. Jag vill säga att
om det funnes några möjligheter, så
skulle vi gärna ansluta oss till tanken
att höja folkpensionerna ytterligare utöver
besparingsutredningens förslag.
Men vi kan, såvitt jag förstår, inte finna
att det föreligger några sådana möjligheter.
Det står i 1958 års särskilda utskotts
betänkande, att man skall bestämma
höjningens storlek med hänsyn till
den statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen. Ingen utanför centerpartiet
lär kunna förstå att just det år,
då även centerpartiet medger att det
maste skaffas en miljard i nya inkomster
eller genom besparingar, just då är
situationen lämpad för att ta ut den
extra utgift, som höjningen innebär.

Herr Eriksson har till slut frågat, vilka
av de socialdemokratiska yrkandena
om skattestegring för olika ändamål det
är, som gör att den enskildes konsumtionsval
beskäres. Ja, vi anser att varje
ökning av statens makt på bekostnad av
den enskildes innebär, att den enskildes
befogenhet att bestämma över sig och
sitt minskas. Om jag har rätt att disponera
70 procent av min inkomst, kan
jag själv bestämma hur jag skall använ -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

da dessa 70 procent och vad jag skall
göra av dem — vilket konsumtionsändamål
jag skall välja eller om jag skall
spara dem. Får jag bara disponera över
40 procent, kan jag bara bestämma över
så mycket mindre belopp, och mitt fria
konsumtionsval är då utan varje tvekan
beskuret.

Det är klart att standardstegringen har
sin grund i produktionens stegring. Om
vi är ense om detta, skall jag naturligtvis
å andra sidan medge, att omfördelningen
av inkomsterna i vissa avseenden
har betydelse för vissa grupper
av människor i samhället. Men alla undersökningar
som gjorts visar ju att inte
den stora mängden arbetsföra har någon
nytta därav, utan denna omfördelning
har betydelse för vissa socialt
betingade områden, såsom för de sjuka,
de gamla — som vi nyss talade om —
de arbetslösa och barnfamiljerna. Det
gäller områden, som ligger folkpartiet
lika varmt om hjärtat som socialdemokraterna.

Men det finns dock en klar gräns,
där kombinationen av socialpolitik och
skattepolitik upphör, och den gränsen
uppnås när inkomsterna hos det överväldigande
flertalet av de arbetande
medborgarna har nått en sådan höjd,
att ett mycket brett mellanskikt kommer
att i huvudsak få betala de förmåner,
som samhället distribuerar till dem själva.
Den situationen tycker jag nog börjar
vara inne. Staten tar nu så stora
delar i anspråk av medborgarnas inkomster
— något som omvittnats här tidigare
i dag och som jag inte behöver
gå in på — att den gräns jag nämnde
kan sägas vara uppnådd.

Att samhället fortsätter att ta allt
större och större andel av medborgarnas
inkomst leder enligt vår uppfattning mot
ett förmyndarsamhälle. Det bryr sig tydligen
inte herr Eriksson ett dugg om.
.Tåg vet inte om det möjligen beror på att
han tillhör förmyndarna — även om
han ännu inte tillhör överförmyndarna.
För oss, som inte tillhör den gruppen,
är det ytterligt kännbart. Vi måste notera
att för varje ökad procent, som vi
får avstå av vår inkomst till annat, mins -

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

kas vår egen möjlighet att bestämma
över vårt eget fria konsumtionsval.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte i min framställning
velat göra några som helst försök
att befria vare sig regeringen eller
den socialdemokratiska majoriteten från
ansvaret för vad vi själva har varit med
om när det gäller att öka statens utgifter.
Tvärtom har vi i dag just bevisat
att vi känner vårt ansvar genom att lägga
fram ett förslag, som ju ingalunda
kan anses vara populärt, men som är
ett resultat av att vi ansett att samhället
bör åtaga sig dessa uppgifter och finansiera
dem. Det är ju motsatsen till folkpartiets
agerande i våras, när folkpartisterna
praktiskt taget var med om alla
de utgifter, som regeringen hade inbjudit
riksdagen att göra, och därutöver
inte var nöjda med det utan i åtskilliga
avseenden försökte att pressa buden ännu
högre. När räkningen sedan skall betalas
— för att använda centerpartiets
vokabulär — vill man dock inte vara
med.

Jag återkommer till den mycket intressanta
fråga som här har tagits upp,
nämligen huruvida den enskilde medborgarens
fria konsumtionsval skulle
begränsas av statens utgiftspolitik. Jag
frågade herr Lundström, vilka av de statliga
utgifterna i och för sig som begränsar
den enskilde medborgarens rörelsefrihet,
eftersom alla utgifter, i varje
fall de stora utgifter, som samhället
gör, ju går tillbaka till medborgarna
och ökar deras rörelsefrihet. Det gäller
bilisterna, det gäller husmödrarna, det
gäller pensionärerna och även andra
grupper. Om det skulle vara så, att
varje ökning av statens makt minskar
medborgarnas ekonomiska rörelsefrihet,
skulle ju alla de inkomster som staten
tar in av medborgarna i form av skatter
inte komina medborgarna till godo. Är
det på det sättet som herr Lundström
tolkar saken?

Jag vill, herr talman, ytterligare precisera
frågeställningen. Vilken av de statliga
utgifter, som vi gör, är att betrak -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

ta som en begränsning av den enskilde
medborgarens rörelsefrihet?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundström har
ingen förståelse för centerpartiets åtgärder
i pensionsfrågan, och jag märkte
ingenting av sakdebatt i frågan.

Jag har framför mig två stycken broschyrer.
Den ena heter Tjänstemännen
och pensionsreformen. Som rubrik står
»Visste Du detta om pensionsförslag 1».
Det är den sida som företräder ettan i
folkomröstningen. Det talas först om politisk
enighet om folkpensionen: »Samtliga
alternativ i folkomröstningen har
som grundval, att folkpensionen utgör
ett minimiskydd och att den stegvis
skall höjas fram till år 1968.» Den s. k.
puckeln infaller 1960 med 4 500 respektive
3 000 kronor.

Den andra broschyren heter »Handbok
för linje 3 för frivilig tilläggspension
utan skattepengar». Där står på sidan
6 under rubriken »Förbättrad folkpension»,
att man är fullt enig härom,
och där återges samma tabell med puckeln
1960 upptagande 3 000 respektive
4 500 kronor.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr
Lundström. Vi har nu fått en obligatorisk
tilläggspension — herr Lundström
kan inte vara omedveten om att en viss
partivän spelat en viss roll i detta sammanhang.
Menar herr Lundström att de
gamla, som sålunda inte kan få del av
tilläggspensionen, dessutom skall förvägras
få den höjning som alla parter redan
från början var ense om när man informerade
svenska folket i pensionsfrågan? Jag

tror att det är väsentligt att man
svarar på den frågan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har inte varit med
om praktiskt taget allt, herr Eriksson!
Vi har, såsom framhållits, föreslagit och
röstat för betydande besparingar och
inkomstförstärkningar — det rör sig
om sammanlagt 250 miljoner kronor un -

der den senaste riksdagen, och det skulle
ha blivit dubbelt så mycket på nästa
budgetår. Vidare är det klart att vi under
de gångna åren väl då och då har
yrkat på en och annan omfördelning
av tillgängliga medel, som i vissa fall
kan ha inneburit en ökning av utgifterna
men i vissa fall också en minskning.
Jag kan utan att söka i mitt minne
alltför mycket erinra mig flera förslag
till åtgärder, som skulle ha medfört
inkomstförstärkningar eller direkta
besparingar, och jag förmodar att alla
partier har kommit med förslag om sådana.

Herr Eriksson upprepade sin fråga,
vilken av utgifterna som skulle minska
medborgarnas rörelsefrihet. Härpå har
jag svarat, att tillsammantaget gör de det
allesammans, om man når över en viss
gräns. Jag har också förklarat varför
jag anser att vi nu har nått den gräns,
då samhället tar så stor del av inkomsterna
att det icke längre är fråga om
sådana rimliga anspråk, som man kan
ställa på samhället.

Vad beträffar centerpartiet vill jag
säga att i den objektiva broschyr, som
jag nyss läste upp en passus ur, finns
det inte någonting angivet om att man
precis skulle följa den stegring av förmånerna
för folkpensionärerna, som
finns angivet i beredningens betänkande.
För folkpartiets vidkommande har jag
nämnt, att vår representant har reserverat
sig även i beredningen.

I fråga om tilläggspensionerna torde
böra erinras om, att de inte börjar utgå
under nästa år, även om kostnaderna
då börjar tagas ut.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nog konkretisera
frågan till ett enda område. Låt
mig fråga herr Lundström på detta sätt:
Skulle bilisternas frihet bli större i deras
konsumtionsval om de slapp skatten men
inte hade några vägar?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka, att bilismen
skattar nu för oändligt mycket mer
än vad som går till vägarna.

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag var mycket tveksam
om jag över huvud taget skulle blanda
mig i denna debatt, men vi har ju berört
principiellt ganska betydande frågor.
Jag måste säga att herr Eriksson har en
ganska beundransvärd förmåga att bara
se med det ena ögat. Han kunde lika
gärna ställa sin fråga så: Vilken skatt,
som staten och kommunen tar in, begränsar
den enskilde medborgarens frihet?
Vi kan nämligen inte endast se på
utgifterna, utan vi måste också se på
den andra sidan.

Herrarna tänker nu höja skatterna
med 10 procent i en enda smäll. Staten
och kommunen tar snart hand om hälften
av vår inkomst. Om vi fortsätter på
detta vis att beta av sektor efter sektor
av nationalinkomsten, tar staten och
kommunen snart hand om 90 procent av
inkomsten, så att vi bara får litet fickpengar
kvar. Och då kan nog herr Eriksson
stå upp och säga att staten, om den
betalar ut 90 procent av nationalinkomsten,
i allra högsta grad bidrar till att
öka medborgarnas frihet. Det är då bara
det, att det ju kan tänkas att politikerna
inte tänker rätt när det gäller medborgarnas
behov! Det kan ju tänkas att
medborgarna är så bisarra, att de inte
vill konsumera precis vad herr Eriksson
vill att de skall konsumera. Gör herr
Eriksson klart för sig vilken formidabel
politisk enkelriktning detta innebär?
Han har ingen känsla för att vi som individer
är olika. Ni klumpar bara ihop
oss till ett stort kollektiv och säger att
vi skall konsumera precis det ni bestämmer
med en majoritet av 50 procent
plus en här i riksdagen. Vill vi inte det,
tvingar ni oss att göra det, och någon
annan konsumtion tillåts inte.

Detta är naturligtvis en extrem skildring
av innebörden av herrarnas linje,
men att det förhåller sig på så sätt tror
jag inte att det går att komma ifrån.

.lag skall med detta gå över till elt
ganska intressant yttrande, som statsministern
fällde i dag — liksom övriga
ledamöter av Hans Majestäts regering
lyser han med sin frånvaro bär i kväll,
men vi kan vid alltid få resonera om vad

proposition ang. allmän varuskatt, ni. ni.
de har sagt. Statsministern förkunnade
att det är svårt att minska de utgifter
staten en gång har iklätt sig, och det
har han verkligen mycket rätt i. Men
ett sådant yttrande är ju intressant mot
bakgrunden av att man så ofta under de
gångna åren från socialdemokratiskt
håll har hävdat, att finessen med att
staten tar hand om en allt större del av
den samhälleliga sektorn är att vi då kan
bestämma över denna; vi kan hantera
den, och allt går då så smidigt och flott.
Man har läget under kontroll, heter det.

Har man nu verkligen det? Jag skulle
tro att det förhåller sig alldeles tvärtom.
Vi har nu statsministerns ord på att det
faktiskt är mycket svårt att göra något
åt sådana här saker, och debatten här i
dag har ju med vad som har sagts från
regeringshåll klart ådagalagt, att man
praktiskt taget inte har några möjligheter
att pressa ned statsutgifter som
man en gång har bestämt sig för. Det
råder alltså en långtgående stelhet i de
statliga utgifterna.

Detta är från många synpunkter en
fara. Vad innebär det egentligen? Den
statliga sektorn är, som vi alla vet, inte
tillgänglig för några som helst ingrepp
med de vanliga penningpolitiska medlen,
såsom t. ex. förändringar av diskontot.
Den ligger helt utanför dessas
verkningsområde och kan bara påverkas
genom beslut av de politiska församlingarna.
När alltså en allt större
sektor av vårt politiska liv undandras
från verkan av de penningpolitiska medlen,
så innebär detta att den sektor, som
är kvar att påverka med sådana medel,
är allt mindre. Om man måste göra någonting
för att exempelvis balansera en
högkonjunktur, som tränger sig på,
måste man därför tydligen slå oerhört
hårt mot den enskilda sektor som är
kvar. Med andra ord, man måste tillgripa
så drastiska åtgärder att det inte
räcker med enbart penningpolitiska medel,
vilket det i högre grad gör om man
har en fungerande penning- och kapitalmarknad.
Med den utveckling, som
saken har tagit här i landet, slår man
sönder möjligheterna att klara sig med
dessa erkänt smidiga medel. Här måste

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

man sålunda kasta sig in på allt längre
gående detaljregleringar. Då touchar vi,
herr Eriksson, återigen frihetsfrågan,
därför att dessa direkta regleringar har
i allra högsta grad att göra med medborgarnas
frihet. Det torde ingen kunna
bestrida.

Det handlar här ytterst om vilket samhälle
vi önskar ha. Vill vi ha ett samhälle
där staten skall bestämma mer och
mer, bestämma över en allt större sektor
av nationalinkomsten, dirigera konsumtionen,
hur de skall bo och lägga
sig i deras göranden och låtanden på tusen
och en olika vägar? Eller vill man
ha ett samhälle, där en rimlig social
trygghet förenas med en god standard
och möjlighet för medborgarna att verkligen
vara skapande på sitt eget sätt, ett
samhälle där det lönar sig att arbeta
och där man ger stimulans på ett naturligt
sätt — ett samhälle med trygghet
men utan en genomförd nivellering?

Sedan vill jag, herr talman, gärna säga
några ord med anledning av det anförande
som herr Torsten Andersson
höll. Han talade varmt för att politikerna
skall se till att de inte förbrukar det
»förtroendekapital» som de kan ha. Han
försäkrade att det är av just det skälet
som centerpartiet ansåg sig tvingat att
skynda fram med en ganska överraskande
propå när det gäller folkpensionerna
och takten för deras höjning.

Men vi är väl, herr Torsten Andersson,
inte dummare i denna kammare än
att vi kan läsa vad som står i riksdagstrycket!
Vi vet ju att herrarna 1958 och
1959 hela vägen var med om att skriva
vad som står att läsa i riksdagstrycket,
vilket herr Lundström redan citerat:
»Utskottet ville dock uttala, att den av
pensionsberedningen föreslagna särskilt
kraftiga höjningen 1960 bör undvikas
och en jämnare successiv höjning eftersträvas.
»

Detta är ju parlamentarisk klartext,
herr Torsten Andersson, och inte några
gåtor där det gäller att gissa vad vi menar.
Vi menar tvivelsutan precis tvärtemot
det, som herr Torsten Andersson
här försöker inbilla oss att vi menade.
Jag tycker nog att herr Torsten An -

dersson handskas med dessa saker på
ett ganska vårdslöst sätt. Riskerar han
inte politikernas förtroendekapital med
annat, så gör han det verkligen med sitt
uppträdande i denna sak.

Jag är vidare förvånad över en annan
sak. Om man från centerpartiets sida
här anser att man bör följa upp
denna sak på grund av att man vill slå
vakt om sitt förtroendekapital, måste
jag fråga, varför centerpartiet är totalt
tyst när det gäller de kommunala bostadstilläggen.
När saken var före här i
riksdagen uttalade sig centerpartiet i en
reservation på följande sätt: »Med hänsyn
till angelägenheten av att principerna
för bostadstilläggens avveckling
fastställes utan onödigt dröjsmål förordar
utskottet att denna fråga göres till
föremål för ytterligare prövning samt
att förslag i ärendet förelägges 1959 års
riksdag.»

Det är sålunda från centerpartiets sida
klart utsagt, att frågan om avvecklingen
av de kommunala bostadstilläggen
bör lösas relativt snabbt. Mot den
bakgrunden är det ganska förvånande
att man nu inte tar upp denna sak utan
bara viftar undan den. Det är ju dock
en ganska stor fråga. År 1955 fanns det
kommunala bostadstillägg i alla landets
kommuner utom i fem. Om man vill avveckla
de kommunala bostadstilläggen
så snabbt som centerpartiet föreslagit,
bör man väl också deklarera detta här
i dag. Det ger nämligen en väsentligt
annan innebörd åt den propå, som centerpartiet
nu har fört fram.

I det politiska förtroendekapitalets
namn vädjar vi därför nu till herr
Torsten Andersson om en deklaration
på denna punkt.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
gjorde gällande, att jag ser på problemen
»med ett öga». Det erinrar mig att det
en gång fanns en grekisk filosof, som
rådde människorna att om de träffade
någon som bara ser enögt på problemen
försöka att se honom i profil. Jag förmodar
emellertid att den självövervin -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Kungl.

nelse, som det krävs för att följa den grekiske
filosofens visdomsord, inte är att
finna hos herr Per-Olof Hanson.

Men nog gör sig väl herr Per-Olof Hanson
skyldig till en fullständig vrångbild
när han försöker beskriva samhällskollektivets
uppgifter. Han och jag är överens
om praktiskt taget det mesta av vad
staten ger ut. Vi är överens om försvaret
och att staten måste föra en aktiv
familjepolitik, ja, vi är säkerligen båda
beredda att utvidga denna familjepolitik.
Vi är också överens om att föra en
progressiv bostadspolitik. Sedan finns
det faktiskt inte så mycket kvar — utom
möjligen några småsaker där vi kan ha
delade meningar om statens utgifter. I
stort sett är vi emellertid överens.

Detta tar herr Per-Olof Hanson till intäkt
för att vi är på väg mot ett samhälle,
som med sin ekonomiska dominans
håller på att förkväva de enskilda
medborgarnas frihet. Jag protesterar,
herr Per-Olof Hanson, på det bestämdaste
mot sådana vrångbilder.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det skulle fägna mig att
få veta varför herr Per-Olof Hanson och
hans partivänner liksom så många andra
är så intresserade av den här frågan.
Har nu centerpartiet, som man vill mena,
gjort en dumhet så får det väl stå
för den. Men varför bekymrar denna sak
er så mycket? Gammal erfarenhet har
lärt mig, att om vi gör en dumhet unnar
ni oss den så hjärtans gärna, men i detta
fall är ni intresserade av saken på
ett alldeles speciellt sätt. Ni tycks mena
ungefär att denna åtgärd plötsligt
skulle ställa Sveriges möjligheter att bemästra
den aktuella situationen totalt på
huvudet.

Jag tycker nog ändå att det sticker
fram en liten bockfot i detta sammanhang.
Jag har frågat herr Lundström
om han missunnar folkpensionärerna
den höjning som de kan få. Jag har inte
fått något svar på min fråga. Jag ber
nu att få ställa samma fråga till herr
Per-Olof Hanson, om han är villigare
att svara. Herr Per-Olof Hanson talade

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
om risker för det förtroendekapital som
politikerna äger. Jag skall be att få returnera
frågan till herr Per-Olof Hanson:
Hur är det med folkpartiet i det avseendet
när det gäller folkpensionärerna?

Herr Hanson har här tagit upp frågan
om de kommunala bostadstilläggen, och
han har själv lämnat förklaringen till
att vi inte berör denna fråga, nämligen
att den ligger under utredning och att
man har att vänta förslag från Kungl.
Maj:t. Jag vet knappast några som så
flitigt brukar återfalla på detta skäl,
att en fråga är under utredning, som
folkpartisterna gör. Nu kanske vi kan
få använda det argumentet i denna situation.
Jag tror det blir tids nog att
komma tillbaka till sakfrågan och ta
ställning till den, när saken blir aktuell,
och det kan ju tänkas att frågan
då har kommit i ett nytt läge, ty sedan
den sist diskuterades har vi fått ett förslag
om omsättningsskatt och annat som
gör att det har kommit nya aspekter på
frågan. Men låt oss diskutera detta när
proposen kommer.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
avfärdar denna fråga om de kommunala
bostadstilläggen litet väl lättvindigt.
Den hör hemma i sammanhanget. Och
det är alldeles klart vart ni syftade med
ert uttalande. Det var inte ett helt platoniskt
utredningsyrkande, utan det var
ett uttryck för att ni ville ha frågan
löst snabbt. Ni ville ha förslag till 1959
års riksdag om hur avvecklingen skulle
gå till. Ni har inte lång tid på er — det
är två och en halv månader kvar -—
så ni får väl raska på att bekänna färg.

Att höra herr Torsten Andersson undervisa
oss folkpartister om våra skyldigheter
mot folkpensionärerna låter ju
litet egendomligt mot bakgrunden av
vad våra föregångare inom den liberala
folkrörelsen har gjort innan herr Torsten
Anderssons parti ens var påtänkt.
Tag det därför litet försiktigt med historieskrivningen
!

Vidare är det naturligtvis egendomligt
att fråga om jag eller herr Lundström

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Kungl. proposition ang. allmän varuskatt, m. m.

skulle missunna folkpensionärerna någonting.
Nej då, det gör vi visst inte.
Det handlar över huvud taget inte om
att missunna någon någonting. Jag skulle
inte alls missunna herr Torsten Andersson
att få pension, och det mycket
snabbt. Nej, det ligger inte alls på det
planet. Jag bara tycker att, när man i
en helt tillfredsställande parlamentarisk
klartext har kommit överens om en sak
och herr Torsten Andersson sedan kommer
och håller en utläggning om politikernas
förtroendekapital för att ta detta
som intäkt för att springa ifrån den
ingångna överenskommelsen, detta är ett
ganska cyniskt spel, inte bara med det
svenska parlamentariska förtroendekapitalet,
utan också med folkpensionärerna.
Sådana metoder är ju ingenting enastående
i politisk historia, men i Sverige
är de dess bättre sällsynta. I andra
länder, t. ex. i Frankrike, är de mera
vanliga. Det fanns en herre som hette
Poujade som lät tala om sig mycket för
några år sedan. Han gjorde en meteorkarriär
på det politiska firmamentet
men försvann ganska snart. Ett annat
exempel: Labour i England lovade utomordentligt
runt inför det engelska parlamentsvalet,
men man lovade så runt att
ingen trodde på löftena, och så gick det
som det gick. Man kan tillfoga en fråga:
Är det ett lämpligt ögonblick, när vi
diskuterar en av de allvarligaste finanskriserna
i vårt land, att slunga fram
en propos om nya statsutgifter? Det är
ju ändå så att vi har varit överens om
och tänker genomföra mycket väsentliga
förbättringar för folkpensionärerna nästa
år.

Sedan några ord till herr Eriksson,
som nu ville försöka övertyga mig om
att vi egentligen är på precis samma
linje och vill ha lika stora statsutgifter.
Nej, så förhåller det sig inte. Här
handlar det om två saker, nämligen dels
rörelseriktningen och hur långt man
tänker gå innan man stannar, dels frågan
om hur vi ställer oss nu i dag. Herr
Eriksson försökte göra gällande att vi
står på i stort sett samma linje. Jag
skulle tro att vi kan taxera skillnaden
mellan herr Eriksson och mig — det

torde ha klargjorts genom debatten här
i dag, och det var alldeles klart senast
klockan 2, vilket herr Eriksson skulle
ha funnit om han hade hört på — till
åtminstone en miljard i skattepengar.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera
att herr Per-Olof Hanson inte vill
sakdiskutera denna fråga. Det är tydligen
andra intressen som ligger bakom.

Jag tackar för förslaget att ge mig
pension tidigt. Med hänsyn till det anförande
herr Per-Olof Hanson här har
hållit vill jag inte ge honom pension tidigt,
tv han kanske behövs här i kammaren
som någon sorts renhållningsarbetare,
vilket han har korat sig själv till.

Jag skall inte gå in på någon lång diskussion
om vara sig Poujade, Labour
eller någonting annat, men jag måste
konstatera att folkpartiet måtte ha lovat
för litet, att döma av utgången av de
två senaste valen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
påminde mig om att man redan klockan
2 i dag hade kunnat konstatera skillnaden
mellan hans och min uppfattning —
den skulle penningmässigt ligga på en
miljard. Ja, nu undervisade ju herr
Hanson alldeles nyss herr Torsten Andersson
om att man skall vara synnerligen
försiktig och väl hålla i helgd vad
man har formulerat i lagstiftning, och
det är just där den verkligt stora skillnaden
mellan herr Hanson och mig ligger:
eftersom jag själv har varit med
om att biträda alla de utgifter, som beslutats
under våren med ganska stora
majoriteter, så är jag också i dag villig
att betala dem. Det är den stora skillnaden
mellan oss, herr Per-Olof Hanson.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig bara att till
denna utfästelse av herr Eriksson foga
den kommentaren, att om jag går med
på och deltar i ett beslut rörande utgif -

Onsdagen den 28

Kungl.

ter så är jag också beredd att skaffa
pengarna till dem när de skall betalas,
men jag är inte heller sämre karl än att
jag en annan gång kan bestämma mig
för att ändra den utgiftsstandard jag
har. Det får jag mycket ofta göra i mitt
privata liv, när jag överraskat mig själv
med litet för stora önskningar. Då får
jag finna mig i att avstå från ett och
annat, som jag tidigare hade på min
önskelista.

Jag kan inte se att det ligger något
orimligt i att vi förfar på samma sätt
med statsutgifterna och att det skulle
vara något nästan kriminellt att dra ned
statsutgifter som blivit så tunga, att vi
inte vill bära de skatter som följer med
dem.

Det är väl ändå alldeles klart vad vi
här är ute efter. När vi skall bestämma
oss för statsutgifter för kommande år
må det väl stå var och en fritt att om
han så önskar göra fullständigt tabula
rasa med statsutgifterna och börja på ny
kula igen. Någonting särskilt märkvärdigt
ligger det väl inte i detta.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Efter det sista som herr
Per-Olof Hanson deklarerade förstår jag
inte vad det där moraliska pekfingret
mot herr Torsten Andersson innebar.
Här undervisar ju faktiskt herr Per-Olof
Hanson herr Torsten Andersson om att
man inte skall rubba vad man har formulerat
i lagstiftning, och det har vi ju
gjort.

Nu säger herr Per-Olof Hanson att
han är beredd att ta tillbaka en del av
vad han har varit [med och beslutat. Ja,
men moraliserar man andra, får man
väl finna sig i att ha en moralisk standard
själv.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
såvitt gällde de under 1, 2 och 3 upptagna
förordningsförslagen till bevillningsutskottet,
såvitt angick den under 4 upp -

oktober 1959 em. Nr 24 89

proposition ang. allmän varuskatt, m. m.
tagna lagen till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 166, angående godkännande av 1959
års internationella veteavtal.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen -''r 516, av
herr Edström.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 517, av herr
Nilsson, Ferdinand.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och lädes
på bordet:

nr 523, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m.;

nr 524, av herr Berg, Gunnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 162,
med förslag till förordning om allmän
varuskatt, m. m.; och

nr 525, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 162, med
förslag till förordning om allmän varuskatt,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

7 Första kammarens protokoll 1959. Nr 24