Onsdagen den 28 november Sid (Riksdagens protokoll 1956:31)

RIKSDAGENS

*0* PROTOKOLL

1956

FORSTA KAMMAREN

Nr 31

23—28 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 november Sid.

Utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan .......... 6

Avveckling av hyresregleringen m. m........................... 31

Anslag till inköp av polioympämne ............................ 64

Svar på interpellation av herr Huss ang. inköp av poliovaccin från
utlandet m. m........................................... 64

Rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland ............ 65

Samordningen mellan tjänstepension och folkpension ............ 72

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner .............. 74

Höjning av grundsjukpenningen m. m........................... 76

Ändring i civilförsvarslagen .................................. 77

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, om utredning ang. förhål -

landet mellan staten och kyrkan ............................ 6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m......................................... 31

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. ändrade bestämmelser rörande
besiktning av hästar för krigsmaktens behov ................ 63

— nr 187, ang. internordisk samverkan inom viss forskning ...... 64

— nr 188, ang. formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av

blivande universitetslärare .................................. 64

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

— nr 1.S9, ang. naturhistoriska riksmuseets organisation m. m. . . 64

— nr 196, ang. borttagande av den militära yrkesorienteringen ur

enhetsskolan ............................................. 64

— nr 191, ang. inrättande av en gemensam nordisk barnfilmnämnd 64

— nr 192, ang. inrättande av en professur i reaktorteknologi vid

tekniska högskolan ....................................... 64

— nr 193, ang. anslag till inköp av polioympämne .............. 64

— nr 194, ang. en snabbutredning rörande den mera långsiktiga

planeringen av kraftverksanläggningar ..................... 65

— nr 195, ang. kompensation åt statens atfärsdrivande verk för
driftförluster på deras rörelse i de norrländska bygderna .... 65

— nr 196, ang. möjligheter för enskilda att köpa aktier i vissa av

staten ägda företag ........................................ 65

— nr 197, ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra

nordligaste länen .......................................... 65

— nr 198, ang. samordningen mellan tjänstepension och folkpension 72

— nr 199, ang. förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner . . 74

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. godkännande av avtal
med Norge för undvikande av dubbelbeskattning.............. 76

— nr 58, ang. beskattning av utdelning i samband med upplösning

av fastighetsföretag ........................................ 76

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring ....................................... 76

—- nr 48, ang. ökat statsbidrag till kostnaden för barntillägg inom
den obligatoriska sjukförsäkringen .......................... 76

— nr 49, ang. höjning av gruudsjukpenningen och den högsta sjukpenningen
i den allmänna sjukförsäkringen .................. 76

— nr 50, ang. förbättrad ställning för vissa s. k. »utförsäkrade» . . 77

— nr 51, ang. ändrade grunder för reseersättning vid sjuktransporter
med privat bil ...................................... 77

— nr 52, ang. ändring i civilförsvarslagen ...................... 77

— nr 53, ang. ändrad tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring
................................................ 86

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Fredagen den 23 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 16 och
den 19 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
fullgörande av uppdrag såsom ombud
vid Förenta Nationernas generalförsamling
i New York beviljades herr Vndén
för den tid, som åtginge för uppdragets
fullgörande.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 201,
angående godkännande av viss ändring i
avtalet mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i
Trondheimsfjorden.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det
organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan;

statsutskottets utlåtanden:
nr 186, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande besiktning
av hästar för krigsmaktens behov; nr

187, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning;

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk
utbildning av blivande
universitetslärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.;

nr 190, i anledning av väckt motion
om borttagande av den militära yrkesorienteringen
ur enhetsskolan;

nr 191, i anledning av väckt motion
om åtgärder för inrättande av en gemensam
nordisk barnfilmnämnd;

nr 192, i anledning av väckt motion
om en professur vid tekniska högskolan
i reaktorteknologi;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne;

nr 194, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande den mera
långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar; nr

195, i anledning av väckta motioner
om beredande av kompensation åt statens
affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska
bygderna;

nr 196, i anledning av väckt motion
angående möjligheter för enskilda att köpa
aktier i vissa av staten ägda företag;

nr 197, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de
fyra nordligaste länen;

nr 198, i anledning av väckt motion
om en särskild utredning av frågan om
samordning mellan tjänstepension och
folkpension; samt

nr 199, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en förbättring
av äldre tjänste- och familjepensioner
utan avvaktan på resultatet av 1951
års pensionsutredning;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning, som
företas i samband med upplösning av fastighetsföretag; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
samt i lagen om allmän sjukför -

Nr 31

Fredagen den 23 november 1956

säkring, i vad motionen avser lagen om
allmän sjukförsäkring;

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ökat statsbidrag till kostnaden för
barntillägg inom den obligatoriska sjukförsäkringen; nr

49, i anledning av väckta motioner
om höjning av grundsjukpenningen och
den högsta sjukpenningen i den allmänna
sjukförsäkringen;

nr 50, i anledning av väckt motion
om förbättrad ställning för de långvarigt
sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som »utförsäkrade»; nr

51, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för reseersättning
vid sjuktransporter med privat bil;

nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536), dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 53, i anledning av väckta motioner
angående viss ändrad tillämpning av
18 § lagen om allmän sjukförsäkring;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposi -

tion med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan angående bevakningsfartyg
för södra Östersjön;

nr 41, i anledning av väckta motioner
om förstärkande och utbyggande av
den lantbruksvetenskapliga forskningen;
samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Kattarp östra 51 i Malmöhus län, jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 27 november 1956

Nr 31

Tisdagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel; nr

372, i anledning av väckta motioner
dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m.,
dels ock om viss ändring av bestämmelserna
rörande prisrabattering av läkemedel;
samt

nr 373, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 374, i anledning av väckta motioner
om förnyad utredning av frågan om polisväsendets
förstatligande; och

nr 375, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning av
allmänna medel för skador, som tillfogats
genom brottslig gärning.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 186—199, bevillningsutskottets
betänkanden nr 55 och
58, andra lagutskottets utlåtanden nr 47
—53, tredje lagutskottets utlåtande nr
28 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 40—42.

På framställning av herr talmannen
beslöts att tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 640, av herr Franzon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 till Bidrag till
företagareföreningar m. fl. och till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl.; samt

nr 641, av herrar Velander och Magnusson,
i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr .31

Onsdagen den 28 november 1956

Onsdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 640, av herr Franzon m. fl.; samt
nr 641, av herrar Velander och Magnussson.

Om utredning ang. förhållandet mellan
staten och kyrkan

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motioner
om viss utredning rörande ett upplösande
av det organisatoriska sambandet
mellan staten och kyrkan.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 163 i
första kammaren av herr Osvald m. fl.
och nr 214 i andra kammaren av herr
Edberg hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta alt i skrivelse till Kungl.
*Maj:t anhålla om en allsidig utredning
om formerna för och de överblickbara
följderna av ett upplösande av det organisatoriska
sambandet mellan staten och
kyrkan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning, i anslutning
till vad i utlåtandet anförts, av frågan
om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan;
samt

2) att motionerna 1:163 och 11:214
måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Hur än de fortsatta relationerna mellan
staten och kyrkan kunna komma att
utformas, torde det vara uppenbart, att

28 november

staten icke bör frånsåga sig allt ansvar
för religiösa angelägenheter. Ett problem,
som sålunda bör undersökas, är
kristendomsundervisningen vid en eventuellt
förändrad gestaltning av förhållandet
mellan staten och kyrkan ävensom i
sammanhang därmed lärarutbildningen
samt den teologiska forskningens och de
teologiska fakulteternas ställning.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Weiland, von Friesen och
Svensson i Ljungskile, som ansett, att det
nyss återgivna stycket bort hava följande
lydelse:

»Hur än de fortsatta relationerna mellan
staten och kyrkan kunna komma att
utformas, torde det vara uppenbart, att
staten icke bör frånsäga sig allt ansvar
för religiösa angelägenheter. Hit hör
bl. a. frågan om kristendomsundervisningen
i våra skolor. Statsmakterna ha
emellertid för inte länge sedan tagit ställning
till denna sak dels i samband med
1950 års skolreform och dels vid tillkomsten
av 1951 års religionsfrihetslag.
Något organisatoriskt samband mellan
kyrka och skola av sådant slag, att dessa
två problem måste behandlas samtidigt,
föreligger inte heller numera. Oavsett
hur förhållandet mellan staten och kyrkan
kan komma att utformas, saknas
därför enligt utskottets mening anledning
att under den tid, som nu kan överblickas,
frångå den lösning frågan fått
genom ovan nämnda beslut. Att i en utredning
rörande staten och kyrkan nu
draga in den mycket stora samt i och
för sig fullt fristående frågan om kristendomsundervisningen
och de principer,
som riksdagen under senare år godkänt,
skulle göra utredningen onödigt
svår och vidlyftig. Den nu föreslagna
utredningen synes därför enligt utskottets
mening icke böra behandla frågan
om kristendomsundervisning i skolorna.
»

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

2) av herrar Ragnar Bergh, Fritiof
Karlsson, Bror Nilsson, Pettersson i Norregård
och Håstad, som ansett, att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse: »Utskottet

hyser den meningen att ett
slitande av de månghundraåriga banden
mellan stat och kyrka skulle i religiöst,
kulturellt och administrativt hänseende
innebära en så stor omvälvning, att ett
sådant steg ej kan tänkas taget utan att
en mycket bestämd och stabil folkmening
finnes där bakom. Någon sådan deciderad
folkvilja har emellertid hittills
inte framträtt. Sålunda ha motionerna ej
vunnit något mera påtagligt stöd i de
yttranden, som avgivits över dem. Utskottet
fäster uppmärksamheten på att
rikets alla domkapitel — som ju företräda
en inom alla befolkningsgrupper
vitt utbredd opinion — avstyrkt motionerna.
Vad som inträffat efter det att
den nya religionsfrihetslagstiftningen
trätt i kraft ger heller inte något stöd
åt tanken på en skilsmässa mellan stat
och kyrka. Tvärtom har antalet utträden
varit förhållandevis mycket litet och säkerligen
vida mindre än mången väntat.
Skilsmässofrågan har därför enligt utskottets
mening inte för närvarande den
aktualitet som kan motivera igångsättandet
av den begärda utredningen.

Att i övrigt med anledning av motionerna
företaga en allmän utredning av
hela det stora problemet om stat och
kyrka kan utskottet under nuvarande
förhållanden inte heller finna påkallat
eller motiverat. Många av ifrågavarande
spörsmål äro så intrikata att de näppeligen
kunna lösas kommittévägen. Säkerligen
skulle en sådan utredning på
många väsentliga punkter blott konstatera
existensen av vitt skiljaktiga uppfattningar,
mestadels bottnande i olika
utgångspunkter och olika livsåskådningar.
En sådan utredning måste dessutom
enligt sakens natur bli mycket tidsödande,
och under mellantiden skulle praktiska
reformförslag undanskjutas med
hänvisning till alt utredningen pågick
samt ännu ej avslutat sitt arbete. Ur denna
synpunkt kan utredningen åstadkomma
större skada än Hvita.

Utskottet hemställer därför, att motionerna
I: 163 och 11:214 ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Frågan om kyrkans skiljande
från staten, eller exaktare uttryckt
frågan om upplösande av det organisatoriska
sambandet mellan staten och
kyrkan, kan, såvitt jag förstår, knappast
betraktas som en aktuell fråga. Man kan
nog med tämligen stor säkerhet säga,
att bakom önskemålet om en skilsmässa
inte står en allmänt utbredd folkmening.
Ifall motsatsen skulle vara fallet, skulle
väl det förhållandet rimligtvis ha avspeglat
sig på det sättet, att flera personer
än det ytterst ringa fåtal som nu
är fallet skulle ha begagnat möjligheterna
att utträda ur statskyrkan. Som ett
annat stöd för samma uppfattning skulle
man väl kunna åberopa, att ingen regering
mig veterligt hittills har tagit något
initiativ i den riktning som här avses.
Hade en majoritet bland folket önskat
en skilsmässa, skulle sannolikt ett
sådant regeringsinitiativ ha tagits.

Redan på grund av denna uppfattning
att frågan om skilsmässa knappast kan
anses vara aktuell drar jag den slutsatsen,
att inte heller någon utredning i
ämnet kan anses vara påkallad.

Emot den slutsatsen invänder emellertid
utskottsmajoriteten, att just frånvaron
av meningsskiljaktigheter skulle
skapa det lämpligaste läget för en sådan
utredning. Jag måste erkänna, att
jag har svårt att förstå det resonemanget.
Bakom det argumentet måste uppenbarligen
ligga den uppfattningen, att man
anser en utredning i och för sig påkallad.
Man tillgriper den alltså som ett
slags beredskapsåtgärd för att ha resultatet
till hands, om frågan skulle få aktualitet.
Men om man skulle tillämpa det
resonemanget på andra områden, skulle
vi uppenbarligen få en ofantligt våldsam
ansvällning av vårt utredningsväsen.
För övrigt skulle det såvitt jag förstår
strida mot våra riksdagsvallor att handla
så. Till dessa hör ju, att man inte sätter
i gång en utredning, förrän en fråga är
aktuell eller åtminstone anses vara det.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

Jag kan alltså inte finna, att det argumentet
för ett igångsättande av en utredning
just nu kan vara övertygande.

För övrigt skulle man nog kunna fråga
sig, om ett initiativ som har att göra
med kyrkans skiljande från staten över
huvud taget bör tas av riksdagen — att
riksdagen kan göra det är otvivelaktigt.
Också jag kan tänka mig en situation, då
bandet mellan kyrkan och staten bör
upplösas. Jag skulle kunna tänka mig
att en sådan situation föreligger, om
statsmakterna skulle handla så, att de
reser allvarliga hinder för kyrkan att
fullgöra sin uppgift. Om vi skulle komma
i det läget, så vore det emellertid
kyrkans plikt att gripa in för att skaffa
sig den handlingsfrihet, som hon behöver
för att kunna fullgöra sin uppgift.
Men i det läget befinner vi oss inte, i
varje fall inte för närvarande.

Frågan om vem som lämpligen bör ta
initiativet kan man ge en annan form.
Man kan fråga sig, huruvida det verkligen
är ett statens intresse att aktualisera
ett sådant här spörsmål. Motionärerna
talar om att vad de kallar en statlig auktorisation
av en viss bekännelseform
framstår som en kvarleva från en gången
tids betraktelsesätt. Låt mig till detta säga,
att ett betraktelsesätt behöver ju inte
vara felaktigt därför att det är gammalt.

Motionärerna säger vidare att »en
verklig religionsfrihet kräver, att statsmakt
och kyrkoväsende skiljas åt». Det
är tänkbart att detta påstående är riktigt.
När man resonerar på det sättet hänvisar
man emellertid gärna till den religionsfrihetslag,
som riksdagen antog
härom året. Men såvitt jag förstår, kan
man inte utifrån religionsfrihetslagen betrakta
en skilsmässa mellan kyrka och
stat som en nödvändig konsekvens. Religionsfrihetslagen
har gjort det fritt för
var och en inte bara att välja sin åskådning
i den mån han kan utan också att
avgöra, om han vill tillhöra ett kyrkosamfund
eller inte och vilket kyrkosamfund
han i så fall vill tillhöra. Detta betyder,
att religionsfrihetslagen har avseende
på den enskilde, på den enskildes
förhållanden och på den enskildes frihet,

men den kan inte innebära, att staten
som sådan skall vara religiöst indifferent.
Det ligger i statens eget intresse i
det ordets vidaste bemärkelse, att kristendomen
fortfar att vara en makt i vårt
samhälle. Hävdar vi inte den meningen,
skulle vi på praktiskt taget alla områden
av vårt samhällsliv göra oss urarva, i det
att vi skulle försumma att vidmakthålla
grunden för våra regler för mänsklig
samlevnad. Det gäller vår rättsordning,
vår omvårdnad om andra människor,
vårt kulturella liv, vår värdesättning av
människan, vår respekt för andra och
mycket, mycket mera. Att utlämna vidmakthållandet
av den grunden åt enskilda
skulle jag vilja betrakta som ytterst
vanskligt.

Nu kan man ju peka på förhållanden i
andra länder och med hänvisning därtill
göra invändning mot detta resonemang.
Men härtill är att säga att vi är så pass
beroende av vårt förgångna att man kan
möta den invändningen genom att hänvisa
till att vi har en annan historisk utveckling
än vad man har i Amerikas Förenta
stater och de andra länder man
åberopar.

•lag skulle kunna uttrycka saken på
det sättet, såsom många före mig har
gjort, att kyrkan nog kan reda sig utan
staten men att staten behöver kyrkan.
När jag alltså anser, att det ligger i statens
eget intresse att sambandet med
kyrkan bevaras, kan jag inte heller finna
att man ifrån statens sida bör ta ett
initiativ, som dock rör sig med tanken
på ett slitande av dessa band.

Utskottsmajoriteten har emellertid
sagt, att den utredning som den föreslår
bör vara förutsättningslös. Den säger vidare
att staten icke kan frånsäga sig
allt ansvar för religiösa angelägenheter.

Det påpekandet kan ju betraktas som
en invändning mot det resonemang som
jag fört. Men jag har ytterst svårt att
tänka mig, att en sådan här utredning
över huvud taget kan bli förutsättningslös.
Under utredningens gång måste nog
bedömandena i de olika frågorna påverkas
av den målsättning, som man anslutit
sig till. Jag tror att detta skulle all -

Onsdagen den 28 november 1956 Nr 31 9

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

deles särskilt bli fallet, om denna utredning
skulle uppdragas åt en kommitté
av vanlig typ. Hur ansvaret för de religiösa
angelägenheterna skulle kunna utformas,
om banden sletes, har jag dessutom
ytterst svårt att förstå.

Jag är därmed inne på frågan, huruvida
de mycket svårbedömbara problem,
som utredningen skulle syssla med, över
huvud taget är av sådan beskaffenhet,
att de lämpar sig för en parlamentarisk
kommitté eller en kommitté över huvud
taget. Redan de utredningar, som gjorts
eller som ännu pågår, visar ju vilka
mycket intrikata ting som det bleve fråga
om. Låt mig nämna som exempel den
utredning som nu tankes om äganderättsförhållandena.
Nog förefaller det
mig ytterst svårt att inom det komplexet
kunna nå fram till en entydig uppfattning
om vad som är juridiskt rätt. Jag
skulle tro att bedömandena måste påverkas
starkt av den målsättning, som
vederbörande utredare har.

Så tänker man sig också vad man kallar
en kartläggning av kristendomens
roll i det nuvarande samhället. Även
därvidlag är det svårt att tänka sig att
en kommitté skulle varit lämpligt utredningsorgan.

Jag skulle tro att i hela detta vidlyftiga
problemkomplex kan det finnas
material för ett stort antal vetenskapliga
avhandlingar, arbetsuppgifter för kyrkohistoriker,
statsvetenskapare, rättslärda,
sociologer o. s. v. Det skulle nog
ändå finnas folk, som skulle dra objektiviteten
i tvivelsmål. Jag menar alltså
att möjligheten att sätta i gång en förutsättningslös
utredning nog inte är så
självklar.

Jag skulle, herr talman, sammanfattningsvis
vilja säga, att jag varken kan
finna den här ifrågasatta utredningen
påkallad eller lämplig. Jag räknar snarare
med att den skulle kunna bli till
skada för de intressen, som statsmakterna
bör bevaka.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet,
som är betecknad med 2).

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att i första hand
få yttra några ord med anledning av det
yrkande, som förekommer i reservation
1).

Det är, som framgår av reservationen,
icke reservanternas mening att staten
skall frånsåga sig allt ansvar för hur de
religiösa angelägenheterna ordnas inom
landet, och dit hör ju bland annat, såsom
framhålles i reservationen, kristendomsundervisningen
i skolorna. För inte
så länge sedan har statsmakterna tagit
ställning till denna fråga dels i samband
med 1950 års skolreform, dels vid
tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag.
Det kan väl för övrigt knappast anses
föreligga något sådant organisatoriskt
samband mellan kyrka och skola
nu, att dessa två problem behöver behandlas
samtidigt. Därför saknas det enligt
reservanternas mening anledning att
sammanföra denna i och för sig mycket
stora fråga om kristendomsundervisningen
i skolorna med utredningen om
staten och kyrkan. Man skulle därmed
göra denna utredning, enligt vår mening,
onödigt svår och vidlyftig. Då man läser
igenom de yttranden som föreligger,
särskilt från domkapitlen, står det klart
för var och en att denna utredning ändå
kommer att bli omfattande och tidskrävande.

I reservation 2) går man på den linjen,
att det är alldeles onödigt att nu företaga
en utredning om det stora problemet
stat och kyrka. Jag tycker i alla
fall att jag med tacksamhet vill notera,
att man kommit till den uppfattningen
att detta är ett stort problem, och den
uppfattningen synes åtskilliga av dem,
som haft utredningsfrågan på remiss för
yttrande, dela.

Efter detta konstaterande borde man
ju kunnat ha anledning förmoda, att vederbörande
skulle ha velat vara med om
att lösa problemet och om möjligt få till
stånd en effektivisering av det religiösa
arbetet inom både statskyrka och frikyrka,
men dit tycks man inte syfta.
Man bara tar av sig hatten och bockar,
och går problemet med vördnad förbi.
Är det månne för arbetsamt att brottas

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

med detta problem och om möjligt söka
lösa detsamma? Är liknöjdheten inför
dessa ting nu så stor hos oss alla, att
man inte vill eller orkar ta initiativ som
kanske skulle kunna bli en väckelse för
hela vårt folk?

I utskottets utlåtande omnämnes i
förbigående väckelserörelsernas frammarsch
på 1800-talet. Då gjorde präster
och bönder gemensam sak för att rädda
vårt folk ur det elände som det då kommit
att hamna i, och flera statskyrkopräster
lämnade statskyrkan för att helt
kunna ställa sig i väckelserörelsernas
tjänst. Så sent som 1925 väcktes enligt
uPPgift i utskottets utlåtande en motion
vid kyrkomötet, vari gjordes gällande,
att kyrkan inte längre kunde vara sammankopplad
med staten sedan dennas
kyrkoledning kommit att gå i avkristningens
tecken.

Samma grundtankar spåras även i den
i utskottets utlåtande omnämnda, av pastor
Johnsson vid 1950 års riksdag väckta
motionen, vari han tog upp frågan från
kyrkans synpunkt och skrev, att kyrkan
måste vara beredd att värna om sin
självständighet för att kunna fungera
som kristet samfund.

I början av detta århundrade diskuterades
dessa ting livligt även i studentkretsar.
Under detta sekels andra decennium
anordnade studenterna offentliga
diskussioner, i vilka framstående kyrkoledare
från såväl statskyrkan som frikyrkan
deltog. En av dessa diskussioner
var anordnad av Uppsala kristliga studentförbund.
Till att hålla inledningsföredrag
vid detta tillfälle hade man kallat
frikyrkopastorn J. P. Norberg, ehuru
nämnda studentorganisation hade
statskyrklig förankring.

I sitt föredrag tillspetsade föredragshållaren
den fråga, som då diskuterades,
på följande sätt: »Kyrkan skall uppgiva
sin ställning som Kristi församling. Då
kan hon uträtta vad gott är, mycket mera
än hon nu kan. Det osanna komme
då bort, och hennes ställning bleve sann.
Och därpå vunne både hon själv och
den sak hon vill främja.» Han slutade
dock sitt anförande med betydligt fridsammare
tongångar och säde: »Man bör

ej sätta dessa båda mot varandra, som
om den ena nödvändigt måste undan, om
den andra skall fram. De ha gott rum
båda två. Låt folkkyrkan vara så länge
den kan uträtta något gott. Men frikyrkan
har ock sin stora betydelse, som inte
får underkännas.»

Professor Kolmodin, som också deltog
i diskussionen, tog emot den utsträckta
handen och yttrade bl. a. följande: »Det
är ej tal om att vi på något sätt skulle
vilja bestrida de frikyrkligas rätt att
existera. Vi ha respekt för det historiskt
tillblivna och äro övertygade om att även
deras arbete liar stor betydelse för Guds
rikes sak. Vi ha därför ingen rätt att
säga, att de icke få finnas, och det gladde
mig att höra, att icke heller den ärade
inledaren ville säga oss, som arbeta
efter en annan linje: I haven icke rätt
att arbeta efter eder linje. — Vi stå alltså
här sida vid sida, och det gäller nu
för oss att vi inbördes kunna utbyta
tankar, så att vi även lära av varandra.»

Det vore dock oriktigt att påstå att
debatten, som drog långt ut på tiden,
sedan gick i denna stil. De olika meningsriktningarnas
talesmän — och de
var många — skiftade i fortsättningen
ofta ganska skarpa repliker. Det var måhända
en och annan som ansåg, att de
meningsutbyten, som förekom i olika
sammanhang under denna tid, mer skadade
än gagnade den kristna saken. För
min del tror jag i motsats härtill att de
bidrog till att hålla det religiösa intresset
levande och slagkraftigt. Vi skall vara
tacksamma för det intresse, som nu
finns för dessa ting på olika håll i vårt
land, men varken de frikyrkliga eller
de statskyrkliga har anledning att slå
sig för sitt bröst och säga: »Se hur bra
vi är!» Det har gått bakåt med vårt
folks andliga hälsa betydligt under de
senaste åren. Jag kan för min del inte
se annat än att det måste vara till gagn
att man börjar diskutera dessa problem
på nytt och på samma sätt som skedde
under den tid då dessa mäktiga väckelserörelser
drog fram över landet. Det
finns bevis för att befolkningen inom
störa delar av vårt land på kort tid genomgick
en moralisk och religiös för -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

nyelse, som även ledde till kulturell och
materiell lyftning för befolkningen i sin
helhet i dessa bygder.

När herr Bergh nu framhåller att det
är överflödigt att företa en utredning,
tror jag att det sammanhänger med att
han inte ordentligt liar läst igenom högerns
eget program, det som antogs så
sent som i juni månad i år. I det programmet
heter det bland annat: »Religionsfriheten
skall upprätthållas och alla
trossamfund äga rätt att verka efter
sin egenart. Svenska kyrkan skall som
fri folkkyrka i samverkan med staten
verka för svenska folkets kristna fostran»
o. s. v. Om vi skall kunna komma
dithän att den nuvarande svenska statskyrkan
blev en fri folkkyrka och verkade
som en sådan i vårt land, är det enligt
min personliga uppfattning nödvändigt
med denna utredning. Man kan inte
komma fram till ett sådant resultat och
förverkliga högerns program sådant det
här finnes angivet, om man inte har företagit
en sådan utredning.

Jag ber till slut, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande med
den ändring i motiveringen som angives
i reservation nr 1).

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Den

föregående ärade talaren har försökt
konstruera en motsättning mellan
den uppfattning, som kommer till uttryck
i reservation nr 2), och den mening
som kommer till uttryck i det partiprogram
som herr Weiland delvis citerade.
Han menar att det skulle finnas
en motsättning mellan tanken, att kyrkan
skall leva som en fri folkkyrka, och
den mening jag gav uttryck åt, då jag
sade att det är i statens intresse att
bandet med kyrkan bibehålies.

Jag tror att om herr Weiland, såsom
den samvetsgranne man han är, gör sig
mödan att närmare fundera på vad han
har sagt, skall han finna att hans slutsats
icke är riktig. Om jag hävdar den
meningen, att staten i sitt eget intresse
bör sörja för att kristendomen fortfarande
bevaras som en makt i vårt samhälls -

liv, så kan ju detta omöjligen innebära
något annat än att man begär ett sådant
positivt handlande från statens sida att
kyrkan verkligen — liksom den för närvarande
har —- behåller en sådan ställning
att den kan fylla sin uppgift. Det
finns ingen motsättning mellan dessa
bägge ting, herr Weiland!

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Det råder givetvis delade meningar
om frågan, huruvida kyrkan nu kan fylla
sin uppgift såsom den borde göra. Det
är inte bara vi lekmän som har olika meningar
i det hänseendet, utan det har
även många av statskyrkans präster. Min
uppfattning i saken delas särskilt av
många yngre präster, men det finns även
äldre präster som har samma mening.

I min hemstad fanns en förnämlig präst,
som numera inte längre är till — han
har gått in i en annan värld. Jag resonerade
vid åtskilliga tillfällen med honom
om dessa problem, och han sade oförbehållsamt
att han ansåg att kyrkan nu
var så bunden, att den, såsom det uttrycktes
vid något tillfälle, var kedjail
vid statens vagn och därför inte kunde
uträtta så mycket Mand folket som den
skulle kunna göra, om den vore en fri
folkkyrka.

Ser vi sedan litet ut över världen så
skall vi finna att man i de flesta länder
inte har statskyrka. Går vi t. ex. tili
Holland, det land där folket efter vad
jag tror har den största respekten för
religiösa värden, finner vi att detta land
inte har någon statskyrka. Men trots
detta står folket i religiöst hänseende
kanske över de flesta andra folk i världen.
Nu kominer kanske herr Bergh att
invända att den katolska kyrkan är allenarådande
där, men så förhåller det sig
inte. Det finns åtskilliga andra samfund
som verkar i Holland — den reformerta
kyrkan har, om jag inte är felaktigt underrättad,
ungefär lika stor utbredning
som den katolska.

Jag är fullt övertygad om att om den
svenska statskyrkan finge Mi en fri
folkkyrka och finge arbeta efter de metoder
och de principer, som de mest le -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

vande prästerna inom kyrkan tillämpar,
skulle vi få bevittna en uppryckning av
stora mått på det religiösa området i
landet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Redan i mitt första anförande
var jag angelägen om att betona,
att det är ytterst vanskligt att hänvisa
till erfarenheter från andra länder, när
det gäller att bedöma kyrkans ställning
i ett visst land. Vi är, som jag sade, bundna
av vårt föregående, och man kan inte
lita på sådana jämförelser. Vi har vår
historiska utveckling; andra folk har
sin, och man kan inte utan vidare dra
sådana slutsatser som herr Weiland
gör.

Herr NILSSON, BROR, (fp):

Herr talman! Det pekas i debatten
över det ämne som vi nu behandlar ofta
därpå, att människorna är så likgiltiga
för kyrkan och vad som hör till denna.
Senast hörde vi en röst därom, då vi i
denna kammare behandlade frågan om
förbud för privatbilar att köra under
söndag i syfte att spara på bensin. Någon
tyckte att man åtminstone på landet
borde få köra bil tiW kyrkan, men
han bemöttes genast med den invändningen,
att det är så få som färdas till
kyrkan, att de kan gå till fots.

Man misstar sig dock, om man tror att
de som inte går så ofta i kyrkan är
likgiltiga för henne och hennes gärning.
Det bästa beviset härför utgör den stora
procent medborgare som alltjämt tar kyrkans
tjänster i anspråk. Sålunda är jag
bosatt i ett stift, Skara stift, där 92,3
procent av alla födda barn döps under
första levnadsåret. Konfirmationsundervisningen
och konfirmationen utnyttjas
i hela riket av omkring 80 procent av
alla barn, och här i Stockholm har konfirmationsprocenten
rent av ökats under
de senare åren. Liknande är förhållandet
med jordfästningen och den
kyrkliga vigseln. Utträdet ur kyrkan
efter religionsfrihetslagens tillkomst
blev heller inte vad man väntat. Det lär

vara endast 0,4 procent medborgare som
begagnat sig av den rätten.

Den första men ingalunda den största
invändningen mot en låt vara förutsättningslös
utredning av förhållandet mellan
staten och kyrkan är alltså enligt
min mening den, att det icke finns någon
stabil och aktuell folkmening bakom
kravet på en sådan tidsödande och svårbemästrad
åtgärd. Såväl kungl. kammarkollegiet
som statskontoret och rikets
samtliga domkapitel har avstyrkt den i
ärendet väckta motionen. Visserligen
har utskottet i hög grad mildrat uttryckssätten
i motionen och skrivit bort
en hel del av dess motivering, men slutklämmen
är nära nog densamma. Man
har visserligen skrivit in ordet förutsättningslös
— svåra utredningar bör
väl i allmänhet vara förutsättningslösa
— men vad det i övrigt är för skillnad
mellan motionärernas slutkläm; »Utredning
om formerna för och de överblickbara
följderna av ett upplösande av det
organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan», och utskottets slutkläm,
som lyder: »Utredning, i anslutning
till vad ovan anförts, av frågan om
den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan», har jag
litet svårt att inse. Talet om den stora
uppmjukning av motionen som utskottet
skulle ha verkställt anser jag därför
vara betydligt överdrivet.

I sin motivering har emellertid utskottet
inte sparat på att beskriva svårigheterna
för en utredning av detta
slag, och man har skrivit om allt vad
den borde ta upp till undersökning. Det
är så många och så svåra saker, att resultatet
närmast hade bort bli ett yrkande
om avslag på motionen. Den svenska
staten och den svenska kyrkan är så nära
förbundna sedan snart tusen år, att
en utredning om skilsmässa synes vara
både äventyrlig och meningslös och
även otacksam gentemot kyrkan. Varken
staten eller kyrkan är något självändamål,
utan de har till yttersta uppgift
att stödja och hjälpa den enskilda
människan. Den uppgiften har de också
fullgjort genom tiderna, och vi nutidsmänniskor
borde vara tacksamma därför.

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

Utskottet förordar nu, att utredningen
bland mycket annat såsom ett grundläggande
moment utreder religionens
betydelse såsom samhällsfaktor i gången
och nuvarande tid.

Jag har svårt för att inse huru en sådan
utredning skall kunna ske. Hela
vårt svenska samhälle vilar ju på kristen
grund. »Kristus är först i vår lag»,
stod som de första orden i den gamla
västgötalagen, och de tio budorden utgör
väl alltjämt den solida grunden i vår
lagstiftning. När träldomen avskaffades
i Sverige, åberopades kristna motiv, och
det kristna kärleksbudet har tiderna igenom
legat till grund för den — låt vara
bristfälliga — sociala hjälpverksamhet
som samhället bedrivit. Ett besök på den
nu pågående »fattigutställningen» å Nordiska
museet kan övertyga oss därom. I
det historiska skeendet hos vårt svenska
folk torde det vara omöjligt att utröna
huru stor del den ena eller andra av dessa
makter haft — jag menar staten eller
kyrkan. Blickar vi ut över världen i vår
egen tid, är det däremot inte svårt att
finna exempel på huru det går för medborgarna
i stater, där man kastar både
kyrka och kristendom överbord.

Det sägs i motionen och det sägs i debatten,
att det är oriktigt att man födes
in i den svenska kyrkan. Ärade kammarledamöter,
huru mycket födes man icke
till, som är svårare att mäla sig ur än
medlemskapet i kyrkan! Detta medlemskap
kan man ju numera, när man blir
vuxen, avsäga sig.

Jag hyser den största aktning och respekt
för frikyrkornas arbete inom vårt
folk, men jag tror icke att deras verksamhet
på något sätt skulle gagnas av
en skilsmässa mellan staten och den
svenska kyrkan. Att representanter för
dessa frikyrkor tillsammans med våra
kulturradikaler aktualiserar den utredning,
varom här är fråga, finner jag beklagligt.

Gentemot föregående ärade talare,
herr Weiland, som talade för reservation
1), ber jag att få påpeka, att om
den reservationen antages så bortfaller
inte bara den av utskottet förordade —
och i detta sammanhang enligt min me -

ning helt naturliga — utredningen om
kristendomsundervisningen i våra skolor,
utan därjämte vad som står i det
stycke reservationen är avsedd att ersätta
— det stycke som börjar »Hur än
de fortsatta relationerna» och slutar med
orden »fakulteternas ställning» — nämligen
frågorna om lärarutbildningen, den
teologiska forskningen och de teologiska
fakulteternas ställning. Det skulle vara
bra underligt, därest man nu verkligen
sätter i gång med denna utredning, om
inte heller dessa frågor rörande den teologiska
forskningen och de teologiska fakulteternas
ställning skulle utredas. Jag
kan inte inse att en utredning på något
sätt skulle kunna bli fullständig, om
man icke toge dessa frågor med i den.

Vi har haft och har alltjämt i gång
många utredningar i kyrkliga frågor.
Enligt en förteckning, som utskottet erhållit,
är det icke mindre än femton utredningar
som antingen är i gång eller
ligger under behandling i departementet.
Den äldsta av dessa tillsattes år 1946,
alltså för tio år sedan. Viktigast torde
kanske vara 1951 års kyrkomöteskommitté
om kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m., vilken utredning
framlade sitt betänkande, som nu är ute
på remiss, i fjol (SOU 1955:47). Vår
kyrkolag är ju så gammal som sedan
1686 och i stort behov av reformering.
Kyrkomötets ställning behöver reformeras
och kyrkostyrelse inrättas. Här är
förvisso mycket som behöver tillses och
reformeras utan att man krånglar till det
hela genom att nu begära en ny utredning
med det yttersta målet att grubbla
över den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan.

Mitt bekymmer är icke huru det efter
en skilsmässa skall gå för kyrkan, utan
huru det går för staten. Varpå beror
nämligen statens stadga och styrka? Jo,
främst på dess medborgares kvalitet, och
till denna kvalitet måste vi räkna exempelvis
sådant som andlig mognad, kärleksfullt
sinnelag, gott medborgarsinne,
lydnad för lagarna, vördnad för överheten,
allt sådant som kyrkan av ålder
sökt inskärpa i människornas sinnen.

Mycket mera vore att säga i detta be -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

tydelsefulla ärende, men jag skall inskränka
mig till det anförda och ber,
herr talman, att få instämma i och ansluta
mig till det yrkande som här har
framställts om bifall till den med 2) betecknade
reservationen.

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ta upp en
enda liten sak, som herr Nilsson förde
på tal, nämligen frågan om att frikyrkan
inte skulle gagnas om statskyrkan
bleve skild från staten. Det är inte den
frågan det gäller — om frikyrkan eller
statskyrkan skall gagnas — utan frågan
gäller om den sak, som både statskyrkan
och frikyrkan kämpar för, skall
gagnas. För min del är jag fullt övertygad
om att den saken kommer att gagnas
bättre, om svenska kyrkan blir en fri
folkkyrka och får arbeta i överensstämmelse
med Guds ord och handla så som
den skall göra i de sammanhang det blir
fråga om detta.

Herr NILSSON, BROR, (bf) kort genmäle: Herr

talman! Det är ju en grundväsentlig
skillnad mellan frikyrkorna och
den svenska folkkyrkan eller statskyrkan,
och skillnaden synes mig ligga däri,
att frikyrkorna är en sammanslutning av
troende människor, medan den svenska
statskyrkan enligt nutida uppfattning är
en sammanslutning, som av staten har
fått uppgiften att inom vårt folk predika
evangelium och förvalta nådemedlen.
Statskyrkan är således icke en sammanslutning
av enbart troende människor,
och denna uppgift att inom folket predika
evangelium och förvalta nådemedlen
är en så stor uppgift, att den väl motiverar
att staten ger en organisation
denna uppgift.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Herr Edberg har en motivering
för sitt utredningskrav, konstitutionsutskottet
en annan och klart positiv
till kyrkan, till de kristna och etiska
värdena. Jag vill här öppet deklarera,

att jag icke hade kunnat ge den Edbergska
motionen min röst, men däremot
känner mig fullt oförhindrad att
rösta för utskottets förslag om en förutsättningslös
allsidig utredning från
klart kristna, etiska och moraliska utgångspunkter.

Utskottet använder de starka orden:
»De värden, som kristen verksamhet skapat
åt vårt folk, utgöra en tillgång, som
bör tagas väl till vara. Utskottet kan
därför icke medverka till någon åtgärd,
som kan befaras skada dessa omistliga
värden.» Om riksdagen i dag går på utskottets
linje, har den därmed också
gjort dessa starkt förpliktande ord till
sina egna.

Det är sant som det heter i reservationen,
att samtliga domkapitel går emot
den Edbergska motionen. Detta överraskar
väl ingen. Men det är lika sant, att
ett flertal domkapitel ingalunda ställer
sig främmande för tanken, att en »omreglering»,
en »förändrad relation» bör
komma till stånd stat och kyrka emellan.
Härnösands domkapitel förklarar i
sitt remissutlåtande, att det vore olyckligt
om icke full klarhet skapades om
den framtidslinje, som bör följas. Domkapitlet
anser det därför angeläget, att
förhållandet mellan stat och kyrka tages
under omprövning. »En allsidig utredning»,
säger domkapitlet, »bör i första
rummet undersöka möjligheterna att
åstadkomma en omreglering av förhållandet
mellan stat och kyrka, så att det
utformas på ett sätt, som bättre motsvarar
de ändrade förutsättningarna.»

I Luleå domkapitels utlåtande heter
det på samma sätt: »Lösningen behöver
icke och kan måhända icke vara en
skilsmässa mellan stat och kyrka i fullständig
och egentlig mening, utan kan
snarare innebära en omgestaltning av
förhållandet med hänsyn tagen till bådas
och framför allt till svenska folkets sanna
andliga och moraliska gagn. Problemet
har en räckvidd och en betydelse
för vårt folks liv och framtid, som knappast
kan överbetonas. Utredningen bör
rättas därefter.»

Herr talman, jag kan helt instämma
i dessa yttranden. Och har jag känt nå -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

gon tveksamhet inför tanken att nu dra
upp detta väldiga komplex av frågor,
som säkerligen tar ett tiotal av år eller
mera att utreda, har jag låtit denna betänksamhet
fara, när jag av remissyttrandena
har funnit, att kyrkans främsta
män och ledare icke står främmande för
tanken, att en omgestaltning, en omreglering,
en reformering — eller vad man
nu vill kalla det — kyrka och stat emellan
kan bli till gagn för kyrkan själv
liksom för det kristna livet i vårt land
och därmed också och inte minst för
staten.

När jag därför, herr talman, för min
del yrkar bifall till utskottets hemställan,
ligger däri icke något av fientlighet
mot svenska kyrkan av i dag. Jag har
tvärtom med åren alltmer lärt mig uppskatta
henne och det budskap hon för
fram och förkunnar. Man kan tvista om
principer, men man kan omöjligen förneka,
att dagens svenska kyrka betyder
ett starkt stöd för kristna intressen och
kristen verksamhet — ett stöd som vi icke
vill och kan undvara. Men allt levande
som växer och utvecklas måste ikläda
sig nya former. Så har ju oavbrutet
skett inom vårt politiska liv. När svenska
riksdagen 1865 utbytte fyrståndsrepresentationen
mot tvåkammarsystemet,
betydde ju detta icke en förkastelsedom
över fyrståndsrepresentationen under
det tidsskede den verkade. Det rörde sig
om anpassning efter nya lägen och förhållanden,
och jag tror att även svenska
statskyrkan kan behöva en dylik översyn
när det gäller förhållandet till staten,
icke i syfte att något livsdugligt
skall rivas ned utan i syfte att allt livsdugligt
skall kunna komma mer till sin
riitt till gagn för hela svenska folket.

Enligt min mening, herr talman, bör
emellertid en reform beträffande stat
och kyrka icke påtvingas vårt folk. När
utredningen en gång föreligger och olika
riktlinjer kan dras upp, eller med
andra ord: när ekvationen blivit hyfsad,
bör enligt min mening en folkomröstning
komma till stånd. Frågan hör i
eminent grad till dem, där hela folket
bör få göra sin röst hörd och påverka
den slutliga utformningen.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Jag har inte heller kunnat
biträda konstitutionsutskottets hemställan
om en utredning om den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan
staten och kyrkan.

I motionerna I: 163 och II: 214 yrkas
om en utredning med det bestämda syftet,
att en skilsmässa mellan stat och
kyrka skulle komma till stånd. Utskottet
synes emellertid i sin skrivning lägga
vikten vid att en utredning skulle belysa
alla de problem, som skulle uppkomma
vid en eventuell skilsmässa utan
att utskottet för sin del vill ta ställning
till om en skilsmässa bör äga rum eller
inte. För mig står det klart, att man inte
sätter i gång en så omfattande utredning
utan att verkligen vilja ha ett bestämt
syfte, nämligen upplösandet av
bandet mellan staten och kyrkan. Då jag
av skäl, som jag här skall redogöra för,
inte tror att det skulle vara lyckligt med
en sådan skilsmässa, kan jag inte heller
biträda ett utredningsförslag. Härmed
är inte sagt, att vissa organisatoriska
förhållanden, som berör kyrkan och
staten, inte kan behöva utredas. Det visar
sig ju också, att — såsom här tidigare
berörts — sådana utredningar med
bestämda syften rörande vissa problem
pågår.

När det gäller statskyrkan kan väl sägas,
att den bygger på en historisk tradition
sedan reformationens dagar, en
tradition, som man inte utan starka
skäl bryter. Efter det att religionsfrihetslagen
genomförts, finnes inte längre
något religiöst tvång, utan vem som
helst kan begära sitt utträde ur svenska
kyrkan.Ingen behöver därför känna något
tvång och borde inte heller i princip
ha något emot statskyrkans verksamhet.

Det har från vissa håll framhållits,
att kyrkan själv skulle få nytta av en
skilsmässa. Den skulle mer bli en kämpande
kyrka, och det skulle bli en större
religiös livaktighet inom densamma.
Detta är nog en sanning med modifikation.
Det är klart att de människor, som
i likhet med nuvarande medlemmar i
frikyrkoförsamlingar komme att sluta
upp kring den nuvarande statskyrkan,

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan

om den skulle bli en frikyrka, självfallet
skulle visa en större livaktighet. Men
man får komma ihåg, att i och med att
statskyrkan försvinner, upphör också
begreppet folkkyrka, och stora grupper
av vårt folk kommer att — såsom redan
tidigare framhållits i debatten — ställas
helt utanför all religiös påverkan.

Såsom herr Bror Nilsson här tidigare
sade, kommer huvudparten av vårt folk
trots den pågående sekulariseringen genom
statskyrkan ändå i kontakt med de
religiösa och kristna värdena. Antalet
döpta och konfirmerade, kyrkliga vigslar
och begravningar vittnar om att det
stora flertalet av människorna ännu
känner samhörighet med kyrkan och
hennes gärning.

Det är även förvånande, att kravet på
en skilsmässa inte kommer från kyrkligt
håll utan från enskilda personer,
som antingen själva inte har något större
intresse för kristendomen eller också
tillhör frikyrkorörelsen. Motiven för
dessa personers ställningstagande måste
väl ändå vara alldeles motsatta.

Av de remissvar, som ingått, framgår
att samtliga domkapitel och stiftsnämnder
avstyrker en utredning, under det
att de frikyrkligas samarbetskommitté
jämte Filadelfiaförsamlingen i Stockholm
tillstyrker en utredning, dock under
den bestämda förutsättningen, att
de kristna värdena inte försvagas eller
får sitta emellan. Utskottet gör också ett
uttalande om att de värden, som kristen
verksamhet skapat åt vårt folk, utgör
en tillgång, som bör tagas väl till vara,
och att man därför inte kan medverka
till någon åtgärd, som kan befaras skada
dessa värden.

Jag måste fråga mig: Hur skall en
statlig utredning kunna pejla framtiden
i vad mån de kristna värdena kommer
att försvagas eller inte den gång statskyrkan
blir avskaffad? Det blir väl
först erfarenheten som kommer att ge
svar på den frågan. Vi har en skrämmande
erfarenhet av hur utredningar,
som bygger sina slutsatser på beräkningar
om framtiden, kan komma till
felaktiga slutsatser.

För min personliga del tror jag, att

staten och kyrkan

de, som vill slå vakt om de religiösa och
kristna värdena i samhället, skulle bli
djupt besvikna den gång statskyrkan avskaffas.
Det enda motivet ur kristen
synpunkt för en sådan åtgärd skulle väl
vara, att statsmakterna lade ett sådant
tvång på kyrkan att denna icke fritt
finge sköta sin kallelse, något som dess
bättre inte har förekommit hittills i
vårt land.

Ett annat motiv för en skilsmässa
skulle vara att starka krav i den riktningen
skulle göra sig gällande från de
djupa leden i vårt folk. Så torde emellertid
inte vara förhållandet. Även
många i religiöst avseende till synes
likgiltiga människor skulle säkerligen
starkt reagera häremot, och en folkomröstning
kunde — i varje fall med den
kännedom jag äger om förhållandena
på landsbygden —- säkerligen ge till resultat
en stark majoritet för statskyrkans
bibehållande.

Att under sådana förhållanden tillsätta
en stor utredning synes mig alldeles
onödigt. Vi har ju andra stora
problem, som är mer aktuella och som
kräver sin lösning, att såväl personella
som ekonomiska resurser hellre borde
tagas i anspråk för deras lösning än för
en utredning av sådan omfattning som
nu avses och som enligt utskottsmajoritetens
motivering knappast skulle ha
någon bestämd syftning.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat tillkännage mina synpunkter, och
jag ber att få yrka bifall till reservation
2).

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en sak i
herr Fritiof Karlssons anförande, som
jag inte kan låta stå fullständigt oemotsagd.

Herr Karlsson säger: »Om statskyrkan
avskaffas .. .» Vi har inte framställt något
yrkande om att statskyrkan skulle
avskaffas. Den skall göras till en fri
folkkyrka, som kan arbeta under bättre
förhållanden än den nu kan göra. Herr
Karlsson säger vidare, att om det nu
komme att gå så, som han uttryckte det,

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

att statskyrkan »avskaffades», så skulle
därigenom stora delar av svenska folket
inte få någon påverkan i religiöst hänseende.
Jag förstår inte hur herr Karlsson
har läst sin bibel. Där talas om
människor, som offrat sina liv för att
påverka sina medmänniskor i kristen
riktning. Jag tror att det i detta land
skulle finnas många människor som i
fortsättningen ville offra sig för denna
sak.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade i början av mitt
anförande, att jag inte kunnat finna annat
än att när utskottet har föreslagit en
utredning, så måste väl den utredningen
ha ett syfte. I motionen angavs ju ett
bestämt syfte, som väl i varje fall måste
vara en skilsmässa mellan stat och kyrka,
om inte för störa hinder låge i vägen.
Annars är det inte någon mening
med en utredning.

Vad sedan gäller frågan om kristen påverkan
så kan väl inte herr Weiland förneka,
att genom att statskyrkan samlar
upp även religiöst likgiltiga människor,
så kommer i vissa fall — särskilt vid
dop, vigsel o. dyl. — dessa i beröring
med kyrkan. Det kan ju tänkas, i varje
fall med hänsyn till utvecklingen i vårt
land, att många människor inte komme
i någon kontakt med de religiösa värdena,
om statskyrkan avskaffades.

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förnekar inte att
statskyrkan utövar ett mycket stort inflytande
på detta område. Jag vill bara
framhålla att statskyrkan såsom fri folkkyrka
skulle kunna utöva ett ännu större
inflytande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det förslag till utredning
som förelagts oss i dag innebär ju
ingenting nytt, utan frågan har behandlats
vid flera andra tillfällen. Från början
begärdes att man skulle göra det

2 Första kammarens protokoll 1056. Nr 31

lättare för människor att lämna statskyrkan.
Detta blev också beviljat av riksdagen.
Nu tycks man ha ansett att det
steget inte var tillräckligt, det var inte
nog många som lämnade statskyrkan
och gick över till frikyrkliga samfund.
Därför vill man nu gå längre och få en
utredning till stånd om kyrkans skiljande
från staten.

Jag vet inte, herr talman, om här har
förevarit någonting som egentligen skulle
kunna motivera igångsättandet av en
sådan utredning som den föreslagna. En
sådan utredning kommer säkerligen att
ta mycket lång tid i anspråk, och jag
försäkrar också att den blir så vittomfattande
att man kanske finner det lönlöst
att sedan fortsätta med saken. Vi
kan fråga oss: Vad innebär kyrkans skiljande
från staten? Vart vill man komma?
Herr Weiland säger att han inte alls menar
annat än att den svenska statskyrkan
haft en stor uppgift att fylla, och
det är inte meningen att den inte skall
fortsätta sin verksamhet. Men vi vet hur
mycket det är som är förknippat med
den svenska statskyrkan. Man kan fråga
sig om alla de inrättningar, som statskyrkan
har att syssla med, skulle delas
upp på andra kristna samfund eller hur
därmed skulle förfaras. Jag tror inte att
tiden är inne, åtminstone inte ännu i
vårt land, och vi hoppas att aldrig den
tiden kommer då man slår ut den svenska
statskyrkan.

Herr Weiland påpekade, att Holland
inte har någon statskyrka. Skulle man
kunna ta det som en förklaring, herr
Weiland, till att drottningen där kommit
att söka kvacksalvare och helbrägdagörare?
Hade en statskyrka funnits i Holland
så hade kanske hennes inställning
inte varit sådan den är.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
debatten längre. Jag hoppas och tror att
kammaren inte skall följa utskottets förslag
och begära denna utredning. Jag
vill helt kort och gott säga, att jag till
fullo ansluter mig till vad herrar Bror
Nilsson och Fritiof Karlsson här har anfört.
Jag vill bara tilliigga, att förra
gången vi dryftade denna fråga bär i
kammaren sade en ledamot, som numera

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

är landshövding i Örebro län, nämligen
herr K. J. Olsson, att han alltid gått i
den svenska kyrkan och aldrig känt något
besvär av detta. Han hade aldrig
känt det som något tvång att tillhöra den
svenska statskyrkan. Därför ansåg han
inte heller att det förelåg någon anledning
att vidtaga särskilda åtgärder för
att skilja på stat och kyrka.

Jag anser inte heller, herr talman, att
här har framkommit någonting som bevisar
att man bör sätta i gång en sådan
utredning för närvarande. Jag vill inte
förneka att det kan finnas kyrkliga ämbetsmän,
som inte utövar sitt ämbete på
ett rätt sätt, men sådant förekommer
säkerligen inom alla institutioner. Jag
menar därför att man inte kan ta detta
till intäkt för att göra en så stor utredning.
Det sägs så många gånger att det
är så svårt att få utredningar till stånd,
man har inte tillräckligt med folk som
kan utföra dem. Då menar jag att det
finns så många andra, mera viktiga
spörsmål som bör utredas. Låt dem komma
före och låt den svenska kyrkan behålla
samma plats i samhället som den
haft hittills.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Bergh
med flera avgivna reservationen.

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev nästan litet förvånad
när jag hörde herr Elofsson tala
om kvacksalveri. Är kvacksalveriet avskaffat
i Sverige därför att det finns en
statskyrka här? Jag bara ställer den
frågan.

Sedan vill jag gå litet längre och fråga,
om herr Elofsson anser att frikyrkornas
verksamhet i Sverige kan liknas
vid kvacksalveri? Jag vill gärna ha svar
på den frågan, det vore mycket intressant
att få höra.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Jag har inte alls sagt att frikyrkorna
i Sverige är någon sorts kvacksalveri,
utan jag säger att de har sitt fulla be -

rättigande i samhället. Jag vill också
säga, herr Weiland, att jag ingenting har
emot alla dem som vill ansluta sig till
den frikyrkliga rörelsen. Men jag menar
att fördenskull bör man väl inte säga,
att statskyrkan inte skall finnas till.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Bland de argument som
anförs av reservanterna mot en utredning
finns ett formellt sådant. Det förekommer,
menar man, inte något starkare
intresse hos det svenska folket för en sådan
här utredning, och då passar det sig
inte för riksdagen att gå in för en sådan.
Jag frågar: Är det inte så på nästan varje
punkt i vårt offentliga liv, där det inte
gäller direkta intressen för en större
grupp medborgare, att de politiska frågeställningarna
kommer upp på det sättet
att förgrundselement i tankelivet
inom den ena eller andra samhällsklassen
inriktar sig på förhållanden som de
anser oförenliga med ett gott samhällstillstånd?
Så småningom får de större
anslutning till sina synpunkter. Representationen
har just det försprånget
gentemot den breda folkmeningen, att
den befinner sig ett stycke före denna
och således tar upp frågeställningar, får
majoritet för dem och på det sättet gör
takten i framstegsarbetet mycket starkare
än den skulle ha varit, om man varit
hänvisad till ståndpunkter som fått
majoritet i folkmeningen. Reformerna
inom kyrkan har väl skett på det viset,
och reformerna på andra punkter följer
också detta mönster.

Jag kan inte se att vi i detta fall, när
det gäller en utredning om förhållandet
mellan kyrka och stat, befinner oss i något
som helst annat läge. Vi har den normala
gången för uppkomsten av ett politiskt
problem och behandlingen därav.

Vad är det då som har aktualiserat
detta problem? Vi har här i kammaren
upprepade gånger mött spörsmål av moralisk
natur. Vi diskuterade i våras på
grundval av motioner från alla partier
om hur vi skulle kunna angripa ungdomskriminaliteten.
Vi var väl på det
klara med att den inte kunde angripas

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

enbart genom ekonomiska åtgärder.
Över huvud taget undrar jag om det inte
är en mycket utbredd mening inom
denna kammare, i riksdagen och inom
vida delar av det svenska folket, i den
mån man där har allmänna intressen,
att de moraliska problemen har ett alldeles
för snävt utrymme inom vårt offentliga
liv.

Vår tafatthet när det gäller att behandla
dessa problem beror inte så mycket
på att vi icke vill, utan på att frågeställningarna
är så komplicerade, att vi icke
vet hur vi skall handla. Vi har inga undersökningar
som ger oss klarhet om orsakssammanhangen,
och vi kan därför
inte handla trots att vi vill. I detta moraliska
grundproblem utgör ju frågan
om det religiösa livets gestaltning och
intensitet ett av delproblemen. Kyrkan
tiar ju inte bara gett folken en världsåskådning
utan också gett dem deras
etiska normer. Men den har under trycket
av vissa sidor av utvecklingen måst
skifla ståndpunkter. Den enligt en mycket
allmän uppfattning störste vetenskapsman
inom matematik och fysik
som kulturen hittills har frambragt,
Isaac Nesvton, gjorde vid sidan av sina
storartade undersökningar, som präglat
hela den kommande utvecklingen, ivriga
ansträngningar — och det är fråga
om han inte där lade ner ännu mer lidelse
än på de vetenskapliga undersökningarna
— för att visa att bibelns skapelseberättelse
var bokstavligt sann. Ett
århundrade senare möttes en annan stor
vetenskapsman, Laplace, som utformade
en världsåskådning i ett senare skede, av
en replik från Napoleon, som undrade
varför i denna kosmologi Gud icke hade
diskuterats.

1 dag har det blivit så naturligt att naturvetenskapen
i och för sig skall ge en
sammanhängande världsbild utan utifrån
hämtade element, att alla naturvetenskapsmän.
oavsett uppfattning i religiösa
frågor, har en enhetlig grundåskådning
på denna punkt. Detta har ändrat kyrkans
villkor. Olika riktningar inom kristenheten
har inför denna modifikation
av själva den fysiska grundåskådningen
reducerat sin dogmatik till ett minimum.

Den rörelse, som har observerats så
mycket under den senaste tiden och varit
föremål för så livlig debatt här i Sverige,
Moralisk upprustning, har löst detta
konfliktproblem genom att övergå till
ett dogmatiskt minimum för att bibehålla
ett etiskt maximum. Andra religiösa
åskådningar har icke varit benägna att
på det sättet begränsa sig till att lägga
tyngdpunkten på de etiska problemen. I
denna konflikt har man tvärtom visat
större benägenhet att ge avkall på de ursprungliga
etiska normerna än på den
dogmatiska lärobildningen.

Det finns mycket betänkliga drag av
denna utveckling i den svenska kyrkan
av i dag. Så t. ex. har Lundaskolan i den
etiska diskussionen tagit avstånd från
Paulus’ klara ord om hedningarna, som
icke hava lagen. Företrädarna för Lundaskolan
har principiellt gått på den etiska
nihilism, som är företrädd av Hägerström,
och på det sättet har man nått
fram till ett inflytande på folkets hållning
i etiska frågor som, enligt mitt sätt
att se, är en mycket ogynnsam faktor.
Andra yttringar i samma riktning kan vi
återfinna exempelvis i Vår Lösen, den
kyrkans tidskrift som framträder med
större anspråk, eller benägenheten hos
studentprästerna i universitetsstäderna
att slå av på de moraliska krav, som ur
folkets synpunkt är angelägna. En sådan
inriktning av kyrkans etiska hållning
kan naturligtvis inte undgå att få
återverkningar på det svenska folkets
hållning.

Tar man såsom en kontrastverkan
perspektivet från de länder, där kristendomen
har fått en annan struktur, där
det inte finns någon statskyrka, så är
kristendomens påverkan på samhällets
moraliska struktur därmed ingalunda
undanröjd. Jag vill här inskjuta att den
översikt, som vi sett i utskottsutlåtandet,
visar att formen med en statskyrka närmast
är en nordisk-luthersk säregenhet.
Utanför de fem nordiska länderna är
statskyrkan en ganska sällsynt företeelse.
Den katolska kyrkan är aldrig statskyrka
i de länder där den är verksam.
Den är en fri kyrka, som träffar avtal
med staten om vilken maktställning den

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

skall ha i den katolska staten. Inte heller
i de protestantiska länderna utanför Norden
eller i de blandat protestantiska och
katolska länderna har man någon statskyrka.

Det nämns att Holland, Skottland,
Västtyskland, Schweiz och Förenta staterna
saknar statskyrka. Gör vi en ögonblicklig
jämförelse med vad vi vet om
dessa staters allmänna etiska standard
genom att exempelvis mäta de sociala
företeelser, som brukar stå i samband
med den moraliska standarden, tror jag
att man vågar säga — och det är med
något av vad engelsmännen brukar kalla
understatement — att Schweiz, Holland
och Förenta staterna i fråga om
allmän moralisk standard väl mäter sig
med det svenska samhället.

Nu säger man här, och det är det andra
argumentet hos reservanterna, att »ja,
det är väldigt bra det där, särskilt med
Amerika». I den i och för sig förträffliga
bok, som docenten Josefson har skrivit
om stat och kyrka — i denna bok på 126
sidor har endast en sida ägnats åt förhållandena
utanför Sverige — avfärdas
detta amerikanska experiment med påståendet,
att analogier med Förenta staterna
är ogiltiga. De historiska förutsättningarna
är andra, och man kan därför
inte draga några slutsatser. Det är ett
argument som den konservativa ståndpunkten
alltid drar fram. Och naturligtvis
har de miljöomständigheter, som man
betecknar som historiska förutsättningar,
ett stort inflytande på utvecklingen
på ett sådant här område. Men vid sidan
av historiska förutsättningar finns det
hos varje människa och hos varje folk
en enhetlig struktur av allmänna inriktningar
och allmänna värden, och detta
är en lika viktig faktor när det gäller utformningen
av folkens liv. Jag skulle vilja
säga att de krafter, som betingar utvecklingen
av de moraliska faktorerna i
samhället, har sin bakgrund i sådana gemensamma
mänskliga egenskaper, som
finns i varje fall hos de västerländska
kulturfolken, dessa krafter är sådana att
erfarenheterna från Amerika, Holland
och Schweiz har analog giltighet för förhållandena
i ett land som Sverige.

Hur långt likheter och olikheter sträcker
sig, och vilken faktor som har vilken
effekt, det är en sak som jag med
dessa allmänna uttalanden naturligtvis
inte vill ta ställning till. Jag har bara
från denna ytliga aspekt på ett material
som finns tillgängligt velat visa, att det
icke på något sätt är säkert, att den konstruktion
vi har här i Sverige är den yppersta,
när det gäller att trygga det svenska
folkets moraliska utveckling, och att
det således väl är anledning att här utreda,
om inte en annan konstruktion av
sambandet mellan staten och det religiösa
livet än den vi för närvarande har kan
föra oss till ett högre moraliskt plan
än det på vilket vi för ögonblicket står.

Ett annat av reservanternas argument
är, att detta problem icke låter sig utredas
av en kommitté och att en sådan utredning
skulle kunna leda fel. I den vetenskapliga
litteraturen har jag, när jag
studerat andra spörsmål, funnit utredningar
som varit inriktade på att klargöra
den religiösa faktorns roll för den
moraliska utvecklingen. Jag är alldeles
övertygad om att det med den sociologiska
vetenskapens nuvarande maktmedel
är möjligt att göra sådana utredningar.
Även om en sådan utrednings resultat
skulle bli omstridda och inte ge oss
den fulla insikten utan bara föra oss ett
stycke på väg mot ökad insikt, så är det
ändå anledning att vi försöker göra denna
utredning. Så betydelsefullt är det,
herr talman, att vi äntligen kommer fram
till en utredning av de faktorer, som betingar
den moraliska utvecklingen hos
vårt svenska folk och hos folk i allmänhet,
att vi icke bör underlåta att begagna
den möjlighet vi nu har att få till
stånd en sådan utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi
fall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skulle icke ha tagit
till orda i dag, om jag icke funnit att
denna diskussion icke förts på ett alltigenom
korrekt sätt. Jag vill fråga: Vad
har kvacksalveriet vid det holländska
hovet att göra med det ärende som i dag

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

ligger på kamrarnas bord? Om diskussionen
skall försiggå under sådana former,
så må vi be Gud bevare oss för en
fortsatt diskussion, i varje fall här i
kammaren.

Hela diskussionen har förts som om
det i dag vore fråga om att fatta ett
principbeslut om skilsmässa mellan
stat och kyrka. Men alla vet ju att så
inte är fallet. Motionärerna har begärt
en utredning i det syftet. Utskottet har
emellertid icke följt motionen, utan i
stället begärt en allsidig utredning av
alla de gränsproblem, som uppstår i området
mellan staten och kyrkan. Därför
finner jag det vara ganska egendomligt
att reservanterna som stöd för sin uppfattning
hänvisar till domkapitlens uttalanden
och säger, att rikets samtliga
domkapitel har avstyrkt motionerna.
Detta är en halvsanning i dag. Yttrandet
är sant, så länge det gäller frågan
om skilsmässa mellan staten och kyrkan,
men det har ingen relevans i dag,
eftersom utskottet har gått på en annan
linje än motionärerna.

Eftersom domkapitlen och de teologiska
institutionerna i övrigt har förts
på tal i detta sammanhang kan det vara
av intresse att se vad de verkligen har
yttrat. Jag bortser då från skolöverstyrelsen
och börjar med teologiska fakulteten
i Uppsala, som inte bara har tillstyrkt
den utredning, som utskottet har
ifrågasatt, utan även den mera specificerade
förutsättningsbundna utredning
som motionärerna har åsyftat. Teologiska
fakulteten i Lund ställer sig mera
kritisk men säger till sist i sitt långa
yttrande: »Skall till de många utredningar
beträffande kyrkans organisation
och verksamhet, som för närvarande
pågå, läggas ännu en, bör denna enligt
fakultetens mening ta sikte på hur
samarbetet mellan stat och kyrka på enskilda
punkter fungerar i praktiken och
framlägga förslag om ändringar och
förbättringar, diir så synes påkallat eller
önskvärt.»

Professor Eklund vid samma fakultet
anför i ett säryttrande, att beträffande
»en allsidig utredning», som det ju bär
är fråga om, »så iir det svårt att finna

principiella skäl mot det gjorda yrkandet».
»Jag är», fortsätter han, »övertygad
om, att en allsidig utredning, samtidigt
som allvarliga krav på kyrklig
omprövning av läget aktualiserades,
skulle ge goda skäl för bibehållande av
det organisatoriska sambandet mellan
stat och kyrka i former, som i rätt hög
grad ansluter sig till de historiskt givna.
»

Uppsala domkapitel yttrar: »Frågan
är — — — om staten i fortsättningen
kan tänkas vilja främja den kyrkliga
verksamheten, eller om den kommer att
ålägga densamma en sådan begränsning,
att förbindelsen med staten blir
mer till hinders för kyrkans verksamhet
än till gagn för densamma.»

Linköpings domkapitel »är angeläget
betona, att det icke anser det vara något
oeftergivligt livsvillkor för kyrkan,
att det nuvarande sambandet med staten
till alla delar uppehälles. En kyrka
— fri från statskontroll — kan givetvis
genom denna frihet tillföras vissa fördelar
och fortsätta sin uppgift som folkets
religiösa samvete».

Skara domkapitel anför: »Att det organisatoriska
sambandet mellan stat och
kyrka tarvar utredning på viktiga punkter
är en åsikt, som domkapitlet oförbehållsamt
delar med motionärerna.»

Västerås domkapitel uttalar: »Domkapitlet,
som i och för sig icke har något
att erinra mot ett grundligt genomtänkande
av hithörande frågor, därest dessa
upptagas förutsättningslöst och i hela
sin omfattning, anser» o. s. v.

Göteborgs domkapitel uttalar: »Vid en
realistisk betraktning reduceras alltså
frågan om ett upplösande av de organisatoriska
banden mellan stat och kyrka
till frågan om en eventuell omreglering
av dessa förhållanden. Utan tvivel kan
man anföra punkter, där förhållandet
mellan stat och kyrka kunde få en med
tanke på det kyrkliga livet lyckligare
reglering än nu iir fallet.» Litet längre
fram i sitt yttrande fortsätter Göteborgs
domkapitel: »De lutherska kyrkorna i
Finland och Västtyskland» — i Västtyskland
råder ju nästan fullständig skilsmässa
mellan stat och kyrka ■— »tycks

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

med sin större frihet gent emot staten i
dessa avseenden vara väsentligt bättre
ställda» än vi här i Sverige. -—- -— -—
»Till den partiella omreglering av förhållandet
mellan stat och kyrka, som
kan vara påfordrad, torde det bli anledning
återkomma med anledning av kyrkomöteskommitténs
betänkande som för
närvarande är utsänt på remiss.» Detta
sista är en tanke som återkommer i så
gott som samtliga domkapitels yttranden,
och det vill synas som om biskoparna
konfererat med varandra innan
de avlämnat sina remissutlåtanden.

Härnösands domkapitel anför: »Utvecklingen
synes snarare tendera mot
ett kyrkans ökade beroende av staten än
mot den större frihet, som skulle ligga i
linje med motionernas syfte. Då det vore
olyckligt, om icke full klarhet skapades
om den framtidslinje, som bör följas,
anser också domkapitlet det angeläget
att förhållandet mellan stat och

kyrka tages under omprövning.---—■

En allsidig utredning bör i första rummet
undersöka möjligheterna att åstadkomma
en omreglering av förhållandet
mellan stat och kyrka, så att det utformas
på ett sätt, som bättre motsvarar de
ändrade förutsättningarna.»

Slutligen framhåller Luleå domkapitel:
»En omgestaltning av förhållandet
mellan stat och kyrka pågår faktiskt. Det
kan av flera skäl vara önskvärt, att den
icke får fortgå utan att man genom ingående
studier av problemet skapar full
klarhet om vad som bör ske.» »Domkapitlet»
---»har intet att invända

mot en allsidig utredning av hela problemet
om sambandet mellan stat och kyrka»
med beaktande av de synpunkter
som domkapitlet tidigare har anfört.

Även Visby domkapitel uttalar sig på
ungefär liknande sätt.

När man sammanställer alla dessa
domkapitlens yttranden finner man, att
de samtliga går i en och samma riktning,
nämligen den att domkapitlen har
den uppfattningen, att de nuvarande förhållandena
med den starka bundenheten
av kyrkan vid staten icke är lyckliga för
kyrkans verksamhet.

Dessa domkapitels yttranden utgör

också, såvitt jag förstår, bakgrunden till
utskottets ställning i frågan. Utskottet
säger på s. 14 i utlåtandet bl. a. följande:
»Den långvariga kyrkliga förvaltningen
genom statliga organ har lett till att
gränsen mellan statens och kyrkans uppgifter
och befogenheter i många fall ar
oklar.» Litet längre ned på sidan fortsätter
utskottet: »Vid reformarbetet på
det kyrkliga området har den ovan påtalade
oklarheten rörande kyrkans och
dess organs ställning i förhållande till
staten varit till olägenhet. Så har varit
fallit ej blott vid diskussion av skilda detaljspörsmål
utan jämväl då de grundläggande
principerna för kyrkans förhållande
till staten dryftats.»

Utskottet är väl medvetet om vilka
ömtåliga problem, som det här är fråga
om, och vilka svårigheter, som kommer
att möta en kommande eventuell utredning.
Utskottet understryker mycket
starkt att utredningen måste vara förutsättningslös
i den meningen, att den inte
ensidigt tar sikte på vare sig fortsatt organisatoriskt
samband mellan staten och
kyrkan eller upplösning av detta samband.
Å andra sidan anser sig utskottet
inte på detta stadium böra uttala sig vare
sig för eller emot en upplösning.

Utskottets förslag skiljer sig alltså
ganska väsentligt från motionärernas inställning.
Jag vet inte hur den grupp, som
jag representerar i denna kammare, kommer
att ställa sig vid voteringen. Jag föreställer
mig dock, att därest utskottet
kommit med ett förslag om en genom bestämda
direktiv bunden utredning, skulle
det övervägande flertalet av min grupps
medlemmar ha röstat nej. Då emellertid
det förslag, som utskottet här har framlagt,
innefattar en obunden förutsättningslös
utredning, föreställer jag mig
att åtminstone flertalet av gruppens medlemmar
kommer att rösta för utskottet.

Jag tillstyrker, herr talman, utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag finner det lämpligt
att redan nu bemöta ett påstående av den

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

föregående ärade talaren. Han gjorde
den anmärkningen, att diskussionen här
fördes som om det vore fråga om en
skilsmässa mellan staten och kyrkan nu
och ansåg att det var en oriktig framställning
av sakläget. Jag tillåter mig påpeka
för herr Ohlon, att den föreslagna
utredningen ju också avses skola klarlägga
en rad problem, som skulle bli aktuella
i händelse av en skilsmässa. Der
är lätt att verifiera genom citat ur utskottets
utlåtande. Det säges visserligen
på s. 15 i betänkandet, att huvudsyftet
med utredningen bör vara att »framlägga
material för fortsatt diskussion av
och ett framtida ställningstagande till
frågan om statens och svenska kyrkans
relationer till varandra». Men sedan talas
om en mångfald detaljproblem, som
aktualiseras i händelse av att skilsmässan
blir av. Det gäller alltså för utredningen
att klarlägga en hel råd frågor,
som skulle bli aktuella i det ögonblicket.

När så är fallet är det ganska naturligt
att diskussionen också rör sig om huruvida
det är önskvärt eller icke önskvärt
med en skilsmässa mellan staten och
kyrkan. Därtill kan man ju lägga vad
som under diskussionen har bekräftats,
nämligen att talet från utskottsmajoritetens
sida om att denna utredning skulle
bli förutsättningslös knappast är hållbart.
Det hittills mest eklatanta beviset
härför under diskussionen har herr
Weiland lämnat.

Herr NILSSON, BROR. (bf) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Ohlon började med
att kritisera föregående talare för deras
hänvisningar till att samtliga domkapitel
i riket avstyrkt motionerna, men sedan
uppehöll sig herr Ohlon i större delen
av sitt anförande med att citera vad
domkapitlen uttalat. Det finner jag knappast
vara riktigt konsekvent.

Sedan framhöll herr Ohlon, liksom
också andra talare, att konstitutionsutskottet
skrivit bort så mycket av motionen,
att det inte längre så mycket är fråga
om vad som sagts i motionen, utan
det är fråga om vad utskottet skrivit.

Jag vill gentemot detta ännu en gång
erinra om vad jag sade i mitt förra anförande,
nämligen att slutklämmarna i
motionen och i utskottsutlåtandet är
varandra ganska lika. Jag kan för min
del inte se någon större skillnad på
dem. Motionärerna har anhållit om en
allsidig utredning om formerna för och
de överblickbara följderna av ett upplösande
av det organisatoriska sambandet
mellan staten och kyrkan. Utskottet
hemställer om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om »den
framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan». Vad är det
för större skillnad mellan dessa båda
yrkanden? De syftar väl båda ytterst till
att utreda, huruvida man i framtiden
skall kunna skilja staten och kyrkan från
varandra.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har föreställt mig
att en reservation till ett utskottsutlåtande
bör syssla med vad utskottet har
sagt och inte med vad motionärerna har
menat. Det är ju den senare saken reservanternas
kritik gäller.

Vad beträffar herr Bror Nilssons senaste
uttalande, att en undersökning av
gränsproblemen mellan stat och kyrka
skulle vara detsamma som en undersökning
angående en skilsmässa mellan stat
och kyrka, strider detta emot så gott
som samtliga domkapitels uttalanden,
vilka ju går ut på krav på en kartläggning
av detta område.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Det förefaller mig vara ganska uppenbart
att domkapitelsyttrandena, då de talar
om en utredning, i huvudsak innehåller
önskemål att man skall utreda
vissa spörsmål i syfte att kunna bättre
ordna det organisatoriska sammanhanget
mellan staten och kyrkan, medan ju
däremot motionen har en bestämd tendens
i motsatt riktning och utskottets utlåtande
sysslar med en så orealistisk
tanke som att denna utredning skulle
kunna bli förutsättningslös.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag bestrider att utskottets
utlåtande har en bestämd tendens.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Jag

har inte sagt, att utskottets utlåtande
har en bestämd tendens, utan att
motionen har en sådan, medan däremot
utskottsutlåtandet sysslar med en så
orealistisk tanke som att en utredning
skulle kunna bli förutsättningslös.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Såsom utskottets utlåtande
är utformat finns det enligt min
mening ingen anledning att här gå in på
någon principdebatt om själva problemet
fri kyrka eller statskyrka. Men i
egenskap av motionär skulle jag dock
vilja säga ett par ord med anledning av
vad som har sagts i debatten från en del
håll.

Först och främst vill jag framhålla att
vi motionärer anser, att en konsekvens
av den nya religionsfrihetslagen är att
man får en fri kyrka. Motionen är dock
inte något uttryck för kristendomsfientlighet
såsom på en del håll har gjorts
gällande. Jag skulle därför för min del
mycket starkt vilja understryka ett par
uttalanden i utskottets utlåtande, t. ex.
då utskottet säger att »de värden, som
kristen verksamhet skapat åt vårt folk,
utgöra en tillgång, som bör tagas väl till
vara». Även då utskottet säger att kristen
etik och kristen verksamhet i väsentlig
mån bidragit till att forma dagens
svenska samhälle, så är detta, menar jag,
ett ganska självklart påstående. Det förhåller
sig så, det kan ingen förneka.
Även om man önskar en fri kyrka, har
man därmed ingalunda velat komma åt
kristendomen.

Även om en utredning skulle komma
att ge det resultatet, att en skilsmässa
mellan stat och kyrka vore önskvärd,
menar vi motionärer att detta i många
fall kanske kunde vara till fördel även
för kristendomen. Vi håller för mycket
troligt att kyrkans män i många fall

bättre skulle kunna fylla sina viktigaste
uppgifter, om de befriades från en hel
rad civila förvaltningsuppgifter. Det förefaller
mig därför vara ganska naturligt
att många av kyrkans män har givit
uttryck för den uppfattningen, att
de väl kan klara sig utan statens stöd.
I anslutning till vad herr Englund nyss
sade här skulle jag också vilja erinra
om att kristendomen i många länder,
som inte har statskyrka, har en väl så
stark ställning i samhällslivet som den
har här i Sverige.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
säga, att då riksdagen i våras förkastade
förslaget om en folkomröstning om
kyrkans skiljande från staten med den
huvudmotiveringen att det gällde en så
stor och på många områden ingripande
reform, ett så vittomfattande problemkomplex,
att man inte kunde låta frågan
gå till folkomröstning förrän den blivit
ordentligt utredd, så kan man sedan inte
komma och motsätta sig en utredning
rörande alla de problem, som är förknippade
med förhållandet mellan staten
och kyrkan. Som motionär vill jag
därför uttala min tillfredsställelse över
att utskottet har tagit den ståndpunkt,
det nu har gjort, och krävt en utredning
för att klargöra alla dessa problem, som,
det vet vi alla, är många och stora.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tycker att man här
i dag liksom tidigare har fått åskådliggjort,
vilken betydelse det kan ha att man
använder rätt terminologi. Här har i dag
liksom under långliga tider förut talats
om den svenska statskyrkan. Jag vill,
herr talman, bestrida att vi har någon
statskyrka i Sverige. En statskyrka är
någonting annat, och inom hela vår kyrka
kallar man den för den svenska kyrkan.
Den har visserligen ett stort samband
med staten, men staten avhåller sig
från att bestämma över det väsentliga,
nämligen kyrkans lära och dess handha -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

vande av sin religiösa verksamhet. Skälet
till att det är så viktigt att klargöra,
att vi inte har en statskyrka i ordets
egentliga bemärkelse, är att olika talare
här i dag har förklarat, att vissa andra
länder inte har någon statskyrka som
har ungefär samma anordningar mellan
staten och kyrkan som vi har. Sedan
finns det länder som inte har det så. Jag
hävdar alltså att »den svenska statskyrkan»
är ett oriktigt begrepp. Inom kyrkan
använder man, som sagt, alltid och
medvetet begreppet »den svenska kyrkan».

En sådan utredning som här föreslås
blir kolossalt vidlyftig. Den kommer väl
att hålla på något decennium, den kommer
att sysselsätta en mängd människor
och den kommer tyvärr att förhindra en
mängd delreformer. Det var någon som
sade, och jag tror att det också står i
utskottets utlåtande, att utredningen inte
får förhindra framförandet av partiella
reformer. Men man behöver inte ha suttit
så värst många år i riksdagen för att
veta, med vilken förtjusning samtliga
utskottsordförande griper tillfället att tala
om att här pågår en utredning, och
alltså skall ingenting ske. Allt annat prat,
det är prat. Utredningen kommer alt ha
en sådan hämmande inverkan. Här pågår
en mängd olika utredningar, som kan
lösa delproblem till stor fördel utan något
samband med en allmän, stor översyn.
Låt dessa först klara av sina frågor,
så kanske det blir relativt litet kvar att
utreda i ett stort och gemensamt sammanhang! Om

man nu skall sätta i gång en sådan
här utredning, måste man, eftersom
den blir stor och i mänga avseenden
skadlig, ha mycket bestå mila och kraftiga
motiv. Jag har sökt finna motiven
dels i tidigare framstötar, dels i motionen,
dels i utskottsutlåtandet och dels i
tiagens debatt, och jag har funnit att motiven
är mycket varierande. Det är mycket
vacklande motivställningar. Jag skall
redovisa några av dem och påvisa, att de
var för sig är små och inte heller kan
räknas ihop, så att de verkar med en
sainlad tyngd.

Somliga anser att den svenska kyrkan

inte är fri, att den är bunden av staten.
Det var herr Weilands motiv, och det
var han som ursprungligen animerade
mig att begära ordet. Om den svenska
kyrkan skulle känna sig plågad av att
staten lägger sig för mycket i dess verksamhet,
så försäkrar jag, att då kommer
den svenska kyrkan att säga ifrån ordentligt.
I domkapitlens utlåtanden —-jag har varit med om att författa ett av
dem — har man den allmänna uppfattningen,
att om det verkligen behöver göras
någon större utredning, så bör den
komma som ett resultat av att man känner
sig för hårt trängd, och det har på
de sista åren kommit fram några incitament
till detta. Det är pastoratsindelningsförslagets
långa vilande och även
pastoratsutredningsbetänkandets utseende
och församlingsindelningen i Stockholm,
som ur kyrklig synpunkt på intet
sätt är tillfredsställande. Man har emellertid
inom den svenska kyrkan inte
uppgivit hoppet om att man skall komma
fram till en acceptabel lösning i de
fall där staten bestämmer, och innan
man har blivit desillusionerad i sådana
avseenden kommer man säkerligen inte
från den svenska kyrkans sida med några
propåer om att bryta de band som nu
finns.

Så finns det andra motiv, och de har
framhållits i motionen. Jag tyckte nog
att det var ett relativt lamt försvar för
motionen, som herr Osvald presterade,
men jag kan förstå honom, ty del är väl
inte han som har skrivit den, utan den
är väl skriven i andra kammaren. Emellertid
finns det på sid. 15 i motionen en
sammanställning av motiven. Den tycker
jag inte att herr Osvald på något sätt
förde fram, men där står hland annat,
att enskilda människor känner sig utsatta
för tvång genom att det finns ett kyrkosamfund
som har statens stöd, alt de
känner det som ett tvång, att de skall
vara födda till att automatiskt tillhöra
detta samfund, om de inte anmäler utträde.
Men detta tvång har väl upphört
i alldeles tillräcklig omfattning med den
nya religionsfrihetslagens tillkomst och
kan väl numera avföras från diskussionen
här.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan

Så har vi dem, som vill komma åt de
ecklesiastika skogarna, vilka ju representerar
mycket stora värden, och överföra
dem till staten. Den tanken har ju i olika
sammanhang lyst igenom ganska tydligt
vid tidigare framstötar, men det har
inte nämnts någonting om detta nu.

Andra återigen vill ha kyrkan skild
från staten av ren kristendomsfientlighet.
Några sådana tankegångar har ju inte
framförts här i debatten, men det
finns dock de som i dag vill stödja en
sådan här aktion på grund av att de är
motståndare till den kristna religionen
över huvud taget. En sådan motivställning
kan man väl inte godkänna med
tanke på att hela vår kultur är byggd på
den kristna grunden.

Vidare har vi sådana motiv, som kommer
från frikyrkliga kretsar och som här
framförts av herr Weiland. Vad dessa
motiv innebär tycker jag är något oklarare.
Ibland har jag uppfattat dem som
något slags konkurrensmotiv; man anser
att den svenska kyrkan inte bör ha den
gynnade ställning den har, o. s. v. Jag
kan dock inte se att de frikyrkliga samfunden
skulle få någon gynnsammare
ställning, om man komme fram till ett
utredningsresultat, som slutade med att
man i väsentlig utsträckning reducerar
banden mellan staten och kyrkan. Jag
tycker därför inte att det motivet är tillräckligt
starkt.

Ja, så finns det ju ett motiv, som är
mycket vanligt förekommande: allmän
klåfingrighet. Man kanske kan säga att
motionärerna haft det motivet men inte
kan det få vara ett tillräckligt skäl för
en så omfattande och dyrbar sak som en
utredning på detta plan. Den där allmänna
klåfingrigheten brukar riksdagen
ganska effektivt kväsa — här slaktas ju
med glatt mod några hundra motioner
om året med mer eller mindre välvilliga
motiveringar. Jag tycker knappast att
det kan vara något avgörande motiv.

A andra sidan finns det ett motiv, som
jag vet för många är ett mycket starkt
sådant och som även jag tycker är rätt
tungt vägande, och det är att man för åtminstone
överskådlig tid framåt vill ha
denna sak ur världen. Även om resulta -

staten och kyrkan

tet blir ett bibehållande i stort sett av
sambandet mellan staten och kyrkan, vill
man ha det hela klarlagt genom en stor
utredning för att på så sätt slippa en
massa framstötar vart och vartannat år
och ett allmänt talande om den här frågan
i olika sammanhang. Det motivet,
som för övrigt framförts till mig av en
mycket framstående ledamot av konstitutionsutskottet,
skulle jag möjligen kunna
förstå. Jag tvivlar emellertid på att
det nu är en lämplig tidpunkt att göra
en sådan utredning.

Även om herr Ohlon säger, att utskottets
utlåtande är någonting helt annat än
motionerna, är det inte alldeles riskfritt
att besluta i den riktning utskottets
utlåtande går. Utskottet har dock givit
en mängd motiveringar och sammanfört
en del direktiv, som skall bli föremål för
utredning. Det har ju till och med behövts
en särskild reservation för att söka
klara kristendomsundervisningen,
men den kommer väl att avslås, och kvar
står alltså utskottsmajoritetens förordande
av att även kristendomsundervisningen
i skolorna skall tagas med i detta sammanhang.
Vidare skall man utreda frågan
om de ecklesiastika skogarnas och
egendomarnas ställning. Jag tror inte att
den saken kan klaras av en kommitté,
ty här är det fråga om juridiska ting,
som i ett stort antal fall måste avgöras
av domstol.

Man skall också utreda vad religionen
betyder för vårt folk i allmänhet. Kan
det verkligen utredas av en kommitté?
Jag kan inte se att en kommitté är lämpad
för den saken, utan det är väl ett
spörsmål som får bedömas på andra sätt.

Jag tror inte det hjälper med några
uttalanden från utskottets sida, att utskottet
inte vill medverka till åtgärder,
som kan befaras skada de omistliga värden
kristendomen ger. Det vet man inte
säkert. Förslag kan komma fram, som
kan bli alltför influerade av den allmänna
sekularisering, som i vårt land
ligger i tiden. Även av det skälet undrar
jag om någonting är att vinna på att nu
sätta i gång denna apparat. Låt oss först
få klarhet i alla de utredningar, som redan
pågår, exempelvis om kyrkomötets

Onsdagen den 28 november 1950

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

ställning och alla därmed sammanhängande
frågor. Jag tror över huvud taget
inte på dessa jätteutredningar, som varar
i en halv mansålder. Det brukar oftast
inte bli många byxor av det skinnet.
Vi har väl också kommit ifrån detta,
att man skall rycka upp allting med
rötterna. Är det inte en bättre utveckling
att man går fram på de partiella reformernas
väg? Det tror jag är någonting
som gäller även på många andra områden.
När de verkligt stora mammututredningarna
blir färdiga, har man ju för
det mesta sett att tiden har runnit i väg,
och man har hindrat en mängd nyttiga
reformer. Frågorna är många gånger inte
längre relevanta när ett sådant stort
utredningsresultat föreligger, utan då får
man på nytt börja utreda delfrågor.

Mitt motiv för att följa reservation 2)
är alltså, att jag anser det onyttigt att
nu röra upp denna fråga och att något
sådant även är opraktiskt, när det finns
så många andra frågor på detta område
som är under utredning och som med
fördel kan utredas för sig. Vidare anser
jag att den tänkta utredningen blir stor
och dyrbar. Man vet heller inte alls var
den hamnar. Om utskottsutlåtandet avslås,
har vi kvar vår grund med den
svenska kyrkan, till dess det bland dem,
som detta verkligen angår, kan finnas
vara nödvändigt att kräva att banden
skall skäras av. Ingen lär kunna påstå,
att inte det föreliggande utskottsutlåtandet
åsyftar en utredning även beträffande
frågan om ett fullständigt slitande
av banden mellan den svenska staten och
den svenska kyrkan, och det är detta jag
finner synnerligen onödigt att inlåta sig
på, inte minst i vår tid, då den gamla
ordningen ändock fungerar relativt väl
och då man inte bör utsätta sig för risken
av häftiga kastningar ocli stora omvandlingar.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Man bör rimligtvis gå
till läsningen av detta utskottsutlåtande
med ett kristligt sinnelag. Det har jag
försökt göra. Jag har på grund av ämnets

natur helt enkelt känt mig uppfordrad
därtill.

Till en början kan man då konstatera
— från mina utgångspunkter inte utan
tillfredsställelse — att det är möjligt att
i stort sett instämma i den allmänna
grundsyn, för vilken utskottsutlåtandet
ger uttryck. Det är dock av grundläggande
värde för arbetet i detta hus, att
det finns en kompakt, samlad majoritet
bakom uppfattningen, att den kristna
kulturen är grunden för det samhälleliga
arbetet i vårt land och att det är dess
frukter, som vi nu njuter.

Det är beträffande uppfattningen just
om dessa ting som man så ofta möter
missförstånd. Det har på sina håll fortfarande
inte gått upp för folk, ens i de
explosiva tider, i vilka vi lever, att det
verkligen finns värden, som man kan
kalla gemensamma, inte bara ur svensk
nationell synpunkt utan ur allmänt europeisk.
Under tidens påfrestningar har
vi åter och åter ställts inför kravet att
försöka göra klart för oss, vad det är
man tror på, vad man vill slåss för och
vad man skulle kunna tänka sig att i yttersta
fall även dö för. När man tänker
igenom innebörden av dessa problemställningar,
är det ofrånkomligt, att man
stannar inför så småningom den kristna
tankevärlden, inför de idéer, som en
gång var anledningen till att kristendomen
blev en segrande makt i sin samtid.

Människovärdet har med rätta ansetts
vara en av de centrala beståndsdelarna
i vår demokratiska samhällssyn och allt
vad därmed sammanhänger. Detta grundläggande
värde stammar ur kristendomens
idévärld. Sensationen, det chockerande,
vid tiden för kristendomens
framträdande var just detta, att den vände
sig med sitt budskap till alla, att den
erkände alla människors lika värde inför
en Gud. Det är ur ett dylikt betraktelsesätt,
som på det politiska planet den
demokratiska samhällsåskådningen sedermera
så småningom har utvecklat sig.
1 dagens debatt har redan erinrats om
att vi som en reflex av dessa historiska
förhållanden också har att räkna med
träldomens avskaffande i vårt land omkring
år 1000; detta sammanhänger med

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

att det kristna evangeliet just vid den
tiden för första gången förkunnades i
våra bygder.

Det är alltså fullkomligt klart, att kristendomens
tankar och idéer — vilken
inställning man sedan i övrigt må ha,
när det gäller olika trosnyanser — haft
en oerhörd betydelse såsom samhällsbyggande
kraft både i Västeuropa och i
den nya världen.

Om man erkänner detta, bör man vara
försiktig när det gäller att göra ingrepp.
Vårt syfte är inte heller, säger
utskottet, att här komma skada åstad.
Tvärtom vill man söka efter skydd för
dessa även av utskottet nämnda och erkända
omistliga kristna värden.

Det är alltså, herr talman, synpunkter
i utskottets resonemang av denna art,
som jag med det sagda har velat understryka
och som jag delar. Jag tror också,
att mycket vida kretsar inom vårt
folk, utan att i egentlig mening vilja
framträda med anspråk på att vara mer
intensivt engagerade på det religiösa området
och i olika trosriktningar, på ett
stilla sätt delar dessa synpunkter.

Det har emellertid, herr talman, i debatten
förekommit vissa uttalanden, som
jag här helt kort skulle vilja kommentera.

Det har bl. a. anmärkts på att vi inom
högern i det program, som vi antog i
juni detta år, skrivit något om »en fri
folkkyrka i samverkan med staten». Det
finns ingenting som är sensationellt i
denna formulering. Det är en term, som
mycket väl täcker, vad vi i detta sammanhang
åsyftar. Uttrycket »folkkyrka»
är den lutherska termen för att beteckna,
att det inte är fråga om omsorger för en
sekt, att man har ett budskap att framföra
till eller ett arbete att utföra endast
bland ett begränsat antal människor.
Kyrkan anser sig vara till även för de
människor, som, sett ifrån kyrkans horisont,
för en tillvaro i »periferien». Uttrycket
»fri» accentuerar, att kyrkan
hävdar rätten att fritt framföra sitt religiösa
budskap till menigheten, vilket givetvis
å ena sidan icke utesluter, att den
i det syftet kan driva ett samarbete med
staten. Men det innebär å andra sidan

exempelvis, att om staten blir hednisk,
vilket i vår tid ingalunda är uteslutet,
så förbehåller sig kyrkan rätten att bryta
samarbetet och gå sin egen väg. Det
är dessa tankegångar, som ligger bakom
uttrycket »fri» folkkyrka. Det är samma
term, som herr Mannerskantz senast använde
och som vi har i orden »svenska
kyrkan».

Vad jag, herr talman, emellertid vid
en lugn genomläsning av detta aktstycke
särskilt fäst mig vid, är att man ur allmänt
parlamentarisk synpunkt, alltså
med hänsyn till vardagsarbetet i detta
hus, har anledning observera vad som
i det nu föreliggande sammanhanget har
hänt. Här kommer en ensam motionär i
andra kammaren med ett visst förslag,
som tas upp i denna kammare av — om
jag är riktigt underrättad — tre eller
fyra motionärer. Man har i motionens
skrivning inte kunnat påvisa några särskilt
tvingande skäl för att sätta i gång
en utredning av denna art. Det har tvärtom
under utskottets remissbehandling
otvetydigt framgått, att samtliga rikets
domkapitel icke önskar en utredning.
Det är det centrala i domkapitlens uttalanden.
Man kan därför icke använda
dessa uttalanden på det sätt herr Ohlon
nyss gjorde. Läser man nämligen igenom
domkapitlens uttalanden, framgår
det, att domkapitlen visserligen är medvetna
om att det kan föreligga en hel
del intrikata och betydelsefulla spörsmål,
som är i behov av utredning, men
man anser, att en dylik utredning i varje
fall icke bör företagas nu. Det är detta
som med den allra största skärpa betonas
i dessa uttalanden. Vad är anledningen
till det? Ja, det finns redovisat
i utskottets utlåtande. Jag gick igenom
dem nyss och fann därvid, att domkapitlen
i Lunds, Växjö, Skara och Strängnäs
stift har framfört överensstämmande
tankegångar i detta spörsmål.

I utskottsutlåtandet finnes detta bäst
redovisat på s. 38. I det uttalande, som
avlämnats av Lunds domkapitel, påpekas
sålunda att för närvarande ett omfattande
utredningsarbete pågår, berörande
nära nog samtliga grenar av den
kyrkliga verksamheten och organisatio -

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

Om utredning ang. förhållandet mellan staten och kyrkan

nen. Föremål för remissbehandling just
nu är avgivna betänkanden dels av 1951
års kyrkomöteskommitté om kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter m. m.
och dels av 1953 års kyrkomusikersakkunniga
om vissa ändringar beträffande
kyrkomusikerorganisationen. Under innevarande
år väntas betänkanden framläggas
av 1) prästvalskommittén om ny
lagstiftning angående tillsättning av
prästerliga tjänster, 2) biskopsvalskommittén
om ny lagstiftning rörande tillsättning
av biskopar, 3) församlingsstyrelsekommittén
om ny församlingsstyrelselag,
4) stiftskansliutredningen om ändrad
organisation av domkapitelsexpeditionerna
m. m., 5) tillkallad sakkunnig
om ändringar i kyrkohandboken, 6) tillkallade
sakkunniga rörande utarbetande
av bihang till kyrkohandboken och 7) av
tillkallad sakkunnig om den kyrkliga
verksamheten bland lapsk- och finsktalande
befolkning.

Inom ecklesiastikdepartementet är vidare
följande större utredningar föremål
för beredning: 1) pastoratsindelningssakkunnigas
1953 avlämnade betänkande
med förslag till allmänna riktlinjer för
en revision av pastoratsindelningen m.
m. — det gäller alltså ett mycket stort
problem — 2) domkyrkosakkunnigas
1949 avlämnade betänkande med förslag
angående domkyrkornas förvaltning och
ekonomi, 3) frågan om kvinnas tillträde
till prästämbetet, 4) av tillkallad utredningsman
1955 framlagt förslag till lag
angående jordfästning m. m., 5) av tillkallade
sakkunniga utarbetat förslag till
Uppsala domkyrkas restaurering och 6)
frågan om ersättning åt prästerna för i
tjänsten företagna resor.

Denna uppräkning, som jag funnit
nödvändig att göra, eftersom jag inte
kan förutsätta, att kammarens ledamöter
noga genomläst utlåtandet, visar, att
man här verkligen kan tillämpa uttrycket
»utredning pågår». Särskilt ett av
de betänkanden, som omnämnts i domkapitlets
uttalande, nämligen SOU 1955:
47 rörande kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m., berör i allra högsta
grad de tankegångar, som föresvävat motionärerna
och i någon mån också ut -

skottet. Man kan inte utan remissbehandling
av 1951 års kyrkomöteskommittés
betänkande, anser domkapitlen,
genomföra en utredning av den typ, som
här föreslagits. Jag tror, att det är riktigt.

Herr talman! Det är särskilt dessa sista
synpunkter, som för mig varit avgörande,
när jag försökt att ta ställning till
föreliggande spörsmål. Det kommer här
bara att bli fråga om tårta på tårta. Den
föreslagna utredningen blir dessutom
tillsatt vid en olämplig tidpunkt. Vill
man ha en sådan här utredning, som
man av olika skäl anser vara önskvärd,
bör den i varje fall inte tillsättas nu. Det
är detta, som med så stor skärpa har understrukits
i domkapitlens uttalanden.
Detta är en praktisk vardagssynpunkt,
som jag bar funnit vara värd beaktande.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den 2) betecknade
reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Det är klart att varken
jag eller utskottet haft för avsikt att det
skulle tas upp en principdebatt i fråga
om kyrkans förhållande till staten. Det
är nog sagt att utskottet vill ha en allsidig
och förutsättningslös utredning,
och det är alltså därom som debatten bör
röra sig. Här bar man i dag i den debatt,
som hittills förekommit, blandat ihop begreppen
och delvis fört en principdebatt.
Jag förutsätter, herr talman, att man
i dag inte bör ur principiell synpunkt
debattera denna fråga — den saken får
vi väl vänta med till den dag, då vi får
utredningsförslaget och en eventuellt
kommande proposition på riksdagens
bord.

Det är ett par saker som jag ändå skulle
vilja ta upp här. I den första reservationen,
som företrädes av herr Weiland,
har föreslagits alt man skulle rycka ut
frågan om kristendomsundervisningen
i skolorna och behandla den särskilt. Jag
vill med anledning därav bara hänvisa
till en sats i det yttrande, som Uppsala
domkapitel, företrätt bland andra av vår

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om utredning ang. förhållandet mellan
ärkebiskop, har avgivit. På tal om kristendomsundervisningen
säges nämligen,
att om den i motionerna föreslagna utredningen
skulle komma till stånd, bör
därvid även beaktas, om ett eventuellt
skiljande av stat och kyrka skulle återverka
på skolans religionsundervisning
samt på universitetets teologiska fakultet
— om alltså en utredning skulle komma
till stånd, bör givetvis enligt denna uppfattning
också problemet om religionsundervisningen
i skolorna tas upp i detta
sammanhang.

I den reservation, som bl. a. företrätts
av herr Bergh — vilken fått instämmanden
från flera håll, framför allt från högerns
sida — har sagts att en utredning
skulle hindra de eventuella partiella reformer,
som kan tänkas vara behövliga.
Jag bara hänvisar till det lilla avsnitt i
utskottets utlåtande som rör denna fråga:
»Huru än utredningens omfattning
begränsas, torde det sålunda komma att
dröja avsevärd tid, innan dess resultat
kan framläggas. Men hänsyn därtill bör
dess arbete icke föranleda, att sådant
utrednings- och reformarbete på det
kyrkliga området, som kan leda till önskvärda
partiella reformer, avbrytes eller
inställes.» I detta uttalande har man väl
tillräckliga garantier för att riksdagens
önskemål skall respekteras när det gäller
de partiella reformerna.

Vidare hänvisas till remissinstanserna,
vilkas inställning tas som ett motiv för
avslag. Här har förut sagts av flera talare,
att man inte kan och inte bör ta
hänsyn till de remissyttranden som föreligger
i dag. De behandlar motionens
syfte och innehåll, däremot inte utskottsutlåtandets
syfte och innehåll. Därmed
bör ju vara nog sagt. Om man läser remissyttrandena
noggrant, kan man konstatera,
att om det för remissinstanserna
skulle ha gällt att ta ställning till utskotlsutlåtandet,
så hade säkert yttrandena
utformats helt annorlunda än som
redovisats här.

Med utgångspunkt från vad utskottets
talesman herr Englund tidigare har sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets

förslag.

staten och kyrkan

Herr BOMAN (fp):

Jag kan inte underlåta, herr talman, att
uttala min förvåning över att man inom
konstitutionsutskottet kunnat samla majoritet
för en utredning i anledning av
en enskild motion, när det gäller en så
stor och känslig fråga som denna och
när de flesta remissinstanserna har avstyrkt
ett bifall. Då remissvaren är redovisade
i utlåtandet, skall jag inte upprepa
dem utan ber att få hänvisa till
dessa.

Jag erkänner gärna, att utskottet i sin
skrivning har sökt att tillmötesgå remissinstanserna
i viss mån och förordat
en förutsättningslös utredning med
framhållande av kristendomens stora
betydelse i samhällslivet. Men jag har,
herr talman, den mycket bestämda uppfattningen,
att en utredning av denna
art bör vara underbyggd av en stark
folkopinion, och någon sådan föreligger
enligt mitt förmenande inte här. Jag
hänvisar till den i religionsfrihetslagstiftningen
förefintliga möjligheten att
utträda ur svenska kyrkan. Denna möjlighet
har, enligt vad som framgår av
kammarkollegiets yttrande, utnyttjats
endast till cirka 0,3 procent. Detta förhållande
kan man väl inte alldeles bortse
från i detta sammanhang, när man
är beredd att föreslå denna kostnadskrävande
och omfattande utredning.

Jag har, herr talman, med det anförda
velat redovisa min ställning till denna
fråga. Ehuru jag erkänner det positiva
i utskottets skrivning, kan jag likväl inte
instämma med utskottet, då jag förmenar
att denna stora och mycket komplicerade
utredning ej nu är påkallad, utan
i det läge som föreligger ber jag att få
yrka bifall till reservationen om avslag.
Jag kan dock inte instämma i reservationens
motivering.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande nr 17 hemställt,
utom såvitt angår motiveringen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 35.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om motiveringen, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att detsamma skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den
av herr Weiland m. f). vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

förklarades propositionen på godkännande
av utskottets yttrande oförändrat
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. avveckling av hyresregleringen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av dels
Kuugl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 6 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag (hyresregleringslag);

2) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
in. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag (bostadsrättskontrollag);

3) lag med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid äktenskaps upplösning
n>. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som
skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat att en successiv avveckling av hyresregleringen
skulle påbörjas den 1 juli
1956. Genom beslut av Kungl. Maj:t
skulle sålunda hyresregleringslagen och
bostadsrättskontrollagen kunna bringas
att upphöra i ort eller del av ort, där
läget på bostadsmarknaden icke krävde
fortsatt hyresreglering. Skulle avveck -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

lingen fora med sig stora hyresstegringar,
skulle dock hyresregleringen kunna
återinföras. Vidare hade föreslagits, att
bestämmelserna i hyresregleringslagen
om liyreskontroll (men ej stadgandena
om uppsägningsskvdd) skulle upphöra
att vara tillämpliga i fråga om lägenheter
i hus, för vilket utgått tertiär- eller
egnahemslån, vilket slutligt beviljats efter
den 30 juni 1956. Hyrorna för sådana
lägenheter skulle i fortsättningen bestämmas
i samband med lånets beviljande.
Hyresregleringen skulle dock gripa
in, om lånet uppsades till betalning eller
om lägenhet uthyrdes i andra hand. I
fråga om bostadsupplåtelse i hotell- eller
pensionatrörelse hade slutligen föreslagits,
att hyresregleringslagen skulle vara
tillämplig endast för de minsta hotellens
ocli pensionatens del. Tillika hade föreslagits
vissa materiella ändringar i lagstiftningen.
I propositionen hade vidare
framhållits, att den allmänna hyreslagen
i motsats till hyresregleringslagen icke
beredde hyresgästen ett tillfredsställande
skydd i hans besittning av den förhyrda
lägenheten. För att råda bot mot denna
brist hade föreslagits en lagstiftning om
besittningsskydd för hyresgäst, avsedd
att träda i tillämpning i de fall, när hyresregleringslagens
bestämmelser om
uppsägningsskvdd icke gällde. Lagen
hade förutsatts skola gälla som ett provisorium
för de närmaste åren. Avsikten
var att senare utarbeta definitiva bestämmelser
i ämnet, vilka då borde infogas
i den allmänna hyreslagen. Tilllämpningen
av den nya lagen hade föreslagits
skola ankomma på allmän domstol,
dock med rätt för parterna att i
stället vända sig till medlingsnämnd för
hyrestvister.

På hemställan av utskottet i dess utlåtande
nr 21 hade riksdagen för sin del
antagit de delar av propositionen, som
innehöllo förslag till fortsatt förlängning
(till och med den 30 september 1957)
av hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen
samt ändring av 8 a § hyresregleringslagen
och förslag till lag
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid
äktenskaps upplösning m. m.

I samband med behandlingen av återstående
delar av propositionen hade utskottet
även behandlat

dels sju före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 354 och 355 av herrar Norling och
öhman samt

nr 458 av herr Ewerlöf m. fl. ävensom
inom andra kammaren:
nr 274 och 275 av herr Johansson i
Stockholm m. fl.,

nr 289 av herr von Friesen och
nr 596 av herr Hjalmarson m. fl.;

dels ock fjorton i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 583 av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr 584 av herr Magnusson,
nr 585 av herrar Norling och Persson,
Helmer,

nr 586 av herr Bergh, Ragnar,
nr 587 av herr Lindblom m. fl., och
nr 588 av herrar Lindblom och De
Geer samt

inom andra kammaren:
nr 766 av herr Rubbestad m. fl.,
nr 767 av herr Engkvist m. fl.,
nr 768 av herr Gezelius m. fl.,
nr 769 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 770 av fröken Wetterström,
nr 771 av herr Ståhl,
nr 772 av herr Ståhl m. fl. och
nr 773 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.

Av motionerna voro följande parvis
likalydande, nämligen 1: 354 och II:
275, 1:355 och 11:274, 1:458 och II:

596, 1:583 och 11:766, 1:584 och II:

770, 1:585 och 11:769, 1:586 och II:

768, 1:587 och 11:772 samt 1:588 och

II: 771.

I motionerna I: 354 av herrar Norling
och Öhman samt II: 275 av herr
Johansson i Stockholm m. fl. hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om för -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

slag till lag avsedd att i de fall, där hyresgäst
i s. k. indnstribostäder uppsagts
till avflyttning på grund av slutad anställning,
bereda erforderligt hyresskydd
till dess annan lämplig bostad ordnats,
exempelvis genom kommunalt organs
försorg.

I motionerna 1:355 av herrar Norling
och Öhman samt II: 274 av herr
Johansson i Stockholm m. fl. hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
lag om fördelning av hyreslägenheter efter
behovsprincip genom samhälleligt
(kommunalt) organ, avsedd att tillämpas
i landets största städer samt i övriga tätorter
med svår bostadsbrist, där ett mer
avsevärt bestånd av hyreslägenheter förefunnes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att,
sedan beslut under vårsessionen fattats
i enlighet med utskottets utlåtande nr 21
beträffande vissa delar av de genom förevarande
proposition, nr 168, framlagda
förslagen till lag angående ändring i
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, samt lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och
överlåtelses av bostadsrätt m. m., så ock
om forisatt giltighet av samma lag, återstående
delar icke kunnat antagas i oförändrat
skick — måtte för sin del antaga
under punkten införda förslag till

II lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
ni. m.; 2) lag angående ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 19 jun: 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; 3) lag med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört;

B. att riksdagen — med förklaring att
det genom propositionen nr 168 framlagda
förslaget till lag om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal icke

8 Första kammarens protokoll 1956. Nr il

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
kunnat antagas i oförändrat skick —
måtte för sin del antaga under denna
punkt infört förslag till lag om rätt i
vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; C.

att motionerna I: 458 och II: 596,
i vad de innehölle yrkande om undantag
från hyresregleringen, 1:586 och II:
768, J: 587 och II: 772, såvitt däri yrkats
avslag å propositionens förslag till
lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal, I: 583 och II: 766, i vad
däri yrkats ändring av sistnämnda lagförslag
beträffande upplåtelse som vore
betingad av anställningsförhållande, I:
584 och 11:770, 1:585 och 11:769, I:
588 och II: 771 samt II: 773 måtte avslås; D.

att motionerna 1:354 och 11:275
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd:

E. att motionerna I: 355 och II: 274
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionerna 1:458 och 11:596,
såvitt däri begärts skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om förslag till 1957
års vårriksdag om plan för en total avveckling
av hyresregleringen, i den mån
de ej kunde anses besvarade genom vad
utskottet anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; G.

att motionerna I: 587 och II: 772,
i vad de innehölle yrkande att riksdagen
måtte uttala sin anslutning till att justitieministern
skulle bemyndigas att ofördröjligen
tillkalla sakkunniga för en
översyn av allmänna hyreslagen, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna 1:583 och 11:766,
såvitt däri begärts skrivelse till Kungl.
Maj:t om skyndsam översyn av allmänna
hyreslagen, i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört i
sin motivering, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

I. att motionen II: 289 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att motionen II: 767, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Det av utskottet framställa förslaget
till lag angående ändring i lagen om hyresreglering
m. m. var i nedan angivna
delar så lydande:

1 § första stycket

Bestämmelserna i denna lag skola, där
ej Konungen annorlunda förordnar, äga
tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång
hade minst 2 000 invånare. Konungen
äger bestämma, att lagen skall
gälla även i annan tättbebyggd ort.

26'' §

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad, som
är förenad med allmän tjänst, och ej
heller på bostadsupplåtelse i sådan hotell-
eller pensionatrörelse, för vilken
fordras myndighets tillstånd.

Stadgandena i 2—6 §■§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke
uppsagts till betalning. Stadgandena skola
ej heller tillämpas på upplåtelse av
bostad i sådant pensionärshem eller sådan
pensionärslägenhet, som Konungen
bestämmer.

I utskottets förslag till lag med vissa
bestämmelser, som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört, hade 1 och
2 §§ följande avfattning:

1 §

Bestämmelserna i denna lag skola äga
tillämpning i den mån lagen den 19 juni
1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen)
och lagen samma dag
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen)
upphöra att gälla.

2 §

Har hyresregleringslagen varit tilllämplig
på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det lagen upphört att gälla,
skall avtalet, ändå att däri annorlunda
stadgats, för nämnda tid anses upptaga
den hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen
upphörde. Är annat hyresvillkor
bestämt genom hyresnämnds beslut,
skall avtalet i denna del anses hava det
innehåll, som framgår av beslutet.

Första stycket av slutbestämmelserna
till utskottets förslag till lag om rätt i
vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
lydde sålunda:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och gäller till och med den 30
september 1959. Lagen skall dock icke
gälla i den mån bestämmelserna i 7, 8
eller 8 a § lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering m. m. äro tillämpliga på
hyresförhållandet.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits I.

av herrar Ebbe Ohlsson och Östland,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan,

A) att riksdagen---(lika med

utskottet)---måtte för sin del an taga

under punkten införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

2) lag om ändring av lagen den 19
juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

3) lag med vissa bestämmelser som
skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört.

B) att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen nr 168 framlagda
förslaget till lag om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal;

C) att motionerna I: 458 och II: 596, i
vad de innehölle yrkande om undantag
från hyresregleringen och ej »bifallits»
under A och B eller under F och L, I:

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

583 och 11:766, i vad däri yrkats ändring
av sistnämnda lagförslag beträffande
upplåtelse som vore betingad av
anställningsförhållande, 1:585 och II:
769, 1:588 och 11:771 samt 11:773, i
vad däri yrkats undantag från besittningsskyddslagen
av nytillkommande,
privatfinansierade hus, måtte avslås;

D) och E) (lika med utskottet);

F) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
inför 1957 års riksdag måtte framlägga
förslag till plan för en total avveckling
av hvresregleringslagstiftningen;

G) —J) (lika med utskottet);

K) att motionerna 1:458 och 11:596,
till den del de överensstämde med beslutet
under A och B, I: 586 och II: 768, I:

584 och II: 770, I: 587 och II: 772, såvitt
däri yrkats avslag å propositionens förslag
till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal, samt II: 773,
i vad däri yrkats fritagande från hyresregleringen
av nytillkommande, privatfinansierade
hus och möblerade enkelrum,
måtte bifallas;

10 att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om sådan ändring
av gällande statliga låneförfattningar,
att fördelningen på olika lägenheter av
det av bostadsstyrelsen fastställda totala
hyresbeloppet skulle tillkomma fastighetsägare
i stället för hyresnämnd;

II. av herrar Herbert Hermansson,
Nyberg, Georg Carlsson och Hansson i
Skegrie;

III. av herrar Spetz och Nestrnp;

IV. av herrar Nyberg, Spetz och Nestrnp.

1 den av herrar Ebbe Ohlsson och Östland
avgivna reservationen hade för 26 §
i förslaget till lag angående ändring i lagen
om hyresreglering m. m. förordats
följande lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning i fråga om upplåtelse av
bostad, som är förenad med allmän
tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse
i möblerad lägenhet om högst ett rum el -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
ler i fråga om lägenhet i hyresvärden tillhörigt
en- eller tvåfamiljshus.

Stadgandena i 2—6 §§ skola ej äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, som uppförts
med stöd av tertiärlån beviljat enligt
kungörelsen den 29 juni 1946 om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus eller
senare författning i samma ämne, så
länge lånet ej uppsagts till betalning, eller
i fråga om lägenhet i hus, som uppförts
utan stöd av dylikt statligt lån och
som färdigställts efter den 31 december
1956, eller i fråga om lägenhet, som är
avsedd att helt eller till väsentlig del utnyttjas
till annat ändamål än bostad.
Stadgandena skola ej heller tillämpas på
upplåtelse av bostad i sådant pensionärshem
eller sådan pensionärslägenliet, som
Konungen bestämmer.

Enligt en med 1 betecknad punkt i
den av herr Herbert Hermansson m. fl.
anförda reservationen hade reservanterna
ansett, att utskottets utlåtande bort i
viss angiven del hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under H hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
583 och 11:766 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam
översyn av allmänna hyreslagen, att förslag
till ändrade bestämmelser om besittningsskydd
för hyresgäst skulle kunna
framläggas redan till 1958 års riksdag.

I samma reservation hade i en med 2
betecknad punkt föreslagits dels att utskottets
motivering skulle i viss del erhålla
den ändrade lydelse, som under
punkten angivits, dels ock att första stycket
av slutbestämmelserna i förslaget till
lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal skulle avfattas sålunda:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och gäller till och med den 30 september
1959. Lagen skall dock icke gälla
i den mån bestämmelserna i 7, 8 och 8 a
§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. äro tillämpliga på hyresförhållandet
eller i andra fall än där sistnämnda
bestämmelser den 31 december

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
1956 skulle hava varit tillämpliga på hyresförhållandet.

I den av herrar Spetz och Nestrup avgivna
reservationen hade i en med 1 betecknad
punkt för 26 § första stycket i
förslaget till lag angående ändring i lagen
om hyresreglering m. m. förordats
följande avfattning:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad, som
är förenad med allmän tjänst, och ej heller
på bostadsupplåtelse i möblerad lägenhet
om högst ett ram.

Reservanterna hade därjämte enligt en
med 2 betecknad punkt ansett, att utskottets
utlåtande bort i vissa angivna
delar hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 587 och II: 772 avslå propositionen,
i vad anginge förslaget till
lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal;

b) att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en
utredning rörande frågan om ett förbättrat
besittningsskydd för hyresgäster måtte
verkställas och bedrivas med sådan
skyndsamhet, att förslag i frågan kunde
föreläggas 1958 års riksdag.

Enligt den av herr Nyberg m. fl. anförda
reservationen hade reservanterna
ansett, att utskottets utlåtande bort i viss
del hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
med tillstyrkande av motionerna 1:588
och II: 771 hemställa, att 2 § i förslaget
till lag med vissa bestämmelser, som skola
iakttagas sedan hyresregleringen upphört,
måtte erhålla följande lydelse:

Har hyresregleringslagen varit tillämplig
på hyresavtal, som även omfattar tid
efter det lagen upphört att gälla, skall
avtalet, ändå att däri annorlunda stadgats,
för nämnda tid anses upptaga den
hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen
upphörde, såframt ej parterna i avtalet
särskilt i avseende å sådan tid annat
överenskommit. Är annat hyresvillkor

bestämt genom hyresnämnds beslut,
skall avtalet i denna del anses hava det
innehåll, som framgår av beslutet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis;

att punkten A behandlas på det sätt,
att först föredrages de i punkten tillstyrkta
lagförslagen vart för sig, det första
paragrafvis och, där så erfordras,
styckevis, med förslaget till ändrade
övergångsbestämmelser samt lagförslagets
ikraftträdandebestämmelse, ingress
och rubrik i nu angiven ordning sist,
varefter och sedan alla tre lagförslagen
blivit genomgångna utskottets hemställan
i punkten A föredrages;

att punkten B föredrages i följande
ordning, nämligen först i ett sammanhang
1—10 §§ av det i punkten tillstyrkta
lagförslaget, därefter slutbestämmelserna
i samma lagförslag, vidare förslagets
ingress och rubrik samt sist utskottets
i punkten gjorda hemställan;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Vad herr Osvald sålunda hemställt bifölls.

Punkten A

Det av utskottet under 1 tillstyrkta förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1912 (nr 129) om hyresreglering
m. m.

1 §

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottets behandling av detta ärende på
grund av sjukdom, som inträffat vid
oläglig tidpunkt, men eftersom jag har

Onsdagen den 28 november 1956

Xr 31

intresserat mig mycket för frågan och
deltagit i tillämpningen av den här lagstiftningen
praktiskt taget ända sedan
dess tillkomst och kanske vid utskottets
behandling varit något verksam bakom
kulisserna, har jag tagit mig friheten att
begära ordet för att lägga fram de synpunkter
som framförts i reservationerna
nr III och IV.

Jag skall då först gå in på den mest
omstridda frågan i detta lagstiftningskomplex,
nämligen frågan om besittningsskydd
för hyresgäst. Det finns då
skäl att erinra om att vi här i Sverige är
vana vid att lagfrågor, särskilt när det
rör sig om mera centrala delar av rättsordningen,
ägnas en mycket omsorgsfull
förberedelse. Vi har i regel först en kommitté
med experter av olika slag, representanter
för olika intressegrupper och
eventuellt parlamentariskt inslag. Sedan
följer remissförfarandet, där resultatet
av kommittéarbetet utsättes för en allsidig
granskning. Så kommer till slut, efter
avslutande departementsberedning, lagrådets
granskning. Om man jämför med
förhållandena i andra länder, är det påfallande,
hur grundligt det förberedande
arbetet är, men så kan vi å andra sidan
känna oss mycket tillfredsställda över
den goda kvalitet, som i allmänhet kännetecknar
vår lagstiftning. Men då fordras
det också, att man beaktar de synpunkter,
som framkommer under förberedelsearbetet,
och inte nonchalerar dem
på det upprörande sätt, som skett i det
föreliggande fallet. Det kan ju inte vara
tillfredsställande att man, på det sätt
som tycks ha skett vid utarbetandet av
propositionen nr 168, räknar remissyttrandena
rent kvantitativt och nöjer sig
med att man kan visa upp ett något så
när stort antal myndigheter eller organisationer,
som tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Man måste ta
största hänsyn till remissinstansernas
kvalitet och kompetens.

Eftersom det här gäller ett förslag som,
även om det nu framliigges i provisorisk
form, är avsett att infogas i vår permanenta
hvreslagstiftning, måste man speciellt
fiista sig vid de remissinstanser,
som har största kompetens att granska

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
förslaget ur lagteknisk synpunkt. Det visar
sig då, att lagberedningen helt avstyrker
lagstiftning på grundval av det
departementsförslag, på vilket propositionen
bygger. Detsamma gör statens hyresråd,
den speciellt sakkunniga myndigheten
på ifrågavarande område. Trots
dessa och många andra avstyrkanden —
bland andra är hyresgästernas organisationer
emot en lagstiftning enligt de skisserade
linjerna — framlägges ett förslag
till lagrådsgranskning, men med samma
negativa resultat: lagrådet avstyrker förslaget.
Trots denna förkrossande kritik
har vi nu förslaget framlagt här för antagande.
Onekligen är det en svag grund
för en lagstiftning av denna juridiskt betydelsefulla
och för de enskilda mycket
ingripande beskaffenhet.

Vad är det nu för synpunkter som ligger
bakom denna starka kritik?

Jag skall här bara gå in på några särskilt
viktiga punkter.

Först och främst är frågan om behovet
av en sådan lagstiftning icke utredd. Det
har förekommit diskussioner om behovet
av lagregler till skydd mot oskäliga uppsägningar
av hyresgäster redan på 1930-talet. Det blev därvid klart, att särskilt
i fråga om affärshyresgäster hade erfarenheten
visat att ett dylikt behov förelåg.
En affärsman är ofta med hänsyn till
sin kundkrets och de stora kostnaderna
för en flyttning mycket sårbar inför ett
uppsägningshot, och exempel fanns på
att denna ömtåliga ställning utnyttjats av
fastighetsägare antingen till att utkräva
oskäliga hyror eller så, att efter avflyttning
den förre hyresgästens goodwill
tillgodogjorts i en ny affärsrörelse på
samma plats. I fråga om bostäder kunde
några exempel på sådana otillfredsställande
konsekvenser knappast visas, framför
allt därför att dessa hyresgäster sällan
är så beroende av ett visst läge. De
diskussioner, som fördes i denna fråga,
ledde i samband med en grundlig revision
av hyreslagstiftningen till lagstiftningsåtgärder,
som genomfördes 1939
och trädde i kraft den 1 januari 1940.
Uppsägning, som kunde anses strida mot
god sed i hyresförhållanden, eller uppställande
av villkor för fortsatt förhyr -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

ning, som kunde anses otillbörligt, kunde
enligt dessa bestämmelser föranleda att
hyresgästen blev berättigad till skadestånd.
I fråga om bostadslägenhet avsåg
skadeståndet endast flyttningskostnaden,
men i fråga om affärslägenlieter kunde
det även omfatta goodwill-värde.

Som lagrådet påpekar har dessa bestämmelser
trätt i kraft först efter krigsutbrottet
1939 och har därför icke alls
kunnat prövas under förhållanden på bostadsmarknaden,
som kan kallas normala.
Man kan därför icke veta, om icke
dessa enligt goda svenska traditioner utarbetade
och på sin tid som tämligen radikala
ansedda lagregler är väl till fyllest
för att skydda hyresgästernas berättigade
intresse i detta avseende. Det är
givet att man just för närvarande, efter
femton år av bostadsbrist, kan vara benägen
att anse, att skyddsbehovet icke
är tillräckligt tillgodosett med en rätt till
skadestånd utan att en verklig kvarboenderätt
behövs. Skyddsbehovet kan just
nu förefalla mycket påtagligt även för
bostadshyresgästerna. Men man måste
komma ihåg, att de nu ifrågavarande lagbestämmelserna
icke är avsedda att
tillämpas i en sådan bristsituation, som
motiverar hyresreglerande åtgärder, utan
först då balans åtminstone i det närmaste
inträtt på bostadsmarknaden, och
då torde situationen för bostädernas del
knappast vara annan än den var på 1930-talet. Å ena sidan har hyresgästen fritt
val mellan olika andra möjligheter till
bostad, och å andra sidan är hyresvärdarna
i allmänhet angelägna att så länge
som möjligt behålla sina skötsamma hyresgäster.

Om de förhållanden, som nu råder på
hyresmarknaden, sålunda, om än med
orätt, kan synas visa, att ett behov av utvidgat
skydd för hyresgästerna föreligger,
så har å andra sidan erfarenheterna
från hyresregleringens tillämpning visat
otaliga exempel på olägenheterna av en
ordning, som innebär att det i stor utsträckning
ankommer på en myndighet
att bestämma, om ett hyresförhållande
skall forthestå eller icke.

Den kanske mest framträdande olägenheten
är svårigheten för fastighetsägar -

na att under sådana förhållanden upprätthålla
ordnade och trivsamma förhållanden
i fastigheterna. Hyresnämnderna
runt om i landet och även statens hyresråd
har sett tusentals exempel på vart
det leder, när en hyresgäst stör ordningen
i huset. Först blir det en långdragen
och pinsam utredning, om det är den
ene eller den andre som bär största skulden
till bråket. Så lovas bot och bättring,
och hyresnämnden låter kanske, inför
alternativet att ställa vederbörande på
gatan, nåd gå före rätt. Men blott alltför
ofta aktualiseras samma sak nästa år
igen. och under hela den långa tid som
åtgår, innan saken får sin lösning, får
de skötsamma hyresgästerna i huset lida,
och många nerver blir förstörda. I andra
fall åter hesiterar värden inför de besvär
och tråkigheter, som en sådan aktion
bereder honom, och detta så mycket mera
som han i nuvarande situation ju icke
riskerar att några lägenheter står tomma.
Allt detta är sådana olägenheter, som
man i en sådan nödsituation, som vi för
närvarande har på bostadsmarknaden,
tvingas att acceptera. Men nog borde
man tänka sig för två gånger, innan man
genomför sådana lagregler, som möjliggör
för besvärliga hyresgäster att förorsaka
sådana situationer även under s. k.
normala förhållanden på bostadsmarknaden.
Det förefaller mig som om justitieministern
i det här fallet bara har
tänkt en gång.

En annan olägenhet är, att en lagstiftning
som den föreslagna är ägnad att
låsa fast hyresmarknaden och minska
dess anpassningsförmåga. I ett så dynamiskt
samhälle som det vi lever i kriives
ofta nya arrangemang för anpassning
till nya behov eller ett nytt läge. Då ett
hus skall byggas om, helt eller delvis,
eller kanske rivas för att lämna plats för
ett som mera motsvarar tidens krav, är
det en stor olägenhet, om man icke i-god
tid i förväg kan med säkerhet veta, att
man kan disponera de lokaler som berörs
av arbetet.

Under hyresregleringen har det sålunda
ofta visat sig, att hus som varit avsedda
att rivas måst tömmas lägenhet för
lägenhet och att till slut kanske endast

Onsdagen den 28 november 195C

Nr 31

någon enstaka hyresgäst kunnat hindra
att ett stort projekt kommit i gång. Man
har icke vågat hyra ut lägenheterna igen
på kort sikt, då man icke kunnat vara
säker på att disponera dem när de behövdes.
Av denna anledning har, trots
den skriande bostadsbristen, inånga lägenheter,
som visserligen varit avsedda
att rivas eller ombyggas men dock varit
fullt användbara, långa tider stått tomma.
Härav föranledes även ökade kostnader
för bostadsproduktionen, vilka i sista
hand måste betalas av de boende. Även
detta är konsekvenser som man ogärna
vill flytta med sig från bostadsbristens
dagar till de mera normala tiderna.

När det gäller att tillgodose en hyresgästs
behov av utvidgning av sina lokaler,
är det ofta av största intresse ur såväl
privatekonomisk som nationalekonomisk
synpunkt att de nya lokalerna kommer
i nära anslutning till de tidigare. Då
är det en svår black om foten att ha regler
som de föreslagna, vilka möjliggör för
en hyresgäst att under längre eller kortare
tid rida spärr mot en rationalisering.

I fråga om fastighetsägarnas personliga
intresse att skaffa sig en bostad i sin
egen fastighet liar man under hyresregleringslagens
tillämpning sett många ömmande
fall, där det med hänsyn till hyresgästens
förhållanden icke varit möjligt
att tillgodose en naturlig och bchjärtansvärd
önskan från värdens sida. Men
om man måst medverka till en sådan
ordning under tider av bostadsbrist, så
bär det dock emot att tänka sig, att en
fastighetsägare under normala tider skall
behöva processa med sin hyresgäst för
att själv få bo i sin fastighet.

Den nuvarande hyresregleringslagens
praxis i uppsägningsmål skulle enligt lagförslaget
i stort sett tillämpas även under
normala tider. Men icke nog med detta.
Den omedelbara verkan av förslaget blir.
att reglerna i första hand sättes i kraft i
hela det område, där hyresregleringslagen
hittills icke gällt, därför att något
behov av dess tillämpning icke kunnat
påvisas. Det är sålunda fråga om hela
den svenska landsbygden och en hel del
mindre tätorter. Kanske det på många

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
håll inte finns så många hyreslägenheter
i dessa områden, men på andra håll är
det inte så ont om dem. I tätorternas ytterområden
uthyrs nu många lägenheter,
och på själva landsbygden har vi bl. a.
lantarbetarnas bostäder. Om en lantarbetare
inte vill flytta, då han slutar sin
anställning, kan han hålla sig kvar med
hjälp av den föreslagna lagstiftningen,
åtminstone så lång tid som åtgår för
att få en lagakraftvunnen dom. Det kan
bli ett år, kanske två, om flera instanser
utnyttjas. Sådant förorsakar stora svårigheter
när det gäller att ersätta den mistade
arbetskraften. Det är sant, att problemet
— såsom utskottet påpekat —
minskar i betydelse genom att enfamiljsoch
tvåfamiljslius undantagits från lagens
tillämpningsområde, men det finns
säkerligen åtskilliga lantarbetarbostäder
även i hus, som rymmer mer än två familjer.

Även i ett annat avseende inträder en
väsentlig olikhet, när den nya lagens bestämmelser
skall tillämpas i stället för
hyresregleringslagen. Det är att tillämpningen
ankommer på de allmänna domstolarna
i stället för på hyresnämnderna.
Jag hör icke till dem som anser att de
allmänna domstolarna i och för sig icke
är lämpade att avgöra sådana frågor.
Men överflyttningen har en mycket viktig
konsekvens, nämligen att kostnaderna
för förfarandet ökar högst avsevärt.
Detta är en följd dels av olika processuella
regler m. m., dels av att det är
svårt att föra en rättegång vid domstol
utan juridiskt biträde och dels av att hyresnämndernas
sammanträden ofta hålls
på kvällarna, medan domstolarna alltid
sammanträder på dagarna. Det sista medför
förlorade arbetsinkomster för såväl
parter som vittnen. Konsekvenserna av
rättegångskostnadernas storlek har knappast
alls berörts under utredningen. Men
då även det minsta mål brukar draga
flera hundra kronor i rättegångskostnader,
är det klart att denna omständighet
får viktiga konsekvenser i olika riktningar.
Å ena sidan tvekar kanske många
gånger en hyresgäst med hänsyn till
kostnaderna att hävda sin rätt. Visserligen
kan många gånger fri rättegång be -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
viljas, men kvar står i alla fall risken att
bli dömd att betala motpartens kostnader.
I hyresnämndsförfarandet förekommer
icke detta. Å andra sidan blir även
hyresvärden många gånger ställd i en
svår position på grund av rättegångskostnadsfrågan.
Att vidtaga åtgärder för att
få bort en besvärlig hyresgäst innebär
sålunda att taga på sig en risk för betydande
kostnader. Från andra diskussioner
är det bekant, vilken tråkig ställning
det är för den, som processar mot en
part med fri rättegång. Av sådana skäl
lär man få räkna med att en hyresvärd
många gånger hellre avstår från att vidtaga
eljest väl motiverade åtgärder för
att få ordning och trevnad i huset. Ofta
går detta ut över de övriga hyresgästerna.

En annan följd av att dessa mål överflyttas
till de allmänna domstolarna är
att det kommer att ta längre tid. Under
hyresregleringslagens tillämpning kunde
man i de flesta fall få en sådan här uppsägning
slutligt avgjord, eventuellt av hyresrådet,
inom uppsägningstiden, d. v. s.
före tiden för hyresavtalets utgång. Men
det är det nog inte stora utsikter till, om
målen skall handläggas av de allmänna
domstolarna, särskilt inte om man räknar
med möjligheterna till fullföljd i högre
instanser. Vad det betyder t. ex. i sådana
fall, där det är fråga om en portvaktsbostad
och portvakten slutat sin anställning
och där det alltså är nödvändigt att
få en ny portvakt, tror jag inte man behöver
närmare utlägga.

Vad jag nu sagt gäller själva lagens
grundprinciper. Det är angeläget, att de
olägenheter, som är förenade med lagen
och som jag givit ett par exempel på,
vägs mot de fördelar, som lagen kan ge
genom ett bättre skydd för hyresgästerna.
Såvitt jag kan finna, måste man kräva
att behovet av ytterligare skyddsåtgärder
är mycket starkt, för att man
skall acceptera olägenheter av de slag,
som här påvisats. Något sådant behov
har på intet sätt visats föreligga under
de s. k. normala förhållanden på bostadsmarknaden,
för vilka lagen är avsedd.

Men det är även detaljer i lagens utformning,
som föranlett stark kritik. Jag
skall här peka på några.

Det har av departementschefen starkt
framhållits, att lagen icke är avsedd att
genomföra någon reglering av hyresnivån.
Det nya hyresavtal, som eventuellt
kommer till stånd, skall därför i princip
gälla med den hyra, som värden fordrar.
För att icke möjliggöra ett kringgående
av lagens bestämmelser om besiktningsskydd
genom krav på oskäligt hög
hyra har man emellertid måst giva domstolen
en möjlighet att i sådana fall pröva
rimligheten av begärd hyra. Men denna
bestämmelse har utformats så, att om
domstolen icke finner sig kunna godtaga
den begärda hyran, så skall den gamla
hyran gälla. Domstolen får sålunda icke
bestämma »skälig» hyra. Rimligheten eller
orimligheten av en sådan bestämmelse
har diskuterats livligt av remissmyndigheterna,
och jag skall icke här
närmare ingå på saken. Det räcker med
att påpeka, att om t. ex. den gamla hyran
utgjorde tvåtusen kronor och värden
begär fyratusen, men hyresgästen
förklarar sig villig att betala högst 3 500,
så måste domstolen, om den icke kan
godtaga den begärda hyran, ändå döma
så, att den gamla hyran, 2 000 kronor,
skall gälla i fortsättningen, alltså trots
att hyresgästen var villig att betala 3 500
kronor. Någon invänder kanske att sådana
relationer är överdrivna, men 6å
som förhållandena nu är, exempelvis beträffande
affärslokaler i centralt belägna
hus, är det inte alls orimligt att
skillnaden mellan den reglerade hyran
och den skäliga marknadshyran blir så
stor som här angivits.

I fråga om möjligheten att få ett avgörande,
som kan verkställas inom rimlig
tid, är det nya förfarandet avgjort
underlägset det nuvarande hyresnämndsförfarandet.
Förfarandet i domstolarna
torde, även om det forceras, ändå taga
avsevärt längre tid än hyresnämndsförfarandet.
Härtill kommer att det nya systemet
ger tillgång till tre instanser -—
eventuellt fyra, om medlingsnämnd anlitas
— mot hyresnämndsförfarandets
två instanser. Hyresnämnds beslut går
i verkställighet, även om det överklagas,
men inhibition kan beviljas av hyresrådet.
Enligt förslaget skall i princip

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

först lagakraftägande dom i anledning
av hyresgästens talan avvaktas, och först
därefter kan vräkningsförfarande inledas.
Utskottet har visserligen förordat,
att domstolen genom särskilt beslut skall
kunna göra beslutet verkställbar!, innan
det vunnit laga kraft. Erfarenheten visar
emellertid att dylika möjligheter utnyttjas
mycket restriktivt av domstolarna
och att högre instans, om klagan
föres, så gott som alltid beviljar inhibition.
Över huvud taget är bestämmelserna
i lagförslaget i denna del mycket
ogenomtänkta, vilket är naturligt med
hänsyn till brådskan vid deras tillkomst
och att de utgör en improviserad nybildning
på detta område. Konsekvenserna
kan bli mycket besvärliga, t. ex.
om en portvakt sagt upp sin plats men
försöker att behålla bostaden.

Men om man nu inte vill acceptera
en lagstiftning om besittningsskydd i
den föreslagna formen, kan man då våga
sig på att påbörja en avveckling av hyresregleringen?
Ja, först och främst är ju
de förslag till avveckling, som innefattas
i propositionen, mycket begränsade
och urvattnade, särskilt i förhållande
till det tämligen eniga kommittébetänkande,
som hyresregleringskommittén
framlagt i detta avseende. Det är huvudsakligen
fråga om avveckling på sådana
orter, där balans eller nära balans föreligger
på hyresmarknaden. Och just där
kan man uppenbarligen med ledning av
erfarenheterna från förkrigstiden starkt
ifrågasätta, om det föreligger något mera
markerat behov av ett förstärkt besittningsskydd.
Uppriktigt sagt tror jag
inte, att det kommer att bli så många
orter, där hyresregleringen kommer att
avvecklas inom de närmaste åren, eller
sålunda inom den tid, som en ordentlig
utredning av dessa frågor skulle kräva.
Den enda rimliga anledningen till att
nu forcera frågan, som man kan ha, är
om man oberoende av utredningen är
inställd på att ett utsträckt besittningsskydd
bör införas och därför vill utnyttja
den psykologiska bakgrund, som
den svåra bostadsbristen i större städer
nu erbjuder.

Det iir klart att betänkligheterna mot

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
den föreslagna lagen skulle minska, om
det gällde en övergångsform, som skulle
användas för att möjliggöra hyresregleringslagens
avveckling på ett något tidigare
stadium, än som eljest skulle varit
tillrådlig. En sådan tankegång, som
kanske ligger bakom reservation II, skulle
kanske vara acceptabel, om man kunde
känna sig säker på att lagen icke komme
att gälla mer än under en begränsad
övergångstid. Men risken är nog alltför
stor, att lagen sedermera blir bestående
— därpå har man tidigare sett många
exempel. Härtill bidrager också, att lagens
olägenheter säkerligen kommer att
framträda mindre, så länge lagen endast
är tillämplig på landsbygden och
på mindre orter. De verkliga nackdelarna
kommer nog först, när det blir fråga
om större förhållanden. En tillämpning
under några år på mindre orter utan
större friktioner kunde därför lätt åberopas
som ett skäl att göra lagen permanent.

Jag kommer därför att yrka bifall till
reservation III, som innebär avslag på
det nu framlagda lagförslaget men samtidigt
en anhållan om utredning rörande
behovet av och de lämpliga formerna
för ett utsträckt besittningsskydd för
hyresgäster.

Jag övergår därefter till övriga frågor.

Hyresregleringens avveckling är ett
önskemål som länge stått på dagordningen.
För dem, som under lagens hela
giltighetstid varit med om att tillämpa
lagen, har det för varje år som gått stått
alltmera klart, att lagens i många avseenden
goda verkningar även varit förknippade
med allvarliga skadeverkningar
i andra avseenden. Särskilt har detta
varit fallet på grund av det sätt, varpå
den generella hyreshöjningen tillämpats.
Om man jämför den prisfördyring, som
inträtt i fråga om levnadskostnaderna i
sin helhet sedan krigsutbrottet och som
innebär mer än en fördubbling, med den
prisökning som med stöd av hyresregleringslagen
tillåtits i fråga om bostadskostnaderna,
låt mig säga högst ca 25
procent på den rena bostadskostnaden
utan bränsle, så är det ofattbart, varför

Nr 31

Onsdagen den 28 november 195C

Ang. avveekling av hyresregleringen m. m.
den senare regleringen skall hållas så
snålt, att den nödvändiga konsekvensen
blir uteblivna eller på hyresgästerna
övervältrade reparationer.

Detta gäller framför allt det äldre beståndet
av bostäder, men även beträffande
nya, med statligt stöd byggda bostäder
är läget liknande, och bär har
t. o. m. i rätt stor utsträckning förekommit
att räntorna icke kunnat betalas,
utan fastigheterna fått försäljas på exekutiv
auktion.

Här hade krävts kraftigare tåg, och
som en förberedelse till en mera definitiv
avveckling hade det varit värdefullt
med en mera realistisk bedömning av
behovet av generella liyrestillägg. I fråga
om direkta avvecklingsåtgärder har
propositionen endast i begränsade delar
följt liyresregleringskommitténs förslag.
Det hade varit önskvärt med en
mera omfattande avveckling. I fråga om
affärslokalerna, som är den viktigaste
gruppen som kan komma i fråga till tidigare
avveckling, är kanske en viss
försiktighet i framgångssättet påkallad,
men man bör dock klart sikta till att,
eventuellt i etapper, få denna grupp befriad
från regleringen. Här är skillnaderna
i hyresnivå mellan lokaler av olika
ålder och läge mest påfallande, här
förekommer de högsta avtrådessummorna
på den så att säga grå marknaden,
och här gör sig olägenheterna av regleringens
stelhet starkast gällande.

I nuvarande läge och i avsaknad av
utarbetade förslag till en successiv avveckling
för denna grupp får man kanske
acceptera att den hålles kvar under
regleringen. Men i fråga om en annan
grupp, de möblerade rummen, torde
några egentliga betänkligheter knappast
böra möta för ett omedelbart beslut om
avveckling. Det är ett allmänt känt förhållande
att utbudet i fråga om möblerade
rum hålles tillbaka av hyresregleringen.
Å andra sidan torde för närvarande
i praktiken hyresnämndernas ingripanden
mot för höga hyror i möblerade
rum vara ganska fåtaliga. Det är
nog inte för djärvt att antaga att dessa
båda faktorer skulle jämna ut varandra
om regleringen släpptes.

Slutligen vill jag något beröra en fråga
rörande de föreslagna övergångsbestämmelserna,
som skall gälla vid lagens
avveckling. Departementschefen har här
föreslagit en inskränkning i avtalsfriheten
även såvitt avser tiden efter det hyresregleringslagen
på viss ort eller beträffande
viss kategori lägenheter blivit
avvecklad. Enligt hyresregleringskommitténs
förslag skulle avtal, som uttryckligen
avser tiden efter regleringens upphörande,
äga giltighet. Enligt propositionen
skulle detta emellertid icke tilllåtas.
Jag tror att detta är att sätta alltför
liten tilltro till den fria marknadens
förmåga att reglera en sådan fråga.
Fastighetsägarnas organisationer har säkert
också det största intresse att tillse
att några oskäliga krav icke reses, särskilt
med hänsyn till risken för att regleringen
kan återinföras. Utskottet har
löst frågan genom att påvisa ett sätt.
varpå den föreslagna bestämmelsen skulle
kunna kringgås. Utskottet säger nämligen,
att man kan avtala att hyresförhållandet
skall upphöra i samband med
hyresregleringens avveckling och att
samtidigt ett nytt avtal med andra villkor
skall träda i tillämpning. I sak är
det tillfredsställande att en sådan möjlighet
öppnas, men det är icke trevligt
att den skall stå öppen bara för den
särskilt initierade eller den, som är inställd
på kringgående av lagstiftningen,
men icke för den normale och lojale
fastighetsägaren. Därför är hyresregleringskommitténs
förslag avgjort att föredraga,
och riskerna att det skulle missbrukas
är säkert överdrivna.

I detta sammanhang föreligger ännu
ett problem, som är av ganska stor praktisk
betydelse. Det är ju nu vanligt, att
hyresavtalen innefattar en klausul om
att utöver hyran skall s. k. generell hyreshöjning
betalas. Detta har nu ingått
i folks medvetande och betraktas som
naturligt. Jag är därför övertygad om
att en hyresgäst, som har ett dylikt
kontrakt, skulle, om hyresregleringen avvecklades
på hans ort, finna det naturligt
att även efter avvecklingen betala
det liyrestillägg, som gäller för motsvarande
orter. Enligt departementschefens

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

tolkning av förslaget kommer emellertid
tillägget att fixeras till just det procenttal
som gällde vid avvecklingen. I detta
sammanhang bör man tänka på det förslag
som är framfört i det nyligen framlagda
betänkandet från bostadskommittén.
Det innebär ett förslag om borttagande
av vissa hyressubventioner, varjämte
de bortfallna subventionerna skulle
kompenseras genom generella hyreshöjningar.
Om detta förslag i större
eller mindre omfattning skulle genomföras
t. ex. från den 1 juli 1957 och
särskilda generella liyrestillägg medgivas
från den 1 oktober för att kompensera
de bortfallna subventionerna, så skulle
dessa icke utan vidare kunna tas ut på
de orter, där hyresregleringslagen avvecklats
t. ex. under våren eller sommaren
1957. Härför skulle erfordras uppsägning
av kontrakten, och uppsägningstiden
utgår kanske i en del fall redan
den 1 april, då någon klarhet i fråga om
vad som skall gälla för hösten icke föreligger.
I betraktande av dessa konsekvenser
innebär propositionens ståndpunkt
en uppmaning till alla fastighetsägare
att säga upp kontrakten för att
tillvarataga sin rätt. Den motverkar därför
det önskemål som man eljest i detta
sammanhang vill framhäva, nämligen
att avvecklingen skall gå så lugnt och
smidigt som möjligt. Strängt taget fordras
för en tillämpning av lagbestämmelsen
på annat, med parternas naturliga
inställning till frågan mera förenligt
sätt, icke någon ändring i lagtexten
utan endast ett motivuttalande, såsom
också föreslagits i reservationen IV.

Emot en sådan tolkning av lagtexten
har i propositionen åberopats, att det
i vissa fall icke skulle gå att entydigt
fastställa, vilket procenttal för en generell
hyreshöjning som skulle gällt för
viss ort, om hyresregleringen där icke
hade avvecklats. Detta är emellertid en
formalistisk invändning, som har föga
med verkligheten att skaffa. Den generella
hyreshöjningen har nämligen hittills
föga differentierats efter olika orter,
och alla de orter, som nu närmast
kan komma i fråga för avveckling,
liar hittills hänförts till den stora grupp

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
som heter »landet i övrigt». Generell hyreshöjning
av det slag, som skulle komma
i fråga som kompensation för bortfallna
subventioner, brukar inte alls differentieras
efter olika orter.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
säga, att jag kommer att yrka bifall till
reservationerna nr III och IV.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Från högerns sida har
under de senaste åren i skilda bostadspolitiska
sammanhang hävdats nödvändigheten
av att statsmakterna vidtager
målmedvetna åtgärder för en återgång
till normalare och mera fria förhållanden
på hyresmarknaden än vad som varit
fallet under de snart femton år som
gått sedan hyresregleringslagen kom till,
men samtidigt har vi varit medvetna om
att avvecklingen måste ske i etapper.
Skillnaden mellan riksdagsmajoritetens
och vår uppfattning har väl närmast varit
den, att vi från vårt håll vågat ta på
problemet med djärvare grepp och litat
mera på de enskilda människornas förmåga
att lösa sina mellanhavanden i
detta hänseende utan statsmakternas
medverkan. Hyresregleringen, som från
början och under krigsåren var nödvändig,
har otvivelaktigt under 1950-talets
kraftiga inkomstförbättringar med
ökade pretentioner på bostadsstandard
och bostadsutrymmen varit den i hög
grad avgörande faktorn, som rubbat balansen
mellan tillgång och efterfrågan
på bostadsmarknaden och tydligen —
regeringen ovetande — gjort dess bostadspolitik
ganska hopplös.

I den kungl. propositionen föreslås nu
vissa uppmjukningar både då det gäller
den regionala avvecklingen och beträffande
den kategorimässiga, och utskottsinajoriteten
följer helt Kungl. Maj:ts förslag
med undantag av vissa justeringar
t. ex. då det gäller den regionala avvecklingen,
där den väsentligaste är — och
i det avseendet är reservanterna helt
eniga med utskottets majoritet — då
vi vill att största hänsyn skall tagas till
de kommunala myndigheternas bedömning
av läget inom sina respektive om -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
råden, så att deras uppfattning icke utan
starka skäl frångås. Därutöver har vi
yrkat, att Kungl. Maj:t skulle utarbeta en
plan för en total avveckling av hyresregleringslagen,
som bör föreläggas 1957
års riksdag.

Den kategorimässiga avvecklingen är
självfallet mera komplicerad än den regionala,
men den är lika angelägen. Vi
har därför från vårt håll velat gå betydligt
längre än vad utskottet föreslagit.
Beträffande de statsbelånade husen vill
utskottet endast föreslå en avveckling i
de hus som blivit klara och där slutligt
lån beviljats efter det de nya bestämmelserna
trätt i kraft. Reservanterna förstår
inte denna räddhåga från utskottsmajoritetens
sida. Massor av tidigare
statsbelånade hus står ju fortfarande under
de lånebeviljande myndigheternas
kontroll, och vi föreslår att samtliga de
hus, för vilka lån har beviljats enligt
kungörelsen den 29 juni 1946, skall fritagas
från hyresregleringen. Så har vi
de kommersiella lokalerna, som vi föreslår
skall undandragas hyresregleringen,
dör dock uppsägningsskyddet bör bibehållas
under ytterligare tre år. Majoriteten
inom hyresregleringskommittén föreslår
en avveckling, och såvitt jag har
mig bekant har en ärad ledamot av denna
kammare, herr Eriksson i Uppsala,
biträtt majoritetens förslag, varför jag
förmodar att han kommer att biträda
även våra yrkanden. Vad jag särskilt
fäst mig vid är att bland ett flertal remissinstanser
som hörts har inte mindre
än sex hyresnämnder, statens priskontrollnämnd,
samtliga handelskammare,
kommerskollegium och Kooperativa
förbundet sällat sig till kommitténs förslag
om avveckling. Härutöver har vi
från vårt håll föreslagit, att s. k. fria
hus, alltså hus som byggts utan statligt
lån, möblerade enkelrum samt en- och
tvåfamiljshus, bör undantagas från hyresregleringen.

Beträffande frågan om ökat besittningsskydd
för hyresgäst har ju detta
förslag rönt kraftig kritik från bl. a. lagrådets
sida. Problemet om ett ökat besittningsskydd
för hyresgäst erbjuder ju
olika aspekter. För det första bör frågan

ställas, om det i en normal hyresmarknad,
där tillgång och efterfrågan på lägenheter
balanserar varandra, över huvud
taget behöver finnas ett besittningsskydd
för hyresgästen utöver det som
finns i den allmänna hyreslagen. Ett annat
spörsmål är av mer principiell natur
och gäller frågan, huruvida en lagstiftning
om besittningsskydd — som
dock innebär ett radikalt och allvarligt
ingrepp i de bestående äganderättsförhållandena
— bör genomföras i form av
en provisorisk lagstiftning vid sidan av
1939 års hvreslag, där lagbestämmelserna
om besittningsskydd egentligen hör
hemma.

En provisorisk lagstiftning har ofta en
benägenhet att permanentas utan att tillräckliga
skäl kan anföras för dess bestånd.
Skulle en ingående prövning senare
visa att behov av ett besittningsskydd
inte föreligger, kan blotta existensen
av en provisorisk lagstiftning på
området ha påverkat den allmänna rättsuppfattningen
i den riktningen, att det
blir svårt att avveckla lagstiftningen.
Det är därför angeläget att provisorier i
möjligaste mån undviks. Hyresregleringslagen
var från början en provisorisk
lagstiftning. Den består ju fortfarande
14 år efter tillkomsten. Är inte
detta ett bevis på hur svårt det egentligen
är att få bort en tillfällig lagstiftning? Behovet

av ett förstärkt besittningsskydd
i en normal hyresmarknad bör
prövas av den utredning som skall överse
hyreslagen. Vi har i vår reservation
särskilt framhållit detta och anser att
utskottets uttalande på denna punkt är
tillräckligt för att Kungl. Maj:t praktiskt
skall kunna gripa sig an med denna
lagstiftningsfråga.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
har anfört ber jag att få yrka bifall
till den med I betecknade reservationen.

Herr HERMANSSON, HERBERT, (bf):

Herr talman! Den gamla tvistefrågan
om hyresregleringens vara eller icke vara
kan man väl nu genom Kungl. Maj:ts
förslag om i varje fall en successiv av -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

veckling, vilket åtminstone i stora drag
biträtts av tredje lagutskottet i dess här
föreliggande utlåtande, anse vara avförd
såsom ett första klassens trätoämne. Visserligen
föreligger det fortfarande en
mängd olika synpunkter på frågan, men
de gäller ju närmast detaljerna i samband
med avvecklingen och frågan om
hur fort man lämpligen bör hasta.

Såsom föredragande departementschefen
anför i proposition nr 168 har lagstiftningen
om hyresreglering tillkommit
och upprätthållits för att mildra
verkningarna av den brist på bostäder
och andra lägenheter, som rätt i vårt
land alltsedan början av 1940-talet. Regleringen
har alltså, säger departementschefen,
haft en klar kristidskaraktär.
Det säger sig självt att önskemålet om
att kunna släppa en sådan lagstiftning
så fort omständigheterna det tillåter, är
stort och allmänt.

Jag skall inte här ingå på några detaljer
i fråga om förslaget i dess helhet.
Jag vill bara betona även bondeförbundets
tillfredsställelse över att man nu
har ansett sig kunna påbörja en successiv
avveckling av hyresregleringen. Jag
vill också framhålla att bondeförbundet
stöder den uppläggning av frågan som
skett, vilket också framgår av utskottets
utlåtande.

Det är emellertid på eu punkt som vi
bondeförbundare jämte herr Nyberg,
folkpartiet, inte har kunnat ansluta oss
till utskottets förslag. Det gäller frågan
om den s. k. besittningsskyddslagen.
Som framgår av reservationen nr II, avseende
utskottets hemställan under punkterna
B och H, anser reservanterna att
ett utökande av besittningsskyddet avseende
hela landet måste betraktas såsom
en skärpning av hittills bestående
ordning. Då alla tycks vara eniga om
att en översyn av denna fråga bör komma
till stånd, måste det betraktas såsom
i princip oriktigt att den provisoriska
lagen om besittningsskydd blir gällande
för hela landet. Reservationen innebär
således att det provisoriska besittningsskyddet
avgränsas så, att bestämmelserna
skall gälla endast i de orter, där hyresregleringen
avvecklas. En sådan ord -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
ning har bland annat den fördelen, att
en kommande lagstitfning icke föregripes
i avseende på frågan om dess regionala
omfattning. Det måste vidare vara
lämpligast att en provisorisk lag, som
mött stark kritik under remissbehandlingen,
får ett så litet tillämpningsområde
som möjligt.

Vad sedan gäller den kommande översynen
av allmänna liyreslagen med där
infogade nya bestämmelser om besittningsskydd
synes skillnaden mellan utskottets
förslag och reservationen vara,
att utskottet förutsätter att en översyn
snarast kommer att igångsättas, medan i
reservation nr II hemställes att riksdagen,
i anledning av motionerna 1:583
och II: 766 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om så skyndsam översyn
av allmänna hyreslagen, att förslag till
ändrade bestämmelser om besittningsskydd
för hyresgäst må kunna framläggas
redan till 1958 års riksdag.

Det synes mig, herr talman, som om
ett allmänt önskemål i fråga om en
snabb utredning av hithörande spörsmål
skulle tillgodoses genom att riksdagen
biföll vår reservation på denna
punkt.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört och i anslutning till
reservation nr II av mig m. fl. kommer
jag sedermera i vederbörlig ordning att
framställa yrkanden på de punkter som
i reservationen anges.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Här har ju talats om hyresregleringens
historia, och det kan därför
finnas anledning att säga några ord
om varför den tillkom.

Hyresregleringen tillkom för att ge hyresgästerna
ett skydd och för att bereda
dem ett visst mått av trygghet. Lagen
står ju också i direkt anknytning till läget
på bostadsmarknaden, och det är väl
antagligt att hyreslagen, i den mån bristen
på bostäder försvinner, i stort sett
kommer att gå samma väg. Men bostadsbristen
har tyvärr inte försvunnit. Man
kan ju med kalla siffror ange, hur stor
den alltjämt är i vart fall i de större tät -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
orterna. Jag tror inte att någon vill stå
tipp i dag och säga, att vi kan gå in för
ett allmänt avskaffande av hyresregleringslagen.
Det är under nuvarande förhållanden
helt enkelt inte möjligt, och
det föreliggande förslaget syftar ju inte
heller dit.

Propositionen, som har godtagits av
utskottet med endast någon detaljändring,
förorsakad av tiden för ikraftträdandet
o. s. v., innehåller ett första försök
till en successiv avveckling av hyresregleringslagen,
en avveckling som man
tror skall kunna ske utan att alltför stora
svårigheter behöver uppstå på hyresmarknaden.

Själva principen är vi nog'' i stort sett
eniga om. önskemålen om en successiv
avveckling av lagen har ju framförts vid
åtskilliga tillfällen, och man kunde ju
tänka sig att alla de, som motionerat så
ivrigt för en successiv avveckling, i dag
skulle vara glada, när man nu kommit
dithän. Debatten i utskottet var också
synnerligen lidelsefri, och jag är faktiskt
en smula förvånad över att reservationsskörden
blev så stor. Reservationerna innehåller
dessutom så många tekniska frågor,
att man knappast känner igen resonemangen
från utskottets sammanträden.
Ja, inget ont i det, men det är naturligtvis
litet överraskande och verkar förvirrande
på folk, som inte är jurister och
som därför inte kan klara de tekniska
frågorna så bra som självfallet en jurist
kan göra.

När det gäller denna avveckling är det
många av oss som har frågat sig: Var är
de orter belägna, där det inte längre
finns någon bostadsbrist? Det kan ju inte
vara fråga om större tätorter eller orter
där näringslivet är expansivt. Å andra
sidan kan man naturligtvis beträffande
mindre orter, som har en stor landsbygd
omkring sig och där utvecklingen
kanske stått still, i den mån hyresregleringen
är införd tänka sig en avveckling.

När utskottet behandlade propositionen
på denna punkt, var man inom utskottet
angelägen att framhålla, att vi
vid en kommande avveckling får fara
fram med stor försiktighet. Man bör ju

inte ta bort hyresregleringslagen vid ett
tillfälle och ta tillbaka den vid ett annat.
De statliga myndigheterna och till sist
Kungl. Maj:t bör ha klart för sig att avvecklingen
i allra största utsträckning
överensstämmer med vad de kommunala
myndigheterna på denna punkt har att
säga innan avveckling sker.

Hyresregleringen skall ju också upphävas
på ett annat med tiden mycket stort
område, nämligen i fråga om de statsbelånade
hus, som tillkommer efter det att
de nya bestämmelserna trätt i kraft. Vi
som haft att syssla med denna bebyggelse
är nog på det klara med att det hela
kommer att fungera på ett smidigare
sätt, när man kommer ifrån dubbelkontrollen
och kontrollen således i fortsättningen
endast skall handhavas av bostadsmyndighet.
Jag är övertygad om att
alla, som sysslar med dessa frågor, hälsar
denna avveckling med tillfredsställelse.

Utskottet har emellertid inte velat gå
med på kravet att hyresregleringslagen
skall avvecklas även då det gäller s. k.
fria hus, d. v. s. hus som uppföres utan
statsbelåning. Det är väl ändå — det har
i varje fall i utskottet resonerats så ■—
en ganska stor skillnad på de statsbelånade
och de fria husen. Om de fria husen
inte blir föremål för någon kontroll,
är det fara värt — med tanke på
den brist på bostäder som föreligger —
att hyreshöjningar i mycket stor utsträckning
kommer som ett brev på posten.
Utskottet anser således, att kategorien
fria bostadshus bör stå över, till
dess nya steg eventuellt kommer att tagas
på avvecklingens väg när det gäller
hyresregleringslagen.

Reservanterna har också ansett att hyresregleringen
bör slopas i alla statsbelånade
hus, d. v. s. även de som är byggda
innan de nya bestämmelserna trädde
i kraft. Utskottet har här liksom departementschefen
uttalat, att detta åtminstone
för närvarande skulle stöta på synnerligen
stora svårigheter, då en hel del
av de hus, som tillkommit enligt de bestämmelser
som gällde den 1 juli 1946,
nu inte står under någon bostadskontroll.

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Det har också anförts, herr talman, att
avvecklingen av hyresregleringen borde
gå betydligt längre inte bara i de avseenden
jag nu har nämnt utan också i
andra; den skulle gälla en- och tvåfamiljsvillor
samt möblerade enkelrum. Jag
får säga att den motivering, som anfördes
i utskottet, var ganska bestickande.
Det var också alldeles tydligt att
sympatier för detta fanns. Men även om
en- och tvåfamiljshusen på många orter
i landet otvivelaktigt kunde undantagas
från hyresregleringen, så finns det å
andra sidan ganska stora samhällen där
bebyggelsen, i vart fall i den allra största
utsträckning, består av en- och tvåfamiljshus,
varför hyresmarknaden utgöres
just av den kategorien bostäder.
Dessutom får man komma ihåg att beträffande
en- och tvåfamiljshus i städernas
utkanter skulle en avveckling av hvreslagen
vara ganska riskabel med hänsyn
till rådande bostadsbrist.

Utskottets uppfattning är ungefär likartad
då det gäller möblerade enkelrum.
Vi har för vår del svårt att förstå,
att en avveckling av hyresregleringen
i detta fall skulle tillföra hyresmarknaden
så många fler bostäder av denna kategori.
Den saken torde nämligen stå
ganska klar, att bristen på möblerade
enkelrum sannerligen inte sammanhänger
med hyresregleringens verkningar. I
min ungdom bebodde jag och en kamrat
ett rum i en lägenhet, som bestod av
ett rum och kök; under det att vi två
bodde i rummet, bodde familjen — som
bestod av fem personer — i köket. Det
var på den tiden en tämligen allmän
företeelse, att man hyrde ut rummet och
själv fick klara sig med köket. Naturligtvis
sammanhängde detta med levnadsförhållandena
på den tiden. Lönen var
inte tillräcklig för att försörja familjen
och betala hyran, och därför var man
tvungen att förfara på detta sätt. I dag
har vi lyckligtvis fått en bättre standard,
man anser sig nu ha råd att själv bebo
sin lägenhet utan att ta emot någon inneboende,
och det är klart att detta delvis
måste leda till att brist på möblerade
enkelrum uppstår. 1 övrigt torde det vara
så — detta har i vart fall sagts — att

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

hyresregleringen inte så ofta kommer
i tillämpning då det gäller möblerade
enkelrum. Jag tror att detta är riktigt,
tv när folk hyr ett enkelrum står de sällan
och prutar, utan de betalar vad som
begäres; detta är nog riksdagens ledamöter
på det klara med, i den mån de är
bosatta och normalt har sin varelse ute
i landsorten.

Utskottet anser emellertid, att hyresregleringen
även i fortsättningen kan
vara erforderlig för dem, som bebor möblerade
enkelrum, eftersom det besittningsskydd,
som man i övriga fall talar
om, inte kommer att gälla på detta område.
Enligt min mening bör det också
tilläggas, att så länge hyresregleringen
gäller för en fastighet, vore det väl
ganska konstigt om den skulle upphävas
då det gäller möblerade enkelrum i
samma fastighet.

Jag är medveten om att detta anförande
blir ganska långt, herr talman,
men det sammanhänger med att reservationerna
är så många och väl måste i
någon mån beröras även av dem som
talar för utskottet.

Reservanterna vill också slå ett som
jag tycker modigt slag för hyresregleringslagens
avveckling, när det gäller
lägenheter som upplåtes för annat ändamål
än bostad. Det rör sig här om butikslokaler,
mindre hantverkslokaler o.
s. v. Jag säger att de vill slå ett modigt
slag, ty om vi går tillbaka till propositionen,
får vi se hur hela raden av
hantverks- och handelsorganisationer
har avstyrkt en sådan avveckling, då
man befarar att den skulle medföra en
katastrof för vederbörande. Vi vet ju allesammans,
att hyrorna för de nya butikslokalerna
är mycket höga, och innehavarna
av de butiker, som ligger i
centrum eller över huvud taget har ett
bra affärsläge, skulle säkerligen, om de
inte har långtidskontrakt, få känna vad
hyresregleringen betytt för dem, om den
avvecklades. Utskottet har sagt att det inte
förhåller sig på samma sätt överallt, utan
att man självfallet kan företaga både en
regional och en kategorimässig avveckling
på en del håll, men den saken måste
väl först prövas och undersökas.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen in.

Jag kommer sedan att beröra yrkandet
om att från hyresreglering skulle undantagas
lägenheter, som innehas med
bostadsrätt. Jag har en bestämd känsla
av att reservanterna inte tar så värst
allvarligt på detta problem. Vi resonerade
om denna sak i utskottet, och vi var ju
på det klara med att förhållandena beträffande
bostadsrättsföreningshus, som
är uppförda med hjälp av statliga lån
och subventioner, var precis likadana
som när det gäller villkor, som byggts
med statligt stöd. Det kan ju inte vara
riktigt att öppna möjligheter för ägarna
att profitera på bostäder, som har
tillkommit med statligt bostadsstöd.

Under behandlingen av denna proposition
har inte bara framställts yrkande
om ändring av och avslag på propositionen,
utan det har också begärts — visserligen
endast i ett par enstaka motioner
—- att lagen skulle utsträckas att gälla
nya områden. Dessa motioner gäller
skydd vid uppsägning från tjänstebostäder.
Sådana bostäder kan vara uppförda
eller hyrda av industrier eller företagare,
och rätten att hyra bostäderna
är i regel förbunden med villkoret att
vederbörande arbetar inom det företag,
som står som ägare till bostaden. Det är
givet, att det här kan uppstå komplikationer
och att det kan bli skarpa motsättningar
mellan hyresgästen och arbetsgivaren.
Den situationen kan uppstå,
att arbetaren slutar sitt arbete, medan
han bor i den lägenhet som ägs av
arbetsgivaren och att han då får finna
sig i att bli uppsagd från sin lägenhet.
I många fall tar sig dessa uppsägningar
rätt brutala former, d. v. s. uppsägningen
följs av så gott som omedelbar vräkning.
På den punkten ligger det emellertid
faktiskt till på det sättet, att
många industrier bedriver en verksamhet,
som skulle lamslås, om en hel del
arbetare slutade men ändå bodde kvar i
sina lägenheter, med den påföljd att man
inte kunde få nytt folk. Utskottet har
därför inte heller sagt så mycket i denna
fråga, utan endast anfört att hyresgästen
bör ha ett skäligt rådrum med
avflyttningen. Det kan ju också tänkas
att dessa hyresgäster i någon mån kom -

mer ur det underläge, som de utan tvekan
befinner sig i i dag, om besittningsskyddet
utsträckes till att omfatta även
dessa lägenheter.

Jag skulle till sist, herr talman, bara
vilja säga några ord om besittningsskyddet.
Det skulle förmodligen väcka både
förvåning och vrede hos en stor del
människor, om det skydd, som hyresregleringen
har utgjort och som folk har
vant sig vid, skulle försvinna och ingenting
annat sättas i stället. Det som enligt
propositionen och enligt utskottets uppfattning
bör komma i stället, har visserligen
blivit utsatt för en stark kritik,
och det är klart att utskottet med tanke
härpå känt en viss tveksamhet. Att utskottet
ändå beslutat biträda propositionens
förslag sammanhänger med att
en annan inställning faktiskt hade betytt,
att hyresregleringens avveckling hade
försenats i väntan på att ett nytt förslag
skulle komma. Utskottet hävdar därför
nu den uppfattningen, att riksdagen
bör antaga förslaget som ett provisorium
i avvaktan på att defintiva bestämmelser
inarbetas i den allmänna hyreslagen.
Det har från reservanternas sida
hävdats, att detta förslag bör vara framlagt
redan år 1958. Jag törs inte yttra
mig om den saken; utskottet säger att
det knappast tror att man skall hinna
med det och har därför nöjt sig med
att begära, att överarbetningen skall ske
så snart som möjligt och förslag framläggas
snarast möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! För att inte bli alltför
mångordig skall jag, herr talman, endast
beröra frågan om besittningsskyddet.

Ifall den lag, som kammaren nu har
att besluta om, skall anses utgöra en avveckling
av nu gällande hyresregleringslag,
då måste jag säga, att det blir en
underlig avveckling. Är det inte fastmera
fråga om ett första steg till permanentning
av denna lag i en förstärkt
form? Att det är fråga om en perma -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

nentning av hyresregleringslagen markeras
också av att stadgandet om den
hyreskontroll, varmed besittningsskyddet
skall kompletteras, direkt överflyttats
till den nya lagen från 3 § hyresregleringslagen.
Men samtidigt vidgas
kontrollen. Den nya lagen skall nämligen,
såsom här förut anförts, inte endast
tillämpas på de orter, där hyresregleringen
skall komma att upphävas,
utan också på de orter, där man ej ens
under nuvarande förhållanden har funnit
det påkallat att införa hyresregleringslagen
ännu fjorton år efter dess
tillkomst. Ett införande av dylikt skydd
på sådana orter kan inte anses stämma,
såsom också lagrådet påpekat, med
grundsatsen att avtalsfriheten inte bör
inskränkas mer än som betingas av ett
påvisbart behov.

Departementschefen har icke heller
lyckats bevisa, att det under normala
förhållanden på hyresmarknaden föreligger
behov av ytterligare bestämmelser
i denna fråga utöver dem, som sedan
1939 finns i allmänna hyreslagen.
Likväl anser departementschefen trots
mycket hård kritik från de rättsvårdande
myndigheterna, bl. a. lagrådet, oundgängligen
nödvändigt att nu införa ett
starkare skydd och det t. o. m. på sådana
orter, där man under de gångna
sexton kristunga åren icke ansett sig behöva
införa en hyresreglering. Jag har
aldrig hört, att detta lett till några större
svårigheter på dessa icke reglerade
orter. Jag vet inte om justitieministern
hört talas om några svåra olägenheter,
i varje fall är det inte redovisat i propositionen.
Nog hade man väl ändå kunnat
vänta, till dess en ordentlig utredning
i saken kommit till stånd. Den departementspromemoria,
som ligger till
grund för propositionen, kan inte betecknas
som en utredning. Den utgöres
av små funderingar vid en enskild mans
skrivbord.

Efter de allvarliga erinringar lagrådet
avgivit, och sedan riksdagen uppskjutit
ärendet till höstriksdagen, hade det enligt
min mening varit klokast, att justitieministern
omedelbart i våras tillsatt
utredningen, så att r iksdagen nu hade

4 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr,31

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
kunnat avslå propositionen i avbidan på
den tillsatta utredningen. Att som nu
sker först stifta lagen och sedan man
fått se dess verkningar under ett ogynnsamt
läge utreda om den behövs och i
så fall hur den bör vara beskaffad, detta
förefaller mig vara en något unik lagstiftningsmetod.

Nåväl, den starka kritiken mot lagförslaget
tycks också i viss mån ha oroat
utskottsmajoriteten. Det heter nämligen
på sid. 73: »Den kritik som framförts
mot lagförslaget är utan tvivel ägnad att
väcka tveksamhet om det verkligen nu
bör genomföras.» Vi hörde nyss hur herr
Lindahl underströk just denna synpunkt.
Men tyvärr får tveksamheten vika, och
man handlar i tro att det behövs. Annars
finns det en grundregel som säger
att i tveksamma fall bör man inte handla.

Med anledning av herr Lindahls beskrivning
av stämningen i utskottet skulle
jag vilja säga, att jag tolkar den så,
att utskottet trots sin stora tveksamhet
saknade mod att avslå propositionen och
att utskottets majoritet var alltför optimistisk
i fråga om de verkningar på avvecklingen
av hyresregleringslagen som
den nu föreslagna lagstiftningen skulle
komma att få.

En stor brist både i departementspromemorian
och i propositionen är att det
icke med ett ord omnämnes vad som tidigare
förevarit i detta ärende. Inte heller
utskottet har ansett sig böra upplysa
om detta, ehuru det är mycket vanligt
i utskottens utlåtanden att man talar om
vad som förekommit tidigare i det ärende
som föreligger. Tanken på ett särskilt
besittningsbeskvdd är ingalunda
nv. Frågan var uppe vid riksdagarna
1922, 1923, 1924, 1925 och 1930. Åtskilliga
utredningar gjordes, men riksdagen
fann varje gång att olägenheterna för
hyresgästerna av de ifrågasatta stadgandena
var så stora, att de övervägde i förhållande
till vad som möjligen kunde
tänkas vara fördelar för dem. År 1938
avgav sedan hyreslagstiftningskommittén
ett förslag som i modifierad form
bildar de nuvarande skyddsbestämmelserna
i den allmänna hyreslagen. Dessa

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
trädde i kraft den 1 januari 1940 men
har i praktiken icke tillämpats i någon
större omfattning, såvitt jag vet, på
grund av hyresregleringslagens tillkomst.
Dessa tidigare utredningar och
ställningstaganden av riksdagen har alldeles
förbigåtts, som om inga lärdomar
vore att hämta därur.

Om jag sedan, herr talman, går in på
en del detaljer i förslaget, så vill jag
säga att lagens utformning förefaller vara
sådan, att den otvivelaktigt kommer
att föranleda mycket stora svårigheter i
fråga om tillämpningen. Vad då först
gäller domstolsförfarandet vid avflyttning
säger utskottet på sid. 76: »Förfarandet
får givetvis icke brukas för obstruktion
från hyresgästens sida.» Ja,
detta är fromma och välmenande ord,
men ingen lösning. Oftast är det mindre
önskvärda personer det gäller, ty det är
som departementschefen säger så, att
hyresvärden i allmänhet låter den skötsamme
hyresgästen få nytt hyresavtal.
Det är så sant som det är sagt, och vi
får komma ihåg att hyresvärden ju inte
är till för att kasta ut hyresgästerna utan
för att hålla lägenheterna uthyrda till
hyresgästerna. Dessa är kunderna, och
det är ju av stor vikt att han får behålla
dem. Det är inte fråga om att försöka
fortast möjligt få ut sådana, om de är
skötsamma. Men är de inte skötsamma,
kommer ju saken i ett helt annat läge.

När nu trots detta konstaterande av
departementschefen lagen ändå införs,
är man faktiskt frestad att fråga om det
i själva verket gäller att främst tillförsäkra
de icke skötsamma en verklig
kvarboenderätt.

Detta är en mycket allvarlig fråga, inte
blott för hyresvärden utan även för
hyresgästen. Det är, såsom herr Alexanderson
redan har anfört, många gånger
så, att det är hyresgäster som yrkar på
att viss hyresgäst skall avlägsnas ur fastigheten,
enär hans uppförande är skadligt
för den allmänna trevnaden i fastigheten.
Här kommer hyresvärden i en
många gånger svårlöst pliklkollision. Erfarenheterna
från hyresrådets verksamhet
har visat att just dylika hyresgäster
icke böjer sig för hyresnämndens be -

slut, även om det är enhälligt. De besvärar
sig hos hyresrådet. Det torde nog
bli just dessa som, ifall besittningsskydd
genomförs, kommer att besvära sig hos
domstol, i synnerhet som många av just
detta klientel kan erhålla fri rättegång.

Dessa personer torde icke heller fästa
stort avseende vid utskottets uttalande
om att icke utnyttja förfarandet i obstruktionssyfte.
Även om domstolen skulle
döma att beslutet skall gälla, ehuru det
icke vunnit laga kraft, torde det vara
tveksamt om avhysning kan ske när vederbörande
redan gått till högre instans.
Det förefaller som om man här icke
tänkt igenom de praktiska konsekvenserna.

Ett annat problem som icke heller är
nöjaktigt ordnat gäller hyressättningen.
Om hyresvärden vid nytt avtal kräver
en högre hyra än hyresgästen är villig
betala, har denna att gå till domstol för
att få skälig hyra fastställd. Därvid kan
hyresgästen ha medgivit ett visst belopp
utöver det gällande avtalet. Domstolen
synes då icke ha någon möjlighet till
kompromiss, fastän en sådan kunde befinnas
vara skälig, utan måste fastställa
det gamla avtalets hyra, trots att hyresgästen
ansett att ett något högre belopp
vore skäligt. Om det gäller en större affärslägenhet,
kan det röra sig om rätt
betydande belopp.

Hur och när skall en sådan konflikt
kunna lösas? Man kan ju inte gärna komma
tillbaka till domstolen med ett nytt
försök, när situationen är densamma.
Och vem skall betala rättegångskostnaderna
vid en dylik utgång av ärendet?
Sedan kan man också fråga sig, vilka
möjligheter en domstol har att bedöma
hyresläget på orten för jämförbara lägenheter.

Som synes föreligger det en hel del
olösta problem. Jag förstår fuller väl de
rättsvårdande myndigheter, som ansett
lagförslaget så bristfälligt, att det inte
bör upphöjas till lag i befintligt skick.
En mera allsidig och klarläggande utredning
bör föregå en lagstiftning på detta
mycket komplicerade område.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i flera detaljer. I fråga om utskottets

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

hemställan under A 1) och C ber jag att
få yrka bifall till reservation nr III, och
vad gäller den speciella fråga som upptagits
i reservation nr IV yrkar jag likaledes
bifall till reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I detta ärende har väckts
inte mindre än tre kommunistiska motioner,
alla inlämnade i båda kamrarna.
Av motionerna är det en som avgivits
i anledning av propositionen om ändring
i hyresregleringslagen. De två andra
motionerna är inlämnade under den allmänna
motionstiden. Dessa motioner har
ett syfte som är motsatt propositionens.
Där föreslås en skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om förslag till
viss skärpning av den nu på avveckling
stadda hyresregleringslagen.

Först några ord om yrkandet i motionen
om avskaffande av hyresregleringslagen.
I 1 § föreslår utskottet i likhet
med Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t skall
besluta, i vad mån en avveckling av lagen
skall träda i kraft. Det är således
en ny fullmaktslag. Departementschefen
uttalar i propositionen: »Vad angår förutsättningarna
för att beslut skall kunna
meddelas om avveckling av hyresregleringen
i viss ort eller del av ort, är det
självfallet att lagstiftningen icke bör
bringas att upphöra så länge i orten råder
en påtaglig bostadsbrist. Å andra sidan
skulle det föra för långt att kräva,
att full balans inträtt mellan tillgång och
efterfrågan på hyresmarknaden.» Här är
det således ett godtyckligt avgörande av
vad som skall anses vara en »påtaglig
bostadsbrist». Man utgår från att viss
bostadsbrist skall råda och att det skulle
vara att gå för långt att kräva balans
mellan efterfrågan och tillgång på bostäder.

Vidare säger statsrådet, att de regler,
som skall efterträda uppsägningsskyddet
i hyresregleringslagen, skall bereda flertalet
hyresgäster ett värn som i viss mån
är likvärdigt med skyddet enligt hyresregleringslagen.
Här framgår således
tydligt, att inte oväsentliga försämringar
av nu gällande bestämmelser kom -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
mer att ske. Men den avgörande stora
försämringen ligger i att hyressättningen
blir fri. Statsrådet anför, att om avvecklingen
skulle komma att medföra
alltför stora hyreshöjningar, skulle hyresregleringslagen
på nytt komma att
tillämpas. Här har således utskottet förordat
en avveckling, vars verkningar
man inte är på det klara med. Att avvecklingen
kommer att medföra höjda
hyror har man emellertid klart för sig.
Vi har därför i motionerna 585 i denna
kammare och 769 i andra kammaren yrkat
avslag på den av utskottet förordade
ändringen i 1 och 26 §§ under punkt
AD, som avser ändring av lagen den 19
juni 1942.

Vi har vidare i motion 354 i denna
kammare — en motion som inlämnats
innan propositionen framlades -— föreslagit,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
lag, avsedd som skydd för hyresgäster,
som bebor s. k. industribostäder. Dessa
hyresgäster saknar uppsägningsskydd i
nuvarande lag och får underteckna s. k.
slavkontrakt.

Bland de remissinstanser som yttrat
sig över motionen 354 har Landsorganisationen
ansett, att frågan bör utredas.
Två ledamöter i hyresrådet sympatiserar
med tankegången i motionen,
men anser att nu gällande hyresregleringslag,
om den strikt tillämpades, skulle
tillvarata även berörda hyresgästers
intressen.

Herr talman! Jag skall be att få anföra
några exempel på hur dessa hyresgäster
för närvarande behandlas, när de
av en eller annan anledning slutar sin
anställning och samtidigt därmed förlorar
sina bostäder.

En utländsk arbetare har varit anställd
vid ett storföretag inom metallindustrien
i fyra år. Även hans fru är anställd
i samma bolag, i vilket hon arbetat
i fem år. De har erhållit bostad i en
barack, som fabriken byggt för sin utländska
arbetskraft, men på villkor, som
måste underskrivas, att bostaden skall
utrymmas samma dag som den boende
slutar på företaget. Mannen har en längre
tid varit sjuk, och sjukdomen har

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1950

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
övergått i nervösa åkommor, som gjort
att läkare rått honom att skaffa annat
arbete. Till slut har han också fått ett
arbete, som bättre passar honom. Även
hustrun är sjuk men fortfarande anställd.
Hon kan emellertid på grund av
att hon har ett nyfött barn inte arbeta,
utan har tills vidare sjukpermission.

Vad hände nu med deras bostad? Jo,
de blev uppsagda att omedelbart flytta.
Det togs ingen hänsyn till att hustrun
fortfarande var anställd och hade ett
litet barn.

Ett annat stort företag i Göteborg inom
textilbranschen skaffar sig bostäder för
att hyra ut mot s. k. slavkontrakt på ett
minst sagt underligt sätt. Man sluter avtal
med privata fastighetsägare, om att
få övertaga ledigblivna lägenheter, som
företaget sedan i sin tur hyr ut till de
anställda mot de vanliga tjänstebostadskontrakten,
att avflyttning skall ske så
snart den som innehar bostaden slutar
hos företaget. Det underligaste i denna
transaktion är att företaget i flera kända
fall reparerar lägenheterna och underhåller
dem. Genom dylika metoder utestängs
övriga bostadssökande även från
sådana fastigheter, som icke äges av företagen,
då fastighetsägaren föredrar att
låta en industri erhålla ledigblivna lägenheter,
vilka i många fall överlämnas
som bostad åt helt nyinflyttade i stället
för till dem som i många år fått stå
i bostadsförmedlingens kö. I andra fall
kan en sådan av industrien förhyrd lägenhet
lång tid få stå obebodd, samtidigt
som kön på bostadsförmedlingen växer.
Har en arbetare kommit upp i den åldern
att han skall pensioneras och han
innehar en sådan bostad, blir han trots
sin höga ålder och kanske också långa
tjänst hos företaget anmodad att lämna
sin bostad, då han inte längre arbetar
hos företaget.

Nu föreslås i utskottsutlåtandet, punkt
B, Lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal, att »om hyresgästen
själv lämnat anställning, varav
upplåtelsen var betingad, eller eljest givit
anledning till att anställningen upphört
samt synnerliga skäl icke tala för
att hyresgästen ändock bör äga rätt till

nytt hyresavtal», så skall hyresrätten
vara förverkad.

Här lagfästes sålunda den praxis som
hyresrådet gått efter vid bedömning av
fall av uppsägning, där bostad och anställning
sammankopplats. Man får väl
beteckna lagförslaget som ett visst skydd
för sådana hyresgäster, som tvingas underteckna
dylika hyreskontrakt. För min
del anser jag likväl att lagens formulering
ger plats för vilken tolkning som
helst.

I stället för en avveckling av hyresregleringslagen
har vi i motion I: 355 yrkat,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag till lag
av sådant innehåll att på de platser, där
stor bostadsbrist råder, fördelningen av
lediga bostäder skulle ske genom kommunal
bostadsförmedling enligt behovsprincipen.
Även där kommunal bostadsförmedling
finns, är det endast ett fåtal
lägenheter som förmedlas av förmedlingen.
Det stora flertalet lägenheter
i den äldre bebyggelsen faller utanför
denna verksamhet. Särskilt i de större
städerna med den stora bostadsbrist
ten visar det sig, att det inte är de som
är bäst i behov av bostäder, som erhåller
de lediga lägenheterna, utan de
som har tillgängligt kapital att besticka
mäklare och husvärdar med. Jag skall
här återge ett citat ur den föreliggande
motionen. Det jag tänker citera är ett
fall från Stockholm, där en yrkeskvinna
sökte skaffa sig bostad. Citatet är hämtat
från regeringsorganet Morgon-Tidningen: »I

månader har hon jagat bostad, sedan
inackorderingsrummets tristess gått
henne på nerverna och bostadsförmedlingens
älskvärt förbindliga förklaring
om att hon kunde motse en egen lägenhet
ungefär fyra år efter det hon lämnat
in sin ansökan om lägenhet gjort
henne ännu mer desperat. Hon sökte upp
upp ett lialv-dussin av det otal hyresbyråer
som är verksamma i Stockholm,
svarade på ett flertal annonser och annonserade
också själv några gånger.

Resultatet är förbluffande, säger hon
själv. Hon kunde ha flyttat in i åtminstone
ett trettiotal lägenheter. Varsågod,

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

bara att välja! Behagas en lägenhet i
centrum? Östermalm t. ex.? Eller en förort?
Hur är det med Årsta? Passar Gubbängen
kanske bättre? Eller Råsunda?
Trevliga lägenheter och mindre trevliga
lägenheter i perfekt skick och lägenheter
i mindre gott tillstånd passerar revy.
För det mesta omedelbart lediga. Eller
lediga efter några veckor, enligt överenskommelse.
Enda kruxet är bara de
många tusenlapparna som krävs under
bordet. I s. k. överlåtelse. Eller för övertagandet
av möbler, som nu inte precis
motsvarar idealbilden av hur sådana
skall vara beskaffade. — Snälla ni, sade
tre herrar på en av liyresbyråerna, när
hon lät förstå att priserna var litet väl
saltade, under 5 000 har ni inte en
chans att få en etta i Stockholm. Och
en tvåa får ni inte under 10 000.»

Detta är ett exempel, som någorlunda
belyser, hur det kommer att gå om hyresregleringen
släpptes och bostadsmarknaden
bleve fri.

Redan 1953 framhöll kommunisterna
såväl i motion i riksdagen som i anföranden
vid behandling av frågan om
antagande av de nya riktlinjerna för lägenhetsuthyrning,
att det enda säkra
medlet mot att bostadsbristen utnyttjas
till ekonomisk vinning vore en lag om
obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

Vi har nu på nytt i vår motion hemställt,
att Kungl. Maj:t framlägger förslag
till lag om bostadsförmedling efter
behovsprincipen i de större städerna
och tätorterna, där stor bostadsbrist
råder.

Med vad jag här anfört hemställer jag
under punkt A, om avslag på 1 och
26 §?. Under punkt D hemställer jag om
bifall till motionerna 1:354 och 11:275,
och under punkt E om bifall till motionerna
1:355 och 11:274.

Herr BOO (s):

Herr talman! Det förslag som vi nu
går att besluta om innebär inte att vi
får en omedelbar avveckling av hyresregleringen.
Det är endast fråga om att
skapa ett instrument för hyresreglering -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
ens successiva avveckling. I och för sig
kan detta vara viktigt nog, tv de åtgärder
som sedan kommer att vidtagas med anledning
av denna nya lagstiftning kan ju
bli ganska ingripande för menige man. I
praktiken sker emellertid inte mycket
just i dag i detta sammanhang. Orsaken
därtill är väl ganska klar. Den är att vi
har en sådan situation på bostadsmarknaden
att just nu är inte mycket att göra.
Det enda som direkt innebär en förändring
i nuvarande förhållanden är att det
föreligger förslag om att överflytta hyressättningen
å statsbelånade hus från
hyresnämnderna till bostadsorganen.
Detta innebär ingen avveckling i och för
sig, utan det är snarare fråga om en rationalisering
av arbetssättet.

Jag vill också här inledningsvis slå
fast, att politiskt innebär det föreliggande
förslaget, att i första hand socialdemokratien
här direkt tar initiativ till att
avskaffa en reglering, om vilken man
under åratal i vulgärpropagandan har
sagt att regeringen aldrig kommer att
över huvud taget överväga att avveckla.
Det är inte första gången man kan göra
sådana konstateranden, det är endast ett
bland många andra.

Avvecklingen av hyresregleringen föreslås
ske efter två linjer, dels regionalt
och dels kategorimässigt. Den regionala
avvecklingen skall beslutas av Kungl.
Maj:t efter beredning av hyresrådet.
Kommunerna skall också få spela en viss
roll i detta sammanhang, ty kommunerna
berörs ju på ett ganska intimt sätt.
Åtskilliga kommuner har under de senaste
åren hegärt att få hyresreglering införd
men fått avslag på denna begäran.
Nu säger departementschefen i avseende
på avvecklingen, att hänsyn bör tas till
vederbörande kommunala myndighets
bedömning och vidare att kommunen
bör beredas tillfälle att yttra sig i frågan.

Ja, detta är nog bra, och andemeningen
kanske är den riktiga, men frågan är
om det kan anses vara fullt tillräckligt.
Utskottet har i sin skrivning strukit under
detta genom att ytterligare betona,
att kommunerna bör få ett avgörande
inflytande på hur snabbt avvecklingen

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

skall ske. Därför säger utskottet, att mot
kommunernas uppfattning får inte hyresregleringen
avskaffas i någon ort utan
att det föreligger särskilt starka skäl för
en sådan avveckling. Jag vill särskilt understryka
utskottets skrivning i detta avseende,
ty man bör bär stärka det kommunala
inflytandet.

Med denna uppläggning blir det dels
hyresrådet och dels kommunerna, som i
första hand kommer att få initiativrätt
när det gäller avvecklingen av hyresregleringen
på orten i fråga. Kommunen får
alltså här ett större inflytande, men den
får också ett större ansvar. Hur kommunens
beslut kommer att utformas blir
kanske många gånger beroende på sammansättningen
i den beslutande instansen,
men den beslutande instansen i kommunen
får också taga ansvaret inför medborgarna
i det samhälle det är fråga om.

Utskottet föreslår i detta avseende en
viktig principiell förändring, eller kanske
tillägg till det som utformats av utredningen
och i departementsbehandlingen.
Utskottet föreslår nämligen att
Kungl. Maj:t skall överväga att återkomma
med förslag om en kombination mellan
en regional och en kategorimässig
avveckling. Utskottet pekar på tre avsnitt,
där man kan tänka sig ett sådant
förfarande. Det gäller lokaler för annat
ändamål än bostad, de möblerade rummen
och en- och tvåfamiljshusen. Därigenom
vinnes att man i orter, där det
inte kan ske en helt regional avveckling,
skulle som ett första steg på avvecklingsvägen
kunna tänka sig att avveckla hyresregleringen
för en viss kategori, såsom
lokaler eller övriga uthyrningsobjekt.
Förhållandena är ju inte lika på
alla orter. När det gäller en- och tvåfamiljshusen
kanske det blir nödvändigt
att bibehålla regleringen på ett stort antal
orter i landet, medan man på andra
orter kanske kan tänka sig att just beträffande
denna kategori få en avveckling
till stånd.

Det allra svåraste problemet i detta
sammanhang utgör enligt min mening
frågan om en rättvis avvägning mellan
de olika intressena när det gäller tjänstebostäderna.
Det gäller såväl den nuva -

rande hyresregleringen som den kommande
besittningsskyddslagen. I det
praktiska livet finns ju alla nyanser på
denna skala från å ena sidan portvaktens
utpräglade tjänstebostad, lantarbetarnas
bundna förhållanden när det gäller
arbete och bostad och statstjänstcmännens
förhållanden i många fall, till
å andra sidan industribostäderna i de
större tätorterna, där man ligger ganska
nära den allmänna hyresmarknaden, i
många fall är alltså karaktären av tjänstebostad
så klar, att rättstillämpningen
givetvis kommer att influeras i stor utsträckning
därav.

Herr Alexanderson var i sitt anförande
inne på lantarbetarbostäderna och pekade
på de risker, som där finns med
den nu föreslagna lagstiftningen. Lantarbetarna
kan komma att sitta kvar i bostäderna
även sedan de slutat sina anställningar.
Herr Alexanderson drog
denna slutsats även sedan han konstaterat,
att utskottet hade påpekat att enoch
tvåfamiljshus kommer att stå utanför
besittningsskyddet. Jag vill i detta
avseende framhålla, att utskottet för sin
del skrivit att rättstillämpningen här får
försöka att anpassa sig till de förhållanden
som föreligger. Det blir väl på det
sättet att rättstillämpningen i rätt stor
utsträckning i dylika fall kommer att gå
i arbetsgivarens favör. Nu är det dessutom
så — jag vill påpeka det också —
att genom det tillägg, som utskottet gjort
till 7 § i besittningsskyddslagen finns
det större möjligheter — i varje fall är
det klarare utformat — för arbetsgivaren
att åter få disponera över bostaden, oavsett
att en process om uppsägningens berättigande
pågår.

När det gäller industribostadsfallcn
kommer man in på ganska svåra avvägningsfrågor.
Statens hyresråd har i ett
remissyttrande över vissa motioner i
detta sammanhang även understrukit att
rättstillämpningen i viss mån måste ta
hänsyn till föreliggande förhållanden, så
långt nu detta går. Men i yttrandet säger
ändå hyresrådet bl. a. följande: »Som
en allmän grundsats har nämligen inom
hyresrådet ansetts böra gälla, att hyresgästen
ej skall behöva flytta från sin lä -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

genhet av anledning, som han icke bort
taga i beräkning vid hyresavtalets ingående.
Har däremot hyresgästen från början
varit medveten om att värden vid
viss framtida tidpunkt kommer att själv
behöva lägenheten, anses hyresvärden i
princip äga företräde.»

Även i dessa fall äger alltså hyresvärden
företräde framför hyresgästen. Om
vi tillämpar detta på de förhållanden,
som råder i vissa industriorter, där arbetsgivarna
disponerar över bostäder
och upplåter dem i samband med tjänsteanställning,
så möter vi sådana förhållanden
som att arbetarna i fråga har
tvingats att ta anställning för att få en
bostadsmöjlighet. Det förekommer ganska
ofta i praktiken. Arbetaren är här
givetvis medveten om, när han undertecknar
kontraktet i samband med anställningens
tillträdande, att kort tid efter
det att han slutat sin anställning får
han inte heller längre disponera bostaden.
Men om det uppkommer svårigheter
på arbetsplatsen i förhållandet mellan
arbetsgivaren och arbetaren, så att
arbetaren av det skälet tvingas att frånträda
sin anställning, så kommer denna
bestämmelse i tillämpning, oavsett att
hans val av bostad har samband med
den bostadsbrist som vi har i tätorterna.

Vi har en hel del större industristäder,
där vi under efterkrigstiden har
haft en relativt stor bostadsbrist. Man
liar måst begränsa bostadsbyggandet på
dessa orter. Vi har haft en kvottilldelning.
Kvoten har fördelats mellan olika
kategorier byggare, enskilda, allmännyttiga
företag, kooperativa företag etc. Vi
har sett under de gångna åren att redan
under byggnadstiden finns det företagare,
som köper upp en del nya fastigheter
och disponerar dem för den arbetskraft,
som de vill anställa, och därvid
tillämpar ett tjänstebostadssystem i full
utsträckning. Genom detta förfarande
drar man alltså undan en del av den
begränsade nyproduktionen av bostäder,
som skulle stå till den allmänna bostadsmarknadens
förfogande, och disponerar
dem för egen räkning med tillämpning
av ett extremt tjänstebostadssystem. Man
kan ifrågasätta om det över huvud ta -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

get är riktigt och rimligt att lagstiftningen
ger möjlighet till skydd för ett
dylikt förfaringssätt. Även om det stämmer
med lagens bokstav, måste man väl
ändå säga ifrån att det strider mot lagens
anda.

Nu är vi i dag i det läget, att vi i
varje fall har fått en plan för hyresregleringslagens
avveckling. Tankegången
är väl den, att denna avveckling skall
ske successivt inom rimlig tid. Då är det
kanske inte rätta tidpunkten att nu ta
upp dessa frågor ur hyresregleringslagens
synpunkter, men när det gäller den
kommande besittningsskyddslagen måste
tillämpningen i detta fall beakta dessa
förhållanden. Om inte den nya lagstiftningen
kan göra detta bättre än den
nuvarande hyresregleringslagen, finns
det enligt min uppfattning allvarliga skäl
som talar för att vi så småningom måste
rätta till detta i den nya lagstiftningen.

Utskottet konstaterar, att såvitt utskottet
kunnat finna ger lagen om besittningsskydd
större möjligheter än den
gamla hyresregleringslagen till att skydda
hyresgästerna när man har s. k. kopplade
avtal. Utskottet hälsar för sin del
denna utveckling med tillfredsställelse
och betonar att rättstillämpningen i fortsättningen
måste ske med hänsynstagande
till avtalens karaktär ur nu nämnda
synpunkt.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
göra ytterligare ett par randanmärkningar.
I ett par av de avgivna reservationerna
har yrkats att möblerade rum
skall undantas från hyresregleringen genom
att hyresregleringslagen för möblerade
rum redan nu skall bli föremål fölen
kategorimässig avveckling. I den avherrar
Ebbe Ohlsson och östlund avgivna
reservationen förklaras, att »hyresgästerna
begagnar sig i stor utsträckning
av hyresregleringslagens uppsägningsskydd
och kvarbor». Motsvarande
avsnitt i den av herrar Spetz och Nestrup
avgivna reservationen lyder: »Frågor
rörande möblerade rum dragés numera
sällan under hyresnämndernas
prövning.» Om man ställer dessa båda
uttalanden mot varandra torde alla kommentarer
vara överflödiga. Det är något

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.
som inte stämmer här, men likväl kommer
dessa fyra herrar till den gemensamma
slutsatsen, att hyresregleringslagen
i detta avseende hör avskaffas omedelbart.

Lagen om besittningsskydd är anknuten
till den äldre så att säga ordinarie
hyreslagstiftningen. Besittningsskyddslagen
bör därför enligt departementschefen
och utskottsmajoriteten gälla för hela
landet. Den nya lagstiftningen är
nämligen ingen kristidsprodukt, utan
den är avsedd att bli ett komplement
till den obligatoriska hyreslagstiftningen.
Den avser att ge alla hyresgäster
samma grundläggande skydd.

I reservation II vill man inskränka besittningsskyddslagen
till att gälla endast
för de orter där hyresregleringen avskaffats.
Reservanterna avvisar liksom
majoriteten i utskottet den av lagrådet
anvisade lösningen, att man i stället som
ett provisorium kunde förlänga hyresregleringslagens
besittningsskydd. När
även reservanterna gör detta, men kommer
till den slutsatsen att besittningsskyddet
bara bör gälla i tidigare hyresreglerade
orter, hänger reservanternas
förslag helt och hållet i luften.

I reservation 111 yrkas bl. a. avslag
på besittningsskyddslagen. Reservanterna
föreslår att riksdagen skall begära ett
nytt förslag i detta avseende till 1958 års
riksdag. Man vill att detta förslag skall
föregås av »en grundlig och allsidig utredning».
Men däremot godtar dessa reservanter
förslaget om hyresregleringslagens
avveckling och även tidsschemat
härför. Lagen om hyresregleringslagens
avveckling kan träda i krait den 1 januari
1957. Ett nytt förslag om en besittningsskyddslag
efter »en grundlig och
allsidig utredning» kan väl knappast resultera
i ett beslut som kan träda i kraft
förrän tidigast 1959. Under denna mellantid
kommer hyresgästerna att bli utan
skydd i detta avseende under två år.
Såsom tidigare talare påpekat bör man
observera, att förslaget om avveckling
av hyresregleringslagen har den motiveringen,
att avveckling inte skall ske på
orter där det råder en påtaglig brist på
bostäder. Å andra sidan kan man dock

tänka sig en avveckling av hyresregleringslagen
även på orter där inte full
balans mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder har inträtt. Man kan alltså
göra en avveckling också på orter där
det ännu föreligger ett visst underskott
på lägenheter. Då skulle man enligt reservanternas
förslag ställa hyresgästerna
utan skydd.

Utskottet har gjort en del lagtekniska
förändringar; det är oftast fråga om förtydliganden.
I de viktigare avseendena
såsom beträffande det s. k. besittningsskyddet
enligt 7 §, har ändringen av lagen
skett i samverkan med departementsexpertisen,
och detta är naturligt därför
att de juridiska spörsmål som kommer
fram i dessa avseenden är invecklade
och svårbedömbara. När det gäller mindre
ändringar, såsom t. ex. när utskottet
har förordat att tiden för talans väckande
skall utsträckas från två till tre veckor,
har man kunnat göra förändringarna
på egen hand.

Med det här anförda, herr talman, ber
jag att till alla delar få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av att jag har tillhört hyresregleringskommittén,
och jag är också
ansvarig för de förslag som kommitténs
majoritet har fört fram. Detta gav till
och med herr Ebbe Ohlsson anledning
att redan på ett mycket tidigt stadium i
debatten fånga in mig som ett värdefullt
stöd — eller i varje fall ett stöd — för
reservationerna i dagens utskottsbetänkande.
Jag tror emellertid att han varit
något för tidigt ute. Det kan naturligtvis
synas vara djärvt av utredningen att
framföra förslag om vissa uppmjukningar
av den nuvarande hyresregleringslagen
särskilt beträffande den kategorimässiga
avvecklingen och frisläppandet
av de enskilt finansierade nytillkomna
husen. Jag förstår emellertid departementschefen
mycket väl, när han
inte har kunnat följa utredningens förslag,
tv när man tar del av dagens handlingar,
får man ju ett mycket bestämt in -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

tryck av att det inte finns en tillräcklig
opinionsbildning för att genomföra utredningens
föreslagna uppmjukningar.
Därför gäller det väl i första hand att
försöka skapa en sådan opinionsbildning.

Nu medger jag gärna, att de parter
som man har att göra med på hyresmarknaden
är ganska envisa i sina ståndpunkter
och är särskilt trögbjudna när
det gäller att diskutera vissa uppmjukningar
i den gällande lagen. Vi får väl
därför försöka hjälpa dem att komma
till rätta med varandra. Men när man
hör herr Lindblom, som jag förmodar
här representerar fastighetsägarintresset,
så blir man ganska ledsen; i varje fall
blir man inte optimistisk i sin tro på att
det skall vara möjligt att kunna komma
till andra förhållanden. Tv det framgick
att herr Lindblom utgår ifrån att man
skall kunna återgå till de gamla förhållandena,
när fria avtal kunde träffas
mellan parterna, alldeles oberoende av
vad som har hänt och hur läget nu är.
Ger man inte avkall på sådana extrema
ställningstaganden från parternas sida,
är det väl närmast otänkbart att kunna
komma till någon lösning.

När jag, herr talman, inom utredningen
kunde biträda ett förslag om en kategorimässig
avveckling av hyresregleringslagen
— det gällde att frikalla lokaler
och låta den fria prisbildningen slå
igenom där — så gjorde jag det därför
att jag så ofta hade kommit i kontakt
med sådana önskemål ifrån just den kategorien
av hyresgäster, som helt enkelt
krävde en frihet ifrån detaljregleringar.
Jag hade den uppfattningen, när jag biträdde
det förslaget, att då skulle man
åtminstone kunna tillfredsställa någon
grupps frihetsträngtan i detta land. När
förslaget blev bekant, reste sig emellertid
företrädarna för alla dessa branscher
och förklarade, att den friheten eftersträvade
de inte alls, utan de ville behålla
regleringen, och under alla förhållanden
ville de ha kvar regleringen så
länge som den gällde på den övriga delen
av hyresmarknaden. Jag förmodar
att departementschefen har sagt sig, att
det väl inte finns någon anledning att

Ang. avveckling av hyresregleringen m. in.
påtvinga vissa människor en frihet som
de inte vill ha, utan då får de behålla
den ofrihet som en reglering beträffande
lokalerna innebär.

Jag är alldeles övertygad om att därest
direktiven för hyresregleringskommittén
hade medgivit att även göra en översyn
av den allmänna hyreslagen, så skulle utredningen
ha kunnat komma med betydligt
djärvare förslag. Med hänsyn till att
hyresregleringen nu har gällt under så
lång tid och till de förhållanden, som råder
på bostadsmarknaden med stark efterfrågan
på både bostadslägenheter och
andra lokaler, tvingas man nämligen enligt
min mening att ha kvar vissa ting i
den nu gällande regleringen dels ett besittningsskydd
och dels ett skydd mot
oblyga hyreshöjningar. Hade man kunnat
överföra bestämmelserna därom i en
permanent lagstiftning, skulle man alldeles
säkert ha kunnat avrusta praktiskt
taget all detaljreglering, ty detta är de
två viktiga sakerna.

När herr Alexanderson hade ordet
lyssnade jag mycket intresserat till hans
framställning beträffande besittningsrätten
— han har ju både juridisk sakkunskap
och framför allt praktisk erfarenhet
rörande de här spörsmålen. Jag ger
honom rätt i långa stycken när han talade
om de olägenheter som en besittningsrätt
kan medföra. Man kan naturligtvis
stapla upp en hel mängd olägenheter
som följer med ett sådant förfarande
och som kan verka både stötande
och främmande i en mera normal situation.
Men å andra sidan måste jag säga
mig att även om det drar med sig en
mängd olägenheter, är vi tvungna att acceptera
någon form av besittningsrätt,
eftersom vår hyresmarknad förmodligen
för ganska lång tid framåt, åtminstone
när det gäller städerna och andra större
tätorter, kommer att präglas av en mycket
stor efterfrågan på bostäder.

Herr Lindahl sade att man måste vara
synnerligen försiktig när det gäller en
avveckling, och detta är väl den ståndpunkt
som utskottets majoritet har intagit.
Jag delar också den uppfattningen,
men jag tror inte att man får vara så försiktig
när det gäller den här frågan, att

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
man praktiskt taget inte gör någonting
alls. Nog tvingas vi väl ändå att försöka
komma ifrån den mera detaljmässiga
regleringen för att slutligen kunna hamna
i en mera fri och obunden hyresmarknad.

Diskussionen har här kommit att röra
sig om en mängd detaljspörsmål, lagtekniska
finesser o. s. v. Sådana frågor föranledde
diskussioner i dagar och veckor
också inom hyresregleringskommittén.
Jag anser emellertid, herr talman, att det
är ganska onjutbart att hålla på att
diskutera alla de där detaljerna. Jag vill
därför avstå från att yttra mig om dem.
Jag tror att jag med vad jag nu har sagt
har motiverat varför jag är beredd att
ansluta mig till utskottets förslag. Det
hindrar inte att jag, om reservationernas
yrkanden hade varit mer uppdelade, säkert
utan samvetsbetänkligheter skulle
ha kunnat ansluta mig till vissa av dem.
Jag har emellertid den känslan att det
förslag, som departementschefen här har
lagt fram och som i allt väsentligt accepterats
av utskottet, ändå kommer att föra
frågan framåt, så att den tidpunkten inte
skall vara alltför avlägsen, när vi verkligen
kan ta det djärva steg som innebär
en avveckling av hyresregleringen och
varigenom det kan skapas friare och mera
obundna förhållanden på hyresmarknaden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu förevarande
paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

3 §

Godkändes.

26 § första stycket

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag yrkar avslag på det
ifrågavarande lagrummet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna stycket yrkats l:o)
att detsamma skulle godkännas; 2:o), av
herr Ohlsson, Ebbe, att nämnda stycke
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av honom och herr östlund
vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Alexanderson, att
stycket skulle godkännas med den avfattning,
som föreslagits i herrar Spetz och
Nestrups vid utlåtandet anförda reservation;
samt 4:o) att förslaget skulle avslås
i denna del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
styckets godkännande i enlighet med utskottets
förslag vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 26 § första stycket
i det av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 28 punkten A under 1 tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den avherrar
Spetz och Nestrup vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 30.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

26 § andra stycket

Herr OHLSSON, EBBE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på godkännande av det
under behandling varande stycket samt
vidare därpå att nämnda stycke skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herrar Ebbe Ohlsson och
östlund vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
styckets godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 26 § andra stycket
i det av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 28 punkten A under 1 tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. avveckling av hyresregleringen ni. m.

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den av
herrar Ebbe Ohlsson och östlund vid utlåtandet
avgivna reservationen.

.Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånvo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 13.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

övergångsbestämmelserna till lagen
om hyresreglering m. m.

Godkändes.

Ikraftträdandebestämmelsen i förevarande
lagförslag.

Godkändes.

Ingressen

Herr talmannen yttrade, att han finge
fästa kammarens uppmärksamhet på att
utskottets förslag i denna del återfunnes
på ett till kammarens ledamöter utdelat
kartongblad, vilket vore avsett att ersätta
s. 77 och 78 i det tryckta utlåtandet.

På sedermera gjord proposition godkändes
ingressen med den lydelse, som
framginge av nämnda kartongblad.

Rubriken
Godkändes.

Det av utskottet under 2 tillstyrkta förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av utskottets nu föredragna lagförslag
samt vidare på godkännande av
det lagförslag, som förordats i motsvarande
punkt av herrar Ebbe Ohlssons
och Östlunds vid utlåtandet fogade reservation;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets lagförslag, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner det av tredje lagutskottet
i utlåtande nr 28 punkten A under
2 tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det lagförslag,
som förordats i motsvarande punkt av
herrar Ebbe Ohlssons och östlunds vid
utlåtandet fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Det av utskottet under 3 tillstyrkta
förslaget till lag med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag med ändring enligt reservation
nr IV.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det nu ifrågavarande lagförslaget samt
vidare därpå att nämnda lagfferslag skulle
godkännas med den ändrade lydelse
av 2 §, som förordats i den av herr Nyberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
lagförslagets godkännande oförändrat,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det av tredje lagutskottet
i utlåtande nr 28 punkten A under
3 tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda lagförslag
med den ändrade lydelse av 2 §,
som förordats i den av herr Nyberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kamma
rens föregående beslut.

Onsdagen den 28 november 195C

Nr 31

Punkten B

Det an utskottet tillstyrkta förslaget
till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal

1—10 §§

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III, som i denna del
innebär dels avslag å utskottets förslag,
dels avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i fråga om de föredragna
paragraferna.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
de nu föredragna paragraferna yrkats
dels att desamma skulle godkännas, dels
ock, av herr Alexanderson, att riksdagen
skulle med avslag å nämnda paragrafer
besluta att till Kungl. Maj:t avlåta en
skrivelse av det innehåll, som förordats
i den av herrar Spetz och Nestrup vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafernas
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 1—10 §§ i det av
tredje lagutskottet i punkten B av utlåtande
nr 28 tillstyrkta lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Alexandersons
yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej -— 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutbestämmelserna

Herr HERMANSSON, HERBERT, (bf):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II betecknade reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på godkännande
av de under behandling varande slutbestämmelserna
samt vidare därpå att
nämnda bestämmelser skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Herbert Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på slutbestämmelsernas
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson, Herbert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som godkänner slutbestämmelserna
i det av tredje lagutskottet i punkten
B av utlåtande nr 28 tillstyrkta lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.

Vinner Nej, godkännas slutbestämmelserna
med den lydelse, som förordats i
den av herr Herbert Hermansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson, Herbert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 52.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten C

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till punkten L i den med I betecknade
reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt skulle
bifallas, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till punkten L i den
av herrar Ebbe Ohlsson och östlund vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till punkten L i den av herrar Ebbe
Ohlsson och östlund vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten H

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 354 och II: 275.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna I: 354 och II:
275; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten E

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:355 och 11:274.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på bifall till motionerna 1:355
och 11:274; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten F

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till punkten
F i reservation nr I.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande punkt av
herrar Ebbe Ohlssons och östlunds vid
utlåtandet avgivna reservation; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten G

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten H

Herr HERMANSSON, HERBERT, (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr II punkten 1.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i punkten 1 av den av
herr Herbert Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och för -

Ang. avveckling av hyresregleringen m. m.
klarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson, Herbert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten 1 av den av herr
Herbert Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson, Herbert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 49.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna l och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande besiktning
av hästar för krigsmaktens behov; -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Anslag till inköp av polioympämne
nr 187, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning;

nr 188, i anslutning av väckta motioner
om utredning av formerna föp en
praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare;

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.;

nr 190, i anledning av väckt motion
om borttagande av den militära yrkesorienteringen
ur enhetsskolan;

nr 191, i anledning av väckt motion
om åtgärder för inrättande av en gemensam
nordisk barnfilmnämnd; och

nr 192, i anledning av väckt motion
om en professur vid tekniska högskolan
i reaktorteknologi.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till inköp av polioympämne

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 192 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte till Inköp
av polioympämne å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet HEDLUND,
som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr Huss interpellation
angående inköp av poliovaccin
från utlandet m. m., och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Huss, har med kammarens
tillstånd frågat mig dels om jag är
i tillfälle att lämna besked om den omfattning,
som den svenska ympningen
mot polio under 1957 beräknas få, och
dels om jag är beredd att överväga att,

för den händelse den inhemska vaccintillgången
visar sig otillräcklig, komplettera
denna genom inköp från utlandet
i syfte att ge ympningen en tillfredsställande
och tämligen vid omfattning.

Interpellantens båda frågor torde få
anses besvarade genom vad jag anfört
till statsrådsprotokollet den 26 oktober
1956 vid anmälan av frågan om anslag
till inköp av polioympämne. Anförandet
finns fogat vid propositionen nr 192,
vari på tilläggsstat begäres ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor till inköp av
polioympämne från USA. Förslaget har
tillstyrkts av statsutskottet i det utlåtande,
som nu ligger på kammarens bord.
Till vad som sålunda framgår av riksdagstrycket
vill jag endast foga några
synpunkter.

Självfallet hade det varit önskvärt att
den planerade ympningen mot polio av
800 000—900 000 barn våren 1957 hade
kunnat utföras med svenskt vaccin såsom
från början varit avsett och som
förutsattes i propositionen nr 91 till
årets vårriksdag. Redan i denna proposition
underströks emellertid osäkerheten
i förutsättningarna att få fram de
avsedda mängderna vaccin. Jag vill nu
framhålla, att det är möjligt att trots de
svårigheter som yppats i fråga om framställningen
av svenskt vaccin sådan likväl
kan komma att finnas tillgänglig för
ympning nästa år. Från statens bakteriologiska
laboratorium har nyligen framhållits,
att det är tänkbart att vaccin för
ca 90 000 barn skall vara färdigt vid jultiden
och för ytterligare omkring 110 000
barn omkring 1 februari. Detta vaccin
tillverkas i huvudsak efter samma principer
som det amerikanska. Det synes
angeläget att den svenska tillverkningen,
på vilken nedlagts ett mycket värdefullt
utredningsarbete och betydande kostnader,
fullföljes framför allt därför att det
svenska vaccinet uppges ha högre verkningsgrad
än det amerikanska, men även
emedan det ställer sig avsevärt billigare.

Å andra sidan har det ända sedan de
positiva resultaten av de amerikanska
massförsöken publicerades på våren
1955 varit angeläget att hit importera
vaccin av tillfredsställande kvalitet för

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

att säkerställa ympning i så stor skala
som möjligt. Först denna höst har emellertid
sådant vaccin friställts för export.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! För detta svar på min
interpellation ber jag att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack.

Såsom statsrådet framhållit fick jag
ju redan några dagar efter interpellationens
framställande svar på mina frågor
i form av den kungl. proposition, som
i dag efter sedvanlig behandling i utskottet
föreligger till avgörande i kammaren.
Interpellationssvaret innehåller
som komplettering till uppgifterna i propositionen
det beskedet, att svenskt vaccin
för cirka 90 000 barn kanske är färdigt
vid jultiden och för ytterligare ca
110 000 barn omkring den 1 februari.
Jag delar statsrådets uppfattning, att
detta är glädjande och att det bör anses
som en nödfallsutväg att till en början
använda amerikanskt ympämne vid den
omfattande ympning, som igångsattes i
början av nästa år.

I samband härmed tillåter jag mig att
fästa herr statsrådets uppmärksamhet på
att planläggningen av dessa ympningar
och av de praktiska arrangemangen härför
redan är i full gång på uppmaning
av medicinalstyrelsen. Vi är vid denna
planläggning —- åtminstone i storstäderna,
där som bekant tillgången på tjänstepersonal
är relativt ringa — i stort behov
av att få besked om ersättningen till
den personal som kan komma att ställa
sig till förfogande för ympningsarbetet,
ofta med undanskjutande av en del av
det ordinarie arbetet. Riksdagen har under
vårsessionen lagt i Kungl. Maj:ts
hand att bestämma denna ersättning efter
i huvudsak samma grunder soin tilllämpats
vid likartade skyddsympningar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

194, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande den
mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar; nr

195, i anledning av väckta motioner
om beredande av kompensation åt statens
affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska
bygderna; och

nr 196, i anledning av väckt motion
angående möjligheter för enskilda att köpa
aktier i vissa av staten ägda företag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft
i Norrland

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 197, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de
fyra nordligaste länen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ragnar
Bergh (1:227) och den andra inom
andra kammaren av herr Agerberg m. fl.
(II: 636), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag till åtgärder i
syfte att eliminera bristen på och stimulera
rekryteringen av kvalificerad arbetskraft
i de fyra nordligaste länen.

Utskottet både i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:227 och 11:636 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Näsström,
fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Slaxäng, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Vinge samt herr
Nelander, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 227 och II: 636, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utred -

5 Första kammarens protokoll 1956. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

ning och förslag till åtgärder i syfte att
eliminera bristen på och stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft
i de fyra nordligaste länen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Som vi nyss hörde gäller
det här en utredning rörande möjligheten
att stimulera kvalificerad arbetskraft
att i större utsträckning än hittills
söka sig till de fyra nordligaste länen.
Detta är ju inte endast en norrlandsfråga,
och det kan vi finna ett uttryck
för däri att reservanterna representerar
olika delar av landet.

Denna fråga har återkommit gång på
gång. Vissa åtgärder har redan vidtagits
för att stimulera arbetskraft att i
större utsträckning söka sig norrut, men
åtgärderna har tydligen inte varit tillräckliga,
eller också har man kanske inte
sökt sig fram på alla de vägar som kan
tänkas. Därför har vi fort fram motion
och reservation och ställer oss positiva
till en utredning. Det gäller här exempelvis
läkare, tandläkare, lärare och tekniker.
Det är sant att det råder knapphet
på dessa också i andra delar av landet,
men den är särskilt framträdande
norrut.

Jag skall inte gå in på de massor av
exempel man här skulle kunna ge. Jag
nöjer mig med att i förbifarten endast
hänvisa till s. 6—18 i utskottsutlåtandet.
Där får man en klar bild av hurdant
läget är. Jag skall bara tillåta mig
att citera följande ur motionerna, vilket
jag tycker i ett nötskal ger vad det här
är fråga om: »Situationen i Norrland kan
tillspetsat sammanfattas så, att när det
är överskott på kvalificerad arbetskraft
i övriga Sverige har Norrland inte några
problem. När det är tillräckligt med
arbetskraft söderöver har Norrland svårt
att få kompetent personal, och när det
är brist i mellersta och södra Sverige
hotar katastrof i Norrland.» Jag tror att
detta ganska väl säger vad det är fråga
om.

Det betonas i motionerna, och det är
jag angelägen att understryka, att åtgärderna
bör vara av stimulerande karaktär
och inte ha något som helst med

tvång att göra. I motionerna anvisas en
del utvägar. Man påminner t. ex. om att
1940 ifrågasatte skolöverstyrelsen högre
löneklassplacering för lärare i Norrland,
och sedan 1947 tillämpar styrelsen höjd
meritvärdering för lärare i övre Norrland.
Vissa provinsialläkare får räkna
dubbla tjänsteår. Det är klart att en eventuell
utredning skulle se över hela frågan
och inte endast befatta sig med de
i motionerna nämnda åtgärderna.

Yttrandena över motionerna är också
i flertalet fall positiva, även om de samtidigt
röjer en viss tveksamhet. En sådan
kan vi kanske hysa litet var, därför
att det är svårt att få någon rätsida
på det här problemet. Men jag tror att
läget är allvarligt, även om jag inte vill
använda uttrycket katastrofalt. Vi menar
att ingen möjlighet bör lämnas oförsökt
när det gäller att utreda vilka möjligheter
man har att förbättra förhållandena.

Jag skall inte heller ta upp tiden med
att gå in på de remissvar som vi har fått.
Jag skall bara nämna att arbetsmarknadsstyrelsen
betonar att på sistone har
det åtminstone för de två nordligaste
länen märkts en tydlig försämring. Arbetsmarknadsstyrelsen
vill inte motsätta
sig utredningen, men den betonar att det
kan vara motiverat att påminna om vikten
av att vid övervägandet också taga
hänsyn till den effekt olika åtgärder kan
få på rekryteringsmöjligheterna i andra
delar av landet. Länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen yrkar bifall till en
utredning. Samarbetsdelegationen för de
fyra nordligaste länen går på bifall till
en utredning, och i Svenska stadsförbundets
styrelse står man fyra mot tre. De
sistnämnda tre betonar att utredningen
bör bli av mera allmängiltig karaktär.

Nu hänvisar utskottet till — jag gör
en uppräkning först för att sedan punktvis
bemöta invändningarna — att knapphet
på arbetskraft råder i hela landet,
att man redan har vidtagit vissa åtgärder
för att råda bot härpå och att
man fruktar att t. ex. en lönelyftning
skulle få konsekvenser för andra grupper
och andra delar av landet. Man menar
att lösningen bör sökas efter andra
linjer än de i motionerna skisserade.

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

Slutligen hänvisar utskottet till att det
finns två utredningar, 1955 års universitetsutredning
och kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården, som i viss
mån också skall syssla med den fråga
det här gäller.

Jag vill först konstatera, som jag redan
nämnt, att knappheten på arbetskraft
i Norrland är mera kännbar än i
övriga delar av landet. Vidare vill jag betona
att de redan vidtagna åtgärderna
tydligen inte varit tillräckliga. Gentemot
påståendet att en lönelyftning skulle kunna
få konsekvenser för andra delar av
landet vill jag säga, att om Norrland nu
är mindre attraktivt än det övriga landet,
bör väl detta också kunna motivera
en viss bestående löneskillnad. Mot
påståendet att en lösning bör sökas efter
andra linjer än de i motionerna skisserade
vill jag säga att dessa endast velat
exemplifiera tänkbara vägar för en lösning
och har inte bundit sig för vissa
lösningar. Motionerna utesluter ingalunda
att även andra utvägar kan finnas. Just
därför menar vi att det behövs en allsidig
utredning. De båda utredningar som
nämnes i utskottsutlåtandet, universitetsutredningen
— även om den fått i uppdrag
att utreda frågan om ett universitet
för Norrland — och kommittén för
hälso- och sjukvården rör huvudsakligen
förhållandena i hela riket. Det är givet
att en eventuell utredning beträffande nu
ifrågavarande problem skulle samarbeta
med dessa redan befintliga utredningar.

Det har gjorts ett nummer av, och det
ligger en hel del däruti, att de åtgärder i
stimulerande syfte som redan vidtagits
visserligen har dragit folk till Norrland
men att de snart flyttat därifrån. Därtill
vill jag endast säga att hade inte den stimulansen
funnits, så hade Norrland kanske
inte ens fått den arbetskraft som
Norrland dock har fått.

Herr talman! Jag skall inte plädera
längre utan nöjer mig med att yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan till stor del instämma
i vad fröken Andersson anför -

de, men härutöver skulle jag vilja framhålla
några synpunkter.

När man skall försöka lösa detta problem,
är det så många olika faktorer,
som griper in i varandra. Jag har den
uppfattningen att en utredning bör komma
till stånd, främst ur den synpunkten
att man på ett allvarligt och riktigt sätt
finge kartlägga de olika förutsättningarna
för att komma till rätta med de mycket
besvärliga ting, som vi har att dras
med inte bara i Norrland utan i samtliga
glesorter inom landet. Men man
skall då vara fullt medveten om att det
redan gjorts en del på detta område av
positivt värde. Detta för emellertid i sin
tur med sig vissa följdverkningar, som
gör att man måste gå myckel försiktigt
fram på detta område.

Som fröken Andersson nämnde har de
fyra norrlandslänens länsstyrelser och
samarbetsorganisationen där yrkat bifall
till motionerna, men de har också framhållit
de mera besvärliga moment som
sammanhänger med denna fråga. Jag
tycker att länsstyrelsen i Norrbottens
län har trängt ihop detta komplex avfrågor
på ett ganska bra sätt, när den
säger: »En generell löneförbättring för
exempelvis läkare, lärare och andra med
dem likställda befattningshavare skulle
kunna utlösa ett liknande kompensationstänkande.
Man måste i varje fall
räkna med den konsekvensen att en sådan
löneglidning icke skulle kunna isoleras
just till dessa bäst betalda men ändå
svårrekryterade tjänstemannagrupper.
Skulle en löneökning tänkas få avsedd
effekt måste den dessutom vara ordentligt
tilltagen. Efter någon tid skulle
en sådan uppräkning av lönerna med all
sannolikhet sprida sig till andra områden
och resultatet bli en generell lönelyftning,
som automatiskt skulle komma
att få mycket långtgående konsekvenser
i form av ökade kostnader för industrien,
kommunikationsverken, hantverket,
köpenskapen etc. och därmed också ökade
svårigheter för den norrländska företagsamheten
att göra sig gällande i
konkurrensen med Mellan- och Sydsverige.
Redan nu utgör dyrortsgrupperingen
i vissa avseenden ett sådant handi -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

kapp framför allt för de sektorer inom
det norrländska näringslivet, som icke
har en skyddad marknad. Om Norrland
genom en sådan utveckling i ännu högre
grad skulle komma alt bli ett utpräglat
höglöneområde, skulle detta betyda, att
man endast gjorde ont värre.»

Men efter att ha framfört dessa synpunkter
slutar ändå länsstyrelsen i Norrbottens
län med följande: »Även om
länsstyrelsen i det föregående uppehållit
sig vid några av de praktiska och andra
svårigheter, som måste anses vara förknippade
med för vissa befattningshavares
del speciellt avsedda förmåner, anser
länsstyrelsen likväl att en utredning
härom måhända skall kunna resultera i
att några icke tidigare praktiserade eller
diskuterade åtgärders betydelse i
detta sammanhang kunde få en mera ingående
prövning och bedömning.»

Jag har också just den uppfattningen,
att det skulle vara värdefullt om man
finge göra en ingående undersökning av
dessa problem. Det räcker inte att bara
i allmänna ordalag konstatera, att så och
så är det, utan man måste väl ändå försöka
hitta vägar, som kan göra det möjligt
att lösa detta problem.

Skolöverstyrelsen har t. ex. försökt att
genom en bättre meritvärdering för dem,
som tjänstgör där uppe, än för andra
komma till rätta med rekryteringsfrågan.
På mycket kort sikt har det varit
av värde. Men när så dessa befattningshavare
får sin högre meritvärdering, har
de mycket större möjligheter än tidigare
att söka sig från dessa glesbygdstrakter
till, enligt deras mening, förmånligare
bostadsorter. På så sätt har man genom
denna åtgärd inte gjort så stor nytta.

Jag vet att t. ex. skolöverstyrelsen haft
många och långa överläggningar om hur
man skall komma fram till en lösning,
som gör det möjligt att förse dessa glesorter
med lärare, framför allt då på kort
sikt. På längre sikt — det är vi väl alla
överens om — kommer här liksom på
andra områden lagen om tillgång och
efterfrågan att göra sig gällande. Men
det är inte detta det är fråga om nu.
Nu är det fråga om att på kort sikt kunna
besätta vissa tjänster, som är av ut -

omordentligt stor vikt. Jag tror inte att
vad utskottet här anfört är till fyllest,
men man måste ändå försöka angripa
dessa problem, även om de är svårbemästrade.
Det skulle kunna tänkas att
en utredning, efter att ingående ha studerat
problemen, skulle kunna komma
med ett förslag, som vore av så stort
värde att riksdagen kunde gå med på
det.

Dessa synpunkter är, herr talman, anledningen
till att jag kommit med bland
reservanterna. Jag tror det vore klokt
om riksdagen ville vara med på detta
förslag, så att vi ändå öppet och ärligt
kunde säga, att här har gjorts någonting
för att få rätsida på dessa förhållanden.
Om man bara avslår denna motion, tror
jag inte att man på något sätt har tjänat
saken. Tvärtom kan det bli så, att
de människor, som berörs av denna fråga,
kan få den uppfattningen, att riksdagen
lämnar dem åt sitt öde. Jag tror
att det vore psykologiskt oklokt att göra
så.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Näsströms yttrande instämde
herrar Grym (s), Nyström (s), Läge
Svedberg (s), Hedström (s) och Sörlin
(s).

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det finns ett uttalande i
utskottets motivering, som förtjänar speciell
uppmärksamhet i detta sammanhang.
Det säges, att ifall man nu skulle
vidta tillfälliga åtgärder för att hjälpa
upp läget i övre Norrland, så skulle man
därigenom åstadkomma en motsvarande
försämring av tillgången på arbetskraft
på andra håll. Man kan inte bestrida att
det påståendet i och för sig är riktigt.
Men jag vill vända mig emot, att detta
påpekande användes som ett argument
för avslag på motionen. När man gör
på det sättet, måste det betyda, att man
föredrar att det är en påtaglig brist på
arbetskraft i en landsända framför att
fördela bristerna något så när jämnt
över landet. När man använder detta påpekande
som ett argument i den rikt -

Onsdagen den 28 november 195G

Nr 31

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

ningen, gör man inte rättvisa åt de olika
landsändarna. Man förbiser t. ex., att
om övre Norrlands naturtillgångar skall
kunna utnyttjas på det sätt vi önskar
till båtnad för hela landet, så måste det
finnas kvalificerat folk där uppe som
sörjer för att så blir fallet. Och om man
utgår ifrån att det är en fördel för hela
landet, att ungdomen där uppe får en
utbildning, som inte är sämre än den
som ungdomen i andra landsändar får,
så måste argumentet innebära, att man
avsiktligt föredrar att missgynna en
landsända framför att fördela olägenheterna
litet mera jämnt.

Jag tror inte, att den sortens argument
är ägnade att verka tilltalande i
detta sammanhang. De är inte tilltalande
för oss, som i detta sammanhang
kanske betraktas som lokalpatrioter, och
de är inte tilltalande för dem som anlägger
mera allmänna synpunkter på
problemet.

Med detta har jag givetvis inte velat
säga att det skulle bli något slags
centraldirigering genom vilken vi skulle
tvinga vissa personer att söka sig
dit upp. Accepterar vi emellertid som
utgångspunkt att vi i landets intresse
måste vårda oss om Norrland lika mycket
som vi vårdar oss om andra delar
av landet, så får vi väl söka lockelsemedel
för att få folk att flytta dit. Jag är
villig att erkänna, att om man skulle slå
in på vägen med generella lönelyftningar,
kunde det få konsekvenser, som man
kanske inte är beredd att ta. Men det
finns många andra sätt att locka folk dit
upp. Mot systemet med en gynnsammare
tjänsteårsberäkning har invänts exempelvis,
att det skulle animera folk att
flytta därifrån. Jag vill då svara att en
väsentlig orsak till att folk söderifrån
inte så gärna söker plats där uppe i åtskilliga
fall är rädslan för att inte komma
därifrån. Vidtages åtgärder, så att
en dylik rädsla inte längre kan anses
befogad, är vi där uppe i Norrland, i
glädjen över att få ha dessa befattningshavare
åtminstone någon tid, beredda
att ta risken av att de flyttar söderut
igen. Inte så få kommer säkert att stanna
kvar.

Eftersom vi är beroende av tillskott
söderifrån, tror jag att det skulle vara
ganska värdefullt, om vederbörande
kunde få förmånen av fri semesterresa
till sin hemort en gång om året. Även
om det skulle bli prejudicerande, så
kommer det inte att ställa så stora anspråk
på statskassan. När man hemma
resonerar med folk söderifrån finner
man, att de betraktar såsom den inte
minsta olägenheten, att de inte kan träffa
sina anhöriga annat än med mycket
höga kostnader.

Jag tror också att det skulle vara värdefullt,
om man kunde tänka sig förflyttningsersättningar,
åtminstone vid
resa norrut. Det skulle inte behöva kosta
så mycket pengar och ej heller bli
prejudicerande i alltfför stor utsträckning.

Jag tror inte heller att vi behöver ge
oss ut på helt nya vägar. Vi skulle kunna
försöka förverkliga en tanke, som jag
framfört i detta hus flera gånger, nämligen
att ■— liksom redan skett när det gäller
tandläkare — ordna med stipendier
för studerande vid våra högskolor mot
en förbindelse att arbeta där uppe en
viss tid.

Jag tror alltså att man kan göra en
hel del utan att det kostar så oerhört
mycket och utan att åtgärderna finge
besvärliga konsekvenser, om bara den
goda viljan finns. Men utgår man bara
ifrån att brister kommer att uppstå på
andra ställen, om vi minskar bristerna
uppe i Norrland, och betraktar detta som
avgörande, är det inte stora utsikter att
få någonting gjort. Vad motionärerna begär
är en utredning och ett förslag som
grundar sig på den utredningen. Jag vill
försäkra utskottsmajoritetens representanter,
att jag också är rätt försiktig och
inte vill vara med om åtgärder, som kan
få ogynnsamma verkningar på andra
fält. Men accepterar vi att en bristsituation
föreligger och är överens om att vi
i landets intresse bör avhjälpa den bristen
i görlig mån, måste vi söka klara
frågan på kort sikt med provisoriska åtgärder.
I liingden måste det bli en fråga
om tillräcklig utbildning, så att vi på
den vägen får bristen täckt. Men nu gäl -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

ler det, som sagt, att klara en besvärlig
övergångssituation.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Wahliuid (bf).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tillhör inte dem, som
anser att Norrland skall eller behöver
stå som något slags bettlare vare sig hos
riksdagen eller någon annanstans, eller
att Norrland skall framställas på det sättet,
att det kommer att betraktas som ett
förvisningsområde, där folk absolut inte
kan trivas. Men nu föreligger det, såsom
andra talare mycket riktigt påpekat, en
krissituation, och då måste man ta till
extraordinära åtgärder. Det går inte att
låta det bara rulla vidare.

Statsutskottets andra avdelning gjorde
för inte så länge sedan en resa längst i
norr. Vi besökte därvid bland annat en
rätt stor skola. Man hade där bara en enda
akademiskt utbildad lärare. Alla de
andra lärarlcrafterna var sådana, som
man fått locka till sig från olika håll och
som hade en mycket ojämn utbildning.

Hur många provinsialläkardistrikt i
Norrland som saknar tjänstinnehavare,
vet jag inte. Att det ibland är rätt illa
ställt på det området, hade jag emellertid
själv i fjol sommar en nästan skrämmande
upplevelse av, som jag inte kan underlåta
att berätta här i kammaren, för
att ledamöterna skall förstå hurdant läget
är.

Jag vistades på ett ställe uppe i Norrland,
där det föll sig så illa, att en liten
flicka blev ormbiten. Jag tog henne i
min bil och körde henne till provinsialläkaren.
Den ordinarie provinsialläkaren
var bortrest på semester, men man var i
detta distrikt så lyckligt lottad, att man
hade fått en dansk medicine studerande
som vikarie för provinsialläkaren.

När jag kom in med den lilla flickan
till denne läkare, satte han sig ned på
golvet, plockade ur den ordinarie provinsialläkarens
bokhylla fram den ena
boken efter den andra och började läsa
vad som där stod om ormbett. När han
hade läst tillräckligt länge konstaterade

han: »Det här är inget ormbett, utan det
räcker med ett vanligt våtvärmande omslag!» Med

det beskedet fick vi nöja oss. Jag
tog upp flickan i bilen igen och for därifrån.
Vi hade emellertid inte hunnit
långt på hemfärden, förrän flickan blev
allvarligt sjuk. Jag måste sätta högsta
fart för att köra henne till närmaste lasarett.
Den läkare, som där tog hand om
flickan, sade genast: »Det är ett ormbett
— det kan jag ta gift på!»

En sådan händelse som denna vittnar
om hur bedrövligt det är ställt på många
håll i övre Norrland och om hur nödvändigt
det är att något verkligen göres för
att komma till rätta med svårigheterna.
Nog tycker man att riksdagen i varje fall
borde kunna kosta på sig att ordentligt
utreda denna fråga för att undersöka,
om det inte finns några möjligheter att
åstadkomma en bättre tingens ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Jacobsson
(fp).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
försäkra, att det inte finns fog för den
uppfattning, som kanske har framskymtat
i vissa anföranden, att utskottsmajoriteten
på något sätt skulle vara norrlandsfientlig.
Man är från majoritetens
sida fullt på det klara med att det råder
stora svårigheter att skaffa kvalificerad
arbetskraft till Norrland. Men detta är
enligt utskottsmajoritetens uppfattning
inte ett problem som endast gäller Norrland,
utan motsvarande svårigheter finns
även i andra trakter i vårt land. Av den
tabell från arbetsmarknadsstyrelsen, som
finns på s. 9 i utskottets utlåtande, framgår
t. ex. att läget beträffande lärarplatser,
som måst besättas med reservkrafter,
inte alls är bättre i t. ex. östra Götaland,
Bohuslän och länen kring Vänern
än vad det är i Norrland enligt de siffror
som redovisas gemensamt för de fyra
nordligaste lönen.

Herr Bergh sade att det borde vara ett
intresse för oss alla att söka få bristen

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Ang. rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i Norrland

på kvalificerad arbetskraft litet mera
jämnt fördelad. Ja, det tycker nog jag
också. Men, såsom ett remissorgan har
påpekat, är risken, om vi skulle skapa
vissa bättre möjligheter för arbetskraften
i Norrland genom lönetillägg eller dvlikt,
att det inte blir de i fråga om arbetskraft
bäst ställda delarna av landet
som kommer att få släppa till en del av
sina lärare, läkare etc. Man måste nog i
stället befara att arbetskraften kommer
att lockas att lämna kanske just de trakter
av vårt land, där man för närvarande
kämpar med nästan lika stora svårigheter
som Norrland. Det ligger nämligen
nära till hands att den kvalificerade arbetskraften
på dessa orter, som av olika
skäl inte anses så attraktiva, söker sig
därifrån och upp till Norrland, om där
erbjudes förmåner som i mera väsentlig
grad överstiger vad anställningar i andra
delar av landet kan erbjuda.

Av remissyttrandena framgår vidare,
att även länsstyrelserna i norrlandslänen
är rätt tveksamma. De motsätter sig
inte en utredning, men man kan mellan
raderna läsa att de är ganska tveksamma
om huruvida det över huvud taget finns
möjligheter att åstadkomma några åtgärder
som kan hjälpa Norrland utan att
dessa åtgärder samtidigt får vissa icke
önskvärda följdverkninger.

Utskottet framhåller vidare, att det ju
redan är utredningar i gång. Från remissinstanserna
har påpekats att det här
gäller att öka utbildningskapaciteten för
här avsedd arbetskraft. Den frågan är ju
under utredning genom 1955 års universitetsutrcdning.
Vidare har vi kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i
riket. I den kommitténs direktiv ingår
bl. a. att undersöka möjligheterna av att
underlätta utbyggnaden av läkarorganisationcn
i Norrland.

Jag försäkrar än en gång att utskottsmajoriteten
inte alls är norrlandsfientligt
inställd i denna fråga. Vi tror dock inte
att det är möjligt att åstadkomma så
mycket genom tillsättande av nya utredningar
innan man får se vad de utredningar,
som redan är i gång, kommer
till för resultat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är alltid intressant
att lyssna på herr Sundelin. Han låter
så trygg och övertygande. Men om man
inte lät sig förvillas av hans sympatiska
uppträdande, utan försökte att lyssna till
vad han nu närmast i detta fall hade
att säga, är det oförtydbart, att herr Sundelin
i grund och botten slog sig till
ro med att utskottet för sin del i likhet
med en del remissorgan inte vet vilka
åtgärder man egentligen skulle kunna
tillgripa för att de påtalade otillfredsställande
förhållandena skulle upphöra.
Men är detta, herr Sundelin, tillräckligt
för ett avslagsyrkande? Vi är många,
som är ovissa om vad som bör göras,
och det är därför vi vill ha en utredning,
där man söker efter möjligheter
att få någonting gjort.

Läget är fortfarande detta: accepterar
man tanken att någonting bör göras,
måste man också vara med om att det
skall funderas ut, vad som till äventyrs
kan göras. Det betyder ju, herr Sundelin,
att man inte kan slå sig till ro allenast
med den förklaringen, att man själv
inte har kunnat hitta på vad som är att
göra.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till min vän herr Sundelin
vill jag bara säga det, att vi på
norrlandsbänkarna inte har någon anledning
att göra den ena eller andra
frågan till en norrlandsfråga. Om några
är det vi, som vill försöka se till, att
Norrland icke betraktas som någon sorts
koloni.

När nu herr Sundelin säger — och det
med rätta — att detta inte enbart är
en norrlandsfråga, utan att dessa problem
finns också på andra håll i landet,
bör han dra den slutsatsen, tycker
jag, att det är så mycket viktigare att
göra en ordentlig utredning och få till
stånd en kartläggning av dessa problem.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om samordning mellan tjänstepension och folkpension

förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 197, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om samordning mellan tjänstepension
och folkpension

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av väckt motion
om en särskild utredning av frågan om
samordning mellan tjänstepension och
folkpension.

I en inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. väckt motion (11:464)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att frågan om samordning mellan
tjänstepension och folkpension måtte
brytas ut ur 1951 års pensionsutredning
och göras till föremål för en förutsättningslös
särskild utredning samt att denna
måtte bedrivas så skyndsamt, att förslag
kunde föreläggas 1957 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 464 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Malmborg i Skövde och
Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge
samt herr Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

»Den nu tillämpade samordningen
mellan tjänstepension och folkpension
är enligt utskottets mening icke helt tillfredsställande
utformad. Den har såsom
motionärerna påpekat av stora delar inom
de berörda personalgrupperna uppfattats
som irrationell. Nuvarande anordning
genomfördes också som en lösning
av provisorisk karaktär. Det var bl. a.
med hänsyn till här berörda omständigheter
som utskottet vid 1951 års riksdag
ansåg sig böra rekommendera att denna
fråga borde upptagas som en av de första
etapperna i 1951 års pensionsutrednings
arbete. Med beklagande måste utskottet
konstatera att så icke blivit fallet.

Utskottet kan således instämma med
motionärerna däri att nuvarande provisorium
snarast möjligt bör efterträdas
av en anordning, som utan att sakligt
motiverade synpunkter trädes för nära
bättre kan vinna de berörda personalgruppernas
förståelse. Den långa tid,
som nu förflutit utan att en mera slutgiltig
lösning kunnat nås, är ett annat skäl
härför. Motionärerna har närmast tänkt
sig att frågan skulle utbrytas ur 1951
års pensionsutrednings program och göras
till föremål för särskild utredning.
Utan att uttala någon mening härom vill

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om samordning mellan tjänstepension och folkpension

utskottet dock uttala den bestämda uppfattningen,
att Kungl. Maj:t bör på sätt
som Kungl. Maj:t finner lämpligt påskynda
utredningsarbetet så att ett förslag
i den här berörda frågan kan föreläggas
riksdagen nästa år.

Med hänvisning till det anförda får utskottet
hemställa, att riksdagen må, i anledning
av motionen 11:464, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.»

2) av fröken Andersson och herr Staxäng,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Då jag förstår att kammaren
hoppas slippa kvällsplenum, skall
jag fatta mig mycket kort.

Det här är ju en gammal fråga, som
har diskuterats gång på gång. Jag har
inom parentes sagt avgivit en blank reservation,
och jag vill i korthet motivera
denna.

Det är ju så, att 1951 års pensionsutredning
nu har hållit på i fem år med
sitt arbete, och det är ganska förklarligt
att de pensionerade statstjänstemännen
börjar undra, hur länge det skall dröja
ytterligare, innan frågan kan bringas till
sin lösning. Statsutskottet har dock för
flera år sedan uttalat att denna fråga bör*
tagas upp såsom en av de första etapperna
i pensionsutredningens arbete.
Frågan hör till dem, som har lett till
det största missnöjet -— det vågar man
väl säga. Det förhåller sig nämligen så,
att tjänstepensionen vid pensionärens
inträde i folkpensionsåldern reduceras,
och detta har pensionärerna svårt att
förstå. En utjämning sker ju redan vid
65 års ålder, så att de, som pensioneras
vid 65 år, får en högre pension än de
egentligen borde ha fått. Detta sker för
att utjämna den där svackan, såsom
man säger, som eljest skulle uppstå.

Nu tycker jag inte att detta önskemål
är så ömmande, att man fördenskull
behöver genomföra den nu begärda samordningen,
ty det hör ju dock till något
av det lättaste att förutse i livet, när man
blir 65 respektive 67 år gammal, och då
kan man också planera litet för sig. Där -

till kommer en annan och viktigare synpunkt,
nämligen att många står kvar i
tjänsten efter 65 års ålder och alltså inte
får del av denna förmån. Men de får
sänkt tjänstepension, när de kommer
upp i 67 års ålder.

Nu säger man att organisationerna tidigare
har gått med på utjämningen.
Jag skall inte gå in på den ömtåliga frågan.
Det är inte så bergsäkert att det
var helhjärtat som man gick med på
det.

Sedan säger man att det är en förhandlingsöverenskommelse.
Ja, det behöver
väl ändå inte vara ett heligt ord, att
det är en förhandlingsöverenskommelse.
Vidare hänvisar man i utskottets utlåtande
till att organisationerna så sent som
1953 gick emot att samordningsfrågan
skulle utbrytas ur pensionsutredningens
program. Det är dock inte någon ståndpunkt
i sakfrågan som organisationerna
här har intagit. Man skulle kunna tillägga
den kanske impertinenta frågan: Har
pensionärerna fått vara med och förhandla?
De har möjligen fått framföra
sina synpunkter men därutöver ingenting.

Jag skall inte gå närmare in på frågan,
eftersom jag, som sagt, inte kommer
att ställa något självständigt yrkande.
Det finns för övrigt även en annan
reservation, men det är egentligen inte
så stor skillnad på den och utskottsutlåtandet.
Reservanterna yrkar inte heller
bifall till motionen. Det skall inte
fördöljas, att det är många och svåra
problem som här uppstår, men det är
klart att man måste förstå missnöjet.
Det kan bero på bristande upplysning
—- vad vet jag? — men jag tror att hela
anordningen är opraktisk. Det sade jag
för en del år sedan, och jag understryker
det igen. Om en pensionär lever
länge, så får han betala långt mera än
som svarar mot kostnaderna för utjämningstillägget.
När folkpensionärerna
får standardökning, så minskas dessutom
tjänstepensionen, men även dessa
som har tjänstepension får ju vara med
och betala kostnaderna i form av förhöjda
avgifter och skatter.

I pensionsutredningens utlåtande över

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner

motionerna har man sagt, att folkpensionen
också har inverkat på de privata
tjänstepensionerna, och det är riktigt.
Vidare säger man, att tveksamhet länge
har rått rörande den konkreta innebörden
av oantastbarhetsprincipen, som ju
kommer in i bilden här. Jag tycker att
det är på tiden att den saken klaras upp;
det är dock en mycket viktig princip
för alla dem som det här gäller.

Nu säger utredningen i sitt yttrande
över motionerna, att det lämpligaste sättet
för samordningen kan diskuteras men
att ett slopande icke är påkallat eller
lämpligt. Utredningen har alltså, såvitt
jag kan förstå på grund av detta uttalande,
redan tagit ställning till en utomordentligt
viktig del av hela problemet;
om inte utredningen har gjort detta, anser
jag inte att det är vare sig påkallat
eller lämpligt av utredningen att göra ett
sådant uttalande.

Jag har, som jag sade nyss, herr talman,
inget självständigt yrkande utan
yrkar bifall till utskottets förslag, dock
i förhoppning om att frågan klaras upp,
ju förr dess hellre.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Som fröken Andersson
nämnde, finns vid detta utlåtande fogad
en reservation av herr Malmborg m. fl.
Fröken Andersson sade att den inte skiljer
sig så mycket från utskottsutlåtandet,
men uttalandena i den är nog ändå
mera positiva än i utlåtandet. Det betonas
ju, som fröken Andersson sade, att
samordningen mellan tjänstepensioner
och folkpensioner inte är tillfredsställande
utformad och att det var avsett,
när denna ordning genomfördes, att den
skulle ha provisorisk karaktär. Man hade
hoppats att 1951 års pensionsutredning
skulle ta upp detta ärende som en
av de första etapperna i sitt arbete men,
som vi kan konstatera, har detta inte blivit
fallet. I reservationen uttalas ju den
förhoppningen, att nuvarande provisorium
snarast möjligt bör efterträdas av
en anordning som — utan att sakligt motiverade
synpunkter trädes för nära —
bättre kan vinna de berörda personal -

gruppernas förståelse, och reservanterna
slutar med att uttala den bestämda
förhoppningen, att Kungl. Maj:t bör på
sätt som Kungl. Maj:t finner lämpligt
påskynda utredningsarbetet, så att ett
förslag i denna fråga kan föreläggas
riksdagen nästa år.

Herr talman! Utan att förlänga debatten
i detta ärende skall jag be att få yrka
bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Malmborg i Skövde m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ia besvarad.

Om förbättring av äldre tjänste- och
familjepensioner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en förbättring
av äldre tjänste- och familjepensioner
utan avvaktan på resultatet av 1951
års pensionsutredning.

I en inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. väckt motion (11:566) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att frågan om en förbättring av äldre
tjänste- och familjepensioner måtte brytas
ut ur 1951 års pensionsutredning och
göras till föremål för en särskild utredning,
vilken borde bedriva sitt arbete så
skyndsamt, att ett förslag till reglering
av äldre tjänste- och familjepensioner
kunde underställas 1957 års riksdag för
prövning.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet återgivit ett av 1951 års pensionsutredning
avgivet utlåtande över
motionen, varefter utskottet anfört:

»Såsom av det föregående framgår har
1951 års pensionsutredning upptagit frå -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Om förbättring av äldre tjänste- och familicpensioner

gan om eventuell förbättring av äldre
pensioner till separat behandling och i
skrivelse den 14 maj 1956 till chefen för
civildepartementet framlagt en principbelysning
av denna fråga. Skrivelsen,
som finnes bifogad detta utlåtande, har
enligt vad utskottet inhämtat gjorts till
föremål för sedvanlig remissbehandling,
varvid utlåtanden infordrats från visa
myndigheter, varjämte kommunförbunden
och vederbörande personalorganisationer
beretts tillfälle yttra sig i ämnet.
Remissbehandlingen är ännu icke avslutad.

Det anförda ger vid handen att ifrågavarande
spörsmål inom kort torde komma
under Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet
anser med hänsyn härtill inte påkallat
att riksdagen i frågans nuvarande
läge gör framställning till Kungl. Maj:t
av i motionen föreslagen innebörd.

Utskottet hemställer fördenskull, att
motionen II: 566 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Malmborg i Skövde, Sta.räng,
Cassel och Gustafsson i Skellefteå,
fröken Vinge samt herr Nelander, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Det anförda» och
slutade med »föreslagen innebörd», bort
hava följande lydelse:

»Utskottet vill emellertid med anledning
av 1951 års pensionsutrednings
principuttalande som sin mening anföra,
att en omprövning av äldre pensioner
inom den statliga personalpensioneringen
bör kunna ske i sådana fall där mera
genomgripande revisioner av tjänsteförteekningarna
leder till att de redan pensionerades
förmåner väsentligt fjärmar
sig från de villkor, som kommer att gälla
för senare pensionerade. En sådan
omreglering anser utskottet vara både
rimlig och möjlig för enhetliga grupper,
där arbetsuppgifterna inte ändrats i anslutning
till lönegradsförändringen. Ett
betänkande i ifrågavarande spörsmål har
nu avlämnats av 1951 års pensionsutredning
och torde efter remissbehandling
inom kort komma under Kungl. Maj:ts
prövning.»

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
11:566, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i det sålunda
ändrade utlåtandet anfört;

2) av fröken Andersson, som dock ej
antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag
kommer igen, men jag skall fatta mig ännu
kortare denna gång.

Också här gäller det en fråga om utbrytning
ur det stora uppdrag, som 1951
års pensionsutredning har sig förelagt.
Frågan, som tidigare behandlats vid flera
tillfällen, gäller äldre pensioner som
ligger kvar på en lägre nivå efter tjänsteförteckningsrevisionen.
Men här berörs
också en speciell grupp, nämligen de
kvinnogrupper som före år 1947 fick
pension efter en löneklass, lägre än slutlöneklassen.
I yttrande över en skrivelse
till civilministern av 1951 års pensionsutredning
har t. ex. TCO uttalat, att det
finns vägande skäl för en omreglering i
detta fall och att en sådan inte heller är
förenad med nämnvärda tekniska svårigheter.

Reservanterna — i den motiverade reservationen
— säger också, att man lätt
kan bryta ut vissa enhetliga grupper. Jag
har inte velat underteckna den reservationen,
av det skälet bland annat att jag
har varit litet rädd för att man slår sig
till ro i den tanken, att då är allan rättfärdighet
uppfylld. Utredningen har för
övrigt endast att ta ställning till den
principiella sidan av saken och har inte
att utarbeta några förslag.

Denna fråga har ventilerats tidigare
både i utskott och kamrar. Ett argument,
som man kanske nu betonar ännu mer
än tidigare, är att om man skall ha en
höjning, skall man också ha en sänkning.
Det sista tror jag dock mera är ett
skrämskott, ty det tillhör ju i hög grad
undantagen att det sker en sänkning i
anslutning till en revision.

Då emellertid, herr talman, frågan rätt
snart kommer under Kungl. Maj:ts prövning,
har jag endast velat anlägga dessa

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Om höjning av grundsjukpenningen m. i
synpunkter och yrkar även här bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag skall lova att fatta
mig ännu kortare än fröken Andersson.
Hon har ju delvis talat om vad reservationen
innehåller, men hon var inte villig
att yrka bifall till den.

Det framgår ju av reservationen att reservanterna
anser att en omprövning av
äldre pensioner inom den statliga personalpensioneringen
bör kunna ske i sådana
fall, där mera genomgripande revisioner
av tjänsteförteckningarna leder
till att de redan pensionerades förmåner
väsentligt avviker från de villkor, som
kommer att gälla för senare pensionerade.
Jag vill gärna yrka bifall till ett sådant
yrkande. Reservanterna anser att
en sådan omreglering bör vara rimlig
och möjlig för enhetliga grupper, där
arbetsuppgifterna inte ändras i anslutning
till lönegradsförändringen. Slutligen
hemställes att riksdagen i anledning
av motionerna måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad i reservationen
anförts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Malmborg i
Skövde m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning, som

företas i samband med upplösning av
fastighetsföretag.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion om
vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
samt i lagen om allmän sjukförsäkring,
i vad motionen avser lagen om
allmän sjukförsäkring; och

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ökat statsbidrag till kostnaden för
barntillägg inom den obligatoriska sjukförsäkringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om höjning av grundsjukpenningen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om höjning av grundsjukpenningen
och den högsta sjukpenningen i den
allmänna sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 339 i
första kammaren av herrar Norling och
Öhman samt nr 271 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung], Maj:t anhålla om
förslag till riksdagen om sådan ändring
av gällande sjukpenningtabell, att grundsjukpenningen
bleve fem kronor per dag
och högsta sjukpenning komme att utgå
med 25 kronor per dag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:339
och II: 271, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I de motioner, som utskottet
här uttalat sig över och avstyrkt,

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

föreslås att grundsjukpenningen skall
höjas till fem kronor per dag och att
den högsta sjukpenningen skall utgå med
25 kronor per dag.

Utskottet säger i sitt avslagsyrkande
att motionärernas motivering i fråga om
penningvärdeförsämringen inte håller,
därför att de, som har inkomster av
tjänst, också genom penningvärdeförsämringen
fått en högre inkomst, och
detta skulle alltså motverka penningvärdeförlusten.
Det kan till viss del vara
riktigt att så är förhållandet, men jag
vill erinra om att det finns två grupper
som inte kan komma i åtnjutande av en
sådan höjning av sjukpenningklassen,
nämligen icke arbetande hustrur och sådana,
som har så låg inkomst, att de inte
kan placeras i högre klass. Det kan
inte heller gälla dem som ligger över
gränsen 17 kronor, utan där får penningvärdeförsämringen
inverka.

Det är särskilt hemmahustrurna som
vi har tänkt på i motionen. De får ju
inte större ersättning per dag än tre kronor,
d. v. s. vad det kostar att få hemhjälp
under bara en timme. Man måste
medge att denna sjukpenning är mycket
låg och att en höjning av grundsjukpenningen
vore befogad, när familjer med
denna låga inkomst drabbas av sjukdom
— det må sedan gälla mannen eller
hustrun.

Då utskottet enhälligt har avstyrkt motionerna,
skall jag inte gå in på någon
längre motivering, men jag vill med det
anförda yrka bifall till förslaget i motionerna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. ändring i civilförsvarslagen

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av väckt motion om
förbättrad ställning för de långvarigt
sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som »utförsäkrade»;
och

nr 51, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för reseersättning
vid sjuktransporter med privat bil.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i civilförsvarslagen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536), dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 28 september 1956 dagtecknad
proposition, nr 185, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536).

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar i huvudsak, att det skulle
ankomma på Konungen eller efter Konungens
bemyndigande civilförsvarsstyrelsen
att bestämma de områden och
platser, där enskilda skyddsrum skulle
inrättas. Tidigare hade detta bestämts i
organisationsplan, som fastställdes av
länsstyrelsen. Lagändringen hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari
1957. I den kungl. propositionen hade
redogjorts för den avsedda framtida utrymningsplanläggningen,
innebärande
att för de utsatta orterna utrymning planerades
efter två huvudalternativ, nämligen
dels successiv utrymning, som kunde
genomföras då viss tid stode till förfogande,
dels samtidig snabbutrymning
av alla utrymningsbcrättigade i händelse
av överraskande anfall. Därjämte ha -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. ändring i civilförsvarslagen

de i propositionen uppdragits riktlinjer

för skyddsrumsbyggandet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat tre i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 620 i
första kammaren av herr Lundström m.
fl. och nr 817 i andra kammaren av herrar
B oi ja och Nyberg samt

motionen nr 816 i andra kammaren av
fröken Wetterström m. fl.

1 de likalydande motionerna I: 620 och
11:817 hade hemställts, utom annat, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 185 måtte besluta.

1) att de i propositionen föreslagna
befolkningsskyddsrummen skulle utformas
såsom sittskyddsrum med ett utrymme
av 0,4 m2 per skyddad person, varigenom
totalkostnaderna skulle kunna begränsas
till 180 miljoner kronor mot ca
700 miljoner kronor enligt de av departementschefen
förordade riktlinjerna;
samt

2) att inom område eller på plats, där
skyldigheten att förse anläggningar och
byggnader med skyddsrum komme att
upphöra, även skyldigheten att utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum måtte
upphävas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 185, och med
avslag å motionerna 1:620 och 11:817,
såvitt gällde skyldighet att utrusta och
underhålla enskilt skyddsrum, måtte för
sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);

B. att motionerna I: 620 och II: 817,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och under A hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 816, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet förut i utlåtandet anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I den mån den verksamhet, i vilken
de i innerområdet kvarvarande arbetar,
icke redan i fred är inrymd i bergrum,
måste man i huvudsak räkna med att de
skall arbeta ovan jord på sina vanliga
arbetsplatser. Man kan nämligen knappast
räkna med att annat arbete än sambands-
och ledande verksamhet av olika
slag kan i nämnvärd utsträckning överflyttas
till bergrum eller likvärdigt
skydd. Den risk de kvarvarande måste
taga under arbetstid kommer att innebära
störa påfrestningar. I ett så skärpt läge
som det, då slutlig utrymning ägt rum,
är det enligt utskottets mening icke rimligt,
att de kvarvarande skulle nödgas
taga stora risker icke blott under arbetstid
utan också under resor till ytterområdena
och vilotid därstädes, särskilt som
de i ytterområdena icke rimligen kan
beredas skydd i fullträffsäkra skyddsrum.
De måste därför enligt utskottets
mening även under vila beredas skydd i
innerområdets befolkningsskyddsrum.
Den tid, som kan komma att gå efter den
slutliga utrymningen men innan ett anfall
sättes in och under vilken skydd under
vila alltså måste beredas i innerområdet,
kan bli avsevärd och kan komma
att vara till krigets slut. Befolkningsskyddsrummen
i innerområdet måste
därför enligt utskottets mening dimensioneras
och inrättas för liggplatser. Utskottet
delar alltså i denna fråga departementschefens
mening och kan icke tillstyrka
förslaget i motionerna 1:620 och
II: 817, att dessa skyddsrum skulle utformas
såsom sittskyddsrum.»

Reservation hade anmälts av herr
Huss, fru Hamrin-Thorell, herrar Jacobsson
i Tobo och Lundberg samt fru Sjöstrand,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade. I den
av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat:

»Utskottet finner, att inga tvingande
skäl anförts för att dimensionera och utrusta
skyddsrummen för liggplatser. En
sådan planläggning av befolknings -

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

skyddsrummen att de i första hand beräknas
vara sittskyddsrum ger tvärtom
ett fastare underlag för bedömning av
möjligheten att snabbt realisera planerna
och av vilka investeringsbehov som därvid
uppkommer. Även vissa andra skal
talar för att skyddsrummen i första hand
bör planeras som sittskyddsrum.»

Herr HUSS (fp):

Herr talman! När det gäller de för civilförsvaret
ytterligt viktiga frågor, som
behandlas i denna proposition, kan man
lägga märke till icke obetydliga divergenser
i uppfattningarna hos de två särskilt
sakkunniga instanserna på detta
område, nämligen å ena sidan författarna
till den s. k. marspromemorian,
d. v. s. cheferna för försvarsstaben och
civilförsvarsstyrelsen, och å andra sidan
civilförsvarsutredningen, som avlämnade
ett delbetänkande i november 1955.

Vad beträffar utrymningen föreligger
i stort sett enighet om en s. k. beredskapsutrymning
av vissa större städer,
vilken utrymning inklusive inkallelser
av värnpliktiga beräknas omfatta 60 å 65
procent av invånarna. Men sedan delar
sig meningarna om vad man skall företa
sig med den återstående tredjedelen av
befolkningen i dessa tätorter. Marspromemorians
författare menar, att på den
förberedande beredskapsutrymningen
bör omedelbart före ett väntat krigsutbrott
följa en total s. k. krigsutrymning
av hela den kvarvarande befolkningen,
detta på grund av ett befarat förödande
anfall med atomvapen. Civilförsvarsutredningen
räknar med anfall med vätebomb
endast mot Stockholm och utgår
då från ett för det sunda bondförnuftet
tilltalande antagande, att även en fiende
måste iaktta en viss nödvändig ekonomisering
med sina tillgångar. Vi måste också
erinra oss, att redan den s. k. beredskapsutrymningen
förutsätter alt cirka
1,5 miljoner människor förflyttas till
mindre tätorter och landsbygden. Om en
sådan utrymning är tekniskt genomförbar
under en sannolikt relativt begränsad
tid, det kan i och för sig diskuteras
såväl med hänsyn till transportmedel
som när det gäller inkvarteringsmöjlig -

Ang. ändring i civilförsvarslagen
heter. Men skall därtill komma en krigsutrymning
av ytterligare omkring
750 000 människor, då kan man med
skäl fråga sig, om förutsättningar finns
för en sådan åtgärd, åtminstone därest
den till tiden nära ansluter sig till beredskapsutrymningen.
Jordbruksnämnden,
som får anses vara särskilt sakkunnig
på detta område, betvivlar, att en sådan
utrymning över huvud taget kan genomföras.
Civilförsvarsutredningen kommer
därför fram till en ståndpunkt, som
för lekmannen ter sig förnuftig och som
innebär, att den s. k. krigsutrymningen
inte kan eller bör ske förrän vid en betydligt
senare tidpunkt än marspromemorians
författare förutsatt; detta också
på grund av nödvändigheten att även
efter krigsutbrottet uppehålla en viss
samhällsverksamhet. I stället förordar
reservanterna en omflyttning av den
kvarvarande befolkningen till bostäder i
ytterområdena under en övergångsperiod,
då arbetet om möjligt hålles i gång
på de vanliga arbetsplatserna och innan
slutlig utrymning äger rum.

Kungl. Maj:t och utskottets majoritet
har nu anslutit sig till en kompromiss,
som går ut på att utrymningen redan
från början måste syfta till en i etapper
skeende slututrymning av de ifrågavarande
större städerna. Som läkare vill
jag för min del hänvisa till att även om
slututrymningen skulle kunna genomföras
är vistelsen utanför hemorten ingalunda
fri från faror. Vi måste räkna med
att de sanitära förhållandena i provisoriska
massförläggningar kan antas bli sådana,
att de bildar en ypperlig jordmån
för epidemier av olika slag. Ur denna
synpunkt är en alltför snabb totalutrymning
knappast att rekommendera.

Den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t och
utskottets majoritet nu intagit, har självfallet
fatt återverkan även på inställningen
til! skyddsrumsproblemet. Dels
anser man alt en relativt obetydlig verksamhet
kommer att upprätthållas efter
krigsutbrottet i ifrågavarande städer,
och dels har man den uppfattningen, att
de kvarvarande inte bör ta risker såväl
under arbetstid som under resor till ytterområdena,
varför de måste beredas

Nr 31

Onsdagen den 28 november 195G

Ang. ändring i civilförsvarslagen
permanent nattläger i innerområdets be*
folkningskyddsrum. I motsats härtill anser
reservanterna, att de inom innerområdet
arbetande i allmänhet har ett bättre
skydd och bättre möjligheter till rekreation
i ytterområdet än vid vistelse i
bergrum i innerområdet, så länge det
finns möjligheter till förflyttning mellan
ytter- och innerområdena.

I fråga om skyddsrummen menar
reservanterna i likhet med civilförsvarsutredningen
att de bör planeras
som sittskyddsrum. När förflyttningarna
mellan ytter- och innerområden blivit
omöjliggjorda, torde i regel tidpunkten
för en slututrymning vara inne.
Dessutom är det lättare att genomföra
en smidig fördelning av skyddsrummen,
om de dimensioneras som sittskyddsrum
än som liggskyddsrum. Men reservanterna
utgår framför allt från erfarenheterna
beträffande hittillsvarande
byggande av skyddsrum. Endast en
mindre del av de hittills beslutade
skyddsrummen har kommit till stånd. Vi
har ansett dessa erfarenheter tala för att
även om befintliga skyddsrum vid en
kritisk tidpunkt skulle ha utformats som
liggskyddsrum, måste de ändock tas i
anspråk som sittskyddsrum. Vi har med
andra ord ansett oss böra tolka den gamla
satsen, att man får sikta mot stjärnorna
för att nå skogsbrynet på det sättet,
att Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
siktande mot stjärnorna inger oss
förhoppningar att möjligen kunna nå
skogsbrynet, såsom reservanterna anspråkslöst
tänkt sig.

Herr talman! Med stöd av det anförda
får jag yrka bifall till den ändring i motiveringen
som förordats i den till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är med odelad tillfredsställse
man i dag konstaterar, att
riksdagen nu ges tillfälle till en omprövning
av vissa väsentliga avsnitt av vårt
civilförsvar. Visserligen gäller denna omprövning
för tillfället endast den förebyggande
delen av civilförsvarets verksamhet,
alltså omfattande utrymnings -

och skyddsrumsfrågorna, medan den
skadeavhjälpande delen kommer i ett senare
skede. Men när det då och då i
pressen talas om eftersläpningen i det
svenska civilförsvarets utveckling, må
det tillåtas mig notera, att Sveriges riksdag
mig veterligen är det första parlament
i Europa, som grundligt kunnat
ompröva utrymnings- och skyddsrumsorganisationen
med hänsyn till de nya
anfallsmedel, som numera står ett krigförande
land till buds.

Dessa nya anfallsmedel ställer mycket
stora krav på det militära försvaret, men
det ställer sannerligen inte mindre krav
på civilförsvaret. Tvärtom tror jag att
de revolutionerande anfallsmedlen ovedersägligt
klargjort, att civilförsvaret
numera är en så väsentlig del av det totala
försvaret, att en omvärdering av de
olika försvarsåtgärderna icke längre kan
anstå. Medan civilförsvaret tidigare för
många människor framstått som en i
och för sig betydelsefull men dock ganska
sekundär och sidoordnad del av våra
försvarsåtgärder, torde det numera vara
tydligt, att ett ändamålsenligt civilförsvar
lika väl som det militära försvaret
är en ofrånkomlig förutsättning för att
vi skall kunna värna oss mot en fiende.
Det är därför anledning att med dubbla
streck stryka under civilförsvarsutredningens
uttalande — som såvitt jag förstår,
även departementschefen har instämt
i — att en bättre avvägning än
för närvarande av anslagen till det totala
försvaret är nödvändig. Av de samlade
resurser, samhället kan ställa till
försvarets förfogande, måste civilförsvaret
få en väsentligt ökad andel.

Härmed följer givetvis, att resurserna
också skall brukas med all tänkbar effektivitet.
Den planering i fråga om
de förebyggande civilförsvarsåtgärderna,
som i förevarande proposition dras upp,
förefaller också i stort sett vara ändamålsenlig.
När jag trots detta tillsammans
med några andra ledamöter i en
motion förordat vissa ändringar i propositionen,
har det gällt detaljer, där
jag trott att civilförsvaret skulle gagnas
av en annan lösning än den föreslagna.

I en av de två huvudfrågor, som vid -

Onsdagen den 28 november 1956

Kr 31

rörs i motionen, har utskottet också uttalat
sig på ett sätt som i sak tillgodoser
vad motionärerna har åsyftat. Det gäller
förutsättningarna för den lokala civilförsvarsplanläggningen.
Härom uttalas i
propositionen, att vid en sådan planläggning
inom mer utsatta orter bör man
utgå från att även de farligaste vapnen
kan komma att sättas in, och att man
även måste räkna med anfall av vätebomber
och andra atombomber. Vi motionärer
anser att planläggningen skulle
bli mer realistisk, cm man inte fixerar
en förutsättning som kunde innebära, att
varje större stad skulle bli utsatt för vätebomber
eller tunga atombomber. Man
bör tvärtom i varje enskilt fall fråga:
Vilket syfte kan fienden ha med sitt anfall?
Hur tunga vapen behöver han för
att nå sitt mål? En sådan differentierad
bedömning leder till en verklighetsbetonad
planläggning av civilförsvarsåtgärderna
där man utan avkall på effektiviteten
inom försvaret även iakttar nödig
sparsamhet beträffande material, personal
och pengar.

Utskottet har i anledning av motionen
gjort ett uttalande, som jag tycker är
tillfredsställande. Utskottet säger att man
bör räkna med att »en fiende i första
hand använder det från hans utgångspunkt
i varje situation lämpligaste vapnet».
Utskottet bygger också ut denna sin
principiella uppfattning med tillägget,
att man vid planeringen för olika orter
av de förebyggande civilförsvarsåtgärderna
bör »utgå från att anfall kommer
att företagas med vad som ter sig som
sannolika anfallsvapen mot orten». Jag
tror att en civilförsvarsplanläggning på
den grunden med säkerhet kommer att
tillgodose alla önskvärda anspråk på såväl
realism som ekonomiskt omdöme.

Den andra huvudfrågan som vidrörts
i vår motion gäller befolkningsskyddsrummens
dimensionering. Herr Huss
har nyss berört på vilket sätt den frågan
sammanhänger med utrymningen. Kan
man på ett tidigt stadium totalt tömma
en stad på folk, behövs inga skyddsrum
alls. Men vill man hålla en del av verksamheten
inom staden i gång, även sedan
krisläget blivit allvarligt, ja, kanske

(i Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 31

Ang. ändring i civilförsvarslagen
till och med sedan krigshandlingar inletts
inom landet eller i grannländerna,
måste skyddsrum ordnas. Då måste, såsom
utskottet och departementschefen
framhåller, anordnas skyddsrum i berg.
Olikheten i de ståndpunkter, som intagits
i propositionen och motionen, gäller
frågan om man skall planlägga dessa
skyddsrum i en stor stad eller annan
viktig orts innerområden så, att människorna
skall kunna ligga i skyddsrummen
eller om man skall nöja sig med
sittplatser för skyddsrumsklientelet. Propositionen
förordar liggplatser, medan
motionärerna anser, att man i första
hand bör utgå från sittplatser.

Civilförsvarsutredningen menar, att
man behöver befolkningsskyddsrum för
300 000 människor i landet. 40 000 sådana
platser finns redan. Utredningen
har utgått från behovet sedan beredskapsutrymning
skett och man omflyttat
den övriga arbetande befolkningen till
de hotade orternas ytterområden. Läget
är kanske spänt, men det är ytterligt
viktigt för landets försörjning, den militära
såväl som den civila, och inte
minst för den psykologiska balansen hos
befolkningen, att produktionen alltjämt
kan hållas i gång. Kommer då ett plötsligt
luftangrepp, så finns skyddsrumsplatser
för alla inom området verksamma.
Visserligen kan människorna inte
ligga i skyddsrummen på en och samma
gång, men sittplatser finns.

Vistelsen i ett sådant skyddsrum efter
ett anfall kan beräknas bli relativt begränsad.
Vid anfall med en vanlig atombomb
rör det sig bara om några timmar.
Endast vid anfall med den tyngsta
nu kända vätebomben och under den
mest ogynnsamma detonationsförutsättningen
kan det bli fråga om flera dagars
vistelse i skyddsrum. Utredningen räknar
med att ett sådant anfall icke är
sannolikt mot något annat mål i Sverige
än Stockholm. Det kan ifrågasättas, om
ens i sådant fall liggrum är nödvändigt,
då det gäller alt rädda liv. Under alla
förhållanden måste det vara orimligt att
bygga planerandet av befolkningsskyddsrum
i landets olika delar på en eventualitet,
som knappast är tänkbar någon an -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 195C

Ang. ändring i civilförsvarslagen
nanstans än i Stockholm och även där
är ganska oviss. Att man för en kortare
tids vistelse i skyddsrum — några timmar
eller en dag — behöver liggplatser,
menar väl ingen.

Nu förklarar utskottet, att man inte behöver
så många skyddsrumsplatser som
utredningen beräknat, emedan utskottet
liksom departementschefen har räknat
med en långt fullständigare utrymning
än utredningen gjort. Såvitt jag förstår,
kan därmed inte menas annat än att orten
totalutrymts, d. v. s. att ingen verksamhet
längre uppehälles ens av till förorten
omflyttade människor, och att i
innerområdet endast finns kvar, såsom
departementschefen uttrycker det, »personal
för brand- och bevakningstjänst
samt annan utomordentligt krigsviktig
verksamhet». Det är väl för dessa som
liggskyddsrummen skulle skapas.

Jag vill då erinra om att frågan om
skyddsrum för civilförsvarsförbanden,
alltså för brand- och bevakningstjänsten,
ännu inte är klar på utredningsstadiet.
Vad vi här sysslar med är befolkningens
skyddsrum. Av utskottets uttalande på
sid. 28 i utlåtandet tycks också framgå,
att planläggningen av skyddsrummen bara
skulle tillgodose sådana personer som
skall bo i dem under lång tid, ja, säger utskottet,
kanske ända till krigets slut —
vad man nu menar därmed. Det måste
väl då bli fråga om bara ett fåtal människor,
som man skulle behöva bygga
sådana skyddsrum för.

Att planlägga bergskyddsrummen efter
sådana principer förefaller mig helt
verklighetsfrämmande. Att bestämma,
när en sådan förlamning av betydelsefull
verksamhet i en hotad ort skall ske,
torde komma att tillhöra en av de allra
svåraste bedömningar som en regering
har att göra. Säkert dröjer ett sådant
beslut så länge som möjligt. Jag har nyss
berört skälen till att man vill fortsätta
att hålla verksamheten i gång till det yttersta.
Det kommer med säkerhet också
att visa sig, när man går denna fråga in
på livet, att man måste räkna med
skyddsplatser för ett avsevärt större antal
människor än det fåtal som utskottet
nu tycks tänka sig. Om det blir för

ytterligare 260 000 personer, som civilförsvarsutredningen
talar om, eller för
200 000, som marspromemorian talar om,
kan vara ovisst.

Det blir dyrt att anordna liggplatser
för så många personer. För de 200 000
beräknar civilförsvarsstyrelsen och försvarsstaben
kostnaderna till 520 miljoner
kronor. Skulle antalet skyddsrumsplatser
bedömas bli lika stort som utredningen
räknar med, blir kostnaderna
bortåt 700 miljoner. Hur lång tid skulle
det ta att bygga ut dessa skyddsrum? Så
begränsade som våra investeringsmöjligheter
är, kommer det sannerligen att
ta sin rundliga tid. Men kriget kan snart
stå för dörren. Är det inte viktigare att
vi snabbt får tillräckligt många skyddsrum,
även om man bara kan sitta i dem,
än att vi efter hand får en del skyddsrum
som man kan ligga i? Jo, det tycker
vi motionärer, och det tycker reservanterna.
Det tycker också den enhälliga
civilförsvarsutredningen i sitt betänkande.
Därför föreslås att skyddsrummen
skall dimensioneras för sittande och inte
för liggande. 260 000 nya skyddsrum
av den sorten kommer inte att kosta mer
än 180 miljoner kronor, statens och
kommunernas kostnader tillsammantagna.
Det är en summa som rör sig inom
mer hanterliga gränser. En sådan investering
kan ske på relativt kort tid. Man
behöver inte vara fjärrskådare för att
se den dag, då ett dylikt program är realiserat.

Detta är det väsentligaste skälet till
motionen i detta avsnitt.

Regeringens och utskottets linje är vag
och oklar. Man vet inte vart den leder.
Inga kalkyler har redovisats. Det sägs i
propositionen, att en ingående undersökning
skall ske av vilka industrier
som måste hållas i gång i krig. Ovissheten
om vart en dylik utredning leder,
ovissheten om hur snabbt en utrymning
skall ske, ovissheten om hur många
människor man i realiteten måste räkna
med inom det s. k. inre utryinningsområdet
vid ett eventuellt anfall, allt
detta talar obetingat för att vi i första
hand skall planlägga befolkningsskyddsrummen
som sittskyddsrum. Då vet man

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

åtminstone storleksordningen av det problem
man sysslar med. Och har man vid
ett eventuellt anfall verkligen fått ut de
flesta människorna ur området, finns
det ju god plats i skyddsrummen för de
kvarvarande att ligga.

Med hänvisning till dessa omständigheter
och till de ytterligare skäl, som
anförts i den av herr Huss m. fl. avlämnade
reservationen till utskottsutlåtandet,
får jag, herr talman, yrka bifall till
denna reservation.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag har först att å utskottets
vägnar be om ursäkt för ett
tryckfel i betänkandet. På s. 30, tredje
raden nerifrån står »särskilda skyddsrum».
Det skall vara »enskilda skyddsrum».

Sedan skall jag be att få säga några
ord med anledning av de invändningar
mot utskottets utlåtande som har gjorts
från herrar Huss’ och Lundströms sida.
Ingen människa kan bedöma vilken situation
som kan inträda, i händelse vårt
land skulle komma i krig och bli utsatt
för bombning med vätebomber, atombomber
eller vanliga s. k. konventionella
bomber. Jag tror att vi kan vara överens
om att här kan man med verkligt
skäl säga att vi spår endels och profeterar
endels. Man har dock mer och mer
kommit till den övertygelsen, att om man
vill skydda civilbefolkningen vid ett anfall
från luften, så har man ingen säkrare
utväg att tillgripa än utrymning i
så stor utsträckning som möjligt. Detta
har man nu inriktat sig på, och det är
åtgärder för att möta de nya behov och
krav, vilka i det sammanhanget anmäler
sig, som man nu håller på att planlägga
och efter hand realisera. Den del av civilförsvaret,
som kammaren nu behandlar,
upptar två spörsmål som hänger nära
samman med varandra, nämligen utrymning
och skyddsrum. När det gäller
att ta ställning till frågan om skyddsrummen
har man inte bara att tänka
på att skydda människorna för en kortare
tid, en dag eller två eller bara för

Ang. ändring i civilförsvarslagen
några timmar, utan man måste se dessa
skyddsåtgärder i samband med frågan
om i vilken utsträckning man kan hålla
den normala verksamheten inom industri
och samhällsliv i gång. Man går
ut från att på de platser, där det finns
anledning för en anfallande fiende att
bombardera på detta sätt, har också försvaret
och befolkningen i allmänhet intresse
inte bara av att den verksamhet,
som samhället bedriver, hålles i gång
utan också av att trafiken upprätthålles,
och för detta behöver man en hel del
personal som man ovillkorligen måste
skaffa sådana skyddsmöjligheter att den
kan bevara livet •— det är angeläget att
den kan det — och dessutom kanhända
månad för månad, ja, låt oss säga år efter
år, utföra sina uppgifter. Det är omöjligt
att begära eller ens tänka sig att
människor, som skall fylla sådana uppgifter
under sådana pressande förhållanden,
skulle nöja sig med eller ens
härda ut med att bara sitta på stolar
natt efter natt, dygn efter dygn och över
huvud taget inte få någon ordentlig vila.
Detta har statsrådet ansett vara fullkomligt
uteslutet. Detta anser man uteslutet
på militärt håll, och det anser man också
inom utskottet vara uteslutet.

Att civilförsvarsutredningen inte har
sett saken på samma sätt, anser jag vara
en betydande svaghet hos utredningen.
Det är ju alldeles uppenbart att
den inte har tagit så allvarligt på den
här saken som det finns anledning att
göra. När den — vilket egentligen är
ganska underligt — säger att man skall
rätta sig efter den maximen, att en
fiende inte använder kraftigare vapen
vid ett anfall mot en ort än han anser
vara förenligt med sina intressen, så är
det att slå in öppna dörrar, ty i vanliga
fall gör väl ingen fiende något annat.
Kan lian nå ett resultat med ett enklare
medel använder han inte dyrare och mera
komplicerade. Det måtte vi väl ha
reda på allihop som varit med om åtminstone
två världskrig och kanhända
läst om flera krig. Men detta utesluter
naturligtvis inte att fienden kan finna
det förenligt med sitt intresse att använda
även atombomben, kanske också

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. ändring i civilförsvarslagen
vätebomben på flera platser än civilförsvarsutredningen
har förutsatt. Detta gör
att hela försvarsutredningens resonemang
bygger på alldeles för lös grund. Jag
anser inte att man där tagit tillräckligt
allvarligt på denna sak, och allvarligt
måste man ta på den, fastän det inte
ser ut, som om riksdagen heller gjorde
det. Det anser jag emellertid att den borde
göra. Om vi — och ingenting säger att
det inte kan bli så — skulle bli utsatta
för ett anfall från luften, och även om
detta utförs enbart med sådana bomber
som man tidigare använt, kan skadegörelsen
bli tillräckligt stor. Det kan
tänkas att ingen av de krigförande i ett
eventuellt kommande storkrig skulle använda
vare sig vätebomb eller atombomb,
men vi måste naturligtvis ställa
in oss på, att inte vara skyddslösa i ett
sådant fall. Vi bör göra detta, inte bara
med tanke på den civilbefolkning som
finns i hemorten. Det är naturligtvis viktigt
att skydda den liksom det är viktigt
att skydda allt annat liv. Men vi skall
också tänka på dem som måste lämna
sina anhöriga och ge sig ut för att möta
fienderna vid kusterna eller var de uppträder.
Vi måste gå ut ifrån att dessa
hellre försvarar landet om de vet att civilbefolkningen
där hemma är så väl
skyddad som det går, så att försvararna
inte behöver gå därute och vara mera
ängsliga än nödvändigt för de hemmavarande.
Det är också en synpunkt som
man bör fästa vikt vid och som jag anser
att man i allmänhet fäster alldeles för
litet vikt vid, ja, ibland ingen vikt alls.

Det är med tanke på dessa omständigheter
som utskottet för sin del har intagit
den ståndpunkt som det har valt.
Det kan finnas en hel mängd ytterligare
argument att foga till detta. Jag tror
emellertid inte att det behövs att rada
upp dem. Jag föreställer mig att första
kammaren har tillräckligt klar syn för
att inse nödvändigheten av att när man
inriktar sig på ett skyddsrumsbyggande
av den arten, att det skall stoppa även
mot atom- och vätebomber, så bör man
göra dessa skyddsrum sådana, att det
blir möjligt för dem, som skall vistas
där, att där kunna njuta den vila de be -

höver och inte bara få ett tillfälligt
skydd.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad utskottet menar. Herr Elowsson säger,
att man måste se till, att de som
skall utöva viss verksamhet inom ett utrymningsområde
och stanna kvar där
kanske i åratal, måste ha någonstans att
ligga. Det är riktigt, under förutsättning
att vi menar samma sak, nämligen att
man verkligen skall ha viss verksamhet i
gång. Men då kommer man inte ifrån
det hela med ett fåtal skyddsrum.

Herr Elowsson har åberopat militären,
som i marspromemorian har förutsatt
att man skall ha skyddsrum för 200 000
personer. Det skulle kosta 520 miljoner
kronor. Men när motionärerna har tagit
upp denna tankegång och framhållit, att
om man skall bygga skyddsrum för
260 000 personer, så kommer det att kosta
700 miljoner, då säger utskottet: »Nej,
vi har räknat med att man skall ha en
betydligt längre driven utrymning än utredningen
har räknat med, och därför
blir det inte så dyrt.»

De två uttalandena går inte riktigt
ihop. Frågan är här tydligen inte bara,
om vi för samma antal människor skall
ha skyddsrum att ligga i eller att sitta i,
utan det är en betydligt mera komplicerad
sak. Jag tror därför inte att utskottet
riktigt gjort klart för sig vad man åsyftar.
Man kan inte åsyfta att ha ett betydande
antal människor boende i ett
skyddsrum under en längre tid, under
åratal. Då erbjuder — tvärtemot vad utskottet
säger — en vistelse i normalskyddsrum
i förorterna betydligt bättre
skydd för människorna än vad en vistelse
i ett bergskyddsrum i innerstaden
gör, och att det betyder större trevnad
och bättre tillfälle till rekreation är alldeles
självklart.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundström försöker
göra gällande att utskottet inte har

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

klart för sig vad det tillstyrkt. Jag skulle
snarare vilja göra gällande att det är motionärerna
som inte har det riktigt klart
för sig. Utskottet går inte ut ifrån att vi
skall ha så många skyddsrum som det
har förutsatts från militärt håll, utan vi
har gått ut ifrån att i de skyddsrum som
bygges skall det finnas tillräckligt utrymme
för att man skall kunna ligga
där. Detta är vår ståndpunkt. Vi baserar
den på att det skall bli en grundlig utflyttning
ifrån innerstäderna och ut till
förorterna. Vi räknar också med att även
de som skall arbeta i innerstaden får bo
i ytterområdena.

Om vi tänker på Stockholm, så skulle
det första som hände väl vara att broarna
förstördes. Om man skall kunna ha
förbindelse med ytterområdena över
vattnet får man följaktligen antingen ha
provisoriska broar, pontonbroar, eller
också ordna med båt- eller färjförbindelser.
Dessa förbindelser blir inte så lätta
att vidmakthålla, ty de kommer förmodligen
också att bombas. I varje fall måste
man räkna med att det för dessa människor
inte kan bli så särskilt angenämt att
fara från och till innerstaden. Det kan
också hända att de under sådana förhållanden
tvingas bo där i flera dagar därför
att de helt enkelt inte kan komma
därifrån. Det är självfallet också angeläget
att man har tillgång till allt det manskap
som behövs exempelvis för sanering
i händelse gas skulle komma till användning.
Det behövs brandmanskap,
det behövs röjningsmanskap och det behövs
folk som kan ta hand om dem som
blir sjuka och dem som blir skadade. Det
är för alla dessa som man behöver detta
slag av skyddsrum.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om ett annat land, t. ex.
Finland, i dag skulle besättas av en främmande
makt, skulle vi säkert mobilisera
med detsamma. Vi skulle omedelbart företaga
en beredskapsutrymning i Stockholm
och kanske i flera städer. Men
skulle vi genast lamslå verksamheten där
och göra en totalutrymning? Det skulle

Ang. ändring i civilförsvarslagen
vi säkert inte göra. Det skulle komma att
finnas kvar en massa människor under
ett övergångsskede, kanske under ganska
lång tid. För dem behöver vi skyddsrum
under arbetet, som man kan sitta i,
om det skulle hända någonting.

Vad beträffar möjligheten att åka fram
och tillbaka, är vi sams om den saken.

Vi motionärer menar: skaffa först
skyddsrum, som man kan sitta i och
skaffa dem snabbt. Det kostar inte så
mycket. Har vi sedan råd att bygga ut
dem vidare, så att man också kan ligga
där, är det så mycket bättre.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag skall endast gå in på
ett par problem i denna fråga.

Det är ju så att anfallsvapen har utvecklats
mycket snabbt, och därför är
det synnerligen angeläget, att man också
blir i tillfälle att planlägga för verkningarna
av dessa. Det är därför som
man i stort med tillfredsställelse kan
hälsa det förslag som föreligger.

Propositionens förslag innebär ju att
man i stort sett skall förlita sig till utrymningar.
Detta kommer att få betydande
verkningar på samhällsapparaten.
Det är därför angeläget, att man försöker
uppehålla produktionen, så långt
som det över huvud taget är möjligt.
För att man skall kunna göra det i någorlunda
lugn och ro, är det nödvändigt
att man skapar så goda och säkra
betingelser som möjligt för de människor,
som skall arbeta. Det är då också
angeläget, att man bygger små skyddsrum
i närheten av arbetsplatserna, där
man kan bereda människorna detta
skydd.

Propositionen inrymmer inte något
program för utbyggandet av skyddsrummen
i framtiden, utan man måste först
planlägga vilka skyddsrum som skall
byggas, hur många de skall vara och var
de skall ligga. Det är därför som jag
skulle vilja göra det påpekandet, att det
är synnerligen angeläget att vi nu inte
får ett stopp i skyddsrumsbyggandet på
grund av denna planläggning, utan att

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956

Ang. ändring i civilförsvarslagen
vederbörande myndighet omedelbart får
de resurser som är nödvändiga för att
snabbt kunna lägga fram dessa planer.
Jag anser därför att vi måste inrikta
oss på att till varje pris se till, att det
inte blir ett uppehåll i skyddsrumsbyggandet,
när de skyddsrum blir färdiga,
som man nu bygger enligt de gamla planerna,
utan att man då omedelbart kan
sätta i gång och bygga efter de nya planerna.
Sedan må man tvista om huruvida
de skall byggas såsom liggskyddsrum
eller såsom sittskyddsrum. Det tror jag
inte är av så förfärligt stor betydelse,
utan huvudsaken är att allt göres så
snabbt som möjligt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Lundström talade
om någonting annat i sitt anförande.
Han talade om vad som skulle hända,
ifall vi måste mobilisera därför att Finland
anfalles. Men det är ju här inte bara
fråga om mobiliseringstillfällen, det
är inte bara fråga om ett vanligt krigsutbrott,
som kan drabba vårt land, utan
det är fråga om sådana tillfällen, då innerstaden
slås sönder, men då en viss
verksamhet ändå måste finnas kvar där
och ett förhållandevis ringa antal människor
måste vistas där en längre tid.
För detta ändamål måste ett relativt litet
antal skyddsrum byggas. Om de dimensioneras
så, att människorna kan
ligga där, är det ju ingenting i världen
som hindrar att de i alla fall sitter; finns
det inga stolar, kan de sitta på golvet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Huss begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 29.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner angående viss ändrad
tillämpning av 18 § lagen om allmän
sjukförsäkring, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde
samt att de anslag, som utfärdats till det
pågående sammanträdets fortsättande på
aftonen, skulle nedtagas.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen i anledning av dels

Onsdagen den 28 november 1956

Nr 31

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 376, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536), dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 52 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 381, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det organisatoriska
sambandet mellan staten
och kyrkan.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.46.

In fidem
G. H Berggren.