Onsdagen den 28 maj fm (Riksdagens protokoll 1969:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

ANDRA KAMMAREN

1969

28 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Lewén-Eliasson (s) ang. verksamheten med lokala konsumentkommittéer.
.............................................. 3

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förberedelser för användande av

torv som bränsle.......................................... 7

Meddelande ang. plena den 28, 29 och 30 maj..................... 8

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m. (forts.)......... 9

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m..................... 37

Miljöskyddslag, m. m.......................................... 54

Onsdagen den 28 maj em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m........................... 95

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 maj fm.

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 50, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av motioner om förebyggande åtgärder
inom hälso- och sjukvården, m. m....................... 8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m........................................ 9

Sammansatt utrikes- och första lagutskotts utlåtande nr 1, ang. lag om

vissa sanktioner mot Rhodesia m. m............................ 37

1 ■— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37, dels ang. miljöskyddslag m. m.,
dels om fastställande av gränsvärden för buller samt vatten- och
luftföroreningar, om ett miljövårdspolitiskt program samt om

åtgärder mot trafikbuller..................................... 54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag till statens naturvårdsverk..... 95

Onsdagen den 28 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt......................................... 95

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. lokaliserings- och regionalpolitik

m. m....................................................... 95

— nr 31, ang. redogörelse för Nordiska rådets sjuttonde session....... 183

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang.
verksamheten med lokala
konsumentkommittéer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson har
frågat, om jag vill redogöra för de planer
som kan föreligga om fortsatt verksamhet
med lokala konsumentkommittéer.

Förslag att bilda lokala konsumentkommittéer
fördes fram år 1966 av
Landsorganisationens och socialdemokratiska
partiets arbetsgrupp för prisfrågor.
Kommittéernas uppgift skulle å
ena sidan vara att förmedla erfarenheter
och önskemål från konsumenterna
till näringslivet och till organ som arbetar
med konsumentupplysning. Å andra
sidan skulle kommittéerna hjälpa till
med att sprida information till konsumenterna.

Efter remissbehandling berördes förslaget
i proposition 1967: 75. .lag framhöll
att kommittéerna sannolikt skulle
kunna göra värdefulla insatser för konsumenterna
och att ekonomiska bidrag
av statsmedel till en försöksverksamhet
borde kunna utgå efter närmare
prövning av statens konsumentråd.

Lokala konsumentkommittéer bildades
därefter på initiativ av LO och TCO
i sex städer. Verksamheten har nu pågått
i nära två år och finansierats av
de nämnda organisationerna och av
konsumentrådet. Kommittéerna har
samarbetat med hemkonsulenter ocli
priskontorsföreståndare ute i länen. Ett

centralt råd har bildats för att leda och
stödja verksamheten och för att se till
att erfarenheterna från arbetet kan utnyttjas.
I det centrala rådet har utom
LO och TCO även Kooperativa kvinnogillesförbundet
och Husmodersföreningarnas
riksförbund varit representerade.
Centrala rådet har med sig adjungerat
expertis på bl. a. konsumentfrågor och
fortbildningsverksamhet.

Denna försöksverksamhet har såsom
interpellanten framhåller givit åtskilliga
erfarenheter som belyser vad som kan
åstadkommas genom organiserad konsumentverksamhet
på det lokala planet.
Jag vill erinra om att konsumentutredningen,
som tillsattes år 1967, har uppdrag
att undersöka om behov föreligger
av regionala och lokala organ för
att i ökad utsträckning tillvarata konsumenternas
intressen. Erfarenheterna
från de lokala konsumentkommittéernas
verksamhet bör kunna utnyttjas som ett
underlag för utredningens överväganden
i denna del. Det är därför önskvärt
att försöksverksamheten fortsätts och
att man därvid prövar alternativa möjligheter
i fråga om verksamhetens allmänna
inriktning och organisationsformer.
Bl. a. synes det angeläget att undersöka
förutsättningarna för en aktivare
medverkan från kommunernas sida i
det lokala konsumentarbetet.

Mot denna bakgrund har statens konsumentråd
tillsatt en särskild arbetsgrupp
med uppgift att närmare studera
konsumentkommittéernas verksamhet
och ange möjliga riktlinjer för en fortsättning
av denna. På grundval av rekommendationer
från arbetsgruppen
har konsumentrådet åtagit sig uppgiften
att organisera ett centralt kontaktorgan

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. verksamheten med lokala konsumentkommittéer

för verksamheten. Konsumentrådet har
bl. a. anvisat medel till kanslipersonal
och till kostnaderna för kansliets verksamhet.
I den mån det visar sig behövligt
och förslag läggs fram från rådets
sida är jag beredd att verka för att medel
till fortsatt utrednings- och försöksverksamhet
på det lokala planet ställs
till förfogande.

Genom dessa åtgärder räknar jag med
att förutsättningar skall föreligga för
att försöksverksamheten med lokala
konsumentkommittéer skall kunna fortsätta
i vart fall under den tid som behövs
för att konsumentutredningen skall
kunna ta ställning till frågan om den
statliga konsumentpolitikens anknytning
och fullföljande på det lokala planet.

Vidare anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min interpellation
om fortsatt verksamhet med
lokala konsumentkommittéer.

Det är tillfredsställande att den försöksverksamhet
som pågår inte avbrytes
vid halvårsskiftet, ty allt tyder på
att den verksamheten har givit nyttiga
erfarenheter för det fortsatta arbetet
med konsumentfrågorna, framför allt
om man ser till deras anknytning till
lokala förhållanden. Man får vara tacksam
för att löntagarorganisationerna LO
och TCO har satsat så hårt som de gjort
på detta försök.

Om man tar del av de olika rapporterna
över projektens genomförande från
de sex försöksorterna, finner man att
de är intressanta på många sätt. Den
centralt sammanställda slutrapporten
för det första försöksåret visar klart
behovet av en lokal anknytning för samhällets
konsumentupplysning. Det senaste
året är av naturliga skäl ännu inte
redovisat.

Jag vill ta upp ett enda exempel, nämligen
det s. k. reklamationsförfarandet,

för vilket det numera finns en central
reklamationsnämnd, som emellertid uppenbarligen
med sin centrala verksamhet
inte når ut till de olika orterna. De
sex lokala kommittéerna har här utfört
ett mycket värdefullt arbete för att hjälpa
konsumenter i reklamationsärenden.

Att kunna kolla upp de centrala konsumentorganens
intentioner beträffande
information och annat genom den
omedelbara kontakt med människorna,
som de lokala kommittéerna har, kan
vara mycket upplysande. Det framstår
som synnerligen önskvärt att det beredes
tillfälle att göra en grundlig analys
av det arbete som utförts under de gångna
två åren, inte minst i form av en bedömning
av behovet av en central styrning
av verksamheten.

Den verksamhet som kommittéerna
självständigt kan genomföra med hänsyn
till lokala behov bör på sikt bli av
den största betydelse, men det är troligt
att det behövs en avsevärd tid för intrimning
av arbetet. Den del av interpellationssvaret,
som berör den centrala
ledningsfunktionen över de lokala
kommittéernas arbete, är därför viktig.
Det anföres att konsumentrådet
åtagit sig att organisera ett centralt
kontaktorgan för verksamheten, och
statsrådet låter förstå att medel skall
ställas till förfogande för fortsatt utrednings-
och försöksverksamhet. Det
är utmärkt, men jag vill fråga hur den
nuvarande ledningen, d. v. s. det centrala
rådet som är sammansatt av representanter
för de deltagande organisationerna
och som drivit verksamheten
med så stor framgång, i fortsättningen
kommer in i bilden.

Kan man vidare med hänsyn till den
ordalydelse, som interpellationssvaret
har, räkna med ett någorlunda snabbt
resultat av konsumentutredningens arbete?
Om så är fallet, hade det kanske
ändå varit bättre om en fullständigt
oförändrad ordning hade bibehållits till
dess att den hade kunnat anpassas till
en mera definitiv form för den lokala

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Svar på interpellation ang. verksamheten med lokala konsumentkommittéer

och regionala anknytningen av konsumentfrågornas
bevakning. Jag hoppas
att den antydda övergångsformen för
den centrala ledningen inte betyder att
konsumentutredningen låter oss vänta
på sina förslag. Enligt direktiven skall
ju utredningen också ta upp frågan om
den lokala anknytningen.

Det vore värdefullt om statsrådet kunde
säga något om tidsplanen för utredningen.
Jag föreställer mig att det sistnämnda
är en detalj, som man inte gärna
bryter ut ur sammanhanget utan
som måste följa med utredningens
stora förslag. Det är viktigt att veta om
utredningen relativt snart kommer att
framlägga ett samlat förslag när det nu
i avvaktan på utredningen erbjudes
fortsatta försök med alternativa former
för organisation och inriktning av de
lokala konsumentkommittéerna. Hur
stor får denna försöksverksamhet bli? 1
och för sig är det önskvärt att man
t. ex. kan undersöka hur långt det kommunala
intresset för dessa frågor sträcker
sig. På de sex orterna torde marken
vara väl beredd. Men hur är det på andra
håll? Vet de kommunalt ansvariga
tillräckligt mycket för att vilja medverka
i en sådan här experimentverksamhet?
Ansvarsförhållandena mellan
det centrala kontaktorganet och den lokala
kommittén vad gäller inriktningen
och verksamhetens uppläggning måste
ju klart kunna påvisas för kommunerna,
om de skall engagera sig.

Därmed har jag inte velat säga annat
än att jag tror att det finns ett stort latent
intresse för verksamheten. Säkerligen
är det åtskilliga motioner som i
fullmäktigeförsamlingarna runtom i landet
har väckts i denna sak för att få till
stånd någon typ av lokala konsumentkommittéer.
På de flesta håll har väl
förslagen avvisats därför att det ännu
så länge bara pågår en försöksverksamhet
i begränsad utsträckning. Men om
försöksverksamheten nu skall göras vidsträcktare
torde det behövas ganska klara
direktiv för att ledningen i våra

städer och kommuner skall bli verkligt
intresserad av att också ge sig in på
sådan verksamhet.

Att det för konsumenternas del behövs
en kraftigt utvidgad lokal verksamhet
råder det inget tvivel om. Hur
länge kan det alltså behöva dröja innan
man kan börja med en mera systematisk
uppbyggnad av lokala stödpunkter?

Jag förutsätter att man i avvaktan på
den vidare lokala utbyggnaden låter den
ifrågasatta försöksverksamheten med alternativa
organisationsformer inbegripa
en vidgad representation i kommittéerna.
Med risk för att framstå som tjatig
— jag har tagit upp saken ett par gånger
tidigare här i kammaren — vill jag
återigen påpeka att det är svårt att på
det lokala planet förklara varför exempelvis
de politiska kvinnoorganisationerna
inte fått vara med. Och jag föreställer
mig att man inte nu kommer att
sätta upp sådana begränsande villkor
utan att det blir fritt fram för dem som
kan och vill vara med. En så allsidig
representation som möjligt, sett från de
enskilda konsumenternas och hushållens
synpunkt, måste vara eftersträvansvärd.
Det är ändå det man vill ha: en så
vid anknytning till detta arbete som
möjligt.

Vissa kommuner — jag tänker då inte
minst på storstädernas förortskommuner
— kan ju heller inte stödja sig på
löntagarorganisationerna i samma utsträckning
som man kan göra annorstädes,
utan där måste andra organisationer
vara bottenorganisationer.

I interpellationssvaret nämns inte
TBV och ABF — jag föreställer mig att
det bara är en tillfällighet och att dessa
organisationer alltfort skall vara med i
arbetet. Det vore önskvärt att man i den
vidgade försöksverksamheten lät de lokala
intressena få bestämma vilka som
skall deltaga i arbetet.

Jag tackar än en gång för svaret. Men
jag vill gärna precisera ett par frågor
för ytterligare belysning, om statsrådet
så önskar:

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. verksamheten med lokala konsumentkommittéer

Finns det någon tidsplan för konsumentutredningen
och vad därmed följer
för en fullständig utveckling av det
lokala konsumentkommittéarbetet?

Vilken ställning intar det nuvarande
centrala rådet i den vidgade verksamhet
som skall börja efter halvårsskiftet?

Kommer den medelstilldelning som
förutsättes att anknytas till några begränsande
föreskrifter om vilka som
skall få delta i försöksverksamheten eller
lämnas detta fritt för ett lokalt avgörande? Chefen

för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även jag har tagit del
av redogörelser för de lokala konsumentkommittéernas
verksamhet och de
har stärkt mig i uppfattningen att kommittéernas
arbete med de uppgifter som
dessa organ har haft varit till stort
värde och till nytta.

Fru Lewén-Eliasson framställde ett
par frågor som jag skall försöka att
besvara. En av frågorna rörde det centrala
rådets ställning.

Avsikten är att rådet skall finnas kvar
och alltfort leda verksamheten, i varje
fall under försöksperioden. Jag berörde
detta i mitt interpellationssvar. Konsumentrådets
kontaktorgan skall huvudsakligen
hjälpa till med administrativa
uppgifter. Detta kanske inte kom tillräckligt
klart fram i mitt svar på interpellationen.
Jag tror att fru LewénEliasson
därvidlag kan känna sig alldeles
lugn.

Fru Lewén-Eliasson frågade också om
på vilket sätt man skall ta reda på vad
kommunernas intresse för sådana här
lokala konsumentkommittéer kan vara.
Jag föreställer mig att det blir en av de
många saker som den sittande konsumentutredningen
får försöka att ta reda
på och bilda sig en uppfattning om.
Det finns åtskilliga tecken på att det
föreligger ett sådant intresse även på
andra håll än de sex platser där lokallcommittéer
varit verksamma.

En annan fråga gällde huruvida det
fanns någon tidtabell för den sittande
konsumentutredningen. Jag kan bara
säga att det är ett mycket omfattande
arbete som denna kommitté alltjämt har
framför sig, och jag tror att man därför
har svårt att ange någon exakt tidpunkt
för när utredningarna kan vara
avslutade.

Efter samråd med konsumentutredningens
ordförande och ledning räknar
jag med att de skall kunna avsluta sitt
arbete först under nästa år. Någon exakt
tidpunkt kan jag inte ange. Jag hoppas
emellertid att redan dessförinnan åtminstone
vissa principiella aspekter på
konsumentupplysningen och dess organisation
m. m. skall kunna lämnas från
kommittén.

Om det finns ett lokalt intresse härför
har jag alls ingenting emot att de
politiska kvinnoorganisationerna kopplas
in. Om verksamheten i fortsättningen
kanske kommer att knytas hårdare till
kommunerna, och om det kommer en
framställning från de politiska kvinnoorganisationerna
om att få bli direkt
representerade i de lokala kommittéerna,
tror jag att en sådan framställning
kommer att bifallas av de kommunala
myndigheterna. Något annat kan jag
inte föreställa mig. I och för sig har
jag sålunda ingenting att erinra mot
att man breddar deltagarurvalet i dessa
kommittéer.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
de kompletterande uppgifterna, som på
alla punkter är av stort värde. Eftersom
jag förstår att det kan dröja en viss tid
innan konsumentutredningen blir färdig,
vill jag till sist bara uttrycka det
önskemålet, att resurser ställs till förfogande
så att verksamheten med de lokala
konsumentkommittéerna, som vi nu
talar om, kan få en betydligt större
räckvidd än den för närvarande har.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

§ 2

Svar på interpellation ang.
förberedelser för användande
av torv som bränsle

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag har för avsikt
att vidta några åtgärder dels för
kartläggning av befintliga torvtillgångar,
dels för att säkerställa att den torv som
behövs för beredskapsändamål är tillgänglig
för användning som bränsle.

Innan jag närmare går in på de av
herr Gustavsson ställda frågorna vill
jag helt kortfattat beröra vad som inledningsvis
i interpellationen anförts beträffande
dels torvens andel av bränsleförsörjningen
under de senaste världskrigen,
dels det statliga torvbolaget,
Svensk Torvförädling AB, Sösdala.

Interpellanten har sålunda anfört att
en tredjedel av landets bränslebehov
under första världskriget och hälften av
behovet under andra världskriget täcktes
med torvbränsle. Denna uppfattning
måste bero på något missförstånd. Den
högsta produktion av torv som vi någonsin
haft i Sverige uppnåddes 1945
och svarade för knappa 5 procent av
det årets hela behov av fasta bränslen.

Som herr Gustavsson framhållit har
det statliga torvbolaget numera upphört
med den olönsamma tillverkningen av
briketter och i stället gått över till framställning
av jordförbättringsmedel på
basis av frästorv.

Genom omläggningen av bolagets produktion
har det varit möjligt att bereda
ett betydande antal av företagets anställda
fortsatt sysselsättning. Lönsamheten
har kraftigt förbättrats, och framtidsutsikterna
bedöms vara goda. Jag
kan inte instämma med herr Gustavsson
i att det skulle ha varit klokare att lägga
ned driften av detta företag.

I sin interpellation hänvisar herr Gustavsson
till energiförsörjningens stora
betydelse för vår försvarsberedskap och

framhåller, att det i en krissituation
åter kan bli aktuellt att ta i anspråk
inhemska energikällor, t. ex. torvmossar.

Jag är självklart väl medveten om
energiförsörjningens betydelse och även
dess sårbarhet i vissa lägen. Omfattande
åtgärder har också vidtagits för att höja
vår beredskap på detta område.

Den nuvarande beredskapslagringen
av oljor och fasta bränslen syftar bl. a.
till att vid en längre tids avspärrning
från import trygga bränsleförsörjningen
under den tid det tar att gå över till inhemska
ersättningsbränslen.

I fråga om bränntorv är det förenat
med stora såväl tekniska som ekonomiska
svårigheter att på kort tid få fram
nämnvärda kvantiteter. Den nuvarande
planeringen har som målsättning att
större kvantiteter bränntorv skall kunna
komma till användning 2—3 år efter
produktionsstarten.

För att nedbringa starttiden till 1 1/2
—2 Va år skulle bl. a. fordras en betydande
beredskapshållning av torvmarker
redan i fred. Torvmarkerna måste
då vara dränerade, grovplanerade m. in.
och därefter underhållas årligen.

Den höjning av nuvarande beredskapsnivå
på området som med ifrågavarande
åtgärder skulle kunna uppnås
synes med hänsyn till de beräknade
kostnaderna härför inte vara ekonomiskt
motiverad.

För att förbereda beredskapsproduktionen
av torv har kartlagts 5 000 hektar
torvmarker beräknade för en sammanlagd
produktion av 1 miljon ton färdig
torv per år. Åtgärder har vidtagits för
att ta fram behövligt antal torvupptagningsmaskiner
av olika typer, som är
lämpade för svenska mossar. Därmed
torde ett av herr Gustavsson i interpellationen
framfört önskemål vara tillgodosett.

Jag vill också framhålla att AB Torvförädling
liksom överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap fortlöpande
följer utvecklingen på området både
utomlands och i Sverige.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Meddelande ang. plena den 28, 29 och 30 maj

Jag anser att de här redovisade förberedelserna
för en kristida bränntorvstillverkning
är väl avvägda och ägnade
att verksamt underlätta igångsättningen
av en tillfredsställande torvproduktion
i ett krisläge av längre varaktighet. Jag
är därför inte beredd att nu vidta några
ytterligare åtgärder för att förstärka
beredskapsläget i fråga om bränntorvstillverkningen.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min interpellation.
Jag beklagar att jag hade fått
felaktiga uppgifter när det gällde torvens
andel i bränsleproduktionen under
tidigare år. Nu har jag fått detta klarlagt,
och jag ber att få tacka för det.

Såvitt jag kan utläsa av svaret tillerkänner
handelsministern torven viss betydelse
från beredskapssynpunkt, men
han säger samtidigt att det kostar pengar
att hålla en sådan beredskap, om man
skall ha den så upplagd att torven skall
kunna användas tidigare än exempelvis
2—3 år efter produktionsstarten. Men
tillerkänner man torven ett visst beredskapsvärde,
måste även denna beredskap
kosta pengar, ty det gör all beredskap
vi har här i landet.

För en lekman ter det sig litet egendomligt
att torven kan komma till användning
först 2—3 år efter det att produktionen
satts i gång. Man frågar sig
vilket beredskapsvärde den då egentligen
kan ha.

Jag är glad över de uppgifter som
lämnats i svaret att cirka 5 000 hektar
torvmarker har kartlagts. I vissa län,
bl. a. det som jag representerar, inventeras
för närvarande mossarna från naturvårdssynpunkt.
Skulle det inte vara
möjligt att få en koordination mellan
dessa inventeringar? Det vore ju värdefullt
för naturvården att veta vilka mossar
i ett område som får användas för
beredskapsproduktion och vilka som

får tas i anspråk från naturvårdssynpunkt.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Wachtmeister, som vid kammarens sammanträde
den 11 nästlidne april beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 13—den 31 innevarande
maj på grund av militärtjänst, för innevarande
dag intagit sin plats i kammaren.

§ 4

Meddelande ang. plena den 28, 29
och 30 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om det tidigare lämnade
meddelandet att kammarens sammanträden
i dag, i morgon och på fredag
torde komma att — efter sedvanligt
middagsuppehåll — fortsättas på
kvällen.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden och memorial
nr 10—13, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 115—120, bevillningsutskottets
memorial nr 49, bankoutskottets
utlåtanden nr 27 och 28, första lagutskottets
utlåtande nr 38 samt jordbruksutskottets
memorial nr 29.

§ 6

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 50, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandlingen
av allmänna beredningsutskottets
utlåtande i anledning av motioner
om förebyggande åtgärder inom
hälso- och sjukvården, m. m.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, lädes
utskottets i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 7

Reglering av priserna på

jordbruksprodukter, m. m. (forts.)

Ilerr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde den 23
innevarande maj uppskjutna överläggningen
rörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på jordbruksprodukter,
m. in. jämte motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr JOHANSON i Västervik (s), som
yttrade:

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som kammaren nu har att ta ställning
till bygger på Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, vilken i sin tur har utformats
efter överläggningar som ägt rum mellan
den statliga priskommittén, jordbrukets
förhandlingsdelegation och
jordbruksnämndens konsumentdelegation.
Som underlag för det hela ligger
1967 års riksdagsbeslut om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.

Beslutet innebär bl. a. att målsättningen
om anpassning av jordbruksproduktionen
till en 80-procentig självförsörjningsgrad
mätt i kalorier ligger kvar
och avses vara uppnådd i slutet av
1970-talet. Denna anpassning måste,
som jordbruksministern framhåller, genomföras
under hänsynstagande till den
enskilda människans sociala och ekonomiska
trygghet.

För konsumenterna innebär det av

priskommittén framlagda förslaget, vilket
som jag tidigare framhållit biträtts
av jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnds konsumentdelegation,
mindre prisjusteringar
som kan komma att påverka
konsumentprisindex med 0,1 procent.
Det är självklart att denna kostnadsökning
varierar för olika konsumenter
och att den trots sin litenhet
kommer att hårdare drabba familjer
med barn och familjer med begränsade
inkomster och därmed ringa konsumtionskraft.
Dels av denna anledning och
dels på grund av att man, som det framliålles
i uppgörelsen, bör undvika att få
en sådan prissättning att den stimulerar
till en ökad, för jordbrukarna inkomstreducerande
produktion som måste
exporteras till priser som ligger ungefär
på hälften av vad man erhåller på
hemmamarknaden, hälsas begränsningen
av dessa prisförändringar med tillfredsställelse
--- detta så mycket mer
som priskommittén framhåller att tillgängligt
statistiskt material entydigt pekar
på en tillfredsställande utveckling
av jordbrukarnas faktiska inkomster.
Någon eftersläpning av de faktiska inkomsternas
utveckling jämfört med
andra grupper torde därför nu inte kunna
sägas föreligga.

Kommittén har beräknat att om produktionsutvecklingen
inom jordbruket
blivit den år 1967 förutsedda, d. v. s.
lägre än den faktiska utvecklingen, så
skulle avräkningspriserna till jordbrukarna
från 1966/67 till november 1968
ha kunnat stiga med 3 å 4 procent mer
än vad som blivit fallet — och detta
utan ändrade konsumentpriser.

Även om jordbruket självt i första
hand får svara för dessa exportförluster,
så är det här ytterst fråga om
förluster som konsumenterna och samhällsekonomin
får svara för.

•lag skall inte trötta med att detaljredogöra
för de prisjusteringar som
jordbrukskommitténs förslag kommer
att medföra. Jag vill bara framhålla att

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

prissättningen gäller regleringsåren
1969/70 och 1970/71 utom då det gäller
sockernäringen, för vilken kommittén
föreslår att beslut fattas för en tid av
fem år — detta för att man skall kunna
planera verksamheten på längre sikt
och få stabilitet i regleringsekonomin.
Ändringarna i sockerregleringen beräknas
inte få någon prishöjande effekt för
konsumenterna.

Låt mig så i all korthet beröra de
reservationer som är fogade till utskottets
utlåtande.

I reservationen 1 framhålles att utformningen
av traktorskatten inte var
klar när prisöverläggningarna pågick.
Av finansministerns inlägg i traktorskattedebatten
i torsdags i förra veckan
framgick det klart, att man i samband
med prisöverläggningarna hade diskuterat
denna traktorskatt. Något mer behöver
väl då inte sägas i den frågan.

Vad beträffar reservationen 2 angående
Sveriges åtaganden enligt 1967
års konvention om livsmedelshjälp, så
redogjorde fru Dahl i fredags för hur
utskottsmajoriteten sett på den frågan,
och det finns ingen anledning för mig
att nu återupprepa vad som då anfördes.

I reservation 3 tas frågan om jordbruknämndens
organisation upp. Reservanterna
vill i likhet med de ledamöter
som väckt motionen II: 1200,
att man för livsmedelsberedskapen inrättar
en byrå inom jordbruksnämnden.
Utskottsmajoriteten anser i likhet med
departementschefen att livsmedelsberedskapen
bör kunna handläggas inom
en särskild sektion hos jordbruksnämnden.

I reservation 4 angående kostnader
för beredskapslagring yrkas i enlighet
med jordbruksnämndens framställning
en uppräkning av anslaget i jämförelse
med innevarande år med i runt tal
9 miljoner kronor till 33 miljoner kronor.
Departementschefen och utskottsmajoriteten
har inte i full utsträckning
kunnat biträda detta förslag, dels på

grund av att man bör närmare undersöka
möjligheterna att utnyttja ersättningsprodukter
och dels på grund av
att jordbruksnämnden aviserat att den
i samband med sina budgetäskanden
för budgetåret 1970/71 efter vissa kompletterande
undersökningar kommer att
presentera ett definitivt förslag till lagringsmål
av mer långsiktig natur.

Vad gäller jordbruksnämndens beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. innebär Kungl. Maj :ts förslag
en uppräkning med 2,2 miljoner
till 26,2 miljoner kronor. Därvid har
medräknats medel för -— förutom vissa
lagerökningar — bl. a. modernisering
av nansoneringssystemet, projektering
av vissa reservanläggningar och
vissa studier för planeringen av livsmedelsberedskapen.

Slutligen tar reservation 5 upp frågan
om tillsättandet av en arbetsgrupp
som skulle ägna särskild uppmärksamhet
åt och studera de närmaste årens
planering av livsmedelsberedskapen.
Utskottet anser inte att en dylik åtgärd
i dagens läge skulle kunna tillföra
frågan något väsentligt nytt: dels föreligger
en förhållandevis genomgripande
översyn, dels torde som jag tidigare
framhållit jordbruksnämnden inom kort
komma att presentera ytterligare material
i ärendet.

Herr talman! Jag ber med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Därefter anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! På grund av att debatten
bröts i detta ärende i fredags blir
sammanhanget kanske inte vad man
skulle önska. Det torde även bli ofrånkomligt
med vissa upprepningar. Jag
vill dock instämma i de synpunkter beträffande
livsmedelsberedskapen, som
framfördes av herr Hansson i Skegrie.

Propositionen 107 som ligger till
grund för detta utskottsutlåtande anslu -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ter sig till de förslag som väckts av
1968 års jordbrukspriskommitté och
som också accepterats beträffande prisfrågan
av jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation.
Jag skall fördenskull
inte säga så mycket om denna uppgörelse.

Vad jag vid detta tillfälle ändock vill
påpeka är att jordbruket inte har lyckats
ta ut de priser som den förra uppgörelsen
innebar. Avräkningsprisutvecklingen
på mjölk under 1968 innebär
att den i prisuppgörelsen förutsatta förbättringen
av avräkningspriset på 2,5
öre respektive 2 öre per kilo under
regleringsåren 1967/68 och 1968/69 inte
kan infrias, detta främst beroende på
alt den avsedda invägningsminskningen
på 4 procent per regleringsår inte
kunnat uppnås. Antalet mjölkleverantörer
har under 1968 minskat med 9
procent. Invägningsökningen per ko
ökade med 4,4 procent. Slutresultatet
för 1968 blev en invägningsökning med
0,4 procent totalt. Genomsnittsleveransen
per leverantör och dag var under
1967 72,2 kilo och under 1968 79,4
kilo.

Jag har nämnt detta för att visa den
starka rationalisering som sker i jordbruket
och som många gånger felaktigt
kritiserats från denna talarstol. Med
hänsyn till jordbrukets struktur är rationaliseringstakten
hög. Dessa siffror
belyser också den svåra situation som
jordbrukarna har att arbeta i. När andra
människor fått avsevärda prisförbättringar
har jordbrukarna fått sänkta
priser. Samtidigt har priset på förnödenheterna
ökat. Den goda skörden
under 1967/68 har emellertid gjort att
situationen någorlunda har kunnat klaras
upp. Jag vill inte vara pessimist
i framtidsbedömningarna beträffande
skördeutfall och dylikt. Jag vill endast
vid detta tillfälle säga ifrån, att jordbruket
är så hårt pressat att vi kan riskera
försörjningssvårigheter. Vi har ett
effektivt jordbruk som vi på allt sätt

måste slå vakt om, och detta bör vara
en hederssak för riksdag och regering.

Riksdagen har nu fattat beslut om
traktorskatten. Nämnda skatt innebär
en betydande pålaga för jordbruket ■—-det har talats om 30 å 40 miljoner kronor.
Som jag tidigare framhållit är
jordbrukarna en låglönegrupp som är
hårdare pressad än de flesta andra. Eftersom
beslut nu har fattats beträffande
denna traktorskatt bör jordbruket
få en kompensation för densamma. När
prisuppgörelsen träffades var traktorskatten
inte beslutad, och den finns inte
angiven på något ställe i propositionen.
Då måste man väl utgå från att
den inte har tagits i beaktande vid
prisöverenskommelsen. Jag tror att det
finns anledning att påpeka detta, och
det har vi också gjort i reservationen 1.

Jag vill vidare anföra en principiell
synpunkt. 1967 års riksdagsbeslut byggde
på att större enheter skulle skapas
och att friställda jordbrukare skulle
beredas sysselsättning i andra verksamhetsgrenar.
Sådana alternativa försörjningsmöjligheter
för friställda jordbrukare
har emellertid regeringen inte
kunnat skapa.

Delvis som en följd av detta har vi
fått en stor skörd, särskilt på spannmålssidan,
vilket har pressat regleringskassorna
hårt. Med hänsyn härtill borde
enligt min mening regleringskassorna
ha tillförts mera pengar. Jag skall
inte påyrka något sådant i detta sammanhang
nu, men jag vill tydligt och
klart ha sagt ifrån, att riksdagen inte
bör vara främmande för att det kan
bli nödvändigt att framöver tillföra regleringskassorna
betydligt mer medel.

Herr Johanson i Västervik berörde
i någon mån regleringskassorna och
jordbrukspriserna. När vi diskuterar
de priser som jordbrukarna får bör vi
emellertid beakta vilken liten del av
konsumentkronan som går till jordbrukarnas
arbetsandel — inte mer än 7 öre.
Jag tror det finns anledning att påpeka
detta, så att man inte i likhet med herr

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Johanson i Västervik inför konsumenterna
uppförstorar betydelsen av detta.

Jag vill också påpeka att regleringskassorna
är kassor som jordbrukarna
till stor del har fått vara med om att
betala till, och i den mån staten sätter
in pengar i regleringskassorna drabbar
inte detta konsumenterna.

Det skulle vara mycket mer att säga
i denna viktiga fråga, men med hänsyn
till det digra program som vi har framför
oss denna vecka har jag sökt begränsa
mitt anförande. Jag ber att få
yrka bifall till samtliga reservationer.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Jordbruksministern har
lagt fram en proposition som helt överensstämmer
med den uppgörelse som
har träffats med jordbrukets representanter.
Låt mig få uttala min högaktning
för jordbruksministern för att han bär
visat respekt för de ingångna överenskommelserna
och inte givit sig på att
ändra små detaljer här och var.

Jordbruksministern har dessutom visat
intresse för att verkligen nå resultat.
Vi minns alla att chefen för jordbrukspriskommittén
när förhandlingarna hade
brutit samman förklarade i TV-rutan
att alla resurser var uttömda, att man
hade sträckt sig så långt som möjligt
och att priskommittén skulle gå tillbaka
till sitt utgångsbud. Så var uppenbarligen
inte förhållandet, utan genom jordbruksministerns
initiativ kunde man
fortsätta och så småningom finna en
annan lösning.

Därmed är emellertid inte sagt att
det ingångna avtalet har vunnit popularitet
bland jordbrukarna. Det innebär
visserligen några prisjusteringar
uppåt men innebär för vissa grupper
väsentliga prissänkningar. Därtill kommer
att skördeutsikterna har försämrats
genom förseningen av vårbruket.
Detta betyder naturligtvis att bekymren
är stora, och inkomstutvecklingen

hotar uppenbarligen också att bli sämre.

Herr Johanson i Västervik sade att
den faktiska inkomsten är bra. Ser herr
Johanson i Västervik då företagsmässigt
på det svenska jordbruket, eller räknar
han in exempelvis jordbrukarnas kapitalinkomster?
Det är ganska viktigt att
få reda på om så är förhållandet.

Det har konstaterats i debatten att
detta avtal leder till mycket små justeringar
för konsumtionsindex, nämligen
0,1 procent. Det kan då finnas anledning
att understryka, att om det skulle
bli någon ytterligare stegring, beror
den inte på avtalet med jordbruket,
utan på kostnadsökningar som uppkommer
genom andras åtgöranden.

Trots att jordbruksministern har följt
uppgörelsen finns ett antal reservationer
fogade till utskottsutlåtandet, men
samtliga de reservationerna gäller problem
om vilka man inte har kommit
överens, exempelvis en förstärkning av
beredskapslagren. Jag vill erinra om
att riksdagen genom 1967 års jordbruksbeslut
knäsatte principen hur dessa
saker skall regleras. Det har redovisats
i en utredning, att förhållandena inte
är tillfredsställande, och det redovisas
också att utvecklingen har gått något
förbi vad man tänkte sig. Man skall
fortsätta med utredningen, men redan
nu kan vi konstatera att det hade behövts
en väsentlig förstärkning i det
fallet, och jordbruksnämnden har begärt
detta.

Jag sade att uppgörelsen kanske inte
var så populär. Samtidigt som vi förhandlade
kom en räntehöjning, som betydde
75 miljoner kronor för det svenska
jordbruket. Sedan kom den mycket
omtalade traktorskatten, som kostar
mellan 30 och 40 miljoner kronor. Det
har vidare aviserats en kraftig stegring
av fastighetsskatterna, som också kommer
att belasta jordbruket.

Finansministern sade häromdagen
att traktorskatten hade beaktats i denna
uppgörelse. Han sade att det var en
paketlösning och att jordbrukarna hade

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

accepterat även traktorskatten. Jag vet
att jordbruksförhandlarna aktualiserade
detta. Jag skulle tro att priskommittén
i varje fall i inledningsskedet inte hade
så stor anledning att diskutera saken,
eftersom ju utformningen ännu inte var
klar.

I propositionen redovisas emellertid
att det sker en förstärkning för jordbrukarna
genom övergången till moms.
Det är formulerat så här: »Vidare bör
enligt kommitténs mening vid inkomstbedömning
beaktas att jordbruket från
den 1 januari 1969 fått en fördel genom
minskad skattebelastning genom övergång
från omsättningsskatt till mervärdeskatt.
»

När propositionen utformades var
propositionen om traktorskatt redan
skriven, och om detta hade beaktats
vid förhandlingarna, hade det väl varit
rimligt att man samtidigt redovisat
att det skulle bli minskade inkomster
på grund av traktorskatten. Propositionen
om traktorskatten är dagtecknad
den 7 mars, och uppgörelsen träffades
den 15 mars. Hade man velat realbehandla
detta, hade det funnits möjligheter
för priskommittén att göra det,
därest kommunikationerna med regeringen
hade varit tillräckliga.

Jag tror det är väsentligt att vi får
ett klart besked av jordbruksministern,
om dessa kostnader vid förhandlingarna
har angivits och om de accepterats
av jordbrukets förhandlare. Är så inte
fallet, kommer jag att tänka på en historia
där hemma. De anställda runt om på
gårdarna framställde ständigt krav på
förbättrade inkomster med motivering
att en av bönderna ökade ständigt lönen
till sina anställda. De övriga bönderna
sade till honom att han inte kunde
fortsätta på det sättet. Då förklarade
han: »Det kvittar vad jag ger dem i lön;
jag spelar ändå av dem pengarna på
poker när lördagen kommer.»

Herr talman! Förhållandet här tycks
vara det motsatta, priskommittén tog
inte risken att jordbruket skulle få be -

hålla inkomsten, utan man såg till att
man redan från början var helgarderad
för att det skulle bli en förlust genom
den obehagliga situation som uppstod
när traktorskatten tillkom.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga reservationer.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
säga till herr Jonasson att jag inte
nämnde regleringskassorna i mitt anförande.
Den polemik herr Jonasson förde
mot mig var alltså fullständigt missriktad.

Låt mig bara få säga något om traktorskatten,
som både herr Jonasson och
herr Eliasson i Moholm tagit upp bär.
Jag tycker att det skulle vara att underkänna
jordbrukets förhandlingsdelegation,
om man gör gällande, att den, sedan
den fått upplysning om att en traktorsskatt
skall införas, sitter och förhandlar
och träffar avtal utan att göra
sig underkunnig om vilka pålagor som
jordbruket därmed kunde komma att
drabbas av. Jag tror inte att jordbrukets
förhandlingsdelegation är så sangvinisk.

Vad beträffar herr Eliassons anmärkning
mot mig för att jag hade talat om
den ekonomiska utvecklingen inom
jordbruket, tror jag att herr Eliasson
själv kan konstatera, att det inte är jag
som har gjort ifrågavarande uttalande,
utan det är 1968 års jordbrukskommitté
som har gjort nämnda utredning, och
jag har ingen möjlighet att bestrida att
den är riktig.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag uppfatta herr
Johansons i Västervik inlägg här så, att
priskommittén har redovisat både formen
för traktorskatten och vilka kostnader
det därigenom skulle bli för
svenskt jordbruk? En sådan upplysning
är ganska värdefull.

Med anledning av det som herr Jo -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

hanson sade sist vill jag bara säga att
det inte var fråga om någon anmärkning
på att utvecklingen har varit sådan. Jag
bara frågade herr Johanson, om han
tog hänsyn till företagsmässigt beräknade
inkomster för jordbruket eller om
han vid sidan om sådana inkomster
räknade in också andra inkomster, såsom
exempelvis kapitalinkomster.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte, herr Eliasson
i Moholm, sagt att utformningen av
traktorskatten förelåg färdig i samband
med att prisöverläggningar pågick. Vad
jag har framhållit är att jordbrukets förhandlingsdelegation
inte skulle ha kunnat
vara så sangvinisk, att den sitter och
träffar ett avtal utan att på något sätt
göra sig underrättad om vilka pålagor
som jordbruket kommer att få.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
gjorde en liten reträtt nu. Jag får
lämna en sakupplysning. Propositionen
om traktorskatten är dagtecknad den 7
mars och jordbruksavtalet ingicks den
15. Alltså fanns möjlighet att lämna
upplysningar om traktorskatten, och jag
hoppas att de också lämnades.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag hade trott att, eftersom
propositionen bygger på den träffade
överenskommelsen mellan jordbrukarnas
förhandlare och priskommittén,
skulle det inte behöva bli så mycket tal
om innehållet i uppgörelsen. Men samtliga
talare har ju ägnat lång tid, efter
det att de har uttalat sin högaktning och
respekt, åt att ändå kritisera stora delar
av uppgörelsen. De säger att den inte
har vunnit popularitet hos jordbrukarna.
Det beror ju på hur man presenterar
en uppgörelse. Det missnöje som jordbrukarna
kan ha med uppgörelsen bör

ju riktas åt rätt håll. Det skall ju inte
riktas mot regeringen, som helt och hållet
har följt den överenskommelse som
jordbrukarna ansåg sig kunna teckna
under.

Jag hade alltså inte tänkt, herr talman,
att beröra innehållet i prisuppgörelsen
i annat avseende än att jag inte
kan låta bli att säga några ord om traktorskatten,
eftersom den har blivit en
dramatisk del i denna överläggning.

Utskottsutlåtandet speglar ju inte det
missnöje som herrarna gett till känna
om uppgörelsens innehåll. Det har fogats
fem reservationer till utskottsutlåtandet
och tre av dem har med livsmedelsberedskapen
att göra. Bara en av reservationerna
gäller jordbrukets lönsamhet,
nämligen den som berör traktorskatten
som jag strax skall återkomma
till. Den femte reservationen avser ökade
spannmålsleveranser till u-länderna,
men jag skall inte kommentera den eftersom
fru Dahl förra gången frågan diskuterades
på ett utmärkt sätt gav uttryck
för vad både jag och vårt parti
anser på den punkten.

Herr talman! Jag betraktar det alltså
som positivt att reservationerna till
utomordentligt ringa del berör jordbrukets
lönsamhet. Reservationerna om livsmedelsberedskapen
kan ju inte på något
sätt ha med jordbruket som sådant
att göra, och de som står bakom utskottsutlåtandet
kan ju inte alls anses
vara jordbruksfientliga. Jag vill få detta
fastslaget från början och hade också
hoppats att vi hädanefter skulle kunna
diskutera jordbrukspolitiken i en saklig
och lugn atmosfär mot bakgrunden
av den uppgörelse som träffades och
som jag hundraprocentigt följde.

Jag skulle vilja säga några ord om
traktorskatten. När jordbrukets förhandlare
sitter och resonerar om de
priser som skall fastställas för kommande
tvåårsperiod förs det till att börja
med en allmän diskussion om jordbrukets
inkomstutveckling, både den inkomstutveckling,
som varit och därför

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

är statistiskt känd, och den sannolika
utvecklingen framdeles. I detta sammanhang
förde statens prisförhandlare
in frågan om momsen och hävdade att
denna skulle komina att innebära minskade
utgifter för jordbruket som näring.
Då framhöll jordbrukets förhandlare att
skatteförändringar av detta slag inte
borde få påverka prisuppgörelsen. I det
läget var det känt att vi skulle få en
traktorskatt; den exakta utformningen
var man okunnig om, men frågan hade
varit föremål för remiss. Att jordbrukarna
inte ville ha traktorskatten är en
helt annan sak. Jordbrukarna sade då
naturligtvis att om momsen skall medräknas
skall också den eventuella traktorskatten
det. Men hela frågan avfördes.
Märk väl att i propositionen stod
inte ett ord om vare sig momsen eller
traktorskatten, och det har alltså inte
tagits hänsyn till någon av dessa pålagor
vid den slutliga utformningen. Ni
skall inte läsa priskommitténs redovisning
utan vad regeringen skriver i departementschefsuttalandet
— ett uttalande
som jag står för. Där hittar ni
ingenting om momsen och ingenting om
traktorskatten. Jag tycker att vi kan
avföra frågan om traktorskatten från
dagordningen. Det är alldeles klart
att böndernas representanter nästa
gång, när de med priskommittén diskuterar
om inkomstutvecklingen för näringen,
påpekar att den och den pålagan
inkommit, men den dagen den sorgen!
Låt oss i dag avstå från att diskutera
denna fråga ty den är redan avskriven.

Herr talman! Jag skall inte göra någon
annan kommentar till reservationen om
ökning av spannmålsleveranserna till
u-länderna än att de borgerliga ledamöterna
är synnerligen optimistiska och
önskar större försändelser till u-länderna,
inte i första hand på grund av u-ländernas
behov utan med anledning av
vårt blivande överskott på brödspannmål.
Jag säger detta som en övergång
till frågan om vår livsmedelsberedskap.
Samma reservanter har där målat upp

en mycket dyster situation, och där är
det inte tal om att vi har något överskott
på livsmedel att skicka till andra
länder.

När vi diskuterar livsmedelsberedskapen
skall vi ha ett par saker klara för
oss. Först och främst skall vi veta vad
det är vi talar om och vad vi skall trygga.
Vi skall nu diskutera den beredskap
vi behöver ha vid en avspärrning. Vi får
inte blanda ihop beredskapssituationen
vid en avspärrning med den situation
som uppstår när landet befinner sig i
krig. Vad jordbruksnämnden har utrett
och vad vi talar om i propositionen är
beredskapssituationen vid en avspärrning
då landets produktionsapparat är
intakt men då vi inte kan få in några
produkter utifrån. Inte heller skall vi
här blanda in den långsiktiga lösningen
på detta problem. Det är inte den saken
jag har tagit upp i propositionen, utan
jag talar där om situationen budgetåret
1969/70. Den saken skall man ha i minnet
när denna fråga diskuteras.

Reservanterna gör gällande att vi
skulle behöva ungefär en tiodubbling av
jordbruksprodukter och förnödenheter
för att säkerställa livsmedelsförsörjningen
under en treårig avspärrningstid och
med de kriskostnormer som jordbruksnämnden
har uppställt vid sin översyn.
Jag kan nu inte förstå vad det skall tjäna
till att måla upp en så felaktig bild
och teckna en sådan katastrofsituation.
Den hör inte på något sätt hemma i
verklighetens värld. Påståendet att vi
skulle behöva en tiodubbling av beredskapslagren
är grovt missvisande. Av
jordbruksnämndens översyn framgår att
beredskapslagringen av livsmedel är
tillfredsställande med rådande överskottsproduktion.
Vad beträffar sådana
produktionsmedel som handelsgödsel
och oljekraftfoder har nämnden på basis
av vissa förutsättningar kalkylmässigt
räknat fram ett ökat lagringsbehov, som
i dag kostnadsmässigt ligger ungefär 35
procent över de nuvarande lagringskostnaderna.
Men som jag utförligt har

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

redovisat i propositionen har regeringen
inte ansett sig kunna tillstyrka en
ökning av lagringsberedskapen i enlighet
med nämndens förslag. .Tåg vill än
en gång framhålla att vad vi här diskuterar
är budgetåret 1969/70, inte en tänkt
situation 1975.

Vi anser att det först bör undersökas
om landets behov av proteinrikt foder
kan tillgodoses även på andra vägar än
nu, t. ex. genom odling inom landet av
åkerböna. Det ingår också i uppgörelsen
att vi satsar pengar på forskning för
att öka produktionen av proteinrikt foder
här hemma och därigenom göra oss
mindre beroende av import utifrån. När
jordbruksnämnden gjorde sin utredning
var det inte känt att jordbrukarna och
staten skulle komma överens om denna
satsning.

Vidare har lantbruksstyrelsen, som
förfogar över ganska mycket av expertis,
förordat att man skall undersöka
möjligheterna att utnyttja urea. Det förhåller
sig uppenbarligen inte, såsom reservanterna
menar, så att all sakkunskap
dömer ut möjligheterna att utnyttja urea
som foderprotein. Det finns erfarenheter
från Förenta staterna som tyder på
att dessa möjligheter är ganska betydande.

Herr talman! Reservanterna anför att
de av jordbruksnämndens översyn fått
det totalintrycket att beredskapsläget i
fråga om livsmedel avsevärt försvagats
under senare tid. Jag har frågat mig hur
det kan vara möjligt att göra ett sådant
påstående och vad det skall tjäna till.
Det är något för mig helt obegripligt.

I själva verket vet ju alla ledamöter av
denna kammare att det efter 1967 års
riksdagsbeslut om de jordbrukspolitiska
riktlinjerna inte skett någon minskning
av självförsörjningsgraden.

Herr Jonasson målade ju en ganska
ljus bild av situationen. Han pekade på
att tekniken går framåt, så att vi kan
utvinna alltmer jordbruksprodukter på
en minskad areal, och att mjölkproduktionen
per ko ökar med cirka 4,5 pro -

cent. Det är riktigt. Men hur kan man då
mot bakgrunden av att vi har en självförsörjningsgrad,
som aldrig varit högre
än just nu, och dessutom bär ökat beredslcapslagren,
göra gällande, att beredskapsläget
avsevärt försvagats under
senare tid? Dessutom innebär det förslag
vi diskuterar en förstärkning av
livsmedelsberedskapen.

Jag tillbakavisar alltså påståendet att
beredskapsläget skulle ha försvagats avsevärt
under senare tid. Det är direkt
felaktigt. Vi har inte på långt när genomfört
1967 års beslut om en 80-procentig
självförsörjningsgrad, och vi skall
rimligtvis inte lägga vipp de beredskapslager
som behövs vid en sådan självförsörjningsgrad
ett tiotal år i förväg. Beredskapslagren
skall väl i stället följa
självförsörjningsgradens utveckling. I
och med att vi når fram till en 80-procentig
självförsörjningsgrad får vi öka
livsmedelsberedskapen.

Reservanterna har också förordat att
en särskild arbetsgrupp skall tillsättas
för utredning av livsmedelsberedskapen,
och man har tänkt sig att däri skall ingå
representanter för de politiska partierna.
Jag har svårt att ansluta mig till detta
förslag. Jordbruksnämndens utredning
är ju inte helt slutförd, och vi vet
alla att denna nämnds sammansättning
är sådan att den speglar samhällets olika
intressegrupper. Det kraftiga bevisvärde
som reservanterna ger jordbruksnämndens
utredning tycker jag talar för
att man kan låta den slutföra sitt arbete
innan någon ny arbetsgrupp tillsättes.

Herr talman! Jag vill till sist bara med
några ord beröra reservanternas begäran
om att jordbruksnämndens beredskapssektion
skall omvandlas till en beredskapsbyrå
och samtidigt erhålla viss
personalförstärkning. Jag kan mycket
väl hålla med om att utvecklingen i détta
avseende kräver en oavlåtlig uppmärksamhet
och att det behövs en mycket
noggrann planering inom nämnden.
Men för att möta utvecklingen har nämndens
organisation på beredskapsområ -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

det gjorts tämligen flexibel, och regeringen
har också i propositionen föreslagit
att nämnden skall få medel för en
fortsatt högklassig utredningsverksamhet.

Om beredskapsfrågorna handläggs inom
en ber edskap sbvrå eller inom en fristående
sektion torde inte ha alltför stor
betydelse, och i vart fall kan det inte
hävdas att det är av avgörande betydelse
för vår livsmedelsberedskap.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
att han inte hade väntat sig att det
skulle framföras kritik mot regeringen
med anledning av den träffade uppgörelsen.
Jag har för min del inte kritiserat
regeringen för uppgörelsen — jag
har bara konstaterat hur läget är både
för konsumenter och för producenter.
Men statens förhandlare representerar
väl ändå regeringen, och jag har svårt
att tänka mig att man låter förhandlingarna
spricka, med risk för att det skall
bli konflikt, utan att ha kontakt med
uppdragsgivaren. — Sedan är det en annan
sak att det var bra att jordbruksministern
efter hand ändrade på förhållandena,
så att förhandlingarna återupptogs.

Vad beredskapslagringen beträffar är
det riktigt som jordbruksministern säger,
att denna har mindre samband med
prisuppgörelsen. Den frågan berör kanske
för övrigt konsumenterna mer än
producenterna. Saken är ju den att det
ansvariga ämbetsverket ser allvarligt på
beredskapslagringen och har lagt fram
ett förslag som får betraktas som ett minimum
i avvaktan på att den utredning
som ämbetsverket nu genomför skall ge
resultat. Det är till detta minimiförslag
som vi reservanter från oppositionen
har anslutit oss.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
att regeringen har följt uppgörelsen,
och det är riktigt. Vad jag för min del

tidigare ville konstatera var att den
uppgörelse, som tidigare gällt, inte har
givit jordbruket vad man hade beräknat
—• detta på grund av att regeringen inte
har klarat den alternativa sysselsättningen.

När det gäller traktorskatten sade
jordbruksministern att skattereformer
inte skulle påverka uppgörelsen. Det
gällde väl de skatter som då redan var
beslutade. Momsen skulle ge jordbruket
vissa fördelar, men vi vet att jordbrukarna
i gengäld fått en rätt stor administrativ
pålaga. Dessutom får vi inte
glömma — det kommer i alla fall på debetsedlarna
så småningom — att det
samtidigt fattats beslut om en 1-procentig
arbetsgivaravgift dels för de anställda,
dels för arbetsgivarens egen arbetsinkomst.

Om en ny skattereform beslutas efter
en uppgörelse skall väl hänsyn tas därtill
vid senare tillfälle. Och eftersom
den nuvarande uppgörelsen är tvåårig
har vi i reservationen 1 begärt att traktorskattens
konsekvenser skall beaktas
när det görs en justering av priserna
för det andra regleringsåret. Finansministern
måste ju skaffa pengar till vad
som beslutas här i riksdagen, och vi vet
ingenting om vilka nya pålagor som kan
införas.

Det är riktigt, herr jordbruksminister,
att jag har sagt att det har blivit en
produktionshöjning per ko och per
arealenhet och att det blivit många produktionsförbättringar.
Jordbruket är
mycket effektivt — det är ett högt betyg
åt våra jordbrukare. Men vi måste ha
klart för oss att jordbrukarnas genomsnittsålder
i dag är mycket hög, och
inom kort har vi att vänta en stark avgång
från yrket. En högkonjunktur börjar
också göra sig gällande inom andra
verksamhetsgrenar, vilket kan medföra
en ytterligare avgång från jordbruket.
Det är inför en sådan situation som
man måste bli betänksam i fråga om
försörjningen, eftersom den inger oro
för framtiden. Enligt min mening måste

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

vi beakta dessa synpunkter när vi dis- uppriktighet mot varandra som jag ankuterar
beredskapsfrågorna. ser hade varit nödvändig.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag började mitt anförande
med att ge statsrådet en eloge för
att han i propositionen hade tagit den
uppgörelse som skett.

Nu säger statsrådet att vi angriper regeringen
och att han hade hoppats på
en lugn utveckling inom jordbrukspolitiken.
Såvitt jag vet har vi alltid försökt
sträva efter den linjen. Det var sannerligen
inte vi, herr statsråd, som år
1966 gjorde det stora utspelet med drastiska
åtgärder mot jordbruket, vilka
man kanske i viss mån nu är beredd att
modifiera. Jag begärde inte något uttalande
på denna punkt, herr statsråd,
men även jag hoppas att vi skall kunna
diskutera dessa problem i lugn anda.

Nu gäller det emellertid den uppgörelse
som statsrådet accepterat. Jag ville
egentligen få vidimerat om finansministerns
påstående i fråga om traktorskatten
var riktigt. Han sade att alla
uppgifter hade lagts på bordet. Ur priskommitténs
bedömning framgick fördelen
för jordbruket med ett införande av
moms. Däremot stod inte ett ord om
kostnaden för att införa traktorskatten.
Det fanns inget som helst skäl varför
inte denna skulle anges, om man här
skulle göra en riktig bedömning; regeringen
hade redan då beslutat om hur
traktorskatten skulle utgå och vad den
skulle komma att kosta det svenska
jordbruket.

Får jag fatta herr statsrådets inlägg så
att dessa redovisningar överlämnades
till priskommittén, som i sin tur framförde
dem, och att enligt regeringens
uppgift förhandlarna också varit med
på detta? I så fall är det all right. Men
om man inte lämnat dessa uppgifter,
finns det nog all anledning att påpeka
att förhållandena inte är som de borde
vara. Parterna har då inte visat den

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill också påminna
jordbruksministern om att vi inte riktat
någon som helst kritik mot den träffade
prisöverenskommelsen. Den har helt accepterats
av utskottet i dess helhet. När
jordbruksministern därför säger att vi
inte skulle behöva diskutera jordbrukspolitiken,
skjuter han litet över målet.

Jordbruksministern säger sedan att
ingen reservation berör jordbrukets inkomstläge
och lönsamhet. Det vore meningslöst
med en sådan reservation. Vad
som har tagits upp är de kommentarer
till jordbrukets lönsamhet och ekonomiska
ställning som priskommittén gjort
och som även statsrådet gjort, och dessa
är enligt vår åsikt felaktiga, eftersom de
vill låta påskina att jordbruket har en
tillfredsställande inkomstutveckling. Så
är icke fallet.

Jordbruksministern säger vidare att
någon minskning av försörjningsgraden
inte skett. Nej, inte än så länge. Tack
vare att vi har haft goda skördar har
det hittills gått bra. Om detta år vet
vi däremot ingenting. Det kan hända att
vi kommer ned i 80 procent, kanske i 70
procent av vår försörjning, med de utsikter
som finns i år. Regeringen har
sitt sikte inställt på 80 procent och därför
är det viktigt när herr statsrådet säger
att vi successivt måste bygga upp
beredskapen. Det är också detta som vi
har yrkat på.

Vad gäller traktorskatten vill jag bara
konstatera, att det är möjligt att det inte
skulle ha blivit någon debatt om den,
om inte denna priskommitté hade varit
så oblyg att den räknade med en vinst
på momsen för jordbrukarna på 40 miljoner
kronor. Vi vet att traktorskatten
kommer att ge oss 40 miljoner kronor i
ökade utgifter. När momsen en gång infördes
räknade finansdepartementet
med att staten på den skulle förlora 740

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

miljoner kronor, men arbetsgivaravgiften
skulle ge tillbaka 725 miljoner kronor.
Alltså skulle 15 miljoner kronor
stanna ute bland allmänheten eller företagarna.
Hur kan då jordbrukarna ensamma
förtjäna 40 miljoner kronor, när
skillnaden bara är 15 miljoner kronor
enligt finansdepartementets beräkningar
den gången momsen infördes?

Skall vi lämna traktorskatten åt sidan,
som statsrådet säger, bjuder konsekvensen
också att man inte räknar med en
vinst för jordbrukarna på 40 miljoner
kronor, ty därom vet man ingenting.
Jag hoppas att herr statsrådet kan klara
upp för oss hur man har kommit fram
till de 40 miljoner kronorna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Låt mig först ta upp
herr Antbys inlägg! Han förklarar att
han inte riktar någon kritik mot den
träffade uppgörelsen, men han kritiserar
statens förhandlare, och de är representanter
för regeringen. Vidare försöker
han antyda att det inte skulle
finnas någon god kontakt mellan regering
och förhandlare och att jag skulle
behöva falla dessa i ämbetet. Det gjorde
jag i själva verket inte, ty våra förhandlare
hade ingenting emot att fortsätta
förhandlingarna. Båda parter hade
emellertid hamnat i ett läge, där de behövde
ha någon som sparkade i gång
det hela.

Statens förhandlare är utan tvivel
hårda personer, men jag kan försäkra
kammarens ledamöter att jordbrukarnas
förhandlare inte heller är dåliga när
■det gäller att föra sin talan. De har rätt
starka nypor och kan vara nog så obehagliga
att ha att göra med. Men jag
har inget ont sagt om dem; det är ju så
med förhandlare.

Så till frågan om beredskapssituationen!
Herr Antby menade att det var
oansvarigt att man nu inte följde ämbetsverket,
som hade föreslagit att man
redan detta budgetår skulle öka lagret

av oljekraftfoder. Jag ansåg inte att
detta förslag skulle tillstyrkas, och jag
har redovisat skälen i propositionen.
Det saknas ingalunda stöd för den
ståndpunkten.

Jag nämnde i mitt förra anförande
att lantbruksstyrelsen hade rått oss att
undersöka möjligheterna att utnyttja
urea som ersättning för foderprotein.
Det viktigaste är emellertid den forskning
som vi tillsammans har lagt ned
pengar på. Tio miljoner kronor satsar
vi för att få fram proteinrikt foder inom
landet, och det är mycket bättre; då
behöver vi mindre utifrån.

Regeringen har alltså på goda grunder
ansett att man inte behöver ta hänsyn
till jordbruksnämndens förslag detta
budgetår. Dessutom kommer jordbruksnämnden
i sina fortsatta utredningar
om vårt framtida livsmedelsbehov
och vårt behov av produkter av det
aktuella slaget att just ta hänsyn till
denna inhemska forskning och odling.
Jag kan inom parentes nämna att flera
av kammarens ledamöter har ivrat för
att en sådan produktion skall komma i
gång och att vi skall satsa medel på den.
Jordbruksnämndens förslag skall alltså
ses mot den bakgrunden, att man inte
hade klart för sig att uppgörelsen mellan
staten och jordbrukarna innebar 10
miljoner kronor till en satsning på inhemskt
foderprotein.

Det enda man hakar sig fast vid är
tydligen traktorskatten. Jag försökte i
mitt första inlägg klarlägga den frågan
för att få bort den från dagordningen.
När man diskuterade den sannolika inkomstutvecklingen
tog man alltså ingen
hänsyn till momsen. Varför skall man
då nu ta hänsyn till traktorskatten? Om
ni vill det kan vi naturligtvis vid nästa
årsskifte ta hänsyn till momsen och
traktorskatten —■ ty då måste vi ta hänsyn
till båda. Vinner jordbruket något
på det? Svaret är nej. Det är en ganska
underlig inställning att statsmakterna
på grund av att uppgörelse har träffats
om priserna på jordbrukets produkter

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

skulle vara förhindrade att framlägga
några som helst förslag till ökade utgifter
och skatter.

Låt oss alltså avskriva frågan om
traktorskatten — den är ingen konfliktfråga.
Jordbrukets förhandlare hade
helt klart för sig att en traktorskatt
skulle införas, och de sade att om momsen
skall räknas med skall man även ta
hänsyn till traktorskatten. Om ni läser
vad departementschefen skriver ser ni
att hänsyn tas varken till momsen eller
till traktorskatten.

Herr Hansson i Skegrie riktar kritik
icke mot uppgörelsen utan mot beskrivningen
av lönsamheten och av utvecklingen
inom jordbruket, i första hand
då den beskrivning som priskommittén
har gjort. Man var överens om att den
faktiska inkomstutvecklingen var tillfredsställande,
och jag tror inte att herr
Hansson i Skegrie i departementschefsuttalandet
kan peka på några felaktigheter
i bedömningen. Han håller med
om att vi under de senaste åren har haft
onormalt goda skördar, eftersom betingelserna
varit mycket goda. Men nu
menar han att de dåliga betingelser som
vi nu skulle ha leder fram till ett dåligt
skördeutfall. Jag är inte beredd att nu
ha någon mening om skördeutfallet i år
— sannolikt kommer det att bli gott.
Sedan vi förra veckan diskuterade jordbrukspolitiken
har — inte på grund av
regeringens åtgärder men tack vare
andra makter — läget förbättrats. Vädret
har undergått en radikal förändring,
och det är möjligt att min bön om en
normalskörd inte bara blir hörd utan
att skörden blir stor även i år. Det vet
vi alltså ingenting om ännu, men så
mycket är klart att vi har långt till
målet — en 80-procentig självförsörjningsgrad.
Då finns det heller ingen
anledning att hålla beredskapslager som
är avsedda för den självförsörjningsgraden.

Varför är då denna självförsörjningsgrad
så hög trots att det uppenbarligen
äger rum en arealminskning? Jo, anled -

ningen är helt enkelt den att vi — som
varje bonde känner väl till — får större
grödor på mindre areal; det är inte den
bästa jorden man gör sig kvitt. Och vi
får mer mjölk från färre kor, det har
herr Jonasson målande beskrivit för
kammarens ledamöter.

Om man noggrant granskar propositionen
finner man att situationen även
på beredskapsfronten är betryggande.
Det gläder mig att ingen från denna
talarstol har vågat vidhålla påståendet
att beredskapsläget väsentligt skulle ha
försämrats, som hävdas i reservationen.
Det påståendet är definitivt felaktigt.

Herr ELIASSON i Moholm (m) kort
genmäle:

Herr talman! Vad beträffar beredskapssituationen
har i varje fall jordbruksnämnden
skrivit att en förbättring
är oundgängligen nödvändig. Därför
hade det väl varit angeläget att i enlighet
med reservanternas förslag nu ta
det första steget. Det är möjligt, som
statsrådet säger, att beredskapssituationen
har förbättrats. Det är väl å andra
sidan lika klart att vi med den utveckling
som skett kalorimässigt kan täcka
in beredskapen. Men det är också möjligt
att fördelningen av resurserna inte
är den riktiga i händelse av en avspärrning.

Statsrådet kom också ytterligare in på
frågan om traktorskatten. Han ville att
vi nu definitivt skulle avskriva den
frågan. Det förstår jag att han vill. Låt
mig bara klargöra att man inom jordbrukarleden
i hela den debatt som föregick
uppgörelsen räknade in de 50 miljoner
kronor som momsen skulle ge
såsom en förbättring av jordbrukarnas
ekonomiska standard. Efter detta kom
belastningen av traktorskatten. Om våra
förhandlare inte var upplysta om vilka
summor det gällde tycker jag alltså att
det är ganska självklart att man skall
täcka in den kostnaden. Jag vidhåller
min uppfattning att man här förfarit
felaktigt.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. in.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr jordbruksminister,
jag har ingen anledning att kritisera
statens förhandlare. Det hör väl
till saken att de som förhandlar representerar
sina uppdragsgivare och har
att företräda sin parts intressen. Vad
jag hade några funderingar kring gällde,
som jordbruksministern mycket riktigt
antydde, kontakterna mellan statens
förhandlingsdelegerade och jordbruksministern.
Nu bekräftar jordbruksministern
att kontakterna hela tiden varit
goda. Man får alltså räkna med att jordbruksministern
var på det klara med
att förhandlingarna vid detta tillfälle
skulle brytas. Sedan fann man efter
några dagar att tiden var inne att ta
upp dem igen.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
att han nu ville avföra frågan om
traktorskatten ur diskussionen. Det förstår
jag så väl. Men det är väl ändå, herr
jordbruksminister, en klar regel som vi
här i riksdagen handlar efter, att man
skall ta hänsyn till de beslut som redan
fattats. Vad som beslutas senare är en
annan historia. Momsen var beslutad
när uppgörelsen träffades. Då kan man
väl inte ta upp även den frågan vid en
framtida justering. Även arbetsgivaravgiften
var beslutad, och då får väl dessa
båda beslut kvittas mot varandra. Kommer
sedan traktorskatten eller andra
pålagor, som har positiv eller negativ
effekt, så bör man väl ta hänsyn härtill
i ett kommande resonemang om priserna.

Jordbruksministern sade vidare, att
han bett en bön om en normal skörd.
Vi bör naturligtvis vara tacksamma för
en sådan. Men om jag fattade jordbruksministern
rätt var han rädd för en
skörd som är bättre än den normala.
Jag tror nog att kammarens ledamöter
fick intrycket, att jordbruksministern
betraktade en bättre skörd som någonting
olyckligt. Men det kan väl inte vara

annat än bra om vi får en god skörd,
även om vi måste sälja en del av denna
till reducerat pris. En sådan försäljning
ger i alla fall landet ytterligare miljoner
kronor i inkomst. En bra skörd ger
också människor i den svältande världen
någonting att leva av. Det är väl
ändå ett fattigdomsbevis om vi inte kan
reglera sådana saker på annat sätt än
genom att önska en skörd som inte är
tillräckligt stor. Jag hoppas att Vår
Herre skall lyssna även till andra böner
än jordbruksministerns, även om de
inte kommer från samma höga nivå.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp en debatt
senare med herr statsrådet om beredskapen,
jag hinner inte med det nu.

Jag skall ta upp en enda sak, nämligen
försöket att smita undan med hänvisning
till att det pågår en forskning
om ureas användning som foder. Den
forskningen har man haft i gång sedan
början av 1900-talet och man har ännu
inte kommit fram till någon definitiv
lösning av hur detta ämne skall kunna
utnyttjas mera praktiskt. Man har i
varje fall kommit så långt att det kan
användas i mycket små mängder. Danska
försök har t. ex. visat att man kan
använda cirka 150 gram urinämne tillsammans
med 5 å 6 kilo kraftfoder.
Herr statsrådet tycks anse att vi skall
kunna ersätta kraftfodret med urinämne
eller urea, som det också kallas. Detta
är helt omöjligt. Urean kan inte bli något
annat än ett tillskottsfoder till annat
foder. Att inhibera ökningen av kraftfoderlagren
med hänsyn till den forskning
som pågår torde vara utomordentligt
farligt. Varför väntar vi i så fall
inte även på annan forskning, t. ex. inom
försvaret? Där pågår ständigt forskning
om nya vapen. Varför köper man
då kontinuerligt vapen om man håller
på att forska om nya? Det är ett mycket
ologiskt resonemang herr statsrådet för.

Vad beträffar den övriga protein -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

odlingen, åkerbönor, sojabönor etc.
hoppas även jag att vi skall göra framsteg
på detta område så småningom.
Men jag vill erinra om att när vi diskuterade
forskningsanslagen till lantbrukshögskolan
och ville ha en förstärkning
av den radiobiologiska delen —
man kan på den radiobiologiska institutionen
avsevärt förkorta den tid som
åtgår för förädling, urval, forskning etc.
— sade regeringen nej till detta. Det är
också inkonsekvent. Herr statsrådet har
alltså mycket svaga argument att hänvisa
till när han anser att vi skall
minska beredskapslagringen av kraftfoder
därför att det pågår en forskning,
som delvis varit i gång sedan 1900-talets
början.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det hade varit rationellt
om herr Hansson i Skegrie hade lyssnat
på mina tankemödor när jag stod i
talarstolen. Det hade underlättat samtalet
oss emellan.

Att som herr Hansson i Skegrie göra
gällande att propositionen skulle innebära
att man inhiberar eller minskar
lagret av kraftfoder är fullständigt horribelt.
Vi har 65 miljoner kilo kraftfoder
och det var frågan om att under
nästa budgetår inte utöka det i avvaktan
på bl. a. urean — som jag inte gjorde till
någon stor sak — men framför allt på
den utredning, på vilken vi tillsammans
med bönderna har satsat 10 miljoner
kronor för att få fram inhemskt proteinfoder.
Det är alltså inte fråga om att göra
oss kvitt eller minska de lager vi har.
Vi behöver säkert mer foderspannmål
utifrån men vi skall se vilka möjligheter
vi har inom landet att utöka lagret
och ersätta det med inhemsk produktion.
Det var inget försök att smita undan,
herr Hansson i Skegrie. Det finns
klart redovisat i propositionen och jag
har redovisat det i flera inlägg här. Jordbruksnämnden
som har att göra en slutgiltig
översyn kommer att ta hänsyn

till våra möjligheter att skapa ersättningsprodukter.
Det har nämligen inte
alls invägts i deras förslag.

Det förekommer intressanta saker på
detta område. Jag vet inte om kammarens
ledamöter gav akt på att tidningarna
häromdagen meddelade att det
finns en fabrik här som gör vegetabiliskt
protein och kan klara en årsproduktion
motsvarande 50 miljoner kilo.
kött. Det är sådana saker som jordbruksnämnden
skall beakta i sina fortsatta
utredningar och som inte har beaktats:
i den utredning som ligger till grund för
dess förslag.

Låt oss komma ihåg att jordbruksnämndens
beräkningar gäller ett tänkt
läge 1975 med en självförsörjningsgrad''
av 80 procent. Propositionen gäller nästa
års beredskapslagring. Jordbruksnämnden
har alltså i sitt förslag inte beaktat
ersättningsproduktionen.

Vi har för närvarande ett mycket
stort överskott av brödspannmål. .lag
är glad över att ingen har vågat påstå;
att situationen skulle ha försämrats. Det
är litet generande att man i reservationen
gör gällande att vi har ett stort
överskott både nu och framöver så att
vi kan öka vår export till u-länderna,
medan samma personer i en reservation;
målar upp en skräckbild av beredskapssituationen.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av yrkandet i reservation 2
angående Sveriges åtagande enligt 1967
års konvention om livsmedelshjälp.
Först ett par ord om det avsnitt i 1967
års konvention som motionen och reservationen
ansluter sig till!

1967 års konvention om livsmedelshjälp
skall i princip gälla i tre år. I artikel
2 om internationell livsmedelshjälp
anges den kvantitet som behövs till1
omedelbar livsmedelshjälp till 4,5 miljoner
ton årligen. Deltagande län der kan
tillskjuta detta som vete, spannmål av
annat slag eller dess motvärde- i. form

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

av kontanter. I andra stycket i artikel 2
om internationell livsmedelshjälp heter
det: »Minimibidraget från varje land
som är anslutet till konventionen är
fastställt enligt följande», och så räknas
17 länder upp plus den europeiska ekonomiska
gemenskapen, och deras andelar
nämns. Jag räknar inte upp dem
alla, men Sveriges andel är 1,2 procent
av det totala beloppet. Detta gäller alltså
ett minimibidrag.

I fredags tog fru Dahl upp en debatt
som möjligen hade hört hemma i diskussionen
om den långsiktiga u-hjälpen,
som vi behandlade förra veckan. Vad
det nu gäller är en kortsiktig sak, som
i motionen och i reservationen är tidsbegränsad
till två år, eftersom konventionen
måste förnyas den 1 juni 1971,
då treårsperioden går ut.

Detta gäller alltså dagens situation
och avser den hjälp som behövs för att
folk i vissa u-länder över huvud taget
skall överleva och få nytta av den ökade
egna livsmedelsproduktion som det
långsiktiga livsmedelsprogrammet syftar
till. Motionen och reservationen
strider alltså inte mot det långsiktiga
livsmedelsprogrammet.

Som en av motionärerna tycker jag
det är angeläget att slå fast dessa fakta,
eftersom den som lyssnade till fru Dahl
i fredags men inte har läst motionen
kunde få en mycket egendomlig uppfattning
om vad motionen egentligen innehåller.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi hade en ganska omfattande
debatt om dessa frågor i fredags,
och jag skall därför försöka undvika
att förlänga denna debatt i onödan.
Jag vill bara bemöta vad herr Rimås
sade just nu om att det inte skulle
finnas någonting motstridigt i motionens
och reservationens syfte och vårt
mera principiella program för biståndsverksamheten.

Jag vill upprepa vad som har sagts
tidigare, att vi på socialdemokratisk
sida har hållit synnerligen hårt på att vi
i de begränsade livsmedelssändningar
som fortfarande är nödvändiga skall ha
ett program som uppfyller önskemålen
från u-landssidan och från de internationella
förmedlingsorganens sida. Det
innebär i detta fall att vi skall ha ett
utbud av flera olika varor, så att man
kan välja mellan dem och ta hänsyn
till de behov som finns hos mottagarna
samt att vi också ger en viss del i form
av kontantbidrag. Motionerna och reservationen
syftar däremot till att ensidigt
binda våra leveranser till ett visst
varuslag. Detta står emellertid inte alls i
överensstämmelse med de omedelbara
behoven. I årets statsverksproposition
har vi i själva verket ökat vårt bidrag
till det internationella livsmedelsprogrammet
med nästan fem miljoner kronor.
Detta har vi gjort därför att vi där
verkligen erbjuder, såsom ett av de få
givarländerna, flera varuslag och hälften
av bidraget som kontantbidrag.

Vad innebär det? Jo, det innebär att
man har möjlighet att snabbt rekvirera
den vara, hl. a. vete, som man kan behöva
och att man också kan använda
kontantbidraget till att köpa sådana varor
som man annars inte skulle kunna
få tag på. Detta gäller bl. a. proteinrik
kost, som det är mycket viktigt att
snabbt kunna föra in vid en katastrofsituation.
Detta har ju varit en av de stora
och viktiga lärdomarna bl. a. från
Biafrakatastrofen, nämligen att det inte
lönar sig att forsla stapelvaror — och
det är också onödigt dyrt — men att man
däremot snabbt måste kunna komma in
med högvärdiga näringsmedel.

Till de mera långsiktiga frågorna får
vi kanske anledning att återkomma, men
jag tycker det bär varit väsentligt att
framhålla att det ändå finns bestämda
sakliga skäl till att vi från socialdemokratisk
sida har valt att öka den andra
delen av anslagen.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att på nytt dra upp samma debatt
som vi hade i fredags; jag skall också
helt avstå från det. Jag vill här bara
konstatera att, även om man på socialdemokratiskt
håll, som fru Dahl säger,
har denna åsikt, så finns det inget tekniskt
hinder för att — som vi så försiktigt
uttrycker det ■— pröva om ökade
livsmedelsleveranser i form av vete för
Sveriges del kunde komma till stånd under
denna korta period.

Jag vet att Ola Ullsten har begärt ordet
efter mig. Han får väl gå närmare in
på vad han tycker om livsmedelshjälpen
i stort.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! När sådana leveranser
som det här är fråga om genomförs sker
detta i mycket nära samarbete mellan
jordbruksdepartementet, finansdepartementet,
utrikesdepartementet, SIDA
och jordbruksnämnden och dessutom
ett antal försäljningsorganisationer förutom
de internationella organen. Regeringen
har alltså alla möjligheter att ta
sådana hänsyn.

Jag vill understryka att det inte kan
bli fråga om att i sådana situationer
sätta svenska avsättningsönskemål före
mottagarnas behov.

Jag kan fortfarande inte förstå vilket
syfte man på borgerlig sida har. Om det
bara är detta man menar i motionen och
reservationen, är de ju fullständigt meningslösa.
Har man däremot ett annat
syfte, att binda våra leveranser, då kan
jäg förStå dem. •

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag kan inte uppfatta
att någon i denna debatt eller i någon
annan debatt har sagt något som gav
minsta anledning för vad fru Dahl sade
nu senast, nämligen att vi inte skall anpassa
våra livsmedelssändningar uteslutande
efter våra egna önskemål om att
bli av med vår överproduktion utan

med hänsyn till u-ländernas behov.
Självklart är det u-ländernas behov som
är det centrala. Det har det varit i alla
de framstötar som vi har gjort tidigare
och som har gjorts från vår sida här i
dag.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet inte så mycket med anledning av
vad fru Dahl sade i dag — det var trots
allt ganska oförargligt — utan mera
på grund av det anförande hon höll i
fredags. Hon påstod då helt frankt att
socialdemokraterna »i strid med de borgerliga»
bestämt och konsekvent hävdar
att försörjningsfrågan för u-länderna
bara kan lösas genom att dessa förbättrar
sin egen jordbruksproduktion.

Jag kan inte föreställa mig att det
finns någon i denna kammare — och
jag tror inte det finns någon utanför
heller — som kan u-landsfrågan det allra
minsta, som på fullt allvar har hävdat
att u-ländernas folk i längden skall
leva på livsmedel som produceras i industriländerna.
Jag kan alltså inte finna
att hennes utfall mot de s. k. borgerliga
har någon som helst täckning.

När fru Dahl sedan fick en chans att
i en replik närmare utveckla vad hon
egentligen avsåg, tog hon inte den chansen,
utan då for hon ut i en ännu yvigare
beskyllning och påstod — jag har
inte citatet här — något i den stilen som
att socialdemokraterna för en mera progressiv
u-hjälpspolitik över huvud taget.
Nu har vi ju redan behandlat utskottsutlåtandet
om u-landshjälpen, varför
jag inte skall ta upp det sista påståendet,
även om det utan tvekan hade
varit ganska intressant att få höra fru
Dahls förklaring till att socialdemokraterna
för en mera framsynt och generös
u-landspolitik än mittenpartierna har
gjort.

Om man ser tillbaka på situationen i
fråga om u-ländernas livsmedelsförsörjning
kan man väl konstatera, att i viss
mening är den situation, som man har
hamnat i för närvarande, ganska ny. Tidigare
kunde den även då ganska snab -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ba befolkningsökningen i u-länderna
mötas i stort sett med uppodling av nya
områden. Men mot slutet av 1950-talet
ungefär —• det gäller framför allt de
sydasiatiska länderna och där har ju
också problemen varit störst — var i
stort sett alla arealer ianspråktagna, i
varje fall alla arealer som stod till förfogande
med hänsyn till den jordbrukspolitik
som man bedrev och bedriver i
Indien med ganska tama försök till reella
jordreformer. Samtidigt som man
alltså inte längre hade några möjligheter
att öka odlingsarealen, fortsatte
befolkningstillväxten i snabbare takt än
tidigare i historien. Den livsmedelskris
som blev en naturlig konsekvens av denna
situation kunde klaras endast genom
mycket ansenliga livsmedelssändningar
framför allt från USA, men även från
andra länder, bland dem Sverige. Man
räknar med att enbart på den indiska
halvön försörjdes närmare sex miljoner
människor genom dessa sändningar.

Vi föreslog från mittenpartierna att
de svenska bidragen till denna katastrofhjälp
— det var det som det var
fråga om — skulle öka. Tydligen är det
det som fru Dahl menar är en politik i
strid mot principen att u-länderna måste
klara sin livsmedelsförsörjning genom
egen produktion. Aftonbladet har
varit inne på liknande tankegångar. Tidningen
skrev i en ledare för någon tid
sedan att de amerikanska sändningarna
»varit föröclande, fastän de förvisso givit
amerikanska farmare goda inkomster».

Konsekvensen av detta resonemang
— jag vet inte om fru Dahl vill tillspetsa
det så hårt som Aftonbladet gör —- borde
ju rimligen bli att det riktiga för
USA och för andra länder som deltagit
i dessa aktioner hade varit att låta de
sex miljonerna indier och andra som
fick del av denna hjälp svälta ihjäl. Jag
vill ändå inte tro att detta är eller var
fru Dahls och Aftonbladets tanke utan
tror att det är ett av många exempel på
hur man låter en i och för sig riktig

princip i u-landsdcbatten leda fram till
helt orimliga praktiska slutsatser.

De flesta u-länder har betydligt bättre
förutsättningar för jordbruksproduktion
än de flesta industriländer. I andra länder
kan förutsättningarna sägas vara
ungefär lika goda. Av brist på kapital
och tekniskt kunnande har man inte
kunnat utnyttja förutsättningarna. Medan
i industriländerna en jordbruksbefolkning
på ungefär 15 procent av den
totala befolkningen kan producera mera
livsmedel än vad som konsumeras —•
det varierar självklart från land till land
— kan en jordbruksbefolkning på 80
procent i u-länderna inte klara sin befolkning
undan svält.

Härtill kommer att alla industriländer
för att skydda sin produktion håller
u-länderna borta från sina marknader,
försvårar för u-länderna att exportera
de överskott som trots allt finns på vissa
produkter. Nu kommer det tydligen
att uppstå överskott på allt fler produkter.
Den ganska hänsynslösa jordbruksprotektionismen
från de rika ländernas
sida, även från Sveriges, har lett
till att medan jordbruksprodukter från
u-länderna under 1950- och 1960-talen i
genomsnitt blivit 2 procent billigare per
år har jordbrukarna i de rika länderna
fått ut 2 å 3 procent högre priser trots
överproduktion.

Vilka blir då våra slutsatser av denna
beskrivning, som jag tror att de flesta
kan acceptera åtminstone i stora drag?
Jo att vi för det första genom tekniskt
bistånd skall hjälpa u-länderna till effektivare
brukningsmetoder för att de
på det sättet skall få ut större effekt av
den insatta arbetskraften. För det andra
måste vi hjälpa dem med forskning så
att de kan få fram grödor som passar
bättre för deras klimatiska förhållanden,
en forskning som givetvis också
kan ha betydelse på andra områden.
För det tredje måste vi hjälpa u-länderna
med kapital så att de kan köpa konstgödsel
och så att de kan finansiera bevattningsanläggningar,
siloanläggningar,

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

etc. För det fjärde måste vi av rent humanitära
skäl vara beredda att hjälpa
till med livsmedelssändningar för att
hålla svälten borta så länge som u-länderna
på grund av bristfällig produktionskapacitet
har svårt att klara den
beredskapslagring som är nödvändig för
att möta tillfälliga, kortare eller längre,
torkperioder eller andra kriser. Och för
det femte ■—• och det är det viktigaste
på lång sikt ■—• måste industriländerna
vara beredda att i större utsträckning
öppna sina marknader för u-ländernas
produkter.

Vi har så mycket större anledning att
ta den politiken på allvar i ett läge då
flera u-länder håller på att få en överproduktion
på en hel del viktiga produkter
såsom vete och ris. På socker
har de länge haft en överproduktion.
Man skall dock ha klart för sig att när
man här talar om överproduktion på
livsmedel i u-länderna är det i en rent
kommersiell mening. Det är klart att
det inte är fråga om överproduktion
om man mäter med hänsyn till u-ländernas
näringsstandard — då råder fortfarande
en allvarlig bristsituation. För att
klara industrialiseringen, behovet av utländsk
valuta o. s. v. måste u-länderna
helt enkelt acceptera en relativt låg näringsstandard.

Det är nödvändigt att arbeta med alla
de fem åtgärder jag nämnde samtidigt.

Som Aftonbladet skriver skulle hjälpsändningar
till u-länderna förvisso få
förödande konsekvenser, om de fick utgöra
ett alternativ till den politik som
går ut på att öppna industriländernas
marknader för ökad jordbruksexport eller
ett alternativ till kapitalhjälp för
produktionsförbättringar i u-länderna.
Nej, hjälpsändningarna måste ses som
en övergångsåtgärd för den typ av krissituationer
som har präglat delar av
1960-talet.

Vi kan inte heller räkna med att lägre
jordbrukstullar i industriländerna skulle
hjälpa särskilt långt, om vi inte sam -

tidigt är beredda att medverka till att
skapa bättre produktionskapacitet i uländerna,
så att man där också får någonting
att sälja. Dessutom måste vi
självklart räkna med att det inte är politiskt
realistiskt att tro att man skulle
kunna åstadkomma en snabb och radikal
förändring av industriländernas
handelspolitik på jordbruksområdet,
även om det är sådana förändringar vi
måste inrikta arbetet mot på lång sikt,
självfallet då väsentligen på det internationella
planet.

I detta perspektiv är de olika meningar
om Sveriges andel av bidragen till
livsmedel som kommit fram i denna debatt
knappast av något principiellt intresse.
Eftersom vi är ense om att livsmedelshjälp
är nödvändig är det bara
fråga om hur stor andel av insatserna
där som Sverige skall stå för och hur
stor del vi skall överlåta åt andra rika
länder att ta på sig. Reservanterna anser
att regeringen bör beakta skörderesultatet
och se om vi kan öka den minimileverans
vi åtagit oss genom att skriva
under konventionen om hjälp utöver
de 54 000 ton som fastställts. Majoriteten
hävdar att Kungl. Maj :ts proposition är
skriven så att vi mycket väl kan öka leveranserna,
om detta visar sig nödvändigt
och om behov av ökad hjälp föreligger
i u-länderna. Eftersom reservanterna
överlåter åt Kungl. Maj :t att göra
bedömningen av när den situationen
uppstår — en bedömning som måste utgå
från vilken leveranskapacitet vi har
samt från u-länderna behov — tycker
jag som sagt att åsiktsskillnaderna mellan
reservanterna och majoriteten är
mycket otydlig.

En större åsiktsskillnad rörande Sveriges
roll i u-ländernas livsmedelsförsörjning
kom i så fall fram i det utlåtande
av statsutskottet som vi behandlade
förra onsdagen. Där krävde mittenpartierna
större kapitalhjälp till u-länderna
för uppbyggnad av deras produktionsapparat
samt dessutom en utred -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering

ning om förutsättningarna för ensidiga
svenska eller nordiska tullättnader på
jordbrukets område.

Jag skall inte här hemfalla åt fru
Dahls nästan religiöst betonade glorifiering
av den egna politiken, en inställning
som tycks få henne att tro att hon
inte behöver bevisa sina påståenden om
vad andra partier tycker och föreslår.
Men om det under u-landsdebatten framkommit
skilda meningar om hur långt
vi skall gå för att vidta åtgärder för att
förbättra u-ländernas produktionsförmåga
på jordbrukets område, så tycker
jag sannerligen inte att socialdemokraterna
har särskilt mycket att skryta
med.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi är alla intresserade
av att korta ned debatterna i dag så
mycket som möjligt, och därför har jag
avstått från att begära ordet för ett regelrätt
anförande och inskränkt mig till
repliker.

Jag har mycket svårt att fatta varför
herr Ullsten polemiserar mot socialdemokraterna
och samtidigt räknar upp
■en lång råd av de principer som ligger
till grund för vårt handlande men sannerligen
inte gör det när det gäller de
borgerliga partiernas ståndpunkter i
konkreta frågor. Vi har inte nu tid att ta
•upp en u-landsdebatt, men jag vill här
hänvisa till såväl utrikesministerns anförande
förra onsdagen som mitt eget
anförande i utrikesdebatten, i vilket jag
uppehöll mig mycket vidbiståndsfrågorna.
Jag gör det för att få en illustration
till vad jag menar, när jag säger att om
man ser på innehållet och de långsiktiga
verkningarna så är det min bestämda
övertygelse att socialdemokraternas politik
är helt överlägsen de borgeligas när
det gäller u-ländernas intressen, även om
anslagen beklagligtvis ännu är för små.
Det torde bli svårt för herr Ullsten att

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

övertyga mig om något annat. Förhållandet
gäller också på detta område, ty
det är inte så att livsmedelssändningarna
i dag bara avser katastrofsituationer.
De ersätter i stället i stor utsträckning
sådan kapitalhjälp som u-länderna
annars skulle få från andra länder.

Vad de borgerliga nu vill ha liksom
de önskat vid så många andra tillfällen
är en strömkantring i vårt bistånd just
i denna riktning. Detta var också fallet
i en motion från mittenpartierna till föregående
års riksdag om en ökning av
vårt bundna bistånd från 25 miljoner
till 250 miljoner kronor, i vilken det
bl. a. föreslogs att vi skulle skänka textilvaror
till u-länderna. Sådana produkter
skulle de i stället behöva exportera
till oss.

De livsmedelssändningar som förekommit
har haft mycket negativa långsiktiga
verkningar på u-ländernas ekonomi.
Detta förhållande belyses bl. a. i
en utmärkt uppsats av Odd Gulbrandsen
i en bok utgiven av SIDA, »U-hjälp
i utveckling?» Gulbrandsen sammanfattar
sin uppfattning på följande sätt:

»Man kan alltså tänka sig att hjälpsändningar
kan medföra dubbla skador
på den ekonomiska utvecklingen: dels
pressa priset på den inhemska produktionen
och göra denna mindre lönsam
och därigenom hjälpa till att stöta ut
befolkningen från jordbruket, dels skapa
tillgång till billiga eller gratis livsmedel
i slummen, varigenom denna
möjliggör en visserligen usel men försörjningsmässigt
säkrare levnad än i
jordbruket.»

Gulbrandsen anför exempel från Indien
som visar att en mycket stor del av
Indiens befolkning i dag hålls vid liv på
detta satt. Om de inte hade tillgång till
hjälpsändningarna skulle de kunna göra
en effektiv insats i jordbruket. Exemplet
visar tydligare än mycket annat att
dessa »katastrofsändningar» är en dålig
form av u-hjälp, som dikteras av intressemotiv.

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den centrala frågan,
fru Dahl, i den här principdiskussionen
om livsmedelssändningarnas berättigande
måste vara om fru Dahl har samma
uppfattning som Aftonbladet, som
helt generellt dömer ut de amerikanska
och därmed självfallet också de
andra livsmedelssändningarna som förödande
för jordbruksproduktionen i
u-länderna. Om så är förhållandet blir
fru Dahls slutsats, även om jag i det
längsta inte trodde att den skulle bli
det, att det hade varit bättre om de människor
som fått de! av denna hjälp hade
fått svälta.

Vi är väl alla överens om att vi inte
skall försörja människorna i u-länderna
med livsmedel som är producerade
i Sverige eller i andra industriländer.
Det väsentliga är ju, vilket framhållits
gång på gång från vårt håll och
som jag även nu har understrukit, att
skapa förutsättningar för en inhemsk
jordbruksproduktion i u-länderna. Men
vi måste samtidigt — och på denna
punkt är i varje fall regeringen och vi
överens — också ge direkt gåvobistånd
på livsmedelsområdet. Mot denna bakgrund
förstår jag allvarligt talat inte de
enorma beskyllningar om en reaktionär
u-landspolitik som fru Dahl slungar
ut mot oss.

Jag förstår inte heller varför fru
Dahl frågar efter anledningen till att
jag i så stor utsträckning diskuterar
med inriktning mot socialdemokraterna.
Det har jag i och för sig många
skäl att göra, men denna gång tog jag
upp ett påstående av fru Dahl, där hon
hävdar att man på socialdemokratiskt
håll »i strid med de borgerliga bestämt
och konsekvent hävdat att försörjningsfrågorna
inte bara kan lösas genom att
u-ländernas egen produktionsförmåga
ökas». Det är en beskyllning mot de borgerliga
partierna för att föra en u-landspolitik
på jordbruksområdet som bottnar
i total okunnighet. Det fanns onekligen
— åtminstone enligt min uppfatt -

ning — skäl att ta upp detta påstående.

Fru Dahl efterlyste också vilka principer
vi har. Det framgår om man ser
på de förslag vi lagt fram. Vi har t. ex.
föreslagit att man skall öka kapitalhjälpen
för jordbruksproduktionen i u-länderna.
Socialdemokraterna har sagt nej
till detta och vill anslå lägre bidrag.
Vi har menat att man skall öka leveranserna
av konstgödsel som också behövs
för att öka produktionen i u-länderna.
Socialdemokraterna går in för
en snålare hjälp också på det området.
Vi har framhållit att man måste öka
lagringsmöjligheterna i u-länderna för
att de skall kunna ta vara på de skördar
de får. Socialdemokraternas lägre
bidrag försämrar våra möjligheter att
hjälpa. Det gör man också i frågan om
ökad import till Sverige av jordbruksprodukter.
Där säger man t. o. m. nej
till en utredning.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det intressanta är ju
att följa upp hur olika partier agerar
när de kommer utanför de högtidliga
söndagspredikningarna i u-hjälpsdebatten
och måste ta ställning i konkreta
frågor som gäller vår handelspolitik,
vår jordbrukspolitik o. s. v. Då visar det
sig att man, i valrörelser och här i riksdagen
i motioner, gång på gång från
borgerligt håll kräver åtgärder som i
själva verket motverkar u-ländernas intressen
och leder till ökad protektionism
från vår sida. — Det är inga fantasier,
utan det är erfarenheter från
valdebatter som jag har haft med bl. a.
herr Ullsten. En rad motioner, som bevisar
riktigheten av vad jag sagt, bär
också väckts under denna riksdag —
de gäller jordbrukspolitiken, importrestriktioner
för textilprodukter o. s. v.

Herr Ullsten frågar varför jag är så
upprörd i denna debatt. Jo, jag är det
hl. a. därför att jag har deltagit i förhandlingar
på svensk sida rörande det
internationella livsmedelsprogrammet
och då upplevt vilka svårigheter man

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

har att genomföra en rationell katastrofhjälp
på grund av att i-länderna
med några få undantag — däribland den
officiella svenska regeringspolitiken —
driver en fullständigt hopplös politik
som förhindrar en riktig och en långsiktig
planering av katastrofsändningarna
och som förhindrar och försenar
en övergång från livsmedelssändningar
till produktionsstimulerande åtgärder.

Vad gäller det mycket uppblåsta utspel
som herr (Jllsten gjorde i u-landsdebatten
om den nedskärning som han
påstod hade skett av SIDA:s biståndsprogram,
så vill jag säga att det herr
Ullsten refererade till icke var någon
handling som ger uttryck för SIDA:s
officiella åsikt utan en intern tjänstepromemoria
och att där icke föreslås
några som helst inskränkningar i åtaganden
som Sverige har gjort gentemot
något annat land.

Vi vet alltså hur det ligger till — jag
hoppas att det gäller även herr Ullsten,
eftersom han brukar framföras som
mittenpartiernas u-hjälpsexpert. Men
det vore bra om herr Ullsten ville sluta
upp med att försöka vilseleda den
svenska opinionen i debatten på denna
punkt.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ha en debatt
med utrikesministern om den hemliga
SIDA-promemorian i morgon bittida,
och jag är helt övertygad om att
han konnner att klara debatten bättre
än fru Dahl gör. Jag väntar därför med
kommentarerna till dess.

Jag kan konstatera, att under cirka
tio repliker — där fru Dahl gång på
gång påstått att vi för en politik inte
bara på jordbruksområdet, som nu diskuteras,
utan även när det gäller ulandsfrägan
i största allmänhet som strider
mot u-ländernas intressen — har
fru Dahl inte med en enda mening försökt
klarlägga vad hon egentligen syftar
på. Och jag måste säga att jag har
full förståelse för hennes svårigheter

på den punkten — det finns inga sådana
belägg. Däremot finns det rader
av belägg för motsatsen: hur socialdemokraterna
gång efter gång, när det
funnits alternativa förslag, av vilka det
ena varit generösare än det andra mot
u-länderna, gått på den snåla linjen.

Jag måste tyvärr också konstatera att
jag inte fick svar på den, som jag tyckte,
ganska enkla frågan, om fru Dahl
anser att det är rimligt att vi i avvaktan
på resultatet av de produktionsförbättringar,
som vi allesammans vill satsa
på i u-länderna, skall låta människor
som drabbas av hungerkatastrofer
svälta eller om vi skall fortsätta att
hjälpa till med livsmedelssändningar.

Ordet lämnades på begäran till

Fru DAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få till protokollet
antecknat att jag inte har rätt
till någon ytterligare replik.

Härefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jordbruksministern var
mycket glad över att ingen här vågat
säga att vi har en försämrad beredskap.
Han tolkade detta som om reservanterna
var generade över sin reservation.

Jag ber att få fråga herr statsrådet,
om han verkligen vill underkänna jordbruksnämndens
synnerligen omfattande
utredning, ty det är vad statsrådets yttrande
gå ut på. Om herr statsrådet
underkänner jordbruksnämndens utredning
är detta ett mycket djärvt ställningstagande.
Samtliga remissinstanser
—■ de är många — har uttalat sin tillfredsställelse
över denna utredning och
de har ställt sig positiva till de åtgärder
som i utredningen föreslås. Ingen enda
remissinstans har vågat säga som statsrådet
att det här är onödigt att vidta
åtgärder, eftersom det är tillräckligt
med vad som redan gjorts.

Reservanterna är i mycket gott säll -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

skap. De har endast fullföljt jordbruksnämndens
utredning, som utmynnar i
den slutsatsen att vår beredskap icke är
tillfredsställande. Vi har en god beredskap,
säger statsrådet. Det är litet skillnad
i dag mot när orden »vår beredskap
är god» uttalades 1940 av en stor
företrädare till herr statsrådet. Då hade
vi en mycket dålig militär beredskap
men en synnerligen stark försörjningsberedskap.
Vi hade tillräcklig inhemsk
produktion av livsmedel, och betydande
lager av förnödenheter hade upplagts
åren innan.

Jag skulle tro att vi i dag har en
ganska god militär beredskap, medan
vår försörjningsberedskap på sikt är
ställd på avrustning och våra lager av
förnödenheter är otillräckliga vid en
avspärrning. Jag vill gärna erkänna att
den utrikespolitiska situationen inte är
lika allvarlig som den var 1940, men vi
kan inte bortse ifrån att det även i dag
finns oroshärdar på mycket nära håll.

Sedan säger herr statsrådet: Vi har
ökat lagren, och de är större nu än de
varit tidigare. Får jag då fråga: Vilka
lager av livsmedel har vi ökat utöver
spannmål och socker? Spannmålen har
vi kunnat öka genom att vi har fått goda
skördar. Vi har importerat socker och
förstärkt beredskapen, men på vilka
andra områden har vi ökat beredskapen
av livsmedel?

Det är emellertid inte detta som i dag
är det viktigaste. Herr statsrådet har
rätt när han säger att ökningen av livsmedelslagren
skall ske successivt allteftersom
produktionen sjunker. Men en
ökning av lagren av förnödenheter behöver
vi vilken dag som helst, eftersom
en avspärrning kan komma oavsett i
vilket produktionsläge vi befinner oss.

Vi kan i dag inte heller utgå ifrån att
vi har ett stort överskott på spannmål;
det kan bli annorlunda. Statsrådet var
vänlig nog att säga att han tror på en
god skörd i år. Jag ber att få tacka så
nycket för detta. Herr statsrådet är nog
ganska ensam om en sådan förhopp -

ning, men statsrådet kanske har några
hemliga kanaler till överjordiska makter
genom vilka han har fått en återförsäkran.
Jag hoppas att herr statsrådets
motivering för detta uttalande är
litet starkare än de motiveringar för beredskapen
och annat som han anfört
här i dag.

Vi har visserligen haft en mycket
kraftig utslaktning av mjölkkor, och det
finns måhända ett lager av kött, men
detta har icke uppstått genom en normal
produktion utan genom att man
genomfört en brådstörtad nedslaktning,
och det betyder bara att vi i stället får
en motsvarande försämrad beredskap
framöver, ökningen av den fabriksmässiga
animalieproduktionen innebär också
att vi får ett osäkrare beredskapsläge
framöver. Vi har en ganska omfattande
och ökande kreaturslöshet eller kreaturssvaghet
även inom familjejordbruken.
Det betyder att beredskapen på
längre sikt försämras, därigenom att
de omställningsvinster, som herr statsrådet
tidigare talat så mycket om och
som skulle ge oss full försörjning även
vid 80 procents produktion, minskas,
samtidigt som denna nedbantning av
vår levande djurstam äger rum. Vi har
ju redan under 1960-talet — om jag
minns rätt — minskat antalet mjölkkor
med cirka 30 procent.

Beredskapen måste — som jag redan
framhållit — successivt anpassas till utvecklingen
av jordbrukspolitiken. Det
är på den punkten jag menar att regeringen
brister. Jordbruksnämndens utredning
syftar däremot framåt mot denna
successiva försvagning av produktionsunderlaget.
Regeringens ståndpunkt
är på stället marsch, trots nedläggning
av mark och nedbantning av
produktionen. Jag vill understryka att
siktet ju är inställt på att vi om 10 år
skall vara nere i 80 procents försörjning.
Det spelar ingen roll om vi har
stora skördar ett eller annat år; regeringens
linje betyder bara att åtgärderna
skall ytterligare förstärkas för att vi.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

skall nå fram till målet 80 procent i
slutet av 1970-talet.

Herr statsrådet gör också gällande att
det är en betydande överdrift att vi
skulle behöva en tiodubbling av våra
beredskapslager. Det gäller inte livsmedelslagren;
det gäller i huvudsak förnödenheterna.
Därvidlag har statsrådet
mycket väl reda på siffrorna, det har
jag förstått.

Jordbruksnämndens utredning kom
fram till att vi av handelsgödsel vid en
avspärrning skulle behöva 447 000 ton;
vi har i dag bara 82 000 ton. Av kraftfoder
skulle vi behöva 520 000 ton; vi
har 65 000 ton. Av socker skulle vi behöva
272 000 ton; vi har 50 000 ton.

Det rör sig alltså om förnödenheter,
som den dag gränserna spärras bör finnas
inom landet, oavsett hur stor produktionen
är. Och ju större denna är,
desto mer behöver vi av dessa förnödenheter.
De följer inte med den sjunkande
produktionskapaciteten, utan de
behövs i morgon, om gränserna skulle
spärras i dag.

Vi reservanter har ställt oss bakom
tanken på en sådan förstärkning, ty det
råder inget tvivel om att den behövs.
Därutöver har vi riktat kritik mot att
man hittills har försummat byggandet
av reservanläggningar för slakterier, bagerier
etc. Dessa har i dag ett sådant
läge att det är oförsvarligt att inte ha
reservanstalter att tillgå.

Beslut har fattats om en nedläggning
av åkerjord, som i huvudsak kommer
att drabba de områden som samtidigt
är utsatta som evakueringsområden.
Folk som kommer dit skall kunna försörjas,
djur som förs dit skall kunna
slaktas, köttet förädlas o. s. v. Såvitt jag
vet har mycket litet — om ens någonting
— gjorts på den sidan. Hur förhåller
det sig med lagerlokalerna? Har vi lagerlokaler
där vi i dag kan lägga upp
447 000 ton konstgödsel eller 520 000 ton
kraftfoder? Sannolikt inte. Vi har lokaler
till en del, men inte så att det räcker.

Herr statsrådet menade sedan att det

inte är år 1975 vi nu skall diskutera
utan åren 1969 och 1970. Det är riktigt
när det gäller de färdiga livsmedlen. Det
finns ingen anledning att i dag lägga
upp ett lager som skall täcka behovet
den dag vår egen livsmedelsförsörjning
är nere i 80 procent.

Jag tvivlar, herr statsråd, på att man
inom regeringen gjort klart för sig omfattningen
av och kostnaden för de lager
av livsmedel som vi behöver den dag vi
är framme vid den 80-procentiga försörjningen.
Jordbruksutredningen gjorde
en undersökning härav för några år
sedan. Jag vill minnas att siffrorna var
ungefär 834 miljoner kronor i lagerkostnader
för att ersätta en halv miljon
hektar nedlagd åker — räknat i 1960
eller 1961 års penningvärde. När vi
kommer fram till senare delen av 1970-talet och skall skaffa dessa lager, om vi
inte har tänkt på det tidigare, blir det
inte lätt att vara finansminister — frågan
är om vår valutareserv då räcker.

En successiv utbyggnad är sålunda
nödvändig, och jordbruksnämnden har
också pekat på att den behövs. När vi
raserar på den ena sidan måste vi bygga
upp på den andra. Gör vi inte det, kan
det bli kaos vid en plötslig avspärrning.
Förhållandena är här precis desamma
som inom det militära försvaret, som
kontinuerligt hålls uppe för att inte
mobiliseringskostnaderna skall bli överväldigande
om en mobilisering kommer
apropå. Försörjningsberedskapen måste
också kontinuerligt hållas i takt med
den inhemska produktionen. Det går
inte att komma ifrån att försörjningsberedskapen
är en oskiljaktig del av
den totala försvarsberedskapen i landet.

Till sist vill jag bemöta ett uttalande
av statsrådet. Han sade att det rådde
enighet om att den faktiska inkomstutvecklingen
för jordbruket har varit tillfredsställande.
Jag har påstått något annat,
och jag tror inte att jordbrukets
förhandlare har sagt att vi är tillfredsställda
med utvecklingen. Det är inte

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

fråga om höjden på inkomstnivån utan
om den procentuella förbättringen. Om
en person har 300 kronor om dagen i
inkomst och får en ökning med 150
kronor är ökningen bara 50 procent.
För den som har 30 kronor om dagen
och får en ökning med 30 kronor är inkomstutvecklingen
mycket bättre, nämligen
100 procent. Om en jordbrukare
med en låg inkomstnivå följer med inkomstutvecklingen
för andra grupper är
det därmed inte sagt att han får lika
mycket i pengar —• tvärtom.

Det har gjorts en beräkning vid lantbrukshögskolan
av jordbruksekonomiska
undersökningens resultat — jag skall
här bara beröra det avsnitt som gäller
familjeinkomsten. Om man utgår från

1966 och sätter indextalet till 100 är
inkomstutvecklingen för industriarbetaren
100 år 1966, 107,9 1967 och 112,7
1968. Utvecklingen för en jordbrukare
med 25 hektar är 100 år 1966 men 91,6

1967 och 90,2 1968. För en jordbrukare
med 40 hektar är siffrorna 100, 92 och
93,2.

Det är sannerligen ingen inkomstutveckling
som jordbrukarna har anledning
vara särskilt begeistrade över, och
det är svårt att tro att man, som statsrådet
sade, har varit överens om att
den är tillfredsställande. Det är emellertid
dessa missvisande kommentarer som
finns att läsa i propositionen — det är
ju departementschefsuttalandet som vi
skall rätta oss efter, sade statsrådet för
en stund sedan. Där står alltså att utvecklingen
är tillfredsställande, och det
är missvisande. Lika missvisande är det
som kan läsas i priskommitténs uttalande,
där man säger samma sak. I själva
verket är det motsatta förhållandet
det riktiga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
alla de frågor som herr Hansson i Skegrie
aktualiserade; jag har en känsla av
att vi nu har jordbrukat färdigt. Får jag

emellertid börja med att framhålla att
jag angående inkomstutvecklingen i propositionen
säger, att jag kan ansluta mig
till vad priskommittén förordat. Vidare
heter det i propositionen: »Förslaget innebär
mycket små prisförändringar för
konsumenterna samtidigt som det bör
kunna ge jordbrukarna möjligheter att
genom produktivitetsförbättringar få en
fortsatt tillfredsställande inkomstutveckling.
» Detta tror jag att vi kan enas
om.

Svårigheterna att diskutera med herr
Hansson i Skegrie om beredskapsfrågorna
beror på att han hela tiden vägrar att
diskutera det saken gäller, nämligen
budgetåret 1969/70. Han målar i stället
ut den situation som han tror att vi
kommer att ha tio år fram i tiden. Får
man tro herr Hansson i Skegrie förstår
jag bara inte varför jordbruksnämnden
skall fortsätta att göra utredningar om
behovet av en livsmedelsberedskap;
herr Hansson har ju alldeles klart för
sig vad som bör ske även på längre sikt.
Det har jag inte klart för mig, utan vill
gärna höra vad jordbruksnämnden
kommer fram till vid sin slutgiltiga bedömning.

Jag kan inte underlåta att än en gång
ta upp frågan om årets skördeutfall.
Jag sade, herr Hansson i Skegrie och
herr Jonasson, att jag i dag inte är beredd
att diskutera skördeutfallet. Men
jag sade också, att väderleken sedan vi
i förra veckan diskuterade jordbrukspolitiken
har ändrats, varför det är möjligt
att vi t. o. m. får mer än normal
skörd. Att jag i förra veckan ansåg att
det vore bra med en normal skörd skall
ses mot bakgrunden av herr Hanssons
olycksprofetior vid det tillfället.

Det är ju prisregleringen vi nu diskuterar,
och från prisregleringssynpunkt
är det bra med en normal skörd. Det ger
herr Jonasson mig säkert rätt i. En annan
sak är att en skörd som är bättre än
normalt ger mer pengar, trots att vi då
får acceptera priserna på världsmarknaden.
Men från prisregleringssynpunkt

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

är en normalskörd rätt tillfredsställande.

Jag har alltså inte utlovat Sveriges
bönder en god skörd i år. Jag tror att
vi får vänta med att diskutera den saken,
herr Hansson i Skegrie.

Så till själva huvudfrågan. Herr Hansson
i Skegrie gör gällande att jordbruksnämnden
skulle ha påstått att beredskapsläget
har försämrats. Var finns
detta jordbruksnämndens yttrande?
Jordbruksnämnden har aldrig sagt någonting
sådant och kan heller inte göra
det. Jag är glad över att herr Hansson
i Skegrie här markerat att jordbruksnämndens
resonemang om en tiodubbling
av behovet inte gäller livsmedel.
Men varför skriver ni då det i reservationen
— det är ju reservationen vi nu
har att hålla oss till? I reservationen
vill ni göra gällande att vi i dag skulle
ha behov av en tiodubbling. Ingen myndighet
har vågat påstå att beredskapsläget
i fråga om livsmedel skulle ha försämrats.
Jordbruksnämndens förslag
och utredning angående budgetåret
1969/70 har ingalunda helhjärtat tillstyrkts
av alla remissinstanser. Lantbruksstyrelsen,
som väl inte är helt utan
sakkunskap på detta område, har inte
ansett att det är lika angeläget att höja
beredskapslagret av kraftfoder utöver
65 miljoner kilo, utan att man mycket
val kan utreda frågan om ersättningsmöjligheterna.

Herr talman! Det är klart att jag delar
herr Hanssons i Skegrie uppfattning, att
vi allteftersom vi närmar oss den 80-procentiga självförsörjningsgraden beträffande
livsmedel bör lägga upp ett
tillfredsställande beredskapslager. .Tåg
har ingen annan mening, men vad vi
diskuterar i dag är den nuvarande självförsörjningsgraden
på jordbrukets område
och de lager vi har, och därvidlag
anser jag läget vara tillfredsställande.
Nästa år och året därpå får vi diskutera
hur mycket vi då skall bygga upp vår
livsmedelsberedskap med ledning av de
förslag som kommer från jordbruks -

nämnden och många andra institutioner
vilka utreder frågan om beredskapsläget
sett från totalförsvarets synpunkt, något
som har intresse även i detta sammanhang.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern rättade
till sitt tidigare uttalande genom att
framhålla att från prisregleringssynpunkt
är det bra med normalskörd. Ja,
från den synpunkten skulle det väl vara
ännu bättre om man hade en skörd som
låg betydligt under en normalskörd.

Jag har begärt ordet för att säga att
jordbruksministern ingalunda skall försöka
komma ifrån det förhållandet att
han från denna talarstol för några minuter
sedan sade att han bett en bön
om en normalskörd. Hans resonemang
—- och det har jag kammaren till vittne
på — gick ut på att det skulle vara en
olycka om skörden blev större. Och man
skall stå för vad man har sagt, herr
jordbruksminister.

Det måste emellertid vara livsfarligt
att resonera på detta sätt. Jag har aldrig
sett att ett land, en person eller en enhet
har haft nackdel av att få en bra
skörd när ett visst kapital har lagts ned.
Om inte ojämnheter i skördeutfallet efteråt
kan klaras upp genom regleringskassor
o. d. är det ett stort fattigdomsbevis.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan inte förstå herr
Jonassons indignation. Mina böner ber
jag att få behålla för mig själv.

Förra veckan diskuterade herr Hansson
i Skegrie och jag jordbrukspolitiken,
och han målade då upp en dyster situation
och sade att skördeutfallet skulle
komma att bli mycket dåligt. Nu säger
jag att sedan vi sist diskuterade jordbrukspolitiken
har väderleken så förändrats,
att vi sannolikt får ett mycket
bättre skördeutfall än den normalskörd
som jag bad om. Herr Hansson i Skegrie

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

trodde minsann inte förra veckan på en
normalskörd med hänsyn till den väderlek
som då rådde.

Jag förstår alltså inte herr Jonassons
indignation. Självfallet hoppas jag att vi
skall få en god skörd, men det får vi
mina böner helt förutan, herr Jonasson.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Min indignation beror
på att jordbruksministern tar tillbaka
vad han har sagt.

Det är riktigt vad jordbruksministern
sade till herr Hansson i Skegrie beträffande
skörden, men jordbruksministern
berättade också om sin bön om en mindre
skörd. När han nu inte vill stå för
detta blir jag indignerad.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att jag vägrade diskutera beredskapen
för 1969/70. Så är ingalunda fallet.
Jag har hela tiden utgått från att det är
detta vi nu diskuterar. Vi reservanter
har ju också ställt oss bakom den upprustning
som jordbruksnämnden kräver
för 1969/70 och som innebär en anslagsökning
med 9 miljoner kronor.

Det är ingen tvekan om att regeringens
jordbrukspolitik på sikt kommer att
innebära en försämrad inhemsk beredskap,
om ni inte fullföljer beredskapssidan
av 1967 års beslut.

Jordbruksministern säger vidare att
ingen har gjort gällande att vi har fått
ett försämrat beredskapsläge. Nej, men
många anser att läget är otillfredsställande
därför att vi försummar den successiva
förstärkning av beredskapen
som behöver ske.

Jag vet inte om jag har målat en så
dyster bild av läget som jordbruksministern
vill göra gällande. Jag har sagt
att allting tyder på att det blir en sämre
skörd i år, när vi är ungefär en månad
efter. Jordbruksministern har däremot
förhoppningar om en god skörd, och det
tycker jag är bra. Faktum är att herr

statsrådet sade: »Jag tror det blir en
god skörd.» Jag skulle vilja råda jordbruksministern
att fara runt i Sveriges
jordbruksbygder och sjunga den gamla
strofen »Tro, tro, tro som jag, för det är
nästan sant».

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i den här debatten, men jag vill
efter herr Hanssons i Skegrie alla anföranden
konstatera, att han aldrig
kommer att förlika sig med 1967 års
beslut angående den framtida jordbrukspolitiken
och att han aldrig kommer
att glömma beslutet, utan kommer
att fortsätta att skildra alla de olyckor
som skall inträffa.

Herr Hansson inser emellertid att vi
på ett eller annat sätt måste begränsa
jordbruksproduktionen här i landet. I
förra veckan diskuterade vi inrättandet
av en jordbank, som innebar att man
skulle så att säga föra mark ut ur produktionen
för att sedermera kunna ta
den i anspråk vid lämpliga tillfällen.
Herr Hansson är på det klara med att
sådana åtgärder behöver vidtas nu.

Jag skall ta upp också eu annan sak,
nämligen beredskapslagringen. Herr
Hansson i Skegrie antydde att vi behöver
ett visst antal tusen ton. Herr
Hansson kommer ihåg att vi, när vi
diskuterade statsverkspropositionen, behandlade
en motion av fru Sundberg
i denna kammare. Jag är inte säker på
om herr Josefson i Arrie var med om
den motionen, nxen han föreslog i varje
fall inom utskottet att vi skulle öka
anslagen till utsädesföreningen för att
stimulera odlingen av proteinfoder
inom landet. 1 utskottet gick vi inte med
på det förslaget, eftersom föreningen
inte hade begärt ett sådant anslag. Jag
framhöll emellertid, och jag tror att utskottet
hade samma mening, att en sådan
inriktning självfallet var nödvändig.

Nu har jordbruksministern konstaterat,
att man i samband med denna

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Reglering

överenskommelse har beslutat ge 10
miljoner kronor till ökad forskning på
detta område. Jag tror att vi alla är
överens om att vi inte skulle behöva
importera tillnärmelsevis så mycket
kraftfoder som vi i dag importerar, om
vi inte gjorde det för att få en viss
balans i foderstaterna. Därför tycker
jag det är riktigt att stimulera till ökad
odling av proteinfoder.

Jag tror det är lika riktigt som jordbruksministern
säger att vi bör försöka
få fram en produktion av urea. Det
framställs visserligen bara i liten omfattning
ännu, men jag tror att produktionen
kan byggas ut, och jag tror det
skulle vara av värde om de 10 miljonerna
kunde ställas till förfogande för
forskningen på detta område.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Persson i Skänninge, att den föreslagna
jordbanken var ett medel mot
nedrustning av försörjningen, alltså för
en förstärkning av beredskapen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Ilerr talman! I motionen står följande:
»Genom inrättandet av en jordbank
kan vi nå två syften. För det första kan
vi minska den överproduktion som vi
har, och för det andra kan vi bedriva
naturvård.»

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonasson begärde

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 a) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

"Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rimås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 b) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
iippresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid
rösträkning varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
12) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

, Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 15

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
15) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16 och 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
18) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av fru Hultell in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 97 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia
m. m.

Föredrogs sammansatt utrikes- och
första lagutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa sanktioner
mot Rhodesia m. m. jämte motioner i
ämnet.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 78, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om vissa sanktioner mot Rhodesia,

2) lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193).

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet.
Genom överenskommelse mellan utrikesutskottet
och första lagutskottet hade
propositionen hänskjutits till sammansatt
utrikes- och första lagutskott.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen läggs fram bl. a. förslag
till lag om vissa sanktioner mot
Rhodesia. Lagförslaget går ut på att för
Sveriges vidkommande skall genomföras
de delar av de av FN:s säkerhetsråd
beslutade sanktionerna mot Rhodesia
som ännu inte har kunnat genomföras.

Lagförslaget innehåller förbud mot
olika förfaranden och åtgärder som har
samband med Rhodesia. Sålunda förbjuds
in- och utförsel av varor till och
från Rhodesia.

Enligt förslaget skall det också vara
förbjudet att vidta åtgärd som främjar
eller är ägnad att främja enligt lagen
förbjuden utförsel och införsel. I fråga
om vara som härrör från Rhodesia och
har utförts därifrån efter lagens ikraftträdande
får enligt lagförslaget inte ingås
rättshandling som avser t. ex. köp
eller försäljning. Sådan vara får ej heller
transporteras. Enligt lagförslaget
skall det — med vissa undantag — också
vara förbjudet att till mottagare i
Rbodesia och vissa mottagare utanför
Rhodesia verkställa betalning eller lämna
kredit. Luftfart skall inte få utövas
till eller från Rhodesia eller i samarbete
med rhodesiskt lufttrafikföretag.

Överträdelse av förbuden som sker
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
föreslås bli straffbelagd.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

I propositionen läggs också fram förslag
till en bestämmelse om avvisning
i vissa fall av utlänning med hemvist
i Rhodesia.

Sanktionslagen föreslås bli provisorisk
i avvaktan på en allmän lag för
genomförande av säkerhetsrådets resolutioner.

Till det sammansatta utskottet hade
därjämte hänskjutits följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:1014
av herrar Gösta Jacobsson och Strandberg
samt 11:1167 av herrar Lothigius
och Björck i Nässjö,

2) de likalydande motionerna 1:1016
av herr Werner och II: 1166 av herr
Hermansson m. fl,

3) motionen 1:1015 av herr Lindblad,

4) motionen 11:1164 av herrar Ahlmarlc
och Ullsten,

5) motionen II: 1165 av herr Bergqvist
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalade
sig för en utvidgning av sanktionerna
mot Rhodesia i enlighet med
vad som föreslagits i motionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å följande motioner,
nämligen

a) 1:1014 och 11:1167,

b) 1:1016 och 11:1166,

c) 1:1015,

d) II: 1164 samt

e) 11:1165,

bifalla förevarande proposition, nr
78.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! I propositionen föreslås
förbud mot försäljningar och leveranser
som sker direkt till Rhodesia, men det
bör understrykas att propositionen
dessutom innebär, att det i vissa fall

blir förbud mot försäljningar och leveranser
som sker till andra länder än
Rhodesia.

De länder som berörs av bestämmelserna
i propositionen kan bara vara
sådana länder som på ett eller annat
sätt bryter mot Förenta Nationernas säkerhetsråds
beslut i fråga om bojkott
mot Rhodesia. Dessa stater kommer att
beröras på bl. a. följande sätt: Med vissa
undantag blir det förbud att till mottagare
i ett sådant land tillhandahålla
vara, verkställa betalning och lämna
kredit, om åtgärden är avsedd för verksamhet
av ekonomisk art som idkas i
eller drivs från Rhodesia.

Vidare får en företagare i ett land
som bryter mot bojkotten inte tillföras
svenskt råämne, om det sedermera kommer
att vidareförädlas och den färdiga
produkten överförs till Rhodesia. Det är
inte heller tillåtet för svenskar att i sådana
länder uppföra en fabrik för framställning
av varor som avses komma
Rhodesia till godo. Likaså är det förbjudet
att i ett sådant land installera
eller reparera maskin som är avsedd
för tillverkning av sanktionsvaror. Dessutom
förhindras transportmöjligheterna
till och från Rhodesia i stor utsträckning.

Propositionen innebär alltså att man
går en bra bit på vägen när det gäller
att införa förbud mot försäljningar och
leveranser till samt investeringar i länder
som sätter sig över säkerhetsrådets
beslut om sanktioner mot Rhodesia. I
motion II: 1165 diskuteras möjligheterna
att ytterligare effektivisera Rhodesia-bojkotten.

De socialdemokrater som står bakom
den motionen har sagt: Kan det inte
tänkas andra fall än de som täcks av
propositionens lagförslag, där svenska
försäljningar, leveranser och investeringar
kommer in i sådana sammanhang
att de påtagligt verkar i motsatt
riktning mot blockadens syfte?

Den ekonomiska verkligheten är komplicerad
och svåröverskådlig. Vi är för

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

vår del inte övertygade om att propositionens
formuleringar täcker in samtliga
fall där det utifrån målsättningen
att ombesörja en effektiv Rliodesiablockad
kunde vara motiverat från
svensk sida att underlåta en leverans,
en försäljning eller en investering. Det
kan därför enligt vår mening vara lämpligt
att införa ett stadgande av mera
generell natur, som innebär att regeringen
skall lia möjlighet att förordna
om förbud i sådana fall där man kan få
effekter som medför att Rhodesia får
sin ekonomiska eller militära situation
förbättrad, i den mån sådana fall inte
täckes av annan lagstiftning. Det är sålunda
fråga om en möjlighet som kan
utnyttjas i fall där effekterna för Rhodesia
inte är helt obetydliga och där
regeringen dessutom bedömer det som
lämpligt att vi tar på oss den uppoffringen.

I förevarande utskottsutlåtande har
man bakat ihop fyra motioner, om vilka
utskottet skriver att de innebär att
Sverige skall vidta sanktionsåtgärder
även mot länder utanför Rhodesia. På
s. 59 i utlåtandet skriver utskottet också:
»Det är emellertid att märka att
FN:s beslut om sanktioner riktar sig
bara mot Rhodesia och inte mot något
annat land. Det kan enligt utskottets
mening inte komma i fråga att Sverige,
som enda land, skall vidta sanktioner
mot stater, som upprätthåller förbindelser
med Rhodesia--- —• EU

sådant handlingssätt från svensk sida
skulle innebära brott mot andra internationella
förpliktelser som åvilar oss
och få konsekvenser för vårt land, som
är omöjliga att överblicka.»

Utskottets skrivning på den punkten
kan vara giltig för andra motioner —
jag skall inte närmare diskutera den
saken — men jag kan inte finna invändningen
befogad när det gäller motionen
11:1165. För att förstärka Rhodesia-blockaden
förordas i den motionen
att man skall pröva åtgärder som berör
även andra länder än Rhodesia, men

detsamma gäller också beträffande propositionen.
Även där föreslås åtgärder
som berör de länder som bryter mot
FN-blockaden. Om man därför väljer
uttryckssättet att motionen 11:1165 rekommenderar
sanktioner mot andra
länder än Rhodesia, så kan man säga
exakt samma sak om propositionen.
Syftet med motionen är att göra Rhodesiabojkotten
så effektiv som möjligt.

Säkerhetsrådets bindande beslut anger
minimikraven för vad en medlemsstat
är skyldig att göra, men dessutom
har rådet rekommenderat medlemsstaterna
att gå längre. Det finns alltså möjligheter
för Sverige att gå längre, och
vi anser att man bör göra det.

Säkerhetsrådets rekommendationer
innehåller en uppmaning till medlemsstaterna
att vidta alla ytterligare ickemilitära
åtgärder som är möjliga för att
komma till rätta med situationen i Rhodesia.
Det finns ingenting i motionen
som innebär att Sverige skuUe se som
sin uppgift att ensam agera polis med
straffsanktioner gentemot länder som
inte följer FN-stadgan. Om man påstår
att det som föreslås i vår motion skulle
innebära brott mot internationella
förpliktelser, måste man införa den helt
orimliga förutsättningen att den svenska
regeringen skulle förordna ett sådant
förbud, som vi förespråkar i motionen,
utan att det vore motiverat med
hänsyn till omsorgen om att göra Rhodesiasanktionerna
så effektiva som möjligt.

Motionen ger alltså en möjlighet utöver
vad som föreslås i propositionen.
Vi som står bakom motionen vill gå
lika långt som man gör i propositionen,
men härutöver anger vi en möjlighet
som kan utnyttjas när särskilt starka
skäl talar för det. Vårt förslag innebär
att regeringen i fall som inte täcks av
existerande lagstiftning men där det ändå
blir en påtaglig inverkan på Rhodesias
ekonomi eller militära situation
skall kunna förordna om temporärt förbud,
som naturligtvis så snart som möj -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

ligt skall underställas riksdagen för
prövning. Det kan inte anses vara skadligt
eller farligt att införa en sådan
möjlighet.

Herr talman! Med stöd av vad jag
nu anfört ber jag att få yrka bifall till
motionen 11:1165.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Lindkvist och Zachrisson, fru Dahl,
herrar Gustavsson i Nässjö, Rosquist och
Sörenson, fru Hörnlund, herrar Ekvall
och Green samt fru Hjelm-Wallén (samtliga
s).

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I och för sig är det naturligtvis
mycket tillfredsställande att
vårt land genomför ytterligare sanktioner
mot Rhodesia. Vad våra motionskräv
gäller är att göra dessa sanktioner
mera effektiva, så att de verkligen bidrar
till att bringa den olagliga regimen
i Rhodesia på fall. Det finns ingen anledning
att sticka under stol med att vi
därvid främst har Cabora Bassa-projektet
i tankarna och ASEA:s planerade
medverkan i detta. Men andra liknande
fall kan tyvärr inte uteslutas där svenska
företag hänsynslöst, av profitskäl eller
på politiska grunder eller med bägge
dessa motiv sammanblandade, söker delta
i den hårda exploatering som rasistregimerna
möjliggör. Sanktionslagen
måste därför skärpas.

Vårt parti anser det nödvändigt att
alla åtgärder vidtas för att stoppa en
svensk medverkan i Cabora Bassa-proj
ektet. Vi har föreslagit andra utvägar
för att åstadkomma detta, bl. a. att regeringens
kontroll över exporten av krigsmateriel
skulle utvidgas till att gälla
strategiska varor i allmänhet. Riksdagen
avslog tyvärr detta förslag. Den lag som
behandlas i dag ger en ny möjlighet att
skapa legala grunder för ett ingripande
i syfte att förhindra att ASEA kan delta
i Cabora Bassas utbyggnad. Om riksda -

gen avvisar också denna möjlighet, ligger
slutsatsen nära till hands att riksdagsmajoriteten
inte vill förhindra ett
svenskt storföretags stöd till den portugisiska
kolonialregimen.

Utskottets motivering för att avstyrka
de motioner som kräver en skärpning
av sanktionslagen är, såsom herr Bergqvist
redan påpekat, logiskt motstridande.
Å ena sidan säger man att vissa av
de av motionärerna åsyftade åtgärderna
också täcks av regeringens lagförslag. Å
andra sidan påstår man att motionärerna
kräver ett handlingssätt från svenskt
håll som skulle innebära brott mot andra
internationella förpliktelser som åvilar
vårt land och får konsekvenser som
är omöjliga att överblicka. Måste inte då
också lagförslaget få samma verkan, och
borde inte utskottet, om det vore konsekvent,
yrka avslag även på lagförslaget
i de delar som här åsyftas?

Jag vill som en allmän åsikt tillägga
att utskottsutlåtandet förefaller mycket
svagt i sin motivering. Utskottets argumentering
— i den mån någon sådan
över huvud taget försöks —- mot kraven
i motionerna förbigår i själva verket det
som är det väsentliga i dessa. Motionerna
kräver inte allmänna sanktioner mot
de stater som upprätthåller förbindelser
med Rhodesia. Jag vill inom parentes
säga att vi verkligen inte skulle ha något
emot sanktioner mot t. ex. Sydafrika
och Portugal, men detta är en annan
fråga än den vi behandlar här i
dag. Vad exempelvis våra motioner kräver
är förbud mot in- och utförsel av
varor, åtgärder som främjar eller är
ägnade att främja sådant förfarande
samt investeringar till skilda länder,
»om dessa olika slag av åtgärder och
transaktioner får verkningar, som direkt
eller indirekt motverkar syftet i
FN-resolutionerna att avskärma Rhodesia
från utlandet och ''bringa upproret
till ett slut’». I vår motion har vi
nämnt två typer av länder där bestämmelserna
bör gälla: det är dels länder
som bryter mot de av Förenta Nationer -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

na beslutade sanktionerna mot Rhodesia,
dels samtliga rasistiska och koloniala
regimer i södra Afrika, eftersom dessa
måste betraktas som en enhet.

Det bör dock observeras att lagförslaget
— som utskottet mycket riktigt
påpekar — går ut på att det skall vara
förbjudet att tillhandahålla vara, verkställa
betalning och lämna kredit till
mottagare utanför Rhodesia, om åtgärden
är avsedd för verksamhet av ekonomisk
art som idkas i eller drivs från
Rhodesia. Det är en helt riktig linje som
man här är inne på. Men detta benämner
inte utskottet sanktioner mot ett annat
land än Rhodesia, trots att det uppenbarligen
drabbar företag i ett annat
land.

Vi har, i likhet med några socialdemokratiska
motionärer, velat fortsätta
på samma linje och driver den längre
för att få större effektivitet i sanktionsåtgärderna.
Medan regeringens lagförslag
som villkor för att lagen skall vara
tillämplig även på mottagare utanför
Rhodesia uppställer, att den tillhandahållna
varan skall vara avsedd för verksamhet
av ekonomisk art som idkas i
eller drives från Rhodesia, talar vi i motionerna
om åtgärder och transaktioner,
vilka har verkningar som direkt eller
indirekt motverkar syftet i FN-resolutionerna.
Det är, herr talman, en allmännare
formulering. Men det är ingen
sådan skillnad som utskottet vill göra
gällande, att steget därmed skulle tas
från sanktioner enbart mot Rhodesia
över till ett allmänt sanktionsförfarande
mot andra stater. Det handlar här om
en gradskillnad i fråga om åtgärder, inte
om en artskillnad, om vi ser frågan
från folkrättens synpunkt.

Det som skiljer oss från utskottet —
och det är väl här skon klämmer — är
att den utvidgning av sanktionslagen
som vi föreslår skulle möjliggöra, att
denna blir ett effektivt instrument för
att sätta stopp för ASEA:s engagemang
i Cabora Rassa i Mopambique. Jag kan
inte återhålla reflexionen att det före -

faller vara i denna konkreta politiska
fråga som utskottet i själva verket intar
en ståndpunkt som går stick i stäv mot
motionärernas krav och mot det svenska
folkets solidaritet med de kämpande
nationella och sociala frihetsrörelserna.
Och då finns det kanske trots allt
politisk logik i utskottets utlåtande,
även om den formella logiken är obefintlig.
Jag vill tillfoga att det i detta
fall handlar om en politisk logik med
ett reaktionärt innehåll.

Herr talman! Eftersom vi har hemställt
till utskottet att utarbeta lagtext,
som motsvarar vårt förslag, kan jag av
formella skäl inte yrka bifall till våra
motioner. Jag instämmer därför i det
yrkande om bifall till motionen II: 1165
av herr Rergqvist m. fl. som redan
framställts.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är klart att den lagtext
vi diskuterar är oerhört komplicerad.
Den skall överföra en FN-resolution
till nationell lagstiftning. Den konkreta
innebörden i ord och formuleringar kan
vara ganska svår att förutse. Vi har ju så
få exempel och nästan inga prejudikat
alls att hänga upp vår argumentering på.

Ola Ullsten och jag har i en motion
11:1164 diskuterat enbart en del av en
enda paragraf. Vi har föreslagit ett tilllägg
på ytterligare 14 ord. Det gäller 3 §
punkt 2 och handlar om transporter till
och från Rhodesia. Regeringens lagförslag
förbjuder åtskilligt, men det är inte
säkert att det förbjuder allt det som bör
täckas av den svenska Rhodesialagen.

Bakgrunden är att Rhodesia hittills
har lyckats klara sig mot sanktionerna,
därför att flera av de omgivande länderna
bryter mot dem. Det gäller Sydafrika;
det gäller också Mocambique
och Angola, som Portugal i dag behärskar
huvuddelen av. Mopambiques kommunikationer
är t. ex. en viktig del av
Rhodesias möjligheter att undgå sanktionerna.
Att underlätta nya transportvägar
fram till Rhodesias gräns i de län -

2*—- Andra kammarens protokoll 1960. Nr 2S

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

der som bryter FN-sanktionerna är därför
ett indirekt sätt att hjälpa Rhodesia
till export och import.

Om detta säger det sammansatta utskottet
inte mycket. Man klumpar ihop
vår motion och några andra motioner,
som för andra resonemang, och hoppas
att genom kritik mot de andra motionerna
också kunna motivera ett avslagsyrkande
på vår motion. Det går naturligtvis
inte.

Motionen 11:1164 handlar inte om
sanktioner mot andra stater som bryter
Rhodesiablockaden, vilket är den tanke
som utskottet polemiserar emot. I och
för sig hoppas jag man skall kunna utvidga
sanktioner i FN-regi i framtiden
till att gälla hela södra Afrika om läget
där fortsätter att förvärras. Det kan vara
det enda sättet från den övriga världens
sida att fälla de vita minoritetsregimerna
i södra Afrika innan ännu värre
katastrofer drabbar det området. Jag
kan rösta för motion 11155, inte för att
den är övertygande i utformningen eller
utförlig i argumenteringen. Vad jag
vill stödja är däremot viljeinriktningen
att vidga sanktionerna mot andra diktaturer
i södra Afrika. Att effektiva sådana
åtgärder först kan vidtas efter FNbeslut
är självklart.

Vår motion 1164 gör i stället ett försök
att bättre överföra FN-resolutionens
formulering till den svenska lagen. I
FN-beslutet förbjuder man »varje verksamhet
av egna medborgare som främjar
eller är ägnade att främja utförsel
av råvara eller produkt från Sydrhodesia».
I regeringens lagförslag förbjuder
man »lastning, lossning eller transport
av vara eller tillhandahållande av transportmedel
eller av utrustning eller förnödenheter
för transport».

Detta är bra i och för sig men kanske
inte tillräckligt. Det finns ett slags indirekt
stöd av transport som FN-resolutionen
beskriver som »varje verksamhet —

--som skulle främja eller är ägnad

att främja utförsel av råvara eller produkt
från Rhodesia». Vi har därför fö -

reslagit att man i den svenska förbudskatalogen
skulle lägga till följande ord:
»eller för verksamhet som helt eller delvis
främjar eller är ägnad att främja
transport». Vi tror att man med det tilllägget
bättre täcker vad FN-resolutionen
från förra året säger.

Men kan man då inte hävda att det
här är en sanktion mot ett annat land
än Rhodesia, vilket enligt utskottet inte
omfattas av FN-beslutet? Jag tror knappast
att man kan säga det. Anta att man
skulle anlägga en järnväg från Indiska
oceanen genom hela Mozambique ända
fram till gränsen av Rhodesia, där en
annan järnväg då tar vid! Jag hoppas
verkligen att det blir förbjudet för
svenskar, och naturligtvis också för
medborgare från andra länder, att delta
i ett sådant järnvägsbygge trots att det
inte sker på Rhodesias territorium utan
i Mofambique just därför att det uppenbart
kan komma att användas av Rhodesia
i strid med FN-sanktionerna. Då
kan man inte hävda att utbyggande av
kommunikationsleder i t. ex. Mozambique
skulle gå fria från sanktioner i
enlighet med FN-beslut och svensk lag.

Och anta att man ger stöd till ett projekt,
vilket som en av sina följder får en
ny kommunikationsled till Rhodesias
gräns! Det behöver inte gälla en järnväg;
det kan vara en sjö av t. ex. det
slag som bildas ovanför Cabora Bassa,
om detta kraftverk byggs ut. En 30 mil
lång sjö ända fram till Rhodesias gräns.
Det är enligt min mening ett sådant indirekt
kommunikationsstöd åt Rhodesia
som kan sägas falla innanför 3 § i FNresolutionen.
Om den faller innanför
3 § i den svenska lagen enligt utskottets
förslag är osäkert; det är troligare att
den gör det med vårt tillägg.

Nu blir den här lagen enbart provisorisk
och gäller ganska kort tid. Nästa
år får vi ett förslag till en allmän svensk
FN-lag. Jag hoppas att vi då får bestämmelser,
som vad gäller transporter till
Rhodesia går längre än det lagförslag
gör som vi i dag behandlar.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det sammansatta utrikes-
och första lagutskottets utlåtande
som vi här diskuterar gäller, såsom
redan framhållits, förslag till lag om
vissa sanktioner mot Rhodesia. Lagförslaget
som sådant innebär att för Sveriges
vidkommande skall genomföras de
delar av de av FN:s säkerhetsråd beslutade
sanktionerna mot detta land som
ännu inte kunnat träda i kraft.

Lagförslaget bygger på en promemoria
från FN-lagkommittén, vars uppgift
var att utreda frågan om lagstiftning för
att säkerhetsrådets beslut och rekommendationer
skulle kunna genomföras.
Den nu föreslagna lagstiftningen har —
vilket också framhållits — provisorisk
natur och avser att göra det möjligt för
vårt land att under den närmaste framtiden
till alla delar uppfylla de förpliktelser,
som rekommendationen av år
1966 innebar.

Remissinstanserna har i allmänhet
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Endast Sveriges advokatsamfund
har förklarat sig avstyrka lagförslaget
med motiveringen att enskilda
personer icke tillförsäkras lagfäst rätt
till ersättning av allmänna medel för
uppståndna förluster.

Utskottet erinrar om att lagförslaget
innehåller förbud mot olika förfaranden
och åtgärder som har samband med
Rhodesia. Sålunda förbjuds införsel till
och utförsel från detta land av varor,
inklusive elektrisk kraft. Därutöver är
det förbjudet att tillhandahålla någon
utanför Rhodesia vara som är avsedd
för ekonomisk verksamhet, vilken bedrivs
i eller från Rhodesia.

Det är vidare ej tillåtet att vidta vissa
i lagförslaget angivna åtgärder som
främjar eller är ägnade att främja förbjuden
införsel eller utförsel av varor.
Till åtgärder som är förbjudna hör bl. a.
tillverkning, bearbetning, sammansättning,
installering, underhåll och reparation
samt lastning, lossning, transport
och mottagande till förvaring av vara.

Det är också förbjudet att tillhandahålla
transportmedel och utrustning
samt förnödenheter för transport av
vara som inte får utföras eller införas.
I fråga om varor, som härrör från Rhodesia
och som utförts därifrån efter lagens
ikraftträdande, får enligt lagförslaget
inte ingås rättshandling som
avser förvärv, överlåtelse, upplåtelse,
transport eller annat ekonomiskt mellanhavande.
Sådana varor får inte heller
transporteras.

Det kommer också att vara förbjudet
att utifrån till någon i Rhodesia verkställa
betalning eller lämna kredit. Detta
är inte heller tillåtet beträffande mottagare
utanför Rhodesia, som är mellanhand
för någon i detta land, eller
för ekonomisk verksamhet som drivs i
eller från Rhodesia.

Luftfart får icke utövas till eller från
Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt
lufttrafikföretag.

Om avtal slutits före lagens ikraftträdande
medför inte detta att undantag
görs från sådana ingångna överenskommelser.

Utskottet, som är enigt, har efter behandling
av det framlagda lagförslaget
i allt väsentligt ansett detta vara väl
avvägt enligt nu föreliggande förutsättningar.

I ett motionspar har framförts önskemål
om rätt till ersättning av allmänna
medel för dem som åsamkas ekonomisk
skada till följd av Sveriges deltagande i
sanktioner mot Rhodesia. Enligt vad
departementschefen framhållit är det
redan av statsfinansiella skäl uteslutet
att i lag kunna garantera enskilda rätt
till ersättning för förluster på grund av
en sanktionslagstiftning. Utskottet delar
de tankegångar som legat till grund för
ställningstagandet att i lagen inte bör
inskrivas bestämmelser som garanterar
rätt till ersättning från det allmänna för
förluster på grund av sanktioner.

Beträffande ett motionskrav om ändring
i lagtexten, så att det klart framgår
att indirekta åtgärder som strider

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

mot lagen är straffbara anser utskottet,
ätt lagtexten i ifrågavarande hänseende
fyller alla rimliga krav på utförlighet
genom uttömmande uppräkning av åtgärder
och förfaranden som skall vara
förbjudna på grund av att de främjar
eller är ägande att främja Rhodesias
försörjning.

Vad gäller i en annan motion föreslagen
kriminalisering av svenska medborgares
resor till Rhodesia, då dessa
företas i en mot sanktionslagens syften
stridande avsikt, har utskottet den uppfattningen
att någon straffbestämmelse
inte är erforderlig för att svenska medborgare
i nuvarande läge skall avhålla
sig från att resa till Rhodesia.

Som framgått av tidigare anföranden
har i motioner förordats att Sverige vidtar
sanktionsåtgärder mot länder som
inte deltar i FN:s sanktioner mot Rhodesia
och att sanktionslagen kompletteras
med bestämmelser, vilka utsträcker
lagens tillämpning även beträffande
handelsförbindelser, investeringar etc.
till länder som bryter mot sanktionerna
och till länder där sådana svenska
transaktioner i övrigt får verkningar
som direkt eller indirekt motverkar FNresolutionerna.
Vidare hävdas att sanktionslagen
bör kompletteras med bestämmelser
av sådan innebörd, att regeringen
i fråga om försäljning eller leverans
till land som bryter mot FN :s sanktioner
äger rätt att förordna om förbud
i de fall då godset avses för ändamål
eller projekt, som kan bedömas få effekter
som direkt eller indirekt förbättrar
Rhodesias ekonomiska eller militära
situation.

Utskottet önskar framhålla att det nu
föreliggande lagförslaget får anses vara
väl ägnat att främja syftena bakom FN :s
resolutioner. Dessa syften har till innebörd
att avskärma Rhodesia från utlandet
och därigenom om möjligt bringa
regimen på fall. Det bör understrykas
att FN:s beslut om sanktioner bara riktar
sig mot Rhodesia och inte mot något
annat land. Därför kan det inte komma

i fråga att Sverige som enda land skall
vidta sanktioner mot stater som upprätthåller
förbindelser med Rhodesia,
vare sig detta beror på att de inte är
medlemmar av FN eller att de sätter sig
över säkerhetsrådets olika resolutioner.

I de olika inlägg som redan hållits
har motionärerna självfallet hänvisat
till vad som framhållits i de väckta
motionerna. Herr Rergqvist framhöll
från sina utgångspunkter att vårt land
bör gå längre än vad som avses i propositionen
för att skärpa syftet med
lagstiftningen som sådan. Herr Hermansson
anser också att ett bifall till
de av honom och hans medmotionärer
väckta motionerna skulle göra sanktionerna
mer effektiva än de blir enligt
utskottets förslag, som herr Hermansson
betecknar som mycket svagt. Herr Hermansson
anser också att utskottsutlåtandet
som sådant är ologiskt och att
utskottet däri gör en del kullerbyttor.

Herr Hermansson har också nämnt
Cabora Rassa-projektet. Den frågan har
vi tidigare i olika sammanhang haft tillfälle
att diskutera, och därför går jag
nu förbi den saken.

Herr Ahlmark uppehöll sig endast vid
sill egen motion, vari det krävs en sådan
ändring av 3 §, att sanktionerna mot
transporterna till och från Rhodesia
skärps. Herr Ahlmark utvecklade i det
sammanhanget också ett resonemang
kring järnvägsbyggen och vissa sjötransporter.

Utskottsmajoriteten anser att de
önskemål som motionsledes har framförts
tillgodoses med utskottets förslag.
Jag vill också understryka att detta är
en lagstiftning av provisorisk karaktär
och att avsikten är att ersätta den med
en mer permanent lagstiftning angående
FN och dess sanktioner, vilken enligt
propositionen skall träda i kraft år
1970.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 mai 1963 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

Herr BERGQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Poängen i utskottets utlåtande
är att motionen 11:1165 på något
sätt skulle gå utanför säkerhetsrådets
rekommendationer. Jag skulle gärna
vilja ha preciserat på vilket sätt motionen
går utanför dessa rekommendationer.
Det framgick inte av herr Mellqvists
anförande, och det framgår inte
heller av utskottets utlåtande.

Säkerhetsrådet anmodade i sin resolution
av den 29 maj 1968 »alla som är
medlemmar i Förenta Nationerna eller i
fackorganen att vidta alla tänkbara åtgärder
enligt artikel 41 i stadgan för att
ta itu med situationen i Sydrhodesia,
utan att utesluta någon av de åtgärder
som anges i artikeln;». I propositionen
sägs beträffande artikeln 41 att däri ingår
alla slags sanktioner som inte innefattar
bruk av vapenmakt.

Jämför då säkerhetsrådets rekommendationer
med formuleringen i motionen
11:1165: »När det gäller försäljning eller
leverans till land som bryter mot
Förenta Nationernas Rhodesia-sanktioner
äger regeringen rätt att förordna
om förbud i de fall då godset avses användas
till ändamål eller projekt, vilka
kan bedömas få effekter som direkt eller
indirekt förbättrar Rhodesias ekonomi
eller militära situation.» Motsvarande
skulle också gälla beträffande investeringar.

På vilket sätt strider yrkandet i motionen
mot de rekommendationer som
säkerhetsrådet utfärdat?

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill ställa en fråga
till herr Mellqvist för att få till stånd en
diskussion om de problem, som utskottet
helt gått förbi i sitt utlåtande och
som herr Mellqvist också helt gick förbi
i sitt anförande.

Herr Mellqvist borde vara medveten
om, eftersom utskottet också skrivit det,
att regeringens lagförslag i vissa fall är
tillämpligt också på mottagarland utan -

för Rhodesia. Lagförslaget uppställer
som villkor för att lagen skall vara tilllämplig
på en mottagare utanför Rhodesia,
att den tillhandahållna varan skall
vara avsedd för verksamhet av ekonomisk
art som idkas i eller drivs från
Rhodesia. Detta är alltså propositionens
ståndpunkt, och den ställer sig utskottet
bakom. Vi har i våra motioner föreslagit
att lagförslaget skall vara tillämpligt
på mottagare utanför Rhodesia i de fall
när det gäller åtgärder och transaktioner
vilka direkt eller indirekt motverkar
syftet i FN-resolutionerna, vilka är
eu allmännare formulering.

Hävdar nu herr Mellqvist att det som
regeringen och utskottet föreslår icke
skulle ha att göra med mottagare utanför
Rhodesia, medan vårt förslag och
herr Bergqvists skulle gälla allmänna
sanktioner mot ett annat land än Rhodesia?
Hur vill han förklara sin olika
bedömning av regeringens förslag och
de förslag som ställs i motionerna från
vår sida och från de socialdemokratiska
motionärernas sida?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag var tveksam om jag
skulle blanda mig i debatten, men jag
vill ändå göra det med ett par påpekanden
i anledning av de motioner som
väckts i denna fråga och med hänsyn
till de krav och yrkanden som ställts
med utgångspunkt från dessa motioner
av några deltagare i debatten.

Jag vill först understryka att det föreliggande
lagstiftningsförslaget, som nu
behandlats av det sammansatta utrikesoch
första lagutskottet, tar sikte på att
med utgångspunkt från FN:s sanktionsbeslut
utforma en därav följande svensk
lagstiftning och ingenting annat. Det
kan sålunda sägas vara en lagstiftning
in casu. De motioner, som företrätts
av de talare som yttrat sig, har en sak
gemensam — låt oss inte blunda för det
— de tar alla sikte på att möjliggöra,
eller framtvinga om man så vill, ett in -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

gripande från statsmakternas sida mot
varje deltagande med varuleveranser
etc. i kraftverkspr oj ektet Cabora Bassa.
Det är syftet med dessa motioner, om
jag har läst och förstått dem rätt.

Jag skall vidare säga något om det
sätt på vilket motionerna är utformade.
I herrar Ahlmarks och Ullstens motion
sägs att man vill få in ett förtydligande
— det sade herr Ahlmark — genom tilllägget
»eller för verksamhet som helt
eller delvis främjar eller är ägnad att
främja transport». Mig veterligt finns
det inget svenskt företag som har tänkt
delta i utbyggnad av transportleder.
ASEA:s medverkan i Cabora Bassa-projektet
— om det kommer till stånd vilket
är mycket osäkert — avser att möjliggöra
överföring av högspänd likström
till industriområden i Johannesburgsoch
Pretoriadistrikten i Sydafrika. Primärt
har den sålunda ingenting med
transporterna att göra. Om man vill
uppnå att regeringen får möjlighet att
ingripa tror jag därför inte att herr Ahlinarks
förtydligande på något sätt kan
vara till hjälp. Om det visar sig att i
denna operation svenska företag bryter
mot lagen genom att handla med Rhodesia
— det finns redovisat och utskottets
talesmän har ytterligare exemplifierat
det i sitt inlägg nyss — kommer detta
att bli föremål för prövning inför domstol.
Jag anser därför, att den motionen
i varje fall inte kan fylla det syfte som
jag föreställer mig att herrar Ahlmark
och Ullsten haft för ögonen.

Mot motion 1165 av herr Bergqvist
m. fl. kan riktas liknande invändningar.
Det står där: »När det gäller försäljning
eller leverans till land som bryter mot
Förenta Nationernas Rhodesia-sanktioner
äger regeringen rätt att förordna om
förbud i de fall då godset avses användas
till ändamål eller projekt, vilka kan
bedömas få effekter som direkt eller indirekt
förbättrar Rhodesias ekonomi eller
militära situation.» Jag måste säga
att detta är rätt otydligt uttryckt.

Inte heller om man utformar något

tillägg till lagstiftningen sådan den föreslagits
av Kungl. Maj :t och förordas av
utskottet kan jag se att man därmed
förbättrar möjligheterna att hindra
svenska företag från att befatta sig med
sådan verksamhet. Jag tror inte att utformningen
av lagstiftningen på något
sätt kan medföra att man kan ingripa
mot eventuell svensk medverkan i någon
form med varuleveranser till Cabora
Bassa.

Det kan man däremot göra om man
väljer den klarast utformade motionen,
den som har väckts av vänsterpartiet
kommunisterna. Motionärerna säger direkt
att vi bör skaffa oss möjligheter att
tillämpa sanktioner mot de länder som
bryter mot Rhodesiabeslutet i FN. Jag
ger herr Hermansson rätt i att en sådan
lagstiftning är en annan än den som det
sammansatta utskottet föreslår i det utlåtande
som vi i dag behandlar. Herr
Hermanssons yrkande går vida utöver
den lagstiftning som här föreslås, eftersom
det ju inte bara tar sikte på sanktionerna
mot Rhodesia utan också skapar
möjligheter för enskilda, från
svensk sida vidtagna sanktioner mot
länder som bryter mot denna blockad.
Om detta har FN inte fattat något beslut.

Min invändning mot herr Hermanssons
förslag är att det bryter mot internationella
åtaganden från vår sida, bl. a.
gentemot GATT. Jag kan tillägga att jag
nyligen i samband med EFTA:s ministerrådsmöte
hade tillfälle till ett sammanträffande
med generaldirektören i
GATT, som klart underströk att han ansåg
att det skulle bli disaströst, om Sverige
gav sig in på någonting sådant utan
att det i botten fanns ett FN-beslut av
den typ som Rhodesiasanktionerna innebär.
Det skulle i själva verket, som
han bedömde det, innebära ett politiserande
av hela GATT-samarbetet och
minska och försämra, för att inte säga
direkt omöjliggöra alla liberaliseringssträvanden
på handelns område i internationella
sammanhang.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

Man kan ha vilken uppfattning som
helst om själva GATT-stadgan. Det viktiga
är inte hur man här vill tolka den
utan hur den tolkas av länderna i GATT.
Där har man hittills varit överens om
att endast beslut, fattade i den ordning
som FN-stadgan föreskriver, nämligen
av en majoritet i säkerhetsrådet, skall
ge möjlighet att sätta GATT-bestämmelserna
om lika behandling ur kraft.

Detta är fakta som jag tycker man har
anledning att beakta. Det skulle vara beklagligt
om Sverige blev det första land
som bröt mot ett viktigt internationellt
avtal till främjande av handelns frigörelse.
Det betraktade GATT :s generaldirektör
— och han åberopade många
auktoriteter — som ytterligt beklagligt.
Han menade att det skulle innebära att
GATT inom kort skulle vara ett obrukbart
internationellt instrument.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern går
inte in i någon sakdebatt om den skiss
till ett tillägg till 3 § som vi har gjort
i vår motion. Han har egentligen bara
två invändningar. Som jag ser det är
båda ganska irrelevanta. Han säger
först att syftena med motionerna —
han hänvisar också till de andra — är
att förhindra svenskt deltagande i Cabora
Bassa.

Syftet med vår motion, II: 1164, är
att få den svenska lagen så heltäckande
som möjligt i förhållande till FNresolutionen.
Jag har exemplifierat med
några tänkbara kommunikationsleder;
jag talade om hur stöd till en hypotetisk
järnväg i Mozambique borde drabbas
av en svensk lag. Jag har också
exemplifierat med den långa sjön som
kan bildas ovanför Cabora Bassa; det
är lätt att göra det i den föreliggande
situationen.

Då säger handelsministern att det
inte finns något svenskt företag som
planerar kommunikationsleder av det
här slaget. Men när man stiftar en lag
gör man väl inte det bara för att den

skall täcka fall som man redan känner
till. Den skall väl också täcka in olika
tänkbara möjligheter att i framtiden
stödja Rhodesia i strid med FN-sanktionerna.
Jag känner t. ex. inte till något
svenskt företag som planerar luftfart
på Rhodesia. Men det finns en paragraf
i lagförslaget som reglerar den saken,
och jag tycker det är bra.

Nu kan man säga att det här är en
provisorisk lagstiftning och den behöver
inte täcka in allt. Men i så fall blir
slutsatsen att dessa andra möjligheter
bör förhindras med den permanenta
lagen, som kommer nästa år.

Det som jag tycker är centralt här är
om den svenska 3 § i lagförslaget överensstämmer
med FN-resolutionens 3 §.
I FN-resolutionen förbjuds »varje verksamhet
--— som främjar eller är

ägnad att främja utförsel av råvara eller
produkt från Rhodesia». I vårt tilllägg
till förbudskatalogen vill vi förbjuda
»verksamhet som helt eller delvis
främjar eller är ägnad att främja transport».
Vår motion överensstämmer alltså
i högre grad med FN-resolutionen
än vad utskottets förslag gör.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan instämma med
handelsministern på två punkter, dels
när han säger att vår motion är den
klaraste av dem som har väckts i denna
fråga, dels när han säger att syftet
med vår motion är att förhindra att
ASEA eller något annat svenskt företag
medverkar i Cabora Bassa-projektet.

Det är helt riktigt. Syftet med vårt
förslag till utvidgning av sanktionslagen
har varit just detta som vi mycket
klart har skrivit ut i motionen.

I övrigt kan jag emellertid icke instämma
i handelsministerns anförande.
Han gör samma grundläggande fel som
utskottet och påstår att vad vi har krävt
i motionen är allmänna sanktioner mot
andra länder än Rhodesia.

Jag vill påpeka vad som står i vår

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

motion. Vi har krävt att sanktionslagen
skall utvidgas till att gälla beträffande
vissa andra länder, om vissa rekvisita
är uppfyllda, nämligen om dessa olika
slag av åtgärder och transaktioner som
det handlar om får verkningar som direkt
eller indirekt motverkar syftet i
FN-resolutionerna att avskärma Rhodesia
från utlandet och bringa upproret
till ett slut. Det är i dessa speciella fall
som sanktionerna enligt vår uppfattning
bör riktas också mot mottagare i
andra länder.

Nu har ju regeringen själv föreslagit,
att lagen om sanktioner i vissa fall skall
gälla mottagare i andra länder. Herr
Lange säger att det förslag som vi har
framlagt strider mot GATT-överenskommelsen,
men att det förslag som regeringen
har framlagt enligt hans uppfattning
alltså icke strider mot GATT-överenskommelsen.
Jag har frågat herr Mellqvist
från utskottet men inte fått något
svar ännu, och jag vill också fråga handelsministern:
Vilken är denna avgörande
skillnad mellan regeringens förslag
och vårt förslag som gör att det
ena står i överensstämmelse med internationell
lag, medan det andra skulle
bryta mot internationell lag? Det är ju
detta som frågan gäller, där vi för vår
del hävdar, att vårt förslag också står
i god överensstämmelse med internationell
lag och att det i övrigt motsvarar
den rekommendation som har gjorts
från Förenta Nationerna. I säkerhetsrådets
resolution den 29 maj 1968 § 9 anmodar
man alla medlemmar i Förenta
Nationerna eller i fackorganen att vidta
alla tänkbara åtgärder enligt artikel
41 i stadgan för att ta itu med situationen
i Sydrhodesia utan att utesluta
någon av de åtgärder som anges i artikeln.
I propositionen heter det också:
»Det kan tilläggas att inget hindrar en
medlemsstat att i sin interna lagstiftning
om ekonomiska sanktioner mot
Rhodesia gå längre än vad resolutionerna
kräver.» Vad är det då i dag som
hindrar Sverige att göra detta?

Herr BERGQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att handelsministerns
anförande var intressant,
därför att det, såvitt jag kan förstå, innebar
ett underkännande av den motivering
utskottet har anfört mot motionen
II: 1165.

Från utskottets sida har man inte alls
klargjort på vilket sätt motionens yrkande
skulle vara oförenligt med säkerhetsrådets
rekommendationer. Det intryck
man fick av herr Langes anförande
var väl närmast att han för sin del
ville göra gällande att motionsyrkandet
inte gick så förfärligt långt.

Men låt mig ta fasta på det, herr
Lange, och fråga: Skall vi då inte genomföra
detta förslag? Förslaget innebär
att man följer säkerhetsrådets rekommendationer.
Det blir ett slags överkurs
utöver de minimikrav som säkerhetsrådets
bindande beslut innebär. Är
det inte så att Sverige tidigare har varit
mönsterbildande i fråga om sanktioner
mot Rhodesia? Redan 1965 kunde vi
konstatera att de svenska sanktionerna
innebar en hårdare tillämpning än
exempelvis engelsmännens. Låt oss gå
vidare och gå i spetsen även nu och på
det sättet försöka få med oss andra länder
att inte bara uppfylla säkerhetsrådets
bindande beslut utan också gå vidare
mot en anpassning till de rekommendationer
som säkerhetsrådet har
riktat till medlemsstaterna.

Ett sammanbrott för sanktionerna
mot Rhodesia skulle få mycket allvarliga
konsekvenser, både för södra Afrika
och för Förenta Nationernas möjligheter
att arbeta effektivt i fortsättningen.
Motionen II: 1165 är ett uttryck för
vår vilja att efter måttet av Sveriges
förmåga arbeta för att slå vakt om de
mänskliga rättigheterna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skulle först vilja
ställa en fråga till herr Ahlmark. Menar
herr Ahlmark med sitt anförande

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

afl hans och herr Ullstens motion inte
tar sikte på Cabora Bassa? Är det inte
det som motionen avser, utan är syftet
endast att förhindra befattning med vista
transporter till Rhodesia? Om svaret
på den frågan är, att det är en riktig
tolkning av motionen, att det alltså bara
är den begränsade möjligheten som
herr Ahlmark vill ge starkare uttryck
åt i lagstiftningen, tror jag inte, att han
egentligen kommer ett dugg längre än
med den utformning av lagen som föreslagits.
Det framhålls ju också i utskottets
utlåtande att befattning med transporter
till Rhodesia kommer att falla
under lagen och sålunda kan beivras
inför domstol. Det är det jag har sagt
och ingenting annat.

Herr Hermansson sade att det med
lanke på hur lagen föreslås utformad
väl inte kan vara orimligt att också
sådana länder omfattas som verkligen
gör sig skyldiga till brott mot sanktionsbeslutet.
Vidare sade han att det egentligen
inte finns någonting som hindrar
länder att i vissa fall vidtaga längre
gående åtgärder mot Rhodesia än dem
som FN-beslutet uttryckligen nämner,
vilket också framhållits av utskottet.
Det är riktigt att detta gäller i vissa fall
men i vilka? Jo, i de fall som kan återföras
på sanktionsbeslutet självt kan vi
gå längre. Denna lag är ju, som understrukits
av tidigare talare i debatten,
av högst provisorisk karaktär och kommer
såvitt jag förstår att gälla under
endast ett och ett halvt år. Sedan får
man väl se hur den allmänna lag som
inte enbart gäller Rhodesia kommer att
utformas.

Man kan alltså inte gå hur långt som
helst i detta sammanhang. Herr Hermansson
sade att det i alla fall erkänns
att man kan gå längre. Ja, men det är
under förutsättning att man inte sträcker
sig så långt att det inte finns ett
FN-beslut som grundval och att utvidgningen
inte medför brott mot andra
internationella avtal och åtaganden.
Jag anser mig ha visat att detta skulle

bli fallet om vi följde det yrkande herr
Hermansson rest i sin motion och upprepat
här i kammaren.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mitt resonemang är helt
kort detta. Vi menar att motion II: 1164
överför FN-resolutionens text till nationell
lag bättre än vad regeringsförslaget
gör på denna punkt. Jag har i tidigare
debatter med handelsministern,
jag tror det var i mars, framhållit att
jag anser att Cabora Bassa-projektet kan
sägas strida mot syftet i § 3 i FN-resolutionen.
Nu framläggs ett förslag som
enligt min mening just beträffande denna
paragraf är mildare än FN-resolutionen.
Det är klart att jag då önskar en
större överensstämmelse. Jag kan väl
inte av hänsyn till Cabora Bassa gå med
på en lag som inte sträcker sig lika
långt som Förenta Nationerna.

Om Cabora Bassa sedan kommer att
falla inom ramen för 3 § i den svenska
lagen, vare sig den är utvidgad på det
sätt som herr Ullsten och jag vill eller
inte, blir en domstolssak. Jag vore glad
om Cabora Bassa-proj ektet inte kommer
till stånd i nuvarande politiska läge i
södra Afrika.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Handelsministern sade
i sitt senaste anförande att lagen i vissa
fall kunde göras vidare, nämligen då
brotten kan återföras på sanktionsbesluten
själva. I dessa fall skulle alltså
åtgärderna kunna sträcka sig längre.
Men detta är ju en utmärkt ståndpunkt
som helt överensstämmer med det förslag
vi ställt i vår motion. Vi har nämligen
framhållit, att lagen bör skärpas
så att den gäller samtliga de fall då
olika åtgärder och transaktioner beträffande
vissa länder »får verkningar, som
direkt eller indirekt motverkar syftet i
FN-resolutionerna att avskärma Rhodesia
från utlandet och ''bringa upproret
till ett slut’». Det är alltså precis det -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

samma som vi skrivit i motionen, och
jag hälsar handelsministerns instämmande
i denna ståndpunkt med tillfredsställelse,
om jag nu tolkade hans
anförande rätt.

Handelsministern har emellertid ännu
inte svarat, och utskottet har heller
inte sagt något om varför de förslag vi
har ställt i vår motion samt de förslag
som herr Bergqvist och andra har ställt
studie strida mot internationell lag, om
de genomfördes, medan ett genomförande
av propositionens förslag inte anses
strida mot internationell lagstiftning.
Jag vill åter påpeka att även propositionen
i vissa fall förutsätter ingripanden
och sanktioner mot mottagare utanför
Rhodesia. Skillnaden är alltså bestämningen
av vilka fall där detta skall
gälla, och där har vi en vidare och
längre gående formulering än regeringen.

Jag beklagar att ingen från vare sig
regeringsbänken eller utskottet vill gå
in på kärnfrågan i detta fall och klara
ut vad som skulle vara skillnaden i våra
ståndpunkter.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tycker det är en
smula anmärkningsvärt att herr Hermansson
inte förstått vad jag sade i mitt
förra anförande. I herr Hermanssons
motion II: 1166 står uttryckligen: »Om
ett land bryter mot de av Förenta Nationerna
beslutade sanktionerna mot Rhodesia
bör lagen» — alltså den lag vi nu
behandlar — »förbjuda in- och utförsel
av varor till och från detta land, åtgärder
som främjar eller är ägnade att
främja sådant förfarande samt investeringar
om dessa olika slag av åtgärder
och transaktioner får verkningar, som
direkt eller indirekt motverkar syftet i
FN-resolutionerna att avskärma Rhodesia
från utlandet och ''bringa upproret
till ett slut’.»

Den enda rimliga tolkning jag kan

göra av den skrivningen är att man
skall ha rätt att tillgripa sanktioner mot
det land som bryter mot de beslutade
Rhodesiasanktionerna. Om det inte är
vad herr Hermansson avsett, så förstår
jag över huvud taget inte meningen med
hans motion och det yrkande han här
ställt. Herr Hermansson vill ju gå utöver
FN :s beslut, och med den tolkning
som jag då gör av hans motion kommer
herr Hermansson i konflikt med andra
internationella avtal som vi har skrivit
under. Då går herr Hermansson betydligt
utöver de beslut som fattats mot
Rhodesia och som i sin tur har legat till
grund för propositionen.

Jag hoppas att vad jag nu sagt är tydligt
nog.

Sedan är jag ledsen över att herr Ahlmark
inte begagnade tillfället att här
förklara att han numera egentligen inte
vänder sig mot svensk medverkan i
kraftverksproj ektet utan att han vill
ha ett förtydligande av lagstiftningen —-och det kan man ju alltid önska. Men
jag tycker att herr Ahlmarks önskan är
litet egendomligt utformad, ty i lagförslagets
3 § står det: »Åtgärd får ej vidtagas
som främjar eller är ägnad att
främja enligt 2 § förbjudet förfarande
och som innebär---.» Därefter föl jer

en uppräkning i olika punkter där
andra punkten avser lastning, lossning
m. m. och slutar med ordet transport.
Där vill herr Ahlmark nu lägga till
orden »eller för verksamhet som helt
eller delvis främjar eller är ägnad att
främja transport».

Jag är själv inte jurist och lagsakkunnig,
men jag tycker att det skulle vara
en egendomligt utformad lag där man
i samma mening förbjuder en sak två
gånger. Det verkar tårta på tårta. Det
hade varit bättre om herr Ahlmark förklarat
att han förstod att han i detta
sammanhang inte kan aktualisera frågan
om möjligheterna att tillgripa åtgärder
mot en eventuell svensk medverkan
i Cabora Bassa så som det nu
ligger till.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! När herr Mellqvist för
•en stund sedan hade ordet tog han bl. a.
upp frågan om ersättning åt dem som
kommer att lida skada genom den lagstiftning
som riksdagen nu går i författning
om att besluta. Han citerade då ett
-avsnitt i propositionen, där departementschefen
säger att det redan av statsfinansiella
skäl är uteslutet att införa en
lagstiftning, som garanterar enskild person
rätt till ersättning för förluster på
grund av sanktionslagstiftningen.

Jag vill säga, herr talman, att i utskottet
var vi flera som starkt reagerade
mot detta uttlande av departementschefen
och som fann att det i varje fall var
minst sagt olyckligt formulerat. Man begär
tydligen att enskilda skall bära kostnader
soin uppstår till följd av en lagstiftning
som de inte har något inflytande
på och som det av statsfinansiella
skäl är uteslutet att staten kan bära. Vi
har emellertid i utskottet bedömt frågan
så att vi inte vill ta någon som helst
ställning till ersättningsfrågan, förrän
den prövats av FN-lagkommittén. Eftersom
denna i varje fall under hösten väntas
bli färdig med sitt arbete, har vi ansett
att vi kunnat åtnöja oss med att inte
nu ta ställning samtidigt som vi dock
konstaterar att det är en fråga som blir
aktuell så småningom. Vi har emellertid
anvisat en väg, nämligen att en enskild
när vissa omständigheter föreligger kan
vända sig till Kungl. Maj :t för att om så
bedöms rimligt få ersättning för skador
som han lidit.

Herr talman! Jag tänkte också tillåta
mig några allmänna reflexioner i detta
sammanhang när det gäller FN:s politik
beträffande tvister mellan olika
länder och interna problem i ett enskilt
land. Jag vill understryka att de
reflexioner jag ämnar göra är mycket
personliga. Jag vill bara konstatera att
FN som ett överstatligt organ enligt
min mening bör avhålla sig från en
partsställning liksom FN också bör undvika
att intervenera i de interna förhål -

landena i ett visst land. Det är naturligtvis
svårt att alltid veta vilka vägar
som är lämpliga för FN när det gäller
att nå de mål som är uppsatta för organisationens
verksamhet, nämligen att
försöka värna freden och att försöka
främja de mänskliga rättigheterna. Jag
bedömer det så att en isolering av ett
visst misshagligt land i princip är en
felaktig väg. Jag tror att det skärper
motsättningarna mellan olika grupper i
ett land och kan leda till att man ytterligare
sammansvetsar de styrande, vilket
medför ytterligare svårigheter.

Ibland kan också de politiska verkningarna
av sanktionerna vara bumerangartade.
Det drabbade landets regering
kan lyckas driva upp nationalistiska
stämningar och få gehör för åtgärder,
som den kanske annars inte
skulle ha fått gensvar på och som därmed
också bidrar till att öka de styrandes
makt och regimens stabilitet.
Det är dessutom osäkert om man kan
anse att sanktioner innebär hjälp åt den
interna oppositionen. Ibland kan det vara
tvärtom. Det finns exempel på att ledande
kritiker på oppositionssidan flytt
ur landet, och därigenom har alltså oppositionen
förlamats. Jag vill förorda
en annan metod, kanske en smula naiv,
men jag har den bestämda uppfattningen
att man i stället för isolering bör
främja ett samarbete mellan länderna
och tro på en positiv påverkan som
man till äventyrs kan ha på andra människor
och på andra länder. Jag tycker
att detta skulle vara den grundläggande
metoden i FN:s arbete.

Men om någon skulle glädja sig åt
vad jag nu sagt och skulle tro, att jag
därmed tar avstånd från propositionen
och kommer att yrka avslag på den,
vill jag säga att jag inte kommer att göra
det. För det första har jag den uppfattningen
att förhållandena i Rhodesia
är så exceptionella att de motiverar åtgärder
av föreslagen art. För det andra
har FN rent formellt fattat beslut,
och vårt land skall inte vara det som

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

går emot FN:s beslut. Jag vill emellertid
understryka att jag ser frågan om
lagstiftning mot Rhodesia som en engångsföreteelse.
Annars kan vi komma i
en situation där vi börjar granska land
efter land och kanske finner att förhållandena
inte är perfekta på något
håll samt att man, därest man skulle
utvidga sanktionerna, till slut kommer
i ett ohållbart läge.

Jag vill upprepa, herr talman, att vad
jag nu sagt verkligen får betraktas som
en högst personlig deklaration.

Herr BERGQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var verkligen en
märklig deklaration som fru Kristensson
gjorde. Man skall inte isolera ett
misshagligt land — det var den tes hon
drev. Fru Kristensson återföll, såvitt jag
kan förstå, i den något primitiva argumentering
som förts förr om åren när
sanktionsåtgärder diskuterats men som
jag trodde att man hade övergivit vid
det här laget. Det går ju inte så enkelt
till när vi bedömer frågan om sanktioner,
att vi ser efter om vi gillar styrelseskicket
i det aktuella landet och sedan
drar slutsatsen, att om vi gillar
styrelseskicket, så skall det inte genomföras
några sanktioner, medan sådana
däremot skall tillgripas, om vi ogillar
styrelseskicket. Nej, vid bedömningen
av om man skall isolera ett land genom
sådana här åtgärder måste man
utgå från vilka verkningar sanktionerna
får.

I och för sig kan sägas att vi har en
del negativa erfarenheter av tidigare
vidtagna sanktionsåtgärder, och därför
kan Förenta Nationernas bojkottaktion
mot Rhodesia vara ett test på hur det
kommer att gå i fortsättningen — ett intressant
och viktigt experiment. Om vi
misslyckas är det nämligen inget som
helst tvivel om att rasförtrycket i södra
Afrika kommer att skärpas och att svårigheterna
för Förenta Nationerna att
arbeta för internationell fred och säker -

het och för att bevara de mänskliga rättigheterna
kommer att öka.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag är ju något äldre
än herr Bergqvist och har väl litet svårare
att följa med i utvecklingen, och
jag har kanske fortfarande en både primitiv
och naiv uppfattning i dessa frågor.
Jag tillåter mig också att bibehålla
den.

Jag vill konstatera att när det gäller
Rhodesia, så föreligger ett hot mot freden,
och det är därför som FN:s sanktioner
är motiverade. Men man får ju
inte med utgångspunkt från detta säga
att sanktioner är en bra metod rent generellt.

Jag tycker också att man väl kan tänka
sig positiva sanktioner. Varför skall
man bara ha negativa sanktioner? Varför
kan man inte tänka sig att främja
t. ex. utbildningen av icke vita i ett land
för att på det viset försöka åstadkomma
det som vi egentligen vill åstadkomma
med våra negativa sanktioner?

Jag tror alltså att man trots allt bör
pröva en annan metod och se om inte
den är lika användbar. De negativa
sanktionerna har ju hittills inte lett till
särskilt lyckliga resultat.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga debatten, men jag vill ge en
replik till handelsminister Lange som
jag tidigare inte kunde ge på grund av
debattordningen. Nu har handelsministern
tyvärr gått till andra angelägenheter
sedan han påstått att jag inte visste
vad som stod i våra motioner i denna
fråga.

Men jag vet mycket väl vad som står
i motionerna. Handelsministern tycks
däremot inte ha kunnat läsa dem, ty uet
framgår där mycket klart — liksom det
framgått av alla mina anföranden här i

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.

kammaren — att vi icke kräver allmänna
sanktioner mot andra länder än
Rhodesia, utan vad vi kräver är sanktionsåtgärder
mot andra länder i vissa
bestämda fält, nämligen när det handlar
om åtgärder och transaktioner som
får verkningar som direkt eller indirekt
motverkar syftet i FN-resolutionerna att
avskärma Rhodesia från utlandet och
»bringa upproret till ett slut». Detta
framgår både av den mening som handelsministern
läste upp och av de följande,
där det heter: »De rasistislca och
koloniala regimerna i södra Afrika kan
knappast ses isolerade från varandra,
utan måste betraktas som en enhet.
Oavsett om det kan påvisas att ett land
bryter mot FN-sanktionerna bör lagen
därför förbjuda in- och utförsel av varor,
åtgärder som främjar eller är ägnade
att främja sådant förfarande samt
investeringar om dessa åtgärder och
transaktioner får verkningar som direkt
eller indirekt motverkar syftet i FN-resolutionerna.
» Jag tycker att det är mycket
klart utsagt i motionen vad det
gäller.

Jag har fortfarande inte fått svar på
frågan varför detta förslag skulle strida
mot internationell lag, medan däremot
regeringens förslag som utskottet gillar
och som tolkas på följande sätt inte
skulle göra det: »Sålunda föreslås det

i propositionen,---, att det skall

vara förbjudet att, med vissa undantag,
tillhandahålla vara, verkställa betalning
och lämna kredit till mottagare utanför
Rhodesia, om åtgärden är avsedd för
verksamhet av ekonomisk art som idkas
i eller drivs från Rhodesia.»

I bägge fallen handlar det om mottagare
utanför Rhodesia. Det är bara
det att vi ställer allmännare villkor för
sanktionsförfarandet än vad regeringen
har gjort. Men varför strider den ena
åtgärden mot internationell lag och mot
våra åtaganden enligt GATT men icke
den andra? Varför kan ingen svara på
den frågan i debatten trots att så många
har talat?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I min enfald inbillade
jag mig att jag redan hade besvarat den
fråga som herr Hermansson ställde, men
för att allting skall vara absolut klart
skall jag försöka att ännu en gång upprepa
mitt svar och göra det ännu mera
konkret.

Herr Hermansson anser — det har
han erkänt — att det tillägg som han
vill ha till lagstiftningen skulle möjliggöra
för regeringen och statsmakterna
att ingripa mot det engagemang som
ASEA tänkt sig att kunna vara med om
i Rhodesia. Det gör inte det lagstiftningsförslag
som ligger på bordet. Men
herr Hermansson vill åstadkomma detta.
Det kan hända att han med det yrkande
han har — något lagstiftningsförslag
är ännu inte utformat — inte
heller når det syftet. Ja, då är saken
klar, ty då kommer han inte längre och
får inte större möjligheter till ingripanden
än det redan föreliggande av regeringen
först utformade lagförslaget ger
— eller också går han längre och möjliggör
just det ingripande som han önskar.
Men då bryter han mot internationella
avtal. Jag hoppas att saken är klar
med detta.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Handelsministern har
framställt saken mycket cyniskt, brutalt
och klart. Ett lagförslag som hindrar
ASEA:s engagemang i Cabora Rassa
strider enligt den svenska regeringens
mening mot internationell lag. Detta är
vad handelsministern säger i talarstolen.

Vi hävdar mycket bestämt att en sådan
lag är förenlig med internationell
lagstiftning. Vi hävdar dessutom att det
är nödvändigt för det svenska folket,
för riksdagen och regeringen att vidta
åtgärder vilka effektivt hindrar ASEA:s
engagemang i Cabora Bassa. Frågan
återfördes alltså till det som enligt min
mening låg under utskottets mycket

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

suddiga motivering, och det är intressant
att detta nu har blivit klarlagt i debatten.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det lönar sig kanske
inte alls att fortsätta den här diskussionen
med herr Hermansson, ty han vill
uppenbarligen inte förstå. När herr
Hermansson försöker att uttolka vad jag
har sagt skall han av protokollet finna
att han sannerligen gör sig skyldig till
en feltolkning.

Jag har aldrig sagt — herr Hermansson
insinuerar motsatsen — att vi är
glada över att ASEA medverkar i Cabora
Bassa. Tvärtom har jag vid tidigare tillfällen
i år i denna kammare och på
många andra håll uttryckligen betonat
att vi kan ha vilken personlig uppfattning
som helst om denna sak. De flesta
av oss skulle väl helst se att ASEA avstod
från att medverka i det här projektet.
Jag tar inte tillbaka detta. Jag
har sagt att det lagstiftningsförslag som
vi nu har framför oss inte ger möjligheter
för ett ingripande i detta fall. Går
man, som herr Hermansson föreslår, ett
steg längre, har jag visat att man bryter
mot viktiga internationella avtal. Detta
har herr Hermansson icke kunnat motbevisa.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:1165; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

§ 9

Miljöskyddslag, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till miljöskyddslag
m. m., jämte motioner i äm -

net, dels motioner om fastställande av
gränsvärden för buller samt vatten- och
luftföroreningar, om ett miljövårdspolitiskt
program samt om åtgärder mot
trafikbuller.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 28, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen;
den 11 december 1964 (nr 822),

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen läggs fram förslag till!
miljöskyddslag, som innebär en ny samlad
lagstiftning till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och;
andra störningar. I fråga om vattenförorening
föreslås att de regler om skyldighet
att motverka sådan förorening;
som f. n. finns i 8 kap. vattenlagen ersätts
med bestämmelser i den nya lagen
och att en skärpning av bestämmelserna
genomförs. Beträffande övriga
störningar innebär förslaget att lagstiftning
införs på ett område som tidigare
varit i huvudsak oreglerat.

Förslaget går ut på att störningar
skall förebyggas så långt det är praktiskt
och ekonomiskt möjligt. Det står
var och en som utövar eller ämnar utöva
miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka
om tillstånd till verksamheten och
därvid få fastslaget om och under vilkavillkor
verksamheten får drivas. Tillstånd
lämnas av koncessionsnämnden''
för miljöskydd. Talan mot tillståndsbeslut
kan föras hos Kungl. Maj :t il stats -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

rådet. När väsentliga allmänna intressen
är berörda skall tillståndsärende underställas
Kungl. Maj :t. Under vissa i lagen
närmare angivna omständigheter kan
omprövning av tillstånd ske och nya
villkor fastställas.

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet
att utöva en effektiv kontroll och
att aktivt medverka till att störningar
förebyggs. Kungl. Maj :t får bemyndigande
att föreskriva att vissa slag av fabriker
eller andra inrättningar inte får
anläggas eller på visst sätt ändras eller
att avloppsvatten av visst slag inte får
utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt
lagen eller särskild anmälan gjorts.
I fall då Kungl. Maj :t föreskrivit skyldighet
att söka tillstånd kan statens naturvårdsverk
medge dispens från skyldigheten
under förutsättning att av verket
fastställda villkor för verksamheten
följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna
skall utöva fortlöpande tillsyn
till skydd mot miljöfarlig verksamhet
som kan medföra fara för allmänna
intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet är den som utövar
verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses
träda i kraft den 1 juli 1969.

Förslaget till miljöskyddslag var i följande
delar så lydande:

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras
föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,
även om försiktighetsmått som
avses i 5 § iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att
ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade
eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt
uppkommer eller att liknande
allmänt intresse skadas avsevärt,
får verksamheten ej utövas. Konungen

Miljöskyddslag, m. m.

kan dock lämna tillstånd enligt denna
lag, om verksamheten är av synnerlig
betydelse för näringslivet eller för orten
eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första
punkten hindrar ej att sådan flygplats,
väg eller järnväg, vars anläggande
prövas i särskild ordning, användes för
avsett ändamål.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande
och tre andra ledamöter. Vid
förberedande åtgärd och vid prövning
av fråga om avvisning av ansökan eller
om avskrivning av ärende kan nämnden
bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och
erfaren i domarvärv. En ledamot skall
ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska
frågor. En ledamot skall ha erfarenhet
av frågor som faller inom verksamhetsområdet
för statens naturvårdsverk.
Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet
av industriell verksamhet. Om ärendet
enligt ordförandens bedömande i
huvudsak avser kommunala förhållanden,
skall som fjärde ledamot i stället
ingå person med erfarenhet av kommunal
verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga
ledamöter och, i den utsträckning
det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden
skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om koncessionsnämnd
gäller i tillämpliga delar
avdelning.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen
enligt 32 § skall väcka talan vid
den fastighetsdomstol inom vars område
den miljöfarliga verksamheten i
huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

inlösen, tillämpas dock allmänna regler
om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk
eller annat enskilt anspråk på
grund av miljöfarlig verksamhet skall
väcka talan vid fastighetsdomstol som
anges i 33 §. Även den som utövar eller
ämnar utöva miljöfarlig verksamhet
kan påkalla prövning av ersättningsfråga
på sätt som nu sagts. Han skall därvid
ange de ersättningsbelopp som han
erbjuder.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:945
av herr Brundin och II: 1085 av fru
Sundberg m. fl., i vilka motioner hemställdes »att

riksdagen vid behandling av proposition
nr 28 måtte

A. besluta sådan ändring av Kungl.
Maj:ts förslag att

1. ledamot av koncessionsnämnden
icke, med undantag för naturvårdsverkets
representant, må tillhöra naturvårdsverket
vare sig som tjänsteman
eller förtroendevald styrelseledamot,

2. fjärde ledamoten i koncessionsnämnden
då så bedömes önskvärt med
hänsyn till ärendets art skall utgöras
av person med erfarenhet från jordoeh
skogsbruksföretag,

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ändrat förslag rörande rättegångskostnader
så att den som väckt
talan enligt 33 § skall kunna bli ersättningsskyldig
för rättegångskostnader
endast i de fall då det är uppenbart att
talan är oberättigad»;

B. de likalydande motionerna 1:946
av herr Dahlén m. fl. och II: 1086 av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen måtte

1. besluta att hos Kungl. Maj:t begära

ett miljövårdspolitiskt program — jfr
motioner 1:868, 11:482/1969 — omfattande
bl. a. riktlinjerna för det fortsatta
lagstiftningsarbetet, varvid bl. a. de
frågor, som redovisats i motionen under
punkt 3 mom. I—VII, bör tagas
upp, dvs. problem rörande organisatorisk
samordning med bl. a. bebyggelseplaneringen,
klarare trygghet genom
koncessionsbeslut, samhällets medverkan
vid behandlingen av kompensationsfrågor,
när koncession medges,
regleringsavgifter, samt en riksplanerings
uppgifter;

2. besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära komplettering av lagstiftningen
i de frågor, som redovisats i
motionen under punkt 4 mom. a—d,
dvs. om införande av höggradig rening
efter en bestämd tidsplan, om förtydligande
av principerna för intresseavvägningen,
då värderingsmetoder kan användas,
om effektivare metoder att utföra
åtgärder i skadeförebyggande syfte,
samt om större trygghet för tillståndsgivna
företag vid omprövning till
förmån för nytillkomna investeringar;

3. besluta om de ändringar och tilllägg
till lagförslaget, som redovisats i
motionen under punkt 4 mom. I—V,
dvs. om koncessionsprövning av vägar
och flygfält m. m., om sakägares rätt
att få ersättning för kostnader inför
koncessionsnämnden, om sakägares rätt
att få ersättning för rättegångskostnader
vid talan om inlösen, om kommuns
rätt att föra talan mot beslut av koncessionsnämnden,
samt om ändring av
koncessionsnämndens sammansättning
i syfte att förstärka dess självständighet
och sakkunskap»;

C. de likalydande motionerna I: 947
av herr Sundin in. fl. och 11: 1083 av
herr Hansson i Skegrie in. fl., i vilka
motioner hemställdes

»A. att riksdagen måtte besluta

1) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas,
att chef eller annan högre befattningshavare
i naturvårdsverket inte
får ingå som ledamot i koncessions -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

nämnden — dock att ledamot med kunskaper
inom verkets verksamhetsområde
skall finnas i nämnden;

2) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas,
att den fjärde ledamoten i koncessionsnämnden
skall ha erfarenhet
''från näringslivet’;

3) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas,
att sakägare vid prövning av
ärenden i koncessionsnämnden skall
kunna erhålla ersättning för kostnader
för prövningen i enlighet med det av
lagrådet framförda förslaget;

4) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas,
att enskild sakägare skall kunna
direkt hos koncessionsnämnden anhängiggöra
ärende i enlighet med det
av lagrådet framförda förslaget;

5) att uppdra åt vederbörande utskott
att utarbeta erforderlig lagtext;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa

1) att utredning verkställs och förslag
framläggs för riksdagen beträffande
kompletterande lagstiftning rörande
miljöskyddet inom de områden, som
faller utanför den föreslagna miljöskyddslagens
tillämpningsområde —-varvid särskilt bör beaktas störningar
från flygverksamhet och motorfordon
samt det nära sambandet mellan miljöskydd
och översiktlig planering;

2) att utredning verkställs i syfte att
fastställa normerande mätmetoder och
gränsvärden för luft- och vattenföroreningar,
buller och andra miljöstörningar»;
samt

D. de likalydande motionerna 1:948
av herr Svenungsson och II: 1084 av
herr Hedin.

Utskottet hade vidare behandlat de
i anledning av propositionen nr 47 angående
inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd m. m. väckta motionerna
1: 959 av herr Dahlén m. fl. samt
11:1102 av herr Wedén m. fl., i vilka
motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta

Miljöskyddslag, m. m.

1. alt utöka koncessionsnämnden för
miljövård med en fast anknuten ledamot,
som skall vara sakkunnig, förslagsvis
inom medicin med inriktning
på hygien.

--------».

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:393
av hem Virgin m. fl. och II: 455 av herr
Holmberg m. fl.;

B. de likalydande motionerna I: 868
av herr Dahlén m. fl. och 11:482 av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner hemställdes »att

riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utarbetande av ett miljövårdspolitiskt
program till ledning för forskning, lagstiftning
och åtgärder i övrigt på miljövårdens
område»; samt

C. motionen II: 929 av herr Svenninq
m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med förklaring
att det vid propositionen nr 28
fogade förslaget till miljöskyddslag icke
kunnat oförändrat antagas — dels med
bifall till motionerna 1:946 och II r
1086, såvitt avsåge 6 § miljöskyddslagen,
för sin del besluta att antaga av
utskottet angiven lydelse av paragrafen,,
innebärande att undantagsbestämmelsen
i sista stycket utginge och att lagen
således i sin helhet bleve tillämplig på
flygplatser, vägar och järnvägar, och
att antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till övergångsbestämmelser
till lagen med de ändringarna
att däri infördes en ny, med 6 betecknad
punkt, genom vilken befintliga
anläggningar skyddades, av i utskottets
hemställan angiven lydelse och att numreringen
av de efterföljande punkterna
(6 och 7 i Kungl. Maj ds förslag)
ändrades på sätt i utskottets hemställan
angåves, dels i anledning av nämnda
motioner ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört beträffande konces -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

sionsprövning av flygplatser och vägar;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:945 och 11:1085, 1:946
och 11:1086, 1:947 och 11:1083 samt
1:959 och 11:1102, såvitt avsåge koncessionsnämndens
sammansättning, antaga
11 § i förslaget till miljöskyddslag;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:947 och 11:1083, såvitt
avsåge enskild sakägares rätt att anliängiggöra
ärende vid koncessionsnämnden,
bifalla propositionen i denna
del;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:946 och 11:1086 samt
1:947 och 11:1083, såvitt avsåge rättegångskostnader
vid koncessionsnämnden,
antaga 14 §, 48 § första och andra
styckena samt 49 § i förslaget till miljöskyddslag; E.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:946 och 11:1086, såvitt
avsåge rättegångskostnader vid fastighetsdomstol,
antaga 33 och 34 §§ i förslaget
till miljöskyddslag;

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:946 och 11:1086, såvitt
avsåge rätt för kommun att föra talan
mot koncessionsnämndens beslut, antaga
48 § i förslaget till miljöskyddslag i
den del paragrafen ej omfattades av
hemställan under D;

G. att riksdagen måtte antaga dels
förslaget till miljöskyddslag i de delar
som ej omfattades av hemställan under
A—F, dels förslaget till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock förslaget till lag
om ändring i naturvårdslagen den 11
december 1964 (nr 822);

H. att riksdagen måtte lämna förslaget
till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr
663) utan erinran;

I. att motionerna 1:946 och 11:1086,
såvitt avsåge rening av avloppsvatten
som kommer från vattenklosett eller
härrör från tätbebyggelse, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. att motionerna 1:868 och 11:482
samt motionerna 1:946 och 11:1086,

såvitt avsåge ett miljövårdspolitiskt
program, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1. I: 393 och II: 455;

2. I: 868 och II: 482;

3. 1:945 och II: 1085;

4. I: 946 och II: 1086;

5. I: 947 och II: 1083;

6. I: 948 och II: 1084;

7. 1:959 och 11:1102, såvitt nu var
i fråga, samt

8. 11:929,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Göran Karlsson och Svante
Kristiansson, fröken Ranmark, herr
Svenning, fröken Anderson samt herrar
Hammarberg och Hugosson (samtliga
s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:946 och 11:1086, såvitt
avsåge koncessionsprövningen av flygplatser,
vägar och järnvägar, antaga 6 §
i det vid propositionen nr 28 fogade
förslaget till miljöskyddslag ävensom
övergångsbestämmelserna till lagen;

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till miljöskyddslag icke
kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna 1:945 och II:
1085, 1:946 och 11:1086, 1:947 och
11:1083 samt 1:959 och 11:1102 för
sin del antaga av reservanterna angiven
lydelse av 11 § miljöskyddslagen, innebärande
att koncessionsnämnden skul -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

le bestå av ordförande och fyra andra
ledamöter, att utöver de två fasta ledamöter
som föreslagits i propositionen
skulle finnas en tredje sådan ledamot,
som skulle ha sakkunskap och erfarenhet
i medicinska frågor med anknytning
till miljöskydd, att »erfarenhet av
industriell verksamhet» som kompetenskrav
utbyttes mot »erfarenhet från
näringslivet» samt att ledamot av naturvårdsverkets
styrelse eller tjänsteman
hos verket icke finge tjänstgöra
.som ledamot i nämnden;

Vid D i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
''''(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nits Nilsson (ep), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till miljöskyddslag icke
kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna 1:946 och 11:1086
samt I: 947 och II: 1083 för sin del antaga
av reservanterna angiven lydelse
av 14 §,48 § första och andra styckena
och 49 § i förslaget till miljöskyddslag,
innebärande att i lagen infördes en bestämmelse
av innehåll att koncessionsnämnden
ägde förplikta den som utövade
eller ämnade utöva den miljöfarliga
verksamheten att till enskild motpart
utge skälig ersättning för kostnader
vid förfarandet inför nämnden, om
det varit av betydelse för denne att bevaka
sin rätt i ärendet;

Vid E i utskottets hemställan

IV. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna 1:945 och II:
1085 samt 1:946 och 11:1086 för sin

Miljöskyddslag, m. m.

del antaga av reservanterna angiven lydelse
av 33 och 34 §§ i förslaget till
miljöskyddslag, innebärande att till 33 §
andra stycket fogades ett stadgande att
den som utövade eller ämnade utöva
miljöfarlig verksamhet vore pliktig vidkännas
å ömse sidor uppkomna kostnader
å målet, såvitt ej fastighetsdomstolen
med hänsyn till omständigheterna
funne skäligt förordna på annat sätt,
vilken regel genom hänvisning i 34 §
gjordes tillämplig beträffande talan om
anspråk enligt 33 §.

Vid F i utskottets hemställan

V. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Nils Nilsson (ep),
Tobé (fp) och Josefson i Arrie (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till miljöskyddslag icke
kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna 1:946 och 11:1086
för sin del besluta att 48 § i lagen utom
såvitt avsåge första och andra styckena
skulle erhålla av reservanterna angiven
lydelse, innebärande att kommun skulle
ha rätt att föra talan mot koncessionsnämndens
beslut för tillgodoseende av
allmänt intresse inom orten, dock att
kommunen snarast skulle underrätta
naturvårdsverket om sin talan;

Vid I i utskottets hemställan

VI. av herrar Åkesson, Ernulf och
Tobé (samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:946 och 11:1086, såvitt
avsåge rening av avloppsvatten som
kommer från vattenklosett eller härrör
från tätbebyggelse, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att riksdagen förelädes
förslag till bestämmelser i ämnet i enlighet
med vad reservanterna anfört;

Vid K i utskottets hemställan

VII. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Nils Nilsson (ep),

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

Tobé (fp) och Josefson i Arrie (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:868 och 11:482 samt I:
946 och 11:1086 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att en utredning tillsattes
med uppgift att utarbeta ett miljövårdspolitiskt
program i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande detta utlåtande
må omfatta jämväl jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtande framställes
först sedan detsamma föredragits.

Tredje lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det torde stå klart för
var och en att det är ett mycket betydelsefullt
lagförslag som riksdagen nu
har att ta ställning till. En aktiv samhällelig
medverkan i arbetet på att
hindra och motverka miljöstörningar av
skilda slag har länge gjort sig gällande.
Det är min förhoppning att det system
som nu föreslås med dess skilda lagregler
och organisationsformer skall visa
sig ändamålsenligt som ett medel i strävandena
att skapa en så störningsfri
yttre miljö som möjligt.

Förslaget innebär att i huvudsak enhetliga
regler ställs upp för alla former
av miljöförstöringar från fast egendom.
Härigenom skapas förutsättningar för
att få till stånd en helhetsbedömning av
sådana företag och andra anläggningar
som åstadkommer störningar i skilda
hänseenden, främst förorening av vatten
och luft. Detta innebär enligt min
mening en betydande vinning, särskilt
med tanke på den moderna industriella
utvecklingen, som ej sällan ger möj -

ligheter att välja mellan alternativa störningsformer.

Den samhälleliga kontrollen över
miljöskyddet tar sig i förslaget främst
uttryck i två hänseenden. Jag syftar på
dels förprövningsförfarandet, som innefattar
koncessions- eller anmälningsskyldighet
i fråga om miljöstörande anläggningar,
dels tillsynsverksamheten,
som bedrivs centralt av naturvårdsverket
och regionalt och lokalt av länsstyrelserna
och de kommunala organen.

Beträffande förprövningen kommer
tre organ att vara verksamma, nämligen
den nyinrättade koncessionsnämnden
för miljöskydd, naturvårdsverket och
— det är från principiell synpunkt viktigt
att påpeka — länsstyrelserna. Kritik
har från skilda utgångspunkter riktats
mot förslaget såvitt gäller de föreslagna
organisationsformerna. Kritiken
har gällt koncessionsnämndens sammansättning.
Jag tänker då främst på
kritiken mot att tjänsteman från naturvårdsverket
skall kunna vara ledamot i
nämnden. Vidare har kritik riktats mot
den dispensrätt som tillerkänns naturvårdsverket
i förslaget. Det har även
uttalats att förslaget skulle vara ett uttryck
för en alltför långtgående centraliseringstendens.
Enligt min mening beaktar
kritikerna inte tillräckligt de
grundtankar som ligger bakom förslaget
i organisationshänseende. Det kan därför
finnas anledning för mig att något
gå in på den rollfördelning mellan de
skilda organen som förslaget syftar till.

Låt mig, herr talman, till en början
få understryka att huvudansvaret för
den yttre miljövården liksom hittills bör
ligga på den centrala myndigheten på
området — naturvårdsverket. Detta har
i förslaget fått komma till uttryck inte
bara på det sättet att verket utövar den
centrala tillsynen till skydd mot miljöfarlig
verksamhet som kan medföra fara
för allmänna intressen. Detta är givetvis
en huvuduppgift av stor betydelse.
Men det har ansetts viktigt att också ge
naturvårdsverket ett betydande inflytan -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

de över förprövningsförfarandet. Detta
har skett genom den dispensrätt i tillståndsärenden
som har tillagts verket.
Flertalet ärenden kan antas komma att
avgöras dispensvägen efter obundna förhandlingar
mellan verket och den enskilde
företagaren. Härigenom uppnås
ett både smidigt och från miljövårdssynpunkt
effektivt förfarande.

På koncesionsnämnden ankommer
att avgöra bl. a. sådana ärenden där
motsättningar föreligger mellan naturvårdsverket
och sökanden eller där intresseavvägningsproblemen
är av sådan
natur att nämnden bör anlitas. Det är
tydligt att i dessa ärenden rättssäkerhetssynpunkterna
kommer in med särskild
tyngd. Emellertid är det enligt min
mening viktigt att betona att även koncessionsnämnden
skall fungera som ett
administrativt organ. Nämnden har tillförsäkrats
en viktig roll på miljöpolitikens
område. Denna uppgift fullgörs
bäst om de skilda intressena får brytas
mot varandra inom nämnden. Särskilt
viktigt är att nämndens och naturvårdsverkets
bedömningar och strävanden
blir samordnade till en enhetlig miljövårdspolitik.
Detta bör kunna tillgodoses
om personer med erfarenhet från
verkets arbetsfält sitter med som ledamöter
i nämnden. Jag är övertygad om
att det finns personer tillgängliga som
kommer att fylla denna uppgift på sådant
sätt att förtroendet för nämndens
opartiskhet inte kommer att rubbas.

Vad gäller kritiken för en alltför
långtgående centralisering kan jag inte
finna att denna är träffande. Motivet
för att lägga tillståndsprövningen på
centrala organ är främst behovet av att
tillförsäkra prövningsorganen en allsidig
överblick över problemen och att
tillgodose önskemålet av enhetlighet och
snabbhet i avgörandena. Jag tror att
dessa skäl i stor utsträckning talar för
sig själva. Det sagda hindrar emellertid
inte alt det för vissa typer av ärenden
kan vara lämpligt med en decentraliserad
handläggning. Förslaget inrymmer

Miljöskyddslag, m. m.

också möjligheter till detta. Kungl. Maj :t
föreslås få befogenhet att för visst eller
vissa slag av ärenden förordna att tillståndsgivning
eller dispensprövning
skall ske hos länsstyrelserna. Jag anser
att denna väg bör beträdas i den utsträckning
som länsstyrelsernas resurser
på miljövårdsområdet kan medge.

I den allmänna debatten har förslaget
angripits från den utgångspunkten att
lagen skulle ha en alltför begränsad
räckvidd. Lagens tillämpningsområde
är ju begränsat till miljöfarlig verksamhet
från fast egendom. I den mån kritikerna
menar att det finns behov av
ingripanden lagstiftningsvägen inom
andra sektorer av miljövårdsområdet så
ger jag dem alldeles rätt. Uppmärksamheten
är också riktad på dessa frågor.
Jag kan inskränka mig till att peka på
den nyligen tillsatta utredningen angående
miljöskadliga produkter. Det kan
emellertid uppenbarligen inte komma i
fråga att uppskjuta denna viktiga reform
bara av det skälet att det finns
andra problem på miljövårdsområdet
som väntar på sin lösning.

Jag har den uppfattningen att det på
få områden är viktigare än på miljövårdsområdet
att ständigt vara öppen
för nya impulser och att vara beredd
att vidta de åtgärder som erfarenheterna
och utvecklingen påfordrar. Ingenting
får betraktas som slutgiltigt, inte
heller detta lagförslag. Låt mig därför
bara till sist uttrycka förhoppningen att
den nu föreliggande miljöskyddslagen
skall visa sig vara en ändamålsenlig
grundval för det fortsatta lagstiftningsarbetet
på miljöskyddets område.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vill liksom herr justitieministern
inledningsvis uppehålla
mig litet grand vid motiven för denna
lagstiftning på miljövårdsområdet.

I den proposition, som behandlas i
tredje lagutskottets utlåtande nr 37,
läggs det fram förslag till en miljö -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

skyddslag, som innebär en ny samlad
lagstiftning till skydd mot vattenföroreningar,
luftföroreningar, buller och
andra störningar. Vad beträffar luftföroreningar,
buller och andra störningar
innebär förslaget, att lagstiftning införs
på ett område som tidigare varit
i huvudsak oreglerat.

Om behovet av denna samlade och
delvis nya lagstiftning kan det väl bara
råda en mening. Den skulle ha behövt
komma till stånd långt tidigare. Men att
söka syndabockar för att lagstiftningen
kommer först nu tjänar i dagens situation
inte mycket till. Alla är vi väl mer
eller mindre delaktiga: politiker, tekniker,
ekonomer och forskare. Vilken
grupp som är mest skyldig kan man
tvista om hur länge som helst.

Den situation vi hamnat i på miljöskyddets
område är ett resultat av vårt
lands omvandling från ett agrart samhälle
till en avancerad industristat med
vad detta innebär på gott och ont. Vi
har i mer än hundra år levt i ett exploateringssamhälle
med en numera
uppenbar misshushållning med våra
naturresurser, där målsättningen varit
att så snabbt som möjligt höja vår levnadsstandard
och skaffa nya arbetsplatser
till en ständigt växande befolkning.
Under de senaste decennierna har också
den i oavbrutet tempo pågående omstruktureringen
av vårt näringsliv förvärrat
situationen. Naturvård och miljöskydd
har kommit i efterhand och
har inte beaktats i tillräcklig grad i lagstiftningsarbetet
och planeringsverksamheten.

Nu måste vi ta oss samman och gripa
till verkliga kraftåtgärder för att försöka
hinna ifatt utvecklingen. Genom en
delvis ny och delvis moderniserad lagstiftning
måste samhället skaffa sig möjligheter
att snabbt och effektivt inskrida
för att hejda och förhindra en fortsatt
miljöförstöring. Lagstiftningen är
själva grunden och förutsättningen härför.
En väl genomtänkt organisation
på riks-, regional- och lokalnivå är ock -

så nödvändig såväl då det gäller att
kontrollera lagarnas efterlevnad som då
det gäller att bedriva en effektiv upplysnings-
och planeringsverksamhet. Forsknings-
och utvecklingsarbetet på miljöskyddets
område måste från samhällets
sida få allt tänkbart stöd. Teknikens
utveckling och en inriktning på snabba
och kortfristiga ekonomiska vinster har
i hög grad bidragit till den situation
som alla avancerade industriländer råkat
in i när det gäller miljöförstöringen.
Men den moderna tekniken kan också
ge oss de hjälpmedel vi behöver för att
skapa den bättre miljö vi i dag måste
eftersträva.

Den tekniska utvecklingen har skapat
en situation som innebär ett allvarligt
hot mot vår livsmiljö och som gör det
nödvändigt att på effektivast möjliga vis
sätta in samhällets resurser för att avvärja
detta hot.

Den lagstiftning vi nu diskuterar bör
ses som ett led i denna strävan. Om
den saken har det inte rått några delade
meningar i utskottet. Utskottet betonar
också att förslagets syften och huvudgrunder
vunnit allmänt gillande inom
utskottet. Men det bör även understrykas
att om utskottet för sin del ansluter
sig till förslagets allmänna uppbyggnad
och anser att det framlagda
lagförslaget är av utomordentligt stor
betydelse, får det likväl endast ses som
en etapp på vägen mot en bättre miljövård.
I detta fall delar utskottet helt
justititeniinisterns uppfattning så som
den kom till uttryck i hans anförande.

Alltjämt återstår mycket att uträtta
på detta område. Utskottet påvisar hur
insikten om de faror som hotar vår
miljö och om de värden som ligger i eu
oförstörd natur har utlöst en betydande
aktivitet från samhällets sida. Som exempel
härpå erinrar utskottet om inrättandet
av statens naturvårdsverk, giftnämnden,
forskningsnämnden samt miljövårdsberedningen
liksom om tillkomsten
av naturvårdslagen. Det utvecklingsarbete
på bilavgasområdet som

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

resulterat i bestämmelsen angående avgasrening
och det betänkande vi under
året har att emotse från kommittén för
ett renare samhälle, som har att behandla
frågan om åtgärder mot nedskräpningen,
bör ge ökade möjligheter i kampen
mot miljöförstöringen. Under föregående
år har vidare tillsatts utredningar
för genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen
och vattenlagen. Under
vårens lopp har vidare en utredning
tillsatts med syfte att föreslå åtgärder
för en kontroll av tillverkningen
och användningen av miljöfarliga produkter.

Det är väl ganska självklart att dessa
utredningars förslag måste komma att
i hög grad påverka bedömningen av
miljöskyddsfrågorna i fortsättningen
och ge anledning till en översyn av
miljöskyddslagen. Erfarenheterna av lagens
verkningar kommer givetvis också
att ge vägledning för det fortsatta reformarbetet.

1 detta sammanhang vill jag också
beröra en fråga som varit föremål för
diskussion både i pressen och inom utskottet,
nämligen tidpunkten för den
föreslagna lagens ikraftträdande. Departementschefen
föreslår att den skall träda
i kraft den 1 juli i år. Utskottet biträder
detta förslag. Även om det står
fullt klart för utskottet att det måste
bereda berörda myndigheter utomordentligt
stora svårigheter att hinna med
ett nödvändigt förberedelsearbete och
utarbetande av tillämpningsbestämmelser,
måste dock enligt utskottets bedömning
dessa nackdelar tagas med tanke
på det angelägna i att den föreslagna
lagen så snabbt som möjligt kan sättas
i funktion.

Jag övergår nu till att med några
ord beröra de motionsyrkanden och
därav föranledda reservationer som jag
biträtt i utskottet. Även om utskottet
slår fast att motionsyrkandena till övervägande
del berör detaljer i förslaget
kan enligt reservanternas mening dessa
detaljer vara nog så viktiga för de sak -

Miljöskyddslag, m. m.

ägare som berörs med tanke på lagens
verkningar och konsekvenser. Under
mom. A föreslår utskottet, med förklaring
att det vid propositionen 48 fogade
förslaget till miljöskyddslag inte
kunnat oförändrat antagas, bifall till
ett motionsyrkande av herr Dahlén
m. fl. i första kammaren och herr Wedén
in. fl. i andra kammaren att vägar
och flygfält inte bör undantagas
från koncessionsprövning. De undantagsbestämmelser
som departementschefen
föreslår bör utgå och lagen således
i sin helhet bli tillämplig på flygplatser,
vägar och järnvägar; redan befintliga
anläggningar skall dock skyddas genom
särskilda övergångsbestämmelser. Till
stöd för detta yrkande åberopas att den
prövning av vägföretag och flygplatser
som företas enligt väg- och luftfartslagstiftningen
inte tillräckligt beaktar miljöskyddets
krav.

Utskottet delar denna uppfattning och
finner det uppenbart att denna prövning
inte ger samma garantier för miljöskyddets
krav som en tillståndsprövning
enligt miljöskyddslagen och som
därtill kan sättas in på ett tidigt stadium.
Denna utskottets hemställan har
givit anledning till reservationen I av
de vid överläggningen närvarande socialdemokra|tiska
utskoittsledamiöterna.
Reservanterna ansluter sig helhjärtat
till departementschefens uppfattning på
denna punkt och hemställer att förslaget
antas i oförändrat skick. Detta yrkande
föranleder inte mig att göra några
ytterligare kommentarer.

Vid B i utskottets hemställan har jag
biträtt en reservation, betecknad II,
som berör koncessionsnämndens sammansättning.
Reservanterna anför att
den nya lagen kommer att bli ett av de
viktigaste instrumenten för den framtida
miljövårdspolitiken. Med den uppbyggnad
lagförslaget har med relativt
allmänt hållna regler som skall kunna
anpassas elastiskt efter växlande förhållanden
ställs stora krav på de tillämpande
myndigheterna. En fast och kon -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

sekvent tillämpning av lagen är en av
förutsättningarna för att lagens syften
skall uppnås. Koncessionsnämnden
kommer härvid att spela en betydelsefull
roll, och det är därför viktigt att
nämnden får en allsidig sammansättning
och att dess ställning som opartiskt
skiljeorgan markeras.

Lagrådet har som stöd för sitt förslag,
att antalet ledamöter skall sättas
till fem i stället för fyra, anfört att diskussionen
härigenom kan tillföras ytterligare
synpunkter och att den omröstningssituationen,
att utgången bestämmes
av två röster mot två, i regel inte
kommer att inträda. Reservanterna finner
att de skälen är bärande.

Departementschefen har mot en utökning
av antalet ledamöter ansett tala
att en viss risk uppkommer för att de
fasta ledamöternas inflytande kommer
att stärkas i alltför hög grad och att de
andra ledamöterna inte får den ställning
som bör tillkomma dem.

Enligt reservanternas mening är dessa
risker överdrivna. Den naturliga utgångspunkten
måste vara att inflytandet
i nämnden bestäms, inte av relationerna
mellan ledamöter av olika kategorier,
utan av tyngden av de sakskäl som
envar ledamot anför för sin ståndpunkt.

Med hänsyn till det här anförda föreslår
reservanterna att i nämnden utöver
det i propositionen angivna antalet
ledamöter skall tjänstgöra ytterligare
en fast ledamot. Denne bör ha erfarenhet
av och sakkunskap i medicinska
frågor med anknytning till miljöskyddet.

Vi framhåller också att det inte är
förenligt med nämndens ställning som
opartiskt skiljeorgan att naturvårdsverkets
chef eller annan tjänsteman hos
verket är ledamot av nämnden. En sådan
anordning kan orsaka tvivel på
dess opartiskhet. Den kontakt mellan
naturvårdsverket och koncessionsnämnden
som departementschefen funnit
vara av värde för förverkligandet av den

översiktliga långsiktiga planeringen för
miljövården kan skapas på annat sätt.

Reservanterna föreslår att det i lagen
införs en regel om att tjänsteman hos
naturvårdsverket inte får tjänstgöra som
ledamot av nämnden. Motsvarande bör
gälla ledamot av verkets styrelse. Det
kan enligt min mening också anföras
praktiska skäl mot att naturvårdsverkets
chef — om det nu är regeringens
avsikt att utse chefen för naturvårdsverket
till ledamot av koncessionsnämnden
— kommer i fråga för detta uppdrag.
Det torde finnas få ämbetsverk
här i landet där chefen är så arbetsbelastad
som just i naturvårdsverket. Arbetsuppgifterna
kommer naturligtvis att
öka i mycket stor omfattning sedan den
nya lagen trätt i kraft och kommer alldeles
säkert att helt lägga beslag på
hans tid. Säkert kommer det också att
bli många arbetsuppgifter för koncessionsnämnden.
Att chefen för naturvårdsverket
då skall dela sin tid mellan
arbetet som chef för verket och
uppdraget i koncessionsnämnden kan
inte vara lyckligt. Jag tycker att det är
ett starkt skäl för att han inte bör ges
det uppdraget, utöver de rättssäkerhetsskäl
som jag har angivit i det föregående.

I reservationen II har vi också tagit
upp eu annan fråga. Det har sagts att en
ledamot av koncessionsnämnden bör
vara företrädare för den egentliga industrin.
Vi menar att det inte kan vara
riktigt att begränsa kretsen av speciellt
sakkunniga i koncessionsnämnden
på detta sätt och anser att det vore
lämpligare med en formulering om att
vederbörande skall ha omfattande erfarenhet
från näringslivet över huvud
taget. Jordbruk och skogsbruk är näringsgrenar
som i hög grad kommer att
beröras av miljöskyddslagens verkningar,
och det bör inte vara uteslutet att en
person med erfarenhet från de näringsgrenarna
kommer i fråga.

Vid D i utskottets hemställan har vi
fogat en reservation, betecknad III, som

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

iar upp frågan om rätten till kostnadsersättning
för sakägarna. Vi menar att
propositionens förslag beträffande vattenföroreningar
innebär en försämring
och försvagning i förhållande till vad
som nu gäller. En sakägare kan enligt
lagrådets mening ha stort intresse av att
bevaka sin rätt redan i samband med
tillståndsprövningen för att eventuellt
kunna förhindra företaget eller få till
stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder.
Härför kan han ha behov av juridiskt
biträde, som kan överblicka vad som behövs
i fråga om ytterligare teknisk utredning
o. d. Man kan naturligtvis tänka
sig att naturvårdsverket hjälper sakägaren
inför koncessionsnämnden, men
verket företräder i huvudsak endast allmänna
intressen, och det kan hända att
dessa kolliderar med en sakägares intressen.
I så fall blir naturvårdsverket
realiter sakägarens motpart.

Lagrådet pekar också på att den situationen
kan inträffa, att frågan gäller
huruvida en mindre sakägargrupps
intressen skall träda tillbaka för att en
större grupp skall få sina intressen
bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen
kan då vara i behov av biträde.

Eftersom en sakägare enligt förslaget
inte får ersättning för sina kostnader,
kan han enligt lagrådet finna det klokast
att ge upp utan att ha fått sina
synpunkter och krav effektivt framförda.
Att utredningen sålunda blir mindre
fullständig beträffande ett särskilt
anspråk kan visa sig vara en brist i
ärendets behandling över huvud taget.
Att få en god och allsidig utredning i
dessa ärenden är också ett betydelsefullt
allmänt intresse. Enligt reservanternas
mening har lagrådet anfört övertygande
skäl för sin ståndpunkt. Det
kan inte vara välbetänkt att på sätt som
föreslagits i propositionen försvåra för
en part att komma till tals. Det är då,
som lagrådet anfört, bättre att bibehålla
den ordning som hittills gällt i vattenmål.

Vid D i utskottets hemställan har vi
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Miljöskyddslag, m. m.

reservanter också påpekat, att en miljöfarlig
verksamhet ofta kan medföra betydande
skadeverkningar och olägenheter
för den enskilde sakägaren. En förutsättning
för att tillstånd till sådan
verksamhet inte skall uppfattas som
kränkande för sakägarens rätt är att han
kan hållas ekonomiskt skadeslös. Propositionen
uppfyller, såvitt avser rättegångskostnader,
inte det kravet. Förslaget
kan leda till att den som åsamkas
skada av miljöfarlig verksamhet
drar sig för att framställa yrkande om
inlösen eller ersättning m. m. mot utövaren
av verksamheten med hänsyn
till risken för att han därmed kan ådra
sig ansvar för betydande rättegångskostnader.
Även berättigade ersättningskrav
kan på så sätt förbli oreglerade.

En sådan konsekvens bör inte godtas.
Enligt reservanternas mening bör sakägaren
undgå ansvar för rättegångskostnader,
även om hans talan ogillas, så
snart talan haft fog för sig. Anledning
att, som föreslagits i motionerna, göra
skillnad mellan inlösenfall och andra
skadefall föreligger inte. Inlösenfallet
skiljer sig nämligen från andra skadefall
endast på så sätt, att olägenheterna
i det förra fallet är särskilt allvarliga.
Det är med andra ord endast fråga om
en gradskillnad beträffande skadans
omfattning. En regel med den nyss
nämnda innebörden bör enligt reservanternas
mening gälla över hela fältet.
En lämplig förebild till bestämmelser
i ämnet kan vi återfinna i 23 § lagen
om allmänna vägar.

Skälen för ett bifall till de vid momenten
F och K fogade reservationerna
kommer att utvecklas av andra företrädare
för reservanterna, varför jag för
tids vinnande skall avstå ifrån att nämna
dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de i tredje lagutskottets utlåtande
vid B, D, E, F och K i utskottets
hemställan fogade reservationerna. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
tredje lagutskottets utlåtande nr 37 om
miljöskyddslag och vissa följdändringar
i vattenlagen och naturvårdslagen
kan jag i stort sett instämma i de inledande
orden av herr Grebäck. Jag passar
på att samtidigt instämma i vad justitieministern
sade, nämligen att den
omständigheten att man inte har utrett
allting, att man inte har hela fältet
kartlagt, att man inte har regler för andra
miljöstörande ting än i stort sett miljöstörningar
från fast egendom inte
utgör skäl att dröja. Jag tycker att det
är alldeles riktigt, att man inte skall
uppskjuta lagstiftningen av en sådan
orsak. Jag vill också påpeka att jag
har samma uppfattning, som justitieministern
gav uttryck för, nämligen att
vi nu får en lag som kan ligga till grund
för fortsatt lagstiftning inom detta område.

Det är klart att stora förväntningar
har ställts på lagstiftningen, och många
kommer väl att finna att dessa förväntningar
har varit överdrivna. Det blir
inte en omedelbar avgiftning av vår miljö,
utan lagen kan väl närmast sägas ge
uttryck för att man skall förhindra, att
de miljöstörningar, som har fått hävd
och påbörjats, inte skall förvärras och
att man tar till stramare tyglar mot nya
anläggningar av olika slag.

Enigheten i utskottet kan väl också
sägas ha varit stor. Det fanns ganska
många motionsyrkanden men utskottet
har enat sig om en sådan skrivning att
vi inte behövt reservera oss på lika
många punkter som tagits upp i våra
motioner.

Den första reservation jag tänker ta
upp är reservation I. Jag har försäkrat
mig om att reservanterna kommer att
yrka bifall till den. Jag vill alltså ta upp
frågan redan nu och den gäller trafikleder
och flygplatser — järnvägarna
som behandlas samtidigt lämnar jag
därhän. I 6 §, sista stycket, står att reglerna
om förbud för användning ej skall

gälla beträffande »sådan flygplats, väg
eller järnväg, vars anläggande prövas i
särskild ordning». I våra motioner har
vi diskuterat varför dessa viktiga störningsfaktorer
undantas och utskottet
har ju också följt vår linje. Det gäller
buller, ljus och avgaser. Departementschefen
har kallat det för .störningar för
fast egendom men efter påpekande av
lagrådet har han sedan använt ett annat
uttryck, nämligen »mark, byggnad
eller anläggning».

Undersöker man hur prövningen sker
»i särskild ordning» gäller det beträffande
vägarna hur arbetsplanen kommer
till. I vägstadgan finns regler som
visar att det är trafiksäkerheten som i
första hand skall bevakas. I ett par
meningar står det också att man skall
undvika onödigt intrång och att man
skall ta nödig hänsyn till befintlig och
blivande bebyggelse. Det är dessa två
satser som kan tänkas ha betydelse för
det miljöskydd vi nu diskuterar. Dessutom
finns en regel om mjuk inpassning
i landskapet och om samråd med
olika myndigheter. Från min yrkesverksamhet
har jag erfarenhet på detta område
och vet att den omständigheten att
det i vägstadgan uppräknas tre instanser
—■ länsarkitekt, överlantmätare och
riksantikvariens ombud, i allmänhet
landsantikvarien — har medfört att
t. ex. de nya naturvårdsintendenterna
på länsstyrelsen haft svårigheter att få
delta. De kallades inte från början till
dessa sammanträden utan har fått delta
så småningom. Det var inte självklart
att de skulle vara med och de omnämndes
inte när väglagstiftningen utformades
på 1940-talet. I allmänhet deltar de
emellertid numera eftersom de tillhör
länsstyrelsens tjänstemän, och länsstyrelsen
skall ju vara underrättad. Bestämmande
myndigheter är länsstyrelsen
som vägmyndighet och vägverket
som fastställer arbetsplanerna. Om länsstyrelsen
och vägverket skulle ha olika
åsikter skall Kungl. Maj:t i kommunikationsdepartementet
avgöra. Prövning -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

en är alltså beträffande störningsfrågorna
inte ordnad på samma sätt som rörande
de spörsmål som handhas av
koncessionsnämnden, naturvårdsverket
m. fl.

I fråga om flygplatserna är det ändå
sämre ställt. Luftfartsverket är det enda
organ som har beslutanderätt. Visserligen
skall Kungl. Maj :t ge sitt tillstånd
vid uppförande av flygplats för allmänt
begagnande, men beträffande flygplatser
som skall drivas av staten finns inga bestämmelser
i luftfartslagen. I propositionen
framhålles att det är självklart att
om någon statlig myndighet vill anlägga
en flygplats kommer Kungl. Maj :t
att tillfrågas. Vi har emellertid inte någon
miljöskyddsmyndighet som kommer
med i bilden annat än i och för
samråd. När det nu byggs upp ett system
som vi i stort sett anslutit oss till,
d. v. s. med dispens från naturvårdsverket
och i de svårare fallen från koncessionsnämnden,
tycker vi det är egendomligt
att man inte tagit med detta.
Vi har samtidigt föreslagit att det i så
fall skall finnas övergångsbestämmelser
för redan befintliga anläggningar, så att
systemet inte rubbas.

Departementschefen har skrivit att
miljöskyddet i princip även skall omfatta
trafikanläggningarna, men då får
man föra ett ärende vidare som enskild
sakägare, och det är inte lätt. Beträffande
en sakägares möjligheter att få ersättning
sägs för övrigt i propositionen
att de möjligheterna i vägfrågor egentligen
inskränker sig till om någon del
av fastigheten tas i anspråk för väganläggningen.
Sakägare med fastigheter
som ligger utanför har därvidlag inte
samma möjlighet.

På denna punkt ber jag få yrka bifall
till vad utskottet med utgångspunkt från
motionerna I: 946 och II: 1086 har stannat
för. Där innebär utskottets hemställan
att sista stycket i 6 § utgår och att
Kungl. Maj:t vid tillämpningen av 10 §,
som handlar om utsorteringen av de
ärenden som skall gå till koncessions -

Miljöskyddslag, m. m.

nämnden, också tar upp trafikfrågorna.

Därmed kommer jag över till reservationen
II, som handlar om koncessionsnämnden.
Statsrådet nämnde där bara
att naturvårdsverket kommer att vara
representerat men sade inte mycket om
nämndens sammansättning i övrigt. I
propositionen har emellertid föreslagits
fyra ledamöter i nämnden: en domare
som ordförande, en tekniker, en
person med erfarenhet inom naturvårdsverkets
verksamhetsområde och en person
som är antingen industriellt eller
kommunalt kunnig på detta område.
Sistnämnda ledamot utväljes med hänsyn
till målets art och från fall till fall.
Ibland kan målet röra såväl industri
som kommun och då blir valet givetvis
svårt. I vår reservation har vi vänt
oss mot den sammansättningen och föreslår
i första hand att en femte ledamot
av nämnden tillsättes. När vi diskuterat
vilken typ av sakkunskap denne
femte ledamot skulle företräda har
vi ansett det ganska självklart att det
bör vara en person med medicinsk sakkunskap
på omgivningshygienens område,
alltså någon som representerar
ungefär samma typ av sakkunskap som
statens institut för folkhälsan representerar
i den allmänna debatten och vid
tillämpningen av våra nuvarande miljöskyddsregler.

Vidare har vi, som herr Grebäck
nämnde, också vänt oss mot naturvårdsverkets
medverkan i dessa sammanhang.
Verkets tjänstemän kan ju ha varit inblandade
i diskussioner om dispenser
och liknande och kan då ha bundit sig
för ett ställningstagande i viss riktning.
Tjänstemännen där kommer väl även
att användas för utredning av miljöskyddsfrågor,
eftersom koncessionsnämnden
ju än så länge har ganska fåtalig
utredningspersonal, om ens någon.
Vi vill att koncessionsnämnden redan
från början skall få gott anseende och
att det inte skall råda några tvivel om
nämndens opartiskhet. Naturligtvis

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

kommer jävsbestämmelserna att hindra
att en person, som i naturvårdsverket
har handlagt ett visst ärende, också är
med vid den direkta bedömningen av
ärendet i koncessionsnämnden. Där
finns det alltid en del svårigheter. Men
det finns också något som heter delikatessjäv,
och sådant kommer troligen
mycket ofta att föreligga. Därför tycker
vi det är mera renodlat att ta bort naturvårdsverkets
medverkan i dessa fall.
Därmed menar vi naturligtvis inte att
verket inte skall kunna inverka på ärendena.
Självfallet skall verket tillfrågas.
Vi vill inte bara ha ett samråd med verket
utan också möjligheter att diskutera
och att få utlåtanden därifrån. Man
skall kunna diskutera med verket och
det bör kunna argumentera för olika
lösningar. Det är alltså inte fråga om
att ta bort verkets medinflytande eller
undertrycka naturvårdsverkets mening,
men verkets tjänstemän skall inte sitta
med och besluta om ärenden av detta
slag, eftersom tjänstemän i naturvårdsverket
i regel har haft att göra med
ärendena tidigare.

Vi har fört fram ett förslag till lagtext,
som även innebär en annan ändring.
I propositionen föreslås att en av
ledamöterna i nämnden skall ha erfarenhet
av industriell verksamhet, medan
vi reservanter menar att en ledamot
skall ha erfarenhet »från näringslivet».

Det avsnitt som behandlas i reservationen
III gäller enskild parts möjlighet
att få ersättning för sina kostnader
vid bevakning av mål i koncessionsnämnden.
Jag anser liksom herr Grebäck
att propositionens förslag innebär
en försämring i förhållande till gällande
ordning. I propositionen förutsättes
att naturvårdsverket skall hjälpa enskilda
sakägare, men ibland är ju naturvårdsverket
motparten. Naturvårdsverket
kan ha gjort vissa medgivanden som
sakägaren inte kan acceptera, och då
är det inte så lätt för naturvårdsverket
att lämna sådan hjälp.

Lagrådet skriver i regel mycket försiktigt
när det yttrar sig — man kan
ibland få läsa igenom dess yttranden
flera gånger innan man kommer underfund
med att det kan ligga en skarp kritik
i dess skrivning — men i detta fall
har lagrådet verkligen uttryckt sig i
klartext. Man framhåller att många sakägare
med de bestämmelser som föreslagits
kommer att finna det »klokast
att ge upp». Det skall ha gått ganska
långt innan lagrådet gör ett sådant uttalande.
Man skriver vidare att det inte
är välbetänkt att på detta sätt försvåra
för en part att komma till tals. Lagrådets
yttrande har emellertid inte föranlett
någon ändring i propositionen
och vi har därför i reservationen III
föreslagit en ändring som trots allt är
ganska modest.

Vi har föreslagit att koncessionsnämnden
skall äga förplikta koncessionssökande
att utge ersättning till part
»om det varit av betydelse för denne att
bevaka sin rätt i ärendet». Det kan ju
hända att vederbörande part inte får
rätt, men det kan ändå ha varit av
betydelse för honom att bevaka sina
intressen. Vi menar att den kostnad,
som någon som vill utöva miljöstörande
verksamhet förorsakar på grund av
processen inför koncessionsnämnden,
skall medräknas i kostnaden för anläggningen.
Det skall alltså vara en normal
kostnad i kalkylen för den nya anläggningen.

Också i reservationen IV, som gäller
rättegångskostnaderna vid fastighetsdomstol
vid inlösen av egendom, har
vi velat få en modifikation i förhållande
till vad som föreslås i propositionen.
Vi hänvisar bl. a. till expropriationslagen
enligt vilken man i första instans processar
på den exproprierandes bekostnad.
Tidigare har detta gällt i alla instanser
men är nu begränsat till första instansen.
Vi tycker att denna regel kan
följas. Propositionens förslag innehåller
på denna punkt en bestämmelse, som
innebär att de allmänna reglerna om

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

rättegångskostnader skall gälla om yrkandet
om inlösen ogillas. Vi lägger
fram ett ändringsförslag beträffande
33 §, som innebär att den som utövar
eller ämnar utöva miljöskadlig verksamhet
är pliktig vidkännas sina egna
och motpartens kostnader, om domstolen
inte finner att den senare ställt obefogade
yrkanden och därför själv bör få
stå för kostnaderna. Det är mycket riktigt,
såsom herr Grebäck påpekar, att
en motsvarande bestämmelse också
finns i 23 § lagen om allmänna vägar.

Beträffande reservationen V förvånar
det mig att »kommunpartiet» i utskottet
inte kunnat enas om det förslag som där
framföres. För närvarande kan sökanden
klaga hos Konungen om han inte
får sin vilja igenom i koncessionsnämnden.
Också naturvårdsverket kan föra
ärendet vidare för att tillvarata allmänna
intressen. Kommunen i fråga hänvisas
emellertid till att få sina allmänna
intressen bevakade genom naturvårdsverket.
Vi föreslår i detta fall att kommunen
skall få en självständig klagorätt
för tillgodoseende av allmänna intressen
inom orten. Det kan ju även
i detta fall vara så, att naturvårdsverket
och kommunen hamnar på olika linjer,
och det är då inte lätt för naturvårdsverket
att bevaka de allmänna intressen
som kommunen står för i förhållande
till den mening som verket självt företräder.

Det är väl inte så att majoriteten betvivlar
kommunernas vilja att sköta
miljövårdsfrågorna riktigt? Vi håller
på att bygga upp större kommuner —
därvidlag blir det ju nu ett tvång, så
att kommunerna görs större vare sig de
vill eller inte. Kommunerna skall alltså
få större kapacitet, och man räknar
med att den upplysta allmänheten—som
är ganska stor —■ kommer åt! se till
att de styrande i kommunen verkligen
bevakar dessa miljöskyddsfrågor. — Det
har inte offentligt anförts sådana skäl
för att kommunerna inte skulle få överklaga
koncessionsnämndens beslut, men

Miljöskyddslag, m. m.

skäl av detta slag kan ligga i bakgrunden.

I reservationen VI har vi gjort invändningar
mot att 7 §, punkten 1, har
en alldeles för låg målsättning. Vattenvården
på 1950-talet gick ut på att få
bort orenligheten — det var detta man
ansträngde sig för, och stora anläggningar
uppfördes på många håll. Men
1960-talets debatt har ju gällt framför
allt växtnäringsmedlen i avloppsvattnet,
de s. k. närsalterna och då framför allt
fosforföreningar och kväveföreningar.
Den Mälarundersökning som pågår har
givit vid handen att under de senaste
20 åren har Mälaren föråldrats 10 000
år; det normala förloppet för igenväxning
av insjöar har där forcerats på
grund av att så mycket närsalter släppts
ut från samhällena och jordbruken runt
Mälaren.

Det förekommer fyra grader eller
steg vid rening av avloppsvatten; den
tredje och den fjärde graden används
dock i mycket liten utsträckning. Den
första graden är den mekaniska reningen.
Den andra graden är den s. k.
biologiska reningen — den gör ingenting
mot närsalterna. Den tredje graden
är en kemisk rening där man tar bort
fosforföreningarna. Den fjärde graden
innebär att man även tar bort kväveföreningarna.
Som målsättning i lagen har
nu uppställts att »avloppsvatten som
kommer från vattenklosett eller härrör
från tätbebyggelse och som ej undergått
längre gående rening än slamavskiljning»,
alltså första steget, icke får utsläppas
i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, »om det ej är uppenbart
att det kan ske utan olägenhet».

Med tanke på den tolkningsmöjlighet
som inryms i bestämmelsen och med
tanke på vikten av att målet sätts högt
vill vi ha en utredning härom. Vi har
inte föreslagit någon direkt ändring av
paragrafen nu, men vi vill att målet
skall sättas högre och vi motiverar detta
med departementschefens egna uttalanden.
Han har sagt att det praktiskt

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

taget aldrig kan komma i fråga att
stanna för slamavskiljning som reningsmetod
för våra tätorter. Departementschefen
har skrivit rätt mycket om dessa
saker, och då tycker vi att det även
skulle föras in bestämmelser om en
högre grad av rening i lagstiftningen.
Sedan kan man släppa efter i de fall
där detta prövas kunna ske utan olägenhet.
Departementschefen säger att
endast i speciella undantagsfall kan
kravet på rening sättas lägre än den
höggradiga rening som den biologiska
reningen, alltså andra steget, innebär.

Reservationen VII gäller ett miljövårdsprogram.
Fru Anér kommer senare
att utveckla våra synpunkter på den
frågan, och jag vill bara helt kortfattat
säga några ord om första stycket i reservationen,
där vi vänder oss direkt
mot vad naturvårdsverket uttalat. Vi
tycker att verket för ett ovanligt statiskt
resonemang. Man har sagt att ett
miljövårdsprogram inte kan uttrycka
annat än riktlinjer som redan är allmänt
godtagna. Men vi vill att utvecklingen
skall leda framåt och att det
inte för varje gång skall vara fråga om
att godta det som redan finns. Detta
syfte skall programmet tjäna. Om man
påstår något annat, missförstår man
vår avsikt med programmet.

Naturvårdsverket gör ett uttalande
som understryker behovet av ett sådant
miljövårdsprogram när man hänvisar
till det program som redan finns. Detta
program är enligt verket bundet till
gällande lagar, till myndigheternas instruktioner
och till förarbetena för olika
bestämmelser. Även detta program är
alltför statiskt. Vad man här behöver
är en idédebatt, och fordringarna på
ett miljövårdsprogram bör därför sättas
betydligt högre. Såsom justitieministern
inledningsvis framhöll är det
som nu sker bara en början.

Allra sist skulle jag, herr talman,
vilja säga några ord om en annan sak.
I den allmänna diskussionen har ifrågasatts,
om vi skall sträva efter en hög

konsumtion även om detta går ut över
miljön. Hög levnadsstandard och hög
konsumtion har länge betraktats som
samma sak. Det har emellertid börjat
gå upp för svenska folket att till levnadsstandarden
hör inte bara konsumtionen
utan även en god miljö. Vi kanske
måste tänka om på den punkten
och göra klart för oss att konsumtion
och miljövård inte står i något motsatsförhållande
till varandra.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
II—VII och i övrigt till tredje lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 37.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Utskottet i sin helhet
understryker att det nu framlagda lagförslaget
är av utomordentlig betydelse
men också att man endast betraktar
detta lagförslag som en etapp på vägen
mot en bättre miljövård. Jag vill gärna
från början framhålla att det är väsentligt
att detta slås fast.

Mycket återstår att göra på detta område
och det är glädjande att man
runt omkring i vårt land inom olika befolkningsskikt
sluter upp kring en aktiv
propaganda för en bättre miljövård.

De faror som hotar vår miljö och de
värden som ligger i en oförstörd natur
har beaktats i en rad tidningsartiklar
och i massmedia, och det har också utlöst
en betydande aktivitet från samhällsorganens
sida. Utskottet fäster uppmärksamheten
på vad som uträttats under
den senaste tiden — en relativt kort
tid — bl. a. genom inrättandet av statens
naturvårdsverk, forskningsnämnden
och forskningssekretariatet vid naturvårdsverket
samt miljövårdsberedningen
och genom tillkomsten av naturvårdslagen.
I utskottets skrivning omnänmes
också giftnämnden, som redan
under sin korta existens har presterat
ett förnämligt och uppskattat arbete
och gjort betydelsefulla ingripanden till

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

skydd och gagn för olika områden inom
miljövården.

Det förtjänar även att påpekas att det
arbete som sedan flera år tillbaka pågår
för att genomföra ett utvecklingsarbete
på bilgasområdet redan resulterat
i bestämmelser angående avgasrening.
Under 1968 har vidare tillsatts
utredningar för genomgripande översyn
av byggnadslagstiftningen och vattenlagen.
På allra senaste tiden bar
signalerats tillsättandet av en kommitté
för att utreda frågan om kontroll av
tillverkningen och användningen av
miljöfarliga produkter.

Nämnas kan också kommittén för
»Ett renare samhälle», som utreder frågor
om åtgärder mot nedskräpning och
som är inne i sitt slutskede och kan
förväntas att överlämna sitt förslag under
den allra närmaste tiden.

Med säkerhet kommer ett par av dessa
utredningars arbete som jag nämnt att
behöva samordnas med miljöskyddslagen.
Utskottet konstaterar redan nu att
detta kan ge till resultat att man ganska
snart behöver överse miljöskyddslagen.
Detta underströks för övrigt av justitieministern.
Utskottet slår fast att man
här rör sig på ett område som i stor
utsträckning är oreglerat och så som
alltid i sådana lägen är det svårt att
på förhand bedöma effekten av olika
lösningar. Erfarenheten av lagens verkningar
torde komma att ge värdefull
vägledning för det fortsatta reformarbetet,
säger utskottet.

Den nya miljöskyddslagen kommer
att bli ett effektivt instrument. Bl. a.
framhåller Riksförbundet för allmän
hälsovård i ett uttalande sin tillfredsställelse
över att man genom lagen
får större möjligheter än tidigare att
göra ingripanden och att man på ett
effektivare sätt än förut kan föreslå
åtgärder i syfte att komma till rätta
med missförhållanden inom omgivningshygienen.

Den nuvarande hälsovårdsstadgan
och byggnadslagens bestämmelser är

Miljöskyddslag, m. m.

inte tillräckliga lagstiftningsinstrument,
men om de kompletteras med den nya
miljöskyddslagen, får de hygieniker och
tekniker som nu arbetar på fältet till sitt
förfogande betydligt effektivare lagbestämmelser
för att förhindra skador och
störning genom vattenförorening, luftförorening,
buller m. m. Beträffande vattenförorening
skärps gällande bestämmelser,
och vad gäller övriga störningar
införs lagstiftning på områden som i
stor utsträckning har varit oreglerade.

Jag vill än en gång betona att utskottet
i stort ansluter sig till grundprinciperna
i utformningen av den nya
miljöskyddslagen. Att det likväl fogats
en del reservationer till utskottets utlåtande
kan förefalla märkligt, men det
bör framhållas att reservationerna mest
rör sig om olika uppfattningar i tekniska,
juridiska och formella frågor av
mindre format och att det inte är så
stora skiljaktigheter i huvudfrågorna.

Låt mig övergå till reservationen I
vid A i utskottets hemställan. I fråga
om koncessionsprövning beträffande
flygplatser, vägar och järnvägar biträder
utskottet önskemålet i motionerna
1:946 och 11:1086 att vägar och flygfält
inte bör undantas från koncessionsprövningen.
Motionärerna hade föreslagit
att den allmänna undantagsbestämmelsen
i 6 §, sista stycket, skulle utgå
och att lagen alltså i sin helhet skulle
bli tillämplig på flygplatser, vägar och
järnvägar, men att redan befintliga anläggningar
dock skulle skyddas genom
särskilda övergångsbestämmelser. Utskottet
ansluter sig alltså till motionärernas
förslag.

Socialdemokraterna i utskottet har
reserverat sig på denna punkt och biträder
propositionen, i vilken framhålls
att fasta trafikanläggningar prövas i
särskild ordning. Den granskning som
härvid görs innebär dock i första hand
en planering från exploateringssynpunkt,
och den är vidare i huvudsak
begränsad till förhållanden inom de
fastigheter som avstår mark för anlägg -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

ningen. Även miljöskyddssynpunkter
beaktas emellertid.

De synpunkter som de miljövårdande
myndigheterna anför får särskild tyngd
genom de möjligheter till ingripande
som skapas genom reglerna i 5 § miljöskyddslagen.
Med stöd av dessa regler
kan ges åläggande om skäliga skyddsanordningar
eller inskränkningar i verksamheten
på samma sätt som i fråga
om andra anläggningar. Särskilt möjligheten
att få till stånd inskränkningar
i verksamheten är ett effektivt medel
för att hävda miljövårdens och omgivningens
intressen. Härigenom kan man
ingripa mot störande former av trafik,
störande flygplanstyper o. s. v. Förbättringar
kan i många fall också nås med
hjälp av speciallagstiftning. Härvid har
exempelvis lokala trafikföreskrifter om
hastighetsbegränsning eller förbud mot
vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga
områden sin betydelse. Något
praktiskt behov av att med stöd av lagens
6 § helt förbjuda användningen
av viss väg eller viss flygplats föreligger
inte, med hänsyn till de andra möjligheter
som står till buds.

Departementschefen har uttalat att
tillståndsplikt beträffande fasta trafikanläggningar
inte skall krävas. Lagens
konstruktion hindrar emellertid inte
att koncessionsplikt införs också för
sådana anläggningar, om det skulle erfordras.
Det bör på den punkten kraftigt
understrykas, att bl. a. hälsovårdsnämnderna
redan har stora möjligheter att
ingripa mot exempelvis buller från flygplatser.
De ändrade förhållandena på
bl. a. Bromma och Bulltofta flygplatser
visar att hälsovårdsnämndernas synpunkter
och kontroll av bullerförekomst
har tillmätts stort värde vid bedömningen
av anläggandet eller avskaffandet
av flygfält. Likaså tar man stor hänsyn
till risken för ökat trafikbuller på
redan befintliga flygplatser. Exempelvis
har jetflyget förbjudits eller begränsats
på åtskilliga flygplatser.

Reservanterna ansluter sig till propo -

sitionens förslag, och jag ber att på
denna punkt få yrka bifall till reservationen.

I fråga om övriga föreliggande borgerliga
reservationer kunde jag nöja mig
med att i korthet yrka avslag på dem
samt yrka bifall till utskottets förslag.
Men jag vill beträffande en del reservationer
göra några erinringar.

I ett par motioner yrkas bl. a. att i
koncessionsnämnden skall ingå en fast
ledamot och att denne skall ha sakkunskap
inom medicin med inriktning på
hygien. Detta framhålles i motionerna
1:946 och 11:1086 samt 1:959 och
11:1102. Motionärerna åberopar att lagrådet
anfört vissa skäl för förändring
och förstärkning av nämndens sammansättning.
Låt mig redan nu säga att lagrådet
bär stor betydelse men att det
inte kan vara mer insatt i dessa frågor
än vad departementet och de myndigheter
som har hand om uppläggningen
är.

I tre motionspar föreslås att en femte
ledamot skall ingå i nämnden och att
tjänsteman eller förtroendevald styrelseledamot
i naturvårdsverket inte får
tillhöra koncessionsnämnden med undantag
av den ledamot som skall ha
erfarenhet från naturvårdsområdet. Yrkandet
har i huvudsak motiverats med
att naturvårdsverket intar en så markant
partställning att det måste vara
olämpligt att verkets chef eller annan
tjänsteman i ledande ställning hos verket
är ledamot av nämnden. Motionärerna
framhåller att ett sådant förhållande
skulle vara ägnat att skapa tvivel
på nämndens opartiskhet.

I några motioner bär man hemställt
att den fjärde ledamoten, då så bedöms
erforderligt med hänsyn till ärendets
art, skall utgöras av person med erfarenhet
från jord- och skogsbruksföretag.
I andra motioner föreslås att den
fjärde ledamoten skall ha erfarenhet
från näringslivet. Reservanterna har anslutit
sig till motionärernas uppfattning.

Utskottet anser att miljöskyddslagen

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

har ett mycket omfattande tillämpningsområde
och att frågor om störningar
från anläggningar inom de mest skilda
verksamhetsområden kan beräknas
komma under nämndens prövning. Allt
talar för att ärendena i regel blir starkt
kontroversiella och svårbedömda, och
med hänsyn därtill är det i och för sig
önskvärt att sakkunskap på många områden
finns representerad i nämnden.
Detta har framgått inte minst vid remissbehandlingen
av naturvårdsverkets
organisationsförslag, som givit en rik
provkarta på önskemål beträffande de
intressen och den sakkunskap som på
olika områden ansetts böra vara företrädda
i koncessionsnämnden.

Utskottet understryker att önskemålet
om att nämnden bör ha tillgång till expertis
på så många som möjligt av de
områden som lagen rör måste vägas mot
det förhållandet att nämnden kan arbeta
enklare och smidigare om antalet
ledamöter är begränsat. Utskottet godtar
därför den avvägning söm Kungl. Maj :t
har gjort och som innebär att antalet
ledamöter bestäms till fyra. Man framhåller
också att ordföranden vid lika
röstetal har utslagsröst och att en tredje
fast ledamot inte nämnvärt kan påverka
nämndens behov av biträde från naturvårdsverkets
personal när det gäller undersökningar
och fältarbeten.

Vad gäller frågan om naturvårdsverkets
representation i nämnden må framhållas
att en av grundtankarna i förslaget
är att tillståndsprövningen skall
vara ett led i en långsiktig, målmedveten
miljövårdspolitik. Detta förutsätter
att naturvårdsverket och nämnden
inte agerar isolerade från varandra. Det
syftet tillgodoses bäst om verkets chef
eller annan tjänsteman hos verket kan
vara ledamot av nämnden. De uttalade
farhågorna för att denna anordning kan
skapa tvivelsmål om nämndens opartiskhet
finner utskottet överdrivna. I en
del fall torde jävsbestämmelserna hindra
att en representant från naturvårdsverket
deltar i nämndens beslut. Det
3* — Andra kammarens protokoll 1969.

Miljöskyddslag, m. m.

skulle se litet märkvärdigt ut om vi redan
från början hyste betänkligheter
och misstänksamhet mot representanter
för naturvårdsverket, som vi själva
varit så angelägna om att skapa.

Det kan därför inte på något sätt
strida mot någons uppfattning att en
man från naturvårdsverket är representant
i nämnden. Det är väl i stället
så, att dennes erfarenhet kan vara av
mycket stor betydelse vid nämndens
ställningstagande i en rad olika ärenden.

Vad gäller den fjärde ledamoten framhåller
utskottet att en mycket stor del av
de ärenden som nämnden kommer att
ta befattning med avser industriföretag.
Det är därför motiverat att den fjärde
ledamoten enligt huvudregeln skall ha
erfarenhet av industriell verksamhet.
Något krav på att vederbörande skall
vara tekniker uppställs inte. Också personer
med ekonomisk sakkunskap eller
med mera allmän erfarenhet av industrifrågor
kan komma i fråga.

Utskottet betonar att allmänt synes
gälla att nämndens uppgifter är sådana
att en bred orientering hos ledamöterna
är att föredra framför mer speciella
kunskaper inom begränsade ämnesområden.
Med hänsyn till skogsindustrins
stora betydelse från miljövårdssynpunkt
synes det vara naturligt att någon
person med erfarenhet av denna
näringsgren vid behov kan inträda som
ledamot i nämnden.

Utskottet menar att motionärernas
önskemål sålunda synes tillgodoses i
stor utsträckning redan inom ramen
för den föreslagna ordningen, och i den
mån sakkunskap inom mer speciella
ämnesområden behövs kan särskilda
sakkunniga tillkallas.

Under hänvisning till det sagda avstyrker
utskottet samtliga i detta avsnitt
framställda ändringsyrkanden.

Under mom. K föreslås att ett miljöpolitiskt
program utarbetas omfattande
bl. a. riktlinjerna för det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Statens naturvårdsNr
28

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

verk har i sitt remissvar i anledning
av avgivna motioner bl. a. anfört att
ett miljövårdspolitiskt program av den
typ, som motionärerna tänker sig, med
hänsyn till den snabba utvecklingen
nödvändigtvis måste vara mycket allmänt
hållet för att inte på alltför kort
tid bli inaktuellt. Det ligger nära till
hands att det därigenom huvudsakligen
kommer att innehålla de synpunkter
på mål och medel som genom samhällets
åtgärder och den allmänna miljö
vårdsdebatten redan är allmänt godtagna.
Enligt naturvårdsverket utgör
lagstiftningen för området jämte myndigheternas
instruktioner och förarbeten
härtill samhällets program för miljövårdsarbetet.
Genom miljövårdsberedningen
har vidare förutsättningar skapats
för den långsiktiga samlade bedömningen
av hela miljövårdsområdet.

Utskottet delar denna uppfattning och
anser inte att behov nu föreligger av
ett särskilt miljövårdspolitiskt program.

Det framhålles i reservationen VII att
beslut i många ärenden kan komma att
fattas av ett flertal olika myndigheter
och att detta kan ställa stora anspråk
på samordning. Denna fråga utreds för
närvarande i fråga om ärenden enligt
vattenlagen av särskilda sakkunniga för
översyn av vattenlagen. Utskottet erinrar
om detta och fäster också uppmärksamheten
på den möjlighet som föreligger
enligt lagförslaget att uppdra
koncessions- och dispensprövningen åt
länsstyrelserna. Efter hand som vägledande
praxis utbildar sig och erfarenhet
av den nya lagens verkningar
vinns kan möjligheten att delegera beslutanderätten
utnyttjas i ökad utsträckning
även på andra områden än vattenlagens.
Härigenom kan särskilt önskemålet
om en samordning av bebyggelseplaneringen
och miljövården tillgodoses.

Genom inrättandet av koncessionsnämnden
har garantier skapats för att
prövningen av koncessionsärenden
kommer att ske med stor omsorg och

noggrannhet. Den tekniska utvecklingen
går på praktiskt taget alla områden
mycket snabbt, och man kan inte för
någon längre tid överblicka exempelvis
vilka metoder för rening av avloppsvatten
eller rök som kan finnas tillgängliga.
Det är därför knappast förenligt
med miljövårdens krav att avstå från
möjligheten till en successiv anpassning
av tillståndsvillkor med hänsyn till bl. a.
teknikens utveckling och ändrade samhällsförhållanden.
Genom de allmänna
tillåtlighetsreglerna, som gäller även vid
omprövning av tillstånd, finns garantier
för att företagen inte blir oskäligt
betungande.

Utskottet vill starkt understryka dessa
synpunkter och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

I övriga rubrikavsnitt ber jag helt
kort att få yrka bifall till utskottets
hemställan med hänvisning till de motiveringar
som anförts i utlåtandet och
som senare kommer att utvecklas av
andra talare för utskottet.

I motionerna I: 947 och II: 1083 föreslås
att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller
om utredning och förslag beträffande
lagstiftning utanför miljöskyddslagens
tillämpningsområden. Det framhålles
i dessa motioner att särskilt störningarna
från flygverksamhet och motorfordon
samt det nära sambandet
mellan miljöskydd och översiktlig planering
bör beaktas.

I motion 11:929, som väckts av mig
och några partivänner, föreslås att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning
och förslag angående gränsvärden
för buller från motorcyklar och
mopeder samt övervakning av dessa.

Utskottet framhåller att vad gäller
buller från flygplan och flygplatser var
dessa frågor för många år sedan föremål
för en omfattande utredning. Vid
denna gjordes bl. a. en undersökning av
vilka åtgärder som kunde vidtagas för
att vid planering av såväl flygplatser
som kringliggande bebyggelse eliminera
bullerstörningar. Också bullerförhållan -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

dena vid befintliga flygplatser undersöktes
liksom det sanitära bullret.

De framlagda förslagen har lett till
vissa åtgärder.

Utskottet betonar emellertid att med
hänsyn till flygets internationella karaktär
möjligheterna att genom isolerade
svenska insatser bemästra problemen
har sin givna begränsning. Enligt
vad utskottet erfarit pågår dock på internationell
nivå arbete med att få till
stånd överenskommelser som siktar till
att begränsa bullret från flygplan och
flygplatser.

När det gäller buller från motorfordon,
den fråga som upptagits i motion
11:929, erinrar utskottet om att statens
trafiksäkerhetsverk nyligen tillkännagivit
att verket inom den närmaste tiden
kommer att fastställa föreskrifter
angående högsta tillåtna ljudnivåer för
avgasbuller. Med hänsyn till detta anses
inte någon riksdagens åtgärd påkallad
i anledning av ifrågavarande motionsyrkanden.

Som motionär har jag inget att erinra
mot utskottets skrivning, utan får tillfälle
att återkomma när det föreligger
ett konkret förslag från statens trafiksäkerhetsverk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I vid A i utskottets
hemställan. På övriga punkter ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Svenning anfört beträffande reservationen
I om vägar och flygplatser vill jag
säga att utskottsmajoriteten inte betvivlar
att det sker en viss prövning.
Den är emellertid inte lika kvalificerad
i dessa avseenden, och detta är särskilt
känsligt eftersom stat och kommun
uppför dessa anläggningar — vägarna
byggs i allmänhet av staten eller av
kommunerna med .statsbidrag och flygplatserna
byggs i stor utsträckning av
staten. Man måste alltså vara särskilt

Miljöskyddslag, m. m.

uppmärksam eftersom det gäller allmänna
myndigheters handlande.

På detta sätt skulle vi även få två
miljövårdsmyndigheter mindre. Jag har
gjort en liten uppställning och kommit
fram till att det finns 13 miljövårdsmyndigheter,
nämligen naturvårdsverket,
länsstyrelsen med länsingenjörer
och naturvårdsintendenter, jordbruksdepartementet
med miljövårdsberedningen,
socialstyrelsen för strålskyddet
och giftnämnden, statens trafiksäkerhetsverk,
statens vägverk, statens planverk,
sjöfartsverket för skydd mot oljeskador,
luftfartsverket beträffande
flygplatser, vattendomstolarna, fastighetsdomstolarna,
koncessionsnämnden,
som vi tillskapar nu, och forskning på
skilda håll som skall tjäna naturvårdsverket
och annan verksamhet.

Beträffande koncessionsnämndens
sammansättning skall jag inte argumentera
ytterligare. Herr Svenning sade att
lagrådet inte begriper mera än ett departement
gör som är insatt i dessa frågor.
Jag tror att lagrådet betackar sig
för att på det viset sättas på understol,
för det är på grund av sin bevakningsuppgift
som lagrådet finns till. Jag tror
också att åtskilliga departementschefer
måste medge att lagrådet räddat deras
departement från en del fadäser genom
att lagrådet i lugnare takt och med sin
särskilda sakkunskap kunnat granska
frågorna.

Förslaget om koncessionsnämndens
sammansättning innebär inte heller någon
misstänksamhet mot naturvårdsverket.
Koncessionsnämnden och na^-turvårdsverket har var och en sina uppgifter.
Vi har varit med om att bygga
upp naturvårdsverket och vi tror på
dess möjligheter. Men eftersom det inte
finns någon representant för folkhälsofrågorna
i den föreslagna koncessionsnämnden
passar det mycket bra med
en femte ledamot. Det blir då också
lättare för nämnden att fatta beslut. Jag
vet inte om lagrådet med sina fyra medlemmar
har gjort den erfarenheten att

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

det skulle vara lämpligt med ett udda
antal ledamöter.

Vad naturvårdsverket uttalat om behovet
av ett program är alldeles för statiskt.
Det verkar som om man tänkte:
»Det är inte nödvändigt att någon annan
formulerar ett program.» Jag tycker
att man inom naturvårdsverket borde
vara glad för en programskrivning,
så att man kunde hänvisa till att man
vill komma längre än den lagstiftning
som nu gäller.

Beträffande bebyggelseplaneringen
sade herr Svenning att den frågan är
klar. Det är den alls inte. Departementschefen
har nämligen uttalat att planmyndigheterna
är obundna av koncessionsnämndens
utslag.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Tobé vill jag
säga att jag inte påstod att lagrådet inte
begriper denna sak. Vad jag sade var att
justitiedepartementet har erfarenhet och
noga överväger dessa frågor och dessutom
samråder med andra departement.
Jag vill ingalunda förneka att lagrådet
har stor betydelse.

Vad beträffar koncessionsnämndens
sammansättning och naturvårdsverket
vill jag påpeka att vi länge har kämpat
för att få till stånd ett naturvårdsverk.
Alla har varit intresserade av att verket
skall få möjlighet att arbeta och skaffa
sig erfarenheter. Det måste vara värdefullt
att en företrädare för naturvårdsverket
placeras i koncessionsnämnden
och där kan anföra principiella synpunkter
på de ärenden som skall behandlas.

Vidare sade jag att man håller på med
en översyn av vattenlagen. Jag menar
att erfarenheterna från andra områden,
bl. a. bebyggelseplaneringen, kan komma
till användning efter en tid.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Det är populärt med
miljövård. Det har blivit så populärt, att
det finns skäl att som politiker bli miss -

tänksam. Visserligen upplever vi alla
tillfredsställelsen av en god miljö, där
sådan finns, men samtidigt blir vi alla
mer och mer medvetna om faran med
och nackdelarna av den miljöförstöring
som pågår.

Ändå finns det skäl att kritiskt påstå,
att kravet på miljövård mera verkar
innebära att vi människor betraktar
själva vården som något behagligt och
positivt, som politiska sötsaker, utan att
förstå att vad vi behöver för att bli friska
är en stark och besk medicin. Endast
en sådan har möjlighet att bota oss
från den miljöförstöring som följt av
decenniers vällevnad.

Innebär nu propositionen om en ny
lag mot miljöfarlig verksamhet att vi får
en sådan besk medicin? Ja, den nya lagen
kommer säkert att hindra att förstöringen
förvärras i alltför hög grad.
Låt mig först som sist säga: Beskheten
må vara vad vi i dag kan tåla, men tillräcklig
för att bota oss är den inte.

Lagutskottet har i sin behandling anfört
att lagen måste ses som en etapp.
Det är ytterst väsentligt att vi har detta
klart för oss. Fortfarande lämnas alltför
många luckor öppna, men vad värre är:
lagen är redan vid sitt ikraftträdande
så omöjlig att åtlyda, att dispenser, grundade
på ett överseende sinnelag, antagligen
måste bli för svenskt rättsväsende
säreget vanliga. Vi kan beklaga
detta, men det viktigaste är att vi redan
från början slår fast att någon uppmjukande
tillämpningspraxis aldrig får
uppstå.

Över huvud taget blir det farligt att
låta de första årens verksamhet för koncessionsnämnden
bli normbildande. Jag
vill bara hoppas att de ansvariga, och
kanske då i första hand ledamöterna
av nämnden, redan från början är inställda
på att praxis måste förändras
i takt med samhällets växande resurser,
och förändras i restriktiv riktning. Med
det förbehållet kan jag se lagen som
någonting verkligt positivt.

Det finns en allvarlig aspekt på tids -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

faktorn. Hur skall tillämpningsföreskrifterna
i anledning av den lag riksdagen
i dag antar kunna nå ut till den
1 juli? När lagen träder i kraft blir det
formellt, men inte reellt. Naturvårdsverkets
resurser är inte tilltagna i överkant,
och med all sannolikhet är de alldeles
för små i förhållande till arbetsuppgiften
och målsättningen. Just nu
grubblar naturvårdsverket — man kanske
har grubblat färdigt ■— över vad
man skall göra med alla lagbrytare,
d. v. s. de 280 tätorter som över huvud
taget inte har någon rening av sitt avloppsvatten.
De skall ju enligt den nuvarande
lagstiftningen åtminstone ha
mekanisk rening men 25 procent är
ännu inte anslutna till något reningsverk
alls.

Från den 1 juli kommer förbrytarregistret
att utökas högst väsentligt. Då
krävs det för tätorterna längre gående
•ening än bara slamavskiljning enligt
7 § i den nya miljövårdslagen, d. v. s.
•iommunerna måste också ha biologisk
rening av sitt avloppsvatten för att det
organiska avfallet skall brytas ner.

Ja, man granskar listan över de kommuner
som inte har någon rening alls,
och man har hemställt hos länstyrelserna
om åtgärder. Det anordnades en
informationskonferens här i riksdagen
för oss riksdagsledamöter där vi fick
klart för oss att all tätortsbefolkning
kommer att ha sitt avlopp anslutet till
reningsverk 1972, men även då kommer
fortfarande en tredjedel av tätortsbefolkningen
inte att ha den biologiska
rening som vi i dag lagstiftar om.

Prognoskurvan betecknades som tillfredsställande.
Jag skulle tycka att det
vore tillfredsställande att från jordbruksministern
få ett klart besked eller
minstone en idé om när man tänker sig
att samtliga tätorter i detta land skall
ha den form av rening som vi i dag antar
en lag om. Rör det sig om 1975 eller
1976?

Det finns också ett tredje reningssteg,
det reningssteg som kan rädda våra

Miljöskyddslag, m. m.

sjöar och vatten. Yi släpper enligt dr
Nils-Erik Landell ut 24 ton fosfater per
dag. Av dem renas 4 ton, och 20 ton fosfater
per dag går regelbundet ut och
göder våra vattensystem. De har visserligen
svarat för att våra kläder blir
rena men också för att våra sjöar blir
grönslemmiga. Kläderna kan bli smutsiga
igen, men sjöarna är nästan omöjliga
att återföra till deras ursprungliga
skick. Tro inte att jag vill att vi skall
sluta att tvätta, men jag är på det klara
med att vi när det gäller fosfatutsläppen
inte ens kan hålla oss med ett recipienttänkande,
utan måste ha ett totaltänkande,
eftersom praktiskt taget samtliga
våra vattendrag står i förbindelse med
varandra.

I moderata samlingspartiets partimotion,
en fristående motion, som har
behandlats av tredje lagutskottet, talas
det om hur man skall komma till rätta
med vattenföroreningarna. Vi kräver
där att man redan vid bebyggelse och
planering skall planera så, att nedsmutsningen
av omgivande vatten förhindras
och att en sådan planering får en central
ställning. Det förekommer i dag
ingen registrering av recipienterna, och
det finns ingen total översikt över utsläppen.
Vi anser att vi måste ha det,
och vi vill göra det regionvis. Vi har som
mål att katalogisera alla utsläpp till såväl
beståndsdelar som ursprung och
mängd.

Utskottet ställde sig positivt till detta
och anför, att de tillåtlighetsregler som
föreslås i propositionen är allmänt hållna
men att man för att ge fasthet och
konsekvens åt tillämpningen bör utarbeta
riktvärden och rekommendationer
beträffande tolerabla störningar. Prövningen
i nämnden kommer att vinna i
stadga genom att emissions- och imrnissionsgränser
utarbetas.

Jag tycket det är roligt att utskottet
har intagit den ståndpunkten, men jag
vill ändå klart säga ifrån att vårt parti
inte kommer att nöja sig med enbart
tillskapande av en praxis. Det finns ju

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

olika slag av recipienter och de varierar
med sina förutsättningar i hög
grad att fungera som recipienter; det
kan bero på strömförhållanden och
vattnets syrehalt och flera andra olika
saker. Vi kommer att fortsätta att kräva
klara riktvärden för olika avloppsmottagare.
Jag har kanske, herr talman,
uppehållit mig länge vid vattnet, men
det har skett i rädsla för att lagen inte
skall kunna bli den beska medicin vi
behöver.

Jag vill gärna ta ett färskt exempel,
som i viss mån är avskräckande, om
den nya lagen angående koncessionsnämnd
skall fungera på samma sätt.
Det gäller Simrishamn, där vattendomstolen
i Växjö har tillåtit, att man skall
få släppa ut ett orenat avlopp från
22 000 personer 350 meter ut i Östersjön
på 10 meters djup — 350 meter är
ungefär dubbla längden för vad som
krävs för Simborgarmärket — och där
skall detta samlade avlopp komma ut.
Man räknar med att reningsverket skall
vara klart 1972.

Naturvårdsverket har tagit avstånd
från detta projekt och inte velat tillråda
att det genomförs. Helt naturligt
har invånarna i de kommuner som mest
kommer att beröras av saken reagerat.
Utsläppet ligger utanför Brantevik, som
är ett mycket omtyckt fritidsområde
med åtskilliga naturvårdsälskare och
gäster under somrarna. Vid pålandsvind
finns det för dem ingenting annat
att göra än att bada i en veritabel lortström.

Här har naturvårdsverket sagt sitt,
men vattendomstolen har likväl i sitt
utslag gett tillåtelse till detta utsläpp.
När vi nu har koncessionsnämnden,
hoppas jag, att naturvårdsverkets ord
skall få litet större betydelse då det
gäller att tillåta sådana här saker. Men
man kanske kan ställa sig skeptisk med
hänsyn till vad som har skett i fråga
om såväl Sturup som Vindelälven.

Detta innebär emellertid inte att vi
från vår sida har velat se naturvårds -

verket representerat i koncessionsnämnden;
den saken har föregående talare
berört, och jag skall inte säga mer om
det.

Jag vill bara säga med anledning av
vad herr Svenning anförde om att lagrådet
inte visste mer än departementet
om behovet av en medicinskt kunnig representant
i koncessionsnämnden att
reservanterna i utskottet i så fall skulle
vara sakkunniga och ha skäl för sitt
ställningstagande. Men jag skulle vilja
tillägga några personliga synpunkter på
att denna lag heter miljöskyddslag. I
detta ligger att människan skall skyddas
mot en farlig miljö. Vi minns alla
debatten i fråga om DDT och kvicksilver,
och vi ställer oss frågande inför
inverkan av bly. Det finns skäl,
herr Svenning, att vara orolig. Vi vet
ännu mycket litet om vad framtiden
kommer att ge oss i fråga om nya gifter.
Halterna av farliga ämnen i vår omgivning
har bara på en halv generation
stigit mycket snabbt, och det finns
ingenting som tyder på att denna stegring
inte skall fortsätta. Det behövs inte
lång tid förrän vi alla utsätts för sådana
risker, att medicinsk sakkunskap
måste kunna göra sitt ord gällande i
koncessionsnämnden.

Jag tycker att inte minst den bakgrunden
berättigar reservanterna till
deras ställningstagande.

Herr Tobé räknade upp ett stort antal
olika instanser som sysslar med miljövård.
Han glömde en, efter vad jag
hörde, och jag skulle vilja säga någonting
om den också, nämligen våra hälsovårdsnämnder.

Departementschefen talar på s. 223
i propositionen om att naturvårdsverket
skall utarbeta råd och anvisningar
för länsstyrelsernas verksamhet. Men
jag saknar något uttalande om att vi
skall få några nya råd eller anvisningar
för hälsovårdsnämnderna. Ingripande
från hälsovårdsnämnderna har under
de senaste åren i allt högre grad måst
göras för att bemästra eller minska

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

elakartade miljöförhållanden, och då
syftar jag bl. a. på de som de nya fläskfabrikerna
skapar. Ingen torde kunna
beskylla mig för att vara emot livsmedelsproduktion
i rationell skala och
inte heller är jag vad som menas med
luktkänslig. Ändå måste jag säga, att den
stank som sprids ibland på kilometers
avstånd från en fläskfabrik är sådan att
det är obegripligt, att någon kan stå ut
med den.

Med nuvarande lagstiftning kan dylika
anläggningar uppföras utanför hälsovårdstätort
utan tillstånd av byggnadsnämnd
eller hälsovårdsnämnd. Det är
emellertid enligt min uppfattning absolut
nödvändigt att all sådan verksamhet
läggs under tillståndstvång från koncessionsnämnden.
Jag har läst propositionen
och tycker mig under begreppet
luftföroreningar även kunna räkna in
denna typ av luktföroreningar, men det
hade varit värdefullt att få detta konfirmerat
av jordbruksministern. Jag
skall gärna bjuda honom ned till Skåne
för att lukta på dålig miljö.

I övrigt skall jag inte ta upp de synpunkter
på reservationerna som framförts
utan vill till sist bara säga att
mellan oss och vår miljö råder ett växelspel
som innebär att orsak och verkan
flyter samman. Ingen vet i hur hög grad
vi är produkter av vår miljö eller i hur
hög grad miljön är en produkt av oss.
Men vi vet att om vi förbättrar den ena
komponenten blir också den andra bättre.

Herr talman! När vi alla arbetar för
att förbättra vår miljö skulle det alltså
även innebära att vi förbättrar oss
själva som människor.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservationerna II, III och IV
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 37
samt reservationen 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Miljöskyddslag, m. m.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till fru Sundbergs inlägg och känner
väl till hennes omtanke om Simrishamn.
Det är emellertid litet imkonsekvent
att dels säga att det skulle vara
av stor vikt att naturvårdsverket får
och kan agera, dels förklara att verket
inte får vara representerat i koncessionsnämnden;
det är just i nämnden
verket skulle kunna medverka till en
god uppläggning av det hela. Jag tycker
att fru Sundbergs inställning är något
märklig.

Vidare vill jag starkt understryka,
vilket jag tidigare framhållit, att hälsovårdsnämnderna
redan nu har stor betydelse.
De har inte nämnts i utlåtandet,
men jag har själv påpekat deras stora
betydelse. Vi har ju inte tidigare varit
helt utan skydd på miljöområdet utan
haft speciallagstiftning, både byggnadsnämnds-
och hälsovårdslagstiftning, och
jag vill understryka att omgivningshygienen
tillhör hälsovårdens område.
Eftersom jag har 25-årig erfarenhet av
sådant hälsovårdsarbete vet jag också
att det finns intresse för dessa frågor.

Landsbygden är inte utan möjligheter.
Där finns hälsovårdsnämnder liksom
också länsläkare och länshälsovårdskonsulenter
som kan ingripa i dylika
frågor. Jag vet att det är bra att
de agerar och tror också att de skall
ha större befogenheter. Jag har ingenting
att invända häremot utan menar
tvärtom att de nu får ett mycket bättre
instrument för att handla på dessa områden
där vi i högsta grad behöver engagera
oss för att det skall finnas någorlunda
goda möjligheter att i god tid
stoppa förstörelsen på skilda områden.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Svenning om hans yttrande innebär att
det för storuppfödning på animaliesidan
i framtiden kommer att fordras
tillstånd av koncessionsnämnden eller

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

naturvårdsverket. Jag tycker att detta
skulle vara riktigt.

Jag förstår också att herr Svenning
drog den slutsats som han gjorde när
jag beklagade att naturvårdsverkets
åsikter inte kommer fram samtidigt som
jag anser det vara riktigt att verket inte
är representerat i koncessionsnämnden.
Men jag tycker faktiskt, herr Svenning,
att det skulle vara ganska farligt för
vårt rättsväsende om inte olika parter
skulle kunna göra sin stämma hörd
utan att vara medlemmar av den
dömande instansen.

Hem SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Betraktar fru Sundberg
redan naturvårdsverket som en dömande
instans? Vi har i alla fall skapat verket
för övervakning, för upprätthållande
av principer och riktlinjer -—• helt
enkelt för att vara handlande och rådgivande
instans, en instans som vi alla
längtat efter och som vi alla vill skall
stå bakom bestämmelserna. Ligger då
inte naturvårdsverkets styrka i att det
i god tid på alla områden skaffar sig
erfarenhet, lägger upp principer, prövar
arbetssätt o. d.?

Det måste väl då vara betydelsefullt
att koncessionsnämnden med nu föreslagen
sammansättning får en man från
naturvårdsverket som kan agera på skilda
områden. Ni har ju själva i en motion
framhållit att näringslivet inte
skall representeras bara av industrin
utan att även en representant för jordbruket
eller för skogsbruket skall kunna
göra en insats när sådana ärenden
förekommer. Det tycker jag är alldeles
riktigt. Nämnden bör ha en sammansättning
som passar för behandling av
ifrågavarande ärende. Naturvårdsverket
agerar ju på olika områden. Uppläggningen
för naturvårdsverket bör
därför vara sådan, att den mest erfarne
tjänstemannen får tillfälle att framföra
sina synpunkter på ett visst ärende
som han behärskar någorlunda.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! På herr Svennings direkta
fråga vill jag svara: Nej, jag betraktar
inte naturvårdsverket men väl
koncessionsnämnden som en dömande
instans ■—* och i detta fall gäller det ju
naturvårdsverkets representation i koncessionsnämnden.

I övrigt är det min uppfattning att
naturvårdsverket skall tillvarata de allmänna
intressena, och jag är övertygad
om att herr Svenning och jag där hyser
samma förhoppningar och har samma
uppskattning av det arbete som uträttats
och kommer att uträttas av naturvårdsverket.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Låt mig först uttala min
stora tillfredsställelse med de båda propositioner,
nr 28 och nr 47, som har
lagts på riksdagens bord och som båda
syftar till att komma till rätta med den
miljöförstöring som pågår här i landet.

Jag vet inte om jag fattade fru Sundberg
rätt, men det verkade som om hon
trodde på en revolution på miljövårdens
område fr. o. m. den 1 juli i år.
Man måste nog räkna med att sanering
av redan nedsmutsade områden kommer
att ta sin tid.

Jag skall här bara uppehålla mig något
vid denna fråga i den mån den har
behandlats av jordbruksutskottet. Majoriteten
i utskottet har biträtt departementschefens
hemställan, vilket innebär
att utskottet tillstyrkt förslaget om
inrättandet av en koncessionsnämnd
för miljöskydd fr. o. m. den 1 juli i år,
att man för denna nämnd för budgetåret
1969/70 under nionde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 470 000
kronor samt att utskottet tillstyrker förslaget
om en uppräkning av anslaget till
naturvårdsverket med 4 015 000 kronor
till 10 105 000 kronor, vilket bl. a. möjliggör
en utökning av personalorganisationen
med 27 tjänster.

I likhet med statskontoret anser ut -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

skottet att det svaga beräkningsunderlaget
rörande de nya uppgifter som naturvårdsverket
skall ha och den begränsade
tid som verket varit i arbete
gör att många på verket ankommande
uppgifter eller funktioner ännu inte har
stabiliserats och att viss försiktighet
därför bör iakttas vid utbyggnaden av
organisationen med fasta tjänster liksom
när det gäller inrättandet av nya
organisationsenheter vid verket.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i utlåtande nr 18.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Herr Svenning, som citerade
mycket av vad tredje lagutskottet
skrivit, återgav också ett mycket vackert
och centralt ord ur utlåtandet,
nämligen att meningen med miljöskyddslagen
är att åstadkomma en långsiktig
och målmedveten miljövårdspolitik.
Vad som däremot alldeles uttryckligen
saknas i lagförslaget är just en
formulering av denna långsiktiga och
målmedvetna politik.

Folkpartiet har i en partimotion, II:
1086, föreslagit en parlamentarisk kommitté
för att utforma en sådan politik,
men utskottets majoritet avvisar detta
yrkande med hänvisning till att det är
naturvårdsverkets sak att utforma miljövården
och miljövårdspolitiken, inte
lagstiftarens.

Detta är en av de väsentliga punkter
där lagförslaget måste sättas under debatt,
inte bara här och nu utan över
huvud taget under den närmaste tiden,
hur bra förslaget än är på andra punkter
och hur väl det över huvud taget än
är att vi fått en miljöskyddslag. Det utmärkande
för lagen är nämligen att den
inte innehåller några som helst fasta
regler och normer för vad som får göras
och inte får göras med hänsyn till
risken för miljöskada, och på vilka
villkor det får göras. Lagen innehåller
i stället en sorts spelregler för hur dessa
skador skall diskuteras, bestämmas

Miljöskyddslag, m. m.

och bedömas av administrativa organ
på skilda nivåer. Sakregler lyser däremot
nästan helt och hållet med sin
frånvaro.

Argumentet för detta är naturligtvis,
såsom vi redan hört, att man inte kan
sätta upp sakregler i så komplicerade
frågor som dessa, där dessutom forskningen
ständigt förskjuter gränserna
för vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt
genomförbart. När det gäller
att hålla reda på denna ständiga utveckling
är givetvis naturvårdsverket den
rätta instansen att lita på — det är utan
tvivel dess uppgift just att hålla sig ä
jour med var teknikens gränser går i
dag och helst att även en smula förutse
var de skall gå i morgon.

Men det säger inte att man med hänvisning
till naturvårdsverkets eminenta
krafter på detta område kan avvisa
kraven i vår motion, som gäller helt
andra saker, nämligen de organisatoriska
och administrativa problemen
och rättssäkerlietsfrågorna samt riksplaneringens
uppgifter när det gäller
att göra de stora politiska och ekonomiska
avvägningarna beträffande hur
miljön skall få brukas och missbrukas.

Ty det är ett faktum, att vi kommer
att förstöra miljö även i fortsättningen
och med den nu föreslagna lagen. Det
kan och bör man inte göra sig några
illusioner om. Huruvida det i dag vore
möjligt att alls genomföra en lagstiftning,
som bryskt satte stopp för all
miljöförstöring, är en utopisk fråga
som vi — måhända tyvärr — inte har
att ta ställning till just nu. Att denna
lag inte kommer att göra det, står tydligt
och klart. Vad den avser, är att i
vissa fall hejda, respektive möjligen avgiftsbelägga,
vissa typer av miljöförstöring,
medan andra kommer att få fortgå.
Vad vi har att diskutera på detta
stadium är alltså dels i vilken grad
man verkligen är tvungen att nöja sig
med det slags fall till fall-bedömning,
som enligt miljöskyddslagen faktiskt
kommer att förekomma, dels i vilken

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

grad man kan anse att rättssäkerheten
är tillgodosedd med den föreslagna lagen
för enskilda, för kommuner och för
företag.

Miljövårdspolitiken i stort är nämligen
en budgetpolitisk avvägning, där
naturvårdsverket har att tala — och
tala kraftigt — för en viss typ av intressen,
men inte kan anses vara kompetent
att bedöma vikten hos dem alla. Det
har nämligen, vilket verkligen är roligt
att se, blivit ett på allvar diskuterat
projekt — något som länge ansågs vara
ett bisarrt hugskott hos några få verklighetsfrämmande
naturvårdsfantaster
— att sätta siffror på miljövärden, så
att de på något sätt kan redovisas i nationalbudgeten.
Tanken har plötsligt
denna vår aktualiserats bland nationalekonomer
och andra.

I miljövårdsmotionerna från folkpartiet
tar vi t. ex. upp förslaget att man
skulle göra det dyrare för företagen att
slå sig ned med miljöförstörande anläggningar
i sådana trakter, som av
samhället bedöms vara mer känsliga
för förstöring, än i sådana trakter där
denna känslighet kan anges vara mindre
— ty någonstans måste de ju ligga.
Företaget skulle därmed kunna kalkylera
med kostnaderna för förstörd miljö
i sina egna utgifter, i stället för att
dessa kostnader skulle vräkas över på
oskyldiga sakägare i trakten, som inte
blivit tillfrågade.

Att avgöra vilka trakter, som skulle
kosta vad i miljöhänseende, borde vara
en av riksplaneringens uppgifter. Det
förutsätter alltså att man på något sätt
i kronor uppskattade störningen i bostadsområden
på grund av rök, buller,
avlopp o. s. v., eller att man uppskattade
värdet av ostörda ströv- och naturområden
till någon viss summa, som varje
företag på platsen måste räkna med.
Hur svåra avvägningsproblem som än
skulle uppkomma med en sådan budgetering,
är de ändå inte olösliga, och
utskottet förutsätter faktiskt att de på
något sätt skulle kunna lösas inom ra -

men för 4 § miljövårdslagen. Det är
bara det att detta förutsätter en sak
som utskottet inte nämner, nämligen en
ordentlig samordning med hela byggnadsplaneringen,
bl. a. så att inte byggnadsplaneringen
och koncessionsnämnden
säger emot varandra.

De metoder, som i förslaget anges för
avvägningen av sådana placeringar, har
nackdelen att kunna vara oförutsebara
och nyckfulla. Och utskottet medger —
vilket jag tror redan framhållits två
gånger här — att det uppenbarligen
kommer att ställas stora krav på de
myndigheter som skall tillämpa lagen.
Ja, det kommer att bli synnerligen höga
krav, om man i dem även skall inbegripa
kraven på rättvisa och rättssäkerhet.
Ty det är ju inte genom tillämpande
av några ens antydda fasta normer och
regler, utan genom fria förhandlingar,
som myndigheterna skall utdela dispens
respektive koncession till de företag och
kommuner som förutses kunna skada
miljön på olika sätt. Och ur dessa fria
förhandlingar skall, hoppas man, på något
mirakulöst sätt växa fram »ett efter
hand utarbetat system med riktvärden
och rekommendationer som skall ge fasthet
och konsekvens åt tillämpningen».

Utskottets uttalande att det förutsätter
att sådana här normer och gränsvärden
snabbt kommer att utarbetas är
en from önskan som man varmt vill instämma
i, även om man inte riktigt kan
se för sig hur det skall gå till. Självfallet
är det ett hårt, nästan övermänskligt
krav att i alla olika skiftande situationer
utmäta något slags rättvisa mellan
dem som vill släppa ut lort och dem
som vill slippa få den på sig. Därför
skall inte heller den uppgiften läggas
på en enda myndighet — som det blir
enligt denna lag, eftersom naturvårdsverket
förutsätts få direkt inflytande
och säte i koncessionsnämnden. Därtill
skall naturvårdsverket dela ut dispenser
i alla de fall som inte går till koncessionsnämnden
och som man ju får
hoppas blir de flesta för att inte nämn -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

dens fyra ledamöter skall bli totalt utarbetade
på mycket kort tid.

Total rättvisa existerar inte i denna
världen, men vi brukar i andra civila
sammanhang försöka få fram ett närme''värde
genom att avväga olika intressen
mot varandra och ge dem alla lika
chans att hävda sig. Men när det gäller
ansvaret för miljöförstöringen verkar
det som om rättvisan tvärtom är tillgodosedd
genom att rättsosäkerheten är
ungefär lika stor på alla håll.

De enskilda sakägarna har mycket
små möjligheter att tillvarata sina intressen
härvidlag — i varje fall är möjligheterna
inte alls större än förr — om
de inte råkar ha en privatförmögenhet
som de kan satsa på rättegångskostnader
och experter. Deras intressen skall i
stället, enligt lagförslaget och enligt utskottet,
tillgodoses av naturvårdsverket,
om vilket vi vet att det i varje fall i dag
inte har tillräckligt med folk och inte
iir så organiserat att en vanlig människa
vet vilken avdelning man skall vända
sig till. Verket har inte heller stödet
av ordentliga lokala organ i varje kommun.
Det är egentligen viktigare än det
kan verka, ty miljöskador måste ju hållas
efter och upptäckas av dem som
hlir utsatta för skadorna. Och om inte
kommunerna har organ — exempelvis
hälsovårdsnämnder med bättre utbildat
folk och större befogenheter än i dag —
kan man inte begära att vare sig länsstyrelserna
eller naturvårdsverket här
i Stockholm skall kunna ha ögon, öron
och luktorgan överallt i landet där det
skulle behövas. Den enskilde, vars ögon,
■öron och näsa säger ifrån, har alltså
inte anledning att alltid blint lita på
storebror i Stockholm, som skall bevaka
hans intressen.

Kommunerna har heller inte enligt
lagen någon möjlighet att uppträda som
part i ett koncessionsmål om de där
»bara» skall företräda s. k. allmänna
intressen. Reservanterna har begärt en
ändring, men utskottet lugnar dem med
att naturvårdsintressena bäst tillvara -

Miljöskyddslag, m. m.

tas av naturvårdsverket. Storebror tänker
på allt! Kommunerna har givetvis
rätt att vända sig till verket och be
att verket skall överklaga koncessionsnämndens
beslut — som verket självt
har varit med om att utforma!

Företagen — om vilka vi naturligtvis
inte skall hålla några snyftetal här —
kan visserligen efter långa förhandlingar
få koncession på att uppföra en viss
typ av fabrik — men bara på tio år, och
koncessionen kan dras in när som helst.
Om någon annan lägger en annan anläggning
bredvid, kan företaget åläggas
att betala mycket mer än förut för att
rena sitt avlopp eller vad det nu är som
skall renas. Inte heller härvidlag vet
man alltså vilka garantier som finns.
Det som det ena företaget råkar ut för,
drabbar kanske inte alls det andra. Det
finns inga regler för någon jämbördig
konkurrens.

Man skall verkligen ha en utomordentlig
tilltro till naturvårdsverkets
opartiskhet, insikt och överblick, för
att inte tala om dess tillgång på kunnig
personal, om man lugnt skall kunna
ta emot sådana här lagbestämmelser,
som i själva verket huvudsakligen uttrycker
en brist på lagbestämmelser.

Vad skulle vi nu vilja ha i stället för
dessa fria förhandlingar och administrativa
avgöranden? Jo, vi skulle vilja ha
-— precis det — en långsiktig och medveten
miljöpolitik. Men det skulle vara
en miljöpolitik som politikerna tar ansvar
för. Det kan hända att det blir fler
Vindelälvar av en sådan anordning —
det beror på vilka politiker vi har.
Men man kan inte lämna ifrån sig ansvaret
för de stora linjerna, på ett så
väsentligt och framtidsdigert område
som miljövårdspolitiken, åt ett aldrig så
bra statligt verk.

Jag har inte den minsta anledning
att tro — och det vet jag inte om någon
annan har heller — att inte naturvårdsverket
och dess chef är uppfyllda
av de bästa avsikter att skydda och förkovra
vår dyrbara miljö. När jag ändå

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

anser att man inte skall lägga alltför
stor och av normer okontrollerad makt
i dess händer, så är det för att jag tror
att det inte skulle gagna saken. Av en
rad oklara dispens- och koncessionsärenden
blir det inte automatiskt en
klar princip, bara man håller på några
år, så som utskottet hoppas. Principen
måste på något sätt finnas där från början.
Man måste kunna uttrycka sig i siffror
och i politiska åtaganden och ge
svaret på sådana här frågor: Hur mycket
dyrare får vårt papper bli för att rädda
så och så mycket av våra kustområden?
Hur stora risker skall vi ta med vår exportindustri
för att klara de eller de farliga
utsläppen? Hur mycket av vårt
dricksvatten skall vi kosta på oss att
hålla rent — inte bara med tanke på
våra egna behov utan med tanke på
Europas? Hur mycket dyrare olja vill
vi stå ut med för att slippa svavelsyra i
regnet och tankerrisken i Östersjön?
Alltsammans kostar ju. Miljöskydd kostar
i sista hand precis lika mycket
som miljöförstöring — det är bara det
vi får för pengarna som ser litet annorlunda
ut. Men hur annorlunda får
det se ut? Hur skall vi omformulera vår
levnadsstandard i miljötermer?

Detta är frågorna — inte bara abstrakta
och på lång sikt. Tillsättandet
av en parlamentarisk kommitté, som
ger sig i kast med dem och som också
får i uppdrag att se över rättsäkerhetsreglerna,
när det gäller vem som skall
betala för lokala miljöskador, är vad vi
har krävt i våra motioner och vad reservanterna
i utskottet begär. Jag ansluter
mig till dem, och jag yrkar bifall
till reservationerna II—VII.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr GUSTAFSON i Göteborg fp):

Herr talman! Efter fru Anérs mycket
intressanta och klarläggande anförande
skall jag nöja mig med några ganska
korta kommentarer.

När man nu behandlar en ny lagstiftning
blir det så mycket diskussion
om enskilda lagparagrafer, att man
riskerar att förbise det faktum, att om
vi inte ganska snart går rätt mycket
längre när det gäller miljöskyddet hotas
vi av att hamna i ett omänskligt
samhälle. Genom att sätta in miljöpolitiken
i ett större sammanhang och
peka på de åtgärder som ytterligare behövs
fyllde fru Anér en nyttig funktion.

Vår generation har konsumerat till
underpris därför att vi egentligen inte
har betalat vad de saker som vi konsumerat
har kostat. Vi har tillåtit oss att
förstöra luften, att förstöra vattnet, att
förorsaka buller och att släppa ut gifter
i naturen och vi har genomfört en i
många fall ganska teknokratisk stadsplanering
utan att inse vad detta kostar
oss själva på längre sikt och också nästa
generation. Vi har anklagat våra
förfäder för att de kalhögg stora skogsområden
men den rovdrift som dessa
ägnade sig åt framstår i alla fall bara
som en mild aftonsusning jämfört med
vad vi själva har ägnat oss åt.

Jag vill också instämma i vad herr
Tobé sade. När vi talar om levnadsstandard,
sade herr Tobé, skall vi inte
bara tala om konsumtion i dess enklare
mening. På den punkten tycker jag att
Sven Fagerberg har präglat just det uttryck
vi behöver: »Livsnivå är viktigare
än levnadsstandard». Jag tror att
vi måste se hela miljöfrågan ur denna
synpunkt: det gäller att här i landet
skapa en livsnivå som kan accepteras.

Det är klart att en hel del har gjorts,
och det är också klart att regeringen har
det största ansvaret för vad som skall
göras, eftersom den har hela utredningsmaskineriet
i sina händer. Det
har också påpekats här att denna lagstiftning
bara är ett steg på vägen. Vad
jag finner oroväckande och vad som
förvånar mig är emellertid den självtillräcklighet,
som regeringen och regeringspartiet
visar genom att avfärda

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

yrkandet på en parlamentarisk utredning
om en ny miljö vår dspolitik. Man
menar att allt i stort sett är bra och
att vi skall gå efter de riktlinjer som
finns; vi har ju ett naturvårdsverk, och
därmed skulle saken vara klar.

Folkpartiets landsmöte antog förra
året ett mycket omfattande miljövårdsprogram,
»Bättre miljö». I det tar man
t. ex. upp vattenföroreningarna och påpekar
att vi göder våra vattendrag
fyra gånger så mycket som våra landarealer.
Det är ju en befängd åtgärd,
inte minst med tanke på att den gödning
som vi ger vattnet är förödande.
I detta program påpekas för övrigt också
de risker som finns för uppkomsten
av döda, svavelvätehaltiga bottnar i
Östersjön. Vi hörde så sent som i går en
forskare bekräfta dessa farhågor.

I vårt miljövårdsprogram har vi aktualiserat
frågorna om luftförorening,
om nedskräpning, om buller och om
behovet av samhällsplanering, forskning
och utveckling, utbildning och information.

Vad säger man då på regeringshåll
om detta program och om andra framstötar
från oppositionen i syfte att ge
ett bidrag till en intensifierad miljöpolitik?
Statsministern sade vid den
förra socialdemokratiska partikongressen,
med den förenkling som han kanske
kan tillåta sig efter att ha suttit i
regeringen i trettio år: »Vid folkpartiets
landsmöte antogs en resolution om
tomglas. Ja, tomglasen vållar besvärliga
problem men man kan inte lösa
miljöfrågorna ur tomglasets perspektiv.
»

Det var den kommentar man från regeringshåll
gav åt ett mycket omfattande
miljövårdsprogram. Det tyder på
att man tycker att vad man själv gör
är bra, det räcker och något ytterligare
behöver inte göras. Vi tror att det är
felaktigt; vi menar alt dessa frågor är
så viktiga och angelägna att alla krafter
måste samarbeta.

Vi behöver, som fru Sundberg tidi -

Miljöskyddslag, m. m.

gare sade, ett totaltänkande i dessa
sammanhang. Att det inte räcker med
naturvårdsverket fick vi väl en bekräftelse
på i årets förstamajdemonstration,
då dess chef fann sig föranlåten att gå
i denna demonstration med ett plakat,
på vilket han vädjade till regeringen
att rädda Vindelälven. Nu ser det ut
som om inte ens denna demonstrativa
åtgärd av naturvårdsverkets chef skulle
ha någon effekt; ännu kan vi kanske
hoppas på jordbruksministern och regeringen
i övrigt. Detta var dock en
åtgärd som visade att det behövs en
allmän opinionsbildning och samverkan
på olika områden. Därför är det
så svårförståeligt att man ställer sig
avvisande till de krav, som har framförts
bl. a. i partimotion från folkpartiet
och som har föranlett reservationen
VII, till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! När 1964 års naturresursutredning
för ett par år sedan publicerade
sitt betänkande om miljövårdsforskning
var det skrämmande lektyr
söm bjöds. Statens offentliga utredningar
hemfaller mera sällan till överord;
så mycket mer skrämmande var utredningens
redogörelse för den förstöring
och förorening av för vårt liv oundgängligen
nödvändiga resurser som vi
människor på kort tid har lyckats genomföra.
Den som kan läsa detta betänkande
utan att gripas av nära nog
panik inför framtiden måste vara mer
än vanligt hårdhudad.

Det är från den synpunkten att hälsa
med den allra största tillfredsställelse,
att regeringen med det lagförslag
som vi nu behandlar har tagit ett steg
på vägen mot att förbättra de sakernas
tillstånd vari vi redan befinner oss
och det än värre, vari vi kommer att
hamna om vetenskapsmännens varningsord
skulle förklinga ohörda. Det
borde vara stimulerande för regeringen
att få höra lovord från alla parter över

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

detta lagförslag och höra dem säga att
de bara väntar sig mer — och det hoppas
vi kommer.

Utskottet har också varit glädjande
enigt. De reservationer som finns gäller
mest problem kring handläggningen av
de olika frågorna, inte åtgärderna i och
för sig. Men procedurfrågorna kan ha
en stor betydelse för hur allmänheten
uppfattar lagen. Man vill veta om frågorna
verkligen blir belysta från alla
sidor eller åtminstone från så många
sidor som möjligt. Man vill känna att
man har möjlighet att göra sin stämma
hörd och inte bli utsatt för något slags
mandarinvälde etc. Från dessa synpunkter
har nog lagförslaget tyvärr en
del skönhetsfläckar.

Förslagets väsentliga nyskapelse, koncessionsnämnden,
kommer som alla har
påpekat att få mycket stor betydelse.
Så mycket viktigare är det då att den
i alla avseenden kan mötas med förtroende
från allmänheten. Men samma
allmänhet har nog ganska svårt att förstå
varför fasta trafikanläggningar skulle
ligga utanför nämndens kompetensområde.

Utskottets majoritet har inte heller
velat vara med om den saken, och ett
bifall till utskottets förslag i detta avseende,
med koncessionsprövning av
flygfält, vägar och järnvägar, skulle
utan tvekan med tiden få vederbörande
byggherrar att presentera alternativ till
sina förslag. Nu anser de detta onödigt,
och när man i ett slutskede av debatten
försöker tvinga fram ett alternetiv
brukar det heta: Det är för sent nu,
nu har vi redan bundit oss för det
första förslaget. Jag tror att om ett
sådant alternativ beretts på ett tillräckligt
tidigt stadium hade det oftast kunnat
bli till fördel för alla parter. Jag
yrkar därför bifall till utskottets förslag
i detta avseende.

När det gäller koncessionsnämndens
sammansättning är det givetvis absolut
omöjligt att tillgodose alla specialintressen.
Av vad utskottet sagt i sitt ut -

låtande framgår också att det är företrädare
för ett otal olika ämnesområden
som ansett sig vara de enda lämpliga
att avgöra vissa frågor. Men redan
propositionens förslag medger en viss
rörlighet genom att den fjärde ledamoten,
den som skall ha erfarenhet av
industriell verksamhet, förutsätts kunna
bytas ut mot en person med kommunal
anknytning. Man skulle naturligtvis
kunna tänka sig att beträffande den
fjärde ledamoten inte bestämma något
särskilt utan för varje aktuell fråga tillsätta
en ledamot som var specialist just
på det området, men jag tror inte att
det vore lyckligt; det hade inte blivit
den rätta kontinuiteten i nämndens,
arbete. Därför bör man nog försöka
begränsa den fjärde ledamotens område.
Men att gå till den ytterligheten att han
bara skall få representera antingen industri
eller kommuner tycker jag är
att slå över åt andra hållet.

Vi har därför från moderata samlingspartiet
föreslagit att denne ledamot
också skulle kunna hämtas från
jord- eller skogsbruk, eftersom dessa
två näringsgrenar ovedersägligen i hög
grad bidrar till föroreningen. Vi har
emellertid anslutit oss till formuleringen
att denne fjärde ledamot skall ha
erfarenhet från näringslivet. Därmed
markerar vi att vi vill söka denne ledamot
i en vidare krets än vad som
blir följden av utskottets formulering.

Hur de olika intressen som vill ha inflytande
på dessa frågor än må vara, kan
det knappast förnekas att de medicinska
synpunkterna är av särskilt stor
vikt. Jag behöver bara hänvisa till vad
Palmstierna sagt i sina skrifter om dessa
frågor: hur miljöförstöringen direkt
påverkar vår hälsa och var vi kommer
att hamna om vi fortsätter som vi gör.
Nämndens begränsning till fyra ledamöter
medger knappast att man får med
en representant för de medicinska intressena,
eftersom det är mycket viktigt
att även de intressen som nämnts i lagtexten
blir företrädda. Men går vi på

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

lagrådets förslag om fem ledamöter blir
naturligtvis det hela genast litet enklare.
På den borgerliga sidan har vi anslutit
oss till lagrådets förslag om fem
ledamöter, även om vi i motsats till rådet
inte går på en teknisk sakkunnig
utan i stället föreslår en medicinsk.

Men det mest betänkliga när det gäller
nämndens sammansättning är den
naturvårdssakkunnige, som enligt lagtexten
skall ha erfarenhet av frågor som
faller inom verksamheten för statens
naturvårdsverk. Vi har i och för sig
ingenting att invända häremot, så länge
det gäller själva lagtexten. Men det framgår
av frågans handläggning, att denne
sakkunnige dessutom skall tillhöra verket.
Därmed avhänder vi oss en möjlighet
att få frågorna allsidigt belysta,
när samma person som kanske dikterat
verkets yttrande skall vara med och besluta
i nämnden, om inte personligen
så i varje fall genom en honom i tjänsten
närstående ämbetsman. Även om
verket anser sig kunna allt och förfogar
över all upptänklig sakkunskap,
finns det faktiskt så gott om sakkunniga
utanför verket vid våra universitet och
högskolor, att det är alldeles onödigt att
vidta en för nämndens anseende när
det gäller opartiskhet så äventyrlig åtgärd
som den föreslagna.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
II.

Reservationerna III och IV behöver
jag väl knappast närmare motivera. Vad
jag på denna punkt hade tänkt säga har
i huvudsak stått att läsa i ledaren i dagens
nummer av Svenska Dagbladet,
och det finns ingen anledning att här
upprepa det. Jag kan dock inte undgå
att göra den kommentaren att det är
bra egendomligt, att man inom det socialdemokratiska
partiet, som brukar
berömma sig av att ta till vara den enskildes
rätt gentemot starka kapitalintressen,
i detta fall tvärtom gör det svårare
för den ekonomiskt underlägsne
att få sina berättigade anspråk prövade.
Han har helt enkelt inte råd; han vågar

Miljöskyddslag, m. m.

inte ta de ekonomiska riskerna. Utskottsmajoritetens
diktat befrämjar
självfallet en enkel handläggning, men
det sker på rättsäkerhetens bekostnad.
Eftersom vi inom moderata samlingspartiet
inte kan vara med om någonting
sådant, yrkar jag därför under punkten
D bifall till reservationen III och under
punkten E till reservationen IV.

Utskottet har inte tagit upp den internationella
synpunkten på dessa frågor.
Det är beklagligt, ty på många håll
kommer man dagligen i kontakt med
just dessa synpunkter. Jag behöver som
exempel bara nämna herr Svennings
reningsverk i Malmö, som är en föredömlig
anläggning. Malmö stad har
gjort allt som på en stad rimligen kan
ankomma för att rena sitt avlopp. Men
vad tjänar det till när Köpenhamn ligger
på andra sidan Sundet och inte har
gjort ett skvatt. Öresund är inte bara
världens mest trafikerade farled utan
har härigenom också blivit världens i
särklass smutsigaste vatten.

Om jag inte är fel underrättad har man
från svensk sida i Europarådet tagit
initiativ till ett samarbete över gränserna
i dessa miljövårdsfrågor. Det
brådskar med den saken, eftersom ett
av de allra allvarligaste miljöhoten i
dag kommer från luften genom nedfall
av atmosfäriskt buren svavelsyra. Det är
svaveldioxiden från våra eldningsanläggningar
som i luften oxideras till
svavelsyra. Man har beräknat att inte
mindre än 1 miljon ton koncentrerad
svavelsyra om året ramlar ned över
vårt arma land, d. v. s. 20 kg svavelsyra
per hektar och år. Allt kommer som
väl är inte på en gång, och en del bryts
ned av buffertverkan i jorden. Men
det är allvarligt nog. Som påpekats av
laboratorn Odén i en bok om dessa
frågor har ph-värdet i Mörrumsån under
två år gått ned med sex tiondels
enheter. För dem som händelsevis inte
är insatta i denna fråga kan jag påpeka
att pH-värdet är det sätt på vilket
vi mäter surhetsgraden. Ett pH-värde

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

på 7 är neutralt, liögre än 7 är det alkaliskt,
ofta kalkhaltigt, under 7 surt,
och ju lägre siffran blir desto surare
blir vattnet. pH-skalan är visserligen
logaritmisk, vilket innebär att ett pHvärde
som har gått ner med 0,6 enheter
på två år inte går ner med 1,2 enheter
på fyra år o. s. v. Det behövs
mera syra ju längre det går för att
sänka det. Tendensen är emellertid
tillräckligt allvarlig. Om man betänker
att pH-värdet i Mörrumsån i dag torde
ligga vid omkring 6,5 och att laxen
slutar att leva vid pH 5,5, laxöringen
vid pH 5 samt abborren vid pH 4 och
att vattnet börjar smaka surt och alltså
är oanvändbart till dricksvatten vid pH
3,5, säger detta oss någonting om hur
allvarligt läget är. Vi måste verkligen
ta inte bara oss själva i kragen utan
också våra grannar i Mellaneuropa i
allra högsta grad, så att något blir
gjort när det gäller luftföroreningarna
där. Det må därför vara mig tillåtet att
önska regeringen framgång med energiska
insatser på detta område och
uttala att man inte nöjer sig med att
ha väckt frågan utan också håller den
vaken.

Naturresursutredningen gjorde i sitt
betänkande om miljövårdsforskningen
ett försök att definiera begreppet miljövård.
Den definitionen borde gälla
inte bara miljövården utan också det
miljöskydd som vi här har talat om.
Utredningen ansåg att miljövård var
detsamma som god hushållning med
naturvärdena och bekämpandet av föroreningarna
i naturen i vid bemärkelse.
Propositionen har bara tagit fasta
på den senare delen av denna begreppsförklaring,
men eftersom varenda
talare tidigare har påpekat att
man i utskottet betraktat lagförslaget
endast som en etapp på väg mot målet
— och jag delar den synen •— finns
det ingen anledning att här opponera
mot lagförslaget utan det är bara att
hoppas att fortsättning snart måtte
följa.

Jag kan dock inte undgå att i detta
sammanhang säga några ord om der
del av miljövården som består i er
god hushållning med naturvärdena
Man kan nog påstå att en sådan hus
hållning alltid är liktydig med ett
motarbetande av föroreningar i na
turen, men den går också långt därutöver.
Landskapsvården hör i allra högsta
grad dit, med andra ord de strävanden
som görs för att tillhandahålla
vårt folk den även för ögat tilltalande
miljö för rekreation som avhandlas i
naturvårdslagen, det må sedan gälla
våra skärgårdar eller andra områden
i landet. Därvid tillkommer för övrigt
andra omständigheter såsom fiskets
och jordbrukets ekonomiska förhållanden
som miljövårdande faktorer, men
detta är för invecklat för att tas upp
till diskussion i detta sammanhang.

Till landskapsvården och vården av
naturvärdena hör också att tillhandahålla
forskningen orörda områden för
att man skall kunna göra jämförelser
när man vill utreda föroreningarnas
mekanism. Även ur den synpunkten
vore det värre än ett brott om regeringen
tilläte en utbyggnad av Vindelälven.
Det hade varit intressant att
nu få veta vad regeringen avser med
en kompromiss i denna fråga. Tänker
man sig att bygga bara ett par kraftverk
som man tror skall lämna den yttre
miljön någorlunda opåverkad på andra
älvsträckor? I så fall har man inte begripit
en bokstav av vad som på vetenskapligt
håll har framförts i denna
fråga. En sådan kompromiss blir en
dödsdom över älven. Det vore detsamma
som om man i en förgången tid
i vårt land hade kompromissat om en
dödsdom över någon syndare genom
att låta det räcka med halshuggning
och avstå från stegel och hjul. Sturup
och en offrad Vindelälv vore just en
skön present från Sveriges sida till
det europeiska naturvårdsåret 1970.
Två sådana skandaler är mer än vårt

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

internationella anseende på detta område
har råd med.

Om man handlar planlöst är det emellertid
lätt gjort att man råkar illa ut.
Det måste också i sanningens namn sägas
att det inte är så förfärligt enkelt.
Man kan inte bara säga att detta skall
skyddas och detta skall byggas ut. För
att vi inte skall råka illa ut krävs det en
riksplanering. En snabb riksplanering
bör kunna ge underlag för någorlunda
godtagbar gradering av önskvärda
skyddsföremål och hindra att till förmån
för kortsiktiga intressen oersättliga
värden förstörs.

En sådan planering och angelägenhetsgradering
har på några håll bekostats
av landstingen, t. ex. i Blekinge, och
den borde med ledning av erfarenheterna
där snabbt kunna utvidgas till att
gälla hela landet. Då vore det en förträfflig
gest att i det europeiska naturvår
dsårets anda ställa medel för en riksplanering
på naturvårdens område till
naturvårdsverkets förfogande.

Det är nu något över ett år sedan
Europarådets ministerkommitté antog
den europeiska vattenvårdsstadgan, där
det i 7 § talas om att användbart sötvatten
inte utgör ens 1 procent av allt
vatten på vår jord. Det vill allt kraftfulla
åtgärder till för att hindra en fortsatt
förorening av dessa! Även om vi i
vårt land per capita har en oproportionerligt
stor del färskvatten till vårt förfogande
jämfört med Mellaneuropa
måste vi handla redan nu; vattnet kan
en vacker dag behövas för andra.

Förslaget till miljöskyddslag är ett
steg på vägen till denna bättre hushållning,
men flera sådana måste tas innan
vi kan påstå att den europeiska vattenvårdsstadgan
satt några påtagliga spår
efter sig i vår politik.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
instämma i ett yttrande som herr Tobé
fällde i debatten tidigare under eftermiddagen,
nämligen att till vår levnads -

Miljöskyddslag, m. m.

standard hör även en god miljö och
att konsumtion inte kan ställas i någon
motsats till god miljö. Från dessa utgångspunkter
anser jag att det lagförslag
som vi nu har att ta ställning till är
det kanske allra viktigaste som vi har
haft att behandla under innevarande
vårsession. Tidigare talare har här understrukit
vad utskottet säger om att
detta endast är en etapp på vägen och
att vi måste gå vidare.

Jag skall inte här bemöta de argument
som fru Anér och herr Gustafson
i Göteborg har anfört för sitt miljöpolitiska
program. Herr Svenning har
på ett klargörande sätt redogjort för
utskottets inställning i den frågan. Låt
mig bara till herr Gustafson i Göteborg,
säga, att naturvårdsverkets chef givetvis
har full rätt att delta i en förstamajdemonstration,
om han finner sig
föranlåten att göra det. Även generaldirektörer
har rätt att delta i förstamajtåg
och framföra sina synpunkter
i en enskild fråga.

Herr talman! Jag skall försöka vara
så kortfattad som möjligt, och jag skall
bara ta upp ett par av de reservationer,
som här har varit föremål för diskussion
och som inte har blivit bemötta
från utskottets sida.

I reservation III, som gäller ersättning
för rättegångskostnader i koncessionsnämnden,
yrkas med utgångspunkt
i motionskrav att skälig ersättning skall
utges för förfarandet inför nämnden.
Reservanterna hävdar att det nu föreliggande
förslaget innebär en försämring
i jämförelse med vad som har gällt
tidigare.

Reservanterna bör ha klart för sig att
den lagstiftning, som vi nu har att ta
ställning till, innebär en starkt aktiv insats
från det allmännas sida och att
detta kommer att främja sakägarintressena.
Vidare har enligt lagrådets förslag,
som departementschefen ansluter
sig till, sakägarkretsen utökats, varmed
man har gjort det möjligt för den enskilde
sakägaren att göra sin stämmas

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

hörd. Men det väsentligaste i detta sammanhang
är att koncessionsnämnden
enligt 14 § i lagförslaget skall sörja för
en fullständig utredning. Det är koncessionsnämndens
uppgift, och därför torde
det inte annat än i ytterligt sällsynta
fall föreligga något behov av speciella
utredningar av enskilda sakägare
och följaktligen inte heller behov av
sådana ersättningsregler.

Slutligen skulle det, såsom utskottet
också anför, vara egendomligt om olika
regler gällde för rättegångskostnader i
dispensärenden inför naturvårdsverket
och koncessionsärenden inför nämnden.
»En sådan skiljaktighet», skriver
utskottet, »kan på ett irrationellt sätt
påverka sökandenas benägenhet att begära
tillstånd för sin verksamhet hos
nämnden.»

Varken i reservation IV, som gäller
rättegångskostnader vid inlösen, eller
i de motioner som ligger till grund för
reservationen, har man gjort några
egentliga erinringar mot rättegångsbalkens
regler om rättegångskostnad, utan
man har hävdat att förslaget innebär
en försämring i jämförelse med vattenlagens
nuvarande regler. Det kan emellertid
enligt utskottets mening inte komma
i fråga att i det avseeendet införa
regler som skiljer sig från allmänna
regler för rättegångskostnader. Från
den utgångspunkten har utskottets majoritet
avstyrkt motionerna, och därför
har det avgivits en reservation på
den punkten.

Reservation V gäller talan mot koncessionsnämndens
beslut. Man yrkar
att kommunerna skall få möjlighet att
föra talan mot koncessionsnämndens
beslut.

I den nuvarande vattenlagen finns en
bestämmelse som ger kommun rätt att
i vissa vattenmål föra talan för att tillgodose
ett allmänt intresse inom orten.
Denna rätt avser också avloppsmål,
men den har i första hand tillkommit
med hänsyn till kraftverksföretag, vattenregleringar
o. d. och har sin ojäm -

förligt största betydelse för sådana fall.

Koncessionsnämnden skall genom sin
officialprövning även beakta kommunernas
synpunkter och ge kommunerna
möjlighet att framföra sina krav. När
det gäller besvärsrätten ligger det emellertid
något annorlunda till. Utskottet
anser därför, att det inte är lämpligt
att tillåta en kommun att föra talan mot
koncessionsnämndens beslut. Det kan
nämnas att den föreslagna regeln återfinns
även i naturvårdslagen, som i
detta fall varit förebild för departementschefen
när han har föreslagit denna
formulering i lagen.

Herr talman! Jag har därmed bemött
de reservationer som tidigare inte har
bemötts av någon företrädare för utskottsmajoriteten.
Jag ber att få yrka
bifall till reservationen I, som är socialdemokratisk,
och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Visst bär naturvårdsverkets
chef rätt att delta i förstamajdemonstrationer.
Jag tycker att han bär
ett bra plakat, och jag instämmer helt
i dess text — det gällde att rädda Vindelälven.

Det jag beklagade var att man kan
befara att regeringen genom sitt uppträdande
kommer att visa, hur maktlösa
naturvårdsverket och dess chef är
i dagens situation.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Huvudvikten vid behandlingen
av denna fråga har ju legat
hos tredje lagutskottet, och jag har ingen
avvikande mening mot de ståndpunkter
som mina partikamrater i lagutskottet
har intagit till denna proposition.

I konsekvens med denna enighet har
vi från vårt håll medverkat till en reservation
till jordbruksutskottets utlåtande.
Reservationen innebär att koncessionsnämnden
skall bestå av ord -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

förande och fyra ledamöter. Det innebär
ingen nedvärdering av dem som
sitter i naturvårdsverket, när vi i reservationen
säger, att medlem av verkets
styrelse eller tjänsteman i detsamma
inte skall tjänstgöra i denna nämnd.
Vi anser det vara en viktig princip.
Ingen skall kunna misstänkliggöras för
partiskhet.

I en motion från vårt håll har vi tagit
upp två uppslag. Det ena är ett förslag
från naturvårdsverket om en särskild
prövningsavdelning inom verket för
dispensärenden. Vidare har vi föreslagit,
att sektionen för bullerfrågor inom
verket skulle byggas ut till eu byrå.

Det finns enligt min uppfattning goda
skäl för motionsyrkandena, men med
tanke på bl. a. personalfrågan och att
man nu nödgas gå fram successivt med
utbyggnaden av naturvårdsverkets resurser
har vi inte fullföljt detta förslag
i en reservation. Men utvecklingen kommer
säkert att visa, att det finns starka
motiv för en fortsatt utbyggnad av verket,
bl. a. enligt förslagen i motionen.
Det blir nog anledning att återkomma
till dessa frågor.

Herr talman! Nu hoppas jag att voteringen
beträffande reservationen II vid
tredje lagutskottets utlåtande nr 37 skall
utfalla så att jag senare får tillfälle att
yrka bifall till reservationen I vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag skall väl också instämma
i vad som har sagts här, att vi
är mycket glada över att vi har fått
detta lagförslag. Men jag har ändå en
reservation att göra, nämligen beträffande
det sätt på vilket rättegångskostnaderna
har blivit behandlade.

I reservationen III vid D i utskottets
hemställan har ju denna fråga tagits
upp, och där har med all rätt framhållits
att propositionens förslag i fråga
■om vattenföroreningar innebär en försämring
och försvagning i förhållande
till vad som nu gäller. Min erfaren -

Miljöskyddslag, m. m.

het som vattenrättsjurist under åtskilliga
år har givit mig en klar bild av att
sådana här rättsregler är tämligen illusoriska
för de enskilda sakägarna, om
de inte förenas med en rätt till ersättning
för rättegångskostnader.

Samma principiella syn måste också
gälla beträffande de nya situationer
som kan uppstå och som behandlats i
reservationen IV vid E i utskottets hemställan.
Även härvidlag tycker jag mig
finna att min praktiska erfarenhet klart
ger vid handen, att man borde ha gett
sakägarna rätt att erhålla täckning för
sina kostnader. Jag betraktar inte detta
som någon stor politisk fråga, men min
erfarenhet gör att jag vid den kommande
omröstningen stöder reservationen
III vid D i utskottets hemställan och
reservationen IV vid E i utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag vill göra ett par
korta kommentarer med anledning av
debatten.

Jag måste säga herr Svenning att vi
reservanter inte hyser någon misstanke
att naturvårdsverket inte vill göra sitt
bästa. Vi menar att naturvårdsverket
kan göra detta utan att vara representerat
i det beslutande organet, koncessionsnämnden.
Det står ju också i lagförslaget
att en ledamot skall ha erfarenhet
från naturvårdsverkets verksamhetsområde.
Det skall bli intressant att
se hur bestämmelsen kommer att tilllämpas.
Kanhända medför denna debatt
att det kommer att tas hänsyn till de
framförda synpunkterna. Naturvårdsverket
skall givetvis få tillfälle att framlägga
sina synpunkter, ty det är ju det
viktigaste sakkunnigorganet på området.

I samband härmed skulle jag vilja
efterlysa utkast till kungörelse om hur
man kommer att göra fördelningen mellan
naturvårdsverket och koncessionsnämnden.
Det fanns ett sådant utkast
i utredningsbetänkandet. Jag har inte

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

sett något nu men utgår ifrån att det
finns ett sådant. Det borde ha varit
tillgängligt för utskottet för att göra
det möjligt att bilda sig en klarare uppfattning
om hur regeringen avsett att det
hela skall verka.

Jag tror det var herr Hugosson som
framhöll att man inte behöver få ersättning
för de rättegångskostnader, som
herr Martinsson talade om alldeles nyss.
Utgångspunkten var att det i 14 § stadgas,
att koncessionsnämnden skall sörja
för fullständig utredning. Samma sak
står i vattenlagen och gäller således för
vattendomstolarna. Men åtminstone
hundra advokater i vårt land är huvudsakligen
sysselsatta med vattenmål i
vattendomstolarna, trots att det är vattendomstolarnas
sak att tillse att det
blir en ordentlig utredning. Det kommer
att bli på samma sätt i detta fall.
Det kommer inte att finnas något mål
av betydenhet utan att det inkommer
kilovis med sakkunnigutlåtanden beträffande
både den naturvetenskapliga
och den juridiska delen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svenning begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen I) av herr Göran Karlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
nej-propositionen. Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 109
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Göran Karlsson
m. fl..

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad*
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom*

B) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sin platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 97 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Grebäck begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i
mom. D) i utskottets utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Grebäck
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till

Miljöskyddslag, m. m.

reservationen IV); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

E) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Grebäck
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
V); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

F) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Miljöskyddslag, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 74 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G och H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VI); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VI) av herr Åkesson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 178 ja och 36 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets,
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VII); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
K) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VII) av herr Grebäck in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 69 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

Mom. L

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av koncessionsnämnden för miljöskydd
och anslag till statens naturvårdsverk
för budgetåret 1969/70 jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik
m. m.

I detta utlåtande behandlades i ett
sammanhang följande motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik
in. m.:

1) 1:137 och II: 156,

2) 1:219 och 11:240,

3)	I:	279	och	II:	314,
4)	I:	282	och	II:	316 (delvis),
5)	I:	334	och	II	: 385,
6)	I:	336	och	II:	444,
7)	I:	387	och	II.	: 443,
8)	I:	522	och	II:	626 (delvis),
9)	I:	720	och	II:	834,
10)	I:	721	och	II:	835,
11)	I:	723	och	II:	840,
12)	I:	724	och	II:	847,
13)	I:	728	och	II:	841,
14)	I:	731	och	II:	838,
15)	I:	733	och	II:	839,
16)	I:	736	och	II:	846,
17)	I:	737	och	II:	843,
18)	I:	739	och	II:	829,
19)	I:	741	och	II:	831,
20)	II	■ 97,
21)	II	: 239,
22)	II	: 383 (delvis),
23)	II	: 828 samt
24)	II	: 849.

Vissa närbesläktade frågor hade behandlats
i statsutskottets utlåtande nr
57 angående anslag för budgetåret 1969/
70 till regional utveckling, m. m. Vad
där hemställts hade riksdagen bifallit.

Med angivande tillika av motionärernas
namn m. m. återges motionsyrkan -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

dena i det följande i samma ordning
som de behandlats i utskottets yttrande
och med samma bokstavsbeteckningar
som använts i utskottets hemställan.

A) Den lokaliseringspolitiska stödverksamhetens
inriktning och utformning
och därmed besläktade frågor behandlades
i

a) de likalydande motionerna I: 387
av herr Virgin m. fl. och II: 443 av
herr Holmberg in. fl., vari bl. a. hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t (1.) uttala att de riktlinjer
angående lokaliseringspolitiken
som i motionerna angåves måtte delges
1968 års lokaliseringsutredning för
beaktande;

b) de likalydande motionerna I: 720
av herrar Bengtson och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 834 av herr Hedlund
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle i princip uttala sig för én mer
aktiv lokaliseringspolitik i fråga om
varaktiga sysselsättningsmöjligheter i
olika regioner för tiden från och med
den 1 juli 1970 enligt i motionerna angivna
grunder;

c) de likalydande motionerna I: 279
av herrar Mårtensson och Wååg samt
II: 314 av herrar Johnsson i Blentarp
och Johansson i Simrishamn, vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en utredning
om formerna för en obligatorisk anmälningsplikt
för all nyetablering av
industrier och annan företagsamhet;

d) de likalydande motionerna I: 731
av herr Johan Olsson m. fl. samt II: 838
av herrar Johansson i Skärstad och
Mattsson, vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att i tilläggsdirektiv till 1968
års utbildningsutredning och 1968 års
lokaliseringsutredning klargjordes, att
utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet
skulle utnyttjas som ett regionpolitiskt
medel enligt i motionerna anförda
riktlinjer.

B) En parlamentarisk utredning an -

gående glesbygdernas problem begärdes
i

a) de ovan under A a nämnda likalydande
motionerna I: 387 av herr Virgin
m. fl. och II: 443 av herr Holmberg
m. fl., vari vidare hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
(2.) hemställa om tillsättandet av en
parlamentarisk utredning angående
glesbygdernas problem;

b) de likalydande motionerna 1:522
av herr Bengtson m. fl. och II: 626 av
herr Hedlund m. fl., vari — såvitt motionerna
hänvisats till bankoutskottet
— hemställdes att riksdagen skulle
(III.) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning rörande glesbygdsproblemen
med uppgift att snarast
möjligt lägga fram förslag till en
långsiktslösning med sådana åtgärder,
att glesbygdsbefolkningen bereddes
möjligheter till en tillfredsställande service
på grundval av ett så långt möjligt
förstärkt näringsliv i glesbygderna
och därutöver i nödvändig utsträckning
ett kompletterande stöd från samhället;

c) de likalydande motionerna I: 739
av herr Sveningsson m. fl. och 11:829
av herr Enarsson m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av
en parlamentarisk utredning för de speciella
problem som sammanhänger
med glesbygderna.

C) Önskemål rörande den regionalpolitiska
planeringsverksamheten framfördes
i

a) de likalydande motionerna 1:721
av herr Bengtson m. fl. och II: 835 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk arbetsgrupp
för utarbetande av ett regionalpolitisk!
handlingsprogram i syfte att
enligt motionerna skapa ett så långt
möjligt decentraliserat samhälle;

b) motionen 11:828 av herr Elmstedt
m. fl., vari hemställdes att riksda -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

gen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

att en forskargrupp med parlamentariskt
inslag måtte tillsättas för studium,
kartläggning och belysning av de långsiktiga
verkningarna i stort av i motionen
påtalade, pågående strukturförändringar,

att forskning, med syfte att utröna
förutsättningarna för att utveckla eller
uppehålla befolkningsbalans i relativt
glesbefolkade regioner, måtte bedrivas
i en representativ region omfattande
både egentlig glesbygd och tätorter i
enlighet med vad i motionen anförts,
samt

att en sådan översyn och samordning
måtte genomföras att de totala samhällsekonomiska
verkningarna bättre
beaktades vid pågående och kommande
riks- och regionplanering och vid genomförandet
av olika samhällsingripande
åtgärder;

c) de likalydande motionerna 1:334
av hem Dahlén m. fl. och II: 385 av
herr Wedén m. fl., vari hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att en regional ekonomisk
planering med mål för utvecklingen
i olika delregioner i Norrland komme
till stånd utan dröjsmål och att ett näringspolitiskt
program med klar målsättning
för den framtida norrlandspolitiken
uppgjordes med ledning av
den regionala planeringen;

d) de likalydande motionerna I: 336
av hem Per Jacobsson och 11:444 av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t hemställa att i motionerna anförda
synpunkter beaktades och att lämpligt
organ, »förslagsvis den inom näringsdepartementet
tillsatta arbetsgruppen
för speciella norrlandsfrågor»,
finge i uppdrag att vidare bearbeta och
framlägga förslag i enlighet med motionernas
syfte;

e) de likalydande motionerna I: 736
av herr Rönnberg m. fl. och II: 8b6 av
herr Skoglund m. fl., vari hemställdes

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

att riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen,
huvudtitlarna 11
och 13, skulle beakta de i motionerna
anförda synpunkterna och understryka
angelägenheten av snara åtgärder på
närings- och regionpolitikens område.

D) Viss utredningsverksamhet i anslutning
till det regionalpolitiska planeringsarbetet
föreslogs i motionen II:
239 av herr Haglund m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om tilläggsdirektiv
till 1968 års lokaliseringsutredning
beträffande produktionskostnader
och lönsamhetskalkyler inom exempelvis
några norrlandsregioner och de regioner
som angetts i 1969 års statsverksproposition
samt någon av de tre storstadsregionerna.

E) Frågan om lokalisering av statlig
verksamhet behandlades i de likalydande
motionerna I: 733 av herr Johan Olsson
m. fl. och II: 839 av herr Josef son i
Arrie m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle

1) i princip uttala sig för »att den
statliga förvaltningen i möjlig utsträckning
bör lokaliseras till andra orter än
Stockholm»,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om »skyndsamt upprättande av plan
för utflyttning av de centrala ämbetsverk
och andra statliga verksamheter
från Stockholm till andra orter som kan
anses lämpligt och möjligt».

F) Avfolkningsbygdernas problem
behandlades ytterligare i de likalydande
motionerna 1:723 av herr Nils-Eric
Gustafsson samt II: 840 av herrar Larsson
i Norderön och Eriksson i Bäckmora,
vari hemställdes att riksdagen skulle
göra en allmän principdeklaration
om bygdetrygghet i enlighet med vad
som angetts i motionerna;

Olika förslag med avseende på Norrland
eller delar därav framlades i

G) de likalydande motionerna I: 219
av herr Karl Pettersson samt II: 240 av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
28

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Larsson i Norderön, vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att förslag utarbetades
i enlighet med vad i motionerna
anförts, »vilket går ut på att
Jämtlands län, såsom ett speciellt inlandslän,
blir försöksområde för lokaliseringspolitiska
insatser och att hänsyn
därtill tages vid utformningen av
riktlinjerna för den fortsatta lokaliseringspolitiska
verksamheten»;

H) motionen 11:849 av herr Stridsman,
vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om riktlinjer för försöksverksamhet i
Norrbottens län med ett allsidigt regionalt
utvecklingsstöd i enlighet med motionens
syfte;

J) de likalydande motionerna I: 724
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. och
II: 847 av herr Skoglund m. fl., vari
hemställdes att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla att nu pågående
utredningar, skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen, gåves
direktiv »att i samråd och med förtur
snarast möjligt avge särskilda förslag
till ur sysselsättningspolitisk synpunkt
lämpliga åtgärder till stöd för skogsbruket
i Norrlands inland», varvid av motionärerna
anförda synpunkter borde
vinna beaktande;

K) de likalydande motionerna I: 282
av herr Werner och II: 316 av fru Marklund
m. fl., vari — såvitt motionerna
behandlades i detta utlåtande — hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa

att en plan utarbetades för att i norrlandslänen
skapa statliga metall- och
verkstadsföretag, med beaktande av behovet
av industrietablering i norrlandslänens
inland,

att en norrbottnisk verkstadsindustri
etablerades, baserad på produktionen
vid LKAB och NJA, samt

att möjligheten till lokaliseringsstöd
åt statliga företag beaktades för investeringar
till utbyggnad av Karlsborgs -

verken;

L) de likalydande motionerna 1:728
av herrar Per Jacobsson och Axel Andersson
samt II: 841 av herr Larsson i
Umeå, vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning om förläggande
av en statlig eller halvstatlig
massafabrik till Västerbottens inland,
förslagsvis till Storuman;

M) de likalydande motionerna I: 737
av fröken Stenberg m. fl. samt 11:843
av herrar Nilsson i Tvärålund och
Larsson i Umeå, vari hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte i
enlighet med i motionerna uppdragna
riktlinjer vidtaga åtgärder i syfte att
främja turismen i Norrland.

Förslag avseende särskilda regioner
utanför Norrland framlades i

N) de likalydande motionerna I: 741
av herr Österdahl samt 11:831 av herrar
Gustafsson i Stenkyrka och Franzén
i Träkumla, vari hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala »att en särskild delegation
tillsättes som har till uppgift att åstadkomma
etablering av statlig verksamhet
på Gotland»;

O) de likalydande motionerna I: 137
av herr Werner och II: 156 av fru Ryding
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att delegationen för statlig industrietablering
anmodades att skyndsamt
utreda förutsättningarna för anläggandet
av basindustrier i Kalmar,
Blekinge och Kronobergs län,

dels ge Kungl. Maj:t till känna de i
motionerna anförda synpunkterna angående
»det angelägna behovet av åtgärder
för att vidga Sveriges handel
med övriga östersjöländer i syfte att
åstadkomma en näringsmässig stimulans
inom bl. a. de sydöstra kustlandskapen»; P)

motionen II: 383 av fru Ryding

Onsdagen den 28 maj 1969 era.

Nr 28

m. fl., vari — såvitt motionen hänvisats
till bankoutskottet — hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa

att frågan om en statsägd skogsindustri
i Värmland med i huvudsak den
icke bolagsägda skogen som underlag
utreddes och att jämväl frågan om åtgärder
i syfte att genom utveckling av
nya produkter och vidareförädling tillvarataga
skogsindustrins avfallsprodukter
prövades, och

att med den värmländska järnindustrin
som bas en statsägd verkstadsindustri
i länet skapades;

Q) motionen 11:97 av fru Marklund
in. fl., vari hemställdes att riksdagen
i samband med behandling av statsverkspropositionen
Bil. 13 G: Inrikesdepartementet
»Regional utveckling»
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att delegationen för
statlig industrietablering finge i uppdrag
att verkställa en utredning av näringsstrukturen
i Bergslagen samt framlägga
förslag om lokaliseringspolitiska
åtgärder syftande till att bryta ensidigheten
i näringslivet samt att förstärka
näringslivet inom området.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa att följande motioner,
nämligen

a) 1: 387 och 11:443, såvitt gällde
riktlinjer för lokaliseringspolitiken,

b) I: 720 och II: 834,

c) I: 279 och II: 314,

d) I: 731 och II: 838,
överlämnades till 1968 års lokaliseringsutredning
och att riksdagen därvid
som sin mening gåve till känna vad
utskottet anfört i anslutning till motionerna; B)

att riksdagen måtte i anledning
av följande motioner, nämligen

a) I: 387 och II: 443, såvitt gällde utredning
angående glesbygdernas problem,

b) 1:522 och 11:626, såvitt gällde

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

samma ämne, samt

c) I: 739 och II: 829,
hos Kungl. Maj :t hemställa om en parlamentarisk
utredning angående glesbygdernas
problem i enlighet med vad
utskottet anfört;

C) att riksdagen måtte i anledning
av följande motioner, nämligen

a) I: 721 och II: 835,

b) 11:828,

c) I: 334 och II: 385,

d) I: 336 och II: 444,

e) I: 736 och II: 846,

som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i anslutning till
dessa motioner anfört rörande regionalpolitisk
planering m. m.;

D) att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:239 hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande produktionskostnaderna
i skilda regioner i enlighet
med vad utskottet anfört;

E) att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:733 och 11:839, angående
utflyttning av statlig verksamhet
från Stockholm, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört; F)

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 723 och II: 840, rörande en allmän
principdeklaration om bygdetrygghet; G)

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:219 och 11:240, om speciella
lokaliseringspolitiska insatser i Jämtlands
län;

H) att riksdagen måtte avslå motionen
II: 849, om riktlinjer för försöksverksamhet
med ett regionalt utvecklingsstöd
i Norrbottens län;

J) att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa att motionerna 1:724
och II: 847, om åtgärder till stöd för
skogsbruket i Norrlands inland, överlämnades
till skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen och att
riksdagen därvid som sin mening gåve
till känna vad utskottet anfört i anslutning
till motionerna;

100 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

K) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 282 och II: 316, såvitt gällde
frågor om statliga företag i Norrland;

L) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 728 och II: 841, om förläggande
av en statlig eller halvstatlig massafabrik
till Västerbottens inland;

M) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:737 och 11:843, om åtgärder
för att främja turismen i Norrland;

N) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 741 och II: 831, om en delegation
för etablering av statlig verksamhet
på Gotland;

O) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:137 och II: 156, om statliga
basindustrier i sydöstra Sverige, m. m.;

P) att riksdagen måtte avslå motionen
11:383, såvitt gällde frågor om
statsägd industri i Värmland;

Q) att riksdagen måtte avslå motionen
11:97, om utredning av näringsstrukturen
i Bergslagen.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

vid utskottets hemställan under C

1) av herrar Mattsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett att det avsnitt i utskottets
yttrande, som började på s. 38 med
orden »Utskottet har viss» och slutade
på s. 39 med orden »de berörda områdena»
och som avsåge i motionerna I:
721 och 11:835 samt 1:334 och 11:385
framlagda förslag rörande regionalpolitisk
planering m. m., bort utbytas
mot ett avsnitt av i reservationen angiven
lydelse;

2) av herrar Stefanson (fp), Mattsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att till utskottets hemställan
under C bort fogas följande:

»samt

att riksdagen i anledning av motionerna
1:334 och 11:385 därjämte hos
Kungl. Maj :t hemställer att en regional

ekonomisk planering med mål för utvecklingen
i olika delregioner i Norrland
kommer till stånd utan dröjsmål
och att ett näringspolitiskt program
med klar målsättning för den framtida
norrlandspolitiken uppgörs med ledning
av den regionala planeringen;»;

vid utskottets hemställan under H

3) av herrar Strandberg (m) och
Stridsman (ep), utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under L

4) av herr Larsson i Umeå (fp), som
ansett att utskottet under L bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 728 och II: 841 hos Kungl.
Maj:t hemställa om en skyndsam utredning
av förutsättningarna för förlägredning
av förutsättningarna för förläggande
av en massafabrik till Västerbottens
inland;

vid utskottets hemställan under M

5) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Strandberg (m), Mattsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet under
M bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:737 och 11:843 hos
Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder enligt
av reservanterna angivna riktlinjer
i syfte att främja turismen i Norrland.

Särskilda yttranden

med avseende på utskottets yttrande
i allmänhet

1) av herrar Åkerlund, Strandberg
och Regnell (alla m);

2) av herr Hagnell (s);

vid utskottets hemställan under N

3) av herrar Stefanson (fp) och Börjesson
i Glömminge (ep);

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Nr 28 101

vid utskottets hemställan under O

4) av herr Börjesson i Glömminge
(ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det ärende vi har att
behandla gäller lokalisering.

Utvecklingen i Norrland har varit
föremål för debatt i kammaren tidigare
denna månad i samband med statsutskottets
utlåtande nr 57. Det utlåtandet
som nu föreligger har i vissa hänseenden
samhörighet med vad som då avhandlades.
Det hade varit lämpligt att
de båda utskottens utlåtanden fått behandlas
samtidigt, då frågorna är så
intimt förknippade med varandra.

Utvecklingen i norrlandslänen har
beskrivits tidigare. Situationen är i dag
den att samtidigt som vi har en uppåtgående
konjunktur i de södra delarna
av vårt land råder direkt motsatta förhållanden
i Norrland liksom i en del
andra områden med en utveckling, närbesläktad
med norrlandslänens; jag kan
nämna Dalarna, Värmland och Gotland.
Utflyttningen har tagit sådan fart, att
om inte trenden snart bryts kommer det
att få allvarliga följder för många tätorter,
främst i inlandet. Underlaget för
handel och service minskar i sådant
tempo att lönsamheten för åtskilliga
företag är i fara. Om utvecklingen får
fortgå som hittills, växer svårigheterna
och undersysselsättningen ökar allt
snabbare. Framtiden är inte ljus för
många inlandskommuner med en ökad
utflyttning av arbetskraft i de aktiva
åldrarna och en alltmer oförmånlig ålderspyramid.
Orsaken till utvecklingen
är bristen på arbetstillfällen och den
nära nog obefintliga tillkomsten av nya
företag. De basnäringar som tidigare
utgjort underlaget för sysselsättning —
jord- och skogsbruk — har minskat i betydelse.
Inte minst inom domänverkets
och de stora skogsbolagens verksamhets -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

område har efterfrågan på arbetskraft
avtagit.

En ökad oro har gjort sig märkbar,
och befolkningen har i stor utsträckning
börjat misströsta om framtiden.
Oavsett politisk tillhörighet lär
en gemensam uppfattning vara att det
måste åstadkommas en förändring, om
inte obotliga skador skall uppstå. Ett
uttryck för oron och önskan om en förändring
till det bättre får väl »Aktionsgruppen
för Norrlands inland» anses
vara. Den speglar en oro som helt visst
är berättigad, och jag tror att gruppens
arbete är både nyttigt och nödvändigt
för att väcka den opinion som fordras
för att statsmakterna skall ta itu med
problemen på ett sådant sätt att människorna
skall kunna känna trygghet.

Det sug som nu uppstått genom att
arbetstillfällen bjuds i de expanderande
områdena i vårt land är svårförståeligt,
och det är inte att undra på att utflyttningen
tagit sådan fart som den gjort
den senaste tiden. Det är otänkbart att
norrlänningarna skall kunna stanna
kvar i de trakter där de helst vill bo,
om inte någon möjlighet till försörjning
finns. Den utveckling som pågår har
inte kommit opåräknad, utan man har
sedan länge kunnat förutse den. Rationaliserar
man på ett sådant sätt, att
den största delen av arbetskraften blir
överflödig, och skapar man inte någon
annan sysselsättning i stället, får man
den situation som i dag råder.

De lokaliseringsmedel som satts in i
Norrland har varit till nytta, men endast
i de trakter där konjunkturen redan
har varit någorlunda hygglig. Där
de verkligt stora behoven funnits har
det inte gjorts någon lokalisering att
tala om. Detta kan man inte enbart
skylla på att tillräckliga medel saknats,
fast man kan förmoda att om företagareföreningarna
fått större utrymme en
inte obetydlig verksamhet i småföretag
skulle ha kunnat komma i gång. Att
vänta på framtida möjligheter inom lokaliseringspolitikens
ram är menings -

102 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

löst, om under tiden utflyttningen får
fortsätta utan att snabba motåtgärder
vidtas, som innebär att sysselsättningstillfällen
omedelbart ställs till förfogande.
Låter man utflyttningen gå för långt
finns det inte arbetskraft kvar som motiverar
lokalisering av företag.

Orsakerna till den bristande etableringen
i Norrland är naturligtvis flera,
och jag skall nämna några.

För det första orsakar det geografiska
läget höga fraktkostnader. För det
andra saknas industriell bakgrund hos
befolkningen. Anledningen därtill är
att befolkningen tidigare har haft basnäringarna
jord- och skogsbruk att ty
sig till; de har givit sysselsättning och
man har inte fått i gång någon annan
verksamhet. För det tredje — och det
tror jag är den viktigaste anledningen
— råder det förutfattade meningar om
lämpligheten att etablera industrier i
Norrland.

Hurudan är då beskrivningen av Norrland?
Ja, i TV, radio och tidskrifter
presenteras Norrland som de stora viddernas
land med vacker natur och obebodda
trakter, där den stora stillheten
råder. Detta lockar säkerligen turister
som vill finna något ovanligt, och den
verkligheten finns också inom stora
områden i Norrland, som fortfarande
kan bjuda på vildmark och orörd natur.
Men de som ämnar etablera företag och
söker lämpliga lokaliseringsorter lockar
inte denna beskrivning.

Som industrialiseringsorter har Norrlands
tätorter mycket att bjuda. Ingen
ort har givetvis bara fördelar, och man
får väga för- och nackdelarna mot varandra.
Tätorterna i Norrland är belägna
dels i kustområdet, dels utefter ådalarna.
De utgör servicecentra för i regel
stora omland, och ur trivselsynpunkt
måste de nog betraktas som attraktiva
då de människor som bor där inte gärna
vill byta bostadsort. För ett företag
måste det vara av stort värde att kunna
räkna med att arbetskraften vill stanna
kvar; därmed slipper företaget de stora

kostnader som ett byte av anställda alltid
medför. De företag som redan finns
etablerade här framhåller också denna
fördel som betydelsefull, och företag
som etablerat sig i Norrland har varit
nöjda med lokaliseringen.

Alltför få har dock insett de fördelar
som finns, och mycket upplysning behövs.
Norrland är inte enbart ett råvaruområde,
och landsdelens förutsättningar
bör därför bättre tillvaratas. När
det finns arbetskraft och utbyggd kommunal
service borde det vara mest ekonomiskt
för vårt land att tillvarata de
fördelar som redan gjorda investeringar
ger. Därmed gör man det också möjligt
för de människor som vill bo kvar i
Norrland att göra det, och valfriheten
blir en rättighet även för Norrlands invånare.
Att omplacera människor mer
eller mindre mot deras vilja är inte
förenligt med valfriheten.

Bankoutskottets förslag andas förståelse
för de problem som finns, och utskottet
uttalar sig positivt om de flesta
av de motioner som utskottet haft att
behandla. Utskottet litar dock till de
pågående utredningarna och hyser förhoppningen
att något skall hända, när
dessa utredningar har framlagt sina förslag
eller redovisat sin syn på situationen.

Vi som har anslutit oss till reservationen
2, som bygger på de förslag som
folkpartiet lade fram vid riksdagens
början, anser att det inte räcker med
att bara vänta och se; omedelbara åtgärder
måste vidtas om inte allvarliga
skador skall uppstå. Det minsta som befolkningen
i de drabbade områdena kan
begära är att få veta vad som skall ske i
framtiden, och det är enligt vår uppfattning
nödvändigt att statsmakterna
ger ett bestämt löfte om att stöd skall
ges i sådan omfattning att vissa orter
skall kunna bestå för framtiden.

Ovissheten om vad som kommer att
ske påverkar den negativa utvecklingen
i regionerna. Det är svårt att få i gång
någon verksamhet på en ort om man

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Nr 28 103

inte vet något om framtiden, och det
kan inte vara riktigt att ständigt skjuta
på ställningstagandena. En förtursbehandling
av de hårdast drabbade områdena
är nödvändig där staten ger gagantier
och i handling visar att det ligger
allvar bakom utfästelserna. Ett näringspolitiskt
program som skall tjäna
till ledning för den framtida och mer
långsiktiga norrlandspolitiken är nödvändig,
men detta får inte utgöra ett
hinder för att nu omedelbart sätta in
åtgärder som för dagen är absolut nödvändiga.

Intresset hos företag att etablera sig
i Norrlands inland har varit dåligt, och
det är endast mindre lokaliseringar som
skett. Det behövs därför särskilda stimulansåtgärder
för att bemästra detta
problem. Frakterna, som för många företag
ter sig avskräckande, bör reduceras
på ett sådant sätt, att en lokalisering
till Norrlands inland i frakthänseende
kan jämställas med en lokalisering
till övriga delar av landet. Ett borttagande
av den 1-procentiga arbetsgivaravgiften
inom de områden där
statsmakterna finner det önskvärt med
lokalisering skulle utgöra en god stimulans.
Investeringsfonderna, som är
avsedda att användas i en lågkonjunktur,
är ett lämpligt instrument att frigöra
för de företag som vill investera
i Norrland. Detta vore dessutom helt
förenligt med fondernas ändamål, som
är att dessa skall användas som sysselsättningsskapande
instrument när man
har en lågkonjunktur, och det har vi
just nu i Norrland.

Avskrivningsreglerna för industribyggnader
kan göras förmånligare inom
de områden där man önskar att investering
skall ske. Villkoren bör vara
så generösa att de utgör en direkt ekonomisk
lockelse för företagen att etablera
sig i Norrland. Samma regler bör
gälla för privata och statliga företag för
att konkurrensneutralitet skall föreligga.

De mindre företagens betydelse bör
beaktas i detta sammanhang, där före -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

tagareföreningarna är ett lämpligt instrument.
Om föreningarna ges möjligheter
att mer aktivt verka för mindre
företagsetableringar skulle mycket vara
att vinna. Medel måste dock ställas till
föreningarnas förfogande, så att de kan
göra en realistisk insats.

I reservation nr 4 har jag anmält en
från majoriteten avvikande mening. Det
gäller frågan om en utredning om förläggande
av en massafabrik till Storuman-Stenseleområdet.
Förslaget har
avvisats av domänverket liksom av
skogsindustriernas samarbetsutskott.
Däremot har det tillstyrkts av Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Utskottet
hänvisar till att ett förslag motsvarande
det jag framställt senare kan
komma upp till prövning. Då arbetslösheten
inom det område det gäller är
oroväckande och då både domänverket
och skogsindustrin lagt allt större områden
inom den så kallade noll-zonen,
blir det inga arbetstillfällen. Det är de
långa och dyra frakterna till kustindustrin
som orsakat den minskning av virkesuttaget
som skett.

Att åberopa behovet av kustindustrin
för råvaruförsörjningen synes något underligt
när man inte alls tar reda på
råvaran. De remissvar som påpekat den
saken förvånar mig mycket. Det kan väl
ändå inte vara rimligt att säga att man
behöver råvaran samtidigt som det kan
konstateras att denna inte tillvaratas.
Det är stora områden av produktiv
skogsmark som här inte utnyttjas. Vi
har redan investeringar i inlandsbanan,
som är lämplig för transporter i inlandet.
Inlandsbanan måste vi ha kvar av
försvarspolitiska skäl, även om den ekonomiskt
utgör en stor belastning. Ett
utnyttjande av denna bana för virkestransporter
skulle ge ett mer meningsfullt
användande av en dyrbar investering.
Utskottet vill inte utreda frågan
och få den belyst nu utan vill vänta och
se om det händer något. Jag tycker att
ett sådant ställningstagande är skrämmande.
En utredning skulle ge besked

104 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

om förutsättningarna, och det vore väl
skäligt att man åtminstone försökte få
fram fakta i ärendet. En uppvaktning i
denna fråga har också gjorts av de berörda
kommunerna, och det tycker jag
visar att det här föreligger ett motiverat
behov av en utredning.

Vad beträffar frågan om stödet till
turismen, som behandlas i reservation
nr 5, har utskottet i allt väsentligt ställt
sig bakom de syften som motionärerna
vill främja, men utskottet anser inte att
det finns anledning att begära åtgärder
från Kungl. Maj ds sida. De motioner
som åberopas har varit på remiss till
olika organ som har med turism att
göra, och samtliga dessa organ har tillstyrkt
motionerna.

Mycket finns att göra på detta område
om åtgärder sätts in för att befrämja
turismen. För den befolkning
som genom en ökad turism får arbetstillfällen
och inkomster är det betydelsefullt
att stimulans ges till turistnäringen.
Marknadsföringen är kanske det
väsentligaste när det gäller att öka turisttrafiken
inom landet och då främst
i Norrland som behöver en ordentlig
injektion på detta område.

Herr talman! Vad som nu håller på
att hända i Norrland med stark utflyttning
och ökande arbetslöshet förutsätter
att åtgärder snarast vidtas om man vill
göra något för att rätta till förhållandena.
Väntan på utredningar och kartläggningar
hjälper inte de människor
som kommit i kläm. Därför måste nu
statsmakterna vidtaga åtgärder som ger
en verklig stimulans till ökade arbetstillfällen.
Vi har från folkpartiets sida i
en motion angett vissa utvägar, och dessa
bör i första hand prövas tills vi
hunnit framlägga mera fasta planer för
framtiden.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till de vid utskottets utlåtande
fogade reservationerna 2, 4 och 5.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Lokaliserings- och re -

gionalpolitiken är ett led i ansträngningarna
att underlätta anpassningen till
och i viss utsträenking styra förändringar
i näringslivet och i samhället i
övrigt. Det finns på de flesta håll en bestämd
känsla av att dessa förändringar
numera går mycket snabbt. Lika självklart
har det dock inte varit för alla.
Kraven växer därför på samhället att
se till att den enskilde får trygghet och
hjälp att anpassa sig till de ändrade förhållandena
i tillvaron. Följden har blivit
att samhällets åtgärder hittills antingen
har satts in för sent eller också
har varit otillräckliga.

Vi är i dag i den situationen att det
inte är överord att påstå att inte bara
några enstaka regioner utan hela landsdelar
är inne i en allvarlig strukturell
kris, som om motåtgärder inte sätts in
både sätter de framtida utvecklingsmöjligheterna
i fara och leder till jämlikhetsklyftor
mellan olika folkgrupper
som blir mycket svåra att överbrygga i
framtiden.

Allvarligast är otvivelaktigt dessa problem
i de norra delarna av landet. Man
bör emellertid inte bortse ifrån att även
stora områden i södra Sverige definitivt
kan hamna i bakvatten om den nuvarande
tillbakagången när det gäller
sysselsättningsmöjligheter och service
inte bryts.

Krissituationen har emellertid haft
det goda med sig att allt fler har blivit
medvetna både om problemens storlek
och om deras allvarliga innebörd. Detta
har även avspeglats i utskottet när vi
behandlade dessa frågor. Det liar funnits
ett osedvanligt stort antal motioner
att behandla, vilket tyder på att dessa
problem nu känns angelägna för många
och säkert för samtliga ledamöter av
riksdagen. Trots alla förslag har det
emellertid varit lättare att uppnå enighet
än under tidigare år i ganska stora
delar av detta komplex som behandlas i
utskottsutlåtandet.

I vissa delar har vi från centerpartiet
i reservation 1 när det gäller handlings -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 105

programmet för den regionala planeringen
anfört våra speciella synpunkter,
som vi genom en partimotion bär velat
understryka. Vi har också tillsammans
med folkpartiet i reservationerna 2 och
5 kraftigt understrukit angelägenheten
av en hela riket omfattande regional
långtidsplanering för att stödja inte bara
Norrland utan också andra delar av
landet som är i stort behov av en förstärkning
av näringslivet.

Det finns också en reservation som
uppmärksammar vad turismen kan betyda
för Norrland.

Detta hindrar emellertid inte att jag
anser det betydelsefullt att utskottet i
sin skrivning denna gång har givit uttryck
åt tankar som vi i centern länge
har fört fram men som ändå till i år
har avvisats av utskottsmajoriteten.

Vad jag här har sagt om situationens
allvar betyder inte på något sätt att jag
vill underkänna vad som hittills har
gjorts från statligt håll på det lokaliseringspolitiska
området. Inom vissa områden
och vissa sektorer har otvivelaktigt
dessa strävanden också haft effekt.
Vad vi i centern inte är nöjda med är
att stödet fått för liten omfattning och
lämnar stora områden utan stöd, med
andra ord: stödet har inte stått i proportion
till behovet.

Den nuvarande försöksperioden med
aktivt lokaliseringsstöd till företagen utgår
vid halvårsskiftet nästa år, och nya
riktlinjer för lokaliseringspolitiken borde
antas av nästa års riksdag. Nu blir
av allt att döma den utredning som pågår
inte klar så tidigt att det blir möjligt
att fatta beslut under 1970, och därför
får man räkna med något slag av
provisorium. Samtidigt har redan i år i
åtskilliga motioner krävts en utbyggnad
av företagsstödet i olika hänseenden.
Utskottet har föreslagit att dessa motioner
överlämnas till den sittande utredningen.
Detta bör inte hindra att
lokaliseringsstödet utbyggs i den utsträckning
som kan befinnas lämplig innan
riksdagen hinner anta definitiva
4* — Andra kammarens protokoll 1969.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

riktlinjer för den framtida lokaliseringspolitiken.

Många orter i vårt land för en hård
kamp mot tiden. En orts framtid kan
ställa sig mycket oviss, och orten kan
få stora skador om den måste vänta
alltför länge eller blir utan ett lokaliseringsstöd.
Under alla förhållanden
måste det vara en målsättning att, när
riksdagen så småningom antar riktlinjer
för lokaliserings- och regionpolitiken
i framtiden, stödet väsentligt byggs
ut i olika avseenden. Det är alltså inte
nog med en ökning av anslagens storlek;
det behövs en breddning av stödet
bl. a. i den meningen att man bör undersöka
möjligheterna att tillämpa även
andra former än direkt företagsstöd.

De lokaliseringspolitiska åtgärderna
vare sig de nu har formen av företagsstöd
eller någonting annat som jag här
har skildrat, har en mycket viktig uppgift
i vårt samhälle. De kan ge områden
med brist på sysselsättningsmöjligheter
ett förstärkt näringsliv, så att livskraftiga
tätorter kan upprätthållas i olika
delar av landet. En aktiv lokaliseringspolitik
kan väsentligen lätta trycket på
bostadsmarknaden i våra största tätortsområden,
där det enligt föreliggande
uppgifter nu anses vara värst. Den
är också nödvändig om man skall kunna
ta till vara den kvinnliga arbetskraften
och den äldre arbetskraften.

Samhället har också möjligheter att
påverka dessa förhållanden genom den
allmänna samhällsplaneringen. På det
området har det påbörjats en uppföljning
av länsplan 67. Allmänt sett står
det emellertid klart att den regionala
samhällsplaneringen hittills inte har
spelat den roll som riksdagens beslut
1964 om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
ställde i utsikt. Förklaringen till
detta kan bl. a. sökas i att det har saknats
en av statsmakterna uttalad målsättning
såsom grund för planeringsarbetet,
och vi har angivit några riktlinjer
för detta i vårt förslag.

I en partimotion från centerpartiet
Nr 28

106 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

har vi krävt att en arbetsgrupp skall
tillsättas för att utforma ett handlingsprogram
som kan vara till ledning i detta
fall. Utskottsmajoriteten har inte velat
biträda förslaget om en arbetsgrupp
men anser att vad som sägs i motionerna
bör på lämpligt sätt delges de utredande
och planerande instanserna.

I detta sammanhang finns det dock
anledning att uttrycka en viss tillfredsställelse
med det uttalande som den tidigare
inrikesministern gjort i årets
statsverksproposition till ledning för
det fortsatta planeringsarbetet. Sålunda
uttalas att den framtida expansionen
bör kunna ledas till andra områden än
storstadsregionerna. Utskottet har understrukit
detta i sitt utlåtande. Lägger
man därtill de uttalanden, som utskottet
gör om ökad lokalisering av den
statliga förvaltningsverksamheten till
orter utanför storstadsområdena, torde
man utan vidare kunna slå fast att utskottsmajoriteten
i år flyttat sig en bra
bit närmare den position vi i centern
tidigare intagit.

Lokaliseringspolitiken i de utpräglade
glesbygderna kräver särskild uppmärksamhet.
Glesbygdsproblemen kan
inte, som man ibland vill göra gällande,
betraktas som något övergångsproblem.
Glesbygderna måste t. ex. betraktas som
naturliga för dem som ägnar sig åt
jordbruk och skogsbruk, och här kommer
även naturvården in i bilden. Det
är klart att glesbygdsbefolkningen måste
ges möjlighet till en levnadsstandard
som kan anses likvärdig med den som
bjuds befolkningen i andra delar av landet.
Det är angeläget att det finns möjligheter
att upprätthålla kommersiell
och samhällelig service.

I motioner från centerpartiet pekas
på olika möjligheter att lösa detta problem.
Förstärkt lokaliseringsstöd och
glesbygdskonsulenter är ett par exempel.
Särskilda riskmedel bör i ökad utsträckning
kunna ställas till förfogande
för företag i glesbygderna.

Det är självfallet med glädje jag no -

terar att utskottet enat sig om att föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj :t begära
en parlamentarisk utredning av
dessa problem som i huvudsak tar sikte
på glesbygderna. Därmed bör man kunna
komma ganska långt med dessa frågor
och ge dem en allsidig belysning,
och man skapar därmed också en bättre
grund för att sätta in mer varaktiga åtgärder.
Mycket av det som utskottet nu
har framfört i utlåtandet såsom sin
mening är sådant som vi i reservationer
sedan flera år påyrkat, och det hälsar
vi med tillfredsställelse.

Utskottet har också haft att ta ställning
till några motioner där det krävs
insatser i skilda avseenden inom vissa
speciella regioner utanför norra stödområdet.
Jag har själv vid årets riksdag
motionerat om åtgärder inom ett
sådant område, nämligen sydöstra Götaland
med Öland och Gotland. Den
motionen är redan behandlad av riksdagen
i anslutning till utlåtandet från
statsutskottet om anslagen till regional
planering. Jag har därför inget yrkande
på den punkten.

I ett särskilt yttrande till det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har jag
emellertid understrukit behovet av åtgärder
inom Kalmar län och angränsande
områden samt Öland och Gotland.
Också utskottet har givit uttryck
för en positiv grundinställning till åtgärder
som kan underlätta utvecklingen
i dessa områden.

Jag vill gärna ha sagt att befolkningsutvecklingen
i sydöstra Götaland inte
ter sig lika hotfull som för några år sedan,
då jag själv från denna talarstol
uttryckte farhågor för utvecklingen i
denna del av vårt land. Men det gäller
nu att ta vara på den chans som finns
att definitivt vända utvecklingen i rätt
riktning igen genom lämpliga näringspolitiska
insatser.

Speciellt för Ölands och Gotlands del
gäller att en ytterligare folkminskning
allvarligt skulle äventyra möjligheterna
att upprätthålla viktiga servicefunk -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 107

tioner. Inte minst för Öland och Gotland
är det angeläget att man kan få ett
industristöd kompletterat med insatser
för andra näringsgrenar, bl. a. turistnäringen.
Både Öland och Gotland är
attraktiva turistmål, vilka som fritidsmål
för många resenärer kan tävla med
internationella turistorter vid Medelhavet
och annorstädes. När Ölandsbron
blir färdig blir förutsättningarna för
att utveckla turismen där gynnsammare,
under villkor att också tillräckliga
turistanläggningar kan byggas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 5 till
bankoutskottets utlåtande nr 30.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Som reservant i bankoutskottet
skall jag uppehålla mig
kring problematiken i Norrbotten och
Norrland i övrigt.

En av de allra största inrikespolitiska
frågor som vi bär att ta ställning till
är hur vi skall kunna åstadkomma en
regional utjämning. Det är en jämlikhetsfråga
av stora mått. Löser vi inte
den löper vårt land risken att klyvas i
två delar. De södra och mellersta delarna
av vårt land får en positiv ekonomisk
utveckling, medan stora delar
av Norrland sackar efter i ekonomiskt
avseende, innebärande katastrofala
verkningar för många av kommunblocken
befolknings- och sysselsättningsmässigt.
Det allvarliga läget understryks
av det stora antal motioner som
har väckts i denna fråga och som utgör
underlaget för den diskussion vi
för här i anslutning till bankoutskottets
utlåtande.

Erfarenheterna av den hittills förda
lokaliseringspolitiken visar att effekten
praktiskt taget uteblivit inom stora områden
i Norrland. Detta misslyckande
måste tillskrivas avsaknaden av en målsättning
för lokaliserings- och näringspolitiken
från statsmakternas sida.

Jag vill understryka vad herr Hagnell
i sitt särskilda yttrande till ban -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

koutskottets utlåtande har sagt om behovet
av en målsättning för den fortsatta
lokaliseringspolitiken. Jag skulle bara
vilja tillägga att vi skulle behöva
en målsättning även för näringspolitiken.

Jag skall anföra exempel på verkningarna
av att man saknar målsättning
för lokaliserings- och näringspolitiken.
1964 fattade riksdagen beslut om riktlinjer
för lokaliseringspolitiken, och
avsikten därmed var ju att man skulle
försöka bemästra och avhjälpa problemen
bl. a. i Norrland. Jag tror det var
under fjolåret som sjöfartsutredningen
avlämnade sitt betänkande. Enligt detta
har man tänkt sig att det skall bli
sjöfartsavgifter, vilket innebär, i motsats
till lokaliseringspolitikens syftemål,
att det omsatt i praktisk handling
och tillämpning skulle komma att öka
svårigheterna i Norrland.

Jag skulle vilja säga att det är nästan
likadant med 1967 års riksdagsbeslut
om riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken,
vars verkningar är förlamande
för stora delar av Norrland.
Genom beslutet är man fastlåst vid ett
ramtänkande som helt utesluter möjligheten
att se jordbrukspolitiken i Norrland
som ett led i en aktiv sysselsättningspolitik.
Om man vill motverka
folkuttunningen i speciellt glesbygdskommunerna
är det nödvändigt med en
översyn av tillämpningen av jordbrukspolitiken.

I motion II: 849 har jag berört problematiken
i speciellt mitt hemlän Norrbotten.
Härvid har jag hemställt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till nästa års
riksdag om riktlinjer för försöksverksamhet
i Norrbottens län. Bankoutskottet
har avstyrkt motionen. I viss mån
har den emellertid beaktats, nämligen
i så måtto att vissa frågor kan lösas på
så sätt att de genom bankoutskottets
hemställan hänskjuts till en parlamentarisk
utredning angående glesbygdsproblem.

108 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Däremot kan jag inte riktigt godta utskottets
ställningstagande där det bl. a.
framtiålles följande: »Att endast ett

län, om också ett sådant som kännetecknas
av särskilda svårigheter, utses till
försökslän låter sig knappast göra när
andra län uppvisar lika allvarliga problem.
» Även om svårigheterna är stora
i hela Norrland tror jag att förhållandena
i Norrbotten är ytterst speciella
och svårartade. Jag vill hänvisa till vad
som redovisas i årets statsverksproposition
i anslutning till länsplan 67. Det
framgår bl. a. att det beräknade totala
behovet av sysselsättningsökning i basnäringar
för samtliga A- och B-kornmunbloek
i stödområdets åtta län är
30 820 nya arbetstillfällen. För Norrbottens
län är behovet 16 700 nya arbetstillfällen,
men enligt en senare version
från länsstyrelsens planeringsråd
skulle behovet vara 16 800 nya arbetstillfällen.
Dessa siffror innebär att Norrbotten
av hela stödområdets åtta län
svarar för 55 procent av hela behovet.
Det är klart att man med dessa siffror
som bakgrund inte kan komma ifrån
att problemen i Norrbotten är ytterst
speciella och svårartade.

Jag lyssnade i går på den interpellationsdebatt
som gällde sysselsättningen
i Västernorrland, varvid inrikesministern
framhöll att just Norrbotten hade
de svåraste förhållandena. Någon av
kammarens ledamöter tror kanske att
länsstyrelsen i Norrbotten kraftigt höjt
befolkningstalen, eftersom man kommit
fram till att behoven är så stora i vårt
län. Jag har tagit sex kommunblock
som exempel. 1965 fanns det i de sex
kommunblocken 53 600 personer och
1980 beräknas det finnas 36 000, d. v. s.
eu minskning med 17 600 personer eller
en tredjedel av hela invånarantalet. En
minskning med en tredjedel av hela befolkningen
i sex kommunblock är alltså
planeringsrådets mål. Som jämförelse
vill jag bara tillägga att dessa kommunblocks
yta är cirka åtta gånger större

iin Hallands län och då har jag ändå
inte medräknat fjällområden o. d.

För att kunna bromsa utflyttningen
och fastställa befolkningsminskningen
till en tredjedel behövs det 3 600 nya
arbetstillfällen i basnäringarna fram till
1980. Man kan jämföra den siffran med
att under hela den tid lokaliseringsstöd
utgått har vi till Norrbottens län fått
knappt 1 000 och genom investeringsfonderna
700 nya arbetstillfällen.

Enbart dessa sex kommunblock behöver
dubbelt så många arbetstillfällen
för att klara målsättningen att stoppa
befolkningsminskningen vid en tredjedel
av befolkningstalet 1965. Att då vid
diskussion om glesbygdernas speciella
problem utelämna jordbruket som en
möjlighet att sysselsätta människor i
Norrlands inland och glesbygder är
verklighetsfrämmande. Många människor
vill alltjämt satsa på jordbruk, men
dem har vi tyvärr genom 1967 års riksdagsbeslut
ställt utanför den möjligheten.
Jag hoppas nu att den parlamentariska
glesbygdsutredning som bankoutskottet
föreslagit och riksdagen väl senare
beslutar om kommer att ta upp
hela glesbygdsproblematiken och då
även beaktar nödvändigheten av mera
generösa bestämmelser vid tillämpningen
av t. ex. rationaliseringskungörelsen.

Före valrörelsen i fjol aktualiserades
i Norrbotten frågan om investeringsstöd
till reparationer och underhåll av
det mindre jordbrukets ekonomibyggnader.
Före valet var det ganska mycket
ståhej kring den frågan, men så fort
valet var över blev det alldeles tyst.
Enligt de beräkningar som då gjordes
på länsarbetsnämden i Norrbotten skulle
en satsning på 10 000, 20 000 eller
30 000 kronor i investeringsstöd till en
mindre jordbrukare som inte kan få
rationaliseringsstöd betala sig självt på
några månader, samhällsekonomiskt
sett, om jordbrukaren därigenom kunde
undvika att ställa sig i arbetslöshetskön.
Även om han fick 30 000 kronor

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 109

i bidrag för att fortsätta med sitt jordbruk
skulle han bara behöva vara borta
från arbetslöshetskön eller beredskapsarbetena
ett knappt halvår för
att hela den summan skulle betalas
igen! Dessutom, och det skall också
med i bilden, hade sådana jordbrukare
därigenom fått en mera meningsfylld
sysselsättning. Nu är alternativet för alla
dem som tvingas sluta med sitt jordbruk
att flytta från orten. Det är omöjligt
att pendla till någon arbetsplats,
ty det finns helt enkelt inga arbetsplatser.

I går diskuterade vi sysselsättningsfrågorna
här i riksdagen, och statsministern
föredrog då ett elvapunktsprogram
i ett svar på en enkel fråga. Jag
saknade emellertid några uppgifter i
det programmet. Det nämndes däri sålunda
ingenting om målsättningen, vart
man vill komma, ingenting om utjämning
av transportkostnaderna och ingenting
om styrningen av investeringsfonderna.
Statsministern sade att det
förnämsta medlet för att åstadkomma
sysselsättning i Norrland skulle vara
att regeringen ges möjlighet att styra
investeringsfonderna i önskad riktning.
Tyvärr tog statsministern inte upp denna
fråga i sitt elvapunktsprogram.

Det skall också bli intressant att höra
om herr Ilagnell anser att man med
statsministerns deklaration delvis löst
eller åtminstone kommit något närmare
norrlandsproblematiken. Jag vill för
min del instämma i herr Skoglunds
kommentar till statsministerns svar att
detta inte innehöll något nytt och konkret.

Statsministern sade vidare att Norrland
skall vara likvärdigt med nationen
i övrigt. Jag har under pingsthelgen besökt
delar av Tornedalen i mitt hemlän,
som är mycket hårt drabbade, och
jag fick då tillgång till ett referat av
en årsberättelse från den fackliga centralorganisationen
belägen i eu av de
sex kommunblocken däruppe. Jag skall
återge ett par rader ur referatet, där

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

det heter att »utav byggnadsarb. förbundets
273 medlemmar har endast 10 arbete,
resten lever på arbetslöshetskassan
men att ''deras dagar snart tar slut’,
och då har man att välja mellan socialvården
eller enkelbiljett söderut». —-Det är ganska hårda ord. Kritiken är
skarp, i första hand mot regeringen.

Jag hade också tillfälle att träffa en
företagare i servicebranschen, som berättade
att det i hans kommunblock
inte hade byggts ett enda egethein under
året. Det var första gången något
sådant hade inträffat under hans tjugotvååriga
tillvaro som företagare. Det
säger också en hel del om problemen.

Jag hälsar med tillfredsställelse bankoutskottets
enhälliga förslag att en parlamentarisk
glesbygdsutredning skall
tillsättas. Jag hoppas också att den
snabbt skall redovisa resultat. Men vad
man saknar är en målsättning för den.
Jag hoppas att i utredningens direktiv
också skall anges målsättningen för
glesbygds- och regionpolitiken. Låt oss
därför från de politiska partierna i
parlamentarisk ordning inom ramen för
en målsättning bekänna färg i fråga om
vart vi syftar med glesbygdspolitiken,
regionpolitiken och lokaliseringspolitiken
! En sådan målsättning måste vi
få.

Jag vill helt kort i allt väsentligt ansluta
mig till vad herr Hagnell anför
i sitt särskilda yttrande. Han har där
kommit ganska nära centerpartiets inställning.
Han kräver en målsättning för
lokaliseringspolitiken, han vill ha en
utjämning av transportkostnaderna och
en aktivare statlig företagspolitik. Det
har vi inget emot inom centerpartiet.
Vi hyser absolut ingen skräck för statligt
företagande.

Däremot är jag mycket tveksam inför
en punkt i herr Hagnells särskilda yttrande,
nämligen det avsnitt där han
föreslår att en speciell norrlandsminister
eventuellt skall tillsättas. Om inte
den nuvarande regeringen sköter norrlandsproblemen
bättre, tycker jag att

110 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

det är fullt befogat med en norrlandsminister,
men jag hoppas verkligen att
det skall bli en förbättring i detta avseende
så att vi slipper få en sådan.
"Vårt land skall ju ändå vara en enda
enhet.

Under gårdagens debatt sade herr
Ifagnell att vi har bakom oss år av försummelser
inom närings- och lokaliseringspolitiken.
Herr Hagnell framhöll
att han som ledamot av den statliga industrietableringsdelegationen
varit med
om att lägga fram ett förslag i detta
sammanhang redan i januari, och han
hade väntat på en proposition i anledning
härav från regeringen under mars
månad, under april månad och sedan
nu i maj månad, men ännu hade ingen
proposition framlagts. Det är en rätt
hård kritik av regeringens handlande i
lokaliseringspolitiska frågor!

I reservationen 2 har vi från centerpartiet
och folkpartiet understrukit behovet
av att behandla planeringsproblemen
för Norrland med förtur. Jag instämmer
i vad herrar Börjesson i Glömminge
och Larsson i Umeå sagt, att man
i första hand bör se till att regioner
med svåra sysselsättningsproblem —
det gäller ju speciellt Norrland —- tas
med i bilden. Vi efterlyser en utvecklingsplan
för Norrland.

Slutligen ett par ord om turismen!
Vi som står bakom reservationen 5 anser
att det hade varit värdefullt om uppslaget
med ett turistproduktionsbolag
fått prövas genom Kungl. Maj :ts försorg.
Och när jag är inne på turismen
och sysselsättningen vill jag djupt beklaga
att regeringen sade nej till en
olympiad i Östersund.

Ilerr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationerna 1, 2,
3 och 5.

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Som talesman för bankoutskottet
beklagar jag att tekniska
omständigheter gjorde det omöjligt att
i tiden samordna kammarbehandlingen

av statsutskottets och bankoutskottets
utlåtanden om lokaliseringspolitiken.
Det har redan visat sig att en viss upprepning
av argumenteringen från den
debatt, som vi hade häromveckan, inte
kan undvikas -— någonting som inte
minst herrar talmän torde se med bekymmer
med tanke på riksdagens arbetsfyllda
program.

Men uppdelningen på två debatter
har kanske ändå den fördelen, att det
blir lättare att renodla diskussionen.
Statsutskottet har ju som sin uppgift
att behandla anslagsbehoven, medan
bankoutskottet har att granska de allmänna
riktlinjerna för lokaliseringsverksamheten.
Att här föreligger ett ömsesidigt
beroende är klart: anslagsramarna
blir avgörande för ambitionerna
hos dem som är inställda på att rätta
mun efter matsäck. En övertygande argumentering''
för behov av en mera ambitiös
målsättning bör emellertid också
kunna resultera i ökade anslag.

Det är inte mindre än 24 olika motioner
som redovisas i bankoutskottets
utlåtande nr 30. Endast beträffande tre
av dem föreligger reservationer — i ett
av fallen bara från motionären själv.
Beträffande den alldeles övervägande
delen av de frågor som aktualiserats
i motionerna har utskottet alltså kunnat
nå fram till en gemensam skrivning.
Att detta inneburit en nedtoning
av partipolitiska intressen framhålles
i ett särskilt yttrande från moderata
samlingspartiets representanter i utskottet,
och det hade väl också kunnat sägas
av representanter för andra partier.

Det framhålles i utskottsutlåtandet —
och det har understrukits i många sammanhang
både här i riksdagen, i tidningar,
i tidskrifter och i den allmänna diskussionen
— att resultaten av den
lokaliseringspolitiska försöksverksamheten,
som nu går in på sitt sista år, inte
har blivit vad man hoppades. I stor
utsträckning står problemen kvar olösta.
Nyföretagandet har varit otillräck -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 111

ligt, den geografiska spridningen har
i stort sett uteblivit, bärkraftiga regioner
bär inte kunnat byggas upp. I moderata
samlingspartiets motion 11:443
— lilcalydande med motionen I: 387 —
föres ett resonemang om varför det bar
blivit så.

Att döma ut vad som gjorts och att
vara nattsvart pessimistisk inför framtiden
kan ändå inte vara riktigt. Det
har samlats värdefulla erfarenheter under
de gångna åren, och på basis av
dem bör en hel del kunna uträttas. Pessimism
är för resten alltid ett negativt
inslag. Den påverkar människor att agera
mot bakgrunden av dyster framtidsbedömning
och bidrar på så sätt till
att påverka utvecklingen i negativ riktning.

För utskottet har det varit angeläget
att ta vara på positiva uppslag. Den
parlamentariska utredningen om glesbygdsproblemen
som utskottet tillstyrker
är ett sådant positivt grepp. Utredningen
om regionala skillnader i produktionskostnader
är ett annat. En del
material föreslår utskottet att Kungl.
Maj :t överlämnar till landshövding Lemnes
utredning, medan annat material
föreslås bli skickat till skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen.
En rad synpunkter som har framförts
motionsvägen föreslår utskottet
att riksdagen skall uttala sin anslutning
till.

Att utskottet sedan också bedriver en
omfattande slakt av motioner ligger i
sakens natur. Mycket generellt —- jag
är medveten om undantagen — kan sägas
att det i de fallen har varit fråga
om lokalt betingade motioner, där utskottets
uppfattning har varit att initiativ
inte krävs från riksdagens sida,
i varje fall inte medan försöksperioden
ännu löper.

Jag använde beteckningen »lokal»
för en del av motionerna. För dem som
rör Norrland och särskilt Norrbotten
passar förvisso inte det attributet. Både
geografiska fakta och problemens

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

kvantitativa omfattning förbjuder att
man för Norrlands del talar om »lokala»
problem. Att människor i stora delar
av vårt land skall gå utan sysselsättning,
medan bristen på arbetskraft är
markant i andra delar av landet, kan
inte accepteras. För de arbetslösa innebär
det svårigheter och bekymmer,
och för landet betyder det förlorad
produktion. Rejälare tag krävs här. Vad
som gjorts har med andra ord varit
otillräckligt. Jag gissar att den talare
som står närmast efter mig på listan,
herr Hagnell, kommer att utveckla tankegångarna
från sitt särskilda yttrande
och från en artikel som vi kunnat läsa
i senaste numret av Metallarbetaren —
herr Hagnell har kallat den »Sveket
mot Norrland». Ställer man herr Hagnells
krav i kontrast mot vad som
gjorts, måste man säga att de innebär
en svidande kritik av regeringens insatser.
Kanske statsministerns långa redovisning
i går av planerna för Norrland
var ett försök att avvända den
kritiken — den borgerliga oppositionen
blev nog inte riktigt övertygad. Vi får
väl som herr Stridsman nyss förmodade
strax höra om herr Hagnell själv har
blivit till freds.

Herr talman! Jag har avsiktligt avstått
från att här från talarstolen föra
fram sådant som står att läsa i bankoutskottets
utlåtande. Man finner där en
som jag tror nyttig, helt aktuell redogörelse
för vad som gjorts och vad som
göres. Man finner även värderingar uttryckta
i formuleringar, som nästan genomgående
har accepterats av ett enigt
utskott. Det vore väl också märkvärdigt
om man inte skulle kunna komma
pessimisterna på skam och i samverkan
partierna emellan — den som efterlyses
i moderata samlingspartiets
särskilda yttrande — nå fram till förnuftiga
lösningar.

Vad är då förnuftigt? Ja, jag kanske
själv anklagas för att vara partipolitisk
— alltså vad jag menar att man inte bör
vara i dessa frågor — om jag citerar

112 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ur ett brev från Jarl Hjalmarson; jag
råkade på det i morse när jag vårstädade
i bankoutskottets ordföranderum.
Hjalmarsonska synpunkter har dock så
ofta frejdigt förts fram från denna talarstol,
att säkerligen också hans brevsynpunkter
på lokaliseringen kan få
presenteras härifrån.

Redan 1964 — alltså försöksperiodens
första år — strök Jarl Hjalmarson i detta
brev under att vad han kallade gränsfixeringen
av lokaliseringsstödet inte
får göras snäv. Länsgränser får inte bli
hinder för rationella lösningar. Så citerar
jag ordagrant: »Man skall komma
ihåg, att det finns en naturlig rayon
här uppe, inom vilken arbetskraften
trivs och känner sig hemma och där
den kan röra sig utan att man behöver
tillgripa så dyrbara åtgärder som vid
förflyttningar längre söderut.» Jag tror
att det finns skäl att notera denna uppfattning.

Efter några uppskattande ord om det
dåvarande ansvariga statsrådet Rune
Johanssons arbete med lokaliseringspropositionen
slutar så det Hjalmarsonska
brevet: »Att man undviker preciserade
detaljregler uppfattar jag som en fördel.
Man måste på det här området ha
stor frihet att handla praktiskt från fall
till fall.»

De Hjalmarsonska formuleringarna är
präglade av erfarenheterna hos dem
som står problemen nära. Genom samverkan
bör vi här i riksdagen också
kunna nå fram till verklighetsbetonade
lösningar.

Med den förhoppningen ber jag, herr
talman, att över hela linjen — d. v. s.
från och med punkten A till och med
punkten Q — få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Såsom framgår av den
rapport som bankoutskottet nu lägger
fram är det ett ganska omfattande arbete
som har uträttats — mera omfattande
än vad utskotten och deras kans -

lier presterar i de flesta frågor. Av
flera skäl tror vi att det har varit värt
att gå in i dessa frågor litet grundligare
än man brukar göra. Dels gäller
det så många människors framtid, dels
är problemet så besvärligt att det förutsätter
en ingående behandling. Men
problemet är inte heller nytt. Det gör
också att det finns anledning för oss
att se över vad som har varit och vad
som är på gång för att bedöma vad vi
kan göra för framtiden.

Vi är ju inne i en försöksverksamhet
som omfattar fem år. Av dessa fem år
återstår bara ett. Vad skall därefter
följa? Det är den fråga vi har haft
anledning att ställa oss i bankoutskottet.
Jag skulle inte vara till freds, om
man bara förlängde försöksperioden
och drog vidare med den. Jag skulle
vilja att man mot bakgrunden av dessa
fem års erfarenhet drev fram en ny,
ännu mera aktiv lokaliseringspolitik än
den som hittills förts, ty resultaten av
denna svarar inte mot de behov som föreligger.
En mera aktiv, mera omfattande
lokaliseringspolitik är alltså vad
vi måste ha när försöksperioden går ut
den 1 juli nästa år, inte en förlängning
av den gamla försöksverksamheten.

Det är mot den bakgrunden som jag
har ställt upp punkterna i det särskilda
yttrande som jag har fogat till utskottets
utlåtande — jag kommer tillbaka
till dem senare.

De många motioner, däribland partimotioner,
som bankoutskottet haft att
behandla, visar vilken vikt man överlag
i partierna tillmäter denna fråga.
Jag tror att man är på det klara med
en sak: resultatet av det val som vi
skall ha om ett och ett halvt år kommer
till stor del att vara avhängigt av
sysselsättningen här i landet. Vi ser
redan nu att det finns sysselsättningssvårigheter
i Norrland men också i en
del andra av lokaliseringsområdena —■
man kanske glömmer bort en del av
dessa när man talar om Norrland, där
svårigheterna är betydligt större än i

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 113

de flesta andra områden. Människorna
har dock tillräckligt stora bekymmer
antingen de nu bor på Gotland, i västra
delarna av Svealand eller i nordvästra
delarna av Götaland.

Dessa frågor kommer som sagt att stå
i centrum för partiernas strider i 1970
års valrörelse, därom råder ingen tvekan.
Detta förklarar väl det förhållande
som bankoutskottets ordförande herr
Regnéll tog upp: de upprepade diskussioner
som vi har fått i lokaliseringsfrågan
i vår. Vid fyra tillfällen har den
behandlats — herr Regnéll slapp tydligen
att vara med på frågestunden i
går, som tyvärr blev en inledning till
dagens diskussion. Diskussionerna i går
och i dag borde ha hängt ihop och
den ena borde inte ha kommit en dag
före. Det var en organisatorisk felaktighet
som begicks. I samband med att vi
behandlar dessa frågor skall vi också ta
upp likartade ämnen; ingen skall
springa före för att få nyhetsmaterialet
för sig själv. Att uppträda på det sättet
är en oförskämdhet mot bankoutskottet.

Dessa frågor beträffande lokaliseringspolitiken
är inga nya, speciella frågor.
Men det börjar växa fram en ny terminologi.
Man talar om lokaliseringspolitiken
som en del av ett annat begrepp,
regionpolitiken. Men jag tror att vi
kan se den som en del av det begrepp
som vi har kallat för näringspolitiken.
Dess uppgift är ju att på lång sikt skaffa
sysselsättning åt människorna, skaffa
dem bättre jobb, högre reallöner, bättre
arbetsförhållanden och arbetstider samt
tryggare arbete — en medveten politik
som syftar till att klara försörjningen
för människorna här i landet på ett
bättre sätt än som skulle vara möjligt
om vi förlitade oss på en liberal låtgåpolitik.
Om vi då ser på norrlandsproblemen
inte som speciella norrlandseller
lokaliseringsproblem utan som näringsproblem,
tror jag att vi kommer
sanningen närmare, Norrland är inget
problem i sig självt, men det finns ett
industriproblem som drabbar Norrland

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hårdare än andra områden på grund
av att Norrland har sin sysselsättning
så höggradigt inriktad på våra basindustrier:
skogsindustrin, gruvindustrin,
vattenkraftsindustrin — vi kan räkna
delar av järnproduktionen dit också, om
vi vill. Dessa basindustrier har varit
ryggraden för vår sysselsättning när vi
under de senaste årtiondena har byggt
upp den fulla sysselsättningen. Det var
de som gav sysselsättning och inkomster
åt det svenska samhället under efterkrigsåren,
när kriget hade härjat i Europa
och vi kunde gå vidare med vårt
näringsliv och vår sysselsättning och
skapa hyggliga reallöner och trygg sysselsättning
— full sysselsättning som vi
kallar det.

Under de åren bidrog Norrland med de
eftersökta råvarorna på ett ganska markant
sätt till den svenska nationalproduktens
tillväxt. Dessa råvaror kunde
exporteras eller användas direkt inom
den färdigindustri som byggts upp litet
längre söderut. Om vi nu ibland får
höra en del uttalanden om att det är
dyrt att hålla Norrland i gång, bör vi
komma ihåg vad Norrland givit det övriga
Sverige av industriellt uppsving
under en epok — inte så långt tillbaka
i tiden — då det fordrades råvaror och
Norrland kunde tillhandahålla dessa.

Det kostar pengar att bygga upp ett
samhälle, men vem har trott någonting
annat. Vi måste vara beredda att bygga
upp Norrland. Vi kan inte bara stå och
se på utvecklingen där. Det förhåller
sig inte så, som ett statsråd sade när
han för ett par veckor sedan besökte
Norrland, att det är en tillfällighet som
gör att den konjunkturnedgång som
började 1967 sammanföll med den strukturrationalisering
som då också inleddes.
Strukturrationaliseringen har pågått
i flera årtionden, och i nuvarande
form åtminstone under ett helt årtionde.

Utvecklingen bar gått från basindustri
mot färdigindustri, och några färdigindustrier
har under det årtiondet
inte utvecklats i tillräcklig omfattning

114 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

i Norrland. Vad som nu inträffar i
Norrland är därför ingen överraskning.
Det är en långsiktig utveckling, vars resultat
vi ser och kommer att få se
framöver, ty ännu har vi inte ett sådant
grepp över utvecklingen att vi kan lova
norrlänningarna full sysselsättning.

Bankoutskottet har försökt se positivt
på de partimotioner som väckts, något
som herr Regnéll redan understrukit. Vi
har tillstyrkt förslaget om en utredning
angående glesbygdernas serviceproblem.
Man vill se serviceproblemen skilda
från lokaliseringsproblemen. På s. 12 i
bankoutskottets utlåtande finns ett referat,
vari det sägs att de handlingsprogram,
som skall innehålla förslag till
regionalpolitiska åtgärder, skall »tillgodose
en tillfredsställande samhällelig
service i orter och områden där tillväxtfrämjande
samhällsinsatser inte bör
komma i fråga». Om vi vill formulera
det med litet tydligare svenska, kan
vi använda ordet »begravningshjälp».
Det skadar inte att utreda även den
saken.

Nog vill vi hellre se en litet aktivare
näringspolitik på många punkter. En
sådan förutsätter emellertid att samhället
skaffar sig en organisation med vilken
regeringen kan gå in och lösa denna
art av frågor. En stor del av regeringens
centrala organisation är uppbyggd
med tanke på helt andra problem
än dem vi i dag står inför. Det är en
organisation, uppbyggd i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet för att
lösa den tidens problem, som vi dras
med i dag, medan vi saknar en organisation
för att lösa de frågor som vi
nu har framför oss. Den statliga företagsdelegationen
har i januari detta år
föreslagit en organisation för den statliga
företagsgruppen — det gäller inte
som herr Stridsman sade delegationen
för statlig industrietablering. Vi hade
hoppats få se en proposition i mars,
men det kom ingen. Vi hoppades sedan
få se propositionen i maj enligt vissa
löften, men vi har fortfarande inte sett

den. Den lär komma någon gång efter
midsommar, och då är det t. o. in. färre
ledamöter i kammaren än i dag. Så
skall inte frågorna behandlas. Vi vill
ha fram förslagen när vi är samlade.

Om vi skall kunna tränga in i de lokaliseringspolitiska
frågorna måste vi
ha ett grepp om dem och en klar målsättning.
Jag har velat understryka detta
i ett särskilt yttrande. Det betyder
inte att jag allmänt ogillar vad som
sägs i bankoutskottets utlåtande; tvärtom
instämmer jag däri. Men utlåtandet
avser en behandling av de motioner
som föreligger. Jag vill att vi därutöver
skall ta upp en annan fråga, nämligen
hur den politik skall se ut som skall
innebära fullföljandet av verksamheten
efter försöksperiodens utgång.

Den skall vi vänta med tills Lemnes
utredning är avlämnad, kanske någon
säger. Lemnes utredning omfattar emellertid
två etapper. Den första etappen är
en översikt av den nuvarande lokaliseringspolitiken,
och denna etapp blir
klar vid årsskiftet. Nästa etapp avser
den framtida lokaliseringspolitiken. Såvitt
jag kan förstå dröjer det till ett
par år efter försöksperiodens utgång
innan den etappen kan vara klar. Det
finns ingein anledning ajt vänta så
länge med den nya lokaliseringspolitiken,
utan den bör påbörjas när försöksperioden
är slut.

Jag har därför i mitt särskilda yttrande
berört även vissa andra frågor
än dem som tas upp i de motioner som
har behandlats formellt inom bankoutskottet.
Vi behöver en målsättning för
lokaliseringspolitiken. Hur skall vi annars
veta hur mycket pengar som behöver
anslås eller hur pengarna skall
fördelas? Under fyra och ett halvt år
av försöksperioden har 30 procent av
lokaliseringspengarna gått utanför lokaliseringsområdet.
Men om vi ser på
tendensen under det senast redovisade
halvåret har 70 procent av pengarna
fördelats utanför lokaliseringsområdet.
Jag hoppas att denna tendens är till -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 115

fällig och att det hela rättar till sig. Man
skall inte ta pengar från de fattigaste
och ge till de inte fullt ut lika fattiga.
Om vi vill gå in på nya arbetsuppgifter,
är det helt i sin ordning men i så
fall bör vi skaffa fram pengar för den
saken och inte ta dem från de fattigare
som behöver dem bättre.

Vi behöver en målsättning för att
veta hur vi skall styra lokaliseringspolitiken
och för att bedöma effekten
av politiken sådan den blivit utformad.
Det behövs även en målsättning för
att länen och kommunerna skall kunna
göra sin planering. Det behövs en målsättning
för att det privata och det
statliga näringslivet skall kunna lokalisera
sig till vissa orter där man
vet vilket befolkningsunderlag man har
att räkna med vare sig det gäller konsumenter
eller arbetskraft. Vi kan inte
begära att ett industriföretag — en
textilindustri från Borås eller en metallindustri
från Mellansverige — skall bygga
upp en filial i Norrland när man
har som alternativ att förlägga sin
verksamhet till Portugal. Man söker
sig söderut där man vet att det finns
arbetskraft — i Norrland är det osäkert
vad resultatet blir. Det befolkningsstatistiska
underlag som vi haft
till förfogande inom utskottet, men som
inte är presenterat i det framlagda materialet,
visar en minskning av befolkningen
i Norrland — även när det gäller
de yngsta årsklasserna — under de
tre femårsperioder fram mot 1980 som
är undersökta. På ett eller annat håll
finns något undantag, framför allt
längst i söder, men i övrigt är det nästan
över hela linjen fråga om en tillbakagång
med undantag för pensionärsgrupperna.
Med sådana framtidsutsikter
lockar man inte industrier till sig, och
med en skärpt befolkningsutveckling
av det slaget kommer man in i sådana
svårigheter att lokaliseringspolitik beträffande
industrier blir en omöjlighet.

Det är därför vi måste sätta upp ett
mål och ange vart vi syftar. För mig är

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

det angeläget att vi då knyter an till
befolkningsunderlaget i dag och försöker
upprätthålla det så nära som möjligt.
Vi får hoppas att det uttalande
som gjordes i går från regeringen betyder
att man nu är villig att ange en sådan
befolkningspolitisk målsättning.
Det är nämligen befolkningen och människorna
det gäller. På den punkten
kanske vi kan få ett förtydligande från
regeringshåll här i dag?

När vi har fastslagit målsättningen
måste vi vara på det klara med att det
kostar pengar att upprätthålla den. Den
nuvarande lokaliseringspolitiken bär
kostat ungefär 200 miljoner kronor om
året i lån och bidrag. En viss ökning
skall ske nästa år med ungefär 100 miljoner,
och då skall även statliga företag
få söka lokaliseringsstöd. Men det
räcker inte. Beredskapsarbetena kommer
till därutöver, och de har kostat
ungefär 200 miljoner kronor.

Det är fråga om att industrialisera
en landsdel som omfattar två tredjedelar
av Sverige, och det kommer att
kosta pengar. Det kostar 200 000 kronor
att inrätta en modern industriarbetsplats
söderöver, och det kostar 200 000
kronor att bygga moderna industriarbetsplatser
också norröver.

Men det fordras inte bara pengar, utan
det fordras en organisation för att man
skall kunna ge sig in i produktionsuppgifterna
och bygga ut en apparat.
Det fordras också en försäljningsorganisation
för att ta vara på produktionen.
Att bygga upp en sådan organisation
är inte gjort i en handvändning,
utan det tar åratal. Därför måste man
angripa denna sorts problem mycket
tidigare än som har gjorts hittills. Man
får inte låta lura sig av att det går bra
för ögonblicket. Frågan gäller vart utvecklingen
pekar hän på fem eller tio
års sikt, och vi måste inrätta arbetet
därefter.

Om man har förberett apparaten, organisationen
och människorna, kan
man efter en sådan lång förberedelse

116 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

i det tysta gripa in och försöka styra
utvecklingen till rätta när frågan blir
akut. Har man däremot levt för länge
i en liberal låtgåpolitisk förhoppning
att det skall ordna sig och att det
kommer att bli full sysselsättning i
framtiden, råkar man ut för sådana svårigheter
som vi har råkat ut för.

Vi talar ibland om lokaliseringspolitiken
som någonting som egentligen hör
hemma i en sådan situation som förelåg
för ett eller ett par årtionden sedan,
när företagen stod i ko för att få bygga
ut. Då kunde man »lokalisera om» företag,
som det hette på den tiden.

Nu finns det inga företag som står
i ko för att bygga ut, och den lokaliseringspolitiska
dragkamp som förut kanske
har rått inom landet förekommer
nu mellan Sverige och kontinenten eller
mellan Sverige och andra delar av
världen. De stora och mest expansiva
.svenska företagen utvecklas nu snabbast
utanför våra gränser. Det är en
fåfäng förhoppning att den expansion
som förekommer på vissa håll skall
kunna flyttas över till andra områden.

Vi måste räkna med att det behövs
ett nyskapande av företag, och det är
en mycket svårare uppgift än att lokalisera
om företag som redan finns. Vi
står alltså inför en ännu svårare arbetsuppgift
i framtiden än vi gjorde
när man för några år sedan talade om
att omlokalisera företag som stod i ko
för att få bygga ut.

En annan sak kommer också in i bilden.
I bankoutskottets utlåtande publiceras
en redogörelse för de industriutbyggnader
som länsstyrelserna har räknat
med, och på s. It i utlåtandet heter
det: »För industrisysselsättningen innebär
länsstyrelsernas prognos en uppgång
med drygt 12 procent under perioden
1960—1980.» Detta går såvitt jag
förstår tillbaka på långtidsutredningens
prognoser, som bär visat sig för optimistiska.
Vi är inte inne i en period
när fler människor sysselsätts i den
svenska industrin, utan vi är inne i er.

period när färre människor kommer att
få sysselsättning inom svensk industri.
Att inom de svagaste industriområdena
då hysa så här stora förhoppningar tror
jag är överoptimistiskt.

De senaste sysselsättningssiffrorna
som jag har funnit gäller februari i år.
Jämför vi dem med sysselsättningssiffrorna
för februari förra året, finner vi
att sysselsättningen i svensk industri
har gått tillbaka med 24 000 arbetsplatser
på ett år. En ytterligare tillbakagång
noterar vi, om vi räknar med utvecklingen
inom byggnads- och anläggningsverksamheten
mellan februari 1968
och februari 1969.

I det klimatet skall vi planera för en
sysselsättningsökning. Klimatet var betydligt
lättare för tio, femton år sedan.
Om man då angripit förädlingsindustrins
utbyggnad i Norrland, kanske
man kunde ha haft större framgång än
man nu kan få. Nu är problemet betydligt
svårare med den hårdnande internationella
konkurrensen och den alltmer
internationella strukturen hos näringslivet
över lag.

Det är inte bara vi som har lokaliseringsproblem.
Jag var i slutet av hösten
i norra Irland och hade överläggningar
med representanter för handelsdepartementet
där om industrin. Jag studerade
den mycket omfattande och långtgående
stödverksamhet som man där har byggt
upp för att få industrier. Man hyr ut
industrilokaler till Europas lägsta hyror,
som man säger, man utbildar arbetskraft
gratis, betalar företagens
igångkörning, betalar transportkostnader,
betalar tullar och maskiner och betalar
en del av lönekostnaden framåt i
tiden, förutom driftförlusterna i början,
och man ger skattefrihet tio år
framåt. Man hade annonserat i tyska
och svenska tidningar för att få över
företag till sig. Man hade fått fem tyska
företag och trodde att man också skulle
få en del svenska. Man hoppades lika
mycket på svensk lokalisering som
norrlänningarna gör.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 117

Det är i detta svåra läge som vi skall
lyckas skapa sysselsättning i de norra
■två tredjedelarna av Sverige.

Statsministern sade i går här i kammaren,
att vi måste få fram effektiva
''och lönsamma former för att låta den
statliga verksamheten expandera. Han
sade att man räknar med en väsentlig
ökning av dessa företags investeringsvolym
under de närmaste åren och att
samhället är berett att i vidgad utsträckning
bära ett direkt företagaransvar för
industrietableringar. Det uttalandet hälsar
vi naturligtvis med tillfredsställelse.
Jag förmodar att det betyder att regeringen
tar tillbaka ett yttrande i proposition
nr 117 från 1957 om ASSI, där
det hette att man upplöst sambandet
mellan domänverket och bolaget och
att det avgörande motivet varit alt
statsmakterna därigenom erhållit bättre
möjligheter att bedöma bolagets kapitalbehov
och i förväg avväga detta i
förhållande till andra investeringsanspråk
på det statliga området.

Detta motiv har särskild tyngd i föreliggande
statsfinansiella och kreditpolitiska
läge. Det heter vidare i den
propositionen: »Bolaget har i sin framställning
framfört yrkanden om kapitaltillskott
som icke är förenliga med den
för närvarande eftersträvade ekonomiska
återhållsamheten.» Det heter också:
»Statsmakternas medverkan till en förbättring
av bolagets kapitalförsörjning
bör begränsas till vad som erfordras för
att bolagets kortfristiga skulder skall
kunna nedbringas till en skälig nivå.»

Med dessa uttalanden framförs en mycket
allvarlig kritik mot den förutvarande
företagsledaren som låtit företaget
■expandera. Dess följ dinvesteringar har
vi sedan haft nytta och glädje av i
form av mera sysselsättning i Norrland
än vi eljest skulle ha fått. Detta yttrande
i propositionen låser ju styrelsens
handlingsmöjligheter. Det visar ägarens
bristande intresse för att skapa ny sysselsättning,
samtidigt som det innebär
•en anmärkning mot den förutvarande

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

företagsledaren för att han byggde ut
företaget. Om han inte hade gjort denna
utbyggnad, hade läget varit sämre i
Norrland än det är i dag. Denna proposition
1957:117 strider mot vad som
nu sägs, och jag hoppas att den återkallas
i någon lämplig form.

Det som kostar i Norrland och som
skiljer Norrland från den övriga delen
av landet är avstånden. Det kostar att
övervinna avstånd. Transportkostnaderna
måste utjämnas, om vi skall kunna
föra en med Norrland solidarisk politik.
Det gäller fraktkostnaderna i olika former.
Det bör undersökas genom myndigheterna,
hur man skall kunna få ned
dem. Det finns ju inte stor anledning
att vi med ena handen driver en lokaliseringspolitik
som innebär att vi försöker
hjälpa till att bygga upp företag
och med den andra handen tar ut transportkostnader
utan att göra motsvarande
insats för att få ned dem, så att industrier
kan växa upp.

Jag har försökt att få reda på i fråga
om persontransporterna vad det skulle
kosta att föra samma politik som vi för
då det gäller att hjälpa sjuka människor,
som behöver ha dyrare mediciner. Vad
skulle det kosta, om SJ skulle föra en
sådan transportpolitik, att man skulle
sätta en taxegräns vid 40 mil och låta
resten betalas av samhället? Det skulle
kosta ungefär 15 miljoner kronor, så
långt jag kan förstå. Om gränsen sattes
vid 30 mil skulle kostnaderna bli i
runt tal 25 miljoner kronor. Det förefaller
som om detta vore överkomliga
kostnader som borde vara värda att
beaktas vid en snabbutredning, som
regeringen bör göra, så att regeringens
budgetarbete till hösten kan resultera
i förslag till vårriksdagen, som kan
träda i kraft då den nuvarande försöksperioden
utgår den 1 juli nästa år.

Vad beträffar frakterna är det naturligtvis
fråga om viktigare saker. Då är
det styckegodstaxorna man skall se
över. Resten beror på förhandlingar.
Det kan numera slutas speciella kon -

118 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

trakt mellan SJ och vederbörande företag,
som behöver anlita SJ för mera
omfattande transporter. Där finns också
möjligheter till lokaliseringspolitiska
åtaganden för att utjämna dessa
kostnader och inte låta avstånden avskräcka
vare sig människor eller industrier
från att ta vara på de möjligheter
som Norrland har att bjuda.

Den statliga företagsformens tillbakagång
diskuterade vi i går. Jag behöver
inte gå in på det mera. Men jag vill
bara säga en sak. Den proposition som
vi hoppas skall komma i slutet av juni
avser bara, så långt vi kan förstå, i detta
skede en sjättedel av den statliga företagsgruppen.
Ytterligare fem sjättedelar
behöver tas med i samordningen. Det
har tagit ganska lång tid med den
första sjättedelen och jag hoppas att
de fem återstående sjättedelarna inte
skall behöva dröja så länge, ty vi behöver
snabba resultat på detta område.

Frågorna på näringspolitikens område
när det gäller Norrland — vare sig man
talar om lokaliseringspolitik, regionpolitik,
näringspolitik eller någonting annat
— omfattar så gott som hela det
politiska fältet. Av bankoutskottets utlåtande
framgår att här är aktiva finansdepartementet,
industridepartementet,
inrikesdepartementet och från den 1
juli i år även det nya civildepartementet
som skall ha hand om den fysiska
planeringen på länsstadiet. Förutom
dessa fyra departement omnämns i bankoutskottets
utlåtande också andra departement
som medverkande i lokaliseringspolitiken,
nämligen kommunikationsdepartementet,
handelsdepartementet,
socialdepartementet, utbildningsdepartementet
och försvarsdepartementet.
Det är summa nio departement.
Härtill kommer andra myndigheter
av olika slag samt privata organisationer
som Sveriges industriförbund och
säkert ytterligare några. Någon har velat
göra sig litet lustig och frågat om
det i händelse av koordinering betyder
att vi skall ha en minister för Norr -

land, en för Svealand och en för Götaland.
Men den som inte vill förstå en
sak slipper väl förstå den.

Visar inte detta omfattande engagemang
av olika departement och myndigheter
att koordineringsfrågorna är
väsentliga då det gäller att uppnå resultat?
Det särskilda yttrandets enda hemställan
är att koordineringsuppgifterna
skall tas upp i det arbete som behöver
utföras. Där sägs bl. a. följande: »Det
förefaller troligt att lokaliseringspolitiken
när det gäller Norrland kommer
att innebära en koordinering av den
politik som olika departement driver.
Därför bör vid höstens förberedelsearbete
övervägas om inte ett konsultativt
statsråd bör få som särskild uppgift
att hålla i norrlandsfrågorna och kanske
därmed också den övriga lokaliseringspolitiska
aktivitet som erfordas.»

Vill man inte företa koordinering på
det ena sättet, måste det ske på det
andra, men ansvaret för norrlandsfrågorna
och koordineringen inom regeringen
måste tydligt komma till uttryck.
Vilket av statsråden skall vi tala
med beträffande norrlandsfrågorna?
Skall vi vända oss till nio statsråd och
försöka få till stånd ett samspel eller
vem är ansvarig? En sådan fråga hör vi
kunna få ett svar på, och det är inte
omöjligt att åstadkomma en koordinering.

Bankoutskottet tillstyrker en ny parlamentarisk
utredning om glesbygdernas
serviceproblem. Många av partimotionerna
har hänvisats till pågående utredningar
av olika slag och jag tror
att vi försökt att behandla frågorna så
positivt som möjligt, vilket också herr
Regnéll framhöll, och att vi även försökt
ta vara på synpunkterna i motionerna.
Över lag gäller det nog i motionerna
mera förhoppningar än konkreta
förslag, och när det någon gång kommit
till konkreta förslag rör det sig ofta
om sådana som avvisats på annat håll.
Förslaget att det bör byggas en ny
skogsindustri i det inre av Norrland har

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 119

såvitt jag förstår behandlats på ett håll
som står de norrländska skogsägarna
nära, men där var man inte villig att ta
upp frågan. Nu säger företrädare för
folkpartiet att det nog är bäst med ett
statligt företag på detta område, möjligen
ett halvstatligt. Och när folkpartisterna
kommer och begär statliga företag,
så förstår man att det är något
sjukt med det hela.

Den av lantbruksstyrelsen utgivna utredningen
»Jord och skog i Västernorrlands
län» visar att i det län där man
nu vill ha den omtalade skogsindustrin
är två tredjedelar av skogen i privat
ägo. Bara en tredjedel ägs av staten. Det
naturliga vore väl då att folkpartiet och
centern hade så stort förtroende för det
privata näringslivet och det privata initiativet
att man byggde upp den industrin
med egna medel och hemställde
om ett visst statsbidrag. Ett sådant förslag
skulle vi kunna stödja, men inte det
av folkpartiet framlagda som innebär
att man först ser på villkoren och sedan
sparkar i väg bollen och ber någon annan
ta hand om det hela. Men detta var
ett av de få konkreta förslag som lagts
fram, och tyvärr var innehållet litet
maskstunget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter och avslag på de avgivna reservationerna.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell uttryckte
sin stora förvåning över att vi på folkpartihåll
har väckt en motion i vilken
vi förordar en statlig eller halvstatlig
skogsindustri. Det är jag som har författat
den motionen. När herr Hagnell
emellertid redogjorde för ägandeförhållandena
när det gäller skogen råkade
han göra det felet att han blandade ihop
länen. Stensele—Storuman ligger inga -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lunda i Västernorrlands utan i Västerbottens
län, och avstånden mellan de
båda länen är avsevärda.

Orsaken till att jag i detta fall har
tänkt mig staten som delägare är helt
enkelt att domänverket äger största delen
av skogsmarkerna inom ifrågavarande
område, och det är domänverket som
genom företagna rationaliseringar har
friställt största delen av den arbetskraft
som nu går utan sysselsättning. Och när
staten har greppet om skogsmarken och
råvaran, har inte staten också då skyldighet
att göra någonting för att råvaran
skall kunna komma till användning?
Då skall väl inte staten som nu
lämna allt vind för våg.

Jag tycker, herr Hagnell, att man har
rätt att begära att domänverket visar
litet större intresse och ansvar inom de
områden i Västerbottens län som verket
nu har lämnat helt åt sitt öde.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Alla känner vi väl till
hur befolkningsuttunningen har fortskridit
inom betydande delar av vårt
land och vilka besvärligheter detta har
lett till för de människor som bor kvar
där. I stort sett är det ju de yngre som
flyttar; de äldre är tvungna att stanna
kvar i glesbygderna.

Det är inte stor anledning för mig att
närmare uppehålla mig vid en beskrivning
av dessa ting, eftersom säkerligen
alla här har haft kontakt med människor
i avfolkningsbygder. Uppenbart
är emellertid att glesbygderna efter
hand kommer att bli allt fler och allt
större, om inte samhället lyckas hejda
strömmen av människor till framför
allt de tre stora tätortsområdena.

Herr Hagnell talade om behovet av
målsättning och han menade uppenbarligen
att man skulle ange hur mycket
människor, som borde bo kvar ute i
glesbygdsområdena. Han siktade tydligen
mot status quo. Ja, det gör vi alla.
Alla vill väl försöka behålla männi -

120 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

skorna kvar ute i bygderna så långt det
över huvud taget är möjligt. Centerpartiet
har också givit uttryck för att det
har denna uppfattning. Det är mer än
20 år sedan vi började motionera om
dessa frågor, men först någon gång i
mitten på 1960-talet kom det en lagstiftning
på området.

Lagstiftningen har givit en del, men
vi är väl på det klara med att vi ändå
gjort alldeles för litet. Hur det skall bli
är inte bara en fråga om målsättningen
utan också en fråga om viljan. Vad vill
vi göra och vad vill vi kosta på denna
sak? Utan att kosta på en hel del blir
det nog ett klent resultat.

När herr Hagnell drar upp jämförelsen
med u-landshjälpen fattar jag honom
så, att han menar att det som vi
i dag satsar på lokaliseringspolitiken
är alldeles för litet och att det i varje
fall borde ligga någonstans i närheten
av det belopp som går till u-hjälpen.
Några andra paralleller har man väl
knappast möjligheter att dra mellan
dessa två områden.

I den mån herr Hagnells uttalande
bara skall fattas så, att han tycker att
det skall göras större insatser och skall
anslås mera medel är jag fullt överens
med honom. Det är minsann inga våldsamma
summor som vi har kostat på
oss i lokaliseringshänseende. Det rör sig
om mindre än två tusendelar av nationalprodukten
per år. Vi offrar alltså
mindre än två tusendelar av nationalprodukten
för detta ändamål, och vi
skall hålla i minnet att 80 procent därav
är lån som återbetalas.

Man kan också jämföra lokaliseringsstödet
med det samhälleliga stöd som
utgår till industrier, som har möjligheter
att anlita investeringsfonderna. Det
är ju de mera välsituerade industrierna
som får denna möjlighet. Investeringsfonderna
är bra och gör säkert stor
nytta, men vi skall komma ihåg att
företag som inte skattefritt kan sätta
undan några pengar är i den belägenhet,
som man brukar beskriva med or -

den »när det regnar välling har den
fattige ingen sked».

Borde inte ett minimikrav när man
nu till Norrland eller till andra glesbygdsområden
lokaliserar företag, som
skall konkurrera på dessa villkor, vara
att också dessa företag erhåller lika
mycket som de välsituerade företagen
får ut i stöd av samhället? Att slippa
betala skatt kan ju betraktas som en
form av stöd. Åtminstone förefaller det
mig som om detta krav vore ganska
rimligt.

Låt oss sedan se på räntesättningen,
som inte heller den är så särskilt gynnsam
för lokaliseringsföretagen. De får
betala gällande marknadsränta. Visserligen
kan de få en viss räntebefrielse
under en begynnelseperiod, men sedan
tillämpas gällande marknadsränta. Gäller
då inte detta företagen i allmänhet?
Nej, inte i allmänhet, ty det är nog så
att många företag — de mera välkonsoliderade
— går ut på obligationsmarknaden
och lånar pengar där till en ränta,
som är inte oväsentligt lägre, vilket
leder till att medelräntesättningen blir
en annan än för lokaliseringsföretagen.

Detta med räntefriheten och bidragen
är bra, men det understiger det som
de välkonsoliderade företagen i allmänhet
får ut genom att kunna anlita statsstöd
via investeringsfonderna. Dessa
ting bör alltså ställas mot varandra.
Man måste som sagt konstatera, att det
samhälleliga stöd som de stora, välkonsoliderade
företagen kan få via investeringsfonderna
blir mera än vad man i
allmänhet får lokaliseringsvägen genom
räntebefrielse och genom ett visst bidrag
till byggnader. Vi skall inte förringa
värdet av det stödet, men vi kan
ha rätt att göra jämförelser.

Herr Hagnell talade om transporter
och transportkostnader. Kostnaderna
är naturligtvis större när det gäller
transporter norrifrån än exempelvis
härifrån Stockholm och till kontinenten
-— det behöver vi inte resonera om. Men
trots detta har man på sina håll signale -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 121

rat förslag i syfte att fördyra transporterna.
Jag tänker på detta med isbrytningen.
Isbrytarkostnader skall, om förslaget
går igenom, höjas i en utsträckning
som gör att vi blir åtskilligt mer
tyngda därvidlag än grannlandet Finland,
som vi skall konkurrera med.

En i denna församling inte okänd
landshövding uppe i norr har kallat
detta och liknande förslag för lokaliseringspolitik
i omvänd ordning. Det är
en riktig beteckning på sådana förslag.
Jag hoppas att de inte kommer
att genomföras, utan att man i stället
försöker se till att det finns en isbrytarflotta
för vårt land med dess långa
kust som åtminstone når upp till den
finska isbrytarflottans storlek — och
då har Finland ändå väsentligt kortare
kuststräcka. Man bör inte framlägga
förslag om att fördyra transporterna
via isbrytningen.

I utskottsutlåtandet nämns också att
man skulle kunna hjälpa den norra
landsändan genom att slopa arbetsgivaravgiften.
Självfallet vore det en lättnad.
En annan lättnad av samma slag
vore att slopa energiavgiften för lokaliseringsföretagen.
Detta är avgifter som
alia dessa företag får betala till staten.

Nåja — formerna i vilka man tillför
medlen är en andrahandssak, en praktisk
angelägenhet. Den stora frågan är:
Hur mycket mer än nu vill vi satsa för
dem det här gäller — det rör sig om
minst en miljon människor? I dag satsar
vi, som jag sade, två tusendelar av nationalprodukten,
och därav är ungefär
80 procent lån som skall återbetalas.
Det vill till hårdare tag — djärvare
grepp hette det visst under valrörelsen
1966. Jag undrar om det inte är de djärva
greppen som lyser med sin frånvaro
på det här området.

En specialsak när det gäller att hejda
den stora ansvällningen av de tre storstadsregionerna,
framför allt då stockholmsregionen,
är att man skulle kunna
stimulera en viss utflyttning. När det
speciellt gäller Stockholm bör man kun -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. nu

na ta fram det förslag som är lagt på is
och som avser ämbetsverkens utflyttning.
Jag tror att man kommer en bra
bit på vägen, om man följer utskottets
linje när det säger att vid nämnvärda
utökningar av ämbetsverk o. s. v. bör en
annan förläggningsort övervägas. Det
är all anledning att tycka att det borde
bli något resultat på detta område, eftersom
jag tror att man även på regeringshåll
varit inne på ungefär motsvarande
tankegångar som dem som utskottet
givit till känna i denna fråga.

Nåja, nu skall det bli utredningar.
Vi hade utredning på utredning under
tjugo år fram till 1965 då vi fattade beslut,
och de fyller ju sin uppgift. Ibland
har de en negativ uppgift, i varje fall
en negativ effekt, även om den inte råkar
vara avsedd, nämligen att fördröja.
Låt nu inte de utredningar som är på
gång och flera som kanske blir behövliga
leda till att vi låter bli att ta detta
på allvar och underlåter att med kraft
ta oss an problemen.

Inom försvarspolitiken brukar det sägas
att varje del av vårt land skall försvaras.
På motsvarande sätt bör man
nog ha anledning att säga att befolkningen
i varje del av vårt land skall
tillförsäkras en rimlig ekonomisk, social
och kulturell standard.

En av anledningarna till att de krafttag
som jag efterlyser och som herr
Hagnell i varje fall hade i tankarna hittills
har uteblivit bottnar nog i varje
fall till en del i en principiell inställning
som är antilokaliseringspolitisk.
Den går ut på att det första man skall
försöka att göra är att flytta arbetskraft
till företag som behöver sådan i
stället för att på allvar försöka att med
uppoffringar få fram arbetstillfällen
där arbetskraften finns.

Det är väl i och för sig inte så mycket
nytt som kommit fram under debatten
de senaste dagarna i det här
ämnet. En och annan ny sak kan väl ha
kommit, men det väsentligen nya och
glädjande är den aktivsering av intres -

122 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

set som otvetydigt lagts i dagen här av
olika talare, både från regeringen och
bland kammarens ledamöter. Jag hör
inte till dem som i första hand vill försöka
tolka uttalanden av den arten som
någon förberedelse för nästa års valrörelse,
utan jag tror att de är resultatet
av att man har börjat få upp
ögonen —• eller hur, herr Hagnell? —
för vad det egentligen gäller och nu
gör klart för sig att här måste någonting
ske.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Vi hade en kanske något
improviserad diskussion om dessa
frågor i går, och jag delar herr Hagnells
uppfattning att det inte var så lyckligt
att den kom dagen innan vi diskuterar
detta viktiga utlåtande från bankoutskottet.
Jag skall därför begränsa mitt
anförande nu.

Jag tror emellertid att det finns ett
sifferpar i kompletteringspropostionen
som väl belyser huvuddragen i den situation,
som vi nu diskuterar. Det är
följande: I april fanns i storstadslänen
tre obesatta platser på varje registrerad
arbetslös, medan det i skogslänen fanns
tre arbetslösa på varje obesatt plats.
Arbetslösheten i skogslänen, sägs det
vidare, har hittills i år varit högre än
för ett par år sedan. I övriga län har den
varit lägre. Min slutsats måste bli klar:
framför allt befolkningen i Norrland —
i synnerhet i dess inland — har burit
och bär alltjämt en orimligt stor del av
den börda, som strukturrationalisering
och förändrade förutsättningar för näringslivets
verksamhet för med sig.
Otrygghet och ovisshet har blivit regel
för en stor del av befolkningen i Norrland
och skogslänen; det gäller -— som
någon tidigare talare påpekade — för
övrigt inte bara där utan också på Gotland,
i delar av Kalmar län och i andra
områden.

Hur har då de politiska instanserna
fungerat? Både herr Hedlund och herr

Hagnell talade om utredningar av olika
slag. Jag förstår att herr Hagnell hade
svårt att hitta i utredningsdjungeln, och
jag skall därför även i detta begränsade
anförande tillåta mig att göra en mycket
kort och snabb rekapitulering av en
del av de utredningar, som nu arbetar.

Vi har ju fått ett stort antal arbetsgrupper,
expertgrupper, andra utredningar
och prognoser. Vi har fått någonting
som kallas 1965 års expertgrupp
för regional utredningsverksamhet, och
den har i sin tur delat upp sig i två
arbetsgrupper, som framlagt en del rapporter
och ett betänkande om statistikbehov
och statistikproduktion för regionala
utredningar.

Vidare har vi den tidigare i debatten
ofta omnämnda 1968 års lokaliseringsutredning,
som är en enmansutredning
för landshövding Lemne som har en
s. k. rådgivande parlamentarisk nämnd
till sitt förfogande. Såvitt jag förstår
har herr Hagnell alldeles rätt i att när
det gäller den framåtsyftande politiken
kommer denna utredning inte att kunna
prestera några riktlinjer av stort värde
i tid för ett riksdagsbeslut under nästa
år.

Vi har också fått en delegation för
industrietablering, som framför allt
skulle syssla med etablering av statliga
företag i skogslänen. För bara några
dagar sedan kunde vi emellertid konstatera,
att när denna delegation delvis
skulle avlösas av Svenska industrietableringsaktiebolaget
— det var visst det
som herr Hagnell hade svårt att finna
benämningen på — hade anknytningen
till skogslänen avsevärt mjukats upp.

Vi har fått en grupp riksdagsmän som
bl. a. skall följa frågan om en högre teknisk
utbildning i Norrland, och vi har
fått veta att 1968 års utbildningsutredning
skall ta upp problemet om fortsatt
decentralisering av den högre utbildningen.
Och så har vi fått en skogsbruksutredning
och en skogspolitisk utredning,
och nu föreslår bankoutskottet —

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 123

det är i och för sig värdefullt — en glesbygdsutredning.

Sist men inte minst har vi genom den
s. k. länsplaneringen —• äntligen, vill jag
säga — börjat få ett utgångsmaterial för
diskussion om en mer meningsfylld regionalpolitik.
Tyvärr är det knappast
fråga om mer än ett utgångsmaterial och
tyvärr är den därigenom påbörjade planeringen
inte alls tillfredsställande förankrad
i folkvalda regionala och kommunala
instanser.

Vi har på detta sätt fått något som
kallas prognos 0 — den är i huvudsak
upprättad i inrikesdepartementet -—■ och
vi har fått prognos 1 och prognos 2
samt något som kallas länens målsättning.
Däremot har vi — frånsett några
resonemang av förre inrikesministern i
årets statsverksproposition, vilka delvis
verkar kloka och sympatiska men undviker
att ta ett verkligt grepp på själva
problemet —• inte fått några upplysningar
alls om vilka mål som regeringen
vill sätta upp för befolkningsutvecklingen
och näringsutvecklingen i de olika
regionerna. Både herr Hagnell och
herr Hedlund har varit inne på detta
tema. Det är kanske i och för sig inte
så märkligt att vi inte har fått några
sådana upplysningar om regeringens
målsättning. Att formulera målen för
regional- och lokaliseringspolitik eller
näringspolitik — vilken benämning man
nu vill använda — kräver naturligtvis
ett ganska stort mått av mod och handlingsvilja.
Men av vem skulle man i
första hand kunna begära ett tillräckligt
mått härav om inte av den regering
och den politiska meningsriktning som
så ofta gjort gällande att den ensam kan
prestera den tillräckliga viljan och
handlingskraften?

Jag skall tillåta mig att snabbt göra
en rekapitulation av den utveckling
som vi faktiskt har haft i Norrlandslänen
samt i Kopparbergs och Värmlands
län under ett ganska stort antal
år. Jag utgår därvid från prognosen 0

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

som gjorts i inrikesdepartementet beträffande
framåtskridandet fram till
1980. Får jag dock först säga att under
de 20 åren från 1940 till 1960 ökade
folkmängden i Norrlandslänen, Kopparbergs
och Värmlands län från ungefär
1 2/3 miljon till 1,8 miljon invånare,
alltså med mellan 9 och 10 procent. I
inget av de länen undergick under samma
tid folkmängden någon absolut
minskning. Men andelen av den totala
folkmängden i hela riket sjönk från omkring
26 procent till något över 24 procent
— alltså då inte särskilt alarmerande.
Från 1960 till 1980 skulle emellertid
folkmängden i dessa län komma
att i absoluta tal minska från 1,8 till 1,6
miljon — med cirka 10 procent. Det
skulle innebära att skogslänens samlade
befolkning under den senare hälften
av 40-årsperioden — från 1960 till
1980 —- skulle ta ett kraftigt steg nedåt
i fråga om andel av landets totala befolkning
eller från något över 24 procent
till mellan 18 och 19 procent.

Jag skulle vilja något utförligare än
herr Hedlund beröra utvecklingen i de
tre storstadsområdena, Stockholms stad
och län, Göteborgs stad och Göteborgs
och Bohus län samt Malmö stad och
Malmöhus län. Den absoluta ökningen
av folkmängden i de områdena var från
1940 till 1960 nära 650 000. De tre områdenas
sammanlagda andel av den totala
befolkningen i landet ökade samtidigt
från något under 30 till något
över 34 procent. Från 1960 till 1980 beräknas
enligt prognos 0 folkmängden
inom dessa områden fortsätta att stiga
och nu i snabbare takt, eller med över
900 000 invånare. Det skulle betyda en
ökning av folkmängden i dessa regioner
från något över 34 procent av den
totala folkmängden i riket till upp emot
40 procent. Mellan 1940 och 1960 har
befolkningsökningen inom dessa regioner
varit ungefär 32 procent. Den skulle
alltså under perioden 1960—1980 bli
något starkare. 1940 var antalet invå -

124 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

nare i storstadslänen obetydligt större
än i de s. k. skogslänen. År 1980 skulle
invånarantalet i storstatslänen vara
mer än dubbelt så stort som i skogslänen.

Jag har nu rört mig med absoluta och
relativa siffror för befolkningsutvecklingen
utan att ta hänsyn till den ändrade
åldersfördelningen i de olika regionerna.
Jag skall inte gå in på den
saken. Jag vill bara säga att den ogynnsamma
bilden för Norrlands del i ganska
hög grad förstärks om man tar hänsyn
härtill.

Den fråga vi har att ställa är följande:
År detta den utveckling som vi vill
ha? Och framför allt: År detta den utveckling
som regeringen vill ha? Ingen
bör känna större ansvar att besvara den
frågan än de som med stöd av väljaropinionen
åtagit sig att regera. Det utlåtande
från bankoutskottet som vi nu
diskuterar ger inte så särskilt hoppfulla
löften om regeringspartiets beredvillighet
att ikläda sig ett sådant ansvar. Jag
skall emellertid trots detta kortfattat
deklarera min egen syn på dessa frågor,
så långt nu detta är möjligt från
den ganska ofördelaktiga position när
det gäller praktiskt handlande och tillgång
till de allra färskaste upplysningar
som en opposition intar. Jag vill då
klart säga, att jag inte har den uppfattningen
att den utveckling fram till 1980
som prognos 0 visar är den bästa och
lyckligaste för vårt land. Jag tror visst
inte att det går att undvika en fortsatt
relativ minskning av befolkningen inom
de områden som nu kallas för sysselsättningssvaga.
Men jag tror att den
utveckling som prognos 0 antyder mellan
1960 och 1980 bör avsevärt mildras.
Det gäller såväl den relativa minskningen
i de sju skogslänen som den relativa
ökningen i storstadsregionerna.
Jag känner nämligen, herr talman, en
stark oro för att den prognostiserade
tillväxten när det gäller storstadsregionerna
innebär ett mycket svårlöst problem,
t. ex. när det gäller bostadsför -

sörjningen. Det skulle också medföra
samma slag av problem när det gäller
framkomstmöjligheterna för trafikmedlen
och de interna transporterna inom
storstadsregionerna. Jämsides härmed
skulle alltså utglesningen av de sysselsättningssvaga
regionerna fortsätta och
särskilt i Norrlands inland få en omfattning
som måste framstå som särskilt
oroväckande.

Herr talman! Jag vågar påstå att den
meningsriktning, som jag företräder,
sedan åtskillig tid har haft dessa problem
i klart sikte och även anvisat olika
vägar för att åtminstone börja komma
till rätta med dem. Vi har t. ex.
gång på gång lagt fram förslag om förbättringar
av lokaliseringsstödet, inte
minst när det gäller åtgärder för Norrlands
inland. Det är klart att läget skulle
ha varit mindre ogynnsamt om de
förslagen bifallits. Men jag vill gärna
säga att svårigheterna för Norrland och
skogslänen inte heller härigenom helt
kunnat undanröjas. Jag tror inte att
svårigheterna över huvud taget kan
helt undanröjas. Men det krävs mer
vittgående åtgärder för att bemästra de
värsta problemen.

När det gäller att formulera en realistisk
regionalpolitik — inte minst för
Norrlands del — torde en central utgångspunkt
böra vara just vetskapen
om den otrygghet och ovisshet inför
framtiden som så många människor i
norr upplever. Vi har försökt formulera
riktlinjerna för en sådan politik i
den av våra motioner som omfattas
av bankoutskottets nu föreliggande utlåtande.
Tyvärr måste man då realistiskt
utgå ifrån att inte ens en ganska
betydande ökning av lokaliseringsstödet
till företag i t. ex. Norrlands inland
kommer att få erforderlig effekt, om
den inte åtföljs av åtgärder som gör
slut på den nuvarande ovissheten huruvida
en bygd på längre sikt över huvud
taget skall bestå eller inte. Herr Hagnell
har så expressivt talat om nödvändigheten
av uttalade mål för regional -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 125

politiken. Jag vill än en gång säga att
jag instämmer i detta. De nuvarande
problemen torde inte minst ligga på
det psykologiska planet och gälla människors
förväntningar om den framtida
utvecklingen. Det allvarliga är nu att
läget i Norrland och övriga skogslän
inom några andra regioner är så besvärligt
att snabba åtgärder är påkallade.
Vi har därför i våra motioner
till årets riksdag och i den reservation
som har avgivits från folkpartiets och
centerpartiets ledamöter i bankoutskottet
begärt en utvecklingsplan för Norrland
med mål för utvecklingen inom
de olika delregionerna.

Jag kan gärna säga, herr talman, att
när man gör en sådan plan tvingas man
konstatera att den negativa utvecklingen
delvis måste gå vidare. Norrlands
hela inlandsområde kan t. ex. inte räkna
med att slippa undan en sådan utveckling.
Enligt min mening ligger det
positiva i att människor får ett klart
besked om vad de kan räkna med i
framtiden. Det negativa i planläggningen
•— och negativa sidor är oundvikliga
— uppvägs mer än väl av ett klarläggande
av vilka regioner i Norrland
och dess inland som kan få hållbara
besked om att statsmakterna kommer
att göra en satsning för att garantera
dem en positiv utveckling. Utan en sådan
målformulering — på denna punkt
tror jag att herr Hagnell har alldeles
rätt och det är en ståndpunkt som från
vår sida uttryckts många gånger —■
torde det vara svårt att göra de regional-
och lokaliseringspolitiska insatserna
framgångsrika. Ett sådant ansvar
måste i första hand den regering ta
på sig som inte bara vill ha makten
utan också i viktiga avseenden använda
den.

När en målsättning för norrlandspolitiken
skall göras är det vidare viktigt
att hålla isär två aspekter på problemet.
Den ena gäller de sociala insatser
som säkert krävs för att göra en i och
för sig oundviklig befolkningsminsk -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ning inom en del regioner mindre betungande
för dem som blir kvar. Man
kan använda olika uttryck för vad detta
skulle innebära, men man kan inte
försumma själva uppgiften, och jag tror
inte att man skall använda några hånfulla
uttryck. Den andra aspekten gäller
de insatser som kan göras för att
skapa livskraftiga näringslivscentra,
d. v. s. orter och mindre regioner som
på längre sikt kan bygga upp ett lönsamt
näringsliv. Vi måste vara realistiskt
medvetna om att det senare inte
kan ske på alla ställen. Därför är de
sociala insatserna av så mycket större
betydelse, och de kan naturligtvis i och
för sig även skapa en del nya sysselsättningstillfällen.

Jag kan i detta sammanhang liksom i
går inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på det stöd som reservanterna
i bankoutskottet faktiskt fått genom
herr Hagnells särskilda yttrande i utskottets
utlåtande.

Jag var litet överraskad att höra att
herr Hagnell, som står antecknad såsom
tillhörande majoriteten när utskottet
har behandlat detta ärende, i sitt särskilda
yttrande har instämt i flera av
de konkreta förslag vilka han som företrädare
för utskottsmajoriteten tidigare
har behandlat ljumt eller rent av
avstyrkt. Jag vet inte om det beror på
att herr Hagnell först i efterhand har
studerat folkpartimotionen och den reservation
som är ansluten till den, men
jag tycker inte att herr Hagnells senkomna
instämmande är mindre välkommet
för det. När han ännu en gång
använder uttrycket »en liberal låtgåpolitik»
kan jag visserligen säga att det
inte förefaller mig särskilt motiverat att
använda en klyscha som på ett eller ett
och ett kvarts sekel knappast haft någon
reell innebörd, men i den mån herr
Hagnell menar någonting med den, måste
den syfta på regeringens och utskottsmajoritetens
mindre positiva ställningstagande
och inte på det ställningstagande
som reservationen innebär.

126 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Eftersom det är många talare antecknade
på talarlistan skall jag naturligtvis
inte i dag upprepa de konkreta punkter
som jag framförde i kammaren i går.
Jag skulle bara vilja sluta med att säga
att jag tror att lösningen på regionalpolitikens
och särskilt Norrlands och
skogslänens problem måste vara att söka
skapa realistiska förutsättningar för en
på sikt självbärande ekonomisk aktivitet
inom olika områden.

Det kommer säkert att behöva ske
även i samverkan mellan samhälleliga
och enskilda intressenter, och det kommer
säkert att krävas en viss koncentration
av insatserna, men det krävs
nu framför allt att statsmakterna slår
fast en klar målsättning för sin politik.
Jag delar herr Hedlunds tillfredsställelse
över att denna insikt har kommit
till uttryck från alla de meningsriktningar
vilkas företrädare hittills har
uttalat sig i debatten.

I den målsättningen måste ingå att
staten gör de insatser som ett antal stödjepunkter
i Norrlands inland behöver
för att fylla sin uppgift och ge en god
service. En sådan politik kan göra att
1970-talet inte blir det årtionde av
otrygghet och ovisshet som 1960-talet
har varit för så många i de regioner som
vi nu diskuterar. Jag hänvisar till den
rad av positiva uppslag som kom fram i
interpellationsdebatten i går och av vilka
många sedan lång tid har framlagts
från vårt parti med syfte att överbrygga
sociala, ekonomiska och kulturella klyftor
mellan olika delar av vårt land. Jag
beklagar att de ännu inte har mötts av
anslutning från majoritetens sida, men
jag vill gärna, herr talman, uttrycka den
förhoppningen att regeringen ändå i en
positiv anda skall snabbt pröva många
av dem, ty snabb handling är av nöden
nu, och under alla förhållanden
kommer vi inom folkpartiet att fortsätta
att verka efter de linjerna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Efter de debatter som

har ägt rum här i början av månaden, i
går och nu i kväll kommer inte många
aspekter på den svenska lokaliseringspolitiken
att vara obelysta när den nya
dagen gryr om några timmar.

Dessa intensiva diskussioner vittnar
inte bara om det intresse som finns för
denna fråga i våra avfolkningsbygder
och här i riksdagen, utan — och inte
minst — om problemets svårighetsgrad.
Man skulle kanske något tillspetsat kunna
säga, att svårigheten att få ett fast
grepp om ämnet och att verkligen veta
vad man konkret skall göra för att vända
utvecklingen har lett till att synpunkternas
mångfald har ökat liksom också
mångordigheten. Om vi verkligen visste
hur problemet om bristande balans mellan
optimism och intensiv sysselsättning
i de södra och mellersta delarna av vårt
land och arbetslöshet och pessimism i
de norra skall kunna lösas, skulle med
säkerhet diskussionerna här i kammaren
ha haft betydligt mindre intensitet
och inte varit så långa.

Och det är inte besynnerligt, herr
talman, att vi är osäkra! Avfolkning
contra stark koncentration har vi, såsom
också herr Hagnell erinrade om, i
snart sagt alla Europas länder. De problemen
har ett direkt samband med industrialiseringsprocessen,
allt intensivare
rationalisering och automatiserad
bearbetning av våra råvaror, som tidigare
skedde så att säga vid källan och
med handkraft, men som i dag har lett
till en industrialiserad process, där maskinen
har ersatt människan. Den snabba
tekniska utvecklingen har generellt
sett minskat behovet av arbetskraft men
ökat anspråken på utbildning och kvalifikationer
hos den arbetskraft som vi
behöver. Detta har i sin tur lett till att
tillgången till en differentierad arbetsmarknad
har fått allt större betydelse
för den fortsatta utvecklingen, och i
samband med stigande välstånd har servicenäringarna
fått allt större vikt, vilket
inte minst har betydelse för koncentrationen.
Kvinnornas inträde på ar -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 127

betsmarknaden har ytterligare ökat beroendet
av en bred arbetsmarknad för
familjer där båda makarna söker och
vill ha arbete. Behovet av inbördes kontakter
i ett tekniskt alltmer komplicerat
näringsliv och möjligheterna att snabbt
knyta förbindelse med internationella
marknader har ytterligare förstärkt den
pågående förtätningsprocessen.

Det är möjligt, herr talman, att vi
redan har nått kulmen på denna utveckling
och att fortsatt teknik kan
leda till en reaktion och ett omtänkande
på många håll där koncentration tidigare
har ansetts utgöra en betydelsefull
förutsättning för utvecklingsbefrämjande
effektivitet i ett näringsliv som
blivit alltmera beroende av sin förmåga
att hävda sig på de utländska marknaderna.

Det vore frestande att här ta upp en
diskussion med herr Hagnell efter den
breda rundmålning av industrialiseringsprocessen
och de därmed sammanhängande
problemen som han gjorde.
Jag tycker, liksom väl flera talare,
att det sätt på vilket Hasse Hagnell angriper
sådana problem alltid är intressant
och fängslande. Det är inte alltid
som jag kan följa de slutsatser han drar
av det material han presenterar, men
materialet ger alltid anledning till eftertanke
och till funderingar. Det är synd
att vi har kommit så här långt på dagen,
att man inte kan fördjupa sig ytterligare
i hans resonemang.

Jag fick emellertid en känsla av att
han var rätt pessimistisk beträffande
möjligheterna att bryta koncentrationstendenserna
och att han tvärtom trodde
att de skulle komma att förstärkas ytterligare
och förskjutas söderut, utanför
våra gränser. De exempel han åberopade
är ju också påtagliga.

.lag är dock, trots att vi har samma
material som utgångspunkt för våra resonemang
och våra funderingar, inte
lika pessimistisk som han. Med delvis
samma premisser tror jag att man också
skulle kunna räkna med ökande möjlig -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

heter eller nya möjligheter för en ny decentraliseringsprocess.

Men oavsett om så blir fallet eller
inte, oavsett vem av oss som får rätt —
pessimisten eller optimisten — är det
nödvändigt att angripa de problem som
vi nu har sysslat med så länge och att
angripa dem med realism och med förnuft.
Vi löser inte glesbygdernas och
avfolkningsbygdernas svårigheter med
önsketänkande och inte heller med allmänna
deklarationer, inte med regeringsuttalanden
och med regeringslöften.
Här krävs ansvarsmedvetande,
främst hos dem som i första hand bär
ansvaret, nämligen regeringen, och det
fordras kunskaper om de grundläggande
orsakerna till den utveckling som
hittills har pågått och om de betingelser
som måste uppfyllas för att utvecklingen
skall kunna vändas eller i varje fall
hejdas, och det krävs, som så många har
påvisat, även en klar målsättning, uppbyggd
på grundval av dessa kunskaper.

Det förefaller i dag, och alla talare
har väl varit inne på det, som om man
nu kommit underfund med att de hittills
försöksvis tillämpade lokaliseringsinsatserna
varit otillräckliga.

Visserligen borde en betygsättning av
vad som hittills skett anstå till dess att
de Lemneska analyserna ligger på bordet.
Men verkligheten i avfolkningsbygderna
talar sitt eget språk. Det vittnar
om att det som hittills skett för dyra
pengar — vi närmar oss ju trots allt
miljarden —• varit för passivt och inneburit
för mycket av något som jag
skulle vilja beteckna som uppehållande
försvar. Det förhåller sig måhända också
så, som jag har vågat antyda vid några
tillfällen här i kammaren, att den hittillsvarande
politiken har bidragit till
att skapa en allmän känsla på många
håll, att livskraftiga företag har svårt att
hävda sig i de nordliga delarna av vårt
land och i andra avfolkningsbygder, om
de inte blir föremål för den konstgjorda
andning som många menar att lokaliseringspolitiken
hittills inneburit.

128 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Statsministern var senast i går irriterad
över att jag kunde framställa sådana
här frågor. Men jag menar att man
måste framställa dem. Vi måste försöka
få klart för oss om det finns något fog
för det antagande som jag och andra
gjort. Om det finns något fog därför,
måste vi nämligen ta hänsyn därtill, då
vi drar upp riktlinjer för en ny lokaliseringspolitik.

I det svenska näringslivet finns den
uppfattningen företrädd, att villkoret
för att kunna hävda sig i den hårdnande
konkurrensen är en sådan kostnadsjakt,
att man inte kan dra på sig de
högre transport- och kontaktkostnader
och de svårigheter att rekrytera verkligt
kvalificerad, specialutbildad arbetskraft,
som en förläggning till de
nordliga delarna av vårt land för med
sig. Den uppfattningen finns på alltför
många håll i näringslivet. Det är möjligt
— jag har sagt det förut här i kammaren
— att den uppfattningen delvis
är förutfattad. Det är inte osannolikt att
en förläggning till dessa delar av landet
också medför betydande kostnadsvinster,
en mindre rörlig och mindre hetsad
arbetskraft, tillgång till andra värden
och till miljöfaktorer, som den moderna
företagsamheten måste hänföra
till kreditsidan i sina lokaliseringsanalyser.

Jag ställde nyss frågan, och jag har
ställt den tidigare, om inte den tekniska
utvecklingen med nya möjligheter
till telekommunikation och liknande
skall vi säga »avståndsförtärande» hjälpmedel
i själva verket kommer att göra
företag av olika slag mindre beroende
av central belägenhet och av anknytning
till andra än de hittills bär varit.
Koncentrationstendenserna — både i
våra stora tätorter och i landet i övrigt
-— kanske har, som jag nyss sade, kulminerat.
Och decentraliseringens fördelar
börjar måhända inom kort bli alltmer
uppenbara för allt flera. De långa avståndens
belastning börjar i vissa hänseenden
genom dessa hjälpmedel kunna

överbryggas; i andra hänseenden skulle
en omläggning av taxepolitiken, som
bl. a. herr Hagnell var inne på, efter mer
nationalekonomiska — och nu tar jag
det ordet i dess vidaste bemärkelse —
riktlinjer kunna bidra till att bryta den
hittillsvarande trenden. Det finns anledning
att här ta avstånd från den nya
isbrytarpolitik som man just nu diskuterar.
Tekniken har också skapat nya
möjligheter till produktion av högvärdiga
produkter som är mindre fraktkänsliga
än tidigare.

Det är inte minst, herr talman, mot
bakgrunden av sådana funderingar —
kalla dem gärna för funderingar, ty det
är de — som man har anledning att knyta
förhoppningar till det samarbete med
näringslivets organisationer som inrikesminister
Holmqvist tagit initiativet
till. Jag har också sagt detta förut, men
det är svårt att låta bli att upprepa sig,
när man har fört ett par debatter tidigare
i samma ämne. Det samarbetet syftar
just till att informera, att bredda
kunskaperna och åstadkomma en samordning
mellan statliga och enskilda investeringar.
Den typen av samarbete
mellan stat och näringsliv har goda traditioner
i vårt land, och det bör kunna
leda till ett långt bättre resultat än de
statliga punktinsatser av olika slag, som
vår socialdemokratiska regering i allmänhet
och statsministern i synnerhet
helst talar om.

Skall vi lösa detta för oss alla väsentliga
problem krävs ett fördjupat samarbete,
byggt på realiteter, och det
krävs också förmåga av vår socialdemokratiska
regering att bryta sig ur
det doktrinära ideologiska resonemang
som den alltför ofta, naturligtvis inte
minst i valtider, brukar komma tillbaka
till och som bygger på önskan att spela
ut offentliga insatser mot enskilda.

Vad är det, herr talman, annat än ett
uttryck för en ideologisk doktrin när
man vill reservera malm- och andra
fyndigheter i övre Norrland åt enbart
staten och monopolisera prospekte -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 129

ringsverksamheten på det sätt man gjort
under de senaste åren? Man borde, jag
upprepar även detta, i stället göra tvärtom:
öppna fältet för initiativ och insatser
av så många som möjligt. Staten har
ju ändå alla möjligheter att kontrollera
verksamheten, men på detta liksom på
andra områden anses tydligen doktrinen
vara viktigare än utsikterna att nya
fyndigheter skulle leda till en mer differentierad
malmbrytning och näringsverksamhet
över huvud taget i denna
del av landet.

Och är koncentrationen av de stora
skogstillgångarna till domänverket till
fördel eller nackdel? På den punkten
kan det råda delade meningar. Frågan
huruvida ett starkt säljarmonopol på
skogssidan medför enbart positiva konsekvenser
tål i varje fall att diskuteras.

Då det gäller att skapa företagsamhet
inom områden där den spontana utvecklingen
går för långsamt eller visar
en negativ trend är det självklart, även
enligt min mening, att statliga initiativ
av olika slag måste komma i fråga. Vi
för alltså inte en liberal låtgå-politik,
för att använda herr Hagnells älsklingsuttryck.
Statsministern framhöll i går
att samhället är berett att i vidgad utsträckning
bära ett direkt företagaransvar
då det gäller industrietablering,
och han talade bl. a. om samgående med
existerande enskilda företag för att få
till stånd nyetablering av filialföretag
eller underleverantörsföretag.

Herr talman! Jag tror att just möjligheterna
att få existerande räntabla företag
att förlägga en del av sin verksamhet
till Norrland utgör en av de mest
verkningsfulla metoderna att nå resultat.
Investeringsfondernas användning
har medfört positiva konsekvenser. Det
nya statliga företaget med det besynnerliga
namnet SVETAB bearbetar nu
uppslag till statliga engagemang som
framkommit inom den tidigare industrietableringsdelegationen.
Vi hörde
i går av statsministern, och om jag inte
minns fel av herr Svanberg, att antalet
5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

uppslag skulle vara betydande och att
förväntningarna på industriell exploatering
av nya produkter i norrlandslänen
alltså skulle vara goda. Det finns,
som jag nyss framhöll, ingen anledning
att inte med stor tillfredsställelse hälsa
alla initiativ som kan vara ägnade att
stimulera företagsamhet, men en fråga
måste resas i detta sammanhang: Varför
skall den nya industriella verksamheten
behöva bedrivas helt eller delvis
av statliga företag? I vissa fall kan det
vara nödvändigt om det av någon anledning
inte går att finna tillräckligt
enskilt företagarintresse. Men är idéerna
riktiga borde det inte vara svårt,
och då finns det ingen anledning till
att staten engagerar sig i den produktiva
verksamheten.

Anspråken på statsmakterna kommer
att växa. Jag är helt förvissad om att
statsmakterna i framtiden kommer att
få ikläda sig långtgående åtaganden av
olika slag, och just därför finns det anledning
att delegera så många uppgifter
som möjligt på den enskilda sektorn i
vår blandekonomi. Om företagsamheten
skall kunna bygga upp livskraftiga regioner
i Norrland förutsätts effektivitet
och åter effektivitet, risktagande och
ansvarsmedvetande hos företagsamhetens
enheter. Hittillsvarande erfarenheter
vittnar inte om att statligt företagande
är mera effektivt än enskilt,
tvärtom. Men även om möjligheterna i
effektivitetshänseende skulle kunna bedömas
vara i stort sett likvärdiga, vilket
jag alltså inte tror, borde ändå med
hänsyn till de växande anspråken på
offentliga insatser en delegering av
företagsamhet och affärsverksamhet på
enskilda framstå som det enda riktiga
och logiska.

Jag har i flera sammanhang använt
det vid detta laget rätt slitna begreppet
företagsklimat. Det är nödvändigt att
skapa ett positivt företagsklimat i de
landsdelar som vi här närmast tänker
på, om vi på lång sikt skall kunna lösa
avfolknings- och sysselsättningsproble28 -

130 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

men i dessa områden, som av naturliga
skäl saknar de företagstraditioner som
givit liv åt andra bygder i vårt land.
Man måste kunna appellera till enskilda
människors initiativkraft, arbetslust och
—• varför inte —- vinstintresse för att få
hjulen i gång. Det är svårt om man inte
kan skapa förhoppningar inför framtiden
och medvetande om att det på
lång sikt verkligen lönar sig att satsa
på Norrland. Det tror jag att det gör.
Lokaliseringspolitiken får därför inte
byggas upp i första hand som en subventionspolitik.
Det är inte bara fråga
om vilja och pengar. Det fordras också
något mera. Man får inte bibringa etableringsintresserade
företagare en känsla
av att företagsamhet där uppe inte
lönar sig och att statliga företag och
statliga initiativ är och alltid kommer
att vara nödvändiga för att skapa arbetsbetingelser.

Statliga företag och initiativ kan vara
och är ofta nödvändiga, men det är en
levande företagsamhet på lång sikt som
folket i dessa bygder behöver, inte tidsbegränsad
konstgjord andning.

Just därför är det väsentligt att man
skiljer näringspolitiken från de socialpolitiska
åtgärder av olika slag som
också måste till för att skapa livsbetingelser
och tillfredsställande förhållanden
åt människorna i de verkliga
glesbygderna, där möjligheter saknas
att bygga upp en livskraftig företagsamhet
i ordets egentliga bemärkelse. Det
är därför glädjande att bankoutskottet
har accepterat denna klara distinktion
mellan de olika politiska fält varom här
är fråga och därmed också accepterat
de synpunkter som moderata samlingspartiet
har hävdat i flera år och nu senast
i sin stora partimotion. Det är också
tillfredsställande att konstatera att
riksdagsmajoriteten nu har insett att
glesbygdernas problem har sådan betydelse
att en särskild parlamentarisk
utredning är påkallad för att dessa frågor
skall kunna klarläggas.

Herr Hagnell använde uttrycket »be -

gravningshjälp» när han talade om detta
problem. Om tycke, smak och ordval
skall man kanske inte tvista; det är
väl en läggningsfråga. Men vad det här
gäller är ju i första hand något slags
övergångsbidrag i avvaktan på att även
de bygder som vi här talar om skall
kunna öppnas för något annat. Vi skall
inte glömma att de bygderna i framtiden
kommer att vara hela Europas
stora naturreservat. De kommer att
efterfrågas på ett sätt som vi nu har
svårt att föreställa oss. Det gäller att
hjälpa dessa bygder över den höga och
svåra tröskeln, till dess de nya möjligheterna
öppnar sig.

Slutligen vill jag understryka vad jag
också framhöll för några dagar sedan,
nämligen betydelsen av att de politiska
partierna kan enas kring lokaliseringspolitiken.
De samhällsproblem som det
här är fråga om är väsentliga för vårt
välstånd på lång sikt och för enskilda
människors trygghet och existens i bygder
runt om i landet. Problemet kan
just därför inbjuda till politiska överbud
och till önsketänkande som ute i
bygderna skapar förhoppningar och
förväntningar vilka kanske inte kan
infrias och därigenom ökar motsättningarna.
De förslag vi skall komma
fram till måste i det längre perspektivet
leda till ett förnuftigt utnyttjande av
våra gemensamma tillgångar. Vi måste
åstadkomma en syntes mellan ekonomiska
krav på en effektiv användning
av landets tillgångar samt sociala och
mänskliga rättvisekrav.

Få samhällsfrågor är så väl ägnade
att lösas i samförstånd mellan alla politiska
partier som denna. Det finns mycket
i den debatt vi-fört denna månad
som tyder på att vi börjar närma oss
varandra. Bankoutskottets utlåtande
vittnar också om det. Och det är i varje
fall min förhoppning att vi skall komma
varandra ännu närmare och slutligen
nå det samförstånd som en förnuftig
lokaliseringspolitik kräver.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 131

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! För att kunna föra en
politik som skapar bättre förhållanden i
en rad regioner i vårt land måste man
först vara på det klara med vad den nuvarande
politiken syftar till, d. v. s. den
politik som förts av den socialdemokratiska
regeringen i huvudsak med understöd
av de borgerliga partierna. När
jag talar om regioner, där förhållandena
måste förbättras, syftar jag inte enbart
på områden som har stora problem
därför att industri och andra näringar
är underutvecklade och arbetslösheten
hög. Jag syftar också på områden, där
problemen är stora för människorna på
grund av en hejdlös expansion, som
områdena saknar naturliga förutsättningar
för. Det handlar om två sidor
av samma problem. Det är en och samma
s. k. utveckling som driver fram avfolkning
i Nordsverige och trängsel i
Skåne och andra områden.

Men till vilka mål och resultat syftar
då den nuvarande politiken från statsmakternas
sida? Är det riktigt att säga
att regeringen misslyckats med sin lokaliserings-
och regionalpolitik? Är det
riktigt att säga att man haft för små
resurser för att kunna nå resultat som
är gagneliga för människorna?

Enligt vår mening är ingen av dessa
bägge frågeställningar korrekt. Regeringen
har inte misslyckats med sin lokaliseringspolitik.
Regeringen har inte
haft för små resurser till sitt förfogande.
Regeringen har tvärtom lyckats alldeles
förträffligt med vad man föresatt
sig. Den har medvetet gått in för att
minska befolkningen i Norrland, och
den har kommit ett gott stycke på vägen
i detta arbete.

Kommunisterna var de enda som motsatte
sig den lokaliseringspolitik som beslutades
av regering och riksdag år
1964. Regeringspartiet och de borgerliga
partierna bär alla ansvaret för den
utveckling som sedan följt. Vi har år
efter år här i riksdagen, i landstingen,
i stads- och kommunalfullmäktige och

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

i fackföreningarna ute på arbetsplatserna
krävt en annan politik, som kunde
ge människorna sysselsättning och
trygghet i norrlandslänen, i Värmland,
i Rergslagen, i sydöstra Sverige o. s. v.,
där denna typ av problem varit störst.

Nu har den kapitalistiska högkonjunkturen
och den förda politiken skärpt
problemen till den grad att alla partier
upptäcker att något är galet. Punktprogram
presenteras, där den ene eftersträvar
att ha några punkter mer än
den andre. Men vad hjälper det? Vi kunde
presentera program med 25 eller 50
punkter, som upptar alla de förslag vi
fört fram under årens lopp. Men det helt
avgörande är ju inte antalet punkter eller
ens de enskilda krav som ställs, utan
politikens huvudinriktning.

Statsminister Erlander sade i går att
man måste ha en effektivare regionpolitik
och samhällsplanering. Detta uttalande
säger ingenting. Vilken typ av regionpolitik
skall vi ha och vilken typ
av samhällsplanering är det som skall
utvecklas? Det är ju det som är avgörande.
Vad som i vårt land hittills kallats
samhällsplanering har haft karaktären
av en anpassning till de privata
storkapitalisternas bedömningar och
handlingar. Det har inte varit fråga om
en styrning, grundad på ett medvetet,
långsiktigt program.

Statsmakterna har accepterat vad
som i högtidliga sammanhang kallas »utvecklingen»
men som i själva verket inte
är något annat än resultatet av kapitalistiska
profitintressen och fördomar.
Man har talat om lönsamheten som det
avgörande men därmed alltid avsett
bolagsherrarnas och teknokraternas
lönsamhetskalkyl, som är ofullständig,
snedvriden och oacceptabel för människorna.
Man har talat om »orubbliga lagar»
och därmed menat det privata näringslivets
värderingar.

Denna reaktionära filosofi återfinns
också i de regeringsförslag som ligger
till grund för riksdagsbesluten i lokaliserings-
och arbetsmarknadsfrågorna.

132 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Grunden för lokaliseringspolitiken är
alltigenom liberal. Vad som uppfattas
som den s. k. naturliga utvecklingen,
d. v. s. den etablerade trenden i regional
och ekonomisk utveckling, skall vara
den ledande faktorn. Staten skall utgå
från och acceptera detta i sin planering.
Tillämpat på Norrland innebär detta
att tendensen till förskjutning av det kapitalistiska
näringslivet bort från landets
nordliga delar skulle accepteras
som naturlig. Staten skall då understödja
denna process och underlätta
förflyttningen av arbetare från regionen.

Så har det varit och så är det fortfarande.
Man har betraktat arbetslösheten
i Norrland som ett uttryck för
bristande »naturliga» förutsättningar att
behålla en folkmängd av hittillsvarande
omfång. Från ett slags effektivitetssynpunkt
anser man det riktigt att flytta
folk till regioner som visar större s. k.
livskraft. Man anser att det finns en
»naturlig» tendens till koncentration av
ekonomisk aktivitet till ett fåtal stora
centra. Regioner som ligger avlägset
måste, anser man, drabbas negativt av
denna tendens. Med detta anses den totala
ekonomiska effektiviteten öka.

Det finns, herr talman, en rad grundläggande
felaktigheter i detta betraktelsesätt.
Jag kan här bara antyda dem.

Kvardröjande historiska orsaker, det
faktum att Norrland belastas av en gamttial,
ogynnsam ekonomisk struktur gör
att jämförelsen med andra landsändar
inte är rättvisande. Norrland har i själva
verket ett befolkningsunderlag som
måste betraktas såsom fullt tillräckligt
för att garantera en balanserad och
allsidigt sammansatt arbetsmarknad.
Även om koncentrationen är en lagbundenhet
under kapitalismen, så behöver
företags- och kapitalkoncentration inte
betyda att en hel region uttunnas.

Bakom regeringens regionalpolitik
ligger dess anammande av den liberala
ekonomiska teorins betraktelsesätt. Det
borde vara ett memento för regerings -

partiet när det nu kan kritiseras t. o. in.
från de liberala partierna i riksdagen
därför att det har gått för långt i liberalism,
d. v. s. anpassning till det privatkapitalistiska
näringslivet och dess
fördomar. Men denna kritik visar å
andra sidan hur svag grund t. ex. folkpartiet
har för sin regionalpolitik. Den
bygger på samma grund och samma föreställningar
som kanslihusets.

Det har sagts i motioner och i debatten
att det behövs en mera preciserad
målsättning för lokaliseringspolitiken
och regionalpolitiken i allmänhet. Vi
tror det är riktigare att säga att det
krävs en annan målsättning än den nuvarande
som regeringspartiet och de
borgerliga partierna har. Vilken ställning
tar man exempelvis till den avgörande
frågan om Norrlands befolkningsutveckling?
Avser man att fortsätta den
nuvarande avfolkningspolitiken, som innebär
att man i realiteten tvingar folk
att flytta söderut?

Regeringen och de borgerliga partierna
måste lämna ett klart svar på
den frågan. Det går inte att svara som
statsministern gjorde i går, att norrlandslänen
skall bestå som en med andra
regioner fullt likvärdig del av den
svenska nationen även i framtiden. Alla
som bor i Norrland vet att denna del av
landet nu inte behandlas som en med
andra regioner fullt likvärdig del. Regeringen
menar tydligen med sitt uttalande
att den nuvarande diskrimineringen
skall fortsätta. LO-ordföranden
Arne Geijer, som är en mäktig man också
här i riksdagen och nämnts som statsministerkandidat,
sade i radio den 1
maj att en fortsatt utflyttning söderut
måste ske från Norrland.

Vi kan inte acceptera den uppfattningen.
Vi anser att man som målsättning
för norrlandspolitiken måste ha
inte bara att bevara den nuvarande befolkningen
utan också att bereda arbetstillfällen
för den naturliga befolkningsökningen.
Norrlands ungdomar skall

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 133

inte behöva tvingas söderut för att
kunna få ett jobb efter avslutad utbildning.

Problemen för Norrland och andra
regioner som liar sysselsättningssvåriglieter
kan naturligtvis inte lösas separat,
isolerade från övrig politik. Den nödvändiga
ekonomiska planeringen måste
gälla hela landet, eftersom problemen
i olika regioner står i ett bestämt sammanhang.
Vi framhöll år 1964, när lokaliseringspolitiken
diskuterades, att den
fortsatta utvecklingen av landets näringsliv
i stort måste ske efter en demokratisk
plan som utgår från samhällsekonomiska
behov och inte låter kapitalets
profitjakt vara avgörande. Det s. k.
enskilda näringslivets vinstintressen
kan inte längre få bestämma hela landsändars
och stora befolkningsgruppers
framtid. Fortsatt industrialisering, urbanisering
och koncentration är förutsättningar
för större produktivitet och
högre standard, men det finns ingen naturlag
som säger att denna process måste
ta sig precis samma former som under
de senaste årtiondena. Förutsättningar
finns för en ekonomisk blomstring
av alla våra landsdelar och län.
Men detta kräver en målmedveten politik,
riktad mot storfinansen och dess
maktställning, samt en betydligt mera
ingripande samhällelig planering än för
närvarande. Detta som sades 1964 är
precis lika sant 1969.

Detta är naturligtvis de avgörande frågorna.
Vi har emellertid inga illusioner
om att den sittande regeringen har vilja
och förmåga att genomföra den grundläggande
omläggning av politiken som
är nödvändig. Det krävs stora politiska,
sociala och ekonomiska förändringar i
vårt land för att en verklig ekonomisk
planering skall bli möjlig. Men
redan nu borde vissa konkreta insatser
kunna göras för att bereda en bättre
sysselsättning och tryggare förhållanden
åt befolkningen i eftersatta områden.

Vi har i ett antal motioner till årets
riksdag ställt krav på sådana insatser

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

när det gäller norrlandslänen, Bergslagen,
Värmland och sydöstra Sverige.
Utskottet sopar förslagen under mattan
och hänvisar till delegationen för industrietablering
respektive SVETAB. Det
är inte, herr talman, ett tillfredsställande
sätt att behandla sådana konkreta
krav. Biksdagen bör enligt vår mening
inte avhända sig rätten att ta viktiga
konkreta initiativ när det gäller utbyggnaden
av näringslivet. Med den metod
man nu använder förstärker man de
korporativistiska tendenser som redan
är tydliga. Problemen förs bort från
den folkvalda församlingen till byråkratiskt
sammansatta organ. På det sättet
slipper riksdagen att ta ställning.
Det är en ödesdiger utveckling som man
måste sätta stopp för.

De förslag vi väckt är följande. Allmänt:
överförande i samhällets ägo av
landets mineraltillgångar samt gruvindustrin
och förädlingsindustri i anslutning
till denna. Ökning av malmprospekteringsverksamheten
och etablering
av förädlingsindustrier i anslutning
till gjorda fyndigheter. För norrlandslänen:
Statliga metall- och verkstadsföretag
med beaktande av behoven
av industrietablering i norrlandslänens
inland. En norrbottnisk verkstadsindustri
baserad på produktionen vid LKAB
och NJA. Utbyggnad av Karlsborgsverken
genom statligt lokaliseringsstöd. För
Värmland: En statsägd skogsindustri
med i huvudsak den icke bolagsägda
skogen som underlag. En statsägd verkstadsindustri
med den värmländska
järnindustrin som bas. Anläggning av
kanalled Vänersborg—Uddevalla. Förbättring
av vägnätet. För Bergslagen:
Snabbutredning om näringsstrukturen
och lokaliseringspolitiska åtgärder som
bryter ensidigheten i näringslivet. För
sydöstra Sverige: Statsägda basindustrier
i Kalmar, Blekinge och Kronobergs
län. Åtgärder för att vidga Sveriges
handel med övriga östersjöländer.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till motionerna II: 316 och

134 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik nt. m.

1:282, 11:156 och 1:137 samt 11:383
och II: 97.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig lika kort som de föregående talarna
i denna debatt. Det finns skäl för
det, eftersom vi — som redan sagts —
har behandlat denna fråga många gånger.

Jag kanske ändå kan ha anledning att
säga, att jag finner det mycket glädjande
att de förslag i fråga om lokaliseringspolitiken,
som min företrädare
i ämbetet har utformat, både i bankoutskottet
och tidigare i statsutskottet
har fått en mycket välvillig behandling
och kunnat accepteras nästan fullt ut.
De nyanser som finns i bedömningen
är — som utskottets ordförande framhöll
— kanske inte så stora, även om de
har skymtat i diskussionen.

Jag skall inte säga så mycket om herr
Stridsmans inlägg, som jag med stort
intresse lyssnade på. Han anklagade
inrikesministern för att ingen målsättning
hade angivits, vilket han önskade.
Han passade också på att dra in
jordbrukspolitiken och talade om bristen
på målsättning även i den. .lag har
under sju års tid varit med om en diskussion
just om avsaknaden av målsättning
på det området, och jag har ofta
haft anledning konstatera att det förmodligen
inte finns något land som har
försökt göra så många preciseringar i
fråga om jordbrukspolitikens målsättning
som vårt. Ändå har vi känt behovav
att gå vidare och precisera oss mera
noggrant.

Jag tror inte att problemet ligger i hur
man i ord formulerar den uppställda
målsättningen. När försöksverksamheten
drogs i gång för fyra, fem år sedan
och målsättningen fastlades, godtogs den
av en enhällig riksdag utan någon diskussion.
Alla accepterade de ord som
då gav uttryck för syftet med denna
verksamhet.

Efter denna inledning skall jag knyta

an till det ämne min gamle vän Hans
Hagnell tog upp. Jag tror att det är 25
år sedan han irriterade mig med ett inlägg.
Den gången var han verksam i Metallindustriarbetareförbundet
— det
kanske han alltjämt är — och jag verkade
i ett annat fackförbund. Hans
Hagnell lade ned mycket stora ansträngningar
på att försöka bevisa hur omotiverat
det var att en skottkärra skulle
belastas med 35 eller 40 procents kostnadspålägg
i handeln. Vi fattade det hela
så — det tror jag att även Hans Hagnell
fick klart för sig — att hans envisa
kamp när det gällde distributionskostnaderna
ibland också hade sin udd
riktad mot de handelsanställda. Det var
naturligtvis inte hans avsikt, men han
gick fram på det sättet.

Sedan har jag några gånger försökt
intressera Hans Hagnell för att kasta
sig in i den jordbrukspolitiska debatten,
där jag tror att han skulle ha kunnat
göra mycket stor nytta, ty det finns åtskilliga
krångligheter som han kanske
skulle ha kunnat bidra till att rätta till.
Jag har emellertid misslyckats med den
uppgiften.

Nu har jag i min nya egenskap av inrikesminister
mött Hans Hagnell i ett särskilt
yttrande i anslutning till de förslag
vi i dag behandlar. Jag lyssnade
med stort intresse på vad han här sade,
men jag måste erkänna att jag blev besviken.
Hela första delen av hans anförande
gav enligt min mening inte något
väsentligt nytt. Han menade att nästa
års valrörelse skulle komma att gälla
sysselsättningen, men har inte striden
egentligen stått om bröd och arbete
ända sedan svensk arbetarrörelse kom
till? Vi har väl alltid gått till en valrörelse
med ett program för hur vi skall
få tryggad försörjning, och jag antar
att andra partier också har sett det som
någonting väsentligt i den politiska debatten.
Det är således en stark förenkling
att göra gällande att vi nu står i en
ny situation, att vi nu skulle börja intressera
oss för sysselsättningen. Natur -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 135

ligtvis har vi gjort det under mycket
lång tid.

Vidare säger Hans Hagnell att han
inte ser sysselsättningen i Norrland som
ett Norrlandsproblem utan som ett sysselsättningsproblem,
som hänger samman
med situationen i det övriga landet.

Jag kan hålla med honom om att man
kan uttrycka det så. Men vad tjänar det
då till att framställa sådana önskemål
som herr Hagnell gör? Han säger att vi
skall ha kvar 1 250 000 människor i
Norrbotten framöver. Det tjänar knappast
något syfte att säga att vi skall
hålla positionerna i Norrland som helhet.
I verkligheten är problemen helt
olika i de skilda skogslänen, i Norrbotten,
Västerbotten och — om vi skall gå
vidare nedåt — Västernorrland, Jämtland,
Gävleborg, de delar av Värmland
som vi räknar in i skogsområdet och
Dalsland. Jag skall anföra några siffror
som belyser detta.

Det är inte så, herr Hagnell, att Norrbotten
och Västerbotten bebos av gubbar
och gummor. Jag tycker att det målas
en bild av en åldrande befolkning
som inte orkar så mycket. Verkligheten
är helt annorlunda. Befolkningsstatistiken
visar att i relation till befolkningen
i landet i dess helhet finns flest människor
i de produktiva åldrarna just i
Norrbotten och Västerbotten. Där finns
också de kommande generationerna på
arbetsmarknaden — även för grupperna
0—19 år är siffrorna enligt statistiken
betydligt högre i de nordligaste
länen.

Om vi sedan ser på dem som är över
65 år och sätter riksgenomsnittet vid
100 finner vi att i Norrbotten och Västerbotten
ligger relationstalet vid 80—90
procent. I södra delarna av stödområdet
— i Dalarna, Värmland o. s. v. —
ligger motsvarande andel däremot betydligt
över riksgenomsnittet; där har
vi 110—120 som relationstal. För de
unga människorna blir relationstalen i
Norrbotten och Västerbotten 110—120

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

men i de södra delarna av stödområdet
är förhållandet det motsatta; där finns
de låga talen — ungdomen saknas där i
helt annan utsträckning än i de norra
delarna av den region som vi nu diskuterar.

Vad beror då detta på? Jo, förmodligen
beror det i hög grad på att de som
bor i södra delarna av stödområdet har
lättare att resa söderut och få kontakt
med de expanderande stora industriorterna
i Mellansverige. Om vi håller oss
till befolkningstalen och tar dem som
utgångspunkt för vårt resonemang
finns i den sydliga delen av stödområdet,
såvitt jag kan förstå, de största
problemen. Jag menar — och det
har även andra representanter för reringen
sagt — att vi skall akta oss för
att skapa ett motsatsförhållande mellan
de rörlighetsfrämjande, arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna och lokaliseringspolitiken.
Unga människor i Norrbotten
och Västerbotten skall inte vara
hänvisade till att ovillkorligen bo kvar
i detta område. De bör ha samma möjligheter
som andra ungdomar att söka
sig ut på arbetsmarknaden inom hela
nationen.

Jag kan anföra fler siffror, ehuru jag
kanske inte bör trötta alltför mycket
härmed. Vad beträffar städerna i Norrland,
så finner vi längst upp den verkligt
goda tillgången på folk i de arbetsföra
åldrarna. I Luleå befinner sig 60
procent av befolkningen i åldrarna mellan
20 och 64 år, i Boden 58,8 procent,
i Sundsvall 59,1 procent, i Härnösand
53,3 procent, i Örnsköldsvik 58,3 procent
och i Östersund 58,6 procent. I alla
dessa städer ligger siffrorna väsentligt
över riksmedeltalet. Svårigheter finner
vi däremot i sådana orter som Sunne,
Leksand, Orsa, Lit m. fl. Det är dessa
orter inom stödområdet som ligger
sämst till.

Jag har velat betona detta, eftersom
jag inte ser dessa frågor på det sättet, att
det här gäller att dra en gräns tvärsöver
landet och säga, att vi bör som ett

136 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

problem diskutera förhållandena och
de åtgärder som bör vidtas i området
norr om denna gräns. Jag skall kanske
inte gå alltför långt i mina funderingar
om hur vi bör se på lokaliseringspolitiken
i framtiden, men jag tror att vi i
högre grad än hittills får lov att inrikta
oss på att analysera förhållandena inom
mindre regioner och sektorer och försöka
anpassa vårt handlande efter de
problem som där föreligger. Den diskussion
som nu dragits upp blir på sitt
sätt både tröttsam och meningslös, eftersom
vi därigenom inte kan komma
till rätta med och analysera de verkliga
problemen. Herr Per Jacobsson betonade
i debatten i första kammaren i
dag, att det var olyckligt att denna segdragna
debatt fördes i alltför förenklade
former. Jag tycker därför att det
resonemang som Hans Hagnell för i det
särskilda yttrandet — jag skall inte gå
in på flera punkter i detta — är alltför
onyanserat. Det ger knappast något
nämnvärt bidrag till möjligheterna att
i framtiden utveckla denna verksamhet.

Jag skall också kortfattat anknyta till
vad herr Hedlund sade. Han gjorde jämförelser
mellan företag som utnyttjar
investeringsfonderna och företag som
får lita till lokaliseringsmedel. Han fann
att den första gruppen var gynnad, och
han ifrågasatte om man inte borde försöka
åstadkomma någon form av utjämning
mellan de företag som är väletablerade
och välutrustade och de företag
som kommit i gång senare och
som därför kanske behöver samhällets
stöd för att få en bättre konkurrenssituation.
Den tanken är i och för sig mycket
intressant, att staten på något sätt
skulle gå in i företagen och försöka garantera
att alla fick starta från samma
utgångspunkter finansiellt och kostnadsmässigt,
varigenom man skulle få
ett riktigt utslag av konkurrensen. Jag
skall inte spinna vidare på den tanken.

Det är emellertid riktigt att det förekommit
att industrier fått utnyttja investeringsmedel.
Jag tror att det på den

vägen åstadkommits mycket värdefullt,
men såvitt jag kan erinra mig har det
väsentligen varit verkstadsindustrier
som utnyttjat den möjligheten. På skogssektorn
har det väl i det avseendet inte
hänt så mycket, att man med den utgångspunkten
kan säga att möjligheterna
att utnyttja investeringsfondsmedel på
detta område skulle ha varit speciellt
goda och ställt dessa företag i en bättre
situation. Men kanske hem Hedlund kan
precisera detta. Jag har tvärtom en känsla
av att den typ av företag som herr
Hedlund liar i tankarna haft mycket
stor nytta av staten. Visserligen kan
räntan vara hög, men detta kompenseras
delvis av att man får lov att förfoga
över dessa pengar ett par år utan att
alls betala någon ränta. Nu tar det visserligen
sin tid att bygga upp en industri,
och man kan kanske inte räkna
allt detta som en förmån. Men om pengarna
hade lånats på marknaden, skulle
lånen inte ha varit räntefria under den
tid som åtgår för att bygga upp företagen;
man får då finna sig i att betala
ränta efter hand som man lyfter pengarna.

Om vi omräknar den förmån som det
innebär att ha pengarna räntefria under
ett par års tid är det ett betydande tillskott
som har skett. Jag kanske missförstod
herr Hedlund men jag tyckte att
han beskrev konkurrenssituationen något
orealistiskt, ty jag anser att det inte
har skett så mycket på skogssektorn i
fråga om utnyttjande av investeringsfondsmedlen.

Det är möjligt att jag hörde fel men
jag tyckte faktiskt att herr Hedlund
sade att han i 20 års tid hade kämpat
för denna lokaliseringsverksamhet. En
av kammarkollegerna undrade om det
verkligen börjat för 20 år sedan; herr
Hedlund satt ju med i regeringen under
en rätt lång period. Han lämnade visst
regeringen 1957 och då hade inte något
förslag framlagts men det skedde ett
par år efter det att herr Hedlund hade
lämnat regeringen. Utredningen genom -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 137

fördes också i samförstånd mellan
socialdemokraterna och centerpartiet.
Den gången var folkpartiet och även
högern negativt inställda till att en utredning
skulle igångsättas beträffande
lokaliseringspolitiken.

I all sin iver har man glömt bort
detta i dag, men herr Wedén bör kanske
erinra sig det när han kritiserar regeringen
för denna verksamhet. För inte
så förfärligt länge sedan satte han ett
frågetecken för allt detta. Herr Wedén
talar nu om mod och handlingsvilja.
Han demonstrerade inte sitt eget mod
utan förde ett resonemang om att man
skulle ge akt på storstadsregionerna.
Man fick intrycket att herr Wedén
ville säga något utöver vad inrikesministern
hade sagt i statsverkspropositionen,
men jag fick inte ut så mycket
av det hela. Om det finns några konkreta
förslag att bidra med är det värdefullt,
ty denna debatt kan ge oss en viss
vägledning när vi nästa år skall utforma
den framtida verksamheten.

Jag hoppas att det inte är som herr
Hagnell säger att det skulle dröja ytterligare
ett par år innan vi kan få förslag.
Jag tror inte att vi kommer att finna
oss i att vänta så länge, utan jag hoppas
att det material som landshövding
Lemne kommer att framlägga skall vara
av sådan art att vi på grundval av det
skall kunna framlägga ett förslag till
nästa års riksdag. Det är i alla fall min
förhoppning att så skall kunna ske.

Herr Bohman har jag kanske inte anledning
att polemisera så mycket emot.
Hans inlägg var värdefullt, och i motsats
till bl. a. herr Hagnell påpekade
herr Bohman de positiva sidorna i den
norrländska utvecklingen. Jag har också
förmenat att min beskrivning innehåller
samma tankegång, nämligen att det
finns betydande tillgångar för företag
som vill etablera sig i norr. Vidare
kunde herr Bohman inte låta bli att ta
tillfället i akt att framhålla att även
naturtillgångarna i Norrland borde göras
tillgängliga för det enskilda kapi5*
— Andra kammarens protokoll 1969.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

talet. Vi har tidigare haft anledning att
argumentera mot varandra på den punkten.
Jag har inte kommit till den uppfattningen
att man när det gäller att
exploatera naturtillgångarna skulle behöva
förlita sig på den enskilda företagsamheten.

Om jag skall hålla mitt löfte att fatta
mig kort vill jag till herr Hermansson
endast säga att hans beskrivning med
förlov sagt var alltför enkel. Herr Hermansson
kan väl inte mena att utvecklingsproblemet
enbart skulle bestå i
svagheter i biandekonomins samhälle
och att sådana inte skulle förekomma
i ett samhälle med annan struktur — ett
socialistiskt samhälle skulle befrias från
dessa problem. Jag är emellertid övertygad
om att herr Hermansson inte är
så okunnig som han låter påskina. Även
i länder som har en total kontroll från
myndigheternas sida av industrin och
där man upphävt all privat konkurrens
dras man med åtskilliga problem som
har med strukturomställningen att göra.

Jag har själv på resa i ett sådant land
sett på ett kollektivjordbruk hur en
mängd människor sysselsattes med tämligen
meningslösa uppgifter. Inne på en
loge såg jag kvinnfolk lyfta vete från
golvet med hinkar och stjälpa ut det på
ett bilflak. Det var femton personer
som sysselsattes med sådant arbete.
Andra flyttade på stenar ute på vägarna.

Det där tedde sig meningslöst, men
när jag frågade varför dessa människor
inte kunde flyttas över till industriellt
arbete fick jag till svar, att man inte
ville någonting högre men att det inte
skulle tjäna någonting till att flytta över
dem till städer och tätorter där det
skulle bli ett problem att bereda dem
utkomst. De fick leva i den miljö de
var vana vid, och man flyttade över
arbetskraften just i den takt man byggde
ut industrin.

Detta öppenhjärtiga resonemang visade
att man i varje samhälle, oavsett
struktur, som försöker använda de möjNr
28

138 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ligheter som den tekniska utvecklingen
skapar får problem med att det inte går
att passa in utbudet av arbetskraft från
den nya tekniken på ett harmoniskt
sätt. Nog måste herr Hermansson medge
att det inte ligger så enkelt till, att
man skulle kunna frigöra sig från de
problem som utvecklingen skapar enbart
genom att införa en enhetlig ekonomisk
ordning i samhället. Vi kommer
i så fall ändå, i den mån vi vill
följa med utvecklingen, att få problem
som vi på ett eller annat sätt måste
bemästra.

Herr talman! Jag har hållit mitt löfte
att fatta mig kort.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar tyvärr inte
Eric Holmqvists uppfattning. Den statistik
som har stått till förfogande för
bankoutskottet har utarbetats av statistiska
centralbyrån och har med de prognoser
att göra som gäller det regionala
utredningsarbetet.

Denna statistik visar en tillbakagång
i norrlandslänen också i de yngre åldersgrupperna.
I Z-länet gick mellan
1960 och 1965 befolkningen i åldern
under 14 år tillbaka med 16 procent
och befolkningen i åldern 15—69 år tillbaka
med 5 procent. Under nästa femårsperiod,
mellan 1965 och 1970, beräknas
tillbakagången vara 13,7 procent
bland dem som är under 14 år och 8,6
procent bland dem som är mellan 15
och 69 år, medan antalet över 70 år
ökar.

För perioden 1970—1975 visar prognosen
en fortsatt nedgång för alla län
utom Gävleborgs bland dem som är
yngre än 14 år och en nedgång i samtliga
norrlandslän av befolkningen i åldern
15—69 år men en ökning i samtliga
län av dem som är över 70 år.

Det finns en annan statistik som visar
att befolkningen i åldern över 69 år i

Norrbotten utgjorde 4,8 procent år 1960.
År 1980 beräknas andelen ha ökat till
9,4 procent. I Västerbotten räknar man
med en ökning av befolkningen över 69
år från 5,8 till 11 procent, alltså en fördubbling.
Denna ökning med 100 procent
av dem som är över 69 år motsvaras
i landet i övrigt av en ungefär 33-procentig ökning. — Jag tror att statistiken
ger underlag för det jag sade.

Det har sagts att mitt särskilda yttrande
skulle vara alltför onyanserat.
Jag har där sagt att det behövs mera
pengar för lokaliseringspolitiken, lika
mycket som för u-landshjälpen. Det rör
sig för närvarande om 650 miljoner och
kommer att öka till det dubbla inom
några få år enligt det mål som är uppställt.
Uttalandet att det bör ställas upp
ett mål som konkretiserar befolkningsutvecklingen
är väl inte onyanserat —
det är kanske t. o. m. alltför nyanserat.
Jag har fått SJ att uppskatta vad en utjämning
av transportkostnaderna betyder.
Jag har vidare sagt att den statliga
företagsgruppen bör spela en mera positiv
roll, att nya arbetsuppgifter fordrar
nya medel och att det behövs en
koordinerande politik. Det är inga
onyanserade mål, och detta stämmer
ganska bra med vad vi fick höra i går
av herr Erlander.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är sällan någon
större mening med att hålla på att tala
om vad ens eget parti har uträttat. Men
eftersom inrikesministern är så angelägen
om att göra det får väl jag också
uppehålla mig vid det ämnet genom att
tala om, att vi redan år 1942 väckte
motioner i lokaliseringsfrågan. Att det
sedan trots vårt deltagande i regeringen
dröjde hela 20 år innan det egentligen
blev någonting av det hela, visar väl
mer än någonting annat hur stort motståndet
från andra håll var.

Jag är den siste att vilja förringa värdet
av det lokaliseringsstöd som lämnas
i dag, men jag vill säga att det är för

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 139

litet. Det har inte givit vad vi väntade
när nuvarande system för lokaliseringspolitiken
antogs för några år sedan.
Jag sade att det i själva verket inte är
så märkvärdigt att det inte har blivit
mer, när allt vad vi offrar är två tusendelar
av nationalprodukten och att 80
procent av det skall betalas tillbaka.
Detta är den uppoffring vi gör i lokaliseringspolitiken
—.det är bara smulor!

Det har sagts av någon inom regeringen,
att politik är en fråga om att
vilja -— det gäller också lokaliseringspolitiken.
Lokaliseringspolitiken är en
fråga om vad man vill satsa.

Mina jämförelser med investeringsfonderna
gällde lokaliseringspolitiken
i allmänhet och icke någon speciell
bransch, allra minst den bransch som
jag har mest att göra med. Jag sade att
det stöd förvisso är väl befogat, som
företagsamheten får via investeringsfonderna.
Det är ett statligt stöd genom
att företagen slipper betala skatt. Det
reella värdet kan ofta vara väsentligt
mer än vad lokaliseringsstödet ger enligt
de bestämmelser som gäller för det.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern sade
att jag i mitt anförande hade nämnt att
man saknade en målsättning för jordbrukspolitiken.
Vad jag ville framhålla
var att vi saknar en målsättning för
näringspolitiken och lokaliseringspolitiken
i landet, och som ett konkret
exempel anförde jag först beslutet om
riktlinjer för en lokaliseringspolitik
som skulle hjälpa Norrland. Sedan får
vi en sjöfartsutredning, som föreslår
att vi skall ta tillbaka de eventuella
vinster och fördelar vi skulle få av
lokaliseringspolitiken.

Vidare anknyter jag till 1967 års
riksdagsbeslut om riktlinjer för jordbrukspolitiken
och säger, att man genom
det beslutet har låst sig vid ett ramtänkande,
som helt utesluter möjligheten
att se jordbrukspolitiken som ett
led i en aktiv sysselsättningspolitik i

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Norrbotten och Norrland i övrigt. Det
var det jag ville framhålla. Jag vill
understryka att det finns en klar målsättning
för jordbrukspolitiken, men
denna målsättning är enligt vår mening
inte alls anpassad för förhållandena i
Norrbotten.

Vidare ville jag också understryka
vad herr Hagnell sade om befolkningsutvecklingen
i Norrbotten. Vad han
sade därom var alldeles riktigt. Låt mig
ge ytterligare ett exempel. I överkalix
kommun, som är tänkt som ett kommunblock
i framtiden, kommer år 1980
70 procent av befolkningen att vara
över 65 år.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först bara säga
beträffande befolkningssiffrorna att jag
tror att både herr Hagnell och herr
Stridsman har läst på dem bättre än
vad inrikesministern har gjort.

Inrikesministern vill gära gällande
att när vi här har talat om målsättning
är det ett allmänt och diffust tal. Inrikesministern
är säkert bekant med att
man t. ex. i fråga om försvarspolitiken
har två olika typer av målsättningar;
vi bär ju sysslat litet med dem tidigare.
Den ena är förvisso allmänt hållen,
accepterad av riksdagen o. s. v. Men sedan
finns det en hemlig och mera preciserad
målsättning som av naturliga
skäl måste vara hemlig. Men, herr inrikesminister,
vad beträffar regionalpolitiken
och lokaliseringspolitiken
finns det ingen som helst anledning att
undvika denna mera preciserade målsättning
för att verkligen ge en större
trygghet åt de bygder som skall bevaras
i framtiden. Det är det som vi har
velat lyfta fram. Det är modet att göra
denna preciserade målsättning som vi
har efterlyst från regeringens sida och
som hittills har saknats. Jag hoppas att
modet tilltar.

Vidare vill jag instämma med herr
Hedlund beträffande investeringsfonderna.
Vi har för vår del betonat att det

140 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

finns all anledning att i större utsträckning,
i synnerhet under en konjunktur
som den nuvarande, verkligen lägga
tonvikten vid användningen av investeringsfonderna
i de sysselsättningssvaga
områdena. Det är en bra sak. Men
vad herr Hedlund ville framhålla och
som inrikesministern sökte förvränga
på ett märkligt sätt är — en uppfattning
som jag också uttalade i går —
att här finns en rad av företag som
icke blir hjälpta genom sådana åtgärder
utan som vid sidan av de lokaliseringspolitiska
åtgärder som vi hittills
använt behöver andra typer av
stöd inom de sysselsättningssvaga områdena
för att få något mera likvärdiga
konkurrensförhållanden.

Det är här som de konkreta problemen
inställer sig, såsom frågan om en
befrielse från arbetsgivaravgift — jag
nämner det en gång till — om politiken
i fråga om transporttaxor och om
eltaxor. Det är här som frågan om lokaliseringsstödets
användning även för
turistanläggningar o. s. v. aktualiseras.
Det är i detta sammanhang man frågar
sig, om det verkligen är nödvändigt att
föra en så sträng politik mot de mindre
jordbrukare särskilt i Norrland, vilka
nu pressas mycket hårt på grund av
skogsrationaliseringen och minskade
möjligheter till dubbelarbete, att man
inte skall kunna medge ett något bättre
stöd även åt dem. Det är konkreta åtgärder
av den typen som vi efterlyst
från regeringens sida.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! I polemik mot dem
som här i debatten och i andra sammanhang
krävt att det skall uppställas
ett befolkningspolitiskt mål säger inrikesministern,
att man inte kan dra en
gräns tvärs över landet och ställa upp
ett mål för den landsända som därmed
avgränsas. Men vem har dragit denna
gräns, som medför speciella problem i
norrlandslänen? Det är väl inte de som

väckt motioner eller som här i debatten
talat för en befolkningspolitisk målsättning.
Såvitt jag förstår är det en
kombination av det kapitalistiska näringslivet
och regeringens egen politik
som dragit den gräns, ovanför vilken
det finns mycket speciella arbetslöshetsproblem.
Det är inte vi som drar
gränsen utan andra. Jag kan inte tolka
inrikesministerns uttalande på annat
sätt än att regeringen vill föra en politik
som leder till fortsatt avfolkning av
norrlandslänen.

Inrikesministern sade också att ungdomen
i norrlandslänen skall ha rätt
att söka sig ut på arbetsmarknaden i
hela Sverige och detta vill självfallet
ingen bestrida. Här har, såvitt jag vet,
ingen föreslagit att ungdomen i Norrland
inte skall ha rätt att åka därifrån,
exempelvis till Stockholm. Det har jag
själv gjort i min ungdom och vill att
den rätten skall finnas kvar för andra.
Men vi har sagt att ungdomen i Norrland
skall kunna stanna kvar om den
vill, att den inte skall tvingas bort från
Norrland när den är färdig med sin utbildning,
därför att det inte finns några
arbeten där. Det är ju detta som är problemet.

Inrikesministern frågade vidare om
jag inte ansåg att det finns utvecklingsproblem
i andra samhällen, även i sådana
med ekonomisk planering. Han
hade hittat ett kollektivjordbruk med
många kvinnfolk som lyfte spannmål
med hinkar. Nu kan man finna orationella
hushållningsformer och levnadssätt
i många länder. Människor från
andra samhällen som kommer till Sverige
tycker, kanske med rätta, att vad
som satsas på reklam i detta samhälle
är mycket orationellt, och många anser
också att vår lek med bilar förefaller
synnerligen orationell, ekonomiskt sett.
Det finns alltså olika värderingar. Skall
jag svara på frågan vill jag säga att det
är alldeles självklart att det försiggår
en strukturomvandling i alla samhällen,
men skillnaden är ju att man, om man

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 141

har en ekonomisk planering och ett
verkligt samhällsinflytande, kan komma
till rätta med strukturproblemen på
ett helt annat sätt än om man bygger
på en liberal låtgåpolitik, vilket fortfarande
tycks vara regeringens ideologiska
plattform.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Wedén sade att
han inte trodde på min statistik, han
trodde mer på herr Hagnells. Herr Wedén
kan naturligtvis göra ett sådant uttalande
men det visar att han inte lyssnade
på vare sig mig eller herr Hagnell,
ty hade han gjort det hade han
funnit att det mycket väl går för sig
att tro på oss båda.

Jag talade om ett faktiskt förhållande,
nämligen om situationen 1969 eller
1970 och de relationer som då föreligger.
Hans Hagnell talade om någonting
annat, nämligen om den utveckling som
är att förvänta — det ena behöver inte
stå i motsatsförhållande till det andra.
Därför behöver kanske inte herr Wedén
som sagt ge den ene rätt och den andre
fel, och hade han följt med i debatten
hade han kanske kommit till samma
slutsats som jag.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att inget ärende fallit på grund
av brist på medel. Varken när det gäller
lokaliseringslån eller bidrag har avslag
förekommit av denna orsak. Riksdagen
fastställde ju också ett stort belopp
för den här perioden. Dit har
vi inte kommit ännu. Men jag kan försäkra
att om vi nu stod inför en rad
nya företagsetableringar som krävde
mer av lånemedel, kanske också av bidragsinedel,
så skulle jag anse det självklart
att regeringen aktualiserade frågan
om att höja anslagsramarna. Men
hittills har det inte förelegat några hinder
i det avseendet.

I flera inlägg i denna debatt har det
sagts att nu gäller det att satsa mer på
den och den sektorn och mindre peng -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ar på andra åtgärder. Såvitt jag förstår
lämnade emellertid herr Hagnell helt
felaktiga uppgifter om hur mycket vi
t. ex. satsar på beredskapsarbeten. Jag
kände inte alls igen de siffrorna, men
det spelar kanske inte så stor roll.

Sedan sade herr Hedlund något om
att det beror på hur starkt motståndet
var och på hur starka de andra var.
Man kanske också kan säga att det berodde
på hur svag herr Hedlund var
på den tiden. Han har kanske blivit
starkare sedan dess. Det är svårt att
veta. Min kollega finansministern, som
väl agerade jämsides med herr Hedlund
på den tiden, får väl klara ut hur
det var med den saken, om centerpartiet
då ideligen förde fram tanken på lokaliseringspolitik
medan de andra satt
kallsinniga och sade: Nej, nu får ni
sluta att tala om det, ty det finns inget
intresse för den saken! Jag har dock
svårt att tänka mig att det gick till på
det sättet. Den iver som herr Hedlund
nu visar så att säga retroaktivt är måhända
en smula konstruerad.

Vidare gav herr Hedlunds inlägg möjligen
också intrycket att min företrädare
i ämbetet varit litet snål i sin bedömning.
Det är inte min uppfattning.
Men jag skall inte dölja för kammaren
att vi är en liten grupp som bedömer
dessa frågor, nämligen finansministern,
industriministern och inrikesministern,
och visst stöter vi ibland på ärenden
som får oss att utbrista: Det var förfärligt
mycket pengar som lagts ut på detta
lilla företag! Och ännu mer måste
vi tydligen satsa för att hålla det i gång.
Men det intryck jag fått när jag kommit
i kontakt med min företrädares
hantering är inte att han har varit särskilt
småsnål i sin verksamhet. Jag är
också tacksam om denna generösa inställning
blir bestående, när vi skall ta
ställning till vad vi skall satsa på enskilda
företag, så att man inte dömer
min företrädare i ämbetet och mig själv
alltför hårt.

Sedan kom herr Stridsman tillbaka i

142 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ett anförande och sade att han alltjämt
saknar ett program, och han tilläde att
de fastlagda ramarna för jordbrukspolitiken
gör att det norrländska jordbruket
inte kan utvecklas. Men de båda
sakerna har ju ingenting med varandra
att göra. Alla som har satt sig in i dessa
frågor vet att det bidrag som det
norrländska jordbruket ger till vår totala
produktion är ganska blygsamt.
När vi talar om ramar är det därför
något som har adress till de stora jordbruksområdena
i landet, och för jordbruksproduktionen
i Norrbotten och
Västerbotten spelar det ingen nämnvärd
roll om vi fastställer ramen vid 80 eller
85 procent. Jag kan inte se att där finns
någon fastlåsning som hindrar jordbrukets
utveckling i Norrland.

De åtgärder som Gösta Netzén under
sin tid som jordbruksminister vidtog
när han startade de kontrollerade rationaliseringsåtgärderna
i Norrland har
varit av stor betydelse, och de har givit
ett gott resultat och skapat bärkraftiga
jordbruk. Där som på många andra
områden i jordbrukspolitiken har vi
faktiskt framstått som ett gott exempel,
och flera andra länder har startat
motsvarande verksamhet. Vi ger också
fortfarande ett ganska betydande stöd
till det norrländska jordbruket i form
av ett extra mjölkpristillägg.

Så ville herr Wedén ge mig ett åskådningsexempel
på vad som menas med
ett uppställt program. Nu råkar det
emellertid vara så, herr Wedén, att även
jag har haft tillfälle att se litet på målsättningen
för vårt försvar, och jag
är inte lika imponerad som herr Wedén
av de resultat som där uppnåtts, när
man talar om att vi skall avvärjande
försvara en eller två delar av landet och
ha ett uppehållande försvar på andra
håll. Från denna utgångspunkt skall vi
sedan räkna fram vår värnkraft inom
olika sektorer. Jag är inte alls övertygad
om att denna målsättning är så
eftersträvansvärd och utgör ett sådant
gott mönster som herr Wedén vill på -

stå. Jag tror att den har mindre betydelse
och att den allmänna målsättning
vi ställt upp kan vara tillräcklig. Den
ger oss goda möjligheter att handla för
att möta de problem som uppkommer.

När det gällde investeringsfonderna
gjorde herr Wedén en jämförelse med
lokaliseringslånen och menade att dessa
bör kompletteras med andra åtgärder,
såsom tillgång till rörelsemedel,
befrielse för arbetsgivaren från skyldighet
att erlägga avgifter inom vissa områden
o. s. v. Vilken väg man än går
betyder det ändå att staten får träda
emellan och ersätta vad som brister i
företagens möjligheter att arbeta.

Det förekommer redan vissa inslag
av denna typ. Vi utnyttjar t. ex. det
stöd, som utgår under inskolningsperioden
för ny arbetskraft, och det har en
ganska klar karaktär av subvention.
Jag räknar med att vi kommer att få
tillfälle att granska förslag av denna
typ framöver när vi skall fastlägga de
framtida riktlinjerna. Självfallet kan vi
då ha anledning att undersöka vilka
erfarenheter andra länder har haft av
sina åtgärder, och vi kanske därifrån
kan hämta värdefulla impulser till vårt
framtida handlande. Men att just nu
hastigt och lustigt realisera tankegångar
om att företagen skulle befrias från
erläggande av sociala avgifter för sina
arbetare och tjänstemän tycker jag är
en mycket dålig lösning på detta problem.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har alltid uppskattat
Eric Holmqvist, och därför gläder
jag mig över att vi åtminstone på en
punkt kommit till samma uppfattning,
nämligen i fråga om den utveckling som
pågår beträffande ålderssammansättningen
hos den norrländska befolkningen.
Men denna utveckling kommer också
att skapa ett stort socialt problem,
om den förstärkes genom ytterligare avflyttning.
En ytterligare avflyttning motverkar
därför möjligheterna att genom -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 143

föra den industrialisering av Norrland
som regeringen nu vill satsa på.

Jag tycker inte att det är orimligt att
ta upp det här kravet på ett visst befolkningsunderlag.
Om man inte menar
att det skall finnas en och en kvarts
miljon invånare i området, såsom var
fallet för något år sedan enligt en statistisk
uppgift, måste det väl vara någon
annan siffra som avsågs i statsministerns
interpellationssvar i går. Det hette
där att regeringens politik skall baseras
på förvissningen om att norrlandslänen
skall bestå som en med andra regioner
fullt likvärdig del av den svenska
nationen även i framtiden. Det måste
väl betyda att man skall upprätthålla
befolkningsunderlaget där, inte minska
det, eftersom det ökar på andra håll.
Annars blir det väl ingen likvärdighet?
Den principen har man alltså accepterat.

Frågan är då vilken siffra regeringen
vill inrikta sig på. Naturligtvis önskar
man i politiska sammanhang vara så
obunden som möjligt, men när vi i utskottet
driver tanken att mera behöver
satsas på lokaliseringspolitiken för att
norrlandsfrågan skall klaras är det väl
ganska naturligt att vi tvingas sätta upp
en målsättning för att inte bli beskyllda
för att vara onyanserade och att inte
tala tydligt. Vi har gjort ett tydligt uttalande,
nämligen att man skall sträva
efter att upprätthålla det befolkningstal
som finns. Det är inte heller något onyanserat
uttalande.

Landshövding Lemne skall enligt vad
som är beräknat börja nästa etapp av
utredningen vid årsskiftet för att komma
fram till vilken lokaliseringspolitik
som skall föras sedan den nuvarande
försöksperioden gått ut. Det finns ingen
möjlighet för honom att bli färdig med
detta arbete så att resultatet kan läggas
till grund för något som skall komma
i gång den 1 juli nästa år. I varje
fall har vi inte hört att någon annan
uppfattat situationen så att arbetet kan
bli färdigt så tidigt att dess resultat

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

kan leda till åtgärder redan strax efter
den 1 juli nästa år.

Jag tror att jag också på den här
punkten har rätt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det framgår
av replikskiftet mellan inrikesministern
och herr Hagnell, att herr Hagnell
talar om de utsikter för befolkningsutvecklingen
som förefinns på litet
längre sikt — och det har jag också gjort
•—• under det att inrikesministern söker
en räddningsplanka i några mera näraliggande
uppgifter och säger, att då är
det inte så farligt. Men det blir farligt,
herr inrikesminister, om man sträcker
ut perspektivet på det sätt som vi andra
har gjort.

Vidare tycker jag att inrikesministern
blandade samman den allmänna målsättningen
och de mera speciella målsättningar
som gäller på försvarsområdet.
Inrikesministern säger, att vi kan
nog klara oss med den allmänna målsättning
för regional- och lokaliseringspolitiken
som hittills har gällt. Men det
är just det som meningsskiljaktigheterna
i detta viktiga avseende gäller. Jag
hävdar att vi inte kan klara oss på detta
sätt, utan att vi måste ha en mera
preciserad och specialiserad målsättning
för de olika delregionerna. Jag beklagar
att inrikesministern inte vill respektera
den synpunkten, ty jag tror det
är detta som är angeläget i dagens situation.
Dröjsmålet med en sådan målformulering
får inte bli för långt.

Inrikesministern säger att jag här talat
om att befria företagen från socialavgifter.
Nej, det har jag inte gjort. Jag
har inte talat om ATP-avgifter och andra
socialavgifter. Jag trodde att arbetsgivaravgiften
infördes därför att man,
när näringslivet befriades från omsättningsskatten
på investeringsvaror, bedömde
läget så, att det kunde uppstå låt
mig säga överdrivet goda förutsättningar
i en del normalfall, naturligtvis delvis
beroende på konjunkturen. Men sådana

144 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

överdrivet goda förutsättningar existerar
sannerligen inte, herr inrikesminister,
inom de svsselsättningssvaga områdena.
Där är ju förutsättningarna
tvärtom dåliga, och där skulle arbetsgivaravgiftens
borttagande kunna vara
ett stimulanselement tillsammans med
andra. Särskilt värdefullt skulle det,
som jag nämnde, vara för de företag som
inte har möjligheter att dra fördel av användningen
av investeringsfonder helt
enkelt därför att de inte har tillgång till
några sådana.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande KR-verksamheten
råder inga skiljaktigheter i
uppfattning mellan inrikesministern och
mig. Vi inom centerpartiet har ju alltid
framhållit att vi accepterar denna verksamhet.
Vad jag har sagt är att den tilllämpning
av bestämmelserna som i dag
sker utestänger alltför många inom stora
delar av t. ex. mitt hemlän från att
kunna fortsätta som jordbrukare. Och
när man bedömer utvecklingen i glesbygderna
måste man även ta hänsyn
till jordbruket och dess förutsättningar,
så att det blir en helhetsbedömning av
sysselsättningstillfällena.

Jag vill också påpeka att vid den uppvaktning
som socialdemokratiska riksdagsmän
från Norrbottens län för en tid
sedan gjorde hos jordbruksministern
framhöll de — enligt tidningsreferat —•
just betydelsen från sysselsättningssynpunkt
av att vi kan upprätthålla ett jordbruk.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! I detta skede av debatten
är det lika svårt att hitta nya synpunkter
och argument i denna fråga
som att hitta en nål i en höstack. Detta
betyder att talarlistan i fortsättningen
kanske kan »rasa i väg» med litet bättre
fart än hittills, och jag skall försöka
medverka till detta.

Under den tid som gått sedan riksdagen
1964 beslutade om en femårig

försöksverksamhet för lokaliseringspolitiska
åtgärder, främst då inriktade
på norrlandslänen, har en ganska
vilsen debatt förts om lokaliseringspolitikens
omfattning och utformning.
Varje år har vi i bankoutskottet och här
i kammaren haft långa debatter i anledning
av motioner där det krävts stora
förändringar av den nu bedrivna försöksverksamheten.
Hur man än vrider
och vänder på detta problem, står det
klart att de hitintills vidtagna satsningarna
inte varit tillräckliga. Men man kan
med detta inte döma ut vad som gjorts
därför att man gärna skulle ha önskat
se bättre resultat. Förutan de under
dessa år vidtagna åtgärderna skulle situationen
för norrlandslänen förvisso
varit betydligt mera prekär.

De erfarenheter som vi fått under
de gångna åren ger en ganska bra bild
av vad vi måste satsa på framöver. Vad
som nu är viktigt är att låta erfarenheterna
mynna ut i mera konkreta ting.
Framför allt måste vi vara restriktiva
mot alla förslag om nya utredningar, vilka
ofta bara har en tendens att menligt
fördröja resultaten. Samma tankegång
utvecklade herr Hedlund för en stund
sedan från denna talarstol, och detta
tycker jag är bra, eftersom centerpartiet
tillsammans med folkpartiet oftast
driver linjen att kräva flera och större
utredningar i många sammanhang.

Utskottet är enigt om de stora linjerna
i denna fråga. De reservationer som
är fogade till utskottets utlåtande bekräftar
detta. De har ingen särskild
tyngd över sig, och jag skulle nästan vilja
beteckna dem som partitaktiskt betingade
i syfte att ge sken av att man
från mittenpartihåll velat sträcka sig
längre än vad utskottsmajoriteten har
förordat.

De särskilda yttranden som finns fogade
till utskottsutlåtandet underst^ker
i stort sett bara vad utskottet i sin
skrivning framhållit. Man kan naturligtvis
ha ambitioner att gå ett steg längre
än vad utskottet nu har kommit fram

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 145

till. Om regeringen fullföljer och förstärker
de satsningar som inletts kommer
detta otvivelaktigt att ge utslag i
bättre resultat framöver.

Framför allt måste då, som jag ser saken,
ett regionalpolitisk! program klaras
av, och detta är också vad länsstyrelserna
och kommunblocken redan är
i full färd med att skapa underlag för.
Som utskottet också här har skrivit skall
detta arbete vara klart redan på våren
1970. Jag ser detta som det väsentligaste
därför att vi i framtiden skall veta
var vi skall satsa och på vilket sätt vi
skall handla när vi skall bygga upp de
olika regionerna. Först då blir det någon
reda och ordning i lokaliseringsdebatten.

Vi kan inte i all oändlighet gå som
katten kring het gröt i denna fråga. Här
måste vi vara eniga om hur vi skall lägga
grunden till ett bättre fungerande
samhälle. .lag tror att det skulle vara av
synnerligen stort värde, vilket också
många har sagt här i dag och även under
tidigare debatter, om vi kunde lägga
åt sidan de kortsiktiga partipolitiska
försöken att kamma hem ett och annat
mandat på lokaliseringspolitikens bekostnad.
Riskerna att man i partipolitiskt
nit kommer att försöka göra sådana
vinster är dock överhängande, vilket
har kunnat spåras även i dagens debatt.

I bankoutskottets utlåtande ser jag
ett utslag av viljan att verkligen åstadkomma
någonting positivt. Vi måste
ändå betänka att vad vi nu resonerar om
är framför allt hur vi skall ha det med
norrlandslänen och med den miljonbefolkning
som bor där — detta gäller
även flera andra län. Jag föreställer
mig att vi i stort kan vara överens om
målsättningen att den delen av landet
också skall få fortleva. Detta kommer
att kosta oss mycken möda och mycket
pengar. Det gäller för oss att skaffa fram
de medel som då kommer att behövas.
Vi bör inte ens stå främmande för att
det kanske krävs litet hårdare tag. Sta -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ten måste satsa på en utbyggd verksamhet,
och då måste inte minst det privata
näringslivet engageras.

På borgerligt håll ställer man sig oftast
negativ till ytterligare statliga engagemang
inom näringspolitiken. Vi måste
följaktligen begära att de borgerliga
politiker, som hyllar principen att endast
det privata näringslivet är funktionsdugligt,
också medverkar till att
vi får en betydande nyetablering i
skogslänen av den privata industrin.
Blir så inte fallet, torde det vara nödvändigt
att genom styrning på ett eller
annat sätt se till att en lokalisering till
dessa landsändar åstadkommes.

Vi får självfallet nu avvakta vad de
kontakter, som regeringen har tagit
med Industriförbundet och kommer att
ta med småindustrins organisationer,
kan ge för resultat. I detta läge, mitt i
högkonjunkturen, bör det finnas utsikter
— om också inte särskilt goda — att
skapa ökade arbetstillfällen i de sysselsättningssvagare
landsdelarna.

En stor del av bekymren i Norrland
utgörs av glesbygdsproblem. Dessa finns
naturligtvis även på andra håll i landet,
men de är där inte så svårbemästrade
som i norra Sverige. Utskottet har,
trots vetskapen om att det pågått och
pågår undersökningar, utredningar och
överväganden kring dessa ting, funnit
det angeläget att begära en parlamentarisk
utredning för att få fram konkreta
förslag till åtgärder i syfte att
ordna levnadsbetingelserna för de människor
som bor i glesbygderna. Det är
viktigt att denna utredning arbetar
snabbt. Vi har inte tid att vänta länge
på resultatet, ty här fordras rejäla tag
ganska omgående. Att vi nu förordar
en utredning betyder naturligtvis inte
heller att myndigheterna skall slå sig
till ro i avaktan på den, utan de åtgärder
som kan anses vara behövliga måste
vidtas undan för undan.

Herr talman! Självfallet skulle det
finnas anledning att närmare kommentera
utskottsutlåtandets många punk -

146 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ter var för sig, men olika delfrågor har
redan berörts, och flera talare kommer
efter mig att ta upp sådana. Jag skall
fördenskull avstå från att göra det, inte
minst med tanke på att det här i kammaren
i går fördes en lång interpellationsdebatt
om samma sak som vi nu
resonerar om. Varför den kom till stånd
begriper jag inte riktigt; det får vi
kanske aldrig besked om. Kanhända behövs
det inte att vi har så här långa diskussioner
om utskottsutlåtanden, om vi
i fortsättningen skall behandla dem i
andra sammanhang dagen innan. För
övrigt är det inte så underligt att vi får
den sortens debatter, när de ledamöter
som har skrivit motioner innan bläcket
har hunnit torka på papperet riktar
enkla frågor och interpellationer till regeringen
om precis samma saker.

Vi har här i kammaren haft lokaliseringsdebatter
praktiskt taget varje vecka
från januari månad. Nu senast förde
vi en stor debatt för ett par veckor sedan
i anledning av statsutskottets utlåtande
om regionpolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Det är bra att frågorna
blir föremål för överläggning,
men nog skulle debatten vinna på att
man införde någon form av samordning.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få instämma i de
yrkanden om bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter som tidigare
har framställts.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Franzén i Motala
låter påskina att de reservationer som
bär fogats till utskottsutlåtandet skulle
vara partipolitiskt betingade. Han må
ha den uppfattningen, men jag vill påminna
om att vad som skiljer utskottet
och reservanterna är att utskottsmajoriteten
säger att vi skall vänta och se, medan
reservanterna begär skyndsamma
åtgärder. Det är en väsentlig skillnad.

Vill herr Franzén i Motala sedan be -

teckna reservationerna som partipolitiskt
betingade må det vara hans sak —
jag betraktar dem som något helt annat.
Vi befinner oss i en sådan situation att
bestämda åtgärder omedelbart måste
vidtas. Därför kan vi inte acceptera en
låtgåpolitik som innebär att vi skall avvakta
och se vad som eventuellt kommer
att hända.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har svårt att se att
något annat än partipolitiska skäl kan
ha dikterat reservationerna, eftersom
skillnaden mellan vad utskottet skriver
och vad man har lyckats åstadkomma i
reservationerna i själva verket inte är
så stor. Det är egentligen bara i fråga
om motiveringarna det skiljer.

Herr Larsson i Umeå säger att »nu
vill vi se resultat omedelbart» och i utskottsutlåtandet
säger vi att vi måste få
fram konkreta förslag och ett konkret
material att arbeta med. Vi tror att sådant
material snart kommer att framläggas,
och därför anser vi att vi kan
vänta något och att vi inte nu bör göra
en särskild beställning.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! I den offentliga diskussionen
har både skriftligen och muntligen
påståtts att politikerna släpar efter
när det gäller näringslivsdebatten. Det
är politikernas sak att beställa teknik
som kan ge oss ett bättre Sverige i framtiden
—■ samhället beställer teknik, teknikerna
levererar o. s. v. Kanske kritikerna
har rätt därför att icke enbart
politikerna har lätt att följa med i den
snabba tekniska utvecklingen. Vem kunde
exempelvis i början och mitten av
1950-talet förutsäga att amerikanarna
skulle planera att i juli eller augusti
1969 landstiga på månen, att i dag tåg
på prov rusar fram i Japan med 400 kilometer
i timmen, att luftkuddebefordran
skulle ha provats i Frankrike, att

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 147

England skulle försöka lösa sina trafikproblem
med s. k. linjära elmotorer
o. s. v.? Vad sedan hydrauliken och
elektroniken kommer att betyda i framtiden
torde ingen i dag kunna förutspå.
Astronautfärder och kamerateknik
kommer sannolikt också att sätta sin
prägel på utvecklingen.

Jag ser därför synnerligen tolerant
på eventuella felbedömningar som såväl
politiker som tekniker kan göra beträffande
de närmaste 15—20 åren. En sak
torde dock vara självklar: Inte kommer
vi att lösa våra näringslivs- och planeringsproblem
med »ett nät av livskraftiga
tätorter över hela landet».

Den internationella och tekniska utvecklingen
ger oss tämligen bestämda
anvisningar om vår lokaliserings- och
planeringsverksamhet på sikt, och bankoutskottets
utlåtande nr 30 handlar just
om hur 1970- och 1980-talens Sverige
skall se ut. Men man kan naturligtvis
fråga sig, om vi vid utskottsbehandlingen
haft tillräckligt sakmaterial för
att kunna göra en dylik bedömning.
Svaret blir både ja och nej. Vi kan svara
ja därför att den femårsperiod nu
har gått som det har talats så mycket
om och efter vilken vi skall göra slutsummeringar
och framtidsbedömningar
på det material som föreligger. Det är
kanske på grundval av det befintliga
materialet som utskottet kunnat enas om
betydelsen av en fortsatt lokaliseringsoch
regionpolitik och om det planeringsarbete
som pågår inom ERU — expertgruppen
för regional utredningsverksamhet.
Jag vill i detta sammanhang
påminna om att denna expertgrupp,
som det varit så mycket tal om under
debatten, tillsattes redan 1965. Därutöver
har vi 1968 års lokaliseringsutredning,
och denna skall fortsätta sitt arbete.

Problemen i Norrland har ställts i förgrunden.
Vi är eniga om att en särskild
glesbygdsutredning skall tillsättas och
att avfolkningsproblemen inte finns enbart
i Norrland. Härom skriver utskot -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

tet följande: »Det är ett välkänt faktum
att problem likartade dem som möter i
Norrland påträffas också på andra håll
i landet. Det för lokaliseringspolitiken
fastställda stödområdet innefattar följdriktigt
delar av flera län i Svealand och
Götaland. Mot bakgrund av det nya
material som nu föreligger, bl. a. genom
länsplanering 1967, torde det finnas anledning
att ytterligare understryka här
antydda förhållanden och dessutom
framhålla att även utanför stödområdesgränsen
kan påträffas en utveckling
liknande den som utgjort kriteriet för
fastställandet av stödområdets gränser.
Utskottet vill såsom exempel hänvisa
till de uppgifter rörande Kopparbergs
län som sammanfattats i ett särskilt avsnitt
i detta utlåtande.»

Vi är vidare eniga om det uppdrag
som Kungl. Maj :t nyligen meddelat länsstvrelserna/planeringsråden
att — med
utgångspunkt i Länsplanering 1967
-— »under de båda närmaste åren i nära
kontakt med primärkommuner och
landsting och andra statliga myndigheter
försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram för länen».
Vi är också eniga om att bland
konkreta projekt på det regionalpolitiska
området bör nämnas »det samarbete
mellan staten och näringslivet i fråga
om lokalisering av företag och arbetsställen
till sysselsättningssvaga regioner
som regeringen nyligen tagit initiativ
till genom kontakter med Sveriges industriförbund».

I fråga om regionpolitiken hemställer
utskottet dessutom att riksdagen hos
Kungl. Maj:t med anledning av en motion
av mig m. fl. anhåller om en utredning
angående produktionskostnaderna
i skilda regioner. I denna motion -—
II: 239 — yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om tilläggsdirektiv
till 1968 års lokaliseringsutredning
beträffande produktionskostnader
och lönsamhetskalkyler inom exempelvis
några norrlandsregioner och de regioner
som angetts i 1969 års statsverks -

148 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

proposition samt någon av de tre storstadsregionerna.
Detta förslag hade tillkommit
helt med tanke på all den utredningsverksamhet
samt planeringsoch
forskningsverksamhet som pågår.

Under utskottsbehandlingen vidgades
emellertid motionsyrkandet så till vida
att utskottet nu föreslår riksdagen att
hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
för detta ändamål. Av särskild
vikt är därvid, framhåller utskottet, att
frågan om de samhällsekonomiska kostnaderna
utreds. Utskottets tanke är väl,
att det omtalade ERU skulle vara den
lämpligaste huvudmannen för en sådan
utredning.

I övrigt var utgångspunkten för motionskravet
att lokaliseringspolitiken nu
är inne i sitt andra utvecklingsskede;
lokaliseringspolitiken har blivit regionpolitik.
Huvudtemat i motionen är i
stort sett detsamma som framkommer i
årets statsverksproposition, när departementschefen
gör en sammanfattning
av den gångna femårsperioden på lokaliseringspolitikens
område och vid en
redovisning av Länsplanering 1967 ger
exempel på vissa livskraftiga stadsregioner
som kan vara alternativ till storstadsregionerna.
Som sådana alternativ
nämns bl. a. Linköping—Norrköping,
Jönköping, Växjö, Halmstad—Varberg—
Falkenberg, Örebro, Falun—Borlänge
och Gävle—Sandviken.

Lokaliseringspolitikens uppgift gäller
som bekant inte bara glesbygdsproblematik.
Det är möjligt att största dst i 11-växten är eller blir ett lika stort problem.
Som bekant har helt nyligen en
debattskrift utkommit från HSB:s riksförbund
vari man bl. a. anger att i
regionsplaneskissen för Storstockholm
har räknats med en befolkningsökning
på 1 miljon invånare till 2,2 å 2,5 miljoner
invånare. Beträffande befolkning
och stadsbyggande sägs i denna skrift
följande: »Från 1970 och 30 år framåt
skall i princip varje år färdigställas
en ny stad för 50 000 invånare. Var
skall dessa nya 30 städer placeras? Får

de sin bästa användning i Stockholmsregionen?» Problemet

är att åstadkomma dels en
medveten regioninriktning, dels en
lika medveten syn på glesbygdsproblemen.
Det är glädjande att utskottet vill
utvidga både utredningsverksamheten
och faktamaterialet beträffande regioninriktningen
och glesbygdsproblemen.
Detta anser jag vara logiskt därför att
med en medveten regionpolitik kommer
även glesbygdernas problem att ännu
mer framstå i all sin nakenhet.

.Tåg skall vidare ta upp de problem
som kvarstår innan vi kan göra en långsiktig
bedömning med sikte på 1970-och 1980-talens utveckling, ja, kanske
bör vi redan nu sikta ännu längre. 1968
års lokaliseringsutredning har flera
gånger åberopats, och jag anser att vi
skall tillfredsställa denna utrednings
önskemål som framförts till utskottet:
»Förutom de frågor som inte behandlas
i delbetänkandet 1969, exempelvis
stöd till turistväsendet, eller behandlas
där utan att få någon helt slutgiltig
lösning, kommer arbetet under etapp
2 att avse utvecklingen av en regionspolitik
i egentlig mening. En målsättningsdiskussion
måste med nödvändighet
upptas, nya medel och metoder analyseras,
varjämte organisatoriska frågor
och samordningsfrågor måste lösas.
»

Vem skall uppta en målsättningsdiskussion
om inte riksdagen? Men en sådan
diskussion bör även upptagas i våra
respektive partiorganisationer, övriga
intresseorganisationer och näringsliv.
Jag skall som sammanfattning av
mitt anförande försöka ge bidrag till
en, som jag hoppas, intensiv målsättningsdebatt
genom att något beröra den
utveckling som skett i Frankrike och
vad som nu händer där.

Först vill jag emellertid återvända till
landshövding Lemnes omtalade utredning.
Denna utredning kommer som bekant
att avlämna ett delbetänkande under
1969. Detta delbetänkande skall be -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 149

röra 9 punkter, vilka utredningen angett
i en PM till utskottet: 1. den geografiska
avgränsningen, 2. stödberättigad
verksamhet, 3. stödsubjekt, 4. stöd
vid rationaliseringsbehov, 5. stöd i nedläggningssituationer,
6. stödets form, 7.
stödunderlaget och stödets storlek, 8.
statens kapitaltillskott, säkerheter, riskfördelning
och insyn, 9. förfarandet.

Delbetänkandet kommer således icke
att beröra den långsiktiga målsättningen.
Denna skall behandlas i etapp 2 sedan
ytterligare material införskaffats
från utlandet. Därom skriver man: »Utredningen
väntar sig därför få goda
uppslag till förbättringar och utveckling
av vår egen lokaliseringsverksamhet genom
studier av utländska försök. Vad
som ännu saknas i vårt land i jämförelse
med utlandet är en offensiv och
välutvecklad regionalpolitik.»

Nu till Frankrike och dess erfarenheter!
Men betrakta min redogörelse
enbart som ett bidrag till frågeställningen,
om detta är något att ta efter
hos oss och om vi över huvud taget är
beredda att kräva en så långt gående
styrning av näringslivet som där sker.

Frankrike genomför nu sin femte
långtidsplan, som innebär en kraftig
satsning på den regionala utvecklingen.
Denna har lyckats över förväntan
genom ett intimt samarbete stat—näringsliv.

Frankrike har ju sina speciella problem
med Paris och dess befolkningsanhopning,
8,5 miljoner invånare år
1962, vilket innebar en ökning med 1,2
miljon invånare på åtta år. Mer än
hälften av verkstadsindustrin och den
elektriska industrin samt mer än 60
procent av bilindustrin ligger i Paris.

Man måste naturligtvis göra något åt
denna utveckling. Paris hotade att
svämma över alla bräddar, och det skapades
en »Stoppa Paris-rörelse». Samtidigt
hade de södra och västra delarna
av landet halkat efter i utvecklingen,
och det förekom en eftersläpning
.särskilt i norr och i Bretagne. Allt det -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ta är för oss välkända fenomen.

Man söker nu utveckla åtta storstadsområden
i andra delar av landet som
en motvikt mot Paris. Det kan självfallet
diskuteras, om vi i vårt glesbefolkade
land befinner oss i samma situation.
Jag vill här ytterligare poängtera
att denna lokaliseringspolitik har den
tvåfaldiga uppgiften att dämma upp
koncentrationen till storstadsregionerna
och att lösa glesbygdsproblemen.

Detta har man klart för sig i Frankrike.
Man kan inte garantera en jämn
utveckling över hela landet utan satsar
på ett större eller mindre antal tätorter.
Glesbygdsproblemen har även där
fått en mera dramatisk och påträngande
aktualitet.

Vad går nu den franska satsningen
konkret ut på? Systemet är omfattande
och bygger på skattelättnader och subventioner
samt premier, lån och — hör
och häpna — bestraffningar, som innebär
att företag som framhärdar och vill
slå sig ned i parisområdet förutom alla
vanliga avgifter betalar 12 procent
av investeringsavgifterna i böter.

Skattelättnader och subventioner utgår
på följande sätt. Fastighetsskatten
nedskrivs med mellan 13,2 och 1,4 procent
— i medeltal för hela landet beräknas
detta till 5,3 procent av investeringskostnaderna
i form av efterskänkta
koncessionsavgifter, avskrivningar
och avgiftsbefrielse.

Premier lämnas med 12—15 procent
av investeringskostnaderna, beroende
på zon. Ett tak har dock satts vid 13 000
francs för varje nyskapat arbetstillfälle.
Direkta premier till företag som flyttar
ut från Paris utgår med 50—100 francs
per kvadratmeter industriyta och 100—
200 francs per kvadratmeter kontorsyta.

Lån utgår främst till vad man kallar
u-områden och drar 6 procents ränta.
Dessa lån är intressanta därför att man
med dessa avser att stödja ekonomiskt
omöjliga projekt, alltså sådana som vanliga
finansiärer inte vill befatta sig

150 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

med. Som exempel kan nämnas att för
ett företag som slår sig ner i Nantes
eller Paris kan alternativen vara: i
Nantes 27,5 procent av investeringarna
i subventioner, i Paris 12 procent i ökade
kostnader.

Resultatet blev under perioden 1956
—1966 att det lämnades 500 direkta lån
på totalt över 320 miljoner francs. Premierna
under samma tid uppgick till en
summa av närmare 590 miljoner francs.
Operationen att flytta parisetablerade
företag omfattar 2 200 företag och representerar
380 000 arbetsställen.

Företag som flyttar från Paris kan
dessutom få flyttningsbidrag och restitution
av kostnader för omskolning av
arbetskraften.

Resultaten sägs ha överraskat fransmännen
själva. Naturligtvis är exakta
mätningar svåra att göra, men man har
konstaterat att femårsplanens målsättning
om en höjning med 40 procent av
investeringarna i västra Frankrike har
uppfyllts.

Men nog om Frankrike! Vad av detta
kan omplaceras i vårt land? Jag hoppas
att vi i dag och i framtiden skall
diskutera den saken. Men då jag tidigare
sagt att jag skall försöka bidra
med en konkretisering, skall jag t. o. m.
göra vågstycket att ange någon form
av målsättning.

Jag ansluter mig i första hand till
inrikesdepartementets skrivning om de
sju stödregioner som jag tidigare
nämnt: Linköping—Norrköping, Jönköping,
Växjö, Halmstad—Varberg—
Falkenberg, Örebro, Falun—Borlänge
och Gävle—Sandviken. Dessutom ämnar
jag vara ännu djärvare och som ett ytterligare
förslag ange följande norrlandsregioner
— de motsvarar ungefär
vad man i Frankrike kallar bandstäder
-—- i vilka en stad vid kusten fungerar
som förbindelselänk mellan inlandet
och denna: Söderhamn—Bollnäs, Hudiksvall—Ljusdal,
Sundsvall med inland,
Umeå och Skellefteå med omland
liksom i Norrbotten Piteå med omnejd,

Luleå—Boden och Kalix-—Haparanda.

För inlandets del intar Kiruna stad
en särställning med egen profil och utvecklar
sig väl av egen kraft. I det övriga
inlandet i Västerbotten och Norrbotten,
kring vilket alla har gått som
katten kring het gröt, föreslår jag att
man satsar på Lycksele—Vilhelmina—-Storuman respektive Gällivare—Pajala,
Arvidsjaur och Jokkmokk.

Nu kommer chansen för dem som
inte velat bekänna färg. Beträffande det
övriga Norrlands inland har jag i dag
icke vågat föreslå något. Troligtvis har
jag ändå chockat vissa decentralister.
Jag utgår därför från att någon av de
norrländska representanter som så ivrigt
krävt en mera målinriktad regionpolitik
kan komplettera mina bristfälliga
förslag.

Frågan är nu bara, om vi som politiker
kan kasta loss från våra politiska
och ideologiska förtöjningar och utan
sidoblickar på valmanskår och röster
vid nästa val kan ta ställning i situationer
som icke alltid är så matnyttiga.
Under alla förhållanden är jag övertygad
om att problemen är brådskande
och allvarliga. Den tekniska utvecklingen
väntar icke hur länge som helst på
våra debatter. Det gäller konkret hur vi
skall använda det svenska beståndet av
maskiner, anläggningar och byggnader.
Enligt en statlig utredning hade år 1966
dessa tillgångar ett värde av 391 miljarder
kronor, och fram till år 1980 beräknar
långtidsutredningen att det totala
kapitalbeståndet kommer att stiga
till 813 miljarder i 1964 års priser. Denna
antagna utveckling innebär således
att den totala volymen av anläggningar
och byggnader under femtonårsperioden
1965—1980 växer med en volym
som är något större än den år 1965
befintliga. Mer än 60 procent av samhällsmiljön
1980 beräknas dessutom ha
producerats under perioden 1965—
1980.

Behovet av en målinriktad regionalekonomisk
utveckling torde således va -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 151

ra brådskande. Jag hoppas självklart
därför att vi nu får en konkret och realistisk
målsättningsdebatt beträffande
den framtida lokaliserings- och regionalpolitiken.
Det gäller ju ändock till
sist enskilda människors möjligheter att
leva — och överleva.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall
till utskottets förslag på alla punkter
samtidigt som jag uttrycker förhoppningen
att all den aktivitet som
för närvarande utvecklas från regeringens
sida på närings- och lokaliseringspolitikens
område fortsätter parallellt
med det intensiva utrednings- och
forskningsarbete som pågår.

Att vi vid utskottsbehandlingen i stort
sett kunnat enas om att följa och avvakta
pågående utredningsarbete utesluter
inte sådana initiativ som gårdagens
presentation av de elva punkterna
och tidigare kontakter och överenskommelser
med exempelvis Industriförbundet.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Nu har vi nått den tidpunkt
då klockan snart inte visar någonting
alls. Det skulle kunna förleda en
till att hålla en ganska lång utläggning
omkring dessa problem. Men det är ju
faktiskt så, att det beträffande lokaliseringspolitiken
och arbetsmarknadssituationen
i Norrland redan i denna debatt
och i de tre debatter som vi har hållit
under tiden närmast före denna dag har
sagts så mycket att det faktiskt är svårt
att säga något nytt, om man skall hålla
sig inom landets gränser. Jag har inte
tänkt att följa den föregående talarens
exempel och tala om några andra europeiska
länder för att kunna komma
med några nyheter i denna debatt. Jag
skall i stället försöka sammanfatta en
del synpunkter som redan är framförda.
Vi som så att säga lever med dessa
problem och har dem nära inpå oss, behöver
inte gå till några andra länder för
att finna motiv för att någonting måste
ske.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Vi som i all enkelhet har försökt att
genom motionsvis gjorda framställningar
här i kammaren under många år
aktualisera och levandegöra dessa problem
måste säga, att de tre föregående
debatterna och denna fjärde debatt inneburit
en viss ljusning. Insikten om att
det verkligen finns problem i dessa områden
har nämligen börjat breda ut sig.
Jag tycker nog att man kan skönja att
det inte anses bara vara så kallat lokalpatriotiskt
snack.

För övrigt skulle jag bara vilja säga,
att vad man egentligen känner innerst
inne är, att det redan har pratats så
mycket om detta och har utretts i så
många år, att vi nu vill ha konkreta,
effektiva åtgärder. Låt mig säga att vi
inte är beredda att som en talare antydde
här tidigare i dag vänta några
tiotal år in i framtiden på att våra glesbygder
skall bli Europas mest omtyckta
naturreservat. Det är nämligen så att
det även i naturreservat måste finnas eu
levande bygd. Det anser vi oss ha rätt
att kräva.

Jag vill också med kraft tillbakavisa
påståendet att det bara skulle vara av
partipolitiskt nit som vi motionerar och
reserverar oss. Vi anser att dessa problem
är så reella, att vi har rätt att framföra
synpunkter på dem utan att behöva
få några snubbor om att det skulle vara
fråga om partipolitisk taktik och gälla
ett eller annat mandat.

Herr Haglunds anförande föreföll mig
vara mycket intressant. Jag kanske var
ouppmärksam, när jag hörde nämnas de
orter han räknade upp. I så fall må det
vara mig förlåtet. Jag tyckte emellertid
att herr Haglund i sin uppräkning av
orter i Norrland inte nämnde en enda
plats i mitt län. Jag anser nog att problemen
där är så pass aktuella, att vi
inte vill bli räknade till sundsvallsområdets
inland. Det var kanske inte meningen,
men om det var det, ber jag
faktiskt att få protestera. Vi anser att
också våra problem är stora. Vi tror inte
på att varenda ort i vårt län skulle kun -

152 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik ni. m.

na göras levande, men vi anser att vår
stora centralort är värd att satsa på, och
vi anser att det finns många fler sådana
orter.

Mitt läns befolkning har under 1960-talet minskat med 10 000 personer; det
är arbetsdugliga, yngre människor som
flyttat. Detta skapar givetvis hål i bygderna.
1 318 personer var arbetslösa i
maj och detta var 473 fler än i fjol vid
samma tidpunkt. Samtidigt har det uppstått
brist på arbetskraft i andra regioner
av landet, vilket visar att de av oss
ofta påpekade farorna av dröjsmål är
stora och reella. Inom parentes vill jag
inskjuta att jag tror att det hade varit
mycket lyckligt med ett genomförande
av mittenpartiernas för någon månad
sedan diskuterade krav att förlänga beredskapsarbetena
i Norrland, men förslaget
föll ju här i kammaren.

Vad som behövs är omedelbara åtgärder.
Jag står bakom två motioner i vilka
krävs dels omedelbara åtgärder av viss
omfattning, dels långsiktiga åtgärder.
Om motionen II: 385 har redan Sigvard
Larsson och Sven Wedén talat, och jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med att ytterligare understryka vad som
sagts. I motion 11:240 har bl. a. herr
Larsson i Norderön och jag framhållit
att det i Jämtlands län borde kunna bedrivas
en mer omfattande försöksverksamhet
inom den nuvarande lokaliseringspolitiska
ramen i avvaktan på de
nya riktlinjer som kommer om något år.

Herr talman! Med det sagda skulle
jag vilja yrka bifall till motionen II: 240
samt reservationerna 2, 4 och 5. Låt mig
också uttrycka min personliga uppskattning
av herr Hagnells engagemang i dessa
frågor, vilket jag tycker varit både
inspirerande och intressant.

Innan jag slutar detta korta anförande
skulle jag vilja göra en liten kommentar
till statsministerns gårdagsframträdande
här i kammaren, då han mycket
starkt betonade investeringsfondernas
stora värde som lokaliseringspolitiskt
medel. Jag ställde mig mycket tvek -

sam härtill och för kontrollens skull
har jag skaffat vissa uppgifter genom
riksdagens upplysningstjänst, vilka avser
tiden 19 maj 1967—15 april 1969 och
som jag gärna vill redovisa. Under denna
tid har totalt använts 3 567 miljoner
kronor. Härav har bara 145 miljoner gått
till de fyra nordligaste länen, d. v. s.
omkring 4 procent. Till mitt hemlän,
Jämtlands län, har gått 14,1 miljoner,
vilket motsvarar inte ens en halv procent
av de ianspråktagna medlen från
investeringsfonderna. Jag måste säga
att om investeringsfonderna skall bli ett
bra lokaliseringspolitiskt medel måste
de användas på ett annat sätt än vad som
skett under den ifrågavarande tidsperioden.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
gick nyss våldsamt upp i
varv och krävde konkreta åtgärder. Vi
kan inte, sade han, som någon talare
nyss uttryckte det, vänta i tio år till
dess att glesbygderna blir norra Europas
stora naturreservat. Den talaren var
alltså jag, men anmärkningen mot mig
måste bero på att herr Jönsson inte lyssnade
på mig eller helt missförstod mig.

Situationen är ju denna. Vi är alla
överens om att vi i lokaliseringspolitiken
måste skilja på sådana regioner som
är verkligt livskraftiga och där vi kan
satsa på ny företagsamhet med olika
medel och sådana områden där det inte
går att åstadkomma ny företagsamhet
och de nödvändiga politiska åtgärderna
därför måste ges en mera »social» innebörd.
Det är de verkliga glesbygdernas
problematik det då blir fråga om.

När herr Hagnell karakteriserade den
sistnämnda formen av verksamhet som
»begravningshjälp» reagerade jag och
gjorde gällande att här gäller det insatser
av övergångsnatur, eftersom det
kommer en tid då dessa områden på
nytt får liv — men ett annat liv! —
därigenom att man kan utnyttja de naturliga
förutsättningar som finns i nor -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 153

ra Sverige som kommer att vara ett naturreservat
för hela Europa. Och med
naturreservat menar jag då självfallet
ett reservat av levande natur. Jag tror
att vi har betydligt större betingelser
än vi tidigare tänkt oss att utveckla norra
Sverige och delar av Mellansverige för
eu turism av helt annan omfattning än
nu. I de stora miljonstäderna nere på
kontinenten finns det mängder av potentiella
kunder till vårt land. Om vi
bara kan lösa de organisatoriska frågorna
och anlägga tillräckligt många
och lämpligt belägna flygplatser i det
norrländska inlandet samt ordna bättre
kommunikationer över huvud taget, kan
vi med charterresor och på annat sätt
skapa liv i bygderna och ge dem sådan
ekonomi och sådana livsbetingelser
över huvud att den period jag här talat
om blir av relativt kort varaktighet.

Men under tiden som vi väntar på detta
och vidtar åtgärder för att skapa den
levande turism som jag syftar på, måste
vi se till att bygderna kan leva sitt eget
liv och får livsbetingelser. Det var det
jag syftade på.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Iierr talman! Nej, jag nämnde inte
Sikås eller någon plats i herr Jönssons
i Ingemarsgården hemlän. Men kom
ihåg, herr Jönsson, att jag sade att mitt
förslag inte var fullständigt, och därför
gav jag de andra norrländska representanterna
chansen att också framlägga
förslag.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, det var också det
jag gjorde, herr Haglund. Jag kompletterade
förslaget. Och jag hörde alltså
inte fel; vi blev helt förbigångna i den
uppräkning som omfattade hela det övriga
landet.

Sedan lyssnade jag mycket noga på
vad herr Bohman anförde och noterade
att utöver vad herr Bohman sade om
naturreservatet varnade han för att des -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

sa bygder, om riksdagen gav dem för
goda förutsättningar, kunde få alldeles
för stora förväntningar. Den saken bemötte
jag inte i mitt tidigare anförande,
men nu skall jag passa på att bemöta
det påståendet också. Och då vill jag
säga att vi inte har några stora förväntningar.
Tvärtom har våra förväntningar
blivit svikna så ofta, att vi knappast har
några förväntningar alls kvar.

Efter att ha lyssnat på herr Bohmans
senaste inlägg vill jag också säga
att det väl hade varit riktigare av herr
Bohman att i stället för ordet naturreservat,
som torde ha en helt annan betydelse
i vanligt språkbruk, använda
uttrycket ett av norra Europas stora
turistområden. Det var ju vad herr Bohman
tydligen menade. Ett naturreservat
är ju ändå inte ett vanligt turistområde
i levande bemärkelse.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Två allvarliga missförstånd
på så kort tid!

När jag varnade för att bedriva löftespolitik
som kunde skapa alltför stora
förväntningar och slå tillbaka i svikna
förhoppningar och skapa motsättningar
syftade jag inte på de områden som herr
Jönsson i Ingemarsgården nu talar om.
Jag framförde en generell varning för
att spela över när det gäller det verkligt
betydelsefulla och svåra problem
som lokaliseringspolitiken utgör. Om vi
skall kunna lösa detta måste vi bedöma
frågorna realistiskt, angripa problem
vid roten och göra konkreta insatser
som leder till bestående resultat.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det är synnerligen intressant
att som norrlänning lyssna till
den debatt som förs i dag, men det är
också en smula omtumlande. Det visar
sig nämligen att ledamöter från alla partier
inklusive partiledarna är våldsamt
intresserade av att lösa de problem vi
haft att brottas med i många år. Alla uttalar
sin välvilja inför en starkt utvid -

154 Nr 28

Onsdagen den 28 niaj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

gad lokaliseringspolitik. Frågan tycks
bara vara om det skall vara 11, 13 eller
t. o. m. 50 punkter i de program som
partierna lägger upp för att lösa problemen.
Skillnaderna är inte större än
så.

Man kan ändå inte såsom norrlänning
underlåta att ställa sig något skeptisk
inför allt detta. Det gäller i varje
fall för de nordligaste länen inte några
nya problem. Vi känner till problemen
med bristande sysselsättning, med strukturrationaliseringar
och med arbetslöshet
sedan många år. Vi har i minnet
det motstånd som från borgerligt håll
restes mot införandet av statliga företag
i Norrbotten som ASSI, NJA o. s. v. och
vad detta motstånd under årens lopp
betytt för att hejda en vettig lokalisering
dit. Man har därför mycket svårt
att tro på den sinnesändring som plötsligt
skulle ha inträtt. Det är inte utan
att man gnuggar sig i ögonen och frågar
sig, om det verkligen kan vara sant att
en sådan förändring skett.

Jag vill hoppas att det är på detta
sätt. Det heter ju att det varder glädje
i himmelen över den syndare som sig
omvänder och bättrar. Det måtte då
vara mycket stor glädje däruppe i dag.
Jag vill hoppas att det är riktigt att alla
nu är intresserade av att bedriva en intensivare
lokaliseringspolitik. Det är vi
i så fall glada över i norrlandslänen.
Jag hoppas också att det skall färga av
sig på den allmänna inställningen till
lokaliseringspolitiken, så att man inte
längre bara skall betrakta den som en
specialdestinerad uppgift för inrikesministern
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Den skall i stället upplevas som ett ansvar
för Industriförbundet, för alla sysselsatta
i förvaltningen och över huvud
taget för alla de personer som har med
näringslivet att göra. De skall känna sig
uppfordrade att alltid anlägga lokaliseringsaspekten
på de olika uppgifter de
har att ägna sig åt.

Jag vill hysa denna förhoppning eftersom
jag reagerade en smula mot det

myckna talet om att norrlandslänen
skulle behöva hjälp eller subsidier av
olika slag. Norrland behöver inte någon
socialvård. Vi bör försöka göra det övriga
landet klart uppmärksamt på att
man inte har råd att vårdslösa de norrländska
länen på det sätt som man gör.
Vi tigger inte utan vill bara att landet
skall upptäcka vad som finns att ta vara
på i Norrland.

Jag tänker inte bara på naturtillgångarna
i form av skog, malm o. s. v. utan
även på den kanske största naturtillgången,
nämligen den unga välutbildade
arbetskraften. Vi brukar ofta tala om att
kvinnorna är den enda återstående stora
arbetskraftsreserv som vi har i vårt
land. En mycket stor del av de kvinnor
som man önskar få ut på arbetsmarknaden
finns i norrlandslänen. Det måste
väl innebära att man tänker sig en lokalisering
dit. Man kan inte gärna flytta
ned alla dessa kvinnor till södra Sverige
och förvandla Kiruna och andra norrländska
orter till ett slags läger för trappers
eller dylikt, d. v. s. till enbart manliga
samhällen. Man måste utnyttja arbetskraften
där den finns. Mot denna
bakgrund har Norrland inte heller någon
anledning att tigga utan har bara
fördelar att erbjuda landet i övrigt.

Det föreligger ett psykologiskt motstånd
mot lokalisering till Norrland. Jag
hoppas att alla uttalanden om hur intresserad
man är av lokalisering till
Norrland verkligen skall leda till att
man kan bryta detta psykologiska motstånd,
som många företagare som etablerat
sig i Norrland fått uppleva vara
en chimär. Det var inte så som man
trodde. Låt oss därför medverka till att
bryta detta psykologiska motstånd.

Jag skall inte vid denna sena timme
ta upp några problem i det utlåtande
vi just nu diskuterar. Det har talats tillräckligt
om regionpolitik och om många
andra frågor. Jag skall bara helt kort
anföra några synpunkter på två områden,
som kanske inte berörts under debatten.
Det gäller först och främst det

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 155

förhållandet, att man i bankoutskottets
utlåtande omnämner att det för en lyckad
industrietablering krävs att det
finns möjlighet till högre utbildning
inom området och att bristen härpå är
en av Norrlands nackdelar. Jag instämmer
gärna i detta uttalande. Skall vi
lyckas bygga upp en livskraftig industriell
region av hela Norrland behöver
också frågan om den högre utbildningen,
framför allt den högre tekniska utbildningen,
lösas. Umeå universitet har
betytt mycket, och jag hoppas att det
också i fortsättningen skall betyda ännu
mer för att göra Norrland till ett attraktivt
område. Men vi behöver också få
en högre teknisk utbildning, inte bara
därför att vi behöver utbildningsmöjligheter
för våra ungdomar utan också
därför att det omkring en högre teknisk
utbildningsanstalt sprids ringar av en
framtidstro och en teknisk nybyggaranda
av ett slag som vi saknar i Norrland.
Det är bara så, att en högre teknisk
utbildningsanstalt till sitt förfogande
behöver ha industri för att kunna
byggas upp — den behöver anknytning
till industri mycket mera än till en akademisk
värld. Det underliga cirkelresonemanget
uppkommer då, att vi behöver
högre teknisk utbildning i Norrland,
men vi kan inte få det därför att vi inte
har industri som kan försörja en utbildningsanstalt
med lärare — och följaktligen
kan vi inte få den industriella utveckling
som vi skulle behöva för att få
denna högre tekniska utbildning. Så
springer man runt i detta ekorrhjul.

Problemet måste lösas på något sätt.
Det är svårt för Norrland att komma
med, därför att Norrland är inräknat i
andra tekniska högskolors elevunderlag.
Jag vill framställa den propån, att man
skall tänka sig att lösa problemet genom
att i elevunderlaget för en norrländsk
teknisk högskola räkna in de nordliga
delarna av Norge och Finland och på
det sättet få ett bättre underlag för en
teknisk utbildningsanstalt som hela
Norrland liksom Nordnorge och Nord -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

finland är i trängande behov av.

I utskottsutlåtandet framhålls också
att de lokaliseringsinsatser som gjorts
många gånger varit splittrade, inte givit
den effekt man haft rätt att vänta o. s. v.
Och det kan väl på sätt och vis vara
sant. Mycket av lokaliseringarna har gått
till rätt små företag, till svaga företag
som inte kunnat expandera, inte kunnat
utvecklas så som man hoppats på. Jag
har därför stora förväntningar på den
kontakt som inrikesministern har tagit
med Industriförbundet och som väl
måste innebära att man framöver får
tänka sig större företag — filialföretag
till stabilare industrier — och att man
inte nästan helt i vissa områden skall lita
till nyetablering av mycket små företag
som har betydande svårigheter att
komma in på marknaden, som saknar
försäljningsorganisation, som har svårigheter
att komma i gång. Jag tror det
är viktigt att kunna satsa på större enheter
än man hittills i många fall haft
möjlighet att göra.

Detsamma gäller den statliga företagsamheten,
som i vart fall i Norrbotten
har betytt synnerligen mycket. Den har
under senare år kommit att visa mycket
god lönsamhet, men detta har inneburit
att antalet sysselsättningstillfällen minskats.
Om detta är ingenting att säga -—
det är bara att hoppas att det skall kunna
ske en vidareutveckling, att nya tillverkningar
skall kunna tas upp o. s. v.
Men även därvidlag behövs något av
den vilja att verkligen göra någonting
som det har talats om i denna diskussion.

Industriministern sade häromdagen i
första kammaren under diskussionen
om SVETAB, att man väntade sig en utveckling
av både Norrbottens järnverk
och ASSI inom relativt kort tid. Jag
tycker det är intressant och bra om så
kan ske, men jag vill säga några ord om
en sak som gäller ASSI.

Det har länge i Norrbotten talats om
att ASSI borde kunna bygga ut sin anläggning
i Karlsborg med en lövmassa -

156 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

linje. Från ASSI:s sida har då sagts att
det saknades lövvirke. Men i vintras inträffade
det att Skogsägareföreningen
vädjade till ASSI att bygga ut för en
lövmassalinje, så att skogsägareföreningens
medlemmar skulle få avsättning för
det lövvirke de har att sälja.

Jag tror det är viktigt att den anda
av intresse för Norrland, den vilja att
göra någonting som finns också fortplantas
till styrelser och verkställande
direktörer i de statliga bolagen. Det är
ändå till slut aktieägaren staten som har
att svara för att propåerna går fram till
— som sagt — både styrelser och verkställande
direktörer.

Slutligen vill jag bara säga några ord
om det särskilda yttrande som herr
Hagnell har fogat till utlåtandet. Jag gör
det inte därför att jag i princip är emot
yttrandet — tvärtom delar jag herr Hagnells
synpunkter i de allra flesta avseenden.
Jag är ense med honom om att
man måste rida spärr mot en alltför stor
befolkningsuttunning, man måste vidta
aktiva åtgärder, man måste vara medveten
om vart man syftar, man måste
tänka på transport- och fraktpolitiken
och det måste göras aktiva statliga insatser.
Men det är ett par formuleringar
i yttrandet som tillkommit med herr
Hagnells rappa sätt att skriva och som
kommit att bli litet farliga kanske inte
när herr Hagnell utvecklar dem men
när vissa andra gör en uttolkning. Jag
tar upp saken bl. a. därför att vissa tidningar
i Norrland utnyttjat formuleringarna.

De första är talet om att man behöver
lika mycket pengar till lokaliseringsverksamheten
som till u-hjälpen. Herr
Hagnells mening förstår jag -— det är
fråga om att få fram mera pengar till
lokaliseringsverksamheten. Det är OK
och ingenting att säga om. Detta har uttytts
som att det skulle innebära något
slags motsatsställning till u-hjälpen. Jag
tror emellertid att man ganska lätt kan
ta död på en sådan uppfattning, men
uttrycket är farligt ur en annan syn -

punkt; man ger ett intryck av att Norrland
är en koloni, ett u-land som man
skall lämna bistånd till. Jag tror att det
väsentligaste statsministern i går sade i
sitt interpellationssvar till herr Skoglund
var att man vill betrakta Norrland
som en med hela det övriga landet integrerad
del och norrländsk industri
som integrerad med hela landets industri.
Som norrlänning är jag rädd för
talet om koloni, om u-land och om ulandsinsatser.
Jag är övertygad om att
Hans Hagnell inte menat detta, men
vissa av hans uttolkare går litet för
långt i sitt tal om koloni o. s. v.

Sedan är begreppet u-land också farligt
ur en annan synpunkt. Det är här
inte bara fråga om pengar. Det skulle
vara enkelt för riksdagen om man kunde
lösa sig från hela lokaliseringsspörsmålet
genom att säga: Vi anslår några
hundra miljoner kronor och hoppas att
det sker någonting i Norrland. Med det
intresse som alla visat här i dag för
ökade statliga insatser, för användande
av investeringsfonder och för ökade
anslag till lokaliseringspolitiken kan det
inte vara pengarna som är det primära.
Det som jag upplever såsom verkligt
prekärt i den norrländska lokaliseringsdiskussionen
är bristen på verkligt goda
projekt att satsa på. Det är där man
måste satsa det mesta framöver för att
kunna få fram verkligt bra och fina industriprojekt
som det går att etablera i
Norrland. Pengarna löser inte detta problem,
det är produktidéerna som fattas.
Jag tror att detta är viktigare än att vi
liksom förlorar oss i en diskussion om
kronorna, därför att dessa kan ensamma
inte lösa detta problem. Om man
skall kunna få till stånd en viljeinriktning
att styra vettiga industrier till
Norrland måste man naturligtvis också
bromsa någonstans.

Jag har velat säga detta därför att
jag tror att talet om u-land är farligt.
Vissa tidningar som driver denna tes
vill inte ens satsa på Norrland som på
ett u-land.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 157

Jag vill sedan beröra en sak som i
vissa tidningar kommit att användas litet
omdömeslöst. Hans Hagnell säger
något om att han förutsätter att en ledamot
av regeringen får i uppgift att samordna
insatserna för utvecklingspolitiken
och lokaliseringspolitiken, och det
är OK. I tidningarna har detta framställts
så, att herr Hagnell kräver tillsättandet
av en särskild norrlandsminister.
Jag tror att detta skapar ett visst
löje över det hela. Vad våra bekymmer i
Norrland än beror på, det må gälla vår
arbetslöshet eller bristande industrialisering,
inte beror de på brist på statsråd
utan det är nog andra saker som ligger
bakom.

Herr talman! Jag vill med detta endast
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr talman! Eftersom jag tillsammans
med herr Johansson i Simrishamn
i motionen II: 314 aktualiserat vissa åtgärder
beträffande lokaliseringspolitiken
ber jag att få ta kammarens tid i
anspråk några minuter. Jag vill då först
i stort uttala min tillfredsställelse med
utskottets skrivning men har dock vissa
-synpunkter som jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på.

I motionen pekar vi på det otillräckliga
inflytande som samhället har vid
•etablering av industri och annan verksamhet.
Utskottet framhåller i sin skrivning
att olika samhällsorgan som planeringsråden
och länsstyrelsernas planeringsenheter
redan har viss informativ
och rådgivande verksamhet för att
öva inflytande vid etablering av olika
slag. Detta är förvisso riktigt men synes
ej vara tillräckligt. Därför vore det tillfredsställande
om 1968 års lokaliseringsutredning
finge utreda detta.

Om vi ser tillbaka i tiden kan vi konstatera
att för flera år sedan infördes
•ett varselsystem inom vår arbetsmarknad
för att arbetskraften skulle få ett

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

visst rådrum i den svåra situation den
blir utsatt för vid driftinskränkningar
eller nedläggning av företag. Men det
kom också till för att ge samhällets organ,
kommunerna, partsorganisationerna
m. fl. möjlighet att förbereda och vidta
de åtgärder som i varje särskilt fall
kunde anses erforderliga. Kort och gott
var det fråga om rätt resursanvändning.
Detsamma är förhållandet vid etablering
och i ännu högre grad vid ny etablering
av industri. Därför fordras samhällets
insyn i all sådan verksamhet,
och den får man också om en obligatorisk
anmälningsplikt införs. Den instans
som redan finns har ej den möjlighet
till styrning som krävs. Samtidigt skall
vi vara medvetna om att samhällets organ
måste ha möjlighet att få all den information
som behövs, om de skall kunna
vara tillräckligt hjälpande. Så är
ingalunda fallet i dag.

Det finns, herr talman, samhällen där
arbetstillfällena minskar och inkomstmöjligheterna
försvinner men som i övrigt
är mycket välförsedda med bostäder,
skolor, vatten och avlopp och service
av alla slag. Den för orten erforderliga
företagsamheten har emellertid
flyttat. På andra orter i vårt land har
expansionen tagit sådan fart att det fattas
arbetskraft, bostäder, skolor och service.
Vi måste med alla medel söka få
till stånd en bättre styrning av denna
utveckling. Den anmälningsplikt vid nyetablering
som vi föreslagit är säkerligen
inte det enda medlet, men jag vill
förmena att den är ett steg på vägen.
Här måste till styrande åtgärder; det är
det krav som löntagarna med all rätt
kan ställa för att slippa bli behandlade
som ständigt flyttningsgods. Industrins
medverkan i detta sammanhang är helt
nödvändig.

Inom byggnads- och anläggningsbranschen
finns redan ett system som
går betydligt längre än en anmälningsplikt.
Där förekommer ett tillståndstvång,
som ger arbetsmarknadens parter
och samhället genom AMS och dess

158 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

byggarbetsnämnder möjlighet att på ett
effektivt sätt använda tillgängliga resurser.
Denna styrning har visat sig vara
mycket effektiv, och ingen vill väl i dag
på fullt allvar ta bort den. I motionen
har vi inte satt målet så högt — vi anser
att redan obligatorisk anmälan skulle
skapa möjligheter till kontakter och
överläggningar mellan berörda parter.
Vid sådana överläggningar måste arbetsmarknadsverket
få det inflytande som
fordras.

Det finns ytterligare många skäl som
talar för en anmälningsplikt; jag skall
här beröra några.

Samhället skall medverka till att få
fram lokaliseringsorter som är lämpliga
med hänsyn till tillgången på arbetskraft,
bostäder, serviceanordningar
etc. Yi skall ha klart för oss att om det
inte finns tillgång på arbetskraft kan
en från allmänna lokaliseringssynpunkter
aldrig så viktig lokalisering bli felaktig
och räntabiliteten på gjorda investeringar
dålig. För att kunna rekrytera
och behålla arbetskraft från överskottsområden
fordras bostäder, och det är
inte alltid så lätt att ordna sådana. Är
kommunen underrättad i tid om att en
etablering är förestående kan den vidta
erforderliga åtgärder genom markanskaffning,
markexploatering, bostadsanskaffning
etc. Det underlättar lokaliseringen
och ger högre resursanvändning
samt bättre ekonomi för både företaget
och kommunen. Arbetsmarknadsorganen
kan tillsammans med det berörda företaget,
de fackliga organisationerna och
kommunen förbereda och vidta erforderliga
åtgärder för arbetskraftens rekrytering
och dess geografiska och yrkesmässiga
anpassning, vari kan ingå ett
viktigt introduktionsförfarande och en
företagsanpassad utbildning. Det skall
också understrykas att anmälningsplikt
kan bidra till att företag lättare lokaliseras
till orter där arbetskraft redan
finns.

Den anmälningsplikt som vi har föreslagit
måste betraktas på samma sätt

som varselsystemet — med andra ord
det skall vara ett organ för att alla
resurser skall användas på bästa sätt.
Vi ser det som synnerligen angeläget
att denna fråga får en ingående prövning.
När det gäller all etablering är den
nämligen väsentlig och betydelsefull för
arbetstagare, kommuner och samhället i
dess helhet.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Simrishamn (s).

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Lokaliseringen av industrier
till sysselsättningssvaga områden
bör ej enbart ses som en norrlandsfråga.
Även om behovet naturligtvis är
störst i Norrland är det också ett starkt
behov av ökad industriell utveckling på
ett flertal andra orter i landet, bl. a. i
de sydöstra delarna av landet samt på
Gotland.

Det måste vara ekonomiskt att satsa
på industrier i de områden där det
finns överskott på arbetskraft och där
det i ganska stor utsträckning finns bostäder
och en del serviceanläggningar.
Utbyggnad av industrier i storstadsregionerna
drar med sig stora kommunala
investeringar i bostäder och samhällsservice
för den starkt ökade befolkningen.
I vissa områden av landet kan
industrin expandera utan dessa stora
samhällsinvesteringar på grund av tidigare
nedläggning av företag och därav
orsakade avflyttningar. På sådana
orter är trycket på bostäder, skolor och
övrig samhällsservice mindre än i storstadsregionerna.

När vi nu alla vill stödja lokaliseringen
av industrier bör detta stöd lämnas
till såväl privat som statlig industri.
Från riksdagens sida måste krav ställas
på att staten i allt större utsträckning
startar nya företag samt bygger ut de
redan befintliga.

I mitt eget hemlän, Blekinge, har sedan
år 1945 — alltså under en tid av något
över 20 år — antalet tjänster inom

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Nr 28 159

den statliga sektorn minskat med 4 700.
Den utbyggnad som ägt rum inom det
privata näringslivet har ej kunnat kompensera
bortfallet inom den statliga sektorn.

När det gäller att finna ersättning för
det bortfall av arbetstillfällen som de
.statliga åtgärderna medfört vill jag inte
bara hänvisa till de insatser staten måste
göra som samhällsplanerare och ekonomisk
hjälpare för de orter som drabbas
av arbetslöshet. Staten måste också
uppträda med det ansvar man har rätt
att fordra av en arbetsgivare vilken bör
vara ett gott föredöme när det gäller att
ta hand om den arbetskraft som blivit
överflödig genom nedläggning eller rationalisering
av företag. Vad vi inom
den sydöstra delen av landet är särskilt
intresserade av är ett fortsatt kraftigt
stöd åt Karlskronavarvet, som bör utbygbas
till en verklig basindustri för detta
område.

I bankoutskottets utlåtande finns en
tabell över beviljade lån under tiden
1 juli 1965—31 december 1968. Enligt
denna tabell skulle till Blekinge lokaliseras
en industri för 725 man, och det
beviljade lånet är på 30 miljoner kronor.
Trots att detta lån beviljades för ett par
år sedan har någon industribyggnad
ännu ej blivit uppförd. I tillfälliga lokaler
arbetar ett hundratal man, omkring
15 procent av det antal som beräknats.

Befolkningen i ett industrifattigt område
är naturligtvis glad över att lån
och bidrag beviljas företag som tänker
starta industri på orten. Men man blir
säkerligen ännu gladare när de planerade
företagen sätter i gång att förverkliga
de uppgjorda planerna. Det är först
då som den friställda arbetskraften kan
känna att den berörs av åtgärderna.

I fråga om glesbygdsproblemen föreslår
utskottet att riksdagen hos regeringen
hemställer om en parlamentarisk
utredning. Det är av stor betydelse att
dessa frågor blir ordentligt kartlagda.
Kan sedan denna utredning arbeta
snabbt och lägga fram goda förslag till

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lösning av glesbygdens besvärliga situation
är mycket vunnet. För min del
är jag medveten om svårigheterna. Fullt
klart är att man inte löser dessa frågor
genom en principdeklaration om »bygdetrygghet»,
som föreslagits i en centerpartimotion.
Frågorna har säkert betydligt
större räckvidd. Jag har mycket
svårt att förstå att man löser några problem
för de människor som bor i glesbygderna
enbart med uttalanden av
riksdagen. Den utredning om glesbygdsproblemen
som utskottet föreslår hälsas
därför med tillfredsställelse.

Den allt större utflyttningen från
landsbygden till städer och tätorter har
skapat allt större svårigheter för dem
som blir kvar: sämre tillgång till affärer,
sämre kommunikationer, minskad
tillgång på läkare och sköterskor och
över huvud taget en allt sämre samhällsservice.
Vad det gäller är att förbättra
levnadsförhållandena för befolkningen i
dessa bygder både när det gäller utkomstmöjligheter
och samhällelig service
— kanske är utkomstmöjligheterna
det väsentligaste.

Visst lät det bra häromåret när en
del av kammarens ledamöter talade om
»ett nät av livskraftiga tätorter över
hela landet». Men detta måste vara rätt
orealistiskt. Även om något sådant alltså
är uteslutet, återstår dock att på andra
och mer framkomliga vägar söka komma
till rätta med svårigheter och lätta
på bekymmer för de människor som bor
i glesbygd. Det är ett jämlikhetskrav
som dessa människor har rätt att ställa.

.lag är medveten om att det redan är
på gång en hel del i detta avseende i
kanslihuset. Jag tänker på den arbetsgrupp,
som leds av inrikesdepartementet
och i vilken ingår representanter för
ytterligare sex departement. Vidare deltar
i arbetsgruppen representanter för
såväl Kommunförbundet som Landstingsförbundet.

Det är också en intressant satsning
som görs genom de 5 miljoner kronor
som ställs till förfogande för att ordna

160 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hemarbete i glesbygder. Försöksverksamheten
avser i denna omgång de
s. k. skogslänen. Det gäller i första hand
enligt min bedömning en form av kompletteringssysselsättning
för deltidsanställd
arbetskraft samt för äldre. Det är
en form som det är värt att pröva. Man
bör ej underskatta dess värde, även om
man måste konstatera dess begränsning.

Vi är således redan en bit på väg.
Ja, det är kanske litet väl mycket sagt,
men försöken kan ge uppslag till och
vägledning för bättre lösningar. Här har
enligt min uppfattning kommunerna —
de nuvarande och de blivande storkommunerna
— en stor uppgift. Självfallet
måste staten ställa resurser till förfogande,
men det är ju kommunerna som
har den bästa överblicken och därigenom
kanske också förmåga till initiativ
och i varje fall till en direkt medverkan
vid en viss planläggning. Därtill måste
det finnas ett politiskt mod att ta ställning
när prioriteringar inom kommunens
gränser blir aktuella.

Jag anser alltså att det inte finns någon
patentlösning på glesbygdsproblemen.
Olika vägar och skilda initiativ är
dock värda att prövas. Det måste emellertid
ske en ordentlig satsning från
samhällets sida.

Jag hoppas att den nu föreslagna utredningen
skall arbeta så snabbt som
möjligt. Människorna i glesbygderna
väntar att något skall göras för dem. Vi
måste bland dessa människor skapa ett
förtroende för samhället, så att de för
framtiden ej känner sig stå vid sidan
om den väldiga satsning som pågår på
olika områden av samhällslivet. De får
ej bli bortglömda i välfärdsstaten.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! När man åker på utflykt
med en grupp barn och de har matsäck
med sig händer det att de börjar äta av
sin matsäck nästan genast efter starten.

När man sedan skall slå sig ned och äta
tillsammans finns bara resterna kvar.
Ungefär likadant är det med denna
lokaliseringsdebatt i riksdagen. Vi
skulle i dag samla oss över partigränserna
till en konstruktiv överläggning,
en överläggning om frågor som är livsviktiga
för många människor, en överläggning
baserad på bankoutskottets gedigna
och genomarbetade utlåtande.
Men vad vi har kvar i dag är bara resterna.
Det fördes en lokaliseringsdebatt
i kammaren även under gårdagen och
man lade fram punktprogram.

Herr talman! Jag har under denna
min första riksdagssession funnit mycket
av arbete och debatt i kammaren
värt både respekt och beundran, men
jag tillåter mig tycka att sådana barnsligheter
som att äta upp matsäcken i
förväg kan man överlåta åt barnen att
göra.

Det har sagts mycket om lokaliseringspolitiken
här i kväll, hur den har
bedrivits sedan 1965, om dess positiva
verkningar, om de uppnådda resultaten
och deras otillräcklighet. Jag vill bara
understryka vad herr Stridsman sade
om nödvändigheten av målsättning, om
nödvändigheten av utjämning av transportkostnaderna
och styrning av investeringsfonderna.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare
några ord om lokaliseringspolitiken utifrån
min egen infallsvinkel.

Utflyttningen från Norrland dämpades
under 1966 och 1967, delvis på
grund av konjunktursvackan och därmed
sammanhängande svårigheter att
få arbete, delvis också på grund av den
multiplicerande effekt som tidigare utflyttningar
har haft. Man hoppades kanske
att stagnationen i utflyttningen förebådade
en stabilisering av befolkningssiffrorna
i Norrland. Men 1968 års
befolkningssiffror talade sitt tydliga
språk. Oron grep omkring sig och avsatte
ju bl. a. ett stort antal lokaliseringsmotioner
här i riksdagen.

Från socialdemokratiskt håll sade

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 161

man i går under lokaliseringsdebattcn i
denna kammare att Norrland skulle betraktas
som likvärdigt med andra delar
av vårt land. Vad väntar man sig egentligen
för reaktion på ett sådant uttalande?
Att vi soin bor i Norrland skall vara
tacksamma och glada för att vår landsdel
har samma värde som andra delar
av landet? .lag tycker det är genant att
behöva lyssna till ett sådant uttalande.
Det är genant att det skall behöva göras
här i riksdagen. Det borde vara självklart,
så höjt över all diskussion, att
vårt land är en enhet och att varje del
i denna enhet har lika värde.

Det är inte fråga om barmhärtighet
gentemot Norrland. I detta avseende har
jag samma inställning som herr Svanberg
tidigare deklarerade här. Det är
fråga om likaberättigande och lika värde;
det är fråga om samma skyldigheter
var vi än bor i landet.

Om man som vi inom centern verkligen
vill åstadkomma jämlikhet mellan
människor innebär detta också valfrihet,
d. v. s. frihet att bo var man vill, i
Skåne eller i Norrland. Det är denna
valfrihet vi måste försöka nå fram till.
Den finns inte i dag, och det kan tänkas
att vi, för att på sikt nå denna valfrihet,
måste åstadkomma kortsiktiga, styrande
effekter.

Innan jag går in på konkreta åtgärder
vill jag säga några ord om herr
Hagnells idé om en norrlandsminister.
Detta förslag har förtjänsten att vara
konkret, vilket man ju inte kan säga om
det elvapunktsprogram som socialdemokraterna
framförde i går vid sin lilla
uppvisning i denna kammare. Den bedömningen
är jag för övrigt inte ensam
om. Herr Skoglund fann ej programmet
vara tillräckligt konkret och sade dessutom
att det mesta i det var känt tidigare.
För min del nöjer jag mig med att
göra det första konstaterandet. Det
andra kan ju utgöra en självprövning.

Om man ser vårt land som en enhet
tycker jag inte man skall skilja ut norrlandsfrågorna
och hänföra dem till ett
6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

särskilt statsråd. Lokaliseringsfrågorna
är inte heller aktuella enbart för Norrland
utan också — vilket framhållits
tidigare här i kväll — för andra områden.

Man kan möjligen fråga sig i detta
sammanhang varför det inte finns någon
norrlänning med i regeringen. Jag
tror åtminstone att så inte är fallet. Det
finns faktiskt duktiga och kunniga norrlänningar
också, och det skulle kunna
betyda mycket av personligt engagemang
och intresse, om någon finge vara
med.

Jag håller däremot helt med herr
Hagnell när han säger att koordineringsfrågorna
är viktiga. Det har jag
varit med om att framhålla i motionen
II: 828.

När det gäller konkreta åtgärder för
att komma till rätta med norrlandsprobleinet
vill jag utgå från den syn som
jag har redovisat, då jag ser land och
folk som enhet. Jag vill inte medverka
till att dra upp ännu skarpare skiljelinjer
mellan människor i storstäder och
människor i avflyttningsområden. Även
om vi lever under rätt olika livsbetingelser,
är våra mänskliga problem i stort
sett lika. Jag tror att man för att åstadkomma
en lösning måste ha båda sidornas
problem med i bilden. Jag vill betona
nödvändigheten av forskning för
att man skall erhålla kunskap om olika
verksamma faktorer och deras effekt,
om verkningarna primärt och sekundärt
av vidtagna åtgärder och hur man
skall få en samverkan mellan olika åtgärder
och en bättre samplanering mellan
olika myndigheter. Samtidigt som
det ges ut pengar till lokaliseringsverksamhet
motverkar man ju effekten genom
andra statliga åtgärder, t. ex. järnvägsindragningar
och fördyrande pålagor
på sjöfarten.

När vi talar om regional obalans menar
vi att det på somliga ställen finns
för litet folk och på andra ställen för
mycket. Grundfrågan här är naturligtvis
sysselsättningen — det är den som
‘28

162 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

spelar den stora rollen och det är
den som bestämmer befolkningsfördelningen.

För Norrlands del är vi på väg in i
en katastrof. Hur nära eller avlägsen
katastrofen är för de tre stora tätortsregiönerna
är svårare att säga. Man räknar
med att i storstockholmsregionen
befolkningen skall fördubblas på 30 år
fram till år 2000. Vill man själv verkligen
i tätortsregionerna vara med om
en sådan befolkningsexplosion med allt
vad den innebär av stora investeringar,
av våldsam expansion på alla områden,
av sociala problem, av problem med
Vattenförsörjningen, avlopp och miljöförstöring
av olika slag?

I Norrland däremot kan sysselsättningen
inte tryggas, bl. a. på grund av
den stigande konjunkturen i de mellersta
och södra delarna av landet, som
kräver ytterligare utflyttning från Norrland.
Bostadsköerna växer i stortätorterna,
och i avfolkningsbygderna står
bostäder oanvända. Här har vi en kapitalförstöring
på gång, och den drabbar
oss alla, oavsett var vi bor. Vi har bara
ett visst mått av resurser, och dem skall
vi alla dela.

Vi måste sätta in åtgärder för att
begränsa investeringarna i de tre stora
tätortsregionerna. Vi måste hindra en
fortsatt koncentration. Man borde studera
de begränsningsåtgärder som har
vidtagits i andra länder. Jag vet inte om
vi i Gävleborg är mer internationella än
människorna är i Jämtland. Herr Haglund
tog upp lokaliserings- och regionalpolitiken
bl. a. i Frankrike, men herr
Jönsson i Ingemarsgården tyckte att vi
som lever mitt uppe i problemen inte
behöver gå till andra länder för att finna
motiv för vår lokaliseringspolitik.
Det är naturligtvis riktigt, men vi kan
och bör gå till andra länder för att se
på deras lösningar av problemen, eftersom
vi tydligen har så svårt att själva
klara av våra problem.

I England och i synnerhet i Frankrike
har man inte kunnat klara pro -

blemen med den oerhört starka tillväxten
i storstadsområdena på annat sätt
än genom restriktiva åtgärder.

Man har dels satsat positivt på lokaliseringspolitik,
dels använt restriktiva
åtgärder för att dämpa expansionen av
näringslivet och förvaltningen i de stora
städerna, i synnerhet i Paris, och
därmed också dämpat befolkningsinflyttningen.
Vidare går man in för en
mer planmässig utveckling av storstäderna.
För parisområdet har också införts
etableringskontroll för industrioch
kontorsbyggen. Det finns en speciell
byggnadslagstiftning för parisområdet,
och man har infört skatter för
inflyttande och premier för utflyttande.
Här drivs således en effektiv decentraliseringspolitik,
och den har haft
mycket positiva verkningar. Fram till
år 1955 fanns 33 procent av den franska
industrins byggnadsvolym inom parisregionen.
Denna andel har sjunkit för
att år 1966 vara nere i 8 procent.

Även i England har man infört etableringskontroll.
Där hade man samma
problem med en stark befolkningskoncentratiön
till London och sydöstra
England. Man ansåg det samhällsekonomiskt
omöjligt och helt uteslutet att
uppföra bostäder och bygga ut transportväsendet
i takt med inflyttningen.

Också för vårt vidkommande med
de begränsade resurser vi har måste
möjligheterna för liknande åtgärder utredas.
Vi klarar inte ekonomiskt ytterligare
stora inflyttningar till våra storstadsregioner,
i synnerhet till Stockholm.
Det för med sig alltför dyrbara
investeringar i bostäder, transportväseende
o. s. v. Vi måste också ha med
den enorma tekniska utvecklingen i bilden.
Här bygger vi ut ett transportnät
under jorden för miljontals kronor. Om
några decennier är det kanske ett föråldrat
system för transport.

Vi måste i dag sätta in positiva åtgärder
för dem som bor i avfolkningsbygder,
när det gäller sysselsättningen,
lika väl som vi måste sätta in positiva

Onsdagen den 28 maj 1969 ein.

Nr 2S 163

åtgärder för dem som bor i stora tätorter,
när det gäller bostäder, miljö och
annat. Men vi måste också söka andra
vägar för framtiden för att åstadkomma
bättre balans mellan olika regioner och
även för att åstadkomma valfrihet för
människor att bo där de vill. I dag har
vi inte denna valfrihet.

Från vårt parti liar vi i anslutning
till kompletteringspropositionen lagt
fram en motion om en utredning med
sikte på att dämpa expansionen i de
tre stortätorterna.

I Norge har kommunaldepartementet
tillsammans med Statistiska Sentralbyrå
gjort en intervjuundersökning om
var människor helst vill bo. Den visar
att av dem som nu bor i Oslo är det
bara 25 procent som önskar bo i en
stad med över 100 000 invånare, 27 procent
önskar bo på landsbygden och 19
procent i tätorter med mellan 2 000 och
20 000 invånare. Det är oslofolket. Av
dem som bor utanför Oslo vill över 50
procent bo på landsbygden och 2—10
procent i släder med över 20 000 invånare.
Skulle förhållandena och önskemålen
vara likartade i vårt land, är det
onekligen groteskt att samhällsutvecklingen
inte alls sker så som människorna
i vårt land vill. Den sker mot deras
intressen och önskemål. Var har vi då
valfriheten? Var har vi jämlikheten,
och var har vi demokratin?

Jag har, som jag tidigare nämnde, varit
med om att väcka motionen II: 828,
som har fått en mycket välvillig behandling
av bankoutskottet. Motionen har
herr Elmstedt som första namn, och den
tar upp just frågan om forskning om
befolkhingsfördelningen mellan glesbygder
och tätorter.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till reservationerna 1, 2 och
5.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Flera talare har tidigare
i denna debatt varit inne på den
ohämmade expansionen i vissa stor -

Lokaliserings- och regionalpolitik in. m.

sladsregioner. Samtidigt med en uttunning
av befolkningen i skogslänen sker
en koncentration av näringslivet och
även andra samhällsfunktioner till i
huvudsak tre mycket växtkraftiga storstadsregioner.

I mitt inlägg i den arbetsmarknadspolitiska
debatten anförde jag vissa
siffror för att belysa denna utveckling.
Jag skall nu begränsa mig till att nämna,
att man räknar med en befolkningsökning
i dessa tre storstadsregioner de
närmaste tio åren på mellan 25 och 30
procent. Då är att märka att dessa procentsiffror
gäller för länen i deras helhet.
Den kraftigaste ökningen koncentreras
emellertid just till Stockholms-,
göteborgs- och malmöregionerna. Jag
kan också nämna att det även finns en
s. k. företagarkö i dessa regioner. Företag
står alltså i ko för att få etablera
sig där.

Man har en stark känsla av att det
utbrutit någon sorts masspsykos bland
företagarna, där man utan nämnvärda
ekonomiska kalkyler helt enkelt tror,
att just där och ingen annanstans måste
företaget förläggas. Man dras så att
säga som flugor till en sockerbit.

Jag vet, att de ansvariga kommunalmännen
inom dessa regioner själva
ser mycket allvarligt på denna situation.
En sådan här utveckling utsätter givetvis
den kommunala förvaltningen för
oerhörda påfrestningar. Den skapar
bl. a. svårlösta miljövårdsproblem och
starkt stigande markpriser och leder
också till kommunala följdinvesteringar
på de flesta områden. Det har väl redan
nu visat sig, att man har svårigheter
att bygga ut den kommunala servicesektorn
i de nya bostadsområden som
växer upp allt längre från stadskärnan.

Detta starka tryck i kombination
med en markant arbetskraftsbrist sätter
i gång en miljonrullning som
kunnat undvikas genom en mer balanserad
utveckling. Det är givetvis
glädjande att inrikesministern nu sagt
ifrån att det kan finnas starka skäl för

164 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

samhället, inte minst från stabiliseringssynpunkt,
att medverka till en mer
dämpad och balanserad utveckling i de
mest expanderande regionerna. En mer
balanserad utveckling i bl. a. de ifrågavarande
områdena måste samtidigt innebära
en styrning till de utvecklingsbara
regioner som från samhällsekonomisk
synpunkt kan anses vara lämpliga.
Då återkommer man än en gång
till skogslänen där samhället i dag genom
arbetsmarknadspolitiska insatser
av mycket kapitalkrävande natur bidrar
till en ökad rörlighet och även
medverkar till att ge de människor, som
i övrigt drabbas av denna utveckling,
acceptabla levnadsbetingelser.

Nu inställer sig givetvis frågan hur
man skall kunna åstadkomma en effektiv
och riktig styrning. Den lokaliseringspolitik
som vi försöksvis bedrivit
i snart fem år har i stort sett byggt pa
frivillig samverkan mellan samhället
och det enskilda näringslivet. Vi är väl
alla vid det här laget överens om att
denna politik givit påtagliga resultat,
och om jag inte är alldeles felunderrättad
har den skapat cirka 9 000 nya arbetstillfällen
i just sådana regioner som
verkligen varit i behov av lokaliseringspolitiska
insatser. Men som jag tidigare
nämnt har denna politik inte infriat
de förhoppningar vi haft anledning att
ställa.

Nu har vi stora förväntningar på att
de kontakter som tagits med Sveriges
industriförbund skall ge mer påtagliga
resultat, men jag vill poängtera att även
detta samarbete är en form av frivillig
samverkan, och mot det måste man
givetvis ställa de resultat som tidigare
uppnåtts på likartat sätt. Man skall givetvis
inte vara pessimist i förtid. Rån
detta samarbete exempelvis ge lika gott
resultat som den överenskommelse som
träffades med affärsbankerna om bostadsbyggandets
finansiering och vilken
hittills — jag poängterar hittills — i
stort sett fungerat tillfredsställande, så
inger den nu ifrågavarande kontakten

ett visst hopp för framtiden. Men skulle
det visa sig att så inte blir fallet — jag
är övertygad om att vi kommer att få
klarhet om detta ganska snart -— behövs
det enligt mitt sätt att se ett
samhällsingripande av helt annan omfattning
än hittills för att vi skall få
en samhällsekonomiskt riktig utveckling
i vårt land.

Trots att lidpunkten är sen skall jag
ta ytterligare några minuter av kammarens
tid i anspråk för att beröra en mer
lokalt betonad fråga.

När man i den lokaliseringspolitiska
debatten talar om norra stödområdet,
tänker man i allmänhet på Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Jag vill emellertid i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att i Gävleborgs län tillhör
även Hälsingland det norra stödområdet,
och där ser vi minst av allt bekvmmersfritt
på utvecklingen det närmaste
årtiondet. Mina partivänner har
tidigare i olika sammanhang aktualiserat
problemet Hälsingland, och det
kommer vi att fortsätta med så länge
inte en förändring till det bättre sker.

Det har också tidigare i år här i kammaren
framställts interpellationer om
det bekymmersamma läget i ljusdalsregionen.
Utvecklingstendenserna är givetvis
speciellt bekymmersamma där,
och om inte särskilda åtgärder snarast
vidtas i denna region, är man inom en
mycket snar framtid nere vid ett sådant
befolkningsunderlag att det blir svårt
att klara en fullt utbyggd samhällsservice.
Men ljusdalsregionens problem är
bara en del av hela landskapets. Ser vi
på befolkningsutvecklingen fram till
1980, finner vi att Hälsinglands befolkning
enligt prognoserna kommer att
minska med cirka 6 300 personer. Man
kan då naturligtvis fråga sig, varför utvecklingen
pekar i en så negativ riktning
för Hälsinglands del, när man beaktar
den relativa närheten till de expansiva
mälarregionerna med stockholmsregionen
i spetsen.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 165

Gävleborgs län har i olika sammanhang
utpekats som ett Sverige i miniatyr
med ett differentierat näringsliv i
den södra delen, under det att den
norra delen domineras av jord- och
skogsbruk och även ensidigt inriktat näringsliv
med skogen som råvaruproducent.
Förutom ljusdalsregionen finns
det ytterligare A-regioner, nämligen Söderhamns-,
bollnäs- och hudiksvallsregionerna.
Dessa tre regioner redovisar
samtliga en stagnerande befolkningsutveckling,
vilket innebär att de inte har
någon möjlighet att suga upp den avflyttning
som sker från landsbygden,
om inte lokaliseringspolitiska insatser
vidtas i en helt annan utsträckning än
som hittills varit fallet.

Ser vi på Hälsingland i dess helhet,
finner vi att Hälsingland är ett attraktivt
landskap bl. a. på grund av närheten
till Stockholm. Dessutom finns goda
hamnförhållanden och ett väl utbyggt
vägnät med korta resvägar mellan olika
regioncentra. Vidare finns möjligheter
till ett rikt friluftsliv både sommar
och vinter. Det finns också — vilket inte
är minst viktigt i detta sammanhang —
en stabil arbetarstam. Enligt vårt sätt
att se finns allt som fordras för ett
näringsvänligt klimat. Vad som i nuläget
behövs är en injektion genom
vissa lokaliseringspolitiska insatser.
Jag är övertygad om att landskapet
därefter av egen kraft kommer att klara
sin utveckling. Om så inte sker, är jag
rädd för att det kommer att bildas ett
vakuum mellan gävle- och sundsvallsregionerna.
Det är en utveckling som under
inga förhållanden kan accepteras
eller anses vara önskvärd.

Herr talman! Jag skall nu inte förlänfia
debatten mera men har velat
säga detta för att anlägga ytterligare
några synpunkter på de svåra lokaliseringspolitiska
överväganden vi har
framför oss.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Det är många som har

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

förvånat sig över den omsvängning man
tyckt sig märka i agerandet i dagens
lokaliseringspolitiska frågor. Det talas
nu mera allmänt om ökade åtgärder för
en aktiv lokaliseringspolitik. Detta säges
även av politiker vilkas politiska
huvudorgan för kort tid sedan betecknade
folkomflyttningen från Norrland
till de syd- och mellansvenska tätortsregionerna
som en glädjande folkvandring.
Nu talar man i alla fall om att det
finns stora problem i Norrland, att
samhället måste göra något åt detta och
att Norrland skall vara integrerat med
det övriga Sverige. Men ändå skriver
man i kompletteringspropositionen att
vi fortfarande skall satsa på omflyttningspolitiken.

I den debatt som startade här i kammaren
redan i går diskuterades ganska
ingående huruvida det enskilda näringslivet
gjort några insatser eller inte, bl. a.
i mitt hemlän Jämtland. Jag delar uppfattningen
att den svenska storindustrin
gör för litet för Norrland. Hittills
har man inte tagit problemen på allvar,
och jag är rädd för att vissa företrädare
för industrin bland sina ekonomiska
modeller inte heller i fortsättningen
kommer att finna någon förevändning
för att gå in och göra positiva
insatser i norrlandslänen.

Men även om de ekonomiska kalkylerna
säger att investeringen i Norrland
inte skulle bli den allra mest lönande
utan bara den näst lönsammaste, måste
det med tanke på den utlovade integrationen
från hela landets synpunkt
vara all anledning att satsa på företag
och sysselsättning där.

Jag vill än eu gång liksom jag tidigare
gjort i denna kammare påminna
om att ett enigt landsting från Jämtlands
län i Stockholm uppvaktat regeringen
om olika åtgärder för att skapa
sysselsättning. Därvid diskuterades även
direkt statliga åtgärder, och representanter
för samtliga partier deltog.

Inte heller staten har lyckats särskilt
väl i Jämtland. Av det beräknade sys -

6* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 28

166 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

selsättningstillskottet genom lokaliseringspolitiska
åtgärder har Jämtland
hittills endast fått 4,8 procent. Den statliga
televerkstaden vars anläggande beslutades
1963 skulle nu enligt löftena ha
haft 250 anställda. Det finns ännu bara
ett par tiotal anställda där. Regeringen
har vidare haft chansen att satsa på ett
projekt som skulle kunna ge ett verkligt
uppsving för Jämtland. Jag skall inte
gå närmare in på det nu, eftersom det
kommer att behandlas i morgon, men
jag vill bara nämna att jag syftar på de
olympiska vinterspelen. Oavsett om det
finns en majoritet för förläggandet av
dessa till Jämtland eller inte här i riksdagen,
avser emellertid regeringen inte
att ge riksdagen möjlighet att ta ställning
till denna åtgärd, som skulle kunna
betyda mycket för länet.

I motionsparet 1:219 och 11:240 har
jag och några medmotionärer från Jämtland
föreslagit att Jämtlands län som
speciellt inlandslän skall bli försöksområde
för lokaliseringspolitiska insatser
och att hänsyn därtill tages vid utformningen
av riktlinjerna för den fortsatta
lokaliseringspolitiska verksamheten.

Utskottet delar vår uppfattning att
lokaliseringsstödet för Jämtlands län
inte är tillräckligt. Däremot går utskottsledamöterna
inte med på att Jämtland
görs till ett särskilt försökslän med
speciella insatser. Utskottsledamöterna
är dock positivt inställda i så måtto att
de säger att selektiva stödåtgärder av
temporärt eller av mer permanent slag
kan tänkas bli aktuella för Jämtland och
för Norrbotten. Utskottet avstyrker
emellertid motionerna. Med hänsyn till
den speciellt lilla lokaliseringspolitiska
insats som hittills gjorts i länet och mot
bakgrund av de speciella problem som
föreligger, anser jag att riksdagen bör bifalla
de motioner jag här nämnt.

Sysselsättningssituationen i Jämtland
är allt annat än ljus. Under den gångna
vintern har i genomsnitt 1 400 personer
varit helt arbetslösa. I beredskapsarbe -

ten har sysselsatts mer än 1 400 personer
och i arbetsmarknadsutbildning har under
vintern deltagit 1 200 elever från
länet. Alltså har mer än 4 000 människor
varit utan ordinarie sysselsättning
under den gångna vintern.

Länet har hittills inte i någon större
utsträckning fått del av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. I stället har
utvecklingen under senare år lett til]
att utglesningen påskyndats. Jag vill här
bara betona att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna måste komma i första hand.
De måste prioriteras framför omflyttningsåtgärderna,
som skall vidtagas när
andra åtgärder visat sig helt omöjliga.

Vi som representerar länet har tidigare
genom uppvaktningar hos regeringen
försökt göra dess medlemmar
uppmärksamma på angelägenheten av
samhälleliga insatser för att skapa sysselsättning
i vårt län. Det har, särskilt i
valrörelsen, från regeringens företrädare
talats mycket om aktiva insatser för
sysselsättningen. Nya propåer har gjorts
i dagarna och nu är vi intresserade
av vad som komma skall och vilka konkreta
åtgärder som kommer att sättas in
till gagn för sysselsättningen i Jämtland.
Vad kommer man att göra för att förbättra
förutsättningarna för att flera företag
skall kunna ge sysselsättning och
för att näringslivet skall bli mera differentierat?
Utbildningsförhållandena i
länet är goda, men det är sysselsättningen
som saknas.

När inte lokaliseringspolitiska åtgärder
vidtagits har i stället beredskapsarbeten
och omskolning förekommit. Beredskapsarbetena
spelar ju en stor roll
för de norrländska länen. Man måste,
som jag i tidigare sammanhang framhållit,
eftersträva att beredskapsarbetena
för friställd norrländsk arbetskraft skall
anordnas i hemregionen. Man bör undvika
att via beredskapsarbetena flytta
norrlänningarna till Sydsverige.

Omskolningsverksamheten har också
ökat, och det är en nödvändig verksamhet.
Men enligt min mening är det inte

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 167

lämpligt att man använder omskolningsverksamheten
för att stimulera till en
omfattande omflyttning. Jag har tidigare
påpekat det tvivelaktiga i att man genom
olika åtgärder försöker, som det har
framställts, »locka flera hela familjer
från samma ort i Norrland» till ett omskolningscentrum
i sydligaste Sverige.
Man har ju kommit underfund med att
om man tar norrlänningarna en och en
blir det besvär med trivselfaktorer. Människorna
är ju så underligt funtade att
de längtar hem, och så reser de hem
igen vid första tillfälle. Tar man en hel
bygd, en hel by, hela familjer från samma
ort, skulle man kanske kunna bemästra
det problemet. Men samtidigt
ödeläggs den bygden i Norrland.

På senare tid har man hemma i länet
försökt även andra vägar. Man tänker
nu locka människor genom att med
flyg transportera dem fram och tillbaka
så att de kan bo kvar i Jämtland och
Härjedalen och ha arbete i veckan i
Mellansverige. Det kan kanske för all
del låta bra, men det måste väl ändå
vara en avig ordning. En rimligare lösning
och en verklig lösning på problemen
är att ge sysselsättning åt folk som
bor i dessa bygder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna I: 219 och II: 240.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill först fastslå att
klockan strax är halv två samt att jag
deltog i gårdagens debatt i denna fråga.
I övrigt hänvisar jag till vad som
sagts tidigare här i dag och avstår, herr
talman och ärade kammarledamöter,
från att hålla det anförande som jag
hade tänkt hålla.

Herr WIENER (s):

Herr talman! Egentligen skulle jag
kunna göra precis som herr Sundelin
nyss. Men i bankoutskottets utlåtande nr
30 behandlas framför allt glesbygdsproblemen.
Det gäller alltså i första hand

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

norrlandsfrågor, och jag vill därför
ändå säga några ord.

I en del motioner har föreslagits att
de pågående utredningarna på området
skall utvidgas. Jag anser för min del att
utredningar, tidningsartiklar, personliga
uttalanden m. m. talar sitt tydliga språk
om sysselsättningsproblemen i Norrland,
och någon tveksamhet när det gäller att
satsa på sysselsättning torde knappast
råda. Vi har en flora av utredningar,
och risken är väl närmast den, att om
dessa utredningar håller på för länge
hinner alltför många flytta från Norrland,
och då uppstår problemet att skaffa
arbetskraft till de sysselsättningsobjekt
som eventuellt kommer att föreslås.

Vi skall också komma ihåg att det är
den utbildade unga arbetskraften som
fått sin utbildning just i norrlandslänen
som flyttar. Det är därför viktigt att
skapa fast sysselsättning så snabbt som
möjligt för dessa unga krafter, så att vi
får behålla dem i Norrland.

Jag är inte motståndare till glesbygdsutredningar,
tvärtom! Men utredningar
bör påskyndas, det vill jag särskilt understryka.
Om en utredning inte kommer
att kunna lägga fram några positiva
förslag, bör man också tala om för befolkningen
i Norrland att en omställning
av arbetskraften måste ske. Jag
tycker detta är en anständighetsfråga av
största rang. Vi norrlänningar vill ha ett
antingen/eller. Det är oron för framtiden
som irriterar befolkningen i dessa
trakter.

Regeringen har nu sagt att Norrland
skall bestå. Om detta skall ske måste
man också handla snabbt. Jag är medveten
om att regeringen här har uträttat
mycket, men jag håller med om att
vad som uträttats inte förslår. Enligt
Kungl. Maj :t skall länsstyrelserna tillsammans
med planeringsråden med
medverkan av primärkommunerna,
landsting och andra statliga myndigheter
utarbeta konkreta regionala handlingsprogram
för länen, och dessa skall
redovisas våren 1971.

168 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Här föreslås ett omfattande planeringsarbete,
där investeringsverksamheten,
sysselsättningsmöjligheterna, servicebehoven
m. in. kommer att prövas
för varje kommunblock inom norrlandslänen.
Det är inget fel på ambitionen
att vilja utreda den regionala planeringen,
men jag tror att desssa detaljutredningar
tar för lång tid. Då man
närmar sig ett ställningstagande har
andra, nya saker dykt upp, vilka kanske
kullkastar vad man tänkt sig. Vi vet
att utvecklingen på olika områden går
mycket snabbt, många gånger alltför
snabbt.

Syftet med en utredning bör enligt
min uppfattning vara att nå en positiv
lösning av ett problem så snabbt som
möjligt, men hur länge har vi inte hållit
på med dessa norrlandsproblem! Är
kanske avsikten med dessa otaliga utredningar
att lugna människorna i bygderna?
I regel läggs även utredningsarbetena
på personer som är nedlusade
med uppdrag, och då tar det tid att få
fram några positiva resultat.

Så länge som vi i Norrland inte har
tillnärmelsevis samma möjligheter som
man har i övriga delar av landet att få
arbete och välja yrke skall man vara
försiktig med att tala om jämlikhet. Jag
anser att hela lokaliseringspolitiken är
en jämlikhetsfråga. Vi vet att kvinnorna
i glesbygderna, hur gärna de än vill,
inte har någon större möjlighet att få
arbete. Familjelön existerar knappast
inom dessa områden. Därför gäller det
att satsa ännu hårdare på att skapa jämlikhet:
jämlikhet i fråga om att få sysselsättning,
jämlikhet när det gäller att
välja yrke, jämlikhet för kvinnorna att
erhålla ett något så när hyggligt arbete.
Jag är medveten om att man inte kan
driva denna fråga alltför hårt, men man
borde i alla fall kunna åstadkomma ett
något bättre resultat för Norrlands del.

I de sydligaste och mellersta delarna
av Sverige har man inte i någon större
utsträckning, känning av de problem
som vi norrlänningar drabbas av. Nu

måste vi faktiskt ta bladet från munnen
och gå från ord till handling. Det
sägs att man inte kan tvinga företagare
att etablera sig i Norrland, men jag anser
att man ändå kan företa en viss styrning.
Man kan också göra klimatet gynnsammare
för företagare, som vill satsa
på Norrland, inte enbart genom att ge
dem lokaliseringsbidrag och lån utan
också genom att ordna goda kommunikationer
och bra vägar — det lockar
också företagarna •—, bygga upp goda
serviceområden, utjämna fraktkostnaderna
mellan Norrland och övriga delar
av landet etc. Allt detta bör staten också
hjälpa till med.

Då det gäller statliga företag är man
mindre beroende av förtagarnas tänkande.
Därmed vill jag inte ha sagt att vi
skall avstå från att tillämpa lönsamhetsprincipen,
men det kostar också mycket
pengar att för arbetslösa norrlänningar
ordna beredskapsarbete i södra Sverige
och Mellansverige. En del av dessa
pengar borde kunna satsas på att skapa
fasta arbetstillfällen för norrlänningarna.
När jag i måndags åkte till Stockholm
hade jag sällskap med några beredskapsarbetare
som skulle till varbergsområdet.
De sade att om det funnes
arbete i deras hembygd skulle de
hellre stanna där. Det är vi som sitter
här i riksdagen som skall vända utvecklingen.
Vi måste tänka om men vi måste,
som jag poängterat, göra det snabbt.

Jag har velat säga detta för att understryka
hur viktigt det är att något sker.
Norrland får inte bli ett u-land — det är
en del av Välfärdssverige. Där finns viktiga
råvaror som kan exploateras. Men
vi måste bryta den onda cirkeln genom
en målmedveten ansträngning framför
allt från regeringens sida. De framgångar
som mitt parti fick vid det senaste
valet förpliktar.

Jag vill sluta med att instämma i det
särskilda yttrande som herr Hagnell har
avgivit. Det är också nödvändigt med en
norrlandsminister, och han bör helst
härstamma från Norrland. Det bör vara

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 169

en minister som ser med norrländska
ögon på norrlandsfrågorna och som
verkligen tar sig an dem med kraft.

Jag har inte nämnt Jämtlands län speciellt.
Jag anser att hela denna fråga är
en stor norrlandsfråga som bör lösas i
ett sammanhang, och därför kan man
inte utskilja något särskilt norrlandslän.

Fru BERGLUND (s):

Herr talman! Jag har inget förflutet
när det gäller lokaliseringsdebatt, och
därför tar jag litet tid i anspråk.

Lokaliseringsfrågorna tilldrar sig i
dag ett mycket stort intresse i övre
Norrland. Det var ju lokaliseringspolitiken
som för fyra, fem år sedan skulle
frälsa vår landsända från allt ont. Det
är lätt att kritisera lokaliseringspolitiken.
Men vi skall komma ihåg att den i
alla fall innebar någonting nytt. Vi hade
tidigare bara beredskapsarbeten att lita
oss till. Lokaliseringspolitiken var ett
ytterst värdefullt komplement till de tidigare
aktiviteterna. Det är många framåtsträvande
människor som fått sin
chans tack vare lokaliseringspolitiken.
Hittills har det rört sig om en försöksverksamhet.
Det innebär väl att statsmakterna
är beredda att fördomsfritt
pröva de erfarenheter man vunnit genom
denna verksamhet. Företagarna är
inte nöjda på grund av att rörelsemedel
inte kan utgå ens som lån genom lokaliseringsverksamheten.
Detta är självfallet
en brist som nu kan avhjälpas.

Det verkar kanske överraskande när
jag säger att den industriella expansionen
är kraftigare i Norrland än i
landet i övrigt. Det stora problemet är
att avgången av arbetskraft från skogsbruket
och jordbruket är så kraftig att
den industriella utvecklingen inte förmår
suga upp alla friställda.

I detta sammanhang skall jag nämna
ett exempel från mitt hemlän, Norrbottens
län. År 1950 var 31 000 arbetstagare
sysselsatta inom jordbruket och skogsbruket,
medan detta antal år 1970 beräknas
vara nere i omkring 7 000. Minsk -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ningen av antalet sysselsatta inom de
areala näringarna är större än det antal
anställda som finns i dag vid LKAB,
NJA, ASSI, SCA, Bolidenbolaget och
vattenfallsverket.

Detta förhållande beror ju inte på lokaliseringspolitiken
utan är snarare en
illustration till att den inte kunnat eller
haft resurser att med erforderlig kraft
möta urbaniseringsproblemet i våra
glesbygder. Jag måste också ställa frågan
om man tillräckligt har penetrerat
lokaliseringspolitikens förutsättningar.
Det går nog inte afl genom denna politik
skapa en ny himmel och en ny jord
på en gång. Det är de många och ihärdiga
spadtagen som til syvende og sidst
ger resultat.

Lokaliseringspolitiken har hittills
främst betraktats som ett företagsekonomiskt
instrument. Enligt min mening
måste man komplettera denna syn med
en nationalekonomisk bedömning.

Frakterna har tidigare nämnts av flera
talare, och jag tycker det vore klokt
att i detta sammanhang se litet närmare
på järnvägens betydelse för att kunna
få balans i det ekonomiska systemet. Om
samhället har en järnväg är det ganska
naturligt att samhället tar denna järnväg
i sin tjänst. Statens järnvägar är ju
inte en stat i staten — eller är det bara
så att man anlägger samhälleliga synpunkter
på statens järnvägars verksamhet
i samband med mobilisering? Enligt
min uppfattning måste arbetsmarknadsstyrelsens
resurser ökas för att vi på
kort sikt skall kunna bemästra sysselsättningsproblemen.
Lokaliseringspolitiken
skall syfta till att skapa varaktig
.sysselsättning, medan AMS:s verksamhet
skall vara på defensiven, d. v. s. verka
på kort sikt. Det är inte fråga om ett
antingen—eller utan om ett både—och.

Norrland är stort. Det finns inte något
universalmedel för hela Norrland,
från Gävle till Karesuando. Enbart inom
Norrbottens län är det stor skillnad mellan
kustregion och inlandet, där t. ex.
Tornedalen har stora problem. Här be -

170 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hövs en smidig samordning mellan
AMS:s verksamhet och de lokaliseringspolitiska
insatserna. Innan norrlandsproblemen
kan lösas behövs det stora
statliga satsningar på sysselsättningsområdet,
särskilt i övre Norrland.
Norrbottens järnverk, som diskuterats
så mycket under årens lopp, är enligt
min mening ett typexempel på en
lyckad lokalisering. Järnverket har skapat
en industriell miljö som även andra
haft nytta av. Jag tänker därvid på
Scania Vabis’ lokalisering till Luleå.
Härvidlag har staten varit framsynt, och
denna framsynthet har kommit även
den privata sektorn till godo. Lokaliseringspolitiken
har varit en utsträckt
hand till den privata sektorn. Har den
möjligheten utnyttjats? Är det så, att
tidningspressen inte velat erkänna de
privatas ansvar härvidlag? Har de privata
misslyckats? Under alla förhållanden
är större statliga insatser motiverade.
Personligen tror jag inte att statens
primära ansvar kan delegeras till den
privata sektorn utan är något som vi absolut
måste hålla på. Det behövs en
större planmässighet vid behandlingen
av norrlandsfrågorna, inte minst i de lokaliseringspolitiska
sammanhangen.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Fru Jonäng var litet
ledsen över att hon inte var med och
lekte — som hon uttryckte saken —
i går när statsministern besvarade min
enkla fråga. Jag känner inte till att det
finns någon bestämmelse som hindrar
en riksdagsledamot från att vara närvarande
när det är debatt. Tvärtom tror
jag att fru Jonängs läsare och väljare i
Gävleborgs län skulle i hög grad ha uppskattat
om hon hade deltagit i gårdagens
debatt. Hon uteblev emellertid och kommer
i dag med klagomål.

Under gårdagens debatt var vi alla
överens om en sak, nämligen att nu måste
vi handla snabbt för att åstadkomma

de erforderliga åtgärderna i successiv
ordning i Norrland. På grund av den
enigheten känner jag personligen en
viss tveksamhet inför bankoutskottets
förslag att det nu skall tillsättas en parlamentarisk
utredning som skall syssla
med glesbygdsproblemen och deras lösning.
Vi måste räkna med att denna utredning
kommer att ta ett par år. För
övrigt är glesbygdsproblemen redan
prövade så långt som det över huvud
taget är möjligt.

Professor Erik Bylund vid Umeå universitet
förklarade vid Arbetarmässan
i Luleå för ett par år sedan, att nu var
hans utredningsmaterial färdigt. Nu
gällde det att handla, som han uttryckte
saken.

Inom kanslihuset sysslar en arbetsgrupp
med glesbygdsfrågor under kanslirådet
Olof Peterssons ledning. Två
glesbygdskonsulenter är tillsatta, den
ena med placering i Umeå för övre
Norrland och den andra i Mora för den
övriga delen av norra stödområdet. Jag
frågar mig då: Vartill kan det nytta att
nu sätta i gång en parlamentarisk utredning?
Alla kammarens ledamöter vet
hur lätt det är att säga, så fort en fråga
förs fram, att en utredning pågår och
hänvisa frågan dit. Men där är det risk
för att den blir liggande.

Den parlamentariska utredningens arbete
kan således komma att leda till att
de båda konsulenter som är ute och åtgärdar
saker och ting liksom arbetsgruppen
som också den är ute och vidtar
åtgärder på skilda områden bromsas
upp i sin verksamhet.

Jag skulle, herr talman, egentligen
önska ställa ett avslagsyrkande beträffande
tillsättandet av en parlamentarisk
utredning, men jag skall avstå från
det. Jag har bara gjort denna deklaration
och är ganska övertygad om att
den kommer att besannas.

Från folkpartiets sida har man väckt
en — som man själv säger — stor motion,
där man söker lösa de norrländska
problemen. Där har man plockat fram

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 171

en sak som återfinnes i reservationen 4,
nämligen en trämasseindustri med en
kapacitet, om jag minns rätt, på 40 000
ton, alltså en av de allra minsta vi har
i landet. Vi har en årsproduktion på
6 miljoner ton massa i Sverige, fördelad
på 120 fabriker, d. v. s. en produktion
på i medeltal 50 000 ton per industri.
Om man jämför kapaciteten hos dessa
industrier med dem som finns i Finland,
Canada och Sovjet, finner man att
det här är lilleputtindustrier. Från folkpartiets
sida markerar man att här bör
göras en snabbutredning. Jag frågar
mig då: Hur snabbt går det egentligen
att utreda frågan om en ny massaindustri,
förlagd till inlandet? Jag tror att
det kommer att ta sin tid.

Sedan hade jag tänkt ställa en fråga
till herr Hedlund, men eftersom jag vet
att han inte längre är kvar i huset, skall
jag be att få ställa frågan till herr Nilsson
i Tvärålund. Man har tidigare under
1960-talet utrett möjligheterna att
förlägga ytterligare en trämasseindustri
till inlandet, och för något år sedan kom
man fram till den uppfattningen att
det inte gick att driva en sådan industri
på grund av att råvarubasen var för liten.
Därför finner jag anledning att
ställa frågan på nytt: Menar man nu
från skogsägarhåll att det finns en tillräcklig
råvarubas för en trämasseindustri
i det här området? Observera att
det är en sådan industri man talar om
i motionen, och det är alltså det vi skall
hålla oss till.

Statsrådet Holmqvist kom in på
ett utomordentligt intressant resonemang.
Han lämnade statistiska uppgifter
om relationen mellan antalet äldre
och yngre i de olika länen landet över
och konstaterade — vilket säkerligen
överraskade många — att den mest
gynnsamma relationen fanns i Norrbotten
och Västerbotten. Men så drog
inrikesministern liksom veven bara åt
ett håll och sade att man väl inte borde
hindra den unga arbetskraften att flytta
söderut för att finna arbete där.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Jag hade trott att inrikesministern
skulle vara konsekvent och påpeka att
det finns också ett annat sätt att se
på problemet. I stället för att flytta arbetskraften
söderut kan man ju föra kapitalet
upp till de områden i Norrland
där denna unga, friska arbetskraft finns.
Jag finner för min del -— men det beror
kanske på att jag representerar dessa
områden och att jag känner den dramatik
som utspelas där — att det hade
varit naturligare att föra kapitalet och
maskinerna till arbetskraften. Därmed
bär jag dock icke sagt att man bör låsa
sina positioner — man kan nämligen
tänka sig ett både-och.

Jag vill till sist, herr talman, understryka
en sak som herr Svanberg var
inne på i dag och som jag berörde ett
par gånger i går, nämligen att vad vi
behöver i Norrland är objekt som är
utprovade och som vi med säkerhet
vet kan läggas under produktion och
marknadsföras med framgång. Jag sökte
utveckla detta i går, men jag vill gärna
ta upp det på nytt, så att det markeras
från båda de nordligaste länen.

Jag sköt också in en fråga till statsministern.
Jag sporde honom huruvida
det var meningen att en del — det går
inte att bestämma antalet — av de 40—
50 objekt som Utvecklingsbolaget under
direktör Brisings ledning nu håller på
att utprova skulle kunna produceras i
Norrland. På den frågan svarade statsministern
ja.

Herr talman! Detta var de kommentarer
som jag ville göra i anslutning till
vissa punkter i föreliggande utlåtande.

Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Skoglund trodde
att jag var ledsen för att jag inte fick
delta i debatten här i kammaren i går.
Jag är faktiskt inte ledsen för egen del.
Jag har fått delta i debatten i dag, och
det är tillräckligt för mig. Jag tycker
bara att de frågor vi sysslar med är så
livsviktiga för många människor, att det
hade varit till gagn om vi hade fått ett

172 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

bättre samlat grepp om ärendet. Bankoutskottet
har framlagt ett gediget och
genomarbetat utlåtande, och detta borde
ha fått ligga till grund för lokaliseringsdebatten.

För övrigt uttalade sig herr Hagnell
ännu hårdare än jag om denna sak, men
han blev inte apostroferad av herr Skoglund.
Han sade faktiskt att han betraktade
det hela som en oförskämdhet mot
bankoutskottet. Det sade inte jag, men
jag tror det hade varit lyckligare om vi
fått en samlad debatt.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Skoglund berörde
en folkpartimotion i vilken vi skulle tala
om en massafabrik på 40 000 ton. Herr
Skoglund måste totalt ha missuppfattat
saken.

Beträffande talet om en massaindustri
på 40 000 ton så ligger den tanken fyra,
fem år tillbaka i tiden, och det var för
övrigt inte vi utan skogsägarna som aktualiserade
den.

Vad vi talar om nu är alltså en massafabrik
av en helt annan dimension.
Herr Skoglund bör väl inte vara ovetande
om vad som händer i hans eget
län, nämligen att sedan utredningen om
ifrågavarande björkmassefabrik gjordes
har stora skogsområden lagts till så kallade
nollzoner, så att man nu har ett
betydligt större område att skörda råvaran
ifrån. Om herr Skoglund hade
läst motionen eller reservationen hade
han inte blandat ihop denna fråga med
en sak som varit under debatt för fyra,
fem år sedan.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Jonäng försökte dölja
sitt lilla missnöje över gårdagens utspel
genom att inför kammaren förete
ett leende som naturligtvis skulle ge
sken av att det inte förelåg något missnöje.

Till herr Larsson i Umeå vill jag säga
att det väl fortfarande är en fråga om

råvarutillgången. Byggandet av en massafabrik
står och faller helt med tillgången
på råvara. Den frågan har vi
inte fått något svar på ännu. Därför
skall herr Larsson inte försöka inkassera
någon vinst innan vi har fått ett
klart besked om det som är det grundläggande,
nämligen tillgången på råvara.
Jag avvaktar alltså det för att sedan
återkomma.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till herr
Skoglund att vi begär en utredning av
förutsättningarna för förläggande av
en massafabrik till Västerbottens inland.
Jag är inte beredd att själv göra en
sådan utredning. Så verklighetsfrämmande
är vi inte som herr Skoglund vill
göra gällande, ty det stod nyligen både i
rikspressen och i västerbottenstidningarna
att kommunalmän från de kommuner
som det här gäller uppvaktat regeringen
just i denna fråga. Om herr
Skoglund inte tror på mig, bör han i
varje fall tror på erfarna kommunalmän
från sitt eget län.

Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka bespara
herr Skoglund mina leenden. Jag
vill säga att jag inte enbart stod i talarstolen
och log — om jag nu log, vilket
jag kanske inte var medveten om —
utan jag redogjorde också för min syn
på det förhållande det här gäller. Jag
vill notera vad herr Skoglund anförde.
Han karakteriserade nämligen gårdagens
debatt som ett utspel — och det
tycker jag är betecknande.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall kanske här
säga vad som behöver sägas, nämligen
att arrangemanget som sådant var ordnat
av dem som leder förhandlingarna
i kammaren för att få en viss uppdelning
av arbetet på de båda dagar
som här nämnts. Man valde därför alter -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 173:

nativet att ha svaret på den enkla frågan
på tisdagen och att låta debatten i
anledning av förevarande utskottsutlåtande
komma i dag — så enkelt är det
i verkligheten.

Vidare konstaterar jag att nu är ju
herr Larsson i Umeå på väg att fly. Nu
har han kommit till att han är mycket
osäker i fråga om sina propåer. Får man
vara så osäker när man väcker en motion
och gör ett så stort nummer av
den? Ja, möjligen i det parti som herr
Larsson representerar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla till
kammarens protokoll att jag inte har
någon replikrätt kvar.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! En norrlänning måste
ju känna glädje en sådan här dag, när
alla talare talar i kapp för att visa hur
angelägen man är om att klara glesbygdsproblemen.
Det måste vara en islossning
som är på väg, och det har vi
väl anledning att glädja oss åt så här på
vårkanten.

Många talare, som tidigare har röstat
emot en mängd förslag vilka har tytt
just på den islossning som jag nyss
nämnde talar varmt — något som herr
Wikner gjorde t. ex. — för att nu måste
vi gå från ord till handling. Vi har väntat
alltför länge, hur länge har vi inte
arbetat för att få till stånd detta, säger
man. Jag har noterat dessa uttalanden,
som säkert är uttryck för en ärlig övertygelse.

Men, herr talman, låt mig först försöka
svara på herr Skoglunds fråga,
som egentligen var avsedd för herr Hedlund.
Herr Skoglund nämnde att skogsägareföreningen
i vårt län i början av
1960-talet utredde möjligheterna att
sätta i gång en mindre lövmassefabrik

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

i Storuman. Det var en ganska stor utredning
som föreningen kostade på.
Fabriken kunde göras liten genom de
tekniska metoder som man avsåg att
använda. Skogshögskolan gjorde en
mycket omfattande råvaruutredning,
och resultatet av den utredningen tydde
på att råvaran fanns, om de skogsägarkategorier
som hade majoriteten
av ägoinnehavet var villiga att vara
med. Det stod emellertid klart att de enskilda
skogsägarna inte ensamma kunde
klara råvarubehovet för lövmasseindustrin.
Bolagen har egna fabriker
och ville inte delta, och då återstod alltså
domänverket som har huvuddelen av
ägoinnehavet i det aktuella området.
Domänverket ville inte acceptera de
långsiktiga råvaruleveranser som ansågs
nödvändiga, och på grund härav föll
projektet. Ekonomiseringen var väl förberedd,
regleringsmedel skulle utgå liksom
industrilån från enskilda, kommuner
och skogsägareföreningen. Man räknade
också med lokaliseringsmedel, men
det finns en viss risk för att tåget redan
har gått. Olika skogsindustriägare har
nu byggt ut kustindustrierna i en sådan
omfattning att inlandsråvaran kan förädlas
vid kusten. NCB, skogsägarnas
företag, har vidtagit sådana dispositioner
för att möjliggöra råvarutransport
per järnväg ned till Väja av t. ex. björk.
Här kommer också frågan om transportkostnaderna
in i bilden, och jag
vill, herr talman, redan nu aktualisera
spörsmålet om kostnaderna för transport
av skogsråvaran från inlandet, från
nollzoner, och över huvud taget från
områden som drabbats hårdast när det
gäller virkestransporter — inte minst
till följd av flottledernas upphörande
undan för undan.

I motionen II: 841 av herr Larsson i
Umeå framhålles att lövmassefabriken
inte längre kan vara aktuell, och man
inriktar sig i stället på en barrmassefabrik
som ju vanligtvis måste vara i
storleksordningen 250 000 ton. När det
gäller att i inlandet finna råvara för en

174 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

så stor fabrik måste jag säga att jag är
rätt pessimistisk.

Jag har haft tillfälle att yttra mig om
denna motion i ett visst sammanhang
och medverkade till att yttrandet blev
positivt i den meningen, att man bör
försöka utreda på vilket sätt råvaran i
detta område går att använda för industriell
förädling. Jag kommer därför,
trots att reservationen 4 skrivits på ett
sätt som jag inte själv skulle ha medverkat
till, att rösta för denna reservation.
Vi bör tillvarata alla de möjligheter
som finns att undersöka förutsättningarna
för sysselsättning i detta område.
Men, som sagt, det är risk för att
tåget redan har gått.

För att sedan återvända till bankoutskottets
utlåtande, som vi här diskuterar,
kan jag av diskussionen i dag och
av utlåtandets utformning inte finna
annat än att detta utskottsutlåtande bekräftar
en stor politisk seger för centerpartiet.
Jag hoppas att utlåtandet är ett
uttryck också för en varaktig sinnesförändring
i detta sammanhang. Herr
Svanberg uttryckte sin glädje över att
kunna konstatera sinnesförändringen i
positiv riktning. Jag måste tolka detta
hans uttalande på det sättet att han i
första hand är glad över sinnesförändringen
inom sitt eget parti. Såsom jag
upplevt det hela är nämligen socialdemokratiska
partiet det parti som har
hindrat förbättringar och denna islossning.

Jag har varit här i riksdagen i 13 år
och har varje år — efter fattig förmåga
— försökt att väcka intresse just för de
frågor som bankutskottets utlåtande nr
30 behandlar. Bland annat har jag velat
få till stånd en politisk målsättning för
inlandsområdena. En sådan målsättning
saknas alltjämt. Jag har, som jag nyss
sade, upplevt att det varit socialdemokraterna
som sagt nej. Nu accepterar de
många förslag som bland andra vi har
framfört. Att socialdemokraterna har
sagt nej framgår av debattprotokoll, av
voteringsprotokoll, av motioner och av

behandlingen här i riksdagen för övrigt.

Så sent som för tre år sedan var vi i
centern ensamma om att argumentera
för en parlamentarisk utredning med
målsättning att få till stånd en plan
över vad man skall göra åt dessa problem.
I fjol var vi ensamma om att förorda
att investeringsfonderna skall användas
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Det gläder mig naturligtvis att alla talare
i dag som har berört frågan om
investeringsfonderna uttrycker sig mycket
positivt och har stora förhoppningar
om att fonderna kan göra en stor insats
i lokaliseringsfrågan. Genom att
investeringsfonderna kan användas, för
man in och ansluter lönsamma, lyckade
företag med bra produkter, etablerade
företag med som regel mycket välordnad
marknadsföring, i lokaliseringspolitiken
inom detta område. Det gäller
kvaliteter som området i stort sett saknar.

Centern har föreslagit fraktlindringar,
förbättringar av kommunikationer,
utjämning av telefonkostnader, utjämning
av bensin- och oljepriser. Vi har
aktualiserat isbrytningen. Regeringen
har i den frågan angivit utredningsresultatet
genom sina direktiv. Vi har
föreslagit förbättringar av bidragen till
företagareföreningarna, särskilda avskrivningsregler
för företag, oavsett var
de finns i landet, om man vill använda
medlen till att lokalisera i de här
aktuella områdena. Vi föreslår lokaliseringsfonder,
särskilda riskmedel som vi
i vårt landsting har beslutat om. Vi har
föreslagit att rörelsemedel skall ingå i
stödunderlaget. Vi har föreslagit en
ökad rådgivning och en ökad utbildning
av företagare, vi har föreslagit att
statliga och enskilda beställningar i
ökad omfattning skall lokaliseras till
detta område och att särskilda befattningshavare
skall handlägga just dessa
frågor.

Vi har, för att ta ett annat exempel,
föreslagit samordning av jordbruks-,
skogsbruks-, turist- och naturvårdsfrå -

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Nr 28 175

gor samt etablering av statliga företag,
men som framgår av en rad röstningsprotokoll
har socialdemokraterna på
alla dessa punkter röstat nej. Och tyvärr
har högerpartiet, numera moderata
samlingspartiet, följt socialdemokraterna
vid voteringarna här i riksdagen.

Under debatterna har flera gånger
framhållits att det inte saknats pengar
men väl idéer och objekt, och med den
uppräkning som jag här gjort har jag
försökt ge en bild av att man inte har
använt de rätta medlen eller de medel
som stått till buds för att främja idéer
och skapa objekt. Regeringen har hindrat
detta och även hindrat den försöksverksamhet
som man annars är så angelägen
om i arbetsmarknadssammanhang.

Lokalt, kommunalt och på landstingsnivå
råder ofta mycket stor enighet över
partierna om vilka åtgärder som kan anses
lämpliga. I mitt hemlandsting i
Västerbotten råder det exempelvis fullständig
politisk enighet på praktiskt
taget varenda punkt som jag här räknat
upp, men detta har inte räckt till när jag
ställt förslagen här i riksdagen. Nu hoppas
jag att den utredning som skall
tillsättas — och jag är uppriktigt sagt
förvånad över att herr Skoglund ville
motsätta sig den — med kraft angriper
dessa frågor.

Jag har tidigare hävdat att vår lokaliseringspolitik
inte är aktiv utan har varit
och är passiv. Lokaliseringspolitiskt
stöd ges efter ansökan från företagen,
lokaliseringspolitiken har inte varit
uppsökande och uppföljande i sina aktiviteter.
Härvidlag har regeringen försummat
mycket under försöksperioden.
Det är nödvändigt att tillföra lokaliseringspolitiken
nya instrument av det
slag som jag nyss givit exempel på.

Utredningen får inte fördröja omedelbara
åtgärder. Om herr Skoglund menar
att den önskade utredningen skulle
leda till dröjsmål kan jag instämma i
hans uppfattning, men jag vill påpeka
att arbetsmarknadsutredningen inte

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hindrade försöksverksamhet av olika
slag t. ex. med avseende på flyttningspolitiken.
På denna punkt infördes olika
aktiviteter under utredningens gång,
vilka faktiskt undergrävt möjligheterna
till en aktiv lokalisering genom att de
inneburit ett bortflyttande av den mest
aktiva lokaliseringsfaktorn, nämligen
den unga arbetskraften. Regeringen
fortsätter också härmed. I morgon eller
övermorgon skall riksdagen besluta om
en ny försöksverksamhet, som ytterligare
kommer att underlätta de rörelsefrämjande
åtgärderna.

I arbetsmarknadsutredningen, vars
betänkande framlades år 1965, framhåller
man följande:

»Bl. a. med hänsyn till den knapphet
på arbetskraft, som kan motses under
återstoden av 1960-talet, är det angeläget,
att geografisk omflyttning av arbetskraft
inte fördröjes, då behov därav
uppstår. Det är därför av vikt att
man inom arbetsmarknadspolitikens
ram förfogar över hjälpmedel, varigenom
den geografiska rörligheten kan underlättas.
»

Det gläder mig att herr Skoglund och
även andra socialdemokrater nu reagerar
mot denna inställning. Vår representant,
herr Gustavsson i Alvesta, var
den enda ledamoten av utredningen
som reagerade mot detta synsätt. Han
skrev i sin reservation följande: »Detta
utredningens uttalande kan jag inte ansluta
mig till. Enligt min mening är det
nödvändigt att lokaliseringspolitiska åtgärder
mera skjutes i förgrunden. Särskilt
för kvinnor och äldre torde lokaliseringspolitiska
insatser, som medför
lämpliga sysselsättningsmöjligheter inom
hemregionen, vara av väsentlig betydelse
för ett rationellt tillvaratagande
av arbetskraftsresurserna.»

Det är denna linje vi drivit, och vi
har även följt upp den i en reservation
som kommer att behandlas i kamrarna
och som är föranledd av en motion av
herr Petersson i Gäddvik. I denna reservation
belyser vi vår ideologiska syn

176 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

på frågan om rörelsefrämjande contra
lokaliseringspolitiska åtgärder. Vi accepterar
de rörlighetsfrämjande åtgärderna
av den anledningen att de vill
skydda enskilda personer och ge dem
trygghet. Vi ser inte i rörlighetspolitiken
i första hand ett medel att öka valfriheten
och åstadkomma en bättre balans i
samhället.

Det är verkligen kort tid vi har på oss
när det gäller att rädda inlandet. Jag
delar herr Hagnells åsikt i det avseendet,
vilket jag också tidigare framfört
under denna riksdag och många andra
riksdagar. Men vi har en viss tid på oss.
Det är faktiskt en god åldersfördelning
i exempelvis Västerbottens län. Där
finns ingen kommun som har sämre åldersfördelning
än genomsnittet i t. ex.
Kronobergs län. Men den unga arbetskraften
kan snart flytta bort, och till sist
står vi i den situationen att det inte ens
finns folk för att lokalisera industri till
Västerbotten.

Någonting som är viktigt för framtiden
är att vi också för in servicesektorn
i lokaliseringspolitiken. Hittills har man
inriktat sig på den industriella verksamheten.
Men alla beräkningar om den
framtida utvecklingen på detta område
går ut på att den industriella sysselsättningen
kommer att minska ganska kraftigt.
Just i den situationen skall man
alltså öka industrisysselsättningen i de
industrifattiga områdena, i områden där
alltjämt en tredjedel av befolkningen
försörjer sig på jordbruk och skogsbruk.
Det ger en bild av vilka svårigheter
som kan föreligga. Däremot kommer
servicesektorn att öka mycket kraftigt,
och jag tror att det finns lika stora
möjligheter att sprida ut serviceverksamheten
som att öka industrisysselsättningen.
Här kommer ju kommunikationerna
in. De är en basorganisation
i alla sammanhang, och den förfogar
verkligen samhället över.

Det finns större skäl i dag och i framtiden
att öka de lokaliseringspolitiska
insatserna. Den statliga basorganisatio -

nen blir större och får större betydelse
för alla slag av privat och enskild verksamhet.
Det gäller utbildning, kommunikationer,
samhällsplanering, miljöplanering
och service. Detta skapar förutsättningar
för utveckling, och verksamhet
inom alla dessa områden går in under
produktionskostnaderna för varor och
tjänster. Det är inte enbart företagsmässiga
synpunkter man måste räkna med.

Tätregionernas samhällsorganisation
är dyr och komplicerad. Det vet vi.
Den gäller det miljömässiga problem
som berör naturen och även sociala
områden.

Lokaliseringspolitiken har växt samman
med just utflyttningsbygderna.
Där behövs alltså stimulans. I framtiden
måste också expansionsregionerna
föras in i lokaliseringssammanhanget.
Här behövs begränsande åtgärder för
fortsatta investeringar med sysselsättningseffekter
som skappar ytterligare
svårigheter. Vi behöver alltså differentierade
åtgärder som tar sikte på arten
av målsättning.

Regeringens tillstånd för Volvo att utnyttja
en skattevinst som ungefär motsvarar
lokaliseringsbidraget under fem
år antyder att regeringen inte fört en
särskilt konsekvent politik i detta sammanhang.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
något försvara fru Jonäng. Jag har samma
uppfattning som hon, att det varit
lämpligare att statsministern gett sitt
svar till herr Skoglund i dag. Jag uppfattar
det nästan som en oförsynthet mot
vårt parlament att vi inte får diskutera
dessa frågor i ett sammanhang. De har
delats vid ett tidigare tillfälle när man
skilde statsutskottets behandling av lokaliserings-
och arbetsmarknadsfrågor
från dagens tema. Nu blev behandlingen
ytterligare splittrad. Jag delar som
sagt fru Jonängs uppfattning, liksom
också herr Hagnells här framförda synpunkter
i detta avseende.

Till sist vill jag, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att utredningen inte

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 177

på något sätt skall hindra försöksverksamhet
av olika slag och att regeringen
snabbt griper sig an dessa mycket viktiga
problem.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nilsson i
Tvärålund vill jag säga att det inte är
något fel att vi som norrlänningar håller
ihop i en så här pass viktig fråga.
Men jag gillar inte centerpartiets lokaliseringsförslag,
enligt vilket man, som
sades tidigare, bör satsa på ett nät av
lokaliseringsorter. Jag ställer frågan:
Håller herr Nilsson fast vid denna
linje?

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vid denna timme är det
kanske onödigt att fästa herr Nilssons
i Tvärålund uppmärksamhet på att han
tydligen råkat slumra till när jag talade.
Han föreställer sig att det var mitt partis
sinnesändring jag påpekade. Så var
inte fallet, men därom skall vi inte
gräla vid denna tidpunkt.

Däremot begärde jag ordet för att uttala
min ohöljda beundran för herr Nilssons
förmåga att räkna upp allt vad
centerpartiet har åstadkommit i form av
förslag på det här området. Jag undrade
om han inte möjligen glömt bort någon
liten sak, men det var mycket svårt
att hitta någonting som inte centerpartiet
gjort. Han glömde dock till slut en
sak, nämligen att det var han som uppfann
Vindelkarusellen, förmågan att
från den ena månaden till den andra
totalt byta ståndpunkt från nej till ja.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Nilsson
i Tvärålund, var någonstans i
grundlagen det står att parlamentet har
lägre dignitet på tisdagar än på onsdagar? -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Grundlagen säger nog
att samhället skall behandla alla lika,
både personer och dagar. Däremot har
vi en viss regel beträffande helgdagsfrid
som skall avskaffas nästa år.

När herr Skoglund kommer med en
sådan här glidning är det en undanflykt
som man måste beundra honom för.

Till herr Svanberg skulle jag kunna
säga att jag säkert glömt åtskilliga förslag.
Jag ber om ursäkt ifall jag har
glömt alltför många.

Till herr Wikner vill jag säga, att det
är inget fel att norrlänningar håller samman.
Men jag tycker det är fel att det
dröjt så länge innan vi kunnat bli eniga.

Vidare vill jag erinra herr Wikner
om statsutskottets skrivning i ett utlåtande
som behandlades för en vecka
sedan. Vi skrev faktiskt om regionalpolitiken,
att målet för denna är att
inom stödområdet ta hänsyn till växtkraftiga
orter, sekundärorter och även
andra orter som behövs för en god service
i samhället. Det är den linje som
centerpartiet har drivit, och naturligtvis
står jag kvar vid ståndpunkten att
vi måste få till stånd ett nät av tätorter
över hela vårt land. Jag vill då fråga
herr Wikner: År herr Wikner som norrlänning
emot ett nät av tätorter för
Norrlands del?

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar här en
glidning av herr Nilsson i Tvärålund.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Wikner har rätt till ytterligare replik,
men har han det hoppas jag att han ger
en förklaring på sin replik nyss.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Under de många timmar
som denna lokaliseringsdebatt pågått
har mycken välvilja mött skogslänen
och Norrland. Som företrädare för det

178 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

av den nuvarande politiken hårdast
drabbade länet, Norrbottens län, vill jag
bara i största korthet uttrycka förhoppningen
att regeringen nu skall övergå
till handling. Ordflöden och löften har
vi redan övernog av.

Den enskilde samhällsmedlemmens
möjlighet att erhålla arbete, bostad, utbildning,
trygghet och en allt större del
av välståndsökningen är ytterst beroende
av näringslivets utveckling, och statsmakterna
har utomordentliga förutsättningar
att påverka den utvecklingen.
Bland de instrument som regeringen
förfogar över kan nämnas utbyggandet
av den högre undervisningen, den allmänna
näringspolitiken, skattepolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, handelspolitiken,
socialpolitiken samt regional-, lokaliserings-
och glesbygdspolitiken. Det
finns hela serier av åtgärder som kan
sättas in.

I dag har från alla håll befogad kritik
riktats mot regeringen för de otillfredsställande
åtgärder som vidtagits för att
skapa bättre villkor för de i norra Sverige
bosatta människorna. Trots den
förda lokaliseringspolitiken och regeringspartiets
alla löften har arbetslösheten
ökat i hela Norrland — och mest i
Norrbotten, där staten är stor företagare.
Socialdemokraten herr Hagnell har
avgivit sitt särskilda yttrande, där han
påpekat att staten under de senaste tio
åren minskat antalet anställda i norra
Sverige med 10 000 och att det finns tecken
på fortsatt nedgång.

Som jag framhöll under förra veckans
debatt om utvecklingsbolaget SVETAB
måste även den statliga företagsgruppen
spela en mera positiv roll, om den av regeringspartiet
utlovade gynnsammare
utvecklingen i Norrbotten och norra
Sverige i övrigt skall bli verklighet inom
rimlig tid. Vårt parti har i sin partimotion
pekat på en rad åtgärder, som skulle
förbättra läget i Norrland. Regeringen
har genom statsminister Erlander i går
framlagt ett elvapunktsprogram för
Norrland, folkpartiet har lagt fram ett

trettonpunktsprogram och centerpartiet
ställer sig positivt till en mera
handlingskraftig norrlandspolitik. Alla
är överens om att någonting måste göras
och göras snabbt.

Herr talman! Statsminister Erlander
sade efter valet att socialdemokraterna
vann detta på sin näringspolitik. Den
näringspolitikens eldprov är nu att förbättra
läget i norrlandslänen, så att befolkningen
där får förnyad framtidstro.
Nu får inte ett utdraget utredningsarbete
bromsa erforderliga samhällsinsatser.
Riksdagens alla partier har uttalat
sig för snara, positiva åtgärder. Regeringen
har makten och verkställighetsansvaret
och därmed rätt och skyldighet
till snar handling.

Låt mig, herr talman, sluta där jag
började: Vi i norra Sverige har övernog
av löften. Nu är det positiva handlingar
vi vill se.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! I det utlåtande varom
debatten nu har pågått under många
timmar behandlas ett säkerligen rekordstort
antal motioner; de innehåller ett
rikt stoff av uppslag och synpunkter
rörande den vikande sysselsättningen i
avfolkningsbygderna och alla därmed
sammanhängande problem. Jag skall inte
gå in på en närmare granskning av
dessa förslag, allra helst som jag såsom
motionär fått ett framställt utredningsyrkande
tillstyrkt.

Samtliga förslag har till syfte att förbättra
sysselsättningen och levnadsförhållandena
för människorna i dessa områden;
vad som skiljer är inte målen
utan medlen. För min del är jag dock
tveksam om huruvida ett genomförande
av en del redovisade förslag skulle skapa
några nya arbetstillfällen.

Debatten i dag har främst gällt Norrland.
Jag bor själv i ett område — Dalsland
— som är nämnt i utlåtandet. Detta
område har haft och har delvis fortfarande
problem som är likartade med
problemen i Norrland. Läget i Dalsland

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 179

har dock ljusnat betydligt under senare
tid, vilket i hög grad är ett resultat av
samverkan mellan olika krafter som har
inflytande på händelseförloppet.

Det är enligt min mening ett rikligt
påpekande som görs i det särskilda yttrandet
av herr Åkerlund m. fl., att varken
hög- eller lågkonjunktur har brutit
den fortgående utvecklingen med krympande
arbetstillfällen i avfolkningsområdena.
Nej, vad som måste till är ett
förtroendefullt samarbete mellan näringslivet
och samhället, varigenom en
företagsekonomiskt riktig etablering av
industriföretag till dessa områden stimuleras.

Jag kan, som jag nyss anförde, för
Dalslands del peka på goda resultat som
gett ökad sysselsättning. I vissa fall har
det skett genom enskilda företag ulan
statligt stöd, så att tidigare nästan utdömda
platser nu går mot en utveckling
som det knappast funnit motsvarighet
till tidigare år. Riskvilligt kapital i förening
med hög teknik, som ger högförädlade
produkter, och en god marknadsföring
har här varit faktorer av
grundläggande betydelse. I andra fall
har den större företagsamheten fått utnyttja
medel i investeringsfonder för
etablering av filialfabriker inom berörda
bygder. Slutligen har vi företagsetablering,
där statligt stöd lämnats i
form av lån och bidrag med gott resultat.

Jag vill även begagna tillfället att
nämna ett exempel från Värmlands län,
i en ort som ligger nära min egen hembygd.
Där har företagsetablering skett
av ett storföretag på ett mycket föredömligt
sätt. Det har löst sysselsättningsproblemen
inte bara för den lilla
orten utan för en hel bygd som var
stadd i utdöende och förde en tynande
tillvaro. Den lilla orten heter Lennartsfors,
och jag kan lugnt rekommendera
den för ett närmare studium av hur enskild
företagsamhet träder in och på ett
föredömligt sätt klarar sysselsättningen
för befolkningen i en bygd som håller

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

på att do ut.

Herr talman! Jag har känt ett visst
behov av att som kontrast till den mörka
bild vi i dag har av sysselsättningsläget
bl. a. i Norrland och besvärligheterna
för människorna där lämna ett bidrag
till debatten med något ljusare inslag.
Med vad jag sagt vill jag naturligtvis
inte påstå att alla problem i min
landsända är lösta, men det kan måhända
vara av något värde för dem som i
dag lever mitt uppe i besvärligheter att
man pekar på dels lokaliseringsåtgärder,
dels utveckling av redan befintlig
industri, som gett positiva resultat och
fått vinden att vända åt rätt håll.

Utredningsmannen i 1968 års lokaliseringsutredning
har nyligen i ett invigningstal
berört de resultat jag här talat
om och därvid även uttryckt den uppfattningen
att åtgärder nu måste inriktas
på att lösa Norrlands sysselsättningsproblem,
vilket jag helt vill instämma i.
Det är min förhoppning att den utveckling
inom min egen hembygd som jag
här skildrat även skall komma till stånd
i Norrland, och jag vill hoppas att de
åtgärder som förordas i utskottsutlåtandet
åtminstone skall vara en litet steg
på vägen dit — en väg som inte får bli
lång.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag utom
under moment M, där jag biträder reservationen
5.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Det har varit betecknande
för de senaste anförandena att de
dels varit korta — och det hedrar talarna
—, dels inneburit en summering av
den välvilja som från alla partiers sida
präglat debatten. Det har faktiskt utvecklats
mycken välvilja inför lokaliseringspolitiken.
Men denna kraftiga viljeyttring
från alla partier bör nu utan
tidsutdräkt följas av konkreta åtgärder.
Den befolkning som berörs av denna debatt
väntar med rätta på snabba och
effektiva åtgärder. Riksdagen har att ge -

180 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik in. m.

nom regeringen lösa in en ganska dryg
men betydelsefull växel.

Om vi effektivt skall kunna stoppa
befolkningsutflyttningen och häva arbetslösheten
måste åtgärderna sättas in
nu — det kan inte nog betonas. Vi kan
eljest mycket snart komma till en punkt
då de sjunkande födelsetalen skapar
automatik i befolkningsminskningen
och därmed ytterligare skärper problemen.

Jag skall inte repetera de konkreta
förslag som lagts fram i folkpartiets stora
motion och det lika konkreta trettonpunktsprogram
som folkpartiledaren
presenterade i går eller rättare sagt i
förrgår — det har ju hunnit bli ny dag
nu. Jag inskränker mig till några randanmärkningar: 1.

Ärenden angående lokaliseringslån
och bidrag bör handläggas med stor
skyndsamhet. Dess effekt kan eljest gå
förlorad. Det finns exempel på hurusom
en långsam behandling av en ansökan
ställt företaget i fråga i en sämre
situation än om medelsbehovet hade
kunnat lösas i en bank.

2. Man bör sträva efter att bygga ut
befintliga industrier respektive vidga
integrationen inom dessa. Den redan
etablerade verksamheten är den säkraste
grunden för företagsutveckling.

3. Man bör stimulera till tidigareläggande
av planerade utbyggnader. Det
finns företag som av exempelvis marknadsmässiga
skäl inte är beredda till
utbyggnad eller fortsatt integration förrän
om några eller något år. Staten kan
i sådana fall medverka till ett genomförande
av planerna.

4. Stimulansåtgärder för en ökad utveckling
av hemindustrin bör vidtas.
Det finns i Norrland ett stort antal företag
som marknadsför alster som tillverkas
i hemmen. Det kan gälla enklare
nyttoartiklar eller hemslöjdsalster som
samtidigt utgör ett komplement till turistnäringen.
Denna fråga borde särskilt
studeras av den arbetsgrupp som skall
utreda glesbygdsproblemen.

Flera talare har berört transportpolitiken.
Med särskilt intresse lysnade jag
på herr Hagnell, därför att hans synpunkter
i sina huvuddrag överensstämde
med vad jag den 30 april anförde i
samband med min interpellation till
kommunikationsministern. Herr Hagnell
framhöll att åtgärder måste vidtagas i
transportkostnadsutjämnande syfte, att
staten inte kan ge med den ena handen
och ta tillbaka med den andra, att styckegodsfrakterna
stigit på ett för företagen
mycket ofördelaktigt sätt samt att
lokaliseringspolitiska åtaganden måste
göras beträffande frakter. Dessa påpekanden
gladde mig eftersom de kunde
ha plockats ur mitt anförande.

Vi kan inte begära att SJ och andra
transportföretag skall bedriva lokaliseringspolitik
genom fraktsubventioner.
De företag som ur fraktkostnadssynpunkt
har en ogynnsammare lokalisering
än motsvarande företag inom andra
delar av landet borde åtnjuta utjämnande
förmåner från statens sida.
Folkhems- och jämlikhetsaspekten borde
kunna tillämpas i detta fall.

Det grundläggande kriteriet borde
vara att den transportpolitiska målsättningen
underordnas den lokaliseringspolitiska.
För närvarande är det lätt
att påvisa motsatsförhållanden härvidlag.
Det är anmärkningsvärt att medan
dessa frågor får en allt större aktualitet
har i det nyutkomna betänkandet
avseende sjöfartsavgifterna presenterats
ett avgiftssystem som mer än någon annan
tvp av kostnad på transportområdet
strider mot den lokaliseringspolitiska
målsättningen. Man måste här
emotse en radikal omarbetning av det
föreslagna avgiftssystemet. Även på denna
punkt torde herr Hagnells synpunkter
sammanfalla med mina.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till reservationerna 2, 4
och 5.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Den lokaliseringspoli -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28 181

tik som bedrivs i statens regi och om
vars huvudlinjer vi alla i stort sett är
överens löser inte ensam våra sysselsättnings-
och glesbygdsproblem.

Personligen ser jag inte lokaliseringsfrågan
som ett specialproblem för Norrlands
inland och t. ex. vissa delar av
Värmland. Vi har — eller är på väg att
få — sysselsättningsproblem och, om
dessa inte löses, glesbygdsproblem runtom
i vårt land, ja, till och med mycket
nära våra mest expansiva centralorter,
något som också utskottet har konstaterat
i sitt utlåtande.

Trots att det inte i detta sammanhang
tagits upp motionsvägen, bland annat
med hänsyn till den sittande utredningen,
vill jag ändå, herr talman, ta tillfället
i akt och helt kortfattat aktualisera
två områden, där jag anser att generella
åtgärder skulle lösa många sysselsättnings-
och glesbygdsproblem.

Låt oss konstatera, att för storstadsmänniskan
är en restid till och från arbetet
på två timmar per dag rätt vanlig.
Detta varken vill eller behöver vi som
bor på landsbygden acceptera. Genom
att upprusta vårt vägnät skulle vi ta
ett stort steg för att förhindra bygdernas
avfolkning. En radikal förbättring
av länsvägarna skulle göra det möjligt
för många människor att bo kvar i sin
hembygd men arbeta i en centralort,
till och med på fyra—fem mils avstånd.

Härtill kommer att det behövs en
helt ny syn på den enskildes bilkostnader.
Landsortsbon får trots en nu generösare
avdragsrätt likväl vidkännas
mångdubbelt högre resekostnader än
storstadsbon, som kan använda subventionerade
kollektiva transportmedel.

Den andra och sista frågan som jag
vill belysa gäller möjligheterna att stimulera
nyföretagande och expansion av
bygdens egna näringar. Ett hinder i nyföretagandet
är därvid bristen på lämpliga
lokaler för olika typer av företag.
Många industrier har uppkommit genom
att duktiga yrkesarbetare ofta på sin
fritid startat i enkla provisoriska loka -

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ler, innan de tagit steget fullt ut och
etablerat sig som egenföretagare på heltid.
Jag skulle därför i större utsträckning
vilja efterlysa enkla men ändamålsenliga
industri- och servicelokaler för
uthyrning till presumtiva företagare.
Det kan vara lika socialt värdefullt att
bygga kommersiella lokaler som att bygga
bostäder för att trygga sysselsättningen.
Långivningen är emellertid olika.
Det gäller såväl lånemöjligheterna
som räntesatserna och amorteringstiderna.
Härtill kommer också prioriteringen
av bostadsbyggandet.

Herr talman! Det är min förhoppning
att de synpunkter jag här framfört kommer
att beaktas av lokaliseringsutredningen
i dess fortsatta arbete.

1 detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (in).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med det tillägg som föreslagits
i reservationen 2); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med det tillägg

182 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

som föreslagits i reservationen 2) av
herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 61 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering beträffande
mom. C) i utskottets utlåtande
nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1)
av herr Mattsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja och
33 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Mom. D—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:219 och 11:240; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. H och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. K

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:282
och 11:316 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. L

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med Övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. L) i
utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Onsdagen den 28 mai 19(39 em.

Nr 28 183

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Larsson i
Umeå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmännen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 37 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. M

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. M)
i utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Stefanson
m. fl.

Lokaliserings- och regionalpolitik m. in.

rens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 89 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från ätt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. N

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. O

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 137 och II: 156; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. P

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:383
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. Q

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:97;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen med redogörelse för
Nordiska rådets sjuttonde session.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

184 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningshsta
måtte uppföras dels
första lagutskottets utlåtande nr 38, tredje
lagutskottets utlåtande nr 43 och konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25 i nu
nämnd ordning främst, dels andra lagutskottets
utlåtanden nr 59 och 60 samt
statsutskottets utlåtande nr 113 i nu angiven
ordning närmast efter första lagutskottets
utlåtande nr 39.

Denna hemställan bifölls.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
26, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av motioner angående sysselsättningspolitiskt
motiverade hvrestillskott
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1969/70, m. m.
jämte motioner, och

nr 51, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Liberia
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, och
nr 39, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1969/70, m. m.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från sammansatt utrikes- och första
lagutskott:

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om vissa
sanktioner mot Rhodesia m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 273, i anledning av motioner om
en allmän översyn av arbetarskyddslagen,
m. m.; och

nr 276, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet, m. m.;

från tredje lagutskottet:

nr 266, i anledning av motioner om
fortsatt giltighet av vissa skogsservitut;
och

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till miljöskyddslag
m. m., jämte motioner i ämnet;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
koncessionsnämnden för miljöskydd
och anslag till statens naturvårdsverk
för budgetåret 1969/70 jämte motioner;
och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.
jämte motioner.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

För ombesörjande av enskilda angelägenheter
får jag härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
29—31 maj.

Stockholm den 28 maj 1969

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.54 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69