Onsdagen den 28 maj fm (Riksdagens protokoll 1952:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 23

28 maj—10 juni.

Debatter m. m.

Sid.

Onsdagen den 28 maj fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53 m. m......... 3

Onsdagen den 28 maj em.

Riksbankens sedelutgivning m. m............................. 75

Motioner med förslag till sparförordning...............;........ 76

Motioner ang. skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.... 84

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret
1952/53................................................ 87

Torsdagen den 29 maj.

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.............. 133

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.......... 140

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna
................................................ 178

Riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket:

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark........ 186

Försäljning av vissa kronoegendomar:

Kronoparken Asa i Kronobergs län ........................ 191

Kronoparken Nösslingehöjden m. m. i Hallands län............ 194

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar ...................... 196

Fredagen den 30 maj.

Svar på interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. sammansätt -

ningen av arrendenämnderna enligt sociala arrendelagen m. m. . . 205
Meddelande ang. höstsession ................................ 217

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. beräkning av bevillningarna

för budgetåret 1952/53, in. m............................. 3

Onsdagen den 28 maj em.

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. riksbankens sedelutgivning och

riktlinjerna för den ekonomiska politiken .................. 75

— nr 25, ang. förslag till sparförordning ...................... 76

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. förslag till förordning ang.

skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953 ............ 84

— nr 51, om höjning av de skattefria beloppen för förmånstagare till

livförsäkring m. m..................................... 87

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition ang. åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner .................... 87

Torsdagen den 29 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, om viss ändring av § 36 mom. 6

riksdagsordningen...................................... 133

— nr 26, ang. förslag till lag om särskild skolstyrelse i vissa fall.... 139

— memorial nr 27, med förslag till ändrad lydelse av 56 § 2 mom.

lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen ............ 139

— utlåtande nr 28, ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet 140

— betänkande nr 29, med förslag till vissa ändringar i riksdagsordningen
.............................................. 178

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, om
magistrats skiljande från rådhusrätt i avseende på magistratens
statliga funktioner m. m................................. 185

Statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning av riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning m. m............... 185

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. försäljning av vissa krono egendomar

m. m....................................... 191

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. anslag till ersättningar på grund

av förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden .... 196

— nr 192, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar .. 196

— memorial nr 193, ang. statsregleringen för budgetåret 1952/53 .. 203

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21
innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 191—193.

§ 3.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret
1952/53, ni. in.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1952/53,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för
år 1952 utgå med en och en halv promille.
Statsverkspropositionen hade i
denna del hänvisats till bevillningsutskottet.

I en den 30 april 1952 dagtecknad
proposition nr 233 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53, in. ni. hade Kungl. Maj:t
framlagt förslag angående grunderna
för uttagande av preliminär skatt för
inkomst under samma budgetår m. m.
Kungl. Maj :t hade därvid föreslagit riksdagen
1)1. a. att besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 inom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1952/53 med 100 procent av
grundbeloppet och för senare hälften
av samma budgetår med 110 procent av
grundbeloppet. Även sistnämnda proposition
hade, såvitt anginge berörda
procenttal, hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av proposition
nr 233 väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 508
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:663 av
herr Hjalmarson m. fl. vari hemställts,
»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Majrts proposition nr 233 måtte
besluta att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skall ingå i preliminär skatt för hela
budgetåret 1952/53 med 100 procent av
grundbeloppet»;

2) de likalydande motionerna I: 509
av herr Bergvall in. fl. och 11:664 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte »besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skall ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1952/53 med
100 procent av grundbeloppet»; samt

3) motionen I: 504 av herrar Ola
Persson och öhman, vari hemställts,
»att riksdagen, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 233, beslutar att
statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1952/
53 med 100 procent av grundbeloppet».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit den vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen 11:136
av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl. —
till den del motionen berörde frågan
om uttagningsprocentens storlek — i
vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta att antaga det förslag till
statlig inkomstskatt, som funnes angivet
i 1949 års skatteutrednings betänkande,
eller, om detta mot all förmodan
icke skulle kunna genomföras, genom

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, in. m.

reducering av uttagningsprocenten eller
andra liknande åtgärder återställa
skattetrycket till den höjd detsamma
erhållit vid genomförandet av 1948 års
statsskattereform.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 233
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalvdande
motionerna 1:508 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 003 av herr Hjalmarson
m. fl., de likalydande motionerna I: 509
av herr Bergvall m. fl. och IT: 664 av
herr Ohlin in. fl., motionen 1:504 av
herrar Ola Persson och öhman ävensom
motionen 11:136 av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. — sistnämnda motion
såvitt densamma behandlades i utskottets
förevarande betänkande — besluta
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för förra hälften
av budgetåret 1952/53 med 100 procent
av grundbeloppet och för senare
hälften av samma budgetår med 110
procent av grundbeloppet:

B) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1952 utgå med en
och en halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1952/53 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Wehtje, Persson i Svensköp, Hagberg i
Malmö och Sjölin, vilka ansett, att utskottet
i punkterna A) och C) bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte med förklarande
att Kungl. Maj :ts i proposition nr
233 framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen

oförändrat antagas samt med bifall till
de likalydande motionerna 1:508 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 663 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 509 av herr Bergvall m. fl.
och 11:664 av herr Ohlin in. fl. besluta
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för hela budgetåret
1952/53 med 100 procent av
grundbeloppet;

C) att bevillningarna för budgetåret
1952/53 måtte beräknas på sätt reservanterna
angivit.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Vid såväl 1949 som 1950 års riksdag
framkom från folkpartiet förslag
om en sänkning av den statliga inkomstskatten
med ungefär 10 procent. Vi yrkade
på en uttagningsprocent av 90
i stället för 100. Särskilt vid 1950 års
riksdag, då folkpartiet ensamt kämpade
för denna skattelättnad, framhöll finansministern
med skärpa, att denna
skattelättnad inte var statsfinansiellt
möjlig. Emellertid visar utvecklingen
av budgetöverskottet 1950/51 såväl som
de beräkningar som nu föreligger för
budgeten 1951/52, att denna skattelättnad
hade varit statsfinansiellt möjlig.

Nu för folkpartiet ånyo fram kravet
på skattelättnad, och vi stöder oss därvid
på de förslag och de synpunkter
som har kommit från 1949 års skatteutredning.
Denna parlamentariskt sammansatta
kommitté har enhälligt uttalat,
att en väsentlig förutsättning för
övergången till det nya systemet är att
denna sker vid grundbeloppsnivå, alltså
vid en uttagningsprocent av 100.

Enligt min uppfattning har finansministern
här haft ett tillfälle att lyfta
den segslitna frågan om skatteavvägningen
över partistriderna. Det skulle
ha haft betydelse bland annat för de -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

klarationsmoralen och arbetsviljan. Man
måste beklaga att finansministern inte
har använt detta tillfälle. Finansministern
för i stället ut den nya reformen
som en halvmesyr genom att stanna
inför en uttagningsprocent av 110.

Då vi i förra veckan diskuterade
denna skattereform, framhölls det att
det vid en uttagningsprocent av 110
blir en skärpning av den statliga inkomstskatten
för ensamstående i ett
inkomstläge mellan 3 000 och (i 000 kronor
och dessutom någon skärpning vid
ett inkomstläge över 25 000—30 000
kronor med undantag för de allra
högsta inkomsttagarna. Om man däremot
tillämpar ett skatteuttag av 100
procent, blir det en mycket ringa skärpning
för ensamstående vid inkomstläget
3 000 kronor, men sedan blir det en
allmän skattelättnad.

Under denna debatt framhölls från
vårt håll, att effekten av den nya reformen
på deklarationsmoral, arbetsvilja
och sparande blir en helt annan
om man väljer uttagningsprocenten 100.
Det framhölls också, att man genom att
gå den vägen i stort sett för tillbaka
skattetrycket till 1947 års nivå, men
att man med en uttagningsprocent av
110 inte tar bort den skatteskärpning
som inflationen tyvärr har medfört.

ålen är det nu försvarbart att stanna
inför en uttagningsprocent på 100? Enligt
min mening är detta fallet. Det betyder
ett inkomstbortfall, på helt år
räknat, med 030 miljoner kronor enligt
finansministerns beräkningar. Stannar
man vid en uttagningsprocent av 110,
blir det ett inkomstbortfall av 300 miljoner.
Det är alltså en skillnad på 270
miljoner. Därav faller en tredjedel eller
90 miljoner på budgetåret 1952/53. Ser
man på budgetåret 1953/54, finner man
skillnaden vara 270 miljoner, men att
i jämförelse med 1952/53 inkomstbortfallet
ökar med 180 miljoner. Är nu
detta tillrådligt?

När det giiller budgetläget 1952/53
medgives detta av finansministern och

utskottsmajoriteten; den senare skriver
helt klart: »Det nn angivna siffermaterialet
ger vid handen att en skattesänkning
enligt 1949 års skatteutrednings
förslag och med ett uttag av 100
procent av grundbeloppet av den statliga
inkomstskatten är möjlig om avseende
fästes vid budgetutfallet allenast
under nästkommande budgetår.» Det är
ett klart besked från utskottsmajoriteten,
och jag tror att det är värdefullt
att ha detta fastslaget vid början av
debatten, ty det bör i viss mån begränsa
debatten.

Det är alltså så, att både finansministern
och utskottsmajoriteten knyter
sina invändningar mot vårt förslag till
budgetåret 1953/54, och utskottet gör
gällande att det vid ett uttag av 100
procent inte går att balansera budgeten
1953/54. Men man gör försiktigtvis ett
tillägg, och jag tror det är klokt att man
gör det, nämligen »såvitt nu kan bedömas».

Det är naturligtvis svårt att nu bedöma
budgetläget 1953/54, ty det gäller
ju att bedöma statens inkomster
och utgifter ända fram till slutet av
juni 1954. Det är uppenbart för alla
att det på den tiden kan stöta till
många okända faktorer. Det är många
obekanta i den ekvationen — bland
annat är ju konjunkturutvecklingen
höljd i dunkel. I varje fall är det uppenbart,
att ju längre framåt i tiden
man kommer, dess större blir felmarginalen.

I propositionen beräknas ett budgetöverskott
för budgetåret 1952/53 på
inte mindre än 904 miljoner vid en uttagningsprocent
av 100, då reservationsmedlen
inte är frånräknade. Finansministern
iir angelägen att framhålla,
att detta bndgetöverskott till
större delen består av tillfälliga inkomster
och att man bör göra skattelättnader
endast inom de ordinarie inkomsternas
ram.

.lag skulle då vilja fråga, om det inte
är några av dessa tillfälliga inkomster

6 Nr 23. Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

som lever kvar till budgetåret 1953/54.
Investeringsavgiften t. ex. är av riksdagen
beslutad att gälla kalenderåret
1953. Det finns också i nuvarande budget
och i nästkommande tillfälliga utgifter.
Är det säkert att dessa tillfälliga
utgifter är kvar i samma omfattning
till budgetåret 1953/54?

Det är uppenbart för alla att det
statsfinansiella läget till stor del beror
på konjunkturutvecklingen. Blir det
fortsatt inflation, bereder skattelättnaden
knappast något problem. Blir det
en stabil konjunkturutveckling, vilket
vi alla hoppas och väl eftersträvar, blir
det inte så oerhört stora förändringar
mellan olika år. Visserligen talar man
om automatiska utgiftsökningar, men
det blir också vissa inkomstökningar
vid stabil konjunktur. Blir det däremot
en radikal konjunkturförsämring, då
är vi väl överens om alt det inte kan
bli fråga om att överbalansera budgeten
utan kanske hellre att underbalansera
den.

Jag skall gärna medge att framtida
svårigheter kan komma, men jag anser
inte att utsikterna till dessa är så
stora, att de bör hindra oss att följa
den linje som reservanterna har anvisat.
Jag vill särskilt understryka att
en skattelättnad av större mått än den
finansministern föreslår ytterligare är
till fördel för produktion, sparande
och deklarationsmoral. Det går inte att
siffermässigt ange denna verkan — det
vet jag mycket väl — men jag vill
ändå göra gällande att det finns en
sådan verkan. Det är därför troligt,
att det siffermässiga inkomstbortfall
man räknar med är för stort och att de
siffror jag förut nämnde i mitt anförande
därigenom är för stora.

Under detta sekel, herr talman, har
det varit ett rikt framåtskridande i
vårt land. Jag är övertygad om att ett
rimligt skattetryck skulle återverka
gynnsamt på utvecklingstakten till gagn
för hela folkets bästa. Ur dessa synpunkter,
herr talman, yrkar jag bifall

till den reservation som är fogad till
detta betänkande.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
När man sätter sig ner för att studera
de resonemang, som finansministern
anfört för att motivera sin bestämda
mening om nödvändigheten av en
höjning av uttagningsprocenten, så kan
man inte, i varje fall inte jag, komma
bort från den uppfattningen, att finansministern
alltjämt, trots allt vad som bär
hänt, ser sig ur stånd att lösgöra sig från
ett rent statiskt tänkesätt i denna angelägenhet.

Finansministern medger, att vad jag
skulle vilja kalla för »hel skattesänkning»
är möjlig med hänsyn till budgetåret
1952/53, och det kan vi ju förstå,
då, som kammarens ledamöter numera
väl vet, en s. k. hel skattesänkning
skulle belasta budgetåret 1952/53 med
bara 210 miljoner. Men det är tiden därefter,
alltså budgetåret 1953/54, som finansministern
är rädd för. Finansministern
talar om det s. k. intäktsbortfallet,
och det är detta intäktsbortfall
som går igen i alla departementschefens
och även utskottsmajoritetens resonemang.
Detta inkomstbortfall skulle,
som redan har påpekats, för budgetåret
1953/54, då ju skattereformen beräknas
helt genomförd, komma att uppgå till
630 miljoner.

När jag stannat inför dessa siffror,
har jag emellertid inte kunnat undgå att
göra en alldeles bestämd reflexion, och
den går ut på ungefär följande: Finansministern
tycks alldeles ha glömt bort,
att han i propositionen om skattereformen,
som vi behandlade i onsdags, godtagit
skatteutredningens uttalanden om
de gynnsamma följderna av en skattesänkning
för arbetsvilja, deklarationsmoral
och sparsamhet och därmed, ärade
kammarledamöter, för statskassan.

Uttryckte dock inte den enhälliga
skatteutredningen som sin mening, att
»en skattesänkning även av ganska begränsad
omfattning kan ha en stimu -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

lerande effekt på arbetsvilja och företagsamhet,
vilken i viss mån kan kompensera
det omedelbara skattebortfallet
genom sänkningen»? Detta utredningens
enhälliga uttalande har icke
under debatterna i onsdags desavouerats
av finansministern. Följaktligen
får man förutsätta, att han godkänt detsamma
såsom grundval för den skattereform,
som kammaren beslutade i
onsdags.

Jag nödgas, herr talman, som förhållandena
nu har utvecklat sig, direkt
fråga finansministern: Tror fi nansministern

inte längre på riktigheten
av de uttalanden av skatteutredningen,
som ligger till grund för det
beslut, som fattades i onsdags? Jag kan
nämligen omöjligt finna, att en tro på
riktigheten av dessa uttalanden kan
förenas med den ståndpunkt som departementschefen
i dag kommer att
inta.

Jag observerade häromdagen en socialdemokratisk
tidning som uppehöll
sig vid vad tidningen kallade herr
Skölds försiktighet, »ehuru man nog»,
tilläde tidningen, »måste fråga sig om
inte herr Sköld är försiktig i överkant».
Ja, ärade kammarledamöter, det
är nog inte bara jag, utan jag föreställer
mig att det är åtskilliga här i kammaren
som gjort sig precis samma fråga
som den socialdemokratiska tidning,
som jag här citerat. Är inte herr
Sköld försiktig i överkant?

Finansministern menar — och han
kommer att ytterligare utveckla detta
om en stund — att framtiden är så
oviss, att vi måste skynda mycket långsamt
med skattesänkningen. Vad utskottsmajoriteten
för dess del beträffar
är det ju rätt kuriöst att observera,
att utskottsmajoriteten i sin skrivning
förefaller väsentligt mera konungslig
än konungen själv. .lag skulle gärna
vilja be kammarens ledamöter att läsa
detta avsnitt i utlåtandet. Utskottsmajoriteten
uppställer som villkor för s. k.
hel skattesänkning, att »ett överskott

av ordinarie inkomster under budgetåret
1953/54 kan med hög grad av tillförlitlighet
förväntas vara för handen
och av en storleksordning motsvarande
det av skattesänkningen föranledda
inkomstbortfallet».

Ja, ärade kammarledamöter, resonerar
man på det sättet, måste man, såvitt
jag förstår, oundvikligen komma
fram till den slutsatsen, att det då nog
är bäst att bibehålla de höga skatterna,
hur skadliga de än är, tv man kan
ju aldrig veta hur mycket pengar som
behövs i framtiden. Jag måste nog
säga, att det är en i dålig bemärkelse
konservativ inställning, som talar ur
denna deklaration från utskottsmajoritetens
sida. Det är en dålig konservativ
inställning, som innebär att allt bör
bli vid det gamla, även påtagliga missförhållanden,
bara därför att man inte
vet hur framtiden en gång kan komma
att gestalta sig.

Men, herr finansminister och ärade
kammarledamöter, borde vi i alla fall
inte litet till mans söka komma ihåg
åtminstone följande: Det är ju dock
så, att skatteinkomsterna beror inte
bara på de skattesatser som staten bestämmer.
Om det förhöll sig på det
sättet, vore ju problemet ganska enkelt,
men det förhåller sig inte så. De beror
inte, dessa skatteinkomster, bara på
de skattesatser som staten bestämmer.
De beror också på hur skattebetalarna
reagerar. Är skatten för hög, förlamas
vår arbetsvilja och vår önskan att ta
nya initiativ. Sparandet försvåras, deklarationsmoralen
försämras och skatten
motverkar på det sättet sig själv.
Eller, som jag någon gång från denna
talarstol tidigare uttryckt saken, beskattningen
slår back.

Det var de konklusionerna, som vi
gjorde i skatteutredningen på basis
av de undersökningar, som vi hade
företagit, och det var de konklusionerna
som föranledde oss att komma fram
med vårt skattesänkningsförslag. Det
kan väl dock inte vara möjligt, att fi -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

nansministern för sin del har dragit
andra konklusioner av sitt sysslande
med dessa ting än vad skatteutredningen
har dragit?

Jag nämnde deklarationsmoralen.
Det kanske inte kan vara alldeles ur
vägen att säga ännu ett par ord om
detta förvisso dystra kapitel. Vi sysslade
ju i utredningen, jag kan nog säga
mycket grundligt, med den sidan av
saken. Vi fick en ingående inblick i
de rådande förhållandena, och jag måste
nog säga kammarens ledamöter, att
det var en ganska beklämmande bild
som många gånger upprullades för oss.
Detta skattefiffel är en betänklig realitet
i våra dagars Sverige. För oss blev
det ju uppenbart, att vi måste finna
på några utvägar att komma åt detta
undandragande av medel från det allmänna,
ett undandragande som ju samtidigt
träffar de lojala skattebetalarna
genom att de får betala mer skatt än
de skulle göra, därest lojaliteten vore
utbredd över hela fältet. Vi kom underfund
med att man inte kommer så
särskilt långt med en ytterligare utbyggnad
av taxeringsapparaten, hur
mycket pengar man än lägger ned på
detta. Vi kom underfund med att en
straffskärpning båtar föga i det sammanhanget,
tv här har man att göra
med psykologiska faktorer. Åtskilliga
människor anser det inte längre ohederligt
att deklarera falskt. Det är ju
egentligen en fruktansvärd utveckling
detta, men det är en realitet, som man
ställes inför.

Vilken slutsats kom vi då till? Vi
kom till den slutsatsen, att enda möjligheten
att få en bättre ordning till
stånd i fråga om deklarationsmoralen
var en skattesänkning. Vi menade, att
ett högt skattetryck alltid måste innebära
påfrestningar i detta avseende,
och jag vågar verkligen förutsätta att
ingen här i kammaren bestrider riktigheten
av denna sats. Genom ett sådant
högt skattetryck begränsas i
själva verket — och jag tycker det är

ganska viktigt att hålla detta i minnet
— utrymmet för den direkta beskattningen.
Vi skrev: »Utöver en viss
höjd kan denna icke drivas utan att
de väsentliga värden, som ligga i en
god deklarationsmoral, råka i fara.»
Jag vill än en gång påpeka, att denna
deklaration är så pass viktig, att man
inte kan förbigå den i den överläggning,
som vi för närvarande håller på
med.

Finansministern är alltså rädd —- jag
återkommer till den saken ett ögonblick
— för vad han kallar intäktsbortfallet
i framtiden. Men då kommer
jag med en fråga till statsrådet:
År det inte i alla fall sannolikt att, såsom
skatteutredningen i varje fall förmodar,
detta intäktsbortfall skulle bli
ganska mycket mindre enbart om man
kunde förbättra deklarationsmoralen?
Många spekulerar ju över hur mycket
pengar, som i själva verket rinner förbi
statskassan genom skattefifflet. Jag
vet, att man här i kammaren är intresserad
av denna sak. För egen del
vågar jag inte nämna någon siffra,
men så mycket kan man nog vara överens
om att säga, att det här är fråga
om höga tal. Den saken är nog klar.
Vore det inte då värt mödan, skulle
jag vilja fråga, att se efter, om man
inte genom en skattesänkning i den utsträckning,
som förutsatts av reformens
upphovsmän, kunde få tillbaka
åtminstone en del av dessa pengar,
som nu rinner förbi statskassan?

Herr talman! Min ståndpunkt, som
jag har kommit fram till efter något
sysslande med dessa problem, innebär
kort och gott en bestämd reaktion
mot metoden att i dag räkna med ett
fixerat s. k. inkomstbortfall för statsverket
genom en skattelindring på så
lång sikt som för budgetåret 1953/54.
Kalenderåret 1953 blir, såvitt jag förstår,
ett slags övergångsår, under vilket
en reform bör hinna ge åtminstone
ett begynnande utslag i positiv riktning.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Jag föreställer mig, att utskottets talesman,
vem det nu blir, kommer att
i anslutning till utskottsmajoritetens
skrivning beteckna denna min mening
som orealistisk. Jag är, herr talman,
inte så alldeles säker på att det resonemang,
som reservanterna för, är
orealistiskt. Jag för min del räknar
med en gynnsam reaktion från skattebetalarnas
sida inför en skattesänkning
av den storlek, att den åtminstone
för oss tillbaka till det läge vi hade
1947. Utskottet har uppenbarligen inte
det förtroendet för medborgarna, och
utskottsmajoriteten handlar därefter.
Vi får se vem som i det långa loppel
får rätt i detta hänseende.

Finansministern politik har ju varit
att genom stark överbalansering av
budgeten och höga skatter söka komma
åt inflationen. Jag skulle vilja fråga
kammarens ledamöter: Har denna politik
lyckats? Har finansministern förmått
att genom dessa väldiga överbalanseringar,
genom denna väldiga överbeskattning,
komma åt inflationen?

Statens inkomster av direkta skatter
i budgeten för 1952/53, alltså den budget
som kammaren i dag skall fastställa,
är upptagna till 4 873 miljoner
kronor, en översvämning utan like.
Denna post i den budget, som nu löper
och som slutar den sista juni, är
3 243 miljoner. Vad betyder nu detta?
Jo, det betyder att statens inkomster
enbart av direkta skatter på ett år har
ökat med 1 630 miljoner eller nära 5
miljoner om dagen. Vilken är nu effekten
av denna väldiga överbeskattning?
Har denna överbeskattning förmått
hejda kronans fortsatta fall? Varje
människa är ju i dag på det klara
med att man inte har lyckats med
det. Är inte levnadskostnadsfördyringen
sedan 1947 över 30 procent? Var
inte index för 1947 i medeltal 156, och
är det inte för första kvartalet i år
207? Utgjorde inte levnadskostnadsökningen
enbart i fjol omkring 20 procent?
Jag förbiser ingalunda, herr tal -

man, att den högst anmärkningsvärda
uppgången i levnadskostnaderna förra
året delvis beror på impulser utifrån,
men den väsentliga skulden till vad
som har hänt är de åtgärder som har
vidtagits eller rättare sagt bristen på
åtgärder inom landet.

Nog får man väl, herr talman, mot
bakgrunden av dessa siffror säga, att
det ligger åtskilligt i det uppmärksammade
avsnittet i Kooperativa förbunddets
årsberättelse, vari det bl. a. säges,
att det inte är värdigt en rättsstat
»och allra minst vårt land, som
undgått att drabbas av krigets förstörelser»
att tillåta en fortgående penningvärdeförsämring.

Herr talman! Jag läste häromdagen i
Aftontidningen en ledare, där man undrade
om de pengar som sparas genom
att nu endast ta »halv skattesänkning»
skall användas till en social upprustning
eller »endast medverka till att
öka ett budgetöverskott, vars värde
man i nuvarande läge kan ifrågasätta».
Just det, ja. Har inte i själva verket
den väldiga överbeskattning, som jag
här talat om, i stället för att hejda
inflationen främjat inflationen genom
att undan för undan ge anledning till
stegrade inkomstkrav från vidsträckta
medborgargrupper?

Penningvärdeförsämringens inflytande
gäller statsföretagen lika mycket
som de enskilda. Är det dock inte,
ärade kammarledamöter, ganska betecknande
för den situation, i vilken
vi nu befinner oss, att en del statsföretag,
som förut själva har klarat sin
finansiering, nu måste ansöka om rätt
att ta upp rörelsekrediter hos riksgäldskontoret?
Till och med Tobaksmonopolet
och Spritcentralen, som
praktiskt taget säljer allting kontant,
har fått svårigheter att finansiera verksamheten.

Till slut, herr talman, skulle jag bara
än en gång vilja så kraftigt jag kan
understryka vad jag redan framhöll
i skattedebatten i onsdags: Om riks -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

dagen i dag fastställer en uttagningsprocent
av 110, så är, herr talman,
varje tal om skattesänkning skäligen
meningslöst. Den nakna sanningen är
fastmera, att riksdagen därmed permanentat
ungefär hälften av den skatteskärpning,
som blivit den automatiska
följden av den penningvärdeförsämring,
som vi haft sedan den senaste
skattereformen beslöts av 1948 års
riksdag. Det är det som kommer att
ske och ingenting annat. Det är meningslöst
att efter ett sådant beslut
tala om skattesänkning eller någon
lindring i skattetungan.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till reservationen av
herr Kristensson i Osby m. fl., d. v. s.
att uttagningsprocenten måtte sättas till
100.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Vi
har ju vid olika tillfällen tidigare haft
möjligheter att diskutera skattefrågan.
Vi har då och senast i förra veckan i
princip varit ense om att det är önskvärt
att få till stånd en sänkning i den
direkta beskattningen. De skäl som anförts
för vår ståndpunkt i detta avseende
behöver nu inte upprepas. Jag är
för min del övertygad om att en lättnad
i beskattningen kommer att föra med
sig fördelar av olika slag. Framför allt
är en justering önskvärd av hänsyn till
det ökade skattetryck som penningvärdet
under de senare åren kommit att
föra med sig.

När vi då är ense om detta, återstår
att i dag behandla den fråga där de största
meningsbrytningarna har uppstått,
nämligen frågan om hur långt man nu
skall gå i fråga om skattelättnader, frågan
om man skall stanna vid en uttagningsprocent
av 110, som för stora
grupper kommer att betyda skattelättnader,
för ett mindretal grupper kommer
att bevara det nuvarande skattetrycket
och i några fall också kommer
att öka skatten. Eller om uttagsprocen -

ten skall bestämmas till 100. Vi har i utlåtandet
sagt, att man inte kan ta ställning
till denna fråga utan att ta hänsyn
till det ekonomiska läge vi nu har,
den utveckling vi har att räkna med
och de möjligheter som statsfinansiellt
kan finnas för att tåla det extra inkomstbortfall
som blir en följd av ett
fastställande av uttagningsprocenten
100.

Vi har då när det gäller det ekonomiska
läget möjligheter att konstatera
att vi för närvarande inte har några utpräglade
inflationistiska tendenser. Utvecklingen
i år pekar ju, som framgår
av den reviderade nationalbudgeten,
mot ett efterfrågeunderskott. Några omedelbart
förestående inflationsströmmar
utifrån finns heller inte anledning att
räkna med. Det finns då anledning att
tro, att vi med de åtgärder som regeringen
och riksdagsmajoriteten i stor utsträckning
vidtar kan bemästra de svårigheter
som varit framträdande under
tidigare år. Tvärtemot vad herr Hagberg
i Malmö framhöll skulle jag vilja säga,
att vi i det läge som för närvarande råder
har ett klart uttryck för att det varit
möjligt att bemästra den inflationistiska
utvecklingen. Vi har nu ett balanserat
läge, där riskerna för fortsatt penningvärdeförsämring
är avsevärt mindre
än vad de varit under de senast förflutna
åren.

Samtidigt är det klart att vi befinner
oss i en brytningstid, där det inte är
möjligt att bestämt ange, hur den fortsatta
utvecklingen kommer att te sig.
Ändå är vi väl dock i stort sett överens
om att de olika inflationsbekämpande
åtgärder som vidtagits bör under ytterligare
tid vara bestående. På det sätt de
är utformade för de med sig att vi under
denna tid kommer att få rätt betydande
extra inkomster till staten.

Man räknar med att de olika åtgärderna
kommer att leda till att vi för
nästa budgetår får tillfälliga statsinkomster
på 865 miljoner kronor. Lägger
man nu samman denna summa med de

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, in. m.

ordinarie statsinkomsterna, ger det ju
sken av att det finns betydande utrymme
för skattesänkningar. Jag vill inte
på något sätt förneka, att utskottet på
samma sätt som finansministern — det
framgick ju av vad lierr Kristensson citerade
ur utskottsutlåtandet — har kommit
fram till att det i sig skulle vara
möjligt att genomföra större skattelättnader
för det närmast kommande budgetåret
än de som följer av en uttagningsprocent
av 110.

Men man måste bär se även på det
som kommer att hända under tiden därefter,
tv det är bara en tredjedel av
skattelättnaden som skulle komma att
inverka på statens inkomster under det
närmast kommande budgetåret. Det blir
bara en tredjedel av hela summan eller
210 miljoner kronor. Men för det
därefter kommande budgetåret 1953/54
skulle man få ett ytterligare inkomstbortfall,
inte som herr Kristensson sade
på 180 miljoner, utan på inte mindre
än 420 miljoner kronor. Man måste då
naturligtvis ta hänsyn till om man i
detta läge har förutsättningar att få så
stora statsinkomster att budgeten med
ordinarie inkomster kan balanseras.

Den utveckling vi har att räkna med,
om vi får ett fortsatt stabilt ekonomiskt
läge, är att statens inkomster inte ens
tillnärmelsevis kommer att öka i den
takt som under de år, då vi har haft
en betydande penningvärdeförsämring
med stora inkomstökningar för enskilda,
ökningar som sedan tagit sig uttryck
i stora inkomstökningar också för staten.
Vid ett balanserat ekonomiskt läge
har man att räkna med relativt obetydliga
inkomstökningar för enskilda, för
stora avsnitt kanske bibehållande av de
inkomster som nu finnas. Därav följer
att statens inkomster inte kommer att
öka eller i varje fall kommer att öka i
mycket långsammare takt än hittills.

Vi har inom utskottet varit av den
uppfattningen, att de inkomstberäkningar
som ligger till grund för propositionen
i detta ärende, vilka spår vissa in -

komstökningar för nästa år, är hållna i
en ganska optimistik anda.

Om man bedömer utsikterna så, att
vi under budgetåret 1953/54 inte får så
stora ordinarie statsinkomster, att de
skulle kunna bära de ytterligare 420
miljoner som det då blir fråga om, så
är spörsmålet om man skall våga satsa
på att vi för det året får så stora tillfälliga
inkomster att de kan täcka dessa
merutgifter, och om man över huvud taget
i princip bör ge sig in på att låta
tillfälliga inkomster täcka inkomstminskningen
genom skattelättnader,
som man anser skall gälla inte bara för
ett eller annat budgetår utan för avsevärt
längre tid. Vi har på denna punkt
sagt, att detta ansvar vill i varje fall
inte vi taga. Vi tycker att det är något
av lättsinne att utgå ifrån att det
då kommer att finnas så och så stora
inkomster, när man inte har möjligheter
att mera säkert ange dem.

Vad som skulle kunna bli det andra
alternativet är att nu sänka skatten så
mycket som följer av en uttagningsprocent
på 100 för nästa budgetår och därefter
måhända på nytt gå upp till högre
skattesats för det budgetår som kommer
därefter, om man finner att inkomsterna
då inte räcker till för att
täcka de skattelättnader som riksdagen
nu beslutar. Det vore väl ett ännu värre
alternativ, tv om man menar att den nu
föreslagna skattelättnaden är för liten
och kan leda till skadeverkningar, vilka
skulle man då inte få, om man införde
ett system med en skattesats det
ena året och ett annat år eu annan och
högre? Jag kan inte tänka mig att detta
under något så när normala tider kan
vara av intresse för vare sig staten eller
enskilda.

Därför har vi kommit fram till att
man nu rimligtvis bör stanna vid en
uttagningsprocent på 110. Man får sedan,
när det finns möjligheter att säkrare
bedöma den kommande ekonomiska
utvecklingen, att bedöma hur statens
inkomster kommer att te sig, vilka ut -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

giftsbehov staten kommer att få under
de närmaste åren, återkomma och på
nytt pröva denna fråga.

Sedan skulle jag, herr talman, också
vilja säga några ord om de verkningar
skattesänkningen kommer att få om man
väljer en uttagningsprocent på 110 eleller
om man väljer en på 100. Både
herr Kristensson och herr Hagberg har
bestämt pekat på att man inte vinner
någon av de fördelar man vill vinna
med skattelättnaden, om man inte går
ned till en uttagningsprocent av 100.
Jag hade redan när vi diskuterade det
nya skattesystemet tillfälle att anföra
några siffror, som visar att skillnaden
inte är så betydande i stora inkomstskikt.
Låt mig på nytt ta upp några av
dessa siffror.

Äkta makar med en inkomst av 8 000
kronor skulle enligt folkpartiets och
högerns förslag få en skattelindring på
117 kronor, enligt utskottets förslag på
75 kronor. Skillnaden är alltså 42 kronor.
Tar jag inkomstläget 10 000 kronor
är skattelättnaden 190 kronor enligt
reservanternas förslag och 127 enligt
utskottets förslag. Skillnaden är där
63 kronor. Vid 12 000 kronors inkomst
blir skattelättnaden 280 kronor enligt
reservanternas, 195 kronor enligt majoritetens
förslag. Skillnaden uppgår där
sålunda till 85 kronor.

När det gäller dessa grupper är väl
inte skillnaden av det slag, att man kan
göra gällande att utskottsmajoritetens
förslag inte skulle leda till några fördelar
i fråga om arbetsvilja, sparande och
deklarationsmoral, medan alla dessa
fördelar kommer att infinna sig, om vi
följer reservanternas och företar en ytterligare
skattelindring på 42 kronor.
Är det inte att skjuta avsevärt över målet
när man argumenterar på detta sätt?
Är det inte att förringa den skattelättnad,
som utskottsmajoritetens förslag
ändå innebär, och att förstora de fördelar
som man skulle vinna, om man
lägger på det relativt fåtal kronor som

för den enskilde skattebetalaren utgör
skillnaden mellan de båda alternativen?

Man säger att förslaget också har andra
otrevliga verkningar. Herr Kristensson
har här pekat på att utskottsmajoritetens
ställningstagande medför en
skatteskärpning för ensamstående personer
i inkomstlägen mellan 3 000 och
6 000 kronor. Den saken har vi ju redan
diskuterat i samband med det nya skattesystemet.
Herr Kristensson vet lika
väl som jag, att det inte varit möjligt
att på den punkten komma fram till
ett förslag, som passar in i systemet och
som ger även denna grupp en lättnad i
beskattningen. Det finns alltså inte någon
principiell skillnad mellan den
ståndpunkt som reservanterna intar i
detta avseende och den som utskottsmajoriteten
företräder. Skillnaden i faktiska
krontal mellan de båda förslagen
är också så obetydlig, att den inte är
mycket att orda om.

Vad andra grupper av ensamstående
beträffar, blir det inte heller i de inkomstskikt,
där det stora flertalet skatteskvldiga
finns, någon så väsentlig
skillnad att det är anledning att ta till
sådana uttryck som herr Kristensson
här gjorde, när han sade, att om man
inte går på folkpartiets och högerns
linje, kommer alla besvärligheter, som
enligt hans förmenande har funnits tidigare,
att kvarstå.

För en grupp ensamstående får emellertid
utskottsmajoritetens förslag sådana
konsekvenser, att det sker en omskiftning
från en skattelättnad till en
skattehöjning. Det kan ju finnas skäl
att beklaga detta, men jag vill konstatera
att det därvidlag gäller skikt med
så pass stora inkomster, att den förändring
som inträder genom det nya
systemet inte kan sägas vara betydande,
vare sig i jämförelse med den totala inkomsten
eller den skatt som vederbörande
nu betalar. Det är här fråga om så
små justeringar att de borde kunna accepteras
av de berörda grupperna av
skatteskyldiga.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Herr Hagberg i Malmö var också inne
på temat att deklarationsmoralen hade
försämrats, och han framhöll att vi inom
1949 års skattekommitté hade sysslat
rätt mycket med denna fråga och
att de uppgifter, som därvid mött oss,
var rätt skrämmande. Jag skulle bara
vilja be herr Hagberg att fundera något
över en annan sak som vi i detta
sammanhang också var inne på, nämligen
det förhållandet, att den försämring
av skattemoralen och det skattetänkande
som uppkommit inte enbart beror
på skatternas höjd, utan i rätt stor
utsträckning också därpå, att man från
olika håll fört ut vilseledande uppgifter
om hur skatterna verkat och hur
högt skattetrycket varit. Den skattesänkning,
som utskottsmajoriteten här
förordar, ger emellertid — därom råder
väl dock enighet — för de allra
flesta av skattebetalarna en lättnad som
skulle kunna på ett fördelaktigt sätt
påverka skattetänkandet och deklarationsmoralen.
Skulle inte herr Hagberg
i Malmö och herr Kristensson i Osby
då kunna, när det gäller att föra propaganda
om vårt skattesystem, medverka
till att skatterna och deras verkningar
framställdes på ett mera sakligt sätt än
som hittills ofta har förekommit?

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Utskottets ärade
talesman har anknutit till de tankegångar,
som majoriteten låtit komma
till uttryck i sin skrivning. För herr
Henriksson står det klart, att majoriteten
har rätt, då den — såsom jag redan
tidigare har erinrat om — förklarar
sig vilja vara med om eu s. k. hel
skattesänkning endast under den förutsättningen
att »ett överskott av ordinarie
inkomster under budgetåret 1953/
54 kan med hög grad av tillförlitlighet
förväntas vara för handen och av en
storleksordning motsvarande det av

skattesänkningen föranledda inkomstbortfallet».
Jag skulle vilja fråga herr
Henriksson: Hur skall man »med hög
grad av tillförlitlighet» kunna beräkna
statens inkomster om två år? Departementschefen
har ju själv i propositionen
nr 233 — om kammarens ledamöter
vill slå upp den, går det an att
verifiera vad jag nu kommer att säga —
framhållit att det är givet, att »planläggningen
av finanspolitiken försvåras
av att förhandsberäkningarna av
budgetutfallet slå fel i så avsevärd grad
som nu varit fallet». Jag tror för min
del, att detta hr alldeles riktigt. Man
behöver bara göra sig besväret att något
studera den nu löpande budgeten
för att finna att så är förhållandet. När
denna budget först förelädes 1951 års
riksdag, uppvisade den ett formellt
överskott på 342 miljoner kronor. Sedermera
räknades överskottet upp till
655 miljoner kronor. I proposition nr
233, som vi alltså i dag behandlar, beräknas
utfallet av driftbudgeten för
budgetåret 1951/52 ge ett överskott av
1 700 miljoner kronor. Det är nära fem
gånger så mycket som man utgick ifrån
när budgeten först presenterades för
riksdagen, och det har då redan skett
en reservationsminskning på 100 miljoner
kronor.

Man måste nog säga, att det i praktiken
kommer att bli mycket svårt att
tillmötesgå utskottsmajoritetens krav på
en »hög grad av tillförlitlighet» vid beräkningarna
av budgetutfallet.

På tal om överbalanseringen av budgeten
skulle jag gärna vilja tillfoga några
ord med adress till finansministern.
Jag läste med stort intresse i tidningarna
ett referat av ett föredrag, som
finansministern häromdagen höll i
Lund. I detta föredrag påpekade finansministern
bl. a. att sedan världskrigets
slut och tills nu har genom budgetöverskotten
staten tillförts cirka 3 miljarder
kronor, som minskat statens lånebehov.
Jag skulle nu vilja fråga finansministern:
Har dessa väldiga budget -

Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetå:

överskott hindrat penningvärdeförsämringen?
Det var ju dock, ärade
kammarledamöter, detta som var meningen
med hela denna politik med
stark överbalansering av budgeten.

Herr Henriksson talade här om verkningarna
för de skattskyldiga, om man
beslutar en uttagningsprocent av 100
eller av 110, och han förmenade, att
skillnaden inte var så stor, att den var
något att orda om. Jag kan inte hjälpa,
att jag fann detta uttalande en smula
överraskande med hänsyn därtill, att
herr Henriksson själv har underskrivit
skatteutredningens betänkande, alltså
även det avsnitt där det bl. a. heter
att »en skattesänkning även av ganska
begränsad omfattning kan ha en stimulerande
effekt på arbetsvilja och företagsamhet,
vilken i viss mån kan
kompensera det omedelbara skattebortfallet
genom sänkningen».

Herr Henriksson kommer kanske att
göra den invändningen, att det ju dock
är en skattsänkning vi nu går att besluta,
även om uttagningsprocenten
fastställes till 110. Härtill vill jag bestämt
genmäla, att det icke är en skattesänkning
vi kommer att besluta, om
vi stannar för en uttagningsprocent av
110, utan att det är en skatteskärpning
som i så fall företages. Sätter vi däremot
uttagningen till 100 procent,
återför vi beskattningen ungefär till den
nivå den hade, då det nuvarande skattesystemet
infördes år 1947.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! När jag i mitt
första anförande var inne på skillnaden
mellan de båda linjer, som striden
här gäller, alltså en uttagningsprocent
av 100 eller av 110, framhöll jag att
inkomstbortfallet för staten i det förra
fallet blir 630 miljoner kronor och
i det senare fallet 360 miljoner kronor
för helt år. Av denna skillnad
hänför sig en tredjedel, alltså
90 miljoner kronor, till budgetåret
1952/53, medan det för nästkommande

28 maj 1952 fm.

•et 1952/53, m. m.

budgetår blir, om man håller sig till
kalenderåret 1953, en skillnad på 180
miljoner kronor. På helt budgetår är
skillnaden 270 miljoner i inkomstbortfall
mellan de olika förslagen.

Det är dock av väsentlig betydelse
för den enskilde skattebetalaren om uttagningsprocenten
sättes till 100 eller
till 110. För en ensamstående inkomsttagare
med en årsinkomst på 3 000 kronor
blir det tyvärr en skatteskärpning
på 14,5 procent när det gäller den statliga
beskattningen även om man väljer
en uttagningsprocent av 100, men skatteskärpningen
uppgår till 25,3 procent
om man väljer skattesatsen 110. Herr
Henriksson säger visserligen att detta
inte är någon skillnad att orda om,
men jag kan för min del inte hålla
med därom. Såsom jag här har sagt,
skulle också vid en uttagningsprocent
på 100 effekten på deklarationsmoral,
sparande och produktion säkerligen bli
större än om man väljer uttagningsprocenten
110, och jag skulle vilja fråga
herr Henriksson, om han inte är av
samma mening som jag när det gäller
verkningarna på dessa betydelsefulla
områden.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Hagberg vill jag
säga att om vi kommer in i ett sådant
läge — något som vi väl nu har viss
anledning att räkna med — att den
samhällsekonomiska balansen kan bibehållas
för en längre tid, måste det
finnas större förutsättningar framdeles
att på längre sikt och med en högre
grad av säkerhet bedöma hur statens
inkomster kommer att te sig. Jag kan
därför inte inse att det skulle vara något
fel att göra det uttalandet, att statens
inkomster bör kunna beräknas med
en högre grad av tillförlitlighet än vad
nu är fallet, innan man binder sig för
fasta inkomstbortfall av det slag som
en långtgående skattesänkning skulle
föra med sig.

Herr Hagberg citerade ett uttalande

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

av 1949 års skatteutredning om att
även en skattelättnad av mindre omfattning
kan ha sina fördelar. Det är
just vad vi också menar, när vi hävdar
att man inte skall säga att den
skattesänkning, som uppkommer vid en
uttagningsprocent på 110, inte medför
några fördelar, utan att uttagningsprocenten
nödvändigtvis måste sättas till
100 för att skattesänkningen skall vara
förenad med några fördelar.

Herr Hagberg säger att det inte blir
någon skattelättnad med en uttagningsprocent
av 110. Men vart tar då de 360
miljoner kronor vägen som utgör inkomstbortfallet
för staten? Det är väl
uppenbart att dessa pengar måste tillfalla
skattebetalarna, och därav följer
att det är en lättnad i beskattningen
som inträder. Den går inte lika långt
som om man hade haft en uttagningsprocent
på 100. Det är emellertid lika
lätt att konstatera detta som att räkna
ut att två och två blir fyra. Detta beror
emellertid på att vi inte har de resurser,
som skulle behövas för att klara
summan 630 miljoner, som det skulle
kosta. Vi kan inte som vi nu ser det ta
konsekvenserna av inkomstbortfallet på
420 miljoner, som vi skulle få under
budgetåret 1953/54. Man kan nämligen,
och nu vänder jag mig till herr Kristensson,
inte komma ifrån, att inkomstbortfallet
för staten kommer att bli så
mycket större under budgetåret 1953/
54 än under budgetåret 1951/52.

Om herr Kristensson i Osby sedan
vill dela min uppfattning, att det nuvarande
förslaget, sådant det är utformat
av utskottsmajoriteten, kan ha goda
verkningar på deklarationsmoral, sparande
och produktion, då skall jag gärna
tillmötesgå herr Kristensson genom
att säga, att verkningarna möjligen
skulle kunna bli något bättre om man
fastställde uttagningsprocenten till 100.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Med anledning av
mitt resonemang om att det inte blir

fråga om någon skattelättnad vid en uttagningsprocent
på 110 ville herr Henriksson
fråga mig, vart de 360 miljonerna,
som statens inkomster minskas med,
tar vägen. Någonstans måste ju dessa
pengar gå.

Härtill vill jag svara: När vi talar
om en skattelättnad, då menar vi en
lättnad i förhållande till det skattesystem,
som vi för närvarande har och
vilket vi fick år 1947. Den reform, som
här ifrågasättes, innebär ju ingenting
annat än en uppbromsniug i någon mån
av den automatiska skärpningen av beskattningen,
som blivit en följd av penningsvärdeförsämringen,
en skärpning,
som riksdagen aldrig avsett och
heller aldrig beslutat. Först om och
när vi kommer tillbaka till ungefär den
skattenivå, vi hade år 1947, kan det
vara berättigat att tala om en skattelättnad.
I annat fall är det, som sagt,
endast fråga om en uppbromsning av
den skatteskärpning, som förorsakats av
inflationen, och det är den skatteskärpningen
jag anser det vara riksdagens
skyldighet att undanröja. Det vore, såvitt
jag förstår, en enkel gärd av rättvisa
emot skattebetalarna att förfara på
det sättet.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Till det sista vill jag
bara konstatera, att vi har att utgå ifrån
det läge, som för närvarande gäller. Vi
har att bedöma de möjligheter och de
förutsättningar som nu föreligger och
som kommer alt föreligga inom den
närmaste framtiden. Vi har vidare att
bedöma frågan om de skatter, som skall
uttagas nästa år i jämförelse med de
skatter, som uttages under detta år.
Jag vill framhålla, att majoritetens förslag
här dock obestridligen innebär en
lättnad i skattetrycket.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast
helt kort konstatera att herr Henriksson
tydligen menar, att vi nu skall

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

ha ett större skattetryck än det vi beslöt
år 1947.

Herr SCHMIDT: Herr talman! I anslutning
till bankoutskottets utlåtande
nr 27 ber jag att få göra ett inlägg i
denna diskussion.

Under de första fyra månaderna i
år har stora förändringar — i vissa
avseenden till det bättre — inträffat
i fråga om finans-, låne- och penningpolitiken.
Sålunda har statsskulden direkt
minskat med drygt 300 miljoner
kronor och detta på så sätt, att den
fonderade skulden ökat 527 miljoner
och den tillfälliga minskat 829 miljoner
kronor, vilket i sin tur innebär
att den tillfälliga skulden nu utgör
24 procent av den totala.

Förändringen är ju att hänföra till
goda statsinkomster, varigenom statskontoret
till riksgäldskontoret återbetalat
kassaförstärkningar med inte
mindre än 950 miljoner kronor, vilka
nu nedgått till 3 700 miljoner kronor
från en gång maximum 6 250 miljoner
kronor.

Lånepolitiskt sett fördelar sig statsskuldsminskningen
med drygt 100 miljoner
kronor på riksbanken och knappt
200 miljoner på marknaden. Riksbankens
andel av statsskulden har därför
nedgått endast obetydligt eller till 18
procent. Tilläggas bör, att under det
förskjutningen mellan fonderad och
tillfällig statsskuld för den del av skulden
som ligger i riksbanken är obetydlig,
så är förskjutningen desto större
i fråga om marknadens del. Här har
nämligen den fonderade skulden ökat
med 574 miljoner kronor och den tillfälliga
— huvudsakligen skattkammarväxlar
— minskat med 769 miljoner
kronor. Det är bland annat steriliseringen
av prisutjämningsavgifterna
som bidragit härtill.

När vi så kommer till penning- och
valutapolitiken konstateras det, att likviditeten
utanför riksbanken under de
första fyra månaderna minskat med en

halv miljard kronor mot praktiskt taget
ingen förändring under samma tid
förra året. Visserligen var minskningen
ännu större under första kvartalet, men
april månads likviditetsökning i år var
bara två tredjedelar av förra årets. Med
hänsyn till den eftersträvade kreditåtstramningen
är förändringen — om
ock förklarlig -— betydelsefull.

Sammansättningen av valutareserven
är fortfarande otillfredsställande, ja,
sämre än vid årsskiftet.

I fråga om skildringen av det aktuella
ekonomiska läget skall jag inskränka
mig till dessa siffermässiga
konstateranden. I övrigt hänvisar jag
till utskottets redogörelse.

Ett uttalande om den ekonomiska politiken
måste självfallet grundas bland
annat på en konjunkturbedömning.
Blickar man ut över landets gränser
och söker ställa ett horoskop, är det
många problem som uppenbarar sig.
Hur skall det gå i Korea och i Fjärran
Östern över huvud taget? Hur skall det
gå i Tunisien, Egypten och Sydafrika?
Vilken blir utgången av presidentvalet
i USA? Kiplings gamla tes om öst och
väst, som aldrig skall mötas, har nu
en särskild aktualitet -— nu inom Europa
och Tyskland. Skall England kunna
återställa en samhällsekonomisk balans
och återupprätta förtroendet till
pundet? Kan man hysa en svag förhoppning
om en viss kontinuitet i fråga
om den franska regeringspolitiken?
Hur kommer råvarupriserna att utveckla
sig? Kommer tysk konkurrenskraft
och andra länders konkurrenskraft att
bestå och i så fall i vilken grad? Kommer
den tendens till »utspädning» av
krigsmaterielupprustningen över ett
större antal år, som nu visat sig, att
fortsätta eller har vi att vänta en återgång
till ett mera forcerat rustningstillstånd?
Slutligen: Hur kommer lösningen
av dessa och andra problem,
ja kombinationen av lösningar, att
återverka i vårt eget samhälle och på
vårt svenska näringsliv? Det må vara

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

förklarligt, om man mot denna bakgrund
finner .området för säkra uttalanden
om den ekonomiska politiken
rätt begränsat.

Dock vill jag just på grund av det
ovissa läget särskilt framhålla följande.
I majoritetsutlåtandet erinras om
bankoutskottets utlåtande nr 4 detta
år, vari majoriteten sagt att det låge
vikt uppå, att de skärpta riktlinjerna
för kreditgivningen konsekvent fullföljdes
och att icke uppkommande svårigheter
toges till intäkt för krav på uppmjukningar
i kreditrestriktionerna. I
nu föreliggande utlåtande upprepas
detta med följande ord: »Några uppmjukningar
i nu gällande kreditrestriktioner
böra sålunda enligt utskottet
icke ifrågakomma, utan den förda kreditpolitiken
bör fullföljas konsekvent».
Det sägs på ett annat ställe att »den
nu bedrivna kreditpolitiken bör därför
i sina grundprinciper fullföljas». Jag
vill därtill sammanställa dessa uttalanden
med vad reservanterna från vårt
håll sagt i bevillningsutskottets utlåtande
nr 20 av år 1950: »Naturligtvis
gäller det att undvika icke endast tendenser
till inflation och överkonjunktur
utan även tendenser till depression
och arbetslöshet. I detta senare syfte
är det av vikt att icke efterfrågan för
investeringsändamål blir mindre än
som motsvarar folkets sparvilja.»

Alla har varit och är överens om
behovet av en kreditåtstramning. Målet
är vi ense om, men vi är inte eniga
om sätten. Jag upprepar vad jag sade

1 debatten den 12 mars i år, att vi nu
valt en kreditåtstramning efter andra
metoder än vad jag önskat och att vi
nu inte har någonting annat att göra
än att se hur detta verkar. Detta är
fortfarande min inställning. Jag vill
emellertid tillägga — utan avsikt från
min sida att i detta läge riva upp en
räntedebatt — att genom att kreditåtstramningen
kom för sent kan det,
om nuvarande konjunkturtendenser

2 — Andra kammarens protokoll 1952. Ni

fortsätter, blir mycket svårt att vara
»konsekvent».

Jag vill avsluta detta anförande med
att betona, att det blir nödvändigt att
laga efter läglighet. Jag har inte heller
i detta ovissa och i vissa avseenden
kritiska läge velat göra sådana uttalanden,
som kan tyda på att jag vill
byta hästar mitt i strömmen. Jag tror
att vi inte har någonting annat att
göra för närvarande än att se tiden an.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
För min del kommer jag att rösta på
Kungl. Maj:ts proposition, men kommer
att avstå att rösta när det gäller
punkterna 2 och 3.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vill
man ha ett klart sammanhang i den nu
pågående diskussionen är det nog
lämpligt att även ta upp de spörsmål,
som innefattas i bankoutskottets utlåtande
nr 27. Med herr talmannens medgivande
kommer jag därför att nu yttra
mig i de frågor, som innefattas både
i det nämnda utlåtandet och i det
här föredragna betänkandet från bevillningsutskottet.

När man studerar bankoutskottets utlåtande
och de därtill fogade reservationerna
får man nog det intrycket, att
alla utskottets ledamöter är ense om
konjunkturbedömningen. Man anser att
konjunkturutvecklingen ter sig synnerligen
oviss. Detta är ju en sak som det
är lätt att komma överens om. Det kan
bli en utveckling, som leder fram till
eu utpräglad lågkonjunktur — det kan
bli eu stabiliserad konjunktur — detta
är väl det lyckligaste alternativet —
men det kan också komma nya inflationsimpulser,
och den som här lyssnade
till herr Schmidts anförande, där
han räknade upp alla de orosmoment
som finns ute i världen, fick väl en
livlig föreställning om att vi icke kan
se bort ifrån den faran.

Vilka slutsatser beträffande vår ekonomiska
politik bör vi dra av denna
23.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, m. m.

uppfattning om konjunkturutvecklingen?
Vi måste väl säga oss att sådant som
läget är i dag och med de ovissa utsikter
vi har, är det viktigt att man nu
gör vad som kan göras för att nå ett
stabiliserat läge. Just nu när man kan
säga att det har varit en viss avmattning
i konjunkturen, att vissa konjunkturtoppar
har brutits, har vi väl
en chans att nå en sådan stabilisering.
Det skulle vara ansvarslöst att inte gripa
den chansen. Detta innebär väl att
vi därför bör fortsätta med en stram
ekonomisk politik.

Det verkar som om högerns ledamöter
i bankoutskottet skulle vara överens
med oss i regeringspartierna om den
saken. Högerledamöterna uttalar ungeför
detta, att den ekonomiska politiken
utan vidare bör vara så kärv, att man
icke tillåter nya inflationsimpulser att
slå igenom. Man får inte samma klara
uttryck i det särskilda yttrande, som
folkpartiets representanter avgivit. Det
är inte lätt att veta på vilka punkter
folkpartiet är ense med majoriteten eller
ej. Man får närmast det intrycket,
att folkpartiets ställning till den fortsatta
strama ekonomiska politiken är
något tveksam.

Det föreligger inte heller någon meningsskiljaktighet
på den punkten, att
en stram penningmarknad bör ingå i
vår metodik för uppnående av ett stabiliserat
läge. Jag skall inte dra upp
någon räntediskussion. Jag vill bara
säga, att en höjning av räntan måste
vara kraftigt tilltagen, om man med
tillhjälp därav skall kunna skapa en
åtstramning. Jag fäster uppmärksamheten
vid — jag har sagt det förr —
att det icke finns något land i världen
som har gått den vägen, att man endast
med räntepolitiska medel har försökt
vinna några framgångar. Huvudlinjen
i alla länder har varit att man infört
kvantitativa restriktioner i fråga om
penningmarknaden. På somliga håll låter
man denna åtstramning åtföljas av
en mer eller mindre rörlig ränta. På

andra håll låter man räntan ligga där
den ligger. Men skillnaden är i grund
och botten icke stor.

Hos oss är det liksom i andra länder
dessa kvantitativa restriktioner på penningmarknaden
som skapar åtstramningen.
I den överenskommelse, som
har träffats mellan riksbanken och bankerna,
är ju särskilt kravet på en ökning
av bankernas likviditet avsett att
skapa denna ökade åtstramning. Men
det är väl inte obekant för någon att
den åtstramning, som vi nu har nått,
väsentligen har nåtts med tillhjälp av
andra medel, nämligen med tillhjälp av
indragning av en del av bolagens vinster
i form av prisutjämningsavgifter
och med tillhjälp av budgetens överbalansering.

Det är dessa två ting, som har åstadkommit
den åtstramning, som för närvarande
finns. Jag vill sätta detta faktum
i relation till det tal, som här
har förts t. ex. av herr Hagberg i
Malmö, där han velat göra gällande att
den finanspolitiska sidan av vår ekonomiska
politik skulle vara utan verkan
eller rent av motverka våra strävanden.
Det är klart att man som herr
Hagberg kan fråga: Har den politiken
under 1951 hindrat en penningvärdeförsämring?
Det är emellertid en fråga
som ingen kan svara på annat än så
till vida att den politiken naturligtvis
icke har hindrat penningvärdets försämring,
eftersom en sådan har inträffat.
Men man kan icke säga i vilken
mån dessa åtgärder har förhindrat en
längre gående penningvärdeförsämring.
Jag säger för min del att det är
ganska hopplöst att komma och bortförklara
verkan av dessa åtgärder.

Jag frågar som jag en gång förut
har gjort: Var skulle vi ha stått 1951,
om vi icke det året hade kunnat draga
bort 500 miljoner kronor från marknaden
i form av prisutjämningsavgifter
och om vi inte hade haft det överskott
av 500 miljoner, som då framträdde i
statsfinanserna?

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Det är inte så, herr Hagberg, att
överbalanseringen av budgeten har höjt
inkomsterna. Det är klart att man kan
säga att statstjänstemännen — det är
ju dem herr Hagberg åsyftade — kan
ha sträckt sina krav längre än rimligt
på grund av att det fanns gott om pengar
i statens kassa. Man får väl ändå
ha klart för sig att inkomstläget väsentligen
har skapats på den fria marknaden.
Det har vid den statliga lönesättningen
inte skett några väsentliga
avvikelser från denna. Vi vet alltså att
det är helt andra omständigheter, som
har skapat inkomsthöjningen.

I allt vad som gäller statens investeringsverksamhet
har det icke från regeringens
sida släppts fram mer än
vad som skulle bli nödvändigt att göra,
oavsett om vi hade haft budgetöverskott
eller ej. Om vi icke hade haft budgetöverskott
att finansiera med skulle vi
ha varit nödsakade att anlita lånemarknaden.
Just därför att här icke har
gjorts mer än vad man även med sträng
sparsamhet ändå måste låta komma till
stånd, kan det icke sägas, att budgetens
överbalansering har verkat uppdrivande
på människornas inkomster och på
statens utgifter, vilket ju är andra sidan
av samma sak.

Jag skulle därför vilja säga, att jag
icke finner det vara särdeles realistiskt
med den inställning, som man från oppositionens
sida intar i det man bortdömer
de finanspolitiska åtgärderna såsom
konjunkturpolitiska hjälpmedel.
Jag tror inte att den meningen delas i
några kretsar på borgerligt håll utom
av dem, som är rent partipolitiskt inficierade.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att i Finanstidningen, som är
så högborgerlig som någon, uttalades
den bestämda meningen, att näst kreditåtstramningen
är budgetpolitiken det
främsta medlet för att förhindra en inflationistisk
utveckling.

Det är i dag som vi skall avgöra hur
den ekonomiska politiken skall komma
att te sig för den närmaste framtiden.

Det är i dag vi avgör om vi vid sidan
av kreditpolitiken fortfarande skall ha
en sådan finanpolitik, att den kan medverka
till att hålla den ekonomiska utvecklingen
inom en viss ram.

Jag förstår uppriktigt sagt icke herr
Schmidt när han säger, att i det känsliga
läge, som nu är, bör vi inte byta
häst mitt i strömmen. Men är det inte
det som oppositionen egentligen vill
göra, genom att nu försöka utmönstra
finanspolitiken som ett medel att styra
konjunkturutvecklingen ?

I kreditpolitiken finns det inte, som
jag förut har sagt, någon större skiljaktighet
emellan majoriteten och minoriteten.
Det kan ju hända att vi finner en
smula kritik även på denna punkt, men
den kritiken verkar numera ganska
platonisk. Däremot är det klart att det
i finanspolitiken går en bestämd skiljelinje
mellan majoriteten och minoriteten.
Vad budgeten beträffar eftersträvar
man från oppositionens sida skattesänkning
i stället för budgetöverskott. Den
logiska konsekvensen av detta betraktelsesätt
fordrar väl, framför allt, att
de skatter och pålagor avskaffas, som
har kommit till för att bromsa konjunkturutvecklingen.
Det har oppositionen
tidigare också faktiskt gjort, och det är
därför vi skall ha klart för oss att oppositionens
intentioner sträcker sig inte
bara till den skattesänkning vi diskuterar
här i dag. Därför har det naturligsvis
varit en viss logik i det sätt, på
vilket oppositionen gått fram under
riksdagen.

Den budget, som nu i fråga om inkomsterna
tillstyrkts av bevillningsutskottet
och som i vad gäller utgifterna
framkommit i statsutskottets och andra
utskottsförslag blir en vikt i vågskålen.
Den är av betydelse för vår möjlighet
att skapa ekonomisk stabilitet. Den är
kanske inte så tung som den vid ett
ytligt betraktande ser ut att vara. Det
finns nämligen vissa omständigheter,
som jag har påpekat i min proposition
nr 2,''13 men som man kanske i utskot -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

tet icke har så noga fäst sig vid. Det är
den omständigheten att riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning kan vara hållen
i överkant. Jag har för min del
inte ansett mig böra göra någon justering
på grund av det ovissa läget, men
jag kan å andra sidan icke undgå att
något analysera denna beräkning. Kom
ihåg att den inkomstskatt, som riksräkenskapsverket
räknar med skall
komma fram under nästa budgetår,
bygger på en inkomstutveckling, som
i medeltal under inkomståret 1951—-1952 innebär en ökning av 17 å 18 procent.
I denna ökning ingår hypotesen
om en fortsatt löneglidning under år
1952, en löneglidning på 3 procent. Om
denna löneglidning icke hade varit medräknad,
hade siffran legat ett par procent
lägre.

Blir det någon löneglidning i år?
Bankoutskottet säger i sitt utlåtande nr
27, att det kan t. o. m. hända att det
kommer att bli en negativ löneglidning
ning under detta år. Det är en absolut
oviss punkt redan den, men dessutom
har riksräkenskapsverket räknat
med att det skall bli en fortsatt inkomststegring
under år 1953 och en
icke oväsentlig sådan. Om det blir en
stabilisering av konjunkturen kommer
det icke att bli en så stor inkomststegring
under 1953. Följaktligen kan man
därför räkna med att om det icke blir
nya inflationsimpulser kommer icke inkomstskatten
att ge det utbyte som riksräkenskapsverket
har räknat med. Det
kommer kanske att bli betydligt lägre
inkomster.

Man kan naturligtvis säga: Men då
sjunker också utgifterna? Det gör de
väl inte. Utgifterna kommer att framgå
av de beslut som denna riksdag träffat.
Där föreligger icke några tendenser
till utgiftsminskning.

Om man alltså tänker sig den utvecklingen
— vilket är den vi eftersträvar
—- att vi skall komma till en stabilisering,
kommer stabiliseringen att betyda
att statens inkomster blir mindre

än de som är framräknade i denna budget,
och utgifterna kommer icke att
minska. Utgifterna kommer att ligga
kvar, men inkomsterna kommer att
falla ned, och vi kan icke veta hur
under sådana omständigheter denna
budget egentligen kommer att te sig.

Nu sade herr Kristensson, att om det
blir en lågkonjunktur är det klart att
inkomsterna sjunker, men då är det
väl inte nödvändigt med ett budgetöverskott.
Då kan man t. o. m. tala om
en underbalansering av budgeten. Javäl,
om det blir en så utpräglad lågkonjunktur
att vi tvingas att vidtaga
omfattande åtgärder för att hålla folk
i sysselsättning, då skall vi inte ha något
budgetöverskott, då kan det få bli
en underbalansering av budgeten. Men
det är inte det alternativ jag talar om
utan det är om det som uppkommer,
om vi kan stabilisera konjunkturen. Då
har vi fortfarande en högkonjunktur
med full sysselsättning, och det är väl
ändå inte rimligt att man underbalanserar
budgeten i ett sådant läge.

Jag har därför velat påpeka att denna
budget icke är lika stark ens till det
yttre som vad den kommer att visa
sig vara som gäller för detta budgetår.
Den är dessutom svagare än vad de
yttre kriterierna anger. Men jag anser
att detta kan man tolerera. Jag menar
att man kan i det nuvarande
läget och med den konjunkturbild,
som vi för närvarande har, tänka
sig en viss försvagning av budgetöverskottet.
Detta blir ju mera möjligt, det
medger jag, genom den fondering av
kommunerna tillhöriga medel hos statsverket
som nu kommer att äga rum.
Det är på grund av dessa omständigheter
som jag har ansett att man kan nöja
sig med en mindre överbalansering än
vad jag ansåg vara möjligt föregående
år. Det är därför jag anser att det kan
föreligga en möjlighet till sänkning av
inkomstskatten, och så är vi framme
vid den frågan, hur stor denna sänkning
egentligen kan få bli.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Vi har ju i finansdepartementet helt
naturligt, när vi sysslat med denna
fråga, inte kunnat undgå att låta våra
blickar glida över till budgetåret 1953/
54. Men jag medger gärna — och det
har jag uttalat i propositionen — att
det är alltid ytterligt vanskligt att räkna
så långt fram i tiden. Det har ju visat
sig hur svårt det har varit att räkna
under de gångna åren, och det finns
alltid risken att om konjunkturen pekar
uppåt räknar man för lågt, och om
konjunkturen pekar nedåt räknar man
för högt. Därför har jag inte så mycket
kritik till övers för de invändningar
som görs emot beräkningen av läget
under budgetåret 1953/54. Men det är
väl ändå en sak som vi skall ta hänsyn
till när det gäller nästa budgetår, och
det är om vi nu fattar beslut, som kommer
att få en omedelbar verkan på
budgetläget 1953/54 och som kommer att
göra det svårare att skapa en balanserad
budget 1953/54. Det är den omständigheten
att när vi nu skall fastställa
uttagningsprocenten för inkomstskatten,
så kommer det beslut som därav
följer icke att medföra en större belastning
än en tredjedel av det hela på
det nu stundande budgetåret, men det
kommer att med hela sin styrka verka
på budgetåret därefter. Om man tänker
sig en enskild person som funderar på
att t. ex. ta en försäkring, låt oss säga
att han spekulerar på att ta en försäkring
som medför en årlig premie av
1 500 kronor, men han tar denna försäkring
så sent, att det första året behöver
lian bara betala premien för
fyra månader, d. v. s. 500 kronor, frågar
inte en sådan person sig själv: Även
om jag nu kan betala 500 kronor i år
och spara så mycket pengar, kan jag
därför betala 1 500 kronor nästa år?
Han måste fråga sig det. Han måste beräkna
om han har ekonomisk bärkraft
att ta på sig den bördan. Om han inte
gjorde det skulle vi betrakta honom
såsom en ytterligt lättsinnig varelse.
Gäller någonting annat för staten? Skall

vi nu besluta en skattesänkning, som
medför ett inkomstbortfall för staten
på 630 miljoner kronor under budgetåret
1953/54 men som för det budgetår
vi nu diskuterar bara medför ett inkomstbortfall
av 210 miljoner kronor
och säga: Ja, vi beslutar detta, ty 210
miljoner kan vi alltid klara detta år,
och bur det kommer att gå 1953/54 är
så ovisst att det räknar vi icke med.

Jag måste säga att vi får tänka på
detta och icke utställa växlar på nästföljande
budgetår, ty vi måste ju kunna
inlösa våra växlar. Alla är överens
om att ingenting värre skulle väl kunna
hända herr Hagbergs i Malmö deklarationsmoral
— det har herr Henriksson
redan påpekat —• än att vi
skulle vara nödsakade att göra en skattehöjning
redan efter ett år. Det är den
ena saken som vi måste ha i sikte.

Den andra är detta: Kan vi verkligen
grunda en skattesänkning detta år på
sådana pålagor som har tillkommit för
att utgöra en hroms på konjunkturutvecklingen.
Dessa pålagor ger ju, som
framgår av vad som redan är sagt här,
för nästa budgetår 865 miljoner kronor.
Det är klart att man med tillhjälp av
dessa tillfälliga inkomster — när jag
säger tillfälliga inkomster talar jag om
dessa som har tillkommit för att bromsa
konjunkturen — kan betala utgifter
som i verklig mening är tillfälliga. Jag
har med ljus och lykta forskat i våra
utgifter för att se vad det finns för någonting
som jag kan våga betrakta som
tillfälligt. Jag har stannat för jordbrukssubventionerna.
Jag är inte ens säker
på det, men jag har förutsatt att jordbrukssubventionerna
skulle kunna vara
tillfälliga och kunna betalas med dessa
pengar. 200 miljoner kronor är det fråga
om, och då återstår 665 miljoner.
Dessa pengar kan inte få lov att bilda
grundlag för en skattesänkning, ty där
måste ju staten ha sina händer fria.
När konjunkturen tar en sådan utveckling
att åtgärderna icke längre behövs,
då skall de väl också tas bort. Det är

22 Nr 23. Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

i alla fall något som jag måste på det
starkaste understryka, ty om man icke
håller benhårt fast vid denna princip,
då är en konjunkturutjämnande politik
i högkonjunktur omöjlig. Den är omöjlig
om man inte är i stånd till att låta
de åtgärder man vidtar avmobiliseras i
det ögonblick när högkonjunkturen icke
längre finns.

Med detta har jag svarat på herr
Kristenssons fråga, om icke det finns
några tillfälliga utgifter som kunde tas
bort. Jag vet inga sådana. Om herr
Kristensson har några uppslag, kunde
vi väl få höra dem. Herr Kristensson
säger att vissa av dessa extra ordinarie
pålagor kommer att bestå under nästa
kalenderår, t. ex. investeringsavgiften.
Ja, gör den det? Det beror väl på konjunkturutvecklingen!
Vi kan väl inte
säga att under alla omständigheter skall
den skatten bestå ytterligare ett kalenderår.
Den saken anser jag att vi skall
ha fullständigt fria händer att pröva
till hösten.

Ifrån dessa utgångspunkter kommer
jag till att om man från de framräknade
inkomsterna dels drar dessa 665 miljoner
och dels drar den ytterligare belastning
på statsinkomsterna som ett
skatteuttag av 100 procent skulle medföra
eller 420 miljoner, så får man kvar
en inkomstsiffra av 7 216 miljoner. Mot
detta står en utgifissumma av 7 497
miljoner, ett underskott i runt tal på
280 miljoner kronor. Om jag däremot tar
en uttagningsprocent av 110, så blir
siffran 7 486 miljoner i inkomster och
7 497 miljoner i utgifter. Det blir även
där ett underskott men så litet som 11
miljoner, vilket man kan säga ligger
inom felmarginalen. Därför vill jag
säga att med ett uttag av 110 procent
anser jag mig ur statsfinansiell och
konjunkturpolitisk synpunkt ha sträckt
mig så långt som det i dagens situation
går.

Med en uttagningsprocent av 110
blir det i alla fall en rimlig skattesänkning.
Det blir inte stor skillnad när

det gäller de små skattebetalarna —
det har herr Henriksson här åskådliggjort,
och det behöver jag inte gå in
på. Det blir naturligtvis, det medger
jag, en betydligt mindre skattesänkning
för de stora inkomsttagarna, men
jag föreställer mig, att det kan de bära.
Jag finner det inte vara alldeles nödvändigt,
att man hux flux skall säga,
att hur förhållandena än är skall vi
tillbaka till 1947 års skattetryck. Det
anser jag inte vara något som vi på sågot
sätt bundit oss för.

Jag vill säga till herr Hagberg i
Malmö, att herr Hagberg tror väl inte,
att det blir någon väsentlig skillnad på
deklarationsmoraien, om vi beslutar en
uttagningsprocent av 100 eller 110. Så
stor är ju inte skillnaden att man tilltror
den sådana verkningar.

I en replik till herr Henriksson var
det någon som sade, att herr Henriksson
hade sagt, att det inte var något
problem med de ensamstående små inkosttagarna.
Ja, det kan inte vara något
problem i dag, därför att, som herr
Henriksson sade, den svårigheten är ju
en del av systemet både i majoritetens
och i minoritetens linje. Det har
gjorts många ansträngningar att lösa
det problemet i samband med det beslut,
som fattades härförleden. Jag bär
försökt det, och bevillningsutskottet
har försökt det, men tiden har varit
oss för knapp att finna en rimlig lösning,
och därför kan det inte vara
något problem i dag, för att vi har båda
två misslyckats att klara den saken.
Men för mig är det fortfarande ett problem,
och jag försäkrar, att jag kommer
inte att vila förrän jag funnit
en möjlighet att tvätta bort den fläcken.
Men jag har här haft att välja
mellan två ting: Skall jag lägga fram
förslaget eller vänta med att lägga
fram det, därför att jag inte kunnat
lösa den detaljen? Jag tror, att det är
rimligt att jag har lagt fram förslaget
utan att vänta på en sådan lösning.
Det är beklagligt, att vi inte kunnat

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

ge den rättvisa, som även dessa mindre
inkomsttagare borde fått, men jag hoppas,
att vi skall komma dithän, inte i
år men nästa år.

Med 110 procents uttagning av inkomstskatten
och med de andra skatter
som har pålagts i konjunkturbekämpande
syfte, får vi ett budgetöverskott
på 900 miljoner kronor. Och jag anser
att det överskottet är i den nuvarande
situationen betryggande. Jag inser
att det kan komma att smälta samman,
men jag vet också, att om det smälter
samman, sker det i en konjunkturutveckling,
där det inte kan betraktas
som någon större sak.

Nu kan naturligtvis oppositionen
säga, att med uttagningsprocenten 100
blir budgetöverskottet bara 100 miljoner
kronor lägre, och det är sant. Men
jag frågar oppositionen: Vem har ni
att tacka för det? Inte er själva utan
riksdagsmajoriteten. Hur skulle det ha
gått med den nu föreliggande budgeten,
om oppositionen hade fått sin vilja igenom?
Vi skulle inte ha fått in 150
miljoner kronor på konjunkturskatten.
Vi skulle inte fått in 70 miljoner kronor
på bilaccisen, inte 50 miljoner kronor
på fordonsskatten. Vi skulle fått 30
miljoner kronor mindre på elskatten,
vi skulle på inkomstskatten, förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten
ha fått in 45 miljoner kronor mindre,
och vi skulle genom avslag på Kungl.
Maj :ts förslag om begränsning av den
fria avskrivningsrätten inte ha fått in
250 miljoner kronor; det vill säga i runt
tal skulle vi ha fått in 000 miljoner
kronor mindre. Då hade oppositionens
budgetöverskott blivit 200 miljoner
kronor i detta ovissa läge med all utsikt
för att det skulle, innan budgetåret
var slut, blivit förvandlat till ett
rejält underskott. Men detta budgetöverskott
på 200 miljoner kronor är ju
bara en del av de tillfälliga inkomster,
som oppositionen inte har haft någon
möjlighet att komma åt i år, nämligen
de 200 miljonerna i fyllnadsinbetalning -

ar på restskatten, de 100 miljonerna i
investeringsskatt, av elskatten 15 miljoner
kronor, investeringsavgiften på
50 miljoner kronor, tillsammans 365
miljoner kronor. Dessa inkomster skulle
fortfarande ha stått kvar i oppositionens
budget. Det vill med andra ord
säga, att den skattesänkning, som av
oppositionen föreslås, dessa 210 miljoner
kronor, som kommer att gå ut med
uttagningsprocenten 100 för nästa budgetår,
skulle fått finansieras med 155
miljoner kronor av dessa tillfälliga inkomster.

Herr Ohlin ser litet fundersam ut,
och det kan ju hända, att oppositionen
inte har haft någon genomlöpande tanke
i alla de förslag som framställts.
Folkpartiets ledare i första kammaren,
herr Ohlon, sade till mig för en
tid sedan: Ja, vi kastar ut vårt metspö
här och där, och alltid får vi väl något
napp. Det är möjligt att den metoden
har varit den grundläggande för oppositionens
finanspolitik under denna
riksdag. Jag undrar om vi skall ta er
på allvar eller vad vi skall göra. Det
rimmar då dåligt särskilt med högerns
uttalanden, att man så gärna skulle
vilja föra en kärv politik. Vilken uppfattning
ni än har i högern om budgetöverskottets
betydelse, föreställer jag
mig, att ni väl ändå inte anser, att det
är lämpligt att i en högkonjunktur köra
med ett budgetunderskott. Så långt har
ni väl inte kommit i ert tänkande,
utan ni tycker väl ändå, att det bör
vara sunda statsfinanser. Det kan det
emellertid inte bli med den politik,
som oppositionen fört vid denna riksdag.

Kanske man från oppositionens sida
vill säga, att oppositionen begär minskade
statsutgifter. Nog kan herr Hjalmarson
räkna sig till godo 7 å 8 miljoner
kronor på bostadspolitiken. Men
herr Ohlin kan inte det. Herr Ohlin
och hans meningsfränder önskar alltid
litet mer pengar än andra. Men det är
rätt, som herr Ohlin sade till mig för

24 Nr 23. Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

en tid sedan, att det inte är så mycket
att det påverkar budgeten, men det gör
inte herr Hjalmarsons besparingar heller,
utan det hela visar bara tendensen
hos de olika partierna. Man kanske
från oppositionen säger: Men så har
vi föreslagit att avskrivningen på bostadslånen
skall minska med 146 miljoner
kronor. Man skall alltså finansiera
mer av bostadsstödet med upplånade
medel. Vi skulle finansiera mer
med lån än vi någonsin kan räkna
med att få förräntade eller återbetalda.
De avskrivningsregler, som gäller för
dessa lån, har vi ju haft under flera
år. Det har inte inträffat någonting,
som säger, att det nu skulle vara lämpligt
att minska avskrivningen. Inga sådana
omständigheter har tillkommit.

Nu vet jag väl, att inom det privata
näringslivet, som oppositionen står så
nära i vissa avseenden, förekommer
det, att man under dåliga år gör uppskrivningar
och minskar sina avskrivningar,
för att man skall kunna få
fram vinster. Det innebär alltså, att
man tar i anspråk dolda reserver för
att klara sig över ett svårt läge. Emellertid
tyder väl inte den budget, vi
här diskuterar, på att statens finanser
kommer att befinna sig i ett svårt läge.

Det kanske i alla fall funnits en tagg
av samvetsnöd hos oppositionen efter
alla dessa förslag om skattesänkningar,
eftersom man kommit till att balansen
bör förbättras genom att låta bli
att skriva ned enligt gällande regler.
Ja, det kanske är så, och jag kan
väl säga, att i själva verket är det ju
så, att oppositionen gör detta för att
budgeten skall te sig starkare så att
det skall vara lättare att få fram en
skattesänkning. Men det betyder inte
att staten skall ge ut mindre pengar
till bostadsändamål utan endast att
staten får låna de pengarna i stället,
som inte tagas upp i avskrivningsmedlen,
och då blir det väl i verkligheten
så, att man måste säga, att oppositionen
vill, att vi skall låna pengar för att

kunna sänka skatten. Det finns ingenting
från oppositionens sida som säger,
att oppositionen på något sätt föreslagit
saker och ting, som minskar
statens utgifter i takt med de förslag
till skattesänkningar på olika områden,
som man ifrån oppositionens sida har
framfört.

Jag vill sluta med att säga, att jag
kan inte se annat än att majoritetens
linje —- man kan kalla den för försiktig
— är i alla fall en trygg och säker
linje. Den fullföljer den strama ekonomiska
politik, som ingen vågar säga,
att vi i dag skall släppa. Den medför
sunda statsfinanser, och den ger ändå
en skattesänkning, som för de små inkosttagarna
inte blir mycket mindre
än om vi skulle följt oppositionens
förslag.

Man kan naturligtvis fråga, hur det
kommer att gå, om konjunkturkurvan
vänder. Enligt mitt sätt att se — det
vill jag ännu en gång slå fast —- skall
vi steg för steg avveckla de åtgärder,
som vi har mobiliserat för att hålla
nere konjunkturen, och då måste det
väl i första hand bli fråga om de pålagor,
som vi har lagt på näringslivet
och som man från oppositionens sida
brukar påtala. Konjunkturskatten kommer
inte igen. Det kan bli tal om, när
läget blir sådant, att vi skall avskaffa
investeringsavgiften, elskatten och bilaccisen,
och vi skall sedan även i övrigt
fortsätta att plocka undan de konjunkturbromsande
åtgärderna, tv de får
inte vara kvar så länge att de medverkar
till att vända konjunkturen i lågkonjunktur.
Vi i majoriteten kan göra
en sådan avveckling, ty vi föreslår här
en statsbudget, som är så beskaffad och
som är så stark, att den ger oss handlingsfrihet
att vidtaga dessa åtgärder,
när de behövs. Oppositionens linje är
så tvivelaktig ur statsfinansiell synpunkt,
att man inte kan garantera att
inte dessa tillfälliga pålagor blir fastlåsta,
om oppositionen skulle få sin
vilja igenom.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern använde det
uttrycket ätt folkpartiets ställning i
denna fråga var tveksam. Är inte ordet
avvaktande riktigare, och ger det inte
en rättvisare bild av min framställning?
Vi är avvaktande därför att vi i vårt
utlåtande sagt att kreditåtstramningen
nu råkar sammanfalla med konjunkturavmattningen,
och därför måste vi avvakta
och se vad som kan inträffa.

Sedan sade finansministern att han
inte kunde förstå mitt uttryck »byta
hästar i strömmen». Jag hade — därvidlag
har finansministern missförstått mig
— med detta uttryck velat säga, att jag
inte vill ändra på kreditåtstramningspolitiken
i nuvarande läge. Skulle det
däremot vara möjligt för finansministern
att byta hästar mitt i strömmen av
skatter, tycker jag detta skulle vara
mycket angenämt.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern
ställde, såvitt jag förstår närmast till
mig, den frågan, huruvida jag ansåg ett
sådant förfaringssätt vara rimligt, att
man i år kvarhölle uttagningsprocenten
vid 100, med risk att för nästa budgetår
få höja till 110. Det må vara tillåtet att
knyta en reflexion till detta finansministerns
uttalande. Enligt min mening måste
det vara ett självklart önskemål hos alla,
att ett jämnt skatteuttag råder. På denna
punkt bör väl inga delade meningar vara
rådande. »Hoppande skattesatser», som
man talar om, gagnar väl ingen. Men
det är en sak. Vad som däremot kan
diskuteras är de slutsatser, som skall
dras, då det gäller det praktiskta handlandet
enligt dessa allmänt godtagna
förutsättningar.

Läget är följande: försiktigheten bjuder
å ena sidan att man inte fastställer
en i och för sig för låg uttagningsprocent,
varvid man tar tillfälliga och extraordinära
statsinkomster i anspråk.
Det är den ena sidan. Å den andra före -

faller det vara ett rimligt krav från
skattebetalarnas sida, att för den händelse
de mera ordinarie statsinkomsterna
oförtydbart ger anvisning på en viss
uttagningsprocent, denna inte höjes under
hänvisning till i allmänna ordalag
uttalade farhågor för framtiden. Finansministern
meddelade för en stund sedan,
att man i finansdepartementet, när
man där sysslade med dessa ting, helt
naturligt inte kunnat underlåta att rikta
blickarna även mot budgetåret 1953/54,
och det kan jag förstå. Men vad innebär
den mening, som finansministern här
har framfört? Jo, den betyder, så vitt
jag kan se, att finansministern har den
åsikten, att vi i dag skall vara klara
med den uttagningsprocent, som skall
gälla till och med december månad
1954. Men, herr statsrådet, hur var det?
Yttrade inte finansministern enligt nu
föreliggande snabbprotokoll bl. a. följande
i onsdagens debatt: »Det har väl
ändå varit så sedan länge att frågan om
uttagningsprocenten är en sak som
Kungl. Maj:t och riksdagen får bedöma
varje år för sig i belysning av då föreliggande
statsfinansiella läge.» Ja, jag
tycker nog också att så skall man gå
till väga, och jag önskar ingenting annat.
Att budgeten för 1952/53 utan svårigheter
klarar ett skatteuttag efter
grundbeloppsnivå är allesammans ense
om, och även finansministern har
den meningen. Varför, ärade kammarledamöter,
skall vi då inte kunna besluta
detta i dag? När riksdagen i dessa
dagar om ett år skall fastställa uttagningsprocenten
för budgetåret 1953/54,
får vi väl då försöka följa finansministerns
mening från i onsdags och bedöma
frågan — jag citerar finansministern
ännu en gång — »i belysning av då
föreliggande statsfinansiella läge». Tv,
herr statsrådet, det kan väl inte vara så
att vad som enligt finansministerns mening
var riktigt i onsdags är någonting
som kanske skulle kunna kallas för
motsatsen i dag?

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet talade
om att det är viktigt att vi bär ett stabiliserat
läge eller når fram till det, och om
den saken är vi givetvis överens, men
man talar ju i nationalbudgetutredningen
om ett efterfrågeunderskott. Jag frågar
då finansministern: Är det i det läget
nödvändigt att hålla på ett budgetöverskott
på omkring 900 miljoner kronor?
Skulle man inte kunna sänka detta budgetöverskott
med låt oss säga 90 miljoner
kronor under budgetåret 1952/53?
Vad är det som ur samhällsekonomisk
synpunkt hindrar detta? Gentemot statsrådets
tankar om budgetöverskottets
värde betonar vi från vårt håll värdet
av enskilt sparande, och jag skulle vilja
fråga: Tror inte finansministern liksom
skattekommittén ändå att skattetryckets
verkan har en viss betydelse för sparandets
omfattning, för arbetsviljan och
deklarationsmoralen? Herr statsrådet
räknar inte alls med dessa synpunkter.
Är skatteutredningens tal på detta område
endast tomma ord? Är det inte
realitet? Bör inte statsrådet ta med
detta i bilden?

Sedan säger statsrådet, att om folkpartiet
fått sin vilja igenom under den
nu slutförda riksdagen, skulle vi inte
ha haft en överbalanserad budget eller
i varje fall ett mycket litet budgetöverskott
för 1952/53. Jag vill då, herr statsråd,
betona att den utgiftspolitik som
vi yrkat på här enligt våra reservationer,
liksom även beträffande inkomstpolitiken,
leder fram till ett budgetöverskott
också för 1952/53. I övrigt,
herr statsråd, skall vi inte nu när vi
kommer till riksdagens slut och när vi
nu går att bestämma procentsatsen för
skatten då inte räkna med det reella
läge som föreligger? Det är detta som
utskottsmajoriteten gör, när den tydligt
säger ifrån att en uttagningsprocent på
100 är möjlig under budgetåret 1952/53.
Detta är förenligt med sunda statsfinansiella
principer.

Så går herr statsrådets tankar över

till budgetåret 1953 54, och därvidlag är
vi överens om att bedömningen blir
osäker. Det säger statsrådet själv i propositionen,
och han upprepar det nu.
Statsrådet säger att om vi inte går in
för 110 procent kan det bli nödvändigt att
höja skatten till ett annat år. Detta omdöme
vilar på en ganska svag grund, tv
varken herr statsrådet eller vi vet någonting
bestämt om den saken. Herr
statsrådet nämnde att det finns tillfälliga
inkomster för budgetåret 1952/53,
och jag frågar då: Skall inte någon av
dessa finnas kvar till 1953/54? Jag
nämnde att en investeringsavgift beslutats
för kalenderåret 1953. Det var mot
folkpartiets vilja, och jag för min del
bara åberopade detta beslut och är
tacksam om statsrådet ville avveckla investeringsavgiften
redan vid instundande
årsskifte. Men, herr statsråd, om
man alltid i fråga om skattelättnader
skyggar tillbaka för nästkommande år,
vart tar då skattelättnaderna vägen?
Kommer de någon gång? Jag skulle vilja
fråga finansministern om han i det läge
som han bedömer annorlunda ar villig
gå in för en uttagningsprocent på 100.
Jag frågar detta för att finansministern
själv var inne på och lekte med den
tanken, att om man sänker uttagningsprocenten,
blir det större skattelättnader
för de större inkomsttagarna. Jag
tror därför att det vore värdefullt om
finansminisern här i dag ville bekräfta
om i ett läge som han bedömer annorlunda
han då är villig godkänna de skalor
som är uppgjorda av kommittén även
vid 100 procents uttagning. Jag tror att
med den argumentering som mött oss
då vi tidigare yrkat på en sänkt uttagningsprocent
det vore värdefullt om
statsrådet ville uttala sin mening i positiv
riktning.

Jag vill till sist, herr talman, endast
säga, att jag livligt beklagar att finansministern
inte använt det tillfälle, som
erbjöds genom skattekommitténs enhälliga
beslut, att lyfta frågan om avväg -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

ningen av inkomstskatten över partistriderna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Till
herr Hagberg vill jag bara säga att det
ändå är litet naivt att ge mitt yttrande
i onsdags en sådan snäv tolkning, att
jag med detta skulle ha tagit avstånd
från de åsikter som jag uttalat i propositionen
233. Det förstår väl ändå herr
Hagberg att jag menade även sådana
omständigheter som frågan om hur en
uttagningsprocent skulle komma att
verka på statens inkomster under därefter
följande år. Jag menade sådana
saker som man klart känner till.

I fråga om herr Kristensson skulle
jag vilja säga att jag i mitt anförande
sagt, att om budgetöverskottet är 900
eller 800 miljoner kronor detta inte innebär
någon skillnad, men den anmärkningen
går ju alldeles vid sidan av vad
jag här i mitt anförande yttrat.

Sedan kommer herr Kristensson tillbaka
med den där historien om vad
1949 års skattekommitté sagt och uttalat
efter ingående undersökningar. Jag har
redan tidigare i denna kammare påpekat
att 1949 års skattekommitté varken
gjort någon statsfinansiell analys av sitt
förslags verkningar eller någon analys
ur den ekonomiska politikens synpunkt.
Det är därför rätt meningslöst att anföra
skattekommittén såsom en auktoritet
i de frågor som vi här i dag diskuterar.
Herr Hagberg får förlåta att jag
har den uppfattningen.

Sedan . frågar herr Kristensson mig
om jag är beredd att gå in för en skalteprocent
av 100. Jag kan inte minnas
annat än att jag tydligt sagt i propositionen
nr 233, att om vi vid uppgörande
av nästa års budget finner ett bättre
ekonomiskt läge än vad jag tror i dag,
så är jag beredd att gå till 100. Jag har
aldrig betraktat det beslut som här fattats
som någonting slutgiltigt. Jag har
inte alls den uppfattningen att nu genomför
vi en skattesänkning, och sedan

får det vara så. Jag har inte ett så statiskt
betraktelsesätt.

Till slut undrade herr Kristensson
om vi inte skulle betrakta läget sådant
som det är i dag, alltså sedan riksdagens
majoritet har avslagit alla oppositionens
framstötar. Jo, visst skall vi det.
Och så frågar herr Kristensson: Är det
då inte möjligt för oss att inta den
ståndpunkt som vi har? Ja, det har jag
redan yttrat mig om, men jag skulle
bara vilja fråga herr Kristensson: Om
nu oppositionens förslag inte blivit avslagna,
menar då herr Kristensson att
då hade den nu föredragna frågans läge
varit väsentligt annorlunda än vad den
är i dag ur oppositionens synpunkt?

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att det har
varit av ett visst värde att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
här uttryckligen har sagt ifrån, att han i
ett budgetläge, som han bedömer annorlunda,
är villig att i princip följa dessa
skalor vid en uttagningsprocent av 100,
Då kanske vi för framtiden kan slippa
en strid på den punkten.

Sedan vill jag säga till herr finansministern,
att innan jag talade om att
vi nu har att bedöma uttagningsprocenten
i det reella läge, vari vi nu befinner
oss vid riksdagens slut, så betonade
jag bestämt, att om folkpartiets linje
hade följts såväl beträffande utgiftssom
inkomstpolitiken för det budgetår
som följer på detta, så hade vi ändå
haft ett tillräckligt stort budgetöverskott
för nästa budgetår. Den saken
betonade jag särskilt, innan jag fällde
mitt yttrande om att vi nu skall bedöma
situationen efter dagens läge.

Till sist vill jag endast säga, att jag
här inte har fått något svar på den
fråga jag ställde till statsrådet, om
statsrådet inte anser att skattelättnader
påverkar sparandet, arbetsviljan och
deklarationsmoralen. Jag tror det vore
värdefullt om även den saken beaktades

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

av statsrådet och om den kom med i
bilden vid bedömningen av framtiden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara säga, att jag inte tror att det
finns några metoder, som på kort sikt
påverkar sparviljan. Allra minst gör
det föreliggande skatteförslaget det.
Det är ju nämligen alldeles uppenbart
att i den mån skattelättnader medgives
för befolkningslager, som känner med
sig att de har många otillfredsställda
önskemål, har man ingen garanti för
att någonting kommer att sparas. Sedan
kan det vara en annan sak, att om
man vidtar mycket kraftiga skattesänkningar
för de stora inkomsttagarna, så
skapar man kanske därmed ökade sparmöjligheter.
Jag är emellertid inte alldeles
säker på att vi är beredda att i
dag diskutera, om vi systematiskt vill
driva en sådan skattepolitik. Jag har
den uppfattningen att sparandet i mycket
hög grad beror på människornas
uppfattning om konjunkturutvecklingen.
De undersökningar, som i dessa
ting har gjorts i olika länder, har icke
givit vid handen att det finns några
väsentliga möjligheter att på kort sikt
stimulera ett sparande med statliga ingripanden.
Därför tillmäter jag icke
det föreliggande skatteförslaget någon
betydelse ur den synpunkten.

Sedan känner även jag mig tacksam,
herr Kristensson i Osby, för att herr
Kristensson så tydligt uttalat, att det
lilla budgetöverskott som skulle ha uppstått,
om folkpartiets alla förslag hade
bifallits, ur folkpartiets synpunkt skulle
ha varit alldeles tillräckligt i nuvarande
situation.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman
! Bara några ord om sparandet. Som
kammarens ledamöter säkert har observerat,
har sparandet under 1951 företett
en för alla glädjande uppgång, och vad
som är ännu mera intressant och glädjande
är, att denna uppgång inte bara

har fortsatt under 1952 utan t. o. m. gjort
det i accelererat tempo. Detta är ju en
utveckling, som vi bär anledning att
vara tillfredsställda med. Men när vi
har kunnat konstatera detta faktum, så
vill jag fråga finansministern: Anser
inte finansministern, att en skattesänkning
skulle vara ägnad att ytterligare
stimulera den sparvilja, som redan nu
har kommit till uttryck?

Herr VIGELSBO: Herr talman! Eftersom
även vi från vårt håll i bevillningsutskottet
har biträtt den kung],
propositionen med förslag om en uttagningsprocent
av 110, är det kanske
på sin plats att jag här under några
minuter motiverar varför vi intagit den
ställning vi gjort. Man kan ju nämligen
misstänka att det kommer att sägas
så, som det sagts tidigare, nämligen
att bondeförbundet i denna fråga har
åkt med av vindsvepet. För att undvika
sådant tal vill jag här påvisa, att
det finns reella motiv för vårt ställningstagande.

Finansministern har i föreliggande
proposition efter sina beräkningar redovisat
betydande inkomstökningar,
men det förekommer också betydande
utgiftsökningar. Vad man emellertid
alldeles särskilt frapperas av är den
ovisshet, som på alla tänkbara sätt
grumlar framtidsbilden. Herr Schmidt
har skildrat de vanskligheter, som kan
möta i framtiden, på ett alldeles utmärkt
sätt och visat på den stora osäkerhet
som därmed vidlåder alla beräkningar,
och det är ju därför bara
bra att man i dagens läge garderar sig
för framtida överraskningar.

När vi från vårt håll har bedömt
dessa frågor är det emellertid en sak,
som vi inte har kunnat lämna ur räkningen,
och det är den goda inkomststandard
som folket i dess helhet för
närvarande har. Löner och arbetsinkomster
är goda, och näringslivets inkomster
är också goda. Vi frågar oss
då: Kan man i ett sådant läge vara hur

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

snäv som helst, när det gäller att reservera
medel för framtida behov? En
vacker dag kanske vi har krisen över
oss med sjunkande inkomster för stora
grupper av folket. Något som däremot
inte krymper i en kris är de statliga
utgifterna. Dessutom har den statliga
förvaltningsapparaten en viss benägenhet
att växa ut. Vi har sålunda mycket
stora utgiftsposter, som är fastlåsta och
som antagligen icke kan skäras ned i
någon väsentlig grad. Detta gör, att om
ställningen förvagas för stora grupper
inkomsttagare vid en eventuell kris,
så kommer detta att medföra att hela
belastningen och hela trycket för den
statliga förvaltningsapparatens finansiering
kommer att vila på näringslivet.
Jag menar, att det i ett sådant läge
måste vara bra att ha tillgång till reserver,
som man kan falla tillbaka på.
Då kan man, som finansministern sade,
lika som industriföretagen genom uppoch
nedskrivningar av sina lagertillgångar
utjämna de goda och de sämre
tiderna. Det bör under sådana förhållanden
inte vara fel att i dagens läge
som en räddningsplanka för kommande
års näringsliv ta ut en skatteprocent av
den i föreliggande förslag angivna storleken,
110 procent, och avsätta de på
det sättet influtna medlen.

Jag tycker det är förvånansvärt att
oppositionen anser ett sådant förfaringssätt
onödigt och därför reserverar
sig för en uttagningsprocent av 100.
Jag frågar mig, om det inte är lika
viktigt, riktigt och nödvändigt att konsolidera
samhällets ekonomiska ställning
som att konsolidera det enskilda
näringslivets enheter. Det har ju nämligen
från oppositionen framförts mycket
kritik mot den föreliggande propositionen,
i vad det gäller begränsning
av avskrivningsrätten, vilken rätt verkligen
har utnyttjats av industriföretagen
inom näringslivet.

Nu säger finansministern att vi måste
begränsa denna avskrivningsrätt, och
oppositionen har då genmält, att detta

mycket kraftigt kommer att försvåra
företagens ekonomiska konsolidering.
Jag ifrågasätter emellertid om man inte
kan dra en parallell här. Om man anser
det så viktigt att med den fria avskrivningsrättens
hjälp konsolidera ekonomien
för näringslivets enheter, är
det då inte lika nödvändigt att genom
ett lämpligt avpassat skatteuttag under
goda tider se till att man konsoliderar
även statens finanser.

Nu frågas det emellertid — och jag
måste medge att det är en misstanke,
som har mycket djup förankring ute
bland människorna ■— vad det är för
mening med att vi överbalanserar budgeten
och tar ut ett större skatteuttag
än nödvändigt, om de influtna medlen
slösas bort och inte reserveras för
framtiden. Denna misstanke att man
kanske slösar bort pengarna är den
enda som grumlar även mitt omdöme
i denna fråga. Jag tycker emellertid att
vi har viss anledning att därvidlag lita
på finansminister Sköld; åtminstone
får man intrycket att han håller hårt
om statens pung. Om han inte vill
släppa dit någon, så förefaller det mig
vara tämligen hopplöst att komma dit.
Det finns emellertid vissa oroande tendenser.
Sålunda berättades det mig
häromdagen att man ökat ut Spannmålsbolagets
styrelse med en ledamot.
Jag vet inte hur det har gått till. Det
har i varje fall inte beslutats av riksdagen.
Om sådana förläningar inom
den statliga förvaltningen göres i mycket
stor omfattning, så kan det ju
tänkas att de influtna pengarna rinner
bort igen, vilket kanske kommer i dagen
först när reserverna skulle ha varit
tillgängliga för andra ändamål. Sker
detta, blir ju effekten av den höjda uttagningsprocenten
ingen.

Jag vill emellertid inte tro att detta
kommer att ske. Jag är dock av den
uppfattningen att man med hänsyn till
de vanskligheter som kan torna upp sig
i en nära framtid bör vara garderad,
så att man inte blir tvungen att höja

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

skatterna då, och därigenom ensidigt
belasta näringslivet. Därför bör vi nu
gå in för att ta ut en skatteprocent

på no.

Finansministern nämnde här, att om
vi hade följt oppositionens avslagsyrkanden
på olika förslag om att ta ut
extra skatter, så skulle staten därigenom
ha förlorat omkring 600 miljoner
kronor. De pengarna hade då inte funnits
tillgängliga. Nu har dessutom alla
partier väckt motioner om ökade bidrag
på den ena punkten efter den andra.
Där är vi alla skyldiga, även vårt
parti. Utskotten har emellertid samvetsgrant
avstyrkt de flesta motionerna,
vilket torde vara räddningen för
oss. Om så icke skett, skulle nämligen
helt säkert även den överbalansering,
som vi räknar med vid en uttagningsprocent
av 110, redan ha förbrukats.
Följaktligen kommer man väl till det
resultatet, att man även från riksdagens
egen sida måste visa återhållsamhet, så
att inte hela ansvaret lägges på finansministern.

Med hänsyn till den motivering, som
vi sålunda har ansett föreligga för denna
höjning av uttagningsprocenten, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
förslaget i bevillningsutskottets betänkande
nr 57.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Med hänsyn
till den allsidiga redogörelse som
finansministern givit av det finanspolitiska
läget kunde man gott avstå från
ordet, men när jag ser att jag på talarlistan
kommer före folkpartiets ledare
ville jag gärna ställa några frågor, som
det då kan bli tillfälle för honom att
besvara. Först ville jag emellertid rent
allmänt påpeka, att det dock är anmärkningsvärt
att vi i detta land och
i denna tid över huvud taget kan diskutera
och besluta om en skattesänkning.
Detta när världen ser ut som
den gör och när t. ex. kostnaderna för
vårt försvar nått en omfattning, som vi
aldrig tidigare drömt om och där vi

knappast kan räkna med en skattesänkning
— snarare då motsatsen.

Vad som föreslås är ingen skattesänkning,
säger herr Hagberg. Det är
ingen skattesänkning med hänsyn till
vad skattedragarna har rätt att fordra
med tanke på penningvärdets fall. Jag
kan inte förstå ett sådant resonemang
att vi skulle ha liksom ett statiskt läge,
där man alltså kunde påstå att just
denna skattesats är rättvis under alla
förhållanden. Det är väl ändå så, att
det är utgifterna och förhållandena som
bestämmer det skattetryck som vi nödgas
besluta. Detta är stort nu, det erkänner
vi alla, men då bör också i det
sammanhanget påpekas att utgifterna
har stigit, och även när det gäller statens
utgifter har man att räkna med
penningvärdets fall. Det är förhållandena
här hemma och ute i världen
som är avgörande för det onormala
skattetryck som vi för närvarande har.

Härmed går jag över till de frågor
jag skulle vilja ställa till de efterföljande
talarna, främst då till herr Ohlin.
Det är med mycket stort intresse jag i
det sammanhanget först och främst
motser svaret på finansministerns fråga,
om folkpartiet och dess ledare nu
helt har övergivit teorien om finanspolitiken
som ett instrument för balansering
av konjunkturerna. Jag minns
diskussionen på 1930-talet, då herr
Ohlin var en av de främsta förespråkarna
för tanken på den nya finanspolitiken,
varigenom man icke skulle
se på budgetens balansering enbart för
det år det gällde, utan man skulle se
ut över en längre tid för att med finanspolitikens
hjälp kunna hugga av
topparna på högkonjunkturerna och så
att säga lyfta upp vid en lågkonjunktur.
På så sätt skulle man åstadkomma
eu jämn konjunkturutveckling.

När man nu konstaterar hur folkpartiet
är berett att i en högkonjunktur
t. o. m. underbalansera budgeten
och begagna tillfälliga inkomster som
underlag för en skattesänkning — så -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

dana krav har ju från det hållet framställts
motionsvis och på annat sätt —•
så är man berättigad att härvidlag ställa
sig frågande.

Grunden för oppositionens inlägg här
i debatten har varit en önskan att liksom
åstadkomma vattentäta skott mellan
de olika budgetåren: man skulle
således icke ta hänsyn till de förhållanden
som vi kan räkna med uppkommer
under budgetåret 1953/54. Men,
som finansministern har framhållit, redan
det beslut som vi nu fattar sträcker
sig till sina verkningar fram över
även det kommande budgetåret, och
därmed är man ju inne i en diskussion
om hur det då skall se ut.

Jag läser i högerns motion i denna fråga
att detta parti framhåller, att rent formellt
och enligt lagen skulle uttagningsprocenten
och diskussionen om denna
begränsas till det budgetår det gäller.
Men vid sitt allmänna resonemang kastar
man tydligen ändå en blick även
på det kommande budgetåret, och det
framhålles, att ett ansträngt budgetläge
kan ha den goda verkan, att det utövar
ett återhållande inflytande på utgifterna
och tvingar fram sparsamhet. Motionärerna
säger, att det kan komma
att möta svårigheter att våren 1953 vidhålla
100 procents skatteuttag. Detta
fakum bör understryka önskemålet om
en prövning av den statliga verksamhetens
omfattning och former samt i
anslutning därtill en prövning av de
statliga utgifterna.

Inför det förhållandet, att vi i föreliggande
utskottsutlåtande har en gemensam
reservation av högern och
folkpartiet, frågar jag mig, om även
folkpartiet står bakom det resonemang,
som förs i högermotionen. Jag menar
för min del naturligtvis inte att vi skall
uraktlåta att pröva alla möjligheter till
eu sänkning av statsutgifterna, men jag
vill å andra sidan säga, och härvid vänder
jag mig främst till folkpartiet:
Ilar vi inte talat om och är vi inte åtminstone
inom folkpartiet och social -

demokratiska partiet ense om att det
finns ofrånkomliga statsutgifter, som vi
måste klara? Har inte framför allt folkpartiet
talat om att på det sociala området
har många eftersatta grupper ännu
inte fått kompensation? Och har vi
inte nyligen när det gällde åttonde huvudtiteln
haft skarpa debatter i kammaren
om nödvändigheten av att höja
anslagen till folkbildnings- och nykterhetsorganisationerna,
där penningvärdeförsämringen
fört fram till ett katastrofalt
läge och där vi under nästkommande
budgetår, om denna verksamhet
skall kunna vidmakthållas, står inför
den ofrånkomliga uppgiften att höja
anslagen åtminstone så pass mycket, att
det blir kompensation för penningvärdets
fall. Vi är väl dessutom alla på
det klara med att när det gäller folkbildnings-
och nykterhetsarbetet och
även andra stora sociala uppgifter, så
måste ytterligare krafttag till, ty situationen
kräver beredskap även på dessa
områden.

Då frågar jag framför allt folkpartiet:
Om vi vill få till stånd betydande ökningar
av anslagen till dessa och liknande
ändamål, är det då inte för sent
att komma med äskandena vid nästa
års riksdag? Vi bör väl vara ute i god
tid, så att finansministern i höst, när
budgeten görs upp, kan avväga de olika
utgiftsposterna mot varandra. Ty om vi
råkar i ett svårt budgetärt läge, såsom
högern sagt i det uttalande jag nyss
läste upp, vad skall finansministern då
svara, om man t. ex. från tjugomannadelegationen
inom den samlade nykterhetsrörelsen
eller från folkbildningsorganisationerna
kommer med krav på
ökade anslag? Vad skall han svara, när
vi genom de beslut vi fattat här i riksdagen
har ställt honom inför ett svårt
budgetärt läge?

Det var dessa frågor jag ville ställa
för att få dem belysta i den fortsatta
debatten, och jag ber att avslutningsvis
endast få säga, att egentligen är det väl
inte så värst stora skiljaktigheter som

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

råder. Man säger från oppositionens
sida, att i det nuvarande läget kan vi
gå ned till en uttagningsprocent av
100, och skulle det visa sig att förhållandena
under kommande budgetår blir
svåra, så kan vi ju höja uttagningsprocenten.
Vi anser att en sådan väg
är föga realistisk. Mera realistisk är
då den som finansministern och utskottets
majoritet har föreslagit. Ty om den
optimism som färgar framför allt folkpartiets
syn på läget under kommande
budgetår skulle visa sig vara riktig och
vi finner att vi är i ett sådant läge att
vi även med hänsyn till utgifterna på
det sociala området och med hänsyn
till den kulturella upprustningen kan
vidta en skattesänkning, så är det rimligare
och mycket lättare att då vidta
en sänkning av uttagningsprocenten.

Herr talman! Med stöd av de synpunkter,
som jag nu framfört, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall be att i ett något senare sammanhang
få ta upp några av finansministerns
invändningar gentemot högerns
inställning till den ekonomiska politiken.
Inledningsvis kanske jag emellertid
kan få framhålla, att vi är överens
med finansministern om att förorda en
fortsatt stram ekonomisk politik. Men
vi förordar en väsentlig förskjutning av
tyngdpunkten i denna politik, en förskjutning
i syfte att genom ökat sparande
skapa förutsättningar för kostnadssänkande
investeringar.

Finansministern sade att man bör
inte byta hästar när man befinner sig
mitt i strömmen. Nej, helst inte, men
man skall då också känna sig säker på
att hästarna kan föra en över strömmen.
Det är tyvärr den saken som vi
inom oppositionen inte alls är säkra på.

Vad är det, herr talman, som vi är
rädda för just nu? Såvitt jag kan se är
det två saker. Vi hyser en malande oro
för att priserna skall börja stiga igen.
Herrarna i regeringen har tydligen

samma känsla av osäkerhet. Vi har vidare
en otäck föraning om att det
ganska snart kan bli svårt att få fatt i
folk ute i världen, som vill köpa vad vi
tillverkar och som kan betala hyggligt
och bra. Andra gör varorna billigare
och snappar bort våra köpare. Kan vi
inte klara den biffen kan det, säger vi
oss, bli svårt att ge alla som vill arbeta
jobb.

Det allra värsta som kan hända är om
vi får både prisstegringar och arbetslöshet
på en gång, om pengarna förlorar
sitt värde och människorna sitt
arbete. Den risken är inte alldeles obefintlig.

Vad som kommer att hända hänger
mer än någonsin på vad vi själva gör.
Av några tal som min ärade vän herr
Hedlund hållit ute i landet har jag fått
det intrycket att han menar, att kommunisterna
i Korea i pur häpenhet över
den svenska regeringskoalitionens tillkomst
inställde sitt krig och att det
därför djupare sett är herr Hedlund
som vi har att tacka för den lugnare
atmosfär i världen, som dämpat prisstegringsriskerna.
Då det emellertid varit
först i vår som herr Senander från
Göteborg fått tillfälle att informera Maotse
Tung om bondeförbundets behjärtade
insats och inte i höstas, så tror
jag inte riktigt på historieskrivningen.
Jag nöjer mig med att konstatera att
läget är lugnare och att den dödsdömda
amerikanska kapitalismen har priserna
i sin hand -—- trots den enorma upprustningen.

Vi har fått en ny chans. Låt oss då
inte försitta den också. Alla har väl
någon gång sett en häst i en nedförsbacke,
som bakom sig har ett alldeles
för tungt lass. Kusken hojtar och rycker
i tömmarna. Hästen sätter hasorna i
backen men kan varken svänga eller
stanna. Lasset driver på och i själva
verket bestämmer det både takten och
riktningen, hur bestämd kusken än
ser ut.

I vår ekonomiska politik släpar vi i

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

själva verket på ett fruktansvärt lass.
Kusken och hans medhjälpare ur den
egna familjen och från en grannfamilj,
som tagit tjänst hos honom, har gillrat
upp det för att han skulle få lättare att
hålla igen på slät mark, där hästen visat
en viss lust att falla i trav. Först satte
man på olika slag av politiska skygglappar,
sedan drog man åt alla regleringsbromsarna,
och därefter fyllde man kärran
med skatter och avgifter av alla
tänkbara slag. Och till slut förbjöd man
kullager och konsistensfett i hjulnaven.

Det borde väl vara självklart att i
längden fungerar inte en sådan politik.
Den fungerar inte om man vill få till
stånd så snabba framsteg som möjligt,
och den fungerar icke när den stora
uppgiften är att snabbt passa på varje
chans, att vara före utvecklingen. Våra
ämbetsverk går sin säkra gång. Det gör
förmodligen priskontrollnämnden och
finansdepartementet också. Men intet
av dem tar risker, och intet av dem
hittar nya kunder åt landet. Det är inte
reviderade nationalbudgeter vi behöver
utan större rörelsefrihet.

Den långt övervägande majoriteten
av oss i det här landet får sina inkomster
genom att arbeta i enskilda företag.
Vi gör det som arbetare i ordets gamla
bemärkelse eller som tjänstemän eller
som företagsledare. En sak måste vara
gemensam för oss. Våra utsikter att få
det bättre beror på vårt företags möjligheter,
vår egen trygghet på dess förmåga
att stå rycken i sämre tider. Om
man erkänner att detta resonemang är
riktigt måste man väl inse, att det är
felaktigt att ta ifrån företagen deras
reserver. Man måste hålla med om att
den kanske viktigaste uppgiften just nu
är att öka utrymmet för rationaliseringar,
investeringar och effektiviseringar
i produktionen.

Två ting är särskilt anmärkningsvärda
i den aktuella debatten: att inte
den meningsriktning som gör anspråk
på att stå jordbruket närmast är med
och understryker behovet av rationali3
— Andra kammarens protokoll 1952. Xr

seringar, och vidare att någon längre
orkar påstå att den som kämpar för ett
rationellt och starkt produktionsliv därmed
skulle företräda något slags speciella
kapitalägarintressen.

Vad är det som har skett i svenskt
jordbruk under senare år? Jo, en rationalisering
utan jämförelse i vår historia.
Detta är verklighetsbakgrunden till
det förhållande, som en av de mycket
stora europeiska tidningarna häromdagen
noterade: att Sverige har bland de
högsta lantarbetarlönerna i Europa och
trots detta förhållandevis låga livsmedelspriser.
Vi i högerpartiet ser ett slags
kollektivavtal i de jordbruksuppgörelser
som träffas och kan inte finna någon
grund till de lösa påståendena, att
någon grupp därigenom skulle ha skaffat
sig otillbörliga förmåner. Men vi ser
på något längre sikt saken så, att om
jordbruket får något större rörelsefrihet
och får vara i fred för krångliga
och äganderättsförstörande jordlagar,
kommer det att fortsätta sitt rationaliseringsarbete
—- till de anställdas gagn
och till konsumenternas gagn.

Lika litet som man gynnar de s. k.
kapitalisterna på någons bekostnad genom
att ordna det så att lantarbetarna
kan plöja med moderna traktorplogar
i stället för med en träplog, dragen av
två stutar, lika litet gör man det genom
att skaffa verkstadsarbetarna moderna
maskiner.

Med en befolkning, som motsvarar
cirka 7 procent av den sammanlagda
befolkningen i världen, svarar Förenta
staterna för nära 40 procent av världens
industriproduktion. Varför? Jo,
bl. a. därför att i USA är kapitalbildningen
en angelägenhet för de många
människorna — inte för staten. Där
framstår sambandet mellan sparandet
och de moderna maskinerna klart —
för människan och i politiken.

Vår främsta uppgift är att snabbt öka
sparandet — det frivilliga sparandet,
som är något helt annat än statens
tvångssparande. Att se den ekonomiska

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, m. m.

politiken ur sparandets synpunkt kan
verka ensidigt, men ensidigheten är
skenbar. Det är ett ökat sparande —
företagssparande och enskilt sparande

— vi behöver för att kunna hålla oss i
tätgruppen i kapplöpningen om kunderna.
Det är ett ökat sparande vi behöver
för att kunna göra fler och fler
medborgare till delägare i våra samlade
resurser och på det viset ge dem
mer och mer att säga till om i väsentliga
ting. Det är ett ökat sparande vi
behöver för att göra de många gånger
utlovade stabila priserna till verklighet.

Just nu skulle en alldeles särskild
uppmuntran åt sparandet ge effekt.
Därom är jag övertygad, och jag beklagar
djupt att regeringen förskansat sig
bakom allsköns betänkligheter och vägrat
att vara med och verkligen göra
någonting. Finansministern sade här
nyss, att de åtgärder, som är tänkbara
för att stimulera sparandet, kan verka
först på längre sikt. Ja, herr talman,
men varför har man då inte vidtagit
dem tidigare? Det har sannerligen inte
saknats påstötningar i sådant syfte. Någon
gång måste man väl för övrigt ändå
börja med att vidtaga dessa åtgärder.
Man kan väl inte i längden skjuta åtgärderna
ifrån sig under åberopande
av att de inte kan få någon omedelbar
verkan.

Frågan om sparandet har ett nära
samband med valutapolitiken. Vi har
gott om fordringar på olika länder jämfört
med hur vi haft det under senare
år, men vi har ont om valutor som kan
ge styrka, om en ny våg av devalvering
skulle bryta loss över vår världsdel.
Vilka planer har regeringen för att möta
en eventuell ny situation sådan som
den där vi stod på hösten 1949?

Just därför att vi i högerpartiet är
så angelägna om att människorna skall
hysa förtroende till sina pengar, är vi
oroliga och skakade över de varje år

— även i år — regelbundet återkommande
förslagen att ge riksbanken rätt
att trycka mer sedlar. Helst hade vi

sett att vi äntligen i år fått ett förslag
som kunnat göra slut på de många provisorierna
för sedelutgivningsrätten.
Människor litar inte på provisorier. När
nu detta blev omöjligt, därför att regeringen
tog så obegripligt lång tid på
sig innan den satte i gång den nödvändiga
utredningen, har vi tvingats acceptera
en ny höjning och ett nytt provisorium.
Vi begär emellertid ett system
med varningssignaler och förutsätter en
ekonomisk politik som får håll på prisstegringarna.

På den avgörande punkten har vi till
slut kommit varandra närmare. Regeringen
har smugit sig närmare och närmare
vår linje om en stramare hållning
till anspråken på kredit. Den har kommit
för sent, och den har valt en enligt
vår mening felaktig metod för den behövliga
åtstramningen, men dess gamla
försvarslinje ligger nu som intressanta
fornminnen bakom den. Försöket med
en kreditransonering har som bekant
fört till att vi dels fått en kluven kreditmarknad,
dels en ransonering och
dels en räntestegring. Ett friare system,
där man betraktat räntan som ett pris,
skulle ha gett bättre resultat, ett sundare
och naturligare läge. Vi skulle ha
sluppit ryckningarna och kastningarna,
och bankerna hade på ett naturligare
sätt kunnat sortera anspråken. Vi hade
fått en åtstramning utan inre kluvenhet
och ett starkt förtroende hos spararna.

I anledning av finansministerns uttalande
i räntefrågan vill jag bara göra
den lilla reflexionen: Kan det vara förnuftigt
att avstå från den rörliga räntan
som ett lämpligt instrument i den ekonomiska
politiken, när vi befinner oss
i ett stramt läge på penningmarknaden?
Nej, herr talman, det är just i ett sådant
läge som man med ännu större fog
än eljest kan hävda, att man med små
variationer i räntenivån kan nå avsevärda
resultat.

Sitt stora prov har emellertid riksbanken
framför sig. Det kommer i höst,
då banken inte endast som hittills måste

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

underlåta att synda, utan då den måste
göra goda gärningar också. I höst måste
riksbanken hitta köpare till statsobligationer.
Det blir ingen lätt uppgift,
men den blir nödvändig -— för att inte
mer pengar skall komma i rörelse än
kravet på hållbara priser medger.

Att riksbanken sköter sin uppgift att
hålla emot är alltså ett villkor för att
krediterna skall kunna hållas inom de
gränser som sparandet sätter. Att ersätta
denna naturliga regulator med att staten
tar hand om allt större delar av
människornas pengar är inte möjligt.
Men därtill kommer en alldeles avgörande
omständighet. Det verkar som
om det skulle finnas en naturlag, som
pressar upp statens löpande utgifter,
dess konsumtionsutgifter, upp mot gränsen
för inkomsterna. Varje s. k. överbalansering
har en benägenhet att äta
upp sig själv, och ingen finansminister,
inte ens herr Sköld, orkar i längden
hålla emot.

Herr Sköld menade att överbalanseringen
har haft gynnsamma verkningar
för vår samhällsekonomi. Men, herr talman,
det finns väl ändå ingen i denna
kammare som kan vara blind för det
faktum, att överbalanseringen har utövat
en kostnadsuppdrivande verkan
inom hela samhällsekonomien, som i
inte oväsentlig mån bidragit till den
kraftiga uppblåsningen av den svenska
inkomstvolymen. Det som ytterligare
bidragit härtill var den planlösa avvecklingen
av subventionerna på hösten
1950 och i början av 1951. Men överbalanseringens
dryga andel i denna
olyckliga utveckling kan man inte
komma ifrån.

Nu gjorde finansministern en fråga,
som förmodligen var menad att sätta
oss inom oppositionen på det hala. Finansministern
frågade: Var hade vi i
dag stått, när det gäller att genomföra
en skattesänkning, om vi inte hade haft
möjlighet att ta i anspråk de överbalanserade
medlen? Ja, herr talman,
tänk att inte finansministern inser, att

den frågeställningen är ganska meningslös.
Vi kan med minst samma fog
fråga: Var hade vi stått, om man hade
följt en helt annan ekonomisk politik
än den som regeringen har drivit?
Överbalanseringen har ju betraktats
som ett instrument för att dämpa inflationen,
ett instrument, vars verkningsförmåga
vi aldrig har trott på —
som jag nyss antydde. Vi har all anledning
hävda, att med en annan ekonomisk
politik, främst en långt tidigare
insatt kreditåtstramning i förening med
en rörlig ränta, hade vi till väsentlig
grad kunnat undvika engångsinflationen.
Vad syftar såväl regeringens som
oppositionens förslag i skattesänkningsfrågan
till? Jo, regeringen vill ju till
hälften och vi inom oppositionen till
större delen genom en skattesänkning
undanröja engångsinflationens verkan
på skattenivån här i landet.

Det är emellertid en annan sak, som
finansministern också alldeles förbisåg
i sitt resonemang. Vi vill avveckla
överbalanseringen men icke för att
dela ut pengarna för att användas för
löpande konsumtion. Vi ville, herr talman,
icke ens en gång falla för frestelsen
att ta i anspråk överbalanserade
medel för att genomföra en välmotiverad
förbättring av folkpensionärernas
villkor, utan vi föreslog i sådant syfte
en höjning av folkpensionsavifterna. Vi
vill avveckla överbalanseringen genom
skattesänkning för att göra det lättare
för de enskilda att öka sitt sparande
och stimulera dem till höjda produktiva
insatser. Det är en klar och konsekvent
linje, som högerpartiet i dessa
frågor har företrätt. Med särskild
adress till herr Vigelsbo, som jag inte
ser just nu i kammaren, vill jag säga,
att vi därför inom högern inte har något
behov att här i kammaren avge eu
syndabekännelse över våra handlingar
i det förflutna när det gäller skattepolitiken.
Allt talar alltså för alt finansministern
om än med saknad borde
överge sin överbalanseringslinje och

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

därmed öka företagens förmåga att lägga
upp reserver och ge skattebetalarna
en rejäl skattesänkning.

Om de statsfinansiella förutsättningarna
för en ordentlig skattelindring
kan man efter den långa föregående
diskussionen fatta sig kort. För det
budgetår, som vi bär möjlighet att med
rimlig grad av säkerhet överblicka, är
läget det — det medger också finansministern
— att den direkta skatten
kan sänkas i enlighet med skatteutrednngens
enhälliga förslag utan att inkomsterna
för staten minskar mera än
att dess löpande utgifter blir täckta.
Om budgetåret därefter, alltså det som
börjar på sommaren nästa år, kan i
dag inga säkra omdömen fällas. Varken
finansministern eller jag vet egentligen
någonting om den ekonomiska utvecklingen
inom samhället nästa år, om statens
inkomster eller ens om statens utgifter.

Herr Sköld gav oss vissa siffror för
året näst efter detta. Ja, herr talman,
tidigare har finansministerns kalkyler
för det närmaste budgetåret varit i hög
grad otillförlitliga. Felmarginalerna har
varit vida större än merkostnaderna
för oppositionens skattesänkningslinje.
Finansministern får därför ursäkta oss,
om vi inte tilltror honom förmågan att
ge oss någon säkrare grundval för bedömningen
av budgetläget om ett eller
ett och ett halvt år. Att herr Sköld kan
uttala allmänna farhågor särskilt med
hänsyn till utgifternas utveckling förstår
jag. Men någonting därutöver kan
han inte prestera. Vi kan inte låta bli
att sänka skatten ordentligt därför att
herr Sköld är orolig för framtiden. Vi
måste få hjälp i den ekonomiska politiken
av en skattesänknings gynnsamma
verkningar på arbetsvilja och sparande.
Skattesänkningen bidrar själv
till att på längre sikt skapa förutsättningar
för sitt fortbestånd. Det är detta
man på socialdemokratiskt håll aldrig
synes vilja medge.

Självfallet måste vi alla vara med om

att i god tid planera den statliga utgiftspolitiken,
inte minst planera en
förnuftig avveckling av den osunda
subventionspolitiken. Det är därvidlag
inte bara fråga om jordbrukssubventionerna.
Det finns en osund subventionsflora
inom många andra områden i
vårt ekonomiska liv.

Jag kanske i detta sammanhang kan
få rätta ett litet misstag, som finansministern
gjorde sig skyldig till. Finansministern
sade, att de förslag till
besparingar, som ifrån vårt håll har
framlagts inom bostadspolitiken, skulle
ge ett netto på mellan 7 och 8 miljoner
kronor. Den verkliga summan,
den verkliga besparingen enligt högerns
förslag, ligger i närheten av 50
miljoner kronor. Men med de siffror,
med vilka finansministern rör sig, kanske
han betraktar en sådan skiljaktighet
som en bagatell.

Skattesänkningen betyder ju att de
enskilda skattebetalarna själva får disponera
över en större del av sin inkomst
än nu. Ingen kan påstå, att skattekommitténs
förslag i det avseendet
går för långt. Det kan diskuteras, om
förslaget ens fullt återställer läget till
vad det blev genom 1947 års skattebeslut.
Socialdemokraterna tycks emellertid
utgå ifrån, att varje ökning av
den del av människornas inkomster,
som man låter dem själva disponera,
betyder ökade köp av varor, ökade utgifter
för familjerna för sådana ting,
som det kan vara nyttigt och angenämt
att bruka. Jag tror att denna pessimistiska
syn är felaktig. Får människorna
ökad ekonomisk rörelsefrihet, kommer
detta med säkerhet att ge till resultat
ett ökat sparande, naturligtvis under
förutsättning att skattesänkningen inordnas
i ett förnuftigt ekonomiskt program,
som återställer förtroendet hos
människorna för penningarnas värde.
Skattesänkningen är alltså ett av medlen
att skapa bättre motståndskraft mot
prisstegringar och ökade insatser till
välståndets höjning.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Låt mig sammanfatta: En snabb och
smidig riksbankspolitik, målmedvetna
åtgärder i syfte att främja det enskilda
och frivilliga sparandet, återställda
möjligheter för företagen, de stora och
små företagen inom handel, hantverk,
industri och jordbruk, att bygga upp
sina reserver, en rejäl skattelindring,
i dessa ord sammanfattar jag vårt alternativ
till de höga skatternas och de
direkta regleringarnas politik. Jag kan
inte bevisa, att detta alternativ är bättre
eller effektivare än regeringens politik.
Erfarenheter från vårt land och
andra länder gör det emellertid troligt.
Om regeringspolitiken vet vi, att den
är engångsinflationens politik.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN: Herr talman! Det problemkomplex,
som kammaren i dag diskuterar,
är ju så stort och så mångskiftande,
att det är nödvändigt att man i
en debatt som denna begränsar sig till
vissa väsentliga sidor av detsamma,
även om man är väl medveten om att
det innebär att andra synpunkter, som
också är värda att framföras, inte kommer
med denna gång.

Jag skall börja med några reflexioner
om det statsfinansiella utrymmet för en
skattesänkning sådan som reservanterna
har föreslagit. Tv det är väl i alla
fall det, som här i dag är den mest centrala,
den mest brännande frågan.

Beträffande inkomstberäkningen för
budgetåret 1952/53 tänker jag inte diskutera,
huruvida riksräkenskapsverket
har varit litet mer eller litet mindre
optimistiskt eller pessimistiskt. Det förefaller,
som om finansministern ville
göra gällande, att egentligen borde man
ha räknat med andra siffror än riksräkenskapsverket
gör, men han har av
någon anledning ändå inte gjort det. Det
är ett rätt egendomligt sätt att argumentera.
Finansministern mer än någon
annan har väl skyldighet att taga
ställning till och bedöma läget. Att säga

att jag har räknat liksom riksräkenskapsverket
men egentligen borde jag
ha räknat lägre, är väl ett försök åt!
kunna använda två olika argumentationslinjer
för framtiden allteftersom det
passar sig.

Finansministern sammanfattade nu
sin kritik av oppositionens -—- kanske
han därvid särskilt nämnde folkpartiets
— ståndpunkt på det sättet, att
med oppositionens förslag i fråga om
lägre eller uteblivna skatter och vissa
utgifter, så skulle budgetöverskottet inte
bli mer än 200 miljoner kronor. Då har
han räknat ifrån vad han kallade för
de tillfälliga skatteinkomsterna. Får jag
då först påpeka, att finansministern —-tydligen för att få så mycket som möjligt
att bli tillfälliga skatteinkomster —-beräknar, att inskränkningen i den fria
avskrivningsrätten skall ge 250 miljoner
kronor i ökad inkomstskatt från företagen,
särskilt bolagen. Han menar
alltså, att om man nu hade bibehållit
den fria avskrivningsrätten, skulle det
ha kommit in 250 miljoner kronor
mindre. Jag tillåter mig sätta ett mycket
stort frågetecken för denna siffra.
Det skulle betyda, att företagen det året
med bibehållen fri avskrivningsrätt
skulle ha avskrivit ungefärligen 700 miljoner
kronor mer än vad de nu kommer
att göra. Observera att företagen ju har
fri avskrivningsrätt för ifrågavarande
tillgångar, som är anskaffade före den
1 januari 1952 och kan därför i många
fall kompensera sig genom att skriva
av litet mer på sådana äldre tillgångar,
om de måste skriva av litet mindre på
de nya. Och ändå räknar finansministern
med att de skulle ha avskrivit sammanlagt
netto 700 miljoner kronor mer.
Finansministern förbiser därvid alldeles
uppenbart, att den som inte kan avskriva
så mycket på 1952 års tillgångar
får skriva av så mycket mer på de äldre
tillgångarna. Hans ståndpunkt måste sålunda
innebära, att detta år skulle företagen
ha avskrivit långt mer än 700 miljoner
kronor på 1952 anskaffade saker

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av beviliningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

utöver råd de nu kan göra till följd av
avskrivningsrättens begränsning. Varje
jämförelse mellan denna siffra och det
totala värdet av anläggningarna i företagen
tror jag leder till en mycket utpräglad
skepsis i fråga om finansministerns
uppskattning. Man frågar sig —
det vill jag säga uppriktigt utan att jag
tror att jag gör statsrådet Sköld någon
orätt —■ när en siffra är konstigt uppskattad,
medför denna lilla märkvärdighet
i uppskattningen någon konsekvens,
som underlättar finansministerns
argumentering? Ja, visst gör den det i
alldeles ovanligt hög grad i detta fall.
Genom att säga att 250 miljoner är en
tillfällig inkomst, som beror på en åtgärd
vilken oppositionen varit emot, reducerar
han budgetöverskottet enligt
oppositionens kalkyler med 250 miljoner.
Om jag säger att en uppskattning
av 150 miljoner förefaller långt mera
verklighetstrogen och kanske även den
tilltagen i överkant, förstår kammaren
att finansministerns påståenden om hur
folkpartiets finanspolitik ter sig får tas
med en stor nypa salt.

Det finns en annan punkt, där man
måste opponera mot finansministerns
karakteristik, nämligen beträffande avskrivningarna
av de medel, som det allmänna
anvisar till lånefonder för bostadsbyggande.
Där har finansministern
föreslagit att inte mindre än 180 miljoner
kronor, som går till tilläggslån, skall
avskrivas helt och hållet, detta trots
att det allmänna förbehåller sig att när
som helst begära att dessa tilläggslån
skall förräntas och eventuellt även
amorteras. Icke desto mindre vill finansministern
ur statsfinansiell synpunkt
jämställa tilläggslånen till detta
väldiga belopp med en ren subvention,
vilken naturligtvis hade måst bokföras
som utgift i driftbudgeten. Om det som
vi har föreslagit skrivs av 50 procent på
dessa lån, tycker jag man kan säga att
det är en försiktig finanspolitik. Att man
tidigare, när det rörde sig om väsentligt
lägre belopp, tyckte att man kunde

skriva av alltsammans är en sak. Att,
när det kommer upp i så väldiga belopp
av statliga lån till bostadsbyggande, till
skapande av det realkapital som bostäder
utgör, begära att lånen skall avskrivas
på en gång förefaller mig vara ett
alldeles överdrivet krav.

Ur lånefonden för bostadsbyggande
lånar man ut pengar till 3 procent och
har en kostnad av 3,5 procent i runt
tal. Det är ju litet av Ebberöds bank
detta med en förlust på 0,5 procent. Observera
emellertid att om man får in en
sjundedel mindre än man betalar ut, motiverar
det i och för sig inte större avskrivning
än med en sjundedel. Härtill
kommer att det ju till största delen är
amorteringslån, varför en del av pengarna
efter en tid kommer tillbaka, inte
med något avdrag utan så småningom
med hela kapitalbeloppet. Även där menar
jag att den avskrivning, som vi har
föreslagit, är uttryck för en försiktig
statsfinansiell politik.

Yad är då finansministerns sammanfattning
när han skall kritisera vår
ståndpunkt? Jo, han säger att om inte
staten skaffar dessa pengar skattevägen,
måste staten låna. Vill man då att
staten skall låna pengar för att kunna
sänka skatterna, frågar han. Man förstår
att detta yttrande är utformat inte
för att göra något intryck på denna
kammares ledamöter, som genomskådar
dess ihålighet, utan för helt andra ändamål.
Om budgeten i alla fall är överbalanserad
och man företar en investering
i realkapital, t. ex. bostäder, och
en väsentlig del av denna investering
betalas med skattemedel men en del betalas
med lånemedel, liksom så många
andra kapitalinvesteringar, så säger finansministern,
att om ni inte finansierar
hela investeringen i tilläggslånen
med skattemedel, betyder det att ni vill
låna för att kunna sänka skatterna. Med
det resonemanget kan finansministern
lika gärna säga, att den som vill låna
pengar till investeringar i statens järnvägar
och inte vill täcka utgifterna för

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

de investeringarna i driftbudgeten han
vill låna för att kunna sänka skatterna.
Jag kan därför säga till finansministern,
att tydligen även han vill låna pengar
för att kunna genomföra sin skattesänkning.
— Tog han en hel del kapitalinvesteringar
och lade dem på driftbudgeten,
bleve det med finansministerns
egen konjunkturbedömning inte
utrymme ens för hans egen skattesänkning.

Det är alldeles uppenbart att detta
sätt att karakterisera kapitalutgifterna
är vilseledande, såvida inte finansministern
vill att man skall med löpande
inkomster täcka samtliga statens kapitalutgifter.
Det är ju möjligt att han menar
att det skall ske i år. Jag vill medge
att vi just detta år med hans beräkningar
kommer mycket nära ett uppfyllande
av det kravet och kanske uppfyller det
helt och hållet, men han har ju inte på
något sätt framfört detta såsom någon
princip, och alla förstår också att det
skulle vara orimligt.

Jag vill alltså bestämt hävda, att den
nedsättning av avskrivningarna med 146
miljoner som vi har föreslagit är väl
motiverad. Om man dessutom räknar
om finansministerns post rörande inverkan
av den fria avskrivningsrättens
begränsning på företagsbeskattningen,
kommer man till ett budgetöverskott,
som enligt vårt förslag blir icke oväsentligt
högre än finansministern påstod.
Sedan kan det hända att finansministern
glömde någon minuspost, men
det är i så fall en långt mindre sak.

Det är av vikt, ärade kammarledamöter,
att det slås fast, att vad vi här jämför
är olika grader av överbalansering,
ingenting annat. Ute i den offentliga debatten
och i regeringspressen försöker
man ofta framställa det så, som om det
var fråga om att oppositionen ville underbalansera
budgeten och inte ville
skaffa täckning för utgifterna, men som
jag har sagt många gånger förr förhåller
det sig inte på det sättet.

Jag vill säga till herr Orgård och

andra, att vill man ha exempel på platser
där det diskuteras förslag om underbalansering
av en budget, då skall
man inte vända sig till den svenska
riksdagen och till folkpartiet — jag tror
i det sammanhanget inte heller till högern
— utan då skall man vända sig till
den socialdemokratiska oppositionen i
Stadshuset.

När vi diskuterar de offentliga finanserna
ur konjunktursynpunkt, säger socialdemokraterna
att de kommunala finanserna
inte har någonting med saken
att göra, och intet ord kommer över deras
läppar om den frågan. När vi diskuterar
svensk samhällsekonomi hör
inte kommunernas finanser hit på samma
sätt som statens finanser, säger man.
Vi diskuterar dock i dag den allmänna
samhällsekonomiska jämvikten. Vi har
nu bankoutskottets betänkande om den
saken till behandling. Skulle det inte
kunna locka fram något enda litet ord
från statsrådsbänken om vad man anser
om kraven på att underbalansera de
kommunala budgeterna i nuvarande
läge? Tänk vilken sammanbiten tystnad
som har utmärkt regeringsbänken varje
gång detta har diskuterats. Det är
ungefär som om den kommunala finanspolitiken
inte hade någonting att göra
med samhällsekonomien. Alla förstår att
detta är en ohållbar ståndpunkt. När
regeringen riktar kritik mot oppositionen
för att den vill överbalansera budgeten
med hundratals miljoner men inte
»tillräckligt mycket», är det också nödvändigt
att man något talar om hur man
ur samhällsekonomisk synpunkt bedömer
den kommunala finanspolitiken, om
man inte där framställer krav på en väl
balanserad budget. Låt mig säga att om
den tystnad, som har förmärkts från regeringsbänken
när dessa saker kommit
på tal, skulle fortsätta även i dag, då
blir det i sanning en vältalig tystnad.

Beträffande sedan möjligheterna att
sänka skatterna under nästkommande
finansår har herr Kristensson och herr
Hagberg i Malmö liksom ett par senare

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

talare belyst frågan så ingående, att jag
inte behöver säga många ord. Det är ju
uppenbart att om man har budgetöverskott,
går det att sänka skatten. Om man
sedan säger, att det inte är säkert att
budgeten blir balanserad längre fram i
tiden, kan vi bara svara vad som har
sagts många gånger förr, nämligen att
man aldrig får en sådan säkerhet. Naturligtvis
har finansministern rätt i att
man måste ta hänsyn till att inkomstskattesänkningen
kommer att till fullo
inverka på budgeten först under budgetåret
1953/54, men vi har ju många
andra förändringar att räkna med under
budgetåret. Jag tycker att finansministerns
erfarenhet efter hans bestämda
påståenden från år 1950 om vad som
skulle ske med budgeten året efter det
nästkommande skulle motivera en viss
försiktighet i hans omdömen rörande
budgetutfallet 1953/54.

Med någon överraskning har jag sett
att utskottet, om jag har förstått det rätt,
räknar med såsom självklart, att man
budgetåret 1953/54 inte skall ha några av
dessa tillfälliga statsinkomster, t. ex. den
företagsbeskattning, som sammanhänger
med begränsningen av den fria avskrivningsrätten.
Det måste väl betyda att utskottet
redan nu räknar med att den
fria avskrivningsrätten skall återställas
den 1 januari 1953. Mycket glädjande,
men en aning överraskande. Om inte någon
ledamot av utskottet kan förklara
detta uttalande på annat sätt, så är den
tolkningen berättigad, att utskottet menar
att den fria avskrivningsrätten
skall återställas den 1 januari 1953, eftersom
man icke räknar med någon verkan
på statsfinanserna under budgetåret
1953/54 av den ifrågavarande inskränkningen.

Vidare konstaterar jag att utskottet redan
nu vet besked, nästan ännu bättre
än finansministern, om utvecklingen under
budgetåret 1953/54. Man vet redan
nu, att det inte finns anledning räkna
med någon väsentlig ökning av statsinkomsterna.
Man tar inte bara hänsyn till

att vissa extraskatter faller bort, utan
man räknar tydligen också med att det
inte skall bli någon väsentligt ökad statsinkomst
av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
■—- det yttrande som
finns nederst på s. 28 får väl tolkas
på det sättet. Nog märker man här hur
ivriga ansträngningar som görs för att
rörande den ovissa framtiden ändå
komma med rätt bestämda uttalanden,
som man anser nödvändiga som motivering
för avslag på kravet om ett
skatteuttag av 100 procent.

När finansministern talade om folkpartiets
linje med olika förslag om skattesänkningar
och nej till vissa av hans
skattehöjningar, hänvisade han till ett
yttrande av herr Ohlon i första kammaren
— jag hörde inte det yttrandet, utan
jag får gå efter herr Skölds referat —
som innebar att vi i folkpartiet kastar
ut ett metspö åt olika håll och hoppas
få napp någon gång. Ja, så optimistiska
att vi tror att finansministern skulle acceptera
alla våra skattesänkningsförslag
eller våra nej till nya skatter har vi
sannerligen inte varit, men att vi har
gjort försöka att få igenom alla de förändringar
vi anser motiverade — och
naturligtvis inga andra — väl vetande
att det inte finns utsikt till att finansministern
skall nappa på dem alla. Jag
trodde, att den som satt och metade ville
liksom vi helst ha napp alla gånger,
men den sjö där det nappar alla gånger
är naturligtvis inte så vanligen förekommande.
Och finansminister Sköld
är inte en sådan skatteexpert, som nappar
på alla än så välmotiverade skattesänkningsförslag.
Det har vi vetat i förväg,
men det kan inte hindra oss att
framställa en serie av välmotiverade
skattesänkningsförslag. Att sedan finansministern
just inte nappade på något är
ju beklagligt, men för det kan inte vi
lastas.

Beträffande den allmänna frågan om
möjligheten av en återgång till 1947 års
skattetryck i fråga om inkomstskatten
skall jag här bara be att få tillfoga en

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

allmän synpunkt. Nationalinkomsten per
invånare har sedan den tiden stigit med
någonting av storleksordningen 15 procent.
Har vi på det offentliga området
genomfört en så kolossal standardhöjning
sedan dess, att det inte skall vara
möjligt att undgå att ha ett högre skattetryck
på inkomsterna för statens del nu
än vi hade då? Vad är det egentligen
som förklarar att finansministern kan
säga så tvärsäkert, att trots att den reella
nationalinkomsten per invånare har stigit
mycket starkt har stegringen inte
varit tillräcklig för att bereda utrymme
för våra ökade samhälleliga utgifter? Vi
vet att försvarsutgifterna även efter
justering med hänsyn till penningvärdets
fall har stigit med några hundra
miljoner kronor. Det är alltså ändå en
relativt begränsad faktor. Såvitt jag kan
förstå skulle man, ifall vi hade haft en
diskussion i denna sak 1947, varit ganska
enig därom, att om vi räknade med en
reell inkomsthöjning per invånare med
15 procent på fem år skulle vi åtminstone
inte behöva höja det reella skattetrycket
utöver vad finansminister Wigforss
då föreslog. Men nu finner vi att
finansminister Sköld säger att det inte
är nödvändigt att hux flux komma tillbaka
till 1947 års skattetryck! Även
själva uttryckssättet är härvidlag av ett
visst intresse.

Beträffande denna fråga om skattesänkning
skall jag begagna tillfället, herr
talman, att ta upp en sak, som finansministern
nämnde i dag, och jämföra den
med vad han sade i debatten för en vecka
sedan. För att bagatellisera de förslag
rörande vissa speciella skattelättnader,
som oppositionen hade framlagt —
jag tänker alltså då inte på inkomstskatteskalan,
ty i den frågan var vi ju överens,
utan jag tänker på de andra punkterna
— sade finansministern: »Ja, men
detta är ju ingen skattesänkning. Det
betyder bara att man vill ta ut pengarna
på ett annat sätt, det är bara en omfördelning
av skattebördan». — Alltså, närhelst
oppositionen föreslår eu skatte -

sänkning på vissa punkter, säger finansministern
att det inte är någon skattesänkning
utan att förslaget bara betyder
att man får ta ut mer pengar på andra
håll. Men i dag, när finansministern
skall göra upp budgeten på oppositionspartiernas
vägnar, då räknar han som
skattesänkning allt som oppositionen
har föreslagit.

Herr Sköld sade nyss att det var litet
naivt av herr Hagberg i Malmö att tro,
att herr Sköld kunde mena något annat
i dag än han har skrivit i propositionen.
Jag vill här påpeka att herr Sköld menar
någonting helt annat i dag än i förra
veckan. Eftersom finansministern nu har
kommit in i kammaren kan jag säga det
en gång till: I förra veckan menade finansministern
att det inte var någon
skattesänkning när vi hade föreslagit
större skattelättnad för förvärvsarbetande
hustrur o. s. v., ty då får ni ta ut
samma belopp på annat håll. Men i dag
säger finansministern, att när man räknar
ut budgeten enligt oppositionens förslag
får man så och så mycket mindre
pengar där och så och så mycket mindre
pengar där. I dag är det skattelättnad
alltsammans. Något större konsekvens i
argumentationen kan finansministern säkerligen
åstadkomma om han vill. Och
då får han väl i dag medge, förmodar
jag, att hans yttrande i förra veckan,
att oppositionens linje inte innebar någon
skattesänkning, var ett förfluget yttrande,
som inte kan tas på allvar.

Beträffande den skattchöjningseffekt,
som uppkommer särskilt för en del ensamstående,
har det redan påpekats —
jag bara understryker det —• att en mycket
stor del av den effekten kommer
hort vid ett uttag av 100 procent. När
nu finansministern är villig att så intensivt
söka efter möjligheter att undgå
skattehöjning för denna grupp, hoppas
jag att han inte i sitt fortsatta sökande
utesluter den ganska nära till hands
liggande möjligheten att sätta uttagsprocenten
till 100. Att han sedan kan komplettera
den åtgärden ytterligare, det

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

må vara hänt, men uppgiften bör då vara
betydligt lättare.

Innan jag kommer till några avslutande
ord, herr talman, skall jag nu be
att få övergå till att diskutera konjunkturläget
och konjunktur politiken i anslutning
till bankoutskottets utlåtande.

Jag vill då beträffande prisutvecklingen
under detta år bara konstatera, att
år 1952 har betytt en konjunkturförsvagning
både i utlandet och här och
att, som jag redan i höstas påpekade, det
framstod som mycket sannolikt att detta
skulle komma att medföra mycket gynnsammare
förutsättningar för en svensk
stabilisering av prisnivån än man tidigare
haft. Tyvärr är det så, att medan
prisstegringen i utlandet har fått en
mycket långsammare tendens och i vissa
fall helt har avstannat under de sista
sex till nio månaderna, fortsätter prisstegringen
i Sverige. Finansministern
tycker ju inte om att man gör jämförelser
med utlandet, men själv sade han för
en stund sedan, att intet land har använt
bara räntepolitiken o. s. v. Finansministern
tillåter därför säkerligen mig
att följa hans exempel och göra ett enda
litet påpekande om utlandet, ty det kan
väl inte vara så olika rättigheter härvidlag,
att jag bara får betrakta svenska
förhållanden, medan finansministern
med sin statsmannablick omspänner hela
världen.

Det är tyvärr så, att levnadskostnaderna
här i Sverige har stigit med sex
procent sedan i somras. De har, som
jag har sagt förut, stigit ännu mer i
Frankrike, men det är väl en klen tröst.
I England har de stigit lika mycket som
här; vi känner till de engelska svårigheterna.
I Förenta staterna har de stigit
ungefär en procent, och när siffrorna
för mars kommer är det inte säkert
att det är någon stegring alls. Man har
ännu bara siffran för februari. I Norge
har stegringen varit fyra procent, i
Schweiz tre procent och i Kanada fyra
procent. I Holland har man till och med
haft någon sänkning. Detta är några av

de länder som står i Kommersiella meddelandens
statistik. Jag tror inte man
kan undgå slutsatsen att prisstegringen
här i Sverige under det senaste halvåret
bär haft litet större kraft än i de
flesta länder, med vilka vi brukar jämföra
oss. Jag hoppas att man inte skall
kunna säga det framöver. Det är klart
att detta är ett resultat av misstag, som
i huvudsak har begåtts tidigare, av att
regeringen alltför sent har inskridit mot
inflationen.

Nu har vi att räkna med en försämring
av konjunkturläget såsom inte osannolik,
kanske till och med mycket sannolik,
utan att jag vill spå någonting om
hur länge en sådan förändring kan komma
att vara. Den kan mycket väl komma
att avbrytas av ett visst konjunkturuppsving
någon gång nästa år igen — det
vet jag ingenting om — men klart är
att vi måste vara beredda på att det
kan bli en konjunkturförsämring som
blir ganska långvarig. Med andra ord,
vår ekonomiska politik måste i högre
grad än hittills räkna med olika möjligheter.

När nu finansminister Sköld säger att
vi skall fortsätta med en stram politik,
kan jag på ett sätt hålla med honom,
men endast om man gör ett tillägg och
säger att vi måste vara beredda på att
med mycket kort varsel lägga om denna
politik. Det är i och för sig mycket
tillfredsställande, när finansministern
uttalar att regeringen bör vara beredd
på att ta bort de tillfälliga skatterna
om konjunkturen försämras. Det är
kanske det viktigaste, som har uttalats
i debatten hittills i dag. Vi skall inte
glömma det uttalandet, och jag hoppas
att finansministern inte heller skall
glömma det. Men det räcker naturligtvis
inte med den beredskapen, utan vi
måste vara beredda att även på andra
områden av den ekonomiska politiken
genomföra en anpassning. Och låt mig
säga att redan den förändring av konjunkturläget,
som har inträffat, moti -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

verar en viss omläggning av politiken
utan dröjsmål.

Jag tänker då inte minst på byggnadsregleringen.
Enligt min mening finns det
anledning att, såsom det liar klargjorts
här i annat sammanhang, i långt mindre
grad än hittills låta bostadsbyggandet
vara beroende av särskilda tillstånd, och
det finns anledning att söka åt småindustri
och hantverk bereda samma möjligheter
att bygga utan tillstånd som redan
förut gäller för jordbruket. Jag kan
inte se annat än att detta är väl motiverat
av den förändring i konjunkturen,
som redan har inträffat. Över huvud taget
är det väl så, att en regleringsekonomi
i viss mån pressar sig fram när
man har en överkonjunktur, men så
snart överkonjunkturen dämpas har man
mycket mindre behov av regleringar och
kan i mycket större utsträckning lita
helt och hållet till de generellt verkande
medlen. På denna principiella punkt
instämmer jag i vad som här har sagts
inte bara från vårt håll utan iiven från
högerhåll, bland annat, tror jag, i reservationen.

Jag skulle för min del önska, utan att
ha någon tilltro till att man i förväg
kan göra upp några planer för med vilken
hastighet hela regleringsarbetet kan
avvecklas •— ty det tror jag inte är möjligt
— att regeringen vore litet mera positiv
när det gäller att förklara sin vilja
att avveckla regleringsekonomien i
ganska hastig takt — under förutsättning
att vi inte får någon ny utomordentligt
skärpt konjunktur. I senare fallet är det
svårt att i förväg säga med vilken hastighet
regleringarna kan avvecklas. Jag
tycker att bankoutskottets majoritet är
alldeles för försiktig i sitt uttalande på
den punkten.

Med all rätt har det både i utskottsutlåtandet
och av olika talare starkt betonats,
att vår konkurrensförmåga gentemot
utlandet är en väsentlig sak. Vi
måste tänka på betalningsbalans och sysselsättningsmöjligheter.
Hur fjärran förefaller
inte i dag de farhågor vara, som

statsminister Erlander hade ännu sent
i höstas, mot årets slut, över att Sverige
skulle komma att få alldeles för stora
fordringar bl. a. på de västeuropeiska
länderna. Vi skulle få ett alldeles för
stort överskott i vår betalningsbalans.
Jag tillät mig redan då varna för det betraktelsesättet.
Jag tror det är uppenbart
att den fara, som hotar, är inte en alltför
stark betalningsbalans, utan den kan
i stället bli att vår betalningsbalans får
en negativ tendens. Då är det klart att
ett uppehållande av konkurrensförmågan
att hålla produktionskostnaderna
nere och att öka produktionen blir icke
blott angelägna önskemål utan önskemål
av alldeles central betydelse.

Jag tillåter mig att därvidlag endast
peka på att skattepolitiken icke är någon
oväsentlig sak ur denna sypunkt,
utan att till de andra skälen för måttliga
skatter kommer också detta skäl,
att om man har måttliga skatter får man
t. ex., tror jag, ett mindre starkt tryck
uppåt på lönerna. Man får lättare att
få en lönepolitik accepterad, som bevarar
konkurrensförmågan gentemot utlandet
och som därigenom skapar en
gynnsammare reell nationalinkomst och
en högre reell levnadsstandard för folket
än en annan ekonomisk politik kan göra.

Beträffande kreditpolitiken instämmei
jag med de föregående talare, som påpekat
— herr Schmidt har särskilt varit
inne på det — att regeringen icke
har inskridit i tid mot inflationen. När
den borde ha bromsat överkonjunkturen,
lät den det hela löpa. Det är en ödets
ironi att just detta år, när det inträtt
en dock icke oväsentlig omsvängning i
världskonjunkturen, är det år, då regeringen
i samförstånd med riksbanken
slår till bromsarna med en mycket hård
kreditåtstramning. Det är inte ofta som
jag tycker så att säga synd om finansministern,
men på denna punkt tycker jag
nog att han har haft eu sådan otur, att
det är en liten smula synd om honom.
Tänk, att först ha haft tillfälle att föra
eu stram kreditpolitik och dämpa över -

44 Nr 23. Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

konjunkturen under hela den period, då
det var absolut nödvändigt för att begränsa
inflationen, och sedan tillgripa
detta medel först när världskonjunkturen
dock undergått en mycket väsentlig
förändring, så att behovet därav är långt
mindre än tidigare! Men det är ju så,
att den som tvekar för länge, han kommer
för sent.

Att man tillgripit detta medel så sent
medför också, att man har medverkat till
vissa företeelser av överexpansionens
typ. När sedan kreditåtstramningen
kommer blir det i viss mån ett tvärstopp.
På en del punkter av näringslivet blir
verkningarna mera abrupta och skadliga,
inte minst ur sysselsättningssynpunkt,
än vad de behövde bli. Jag tror
att man kan säga, att med en i tid insatt
mjukare kreditåtstramning med något
användande av rörlig ränta hade
man inte behövt få så abrupta verkningar
som man nu fått med de kända verkningarna
på sysselsättningsförhållandena
detta år. Jag vill inte överdriva skillnaden,
men jag vill säga att den inte är
oväsentlig.

Enligt mitt förmenande måste man
hålla i minnet, att det å ena sidan gäller
att hejda inflationen men å andra sidan
att göra detta utan att skapa onödiga
svårigheter för näringslivet. Detta
gör man om man söker hålla en så lugn
utveckling som möjligt, inte genom att
låta den brusa upp några år och sedan
strama till, så att aktiviteten bromsas
upp på ett plötslig sätt. — Regeringspolitiken
har uppenbarligen inte fyllt kravet
att skapa förutsättningar för en relativt
lugn utveckling. Nu är det alldeles klart,
att sådan som världskonjunkturen varit
hade det icke varit möjligt att få en alldeles
jämn utveckling — det vill jag
mycket bestämt understryka — men den
kunde ha varit långt mera lugn än den
vi upplevat.

Jag kommer nu, herr talman, till ett
par ord med anledning av finansministerns
yttrande för en stund sedan. Han
säger här med mycken emfas, att det är

genom budgetens överbalansering och
prisutjämningsavgifterna som vi har
kunnat dämpa konjunkturen. Det är
främst dessa åtgärder, som har haft effekt.
Var skulle vi ha stått om vi inte
haft detta budgetöverskott? Herr Hjalmarson
har redan svarat, mycket bra
tycker jag, på den saken, men jag skall
be att få framföra ett eller kanske två
delvis avvikande och kompletterande argument.

Prisstegringarna i andra länder, där
man inte har haft budgetöverbalans i
den utsträckning vi har haft, har inte varit
större än hos oss. När nu finansministern
studerar så mycket hur andra
länder har sin kreditpolitik ordnad och
framhåller att de inte använder bara
räntan utan även annan kreditåtstramning,
skulle inte finansministern då också
kunna studera vad det kan bero på att
de inte har haft större prisstegring än vi
utan de flesta mindre, trots att de inte
litat så mycket som vi på budgetöverhalansering?
Kommer inte ett sådant studium
att inge finansministern någon liten
tveksamhet huruvida hans resonemang
är värt så mycket understrykande,
som han gav det i sitt anförande?

Men vidare: Vi i folkpartiet har ju under
detta år varit med om ett budgetöverskott,
inte så stort som regeringen
velat ha det, men dock ett väsentligt
budgetöverskott.

Så för det tredje — det som herr Hjalmarson
var inne på: Om vårt land inte
hade fört denna politik i så hög grad
som finansministern genomdrivit, så
borde man i tid ha tillgripit en något
strängare kreditpolitik. Detta har vi begärt
hela tiden. Finansministerns fråga
är retorisk och borde ha formulerats:
Var skulle vi ha stått, om vi inte hade
gjort som regeringen hade föreslagit och
inte heller som oppositionen föreslagit?
Tänk vad det då skulle ha gått illa! Det
kan man ju säga, herr finansminister,
men det är ganska ointressant. Det som
är relevant är väl var vi skulle ha varit,
om vi hade haft t. ex. folkpartiets grad

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

av överbalansering, kompletterad med
en viss stramare kreditpolitik i tid, jämfört
med vart vi nu har kommit med regeringens
politik.

Beträffande detta med budgetbalansen
skall jag bara hoppas att finansministern
fått refererat för sig vad jag sade om de
kommunala finanserna. Jag kan av hänsyn
till kammarens tid inte upprepa
detta.

Finansministern var mycket ovänlig
mot 1949 års skattekommitté. Han upprepade
att de ju inte har gjort någon
analys av statsfinanserna och att man
därför inte kan fästa någon vikt vid deras
yttrande när de säger, att det är betydelsefullt
att övergången till den nya
skatteskalan sker vid uttagningsprocenten
100. Ja, där fick bevillningsutskottets
ärade ordförande och hans kamrater i
utredningen en kraftig åthutning. De
borde inte ha gjort något sådant uttalande,
att det är av vikt att gå över till
det nya systemet vid uttagningsprocenten
100. De borde ha hållit tyst. Men det
har de inte gjort, och jag skulle förmoda
att de vet varför, nämligen därför
att de har rätt goda skäl för sitt uttalande.
Det behöver jag nog inte undervisa
finansministern om.

Herr Orgård ställde två frågor till mig.
Den första var om folkpartiet hade övergivit
teorien om att finanspolitiken bör
vara en balanseringsfaktor när det gäller
konjunkturerna. Nej, det har vi inte
gjort, herr Orgård. Men jag måste betona
att vi sagt, att det finns begränsade
möjligheter att använda detta medel, när
man kommit upp till ett så högt skattetryck
som det vi har. Om skattetrycket
vore lågt, låt oss säga som det var på
1930-talet, då är det klart att man borde
ta ut mera pengar under eu högkonjunktur
för att dra in köpkraft. Men om skatterna
redan förut ligger så högt, att en
ytterligare höjning får alla möjliga negativa
verkningar, måste det konstateras
att man har mycket begränsade möjligheter
att använda denna, skall vi kalla
det »cykliska budgctbalansering». Det är

utifrån den uppfattningen vi har tagit
vår ställning under senare år. Vi har varit
med om vissa överskott, men vi har
inte velat gå fullt så långt som finansministern.
Och detta är ganska logiskt, ty
det beror väl på att finansministern inte
fäster så stor vikt vid om skattetrycket
är vad andra människor tycker är mycket
högt, utan han tycker det är bra att
dra in pengar den vägen. Men vi är mera
betänksamma och vill inte gå så långt.

Man får ju inte glömma dessutom, herr
Orgård, en mycket viktig sak, nämligen
att om man höjer skatterna i vissa lägen
av överfull sysselsättning, kan detta
leda till höjda lönekrav och starkare
prisstegring. Det är en synpunkt som
icke närmare beaktades, när man på 30-talet diskuterade den cykliska budgetpolitiken.
Men herr Orgård är nog med om
att i det läge, vari vi har varit och är,
får man fästa mycket stor vikt vid den
saken. Även denna hänsyn till lönepolitiken
inbjuder alltså till en viss försiktighet
i fråga om överbalanseringen son:
konjunkturpolitiskt medel.

Sedan frågade herr Orgård: Är vi inte
överens om att det kommer att tarvas
vissa ökade utgifter? Det gällde utgifter
för folkbildningsändamål, folknykterhet
och en del sociala förmåner. Hur blir det
med dessa krav? Jag förmodar att han
tänkte på budgeten 1953/54. Beträffande
budgeten 1952/53, herr Orgård, är vår
ställning redovisad likaväl som regeringens.
Beträffande finansåret efter
nästa har kanske herr Orgård observerat,
att inte heller regeringen har lämnat
någon redogörelse för vilka ökningar
av t. ex. sociala eller folkbildningsutgifter,
som den tänker sig, och vilka konsekvenser
de kan ha för statsfinanserna.
Finansminister Sköld gick inte in på
den frågan och jag kritiserar honom inte
för detta. Men vi finner här återigen ett
exempel på hurusom man inom regeringspartierna
inte alls är nyfiken på
hur Kungl. Maj :t tänker sig att viktiga
frågor skall lösas året efter det nästa
eller längre fram. Oppositionen skall

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

däremot, närhelst herr Orgård eller andra
ställer en fråga, kunna säga hur man
året efter det nästa tänker ordna olika
saker. Borde man ändå inte börja med
att fråga Kungl. Maj ds regering om vad
den har för planer och sedan man fått
svar på den saken fråga oppositionen
vad den tänker göra?

Man kan sålunda inte, herr Orgård,
vare sig av regeringen eller oppositionen
i dag begära några mer preciserade uppgifter
om hur det kommer att ställa sig
med sådana saker för de längre bort liggande
åren. Jag tror att finansministern
i och för sig hade goda grunder för att
inte gå närmare in på den saken. För
nästkommande budgetår, 1952/1953, har
vi ju redovisat vår ställning, men när
det gäller budgetåret 1953/1954 finns det
många ovissa faktorer att taga hänsyn
till, något som det väl blir tillfälle att
diskutera senare. Om herr Orgård emellertid
här vill göra ett uttalande om att
regeringspartierna kommer att kräva
vissa åtgärder och sedan frågar, hur vi
inom oppositionen ser på saken, är det
ju möjligt att det kunde föras en preliminär
diskussion härom, men det har
inte herr Orgård gjort.

Herr talman! Jag skall inte här diskutera
den ställning, som bondeförbundet
i år intagit till skattefrågan och som
inte utan en viss svårighet kan fås att
harmoniera med dess inställning tidigare.
Jag skall inte heller närmare ingå
på den reservation, som högerledamöterna
i bankoutskottet har avgivit. Jag vill
bara säga att det finns mellan högerståndpunkten,
sådan även herr Hjalmarson
företräder den, och den ståndpunkt
som jag intar vissa differenser. Jag vill
här endast nämna en av dessa: jag kan
för min del inte dela den tron, att sedelstockens
storlek och begränsningen av
denna genom vissa regler kan ha någon
central plats i strävandena att bekämpa
inflationen. Det ligger nog mycken konservatism
i den uppfattningen -—- jag
hoppas att herr Hjalmarson uppfattar
detta som en komplimang, men jag har

dock därmed på mitt utomordentligt
älskvärda sätt velat säga någonting som
är en smula kritiskt.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
erinra om att regeringen bär år
efter år underlåtit att med kraft inskrida
mot inflationen. Nu föreligger det en
viss risk för att man alltför länge fortsätter
med en olämpligt utformad ekonomisk
politik, innefattande bl. a. olämpliga
skatteåtgärder. Finansminister Skölds
belåtenhet är ur denna synpunkt oroväckande,
även om jag gärna upprepar
att elt par av hans uttalanden om beredskap
till snabba kursändringar är glädjande.

Allesammans i denna kammare är
överens om att det gäller att hålla statens
finanser sunda och att bevara ett
fast penningvärde. Vi inom folkpartiet
anser det ur denna synpunkt inte oväsentligt,
att skattebetalarna får en känsla
av att betydande skattereduktioner är
möjliga, när detta kan ske med bevarad
budgetbalans under förutsättning av en
moderat konjunktur. Det är därför vi
inte vill använda skatteskruven så mycket
som regeringspartierna vill göra. Vi
tror inte — det vill jag understryka —
att överkonjunktur och inflation behöver
uppkomma, om värt land i eu måttlig
konjunktur har en väl balanserad budget.
Vi underkänner regeringspartiernas
påståenden, att det även i ett sådant läge
är nödvändigt att ha en jättelik överbalansering
av budgeten. Vi tror att den
konjunkturdämpning, som inträtt, motiverar
en väsentlig nedrustning i fråga
om regleringsekonomien. Den syn, som
vi härvidlag företräder, leder till en annan
avvägning än den som särskilt socialdemokratien
förordar. Vi är mycket
angelägna om att undgå höga skatter
och hårda regleringar. Regeringen tycker
nog inte heller särskilt mycket om
åtgärder av detta slag men tar dem i
alla fall med mera jämnmod. Det är
därför regeringen i sin ekonomiska politik
lägger in mera av dylika åtgärder
än vi anser vara motiverat.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin efterlyste ett
par förtydliganden av utskottsmajoritetens
utlåtande.

Det ena herr Ohlin ville veta var, om
utskottsmajoriteten bedömde läget så, att
statens inkomster skulle bli oförändrade
under budgetåret 1953/54. Jag vill med
anledning därav erinra om att på s. 28
säger utskottet följande: »I fråga om inkomstsidan
i budgeten för budgetåret
1953/54 kan — med hänsyn till konjunkturläget
sådant detsamma nu föreligger
—• icke förväntas någon större ökning».
Både finansministern och jag har här
tidigare framhållit, att om man får ett
stabilt ekonomiskt läge, blir ju en omedelbar
följd därav, att inkomstökningen
för de enskilda blir mindre, vilket i sin
tur medför minskad inkomstökning för
staten i form av skatter. Jag skulle för
min del vilja ställa den motfrågan: Har
herr Ohlin någon annan uppfattning på
denna punkt och vilken är i så fall
denna?

Herr Ohlin ville vidare veta om utskottet
utgått ifrån att det i budgeten
för 1953/54 inte skulle inflyta några tillfälliga
inkomster och om utskottet, därest
så vore fallet, hade förutsatt att begränsningen
av den fria avskrivningsrätten
skulle komma att upphöra från
den 1 januari 1953.

Det är omöjligt att nu avgöra hur mycket
det under budgetåret 1953/54 kommer
att inflyta i tillfälliga inkomster för
staten. Det beror ju till en del på hurudan
konjunkturutvecklingen blir. Vi har
ansett att läget nu är så ovisst, att man
inte kan räkna ut att så och så stora
tillfälliga inkomster kommer att inflyta
under nästkommande budgetår. Därtill
kommer att vi har den principiella uppfattningen,
att man inte bör binda statens
utgifter och inte heller ändra statens
normala skatteinkomster under
hänsynstagande till sådant som är av
rent tillfällig karaktär, och det är ju
tillfälliga inkomster som vi här har talat
om.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
några ord med anledning av att herr
Ohlin förnummit en ljudande tystnad —
det skall väl vara herr Ohlin som gör
det! — när han här i kammaren vid
olika tillfällen fört på tal frågan om den
finanspolitik, som föres inom Stockholms
stad. Jag tror inte, herr Ohlin,
att det kan vara stor anledning för oss
att i dag, när vi har att diskutera frågan
om de möjligheter som finns att
sänka de statliga skatterna med hänsyn
till de inkomster staten har eller kan
komma att få, att tala om vilken finanspolitik
som föres inom Stockholms stad
och hurusom man där från borgerligt
håll undan för undan har pressat upp
skattetrycket.

Herr ORGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få precisera den fråga
som jag ställde till herr Ohlin. Jag
framhöll att högern och folkpartiets representanter
i utskottet hade avgivit en
gemensam reservation, men att jag inte
visste i vilken mån man varit enig även
om motiveringen. Jag utgick emellertid
ifrån att högern i sin motivering sett betydligt
mer realistiskt på det ekonomiska
läget för framtiden och att man icke
funnit det vara enbart till nackdel, om
ett skatteuttag med 100 procent skulle
komma att föranleda svårigheter på våren
1953, eftersom detta även kunde bidraga
till att pressa ned utgifterna och,
såsom jag fattade det, sätta stopp för
ökade anslag till sociala och kulturella
ändamål. Vi inom folkpartiet och socialdemokratiska
partiet är emellertid, såvitt
jag vet, eniga om att dessa sistnämnda
ändamål bör tillgodoses, åtminstone på
ett sådant sätt att anslagen liöjes i förhållande
till penningvärdets fall.

Det var på den punkten som jag frågade
herr Ohlin om hans ställning.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara på två punkter ge en
replik till herr Henriksson — min stånd -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

punkt till den fråga, som herr Orgård
framställde, är väl redan klargjord.

För det första vill jag erinra herr
Henriksson om vad utskottet säger nederst
på s. 28 och överst på s. 29, där
det i fortsättningen heter: »Utskottet finner,
att de nu anförda uppgifterna utvisa
att budgeten för budgetåret 1953/54
vid en uttagningsprocent av 100 icke
skulle, såvitt nu kan bedömas, komma
att balansera». Utskottet har alltså åtagit
sig att redan nu säga ifrån, att budgetåret
1953/54 kommer budgeten, med
hänsyn tagen till tillfälliga inkomsters
bortfall o. dyl., icke att balansera. Och
då har jag frågat: Är det, såsom man
kan förmoda, utskottets avsikt att den
fria avskrivningsrätten skall återställas
fr. o. m. den 1 januari 1953, så att det
där överdrivna beloppet på 250 miljoner
kronor alltså försvinner? På detta har
jag inte fått något svar.

För det andra säger herr Henriksson,
att vi ju nu diskuterar statens finanser
och att det då väl är onödigt att dra in
frågan om kommunernas finanser. Men
det har ju, herr Henriksson — det är
mycket synd om herr Henriksson att så
har skett, men det är ett faktum — träffats
en överenskommelse om att vi i dag
skall samtidigt diskutera både frågan om
den statliga skattepolitiken och hela den
allmänna ekonomiska politiken, alltså
även frågan om den samhällsekonomiska
balansen och allt detta. Och jag har tilllåtit
mig påpeka, att även kommunernas
finanser inverkar på det allmänna ekonomiska
läget och den samhällsekonomiska
balansen och att det därför kan
vara av intresse att få höra, huruvida
det skall gälla alldeles motsatta principer
för den kommunala finanspolitiken.
Jag har frågat, om ett parti som det socialdemokratiska
skall ha möjlighet att
kritisera folkpartiet eller högern, därför
att dessa anses inte vilja i tillräcklig
utsträckning överbalansera den statliga
budgeten, men sedan själv på det kommunala
området deklarera, att den samhällsekonomiska
balansen behöver man

inte bry sig om, utan den kommunala
budgeten kan gott underbalanseras.

Nej, herr Henriksson, det är nödvändigt
att diskutera allt som rör den
svenska samhällsekonomien i samband
med den fråga som vi här behandlar.
Försöker man smita undan den del av
problemet, som gäller de kommunala finanserna,
då är det ett mycket vältaligt
faktum.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill givetvis inte ifrågasätta
herr Ohlins rätt att diskutera
kommunalpolitiska och kommunalekonomiska
frågor i denna debatt. Det må
han nu göra så mycket han vill. Men
de enstaka exempel han plockar fram i
den kommunalekonomiska politiken,
förmodar jag han själv förstår är små
samhällsekonomiska frågor i förhållande
till det fält vi har att diskutera i
dag. Herr Ohlin ville såvitt jag förstår
inte anlägga några principiella synpunkter
på hur kommunalpolitiken
sköts över hela landet. Han har i varje
fall inte gjort det i den del av debatten,
som hittills har förekommit.

Den andra fråga, som herr Ohlin berörde,
om möjligheterna att få en balanserad
budget för budgetåret 1953/54
och i samband därmed om utskottsmajoriteten
menar att begränsningarna i
den fria avskrivningsrätten skulle upphöra
från 1 januari 1953, har jag redan
givit herr Ohlin ett svar på. Jag har
sagt att vi inte har ifrågasatt ett sådant
beslut. Vidare har jag sagt att det inte
finns möjlighet att nu med säkerhet
bedöma, i vilken utsträckning man kan
få tillfälliga inkomster för budgetåret
1953/54 och att man därför inte kan
lägga dessa inkomster till grund för en
skattesänkning. Därutöver har jag sagt,
att man i princip inte bör taga med tillfälliga
inkomster av det slag, som här
har diskuterats, vid bedömningen av
möjligheterna att genomföra en skattelättnad.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Bankoutskottet har ansett sig kunna
konstatera en avmattning i konjunkturen,
och litet var har vi ju kommit underfund
med att vi har bättre balans
mellan tillgång och efterfrågan i dag
än t. ex. för något år sedan. Det är
uppenbart att de åtgärder, som statsmakterna
har vidtagit i konjunkturdämpande
syfte, har burit frukt. Den
kreditåtstramning som kommit till
stånd, den konjunkturvinstbeskattning
som har beslutats, den bilaccis som utgår,
investeringsskatten o. s. v. är naturligtvis
alla ägnade att dämpa överkonjunkturen.
Självfallet har utvecklingen
utomlands givit ökad effekt åt
de vidtagna åtgärderna.

Herr Hjalmarson lär för en stund
sedan ha nämnt något om att jag i ett
föredrag skulle ha yttrat, att sedan bondeförbundet
gått in i regeringen har läget
i Korea blivit lugnare. Jag vet inte
vilka tidningar herr Hjalmarson läser.
Jag läser rätt många, men inte så mycket
av den kommunistiska pressen. Jag
vet inte om det är där denna uppgift är
hämtad, men vad jag vet är, att jag
aldrig har sagt detta och inte något
liknande heller.

Högern och folkpartiet går i sin kritik
fram efter skilda linjer. Högern säger
att den politik som regeringen för
är felaktig. Det skulle fordras en helt
annan ekonomisk politik för att komma
till rätta med de ekonomiska svårigheterna.
Folkpartiet kommer ju inte med
några nyheter. De är framme med den
vanliga käpphästen också i dag. De säger
att det nog inte är så tokigt det som
är gjort, men det är för sent nu. Sådan
ungefär är den ganska entoniga melodi,
som vi hört ifrån folkpartiet framför
allt i ekonomiska angelägenheter
under de sista åren, ungefär sedan
samlingsregeringen upphörde.

Herr Hjalmarson vill som jag sade
inte veta av den ekonomiska politik

budgeten tycker han inte är av något
värde i detta sammanhang utan anser
den framför allt vara inflationsdrivande.
Jag vet inte hur herr Hjalmarson
ställer sig till en underbalansering av
hudgeten, men jag tror mig veta att
herr Ohlin t. ex. menar, att man i vissa
situationer får lov att tänka sig underbalansering
av budgeten. Menar man
det, förefaller det mig att man redan av
det skälet bör kunna acceptera en överbalansering
i ett motsatt läge.

Nu säger herr Hjalmarson om den
politik han själv skulle vilja föra, att
han naturligtvis inte kan bevisa att
den skulle leda till ett bättre resultat än
regeringens. Nej, självfallet är det rätt
svårt att göra det. Här får man väl försöka
använda sitt förstånd till att fundera
ut hur de olika föreslagna åtgärderna
kan komma att verka och med
utgångspunkt därifrån bedöma vilket
alternativ som är att föredraga.

Herr Hjalmarson! Om nu en ökad
beskattning medförande en överbalansering
av budgeten verkar varufördyrande,
vad skall man då säga om herr
Hjalmarsons alternativ? Det är väl alltjämt
den höjda räntan och därmed ökade
kostnader för varuframställning —-eller har herr Hjalmarson släppt räntealternativet
i dag? Jag tycker då att
herr Hjalmarson står ganska tomhänt
i denna situation. Det är väl egentligen
inte något annat alternativ som herr
Hjalmarson har att komma med än
detta: »Tag litet av de här överbalanserade
pengarna och sprid ut dem bland
skattebetalarna!» Det kommer, säger
han, »inte att verka inflationsdrivande».
•lag har nu väldigt svårt att förstå att
det, om man tar ut några hundra miljoner
mindre i skatt, inte kommer att
köpas mera varor. Jag tror inte att det
sparas tillnärmelsevis så mycket av
dessa pengar, som herr Hjalmarson
tydigen vill göra gällande.

Folkpartiet går, som jag nämnde, på
sin vanliga linje, att regeringen nu visserligen
har vidtagit åtgärder men att

som förs i dag. överbalanseringen av
4 — Andni kammarens protokoll tIIö2. Xr

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, m. m.

de har kommit alldeles för sent. Detta
skulle mera konkret uttryckt innebära,
i detta fall, att man förebrår regeringen
att den kommer med medicinen till patienten
just när han ändå är på väg att
bli frisk av sig själv. Kan man påskynda
tillfrisknandet, tycker jag för min del
att det i alla fall är en mycket lovvärd
handling. Men när man nu ideligen hör
sådana saker — och knappast något annat
än just detta — kan man inte undgå
att få en viss känsla av att ha att
göra med den där knarrige, ständigt
missbelåtne mannen, som till sist är
missbelåten med att det över huvud
taget finns andra människor än han
själv.

Alla stryker under, att läget har stabiliserats
men att det alltjämt är svårbedömbart.
Det gör utskottsmajoriteten
och det gör reservanterna. Men när man
har den inställningen, bör man väl akta
sig för att upphöra med brandsläckningsåtgärderna,
medan det ännu pyr
i inflationshärden. Man bör vara mycket
försiktig när man ställer upp i tävlan
om att förmå regeringen att upphöra
med dessa brandsläckningsåtgärder.
Jag syftar då bland de olika åtgärderna
i främsta rummet på de generellt
verkande medlen, men jag är fullt överens
med dem som menar, att man bör
mycket uppmärksamt tillvarataga varje
tillfälle till att lätta på restriktionerna,
framför allt då de individuella regleringarna,
där naturligtvis byggnadsregleringen
inte får glömmas bort.

Utskottet har i sitt utlåtande strukit
under nödvändigheten av att man är
beredd på att möta olika konjunkturutvecklingar,
t. ex. en ganska stark
avmattning. Jag är fullt på det klara
med att man i en sådan situation måste
vara beredd och t. o. m. om så skulle
bli erforderligt att i tid kunna sätta in
bl. a. åtgärder, som hindrar en omfattande
arbetslöshet.

Jag skall så övergå till att säga några
ord, herr talman, om skatterna. Det
är bara på en enda punkt jag skulle

vilja göra några kommentarer, i frågan
om de olika beräkningarna av inkomsterna.

Myndigheterna har räknat fram, att
det har blivit mindre fyllnadsbetalningar,
framför allt från industrien av preliminärskatt
än vad man hade utgått
ifrån. Anledningen till att jag något
uppehåller mig vid denna punkt är att
situationen kan vara ägnad att belysa
värdet av ett projekt, som herr Ohlin
var inne på i samband med konjunkturvinstskatten.
Herr Ohlin nödgades ju
erkänna att om man skulle lägga skatt
på 1952 års konjunkturvinster kunde
taxering inte gärna komma i fråga före
år 1953, varför inkomsterna normalt
skulle flyta in år 1954. Men som den
trollkarl han är i vissa situationer hade
han utvägar för detta. Han menade att
man skulle stimulera företagarvärlden
att betala in dessa skatter ett år tidigare.
En motsvarande stimulans har
uppenbarligen förelegat även för dessa
fyllnadsbetalningar av preliminärskatten
men har inte lett till önskad effekt.
Så skulle det nog ha gått med hr Ohlins
metod också.

Frågan är nu om skatten skall kunna
sänkas så, att man tillämpar en uttagningsprocent
av 100. Att man även vid
en uttagning av 110 procent får en icke
obetydlig skattelättnad, är visat med
siffror. Jag tillät mig härom dagen att
visa att skattelättnaden, om jag inte
minns fel, för en person med 10 000
kronors inkomst med 100 procents uttagning
skulle bli 21 å 22 procent och
med 110 procents uttagning skulle bli
15 procent. Det är alltså vid det inkomstläget
inte så stora skillnader.

Det är alltså uppenbart, att även en
uttagningsprocent av 110 kommer att ge
en icke föraktlig skattelättnad. Det är
dock klart, att man skulle kunna gå ned
till 100 procent, då bleve skattelättnaden
ännu större, och vi är väl litet var
angelägna om att försöka få till stånd
en sådan förmån för skattebetalarna.
Frågeställningen är emellertid den: Kan

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, in. m.

man göra detta i dagens läge? Är det
försvarligt att sätta skatteuttagningsprocenten
vid 100? Måste vi inte nöja
oss med den halva skattesänkning man
bär talat om och således bestämma uttagningsprocenten
till 110?

I förevarande proposition och i utskottsntlåtandet
får man ju klart för sig,
att det — t. o. m. vid en uttagningsprocent
av 100 — för budgetåret 1952/53
faktiskt blir ett mindre budgetöverskott
även om man bortser från de tillfälliga
inkomsterna. Nå, men om så är fallet,
varför då inte ta den större skattesänkningen?
Jo helt enkelt därför att den
skattesänkning det nu är fråga om berör
både budgetåret 1952/53 och budgetåret
1953/54. Att märka är, att den
t. o. m. i mycket högre grad berör budgetåret
1953/54 än budgetåret dessförinnan.
Två tredjedelar av den skattelättnad,
som vi i dag skall besluta om —
vare sig vi fixerar uttagningsprocenten
till 100 eller 110 — kommer att falla på
budgetåret 1953/54, under det att bara
eu tredjedel av denna skattelättnad
kommer att hänföra sig till budgetåret
1952/53. Det är således i dag i viss mån
fråga om att bestämma statsinkomsterna
för budgetåret 1953/54.

Nu resonerar en del på det sättet,
att då man inte vet hur utvecklingen
beträffande framför allt inkomsterna
och i viss mån även utgifterna kommer
att bli för sistnämnda budgetår, så kan
man gärna ta och sänka skatten för
budgetåret. Ja, det är riktigt att man
inte vet hur utvecklingen blir, men vilka
slutsatser skall man dra av den bristande
möjligheten att kunna se in i
framtiden? Skall man dra den slutsatsen,
att man kan sänka skatterna till 100, eller
skall man säga, att man bör ta hänsyn
till siffrorna sådana som de ter sig
i dag och med utgångspunkt från dem
bestämma skattelättnadens storlek? Tar
man sistnämnda hänsyn, herr Ohlin, då
kan man inte nöja sig med skatteuttagni
ngsprocenten 100. Det är endast om
man diskonterar — om jag så får säga

— okunnigheten om vad framtiden bär
i sitt sköte som man kan tala för en
skatteuttagningsprocent på 100 i stället

för no.

Jag tillhör ett parti, där man inte är
van vid att handla så där lättvindigt.
Vi representerar grupper, som vant sig
vid att se till realiteterna och som försöker
stå med bägge fotterna på jorden.
Jag har, herr talman, kommit
fram till att det icke är tillrådligt att
sätta skatteuttagningsprocenten lägre
än 110, hur önskvärt det än varit att
bereda det svenska folket den ytterligare
skattesänkning som skulle följa, om
man kunde sätta uttagningsprocenten
vid 100. Skulle det ekonomiska läget
medge ytterligare skattelättnader, då
får vi naturligtvis undan för undan
plocka bort de tillfälliga skatterna.
Dessa anser jag att vi i första hand bör
taga bort för att därefter ytterligare
söka sänka inkomstskatten så snart som
möjligt.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Som svar på statsrådet
Hedlunds uttalande rörande överbalanseringen
vill jag kort och gott deklarera
vår inställning på följande sätt. För
min del tror jag att en överbalansering
av statsbudgeten kan bli effektiv om
den åstadkommes genom en begränsning
av statsutgifterna. Däremot ställer
jag mig kritisk till tanken att en överbalansering,
förverkligad på de enskilda
medborgarnas bekostnad, skulle
komma få de gynnsamma verkningar,
som man från regeringens sida synes
tro. Nu får min ärade vän herr Hedlund
ursäkta mig om jag inte känner det
rätta behovet att ingå i svaromål mot
honom på denna punkt, eftersom mina
argument i detta sammanhang är precis
desamma som herr Hedlund själv
tidigare anförde, när vi här i kammaren
på en gemensam front diskuterade
frågan om I. ex. bilskatterna och ölskatten.

Inrikesminister Hedlund undrade

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, m. m.

hur vi nu ställer oss till räntefrågan. I
mitt inledningsanförande angav jag för
min del en serie oika åtgärder, som vi
förordar. Bland dessa åtgärder återfinnes
också krav på en aktiv och smidig
penningpolitik i förening med en
rörlig ränta. Detta är ett led i vår
politik. Jag betraktar det som oförnuftigt
att i nuvarande läge inte utnyttja
ränteinstrumentet. Vad vi har förordat
är emellertid — jag betonar det — en
rörlig ränta. Jag har inte yttrat mig om
vilken räntenivå som för ögonblicket
är den riktiga. Men, herr Hedlund, jag
blev minst sagt förbluffad när jag hörde
att herr Hedlund hade den uppfattningen,
att en räntehöjning driver upp kostnadsnivån
i samhället. I stället är det
ju så att när man vidtar en räntehöjning,
det främst sker för att få till stånd
en större knapphet på betalningsmedlen
i syfte att åstadkomma ett tryck
neråt på prisnivån och på våra allmänna
kostnader. Skillnaden mellan herr
Hedlunds linje och min har närmast
varit den, att herr Hedlund passivt
tvingats att acceptera de räntehöjningar,
som blivit följden av regeringens politik.
Vi har i denna stund kanske den
högsta korta räntan i världen, och den
långa räntan skäms sannerligen inte
heller för sig här i Sverige. Vi har däremot
medvetet velat utnyttja räntan
som ett verksamt instrument i stabiliseringspolitiken.

Herr Hedlund gav en karikatyr av
oppositionens ståndpunkt när det gällde
att bedöma möjligheterna att sänka
skatterna. Han formulerade den ungefär
så: Oppositionen menar, att eftersom
vi inte kan se in i framtiden, skall
vi nu acceptera den fulla skattesänkningen
enligt reservanternas linje.

Nej, herr Hedlund, så enkelt har vi
inte tagit på frågan. Men vi är övertygade
om att man, om viljan finns, med
en sund och försiktigt planerad utgiftspolitik
kan skapa utrymme för denna
skattesänkning.

Herr Hedlund sade, att bondeförbun -

det är ett parti som är vant vid att ta
hänsyn till realiteterna. Det är högerpartiet
också. Skillnaden är bara den,
herr Hedlund, att vi i vårt hänsynstagande
till realiteterna har en något
friare ställning än herr Hedlund. Vi
lider inte under tvånget av att ta hänsyn
till den realitet, som finansminister
Skölds socialistiska uppfattning utgör
för herr Hedlund och hans meningsfränder.

Slutligen vill jag, herr talman, bara
säga, att jag är mycket glad över att ha
fått bekräftelse på att herr Hedlund
uppenbarligen inte har haft några fingrar
med i det kinesiska äventyret. Herr
Hedlund har givit sig in på så många
äventyr på sista tiden. Att herr Hedlund
svarade på min lilla parentes
kanske dikterades av känslan av att
det verkligen förhåller sig så. Därför
har han kanske varit angelägen om att
frita sig från misstanken att ha gett
sig ut till andra sidan av jordklotet.

Jag vill, herr talman, endast försäkra,
att jag efter herr Hedlunds uttalande
känner mig fullt övertygad om att
jag på denna punkt varit ute i ogjort
väder.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! När jag lyssnade
till statsrådet Hedlund, kunde jag inte
underlåta att göra en reflexion, vilken
kanske även andra av kammarens ledamöter
gjorde. Vid sammanträde efter
sammanträde under denna riksdag får
vi uppleva huru som sådana bondeförbundsmotioner,
som väckts vid riksdagens
början och som varit en smula
oppositionella mot den officiella politiken,
vid riksdagens slut på ett egenartat
sätt kommer bort. Vid riksdagens
början kunde dessa förslag liknas vid
frodigt grönskande blomster. Nu, fem
månader senare, har dessa framställningar
melankoliskt vissnat ner — i
Skölds skugga.

Vi har i dag en sådan motion här —
motionen 11:136 av herr Jonsson i

Onsdagen den 28 mai 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

Skedsbygd och en del andra ganska
prominenta personer ur herr Jonssons
meningsriktning -— där man hemställt,
att riksdagen måtte besluta att antaga
det förslag till statlig inkomstskatt som
finns angivet i 1949 års skatteutrednings
betänkande eller, om detta mot
all förmodan icke nu skulle kunna genomföras,
genom reducering av uttagningsprocenten
eller andra liknande åtgärder
återställa skattetrycket till den
höjd detsamma erhöll vid genomförandet
av 1948 års statsskattereform.

Jag skulle vilja fråga: Var har denna
motion tagit vägen, och var har herr
Jonsson i Skedsbygd tagit vägen?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hedlund kunde inte ge sig
in i någon sakdiskussion och bestrida,
att regeringspolitiken i åratal varit ett
enda »kommande för sent» i kampen
mot inflationen. Herr Hedlund sade
emellertid att han tycker att det är
entonigt att höra denna melodi från
folkpartiet så länge. Men, herr Hedlund,
att denna melodi måste sjungas så länge
det beror ju på att den så länge behållit
sitt berättigande.

Det är med glädje man kan konstatera,
att när vi nu spelat denna melodi
så länge har i år äntligen även bankoutskottets
majoritet — innefattande inte
endast bondeförbundet, som är så musikaliskt
att det även tidigare förstått
detta, utan även socialdemokraterna,
som är mera omusikaliska och inte fattat
detta förrän i år — kommit överens
om att ingripandena kommit för sent.
Herr Hedlund får då inte beklaga sig
över om jag inte kan tillmötesgå honom
och överge en ståndpunkt, som även regeringspartierna
nu intar.

Beträffande medicinen vill jag säga
till herr Hedlund, att om en medicin är
bra för en patient betyder det inte att
han blir friskare och friskare ju mer
han tar in av medicinen. Herr Hedlund
är tydligen inte någon läkare, och det
är inte jag heller. .lag hoppas att han

inte driver sina märkliga paralleller
med medicinen, när han tar ståndpunkt
till regeringspolitiken.

Herr Hedlund säger till slut att framtiden
är oviss och att man därför får
nöja sig med en mindre skattesänkning.
När bättre förhållanden inträder skall
man först ta bort de tillfälliga skatterna
— de är mycket stora — och sedan
skall man längre fram tänka på möjligheten
att sänka skatteuttagningsprocenten
från 110 till 100. Detta uttalande
är ett resultat av dagens debatt, dock
inte det mest glädjande. Efter vad herr
Hedlund här sagt är det klart, att han
inte kommer att göra något motstånd
mot finansministern i dennes skattepolitik,
och han kommer inte att vara någon
pådrivande kraft när det gäller en
skattesänkning. Bondeförbundets medlemskap
i regeringen kan alltså inte
inge den del av svenska folket, som vill
ha ett måttligt skattetryck, några förhoppningar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
var ju ett tacknämligt medgivande som
herr Hjalmarson lämnade. Jag syftar
på medgivandet att överbalanseringen
dock kan vara till nytta. Men i så fall,
sade herr Hjalmarson, måste den vara
vunnen genom utgiftsminskningar. Det
är klart att om man kan få en överbalansering
genom utgiftsminskningar är
väl det den väg, som jag skulle tro att
både herr Hjalmarson och jag helst
vill beträda. Men om det inte går, kanske
man får nöja sig med en överbalansering,
åstadkommen genom tillfälliga
inkomster.

Jag påminner mig i detta ögonblick,
att i ett grannland har högern en ganska
inflytelserik ställning och är ett av
regeringspartierna. Herr Hjalmarson
förstår säkert alt jag syftar på Danmark.
Där har man också under flera
är överbalanserat budgeten.

Vidare skulle jag vilja säga, att i dag
diskutera räntan som ett instrument för

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, in. m.

att åstadkomma knapphet på pengar är
att slå in öppna dörrar. I dag har vi
ungefärligen den knapphet som vi är
intresserade av, skulle jag tro, och den
har vi praktiskt taget fått fram utan
priset av en räntehöjning och en därav
uppkommen varufördyring.

Till herr Ohlin skulle jag vilja säga
att vad jag nyss avsåg med talet om den
gamla melodien och käpphästen, det
var att med några andra ord uttrycka
vad en folkpartirepresentant har kallat
för, om jag inte minns fel, »kvartalspolitiken».
Jag har också hört andra namn
på denna politik. Man har erinrat om
den inte alltför överbegåvade »ynglingen»
på ålderdomshemmet, som en dag
vandrade omkring i regnet och träffade
en av de övriga pensionärerna. Han
sade: »Tuppen gol nyss, så nu går solen
snart upp.» Det är den där tuppengol-och-solen-gick-upp-politiken,
som
jag vill på något sätt försöka beskriva i
detta sammanhang, där man med andra
ord ställer sakerna på huvudet.

Jag sade sedan — och jag tillåter mig
att stryka under det — att så långt man
kan lätta på förlåten och titta in i framtiden,
om man med framtiden menar
budgetåret 1953/54, visar det sig att det
inte är rimligt och klokt med en skattesänkning
som är större än den de 110
procenten innebär. Jag menar, att om
man går längre i skattesänkning diskonterar
man just denna okunnighet
och ovisshet om vad framtiden bär i
sitt sköte.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! I Danmark finns det en
borgerlig regering som samarbetar med
oppositionen för att finna gemensamma
vägar för att bemästra de ekonomiska
problemen. Man får väl därför fatta resultatet
av den danska regeringens politik
som framsprunget ur kompromisser,
byggda på gemensamma ansträngningar
från alla partiers sida. Här i Sverige
är ju läget däremot det, att vi har en

regering som saknar intresse av att ta
hänsyn till oppositionens synpunkter.

Den fråga, som herr Hedlund ställde
till mig om en räntestegrings verkningar
på kostnaderna, besvarade jag med att
erinra om att en räntestegring främst
syftar till att åstadkomma erforderlig
knapphet på betalningsmedel, varigenom
man får ett tryck nedåt på prisnivån.
Då säger herr Hedlund: »När vi
nu har fått ett knapphetsläge, är det
väl oklokt att diskutera räntevapnets
användning.» Detta är en helt annan
fråga, som jag svarade på redan i mitt
inledningsanförande, då jag i anledning
av ett uttalande från herr Skölds sida
underströk att man i ett knapphetsläge
med fördel kan använda den rörliga
räntan, ty i ett sådant läge är det lättare
än eljest att med små variationer av
räntan nå avsevärd effekt på marknaden
i syfte att på ett gynnsamt sätt påverka
sparande och investeringar och över
huvud taget den ekonomiska verksamheten
inom samhället. Herr Hedlunds
uttalande bottnar i bristande förståelse
för den rörliga räntans funktion i skilda
lägen. Märk väl, att det är fråga om
rörlighet i bägge riktningarna — inte
bara uppåt utan även neråt.

Chefen för inrikesdepartementet herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
har ingen anledning att upprepa vad
jag nyss sade om det onödiga i att begagna
räntan såsom ett kreditbegränsande
instrument. Det var alltså inte
därför jag begärde ordet, utan det var
när jag hörde herr Hjalmarson så varmt
orda om att i Danmark, där man har
borgerlig regering, skulle man bedöma
läget litet annorlunda. Jag ställde mig
då den frågan: Var detta ett utslag av
den mentaliteten, att vad far gör det är
rätt?

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
har tidigare i denna kammare, senast
då vi diskuterade skatteutredningen, er -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

inrat om att den tjugoåriga regeringstid,
som socialdemokraterna ensamma
eller tillsammans med andra suttit vid
makten, har betytt tiodubblade inkomster
för staten som tagits från landets
skattebetalare, inte minst från arbetare,
bönder och andra grupper av de breda
massorna.

Skattetrycket har blivit allt svårare.
Detta har i sin tur medfört att opinionen
mot skattebördorna blivit allt starkare
och att regeringen har måst tillsätta
en utredning, 1949 års skatteberedning,
med uppgift att ställa förslag som
skulle innebära någon skattelättnad.
Beredningen har sedan i viss mån tvingats
ta hänsyn till de berättigade kraven
på att sänka skatterna. Men då nu föreliggande
förslag innebär att uttagningsprocenten
skall höjas från 100 till 110,
blir ju hela den skattesänkning, som
riksdagen i år har beslutat och som tidningarna
så mycket ha propagerat för,
egentligen illusorisk. Det betyder att
regeringen inte anser sig våga ta en
skattesänkning, som överensstämmer
med vad riksdagen tidigare beslutat.
Den tanke, som ursprungligen låg till
grund för skattesänkningsförslaget, var
nämligen att skatteuttagningsprocenten
skulle behållas vid 100.

Regeringen säger, att det för budgetåret
1952/53 visserligen finns medel för
täckning av det inkomstbortfall på 210
miljoner kronor, som skattesänkningsreformen
skulle innebära vid ett skatteuttag
på 100 procent, men man vill räkna
med att framtiden är oviss. Därför
vill man fortsätta med en överbalansering,
som skall ge garantier för att man
inte råkar ut för några obehagliga överraskningar.
Enligt vad som framgår av
propositionen skulle det budgetöverskott,
som man kan räkna med, belöpa
sig till i runt tal 865 miljoner. Regeringen
framhåller att dessa inkomster
till huvudsaklig de) skall tas in genom
skattepolitiska åtgärder av tillfiillig natur.
De avser att dämpa överkonjunkturen
samt begränsa investeringsverk -

samheten, varför de inte kan läggas till
grund i ett ändrat konjunkturläge.

Vad är detta för ett tal från regeringens
sida, och vad tyder det på? Det erinrar
oss om åtgärder, som vidtagits på
vissa områden och som betytt arbetslöshet
inom många olika grenar av näringslivet.
Det vittnar också om att det
kan stunda orostider för det arbetande
folket, om regeringen lyckas i sin strävan
att dämpa konjunkturen. För regeringen
finns tydligen intet annat alternativ
än att höja uttagningsprocenten.

Jag skall ta tillfället i akt och erinra
om en artikel, som jag såg i tidningen
Affärsvärlden. Det fanns i den några
uppgifter, som borde intressera dem
som har intresse av ökade inkomster till
statskassan, vilket jag förutsätter att vi
allesammans har gemensamt. I denna
tidning finns en översikt omfattande
bland annat fjorton större skogsindustrioch
bruksföretag. Den visar att dessa
företags brutto vinst år 1951 var inte
mindre än 877 miljoner kronor. Därtill
kommer ej mindre än 391 miljoner i
avsatta exportavgifter, vilka ju också
måste räknas in i vinsten, varför denna
sammanlagt uppgår till 1 268 miljoner
kronor. För att få fram extravinsterna
under exportkonjunkturen kan man jämföra
med bruttovinsterna för samma
företag år 1949, som var 333 miljoner.
Man kommer då fram till att den extravinst,
som uppstått på dessa två år, är
935 miljoner eller nära en miljard.

.lag har velat ta detta exempel — det
kan givetvis tas flera — för att visa vilka
väldiga möjligheter som finns att gå
löntagarna till mötes i deras krav på
ett ökat skatteuttag av de bärkraftiga i
vårt land för att liitta på de breda massornas
skattebörda.

Om nu finansministern av någon anledning
inte skulle vilja röra vid de
väldiga vinster, som jag bar talat om,
kan jag nämna att tio av dessa fjorton
företag pa riksbankens spärrkonto har
insatt 391 miljoner kronor i exportavgifter,
vilka när som helst skulle kunna

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, m. m.

användas. Endast tio företag har på
spärrkontot mer än det belopp, som behövs
för att täcka hela skattesänkningen!
Dessa vinster skulle man kunna använda
med den rätt som samhället bör ha
som konsekvens av det beslut riksdag
och regering tidigare har fattat. Dessa
företag har begåvats med vinster, som
de rätteligen inte skulle ha haft, vinster
som folket har fått betala — jag syftar
som alla förstår på devalveringsbeslutet.
Dessa vinster borde återbäras till folket
i form av lättnader i skatter.

För övrigt vill jag i detta sammanhang
framhålla att den svenska bolagsskatten,
som man ju vid olika tillfällen
har velat ge sken av att vara mycket
hög, är låg i jämförelse med en rad
övriga länders. Jag kan nämna några
exempel härpå från Europa. Innan jag
gör det vill jag nämna, att den statliga
bolagsskatten som bekant uppgår till
40 procent och den kommunala till ytterligare
sju procent med hänsyn tagen till
att den är avdragsgill i bokslutet. Det
innebär ju att 47 procent av den taxerade
vinsten går till skatt, men den fria
avskrivningsrätten gör, att bolagen ganska
godtyckligt kan bestämma den taxerade
vinstens storlek. Som jämförelse
kan nämnas att i Österrike har man upp
till 75 procent i bolagsskatt på vinster
över en halv miljon schilling, vilket
motsvarar ungefär 100 000 kronor, i
Västtyskland maximalt 75 procent, i
Holland 52 procent och i Schweiz upp
till 66 procent, allt på högre vinster.

De svenska bolagen betalar skatt endast
för en ringa del av sina verkliga
vinster. Vi har i riksdagen tidigare påpekat
det förhållandet, att de svenska
bolagen inte betalar skatt för mer än
2,e procent av det reala vinstbeloppet.
Folket är ju å andra sidan tyngt av
skattebördor i en omfattning som aldrig
tidigare. Den direkta och indirekta skatten
innebär, att en arbetare här i Stockholm
med en vanlig inkomst — jag
menar därmed en inkomst som fordras
för att över huvud taget kunna leva —

nämligen 8 000 kronor, betalar i direkt
och indirekt skatt sammanlagt icke
mindre än ungefär 26 procent, medan
bolagen får betala 2,6 procent. Arbetaren
har sålunda en tiodubbelt så hög
belastning i skatteavseende. .Tåg konstaterar
således, att inte mindre än en
fjärdedel av den lön arbetaren slitit
ihop i syfte att använda till sitt och familjens
uppehälle går bort i form av
skatt.

Här har talats om att staten behöver
pengar. De är nödvändiga för att de
sociala reformernas värde skall bli bestående.
Vi vet ju att så inte skett, och
man har motsatt sig alla förslag från
vår sida att återställa dessas realvärde.
Men vi tvistar inte nu om den saken.
Det är nödvändigt för staten att få
pengar för att kunna bära de sociala
reformerna. Vi har också tidigare anvisat
de vägar som vi anser att riksdagen
bör gå för att skaffa dessa inkomster.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
fråga: Vilken tröst är det egentligen
för en familj med två barn att veta, att
de får 580 kronor i barnbidrag per år,
när de samtidigt vet, att deras skatt sedan
den tid då barnbidraget beslöts har
stigit med mer än 800 kronor? Det kan
inte vara någon större glädje som de
känner vid detta konstaterande. Om nu
riksdagen fattar beslut enligt det förslag,
som föreligger — och det finns
väl anledning befara, att så blir fallet
— innebär detta att riksdagen omedelbart
inskränker den tidigare beslutade
skattesänkningen. Det innebär, att riksdagen
har givit med den ena handen
och tagit igen med den andra.

Sedan sägs det också från finansministerns
sida, att han tänker företa
en utredning för att åstadkomma en ny
indirekt beskattning. Vi har i vår motion
uttalat oss om detta. Vi vill inte
vara med om en indirekt beskattning,
som betyder en utplundring av de breda
folklagren. När det gäller lyxvaror har
vi ingenting emot en indirekt beskattning,
men vi vill inte ha någon sådan

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

beskattning när det gäller nödvändighetsvaror.

Vi anser, att den politik som man för
icke överensstämmer med givna löften.
Jag kan i detta sammanhang ej annat
än upprepa vad jag tidigare sagt, att
denna s. k. ekonomiska politik inte alls
överensstämmer med de paroller, som
hörts från talarstolarna vid socialdemokraternas
1-majmöten. Då framhölls det,
att det gällde samling av alla krafter
för eu energisk ekonomisk politik för att
bekämpa penningvärdeförsämringen.

Det finns i denna fråga en motion,
inlämnad i första kammaren av herrar
Ola Persson och öhman, vari har yrkats
att skatten skall uttagas med 100 procent,
d. v. s. att uttagningsprocenten
skall vara densamma som nu. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
motion.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Denna vittomfattande debatt avser ju
både skattepolitiken i stort och den
ekonomiska politiken. Jag tänker uppehålla
mig företrädesvis vid den ekonomiska
politiken och de frågor som är
berörda i bankoutskottets utlåtande.

Det har ju verkställts en hel rad
analyser av det nu aktuella ekonomiska
läget. Konjunkturinstitutets tjocka rapport,
som tryckts den 16 april, har i
dagarna kommit oss till handa, och
handelsministern och andra statsråd
har också i dagarna gjort uttalanden
om läget. Jag skall inte gå in på dessa
analyser. Det skulle föra för långt att
kommentera och kritisera dem. Jag
skall endast uppehålla mig vid det resultat,
till vilket dessa analyser kommit,
nämligen att det ekonomska läget
i konjunkturavseende för närvarande
företer en omsvängning. Det föreligger
enligt de samstämmiga uttalandena en
omsvängning av konjunkturutvecklingen.
Däremot ger dessa analyser och de
uttalanden som gjorts från olika auk -

toritativa håll inte något uttryck för
hur långt denna omsvängning har gått.
Det är ju ganska naturligt att något uttalande
om hur långt omsvängningen
gått inte har kunnat göras. Signalsystemet,
om jag får uttrycka det så, emellan
vad som händer ute i det ekonomiska
livet och de statliga instanserna
och utredningsorganen kan inte fungera
så snabbt som i och för sig vore
önskvärt. Detta ligger i sakens natur.
Det är också klart att när en omsvängning
är i gång, är det av vikt att om
möjligt känna till den tendens som
ligger i omsvängningen, hur hård och
hur kraftig den är. Men ej heller detta
går att konstatera av utredningsresultaten.

Man kan, herr talman, diskutera vad
som är orsakerna till omsvängningen
inom det ekonomiska klimatet. Alldeles
uppenbart är det två omständigheter
som har medverkat. Det är den internationella
utvecklingen, prisutvecklingen
och den allmänpolitiska utvecklingen
i utlandet, och de interna åtstramningsåtgärder
som vidtagits här i
vårt land. Att avgöra vilken roll dessa
inbördes har spelat är ju en stridsfråga,
på vilken inte något entydigt
svar kan ges. Enligt min mening har
emellertid de internationella faktorerna
spelat den alldeles övervägande
rollen.

När det nu föreligger en brytningstid
i konjunkturen, medför detta alldeles
speciella problem, som man kanske
inte tidigare bär observerat från statsmakternas
sida. När det gäller att i en
konjunkturomsvängning tillämpa en
regleringsekonomi — och jag kan här
inskjuta att jag i begreppet regleringsekonomi
även inbegriper också dessa
tillfälliga skatter som nu har genomförts
i snabb takt — blir problemen
annorlunda än i en konjunktur med
stabil tendens. I en ensartad och uppåtgående
konjunktur går det uppenbarligen
att genom regleringsekonomien
hejda konjunkturuppgången. Regle -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

ringsekonomien behöver i detta läge
i och för sig inte få så besvärliga följder
för utvecklingen. Den kan åstadkomma
svårigheter och trassel men behöver
knappast få några direkt okontrollerbara
följder.

I en svängande konjunktur är situationen
helt annan. Utmärkande för en
svängande konjunktur är ju, att utvecklingen
på olika håll i det samhällsekonomiska
livet inte är likartad. Regleringsåtgärder
som kanske syftar till
att komma åt en viss högkonjunktursektor
kan verka förödande på en lågkonjunktursektor.
Och vad som är ännu
värre är, att om konjunkturen har
svängt, så kan regleringsekonomien ge
ännu större kraft och större fart åt
omsvängningen än vad någon över huvud
taget vill att den skall få. I ett
labilt ekonomiskt läge kan det så lätt
hända, att man kommer från den ena
ytterlighetsriktningen, i detta fall från
ett inflationsläge, in i den andra ytterlighetsriktningen,
nämligen en deflation
och eu depression. Med hänsyn
till regleringsekonoiniens stelhet föreligger
just risk för att man, innan den
långsamt informerade och trögt arbetande
statsapparaten hunnit märka
det, har fört in utvecklingen i ett klart
ogynnsamt deflationsläge. Jag vill, herr
talman, understryka, att nackdelarna
med en överkonjunktur är små i jämförelse
med nackdelarna av en deflation
och en verklig lågkonjunktur. Man
får inte här i den svenska samhällsekonomiska
politiken råka ut för den situation,
som en bilförare lätt gör på
vintern i lialkigt väglag. Han kör ner
i det ena diket och när han skall köra
upp ur det har han sådan fart att han
kör över vägen ner i det andra diket.
Man får alltså akta sig för att från inflationsdiket
komma ned i deflationsdiket.

Det har resonerats mycket om näringslivets
och produktionslivets roll i
den samhällsekonomiska bilden. Jag
vill här bara slå fast att det är pro -

duktionslivets, jag menar därmed inte
endast industriens utan produktionens
samlade krafter, som är avgörande för
den finansiella situationen. Går konkurrenskraften
förlorad, får det två effekter:
dels kommer exporten att stoppa,
därför att vi inte kan klara oss på
exportmarknaden i förhållande till utlänningarna,
dels kommer hemmamarknaden
i ett för högt kostnadsläge
och dukar under för konkurrensen utifrån.
När det gäller hemmaindustrien,
d. v. s. importen, kan den ju alltid begränsas
genom importregleringar, men
detta är ju en ytterligt olycklig och
onödig utveckling som i det långa loppet
folkhushållet självt får betala i
form av minskad effektivitet.

När det gäller att hålla exporten
uppe kan över huvud taget inga svenska
regleringsåtgärder hjälpa till att
åstadkomma att den ökar om inte näringslivet
självt får en konkurrenskraft
som behövs. Nu föreligger det en rad
oroande tecken. Beträffande exporten
kan det synas, om man läser de officiella
siffrorna, att läget inte är så farligt.
Nu är det emellertid så, att de i
valutarapporterna redovisade siffrorna
inte återger den aktuella situationen. De
exportintäkter, som nu flyter in, grundar
sig till stor del på exportavtal,
som träffats tidigare i ett högre prisläge.
Det är mycket möjligt att när de
nu verkställda begränsade försäljningarna
till lägre priser skall mynna ut i
betalning, så kommer läget ur valutapolitisk
synpunkt att bli väsentligt
sämre.

Vi har också sett, hur den uppdrivna
svenska kostnadsnivån har försämrat
möjligheterna för exporten, och vi har
också sett hur köpmotståndet i utlandet
på en rad av våra viktigaste produkter
hårdnar. Jag vill alltså bara här
påpeka, att vi skall inte invagga oss i
den tron, att vår valutaställning är så
utomordentlig, att allt är gott och väl
beställt. I själva verket är vår ställning
nu ganska bräcklig. Den exceptionella

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

exportkonjunktur, som rått under 1951,
får inte verka förblindande på uppfattningen
om vad som är realiteten
här.

Det avgörande för om det svenska
produktionslivet skall kunna stå sig i
konkurrensen är givetvis den kostnadsnivå
som vi får här hemma. Jag skall
inte gå in på att här analysera utvecklingen
inom svenskt näringsliv för närvarande.
Jag vill peka på att inflationen
har drivit upp lönekostnaderna i
mycket hög grad, och jag vill också
peka på att den skattepolitik som nu
bedrives från statsmakternas sida i
form av dessa s. k. tillfälliga skatter är
ägnad att än mera pressa upp det
svenska produktionslivets kostnadsnivå
och försvåra konkurrensen med utlandet
både när det gäller export och när
det gäller att här hemma möta importen.

För att inte ta alltför mycket tid i
anspråk skall jag här, herr talman, avstå
från att utveckla de omständigheter
som gör att en beskattning av den art,
som de tillfälliga skatterna utgör, är
kostnadsuppdrivande. Jag vill endast
nöja mig med att säga, att en sådan
skattelag som förbudet mot utnyttjande
av den fria avskrivningsrätten på inventarier,
som anskaffas under 1952,
är direkt hindrande och skadlig för
den svenska produktionens försök att
genom rationaliseringar anpassa sin
kostnadsnivå till den internationella.
Lagen är direkt skadlig för industriens
konkurrenskraft. I själva verket innebär
denna förordning tillsammans med
investeringsavgiften, att nyanskaffningskostnaden
för att ersätta en gammal
orationell maskin med en modernare
i många fall stiger mellan 40
och 50 procent.

Det var utomordentligt intressant att
höra finansministerns uttalande om att
man så fort konjunkturen visar tecken
till verkligt omslag skulle taga upp frågan
om ett snabbt avskaffande av dessa
tillfälliga skatteförordningar till om -

prövning. Herr Ohlin inkasserade detta
som kanske det viktigaste uttalandet
under dagens debatt. Men, ärade kammarledamöter,
jag skall be att få fästa
uppmärksamheten på att i uppräkningen
av de olika skatter, som man
skulle vara beredd att avskaffa, återfanns
icke förordningen om tillfälligt
förbud mot fri avskrivning, och det är
ju den som spelar den största rollen
och som mest försämrar det svenska
produktionslivets konkurrenskraft.

För någon tid sedan interpellerade
jag finansministern om verkan av vissa
av de tillfälliga skattebestämmelserna.
Han svarade då, att han skulle följa
lägets utveckling. I dag har han signalerat,
att han eventuellt skall slopa
vissa av dessa tillfälliga skattelagar.
Jag hoppas, att inte prestigesynpunkter
eller andra hänsyn kommer att förhindra,
att man från finansministerns
håll verkligen tar upp dessa skattefrågor
till förnyad behandling i höst, om
det skulle visa sig att konjunkturen
har klart ändrats.

Jag vill bara påpeka, att dessa skattelagar
icke kan slopas i en handvändning.
Det kan ta månader innan riksdagen
kan behandla saken, och några
månaders fördröjning kan ha mycket
stor betydelse i det labila läge, vari
vi nu befinner oss.

Jag vill således i likhet med herr
Ohlin uttrycka min stora tillfredsställelse
över den deklaration, som givits
från finansministerns sida om beredvilligheten
att se över dessa skattelagar,
och jag önskar att man i detta inbegriper
lagen om förbudet mot den fria
avskrivningen.

När det gäller den svenska produktionens
kostnadsnivå i förhållande till
den utländska, så finns det ju vissa
som tror, att man i valutakurserna har
ett enkelt hjälpmedel och botemedel.
Om man ser att de svenska kostnaderna
stiger för mycket i höjden, skulle man
genom att devalvera kronan kunna
skaffa sig bättre konkurrensmöjlighe -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

ter. Som jag ser saken finner jag, att
ett manipulerande med valutan, därför
att man inte lyckas hålla kostnadsnivån
inom tillbörliga gränser, icke är
att tillråda. Skulle vi börja manipulera
med vår valuta isolerat från andra, kan
vi komma ut i verklig olycka.

Herr talman! Jag skall sluta detta
anförande med en kort sammanfattning.

Man kan säga, att regleringsekonomien
har sina utomordentligt stora
brister, när det gäller att på rätt sätt
påverka en konjunktur. Den har för
det första den nackdelen, att åtgärderna
kommer i gång för sent. Vi är väl alla
överens om att t. ex. kreditåtstramningen
skulle satts in tidigare. Den kom
i gång för sent, det var för lång dödtid
innan åtgärderna hunnit verka ut.
Men regleringen har också en annan
effekt: den har benägenhet att på grund
av sin stelhet pågå för länge, och då
kan den åstadkomma mycket stora
olyckor.

Herr talman! Jag tror att nu när
konjunkturomsvängningen är ett faktum,
när det gäller att balansera mellan
deflationens och inflationens fallgropar,
då bör man förr slopa för
många regleringsåtgärder än för få.
Samhällsekonomiens självläkande förmåga
får man inte bortse ifrån. Jag
för min del måste därför, herr talman,
finna, att tiden nu bör vara inne att i
betydligt snabbare takt än vad majoriteten
synes tänka sig övergå till en fri
ekonomi. Det skulle för övrigt inte endast
betyda större säkerhet för en sund
ekonomisk utveckling; det skulle också
innebära avveckling av en stor och
tyngande byråkrati, inte minst skattebyråkrati,
som nu håller på att växa
oss alla över huvudet.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Vi behandlar nu bevillningsutskottets
och bankoutskottets utlåtanden på
en gång, alltså vi behandlar samtidigt
möjligheterna för skattesänkning och

den kreditpolitik och finanspolitik, som
här skall föras. Man kan alltså slå fast,
att det är en nationalekonomisk debatt,
när man behandlar detta i ett sammanhang,
och det är ju också fullständigt
riktigt.

Det är då självklart, att nationalekonomerna
är på hemmaplan. De bör ha
möjlighet att bättre än andra bedöma
denna fråga på ett riktigt sätt. Den ende
nationalekonomen i denna kammare,
åtminstone den ende som är nationalekonomiskt
utbildad, är professor Ohlin.
Han bör således ha de allra bästa förutsättningar
att på ett riktigt sätt bedöma
dessa ting.

Om jag själv skall försöka bedöma
dessa frågor på ett åtminstone teoretiskt
sätt, måste jag säga, att jag har ingen
möjlighet att ställa mig i jämbredd med
professor Ohlin. Jag är jordbrukare
med erfarenhet av praktiska ting och
allmänna angelägenheter, och när jag
hörde på den nationalekonomiska visdom,
som herr Ohlin har begåvat kammaren
med i så riklig mängd, blev jag
utomordentligt häpen. Herr Ohlin driver
här med som jag tror verklig övertygelse
den satsen, att i ett läge som det
nuvarande, när det gäller att bekämpa
inflationen, vore det rent av skadligt
med ett budgetöverskott eller en överbalansering
av budgeten. Men, herr Ohlin,
vi har väl ännu en högkonjunktur,
fastän den är vikande?

Herr Hjalmarson, som har varit inne
på precis samma tankegång, har sagt
att en överbalansering av budgeten kan
medverka till en uppskruvning av prisnivån
och att i denna uppskruvning av
prisnivån har överbalanseringen en
mycket dryg andel. I detta uttalande
har, såvitt jag har kunnat bedöma saken
riktigt, herr Ohlin givit herr Hjalmarson
sitt fulla erkännande.

Hur har man då i sådana lägen tidigare
bedömt frågan? Det har i debatten
också talats om kommunalpolitik. De
gamla sockenpolitikerna brukade säga,
att det är alltid klokt att samla i la -

Öl

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

dorna under goda år, ty man vet inte
vilka tider man går till mötes. Därför
byggde de gamla sockenmännen s. k.
sockenmagasin. Hade de goda skördar,
samlade de i dessa sockenmagasin för
att ha till hands under år med sämre
skördar, alltså under lågkonjunktur. Jag
kan inte inse annat än att detta var en
utomordentligt klok politik.

Nu frågar man sig, om detta kan ha
några beröringspunkter med rikspolitiken
eller nationalpolitiken. Enligt min
mening är detta fallet. När man som
kommunalman eller landstingsman bedömer
möjligheterna att sänka skatten,
så har åtminstone vi i vårt landsting
varit fullständigt eniga om — och det
är säkert riktigt — att nu, när vi har
rätt gott om skattemedel, är det klokt
att taga ut så pass mycket att man har
reserver för kommande tider. Här driver
man en helt annan sats. När skall
man överbalansera en budget, och när
skall man ha ett budgetöverskott? Är
det en lågkonjunktur är det min uppfattning
— och den är vi nog tidigare
överens om — att man skall ha en underbalansering
av budgeten. I detta fall
kan jag göra ett hopp tillbaka ända till
1933, då vi hade den s. k. kohandeln
och kom överens om att ha ett budgetunderskott,
det vill säga låna upp pengar
för att kunna igångsätta arbeten och
därmed bemästra den situation som
förelåg. Är det inte en klok politik att
göra på detta sätt? Eller är den tes herr
Ohlin driver här riktig, att man i tider
som dessa inte behöver ha något budgetöverskott
eller någon överbalanserad
budget? Det är väl ändå riktigt som
finansministern sagt att man inte kan
bedöma framtiden med säkerhet.

Från såväl herr Hjalmarsons som
herr Ohlins sida framhålles nu att de
kreditrestriktioner och andra åtgärder,
vilka vidtagits, igångsatts för sent. Ja,
det är klart, att den, som alltid i förväg
vet vad som kommer att hända, kan
säga all det skulle ha gjorts tidigare.
Det är vid ändå så att herr Ohlin kanske

också många gånger gjort en hel del
saker, som vid närmare eftertanke inte
varit så väl övervägda. Om vi t. ex. går
tillbaka till sistlidna höstriksdag, var
herr Ohlin mycket angelägen om att
komma åt de så kallade skogsvinsterna
och att från regeringens sida få fram
ett förslag om konjunkturskatt. Propositionen
skulle helst komma före nyåret.
Om detta inte gick för sig skulle
förslaget komma i början av denna
riksdag, alltså i januari månad. När sedan
detta skatteförslag kom, hade herr
Ohlin en annan mening. Då skulle det
inte alls gälla för 1951 utan för 1952,
när den vikande konjunkturen satte in.
Då fanns väl inte så stora överkonjunkturvinster
att beskatta. Herr Ohlin kan
väl inte komma ifrån att också han
många gånger bedömt läget felaktigt.

Herr Hjalmarson var ändå så pass
ärlig att han efter sitt resonemang sade,
att man enligt hans mening ginge klokare
fram på detta sätt, men han hade
ingen möjlighet att bevisa att hans förslag
vore riktigare än regeringens. Jag
tycker att det är ovanligt klokt sagt, tv
det är ju självklart att regeringen bör
ha förutsättningar att bedöma dessa saker
och måste i första hand ta ansvaret.
Om man skall bedriva en sund politik
och få fram en budget som är stark
och som kan tåla påfrestningar, då är
det enligt min mening riktigt att man
ej begränsar inkomsterna för mycket.
Jag kan väl inte tänka mig att vare sig
herr Ohlin eller herr Hjalmarson menar
att de tillfälliga skatter, som man
nu överbalanserar budgeten med, skall
göras permanenta, utan det är väl meningen
att man så snart som möjligt
skall komma bort från dem.

Herr Ohlin säger att det viktigaste
uttalandet av finansministern i dag är
att de tillfälliga skatterna skall försvinna
så fort som möjligt. Ja, därom är
vi alla eniga. Men då kan man väl inte
här fastslå att man skall bygga en skatteuttagningsprocent
på dessa tillfälliga
inkomster.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av beviliningarna för budgetåret 1952/53, m. in.

Sedan är det väl så att det finns en
hel mängd faktorer som är obestämda
och som man inte alls vet något om. I
den finansplan som finansministern nu
lagt fram talar han om att det finns
automatiska utgiftsstegringar på i runt
tal 400 miljoner kronor. Han framhåller
därvid att man inte vet hur löneutvecklingen
kommer att gå. Det finns väl
ingen som kan förutsäga hur konjunkturen
blir till hösten. Hur blir prisutvecklingen,
vad kommer att ske utanför
vårt lands gränser och i vad mån
kommer dessa händelser att påverka
konjunkturen här hemma? Därvidlag
föreligger många obestämda faktorer,
som jag inte tror att den mest lärde
nationalekonom i världen har möjligheter
att på förhand bedöma. Då måste
det väl vara riktigt att man samlar i
ladorna, som man gjorde förr i världen,
för att kunna möta kommande påfrestningar.

I går diskuterade vi frågan om höjning
av folkpensionerna. Alla var så
vitt jag kan förstå fullständigt överens
om att det var alldeles nödvändigt att
få en justering uppåt för alla folkpensionärer
i landet. Folkpartiet med herr
Ohlin i spetsen var så optimistiskt att
det föreslog en höjning med 36 miljoner
kronor, som skulle belasta budgeten
och som innebure en motsvarande
minskning av budgetöverskottet. Härvidlag
hade högern ett mera realistiskt
yrkande och menade att det var riktigt
att man också fick utbetalning för oktober
månad. Man var alltså med om en
utgiftsökning på 36 miljoner kronor.
Men detta skulle tagas ut genom högre
pensionsavgifter. I detta fall anslöt jag
mig till högerns linje. Vi vet inte hur
läget är när riksdagen är samlad igen
fram på hösten, och då är det mycket
möjligt att vi är av den uppfattningen
att folkpensionärerna bör då ha ett tillskott.
Innan detta budgetår är slut vet
man inte om riksdagen kommer att besluta
om att ge folkpensionärerna en

indexhöjning. Då måste vi väl ha medel
för att kunna klara även detta.

Det är självklart att vi alla är överens
om att sänka skatterna när det blir
möjligt. Jag har för resten tidigare
— bl. a. i remissdebatten — givit uttryck
åt den uppfattningen att skatterna
nu kommit till den gräns där vi alla
strävar efter att sänka dem om så är
möjligt. Men om vi skall föra en klok
finanspolitik, om vi skall ha en sund
och stark budget som vi kan lita på,
då skall vi inte bara säga att vi skall
sänka skatterna och underlåta att ta
ut en högre procentsats än 100 och sedan
låta det gå hur som helst i framtiden.
Vi får inte säga att vi behöver
inte ha någon överbalansering och vi
behöver inte ha någonting för att möta
en kommande ogynnsam konjunkturutveckling
med. Jag tycker att en sådan
politik vore lättsinnig.

Nu har ju första kammaren redan
bestämt om denna uttagningsprocent
utan att det ens begärts votering, och
då blir det väl alldeles säkert så att utskottets
förslag också kommer att gå
igenom i denna kammare. Här kan man
alltså säga att oppositionen driver detta
med tanke på att det icke kommer att
fattas beslut efter dess linje.

Nu brukar särskilt från herr Hjalmarsons
och herr Ohlins sida sägas att
de förutsagt den utveckling som sker,
och när regeringen framlägger ett förslag
sker detta tack vare påtryckningar
från oppositionens sida. Jag tror att
det är felaktigt att bedöma läget på det
sättet. När det gäller möjligheterna att
åstadkomma en mindre uttagningsprocent
och alltså lägre skatter, då tror
jag att från regeringens sida föreligger
en ärlig strävan därtill. Är det möjligt
att sänka skatterna då gör man det.

Den alternativa metoden är att i stället
för att täcka utgifterna med direkta
skatter gå en annan väg och tillämpa
indirekta skatter. Herr Hjalmarson sade
att han och herr Hedlund haft samma
mening när det gällde att föregående

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

år bedöma bilskatten och elskatten. Men
nu hade herr Hedlund inte samma mening.
Det är väl ändå så, herr Hjalmarson,
att genom bondeförbundets insatser
inom regeringen har ungefär hälften
av dessa skatter försvunnit, och det
borde väl åtminstone enligt herr Hjalmarsons
mening vara en förtjänst att
så skett.

Sedan föreligger ett alternativ här.
Det gäller den höjda räntan, och därvidlag
är det väl ändå så att högern
och folkpartiet är tämligen överens.
Herr Ohlin sade om folkpartiets reservation
i bankoutskottet att den var ytterligt
konservativ, och det är möjligt
att den är det. Men läser man reservationerna
är det endast nyanser som
skiljer dem åt. I sak skiljer det inte så
mycket. Såvitt jag kunnat uppfatta diskussionen
rätt har bägge förordat en
högre och rörlig ränta, som skulle utgöra
ett vapen mot inflationen. Tidigare
har åtminstone majoriteten av riksdagen
varit emot detta. Jag är rädd för
räntevapnet, tv vi har tidigare erfarenheter
av hur detta vapen verkar, och en
sådan situation vill man inte ha igen.

Är det nu så att högkonjunkturen börjar
vika — och allting tyder på detta —
då undrar jag om det är klokt att i
detta läge tillgripa räntevapnet. Herr
Hjalmarson har med tillfredsställelse
konstaterat att herr Hedlund i regeringen
tvingats godtaga en höjd ränta,
d. v. s. gått med på en ränteglidning.
Alla vet att detta ägt rum. Det är alltid
så att i sådana tider som dessa sker
någonting vid sidan om, och i det föreliggande
fallet tycker jag nog att herr
Hjalmarson borde vara till freds, tv utan
att riksdagen här går på högerns linje
får han ju delvis som han vill: han får
en högre ränta än tidigare.

Sedan har man. särskilt från högerhäll.
talat om att man skulle ha en plan
för subventionernas avveckling. Ja, det
är klart att det vore skönt om riksdagen
kunde besluta att från och med nu
de och de subventionerna skall slopas,

och 1953 skall de och de slopas. Men
vilket värde skulle ett sådant beslut i
realiteten få? Riksdagen får väl alltid
rätta sig efter det läge, som vid en
viss tidpunkt är för handen, och då
spelar det ju ingen roll vad riksdagen
förut har sagt om slopandet av subventionerna.
Jag är heller ingen vän av
subventioner, men jag har den bestämda
meningen, att om vi vill ha en något så
när stabil pris- och lönenivå, så kan
vi inte slopa subventionerna. De är ju
nämligen till för att hålla levnadskostnaderna
så jämnt fördelade som möjligt
vid fluktuationer på export- och importmarknaderna.
Om man i nuvarande
läge skulle slopa subventionerna, så
skulle man få hoppande löner och ideliga
löneförhandlingar.

Om man nämligen i enlighet med högerns
förslag skulle låta priserna slå
igenom på marknaden, så fick man väl
också rätta lönerna därefter. Men är
det någon som tror att man då skulle
kunna nå ett resultat vid förhandlingar
med den ena eller andra gruppen löntagare?
Nej, då fick man nog höja lönerna
alldeles onormalt. .lag tror därför
vi är tvungna att ha subventionerna
kvar ännu ganska lång tid framåt, antingen
vi vill det eller inte.

Vidare har det talats om de subventioner
som utgår för jordbruket, .lag
föreställer mig alt herr Hjalmarson i
det sammanhanget åsyftade de subventioner,
som utgår till bostäderna. Vi
har ju nyligen haft eu bostadsdebatt
här i kammaren, och vi får säkerligen
en till, när riksdagen samlas igen i höst.
Jag skall därför inte närmare ingå på
den frågan här. Jag konstaterar bara
att det inte finns någon möjlighet att
nu ta bort subventionerna, hur gärna
man än vill.

Jag kommer alltså fram till, herr talman,
att om vi vill ha en sund finanspolitik
med en budget som håller, så
måste vi godta en uttagningsprocent

på no.

Beträffande kreditrestriktionerna har

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

det framhållits, att det var fel att inte
sätta in dem tidigare, tv om så hade
skett, skulle detta ha kunnat medverka
till att dämpa inflationen och begränsa
investeringsmöjligheterna. På detta har
bankoutskottet svarat, att det är nödvändigt
att fortsätta med kreditrestriktionerna,
men utskottet är också inne på
den fullständigt riktiga tankegången att
deras verkan är ojämn. För företag med
god likviditet är de praktiskt taget inte
till något besvär, men för en del andra,
mindre företag, t. ex. småbanker o. s. v.,
kan de medföra stora svårigheter. Jag
tror därför det är skäl i att använda
det vapen, som kreditrestriktionerna
utgör, med stor varsamhet, så att man
inte med dem stjälper nyttiga företag,
som kanske för tillfället inte har så
stora möjligheter att klara sig mot dessa
kreditrestriktioner.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr SEVERIN: Herr talman! Nu har
denna debatt pågått så länge, att det
mesta om den jag skulle vilja kalla
dubbla fråga, som debatten gäller, redan
är sagt. Icke desto mindre skall jag
komma med ett par repliker i anledning
av vad som tidigare framhållits i debatten.

Jag är säker på att endast en mycket
uppmärksam läsare av bankoutskottets
förevarande utlåtande nr 27 och av till
detsamma fogade reservationer kan upptäcka
skiljaktigheterna mellan utskottsmajoriteten
och oppositionen. Möjligen
har denna samstämmighet också tagit
sig uttryck däri, att folkpartiet inte givit
sina invändningar mot majoritetens
uppfattning rangen av en reservation.
Det kallas i stället för »särskilt yttrande»
som innehåller en del kommentarer,
men även de är i långa och väsentliga
stycken en upprepning av vad som
står i utskottets utlåtande. Jag har därför
inte mycket att invända mot vad
som står i det särskilda yttrandet. Möj -

ligen kan jag ha skäl att göra en erinran
i anledning av den något billiga
tillfredsställelse, som man däri ger uttryck
åt med konstaterandet att utskottsmajoriteten
har gått över på oppositionens
linje och erkänt att de vidtagna
kreditåtstramningsåtgärderna har
tillgripits för sent. Detta underströk
också herr Ohlin, när han tidigare i dag
hade ordet i denna debatt. Med anledning
därav skall jag erinra om vad som
verkligen skett.

I praktiken har aldrig några meningsskiljaktigheter
rått därom, att en kreditåtstramning
varit önskvärd. Detta framhöll
bankoutskottet redan i fjol. Däremot
har det rått meningsskiljaktigheter
om på vilket sätt kreditåtstramningen
skulle åvägabringas. Där har folkpartiet
och delvis även högern förfäktat,
att man med en måttlig räntehöjning
kan nå en tillräckligt stark kreditbegränsning
— eller om man så vill,
eftersom det tidigare i debatten har
fästs ett visst avseende vid orsakssammanhanget
— åstadkomma en stark
kreditåtstramning utan att räntan behövt
stiga särskilt mycket. Högern har
inte varit lika säker på att inte räntan
skulle komma att stiga mera väsentligt,
om man ville åstadkomma en tillräckligt
stark kreditåtstramning. Den har
emellertid tagit konsekvenserna och ansett,
att även om räntan steg, så skulle
kreditåtstramningarna ändå tillgripas.
Det är om den saken det har rått meningsskiljaktigheter,
inte om huruvida
en kreditåtstramning i och för sig är
önskvärd.

I detta sammanhang kan det kanske
vara motiverat att erinra om att de
egentliga svårigheterna på detta område
började göra sig gällande först 1950.
Men nämnda år företogs också en kreditåtstramning
i enlighet med det recept,
som såväl högern som folkpartiet
hade rekommenderat. Riksbanken upphörde
med sina stödköp, och den långa
räntan steg, och på hösten togs konsekvenserna
även beträffande diskontot,

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

som höjdes med en halv procent. Kreditvolymen
fortsatte dock att svälla,
trots denna måttliga räntestegring. I
den situationen kunde man naturligtvis
ha fortsatt med räntestegringen, och jag
tvivlar inte på att man så småningom
hade fått en viss effekt av en sådan politik.
Däremot tvivlar jag mycket starkt
på att den räntestegring, vid vilken kreditvolymens
ansvällning skulle avstanna,
rimligen skulle kunna kallas för
måttlig. Jag är tvärtom övertygad om
att räntestegringen skulle blivit ganska
stark.

Nu har bankoutskottet — och det har
varit fullt i linje med utskottets politik
i denna fråga — velat åstadkomma en
kreditåtstramning utan en samtidig
våldsam stegring av den långa räntan,
och reservanterna svävar ju inte i okunnighet
om anledningen till detta. Resonemanget
har förts många gånger, och
vi har haft anledning att skärskåda frågan
ur olika synpunkter. En stegring
av den långa räntan skulle omedelbart
ha träffat just den produktion, som vi
dels önskar upprätthålla i största möjliga
omfattning, och dels icke onödigt
fördyra nämligen bostadsproduktionen.
En räntestegring skulle genast drabba
bostadsproduktionen, och eftersom
byggherrarna ofta försöker trygga sig
med bundna lån, skulle även en relativt
tillfällig höjning av räntan ha kunnat
medföra en hyreshöjning, som kommit
att sträcka sig över många år. Även i
gamla hus skulle hyrorna omedelbart ha
undergått en stegring, på grund av höjningen
av den långa räntan. Om en räntestegring
nått en sådan höjd, att den
framkallar depression, så torde visserligen
byggnadskostnaderna ha gått ned,
men i så fall till priset av en arbetslöshet,
som vi inte önskade. Det är detta
som varit problemet här, inte om en
kreditåtstramning i och för sig är önskvärd.

Herr Hjalmarson anförde nyligen i
eu replik, att man numera även med
små ränteförändringar kan nå önskad
Andra kammarens protokoll f.952. N

effekt. Det är sålunda något annat än
att — vilket nu är modernt — påpeka
att utskottet har erkänt riktigheten av
oppositionens tidigare ståndpunkt. Jag
vill till detta säga, att orsaken till att
man med små ränteförändringar nu kan
nå önskad effekt är alla de andra åtgärder,
som också bidragit till att framkalla
den kreditåtstramning, som vi nu
har. Herr Hjalmarsons små ränteförändringar
har ju för övrigt redan inträtt.
Räntan har —- om man bortser från inteckningslånen
— stigit med Vi till %
procent. Jag vet inte vad herr Hjalmarson
menar med små ränteförändringar,
men om räntan stiger med % procent,
så tycker jag i alla fall att man börjar
närma sig gränsen för de små ränteförändringarna.
Skulle den stiga ännu mera,
t. ex. upp till 1, t y2 eller 2 procent,
så har man mera rätt att kalla ränteförhöjningen
för ganska stor.

Herr Hjalmarson hyste vidare farhågor
beträffande riksbankens sedelutgivning
och hade i det sammanhanget vissa
invändningar att göra mot vad utskottet
sagt. Förmodligen avsåg herr Hjalmarson
med detta närmast att instämma
med vad högern säger i sin reservation.
I nämnda reservation står nämligen
bland annat: »Ett förlängt provisorium
på detta centrala område av penningpolitiken
är icke tillfredsställande och kan,
såsom fullmäktige i riksgäldskontoret
framhållit, vara ägnat att framkalla
ogynnsamma verkningar. Än mer blir
detta fallet om den provisoriska höjningen
av sedelutgivningsrätten, såsom
i propositionen föreslås, medgives ntan
att försök göres att konstruera något
slags varningssignal som på ett tidigt stadium
kan fästa den allmänna uppmärksamheten
på vad som håller på att ske.»

Jag skall här gärna medge, att ett
förlängt provisorium i och för sig inte
är det allra bästa, ehuru man väl kan
säga att det provisorium varunder vi
nu lever har existerat så länge, att man
närmast skulle ha rätt att kalla det permanent.
Däremot har jag svårt att fatta
r 2.''i.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

vad högern i sin reservation menar med
»något slags varningssignal», som skulle
fästa uppmärksamheten på vad som
håller på att ske, eftersom det är satt
en gräns för sedelutgivningen. Utskottet
understryker för övrigt också att
denna gräns inte utan vidare får överskridas.
Det står nämligen i utskottsutlåtandet,
»att det är riksbankens uppgift
att inom ramen för av riksdagen meddelade
direktiv tillvarataga de möjligheter
som kunna stå riksbanken till
buds för att förhindra att ett överskridande
av maximibeloppet skall behöva
ifrågakomma».

Vilka varningssignaler kan vid sidan
därav konstrueras? År det möjligen de
sakkunnigas tanke på en uppdelning av
sedelstocken i ett normalbelopp och en
reserv, som skulle kunna tillgripas därest
inflationistiska påfrestningar skulle
göra sig gällande som lekt reservanterna
i hågen? Jag vill inte påstå att en
sådan tankegång är alldeles orimlig,
men nog är den i varje fall i behov av
en ytterligare utredning.

Varningssignalen skulle, om jag förstår
högerreservationen rätt, bestå däri
att sedelomloppet passerade den normala
cirkulationens gräns och började
gnaga på inflationsreserven. Då vore tiden
inne för åtgärder. Konsekvent fullföljd
skulle egentligen denna tankegång
också föranleda bestämda anvisningar i
reservationen om vilka åtgärder som
skulle vidtas när gränsen passerades.
Härifrån har man emellertid avstått,
uppenbarligen därför att enligt all erfarenhet
ingen direkt korrelation föreligger
emellan sedelomloppet och prisrörelserna.
Sedelomloppet kan mycket
väl svälla medan prisnivån förblir stabil,
och sedelomloppet kan sjunka utan
att priserna förändras. Korrelationen
är ingalunda så direkt.

Vad som skall företas vid denna kritiska
gräns måste därför överlämnas åt
bankofullmäktiges bedömande. Men kan
man då inte över huvud taget överlämna
frågan om åtgärderna åt bankofull -

mäktiges bedömande utan att företa en
dylik uppdelning av sedelstocken? Fullmäktige
måste i alla fall, på grund av
de indikationer som står till buds från
annat håll, bilda sig en föreställning om
tendensen och handla därefter för bevarande
av penningvärdet. Det verkar
enligt min mening snarast en smula
odiöst att dels fastställa en gräns för
sedelomloppet, inom vilken cirkulationen
får röra sig utan någon egentlig
fara, och dels därefter ställa till förfogande
en reserv, som skall tillgripas inför
inflationistiska påfrestningar. Avsikten
är ju att förhindra inflation, och
lyckas man förhindra inflationen, vilket
ingår i bankoutskottets direktiv till bankofullmäktige,
behövs det ingen reserv.
Tanken är sålunda ofullgången, den behöver
uppenbarligen ytterligare prövas.

Det strider i princip inte emot vad utskottet
säger i sitt utlåtande, när reservanterna
deklarerar — och detta menar
de att utskottet skulle ha sagt: »Det
är utskottets förhoppning, att sedelutgivningen
under det förlängda provisoriet
skall hållas inom den gräns, som
bestämmes av inre monetär balans, och
därmed bereda väg för en definitiv lagstiftning,
vilken kan ingå såsom ett led
i strävandena att åter göra den svenska
kronan till en fritt växlingsbar valuta.
» Skillnaden mellan utskottet och
reservationen i detta fall är, att utskottet
uttalar sig en smula mindre kategoriskt
och nöjer sig med ett modest önskemål
om en sådan valutapolitik.

När utskottet uttalat sig med sådan
försiktighet på denna punkt har detta
skett i det obehagliga medvetandet om
de svårigheter, som står i vägen för att
nå vad högern sålunda ställt upp som
mål. Kronan kan nog göras konvertibel
mot åtskilliga valutor för närvarande,
men den allmänna konvertibilitet mellan
västerlandets valutor, som tidigare
rådde, är en annan sak. Denna vilade på
bestämda förutsättningar som icke längre
existerar. Vi har alltid haft ett underskott
i handeln på Förenta staterna

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, in. m.

liksom vi haft det i handeln på Tyskland
och några andra länder, men vi
hade överskott i förhållande till England,
till Danmark och Norge samt några
andra länder, och det har vi alltjämt.

Den stora skillnaden är, att pundet
tidigare var fritt växlingsbart och vi
därför kunde mot utbyte av våra pundfordringar
få fordringar i andra valutor,
vilka valutor vi önskade. Men den
fria engelska valutamarknaden har upphört.
Imperiet förtjänar inte tillräckligt
med dollar för att medgiva att pundet
skall vara fritt växlingsbart. Därför
kan vi inte längre som tidigare
genom att ha exportöverskott på England
skaffa oss möjligheter att köpa i
Förenta staterna.

Detta är ett problem. Och det är detta
problem som vi har haft att arbeta
med, inte bara nu utan under hela efterkrigstiden.
Även den där försvunna
valutareserven, som man gjort sig så
bred på, sammanhör med detta problem,
ty vi kan icke någonsin — vi kunde
det inte ens när vi hade den stora
valutareserven — tänka oss en fri import
från Amerika utan att valutareserven
skulle försvinna.

Våra exportmöjligheter på Amerika
är inte så stora. Det är möjligt att vi
kan upparbeta en större marknad i
Förenta staterna, det är möjligt att den
fria engelska valutamarknaden återkommer
— därom vet jag intet bestämt naturligtvis,
liksom inte heller någon annan.
Att det emellertid tar mycket lång
tid innan vi återvänder till dessa förhållanden,
den saken är höjd över varje
tvivel. Därför har högern ingalunda så
stor anledning att göra sig bred med
riktlinjen, att vi skall göra kronan fritt
utväxlingsbar. Därav kan alla vara lika
intresserade. Det är bara så, att utskottet
står något närmare verkligheten, då
utskottet erkänner de ofantliga svårigheterna
att åstadkomma denna fritt växlingsbara
krona.

Det är klart att riksbankens penning -

politik kan vara ett av leden i strävandet
mot en fritt växlingsbar valuta. Några
större resultat av riksbankens ansträngningar
i detta hänseende torde
det emellertid knappast bli, för så vitt
man inte tillgriper en uppskrivning av
dollarkurserna till sådan höjd, att all
import från Amerika upphör. Men då
behövde ju kronan inte vara växlingsbar
mot dollarn. Det är bara prat att
vi genom en viss penningpolitik skulle
kunna skaffa oss en sådan ställning
gentemot det amerikanska myntet. Det
finns åtminstone för närvarande inte
några möjligheter därtill.

•Tåg kan inte underlåta att till sist
framställa en fråga med anledning av
reservanternas yttrande. Det heter i reservationen:
»Strävandena att förhindra
en ytterligare stegring av den allmänna
kostnadsnivån — och i vissa fall även
genomföra en sänkning av denna —
kunna förverkligas, endast om den allmänna
ekonomiska politiken bringas i
samklang med företagarnas egen målsättning.
»

Vad menas egentligen med detta orakelspråk?
Har företagarna verkligen
någon enhetlig målsättning, som är en
annan än den statsmakterna har i denna
fråga, och vilken är i så fall denna
företagarnas enhetliga målsättning? Den
största företagargruppen i vårt land får
väl ändå anses vara jordbrukarna, och
de har, åtminstone genom sina representanter
i utskottet, anslutit sig till
tankegångarna i utlåtandet. Det kan sålunda
inte vara alla företagare som åsyftas
i högerns reservation, utan det måste
vara någon viss företagargrupp. Jag
tycker att det då hade varit bättre, att
man närmare avgett vilken företagargrupps
målsättning som vi har särskild
anledning att ta hänsyn till mer än andra
gruppers. Jag anser för min del, att
man i denna fråga bör nå enighet med
alla företagargrupper liksom med löntagargrupperna.
Vi behöver alla samverka
i den situation, vari befinner oss,
men om det skär sig med någon grupp,

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1952/53, ni. m.

så torde statsmakterna få förbehålla sig
rätten att självständigt bedöma vad de
anser vara ett allmänt intresse.

I samband med behandlingen av propositionen
har utskottet tagit upp en
motion från högern, som väckts i båda
kamrarna och vari hemställes, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala sig för en övergång till
en friare ekonomi. Såsom framgår av
utlåtandet har utskottet principiellt
ingenting emot detta. Utskottet säger:
»En övergång till att i största möjliga
utsträckning begagna generella metoder
i den ekonomiska politiken är
därför i och för sig önskvärd.» Men
utskottet tillägger, att därmed är det
inte sagt, att det i dagens läge skulle
vara välbetänkt att avskaffa alla direkta
kontroller. Finansministern var för
övrigt under sitt anförande tidigare i
dag inne på samma fråga och erinrade
om att man inte heller i något annat
land anser sig kunna undvara direkta
kontroller.

Utskottet är således, som framgår av
utlåtandet, inte i och för sig någon anhängare
av att snöra in näringslivet i
tvångsregler, och det är såvitt jag vet
inte heller regeringen. Ett betydande
antal regleringar har för övrigt upphävts
eller lättats.

Herr Ohlin tyckte att utskottet i denna
fråga var alldeles för försiktigt. Det
borde sålunda med större frejdighet ha
instämt i högerns yrkande om upphävande
av regleringarna eller i varje fall
skrivit till regeringen om att förslag
skulle framläggas om ett sådant upphävande.
Men såväl herr Ohlin som högern
torde förbise, att vi för närvarande
lever i en annan värld än vi gjorde under
mellankrigstiden och förkrigstiden.
Sverige kan i nuvarande läge inte ensamt
övergå till att helt och hållet liberalisera
sin ekonomi. Vi är ingalunda
eftertruppen i fråga om denna liberalisering.
Men så länge de direkta kontrollerna
tillämpas överallt i de länder, med

vilka vi byter våra varor, kan vi inte
släppa på regleringarna.

Slutligen är det en fråga som inte beröres
i motionen men som utskottet
ansett sig böra beröra i slutet av sitt utlåtande.
Att den står sist betyder ingalunda
att den är mindre viktig. Det är
den, att vi måste se hela vår politik mot
bakgrunden av strävandena att upprätthålla
full sysselsättning tillsammans
med ett stabilt penningvärde. Denna
fulla sysselsättning, anser utskottet, är
viktigare än en sådan fullständig övergång
till en liberalisering av vår ekonomi,
som man såväl från högerns sida
som från liberalt håll anser böra påskyndas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HALL: Herr talman! Det är en
synpunkt i diskussionen, som särskilt
mot dess slut börjat spela en viss roll
och som jag tror är förtjänt av att belysas
något närmare. Det är frågan,
huruvida man står inför en konjunkturomsvängning
eller inte. Det har på den
punkten gjorts åtminstone ett mycket
tvärsäkert uttalande i denna debatt, vari
det hette: »Nu när konjunkturomsvängningen
är ett faktum .. .» Det är antagligt
att en del av de meningar, som framförts
i såväl reservationerna som i olika
anföranden under debatten, bygger på
den föreställningen att det är alldeles
givet, att den högkonjunktur, som har
varat längre och envisare än någon annan
högkonjunktur i vår ekonomiska
historia, nu står inför sitt slut. Vad som
i detta läge väntas hända är en mer eller
mindre hastigt genomförd återgång till
en lägre grad av varuefterfrågan och
till lägre priser.

Det har visserligen inte redovisats
någonting av det material, varpå ett sådant
antagande kunde bygga, men det
kanske ändå inte är felaktigt att förmoda,
att detta material kommer både
från Sverige och från utlandet. Det utgöres
väl av de konstaterade svårighe -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

terna att sälja vissa varor, av konstaterade
prissänkningar i utlandet eller i
varje fall försök att sänka priset på våra
svenska varor och vidare av en rad
driftinskränkningar, som visserligen
ännu inte blivit vidtagna men som ändå
är signalerade.

Jag har här en sammanställning av
offentliga meddelanden om driftinskränkningar
och produktionsinskränkningar
i Sverige, som offentliggjorts under
två veckor vid månadsskiftet april
—maj. Det är närmare bestämt 43 olika
svenska företag som under dessa två
veckor meddelat, att de nu eller längre
fram i sommar nödgas avskeda, de flesta
en mindre del av sin arbetsstyrka, men
några talar om att det blir en fullständig
driftnedläggelse. Av dessa 43 företag
är 21 hemma inom träindustrien,
pappers- och massaindustrien samt textilindustrien.
Inom metall- och verkstadsindustrien
är det fråga om sju företag,
fyra hör till sko- och läder, medan
fem företag tillhör diverse industrier,
och slutligen är sex stycken rederiföretag.

Om man försöker ha någon glädje av
detta material, tror jag emellertid det
är skäl i att kritisera det en smula, innan
man lägger det till grund för en
allmän prognos. Det finns ju vissa varor
— till dem hör papper och massa —
vilkas priser under kort tid stegrats så
våldsamt, att man måst vänta en reaktion.
Detta kan man kanske också säga
om kolpriset, som stigit ungefär lika
mycket som massapriserna. Men det är
den väsentliga skillnaden, att om man
över huvud vill hålla industrien i världen
i gång kan man inte undvara kol,
medan man däremot kan begränsa åtgången
av papper och massa, därest
priset blir alltför högt, utan att det händer
någon stor olycka inom den övriga
produktionen. Det är därför klart att en
sjudubbling av massapriset, räknat från
förkrigstiden och fram till 1951, ändå
är så pass avskräckande att man måste
vänta, att köparna till slut försöker att

vidta någon försvarsåtgärd. Det är detta
som köparna har gjort, och därmed har
vi fått en begränsning av möjligheterna
att sälja papper och vissa massakvaliteter.

När det gäller textilindustrien finns
en motsvarande förklaring. Den våldsamma
stegringen av försäljningen från
textilindustrierna under några år efter
1948 har försett den svenska allmänheten
med textilvaror i större utsträckning
än någonsin tidigare. Att man efter
en sådan köprush kan vänta ett visst
köpmotstånd — särskilt om priserna
bara fortsätter att stiga och stiga — är
ganska naturligt. Att av ett tillfälligt
köpmotstånd dra den slutsatsen, att här
stå vi inför en allmän sänkning av vårt
konjunkturläge, förefaller i varje fall
vara en slutsats som är så pass lättvindig,
att den inte gärna kan vara vägledande
för en ekonomisk debatt.

Vad företagen inom metallindustrien
beträffar, så torde deras driftinskränkningar
i största utsträckning bero därpå
att den tyska industrien, som var lamslagen
efter kriget, börjat komma igen
och att den ersättningsindustri, som
startades här hemma i Sverige, av naturliga
skäl får svårt att hävda sig i konkurrensen.
Det är i huvudsak sådana
företag som nödgas begränsa sin produktion
eller eventuellt helt stänga igen.

Om man emellertid ser på händelserna
med denna kritiska blick och från
dessa utgångspunkter, så tror jag nog
man ändå är berättigad säga, att det är
alldeles för tidigt att ännu dra några
slutsatser av vad som hittills har hänt.
Det kan mycket väl hända att bankoutskottet
har rätt, när utskottet som ett
av alternativen framställer saken på det
sättet, att det kanske bara är fråga om
en tillfällig paus i en alltjämt fortgående
inflationsprocess.

Om det antagandet är riktigt, får man
också se med något andra ögon än oppositionens
på de åtgärder som hädanefter
skall vidtagas och på den lagstiftning
som hör bibehållas i syfte att styra

70 Nr 23. Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. in.

konjunkturen. Man får då inte lika lätt
för att i kreditrestriktionerna se någonting
som är ett övervunnet stadium,
någonting som man satt i gång med för
sent och som för länge sedan är moget
för ett upphävande.

När man möter kritiken för att kreditrestriktionerna
startades för sent, så
är det ett annat för sent som alldeles
osökt letar sig fram, och det är det skall
som ljöd över landet åren 1948 och 1949
och långt in på 1950, att åtgärder för
att bringa vår utrikeshandel i balans
sattes in alldeles för sent och att vi förslösat
vår valutabehållning och blivit
urståndsatta att ha den frihet i utrikeshandeln
som vi borde ha haft.

Så småningom nyktrade man till och
kom underfund med vad som hänt. Det
var egentligen ingenting annat än att
Sverige i tid hade begagnat sina valutatillgångar
för att förse sig med investeringsvaror
och råvaror till ett billigare
pris än vi skulle ha fått betala, om vi
varit mera aktsamma om vår valutabehållning
och bestämt oss för att göra
av med den i något långsammare takt
än vi gjorde, över huvud taget var väl
detta »förslösande» av krigstidens valutabeliållningar
en av de bästa affärer
vårt land någonsin har gjort.

Detta säger oss att man kanske inte
skall vara så kvick att tala om kreditrestriktionerna
som någonting som kom
för sent. Det är tänkbart att den uppbyggnad
och rationalisering inom industrien,
som den villiga kreditgivningen
medgav, när vi kommer ett par tre
år framåt i tiden, skall visa sig ha varit
en av de grunder, varpå vi bygger vår
exportkraft. Folk kommer nog i allmänhet
att säga sig, att det kanske var
ganska klokt att kreditrestriktionerna
inte sattes in förrän processen hade löpt
så pass långt som den nu hade gjort.

Man har mot kreditrestriktionerna
också riktat den anmärkningen, att de
hindrar företagsamheten. Det är i och
för sig ingen anmärkning mot kreditrestriktionerna,
tv det var just mening -

en att de skulle hindra viss företagsamhet.
Det vore intressant om någon i det
konjunkturförlopp, som man nu skrämmer
med, kunde påvisa ett enda bostadshus
som inte kunnat uppföras på grund
av kreditrestriktionerna, en enda arbetare
som har nödgats gå arbetslös någon
dag därför att kreditrestriktionerna
har inverkat så, att hans företag måst
inskränka driften, eller om man kunde
hitta någonting av försörj ningsviktig
natur som inte har kunnat komma till
stånd på grund av att det inte gått att
skaffa den erforderliga krediten. Hittills
har det inte påvisats något sådant
exempel. Men det är alldeles klart att
en fortsatt utbyggnad av industrien,
som grundats huvudsakligen på en önskan
att bygga bort skattemedlen eller
köpa maskiner för att få avskrivningsobjekt,
har hindrats. Det är just detta
som varit kreditrestriktionernas ändamål.
Kreditrestriktionerna har antagligen
hittills fyllt precis den uppgift
man avsåg att de skulle fylla. De skulle
inte hindra den företagsamhet, som det
ur ekonomiska och sociala synpunkter
är önskvärt att släppa fram, men de
skulle blåsa undan den topp på överkonjunkturen,
som man ur samma synpunkter
inte ville ha bort.

Om det blir nödvändigt att lätta på
kreditrestriktionerna i syfte att hålla
en nödvändig företagsamhet i gång, kan
det ju inte gärna vara obekant för riksdagen,
att den konstruktion som restriktionerna
har fått har tillkommit därför
att de skulle kunna tillämpas så smidigt
som möjligt. Förutsättningen för att staten
skulle kunna förhandla med kreditinstituten
på jämbördig fot var ju, att
vi hade en lag om räntereglering, och
en sådan antog riksdagen under fjolårets
höst. Men lagen har inte satts i
kraft, och det finns inga planer på att
sätta den i kraft. Man arbetar med frivilliga
överenskommelser, och det är
ingenting som hindrar att dessa jämkas
från den ena dagen till den andra. Ser
det privata kreditväsendets företrädare,

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

att det håller på att hända en olycka, har
de inga svårigheter att på eftermiddagen
gå upp till riksbanken och säga vad de
vill göra följande dag för att förebygga
denna olycka, och då är säkert olyckan
också förebyggd innan klockan slår tio
den dagen. Man kan inte gärna ha ett
smidigare instrument. Det händer för
varje vecka som går, att riksbanken och
privatbanker i samarbete får se till att
nödvändiga kreditbehov tillgodoses trots
kreditrestriktionerna, och detta samarbete
löper, såvitt vi från bankofullmäktiges
sida kan bedöma, fullständigt friktionsfritt.
Jag har inte heller hört några
klagomål ifrån privatbankerna över att
deras synpunkter inte har blivit tillbörligt
beaktade.

Det kanske också bör erinras om att
det redan vid antagandet av lagen om
räntereglering påpekades, att därest de
kreditrestriktioner, som man då väntade,
skulle få icke avsedda följder, skulle
centralbanken ha rätt och plikt att förebygga
de ekonomiska och sociala olyckor,
som man eljest kunde befara.

Jag tror därför, herr talman, att det
vore mycket för tidigt att nu sätta kreditrestriktionerna
ur kraft. Om den tron
är starkt grundad, så beror det ju inte
bara på våra inre förhållanden och på
möjligheterna att ordna dessa ting utan
att skrida till upphävande av restriktionerna,
utan kanske framför allt på
vad som händer utanför landets gränser.
Det finns ingen av oss som har
någon erfarenhet av att man skulle ha
att vänta en lågkonjunktur så länge en
allmän rustningskonjunktur är för handen
ute i världen, så länge som krigsrustningarna
bara stegras och stegras
för varje månad som går. Detta är dock
det avgörande skälet för att nu säga,
att det är alldeles för tidigt att riva de
dammar som man uppfört för att förhindra
att inflationen åstadkommer
översvämning.

i det nu aktuella ärendet om riksbankens
sedelutgivningsrätt är det kanske
inte mycket att tillägga. Jag skall inte

heller därvidlag peka på mer än en
enda synpunkt. Jag vill rikta uppmärksamheten
på den åsiktsglidning, som så
starkt kommer till uttryck i högerreservationen.
Den som läser den ekonomiska
debatt vi hade året närmast efter kriget
får ju snarast det intrycket, att man då
inom vida kretsar i riksdagen hade den
uppfattningen, att pris och sedelmängd
egentligen bara var två olika sidor av
samma sak. Man trodde att om man
försåg marknaden med mera sedlar så
steg priset; drog man in sedlar sjönk
priset. Även om uppfattningen var något
mera nyanserad ibland, så kom man
ändå aldrig riktigt ifrån detta, som man
trodde, oupplösliga sammanhang.

Nu har efter all nötning i den offentliga
diskussionen och i riksdagsdiskussionen
högerreservationen kommit att
inskränka sig till att betrakta sedelomloppet
mera som en signal än som en
verklighet, som denna signal skulle avse
att tillkännage. Men denna tankegång
är fortfarande behäftad med det felet,
att denna signal aldrig har några förutsättningar
att komma på förhand. Signalen
kommer nämligen på ett helt annat
sätt. När man omkring nyårsskiftet
förhandlar om lönerna och förhandlar
om jordbrukspriserna, så vet man i allmänhet,
redan någon månad innan en
uppgörelse är träffad, var uppgörelsen
i fråga skall komma att stanna. Man kan
inte säga att det blir 13, 15 eller 16 procents
lönestegringar, men man vet ungefär
hurudant läget är och på vilken nivå
det är möjligt att träffa en uppgörelse.
När man vet det, då har man i verkligheten
fått signalen om hur stort sedelomloppet
skall bli. Det är inte på det
sättet, att man betalar fastigheter, stora
importerade varupartier och grosshandelns
varor med sedlar. Hur mycket
dessa varor kostar är totalt likgiltigt för
sedelomloppet. Detta påverkas inte alls
av priserna för dessa varor. Sedlar begagnar
man när man betalar ut avlöningar,
gör minutaffärer eller inköper
tågbiljetter, spårvägsbiljetter o. s. v. Det

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

är den dagliga omsättningen i smått som
sedelomloppet avspeglar. Men det beror
inte på sedelomloppet hur mycket man
får i avlöning eller hur mycket jordbrukarna
får för sin mjölk, tv dessa senare
ting bestämmes i helt annan ordning.
Sedan anses det vara en självklar
sak, att det skall finnas tillräckligt med
växelpengar för att arbetarna, tjänstemännen
och bönderna på ett bekvämt
sätt skall kunna få in de pengar, som
man i helt annan ordning har bestämt
att de skall erhålla.

Högerns varningssignal kommer alltså
tre till fyra månader efter det att
olyckan har hänt, och en sådan varningssignal
har man fasligt liten användning
för. Om avsikten med att
Kungl. Maj :t nu har tillsatt en kommitté,
som skall försöka finna något medel att
begränsa sedelutgivningsrätten, skulle
vara att konstruera en signal, kan vi väl
utan vidare säga, att kommittén inte har
några utsikter att finna en sådan, ty
detta problem är olösligt och måste vara
det. Om man knyter några förhoppningar
till utredningen, skulle de väl
ligga på det planet, att utredningen skall
hitta en metod, varigenom man kan knyta
sedelutgivningsrätten till andra mera
reella värden men samtidigt förhindra,
att vi varje halvår måste uppföra detta
spektakel att vidtaga förändringar i
sedelutgivningsbestämmelserna och sedan
säga, att nu är det i alla fall sista
gången vi ändrar dessa, ty nu har vi
fattat ett beslut, som måste vara hållbart.
Allt klokt folk vet ju, att så länge
man fattar beslut i denna ordning, så
är besluten inte hållbara. Man frågar sig
vad det då skall tjäna till att godkänna
sådana beslut.

Bankofullmäktigc har ju för sin del
för något år sedan lagt fram ett förslag
till lösning av denna fråga. Jag skall
inte uttala några dystra spådomar rörande
de försök som nu görs att finna
andra vägar, även om man är mycket
skeptisk i fråga om möjligheten att finna
någon annan väg än att helt enkelt

knyta sedelutgivningsrätten till vissa av
riksbanken innehavda värden.

Med dessa ord, herr talman, anhåller
jag att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 27.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag fick den uppfattningen,
att herr Hall med utgångspunkt
från en statistik, som är någon månad
gammal, ville göra gällande, att omsvängningen
i konjunkturen inte var
så markerad som från vissa håll påståtts.
Jag vill understryka att jag inte
tillhör dem som på något sätt vill hävda,
att vi nu befinner oss i en lågkonjunktur
eller att vi oundvikligen är på
väg in i en sådan. Vad jag har understrukit
är, att de regleringsåtgärder som
kunna återstå, inklusive skatteåtgärderna,
inte får drivas så långt, att vi
tvingas in i en depressionsprocess, att
den omsvängning som nu har skett
inte får drivas till en deflation, tv då
kommer vi från en svårighet in i nya
och mycket större svårigheter. Jag tror
nog, herr Hall, att de som inom de
olika näringsgrenarna har tillfälle att
följa utvecklingen inte bedömer läget
fel när de säger, att det är ett helt
annat ekonomiskt klimat nu än vad
det var för något halvår sedan.

Herr talman! I fråga om dessa regleringar
och skatteåtgärder var finansministern,
vilket jag tyckte var mycket
glädjande, just inne på den tanken,
att han, om läget ändrade sig i
höst, skulle kunna vara med om att
slopa vissa skattelagar. I den uppräkning
han gjorde återfanns icke skattelagen
om begränsning av den fria avskrivningsrätten,
och jag undrar, om
det var ett avsiktligt utelämnande ifrån
finansministerns sida eller om han är
beredd att även ta denna fråga under
omprövning, om det i höst visar sig
att denna lag medför besvärliga verkningar.
Det är nämligen denna lag,
som mest hårdhänt inskränker företagens
möjligheter att hålla nere sin kost -

Onsdagen den 28 maj 1952 fm. Nr 23.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

nadsnivå och bli konkurrensdugliga
både här hemma och på världsmarknaden.

Herr talman, jag vill till slut yrka
bifall till reservationen till det föreliggande
bankoutskottsutlåtandet.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Jag har velat utfärda en varning
för att ta vissa enskilda företeelser inom
konjunkturförloppet till intäkt för
ett påstående om en allmän konjunkturavmattning,
och jag kan nämna siffrorna
för vår export under första kvartalet
i fjol och i år som ett stöd för
att man hittills inte kan påvisa att det
pågår någon allmän avmattning.

Under första kvartalet i fjol exporterade
Sverige för 1 520 miljoner kronor,
och under första kvartalet i år
exporterade vi för 2 155 miljoner kronor.
Det är alltså en mycket kraftig
stegring, och även om denna stegring
i ganska stor utsträckning är ett uttryck
för prisstegringar är självfallet
också ökningen av exportkvantiteterna
mycket betydande.

Herr Fagerholm uttalar i sin replik
farhågor för att man skall driva regleringsåtgärderna
— och jag förstår det
närmast som kreditrestriktioner — så
långt, att man därigenom framkallar
den depression som man inte vill ha.
Detta har jag ansett det vara alldeles
onödigt att uttala någon varning för, tv
det sitter hundratusen trumpeter ute i
samhället och tutar på ett öronbedövande
sätt så snart någon människa
hotas av att få en aldrig så liten rubbning
i sin sysselsättning eller sina inkomstförhållanden.
Då blir det minsann
ett larm så att vi hör det allesammans,
och några särskilda varningssignaler
behöver vi inte skicka
bud på. Jag bara erinrar om vad som
hände i Sveriges riksdag när man iakttog
en konjunkturförsvagning inom textilindustrien.
Vi skickade genast dit en
statsbeställning för 50 miljoner kronor.
Så länge vi inte är starkare att stå för

de vindar som en kommande lågkonjunktur
kan blåsa över oss behövs det
minsann inga extra varningssignaler.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! När herr Hall berörde
exportsiffrorna för första kvartalet och
påvisade att de var mycket stora, vill
jag invända att dessa siffror väl inrymmer
de köpavslut som gjordes under
senare hälften av år 1951. Prisläget
var då mycket högt. Således ger
dessa siffror, om jag har förstått saken
rätt, inte någon fullt rättvisande
bild av läget. Det är en eftersläpning
av överpriserna på exportmarknaden
som kommer till uttryck i exportinkomsterna
under första kvartalet 1952.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Vi har väl alla en känsla av
att dessa frågor har blivit föremål för
en så ingående behandling, att det inte
borde vara mycket att tillägga, och jag
skall därför inte belasta kammarens tid
med att upprepa de argument som här
har framförts av andra representanter
för folkpartiet, utan jag skall nöja mig
med två konstateranden.

Det första konstaterandet är att man
har uppmärksammat, att avståndet
mellan regeringspartierna och oppositionen
har minskat sedan förra året.
Vad beror nu detta på? Det beror delvis
på att den kreditåtstramning, som
oppositionen har efterlyst, nu har satts
in. Nå, säger bankoutskottets ordförande,
kreditåtstramning har vi varit överens
om även tidigare; på den punkten
liar det alltså inte skett någon förändring.
Ja, vi har varit överens i princip,
men faktum är dock att denna kreditåtstramning
inte insattes i någon
egentlig omfattning förrän vid årsskiftet.

Nu är vi överens om att, därför att
åtstramningen sattes in så sent, inbromsningen
blev väl kraftig. Det har
alltså utskottet sagt. Nu har herr Hall
såsom representant för bankofullmäk -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 fm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/53, m. m.

tige velat göra gällande att det nog i
alla fall var förståndigt, att denna kreditåtstramning
inte sattes in tidigare,
och som ett exempel på riktigheten av
det påståendet tog herr Hall upp den
ekonomiska politik som vi förde här i
landet för några år sedan och som resulterade
i att vår valutareserv praktiskt
taget uttömdes, den valutareserv
som vi nu liar mycket stor möda att
försöka bygga upp igen.

Jag vill inte här ingå på något bemötande
av herr Halls synpunkter, ty
jag är säker på att herr Hall står alldeles
ensam i denna sin ståndpunkt.
Hans ståndpunkt innebär ju att han
direkt polemiserar mot bankoutskottets
majoritet, som säger: »Den anförda utvecklingen
visar, att åtstramningen
borde ha satts in på ett ännu tidigare
stadium.» När herr Hall sedan yrkade
bifall till bankoutskottets hemställan
förstår vi att vad han anförde inte var
så allvarligt menat.

När det sedan gäller vikten av att vi
iakttar försiktighet i den splittrade
konjunktur vi för närvarande befinner
oss i, vill jag bara hänvisa till det särskilda
yttrande som som har avgivits
av folkpartirepresentanterna i utskottet.

Det andra konstaterandet jag ville
göra gäller en mycket viktig sak. När
vi anklagade riksbanken för att under
förra året inte ha fört en politik som
effektivt dämpade inflationen, svarade
man från bankofullmäktiges sida, att
man inte hade kunnat göra detta, eftersom
man hade varit bunden av riksdagens
direktiv. Detta gav oss anledning
att i reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 4 i år framhålla att
det var angeläget, att riksdagens direktiv
för framtiden icke skulle uppdragas
så snävt, att man skulle hindra riksbankens
ledning att effektivt utnyttja de
penningpolitiska instrumenten till mötande
av icke emotsedda, kanske plötsligt
inträffande förändringar i marknadsläget.
Jag vill nu konstatera att
det i bankoutskottets majoritets utlå -

tande inte finns någonting som kan
komma bankofullmäktige att nästa år
åberopa att riksdagen lämnat så stränga
direktiv, att bankofullmäktige inte haft
någon möjlighet att bekämpa inflationen.
Det sägs i majoritetsutlåtandet
tydligt att målsättningen är att upprätthålla
ett stabilt penningvärde, och det
sägs vidare att målet enligt utskottet
bör vara att med tillämpning så långt
möjligt av generellt verkande ekonomisk-politiska
medel uppnå och vidmakthålla
en samhällsekonomisk balans.
Det är detta, herr talman, som jag
finner så angeläget att understryka,
att jag trots den sena timmen har velat
begära ordet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på

1 :o) bifall till utskottets hemställan;

2 :o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionen 1:504; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 78 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.55 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 28 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ I Riksbankens

sedelutgivning m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, dels ock väckta
motioner angående riktlinjerna för den
ekonomiska politiken.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 186, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att anlaga vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet behandlat två likalydande,
till bankoutskottet hänvisade
motioner, väckta den ena inom första

kammaren under nr 298 av herr Nordenson
in. fl. och den andra inom
andra kammaren under nr 390 av
herr Hjalmarson in. fl. I dessa motioner
hade hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av riktlinjerna för
den ekonomiska politiken i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte dels uttala att en
övergång till en friare ekonomi är angelägen
och att de därför nödvändiga
åtgärderna böra av Kungl. Maj:t redan
nu planeras samt successivt genomföras,
dels hemställa att Kungl. Maj:t, i
den mån så erfordras med hänsyn till
riksdagens kompetens, måtte för riksdagen
framlägga de förslag, som krävas
för denna omläggning av den ekonomiska
politiken.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 186;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i fråga
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken; 3)

anse de likalydande motionerna
1:298 och 11:390 besvarade genom vad
utskottet anfört och under 2) hemställt.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner med förslag till sparförordning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Nordenson och Fagcrholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse reservanterna angivit.

Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits
av herrar Hansson, Schmidt och
Gustafson i Göteborg.

Till kammarens behandling av detta
ärende hade några av kammarens ledamöter
i förväg anmält sig såsom talare.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
uppropade herr andre vice talmannen
i tur och ordning dessa ledamöter, av
vilka dock ingen var tillstädes. Då ej
heller i övrigt någon talare anmälde sig,
lät herr andre vice talmannen klubban
falla för bifall till utskottets hemställan.

Härefter anförde

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag ber
att få påminna om att herr Fagerholm
har yrkat bifall till reservationen redan
under den tidigare allmänna debatten i
detta ärende.

Herr andre vice talmannen gav nu
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
beträffande motiveringen, som föreslagits
i den av herr Ewerlöf m. fl. avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Edström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den

ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Edström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 19
nej, varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Motioner med förslag till sparförordning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
med förslag till sparförordning.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 217 i första kammaren av
herr Ewerlöf in. fl. och nr 289 i andra
kammaren av herr Hjalmarson in. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
vid motionerna fogat förslag till
sparförordning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:217 och 11:289 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Nordenson, Svärd och
Edström, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte antaga
vid reservationen fogat förslag till
sparförordning;

2) av herrar De Geer, Schmidt och
Nyberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det
har i eftermiddag talats så mycket om
sparandet, att man knappast skulle behöva
tillägga många ord, men jag måste
i alla fall yttra några ord i denna fråga.
Jag måste ärligt medge att det inte
känns angenämt för mig, speciellt om
jag tänker på att jag är högerman, att
yrka bifall till ett förslag om användning
av skattebetalarnas medel i syfte
att stimulera det enskilda sparandet.
Sådana förslag hör snarare hemma i den
socialdemokratiska politiken än i högerpolitiken.
Men jag anser att nöden har
ingen lag och att principiella betänkligheter
måste vika inför de praktiska
nödvändigheterna.

Det enskilda och det frivilliga sparandet
är för litet. Det är för litet för
att hålla den balans mellan kollektivt
och enskilt ägande, som jag anser är
nödvändig för ett fritt samhälle. Det är
för litet för att möjliggöra de investeringar,
utan vilka vi riskerar vår konkurrensförmåga
och i sista hand vårt
välstånd. Det är för litet för att skapa
balans i samhällsekonomien, som man
aldrig åstadkommer med skatter eller
regleringar.

På senare tid har det, såsom omvittnats
i den tidigare debatten i dag,
märkts en tendens till ökning i det frivilliga
sparandet, och det är ju glädjande
att sparandet ökas. Men, herr talman,
under gångna regleringsår har då
och då samma tendens dykt upp och
spelat en stor roll i diskussionen men
sedan tyst och stilla försvunnit igen.
Jag tycker mycket tyder på att det också
denna gång kommer att bli ett likartat
fenomen. Stora kontantinkomster
för vissa grupper under höstmånaderna,
ett visst köpmotstånd och en systematisk
nedpressning av lagren i distributionens
led måste ge till resultat en mer
eller mindre tillfällig uppgång i bankernas
och därmed också i sparbankernas
insiittarbebållning. Men detta, herr talman,
är inte detsamma som ett långsiktigt
sparande. Det ger likvida medel åt

Motioner med förslag till sparförordning.

bankerna, men det är samhällsekonomiskt
sett inte någon hållbar grund för
långsiktiga placeringar.

Men även om man trots allt skulle
kunna spåra en viss tendens till ökat
sparande, är ett ingripande just därför
motiverat, såsom också tidigare i debatten
framhållits från vårt håll. En ordentligt
tilltagen sparstimulans skulle
kunna förstärka den i så fall ökade viljan
till sparande; man skulle därigenom
kunna få in nya folkgrupper bland spararna
och skapa nya eller återuppliva
gamla sparvanor. Just i ett sådant läge
med stigande sparbenägenhet kan åtgärder
av detta slag förväntas ge ytterligare
resultat, ty då arbetar tiden för
dem och ger dem en annan tyngd än
de eljest skulle ha haft. När utskottsmajoriteten
under hänvisning till en
skenbar eller t. o. m. verklig ökning av
sparandet avvisar förslaget om konkreta
sparfrämjande åtgärder, resonerar utskottet
enligt min mening absolut orealistiskt.
Utskottet tror sig ha funnit ett
argument för sin ståndpunkt, men det
är i själva verket ett argument som inte
håller.

Att vi nu står inför behovet av särskilda
ingripanden på detta område beror
till väsentlig del på den ekonomiska
politik och den skattepolitik som under
det senaste halvdecenniet förts i vårt
land. Denna politik har släppt igenom
en penningvärdeförsämring, som i särskilt
hög grad har gått ut över småspararna,
vilka i huvudsak är penningsparare.
Och den har genomfört en
ändring av inkomst- och förmögenhetsfördelningen
mellan sparare och icke
sparare, som man icke ur någon synpunkt
kan stå till svars för. 1 och för
sig skulle sålunda rena rättviseskäl tala
till förmån för sparfrämjande åtgärder,
men även om man inte vill höra på den
sortens argument, måste man väl vara
beredd att ta hänsyn till de ekonomiska
realiteterna.

1 fjol var vi alla överens om behovet
av sparfrämjande åtgärder, och banko -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner med förslag till sparförordning.

utskottets utlåtande i saken, som utmynnade
i förslag om en skrivelse till Kungl.
Maj:t, var enhälligt och positivt. Kungl.
Maj:t har sedan låtit verkställa en utredning
och har också överarbetat denna
utredning med hänsyn till den kritik
som kommit fram under remissbehandlingen.
Vad som därefter inträffat
är egentligen endast att finansministern
har förklarat, att han inte ämnar framlägga
några som helst förslag om sparfrämjande
åtgärder. Utredningarna har
icke visat att det är omöjligt att konstruera
sådana åtgärder, utan det är endast
finansministern som har den uppfattningen
att så är fallet, och då har,
märkligt nog, också bankoutskottets majoritet
fått samma uppfattning.

Det skall gärna medges att det kontrollsystem,
som är nödvändigt, varken
är angenämt eller absolut effektivt. Men
vad effektiviteten beträffar får man väl
nöja sig med att ta systemet sådant det
är. En lång rad av de olika beslut, som
riksdagen fattat, har ju skett i vetskap
om att den kontroll över beslutens efterlevnad,
som visat sig nödvändig, icke
skulle kunna bli hundraprocentigt effektiv.
Det har då alltid talats om det
svenska perfektionsraseriet och om
omöjligheten att tillfredsställa dess krav.
Man frågar sig under sådana omständigheter
varför en kontroll över spararna,
som kanske utgör den mest lojala delen
av svenska folket, skall behöva vara mer
perfekt än kontrollen över andra grupper.
Varför misstror man spararna mer
än andra? Finns det något skäl för den
misstanken? Jag kan i varje fall inte finna
att så är fallet.

Den kontroll, som följer av det förslag
vi inom högerpartiet har framlagt,
är inte så besvärlig som man har velat
göra troligt. Den begränsar sig närmast
till en rutinmässig granskning av inkomna
uppgifter, och vi har lagt rutinarbetet
på taxeringsmyndigheterna, med
hänvisning till omständigheter som väger
betydligt lättare än nödvändigheten
att öka det enskilda sparandet.

Till sist gäller det, herr talman, här
en avvägningsfråga. Vilka risker och
vilka besvär är man beredd att ta på sig
för att om möjligt få till stånd ett omfattande
nysparande, särskilt bland de
många småspararna? Jag är för min del
beredd att gå ganska långt härvidlag,
medan utskottsmajoriteten tydligen inte
vill vara med om någonting alls utan
står still, med finansministern som en
orubblig riktrote. Det är här som den
stora skillnaden ligger.

De utgifter, som skulle åsamkas det
allmänna genom ett bifall till reservationen,
bör i sin helhet kunna täckas av
s. k. tillfälliga inkomster, som vi tidigare
i dag talat så mycket om, och har av
den orsaken egentligen ingenting att
göra med förutsättningarna att kunna
genomföra en skattesänkning.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Nordenson
m. fl.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag anser
mig skyldig kammaren en förklaring
till den blanka reservation som jag
jämte mina kamrater inom folkpartiet
har fogat till detta utlåtande. Förklaringen
är helt enkelt den, att jag in. fl.
avgivit en motion, nr 133, som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 49. Även om jag anser att det finns
många skäl, som talar för ett sådant förslag
som behandlas i bankoutskottets
här föreliggande utlåtande, kan jag, såsom
naturligt är, inte rösta för två olika
tillvägagångssätt.

Jag har, herr talman, med dessa ord
bara velat anmäla att jag inte har något
yrkande på denna punkt.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Bankoutskottets
utlåtande nr 25, som vi nu behandlar,
och bevillningsutskottets betänkande
nr 49, som följer såsom nästa
punkt på föredragningslistan, gäller ju
båda motioner om sparfrämjande åtgärder.
Det är därför beklagligt att dessa
motioner, som har samma syfte och i

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

mycket stor utsträckning samma innehåll,
inte har kunnat behandlas i ett och
samma utskott. Det borde väl i så fall
ha varit ett sammansatt banko- och bevillningsutskott.
Då kunde man kanske
ha fått ett bättre resultat än det som nu
emanerar från dessa båda utskott.

Det är också ett beklagligt förhållande,
som man finner berättat i bankoutskottets
utlåtande, nämligen att regeringen
den 25 april förklarat, att den
skrivelse som riksdagen 1951 avlät med
begäran om en utredning angående
sparfrämjande åtgärder inte föranlett
någon åtgärd utan av regeringen lagts
till handlingarna. Regeringen har således
härmed förklarat sig, om inte sakna
intresse för saken i varje fall inte se
någon möjlig utväg att erhålla någon
lösning. Detta är så mycket mera beklagligt
som det säkerligen alltjämt är
lika angeläget som tidigare att försöka
stimulera sparandet. Det är därför också
anmärkningsvärt, att bankoutskottet,
som i fjol var så enhälligt positivt inställt
till åtgärder för att främja enskilt
frivilligt sparande, i år följer en helt
annan linje och med stöd av regeringens
beslut förklarar sig oförmöget att
lämna något som helst förslag. Bankoutskottet
förklarar visserligen ett helt platoniskt
intresse men säger samtidigt
någonting, som tyder på att utskottet
menar att denna stimulering av sparandet
inte längre är lika angelägen. Utskottet
säger nämligen: »Utskottet konstaterar
i detta sammanhang med tillfredsställelse,
att en tydlig tendens till
ökat sparande hos allmänheten kunnat
förmärkas under senare tid. Utvecklingen
synes sålunda gå åt rätt håll. Mot
bakgrunden av den antydda utvecklingen
torde enligt utskottet behovet av särskilda
sparstimulerande åtgärder te sig
mindre än vad fallet var i det ekonomiska
läge som rådde för omkring ett
år sedan, då riksdagen avlät sin skrivelse
till Kung]. Maj:t i förevarande ämne.
» Såvitt jag förstår säger utskottet
detta endast för att komma i samklang

Motioner med förslag'' till sparförordning.

med regeringens åsikt i frågan, tv i
själva verket kan man nog inte säga, att
sparandet blivit så mycket bättre än
tidigare, att det motiverar, att man
skrinlägger hela tanken på att vidtaga
särskilda åtgärder. Man har i dag fått
höra t. o. m. herr Hagberg ha den uppfattningen
att sparandet »glädjande
nog» är »ganska betydande».

Men hur är det då om man ser på
siffrorna? Jag har gjort mig mödan, att
från Sparbanksföreningen skaffa en del
siffror. Man kan konstatera att sparandet
förra året, om man räknar insättningsöverskottet,
och alltså inte räknar med
räntorna, var ungefär 412 miljoner kronor.
Dessa var fördelade på följande
sätt. Postsparbanken 126,7 miljoner,
sparbankerna 213,6 miljoner, affärsbankerna
60 miljoner (siffran en ungefärlig
uppskattning av Sparbanksföreningen),
Centralkassan för jordbrukskredit
cirka 6,9 miljoner och Kooperativa förbundet
5,7 miljoner.

Det är visserligen sant, att sparandet
är rätt mycket bättre än 1950, men det
är ingalunda särskilt lysande, om man
tar i betraktande de föregående åren.
Insättningsöverskottet för år 1951 är
nämligen 35 miljoner mindre än medeltalet
för samtliga åren 1945—1950. Räknar
man bort de år som var särskilt
dåliga, 1947, det år då Folkrörelsernas
sparkampanj sattes i gång, då sparandet
uppgick till 298 miljoner, och 1950, då
det uppgick till 257,3 miljoner, så blir
siffran för i år i själva verket 125 miljoner
kronor mindre än medeltalet ifrågavarande
fyra år 1945, 1946, 1948 och
1949 = 537 milj. kronor, alltså en nedgång
med 25 procent, .lag förstår under
sådana förhållanden inte, hur man kan
vilja göra gällande, att sparandet verkligen
är på väg uppåt i sådan utsträckning
att man nu mycket väl kan avstå
från alla åtgärder som tidigare varit på
tal. Enligt min mening är detta oriktigt.
Sparandet är lika angeliiget nu som tidigare,
och det är mycket att beklaga att
bankoutskottet inte insett detta utan va -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner med förslag till sparförordning.

rit så följsamt gentemot regeringen. Det
vore önskvärt att ett annat år motionerna
om sparande, vilka alldeles säkert
kommer tillbaka, beaktas litet mera
positivt av bankoutskottet och bevillningsutskottet
i den mån dessa utskott
får dem under behandling.

Jag kommer att ställa mitt yrkande
vid nästa punkt på föredragningslistan.
Jag har nämligen för min del ansett, att
det är bättre att ge premier i form av
skatterestitution än i form av kontant
utbetalning.

Herr SEVERIN: Herr talman! När motioner
i denna fråga väcktes i fjol och
utskottet föreslog riksdagen att skriva
till Kungl. Maj:t och begära en utredning
av frågan, då var — som föregående
talare här påpekat - - utskottet
mycket välvilligt inställt till frågan om
en sparpremiering. Det är emellertid att
märka att utskottet i all sin välvilja
dock fann det angeläget att påpeka, att
utskottet ansåg det mycket ovisst hur
en dylik utredning skulle utfalla. Man
var sålunda i detta hänseende helt och
hållet utan några förhoppningar i den
ena eller den andra riktningen.

Nu har utredningen verkställts. Det
har tryckts ett utlåtande, och det har
till och med skrivits en proposition i
saken, vilken emellertid i sista ögonblicket
inte ansågs böra lämnas till
riksdagen. Den omständigheten, att utredningen
igångsattes och att dess förslag
vidare bearbetades i departementet,
bevisar i och för sig, att samma intresse
förelåg i regeringen som i utskottet
för en sparpremiering för den
händelse man därmed ansåg sig kunna
vinna något väsentligt när det gäller
sparandet. Emellertid har man vid närmare
övertänkande av det resultat man
kunde komma till funnit, att den ökning
av nysparandet — det är endast detta
sparande man haft i åtanke och inte sådant
sparande, som oavsett en premiering
skulle ha kommit till stånd — man
skäligen kunde påräkna på grund av den

föreslagna premieringen dels skulle vara
tämligen ringa och dels oerhört svår
att kontrollera. Hela vinsten skulle sålunda,
i den mån det uppkom någon,
vara förenad med ett mycket betydande
administrativt besvär. Saken är ju nämligen
den, att det är oerhört svårt att
kontrollera vad som är gammalt sparande
och vad som är nysparande. Det
är ingenting som hindrar en människa,
som äger obligationer för tusen kronor,
att hon säljer dessa obligationer och sätter
in tusenlappen på banken samt får
en premie på 25 procent. Detta är ganska
mycket. Det är helt enkelt en oerhörd
ränta. De som ivrar för en räntehöjning
som medel mot den pågående
inflationen kan inte ens i sina vildaste
planer ha tänkt sig en sådan räntehöjning
som 25 procent.

Om man således dels kunnat antaga
att en verklig ökning av nysparandet
ägt rum och det dels varit möjligt att
kontrollera i vilken grad ett sådant nysparande
ägt rum, då är det tämligen
säkert att en proposition framlagts, och
det är då tämligen säkert att bankoutskottet
hade tillstyrkt den. Vi har emellertid
inte precis några uppmuntrande
erfarenheter på detta område. Det var
väl så sent som i går som herr Edström
fann sig böra påpeka det orimliga i att
hålla i gång ett lotteri för att premiera
lönesparandet. Han anlade visserligen
andra synpunkter än utskottet gjort. Det
var inga moraliska synpunkter utskottet
gav uttryck åt.

Det som givit anledning till bankoutskottets
tveksamhet var, att lönsparandet
trots premiering i grund och botten
visat ett ganska blygsamt resultat. Varje
annat försök i samma riktning har också
visat blygsamma resultat. Så var fallet
med det s. k. rikskontot, där det gavs
en bra mycket högre ränta än på det
vanliga bankkontot. Detta har man ansett
sig böra slopa, eftersom resultatet
blev för dåligt. De s. k. sparobligationerna
vann inte heller någon särskilt
stor åtgång bland småspararna, trots att

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

även de gav en mycket betydande ränta.
Mot bakgrunden av dessa erfarenheter
hade man ytterligare skäl att antaga,
att inte heller denna form av premiering,
som nu föreslås i högermotionen,
skulle ge något större resultat. Däremot
skulle det vara förenat med ett
mycket betydande administrativt besvär.

Jag tror inte att man, såsom herr Edström
gjorde, bör lägga några rättvisesynpunkter
på denna fråga. Jag är mycket
villig att erkänna — jag har själv
sagt många gånger — att småspararna
och livförsäkringstagarna m. fl. blivit
utsatta för en mycket omild behandling
på grund av inflationen. De har
förlorat hälften av sin förmögenhet på
grund av penningvärdeförsämringen.
Den förlust småspararna sålunda åsamkats
på grund av penningvärdeförsämringen
kan emellertid inte ersättas genom
en premiering av nysparandet. En
kompensation för denna förlust kan endast
ges genom att penningvärdet åter
höjs. En sådan hästkur är det väl knappast
någon, som vill rekommendera —
t. ex. att man skulle höja penningvärdet
till samma nivå som det hade år 1939,
d. v. s. före krigets utbrott. Jag fruktar
att detta skulle vara mycket mer påfrestande,
även för småspararna, än den
förlust man redan lidit.

Herr Sjölin kan över huvud taget inte
förstå varför bankoutskottet har avstyrkt
motionen. Detta vill med andra
ord säga att han inte kan förstå de skäl,
som jag förut angivit. Jag tycker emellertid
att de är starka nog. Jag vet inte
om jag i tillräckligt hög grad kan uppskatta
herr Sjölins skarpsinne, då han
inte fann någon annan förklaring till
bankoutskottets tveksamhet än majoritetens
önskan att vara följsam mot regeringen.
Måhända bygger herr Sjölin
upp sina skiil från de utgångspunkter
han själv har, nämligen hans egen benägenhet
till följsamhet. Han kan alltså
inte tänka sig att bankoutskottet blivit
tveksamt beträffande vinsten av denna

Motioner med förslag till sparförordning.

sparpremiering på grund av samma sakskäl,
som regeringen haft. Detta tycker
jag är ganska betecknande för herr
Sjölin.

Herr Sjölin excellerade dessutom i
sifferstatistik beträffande banksparande.
Nu vet vi att det är ganska svårt
att konstatera sparandets omfattning.
Det går inte att statistiskt mäta det, därför
att banksparandet endast utgör en
ganska ringa del av det faktiska sparandet.

Herr Sjölins statistik slutade emellertid
med år 1951. Det har nu gått fem
månader på 1952, och förändringen i
tendensen inträffade just i slutet av
förra året, när man började antaga att
den våldsamma prisstegringen hade ebbat
ut och penningvärdet skulle börja
stabiliseras. Den avgjort största förutsättningen
för ett ökande av sparandet
är ett stabiliserat penningvärde. Vet
människorna att penningen ungefärligen
behåller sitt värde kan det vara
lönt att spara. Är de däremot av den
uppfattningen, att penningvärdet om ett
år, två år eller tio år har förlorat 10,
20 eller 50 procent av sitt tidigare värde,
då blir intresset så mycket mindre
för sparandet. Därför är den viktigaste
förutsättningen för upprätthållande av
sparandet ett stabiliserat penningvärde.
Det är åt detta problem som bankoutskottet
har ägnat så mycket större intresse.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
bankoutskottets hemställan.

Herr EDSTItöM (kort genmäle): Herr
talman! Jag hörde nyss av utskottets
värderade ordförande, att han gärna
skulle ha tillstyrkt denna motion om
han hade varit på det klara med att nysparandet
egentligen inte bara var ett
överförande från ett gammalt sparande
till s. k. nysparande. Men vi har ju förklarat,
vilket också de sakkunniga i
promemorian har upptagit till diskussion,
att man genom självdeklarationen
ju kan konstatera om det verkligen har

0 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 23.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner med förslag till sparförordning.

skett ett nysparande eller om det är ett
gammalt tillgodohavande, som endast
har blivit överfört. Om man ser att det
fanns så och så många obligationer i
förmögenheten förut och att de har minskat
med ett visst belopp, kan man ju
dra konsekvenserna därav. En rent rutinmässig
undersökning skulle utan vidare
ge resultat. Vi ser sålunda att det
inte finns någon som helst svårighet att
fastställa om ett verkligt nysparande har
ägt rum eller ej. Med den bakgrunden
förvånar det mig att utskottets ordförande
inte har röstat för vårt förslag.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Vad jag framför allt har vänt
mig emot i bankoutskottets utlåtande är
det förhållandet, att bankoutskottet
tvärtemot förra året, då det var särdeles
positivt när det gällde sparfrämjande
åtgärder, i år förklarat att sparandet nu
är så stort att man över huvud taget
knappast behöver tänka sig några speciella
åtgärder för att öka sparandet.

Herr Severin har nyss varit inne på
frågan om inte sparandet även i år har
fortsatt i sådan utsträckning att man
verkligen kan spåra en påtaglig tendens
till förbättring. Jag kan också intyga att
enligt de förfrågningar, som jag har
gjort, och av de svar, som jag har fått,
är sparandet verkligen i år också på
väg uppåt. Men samtidigt har man tillagt
att maj månad alltid brukar innebära en
tillbakagång. Man vågar ännu inte vara
övertygad om att årets totalresultat blir
bättre än fjolårets. Det får vi sålunda
se nästa år vid denna tid.

I varje fall tror jag att sparandet inte
kan bli för stort, utan vi bör sträva efter
att öka sparandet om vi över huvud
laget skall få förutsättningar för den
produktionsökning, som vi alla strävar
till, vilket i sin tur är en förutsättning
för vår välfärdsutveckling.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edström förundrade sig
över att bankoutskottets ordförande inte

yrkade bifall till högermotionen, då han
ansåg att det var lätt att kontrollera sparandets
omfattning. Jag anser tvärtom
att det måste vara mycket svårt, tv i så
fall skall man ju alltså kontrollera förmögenhetstillväxten.
Endast under förutsättning
att förmögenheten hade växt
skulle man ha rätt att tala om ett verkligt
sparande. Men detta är väl en indikation
som måste bli i högsta grad osäker,
tv här är det så många faktorer som
inverkar. En människa kan mycket väl
ha låtit bli att vara sparsam, men på
grund av olika omständigheter har resultatet
i alla fall blivit en förmögenhetstillväxt.
Att ta detta som en indikation
på sparande är uppenbarligen inte möjligt.

Herr Sjölin säger att den omständigheten
att han antagit att bankoutskottet
skulle vara följsamt var med hänsyn
till att bankoutskottet i fjol hade varit
positivt intresserat. Jag vill påpeka att
även regeringen hade varit positivt intresserad;
annars hade den inte satt till
en utredning och gjort denna vidlyftiga
bearbetning i departementet. Men då
saken ordentligt genomtänktes, fann
man att det var förenat med ett så betydande
administrativt besvär i förhållande
till den antagna ringa vinsten, som
för övrigt var mycket svårkontrollerbar,
att hela saken inte lönade sig, i synnerhet
som man kunde vänta en stabilisering
av penningvärdet.

Dessa skäl må ju vara giltiga även för
bankoutskottet. Det finns intet skäl för
bankoutskottet att underkänna dem. Den
omständigheten att regeringen har ansett
samma skäl vara avgörande kunde
inte vara något motiv för bankoutskottet
att anse dem icke bäriga. Det är mycket
riktigt att man kan vänta en nedgång
i sparandekurvan i förhållande till
tidigare månader i år, när vi kommer till
maj månad, men det avgörande är ju,
att under dessa månader i år har sparandet
varit så mycket större än i fjol
under samma månader. Det är detta som
tyder på en tendens till ökat sparande,

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

en tendens som jag anser vilar på ökat
förtroende för penningvärdet. Kan vi
återställa förtroendet för ett stabilt penningvärde
är jag för mitt vidkommande
övertygad om att vi åter kan komma
upp till samma reella sparande som
tidigare.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet egentligen bara för att
säga några få ord.

Jag vill säga att ett bifall till högerreservationen
i denna fråga utan tvivel
skulle bli ett mycket impopulärt
beslut ute hos största delen av svenska
folket. När expeditionschefen Klackenbergs
promemoria refererades i tidningspressen
fann jag, att man ute bland
menige man menade, att det skulle vara
mycket olyckligt, om ett sådant förslag
skulle bli genomfört. Och det kan man
ju väl förstå, när meningen var, att man
skulle ta av skattemedel för att premiera
spararna, vare sig det gäller insättningar
i bankerna eller att betala
premier på livförsäkringar. Jag tror
man kan konstatera, att man uppfattat
förslaget på det sättet hos största delen
av svenska folket.

Därtill kommer de praktiska olägenheter
som bankoutskottets ordförande
här poängterat. Alla taxeringsmyndigheter
som har yttrat sig över
Klackenbergs förslag har ju samma inställning.
De har sagt att det vore en
närapå hopplös uppgift att genomföra
ur praktiska och kontrollsynpunkter.

Herr Sjölins pessimistiska uttalande
om ökningen av sparandet ger mig anledning
framhålla att jag har andra erfarenheter.
Jag är nämligen huvudman
och revisor i en sparbank. Det är för
all del bara en enda sparbank, men tendensen
är nog densamma överallt. Det
har visat sig att insättningarna, de
färska sparmedlen, har ökat ganska betydligt
under den senare delen av 1951
och under de första månaderna år 1952.

Det synes mig också alt alla skäl talar
för ett godkännande av bankoutskot -

Motioner med förslag till sparförordning.

tets förslag, till vilket jag ber att få
yrka bifall.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Severin har förbisett att vårt förslag
i realiteten syftar till en partiell
återbetalning av de skatter som har
erlagts på nysparade medel. Återbetalningen
grundar sig på samma skattesats
som legat till grund för den Klackenbergska
promemorian. Förslaget får
ses som ett led i våra strävanden att
förvandla de tvångssparade medlen till
frivilligt sparade medel. Denna omvandling
sker på ett sätt som förutsätter en
stark ökning av det enskilda sparandet
och måste därför få gynnsam effekt
på samhällsekonomien. Herr Hallbergs
uppfattning att högerförslaget, om det
bifölles, skulle bli impopulärt får nog
stå för hans egen räkning.

Jag ber att få ansluta mig till det
förut framställda yrkandet om bifall
till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Nordenson m. fl. avgivna
reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Edström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nordenson in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner ang. skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Edström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 19
nej, varjämte 54 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Motioner ang. skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning
angående skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 101 av herr Lindblom
m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
vid motionerna fogat förslag till
förordning angående skatterestitution
vid sparande åren 1952 och 1953.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 101 av herr Lindblom
m. fl. och 11:133 av herr Sjölin
m. fl. med förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Sjölin och Strandh, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 101 av herr Lindblom
m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl.,
för sin del antaga vid reservationen fogat
förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande åren 1952
och 1953;

II) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, utan angivet yrkande.

I det vid reservationen I) fogade förordningsförslaget
var 8 § av följande
lydelse:

Skulle vid utgången av år 1956 respektive
1957 penningvärdet ha sjunkit
och socialstyrelsens levnadskostnadsindex
till följd härav stigit med minst
10 procent i förhållande till det index,
som fastställts för det kvartal, då insättning
skedde, skall sparkontot av
statsmedel tillgodoföras ett belopp motsvarande
stegringen av levnadskostnadsindex
under den tid sparbeloppet
varit insatt å kontot.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag skall
be att få påpeka att den motion, som
här föreligger och som utskottet avstyrkt,
bygger på det Klackenbergska
förslaget rörande skattepremiering av
frivilligt sparande. Förslaget är emellertid
så pass modifierat att man kan
anse att det ger ökad säkerhet och
bättre kontroll. Framför allt har det
fått en enklare utformning än det Klackenbergska
förslaget, varför jag anser
att man med gott samvete kan rekommendera
detta förslag till antagande.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till bevillningsutskottets förevarande
utlåtande av herr Kristensson i
Osby m. fl.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Till detta utskottsbetänkande är
fogad en blank reservation av herr Velander
m. fl. Med anledning av denna
skall jag be att få säga några få ord.

Jag ber då, vilket kanske i och för
sig kan vara onödigt, att få deklarera
att vi på vårt håll givetvis är positivt
inställda till de tankar, som bär upp reservationen
av herr Kristensson i Osby
m. fl. Vi har för övrigt givit till känna

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Motioner ang. skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

en sådan uppfattning i det ärende, som
vi tidigare här diskuterat, nämligen
bankoutskottets utlåtande nr 25. Vi har
i den reservation, som vi anfört till
detta utskottsutlåtande, framhållit, att
vi anser att »målmedvetna och konkreta
åtgärder i syfte att stimulera till ökat
sparande just i nuvarande läge är särskilt
angelägna».

Anledningen, herr talman, till att vi
inte kunnat ansluta oss till den reservation,
som här är framförd av herr
Kristensson i Osby m. fl., är helt enkelt
den paragraf 8, som är intagen i
det förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande åren 1952
och 1953, som ingår i reservationen. I
8 § heter det: »Skulle vid utgången av
år 1956 respektive 1957 penningvärdet
ha sjunkit och socialstyrelsens levnadskostnadsindex
till följd härav stigit med
minst 10 procent i förhållande till det
index, som fastställts för det kvartal,
då insättning skedde, skall sparkontot
av statsmedel tillgodoföras ett belopp
motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex
under den tid sparbeloppet
varit insatt å kontot.»

Som kammarens ledamöter omedelbart
inser, är det här fråga om något
slags indexreglering av sparkontona. Vi
menar, att en sådan indexreglering
både av tekniska och administrativa
skäl i praktiken blir utomordentligt
svår att genomföra. Med hänsyn därtill
har vi inte kunnat vara med om densamma.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört, hemställer jag om bifall
till reservationen av herr Kristensson
i Osby m. fl. men med den ändringen
att 8 § måtte utgå ur det förslag till
förordning angående skatterestitution
vid sparande åren 1952 och 1953, som
reservationen innehåller.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! All
sund sparsamhet vill vi gärna vara med
om, men jag undrar om vi inte även
kunde vara överens om att också spara

en smula på ord. Jag tycker nämligen
för min del att vi diskuterat denna sak
tillräckligt. Kammaren fattade för några
minuter sedan beslut i en precis likadan
sak som denna, och då torde det
vara överflödigt att diskutera frågan
på nytt.

Det är klart att det kan vara mycket
att säga både för och emot. Personligen
har jag deltagit i sparandet, men
det är inte därför att jag skulle få
premie. Människor som är lagda för
sparsamhet har möjlighet att spara under
alla förhållanden, och de som inte
är lagda för hithörande ting har väldigt
svårt att spara något. Det gör att man
nog i mycket hög grad från deras sida,
som här rekommenderar denna sparsamhet,
övervärderar de fördelar som
skulle följa med de premier för sparsamhet
som man här vill få fram.

Herr talman! Mina första ord pekade
på att jag tyckte att ärendet redan var
överdebatterat, och jag skall inte fortsätta
längre. Jag skall bara säga att
man kan använda sin energi, inte på
bättre ting, men på bättre sätt än vad
som förekommer här.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman
! När vi i utskottet har behandlat
här förevarande motion, har vi kommit
till det resultatet, att vi inte kunnat
tillstyrka densamma. Motionen bygger
nämligen på en viss premie till dem
som sparar kontanta pengar, men alla
de som sparar på annat sätt, t. ex. betalar
skulder, bygger ett eget hem, investerar
för att förbättra sin rörelse,
bygger väg till eu fastighet och därmed
förbättrar egendomen, eller anlägger
en skogsodling, som kanske först kommer
en ny generation till godo, kan inte
komma i åtnjutande av några sparpremier.
Jag tror inte att den vägen är
framkomlig eller lämplig, om man vill
söka befrämja sparandet.

Vi får försöka att ta reda på anled -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Motioner ang. skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

ningen till att svenska folket i dag inte
sparar som det har gjort förut. Visserligen
ökade sparandet under fjolåret
enligt statistiken, men jag tror att vi
skulle kunna komma betydligt längre.
Detta vore i så fall till gagn för hela
samhället. Men då fordras det framför
allt att vi har ett någorlunda stabilt
penningvärde. Spararna måste kunna
lita på att de pengar de sparar en gång
i framtiden har någorlunda samma
värde som de har, när de sättes in i
banken. På senare tid har det varit så,
att den som sparat har gjort en ren förlust.
Man får också ta hänsyn till det
hårda skattetryck, som nu råder på alla
områden och som inte minst drabbar
spararna.

Sedan är det en sak till, som jag vill
omnämna i detta sammanhang. Jag tror
att den utveckling vi under de senaste
åren har genomgått, då vi alla har kunnat
konstatera ett minskat sparande, till
mycket stor del har sin orsak i att människorna
allt mer och mer lärt sig lita
till samhället i stället för att lita till sig
själva i den utsträckning de förut
gjorde. Om man litar på att samhället
i alla situationer skall hjälpa den enskilde
individen, så förlorar denna enskilde
individ i hög grad intresset för
att sörja för sig själv.

Vi skall hoppas att penningvärdet
skall kunna stabiliseras och att den enskilde
medborgaren skall få ett rent
personligt intresse för sparandet utan
den stimulans som kanske i vissa fall
skulle ges, om vi biföll de motioner,
som väckts i denna fråga. Förutsättningen
härför är emellertid i första
hand ett någorlunda stabilt penningvärde.
Det är på detta sätt jag har sett
på denna fråga i bevillningsutskottet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag hade
verkligen tänkt mig, att man skulle
kunna undvika en fortsatt debatt i detta
ämne, men de sista talarna tvingar mig

att återkomma — det får kammarens
ledamöter ursäkta.

Herr Björklund sade, att man spiller
sin energi i onödan. Det är möjligt; jag
vet också att det inte blir något resultat.
Denna fråga är emellertid enligt
min mening så viktig, att den tål en
liten uppoffring av energi.

Herr Jonsson i Skedsbygd har senast
anmärkt, att det viktigaste är att få
ett fast penningvärde. Det är alla ense
om, men eftersom vi nu inte har detta
får vi försöka så att säga råda efter lägligheten.

Jag vill vidare säga till herr Jonsson
i Skedsbygd, att de som har tagit lån
och sparar genom att avbetala dessa,
men vilka man inte kan ta med i sparfrämjandet,
faktiskt får en premie indirekt
därigenom, att de drar nytta av
inflationen. Genom att penningvärdet
sjunker får de betala sitt lån i ett annat
penningvärde än när de tog lånet.

Herr Hagberg i Malmö vände sig mot
förslaget att man skall ta hänsyn till
indexutvecklingen. Jag förstår inte varför
man skall behöva vara så ängslig
för detta. Vi har ju levnadskostnadsindex
att gå efter, och det är att märka
att konjunkturinstitutet har rekommenderat
den utvägen när det gäller sparandet.
Jag vill påpeka detta för kammarens
ledamöter för att visa, att förslaget
inte är så orimligt, utan att vår,
man får väl säga, kanske främsta auktoritet
på detta område har rekommenderat
det. Jag tycker därför, att vi med
gott samvete kan följa detta råd.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få yrka bifall till reservationen av
herr Kristensson i Osby in. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till nämnda
reservation med den ändring, att
8 § i det vid reservationen fogade för -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

ordningsförslaget utginge; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering även beträffande kontrapropositionen,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets betänkande
nr 49 antager bifall till den av
herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till samma reservation med
den ändring, att 8 § i det vid reservationen
fogade förordningsförslaget utgår.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 80 ja
och 85 nej, varjämte 37 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

position i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna reservationen med den
ändring, att 8 § i det vid reservationen
fogade förordningsförslaget utginge.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna reservationen med den ändring,
att 8 § i det vid reservationen fogade
förordningsförslaget utgår.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av väckt
motion om höjning av de skattefria beloppen
för förmånstagare till livförsäkring
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

område under regleringsåret 1952/53.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 48, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 25 april 1952 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 236,
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att

dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i propositionen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1953 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i
propositionen;

dels å riksstaten för budgetåret 1952/
53 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 183 000 000 kronor;

b) till Producentbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk ett förslagsanslag
av 58 000 000 kronor;

c) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor;

d) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
7 000 000 kronor;

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att, för att bereda Svenska
spannmålsaktiebolaget rörelsekapital,
tillhandahålla bolaget en rörlig
kredit av ytterligare 55 miljoner kronor
eller sålunda tillhopa 125 miljoner
kronor;

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
viss avgift å mjölk, grädde och ost;

2) förordning angående reglering av
utförseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter m. m.; samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 8 juni 1951 (nr 379) angående
reglering av införseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. m.

De i propositionen framlagda förslagen
grundade sig på en överenskommelse
mellan statens jordbruksnämnd,
å ena, samt en av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk utsedd förhandlingsdelegation,
å andra sidan, angående grunderna
för prissättningen å jordbrukets produkter
under regleringsåret den 1 september
1952—den 31 augusti 1953. Enligt
överenskommelsen skulle jordbruket
under regleringsåret 1952/53 tillföras
inkomstökningar av tillhopa 171
miljoner kronor. Detta skulle uppnås
dels genom prishöjningar på vissa produkter,
dels genom statliga pristillägg
för mjölk. Det allmänna mjölkpristilllägget,
det extra mjölkpristillägget i
norra Sverige och leveranstillägget för
mjölk skulle utgå efter samma grunder
som under tiden mars—augusti 1952. I
propositionen hade vidare framlagts
förslag om ändrade grunder för producentbidraget
till vissa innehavare av
mindre jordbruk.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:48 av herr Persson, Karl, och
herr Jansson, Fridolf, i vilken motion
föreslagits att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t föreslå att det nuvarande
producentbidraget skulle påbyggas,
så att det inginge som ett bottenpris
med för närvarande 12 öre per
kilogram för upp till 8 000 kilogram årlig
mjölkleverans för varje leverantör
till mejeri, samt att det nuvarande kontantbidraget
till sådana jordbrukare,
som ej kunde leverera mjölk till mejeri,
skulle justeras i förhållande därtill;

2) I: 232 av herrar Franzén och Lodenius
samt 11:306, likalydande, av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl.;

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

3) 1:323 av herr Näslund och herr
Andersson, Axel, samt 11:422, likalydande,
av herr Andersson i Långviksmon
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av bestämmelserna om utanordnande
av producent- och kontantbidrag
att brukare, oavsett om denne innehade
brukningsdelen den 1 juli 1948
eller senare tillträtt densamma, måtte
erhålla bidrag, om brukningsdelen för
övrigt fyllde fordringarna för bidrags
erhållande;

4) 1:502 av herr Persson, Ola, och
herr Öhman samt 11:658, likalydande,
av herr Karlsson i Stuvsta ni. fl., i vilka
motioner hemställts att riksdagen, i anledning
av förevarande proposition,
måtte besluta att medgiva Ivungl. Maj:t
att vidtaga erforderliga åtgärder för
reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
med de ändringar i fråga om riktlinjerna
härför, som i förhållande till
Kungl. Maj:ts proposition föreslagits i
motionerna, nämligen i fråga om dels
priserna på smör och margarin och
dels priserna på bröd och fläsk, att avslå
Kungl. Maj:ts förslag om ändrade
grunder för producent- och kontantbidrag
till innehavare av mindre, ofullständiga
jordbruk samt att å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln anvisa till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område ett
reservationsanslag av 375 000 000 kronor
och till producentbidrag till vissa
innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag
av 70 000 000 kronor;

5) I: 503 av herr Lindgren in. fl. och
11:659, likalydande, av herr Andersson
i Hyggestad in. fl., i vilka motioner föreslagits,
afl riksdagen ville besluta, alt
producentbidraget skulle utgå med 12
öre per kilogram levererad mjölk på leveranser
upp till 5 000 kilogram per
år, dock med högst 480 kronor per år,
att kontantbidraget skulle utgå med
samma belopp per ko som hittills, att

riksdagen ville avslå förslaget om höjning
av vetepriset med 3 öre per kilogram,
att jordbruksutskottet måtte omräkna
anslagsbeloppet till producentoch
kontantbidragen samt i övrigt företaga
de jämkningar och omräkningar
som kunde föranledas av dessa förslag
samt att riksdagen i övrigt ville bifalla
vad Kungl. Maj:t föreslagit i förevarande
proposition;

6) I: 505 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 660, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen av Kungl. Maj :t till årets
höstriksdag måtte begära framläggande
av plan för subventionernas användning
och avveckling, att riksdagen måtte
godkänna den mellan jordbruksorganisationernas
förhandlare och statens
jordbruksnämnd den 1 april i år träffade
överenskommelsen i punkterna 6
och 7 samt att riksdagen i övrigt ville
beakta vad i motionerna föreslagits;

7) 1:506 av herr Nilsson, Hjalmar,
och herr Björnberg samt II: 661, likalydande,
av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen med anledning
av förevarande proposition måtte besluta
införa garantipris å bruna bönor
med en krona per kilogram;

8) 1:507 av herr Näslund in. fl. och
11:665, likalydande, av herr Ohlin in.
fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte beakta de synpunkter
och godkänna de förslag som
framförts i motionerna, att riksdagen
måtte för prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område inklusive producentbidrag
anvisa ett belopp av sammanlagt
241 000 000 kronor samt att
riksdagen i övrigt måtte godkänna vad
Kungl. Maj:t föreslagit;

9) 11:662 av herr Lundberg in. fl.,
vari hemställts, att behandlingen av förevarande
proposition, i avvaktan på
en skyndsam utredning av jordbrukskalkylen,
måtte uppskjutas till höstriksdagen.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Utskottet hemställde,

A. att motionen 11:662 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen måtte medgiva
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande
regleringsår av produktions- och
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det följande angåves
samt således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna 1: 502 och II: 658,
I: 505 och II: 660, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2) i fråga om brödsädsregleringen
in. in., med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning ävensom med avslag å
motionerna 1:232 och 11:306, 1:503
och II: 659, såvitt nu vore i fråga, I: 506
och II: 661 samt I: 507 och II: 665, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

3) beträffande regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 507 och
II: 665, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

4) i vad anginge potatisregleringen
bifalla Kungl. Maj ds framställning;

5) beträffande oljeväxtregleringen bifalla
Kungl. Maj ds framställning;

6) i fråga om stödet åt lin- och
liampodlingen, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning, godkänna vad utskottet
förordat;

7) beträffande äggregleringen, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning,
godkänna vad utskottet anfört;

8) i vad avsåge köttvaruregleringen
m. m. bifalla Kungl. Maj ds framställning; 9)

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter,
m. m., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt motionerna I: 503

och II: 659, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna 1:48,
1:323 och 11:422, 1:502 och 11:658
samt 1:507 och 11:665, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet förordat;

10) i vad anginge konstgödselregleringen
bifalla Kungl. Maj ds framställning; It)

beträffande regleringen av handeln
med vegetabiliska oljor och vissa
andra fettvaror, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag
å motionerna I: 507 och II: 665, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

C. att riksdagen måtte å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 502 och II: 658, såvitt nu vore i fråga,
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag
av 183 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 502 och II: 658 samt I: 503 och
II: 659, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Producentbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av 58 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
45 000 000 kronor;

4) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor;

D. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att, för
att bereda Svenska spannmålsaktiebolaget
rörelsekapital, tillhandahålla bolaget
en rörlig kredit av ytterligare 55
miljoner kronor eller sålunda tillhopa
125 miljoner kronor;

E. att riksdagen måtte

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 10 juli 1947
(nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde
och ost;

2) i anledning av Kungl. Maj ds framställning
antaga de vid propositionen
fogade förslagen till förordning angående
reglering av utförseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter
m. m. samt till förordning om ändring
i förordningen den 8 juni 1951 (nr
379) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m., båda förordningarna
med det tillägg utskottet förordat;

F. att motionerna 1:505 och 11:660,
såvitt anginge yrkandet i fråga om
framläggande av plan för subventionernas
användning och avveckling, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

beträffande allmänna synpunkter på
prisregleringen under produktionsåret
1952/53:

1) av herrar Hjalmar Nilsson, Hseggblom
och Björnberg, vilka ansett, att
utskottet i punkten B 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande allmänna
synpunkter på prisregleringen,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
1:505 och 11:660 ävensom med avslag
å motionerna 1:502 och 11:658, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

2) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att viss del av utskottets
motivering (s. 40 i det tryckta
utlåtandet) bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

3) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att viss del av utskottets
motivering (s. 40—41 i det

tryckta utlåtandet) bort hava den lydelse
reservanterna angivit;

4) av herrar Hjalmar Nilsson, Hseggblom
och Björnberg, vilka ansett, att
utskottet i punkterna Bl) och F bort
hemställa, att riksdagen måtte

B. 1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till motionerna I: 505 och II: 660
ävensom med avslag å motionerna
I: 502 och II: 658, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

F. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 505 och II: 660, såvitt nu
vore i fråga, av Kungl. Majd till riksdagens
höstsession begära framläggande
av en plan för subventionernas inom
jordbrukets prisområde användning
och avveckling;

5) av herr Ahlsten, såvitt anginge
fyraprocentregeln och kompensation
för jordbruket till följd av lönehöjningar
på grund av nya kollektivavtal för
lantarbetare, utan angivet yrkande;

beträffande brödsädsregleringen
m. m.:

6) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottet i punkten
B 2) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i fråga om brödsädsregleringen
m. m., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till motionerna
1:507 och 11:665, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:232 och 11:306, 1:503
och II: 659, såvitt nu vore i fråga, samt
I: 506 och II: 661 godkänna vad reservanterna
anfört;

7) av herr Hjalmar Nilsson, såvitt
anginge garantipris på bruna bönor,
utan angivet yrkande;

beträffande regleringen av fodersäd
och andra fodermedel:

8) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottet i punkten
B 3) bort hemställa, att riksdagen

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

måtte beträffande regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna 1:507 och
II: 665, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter m. m.:

9) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottet i punkten
B 9) bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter,
m. in., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna I: 48,
1:323 och 11:422, 1:502 och 11:658,
1:503 och 11:659 samt 1:507 och
II: 665, sistnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
förordat;

10) av herrar Näslund, Svensson i

Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att — därest den av
dem avgivna, med 9) betecknade reservationen
icke skulle vinna riksdagens
bifall — utskottet i punkten B 9) bort
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
regleringen av handeln med
mjölk och mejeriprodukter, m. m., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna 1:48, 1:502 och

11:658, 1:503 och 11:659 samt 1:507
och 11:665, sistnämnda sex motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom med bifall
till motionerna 1:323 och 11:422,
godkänna vad reservanterna anfört;

11) av herr Ahlsten, utan angivet yrkande; beträffande

regleringen av handeln
med vegetabiliska oljor och vissa andra
f ettvaror:

12) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottet i punkten
B 11) bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande regleringen av handeln
med vegetabiliska oljor och vissa
andra fettvaror, i anledning av Kungl.

Maj :ts framställning samt motionerna
I: 507 och II: 665, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

beträffande anslagsäskanden m. m.:

13) av herrar Näslund, Svensson i
Ljungskile och Andersson i Långviksmon,
vilka — vid bifall till den av dem
avgivna, med 9) betecknade reservationen
— ansett, att utskottet i punkterna
Cl) och 2) bort hemställa, att riksdagen
måtte å riksstaten för budgetåret
1952/53 å nionde huvudtiteln anvisa

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt — såvitt nu vore i fråga
— motionerna 1:48, 1:323 och 11:422,
1:502 och 11:658, 1:503 och 11:659
samt 1:507 och 11:665 till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 130 000 000
kronor;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt — såvitt nu vore i fråga
■— motionerna I: 48, I: 323 och II: 422,
1:502 och 11:658, 1:503 och 11:659
samt I: 507 och II: 665 till Bidrag till
innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag
av 111 000 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Vi står nu här i kammaren inför
uppgiften att behandla ytterligare
ett omfattande förslag angående prisreglering
på jordbrukets område för
nästa budgetår. Säkerligen är alla här
starkt övertygade om att det är en oefterrättlig
ordning vi på detta område
har tvingats in i. När riksdagen förra
året behandlade motsvarande förslag, så
ingick det i utskottets utlåtande ett
mycket bestämt uttalande om att propositionen
i ämnet nästa gång, d. v. s.
i år, skulle framläggas tidigare än i
fjol. Det har man nu inte gjort. Jag
har inte kontrollerat datum, men propositionen
är i år framlämnad vid ungefär
samma tidpunkt som i fjol.

När motionstiden i anledning av pro -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

positionen utgick, sattes plenum här i
kammaren till kl. 10 en måndag, för att
man skulle korta av motionstiden så
långt det var möjligt, och när man sedan
hade avlämnat motionerna kl. 10,
började behandlingen i jordbruksutskottet
kl. 11, och sakbehandlingen
skulle vara klar samma dag. Jordbruksutskottets
ledamöter stod med andra
ord inför uppgiften att behandla ett
sakmaterial, som de i vissa avsnitt inte
haft tillfälle att ta del av — inte ens
sekretariatet hade hunnit läsa och sätta
sig in i motionerna, när de skulle föredras
i utskottet. Detta var alltså på
måndagen i förra veckan. Det fanns
ingen annan möjlighet att justera detta
utlåtande än på middagsrasten under
onsdagens plenum — eu mycket arbetstyngd
dag således — och sedan blev
det ändå så pass svårt med utredigering
och tryckning, att utlåtandet först
i går låg på kamrarnas bord.

Jag tror nog att vi allesamman inklusive
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
är överens om att
detta är fullständigt orimligt, och nu
har jordbruksutskottet återigen gjort en
hemställan att det skall bli en annan
ordning på detta område än vi haft under
de senaste åren. Vad det är som gör
att denna proposition inte kunde komma
fram i rätt tid kan jag inte säga på
rak arm. Jag tycker det hade funnits
anledning för departementschefen att i
god tid klara ut den saken.

Är det så att det gäller en eller annan
månad i den seriestatistik som man
bygger på, så måtte det väl vara bra
mycket bättre att avstå från denna .statistik
och få fram propositionen i sådan
tid, att den kan behandlas i någorlunda
normal ordning och inte på det sätt
som nu sker. Vi har ju en sådan utomordentligt
stark regering — det får vi
ju veta allt emellanåt — och jag tycker
det vore tacknämligt, om denna styrka
finge ta sig hl. a. det uttrycket, att man
rättade till fullkomligt oefterrättliga
förhållanden för att förbättra riksda -

gens arbetsmöjligheter. Det vore ur alla
synpunkter en lovvärd prestation, och
jag hoppas, herr jordbruksminister, att
den kammare, som ett annat år står inför
denna uppgift, också skall få bättre
arbetsförhållanden.

I de inledande resonemangen i detta
utlåtande förekommer några reflexioner
om produktionsutvecklingen och
försörjningsprogrammet. Jag skall i det
fallet inte göra några kategoriska uttalanden.
Jag vill bara anmäla en rätt
markerad tveksamhet, huruvida gjorda
rekommendationer och föreslagna prisrelationer,
beträffande jordbruksprodukter,
verkligen är ägnade att leda utvecklingen
i önskvärd riktning. Vi har
bevittnat — jag har nämnt detta förr
och skall inte vidare tjata om det —
hurusom man genom en för hög prissättning
på oljeväxter fick fram en
överproduktion, som de senaste åren
visserligen kunnat säljas men som samtidigt
lett till underproduktion av
spannmål, vilket i sin tur medfört svårigheter.
Fr. o. m. i fjol har man lagt
om kursen, man höjde priset på vete
med 10 öre i fjol och med ytterligare
13 öre i år, och nu är det risk, om
man inte ser upp i tillräcklig god tid,
att man skapar ett motsvarande problem
när det gäller spannmålen.

Jag skulle också vilja göra en liten
reflexion om prognoskalkylen. I denna
räknar man inte med en enda hektar i
ökad vårveteareal. I fjol höjde man vetepriset
med 10 öre och fick då i det
närmaste 20 000 hektar i arealökning.
I år höjer man som sagt priset med
ytterligare 13 öre med den uttryckliga
motiveringen, att man vill ha fram mera
vete, men man räknar ändå inte med
att man skall få en enda hektar mer
genom dessa 13 öres prisförhöjning. Jag
tror inte detta är riktigt. Jag vet inte
vad de människor har för uppfattning
om svenska jordbrukare, som drar den
slutsatsen, att 13 öres prisförhöjning
ovanpå den höjning med 10 öre, som
genomfördes i fjol, inte skulle betyda

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

något i fråga om dispositionen av arealen.
Är det så att det inte betyder något,
då vet jag inte vad det andra argumentet
betyder, att man höjer priset så
mycket för att få mera vete.

Sedan talar man om att man vill ha
en utökad köttproduktion och en sådan
behöver vi naturligtvis, men jag vill
dock sätta ett frågetecken även där.
Vi har för närvarande hälften så mycket
hästar som vi hade före kriget. Därmed
är alltså en väsentlig köttproduktion
borta. Vi har mindre får och vi har
ca 400 000 kor och tjurar mindre och
man räknar med en ytterligare minskning
av mjölkboskapen. Leder egentligen
denna utveckling, varvid man samtidigt
vill hålla tillbaka mjölkproduktionen
kraftigt med motiveringen att
man vill främja köttproduktionen, till
det åsyftade resultatet? De mycket omtalade
göddjuren finns mest på reportageavdelningen
i stockholmstidningarna;
i slakthusen har de väl inte spelat
så stor roll hittills åtminstone.

Jag tror nog man har anledning •—
jag skall inte säga mera — att med
mycket stor vaksamhet följa utvecklingen
på detta område. Vi står i år
inför det faktum, att trots de prisjusteringar
som ägt rum ökar inkomsten av
vegetabilier med 270 miljoner, under
det att inkomsten av animalier minskar
med 30 miljoner. Det som man i kalkylen
fyller ut med höjda spannmålspriser
ramlar bort i form av minskad
mjölkproduktion. Jag tror som sagt att
man har anledning att mycket noga
följa den fortsatta utvecklingen på detta
område. Jag är rädd för att ingreppen
här och var är för hårda och kastningarna
för tvära. Man har gett sig
in i en serie spekulationer, som kommer
att skapa en hel del oro och besvärligheter
i den svenska jordbruksproduktionen.
Men det är klart att
själva målsättningen, att vi skall försöka
få fram de produkter vi inom landet
behöver, i och för sig är riktig.

område under regleringsåret 1952/53.

Frågan är bara, om man tillämpar detta
program på rätt sätt.

Jag har, herr talman, tillsammans
med några kamrater i utskottet avgivit
några reservationer, och jag skall gå
över till de materiella ändringsyrkandena
i dessa. En av reservationerna
gäller brödsädsregleringen. Sjutton socialdemokrater
i denna kammare har i
en motion yrkat att riksdagen skulle gå
emot de sista tre örena när det gäller
höjningen av vetepriset. Jag vill inte
solidarisera mig med den nuvarande
prissättningen på vete, men å andra sidan
är det ju inte så lätt för riksdagen
att göra några ändringar, när Kungl.
Maj :t med riksdagens fullmakt som
stöd har fattat beslut och de svenska
jordbrukarna har sått på grund av
Kungl. Maj :ts utfästelser. Då finns det
i stället enligt vår mening större skäl
att se litet grand på de fullmakter, som
man lämnar Kungl. Maj:t för den fortsatta
utvecklingen. Det är ju egentligen
där, som riksdagen skall bevaka
utvecklingen och säga sin mening.

Ett av de ändringsyrkanden, som föreligger
i reservationen nr 6 av herr
Näslund m. fl., går ut på att om vi i år
skulle få en så bra skörd •— det är en
eventualitet — att 4-procentsregeln
måste tillämpas så att vissa priser skulle
sänkas, så borde det vara riktigt att
jordbruksministern innan handeln med
spannmål börjar justerar spannmålspriset
nedåt. Principen i den träffade
uppgörelsen är ju att om inkomsterna
stiger med mer än 4 procent skall vissa
priser sänkas.

Nu vet jag ju, att definitivt besked
om skördens storlek inte föreligger vid
den tid då spannmålshandeln börjar.
Det blir alltså en bedömningsfråga,
och riksdagen kan egentligen inte göra
mera än uttala sin principiella mening
och överlåta åt Kungl. Maj:t att tillämpa
fullmakten.

Ett sådant uttalande kan emellertid
jordbruksutskottets majoritet inte vara
med om. Men vad inträffar om det

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

skulle bli nödvändigt att sänka vissa
priser, men spannmålshandeln slappes
loss med de höga priserna? Då skall
hela prissänkningen bäras av andra
produkter, medan spannmålspriserna,
som ligger särskilt högt, inte drabbas
av prisjusteringen. Kan inte till exempel
norrlänningarna vara med om att
be Kungl. Maj:t bevaka den frågan?

Vad finns det egentligen som talar mot
att man skulle göra ett sådant uttalande?
Det är klart att man kan säga, att
riksdagen begriper ingenting och att
Kungl. Maj:t är allvis; svensk parlamentarism
spelar ju delvis på den melodin.

Det andra uttalandet om brödsädesregleringen
är kanske viktigare. Det
gäller fullmakten att sätta priserna för
en kommande period. Sedan någon tid
tillbaka får Kungl. Maj:t varje år fullmakt
att sätta pris på de höstsådda grödorna
före höstsådden. Nu skulle det
egentligen inte vara nödvändigt att
sätta fixa priser på grödorna före höstsådden;
man skulle i praktiken komma
lika långt genom att fastställa vissa
prisrelationer utan att sätta de absoluta
priserna. Så hade man det under
många år i början av kriget i motsvarande
sammanhang. Men Kungl. Maj.ds
fullmakt har i fråga om jordbrukspolitiken
undan för undan vidgats, och
de fullmakter, som nu lämnas år efter
år, är i själva verket av den karaktären,
att Kungl. Maj d kan göra ungefär
vad som helst, bara det inte kostar
mera pengar än vad riksdagen beviljat
för ändamålet.

Nu är ju de priser vi har kommit
upp i när det gäller brödsäden höga.

Jag har varit inne på den saken förut
och jag skall inte trötta med att nu
upprepa min argumentation. Men låt
oss antaga, att vi i år får en stor vårveteareal
och afl vi sätter lika höga
priser för nästa år, låt oss vidare förutsätta
att vi får en stor höstsädesareal
och bra övervintring, vidare eu stor
vårveteareal nästa år och en god skörd

område under regleringsåret 1952/53.

— det kan ju tänkas. Då kan vi redan
nästa år ha så mycket brödsäd till
toppriser, som staten har garanterat,
att det trots god tillgång lägger fast
de höga brödpriserna under hela 1954.
Det är inte någon särskilt önskvärd utveckling
vare sig för konsumenterna
eller för den stora massan av jordbrukare.
Och därför liar vi i reservationen
nr 6 hemställt, att Kungl. Maj :t
skulle justera priserna nedåt när det
gäller nästa års skörd, därest icke mycket
bestämda skäl talar för att upprätthålla
de nuvarande höga priserna.
Men inte ens detta har jordbruksutskottets
majoritet kunnat vara med om. Annars
tycker man ju att det är ett mycket
rimligt förslag.

Den andra reservationen — den har
beteckningen 9 — som jag vill beröra,
är kanske den som betyder mest i detta
sammanhang. I fråga om denna skulle
jag nog vilja göra en del uttalanden
av principiell innebörd. Vi fick ju
1947 bestämmelserna för det gamla
producentbidraget på mjölk omgjorda
och inkopplade i rationaliseringsverksamheten,
vilket innebar, att detta producentbidrag
skall upphöra när en
gård byter ägare. Den nye ägaren —
eller arrendatorn — får sålunda inte
producentbidrag annat än i vissa fall
och efter särskild prövning. Syftet härmed
var att främja bortrationaliseringen
av mindre jordbruk. Från folkpartiets
sida opponerade vi oss emot detta
redan 1947. Vi hade den uppfattningen,
att det inte var nödvändigt att
koppla in detta producentbidrag som
påtryckningsmedel i den yttre rationaliseringen.

Det i reservationen framförda förslaget
ansluter sig till vår gamla ståndpunkt.
Det innebär alltså, att man skulle
frikoppla producentbidraget ifrån
rationaliseringsverksamheten och principiellt
göra det till en integrerande del
av jordbruksregleringen, låta det bli ett
inslag av differentierade priser, som
får omprövas undan för undan liksom

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

jordbruksregleringen i dess helhet.
Jordbruksutskottet säger liksom Kungl.
Maj:t att detta är omöjligt. Det kan
man inte våga sig på. Det skulle kräva
att man i deras helhet omprövade
1947 års riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken. Jag är nu för min
del fullständigt övertygad om att man
i det fallet tillmäter producentbidraget
en mycket större betydelse än vad det
har just i det sammanhanget. Man gör
sig helt enkelt skyldig till en våldsam
övedrift.

Om man nu skulle ta och bena upp
detta problem en liten smula med hänsyn
till de praktiska förhållandena på
svensk landsbygd, finner man genast,
att de svenska småbrukarnas läge för
dagen i mycket hög grad är en fråga
om en onormal åldersfördelning på den
svenska landsbygden. Vår befolkningsstatistik
visar, att vi har ett mycket
starkt överskott av äldre människor
inom vår jordbruksbefolkning.

Det har under dessa sista år varit så,
att det kostat en småbrukare praktiskt
taget lika mycket att skaffa sig en bostadslägenhet
som han kan få för det
lilla jordbruk, som han har att avyttra.
Om han sålunda lämnar gården och försöker
skaffa sig en bostadslägenhet, så
har han sedan inte mer än bostadslägenheten
kvar som behållning av allt det
långvariga och mödosamma arbete som
han har lagt ner under sitt föregående
liv. Han har ingenting att leva på. Om
han å andra sidan sitter kvar på småbruket
— det kan han ju göra så länge
hälsan är så pass god, att det hjälpligt
går att hålla det hela i gång — har han
både bostad och föda. Tack vare de
högre folkpensionerna reder han sig
också hjälpligt. Han klarar sin åldersförsörjning
ganska bra på småbruket.
Beträffande alla dessa som är i det läget
föreligger det väl icke något motiv
att påskynda det mindre jordbrukets
bortrationalisering.

Visserligen hade man i den 27-mannakommitté,
där man debatterade så myc -

ket dumt, en gång ett förslag uppe om
att producentbidraget skulle dras in vid
en viss ålder. Jag bad då, att de gamla
gubbarna skulle få do i frid, och det
gick man med på såtillvida, att man
slopade denna bestämmelse. Men det
finns inte någon som helst rimlig anledning
att man skulle påskynda en
bortrationalisering av dessa äldre småbruk.
De ålderdomshem, som Ivar LoJohansson
så förtjusande skildrat, får
väl folk nog ändå utan att man behöver
bidraga därtill genom att påskynda
denna bortrationalisering. Och i
fall det finns gamla människor som har
arbetat i skog och jordbruk till 50—60-årsåldern och däröver och vill köpa ett
sådant gammalt jordbruk för att på det
sättet klara sin ålderdomsförsörjning så
länge de orkar sköta ett sådant litet ställe,
så är väl inte heller detta från samhällets
synpunkt något som man bör
resa restriktioner emot. Tvärtom är det
väl bara bra.

Låt mig alltså konstatera, att när man
här talar om bortrationalisering och
vill påskynda människors avflyttning
för att få mera arbetskraft till industrien
eller vad det nu skall vara, så
måste det ju gälla relativt unga människor.
Man vinner ju ingenting väsentligt
för svenskt samhällsliv genom att
bortrationalisera 50-, 55- och 60-åringar
eller dem som är ännu äldre.

Hur ställer det sig då, om unga människor
vill skaffa sig ett sådant litet
jordbruk? Jag vill då först framhålla att
variationsbredden i fråga om dessa småbruks
lönsamhet är mycket stor. Den är
så stor att man ingalunda med producentbidrag
lyfter upp hela gruppen
ovanför gränslinjen från lönsamhet. Variationsbredden
är så stor, att stora
massor i alla fall ligger under denna
lönsamhetsnivå. Det är i hög grad minusvarianter.

Ett par unga människor som ser framåt
måste alltså ta ställning till problemet:
Vad kan vi få i arbetslön på detta
ställe, och vad kan vi förtjäna om vi

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

ger oss in i andra yrken? Och jag får
säga att den ekonomiska utveckling, som
har ägt rum under de sista åren med
stegrade arbetslöner, har skärpt hela
problemställningen, så att det måste bli
ganska många som besvarar den frågan
med att gå ifrån jordbruket.

Men hur blir det för dem, som nu vill
stanna kvar i alla fall? Ja, är det fråga
om barn, barnbarn, syskon eller syskons
barn kan man visserligen inte hindra
att de köper släktens gård och stannar
kvar, men förr eller senare är husen
nedruttna — det är de i ett mycket stort
antal fall — och myndigheterna har ju
genom lantbruksnämnderna möjligheter
att vägra lån och bidrag för gårdens
upprustning, ett ofantligt hårt påtryckningsmedel.
Det är inte lätt för en fattig
människa att sätta ett småbruk i
stånd utan någon hjälp ifrån lantbruksnämndens
sida, så nog finns det påtryckningsmedel,
herr jordbruksminister.
Och om vederbörande inte på det
sätt som jag nyss nämnde är släkt med
den tidigare ägaren, ja, då finns dessutom
förköpsrätten, som klipper av helt
och hållet, eftersom lantbruksnämnden
kan ta gården om den vill.

Men dessa möjligheter för staten att
påverka utvecklingen skulle alltså inte
räcka, utan dessutom måste man ha det
instrument som producentbidraget utgör
för att pressa folk bort ifrån landsbygden!
Om detta instrument slår bondeförbundets
ledande män i regeringen
vakt, och de tror, att det kan man inte
undvara. Jag tror att detta är ett fullkomligt
felslut, jag tror att detta inte
har ett spår med riktlinjerna för framtida
jordbrukspolitik att göra utan att
det helt och hållet är en kortsynt dagsspekulation,
som i framtiden kommer
att hämma sig ganska fruktansvärt.

Nu är ju detta inte bara allmänna
reflexioner från min sida, ty här finns
ju även ett faktiskt material som är
skrämmande. I sin bok »Befolkning och
samhälle» har doktor Hyrenius analyserat
landsbygdens befolkningsläge, och i
7 — Andra kammarens protokoll 1952. N

den boken finns det bland annat en tabell,
som visar att man inom den svenska
jordbruksbefolkningen år 1945 hade
484 000 män, alltså nära en halv miljon,
i åldrarna 15—50 år. Så gör doktor
Hyrenius en prognos på grundval av
känd nativitet, dödlighet och utflyttning
och kommer till resultatet, att den
svenska jordbruksbefolkningen år 1965
■— och vi är ju på god väg dit nu —-endast skulle ha 250 000 män i samma
åldrar. På tjugu år skulle alltså den
egentligen produktiva, unga gruppen av
män inom det svenska jordbruket minska
ifrån 484 000 till 250 000. De höga
åldrarna däremot är praktiskt taget oförändrade
ännu år 1965.

Vad som egentligen här sker är att
en skrämmande brist på unga människor
håller på att uppstå, och detta döljer sig
för tillfället bakom en front av övertaliga
högre åldersgrupper. Och så tror
man att man inte kan få instrument nog
för att jaga folket bort från landsbygden!
Men det har inte någonting med
framtida politik att göra utan endast
med dagens misstag, när man fasthåller
detta instrument.

Vi erkänner gärna från vår sida, att
det finns många små gårdar, som inte
har ekonomiska möjligheter. De måste
försvinna och de kommer att försvinna,
det kan inte hjälpas. Men vi tror att den
utvecklingen kommer att gå sin gång i
skrämmande stor utsträckning utan att
vi behöver koppla ihop producentbidraget
med den yttre rationaliseringen.
Jag tror att om denna kammares ledamöter,
med den känsla för sociala frågor
som verkligen finns, verkligen hade
möjlighet och tid att sätta sig in i denna
fråga, så skulle voteringen utfalla på
ett annat sätt än vad den nu kommer
att göra. Men den möjligheten finns
naturligtvis inte vid en riksdagsbehandling
sådan som den som nu äger rum.
Det är praktiskt taget omöjligt.

Jag skulle vilja säga ett ord, kanske
närmast i marginalen, med anledning
av att ett par tidningar i Stockholm,
2.3.

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

framför allt Aftontidningen och Dagens
Nyheter, har varit bekymrade för att
småbruket skulle fördyra livsmedelskostnaderna.
Ja, det är mycket lätt att
lägga upp ett skrivbordsresonemang som
pekar i den riktningen, men det är ju
också märkvärdigt — jag vill bara erinra
om vad jag nyss sagt — att de livsmedelskostnader,
som ligger allra högst
i toppen, är kostnaderna för det som
storbrukarna säljer och småbrukarna
köper. Bara den saken borde vara en
tankeställare. För övrigt finns det mycket
att säga i detta sammanhang, som
jag emellertid inte skall trötta kammaren
med i kväll.

Jag kan upprepa vad jag skrev i en
tidning häromdagen: »Den dag, då det
stora flertalet av Sveriges folk befinner
sig i tätorterna och huvudmassan av den
svenska livsmedelsproduktionen dirigeras
av storbruket, då kommer man att
resa en minnesvård på den svenske småbrukarens
grav, men då är det för sent.»

Vi anser alltså, som vi har skrivit i
vår motion, att det inte finns någon anledning
att upprätthålla det samband
emellan yttre rationalisering och prisdifferentiering
på produkter, som man
genomförde 1947; det var enligt vår
mening ett misstag. Men det är inte bara
onödigt, det är direkt skadligt, ty var
och en kan väl räkna ut, att om man
fortsätter med detta låt oss säga en halv
bondeålder, så har ungefär hälften av
dessa småbrukare producentbidrag. Den
äldre hälften, som har den bästa ekonomien,
den minsta försörjningsbördan
och de minsta skulderna, får bidraget,
medan den yngre hälften med de större
skulderna och den större försörjningsbördan
är utan. Man skall vara bra främmande
för folkpsykologi, om man tror
att ett sådant läge kan upprätthållas.
Redan nu efter fyra år börjar det bli
ganska besvärligt; det går inte. Vi behöver
inte detta instrument för psykologisk
skadeverkan på den svenska
landsbygden; det kommer att bli folkfattigt
nog ändå.

Men om man alltså har den uppfattningen
och samtidigt har den uppfattningen
som vi, flertalet inom folkpartiet
har, att en viss prisdifferentiering
i det svenska jordbruket är nödvändig
— och det har man ju erkänt nu ifrån
alla håll, fastän man har givit olika utformning
åt det — är man också fri att
utforma ett sådant förslag till prisdifferentiering
utan att ta hänsyn till denna
yttre rationalisering. Man behöver
inte binda sig för några lösningar på
10, 15 eller 25 år. Man kan ompröva den
saken såsom man omprövar allt annat
när det gäller jordbruksregleringen. Vi
har menat, att i nuvarande läge är det
viktigast att man tar de pengar, som nu
går till producentbidrag och kontantbidrag
plus de pengar som går till leveransbidrag,
sammanlagt 111 miljoner
kronor, och gör ett enda bidrag till förmån
för det mindre jordbrukets mjölkproduktion
samt låter detta bidrag gå
ett gott stycke upp i bondeklassen. Med
den prisutveckling, som varit på olika
områden, behöver nämligen denna prisdifferentiering
nu sträcka sig ett gott
stycke upp. Vi har därför föreslagit 10
öre per kg för de första 4 000 kg. I det
fallet är vi överens med utskottsmajoriteten,
som också föreslår 10 öre i botten,
fastän bara för 3 000 kg. Sedan föreslår
vi 8 öre för följande 5 000 kg, varmed
man kommer upp till 800 kronor.
Detta belopp skall sedan stå kvar oförändrat
tills man kommer upp till 14 000
kg leverans. Sedan skall beloppet minskas
med 4 öre per kg, så att det tar slut
vid 34 000 kg leverans.

Detta är en prisdifferentiering, som
ger en viss ökad arbetslön åt huvudmassan
av småbrukare och mindre lantbrukare
i detta land. Jag tror att med
hänsyn till det förhållande, som nu blivit
rådande på det jordbruksekonomiska
området, är detta i allra högsta grad
befogat.

Om man slår samman producentbidrag
och leveransbidrag, ger Kungl.
Maj:ts förslag 680 kronor vid 10 000 kg,

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

men det är knappast någon som får det.
Så snart man kommer över 10 000 kg
minskar bidraget, varför det bara är
de som balanserar på toppen som får
dessa 680 kronor.

Jag har, herr talman, trots allt velat
motivera vårt förslag på denna punkt.
Jag skall gå fortare förbi de andra sakerna,
ty de har varit omtalade förut.
Vi har i vår reservation angivit den
ståndpunkt, som vi intog och motiverade
för några dagar sedan, när vi debatterade
priset på smör och margarin, och
jag kan därför avstå från att utveckla
min talan närmare i det avseendet.

När det gäller fodermedel har vi menat,
att man med stor uppmärksamhet
bör följa utvecklingen på området. Man
kan inte säga någonting bestämt förrän
skördeförhållandena på hösten är kända,
men skulle mjölkproduktionen tendera
att ytterligare minska, tror vi det
finns anledning att justera fodermedelspriserna.

I sak har vi egentligen inte gjort några
andra anslagsäskanden än dem som utskottet
eljest har ställt. Det är bara den
avvikelsen, att vi vill ändra reservationsanslaget
för prisreglerande åtgärder
från 183 till 130 miljoner och öka
förslagsanslaget för det mindre jordbruket
från 58 till 111 miljoner. Det är
en överflyttning från det ena anslaget
till det andra, som motiveras av den
sammanslagning av producentbidrag,
kontantbidrag och leveransbidrag som
jag förut har talat om. Vi ställer alltså
inga ökade krav på statskassan.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till samtliga de reservationer,
som har avgivits av herr
Näslund m. fl.

Herr H/EGGBLOM: Ilcrr talman! I den
kritik, som framförts av herr Svensson
i Ljungskile angående svårigheterna att
behandla denna proposition, måste jag
givetvis instämma ur riksdagens synpunkt.
Det har varit en behandling,
som självklart måst ske i alltför snabb

takt för att alla de många problem skulle
kunna grundligt behandlas, som dock
är knutna vid en så viktig sak som
en prisreglering för ett helt regleringsår
framåt i tiden. Och har vi inte i jordbruksutskottet
haft tillfälle att stanna
vid alla detaljerna, finns det självfallet
inte heller någon möjlighet att göra det
i kammaren. Jag skall därför inte gå in
på annat än de reservationer, som har
bifogats utskottsutlåtandet från högerhåll.

Av naturliga skäl blir denna debatt
en direkt fortsättning av förra veckans
jordbruksdebatt, och högern bidrar såtillvida
till detta, som den av våra reservationer,
som gäller subventionerna,
har samma syfte som den reservation
jag försvarade här i kammaren i onsdags
och i lördags, nämligen att söka
få till stånd en utredning rörande subventionernas
användning och avveckling.
Vi har såtillvida, herr talman,
gjort en liten ändring i själva yrkandet,
som vi i det tidigare yrkandet hade
stannat vid att betona enbart utredningen
om subventionernas avveckling, medan
vi nu tillfogat att utredningen även
bör gälla användningen. Det har vi
gjort för att markera vad vi upprepade
gånger har understrukit men vad kritiken
mot oss alltid har förbisett, nämligen
att subventionernas avveckling av
oss aldrig har avsetts skola ske bara
genom ett avskärande vid ett regleringsårs
slut. Vi har i motioner och reservationer
tidigare understrukit, att
avvecklingen måste ske så, att inte produktionen
skadas av ett köpmotstånd
hos konsumenterna, och självfallet måste
avvecklingen ske i fullt samförstånd
med alla berörda parter, naturligtvis i
första hand med jordbrukets organisationer.
När det i den förra debatten
gjordes gällande, att denna fråga om
subventionerna enbart skulle vara av
intresse för jordbrukets organisationer,
vill jag dock säga att det endast kan
vara fallet om jordbrukets organisationer
träder fram och deklarerar, att de

100

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 om.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

inte längre vill ha några subventioner
utan vill klara sig själva. I det ögonblicket
har inte riksdagen någonting
med saken att göra, men så länge vi
diskuterar subventionernas kvarvarande
under kortare eller längre tid är
det givetvis en fråga, som behöver skärskådas
också av den anslagsbeviljande
riksdagen.

Jag understryker återigen, att en avveckling
inte är gjord i en handvändning,
och detta framgår av vår begäran
om uppgörande av en plan, men den
utredning, som bör föregå uppgörandet
av en sådan plan, bör diskutera även
regler för användningen av subventionerna
så länge de nu förekommer. Det
visar den situation, vari vi nu befinner
oss.

Det har naturligtvis varit oförsiktigt
av oss som parti att föra fram frågan
om dessa subventioner, just ett valår,
då intresset för saklig diskussion gärna
får vika för andra beräkningar. Vill
man vara med om att tillförsäkra jordbruket
en viss bestämd inkomst men
göra detta genom mindre subventioner
än från andra håll föreslagits,
är ju den ofrånkomliga följden att
genomslaget i priserna i konsumentledet
måste bli större. Under ett valår
blir givetvis en sådan inställning ett
kärt föremål för angrepp. Vi hörde ju
också i fredags folkpartiets ledare nästan
med en stövares iver jaga i detta
spår, fastän han nödgades konstatera
att vad vi från högerns sida i fjol yrkade
inte betydde mer än ett tidigare
införande av just de priser på brödsäd
och fläsk, som redan genomförts eller
som nu utan reservation tycks komma
att godkännas, om riksdagen på denna
punkt följer utskottet.

Det har för övrigt varit intressant
att under dagarna mellan dessa båda
jordbruksdebatter studera de omdömen
som fällts om högerns yrkanden och
jämföra dem med vad vederbörande
kritiker själva i annat sammanhang bär
uttalat i samma fråga. Jag har därvid

först och främst studerat den regeringsförklaring,
som publicerades den
1 oktober 1951. I samband med motiveringen
till den utredning, som nu tycks
förorsaka föräldraparet Norup och
Sköld så stora förlossningssvårigheter,
talas det om att man skulle skapa möjligheter
till en självreglering av produktionsinriktningen
och onödiggöra
detaljingripanden från det allmännas
sida. Det sistnämnda måste väl leda
till en sådan friare prisbildning inom
ett gränsskydds ram, som högern förordat.
Men det hindrar inte herr Norup
att karakterisera vår version av
tanken på det sättet, att den mer utgör
ett uttryck för den ståndaktige tennsoldatens
inställning än en realistisk
syn på tingen. Situationen år 1952 är
inte densamma som situationen år 1951,
säger herr Norup. Detta föranleder mig
att fråga, om den ansiktslyftning, som
bondeförbundet litet då och då tycks
vara tvunget att göra för att passa in
i sin nya miljö, också innebär att man
har dragit ett streck över regeringsförklaringens
uttalande om att man skulle
försöka åstadkomma en självreglering
och onödiggöra detaljingripanden från
det allmännas sida i fråga om jordbrukets
prisbildning. Detta yttrande fälldes
som sagt år 1951, och nu säger herr
Norup till oss på högersidan, att situationen
år 1951 inte är densamma som
år 1952. Det skulle vara av intresse
att veta, om detta också betyder att
regeringsförklaringen av år 1951 i denna
del är lagd på hyllan.

I fråga om folkpartiets kritik har jag
redan konstaterat, att herr Ohlin i remissdebatten
1951 deklarerade, att folkpartiet
var av den uppfattningen att
jordbrukssubventionerna borde steg för
steg avskaffas. Men när vi på högerhåll
nu begär en plan för ett sådant
stegvis avskaffande av subventionerna,
blir vi föremål för ståndskall av det
slag som kammaren kunde åhöra här
i fredags. Vill man vara snäll, kan man
ju säga att det i alla fall har gått ett år

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23. 191

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

och fem månader mellan det den förra
ståndpunkten deklarerades och den
nya nu föres ut i världen.

Mer konsternerad blir man emellertid
när man i en av herr Ohlin den 19
maj i år avlämnad motion läser, att en
på ett tidigare stadium företagen bättre
avvägning mellan priserna på oljeväxtfrö
och spannmål hade varit att föredraga
och att regeringen får en admonition
för att det inte tidigare skett en
sådan justering, samt man sedan jämför
detta med herr Ohlins försök att
nedvärdera högerns förslag i fjol om
en friare prisbildning, som just hade
möjliggjort en sådan justering i rätt
tid.

Det tycks vara gemensamt för dem
på bondeförbunds- och folkpartihåll,
som har framfört kritik mot högerns
ståndpunkt, att man inte tar sina tidigare,
även rätt näraliggande uttalanden
på fullt allvar. Däremot litar man bergfast
på vad som står i högerns motioner
— ett mycket realistiskt tänkesätt som
jag, herr talman, gärna tar som en
komplimang.

Vad som gjort att vi på vårt håll
efter förra veckans debatt åter vill aktualisera
subventionsfrågan är, att själva
diskussionen om subventionerna har
blottat en möjlighet för deras utnyttjande
som förtjänar uppmärksammas.
Regeringen eller kanske rättare sagt en
del av regeringen berömmer sig gärna
av att subventionsbeloppen ställts till
jordbrukets förfogande, utan att man
anger att det ju inte är fråga om statens
utan om skattebetalarnas medel
och att livsförnödenheterna alltså inte
blir billigare för folkhushållet genom
att de till eu del betalas i butiken och
till en annan del på skattsedeln. För
den enskilda individen blir det många
gånger ett olösligt problem att räkna
ut, huruvida han tjänar på att han tack
vare subventionerna får betala sin egen
mat billigare utan att behöva lägga till
något på skattsedeln i stället för att han,
förutom vad han i butiken betalar för

sin egen mat, också skall på skattsedeln
betala för egna och åtskilliga andras
livsmedel.

Men det faktum kvarstår att det är
regeringen, som föreslagit riksdagen
att ställa subventionsbeloppen till förfogande
och som har anvisat utrymme
för dem i riksstaten. Det är en prestation
som vi inte har någon anledning
att förneka. Vi överlåter gärna åt koalitionsparterna
att sig emellan fördela
äran och ansvaret därför. Vad man har
gjort har man också i det politiska
spelet rättighet att tala om för allt folket.
I det avseendet har jag alltså ingen
anmärkning att göra.

Men sedan finns det en annan möjlighet
att politiskt utnyttja subventionssystemet.
Man kan yrka på ytterligare
förmåner utöver regeringsförslaget, vilka
gör livsmedlen billigare för konsumenterna
och inkomsterna större för
jordbrukarna genom att låta bäggedera
täckas genom subventioner. På detta
sätt kan man till de olika väljargrupperna
säga: »Så och så mycket i förmåner
har vi velat att ni skall få utöver
vad alla andra bjuder.» Subventionssystemet
erbjuder alltså möjligheter
till mycket billig valpropaganda för
den som är tillräckligt samvetsfri att
använda sig av dem.

Det finns dock all anledning att ta
allvarligt på detta problem. Det gäller
ansenliga summor. Finansministern har
i dag på förmiddagen antytt behovet av
att under kommande budgetår behöva
röra vid subventionsbeloppen för jordbrukets
prisreglering. Detta visar hur
mycket otryggare för jordbruket den
inkomstbildning är som bygger på subventioner
än den som bygger på genomslående
priser. Detta system skapar
också lätt farliga missuppfattningar
hos utomstående om jordbrukets ekonomiska
förhållanden.

Herr Norup anförde i förra veckans
debatt att hela jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse stod bakom den fördelning
av subventionerna som han fö -

102

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

reslagit riksdagen att godta. Detta förhållande
råder det inte någon tvekan
om. Det liar för mig utgjort en garanti
för att fördelningen är fullt acceptabel,
när det gäller såväl innevarande regleringsår
som det nästkommande, som vi
nu diskuterar.

Med samma rätt som herr Norup
kunde hänvisa härtill, kan emellertid
jag hänvisa till att jag ännu inte träffat
någon jordbrukare, som inte hellre än
det retroaktiva grisbidraget hade velat
ha en vid lämplig tidpunkt införd prishöjning
på fläsk. Inkomstfördelningen
hade väl då blivit ungefär densamma
som med grisbidraget, men inkomsthöjningen
hade inte behövt kännas som
en allmosa och inte blivit beledsagad
av vedermälen från grupper som står
utanför. Det är således i det långa loppet
tryggare för jordbruket, att priserna
får slå igenom i konsumentledet och
subventionerna begränsas i möjligaste
grad.

Men på tal om grisbidraget är dess
avveckling omnämnd i denna nya proposition.
Detta bidrag har ur vår synpunkt
fördelen av att vid införandet
vara åtföljt av en plan för avvecklingen
och att avvecklingen enligt denna plan
börjar långt före regleringsårsskiftet
den 1 september. Det är en exemplarisk
uppläggning av en subvention och
dess avveckling, och det är beklagligt
att det för andra subventioner inte föreligger
någon sådan avvecklingsplan.
Visserligen utgör minskningen från
detta års 495 miljoner kronor i subventioner
till nästa års 275 miljoner
en sympatisk form av subventionsavveckling,
för vilken vi givetvis också
skall uttala vårt erkännande, om vi vill
vara rättvisa. Såvitt jag förstår riskerar
man inte annat än vid katastrofal missväxt,
att detta subventionsbelopp behöver
höjas, överenskommelsen med
jordbrukets organisationer innebär
nämligen att kompensation för eventuella
löneförhöjningar skall ske genom
prishöjningar på jordbrukets produk -

ter och inte genom subventioner såsom
vid årets lönehöjningar.

Trots det sänkta subventionsbeloppet
är det likväl allvarliga förhållanden,
som jag skall be att få peka på. Om vi
i kalkylen letar efter vilka prishöjningar
som har inträffat eller beräknas
skola inträffa på kapitalkostnaderna,
frakterna, förnödenheterna o. s. v., visar
det sig att dessa uppgår enligt det
ena alternativet i fråga om ränteberäkning
till 134 miljoner och enligt det
andra till 181 miljoner, om vi borträknar
kostnadsökningar för arbetskraft.
Nu är subventionsbeloppen ändock större
än dessa under året inträffade kostnadsökningar.
Det betyder alltså, att
alla kostnadsökningar under nästa regleringsår
för att frakta produkterna,
köpa kraftfoder och konstgödsel, avlöna
personalen i mejerier och dylikt
och för alla de mindre förnödenheter,
som jordbruket förbrukar, till sista
öret blir täckta av subventioner. Inte
en krona får slå igenom i priserna.
Därtill är subventionsbeloppet så mycket
högre än de inträdda kostnadsökningarna,
att när vi kommer fram till
den sista augusti nästa år är det ännu
50 till 80 miljoner kronor av arbetskostnadsökningen
från 1951 som täckes av
subventionerna.

Kan det vara rimligt att vi bygger
upp ett prissystem för jordbruket, som
alltså låter arbetskostnadsökningar, gällande
från den 1 januari 1952, plus alla
omkostnadsökningar, som inträder från
den 1 september 1952 till den sista augusti
1953, stå kvar utan att fullt ha
slagit igenom i priserna när nästa regleringsår
inträder? Vi löper då risken
att innan dess ha haft en ny avtalsförhandling,
som vi alltså måste föra
utan att veta vilken inverkan 1952 års
avtal till sist kommer att ha på prissättningen
här i landet. Det kan väl i
varje fall inte vara tillfredsställande
att vi på detta sätt löper ut i det ovissa
när det gäller subventionernas användning.

Onsdagen den 28 maj 1952 era.

Nr 23. 103

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Vad vi således framför allt syftar till,
när vi yrkar på denna utredning om
subventionerna, är att få fram en plan,
så att man, när man sätter in ett subventionsbelopp,
är beredd på att det
inte får stå kvar hur länge som helst
innan det får slå igenom som prisförändring
i konsumentledet.

Nu har jordbruksnämnden i år gjort
ett uttalande i en mycket betydelsefull
subventionsfråga. Det gäller den subvention,
som vi kallar för allmänt
mjölkpristillägg och som nu uppgår till
4,5 öre per kg mjölk och som per år
beräknas kosta 169 miljoner kronor.
Jordbruksnämnden har såsom det är
citerat i propositionen gjort det uttalandet,
att denna subvention enligt
nämndens mening bör avvecklas så
snart möjlighet uppkommer att ersätta
densamma med däremot svarande prishöjningar
i konsumentledet. Man uttalar
vidare att denna subvention bör anses
ha tillfällig karaktär. Vi har observerat,
att jordbruksministern inte på
något ställe tagit ståndpunkt till detta
mycket tydliga uttalande från jordbruksnämndens
sida, ett uttalande, som
självklart ligger inom ramen för en
subventionsavveckling, som vi från
vår sida är intresserade av.

Jag är fullt på det klara med att det
är klokt att reservera en del av denna
frågas avgörande till dess vi vet hur
lönerörelserna ser ut i januari 1953.
Skulle lönerörelserna bli av så liten
omfattning, att det blir utrymme för
subventionernas avveckling, menar jag
att det ändå är att gå litet för långt
framåt i tiden att låta frågan om ett
fullföljande av jordbruksnämndens
förslag anstå ända till dess regleringsåret
är slut. Därför har vi ställt det
yrkandet i vår reservation, att riksdagen
skulle uttala sig för att frågan om
subventionerna skulle läggas fram till
höstriksdagen. Skälet är att i den mån
eu sådan utredning kommer fram till
ett förverkligande av jordbruksnämndens
tanke på att avveckla något av det

allmänna mjölkpristillägget — då man
väl också låter konsumtionsmjölken
stiga i pris — är det önskvärt att man
på öret vet, vad som kommer att ske
på den punkten, när alla våra arbetaroch
arbetsgivarorganisationer går till
avtalsförhandlingar på det nya året.
Endast detta har gjort, att vi har ställt
upp denna tidsplan, att svaret bör vara
framme vid höstriksdagen. Jag tror
att det finns åtskilligt som talar för
detta.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
här sagt beträffande subventionerna få
yrka bifall till reservation nr 4) av
herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Sedan har vi i vår motion stannat
vid en annan liten detalj, som i någon
mån oroat oss. Det slöts ■—• den 1 april
tror jag —■ ett avtal mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
I det avtalet tog man
också upp frågan om hur man skulle
ställa sig om det blev löneförhöjningar
på nyåret 1953. Den överenskommelse
som där träffades gick ut på att om
jordbrukets kostnader skulle öka till
följd av lönehöjningar efter nya kollektivavtal
för lantarbetare eller andra
arbetargrupper, skulle jordbruket —
oavsett fyraprocentsregeln ■—• äga rätt
att erhålla kompensation härför genom
prisförhöjningar på sina produkter.
Såvitt jag förstår är denna formulering
fullt i överensstämmelse med de direktiv,
som gäller för priskontrollnämndens
medgivande av prisförhöjningar
på alla de varor, som står under priskontrollnämndens
bestämmande. Ur
den synpunkten är således inte överenskommelsen
på något sätt uppseendeväckande.
Den ger endast åt jordbruket
samma rätt som andra näringsgrenar
har när det gäller att genom prishöjningar
få ökade arbetskostnader täckta.

För min del hade jag sedan inte observerat,
att när denna överenskommelse
omskrevs i propositionen, hade en
mycket viktig detalj fallit bort, nämligen
att denna prishöjning skulle ske

104 Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

oavsett fyraprocentsregeln. Innan jag
emellertid fått denna proposition i min
hand hade Aftontidningen observerat
detta och i en ledare påpekat att jordbruksministern
här intagit en ståndpunkt,
som icke överensstämde med
överenskommelsen med jordbrukets organisationer.
Det kom inte någon som
helst kommuniké om huruvida Aftontidningens
tolkning var felaktig eller inte,
men med den ställning Aftontidningen
har kan självfallet dess påpekande inte
negligeras. Det gjorde att vi i vår motion
yrkade att riksdagen skulle bringa
klarhet på denna punkt och göra ett
tydligt och klart uttalande i överensstämmelse
med den mellan jordbrukets
förhandlingsdelegerade och jordbruksnämnden
träffade överenskommelsen.

När denna fråga behandlades i jordbruksutskottet,
möttes vi av den för
oss mycket chockerande uppfattningen
från socialdemokratiskt håll att, såsom
det ordagrant yttrades i utskottet, det
var en »mycket väsentlig skillnad» mellan
överenskommelsen och Kungl.
Maj:ts proposition. Sedan det uttalandet
skett måste vi självklart med ännu
större iver försöka få denna fråga utredd.

Aftontidningen har ännu en gång
i en senare ledare behandlat denna
fråga och vidhåller sitt tidigare yttrande
och säger till slut, att oklarheten
på denna viktiga punkt kan vålla
betydande svårigheter vid kommande
prisförhandlingar med jordbruket. I
det uttalandet vill jag på det fullaste
instämma. Oklarhet på denna viktiga
punkt kommer att vålla betydande svårigheter
vid kommande prisförhandlingar
med jordbruket.

Innan jag, herr talman, ställer något
yrkande om bifall till den av oss i reservationen
gjorda tydliga och klara
formulering, som utesluter varje oklarhet
och som helt ansluter sig till överenskommelsen,
avvaktar jag den deklaration
som jag förmodar jordbruksministern
kan ge oss. Jag räknar med

att om den skall vara till fyllest måste
den ske å regeringens vägnar och att
debatten här i kammaren kommer att
klargöra att regeringsblocket utan reservation
ställer sig bakom den deklaration,
som jordbruksministern kan ge
oss. Jag väntar med att ställa yrkande
på denna punkt tills vi har lyssnat till
vad som i det fallet kan sägas.

Jag skall inte ge jordbruksministern
någon anvisning att komma ur klämman
— om det nu är någon klämma-—
men vill helt allmänt säga, att denna
proposition inte är så välskriven som
de propositioner vi tagit emot tidigare.
Det finns även andra punkter där man
hade önskat en klarare och bättre formulering,
men på denna punkt är formuleringen
så otillfredsställande, att vi
verkligen behöver ett klargörande av
hur det ligger till.

Beträffande vad herr Waldemar
Svensson i Ljungskile har sagt skall
jag inte uppta någon polemik i annat
avseende än att göra en deklaration
på en punkt. Det gäller den gamla omdiskuterade
frågan huruvida producentbidraget
skall få fortsätta från den
ene ägaren av ofullständigt jordbruk
till den andre.

Folkpartiet har mycket tydligt engagerat
sig för att producentbidraget
skall slås samman med andra mjölkbidrag
till ett allmänt utgående differentierat
bidrag, som följer jordbruken
så länge som de över huvud taget har
en brukare. Som jag ser saken är det
ingen hjälp åt en framtida brukare att
man på detta sätt med riksdagsbeslut
vid ett jordbruk knyter en årlig inkomstsumma.
Den som får nytta av
det är den förste innehavaren. När han
säljer gården kan han säga till köparen:
Om du köper mitt jordbruk och
producerar så och så mycket mjölk,
har du en säker inkomst i form av de
statliga tilläggen. Denne köpare betalar
då en summa pengar för att få del av
denna fördel under sitt fortsatta ägande
av gården. Vad han i sin tur kan

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23. 105

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

hoppas på är att få en köpare, som
i sin tur är villig betala det kapitaliserade
värdet av dessa producentbidrag.

Det är väl bättre att göra såsom vi
beslöt år 1947 och som jordbruksministern
och utskottet här har föreslagit:
att vid ägoöverlåtelse låta tillträdaren
sväva i ovisshet om huruvida han
får detta statliga bidrag eller inte. Han
behöver därför endast betala ägaren
vad gården, fastigheten eller brukningsdelen
kan vara värd i den allmänna
marknaden utan hänsyn till några dylika
bidrag. Om sedan lantbruksnämnden
vid sin omprövning finner att han
bör få detta producentbidrag, får han
en verklig hjälp under hela sitt fortsatta
brukande av gården. Han behöver
således inte betala den förre ägaren
för att årligen lyfta hjälpen.

De uppmjukningar, som jordbruksministern
föreslagit både på denna
punkt och i fråga om andra punkter
när det gäller producentbidrag, gör att
jag tycker att förslaget är väsentligt
mera acceptabelt nu än det någonsin
förr har varit. När debatten höll på
att sluta förra veckan, riktade jordbruksministern
en vädjan till kammaren
att i fråga om jordbrukspolitiken
försöka nå fram till något så när enighet.
Vår partiledare accepterade den
linjen, och jag hoppas att den hövliga
kritik, som jag här i dag framfört, inte
på något sätt kan tydas annat än som
marginalanteckningar till en uppslutning
till det program, som vi antog
1947.

Jag vill för min del — och jag tror
att jag kan tala på mitt partis vägnar
— säga att jordbruket har all anledning
att hålla styvt på detta 1947 års program.
Den gärning som dåvarande jordbruksminister
Sköld utförde, när han
lyckades ena sitt stora arbetarparti
kring en så positiv jordbrukspolitik
som den som utformades i 1947 års
riktlinjer, gav oss ett arv att förvalta
som jag sannerligen anser att det svenska
jordbruket har all anledning att

alltjämt räkna som en betydelsefull tillgång.
Det är ingen glädje varken med
jordbrukspolitik eller försvarspolitik,
om skillnaderna görs större än de är.
Kritikrätt förbehåller vi oss i detaljer,
men jag vill säga att utformningen av
1947 års program och dess mål, att
skapa samma möjlighet för jordbruket
som andra näringsgrenar till en skälig
inkomst och del av välståndsstegringen,
innebär en formulering som även
när man ser saken från den allvarliga
sida som herr Svensson i Ljungskile
här gjorde, då han talade om folkflyttningen
från landsbygden, är av ofantligt
stor betydelse. Den folkflyttning
som nu sker och som, om man får tro
statistikerna, kommer att skapa stora
svårigheter inom en nära liggande
framtid, må vara förorsakad av tätorternas
möjligheter till nöjen, bildning
eller dylikt. Klart är emellertid
att den aldrig skulle gjort sig gällande
med sådan styrka, om inte tätorternas
näringsgrenar hade kunnat bjuda den
ungdom, som sökt sig dit av mer eller
mindre djupgående skäl, bättre arbetsinkomster
än vad jordbruket gör. 1947
års politik, som jag har tolkat den,
försöker föra oss framåt mot att denna
skillnad mellan tätort och landsbygd
skall bli så liten som möjligt. Och på
väg fram emot detta mål må vi med
kännedom om hur den reella löneklyftan
mellan jordbrukets arbetare och
industriens arbetare minskats säga, att
den proposition som är föreslagen för
nästa regleringsår betyder ett lämpligt
steg framåt emot en sådan utjämning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
yttra mig om en punkt där jag anser att
herr Haeggblom på ett felaktigt sätt refererat
vad jag bar sagt och där jag
alltså vill göra eu rättelse. I övrigt skall
jag inte ta upp någon polemik.

Herr Haeggblom sade att jag skulle
ha framställt saken så, att producentbidraget
var en inkomstsumma som föl -

106 Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

jer respektive jordbruk så länge det
har en brukare. Det är, herr Hoeggblom,
alldeles felaktigt om det skulle avse ett
referat av vad jag har sagt eller av vår
ståndpunkt. Vi har både nu och tidigare
sagt att denna differentiering eller
vad man vill kalla det bör vara en integrerande
del av jordhruksregleringen
och bör omprövas undan för undan
på samma sätt som andra stödåtgärder.
Det skiljer sig alltså inte från dessa
andra stödåtgärder. Det är ju inte bara
ett sådant här producentbidrag som
kan påverka jordvärdets kapitalisering.
Det kan ju varje form av jordbruksstöd
göra. Även storjordbrukens höga spannmålspriser
och andra förmåner kapitaliseras
i höga jordvärden, om jag inte
alldeles missuppfattat underrättelserna
söderifrån.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Vid uppgörandet av prisregleringen
för det kommande produktionsåret
har departementschefen i den proposition,
som ligger till grund för utskottets
behandling, ordat något om den allmänna
målsättningen för jordbrukspolitiken.
Liksom vid den målsättning, som
man hade vid uppgörandet av kalkylen
i den prisreglering som ligger till grund
för jordbrukspriserna innevarande regleringsår,
har man räknat med som en
grundprincip, att livsmedelsproduktionen
skulle ges om möjligt den omfattningen,
att den i huvudsak täckte behovet
av livsmedel i landet. Prisutvecklingen
på den internationella marknaden då det
gäller livsmedel kännetecknas ju av sjunkande
priser, medan prisutvecklingen
på hemmamarknaden går i motsatt riktning,
på grund av i främsta rummet höjda
löner. Exportmarknaden betecknas
som oviss i ännu högre grad under innevarande
år än den var vid början av
förra året. En begränsning av produktionen
av de jordbruksprodukter, som
man räknar med att kunna exportera,
har därför ansetts böra eftersträvas, och
det innebär, att man måste begränsa

oljeväxtodlingen och i viss utsträckning
även smörproduktionen. Det är alltså
den inriktning som man måste eftersträva
samtidigt som man söker stimulera
brödsädsodlingen och göddjursproduktionen.

Den produktionsvolym, som man räknar
med för nästa regleringsår, skulle
enligt kalkylen ligga tre procent högre
än den produktionsvolym som har räknats
med under innevarande regleringsår.

Jordbruksutskottet har i allt väsentligt
tillstyrkt den föreliggande propositionen,
som ju innebär ett godkännande
av den överenskommelse som
träffats mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets representanter i förhandlingsdelegationen.
Vid upprättandet av
årets kalkyl har man enligt riksdagens
uttalande 1951 övergått till ett nytt
basår. Den kalkyl över jordbrukets inkomster
och utgifter, som ligger till
grund för den föreliggande propositionen,
visar oss en brist på 171 miljoner
kronor. Detta underskott föreslås nu
skola täckas genom prishöjning på vete,
kött, fläsk och någon höjning av ostpriset,
vilka höjningar beräknas skola
ge 41 miljoner kronor, medan återstoden
av dessa 171 miljoner kronor skall täckas
genom statliga pristillägg på mjölk.

Det inkomsttillskott, som därigenom
tillföres jordbruket, kommer ju i huvudsak
att tillföras de mindre och medelstora
jordbruken. Jordbruk med
mindre än 20 hektar producerar enligt
beräkningar omkring 75 procent av
mjölken här i landet och omkring 70
procent av slakten. Det är alltså uppenbart
att de prisförbättringar, som tillföres
genom den här föreslagna regletillföres
jordbruket, kommer ju i huringen,
i huvudsak kommer det mindre
och medelstora jordbruket till godo.

Det har föreslagits att fyraprocentsregeln
skall gälla beträffande den uppgörelse
som nu sker, och det finns från
utskottets sida inte någon erinran mot
det. I en reservation av herr Hjalmar

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

107

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Nilsson m. fl. har yrkats att riksdagen
skall instämma i utskottets allmänna
synpunkter på prisregleringen, där utskottet
har följt departementschefen,
men härutöver göra ett uttalande bl. a.
om förtydligande av propositionen. Det
var den reservationen, som herr Hseggblom
nyss talade för, när han uppmanade
jordbruksministern att göra en
deklaration. Jag skall för min del inte
göra något uttalande som kan föregripa
vad departementschefen kan ha att anföra,
men det kanske på grund av det
uttalande som herr Haeggblom gjorde
beträffande behandlingen i utskottet
bör sägas några ord om utskottsmajoritetens
syn på denna sak.

Om den skillnad som föreligger mellan
reservanternas förslag och utskottsmajoritetens
skall betecknas som stor
eller liten är väl en bedömningsfråga.
Jag tror inte att någon inom utskottet
ansåg att det var någon mycket stor
skillnad mellan vad som sägs i dessa
båda uttalanden. Nu tror jag att även
herr Haeggblom vid närmare eftertanke
går med på att det kanske är ganska
klokt att göra det uttalande från riksdagens
sida som innefattas i propositionen
och i utskottets förslag.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
formulering skall, därest jordbruket under
regleringsåret ställes inför krav på
nya kostnadsökningar till följd av löneutvecklingen
på grund av nya kollektivavtal
för lantarbetare eller andra grupper,
denna fråga tas upp till överläggning
mellan jordbrukets organisationer
och statens jordbruksnämnd. Det är väl
tillräckligt att man på det sättet från
riksdagens sida säger att, därest det
uppstår ett sådant läge, denna fråga
skall tas upp till överläggning mellan
de båda parterna. Ett bifall till reservanternas
yrkande torde väl få tolkas
så, att det innebär, att jordbruket äger
att erhålla kompensation genom prishöjningar
på jordbrukets produkter.
Jag vill fråga herr Haeggblom, om han
inte också tycker, att det kan vara för -

siktigare att säga, att man skall uppta
förhandlingar i ett sådant läge, i stället
för att man ifrån riksdagens sida säger
till vederbörande parter att i händelse
de kommer överens om sådana
lönehöjningar är jordbrukarna på förhand
garanterade täckning för merkostnaderna
genom höjning av priset på
jordbrukets produkter. Den bindningen
ansåg utskottsmajoriteten vara olämpligt
att göra i detta sammanhang.

Jag har med detta velat redovisa den
syn på denna fråga som, så vitt jag
kunnat fatta, majoriteten inom jordbruksutskottet
har haft. Reservanterna
har i reservation nr 6) yrkat, att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj :t och
begära, att riksdagen till höstsessionen
i år får ta ställning till en plan för
subventionernas användning och avveckling
när det gäller jordbrukets produkter.
Den frågan debatterades ju för
en vecka sedan här i riksdagen, och
herr Haeggblom har nyss ägnat mycken
tid åt att ytterligare motivera den
ståndpunkt, som han och hans medreservanter
har intagit på den punkten.
Jag skall inte upprepa de argument som
anförts mot detta förslag. Jag vill bara
säga, att det alltjämt förefaller mig som
om det vore ganska opåkallat att skriva
till Kungl. Maj:t och begära en sådan
utredning angående användningen och
avvecklingen av subventionerna på
jordbrukets område. Jag utgår nämligen
ifrån, att det inte finns någon
som önskar upprätthålla subventioner
längre än vad som är nödvändigt, och
jag tror att de kommer att avvecklas,
i den mån det finns möjligheter att
göra detta med hänsyn till det läge
som föreligger, när avvecklingen blir
aktuell.

Å andra sidan bör det väl vara klart,
framför allt med tanke på vad som
skett under innevarande år, att Kungl.
Maj:t bör ha möjlighet att i de fall då
detta är nödvändigt tillgripa mer eller
mindre tillfälliga subventioner. Det
kräves alltså här många gånger att man

108

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

kan laga efter läglighet, då det gäller
denna prissättning. Jag tror inte att
herr Hseggblom på allvar vill göra gällande,
att den subventionering som
skett under innevarande år och som
nu föreslås, utan vidare hade bort ersättas
med prishöjningar i motsvarande
grad. Jag tror inte att det hade
varit till gagn vare sig för jordbruket
eller för samhället i dess helhet att på
en gång höja jordbrukspriserna på ett
sätt, som säkerligen skulle mött mycket
stark reaktion från konsumenternas
sida.

Då det gäller bemyndigandet har såväl
utskottet som reservanterna rekommenderat,
att Kungl. Maj:t bör lämnas
bemyndigande att redan under innevarande
sommar fastställa priserna på
1953 års skörd av brödsäd. Reservanterna
föreslår att detta bemyndigande
skall åtföljas av ett förbehåll. I den
reservation som herr Svensson i Ljungskile
yrkade bifall till finns sålunda ett
förbehåll att priserna under vissa omständigheter
skall justeras nedåt. Jag
tror detta är en ganska allmän önskan,
och jag fann inte under behandlingen
i jordbruksutskottet att det var någon
som hade någonting emot att priserna
på spannmål skulle kunna justeras nedåt
igen. Tvärtom framgår det av vad
herr Svensson i Ljungskile nämnde att
från många håll har yrkats att treöreshöjningen
inte skall komma till stånd,
ett yrkande som det emellertid inte
varit möjligt att tillmötesgå men som
visar att man från jordbruksutskottets
sida säkerligen gärna önskat att priserna
hade kunnat sänkas.

Men detta är en sak. En annan är,
att man redan nu genom ett uttalande
binder Kungl. Maj:t på denna punkt,
och det har jordbruksutskottets majoritet
inte ansett vara lämpligt.

Utskottet har haft att taga ställning
till departementschefens förslag angående
ändrade grunder för producentbidraget.
Den föreslagna ändringen där
anknyter till det förslag, som den s. k.

producentbidragsutredningen avlämnade
under förra året, och utskottets
majoritet har i huvudsak anslutit sig
till departementschefens förslag. Reservanternas
förslag, som herr Svensson
i Ljungskile i sitt anförande här har
motiverat, förordar att vissa grupper
av jordbrukare skall få ett något högre
bidrag än de får enligt utskottsmajoritetens
förslag. Herr Svensson i Ljungskile
var själv med bland de sakkunniga,
som hade att utreda denna fråga
och som har framlagt de förslag
till producentbidrag, som propositionen
har tagit upp och utskottet i allt väsentligt
har godkänt. Det kan väl inte
vara på det sättet att vad herr Svensson
i Ljungskile nu föreslår, och vad
han var med om att föreslå för några
månader sedan, innebär så vitt skilda
ting, att det är utomordentligt angeläget
att här följa herr Svenssons i
Ljungskile förslag av i dag, i stället
för att följa de förslag som finns i
propositionen och som herr Svensson
varit med om att för mycket kort tid
sedan föreslå?

Reservanterna föreslår dessutom, vilket
kanske är det som herr Svensson
i Ljungskile fäste största vikten vid,
att nytillträdande jordbrukare skall
erhålla producentbidrag utan särskild
prövning. Som redan förut nämnts här
i debatten tilldrog sig denna fråga mycket
stor uppmärksamhet vid behandlingen
av 1947 års riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken. Man stannade
då inför den principen, att det
skulle i huvudsak vara de nuvarande
innehavarna av ofullständiga jordbruk
som skulle tillerkännas producentbidraget.
Att nu besluta en sådan ändring,
att även alla nytillträdande jordbrukare
skall erhålla detta, måste ju innebära,
att man ifrån riksdagens sida inte längre
vidhåller 1947 års beslut. Ett bifall till
reservanternas förslag skulle otvetydigt
innebära, att innehavarna av de
ofullständiga jordbruken ansåg sig för
all framtid tillförsäkrade en subven -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23. 109

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

tion av staten. Man kan nog inte bortförklara
det faktum, att vid försäljning
till en ny ägare bleve värdet av denna
subvention i så fall kapitaliserat i
köpeskillingen och därigenom förlorade
det värde, som dessa producentbidrag
ha.

Jag skall inte gå in på herr Svenssons
i Ljungskile långa, rent principiella
resonemang beträffande småbrukarna
och deras framtid. Han ansåg,
att bortrationaliseringen av småbruken
kommer att gå i alltför hastig takt, om
man inte låter alla behålla producentbidragen.
Han sade vidare, att när de
många 50- och 60-åringar, som nu är
innehavare av ofullständiga jordbruk,
om någon tid inte längre kan ha dessa
kvar, finns det inga yngre, som vill ta
vid. Denna skildring är nog ganska riktig,
åtminstone vad det gäller förhållandet
på vissa platser, men vad säger
då detta? Såvitt jag förstår säger det,
att dessa små ställen inte längre accepteras
av unga människor, som vill
starta sin ekonomiska verksamhet i
livet. De vill inte acceptera den levnadsstandard,
som de måste finna sig
i om de skall föda sig på ett ofullständigt
jordbruk. De unga vill ha ett arbete,
som ger dem en levnadsstandard
jämförbar med den som de kan få genom
andra arbeten. Själva grundfrågan
är väl just, hur man skall bära sig
åt för att få dessa ofullständiga jordbruk
så beskaffade, att de kan ge en
tillräcklig utkomst, som accepteras av
de unga. Det är ju detta som 1947 års
beslut avser att leda fram till.

.lag skall inte gå in på alla de resonemang
och förslag, som innefattas i
reservationerna till utskottsutlåtandet.
Reservanternas förslag om sänkning av
priset på smör och margarin diskuterades
ingående här i kammaren för en
vecka sedan. Det återfinns nu i detta
betänkande, där man yrkar på en sådan
sänkning. Jag skall inte heller upprepa
de argument, soin framfördes mot
detta förslag. Om det skulle bifallas,

måste det innebära, att man skaffar de
pengar som på detta sätt tillföres jordbruket
på annat håll, men den saken
har reservanterna inte talat om.

De prisförbättringar och subventioner,
som tillföres jordbruket genom
den föreliggande prisuppgörelsen, utgår
som jag sade redan i början av
mitt anförande till allra största delen
till den produktion, som bedrives inom
det mindre och medelstora jordbruket.
.lag skulle vilja säga, att den utvecklingen
bör hälsas med tillfredsställelse.
Det större jordbruket är alltjämt
överlägset det mindre i fråga om lönsamheten,
och i den mån man på detta
sätt kan ge det mindre jordbruket de
prisförbättringar som kommit till stånd
är det i dagens läge säkerligen ganska
tacknämligt. Det är min förhoppning,
att man i framtiden vid prisuppgörelser
på jordbrukets område skall kunna fullfölja
den linje som denna proposition
har påbörjat.

Herr talman! Jag skall sluta mitt
anförande med att yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Svensson i Ljungskile började
sitt anförande med en kritik emot
att vi nu så sent behandlar jordbrukets
prisreglering. Han påtalade också att vi
haft för litet tid till ärendets behandling
i jordbruksutskottet med följd att detsamma
sedan bär i kammaren skall behöva
trängas med andra stora frågor.

I viss mån har naturligtvis herr Svensson
rätt, men annars tycker jag nog att
vi i jordbruksutskottet tog mycket stor
hänsyn till honom. Herr Svensson hade
svårigheter med att kunna avge sin reservation
i tid, och detta togs mycket
stor hänsyn till, vilket jag tycker han
bör kunna erkänna. När vi hade debatt
här onsdagen i förra veckan måste herr
Svensson resa härifrån -— det var Nykterhetsfolkets
dag dagen därpå. Jag vet
inte om detta var anledningen, men tal -

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

mannen slöt i varje fall kammardebatten
rätt tidigt för att börja på fredagen igen,
så att herr Svensson skulle kunna vara
med då. Jag tycker nog att herr Svensson
bör vara tämligen nöjd med att det
sålunda har tagits all möjlig hänsyn till
honom.

I början av sitt anförande yttrade herr
Svensson i Ljungskile att vi har en stark
regering. Det kanske enligt hans mening
inte spelar någon roll, om här anföres
kritik, tv beslutet skulle under alla
förhållanden vara klart i förväg. Ja,
men då kan jag genmäla att vi har också
en vaken opposition, och detta är naturligtvis
bra. Nu vet jag inte vad det beror
på att första kammaren inte hade
någon debatt i denna fråga alls — utskottets
förslag togs utan debatt. Jag vet
som sagt inte vad detta kunde bero på,
men det kanske var så att oppositionen
inte var vaken den gången.

Vad beträffar de allmänna invändningar,
som herr Svensson gjorde emot
uttalanden i utskottsutlåtandet och propositionen,
så var han särskilt förargad
över att man gör vissa prognoser och
försöker påverka utvecklingen i den
riktningen, att mjölkproduktionen hålles
tillbaka till förmån för spannmålsodlingen.
Men han var inte alls säker
på att man når åsyftad verkan på det
sättet. Det är väl ändå alldeles otänkbart
att man skulle kunna påverka utvecklingen
på sådant sätt, att den helt
följer de spår som man kanske helst
önskar.

Herr Svensson var emellertid särskilt
ond för att man höjer vetepriset med
13 öre och menade, att man får inte ett
enda hektar vete mer odlad genom detta.
Vidare tycker han — det framgår också
av reservationen — att man bör sänka
priset, och därför vill han inskränka på
Kungl. Maj :ts fullmakt härvidlag, ty om
det fanns möjlighet därtill borde priserna
justeras nedåt. Nu var herr Svensson
förståndig nog att tillägga, att jordbrukarna
ju har sått och vet något så
när, vad de skall få för skörden, och

att man därför givetvis inte nu kan
göra någon ändring i detta avseende.

Det är som bekant så, att man gärna
vill veta, åtminstone ungefär, när man
planerar sådden på våren, vad man kan
få för den skörd man kommer att bärga.
Detta är också fullt berättigat. Praktiskt
taget alla människor vet ungefär vad de
får för sitt arbete. Det vill en löntagare
veta, en lärare vid en skola, som t. ex.
herr Svensson i Ljungskile och herr
Haeggblom; de vill veta sin löneställning
och vad de får för sitt arbete. Om
jordbrukarna kan få någon garanti för
den »löneställning» de får, d. v. s. de
priser de får för den skörd de bärgar,
är väl inte detta mer än riktigt.

Jag föreställer mig att herr Svensson
i Ljungskile menar att det skall bli en
god skörd och att man därför skulle ha
möjlighet att justera priserna nedåt.
Men om, herr Svensson, det inte blir en
god skörd, då bör väl Kungl. Maj :t ha
fullmakt att också justera priset uppåt?
Skall jordbrukarna ha ersättning för sitt
arbete, måste väl priset regleras efter
skördeutfallet.

En reservation gick herr Svensson,
så vitt jag kunde förstå, mycket hastigt
förbi. Det var den som står under punkt.
8 och gäller regleringen av fodersäd och
andra fodermedel. Där är den gamla
tanken upptagen, att man skall justera
priserna på oljekraftfoder och hönsfoderblandning
med hänsyn till i motionerna
framförda synpunkter. Detta
vill alltså reservanterna tillstyrka. De
synpunkter som i motionen åberopas
går ut på att det är särskilt viktigt för
det mindre jordbruket att produktionsvolymen
inte minskas. Man framhåller
också att det bör göras en måttlig sänkning
av priset på oljekraftfoder, och
man föreslår, att priset på standardiserad
hönsfoderblandning hålles så lågt
som möjligt med hänsyn till äggproducenternas
berättigade krav att få något
med av den beräknade höjningen av
priset på jordbrukarnas egen arbetskraft.
Detta skall man alltså göra genom

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

att sänka priset på det standardiserade
hönsfodret.

Vi hade denna fråga under debatt
också i onsdags. Jag tillät mig då säga
att som jordbrukare bör man naturligtvis
hälsa detta med mycket stor tillfredsställelse,
ty detta foder är ett alldeles
utmärkt svinfoder, särskilt till
grissuggor. Det går mycket bra till ungdjur,
och det kan även med fördel användas
till mjölkkofoder. Men om herr
Svensson skall få det som han vill härvidlag,
måste det finnas en garanti för
att detta låga pris verkligen gynnar
hönsuppfödarna, alltså kommer dem till
godo. I annat fall kan de uppfödare,
som producerar 4 000 å 5 000 grisar, ju
få nytta av det. Jag skulle gärna vilja
att herr Svensson nästa gång han kommer
upp i debatten talar om hur det
skall gå till. Vi andra är mycket intresserade
av att få veta det. Det måste väl
bli någon ransonering eller reglering
eller rättare sagt socialisering av hela
denna kraftfoderhandel, utan detta är
det väl ganska otänkbart att man skall
kunna nå åsyftad verkan.

Herr Svensson vill gärna göra saker
och ting större och värre än de egentligen
är. Vi kan ju tänka oss att det är
en stor »vetepatron», som han så gärna
säger, vilken odlar flera hundra tunnland
vete, det kan bli tusentals säckar
som han säljer och får detta höga pris,
53 kronor, för. Enligt den motion, som
herr Svensson har väckt, skall han kunna
köpa hönsfodret för 42 kronor per
säck, och han tjänar då 10 kronor på
varje säck. På 1 000 säckar gör det
10 000 kronor. Det är givet att detta är
en mycket fin affär för denne store veteodlare.
Vi får nu säkerligen höra av
herr Svensson hur detta skall handhas.

Herr Svensson dröjde särskilt liinge
vid regleringen av handeln med mjölk
och mejeriprodukter och motiverade
detta med att reservationen härom betyder
mest. Denna reglering skall vara
till stöd för det mindre jordbruket. Producentbidraget
skall bindas vid jord -

bruksregleringen och helt frikopplas
från rationaliseringen. Herr Svensson
sade, att han inte kunde förstå hur
bondeförbundets ledande män i regeringen
kunde slå vakt om åtgärder som
rationaliserar bort de mindre jordbruken.
Vi har tidigare diskuterat detta,
och därvid har det från vår sida framhållits
— vilket jag kan upprepa nu —
att vi vill göra allt som tänkas kan för
att försöka hålla de mindre jordbrukarna
kvar vid torvan. Jag är inte säker
på, och det har jag sagt tidigare i jordbruksutskottet,
att man med herr Svenssons
metod får strömmen att vända,
eller att jordbrukarna, de mindre, stannar
kvar. För närvarande sysslar två
utredningar med detta spörsmål. Den
ena undersöker möjligheterna att skapa
speciella odlingar av mera arbetskrävande
art för det mindre jordbruket
för att på det ena eller andra sättet ge
dessa jordbruk en liten förmånsställning.
Den andra, som tillsatts av den
nuvarande jordbruksministern, skall försöka
komplettera de mindre jordbruken
med skog o. d. Vi bör kanske vänta och
se vad dessa utredningar kommer fram
till.

En annan utredning, den s. k. producentbidragsutredningen,
i vilken herr
Svensson i Ljungskile varit med, har
lagt fram ett förslag till producentbidrag,
som nu finns på kammarens bord,
och det är detta vi i dag skall ta ställning
till. Nu säger herr Svensson i sin
reservation, att producentbidragsutredningen
enligt direktiven hade en ram
på 70 miljoner att röra sig inom. Jag har
läst direktiven och funnit att där står,
att man bör inte öka kostnadssumman
men att man bör försöka att inom ramen
för densamma få en annan utformning
av producentbidraget. Detta är
egentligen direktivens innebörd. Då har
utredningen kommit fram till det förslag
jordbruksministern lagt fram och
som jordbruksutskottet justerat litet
grand för de allra lägsta grupperna. Jag
vet inte om vi kan få en förklaring av

112

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

herr Svensson i Ljungskile, när han
kommer upp i debatten, till att man
inom utredningen inte lade fram ett annat
förslag. Det bör finnas ganska stora
möjligheter till en annan omfördelning.

Man har med all rätt kritiserat att
producentbidraget kommer att utgå också
till sådana som inte skulle ha det.
Det kan vara en jordägare som har flera
hundra tunnland avverkningsbar skog
eller andra stora inkomstkällor, det kan
vara en tjänsteman i mycket hög ställning
eller en affärsman med stora inkomster.
Jordbruksutskottet har därför
föreslagit att man skall införa en strängare
behovsprövning, så att detta sociala
bidrag — ty det är ingenting annat än
ett socialt bidrag — inte utgår till sådana
som inte ekonomiskt behöver det.

Jag har sagt det tidigare och jag upprepar
det nu, att enligt min mening är
det fullständigt fel att sammankoppla
producentbidraget med själva jordbruksregleringen.
Det hör inte till jordbruket
som sådant utan det är en social angelägenhet,
som egentligen skulle handläggas
av socialministern och liksom
andra sociala bidrag utgå endast till de
behövande. Jag hoppas att man så småningom
kommer fram till en bättre lösning.
Jag är fullt medveten om att det
råder stora brister och att systemet behöver
läggas om, så att det blir mera
rättvist än det för närvarande är. Jag
tror också att man bör söka sig fram
till en möjlighet att stödja det mindre
jordbruket på ett mera effektivt sätt än
genom producentbidrag. Jag kan alltså
inte ansluta mig till herr Svenssons i
Ljungskile tankegång att man skall knyta
producentbidraget ännu fastare till
jordbruksregleringen, utan jag anser att
man skall söka sig fram på en annan
väg, utanför jordbruksregleringen.

Jag övergår så till den reservation som
avgivits av bl. a. herr Hseggblom. Han
har i debatten lämnat en förklaring till
sin reservation. Han nämnde i ett sammanhang
att denna proposition inte är
så välskriven som man brukar vara van

att finna propositioner ifrån jordbruksdepartementet.
I ett helt annat sammanhang
sade han — och det slutade
han med — att denna proposition ändå
är mera tilltalande än jordbrukspropositioner
i allmänhet brukar vara. Jag vet
inte hur herr Hseggblom kan kombinera
dessa bägge uttalanden, ty de strider
fullständigt mot varandra såvitt jag förstår.

Nu kör herr Hseggblom om igen med
den fria prisbildningen, att vi skall avveckla
subventionerna och menar, att
det är A och O för hela jordbruksregleringen.
Han säger i ett sammanhang, att
bondeförbundet då och då företar en
ansiktslyftning — jag förmodar att herr
Hseggblom därmed menar att vi ändrar
uppfattning. Ja, jag vill säga, att vi i
varje fall inte alltid tjurigt håller fast
vid de uttalanden som vi tidigare i
andra sammanhang gjort. Är det ändå
inte klokt, herr Hseggblom, att man rättar
sina omdömen efter de olika förhållanden
som föreligger. Och man kan väl
inte rimligen säga, att förhållandena nu
är alldeles lika med dem som var 1951.
Det är väl inte säkert att man kan göra
de uttalanden som man har gjort i ett
visst sammanhang det ena året i ett annat
sammanhang året därpå. Om man
bedömer frågorna efter deras inpassning
i sitt sammanhang måste väl detta,
herr Hseggblom, vara en klok åtgärd,
som jag tycker vore värd all respekt.
Herr Hseggblom är emellertid den ståndaktige
tennsoldaten, och han säger nu
som i onsdags, att om riksdagen hade
följt honom i fjol, hade vi haft ett annat
läge nu. Och han menar, att denna
subventionspolitik från regeringshåll är
en mycket billig valpropaganda. Jag
tycker nog att herr Hseggblom här för
en mycket billig valpropaganda genom
sitt sätt att felaktigt argumentera emot
dessa subventioner.

Jag har tidigare i dag yttrat mig om
subventioner i allmänhet i samband med
den ekonomiska debatten. Jag kan inte
ha någon annan mening än att vi i det

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

113

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

läge, vari vi nu befinner oss, inte kan
undvara subventioner — vi må sedan
aldrig så gärna vilja vara utan dem. Tv
vi kan inte hoppa upp och ned i pris
allteftersom priserna på marknaden
fluktuerar.

Herr Hseggblom kom till slut med en
riktig klimax. Han säger att det skulle
vara så värdefullt, om man kunde lägga
fram för höstriksdagen en plan för
avskrivning av subventionerna. Vid de
löneförhandlingar som sedan skola komma
måste man ha reda på att subventionerna
skall försvinna och ta hänsyn
till detta vid förhandlingarna. De skall
sålunda inte finnas, utan marknadspriserna
skall slå igenom i prissättningen,
vilket givetvis kommer att inverka på
levnadskostnaderna. Jag vill se den förhandlare
som ser fram emot ett sådant
läge med någon tillförsikt. Jag kan inte
se annat än att ett sådant sakernas tillstånd
— att man sålunda inte skulle ha
den minsta möjlighet att hedöma den
blivande prisbildningen — skulle alldeles
omöjliggöra förhandlingarna. Man
kan naturligtvis då inte göra några
förutsägelser beträffande den blivande
prisbildningen. Men är det så, att man
i princip vill försöka reglera priserna
och hålla dem vid en skälig nivå, så är
det väl lättare att komma fram till en
uppgörelse i lönerna än enligt Hseggbloms
rekommendation.

När jag hörde herr Hseggblom kom jag
att tänka på hur vi tidigare hade det
nere i Halland i fråga om jordbrukspriserna.
Vårt landskap utgör ju praktiskt
taget ett gränsland, som vetter mot
västerhavet, och vi har av helt naturliga
skäl en mycket liten hemmamarknad.
Innan jordbruksregleringen hade genomförts
och jordbruksorganisationerna
fått den stadga, som de nu har, var vi
helt hänvisade till exportmarknaden.
Vi var nödsakade att acceptera de priser
som exportörerna — i detta fall
grossister — erbjöd oss. Det gällde smör,
iigg, fläsk och också i viss mån spannmål.
Jag kan inte tänka mig att det är

någon lantbrukare där nere som vill ha
de tiderna tillbaka, då man helt var beroende
av hur priserna växlade. Det
rådde då fri prisbildning och det fanns
inte några som helst regleringar. Men
hur i all världen skall man kunna med
tillförsikt emotse en framtid som yrkesman,
om man skall återgå till detta
system? Det kan jag inte förstå. Om man
skall följa herr Hseggbloms tankegång
ramlar man tillbaka till detta tillstånd
igen, utvecklingen drives minst trettio
år tillbaka i tiden. Såvitt jag kan förstå
är det herr Haeggbloms tanke att åstadkomma
en plan för subventionernas försvinnande
inom en bestämd tidsrymd,
oavsett hurudan utvecklingen blir. Man
kan väl inte det minsta i förväg bedöma
hurudan utvecklingen skall bli.
Det är mycket som spelar in i det fallet.
I en del fall har vi ingen möjlighet att
påverka utvecklingen.

Sedan ställde herr Hseggblom inte något
yrkande om bifall till reservation nr
1 utan ville avvakta jordbruksministerns
yttrande i kammaren. Och det var nog
klokt av herr Hseggblom att göra. Jag
behöver inte heller gå in på herr Hseggbloms
resonemang i det avseendet, ty
det kommer, antar jag, jordbruksministern
att svara på. Men när jag hörde
herr Hseggbloms resonemang i fråga om
möjligheterna till avtalsuppgörelser under
fri prisbildning och att man skall
avveckla subventionerna, har jag lättare
att förstå herr Hseggbloms reservation
på den här punkten. Jag vill i korthet
bedöma skillnaden emellan jordbruksnämndens
formulering och jordbruksministerns
formulering på det sättet,
att den helt enkelt består i, att jordbruksministerns
formulering är mera
avtalsmässigt gjord än jordbruksnämndens.
Det kan man däremot inte siiga
om herr Hseggbloms resonemang under
denna debatt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande.

8 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 23.

114

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsaret 19o2/53.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
försöka gå igenom herr Petterssons i
Dahl anförande och föra polemik efter
hela linjen. Jag vill huvudsakligen rätta
ett fel som bägge de föregående talarna
har gjort när de har kritiserat min
ståndpunkt.

Herr Pettersson påpekade liksom herr
Andersson i Tungelsta att jag har varit
med i producentbidragsutredningen och
där tagit ståndpunkt i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget i propositionen.
Ja, men det står i det utlåtande,
som herr Pettersson har satt sitt
namn under: »Enligt de direktiv, som
utfärdades för producentbidragsutredningen,
skulle utredningen icke verkställa
någon omprövning av de principiella
grunderna för det stöd, som innefattas
i producent- och kontantbidragen.
» Det finns dessutom vid detta betänkande
ett särskilt yttrande, i vilket
jag säger ifrån att jag icke frångår den
uppfattning i fråga om principerna som
jag hade år 1947, och jag ber att få
tacka jordbruksministern för att det
uttalandet i sin helhet har återgivits i
propositionen. Det är hederligt och bra
gjort. De herrar som påstår, att det
finns en tvekluvenhet i min principiella
inställning, har antingen inte läst propositionen
— det har de kanske inte
hunnit med — eller också talar de mot
bättre vetande.

Herr Pettersson säger att detta bidrag
borde vara socialt och inget annat. Låt
mig då konstatera vad herr Petterssons
ståndpunkt innebär. Den innebär att
man först lägger småbrukets arbetskraft
till grund för prissättningen, att man
sedan sätter generella priser, som slussar
över en del av småbrukarnas arbetslön
till storbruket, och att man
slutligen hänvisar småbrukarna till fattigunderstöd.
Det är alltså bondeförbundarnas
inställning till landsbygdens
småfolk.

Herr H.EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag står i tvekan om huruvida
jag nu skall tro mina örons vittnesbörd
eller tro mina ögons vittnesbörd,
när jag hör herr Allan Andersson
säga att jag menat att det går att på
en enda gång höja priserna och när jag
hör herr Pettersson i Dahl säga att det
inte går att höja priserna vid bestämda
tidpunkter. Jag var så försiktig att jag
skrev upp vad jag sade. Jag sade att en
avveckling alltså inte är gjord i en
handvändning, och i motionen, som naturligtvis
herrar Pettersson i Dahl och
Allan Andersson inte har hunnit läsa
— det skall jag inte begära — står det:
»Som vi här förut anfört, är frågan om
tidsutdräkten för kostnadsökningars genomslående
i konsumentledet en viktig
sak.» Vi talar alltså inte om tidpunkten,
utan om tidsutdräkten, och om herr
Pettersson i Dahl efter den här riksdagssessionen
ger sig tid att läsa, kan
han kanske ändå någon gång komma
till den uppfattningen, att vi inte någon
gång har förordat en bestämd tid
för en bestämd subventions upphörande
utan bara har velat ha en plan för
det hela. Vi framställde i fjol en plan
för det år som nu är slut, och nu vill
vi ha en plan för framtiden.

Så länge man inte kan fatta dessa
enkla frågor är det inte lönt att diskutera
de andra detaljerna. Jag nöjer mig
med att konstatera att här råder en absolut
skillnad. Herr Pettersson i Dahl
vill inte höra talas om en friare prisbildning.
Vi får se vad jordbruksministern
menar med sin utredning.

Vår ståndpunkt torde i alla fall vara
klar.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tycker nog att
herr Hseggblom borde kunna fatta litet
av dessa enkla saker också. Jag har inte
sagt att vi kanske aldrig skall komma
ifrån subventionerna, men jag har sagt
att jag inte tror på att vi skall få en
plan som har något värde och som in -

Nr 23.

115

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

nebar att subventionerna skall försvinna
vid den och den tidpunkten. Herr
Haeggblom vill ju ha en plan till höstriksdagen,
så att man vid nästkommande
avtalsförhandlingar skall veta
när subventionerna skall försvinna, och
jag har sagt att jag inte tror på detta.
Jag har läst herr Hseggbloms motion
men framför allt hört hans anföranden
i kammaren både nu och förra onsdagen.

I direktiven för utredningen, som
herr Svensson i Ljungskile talade om,
behandlas först de tidigare rådande förhållandena,
och det nämnes att allt
kanske inte hade varit så bra. I fortsättningen
heter det: »Även ur andra
synpunkter» — nämligen andra synpunkter
än de som sammanhänger med
1947 års principbeslut — »förefaller det
önskvärt, att en översyn av de nuvarande
bidragsbestämmelserna skall
komma till stånd. Mot dessa har bland
annat riktats den anmärkningen, att de
skulle vara ägnade att åstadkomma en
snedvridning av produktionen på så
sätt att de i vissa fall skulle leda till i
och för sig omotiverade minskningar
respektive ökningar av mjölkproduktionen.
Då bidragsbestämmelserna nu tilllämpats
över ett år, bör det vara möjligt
att konstatera, huruvida den faktiska
produktionsutvecklingen givit något
belägg för riktigheten av denna
anmärkning. I samband härmed bör
även kunna prövas, huruvida ur andra
synpunkter någon ändring av bidragsskalan
eller eljest någon ändring av
bidragsbestämmelserna kan anses påkallad.
» Jag tycker att det här är tämligen
klart utsagt att man skall pröva
alla vägar.

Jag hinner inte läsa upp direktiven i
deras helhet, och jag vill inte heller
tynga protokollet med del, men jag vill
också återge följande: »Vid översynen
bör jämväl beaktas, att de förslag, som
eventuellt kunna framläggas, icke böra
leda till någon ökning av den totala
koslnaden för bidragen. Även den nuva -

rande maximeringen av bidragsbeloppen
bör tjäna som norm vid utarbetandet
av eventuella förslag till justeringar
av bidragsskalan.» Härmed är det, såvitt
jag förstår, inte sagt att man ovillkorligen
skall hålla sig till de 70 miljonerna
som herr Svensson talar om i sin
reservation.

När det sedan gäller uttalandet att
man vill slussa över inkomster från det
mindre jordbruket till storjordbruket
tror jag det uttalandet får stå för herr
Svenssons i Ljungskile egen räkning,
därför att jag tidigare starkt understrukit
att producentbidragen bör ligga
utanför själva jordbruksregleringen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Detta får gärna
stå för min räkning, och jag står också
för det. Denna generella prissättning
innebär i viss grad en överslussning av
småbrukarnas arbetslön till det större
jordbruket.

Vad sedan angår direktiven så har
jag inte anledning att ta upp en process
med herr Pettersson om den saken.
Jag konstaterar bara att vad herr Pettersson
påstår är, att två ordförande
plus sekretariat plus samtliga ledamöter
inte begripit de direktiv de arbetat
efter. Men det skall jag inte processa
om; det är en process som gäller flera
än mig. Men i vilket fall som helst står
det här på s. 90 i propositionen, att jag
vidhåller trots dessa direktiv den principiella
uppfattning jag gav uttryck åt
1947. Här finns alltså inte någon kluvenhet
i min ståndpunkt, och det är
dålig advokatyr om herr Pettersson i
Dahl försöker inbilla någon den saken.
Jag tackar ännu en gång jordbruksministern
för att det finns hederliga referat
av allt. Att herr Pettersson i Dahl
inte hunnit läsa dessa visar ju att han
haft för kort tid för behandling av
denna fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!

116 Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Dagens diskussion om jordbruksregleringen
bjuder på en del överraskningar.

1 första kammaren handlade man detta
ärende utan debatt. I andra kammaren
har vi två gånger och nu senast tre
gånger fått lyssna till hur herr Svensson
i Ljungskile t. o. in. uttalat tacksamhet
mot vad som står i jordbrukspropositionen
och även uttalat tack till
jordbruksministern. Detta är någonting
som jag särskilt vill ha antecknat till
protokollet.

Herr Haeggblom har varit vänlig nog
att säga, att han så gott som ansluter
sig till det förslag som här föreligger,
och han gick så långt i tacksamhet att
han inte bara är tacksam för dagen, då
det gäller de stora linjerna. Han tackade
två av mina ärade företrädare i detta
ämbete, och även det tycker jag är värt
att särskilt påpeka.

Vi kanske ändock börjar komma därhän,
att vi, även om jordbruksregleringen
är besvärlig, ändå kanske kan
enas. Det är glädjande att man här har
uttalat att man är enig i de stora linjerna.
Man tycktes t. o. m. vara så tillfredsställd,
att jag ett slag undrade om
herr Haeggblom ville anmäla sig som
koalitionsbroder.

Jag har följaktligen inte anledning
att ge mig in på eventuellt motstridiga
ting. Jag vill dock påpeka en del saker.
Ifrån början fick vi både av herr Svensson
i Ljungskile och herr Haeggblom
höra den gamla visan, kritik mot att
propositionen kommit för sent. Det är
klart att det ligger mycket i dessa synpunkter.
Vi är övertygade om att herrarna
så väl vet att det inte har gått,
i synnerhet i år, att få fram denna sista
proposition fortare än som skett, därför
att vi nyss har haft en tidigare. Jag är
mycket väl medveten om att det är olyckligt
med hänsyn till riksdagsbehandlingens
men även ur andra synpunkter
att ha olika uppgörelser. Jag vill
säga, att det ju i år har varit ganska
besvärligt, ty varje uppgörelse på grund
av den ekonomiska utvecklingen har

medfört prishöjningar, och det är klart
att dessa irriterar inte minst konsumenterna.

Man har på en del håll kommit till
den uppfattningen, att därför att man
har så ofta återkommande justeringar
av jordbrukets prisbildning har jordbruket
blivit favoriserat. Jag tror nog
att var och en, som vill undersöka vad
som ligger i dessa prishöjningar, skall
erkänna, att det som nu sker inte innebär
någon favorisering. Det gäller bara
att se till att jordbruket får vad det skall
ha enligt de utgångspunkter, som vi har
för nuvarande system, 1947 års jordbrukspolitik.
Man skall där se till att
man har ett beredskapsjordbruk, som
inger trygghet för konsumenterna, och
då bör jordbrukarna ha vad de är berättigade
till.

Det är klart att detta, att man skall
ha stöd åt jordbruket innebär anpassning
av produktionen, och det har varit
stora svårigheter med det. Den
största svårigheten ligger ju i mjölkproduktionen,
som berör de flesta jordbrukare
och som så lätt sväller ut. Det
är mycket svårt att åstadkomma en prisbildning,
som ger de hundratusentals
jordbrukare, som helt är beroende av
mjölkproduktionen, vad de egentligen
är berättigade till. Denna tyvärr ensidiga
produktion, som man är mer eller
mindre tvingad att föra, har medfört
fördelningssvårigheter. Jag skall här
inte upprepa dessa ting.

Det är dock några frågor som jag vill
peka på där utskottet har gått en annan
väg än regeringen. Vi har först
producentbidraget. Jag har ingen anledning
att inte ge min anslutning till
den förändring som utskottsmajoriteten
har föreslagit. Utskottsmajoritetens förslag
ger kanske bättre möjligheter att
än så länge åstadkomma vad man menar
vara större rättvisa. När man bättre
får se utvecklingen av leveransbidraget,
kan det ju hända att det blir möjligt att
företaga en ytterligare förbättring av
bidrag till de mindre brukarna.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

117

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Vi har fått vara med om prishöjningar
på jordbrukets produkter som
lätt leder fram till frågan, om inte dessa
prisökningar på jordbruksprodukterna
får ökade löner som konsekvens. Ja,
det är tyvärr två saker som står emot
varandra, och det är svårt att säga vilken
som kommer först, om ökade löner
medför ökade jordbrukspriser eller om
ökade jordbrukspriser medför ökade löner.
Dock är det väl så, att jordbruket
i inkomsthänseende ännu inte har kommit
upp till den nivå som man räknade
med 1947.

Denna spiralgång mellan löner och
priser är enligt min mening olycklig,
och jag tror vi alla har anledning att
begrunda om vi inte skulle kunna mötas
och överlägga om en stabilisering
så långt som möjligt på detta område.

Högern, och särskilt herr Hseggblom,
har varit inne på detta resonemang om
löner och priser och vänt sig mot subbentionspolitiken.
Herr Hseggblom har
sagt, att det skulle vara lyckligt om man
kunde göra upp en plan för dessa subventioners
avveckling. Om en plan eller
en utredning verkligen kan visa vägen,
ligger det väl en hel del i det resonemanget,
men jag tillät mig för några dagar
sedan säga, att jag inte tror på att
man kan göra upp en plan som möjliggör
dessa ting. Det kommer nämligen
en hel del oberäkneliga faktorer emellan
som kullkastar planerna, och huvudsaken
är väl att man är inställd på
att försöka avveckla subventionerna så
fort som möjligt. Jag tror att regeringen
är fullt överens med herr Hseggblom
och hans parti om alt det vore lyckligt
om man kunde avveckla subventionerna.

Å andra sidan kan man inte avveckla
subventionerna fortare iin att man får
balans mot lönerna, men det är klart
att det skulle vara mera tacknämligt för
jordbruket, att vi kunde få en prisbildning
på jordbruksprodukterna som
täckte produktionskostnaderna. När
man inte kan få det utan att det med -

för konsekvenser för lönerna, som jag
tror det parti herr Hseggblom företräder
skulle få stora svårigheter med,
tror jag man bör tänka sig för mer än
en gång innan man så kategoriskt uttalar
sig för att det skall åstadkommas
en utredning och upprättas en plan för
subventionernas avveckling så fort som
möjligt. Jag anser att vi i framtiden bör
komma samman och överlägga om dessa
ting, men jag är säker på att det inte
går att avveckla subventionerna så där
snabbt.

Nu säger herr Hseggblom att han inte
har begärt det. Han önskar det skall
vara en successiv avveckling, men vill
ha en plan för den. Det är just därom
striden stått, huruvida denna plan skall
upprättas eller ej. Jag tycker inte det är
så stor principiell skillnad oss emellan.
Den proposition vi i dag har behandlat
har i varje fall i praktisk handling visat,
att man vill minska subventionerna,
och de har ju också minskat med 100
miljoner kronor för ett år framåt jämfört
med vad som utgår för åtta månader
nu.

När det sedan gäller vad jordbruket
har fått bära av prishöjningar vill jag
säga, att jordbruket även denna gång
fått ta på sig en del kostnader. Jordbruket
har fått gå med på en överenskommelse,
enligt vilken av de 55 miljoner
som ingår i ränteposten 44 miljoner
har prutats bort. Man får bara en femtedel
i år och sedan resten med en
femtedel om året. Vissa prishöjningar
har fått företagas på vete, kött och fläsk
samt ost, och det har givit en inkomstökning
på 41 miljoner. Sedan återstår
131 av underskottet på 171 miljoner.

De subventioner som nu iir nödvändiga
används i huvudsak till att bereda
bättre möjligheter för animalieproduktion.
Man vill försöka åstadkomma
bästa möjligheter för mjölkproduktionen,
men där stöter vi på den svårighet som
råder i dag genom att vi inte kan exportera
smör. Den smörtull som har införts
i Tyskland försvårar exporten.

118

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Glädjande nog är produktionen i sjunkande,
och vi hoppas att de svårigheter
som uppstår i samband med prissättningen
på smör inte skall vara större
än att de går att bemästra.

Herr Haeggblom har fört ett resonemang
som går ut på att skrivningen i
överenskommelsen mellan jordbrukets
underhandlare och jordbruksnämnden
och den skrivning som tagits in i propositionen
är något olika. Jag medger att
en ändring, men jag skulle tro att denna
ändring, såsom herr Pettersson i
Dahl framhöll, inte försämrar jordbrukets
ställning. Den är bara avsedd att
möjliggöra ett smidigare förfarande.

Då man här, till och med i den motion
herr Hseggblom m. fl. avlämnat, tagit
en tidningsartikel som utgångspunkt
för sitt ställningstagande, tycker jag nog
att man har fäst litet för stort avseende
vid vad en tidning, som givetvis har
vissa särskilda intressen, skrivit. Man
bör i detta fall hålla sig till vad som
finns i propositionen och i den överenskommelse
som är träffad.

För att det i varje fall inte skall föreligga
några missförstånd, tillåter jag mig
bär att göra ett uttalande, som jag tror
kommer att klarlägga regeringens synpunkt
på skrivningen, .lag talar sålunda
här inte bara på egna vägar utan anför
regeringens tolkning.

•lag tillåter mig först att referera något
av vad som står i propositionen och
i överenskommelsen. I fråga om lönekostnaderna
och den s. 1c. fyra procentsregeln
har propositionen anslutit sig till
överenskommelsen mellan jordbrukets
förhandlingsdelegation och jordbruksnämnden.
Enligt överenskommelsen förutsattes,
att fyraprocentregeln skall tilllämpas,
men att omräkning av kalkylen
skall ske hösten 1952 endast om jordbruksnämnden
eller förhandlingsdelegationen
begär det.

I överenskommelsen uttalas emellertid
också, att om på grund av nya kollektivavtal
för lantarbetare eller andra
arbetargrupper jordbrukets kostnader

ökas, skall jordbruket -— oavsett fvraprocentregeln
— ha rätt till täckning
därför genom prishöjningar på produkterna.
Om exempelvis övriga poster i
kalkylen skulle vara oförändrade men
lönekostnaden stiga med 160 miljoner
kronor, skulle jordbruket äga rätt att genom
prishöjningar på produkterna täcka
denna kostnad, trots att den faller inom
fyraprocentregelns ram. Som jämförelse
med denna skrivning kan nämnas,
att i 1950 års överenskommelse rörande
regleringsåret 1950/51 hade jordbrukets
förhandlingsdelegation »förbehållit sig
att påkalla täckning» för eventuella stegringar
i lönekostnaderna.

I den nu aktuella överenskommelsen
är sålunda jordbrukets rätt till täckning
för lönestegringarna fastslagen. Det
bör emellertid uppmärksammas, att denna
rätt är begränsad till formen så till
vida att täckning kan äga rum endast
genom prisstegringar. Ett genomförande
av dylika förutsätter emellertid redan
enligt överenskommelsen överläggningar
mellan jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.
Jordbruksnämnden
skall sålunda medge å vilka produkter
eventuella prishöjningar skall få läggas.
Redan däri ligger enligt min mening att
förhandlingarna måste utveckla sig till
att över huvud taget avse, i vad mån och
på vad sätt kompensation skall genomföras.
Huruvida överenskommelsen i
denna del sålunda verkligen betyder någon
garanti för täckning av ökade lönekostnader,
finns det skäl att betvivla,
särskilt om marknadsläget och konjunkturavmattningen
uppmärksammas. Det
skulle ej heller med hänsyn till verkningarna
hos övriga grupper av konsumenter
och löntagare vara lyckligt om
överenskommelsen gav stöd för den uppfattningen
att det vore speciellt lätt att
genomföra lönehöjningar inom jordbruket.
Det vore ej heller lämpligt att på
förhand ställa garantier för att eventuellt
kommande lönehöjningar inom
jordbruket —• alldeles oavsett storleks -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

119

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

ordningen — skulle kunna fullt ut kompenseras.

Det är dylika överväganden som föranlett
mitt uttalande i propositionen att
jag förutsätter förhandlingar i vanlig
ordning mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets organisationer, för så vitt
jordbruket skulle ställas inför krav på
nya kostnadsökningar på grund av nya
kollektivavtal.

I den mån mitt uttalande sålunda innebär
en justering i överenskommelsen
mellan jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
består den däri att
frågan om täckning för ökade lönekostnader
bör liksom tidigare bli föremål
för förhandlingar utan att regeringen
på förhand bundit dessa förhandlingar
genom uttalanden. Däremot skall ej och
kan ej heller mitt uttalande i propositionen
tolkas så att en lönestegring inom
4-procentmarginalen alltid skulle lämnas
okompenserad. Om varje lönestegring
kan förhandlas när jordbruket ställes
inför krav därå.

Med det sagda hoppas jag ha tillfredsställt
herr Hmggblom. Jag hoppas att han
tar mera intryck av det som är sagt från
regeringshåll än av tolkningar i tidningspressen,
där man på ett håll lägger upp
en enkel ledare och på ett annat skriver
tre, fyra spalter och inte drar sig för
att säga, att jordbruksministern varit
med om att medverka till en minskning
av jordbrukets inkomster med över 160
miljoner kronor.

Sänkningen av priset på varor utan
myndighets ingripande får liksom hittills
inte innebära någon skyldighet för
kompensation t. ex. genom prishöjning
på andra produkter. Likaså har man i
propositionen fastslagit att Kungl. Maj:t
har befogenhet att i fortsättningen inom
av riksdagen angiven anslagsram handha
jordbruksregleringen och vidtaga av
omständigheterna påkallade ändringar
i densamma.

Fördelningsproblemen har kommit
upp i debatten i dag liksom tidigare,
och herr Svensson i Ljungskile har va -

rit inne på dem. Det gäller dels frågan
om med vilken storlek och på vad sätt
producentbidragen skall utgå, dels frågan
om hur det skall förfaras med de
jordbrukare som har fått procentbidrag
men som vid försäljningen av sina hemman
går miste om bidragen. Jag säger
här som jag gjort tidigare, att när man
skall ta ställning till dessa saker, får
man inte glömma bort utgångspunkten
för den jordbrukspolitik som nu föres.
Herr Svensson i Ljungskile är visserligen
konsekvent och säger att han har
haft en mening hela tiden men att man
dock på grund av erfarenheterna kan
vilja göra vissa ändringar. Det gäller då
bara att inte tappa ur sikte utgångspunkten,
som ju är 1947 års riksdagsbeslut,
att om konsumenterna här i landet skall
acceptera en prisbildning, som ger jordbrukarna
skälig ersättning för deras
arbetsinsats, under förutsättning att det
sker en sådan rationell uppdelning av
de olika jordbruksenheterna att arbetet
för framställandet av olika produkter
inte blir alltför krävande och därmed
dyrare.

Inom parentes vill jag säga att jag
sympatiserar rätt mycket med den
tankegången, att vi kanske för sent
kommit att upptäcka vilka konsekvenser
en stark jordbruksrationalisering för
landsbygdens befolkning för med sig.
Men rationaliseringen utgör ju en av
grundvalarna för 1947 års beslut, och
det skulle därför kanske åstadkomma
större motsättningar än önskvärt vore,
om man läte producentbidrag utgå även
till jordbrukare vilkas hemman är föremål
för försäljning. Jag har därför för
min del biträtt den tolkningen, att producentbidragen
vid ombyte av ägare i
sådana fall skall upphöra. Jag skulle tro
att saken kommer, såsom herr Pettersson
i Dahl här sagt, att i någon män regleras
genom de försäljningspris som
man får. för egendomen.

Jag kommer så till de reservationer
som avser regleringarna för olika produkter.
Herr Svensson i Ljungskile har

120 Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

ju redogjort för sin reservation beträffande
brödsädsregleringen och därvid
ganska starkt kritiserat den prishöjning
på spannmål som föreslagits. Men, herr
Svensson, så länge skillnaden mellan
världsmarknadspriset på spannmål och
prisläget i vårt land är så stor som nu,
kan väl inte ett förslag som det föreliggande
innebära någon orättvisa, så
mycket mindre som det svenska jordbruket
genom jordbruksregleringen tidigare
har tillfört vårt folkhushåll i
subventioner bortemot 250 miljoner kronor
årligen bara när det gäller spannmål.

Jag har mycket svårt att förstå, att
man från folkpartiets sida kan begära
sänkta priser på smör och margarin
samtidigt som man sålunda vill sänka
priset på brödsäd. Hur vill man då
skaffa jordbruket inkomster? Det är väl
ändå nödvändigt att jordbruket får sitt,
och vi kan ju inte hålla på med att ge
ytterligare subventioner. Här finns det
nu en möjlighet att tillföra jordbruket
behövliga inkomster genom att priserna
på brödsäd höjes, inte på långt när till
världsmarknadspriser men för råg med
10 öre för vete med 13 öre. På folkpartihåll
vill man emellertid inte vara med
om den ytterligare höjningen av vetepriset
med 3 öre. Jag vill påpeka att
om det inte företages en sådan höjning
måste vi öka subventionerna med 16
miljoner kronor. Och när man därtill
på folkpartihåll vill sänka priset på
smör och margarin, undrar jag var jordbruket
egentligen skall kunna ta de inkomster
som det behöver — enligt förslaget
går ju en del av subventionerna
från margarinpriser redan till att kompensera
de jordbrukspriser som är föreslagna.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att fråga hur det egentligen är
ställt med folkpartiet. Man talar från
folkpartiets sida jämt och ständigt om
att det är nödvändigt för konsumenterna
att priserna på jordbrukets produkter
blir lägre, och samtidigt vill man

skydda småbruket och tillföra detta ännu
större inkomster. Men detta är väl
inte möjligt, om man inte också går in
för en ökad subventionering. Jag tror
att det är rätt nödvändigt att man inom
folkpartiet gör klart för sig, huruvida
partiet skall vara ett konsumentparti,
som företräder enbart konsumenternas
intressen, eller om man också vill bevaka
jordbrukets intressen. Med de förslag,
som här föreligger, finns det anledning
att ta upp den saken.

Jag skall inte gå in på någon vidare
polemik med herr Svensson om de olika
producentbidragen. Jag tror att det förslag,
som här föreligger, tillgodoser jordbrukets
berättigade intressen. Förslaget
har ju behandlats inte bara av män och
kvinnor här i riksdagen, utan även av
representanter för jordbrukets ekonomiska
och fackliga föreningsrörelse,
och man har därvid försökt komma fram
till ett resultat som skulle ge största
möjliga rättvisa åt alla parter.

Det är klart att man kan lägga olika
synpunkter på dessa frågor. Men när
man vill göra gällande att den prisjustering
som jordbruket har fått i år skulle
vara resultat av någon kohandel, skulle
jag vilja säga att jag hittills inte har
märkt att det i vår regeringssamverkan
har varit fråga om något byte eller någon
kohandel. Andra meningar därom
har framförts från annat håll, men jag
kan inte se att man på något sätt har försökt
att genom byte åstadkomma någon
oberättigad fördel för jordbruket. Enligt
min mening har inte jordbruket anledning
till någon större otillfredsställdhet
över det förhållande, som nu är rådande,
under förutsättning att vi får en fullgod
skörd. Min förhoppning är att jordbruket
skall kunna få ett utbyte av sin
näring, att det får en ställning i samhället
lik andra grupper.

När det gäller framtiden har det nu
framkastats olika förslag. Jag tror för
min del att det skulle vara till gagn
om olika grupper sammanträffar och
försöker hjälpas åt att hejda löneglid -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

121

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

ningen och därmed hjälpas åt att stabilisera
penningvärdet. Överläggningar och
samarbete ger större möjligheter att behärska
dessa mycket svåra problem än
den diskussion som ibland föres, där
man går in för reservationer och tankegångar,
om vilka man kanske från början
vet att det inte finns någon möjlighet
att genomdriva dem. Vissa taktiska valspekulationer
kan föranleda ett dylikt
handlande.

Den kritik, som har framkommit från
oppositionens sida, tycker jag inte ger
anledning till något utförligt bemötande,
utan jag vill uttala den förhoppningen,
att man skall få ett resultat som skall
lända jordbruket till gagn för år som
ligger framför oss.

Herr H^SGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! I fråga om fyraprocentsregelns
funktion vid prisjusteringar efter
lönehöjningar hade jag uttalat en
förhoppning att såväl från jordbruksministern
som från den socialdemokratiska
delen av regeringsblocket få en
förklaring, som ansluter sig till den
överenskommelse som godkänts av
jordbrukets förhandlare. Jag nödgas
nu beträffande Allan Anderssons uttalande
konstatera att det var oklart, men
han medgav öppet att skillnad var till
finnandes mellan den formulering som
han förordade och den som förekom
i överenskommelsen.

Jag måste också med beklagande
konstatera att jordbruksministerns uttalande
var om möjligt ännu oklarare,
men även i detta medgavs att en ändring
var gjord.

Jag har inte något sinne för sådan
finurlighet i kanslihusets högre skola,
utan jag önskar att riksdagen godkänner
den överenskommelse som jordbrukets
delegater har varit med om
att utforma klart och utan några som
helst möjligheter till senare förvecklingar.

Jag her, herr talman, att få yrka bi -

fall till reservationen nr 1 av herr
Hjalmar Nilsson m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Beträffande

vad jordbruksministern sade om producentbidraget
har jag ingen anledning
att ytterligare utveckla min talan.
Jag har sagt min mening och angivit
skälen för den. Det råder olika uppfattningar
på denna punkt; vi får se
vem som så småningom får rätt.

Jag skulle vilja säga några ord med
anledning av vad herr jordbruksministern
sade om prissänkningar i höst under
den visserligen rätt otroliga förutsättningen
att fyraprocentsregeln skulle
tvinga fram prissänkningar på grund
av gällande principer. Dessa prissänkningar
skulle inte drabba enbart animalier
utan även spannmål. Den saken
har ju ingenting med svårigheten att
reglera kalkylen att göra.

Vad sedan gäller frågan att eventuellt
sätta ett något lägre pris på spannmålen
för ett kommande skördeår för
att på det sättet undvika ett överflöd
av spannmål men samtidigt få gynnsammare
relationer i jordbrukets prissättning
och kanske komma över det
kommande världsmarknadspriset, är
det en fråga som ingår i hela uppgörelsen
för 1953—1954. Den frågan får väl
i detalj diskuteras när den tiden kommer.

När det gäller prissänkning på margarin
har vi hänvisat till att man bör
utnyttja clearingkassan. Det resonemang
vi har fört i detta sammanhang
framgår av en rad punkter i vår motion,
som jag her att få hänvisa till.

Några finjusteringar blir det knappast
fråga om. Utskottet har vidtagit
ändringar utan att göra någon finjustering
i Kungl. Maj:ts eget förslag. Utskottet
har påvisat uppenbara oriktigheler
i beräkningarna, t. ex. av vad
man sparat av producentbidrag, då besparingen
beräknas för ett helt år
fastän man bara kan spara genom åtta

122

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

månaders omläggning. Det behövs
knappast någon »millimeterrättvisa».
När det gäller en kalkyl som man inte
kan garantera riktigheten av på 100
miljoner när, vägrar jag för min del
att diskutera denna absoluta finjustermg,
när ändringsförslagen i övrigt i
och för sig äro riktiga.

Då det gäller att välja emellan om
man skall vara konsument- eller jordbruksparti
får jag säga att vi visst inte
tänker välja. Det ingår i själva verket
i begreppet folkparti att man icke knyter
sitt öde till någon särskild samhällsgrupp.
Men herr jordbruksministern
kan ju till en början göra denna uppdelning
beträffande det socialdemokratiska
partiet, om det är ett konsumenteller
producentparti.

Herr TALMANNEN: Jag får meddela,
att ytterligare nio talare stå antecknade
på talarlistan. De efterföljande talarna
måste försöka fatta sig kort, i annat fall
uppskjutes detta ärande till i morgon.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
föreställer mig att kammaren står frågande
inför att jag begärt ordet i denna
debatt. Jag gör det emellertid för att
herr Haeggblom i sitt sista anförande
sade något som uppkallade mig.

Jordbruksministern har för regeringens
räkning avgivit en deklaration
i fråga om den s. k. skiljaktigheten i
skrivningen i departementschefens anförande
och den under punkt 7 redovisade
bestämmelsen i överenskommelsen
mellan organisationerna och jordbruksnämnden.
Jag vill understryka att
regeringen står bakom jordbruksministerns
deklaration. Han har således även
den andra parten i koalitionen bakom
sig. Herr Haeggblom uttalade sin besvikelse
över denna deklaration och slutade
sitt anförande med en vädjan till kammaren
att följa den högerreservation,
som skulle återställa det hela i över -

ensstämmelse med förhandlingsuppgörelsen.

Jag vill nu understryka, att under alla
de år jag har haft något att syssla med
dessa frågor — det rör sig dock om
några år, eftersom jag haft hand om
både folkhushållningsdepartementet och
jordbruksdepartementet — har det varit
en absolut solklar sak, att regeringen i
sista hand måste förbehålla sig rätten
att avge deklarationer, som rör större
sammanhang än enbart det förhandlingsområde,
som behandlats vid uppgörelsen
mellan jordbruksorganisationerna
och jordbruksnämnden. Det har
också varit vanligt — och det finns
intet undantag från den regeln — att
man från jordbruksnämndens sida har
diskuterat de aktuella frågorna och träffat
överenskommelse om dem. Ibland
har man från jordbrukarsidan velat ha
vissa garantier för framtiden, och detta
har slutat med att man från jordbrukarnas
sida i förhandlingsprotokollet antecknat
en speciell uppfattning.

Den sista förhandlingsuppgörelsen
skiljer sig på en punkt från alla tidigare
uppgörelser. Man säger här ifrån att i
händelse nya lönestegringar för lantarbetarna
kommer till stånd skall dessa
prisstegringar, bortsett från fyraprocentsregeln,
helt och fullt täckas via
prisstegringar. Det är väl då ganska
naturligt att jordbruksministern säger,
att jordbruksnämnden här faktiskt gått
längre än vad som är lämpligt och vad
som varit vanligt vid tidigare liknande
tillfällen. Man kan, ärade kammarledamöter,
helt enkelt inte ställa ut en växel
in blanco med den konstruktion vi bär
på hela detta område. Ingen behöver
väl betvivla min veneration och starka
känsla för de löneanställda inom jordbruket,
där jag har mitt ursprung, och
ingen betvivlar väl heller jordbruksministerns
veneration och starka känsla
för jordbrukets företagare och jordbruksnäringen
över huvud taget. Men
varken jordbruksministern eller jag eller
någon annan i regeringen vågar ta

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

123

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

på vårt ansvar ett beslut i riksdagen
om att vad min efterträdare i lantarbetarförbundet
och representanterna för
lantarbetsgivarna träffar överenskommelse
om också skall lösas in genom
prisstegringar — alldeles oavsett hur
mycket det blir fråga om. Det kan bli
ett åtagande som vi spricker på, det är
uppenbart för allom och envar, som
känner till dessa frågor. Herr Haeggblom
ger mig rätt i detta, det är jag
absolut övertygad om. Vi kan inte ställa
våra vänner i Lantarbetarförbundet och
Lantarbetsgivareföreningen inför den
frestelsen, att de har att fritt välja mellan
en lönehöjning på 10 öre, 25 öre, 50
öre, 75 öre eller 1 krona i timmen, och
att de får garantier för att allting kommer
att täckas genom prisstegringar. Vi
vet ju hur väl man bevakar varandra
från olika håll och hur en alltför speciell
lönerörelse på ett område drar
med sig verkningar på alla andra områden.
Detta kunde sluta med att det
vore omöjligt att klara detta lands ekonomiska
stabilitet och att vi inte skulle
få det lugn i lönerörelserna vi kommer
att behöva under hösten.

Det är då ganska naturligt att jordbruksministern,
som här har ansvaret,
säger ifrån, att vi inte kan ställa ut denna
fullmakt in blanco. Regeringen måste
i sista hand ha möjlighet att säga sitt
ord. Jordbruksministern har i sin deklaration
sagt ifrån, att om det i höst
blir en allmän lönerörelse av en viss
omfattning, då skall självfallet lantarbetarna
ha en motsvarande lönekompensation.
Även jordbrukarna skall, via totalkalkylen,
ha en motsvarande kompensation.
Men det måste ju ändå, som
alla förstår, finnas ett sammanhang mellan
vad som sker på jordbrukets område
och vad som sker på den övriga
lönemarknaden, om man vill rädda de
större värden, som här ligger bakom:
vår ekonomiska stabilitet och utvecklingen
av penningvärdet.

.lag har velat komplettera jordbruksministern
på denna punkt, och skall vi

vara ärliga mot varandra tror jag, att
herr Hseggblom tar tillbaka sitt yrkande
om bifall till sin reservation.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Om jag skall vara statsrådet
Sträng till belåtenhet, skulle jag
naturligtvis göra det, men skall jag vara
ärlig mot mig själv skall jag inte göra
det.

Däremot ber jag att få komplimentera
statsrådet för hans klara besked. Nu
har vi fått besked om hur det hela ligger
till.

Den stora fara, som statsrådet Sträng
här målade upp angående vad som kunde
hända, hade varit verklighet om det
stått att jordbruket under alla förhållanden
skulle fått kompensation genom
subventioner. Men kompensationen ges
ju med priser, som jordbrukarna själva
skall ta ut genom sina organisationer!
Jag kan försäkra statsrådet Sträng att
det finns i dessa organisationer så
mycken klokhet och kunskap i fråga
om hur marknaden reagerar, att allt
detta som statsrådet målar upp såsom
något möjligt är enbart konstruktioner.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
har alltid satt stort pris på herr Haeggbloms
goda omdöme. Vidhåller han sin
reservation måste jag tyvärr, eftersom
vi talar om ärlighet, säga att jag har
blivit något rubbad i min uppfattning.

Även om man säger att en kommande
löneökning som kan vara helt skild från
vad som är normalt för marknaden i
övrigt skall tas in via prishöjningar, så
är det ingen fara, säger herr Haeggblom.
Varför inte det? Det är väl prishöjningarna
just på livsmedel som är de mest
irritabla prishöjningarna, som skapar
revanschkänslor på andra håll! Man
kan, herr Haeggblom — det finns ju
praktiska möjligheter — gå ganska långt

124

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

på många artiklar. Vi kan inte leva utan
kött, fläsk, bröd och mjölk, och därför
är det inte på det sättet att man klarar
alla problem genom att bara säga att
kompensation skall ske prisstegringsvägen.

Jag vidhåller, herr Hseggblom, att om
herr Hseggblom var i jordbruksministerns
eller i mina kläder, skulle vi ta
varandra i hand och säga, att här är vi
eniga.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
skall inte trötta kammaren med något
längre anförande. Jag skall endast påpeka
ett par saker.

Det har sagts vid flera tillfällen, att
det är mycket bra med en pigg och vaken
opposition. Jag kanske efter dagens
händelser skulle säga, att det är bättre
med en morgonpigg och vaken opposition.
Jag tänker närmast på vad som
hände i morse i första kammaren. Men
det kanske finns en annan förklaring
till att reservanterna i första kammaren
avstod från debatt. De har inte samma
skäl som reservanterna i andra
kammaren — jag syftar på årets val —
att skaffa sig argument i valrörelsen.

Beträffande herr Svensson i Ljungskile
vill jag säga, att hans tal om den
principiella inställningen till producentbidraget
ändrar sig något från tidpunkt
till tidpunkt. Jag tror det var
1947 han motionerade om 6 öre, 1948
och 1949 om likaledes 6 öre, i utredningen
föreslog han 8 öre, och i dag
har han en ny ståndpunkt.

Till herr Hseggblom vill jag bara säga,
att när herr Hseggblom talar så varmt
om subventionernas avveckling så är
det väl ändå så, att herr Hseggblom
här försöker att slå in öppna dörrar. Att
subventionerna skall avvecklas så fort
de kan avvecklas är väl regeringens mening.
Det är också, tror jag, organisationernas
uppfattning. Men i det läge
vi nu befinner oss har vi varit överens
om att dessa subventioner var nödvändiga
att ta, och även herr Hseggblom

var överens om den saken den 18 april
1952.

För att nu inte herr Hseggblom skall
upprepa vad han gjorde i fredags, vill
jag påpeka att herr Hseggblom har en
uppfattning i lantbruksförbundets styrelse
och en annan uppfattning i riksdagen.
Jag har här protokoll från sammanträdet
den 18 april på RLF:s lokal
här i Stockholm, och såsom närvarande
står bl. a. E. Hseggblom. Det måste vara
riksdagsman Hseggblom. Sammanträdet
hölls under ordförandeskap av gods.
ägare Liedberg. Vid detta sammanträde
med lantbruksförbundets och RLF:s
styrelser behandlade man den uppgörelse
som var träffad. I 2 § står det,
att båda styrelserna beslöt härefter att
enhälligt godkänna överenskommelsen.
Däri ingår också de subventioner som
vi var överens om skulle utgå under
regleringsåret 1952/53.

Sedan vill jag tillägga, att när herr
Hseggblom talar om fyraprocents-regeln
och har svårt att förstå det klarläggande,
som här gjorts av både jordbruksministern
och socialministern, så måste
det bero på att herr Hseggblom inte
vill förstå den saken. Eller kan det möjligtvis
bero därpå att herr Hseggblom
inte är fullt oskyldig till den mycket
feta tidningsanka, som har synts i högerpressen,
där det i rubriker har stått
att jordbruksministerns skrivning skulle
betyda att jordbruket berövas 160
miljoner kronor o. s. v. i den stilen.
Jag vet inte vad anledningen kan vara,
men om nu herr Hseggblom är medansvarig
i denna feta tidningsanka får
jag säga, att om han lyckas lika bra att
åstadkomma feta ankor av så litet, när
det gäller levande ankor, borde herr
Hseggblom ägna sig åt sporten i fortsättningen.
Det är nog en god affär.

Sedan vill jag säga en sak till, herr
talman. Jag vill säga att det är på en
punkt som man har anledning att uttala
ett beklagande, nämligen i fråga
om prisorterna på brödspannmål, där
utskottet inte ansett sig kunna tillmö -

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

125

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

tesgå de anspråk som har ställts, nämligen
önskemålet att få ett utökat antal
prisorter. Jag tar emellertid fasta på
ett uttalande av utskottet, nämligen att
om skördeutfallet skulle bli gott, kan
man tänka sig ett inlösningsförfarande.
Vi får hoppas på god skörd och ett inlösningsförfarande
som innebär, att de
olägenheter och den irritation, som
framför allt indragningen av prisorterna
medför på en del håll, skall avlägsnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets yrkande.

Herr HiEGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Nu är herr Adolfsson inne
på samma tankegång som förra gången.
Jag vill bara konstatera att lika väl som
jag var med om att tillstyrka överenskommelsen
i lantbruksförbundet har jag
yrkat bifall till densamma här i riksdagen,
och lika väl som jag vid diskussionen
i lantbruksförbundets styrelse har
diskuterat subventionerna har jag diskuterat
dessa här i riksdagen. För övrigt
är det rätt underligt, om en riksdagsman
här skall ställas till ansvar för vad han
gjort inför en annan styrelse. Det är
väl bättre att herr Adolfsson försöker
väcka talan där och få mig avslägsnad
från lantbruksförbundets styrelse, så
behöver han inte ha några samvetskval.
Det jag har yrkat bifall till i lantbruksförbundets
styrelse har jag i motsatts
till herr Adolfsson till alla delar också
yrkat bifall till här.

Herr ADOLFSSON (kort genmäle):
Herr talman! Det skulle vara önskvärt
att samma uppfattning rådde både i lantbruksförbundets
styrelse och i riksdagen,
herr Hseggblom.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Den
här överenskommelsen har en del punkter
som man skulle vilja diskutera,
inte minst att överenskommelsen slutits
på det sättet, att den gäller som definitiv
för staten i fråga om uppgörelsen,

men har förbehåll, därest förändring
i lönerna skulle ske till hösten. Även
om man har en känsla av att rationaliseringen
verkar på det sättet att den
höjer priserna, finns det inte anledning
att vid denna sena tidpunkt ta
upp detta till diskussion. Jag har nämligen
den uppfattningen, att om man
skall få en översyn över bärigheten
in. in. måste vi ha en ny jordbrukskalkvl
som grund för det hela.

Herr Svensson i Ljungskile och herr
Haeggblom har ju föredragit förnyade
giljarprogram i jordbruksfrågan. Jag
finner emellertid inte heller någon anledning
att gå in på det nu. Det har
nämligen väckts en motion som går ut
på att riksdagen måtte besluta uppskjuta
behandlingen av denna proposition
angående prisreglering på jordbrukets
område till hösten, därför att man då
skulle ha en ordentlig jordbrukskalkyl
att byga det hela på.

Jag ber att i anslutning till punkt
A få yrka bifall till motionen II: 662.

Herr ANDERSSON i Långviksmon:
Herr talman! Efter allt vad som här
sagts både från utskottsmajoritetens sida
och från reservanternas sida och av
jordbruksministern, skall jag fatta mig
kort och inte försöka avbeta fältet på
nytt. Jag vill bara peka på ett par saker
i samband med den proposition som vi
nu håller på att behandla.

Då vi för någon tid sedan fattade beslut
i anledning av den föregående propositionen
förekom det där en detalj
som dock icke var alldeles oviktig, särskilt
för oss jordbrukare i övre Norrland.
Både enligt propositionen och enligt
utskottets förslag, som ju bifölls av
riksdagen, var det en grupp mindre
jordbrukare, som blev hart när bortglömda
och som nästan ingenting får
av det beslutade stö iet. Det är de mindre
jordbrukare eller rättare sagt småbrukare,
som är nytillträdande brukare och
för den skull är uteslutna från producentbidrag.
Den gruppen är inte så liten,

126

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

och den gruppen blir också större för
varje halvår som går. Det är många som
glömmer bort den, men den existerar i
alla fall, och så vitt jag kan se är det
bara av det allmänna mjölkbidraget
som dessa jordbrukare kan få del. De
blir utan leveransbidraget upp till 4 000
kg, därför att leveransbidraget är sammankopplat
med producentbidraget.

Särskilt i övre Norrland drabbas denna
kategori hårt, därför att de klimatiska
produktionsbetingelserna där gör,
att man inte kan få del av prishöjningen
på vete eller arealbidraget för svartrost.
Dessutom är det många av dessa jordbrukare
som lidit vattenskador i inte
så ringa grad. De har enligt min mening
inte så värst stor glädje av grisbidraget,
därför att grisuppfödning baserat
på köpfoder inte lär vara så lönande.
Det är därför desto mer glädjande,
att jordbruksutskottet vid behandlingen
av den proposition vi diskuterar
här i dag, nr 236, för den tid som kommer
efter giltighetstiden av de i enlighet
med förslag i propositionen nr 176 beslutade
åtgärderna, har rättat till orättvisan,
så att även dessa mindre jordbrukare
har möjlighet att få mjölkstöd
ända från botten av sin mjölkproduktion.
Det var det ena jag vill säga. Varför
jag dock begärt ordet var framför
allt för att få säga några ord med anledning
av den motion nr 422 som jag
har väckt och som är likalydande med
en av herr Näslund i första kammaren
väckt motion.

Enligt 1947 års riksdags beslut utgår
s. k. producentbidrag till brukare av
mindre jordbruk enligt särskilda regler
i fråga om areal och koantal. Det förutsattes
i beslutet, att det i regel skulle
vara de dåvarande brukarna och innehavarna,
som skulle åtnjuta stödet under
det att de senare tillkomna skulle
utestängas, för att man på den vägen
skulle rationalisera bort så många småbruk
som möjligt. Lantbruksnämnderna
fick emellertid möjlighet att under vissa
betingelser bevilja bidrag till nytillträ -

dande brukare. Tolkningen av bestämmelserna
lär dock inte vara enhetlig
inom de olika lantbruksnämnderna, vilket
inte är så underligt, då det många
gånger är en ren bedömningsfråga. Jag
säger det inte heller som något klander
gentemot dessa. Praxis tycks dock ha
blivit, att författningen på de flesta håll
tillämpas mycket snävt. Detta har åstadkommit
mycken oro och irritation bland
småbrukarna, där den ene har bidrag
och den andre inte under till synes
samma förhållanden. De jordbrukare,
som i detta fall beröres, anser därför,
att bestämmelserna är orättvisa och att
de inte fyller den uppgift som de ursprungligen
avsetts för. Jag är inte ensam
om att ha upptäckt detta; det är
många som har påtalat det. Producentbidragsutredningen
har i sitt betänkande
uppmärksammat förhållandena på
detta område och sagt att de inte är tillfredsställande.
Den har ansett, att en
viss uppmjukning av bestämmelserna
för nytillträdande brukare borde äga
rum, och jag citerar här ordagrant dess
uttalande: »För en sådan ändring tala
otvivelaktigt vissa rättvisekrav.» Jag är
också glad över att jordbruksministern
såväl i propositionen som här i kammaren
har givit uttryck för den meningen,
att förhållandena inte är riktigt bra på
detta område. Jag skulle dock ha varit
gladare, om han visat en något mera
positiv inställning för att få frågan löst.
Nu har han nöjt sig med att i propositionen
påpeka fakta men menar i övrigt
att det inte är någonting att göra åt
saken.

Då det nu gått flera år sedan systemet
började tillämpas och man onekligen
har fått vissa erfarenheter av och
en ny överblick över hela bortrationaliseringsproblemet
när det gäller småbruken,
anser jag emellertid att tiden
borde vara mogen för mera positiva åtgärder
på detta område, syftande till
större rättvisa. Jag har ansett, att bestämmelserna
borde ändras därhän, att
varje brukare, oavsett om han innehade

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

127

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

brukningsdelen den 1 juli 1948 eller
tillträtt den senare, skulle erhålla bidrag,
om denna för övrigt uppfyllde
fordringarna för detta.

Jag vill här också poängtera, att jag
inte alls har lagt några politiska aspekter
på denna fråga. Jag skrev motionen
redan i januari, och jordbruksutskottet
har nu sammankopplat den med den
proposition vi behandlar i dag. Jag har
sett detta uteslutande som ett rättvisekrav.
Jag har nämligen i min verksamhet
ute i bygderna mött ganska många
jordbrukare av skilda kategorier med
olika uppfattningar i politiska ting. Jag
har träffat såväl högermän som bondeförbundare
och socialdemokrater, vilka
varit småbrukare, och de allra flesta
ha framhållit, att förhållandena på detta
område inte är tillfredsställande. De har
inte kunnat förstå varför inte större rättvisa
har kunnat skipas.

Det har i detta sammanhang framförts
flera skäl varför man inte kunnat
göra något för dessa småbrukare, och
jag medger att det har legat ganska
mycket i flera av dem. Jag tror emellertid
inte att skälen ha varit sådana, att
man inte har kunnat göra något på detta
område. Det har bl. a. invänts, att ett
producentbidrag skulle skruva upp jordvärdena
vid köp av jordbruksfastigheter.
Detta är emellertid inte min erfarenhet.
Jag tror inte att följden skulle bli den,
ty ute bland småbrukarna bygger man
faktiskt inte priset på en fastighet på
producentbidraget. Man räknar med att
detta bidrag är något, som riksdagen
när som helst kan upphäva, och man
bygger därför sina prisrelationer och
kalkyler på fastare grund.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
i denna sak utan nöjer mig med att yrka
bifall till min motion nr 422 i II :a
kammaren.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag skall beakta talmannens vädjan
att göra anförandena så korta som

möjligt, vilket jag också i vanliga fall
brukar göra.

Orsaken till att jag nu har begärt ordet
är, att jag tillsammans med herr
Nilsson i Svälöv har väckt en motion,
som går ut på att även odlarna av bruna
bönor skall erhålla garantier för sin
odling med en krona per kilo. Detta är
en sak, som vi under föregående år varit
vana vid att möta i propositionen, men
i år har den av någon anledning inte
kommit med. Jag skulle vilja vädja till
jordbruksminister Norup att han ser
till att denna för småbrukarna på den
sämsta jorden enligt min mening mycket
viktiga odling för framtiden får det
stöd den förtjänar.

Många av dessa småbrukare har frågat
mig: »Skall inte vi få några garantier
för vår odling i år?» Jag har då
svarat som sanningen är, nämligen att
det inte finns någonting utsagt om den
saken i propositionen. Det hade varit
bra om detta problem hade beaktats i
tid. Nu är det kanske litet sent att göra
något åt den saken.

Nu kanske någon invänder, att det är
en låg ersättning som här är föreslagen
som garanti till odlarna av bruna bönor,
en krona per kilo. Vi anser emellertid
att det är bra med denna garanti, om
man kan få avsättning för sina produkter.
Dessutom vill jag tillägga, att jag
anser det vida viktigare att vi bibehåller
denna odling åt jordbrukarna på
våra sämsta jordar än att — som skedde
i fjol — importera mer än hälften av
de bruna bönor, som åtgår för vårt folkhushåll.
Jag vill därför ännu en gång
vädja till statsrådet Norup att ta denna
fråga under övervägande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min
motion nr 661 i denna kammare.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen förklarade,
att han med hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena koinme
att först framställa propositioner
beträffande punkterna A, B 2)— B 11)

128

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsaret 1952/53.

samt C—F och därefter beträffande de
olika yrkanden, som framställts i fråga
om punkten B 1).

I enlighet härmed gav herr talmannen
till en början propositioner beträffande
punkten A, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till motionen
II: 662 av herr Lundberg in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan i
punkten.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten B 2) propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
nämnda punkt; 2:o) bifall till den av
herr Näslund m. fl. beträffande denna
punkt avgivna, med 6) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i motionerna I: 506 av
herrar Hjalmar Nilsson och Björnberg
samt 11:661 av herrar Nilsson i Bästekille
och Nilsson i Svalöv; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) angivna propositionen, efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 6) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 54
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 2).

I fråga om punkten B 3) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i punkten dels
ock på bifall till den av herr Näslund
m. fl. beträffande denna punkt avgivna,
med 8) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 3) i utskottets utlåtande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 8) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 147 ja och

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Nr 23.

129

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

54 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 3).

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren vad
utskottet i punkterna B 4)—B 8) hemställt.

I avseende å punkten B 9) gav herr
talmannen först propositioner utom såvitt
anginge motionen 11:422, av herr
Andersson i Långviksmon m. fl., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten med nämnda undantag
dels ock på bifall till den av herr
Näslund m. fl. beträffande punkten avgivna,
med 9) betecknade reservationen
i motsvarande delar; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 9) i utskottets förevarande utlåtande
nr 48, utom såvitt angår motionen
II: 422, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 9) betecknade
reservationen i motsvarande delar.

begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 145 ja och
55 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 9) i nu
ifrågavarande delar.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande motionen 11:422
av herr Andersson i Långviksmon m.
fl., nämligen dels på bifall till nämnda
motion dels ock på bifall till utskottets
i punkten B 9) gjorda hemställan
att motionen skulle avslås; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. LIerr Andersson
i Långviksmon begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med jordbruksutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 48 avslår motionen
11:422 av herr Andersson i
Långviksmon m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Långviksmon
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 137 ja
och 50 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

23.

130 Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit motionen
II: 422.

På framställd proposition blev utskottets
hemställan i punkten B 10) av
kammaren bifallen.

Beträffande punkten B 11) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till den av herr
Näslund m. fl. beträffande punkten avgivna,
med 12) betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 11) i utskottets förevarande utlåtande
nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund in. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 12) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 146 ja och
54 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 11).

I fråga om punkterna C 1) och 2) gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i nämnda
delar dels ock på bifall till den av
herr Näslund m. fl. beträffande dessa
punkter avgivna, med 13) betecknade
reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner bifölls vad utskottet
i punkterna C 3) och 4) samt D och E
hemställt.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten F., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
den av herr Hjalmar Nilsson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med

4) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
F. i utskottets utlåtande nr 48, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 4) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i punkten F.

Såvitt anginge punkten Bl) gav herr
talmannen till en början propositioner

Onsdagen den 28 maj 1952 eni.

Nr 23. 131

Pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1952/53,

beträffande utskottets yttrande i det
stycke å s. 40 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Utskottet delar»,
nämligen på 1 :o) godkännande av
utskottets yttrande i denna del; 2ro)
godkännande av det yttrande, som innefattades
i den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; samt 3ro) godkännande
av det yttrande, som föreslagits i den
av herr Näslund m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Herr
Haeggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna vara
med övervägande ja besvarad. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
emellertid herr Haeggblom votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets motivering
i det stycke å s. 40, som börjar
med orden »Utskottet delar», antager
godkännande av den av herr Näslund
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
godkännande av det yttrande, som
föreslagits i den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång

uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Haeggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 63 nej, varjämte
53 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av herr Näslund m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets yttrande i det
stycke på s. 40 i utskottets utlåtande nr
48, som börjar med orden »Utskottet
delar», röstar

Ja,

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande i motsvarande del som
föreslagits i den av herr Näslund m. fl.
avgivna med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets yttrande i ifrågavarande
del.

Beträffande utskottets yttrande i sista
meningen i det stycke, som började å
s. 40 med orden »I överensstämmelse»,
samt det stycke å s. 41, som började med
orden »Dessa mjölkbidrag», gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets nämnda yttrande
dels ock på godkännande av det ytt -

132

Nr 23.

Onsdagen den 28 maj 1952 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

rande i motsvarande delar, som föreslagits
i den av herr Näslund m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
yttrande i dessa delar.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande det stycke å s. 42
i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »I motionerna I: 505», nämligen
dels på godkännande av utskottets
yttrande i denna del dels ock på godkännande
av det yttrande, som föreslagits
i den av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
avgivna, med 4) betecknade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
berörda yttrande.

På därå framställd proposition blev
slutligen utskottets hemställan i övrigt i
punkten B 1) av kammaren bifallen.

§ 0.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1952/53, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år
1951 vid dess tredje ordinarie möte fattade
beslut;

från statsutskottet:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1952/53 under
riksstatens fjärde huvudtitel m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts

område under regleringsåret 1952/53.

i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation
av skolöverstyrelsen in. in.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna jämte i ämnet väckta motioner; nr

335, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor samt till prov- och
kompletteringskurser för hemvårdarinnor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispensärverksamhet
m. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning
av sinnesslöinspektionen m. m.;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till civilförsvaret
in. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation

Torsdagen den 29 niaj 1952.

Nr 23.

133

av statens utlänningskommission m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen Nedre
Norrmalm i Stockholm m. m.;

nr 344, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 345, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. gjorda framställningar; och
nr 346, i anledning av Kungl. Maj‘:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

från andra lagutskottet:
nr 392, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny
sjömanslag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

från tredje lagutskottet:
nr 364, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner; och

nr 366, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om extra
tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. in.;

nr 390, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. m.

■ ; '' § 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12,47 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 29 maj.

Kl. 10 fm.

5 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
maj.

§ 2.

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val
till utskott.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av § 30 mom.
6 riksdagsordningen.

Uti de likalydande, vid 1951 års riks -

dag väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna, nr 116 i första
kammaren av herr Sjödahl in. fl. och
nr 225 i andra kammaren av herrar
Mårtensson i Uddevalla och Andersson
i Malmö, hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta den ändring av § 36 mom.
6 första stycket riksdagsordningen, att
orden ''eller val till utskott’ utginge
och att paragrafen alltså i denna del
måtte erhålla följande lydelse: Ej må
statsrådsledamot, justitieråd eller regeringsråd
i utskott deltaga, dock att be -

134 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

träffande utrikesutskottet gäller vad i
§ 37 mom. 2 sägs».

På förslag av utskottet hade 1951 års
riksdag beslutit att till innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av
dessa motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i
anledning av förevarande motioner, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse, av § 36 mom. 6
riksdagsordningen.

§ 36.

C. Statsrådsledamot må ej deltaga i
val till konstitutionsutskott; ej heller
må förutvarande statsrådsledamot deltaga
i det val till konstitutionsutskott,
som följer närmast efter hans avgång.

Ej må statsrådsledamot, justitieråd
eller regeringsråd i utskott deltaga, dock
att beträffande utrikesutskottet gäller
vad i § 37 mom. 2 sägs.

Ej heller---- mom. 2 förmäles.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Lundgren, Swedberg, Olsson i
Mora, Hammar och Hastad, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte avstyrka
de föreliggande motionerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SWEDBERG: Herr talman! Under
den tid jag haft tillfälle deltaga i konstitutionsutskottets
arbete, är det en sak
vars betydelse utskottets ärade ledning
och dess lagkloka och mer förfarna ledamöter
åter och åter sökt inskärpa,
nämligen våra grundlagars helgd. I
skilda sammanhang har framhållits att
man bör gå fram med yttersta varsamhet
när det gäller att ändra grundlagarna
och att i alla händelser de grundlagsändringar
som företas bör vara synnerligen
väl motiverade.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten
föreslagit en ändring av en bestäm -

melse i riksdagsordningen som är av
fundamental principiell betydelse. I
anslutning till två likalydande motioner
hemställer utskottet att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring av
§ 36 mom. 6 första stycket i riksdagsordningen
att statsråd får deltaga i
val till utskott. Nämnda stadgande innehåller
i sin nuvarande lydelse förbud
för statsråd att deltaga i sådant
val. Ändringsförslaget innebär sålunda
i detta avseende ett upphävande eller
i varje fall ett uppmjukande av den av
ålder erkända grundsatsen att statsråd
inte bör öva inflytande på utskottens
eller över huvud taget riksdagens arbete
i annan mån än att regeringen har att
förelägga riksdagen förslag i skilda
ärenden till vilka riksdagen sedan har
att taga ställning.

Vi reservanter har inte ansett skäl
föreligga att rucka på denna regel.
Vi kan inte se att något har inträffat
som motiverar en ändring av här ifrågavarande
bestämmelse. Regeringen
har ju sina givna möjligheter att hävda
sig och göra sin mening gällande i förhållande
till riksdagen, och vi kan i
alla händelser inte finna att den aktuella
situationen i vad gäller förhållandet
mellan regering och riksdag kan
utgöra något skäl för den föreslagna
grundlagsändringen, en ändring som
ytterligare skulle stärka regeringen i
dess ställning till riksdagen och till
oppositionen.

Det kan visserligen sägas att den föreslagna
ändringen i praktiken inte
kommer att få någon större betydelse.
Fördelningen av utskottsplatserna sker
ju vanligen genom överenskommelser
mellan de olika partierna, och dessutom
kan ju inte, såsom utskottsmajoriteten
mycket riktigt säger, förbudet för statsråd
att deltaga i utskottsval hindra ett
statsråd att öva ett betydelsefullt inflytande
vid utseendet av sitt partis utskottskandidater.

Under sådana förhållanden finns det
enligt vår mening inte någon anledning

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 135

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

att företa den föreslagna grundlagsändringen.

I anseende till att detta väl är riksdagens
sista egentliga arbetsplenum
och att det därför är önskvärt att debatterna
i olika frågor inte blir alltför
långa skall jag, herr talman, avstå
från att vidare utbreda mig i ärendet.
Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till den vid detta betänkande fogade
reservationen.

Herr HAMMAR: Herr talman! Då mitt
namn också står på listan över reservanterna,
kanske det är på sin plats
att med några ord ange, vad som motiverat
mitt ställningstagande.

Motionärerna och utskottet har betraktat
förbudet för statsråd att deltaga
i val till utskott som något slags
relikt från äldre tiders rättsteorier,
som bygger på motsättningen mellan
regering och riksdag. Det är inte otroligt,
att den uppfattningen är riktig,
men den utgör icke desto mindre icke
något bärande skäl för att företaga sig
något så viktigt som att ändra på ärevördiga
regler i riksdagsordningen.

De risker, som här påtalats, att regeringspartiet
eller regeringspartierna
skulle bli underrepresenterade genom
att statsråd inte får deltaga i utskottsvalen,
är mycket små. I varje fall har
några påtagliga olägenheter hittills inte
gjort sig gällande, och när nu riksdagen
för några veckor sedan antagit en
ny vallag, är risken, synes det mig,
ännu mindre. Det är sålunda opåkallat
att ändra riksdagsordningen, och
jag ber därför, herr talman, att få instämma
med herr Swedberg och yrka
bifall till reservanternas hemställan.

Herr HALLÉN: Herr talman! .lag kan
inte neka till att jag blev litet förvånad
då den ärade reservanten i utskottet,
herr Swedberg, i detta sammanhang
talade om grundlagens helgd. På vad
siitl grundlagen skulle ohelgas genom

denna reform är svårt att bli riktigt
klok på.

Nu invänder de två reservanterna,
att denna reform är alldeles onödig,
därför att det hittills varit praxis, att
ett parti eller partier i regeringsställning,
även om de har regeringsmedlemmar
som sitter i kammaren och alltså
är berövade sin rösträtt till utskottsvalen,
genom frivillig lojal överenskommelse
med andra partier får den
representation som rätteligen borde tillkomma
dem. Det är mycket riktigt.
Men vi har inte den ringaste garanti för
att inte ett parti vilken dag som helst
hänvisar till dessa bestämmelser och
vägrar att tillgodoräkna ett regeringsparti
sådana röster som svarar mot
statsråden. Jag kanske kan få upplysa
kammaren om att när vi i fjol preliminärt
behandlade denna motion, biträdde
herr Swedberg, herr Hammar
och herr Nordkvist, samtliga folkpartister
i andra kammaren, detta förslag.
Då skildrade vi nämligen hur det
skulle se ut om folkpartiet skulle bilda
regering och samtliga dess sexton statsråd
tillhörde andra kammaren och om
man nekade folkpartiet att utnyttja dessa
röster. Jag vet inte om det var detta
dystra perspektiv som förmådde dem
att då rösta med oss. Nu tar det en
annan ståndpunkt. Om det beror på att
förhoppningen att komma i regeringsställning
alltmera förtonar i ett avlägset
fjärran, undandrar sig mitt bedömande.
Men man skall i alla fall inte
laborera med så osäkra möjligheter
som hur partierna i strid med grundlagen
frivilligt ställer sig.

Den nuvarande regeln är faktiskt,
herr talman, som herr Hammar sade,
en relikt från gångna tider, då det rådde
en motsättning mellan regeringsmakt
och folkrepresentation. Med det parlamentariska
styrelsesätt vi har fått är
denna motsättning fullständigt borta.

Man får inte vifta bort frågan med
att säga att regeringen ändå har så
stort inflytande över utskotten och des -

136

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

sas persontillsättning. Det ar inte närmast
fråga härom utan om att garantera,
att rösterna i kammaren får utnyttjas
även om de skulle tillhöra statsråd.
Vi har gjort den försiktiga regeln
att vi gjort undantag för rösträkningen
till konstitutionsutskottet.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag medger
gärna att denna fråga inte har
några större dimensioner. Men därför
att den är en grundlagsfråga, bör vi
fästa tillbörligt avseende vid den.

Jag har varit med några år i konstitutionsutskottet.
Jag känner väl till de
ord vi brukar få höra av herr Fast när
vi behandlar motionsprojekt och då
hans konstitutionella konservatism brukar
komma till uttryck. Han brukar då
alltid hänvisa till § 38 riksdagsordningen,
som säger att det tillkommer
konstitutionsutskottet »att hos riksdagen
föreslå de ändringar i grundlagarna,
dem utskottet anser högst nödiga
eller nyttiga». I likhet med herrar
Swedberg och Hammar tycker jag, att
vi åtminstone bör komma ihåg denna
bestämmelse när vi går att behandla
denna motion.

Det är ju alldeles uppenbart att man
har givit denna fråga överdrivna proportioner,
när man börjat tala om relikt
från gångna tider och om det nuvarande
parlamentariska systemet, som
skulle kräva en ändring. Jag tror inte
att någon har haft någon större känning
av svårigheter och orättvisor på
detta område, åtminstone inte under
den tid jag har suttit här i riksdagen.
Herr Åkerberg förfogade, sades det, en
gång i tiden över utskottsmandaten
och delade ut dom med generös hand
och såg till att fördelningen blev så
rättvis som möjligt enligt de olika partiernas
styrka i kamrarna. Någon större
ändring i detta hänseende har inte
inträffat sedan herr Åkerberg slutade.
Om vi t. ex. i nuvarande situation tänker
oss de två regeringspartiernas ledamöter
fördelade på fyra grupper,

d. v. s. i respektive första och andra
kammaren en grupp för vartdera av
det socialdemokratiska partiet och bondeförbundet,
skulle — då det summa
summarum finns elva statsråd som är
riksdagsmän — det bara bli fråga om
ett par tre statsrådsröster i var och en
av dessa grupper. Det vill mycket till
innan dessa få röster kommer att påverka
utskottsvalen, där oftast något
tiotal röster kan fordras för ett nytt
utskottsmandat. Det är alltså endast i
mycket sällsynta fall som denna bestämmelse
kommer att utöva något direkt
praktiskt inflytande på utskottsvalen.

Oavsett vad som hände i fjol —• jag
var inte med när denna fråga då behandlades
i utskottet — har det hänt
något, sedan herr Mårtensson väckte
sin motion. Vi bär nu fått en ny valordning.
Den förra valordningen gav
ju teoretiskt varje parti möjlighet att
få sin tillbörliga representation. Detta
var i varje fall utgångspunkten för valsystemet.
Nu har valsystemet ändrats,
och i stället för det divisionstal som
skulle ha skapat det rättvisaste resultatet,
om man räknar mot bakgrunden av
fem andrakammarval, nämligen 1,25,
har regeringsblocket infört siffran 1,40.
Det innebär att de två partier som för
närvarande sitter i regeringsställning
blir överrepresenterade i riksdagen.
Med detta divisionstal är del självklart,
att denna grundlagsändring innebär att
regeringspartierna kan bli överrepresenterade
även i utskotten, och det är någonting
helt annat än vad herr Mårtensson
på sin tid föreslog, då denna
regel inte på något sätt var känd.

I stället för att vi eljest skulle haft
den situationen, att regeringspartierna i
vissa fall skulle ha varit underrepresenterade,
vilket särskilt skulle vara en
olägenhet för mindre partier, garanteras
i dagens läge åtminstone regeringspartierna
en överrepresentation. Då
frågar jag verkligen med hänsyftning
till det parlamentariska systemet: Har
det någonsin ingått i den parlamenta -

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

137

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

riska doktrinen att ett regeringsparti
skall vara överrepresenterat, i utskottet?
Jag tror inte att vi kan finna något sådant
exempel. Vad är parlamentarismen?
Man kan säga att parlamentarismen
är en dialektik mellan regeringspartiet
och oppositionen. Hela systemet
lever på de möjligheter till kritik
som oppositionspartierna har, inte
minst i utskotten. Utskottets förslag
kommer inte i något avseende att rubba
den makt, som regeringspartiet har
när det gäller att fatta beslut i kamrarna,
utan har endast avseende på den
förberedande proceduren. Detta förslag
skulle, om det realiseras, säkert innebära
att det blir sämre möjligheter än
tidigare för oppositionspartierna med
deras minskade numerär i utskotten att
utöva kritik. I valet mellan en underrepresentation
och ett slags garanterad
överrepresentation för regeringen i utskotten,
anser jag att man kommer
den parlamentariska doktrinen närmare,
om man föredrar en underrepresentation.

Jag vill, herr talman, bestämt säga
ifrån, att jag inte är någon vän vare
sig av under- eller överrepresentation.
Man bör genom förhandlingar kunna
jämka fördelningen av mandaten på ett
rättvist sätt vare sig den gamla eller
den nya regeln gäller. Men innebörden
av detta förslag har i högsta grad ändrat
karaktär sedan motionen väcktes.
Det är detta som varit avgörande för
mig, herr talman, när jag förenat mig
med dem som bär anser att denna bestämmelse
icke är av den »högst nödiga
och nyttiga» karaktär att den nu bör
såsom vilande grundlagfästas.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr SWEDBERG: Herr talman! .lag
begärde närmast ordet för att till utskottets
ärade ordförande säga, att jag
är övertygad om att han mycket väl
förstod vad jag menade, då jag talade
om grundlagarnas helgd. Jag menade

självfallet inte att denna helgd skulle
kränkas om det företages befogade och
väl motiverade ändringar av grundlagarna.
Jag trodde också att jag ganska
tydligt sade ifrån, såsom också gång på
gång framhållits i utskottet, att man icke
bör, utan särskilt stark motivering ändra
grundlagarna. Vi reservanter har emellertid
inte kunnat finna att det i förevarande
fall förebragts en så stark motivering.

Det är alldeles riktigt som utskottets
ärade ordförande säger, att jag och mina
partikamrater vid ett tidigare tillfälle
intagit en annan ställning än vi gjort i
år. Men dels sammanhänger detta med
den mycket betydande förändring av
hela läget som har inträffat och som
särskilt herr Håstad här berört. Dels
vågar jag i min ringhet låna de ord som
P. P. Waldenström använde en gång här
i riksdagen, när han befann sig i en
liknande situation som jag nu gör: »Jag
tackar Gud att jag blir klokare för varje
dag som går».

Herr FAST: Herr talman! Herr Swedberg
har alldeles rätt i att man kan få
ändra mening. Jag har också någon gång
gjort detta, och jag riktar inte nu några
förebråelser mot herr Swedberg för den
sakens skull. Men den motivering, som
han •företedde, var rätt haltande.

Jag blev, herr talman, verkligen förvånad
över att herr Håstad, vars logik
jag många gånger beundrat, sammanblandade
frågan om själva valsystemet
med frågan om fördelningen av utskottsledamöter
mellan partierna. Jag trodde
att vi alla var överens om att sammansättningen
av utskotten skulle avspegla
ställningen partierna emellan i riksdagen.
Det har ju varit en ständig strävan
att åstadkomma detta. Jag erinrar
om de många sammanträden som har
hållits för att man skulle kunna uppnå
överenskommelser i sådan riktning —-det är inte bara under senare år som
dylika förekommit, .lag har erfarenheter
från den tid, då ett av de partier, som

138 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

var föregångare till det nuvarande folkpartiet
innehade regeringsmakten men
befann sig i minoritet. Då fördes det
också förhandlingar om utskottens sammansättning
partierna emellan.

Även om jag medger att den här föreliggande
frågan inte utgör något stort
problem, anser jag det lämpligt att man
gör en grundlagsändring och bringar
grundlagen i överensstämmelse med den
praxis som tillämpas.

Jag vill en passant säga att det är rätt
lustigt att konstatera, hurusom jag i
konstitutionsutskottet ofta får den förebråelsen
att jag är den mest konservative
av alla därför att jag inte vill göra
småändringar i grundlagen medan jag,
när jag någon gång ansett starka skäl
tala för en ändring, får den förebråelsen
att jag är allt för villig att göra
ändringar. Med den erfarenhet jag har
om att det, vilket parti som än innehar
regeringsmakten, finns en strävan att
få partiernas styrkeförhållanden här i
riksdagen avspeglade i utskotten, måste
jag emellertid säga att den ändring som
nu föreslagits är påkallad.

Det kan väl inte vara rimligt, herr
Håstad, att vi i samband med detta
ändringsförslag drar upp även den avgjorda
frågan om sättet för val till riksdagen.
Under alla förhållanden borde
man väl först vänta och se hur demnva
ordningen därvidlag slår ut. Det är kanske
åtskilliga som misstar sig på den
punkten. Det är inte alls säkert att det
största partiet kommer att bli mest gynnat;
det skulle inte förvåna mig om det
i stället blir något av mellanpartierna.
Men det väsentliga är ju att denna sak
inte har någonting med frågan om utskottens
sammansättning att göra.

Herr Håstad frågar vad ett parti skulle
ha för glädje av att få en överrepresentation
i utskotten. Vi kan ju ta den situationen
att ett parti har en knapp majoritet
här i riksdagen, men att partiet,
genom att det bortfaller en del röster
och ingen överenskommelse har blivit
träffad, stannar i minoritet inom ett så -

dant utskott som statsutskottet. Hur
kommer detta att inverka på riksdagens
arbete, när minoriteten reserverar sig
och majoriteten inte företräder regeringspolitiken?
Detta är bara ett litet
tankeexperiment som visar hur grundlagens
bestämmelse skulle kunna verka,
om den tillämpas sådan den verkligen
är skriven.

Jag anser att när det i verkligheten
finns en tillämpning som överensstämmer
med den grundlagstext som nu föreslås,
talar alla skäl för att vi godkänner
utskottets hemställan, till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Oavsett
grundlagens bestämmelser råder det nog
inga delade meningar mellan exempelvis
herr Fast och mig om att utskotten
bör avspegla sammansättningen av kamrarna,
något som ju också i stort sett
varit fallet under de sista tre, fyra legislaturperioderna,
fastän den gamla
regeln då har funnits. Jag vill här bara
erinra om den jämkning till socialdemokraternas
förmån, som år 1949 skedde
vid valet av statsutskott. Man tog då
behörig hänsyn till den synpunkt, som
herr Fast anförde och för att undvika
att lotten skulle bli avgörande i utskottet,
fick socialdemokraterna 16 ledamöter
i stället för 15. En annan sak är
emellertid att man, såsom nu skulle ske,
ger de partier som kan komma att gynnas
av den nya valordningen en möjlighet
till överrepresentation. Därest det
skulle bli konflikter om hur man skall
vänskapligt fördela mandaten, kan ju
vederbörande partier alltid falla tillbaka
på vad som är deras matematiska
rätt.

Vi kan väl inte i konstitutionsutskottet
alldeles bortse från andra beslut som
utskottet har fattat. Utskottet bör väl
kunna hålla ihop åtminstone de 20—30
ärenden som utskottet vanligen har att
behandla per år, så att det inte verkar
som om man ena dagen hade glömt bort
vad man den andra dagen har gjort.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 139

Rätt för statsråd m. fl. att deltaga i val till utskott.

Det måste finnas ett visst sammanhang
mellan de olika besluten. Därför måste
valreformen enligt min mening ha betydelse
även för denna frågas bedömande.

Jag skall gärna medge, herr Fast, att
samma dag vi får ett rättvist system
för val till riksdagen, är det inte mycket
att diskutera om rörande denna sak.
Men vi har inte nu ett rättvist valsystem
och därför kan och kommer under nuvarande
matematiska partiförhållanden
det framlagda förslaget att gynna de nuvarande
regeringspartierna. Det förefaller
mig inte finnas någon särskild anledning
för riksdagen att hjälpa till att
åstadkomma en sådan ordning. Jag tycker
att vi mycket bra kan reda oss med
den hittillsvarande regeln, som inte alls
har visat sig medföra några större olägenheter.
Sedan kan vi göra resning i
målet, när den tiden kommer att bättre
förutsättningar att lösa den är förhanden.

Herr FAST: Herr talman! Efter det
hot, som herr Håstad här kommit med,
bör väl utgången i denna fråga vara
ganska given. Förut har man talat om
att man vill vara med om att åstadkomma
en riktig avspegling av partiställningen
i utskotten, men nu säger herr
Håstad att sedan den sista valreformen
genomförts har saken kommit i ett annat
läge. Detta kan jag inte fatta på
annat sätt än att man kommer att vara
obenägen för sådana uppgörelser som
tidigare har kommit till stånd. Om man
vore villig att även i fortsättningen träffa
dylika uppgörelser, har jag också
svårt att förstå varför man inte önskar
bringa grundlagen i harmoni med den
ordning som tillämpas.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det kan
inte vara oppositionens sak att se till
och genomföra, att grundlagen kommer i
harmoni med den nya valreformen. De
som har genomdrivit valreformen har

rätt att göra det, men denna fordran
kan man inte rimligen ställa på oss, tv
annars skulle vi verkligen kunna utsättas
för beskyllningen att vara inkonsekventa.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Swedberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 2G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall; och

nr 27, med förslag till ändrad lydelse
av 56 § 2 mom. lagen den 2G november
1920 om val till riksdagen.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

140 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

§ 4.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta
motioner angående en utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet.

Uti de likalydande, den 30 januari
1952 till konstitutionsutskottet hänvisade
motionerna nr 243 i första kammaren
av herr Bergvall och nr 319 i andra
kammaren av herr Håstad hade hemställts,

»att riksdagen måtte för sin del såsom
vilande besluta ändringar av och tilllägg
till regeringsformen och riksdagsordningen
avseende en utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet enligt följande
huvudlinjer:

1) Det konsultativa referendum utvidgas
på så sätt, att även en minoritet
av riksdagen, förslagsvis en fjärdedel
av vardera kammarens medlemstal,
äger att begära att en dylik omröstning
skall anordnas antingen om ett allmänt
principspörsmål eller om en proposition,
som ej rör budgeten eller traktater
med främmande land, och att omröstningen
skall komma till stånd, så framt
ej riksdagens kamrar genom samfällt beslut
förklara omröstningens hållande
vara till allvarligt men.

2) Decisivt referendum införes:

a) för grundlagsfrågor på så sätt att
ett av riksdagen första gången antaget
grundlagsförslag må efter samfällt beslut
av riksdagens kamrar i stället för
att vila tills efter nyval till andra kammaren
omedelbart hänskjutas till folket
för avgörande,

b) för lagfrågor enligt § 87 regeringsformen
och andra därmed jämförliga
författningar, vilka tillkomma genom
samfällt beslut av Konung och riksdag,
därest en kammare eller en minoritet
inom riksdagen, förslagsvis en fjärdedel
av vardera kammarens medlemstal,
omedelbart efter det att riksdagen beslutat
sådan ny lag eller författning eller
upphävande eller ändring av eller till -

lägg till dylik ingiver framställning om
folkomröstning och såframt ej bägge
kamrarna genom samfällt beslut förklara
beslutet trängande.

c) för frågor angående nya eller förhöjda
anslag i riksstaten eller allmänna
principbeslut berörande statens styrelse
och verksamhet på samma sätt och
under enahanda villkor som under 2 b),

d) i fråga om kyrkolag bör eventuell
folkomröstning anordnas på samma sätt
som enligt 2 b), dock att, om kyrkomötet
fattar sitt beslut efter riksdagen,
en viss tid fastställes, inom vilken begäran
om folkomröstning skall inges,

e) Konungens vetorätt i frågor om
författningar och lagar bör utövas innan
en av riksdagen, av en av dess kamrar
eller av en riksdagsminoritet begärd
decisiv folkomröstning utlyses,
varvid Konungens vägran att gilla ett
av riksdagen för dess del fattat beslut i
en författnings- och lagfråga automatiskt
innebär att frågan förfallit utan
folkomröstning».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:243 och 11:319 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Lundgren, Hansson, Swedberg,
Nordkvist, Hammar och Håstad, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, under uttalande av angelägenheten,
att folkomröstningsinstitutet
utbyggdes på sätt reservanterna angivit,
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om
framläggande utan dröjsmål av förslag
om sådant utbyggande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Detta
ärende rörande referendum har gått
som en restriktionssmörgås ut och in
under en vecka. Det kan ur många synpunkter
vara beklagligt att detta ärende,
som verkligen förtjänar att grundligt
diskuteras, kommit att tas upp i den
uppbrottsstämning som kammaren nu
befinner sig i. Även om det kanske är

141

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

en allmän önskan i kammaren att vi
skall göra processen så kort som möjligt,
är det dock för mig omöjligt att
alldeles undgå att gå in på frågan, så
mycket mer som det ju gäller å ena
sidan ett omotiverat avslag på de av
herr Bergvall och mig väckta motionerna
och å andra sidan ett principiellt
ställningstagande till förmån för dessa
i form av en direkt riksdagsskrivelse.

Utskottets utlåtande är ju mycket ordkargt
och, som det har sagts i första
kammaren, torftigt. Man har fått det
intrycket, att utskottet har varit verkligt
désintéressé vid behandlingen av denna
fråga. Utskottets utlåtande lämnar ju
inte heller någon som helst utgångspunkt
för en allmän principiell debatt.
Denna debatt har man velat skjuta på
till kommande riksdag — om man över
huvud taget skall ta upp den.

Jag skall i alla fall göra några historiska
randanmärkningar till denna fråga,
innan jag korteligen vill komma till
mina principiella slutsatser.

Referendum stod ju på önskelistan
inom det socialdemokratiska partiet redan
år 1914. Programkommissionen tillstyrkte
vid detta tillfälle att en punkt
om folkomröstning skulle intas i partiprogrammet.
Godtagandet av denna
punkt, liksom åtskilliga andra punkter
rörande författningen, kom dock att
uppskjutas till 1917 års partikongress,
då kravet på folkomröstning kom att införas
i programmet. Efter första världskriget
uppstod det i Sverige liksom i
många andra länder en allmän strävan
att fördjupa demokratien, att utvidga
den. Som ett led häri ingick att acceptera
den ena eller andra formen för ett
folkomröstningsinstitut. En kommitté
tillsattes, ledd av dåvarande landshövding
Edén, som under tre år var sysselsatt
med att utarbeta ett betänkande i
denna fråga. Resultatet blev, som vi alla
vet, endast det konsultativa referendum,
som nu finns inskrivet i § 49 regeringsformen
men som till följd av de mycket
rigorösa bestämmelserna inte har

kommit till någon egentlig användning.
Däremot ställde man sig vid denna tidpunkt,
även om det fanns intresse från
olika partier för det beslutande folkomröstningsinstitutet,
tveksam till att
grundlagsfästa detta. Det sammanhängde
ganska naturligt med att man vid denna
tidpunkt först ville avvakta resultatet
av den fulla demokratisering, som genomfördes
från och med 1918 års urtima
riksdag. Man ville se verkningarna
av dessa reformer innan man tog ytterligare
ett steg. Detta var huvudmotivet
för avslag från alla utom herr Ivar Vennerström.

Det kanske också bör framhållas att
intresset för deltagande i val vid denna
tidpunkt var ganska måttligt. Det
kvinnliga deltagandet vid 1921 års val
uppgick inte till 50 procent, vilket alltså
visar att vårt land vid denna tidpunkt
knappast var fullt moget för en utvidgning
av folkrättigheterna i referendalt
avseende. Man har sedan under ett 20-tal år nöjt sig med det 1918—1922 genomförda
systemet.

Efter det andra världskriget uppstod
en allmän diskussion i vårt land om det
parlamentariska systemet, om demokratien
och om medborgarnas roll i denna.
Åtskilliga personer som tidigare varit
anhängare av ett mycket strikt genomfört
parlamentariskt system började nu
luta över åt ett folkomröstningsinstitut
av den ena eller andra formen. Som exempel
kan jag nämna en så gammal
trofast anhängare av den staaffska parlamentarismen
som professor Axel Brusewitz.
Han var ledamot av den första
referendumkommittén och under sina
sista levnadsår anhängare av en utbyggnad
av referendumsystemet.

Vid 1948 års riksdag inträffade det
att motioner kom att väckas från ledare
och andra tämligen inflytelserika personer
inom respektive partier om en utredning
angående folkomröstningsinstitutet;
det skedde från högern, från folkpartiet
och från bondeförbundet. Kommunisterna
hade också samma år en

Nr 23.

142

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

författningsmotion, i vilken referendum
ingick, även om denna motion till
följd av sin uppläggning inte kom att
behandlas i sammanhang med de övriga
motionerna. Slutligen fanns denna
punkt i det socialdemokratiska partiprogrammet.
Ändå kom det att gå ganska
knarrigt i utskottet. Det visade sig
— jag tror inte att det är någon hemlighet,
vilket också för övrigt framgick
av den efterföljande behandlingen —
att man kunde förmärka en mycket stor
ljumhet inom det socialdemokratiska
partiet inför det krav, som sedan ett
30-tal år fanns inskrivet i partiets program.
När en riksdagsskrivelse nästan
enhälligt ändock till sist kom till stånd,
begränsade man denna utredning på så
sätt att den endast skulle göras förutsättningslös.
Direktiven blev sedermera
av statsrådet Zetterberg något utvidgade.

När en skrivelse av denna karaktär
avlåtits från riksdagen till regeringen
samt därav framgått, att alla partier uttalat
sig för en undersökning i dessa
författningsfrågor, synes det mig som
om regeringen inte haft någon anledning
att sätta käppar i hjulen utan i
stället bort skyndsammast låta verkställa
en sådan utredning. Det är en
gammal regel, att regeringen just i författningsfrågor
bör bortse från den
makt den har att bestämma över igångsättande
eller inte av utredningar. Inte
förty dröjde regeringen i nära två år,
ända till början av 1950, med tillsättningen
av denna utredning. Som vi alla
vet kom denna kommitté dessutom att
belastas med den undersökning av valsättet,
som ansågs särskilt trängande
och som blev kommitténs första uppgift.
Kommittén var dock efter ungefär halvtannat
år färdig i sitt principiella ställningstagande,
det var ungefär vid jultiden
i år, men tryckningssvårigheter
och annat kom till och gjorde att betänkandet
inte kunde avlämnas till
Kungl. Maj:t förrän i april.

Jag är angelägen att betona att någon

anmärkning emot ordföranden eller någon
annan ledamot av kommittén, som
kanske inte har varit så särskilt intresserad
för referendum, inte kan riktas,
utan den anmärkning jag har framställt
här har regeringen till sin adressat. Det
kanske också kan nämnas att denna
kommitté har sysslat ungefär blott två
år med referendum jämte en annan stor
fråga, medan den gamla folkomröstningskommittén
på sin tid höll på i tre
år. Den senaste kommittén kan därför
nog sägas ha handlat med nödig skyndsamhet.

Nu är emellertid läget detta att frågan
om ett ställningstagande till kommittéförslaget
eller andra förslag, som
kan väckas i anslutning till detta, icke
kan på allvar tas upp förrän under nästa
valperiod och alltså inte genomföras
förrän efter år 1956. Det måste sägas att
det inte är någon särdeles snabb takt
med vilken den svenska riksdagen och
den svenska regeringen handlar när det
skall ta fyra legislaturperioder att genomföra
en, så långt hittillsvarande förslag
gäller, så föga omgestaltande ordning
som en viss utvidgning av referendumsystemet.

Hade god vilja funnits hos regeringen
att i första hand tillgodose riksdagens
utredningsönskemål och i andra hand
befordra någon del av betänkandet,
t. ex. den del där kommittén i huvudsak
var enhällig, till ett beslut, skulte alla
möjligheter ha funnits att i år ta upp
åtminstone delproblem i frågan.

Vi känner ju till — jag skall inte ta
upp några aktuella exempel —- att riksdagen
ibland kan lösa intrikata konstitutionella
frågor med en mycket större
skyndsamhet än som här har behövt
vara fallet. Hade utskottet, som naturligtvis
hade mycket litet tid på sig, velat
komma till ett positivt resultat, skulle
det säkerligen inte heller ha saknat
möjligheter till detta under de veckor,
som utskottet hade till sitt förfogande
sedan betänkandet hade tryckts. Det
fanns ju en förlaga för en författnings -

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 143

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

text i kommitténs förslag och i reservationen.
Jag är alldeles övertygad om
att den författningstext som föreligger
i betänkandet jämte reservationen är
minst lika klar som den författningstext,
som Schweiz har haft sedan 1874
och med vilken detta land har funnit
sig väl till rätta.

När det visade sig utsiktslöst att få
något direkt beslut igenom vid denna
riksdag med hänsyn till ställningstagandet
från socialdemokraterna och
bondeförbundet, har vi, som eljest varit
anhängare av ett omedelbart preliminärt
beslut, ansett det vara riktigast att
nöja oss med en principiell deklaration
och avvakta kommande riksdag. Kanske
det då kan bli möjligt att åtminstone å
vissa punkter nå ett samförstånd, som
nu inte ligger inom räckhåll.

Någon tänker kanske säga att det
finns en liten skillnad emellan den reservation,
som herrar Bergvall och
Wahlund jämte undertecknad avgav i
kommittén och den reservation som
föreligger i utskottet och som även jag
undertecknat. Skillnaden skulle röra
behandlingen av grundlagsfrågor. I utskottsreservationen
har det ju inskjutits
en passus, i vilken det säges att det
vore skäl att överväga en bestämmelse
om kvalificerad majoritet i det fall, då
riksdagen skulle vilja ersätta den andra,
definitiva behandlingen i riksdagen
av grundlagsfrågor med en folkomröstning.
För att det nu inte skall sägas att
jag hoppat från den ena ståndpunkten
till den andra vill jag framhålla, att
reservationen nära överenstämmer med
vad jag deklarerade i kommittén och
vad som är klart antytt i reservationen
till kommitténs betänkande. Där anges
det nämligen, att vissa principiella betänkligheter
kan anföras emot att införa
grundlagsreferendum i denna
form. I detta hänseende vill jag ytterligare
endast peka på, att herr Wallentheim
ännu kraftigare förfäktat samma
mening i sin reservation. Det finns

ett andligt släktskap mellan hans reservation
och vår på denna punkt.

Nu skall jag här framföra ett par
principiella synpunkter. Varför vill
man nu ha referendum? Varför är vi
så angelägna om att utvidga det nuvarande
representativa systemet med någon
form av direkt avgörande genom
folket i vissa frågor? Det skulle naturligtvis
vara mycket att säga härom,
och om debatten i kammaren blir utförlig
kan det hända att andra synpunkter
kommer att anföras, vilka kan
ge mig anledning att återkomma. Jag
skall i alla fall nu koncentrera mig till
följande.

För det första är det alldeles uppenbart,
att utvecklingen av den svenska
folkstyrelsen har gått i något annan
riktning än man i början på 1930-talet
tänkte sig. Partierna, i vissa fall pressen
samt de många organisationerna
har kommit att — med allt det tillbörliga
inflytande, som dessa samhällsföreteelser
skall ha — förkväva individen.
Individen har fått ett allt mindre svängrum
för sina egna uppfattningar och
inflytelser. Fn reaktion häremot är enligt
vår mening, på sin plats om man
verkligen vill vidmakthålla det demokratiska
idealet, nämligen att demokratien
skall vara en stat för människor,
där den enskilda medborgaren skall
utöva ett inflytande och där han just
genom detta sitt inflytande så att säga
adlas.

För det andra är det ju alldeles
klart, att partierna endast delvis är
representativa. Partierna kan ju inte
ta upp mer än en del frågor på sina
princip- eller valprogram, och de kanske
tar upp just sådana frågor, som de
finner vara de mest slående. I vissa fall
avstår partierna medvetet ifrån att fatta
ståndpunkt i ett visst problem, kanske
därför att meningarna bland anhängarna
är så delade. I andra fall får
väljarna aldrig tillfälle att ta en ståndpunkt
helt enkelt beroende därpå, att
frågorna dyker upp under perioden

144

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomrostningsinstitutet.

utan att något parti har haft möjligheter
att diskutera dem vid valet eller
haft en chans att förutse utvecklingen.
Man kan ju således säga, att hela den
ekonomiska diskussion, som i vårt land
förts ända sedan 1945, rört problemställningar,
som endast i mycket begränsad
utsträckning kunnat göras till
föremål för partiernas konkreta ställningstagande
vid valen. Det ligger i sakens
natur, att det enda adekvata sättet
alt avgöra en fråga, där man vet att
partierna är mycket delade och opinionen
mycket labil, är just genom folkomröstning.
Det var ju detta som skedde
med nykterhetsfrågan 1922.

För det tredje har jag den bestämda
uppfattningen, att folkomröstningsinstitutet
på det hela taget är ägnat att
främja den sakliga behandlingen av
riksdagsfrågorna — detta både på ett
förberedande stadium, i verken och i
regeringen samt därefter inom riksdagen.
Vi har i vårt land många gånger
stoltserat över den grundlighet, varmed
frågorna skulle behandlas i den
svenska riksdagens utskott. I den mån
denna uppfattning är riktig skulle jag
tro, att den endast är riktig i historisk
mening. I några fall förekommer utan
tvivel alltjämt en mycket sorgfällig utskrottsprövning,
t. ex. när det är fråga
om kontroversiella problem. Men att
generellt säga att utskottsbehandlingen
i vår riksdag är grundlig, det är enligt
min mening numera absolut omöjligt.
Framför allt sedan vi alltsedan 1949
fått den kortare sessionstiden och ställts
inför nödvändigheten av att sluta den
sista maj har utskotten i vissa fall tvingats
till en forcering som aldrig förr.
Om en fråga är av den beskaffenhet,
att den kan komma att hänskjutas till
folket för avgörande, så skulle detta
bli en anledning för riksdagen och dess
utskott liksom för de förberedande
myndigheterna att sorgfälligt granska
frågan. Nu har riksdagen ingen överinstans
över sig annat än folket vid
efterföljande val. Folket har ju dock

alltid att tänka framåt och inte så
mycket att sätta sig som domare över
den tid som varit. Därför kan man
knappast säga att det för ögonblicket
finns någon direkt folklig kontroll av
riksdagen. Därtill kommer ju —• detta
är mera en värdering — att ärendenas
beredning i utskotten av allt att döma
även kommer att gå i den riktningen,
att man tar större hänsyn till alla legitima
intressen än man nu anser sig
förpliktigad att göra — detta givetvis
för att undvika att medborgargrupper
av missnöje över en viss del av ett
lagförslag eller annat beslut skulle vilja
medverka till att fälla lagen, därest
folkomröstning skulle komma till stånd.

För det fjärde finner jag det alldeles
evident att folkomrostningsinstitutet
verkar folkuppfostrande. Det kan inte
råda något tvivel om att schweizarna,
som i vissa hänseenden har ett bättre
utvecklat skolsystem än vi har i vårt
avlånga land, äger en högre allmän
medborgarbildning än svenskarna. Anledningen
härtill är främst den, att
människorna där tvingats att delta i
kommunala, kantonala och federala referenda.
Referendum är inte en daglig
spis för folket därnere, men några
gånger om året har det att ta ställning
till konkreta förslag, och det är en ambition
hos de schweziska medborgarna
att försöka bilda sig en egen uppfattning
om tingen så att man inte går fram
till urnorna som boskap. Detta politiska
intresse, som knutit sig till vissa
frågor, har sedan höjt den allmänna
politiska nivån. Det har medverkat till
att undanröja kverulans. Det har givit
en särskild helgd och auktoritet åt de
beslut, som fattats av folket, just därför
att dess uppfattning anses vara ett sant
uttryck för folkets inneboende mening.

För det femte tror jag, att referendumkampanjen
inte alls kommer att behöva
betinga de kostnader man förut
fruktat. Jag vill gärna erkänna att jag
länge betraktat ett referendum med
en viss skepsis därför att jag föreställt

145

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

mig, att systemet vore oavvisligen förbundet
med kostsamma kampanjer. Så
vitt jag har kunnat utröna av erfarenheterna
från Amerika och Schweiz,
drar inte ett referendum längre de stora
penningsummor, som man talat om.
Framför allt liar radion kommit till
som ett medel som — om det använts
objektivt —■ lätt kan utnyttjas såsom
det väsentligt medlet för information,
upplysning och diskussion. I varje fall
försäkrades det mig från alla partier
när jag å kommitténs vägnar besökte
Schweiz, att kostnaderna numera inte
vore särskilt höga, även om vid vissa
tillfällen hänt att organisationer satsat
avsevärda belopp. Samtidigt sade man
dock att erfarenheterna visat, att folk
blir misstänksamt om det kommer för
mycket agitationstryck, d. v. s. pengar,
med i referendumkampanjen.

Till sist har det många gånger sagts
att referendumsystemet skulle verka
konservativt, och att det därför skulle
bli en hämsko på utvecklingen och följaktligen
inte höra hemma i vårt radikala
folkstyre. Även om det kan ligga
en sanning i att folket ibland kan avslå
ett förslag, så bär dock ett sådant
påstående som det nyss återgivna på
en oerhörd överdrift. Schweiz är ju
dock på det hela taget en utomordentligt
avancerad stat. I Amerika är det
i allmänhet just referendumstaterna
bland delstaterna som är de mest avancerade,
t. ex. Kalifornien, Michigan,
Oregon och Washington. Australien är
också, så vitt jag förstår, en mycket
progressiv stat. Talet om att ett referendum
skulle verka i konservativ riktning
sammanhänger med att man hittills
i diskussionen alltid utgått ifrån
att ett avslag i en fråga skulle innebära
en slags reaktion. För det första
kan ju avslaget innebära ett avslag på
en lösning, som mera går åt det konservativa
hållet, t. ex. upphävandet av
en reform. Då kan ju resultatet omöjligen
betecknas som konservativt, om man
ser det från partipolitisk synpunkt. Vi -

dare kan ju ett förslag ofta avslås just
därför att det inte tillfredsställer de
mest avancerade reformvännerna, och
då har ju regering och riksdag, när de
skall bedöma innebörden av de negativa
folkomröstningsresultatet, att undersöka
huruvida ett nytt förslag kan
läggas fram med utsikt att vinna folkets
bifall. Det var en allmän mening
hos aila partier jag talade vid i Schweiz
att i regel — för att inte säga nästan
alltid — det andra förslaget var bättre
än det första och fällda. Det visade sig
ofta att det första förslaget var behäftat
med vissa brister och dessa kunde
man vid andra försöket rätta till. När
sedan i många fall uppskovet med att
framlägga ett nytt förslag kommit att
bli rätt långt — jag tänker nu på förslaget
om folkpensionering —- så sammanhängde
detta med landets allmänna
finansiella läge och med kriget. Det
hade alltså ingenting med referenduminstitutet
som sådant att göra.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta. Jag vill endast ytterligare framhålla,
att vad som här föreslås ifrån
reservanternas sida ingalunda är den
schweiziska demokratien i hela dess
omfattning. Jag tror inte att det finns
någon — i varje fall inte bland dem
som jag samarbetat med i denna fråga
— som är beredd att föreslå, att vi skall
importera det schweiziska författningssystemet.
Vad vi föreslår är endast en
sådan begränsad utbyggnad av det representativa
systemet, som vi anser förenlig
med våra nedärvda demokratiska
institutioner och som inte i och för sig
bör åstadkomma någon omvälvning.
Om man senare med ledning av vunna
erfarenheter må ta nya steg, får vi
överlåta åt framtiden. Det är just ur
denna synpunkt som vi avstått från att
lägga fram ett förslag eller över huvud
på detta stadium ta upp frågan om folkinitiativ.
Jag vill för min del säga, att
jag icke är någon principiell motståndare
mot folkinitiativ, d. v. s. rätten
för en viss grupp av medborgare, t. ex.

10 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 23.

Nr 23.

146

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

200 000 eller så, att utforma ett författningsförslag
eller eventuellt ett lagförslag,
som sedan riksdagen får yttra sig
om och som ytterst skall avgöras av folket.
Men vi får dock komma ihåg att
detta kommer att kräva mycket vidlyftiga
grundlagsändringar och mycket
starkt ingripa i hela vår lagstiftningsprocedur.
Därför står enligt min mening
initiativet i den andra etappen
såsom det praktskt taget har gjort i
alla länder, där referendum har införts.

Därtill kommer att folkinitiativ, möjligen
med bortseende från Amerika,
inte har spelat någon egentlig praktisk
roll utan har haft sin stora betydelse
genom att det har funnits så att säga
i reserv i författningen. Men är det så
att man från socialdemokratiskt håll
skulle vara särskilt intresserad av att
införa folkinitiativet, vill jag för min
del säga att jag är beredd till en diskussion
härom. Jag vill emellertid peka
på att inte ens de socialdemokratiska
ledamöterna av kommittén har föreslagit
en folkinitiativrätt, när det gäller
det fakultativa referendum, utan ansett
att man även på denna punkt bör
kunna vänta och se.

Jag vill säga till sist, herr talman, att
jag har svårt att förstå den ytterst
stora tvekan och betänksamhet, som jag
har mött inom det socialdemokratiska
partiet i denna fråga allt ifrån 1948,
då jag för första gången deltog i behandlingen
av detta ärenden i konstitutionsutskottet.
Vi har ju med denna
motion, där vi erbjudit socialdemokraterna
vår medverkan till att realisera
en gammal programpunkt, ingenting
annat önskat än att ge människan den
rätt som hon bör äga i den demokratiska
staten i enlighet med demokratiens
allmänna grundsatser. Vi har också
den uppfattningen att även om funktionarismen
-—- om jag får använda det
utrycket — är nödvändig i vår stat
från effektivitetssynpunkt, måste denna

funktionarism ha en motvikt i folkligt
inflytande och i folkliga element.

Det är mycket intressant att se, att
när socialdemokraterna 1917 på sin
kongress diskuterade referendum, skedde
det just i sammanhang med en diskussion
om hur man skulle kunna inskränka
den roll som funktionarismen
—• jag har hämtat uttrycket just från
de socialdemokratiska partiprotokollen
— då ansågs spela.

Demokratien förlorar enligt min mening
sin ursprunglighet, sin äkthet och
sin egentliga kraft, om folket alltför
mycket kommer att tryckas tillbaka av
politisk byråkratism och om kollektiverna
kommer att bli alltför dominerande.
Även om ett eller annat bakslag
skulle inträffa i referendum för någon
viss fråga, så anser jag dock denna olägenhet
vara mycket ringa i jämförelse
med de stora allmänna värden,, som
skulle kunna vinnas genom att utvidga
och fördjupa vår folkstyrelse.

Därmed skall jag sluta. Men, herr
talman, jag kan inte undgå att falla för
frestelsen att läsa upp den mycket korta
motivering, som anfördes i den socialdemokratiska
partistyrelsen både
1914 och 1917, när referendumproblemet
dryftades. Det heter 1914: »Det
representativa systemet med för viss
tid valda företrädare för vissa väljargrupper
ger —- hur demokratiskt det
än må vara utvecklat — icke alltid full
säkerhet för att den uppfattning, folkets
flertal hyser angående en på dagordningen
stående betydelsefull riksangelägenhet,
blir avgörande. För att betrygga
detta krav har folkomröstning
dels införts, dels föreslagits i åtskilliga
länder. Enligt partistyrelsens mening är
detta institut ett nödvändigt komplement
till det representativa systemet
hos ett folk, som vill leva under full
självstyrelse. Det kommer i sin tillämpning
att innebära en viktig hävstång
till höjande av folkets politiska upplysning
samt är ett naturligt uttryck för
den fostran till självansvar, vars bety -

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 147

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

delse framhålles i partiets allmänna
grundsatser.»

Sedan utvecklade Branting detta tema
i debatten ytterligare och ansåg, att
den omständigheten att någon viss fråga
kanske skulle en gång falla, inte
kunde tillmätas alltför stor betydelse
vid sidan av referendums fördelar i
demokratiskt och politiskt uppfostringsliänseende.

Detta upprepade man 1917, och man
antog då referendumpunkten utan diskussion.

Det var inga duvungar som stod bakom
referendumförslaget. Det var Branting,
Gustav Möller och Sandler, för
att nämna några av dem som underskrev
detta uttalande.

Jag vill hänvisa till att även innan
vi hade gått till källorna — vilket för
min del inte skedde för mer än en dag
sedan -— hade vi i kommittén och i utskottet
utformat en motivering, som uppenbarligen
helt sammanfaller med denna
låt vara mycket knapphändigare
men ytterst expressiva motivering, som
den socialdemokratiska partistyrelsen
på den tiden stödde sig på.

Jag undrar om det socialdemokratiska
partiet i sitt umgänge med regeringsmakten,
funktionarismen och folket
har gripits av något slags utvecklingspessimism.
Det naturliga måste
vara att vårt land efter dessa trettio
år med den förbättrade skolbildningen
och den allmänt vidgade politiska debatten
borde vara mera moget än det
var 1917 för en sådan reform. I och
för sig kan jag inte se någon skillnad
mellan det schweiziska folkets eller
amerikanarnas mognad och vårt eget
folks, även om det schweiziska folket
under senare årtionden uppfostrats till
aktiva politiska medborgare genom sitt
folkomröstningsinstitut.

Jag vill bekänna, herr talman, att
trots att man annars anser att en konservativ
människa skall vara en pessimistisk
människa, så delar jag inte den
utvecklingspessimism som jag vill ut -

läsa ur den socialdemokratiska hållningen
i denna fråga. Jag har i dag
och jag har alltid haft en ljusare syn
på utvecklingen, även om jag själv
många gånger befunnit mig i minoritetsställning.
Därför ber jag, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall
till reservationen.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Den
demokrati som vi har här i landet innebär
ju i praktiken, att det är de röstberättigade
medborgarna som bestämmer
över ländes politik. Medborgarna
utövar främst denna sin makt med röstsedeln
i hand vid valurnorna.

Sedan trettio år tillbaka har vi emellertid
här i landet en grundlagsenlig
möjlighet för medborgarna själva att
på visst sätt direkt öva inflytande på
vissa ärendens avgöranden, men detta
slags folkomröstning är närmast att betrakta
som ett led i beredningsproceduren.
Som bekant har denna omröstning
varit i funktion endast en gång,
nämligen vid den s. k. förbudsomröstningen
1922.

Även om partiväsendet här i landet
inte är så hårt och bindande som på
vissa andra håll i världen, kan det
inte nekas till att det ändå är ganska
dominerande, och risk finns påtagligen
att individen och det individuella kommer
att skjutas i bakgrunden. Den fara
för likriktning och kollektivism, som
följer härmed, är säkerligen allvarlig
nog. Därför är det ur allmän demokratisk
synpunkt ett önskemål, att den
enskilde medborgaren beredes ökade
möjligheter att direkt öva inflytande
på samhällets styrelse.

Det är, tycker jag, ganska förvånande
om någon vill bestrida att det är
en verkligt demokratisk anordning att
folket får direkt säga sin mening i stora
frågor och taga del i viktiga avgöranden.
Det var tydligen insikten om detta
som gjorde att flera partier år 1948
väckte motioner, som syftade till ett
utbyggande av referenduminstitutet.

148 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsmstitutet.

Man ville helt enkelt befästa demokratien
genom att ge den enskilde medborgaren
större inflytande inom demokratiens
ram. Det är nu detta syfte som
reservanterna för sin del anser så angeläget,
att de i anslutning till motionerna
av herrar Bergvall och Håstad redan
nu velat begära ett principuttalande
från riksdagens sida till förmån för
utbyggande av folkomröstningsinstitutet
på sätt som i reservationen närmare
anges.

Utskottet har nu under hänvisning
till den knappa tid som stått till buds
förklarat sig inte vilja ingå på ett sakligt
bedömande av de i frågan skiljaktiga
meningarna utan stannat vid att
yrka avslag på motionerna.

Utskottets anmärkning om tidens
knäppet kan visserligen inte frånkännas
viss tyngd. Även i reservationen
beklagas ju tidsnöden, för vilken emellertid
regeringen måste bära ansvaret.

Riksdagen begärde som bekant hos
Kungl. Maj:t utredningen 1948, men
regeringen tillsatte denna utredning
först i januari 1950. Till detta kommer
att utredningen vid sidan av denna
också fick en annan uppgift, nämligen
att utreda valsättet, en uppgift som tydligen
tillmättes större vikt och följaktligen
kom att träda i förgrunden.

Under utskottsbehandlingen av detta
ärende har det icke varit möjligt att
undgå intrycket, att utskottsmajoritetens
intresse för själva saken inte har
varit särdeles brinnande. Reservanterna
däremot anser, som jag redan framhållit,
denna sak vara av så stor betydelse
principiellt och praktiskt, att de
redan nu velat begära riksdagens uttalande,
detta så mycket mer som ju ett
avgörande eljest skulle komma att skjutas
mycket långt fram i tiden.

Jag vet mycket väl att den här frågan
inte endast är av mycket stor betydelse
utan också är av mycket komplicerad
natur. Det är också därför som
reservanterna särskilt med hänsyn till
den rådande tidsnöden inte har ansett

sig böra framlägga någon utformad lagtext,
vilket eljest bort ske, utan stannat
för att hos Kungl. Maj:t begära ett utarbetat
lagförslag.

Då en framstående expert på detta
område, motionären och reservanten
herr Håstad, just framhållit och utvecklat
mycket värdefulla synpunter, skall
jag, herr talman, helt avstå från att inlåta
mig på sakens tekniska sida. Jag
skall nöja mig med att göra den principdeklaration
som detta korta anförande
avser att vara.

De tre reservanterna i 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning,
herrar Bergvall, Håstad och Wahlund,
har i ett särskilt yttrande sammanfattat
argumenten för folkomröstningssystemets
utbyggnad i följande passus,
som jag tillåter mig att citera: »Det är
vår bestämda tro att ett vidgat möjliggörande
av folkomröstningar skulle i
vårt land betyda något nytt och värdefullt.
Det skulle göra vår svenska folkstyrelse
mer leyande och fördjupa dess
grundvalar. Det skulle öka ej blott de
enskilda medborgarnas intresse för den
politiska utvecklingen utan även deras
känsla av ansvar för denna. Det skulle
ge den bästa stimulansen åt den alltid
nödvändiga debatten om stat och samhälle,
och det skulle medverka positivt
till medborgarnas politiska fostran.»

Med instämmande i detta uttalande
ber jag sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HAMMAR: Herr talman! Må det
tillåtas mig att här bara göra några
reflexioner. Herrar Håstad och Swedberg
har ju tidigare stannat inför de
allmänna och principiella synpunkterna
på hela detta spörsmål.

Om folkets rätt eller roll, vad det
gäller det demokratiska statsskicket,
råder väl knappast någon stor åsiktsskillnad.
När det gäller ett sådant
spörsmål som folkomröstningsinstitutet
och en utbyggnad av detsamma, tror
vi reservanter, att det är få av kam -

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 149

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

marens ledamöter, som inte innerst inne
delar vår syn på frågan. Vi menar
faktiskt, att en sådan utbyggnad skulle
betyda ett stimulerande av medborgarintresset,
när det gäller allmänna angelägenheter.
Vi tror också, att om en
sådan folkomröstning kommer till
stånd, i varje fall utan alltför långa
tidsintervaller, kommer det också att
betyda en medborgarfostran, så att
medborgarna får en konkretare och
klarare syn på de olika medborgerliga
angelägenheterna.

Vid behandlingen i utskottet utmålades
svårigheterna mycket starkt, men
vi menar nog, att de olägenheter, som
där framställdes, är i hög grad överdrivna.
När det gäller svenska förhållanden,
finns det inte något som talar
för att vådor av större omfattning skulle
komma att inträda, om vi får en
sådan utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.
Vår väljarmenighet ställs ju
vartannat år inför olika sektorer av
samhällsfrågor som den tar ställning
till. Det kan inte betyda så förfärligt
stora svårigheter att vid en folkomröstning
ställa människorna inför en
speciell fråga. Vi fruktar inte den saken
så mycket, och någon risk måste
ju en demokrati i varje fall ta.

Ett sådant här institut är, som vi ser
det, i full linje med det demokratiska
statsskicket. Det är intressant att lägga
märke till de uppenbara eller förtäckta
medgivanden, som ges ifrån olika politiska
håll, om det berättigade i idén.
Man är för principen, fastän man kanske
menar, att tiden inte är mogen
ännu. Man ville inte realisera den,
förrän man får tillfälle att vänta och
se litet. Jag vet väl, att det finns en
del åtaganden, som man i de här tiderna
kan och kanske bör lösa sig
ifrån, men ett visst minimum av trohet
mot principer är ändå ett stort värde,
som man inte utan vidare bör slumpa
bort.

Herr talman! Med de bär små reflexionerna
har jag velat ange de skäl

som gjort att jag för min del har instämt
med reservanterna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Det var
säkert för oss allesammans av stort intresse
att lyssna på herr Håstads framställning,
framför allt av hur folkomröstningsinstitutet
har verkat i Schweiz.
Det är ju en sak som han med mycket
stor förkärlek talar om. Jag kan inte
värja mig för den känslan, att han kanske
ändå har en liten skärva i ögat i
detta fall.

Han klagade över att konstitutionsutskottets
utlåtande är kärvt, och det har
han rätt i. Kammaren har säkert också
observerat att utskottet avböjer att ta
ställning i sak. Det är intet svepskäl,
när utskottet hänvisar till den knappa
tiden. Först den 26 april blev kommittébetänkandet
tillgängligt för utskottets
ledamöter, och utredningen är för
övrigt beträffande utländska förhållanden
inte helt avslutad ännu. Då kan
man säga: Är det verkligen nödvändigt
att utskottet tar del av denna ingående
utredning? Ja, herr talman, när det är
fråga om så pass radikalt ingripande
nyheter som här ifrågasatts, kan man
verkligen hävda, att man behöver
grundligt ta del av materialet.

Det är nämligen som vi vet inte fråga
om några småsaker. Det ifrågasättes
att den enkle medborgaren skall ha rätt
att deltaga, låt vara tillsammans med
Kungl. Maj :t och riksdagen, vid stiftande
av grundlagar; han skall vidare deltaga
i behandlingen av vanlig civillag
och han skall också deltaga i behandlingen
av anslagsfrågor. Jag vill inte
alls, herr talman, för att inte animera
till en alltför livlig debatt, fälla något
omdöme om det perspektiv som här
öppnar sig och i vad mån den svenska
medborgarskaran så att säga är kompetent
att avgiva yttranden med inte
blott konsultativ idan även decisiv verkan.
Jag skall för att om möjligt undvika
debatt i själva sakfrågan icke
fälla något omdöme om det.

150 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Vad jag skulle önska vore, herr talman,
att Kungl. Maj:t, som satt igång
och låtit verkställa utredningen, fortsätter
att låta undersöka detta. Det är
nämligen så att motionärer inte har de
resurser som Kungl. Maj:t har i kraft
av § 10 regeringsformen att infordra
vederbörandes yttranden. Nu kan man
säga att det skall man inte göra i rent
politiska frågor, men jag tycker, att
detta är cn så oerhört ingripande fråga,
att det finns goda skäl för att de olika
parti- och intresseorganisationerna —•
de politiska, sociala och fackliga organisationerna,
kvinnoorganisationerna
och de ideella organisationerna — får
yttra sig, så att man kan få se deras
intressen och önskemål.

Jag vill erinra kammaren om hur
det var vid den tid, då vi kämpade
för demokratien och den allmänna rösträtten.
Riksdagen var ju då föremål för
väldig uppmärksamhet och påtryckning
ifrån de stora skaror som krävde
just denna medborgarrätt. Vi erinrar
oss nog allesammans alla dessa opinionsmöten
och allehanda yttringar.
Jag tycker att det egentligen är ganska
märkligt, att inte folket i gemen givit
uttryck för sin åstundan att direkt och
med omedelbar verkan deltaga i vår
lagstiftning.

Vad herr Håstad sade om värdet av
detta, att man kan därmed öka medborgarnas
både allmänintresse och allmänbildning
och annat sådant, kan
vara alldeles riktigt. Jag instämmer av
fullaste hjärta i synpunkten att i våra
dagar är såväl tidningspressen som de
stora partierna och de politiska organisationerna
och många andra krafter
sådana, att de gärna vill liksom förkväva
den enskildes individualitet. Det
kanske finns en möjlighet, att man genom
att frikoppla en del frågor från
den politiska partibundenheten kan
bereda större utrymme för den enskilde
individen, om man så vill för den ensamma
människosjälen. Det är synpunter
som helt säkert är alldeles rik -

tiga och som man i särskilt sammanhang
bör ta under omprövning.

Vårt huvudsakliga skäl är, som jag
redan antytt, att om man skall söka
genomföra åtminstone i de väsentliga
delarna det som motionerna vill åstadkomma,
så är det så pass revolutionerande
nyheter, att då bör man liksom
ha en fastare grund att stå på, framför
allt i fråga om vad folket självt önskar
och vill i dessa stycken.

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag bara säga, att det är alldeles fel, när
man på en del håll i tidningspressen
har sagt, att vi skulle ha tagit ställning
i förväg mot detta och att vi skulle ha
gjort det av fruktan för folket, av en
slags rädsla. Det är ett invektiv utan
någon som helst grund. Det parti jag
har äran representera förfogar väl över
sådana resurser, med ett par miljoner
valmän och tekniska resurser, att vi väl
skulle vara de sista, som behövde vara
rädda för folket i val. Det finns inte
sådana lågt liggande motiv för den
ställning vi intar, att vi vill liksom
vila på hanen.

Jag vet att denna fråga kommer att
upptas på den snart förestående socialdemokratiska
partikongressen och att
det finns delade meningar. Men alla ha
intresse av att liksom få en saklig
grund att stå på för att till slut kunna
ta det sakliga avgörande som är nödvändigt.

Jag har, herr talman, med dessa mina
ord inte på något sätt velat uttala mig
emot hela denna referendumtanke utan
av dessa fullständigt sakliga skäl velat
att vi skall tillsvidare, jag upprepar det
ännu en gång, vila på hanen. Jag vill
ånyo understryka önskvärdheten av att
regeringen så till vida fullföljer den
påbörjade utredningen, att man införskaffar
de informationer och yttranden
från intresserade parter som är av värde
för frågans bedömande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

151

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Herr SWEDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag respekterar och delar
utskottsordförandens synpunkter om
önskvärdheten av att denna debatt inte
dras ut onödigt långt, och jag skall inte
heller förlänga den mycket.

Jag begärde ordet för att med tillfredsställelse
konstatera, att utskottets
ärade ordförande på sitt sätt ändå deklarerar
ett visst intresse för folkomröstningar.
Han uttalade nämligen som
sin mening, att vissa politiska, fackliga
och andra organisationer, vilka kan ha
intresse av denna fråga, lämpligen borde
tillfrågas, innan något vidare åtgöres
i saken. Jag konstaterar detta med tillfredsställelse,
och jag måste säga att
jag har litet svårt att se varför utskottets
ärade ordförande stannar just där.
Jag tycker att steget till reservationens
yrkande från utskottsordförandens nuvarande
ståndpunkt inte är särdeles
stort. Jag hoppas att han också kommer
att ta detta steg.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Det förefaller som om herr Hallén
var av den uppfattningen, att ett beslut
i denna fråga promt måste komma
efter en proposition. Jag har alls ingenting
emot att en proposition framlägges
och skulle självfallet med största tillfredsställelse
hälsa att regeringen lämnade
referendumtanken sitt stöd, men
jag vill erinra om att när vårt nuvarande
konsultativa referendum infördes år
1922, skedde det inte efter någon proposition
till 1921 års riksdag utan efter
väckta motioner, i vilka man —- liksom
herr Bergvall och jag denna gång — tog
upp kommittébetänkandet. Dessa motioner
väcktes av herr Kvarnzelius i första
kammaren och i andra kammaren av
vår nuvarande vördade talman herr Sävström,
och riksdagen accepterade dem.

Naturligtvis kan man skicka ut bctänkanden
av denna art till olika folkliga
och fackliga organisationer, men
dessa är ju iindå inte tillskapade för
alt göra uttalanden i politiska frågor,

utan för sina speciella uppgifter. Folket
har ju möjligheter att uttala sig vid val,
när det föreligger förslag om vilande
grundlagsändringar innan dessa skall
antagas definitivt, alltså vid det val som
föregår grundlagsändringens slutförande.
Därmed vill jag inte ha gjort något
ställningstagande emot förslaget att
skicka ut vissa allmänna frågor till organisationerna
för yttrande, men jag
tror att det i så fall skulle vara första
gången som ett eminent politiskt problem
hänskötes till dem.

Slutligen tycker jag nog också att man
inte skall överdriva, när man talar om
den snabbhet som skulle ha krävts för
referendumfrågans avgörande i år. Diskussionen
om snabbheten har för övrigt
förlorat all relevans, enär det i dag inte
föreligger något förslag med en utarbetad
författningstext utan endast förslag
till ett principiellt ställningstagande. Det
är väl heller inte alldeles orimligt att
ett principiellt ställningstagande i form
av en skrivelse göres av ett parti, som
har haft referendum på sin önskelista
i 33 år. Jag tycker att det under sådana
omständigheter i dag skulle vara lika
lätt att göra ett uttalande av principiell
natur som det var för några veckor
sedan att mycket hastigt anta en icke
på något sätt förberedd valreform.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Håstads jämförelse mellan
folkomröstningen 1922 och den motion
som då väcktes av herr Kvarnzelius å
ena sidan och här förevarande motioner
å den andra tycker jag är alldeles
felaktig. År 1922 gällde det ju nämligen
ingenting annat än ett konsultativt referendum,
men här har herr Håstad
själv föreslagit, att vi skall införa inte
blott ett konsultativt utan även ett decisivt
referendum. Visserligen har reservanterna
hesiterat en smula inför vad
herr Håstad föreslagit, men kammarens
ledamöter bör i alla fall lägga på minnet
att herr Håstad i sin motion ifrågasatt,
att vi skulle införa ett decisivt re -

Nr 23.

152

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

ferendum för grundlagsfrågor på det
sättet att riksdagen, när grundlagsförslaget
antages första gången efter samfällt
beslut av kamrarna, i stället för att
vila på frågan till efter nyval till andra
kammaren omedelbart skall hänskjuta
den till folket för avgörande. Herr Håstads
medreservanter har som sagt
bromsat där och tyckt att detta vore att
gå litet för långt. Där får man väl tänka
på — jag har använt uttrycket redan
tidigare i dag — grundlagens helgd.
Man måste väl nämligen med ett sådant
förfaringssätt komma att förgripa sig
mot denna grundlagens tanke, om man
stryker ett grovt streck över grundlagens
principer att folkets vilja skall
komma till synes vid förnyat val.

Nu kan herr Håstad invända, att denna
sak har fallit bort i reservanternas
motivering — och gudskelov för det —
men jag tycker ändå inte att det är vidare
klokt att lägga herr Håstads motion
till grund för det principuttalande, som
reservanterna här vill att vi skall göra.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag hävdar att det finns en mycket
tydlig parallell mellan år 1922 och
1952. Om herr Hallén och övriga socialdemokrater
i utskottet hade varit intresserade
av den del av betänkandet, om
vilken alla är ense, nämligen den som
handlar om utbyggnaden av vårt konsultativa
referendum, så hade ju detta kunnat
komma till uttryck, precis som när
socialdemokraterna 1921 var ivriga att
bifalla motionerna då om konsultativt
referendum. Då hade utskottet kunnat
säga, att vi kan ta det andra senare. Men
inte ens i den delen var herr Hallén intresserad
av att få till stånd någon diskussion
i utskottet.

Sedan talade herr Hallén om grundlagens
helgd, och jag förstår att han nu
kommer att göra ett stort nummer av
den saken, att utskottsreservanterna
ifrågasatt en modifikation av det föreslagna
författningsreferendum. Låt mig
då säga, att nog kommer grundlagsänd -

ringarna att bli lika samvetsgrant och
omsorgsfullt antagna med det förslag
som kommittén framlagt som med det
nuvarande systemet. Vi vet ju nämligen
alla att grundlagsändringar för närvarande
aldrig diskuteras vid de val, som
föregår deras definitiva antagande. Det
är helt andra problem som då debatteras.
I verkligheten är den nuvarande
behandlingen av grundlagsfrågorna i
högsta grad formell. Det är emellertid
klart att det ligger ett något hesiterande
moment i kravet på två riksdagsbeslut
med mellanliggande val, det skall ingen
bestrida, och det kan ju teoretiskt också
tänkas att en grundlagsfråga i vissa situationer
kan bli en mycket viktig fråga
i valdebatten. Normalt kan man emellertid
utgå från att ett grundlagsförslag
som först antas av riksdagen och sedan
av folket blir mera grundligt prövat än
med den nuvarande ordningen. Detta
bevisas av erfarenheterna i de länder,
där man har obligatoriskt grundlagsreferendum.

Däremot vill jag påpeka, att åtskilliga
inom kommittén hela tiden varit betänksamma
mot den föreslagna ordningen
därför att den i en viss situation kan
tänkas leda till en forcerad behandling.
Om man därför vill ha ytterligare en
garanti mot ett uppjagat beslut, så står
en sådan helt i överensstämmelse med
den reservation inom utredningen, som
herrar Bergvall, Wahlund samt jag själv
har avgivit, liksom med herr Wallentheims.
Jag betonar därför, att någon
större motsättning eller glidning i denna
fråga icke går att konstruera fram.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan inte underlåta att svara
på vad herr Håstad här sagt om att man
med här föreliggande förslag skulle få
grundlagsfrågorna behandlade lika noggrant
och samvetsgrant som nu. Faktum
är ju dock, att om vi följde förslaget i
herr Håstads motion, så skulle riksdagen
låt oss säga i maj månad kunna
anta en viktig grundlagsändring, och

153

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

sedan skulle riksdagen med — jag tror
det är kvalificerad majoritet — enligt
reservationen kunna besluta att överlämna
frågan till en decisivt beslutande
folkomröstning, som hålles några månader
därefter, t. ex. i juli eller augusti.
Jag frågar då: Har man inte då förgripit
sig mot själva huvudprincipen vid
grundlagsändringar, nämligen att man
inte skall handla så att säga under det
tryck, den mentalitet och i den andliga
atmosfär, som råder vid ett visst tillfälle
utan att en tillräckligt lång tid skall
få förflyta, för att man skall vara säker
på att grundlagsändringen är ett verkligt
utslag av folkets mening? Vi behöver
inte diskutera detta nu. Ämnet är
inte aktuellt, eftersom reservanterna ju
inte har bundit sig för detta projekt.
Men att lägga det till grund för ett uttalande
från riksdagen tycker jag inte
är riktigt.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall bara säga några ord. Det mesta
av det som sagts i denna debatt rör
vid väsentliga problem, och jag vill ge
mitt erkännande åt konstitutionsutskottets
ärade ordförande för att han betonat
dessa problem. Jag vill emellertid
framhålla en principiell sida, som
jag tror är väsentlig för demokratien,
nämligen den att ju mera komplicerat
samhället blir, desto svårare blir det
för den enskilde individen, även för
den politiskt intresserade, att bedöma
de politiska frågorna. Vi har nu kommit
till ett stadium, där inte ens riksdagsmännen
kan behärska mer än en
mycket liten del av de politiska problemen,
och vi har vid behandlingen
av vissa frågor — och alldeles speciellt
under riksdagens slutskede —- ett
intryck av att behandlingen går så fort,
att vi inte hinner få till stånd någon
verklig debatt.

Man frågar sig då hur det skall gå
att i framtiden bevara den svenska
folkstyrelsen, om stora medborgarskikt
säger sig, att politiken nu har blivit så

invecklad, att man inte kan bedöma en
så central fråga som t. ex. hur man
skall bekämpa inflationen. Det har
skrivits tjocka avhandlingar om den
saken, och Förenta Nationerna har
gjort utredningar om inflationens bekämpande,
och så kommer frågan
kanske till sist tillsammans med en hel
rad andra frågor in i en valrörelse, där
man frågar, hur svenska folket vill bekämpa
inflationen.

Hur skulle man bedöma detta problem,
om man fick alla fakta framför
sig som är relevanta för frågans bedömande?
Därmed är jag inne på kärnproblemet,
nämligen vad som är det
väsentliga för demokratien. Är det parlamentarismen,
som det ibland har
gjorts gällande från sådana som stått
i motsatsställning till dem, som har
hållit på folkomröstningsinstitutet? Nej,
det väsentliga för demokratien måste
vara att lagstiftningen bäres upp av en
stark folkopinion. I själva demokratien
ligger väl nämligen tanken, att folket
skall vara kapabelt att bestämma om
sina egna angelägenheter — naturligtvis
i väsentlig utsträckning med hänsyn
tagen till de grundliga utredningar,
som bör ske av riksdagen.

Herr Håstad erinrade därvidlag med
all rätt om att när det gäller det svenska
utskottsväsendet så har det i många
avseenden skett en förändring till det
sämre, beroende på att vi har så oerhört
många frågor att behandla, att
utskotten inte hinner med riktigt. Det
synes uppenbart, att om man har den
uppfattningen, att det är folkets majoritet
som skall bestämma riktlinjerna
för ett lands politik, så måste man i
varje fråga undersöka vilken inställning
väljarkåren har till densamma. Det
finns väl då ingen människa i detta
land, vilken hög tanke vederbörande
än har om det politiskaa intresset hos
svenska folket, som tror att medborgarna
i någon större utsträckning känner
till de vitala problem och de mycket
komplicerade ekonomiska frågor,

Nr 23.

154

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

som vi har att diskutera. Då kan det
väl vara av värde att man låter särskilt
viktiga frågor gå ut till folket för omröstning.

Jag vill nämna att det ju inte är meningen
att använda folkomröstningsinstitutet
i tid och otid. Det gör man inte
i Schweiz och knappast heller i Förenta
staterna, vilket framgår om man läser
de redogörelser därifrån, som vi fått
de senaste dagarna. Det måste väl i
sista hand innebära ett stärkande av
den demokratiska principen att väljarkåren
erhåller löpande kontakt med de
stora politiska problemen. Det är ju
nämligen så, att den uppfattningen mer
och mer vinner insteg ute bland folket,
att riksdagen är ett forum där man
bara diskuterar problemen för sin egen
skull och där man i själva verket har
ganska litet intresse av att föra ut frågorna
till väljarkåren. Det är klart att
man inte skulle behöva ha någon folkomröstning,
om de allmänna valen
kunde koncentreras till vissa särskilt
betydelsefulla frågor. Men det förhåller
sig inte på det viset, att de flesta
väljare i allt ansluter sig till vad deras
parti anser i den eller den frågan, utan
de skulle kanske vilja rösta med något
annat parti härom. En socialdemokrat
vill kanske i försvarsfrågan följa en
annan linje än det socialdemokratiska
partiets. Det gäller att komma bort
ifrån kollektivismens makter, såsom
herr Hallén mycket vältaligt utvecklade
det i slutet av sitt första anförande,
där han talade om att värnandet av individualiteten
är en kärnpunkt för folkstyrelsen
att slå vakt om.

Jag vill gärna medge, att folkomröstningen
under vissa förhållanden kan
bli ett hot mot demokratien, nämligen
om man tänker sig att vissa så att säga
utomparlamentariska makter har så
stora resurser, att de kan förvränga
folkviljan. Men den svenska demokratien
bygger, det har man all rätt att
säga, i lika hög grad på saklighet som
någon annan demokrati i världen. Det

skulle väl vara egendomligt, om man
just i detta land inte ens skulle våga sig
på experimentet med folkomröstning i
vissa viktiga frågor som reservationen
dock innebär.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag kan instämma i vad utskottsordföranden
anfört om skälen för
vårt ställningstagande inom utskottet
och skall därför bara tillägga några ord.

När denna fråga diskuterades, kände
man sig ganska tveksam om huruvida
det vore nödvändigt att utbygga det
folkomröstningsinstitut som vi har. Vi
har ju — jag säger det som min personliga
mening, då jag är mycket tveksam
beträffande en sådan utbyggnad
— valår vartannat år. Åtskilliga valmän
tycker, att det räcker; t. o. m. en viss
valtrötthet ger sig ibland till känna. Om
vi nu går in för en folkomröstning, som
skulle kunna begäras av en fjärdedel av
kammarens ledamöter — det går alltså
mycket lätt att göra — tror jag, att den
inte blir så värst populär. Men vi skall
ju inte nu diskutera en utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet, utan det vi
har att taga ställning till är, huruvida
vi nu skall göra något principuttalande
eller avbida tiden för frågans avgörande.

Inom utskottet var vi i stort sett av
den meningen — många av reservanterna
var nog med då den meningen
framställdes — att det vore bäst att använda
ett skrivsätt, som inte band oss
för ett bestämt uttalande om huruvida
vi skall utbygga institutet eller ej. Det
är väl nästan orimligt att begära, att
riksdagen skall göra ett principuttalande
i positiv riktning för ett utbyggt
folkomröstningsinstitut, eftersom betänkandet
i ämnet utkom först den 26
april. Jag är övertygad om att det utanför
utskottet inte finns så många av
riksdagens ledamöter, som tagit del av
detta betänkande. Ändå menar reser -

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 155

Motioner ang.

vanterna, att tiden är mogen för att
göra ett principuttalande, enligt vilket
vi skall gå in för det förslag som de
kommitterade lagt fram.

För övrigt är det väl rätt enastående
i riksdagen, att två kommittéledamöter
kan motionera redan i januari om
grundlagsändring under det att kommittén
är sysselsatt med att utreda frågan
och först avlämnar betänkandet
den 26 april. Visserligen säger herr
Håstad, att kommittén hade intagit sin
principståndpunkt i frågan redan vid
den tidpunkt då motionen skrevs, men
även övriga riksdagsledamöter behöver
ju taga del av denna. Det är ganska
enastående i alla fall, att en motion
väcks av ledamöter i en utredningskommitté
innan betänkandet avgivits.

Jag hör till de försiktiga i utskottet
och har därför instämt i utskottets uttalande,
enligt vilket riksdagen inte
skall bestämma sig för huruvida en positiv
eller negativ ståndpunkt i denna
fråga skall intagas i framtiden. Det hade
förvisso varit lyckligt, om denna reservation
inte avgivits, ty riksdagen hade
då inte alls behövt känna någon bundenhet.

Vi får därför i dag tydligen taga ställning
till frågan, huruvida vi skall göra
ett principuttalande i positiv riktning
eller inte. Det är helt naturligt, att
detta inte förbättrar saken för dem som
är så ivriga att få en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet
genomförd. Jag
vet inte varför denna iver uppstått. Det
har varit tyst kring frågan ända sedan
1930-talet. Först år 1948 kom det motioner
i ämnet. Det var då valår liksom
detta år. Det är kanske det som i någon
mån stimulerar intresset för att göra
denna fråga aktuell. Jag är emellertid
inte säker på att den är eu så stor valfråga,
som reservanterna tyckes göra
gällande, ty människorna är rätt valtrötta.
Jag tror inte, att de är så intresserade
av att få ett par tre val om året
i sådana omröstningsfrågor, som kan
framalstras av en minoritet, om vi får

en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

till stånd ett sådant utbyggt folkomröstningsinstitut.

Jag är därför som sagt personligen
mycket tveksam i denna fråga och vill
inte i dag göra något uttalande för mitt
parti, ty inom det finns väl liksom
inom andra partier anhängare för en
utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.
Jag tror emellertid, att det varit
lyckligt, om vi sluppit en strid om
huruvida vi i dag skall göra något principuttalande
i denna ändå mycket betydelsefulla
fråga, som gäller vårt parlamentariska
styrelsesätt. Det finns en
så bred representation i de båda kamrarna
för valmännen, att jag anser, att
när vi har val vartannat år och vi därvid
mäter den politiska temperaturen,
det bör räcka för att hålla det politiska
intresset vid liv. Jag tror det därför
vara olyckligt att taga ställning för en
sådan reform. Jag är inte säker på att
den skulle stärka det parlamentariska
styrelsesättet. Det kan bli tvärtom, ty
med den demagogiska valagitation, som
ofta förekommer, är det inte säkert, att
valmännen skulle känna igen den fråga,
som riksdagen skickar ut till omröstning,
när den når dem och de skall avgiva
sin röst.

På dessa skäl har jag, herr talman,
anslutit mig till utskottsmajoriteten,
vars mening är, att vi inte skall taga
ställning till frågan i riksdagen utan
att först ha funderat på den. Jag tycker
inte, att den brådskar, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett yttrande av konstitutionsutskottets
vice ordförande. Herr Pettersson
gjorde gällande, att det vore tämligen
enastående, att ledamöter av en
kommitté väckte ett förslag, innan betänkandet
avgivits i ämnet. Detta skedde
emellertid i full harmoni med övriga
ledamöter av kommittén. Landshövding
Olsson var helt införstådd med vår

Nr 23.

156

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

önskan. En kommuniké sändes ut, jag
tror det var den 19 januari, om det resultat,
till vilket kommittén kommit. Det
skulle däremot dröja någon tid, innan
betänkandet förelåg formellt färdigt. Eftersom
en motion före den 26 januari
var den sista chans vi hade denna riksdagsperiod
— vi visste ju inte om regeringen
skulle lägga fram någon proposition
i ämnet eller ej — ansåg kommittéordföranden
det fullt naturligt att
vi fick denna rätt att lägga fram motionen.

Utskottets vice ordförande säger slutligen,
att det är valår i år och att vår
uppfattning skulle dikteras av detta.
Häremot vill jag endast säga, att det inte
kan läggas oss till last, att betänkandet
kommit först nu. Hade Kungl. Maj:t
tillsatt kommittén 1948 hade denna fråga
varit behandlad 1950 eller 1951. Det
är inte vi, som valt tidpunkten, utan
det är regeringen som tvingat denna
på oss.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill säga till
herr Håstad, att jag inte på något sätt
velat hindra motionärerna från att lägga
fram en motion, men jag har velat poängtera
att förfaringssättet är mycket
ovanligt.

Om kommittén varit enig om motionen,
så kanske det berodde på att riksdagen
skulle få tid på sig och taga ställning
till frågan om framläggande av
förslag till grundlagsändring. Men det
är ju så, herr Håstad, att kommittébetänkandet
ändå kommit så sent som den
26 april och att det därför inte varit
möjligt att taga ställning till frågan.
Man får inte taga så teoretiskt på frågan,
utan se praktiskt på förhållandena,
så som de verkligen ligger till för tillfället.

Herr OHLIN: Herr talman! Denna debatt
vittnar om att intresset för den aktuella
utbyggnaden av den svenska demokratien
är mycket ljumt inom regeringspartierna.
De tomma regerings -

bänkarna är ju i och för sig nog så upplysande.
Jag hade tänkt att komplimentera
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för att han inom
regeringen var den som företrädde intresset
för denna onekligen — trodde
jag — ur vissa synpunkter synnerligen
viktiga fråga. Men inte ens den komplimangen
fick jag tillfälle att framföra.

Regeringens brist på intresse framgår
också av att man sölade så länge med
att tillsätta kommittén. De socialdemokratiska
ledamöterna av denna kommitté
var ju ganska negativt inställda,
om man får döma av betänkandet, vilket
man bör göra. Men de hade en linje,
som var intressant, nämligen den
som gällde folkomröstning i grundlagsfrågor,
vilken skulle kunna ersätta ett
av riksdagsbesluten. Det var just denna
tanke, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande, herr Hallén, karakteriserade
såsom tämligen orimlig. Det
var en hård dom herr Hallén fällde
över sina partivänner. Jag kan bara beklaga
t. ex. att landshövding Olsson inte
är ledamot av denna kammare och att
han inte kunnat försvara deras ståndpunkt.
Nu förhåller det sig emellertid
så att reservanterna har, som herr Hallén
nämde, på denna punkt infört en betryggande
garanti. Det kan väl inte vara
fråga om något annat än ett nödfallsargument,
när konstitutionsutskottets
ordförande säger: Ja, det är visserligen
riktigt, men eftersom det har stått
i motionen ett förslag, som är så absurt,
att det överensstämmer med vad kommittén
har varit enig om och vad man
särskilt på socialdemokratisk sida varit
intresserad av, så är motionen därigenom
så komprometterad, att den inte
kan tagas till utgångspunkt för något
positivt beslut. Det var herr Halléns
argumentering. Genom att taga upp denna
tanke i motionen, som särskilt väckt
intresse på socialdemokratiskt håll i
kommittén, har motionärerna komprometterat
sig till den grad att det inte
går att taga motionen på allvar. Ja, det

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 157

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

är en intressant situationsbild. Jag tycker
för min del att det vore naturligare, att
säga: Ja, men på den punkten, där man
enligt herr Halléns mening har särskild
anledning till kritik, har ju reservanterna
gjort en modifikation, och då får
man väl lov att taga reservationen till
utgångspunkt för diskussionen här i
kammaren i dag. Kan det verkligen vara
något annat än ett nödfallsargument att
vägra diskutera reservationen efter dess
meriter och säga, att eftersom den vuxit
fram ur en motion, som har denna
brist, så kan vi inte ta den på allvar?

Herr talman! Enligt min mening är
det rimligt att begära, att reservationen
här bedömes efter sina meriter. Många
föregående talare har framfört hur starka
skälen är för den däri angivna ståndpunkten.
Jag behöver därför inte upprepa
vad herr Håstad och efterföljande
talare klargjort om den utvidgade folkomröstningens
förmåga att öka medborgarnas
intresse för samhälleliga angelägenheter,
och inte heller behöver jag
upprepa de andra argumenten. Jag vill
bara understryka att det är klart att
folkomröstningen, om den genomförs
enligt reservanternas förslag, skulle få
en något annan funktion här i Sverige
än den har t. ex. i Schweiz och Förenta
staterna. Men att den skulle få en något
annan funktion är inte detsamma som
att den skulle vara onödig eller omotiverad
eller skadlig. Jag tror tvärtom att
man kan hävda att även med våra avvikande
förutsättningar skulle folkomröstningen
möjliggöra ett mera nyanserat
och mera verklighetstroget uttryck för
folkviljan än vad den svenska demokratien
för närvarande kan uppnå i åtskilliga
viktiga frågor. Jag tror att många
människor skulle finna det lättare att
ha en bestämd ställning, om de fick
rösta om en stor och viktig fråga, än
de har när de skall rösta på ett parti.
De kanske säger: Ja, jag delar åsikten
hos det partiet i de och de frågorna,
men i de andra frågorna delar iag ett
annat partis mening, och därför är jag

litet tveksam. Det är inte någon brist
på politisk kultur, om en väljare på detta
sätt är en smula tveksam. Den enskilde
väljaren kan ofta säga sig: Jag
skulle önska att jag kunde ge uttryck åt
min mening och stödja den och den
parten i en viss fråga men den och den
i en annan fråga. Det kan en sådan intresserad
väljare beklagligtvis inte göra
nu, men han eller hon skulle få vissa
möjligheter i den vägen, om man hade
utvidgade möjligheter till folkomröstning.

Nu har det i den föregående tidningsdiskussionen
i denna fråga från socialdemokratiskt
håll framförts ett argument,
som jag tror något litet bär reflekterats
under diskussionen både i
första kammaren och här, nämligen det
att medborgarna egentligen inte är kvalificerade
att ta ställning i de konkreta
frågorna. Man bär till och med på en
del håll i pressen sagt: Se de stora tidningsdrakarna,
de skulle kunna vilseleda
allmänheten och få alldeles för
stort inflytande på utgången av en folkomröstning.

Det är alltså utslag av ett visst misstroende
mot medborgarnas förmåga att
självständigt bedöma de konkreta spörsmålen
som framträder inom regeringspartierna.
När jag läste detta om att de
stora tidningsdrakarna skulle kunna
vilseleda allmänheten, så frågade jag
mig, om man möjligen menade, att den
politiska kulturen skulle stiga och demokratien
bli bättre, ifall man förbjöd
folk att läsa tidningarna ett visst antal
dagar före en folkomröstning eller före
träffandet av ett politiskt avgörande av
annat slag. Jag tycker att argumentet
att människorna blir vilseförda tillhör
det allra mest betänkliga som har förekommit
i den offentliga debatten här i
landet på mycket länge. Kanske får vi
under valkampanjen höra och se en
politisk opera spelas upp — jag säger
detta därför att herr Pettersson i Norregård
talade så mycket om valkampanjen,
att jag också kan få säga några ord

Nr 23.

158

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

om den ■—• en opera, som handlar om
Den vilseförda folkviljan — La Traviata.
Jag tycker i alla fall att det skulle vara
ganska beklämmande, om man inte i
dag här i kammaren från regeringspartiernas
sida ville ta avstånd från denna
tanke, att medborgarna inte är kapabla
att ta ställning i konkreta och viktiga
samhällsfrågor.

Men det har framförts en variant av
detta argument. Man har sagt att tiden
inte är mogen för en sådan här reform.
Herr Håstad har redan påpekat att det
socialdemokratiska partiet haft kravet
om folkomröstning på sitt program i
flera årtionden. Jag vet inte vad man
skall göra för att tiden skall bli mogen.
Kan man inte hänvisa till att en stigande
folkupplysning här i landet onekligen
har gjort tiden mer och mer mogen
för en reform av denna art? Den
misstro till svenska folket, som uppenbarligen
ingår som en ingrediens i regeringspartiernas
motstånd till en vidgad
folkomröstning, delas inte av de kretsar
som jag företräder, och det vill jag säga
ifrån mycket bestämt.

Herr Hallén, utskottets ärade ordförande,
hade en av herr Swedberg redan
kommenterad tanke, att man först
skulle fråga organisationerna och partierna
om de hade några intressen och
önskemål. Ja, frågar partierna, herr
.Hallén, det gör vi ju här i kamrarna.
Behöver vi fråga dem, som organisationer,
på något annat sätt? De har ju haft
sina representanter i kommittén och
kunnat utreda saken, och nu har den
behandlats i utskottet och i kamrarna.
Poängen i herr Halléns yttrande
måste alltså vara, att man skulle fråga
de andra organisationerna. Jag håller
med herr Swedberg om att det var ju
alltid ett litet steg i rätt riktning att
herr Hallén dock inte ville så att säga
helt diskreditera folkmeningen i denna
viktiga fråga. Det var ju ett konkret
spörsmål som herr Hallén ville ställa.
Han ville väl att denna pejling av folkopinionen
skulle vara endast rådgivan -

de. Det skulle tydligen vara så, att man
frågade DO, TCO, PiLF och andra organisationer
om de har något intresse av
beslutande folkomröstningar.

Jag måste säga mig att det väl ändå
är litet märkvärdigt att i en fråga av
denna art styrelserna skulle uttala sig
på organisationernas vägnar. Kanske
menar herr Hallén, att det är säkrare
och tryggare att fråga LO:s ledning än
att LO:s medlemmar får lov att yttra sig
individuellt på det sätt som reservanternas
förslag skulle komma att innebära
i mångahanda konkreta frågor. Jag
tycker nog att herr Halléns motivering
för ett uppskov, att man först måste
rådslå med organisationerna, är ett ganska
svagt skäl.

Sedan vill jag ju säga, att även om
reservationen skulle bifallas, kommer
det att bli tillfälle till förnyad behandling
av frågan, låt vara med utgångspunkt
från tankar i huvudsaklig överensstämmelse
med reservationen. Eftersom
första kammaren har tagit utskottets
förslag skulle en meningsyttring i
andra kammaren till förmån för reservationen
naturligtvis binda regeringen
något mindre hårt än om båda kamrarna
hade tagit reservationen. Men jag utgår
från att om andra kammaren skulle
ta reservationen, så skulle det i alla fall
innebära en viss och mycket nyttig
bindning av regeringen till att handla
ganska snabbt.

Till herr Halléns uttalande, att man
måste rådfråga organisationer och andra
först, vill jag göra ännu en reflexion:
Om detta är herr Halléns mening, och
när herr Hallén har varit medlem i det
socialdemokratiska partiet under de tre
årtionden och mer som kravet på folkomröstning
stått på detta partis program
och varit medlem av riksdagen
nästan lika länge, varför har herr Hallén
då inte medverkat till att en sådan
konsultation har ägt rum tidigare? År
det alldeles nödvändigt att det som står
på det socialdemokratiska programmet
inte skall aktualiseras förrän det drivs

159

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

fram av motionärer från andra partier,
så att lierr Hallén och hans partivänner
kan börja fundera på vad det är man
egentligen tycker borde göras först.

Jag är glad — det vill jag säga för att
inte bli missförstådd — över att herr
Hallén i sitt yttrande inte rev broarna,
och det får jag väl anse att inte heller
herr Pettersson i Norregård gjorde. Jag
vill gärna understryka, att man tydligen
vill hålla alla handlingslinjer öppna.
Ställningstagandet är ju inte på något
sätt tillfredsställande, men det är dock
bättre än om man utan tvekan hade
stängt alla vägar till framsteg för åtskillig
tid framåt.

Vad beträffar själva den konkreta frågan,
vad en beslutande folkomröstning
skulle gälla, nöjer jag mig med ett konstaterande,
att reservanterna utgår från
att man kan ta vissa naturliga ting och
säga, att där kan det vara beslutande
folkomröstning. Om man inom regeringspartierna
velat diskutera om att ta
ett något mindre område, så skulle jag
för min del ha sagt: å la bonne lieure,
för att få något praktiskt resultat kan
man diskutera även detta. Det naturliga
är väl att i en fråga av denna art göra
en början och säga, att detta är frågor
där det uppenbarligen kan vara naturligt
med en beslutande folkomröstning,
och låt oss då införa en sådan. Men regeringspartierna
har tydligen inte velat
diskutera ens införande av beslutande
folkomröstning inom en del av det område,
som reservanterna föreslår.

Nu är det klart att detta är en skiljaktighet
i inställningen partierna emellan
som är mycket markant. Vid debatten
i första kammaren var statsminister
Erlanders huvudargument mot oppositionen
— eftersom statsministern inte
är här i dag får jag nöja mig med vad
han sade i första kammaren — att inte
heller oppositionen vill hiinskjuta (illa
frågor till folkomröstning, och då är
det, som han sade, egentligen ingen
principiell skillnad mellan er och oss.
Då kan ni väl låta bli att tala om att

vi är ointresserade eller rent av rädda
att skapa ökade möjligheter för folkviljan
att framträda, menade han.

Herr talman! Detta att man måste
vilja ha folkomröstning antingen i alla
frågor eller också i ingen och att det
egentligen inte finns någon väsentlig
skillnad mellan dem som har ståndpunkter
däremellan, det är verkligen en
mycket märklig inställning. Det är väl
klart att den skillnad som föreligger
t. ex. inom kommittén mellan socialdemokraternas
och reservanternas ståndpunkter
är så markant, att det måste
sägas vara en betydande artskillnad.
När vi då får höra av herr Hallén, att
det som socialdemokraterna var med
om i kommittén är det minst berättigade
av allt, så måste man komma till
den slutsatsen, att i varje fall det socialdemokratiska
partiet företräder en utpräglat
negativ ståndpunkt, medan däremot
oppositionen på ett tydligt sätt givit
till känna en positiv inställning. Att
statsministern under sådana förhållanden
på allvar kan hävda att det inte
finns någon principiell skillnad är rent
otroligt. Den skillnaden föreligger onekligen,
att oppositionspartierna är intresserade
av att ge svenska folket väsentligt
ökade möjligheter till direkt
kontakt med och direkt inflytande över
viktiga samhällsangelägenheter, medan
det socialdemokratiska partiet inte
tycks ha detta intresse och opinionen
inom bondeförbundet tydligen är mycket
delad. Det finns på några håll ett
intresse, men hos flertalet bondeförbundare
finns något sådant tydligen inte.

Statsministern eller någon annan talare
från regeringspartiet hänvisade i
första kammaren också till den socialdemokratiska
partikongressen. Det kanske
var detta som herr Hallén syftade
på. Man vill kanske inte ha någon meningsyttring
nu därför att partikongressen
skall ha ett sammanträde och det
har man först om några veckor. Visserligen
har denna punkt — jag upprepar
det — stått på partiprogrammet i 33 år,

160 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

men innan socialdemokrater vågar
hysa någon mening om vad som står på
partiprogrammet måste kongressen först
sammanträda. Jag lämnar denna ståndpunkt
utan kommentar.

Det har vidare anförts av statsministern
i första kammaren, att en beslutande
folkomröstning skulle kunna medföra
svårigheter för regeringen. Därför
bör man vara mycket skeptisk till en utvidgad
folkomröstning. Det är tydligen
någon ny princip detta, att regeringens
väl går före hänsynen till folkviljan.
Jag trodde annars att demokratien syftade
till att skapa en regering, som kunde
på ett effektivt sätt ge uttryck åt
folkviljan och att man alltså väl kunde
diskutera, huruvida en folkomröstning
i och för sig bidrar väsentligt därtill,
men att man inte kan lägga upp saken
så som statsministern gjorde och antyda
att i konflikten mellan regeringen och
dess möjlighet att fungera någorlunda
snabbt å ena sidan och hänsynen till
folkviljan å andra sidan, då skulle hänsynen
till regeringen gå före.

Däremot vill jag gärna medge — det
tycker jag egentligen är den enda mera
vägande synpunkt som har framförts
från dem som är mer skeptiska till folkomröstningen
— att det ju kan sägas,
att införande av en beslutande folkomröstning
i väsentlig omfattning skulle
kunna få ett inflytande på utvecklingen
av vårt parlamentariska styrelsesätt.
Det är mycket svårt att överblicka, huruvida
och i vad mån en folkomröstning
här skulle komma att ändra t. ex.
relationerna mellan regering och riksdag.
Men att det finns vissa möjligheter
att det uppkommer ett inflytande av
denna art, det anser jag man är skyldig
att medge. Frågan är bara i vad mån
detta kan anses vara ett argument mot
den beslutande folkomröstningen.

I detta sammanhang vill jag hänvisa
till att det pågått en ständig utveckling
i vårt styrelsesätt även i avseende på
relationerna mellan regering och riksdag.
De är inte i dag vad Karl Staaff

tänkte sig när han skrev om det parlamentariska
styrelsesättet, de är inte i
dag i Sverige desamma som de är i England.
De har skiftat här i Sverige, och
de kommer nog också i fortsättningen
att skifta allteftersom partiernas styrkeförhållanden
ändras.

Den omständigheten, att en beslutande
folkomröstning möjligen kan få en
inverkan på det viktiga spörsmålet om
relationerna mellan regering och riksdag,
anser jag icke vara ett argument
vare sig för eller mot folkomröstningen,
utan jag ser saken så, att det är naturligt
att den inverkan, som därav kan
komma, får göra sig gällande. Och de
argument som framförts för den beslutande
folkomröstningen är så starka att
den eventuella risk, man skulle kunna
tala om och som kan uppkomma i av
mig förut nämnt avseende, den får man
utan tvekan lov att ta. Jag kan inte alls
ansluta mig till dem som menar, att
konsekvenserna av en beslutande folkomröstning
skulle medföra någon sorts
permanent samlingsregering. Ånej, det
kan här tänkas många olika konstruktioner
och lösningar av regeringsproblemet.

Jag har alltså velat markera att jag
ger skeptikerna rätt så till vida, att man
har att räkna med återverkningar på
relationerna mellan regering och riksdag.
Det är bara detta, att dessa återverkningar
är för mig varken ett skäl
för eller mot folkomröstningen, utan det
avgörande är de andra skälen som talar
för folkomröstning. Att nyval kan aktualiseras,
om folkomröstning i en mycket
viktig fråga skulle gå den sittande
regeringen emot, är väl ganska troligt,
men jag undrar om sådana situationer
skulle bli så vanliga. Om detta någon
gång inträffar, kan det inte vara någon
riksolycka. Jag anser det viktigare att
medborgarnas uppfattning i verkligt betydelsefulla
frågor respekteras än att
man undgår risken för ett nyval. Och
när det gäller mindre viktiga frågor

161

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

finns uppenbarligen inte risken för att
det skall behöva bli något nyval.

Herr talman! Jag har flera gånger
under mitt anförande vidrört det intressanta
faktum att folkomröstningen sedan
länge förekommer på det socialdemokratiska
principprogrammet, visserligen
i skiftande formuleringar men
dock på ett sådant sätt att varje läsare
måste få intrycket, att det socialdemokratiska
partiet är anhängare av en utvidgad
folkomröstning. När denna
punkt sättes upp som där skett får man
detta intryck, och det har också varit
författarnas avsikt —- det vill säkert
ingen bestrida — att detta är en viktig
fråga och att det alltså gäller en väsentlig
utvidgning av folkomröstningen som
ett led i det svenska statsskickets utveckling.
Det är detta intryck som
partiprogrammet har givit under flera
årtionden. Men när det blir fråga om
att partiet skall i handling söka förverkliga
vad man i åratal har lovat och
ställt i utsikt, då finner vi att det socialdemokratiska
partiet springer sin
väg. Då säger man att tiden är inte mogen,
vi har inte lust, betänkligheterna
är för stora.

Jag undrar om inte både de som är
anhängare av och de som är motståndare
till en utvidgad folkomröstning
kan vara överens om att detta sätt att
uppträda är beklämmande.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Som kammaren märkte har
herr Ohlin i sista delen av sitt anförande
polemiserat mot vad en av folkpartiets
tidningar i en ledare i går skrev
om denna sak, något som herr Ohlin
och hans meningsfränder verkligen
borde besinna, nämligen:

»Det måste bli brytningar i själva
statsskicket om väljarna först ger ett
parti ett avgörande inflytande i riks -

dagen för att sedan kort efter i en för
denna regering principiellt mycket viktig
fråga gå emot regeringen. Enligt
parlamentarisk praxis måste detta vara
ett sådant nederlag som bör tvinga
fram en regeringsavgång. Men för att
en ny regering skall kunna träda till
måste den fordra en annan sammansättning
av riksdagen. Ett regeringsnederlag
i en folkomröstning i en viktig principiell
fråga måste i sådana fall, synes
det, leda till nyval av andra kammaren,
d. v. s. följas av en ny opinionsyttring
från väljarnas sida.»

Detta innebär, herr talman, att hela
den nuvarande parlamentariska ordningen
brytes sönder och att vi så småningom
kommer att hamna i den permanenta
samlingsregeringen. Herr Ohlin
talade om de tomma regeringsbänkarna.
Han kunde med lika starka skäl
tala om de ganska tomma riksdagsbänkarna,
som visade att det inte tycks
finnas det brinnande intresse för denna
fråga, som herr Ohlin egentligen hoppats
på.

Herr Braconier sade något om hur
svårt det är för medborgarna att kunna
ta ställning till tidens komplicerade
samhällsspörsmål. Ja, det är sannerligen
inte lätt. Tänkom oss att vi skulle
få kasta ut till folkomröstning frågan
om uttagningsprocenten, 100 eller 110,
eller ungdomsvårdsfrågan — vi vet ju
hur gemene man resonerar om sådana
ting — eller anslagsfrågorna eller frågorna
om värnpliktstidens längd eller
upphävandet av sambeskattningen för
äkta makar eller byggnadsregleringen
eller annat sådant. Det är nog inte så
lätt att därvidlag få fram ett vederhäftigt
omdöme. Jag vill framhålla för herr
Ohlin att jag är inte emot att folket
skall få vid sidan av partivalen ge sin
mening till känna. Framför allt frågan
om det konsultativa referendum tycker
jag är en mycket viktig demokratisk
angelägenhet.

Jag skall sluta med ännu ett påpekande
för herr Ohlin. Han yttrade att

It — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 23.

162

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomrostmngsinstitutet.

under valrörelsen kommer det kanske
att av oss uppföras en liten opera. Det
skulle bli La Traviata, den vilseförda,
d. v. s. den — som jag antar — okunniga
allmänheten, som vi då skulle beskärma
oss över. Herr Ohlin bör nog
umgås med operor med en viss varsamhet.
Ty han har ju själv, det minns
vi från i höstas, varit ute på en del
eskapader i konjunkturskattefrågor,
som ger anledning förmoda, att även
herr Ohlin i valrörelsen skulle kunna
medverka med en opera. Kanske inte
La Traviata, men vad säger vi om Hoffmanns
äventyr?

Herr FAST: Herr talman! När herr
Ohlin är så indignerad över att vi inte
förverkligat vårt partiprogram på de
olika punkterna så vill jag understryka,
att vi själva bör få avgöra när vi vill
förverkliga vårt partiprogram, både när
det gäller folkomröstningen och när det
gäller införandet av republik och en
del andra sådana ting. Jag tror inte
vi vill ha herr Ohlin som väktare över
vårt partiprogram.

När jag, herr talman, har ställt det
yrkande som konstitutionsutskottet har
bifallit, känner jag ett visst moraliskt
ansvar för detta utlåtande. När jag ställde
detta yrkande trodde jag, herr talman,
att jag gjorde folkomröstningsinstitutet
en verklig tjänst genom att i
det läge, vari frågan befinner sig, så
att säga skjuta saken en liten smula på
framtiden så att vi icke nu skulle inta
en positiv ståndpunkt, som möjligen
sedermera skulle ha blivit hinderlig för
folkomröstningsinstitutets utformning
på lämpligaste sätt.

Jag har intagit denna ståndpunkt
inte bara av formella skäl utan också
av reella skäl. Kommittén har nämligen
ännu icke blivit färdig med sitt
arbete i hela dess vidd. Ännu kvarstår
frågan, huruvida folkomröstningsinstitutet
skall tillämpas på det kommunala
området, och jag är en så försiktig man
att jag först vill se utformningen där -

vidlag innan jag vill ta ställning till
hur folkomröstningsinstitutet skall användas
på statssidan. Jag liksom säkerligen
många andra vill verkligt överväga
huruvida detta institut över huvud
taget är lämpligt att införa i det
kommunala livet. Där står väljarna i
mycket intimare kontakt med de beslutande
organen och har helt andra
möjligheter till kontrollåtgärder och
opinionsyttringar.

Med den ståndpunkt jag har i dag
vill jag sålunda inte se någon del av
detta förverkligat på kommunsidan,
men om man slutligen skulle fatta beslut
om ett folkomröstningsinstitut över
hela linjen, blir det självfallet ännu
viktigare att göra en lämplig avvägning
på statssidan för att det åtminstone inte
skall hända olyckor för den kommunala
förvaltningen.

Man har här hänvisat till remissyttranden,
men man är ännu i avsaknad
av en opinionsyttring som väl alltid
måste finnas i en stor fråga. Jag vill
gärna understryka att detta är en stor
fråga, men jag vill gärna se en opinionsyttring,
och någon sådan har vi inte
sett. Vi har spridda uttalanden från tidningar
o. s. v., men vi har knappast
ännu fått höra ett föredrag eller en redogörelse
för hur kommittén har tänkt sig
institutet, vilket naturligtvis ingalunda
får vara sista ordet.

Jag vill säga att jag hyser all aktning
för kommitténs förslag, men enligt mitt
förmenande har kommittén tagit litet
för lätt på sin uppgift. Jag kan inte
hjälpa att det är en rad frågor som jag
skulle vilja ha mera klarlagda. Dit hör
t. ex. frågan angående omröstningsinstitutets
omfattning och principiella
ställning. Skall det bli bara en rådgivande
folkomröstning, skall det därtill
bli en beslutande folkomröstning och
skall det bli en initiativtagande omröstning?
Svaret på de frågorna, säger man
kanske, kan jag läsa ut ur den reservation
som föreligger här, men det är intet
svar på frågan i dess helhet. Om vi

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 163

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

skall gå in på ett bedömande av denna
fråga i hela dess vidd, vill jag ha klart
svar nu på var gränsen går där man
skall stanna.

Om man stannar för den ena eller
andra linjen eller för samtliga linjer,
uppställer sig ögonblickligen den fråga
som här har diskuterats men endast i
förbigående, nämligen vilka grupper
av ärenden som härvidlag kan komma i
fråga. Jag tror att vi alla inom utskottet
var överens om att utrikespolitiken
icke är ägnad att falla in under folkomröstningsinstitutet,
och därmed är
enligt mitt förmenande också frågan
besvarad, om grundlagsändringar icke
bör träda i kraft genom folkomröstning.
Vid vissa grundlagsändringar tror jag
man kan ha nytta av det nuvarande
förhållandet, nämligen att ändring i
grundlag skall beslutas av två riksdagar
med nyval emellan. Jag tror att den
utrikespolitiska situationen vid ett par
tillfällen har varit sådan, att vi haft
nytta av att kunna hänvisa till att vissa
grundlagsrubbningar inte kunnat omedelbart
ske till följd av bestämmelsen
om upprepade beslut vid grundlagsändringar.

Om vi sedan går in på spörsmålet
huruvida budgetfrågor skall kunna avgöras
genom folkomröstning, har vi där
lönefrågor, militärfrågor, anslagsfrågor
o. s. v. Jag påpekade detta problem i
utskottet, och jag tror jag vågar säga
att man nog var benägen att göra ett
undantag för militära anslags- och organisationsfrågor.
Trots all den tilltro
jag har till svenska folkets omdöme är
jag med hänsyn till det nuvarande läget
ändå tveksam om huruvida det är lämpligt
att hänskjuta direkt till svenska
folkets avgörande genom folkomröstning
frågor angående värnpliktstidens
längd, organisationsfrågor, anslagsfrågor
o. s. v. .lag skulle kunna upprepa
en hel rad frågor, där jag tror det helt
enkelt är nödvändigt att göra en avgränsning.

När herr Ohlin säger, att man här

inte möter svenska folket med det förtroende
som med hänsyn till vår skolundervisning
och övriga upplysning i
politiskt hänseende, är berättigat, vill
jag därför säga, att man troligtvis även
inom oppositionen är villig medge att
jag har rätt i att det måste ske en avgränsning,
som kanske får bli litet annorlunda
än vad kommittén har tänkt
sig.

Herr talman! Med hänsyn till att
det är så kort tid kvar av denna session
skall jag begränsa mitt anförande.
Av de skäl jag har anfört och flera till
är jag inte beredd att i dag ta ställning
till folkomröstningsinstitutets utformning.
Jag är emellertid beredd att
göra det erkännandet, att det finns vissa
frågor som är lämpade att hänvisas
till en folkomröstning, som då får bli
av rådgivande karaktär — det tycker
jag är det som faller närmast till. Jag
tror man gör klokt i att här gå försiktigt
fram och inte överanstränga sig.

Det är inte alldeles osäkert att inte
de spridda röster från oppositionen har
något fog som har kommit fram i ett
par framträdande folkpartitidningar,
nämligen att detta institut utbyggt kanske
inte lämpar sig i vilken utsträckning
som helst för vårt parlamentariska
system. Den omständigheten, att det
har genomförts i ett par länder sådana
som Schweiz och Förenta staterna, imponerar
inte ett spår på mig, ty jag
tror att vi i detta liksom i många andra
avseenden bör följa vår egen linje.
Visserligen skall man inte vara så inbilsk
att man inte vill undersöka vilka
verkningar systemet har haft i dessa
länder, men förutsättningarna kan vara
så olika, att det som slår väl ut i det
ena landet slår sämre ut i ett annat
land.

Med det anförda har jag velat påvisa,
att jag, ehuru principiell anhängare av
folkomröstningsinstitutet, anser, att
det finns en rad obesvarade frågor som
bör närmare belysas och kanske till
och med bör bli föremål för ytterligare

1C4

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomrostningsinstitutet.

utredning utöver vad kommittén har
åstadkommit. Det bör då ske först sedan
vi fått de opinionsyttringar som
undan för undan får tillfälle att komma
fram, då medborgarna hunnit ta del av
detta utredningsbetänkande.

Jag tror sålunda att det finns goda
skäl för utskottets ståndpunktstagande.
Vi har inom utskottet inte varit så negativa
att vi velat sätta oss emot folkomröstningsinstitutet
och stänga alla
dörrar, utan vi håller i stället dörrarna
inte bara på glänt utan fullt öppna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Fast talar mycket om att det
är ett svårt problem att avgränsa de
frågor, som eventuellt kan göras till
föremål för folkomröstning från dem
som inte lämpligen kan detta. Får jag
bara betona, att det, såvitt jag kan se,
rätt klart framgår av betänkandet, att
socialdemokraterna i kommittén inte
har velat vara med om någon beslutande
folkomröstning alls utom i de av
herr Hallén starkt kritiserade grundlagsfrågorna.
De har inte velat gå med
på den avgränsning som herr Fast säger
att vi måste göra först. Vidare har
det, såvitt jag har hört, inte framkommit
något intresse hos regeringspartiernas
representanter i utskottet för denna
avgränsning. Men nu säger herr Fast,
att avgränsningen skall göras först. Blir
inte konsekvensen av detta att inställningen
är negativ? Man gör ingenting
när man har tid att göra det, och sedan
säger man att man först måste göra någonting
annat.

Herr Fast säger att det socialdemokratiska
partiet förbehåller sig att själv
få avgöra med vilken hastighet det vill
genomföra de på partiprogrammet upptagna
punkterna. Ja, naturligtvis får de
göra det, herr Fast, men jag förbehåller
mig rätt att kommentera det socialdemokratiska
partiets handlingar mot
bakgrunden av partiprogrammet. Kan -

ske socialdemokraterna inte bara ogillar
att pressen skulle få så stort inflytande
på medborgaropinionen, att folkomröstningar
därför skulle vara »farliga»,
utan kanske även menar att oppositionen
inte borde få lov att tala
om det socialdemokratiska partiprogrammet.
Jag har många gånger märkt
att det blir sura miner när man gör
det. Men, herr Fast, nog är det oppositionens
rätt och plikt att avslöja socialdemokraterna,
när det finns en sådan
motsättning mellan det som är löfte till
väljarna, nämligen det som står i programmet,
och det som är partiets handlingar
i riksdagen.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Om vi skall gå in på partiprogrammen,
tror jag debatten blir ganska
lång, och jag tycker vi kan vänta med
den saken till valrörelsen.

Jag vill erinra herr Ohlin om att jag
här har sagt, att jag icke anser kommittéutredningen
vara tillräcklig och
att det kan behövas ytterligare undersökning
och bearbetning ovanpå denna
utredning. Om man begär att vi nu
skall ta principiell ställning, anser jag
att man bör ha bestämda riktlinjer även
för den fortsatta bearbetningen —
det är vi vana vid här i riksdagen. Jag
vill erkänna, herr talman, att jag liksom
konstitutionsutskottet en gång har
varit oförsiktig i sådant hänseende,
nämligen när vi skrev angående utredningen
om det nya valsättet. Det fanns
därvidlag vissa motsättningar i skrivningen
som inte minst herr Ohlin slog
ned på med all rätt, då de svaga punkterna
i utlåtandet verkade som ett löfte.
Har man blivit så bränd, blir man försiktig
när det gäller att ta principiell
ställning eller ge direktiv för utredningar.
Vi är i denna fråga inte mogna för
det ännu.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Innan
jag kommer in på den kritik som
från herrar Halléns, Fasts och Petters -

165

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

sons i Norregård sida riktats mot reservanternas
ståndpunkt, kanske det må
tillåtas mig att i största korthet framföra
några allmänna synpunkter på
den föreliggande frågan.

Det är framför allt tre skäl som enligt
mitt förmenande talar för ett vidgat
folkomröstningsinstitut.

För det första: Vi behöver en mera
aktiv demokrati. Det finns utan tvivel
på alltför många håll i vårt land en
utpräglad likgiltighet för politik. Man
betraktar politiken som en angelägenhet
för specialister. Man har en känsla
av att saken angår inte mig. Vad kan
anledningen vara till detta förhållande?
En iögonenfallande anledning är
säkerligen, att det politiska materialet
hotar att svämma över alla bräddar som
en följd av statsmaktens allmänna expansion.
Den enskilde har en känsla av
att det överstiger hans förmåga att kunna
överblicka detta material. Orsaken
till stora medborgargruppers passiva inställning
till det politiska arbetet må
emellertid vara den ena eller den andra.
Vi kan vara ense om att denna
passivitet är olycklig och skadlig för
demokratien. Ett medel att bryta den
är otvivelaktigt att stärka folkomröstningsinstitutet,
varigenom människorna
får tillfälle att ta ställning till konkreta
frågor av begänsad räckvidd. Det är
en väg att få de många människorna
att i ökad utsträckning intressera sig
för samhällsarbetet.

För det andra: Vi behöver eu mera
rörlig demokrati. Människorna är i vårt
land i så hög grad intressebundna och
— om jag får begagna uttrycket — konventionella
i sina politiska ställningstaganden,
att ett sådant friare bedömande,
som i åtskilliga frågor kan
vara önskvärt, blir avsevärt försvårat.
Ett utvidgat folkomröstningsinstitut
skulle säkerligen bidraga till större frihet
vid bedömningen. Det är lättare
att i ett isolerat spörsmål frigöra sig
från intresseengagemang och invanda
betraktelsesätt än när det gäller att ta

ståndpunkt till en hel rad sammankopplade
frågor vid de allmänna valen.

Och för det tredje: Vi behöver en
starkare motvikt mot regeringsmakten
än vad vi nu har. Ju mer man trycker
på behovet av en s. k. stark regering,
desto angelägnare är det med folklig
kontroll. De som är livligt engagerade
för idén om en sådan regering, borde
därför i ännu högre grad än andra
ivra för ett förbättrat folkomröstningsinstitut
som komplement härtill. Det behövs
för att få en riktigare politisk
balans i hela samhällslivet.

Jag håller med herr Håstad om att
utskottets avslagsyrkande på motionärernas
förslag är högst torftigt motiverat
och vittnar om föga intresse
för själva saken. En av utskottets huvudinvändningar
är ju, att det här rör
sig om ett besvärligt spörsmål, som
kräver grundligt övervägande, en tanke
som särskilt herr Fast sedermera har
utvecklat i debatten. Ja, herr talman,
så grundligt övervägande fordras väl
ändå inte, att inte utskottets majoritet
skulle ha kunnat gå med på åtminstone
någon form av principbeslut i frågan,
som hade kunnat bli ett vittnesbörd om
ett positivt intresse från majoritetens
sida för själva saken, ett principbeslut
till förmån för ett gammalt socialdemokratiskt
programkrav och till förmån
för ett förslag, som bondeförbundets
framstående talesman i folkomröstningsutredningen
förordat. Att bredda
basen för referendum skulle vara ett
uttryck för statsledningens tilltro till
människornas förmåga att bilda sig en
självständig uppfattning i fristående
men betydelsefulla samhällsfrågor.

Herr Pettersson i Norregård betvivlade
att människorna har denna förmåga.
Han misstänkte att när de frågor,
som skulle underkastas folkomröstning,
komme ut till folket, skulle de i
så hög grad vulgariseras i agitationen,
att medborgarnas goda omdöme skulle
fördunklas. Är detta ändå inte ett ganska
farligt argument, herr Pettersson

166 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

i Norregård? Om denna risk föreligger
vid en folkomröstning i enstaka frågor,
hur mycket större måste då inte risken
vara att medborgarna på grund av en
osaklig agitation hindras att se klart
vid de allmänna valen, där man måste
ta ställning till en mängd frågor på en
gång? Men herr Pettersson i Norregård
har kanske tänkt sig att bli en ny Falstaff
Fakir. Om Falstaff Fakir valdes
till riksdagsman, så tänkte han motionera
om den allmänna rösträttens upphävande
och överlåtande till motionären
ensam.

Herr Hallén framhöll, att det skulle
kunna vara farligt och riskfyllt att anordna
folkomröstning i en rad konkreta
frågor som herr Hallén räknade upp.
Han pekade på byggnadsregleringen,
på frågan om uttagningsprocenten, på
ungdomsvårdsfrågor, på nya anslagsfrågor
osv. Tänk att det ändå inte slog
herr Hallén, att han råkade räkna upp
en rad frågor, som svenska folket har att
ta ställning till vid höstens val. Att folket
får ta ställning till alla dessa frågor
tillsammans, som alltså kommer att ske
vid valet, går tydligen enligt herr Halléns
uppfattning mycket bra. Men om
folket vid referendum skulle ha att ta
ställning till bara en av dessa frågor,
t. ex. frågan om byggnadsregleringen,
då blir ett sådant ställningstagande genast
utomordentligt äventyrligt. Inser
man ändå inte från majoritetens sida,
att detta är en fullständigt ohållbar
ståndpunkt?

Herr Fast framhöll att vi, innan vi
bestämmer oss, noga måste överväga
folkomröstningsinstitutets omfattning. I
vilken utsträckning skall det vara rådgivande,
i vilken utsträckning skall det
vara beslutande? Och han poängterade
alldeles särskilt, att vi måste noggrant
fundera över vilka frågor, som lämpligen
skulle kunna hänvisas till referendum.
Herr Fast var mycket angelägen
att räkna upp ett flertal olika frågor
som han ansåg inte lämpligen kunde
hänskjutas till referendum. Men, herr

Fast, det måste väl ändå finnas några
frågor, i vilka det skulle finnas en
möjlighet att efterhöra folkets mening.
Skulle ändå inte herr Fast kunna på
något sätt tillmötesgå oss, som i detta
fall tillhör minoriteten, genom att peka
på åtminstone någon konkret fråga,
som enligt herr Fasts mening lämpligen
skulle kunna hänskjutas till folkomröstning?
Herr Fast var rädd för att
vi skulle överanstränga oss i denna
debatt genom att alltför mycket fördjupa
oss i problemen. Men det bör väl
ändå inte vara alltför ansträngande för
herr Fast att ge en något litet större
precisering av sin ståndpunkt än vad
som skedde. Det var mest betänkligheter,
det fanns mycket litet av konkret,
positivt intresse för denna fråga
i herr Fasts anförande. Intresset tog
sig främst uttryck i allmänna talesätt.

Jag vill, herr talman, sluta med att
kort och gott säga, att jag tror att vi
ändå kan våga hysa det förtroende för
de många människorna, som en förstärkning
av referendum skulle innebära.
Jag beklagar utskottets negativa
hållning, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Antingen har herr Hjalmarson slagit
in öppna dörrar eller också har han
totalt missförstått mitt yttrande. Det torde
framgå av trycket när det blir färdigt
att jag har förklarat, att det finns frågor
som säkerligen kan vara lämpade för
rådgivande folkomröstning. När jag bär
gjort detta uttalande är väl den fråga
som herr Hjalmarson ställt ganska onödig.
Att jag sedan själv gjorde en del
avgränsningar finner jag vara rätt naturligt,
eftersom diskussion därom hade
förekommit i utskottet och eftersom
det även från oppositionens sida på
just denna punkt yppats stor tveksamhet
huruvida det vore lämpligt att låta
även de och de frågorna bli föremål
för folkomröstning.

167

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Sedan skulle jag vilja till herr Hjalmarson
säga, att det ju är en annan
sak att låta speciella frågor gå till en
folkomröstning än att låta dessa frågor
bli föremål för en omröstning i ett
allmänt val, där det gäller ett partis
politiska gärningar och det allmänna
förtroende som man har skapat under
en lång följd av år. Det är någonting
helt annat. Och skall man, när man
skickar ut dessa frågor till omröstning,
få fram en upplysningsverksamhet
rörande desamma ibland folket, så blir
det säkerligen de politiska partierna
som i den allra största utsträckning får
ta hand om denna verksamhet. I annat
fall blir valdeltagandet inte större än
vid prästval.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Bara ett par korta ord. Herr
Hjalmarson rörde vid ett synnerligen
intressant spörsmål, när han återgav
några av de exempel jag anfört på komplicerade
frågor, som inte var så lätta
att underställa de enskilda medborgarna.
Herr Hjalmarson säger att det just
är hela detta komplex av frågor som
medborgarna får ta ställning till vid
höstens val, och när det går så bra då,
vore det väl lika bra att man finge
fatta ett beslut i varje speciell fråga under
årens lopp. Ja, det är en synnerligen
intressant synpunkt. I detta sammanhang
kommer det nämligen fram
att trots alla de nackdelar som partierna
kan ha, så tjänstgör ändå partierna
som ett slags organ som — om jag
så får uttrycka mig — verkställer ett
slags sållning av medborgarnas kanske
ibland tyvärr förenklade önskemål och
föreställningar. Partierna måste ju under
valkampanjen kämpa mot sina motståndare
och tvingas därvid till att taga
ansvar och till att visa speciell hänsyn
icke minst till de motståndare som de
har att göra med. Följden blir — det
kan vi säga utan att berömma oss själva
för mycket — att det går lättare för
oss att inom partierna visa större hän -

syn och bedöma saker och ting mera
nyanserat än det går för folket ute i
bygderna, som inte har något egentligt
ansvar i det fallet.

Detta har jag inte sagt för att motsätta
mig något slags referendum. Jag
upprepar att frågan om framför allt ett
konsultativt referendum är en sak som
bör grundligt prövas i den mån man
kan stärka den svenska demokratien
genom att utbygga ett sådant.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Egentligen har kammardebatten
kommit in på ett utomordentligt
intressant och svårlöst filosofiskt
spörsmål, som jag inte skall fördjupa
mig i. Det är nämligen frågan, huruvida
det hela är mer än summan av de olika
delarna. För min del tillhör jag den moderna
riktningen i den filosofiska debatten,
som anser att det hela består av delarna.
Jag tror därför att den distinktion,
som herr Fast här gjorde och som herr
Hallén också var inne på, mellan å ena
sidan ett ställningstagande till en rad
olika frågor, betraktade som en totalitet,
och ett ställningstagande till var och
en av dessa frågor, är en ohållbar distinktion.

Slutligen skulle jag bara vilja till
herr Fast säga, att jag mycket väl observerade
att han framhöll, att det fanns
vissa frågor som kunde lämpa sig för
folkomröstning. Men när han garnerade
detta medgivande med en uppräkning
av en rad frågor, som icke skulle lämpa
sig för folkomröstning, utan att ge ett
enda exempel på en fråga, som enligt
hans uppfattning vore ägnad att hänskjuta
till referendum — ja, då må min
ärade vän herr Fast ursäkta mig, att
jag fick ett övervägande negativt intryck
av hans framställning.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Vi hörde
för en lång stund sedan herr Ohlin
klaga över att regeringen var totalt
frånvarande från denna debatt. Sedan
har herr Hallén sagt, att det är väl inte

168

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomrostningsinstitutet.

så mycket att klaga på, ty här finns ju
i alla fall inte så förfärligt många av
kammarens ledamöter närvarande. Jag
får säga att det är en mycket klen ursäkt
för att regeringen är totalt frånvarande.
Man måste väl ändå säga sig,
att det här å ena sidan är fråga om en
total frånvaro och å andra sidan om en
partiell frånvaro. Denna skillnad är
alltså en gradskillnad, som ger uttryck
för att regeringen tycks vilja nonchalera
riksdagen och riksdagsdebatten i
denna synnerligen viktiga fråga.

Då kan man ju undra hur det kommer
sig att regeringen är så pass ointresserad.
Man kan ha olika meningar
om detta. Jag hörde nyss herr Fast
tala om att han för sin del hade ångrat,
att han på sin tid var med om att
göra ett uttalande om valsättet, där man
förklarade —• också från socialdemokraternas
sida — att man syftade till
att införa ett mera rättvist valsystem.

Ja, nu har vi helt nyligen i debatten
om valsättet hört, att socialdemokraterna
helt och hållet sprungit ifrån den
punkten. I stället har man genom att
göra ett maktövergrepp och tumma på
denna rättviseprincip kommit fram till
ett system, där en minoritet hland väljarna
skall skapa en majoritet bland
mandaten, där avsikten är att en 48-procentig andel av väljarkåren skall ge
en absolut majoritet bland mandaten
för att skapa en stark regering. Jag
kan förstå att det var pinsamt för herr
Fast, att han på det sättet fick springa
ifrån en klar principståndpunkt för
rättvisa och i stället låna sig till ett
system, som i viss mån måste anses
utgöra en utmaning mot valmännen, ett
system som syftar till orättvisa. Detta
är ganska betänkligt.

Kanske man kan sammanställa detta
förhållande med den ljumhet, som här
finns emot folkomröstning, ty man kan
ju lätt komma fram till att denna, jag
kan kalla det minoritetsregering, måste,
om det finns en möjlighet till folkomröstning
som en regulator på regering -

ens avgöranden, ta hänsyn till det faktiska
folkflertalets önskningar. Dessa
önskningar kan regeringen mycket lättare
nonchalera, om den slipper ha denna
bakgrund av en möjlig folkomröstning.
Jag tror emellertid att folkomröstning
är en viktig regulator till förekommande
av maktövergrepp, och jag
förstår att vi här har ett dolt sammanhang,
som har kommit fram på olika
sätt.

Jag skall inte här ingå på hela det
betraktelsesätt, som ligger bakom den
negativa inställningen till folkomröstningen
bland socialdemokraterna. Vi
har ju hört åtskilliga gånger här i kammaren,
att man har menat att många
frågor är av den beskaffenheten att regeringen
bäst kan bedöma dem. Man
vill ha en allsmäktig regering — underförstått
att den skall vara socialdemokratisk
— och då passar det inte så
bra att den enskilde medborgaren ändå
kan frigöra sig från detta tryck ifrån
regeringens sida genom att han har
möjlighet att i särskilda frågor, där det
finns anledning för folket att ta bestämd
ställning, göra ett uttalande som
går i annan riktning än regeringens.

Jag tror att den utveckling, som vi
nu befinner oss i, är ganska farlig. Den
kan ju lätt leda till en i realiteten ganska
totalitärt betonad regim. Vi skall
akta oss för den utvecklingen, och det
kan vi göra just genom att hör uppställa
folkomröstningen såsom en regulator.

Jag vill här inte närmare gå in på
vad herr Pettersson i Norregård har
sagt. Jag finner att bondeförbundet
också här snällt följer socialdemokraterna
liksom på praktiskt taget alla
andra punkter. Men motiveringen för
hans skepsis emot folkomröstningen
tycker jag inte är vidare hållbar. Han
talar om att vi har val vartannat år,
att valmännen är valtrötta och att vi
därför skall akta oss för folkomröstning.
Det är snarare tvärtom, folkomröstningen
skall ju i stället väcka den

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 169

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

enskilde medborgarens intresse, därför
att han vet att han här verkligen kan
inverka direkt avgörande på en fråga,
som särskilt intresserar honom. Detta
är alltså det verkliga läget. Jag anser
att det är en förvanskning av denna
frågeställning, när herr Pettersson i
Norregård talar om att det finns valtrötthet
i förhållande till de allmänna
valen; det ligger ju helt annorlunda till.

Herr talman! Det är utifrån dessa
synpunkter, vikten av att vi ser till att
vår demokrati inte förfuskas och att de
enskilda medborgarna inte mer och mer
utestängas från de verkliga avgörandena,
som jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr EDENMAN: Herr talman! Det
har talats ganska mycket om det socialdemokratiska
partiprogrammet, och jag
kanske får börja med att läsa upp hela
den punkt som har diskuterats. Den
låter så här: »Folklig självstyrelse. Allmän,
lika och direkt rösträtt för myndiga
män och kvinnor. Republik. Demokratiskt
representationsskick. Folkomröstning.
»

Herr Håstad har vidare citerat vissa
yttranden, som fälldes på den socialdemokratiska
partikongressen 1917, och
även partikongressen 1914 har citerats
i detta sammanhang. Detta med all rätt,
herr Håstad, men skillnaden är den, att
när det socialdemokratiska partiets ledare
gjorde dessa uttalanden, hade vi
inte något parlamentariskt system. Partiet
var tillsammans med de liberala
inbegripet i en hård, verklig kamp för
demokratien. Det var i det läget, då
man under den Hammarskjöldska eran
ingalunda hade så särskilt stora förhoppningar
om att få ett parlamentariskt
styrelsesätt, som man också förde
fram kravet på folkomröstning.

Men alldeles oavsett detta anser jag
personligen, att punkten om folkomröstning
alltfort försvarar sin plats i
detta program. Vi liar ju ett konsultativt
referendum, och jag anser att det

kan utbyggas ytterligare. Det är säkerligen
möjligt att inom en nära framtid
få frågor, som kan vara lämpliga för en
sådan folkomröstning. Jag vill nämna
hela det problemkomplex, som kommer
att aktualiseras i samband med nykterhetskommitténs
betänkande, en sådan
fråga som kyrkans skiljande från staten,
frågan om republik, när den kommer
att aktualiseras, o. s. v. Jag vill
personligen när det gäller grundlagsfrågor
gå något längre än herr Fast.
Jag tycker att det i vissa fall kan vara
en fördel, som reservanterna skriver,
att »vilande grundlagsbeslut skola efter
beslut av Konung och riksdag alternativt
kunna hänskjutas till folket för avgörande».
Men — och här är jag
framme vid den verkligt kontroversiella
och även principiellt betydelsefulla
punkten — vi har hela det avsnitt, som
vi med ett gemensamt ord kan kalla de
politiska frågorna, den samfällda lagstiftningen
och budgetfrågorna. Det är
ju märkligt, att inte någon deltagare
från den borgerliga sidan har varit särskilt
intresserad av att stryka under
folkomröstningsinstitutets nära samband
just med parlamentarismen. Herr
Håstad talade om referenduminstitutets
uppfostrande och praktiska betydelse i
största allmänhet. Han gick inte in på
denna fråga.

Det är alldeles omöjligt, herr Ohlin,
att komma ifrån ett uttalande om samregeringen
samtidigt som man går in
på dessa spörsmål. Herr Ohlin tog inte
det uttrycket i sin mun, vilket nog de
flesta här i kammaren förstår. Men det
är här som den centrala principiella
diskussionen måste väckas.

Herr Ohlin har försökt göra gällande,
arrogant, litet valhaussemässigt tycker
nog de flesta, att socialdemokraterna
är rädda för att möta väljarna. Han
frågade om vi verkligen anser att medborgarna
är kapabla, och han skämtade
om den vilseförda folkviljan
o. s. v. Han har fått svar av herr Fast
på den punkten, och jag vill bara till

170 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

herr Ohlin säga, att det är fullständigt
omöjligt att föra en diskussion om en
för vårt styrelsesätt så grundläggande
fråga som denna, om man använder en
sådan debattform som han gjorde i sitt
anförande här. Vi är under alla förhållanden
inte rädda för hans numera
ganska ofarliga förförelsekonster evad
det gäller folkviljan.

Herr Håstad kan säkert skriva under
den definition på parlamentarism som
vår gemensamme lärofader har presterat,
nämligen att man med parlamentarism
måste förstå ett styrelsesystem,
där regeringen för sin maktutövning är
beroende av parlamentets förtroende.
Jag kan inte förstå hur ett sådant system
skulle kunna förenas med ett beslutande
referenduminstitut, där man
även behandlar de praktiskt politiska
frågorna.

Jag vill ta ett enda exempel. En minoritet
i riksdagen — det behöver inte
vara mer än 25 procent, en fjärdedel av
båda kamrarna —• framtvingar en folkomröstning
i en partiskiljande fråga.
Det är inte svårt för en opposition i
parlamentet, föreställer jag mig, att
finna en fråga som man skulle kunna
med en viss framgång föra ut i folkomröstning,
om man rycker loss den
från hela dess politiska sammanhang.
Då uppstår först frågan: Hur liten procent
deltagare i folkomröstningen skall
vi acceptera? Skall det vara 50 procent,
eller skall vi låta det vara en chimär i
stil med de nuvarande prästvalen.

Vi utgår vidare ifrån att oppositionen
i parlamentet segrar i folkomröstningen.
Då kan givetvis regeringen och
riksdagsmajoriteten effektuera folkviljans
beslut, det är självklart. Men om
de av principiella, programmässiga eller
helt enkelt politiska skäl inte vill göra
det, finns det två möjligheter. Regeringen
kan avgå och överlämna regeringsansvaret
till den parlamentariska minoriteten,
eller den kan upplösa andra
kammaren. Jag kan inte förstå annat
än att varenda folkomröstning i en par -

tipolitisk fråga, som går emot en regering,
stödd på riksdagsmajoriteten,
måste följas av parlamentsupplösning.
Vad det sedan blir kvar av parlamentarismen,
om man inte vill använda den
metoden utan alltså omkring en speciell
fråga får en tillfällig majoritet hos
folket, som i sista instans är bestämmande,
men mot en regering stödd på
riksdagsmajoriteten, det förstår jag
inte. Det är inte parlamentarism.

Alla utländska förebilder är omöjliga
att använda. .Tåg skall inte gå in på
detta. Det är ju tillräckligt att hänvisa
till herr Håstads egen avhandling, och
alla som läser den -—• den är tjock men
lättläst — måste ju säga sig att det sannerligen
inte är parlamentarism som
man roar sig med när man gör omröstningarna
i Schweiz. Man har tre å fyra
federala per år, ett 20-tal kantonala,
och jag har ingen aning om hur många
kommunala det är, men att det är
många måste vara uppenbart.

Vad beträffar det amerikanska folkomröstningsinstitutet
är att märka att
man i Amerikas förenta stater har ett
dualistiskt styrelsesystem. Presidenten
är folkvald. Om vi hade 1809 års grundlag
såsom den skulle tolkas efter bokstaven
med en maktfördelning mellan
konung och parlament, med en parlamentarism
som inte ens blivit uttänkt,
då skulle man möjligen kunna acceptera
detta, men inte annars. Det var
alltså det amerikanska systemet.

Sedan vill jag till sist stryka under,
att alla historiska erfarenheter säger
oss att folkomröstningsinstitutet verkar
i konservativ riktning. Se på Schweiz!
Det är ju märkvärdigt att denna
schweiziska folkvilja inte vid något
enda tillfälle kunnat vara så radikal att
man genom folkomröstning har kunnat
framtvinga kvinnlig rösträtt. Likaså
tyder den schweiziska socialpolitiken
på att hela institutet verkar i konservativ
riktning.

Till sist vill jag säga att jag nog tycker
att det är värdefullt och intressant

171

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

att diskutera den här frågan om man
angriper den från rent principiella utgångspunkter,
som herr Håstad har
gjort. När herr Ohlin försöker ta den
som ett partipolitiskt nummer tycker
jag att detta inte vittnar om någonting
annat än att herr Ohlin har börjat
tappa tron på parlamentarismen. Om
ett parlamentariskt styrelsesätt förefaller
absolut hopplöst för oppositionen,
då förstår jag att man vill koppla in
andra vapen i den politiska kampen.
Jag vet att herr Ohlin kommer att svara
som han alltid svarar, nämligen att han
är i sin fulla rätt att göra det, och naturligtvis
är han det, men vi kan inte
komma förbi diskussionen om parlamentarismens
vara eller icke vara i
detta sammanhang.

Jag måste rekommendera herr Ohlin,
och det må vara mig tillåtet, eftersom
herr Ohlin rekommenderar oss så mycket:
Fortsätt att försöka störta regeringen!
Om några månader ges det
första tillfället. Det är en säkrare parlamentarisk
väg än ett folkomröstningsinstitut.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Det är visserligen sant, som den
senaste ärade talaren säger, att folket i
val kan få uttala sig — och det tycker
herr Edenman är tillräckligt — men han
glömde att här beröra den viktiga frågan,
att vi nu har fått ett valsystem som
syftar till ett orättvist valutslag, om
socialdemokraterna får tillräckligt stor
minoritet. Det är ju ganska enkelt att
hänvisa till att man kan vända sig till
folket i val, när man inte syftar till att
detta val skall bli rättvisande.

Herr Edenman talade också om farorna
med hänsyn till parlamentarismen.
Jag skulle vilja påstå att ett sådant, till
sitt syfte orättvist valsystem kan bliva
en faktor som bidrager till att undergräva
vår parlamentarism.

Jag måste också protestera mot att

herr Edenman här sökte avfärda herr
Ohlins liknelse med en opera, med att
säga att vad herr Ohlin säger inte inbjuder
till någon verklig sakdiskussion.
Tv det var ju ändå så, att vad herr
Ohlin syftade till just var detta att socialdemokraterna
tycks vara rädda för
att den verkliga folkmeningen skall
komma till uttryck.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag medger gärna att de
problem som herr Edenman drog upp
är ganska väsentliga för bedömandet av
folkomröstningsinstitutet. Det förvånar
mig dock att herr Edenman säger att
det inte finns någon parlamentarisk stat
där man har lyckats genomföra referendum.
Det beror på hur man tar det.
Australien är en parlamentarisk stat,
och den tyska Weimarrepubliken av år
1920 var en parlamentarisk stat med ett
mycket utbyggt folkomröstningsinstitut
och även initiativrätt. I de baltiska staterna
fanns denna möjlighet till folkomröstning
i parlamentariska stater, låt
vara att folkomröstningsinstitutet där
inte kom att spela större roll.

Problemet är med andra ord icke så
enkelt som herr Edenman ville göra gällande.
Han sade att man visserligen kan
använda referendum i vissa frågor,
bland annat i grundlagsfrågor, men att
man inte kan använda referendum om
man kommer in på politiska frågor. Jag
erinrar herr Edenman om att grundlagarna
i många länder är skrivna så att
de innefattar väsentliga politiska frågor.
Det gör till och med den norska grundlagen.
Om man läser den debatt som
har förts om möjligheterna att förena
parlamentarism och referendum t. ex. i
den tyska demokratien, finner man att
denna sak inte är så enkel som herr
Edenman ville göra gällande. Jag medger
gärna att detta kan vara ett problem,
men om man accepterar den Edenmanska
tankegången kommer man till följande.
Man kan i en demokrati inte alltid
i vitala frågor få fram en sådan poli -

Nr 23.

172

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

tik hos statsmakterna, att man tillgodoser
folkets flertal, eftersom de allmänna
valen inte ger möjligheter att i en speciell
fråga få fram folkmeningen, och
då säger herr Edenman till herr Ohlin,
att herr Ohlin får söka att på andra
vägar få möjligheter att störta regeringen.
Men problemet är här inte att störta
regeringen, utan problemet är att i en
demokrati få möjligheter att tillgodose
folkviljan i vitala frågor. Det är kärnproblemet
i demokratien. Man kan diskutera
om man skall sätta parlamentarismen
över demokratien och säga att
vi under alla förhållanden måste acceptera
just det parlamentariska system,
som herr Edenman här har dragit upp.
Men så behöver man visst inte göra.
Man kan förena parlamentarismen med
möjligheter för folket att i vitala frågor
ge uttryck åt sin mening helt enkelt därför,
som herr Hjalmarson sade, att man
i ett allmänt val sammankopplar så
många frågor, att man ju inte vet hur
den enskilde väljaren ställer sig till det
ena och det andra. Det förhåller sig
nämligen på det viset, att många väljare
kan gilla det socialdemokratiska
partiet i en fråga, högern i en annan
och folkpartiet i en tredje. De kommer
alltså i en konfliktsituation, och det visar
hur invecklat detta problem är.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! För att inga missförstånd skall
uppstå i fortsättningen vill jag bestämt
deklarera att vi icke skall diskutera demokratien.
Det är ju alldeles självklart
att det är ett demokratiskt ideal att i
varje fråga ge tillfälle åt folkviljan att
uttala sig, såsom herr Braconier säger.
Vad jag bär sagt är att det icke går att
förena detta med parlamentarism.

Vid ett annat tillfälle kan vi fortsätta
debatten om parlamentarismens nackoch
fördelar, men vi skall inte göra en
glidning i diskussionen dithän att denna
kommer att handla om demokrati i
största allmänhet, utan det är folkomröstningsinstitutets
förenlighet just med

parlamentarismen som vi diskuterar.
Jag har självmant klippt av diskussionen
där för mitt vidkommande, och jag
kommer icke att ta upp den på det allmänna
demokratiska fältet, utan det får
vi göra vid ett annat tillfälle.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag medger att det problem
herr Edenman har tagit upp är
av väsentlig betydelse, men det socialdemokratiska
partiprogrammet använder
ju uttrycket folkomröstning, och det
måste väl innebära att man anser att en
lösning i förening med parlamentarismen
är möjlig. Ty vi lever ju i en parlamentarisk
stat, och det socialdemokratiska
partiprogrammet är skrivet under
parlamentariska förhållanden.

Herr EDENMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag har nyss sagt att folkomröstning
kan användas vid många tillfällen,
både som decisivt och som fakultativt
referendum. Jag har vidare
sagt att jag för min personliga del anser
att det också kan användas i grundlagsfrågor.
Men när man kommer in på de
partipolitiskt vitala frågorna, som gäller
en parlamentarisk regerings vara
eller icke vara, det är då, herr Braconier,
som det börjar bli litet varmare,
då skulle jag inte tro att det går att
företaga en folkomröstning över hela
linjen med det nuvarande parlamentariska
systemet.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
be att få börja med vad herr Edenman
sade för att sedan bara komma med
några få kommentarer till ett par yttranden
tidigare i debatten.

Herr Edenman påpekade till en början,
att när det socialdemokratiska partiet
introducerade referendum i partiprogrammet
skedde det under de förhållanden
som rådde år 1914 respektive
år 1917. Nåväl, men kvar står ju i alla
fall att denna programpunkt har överlevt
alla revisioner sedan dess. Viktigare

173

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

är dock, att den motivering, som herr
Branting liksom partistyrelsen i övrigt
anförde, inte alls berörde frågan om
parlamentarism, tv det är någonting
som herr Edenman i dag har blandat
in. Den motivering, som partistyrelsen
då anförde, är egendomligt nog exakt
samma motivering, fast mycket mera
kortfattad, som reservanterna i det nu
aktuella betänkandet har presterat. Dess
innebörd gäller generellt, alldeles oberoende
av om ett parlamentariskt styrelsesätt
är rådande eller inte, nämligen
kort sagt: att hävda demokratien.

När herr Edenman sedan går in på
det i och för sig mycket intressanta
problemet om referendums förenlighet
med ett parlamentariskt styrelsesätt,
vill jag först säga att det ju här gäller,
ungefär som herr Braconier antydde,
att prioritera parlamentarism eller demokrati.
Och i den frågan säger jag
obetingat att jag anser att det demokratiska
kravet är starkare än det parlamentariska
kravet, eftersom syftet med
parlamentarismen, när den en gång i
tiden infördes, just var att realisera demokratien
inom staten. Parlamentarismen
är endast en form för demokratien,
och under sådana förhållanden kan man
inte, såsom herr Edenman här har gjort,
konstruera någon motsättning mellan
dessa två begrepp.

Herr Edenman säger vidare att det
inte finns något exempel på en referendumstat
som samtidigt är parlamentarisk.
Men vi bär ju Australien. Där
finns en parlamentarism som är mycket
mera genomarbetad än vår egen, därför
att den är av samma slag som den
klassiska engelska. Där har det många
gånger hänt att regeringarna lidit nederlag
och ändå stannat kvar, och det
anses fortfarande parlamentariskt. Och
när herr Edenman erinrar mig om vår
gamle gemensamme lärare professor
Axel Brusewitz’ definition av parlamentarismen
såsom det system, enligt vilket
regeringen för sin funktion är beroende
av parlamentets understöd, vill jag be -

tona att en regering ju har parlamentets
understöd även om regeringen och parlamentet
tillsammans har lidit nederlag
hos folket. Man kommer därför inte det
av herr Edenman upprullade problemet
närmare in på livet genom att anföra
Brusewitz’ definition.

I realiteten är det nog så, att man efter
ett referendumnederlag kan tänka
sig, ungefär såsom herr Edenman sade,
bägge möjligheterna: demission eller

upplösning. Det kan gälla en fråga som
är av en så eminent politisk vikt att
regeringen efter ett eventuellt referendumnederlag
antingen inte vill sitta
kvar, utan avgår, eller också upplöser
andra kammaren —• det är mycket möjligt
att den vill begagna den möjligheten
— och då får upplösningen visa vilken
regering vi skall ha i fortsättningen.
I det förra fallet däremot får man
söka skapa någon ny kombination vid
regeringsbildningen. Men sedan kan
man ju också tänka sig att referendumnederlaget
avser en relativt underordnad
fråga, där regeringen inte alls har
engagerat sig; låt oss ta som exempel
förbudsfrågan år 1922. Och de flesta
frågorna kommer säkerligen att vara
av sådan karaktär. Då behöver inte regeringen
ta dessa konsekvenser av ett referendumnederlag,
utan den kan stanna
kvar och den kan göra detta därför att
den betraktar sig såsom folkets tjänare
eller tjänarinna, som inte anser sig själv
stå i sådan motsättning till folket att
den absolut måste hävda sin egen vilja.
I grund och botten är det något av den
gamla, av socialdemokraterna alltid bekämpade
monarkiska principen bakom
herr Edenmans resonemang, när han
hävdar att en regering skulle vara berättigad
att hur länge som helst trotsa folkviljan
eller vägra att underordna sig
denna.

Till allt detta kommer följande. Det
referendumsystem, som herrar Bergvall
och Wahlund samt undertecknad föreslagit,
förutsätter ju inte att folkomröstningarna
skall ha samma frekvens som

Nr 23.

174

Torsdagen den 29 maj 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

exempelvis i Schweiz, utan referendum
kommer enligt vårt förslag säkerligen
att bli en relativt sällan inträffande händelse.
Ibland kommer en folkomröstning
kanske att gälla någon stor politisk
fråga, ibland en fråga som intresserar
folket oerhört mycket utan att den fördenskull
har något politisk porté. Då är
det väl inte sannolikt, att antalet eminent
politiska nederlag för regeringen
kan komma att bli så oerhört stort. Det
måste bli blott i ganska sällsamma fall,
som en konflikt mellan regeringen och
folket kan tänkas uppstå, och i sådana
lägen ges det säkerligen lösningar som
helt fyller situationens krav.

Om vi, herr Edenman, med några ord
också skall diskutera förhållandena i
Schweiz, kan man på goda grunder påstå,
att där fanns ett parlamentariskt
system till år 1943, då socialdemokraterna
inträdde i regeringen — detta
skedde först det året. Det stod en borgerlig
majoritet mot en stark socialdemokratisk
opposition. Denna borgerliga
majoritet led åtskilliga nederlag — såsom
framgår av den redogörelse jag haft
i uppdrag att utarbeta —■ men behöll
ändå sin regeringsställning. Om man
pressar exemplet med Schweiz, kan
även det åberopas som stöd för att ett
visst slag av parlamentarism är förenligt
eller i varje fall inte oförenligt med
referendumsystemet. (Jag hävdade själv
en gång i tiden, ehuru under vissa protester
från min lärare, att så länge det
inte fanns en verklig samlingsregering,
hade styrelseskicket i Schweiz större
likhet med ett parlamentariskt system
än med något annat.)

Herr Fast och herr Edenman har varit
inne på tanken att en viss minimajoritet
skulle erfordras för att ett förslag
skulle kunna fällas genom folkomröstning.
Herr Fast myntade satsen, att
om det skulle bli ett så lågt valdeltagande
som vid prästval, borde omröstningen
inte tillerkännas giltighet. Jag är
inte främmande för denna tanke, men
så som det nu föreslagna referendum är

konstruerat finns det ingen anledning
i och för sig att tro, att en sådan regel
skulle få någon betydelse. Man kan nämligen
inte enligt dessa bestämmelser tänka
sig ett referendum annat än i verkligt
omstridda frågor, och rörande sådana
frågor visar all erfarenhet utifrån
att valdeltagandet är mycket stort. Däremot
befinner sig röstdeltagandet vid
obligatoriskt referendum på prästvalsnivå,
men ett sådant referendum har
aldrig varit under diskussion i Sverige.

Herr Edenman åberopade Schweiz såsom
ett varnande exempel på decisivt
referendum och drog fram det problem
som fått en hel världs hjärnor att grubbla:
Varför har inte kvinnorna rösträtt i
Schweiz? Jag skulle vilja ställa den motfrågan
till herr Edenman och hans partivänner:
Varför har inte det socialdemokratiska
partiet i Schweiz, som har
ungefär 300 000 röster, samlat ihop de
50 000 röster som behövs för att ta ett
initiativ och ta ett blodprov på folket i
kvinnorösträttsfrågan? Det har aldrig
skett. Det bristande intresset för kvinnlig
rösträtt torde — jag har diskuterat
dessa frågor rätt mycket med schweizare,
när jag var där nere — bero på att det
inte existerar någon stark stämning härför
bland kvinnorna. Varför kan jag inte
åtaga mig att förklara. Nu torde förbundsmyndigheterna
vilja gå vägen att
anställa ett konsultativt referendum
bland kvinnorna för att höra deras mening
och med ledning därav eventuellt
föreslå nödvändiga författningsändringar.
Det socialdemokratiska partiet i
Schweiz tycks likväl, i varje fall i gärningar,
inte ha varit ett dugg mera intresserat
än de borgerliga för att införa
rösträtt för kvinnorna.

Vad sociallagstiftningen i Schweiz beträffar,
är det klart att det finns vissa
skillnader i jämförelse med den svenska,
men jag har inte gått igenom hela
denna skala. Jag har dock i något sammanhang
haft att göra en utredning åt
regeringen rörande detta. Jag kan emellertid
inte se att det finns någon klass -

175

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

skillnad mellan Schweiz och Sverige i
detta hänseende, även om naturligtvis
sociallagstiftningen har utgestaltats olika
i de båda länderna.

Jag skulle vilja säga ett par ord till
herr Hallén. Jag betecknar från mina
utgångspunkter denna debatt och även
utskottets ärade ordförandes yttrande
som ett avsevärt framsteg. Det var inte
de argument herr Hallén framförde i
dag, som han tidigare anförde i utskottet,
utan där levererade han helt andra. Nu
har herr Hallén, garvad som han är i
riksdagsdebatter, fiskat upp denna lilla
fråga om decisivt referendum när det
gäller grundlagsändringar och velat göra
gällande att den omständigheten, att
utskottets reservanter har uttalat sig litet
betänksamt och eventuellt velat ha
ytterligare garantier, skulle visa hur
bristfälligt hela vårt förslag är. Om vi
skall föra denna diskussion sakligt bör
väl i alla fall påvisas att det ligger åtskillig
reson i förslaget om referendum
i grundlagsfrågor. För det första kan
man ju på detta sätt genomföra en
grundlagsändring, då alla partier är
komplett ense, fortare än om man skall
vänta kanske tre å fyra år till nästa
val. Vidare kan folkomröstning tillgripas
för fråga, när man är verkligt
oense men vill ha ett separat avgörande
just för att man inte önskar ha frågan
sammankopplad med valen. Ytterligare
kan man tänka sig särskilda skäl för att
påskynda grundlagsändringar, t. ex. när
det gäller att grundlagfästa Sveriges anslutning
till eller utträde ur internationela
organisationer. Slutligen får man
aldrig glömma, att regeringen redan nu
har en möjlighet att påskynda beslutsproceduren,
nämligen genom upplösning
av andra kammaren. Ingenting i
världen kan hindra en regering som
önskar snabbt genomföra en grundlagsändring
att besluta upplösning. Det kostar
litet mer, men möjligheten finns alltså
redan. Vad nu föreslås är blott ett
annat och ändamålsenligare sätt att genomföra
en sådan ändring. Det finns

åtskilligt sakligt fog för en sådan anordning,
och det går inte att avfärda den
så enkelt som konstitutionsutskottets
ärade ordförande gjort i dag.

Som herr Ohlin redan framhållit har
emellertid själva uppslaget att införa ett
författningsreferendum i vårt land kommit,
inte från högern, folkpartiet eller
bondeförbundet, utan från de socialdemokratiska
ledamöterna i kommittén.

Herr Pettersson i Norregård ansåg,
att det var orimligt att begära, att riksdagen
i dag skulle besluta ett principiellt
ställningstagande i form av en skrivelse.
Då är det väl alltid principiellt
oriktigt av riksdagen att i skrivelser ta
ställning till någonting. Många gånger
tar ju riksdagen ställning även utan att
en utredning föreligger, utan att saken
i fråga under många år har stått i ett
partiprogram. Här har man dock haft
material för att fatta ståndpunkt, och
partierna har, som framgår av detta betänkande,
redan för några år sedan deklarerat
sina meningar.

Herr Pettersson i Norregård använde
ordet demagogi om reservanternas iver.
Det skulle vara demagogi när vi nu här
hävdar folkomröstningen såsom ett programmatiskt
krav. Det är ju inte vi som
varit vållande till att vi i dag är så
oeniga. Ingen skulle vara gladare än
motionärerna från 1948 om vi kunde få
en uppgörelse i samförstånd. Vi begärde
en utredning, vi gick med på en allsidig,
förutsättningslös utredning, vi satte
oss vid kommittébordet för att diskutera
denna fråga och få en positiv lösning.
När vi nu inte kunnat nå samförstånd
och när de socialdemokratiska ledamöterna
i kommittén sagt bestämt nej till
en decisiv folkomröstning och utskottet
underlåter att diskutera frågan, har de
grupper, som så länge förfäktat sin mening,
en självklar rätt att även i fortsättningen
göra det. Demagogien har inte
legat på vår sida, ty vi har inte gjort
annat än sökt samförstånd men har
å andra sidan inte velat dagtinga med
vår uppfattning, när vår vilja till sam -

Nr 23.

176

Torsdagen den 29 ma] 1952.

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

förstånd tills vidare inte blivit besvarad.

I detta sammanhang vill jag säga
några ord med anledning av vad herr
Fast yttrade. Herr Fast är en mästare i
att hitta på förevändningar för avslag.
Jag har under många år i konstitutionsutskottet
beundrat hans skicklighet i detta
hänseende. I dag kommer några nya
sådana förevändningar. För det första
säger han — såsom han också yttrade i
utskottet — att denna fråga har ett oavvisligt
samband med spörsmålet den
kommunala folkomröstningen. Jag vill
visst inte bestrida, att ett visst samband
kan råda. Men jag hävdar på det bestämdaste,
att de båda frågorna kan lösas
alldeles oberoende av varandra. För
övrigt gäller det ju här i och för sig
bara ett principiellt ställningstagande,
för vilket man borde kunna vara mogen
efter så många års diskussion. Denna
herr Fasts motivering kan alltså inte
vara annat än en förevändning.

Sedan kommer herr Fast med nästa
förevändning: att denna fråga inte har
blivit tillräckligt diskuterad. Men den
anmärkningen, om den skulle vara befogad,
kan väl möjligen adresseras till
de personer inom kommittén som efter
sin fattiga förmåga försökt lägga fram
ett program. Den bör väl snarare riktas
till de ledamöter, som står herr Fast
mycket närmare och helt och hållet har
avvisat att gå in på en diskussion om
utformningen av ett eventuellt decisivt
referendum. Dessa ledamöter har sagt
nej härtill, och där har vi reservanter
stått och inte kommit ur fläcken. Vi har
blivit nödsakade att fabricera på egen
hand. Adressera därför, herr Fast, den
anmärkningen till partivännerna. I så
fall har den ett verkligt berättigande.
Men den omständigheten att man i kommittén
inte har kunnat få till stånd en
verklig sakdiskussion eller ett gemensamt
försök att lösa denna fråga kan
inte vara något skäl för oss att avstå
från att deklarera en uppfattning som
hos oss är mycket fast stadgad. Och vi

fick inte heller i utskottet någon sakdebatt
till stånd.

Man kan inte avfärda dessa frågor med
att man skall vänta på partikongressen,
eventuellt på att frågorna sänts ut på remiss
till ekonomiska och andra organisationer,
eller på avgörandet om ett
kommunalt referendum, på samma sätt
som man fick vänta på att utredningen
skulle tillsättas. När kan denna kammare
någonsin bli färdig med att ta ställning
om den skall fortsätta i denna takt?
I vart fall kan ingenting läggas oss till
last, vi som tvärtom försökt göra allt
för att så skyndsamt som möjligt möjliggöra
en lösning av denna fråga åtminstone
»i vår tid», för att använda Chamberlains
uttryck.

Herr Fast var också inne på frågan
om vilka spörsmål som bör kunna föreläggas
folket. Jag tror inte att det kommer
att visa sig vara möjligt att följa
en sådan metod, enligt vilken man
skulle uppräkna olika slag av frågor,
t. ex. försvarsfrågor och sociala frågor.
Man får nog hålla sig till allmänna begrepp
såsom lagar, anslags- och skatteärenden,
principförslag, traktater o. s. v.
I varje fall har vi vid vår granskning
av problemet kommit till den uppfattningen,
att det är nödvändigt att gå
den vägen.

Jag kan förstå att i ett visst läge värnpliktsfrågan
kan få en annan lösning
om det blir en folkomröstning än om
ärendet avgöres i riksdagen. Jag vill
dock till herr Fast säga, att så som
vårt förslag är konstruerat, med ansvaret
lagt på en riksdagsminoritet och en
ganska avsevärd sådan, finns det nödig
garanti för att inte något parti i onödan
kommer att sätta i gång ett referendum.
Det vore kanske litet annorlunda,
om ansvaret hade lagts hos ett
visst antal medborgare bland folket.
Och vad utrikesfrågorna beträffar, är
traktater undantagna från referendum,
i den mån de inte beröras av de lagar
och anslagsbeslut, som medtagits i vår
korta katalog.

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 177

Motioner ang. en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.

Jag vill än en gång betona att om
herr Fast och hans många partivänner
i riksdagen verkligen vill saken, borde
det, såsom herr Ohlin tidigare sagt, inte
vara svårt att uppnå en samförståndslösning.
Och jag anser att en sådan lösning
skulle vara att föredraga i stället
för bestämmelser om referendum, tillkomna
någon gång i framtiden med
stöd blott av en knapp majoritet.

Men förutsättningen härför är ju att
man över huvud taget vill diskutera
frågan om referendum. Jag måste säga
att under de fem år jag sysslat närmare
med denna fråga har jag, bortsett naturligtvis
från arbetet inom kommittén,
aldrig varit med om en så lång och ingående
diskussion i ämnet som vi haft
här i dag, och jag räknar åtminstone
denna som en vinst från ärendets behandling
vid denna riksdag.

Slutligen vill jag'' säga att det uppenbarligen
som regel måste vara lättare
för medborgarna att ta ståndpunkt i en
sakfråga än i en valfråga, i varje fall
för de medborgare som har allmänna
intressen. Det är nog många gånger så,
att eu väljare till kanske 60, 70 procent
kan stödja sitt parti vid dess ställningstaganden
till olika frågor men att han i
övrigt hyser en avvikande mening. Vid
ett referendum ställes medborgaren
däremot bara inför ett enda spörsmål.
För att inte kammarens ledamöter skall
tro att det t. ex. är fråga om att diskutera
varenda paragraf i en lag under
en referendumkampanj, vill jag framhålla
att erfarenheter visat att ett par,
tre principer utpekas, om vilka hela
referendumkampanjen sedan kommer
att stå. Detta visar erfarenheten inte
bara från Schweiz, utan också från alla
andra länder. Och när det gäller kontroversiella
principer har människor i
allmänhet ganska lätt att träffa sitt val,
så som ju fallet var för de flesta här
i landet när det år 1922 gällde att ta
ställning till förbudsfrågan.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FAST: Herr talman! Jag hyser
stor respekt för den vetenskapliga lidelse
som herr Håstad lagt ned i denna
fråga. Men han bör väl också tillerkänna
oss, som ser det hela mer ur allmän
förvaltningsriittslig synpunkt, rätten
att ha en mening.

Jag vill nu bara säga till herr Håstad
att de garantier, som enligt hans åsikt
skapats genom reservanternas förslag,
inte förefaller mig vara tillräckliga.
Man vet inte vad en rätt liten minoritet
i riksdagen kommer att ta sig till och
vilka frågor av för landet rätt ömtålig
natur som därigenom skulle komma att
dragas upp. Det är inte säkert att det
blir en majoritet av det slag, som finns
i det vanliga partipolitiska spelet, utan
det kan vara en majoritet som är beroende
av de olika frågornas art. Därför
menar jag i likhet med dem, som
här i övrigt anfört försvarsfrågorna
som ett exempel, att det förslag, som
föreligger i reservationen, inte utgör
någon tillräcklig garanti.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

12 Andra kammarens protokoll t''Jä''2. Nr 2.‘J.

178 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 72 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
för att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

vidare grundlagsenlig behandling måtte
antaga av utskottet framlagt förslag till
ändrad lydelse av § 55 mom. 1 riksdagsordningen.

Det under I) angivna lagförslaget innebar
vissa jämkningar i riksdagsordningen
i syfte att motverka forceringen
av arbetet vid slutet av vårsessionerna.
Bi. a. innebar förslaget, att den nuvarande
regeln om bestämd slutdag skulle
utgå och ersättas med en bestämmelse
om viss sista dag för avgivande av yttrande
från utskott.

Det under II) anmärkta lagförslaget
avsåg en ändring beträffande tiden för
väckande av motion i anledning av proposition,
som uppskjutits till höstsession.

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet
vid slutet av vårsessionerna.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 29, med förslag till vissa
ändringar i riksdagsordningen.

Uti en inom första kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr I: 329, av herr Holmbäck hade
hemställts, »att riksdagen ville till vidare
grundlagsenlig behandling såsom
vilande antaga förslag avseende att
minska den forcering som nu äger rum
i riksdagsarbetet vid slutet av riksdagens
vårsessioner samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta härför erforderlig
grundlagstext».

I samband med behandlingen av förevarande
motion hade utskottet till
prövning upptagit frågan om viss förlängning
av tiden för väckande av motion
i anledning av proposition, som
uppskjutits till höstsession.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen, i anledning av motionen
I: 329, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
av utskottet framlagt förslag till ändrad
lydelse av § 2 och § 45 mom. 3 riksdagsordningen
;

II) att riksdagen såsom vilande för

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag har
en känsla av att kammaren ganska snart
kommer att befinna sig i uppbrottsstämning,
och jag skall därför inte ta
uppmärksamheten i anspråk så lång
stund, .lag vill emellertid säga några
ord med anledning av att det enhälliga
utskottsutlåtande, som här föreligger, i
sin första del inte har vunnit första
kammarens bifall.

Såsom vi alla minns, tvingades riksdagen
under 1940-talet att arbeta till
långt fram på sommaren — vid ett tillfälle
blev vi inte klara med arbetet
förrän den 17 juli. Det kom ju en reaktion
mot detta oefterrättlighetstillstånd
i form av 1949 års revision av
riksdagens arbetsformer — jag fick
själv tillfälle att deltaga i detta revisionsarbete.

Bland det som därvid beslutades var
införandet av vad vi inom utskottet på
skämt kallade den s. k. giljotinen, alltså
avrättningsmaskinen. Därmed avser jag
den ominösa bestämmelsen om den 31
maj såsom den dag, då riksdagen absolut
skall vara slut. .lag erkänner gärna
att denna giljotin blev en smula grovt
tillyxad, och vi vet allesammans hur

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

179

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

lätt bestämmelsen skulle kunna leda till
en del krångel. I dag, alltså den 29 maj,
har kamrarna varit mycket försiktiga
med att undvika sådana situationer
som kunde leda till återremiss av ett
ärende, sammanjämkningar eller gemensam
votering, för att inte gränsen
den 31 maj skall överskridas. Vi vill
inte göra som fransmännen, som också
bär ett bestämt datum fastställt för avslutandet
av parlamentsessionen: man
vrider klockan tillbaka och fortsätter
sedan arbetet i både dagar och veckor.
Det är ju en tanke som är alldeles
främmande för oss.

Konstitutionsutskottet har därför föreslagit
en försiktig uppmjukning av
stadgandet om den fixa och fastslagna
dagen för vårsessionens avslutande.
Den s. k. giljotinen har i stället förlagts
till utskotten, som skall vara färdiga
med sitt arbete en viss dag. Det föreslås
nämligen det stadgandet att om
riksdagen före den 20 maj har beslutat
uppskov till hösten bara med en enda
fråga, så åligger det alla utskott att avlämna
sina utlåtanden senast den 28
maj. Vi har flyttat tillbaka tidpunkten
så pass mycket för att det inte skall
finnas någon risk för att utskotten kommer
med utlåtanden kanske den 30 och
31 maj.

Vissa ledamöter av första kammaren
har emellertid trots detta bekajats med
fruktan och misstro. Man har resonerat
på det sättet, att utskotten kanske kommer
att betrakta den 28 maj som ett så
att säga lojalt datum för avlämnande av
utlåtanden, ungefär så som regeringen
betraktar den sista propositionsdagen,
då man ju vräker massor av propositioner
över riksdagen. På samma sätt
kommer utskotten, menar man, alt ligga
på sina ärenden för att sedan den 28
maj låta hela svärmen av utlåtanden
komma över riksdagen, och då finns
det risk för att riksdagen inte hinner
avverka alla utlåtanden till den sista
maj utan måste fortsätta sitt arbete
kanske ett par tre veckor fram i juni

månad. Och mot ett sådant system reagerar
naturligt med rätta alla riksdagsmän
som inte vill ha sommarriksdag —
striden därom har ju redan utkämpats.

Jag anser emellertid att denna farhåga
är en ren konstruktion. Om ett
utskott känner sig pressat i sitt arbete,
kommer utskottet inte att kasta in utlåtandena
den 28 maj, utan då har utskottet
redan den 20 maj begärt uppskov
med ärendena till höstriksdagen.
Därmed förfaller risken för en sådan
förlängning av riksdagsarbetet som man
uttryckt farhågor för.

Det verkade av debatten i första kammaren
som om man trodde att riksdagen
mot sin vilja skulle kunna tvingas
fortsätta sitt arbete långt in i juni månad.
Det är en fullständig missuppfattning.
Kamrarna kan t. o. m. före den
20 maj besluta om uppskov till hösten
med ett ärende, utan att vare sig talmanskonferensen
eller utskottet har föreslagit
detta. Riksdagens ledamöter har
alltså denna mekanism helt i sin hand,
och om de vill avsluta vårsessionen omkring
den 1 juni, kan de själva framtvinga
detta. .lag vill påpeka vad som
i riksdagsordningens |ä 58 på tal om
rätten att uppskjuta ett ärende säges om
att »kamrarna likväl obetaget att vid
prövningen av utskottets utlåtande i
ärendet besluta uppskov». Riksdagen
kan alltså, om man den 29, 30 maj eller
så befarar att arbetet kommer att dra
ut på tiden därför att vissa utlåtanden
framlagts för sent, själv besluta — utan
att vare sig talmanskonferensen eller
vederbörande utskott yttrat sig i saken
— att dessa ärenden skall överflyttas
till höstsessionen. Risken fiir en förlängd
vårsession jämte efterföljande
höstsession är därför praktiskt taget
lika liten med den föreslagna ordningen
som med den nu gällande.

■lag skall inte, herr talman, gå närmare
in på frågan om vilka krafter som
drivit silt spel när förslaget avslogs i
första kammaren, men jag vet att bland
dem, som medverkat till detta avslag,

180

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

finns sådana som hela tiden bekämpat
den nu gällande ordningen och inte velat
släppa sin gamla linje att riksdagsarbetet
skall börja omkring den 1 december.
Man kan fråga sig, om de, när
de sökt sätta krokben för förslaget om
mjukare och försiktigare bestämmelser,
har tillämpat katastrofteorien »ju sämre
dess bättre», i hopp om att så småningom
få igenom sin gamla linje.

På det sättet skall man ju emellertid
inte förfara, och jag vill sluta med att
vädja till kammarens ledamöter att ge
sin röst för utskottets förslag, även om
detta delvis redan har fallit, och därigenom
göra en deklaration om att den
nuvarande ordningen med giljotinen
den 31 maj, om jag så får kalla det, är
för stel och opraktisk och att den uppmjukning
av bestämmelserna, som utskottet
föreslår och som medger en förlängning
av vårsessionen med ungefär
två, tre veckor i juni liksom också,
märk val, sessionens avslutande före
den 31 maj, om man så önskar, är en
både försiktig och absolut nödvändig
reform. Om kammaren sålunda biträder
utskottets förslag, finns det bättre
förutsättningar att ta upp till omprövning
frågan om det mycket diskutabla
och riskabla datum som den 31 maj nu
utgör.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Pettersson
i Dahl.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Konstitutionsutskottet
säger här, att »i anledning av
den nu till behandling föreliggande motionen
får utskottet ånyo understryka,
att den forcering av riksdagsarbetet,
som äger rum vid slutet av vårsessionerna,
icke är önskvärd». Jag tror, att
utskottet kan räkna med en fullständig
förståelse från riksdagens sida i detta
fall. Jag skulle kunna tänka mig, att
om vi frågade de människor ute i landet,
vilka i grova drag följer med vad

som sker här, skulle de ge uttryck åt
den uppfattningen, att det sätt varpå
riksdagen ordnat sitt arbete under den
senaste veckan inte varit det lämpligaste.
Utskottet skriver vidare: »De erfarenheter,
som vunnits under de år de
nya arbetsformerna har tillämpats utvisar,
alt det icke låter sig göra att
nämnvärt minska denna forcering,
därest nu gällande stadganden om bestämd
slutdag vidhållas.» Det förefaller
alltså som om utskottet inte ser någon
annan möjlighet att komma till rätta
med de nuvarande olägenheterna än att
förlänga arbetsperioden. Det är möjligt
att vi får göra en liten justering i detta
hänseende, men jag vill dock påstå att
det är angelägnare att få en annan
ordning beträffande propositionernas
avlämnande. Vi kanske även måste ordna
själva kammararbetet på ett annat
sätt.

Jag vill inte säga att utskotten och
kamrarnas behandling av ärendena kan
gå fri från kritik. Man kanske även där
kan finna bättre arbetsformer. Den väsentliga
orsaken till missförhållandena
ligger väl dock däri, att riksdagen får
motta propositionerna så sent som ofta
är fallet. Jag har här framför mig ett
utdrag ur diariet över statsutskottets
mottagna och avlämnade ärenden under
den gångna vårriksdagen. Om jag ser
bort från statsverkspropositionen, som
avlämnades den 11 januari, så har kamrarna
under januari remitterat endast
7 propositioner till statsutskottet. Under
februari remitterades 18 propositioner.
Dessa lämnades emellertid så
sent till riksdagen, att endast 7 stycken
kunde passera utskottet i plenum och
överlämnas till avdelningarna under
februari. Propositionstiden utgick, om
jag nu minns rätt, den 21 mars. Omkring
denna tid avlämnades det största
antalet propositioner, för statsutskottets
del icke mindre än 61. Efter påsk fick
utskottet 20 propositioner i april och
2 i maj.

Ser vi sedan på utskottets möjligheter

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

181

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

att behandla och skilja sig från dessa
ärenden har vi bl. a. att ta hänsyn till
en omständighet, som gör att man inte
lika fort som tidigare kan få i väg ett
ärende även när det är färdigbehandlat.
Det har nämligen visat sig, att tryckerierna
inte kan få sitt arbete färdigt
lika fort som tidigare.

Statsutskottet har försökt arbeta så
raskt som det varit möjligt. Före påsk
avgav utskottet 75 utlåtanden, däribland
alla huvudtitlarna utom tre. Efter påsk
levererade utskottet 118 utlåtanden.
Dessa fördelar sig på så sätt, att 42 kom
i april och 76 i maj. Då vi vet hur liten
del av maj månad som statsutskottet
får använda till utskottsarbete om ärendena
skall hinna passera kamrarna i
tid, förstår vi att det blir en orimlig
forcering under de första dagarna i
maj. Jag kommer alltså till det resultatet,
att skall vi få en bättre ordning, så
måste vi se till att Kung]. Maj:t lämnar
propositionerna till riksdagen tidigare
än som nu sker. .Tåg skulle också vilja
tillråda riksdagen att, om propositionerna
kommer för sent, ta sig samman
och helt enkelt skjuta över ärendena
till höstriksdagen. Jag skulle tro att om
detta system tillämpades i någon större
utsträckning, så skulle Kungl. Maj:t och
dess kansli finna det med sin nytta förenligt
att försöka avlämna propositionerna
tidigare. Det är möjligt att man
också kan tänka sig en sådan lösning,
att Kungl. Maj:t i något större utsträckning
får tillfälle att lämna propositioner
till höstriksdagen. Med mindre vi
prövar sådana möjligheter tror jag inte
att vi kan finna någon väg ur svårigheterna.
bin liten förskjutning på en dag
eller två kommer inte att betyda så myckel.
Det är väl ändock inte meningen
- - som det sagts på något håll — att
man i så hög grad skall förskjuta den
sista sessionsdagen, att man skall få
hålla på långt in i juni. EU sådant .system
tror jag inte heller att kammarens
ledamöter kommer att vara till freds
med.

Jag skulle med mycket stort lugn se,
att kammaren i dag inte fattar något
definitivt beslut i denna fråga. Första
kammaren har ju redan avvisat utskottets
betänkande, och jag tror att vi behöver
begrunda frågan åtskilligt innan
vi ger oss till att ändra på den ordning,
som vi för närvarande har.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
I anslutning till de erfarenheter
jag har av riksdagsarbetet i statsutskottets
fjärde avdelning vill jag här yttra
ett par ord.

Vi har i denna avdelning bl. a. att
lämna förslag till memorial till statsregleringen.
Det borde vara naturligt
och riktigt att man vid dessa memorials
uppgörande kunde bygga på av
båda kamrarna fattade beslut i alla anslagsfrågor.
Man borde sedan också få
någon tid på sig för att därefter göra
upp memorialet. Sedan lång tid tillbaka,
inte minst sedan vi införde den nuvarande
hårda spärregeln, har anslagsfrågor
av stor betydelse kommit fram under
vårsessionens allra sista skede, och
vi nödgas därför göra upp memorialet
under vissa antaganden. Det är uppenbart
att detta bereder mycket stora svårigheter
vid det praktiska arbetet.

Sedan får man också räkna med den
möjligheten, att riksdagens båda kamrar
på ett mycket sent stadium fattar
skiljaktiga beslut. När det i dessa fall
är fråga om ekonomiska frågor skall
det ju bli gemensam omröstning. Jag
förstår inte, herr talman, hur det skulle
vara möjligt att över huvud taget lösa
det problemet med den ordning vi nu
har. Det är väl ändå inte rimligt att
riksdagen så hårt binder sig vid spärrregeln,
att den sätter sig själv ur stånd
att fullgöra riksdagsarbetet på ett konstitutionellt
riktigt sätt. Alla skäl synes
mig därför tala för att man får en annan
ordning. Jag har ingen bestämd
uppfattning om huruvida det förslag,
som konstitutionsutskottet här har lämnat,
är det bästa tänkbara. .lag delar

182

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

dock den uppfattning, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande här givit
till känna, att det vore värdefullt
om kamrarna ville stödja utskottets förslag
för att på det sättet ge en opinionsyttring
till förmån för denna frågas
lyckliga lösning.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Det problem,
som herr förste vice talmannen
Skoglund här drog upp, är betydligt
större än det som vi behandlade i utskottet
och som här föreligger. Jag erkänner
gärna att detta är ett stort och
viktigt problem, men vi har inte ansett
att utskottet nu funnit en lösning på
denna fråga.

Jag kanske ändå här skulle kunna
ge ett bidrag till lösningen. Hur vore
det att allvarligt överväga en förkortning
av påskferierna till hälften? Vid
denna tidpunkt har man i sådan utsträckning
fått in material från regeringen,
att det säkerligen skulle löna sig
att använda några av påskferiedagarna
till positivt riksdagsarbete.

Med hänsyn till de begränsade förslag,
som här föreligger, beklagar jag,
herr talman, att första kammaren avslagit
detta förslag. Jag måste betrakta
detta som en förhastad åtgärd. Denna
fråga har ju mycket omsorgsfullt prövats
i konstitutionsutskottet — till och
med så omsorgsfullt, att vi bett representanter
för de olika partierna att ta
kontakt med sina partigrupper för att
efterhöra deras uppfattning i denna
fråga. Härvid uppkom ännu ett problem.
Det visade sig vid denna undersökning,
att det fanns ett bestämt motstånd
mot ett framkastat förslag att begränsa
debatterna. Detta ville man inte
vara med om. Däremot fick vi, såvitt
jag vet, från alla partier ett enhälligt
tillstyrkande av de åtgärder som här
föreslås.

Vad är det som sker om utskottets
förslag genomföres? Ingenting annat än

att man skapar en säkerhetsregel, som
för närvarande inte finns. Jag måste
säga, herr talman, att det känns ganska
otryggt att veta, att vi vid ett viktigt
ärendes behandling under den sista
dagen i maj skulle kunna saboteras av
ett icke-demokratiskt parti, som toge
till sin uppgift att öva obstruktion så
att klockan hann bli över tolv innan
talmannens klubba faller. Med den lydnad
vi känner för våra bestämmelser
och grundlagar tvivlar jag på att vi
skulle kunna göra som man, enligt en
talare här, brukar göra i Frankrike,
nämligen vrida klockan tillhaka eller
stanna den. Detta är en av de misshälligheter
som man här vill råda bot på.
Förslaget kommer inte att medföra någon
förlängning av betydelse av vårsessionen,
men det kan bli ett vapen i
händerna på talmanskonferensen, som
på detta sätt får möjlighet att påskynda
arbetet, så att vi inte får några ärenden
på riksdagens bord senare än den
28 maj.

Medan jag nu har ordet vill jag passa
på att ge ett varmt erkännande åt talmännens
ansträngningar att hålla efter
utskotten. Med den ledning talmännen
utövar när det gäller detta arbete kan
man säga, att organisationen härvidlag
står och faller med den effektivitet, som
utgår från talmanskonferensen. Med det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, kan vi nog åtminstone för en tid
framåt klara av dessa problem, så att vi
i lugn och ro kan få tillfälle att på ett
bättre sätt ordna riksdagsarbetets organisation.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr SWEDBERG: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande hade några
funderingar angående de motiv, som
kunde ha medverkat till att stjälpa konstitutionsutskottets
förslag i första kammaren.
Jag vågar för min del inte hysa
någon bestämdare mening om dessa

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

183

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

motiv, men jag har funderat på en sak
som jag vill tillåta mig att nämna.

De praktiska olägenheter, som hör
samman med anhopningen och forceringen
av riksdagsarbetet mot slutet av
vårsessionen, ter sig väl ändå något annorlunda
i första än vad det gör i andra
kammaren. Vad gäller utskottsarbetet
är ju det enahanda för båda kamrarnas
ledamöter, men personligen har jag i
alla händelser ett starkt intryck av att
vi i denna kammare har en betydligt
mera besvärande erfarenhet av anhopningen
och forceringen av ärendena
mot slutet av sessionen. Jag undrar
om inte möjligen den olikheten mellan
de båda kamrarna i någon mån har
påverkat första kammarens beslut.

Jag vill begränsa mig till att instämma
i de vädjanden, som riktats till denna
kammare, att nu biträda det föreliggande
utskottsförslaget. Detta är väl
inte så avfattat, att det kan räkna på
att gå alldeles fritt från anmärkningar,
men i dagens läge spelar det inte någon
avgörande roll. Förslaget har ju fallit
för denna gång, men liksom tidigare
talare vill jag framhålla att ett uttalande
i denna kammare i linje med konstitutionsutskottets
förslag är av rätt stor
betydelse för den framtida behandlingen
av denna fråga.

Med stöd av det nämnda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att göra en deklaration.
Jag röstade i utskottet emot utskottets
förslag, men jag vill gärna medge att
jag inte röstat emot själva dess syfte.
.lag tror alldeles som herr Fast och herr
Hallén med flera att en viss uppmjukning
av RO §§ 2 och 45 kan vara påkallad.
Men jag hävdar bestämt, att den
utformning som förslaget har fått inte
är lycklig. Utformningen kan ju få den
följden alt man än starkare binder sessionstidens
längd vid beslut om upp -

skov av en enda fråga i stället för att,
som det naturliga vore, lägga antalet
eller mångfalden av frågor till grund
för den tid, under vilken riksdagen
skall arbeta. Om det finns skäl att fortsätta
till den 15 juni — vilket grundlagen
troligen redan nu ger möjlighet
till, nämligen om det mot slutet av maj
finns en mängd frågor som tarvar en
grundlig behandling — borde en utsträckning
av sessionen in i juni kunna
ske oberoende av ett eller annat uppskovsbeslut.
Utskottets hela uppläggning
av ämnet är därför oriktig.

Det som särskilt kom att diskuteras
i utskottet var frågan om tiderna och
deras inverkan. Utskottets ordförande
har redan varit inne på denna fråga.
Man inskriver nu i grundlagen 20 maj,
28 maj och 12 juni, och man tror att
med dessa fatalietider kommer allt att
gå normalt. Men vi har ändå en mycket
olycklig erfarenhet i det hänseendet,
nämligen att vederbörande alltid
dröjer med att väcka, respektive framlägga
motioner resp. propositioner så
länge som möjligt. Man dröjer till de
sista dagarna. Så kommer det också troligen
att bli med det nya förslaget; utskottens
både uppskovsyrkanden och
sakutlåtanden kommer nog att dröja
längre än eljest. Jag vill inte yttra mig
så mycket om utskottens sakutlåtanden.
Det vore inte någon önskvärd utveckling
om utskotten skulle dröja med att
avge uppskovsförslag till den 20 maj.
Tv det komme att innebära, under
förutsättning att riksdagen bara kan
hålla på till den 31 maj eller däromkring
och om det rör sig om en större
fråga, att riksdagen, om den avslår uppskovsyrkandet,
inte hinner ta upp frågan
till någon verklig realbehandling.
Riksdagens frihet blir fullkomligt kringskuren
om uppskovsförslag framlägges
så sent. Hade eu tidigare tidpunkt
blivit föreslagen skulle jag ha sett med
helt andra ögon på detta förslag, även
om jag naturligtvis förstår att man inte
kan sätta denna respittid hur tidigt som

184 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

helst. Det måste vara den 10 maj eller
den 15 maj. Om utskotten därest ett
uppskovsvrkande avvisats hade fått åtminstone
två veckor på sig för ett sakutlåtande
skulle detta ha inneburit något
helt annat än de få dagar, som nu
utmätes.

Dessutom innebär inte heller den
möjlighet, som skapats att hålla session
till den 15 juni något hinder för att
inte en höstriksdag ändå kommer till
stånd. Ty ingen kan betaga kamrarna
rätten att i stället för att träffa ett positivt
beslut beträffande ett utskottsutlåtande
besluta att uppskjuta avgörandet
till hösten. Detta beslut kan fattas den
13, 14, ja 15 juni, och då får vi ändå
en höstriksdag. Denna anmärkning
drabbar riksdagsordningen redan i dess
nuvarande skick. Den förtätas och förstärkes
dock något genom det nya förslaget.

Utan grundlagsändring i nu föreslaget
syfte ges det, som herr Fast nämnde,
möjlighet till sabotage. Redan för
fyra å fem år sedan varnade jag kammaren
för de konsekvenser, som kunde
uppstå med denna strikta regel att sessionen
skall vara slut den sista maj.
Denna regel kan ge anledning till obstruktion.
Men när frågan om det sista
sammanträdet behandlades i konstitutionsutskottet
1949 förutsatte man dock
— jag kan inte gärna missminna mig på
den punkten, eftersom det blev en Dagens
Nyheters-polemik efteråt — att
den föredragningslista som låg före den
31 maj respektive 15 juni skulle talmännen
kunna genomgå till slut, även om
12-klockslaget förklingat. Jag skulle ha
reserverat mig, om det ej förklarats från
utskottets sida att det ligger i talmännens
händer att bestämma om genomgång
av föredragningslistan utan någon
klocktillbakadragning, som enligt
vad herr Hallén sade förekommer i det
franska parlamentet. Med hänsyn härtill
föreligger det inte någon sådan
fara för sabotage eller obstruktion, som
man velat göra gällande. Risken för

obstruktion kräver därför icke den nu
föreslagna nyordningen.

Jag har, herr talman, i detta läge intet
yrkande. Jag sympatiserar dock med
syftet, men jag anser att förslaget är
mycket olyckligt utformat. Jag tycker
att vi nog kunde klara oss fyra år till
med den gamla regeln för att därefter
ta upp hela frågan om sessionsindelningen
mot bakgrunden av sju års erfarenheter
till en ny, förutsättningslös
och fördomsfri prövning. Detta skulle
ha varit det bästa.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
har ingenting att erinra mot syftet med
det utskottsutlåtande som föreligger till
behandling. Jag kan mycket väl förstå
de synpunkter, som ligger till grund för
konstitutionsutskottets betraktelsesätt.
Jag tror också att det i vissa lägen kan
vara av behovet påkallat att ha ytterligare
ett par dagar att ta till. A andra
sidan tror jag inte att man med detta
medel löser det verkliga problemet, frågan
om riksdagsarbetets bedrivande. Då
kommittén utarbetade sitt förslag till de
nya arbetsformerna beaktade den inte,
så vitt jag förstår, i tillräcklig grad de
synpunkter, som statsutskottet kunde
ha att lägga på denna fråga. Statsutskottet
är ju det mest arbetstyngda av alla
utskott. Det måste ha alla budgetfrågor
behandlade i tid. Dessa svårigheter gör
en omläggning av arbetsformerna erforderlig,
antingen låta statsutskottet få
ytterligare fjorton dagar genom att förlänga
sessionen, eller också får sista dagen
för propositionernas avlämnande
flyttas fram fjorton dagar. Tv den arbetsbörda
som man lägger på statsutskottet
under denna senare del är inte
rättfärdig. Det blir heller inte möjligt
för vare sig ledamöter eller sekretariat
att behandla alla frågor på det sätt som
önskvärt vore. Om man flyttar fram
sista dagen för propositionernas avgivande
vinner man inom statsutskottet
fjorton dagar, men då bör givetvis också
denna regel kompletteras med en rätt

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

185

Åtgärder mot forceringen av riksdagsarbetet vid slutet av vårsessionerna.

för Konungen att lämna propositioner
under höstriksdagen. Denna rätt bör i
så fall begränsas till de två å tre första
dagarna.

•lag tror att om man använder en sådan
arbetsmetod skulle det finnas
större möjlighet att erhålla en bättre
lösning på riksdagsarbetet än den vi
nu har.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill säga
till herr Lindholm, att vi från utskottets
sida inte har gjort anspråk på att
lösa de besvärligheter vi för närvarande
brottas med. Beträffande den allra
sista punkten som herr Lindholm var
inne på, nämligen undersökningen som
har avböjts, vill jag säga att jag inte
tror att detta åtminstone för närvarande
är någon framkomlig väg.

•Tåg undrar om det kan vara någon
lämpligare metod att man, därför att
man inte kan lösa hela frågan på en
gång, använder detta såsom skäl för att
underlåta att göra det lilla man kan
göra, vilket ju har skett i första kammaren.

Jag vädjar ännu en gång till andra
kammarens ledamöter att åtminstone
inte intaga en sådan ställning, som fråntager
utskottet dess möjlighet att framledes
ta initiativ i denna fråga.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Eftersom
herr Fast möjligen har missuppfattat
mig vill jag bara för klarhetens skull
säga, att jag inte har avstyrkt utskottets
förslag. Vi har pekat på det väsentligaste,
att statsutskottet behöver ytterligare
ett par veckor för handläggning
av sina ärenden.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten I, nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på avslag därå; och
biföll kammaren utskottets nämnda
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten II, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på avslag
därå; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion om magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende
på magistratens statliga funktioner
m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Riksdagens revisorers berättelse.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—S.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—21.

Lades till handlingarna.

186 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på
Böda kronopark.

Under jordbruksdepartementet, § 28,
hade revisorerna ifrågasatt en avveckling
av rätten för vissa hemman och lägenheter
på norra Öland att mot reducerade
priser erhålla utsyning av virke
från Böda kronopark.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder
i av utskottet förordad riktning.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nåsgård, fröken
Andersson samt herrar Söderquist, Nils
Theodor Larsson, Svensson i Ljungskile,
Staxäng, Johansson i Mysinge och
Onsjö.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

OHLSSON i Kastlösa: Herr talman
! Rätten till utsyning av ved och
virke i Böda kronopark har varit föremål
för diskussion vid olika tillfällen.
Domänstyrelsen har på förklarliga grunder
inte varit intresserad av att denna
utsvningsrätt skulle tillämpas. Den
ovilja, som visats från domänstyrelsen
och dess representanter i reviret och
Böda kronopark, har också medfört att
utsyningsrätten under vissa tidsperioder
inte har kommit till användning.
Frågan aktualiserades genom en motion
år 1940 eller just vid den tid, när
det var som svårast framför allt för
ölänningarna att skaffa fram bränsle.
Efter 1940 har man också på nytt fått
använda denna utsyningsrätt, som har
månghundraårig tradition. Vad man
närmast faller tillbaka på ifrån ölänningarnas
sida är ett kungligt brev från
1836 men, som jag nämnde, rätten ligger
mycket längre tillbaka i tiden.

Statsrevisorerna har nu tagit upp frågan
men har i sitt yttrande enligt mitt
sätt att se alltför kategoriskt sagt ifrån,
att rätten bör avskrivas. För min del
måste jag opponera mig på den punkten.

Utskottet har biträtt statsrevisorernas
resonemang och säger: »Med biträdande
av vad revisorerna i ärendet anfört
har domänstyrelsen i sitt remissutlåtande
föreslagit, att Kungl. Maj:t ville
uppdraga dels åt kammarkollegiet att
verkställa utredning och avgiva därav
föranlett förslag beträffande nämnda
utsyningsförmån, varvid borde tagas
under övervägande att avveckla densamma,
dels åt domänstyrelsen att, i avvaktan
på resultatet av en sådan utredning,
utarbeta och till Kungl. Maj :t
framlägga förslag angående nya grunder
för bestämmande av ersättningen
för till enskilda utlämnat virke.»

Jag menar att man på denna punkt
har uttalat sig alltför kategoriskt. Jag
är anhängare av att utsyningsrätten blir
föremål för undersökning, men detta
på helt andra grunder än vad statsrevisorerna
och statsutskottet har anfört.
Motionen 1940 avsåg att utsträcka utsyningsrätten
till alla som bygger och bor
inom de tio socknarna på norra Öland
såsom det från början varit tillämpligt,
och denna mening har jag fortfarande.
Jag hoppas också att den utredning
som kommer till stånd skall leda fram
till ett sådant resultat.

I anledning härav ber jag att få yrka
sådan ändring i utskottsutlåtandet, att
sista avdelningen, s. 78, som börjar med
orden »I likhet med revisorerna» och
slutar med orden »i av utskottet förordad
riktning», måtte utgå och ersättas
med följande:

»Utskottet finner behov föreligga av
en översyn av förhållandena på förevarande
område och hemställer därför,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om utredning beträffande ifrågavarande
utsyningsförmån.»

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23. 187

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Bilda kronopark.

I detta anförande instämde herrar
Haeggblom och Nordkvist.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Jag skall inte ingå på någon redovisning
av denna frågas utveckling genom
tiderna och nuvarande läge. Herr
Ohlsson i Kastlösa har något antytt den,
och den tidpunkt, vid vilken vi nu befinner
oss i riksdagsarbetet, kräver att
man är mycket återhållsam i sina anföranden.

Jag vill dock fästa kammarens uppmärksamhet
på att när herr Ohlsson i
Kastlösa säger, att utskottet har skrivit
alltför kategoriskt, så tycker jag det är
en sanning med stor modifikation. Jag
vill till eu början erinra om att samtliga
hörda myndigheter har tillstyrkt en utredning.
Det gäller kammarkollegium,
domänstyrelsen, överjägmästaren i södra
reviret liksom jägmästaren i Ölands revir.
Man kan näppeligen komma ifrån att
de synpunkter de anfört är tungt vägande
och talar för statsrevisorernas framställning
om en utredning.

Nu citerade herr Ohlsson i Kastlösa
utskottets utlåtande, men om man ser till
handlingarna finner man att i utskottets
utlåtande de två första styckena endast
är ett referat av vad statsrevisorerna
och domänstyrelsen har anfört. Domänstyrelsen
har beträffande gången av
den föreslagna utredningen sagt, att den
rättsliga frågan bör prövas av kammarkollegium
och att frågan om prissättningen
hör underställas domänstyrelsens
prövning.

Vad utskottet har sagt i frågan och
som är betecknande för utskottets uppfattning
är egentligen det sista stycket,
där det heter: »I likhet med revisorerna
finner utskottet behov föreligga av en
iiversyn av förhållandena på förevarandc
område. Då det av domänstyrelsen
härutinnan förordade tillvägagångssättet
synes ändamålsenligt, vill utskottet
för sin del tillstyrka, att de i styrelsens
remissutlåtande angivna utredningarna
snarast komma till stånd.»

Herr talman! Jag kan inte förstå att
detta innebär ett obetingat ställningstagande
till frågan om prövningens innebörd
och innehåll.

Sedan vill jag erinra om att riksdagen,
därest en utredning kommer till stånd,
får tillfälle att ytterligare pröva den fråga
det här gäller, och i den situationen
har riksdagen tillgång till det material,
som framkommer vid utredningen. Jag
föreställer mig att riksdagen med det
fylligare material som då föreligger har
alla möjligheter att objektivt och sakligt
taga ställning till ifrågavarande spörsmål.

Jag her, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLSSON i Kastlösa: Herr talman!
Vad jag vänder mig emot är följande.
Man refererar först domänstyrelsens
yttrande där det heter: »Styrelsen föreslår,
att Kungl. Maj :t uppdrager dels åt
kammarkollegium att verkställa utredning
och avgiva därav föranlett förslag
beträffande ifrågavarande utsyningsförmån,
därvid bör tagas under övervägande
möjligheterna att avveckla densamma»
o. s. v. Sedan säger utskottet:
»I likhet med revisorerna finner utskottet
behov föreligga av en översyn av förhållandena
på förevarande område.»
Detta måste ju innebära, att man förutsätter
att utredningen skall komma fram
till en avveckling av den utsyningsrätt,
som man för närvarande har i Böda
kronopark. I den formulering av sista
stycket och klämmen, som jag föreslog,
kommer detta bort, och det anser jag
vara riktigt.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Statsrevisorerna har funnit, att
den utsyningsrätt till visst virke, som
en del jordbrukare i de tio norra socknarna
på Öland har, är en av de mest
irrationella anordningar som finns inom
domänstyrelsens verksamhetsområde.
Del är inte alla jordbrukare som får del

188 Nr 23. Torsdagen den 29 maj 1952.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

av denna utsyningsrätt utan bara de som
har i mantal satt jord. Det liar visat sig
att vederbörande nyttjanderättsinnehavare
under långa tidsperioder inte begagnat
sig av sin rätt. Sålunda har de
under åren 1922—1940 inte begärt utsyning
av en enda kubikmeter. Om det
berott på de omständigheter, som herr
Ohlsson i Kastlösa talade om eller om
det kanske berott på att virkespriset
under denna tidsperiod inte var så starkt
stigande lämnar jag därhän. Det är att
märka att priset för det virke, som årligen
uttages, bestämmes på grundval av
prisläget under hösten näst föregående
år. Då förstår man ju att när det varit
denna våldsamma kurva uppåt i skogspriserna
under de sista åren, har benägenheten
att få utsyna dessa rätt små
kvantiteter ökat. Hur det går nu, när vi
nått kulmen och priserna går tillbaka,
och om vederbörande då är intresserade
av att få utsyning i år på grundval av
de priser som gällde hösten 1951 vet
jag inte. Det kanske de är ändå, eftersom
de får åtnjuta en viss prisreduktion, som
i allmänhet kan beräknas till ungefär
en tredjedel av värdet.

Jag vill inte ha sagt annat än att det
är klart att den rätt, som dessa jordägare
har, skall man inte ta ifrån dem
utan vidare, och det har inte revisorerna
ifrågasatt. Det har heller inte statsutskottet
ifrågasatt. Vad här föreslagits är
bara en utredning, huruvida det av domänstyrelsen
hittills använda tillvägagångssättet
beträffande utsyningen är
ändamålsenligt, och dessutom gör man
ett uttalande om att det bör övervägas,
huruvida inte utsyningsrätten kan avvecklas.

Om den kan avvecklas är en sak, herr
talman, varom jag i dag inte kan uttala
mig. Det vet jag inte. Det är en mycket
komplicerad sak. Men jag tycker i alla
fall att det finns fullgod anledning för
jämväl andra kammaren att i detta fall
biträda statsrevisorernas enhälliga och
av statsutskottet tillstyrkta förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag har undertecknad en reservation
vid denna punkt, och jag vill därför
ge min mening till känna.

Herr Andersson i Löbbo säger, att utsyningsrätten
på norra Öland är en irrationell
anordning. Det kan tänkas —
jag har inte haft tillfälle att studera anordningen
så noga — men jag kan å andra
sidan påstå, att norra Öland är en av
de mest irrationella landskapstyper man
gärna kan tänka sig. Det är ett landskap
fullständigt i särklass, och det är ju
detta, som ligger bakom den rätt som här
finns.

Vad som här tvistas om är ju om en
utredning enligt utskottets skrivning
skall vara mer eller mindre förutsättningslös.
Herr Ohlssons i Kastlösa yrkande
gör den i varje fall något mer
förutsättningslös eller bidrar i varje fall
till att förebygga det missförståndet, att
i skrivningen skulle föreligga någon förutsättning
från utskottets sida.

Jag vill därför tillstyrka herr Ohlssons
i Kastlösa förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det är ju så att den utsyningsrätt,
som har tillkommit vissa socknar på
norra Öland, otvivelaktigt har spelat en
ganska stor roll i deras ekonomiska liv.
Dessa socknar som i regel är ganska
skogfattiga — det finns socknar där man
inte har någon skog alls — har tillförsäkrats
ett visst uttag från kronans skog
i Böda kronopark. Jag vet att man, såsom
nyss sagts, kan diskutera, huruvida
det vid olika prislägen har varit förmånligt
att ta ut denna kvantitet eller underlåta
att göra det. Men i stort sett har jag
nog den uppfattningen, att denna utsyningsrätt
för dessa kommuner på Öland
har varit en förmån. Det är ju så, att
man i våra dagar talar om att förstärka
jordbruk, och man vill förstärka jordbruk
även med skogstilldelning. Jag tror
därför att det vore en olycka, om man
i ett sådant fall som detta skulle beröva
dessa jordbruk möjligheten att få en

189

Torsdagen den 29 maj 1952. Nr 23.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

del av sitt behov i detta hänseende täckt
genom denna utsyningsrätt. Jag skall
inte här yttra mig om de grunder, på
vilka denna utsyningsrätt har tillkommit.
Men faktum är ju, att den ägt bestånd
i mer än hundra år och att den
också därigenom har vunnit en viss hävd
i bygderna.

Jag tror inte heller att intressenterna
på norra Öland har något emot att
en utredning rörande dessa förhållanden
kommer till stånd. En utredning rörande
detta problem kanske skulle kunna
bli till förmån inte bara för domänverket
utan också för vederbörande kommuner.
Jag tycker därför att, om denna
utredning kommer till stånd, bör den bli
förutsättningslös men att man därvid
i alla fall bör beakta dessa skogfattiga
socknars behov av det stöd, som de otvivelaktigt
hittills har erhållit genom denna
utsyningsrätt, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till det
yrkande, som framställts av herr Ohlsson
i Kastlösa.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag skulle kunnat nöja mig
med att instämma i det yttrande som
herr Andersson i Löbbo höll. Jag vill
emellertid tillägga, att då man varit på
ort och ställe och sett förhållandena där,
blir man inte förvånad över vad domänstyrelsen
har anfört. Det torde vara
nästan omöjligt att bedriva ett rationellt
skogsbruk i Böda kronopark, såsom förhållandena
nu iir. När herr Ohlsson i
Kastlösa gör gällande, att dessa uttag
skulle fördelas på ännu flera människor
iin nu, blir man ännu mer betänksam.
Det vore ju ett steg i alldeles omvänd
riktning mot vad riksdagen i denna moderna
tid arbetar för.

Jag kan inte se, att det kan vara rimligt
att bibehålla denna gamla hävdvunna
förmån, även om den är en hävd, då
många andra långt mera behövliga hävdvunna
ting görs om intet av riksdagen.
Det är ju inte heller meningen att man,
därför att man menar, att nu rådande

förhållande skall upphöra, skulle beröva
dem som nu har rätten denna förmån.
De skulle givetvis få full ersättning.
Men det kan inte vara rimligt, att
man skall begära, att det skall bedrivas
ett rationellt skogsbruk, och sedan skall
dessa uttag ske, som ibland är stora,
ibland små, alltså under förhållanden
som inte är likartade år från år.

Med anledning av att herr Svensson i
Ljungskile sade — och herr Jonsson i
Skedsbygd sade det också — att Öland
är ett landskap för sig självt, vill jag
säga, att det kan väl vara sant, att det
var så för många, många år sedan. Men
nu finns det väl i kommunikationshänseende
ingenting märkvärdigt på Öland
jämfört med andra skogfattiga bygder.
Dessutom säljer ju domänverket skog
varje år, som utstämplas och som var
och en får köpa efter det behov som förefinnes
och med hänsyn till den tillgång
domänverket har på uttaget virke.

Jag tror det är klokt, om man här går
in för att följa vad statsrevisorerna på
goda grunder har sagt och som har tillstyrkts
i yttranden av de berörda myndigheterna,
att denna uråldriga undantagsförmån
måtte upphöra. Det är ju
klart att de som nu har denna rätt skall
ha full ersättning — det kan ju alltid ske
efter värdering. Sedan bör emellertid
förhållandena bli likartade med förhållandena
i övriga skogfattiga bygder.

Herr H^EGGBLOM: Herr talman! Herr
Johnssons i Kastanjegården yttrande
iir bara ett vittnesbörd om hur riskabelt
det är, när människor kommer och
tittar på urgamla förhållanden med
främlingars ögon utan att ha kännedom
om den verkliga bakgrunden. Statsrevisorerna
har inte förvissat sig om riktigheten
av detta tal om att denna uråldriga
tradition skulle omöjliggöra ett rationellt
skogsbruk. Om de hade tittat på
hur Böda kronopark ser ut, skulle de
inte ha fått det bestyrkt. Det iir viil bara
fråga om hur man skall avyttra den
skog som årligen stämplas för avsalu,

Nr 23.

190

Torsdagen den 29 maj 1952.

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

och det bär väl inte något med rationell
skogsskötsel och skogsbruk att göra. I
fråga om vem som skall bli köpare har
det väl blivit så, att den betalning domänverket
nu fått blivit något mindre
än om det varit kronoskogsauktion, men
skogsbruket som sådant bar inte berörts
av dessa bestämmelser.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag blev något förvånad, när jag
hörde, att herr Johnsson i Kastanjegården
var med om att man skulle beröva
dessa kommuner rätten till skogsuttag,
därför att man nu gått in för att ta bort
en hel del hävdvunna rättigheter. Jag
tycker tvärtom, att om man vunnit hävd
för en sak, obestridlig hävd, så utgör väl
detta ett skäl för att denna hävd också i
fortsättningen bevaras.

Vad beträffar frågan om sättet för tillgodogörande
av dessa rättigheter, som
kommunerna har, förmodar jag, att om
de inte hittills blivit tillgodosedda på det
sätt, som ur skogens synpunkt kanske
varit lämpligast, så kan väl den utredning,
som riksdagen nu går att skriva
om, åstadkomma sådana bestämmelser,
att det inte ur skoglig synpunkt finns något
att invända.

Sedan talade herr Johnsson i Ivastanjegården
om att man skulle ta bort dessa
rättigheter och i stället ge vederbörande
ägare en engångsersättning. Ja, det är
nog ganska bra för den ägare, som för
närvarande besitter en fastighet, om han
i stället får pengar, men tyvärr är ju
pengar ganska flyktiga. De kan inte bindas
vid fastigheten, och en kommande
generation, som äger dessa fastigheter,
har inte någon nytta av en engångsersättning,
som en gång är given. Därmed
beskärs deras möjligheter att fortsätta
att existera på fastigheten i fråga.

Herr Johnsson i Kastanjegården säger
vidare att han varit på Öland och sett
på förhållandena där, och han gör gällande,
att beträffande kommunikationerna
skiljer sig inte norra Öland från övriga
skogfattiga bygder i vårt land. Det

är nog inte riktigt, herr Johnsson i Kastanjegården.
Det förhåller sig nämligen
så, att ölänningarna i mycket stor utsträckning
får dras med extra kostnader
för frakt fram och tillbaka över sundet
för de produkter de skall sälja eller
köpa.

Jag tycker nog, att när riksdagen går
in för en utredning av denna fråga, bör
man söka bevara den uråldriga hävd,
som dessa hemman och dessa socknar
har åtnjutit, men man bör se till att den
rätt de har tas ut på sådant sätt, att man
inte därmed tillfogar vare sig domänverket
eller någon annan någon skada.
Jag har ingen anledning att frångå mitt
yrkande.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall
till det av herr Ohlsson i Kastlösa under
överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr
Ohlsson i Kastlösa begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) i utskottets utlåtande nr 145, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Ohlsson i Kastlösa under överläggningen
framställda yrkandet.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

191

medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 60 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28 och 29.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Försäljning av vissa kronoegendomar.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Kronoparken Asa i Kronobergs län.

Kungl. Maj:t hade under förevarande
punkt i överensstämmelse med domänstyrelsens
framställning föreslagit, att
från kronoparken Asa i Asa socken,
Kronobergs län, skulle till innehavarna
på vissa angivna villkor säljas arrendelägenheterna
Skattegården (Asa ll3),
Erikstorp (Asa ll4) och Brunnstorp
(Asa ll2).

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:387 av herr Jansson,
Fridolf, och 11:514 av herr Svensson i
Vä, i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att frågan

Kronoparken Asa i Kronobergs län.

om försäljning från kronoparken av
fastigheterna Enekullen, Sandbäcken
och Sandshagen upptoges till förnyad
prövning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:387 och
11:514, medgiva, att från kronoparken
Asa i Asa socken, Kronobergs län, finge
säljas fastigheten Asa lls (Skattegården)
till arrendatorn Josef Lilja för en
köpeskilling av 85 000 kronor, fastigheten
Asa ll4 (Erikstorp) till arrendatorn
Gustav Johansson för en köpeskilling
av 151 800 kronor och fastigheten Asa
ll2 (Brunnstorp) till Johan August Bern
för en köpeskilling av 2 000 kronor,
samtliga salulotter på i huvudsak de
villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Näslund, Hjalmar
Nilsson och Johnsson i Kastanjegården.

Utskottets hemställan i punkten föredrogs;
och anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Detta ärende står nu uppfört på
andra kammarens lista för åttonde gången.
När det nu i uppbrottets sista stund
skall avgöras, är det kanske taktlöst att
anhålla om några minuters uppmärksamhet.
När jordbruksutskottet behandlade
propositionen nr 88 var jag på grund
av sjukdom förhindrad att deltaga, och
då jag beträffande detta ärende har en
mot utskottet avvikande mening och ämnar
ställa ett yrkande, vill jag bara med
några ord motivera detta.

Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt
gäller försäljning av tre fastigheter från
det bekanta Asakomplexet, som domänverket
förvärvade 1949. Mot Kungl.
Maj:ts förslag har jag ingen erinran att
göra. Ursprungligen rörde det sig om ytterligare
tre ifrågasatta fastighetsbildningar.
Lantbruksnämnden har under
medverkan av distriktslantmiitaren och

192

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Kronoparken Asa i Kronobergs län.

överlantmätaren vid företagen utredning
funnit dessa fastigheter vara olämpliga
att avstycka som fullständiga jordbruk
och avstyrker detta. Denna uppfattning
delas av domänverket, lantbruksstyrelsen
och departementschefen. Detta till
trots har det inom båda kamrarna väckts
motioner med krav, att riksdagen skulle
skriva till Ivungl. Maj :t och rekommendera,
att frågan om försäljning av de tre
fastigheter, som nu icke föreslagits till
försäljning, upptages till förnyad omprövning.

Utskottet har i ett alldeles obegripligt
anfall av missriktad välvilja yrkat bifall
till denna fullständigt onödiga rekommendation.
Den är onödig därför, att
Kungl. Maj :t när som helst, i kraft av
den fullmakt vi gett Kungl. Maj:t, utan
att höra riksdagen kan företa en sådan
prövning. Ur saklig synpunkt ter sig motionärernas
aktion ännu mer orimlig.
Vad är det för fastigheter, som man här
är angelägen om skall upptas till förnyad
prövning?

Den första fastigheten, Enekullen, är
en torplägenhet med dåliga byggnader,
vilka vid avstyckningen måste helt nyuppföras.
Den har lätt och torr åkerjord,
som redan tagits i anspråk dels
för förstärkning av arrendet på Asa huvudgård,
dels för förstärkning av fastigheten
Erikstorp, som enligt Kungl.
Maj:ts förslag nu skall försäljas. De områden,
som nu ingår i arrendet, kan inte
lösgöras förrän tidigast i och med utgången
av år 1957. För övrigt finns det
mig veterligt inte någon arrendator eller
nyttjanderättsinnehavare boende på fastigheten.
Arrendatorn har flyttat därifrån
och köpt en bostadsfastighet i ett
stationssamhälle. Visserligen har han en
ansökan inne, som han kanske inte återtagit,
men det finns, såvitt jag vet, ingen
spekulant att sälja denna fastighet till.

Den andra fastigheten, Sandbäcken,
ligger 1 700 meter från allmän väg. Den
odlade jorden är fördelad på fyra skiften,
varav ett ligger en kilometer från
brukningscentrum. Den har delvis för -

sumpad mossjord och torr sandjord.
Byggnaderna är mycket dåliga, och det
har beräknats att det måste investeras
30 000 kronor i nya byggnader, om fastigheten
skall bli beboelig. Och ännu
värre: den ligger som en enklav inne i
Asakomplexet. Såväl distriktslantmätaren
som överlantmätaren har kategoriskt
förklarat, att man med stöd av jorddelningslagen
inte kan avstycka denna fastighet.

Vad beträffar den tredje fastigheten,
Sandshagen, har lantbruksnämnden föreslagit,
att den må avstyckas om domänverket
anser sig kunna avvara den. Men
den bör i så fall avstyckas som ett stödjordbruk.
ett arbetarsmåbruk. Den kan
inte tillföras så mycket åker, att ett familjejordbruk
med önskvärd ägosammansättning
kan bildas. Kungl. Maj:t har
följt lantbruksnämndens förslag och
ställt försäljningen av denna fastighet
på framtiden.

Så ser det i korthet ut. Då man utrett
vad som åtminstone för tillfället utredas
kan, och då det bifall till motionärernas
önskan enligt min och lantbruksnämndens
uppfattning strider mot både
rationaliseringsbestämmelser och jorddelningslagen,
skulle det vara inkonsekvent
av riksdagen att skriva till Kungl.
Maj :t och begära en förnyad omprövning
av dessa fastighetsförsäljningar. Jag
måste därför yrka avslag på utskottets
motivering angående motionerna nr
1:387 och 11:514 och bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag her, herr talman, att få föreslå
att utskottets yttrande i så fall måtte få
följande lydelse:

»Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
rörande försäljning till arrendatorerna
av fastigheterna Asa 11“ (Skattegården),
Asa 11* (Erikstorp) och Asa 11“
(Brunnstorp) har icke givit utskottet anledning
till erinran. Vad angår lägenheterna
Enekullen, Sandbäcken och Sandshagen
kunna enligt utskottets mening icke
tillräckliga skäl åberopas till förmån för
att jämväl dessa böra säljas till sina nu -

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 193

varande eller förutvarande arrendatorer
eller deras rättsinnehavare. Utskottet avstyrker
därför motionärernas yrkande
om att försäljningsfrågan beträffande
dessa lägenheter upptages till förnyad
prövning. Enligt gällande bestämmelser
torde det i förevarande fall närmast ankomma
på Kungl. Maj :t eller domänstyrelsen
att avgöra huruvida lägenheterna
skola säljas.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag
å motionerna 1:387 och 11:514» o. s. v.
i likhet med utskottets föreliggande förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta ändringsyrkande.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Tungelsta.

Herr SVENSSON i Vä: Herr talman!
Då jag dels är motionär på denna punkt
och dels har deltagit i ärendets behandling
i utskottet, skall jag be att få anföra
några synpunkter på denna fråga.

Det gällde, som vi hörde, försäljning
av sex fastigheter från Asa säteri. Av
dessa har Kungl. Maj :t godkänt försäljning
av tre, och beträffande den fjärde
har Kungl. Maj :t förordat en ytterligare
utredning. Denna utredning skulle gälla
möjligheten att komplettera fastigheten
med ytterligare skog. Motionärernas
framställning begränsar sig alltså egentligen
till att begära omprövning endast
för två av dessa fastigheter.

Vad beträffar fastigheten Sandbäcken,
är det nog riktigt att den ligger inne i
säteriets domäner, men det har sagts att
den har god utfartsväg, och om den tillförs
nödvändig stödskog, fyller den väl
måttet som en bärkraftig brukningsdel.
Åkerarealen ligger till största delen, med
undantag för ett enda skifte, i omedelbar
närhet av åbyggnaderna. Vidare anförs
som ett synnerligen starkt skäl, att
den nuvarande arrendatorn och hans

Kronoparken Asa i Kronobergs län.

föräldrar odlat upp all den mark, som
brukas där. Det är nog riktigt, att byggnadsbeståndet
är dåligt, men med tanke
på att innehavaren är en mycket duglig
person menar man, att byggnaderna genom
hans personliga insatser och hans
personliga duglighet skulle kunna försättas
i ett gott tillstånd relativt billigt.

När det gäller fastigheten Enekulla anföres,
att den för närvarande är obebodd
och att den tidigare arrendatorn är bosatt
på annan ort. Det är nog riktigt.
Skälet till att han flyttat från fastigheten
är — så har det i varje fall sagts mig
—■ att han fick avslag på sin begäran
att inköpa fastigheten. Men det har också
upplysts om att han givetvis flyttar
tillbaka, om han skulle få tillstånd att
inköpa densamma.

När Asa gods försåldes till domänverket,
utlovades att de skogstorpare och
arrendatorer, som önskade friköpa sina
på arrende innehavda fastigheter, skulle
beredas tillfälle därtill. Det är klart att
de arrendatorer, som fått avslag på sina
ansökningar, känner sig besvikna.

Vi har i vår motion inte begärt att
riksdagen omedelbart skulle besluta om
en försäljning, utan vad vi har begärt
är — och det tycker jag är en ganska
rimlig begäran -—• att dessa båda arrendatorer
liksom den tredje skall få sitt
ärende omprövat. Jag ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till det av
herr Gustafson i Dädesjö under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Gustafson i Dädesjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller

13—Andra kammarens i>rotokoll 1952. Nr 23.

194 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Kronoparken Nösslingehöjden m. m. i Hallands län.

jordbruksutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Gustafson i Dädesjö under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava
röstat för nej-propositionen, vadan kammaren
bifallit det av herr Gustafson i
Dädesjö under överläggningen framställda
yrkandet.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kronoparken Nösslingehöjden m. m. i
Hallands län.

Efter föredragning av denna punkt
anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Om den försäljning, som nu är i
fråga, har utskottet sagt, att det inte vill
motsätta sig försäljningen, men att vissa
skäl talar till förmån för att de föreslagna
köparna skall få åtnjuta någon nedsättning
av köpeskillingen. I detta avseende
har utskottet följt departementschefens
anförande till protokollet, i vilket
han i viss mån biträder domänstyrelsens
förslag, nämligen att Kungl. Maj :t
skall ha möjlighet att fastställa köpeskillingen
i förhållande till dagens virkespriser.

Förhållandena beträffande särskilt en
av dessa fastigheter är märkliga. Det är
en stor, och jag skulle vilja säga mycket

bra skogsfastighet. Den avstyckades för
35 år sedan från Dalsgärde och såldes
1947 av dåvarande ägaren, August Andersson,
Åkerkulla, Nösslinge, till domänstyrelsen
för 55 000 kronor. Innan
denna försäljning skedde, hade egnahemsnämnden
gjort en ganska vidlyftig
utredning. Jag var vid denna tid ordf. i
egnahemsnämnden, och vi uttalade oss
för att makarna Börjesson skulle få köpa
denna skogslott av Andersson. Så
blev emellertid inte fallet, utan domänstyrelsen
köpte som sagt fastigheten för
55 000 kronor.

Enligt den värdering som nu är gjord
får makarna Börjesson köpa fastigheten
för 120 000 kronor. Under den tid domänverket
innehaft fastigheten har där
avverkats skog för ungefär 30 000 kronor.
Man kan alltså säga, att domänverket
enbart på denna fastighet gör en
vinst på ungefär 100 000 kronor. Det är
klart, att detta är en mycket lysande affär,
men man frågar sig verkligen om det
skall gå till på detta sätt. Familjen Börjesson
har velat köpa denna skogslott tidigare,
och den har varit erbjuden till
dem, men köpet kom inte till stånd. De
äger en liten fastighet på 3,5 hektar
åkerjord och någon skog. Det är mycket
duktigt folk, men man kan förstå, att
när det gällde en så pass stor affär var
de litet betänksamma och ville ha någon
betänketid.

Nu är det ju så, att man försöker att
i den mån det är möjligt komplettera
mindre jordbruk med skog, och riksdagen
har ju antagit en bestämmelse, som
gör det möjligt för lantbruksnämnden
att komplettera ofullständiga jordbruk
med skog och jord till, om det behövs, ett
för köparen billigare pris än det lantbruksnämnden
själv har betalt för respektive
fastigheter.

Såvitt jag vet, är detta första gången
som man kompletterar ofullständiga
jordbruk med skog från kronans domäner.
Jag tycker nästan att det är litet
orimligt med detta höga pris. Priserna
förefaller vara höga även för de andra

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

195

Kronoparken Nösslingehöjden m. m. i Hallands län.

här föreslagna fastigheterna, men på
denna fastighet är priset särskilt högt,
därför att han var köpare 1947, kronan
köpte undan den. Det är klart, att man
kan anföra det argumentet, att köparen
enligt den klappalättstämpling som
gjorts med nuvarande virkespris på 63
kronor per kubikmeter kan avverka och
försälja virke för 59 200 kronor, eller
praktiskt taget 60 000 kronor. Men det
är alldeles omöjligt att han skall kunna
göra på det sättet på grund av att han
då får erlägga alltför mycket av denna
summa i skatt. Om han skall kunna köpa
fastigheten för det här föreslagna priset,
får han nog lov att upprätta någon
sorts försäljningsplan och sälja litet skog
om året.

Nu har det även ställts i utsikt, att
domänstyrelsen skulle kunna behålla
denna klappalättstämpling, och köparen
skulle alltså få den övriga delen av fastigheten.
Utskottet har sagt att avverkningsarbetet
under sådana förhållanden
i första hand bör erbjudas åt Börjesson.

Jag vill inte, herr talman, ställa något
yrkande, utan jag har endast velat anföra
dessa synpunkter till protokollet.
Jag vill sluta med att säga, att om riksdagen
i fortsättningen skall besluta att
komplettera ofullständiga jordbruk med
skog från kronans domäner, så bör det
näppeligen gå till på detta sätt. Jag uttalar
den förhoppningen, att jordbruksministern,
när frågan i sinom tid kommer
till jordbruksdepartementet, tar
hänsyn till dessa omständigheter och gör
den reducering av priset som kan vara
möjlig.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl behöver
inte hysa alltför stor oro för konsekvenserna
av ett bifall till förslaget om
denna försäljning, enär en delegation
från utskottet på ort och ställe har undersökt
förhållandena och funnit, att
denne man tvärtom gör en god affär.
Skälet att man inte skall sälja skogen
för de höga skatternas skull är väl en

sorts skrämskott och i varje fall ett argument,
som inte kan bita på damerna
och herrarna här i kammaren. Sådant
kan vi möjligtvis prata om ute på valfältet
men inte här i riksdagen.

Om man är alltför rädd för de höga
skatterna övertar domänstyrelsen, som
herr Pettersson själv sade, den stora virkesposten
för 60 000 kronor. Det föreligger
alltså inte minsta risk med ett
bifall till utskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag vill säga till herr Jacobson i
Vilhelmina, att vad jag har sagt inte alls
har med någon valpropaganda att göra,
utan det är rent sakliga skäl. Om denne
Börjesson säljer skog för 60 000 kronor,
hur mycket tror herr Jacobson att han
får behålla av dessa pengar? Och är det
över huvud taget möjligt för honom att
göra en dylik affär? Om han köper denna
skogspost kan han inte, såvitt jag förstår,
sälja mer per år än för cirka 10 000
kronor. Han måste alltså göra upp någon
sorts skogshushållningsplan och får
avverka »lagom» med skog per år och
på så sätt få fram en speciell försäljningsmetodik,
så att han inte blir ruinerad
på kuppen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Det är precis som jag säger, herr
Pettersson i Dahl. Anser han att här föreligger
några särskilda svårigheter kan
han ju avstå från stämplingen och endast
betala resterande belopp. Och vart
skulle det ta vägen om bondeförbundet
på detta sätt skulle lägga an på att
förse det mindre jordbruket med skog
och sedan, när departementschefen
framlägger ett förslag, enligt vilket vederbörande
accepterar köpesumman,
skali riksdagen säga: Nej, det är alldeles
för dyrt, vi skall pruta! Detta är en farlig
väg att gå. Jag anser att det inte
föreligger någon anledning att realisera

196 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

statens tillgångar när det gäller skogsfastigheter.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 11—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till ersättningar på grund
av förbud mot bebyggelse m. m. inom
vissa strandområden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

192, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om anslag för budgetåret 1952/53
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
233, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 30 april 1952, framlagt förslag
om anvisande av vissa avskrivningsanslag,
varvid hänsyn tagits till de
förändringar i förhållande till statsverkspropositionen,
som betingats av de
definitiva anslagsäskandena samt av
förslag om ytterligare investeringar utöver
de i statsverkspropositionen beräknade.
Av Kungl. Maj :t för avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för
budgetåret 1952/53 äskade anslag uppgingo
härefter till ett belopp av
417 785 900 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindblom och Holmbåck (I: 336)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin in. fl. (II: 436), hade hemställts,
att det under statens utlåningsfonder
upptagna investeringsanslaget
Lånefonden för bostadsbyggande måtte
avskrivas med allenast 56 250 000 kronor
och det under fonden för låneunderstöd
upptagna investeringsanslaget
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
med allenast 90 000 000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1952/53 i vissa angivna fonder anvisa
av utskottet föreslagna reservationsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
åt motionerna I: 336 och II: 436, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1952/53 i härefter angivna
fonder anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

Statens utlåningsfonder:
Socialdepartementet:
Lånefonden för bostadsbyggande
............. 112 500 000

Fonden för låneunderstöd:
Socialdepartementet:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
.................. 180 000 000;

III. att motionerna I: 331 och II: 442,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bergh, Alfred Nilsson,
Axel Andersson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Ståhl, Staxäng och Kollberg, vilka
ansett att utskottet i punkten II bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 197

ning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 336 och II: 436,
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1952/53 i härefter
angivna fonder anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

Statens utlåningsf onder:
Socialdepartementet:
Lånefonden för bostadsbyggande
............ 56 250 000

Fonden för låneunderstöd:
Socialdepartementet:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
.................. 90 000 000

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Ifrågavarande ärende gäller anslag
för avskrivning av nya kapitalinvesteringar
beträffande såväl lånefonden
för bostadsbyggande som också tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
I propositionen föreslås beträffande
den förra kapitalinvesteringen att
den skall avskrivas med 25 procent och
beträffande den senare med 100 procent.
I anslutning till de motioner, som avgivits
i detta ärende, har i utskottet lämnats
en reservation av fröken Andersson
m. fl. Då också jag har mitt namn under
denna reservation ber jag, herr talman,
att få redogöra för några av mina synpunkter
på frågan.

I den för utskottet gemensamma skrivningen
lämnas en kort översikt över förhållandena
på detta område och reglerna
för avskrivning. I de fall då vederbörande
fond beräknas lämna full förräntning
av fondkapitalet har investeringsanslaget
helt täckts av lånemedel. I övriga
fall har skattemedel tillskjutits i
proportion till underförräntningen, vilket
sker genom anvisande av anslag under
rubriken Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.
Jag vill också erinra
om de regler, som sedan någon tid till -

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

baka har gällt på detta område. Det är
så att riksdagen ger Kungl. Maj :t bemyndigande
för en tid av åtta år att tillämpa
en viss räntefot när det gäller avskrivningen.
Denna ränta, som för närvarande
är 4 procent, kallas normalränta,
och den bestämmes med utgångspunkt
från medeltalet av räntan, beräknad på
emissionskursen, för de senaste tio årens
upplåning mot obligationer och reverser
med en ursprunglig löptid av minst
tio år. Och sedan gör man ett tillägg på
% procent, vilket utgör täckning för förvaltningskostnader
och normal kreditrisk.

Detta gäller alltså avskrivningsfrågan
beträffande lånefonden för bostadsbyggande.
Jag vill också erinra om de regler
som tillämpats och de förhållanden
som varit rådande när det gäller tilläggslånen
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
För sådana lån av äldre typ har
gällt hundraprocentig avskrivning. Efter
en tid av tio år skulle man pröva, om
dessa lån borde göras ränte- och amorteringsbärande
eller om de. skulle helt
eller delvis efterskänkas. De nya tillläggslån
soin nu föreslås avviker från
de äldre på två sätt. Dels gäller det mycket
större belopp, och dels — vilket är
av intresse att känna till — kan de när
som helst göras ränte- och amorteringsbärande
om det fastighetsekonomiska läget
för de bostadshus, vartill de utlämnats,
förändras genom av statsmakterna
beslutade hyrespolitiska åtgärder.

Bostadsutredningen har för sin del uttalat,
att den i fråga om den faktiska
subventionskostnaden i detta fall ansett
det mest motiverat att räkna med en
summa motsvarande den årliga räntan
på de för dessa tilläggslån utlämnade beloppen.
Vi hade i riksdagen i fjol att ta
ställning till avskrivningsfrågan i vad
avser tilläggslånen till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Då föreslogs, som
Kungl. Maj :t nu också gör, att avskrivning
skulle ske med 100 procent. På
statsutskottets tillstyrkan godtog riksdagen
detta förslag, men i statsutskottets

198 Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

utlåtande anfördes, att detta beslut inte
finge anses vara prejudicerande.

Jag nämnde inledningsvis, att reservationen
anknyter till lämnade motioner. I
dessa erinras om det rådande ränteläget.
Med hänvisning till att man knappast
kan göra gällande, att denna normalränta
på 4 procent är relevant i detta sammanhang,
har det där föreslagits att man
skulle räkna avskrivningen till ett belopp
motsvarande det kapitaliserade värdet
av skillnaden mellan 3 och 3Vi procent.
När det gäller avskrivningen på
tilläggslånen till viss bostadsbyggnadsverksamhet
har man i motionerna erinrat
om vad jag nyss relaterade rörande
bostadsutredningens förslag och vidare
om den behandling denna fråga
fått. Motionärerna har inte ansett sig
kunna inskränka sig till det låga avskrivningskrav
som bostadsutredningen
ifrågasatt, utan man har stannat för en
50-procentig avskrivning. Man har hänvisat
till att framtiden är oviss när det
gäller byggnadskostnaderna och att man
därför borde ha en betryggande marginal.

Utskottsmajoriteten säger i utlåtandet,
att man finner det betänkligt att göra
ändringar i gällande avdragsregler och
inte minst att göra det i sådana avgränsade
fall som dessa. Jag är, herr talman,
villig att tillerkänna dessa anförda betänkligheter
ett visst värde, men å andra
sidan har jag liksom övriga reservanter
den uppfattningen, att här bör man ta
verklig hänsyn till det faktiska ränteläget.
Som jag sade förut grundar sig
normalräntan på medelräntan under loppet
av tio år. Om jag nu ser efter i riksgäldskontorets
senaste årsbok finner jag,
att den effektiva medelräntefoten på
emitterade statsobligationer under de tio
budgetåren 1941/51 utgjorde 2,99 procent.
Lägger man därtill de beräknade
förvaltningskostnaderna — % procent
— kommer jag till den slutsatsen, att
en avskrivning efter 3,5-procentsregeln
måste anses vara betryggande.

Utskottet har vidare anfört att en änd -

ring bör göras först efter en utredning,
och en sådan finner också jag vara motiverad.
Det förhåller sig så, om jag fattat
saken rätt, att en sådan måste göras
till nästa år, ty riksdagen har då att ta
ställning till frågan vilken normalränta
som skall gälla för den åttaårsperiod
som kommer.

Herr talman! Detta är alltså i korthet
en redogörelse för den sakliga bakgrunden
till reservationen och de slutsatser
vi har ansett oss kunna dra.

Det har i motionen också erinrats om
vissa folkpsykologiska faktorer. Om man
helt avskriver dessa lån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
kan vederbörande
bibringas den uppfattningen, att man
liksom frånhänt sig sin rätt att kräva
återbetalning. Det är tydligt att man inte
kan anföra vare sig juridiska eller formella
skäl för en sådan ståndpunkt, men
man kan nog räkna med den som ett
faktum.

Dessutom, herr talman, kan man på
detta spörsmål lägga en statsfinansiell
synpunkt, som jag tycker att alla här —
vilken mening man än i övrigt har —■
kan vara ense om, nämligen att det är
önskvärt att man får den statsfinansiella
situationen klart belyst även när
det gäller budgetredovisningen.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag anfört få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM: Herr talman!

Fjärde avdelningens ärade ordförande
har redan redovisat vad denna fråga
gäller. Han har därigenom gjort det lättare
för mig, då jag inte behöver uppehålla
mig vid vad som förevarit i annat
avseende än att jag därvidlag möjligen
skulle kunna göra några tillägg. Vi vet
sålunda vad det är fråga om: det gäller
statens avskrivningspolitik beträffande
utlåningsfonder.

Motionen och reservationen innehåller,
kan man säga, tvenne yrkanden. Jag
kan i huvudsak nöja mig med att hänvisa
till vad utskottet sagt i utlåtandet,

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 199

där utskottet erinrar om att vi hade
denna fråga uppe till behandling i fjol
och om vad som då blev skrivet från utskottets
sida. Utskottet tillägger att det
nu gäller att ta definitiv ståndpunkt, och
utskottet anser för sin del icke anledning
föreligga för riksdagen att fatta beslut
om något ändrat avskrivningsförfarande.

Herr Malmborg i Skövde nämnde någon
sifferuppgift beträffande medelräntan
under en följd av år. Även jag bär
här några sådana uppgifter — jag vet
inte om de stämmer exakt med herr
Malmborgs. Till riksdagen avläts 1948 en
proposition, nr 286, och med denna proposition
följde vissa uppgifter angående
medelräntan för den statliga upplåningen
av långtidsbundna obligationer och
reverser under olika tioårsperioder. 1934
—1944 var räntan 3,39 procent, 1935—
1945 var den 3,47, 1936—1946 var den
3,32 procent, 1937—1947 var den 3,31
procent, och 1938—1948 var den 3,25 procent.
Detta visar sålunda att förändringen
i fråga om medelräntan endast utgjort
drygt 1/10 procent.

Denna fråga var föremål för en utredning
år 1940, då bl. a. professor Bertil
Ohlin var med. Remissinstanserna gjorde
invändningar, och man fann att utredningens
förslag inte kunde godtas
utan vidare. Man höll på att man skulle
räkna med det senaste årets ränta och
ville sålunda inte såsom sedermera
fastställdes tillämpa en flerårsperiod.
Därefter har en utredning sysslat med
detta spörsmål så sent som 1947, då en
översyn verkställdes på Kungl. Maj:ts
uppdrag. Utredningsmannen kom till den
slutsatsen, att man inte borde ändra normalräntesatsen
från då gällande 4 procent.

Nu anser vi som utgör majoriteten, att
motionärerna inte har valt något särskilt
lämpligt tillfälle att ställa sitt yrkande.
Räntan har ju på senare tid glidit något
uppåt. Om förhållandet hade varit omvänt
mot vad det är skulle man bättre
ha förstått motionärerna, men motiven

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

för en ändring enligt motionärernas förslag
har under senare tid försvagats, och
därför frågar man sig: Är det möjligen
någon annan motivering som har legat
till grund för motionärernas yrkande?

I fråga om de särskilda tilläggslånen
måste vi konstatera, att tills dato har det
irfte betalats någon ränta på dem, och inte
heller har det återbetalats några pengar.
Man kan nog säga, att avskrivningarna
är betryggande och att under vissa förutsättningar
staten möjligen får dolda
reserver. Vi får betrakta tilläggslånen
såsom en rislcfond, och man kan naturligtvis
diskutera hur stor en sådan riskfond
skall vara. Enligt utskottsmajoritetens
mening bör man tills vidare tillämpa
den hundraprocentiga avskrivningen.

De förslag, som den kommande bostadsutredningen
kan framlägga i fråga
om de särskilda tilläggslånen, får bli föremål
för en framtida prövning. Om man
nu följer utskottet behöver detta inte,
som motionärerna befarar, uppfattas
som en antydan om att tilläggslånen helt
eller delvis skall avskrivas för den som
erhållit sådana lån. Vi har inte anledning
att i detta sammanhang ta ställning
till frågan, hur staten skall förfara
gentemot den som uppburit tilläggslån.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Den utredning, som herr Åkerström
omnämnde, känner jag väl till. Men det
förhåller sig så, att enligt riksdagens beslut
skall som grundval för normalräntan
läggas medeltalsräntan under de tio
senast förflutna åren, och detta är alltså
grunden för vårt handlingssätt nu.

Herr Åkerström menade också att den
uppgift jag anförde om medeltalsräntan
2,99 procent kunde diskuteras. Jag tror
dock, herr talman, att den uppgift jag
anförde för anses vara verkligt relevant
i detta sammanhang.

Vad sedan tilläggslånen beträffar medgav
herr Åkerström, att man kan reso -

200

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

nera om avskrivningens storlek, men
han förmenade att det är tryggt att avskriva
100-procentigt, ty då har man en
verklig riskfond. Ja, det är riktigt. Men
som jag sade förut har man väl en betryggande
riskfond även om man avskriver
med 50 procent. Skulle sedan
pengar komma in — alltså om man gör
avbetalningar etc. — så tillföres dessa
driftbudgeten. Det kan bli mer eller
mindre, men såvitt jag förstår medför
det inte någon principiell ändring, om
man sätter avskrivningen till 100 eller
50 procent.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Kungl.
Maj :ts förslag om avskrivning på lånefonderna
följer de principer som hittills
har tillämpats. Det har inte sedan i fjol
inträffat något, som skulle kunna föranleda
förslag till ändring. Det är alldeles
riktigt att den verkliga räntekostnaden
med tillägg för statens självkostnader
inte är 4 procent, men jag fäster
uppmärksamheten vid att när 1940 års
utredning föreslog en viss ordning, som
sedan i stora delar godtogs, hade de sakkunniga
fastslagit att man inte skulle
göra en ändring av normalräntan, om
det inte inträffade eu avsevärd förskjutning
i ränteläget. Man kan därför säga,
att det hittills inte har skett något avsteg
från de principer, som förut har
fastslagits.

Nu vill jag inte säga, att det inte kan
finnas anledning för den som så önskar
att framlägga förslag om att man skall
göra en översyn och se efter, om de gam- 1
la reglerna är tillämpliga. Det skulle jag
inte ha gjort någon invändning mot, men 5
jag tycker det är konstigt att man, när
det inte har inträffat någonting som motiverar
en ändring, kommer och be- !
gär att avskrivningsreglerna skall ändras
för en enda lånefond, under det att <
man för alla andra lånefonder skall ha i
kvar de gamla avskrivningsreglerna. i
Under sådana omständigheter kan ju j
den synpunkten, att det skulle vara :

fråga om att skapa vederhäftigare statsfinansiell
redovisning, inte ha någon
större bärkraft, eftersom förslaget rör
endast en av de statliga lånefonderna.

I fråga om tilläggslånen, där vi hittills
har avskrivit 100 procent, vill jag
fästa uppmärksamheten vid att denna
fråga prövades så sent som förra hösten,
och riksdagen godtog då 100 procent.
Där har det inte heller inträffat någonting,
som nu skulle kunna föranleda en
annan ståndpunkt. De folkpsykologiska
skäl, som herr Malmborg i Skövde anförde,
gällde ju precis lika mycket förra
hösten. Då kan det väl inte finnas någon
anledning till att nu göra ett avsteg på
denna isolerade punkt, och jag frågar:
Vad skall egentligen det hela tjäna till?
Om kammaren följer reservationen, vilket
väl inte gärna kommer att ske, måste
det bli en gemensam votering, eftersom
första kammaren bifallit utskottets
förslag. Men vad skulle resultatet bli, om
reservationen skulle bifallas? Jo, att budgetöverskottet
skulle komma att öka. Jag
har svårt att förstå varför just reservanterna
har ett särskilt intresse av att öka
budgetöverskottet.

Jag vill sluta med att säga, att jag kan
ha förståelse för att man begär en översyn
i syfte att komma fram till nya regler,
men att på två isolerade punkter föreslå
en ändring av hittills tillämpade
grunder finns det inte något sakligt skäl
för.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Finansministern säger, att här har
ingenting hänt. Jag kan inte, herr talman,
finna annat än att den hänvisning
jag gjort till den faktiska ränteutvecklingen
under de senaste tio åren visar
att någonting hänt.

Nu menar herr statsrådet också, att
det knappast är rimligt och hållbart att
man uppställer särskilda avskrivningsregler
just för dessa två fonder. Det kan
jag på visst sätt ge honom rätt i. Men å
andra sidan, och det har jag sagt förut,

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23.

201

är det så att dessa två fonder kommit
att särskilt aktualiseras.

Vad beträffar lånefonden för viss bostadsbyggnadsverksamhet
säger statsrådet
att vi prövade den frågan i fjol. Ja,
det är riktigt, men jag vill åter erinra
om att i utskottets utlåtande förutsattes,
att det beslut, som därvidlag fattades,
inte finge anses vara av prejudicerande
natur. Nu har visserligen Kungl. Maj :t
kommit med samma förslag som i fjol.
Men jag menar att vi har all rätt att
knyta an till utskottets tidigare yttrande
och säga att vi för vår del har omprövat
frågan och kommit till en annan slutsats
på den punkten än Kungl. Maj ds
förslag innebär.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Bara
en replik till herr Malmborg i Skövde.
När han säger att det som nu har inträffat
är ränteutvecklingen, vill jag påpeka,
att sedan förra året är ju ränteutvecklingen
den, att staten efter den tidpunkten
har emitterat ett lån på ett par
hundra miljoner kronor till högre ränta,
och följaktligen måste statens räntekostnader
i genomsnitt för de sista tio åren
i dag vara högre än de var i fjol.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr

Malmborg i Skövde har så utförligt och
väl redogjort för skälen till den ståndpunkt
som reservationen innebär, att jag
bara vill understryka ett par synpunkter
med anledning av vad finansministern
här har anfört.

Han säger att det har ingenting inträffat.
Herr finansminister! Frågan är
väl den, om den ståndpunkt som reservationen
innebär framstår såsom eu naturlig
och rimlig ståndpunkt. Vi skall väl
ändå inte vara så byråkratiska att vi
säger, att om man inte har framfört
dessa skäl tidigare, då har man åtminstone
för vissa år framåt förlorat sin rätt
att föreslå det som är en vettig och naturlig
förändring.

Nej, jag har i sådana här sammanhang

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

inte någon respekt för detta tal, att
ingenting nytt har inträffat. Frågan är
den: Hur ter sig sakskälen?

Så säger finansministern: Varför ta ut
just de här båda fonderna? Herr Malmborg
har redan svarat på den frågan. Låt
mig tillägga att det ju i alla fall här gäller,
vad avskrivning på lånefonder beträffar,
de dominerande beloppen. De
avskrivningar som görs på andra lånefonder
gäller ju ändå långt mindre belopp.
Finansministern kanske kan tala
om för mig hur många gånger mer de
här avskrivningarna kostar än avskrivningarna
på samtliga de övriga lånefonderna.
Det är alltså inte fråga om avskrivningar
på statens fastigheter och
sådant, utan bara om lånefonderna. Det
är väl då inte i och för sig något egendomligt
i vår ståndpunkt. Jag talade med
en kommunalman som sade, att om det
är så att man har vissa objekt där det
kan vara berättigat att avskriva litet
mer eller litet mindre och det rör sig om
smärre belopp — som det gör när det
gäller en hel del av de statliga fonderna
— tar man en radikal avskrivning, men
springer det upp till väldiga belopp och
visar det sig att det snarast är stigande
siffror, får man vid någon tidpunkt ta
upp spörsmålet om en avvägning i fråga
om den behövliga avskrivningen — i
stället för att avskriva 100 procent, som
utskottsmajoriteten vill göra när det gäller
dessa tilläggslån. Jag tycker att detta
är alldeles tillräckliga skäl för att nu
göra en början med den dominerande
posten och sedan mycket gärna ta upp
frågan om en eventuell revision av avskrivningsreglerna
även för andra lånefonder.

Men, herr talman, det som jag skulle
vilja framhålla utöver vad herr Malmborg
redan har sagt är att lånefonden
för bostadsbyggande ju åtminstone i huvudsak
lämnar ut amorteringslån. Om
man då gör avskrivningarna på det sätt
som reservanterna har föreslagit är ju
detta en mycket försiktig avskrivningspolitik,
eftersom de amorteringar som

202

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.

folk skall betala på lånen hänför sig till
lånens hela belopp och inte till några
nedskrivna belopp. Det är alltså inte
fråga om att enligt reservationen statens
fordringar skall bokföras till det kapitaliserade
värdet. Nej, även enligt reservationens
linje skrivs dessa fordringar
ned till långt under det kapitaliserade
värdet. Det går alltså inte att bestrida att
det är en mycket radikal nedskrivning
som reservationen innebär, även om den
är mindre långtgående än den hittills
tillämpade.

Vad sedan återigen tilläggslånen beträffar
tycker jag att herr Malmborg
har talat så väl även på den punkten, att
jag endast behöver göra ett enda understrykande.
Utskottsmajoriteten säger,
herr Åkerström, att en avskrivning av
dessa lån med 100 procent innebär att
man lägger upp en riskfond, genom vilken
staten skyddar sig för eventuella
förluster. Jag ber kammaren observera,
att man sålunda lägger upp en riskfond
för att täcka eventuella förluster för
staten. Och hur stor anser man att denna
riskfond bör vara? Jo, den skulle uppgå
till 100 procent, varför man alltså
räknar med sannolikheten att förlora
alltsammans! Jag har aldrig hört talas
om någon riskfond, som inte är avsedd
att täcka en risk. Då får man avsätta ett
belopp, som rimligen kan täcka den risken.
Men i det här fallet säger man, att
det skall finnas en riskfond och att
denna skall uppgå till 100 procent.

Jag tycker att utskottsmajoriteten
mycket bra klarlägger att det gäller en
riskfond. Då undrar jag om man inte får
säga, att en avsättning på en gång med
50 procent av beloppet bör vara alldeles
betryggande.

Det är därför som jag, herr talman,
med hänvisning till detta vill yrka bifall
till reservationen.

Jag skall bara innan jag slutar säga
ett ord till finansministern. Han frågar:
Vad tjänar det till att göra denna förändring,
när dess enda verkan blir att budgetöverskottet
ökar? Det är en intressant

fråga, men det intressanta ligger inte så
mycket i själva frågan som i att den
framställes. Herr finansminister, det tjänar
det syftet, att om man liksom vi tycker,
att det på detta sätt blir en riktigare
redovisning av vad som sker med
statens finanser bör den göras. På det
sättet får det svenska folket en klarare
och riktigare bild av hur det förhåller
sig med statens finanser.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Kammarens
ledamöter observerar väl, att
herr Ohlin framställer saken som om
motionen och reservationen innefattade
en uttömmande och klar dokumentering
av att motionärernas och reservanternas
ståndpunkt i sak är riktig. Det är ju en
fullständigt felaktig framställning. Den
saken är icke undersökt. Det är ju på
det sättet, att bakom de nu gällande reglerna
för avskrivningen ligger långvariga
och ingående undersökningar som har
lett fram till regler, som har tillämpats
i åtskilliga år. Och sedan skall herr Ohlin
komma och yrka på en ändring därför
att han kastat fram en motion rörande
ett avsnitt av detta område och anfört
vissa synpunkter på ränteutvecklingen,
som ju på intet sätt blivit siffermässigt
dokumenterade —- herr Malmborg
pekade ju på några siffror ur en
årsbok. Jag får väl ändå säga, att det
icke är en rimlig och naturlig ståndpunkt
att vidtaga åtgärder på så lösa
boliner. Och när förslaget icke fyller
något annat ändamål nu än att öka budgetöverskottet
— tanken var kanske när
motionen väcktes att det skulle fylla en
annan uppgift — finns det väl ingen anledning
att fatta beslut i denna fråga
förrän man åtminstone varit i tillfälle
att undersöka och begrunda saken. Ty
så ofelbara är faktiskt varken herr Ohlin
eller reservanterna, att riksdagen
skall falla för ett påstående, att de här
företräder den enda riktiga och sanna
ståndpunkten.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Nr 23. 203

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Malmborg i Skövde begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
193, angående statsregleringen för budgetåret
1952/53.

Punkterna 14, 15 och 17.

I.ades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Avskrivningar av nya kapitalinvesteringar,
från konstitutionsutskottet:
nr 267, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § 2
mom. lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen;

från statsutskottet:

nr 293, i anledning av riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.;

nr 384, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ersättningar på grund
av förbud mot bebyggelse m. m. inom
vissa strandområden;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

387, angående statsregleringen för
budgetåret 1952/53; och

nr 388, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1952/53;

samt från jordbruksutskottet:
nr 347, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 396, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av den lokala försöksverksamheten
på jordbrukets område, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 397, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till vissa natur skyddsändamål; nr

398, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Bidrag till
bokföringsverksamheten inom jordbruket; nr

399, med anledning av Kungl.

204

Nr 23.

Torsdagen den 29 maj 1952.

Maj :ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 400, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorde
hemställan om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande; nr

401, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Ersättning
till statens domäners fond för utgifter
för avlöningar vid statens skogsskolor
m. m. samt till Ersättning till
statens domäners fond för utgifter för
provisorisk skogsskolekurs jämte i ämnet
väckt motion;

nr 402, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 403, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnaden
av ett försöks- och forskningsinstitut
på jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 404, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen: nr

383, angående val av ledamöter
och suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

348, för herr Erik Fast att vara
ledamot i Nordiska rådet;

nr 349, för herr Waldemar Svensson
att vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 350, för herr Rolf F. Edberg att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 351, för herr Anders Pettersson
att vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 352, för herr Adolf Wallentheim
att vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 353, för herr Olov Rylander att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 354, för herr Frans Severin att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 355, för herr Martin Skoglund att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 356, för herr Olof Andersson att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 357, för fru Ragnhild Sandström
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 358, för fru Disa Västberg att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 359, för herr Gunnar Ericsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 360, för herr Gösta Skoglund i
Umeå att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 361, för herr Gösta Åqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 362, för herr Ossian Sehlstedt att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 363, för herr Folke Kyling att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 367, för herr Rickard Sandler att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 368, för herr Allan Vougt att vara
ledamot i Nordiska rådet;

nr 369, för herr Birger Andersson att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 370, för herr Oscar Werner att vara
ledamot i Nordiska rådet;

nr 371, för herr Sven Ohlon aft vara
ledamot i Nordiska rådet;

nr 372, för herr Nils Herlitz att vara
ledamot i Nordiska rådet;

nr 373, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 374, för herr Elon Andersson att
vara ledamot i Nordiska rådet;

nr 375, för herr Edgar Sjödahl att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 376, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 377, för herr Emil Ahlkvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 378, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 379, för herr Axel Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

Fredagen den 30 maj 1952.

Nr 23.

205

nr 380, för fröken Ebon Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 381, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet; och

nr 382, för herr Torsten Bengtson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

§ 13.

Justerades protokbllsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.17 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Fredagen den 30 maj.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24
innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. sammansättningen
av arrendenämnderna enligt
sociala arrendelagen m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Svensson i Ljungskile frågat mig

dels om jag observerat olikheten i
sammansättningen av å ena sidan de
vanliga arrendenämnderna och de ecklesiastika
boställsnämnderna samt å
andra sidan de uppskattningsnämnder,
som omnämnes i 1934 års förordning
rörande utarrendering av jordbruksegendomar
under domänstyrelsens förvaltning,
samt om jag i så fall ämnar
överväga att få till stånd en ändring
liärutinnan,

dels om jag anser att frågan om förstärkning
av småbruket Röinge 2* i Snötorps
socken i Hallands län handlagts
i överensstämmelse med de riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken,
som beslutats av statsmakterna, samt
om jag i annat fall ämnar föreslå riksdagen
att med ändring av riksdagens

beslut 1949 bemyndiga Kungl. Maj:t att
från kronoegendomen Röinge 2» försälja
föreslagen tiilskottsjord till småbruket
Röinge 24 för rimligt pris.

Arrendenämnd skall enligt nyttjanderättslagen
bestå av tre ledamöter. En
ledamot, som tillika skall vara ordförande,
utses av Kungl. Maj:t och de
båda andra av länsstyrelsen. Av de sistnämnda
skall den ene vara ägare av
jordbruksfastighet och den andre arrendator
av sådan fastighet.

I fråga om boställsnämnd stadgas i
ecklesiastika boställsordningen, att sådan
nämnd skall bestå av tre ledamöter,
av vilka en skall vara nämndens
ordförande. Ledamöterna skall vara förtrogna
med ortsförhållandena samt äga
erforderlig insikt i lantbruks- och därmed
sammanhängande affärsförhållanden.
Ordföranden utses av länsstyrelsen.
Denna utser också en av de andra
ledamöterna, vilken skall vara arrendator
av jordbruksfastighet. För tjänstgöring
såsom tredje ledamot utser varje
pastorat inom nämndens tjänstgöringsområde
en person. Av dessa inkallas
i varje särskilt fall den, som med
hänsyn till boställets belägenhet eller
eljest finnes lämpligen böra tjänstgöra.

Uppskattningsnämnd enligt 1934 års
förordning skall bestå av domänintendenten
såsom ordförande samt två uppskattningsmän.
Den ene av dessa utses
av landstinget och den andre av hus -

206 Nr 23. Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. m.

hållningssällskapets förvaltningsutskott.
Uppskattningsmännen skall vara allmänt
betrodda samt kunniga i lantbruks-
och affärsförhållanden och väl
förtrogna med ortens förhållanden. Något
stadgande om att de skall representera
vissa intressen finns däremot inte.

Herr Svensson anser tydligen, att det
nu bör föreskrivas att en ledamot av
uppskattningsnämnden skall vara representant
för arrendatorsintresset.

Med anledning därav vill jag till en
början erinra om att det redan med nu
gällande bestämmelser finns möjlighet
för landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott att utse arrendator
till ledamot i uppskattningsnämnd,
därest så befinnes vara lämpligt.
Emellertid får jag framhålla, att
arrendenämnderna och boställsnämnderna
har betydligt större befogenheter
än uppskattningsnämnderna, när det
gäller att bestämma vilka arrendevillkor
som skall gälla i ett visst fall. De
tjänstgör i stor utsträckning som ett
slags skiljedomstol mellan jordägare
och arrendator, och det finns därför
starkare skäl att ha partsrepresentanter
i dem än i uppskattningsnämnderna.
Vidare vill jag påpeka, att bestämmelsen
att arrendatorsintresset skall vara
representerat i boställsnämnderna tillkom
först år 1950 i samband med den
omarbetning av ecklesiastika boställsordningen,
som då företogs i syfte att
bringa den i överensstämmelse med
1943 års sociala arrendelagstiftning.
I fråga om de till domänfonden hörande
jordbruksegendomarna skedde anslutningen
till 1943 års principer redan år
1944. Då ifrågasattes emellertid inte
från något håll, att det skulle vara nödvändigt
att ändra reglerna om sammansättningen
av uppskattningsnämnd.
Ehuru jag för min del icke har mig bekant,
att det i praktiken framkommit
några olägenheter, som verkligen är att
tillskriva den nuvarande ordningen,
vill jag dock icke ställa mig avvisande

till tanken att låta arrendatorsintresset
bli representerat även i uppskattningsnämnderna.
Enligt min uppfattning föreligger
det emellertid inte för närvarande
tillräcklig anledning att gå ifrån
den ståndpunkt, statsmakterna intog år
1944. Skulle det däremot visa sig, att
kronoarrendatorernas ställning behöver
förstärkas, är jag naturligtvis beredd
att taga upp saken till nytt övervägande.

Med det sagda har jag besvarat herr
Svenssons två första frågor. Vad angår
de båda övriga frågorna, som rör förstärkning
av småbruket Röinge 2*, vill
jag meddela, att domänstyrelsen numera
gjort framställning hos Kungl.
Maj:t om att kronoegendomen Röinge
23 skall få säljas i två lotter, den ena
avsedd för förstärkning av Röinge 2*.
Denna framställning har för yttrande
remitterats till lantbruksnämnden i Hallands
län. Vid sådant förhållande är
det uppenbarligen inte lämpligt, att jag
nu gör något förhandsuttalande i saken.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Den var kanske något
sent framställd. Det berodde på att jag
trodde, att det skulle komma en proposition
beträffande Röinge vid detta års
riksdag.

När det först gäller uppskattningsnämnderna
vill jag något förtydliga vad
jag anser vara det väsentliga. Jag har
i interpellationen pekat på att när
det gäller rätten till nytt arrende, skall
man i andra sammanhang ge arrendatorn
en rätt lång tid, åtta månader enligt
den sociala arrendelagen, sex månader
när det gäller de kommunala
arrendena, att betänka sig. Han har
alltså en lagstadgad tid att röra sig
inom. Såvitt jag kunnat finna finns ingen
motsvarande bestämmelse i 1934 års

Fredagen den 30 maj 1952. Nr 23. 207

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. m.

författning om arrendatorernas ställning.

Nu är det ju särskilt för människor
som kanske inte är så vana vid affärer
— för övrigt är det väl inte många som
är vana vid gårdaffärer, det är ju sådant
som vanligt folk inte gör så ofta
■— en onödig otrygghet, att det inte finns
en lagstadgad bestämmelse därvidlag,
som ger en tillräckligt lång respittid.
Jordbruksministern säger att han inte
bar funnit några praktiska olägenheter
av detta. Det kanske gällde partrepresentationen;
jordbruksministern har ju
inte varit inne på den saken. Men just
beträffande denna sak har jag träffat på
ett fall under senare år; det har gått
genom brevväxling. Jag skall inte relatera
fallet, tv jag bar inte haft möjlighet
att själv undersöka det så att jag
skulle vilja ställa mig bakom. Det kan
jag inte göra, eftersom jag inte har
kunnat skaffa mig den kännedom om
fallet som behövs. Men vad jag erfarit
har i alla fall för mig varit tillräckligt
för att aktualisera synpunkterna.

När vi arbetade i egnahemsutredningen
på 1930-talet träffade vi hos en
stor privat organisation rätt ofta på
ett tillvägagångssätt, som innebar att
när man hade köpt en stor gård, där
det fanns en mängd arrendatorer som
underlydande, gjorde man lantmäteriförrättning,
styckade upp de olika gårdarna
och gjorde allt klart utan att
fråga vederbörande som satt på det
gamla arrendestället. När man sedan
hade allting färdigt och papperen i
ordning gick man till vederbörande och
sade: »Så här mycket kostar nu detta
ställe. Var sniill och bestäm er.» Så
fick denna kanske eu månad eller i
varje fall en mycket kort tid att bestämma
sig på. Man hade kanske rättighet
att göra på det sättet när arrendet
var utgånget, men vi var tämligen
eniga om alt stämpla eif sådant förfarande
som i hög grad orikligt även om
det inte var olagligt.

Man tycker nog att på den här punkten
bör skapas garantier för att de som
representerar staten icke kan handla
på det sättet. Jag tror ju att de i de
allra flesta fall inte gör det, men det
bör finnas trygghet för att de inte skall
kunna göra det. Jag har som sagt träffat
på ett fall, som om det var riktigt
relaterat för mig — det lämnar jag
öppet — skulle innebära ett missbruk
av statens ställning av just denna typ
gentemot arrendatorn. Jag tror därför
att en ändring av 1934 års författning,
som gåve åt de statliga arrendatorerna
ungefär samma trygghet i detta avseende
som sociala, kommunala och ecklesiastika
arrendatorer numera har,
skulle vara riktig, och jag ville be
statsrådet att se litet närmare på den
saken.

När det sedan gäller partrepresentationen
säger statsrådet, att han inte
har någonting direkt emot att arrendatorernas
ställning skulle förstärkas. Vad
jag särskilt har fäst mig vid i det sammanhanget
är inte arrendatorsintresset
i allmänhet; jag tror att arrendatorerna
i många fall har fått sina synpunkter
väl tillgodosedda, men vad jag tycker
mig ha funnit är, att småfolksintresset
ofta kommer i kläm, när det gäller dessa
frågor och när det gäller jordvärdering.

Nu beslöt ju riksdagen i går alt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla —
det gäller statsutskottets utlåtande nr
145, punkt 22 — att på grund av statsrevisorernas
yttranden såväl grunderna
för jordbruksdomänernas utarrendering
som de för saluvärderingarna gällande
bestämmelserna skall bli föremål
för eu översyn. Här finns alltså redan
från riksdagens sida en hemställan, att
Kungl. Maj:t skall vidtaga eu översyn
på detta område, och då passar det ju
ganska bra att man i det sammanhanget
får ta med de synpunkter, som här
har kommit fram.

Jag har låtit Röingefallet bli en kon -

Nr 23.

208

Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala

arrendelagen m. m.

kretisering av hur det ibland kan gå
till i fråga om jordvärdering och behandling
av småfolk i detta sammanhang.
Röingefallet är ju åtminstone
fyra år gammalt vid det här laget. Det
är numera över tre år sedan det senast
var uppe i riksdagen; det var 1949. Det
gäller försäljningen av en kronogård i
Halland, en gård som heter Röinge.
Där fanns då en alldeles nykommen
arrendator, som hade haft gården ett
eller två år och som ville köpa den.
Så fanns där också en från gården utsöndrad
torplägenhet, som hade sju ä
åtta tunnland åker och en del annan
mark, och denna torplägenhet har i
huvudsak odlats av den nuvarande ägarens
morfar. På den tiden var det ett
dagsverks- och arrendetorp, och då betalade
brukaren ungefär tredjedelen av
den stora gårdens arrende för detta
lilla torp, som han själv hade odlat
upp. När sedan torpet avsöndrades,
drogs gränserna så snävt, att även en
del av vad denne man hade odlat överfördes
till huvudgården. Sedan har den
nuvarande ägaren och hans far byggt
upp stället. Det är förstklassigt bostadshus
och förstklassiga ekonomibyggnader,
som säkerligen är värda 40 000
kronor även med låg värdering —• de
kan naturligtvis inte nybyggas för det
priset. Jag har på ort och ställe rätt
ordentligt tagit del av förhållandena,
och jag vet därför hur det är.

Denne man tycker nu inte att han
kan fortsätta att arbeta borta och ha
ett så pass stort jordbruk som detta —
det är för stort för att vara stödjordbruk
och är närmast ett ofullständigt
jordbruk, om man skall använda dessa
beteckningar. Då han inte anser att
han kan fortsätta med att arbeta borta
och familjen å andra sidan inte vill
släppa detta ställe, som den odlat upp,
begärde han att få köpa litet av huvudgården
för att förstärka detta torp.

Första gången framställningen gjordes,
fick man brevet tillbaka från do -

mänintendenten med påskriften: »Frågan
för tidigt väckt.» — Det är ett ganska
otrevligt sätt att behandla människor
i en sådan situation. —- När frågan
bevakades i fortsättningen, kom
visserligen beskattningsnämnden dit,
bestående av domänintendenten, en
godsägare och en annan lantbrukare,
tittade på gården och sade några uppskattande
ord om vederbörande som
jordbrukare, men den förklarade att
den nya jordreformen lade hinder i
vägen för avsöndring av någon jord.

Man hade alltså här sammanlagt
cirka 70 tunnland jord och två ordentliga
byggnadskärnor en halvmil utanför
en stad. Kan man inte, på grund
av 1947 års bestämmelser, av 70 tunnland
jord och två bra byggnadskärnor
göra två lantbruk, då får jag säga att
jag fullständigt har missuppfattat innehållet
i 1947 års beslut. Jag satt med
både i jordbrukskommittén hela tiden
och i utskottet vid riksdagsbehandlingen,
men jag kan inte fatta att det
skulle vara något hinder att i detta fall
göra två gårdar. Gör man en liten
regionplanering i det här området, skall
man finna att det finns gott utrymme
för att lägga till ytterligare en gård,
om möjligheter skulle yppa sig i framtiden.
Det ligger nämligen en lika stor
privatgård intill, varifrån man skulle
kunna avsöndra några tunnland och sålunda
få tre kraftiga familjejordbruk
på detta lilla område.

För mig framstår det som självklart
och riktigt att här behålla tre gårdar,
och jag tycker det är högst märkvärdigt
att man under dessa förhållanden avspisar
en människas begäran att få köpa
jord med att det inte går på grund av
1947 års beslut.

Underligt nog var man tvehågsen i
jordbruksutskottet när frågan behandlades
där, och man beslöt vid riksdagsbehandlingen
att småbrukaren eller
arrendatorn skulle få köpa gården.
Man skulle ställa till auktion på dessa

Fredagen den 30 maj 1952. Nr 23. 209

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. m.

gårdar, där dock endast dessa två skulle
ha rätt att bjuda — ett rätt märkvärdigt
beslut, .lag reserverade mig och
framhöll, att det borde gå att göra två
gårdar, en större och en mindre men
var för sig livsdugliga, men det blev
naturligtvis avslaget efter en lång debatt.

Sedan bar frågan i alla fall kommit
upp ungefär efter den linje som jag
förordade här i riksdagen. Så bar utredningarna
gått vidare, och i höstas
förelåg en värdering och ett förslag till
avsöndring av ett stycke åkerjord från
den stora gården till den mindre. Det
skulle gälla fem och ett halvt hektar av
den egentliga åkerjorden och litet annan
mark. Då inträffade det märkvärdiga,
att man värderade denna jord
som skulle säljas till den f. d. torplägenheten
till 4 000 kronor per hektar
utan hus och trots att jorden är odränerad.
Det är en värdering som jag
tycker är fullständigt upprörande.

Jag vill nu, herr statsråd, peka på
hur statsrevisorerna tolkar detta. De
säger — det återfinnes på s. 74 och
75 i statsutskottets utlåtande nr 145 —
att man hör göra en översyn över de
författningsföreskrifter som reglerar
försäljning av kronoegendomar, och de
säger vidare, att enligt nuvarande principer
skall vid försäljning av familjejordbruk,
stödjordbruk eller tillskottsjord
för utvidgning av ofullständiga
jordbruk hänsyn jämväl tagas till vad
egendomen kan hära. Detta är alltså
en hänsyn som enligt statsrevisorernas
innanläsningskonst skall tas med nuvarande
bestämmelser. Det är då upprörande
att åsätta odränerad och obebyggd
jord ett värde av 4 000 kronor
per hektar när en småbrukare skall
köpa litet tillskottsjord. Sedan säger
uppskattningsnämnden för säkerhets
skull, att den fortfarande i likhet med
lantbruksnämnden anser, att någon
försäljning icke bör medgivas.

Ilär finns också en märkvärdig
14 — Andra kammarens protokoll /.''i 5 7.

passus i värderingsinstrumentet. Om
gården skall delas på sätt föreslagits,
skall kronoarrendatorn ha en ersättning
för förbättringsarbeten som skall
dras av på köpesumman och av uppskattningsnämnden
uppskattats till
21 795 kronor. Men så heter det på
slutet: »Emellertid har arrendatorn

efter tagen del av uppskattningen förklarat,
att han är villig att nedsätta sina
anspråk på ersättning för investeringar
till 16 200 kronor, vadan saluvärdet för
hela egendomen skulle bli 80 000 kronor,
allt under förutsättning att han
får förvärva hela egendomen.» Jag vet
inte, herr statsråd, vad man skall
kalla sådant. Jag är rädd för att om
jag skulle säga vad jag tycker att det
skulle kallas för, sade jag något fult,
och det får man naturligtvis inte göra
från denna förnämliga talarstol. Att ta
in något sådant i ett värderingsinstrument
är dock ganska märkvärdigt.

Röinge ligger ju inom samma domänintendentområde
som Kristianstads län.
Jag erinrar mig en fråga, som var på
tal för inte så många år sedan, en fråga
som jag förmodar herr jordbruksministern
känner till. Den gången gällde
det tre små brukningsdelar, som
var avsöndrade från Bäckaskog. Dessa
gårdar var litet för små för nya förhållanden.
Därför ansökte de tre småbrukarna
om att köpa litet tillskottsjord
från Bäckaskog. Då föreslog
domänintendenten, och han understöddes
av flera andra myndigheter, att
man skulie ta den mellersta gården och
dela upp den på de två andra, för att
man inte skulle behöva röra Bäckaskog.
Bäckaskog hade om jag minns rätt 600
tunnland. Men då där fanns många
får och dessutom ett stort slott, ville
man hellre slakta ett småbruk än avstycka
några tunnland från huvudgården.
Det är samma mentalitet och samma
anda och samma människor som
går igen.

Fallet Röinge har inte bara betydelXr
23.

210 Nr 23. Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. m.

se som ett enstaka fall. Det är tre saker,
tycker jag, som gör att man har
anledning att rent principiellt intressera
sig för detta fall.

Det är för det första de rent mänskliga
synpunkterna. Här finns å ena
sidan en nykommen arrendator på huvudgården
som när frågan aktualiserades
hade varit där i ett år eller två.
För honom gällde det om han skulle
ha några tunnland mer eller mindre på
denna nytillträdda gård. Å andra sidan
finns det en familj, som själv har odlat
ett stycke jord och är mycket fäst vid
den. Dessa människor vill behålla sin
jord, fastän de vet att de ekonomiskt
gör en dålig affär. Denna fråga tragglar
man med år ut och år in. Det är
väl ändå sådana människor vi behöver
på svenska landsbygden, som denna
familj Kurt Nilsson i Itöinge.

Sedan är det värderingsmetoderna
som har intresse. Jag har sagt vad jag
anser mig behöva säga i det fallet. Det
framgår alldeles tydligt av vad som
här har avslöjats och av vad man annars
vet, att en stor kronogård inte är
värd så mycket per tunnland i arrende
men att när denna gård har ett litet
torp att arrendera bort, torpstället
alltid blir värt förfärligt mycket. Om
det som finns i detta värderingsinstrument
är ett sjukdomssymptom, är den
sjukdom som ligger bakom rätt otrevlig.

Den tredje frågan i detta sammanhang
är hur 1947 års principer om
jordbrukets yttre rationalisering skall
tillämpas. Jag vill säga vad jag sade
redan 1947, att om vi skall tillämpa
sådana principer över hela detta land,
att vi inte kan ha ett jordbruk på 70
tunnland åker när bebyggelse finns, får
vi inte en femtedel kvar av våra jordbruk.
1947 års principer har såvitt jag
förstår inte varit tänkta på det sättet,
och om de varit tänkta på det sättet
är det fullkomligt orimligt tänkt. Hur
skulle Bohuslän eller Älvsborgs län se
ut, ifall man skulle driva principer som

innebar alt man inte kunde ha gårdar
av samma storlek som dessa båda, den
ena på mellan 15 och 20 tunnland och
bra hus och den andra på över 50 tunnland
bitvis litet svagare jord, men i alla
fall en hygglig gård, som man kan leva
på, om man får den till hyggligt pris.

Det är dessa synpunkter som gör fallet
Röinge värt att uppmärksammas,
även frånsett de rent mänskliga hänsynen,
som i och för sig är viktiga
nog.

Nu vill ju jordbruksministern inte
diskutera detta fall. Därför säger han,
att saken är remitterad till lantbruksnämnden
och att denna inte har svarat
och alt det då inte är lämpligt att yttra
någonting i frågan. Jag tycker det är
beklagligt, att hela denna vintern har
fått gå utan att detta ärende har kommit
tillbaka till riksdagen i hygglig
form. Allt material fanns i huvudsak
klart redan före jul. Man brukar annars
ibland remittera tjocka böcker
och mycket invecklade frågor till myndigheter
i detta land och ge dem mycket
kort tid på sig alt ge ett svar. Detta
är en fråga som lantbruksnämnden i
Halland redan behandlat flera gånger
och känner eller åtminstone bör känna
utan och innan. Den uppfattning
den nu har bildat sig om detta förslag
— om den nu har någon annan uppfattning
än förut — skulle den ha kunnat
meddela efter mycket kort tid. Det
hade alltså såvitt jag förstår inte funnits
minsta svårighet att på nyåret remittera
detta ärende och begära att få
yttrandet rätt snart och sålunda försöka
göra slut på denna pina för Kurt
Nilsson.

Nu har detta inte skett. Det tycker
jag är beklagligt, men jag hoppas å
andra sidan att, när här så småningom
kommer att ske någonting, förhållandena
verkligen kommer att läggas till
rätta på ett ur både mänskliga och
principiella synpunkter tillfredsställande
sätt.

211

Fredagen den 30 maj 1952. Nr 23.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. in.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag tycker att det är litet farligt att
generellt bedöma skilda fall på olika
områden och med erfarenhet från ett
fall säga, att lagstiftningen bör ändras.
Jag skulle tro att man, vilket område
man än går till, kan träffa på förhållanden,
som står i konflikt med den enskildes
mycket berättigade intressen.
Men hur vi än lagstiftar, kan vi inte
på det sättet lösa alla fall.

I fråga om avstyckning av jord och
uppskattningen av dess värde har jag
ju sagt, att jag är välvilligt inställd till
de synpunkter, herr Svensson har
framhållit.

Herr Svensson säger sig känna till
åtminstone ett fall, då trassel har uppstått,
därför att uppsägningstiden är
för kort. Jag är övertygad om att det
finns flera sådana fall. Det finns nog
flera fall än herr Svensson känner till.
Man skulle kanske kunna önska en annan
ordning. Men saken har dock, som
jag i mitt svar framhöll, behandlats
1944. Om det hade varit många fall,
som ställt till trassel, skulle jag tro att
detta hade givit sig till känna före
våren 1952. Jag har sagt att om det
visar sig, att det blir praktiska olägenheter,
så är jag beredd att ta upp saken
och kanske komma fram med ett förslag
till ändring i lagstiftningen.

Sedan kommer herr Svensson med
en annan synpunkt, som är ganska
märklig. Arrendeavtalen görs upp så,
säger han, att arrendatorernas intressen
ganska väl tillgodoses men småfolkets
intressen negligeras. .Tåg skulle
tro, att myndigheterna bedömer dessa
ting, uppsägningstidens längd, uppskattningen
av värdet o. s. v., efter ungefär
samma normer. Den anklagelse, som
herr Svensson här gör, får han stå för
ensam. Man bär nog här att göra med
ansvarskännandc myndigheter, som
inte handlar med tanke på vad som
passar strax före ett val utan har något

andra synpunkter vid sina bedömanden.
De hårda omdömen herr Svensson
fällt om dessa myndigheter, som ju varit
sammansatta av personer från olika
håll, är enligt min mening inte berättigade.
Jag skall inte anviinda hårda
ord, men om jag säger, att det föreligger
en viss grad av kverulans när man
bedömer myndigheter på detta sätt,
tror jag inte att det är överord.

Det låg liksom under herr Svenssons
resonemang, att jag skulle ha fattat
ståndpunkt i ärendet rörande Röinge.
Jag har emellertid inte tagit ställning
i detta ärende, inte därför att jag inte
vill diskutera saken, utan därför att jag
anser, att när ett ärende är remitterat
till en underordnad myndighet, så har
en departementschef inte anledning att
yttra sig, förrän myndigheten kommit
in med svar.

Om herr Svensson vill veta min personliga
inställning till de fall, han har
relaterat, kan jag säga, att när det gällde
att dela upp de tre småbruken under
Bäckaskog, hörde jag till dem som reserverade
sig i den myndighet jag då
tillhörde. Enligt min mening fanns det
nämligen möjlighet att avstycka så
mycket från Bäckaskog, att man kunde
tillgodose dessa tre brukares mycket
legala krav att få ett litet jordtillskott.
Det låg faktiskt till så i fråga om arronderingen
av Bäckaskog, att jag inte
ansåg att det var olämpligt att göra en
sådan avstyckning.

Herr Svensson säger, att Bäckaskog
hade 600 tunnland ocli att man inte
ville avstycka därför alt där fanns
mycket får och ett stort slott. Det är
klart, att när man går in ensidigt för
en sak, använder man sådana ordalag.
Det var inte dessa förhållanden, som
var utslagsgivande. Det finns på Bäckaskogs
kungsgård mycket stora ekonomibyggnader.
Det är inte tal om annat än
alt man, om man bara ser till hur dessa
byggnader häst kan utnyttjas, inte alls
skall avstycka någonting från Blicka -

Nr 23.

212

Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala

arrendelagen m. m.

skogs kungsgård. Jag vågar påstå att
gården är överbebyggd även frånsett
slottet, och jag tror att det värde, som
ligger i fårstammen, kan bevaras även
efter en avstyckning. När jag hade att
väga frågan om den skada, som en avstyckning
skulle kunna medföra för
Bäckaskogs kungsgård och möjligheten
att utfå ett skäligt arrende för gården
med hänsyn till det investerade kapitalet,
mot småbrukarnas rättmätiga behov
av tillskottsjord, kom jag sålunda
till det resultatet, att småbruken borde
tillföras jord. Bäckaskogs kungsgård
är i vilket fall som helst en urusel
affär för staten, men på grund av gårdens
kulturhistoriska värde har staten
enligt min mening skyldighet att se till
att den bihehålles. Det kommer också
ur den synpunkten säkerligen att ställas
vissa pretentioner på innehavaren,
vilket gör att det alltid måste finnas
ett visst mått av jord till egendomen.

Fallet Röinge har, såsom herr Svensson
själv sade, diskuterats redan förut
här i riksdagen. Skulle vi inte då kunna
ålägga oss så mycket behärskning,
att vi väntade med att ytterligare ta
upp saken tills den blir verkligt aktuell,
d. v. s. när de myndigheter som har
ärendet på remiss har avgivit sina utlåtanden?
Då vi kommer i den situationen
skall jag, herr Svensson, gärna diskutera
fallet Röinge, men till dess har
jag anledning att ställa mig avvaktande.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skall inte beröra själva principerna
i arrendelagen eller tillämpningen
av den. Jag begärde ordet när
jag hörde herr Svensson i Ljungskile
skildra Röingefallct och fälla de hårda
omdömen som han gjorde. Den ena
av de båda männen, Kurt Johansson,
höjde herr Svensson fullständigt till
skyarna, i det att han sade att sådana
människor behöver vi på den svenska
landsbygden. Om man inte närmare

känner till förhållandena, kunde man,
när man lyssnade till herr Svensson få
det intrycket, att den andre mannen
inte är av samma förnämliga kvalitet.
Jag vill säga herr Svensson att detta
är fullständigt felaktigt. Bägge två är
utomordentligt duktiga män, och de
och deras familjer gör en mycket god
insats. Det är riktigt att Kurt Johansson
är född just på platsen, men även
den andre mannen och hans hustru
kommer från orten — jag har varit hos
båda familjerna i deras hem och känner
mycket bra till dem.

Röingefallet är inte alls så lättbedömt
som herr Svensson vill göra gällande.
De myndigheter, som handlagt
ärendet, nämligen lantbruksnämnden
och domänstyrelsen, har ju varit av
samma uppfattning, men meningarna
på orten är nog mycket delade. När
herr Svensson här så uppenbart tog
parti för den ena parten, frågar man
sig därför om det är några andra intressen
som ligger bakom. Folket i orten
har nog haft vissa funderingar om huruvida
inte även utomstående intressen
spelat in i denna sak. Om så skulle
vara fallet, är det mycket olyckligt.

Jag har varit och sett på dessa gårdar
och har försökt själv bilda mig ett omdöme
om saken, och jag tycker nog att
jordbruksministern har gjort rätt när
han återremitterat ärendet och begärt
en utredning. Jag tror att det finns
andra möjligheter att lösa saken än det
förslag som nu har presenterats uppe
i jordbruksdepartementet. Kurt Nilsson
har vid sidan av sitt lilla stödjordbruk
eu maskinstation, som han lär sköta
utmärkt bra. Det är klart att om han
slutar med denna maskinstation och
med att hjälpa andra, kan han kanske
vilja ha litet mer jord till sitt jordbruk.
Skall han däremot ha maskinstationen
kvar, är det väl nästan bättre
för honom att inte ha så mycket jord,
utan i så stor utsträckning som möjligt
kunna arbeta borta. Nu är det ju inte

213

Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen

arrcndelagen m. m.

min sak att finna på den bästa lösningen
—- det får väl vederbörande
själva göra — men jag vill ha sagt, att
det enligt min mening finns möjligheter
att hitta en annan lösning än den
nu föreslagna.

Däremot vet jag inte om det är möjligt
att gå så långt som herr Svensson
i Ljungskile ville, när han talade om
att det låg ett annat större ställe intill
Erik Larssons och Kurt Nilssons gårdar
och att man kunde ta jord från
detta och här få tre fullständiga jordbruk.
Jag kan inte yttra mig om den
saken — det är väl något som lantbruksnämnden
i så fall får undersöka.

Herr Svensson framhöll, att av värderingsinstrumentet
framgick att Erik
Larsson var villig att reducera den ersättning
på 21 795 kronor, som han begärt,
till 16 000 kronor, ifall han fick
förvärva all jord. Herr Svensson undrade
vad sådant egentligen skulle kallas
om det nämndes vid sitt rätta namn.

Ja, jag skall inte uppfordra herr Svensson
att säga ut vad han menade. Men
om man gärna vill förvärva en egendom,
brukar man väl bjuda så mycket
som möjligt. Den försäljning av
jord från kronoegendomar för komplettering
av ofullständiga jordbruk
med skog, som vi här i går diskuterade,
var ju också en åtgärd som för en
utomstående kunde te sig egendomlig.

Vad fallet Röinge beträffar tror jag inte
heller att det finns någonting som inte
tål dagens ljus — det skulle väl i så
fall vara att det är främmande intressen
som på ett eller annat sätt ligger
bakom.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att
på det lilla stället inte behöver byggas
någonting nytt, om han får mer jord.

Ja, på denna gård finns det etl mycket
bra och trevligt bostadshus, ekonomibyggnaderna
är också goda. Men jag.
undrar om ban inte, ifall han skulle få
5 hektar bra jord ytterligare, måste
bygga till sina ekonomihus. Den andra

Nr 23.

av arrendenämnderna enligt sociala

gården, som är en gammal kronogård,
är också bra bebyggd, men underhållet
av ekonomibyggnaderna har kanske i
viss mån eftersatts — det blir ju lätt
fallet i ett läge där man inte riktigt
vet hur stor egendomen i fortsättningen
kommer att bli.

Jag bar, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, då jag tror att jag
känner till förhållandena lika bra som
herr Svensson i Ljungskile -— gårdarna
i fråga ligger inte långt från den plats
där jag bor.

Vad beträffar jordpriset och myndigheternas
sätt att göra värderingen, delar
jag jordbruksministerns mening att
vi bör utgå ifrån att myndigheterna bedömt
frågan sakligt och med riktiga
utgångspunkter. Det är ju för övrigt
inte bara lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen
— som såvitt jag vet varit
eniga i sitt ställningstagande — som
varit inkopplade på saken, utan också
många andra. Men i varje fall bör väl
inte en riksdagsman, om han i ett visst
ärende till äventyrs skulle hd en annan
mening än myndigheterna, helt och
hållet frånkänna dessa myndigheter all
omdömesförmåga och sätta sig själv
på en piedestal högt ovanför alla andra.
Jag måste säga att detta är en metod
som inte ens herr Svensson i Ljungskile
bör använda.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jordbruksministern ansåg att
vi borde behärska oss. Jag vet inte, herr
talman, att jag här uppträtt obehärskat
på något sätt. Jag har följt detta ärende
under tre år och jag har ansett tiden
nu vara inne att påminna om det. Och
eu riksdagsman har väl både rätt och
skyldighet att göra eu sådan påminnelse,
om han anser den befogad.

Vad jordbruksministern här säger
om alt man inte av enstaka fall bör
draga generella slutsatser är naturligtvis
i princip riktigt. Men jag har sett
mycket av svensk landsbygd, och jag

Nr 23.

214

Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala

arrendelagen m. m.

anser att fallet Röinge icke är ett enstaka
fall. Det är emellertid inte allting
som går att redovisa lika klart som fallet
Röinge, där fakta ju finns på papperet.

Fallet Räckaskog var, i vad gäller
frågan om komplettering av småbruk,
likartat med fallet Röinge. Även i fallet
Bäckaskog intog man den hållningen,
att småbrukarna inte bör få
någon jord. Jag har emellertid inte riktat
någon anmärkning mot jordbruksministern
i fråga om Bäekaskogs
kungsgård, ty därvidlag var vi ju överens.
Det är inte jag som hittat på det
argumentet att det måste tas hänsyn
till slottet och fåren, utan det var domänintendenten
som anförde detta
skäl. Det visar ju hur svårt man hade
att motivera, att man i detta fall
ville slakta ett småbruk för att komplettera
en stor gård. Att man kom
körande med fårflocken och slottet var
bara ett utslag av samma inställning
som visats i fallet Röinge.

Det finns inom vissa kretsar på
landsbygden sedan gammalt den mer
eller mindre medvetna inställningen,
att småfolk inte skall ha någon jord.
När jag häromdagen i ett annat sammanhang
—- det gällde uppdelning av
en bra gård på arrendeegnahem — träffade
en person i ansvarig ställning på
landsbygden, sade han: »Det är ju rysligt
att man gör småbruk av så god
jord.» Det är just denna mentalitet som
finns på vissa håll på landsbygden.
Men jorden är väl lika god även om
den tillhör ett småbruk, och det kan
finnas lika starka skäl för att en egendom
har god jord, om den bara omfattar
få tunnland som om den omfattar
många tunnland.

Jag tror alltså inte, att det går att avfärda
Röingefallet med att det bara är
fråga om en lösryckt företeelse.

Vad sedan gäller den fråga, som jag
var inne på i slutet av min interpellation,
nämligen frågan om vad 1947 års

beslut egenlligen kan ha för innebörd,
vill jag säga att det är i allra högsta
grad allmängiltigt, att de myndigheter,
som skall tillämpa beslutet, förklarar
att beslutet lägger hinder i vägen, när
det gäller att ge dessa småbrukare
några tunnland. Man har i allra högsta
grad anledning fråga sig om detta är
innebörden av 1947 års beslut. Detta
berör stora områden av svenska landsbygden.
Anser herr Pettersson i Dahl
att innebörden av 1947 års beslut är,
att man inte kan bilda ett något större
och ett mindre jordbruk av 70 tunnland
jord, som ligger en halv mil utanför
en stad? Jag tror inte att man så lättvindigt
kan komma ifrån den saken.

Beträffande värderingen säger jordbruksministern,
att han tror att man
använder samma normer. Jag skall inte
tro någonting i det fallet; jag har de
faktiska siffrorna i fallet Röinge. Om
inte jordbruksministern vill säga någonting
om detta, så kan jag förstå det.
Det kan ha sina skäl. Det finns formella
skäl för att inte säga någonting,
eftersom ärendet är remitterat till lantbruksnämnden.

Vad jag i mitt första anförande sade
var att jag tyckte, att lantbruksnämnden
relativt snabbt borde ha kunnat få
fram svaret på en fråga, som till och
med herr Pettersson i Dahl anser sig
känna till. Jordbruksnämnden känner
den också, eftersom man sysslat med
frågan så länge. Om svaret kommit tidigare,
hade frågan för längse sedan
varit uppklarad.

Jag vill inte påstå att vederbörande
handlar mot bättre vetande, och jag
skall inte säga någonting om deras motiv.
Det får de göra själva. Inställning
och hållning kan vara och är olika, men
jag tror att vi har anledning att se upp
med hur inställning och hållning är
.hos dem som skall tillämpa riksdagens
beslut. Det är ingen förmätenhet för
mig som riksdagsman att göra det; det
är tvärtom min skyldighet. Det är även

215

Fredagen den 30 maj 1952. Nr 23.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala
arrendelagen m. m.

jordbruksministerns och herr Petterssons
skyldighet.

Herr Pettersson i Dahl säger att jag
har fällt hårda omdömen om dessa
båda jordbrukare. Men, herr Pettersson,
det har jag inte gjort. Jag har i
värderingsinstrumentet läst vad arrendatorn
har sagt, men jag har inte fällt
något egentligt omdöme om det. Det
höll jag tillbaka. Jag tycker inte så särdeles
bra om hans försök att i sista
stund bjuda över för att den andre inte
skulle få några tunnland jord. Jag vet
inte om herr Pettersson i Dahl tycker
om det. Att till varje pris söka hindra
den, som odlat och fortfarande brukar
jorden, att få dessa tunnland, även om
det skulle kosta några tusen kronor mer
än det pris som värderingsnämnden
kommit till, tycker jag inte är så trevligt.
I övrigt har jag inte sagt någonting
om arrendatorn. Det är klart att
han, som herr Pettersson i Dahl säger,
är i sin fulla rätt att bjuda så mycket
han vill; han kan bjuda en halv miljon
om han vill, men statsmakterna kan
knappast hålla auktion på stället. Det
beslutade man en gång att göra, men
man frångick detta efter beslutet att
vederbörande skulle få bjuda. Det visade
sig då vara risk för alt den mindre
jordbrukaren skulle bjuda mer, och då
backade man.

Herr Pettersson i Dahl säger, att han
känner dessa ställen och de båda personerna.
Det är ju i så fall bra konstigt,
att han hela tiden kallar Nilsson för Johansson.
Efter vad jag hört var herr
Petterssons inspektion i den ändan av
gården mycket flyktig. Herr Pettersson
i Dahl anser, att jordbruksministern
gjorde rätt när han remitterade denna
fråga. Det tror jag också, och jag har
inte sagt någonting annat. Jag tycker
emellertid att jordbruksministern hade
gjort än mera riilt. om han försökt få
tillbaka remissen ulan för långt dröjsmål.
Det kan inte vara roligt alt år efter
år sitta i den ställning, som dessa män -

niskor gjort. Därom är vi nog överens
—■ vi har ju ändå något gemensamt.

Herr Pettersson framhåller att Kurt
Nilssons jordbruk är stödjordbruk. Så
är emellertid inte fallet. Värderingsnämnden
rekommenderade visserligen
en gång att han skulle lägga igen den
lilla gården, så att han fick ett stödjordbruk.
Det är klart att han kunnat
göra så, om han velat spoliera det arbete
han nedlagt på gården.

Vad sedan gäller det ställe som ligger
intill, den tredje gården — eller
den andra, hur man nu vill beteckna
den — så är det ju klart att det inte
går att göra någonting åt den saken nu.
Men det är alldeles solklart, att den som
vill göra en framtidsplanering i denna
hygd, bör begagna den möjligheten, om
tillfälle härtill gives.

Herr Pettersson säger vidare att man
får tro att värderingen är riktig. Jag
vill fråga: Tycker herr Pettersson att
4 000 kronor per tunnland (herr Pettersson
i Dahl: Hektar!) — ja, 4 000
kronor per hektar —• är en riktig värdering
för denna obebyggda jord? Vi
är ju dock inte förhindrade att tycka
någonting i riksdagen angående priset
på jorden.

Visserligen får jag inte sätta mig på
höga hästar — jag har för övrigt inga
— men jag känner mig alldeles oförhindrad
att tycka, att detta pris är för
högt. Jag skulle bli förvånad, om inte
jordbruksministern kommer att tycka
detsamma när papperen kommer på
bordet. Herr Pettersson i Dahl tycker
all man tills vidare bör tro att det är en
riktig värdering.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag är angelägen att säga, att jag inte
har yttrat mig om fallet i Halland. Det
jag reagerar emot är det uttalande, herr
Svensson i Ljungskilc hade, alt myndigheterna
skulle gå in för att klämma åt
arrendatorerna i allmänhet. Det är min

Nr 23.

21G

Fredagen den 30 maj 1952.

Svar på interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala

arrendelagen m. m.

skyldighet att säga, att det inte är juste
att fälla ett sådant uttryck om myndigheterna,
när de inte har tillfälle att försvara
sig.

Vidare säger herr Svensson, att vi är
överens om fallet Bäckaskog. Ja, det
är vi.

Jag skall vidare be att få anmäla, att
också jag har intresse för både småfolk
och småbrukare. Herr Svensson
tror, att han har entreprenad på småfolk.
Men det är väl flera, som intresserar
sig för dem. Det kan hända, att våra
meningar går isär, men vi kan vara
överens om att det är mycket som talar
för att vi gemensamt bör hjälpas åt att
ordna det bättre för denna kategori av
jordbrukare. Det är dock givet, att man
kan ha olika meningar om formerna
därvid.

Jag är ganska förvånad över att
Röingeärendet tagits upp i en debatt
som denna. Skulle inte herr Svensson
lika gärna ha kunnat skriva eu cirkulärledare?
På den vägen hade det kommit
till kännedom ändå. Nu skall det gå
via riksdagsprotokollet. Vi var överens
från början att inte diskutera det.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag får kanske be herr Svensson
om ursäkt för att jag råkade ta fel på
namnet och säga Johansson i stället för
Nilsson om Kurt Nilsson. Herr Svensson
använde sin tunga fel i samma talarstol,
så felet är ju tämligen mänskligt
och inte heller så ovanligt.

Herr Svensson frågade mig om jag
anser att fyra tusen kronor per hektar
är en riktig värdering. Jag har inte yttrat
mig, herr Svensson, om värderingen,
men jag tycker nog också att det är ett
högt pris.

Men jag har sagt, att jag inte velat
fälla några generella hårda domar över
myndigheternas sätt att arbeta, såsom
herr Svensson har gjort. Dessa drabbar
i första hand givetvis domänverket men
också lantbruksnämnden. Jag tror att

herr Svensson kan ta hand om sin egen
lantbruksnämnd, den i Bohuslän. Jag
vet inte om herr Svensson tillhör den
nu. Han var med i egnahemsnämnden
på sin tid liksom jag, men om han fortfarande
är med där känner jag inte till.
Men jag vet att det har figurerat ärenden
i pressen som är handlagda i Bohusläns
lantbruksnämnd.

Herr Svensson säger att jordbruket i
fråga inte är ett stödjordbruk. Det är
litet för stort för att vara stödjordbruk.
Men det är klart att man kan diskutera
var gränsen går. Faktum är att Kurt
Nilssons gård ur arbetssynpunkt inte
ligger så bra till som huvudgården, ty
den ligger en liten bit från vägen. Jag
skulle tro att herr Svensson i Ljungskile
skaffat sig kännedom om förhållandena,
när han har varit där. Det är riktigt att
mitt sista besök där var flyktigt, det
erkänner jag. Men jag har varit i dessa
bygder många gånger, herr Svensson,
och jag bör känna till trakten minst lika
bra som herr Svensson i Ljungskile.

Vad beträffar det att Larsson har ändrat
sitt krav på ersättning från 21 000
kronor till IG 000 kronor är det klart,
att man kan fälla omdömen därom. Men
om inte minnet sviker mig begärde han
den första summan kanske med tanke
på att han inte fick köpa gården. Om
han nu vet att han får köpa gården är
det inte så märkvärdigt — tiderna har
ändrat sig, och han har kanske fått en
annan ekonomisk ställning. Mycket markantare
fall än detta kan vi få bevittna
dagligdags.

Frågan huruvida man enligt 1947 års
riksdagsbeslut inte får lov att stycka en
70 tunnlands gård och göra två gårdar
av denna har jag inte yttrat mig om.
I ett sådant fall får man naturligtvis ta
det alternativ som är det lämpligaste i
det eller det fallet. Jag skulle tro att
herr Svensson i Ljungskile har hört mig
i debatter om sådana frågor så mycket
att han vet, att man kan bedöma på olika
sätt i de olika enskilda fallen. Det gäl -

Fredagen den 30 maj 1952.

Nr 23. 217

ler ju att komma till ett praktiskt och
klokt resultat. Att denna fråga inte har
blivit avgjord i år tror jag inte är så
farligt. Det är mycket möjligt, herr
Svensson, att frågan kommer att ligga
bättre till en annan gång.

Jag vet nu inte om herr Svenssons
ihärdiga aktioner i detta fall gagnar
saken eller inte. Det får framtiden visa.

Det finns en annan sak som jag vill
peka på. Det är valår i år — räknar
kanske herr Svenssons parti med att där
nere få ytterligare en eller annan röst
genom denna aktion? Det är möjligt att
någonting sådant också ligger bakom.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Pettersson säger att det
inte är så farligt om denna fråga inte
blir avgjord i år. Det är dock i fyra år
som man har hållit på. Det är ju sant
som det är sagt att det inte är någonting
som vi fördrar lättare än andras
lidanden, och det är väl inte så svårt i
det här fallet heller.

Det är valår i år, säger herr Pettersson,
men det var det inte 1949, när jag
började att intressera mig för detta fall
och drog upp det i riksdagen. Jag förmodar
att jag inte behöver hoppa över
valåren, när det gäller att bevaka en
fråga som jag intresserar mig för. Jag
vet inte om herr Pettersson som riksdagsman
brukar göra det. Jag tänker i
alla fall inte göra det. Det säger jag
rent ut.

Jordbruksministern undrar om jag
inte kunnat skriva en cirkulärledare i
stället. För att all rättfärdighet skall bli
uppfylld kanske jag skriver en cirkulärledare
eller eventuellt två. Denna fråga
är nämligen av den principiella innebörden
att den behöver diskuteras inför
allt Sveriges folk. över huvud taget är
tillämpningen av 1947 års jordbruksreform
fortfarande i det skedet, att problemet
mycket väl behöver diskuteras.
Folk ute i bygderna behöver liksom
riksdagsmän ta ståndpunkt till vad som
händer och sker. Det är ingenting som
15 — Andra kammarens protokoll 1052.

Meddelande angående höstsession.

hindrar, eftersom vi har fritt meningsutbyte
och fri debatt i detta land.

Jag skulle nog hellre ha sett att herr
Pettersson, som ju liksom jag är alldeles
fri från ämbetets bekymmer och
vedermödor, hade velat säga rent ut
vad han tycker om priset 4 000 kronor
per hektar. Har herr Pettersson svårt
att ta ställning till det i dagens läge?
Det hade annars varit roligt att få ett
svar på den frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall;

från bankoutskottet:

nr 395, angående regleringen för budgetåret
1952/53 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m. jämte i ämnet väckt motion; och

nr 406, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, dels ock
väckta motioner angående riktlinjerna
för den ekonomiska politiken; samt

från jordbruksutskottet:

nr 405, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 4.

Justerades prolokollsutdrag.

§ 5.

Meddelande angående höstsession.

Herr TALMANNEN anförde: Efter

samråd med första kammarens talman
får jag tillkännagiva, att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början torsNr
25.

218 Nr 23.

Tisdagen den 10 juni 1952.

dagen den 16 oktober, då kamrarna
kommer att kallas till sammanträde kl.
2.00 em.

Kallelser kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen
och genom tillkännagivande i radio.
Personliga kallelser kommer däremot
icke att utfärdas.

Jag ber att få tillönska kammarens
ledamöter en god sommar och anhåller,
att kammaren måtte besluta att åtskiljas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 juni.

Kl. 12 middagen.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12 middagen försiggå i kammarens
justeringsrum; och tillstädeskommo
därvid följande ledamöter:

Herr Andersson i Tungelsta,

herr Pettersson i Dahl,
herr Kristensson i Osby och
herr Ståhl.

Protokollen för den 26, den 27, den
28, den 29 och den 30 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

lduns tr., Esselte, Sthlm 52
216461