Onsdagen den 28 april fm. Sid (Riksdagens protokoll 1954:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

28 april.

Debatter m. in.

Onsdagen den 28 april fm. Sid.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar ............................ 3

Landstingslag m. m......................................... 6

Utgifter under riksdagens elfte huvudtitel:

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.......................... 19

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare ........ 31

Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor in. m............. 32

Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. m......................... 33

Anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet:

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler.............. 35

Lån till Stockholms stadsmission .......................... 36

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m..... 39

Onsdagen den 28 april em.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av varuskatt m. m. (forts.) .... 39

Förstärkning av statens lånefond för den mindre skeppsfarten .... 88

Ersättning för obekväm arbetstid m. m..................... 90

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m......................... 107

Ändring i kommunalskattelagen m. m....................... 138

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen .................... 151

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 april fm.

Statsutskottets utlåtande nr 69, ang. avlöningar och omkostnader vid

karolinska sjukhuset m. m............................... 3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. landstingslag m. m..... 6

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
ang. likformig reglering av rätten till ersättning vid ingrepp i enskilds
äganderätt och frihet .............................. 18

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet) .................................. 18

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 16.

Nr 16.

innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet
........................................ 34

Onsdagen den 28 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 79, om återbäring till Lifaco Aktiebolag av

till statsverket erlagd varuskatt m. m....................... 39

— nr 80, ang. ytterligare utgifter å tilläggstart II (utrikesdepartementet)
.............................................. 88

— nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.............................................. 88

— nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.................. 88

— nr 83, ang. förstärkning av statens lånefond för den mindre skeppsfarten
................................................ 88

— nr 84, ang. gäldande av viss livränta ...................... 90

— nr 85, ang. avlöningar till personal vid 1951 års jordbruksräkning

— nr 86, ang. anslag å kapitalbudgeten för finansdepartementet .. 90

— nr 87, om förbättrade förmåner för i statens tjänst återanställda

pensionärer .......................................... 90

— nr 88, ang. ändring av gällande bestämmelser om ersättning för

tjänstgöring på obekväm arbetstid in. m..................... 90

— nr 89, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och

nervösa barn in. in..................................... 107

— nr 90, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter............................................ 107

— nr 91, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet) 107
Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. lag om yrkesskadeförsäkring

m. m................................................. 107

Bevillningulskottets betänkande nr 31, om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m......................... 138

•— nr 32, om rätt att vid taxering till skatt för inkomst göra avdrag

för läkar- och sjukvårdskostnader ........................ 150

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. utredning av frågan om kammarkansliernas
rationalisering eller upprättande av en gemensam
upplysningscentral i riksdagen........................ 150

— nr 21, om installering av en högtalaranläggning i första kammarens

plenisal .............................................. 150

— nr 22, om pension åt riksdagsstenografen E. G. T. Torbiörns änka

och barn ............................................ 150

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 .............................. 151

—• nr 23, ang. ändrad lydelse av 5 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister
.............................................. 156

— nr 24, ang. lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl., m. m.....157

— nr 25, ang. förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt m. m..................... 157

—- nr 26, ang. förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret .................. 157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om inrättande av en stiftsadjunktur
för sjömansvård i Stockholms stift.................. 157

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 692 av herr Ilseggblom m. fl.,
nr 693 av herr Holmberg m. fl.,
nr 694 av herr Jansson i Benestad,
nr 695 av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Antby samt

nr 696 och 697 av herr Ohlin m. fl.;
samt

till statsutskottet motionerna
nr 698 och 699 av herrar Braconier
och Nestrup,

nr 700 av herrar Kärrlander och Östlund
samt

nr 701 och 702 av fru Andrén in. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Königson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
en särskild sjömansskatt, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Anderson i
Sundsvall vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
de kommunala bostadstilläggen för
folkpensionärer, som äro inackorderade
på ålderdomshem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Avlöningar vid karolinska sjukhuset
in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
69, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar och omkostnader
vid karolinska sjukhuset samt
vissa andra anslag till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation. Det är
nämligen så att på jubileumskliniken
inrättats två röntgenlaboratorier, dyrbart
utrustade, som skall vara till mänsklighetens
tjänst. Men när det gäller personalen
tillsätter man bara röntgenbiträde
för det ena laboratoriet, vilket gör
att det andra laboratoriet inte kan användas.
Detta förefaller oerhört egendomligt,
ty personal är nödvändig om
laboratoriet skall kunna fungera.

Nu har utskottet tänkt sig att det på
karolinska sjukhusets stora stat finns
en del vakanta tjänster och att där kan
bli en del anslag över, så att man kan
få möjlighet att tillsätta denna tjänst.
Men förhållandet är dock det, att en
sådan tjänst kan man inte rycka fram
och tillbaka hur som helst. Det fordras
i alla fall ett halvt års utbildning för att
kunna fullgöra arbetet som biträde på
denna klinik. Därför vädjar jag till herr
statsrådet att framdeles tillgodose personalbehovet
så att detta mycket viktiga
laboratorium verkligen kan komma
till användning.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

I fråga om isotoplaboratoriet bär man
inte heller gått medicinalstyrelsens äskande
till mötes, men utskottet anser,
att man tills vidare skall kunna ta av
forskningsanslaget för att tillgodose personalbehovet
där. Det är alltså risk för
att man för tillgodoseende av vårdbehovet
där tar av forskningsanslaget. Det
inger betänkligheter, och därför får
man se upp i tid. Vi hoppas att till nästa
år få förslag om tjänster även på isotoplaboratoriet,
så att man inte framdeles
blir nödsakad att ta av forskningsanslaget
för vården av de sjuka.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Som en av de utsedda
besparingssakkunniga vid karolinska
sjukhuset måste jag få säga några ord
angående tredje avdelningens skrivsätt
under denna punkt.

Avdelningen säger nämligen, efter att
inledningsvis ha varit inne på vårddagskostnaden,
följande: »Utskottet har
vidare uppmärksammat, att direktionen
vid akademiska sjukhuset i Uppsala i
sina anslagsäskanden till årets riksdag
framställt vissa erinringar mot den metodik
för kostnadsjämförelse mellan de
olika undervisningssjukhusen, som använts
av bl. a. besparingssakkunniga vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
»

Avdelningens skrivsätt här är, lindrigt
uttryckt, missvisande och innebär,
såvitt jag förstår, en icke berättigad
kritik av de sakkunnigas arbetssätt. Om
man nämligen går till akademiska sjukhusets
petita för innevarande år och
ser efter vad där sagts, så kan detta i
varje fall icke åberopas särskilt mot besparingssakkunnigas
metodik för jämförelser.
Den kritik som där anförts
drabbar snarare statsutskottets tredje
avdelning, som i sitt utlåtande 1952 själv
gjort en sådan jämförelse och därigenom
föranlett debatten i riksdagen.

Att i varje fall direktionen vid akademiska
sjukhuset i sin kritik av berörda

förhållanden icke avsett besparingssakkunniga
vid karolinska sjukhuset, framgår
klart och tydligt av vad som härom
sägs i dess petita; jag citerar: »I
samband med anslagen för budgetåret
1953/1954 var vårdkostnadernas stegringar
föremål för stor uppmärksamhet.
I den offentliga debatten framhölls härvid,
att akademiska sjukhuset vore det
sjukhus, som haft den största procentuell?
stegringen av vårdkostnaden under
tiden från 1940 till 1952. Den direkta
jämförelsen mellan stockholmssjukhusen
och akademiska sjukhuset synes
emellertid vara uti viss mån missvisande
därigenom att kostnaderna på
5-ort och kostnaderna på 3-ort direkt
jämförts. I verkligheten är det ju så, att
en viss utjämning av spännvidden mellan
dyrorterna ägt rum under det senaste
årtiondet, vilket bl. a. med all
önskvärd tydlighet framgår av de förslag
till ändring av dyrortsgrupperingen
som numera framlagts.»

Jag skall inte fortsätta citatet längre,
ty av det anförda framgår med all önskvärd
tydlighet — inte minst av tidsbestämningen
i citatets början — att det
icke kan vara riktat mot besparingssakkunnigas
metodik. Jag har velat göra
detta tillrättaläggande, herr talman, för
att avdelningens uttalande, som inte i
alla avseenden kan anses riktigt, inte
skall stå oemotsagt.

Om jag sedan går till nästa mening i
utskottets utlåtande, så heter det där:
»Med hänsyn till det anförda vill utskottet
kraftigt understryka departementschefens
mot annan bakgrund gjorda
uttalande, att pågående strävanden
att förbättra driftekonomien vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet
icke få minska.»

Eftersom besparingssakkunniga fått
en i viss mån kritisk erinran mot sin
metodik att arbeta av tredje avdelningen
i föregående mening, kanske det kan
få påpekas — för alt få litet balans i det
hela — att uttrycket »mot annan bakgrund»
avser också besparingssakkun -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

niga, ty vad departementschefen anför
om att strävandena att förbättra driftsekonomien
icke får minska, är ett direkt
citat från besparingssakkunniga.

Sedan är det ytterligare en sak i
statsutskottets utlåtande som jag skulle
vilja säga några ord om. Det gäller beläggningen
av den barnpsykiatriska kliniken.
Där säger utskottet: »Då besparingssakkunniga
ansett att vårdplatsantalet
bör bestämmas till 13 och därefter
uttalat att avdelningens samtalsrum
samt de två förråden skulle kunna frigöras
för patientbeläggning, förordar
utskottet, att till utgångspunkt vid de
föreslagna förhandlingarna med staden
och landstinget väljes vårdplatsantalet
15.»

Yi har ifrån besparingssakkunnigas
sida inte på något sätt velat lägga oss i
dessa förhandlingar mellan staden och
staten om antalet platser. Vad vi emellertid
konstaterat är, att det inte är
möjligt att belägga avdelningen med
mer än 13 platser. När vi här talat om
avdelningens samtalsrum och de två
förråden, som man skulle frigöra, har
det varit därför att man skall kunna
hålla, inte 15 vårdplatser men en mera
konstant beläggning av 13 vårdplatser.
Det är nämligen så, alt det kommer in
en hel del besvärliga patienter, för vilka
det behövs isoleringsmöjligheter. Genom
att begagna de nämnda utrymmena kan
man garantera en beläggning av 13 vårdplatser.
Vi har alltså inte vågat gå så
långt som man här sagt från utskottets
sida, att det skulle gå att belägga med
15 platser.

Jag har, herr talman, velat göra detta
tillrättaläggande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med anledning av den
kritik herr Thapper nyss riktade mot
utskottets uttalande vill jag bara hänvisa
till att utskottet refererar till det
yttrande, som direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala har gjort i

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

sin framställning till Kungl. Maj:t angående
anslag.

Vi har nog konstaterat, att direktionen
i viss grad har rätt, när den säger,
att jämförelsen inte varit riktig. Dessa
besparingssakkunniga har nämligen vid
jämförelsen av kostnadsstegringen från
1940 inte observerat, att grundkostnaderna
det året varit betydligt mycket
större för karolinska sjukhuset än för
uppsalasjukhuset. Om grundbeloppet
för ett jämförelsetal i ena fallet är betydligt
högre än i det andra blir en
procentuell jämförelse missvisande beträffande
kostnadsökningen.

Alltså, om vi säger, att kostnaden år
1940 var 30 kronor per vårdplats vid
karolinska sjukhuset och 15 kronor vid
akademiska sjukhuset, så är det klart,
att en ökning med lika procenttal därefter
betyder, att kostnaderna vid karolinska
sjukhuset har ökat betydligt mer
än vid akademiska sjukhuset. Det är
den jämförelsen som är kritiserad ävensom
jämförelsen i fråga om dyrortsgrupperingens
inverkan. Den har inte
heller observerats i den utsträckning,
som borde ha skett. Detta sjukhus är
nämligen synnerligen dyrt i drift, varför
man bör försöka få ned driftkostnaderna.
Det är syftet med uttalandet.

Vad sedan gäller vårdplatsantalet 15,
så har vi nog varit av den meningen,
att det bör kunna vara möjligt att öka
platsantalet från 13 till 15 genom de
åtgärder, som utskottet här har föreslagit.
Det blir ju ett bättre utnyttjande
härvidlag, om så blir fallet.

Jag skall inte säga mycket utöver
detta. Jag anser att de uttalanden, som
utskottet här gör i fråga om personalbehovet,
mycket väl svarar mot behovet
tills vidare. Departementschefen kommer
säkerligen att nästkommande år,
med hänsyn till de uttalanden som utskottet
gör på många andra områden
här, att vidtaga åtgärder, så att personalbehovet
kommer att täckas på ett
annat sätt än vad som nu är fallet.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. m.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Med anledning av vad
lierr Rubbestad här anfört vill jag säga,
att jag inte här skall försvara besparingssakkunnigas
sätt att arbeta, eller
metodiken, i detta fall, även om man
kan göra det. Jag konstaterar bara, att
vad man från direktionens för akademiska
sjukhuset sida anfört i detta
stycke icke kan vara riktat mot besparingssakkunnigas
metodik, eftersom vi
inte hade avgivit något utlåtande, när
dess petita förelåg i juni eller juli förra
året. Följaktligen kan yttrandet i direktionens
petita omöjligt vara riktat
mot de sakkunnigas metodik såsom utskottet
påstår i sin skrivning. Det är
denna sak jag har framhållit gentemot
vad som anförts från utskottets sida.
Vi är inte färdiga med vårt arbete utan
har endast avgivit ett delutlåtande beträffande
den barnpsykiatriska avdelningen,
och därför kan som sagt det
som här framhålles i utskottsutlåtandet
inte vara riktigt, eftersom man på akademiska
sjukhuset vid ifrågavarande
tidpunkt inte hade någon möjlighet att
peka på något utlåtande härvidlag från
besparingssakkunnigas sida.

Sedan vill jag säga några ord om beläggningen
på den barnpsykiatriska kliniken.
Vi har på ort och ställe förvissat
oss om att avdelningen, med de vårdformer
som är nödvändiga där, icke
kan beläggas med mer än 13 patienter.
Besparingssakkunniga har också varit
angelägna om att åtminstone detta antal
vårdplatser skall finnas tillgängligt,
och därför har de — med hänsyn till
de besvärligheter som ibland uppstår
med barn, som behöver isoleras o. d.
— föreslagit att ett samtalsrum och ett
par förrådslokaler även skall tagas i
anspråk för att garantera att antalet
vårdplatser på avdelningen inte sjunker
under 13.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Landstingslag m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kung].
Maj :ts proposition med förslag till
landstingslag m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 16 mars 1954 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 119, däri Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 19 februari
1954

A) föreslagit riksdagen att antaga genom
propositionen framlagda förslag
till

1) landstingslag;

2) lag om införande av landstingslagen; B)

anhållit om riksdagens yttrande
över ett i propositionen intaget förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av
13 § kungörelsen den 10 juli 1947
(nr 394) med allmänna grunder för
hushållningssällskaps organisation.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling
förehaft ett antal inom riksdagen i anledning
av propositionen väckta, till
konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
20 § 1 mom. första, andra och tredje
styckena samt 34 § första stycket landstingslagen
erhålla följande lydelse:

20 §.

1 mom. Rättighet att vid lagtima
möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,
landstingskommunens förvaltningsutskott
och annan dess nämnd
samt ledamot av landstinget. Förslag
skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet
skall ingivas till utskot -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

tet före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes
av utskottet.

I övrigt skall förslag avlämnas till
landstingskommunens kansli senast den
15 augusti; dock må förvaltningsutskottet
väcka förslag jämväl efter nämnda
tid men ej senare än fjorton dagar före
början av landstingets möte.

34 §.

Vid landstingsmöte skall föras protokoll.
Detta skall innehålla förteckning
å de vid varje sammanträde närvarande
ledamöterna samt för varje ärende,
efter en kortfattad redogörelse för dess
beskaffenhet, angiva däri framställda
förslag och yrkanden, som ej återkallats,
samt av landstinget i ärendet fattat
beslut, ävensom, där omröstning ägt
rum, redogörelse för propositionsordningen
och uppgift om huru många
röstat för eller emot. Har omröstning
skett öppet, skall i protokollet angivas,
huru envar röstat.

I motionen II: 611 av herr Lundqvist
in. fl. hade yrkats, att den i 34 § första
stycket sista punkten givna föreskriften
att, då omröstning skett Öppet, i
protokollet skall angivas huru envar
röstat, skulle med återverkan på 50 och
54 §§ utbytas mot en bestämmelse av
följande lydelse: »Har omröstning skett
öppet skall, om landstinget så beslutar,
i protokollet angivas huru envar
röstat.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 460,
11:587, 1:461 och 11:596, 1:471 och
11:611 samt 1:472 och 11:612 antaga
det i propositionen nr 119 framlagda
förslaget till landstingslag;

2) antaga det i samma proposition
framlagda förslaget till lag om införande
av landstingslagen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen ej
funnit anledning till erinran mot det i
propositionen nr 119 framlagda förslaget
till kungörelse om ändrad lydelse

Landstingslag m. m.

av 13 § kungörelsen den 10 juli 1947
(nr 394) med allmänna grunder för
hushållningssällskaps organisation, vilket
förslag för yttrande underställts
riksdagen;

C) att riksdagen, under förutsättning
att riksdagen bifölle vad utskottet ovan
under A) hemställt, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
genom sitt sålunda fattade beslut besvarat
propositionen nr 93 i vad den
avsåg förslag till lag angående ändrad
lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Sigfrid Larsson, utan angivet
yrkande;

2) av herr Nilsson i Göingegården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
till konstitutionsutskottets förevarande
utlåtande foga en reservation. Anledningen
härtill har främst varit en motion,
som avgivits rörande vissa punkter
i förslaget till ny landstingslag.

Kommunallagskommittén har ansett
sig böra företa en fullständig översyn
av landstingslagen med hänsyn till en
önskad anpassning till den nya kommunallagen,
och i det sammanhanget
bär man föreslagit vissa ändringar. En
detalj i dessa ändringar, vilken jag för
min del anser vara onödig, är utbytet
av termen landsting mot landstingskommun.
Jag är för min del övertygad
om att medborgarna i vårt land
över lag inte förstår nödvändigheten
av denna ändring — och det gör inte
jag heller —■ och jag tycker det är ett
fattigdomsbevis, att våra lagtextförfattare
inte har kunnat tillämpa den gamla
termen landsting utan har dragit med
det betydligt längre och mera tillkrånglade
— och enligt min mening i detta
sammanhang onödiga —- ordet lands -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. in.

tingskommun överallt i lagtexten. Förslaget
har beträffande denna detalj
lämnats utan erinran av ett stort antal
remissinstanser, men det finns dock en
stark minoritet, som inte velat acceptera
förslaget i denna del utan ansett
att ordet landsting har gammal hävd.
Mig veterligen har ordet landsting inte
givit upphov till något som helst missförstånd
eller någon olägenhet, och det
bör därför alltjämt kunna användas.
Vederbörande departementschef tillmäter
argumenten i fråga en viss betydelse
men anser, att fördelarna vid tilllämpningen
av det nya kommunbegreppet
ur lagteknisk synpunkt är så stora
att kommitténs förslag bör godtagas.
Jag tror att vi här allesammans och alla
övriga som är vana att syssla med
landstingsfrågor mer än va! vet vad
ordet landsting innebär i vad gäller
både geografisk omfattning, verksamhet
och administrativa uppgifter.
Jag kan därför för min del inte anse
att det är nödvändigt att här dra med
ordet landstingskommun i denna lagtext.
Vi kan mycket väl nöja oss med
det gamla uttrycket och den gamla
termen landsting, som ju har gammal
hävd i samhället och som jag tycker
täcker begreppet landstingets verksamhetsområde.
Jag är också, herr talman,
övertygad om att man i fortsättningen
inte heller kommer att använda ordet
landstingskommun utan som hittills
ordet landsting i den mån man talar
om landstinget och dess uppgifter. Jag
har därför herr talman, velat på denna
punkt inför kammaren och till protokollet
uttala min mening, att man mycket
väl kunnat bibehålla det gamla
uttrycket. Jag skall emellertid, herr
talman, inte ställa något yrkande i
detta avseende, då jag mycket väl vet
att ett sådant skulle innebära ett yrkande
om återremiss av det föreliggande
förslaget till landstingslag. Jag
är också medveten om att en återremiss
givetvis kommer att medföra en tidsutdräkt,
som med hänsyn till denna

detalj kanske kan anses vara för omfattande.

Jag har också, herr talman, tillåtit
mig att avgiva en reservation beträffande
en framställning gjord i samma motion
som den i vilken man tagit ställning
till ordet landsting och landstingskommun,
nämligen i fråga om den hittillsvarande
rätten för förvaltningsutskottet
att inom sig välja ordförande
och vice ordförande. I detta hänseende
innebär det nya förslaget till landstingslag
så till vida en förändring, att.
landstinget självt skall välja ordförande
och vice ordförande i förvaltningsutskottet.
Jag kan även på denna punkt
inte finna det nödvändigt med någon
förändring. Det gamla tillvägagångssättet
har mig veterligt inte föranlett
några besvärligheter, och man kan säkerligen
andraga synpunkter till försvar
för det. Man kan förvisso i framtiden
liksom tidigare mycket väl låta
förvaltningsutskottet utse sitt presidium
och sin ledning.

Herr talman! Jag har med dessa få
ord endast velat redovisa min uppfattning
om och ge min anslutning till
de synpunkter som framförts av ett
stort antal ledamöter av denna kammare
i motionen II: 612 i fråga om
dessa två detaljer i utskottsutlåtande!.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Den föregående talaren
är ju reservant i utskottet och ansluter
sig följaktligen till den motion,
som jag jämte ett flertal av kammarens
ledamöter avgivit med anledning av
den proposition kammaren nu har att
behandla. Jag skulle därför kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Nilsson
i Göingegården anfört, men jag
kanske kan få komma med ytterligare
någon liten kommentar.

Det förslag till ny landstingslag som
här föreligger är avsett att ersätta den
landstingslag eller lag om landsting,
som vi haft och följt under eu tid av
30 år. Det är rätt intressant att iaktta

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

vad kommunallagskommittén och departementschefen
och även utskottet
säger om den hittillsvarande lagen,
nämligen att den i stort sett har varit
lämpad för sitt ändamål. Följaktligen
skulle något större behov av en reform
på detta område inte föreligga. Vilka
skäl är det då som föranlett kommunallagskommittén
att framlägga detta
förslag? Jo, som kommittén själv och
också departementschefen säger, är
skälet, att man beträffande landstingen
vill nå en närmare anslutning till kommunallagarna.

Syftet med den nya lagen är att till
landstingslagen överföra de nyheter av
saklig och formell natur, som genom
kommunallagen av år 1953 införts för
primärkommunernas del. I den sistnämnda
lagen har alltså inarbetats bestämmelser
motsvarande dem som finns
i 1946 års lag om kommunal fondbildning
och 1936 års lag angående användning
i vissa fall av kommun eller
annan samfällighet tillhörig egendom.
Det har förutsatts att bestämmelserna
i dessa båda lagar skall intagas även
i lagarna om övriga kommunala myndigheter.
Konstitutionsutskottet anser
att inarbetande av dessa bestämmelser
i landstingslagen skulle innebära en så
vittomfattande komplettering av denna,
att dess disposition och paragrafindelning
skulle rubbas. Härtill kommer,
säger utskottet, att en råd andra nyheter
i kommunallagen såväl med häntill
önskvärdheten av likformighet i
kommunallagstiftningen som på grund
av vägande sakliga skäl bör erhålla
motsvarighet i landstingslagen. På
grund härav anser utskottet skäl föreligga
för att 1924 års lag ersättes av
en ny.

Man kan på goda grunder ifrågasätta
om dessa skäl är så bärkraftiga, att de
kan motivera en så genomgripande omändring
av landstingslagen som bär
föreslås. Det förefaller som om det varit
enklare och naturligare att hänvisa
till de särskilda bestämmelser som fin -

Landstingslag m. m.

nes i stället för att ta in dessa i kommunalförfattningen
och därigenom bygga
ut en fullständigt ny landstingslag.

Jag skall liksom herr Nilsson i
Göingegården säga ett par ord om den
terminologi som kommunallagskommittén
här föreslagit, nämligen ett utbytande
av ordet landsting mot landstingskommun.
Jag stöter där på en bestämmelse
i landstingslagen § 3, som
måste väcka en viss uppmärksamhet.
Jag ber kammarens ärade ledamöter
titta i förslaget. Det kanske inte är förmätet
att begära, ty denna paragraf
innehåller inte mer än en och en halv
rad. Den är av följande lydelse: »Medlem
av landstingskommun är envar,
som är medlem av kommun inom landstingskommunens
område.»

Man har tidigare varit angelägen om
att skapa ett territoriellt begrepp, och
därför har man ersatt ordet landsting
med landstingskommun. Men här stöter
vi faktiskt på den egendomligheten att
när man i denna paragraf skall förklara
vad en landstingskommun är, då
säger man »landstingskommunens område».
Varför kunde man inte lika
gärna ha behållit den hittills vanliga
benämningen, nämligen landstingsområde? Denna

kortfattade paragraf, som är
ny helt och hållet, uppvisar även en
annan egendomlighet: utom termen

landstingskommunens område använder
man två olika kommunbegrepp, det
ena åsyftande primärkommunerna,
det andra landstingen. När man jämför
§ 3 med § 1 blir man också något betänksam,
ty det står i § 1: »Varje län
utgör en landstingskommun.» Nu vet
vi att det inom vissa län finns städer,
som inte tillhör landstingsområdet och
inte landstingskommunen. Jag skulle
vilja ställa den frågan till utskottets
talesmän här, hur man tänkt tillämpa
denna 3 § — ty den är väl avsedd att
på ett eller annat sätt bli tillämplig.

Det är en del andra punkter utöver
denna terminologi, som också är be -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag- m. m.

rörda i vår motion, men då herr Nilsson
i Göingegården redan talat något
om dem, skall jag avstå från att gå in
på dessa punkter. Med hänsyn till den,
såvitt jag nu kan bedöma saken, oklarhet
som råder beträffande paragrafuppställningen
förefaller det mig vara
angeläget, att ärendet återremitteras
till konstitutionsutskottet, och om kammaren
beslutar detta skulle det vara
tacknämligt att konstitutionsutskottet
också tog de synpunkter som framförts
i motionen, i reservationen och
ävenså i en del remissyttranden under
förnyad omprövning. Jag förstår att
konstitutionsutskottet för närvarande
är arbetstyngt och kanske inte har möjlighet
att under denna session lägga
fram ett eventuellt omarbetat förslag,
men jag förutsätter att vi får en höstriksdag,
och detta kan kanske bli en
uppgift för konstitutionsutskottet under
höstmånaderna.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
återremiss till konstitutionsutskottet.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med min länskamrat herr Johnsson i
Kastanjegården väckt en motion i anslutning
till förslaget om ny landstingslag.
Motionen rör frågan om landstingsmännens
dagtraktamenten och innebär
att dessa som hittills skall vara fixerade
i lag. Konstitutionsutskottet har enhälligt
avstyrkt motionen, men jag har
ansett mig i alla fall böra säga några
ord.

Kommunallagskommittén har föreslagit,
att landstingsmännen i fortsättningen
själva skall ha rätt att bestämma
sina traktamenten. Departementschefen
har godtagit detta förslag, och det har
också vunnit utskottets gillande. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid att remissinstanserna inte har varit
lika samstämmiga i sin uppfattning. En
del av dem har ansett, att traktamentena
som hittills borde vara fixerade i lag.

Till de instanser som har denna uppfattning
hör länsstyrelsen och landstinget
i Blekinge, som bland annat framhåller
att »även om risk föreligger att
erforderliga justeringar kan komma efter
hand, så synes den nuvarande ordningen
med traktamentsbelopp, bestämt
i lag, böra bibehållas».

Det är bland annat med tanke på att
vi motionärer i vårt landsting bär varit
med om att antaga detta uttalande
som vi anser oss böra framställa samma
förslag även här i riksdagen, och
jag bara beklagar att det icke har vunnit
utskottets gillande.

Det har påpekats, att om landstingen
själva skulle bestämma sina traktamenten,
så komme dessa att uppgå till
olika belopp i olika landsting. Jag fäster
för min del ingen avgörande vikt
vid denna invändning, utan jag tror
att i det fallet enhetlighet kan uppnås
genom överenskommelser mellan landstingen.
Vad jag däremot anser vara oriktigt
är, att man utökar skaran av förtroendemän
här i landet som har rätt
att själva bestämma sina förmåner.
Inom landstingen skulle detta kunna
undvikas genom att man bibehöll de
bestämmelser som för närvarande gäller.
Jag kan inte heller finna att de
praktiska fördelarna av denna nya ordning
är så värst övertygande. Det kan
väl ändå inte bli så i fortsättningen, att
då och då uppdykande inflationer i alltför
hastig takt skulle driva upp traktamentsbeloppen,
och även om så skulle
ske, tror jag att vi nog har tid att invänta
de justeringar, som riksdagen under
sådana förhållanden skulle behöva
företaga.

Därutöver vill jag påpeka ytterligare
en sak, herr talman. Det föreligger, som
också en del remissinstanser har understrukit,
en viss motsättning mellan å
ena sidan de nya jävsbestämmelserna,
enligt vilka landstingsman förbjudes att
deltaga i behandling av ärende, som rör
honom personligen, och å andra sidan
den nya bestämmelsen om att lands -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

tingsmännen själva skall få bestämma
sina traktamenten. Jag tycker att bestämmelserna
i § 28 snarast borde ha
till konsekvens att nuvarande ordning
för traktamentens fastställande bibehölls.

Till sist vill jag vad beträffar reservationen
av herr Nilsson i Göingegården
säga, att jag delar herr Nilssons
mening — och givetvis också den mening,
som uttalats av motionären, herr
Svensson i Stenkyrka —- att begreppet
landstingskommun icke borde införas
i lagen utan att den gamla beteckningen
landsting måtte gälla. Däremot tror
jag det är riktigast, att man i fortsättningen
låter landstinget självt välja ordförande
och vice ordförande i förvaltningsutskottet.

Nu har herr Svensson i Stenkyrka yrkat
på återremiss av detta ärende till
konstitutionsutskottet. Jag dristar mig
till att instämma i herr Svenssons yrkande,
då ju ett bifall till det också
skulle innebära att vad jag här närmast
berört, alltså frågan om traktamentena,
skulle komma att prövas på nytt.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
digra föredragningslistan skall jag försöka
göra mitt anförande mycket kort.

Jag måste först säga till min ärade
vän i utskottet herr Nilsson i Göingegården,
att jag anser, att det i hans
anförande inte var något mera som hade
relevans än påpekandet, att ordet
landsting kommer att brukas även i
fortsättningen. Det är vi alla ense om
och det har vi också uttalat. Man får
fästa stor vikt vid den omständigheten,
att de som förberett denna lag har avsett
att åstadkomma största möjliga uniformitet.
Med det väldiga lagstiftningsarbete
som bedrivits är det en fördel
att man kan få uniforma bestämmelser
och betrakta landstinget såsom en kommun,
och det är därför som man har
denna formella beteckning »landstingskommun».
Ordet landsting används ju i

Landstingslag m. m.

tre olika bemärkelser, vilket är mycket
vilseledande; det är det territoriella
området för landstinget, det är representationen
som sådan och det är sammankomsterna
som man gemensamt har
denna beteckning på. Och när landstingsförbundet
självt har tillstyrkt en
sådan ändring bör det vara garanti
nog, tycker jag, för att den också har
fog för sig.

Vad beträffar det andra lilla yrkandet
från motionärernas sida, att förvaltningsutskottet
självt skulle få utse sitt
presidium, får vi väl ändå i all rimlighets
namn erkänna, att om vi skall
ha uniformitet i möjligaste mån mellan
den primära kommunen och landstingskommunen
och primärkommunen
skall få utse låt oss säga presidium i
kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen,
barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden
o. s. v., så kräver all logik och
samstämmighet, att också i ett landsting
den egna ledningen och styrelsen,
om jag så får benämna förvaltningsutskottet,
utses på samma sätt. Jag tror
att kammarledamöterna är ense om detta,
och att nu återremittera ärendet till
utskottet skulle jag ur ren arbetssynpunkt
betrakta som en orimlighet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Önnarp (bf) :

Herr talman! I fråga om en detalj,
men ändå en viktig sådan, har jag och
några andra ledamöter av denna kammare
väckt en motion. Den gäller den
motionstid och den beredningstid som
skall medges motionärerna respektive
beredningsorganen.

Enligt utskottets mening har vi inte
anfört tillräckliga skäl för vidtagande
av denna ändring, som skulle innebära
att motionstiden skulle vara slut den 15
juli i stället för den 15 augusti. Vi har
dock påtalat vissa betydande besvärligheter
när det gäller att få en någorlunda
tillfredsställande beredning av ärendena
åtminstone inom de större lands -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. m.

tingen och i all synnerhet kanske
Malmöhus läns landsting. Vi har sålunda
framhållit att det föreligger en viss
tidsnöd när det gäller att ge mycket
beaktansvärda förslag den behandling
som de ofta förtjänar, liksom ibland till
landstinget inkommande förslag av sådan
räckvidd, att förvaltningsutskottet
eller den del av det, som skall bereda
ärendet, inte har möjlighet att skaffa
sig hjälp av den sakkunskap som kan
vara av värde för att belysa det.

Genom att få en litet längre beredningstid
skulle man vinna möjlighet att
komma i kontakt med den utanför förvaltningsutskottet
stående sakkunskap
som kan göra att man får en bättre och
allsidigare belysning av det framställda
förslaget. Om nu inte detta går, på
grund av att beredningstiden är så kort,
betyder detta antingen att man fäller
ett eljest ganska bra förslag därför att
man inte har hunnit ta ställning till det
ordentligt, eller också att man begär,
att landstinget skall bemyndiga förvaltningsutskottet
att självt följa och eventuellt
avgöra ärendet, och det är, tycker
jag, ingen önskvärd arbetsordning att
man på detta sätt överlämnar ärendena
till förvaltningsutskottets avgörande,
utan det är väl påkallat att landstinget
självt skall avgöra ärendena i största
möjliga utsträckning.

Tryckeritekniska svårigheter ligger
vidare i vägen för att få fram landstingstrycket
i god tid. Jag kan därför
inte riktigt fatta utskottets mening, när
utskottet säger att vi inte har framlagt
tillräckliga skäl. Mig förefaller det mer
som om det vore prestigeskäl som skulle
stå i vägen; man har redan i förväg
bundit sig för att det skall vara just
den och den tiden utan att det egentligen
finns några skäl för dei. Det har
sagts i vissa yttranden — bland annat
från kommunallagskommittén — att semesterns
utbredning till allt större kategorier
av medborgare lägger hinder i
vägen för genomförande av ett förslag
som vårt; det skulle inte vara mycket

mening i att flytta motionstidens slut
till den 15 juli. Men nu har man ändå
samtidigt sagt att framställningar från
andra organ och styrelser inom landstinget
inte behöver vara framme förrän
den 1 juli. Då har man anledning att
dra den slutsatsen, att om juli är semestermånad,
blir det ingenting gjort beträffande
dessa framställningar heller,
och då kunde man lika gärna flytta tiden
för dessa framställningar till den 1
augusti. Det är ett inkonsekvent resonemang
detta att semestertiden skulle stå
i vägen.

Motioner av mera betydande omfattning
skickas för övrigt i vårt landsting
— och jag tror även i flera andra —
ut till ledamöterna i avskrift, så att de
på förhand skall kunna ta del av dem
och bilda sig en uppfattning om vad det
gäller. Det tar tid, och den verkliga tiden
för sammanträdets hållande blir
möjligen inte förrän månadsskiftet juli
—augusti. Därmed har man också mjukat
upp den invändningen, att det
skulle bli svårt att samla medlemmarna
i styrelserna för de beredande organen
under semestertiden, då folk vistas på
främmande ort.

■Tåg tycker i alla fall att det finns
bärande skäl för att flytta motionstidens
slut till den 15 juli, inte minst
med hänsyn till den ansvällning som
landstingsärendena både har fått och
sannolikt också kommer att få. Här har
man att väga mot varandra å ena sidan
de fördelar, som ärendenas beredning
skulle få av en sådan anordning, och å
andra sidan de nackdelar, som en förkortad
motionstid innebär, men jag kan
inte tänka mig annat än att de förra
är viktigare än de senare.

Det gäller vidare ingen ny sak. Man
bär varit inne på detta rätt länge. Om
jag inte minns fel har landstingsförbundets
styrelse för rätt många år sedan
framfört önskemål om längre beredningstid,
visserligen då bara en vecka
längre än som nu är fallet, i det att
landstinget skulle vara samlat den and -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

ra måndagen i oktober i stället för, som
det blev, den första.

Jag anser att det i längden kommer
att bli ohållbart med denna korta bcredningstid.
Det skälet, som har anförts,
att denna sak prövades av riksdagen
åren 1940 och 1949 och att det
därför inte finns några skäl att ompröva
den nu igen, är inte hållbart, ty
nu omprövar man ju landstingslagen
i dess helhet och inte bara vissa delmoment
i den, och när vi nu gör en ordentlig
översyn av landstingslagen tycker
jag att vi också borde kunna göra
en ordentlig revision av motionstiden
och komma fram till en förnuftig arbetsordning
på kanslierna och även
inom de beredande organen.

Med detta, herr talman, vill jag i
första hand yrka bifall till det ställda
återremissyrkandet, men därest kammaren
avslår detta, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan med den ändring
av 20 §, att ordet augusti utbytes
mot juli i tredje styckets första del.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag iror att en längre
debatt i denna fråga är ganska meningslös.
Första kammaren har efter
några minuters behandling redan beslutat
så gott som enhälligt antaga denna
lag, och det är väl inte utan skäl
som utskottet är enhälligt med undanlag
av en reservation på en mera terminologisk
punkt.

I fråga om vad som sist anfördes
skulle jag vilja säga, att det faktiskt
inte framvisats tillräckliga skäl för att
göra en ändring beträffande motionstiden.
Alla strävanden såväl i landstingen
som i kommunerna går ut på,
att man skall försöka så mycket som
möjligt närma sig tiden för de verkliga
besluten. Det händer ändå en del
under de där månaderna, och då är
det viktigt att enskilda landstingsmän
skall kunna i vanlig ordning framföra
sina önskemål och få dem behandlade.
Jag tror att den synpunkten är minst

Landstingslag m. m.

lika viktig som synpunkten, att det
skulle vara lägligare för förvaltningsutskottet,
sjukvårdsberedningen och hälsovårdsberedningen,
om man hade
längre tid för beredningen. Dessutom
kvarstår det förhållandet, att denna tid
nog ändå inte komme att utnyitjas från
förvaltningsutskottets sida. Det är ett
känt förhållande, att visst kvalificerat
arbete i detta land inte kan utföras under
semestermånaden, ty man träffar
inte de chefer, vare sig i ämbetsverken
eller i landstingen, som man vill träffa,
utan man får vänta till en senare tidpunkt.
När den fastställda tidpunkten
alltså inte innebär någon större olägenhet,
varför skall man då beskära de enskilda
landstingsmännens möjligheter
att framställa sina förslag senare och
få dem behandlade?

Jag vill också framhålla, att om stora
förslag framföres motionsledes, beredes
icke dessa i detalj för att landstingen
skall kunna fatta beslut, utan det
är nästan ofrånkomligt att man tillsätter
en utredningskommitté, antingen det
nu blir förvaltningsutskottet eller sjukvårdsberedningen
som får göra det eller
landstinget självt väljer en beredningskommitté.
Detta är den naturliga och
vanliga vägen och inte att man har
möjlighet att på den korta tid, som står
till förfogande även vid ett bifall till
motionens yrkande, själv göra större
utredningar.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga ett ord angående beteckningarna
landsting, landstingsområde och landstingskommun.
Jag kan försäkra ledamöterna
av denna kammare, att kommunallagskommittén
har ägnat detta problem
oerhört mycket tid. Vi har haft
framstående jurister, som jag tror alla
medger varit mycket skickliga, och de
har dryftat detta problem för att se,
huruvida det fanns någon utväg att
framlägga ett lagförslag, som var lagtekniskt
försvarbart, med bibehållande
av begreppet »landsting», men de har
gått bet på denna uppgift. Jag behöver

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. m.

endast be herrarna vara vänliga att
läsa lagförslagets 1 och 2 §§, med utgångspunkt
från antingen landsting eller
landstingsområde, och ni kommer
strax på det klara med, att det är omöjligt.
Vi måste göra klart för oss att vi
måste ha ett lagtekniskt begrepp rörande
områdesomslutningen, och det kan
inte blandas ihop med begreppet landstingsmöte.
Det går inte att ha ett lagtekniskt
begrepp, som skall användas
dels för landstingsmötet och dels för
området, för att inte tala om den tredje
beteckningen. Jag är övertygad om att
de, som här framställt kritik på denna
punkt, skulle kunna komma till samma
resultat som både kommittén, Kungl.
Maj:t och utskottet har kommit till. Jag
erinrar om att vid den konferens, som
landstingsförbundet anordnade och där
denna fråga ganska ingående diskuterades
med en önskan att behålla begreppet
»landsting», böjde man sig helt
enkelt för de lagtekniska skälen och
andra sakliga skäl som framfördes. Som
utskottets ärade ordförande redan sagt
hindrar detta inte, att man på vanligt
sätt kan använda de gamla beteckningarna
då man skriver. Man skriver till
landstingets kansli och inte till landstingskommunens
kansli, men detta är
eu helt annan sak.

Jag skulle också vilja säga något om
valen av ordförande och vice ordförande.

När kommunallagen skulle revideras
och man sökte åstadkomma likformighet
mellan stads- och landskommuner,
var det fråga om vilken linje man skulle
välja. I landskommunerna var det
fullmäktige som utsåg ordförande och
vice ordförande. I städerna hade man
den motsatta principen i fråga om drätselkammaren.
Det var alltså drätselkammaren
som skulle utse ordförande. Det
är väl då klart, att när landstingslagen
skulle revideras, fanns det goda skäl
att på punkter, där avgörande hinder
inte förelåg, åstadkomma en likformighet.
Vad var då naturligare än att man

följde vad som utan olägenhet tillämpats
för landskommunernas del och som
dessa inte ville släppa? Är principen
lämplig i kommunerna, bör den väl vara
lämplig också i landstingen. Till detta
kommer en synpunkt, som jag icke vill
uraktlåta att framhålla, den nämligen
att om man vill ge verklig auktoritet
åt förvaltningsutskottets ordförande,
d. v. s. landstingsstyrelsens ordförande,
så är det väl fråga om huruvida inte
denna i högre grad skapas genom att
det är landstinget självt som väljer
honom och inte det egna organet. Jag
tror därför att det funnits mycket goda
skäl för den ståndpunkt, som här redovisats.

Till sist, herr talman, skulle jag endast
vilja något beröra vad som sagts
om att någon revision av denna lag
icke skulle vara nödvändig. Man kunde
ha gått de partiella reformernas väg.
Ja, mina damer och herrar, detta skulle
ha varit föga lämpligt. Om man sätter
sig att kritiskt granska den gamla
landstingslagen, återfinner man knappast
någonting där det ur lagteknisk
synpunkt borde återfinnas. Det var
nödvändigt med hänsyn till en rad
ändringar som gjorts i de kommunala
lagarna i övrigt, inte minst i fondlagstiftningen,
att man åtminstone fick ett
ordentligt förvaltningskapitel. Allt detta
gjorde att man under alla förhållanden
var tvungen att företa en ganska betydande
omstuvning av landstingslagen.

Riksdagen har ju också genom att
godkänna konstitutionsutskottets förslag
i fråga om kommunallagen gjort det
uttalandet, som kraftigt underströks här
i kamrarna, att i den mån speciallagstiftningen
behöver revideras skall
grunderna i den nya kommunallagen
komma till tillämpning jämväl i denna
speciallagstiftning. När riksdagen har
gjort detta uttalande, som hade mycket
starka skäl för sig, skulle det väl vara
egendomligt, om inte riksdagen vid en
revision av landstingslagen, som ju är
sidoordnad til! den vanliga kommunal -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

lagen, skulle kunna ta steget fullt ut
och göra de ändringar, som är önskvärda
för att åstadkomma en överensstämmelse
med kommunallagen. Yi
skall ha klart för oss att landstinget
är en kommun. Jag vill inte säga att
del är en kommun av högre ordning,
men det är dock en kommun, på vilken
statsmakterna lagt mycket betydelsefulla
uppgifter, och jag tror därför
inte att det skadar, att begreppet
kommun också härvidlag inarbetas i
det allmänna medvetandet. Även ur den
synpunkten tycker jag att benämningen
landstingskommun är befogad.

De motioner som här föreligger kan
ju inte, om jag bortser från den sist
uppräknade motionen, nr 587, vinna
riksdagens bifall utan att det sker en
återremiss. Jag tror emellertid inte att
dessa yrkanden är vare sig allvarligt
menade eller övervägda, och jag hemställer
därför, herr talman, att denna
kammare lika enhälligt som första kammaren
måtte biträda utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag ställde tidigare en
direkt fråga till konstitutionsutskottets
talesman beträffande § 3, men jag kunde
inte finna att herr Fast i sitt anförande
här lämnade någon sådan förklaring
som jag begärt. Min fråga gällde
vad som innefattas i begreppet kommun
enligt 3 §. För egen del förutsatte
jag att det bara var fråga om primärkommuner,
men om däri skulle innefattas
också stadskonmiuner utanför landstingen,
korresponderar inte 3 § med
1 § i vad som avses. I detta avseende
är alltså lagen otydlig, och jag vill än
en gång säga, att jag är tacksam för att
få en klar upplysning om hur den skall
tolkas. Herr Fast sade visserligen att
det varit förenat med ytterst stora svårigheter
att åstadkomma en lämplig avfattning
av 3 § — och det visar också

Landstingslag m. in.

paragrafen — men detta är inte något
svar på min fråga.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! En bestämmelse som
enligt min mening bör tillmätas rätt
stor betydelse i detta sammanhang gäller
tidpunkten för inlämnandet av motioner
och ärenden till landstingens
förvaltningsutskott. Vi vet alla att landstingens
förvaltningsutskott har en mycket
arbetsam period när framställningar
och ärenden skall beredas och att den
tid, som enligt den gamla lagstiftningen
anvisats för detta ändamål, har varit
alltför knappt tilltagen, vilket medfört
mycket stora svårigheter för landstingens
personal och förvaltningsutskott.
När ärendena kommer in från t. ex. lasareltsdirektioner
och andra under
landstingen lydande organ, måste de
ofta återremitteras för införskaffande
av nya uppgifter. Det måste därför sägas
att den tid, som konstitutionsutskottet
nu föreslår, är så knappt tillmätt, att
landstingens förvaltningsutskott knappast
kan på ett ordentligt sätt förbereda
ärendena. Med den omfattning
landstingens arbetsuppgifter numera
har fått, fordras det ännu mer arbete av
förvaltningsutskottet och dess ledamöter,
och därför bör de, i den mån det
är möjligt, ha rimlig tid på sig för förberedelse
av ärendena, vilket icke kommer
att bli fallet så som förslaget nu är
utformat.

Jag tror inte att det skulle skada, om
vi i landstingslagen finge inskrivet att
annan nämnd än förvaltningsutskott
skall ha inlämnat sina ärenden till
landstinget före den 1 juni och att övriga
förslag skall ha inlämnats före den
15 juli. Enligt propositionen och utskottsutlåtandet
skall ju den i lagen angivna
tiden iakttagas, såvida inte förvaltningsutskottet
annorlunda bestämmer.
Jag tror emellertid att även om
förvaltningsutskottet fastställer någon
annan tidpunkt, kommer det att bli
mycket svårt för nämnder och enskilda

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. r.i.

landstingsman att hörsamma detta, och
ärendena kommer nog ändå att inlämnas
vid den tidpunkt som är föreskriven
i lagen.

Jag vill, herr talman, också säga några
ord om den nya benämningen på
landstingen. Vi har tidigare i ett yttrande
vänt oss emot denna benämning
landstingskommun, och jag har ännu
inte blivit överbevisad om att det finns
anledning att ändra namnet landsting.
Ingen kan påstå att namnet landsting
har medfört förväxlingar eller obehag
i någon form under de många år
som denna benämning har tillämpats
för landstingsorganisationerna i vårt
land. »Landstingskommun» är ett namn
som inte är så lätt att uttala, och det
enda resultatet blir kanske att man i
skrift måste använda denna benämning.
Jag tror inte att den kommer att
användas i dagligt tal. Kan det då vara
någon mening med att i landstingslagen
inskriva ett namn som folk över huvud
taget aldrig kommer att använda?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till de motioner som i detta ärende
väckts av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. och herr Hansson i önnarp m. fl.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Vi har väckt en motion
som berör bl. a. en sak, som jag
påtalade redan när vi behandlade kommunallagen.
Det gäller protokollets utformning
vid omröstningar. Vi bär i
motionen skrivit: »Det bör enligt vår
mening ankomma på den församling
eller det utskott, som har att fatta beslut,
att avgöra i vad mån protokoll
skall upptaga namn på hur var och en
röstat vid ett ärendes behandling. Vi
anser det icke nödvändigt att vid avgörande
av kanske mindre betydelsefulla
ärenden belasta protokollförare
och protokoll med dessa omröstningar.
Vi får därför föreslå att § 34 första
styckets sista mening får följande lydelse:
Har omröstning skett öppet skall,

om landstinget så beslutar, i protokollen
angivas huru envar röstat.»

Jag erkänner att när det gäller landstinget
och dess förvaltning blir det
kanske inte samma förhållande som när
det gäller kommunala styrelser, då denna
protokollsbestämmelse skall tillämpas.
Men då jag förra året ställde yrkandet om
ändring i kommunallagen, svarade utskottets
talesman, herr Pettersson i Norregård,
att denna lydelse hade tillkommit
därför att en motsvarande bestämmelse
fanns i den nya landstingslag,
som kommitterade hade föreslagit. För
att få överensstämmelse mellan de båda
lagarna beslöt man införa bestämmelsen
i kommunallagen. Konsekvensen
bjuder nu, att jag yrkar på att bestämmelsen
tas bort även i landstingslagen.

Jag har den uppfattningen att när
kommunalmännen fått pröva lagen närmare,
kommer de att vilja underlätta
sekreterarens arbete på denna punkt
så att de själva kan besluta, i vilken utsträckning
det skall återges hur var och
en har röstat. Det är inte av den anledningen
att jag är rädd för att man behöver
stå för sitt ord i en kommunal
församling, som jag har framställt detta
yrkande, utan det är med tanke på det
besvär som kan uppstå vid protokollföringen.
Jag kommer alltså att på denna
punkt yrka bifall till motionen.

Motionen i övrigt avsåg de nya jävsbestämmelserna
i § 28. När det gäller
jäv vid behandlingen av ett ärende gäller
här vad som stadgas i 4 kap. § 13 2
rättegångsbalken. Vi anser att det här
icke klart framgår huruvida jäv föreligger
för ledamot vid behandling och
beslut i ärende som berör företag eller
aktiebolag där vederbörande är delägare
eller styrelseledamot.

När vi nu utformar bestämmelser för
de kommunala församlingarna, skall vi
ta hänsyn till vad vi redan har beslutat
enligt samma kap. 14 i rättegångsbalken.
Det blir i detta fall 16 och 63 §§ i
kommunallagen som får inverka. Man
skall i frågor om jäv tillämpa denna

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

lydelse: »Fullmäktig må ej deltaga i behandling
av ärende, som personligen
rör honom eller någon, med vilken han
är eller varit gift eller är trolovad eller
är i rätt upp- eller nedstigande släktskap
eller svågerlag eller är syskon
eller i den släktskap, att den ene är avkomling
till den andres syskon eller att
de äro syskonbarn eller i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift med
den andres syskon eller syskons avkomling
eller med någon, från vilkens syskon
den andre härstammar, ej heller i
behandling av ärende, som personligen
rör någon, med vilken han står i adoptivförhållande.
Den, vilken som ledamot
eller suppleant till drätselkammaren
eller eljest är redovisningsskyldig till
staden, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i första
stycket, må icke deltaga i val av revisor
eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,
eller i beslut
med anledning av granskningen.» Detta
blir alltså den nya lag, som vi skall anlita
både i kommuner och i landsting.
När vi väljer revisorer i fortsättningen
får vi alltså gå igenom hela detta
släktregister. Jag kan inte begära någon
ändring på den punkten, men man borde
väl, när man går så långt, kunna utsträcka
bestämmelserna till att omfatta
även ledamot i en bolagsstyrelse, som
kanske lämnar in anbud i samband med
ett bygge för landstinget eller en försäljning
eller köp av skog eller tomtmark.
I sådana fall kan en ledamot mycket Väl
sitta med och besluta i församlingen
och förfäkta sina egna intressen. Andra
medlemmar i församlingen kanske påminner
vederbörande om att anständigheten
bjuder att han inte är närvarande,
men ingen kan hindra honom från
att deltaga.

Vi har i motionen icke utformat någon
lagtext. Då utskottet inte heller
gjort detta, såsom vi önskade, kan jag
inte yrka bifall till den punkten, utan
kan endast yrka bifall till den del av

Landstingslag m. in.

motionen som avser protokollföringen.
Såsom det har påtalats tidigare här i dag
får landstingsmännen befogenhet att bestämma
till och med sina egna arvoden.
Landstingen har fått lovord för att de
sköter sin sjukvård förträffligt. Då skall
vi väl också ha möjlighet att i de kommunala
församlingarna bestämma, i vilken
omfattning vi i protokollet vill angiva
hur var och en har röstat i den
ena eller andra frågan.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den del av motionen, som
rör § 34.

Herr FAST (s):

Herr talman! Den kritik som anförts
mot § 3 vilar väl delvis på ett misstag.
Paragrafen avser ju ingenting annat än
att vara bestämmande för vem som är
medlem i landstingskommunen. Formuleringen
har måst göras sådan därför
att vissa städer ju icke är med i landstingskommuner.
Hela denna paragraf
är nödvändig för att bestämma vem
som är medlem och som äger rätt att
anföra besvär.

Beträffande sedan protokollets innehåll
så måste vi väl ändå vara överens
om att vi inte kan ha bestämmelser
som är mera inskränkande för landstingens
del än för primärkommunerna.
Jag ber kammarens ärade ledamöter
att se efter vad det står i denna lag.
Finns det några bestämmelser som vi,
om vi ser det rent praktiskt, anständigtvis
kan avvara med hänsyn till ordning
och reda och med hänsyn till värdet
av att veta hur ledamöterna har
röstat? Skall man gå och reglera en
verksamhet genom lagstiftning, då
måste detta finnas med.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande det under överläggningen
framställda yrkandet om
återförvisande av ärendet till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på
bifall till nämnda yrkande dels å avslag
därå; och fattade kammaren beslut

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Landstingslag m. m.

i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren härefter
vad utskottet hemställt utom i vad
angick 20 och 34 §§ i förslaget till
landstingslag.

Beträffande 20 § i förslaget till landstingslag
gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av paragrafen
enligt utskottets förslag dels ock
på godkännande av paragrafen med
den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hansson i
Önnarp; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
önnarp begärde emellertid votering, i
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
20 § i konstitutionsutskottets förevarande
förslag till landstingslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
ifrågavarande paragraf med den ändring
däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Hansson i Önnarp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Önnarp begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 181 ja och 17 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 20 §
enligt utskottets förslag.

I fråga om 34 § gav herr talmannen
propositioner dels på godkännande av

utskottets förslag till paragrafens avfattning
dels ock på godkännande av
paragrafen med den ändring däri, som
föreslagits i motionen II: 611 av herr
Lundqvist m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
34 § i konstitutionsutskottets förevarande
förslag till landstingslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen med den ändring däri, som
föreslagits i motionen II: 611 av herr
Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

§ 7.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående åtgärder för en likformig
reglering av rätten till ersättning
vid ingrepp i enskilds äganderätt
och frihet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

verkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
27, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för statens
sinnessjukhus, som föreslagits av
departementschefen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55, dels ock till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
86 150 000 kronor.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Lundgren (I: 23) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (II: 39) hade föreslagits,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning angående
anordnande av dagsjukhus i anslutning
till statligt sinnessjukhus.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 194) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand m. fl. (11:195), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t föreslå utredning angående
dels behovet av kompetens för
dem, som hade för avsikt att sätta upp
hem för sinnessjuka, dels tillsättande

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

av en sjuksköterskeinspektris för varje
distrikt för positiv rådgivning och stöd
för såväl hemmen som patienterna samt
dels om anordnande av kompletteringskurs
för dem som redan dreve privata
hem för sinnessjuka.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 23 och II: 39 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionerna I: 194 och II: 195
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 311 och II: 406,
i vad de avsågo utredning och förslag
rörande inrättande av sekundärplatser
för det äldre kroniska klientelet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV.

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 192 och II: 393, 1:193
och 11:196, 1:311 och 11:406 samt
II: 239 och II: 394, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
för 1955 års riksdag ville framlägga förslag
om största möjliga personalförstärkning
vid sinnessjukhusen;

V. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:192 och 11:393 ävensom med avslag
å motionerna I: 193 och II: 196, I: 311
och 11:406 samt 11:239 och 11:394,
samtliga motioner såvitt de avsågo personalförstärkningar
för nästa budgetår,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1954 samt utskottet
förordat;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 86 150 000 kronor.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sanne och Malmborg i Skövde,
fröken Elmén, herr Gustafsson i Skellefteå
och fröken Agev, vilka ansett att utskottet
bort under V. hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna 1:192 och II: 393
samt I: 193 och II: 196 samt med bifall
till motionerna I: 311 och II: 406 ävensom
med avslag å motionerna II: 239
och II: 394, samtliga motioner såvitt de
avsågo personalförstärkningar för nästa
budgetår,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1954 samt reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens sinnessjukhus
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 86 370 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! När det gäller avlöningar
till personalen vid statens sinnessjukhus
har en reservation fogats
till utskottets utlåtande. Vi vet alla hur
besvärlig situationen är inom sinnessjukvården,
hur många som väntar på
att få möjlighet att komma in på sinnessjukhusen
och få vård och vilken
överbeläggning man där har för närvarande.
På vissa sjukhus går denna
upp till 40 procent. Varje läkare, varje
sköterska, varje skötare har alltså ett
större antal patienter att vårda än man
beräknar att de skall ha i normala fall.
Man räknar med att en läkare skall ha
ungefär 100 patienter, men de kan ha
ända upp till 145. Det råder en brist
på skrivbiträden som gör att läkare och
sköterskor får använda sin dyrbara tid,

som de borde ägna åt patienterna, till
rent rutinmässigt skrivarbete.

Utskottsmajoriteten inser också behovet
av en personalupprustning, och
man begär att Kungl. Maj:t till nästa
år skall komma med ett förslag till
största möjliga utökning av personalen
vid sinnessjukhusen. Häri är reservanterna
eniga med utskottsmajoriteten.
Medicinalstyrelsen har år efter år pekat
på denna överbeläggning och begärt
ett ökat antal skötare, vårdare och
skrivbiträden, men det har varje år avslagits.
I år begär man återigen en avsevärd
förstärkning, men förstärkningen
blir ytterst liten jämfört med vad
man har begärt.

Kan man år efter år på detta sätt
bara skjuta på frågan och tänka att vi
skall ordna upp det till nästa år? Det
är lätt när man sitter här i kammaren
eller runt bordet i utskottet att tänka,
att det går nog bra ett år till, men under
tiden sviktar denna personal under
arbetsbördan, och patienterna har inte
möjlighet att få den vård som de har
rätt att kräva. Vi reservanter anser att
man redan nu bör företa en viss personalförstärkning.
Vi begär sålunda att
man skall få förstärkning på de mest
belastade sjukhusen, nämligen med en
läkartjänst på vartdera av Restads, U1-leråkers och Sidsjöns sjukhus. Vidare
begär vi att man till Kungl. Maj:ts förfogande
skall ställa 100 000 kronor för
att ge Kungl. Maj:t möjlighet att sätta
in vårdpersonal, skötare och sköterskor
på de sjukhus som har den
största överbeläggningen och kämpar
med de svåraste förhållandena. Slutligen
begär vi att man skall anslå medel
för tillsättande av åtta skrivbiträden.
Det kan ju inte vara god ekonomi att
läkare, sköterskor och skötare skall använda
sin tid till att skriva rapporter,
och det är en rent ekonomisk angelägenhet
att de blir avlastade från sådant
rutinarbete.

Reservanterna begär alltså att det
skall lämnas anslag som möjliggör en

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

viss personalförstärkning. Det gäller en
mycket liten förstärkning, men det
skulle betyda mycket om en del sjukhus
kunde få hjälp med att minska
överbelastningen i arbetet. Jag tycker
inte att riksdagen kan stå till svars med
att skjuta på denna personalförstärkning
ytterligare ett år. Vi har hört så
mycket om sinnessjukvården, och det
informationsmöte som nyligen hölls i
Konserthuset visade hur svår situationen
är. Läkarna talade där om att de
med ett minimum av personal måste
sköta fler patienter än de egentligen
borde ha. En förstärkning här är nödvändig
och föregriper inte på något
sätt den personalplan som man begär
att Kungl. Maj :t skall framlägga till
nästa år.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
en liten detalj i hela sinnessjukvårdsproblemet.

I motion nr 195 begär jag att man
skall kräva något slags kompetens av
de personer som sätter upp enskilda
vårdhem för sinnessjuka. Jag påpekar
i motionen att privata vårdhem, eller
enskilda sinnessjukhus, som de också
kallas, kan sättas upp av vem som helst
utan någon föregående utbildning.
Öppnar man ett sådant hem med högst
fem patienter, behöver man endast
göra en anmälan till medicinalstyrelsen.
Skall hemmet ha mer än fem patienter,
skall medicinalstyrelsen innan
tillstånd ges pröva huruvida vederbörande
person är lämplig. Det är kanske
inte alltid så lätt för medicinalstyrelsen
att avgöra, huruvida en person
är lämplig att sköta ett sådant sjukhem,
och jag känner till många både lämpliga
och olämpliga personer, som har
fått sådant lämplighetsbevis. Många är
besjälade av en önskan att hjälpa och
vårda patienterna, men ingen är ju
mer än människa, och det kan vara

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

frestande att söka få ut så stor ekonomisk
vinst som möjligt av rörelsen. Det
är kanske svårt att få tag i personal,
och det kan bli besvärliga förhållanden
på dessa hem.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande,
att det finns föreskrifter om inspektion.
Jag vill också gärna intyga att
läkarna företar inspektion i den mån
det ankommer på dem och de hinner
med det, men inspektionerna kommer
ju att omfatta rent yttre ting och når
inte fram till det väsentliga. Numera
gäller det inom sinnessjukvården inte
bara förvaring av den sjuke eller enbart
kroppsvård. Man måste också ge
den sjuke personliga impulser och söka
väcka hans intresse för olika ting.
Många av de sjuka är svårt sjuka, och
det går inte att hjälpa alla, men många
är endast deprimerade. Deras tankar
kretsar kring dem själva eller en
tvångsidé, och man vill rycka dem ur
detta tillstånd bland annat genom arbetsterapi
av olika slag.

På ett enda av de hem jag har besökt
har jag sett att föreståndarinnan
salt upp vävstolar för de sjuka kvinnorna
— det är inte gott för ett enskilt
hem att göra det — och det visade sig
vara lugnande för de sjuka och deras
nerver. Det väckte deras intresse, och
de kom från sina sjukdomstankar. Jag
såg häromdagen i en tidning att man
i vissa hem hade satt i gång studiecirklar
för de nervklena människorna. Det
låter kanske främmande för oss, men
det visar att man kan göra mycket mer
än som görs nu. På samma ställe hade
man också försökt sig på amatörteater.
Det är mycket svårt för läkaren eller
föreståndarinnan att sätta i gång med
dylikt. Det borde finnas en utomstående
person som vore kunnig på detta
område, särskilt utbildad för att kunna
komma med uppslag och veta vad
som är lämpligt för patienterna.

I utskottsutlåtandet förordar man en
utbyggnad av hjälpverksamheten vid
statens sinnessjukhus i stället för den

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

tjänst som jag hade föreslagit, men hur
skall denna utbyggnad ske med den
brist på läkare som vi har och som vi
kommer att dras med länge än? Mitt
förslag är faktiskt ett förslag för utbyggnad
av hjälpverksamheten men i
en ny form, och detta har tydligen icke
uppfattats av utskottet. Här behövs någonting
helt nytt, ett personligt intresse
utifrån, en insyn i en enskild vård,
som nu inte finns, ett stöd och en hjälp
för dem som verkligen vill ge sina patienter
en modern vård och ta vara på
alla nyheter inom detta område. Här
behövs för föreståndarinnan en person
att vända sig till och även för patienterna
någon som de kan vända sig till
med sina bekymmer.

Nu kan jag förstå, att man i utskottet
inte velat gå med på att göra försök
med en ny liten tjänstemannakår, en
utbildad personal av något slag, som
jag föreslagit, antingen man kallar dem
inspektriser eller konsulenter. Men
man kunde väl ändå ha övervägt att
kräva ett visst kunskapsmått av dem
som skall syssla med våra sjuka. Här
måste jag citera utskottet: »Ehuru även
enligt utskottets mening höjda kompetenskrav
i och för sig kunde vara önskvärda
för den i motionerna avsedda
personalen, får enligt utskottets mening
ej bortses från möjligheten att sådana
kompetenskrav kunde föranleda kostnadsökningar,
vilka kunde orsaka nedläggande
i viss utsträckning av dessa
i hög grad behövliga anstalter.» Vad
menas med detta? Skall vi frångå kravet
på utbildning med tanke på att man
kanske drar sig för att utbilda sig därför
att det kostar någonting? Om vi
tillämpar det på alla andra områden,
skulle vi kunna lägga all utbildning på
hyllan. .Tåg förstår inte vad utskottet
menar här. Tror verkligen utskottet att
utgifterna för en kurs för t. ex. en person,
som vill sätta upp ett sådant vårdhem,
skulle avskräcka henne från kursen,
när hon vet att hon senare får i
gång en verksamhet, som i regel är

ganska lukrativ? Det tror jag inte på,
det är verklighetsfrämmande att ha en
sådan mening. Varför skulle människor
bli avskräckta för en kunskapsmeddelelse
just på detta område? Jag är övertygad
om att många känner det som en
brist att de inte har kunskaper och
mycket gärna skulle vilja skaffa sig
sådana, om de bara kunde. Varför
skulle det inte behövas kunskaper på
detta område, när man kräver sådana
på alla andra områden? Vi vill väl inte
att våra sjuka skall komma annat än i
goda och kunniga händer?

Jag tror att vi måste lära om på
denna punkt, vi måste lära både oss
och andra att sinnessjukdom kräver
vård av kunniga människor. Forskning
och vetenskap går framåt och ger
oss ständigt nya möjligheter. Man vet
nu att en mycket större procent av de
sjuka kan bli friska än förr. Vi måste
känna till allt detta för att lyckas, vi
måste ge kunskap och få kunskap på
detta område.

Nu vill jag inte alls på något sätt
kritisera läkarna. De gör vad de kan,
och de har redan alltför stor arbetsbörda.
Jag vill inte heller underkänna
de hem som sköter denna vård utmärkt,
tv många gör det. Men jag håller
fortfarande på att det behövs utbildning
för dem som vill starta ett sådant
hem. De som har startat ett hem
och hållit på några år kan också behöva
en kompletteringskurs för att
sätta sig in i vad forskningen kommit
fram till. Man har ju kompletteringskurser
på alla områden, t. ex. för sjuksköterskor
och barnmorskor, och man
skulle väl behöva det här också. Ingenstans
inom sjukvården har vi sådan
brist på utbildat folk som just inom
sinnessjukvården.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till motionen nr 195 i andra kammaren.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det behöver kanske

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

inte sägas någonting sedan fru Sjöstrand
talat för motionen 195 i denna
kammare, men eftersom jag är medmotionär
och även har motionerat på
andra punkter, där jag inte tänker säga
någonting, vill jag uttrycka min förvåning
över att då man för övrigt i hela
utlåtandet har varit mycket positiv i sin
skrivning, man när det gäller denna
som det kan tyckas lilla sak skall ha en
så avvisande hållning inom utskottet.

Det är ju tre önskemål, som framförs
i motionen. Det är dels bättre kontroll
på kompetensen, dels förslag om
ny organisation för inspektionen och
dels förslag om kurser för dem som
redan driver hem för sinnessjuka. Utskottet
har inte tyckt att motionärernas
krav varit angelägna. Man har inte ens
tyckt att de varit riktiga, om man skall
se till den olyckliga skrivningen. Jag
tror att det måste bero på att man inte
har tänkt igenom saken eller har hastat
förbi den. Annars kunde man inte ha
visat sig så litet förstående som man
gjort i utlåtandet.

Beträffande det förslag till organisation
av inspektionen, som är framfört,
har jag inte tänkt igenom frågan så
noga, att jag kan säga att det är just så
inspektionen skall gå till, men att det
behövs ett nytt sätt att få kontroll över
sjukhemmen är jag övertygad om.

Däremot får man väl utan så stort
grubbel säga sig att det i modern tid
inte är rimligt att man har sinnessjukhus,
där man inte har en garanti för
ledningens kompetens och där man från
utskottets sida inte ens vill ha en högre
kompetens. Det är högst omodernt att
resonera på det sättet. Vi är beroende
av de privata hemmen. Det finns inte
tillräckligt med platser på de statliga
sinnessjukhusen. Det förhåller sig alltså
inte så, att en liten grupp väljer privata
hem framför andra, utan det är
bristande resurser i de statliga sinnessjukhusen
som gör, att man måste försöka
få in sina sjuka på sådana här
hem, där det kostar mycket pengar och

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

där man kanske till sin förtvivlan finner,
att vården inte är sådan som man
anser att den borde vara för de sinnessjuka.

Jag hoppas, att om man nu inte har
beaktat denna motion, detta inte betyder,
att man låser sig fast vid en avvisande
hållning mot de krav som där
är ställda utan att man när man framdeles
tar upp kompetenskraven och
kravet på utbildningskurser för annan
sjukvårdspersonal anser det minst lika
viktigt att ordna utbildning för dessa
privata sjukhus som för statliga och
kommunala anstalter.

Eftersom det yrkats bifall till motionen
vill jag också göra det, fast jag inser
att det är hopplöst. Jag vill därmed
bara hävda att de krav vi ställt
är allvarligt menade och värda ett bättre
beaktande än vad man givit dem i
utskottet i år.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Beträffande fröken Elméns
reservation vill jag säga, att vi i
utskottet ganska långt har behjärtat de
önskemål som har framförts i denna
reservation. Vi hörde nyss av fru Eriksson
i Stockholm, att hon ansåg, att utskottets
skrivsätt var mycket positivt i
det stora hela. Om man lägger märke
till vad utskottet säger, tycker jag, att
reservanterna borde nöja sig med detta
och inte komma med ett säryrkande, ty
i stort sett tillgodoses de önskemål som
i reservationen framförts genom vad utskottet
säger.

Jag vill bara hänvisa till att utskottet
anser det vara mycket angeläget att
vårdplatserna förses med tillräcklig personal.
Detta gäller framför allt i fråga
om nya vårdplatser, men även beträffande
gamla vårdplatser förordar vi en
förbättring av personalsituationen, så
att patienterna kan skötas på ett tillfredsställande
sätt. En personalförstärkning,
som ger möjlighet till en effektivisering
av vården, framstår för utskottet
såsom en angelägenhet av första ord -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

ningen, säger utskottet. Utskottet framhåller
också, att Kungl. Maj:t bör vara
oförhindrad att, om han prövar behovet
ytterligare och finner, att det behövs en
utökning av personalen omedelbart, öka
antalet befattningshavare upp till den
gräns, som medicinalstyrelsen har föreslagit.
Utskottet förordar sådant bemyndigande
för Kungl. Maj:t. Jag tycker
att med ett dylikt uttalande skulle
man kunna nöja sig, tv det blir ju då
Kungl. Maj:t, som får pröva behoven
och säkerligen kommer att tillgodose
dessa i all den utsträckning Kungl.
Maj:t finner vara möjligt. Jag tror därför
att vi inte behöver ha så mycken
diskussion om personalfrågan. Den löser
sig säkerligen, om utskottets utlåtande
bifalles.

Vi har på en punkt med anledning av
motioner gjort en ändring i Kungl.
Maj:ts förslag. Det gäller befattningshavare
vid Vipeholms sjukhus. Där hade
departementschefen föreslagit, att det
skulle vara sex översköterskctjänster.
Motionärerna har yrkat att det i stället
skulle vara tre överskötare och tre översköterskor,
alltså tre manliga i stället
för tre kvinnliga. Det har utskottet gått
med på. Ändringen betyder ju inte någon
kostnadsökning, då alla stå i samma
löneklass.

Beträffande den motion som här förordas
av fru Sjöstrand och även av fru
Eriksson vill jag bara poängtera, att vi
i utskottet har samma mening som motionärerna,
att de som skola vara föreståndare
för dessa vårdhem bör ha tillräcklig
kompetens. Emellertid finns det
ju redan nu mycket detaljerade föreskrifter
i sjukhusstadgan angående
detta. Det är föreskrivet, att medicinalstyrelsen
skall godkänna dem som skall
ha hand om dessa uppgifter. Vi förutsätter
därför, att det blir en prövning
av kompetensen, så alt det klargöres,
om de är dugliga att kunna sköta dessa
befattningar och utföra det arbete som
åligger dem. Det är därför vi menar,
att det knappast kan föreligga anled -

ning att nu införa ökade krav på kompetens,
då vi knappast har förmärkt
någon särdeles stor kritik mot det sätt,
på vilket dessa hem sköts. Vi har ju
den meningen, och det har utskottet
också givit uttryck för, att det kan bli
mycket stora svårigheter att få sådana
som vill åta sig vården av enskilda hem,
om man alltför mycket skärper kompetenskraven.
Därför vill vi inte heller,
att dessa inspektrisbefattningar skall
tillsättas. Vi tror nämligen att det lämpligen
kan ske genom en positiv rådgivning
och ett förbättrat stöd på ett helt
annat sätt än genom en sådan här inspektionsverksamhet.
Detta är alltså orsaken
till att vi i utskottet inte velat
biträda förevarande yrkande.

För övrigt har utskottet som jag nyss
sagt ställt sig mycket välvilligt till de
önskemål som på olika sätt framförts i
motioner, och jag ber, herr talman, med
detta att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestads uttalande
om att utskottet föreslagit bemyndigande
för Kungl. Maj:t att omedelbart
tillsätta ny personal är inte riktigt.
Det har inte utskottet gjort. Utskottet
begär att Kungl. Maj:t till nästa
år skall komma med en upprustningsplan.
Här skjuter man således år efter
år på denna upprustning av personalen
och genomför ingen förstärkning av
befintliga vårdplatser. Detta har vi inte
kunnat stå till svars med. Det är därför
som reservanterna menar att det
måste göras en mindre förstärkning för
att avhjälpa de värsta bristerna på sinnessjukvårdens
område.

När det gäller dessa privata hem är
det alldeles riktigt, att det bör naturligtvis
krävas en viss kompetens. Av de
informationer som utskottet fick framgick,
att man prövar lämpligheten hos
de personer som har för avsikt att sätta
upp sådana hem. Det kan emellertid
hända att detla i praktiken inte sker

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

och att motionärerna således har alldeles
rätt på den punkten. Det framgick
inte klart av de informationer,
som lämnades i utskottet.

Sedan är det ju den för sinnessjukhusen
beklagliga situationen, att många
av dessa hem är bättre och kanske har
bättre vårdmöjligheter än sinnessjukhusen,
och man är rädd för att göra något
som minskar platstillgången. Det
finns en hel del sjuka som väntar på
att få komma in på sinnessjukhus. Men
jag är fullt överens med motionärerna
om att man skall kräva utbildning för
personalen på de privata hemmen och
att man skall pröva lämpligheten hos
de personer, som ämnar sätta upp sådana
hem.

Fru SJÖSTRAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är roligt att konstatera
att utskottet på det hela taget, som
herr Rubbestad säger, är positiv till
själva frågan.

Men när det gäller att medicinalstyrelsen
skall godkänna, så godkänner
medicinalstyrelsen också dem som inte
har någon utbildning, därför att det
inte finns tillräckligt folk med utbildning
och det inte är föreskrivet något
om utbildning. Vi kan emellertid vara
överens om att utbildning är nödvändig.

Herr Rubbestad sade att det är bra
om de privata hemmen får mera stöd
och hjälp, och det vill vi att de skall
få, men utskottet visar ingen väg för
detta. Utskottet anvisar inte på vilket
sätt hemmen skall få denna hjälp. Läkarna
hinner inte och kan i många fall
inte ge den hjälp och det stöd som
behövs.

Jag träffade härom dagen en hemvårdarinna,
som ville sluta hemvårdarinnearbetet.
Hon var förlovad. Hennes fästman
och hon hade fått ärva litet pengar
och ämnade sätta upp ett litet hem för
nervsjuka personer, högst fem. Då är
denna flicka själv så klok att hon under
sommaren tagit vikariat på Beckomberga
och är där alltså som se -

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

mestervikarie för att få litet begrepp
om denna vård, som hon sedan skall gå
in i. Det visar att det finns en känsla
för att det behövs kunnighet på detta
område. Vad hade hindrat, när hon är
där kanske fyra månader i sommar, att
en läkare eller en sköterska eller bådadera
hjälpte denna flicka plus några
andra, som kommit dit av samma anledning,
och givit dem några timmars undervisning
i psykiatri och psykologi
och vad som kan behövas beträffande
modern sinnessjukvård i övrigt. Det
hade varit enkelt att ordna och hade
inte behövt kosta något större belopp.
En sådan vaken ungdom som denna
flicka skulle med stor tacksamhet taga
emot en sådan undervisning, som den
jag efterlyser i min motion.

Det är sådana enkla åtgärder, som
man skulle vilja tänka sig för framtiden.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av fröken
Elméns anförande angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att tillsätta
flera befattningshavare vill jag
framhålla, att vi får skilja mellan befattningshavare
för redan befintliga
vårdplatser och befattningshavare för
nya vårdplatser. Det som jag anförde i
mitt yttrande avsåg befattningshavare
för nya vårdplatser, nämligen vid Ulleråkers
sjukhus, där alltså Kungl. Maj :t
skulle få bemyndigande att redan den 1
juli i år, alltså nästkommande budgetår,
ordna med ökning av personalen, om
Kungl. Maj:t finner det vara nödvändigt.
Personalförstärkning vid redan
befintliga vårdplatser är däremot beroende
på den prövning, som skall föreligga
till nästa års riksdag.

Jag ville bara göra denna förklaring.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! De uppgifter som lämnats
här i kammaren beträffande sinnessjukhusvårdens
läge och brister är

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

tyvärr riktiga. Det förekommer en betydande
överbeläggning på sinnessjukhusen.
Man har sagt att det rör sig om
17 å 18 procent. Det är många sinnessjuka
som inte kan beredas plats på
sinnessjukhusen, och vi har för liten
personal på de sinnesjukhus vi har. För
läkarnas vidkommande menar man, att
det behövs en för 100 å 125 patienter.
För närvarande har vi i medeltal en
läkare på varje 145-tal. När det gäller
den övriga vårdpersonalen räknar man
med i genomsnitt 2,8 vårdplatser per
befattningshavare. Yi befinner oss rätt
långt ifrån det önskemålet. Vi har nämligen
inte mer personal än att den räcker
till så där en på 3,5 vårdplatser i
stället för de önskvärda 2,8. Detta är
ju ingen nyhet för riksdagen och inte
heller någon nyhet för svenska folket.
Man måste emellertid med glädje konstatera
att intresset för en upprustning
på senare tid varit i starkt stigande;
jag ber att få uttala en mycket stor tillfredsställelse
häröver.

1950 tog riksdagen ställning till detta
problem genom att anta en s. k. generalplan
i första hand syftande till att
få fram ett bättre byggnadsbestånd med
flera platser. Man räknade med att de
erforderliga byggnadsarbetena skulle
komma att pågå i 15 år och att man
sedan skulle vara framme vid ett sjukhusbestånd,
som kunde anses i stort
tillfredsställande. För att kunna klara
av dessa arbeten på den tid man hade
tänkt sig, alltså på 15 år, skulle vid nuvarande
penningvärde behövas årliga
anslag på så där 23 å 24 miljoner kronor.
Under de första åren efter planens
antagande var man inte i den situationen
att det var möjligt att anslå belopp
av den storleksordningen. Det blev
alltså en viss eftersläpning, en eftersläpning
som man emellertid nu håller
på att hämta in. De anslag, som begärs
hos riksdagen i år för dessa byggnader,
uppgår till 30 miljoner kronor.
Alltså har man ett visst belopp här för
att hämta in något av vad som har

kommit att släpa efter under de första
åren. Emellertid står det nog klart, att
planen inte kommer att hålla, ty förutsättningarna
håller inte. Platsbehovet
kommer efter allt att döma att bli större
än man räknat med. Tiden synes därför
vara inne för en översyn av denna
generalplan, och jag tror att vederbörande
kommitté kommer att ta upp frågan
till behandling. Detta om byggnaderna
och vårdplatserna.

I fråga om läkartjänsterna vid sinnessjukvården
har vi att inregistrera
mycket betydande vakanser. Var tredje
tjänst i sinnessjukvården är faktiskt
vakant i dag. Det betyder emellertid
inte att dessa tjänster inte upprätthålls.
De allra flesta tjänsterna upprätthålls
av vikarier, men på några håll har
man inte kunnat få sådana. Det är till
stor del tack vare de utländska läkarna
som vi kunnat få läkare i så pass
stor utsträckning som skett. Det har
väl rätt länge stått klart, i vart fall för
inånga, att vi har för få läkare här i
landet. Men det har även på detta område
inträtt en icke oväsentlig förbättring.
1947 hade vi cirka 4 000 yrkesverksamma
läkare; fem år senare hade
antalet ökat med inte mindre än 25
procent, och vi var då alltså uppe i

5 000. Jag skulle tro att när nästa femårsperiod
gått till ända och vi befinner
oss i åren 1957 och 1958 har vi
fått fram ytterligare ett tusental läkare
och kan alltså räkna med att det finns

6 000 yrkesverksamma läkare. Jag vill
också understryka, att i den proposition
om läkarutbildningen, som lagts
fram till årets riksdag, har man kommit
fram med förslag till ökad intagning
vid läroanstalterna. Detta kommer
naturligtvis att i sin tur förbättra situationen
på detta område.

Även i fråga om vårdpersonalen i
övrigt råder det brist på lämpligt utbildade
personer. Det är emellertid att
hoppas på bättre förhållanden även på
detta område eftersom ju riksdagen i
år torde komma att bifalla en propo -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

sition om förbättrad utbildning för denna
vårdpersonal.

Alla vet ju att behandlingen av årets
budget varit sådan att man iakttagit
största möjliga återhållsamhet och sparsamhet.
De siffror som presenterades
före budgetbehandlingen var sådana,
att vi i regeringen sade oss, att om det
skulle bli möjligt att få inkomsterna att
täcka utgifterna, så var det nödvändigt
att iaktta stor återhållsamhet på olika
områden. Vi gjorde det och lyckades
också åstadkomma en stat, i vilken inkomster
och utgifter praktiskt taget
vägde jämnt. Jag vill emellertid framhålla,
att vi i fråga om sinnessjukvården
rör oss på ett område, där man
även i ett trängt ekonomiskt läge kan
känna sig pliktig att resa ganska stora
krav på statskassan, och vi har också
när det gällt byggnadsbeståndet på sinnessjukvårdens
område gått in för en
icke obetydlig ökning. Under det första
året i nämnda plan byggde vi för 12
å 13 miljoner kronor. I år är vi uppe
ett stycke över det medeltal på 23 ä
24 miljoner kronor, som vi syftat till,
och har anslagit 30 miljoner kronor för
nybyggnadsändamål.

Vad beträffar personalen till de nya
vårdplatserna har vi gått in för en
mycket god uppsättning, och jag är den
förste att beklaga att vi icke har ansett
oss kunna åvägabringa en motsvarande
förstärkning beträffande de gamla
vårdplatserna. Vi har fått inrikta oss
på uppförande av nya vårdplatser och
på personalbesättningen där i första
hand och nöja oss med en mindre förstärkning
vid de gamla vårdplatserna
— detta framför allt med hänsyn till
den knapphet på lämplig personal, som
trots allt föreligger på detta område.
Jag vill emellertid framhålla att det i
år har inrättats flera nya tjänster i
sinnessjukvården än under de senast
föregående åren. Sålunda har vi i år
inrättat 107 nya tjänster mot 85 i fjol,
76 året dessförinnan och 90 året tidigare.
Jag säger inte detta för att på

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

något sätt försöka ge intryck av att de
företagna åtgärderna är tillräckliga
utan endast för att klargöra, att det
ändå går framåt på sinnessjukvårdens
område. Som ett belägg härför vill jag
också nämna, att de totala utgifterna
för vår sinnessjukvård sedan budgetåret
1951/52 har ökat från 107 till 176
miljoner kronor. Jag är emellertid på
det klara med att vi på detta område
måste ta krafttag och försöka upprusta
i snabbare tempo än vad riksdagen ansåg
vara lämpligt 1950.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det var utomordentligt
tillfredsställande att höra att inrikesministern
anser att upprustningen inom
sinnessjukvården hädanefter bör gå i
snabbare tempo.

När man studerar sinnessjukvårdens
problem, förefaller det att sönderfalla
i tre stora delar — behovet av läkare
kommer liksom för sig — nämligen i
behovet av att utöka sjukvårdspersonalen
per patient, i utbildningen för denna
personal samt i ökningen av antalet
vårdplatser. Vad personalen beträffar
syftar man till att få en vårdare per
2,8 patienter, men ännu har vi inte
kommit längre än till en på 3,5 patienter.
Vidare är det här fråga om personal
utan den utbildning som erfordras. Läkarna
tränger på med moderna behandlingsmetoder,
och personalen får snabbt
sätta sig in i vad dessa metoder innebär,
men de har icke fått den erforderliga
utbildningen härför. Det borde
av denna anledning snarare vara flera
än färre vårdare per patient än en
på 2,8.

Det föreligger alltså redan nu ett
trängande behov av personalförstärkning
på sinnessjukvårdens område. Jag
vill i det sammanhanget starkt under -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

stryka vad fröken Elmén här anfört
och vad som framhålles i reservationen,
nämligen att det inte bara är vid de
nya utan även vid de gamla vårdplatserna
som detta personalförstärkningsbehov
föreligger, och att det föreligger
nu, inte om ett år.

Reservationen föreslår att 100 000
kronor ställes till Kungl. Maj:ts och
myndigheternas förfogande för här ifrågavarande
utökning av personalen, och
jag instämmer varmt häri. Nu har emellertid
utskottet ändrat på den personalstat,
som föreslagits av Kungl. Maj:t
och medicinalstyrelsen. Vi har sålunda
nyss hört av herr Rubbestad att det enligt
utskottets förslag i stället för de föreslagna
sex överskötersketjänsterna vid
Vipeholms sjukhus skall inrättas tre
överskötar- och tre överskötersketjänster
där. Jag ifrågasätter emellertid om
utskottet verkligen är kompetent att
bedöma den frågan. Om man vänder sig
exempelvis till medicinalstyrelsen, som
väl besitter den största auktoriteten i
dessa ting, och frågar, vilka överordnade
manliga eller kvinnliga befattningshavare
som passar bäst till att
handha skötseln av här ifrågavarande
patienter, så tror jag att man därifrån
skulle få ett annat besked än vad som
svarar mot utskottets förslag. Och om
man från riksdagen skulle göra en resa
till Danmark, där de har en i många
avseenden utomordentligt god sinnessjukvård,
skulle man få höra att danska
läkare kommit fram till att kvinnor med
god utbildning har en särdeles förmåga
att ta hand om just sådana patienter
som det är fråga om på dessa
avdelningar. Men här vill man i stället
sätta till »den manliga kraften».
Det är just där som felet ligger — det
behövs utbildning och handlag, och
danskarna har faktiskt funnit att kvinnor
ofta har bättre handlag med oroliga.
I Danmark har man också lagt
sig vinn om en god utbildning. I detta
fall ansluter jag mig alltså till propositionen.

Sedan har också frågan kommit upp
om jag skulle nästan vilja kalla det
vårdplatsbehovet. Jag har själv varit
med om att motionera angående kompetenskrav
för föreståndare på de privata
sjukhusen. Det är ett sätt att få
våra fåtaliga platser att räcka bättre
till. Jag vill bara tillfoga att min mångåriga
erfarenhet av sjukvård har lärt
mig detta. Sätt kompetenskrav på en
grupp och gruppen skaffar sig dessa
kunskaper! Därför är jag helt överens
med dem som hittills har talat för
dessa kompetenskrav, fru Sjöstrand och
fru Eriksson i Stockholm. Sätt upp
kompetenskrav och vi får vederbörande
kunniga!

Jag förstår emellertid inte riktigt vad
utskottet och också dess talesman herr
Rubbestad menar med detta: »En positiv
rådgivning och ett förbättrat stöd
för hem och patienter bör enligt utskottets
mening hellre åstadkommas genom
en utbyggd hjälpverksamhet vid statens
sinnessjukhus än genom inrättande
av de i motionerna avsedda, till varje
distrikt knutna sjuksköterskeinspektrisbefattningarna.
» Det avsågs ju att
dessa sjuksköterskeinspektriser skulle
inspektera de privata vårdhemmen. Anser
alltså utskottet att hjälpverksamhetspersonalen
hädanefter skall inspektera
de privata vårdhemmen? Ja, det kanske
kan vara ett sätt att få dem inspekterade
av kvinnlig personal — och kunnig
sådan — vilket jag tror är av mycket
stort värde. Jag instämmer därvidlag
helt med motionen och kommer att
ansluta mig till den.

Slutligen vill jag ta upp ännu en sak
och den gäller ett nytt förslag att man
skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning angående inrättandet av
dagsjukhus för psykiskt sjuka. Om detta
har utskottet sagt: »Då tanken med
dagsjukhus såsom i motionerna framhålles
är relativt ny och utskottet förutsätter,
att vederbörande myndigheter
ägnar frågan, huruvida denna vårdform
kan lämpa sig för svenska förhållanden,

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

erforderlig uppmärksamhet, —• — •—.»
Men har riksdagens ledamöter verkligen
funnit att de som har med sinnessjukvården
att göra haft någon som
helst konstruktiv fantasi när det gällt
att få fram någonting? Jag tycker inte
att vi har kunnat konstatera något sådant,
och därför menar jag att det är
av vikt att vi påpekar sådana här saker.
Här är alltså en form, som man infört
i England och börjat litet försiktigt med,
och vi har händelsevis sett en smula på
den och funnit att den är någonting att
ta vara på. Vi kan inrätta ett dagsjukhus,
vi kan ha patienter där åtta timmar
under sakkunnig vård och under
ordentlig behandling och det kommer
att kosta oss så kolossalt mycket mindre,
därför att det blir ett skift på åtta
timmar och inte flera skift på sammanlagt
tjugofyra. På det sättet kan vi alltså
avlasta en del. Det kan inte ske annat
än i en stor stad och vid ett stort
sjukhus, men vid exempelvis Ulleråker
utanför Uppsala skulle denna form
passa alldeles förträffligt.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till motionen nr I: 23 och II: 39.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar det
där förslaget om att ersätta tre kvinnliga
vårdare med manliga så tror jag
att utskottet är lika kompetent att bedöma
den saken som fröken Höjer. Vi
har nämligen farit omkring och tittat
på åtskilliga anstalter, och vid ett tillfälle
kom vi att få se hur en hel hög
med patienter låg och slogs och förde
ett förfärligt liv utan att sköterskorna
kunde rå på dem. Där ansåg vi att det
skulle ha varit lämpligt med en karl
som kunnat ingripa. Trots att kvinnor
naturligtvis är bra på många områden,
så duger de inte överallt. Därför har
vi gått in för att förorda bifall till den
motion som lagts fram i denna sak.

Sedan ett par ord om dagsjukhusen.
Detta är något mycket nytt, och vi vill
ju inte från utskottets sida gå in på att

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

diskutera ett sådant system förrän det
blivit prövat åtminstone av den myndighet
som bär ansvaret. Jag förmodar
att medicinalstyrelsen, om den finner
detta förslag beaktansvärt, kommer att
framföra det till Kungl. Maj:t, och sedan
får vi så småningom ta ståndpunkt
till det här. Men att utan vidare hoppa
på nya förslag vill vi inte vara med om.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast med anledning av vad fröken
Höjer sade angående Vipeholm. Detta
sjukhus har för närvarande 12 vårdavdelningar,
därav 8 manliga och 4 kvinnliga.
På två av de manliga avdelningarna,
som har lugna patienter, finns det
redan översköterskor. För tillfället har
vi alltså på Vipeholm utanför Lund 6
översköterskor och 6 överskötare. När
sjukhuset en gång planlades var det meningen
att alla förmanstjänsterna skulle
vara kvinnliga, men detta ändrades av
riksdagen efter en motion 1935.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit 6 nya
tjänster i stället för de av medicinalstyrelsen
föreslagna 12. Men då hade
medicinalstyrelsen tänkt sig — med
denna erinran vill jag särskilt vända
mig till fröken Höjer — att hälften
skulle vara kvinnliga och hälften manliga,
så när som på en. Dessa 12 tjänster
har Kungl. Maj :t minskat till 6 och
har då förordat uteslutande kvinnliga
befattningshavare.

Kunde man nu — och på den punkten
tror jag att fröken Höjer och jag
är fullkomligt överens — räkna med
att till dessa 6 tjänster få i kroppssjukvård
fullt skolade översköterskor, skulle
jag inte ha så mycket att invända.
Men det är nog inte fallet. Det är ont
om fullt utbildade sköterskor som reflekterar
på dessa tjänster. Vad händer
då? Jo, då blir det förstasköterskor
som uppträder på scenen, men därvid
har vi också att räkna med att det
finns mycket väl meriterade försteskötare.
Därför menar jag att det är klokt

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.

om också dessa kunde få komma i
åtanke vid dessa tjänsters tillsättande.

När det endast är sex avdelningar
som skall delas tycker jag att utskottet
valt en klok väg genom att föreslå
3 manliga och 3 kvinnliga befattningshavare.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! I anledning av vad som
yttrats här angående sinnessjukvården
ber jag att få säga ett par ord. Jag anser
liksom herr Rubbestad att statsutskottets
förslag, att riksdagen bör »i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t för 1955 års riksdag framlägger
förslag om största möjliga personalförstärkning
vid sinnessjukhusen»,
bättre än reservanternas förslag möjliggör
de nödvändiga personalförstärkningarna.

Jag begärde ordet när fröken Höjer
talade om utskottets avvisande av motionen
om dagsjukhusen för de sinnessjuka.
Jag tror, herr talman, att man
inte bör alltför mycket jämföra sinnessjukhusvården
i Sverige med den som
förekommer i andra länder. I Danmark,
där jag i egenskap av ordförande i
kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande
närmare studerat förhållandena,
har man en utomordentligt omfattande
hemvård. Det finns ca 4 000
sådana patienter i hemvård där, här i
Sverige däremot inte fler än 600—700,
beroende på den omständigheten, så
vitt jag kan förstå, att den svenska allmänheten
är ganska obenägen att ta
emot sinnessjuka personer i hemvård.
Det förekommer då och då att utskrivna
sådana patienter företar sig något
som gör att folk blir ganska oroliga.

När fröken Höjer rekommenderar att
vi skall gå in för dagsjukhus tror jag
att sådana kan komma till utförande
endast i tätorterna men att detta även
där likväl kommer att medföra ganska
stora risker. Man vet inte ännu hur
systemet fungerar i England. Jag kan

tala om för fröken Höjer att vi i kommittén
har för avsikt, om vi får Kungl.
Maj :ts tillstånd därtill, att resa till England
och studera den verksamhet, som
dessa dagsjukhus bedriver, samt undersöka,
om något liknande kunde komplettera
den svenska sinnessjukvården.
Är förhållandena på detta område med
dagsjukhus enbart goda kommer kommittén
sannolikt att lägga fram förslag
om byggande av sådana sjukhus också
här i Sverige.

Jag har, herr talman, velat påpeka
att även vi inom kommittén är positivt
inställda och vill utföra det bästa för
sinnessjukvården.

Bifall till statsutskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Blidfors’ anförande nyss angående
översköterskepersonalen vid Yipeholms
sjukhus kan jag ta tillbaka mitt yrkande
på den punkten, alldenstund jag också
yrkat bifall till reservationen. Genom
ett bifall till densamma får medicinalstyrelsen
100 000 kronor och kan då
vid Vipeholms sjukhus anställa vilka
befattningshavare, manliga eller kvinnliga,
som den vill.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
mom. I propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan,
dels ock på bifall till motionen
II: 39; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

I fråga om mom. Il gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till motionen II: 195; och blev
utskottets nämnda hemställan av kammaren
bifallen.

På därå framställda propositioner biföll
kammaren härefter vad utskottet i
mom. III och IV hemställt.

Beträffande mom. V gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare.

på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) mom. V i utskottets förevarande
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 64
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i mom. V gjorda hemställan.

Punkterna 24—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! På den här punkten har
jag tillsammans med en hel del andra
väckt en motion om inrättande av en
laborator- eller överläkartjänst vid av -

delningen för plastikkirurgi och för
brännskador.

Utskottet har löst frågan på det sättet,
att man har hemställt att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära att en
tjänst som överläkare vid avdelningen
för plastikkirurgi och för brännskador
skall inrättas nästa år. Utskottets motivering
är att man i år inte kan bifalla
motionen därför att den ram, som
departementschefens anslagsberäkning
utgör, skulle sprängas. Jag vill då bara
erinra om att exempelvis en förste underläkares
årsarvode är 20 664 kronor,
medan en överläkartjänst, som ju är
placerad i 29 lönegraden, medför en
lön av 18 912 kronor. Om man därtill
lägger pensionskostnadens grundbelopp,
förhöjt med 53,8 procent, gör
detta 1 390 kronor eller tillsammans
20 302 kronor. Det skulle alltså bli en
nedsättning i förhållande till den kostnad
som man nu har, men om man för
säkerhets skull ytterligare lägger till
statens halva pensionsavgift på 1 390
kronor kommer man upp till 21 692 kronor.
Skillnaden är alltså 1 028 kronor.
Då frågar man sig: När det gäller en
tjänst vars innehavare har till uppgift
att försöka komma till rätta med vissa
defekter som folk har i form av handskador,
ansiktsskador, brännskador
o. s. v. och när vi vidare har en avdelning
för denne läkare på sjukhuset i
Uppsala, är det då rimligt att han skall
stå kvar som underläkare, när allting
talar för att hans tjänst åtminstone skall
vara en överläkartjänst och kanske en
laboratortjänst?

Men eftersom utskottet har begärt den
här överläkartjänsten till nästa år är
det väl ingen anledning att försöka göra
något åt den saken.

Orsaken till att jag har begärt ordet
är även att jag vill vädja till chefen för
inrikesdepartementet att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen i fråga
om vården av brännskador i vårt
land, eftersom de atombomber och vätebomber,
som man för närvarande expe -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m.

rimenterar med, har visat sig åstadkomma
skador inte bara inom de områden
där bomberna fälls. Detta ställer oss inför
en hel del problem, som vi snarast
möjligt måste ta itu med. Jag anser också
att det ur sjukvårdssynpunkt är angeläget
att vi ser till att de brännskador
som uppstår inom industrien och
annorstädes kan få bästa möjliga vård.
Det visar sig nämligen att den vård,
som ges på en del lasarett, sjukhus och
sjukstugor ute i landet i övrigt, är .av
undermålig karaktär och både förorsakar
patienterna onödig skada och fördröjer
tillfrisknandet.

Vid sidan av detta bör man även
lägga rena försvars- och beredskapssynpunkter
på frågan.

Jag vill därför vädja till herr inrikesministern
att han vidtar snabba åtgärder
på detta område och att det —
när en tjänst av stadigvarande karaktär
för plastikkirurgi och brännskador
inrättas nästa år — noga överväges, om
det inte är nödvändigt att beakta så att
säga undervisningskravet mer än vad
som skett i utskottet. I detta sammanhang
bör också övervägas inrättandet
av en laboratur eller en professur i
plastikkirurgi, ty här är det fråga om
ett område, som har eftersatts, och det
är angeläget att vi kommer till rätta
med denna fråga nu.

Jag vill, herr talman, bara påtala,
att utskottet tydligen inte satt sig in i
vad de ekonomiska konsekvenserna
skulle ha blivit om man redan nu inrättat
denna tjänst.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill meddela herr
Lundberg, att den del av motionen, som
syftar till professorsbeställningen, kommer
att behandlas i annat sammanhang
och kommer antagligen upp här i kammaren
nästa onsdag.

I fråga om den del av motionen som
tredje avdelningen har behandlat, tycker
jag verkligen att herr Lundberg
skulle vara mycket nöjd med utskottets

behandling. Det är ytterst få motionärer
som behandlas så välvilligt att utskottet
förordar en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om inrättande av
en begärd tjänst nästa år. Med detta
tycker jag herr Lundberg skulle vara
nöjd.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte anmält
att jag skulle vara särskilt missnöjd i
och för sig. Utskottets skrivelse ger
resultat nästa år. Men jag anser, att
frågan är av den karaktär att utskottet
skulle ha kunnat klara den i år utan
att besvära Kungl. Maj:t med att ta upp
den nästa år. Ur den synpunkten ser
jag saken. Det förhåller sig också så,
att vi inte kommer ifrån kostnaden, och
då hade det väl varit bättre att direkt
ge den läkare, som det här gäller, den
trygghet, som en överläkartjänst inneburit.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 48—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9i.

Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor
m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! I motion nr 186 i denna
kammare har jag och några raedmotionärer
hemställt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
ändring i gällande bestämmelser för
statsbidrag till distriktsvården, så att
statsbidrag måtte utgå för alla resor
som distriktssköterskor företar inom
hälso- och sjukvården. För två år sedan
gjorde jag en framställning i samma
fråga och fick då liksom nu en synner -

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m.

ligen positiv skrivning från utskottet.
Med tanke på sjukvårdsreformens
ikraftträdande nästa år hade jag dock
hoppats på bifall till motionen denna
gång, d. v. s. att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj:t i saken. Jag kan således
inte tillgodoräkna mig en fullt så
positiv skrivning, som herr Rubbestad
lyckats utverka till herr Lundberg.

Av distriktssköterskornas årsberättelser
kan man år från år tydligt märka
en fortgående stegring av arbetet i hemsjukvården.
Utvecklingen har gått dithän,
att distriktssköterskornas tid i allt
större utsträckning tas i bruk för sjukvård.
1938 räknade man med en uppdelning
av arbetstiden så, att två tredjedelar
skulle ägnas till hälsovård och en
tredjedel till sjukvård. I realiteten blev
det hälften till varje. På senare år har
mer och mer tid måst ägnas åt sjukvården.
I genomsnitt förekom det i år
i mitt län 1 000 hembesök per år och
distriktssköterska. Av dessa gällde 250
eller bara en fjärdedel hälsovård, medan
750 besök gällde sjukvård.

Enligt 1953 års beslut om obligatorisk
sjukförsäkring utgår ersättning för läkares
resa med tre fjärdedelar av kostnaden,
medan däremot inte någon som
helst ersättning utgår för distriktssköterskas
resa för sjukvård. I de landstingsområden,
där vederbörande landsting
ej vare sig helt eller delvis påtagit
sig kostnaderna för distriktssköterskornas
resor för sjukvård, drabbas de i
hemmet vårdade patienterna ofta av
inte bara dryga resekostnader utan även
av viss del av omkostnaden för medicin
och läkare. Man förstår väl att patienterna
under sådana förhållanden
gärna gör anspråk på vård å sjukhus,
vilket ekonomiskt såväl som i övrigt på
många sätt ställer sig fördelaktigare.
Den stora bristen på vårdplatser kommer
under sådana förhållanden att ytterligare
ökas. Då det inte är rimligt
att de sjuka, som ligger hemma och är
i behov av vård av läkare och distrikts -

sköterska, skall vara sämre ställda än de
som får åtnjuta sjukhusvård, kan jag
ej uraktlåta att än en gång framhålla
behovet av en snabb lösning av denna
fråga. Jag hoppas därför att det skall
komma något initiativ från inrikesministern,
så att vi kan få saken ordnad
till den 1 januari 1955.

Jag har inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

Punkterna 95—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160.

Anordnande av polisbevakning i annan
än den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. ni.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
195, föreslagit riksdagen att till Anordnande
av polisbevakning i annan än
den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Johansson
i Stockholm och Seiiancler väckt motion
(II: 34), vari yrkats att polisbevakningen
vid idrottsevenemang måtte bekostas
av allmänna medel.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Anordnande
av polisbevakning i annan än den i
lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m. för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 850 000 kronor; b)

att motionen II: 34 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion, som herr

3 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stad
gade ordning m. m.

Senander och jag vid denna punkt
väckt, hör samman med två andra motioner,
där vi föreslår dels ökat anslag
till idrottsrörelsen, dels slopande av
den statliga nöjesskatten på idrottsevenemang.
Dessa förslag motiveras inte
minst därav att flera grenar av den
svenska idrotten för närvarande befinner
sig i en vågdal, detta icke minst beroende
på att idrotten åtnjuter så ringa
stöd av statsmakterna. Idrotten har ju
tvärtom blivit en stor inkomstkälla för
staten därigenom att staten lägger beslag
på det mesta av tipsmedlen, tar rätt
hög nöjesskatt och därtill belastar idrottens
penninggivande evenemang med
sådana pålagor som det här gäller.

Det kan synas som om utgifterna för
polisbevakning skulle vara den minst
betydande av de poster jag här talat
om. I verkligheten tar ofta staten på
detta sätt ut många gånger mer pengar
från idrottsorganisationerna än genom
nöjesskatten. Av de många exempel, som
visar detta, skall jag bara ta ett. Vid
Riksidrottsförbundets årsmöte i november
1953 påtalade herr Carolus Widén
från Motala att man vid SM-veckan i
cykel sommaren 1953, vilken hölls i
Motala, av en samlad inkomst på 9 500
kronor måst betala 1 200 kronor i nöjesskatt
men hela 4 500 kronor för polisbevakning.
Det återstod således av vinsten
endast 3 800 kronor.

Detta visar att det är betydande utgifter
som på detta sätt åsamkas idrottsorganisationerna.
Vi för vår del anser
att det allmänna i stället borde bekosta
polisbevakningen. Därtill kommer att
denna pålaga ofta mätes ut på ett rätt
godtyckligt sätt. Jag kan nämna att
exempelvis vid den del av VM i skidor
som ägde rum i Åre befriade länsstyrelsen
arrangörerna från kostnaderna
för polisbevakning.

Utskottet hänvisar nu till att den
kommitté, som arbetar med en översyn
av ordningsstadgan för rikets städer,
snart är färdig med sitt arbete och att

resultatet därav måste avvaktas, innan
man tar upp den fråga som vi berört i
vår motion. Det är ju gammalt och känt
att det alltid finns någon utredning att
hänvisa till, när man inte vill avlägsna
en orättvisa. Jag har inte heller något
hopp om att få rätt gentemot utskottet,
men jag ber ändå, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr 34.

Herr RUBBESTAD (bf):

Iierr talman! Frågan om vem som bör
bestrida kostnaderna för polisbevakning
är ju inte någon ny fråga, utan
den har, såsom utskottet påpekar, rätt
länge varit aktuell. När det emellertid,
såsom herr Johansson själv framhöll,
nu pågår en utredning om frågan, måste
vi ju avvakta resultatet därav. Om riksdagen
skall gå in för något som medför
utgifter, måste vi ju på förhand
veta vad vi binder oss för, och det är
detta som ännu inte är klart.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen II: 34; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 161—192.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 193—195.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Anslag å kapitalbudgeten för
socialdepartementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
socialdepartementets verksamhets -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler.

område, jämte i ämnet väckta motioner
m. in.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten för socialdepartementet,
punkt 7, föreslagit
riksdagen att under fonden för låneunderstöd
till Lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Bengtson
(I: 149) och den andra inom andra kammaren
av herr Engkvist in. fl. (II: 235)
hade hemställts att riksdagen ville besluta
att för budgetåret 1954/55 under
kapitalbudgeten anvisa för lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler
ett investeringsanslag av 9 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 149 och II: 235 till Lån
till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 000 kronor; b)

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 282 och II: 390 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

ENGKVIST (s):

Herr talman! Med anledning av den

motion, som jag och några andra av
kammarens ledamöter har väckt på denna
punkt, vill jag gärna framföra några
synpunkter. Jag är väl medveten om att
det inte finns stora utsikter att få till
stånd någon ändring i själva sakfrågan
med hänsyn till det ekonomiska läge
vi befinner oss i, men det synes mig
angeläget att närmare redovisa de stora
behov av lånemöjligheter som faktiskt
föreligger.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen ligger
för närvarande ansökningar om tillstånd
för byggande av allmänna samlingslokaler
till ett belopp av i runt tal 84
miljoner kronor. Om det inte anvisas
mera än föreslagna 6 miljoner kronor
för nästa budgetår för att täcka de föreliggande
lånebehoven, blir det stora
svårigheter för vederbörande statliga
nämnd att på ett hyggligt sätt kunna
fördela denna lilla summa, så att de
mest trängande behoven tillgodoses.
Jag skall i korthet ange de aktuella lånebehoven
för några riksorganisationer.

För folketsliusföreningarna är det aktuella
behovet av lån och bidrag till
samlingslokaler ungefär 26 miljoner
kronor, för Riksföreningen Våra gårdar,
som bygger nykterhetsrörelsens lokaler,
är det aktuella behovet ungefär 3
miljoner kronor och för Bygdegårdarnas
riksförbund likaledes ungefär 3
miljoner kronor. Det finns alltså ett
omedelbart behov av lån och bidrag
för byggande av samlingslokaler med
över 30 miljoner kronor, men man har
för nästa budgetår inte att räkna med
mer än 6 miljoner kronor tillgängliga.
Därtill bör man då komma ihåg, att av
dessa 6 miljoner kronor är redan 1,5
miljoner kronor bundna till de företag,
som före ingången av det nya budgetåret
fått byggnadstillstånd. Det återstår
således inte mera än 4,5 miljoner kronor
att fördela, medan det aktuella behovet
är över 30 miljoner kronor.

Genom underhandlingar mellan de
olika riksorganisationerna har man försökt
träffa en överenskommelse om en

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Lån till Stockholms stadsmission.

någorlunda rimlig fördelning av de
pengar som står till förfogande. Resultatet
är att folkctshusföreningarna får
1 960 000 kronor, Bygdegårdarnas riksförbund
770 000 kronor och Riksföreningen
Våra gårdar likaså 770 000 kronor.
Dessutom har eu miljon kronor
reserverats för övriga företag och för
eventuella tilläggslån.

Folketshusföreningarna behöver 26
miljoner kronor men får endast något
under 2 miljoner kronor för nästa budgetår.
Det skulle därför vara synnerligen
önskvärt om man kunde lätta deras
bekymmer genom att tillmötesgå vår
begäran i motionen och anvisa ytterligare
3 miljoner kronor. Svårigheterna
blir inte lösta därigenom, men det blir
dock betydligt lättare att tillfredsställa
de mest trängande behoven.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört ber jag att få yrka bifall till motion
nr 11:235.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan, dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 235; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets förevarande utlåtande nr 73,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:235 av herr Engkvist
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Engkvist begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 54 nej,
varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 3.

Lån till Stockholms stadsmission.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kan inte neka till
att det vore frestande och kanske inte
heller alldeles opåkallat att stanna några
ögonblick inför den hundraåriga
verksamhet som bedrivits av Stockholms
stadsmission, vilken i icke ringa
grad kan sägas ha varit en vägröjare
till den sociala grundsyn som nu accepteras
av alla. Tiden är dock knapp,
och ett sådant ordande skulle säkerligen
inte uppskattas av någon här i kammaren.
Jag tror även att gärningen
glimtvis skymtar i motion II: 231, som
vi avgivit i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning rörande vissa lån till
Stockholms stadsmission.

Enär den fråga det här gäller och
det arbete den berör är av allra största
intresse för mig personligen vill jag
dock, herr talman, säga några ord.
Principiellt är jag av den uppfattningen,
att samhället skall lösa de sociala
problemen. Samhället skall ha ansvar
för medborgarna. Livet följer emellertid
inte strikta linjer, och det kommer
alltid att finnas rum både för den enskilda
och för den kristna barmhärtig -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

heten och hjälpsamheten i större stil.
Det är här stadsmissionen utfört en
gärning, som erkänts av alla.

Det var väl även därför som statsmakterna
år 1925 tog ett initiativ och
trädde i förbindelse med stadsmissionens
dåvarande ledning för att inspirera
den att söka hjälpa till med att
förverkliga den nya lagen om barnaoch
ungdomsvården. Kanslirådet von
Koch förutsatte att staten skulle garantera
pengar till byggnaders uppförande
samt tillräckliga avgifter för elevernas
vård.

Detta var, herr talman, början. Sedan
skedde utvecklingen i mycket snabb
takt. Det hem som uppfördes tog emot
25 kroppsligt eller själsligt defekta, vanartade
flickor — med andra ord några
av de olyckligaste stackars människor
man gärna kan tänka sig. År 1932 stod
ett nytt hem färdigt att tagas i bruk
med 25 platser, och även denna gång
utfördes allt på uppdrag och inspiration
av statsmakterna.

Åter kom en injicering från statsmakterna
att utöka verksamheten genom
ett nytt hem för yngre skolpliktiga
elever. 193G startade ett skolhem
med 20 elever. I samråd med inspektören
för rikets skvddshemsvård upprättades
sedan ännu en skolhemsbyggnad
för 25 elever. Det skulle vara en observationsplats
för nyintagna innan slutlig
placering bestämdes, ge möjlighet
till tillfällig isolering vid raseriutbrott
från särskilt svåra elever. Allt utfördes
i samråd med statsmakterna och erforderlig
expertis.

Det är korrekt i allo när utskottet
säger att Skarvik-Tallåsen uppförts i
samråd med och i viss utsträckning
efter direktiv av statliga myndigheter.
De utlämnade statslånen kom att belöpa
sig på sammanlagt 745 000 kronor.
Men det är lika angeläget att påpeka,
att stadsmissionen i dessa anläggningar
själv nedlagt ett kapital av ca 236 000
kronor. Det är penningar som i stor
omfattning getts av människor från

Lån till Stockholms stadsmission.

norr till söder i landet i akt och mening
att hjälpa människor i nöd.

Stadsmissionen upprättade dessa hem
på statens anmodan och i tanke att den
här fått ett förtroendeuppdrag, som
den skulle fullgöra för en lång framtid.
Man avstod från den bästa marken och
byggde hemmen för ett speciellt ändamål,
man satsade stort eget kapital och
utförde under 20 års tid ett erkänt arbete
med särskilt stor personlig omsorg
om det svåra människomaterial
det här gällde.

År 1946 överflyttades ansvaret helt
på staten, som vi alla känner till, när
det gäller omhändertagande av ungdom
för vård på anstalt. Benämningen
skyddshem försvann och i stället kallas
anstalterna nu ungdomsvårdsskolor.

Om verksamheten på Skarvik-Tallåsen
redovisar utskottet i sitt utlåtande
å s. 4, varför jag helt kan förbigå detta.
Vad jag för min del, herr talman, lekmannamässigt
har svårt att förstå är
uppgörelsen mellan stadsmissionen och
statsmakterna när det gäller de givna
lånen. Om jag, när det gäller dessa
ting, icke vandrar i fullständigt mörker,
så är väl det vanliga när det gäller
kommunal förvaltning, då kommunen
lämnar lån till enskilda institutioner
för verksamhet som fullgöres för samhället,
att lånen avskrives, t. ex. med
en tjugondedel varje år och alltså efter
20 år är avskrivna, såvitt den överenskomna
verksamheten eller liknande
fullföljes. Detta har skett för att institutionen
icke efter en lång tid skall
stå där med kapitalskulden kvar och
med byggnader och inventarier nedslitna.
Att så icke skedde här synes mig
vara underligt och beklagligt. Man kan
väl antaga att båda parterna hade ömsesidig
tilltro till varandra. Inte minst
synes mig stadsmissionen haft all anledning
att vara i god tro och knappast
kunnat tänka sig, att en situation skulle
komma som den man nu befinner
sig i. Jag kan dock inte tänka mig att
inte socialministern, som den gode stig -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Lån till Stockholms stadsmission.

finnare han är, skall kunna hitta vägar
till en för alla parter rimlig lösning.

Det är intet tvivel om att vill man
tillämpa stränga juridiska krav, så
kommer stadsmissionen att ligga illa
till. Lån är lån även om de som här
till viss tid är räntefria. Yad man här,
synes det mig, kan tala om och vädja
till är vad som kan anses vara skäligt
och billigt.

Vid besök i februari på Skarvik-Tallåsen
stod det nog ganska klart för oss,
som var där ute, att skall stadsmissionen
igångsätta kolonien för ny verksamhet,
kommer det att krävas avsevärt
kapital. Skall skulden till staten
stå kvar oavkortad och oavsett hur
länge man än vidmakthåller verksamhet
där, är det kanske inte underligt
om stadsmissionen knappast vågar satsa
nytt kapital — om nu sådant kapital
står att uppbringa. Det synes mig därför
inte vara oskäligt om statsmakterna
gör allt för att underlätta möjligheterna
när det gäller att få i gång en samhällsgagnande
verksamhet i de nämnda
lokalerna.

Stadsmissionens enda motiv för sitt
arbete får väl ändå anses vara att dess
hem och arbete i fortsättningen skall
tjäna ett samhälleligt gott ändamål.
Fostringsarhetet på hemmen har skötts
under statens kontroll och med de bästa
vitsord.

Har jag fattat saken rätt så innebar
avtalet mellan staten och stadsmissionen
att denna under alla förhållanden
icke skulle lida någon ekonomisk förlust
på att den gick in i en gärning
som staten inspirerade till.

Nog kan man väl ändå här tänka sig
en ekonomisk lösning, som öppnar
framkomliga vägar och fyller alla billighetskrav.
Jag kan, herr talman, inte
komma ifrån, att riksdagen här har ett
retroaktivt ansvar i förhållande till
stadsmissionen, ty det var ju dock inte
stadsmissionen som bad om tillåtelse att
få sätta igång denna verksamhet, utan
den blev därtill anmodad. Därför menar

jag att den undersökning, som enligt utskottets
mening bör komma till stånd,
inte endast bör ta upp frågan om vem
som skall utnyttja anläggningen vid
Skarvik-Tallåsen, stadsmissionen eller
staten, utan man bör väl vid frågans
prövning också se på den ekonomiska
delen av problemet.

.lag kan inte tänka mig att utskottet
finner detta alldeles utanför möjligheternas
ram. Skulle så vara fallet, står
ju stadsmissionen inför att den 1 juli
behöva inlösa lånen med 745 000 kronor.
Jag har svårt att tänka mig att
riksdagen vill behandla en institution
av stadsmissionens karaktär så hårt och
det har kanske heller aldrig varit meningen.
Om stadsmissionen skulle bli
tvungen att hopbringa medel till att inlösa
statslånen genom att t. ex. minska
sin hjälptilldelning vid de olika hjälpbyråerna
-— vad hade egentligen samhället
vunnit med det?

Jag har, herr talman, intet yrkande,
då jag anser att detta inte skulle vara
riktigt som saken nu ligger till. Jag
skulle gärna ha sett att statsutskottet
något tydligare hade sagt ifrån, att den
ekonomiska sidan inte var slutbehandlad
utan att vid den kommande prövningen
parterna emellan det fanns en i
varje fall inte helt igenlåst dörr. Jag
hoppas alltså att vi, när denna fråga
nästa gång underställes riksdagen, möter
den på ett för båda parter nöjaktigt
sätt.

Jag skulle vilja sluta med att rikta
en vädjan till socialministern — jag vill
gärna understryka att det är en vädjan.
Skulle man inte kunna tänka sig
att en kommitté eller nämnd med personer
från båda håll komme till stånd
för att dryfta frågan i allra högsta grad
opartiskt och förutsättningslöst, med
omsorg om statens och samhällets rätt
och plikt men även med det i blickfältet,
att stadsmissionen till hela sin syftning
och inriktning är för samhället
socialt nyttig och att dess hjälpverksamhet
får ses som en komplettering,

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

där linjeraka paragrafer inte alltid klarar
situationerna? Som jag ser saken,
herr talman, vore det — utan att pruta
av på den socialprincip som jag bekänt
mig till i början av mitt anförande och
som jag vet delas till fullo av socialministern
— likväl nog rätt god logik
att ge en institution som stadsmissionen
ett handtag till möjlighet att fortsätta
oförminskat sitt samhällsgagnande
arbete.

Herr talman! Skulle jag här presentera
allt det arbete och alla de summor
som stadsmissionen insamlar och faktiskt
ger statsmakterna genom arbete
som staten eljest måst bekosta, tror jag
det mycket väl skulle mångdubbelt gå
upp mot den summa som det här är
fråga om. Stadsmissionens budget omfattar
ju en summa på över 4 miljoner
kronor om året, som uteslutande går
till hjälp åt människor i nöd.

Herr talman! Jag har intet yrkande
men vill gärna ha framfört dessa synpunkter
på denna nog så allvarliga
fråga.

Häruti instämde herrar Håstad (h),
Rimmerfors (fp), Norrby (fp) och
Boija (fp), fröken Elmén (fp), herr Widén
(fp), fru Boman (h) samt herrar
Sjölin (fp) och Anlby (fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom den ärade talaren
inte ställde något yrkande, kan
det vara onödigt att någon representant
för utskottet tar till orda på denna
punkt, men hem Gustafsson i Borås yttrade
en del som föranleder mig att
säga ett par ord.

Till en början vill jag säga, att stadsmissionen
enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte på något sätt har blivit
illa behandlad i detta sammanhang.
Dessutom vill jag erinra om att det, såsom
också har redovisats i motiveringen,
under tredje avdelningens behandling
av detta ärende framkom, att staten
måhända skulle finna användning för

dessa lokaler. Man får då, såsom här
har rekommenderats, tillsätta en utredning,
som skall söka klargöra huruvida
stadsmissionen för sin del ser sig i
stånd att utnyttja dessa lokaler — stadsmissionen
har ju inte gjort klart vad
den skulle kunna tänka sig använda lokalerna
till — eller, om stadsmissionen
inte kommer till någon slutsats i detta
avseende, huruvida staten skulle ha användning
för lokalerna.

Det finns också anledning att erinra
om vad utskottet säger i slutet av motiveringen:
»Under uppskovstiden, före
vars utgång förslag i frågan på nytt bör
underställas riksdagen, bör givetvis varken
staten eller stadsmissionen göra
sina ekonomiska anspråk gällande.»

Utskottet har inte funnit anledning
att i sin skrivning vidga rekommendationerna
för underhandlingarna till att
även omfatta det som herr Gustafsson
föreslog i sitt anförande, men utskottet
har ju heller inte skrivit på sådant sätt,
att inte de synpunkterna kan komma
upp till prövning när utredningen skall
verkställas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd
varuskatt m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
79, i anledning av väckta motioner om
återbäring till Lifaco Aktiebolag av till
statsverket erlagd varuskatt m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 300) och den andra
inom andra kammaren av herr Lind -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

berg in. fl. (II: 260), liadc hemställts att
riksdagen måtte besluta, att till Livsmedels
Fabrikations Co AB skulle av
statsmedel återgäldas dels till statsverket
erlagd varuskatt och avgift med
41 868 kronor 95 öre jämte ränta, dels
ock till kronan inbetald ersättning för
rättegångskostnader med 13 000 kronor,
samt att till bolaget därutöver skulle
betalas ett belopp av 13 500 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:306 och 11:260 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Näsgård, fröken Andersson,
herrar Alfred Nilsson, Pålsson, Sanne,
Skoglund i Doverstorp, Sta hl, Svensson
i Ljungskile, Staxäng, Onsjö, Gustafsson
i Skellefteå, Löfroth och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:306 och 11:260,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av erlagd
varuskatt återbäras ett belopp av
41 868 kronor 95 öre jämte sex procent
ränta från respektive inbetalningsdagar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
det för budgetåret 1953/54 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter till
bolaget utbetala 26 500 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det ärende, som nu behandlas,
har en gång tidigare varit föremål
för prövning av riksdagen. Även
denna gång anser utskottets majoritet,
att i motionerna framfört yrkande icke
bör bifallas. Därmed har utskottsmajoriteten
tydligtvis ansett, att en begången
oförrätt skall vara bestående.

I sitt utlåtande, som nu föreligger till
behandling, anför utskottet att det ånyo
velat erinra om vad som anförts i av
samma utskott avgivet utlåtande den 27
november 1951 för att därigenom från
diskussionen avföra själva rättsfrågan,

vilken för Lifacos vidkommande slutgiltigt
prövats och avgjorts i domstolsväg.

Det är svårt att förstå detta utslcottsmajoritetens
uttalande, om man inte
därmed menar, att rättsfrågan är omtvistad
och att det således skulle vara
svårt att ur rättslig synpunkt försvara
de åtgärder, som vidtagits av kontrollstyrelsen
mot firman Lifaco. Svårigheten
härvidlag måste medges. Motionärerna
liksom även reservanterna har
inte diskuterat frågan om det lagliga
eller icke lagliga i att utta eller ålägga
eu tillverkare att i sin tur ålägga sina
kunder att betala skatt för de varor,
varom nu är fråga. Hur tveksam denna
rätt än kan vara har man icke häremot
gjort någon erinran, vilket för övrigt
kunnat vara väl motiverat med hänsyn
till ordalagen i den författning, som
riksdagen antog år 1941 och på vilken
man stött sig vid bedömandet av skattskyldigheten.

Motionärerna och reservanterna har
i stället vänt sig emot att bolaget skulle
erlägga en skatt, som icke vare sig kunnat
eller kunde uttas av konsumenterna
eller av köparna av bolagets halvfabrikat.
Väl är det riktigt att man i motionen
refererat till själva den grundläggande
rättsfrågan, men själva motiveringen
rör sig endast om det oriktiga
i förfaringssättet att ålägga firman betala
en skatt, som andra skulle ha erlagt,
därest skattskyldigheten för firman
varit känd.

I motionen anföres också att kontrollstyrelsen
själv bedömt saken så i vissa
fall, att skatt skulle utgå först från den
dag styrelsen meddelat sitt beslut. Denna
fråga, som motionen gjort och som
i hela pläderingen från firman Lifacos
sida gjorts till en huvudfråga, berörs
icke i utskottsutlåtandet. Utskottet säger
emellertid, att enligt vad utskottet
har sig bekant föregicks beslutet om
återbäring av skatt till Lifaco av ingående
överväganden inom den dåvarande
samlingsregeringen. Utskottet anser
sig dessutom kunna ta för givet, att en

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

avvägning mellan samtliga på skälighetsbedömningen
inverkande omständigheter
ägt rum.

Utskottet synes vidare utgå ifrån att
bolaget bort veta, att skatt skulle åsättas
de varor, som bolaget tillverkade.
Denna utskottets förmodan kom tydligast
till synes i det 1951 avgivna utlåtandet.
Att all sakkunskap, som prövat
denna fråga, med undantag då givetvis
för kontrollstyrelsen, haft en annan
mening bekymrar inte utskottsmajoriteten.
Att rådhusrätt och hovrätt
kommit till samma uppfattning som firman
anses heller inte ha någon betydelse
i sammanhanget. Att hovrätten ansett
i likhet med regeringsrätten tvenne
varor, nämligen Lifaco garneringsbär
och garneringspäron, vara skattepliktiga
men att detta beslut i skatteärendet
icke kan vinna tillämpning
förrän den dag beslutet meddelades bekymrar
heller inte utskottet. Eller får
man tolka utskottsutlåtandet så, att denna
fråga övervägts av samlingsregeringen
och då ansetts vara ersatt med 35 000
kronor? Samlingsregeringen kunde
emellertid inte ha övervägt detta, enär
återbäring beslutades före hovrättens
utslag. Frågan tillhör väl heller inte de
enklare att besvara.

Utskottet har en passus i sitt utlåtande,
som jag hemställer att utskottets
talesman närmare förklarar. Det heter
i utskottsutlåtandet, att Kungl. Maj:t
med stöd av riksdagens år 1945 lämnade
bemyndigande till skälighetsprövning
den 15 juni samma år medgav bolaget
restitution för en del — praktiskt
taget hälften — av det omtvistade
skattebeloppet. Det s. k. omtvistade
skattebeloppet utgjorde kr. 89 618:95
och skulle således hälften ha utgjort
kr. 44 809:47. Hur kan då 35 000 kronor
vara praktiskt taget hälften av hela
beloppet? Jag har förstått utskottet så,
som om man ansett att firman Lifaco
blivit överkompenserad vid skälighetsprövningen.
Om denna misstanke är
riktig, så är majoritetens bedömande av

denna fråga allvarligare än som klart
framgår av utskottets utlåtande.

Även om man inte kan gå så långt,
att man resolverar att kontrollstyrelsen
medvetet eller i vart fall överilat handlagt
detta ärende, så får man väl ändock
utgå från att ett allvarligt misstag
blivit begånget. Om man så milt bedömer
saken måste man fråga sig, vad
det kan vara för starka intressen som
hjälper till att bortförklara detta misstag.
Man frågar sig vidare, om det kan
vara något intresse från myndigheternas
sida i övrigt att slå vakt om detta
misstag och vidare vad det kan vara
för anledning för majoriteten i utskottet
att vidhålla, att ingen orätt mot
Lifaco blivit begången. Nu synes man
ha gjort denna fråga till en prestigefråga
av stora dimensioner. Någon socialdemokratisk
princip kan det inte
vara fråga om. Visserligen kan det sägas
vara en princip att kapitalisterna
skall hållas kort, men det har väl aldrig
varit en princip att göra detta med
hjälp av vilka metoder som helst. I
stället har vi socialdemokrater i vårt
program skrivit in allas likhet inför lagen,
vilket väl i anständighetens intresse
måste tolkas så, att lagliga metoder
och medel skall användas även i intressefrågor.

Regeringsformen § 16 lämnar för övrigt
anvisningar, som också vi socialdemokrater
i vårt handlande måste följa.
Om man nu, som jag gör, utgår från
att ett misstag blivit begånget, ett misstag
eller fel, som kan rättas, så måste
det vara angeläget att rätta till detta
misstag. Ingens prestige kan bli lidande
härav. Tvärtom torde prestigen vara i
fara, om man söker göra detta misstag
till ett i kraft av gällande lag och i
laga ordning fattat beslut.

Visserligen är det en princip att riksdagen
inte skall tolka lag. Denna princip
måste upprätthållas, enär det eljest
skulle bli stora svårigheter för de
myndigheter, som har att tolka och tilllämpa
lag. De skulle aldrig veta, när

Nr Ifi.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlaj

deras tolkning stod i överensstämmelse
med dens mening som lagen stiftat,
med mindre lagen åtföljes av en omfattande
lagtolkning. Ett sådan förfaringssätt
skulle vara både opraktiskt och
omöjligt.

Det är därför inte här fråga om att
riksdagen skall tolka lagen. Det är endast
en fråga om att bedöma det skäliga
eller oskäliga i att en övervältringsskatt
uttages av tillverkaren, som enligt författningens
ordalydelse inte skolat erläggas
av honom.

Författningen lämnar heller ingen
möjlighet att ådöma tillverkaren retroaktiv
skattebetalning. Man får emellertid
förutsätta, att ett sådant föreläggande
kan lämnas av domstol för det fall
att vederbörande vägrat efterkomma
kontrollstyrelsens föreskrifter om att
erlägga skatt för en vara, även om tillverkaren
bedömt varan stå fri från skattebeläggning.
Om denna tolkning är riktig,
vilket torde vara fallet, eftersom
Svea hovrätt så bedömt saken, så skulle
det icke råda någon tvekan om det skäliga
i att Lifaco erhåller återbäring på
den retroaktivt erlagda skatten. Detta
så mycket mera som rådhusrätt och
hovrätt frikänt bolaget i ansvarstalan.

Man måste fråga sig vad bolaget Lifaco
gjort för ont eftersom detta bolag
skall straffas så som skett. I detta
fall vågar man väl icke förutsätta att
bolaget så fallit i onåd, att man kan
anses vara berättigad tillgripa vilka åtgärder
som helst mot detsamma. Om firman
icke varit önskvärd borde man
väl icke lämnat den tillstånd bedriva
sin verksamhet. Det synes icke vara
värdigt svenskt rättsväsende eller svenska
myndigheter att låta vare sig antieller
sympatier diktera handlandet. Hur
skall man tolka det faktum, att två
tjänstemän från kontrollstyrelsen bedömt
en vara av Lifacos tillverkningar
icke skattepliktig och styrelsen sedan
efteråt desavuerat samma tjänstemän
och förklarat varan skattepliktig? Hur
skall man kunna inför sådana metoder

d varuskatt m. m.

få någon tillit till rättfärdigheten i
styrelsens beslut? De måste ha dikterats
av andra skäl än de sakliga.

I författningen heter det, vilket också
refererats i utskottets recit, att kontrollen
utövas av kontrollstyrelsen med
biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
Skulle då dessa biträdande kontrolltjänstemän
icke kunna avgöra om en
vara var skattepliktig eller skattebefriad?
Var det författningens mening
att styrelsen skulle resa omkring och
kontrollera tjänstemännen, eller var det
verkligen meningen att kontrollstyrelsen
skulle kunna häva ett beslut av
tjänstemännen med den verkan, att tillverkaren
av varan skulle erlägga skatt
för tiden före kontrollstyrelsens ändring
av tjänstemännens beslut? Kontrollstyrelsen
har meddelat sig ha rätt att
korrigera sina tjänstemän, vilket må
vara riktigt. En annan och viktigare
fråga är om sådan korrigering —- med
anspråk på laglighet — kan ske för
tiden före beslutets fattande. Jag har
svårt att inse det riktiga i sådant föriaringssätt,
och jag har dessutom svårt
att förstå, att någon annan skulle kunna
göra det.

I motionen har räknats med att Lifaco
återfått genom kundernas frivilliga
inbetalningar 12 750 kronor och
denna summa är frånräknad skattebeloppet
kr 89 618: 95, vadan återbäringen
nu skulle avse ett belopp av kronor
41818:95. Motionärerna såväl som sedermera
reservanterna skulle således
medvetet ha räknat de 12 750 kronor
såsom frivilligt inbetalda skattemedel,
som skulle ha kommit firman tillgodo.
Denna uppfattning — om någon fått en
sådan -— är felaktig. I själva verket förhåller
det sig så, att kunderna velat
hjälpa bolaget, då det befann sig i ett
beträngt läge genom att det påtvingats
inbetala den retroaktiva skatten. Dessa
hjälpåtgärder från kundernas sida borde
rätteligen icke komma staten till
godo. Bolaget har också återbetalat en
del av de medel, som kunderna inleve -

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. ni.

rerat till bolaget, och detta skedde då
resfitutionen å de 35 000 kronorna skett.
Att bolaget beräknade sina egna omkostnader
för att få denna restitution
har aldrig fallit kunderna in att klandra.
Denna kundhjälp, som räknats staten
till godo vid den tidigare behandlingen
i riksdagen av detta ärende, är
således icke att betrakta på så sätt, att
motionärerna ansett det riktigt, att staten
och icke bolaget skall tillgodogöra
sig hjälpmedlen i fråga.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
framhålla några synpunkter rörande
varuskatteförordningen och kontrollstyrelsens
arbetsmetoder. Vad först gäller
förordningen torde det vara klart,
att bolaget var i sin fulla rätt, då det
icke krävde skatt av sina köpare. Ingenstädes
i förordningen eller den därvid
fogade varuförteckningen ur statistiskt
nr 298—302 finnes angivet några
av Lifaco tillverkade varor, som skolat
beskattas. Det är således konstruktioner
i efterhand, som legat till grund för
påbjuden skatteskyldighet. Detta bevisas
också av den omständigheten att
polisanmälan mot bolaget icke föranledde
domstolen till något annat än
klart frikännande. I den senare ansvarsprocessen
frikändes också bolaget helt.

Det kunde vara anledning framhålla
många andra saker, som är relevanta i
denna affär. Det må väl emellertid tilllåtas
en stilla undran varför icke utskottet
i sin recit tagit med några av
de ärenden, som avgjorts av domstolar
och som varit till förmån för bolaget.

Jag har i annat sammanhang talat om
bolaget såsom kapitalist, vilket motiverats
av uttalanden som gjordes från
utskottsmajoritetens sida vid den föregående
behandlingen. Ingenting kan
vara oriktigare än att betrakta Lifaco
såsom ett kapitalistiskt företag. Företaget,
som äges och ägdes av en flykting,
som kom utblottad till Sverige,
har aldrig ägt något som kan kallas för
förmögenhet. Firman har arbetat sig
fram till en relativt god ställning, den

har sysselsatt ett 40-tal arbetare och
den har gjort rätt för sig så som anstår
ett företag eller enskild person. Genom
de åtgärder, som bolaget tvingats vidtaga
för att hävda sin rätt, har det gått
tillbaka mycket kraftigt, och fråga är
om det någonsin kan resa sig igen. I
sanningens intresse bör även framhållas
att firman grundats på lånat kapital.

Det förklarades också vid förra tillfället
att firmans omsättning var hög,
varför det icke skulle varit något problem
att betala den retroaktiva skatten.
Hur ett sådant påstående kunnat fällas
är svårförklarligt, men det bevisar att
man velat använda en omsättningssumma
som om hela omsättningen skulle
varit en förmögenhet, en ganska underlig
metod att mäta tillgångar hos ett
företag eller kanske rättare solvensen
hos ett företag. I vart fall kan väl icke
omsättningssummans inplacering i likviditetssammanhanget
ha haft annat
syfte än att vilseleda. Men även om bolaget
haft hur mycket tillgångar som
helst, kan detta icke motivera den behandling
bolaget fått röna.

Mycket mera skulle kunna vara att
anföra i denna sak, men för tillfället
torde det anförda från min sida vara
till fyllest. Jag vill ännu en gång framhålla,
att jag anser det vara en gärd
av rättvisa att Lifaco erhåller restitution
å den erlagda retroaktiva skatten
och yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det förhåller sig väl
ingalunda så — det tycker jag mig på
mångfaldigt sätt ha förstått — att en
namnunderskrift under en motion med
nödvändighet och restlöst innebär ett
djupare, ett mera häftigt personligt engagemang
i den sak det rör sig om, det
må nu gälla det ena eller andra, men
jag vill säga, att i det speciella fall, som
nu är föremål för kammarens uppmärksamhet,
betyder — vågar jag tro —

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.
Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

namnunderskrifterna samt och synnerligen
just ett sådant starkt och levande
personligt engagemang. Själv har jag
— långt innan det gavs mig möjlighet
att ta till orda här i denna kammare -—
ställt mig den frågan om och om igen:
År det rimligt, kan det försvaras, att ett
ärende skall på det sätt och i den grad,
som här enligt mångas åsikt skett, kunna
år efter år malträteras? Det är ju
här — som jag tillåter mig se det —
icke fråga om ett rutinärende vilket
som helst, ett kallt och affärsmässigt
räknestycke blott och bart, där man
kan bestämma sig för den ena eller
andra lösningen utan allt aktgivande på
det som alltid reser sig i vägen, så fort
det kommer levande och kännande och
för sin goda rätt och sin existens kämpande
människor med i sammanhanget:
ömtåliga psykologiska faktorer, väsentliga
mänskliga hänsyn. Så representerar
— menar jag — lifacoaffären inte
bara ett nummer hland otaliga andra
nummer i ett statligt jättediarium, en
död anteckning i ett dött register. Det
är fråga om ett rättsfall av utomordentligt
allvar och av visserligen starkt
kontroversiell natur, men där bakom
skymtar också någonting annat: en
medborgare som i tretton långa år med
förtvivlans mod stritt för sin sak och
som väl i det avgörande, som i dag förestår,
ser den absolut sista chansen till
en rimlig och skälig och — varför inte?
— hedersam uppgörelse.

De flesta i denna kammare har redan
en gång förut haft tillfälle att ta
ställning i denna säregna och med rätta
mycket uppmärksammade tvist. Skäl
och motskäl har vid det här laget stötts
och blötts tillräckligt och de bär ytterligare
belysts av den föregående talaren.
Personligen gör jag alls inte anspråk
på att företräda någon som helst
expertis vare sig i juridikens eller i
konfityrtillverkningens mysterier. Jag
har i någon mån sökt tränga in i och
bedöma fallet som vanlig enkel lekman,
den där dock inte föraktar att

lyssna till sakkunnigas på olika områden
råd och ta intryck av deras värderingar
och jag har i den egenskapen undertecknat
motionen. Jag har omöjligen
kunnat komma till annan uppfattning
än att det allmänna här står i skuld,
en skuld som det med litet god vilja
inte borde vara alltför svårt att äntligen
erkänna och vidgå och bringa ur
världen.

En anledning till att jag begärt ordet
här i denna debatt är, herr talman, att
jag skulle vilja rikta en vädjan alldeles
särskilt till de av kammarens ledamöter,
som i likhet med mig befinner
sig i den goda belägenheten, att de i
denna fråga kan känna sig helt obundna
av något föregående, helt obundna av tidigare
beslut och ställningstaganden på
det parlamentariska planet. Det allmänna
har i dag — jag ber att få upprepa
det — en möjlighet att avhörda
sig en tryckande skuld, som — om den
inte tillfredsställande regleras — för
all framtid kommer att utmana och
oroa, utmana rättskänslan, oroa sinnena.
Man skulle väl ha rätt att finna
det naturligt, om alldeles särskilt företrädare
för en samhällsåskådning, som
i staten mer än i någonting annat ser
en garanti för den enskildes säkerhet
och välbefinnande, skulle vara de första
att anmäla sig, när det gällde att bistå
en medborgare, som är ute i det enda
ärendet att om möjligt bringa sin
lidandeshistoria till ett drägligt slut.
Det synes, åtminstone är det mitt intryck,
som om lifacoaffären i sig vore
en ganska dålig rekommendation, eller
rättare sagt ingen rekommendation alls,
åt staten som ett väsen utan brist och
vank, som en det godas specielle representant
i en ond värld.

Det skall också här få lov att sägas,
att den enskilde medborgare det här är
fråga om, mannen bakom Lifaco sålunda,
alls inte kommer som en supplikant
utan vederhäftighetsintyg. En
springande punkt i utskottsmajoritetens
uppseendeväckande knapphändiga mo -

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

tivering för avslagsyrkandet är hänvisningen
till det obestridligen faktiska
förhållandet, att väl både Stockholms
rådhusrätt och Svea hovrätt klart tagit
ställning till Lifacos förmån, men
att högsta domstolen förklarat dessa instanser
icke behöriga att döma i mål,
som gäller varuskattetvister. Så bringas
ett par besvärande vittnen att försvinna
och kvar står alltså regeringsrättens
kända negativa reaktion på bolagets besvär
över kontrollstyrelsens skattepåföring.
Skall något här få lov att sägas,
vore det detta: Jag har, herr talman,
svårt att inse, att inte två gånger två
mycket väl kan vara fyra, alldeles oavsett
om det på grund av några mer eller
mindre formalistiskt betingade eller betonade
invändningar skulle göras gällande,
att den som företar nämnda räkneoperation,
icke skulle vara därtill behörig.
Jag skyndar mig att här tilllägga,
att sedan skatteplikten väl av regeringsrätten
fastslagits, är på den
punkten icke mer att säga. Något kväljande
av dom är det från min sida
självfallet icke fråga om. Det är retroaktiviteten
det nu gäller, frågan om
restitution.

Men jag ville också få lov att säga, att
det för en lekman, som sin plikt likmätigt,
går att bilda sig en uppfattning
i denna fråga, måste te sig naturligt
och ofrånkomligt att fästa det allra
största avseende därvid, att Lifacos
beträngda sak spontant stödes av ett
sådant uppbåd av även utanför domstolarna
befintlig juridisk expertis — liksom
inom parentes sagt av expertis på
andra i sammanhanget betydelsefulla
områden. Om man därvid alldeles särskilt
skulle känna behov av att hänvisa
till vad professorn i civil- och finansrätt
Seve Ljungman har att andra, så
innebär detta ingen som helst nedvärdering
av mångfalden av opinionsyttringar,
som tidigare under hand kommit
till uttryck, endast och allenast
ett framhävande av en i fråga om tidpunkten
näraliggande bearbetning av

problemet, därtill en bearbetning av,
såvitt jag förstår, utomordentligt initierat
slag och av synnerlig skärpa.

Jag skulle kunna åtnöja mig med att
helt summariskt hänvisa till detta aktstycke,
men jag vill ändå fästa uppmärksamheten
på speciellt ett par av de
av professor Ljungman anförda synpunkterna.
Professor Ljungman vänder
sig med eftertryck mot den retroaktivitet
vid skattens utkrävande, som i fallet
Lifaco kommit i tillämpning och som
måste te sig i högsta grad anmärkningsvärd,
alldeles oavsett, vill jag tilllägga,
hur det förfarits eller icke förfarits
i eventuellt andra liknande fall.
Han gör det med utgångspunkt från det
faktum, att det ju ändå här var fråga
om en övervältringsskatt, där skattskyldigheten
helt åvilar inte producenten,
men väl konsumenten. Hade det varit
en skattetjänsteman som underlåtit
att debitera varuskatt, skulle, säger denne
rättslärde, med hundraprocentig säkerhet
någon ersättningsskyldighet för
skattetjänstemannen i fråga över huvud
inte ha uppkommit.

Men i fråga om Lifaco, där det inte
rör sig om en specialutbildad, för uppgiften
särskilt trimmad fackman, utan
om en vanlig enkel medborgare, en näringsidkare
bland många, som i Kristidssverige
hade att söka finna sig till
rätta i en djungel av lagar och förordningar,
av bud och påbud, så hävdades
ett lagtolkningsansvar, som gick väsentligt
mycket längre än vad som skulle
ha gällt för kontrollstyrelsens egna för
ändamålet utbildade tjänstemän.

Jag vill understryka att det, såsom
den föregående talaren redan gjort, kan
erinras om att kontrollstyrelsens på sin
tid utskickade granskningsmän vid sin
inspektion befunnit företagets omtvistade
produkter utgöra typiska exempel
på icke skattepliktig vara. Det är alltså,
låt mig summera det så, för sin uppenbarligen
av god tro dikterade underlåtenhet
att av kunderna för statens räkning
utkräva skatt för dessa av kon -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

trollstyrelsens egna gransknings- och
tjänstemän som typiska exempel på icke
skattepliktiga betecknade varor som Lifacos
företagsledare tvingats in i ett
ekonomiskt förödande och även i andra
avseenden destruktivt processande. Jag
måste fråga: År detta rimligt?

Herr talman! Det är för övrigt lätt
nog att konstatera, att allmänna opinionen
i ovanligt hög grad lever med i
denna rättsaffär, som framstår i så
mycket betänkligare dager som det uppenbarligen
förhåller sig så, att det mer
eller mindre i periferien förevarit ett
och annat som nog vore förtjänt av att
opartiskt och objektivt ånyo synas i
sömmarna. Man tänker härvid kanske
alldeles särskilt på kontrollstyrelsens
speciella maktutövning, vari som kulmen
på en serie drastiska dekret ingick
— vid sidan om allt rättsligt förfarande
— ett försök att bringa firman
till underkastelse genom företagets avstängning
under en viss tid från råvarutilldelning.
Bara detta är en tillräckligt
graverande omständighet, vars riktighet
visserligen av vederbörande myndighet
bestritts, men som på annat sätt får
anses till fullo styrkt.

När blev det vidare, kan man fråga,
sed i detta land, att departementstjänstemän
med helt ovidkommande anspelningar
på den klagandes och anklagades
ställning som utlänning söker förmå
denne att inhibera en aktion i en
rättsfråga, på vars utgång vederbörandes
hela framtid, i varje fall hela ekonomiska
existens, finge anses såsom
på det allra högsta beroende? Att sådant
över huvud kan förekomma, måste
väl ändå betecknas som märkligt.

I det längsta ville man hoppas och
tro, att den riksdagens prövning av Lifacos
rättmätiga sak, som just nu är å
bane, skall leda till ett positivt resultat.
Sker icke så, tror jag att man på goda
grunder kan befara, att ont blir värre.
Stora delar av vårt folk skulle då ovillkorligen
komma att fråga sig, varför
riksdagen inte i ett givet läge, som ro -

pade på handling, begagnade sin lagliga
rätt att i ett uppmärksammat konkret
fall nödtorftigt reparera uppkommen
svår personlig skadegörelse.

Herr talman! Med dessa ord av vädjan
— och jag är angelägen om att mina
ord skall uppfattas just som en vädjan
— ber jag att få yrka bifall till den vid
statsutskottets utlåtande nr 79 fogade
reservationen.

Häruti instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Till vad som hittills
sagts i denna fråga vill jag bara lägga
ytterligare några synpunkter.

Jag skulle kunna gå in på den mänskliga
sidan av saken, som herr Hamrin
på ett så utomordentligt träffande sätt
har framställt. Jag instämmer emellertid
helt med honom i hans uppfattning om
den fruktansvärda mänskliga tragedi,
som är en sida av denna affär och skall
inte nu uppehålla mig därvid utan endast
be att få konstatera några fakta.
Jag tar några av dem som framlagts tidigare
både i riksdagen och i pressen.
Det har bi. a. sagts att man av det faktum
att högsta domstolen pålade Lifaco
rättegångskostnader skulle kunna sluta
att högsta domstolen i realiteten vore
av samma mening som regeringsrätten.
Den synpunkten förekommer bl. a. i
byråchefen Annells kända artikel i höstas
i Tiden. Han säger att högsta domstolens
beslut i fråga om rättegångskostnader
är signifikativt, som det heter,
i så måtto att Lifaco knappast
skulle ha dömts att betala dessa kostnader,
om domstolen funnit bolagets
fordran sakligt välgrundad.

Jag ber då att få framhålla att en sådan
tolkning står i direkt strid med gällande
lag. Högsta domstolens dom föll i
augusti 1950, och då hade nya rättegångsbalken
trätt i kraft. Enligt övergångsbestämmelserna
till nya rättegångsbalken
skall därvid nya rättegångsbalkens
bestämmelser om rätte -

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

gångskostnader lända till efterrättelse,
även om målet anhängiggjorts före denna
lags ikraftträdande. Och i nya rättegångsbalken
stadgas uttryckligen att
part som tappar skall ersätta motpartens
rättegångskostnader, och vidare att
part, vars talan avvisas, anses som tappande
part. Följaktligen är det uppenbart
att högsta domstolens beslut om
rättegångskostnaderna inte har någon
som helst betydelse för sakfrågan. Detta
beslut om rättegångskostnaden är endast
och allenast en direkt konsekvens
av det faktum, att högsta domstolen
inte fann de allmänna domstolarna behöriga
att uppta frågan.

Jag vill vidare starkt understryka vad
som så många gånger sagts, att det här
är fråga om en skälighetsbedömning.
De allra flesta är väl ense därom —
med undantag för vissa personer, bl. a.
avdelningsordföranden den gången detta
ämne debatterades — att denna författning
är utomordentligt svårtolkad.
Det är mänskligt att fela — errare humanum
est. Det visar sig ju också på ett
evident sätt, såsom nyss framhölls, att
rådhusrätt och hovrätt tolkat författningen
så som Lifacos ledning gjort,
trots det oerhörda psykologiska tryck,
som regeringsrättens lagakraftvunna utslag
måste ha utövat.

När olika domstolar kommer till så
diametralt olika resultat, tycker jag
knappast man kan begära att en enskild
näringsidkare utan vidare skall ha
samma uppfattning som just en av
dessa domstolar. Jag erinrar också om
vad som förekom före varuskatteförordningens
tillkomst — jag skall inte läsa
upp alltsamman i citat. Jag erinrar bara
om de varningar som uttalades av generaldirektör
Gjöres på grund av författningens
oklarhet och där han bl. a.
sade, att bedömandet av tillämpningen
i det särskilda fallet av dessa varuförteckningar
ankommer på vida kretsar
av befolkningen, vars förmåga att tolka
varuförteckningens invecklade varubeskrivning
inte kan skattas alltför högt.

Jag kommer så till ett par andra
punkter, som också varit uppe i debatten.
Alldeles nyss berördes frågan om
retroaktiviteten. Då har man sagt att det
var inte alls märkvärdigt att det blev
en retroaktiv beskattning. Det kan man
naturligtvis säga beträffande vanlig, direkt
beskattning. Men det kan inte nog
understrykas att den 1941 införda varubeskattningen
var en sådan övervältringsskatt,
som det aldrig var riksdagens
eller Kungl. Maj ds avsikt att den
skulle drabba konsumenterna. Bolaget
är kort och gott bara en skatteuppsamlare
för staten. Det är ett billigt och bra
uppbördssystem för staten, men det förutsätter
ju att ifrågavarande skattelag
skall tolkas inte av myndigheterna utan
av den enskilde skatteuppsamlaren, i
detta fall alltså av Lifacos ledning.

Det är väl alldeles uppenbart — som
bl. a. professor Ljungman, vilken nyss
citerades, framhållit — att man beträffande
lagtolkningen inte kan på en enskild
ställa samma krav som man kan
ställa på en för ändamålet utbildad statlig
tjänsteman. Även ur den synpunkten
tycker jag att all skälighet talar för att
Lifaco här vederfares återbetalning,
detta så mycket mera som det är uppenbart,
inte minst genom Kungl. Maj ds
beslut i juni 1945, att Lifaco var i god
tro. Annars skulle Lifaco aldrig ha fått
tillbaka någonting. Man kan alltså inte
säga, att Lifacos ledning i detta fall
har handlat vårdslöst.

Om jag fortsätter en stund med svårigheten
att tolka denna författning, så
vill jag bara erinra om följande tre
fakta. De varor det var fråga om fanns
för det första inte upptagna i varuskatteförordningens
förteckning, för det
andra fanns de inte heller under ifrågavarande
statistiskt nummer i tulltaxan
och för det tredje fanns de inte heller
upptagna i varuhandboken till tulltaxan.
Från kronans sida har det anförts
att man även skall ta hänsyn till
den tolkning som »givits i praxis vid
tulltaxans tillämpning». Ja, är det rim -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.
Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

ligt det, att enskilda företagare skall gå
omkring och undersöka detta? Mig veterligt
är denna praxis inte tryckt. Man
kan icke begära något dylikt.

För att exemplifiera hur osäker grund
man står på när det gäller dylika klassificeringar,
skall jag nämna följande.
Vid ett visst tillfälle gav livsmedelskommissionen
beträffande en viss vara
intyg på att denna inte kunde hänföras
under ett av de nummer i varuförteckningen
som det var fråga om —
nr 298 — och alltså inte borde skatteläggas.
Det intyget visade för övrigt
Lifaco upp för rådhusrätten 1943. Sedan
ändrade livsmedelskommissionen
sitt beslut i motsatt riktning. Så kom
det ut en ny förordning, och då återgick
kommissionen till sitt ursprungliga
beslut.

Vad jag nu sist har relaterat tyder ju
inte precis på att det är så lätt att klassificera
de ifrågavarande varorna ens
för de statliga myndigheterna, och långt
mindre då för de enskilda.

Man har också framhållit det anmärkningsvärda
i att kronan i processen
inte har förmått visa upp en enda
utomstående opartisk sakkunnig som
velat uttala sig till dess fördel. I själva
verket är det väl så att det bara finns
ett utlåtande som möjligen kan tydas
till nackdel för Lifaco, nämligen ett
som är avgivet av verkställande direktörerna
hos Marabou och AB Förenade
chokladfabrikerna, ett utlåtande som
byråchefen Anneli har tagit upp i den
här artikeln i Tiden, där han säger att
båda dessa herrar fann, att de av kontrollstyrelsen
skattebelagda varorna var
skattepliktiga. Går man till utlåtandet
står det någonting helt annat, nämligen
följande: »Då de varor som Lifacoprodukterna
i fråga äro avsedda att
ersätta falla under förteckningen över
skattepliktiga varor, anse vi att även
de här nämnda Lifaco-produkterna böra
beläggas med varuskatt.» Det är ett
klart felreferat som byråchefen Anneli
har gjort, och det är över huvud taget

ett minst sagt tvivelaktigt resonemang
som förs. Dels kan man ifrågasätta om
de här produkterna var avsedda att
ersätta skattepliktiga varor, dels och
framför allt bör det framhållas, att om
en viss vara beskattas, är det väl därmed
inte givet att ersättningsmaterial
för denna skall beskattas. Vi har t. ex.
haft det fallet, att en viss sorts skor,
nämligen skor av mockaskinn, har beskattats
enligt samma förordning av
den 25 maj, men det är alldeles uppenbart,
att om man då gör skor av någon
sorts ersättningsmaterial, plast eller vad
som helst, är det ingalunda givet att
den varan skall beskattas.

Det skulle vara mycket annat att tilllägga,
men jag ber bara att få göra ett
par reflexioner, fortfarande i anslutning
till den diskussion som tidigare
har förts.

Det har sagts bl. a. att Lifaco borde
ha vänt sig till kontrollstyrelsen för att
höra efter hur det var i stället för att
inte skattbelägga varorna. Ja, det var just
vad Lifaco vid ett senare tillfälle gjorde.
I slutet av år 1943 insände nämligen
Lifaco till kontrollstyrelsen prov på en
vara, och bolaget fick så småningom
besked att den var skattepliktig. Så
överklagades detta hos Kungl. Maj:t i
regeringsrätten, och då sade Kungl.
Maj.-t i regeringsrätten att kontrollstyrelsens
skattebesked över huvud taget
icke var bindande. Det hade alltså inte
tjänat ett dugg till för Lifaco att i maj
1941 begära besked, ty ett sådant besked
är enligt högsta instansens utslag
icke bindande.

Man har vidare fört följande resonemang.
Om en person i ett mål om falskdeklaration,
på grund av grov vårdslöshet
eller dylikt, frias från ansvar, är
det väl ingen som vill göra gällande,
att han därmed också skulle ha fog för
befrielse från den skatt som han då
inte har betalt. Det resonemanget är
under inga omständigheter hållbart och
detta av tre anledningar. För det första
förelåg det ingen felaktig deklaration

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

från Lifacos sida, för det andra var det
fråga om en övervältringsskatt, som
man inte utan vidare kan jämföra med
en direkt skatt, och för det tredje var
det alls inte fråga om något »undandragande»
av skatt, såsom det heter i
uttalandet, från Lifacos sida.

Så skall jag bara be att få anknyta
till vad herr Lindberg sade om att Lifaco
hade så stor omsättning. Det är
väl alldeles uppenbart att man inte bara
kan döma efter det. Det har ju sagts,
att den där summan kunde Lifaco gott
betala eftersom firman hade så god
ställning o. s. v. Går man till Lifacos
bokslut, deponerade i patentverket, finner
man att bolaget gick med förlust år
1941 och att det år 1943 hade en vinst
på bara 3 000 kronor. Att bolagets ställning
inte var särskilt stark, framgår
också av att alla bolagets tillgångar inklusive
varulager, maskiner och annat
endast hade ett värde av ungefär hälften
av kontrollstyrelsens fordran. Viktigt
för bedömandet av den här frågan
är för övrigt, att bolagets verkställande
direktör år 1940 tog ut bara 3 600 kronor
i lön och år 1941 bara 9 000 kronor.
Orsaken till bolagets ställning vid denna
tid var alltså inte alls att det skulle
ha uttagits några oskäliga löner.

Bland annat gör man också gällande,
att praktiskt taget alla de cirka 1 000
företagare, som var berörda av varuskatteförordningen,
frivilligt anmälde
sig som tillverkare av skattepliktiga
varor. Då underlåter man emellertid att
nämna, att dessa cirka 1 000 företagare
med mycket få undantag var tillverkare
av sådana varor, som fullständigt klart
föll under varuskatteförordningens förteckning,
och det är ju alldeles naturligt
att dessa företagare vid sådant förhållande
anmälde sig. Det har på olika
sätt visats, att det icke var uppenbart
att Lifacos varor berördes av nämnda
förteckning. Att de andra tillverkarna
anmälde sig hos kontrollstyrelsen var
alltså en fullkomligt självklar åtgärd,
4 — Andra kammarens protokoll 195b.

som icke visar någonting beträffande
fallet Lifaco.

Jag vill, herr talman, åtminstone tills
vidare, sluta med att anknyta ett par
ord till ett yttrande av departementschefen
år 1945 vid ändringen av varuskatteförordningen.
Det talas där bland
annat om att Kungl. Maj :t, då återbäring
av skatt medgives, skall kunna
begränsa den till skälig del av det erlagda
beloppet. Det är alldeles uppenbart
att detta är en förnuftig bestämmelse,
men i det aktuella fallet, där
Kungl. Maj :t har bedömt det som skäligt
att viss ersättning utgives, anser vi motionärer,
att det med hänsyn till alla
de underliga omständigheter, som jag
inte här vill gå in på närmare och som
delvis berörts av de föregående talarna,
är minst sagt skäligt, att företaget återfår
hela det ifrågavarande beloppet.
Hur mycket jag än har försökt tränga''
in i detta ärende, och jag kan försäkra
kammarens ärade ledamöter att jag har
studerat det mycket grundligt, kan jag
inte finna, att det anförts någon omständighet,
som tyder på att det icke
skulle vara förenligt med rimlighet och
skälighet att återbetala hela beloppet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
av kammaren, nämligen huruvida
kammaren skall besluta medgiva
restitution eller inte av den skatt, som
erlagts av företaget Lifaco, har ju också
vid ett tidigare tillfälle varit föremål
för prövning. Sedan dess har det i tidningspressen
med jämna mellanrum
återkommit artiklar, där man sökt göra
gällande, att företaget Lifaco har vederfarits
en orättvisa. Man har gått fram
under rubriken: Rättvisa åt Lifaco.
I den upplysningsverksamhet som förekommit,
har man huvudsakligen knutit
an till rådhusrättens och hovrättens
utslag. I övrigt har denna upplysningsverksamhet
lagts upp på ett sådant sätt,
Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

att det utåt givits sken av att en stor
orätt har begåtts emot detta företag.
Man har i denna upplysningsverksamhet
jämväl sökt göra gällande, att företaget
Lifaco skulle ha satts i särklass
i förhållande til! andra företag och
skulle ha behandlats på ett strängare
sätt än andra företag, som tillverkat
samma slag av varor eller likartade
varor. Då vi förra gången diskuterade
denna fråga sade jag, att så icke var
fallet, men man blir ju inte trodd utan
vidare. Allting skall dokumentariskt
styrkas.

I diskussionen om dessa ting har
företaget anlitat en del framstående
vetenskapsmän på olika områden, som
vid skilda tillfällen av företaget anställts
såsom rättegångsbiträden. Dessa
har också i viss utsträckning blandat
sig i den diskussion som förts. I den
debatt, som hittills förts här i kammaren,
har det väl egentligen inte förekommit
något annat än en uppräkning
av en del av de argument, som framförts
i tidningsspalterna under de senaste
två åren. Men, mina damer och
herrar, är allt som sagts från det hållet
riktigt? År det sådant som håller vid
en närmare prövning? År det absolut
fastslaget att exempelvis det, som sägs
i professor Ljungmans senaste promemoria,
innehåller den absoluta sanningen
i detta spörsmål? Jag vågar för
min del sätta ett mycket stort frågetecken
i kanten härvidlag. Jag har tillsammans
med rättslärda studerat just
denna promemoria, och vi har därvid
kommit till helt andra resultat än professor
Ljungman. För endast en timme
sedan ringde ett hovrättsråd upp mig
och bad mig att ställa frågan, huruvida
professor Ljungman hade läst den
revisionssekreterarpromemoria, som
upprättats i detta spörsmål. Om så
icke var fallet menade detta hovrättsråd,
att professor Ljungman över huvud
taget skulle sakna möjlighet att
yttra sig i detta rättsfall, ty det är
i denna promemoria som alla faktorer

är sammanställda. Det var också på
denna promemoria som majoriteten i
statsutskottet 1952, då denna fråga var
föremål för behandling förra gången,
grundade sitt ställningstagande.

Professor Ljungman har i sin promemoria
byggt på den uppfattningen, vilken
också har framförts av en del talare
som uppträtt i dagens debatt, att
företaget icke var skattepliktigt utan
enbart var en uppbördsman, som hade
att inkassera skatt hos kunderna på
samma sätt som en arbetsgivare förrättar
uppbörd av källskatt hos i företaget
anställda. Den tolkningen kan
inte godtas, ty den strider mot vad som
står i bevillningsutskottets utlåtande vid
nämnda tillfälle och mot § 2 i den författning,
nr 251 år 1941, som berör
varuskatten. Denna paragraf lyder:
»Skatten skall för vara, som tillverkas
inom riket, erläggas av tillverkaren och
för vara, som införes till riket, av den
för vars räkning införseln äger rum.»
Av denna författning framgår klart och
tydligt att det är företagaren som är
den skattepliktige. Att han sedan i sin
tur kan kompensera sig för denna skatt
hos sina kunder faller av sig självt,
men han har ingen skyldighet härtill,
därest han, av några humanitetsskäl,
skulle vilja avstå från att göra detta.
Men skatteskyldigheten föreligger obestridligen
för företagaren.

Man har här i debatten sökt att i
någon mån göra detta till en rättsfråga,
även om man i viss utsträckning sökt
ta avstånd från sådana synpunkter.
Själva rättsfrågan är klar i och med
högsta domstolens och regeringsrättens
utslag, ty högsta domstolens utslag innebar
ju att såväl rådhusrättens som
hovrättens domar undanröjdes. Samtidigt
förklarade högsta domstolen att
regeringsrätten var den instans, som
hade att handlägga detta skattemål. Regeringsrätten
har sedan enhälligt förklarat,
att skatteplikt föreligger och
tillika att retroaktiv skatteplikt föreligger.

Öl

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

Retroaktiviteten har de talare, som
hittills yttrad sig i denna kammare,
framhållit såsom en särskilt upprörande
orättvisa. I den promemoria som professor
Ljungman har skrivit har han
också gått in på frågan om retroaktivitet.
Tidigare har man i allmänhet talat
om, att vissa företag icke hade fått
betala retroaktiv skatt. Man har i diskussionen
försökt göra gällande, att
kontrollstyrelsen har haft en tillämpning
för företaget Lifaco och en annan
tillämpning för andra företag. Genom
professor Ljungmans promemoria
har man nu fått uppgift på vilka företag
som härvid avses. Han nämner på
sid. 2 fem fall: Gema, Brunol, Hafnia,
Önos och Svenska Suckatfabriken. Dessa
skulle enligt professor Ljungmans utsago
ha undsluppit att betala skatt. Är
det med sanningen överensstämmande?
Mina damer och herrar! Jag har i dag
med mig bestyrkta avskrifter från kontrollstyrelsen,
vilka talar ett helt annat
språk än professor Ljungmans promemoria.

Om man tar företaget Önos såsom
exempel, finner man, att företaget fick
en uppmaning av kontrollstyrelsen att
erlägga skatt från och med den 1 januari
1942. Samtidigt förklarade kontrollstyrelsen,
att den i frågan om huruvida
företaget skulle erlägga varuskatt
för försäljning av varan, ville återkomma.
Samtidigt infordrade styrelsen uppgift
på vilka kvantiteter detta företag
hade sålt under tiden 26 maj 1941 fram
till 1 januari året därpå då skatteplikten
inträdde. Senare föreläde kontrollstyrelsen
företaget önos att retroaktivt
betala skatt för tiden 26 maj 1941 fram
till 1 januari 1942.

På samma sätt har samtliga företag
behandlats i vad gäller retroaktivitet.
Det är alltså felaktigt, att det är enbart
företaget Lifaco som ålagts att betala
retroaktiv skatt.

Jag skall gå vidare i de avskrifter jag
har. Beträffande företaget Gema finns
det handlingar av precis samma inne -

håll. Man föreskriver att företaget
fr. o. m. den 1 juli 1942 skall betala
varuskatt, och sedan infordrar man
uppgifter på vilka produkter företaget
sålt under tiden 26 maj 1941—1 juli
1942. Efter det företaget lämnat dessa
uppgifter, bestyrkta med företagets fakturor,
ålägges företaget att betala retroaktiv
varuskatt från den 26 maj 1941
till den 1 juli 1942.

Så ser det ut beträffande detta företag,
och likadant är det med övriga
företag. Det ligger egentligen bara litet
annorlunda till beträffande en tillverkning,
nämligen tillverkningen av suckat.
Såväl kontrollstyrelsen som tillverkaren
av denna vara hade till att börja
med den uppfattningen att den var undantagen
från beskattning. Sedermera
framhölls från tullstyrelsens sida att
även suckat ingick i den grupp av varor
som skulle beskattas enligt ifrågavarande
skatteförordning. I detta fall
bestämdes att skatten skulle utgå från
den 1 januari 1942, och varför valdes
denna senare tidpunkt? Jo, därför att
man på båda håll tidigare haft den uppfattningen
att det icke förelåg skatteplikt
beträffande suckat.

Beträffande samtliga övriga varuslag
framgår det av de handlingar som
kontrollstyrelsen nu lagt på bordet, att
skattespörsmålet behandlats på precis
samma sätt av kontrollstyrelsen. Ingen
vara har så att säga satts i strykklass,
och intet företags produkter har beskattats
på ett annat sätt än motsvarande
varor, tillverkade av andra företag.
I den mån man ålagt ett företag skatteplikt
för en viss vara, har man också
ålagt andra företag samma skatteplikt.

Företaget Hafnia, som också har åberopats
i professor Ljungmans promemoria,
har efter vad man kunnat finna
icke varit tillverkare av de varor det
här gäller. Däremot har företaget haft
att betala en viss skatt på smör som
använts för framställning av grädde,
och på denna grund har företaget också
fått erlägga retroaktiv skatt enligt för -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

ordningen av den 21 juni 1940. De!
bär vidare förekommit att ett och annat
företag börjat tillverka ifrågavarande
varor sedan skatteförordningen beslutats,
och dessa företag har då fått betala
skatt från den tidpunkt när deras
tillverkning av varorna begynt.

Det är alltså genom dessa dokument
ldart styrkt, att talet om att Lifaco
ställts i särklass är felaktigt. Det finns
ingen grund för de påståenden som i
detta avseende gjorts.

Det har emellertid även gjorts en
hel del andra påståenden i denna fråga.
Herr Lindberg har här i dag sagt, att
bortsett från kontrollstyrelsen har all
sakkunskap ställt sig på Lifacos sida,
och jag läste samma påstående i en
tidningsartikel häromdagen — över
huvud taget har ju detta varit en visa
som återkommit med ganska jämna
mellanrum. Ja, det beror naturligtvis
på vad man menar med sakkunskap på
området. Om man med sakkunskap endast
avser dem som uttalat sig till förmån
för Lifaco, men vägrar att såsom
sakkunniga godta övriga, då är det möjligt
att man har rätt. Men om man med
sakkunskap menar folk som är fackmän
på området, finns det ingen täckning
för påståendet.

Det har här i dag framhållits att rådhusrätten
efter en mycket ingående
prövning av spörsmålet kommit till ett
helt annat resultat än regeringsrätten,
kontrollstyrelsen och högsta domstolen.
Men, mina damer och herrar, regeringsrätten
har ju bl. a. stött sig på tullstyrelsen,
och jag skulle därför till dem
som i dag förklarar, att all sakkunskap
stöder Lifaco, vilja ställa den frågan:
År icke tullstyrelsen sakkunnig i dessa
ärenden? På den frågan vill jag gärna
ha ett svar. År det så, att man gör gällande
att tullstyrelsen icke är sakkunnig,
bör man först och främst erinra
sig att hela skatteförordningen bygger
på tulltaxans statistiska nummer 298—
302.

Den varuskatt som det här var fråga

om skulle alltså uttas hos företagaren på
samma sätt och på samma villkor som
tullstyrelsen uttar tull vid import av
dessa varor. Det är klart att när nu dessa
instanser kommit till olika uppfattningar
i denna fråga, måste ju någon av
dem ha fel. Båda instanserna kan givetvis
inte ha rätt i samma fråga. Då vill
jag fråga de herrar som i dag stöder
sig på annan sakkunskap, om de samtidigt
är beredda att göra gällande, att
tullstyrelsen icke är kvalificerad att
handlägga de frågor som ligger inom
tullstyrelsens kompetensområde. Det är
ju det materiella innehållet i den deklaration
som hittills avgivits, då man underkänt
de uttalanden som förut kommit
från det hållet. Detta är ju en ganska
allvarlig beskyllning mot tullstyrelsen.

Jag vill till yttermera visso erinra om
att när i debatten anförts att det företagits
vissa kemiska analyser av Lifacos
produkter, så har det också inom tullstyrelsen
förekommit sådana analyser.
Tullstyrelsens kemist har företagit en
analys av samtliga de produkter som
var föremål för diskussion. Han har
därvid konstaterat att de tillhörde statistiska
nummer i tulltaxan för varor
som skulle skatteläggas. Det måste i så
fall innebära att även han skulle sakna
kompetens på detta område. Om man
studerar rättegångshandlingarna i detta
mål, finner man, att den kemist, som
man från Lifacos sida framför allt söker
sitt stöd hos, har byggt sin bedömning
av begreppet konfityr på den franska
tolkningen därav. Men, mina damer och
herrar, det är den svenska tulltaxans
tillämpning av begreppet konfityr det
gäller. Det torde väl ändå vara så att
tullstyrelsens kemist är mera kvalificerad
att bedöma den saken än andra
kemister alldenstund det ingår i hans
arbetsuppgift att göra slika analyser.

Då vi inom statsutskottets femte avdelning
handlade detta spörsmål, begärde
bl. a. professor Ljungman att få
uppvakta utskottet och där göra sina
synpunkter gällande. Vi ville inte neka

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

honom att framföra vad han ansåg vara
rätt och riktigt i denna fråga. Det är
emellertid alldeles uppenbart att man
vid ett sådant tillfälle också framställer
vissa frågor. Jag framställde vid det
tillfället en fråga till honom: Om samtliga
övriga företag som berördes av denna
skatteförordning på samma grund
som Lifaco hade kommit till den slutsatsen,
att de icke skulle vara skattepliktiga,
skulle de då, enligt professorns
mening, ha befriats från skyldigheten
att erlägga skatt? Jag väntade givetvis
att jag då skulle få det svaret att de
skulle ha befriats. Jag fick emellertid
ett helt annat svar. Han sade, att kontrollstyrelsen
väl i så fall hade fått lov
att ingripa. Vad är då rättsgrunden i
den PM som upprättats? Det är nämligen
att märka att i fallet Lifaco gjorde
kontrollstyrelsen så som professor
Ljungman svarade mig att man borde
ha gjort, därest samtliga företag hade
bedömt det på samma sätt som Lifaco.
Jag har inte velat uraktlåta att för kammaren
redovisa även den sidan av spörsmålet.

I denna fråga har i övrigt också framhållits,
att staten inte har haft några
sakkunniga att stödja sig på utöver kontrollstyrelsens
ämbetsmän. Jag kan nämna
att kontrollstyrelsen — i avsikt att
få en mera fri bedömning av detta spörsmål
— bl. a. har vänt sig till direktörerna
vid Marabou och Aktiebolaget Förenade
chokladfabrikerna, Throne-Holst
och öfverberg, och bett dem avge ett
utlåtande huruvida Lifacos varor var
skattepliktiga eller icke. Deras kemister
bär undersökt Lifacos produkter. Båda
dessa förklarar, att enligt deras mening
är Lifacos produkter skattepliktiga. På
detta område kan man alltså mobilisera
såväl statlig som enskild expertis, vilka
förklarar att skatteplikt föreligger. När
därtill kommer att regeringsrätten klart
och tydligt genom sitt domslut fastslagit
skatteplikten, är det ägnat att förvåna,
att man ändock driver denna
rättsfråga i debatten om Lifaco.

Mina damer och herrar! Hur blir det,
om riksdagen i dag bifaller den i ämnet
väckta motionen? Skulle det inte medföra
mycket allvarliga konsekvenser på
andra områden? Måste det inte medföra,
att riksdagen måste säga ifrån, att
samtliga företag som betalat skatt retroaktivt,
skall ha en återbäring av denna?
Det måste, såvitt jag kan förstå, bli den
rent logiska följden av ett bifall till
motionen.

Det finns även en annan sida av frågan,
som är mycket allvarlig. Professor
Herlitz, som är en mycket framstående
rättslärd på det statsrättsliga området,
höll den 31 mars i år ett tal i första
kammaren, som jag med stort intresse
tagit del av. Kammaren behandlade då
frågan om ersättning till en person, som
råkat ut för olycksfall i arbetet. Professor
Herlitz hävdade vid det tillfället den
meningen, att sedan riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet handlagt
spörsmålet skulle riksdagen icke sätta
sig till doms över dessa instanser. Enligt
professor Herlitz mening skulle försäkringsrådets
utslag vara slutgiltigt i
den rättsfrågan.

Professor Herlitz undrade även hur
riksdagen skulle ställa sig i vissa andra
fall. Han nämnde som exempel sådana,
som att en person har sökt fattigvård
och fått orätt hos kammarrätten, att en
tjänsteman klagat i ett avlöningsmål och
fått orätt i kammarrätten eller att regeringsrätten
i ett skattemål fällt ett utslag,
som någon är missnöjd med. Enligt
professor Herlitz’ mening var detta sådana
spörsmål, som riksdagen egentligen
inte skulle upptaga till prövning.
I slutet av sitt anförande sade professor
Herlitz bland annat: »Det må tillåtas
mig säga att den, som en gång i tiden
skrev 90 § regeringsformen om riksdagens
sysslande med regeringens och
domarmakternas beslut och enskilda
personers och korporationers angelägenheter,
föreställde sig icke, att det
skulle framställas proposition på sådana
förslag som jag här påtalat.» Detta

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

var då professor Herlitz uppfattning
om spörsmål av samma natur som det
vi nu behandlar. Plan nämnde ju särskilt
som exempel, att någon vore missnöjd
med regeringsrättens utslag i ett
skattemål. Kan det inte vara en liten
tankeställare för professor Munktell, när
han i dag yttrar sig i den föreliggande
frågan?

Det är ytterligare ett par saker som
varit föremål för diskussion i dag. Det
har sagts, att två underordnade tjänstemän
i kontrollstyrelsen vid ett tillfälle
givit företaget Lifaco den uppfattningen,
att av företaget tillverkade varor var
sådana, som var skattefria — jag skall
inte diskutera huruvida just det ordet
användes — men att kontrollstyrelsen
sedermera ändå tagit ut skatt. Ja, det
är riktigt att kontrollstyrelsen tog ut
skatt på dessa varor, sedan en kemisk
analys av dem klargjort att det var
fråga om skattepliktiga varor. Det är
klart, att den handläggningen kunnat
uppröra en och annan medborgare här
i landet. Jag vill då emellertid erinra
om att företaget har fått en retroaktiv
återbetalning med 35 000 kronor. Det
avsåg en vara, beträffande vilken man
kunde anse att det förelåg tvist om den
var skattepliktig eller ej och som var
skattebelagd till ett belopp, som rörde
sig om mellan 27 000 och 28 000 kronor.
I det fallet kan man väl inte göra gällande
att bolaget har blivit missgynnat;
tvärtom har det fått full täckning för
den skatt som utgått för ifrågavarande
vara. Dessutom hade de underordnade
tjänstemännen icke rätt att bestämma
huruvida skatteplikt förelåg eller ej.

Herr Hamrin nämnde att en ämbetsman
skulle ha sagt till chefen för Lifaco,
att denne som utlänning inte skulle
bråka med myndigheterna. Den historien
har emellertid inte gått till så som
beskrivits för offentligheten. Det var så,
att företagschefen vid en föredragning
inom rättsavdeiningen använde ett
språk, som, enligt vad dåvarande chefen
för denna ansåg, var ärekränkande för

de ämbetsmän Lifaco-chefen talade om.
Då uppmanade chefen för rättsavdeiningen
efteråt i all vänlighet företagschefen
att inte använda ett sådant språk,
enär han annars riskerade att bli stämd
för ärekränkning. Det är klart att han
gjorde detta av vänlighet för att denne
man, som inte kände svenska förhållanden,
inte på detta sätt skulle inveckla
sig i ytterligare processer. Det var inte
något som helst försök att tysta ned
honom, utan på den punkten är det en
förvrängning som ägt rum. Ungefär
samma händelse inträffade på statsutskottets
femte avdelning, då samme man
där hade en föredragning om sitt livs
lidande. Efter ungefär fem minuter
tvingades jag slå klubban i bordet och
säga ifrån att man inte fick använda ett
sådant språk om svenska ämbetsmän i
ett riksdagsutskott. Men sedan hade han
tillfälle att tala i ungefär en timmes tid.
Varken förre chefen för rättsavdeiningen
eller jag har alltså på något sätt sökt
tysta ned honom. Vi har endast begärt
att man skall föra ett anständigt språk,
och jag tycker inte att det i och för sig
kan vara för mycket begärt i ett spörsmål
av denna art.

Herr talman! Det skulle finnas ytterligare
många synpunkter att anföra i
detta spörsmål, men av vad jag nu anfört
torde framgå att företaget Lifaco
icke har satts i strykklass på något sätt
och att man vid handläggningen av företagets
frågor har handlat fullt juste från
tjänstemännens sida. Det är där jag för
min del anser att det kommer in ett
ganska allvarligt moment i den debatt
som har förts i denna fråga. Det är ju
riksdagen som har fattat beslut om denna
skatteförordning, men i den debatt
som förts har man sökt göra gällande,
att de svenska ämbetsmännen icke har
handlagt detta spörsmål med oväld. Jag
har personligen haft mycket samarbete
med statstjänstemän i olika grader från
generaldirektörer till vaktmästare. Jag
har hos dem mött en ambition att vara
så korrekta som det över huvud taget

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

är möjligt, och det har ju också vid
skilda tillfällen omvittnats att just denna
korrekthet, denna oväld från de
svenska ämbetsmännens sida är en tillgång
av oskattbart värde. Jag undrar om
herrarna, som nu är missnöjda i en
skattefråga, har tänkt över konsekvenserna
av detta spörsmål, då man på sätt
som skett våldsamt riktar kritiken emot
de ämbetsmän, som haft att handlägga
detta spörsmål i enlighet med riksdagens
beslut och som också handlagt det
på det sättet. Det är inte ämbetsmännens
personliga uppfattning om hur en
fråga skall lösas som kommit till uttryck,
utan vad som har framkommit
är en tillämpning av vad riksdagen har
beslutat. Då tycker jag att det är lindrigt
sagt otillständigt att på det sätt som
hittills har skett misskreditera dessa samtidigt
som man spelar ett högt spel, ty
hur skall ämbetsmännen handla i framtiden
om de inte får handla i enlighet
med de föreskrifter och bestämmelser
som riksdagen fastställer? Jag tycker
för min personliga del, att om man nu
är missnöjd med det politiska klimatet
i vårt land, om man är missnöjd med
den regeringskoalition som finns, bör
man vara så vänlig och rikta sig mot de
partier som bär upp regeringsmakten
och låta ämbetsmännen, som plikttroget
handlägger sina arbetsuppgifter, vara i
fred. Jag tror att det för det svenska
samhället skulle vara av väsentligt värde
om man kunde skilja på sin politiska
lidelse och kritiken av ämbetsmännens
sätt att fullgöra sin ämbetsmannaplikt.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte på ett par
minuter bemöta allt vad som här sagts.
Jag vill bara till herr Lindholm dels
rikta en fråga, dels göra ett konstaterande.
Herr Lindholm undrar hur det
skall gå om alla som erlagt skatt felaktigt
skulle få den åter. Är det då herr

Lindholms mening att alla skall få den
tillbaka till hälften eller till en tredjedel,
som Lifaco fått, om herr Lindholm
anser att det skall vara prejudicerande?
Det är alldeles uppenbart att man måste
känna till omständigheterna i det speciella
fallet för att kunna bedöma det.

Dessutom vil! jag inför kammarens
ledamöter konstatera, att det är fullständigt
felaktigt och rena dimbildningen
att här dra in revisionssekreterarpromemorian.
Den kan inte innehålla
mer än vad som står i akterna
och som vem som helst kan läsa. Revisionssekreterarpromemorian
är en sammanfattning
av vad i målet förekommit.
Den kan ge uttryck för föredragandens
uppfattning men icke för domstolens,
och den kan alltså icke i detta sammanhang
ha någon betydelse.

Till sist, herr talman, måste jag säga
att jag rördes av att höra herr Lindholm
med sådan känsla citera den typiskt
gammalliberala § 90 i regeringsformen;
och jag vill konstatera, att om inte
praxis där hade förändrats, skulle vi
över huvud taget icke kunnat diskutera
denna fråga i dag.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter den bevisföring
som herr Lindholm har lagt fram tidigare
får man väl anta att han åtminstone
själv är av den uppfattningen, att
hans bevisföring är så förkrossande,
att man utan vidare skall godta statsutskottsmajoritetens
förslag i detta ärende.

I anslutning till vad herr Lindholm
sade om den revisionssekreterarpromemoria
som herr Munktell redan har omnämnt
skulle jag vilja ställa ett par frågor.
Om denna promemoria har innehållit
några anmärkningsvärda nyheter
i saken, varför har då inte promemorian
använts i utskottets utlåtande? Varför
har man inte på den vägen fått reda på
vilka nyheter som där fanns? När man
talar om att det numera blivit bekant
att en del andra firmor fått betala retroaktiv
skatt och att det måste vara

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

speciella omständigheter, som skall förändra
sakläget, vill jag fråga, om det
är någon som någon gång har bestritt
att också andra firmor har betalat retroaktiv
skatt? Men det är inte fråga om
dessa firmor, som såvitt jag vet inte
har överklagat och inte har drivit saken
så långt, ehuru en del av dem har tyckt
sig vara orättvist beskattade. Däremot
har polisanmälan för uraktlåtenhet att
uppbära skatt av konsumenterna inte
verkställts mot någon annan firma än
Lifaco.

Eftersom nu en del nyheter ändå har
kommit fram kan man också fråga i
detta sammanhang, hur många firmor
det är som har tillverkat varor likvärdiga
med Lifacos som icke alls påförts
någon skatt, vare sig retroaktiv eller
annan. Det skulle vara bra intressant att
få veta det också. Kanske skulle man på
det sättet kunna få fram upplysningar
som ställer hela denna fråga ännu mera
på huvudet än vad fallet är för dagen.

Sedan frågar herr Lindholm, huruvida
man skall låta andra firmor som
betalat skatt retroaktivt också få tillbaka
sina pengar. Ja, visst skall man det,
om de beskattats orättvist.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Munktell säger att
jag gör mig skyldig till dimbildning när
jag talar om revisionssekreterarpromemorian.
Ja, det är ett enkelt sätt att
komma förbi en rättslärds uttalande på
denna punkt. Jag hänvisade till ett hovrättsråd
som för en eller två timmar
sedan ringde mig och med skärpa
framhöll, att den som icke har läst denna
promemoria skall egentligen inte
yttra sig i rättsfrågan.

Herr Lindberg hade också några ord
att säga till mig. Han sade att jag tror
mig ha kommit med en förkrossande bevisföring
i denna fråga. Jag tror inte
att jag har kommit med någon så förkrossande
bevisföring, men däremot har
jag lämnat upplysningar på ett par punkter
som tidigare var dunkla — det gäl -

ler framför allt spörsmålet om huruvida
Lifaco var ensamt om att betala
retroaktiv skatt eller icke. Herr Lindberg
gör den motfrågan, hur många
företag som tillverkat samma vara som
Lifaco och befriats från skatt. Det finns
inga sådana företag, herr Lindberg, utan
samtliga har ålagts att betala skatt från
och med den dag då skatteförordningen
trädde i kraft. Detta har bekräftats från
kontrollstyrelsens sida genom de dokumentariska
avskrifter jag har här.

Man kan naturligtvis ta på detta
spörsmål på det lättsinniga sätt som
herr Lindberg gjorde genom att säga
att alla som betalt retroaktiv skatt skall
ha pengarna tillbaka, men så får man
väl ändå inte handlägga frågor av denna
art.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
upp den fråga som herr Lindberg berörde
i anslutning till professor Herlitz’
yttrande, men för att kammaren skall
få professor Herlitz’ ståndpunkt i denna
sak klar för sig skall jag be att få citera
den reservation som han avlämnade
i konstitutionsutskottet då denna fråga
var uppe till behandling där. Han sade:
»Det tillkommer ej konstitutionsutskottet
att bedöma frågan, huruvida ifrågavarande
varor rätteligen bort underkastas
beskattning eller ej. Utskottet har
med andra ord ej att uttala sig om huruvida
kontrollstyrelsen och regeringsrätten
eller rådhusrätten och hovrätten
riktigt tolkat och tillämpat varuskatteförordningen.
Utskottet har allenast
att ta ståndpunkt till Kungl. Maj:ts
den 29 september 1950 fattade beslut,
varigenom restitution av erlagd skatt
utöver den som beviljades 1945 blev
förvägrad.» Han säger vidare — jag
anser det nödvändigt att citera hela
detta stycke: »Möjlighet till restitution
har i vad angår ifrågavarande skatt
tillskapats med de för rättskänslan stötande
resultat till vilka en regelrätt tilllämpning
av förordningens regler kan

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

leda. Varuskatten är, såsom ovan anmärkts,
en övervältringsskatt, avsedd att
av den skattskyldige övervältras på
konsumenterna. Den enskilde måste
emellertid, då han säljer en vara, på
egen risk göra ett antagande, huruvida
skattskyldighet förekommer eller icke.
Först förra året träffades ett avgörande
därom. Då man efter ett samvetsgrant
bedömande kommer till det resultatet,
att en i själva verket skattepliktig vara
är skattefri, drabbas han av en förlust,
som han enligt förordningen ej kan
övervältra. Det var därför som möjligheten
till restitution 1945 infördes. I enlighet
därmed ersattes samma år en del
av den förlust, som vållats genom att
Aktiebolaget Lifaco utgått från ett antagande
om ifrågavarande varors frihet
från skatteplikt, vilket enligt regeringsrättens
sedermera fällande utslag var
felaktigt.»

Jag tror att jag med detta har redovisat
tillräckligt tydligt professor Herlitz’
ståndpunkt i denna sak.

Nu åberopar herr Lindholm — jag
skall bemöta det i en kort replik till
honom — detta professor Herlitz’ yttrande
i en annan fråga, nämligen när
det gällde att gå en annan väg än riksförsäkringsanstalten
hade gått i sitt beslut
angående en livränta. Då säger herr
Lindholm, att herr Herlitz’ uttalande
verkar prejudicerande även i denna
fråga. Jag häpnade över detta påpekande.
Man måste här hålla i minnet en
sak, som kom fram i det yttrande jag
här citerat. Efter professor Herlitz’ interpellation
i första kammaren i denna
sak lade regeringen fram en proposition,
varigenom det blev möjligt för regeringen
att göra en återbäring. Jag kan
knappast tänka mig att herr Lindholm
med herr Herrlitz’ citat åsyftar, att när
riksdagen givit Kungl. Maj :t denna möjlighet
den skulle liksom omöjliggöras
eller bli tvivelaktig genom herr Herlitz’
yttrande. Det strider fullkomligt
emot herr Herlitz’ uttalande och tankegång
i denna fråga. Däremot är det

möjligt att hans yttrande kan bli till
en viss del besvärande i andra frågor,
som vi behandlar i femte avdelningen
och som vi kanske kommer till något
senare.

Ytterligare ett par invändningar emot
vissa synpunkter i herr Lindholms anförande.
Han kommer här med ett visst
nytt material, som han vill redovisa,
nämligen professor Ljungmans skrivelse.
Där hade gjorts gällande att andra
fabrikanter hade undgått att erlägga
skatten retroaktivt.

För mig har inte denna sak varit avgörande,
det vill jag först meddela. Men
då detta har påpekats vill jag framhålla,
att även om detta är rätt, när det
gäller ett flertal av de av professor
Ljungman uppräknade företagen, är det
dock ett företag som sluppit att erlägga
denna skatt retroaktivt, nämligen
Svenska Suckatfabriken. Där hade, såsom
herr Lindholm framhöll, såväl
kontrollstyrelsen som fabriken i fråga
varit tveksamma, huruvida vissa tillverkningar
skulle skattebeläggas eller
inte. De blev skattebelagda senare, men
tveksamheten gjorde att man inte där
ansåg det nödvändigt att uttaga skatten
retroaktivt. Men, herr Lindholm,
delvis samma situation gäller Lifaco.
Det var här givetvis inte kontrollstyrelsen
som var tveksam. Fabriken i fråga
ansåg å sin sida att varorna icke skulle
skattebeläggas. Men därtill kom också
att ansvarstalan mot företagsledningen
ogillades, sedan åtal blivit anhängiggjort.
Man kan alltså redovisa att full
klarhet ej rådde och då måste Svenska
Suckatfabrikens tillverkningar och Lifacos
kunna jämställas, om vi ser bort
ifrån de andra.

Yidare pressade herr Lindholm orden
alltför mycket, när det var fråga
om denna varuskatts karaktär. Det är
en övervältringsskatt, och herr Lindholm
säger att det är fabrikanten som
skall erlägga den. Jag tror inte vi skall
leka för mycket med ord. Övervältringsskattens
natur är att skatten skall

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

uttagas och redovisas av fabrikanten
till staten. Att sedan, som här gjorts,
leka med ord är fjärran från vad som
i verkligheten måste tillämpas. Det
finns väl ingen fabrikant som i längden
erlägger denna skatt av egna medel.
Det blir i så fall en klar förlust
för honom.

Jag skall efter detta, herr talman, så
koncentrerat som möjligt redovisa de
skäl, som för mig varit avgörande i
denna fråga. För mig har det inte gällt,
om dessa varor skulle vara skattebelagda
eller icke. På den punkten måste
man underordna sig det utslag, som
kommit från regeringsrätten. Där är
vi eniga, förefaller det mig. Här gäller
alltså frågan, om en återbäring av den
retroaktiva skatten är befogad och om
en skälighetsprövning härvidlag är
nödvändig.

Jag finner i den mån jag tagit del av
detta ärende, att här finns starka skäl
för att en återbäring är riktig och att
en skälighetsprövning härvidlag är
nödvändig. Och vad är det som talar
för detta? Av varuskatteförordningens
form och det sätt, på vilket den skall
tillämpas framgår tydligt, att det lagts
i tillverkarens hand att bedöma, vilka
varor som skall vara skattebelagda,
men med det ansvar för honom som
obestridligen följer härav. Om bestämmelserna
är klara och han underlåter
att anmäla sina tillverkningar och deklarera
dem och det befinns, att de
skall vara skattebelagda, är det inte nog
med att de skattebeläggs, utan han får
vara beredd på att det kan bli retroaktiv
uttagning av skatt. Den saken är
klar. Hur är det då i detta fall? År det
alltså klart, att dessa varor skulle
skattebeläggas, eller finns det skäl att
anta, att det varit svårt att bedöma
detta för ifrågavarande fabrikant? På
den punkten finns det, herr talman,
flera omständigheter som talar för att
det senare var fallet. Piedan vid förberedelserna
till dessa bestämmelsers

tillkomst uttalades det, att man befarade
att det skulle vara mycket svårt
att kunna få klarhet i fråga om skattskyldighetens
omfattning.

Vidare är det en sak som är ytterst
viktig i detta avseende. Jag avser en
omständighet, som kontrollstyrelsen
mycket litet berör och för resten inte
alls omnämnde i sitt yttrande till femte
avdelningen 1951. Det är den första
domstolsfasen, som gäller ansvarigheten
för att bolaget inte anmält och deklarerat
denna vara. Vem var det som
föranstaltade om detta åtal? Det var
kontrollstyrelsen själv som åtalade för
att inte fabrikanten hade anmält och
deklarerat denna vara som skulle vara
skattpliktig.

Hur blev utgången av detta åtal? Jo,
såväl underrätten som hovrätten frikände
fabrikanten.

Det är på denna utgång av det målet
som jag i mycket hög grad bygger mitt
ställningstagande till frågan om denna
fabrikant skall tillerkännas en återbäring
av skatten. Alltså: ett åtal har
handlagts vid domstol på föranstaltande
av kontrollstyrelsen, och därvid frikändes
fabrikanten. Att sedan varan
skulle beskattas i fortsättningen är alldeles
klart. Ati emellertid Kungl. Maj:t
sedan, när ett tillägg i lagen möjliggjort
återbäring, medgav viss återbäring,
tror jag i hög grad var beroende
på just dessa friande utslag, som hade
meddelats av domstolarna i anledning
av ansvarstalan. Jag tycker att Kungl.
Maj:t därvidlag har handlat logiskt. Sedan
återstår frågan om beloppet.

När Kungl. Maj :t tog upp denna fråga
och fattade beslut om återbäring, kunde
Kungl. Maj:t nämligen göra det på
grundval av det riksdagsbeslut, varigenom
riksdagen bifallit ett för riksdagen
framlagt förslag, där det föreslogs,
att Kungl. Maj :t kunde, om synnerliga
skäl därtill vore, medgiva befrielse från
och återbäring av varuskatt. Alltså: endast
om synnerligen starka skäl före -

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

låge, kunde ett sådant ärende tas upp.
Det måste ju i detta fall ha existerat
dylika skäl, eftersom Kungl. Maj:t tog
upp ärendet i den form som skedde och
medgav återbäring.

Nu är det fråga om riksdagen vill gå
ett steg längre. Det är därom debatten
i dag står. Avgörandet i dag gäller som
sagt, om riksdagen skall gå ett steg
längre än Kungl. Maj:t gjorde genom
ovannämnda återbäringsbeslut.

Jag anser att det finns starka skäl
för riksdagen att göra det. Jag kan
hänvisa till en rad av de synpunkter,
som framförts av professor Munktell.
Jag vill nämna, att efter det Kungl.
Maj :t föranstaltade om denna återbäring
till fabrikanten av 35 000 kronor,
handlades denna sak på nytt vid två
domstolar. Såväl i underrätten som i
hovrätten, där man tog upp frågan till
sakprövning, kom man till det resultatet,
att dessa varor inte skulle skattebeläggas,
men som vi känner till anförde
högsta domstolen i sitt utslag, att
dessa domstolar inte var behöriga att
döma i berörda fråga, och därför stöd
sig inte deras utslag. Detta är dock en
sakprövning, som har sitt värde. Fråga
är också om inte Kungl. Maj:t vid sin
första prövning hade sträckt sig något
längre än vad Kungl. Maj :t gjorde, om
denna sakprövning — som man visserligen
kan bortvisa men inte negligera
— hade förelegat. På dessa grunder
anser jag att det finns fog för att
gå längre än Kungl. Maj:t gjort. Det är
klart bevisat att kontrollstyrelsen har
fått stöd av regeringsrätten för sin mening.
Å andra sidan har emellertid kontrollstyrelsen
icke fått stöd av domstolarna,
och beträffande ansvarstalan är
det lika klart att företagen har frikänts.
Detta måste riksdagen ta ställning
till i samband med frågan om den
retroaktivt uttagna skatten.

Jag tror det är ganska farligt om ett
ämbetsverks prestigesynpunkter får dominera
alltför mycket i dylika ting.

Därmed vill jag inte alls desavuera ämbetsverken.
Kontrollstyrelsen var troligen
under den tid det här är fråga om
ganska hårt pressad av arbete, och det
är då naturligt om vissa felbedömningar
har kunnat göras. Såväl kontrollstyrelsen
som övriga ämbetsverk skulle
komma att förlora på om en dylik sak
drives alltför långt. Jag tror också det
är farligt för riksdagen, om man ute
i landet får den uppfattningen att det
är lönlöst att vända sig till riksdagen.
Det förefaller mig som om denna fråga
är av sådan art, att man skulle kunna
se på den över partigränserna. Den
borde inte spaltas upp i olika partier.

Sedan vill jag återkomma till en sak,
som jag inledningsvis berörde i anknytning
till vad professor Herlitz yttrade
i första kammaren den 31 mars i år.
Jag tänker här på sådana frågor, i vilka
femte avdelningens värderade ordförande
— som jag respekterar för hans
stora kunnighet —• har försökt att gemensamt
med övriga ledamöter visa
en viss generositet. Vi har t. ex., när
det gällt att bevilja livräntor o. d. efter
motioner som väckts ganska ofta försökt
att gå litet längre än vad riksförsäkringsanstalten
och Kungl. Maj :t, säkerligen
på mycket goda skäl, har ansett
sig kunna förorda. Där har vi varit
angelägna om att inte desavuera
ämbetsverkets handläggning av ärendet,
men om vi har fått in något nytt
material, som många gånger inte har
varit särskilt starkt, så har vi alltid uttalat
oss för att man av billighetshänsyn
borde kunna gå ifrågavarande begäran
till mötes. Vi har där gemensamt
i en hel rad fall fattat beslut i sådan
riktning, och jag tror att våra ställningstaganden
har varit till stort gagn
för de människor det gällt — och det
är att märka att det därvidlag har rört
sig om belopp, som kapitaliserade säkerligen
går upp till samma belopp
som vi idag diskuterar i fallet Lifaco.

Herr talman! Med det anförda ber jag

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.
Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen Skoglund (h).

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Staxäng ville göra
gällande att jag på något sätt feltolkat
det anförande, som professor Herlitz
höll i första kammaren den 31 mars i
år. Jag vill då erinra om att jag har
fattat herr Herlitz’ anförande såsom ett
principiellt uttalande om riksdagens
sätt att handlägga frågor, vilka varit
föremål för domstols prövning. Herr
Herlitz sade vid nämnda tillfälle att
den förevarande frågan för honom var
en mycket stor principfråga, varför han
ville rikta kammarens uppmärksamhet
på densamma. Vidare sade talaren följande
— vilket bestyrker att min tolkning
är riktig, icke herr Staxängs, eftersom
herr Staxäng tycks vilja begränsa
herr Herlitz’ frågeställning till enbart
olycksfall och därmed jämförliga ting:
»År utskottet av den meningen att dessa
olycksfallsförsäkringsmål intager en
särställning? Varför skulle inte utskottet
likaväl ta upp ersättningsanspråk
ifall någon person sökt fattigvård och
fått orätt hos kammarrätten, ifall en
tjänsteman har klagat i avlöningsmål,
och kammarrätten har givit honom
orätt, eller ifall regeringsrätten har fällt
ett utslag i skattemål, som någon är
missnöjd med--■ —».

Därefter fortsätter herr Herlitz exemplifieringen
— vilket väl bestyrker de
slutsatser jag kom till — nämligen att
riksdagen enligt hans mening icke bör
handlägga frågor av denna natur. Jag
rekommenderar kammarens ledamöter
att närmare studera herr Herlitz’ nämnda
anförande, där han ur uteslutande
principiella synpunkter behandlar detta
spörsmål. Att det den gången råkade
vara fråga om ersättning för olycksfall
tror jag inte på något sätt har påverkat
talarens principiella inställning, ty han
är ju känd för att ha ett gott hjärta,

och jag skulle tro att han gärna unnar
en fattig stackare en slant, om detta
är möjligt.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Om vi här i kammaren
denna dag givit uttryck åt en uppfattning
motsatt den som kommit till synes
i regeringsrättens utslag i fråga om
skattebeläggningen av dessa varor, då
hade herr Herlitz yttrande varit tilllämpligt.
Men det är ju det vi inte gör
i dag; vi kväljer inte på något sätt regeringsrättens
dom att dessa varor skall
beskattas, utan vad vi diskuterar är att
ur billighetssynpunkt göra en återbäring
av de retroaktiva skatterna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Staxäng om att frågan om den retroaktiva
skatten ingick i regeringsrättens
utslag och att herr Herlitz’ uttolkning
här var att man skulle nöja sig med
domstols beslut, och därmed punkt.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr måste jag ännu
en gång påpeka, att riksdagen genom
särskilt beslut givit Kungl. Maj :t möjlighet
att medge återbäring av de retroaktiva
skatterna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Lindholm nämnde
i sitt första anförande här, att det var
ett oriktigt påstående att inte alla frågor
behandlats lika; det skulle vara
alldeles fel att Lifaco ställts i särklass.
Jag måste nu inom parentes säga, att
det ju är en smula både underligt och
ogynnsamt att utskottsavdelningens
ordförande kommer med bevis och
handlingar och uttalanden, som han
fått för en timme sedan, när det gäller
en rättsfråga eller skälighetsfråga, hur
man nu vill, som diskuterats i över tio
år. Det är inte fördelaktigt herr ordförande,
för en riksdagsdebatt att argument
kommer så sent. Enligt uppgift

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

jag fått gäller emellertid denna retroaktiva
beskattning utom Lifaco även
Brunol. Den gäller däremot inte Hafnia,
den gäller inte Önos. Vad Gema beträffar
gäller den bara halva tiden. Men
det är klart att några arkivstudier kan
vi ju inte bedriva på detta stadium.

Vad sedan gäller professor Ljungmans
uttalande så sysslade detta med
vad som framkommit i regeringsrätten
och i rådhusrätten och hovrätten men
inte i högsta domstolen. Beträffande nu
dessa uppgifter om att andra firmor behandlats
på samma sätt och ålagts retroaktiv
skatt så — även i den mån
detta påstående är riktigt —• fattades
det dock en sak i herr Lindholms framställning.
Det bör ju nämligen klarläggas
om de produkter det gällde fanns
i de varuförteckningar som här diskuterats.
Fanns dessa produkter i dessa
förteckningar föreligger ingen parallell.
Om de återigen inte fanns i dessa
varuförteckningar och alltså var lika
svåra att identifiera som Lifacos bevisar
herr Lindholm endast, att det är
flera än Lifaco som behandlats på ett
tvivelaktigt sätt.

Nu säger herr Lindholm på tal om
tjänstemännen — jag skall varken
klandra några tjänstemän eller utfärda
något frejdebrev för dem; det är nämligen
inte min uppgift att göra vare sig
det ena eller det andra här — att de
handlat endast i enlighet med de föreskrifter
och beslut riksdagen fattat och
de föreskrifter som givits. Hela tiden
-— detta gäller för övrigt inte bara utskottsutlåtandct
utan även herr Lindholms
anförande här — talar herr
Lindholm och argumenterar som om
det vore klart att Lifaco i strid med
den utfärdade klara författningen uraktlåtit
att anmäla sina produkter till
beskattning. Ja, men det är väl ändå —
om jag nu skall tala lindrigt och med
små bokstäver — att pressa materialet
litet för mycket och att vara, om nu
inte uttrycket passar i sammanhanget,
för formell. Ty hur är det med just den

fråga, som är fullständigt central för
hela resonemanget, nämligen om Lifacoprodukterna
var utsatta i förteckningen
och alltså lätt identifierbara?
Det är ju en av de väsentliga sakerna i
sammanhanget. Som redan sagts av professor
Munktell och andra fanns dessa
produkter inte i varuförteckningen.
Och vad beträffar den allmänna karakteristiken
att halvfabrikat var undantagna
är såvitt jag förstår docenten
Paul Nyléns utredning på den punkten
ganska vägande. Jag är ju inte specialist
på konditorivaror, vilket inte heller
herr Lindholm är, men beträffande varukarakteristiken
tror jag att Nyléns
utredning säger ganska mycket.

Det är alltså det första, att produkterna
inte fanns uppräknade i varuförteckningen
och att de icke faller under
den allmänna karakteriseringen av varorna
i fråga.

Det andra är att staten stämmer Lifaco
för att Lifaco uraktlåtit att följa
författningen och förlorat i både rådhusrätt
och hovrätt.

Längre fram finner vi så en annan
linje. Lifaco öppnar en process mot
staten i vilken man först tar upp kompetensfrågan.
Rådhusrätt och hovrätt
förklarar sig vara kompetenta och hovrätten
förklarar dessutom, att denna
fråga icke får föras längre; hovrätten
förklarar sig alltså vara högsta instans
i kompetensfrågan.

Sedan kompetensfrågan är avgjord
och förd till högsta instans tar man
upp själva sakfrågan, och så får Lifaco
rätt i rådhusrätten och i hovrätten. Därefter
vädjar kronan till högsta domstolen
i sakfrågan, och högsta domstolen
tar upp kompetensfrågan och förklarar
att de allmänna domstolarna inte är
behöriga, och så stryks hela den domstolslinjen
ut.

Det är alldeles riktigt som herr Lindholm
säger, att därmed är rättsfrågan
formellt avgjord. Vägen fram över de
allmänna domstolarna, där Lifaco höll
på att vinna, avfärdades på grund av

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

kompetensfrågan, och kvar står på
andra sidan regeringsrätten, som då
blir den enda och den högsta rättsliga
instansen, och alltså är saken formellt
avgjord.

Utskottsutlåtandet innehåller egentligen
bara två saker. Den ena är påpekandet
att rättsfrågan är avgjord —
och det är den ju på det sätt jag nyss
skildrat —• och den andra är att skäliglietsprövningen
också är avgjord av
Kungl. Maj:t år 1945.

Till detta, herr talman, skulle jag
vilja göra den reflexionen, att det har
ju visat sig under historiens gång att
det av praktiska skäl är nödvändigt att
böja sig för de formella rättsutslagen.
Men om man rent formellt och praktiskt
inte kan åstadkomma några resningar
från rättslig synpunkt, där den
högsta instansen har avgjort saken, är
det å andra sidan alldeles oriktigt, om
vår levande rättskänsla sträcker vapen
inför sådant. Det har den ingen skyldighet
att göra. Åtskilligt av det bästa
av kampen för mänsklig frihet och
mänsklig rätt har fått föras just under
de omständigheterna att en levande
rättskänsla fått operera, trots att den
formella rätten har sagt sitt sista ord.

Vad jag vill dra för slutsats mot bakgrunden
av det rättsliga förfarandet är
alltså bara denna, och jag ber att få
stryka under det, att av praktiska skäl
får man nöja sig med att ett rättsligt
förfarande av den delvis motstridiga
och komplicerade natur, som vi har
bakom oss här, inte på något sätt kan
binda den svenska riksdagen i en skälighetsprövning.
Jag menar, att möjligheten
till en sådan prövning står kvar
fullständigt obunden. Det finns ingen
anledning att försöka utnyttja vad som
här har förekommit på den formella
rättens område så, att det skulle binda
oss i vår skälighetsprövning.

Ja, så kommer då den andra saken
— som jag nämnde står det bara två
saker i detta utlåtande. Beträffande den
säger utskottets ordförande: Ja, men

skälighetsprövningen har Kungl. Maj:t
avgjort! Men, herr Lindholm, skälighetsprövningar
är inte av den beskaffenheten
att man inte skulle kunna
kvälja dom, om jag så får uttrycka mig.
Här är det fråga om en bedömning i
mera fria former, och det kan ändå inte
rimligen vara så, att vad regeringen
tyckte 1945 — även om vi erkänner att
regeringen gjorde så gott den kunde,
vilket jag förvisso tror att den gjorde
— på något sätt kan hindra oss att
tycka någonting annat 1954 efter allt
som förekommit i denna fråga under
nio år. Att försöka slå ner en stoppbom
när det gäller en skälighetsprövning
tror jag inte är riktigt, herr Lindholm.

Jag behöver kanske inte säga så mycket
mera för att ha givit uttryck åt min
uppfattning i denna fråga. Bara ett par
allmänna reflexioner. Jag är tämligen
övertygad om att detta är en angelägenhet
av det slag som kommer att studeras
och diskuteras ganska länge. När
svensk demokrati och svensk folkstyrelse
under dessa år en gång skall diskuteras,
studeras och bedömas, så är
det väl inte så farligt om det skulle
kunna konstateras att man under besvärliga
krigsförhållanden, med en
bristfällig och hastigt hopkommen krislagstiftning
och många andra förmildrande
omständigheter har i ett eller
annat avseende råkat begå misstag. Det
gör alla alltemellanåt, både myndigheter
och andra. Men jag tror det skulle
vara en belastning för oss om det kunde
konstateras att vi, efter allt vad som
nu har förevarit och när vi står inför
en friare bedömning i ett fall som
detta, inte ville offra de slantar som
behövs för att åtminstone i någon mån
gottgöra vad som här kan ha brustit.

Det svenska folket och den svenska
staten har offrat miljoner och åter miljoner
på att hjälpa flyktingar och nödställda
människor, och det är gott det.
Skulle vi bita oss fast i formalism och
prestigesynpunkter till den grad, att vi
inte skulle kunna offra dessa slantar

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

för att i ett ärende av denna karaktär
försöka skapa litet mera rättvisa, tycker
iag det vore beklagligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte fråga om
att offra pengar för att skapa rättvisa,
ty herr Svensson i Ljungskile har inte
på något sätt kunnat bevisa att någon
orättvisa har förekommit i fallet Lifaco.
Om myndigheterna i enlighet med
riksdagens beslut har behandlat samtliga
företag på samma sätt, kan man
då utkristallisera ett företag och påstå
att just detta har varit föremål för
orättvisa?

Det är riktigt att beslutet omfattade
en ganska betydande varugrupp, men
det fanns andra företag som tillverkade
samma vara som Lifaco och som på
samma sätt som detta bolag av kontrollstyrelsen
blivit efterbeskattade; det
gällde pikeringsgelé och en del dylika
produkter. Åtminstone för mitt rättsmedvetande
står det klart att skall Lifaco
ha återbäring, då skall samtliga
andra företag också ha återbäring. Ty
vi skall behandla alla lika i det här
landet och inte ha en lagstiftning för
en grupp av medborgare och en annan
för en annan grupp.

Herr Svensson i Ljungskile gjorde
sig en smula lustig över att jag refererade
ett telefonsamtal jag hade ungefär
en timme innan debatten i detta
spörsmål begynte och menade, att jag
som ordförande i avdelningen på så lösliga
grunder hade skaffat mig min uppfattning
i sakfrågan. Nej, herr Svensson,
det är inte på det sättet, utan det
var detta hovrättsråd som bad mig att
i kammardebatten föra fram just den
fråga som han hade ställt, och det var
det jag gjorde. Min uppfattning i rättsfrågan
fick jag redan för två år sedan
i samband med en mycket ingående
föredragning av samtliga akter i målet.
Den föredragande inför statsutskottets

femte avdelning var samme man som
var föredragande i högsta domstolen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte gjort mig
lustig över vare sig herr Lindholm eller
vad herr Lindholm sagt. Jag har endast
sagt, att det är ogynnsamt att argumenten
kommer en timme före debatten
eller så här i sista minuten.

När herr Lindholm gör gällande, att
ingen orättvisa är begången, skulle jag
vilja fråga: Om Lifaco inte hade fått
tillbaka dessa 35 000 kronor, hade en
orättvisa då varit begången? Jag menar,
att därmed är ju frågan överförd
till skälighetsplanet.

Herr Lindholm säger att jag inte kunnat
bevisa, att en orätt blivit begången.
Jag vill då konstatera, att herr Lindholm
så långt jag kan se icke har bevisat,
ja, inte ens har försökt bevisa,
att Lifaco verkligen överträtt en klart
skriven lag, när företaget inte anmälde
sina produkter i maj månad. Därpå
hänger ju alltsammans. Bevisa det först!

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det ålåg företagare, som
tillverkade skattepliktig produkt, att
därom göra anmälan till kontrollstyrelsen.
Företaget Lifaco har uraktlåtit att
göra dylik anmälan. Det byggde denna
uraktlåtenhet på en bedömning att dess
varor icke var skattepliktiga. Jag vill
erinra om att regeringsrätten vid sin
prövning fastställt att skatteplikt förelåg.
Enligt min mening borde chefen
för Lifaco ha vänt sig till en sakkunnig
i stället för att själv bedöma, huruvida
skatteplikt förelåg eller icke.

Herr Svensson i Ljungskile framställde
också eu fråga beträffande de 35 000
kronor, som företaget återfick av regeringen
efter skälighetsprövning. Jag har
tidigare redovisat, att det fanns skäl
bakom detta samlingsregeringens ställningstagande,
nämligen det skälet, att
företaget genom de två tjänstemännens

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

uppträdande kunde ha fått den uppfattningen,
att en viss produkt av dess
tillverkningar var skattefri. Den skatt
företaget fick erlägga för denna vara
uppgick till ett belopp av mellan 27 000
och 28 000 kronor, och regeringen hade
vid skälighetsprövningen avrundat det
uppåt till 35 000 kronor. På den punkt,
där man kan tala om att det finns anledning
att ta upp en skälighetsprövning,
har sådan prövning redan verkställts
efter mycket ingående överväganden.

Då herr Svensson i Ljungskile tillmäter
hovrättens utslag vid detta tillfälle
så avgörande betydelse, vill jag
erinra om att vid denna tidpunkt satt
det på rättsavdelningen i finansdepartementet
två hovrättsråd, som deltog i
ärendets handläggning. Vidare fanns det
mycket framstående hovrättsjurister i
regeringen, nämligen dåvarande justitieministern
Bergquist, tidigare aktad
ledamot av denna kammare, samt konsultativa
statsrådet Quensel, och rättsexpertisen
var alltså väl företrädd även
på den kanten vid ärendets prövning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår bevisar
eller konstaterar herr Lindholm
endast, att regeringsrätten har tolkat
författningen så, att skatteplikt förelåg,
men varken herr Lindholm eller någon
annan har bevisat, att den ursprungliga
författningen av en vanlig lekman
kunde tolkas på det sättet. Tvärtom har
rådhusrätt och hovrätt och en hel lång
råd av jurister konstaterat, att författningen
borde tolkas på ett annat sätt,
och det är ur skälighetssynpunkt fullständigt
orimligt att begära, att en människa,
därtill en människa som nyligen
har kommit till detta land, skulle kunna
tolka en författning, om vilken både
praktisk sakkunskap i varukännedom
och jurister har så delade meningar.
Det är orimligt att ställa sådana krav
på en medborgare.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa debatt som förts i detta ärende
skall jag inte bli långvarig utan endast
helt kort deklarera de skäl, som för mig
varit avgörande för att underteckna
den motion vi debatterar och följaktligen
också ansluta mig till reservanterna
i statsutskottet.

Herr Lindholm nämnde tidigare något
om den absoluta sanningen. Jag vågar
inte påstå mig representera den
absoluta sanningen och jag förmodar
att inte heller herr Lindholm törs göra
det. Vi strävar väl här närmast efter
att söka sanningen.

Vidare talade herr Lindholm något
om politisk lidelse. Det är ingen politisk
lidelse som drivit mig till denna
ståndpunkt. Jag vill säga, att när riksdagen
år 1951 behandlade denna fråga
var jag, liksom kanske de flesta ledamöterna,
inte nämnvärt informerad. Jag
var rätt angelägen att följa argumenten
på ömse sidor, och jag måste erkänna
att jag den gången hade rätt svårt att
följa herr Lindholm. Det har jag faktiskt
i dag också.

Vad är det då, som är väsentligt för
mig i det här sammanhanget? Jo, det
är, att när man försöker få fram om
bolaget har varit i god tro eller inte
under den tid som har förflutit sedan
bolaget blev ålagt att betala skatt, så
har man ingenting annat att följa än
de utslag från rådhusrätten och Svea
hovrätt, som i det avseendet friade
bolaget. Därmed anser jag rättsfrågan
ur den synpunkten vara avgjord.

Såsom tidigare nämnts, hade ju Lifaco
instämt kronan till rätten med
yrkande om återställande av skatten.
Jag vill här citera vad som är rätt angeläget
att komma ihåg i detta sammanhang,
nämligen vad Svea hovrätt uttalade.
Jag säger detta närmast med
anledning av herr Lindholms här rätt
ofta upprepade påstående, att firman
kanske skulle ha varit i god tro. Svea
hovrätt uttalar: »Men enär tillverkaren

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt in. m.

icke ägde göra tillägg till varupriset,
med mindre skattskyldighet för varan
förelåge, och det i det förevarande fallet
med hänsyn till gällande föreskrifters
och anvisningars ofullständighet
ej kunnat av bolaget avgöras, att ifrågavarande
garneringsbär och garneringspäron
varit skattepliktig konfityr, samt
möjlighet ej heller stått bolaget till buds
att före tillverkningen, deklarationen
och skattens erläggande av kontrollstyrelsen
eller annan myndighet erhålla
giltigt besked därutinnan, kunde det av
regeringsrätten i saken träffade avgörandet
icke vinna tillämpning förrän
från den dag beslutet meddelats.»

Senare underkändes visserligen underrätternas
behörighet av högsta domstolen,
men man får ju komma ihåg att
högsta domstolen inte på något sätt gick
in på sakprövning av ärendet.

Det finns alltså, såvitt jag kan bedöma,
klara rättsutslag som faktiskt
talar för att de skattebelopp, som har
utkrävts av bolaget, i enlighet med dessa
utslag bör återbetalas.

Jag ansluter mig alltså till reservanternas
yrkande, som jag också står antecknad
för i utskottets utlåtande.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Det har i många mer eller
mindre högtidliga sammanhang anförts,
att svenska folket åtnjuter en tillförlitlig
rättssäkerhet, förvaltad av oväldiga
och samvetsgranna myndigheter.
Jag vill ingalunda påstå att detta är felaktigt,
ja, inte ens att Lifaco-saken bevisar
dess felaktighet, men vi nödgas
nog icke dess mindre medgiva, att övertygelsen
om rättssäkerheten här i landet
inte alltid varit så utbredd hos de
breda folklagren. Där har det alltid funnits
en djupt rotad misstro mot de administrativa
myndigheterna. I min barndom
ansågs det helt enkelt som ett äventyr,
om någon fattig arbetare gav sig i
kast med myndigheterna. Han borde
låta sig nöja, det var billigast, oavsett
vad som var rätt.

5 — Andra kammarens protokoll 1954.

Jag skall inte söka förklara anledningen
till sådana föreställningar. Jag
skall inte ens påstå att dylika föreställningar
var riktiga. Jag antar att myndigheterna
för femtio eller hundra år
sedan var precis lika oväldiga och samvetsgranna
som de är i dag och att det
inte fanns någon anledning för den
unga arbetarrörelsen att hotfullt tala
om att det dånade i rättens krater.

Men jag har en känsla av att händelseförloppet
i Lifaco-affären i varje fall
inte har bidragit till att förjaga detta
tvivel på rättssäkerheten i landet för
den fattige, för den lille mannen som
till äventyrs ännu kan finnas kvar. Hela
händelseförloppet synes mig vara en
fortlöpande illustration till hur tvivel
— jag uttalar mig inte om detta tvivels
berättigande — på myndigheternas
oväld kan uppkomma.

Det är ju notoriskt att den skatteförordning,
som är dramats utgångspunkt,
var mycket svårtolkad, och jag skall
inte här söka tolka skatteförordningen
i fråga. Det har här redan påpekats att
på grundval av förordningen kontrollstyrelsens
egna tjänstemän i mer än ett
fall har förklarat varor skattefria, som
sedermera har skattebelagts av kontrollstyrelsen,
och den som är intresserad av
frågan kan ju ge sig till att försöka utreda
vem av kontrollstyrelsen och kontrollstyrelsens
tjänstemän som är Celestin
och vem som är Floridor.

Oavsett detta står det emellertid obestritt,
att kontrollstyrelsen med stöd av
en och samma förordning beskattat olika
företag från olika tidpunkter, ehuru
tillverkningen i alla fallen pågått från
tiden för förordningens tillkomst. Att
olikheten, såsom herr Lindholm här påpekade,
gäller hela grupper förändrar
häri ingenting. Här anfördes särskilt att
suckattillverkare blev ålagda att betala
skatt först från den 1 januari 1942, ehuru
tillverkningen av deras produkter hade
pågått sedan förordningens tillkomst.
Men, säger då herr Lindholm, ingen av
dessa tillverkare hade betalat skatt
Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

före den 1 januari 1942 och alla fick
betala skatt efter den 1 januari 1942.
Jag förmodar att uppgifterna är riktiga.
Jag har ingen anledning att tvivla därpå.
Men förfarandet var rätt anmärkningsvärt
i fråga om produkten suckat, som
klart och obestridligt står upptagen i
den varuhandbok, till vilken kontrollstyrelsen
hänvisade Lifaco när Lifaco
påpekade att dess varor icke stod upptagna
i förordningen. Denna varuhandbok
utgjorde ett komplement till tulltaxan.
Suckat beskattades dock icke
från förordningens tillkomst.

Herr Lindholm talade själv här om
företaget Hafnia, som även förut berörts
i debatten. Han sade att detta företag
under den tidigare perioden, då skatt
icke erlades, icke använde skattepliktig
vara i sin produktion utan importerad
vara, för vilken tull i vanlig ordning
hade erlagts. Enligt kontrollstyrelsens
egen rapport, som jag fick låna av herr
Lindholm, är denna redogörelse icke
fullständig. Kontrollstyrelsen konstaterar
enligt denna rapport vid besök hos
Hafnia, att dess varudeklaration varit
falsk och att företaget i februari 1943 —
troligen sedan denna tidpunkt — hade
förbrukat smör, som var belagt med en
avgift av 1 krona per kg enligt en förordning
av maj 1941, utan att betala
skatt. Kontrollstyrelsen slutar denna redogörelse
med att säga att skatt har erlagts
från den 19 september 1943 — om
jag minns datum rätt. För tiden före
den 19 september 1943 »synes någon
debitering icke ha ägt rum». Sedan tillkommer
att i brevet, om vars sanningshalt
jag naturligtvis inte vill uttala mig,
står att kontrollstyrelsen hotat att därest
företaget komme att överklaga, så skulle
kontrollstyrelsen kräva skatt för ytterligare
tid tillbaka. Därför avstod man
från att överklaga.

Det är påtagligt, att olikheter förelegat
i behandlingen. Av en företagare har
man krävt retroaktiv skatt från den 26
maj 1941, av en annan har man krävt
retroaktiv skatt från en annan tidpunkt

och av andra åter har retroaktiv skatt
icke uttagits. Några har blivit polisanmälda
för att de underlåtit att betala
skatt. Andra har sluppit åtal för samma
försummelse. Somliga har avstängts från
råvarutilldelning, medan andra sluppit
den tumskruven, möjligen därför att de
har varit fogligare eller under behandlingen
så småningom blivit fogligare.

Det är förståeligt om kontrollstyrelsen
med denna växlande praxis har haft
en smula svårt att handla konsekvent.
Jag säger inte detta såsom någon anmärkning.
Förordningen var ny, och att
den var oerhört svårtolkad är en sak
som alla varit eniga om i denna fråga,
där så stor oenighet för övrigt har rått.
Det är därför inte så egendomligt, att
kontrollstyrelsen vid olika tillfällen tolkat
samma bestämmelser på olika sätt.
Detta får dock inte gå ut över enskilda.

Kontrollstyrelsen har också kommit
med varandra motsägande påståenden
i den långa konflikt, som har pågått
kring Lifaco-affären. I processen vid
Stockholms rådhusrätt säger kontrollstyrelsen,
att livsmedelskommissionen
»på föranledande av» kontrollstyrelsen
avstängt Lifaco från produkter. I skrivelse
till justitieombudsmannen 1951 säger
kontrollstyrelsen, att den aldrig hos
livsmedelskommissionen »begärt» avstängning
från råvarutillförseln. Det är
mycket fina nyanser i offentliga skrivelser.
Men för övrigt är det mycket intressant
att se närmare på dessa nyanser.
I skrivelsen till justitieombudsmannen
framhåller kontrollstyrelsen, att när
en vara hos någon tillverkare tagits i
beslag, underrättade kontrollstyrelsen
livsmedelskommissionen, som hade
hand om fördelningen av ransonerade
produkter. Underrättelse lämnades därför,
att livsmedelskommissionen i fortsättningen
inte skulle lämna råvaror till
företag, vilkas produkter redan låg under
beslag. Företagen ägde således icke
förfoga över sina varor. Men Lifacos
varor var aldrig under beslag. Lifaco
hade alltid rätt att förfoga över varorna.

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16. 67

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt nr. m.

Icke dess mindre underrättade kontrollstyrelsen
under hand livsmedelskommissionen.
Denna synes sedan helt på
eget initiativ efter denna underhandsunderrättelse
ha avstängt Lifaco från
råvaror utan att kontrollstyrelsen haft
annat med saken att göra än att den
möjligen »föranlett» åtgärden.

Detta är ju ett ganska egendomligt
förfarande. Framför allt lägger man
märke till att underrättelsen gavs under
hand. Att lämna underhandsunderrättelser
är naturligtvis en mycket bekväm
utväg, och det skulle i mycket hög grad
försvåra arbetet i statsförvaltningen, om
man inte fick tillgripa denna utväg. Men
systemet med underhandsunderrättelser
har en svaghet, nämligen att man
efteråt aldrig vet vari underrättelsen
har bestått. En underhandsunderrättelse
går ju vanligen till så, att man tar telefonen
och säger någonting, och vad man
säger är därmed förflyktigat. En skrivelse
är något mycket mera pålitligt.
Men det är i alla fall ganska egendomligt
att livsmedelskommissionen har underrättats,
ehuru något skäl till dylik
underrättelse icke fanns däri, att företaget
icke ägde att förfoga över sina
varor.

I juni 1943 bestrider kontrollstyrelsen
vid rådhusrätten, att dess tjänstemän
vid besök hos Lifaco skulle ha utlåtit
sig rörande varornas skatteplikt. I skrivelse
till justitieombudsmannen år 1951
förklarar kontrollstyrelsen, att det var
fullkomligt riktigt att dess tjänstemän
hade utlåtit sig om saken. Man hade således
under tiden hunnit glömma vad
man tidigare sagt. Det är uppenbart att
kontrollstyrelsen på grund av mängden
av ärenden och därför att hela förordningen
var ny icke har kunnat hålla
riktig ordning på papperen och icke
handlat med tillräcklig konsekvens.

Det är naturligtvis därför som man
råkar ut för den malören att vid rådhusrätten
förete tvenne fakturor, på
vilka Lifaco icke hade debiterat skatt,
såsom bevis på att företaget hade för -

summat sig, utan att man i hastigheten
lägger märke till att fakturorna daterar
sig från januari 1941 eller ungefär fyra
månader innan skatten beslutades. Men
sådana misstag är förklarliga, och jag
klandrar inte kontrollstyrelsen därför.
Jag bara av allt detta drar den slutsatsen,
att när man begår sådana misstag,
har man anledning att uppträda med
mycket stor försiktighet.

En sådan förväxling ägde för övrigt
rum även i fråga om en annan sak.
Enligt vad jag minns meddelade herr
Lindholm, när vi år 1952 behandlade
detta ärende, att frågan hade uppkommit
därigenom att en konditor i Västerås
gjort polisanmälan om saken. Men
denne konditor kontaktade kontrollstyrelsen
ett par månader efter det
polisanmälan skett, och han har aldrig
gjort någon anmälan. Jag klandrar
emellertid inte herr Lindholm, ty herr
Lindholm grundade sin uppgift på vad
kontrollstyrelsen anfört, och jag klandrar
inte heller kontrollstyrelsen, som
kan ha glömt hur det låg till med saken.
Men när man har en sådan oordning i
papperen, att man glömmer bort en
del saker och även utsätter ordföranden
i statsutskottets femte avdelning
för en sådan malör som att lämna en
felaktig uppgift här i riksdagen, bör
man uppträda med större försiktighet.

Det är på grund av allt detta som jag
anser att händelseförloppet i Lifacofallet
ger en bild av svensk rättssäkerhet,
som mycket väl kan motivera den
lille mannens tvivel. Om de stilla i landet
sällan besvärar sig över myndigheternas
beslut, kan det inte utan vidare
tas som ett bevis på deras övertygelse
att besluten är ostridiga uttryck
för rättvisa och oväld. Det kan
lika gärna bevisa att den lille mannen
resonerar på samma sätt som bonden
Thomas i Strindbergs »Nya vapen», när
fogdens vildsvin hade förstört hans
rågåker: »Nå ja, Mats kunde inte gå
längre, ty Gud får man inte gå till när
man vill, och han tycks inte lägga sig

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

i rättvisan, och därför fick Mats gå
från gård och grund, så Gud bevare
oss i Jesu namn för rättvisan.» Det var
ett uttryck för böndernas tilltro till
rättssäkerheten på den tiden; de hade
uppenbarligen gjort erfarenheter som
sade dem att den inte alltid var att lita
på.

Jag har sagt förut att jag visst inte
vill bestrida påståendet att vi här i
landet åtnjuter en pålitlig rättssäkerhet,
ty det gör vi. Men t. o. m. den samvetsgrannaste
myndighet kan fela och göra
ett misstag, och vi behandlar den sak
det här gäller inte ur rättssäkerhetens
synpunkt, utan ur skälighetssynpunlct.
Om kontrollstyrelsen uppenbarligen har
begått ett misstag, så kan det vara skäligt
att rätta till detta även med hänsyn
därtill, att de många små här i landet
inte skall förfalla till en filosofi, som
säger att man inte kan lita på rättssäkerheten.

Med hänsyn till att författningen obestridligen
är svårtolkad borde i ovissa
fall skattskyldighet ha ålagts vederbörande
tillverkare från den dag han fick
meddelande om att varan var skattskyldig
men icke retroaktivt. Det anser jag
för mitt vidkommande skulle ha varit
skäligt. När nu myndigheterna efter
prövning har funnit att varorna enligt
förordningens lydelse skulle vara skattepliktiga,
men man å andra sidan inte
kan bestrida att företagaren är fullt ursäktad,
om han tolkade författningen
på annat sätt, så skulle det därför också
vara skäligt att återbära den skatt
som han erlagt retroaktivt.

Med hänsyn till vad jag nu anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin erinrade
om att kontrollstyrelsen underrättade
livsmedelskommissionen om tvisten med
Lifaco. Detta ingick i kontrollstyrelsens
skyldighet, men det var livsme -

delskommissionen som sedermera verkställde
åtgärden.

Jag måste bekänna, att jag faktiskt
blev litet ledsen, när herr Severin,
trots att han fick låna vederbörande
handling av mig, gjorde gällande att
företaget Hafnia icke blivit retroaktivt
beskattat. Han sökte göra gällande, att
beskattningen begränsats till en viss
tidpunkt. Det står emellertid klart och
tydligt i handlingen, att företaget den
21 februari 1944 ålades att till kontrollstyrelsen
inkomma med uppgift på alla
de varor företaget dessförinnan sålt.
Företaget meddelade sedermera, att det
intill den 18 september 1943 hade använt
ett importerat engelskt bindemedel.
Detta bindemedel ersattes från och
med den 19 september samma år med
grädde, som tillverkats av smör. Kontrollstyrelsen
beslöt att smöravgift skulle
utgå för tiden 19 september 1943 till
och med den 19 februari 1944. Företaget
beskattades alltså på samma sätt
som övriga företag för hela den tidsperiod,
under vilken det använt smör
i tillverkningen. För det som företaget
importerat för sin tillverkning har det
i vanlig ordning erlagt tullavgift. Jag
förstår inte, hur herr Severin ur detta
kan utläsa, att företaget undsluppit någon
beskattning.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Överst på andra sidan
av det papper rörande Hafnia jag fick
låna av herr Lindholm står det, att de
deklarerade uppgifterna visat sig vara
felaktiga enligt fakturor, att inköpta
myckenheter smör uppgick för tiden
september—december 1943 — den period
för vilken skatt erlades — till så
och så många kilogram och att förbrukningen
av smör under februari
1943 — den tid för vilken skatt icke
erlades — uppgick till så och så mycket.
Det var för smöret skatten skulle
betalas, och det konstateras därför på
slutet, att »för tiden 19 september 1943

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

—19 februari 1944 debiterad smöravgift
har sedermera vederbörligen erlagts
till kontrollstyrelsen. För tiden
före den 19 september 1943 synes debitering
av avgift icke ha förekommit.»
Att detta icke behöver anmärkas om
ingen avgift skulle förekomma enligt
lagen tycker jag är ganska självfallet.
Man skall naturligtvis icke debiteras
skatt som man icke skall betala. Här
förelåg således en förbrukning av skattepliktig
vara under februari 1943, medan
man betalade skatt först från den
19 september samma år.

Kontrollstyrelsen sade i sin skrivelse
till JO, att när en vara hade beslagtagits
och tillverkaren icke längre ägde
förfoga däröver anmälde kontrollstyrelsen
detta till livsmedelskommissionen.
Lifacos varor beslagtogs emellertid
aldrig, men de anmäldes ändå.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Man har ju tagit upp
den tidsperiod, under vilken företaget
enligt egen uppgift använt den skattepliktiga
varan. Enligt företagets uppgifter
hade det tidigare använt ett engelskt
bindemedel och pålades följaktligen
icke skatt för den tiden. Det är
ju möjligt, att företaget även under någon
tidigare period använt smör, vilket
nu inte kan kontrolleras, men man kan
inte klandra, att företaget icke pålagts
skatt för tillverkning, som man nu saknar
möjlighet att kontrollera.

Till sist vill jag bara uttala den förhoppningen,
att andra kammaren i likhet
med första kammaren bifaller utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Flera av de föregående
talarna här har varit inne på rättsfrågan.
Sedan bär man så småningom efter
mycket krumbuktande kommit fram
till att acceptera den ståndpunkt utskottet
intagit, nämligen att rättsfrågan
genom regeringsrättens utslag ändå
måste vara avgjord. Det var dock ett

par yttranden här av herr Lindberg,
som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på.

Herr Lindberg sade först, att hans
och socialdemokraternas princip är allas
likhet inför lagen. Men detta är ju
just, ärade kammarledamöter, vad man
i detta fall tagit hänsyn till. Företaget
Lifaco har behandlats på samma sätt
som andra företag som tillverkade likartade
produkter. Det har alltså inte
varit fråga om någon olikhet inför lagen
här. Jag tycker ändå att herr Lindholms
bevisning är så pass tungt vägande, att
var och en som vill ta hänsyn till
bevis måste böja sig härför.

Herr Lindberg säger sedan en annan
sak, som förvånar mig något mera. Han
frågar vilka intressen som i detta fall
kan ligga bakom utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Den frågan skulle lämpligen
kunna returneras till herr Lindberg
och Lifacos övriga vapendragare. Jag
har i varje fall inte haft några speciella
intressen i denna fråga. Vid min bedömning
av detta fall har jag försökt att
följa det enda intresset, och det är att
söka komma fram till rätt och skälighet.
Man kan dock fråga vilka intressen
som ligger bakom dem som står
på den motsatta sidan. Denna returnerade
fråga kanske herr Lindberg vill
besvara.

Om man tittar på en redogörelse, som
är utsänd av Lifaco och som getts beteckningen
upplaga No 4 a, så skall
man finna, att den skriften översvämmar
av felaktigheter, halvsanningar och
äreröriga insinuationer. Jag skall ge
några exempel på detta.

På s. 17 står det: »I den process, som
nu följde, sökte Kronan och Kontrollstyrelsen
för att komma ifrån en saklig
prövning göra gällande, att de allmänna
domstolarna icke voro behöriga att upptaga
tvistefrågan till prövning.» Det är
således en ren insinuation att det var
för att komma ifrån en saklig prövning,
som man från domstolens sida intog
den ställningen.

70 Nr 18. Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

På s. 19 i denna PM säger man: »Vidare
framginge av våra handlingar så
mångfaldiga och klara bevis för att
otillåtet samarbete hade ägt rum mellan
olika myndigheter i syfte att undertrycka
den enskildes rätt, att en seger
för vår sak också i Högsta Domstolen
säkerligen skulle ha medfört fara
för allvarliga konsekvenser för de i saken
inblandade.» Detta är ytterligare
en ärerörig insinuation emot högsta
domstolen och emot ansvariga ämbetsmän.

Jag skall gå vidare, herr talman. Jag
tror det kan vara av betydelse för denna
debatt att dessa saker kommer in i kammarens
protokoll. I denna PM säger
man på s. 23 följande: »I vilken stämning
Kontrollstyrelsens självsvåldiga
och diktatoriska handlingssätt försatte
en del av näringsidkarna visas bl. a.
genom det faktum, att det under årens
lopp var förbundet med stigande svårigheter
för oss att få stöd och vittnesbörd
från berörda kretsar, fastän de
voro helt övertygade om vår rätt i saken.
Men rädslan för att äventyra sina
förbindelser med myndigheterna och
för eventuella repressalier blev större
och större.»

Jag frågar de ärade kammarledamöterna
om man, med tanke på de citat jag
här har gjort, skall fästa någon större
betydelse vid de påståenden, som kommer
från firman Lifaco och dem som nu
för firmans talan.

På s. 24 och 25 har man i denna skrivelse
givit även utskottet en liten känga.
Man säger där: »Redan genom att statsutskottets
utlåtande endast återgav Kontrollstyrelsens
yttrande till JO men icke
vår dit ingivna svarsinlaga fastän dess
tillrättaläggande innehåll var känt såväl
för herr Lindholm som de övriga två
socialdemokratiska ledamöterna av utskottet
— blevo riksdagsmännen ensidigt
och felaktigt informerade.»

Detta är således ytterligare en insinuation
att herr Lindholm och vi andra,
som vid ärendets behandling i statsut -

skottets femte avdelning intog den
ståndpunkt som vi gjorde, medvetet
skulle ha försökt att felinformera riksdagsmännen
i detta ärende. — Detta
kan, herr talman, vara nog ur den här
sorglustiga skrivelsen.

Vad som dessutom kanske skall påpekas
är, att man i ett brev som medföljer
denna skrivelse säger att den är
utsände i samråd med några av motionärerna.
Jag vill då ställa den frågan:
År det med motionärernas vetskap, tilllåtelse
och goda minne som insinuationerna
i denna PM har framställts?

Herr talman! Jag anser för min del
att de citat jag här anfört befriar mig
från den annars sedvanliga hänsyn, som
man brukar visa mot enskild person.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet
att såväl nu som 1951 delta i detta ärendes
behandling i statsutskottets femte
avdelning. Jag har från början inte haft
någon deciderad ståndpunkt. Jag kan
villigt erkänna att jag var mycket tveksam
i början. Två av mina högt aktade
partivänner hade undertecknat denna
motion. Jag måste nu konstatera att jag
misstog mig beträffande deras omdöme,
men jag tyckte ju ändå att det gjorde
saken i varje fall värd att mycket omsorgsfullt
prövas. Efter den ingående
prövning, som detta ärende fick i utskottets
femte avdelning år 1951, där vi
hade föredragningar från båda sidor —
om vi nu skall tala om sidor i det fallet
— och ingående diskussioner, blev
jag fullkomligt övertygad om att Lifaco
inte hade blivit riktigt behandlat, utan
enligt min bedömning har bolaget blivit
för välvilligt behandlat. Det är fortfarande
min personliga uppfattning,
att det allvarligaste felet man har gjort
i detta ärende var, när regeringen 1945
återbetalade 35 000 kronor; i varje fall
var summan för hög.

Om jag nu skulle ur såväl rättvisesom
skälighetssynpunkt försöka döma
i detta ärende, kan inte mitt domslut
bli något annat än att det riktigaste
vore alt förplikta Lifaco att återbetala

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

om inte hela så i varje fall en mycket
stor del av det erhållna beloppet till
staten.

Det har i det tidigare resonemanget
till slut, som jag sade förut, vunnits
enighet om att vad som nu finns kvar
att göra är en skälighetsbedömning, och
där må man ha olika uppfattningar om
vad som är skäligt. Men det kanske ändå
skall sägas, att när man går att göra den
skälighetsbedömningen bör man väl ha
med i bilden, att firman Lifaco under
den tid den inte betalade varuskatt kunde
göra sig förtjänststegringar just på
grund av det förhållandet att konkurrenterna
fick betala varuskatt. Firman
kunde, som ju också omsättningssiffrorna
visar, därigenom skaffa sig en
förtjänst som den annars icke skulle ha
haft, och det är ju ändå någonting som
man skall ha med vid bedömningen av
skäligheten.

Jag sade förut, att jag ansåg mig fritagen
från det vanliga personliga hänsynstagandet,
och jag vill bara i samband
därmed säga, att jag har kommit
till den uppfattningen, att det inte är
alldeles vederlagt att det här föreligger
försök att undandraga sig skatt. Det
finns en sak till, som visserligen inte
hör till sammanhanget, men om man
nu skall ha med alla faktorer i detta mål
anser jag mig också oförhindrad att
säga det här. Vad som kan styrka min
uppfattning ■— det påverkar inte mitt
ställningstagande till frågan, ty jag kände
inte till sakförhållandet vid den tidpunkt
då jag redan tagit ställning — det
är, att det ju inte är enda gången som
firman Lifaco haft besvärligheter med
myndigheterna i skatteärenden.

Det har också sagts här — jag skall
bara ta upp den detaljen till slut — att
det skulle vara oerhört svårt att tolka
denna skatteförordning, och jag tror
att det varit besvärligt; det är nog inte
någon tvekan om den saken. Men för att
ändå ge en belysning, som kanske något
avviker från de påståenden som
förut fällts i det avseendet, skall jag

bara nämna, att det vid denna tidpunkt
fanns ungefär tusen företag som tillverkade
likartade produkter. Det var sjutton
stycken som överklagade och anförde
besvär. De övriga tycktes i alla
fall någorlunda klara tolkningen av
varuskatteförordningen.

Herr talman! Min uppfattning i detta
ärende är den, att det icke har vederfarits
Lifaco någon orätt, tvärtom är
det min absoluta övertygelse att Lifaco
behandlats i överkant välvilligt. Jag
ber med detta få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en
enda punkt bemöta herr Gustafsson i
Stockholm. Han talar om likheten inför
lagen och påstår att den blivit tillgodosedd
därigenom, att det varit likhet inför
lagen i alla de fall som i dag diskuterats.
Jag måste tyvärr vidhålla mitt
påstående att det inte varit likhet inför
lagen, och ett av bevisen härför är firman
Suckats åläggande att betala skatt
icke från den 26 maj 1941 utan från den
1 januari 1942. År där inte en olikhet
i förhållande till de andra, och kan man
påstå att det är likhet inför lagen när
man gör en sådan ändring i de bestämmelser,
som man från kontrollstyrelsen
har utfärdat?

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag nu har att säga
är kanske inte direkt en replik på ett
visst påstående, men jag måste reagera
emot att man i denna debatt liksom
herr Gustafsson i Stockholm gjorde drar
in andra skatteärenden beträffande samma
företag.

Vidare känner jag det nödvändigt att
framhålla en sak. Det har nämnts beträffande
denne stackars man, att han
har uppträtt olämpligt gentemot ämbetsmän
och vid företräde inför statsutskottet.
Jag kan endast svara för hur
han har uppträtt inför statsutskottet,
men vi får komina ihåg att det är en

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

utländsk person, som inte behärskar det
svenska språket och inte kan inlinda det
i vänliga och smidiga fraser. Jag kan
inte finna att denne stackars man uppträtt
så som här framhållits, även om
han kanske inte uppträtt så smidigt som
vi är vana vid här.

När herr Lindberg med viss triumf
nämnde, att första kammaren beslutat
i enlighet med utskottets förslag med en
majoritet av 70 röster mot 57, ber jag
få meddela att marginalen är mycket
mindre i år än år 1951. Den är bara 13
röster, medan det var hela 32 rösters
skillnad i första kammaren 1951.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg säger att
det är fel att alla har behandlats lika,
och som exempel anför han en firma
som tillverkat suckat. Nu ligger det till
så, att suckat är ett annat varuslag än
de varuslag som Lifaco tillverkade. Den
grupp av firmor som tillverkade suckat
behandlades emellertid lika, men de
varorna är inte jämförbara med de varor
som Lifaco tillverkade. Den grupp
av företag som tillverkade varor jämförliga
med Lifacos har behandlats på
samma sätt. Kontrollstyrelsen var från
början tveksam, huruvida det skulle
utgå skatt på suckat, och det var anledningen
till att man inte drev retroaktiviteten
så långt som i andra fall, där
man från början var på det klara med
att förordningen skulle tillämpas.

Till herr Staxäng'' vill jag bara säga,
att jag trodde jag skulle få svar på min
fråga, huruvida motionärerna stod bakom
denna promemoria. Herr Eichenberg
gör i det brev som han skickade med
promemorian ett påstående av följande
innehåll: »Efter samråd med några av
motionärerna tillåta vi oss härmed till
Eder benägna kännedom överlämna följande
handlingar.»

Om detta är riktigt, är enligt min mening
motionärerna medansvariga för
innehållet i promemorian. Om det inte

är riktigt, har den här skrivelsen bara
samma sanningshalt som mycket annat
i detta mål.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas än en gång
återkomma till frågan om likheten inför
lagen. Om det nu var klart för kontrollstyrelsen
att suckatvarorna var
skattepliktiga, hur kunde det då komma
sig att man bara tog ut skatt från
den 1 januari 1942? Har kontrollstyrelsen
överträtt sin befogenhet i det
hänseendet genom att inte tillvarata
statens sannskyldiga intresse?

Nu är det också så att dessa varor,
som kallas suckat och som huvudsakligen
tillverkas av firman i Malmö,
fanns upptagna i varuförteckningen,
vilket däremot icke var fallet med Lifacos
varor.

Herr STÅIIL (fp):

Herr talman! På detta stadium i debatten
skall jag fatta mig kort och inskränka
mig till att ange några få
synpunkter, möjligen i form av polemik
mot talare som yttrat sig här i debatten.

Herr Gustafsson i Stockholm gav sitt
anförande en utformning, som föranleder
mig att hemställa till kammaren att
icke låta ställningstagandet få formen
av något slags straff för överord, som
kan ha yttrats under förhandsdebatten
i denna fråga. Det är väl ändå ganska
mänskligt och förklarligt, även om jag
inte försvarar det, att här har sagts
överord. Även på det håll som herr
Gustafsson företräder har det förekommit
mycket allvarliga sådana.

Herr Gustafsson frågar vidare, vilka
intressen som ligger bakom reservanternas
ståndpunkt. Eftersom jag hör
till reservanterna kan jag svara herr
Gustafsson på den frågan, att i varje
fall de reservanter som jag har haft
tillfälle att tala med har haft ett enda
intresse, nämligen att visa den skälighet
och mänsklighet som man anser
vara befogad.

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

Man har vidare ifrågasatt vårt förtroende
för och vår tillit till myndigheter
och ämbetsmän, och man har
ifrågasatt tillförlitligheten och objektiviteten
t. ex. i professor Ljungmans utlåtande.
Jag tror mig kunna försäkra
att professor Ljungman, som är en
av landets allra främsta experter på
detta område och som har skrivit en
stor avhandling just om detta ämne, har
grundat sin utredning på samtliga handlingar
i denna process.

Herr Gustafsson i Stockholm säger
— om jag får fortsätta med några repliker
i de väsentliga frågorna — att
det kan förmodas eller att det icke kan
bestridas, att Lifaco genom sin skattefrihet
har gjort sig förtjänster som konkurrerande
firmor icke skulle kunnat
göra. LIerr Lindholm yttrade på den
punkten, att företaget är skattepliktigt
men att det självfallet kan kompensera
sig.

Om jag går till urtexten i den proposition,
som ligger till grund för varuskatteförordningen,
finner jag, att departementchefen
på s. 21 i propositionen
nr 237/1941 säger följande: »I fråga
om den hos tillverkaren utgående skatten,
det vill säga varuskatten, torde i
själva verket den åsyftade förenklingen
av varuförteckningen medföra, att den
nya tillverkningsskatten i huvudsak
kommer att sammanfalla med den typ
av konsumtionsskatt, som redan idgår
för malt- och läskedrycker, och som
på dessa beskattningsområden fungerat
tillfredsställande.»

.lag nöjer mig med detta citat, därför
att hela utlåtandet andas den avsikten,
att skatten av tillverkaren skulle
övervältras på konsumenterna. I den
del detta har skett har varken majoriteten
eller reservanterna diskuterat saken.
Striden gäller ju endast den retroaktiva
delen, den del som företagaren
tvingas att betala av egna medel, därför
att han inte har kunnat övervältra
den delen av skatten på konsumenterna.
Vidare är jag angelägen att slå fast

att ifrån reservanternas sida, åtminstone
i den mån som jag känner till,
bar denna fråga icke uppfattats som
en rättsfråga i den meningen, att vi
skulle ifrågasätta lagligheten av regeringsrättens
utslag. Men vad vi har
sagt oss är, att regeringsrättens utslag,
det må vara aldrig så riktigt, är i alla
fall grundat på en författning, vars
tolkning är mycket svår. Både rådhusrätten
och hovrätten liksom en rad experter
har tolkat lagen på ett helt annat
sätt än regeringsrätten. Herr Lindholm
sade nyss, att sakkunskapen är på den
sida, som anser, att varorna skulle vara
skattepliktiga. Emellertid har det endast
kunnat anföras två representanter
för olika konkurrentfirmor, som ansett
det, men om man går t. ex. till de opartiska
instanserna, hantverksinstitutet
och professor Nylén, finner man, att
de har ställt sig på den sidan, som anser
att varorna inte är skattepliktiga.

Men, ä la bonne heure, sedan vi ha
avfört den frågan ur debatten, så kvarstår
frågan: År det inte skäligt och rimligt,
att en person, som har fått hela
sin rörelse underminerad på grund av
denna retroaktiva beskattning, som rådmän,
hovrättsråd och experter ansett
icke ha bort drabba honom med hänsyn
till de här varornas sammansättning,
skulle kunna få någon lättnad i
skattebeloppet? Det är detta, herr Lindholm,
som diskussionen gäller.

Då har regeringen sagt: Jo, han bör
ha någon lättnad. Och så har man givit
honom en lättnad på 35 000 kronor, vilket
herr Lindholm inte säger något om.
Den lättnaden anser han tydligen vara
i sin ordning. På den punkten uttalar
utskottsmajoriteten att enligt vad utskottet
hade sig bekant, föregicks också
beslutet om skatteåterbäring till Lifaco
av ingående överväganden inom den
dåvarande samlingsregeringen. Detta
skulle kunna ge vid handen, att hela
regeringen hade tagit ställning till denna
sak efter mycket noggranna överväganden.
I själva verket gick det till

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

så, att det var tre statsråd av vilka en
var socialdemokrat, en folkpartist och
en opolitisk, som träffade detta avgörande
och bedömde skäligheten till
35 000 kronor. Kan inte herrarna, som
resonerar som herr Lindholm eller som
i likhet med herr Gustafsson i Stockholm
anser att man varit oskäligt generös,
förstå, att det kan finnas en opinion,
som menar, att gränsen för det
skäliga inte går precis vid dessa 35 000
kronor, utan att de förmildrande och
onekligen mycket allvarliga omständigheterna
i detta mål talar för att man
skall sträcka sig längre?

Herr Lindholm som inte vill konsekvent
genomföra skälighetsresonemanget
utan är angelägen att hålla sig till
den rättsliga sidan, därför att det naturligtvis
i högsta grad förenklar saken
för honom, åberopar på denna punkt
professor Herlitz’ uttalande i första
kammaren för någon tid sedan, att man
icke kan i riksdagen sätta sig till domare
över olika domstolsutslag, bl. a.
då regeringsrätten har utdömt visst belopp
i ett skattemål. Alltså skulle riksdagen
här inte kunna ha annan mening
än regeringsrätten.

Jag tillåter mig emellertid påminna
herr Lindholm om vilken ståndpunkt
han själv intog när det gällde ersättning
för skada till en person i Sandviken,
alltså hans egen hemort. Den gången
böjde sig inte herr Lindholm för
herr Herlitz’ uppfattning utan ansåg
att riksdagen var i sin fulla rätt att
trots försäkringsrådets ställningstagande
ha ett annat omdöme i skälighetsfrågan.
Varför skulle man inte kunna
ha det här i dag? Varför har herr Lindholm
just i dag en sådan oerhörd
respekt för herr Herlitz’ omdöme, när
han inte hade det för 14 dagar eller kanske
tre veckor sedan? Vi är väl i vår
goda rätt, som i dag ställt oss på samma
linje som herr Lindholm gjorde
den gången.

Jag skall inte diskutera retroaktiviteten
för de andra företagens vidkom -

mande. Det är självklart att de företag,
som icke betalat skatt från början
och som bort inse att de var skattskyldiga,
skall betala retroaktiv skatt. Den
saken behöver vi inte diskutera. Men
varför vi anser att detta företag icke
skall betala retroaktiv skatt är, att detta
företag enligt vår mening inte har kunnat
inse och enligt rådhusrättens, hovrättens
och många experters mening
inte har kunnat inse att det var skattskyldigt.
Det är därför som det i detta
fall skall visas mänsklig hänsyn.

Jag skall, herr talman, då herr Lindholm
gjorde gällande att den här aktionen
innebar ett försök att göra politisk
skandal i någon form, ställa frågan:
Hur skulle det vara möjligt att göra
politik i ett ärende, där alla partier är
medskyldiga, eftersom det var folk från
samtliga partier som satt i den samlingsregering
som avgjorde detta ärende? Det
är inte fråga om detta i dag, utan vad det
är fråga om är att riksdagen skall kunna
visa att den kan rätta ett misstag, som
den anser ha blivit begånget på grund
av att en lagtext icke har blivit så tydligt
skriven att medborgarna i gemen
har kunnat fatta dess innebörd.

Jag konstaterar liksom herr Staxäng,
att minoriteten har ökat i första kammaren^
Jag anser att det skulle hedra
riksdagen och vara till stor nytta för
förtroendet för Sveriges riksdag om
andra kammaren i dag ville fatta ett
beslut i överensstämmelse med reservanternas
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Ståhls fråga till mig, vad jag
menade med att det skulle ligga intressen
bakom. Jag sade ändå, har jag för
mig, ganska klart att meningen var retorisk.
Det var herr Lindberg som i sitt
första anförande ställde frågan, vilka
intressen som låg bakom utskottsmajoriteten,
och det var den frågan som jag
returnerade.

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

Gör man, som jag uppfattar det, den
insinuationen att utskottsmajoriteten
skulle driva orättfärdighet av några
skumma syften, tycker jag att man har
rätt att returnera detta genom att fråga,
vilka intressen som ligger bakom motionärerna.

Sedan vill jag bara konstatera att jag
ännu inte fått något besked på min fråga,
huruvida några av motionärerna på
sätt som herr Eichenberg påstår har i
samråd med honom upprättat och utskickat
denna PM.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att herr
Ståhl har ett underligt sätt att göra
historieskrivning.

Han säger att företaget Lifaco genom
den beskattning som här skett fått hela
sin ekonomi undergrävd. Det är fullständigt
felaktigt av herr Ståhl att göra
ett slikt påstående. Det gäller ju 35 000
kronor, under det att företaget haft
advokatarvoden och andra rättegångskostnader
på omkring 120 000 kronor.
Jag vill erinra herr Ståhl om att företagets
försäljningssiffra steg till omkring
en och en halv miljon kronor under
tiden som skatten utgick. Följaktligen
kan man inte med ett uns av sannolikhet
göra gällande att just denna
beskattning på något sätt har legat
företaget i fatet.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Under den förda debatten
har framförts en rad av synpunkter,
vilka nu borde ge möjlighet
till ett sakligt bedömande av den föreliggande
frågan.

För min del har jag funnit, att följande
huvudsynpunkter föreligger, vilka
måste bli avgörande vid ställningstagandet
i Lifacofrågan.

För det första är det att uppmärksamma,
att rättsfrågan är slutgiltigt av
gjord genom regeringsrättens utslag den
30 juni 1945. Regeringsrätten resolverade
då, att de omstridda produkterna

var skattepliktiga enligt varuskatteförordningen
och att Lifaco således var
skattskvldigt från dagen för förordningens
ikraftträdande den 26 maj 1941.

Regeringsrätten slog sålunda fast att
Lifaco enligt gällande lag var skyldigt
att betala de 86 000 kronor som tvisten
från början gällde. Regeringsrättens utslag
var enhälligt och varken riksdagen
eller någon annan instans kan ändra
på avgörandet i själva rättsfrågan.

Ett bifall till de föreliggande motionerna
kan emellertid utanför riksdagen
komma att uppfattas på det sättet, att
riksdagen etablerar sig som en instans
över den högsta dömande myndighet,
som enligt gällande lag har att slutgiltigt
avdöma frågor av hithörande slag,
och här föreligger en mycket allvarlig
fara.

Den fråga som riksdagen möjligen
kan behandla är frågan, huruvida ett
skattebelopp, som Lifaco enligt gällande
lag var skyldigt att betala, likväl av
billighetsskäl, eller om man så vill av
nåd, bör återbetalas till företaget. År
1945 gjordes nämligen till varuskatteförordningen
ett tillägg, enligt vilket Kungl.
Maj :t, om, som det heter, »synnerliga
skäl därtill äro», ägde medgiva befrielse
eller återbäring helt eller delvis
av varuskatt. På den punkten är emellertid
att märka, att skälighetsfrågan
redan är prövad i föreskriven ordning
av Kungl. Maj:t. Den dåvarande samlingsregeringen
beslöt nämligen redan
1945 — med stöd av det nyssnämnda
tillägget till varuskatteförordningen —
att restituera hälften av det omstridda
skattebeloppet. Detta ansågs utgöra
86 000 kronor, minus 16 000 kronor,
som kunder inbetalt till Lifaco, eller
70 000 kronor. Hälften av detta belopp,
d. v. s. 35 000 kronor, restituerades
till Lifaco enligt samlingsregeringens
nyssnämnda beslut 1945. Här är sålunda
att observera att även skälighetsfrågan
är prövad och avgjord i den ordning,
som lagen förutsätter.

Som motiv för att riksdagen nu skulle

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

korrigera samlingsregeringens beslut i
skälighetsfrågan åberopas, att Lifaco
inte skulle ha behandlats på samma
sätt som andra skattskyldiga. Av vad
som framgått i debatten i dag och av
herr Lindholms dokumentariska bevisning
är denna beskyllning inte riktig.
Lifaco har behandlats på liknande sätt
som andra skattskyldiga av jämförliga
grupper. Ett bifall till motionerna på
denna punkt skulle därför komma att
betyda, att Lifaco komme att behandlas
på ett mera favorabelt sätt än andra
motsvarande skattskyldiga. Måhända
skulle detta komma att betyda att liknande
anspråk restes från andra skattskyldiga,
vilka — liksom Lifaco — i
laga ordning påförts retroaktiv varuskatt.

Tar man, herr talman, hänsyn till
dessa fakta i målet — och det gör man
ju allmänt i varje fall i fråga om regeringsrättens
prövning och beslut — ja,
då tycker jag att man också bör skriva
ner denna fråga till vad den är — en
vanlig banal skattefråga och ingenting
annat.

Med hänsyn till dessa konstateranden
och de fakta som framkommit under
dagens diskussion ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Om jag i detta debattens
slutskede vågar säga några ord är det
därför att jag liksom andra riksdagens
ledamöter fått en hel del handlingar i
ärendet mig tillsända och försökt sätta
mig in i dem och även försökt få kompletterande
upplysningar från andra
håll för att kunna bilda mig en mening
i frågan. Jag har tidigare inte haft anledning
att ta del av densamma.

Jag vill då först säga, att jag tar fasta
på herr Ståhls uttalande att man inte
skall göra politik av frågan och inte ens
kan göra det. Jag instämmer helt med
honom i att det skall man inte göra.

Jag tar också fasta på vad han och
ytterligare en hel rad talare sagt, att
vad beträffar tolkningen av skatteförfattningen
accepterar man regeringsrättens
utslag; man kan inte göra annat
eftersom regeringsrätten är högsta
skattedomstol. Och därmed är den saken
klar. Då ställer sig alltså ur den
synpunkten problemet så, att här utkommit
en författning, som kanske är
ganska otydlig på vissa punkter, liksom
de flesta skatteförfattningar för övrigt,
och råkat i sin tillämpning drabba en
del av dessa tillverkare relativt hårt,
men i enlighet med ett gjort tillägg
till skatteförfattningen kan man tillgodose
skälighetssynpunkten och restituera
någon del eller hela skatten. Ja,
om det bara vore detta behövde denna
fråga icke väcka några passioner i landet.
Men samtidigt är det ju så att i den
offentliga diskussionen i pressen och
här i riksdagen har man velat göra
detta till en stor rättsfråga; man talar
om en affär, som är av utomordentlig
betydelse för hela respekten för Sverige
som rättsstat, och man låter det
bli nära nog en rättsskandal om inte i
detta fall restitution beviljas. Och för
att motivera detta försöker man i grund
och botten misstänkliggöra den tolkning
som regeringsrätten kommit till.
Man åberopar en mängd skäl varför
dess tolkning är tvivelaktig. Man säger
sålunda, att rådhusrätt och hovrätt haft
en annan bedömning i sakfrågan, samt
spelar ut dessa domstolar mot regeringsrätten.
Man kan väl därvidlag i
förbigående säga, att regeringsrätten är
en ordinär skattedomstol, som naturligtvis
har en helt annan auktoritet när
det gäller skatteförfattningarnas tolkning
än vad de allmänna domstolarna
bär, som aldrig sysslar med skattefrågor.

Vidare hänvisar man till de bekanta
uttalandena av ett par tjänstemän i
kontrollstyrelsen, som vid en inspektion
frampå höstsidan förklarade att
ett par av produkterna borde betraktas

Onsdagen den 28 april 1954 fm. Nr 16. 77

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

som skattefria. Nu är det att märka att
dessa uttalanden inte var anledningen
till att bolaget underlät att registrera
sin tillverkning för beskattning, utan de
fälldes många månader efteråt, sedan
bolaget tagit sin ståndpunkt. Man säger
att det bevisar så mycket, att experter
på sådana här frågor betraktat
vissa produkter som skattefria, att det
tyder på att det var en ganska stor
otydlighet i författningen. Men det har
ju också varit anledningen till att
Kungl. Maj:t återställt halva skattebeloppet
till Lifaco. Om man gör det experimentet
att man tager undan de
varor, som enligt dessa tjänstemäns
uppfattning varit typiskt skattefria, och
beräknar skatten på dem, så skulle den
skatten gott och väl fallit inom de
35 000 kronor bolaget fick tillbaka.
Men det är klart att när man söker
stryka under hur goda skäl det finns
för en motsatt tolkning av skatteförfattningen,
ligger där bakom att man
i grund och botten anser att regeringsrättens
tolkning var felaktig och egentligen
borde ge ett annat resultat. Man
är emellertid tvungen att finna sig inför
högsta instansens dom.

Nu utfärdas en sådan här författning
med en dags varsel. Denna författning
trädde i kraft den 26 maj och utfärdades
den 25 maj, om jag inte minns fel. Tillverkarna
hade en vecka på sig att bestämma
sig för om de ville registrera
sin tillverkning för beskattning. Det
faller väl av sig självt att man inte
kunde begära att dessa tusentals tillverkare
skulle kunna på denna vecka
skaffa sig grundlig kännedom om huru
författningen skulle tolkas, utan man
fick, som ofta hände med kristidsförfattningarna,
resonera så, att vederbörande
fick ta risken; om de ville vara
på den säkra sidan finge de anmäla
produkterna till beskattning eller åtminstone
fråga kontrollstyrelsen hur de
skulle göra. De kunde också gå en annan
väg och låta bli detta och lita på
sin egen sakkunskap då det gällde be -

skattningen, men då finge de handla
på egen risk.

I detta sammanhang vill jag gärna
understryka en sak. När man talar om
att vi här har att göra med en övervältringsskatt,
som aldrig borde ha fått
belasta vederbörande, så vill jag framhålla
att det ändå kan finnas ett intresse
hos en tillverkare att under en viss
tid fortsätta att sälja sin vara utan att
pålägga skatt på densamma, ty då kan
han tack vare det lägre priset få en
större omsättning på varan än konkurrenterna.
Det är väl då klart, att där
det finns ett sådant ekonomiskt intresse,
som kan leda till att vederbörande
underlåter att lägga skatt på sin
vara, så måste detta motverkas genom
bestämmelser, som säger att skatten blir
retroaktiv fr. o. m. den dag, då beslcattningsförfattningen
trädde i kraft.
Jag menar därför att det inte lönar sig
att diskutera huruvida en tillverkare
handlat i god eller ond tro, när han
underlåtit att anmäla sin vara till beskattning,
utan han har då helt enkelt
handlat på egen risk. Om han väljer
att gå den vägen att inte anmäla varan
till beskattning, så når han kanske tillfälligtvis
en mycket större omsättning,
men han löper också risk för att retroaktiv
skatt kommer att tagas ut i efterhand
för den gångna perioden.

Här har nu i debatten anförts exempel
på många anklagelser, som riktats
mot kontrollstyrelsen för att styrelsen
behandlat företagen olika. Dessa påståenden
faller emellertid på de fakta, som
nu kommit i dagen genom kontrollstyrelsens
undersökning av de fem fall
som omnämnes i professor Ljungmans
promemoria och som där säges icke ha
blivit föremål för retroaktiv beskattning.
Det har nu med dokument bestyrkts
att även de har beskattats retroaktivt.

Sedan kan jag inte underlåta att fästa
uppmärksamheten på att även reservanterna
accepterat tanken att staten skall
betala rättegångskostnaderna vid Slock -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag'' av erlagd varuskatt m. m.

holms rådhusrätt för den process, som
Lifaco har fört mot kronan. Lifaco försökte
få denna skattefråga överförd till
de allmänna domstolarna — vilket borde
ha insetts vara ett ganska hopplöst
företag -— och fick också experter att
tillråda ett sådant förfarande. Rådhusrätten
dömde ut rättegångskostnader
och förklarade att kronan skulle betala
13 000 kronor. Senare kastade emellertid
högsta domstolen om hela läget
och förklarade att Lifaco skulle betala
rättegångskostnaderna. Det är då bra
besynnerligt att staten nu inte bara
skulle efterskänka kronans fordran enligt
högsta domstolens dom utan också
därutöver betala sin tappande motparts
rättegångskostnader i den förda processen.
Jag vet inte om det ligger någon
särskild avsikt bakom, att man liksom
vill markera ett ogillande av högsta
domstolens dom, när man föreslår
denna besynnerliga korrigering av domen
vad rättegångskostnaderna beträffar.
Jag finner det för min del fullständigt
oförklarligt att man kan komma
med ett sådant besynnerligt yrkande.
Om man här vill gå över till en helt -ny praxis, där staten så att säga skall
ta ansvaret för att enskilda har svårt att
tolka skatteförfattningarna, så kan det
onekligen leda till långtgående konsekvenser.

Som jag nyss sade är det mycket vanligt
att skatteförfattningar är svårtolkade.
Detta gäller inte minst beträffande
alla slags omsättningsskatter. Där
kan inte staten ■— allra minst under en
kristid, då det är nödvändigt att handla
utomordentligt snabbt — acceptera den
regeln alt man skall försöka bedöma

om en viss tillverkare haft goda skäl för
sin uppfattning om skattskyldigheten
för en vara eller inte. Där måste man
ha en schematisk regel, som säger att
vederbörande får handla på egen risk,
antingen betala skatten tills vidare, med
möjlighet att överklaga senare, eller att
låta bli att betala. I senare fallet skall
det sägas ifrån: »All right! Då riskerar
ni att efteråt få betala skatten retroaktivt.
»

Jag tror att man på denna punkt har
slagit in på en farlig väg och att man
i hög grad har förvridit omständigheterna,
om man tror att fallet Lifaco är
unikt och inte har någon som helst
motsvarighet i andra fall. Jag är övertygad
om att en hel mängd liknande
fall har inträffat, där företagarna har
tvekat men valt motsatt väg, d. v. s. att
betala skatten. Det har då stått dem
fritt att överklaga senare och få frågorna
prövade i högre instans. 1 fallet
Lifaco har man däremot tillgripit den
ovanliga utvägen att gå till riksdagen
för att få ersättning.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i detta ärende
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
sammanträde komme att forsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.30.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd
varuskatt m. m. (Forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av väckta
motioner om återbäring till Lifaco
Aktiebolag av till statsverket erlagd
varuskatt m. m. nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid, enligt förut
skedd anteckning, ordet till

Herr MUNKTELL (h), som yttrade:

Herr talman! Ett par av hans excellens
utrikesministerns yttranden har
föranlett mig att återigen begära ordet.

Hans excellens utrikesministern sade
bl. a.: Varför kunde inte Lifaco ha frågat
kontrollstyrelsen? Då vill jag ännu
en gång erinra om att enligt regeringsrättens
utslag är kontrollstyrelsens besked
i skattefrågor icke bindande. Lifaco
frågade nämligen vid ett senare
tillfälle kontrollstyrelsen och fick då
denna upplysning. Och vart skulle det
för övrigt tagit vägen rent praktiskt,
om tusentals företagare vid det tillfälle
denna lagstiftning hastigt trädde i kraft
hade vänt sig till kontrollstyrelsen?

Utrikesministern sade vidare att vid
en sådan här lagstiftning måste man ta
en viss risk. Skattelagar är ofta svårtolkade,
men nog är det väl en väldigt
stor skillnad mellan en vanlig skattelagstiftning
och en sådan här författning.
I förra fallet är den väl förberedd,
människor känner långt i förväg
till när den skall träda i kraft och de

har liksom ställt in sig på att de och
de bestämmelserna skall bli gällande.
I det senare fallet kommer den plötsligt
utan att man egentligen har tid att
sätta sig in i den.

Herr Undén sade vidare att det här
inte är något specialfall. Men det minsta
man kan säga är väl, att om inte
detta är ett specialfall, så är osäkerheten
på detta område i rättsligt avseende
ytterst markant. Det är ju just det
vi anser, att det här faktiskt på grund
av de föreliggande omständigheterna
är ett speciellt fall, som föranleder en
särskilt välvillig bedömning av skälighetsfrågan.

Jag vill också säga att det åtminstone
på mig gjorde ett egendomligt intryck,
när jag å ena sidan från herr Undéns
sida hörde framhållas att rådhusrätten
och hovrätten inte är särskilt sakkunniga
på detta område, men å andra
sidan hörde herr Lindholm mycket ivrigt
åberopa sig på och fästa mycket
stort avseende vid vad ett enda anonymt
hovrättsråd hade ansett. Det tycker
jag lindrigt sagt visar en viss motsägelse
och förvirring i motiveringen
från deras sida som försvarar utskottets
uppfattning. Är det inte dock till sist
så med detta fall, att den formella rätten
måhända har kommit i strid med
många människors rättfärdighetsuppfattning?
Det finns en gammal känd
sats som säger, att högsta rätt är högsta
orätt. Jag vill inte med detta säga, att
det har tillämpats här, men man måste
väl ändå komma ihåg, att en formellt
tillämpad rätt ibland just kan komma
i strid med människors rättfärdighetsuppfattning,
med rättskänslan inom
stora lager av folket.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag'' av erlagd varuskatt m. m.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Skoglund i Umeå, som ansåg att
en skattelättnad här lett till olika behandling
av företag i samma situation,
att redan genom regeringens beviljande
av en skattelättnad kan man ju säga, att
företagen har behandlats på olika sätt.
Men denna olikhet har varit motiverad
just av de mera ömmande skäl, som
förefanns i detta fall och som enligt vår
mening påkallar ytterligare lättnad av
den retroaktiva skatten.

Sedan säger utrikesministern, om jag
ett ögonblick får vända mig till honom,
att om företaget hade velat vara på den
säkra sidan, skulle det antingen ha tagit
ut skatten eller också ha ställt en
fråga till kontrollstyrelsen beträffande
skatteplikten. Varorna var skattepliktiga,
men om jag är rätt underrättad,
Ers Excellens, förhåller det sig så, att
företaget har riktat en fråga till kontrollstvrelsen
och fått den upplysningen,
att kontrollstyrelsen icke ansåg sig kunna
ge ett förhandsbesked, utan företaget
hade först att handla och därefter
hade kontrollstyrelsen att döma! Att någon
möjlighet att få besked icke förefanns,
visar alltså i hur hög grad otydlig
och suddig hela den lagstiftning är,
på vilken detta företag har fallit.

Utrikesministern snuddade också vid
ett påstående, som tidigare gjorts av
herr Lindholm, nämligen att om företaget
icke hade tvingats till denna beskattning
hade det gynnats i förhållande
till konkurrenterna. Jag har redan
genom mitt citat av departementschefens
uttalande i samband med propositionen
visat, att detta påstående är felaktigt,
eftersom skatten helt var avsedd
som en övervältringsskatt.

Sedan vill jag bara säga till hans excellens
herr utrikesministern, som icke
hört debatten i sin helhet här i kammaren,
att vi har icke gjort denna sak
till en rättsfråga. Den som i hög grad
bidragit till att göra den till det, vilket

ju även enligt utrikesministerns mening
är mindre lyckligt, är herr Lindholm.
Han har nämligen argumenterat utifrån
domstolarnas utslag, vilket vi inte har
gjort. Vi har i stiillet tagit fasta på den
skälighetsbedömning som också utrikesministern
anser vara relevant.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda sökt
göra detta till en rättsfråga, utan jag har
hela tiden sökt betona att rättsfrågan
var klar, och det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att man i dagens debatt
tycks acceptera den meningen, att
rättsfrågan är avgjord. Då återstår själva
skälighetsprövningen, där man skall
pröva huruvida företaget i jämförelse
med andra företag på grund av de bestämmelser
som varit rådande kan anses
ha blivit särskilt lidande på de åtgärder,
som samhället vidtagit på detta
område. Det är där jag måste säga mig
att detta företag har haft en viss favör
av sin friare ställning.

Jag har i min hand Lifacos prislistor.
Man debiterade för den vara som det
var särskilt bråk om, Lifacomassa, kr.
3: 95 per kilo under den period då man
sålde den utan att ta ut skatt för densamma.
Fr. o. m. den dag då skatten
fastställdes sänkte företaget självt priset
till kr. 3: 80 per kilo. Därefter skedde
genom priskontrollnämndens ingripande
ytterligare en justering av detta
pris till kr. 2: 75, eller samma pris som
ett annat med Lifaco konkurrerande
företag hade uttagit under hela tiden.
Skillnaden mellan kr. 2: 75 och kr. 3: 95
var alltså den mervinst som företaget
hade tillgodogjort sig i förhållande till
ett annat jämförligt företag. Då Lifaco
haft denna favör, om jag så får säga,
måste jag för min del anse att man vid
en skälighetsprövning ingalunda kan
påstå, att detta företag har varit särskilt
illa ställt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att begränsa
mig. Herr Gustafsson i Stockholm

Onsdagen den 28 april 1954 em. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

tog sig här ifrån talarstolen före att uttryckligen
dispensera sig själv från
de hänsyn, som man annars från denna
plats bör visa enskild person, särskilt
i den mån denne inte har möjlighet att
svara. Och som ett skäl för detta — jag
förmodar det skulle vara ett skäl, anförandet
följde i varje fall ovanpå den
deklarationen — nämnde han att firman
Lifaco i annat sammanhang haft någon
meningsskiljaktighet med skattemyndigheterna.
Jag vet ingenting om den
saken och har ingen anledning syssla
därmed. Jag bara konstaterar att det
finns många människor i detta land
som haft något mellanhavande med
skattemyndigheterna utan att därför förlora
medborgerligt förtroende. Jag tror
inte det finns någon anledning att dra
in dylika förhållanden i denna debatt.

Utrikesministern nämnde att tolkningen
av författningen är klar i och
med att regeringsrätten har meddelat
sitt utslag. Ja, det är den ju ifrån rättslig
och formell synpunkt. Jag har emellertid
förut i ett anförande här framhållit,
att vi diskuterar inte på den linjen.
Jag har också sagt ifrån, att även om
man inte kan och inte vill diskutera på
den linjen, därför att det av praktiska
skäl är nödvändigt att respektera de
formella beslut, som träffats i högsta
instans i rättsfrågor av detta slag. Men
även om rättsfrågan på detta sätt formellt
är avgjord, innebär detta inte med
nödvändighet att rättfärdighetsfrågan
är slutdiskuterad. Den lever nämligen
sitt eget liv, ibland en smula vid sidan
om den formella rätten.

Jag förvånade mig över att även utrikesministern
gick förbi det som jag
tycker är det väsentliga och som jag
pekat på förut i dag, nämligen frågan
huruvida det med skriven lag och anvisningar
till skriven lag kan göras troligt,
att det var lätt att identifiera Lifacos
varor såsom skattepliktiga den 26
maj 1941. Hans excellens utrikesministern
försökte inte med den saken. Varför
inte ta fram cirkulären, varuför6
— Andra kammarens protokoll 195b.

teckningen och annat material som Lifaco
hade att räkna med den gången?
Det är ju på grundval av detta material
som hovrätt och rådhusrätt kommit till
samma uppfattning som Lifaco, att lagen
icke var klar, vilket även en rad
experter i fråga om varukännedom liksom
många juridiska experter har varit
överens med Lifaco om. Om regeringsrätten
senare säger, att så och så
skall lagen tolkas, är det ingenting annat
att göra än att acceptera regeringsrättens
tolkning, men att lägga den till
grund för en retroaktiv beskattning tycker
jag inte är rättfärdigt.

Jag tycker inte heller att det är den
alldeles riktiga balanseringen av saken
om man säger att Lifaco var tappande
part i högsta domstolen. Som jag förut
har erinrat om här i dag hade man ju
följt kompetensfrågan upp i hovrätten.
Hovrätten hade förklarat att de allmänna
domstolarna var kompetenta, och
samtidigt förklarade hovrätten att detta
inte fick överklagas i högsta domstolen.
Man hade alltså med svenskt rättsväsen
lett Lifacofirman in på detta spår att
söka rätt i allmänna domstolar. Den
fick rätt i hovrätt och rådhusrätt, och
när sedan kronan gick till högsta domstolen
tog denna upp kompetensfrågan
och sade, att man inte kunde syssla med
detta ärende. Därvid måste man enligt
den gällande lagen ådöma Lifaco rättegångskostnader.
Detta är ju inte riktigt
detsamma som att vara tappande part,
utan man kan nästan säga att det är att
av svenskt rättsväsen vara ledd på villospår
när det gäller att söka rätt. Jag
klandrar inte någon inom svenskt rättsväsen
för det. Jag bara konstaterar ätt
vi här har en olycklig och komplicerad
historia när det gäller att klara ut de
rättsliga förhållandena.

Det har sagts här att alla firmor har
behandlats lika, att Lifaco inte står i
särklass. Jag kan inte göra några kategoriska
uttalanden i det hänseendet.
Jag är inte specialist på de frågorna
och kan naturligt nog inte vara det.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

Här uppges t. ex. att det har funnits
många firmor som har tillverkat en vara
som heter pomosin, som är praktiskt taget
identisk med Lifacos sepcialgelé
nr 1, utan att denna vara har beskattats.
Det är möjligt att man kan vederlägga
detta. Jag anför bara uppgiften.

Det är en annan liten sak som jag i
alla fall skulle vilja föra på tal. Den
gäller firma Brunolfabriken, som tillverkar
en hudolja. Den fanns inte upptagen
bland de skattepliktiga varorna. I
ett cirkulär från kontrollstyrelsen den
25 maj 1941 till de kemiska fabrikerna
bekräftades att hudoljor inte föll under
skatteplikten. Och så fortsatte den här
lilla fabriken att tillverka sin vara utan
att lägga på någon skatt. Den 20 juli
1942 begärde kontrollstyrelsen prov på
Brunol, och från och med den 20 augusti
samma år ålades fabriken att betala
skatt med 20 procent enligt statistiskt
nummer 593 i varuförteckningen. Men
statistiskt nummer 593 gäller i denna
förteckning endast preparat för hudens
och naglarnas vård. Det blev fortsatt
diskussion om detta, och Brunolfabriken
överklagade hos regeringsrätten.
Firman förlorade och blev ålagd retroaktiv
skatt från den 1 januari 1942.

Men nu hände någonting, nämligen
att tulltaxan den 11 november 1942 ändrades
så att det här preparatet kom att
passa in under nummer 593. Ja, så kanske
man kan göra. Men nu frågar jag:
Ifall man ålägger en firma skatteplikt
från den 1 januari 1942 på grundval av
en bestämmelse som har kommit till den
11 november samma år, är det inte då
en smula tvivelaktigt med de lagliga
grunderna?

Utrikesministern sade att Lifaco inte
var något unikt fall. Det kanske det inte
är. Här är ju i varje fall ett fall till, men
jag tycker inte att det är något fall att
åberopa som prejudikat.

Jag tror nog, herr talman, att den som
försöker att göra vår krislagstiftning
och dess tillämpning till någonting felfritt,
till alla delar klanderfritt, han tar

sig vatten över huvudet. Fråga t. ex.
Sveriges bilfolk vad de har för uppfattning
om allt trassel omkring deras problem.

Herr SEVERIN i Stockholm (&):

Herr talman! Jag hade egentligen begärt
ordet bara för en replik, och jag
skall inte heller bli stort långrandigare.

Orsaken till att jag begärde ordet var
hans excellens utrikesministerns yttrande
här i debatten, att det under debatten
hade blivit dokumentariskt bevisat
att alla hade behandlats lika. Det
har sagts förut under debatten, och det
har också gendrivits. På visst sätt kan
det vara en upprepning, det som jag
har att säga, men eftersom påståendet
har upprepats kan kanske också upprepningen
av repliken vara motiverad.
Det har icke under debatten dokumentariskt
bevisats att alla har behandlats
lika. Det har tvärtom under debatten
dokumentariskt bevisats, att olika firmor
har behandlats olika. Ty om man
enligt en förordning finner att vissa
varor är skattepliktiga enligt förordningen,
så är uppenbarligen alla varor,
som drabbas av förordningen, skattepliktiga
från den dag då förordningen
träder i kraft, alltså i detta fall den 2G
maj 1941. Icke dess mindre har det inträffat
att vissa varor har beskattats
från den 1 januari 1942 och i ett fall
från den 19 september 1943.

Man säger gentemot detta — det avser
tidpunkten den 1 januari 1942 beträffande
suckat — att ingen som tillverkat
suckat beskattades före den 1
januari 1942, utan alla dessa tillverkare
beskattades efter den 1 januari
1942 och behandlades alltså lika. Men
det fanns ingenting i förordningen som
gav stöd för att just denna enligt förordningen
skattepliktiga vara skulle beskattas
först från och med den 1 januari
1942 när andra varor beskattades
från och med den 26 maj 1941. Det var
sålunda ingen likhet.

Beträffande de s. k. hafniaprodukter -

Onsdagen den 28 april 1954 em. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

na konstaterar kontrollstyrelsen själv,
att Hafnia i sin produktion under februari
1943 använt skattepliktig vara,
men produkterna beskattades först från
och med den 19 september 1943.

Jag vill icke driva upp detta til! någon
stor sak, ty det är det inte. Det är
helt enkelt rätt förklarligt att sådana
inadvertenser kan ha inträffat vid
tillämpningen av denna förordning.
Ingenting skulle vara mig mera fjärran
än att insinuera, att kontrollstyrelsen
med vett och vilja skulle ha gjort sig
skyldig till denna olika behandling av
medborgare. Men då det nu icke dess
mindre skett, är det ändå av betydelse
att detta konstateras, och jag tycker
att det styrker teorien, att det, när förordningen
var så svårtolkbar, är skäligt
att även för andra företag fastställa tiden
för skattskyldighetens inträdande
till den dag, då underrättelse därom
meddelades företaget från kontrollstyrelsen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Severins i Stockholm
sätt att argumentera är dock ägnat
att i någon mån förvåna. Vad är det
som dokumentariskt styrkts i denna debatt?
Jo, att påståendet att Lifaco har
satts i särklass i förhållande till andra
företag icke var riktigt. Det har dokumentariskt
styrkts att de varor, som
Lifaco tillverkade, har beskattats hos
andra företag från samma tidpunkt,
som tillämpades vid uttagandet av skatt
av Lifaco, nämligen från den dag, då
skatteförordningen trädde i kraft. Därtill
har styrkts, att i fråga om suckat
man tidigare såväl bland iiilverkare
som hos kontrollstyrelsen hade den
uppfattningen, att detta var en skattefri
produkt. När det sedan genom tullstyrelsen
klarlades att suckat icke var
en skattefri produkt, fastställde man
ett datum, från och med vilket också
denna vara skattebelades, och samtliga
tillverkare av ifrågavarande vara blev
beskattade från och med samma datum.

Om hafniaprodukter har herr Severin
och jag resonerat före middagen. Av
de akter som föreligger har framgått,
att enligt uppgift av Hafnia företaget
till och med den 18 september 1943
hade använt en engelsk produkt. Efter
nämnda dag hade det förvandlat smör
till grädde och använt detta till bindmedel
i sina produkter. Av papperen
framgår, att företaget vid viss tidigare
tidpunkt också köpt ganska mycket
smör, men det är inte styrkt, att företaget
då omvandlade smör till grädde.
Från den tidpunkt, då det är styrkt att
just denna produkt använts för tillverkningen,
har detta företag pålagts
skatt. Det framgår även av dokumenten,
att det i sedvanlig ordning betalat tull
för importerade varor. Jag måste bekänna
att det verkar beklämmande, när
argumenteringen trots detta skall föras
på det sätt som herr Severin har gjort.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tvingas komma tillbaka, men
det är ett yttrande av herr Svensson i
Ljungskile som föranleder detla.

I början av sitt senaste anförande
sade herr Svensson, att jag fritog mig
från skyldigheten att visa hänsyn därför
att firman skulle ha haft andra
skattehistorier. Det är en fullständig
vantolkning av mitt yttrande. Jag sade,
att jag fritog mig från denna skyldighet
med hänvisning till den promemoria,
ur vilken jag citerat valda stycken,
och med hänsyn till att man där gjorde
en mängd äreröriga beskyllningar. Jag
ville endast tillrättalägga detta.

Sedan kvarstår fortfarande min fråga
huruvida motionärerna, såsom det påstods
i brevet från Lifaco, i samråd
med företaget varit med om att iordningställa
och utsända denna promemoria.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. in.

Herr talman! Av detta kan man endast
dra den slutsatsen, att lierr Gustafsson
i Stockholm anser det vara hänsynsfullt
att föra in denna skattehistoria
i debatten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Munktell har gjort
en invändning mot hela den tankegång
som går ut på att tillverkarna vid
ikraftträdandet av denna skatteförordning
borde, om de varit tveksamma, ha
vänt sig till kontrollstyrelsen för att få
besked. Herr Munktell säger att kontrollstyrelsen
icke lagligen kan ge besked
om skattskyldigheten. Det är formellt
sett riktigt att kontrollstyrelsen
inte kan ge bindande förhandsbesked,
men för praktiskt bruk räcker det med
de upplysningar som kontrollstyrelsen
i sådana fall anser sig vara beredd att
lämna dem som frågar. Såvitt jag har
kunnat finna av handlingarna, vände
sig också ifrågavarande företagare först
till kontrollstyrelsen, men avstod från
att fullfölja sin anhållan om besked och
meddelade, att han bedömde saken själv
med hjälp av egna sakkunniga.

Det fanns väl heller inte någon risk
för att alla dessa 1 000 företagare, som
herr Munktell talade om, på en gång
skulle vända sig till kontrollstyrelsen
för att få besked, tv det är klart att
slcatteförfattningen inte lämnade rum
för tvekan i så många fall, att antalet
av dem som begärde besked kunde bli
så överväldigande stort.

Herr Munktell framhåller vidare att
högsta rätt ofta är högsta orätt och att
i detta fall hans rättfärdighetslcänsla
säger honom, att en orätt är begången.
Ja, det är omöjligt att diskutera känsloskäl,
och herr Munktell har inte framlagt
objektiva grunder för att en orätt
har blivit begången.

Herr Ståhl var också inne på frågan
om denne företagares hänvändelse till
kontrollstyrelsen och sade, att företagaren
riktat en fråga till kontrollsty -

relsen och fått det meddelandet, att
kontrollstyrelsen inte kunde ge auktoritativa
besked. Men detta var vid ett
senare tillfälle, när företagaren ville
få ett förhandsbesked om huruvida han
skulle besvära sig eller gå någon annan
väg. Vid skatteförfattningens ikraftträdande
avvaktade han inte något besked
från kontrollstyrelsen.

Herr Ståhl ville på det starkaste stryka
under att diskussionen inte följt den
iinjen, att man kritiserat den tolkning
som sedan blev regeringsrättens. Det är
sant att herr Ståhl för sin del inte fört
debatten på det sättet, men vi känner
alla till, hurusom runt omkring i pressen
den allmänna debatten just har
hämtat näring av den uppfattningen, att
det är de administrativa myndigheterna
som gjort sig skyldiga till övergrepp.
Senast i en kvällstidning i dag läser
jag följande: »Det är en principfråga.
Det gäller om den enskilde kan få rått
mot administrativt godtycke, som visat
sig oberört av utslag i rådhusrätt och
hovrätt.» Ja, den administrativa myndigheten
visade sig oberörd av rådhusrätt
och hovrätt, vilka i sin tur inte på
något sätt tog intryck av att regeringsrätten
hade, innan de fällde sina domar,
förklarat att skattskyldighet förelåg.

Herr Svensson i Ljungskile var inledningsvis
angelägen om att betona,
att man inte kritiserar regeringsrättens
tolkning, utan accepterar den såsom
riktig. Men det är, sade han, bara den
formella sidan av saken, och så hänvisade
han liksom herr Munktell till
sin rättfärdighetskänsla. Ja, det är mycket
bekvämt för herr Svensson i Ljungskile
att ha detta inre ljus som ledning.
Var och en kan ju subjektivt säga, att
hans rättfärdighetskänsla bjuder honom
att hävda att en orätt är begången.

Herr Svensson i Ljungskile gav sedan
litet antydningar om de objektiva grunder
som skulle finnas för denna uppfattning,
och han kritiserade mig för
att jag skulle helt ha gått förbi det faktum,
att det var svårt att tolka ifråga -

Onsdagen den 28 april 1954 em. Nr 16.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

varande författning. Jag tror inte att
jag gick förbi den saken. Jag vill minnas
att jag framhöll, att det var just
därför som vederbörande företagare fått
35 000 kronor tillbaka av regeringen.

Herr Svensson i Ljungskile ansåg
tydligen att det var retroaktiviteten
som var det orättfärdiga. Jag vet inte,
om han anser att det över huvud taget
är orättfärdigt att låta omsättningsskatter
av detta slag få retroaktiv verkan,
men jag förmodar att han vid närmare
eftertanke måste förstå, att det kan behövas
en sådan sanktion för att inte
tillverkarna skall finna det med sin
fördel förenligt att så länge som möjligt
skjuta på anmälan till beskattning.

Vidare gjorde herr Svensson i I.jungskile
några besynnerliga uttalanden om
den process som fördes och genom
vilken Lifaco-ledningen försökte på en
omväg komma förbi skattedomstolens
utslag och få frågan överförd till de
allmänna domstolarna, i det att man
yrkade skadestånd av kronan för de
skatter som lagenligt uttagits på grund
av regeringsrättens beslut. Jag må ju
säga att det var ett märkligt försök att
föra en process, men jag vill inte därmed
på något sätt kritisera Lifacodirektören,
ty han hade ju haft juridiska
experter, som sagt honom att han
hade stora chanser att på det sättet få
de allmänna domstolarna att sätta sig
till doms över den högsta skattedomstolen
och underkänna dess utslag. Subjektivt
är han naturligtvis i god tro.
Han tror på sina experter. Men att sedan
staten, som reservanterna menar,
skall betala honom för de procedurkostnader
dessa dåliga råd bär åsamkat
honom genom denna ganska huvudlösa
rättegång, är väl ändå väl starkt. Staten
skulle alltså inte bara avstå från den
ersättning för sina rättegångskostnader
som högsta domstolen tilldömt staten
utan därutöver betala just den tappande
parten — detta är det enda riktiga uttrycket
herr Svensson — för de kost -

nader den haft för att föra denna utsiktslösa
process mot staten.

Jag ämnar inte gå in på de olika detaljer
som herr Svensson i Ljungskile
anförde. I frågan om pomosingeléet har
herr Älmeby för övrigt gett en förklaring
i Svenska Dagbladet i dag. Att dra
in i bedömningen alla dessa detaljer
angående de tider det ena eller andra
företaget ålagts att betala skatt är ganska
riskabelt. Vad vi vill veta är, att det
inte var någon principiell olikhet, sådan
att Lifaco ålades retroaktiv beskattning
i motsats till andra företag
med liknande tillverkning. Om sedan
kontrollstyrelsen vid avvägningen av
tidpunkten för beskattningens ikraftträdande
har kommit till ett mildare resultat
i vissa fall än andra, kan vi väl
inte sätta oss till doms och förklara att
kontrollstyrelsen handlat inkonsekvent.

Herr Svensson säger vidare att ingen
kan påstå, att våra kristidsförfattningar
har varit felfria. Nej, det är klart att
ingen kan säga det. Men vill herr Svensson
leda riksdagen in på den linjen,
att statsmakterna skall gottgöra alla som
råkat ut för någon hård behandling genom
våra kristidsförfattningar? I sådana
tider får väl både allmänheten
och de olika intressenterna finna sig i
att det inte kan skipas en sådan millimeterrättvisa
som under normala tider,
utan att det kan komma en författning
som träder i kraft dagen därpå och som
påbjuder att en tillverkare av en vara inom
en vecka skall anmäla sig och ta
ståndpunkt till om han vill betrakta
sin vara som beskattningsbar eller inte.
Den sortens schematiska författningar
är nödvändiga under kristid. Man kan
inte fordra att statsmakterna i efterhand
skall utjämna de olikheter som denna
kristidslagstiftning otvivelaktigt kan föra
med sig.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
sade i slutet av sitt anförande
att under exceptionella omständig -

Nr 16.

Onsdagen den 28 apri! 1954 em.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

heter måste folk finna sig i att de kanske
inte blir riktigt rättvist behandlade.
Det tycker jag verkligen inte är
någon god rättsmoral som svenska staten
skall göra till sin. Till varje pris,
oavsett exceptionella förhållanden, skall
vi försöka ställa till rätta de oförrätter
som blivit begångna. Jag förmodar, att
hans excellens kanske inte menade precis
så som han uttryckte sig.

Hans excellens har ju inte hört debatten
här i dag. Jag kan inte läsa upp
hela mitt anförande igen, som jag nyss
hade här till justering. Men jag kan försäkra
att jag har stött mig på objektiva
skäl. Det är just därför min rättfärdighetskänsla
blivit upprörd.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Utrikesministern undrar
om jag anser det oriktigt om man
i ett fall som detta tillgriper retroaktiv
beskattningsmetod. Men den springande
punkten, som excellensen går förbi, är
huruvida man kan bevisa eller göra
troligt att företagets produkter var så
lätt identifierbara enligt skriven lag
och anvisningar, att vederbörande var
i ond tro. Det beviset är inte lämnat.

Excellensen säger att det är ett märkligt
försök att gå till de allmänna domstolarna
i saken. Ett sådant förfaringssätt
står dock i överensstämmelse med
många andra länders rättsväsen och det
är ju inte märkligare än att rådhusrätten
och hovrätten förklarat sig kompetenta
och att hovrätten dessutom förklarat, att
detta domslut inte fick överklagas. Jag
tycker däremot att det är märkligt att
man i svensk lag leder in en medborgare
på ett sådant förfarande och sedan
kastar allt över ända i en instans, dit
vederbörande tidigare inte har fått gå
med kompetensfrågan.

Så frågar excellensen om vi kan gottgöra
alla. Regeringen har gett sig in på
en skälighetsprövning och gett företaget
35 000 kronor. Vad man här försöker
bevisa är, att regeringens skälighetsprövning
är den enda riktiga.

Så säger excellensen, att det är bekvämt
att hänvisa till sin rättfärdighetskänsla.
Det är inte alls bekvämt. En
rättfärdighetskänsla är det mest obekväma
en politiker kan råka ut för.

Herr STÄHL (fp):

Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern
bestred inte, att företaget
försökt få ett förhandsbesked av
kontrollstyrelsen beträffande skatteplikten,
men ansåg att företaget i alla
fall hade bort veta att det var skattepliktigt.
En jurist, som haft med denna
fråga att göra, har talat om för mig att
ett företag, vars produkt var skattebelagd,
tog ett prov av en vara, som tillverkades
av ett annat företag och icke
var skattepliktigt och skickade detta
prov till kontrollstyrelsen med en fråga
om varan var skattepliktig eller inte.
Företaget fick då det svaret, att denna
vara, som alltså dagligen såldes utan
beskattning, föll under varuskatteförordningen!
Det är klart, herr talman,
att när frågan om beskattning eller icke
beskattning är så svävande, är det absolut
omöjligt för ett företag att veta
hur det förhåller sig med skatteplikten.

Hans excellens herr utrikesministern
tar fasta på att vi konstaterat, att det
här rör sig om en skälighetsfråga och
inte om en rättsfråga. Han säger, att
agitationen ute i landet emellertid bedrives
som om det gällde en rättsfråga.
Jag är rädd för att om man i riksdagen
anlägger så strikt formella bedömningsgrunder
som bl. a. utrikesministern
gjort, uppstår det lätt en missuppfattning
hos dem, som inte är vana att
tänka i så strikta kategorier som bl. a.
utrikesministern. Det blir lätt så, att
man blandar ihop begreppen rättsfråga
och skälighetsfråga. Jag är också rädd
för att genom herr Skoglunds i Umeå
och utrikesministerns uppträdande här
i dag rättsfrågan kan komma att bli en
politisk fråga av den art vi har försökt
undvika. Om frågan får karaktären av
en rättsfråga eller en politisk fråga, är

Onsdagen den 28 april 1954 em. Nr 18.

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt m. m.

det emellertid inte vi som bär ansvaret
därför utan i stället de, som argumenterar
ur andra synpunkter än dem som
här skall anläggas, nämligen skälighetsoch
rimlighetssynpunkter.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Både herr Svensson i
Ljungskile och herr Ståhl återkommer
till talet om att en företagare, som i
god tro inte kunnat komma fram till
ett resultat, inte borde få vidkännas
denna beskattning. Jag har redan i mitt
första anförande strukit under att man
inte kan fästa någon större vikt vid om
det sker i god tro eller inte. Man kan
inte ta hänsyn till den subjektiva uppfattningen
när man tolkar en skatteförfattning
av denna art, utan man måste
hålla sig till om det finns några skäl
för en tvekan i detta fall. Det måste ju
ha funnits skäl för en misstanke att
chokladmassa skall anses såsom choklad.
Man kan ju vända sig till skattemyndigheterna
med en förfrågan, och
gör man inte det, då handlar man på
egen risk.

Herr Svensson i Ljungskile kom tillbaka
till frågan om processerna, vilka
kronan, enligt reservanterna, borde betala
kostnaderna för. Han menade att
rättsväsendet har lett oss in på en sådan
betänklig väg som att hovrättens
dom i behörighetsfrågor icke fick överklagas.
Sedan kom dock målet till högsta
domstolen i sakfrågan. Herr Svensson
kan ha den uppfattningen, att det
var illa att inte även behörighetsfrågan
genast fick överklagas. .lag har ingen
mening om huruvida det kan vara
3ämpligt eller inte att släppa fram ett
mål till högsta domstolen i den frågan.
Men vad har detta att göra med statens
ersättningsskyldighet för Lifacos rättegångskostnader?
Frågan kom ju i alla
fall till högsta domstolen och blev behandlad
där, och högsta domstolen upphävde
rådhusrättens dom även beträffande
rättegångskostnaderna och kom

till det motsatta resultatet. Det är bland
annat detta som herr Svensson och
andra med honom vill korrigera.

Herr Svensson i Ljungskile förklarade
att anhängarna av majoritetsförslaget
har kommit till den uppfattningen,
att det enda riktiga i detta fall just
är den skälighetsprövning, som regeringen
utförde när den återställde
35 000 kronor. Ja, men det var inte
denna regering, herr Svensson. Det
finns väl ingen anledning att vi skulle
vara så särskilt angelägna om att skydda
samlingsregeringen. Det finns inte
något egoistiskt intresse för denna regering.
Om beslutet den gången vill jag
emellertid säga, att det naturligtvis inte
heller var någon millimeterrättvisa.
Man tyckte att det kunde finnas skäl
för en viss mildring av de verkningar
som åstadkommits, och därför gjorde
man denna prövning och kom till detta
resultat.

Herr Svensson hade till slut fått den
uppfattningen, att vi här är så känsliga
för att stöta på rättfärdighetskänslan.
Jag försäkrar att vi är så härdade mot
herr Svenssons rättfärdighetskänsla och
ser så ofta ett uttryck för den, att den
bekymrar oss inte det allra minsta.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 79, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Förstärkning av statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lindberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 93 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

g 2.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Förstärkning av statens lånefond för den
mindre skeppsfarten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förstärkning av statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 148 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 5 mars 1954, föreslagit
riksdagen medgiva, att till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
måtte få överföras 2 500 000 kronor
från rederilånefonden.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 310) och den andra
inom andra kammaren av herr Staxäng
m. fl. (11:402), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att räntesatsen
för lån från statens lånefond till den
mindre skeppsfarten måtte bestämmas
till 3,25 procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att till statens lånefond
för den mindre skeppsfarten finge överföras
2 500 000 kronor från rederilånefonden; b)

i anledning av motionerna I: 478
och 11:624 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

c) avslå motionerna I: 310 och
II: 402.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Staxäng.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då jag till detta utlåtande
har fogat en blank reservation
ber jag få motivera denna, och jag
kommer också i samband därmed att
göra ett yrkande. Att jag har anfört
denna blanka reservation beror på att
jag i denna fråga har avlämnat en motion,
som går ut på en sänkning av
räntesatsen när det gäller denna lånefond.

Beträffande denna näringsgren är
det ju allom bekant att den för närva -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Förstärkning av statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

rande och även under de senaste åren
haft att kämpa med mycket stora svårigheter.
Det har också från denna näringsgrens
sida gjorts flerfaldiga påstötningar
till statsmakterna om stödåtgärder,
inte minst när det gäller att
hävda sig mot den utländska konkurrensen
på detta område. Det är en rad
förhållanden som därvidlag har påpekats,
inte minst att man i andra länder,
i Tyskland och Danmark för att nämna
några, från statsmakternas sida i
mycket hög grad genom direkt ekonomisk
hjälp stimulerat en modernisering
av detta fartygstonnage. Jag kanske i
detta sammanhang kan nämna att inte
minst i Danmark har detta tagit mycket
stora proportioner. Detta gör ju
att vårt lands tonnage måste kämpa och
konkurrera med ett ganska överlägset
tonnage från andra länder.

När denna lånefond på sin tid kom
till stånd var det med stora förväntningar
man motsåg den hjälp som fonden
skulle innebära, och från första
början blev den också kraftigt anlitad.
Men då kom det genast något som i
mycket hög grad stoppade upp fartygsbyggandet,
nämligen investeringsavgiften,
vilken föranledde att man måste
vara beredd på en mycket stor kostnadsökning
vid anskaffning av nytt
fartygstonnage. Detta ledde till att fartygsbyggandet
gick ned i mycket hög
grad. När denna investeringsavgift försvann
var man på det klara med att
fartygsbvggandet på nytt skulle sätta
i gång, och det har det också gjort. Det
är därför med tacksamhet man noterar
att utskottet har tillmötesgått de motioner,
som vid denna punkt har begärt
en ökning av rederilånefonden.
Det är alltså en åtgärd som är starkt
motiverad.

Men denna sänkning av räntesatsen
är nödvändig därför att den faktiskt är
den enda hjälpåtgärd som staten för
närvarande direkt skulle kunna bereda
denna näringsgren. Man har i vårt
land inte stött denna näringsgren som

i andra länder när det gäller t. ex. befraktningarna.
Där har man vid handelsavtalens
uppgörande betingat sig
att en stor del av vad som skall exporteras
skall befraktas på det egna landets
kölar. I vårt land har man inte
gjort samma kraftansträngning för att
skydda våra småfraktare.

Jag skulle kunna peka på en rad
andra åtgärder varigenom man kunnat
träda stödjande emellan men icke gjort
det. Därför bör denna motion, som jag
framlämnat om sänkning av räntan,
vara en mycket rimlig begäran. När
man på alla de andra punkterna icke
har ställt sig välvillig, icke har givit
denna näringsgren det stöd som man
kunde hoppas på, då borde det vara
en ganska rimlig begäran att man i viss
mån jämställde denna lånefond med
den lånefond, som står vår fiskerinäring
till buds. Där har man ju på det
sättet en viss subventionerad ränta, och
jag skulle tro att detta är minst lika
starkt motiverat när det gäller dessa
fraktare. Det är därför som jag med
beklämning har läst den del av utskottets
utlåtande, som berör detta, och det
som jag tycker i viss mån kalla och
rent av expeditionella uttalande man
gör när man avfärdar motionens krav.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat framhålla det svåra läge denna
näringsgren befinner sig i och den
mycket rimliga hjälp, som vår motion
innebär men som här har förvägrats.
Jag ber att få yrka bifall till motionerna
I: 310 och II: 402.

Herr WARD (s):

Herr talman! Alla som tagit del av
utskottets utlåtande här måste väl i alla
fall konstatera att utskottet med mycket
stor förståelse har behandlat den föreliggande
frågan. Vi har beträffande fondens
ställning föreslagit att man ifrån
den allmänna rederilånefonden skall
kunna ta ett belopp så att man nu kan
få till förfogande 2,5 miljoner kronor,
och det är ju ett framsteg som man väl

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 era.

Ersättning för obekväm arbetstid in. m.

bland den mindre sjöfartens representanter
bör hälsa med stor tillfredsställelse.

Vi har alla varit fullt på det klara
med och är fullt på det klara med att
denna s. k. mindre sjöfart är av en
utomordentligt stor betydelse för vårt
land och att den bör uppmuntras så
mycket som möjligt.

Nu var ju herr Staxäng tydligen ganska
belåten med utskottets förslag när
det gäller förstärkningen av lånefonden,
en förstärkning som förresten kan
bli något större än den som här siffermässigt
är angiven, men han var missnöjd
med att utskottet inte hade tillstyrkt
hans motion om sänkning av
räntan.

Nu vill jag här påpeka, vilket också
framgår av utskottets utlåtande, att det
pågår utredningar beträffande dessa
saker och att man därvid också har tagit
sikte på att bereda det mindre tonnaget,
som det heter, avgiftslättnader så
att det skall kunna utvecklas. När nu
resultat av denna utredning väntas
föreligga redan i höst så bör man väl
kunna ge sig till tåls ett år åtminstone
för att se vad utredningen kommer att
resultera i och därefter fatta sitt beslut.

Det är mycket möjligt, som herr
Staxäng gör gällande, att räntesatsen för
det mindre tonnaget är hög i jämförelse
med de villkor som gäller för konkurrerande
sjöfartsnationer. Det vill
jag inte bestrida. Men jag anser att man
i säkerhetens intresse bör avvakta vad
utredningen kan komma att föreslå.

Nu framgår det ju av propositionen
liksom av utskottets utlåtande att efterfrågan
på lån ur denna fond har stigit
ganska starkt under den senaste tiden,
så starkt att det för närvarande endast
finns cirka 200 000 kronor tillgängliga
för utlåning. Detta kan väl ändå sägas
innebära att den ränta, som nu betingas,
inte utgör något avgörande hinder för
intressenterna på detta område att utnyttja
fonden. Skulle den nuvarande
räntesatsen vara ett avgörande hinder

så skulle väl inte pengarna på detta
sätt förbrukas så snabbt som de har
gjort under den sista tiden.

Jag tror därför att herr Staxäng något
överdriver svårigheterna härvidlag.
Men låt oss inte diskutera om den saken
nu. Låt oss mötas nästa år och ta
del av den utredning som pågår. Då
kanske vi inte längre behöver diskutera
dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen II: 402;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående gäldande av viss
livränta;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 87, i anledning av väckta motioner
om förbättrade förmåner för i statens
tjänst återanställda pensionärer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ersättning för obekväm arbetstid ra, in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

position angående ändring av gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 26 februari 1954, föreslagit
riksdagen att dels medge Kungl.
Maj:t att vidtaga ändringar i gällande
bestämmelser om provisoriskt lönetilllägg
för tjänstgöring på obekväm arbetstid
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåren 1953/54 och 1954/55
medge de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som
kunde bliva erforderliga vid genomförandet
av angivna förslag.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Åman och Lindahl
(1:421) och den andra inom andra
kammaren av herr Henriksson m. fl.
(11:536), i vilka hemställts att riksdagen
måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att
genomföra sådan ändring av 3 § i kungörelsen
om provisoriskt lönetillägg för
tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid,
att däri angivna belopp fastställdes
till 60 öre per timme.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna
I: 421 och II: 536,

1. medge, att Kungl. Maj:t måtte få
vidtaga ändringar i gällande bestämmelser
om provisoriskt lönetillägg för
tjänstgöring på obekväm arbetstid i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 26 februari 1954 förordats;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1953/54 och 1954/55 medge
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde bliva

Nr 16.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

erforderliga vid genomförandet av under
1. angivna förslag.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Leander, Sunne
och Nihlfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Statsutskottet har ju i
denna fråga som i så många andra, där
det finns att välja emellan en proposition
och motioner, stannat för att bifalla
den i ärendet föreliggande propositionen.
Det utlåtande, som statsutskottet
har låtit föregå sitt yrkande,
saknar emellertid inte intresse, och det
saknar inte heller drag av en positiv
önskan om en rimligare behandling och
lösning av frågan än den som civilministern
och regeringen har presenterat
för riksdagen. Utskottet säger längst
ner på sidan 6: »Enligt utskottets mening
hade det varit önskvärt om den
förevarande, tämligen betydelsefulla
lönefrågan kunnat lösas genom en överenskommelse
mellan representanter för
staten och tjänstemännens huvudorganisationer,
träffad under förbehåll för
Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande
på sätt under senare år varit
brukligt. Det kan också framhållas att
några större olägenheter icke torde ha
uppkommit om frågan hade underkastats
ytterligare överväganden och därigenom
kommit att underställas riksdagen
vid en senare tidpunkt.»

Jag skulle med första delen av det nu
citerade som bakgrund, innan jag går
över till att säga några ord i själva sakfrågan,
vilja säga något om den utveckling
som lönefrågornas behandling har
undergått under den senaste tioårsperioden.
Vi har jo sedan mitten av
40-talet haft en utveckling, som lett
fram till att ändringar i löne- och anställningsvillkoren
för de statsanställda
regelmässigt upptagits till förhandling
mellan företrädare för regeringen och
de statsanställdas organisationer. Efter

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. in.

träffade överenskommelser i de olika
frågorna har överenskommelserna lagts
till grund för en proposition till riksdagen,
och genom riksdagens avgörande
har man så slutligen kommit fram
till ett resultat, där båda parter har
varit överens om vad som skall gälla
för den tid som överenskommelsen omfattar.
Den ordning som på detta sätt
har kommit att utvecklas, kom ju närmast
till på initiativ av förre finansministern
Wigforss vid den 1945 påbörjade
löneregleringen. Den har därefter
tillämpats utan avbrott när det
gäller den organisation som jag företräder
vid förekommande förhandlingar
om löner, lönegradsplaceringar, om
pensioner och andra frågor som har
med anställningsvillkoren att göra. Även
i de fall där det inte varit fråga om att
göra några ändringar utan prolongera
på oförändrade villkor de löner som
gällt under närmast föregående år, har
man använt sig av systemet med överenskommelser.
Organisationen har alltså
i överenskommelsens fria form bundit
sig vid att det inte skall inträffa
någon ändring i de gällande anställningsvillkoren.
Så har skett vid årsskiftet
1948/49, 1950/51, 1952/53 och
även i fråga om de stora lönefrågorna
vid det årsskifte som vi närmast har
bakom oss.

Det förefaller mig som om den tillämpade
formen för lönefrågornas behandling
skulle ha påtagliga fördelar. Med
den utveckling som antalet statsanställda
har undergått, med den mångfald
av olika grupper anställda, som nu
finns, och med den större rörlighet som
nödvändigtvis måste karakterisera lönesystemet
under en tid av full sysselsättning
följer, att det skulle bli för
riksdagen betungande om man skulle
till behandling ta upp alla de detaljändringar
och de förslag till förändringar
som kunde länkas komma i fråga,
utan att de vore baserade på överenskommelser.

Organisationernas direkta medver -

kan, uttryckt i en överenskommelse,
leder ju också till att man får ett ökat
ansvar och därmed en stabiliserande
faktor i utvecklingen. Det är ingen som
skulle komma på den tanken att förneka
detta när det gäller arbetsmarknaden
över huvud taget. Men jag kan
heller inte förstå att det kan vara anledning
att förneka ett sådant faktum
när det gäller den begränsade del av
arbetsmarknaden som den statliga verksamheten
utgör. Även där får man anse
att systemet med överenskommelser leder
till ett ökat ansvar för organisationerna.
Det leder till att man får en
stabilisering av utvecklingen, som man
inte har möjlighet att uppnå, om man
skulle utgå från att man inte skulle
fästa avseende vid om de förslag som
föreläggs grundar sig på överenskommelser
eller inte.

Andra fördelar med överenskommelsesystemet
är ju att man i mindre utsträckning
gör frågorna om de statsanställdas
löne- och anställningsvillkor
till politiska stridsfrågor. Det finns inte
något utrymme för det, inte i så stor
utsträckning i varje fall, om man har en
överenskommelse mellan de fackliga organisationerna
och, dem som har att
företräda staten i dess egenskap av arbetsgivare.

Alternativet till förhandlingsöverenskommelser
skulle väl vara att man för
riksdagen presenterar förslag utan att
man egentligen haft någon kontakt med
organisationerna eller har haft mer eller
mindre lösliga kontakter med dem.
Med ett sådant alternativ skulle då följa,
att organisationerna inte kunde komma
att betrakta som sin förstahandsuppgift
att vid förhandlingar nå fram
till resultat, utan då blir organisationernas
förstahandsuppgift att söka på
olika sätt påverka de organ som har
att besluta om de här frågorna. Då får
organisationerna sträva efter att genom
skriftliga och muntliga kontakter med
riksdagens utskott, med enskilda riksdagsledamöter
och med partiledning -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

arna nå fram till en påverkan som så
småningom kan ge resultat. Det skulle
följaktligen bli en organisationernas
fortlöpande upplysnings- och reklamverksamhet
i syfte att i riksdagen vinna
gehör för de frågor och de ändringsyrkanden
som de kan ha anledning
ställa. Det skulle ju till en del i varje
fall komma att betyda, att man ginge
tillbaka till det system som praktiserades
innan vi fick ordningen med förhandlingar
i mitten på 40-talet. Jag säger
att det till en del skulle betyda en
återgång. Jag är personligen övertygad
om att vi nu skulle hamna i något mycket
värre, om vi skulle ge oss in på en
sådan linje. Det skulle bli värre därför
att vi har att notera ett ökat antal anställda,
för vilka staten nu har att bestämma
lönerna. Gruppen har växt undan
för undan. Enbart under senare år
bär åtskilliga kommit till, och för kort
tid sedan beslöt vi ju att polispersonalen
skulle inrangeras bland dem, för
vilka statsmakterna har att bestämma
lönerna.

Till detta kommer, att vi sedan har
att räkna med att det under en full sysselsättning
inte är möjligt att reglera
lönerna efter förkrigsmodell, d. v. s.
räkna med att ta upp frågorna till prövning
med långa mellanrum, att man
skall lagra de förslag till ändringar,
som vid olika tillfällen kan komma
fram, och göra mycket på en gång. Det
kan vi inte göra i det läge vi nu har,
utan vi får räkna med att det ständigt
kommer att föras fram frågor till behandling
och att organisationerna ständigt
försöker att för olika grupper vinna
gehör för sina meningar, när man
inte kan räkna med möjligheten att
föra formliga förhandlingar om vad
som skall gälla.

Den organisation jag företräder har
hittills i mycket liten utsträckning hängett
sig åt uppgiften att i riksdagen försöka
verka för att vinna gehör för sina
yrkanden. Vi har ansett, att det måste
vara en rimligare ordning att få frå -

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

gorna behandlade förhandlingsvägen
och inte genom uppvaktningar för utskott
eller olika grupper av riksdagsmän
eller olika partier. Men är det så
att man får en utveckling, där man från
civildepartementets sida menar, att det
inte är så noga, om man förhandlar
med organisationerna och söker träffa
överenskommelser med dem, är det tydligt,
att en sådan organisation tvingas
till andra arbetsformer för att få sina
intressen i de olika frågorna tillgodosedda.
Det skulle ju innebära, att man
kom fram till en ordning, som uppenbarligen
skulle vara sämre än den som
under senare år har utvecklats men det
är, såvitt jag förstår, det enda som kan
utgöra ett alternativ till förhandlingar
och överenskommelser i de olika frågor,
som skall föreläggas riksdagen för
slutgiltig behandling.

Om man ena gången gör på det ena
sättet och den andra gången på ett annat
sätt blir det än sämre. Att när man
tycker det passar sig förhandla och
sträva efter att få till stånd överenskommelser
för att i en annan fråga
när det inte spelar så stor roll, om det
blir en överenskommelse eller inte, därför
att man kommer att gå fram till
riksdagen med frågan i alla fall, handla
som man gjort i detta speciella fall.

För att vi inte skall komma i ett sådant
läge vill jag för min del deklarera
som en bestämd uppfattning, att detta
bör bli en engångsföreteelse och att
man inte från civildepartementets sida
bör låta det bli några efterföljare till
detta utan att man bör fortsätta med
den ordning, som varit regelmässig under
de år som vi har närmast bakom
oss. Min förhoppning är, att det uttalande
av utskottet, som jag här citerat,
skall medverka till en sådan fastare
ordning i praxis, så att den praxis som
har utbildats icke flera gånger kommer
att brytas.

Det är klart att det kan inträffa någon
alldeles särskild situation, där en
överenskommelse inte är möjlig att upp -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

nå och där man från civildepartementets
sida och i regeringen anser det
nödvändigt att gå till riksdagen med
ett förslag för att exempelvis kunna få
arbetsfred, att få tjänstemännen att vara
kvar i sysselsättningarna. Det är ju då
fråga om alldeles speciella förhållanden.
Jag noterar emellertid, att några
sådana frågor har det inte gällt i detta
speciella fall.

Jag skulle vilja sluta detta avsnitt,
innan jag kommer in på själva sakfrågan,
med att säga att vi har ju sedan
ett par år tillbaka en utredning om förhandlingsrätten
för de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen liggande.
Den avlämnades vid årsskiftet
1951^52 av 1948 års förhandlingsrättsutredning.
Sedan dess har utredningens
betänkande varit ute på remiss, men
mig veterligt har det inte gjorts något
mera åt den saken. Jag tycker, att det
är angeläget, att den frågan inte läggs
åt sidan utan att det görs något åt den.
Sådana här ting, som nu inträffat, gör
det ännu mera angeläget, att vi så småningom
får frågan om hur det skall
vara med förhandlingsrätten och överenskommelserna
reglerad i lagstiftningen.
Jag skulle därför vilja vädja
till civilministern, att han nu på allvar
tar upp den frågan och söker åvägabringa
en lösning så fort som möjligt.

Jag skall sedan gå över till att säga
bara några ord om själva sakfrågan,
nämligen vilka ersättningar man bör
tillämpa för de statsanställda när det
gäller arbete på s. k. obekväm tid. Med
den inställning som jag här har deklarerat
till hela frågan om förhandlingsförfarandet
och överenskommelserna
följer ju, att jag icke har den uppfattningen
att det normalt är möjligt eller
lämpligt att med hela riksdagen förhandla
om huruvida det skall vara 40
öre eller 60 öre i ersättning. Det är helt
enkelt omöjligt att tänka sig en sådan
ordning, därför att vi får utgå ifrån att
det är så få riksdagsmän, som i grunden
känner till dessa frågor. När jag

säger detta innebär det inget underkännande
av riksdagsmännens allmänna
kompetens, utan det är helt enkelt så,
att det finns inte någon möjlighet för
dem som inte sysslar med dessa frågor
att kunna sätta sig in i olika detaljfrågor.
De statsanställda uppgår ju ändå
till ett par hundra tusen, vilkas löner
regleras i denna form, och det är inte
möjligt att begära att enskilda ledamöter
av riksdagen skall känna till hur de anställda
har det ordnat i olika detaljfrågor.

Men när nu propositionen ändå har
lagts fram vill jag säga något om det
motionsyrkande som har ställts gentemot
propositionen. Den här frågan om
obekväm arbetstid har ju varit under
utredning under mycket lång tid. Det
är snart sex år sedan utredningen tillsattes.
När den var färdig med denna
del av sitt arbete så hade den hållit på
med sitt uppdrag i fem år. Utredningen
hade ju kommit fram till vissa resultat,
vissa rekommendationer, där man från
utredningens sida var ense om att bestämmelser
borde genomföras som var
annorlunda än dem som nu gäller provisoriskt.
Sedan har det efter revisionen
visat sig att man ändå inte oförändrat
kunde lägga utredningen till grund för
ett omedelbart förslag.

Det har sagts, att detta kan vi väl
acceptera, med hänsyn till arbetstidsfrågorna,
ty därvidlag kan man ju ha
anledning att vänta på vad arbetstidsutredningen
har att säga. Arbetstidsutredningen
har nu lämnat förhandsmeddelande
om vad den kommer att föreslå,
och det föreligger inga hinder för omedelbart
upptagande av den frågan. Men
om man nu hade den uppfattningen att
man inte kunde få överblick över alla
de frågor utredningskommittén fört
fram är det tydligt, att det inte förelåg
något hinder för att nå överblick och
en viss uppräkning av det per timme
utgående kontanttillägget, d. v. s. att
man företog en uppräkning från de nu
utgående fyrtio örena till ett högre tal.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Det är på den ståndpunkten organisationen
ställt sig vid de förhandlingar
som härvidlag förts. Jag skall inte upprepa
de skäl som anförts mot en sådan
uppräkning. Vi finner inte många av
dem i propositionen eller i utskottsutlåtande!.
Man har stannat vid det skälet
att det inte skulle vara möjligt att genomföra
en sådan här ändring därför
att det skulle vara svårt att säga vilka
kostnader den skulle föra med sig. Nu
vill jag inte hålla med om att det är på
det sättet. Det har i propositionen angivits,
att kostnaderna för tillägget totalt
utgör 15 å 16 miljoner kronor. Det
är eu siffra som är 4 å 5 miljoner lägre
än den som angavs vid riksdagen 1952
när provisoriet kom till. Anledningen
till att man har räknat ner summan är
väl den att man efter senare gjorda beräkningar
kommit fram till att man
från början uppskattat dem för höga.
Jag tror inte att man gjort denna uppräkning
på en höft. Det måste alltså
vara så att man är ganska säker på att
de faktiska kostnaderna nu rör sig om
15 å 16 miljoner kronor, och är det så
är det ingen svårighet att komma fram
till en kostnadsberäkning av vad en ökning
till 60 öre skulle komma att föra
med sig. Det skulle betyda ca 50 procents
stegring, och denna femtioprocentiga
ökning skulle komma att utgöra
8 miljoner kronor. Sedan är det ju en
annan sak om man nu anser sig kunna
gå med på en sådan ökning. Gentemot
detta har ingenting sagts vare sig i propositionen
eller i utskottets utlåtande.
Man har bara sagt att man inte nu är
beredd att ta ställning till dessa frågor.

Om det nu vore så att man hade anledning
att räkna med att denna fråga
skulle kunna komma upp under den
närmaste tiden och att man skulle kunna
räkna med att ha en reglering av
frågan låt oss säga fram till den 1 oktober
skulle jag inte haft anledning att vid
detta tillfälle tala för ett annat yrkande
än det som framförts av utskottet. Men
för mig är det ännu obekant om det är

Nr 16.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

civildepartementets mening att man
skall komma fram med en lösning exempelvis
till den 1 oktober. Jag är därför
tacksam om det kan lämnas ett sådant
besked i denna debatt. I avvaktan härpå
skall jag inte ställa något yrkande, men
skulle svaret bli negativt skall jag ställa
yrkande om bifall till motionen. Men
jag väntar som sagt härmed så länge.

Häruti instämde herrar Lizndqvist
(s), Mellqvist (s), Andreasson (s) och
Dahl (s).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Henriksson sade
här tidigare i frågan om ersättning för
obekväm arbetstid. Jag vill bara komplettera
hans yttrande med några synpunkter.

Herr Henriksson nämnde ju, och det
vet vi alla, att frågan varit under utredning
under många år. Det hela började
med ett löfte år 1946 från 1945 års lönekommitté,
som sade att det snarast borde
företas en prövning av frågan, och
1948 tillsattes den kommitté som här
omnämnts. Något som jag emellertid finner
på sitt sätt ganska märkligt var ju
när det från civildepartementets sida
1952 gavs besked till kommittén om att
den inte längre borde intressera sig för
att göra någon undersökning om storleken
av ersättning för arbete på obekväm
arbetstid, detta därför att civildepartementet
i framtiden hade för avsikt
att förhandla om dessa ersättningars
storlek. Under sådana förhållanden
hade man ju väntat sig att civildepartementet
vid denna tidpunkt för sin del
börjat undersöka kostnadsfrågan i hela
dess vidd. Nu verkar det på mig som
om man först i samband med förhandlingarna
i höstas kommit underfund
med att man egentligen inte visste vad
det hela skulle komma att kosta. Herr
Henriksson har på ett ganska åskådligt
sätt visat och detta framgår även av
den motion som lagts fram vad en höj -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

ning på 50 procent i runt tal på nuvarande
kostnader skulle komma att betyda,
och då tycker man ju att problemet
inte behövt hänskjutas till ytterligare
departementsundersökning. En
sak som är klarlagd är, att cirka 90 procent
av ersättningen för obekväm arbetstid
belöper sig på de affärsdrivande
verken. Detta innebär att det vid höjning
av ersättningen kan i första hand
bli fråga om höjningar av taxorna för
verken. Dessa har alltså att rätta sina
inkomstberäkningar efter kostnaderna
för sina avlöningar. Det är klart att SJ,
som ju har ett ansträngt finansiellt läge,
kan säga sig, att man får det ytterligare
besvärligt om man skall behöva tänka
på att öka sina löneomkostnader på
grund av ökningen av denna ersättning.

Jag vill emellertid nämna en sak för
kammaren, som i detta sammanhang är
av intresse, nämligen att statsutskottet i
går tog ställning till och väl nästa vecka
kommer att besluta om en punkt i statsrevisorernas
berättelse, som handlar om
borttagande av de s. k. militära taxorna
på statens järnvägar, eller åtminstone
att man skall ta upp den frågan till omprövning.
SJ lämnar nämligen nu mycket
stora rabatter till militärmyndigheterna
vid transport av gods och folk
på järnvägarna. Man uppskattar dessa
militära subventioner till cirka fyra miljoner
kronor per år. Statsutskottet har
för sin del gjort en omförmälan i denna
fråga, därför att det redan pågår eu
undersökning om en ändring av dessa
taxor eller deras ersättande med ett annat
system. Jag förmodar att syftet med
en dylik undersökning är, att några
subventioner från SJ inte längre skall
utgå till militärmyndigheterna, och då
får man ju redan där pengar för höjning
av här ifrågavarande ersättningar. Det
är visserligen stora summor vi här rör
oss med, när vi ser dem isolerade, men
ser man dem i större sammanhang så
tror jag ändå inte att detta problem är
olösligt. Inte heller skall man väl behöva
hålla på att göra beräkningar i det

oändliga, vilket man nu tycks vara benägen
att göra.

Jag vill i anslutning härtill fråga: Vilken
privat arbetsgivare, som löntagarorganisationerna
har att förhandla med,
skulle tillåtas att syssla så länge med
utredning om kostnaderna, som staten
liar fått göra i detta fall? När vi i framtiden
kan räkna med ett förhandlingssystem
byggt på överenskommelser i
statliga lönefrågor, hoppas jag på en
snabbare takt från arbetsgivaren-staten,
när det gäller förhandlingsförberedelserna,
och jag hoppas att förhandlingarna
sedan inte stoppas upp av att arbetsgivarparten
inte hunnit räkna ut
vad det hela skulle komma att kosta.

Herr talman! I likhet med herr Henriksson
låter jag frågan, huruvida jag
skall yrka bifall till motionen eller icke,
anstå tills vidare.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Denna fråga är av väsentligt
större betydelse för statstjänarna
än vad det måhända kan förefalla
den, som inte haft tillfälle att grundligt
sätta sig in i dessa saker. Att så är fallet
visar inte minst den starka oppositionsrörelse,
som härvidlag kommit till
uttryck över hela landet.

Både propositionen och utskottets förevarande
utlåtande visar enligt min
mening, att statsmakterna är i färd med
att återta den attityd av oförståelse
och nonchalans, som i tidigare skeden
präglat deras uppträdande mot statstjänarna.
Efter flera år av hänsynslös
lönestoppspolitik mot de statsanställda
tvingades som bekant statsmakterna till
sist att acceptera ett löneavtal och en
tjänsteförteckningsrevision, som utan
tvivel betecknade ett framsteg. Tidigare
hade det utlovats en lösning av frågan
om den obekväma arbetstiden, vilken
länge hade ställt stora delar av statspersonalen
i en undantagsställning till
det sämre i arbetstidsavseende. Det behövde
emellertid inte gå mera än ett
par år förrän statsmakterna började

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

visa upp ett annat ansikte. Tydligen
trodde de att all rättfärdighet var
uppfylld i och med det löneavtal och
den tjänsteförteckningsrevision, som jag
här nämnt. Ja, det har icke saknats påståenden
från vissa riksdagsmän om att
statstjänarna nu har fått det så väl beställt,
att de tillhör de privilegierade
grupperna i folkhemmet. De som tänker
och resonerar så, har emellertid
dåligt reda på hur statstjänarna i lägre
grader egentligen har det ställt med
sina löner och arbetsvillkor. Jag har tidigare
nämnt och upprepar nu att en
stationskarl, en banvakt, en brevbärare
och en tullvakt har en högsta lön per
månad av 807 kronor, om han är placerad
i Stockholm, och 775 kronor, om
han är placerad i Göteborg. På lägsta
dyrort är lönen högst 680 kronor i
månaden. På den lönen skall han också
bekosta reglementsenlig uniformsbeklädnad.

Sådana är lönevillkoren för de största
statstjänargrupperna. Detta är betalningen
för en tjänstgöring, som är
både påfrestande och obehaglig. Statstjänare
i dessa grader får utföra natttjänst
och sön- och helgdagstjänstgöring
i en omfattning, som de flesta
andra samhällsgrupper icke behöver
vidkännas. Nattjänsten pågår ofta var
fjärde och varannan natt, sön- och helgdagstjänsten
varannan sådan dag.

Arbetstiden är icke som för de flesta
andra medborgare reglerad per vecka
utan per månad, vilket gör att övertidsersättning
ytterst sällan utgår, trots att
tjänstgöring på övertid i vanlig mening
kan ha förekommit under 50—75 timmar
under månaden.

För stora grupper av lägre statstjänare
växlar ett ständigt malande i
tjänstgöring på nätter och sön- och
helgdagar med ett alltmera jäktat och
hetsat arbete på dagtid.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om att verksmyndigheterna, särskilt
järnvägsstyrelsen, kommer med det ena
påfundet efter det andra för att pressa
7 — Andra kammarens protokoll 195b.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

ur personalen mesta möjliga arbetskraft.
Detta faktum går inte att trolla
bort med mer eller mindre snillrikt tal
om »väl avvägda rationaliseringsåtgärder»
o. s. v. Det gäller något helt annat.
Nakna sanningen är att staten är
i färd med att på sämsta arbetsgivarmaner
stegra utsugningen av arbetskraften
utan hänsyn till att detta leder
till ökade risker för trafiksäkerheten
och en försämrad service från statsverkets
sida.

På grund av dessa i korthet angivna
förhållanden har kravet på en särskild
ersättning för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid länge varit en brännande
fråga för statstjänarna. Det har inte
funnits en sammankomst för statstjänare
på senare år utan att detta krav
stått på dagordningen. Vid 1947 års
lönereglering förutsattes, såsom här tidigare
framhållits, att frågan skulle lösas
genom en särskild utredning. Det
blev också en utredning, och denna
kom med ett förslag, som visserligen
inte angav beloppen men som jag tror
i princip skulle accepterats av statstjänarna.
I fem år fick statstjänarna
vänta på resultatet av utredningen. Men
detta var tydligen inte tillräckligt för
statsrådet Lingman och utskottet, utan
nu skall avgörandet av denna viktiga
fråga anstå kanske i fem år till i avvaktan
på andra utredningar.

Jag betraktar hänvisningen av denna
i och för sig ganska enkla fråga till
nya utredningar som ett de obotfärdigas
förhinder. Ingen skall kunna övertyga
statstjänarna om att statsrådet
Lingman och nu utskottet efter honom
visat förståelse för den nattjänstgörande
statspersonalen, när man tillgriper
ett nytt uppskov. Det fanns dock den
utvägen, som här tidigare framhållits,
att förbättra den provisoriska förordning
som redan existerar, om man ansåg
sig icke kunna åstadkomma ett
snabbt resultat utan måste avvakta de
pågående arbetstidsutredningarna. De
löjligt låga belopp som utgår enligt den
Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

provisoriska förordningen skulle kunna
höjas åtskilligt utan att detta kunde anses
vara att, såsom det brukar heta,
föregripa en kommande utredning.

Nu möts statstjänarna av ett nytt
nej. En synnerligen kraftig statstjänaropinion
har krävt att riksdagen åtminstone
bifaller den motion som nu behandlas
och som avser en höjning av
ersättningen. Denna opinion har väntat
att statsrådet Ungman, som själv
varit statstjänare och ledare för landets
största statstjänarförbund, järnvägsmannaförbundet,
och statstjänarkartellen
skulle visa den erforderliga förståelsen
för detta krav.

Herr talman! Det råder ett starkt och
befogat missnöje bland statstjänarna
beträffande handläggningen av frågan
om ersättningen för den obekväma arbetstiden.
Ingen skall tro att detta
missnöje blir dämpat genom att man
avslår motionen och ersätter den med
ett nytt löfte. Statstjänarna har fått nog
av löften. De kommer att betrakta ett
avslag på motionen som något av en
utmaning. Och det är med förlov sagt
äventyrligt att i dessa tider utmana
löntagarna.

Det går inte att driva en restriktiv
lönepolitik hur långt som helst. Vad
som inträffat i landets hamnar i dessa
dagar är ett drastiskt exempel på hur
det går när man söker nonchalera arbetarpartens
mening. Missnöjet med den
förda lönepolitiken är synnerligen
starkt också på andra håll. Statstjänarna
tillhör det skikt, som med rätta anser
sig släpa efter. Genom en kallsinnig
hållning till deras krav och, såsom skett
i detta fall, ett ensidigt och egenmäktigt
förfarande från löneministeriets sida
gentemot statstjänarnas förhandlare är
det inte alls uteslutet att statstjänarna
kan drivas till aktioner av liknande slag
som den vi fått en så handgriplig bekantskap
med genom hamnarbetarnas
protestaktion.

Herr talman! Jag kan inte avstå från
att yrka bifall till motionen. Jag tror

inte att ett löfte, även om det här lämnas
från herr Lingmans sida, kommer
att tillfredsställa statstjänarna. De har
som jag tidigare sade fått nog av löften.
Jag yrkar alltså bifall till den av
herr Henriksson m. fl. avlämnade motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det har av de föregående
talarna vitsordats att under de
senaste åren har vi löst lönefrågorna
genom att representanter för personalorganisationerna
och representanter för
samhället vid förhandlingsbordet diskuterat
sig fram till lösningar. Inom
statsutskottet har vi också i regel tillstyrkt
de förhandlingsuppgörelser som
förelegat, och den anordningen har
också i mycket hög grad bidragit till
att avpolitisera lönefrågorna. Från utskottets
sida har vi velat medverka, så
långt det varit oss möjligt, till att få ett
förhandlingsinstitut, som gjorde att man
helt kunde föra över lönefrågorna på
förhandlingsplanet. I vad det gäller
principerna för lönefrågornas handläggning
råder, såvitt jag kan förstå,
inga delade meningar mellan mig och
herr Henriksson.

I den fråga som nu behandlas har
man inte tidigare träffat någon uppgörelse,
och det har omkring densamma
drivits upp en ganska häftig diskussion,
där man i stridens hetta många
gånger nyttjat överord, som egentligen
inte bort förekomma. Herr Senanders
inlägg i dag är ju en utomordentlig exponent
för den sortens överdrifter. Om
herr Henriksson och hans medmotionärer
hade gått på principen att lönefrågorna
skulle behandlas genom en förhandlingsöverenskommelse
och inte genom
ensidiga beslut och tagit konsekvenserna
av det betraktelsesättet och
yrkat avslag på den kungl. propositionen,
så är det inte alldeles uteslutet att
en sådan motion hade bifallits av statsutskottet.

Onsdagen den 28 aprii 1954 em.

Nr 16.

Nu har emellertid motionärerna själva
gått ifrån den principiella deklaration,
som man har gjort och som man
helst hade sett tillämpad, genom att de
också har givit ett bud i denna fråga.
Därför har vi inom utskottet gått till en
sakgranskning av den kungl. propositionen.
Vi har undersökt de skäl som
civilminstern har angivit för att uppgörelsen
inte kunde träffas vid den tidpunkten.
Jag måste för min personliga
del bekänna att de skäl som civilministern
anfört synes mig ganska starka.
Jag tror inte att man fullt så lätt som
här har skett kan springa ifrån den
omständigheten, att den kommitté som
hade till uppgift att utreda spörsmålen
kring den obekväma arbetstiden uraktlät
att utreda ett av de största av de
frågekomplex som var denna kommitté
förelagda, nämligen spörsmålet vilken
omfattning den obekväma arbetstiden
har.

Kommittén i fråga har begränsat sitt
arbete till att reda ut själva begreppet
obekväm arbetstid och gjorde därvid
även en gränsdragning mellan å ena
sidan obekväm arbetstid och å andra
sidan övertidsarbete. Man byggde begreppet
obekväm arbetstid på en doktrin
där man sade, att obekväm arbetstid
är sådan som förekommer när man
regelbundet har oregelbunden arbetstid.
Den där satsen låter ju litet underlig
men jag kan exemplifiera den för
den som kanske inte följer själva resonemanget.

Vi tänker oss att vi har ett ställe där
man arbetar treskift. Första skiftet har
man från kl. 6 till kl. 14, andra skiftet
från kl. 14 till 22 och det tredje skiftet
från kl. 22 till 6 på morgonen. Man har
alltså hoppande tjänstgöring — man
har regelbundet oregelbunden arbetstid.
Och då menar man inom »obekväma
kommittén» — förlåt uttrycket, men
det användes rätt allmänt, och det är
därför det slank ur mig, det är kanske
riktigast att säga så — att den tid som
ligger mellan två tidsintervaller skulle

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

betraktas som obekväm arbetstid och
ersättas därefter.

Till den som jämt arbetade dagtid,
alltså hade en reglerad arbetstid som
var regelbunden, skulle icke obekvämlighetstillägget
utgå, utan då skulle i
sedvanlig ordning för de lönegrader,
inom vilka övertidsersättning utgår, vederbörlig
ersättning utbetalas. Man
gjorde med andra ord vissa gränsdragningar,
men själva omfattningen av den
obekväma arbetstiden klarlades icke av
denna kommitté. Därför måste jag för
min del respektera statsrådet då han
icke ville träffa en uppgörelse med personalorganisationerna
och framlägga ett
förslag, vari det saknades som åtminstone
för statsutskottets vidkommande
måste vara väsentligt, nämligen en uppgift
på hur stora kostnaderna var.

Jag vill erinra om att i de förenklingar
och i viss mån förbättringar som
nu föreslagits fanns det många bud beträffande
kostnaderna. Det finns å ena
sidan kostnadsberäkningar på 700 000
kronor — det är det förslag som nu
ligger på bordet -— och å andra sidan
finns det kostnadsberäkningar som stannar
först vid omkring 3 miljoner kronor.
Inom departementet har man räknat
med 1V2 å 2 miljoner kronor som
kostnad för de förbättringar som nu
föreslås. När allting är så pass ovisst
på detta område finner jag det naturligt,
att man först söker skapa klarhet
rörande frågan: I vilken utsträckning
förekommer obekväm arbetstid?

Därtill kommer också den omständigheten
att arbetstidsutredningen hade att
undersöka, huruvida man skulle genom
förkortning av arbetstiden ge trafikpersonal
och andra som hade nattarbete
en kompensation. Här möter man
alltså två olika sätt att kompensera för
obekväm arbetstid. Ett sätt är att ge en
extra dusör per timme, ett annat sätt
är att förkorta arbetstiden, om någon
haft arbete under låt oss säga en natt.
Jag har själv i många år arbetat på
treskift, dvs. jag har arbetat nattskift

100 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

var tredje vecka. Jag vet alltså vad det
betyder rent fysiskt och psykiskt att
arbeta på s. k. obekväm arbetstid, och
jag måste nog säga, att det är rätt svårt
att med pengar kompensera det obehag
man rent personligt har av exempelvis
nattarbete. Efter en nattvecka tog det i
regel en vecka innan man var något
så när i kondition. Det kom en sådan
pärs var tredje vecka, och det var rätt
påfrestande. Därför vill jag för min
del ifrågasätta, om man inte i denna
diskussion också bör ta hänsyn till möjligheten
att genom arbetstidsförkortningar
bidraga till lättnader för dem,
som har tungt arbete på obekväm arbetstid.
Spörsmålet är således inte så
odelat enkelt som kanske har gjorts
gällande i diskussionen.

Jag vet också, att det bland statstjänarna
finns delade meningar i denna
fråga. En del statstjänare vill ha kontant
ersättning för besvärligheterna,
men det finns också de som förmenar,
att det skulle vara lämpligare om de
kunde få en förkortad arbetstid. När
problemet har kartlagts ordentligt får
man väl diskutera igenom detta spörsmål
vid förhandlingsbordet, ty med vad
som här föreslås sättes ju inte punkt i
denna fråga, utan det är endast meningen
att vissa rådande missförhållanden
skall rättas till, samtidigt som
man tar konsekvenserna av den senaste
tjänsteförteckningsrevisionen och låter
vissa grupper, som eljest skulle stå
utanför, komma in i den kategori, som
tillföres obekvämlighetstillägget.

Jag vill till slut reagera litet mot herr
Senanders sätt att argumentera i denna
fråga. Han inledde sitt anförande med
att säga, att det som här sker skulle
vara ett tecken på att man från samhällets
sida börjat föra en hänsynslös
arbetsgivarpolitik. Jag tror inte att man
gagnar statstjänarnas intressen genom
att skärpa motsatserna så, som herr
Senander har gjort. Det kan vara litet
riskabelt för statstjänarna, om en argumentering
föres på detta sätt, ty det

finns andra grupper i vårt samhälle,
som alltjämt saknar en betydande del
av de sociala förmåner statstjänarna
har. När herr Senander räknar upp de
löner, som utgår till dem som står i
lägsta lönegraden, vilken tillämpas för
stationskarlar, brevbärare och vissa anställda
vid tullen, glömde han att vid
denna parallell nämna, att de dock har
sin pensionsfråga ordnad, och det är
inte alldeles värdelöst. De har betydligt
bättre förmåner än exempelvis exportindustriens
arbetare, och om man
gör en jämförelse mellan dessa olika
grupper bör man väl ta hänsyn till alla
dessa faktorer.

Jag tror inte att det med någon större
styrka kan göras gällande, att statstjänarna
har blivit sämre behandlade än
den öppna marknadens folk. I vad avser
ersättning för obekväm arbetstid har
utskottet sett litet på hur denna fråga
är ordnad i den öppna marknaden, och
de ersättningar som nu utgår till statstjänarna
svarar ungefär mot genomsnittet
av vad som i dag tillämpas på den
öppna marknaden. Det finns där enstaka
grupper, som kanske har något öre
mer, men det finns också grupper, som
har det sämre. Därför finns det enligt
mitt sätt att se inget utrymme för ett
påstående, att man från samhällets sida
börjar tillämpa hänsynslösa arbetsgivarmetoder.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm framhöll
inledningsvis bl. a., att det förelåg
överensstämmelse mellan hans uppfattning
och den av mig här företrädda
uppfattningen om hur man borde ha det
med förhandlingar och med överenskommelser
rörande frågor, som gäller de
statsanställdas löner och anställningsvillkor.
Jag noterar detta med tillfredsställelse,
på samma sätt som jag tidigare

Onsdagen den 28 april 1954 em.

med tillfredsställelse noterat vad utskottet
sagt just på denna punkt.

Sedan sade herr Lindholm emellertid,
att motionärerna genom att icke begränsa
sig till att ställa ett avslagsyrkande
på den kungl. propositionen också
för egen del hade frångått principen
om förhandlingsöverenskommelser. Jag
kan inte dela den meningen, ty det är
alldeles självklart, att om frågan föres
fram så, som denna fråga framförts,
måste ju organisationerna på något sätt
få möjlighet att ge sig till känna, och
det kan då inte ske annat än genom att
man motionerar och därvid anger, att
man icke är överens om de synpunkter,
som förts fram i propositionen. Det lär
väl förhålla sig så, att redan i och med
att propositionen är framlagd uteslutes
möjligheten att genom ny proposition
till detta års riksdag få fram frågan på
nytt. Då är man, även om propositionen
avslås, i en annan situation än om den
över huvud taget inte lagts fram, och
det är detta man får lov att ta hänsyn
till.

Herr Lindholm nämnde vidare något
om den osäkerhet, som kännetecknar
kostnadsberäkningarna. Som exempel
nämndes nu inte den fråga, i vilken
det föreligger en motion, utan det
förslag som propositionen innehåller
och beträffande vilket det har sagts,
både nu och tidigare, att det finns att
välja mellan en kostnad på 700 000 kronor
och en kostnad på tre miljoner kronor.
Jag medger att det är sannolikt att
det är svårt att få något grepp om vilka
kostnader propositionens genomförande
för med sig, därför att man rör sig på
ett fält där det är svårt att göra beräkningar,
men de svårigheterna föreligger
inte när det gäller att göra en
procentuell uppräkning av nu utgående
tillägg. Därvid kan man ju utgå ifrån de
kostnader man nu har och kan lätt komma
fram till de kostnader som en pro
centuell ökning skulle föra med sig.

Nr 16. 101

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ganska festligt
att höra herr Lindholms argumentering
emot motionärerna, då han förklarade
att det låg en inkonsekvens i att de inte
yrkade avslag. Herr Lindholm menade,
att de därmed hade gått ifrån själva
principen om förhandlingar, och han
sade, att om det hade förelegat ett avslagsyrkande
på den kungl. propositionen
hade kanske statsutskottet kommit
med ett instämmande i avslagsyrkandet.
Jag skulle vilja fråga: Är det någon som
tror på den sagan, som herr Lindholm
här berättade för kammaren?

Herr Lindholm menar att jag överdriver
när jag säger, att statsmakterna
i viss mån har ändrat attityd gentemot
statstjänarna. Jag har den bestämda
uppfattningen att så är fallet, och den
grundar sig inte minst på den kraftiga
opinion, som har förekommit bland
statstjänarna på senare tiden, inte minst
i denna fråga, och som visar att de har
den uppfattningen, att de nu står inför
en ny och mera kallsinnig behandling
av deras intressefrågor, eftersom man
inte ens har velat vara med om någonting
så rimligt som att räkna upp beloppen
i det nuvarande provisoriet.

Sedan kom herr Lindholm med det
gamla vanliga talet om statstjänarnas
speciella sociala förmåner. Jag är den
förste att medge, att dessa sociala förmåner
är utomordentligt värdefulla, men
i samma mån som motsvarande förmåner
förbättras för medborgarna i övrigt
blir det allt mindre och mindre reson
i att söka argumentera så, som herr
Lindholm här gjorde.

Dessutom är det ju så, att statstjänare
liksom andra löntagare ser till vad de
får i pungen, vad de får ut i kontanter.
Det är på det som de och deras familjer
skall existera, inte på vad som kan komma
i en oviss framtid, exempelvis vid
deras pensionering.

Slutligen vill jag tillägga att folkpensionen
är så pass betydande — och

102 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

dessutom är den ju skattefri — att avståndet
mellan den högsta pensionsförmån
som kan utgå i form av folkpension
och den pension som utgår exempelvis
till en banvakt inte är så stor nu
som den var tidigare.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Nog kunde väl herr
Henriksson ha haft ett annat sätt att ge
sig till känna på i denna fråga än att
enbart motionera om 20 öres höjning.
Han kunde ha givit sig till känna genom
att hävda principen i motionen och
yrka avslag på den nya giv, som man
här har talat om, och därigenom också
markera, att man på det hållet uteslutande
vill ha förhandlingsöverenskommelser.

Nu säger visserligen herr Senander:
Är det någon som tror på sagan, att utskottet
skulle ha biträtt ett avslagsyrkande?
Jag vill bara säga till herr
Senander, att vi mycket allvarligt övervägde
om vi inte skulle avslå alltihop
när vi behandlade frågan i utskottet.
Är det så, att herr Senander vill ha
fram ett avslagsyrkande på alltsammans
här i debatten, så är det ju inte alldeles
omöjligt att få det.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista herr Lindholm
sade vill jag bara erinra om att
jag icke är för ett avslagsyrkande. Jag
har motionerat om en uppräkning av
beloppen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Den diskussion som har
förts här i dag och de diskussioner
som har förts ute i landet i denna fråga
kanske har givit åhörarna den uppfattningen,
att det råder delade meningar
mellan regeringen och statstjänarnas
organisationer angående behovet
av ersättning för arbete på s. k. obekväm
arbetstid. Jag skulle emellertid
vilja säga — och det tror jag nog kan

bekräftas även av herr Henriksson —■
att några sådana delade meningar inte
föreligger.

Herr Senander gjorde sig väl skyldig
till en rätt kraftig överdrift, när han
sade att statstjänarna har gått och väntat
i fem år på att få denna fråga ordnad
och att de nu vinkas av med kalla
handen. När det visade sig att utredningen
skulle komma att dra ut på
tiden —- vilket i och för sig var beklagligt
— tog ju regeringen initiativet
till att år 1952 lägga fram ett förslag
till ersättning i form av ett provisorium.
Detta provisorium tillkom efter
överläggningar med personalorganisationerna.
Man var då från ömse håll
inställd på att provisoriet skulle gälla
intill dess det var möjligt få underlag
från utredningen för en mera definitiv
lösning av frågan.

Nu framhålles det att utredningen
kom med sitt förslag hösten 1953, och
det är riktigt. Utredningen avlämnade
sitt första betänkande under hösten
1953. Under remissbehandlingen anfördes
emellertid ifrån olika verksmyndigheter,
framför allt från de affärsdrivande
verken, mycket stark kritik
mot detta förslag. Det har sålunda
framhållits att det föreligger risk för
att verken måste höja sina taxor för att
klara kostnaderna om förslaget skulle
genomföras. Ifrån organisationernas
sida sade man då, att det måste vara
en överdrift att kostnadsstegringarna
skulle kunna nödvändiggöra taxehöjningar.
För statens järnvägars vidkommande
skulle det kanske också vara
meningslöst att diskutera taxehöjningar,
ty höjda järnvägstaxor skulle nog
icke ge ökade inkomster.

Man tvivlade alltså på att verken räknat
riktigt. Inom civildepartementet
gjordes då vissa försök att kostnadsberäkna
förslaget. Dessa försök strandade
på att det i utredningens första betänkande
inte hade redovisats hur omfattande
arbetet på obekväm arbetstid
var. I direktiven som utfärdades 1948

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 103

sade dåvarande finansminister Wigforss,
att det syntes troligt att det svåra
och ekonomiskt betydelsefulla problem
som där upprullades inte kunde lösas
utan omfattande undersökningar, utan
att det först måste undersökas i vilken
omfattning arbete på obekväm arbetstid
förekom för statstjänstemän och
om genom lämpliga organisatoriska åtgärder
eller personaldispositioner en
begränsning eller i varje fall en mera
rättvis fördelning å tjänstemännen av
sådant arbete skulle kunna åstadkommas.
En undersökning av arbetets omfattning
erfordras givetvis även för att
kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna.
Dessa uppgifter hade man
alltså inte, då frågan år 1946 kom upp
i lönekommittén, och 1948 ansågs det
vara nödvändigt att få dessa uppgifter,
innan man gick i författning om att
göra någonting i frågan. 1954 har vi
ännu icke fått dessa uppgifter. Är det
då så märkligt att regeringen säger, att
vi måste försöka skaffa in dessa uppgifter,
som utredningen ännu inte lämnat,
innan vi vidtar åtgärder för att
lösa denna fråga?

Regeringen har inte ställt sig avvisande
till tanken att medge ersättning
för arbete på obekväm arbetstid. Vi
har inte heller tagit ställning till om
de nuvarande beloppen är rätt avvägda.
Sedan vi haft överläggningar i frågan
och det visat sig att detta problem
måste lösas tillsatte jag omedelbart
inom departementet en undersökning
för att få fram de uppgifter som dittills
hade fattats.

Herr Nihlfors fann det egendomligt
att Kungl. Maj:t 1952 ändrar direktiven
för kommittén så, att kommittén
inte skulle komma med något förslag
om beloppens storlek. Den frågan skulle
i stället lösas genom förhandlingar.
Herr Nihlfors frågade varför inte departementet
redan då satte i gång en
undersökning för att få reda på omfattningen
av den obekväma arbetstiden.
Men det är väl inte så märkvär -

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

digt att man inte har gjort det, när det
redan fanns en kommitté, tillsatt för
att komma fram med dessa uppgifter.

Herr Henriksson säger att det visserligen
kan vara svårt att beräkna vissa
förändringar som uppkommer i kostnaderna,
men att en procentuell uppräkning
av beloppen inte kan stöta på
särskilda svårigheter. Jag har inte tidigare
hört att herr Henriksson vill begränsa
denna fråga på så sätt, att ersättning
i fortsättningen endast skall
utgå för arbete inom de tidsintervaller
som är angivna i propositionen. Det
har han inte tidigare givit till känna.
Organisationerna har tillstyrkt utredningskommitténs
förslag om att ersättning
skall utgå inte från kl. 19 utan
från kl. 18 på vardagar och från kl. 15
på lördagar. Man bör därför ha reda
på i vilken utsträckning arbetstiden
faller inom dessa gränser. Jag har utgått
från att organisationerna har vidhållit
vad de i den frågan har sagt i
sitt yttrande över kommitténs förslag.

Det är alltså dessa uppgifter som
måste fram för att kunna redovisa
kostnaderna.

Herr Nihlfors nämnde mycket riktigt
att statens järnvägar kanske är den
trånga sektorn. Av de totala kostnader
som tillägget belöper sig på för hela
statsförvaltningen, nämligen 16 milj.
kronor, faller hälften på SJ. Om SJ inte
har ekonomiska resurser att bära ökade
utgifter, så får man naturligtvis bereda
SJ sådana möjligheter. Det lär
inte gå genom ökade taxor utan det får
väl tänkas ske på annat sätt. Jag har
inte någon mening om detta, och jag
vill inte heller påstå att tjänstemännen
skall vara förhindrade att få sin rätt,
därför att det ekonomiska läget är
svagt. Det är en fråga som riksdagen
får pröva, men jag har utgått ifrån att
riksdagen först vill ha besked om hur
stora merkostnaderna är. Det kan visserligen
sägas, att SJ kan till viss del
förbättra sin ekonomi, om man höjer
militärtaxorna, men det är i alla fall

104 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

statskassan som då får betala, och det
är alltså bara fråga om på vilket sätt
man skall ta ut pengarna i statskassan.
Riksdagen får emellertid som sagt tillfälle
att pröva saken, så snart vi kan
något närmare precisera de utgiftsökningar
som det här blir fråga om.

Både i motionen och i herr Henrikssons
anförande har betonats det betänkliga
däri, att man genom framläggandet
av denna proposition har frångått den
praxis som följts under senare år, nämligen
att det vid förhandlingar träffats
överenskommelser med tjänstemännen i
de frågor som skulle föreläggas riksdagen.
Herr Henriksson framhöll alla
de fördelar som är förenade med en
sådan arbetsform och nackdelarna med
att frångå den, och jag fick av hans anförande
nästan det intrycket, att han
försökte att måla den lede på väggen
för att få tillfälle att piska honom. För
egen del vill jag säga, att jag har under
de år jag sysslat med dessa frågor varit
mycket angelägen om att kunna träffa
uppgörelser med organisationerna. Såsom
kammarens ledamöter vet har det
ofta rests den invändningen, att det har
varit alltför många överenskommelser
som presenterats för riksdagen. Det
kan alltså komma kritik både när det
träffas överenskommelser och när det
inte föreligger några överenskommelser.
Jag kommer emellertid även i
fortsättningen att sträva efter att kunna
bygga propositionerna i hithörande
frågor på överenskommelser med organisationerna.

Att det i detta fall inte var möjligt
att komma fram till en överenskommelse
beror på de omständigheter, som jag
här berört. Man kanske då frågar sig:
Varför lade civilministern i det läget
fram en proposition? Jag skulle i det
sammanhanget vilja anknyta till vad
herr Senander sade om att man inte
bör komma med några nya löften, ty
det är ingen som tror på löften. Tyvärr
är det så, att jag i denna fråga just
kritiseras därför att jag har infriat ett

löfte. Under löneförhandlingarna föregående
år gav jag nämligen organisationerna
ett löfte, att även om den kommitté
som sysslar med saken inte skulle
bli klar till hösten 1953, skulle jag föreslå
en sådan ändring av provisoriet, att
man kunde förenkla beräkningen av
tillägget och ge det en sådan konstruktion,
att det skulle kunna skapas större
rättvisa för grupper, som nu har varit
utestängda från en stor del av tillägget.
Jag har ansett det vara min skyldighet
att infria detta löfte, när jag en gång
har givit det, och detta är anledningen
till att jag framlagt denna proposition.

Det skulle naturligtvis ha varit mycket
bekvämare för mig att säga: »Om
det inte träffas någon överenskommelse
blir det inte heller någon proposition.»
Men jag har, herr Senander, den uppfattningen,
att har man gett ett löfte,
skall man också sträva efter att infria
det, även om detta är förknippat med
en del besvärligheter.

Den undersökning, som nu är igångsatt
inom civildepartementet, kommer
enligt vad jag beräknar att vara klar
under hösten. Vi kommer sedan att på
nytt ta upp frågan, och jag hoppas livligt
att vi då skall ha fått ett material,
som gör det möjligt att överblicka fördelningen
av kostnaderna och att träffa
en uppgörelse med organisationerna
om justeringar av de bestämmelser det
här gäller, justeringar i för tjänstemännen
gynnsam riktning. En förutsättning
är emellertid, att riksdagen är
beredd att godkänna förslaget och ta
de konsekvenser som det kan föra
med sig.

Herr Henriksson framställde här ett
par frågor till mig. Först och främst
ville han veta, huruvida en ny överenskommelse
skulle kunna träda i tilllämpning
från den 1 oktober i år. Jag
tyckte att han svarade på den frågan
själv i ett senare anförande, då han
framhöll att samma riksdag inte kan
behandla ett ärende två gånger och att
man därför inte kan på nytt ta upp sa -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 105

ken vid höstriksdagen. Frågan blir då,
vid vilken tidpunkt en sådan överenskommelse
kan träda i tillämpning,
därest ärendet skall föreläggas 1955 års
riksdag, men det är väl en sak som vi
får resonera om vid det tillfället.

Vidare berörde herr Henriksson förhandlingsrättskommitténs
betänkande.
Detta har varit ute på remiss och blivit
mycket starkt kritiserat av remissmyndigheterna,
men det har inte sedan blivit
liggande. Det har varit nödvändigt
att få någon i dessa frågor förfaren
man, som kunde bena upp de skilda
problemställningar, vilka ingår i betänkandet
och som har bedömts på
olika sätt av remissmyndigheterna. Det
uppdraget har lämnats till landshövding
Ekblom, som f. n. är i färd med
att inte bara gå igenom hela betänkandet
utan också alla remissvaren och se
efter på vilket sätt man skall kunna
bena upp detta för fortsatt behandling.
Frågan är således varken bortglömd
eller undanlagd. Herr Henriksson som
sysslat med frågan vet lika väl som jag,
att detta inte är någon lätt sak att komma
till rätta med. Det har alldeles speciellt
klarlagts genom alla remissvar
som kommit in.

Herr talman! Jag har velat lämna
dessa upplysningar i anledning av vad
som här anförts under diskussionen
och utöver vad utskottets talesman tidigare
sagt.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några
korta ord i anledning av vad civilministern
framhöll. För det första noterar
jag med tacksamhet civilministerns uttalande,
att civilministern för framtiden
skall vara angelägen om att överenskommelse
kommer till stånd i de frågor
vi förhandlar om. Det är ett framsteg
vid en jämförelse med de förhållanden,
som gäller i den fråga vi nu
har att behandla.

Civilministern framhöll att det förslag
som nu framlagts kommit till på

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

grund av ett tidigare givet löfte om
att man skulle ta upp denna fråga till
prövning. Detta löfte kunde dock inte
innebära, att man skulle lägga fram
en proposition på det sätt som nu skett.
Det innebar att vi skulle ta upp detta
spörsmål till behandling och se efter
vad som kunde göras. Det faktum att
en proposition i en detaljfråga nu
framlagts förhindrar uppenbarligen
möjligheterna att ta upp frågan vid
höstriksdagen. Därigenom kommer det
hela att skjutas ännu mera på framtiden
än vad som skulle ha varit nödvändigt,
om det nu är så som civilministern
förutsätter, att man genom
de nu pågående undersökningarna kan
komma till klarhet inom en tämligen
begränsad tid.

Sedan kan man diskutera var ansvaret
för att utredningen tagit så lång
tid skall läggas. Skall det läggas på den
utredningskommitté som varit verksam,
eller skall det läggas på något annat
håll? Jag vill emellertid bara erinra
om att civildepartementet har varit
företrätt i denna kommitté och följaktligen
haft vissa möjligheter att följa
dess arbete, eftersom civildepartementets
expeditionschef har deltagit däri.

Beträffande återverkningarna på
taxorna och det civilministern här bär
sagt om att organisationerna ansett det
vara tveksamt om en förändring verkligen
skulle påverka taxorna, så vill jag
bara bekräfta, att de diskussioner som
förts och det som skett i riksdagen på
i varje fall ett område visat, att organisationernas
tveksamhet mycket väl
var berättigad. Vi hade ju för inte så
länge sedan att behandla en proposition
som gällde postverket, ett förslag
som gällde en sänkning av taxorna på
omkring 5 miljoner kronor.

Som läget nu är, är det tydligt att
vi inte har möjlighet att på nytt få fram
denna fråga till riksdagens behandling
under 1954. När jag ändå tog upp frågan
om man kunde tänka sig den 1 oktober
som datum för ikraftträdande ut -

106 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ersättning för obekväm arbetstid m. m.

gick jag ifrån, att man skulle kunna
räkna med en retroaktiv tillämpning av
det förslag som skulle bli genomfört.
I så fall vore det möjligt att välja detta
datum även om man inte kunde behandla
frågan på nytt förrän i början
av 1955. Men om det inte kan ske återstår
ingenting annat för oss, som företräder
organisationerna, än att yrka på
att man redan nu får en viss höjning,
alltså bifall till motionen.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Enligt statsrådet Lingman
skulle jag i mitt förra anförande
ha sagt, att det var märkligt, att kommittén
år 1952 fick direktiv om att
inte längre beräkna storleken av ersättningarna,
enär man skulle förhandla
om dessa. Jag beklagar, om jag uttryckte
mig oklart. Min avsikt var att säga, att
jag fann det märkligt att departementet,
när det 1952 gav dessa direktiv, inte
satsade mera på egna beräkningar om
ersättningarnas storlek.

Statsrådet Lingman sade, att kommittén
i fortsättningen även skulle ha
till uppgift att beräkna omfattningen
av det som kallas arbete på obekväm
arbetstid, och att dessa beräkningar
inte kom fram till 1953. Jag kan instämma
med herr Henriksson i att då det
fanns så goda kontakter mellan civildepartementet
och kommittén, kunde
man ha brutit ut denna fråga och överlämnat
den till departementet.

Slutligen vill jag erinra om att man
1952 beräknade provisoriet till 20 miljoner
kronor men att det bara blev 16
miljoner. Ett bifall till motionen har
beräknats kosta 8 miljoner kronor. Man
kanske kan vara optimistisk och tro
att det blir mindre. Jag tror därför, att
man skulle kunna satsa på motionen
och ber att få yrka bifall till denna.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Statsrådet Lingman förklarade
att jag gjorde mig skyldig till

en överdrift genom att påstå, att statstjänarna
fått vänta i fem år på utredningen
av detta spörsmål. Jag betonade
särskilt, att det var på utredningen de
fått vänta, och jag bestrider att det var
fråga om någon överdrift. Tvärtom tog
jag till för litet. Frågan är än i dag inte
löst, något annat kan väl inte ens statsrådet
Lingman påstå. Det föreligger ett
provisorium, som genom sin utformning
och genom de löjligt små beloppen
verkar närmast skrattretande för statstjänarna.

Talet om kostnaderna för utredningen
finner jag i detta sammanhang anmärkningsvärt.
Det rör sig här om att
man möjligen kan göra en felberäkning
på några miljoner kronor för en personal,
till ett antal av inte mindre än
200 000. Men då det gäller exempelvis
militärväsendet kan man anslå hundratals
miljoner kronor utan att riksdagen
har reda på huruvida kostnadsberäkningarna
håller eller inte.

I detta sammanhang skulle det vara
intressant att ta upp den principiella
frågan, huruvida man alltid måste räkna
med att statens affärsdrivande verk
skall bära sig. Det är naturligtvis önskvärt
att de bär sig, men om man vid
lönesättningen för personalen vid dessa
verk skulle ta hänsyn till verkens bärighet
skulle det föra med sig underliga
konsekvenser på andra områden.
Då skulle t. ex. tullpersonalen få mycket
bra betalt, därför att tullen är ett
uppbördsverk som levererar stora belopp
till statskassan, medan lönerna
inom sjukvården skulle bli mindre, därför
att denna är förlustbringande. Det
är underliga konsekvenser som ett sådant
resonemang leder till.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som följde av
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 107

§ 6.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. in.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
samt

3) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal.

I propositionen hade föreslagits att
1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929
års yrkessjukdomsförsäkringslag och
1918 års fiskarförsäkringsförordning

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

fr. o. m. den 1 januari 1955 skulle avlösas
av en lag om yrkesskadeförsäkring.
Den nya yrkesskadeförsäkringen
föreslogs skola samordnas med den allmänna
sjukförsäkringen enligt de riktlinjer,
som godkändes av 1953 års riksdag
i samband med att beslut fattades
om sjukförsäkringsreformens genomförande,
så att personer, som vore både
sjukförsäkrade och obligatoriskt vrkesskadeförsäkrade,
vid yrkesskada skulle
få ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan en viss tid, den s. k.
samordningstiden, gått till ända. Under
samordningstiden skulle sjukhjälp utgå
från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens
regler.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
6 §, 16 § fjärde stycket, 20 § andra
stycket och 28 § första stycket lagen
om yrkesskadeförsäkring erhålla följande
lydelse:

6 §■

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet; b)

skada, som eljest orsakats av arbetet
och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver
skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats
genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser,
av fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer
från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom
skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning, som är i bruk
för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation
i arbetsvalk ävensom skada
genom mekanisk inverkan under högst
några få dagar anses städse hava uppkommit
genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet liänföres jämväl
olycksfall vid färd till eller från

108 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 era.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

arbetsstället, såframt färden föranledes
av och står i nära samband med arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd
under krig vari riket befinner sig, anses
ej såsom yrkesskada.

16 § (fjärde stycket).

På ansökan av-den skadade må försäkringsrådet,
när skäl därtill prövas
föreligga, besluta att livränta eller del
därav eller livränta för viss tid skall
utbytas mot ett belopp för en gång,
motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder
som fastställas av Konungen.

20 § (andra stycket).

Var den avlidne ogift, skall livränta
efter samma grunder som angivits i
första stycket utgå till ogift kvinna,
som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden, så ock till kvinna,
som var trolovad med den avlidne och
som hade eller haft barn med honom
eller var havande med barn till honom.
Har kvinna som nu nämnts varit gift
och äger hon åtnjuta underhåll av sin
förutvarande man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till
honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest
hon ingår nytt äktenskap, skall för tid,
under vilken hon äger rätt till dylik
förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med vad
som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för
vad kvinnan äger uppbära i livränta
efter man, med vilken hon tidigare
sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

28 § (första stycket).

Sjukpenning jämte barntillägg samt
livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt den försäkrade ådragit
sig skadan vid förövande av hand -

ling, för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom, eller, sedan
skadan inträffat, gör sig skyldig till
grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller
medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
angående förhållande, som är av
betydelse för rätten till ersättning.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft tio i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 402 av herr Andersson, Lars, m. fl.,
nr 404 av herrar Aastrup och Spetz,
nr 405 av herr Norling m. fl. och
nr 407 av herrar Svärd och Ewerlöf,
samt

inom andra kammaren
nr 507 av herr Adolfsson m. fl.,
nr 517 av fru Nilsson m. fl.,
nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 519 av herr Königson m. fl.,
nr 522 av herrar Hjalmarson och
Birke och

nr 523 av herr Hagård.

I motionerna 1:405 och 11:517, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen, under uttalande av att samordnandet
av yrkesskadeförsäkringen
med den allmänna sjukförsäkringen ej
måtte få medföra försämringar jämfört
med vad som nu gällde i fråga om
olycksfallsersättningsförmåner och med
godkännande i övrigt av förslaget till
lag om yrkesskadeförsäkring, måtte besluta
i motionerna angivna ändringar
och tillägg till 6, 10, 11, 12, 13, 14, 16
och 44 §§ nämnda lag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna I: 402 och II: 507, I: 404
och 11:518, 1:405 och 11:517, 1:407
och II: 522 samt II: 519 och II: 523, såvitt
motionerna avsågo ändring i de
genom propositionen framlagda lagförslagen
— för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 109

3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
och

3) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om
försäkringsavtal; samt

B. att motionerna

1) I: 404 och II: 518

2) I: 405 och II: 517

3) I: 407 och II: 522 samt

4) 11:523,

i den mån de ej blivit besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I. Vid utskottets hemställan under A.

A. Beträffande lagförslagen i deras
helhet:

av herrar Lundgren och Hagård;

B. Beträffande särskilda delar av förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring:

vid 3 §

av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors i fråga om viss del av utskottets
motivering;

vid 6 §

1) av herrar Anders E. Johansson
och Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att 6 § måtte få följande
lydelse:

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall, som
inträffat i arbetet eller härflutit av arbetsförhållandena; b)

skada, som eljest orsakats av arbetet
och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt

Lag- om yrkesskadeförsäkring m. m.

Med skada---sitt ändamål.

Solsting, värmeslag---genom

olycksfall.

Till olycksfall, som avses i första
stycket a), hänföres jämväl olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, såframt
färden föranledes av och står i
nära samband med arbetsanställningen.

Skada, som — — — såsom yrkesskada; 2)

av herr Lundgren;

vid 7 §

1) av herrar Anders E. Johansson
och Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors;

2) av herr Lundgren;

vid 16 §

1) av herrar Anders E. Johansson
och Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors i fråga om viss del av utskottets
motivering;

2) av herrar Lundgren, Anders E.
Johansson, Kronstrand, fröken Höjer
och herr Rimmerfors, vilka ansett, att
16 § fjärde stycket bort få följande
lydelse:

Försäkringsrådet må, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för
viss tid skall utbytas mot ett belopp
för en gång motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder, som fastställas
av Konungen. Har den skadade
icke gjort ansökan därom, må sådant
utbyte dock ske allenast om det finnes
vara till synnerligt gagn för den skadade; vid

20 §

1) av herr Lundgren, som ansett att
utskottet bort hemställa, att 20 § andra
stycket måtte erhålla följande lydelse:

Livränta skall efter samma grunder,
som angivits i första stycket, utgå till
kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med
honom eller var havande med barn till
honom. Har kvinna som nu nämnts
varit gift och äger hon åtnjuta underhåll
av sin förutvarande man eller, om

Ilo Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

han är avliden, i egenskap av efterlevande
till honom uppbära livränta, pension
— annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå
därest hon ingår nytt äktenskap, skall
för tid, under vilken hon äger rätt till
dylik förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med
vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock
ske för vad kvinnan äger uppbära i livränta
efter man med vilken hon tidigare
varit trolovad;

2) av herr Hagård, som ansett att
utskottet bort hemställa, att 20 § andra
stycket måtte få följande lydelse:

Var den avlidne ogift men sammanlevde
han sedan avsevärd tid under
äktenskapsliknande förhållanden med
ogift kvinna, som hade eller haft barn
med honom eller var havande med barn
till honom, äger hon uppbära livränta
efter samma grunder som i första stycket
stadgats beträffande livränta till
änka. Vad nu sagts skall ock gälla
kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med
honom eller var havande med barn till
honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll
av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande
till honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd
eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest
hon ingår nytt äktenskap, skall för tid,
under vilken hon äger rätt till dylik
förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med vad
som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för
vad kvinnan äger uppbära i livränta
efter man, med vilken hon tidigare
sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad;

vid 28 §

av herrar Lundgren och Hagård, som
ansett, att utskottet bort hemställa att

28 § första stycket måtte få följande
lydelse:

Sjukpenning jämte barntillägg samt
livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt skadan föranletts av
att den försäkrade varit berusad eller
den försäkrade vållat skadan genom
grov vårdslöshet eller ådragit sig skadan
vid förövande av handling, för vilken
straff genom lagakraftägande dom
ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat,
gör sig skyldig till grov ovarsamliet
ur hälsosynpunkt eller medvetet
eller av grov vårdslöshet lämnar
oriktig eller vilseledande uppgift angående
förhållande, som är av betydelse
för rätten till ersättning.

II. Vid utskottets hemställan under
Bl).

av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer och herr
Himmerfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av motionerna 1:404 och 11:518,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om

1) en kompletterande utredning enligt
av reservanterna i motiveringen
angivna riktlinjer i syfte att belysa de
konsekvenser, som uppkomme vid en
övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet; 2)

förnyad utredning angående beräkningen
av efterlevandelivräntorna;

3) skyndsam utredning och förslag
rörande de åtgärder som kunde behövas
för att vidmakthålla det önskvärda
försäkringsskyddet för de allvarliga
riskerna inom fiskaryrket.

Beträffande föredragningssättet begärdes
till en början ordet av

Herr HAGÅRD (h), som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 22 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på
det sätt, att först föredrages Kungl.
Maj:ts i punkten behandlade lagför -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

111

slag i den mån så erfordras paragrafvis
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll detta förslag.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A.

1) Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Vid ett ytligt betraktande
av detta utskottsutlåtande kan
det förefalla som om det framkommit
efter ganska stora meningsskiljaktigheter
inom lagutskottet, särskilt om man
ger akt på det stora antalet reservationer.
I fråga om huvudsakerna råder
emellertid på det hela taget tämligen
stor samstämmighet. Jag kan inte underlåta
att känna tillfredsställelse över
att vi har kommit så långt som vi har
gjort, och jag tror att den uppfattningen
delas av utskottet i sin helhet och
av alla dem, som nu och tidigare sysslas
med frågan.

Det är nämligen nu första gången
som ett beslut om en viss samordning
mellan socialförsäkringarna fattas här
i Sverige. Det var ett gammalt önskemål,
som framkom redan 1937, att man
skulle se till att sådana åtgärder blev
vidtagna, som innebar en viss bestämd
samordning eller — med ett modernt
uttryck — en viss rationalisering. Men,
herr talman, det har beträffande det
föreliggande förslaget tagit hela tio år
innan vi kommit från resonemang till
handling. 1944 framlades ett förslag
om en viss samordning mellan dessa
båda grupper av socialförsäkringsgrenar,
nämligen sjukförsäkring å ena sidan
och olycksfallsförsäkring å andra

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

sidan eller, som det sistnämnda numera
benämnes, yrkesskadeförsäkring.

Tankegången om samordning mellan
dessa båda grenar är så lätt tillgänglig,
så naturlig. Det är två näraliggande anordningar,
sjukförsäkring å ena sidan
och yrkesskadeförsäkring å den andra.
Det förslag, som framlades 1944, slogs
emellertid fullständigt sönder av 1946
års riksdag. Vad som föranledde kullkastandet
av samordningen var ett resonemang
av nära nog uteslutande teoretisk
innebörd. Det var välment men
tyvärr fullständigt opraktiskt. Man
hade infört ett nytt begrepp i anslutning
till den svenska socialförsäkringen,
nämligen minimistandard, ett stöd
lika för alla medborgare och medborgarinnor.
Emellertid blev förslaget,
som var framlagt av dåvarande socialministern,
antaget. Det hängde samman
med en ganska uttrycklig och klar auktoritetstro
och undfallenhet för den
som framlade förslaget.

Vad detta har betytt sedermera, återverkningarna
på mycket av det socialpolitiska
arbetet, skall jag inte här gå
in på; jag skall undvika det. Men det
betydde omedelbara konsekvenser för
den då arbetande kommittén, som hade
fått till uppgift att försöka effektivisera
socialförsäkringarna och även rationalisera
deras organisation, och det betydde
också en ofantlig ökning av kostnaderna
för detta utredningsarbete.
Skulden får man som sagt uteslutande
lägga på det förslag, som lades fram
vid 1946 års riksdag. Det fordrades
slutligen en fullständig omvälvning i
socialdepartementet, ett socialministerskifte
måste med andra ord komma till
stånd, innan man fick gå över till ett
mera verklighetsbetonat handlingssätt.

Jag erinrar om de många uppskov,
som slutligen 1946 års lag blev föremål
för. Varje gång man gjorde ett sådant
uppskov med verkställigheten eller
iscensättandet av lagen utnyttjade vi
från andra håll möjligheterna att yrka
på att man skulle använda den respit -

112 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

tid som uppstod för att åstadkomma
en god samordning mellan dessa båda
socialförsäkringsgrenar. Att detta nu
kommit till stånd får jag personligen
uttala min synnerliga tillfredsställelse
över. Det blir för mig ett uttryckligt
bevis för att man inte ens i den svenska
riksdagen får förtröttas att upprepa
yrkanden, som man tror är riktiga och
baserade på en anordning som man går
ut ifrån är rationell och god.

De randanmärkningar, som här föreligger
i de vid utlåtandet fogade reservationerna,
kan mera tas såsom ett bevis
för den noggrannhet, varmed ett
utskott i den svenska riksdagen arbetar.
Jag skall börja med påminnelsen
om yrkandet om uppskov med sjukförsäkringen.
Jag vill erinra om att detta
inte betyder någon annan mening i sak
än vad som förelåg från riksdagsmajoritetens
sida, utan det var bara en annan
uppfattning om tidpunkten för försäkringens
ikraftträdande.

Vi har från det håll jag representerar
hållit fast vid den inställning, som
regeringen från början intog, nämligen
att det skall vara ekonomiskt försvarbart
och ekonomiskt möjligt att lösa
frågan. De ekonomiska besvärligheterna
var ju mycket framträdande under
det sista skedet av uppskovstiden, och
de föreligger alltjämt. Jag vill erinra
om de lättvindiga resonemang, som under
fjolåret fördes när det gällde sjukförsäkringsförslaget.
Nu har vi kommit
därhän denna riksdag, att vi måste
försöka med speciella anordningar för
att lösa finansieringsfrågan. Vi har därvid
fått klart för oss ännu en gång, att
det inte går att ålägga det svenska folket
ökade direkta skatter; man har
måst tillgripa den indirekta beskattningens
väg.

Emellertid behöver jag inte ägna
mera tid åt att tala om denna del av
frågan. Uppskovsyrkandet har behandlats
tidigare i riksdagen och det föranleder
i dag inte något ytterligare
resonemang.

Jag anknyter emellertid nu några reflexioner
i anslutning till de avgivna
reservationerna. Detta måste emellertid
göras i allra största korthet, eftersom
föredragningslistan är så hårt belastad.
Jag vill då i första hand nämna,
att yrkesskadeförsäkringen omfattar
även skolelever, som för sin yrkesutbildning
sysselsättes i praktiskt arbete.
Redan nu finns det möjligheter
att på det sättet lämna stöd och skydd
för dem som arbetar i yrkesskolor och
hos yrkesundervisningsanstalter i allmänhet.
Under det sista skedet har vi
ju i den nya enlietsskolan sökt lägga in
framför allt ett moment av praktisk yrkesutbildning.
Vi vet alla att vi på den
punkten tyvärr ännu inte fått fram
några tydliga och klara linjer, och vi
står väl fortfarande i samma läge i
stort sett som när resonemanget om
den s. k. enlietsskolan började. Icke
förty bör givetvis även i fortsättningen
skydd lämnas åt sådana elever som bedriver
praktiskt yrkesarbete och även
vid verksamhet i anslutning till detta,
exempelvis förberedande yrkesutbildning,
praktisk yrkesorientering o. s. v.

Jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att utskottet på
s. 47 har gjort ett viktigt förtydligande
på denna punkt. Man säger där ifrån,
att ansvaret för försäkringsplikt liksom
också för försäkringsavgifter åligger
kommunerna, och där lämnas också en
antydan om ett annat förfaringssätt
som man eventuellt skulle kunna tillgripa.
Jag har emellertid endast velat
fästa uppmärksamheten på detta.

I den motion av mig, som har förelegat
till behandling, har även frågan
om rätt sjukpenningklass i yrkesskadeförsäkringen
behandlats, och utskottet
har på denna punkt gjort ett förtydligande,
som för motionären är fullt tillfredsställande.
Det innebär i korthet,
att en korrigering kan ske av sjukpenningklassen
såframt det föreligger felaktigheter,
och detta kan verkställas
när yrkesskadeförsäkringen rycker in

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 18.

113

och ersätter sjukförsäkringen, alltså
efter de 90 dagarnas samordning.

En annan fråga, som har tagits upp
av mig först i en motion och sedan i
den reservation som åtföljer utlåtandet,
gäller livränta till efterlevande då man
och kvinna sammanbor under äktenskapsliknande
förhållanden — det är
20 g i lagförslaget. Denna fråga kan
givetvis ses ur moralisk synpunkt, och
många har påpekat att ett bifall till förslaget
såsom det föreligger kan betraktas
som ett led i en legalisering av de
s. k. stockholmsäktenskapen. Jag har
dock även velat betrakta frågan ur ekonomisk
och praktisk synvinkel. Jag har
med min insats velat underlätta själva
prövningsförfarandet och få fram ett
mera tydligt uttryck för rättvisesynpunkten.

När kommittén som utarbetade det
ursprungliga förslaget framlade sitt
förslag, ansåg vi att man måste ha möjlighet
att tillämpa en bevisföring; man
ville alltså ha ett kriterium på själva
sammanlevnaden. Socialvårdskommittén
har därför sagt att livränta skall
kunna utbetalas, om då man och kvinna
sammanbor mannen går bort och
det i denna sammanlevnad finns barn
eller har funnits barn eller kvinnan vid
mannens frånfälle är havande med
barn.

Socialministern har nöjt sig med att
rätt och slätt kräva sammanboende
utan något ytterligare kriterium. Han
åberopar därvid folkpensioneringsbestämmelserna,
som inte innebär något
krav på bevisföring i vanlig mening.
Men frågan ställer sig något annorlunda
vid folkpensioneringen. I sistnämnda
hänseende gäller det människor som
är i folkpensionsålder eller nära denna,
medan det i detta sammanhang kan
gälla helt unga människor. Det måste
väl vara stötande att utbetala en livsvarig
livränta till en ung människa,
som inte har några som helst förpliktelser
mot barn eller anhöriga. Frågan
är inte så enkel som när det gäller folk8
— Andra kammarens protokoll 1954.

Lag om yrkesskadeförsäkring in. in.

pensioneringen. Både de lokala pensionsnämnderna,
pensionsstyrelsens ombud
och slutligen pensionsstyrelsen har
stort besvär med att klargöra, huruvida
ett sådant sammanboendeförhållande
verkligen föreligger.

Vidare har jag velat fästa uppmärksamheten
på en fråga, som sammanhänger
med 28 § i lagförslaget och gäller
arbetarskyddet. Arbetsgivaren har
i allmänhet ett starkt intresse av arbetarskyddet.
Man har emellertid på sistone
påpekat, att det ekonomiska intresse
som är förknippat med dessa åtgöranden
skulle löpa fara att minskas,
när nu ingen som helst differentiering
av avgifter eller premier skall förekomma.
Alla avgifter skall som bekant vara
lika, oavsett risken vid det företag det
är fråga om.

Jag tror emellertid för min del att
företagarintresset för arbetarskyddet
grundar sig på rent mänskliga synpunkter
och inte på ekonomiska förhållanden.
Det måste dock vara av betydelse
att ren vårdslöshet och om den
försäkrade varit berusad i sitt arbete
bör föranleda påföljd i form av minskad
sjukpenning eller något minskad
livränta. På den punkten finns lagtext
utarbetad och har inkluderats i reservationen,
och jag yrkar, herr talman,
bifall till denna.

Bortsett från dessa yrkanden, som
jag har anknutit till 20 och 28 §§, kan
jag i övrigt med allra största tillfredsställelse
yrka bifall till det förslag som
här föreligger.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hagård här framhållit, att meningsmotsättningarna
i utskottet inte är så stora
som reservationernas mångfald kanske
kan tyda på. Även jag vill understryka
samordningens betydelse, och jag deNr
16.

114

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

lar herr Hagårds uppfattning att en samordning
av socialförsäkringarna hade
varit önskvärd långt tidigare. Men när
vi nu står inför denna samordning är
det angeläget att den blir genomförd.

Herr Hagård betecknade reservationerna
som randanteckningar, och han
sade även att när han yrkat på att uppskjuta
denna sjukförsäkring, så var det
av vissa statsfinansiella skäl som han
gjorde det. Jag vill erkänna att den verkliga
skillnaden i uppfattning gäller möjligheterna
att ekonomiskt genomföra
olika reformer. Är det så att man på
borgerligt håll verkligen menar att man
skall kunna genomföra en skattelättnad,
som har föreslagits i år, så är det ju
alldeles uteslutet att fortsätta med reformarbetet.
Det är även självklart att
möjligheterna att genomföra denna
sjuk- och yrkesskadeförsäkring därmed
liksom undanröjs. Men jag har den bestämda
känslan att dessa olika förslag
om skattesänkningar är mera en retorisk
åtbörd än en reell, och därför får
man väl antaga att de avslagsyrkanden,
som framställts i annat sammanhang,
inte är allvarligt menade utan att man
accepterar denna sak.

Men det är också självklart att när
man ställs inför en sådan här reform
får man väga de ekonomiska prestationerna
mot varandra. Jag vill då deklarera
att det är angeläget att olika grupper
stats- och kommunalanställda och
tjänstemän, som har genomfört dessa
trygghetsåtgärder och som har förmånen
att vid inkomstbortfall vara skyddade,
även förstår att denna sjukreform
för de olika grupper som inte har förmånerna
förut, innebär många fördelar
som man inte kan göra avkall på.

Jag vill i detta sammanhang även
göra en deklaration. Den stora diskussionen
i föreliggande fråga anser jag
att vi förde föregående år. Jag hade då
avvikande meningar och flera reservationer,
men i och med att riksdagen då
antog det föreliggande sjukförsäkringsförslaget
anser jag det angeläget, när

man nu skall verkställa samordningen,
att man skjuter på dessa detaljer för att
kunna klara denna fråga på ett rimligt
sätt. Jag vill erinra om att man i fråga
om detaljer beträffande såväl sjukförsäkringen
som yrkesskadeförsäkringen kan
peka på både fördelar och nackdelar.
När det gäller sjukförsäkringen har
bl. a. en del gamlingar gjort sig frågan:
»Hur skall det bli möjligt för mig att
klara min ekonomi om jag blir sjuk och
skall vårdas i hemmet och skall ha
hjälp utifrån?» Denna fråga kan näppeligen
lösas genom en sjukpenning, utan
det blir mera fråga om att genom en
hemsyster- eller hemsamarittjänst från
samhällets sida ordna det så att man
hjälper de gamla till rätta. Jag skulle
till socialministern vilja framställa önskemålet
att en reform i detta avseende
bör komma snart, ty det skulle möjliggöra
för oss att ha våra gamlingar hemma
och ge dem en vård som är både billig
och bra.

Men det är också självklart att sjukoch
yrkesskadeförsäkringen, i varje fall
vad det gäller sjukdom, inte löser spörsmålet
om långtidssjukdomarna för de
gamla. Det är även vissa andra saker i
fråga om karenstid m. m. som kvarstår
och som inte har lösts. Jag vågar säga
att även när det gäller yrkesskadeförsäkringen
är det en hel del skönhetsfläckar,
men man måste då väga mot
varandra de förmåner som den innebär
och de olika försämringar som den för
en och annan kan medföra. Man kan
nog utan överdrift säga, att sex personer
av sju har fördelar att hämta av väsentlig
natur genom samordningen, och
då får man i varje fall i dagens läge
acceptera även en del olägenheter.

Det har här från herr Hagårds sida
anförts en del avvikande meningar. Jag
vågar väl säga, att reservationerna inte
är så allvarliga. De är ju i stort sett sammanfallande
med utskottet. Vad beträffar
yrkandet att som villkor för att
kvinna, som sammanbor med man under
äktenskapsliknande förhållanden,

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 115

skulle vara berättigad till livränta efter
honom, skulle uppställas att hon hade
barn med honom, att alltså barnet skulle
vara ett slags kvitto i detta fall, så måste
jag erkänna, att man naturligtvis kan
framställa önskemål i denna riktning,
men om man närmare tänker efter vad
det skulle innebära, så finner man, att
en sådan skärpning är orimlig. Utskottet
har ju inte heller delat den uppfattningen
utan förordat det som statsrådet
här har föreslagit.

Det har även anförts en del andra avvikande
meningar i utskottsutlåtandet.
Jag vill bara säga, att jag fattar dessa
reservationer mera som att man önskar
ha dem att utåt visa på såsom framställda
önskemål. Det är självklart att om vi
andra, inte minst jag som föregående
år hade avvikande meningar, skulle i
fråga om sjukförsäkringens utformning
velat ge en provkarta på önskemål, som
vi har i detta sammanhang, skulle givetvis
reservationerna ha byggts ut mycket
kraftigare än vad som för närvarande
är fallet.

Vad som för mig har varit av vital
betydelse är att samordningen skulle
kunna klaras och att vi skulle kunna
göra det i år på ett sådant sätt, att vi
kan få det här klart till den 1 januari
1955. Därför har jag stannat vid att förorda
det som statsrådet här har föreslagit
i propositionen. Av utskottets
skrivning framgår ju utskottets synpunkter
och därför kan det ju inte vara
någon mening i att jag här står och
föredrar dem. Jag skall därför, herr talman,
begränsa mig att yrka bifall till
utskottets förslag i föreliggande ärende.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det torde utan några
kommentarer av reservationerna framgå,
att hela utskottet har varit belåtet
med den samordning som här har
skett. Det är alltså inte mot samordningen
som reservationerna har riktat
sig.

Denna proposition nr 60 innebär både

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

utformningen av den förra året i princip
beslutade samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen och
dessutom en omändring av yrkesskadeförsäkringen
i andra avseenden. Det
hade säkerligen varit betydligt enklare
att göra denna omändring av försäkringsfrågan
i ett sammanhang. Så nära
som sjukförsäkringen nu sammanhänger
med yrkesskadeförsäkringen hade
det enligt lagrådet varit önskvärt att
så hade skett. På grund av önskvärdheten
att inte försena den redan 1946
i princip beslutade reformen om sjukförsäkring
har dock varken lagrådet
eller departementschefen eller fjolårets
andra lagutskott velat uppskjuta behandlingen
av sjukförsäkringslagen i
avvaktan på förslaget till yrkesskadeförsäkring.
En lag av dylik art, som är
av så oerhörd betydelse för den enskilde
individen, bör givetvis vara så
klart utformad som möjligt. Går det nu
inte att få lagtexten så formulerad att
olika tolkningar uteslutes, så är det
angeläget, att vad som avses i lagtexten
klarlägges i lagmotiven.

Riksdagen har i dag att ta ställning
till en lag, på sina håll så allmänt formulerad
att olika tolkningar är möjliga.
Jag anser i likhet med vad som
framhållits i motionerna I: 404 och II:
518, att de i propositionen föreslagna
lösningarna på viktiga punkter är diskutabla
och otillräckligt motiverade.
Just detta har i reservationer av herr
Anders E Johansson m. fl. påtalats, och
jag kommer nu att uppta de i reservationerna
anförda motiveringarna i fråga
om lagändringsförslagen för att därefter
i samband med vederbörande paragraf
återkomma med yrkanden.

Det gäller först den obligatoriska
försäkringens räckvidd i internationellt
hänseende. Konventionsvägen har frågan
lösts beträffande de nordiska länderna,
och förhandlingar har inletts
med andra stater för att få till stånd
överenskommelser i detta avseende. Utskottet
säger sig här ha inhämtat —

116

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

det står på s. 47 — att enligt rådande
praxis svensk arbetstagare, som här i
landet utför arbete för utländskt företags
räkning, regelmässigt anses omfattad
av den obligatoriska försäkringen,
och detta även om företagets verksamhet
här är av tillfällig natur och
försäkringspremier ej erlagts av arbetsgivaren.
Utskottet förutsätter att
denna praxis skall tillämpas, även sedan
den nya lagstiftningen trätt i kraft.

Vi reservanter har emellertid inte
funnit praxis beträffande t. ex. tillfälligt
arbete så väl dokumenterad, att utskottet
skulle kunna gå direkt på denna
praxis, och vi har givit denna åsikt till
känna på sidorna 106 och 107 i förevarande
utskottsutlåtande, där vi säger:
»Utskottet anser i likhet med motionärerna,
att det är oklart huruvida
rådande praxis medger, att varje svensk
arbetstagare, som antingen här i landet
utför arbete för utländskt företags räkning
eller i utlandet arbetar för svenskt
företag, omfattas av den obligatoriska
försäkringen. Utskottet förutsätter emellertid,
att den nya lagstiftningen kommer
att så långt möjligt tillämpas så,
att ifrågavarande arbetstagare kommer
att inrymmas i den obligatoriska försäkringen.
»

Nästa fråga gäller de hemmavarande,
främst dem som man brukar kalla
hemmaindustriarbetare och arbetsgivares
hemmavarande för honom arbetande
familjemedlemmar, samt gränsdragningen
mellan vad som är arbetsolycksfall
och vad som är olycksfall, som kan
sägas uppkomma på grund av vardagslivets
faror. Departementschefen säger
härom på sidan 109 i propositionen, att
han anser att det kan ifrågasättas — i
likhet med vad socialvårdslcommittén
funnit — om inte kravet på samband
mellan ett olycksfall och vederbörandes
arbete bör ställas högre, då olycksfallet
inträffar i hemarbete än eljest. Att
praktiskt taget alla olycksfall, som
drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan
han uppehåller sig i fabriken, skall

räknas som olycksfall i arbetet, anser
han vara självklart. Vederbörande har
nämligen kommit till fabriken för att
arbeta, och då är också olycksfallet att
betrakta som olycksfall i arbetet. När
vederbörande däremot vistas i hemmet
och uppehåller sig där inte blott när
han utför arbetet i fråga utan också
eljest, är det kanske inte lika säkert
att olycksfallet kan rubriceras som
olycksfall i arbete. »Det synes därför
motiverat», säger departementschefen,
»att iakttaga en viss försiktighet vid
bedömningen av sådana olycksfall i
hemmet, som inte är direkt orsakade
av arbete utan mera har sin grund i
det dagliga livets faror.»

.Tåg skall där ta ett enda exempel.
Den som på en fabrik blir törstig och
går för att ta sig ett glas vatten och
därvid halkar på golvet, råkar utan
tvekan ut för ett olycksfall i arbetet.
Men den som sitter hemma och arbetar
och halkar på golvet, när han går för
att ta sig ett glas vatten, råkar han
också ut för olycksfall i arbetet? Vi
reservanter har ansett att det mest radikala
hade varit, att även hemmaarbetare
bleve obligatoriskt försäkrade
för olycksfall utom arbetet och att alltså
nämnda hemmaindustriarbetare även
borde vara obligatoriskt försäkrade på
detta sätt. En sådan utvidgning av försäkringen
skulle säkerligen kunna ske
utan någon alltför betydande ökning
av försäkringsavgiften, och den skulle
lösa många tvistefrågor. Då vi emellertid
icke har haft möjlighet att utarbeta
förslag härom, har vi i den föreslagna
ändringen av utskottets utlåtande givit
till känna, att vi anser en sådan lösning
av detta problem som den mest
rationella.

Vidare har vi ansett det vara absolut
nödvändigt att i lagtexten göra ett tilllägg,
som klart anger att yrkesskadeförsäkringen
inte endast gäller olycksfall
i arbetet som 6 § a) är avfattad utan
även olycksfall, som härflutit av arbetsförhållandena.
Härmed skulle man

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

117

även få eif säkert stöd i lagtexten för
att såväl frågan om olycksfall i ödemarksförläggningar
som sjöfolks fritidsskador
kommer att behandlas som
olycksfall i arbete. Om vi går till våra
grannländer, så gäller den danska lagen
icke endast för olycksfall i arbete utan
även för olycksfall »der opstaar ved
de Forliold, hvarunder Arbejdet foregaar».

Även den norska lagen är mycket vid.
Man talar där om »bedriftsulykker»,
alltså ungefär vad vi menar med färdolyckshändelser
eller liknande, och
man har när det gäller skogsförläggningar
och sjöfart speciella lagar, som
är mycket vidsträckta. När man då vet
att rekryteringen till fartygen sker internationellt,
så är det särdeles önskvärt
att lagen i detta avseende är lika
för sjömän från de nordiska länderna.
Jag skall där ta ett exempel. Försäkringsrådet
medgav inte förra året försäkring
i ett fall där en sjöman på
långlinjefart under ett hobbybetonat
arbete skadats i fartygets timmermansverkstad
på en maskinsåg, som personalen
fick använda för särskilt ordnat
hobbyarbete. Men ersättningen utgavs
såsom för olycksfall i arbete i ett annat
fall där en sjöman, som under det
sista dygnet av sin arbetstid på grund
av berusning inte varit i arbete på sitt
i utländsk hamn liggande fartyg, skadades
genom att han i starkt berusat
tillstånd föll emot ett intilliggande fartygs
landgång. För min del anser jag
att sådana fritidssjrsselsättningar, som
ordnas av t. ex. handelsflottans välfärdsråd,
bör inordnas under olycksfall
i arbete, detta helt enkelt på grund
därav att, som vi alla vet, sjömännen,
när de kommer till hamnarna behöver
någon som ordnar kontakt för dem med
folket i hamnarna, och det sker genom
idrottsövningar och genom tävlingar.
Om det nu händer olycksfall därvidlag
hänger det ihop med arbetet och
bör därför behandlas som olycksfall i
arbetet.

Lag'' om yrkesskadeförsäkring m. m.

Beträffande § 6 c) yrkar vi en ändring
i lagtexten, som jag senare kommer
att yrka bifall till. § 6 c) upptar
även en bestämmelse om att skada som
framkallats i annat fall än vid olycksfall
i arbete eller genom inverkan av
skadliga ämnen eller strålande energi
skall förstås som yrkesskada i den mån
Konungen så föreskriver. Inom utskottet
var man enig om att denna förteckning
från början skulle vara så
fullständig som möjligt. På s. 64 i utskottsutlåtandet
skriver utskottet: »Av
departementschefens yttrande framgår,
att medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan i samråd med riksförsäkringsanstalten
och arbetarskyddsstyrelsen
redan avgivit ett förslag till
förteckning men därvid funnit ytterligare
utredning erforderlig beträffande
vissa sjukdomar, bland dem tuberkulos.
Utskottet saknar möjlighet att på
det föreliggande materialet bedöma
hithörande spörsmål men vill betona
vikten av att de ytterligare utredningar,
som kunna befinnas erforderliga, bedrives
med all den skyndsamhet som
är möjlig.»

lag antar att det är detta herr Lundberg
menar att reservanterna önskar
få en ändring i bara för ändringens
egen skull. Jag måste säga att vi reservanter
är fullt på det klara med att
man inte kan komma längre i fråga
om tuberkulosen än vad vi här har
velat ha insatt. Yi anser att det icke
finns skäl för att dröja med att i förteckningen
uppta den sjukvårdspersonal
som i arbetet har att vårda de tuberkulöst
sjuka i smittosamt stadium på
sanatoriernas tuberkulosavdelningar
samt den laboratoriepersonal som har
att utföra undersökning av sådana fall.
Med anledning därav har vi i reservationen
på s. 108 sagt: »Utskottet anser
dock, att den mycket angelägna frågan
att bereda vissa personalgrupper inom
sjukvården och vid laboratorier försäkringsskydd
för tuberkulos i följd
av smitta i arbetet nu bör lösas på det

118 Nr 18.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

sättet, att sådan sjukdom upptages i
den av Kungl. Maj:t uppgjorda förteckningen.
»

Beträffande 16 § menar vi reservanter,
att frågan om samordning av yrkesskadeförsäkringens
invalidlivränta och
folkpensionärernas ålders- och invalidpension
samt sjukbidrag har avfärdats
alltför enkelt. Någon definitiv lösning
har inte varit möjlig. Här pågår utredning,
säger utskottsmajoriteten. Det har
gällt att rädda folkpensionslagens bestämmelser.
Så har alltså förslaget
blivit så att exempelvis vid förlust av
arbetsförmåga skär man vid 67 år ner
livräntan, som är elva tolftedelar av
ersättningsunderlaget, d. v. s. den skadades
årliga arbetsförtjänst, med en
fjärdedel. Vi reservanter förutsätter här
att Kungl. Maj :t upptar denna fråga
till prövning i samband med kommande
översyn av pensionsförsäkringen.

I 16 § sista stycket stadgas att när
skäl därtill prövas föreligga må försäkringsrådet
efter ansökan av den skadade
besluta att livränta eller del därav
för viss tid skall kunna utbytas mot
motsvarande engångsbelopp. Vi reservanter
yrkar den ändringen i lagtexten,
att om det befinns vara till synnerligt
gagn för den skadade skall detta
utbyte kunna ske även utan hans eller
hennes ansökan härom. När det gäller
en del små livräntor och patienterna
har vissa nervösa sjukdomar, har de
själva inte alltid riktigt klart för sig
att om de finge ett belopp till en ordentlig
omskolning, skulle mycket av
deras sjukdom kunna försvinna. Läkarna
har ansett att det i en del fall skulle
vara mycket värdefullt med en sådan
omläggning av beloppen och detta även
fastän patienten inte alltid inser det.

När man övergår till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet utestängs en
del yrkesutövare, vilka socialt och ekonomiskt
har likartade villkor som lönearbetare,
från den obligatoriska försäkring
som vi hittills har haft. De hänvisas
till den frivilliga försäkringen,

men då man inte ens säkert vet vilka
det gäller, kommer det att betyda ganska
litet i praktiken. Till årets självdeklaration
har vi alla fått foga en
redovisning, och den torde kunna lämna
en hel del klarläggande uppgifter
om anställningsförhållanden och annat
som är värdefullt i detta avseende.

Vi reservanter föreslår på s. 115 i
utskottsutlåtandet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall begära en
komplettering'' i syfte att utvidga den
obligatoriska försäkringen så att även
dessa grupper måtte komma med.

16 och 20 §§ behandlar beräkningsgrunden
för livränta och efterlevandelivränta.
Att man har olika beräkningsgrunder
för dessa verkar ganska egendomligt.
Ersättningsunderlaget för livränta
är 11/12 av den årliga inkomsten,
ersättningsunderlaget för efterlevandelivränta
är den årliga inkomsten. Av
vilken anledning man trasslat till det
så är inte fullt klart, och det förefaller
att inte vara nödvändigt. Men konsekvensen
är i alla fall — en konsekvens
som utskottsmajoriteten finner fullt tillfredsställande
— att maximalbeloppet
av efterlevandelivränta i högre inkomster
uppnås, när änka med två barn
finnes efter den döde, medan i lägre inkomstgrupper
endast änka med minst
tre barn kan utfå maximibeloppet.

Kan nu detta vara rimligt och riktigt?
I majoritetens yttrande är frågan
ytterligare utvecklad, men man måste
finna dessa båda saker orimliga och
tycka att det borde ha gått att få en
beräkningsgrund som inte ger ett sådant
resultat.

På s. 116 i utlåtandet berör reservanterna
till slut frågan om försäkringen
för fiskare. Det är så att fiskarna sedan
årtionden har fått särskilt statsbidrag
till försäkringen på grund av sitt farliga
arbete. Nu heter det i majoritetens
yttrande liksom i propositionen att de
statsbidrag, som dessa fiskare får till
den frivilliga försäkringen, uppgår till
större belopp än man fått förut. Men

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

119

då bör man komma ihåg att fiskarna
nu får endast det som alla andra har
fått förut och det är alltså inte något
särskilt bidrag som stimulerar dem till
denna försäkring. Och är man verkligen
säker på att den frivilliga försäkringen
kommer att tas hundraprocentigt?
Premierna är ju dock beroende på
faran och riskerna vid försäkringen.
Man kan ju tänka sig att en ogift fiskare
inte har så stor lust att betala
extra till sina gifta kamrater med barn.

Vi har alltså menat att det utan dröjsmål
bör undersökas vilka särskilda åtgärder
som kan vidtagas för att vidmakthålla
det önskvärda försäkringsskyddet
inom fiskaryrket, och vi föreslår
en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag återkommer med de
olika yrkandena under vederbörande
punkter.

Häruti instämde herr Christenson i
Malmö (fp).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte att vi
bär skulle få en förteckning på alla
önskemål, tv det är ju alldeles självklart
att vi andra då även hade vidfogat
utlåtandet en mängd önskemål.
Jag vill bara säga till fröken Höjer, att
visst kan man ha olika önskemål och
visst är olika tolkningar möjliga, men
jag förutsätter att tillämpningen av lagen
skall ske med urskillning och med
förstånd.

Jag vill också försäkra fröken Höjer
att jag är en mycket varm anhängare av
hjälp till silikosskadade och tuberkolosskadade,
och det är vi väl allesammans.

Vad beträffar 6 § vill jag säga att
jag är med på att vi i framtiden skall
göra utbyggnader av olika slag inte
bara för sjömän utan även för andra.
Men fröken Höjer skall komma ihåg
att vi i utskottet diskuterat dessa frågor
och redovisat dem i utlåtandet,
och jag tycker att fröken Höjer om
hon läser utskottets utlåtande bör finna

Lag om yrkesskadeförsäkring'' ni. in.

att de önskemål, som hon framfört
här, har tillgodosetts ganska väl.

Fröken Höjer! Här har folkpartiet
yrkat på skattesänkningar, men när det
sedan gäller olika reformer, ja, då reser
folkpartisterna land och rike kring
med en mängd utgiftskrav. Detta är en
kverulans som vi måste ha slut på. Jag
har, fröken Höjer, många gånger deklarerat:
Jag är villig att ta skattehöjningar
för att klara utgifterna, men
fröken Höjer och hennes partivänner
har gång efter annan mot alla ekonomiska
regler stått här och predikat, att
nu skall skatterna ner, de och de kostnaderna
för företagen skall ner — och
statsinkomsterna skall minska. Fröken
Höjer får ursäkta att jag säger det, men
det måste ändå vara någon rim och
reson mellan leverne och lära.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Här gäller det yrkesskadeförsäkringen,
herr Lundberg. Det är det vi diskuterar
just nu.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Yrkesskadeförsäkringen är en mycket
viktig ekonomisk faktor i svenskt
samhällsliv, både för industrien och i
andra sammanhang. Jag skall vara villig
att vid nästkommande års riksdag
presentera flera önskemål på området,
men jag skall också vara beredd att
ta de ekonomiska konsekvenserna därav.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ville först som de
föregående talarna uttrycka min tillfredsställelse
över att vi nu har kommit
fram till en samordnad sjuk- och
yrkesskadeförsäkring. Men jag ville
samtidigt ge uttryck åt vissa bekymmer
när det gäller denna fråga. När man
ser dessa försäkringar, sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen, i ett
sammanhang, kan man ju säga att här
föreligger väsentliga förbättringar, förnämligast
då på sjukförsäkringens område,
men man kan å andra sidan inte

120

Nr 16.

Onsdagen den 28 aprii 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring in. in.

komma ifrån att yrkesskadeförsäkringen
innebär en del rätt allvarliga försämringar
i förhållande till den gamla
lagen om försäkring mot olycksfall i
arbetet. Det som jag tror kan komma
att vålla en del bekymmer ute på arbetsplatserna,
när den nya lagen skall
börja tillämpas, är att särskilt de dåligt
betalda, de lågavlönade, då kan
komma att känna det svårt.

Det som jag närmast tänker på är
att vi enligt den nya lagen får karenstid,
vilket vi inte liar enligt den gamla
olycksfallsförsäkringslagen. Jag vet
mycket väl att det är nödvändigt att
införa karenstid, ty annars skulle man
inte kunna få någon samordning, men
jag tror ändå att det kommer att kännas
svårt för många, när detta system
skall börja tillämpas. Till detta kommer
också att vissa grupper får en
sänkt ersättning.

Jag kan bara nämna ett fall som
exempel. En arbetare som är gift utan
barn och har en inkomst på 6 885 kronor
får nu en ersättning på kronor
15: 50 om dagen. Råkar han ut för ett
olycksfall som gör honom arbetsoförmögen
under låt oss säga en vecka, får
han — om olycksfallet inträffar på
måndagen och om han kan inträda i
arbetet nästa måndag — en ersättning
för fem dagar med kronor 15: 50 om
dagen. Detta gör kronor 77:50. Enligt
den nya lagen får han ersättning endast
för tre dagar och med 12 kronor om
dagen, vilket gör 36 kronor. Han får
med andra ord sin ersättning minskad
med något över 40 kronor.

Om man ser sjuk- och olycksfallsförsäkringen
i ett sammanhang, ger emellertid
sjukförsäkringen i stället så mycket
mer att detta uppväger sådana
nackdelar, men man får nog ändå bereda
sig på att det kommer att uppstå
eu del oro på arbetsplatserna när den
nya lagen skall börja tillämpas. Dessutom
medgav den gamla olycksfallsförsäkringslagen
större ersättning för
läkarvård o. d. än den nya lagen.

I övrigt får man notera att förslaget
till ny yrkesskadeförsäkringslag innebär
en utvidgning jämfört med den hittillsvarande.
Särskilt vill jag med tillfredsställelse
hälsa en utvidgning när
det gäller ersättning för färdolycksfallen.
Jag hör visserligen till dem som
menar att man kan diskutera, om färdolycksfall
över huvud taget bör ersättas,
och i varje fall ligger det något i
påpekandet, att här har arbetsgivaren
inte någon som helst kontroll. Denna
princip är emellertid så gammal att
den bör följas även i fortsättningen.
Men när man nu menar att man i
och med att man ändrar lagen så, att
det inte är bara olycksfall som står i
omedelbart samband med färden till
arbetet som skall ersättas enligt lagen,
utan även sådana olycksfall som står i
nära samband med färden till arbetet,
kommer ifrån de stora fastigheter som
vi nu bär haft, är jag inte övertygad
om att man har rätt. Det är möjligt att
man kommer ifrån en del av dem, men
vi har bara flyttat ut gränserna. Det
kommer att tvistas i alla fall. Kanske
en del tvisteanledningar försvinner,
men vi har flyttat gränserna för tvistigheterna
när det gäller färdolycksfallen.

Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse
över att man nu säkerligen
kommer ifrån alla de besvärligheter
som man har haft med ryggskadorna.
De har ju varit ett av de stora bekymren
när det gäller olycksfall i arbetet.
Men man får väl ha den förhoppningen,
att vi med den nya lagen slipper
dessa besvärligheter, dessa stridigheter
om vad som är olycksfall i arbete och
inte när det gäller ryggskadorna.

Jag har bara med detta velat peka på
etc par saker som jag tycker rent allmänt
talar både för och emot denna
nya yrkesskadeförsäkringslag.

Som jag sade förut: ser man denna
lag i sammanhang med den nya lagen
om obligatorisk sjukförsäkring vill jag
åtminstone tro att fördelarna uppväger
nackdelarna, men man får nog inte se

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

121

förbi att det kan komma att bli en del
besvärligheter när denna nya lag skall
tillämpas.

Sedan är det ytterligare ett par saker
som jag särskilt skulle vilja fästa uppmärksamheten
på. Det gäller först och
främst vad som sägs i 20 §, som herr
Hagård redan har varit inne på. Det
är alltså frågan, huruvida en kvinna,
som har sammanbott under äktenskapsliknande
förhållanden med någon som
har förolyckats genom yrkesskada,
skall ha rätt till efterlevandelivränta.
Jag har från social synpunkt inte någonting
emot att man går på en sådan
linje, men jag kan för min del inte se
att en sådan utvidgning går ihop med
gällande skadeståndsrätt. Tv man
måste ändå ha klart för sig att en efterlevandelivränta
efter en person, som
har förolyckats genom yrkesskada,
inte är något understöd eller något underhåll
i vedertagen bemärkelse, utan
det är ett skadestånd i linje med andra
skadestånd som grundar sig på de regler
vi har om skadestånd. Den skadeståndsrätt
som vi nu har grundar sig
i sin tur på vad som sägs i 6 kap. 4 §
strafflagen, enligt vilken paragraf skadestånd
bara anses böra utgå när det
föreligger lagstadgad underhållsplikt,
och det gör det inte i ett sådant här
fall.

Detta att en kvinna, som sammanlever
med en man under vad man här
kallar äktenskapsliknande förhållanden,
skall få rätt till livränta, innebär i realiteten
att hon kommer att ställas i ett
bättre läge än den som lever i ett förhållande
som har legaliserats genom
vigsel. Många gånger är en sådan här
sammanlevnad inte någonting annat än
ett försök att undandra sig vissa förpliktelser
som föreligger i ett äktenskap.
Men nu skulle alltså en kvinna i
en sådan förbindelse — jag säger detta
utan någon som helst nedsättande bimening,
ifrån skadeståndsrättssynpunkt
sett — om den som hon lever samman
med förolyckas genom yrkesskada,

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

plötsligt ställas i samma ställning som
en som har levat i äktenskap med en på
samma sätt förolyckad. Jag tycker för
min del att detta är ett orimligt förhållande.
Man behöver bara tänka på det
fallet, att den man, som har förolyckats
genom yrkesskada, har en förmögenhet
på låt oss säga 100 000 kronor. Då har
den kvinna, som han har sammanlevt
med, ingen laglig rätt till någon del av
denna förmögenhet. Han kan ha testamenterat
förmögenheten till henne,
men hon har ingen laglig rätt till den.
Hon skulle alltså plötsligt här få en
lagstadgad rätt till en livränta efter honom,
en livränta som kan vara värd
minst lika mycket och som skall betalas
av någon annan.

Jag kan för min del inte se att det
är riktigt från gällande skadeståndsreglers
synpunkt att på detta sätt ställa en
grupp i samhället i en undantagsställning
i förhållande till andra. Jag tänker
då på att det är arbetsgivarna som
i alla fall skall betala. Jag har ingen
anledning att på något särskilt sätt
föra arbetsgivarnas talan, men från
rättssynpunkt måste det ändå vara så
att ingen grupp i samhället bör ställas
i undantagsställning, och en undantagsställning
måste det bli här, eftersom
detta är någonting som skall betalas
av arbetsgivarna.

Jag vill därför givetvis ansluta mig
till den reservation som har avgivits av
herr Lundgren beträffande 20 § i det
föreliggande lagförslaget.

Sedan är det en sak till, som fröken
Höjer var inne på men som jag ändå
skulle vilja säga ett par ord om, trots
att denna sak säkerligen kommer att
beröras även i fortsättningen under debatten.
Det gäller fiskarnas ställning
till denna nya yrkesskadeförsäkring.
Såsom fröken Höjer redan har påpekat
har fiskarna nu en fiskarförsäkring, en
frivillig försäkring som kommer att
upphöra när den nu föreslagna försäkringen
träder i kraft. Särskilt på västkusten
har anslutningen till denna för -

122 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring'' m. m.

säkring varit mycket god. Västkustfiskarnas
centralförbund har utfört ett
utomordentligt arbete när det har gällt
att få fiskarna frivilligt anslutna till
denna fiskarförsäkring. Man vet att
det kan vara en rätt besvärlig sak att
få folk att ansluta sig till en frivillig
försäkring, men Västkustfiskarnas centralförbund
har lyckats på ett utomordentligt
sätt. Nu skulle alltså detta på
en enda gång klippas av, och man säger
bara att fiskarna kan ansluta sig till
den nya frivilliga försäkring som skall
finnas inom yrkesskadeförsäkringens
ram.

Vi har från vårt håll önskat att man
på något sätt skulle underlätta för
fiskarna att övergå till denna försäkring,
att man skulle skapa en särskild
övergångsform, så att den tröghet, som
gärna uppkommer när man skall börja
något nytt, kunde övervinnas.

.Tåg skulle vilja ställa kammaren inför
det fallet, att en fiskebåt på västkusten
förliser i januari nästa år och
att sex änkor med barn står där utan
någon försäkring i detta avseende. Det
tar tid innan man byggt upp en sådan
sak igen. Jag tror att detta är något,
som man har all anledning att önska
att regeringen verkligen ser på, så att
man ej ställs inför verkliga katastrofer
när man går ifrån den gamla frivilliga
fiskarförsäkringen och skall gå över till
den frivilliga försäkring, som rymmes
inom ramen för detta förslag.

Herr talman! Jag har endast velat
peka på dessa saker, och jag vill ännu
en gång säga, att jag i huvudsak anser
det vara synnerligen tillfredsställande
att vi nu äntligen har kommit fram till
en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast erinra
om vad som står på s. 103 i utskottets
utlåtande, nämligen att, i den mån avgifterna
är otillräckliga för bestridande
av försäkringsavgifterna, bristen skall

fyllas av statsmedel. På s. 104 redovisas
vad statsverket har fått ge ut till denna
fiskarförsäkring, och det visar sig att
någon utfyllnad icke behövts under de
senaste två åren.

Sedan är det väl ändå så, herr Königson,
att fiskarna liksom alla andra
faller under den obligatoriska sjukförsäkringen,
och herr Königson måste
vara på det klara med att våra fiskare
inte är besjälade av någon speciell understödstagaranda
utan säkert har samma
ambitioner som andra folkgrupper i
detta avseende. De vill nog inte ha någon
undantagsställning i detta sammanhang.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Lundberg säger,
att fiskarna har samma rättigheter
som andra enligt sjukförsäkringslagen,
vill jag framhålla, att efterlevandelivränta
efter dem, som förolyckats genom
en yrkesskada, skall betalas av yrkesskadeförsäkringen,
så med den har
sjukförsäkringen inte något att göra.
Om emellertid herr Lundberg och utskottet
syftar till att staten i ett sådant
fall som jag angav skall träda emellan
och betala livränta till dessa änkor och
barn, har jag ingenting emot detta, men
jag tror inte att detta var meningen.

Det är alltså det gap, som här uppkommer,
som vi ville få utfyllt på något
sätt.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Redan vid behandlingen
år 1953 av den allmänna sjukförsäkringen
gav vi vår anslutning till den
förestående samordningen av sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna. Samtidigt
som vi gjorde detta förbehöll vi
oss rätten att återkomma när propositionen
om yrkesskadeförsäkringen förelåg.
Vi ansåg, att om vissa delar av
sjukförsäkringen skulle bli normgivande
för yrkesskadeförsäkringen, komme
denna att för de försäkrade på mycket
avgörande punkter bli en försämring.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

123

Genom motion II: 517 har vi därför
framfört våra ändringsförslag, och jag
skall här be att få motivera kommunisternas
motion.

Som vi i motionen framför är en av
de betydelsefullaste och mest angelägna
reformerna i den nya yrkesskadeförsäkringen,
att ryggskador och vävnadsbristningar,
som ej bevisligen har orsakats
av faktorer utanför arbetet, innefattas
i försäkringsskyddet. Det är ju
ingen tvekan om att exempelvis ryggskador
i övervägande antalet fall härrör
av den drabbades arbetsförhållanden.
I propositionen och även i utskottets
utlåtande går man emellertid emot
förslaget att ryggskador och vävnadsbristningar
generellt skall betraktas som
yrkessjukdomar. Man fasthåller fortfarande
vid en mycket stor orättvisa beträffande
ryggskador, nämligen att endast
den, som bevisligen ej före en
ryggskada haft dålig rygg, skall få
yrkesskadeersättning. Det är förvånande
att man håller fast vid en sådan
formulering, när utredningar och erfarenheterna
från arbetsplatserna visar,
att just ryggskador genom ett ensidigt
arbete förekommer i mycket hög procent.
I Munkfors, där man gjort en undersökning,
förefanns ryggskador hos
75 % av arbetarna i åldern mellan 35
och 50 år. För att ta ett område, som
jag själv har erfarenhet av, nämligen
damfrisörskornas arbete, är jag säker
på att procentsatsen där ligger på samma
plan. Genom att i arbetet stå hela
dagarna får dessa människor en mycket
dålig rygg, och ingen kan väl förneka
att detta är en yrkesskada. Det
skulle emellertid i detta fall bli mycket
svårt för en sådan arbetare att få ut
ersättning för olycksfall, om hon bevisligen
tidigare haft dålig rygg, enär hänsyn
ej tages till att det är i arbetet, som
skadan erhållits. Detta är orimligt och
en sådan bedömning kan ej få fortsätta.
Vi anser det vara ett mycket rättmätigt
krav från arbetarnas sida att ändring
åstadkommes på denna punkt.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

Med yrkesskadeersättning menar vi
sålunda en ersättning, som skyddar arbetaren
inte bara i ett akut olycksfall
utan också för skador, som han ådrar
sig genom arbete under en lång följd
av år.

Likadant är det med en annan fråga
som vi framför i motionen, nämligen
den ekonomiska ersättningen till arbetare,
som på grund av yrkesskada överföres
till annat och ofta mindre betalt
arbete. Så har ju ofta varit fallet med
de silikosskadade. Det är ett rättvisekrav
att sådana arbetare erhåller kompensation
för inkomstbortfall.

Redan när sjukförsäkringen i fjol diskuterades,
gick vi emot bestämmelsen
om tre dagars karenstid för sjukersättning,
och var det orättvist med en sådan
karenstid vid sjukdom, måste man
säga att den nu föreslagna karenstiden
på tre dagar vid olycksfall innebär eu
uppenbar försämring, eftersom det tidigare
utgått ersättning från dagen efter
olycksfallet, därest sjukdomstiden överskridit
två dagar. Nu skall det införas
tre dagars karenstid, vilket kommer att
betyda att den skadade inte bara får
utstå lidande på grund av olycksfallet,
utan att han också får vidkännas en
ekonomisk förlust i form av bortfall av
en halv veckas inkomst.

På denna punkt föreslår vi att nu
gällande bestämmelser rörande dag,
från vilken ersättning vid olycksfall
skall utgå, bibehålies.

En annan uppenbar försämring i det
förslag till ny yrkesskadeförsäkring som
nu föreligger gäller frågan om ersättning
för läkarvård och resor. Enligt nu
gällande lag har arbetarna haft fri läkarvård
och medicin för skador som
de ådragit sig under arbetet. Det nya
förslaget innebär, att den skadade kommer
att få ersättning med högst 3/4 av
läkararvodet. Den skadade kommer alltså
att ekonomiskt förlora på saken, särskilt
som utbetalningarna skall ske efter
en av Kungl. Maj :t godkänd taxa, vilken

124

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om j rkesskadeförsäkring m. m.

i regel ligger betydligt under det arvode
läkarna tar ut.

Även på denna punkt föreslår vi att
nu gällande lagbestämmelser bibehålies.

Det nya förslaget innebär vidare att
ersättning för resor icke skall lämnas
förrän efter 91 dagars sjukdom. Dessförinnan
skall dessa kostnader delvis
bestridas av den skadade själv. Vi föreslår
att under samordningstiden ersättning
för nödvändiga resor lämnas av
allmän sjukkassa och därefter av sjukförsäkringsinrättningen.

När det gäller sjukpenningen hälsar
vi med tillfredsställelse att maximibeloppet
höjes från nuvarande 14 till 20
kronor. Detta kommer otvivelaktigt att
medföra en förbättring för vissa, för
olycksfallsrisker särskilt utsatta grupper.
Men samtidigt innebär förslaget en
försämring för de s. 1c. låglönegrupperna,
d. v. s. arbetare som har en inkomst
på 4 000 till 8 000 kronor om året. Försämringen
drabbar med andra ord just
de grupper, där den största procenten
av landets arbetare återfinnes. När det
gäller låglönegrupperna, som redan har
det svårt i dessa tider när allting är så
dyrt, vill man alltså lägga ytterligare
bördor på deras axlar genom att sänka
bidraget vid yrkesskada samtidigt som
man har, såsom jag redan framhållit,
försämrat deras förmåner i fråga om
läkarvård och medicin. Vi anser att
dessa grupper i stället bör få ett tillägg
och därigenom kompenseras för den
minskning av ersättningsförmånerna
som de eljest skulle råka ut för.

Vidare bör familjebidraget höjas i enlighet
med vad vi föreslog när det var
fråga om den allmänna sjukförsäkringen
och alltså fastställas till 1 krona
per barn och dag.

Vi finner inte heller någon rättvisa i
att 11/i2-regeln skall gälla för fastställande
av livränta, utan vi föreslår kort
och gott att hela årsförtjänsten, d. v. s.
inkomsten under tolv månader, skall
läggas till grund för beräkningen av
livränta. Genomförandet av denna re -

gel skulle ge större rättvisa åt de yrkesskadade.

Till sist kommer jag till frågan om
klagorätten. Vi anser att en arbetare
skall ha möjlighet att klaga hos Kungl.
Maj :t, om hans framställning avvisats
av försälcringsrådet på rent formella
grunder, trots att han kunnat som stöd
för densamma åberopa utlåtande av behandlingsläkaren.
Ofta har vi här i
riksdagen fått ta ställning just till sådana
fall, och redan detta visar, att det
inte är alltför sällan yrkesskadade människor
kommer i en verkligt svår
situation och är i behov av omprövning
av sin sak.

Vi anser sålunda att det på denna
punkt borde beredas möjlighet för yrkesskadade
att klaga hos högre instans,
och vi föreslår en sådan ändring som
jag här angivit.

Med stöd av vad jag nu anfört ber
jag att få yrka bifall till vår motion nr
517 i denna kammare, i vad det gäller
punkterna 6, 10, 11, 12, 13, 14, 16
och 44.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag lyssnat till denna
diskussion har jag med en viss tillfredsställelse
kunnat inregistrera, att
praktiskt taget alla talare varit nöjda
med principen om samordning mellan
sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring,
en princip som ju riksdagen
fastställde i fjol. Redan vid det tillfället
var man emellertid på det klara med
att denna samordning skulle på vissa
punkter kunna medföra en försämring
för de yrkesskadade, men detta var ju
priset för att samordningen skulle kunna
komma till stånd. Det är därför riktigt
vad som här sagts om att man inte
får bedöma det nu föreliggande förslaget
så isolerat, att man bara talar om
att det kommer att ske en försämring

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

125

beträffande karenstiden och dagunderstödet
för vissa grupper i låga inkomstlägen,
utan att man måste beakta hela
slutresultatet av samordningen. Om man
gör en sådan bedömning, är det inte
enbart de båda komponenterna sjukförsäkring
och olycksfallsförsäkring
som skall läggas i vågskålen. Riksdagen
kommer litet längre fram att få ta ställning
till en justering av semesterlagen,
som är en direkt konsekvens av samordningen
mellan olycksfallsförsäkrings-
och yrkesskadelagarna och som
innebär, såsom jag anser, en påtaglig
och välkommen förbättring av semesterlagen.
Även detta bör man ta med
i beräkningen i detta sammanhang.

När man nu går till beslut om den
nya yrkesskadelagen, kanske det må
tillåtas mig att säga att bevekelsegrunderna
för hela arbetet med denna lagstiftning
har varit att ge nya grupper
av människor den trygghet som yrkesskadelagens
skydd kan lämna. Man har
diskuterat begreppet oberoende arbetstagare
och kritiserat, att vi har använt
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
i stället för det socialrättsliga.
Men detta är ju en följd av alt man
har det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
i sjukförsäkringen, som skall bära
yrkesskadeförsäkringens utgifter under
de första 90 dagarna, och vidare bland
annat i semesterlagen. Framför allt genom
att man konfirmerat det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet i sjukförsäkringslagen
och har kombinerat
denna med yrkesskadeförsäkringen, går
det knappast att ha skilda definitioner.
Det har dock sagts i utskottsutlåtandet,
att man inte skall glömma bort
den sociala synpunkten, när man i det
enskilda fallet bedömer vem som är
civilrättslig arbetstagare.

För att undvika att det uppstår diskussion
på ett stort och väsentligt avsnitt
har i propositionen klart angivits
att alla dessa skogskörare, som vi har
i hela norra delen av landet och i
Värmlands och i Dalarnas skogsbygder,

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

vilka åtar sig körningar inte direkt som
löntagare utan snarare som entreprenörer,
i detta sammanhang skall betraktas
som arbetstagare och komma
in under yrkesslcadelagens skydd. Den
sittande arbetstidsutredningen har också
i uppdrag att närmare utreda begreppet
»beroende arbetstagare». Därför
tycker jag nästan, att man slår in
öppna dörrar, när man i reservationen
kräver en speciell utredning som skulle
intressera sig för definitionen av arbetstagarbegreppet.

Utsträckningen av yrkesskadelagens
trygghet till flera människor är också
en följd av samordningen, genom att
alla de som är grundsjukpenningförsäkrade
nu skall falla under yrkesskadelagen.
Därmed inbegriper man jordbrukarnas
och hantverkarnas barn, alla
dessa familjemedlemmar, med undantag
av hustru, som arbetar i familjens
eller faderns företag. Lågt räknat kommer
mellan 150 000 och 200 000 nya
medborgare här i landet från och med
den 1 januari 1955 att på detta sätt omfattas
av yrkesskadelagen. Vidare har
lagen byggts ut till att gälla liemindustriellt
arbete. Därigenom har det
beräknats att mellan 80 000 och 40 000
medborgare i landet får åtnjuta yrkesskadelagens
trygghet.

Jag hörde att fröken Höjer talade för
den reservation, som rekommenderar
en annan definition av vad som i propositionen
och utskottsutlåtandet kallas
»olycksfall i arbete». Fröken Höjer
gör gällande, att man genom att klart
skriva ut »olycksfall som härflutit av
arbetsförhållandena» skulle ge arbetstagarna
extra möjlighet att i tvistiga
fall komma i åtjutande av yrkesskadelagens
skydd. Detta är nog alldeles
överdrivna förhoppningar. I praktiken
kommer begreppet »olycksfall i arbetet»
att tolkas precis på samma sätt
som reservanternas förslag till definition,
»olycksfall som härflutit av arbetsförhållandena».

Fröken Höjer tog ett exempel från

126 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

det hemindustriella arbetet. Om någon
i en fabrik går och dricker ett glas
vatten under arbetstiden, är det klart
för alla att det är ett olycksfall i arbetet
om något olycksfall inträffar då,
säger hon. Men om en hemindustriarbetare
gör samma sak, undrar hon,
vad är det då? Enligt min uppfattning
finns det inte någon rim och reson att
tolka det senare fallet på annat sätt.
Sitter hemarbetaren och arbetar vid
sin stickmaskin eller vad det nu är
och gör han normalt detta från kl. 8
till kl. 12 på förmiddagen och så behöver
dricka ett glas vatten under den
tiden, är det ett olycksfall i arbetet
om ett olycksfall inträffar. Inför man
definitionen, att ett olycksfall i arbetet
skall ha härflutit av arbetsförhållandena,
har man skapat möjlighet för en
mycket intressant juridisk expertdiskussion
om huruvida vattendrickandet
skedde i arbetet eller inte. Den definition
som här föreslås av utskottet är
säkerligen minst lika klar som den föreslagna
ändringen.

I fråga om försäkringsskyddets omfattning
innebär det framlagda förslaget
långtgående liberaliseringar i förbättrande
riktning. Man slår fast att ett
olycksfall skall betraktas såsom ett
olycksfall i arbetet, om det sker i arbetet
eller i hemmet men har ett direkt
samband med arbetet.

Låt mig ta som exempel eu skogsarbetare,
som sitter hemma och filar
upp sin timmersåg för att kunna sköta
arbetet dagen därpå. Om han i samband
härmed råkar ut för ett olycksfall,
har detta hittills inte räknats som
olycksfall i arbetet, vilket det i fortsättningen
kommer att räknas som.
Detta är ett exempel på den utbyggnad
av lagens skydd som den nya definitionen
innebär.

Man har i stället för den gamla rigorösa
bestämmelsen med en förteckning
över varje yrkessjukdom, som dessutom
inte kunde ändras med mindre
riksdagen ändrade den, nu infört den

radikala, mera rationella definitionen,
att varje sjukdom är yrkessjukdom om
den härrör från inverkan av ämnen eller
bestrålning i arbetet, oavsett om
sjukdomen finns uppräknad i förteckningen
eller ej. Vidare föreslås här, vilket
jag tror är en mycket välkommen
sak, att det må ligga i Kungl. Maj:ts
hand att komplettera förteckningen och
efter hand redovisa detta för riksdagen.
Det dyker ju upp nya situationer också
mellan de tillfällen riksdagen fattar beslut
om denna sak.

Fröken Höjer tog upp frågan huruvida
tuberkulos skall räknas som yrkessjukdom
och åsyftade då i första hand
den personal som arbetar på sanatorier,
bakteriologiska laboratorier och liknande
platser. Jag kan ge fröken Höjer
rätt i hennes uppfattning. Jag har nyligen
studerat en statistik över tbcfrekvensen
inom dessa arbetstagargrupper,
och denna visade sig vara av så
pass allvarlig art, att den måste sägas
vara större än normalt. Att man inte
omedelbart tar med sjukdomen i förteckningen
betyder emellertid inte att
man lämnar den utanför. Nyssnämnda
statistik är för närvarande på remiss
hos medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Det är dessa myndigheter
som har att i god tid inkomma till
Kungl. Maj:t med förslag till förteckning
över yrkessjukdomar. När den
nya lagen år 1955 träder i kraft skall
även förteckningen vara färdig. När
ett ärende är på remiss i sakkunniga
instanser, brukar riksdagen ju avvakta
ett yttrande från dessa innan
den rusar åstad och spikar fast ärendet
såsom redan avverkat.

I princip är fröken Höjers och mina
meningar alltså icke delade; det är bara
procedurfrågan som enligt min mening
är ett skäl för att man skall avvakta
någon tid innan man fattar ett beslut.

Fröken Höjer tog också upp frågan
om en samordning mellan livräntor och
folkpension och anslöt sig självfallet
till den folkpartireservation, som är

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

127

fogad till utskottsutlåtandet och i vilken
man talar om nödvändigheten av
en bättre sådan samordning. När jag
läste reservationen, frågade jag mig hur
en sådan samordning skulle se ut. Att
det redan nu finns en klar samordning
är uppenbart. Livräntorna räknas såsom
inkomst. En inkomstprövad ivalidpension
justeras med hänsyn till livräntorna
på samma sätt som en inkomstprövad
pension justeras med
hänsyn till vederbörandes extrainkomster.
Om den reducering av livräntorna
som inträffar i 67-årsåldern, när den
icke inkomstprövade folkpensionen utgår,
enligt fröken Höjers mening är
olämplig, kan jag inte inse vad man
skulle ha för ett annat förslag än det
som här presenterats. Man har ju sedan
gammalt godtagit den principen, att om
någon har en invalidränta och sedan
får folkpension som en extra tillgång,
så reduceras hans ursprungliga livränta.
Jag skulle nog tro, att trots detta
kommer den totala ersättningen för
den som vid 67 års ålder får folkpension
att bli högre än den han tidigare haft.
I varje fall torde detta bli fallet i 75
procent av de fall där det kan bli aktuellt.
Det är möjligt, att det vid de
allra högsta livräntorna väger ungefär
jämnt.

Fröken Höjer talade vidare om kapitaliseringsfrågan.
För min del har jag
försökt bedöma den frågan från den
olycksfallsskadades egen utgångspunkt.
Det bär mig alltid litet emot att höra,
att myndigheterna skall ordna och
ställa för de skadade, därför att myndigheterna
tycker det är bra för dem
att göra så eller så. Skall vi inte ha
råd att låta en skadad själv avgöra om
han vill behålla en permanent livränta
eller byta ut den mot ett kapitaliserat
belopp?

Jag tror, att fröken Höjer i någon
män blivit influerad av läkarexpertisens
uttalande om s. k. räntehysteri,
bestående i att en sjuk person ibland
blir fixerad vid sin livränta och inte

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

kan rycka sig loss och våga ta språnget
över till en omskolning eller till att få
ett kapital för att börja en ny verksamhet.
Det har emellertid aldrig varit tal
om att kapitalisera andra livräntor än
de låga, de som ligger på 10, 15 eller 18
procent, och de är sannerligen inte så
höga, att de i allmänhet hypnotiserar
den skadade, som tillgodogör sig dem.
Skulle man ändå inte kunna vara överens
om att låta den skadade själv avgöra
om han vill behålla den permanenta
livräntan eller få kapitalet?

Såväl fröken Höjer som herr Königson
har ägnat en del av sina inlägg åt
fiskarförsäkringen. Den gamla, frivilliga
fiskarförsäkringen erhöll för sin
verksamhet ett litet statsbidrag. Jag säger
med avsikt litet statsbidrag, för att
kammarens ledamöter inte skall ha någon
övertro på förnämligheten och effektiviteten
i den gamla försäkringen.
Statsbidraget var per år ungefär ,;å
mycket som räcker till en ask cigarretter.
Om jag minns rätt var det enligt
den tabell, som är angiven i utskottsutlåtandet,
3 kronor 65 öre per år. Försäkringen
hade emellertid en god omfattning.
Bakom den stod på fiskarsidan
organisationerna, och det var
riksförsäkringsanstalten som bar upp
försäkringen och gjorde god propaganda
samt hade en ganska god omslutning
av det hela. Nu lämnar man genom
det tjugoprocentiga bidraget till
den frivilliga försäkringen ett mycket
bättre statsbidrag än det gamla statsbidraget
till den gamla frivilliga fiskarförsäkringen.

Nu säger fröken Gerda Höjer till min
förvåning, att det här tjugoprocentiga
bidraget utgår även till andra grupper.
Det skall väl emellertid inte vara något
fel i det. Om fiskarna får ett bättre
bidrag så bör väl inte den omständigheten,
att även andra än fiskarna åtnjuter
bidraget, vara en sak som fiskarna
behöver se snett på. Jag har visserligen
mött denna uppfattning även
vid något annat tillfälle. När trevec -

128 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

korssemestern infördes sade en person
till mig, att vi som haft tre veckor förut
naturligtvis nu måste få fyra veckor,
vi måste få kompensation. Det är väl
någonting av denna tankegång som
även föresvävar fröken Höjer. Om fiskarna
haft en liten favör, som inga
andra haft, så skall de ha den favören
nu också, även om de totalt sett får ett
bättre bidrag nu än tidigare.

För att trösta både fröken Höjer och
herr Königson vill jag säga, att riksförsäkringsanstalten
för närvarande för
diskussioner med fiskarnas fackliga
organisationer om hur man skall bygga
upp en ny frivillig försäkring för fiskarna,
där organisationerna får svara
för att den blir effektiv och omfattande.
Jag skulle föreställa mig att den blir
av större omfattning än den gamla,
som ju i huvudsak hade sin tillämpning
på västkusten. Detta betyder också
att man inte skulle behöva stå i den
situationen, att våra fiskare den 1 januari
1955 står utan denna kompletterande
frivilliga försäkring. Var deras
organisationer tidigare angelägna om
att skaffa sig extra skydd genom frivillig
försäkring, så bör de vid den diskussion
som nu tagits upp med riksförsäkringsanstalten
vara lika intresserade
av att fortsätta med den frivilliga
försäkringen, framför allt eftersom de
nu också ha möjlighet att få ett bättre
premiebidrag.

Herr Königson ägnade en del av sitt
anförande åt efterlevandelivräntan till
ogifta kvinnor. Han förvånade mig kanske
i viss mån genom att förklara sig
solidarisk med den reservation, som
herr Lundgren avgivit i utskottsutlåtandet.
Herr Königson kom fram till sin
ståndpunkt efter någonting som jag
tycker liknar ett rättshaveri. Han ville
göra gällande, att eftersom man i den
allmänna skadeståndsrätten inte har
motsvarande rätt för ogift kvinna, så
bör man inte heller ha det i yrkesskadeiagens
mening. Är det inte riktigare
att jämföra de gifta och ogifta

kvinnorna enligt vrkesskadelagen än
att jämföra de ogifta kvinnornas ställning
enligt civilrättslig lagstiftning och
yrkeslagstiftning? Vill man då jämställa
den ogifta kvinna, enligt yrkesskadelagen
som vi här diskuterar, som levt
under långvarigt äktenskapligt förhållande,
med hennes gifta medsyster, då
har man ingen annan väg att gå på än
den som föreslagits både i propositionen
och i utskottsutlåtandet.

Nu kan jag också erinra om att de
civilrättsliga bestämmelserna på detta
område är föremål för eu allmän omprövning
och utredning. Eftersom jag
tror att de gamla och mera stränga synpunkterna
— från den tid då det legaliserade
äktenskapet var det väsentliga
och det sociala betraktelsesättet blev
mera sekundärt — inte riktigt rimmar
med den tidsutveckling vi onekligen är
inne i, så skulle jag inte bli förvånad
om en kommande justering av det civilrättsliga
begreppet på detta område
skulle gå i samma riktning, i vilken jag
hoppas att riksdagen beslutar när det
gäller rätten till efterlevandelivräntan
för den ogifta kvinnan — d. v. s. en
uppmjukning, en liberalisering i mer
social anda.

Jag vill säga någonting på ytterligare
en punkt, vilket kan ha sitt intresse.
Jag skall inte uppehålla mig vid färdolycksfallen.
Herr Königson berörde
dessa i sitt anförande, och här finns
också en reservation, där man vill hålla
kvar den gamla bestämmelsen om det
omedelbara sammanhanget med färden
till arbetet. Jag har dock utgått ifrån
■— jag har läst reservationen — att en
mycket stor majoritet av kammarens
ledamöter kommer att ställa sig bakom
den uppmjukning som föreslås.

Det finns dock en annan punkt, som
också har sitt intresse. Uttrycket »omvänd
bevisföring» brukar ibland användas
i detta fall. Här finns det väl,
om jag minns rätt, endast en reservation,
nämligen från herr Lundgren, och
den får väl tas som ett uttryck för den

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 129

gamla anda, som trots herr Hjalmarsons
moderna make up ändå behärskar
högerpartiet.

Här har det nämligen varit så, att
om ett olycksfall eller en yrkessjukdom
varit klar och odiskutabel har ersättning
utgått, men har det varit en sjukdom
som lika klart givit vid handen,
att det icke funnits samband med yrket,
har det självfallet icke utgått någon.
Men så har man hela detta fält av
jämna fall, det har dess bättre blivit
litet mer hanterligt efter samordningen,
vilket ju är samordningens väsentligaste
fördel. 90 procent av yrkesskadorna
läks ut inom 90 dagar, ersättning tas
på sjukförsäkringen och behöver inte
föranleda långa och uppslitande diskussioner
huruvida olycksfallet eller
yrkessjukdomen är orsak till arbetsoförmågan.

Men vi får ju kvar 10 procent av fallen,
och det har sitt intresse, eftersom
de blir de svåraste fallen. Tyvärr är
det en regel att i de fall tvisterna kommer
upp till Kungl. Maj :t i socialdepartementet
och ibland serveras på riksdagens
bord i form av propositioner
med begäran, att riksdagen av statsmedel
skall tillerkänna den skadade ersättning,
står läkare mot läkare, expert
mot expert, och ingen vet vilken man
skall tillerkänna bästa vitsord. I sådana
fall har den gamla regeln gällt att »medan
gräset växer dör kon», eller med
andra ord: den skadade har blivit utan
ersättning därför att experterna inte
blivit sams. Nu innebär det nya förslaget
den väsentliga förändringen, att
man i dessa fall sätter den olycksskadade
i första hand och säger, att fallet
skall betraktas som om olycksfall eller
yrkessjukdom ligger i botten och att
följaktligen ersättning skall utgå. Det
är en social syn på det hela. Bakom
ligger väl den av de flesta — givetvis
med undantag av herr Lundgren —
accepterade uppfattningen, att det är
lättare för försäkringsbolagen att ta
denna kostnad än vad det är för den
9 — Andra kammarens protokoll 1954.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

enskilde att vara utan den ersättning,
som man måste ha för livets uppehälle.

En annan detalj, som jag vill säga
något ord om, är en länge eftertraktad
förbättring i fråga om silikosskador
eller stendammslungor, som det i allmänhet
heter. Här har man ju en sjukdom
som smyger sig på vederbörande,
och vi har terminologien silikos i skede
1, 2 och 3. När man konstaterar sjukdomen
i skede 1 säger man til! vederbörande
arbetare: »Nu skall du sluta
ditt farliga arbete, och du skall nu sättas
på annat arbete, där du inte löper
samma risker.» Han får gå upp ur gruvan
och ta lättare arbete ovan jord. Han
får finna sig i en inkomstminskning av
många gånger väsentliga belopp. Jag vet
fall där det rör sig om både 25, 30 och
35 procent. Han har soulagerats för
detta i den gamla lagen med en ersättning
på 700 kronor men inte något
mer, och många av dessa arbetare med
en begynnande silikos har tagit risken
att fortsätta, tv de vill inte ta inkomstminskningen.
Sedan har de om något
år kommit underfund med att de spekulerat
fel och förkortat sitt liv med
tio eller tjugo år. Nu slås det fast, att
vid en sådan omflyttning av en arbetare
tar man reda på vilken inkomstminskning
han råkar ut för, och blir
det 10, 15, 20 eller 25 procents inkomstminskning,
är det att betrakta som motsvarande
procents invaliditet, som skall
ersättas enligt reglerna för en invaliditet
av den storleksordningen. Jag tror
att detta är en sak, som är rätt väsentlig
när man börjar se på detaljerna i
den nya yrkesskadelagen.

Låt mig allra sist beröra en sak, som
jag tror inte omnämns i vare sig utskottsutlåtandet
eller reservationerna
men som jag vet ändå har varit föremål
för debatter här i kammaren, nämligen
frågan om de gamla livräntorna. Den
nya yrkesskadelagen innebär att de
gamla livräntorna, som för en man var
maximerade till 6 600 kronor, nu höjs
till 11 000 kronor. För en efterlevande
Nr 16.

130 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

änka, där livräntan var maximerad till
2 400 höjs den nu till 5 000 kronor.
Dessa livräntor gäller emellertid, på
grund av den teknik som vi tillämpar
på detta lagstiftningsområde, endast för
sådana fall som inträder efter den 1
januari 1955, och vi har en rad olycksfall
av gamla årgångar med — jag skall
villigt erkänna det — på tok för låga
livräntor. Man har såsom lagen har
varit konstruerad inte haft någon garanti
för att få täckning för en penningvärdesförsämring,
för en levnadskostnadsfördyring.
Vi har än i dag livräntor
gällande som är avpassade efter
förhållandena år 1932 och 1933. De
små förbättringar, som riksdagen har
infört genom att av statsmedel tillerkänna
de gamla livräntetagarna vissa
kristillägg, är långt ifrån tillfredsställande.
Det har lämnats ett uppdrag till
riksförsäkringsanstalten att inkomma
med ett förslag om förbättring av dessa
livräntor, enligt min mening på de premisserna,
att det är försäkringen själv
som skall svara för kostnaden av denna
förbättring. Detta förslag är avsett att
kunna levereras till departementet någon
gång i höst, och om planerna håller
bör väl riksdagen inom rimlig framtid
kunna ta ställning till denna förbättring
av de gamla låga livräntorna, som
är ytterst nödvändig och angelägen.

Jag har, herr talman, velat sluta mitt
lilla anförande med det meddelandet.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med att
tala något om fiskarförsäkringen.

Jag anser verkligen att en grupp som
har ett så riskfyllt arbete som fiskarena
också skall uppmuntras mer än andra
genom att få ett bidrag till sin försäkring
som andra grupper inte har. Jag
anser också att det är riskabelt att lägga
en sådan försäkring helt på det frivilliga
planet, så att alla absolut skall vara
med den 1 januari nästa år. Nu säger
socialministern att riksförsäkringsanstalten
tydligen vidtar en hel del åtgär -

der för att få denna försäkring att gå i
lås. Vad vi säger är just att vi vill ha en
skyndsam utredning och förslag rörande
de åtgärder som kan behövas för att vidmakthålla
det önskvärda försäkringsskyddet
mot de allvarliga riskerna inom
fiskaryrket. Det står ingenting om detta
i utlåtandet, att man verkligen har vidtagit
åtgärder.

När ett yrke är så speciellt riskfyllt,
anser jag det inte vara ur vägen att staten
lämnar ett bidrag. Man behöver inte
säga som herr Lundberg gjorde nyss,
att det är en soeialvårdsförmån som
vederbörande själva inte vill ha. På
samma sätt gör vi med andra grupper.
De ger en hjälp åt oss, och vi ger en
hjälp åt dem.

Den andra fråga jag vill beröra är
den om kapitaliseringen. Jag vet mycket
väl, att man i möjligaste mån bör låta
folk ha sin frihet att bestämma själva,
men de, som jag tänker på, har inte
riktigt möjlighet att bestämma själva;
de förstår inte sitt eget bästa. De har en
liten livränta — jag understryker att
det gäller en liten livränta som de inte
direkt lever på.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern uttryckte
förvåning över att jag anslutit mig till
herr Lundgrens reservation. Jag är å
min sida förvånad över att han uttryckte
denna förvåning; herr Lundgrens
reservation grundar sig nämligen
på en av mig väckt motion.

Jag förstår att detta inte ställer mig
i bättre ljus i socialministerns ögon,
men jag anser det förslaget vara riktigt,
och därför följer jag den linjen. Jag
kan nämligen inte se att det är konsekvent,
att man i yrkesskadeförsäkringslagen
inför ett skadeståndsbegrepp som
inte förekommer på andra ställen i lagstiftningen.
Jag hänvisar i min motion
till den av socialministern nämnda utredningen
och föreslår, att man avvaktar
resultatet av den innan man utvidgar
skadeståndsbegreppet.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 131

Jag skulle inte säga någonting om det
vore samhällets mening, att det inte
skall göras någon skillnad mellan en
förbindelse som legaliserats genom vigsel
och en fri förbindelse, men för närvarande
finns det en skillnad, och då
tycker jag det bör vara en skillnad även
i detta avseende.

Det föreföll mig också som om socialministern
uppfattat det så, att jag är
emot den utvidgning av rätten till ersättning
vid olycksfall under färd till
och från arbetsplatsen, som föreslås i
propositionen och utlåtandet. Det är jag
långtifrån. Jag anser det vara riktigt,
men vad jag säger är, att man därmed
inte kommer ifrån alla tvistigheter. Man
kommer säkerligen ifrån en del tvistigheter,
men i andra avseenden flyttar
man bara ut den gräns vid vilken tvistigheter
uppstår. Man skall inte tro att
man därmed kommer från alltsammans.

I övrigt är jag, såsom jag sade, glad
över den linje man slagit in på.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Då jag såväl i anslutning
till förevarande proposition som
vid ett par tidigare tillfällen motionerat
om att tuberkulos, ådragen vid yrkesutövning,
må räknas som yrkessjukdom,
vill jag säga ett par ord även nu. Herr
statsrådet Strängs anförande har dels
givit mig belägg för det berättigade i
mina tidigare väckta motioner och dels
givit mig ett gott hopp om att frågan
snart skall lösas. De svar jag tidigare
fått har hänvisat till pågående utredning.

Dock har också ur svaret kunnat utläsas
stor tveksamhet på grund av svårigheterna
att avgöra huruvida smittan
erhållits vid tjänsteutövning eller
ej, och det är just på grund av den tveksamheten
som jag vill säga ett par ord.
Jag kan inte förstå varför man skall
hysa så stor tveksamhet, då man ju på
ett annat område har fullt analoga förhållanden
men där man inte gör något

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

speciellt undantag för tuberkulos. Jag
tänker på militärersättningsförordningen.
Där heter det bl. a. i § 3: »Sjukdom,
som utan att vara förorsakad av olycksfall
yppas under militärtjänstgöring,
skall anses vara ådragen under denna,
om inte skälig anledning finnes att antaga,
att sjukdomens framträdande föranletts
av annan orsak än tjänstgöringen.
»

Här förekommer alltså en mängd
sjukdomsfall och därvid givetvis också
tuberkulos. Denna sjukdom utgör inte
något som helst undantag för erhållande
av ersättning. Utredning verkställes i
varje särskilt fall, alltså också för tuberkulosfall.
Riksförsäkringsanstalten
har sålunda redan nu haft att ta ställning
till, huruvida tuberkulossmitta kan
anses vara ådragen inom eller utom
viss tjänstgöring.

För sjukvårdspersonal, som på ett alldeles
särskilt sätt är hårt utsatt för
risken av tbc-smitta, måste det kännas
orättfärdigt att behöva stå utanför det
skydd som lagen om yrkessjukdomar
ger. Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida
ett skydd av detta slag också
skulle ges alla som i sin yrkesutövning
drabbas av dylik smitta. Man kan naturligtvis
tänka sig smitta mellan t. ex.
lärare och elever eller på arbetsplatser
över huvud taget. Ställningstagandet i
dag påverkas kanske av att man ännu
inte kunnat ta upp frågan i hela dess
vidd. Med anledning av den förteckning,
som enligt propositionen skall göras upp
i samarbete mellan statens institut för
folkhälsan och kungl. medicinalstyrelsen,
vill jag uttala den förhoppningen,
att även om man inte i dag kan lösa
hela frågan, man åtminstone måtte komma
dithän i första omgången, att den
svårt utsatta sjukvårdspersonalen måtte
få det rättmätiga skydd som en lag om
yrkesskada avser att ge.

Herr talman! Då samtliga till utlåtandet
knutna reservationer av herr Anders
E. Johansson m. fl. stöder de i
motion II: 518 framförda önskemålen,

132 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring'' m. m.

ber jag att få yrka bifall till dessa reservationer.

Herr UTBULT (fp):

Herr talman! Det har kommit dithän
att den gamla fiskarförsäkringen
fr. o. m. den 1 januari 1955 skall avlösas
av en lag om yrkesförsäkring.
Den gäller alla egna företagare, även
fiskare, som haft förmånen av den
gamla fiskarförsäkringen, som nu
klipps av vid nyår.

Vad vi är litet rädda för är att fiskarna
under övergångstiden, som kanske
kan vara många år, kan komma i
en riskabel situation, och det är att beklaga
att inte förslag kunnat framläggas
till särskilda bestämmelser vid
övergången till den nya frivilliga försäkringsformen
för fiskarkåren för att
kunna vidmakthålla det önskvärda
skyddet mot de allvarliga riskerna inom
fiskaryrket.

Jag får också beklaga att utskottet
inte kunnat gå med på det förslag som
förelåg i motionerna 518 i andra kammaren
och 404 i första kammaren och
som bl. a. avsåg yrkesskadeförsäkring
för fiskare.

Att fiskarna haft en särskild förmån
i den nuvarande fiskarförsäkringen,
jämfört med andra egna företagare, och
att den varit till stor nytta för fiskarkåren
är obestridligt. Då denna förmån
nu helt bortfaller är det naturligt att
vi på fiskarhåll måste beklaga detta,
särskilt med tanke på att olycksfallsrisken
är en helt annan i fiskaryrket
än bland många andra egna företagare.

Statsrådet talade här om de förmåner
som fiskarna får i det nu föreliggande
lagförslaget, och dem är vi medvetna
om. Men det är inte denna synpunkt
som är den mest aktuella, utan
den risk som uppstår efter den 1 januari
1955. Det blir säkerligen en stor
del fiskare som inte kommer att ordna
den frivilliga försäkringen innan de
går ut på sjön. Då står man inför den

alltid stora risken av ett eller flera
olycksfall som kan drabba just den
som inte har ordnat med frivillig försäkring.
Sker en olycka på sjön, händer
det ofta att den drabbar just de
fiskare som inte varit med om fiskarförsäkringen
eller varit olycksfallsförsäkrade
på annat sätt.

När det gäller fiskarförsäkringen ligger
det ett mycket energiskt och intensivt
arbete bakom för att få fiskarna
anslutna till fiskarförsäkringen. Det har
inie gått på en månad, inte på sex
månader, utan det har tagit flera år
innan det lyckats att få större delen
med i fiskarförsäkringen.

Hemma på vår ö har vi lyckats få
med 99 procent av fiskarna i fiskarförsäkringen.
Men det har kanske till
stor del berott på att så många olyckor
på sjön drabbat folket på vår ö.

Emellertid blir man alltför ofta i
pressen påmind om hur många av dem
som går bort på sjön som inte är med
i försäkringen och detta därför att den
har varit frivillig. Dessa avskräckande
exempel gör, att vi på fiskarhåll är
mycket bekymrade över hur det skall
gå vid övergången till de nya bestämmelserna.
Vi undrar därför om socialministern
på något sätt kan medverka
till att övergången kan ske på sådant
sätt, att riskerna på grund av utebliven
försäkring för fiskarkåren från och
med den 1 januari 1955 inte skall bli
alltför stora. Tiden är långt framskriden
och jag skall därför be att få sluta
och yrka bifall till reservationen II till
utskottets utlåtande under B 1).

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Beträffande det kapital,
som man önskat att en sjuk person
skulle få, jag höll på att säga mot sin
vilja, vill jag påpeka, att det inte är
läkarna som på något sätt har övertalat
mig att tycka så, utan det är helt enkelt
erfarenheten som har visat mig, att
det finns sjukliga tillstånd, när vederbörande
inte själv förstår, att en om -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 133

skolning är just vad han behöver. För
det behöver han pengar, och dem har
han mera glädje av att få i en summa
än i småsummor.

Jag skall ta upp bara en del av de
andra sakerna och då först och främst
frågan om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Vi har på den punkten begärt
en kompletterande utredning —
jag skulle gärna vilja, att socialministern
hörde på mig — i syfte att belysa
de konsekvenser, som uppkommer vid
en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Den utredning som
är omnämnd på s. 45 i utskottsutlåtandet
gäller en fråga, huruvida de s. 1c.
beroende uppdragstagarna borde hänföras
under semesterlagen. Det är en
utredning, om vilken det har sagts
mig, att socialministern hade utlovat,
att den skulle vara klar just vid det här
tillfället, kanske t. o. m. litet tidigare.
Vi begär alltså en litet vidare och kompletterande
utredning.

Sedan vill jag ta upp frågan om
olycksfall i arbetet eller som vi vill
att begreppet i lagtexten skall formuleras
»till följd av olycksfall, som inträffat
i arbetet eller härflutit av arbetsförhållandena».
Det är alltså fråga om
6 §. Exakt den formulering, som reservanterna
påyrkar, användes i Danmark
och i England. Man måste väl säga att
för en vanlig människa förefaller uttrycket
»olycksfall i arbetet» snävare
än om man dessutom har formuleringen
»olycksfall som har härflutit av arbetsförhållandena».
Det skall ingen
människa, om än aldrig så mycket jurist,
kunna säga mig, att inte paragrafen,
såsom vi har föreslagit den, fångar
in mera. Jag anser, att skall man uppnå
en sådan tillämpning, som avses i
detta utlåtande, där man har fått med
olycksfall i ödemarkshärbärgen o. d.,
så måste också detta ändras och utvidgas
så som reservanterna har föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen framställd

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

proposition godkände kammaren 1 § i
lagförslaget.

2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs; och yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
under § 3 av herr Anders
E. Johansson m. fl. Den gäller utskottets
motivering.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till
3 § dels ock på godkännande av utskottets
berörda förslag med den ändring
beträffande motiveringen, som föreslagits
i den vid paragrafen fogade reservationen;
och godkände kammaren utskottets
förslag.

4 och 5 §§.

Godkändes.

6 § föredrogs; och anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1) under § 6 av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 517.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Anders E.
Johansson m. fl. avgivna reservationen;

134 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

samt 3:o) godkännande av paragrafen
enligt motionen 11:517; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Höjer begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
6 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Anders E. Johansson
m. fl. i fråga om paragrafen avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
138 ja och 51 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

7 § föredrogs. Därvid yttrade

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets förslag
godkändes.

S och 9 §§.

Godkändes.

10 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr II: 517.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

11 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vår motion nr 517.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

12 § föredrogs; och yttrade därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr 517.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 16. 135

Onsdagen den 28 april 1954 em.

13 § föredrogs; och anförde därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vår motion.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets förslag till
paragrafens lydelse dels ock på godkännande
av paragrafen enligt motionen
11:517; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nilsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
13 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf, i den lydelse, som föreslagits
i motionen II: 517 av fru Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Nilsson begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 187
ja och 5 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

14 § föredrogs; och yttrade därvid:

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vår motion.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

15 §.

Godkändes.

16 §.

Efter föredragning av paragrafen,
utom i fråga om motiveringen, anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2) av herr Lundgren
m. fl.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 517 i denna kammare.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse; 2:o)
godkännande av utskottets berörda förslag
med den ändring däri, som följde
av bifall till den reservation, som i fråga
om paragrafen avgivits av herr Lundgren
m. fl.; samt 3:o) godkännande av
paragrafen enligt motionen II: 517; och
godkände kammaren utskottets förslag
till paragrafens lydelse.

Sedan motiveringen till 16 § föredragits,
yttrade:

136 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen 1) av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring,
som föreslagits i reservationen av herr
Anders E. Johansson m. fl.; och godkände
kammaren utskottets motivering.

17—19 §§.

Godkändes.

20 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är betecknad
med nr 2).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Lundgren avgivna
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse; 2:o)
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Hagård
vid paragrafen avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i reservationen
av herr Lundgren; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagård begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda åter -

stående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. I
fråga om kontrapropositionen begärde
likväl herr Königson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
20 § i andra lagutskottets förslag
till lag om yrkesskadeförsäkring antager
det förslag, som framlagts i den av herr
Hagård beträffande denna paragraf avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i den av herr
Lundgren vid paragrafen fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Königson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 37 nej, varjämte 51 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit propositionen
om godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Hagård avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
20 | i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
röstar

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 137

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf, i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Hagård i fråga om
paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
161 ja och 30 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

21—27 §§.

Godkändes.

2S § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till 28 § dels ock på godkännande av
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herrar Lundgren och
Hagård avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets förslag till
28 §.

29—43 §§.

Godkändes.

Lag om yrkesskadeförsäkring m. m.

44 § föredrogs; och yttrade därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 517.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i punkterna A 2) och 3)
upptagna förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring samt lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
S april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Punkten Bl) föredrogs; och anförde
därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Anders
E. Johansson m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

138 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Punkterna B 2)—Bi).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 64, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar att ersättning, som på
grund av lagen om allmän sjukförsäkring
eller lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade annorledes
än i form av livränta, skulle utgöra
icke skattepliktig inkomst för denne.
Avgift för den allmänna sjukförsäkringen
skulle vara avdragsgill endast i
den mån den rymdes inom ramen för
det till 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar maximerade
avdraget för försäkringsavgifter
m. m.

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 64 samt
med avslag å de likalydande motionerna
I: 398 av herrar Svärd och Bergh
samt II: 513 av herr förste vice talman -

nen Skoglund in. fl., de likalydande
motionerna I: 399 av herr Spetz m. fl.
och II: 511 av herr Kristensson i Osby
m. fl., de likalydande motionerna I: 400
av herrar Lars Andersson och Pålsson
samt II: 512 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl. ävensom motionen II: 510
av herr Lindström in. fl. — för sin del
antaga de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt
med bifall till de likalydande motionerna
1:399 av herr Spetz m. fl. och
II: 511 av herr Kristensson i Osby m. fl.
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 398 av herrar Svärd och
Bergh samt II: 513 av herr förste vice
talmannen Skoglund m. fl., de likalydande
motionerna I: 400 av herrar Lars
Andersson och Pålsson samt II: 512 av
herr Larsson i Hedenäset in. fl. och
motionen II: 510 av herr Lindström
in. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring
att 46 § 2 mom. sista stycket skulle
erhålla i reservationen angiven lydelse,
innebärande att maximibeloppen för
försäkringsavdrag skulle bestämmas till
300 kronor för ensamstående och 550
kronor för äkta makar;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 33 § taxerings -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

139

förordningen den 28 september 1928
(nr 379);

II) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Ivungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall
till de likalydande motionerna
I: 398 av herrar Svärd och Bergh samt
II: 513 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl. och motionen II: 510
av herr Lindström m. fl. ävensom i anledning
av de likalydande motionerna
1:399 av herr Spetz in. fl. och 11:511
av herr Kristensson i Osby m. fl. samt
de likalydande motionerna 1:400 av
herrar Lars Andersson och Pålsson
samt II: 512 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring
att 46 § 2 mom. sista stycket skulle
erhålla av reservanterna angiven lydelse
innebärande att försäkringsavdraget
skulle bestämmas till 300 resp.
600 kronor;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! I den proposition vi nu
går att behandla har finansministern
föreslagit skattefrihet för de ersättningar,
som kommer att utbetalas efter den
nya sjukförsäkringslagen. På den punkten
är vi överens, men meningarna går
i stället isär när det gäller avdragsrätten
för avgifterna till den nya sjukförsäkringen.
Finansministern föreslår
att avdragsrätt skall beviljas endast
inom ramen för det nuvarande försäkringsavdraget,
vilket för ensamstående

Ändring'' i kommunalskattelagen m. m.

uppgår till högst 200 kronor och för
äkta makar till högst 400 kronor. När
nu skattefrihet kommer att gälla för
ersättningarna kan man naturligtvis i
princip hävda att avdrag icke skulle
ske för avgifterna. Men vi har sedan
gammalt i vårt land det sociala avdraget
— det infördes redan år 1910. Motiveringen
var att det skulle bli en sporre
till sparande och medverka till att
främja trygghet för familjer vid sjukdom
och dödsfall. År 1950 byggdes det
sociala avdraget för äkta makar ut till
400 kronor.

Detta avdrag har alltså tillkommit
av praktiska hänsyn. Det finns liknande
avdrag i åtskilliga länder; så lär det
finnas i våra nordiska grannländer och
även i England och Västtyskland. I
Danmark har den socialdemokratiska
regeringen nyligen företagit en förbättring
på det avdrag som där gäller.
Beloppet är där 600 kr.

Det förslag, som den svenska regeringen
har framlagt, utgör ett steg i
rakt motsatt riktning. Det innebär en
försämring när det gäller avdragsrätten
för avgifter till de frivilliga försäkringarna.
Enligt min uppfattning
finns det skäl för en höjning av försäkringsavdraget.
Redan det förhållandet
att penningvärdet avsevärt har försämrats
sedan man justerade detta avdrag
1950 motiverar en höjning. Vi räknar
med en försämring av penningvärdet
under denna tid med cirka 25 procent.
Detta motiverar då en höjning av
avdraget för ensamstående med 50 kronor
och för äkta makar med 100 kronor.
Dessutom har vi från vårt håll
räknat med att det blir en höjning
genom att man övergår från sjukkasseavgifter
till avgifterna för den frivilliga
försäkringen. Vi har räknat denna höjning
till i genomsnitt 50 kronor, alltså
för medeltalet inkomsttagare. Efter dessa
beräkningsgrunder föreslår vi en
höjning för ensamstående till 300 kronor
och för äkta makar från nuvarande
400 till 550 kronor.

140 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring- i kommunalskattelagen m. m.

Jag vill erinra om att socialförsäkringsutredningen
föreslog att dessa avgifter
till den nya sjukförsäkringen
skulle vara avdragsgilla i sin helhet.
Socialministern framhöll i fjolårets proposition
beträffande sjukförsäkringen,
att de försäkrades avgifter till denna
försäkring torde böra medföra större
försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen
än för närvarande. Detta uttalande
av socialministern har blivit föremål
för olika tolkningar. Finansministern
vill i sin proposition inte gå med
på att detta uttalande innebär en utfästelse
om en höjning av försäkringsavdraget.
Däremot har tre socialdemokrater
i denna kammare avgivit en
motion, vari de med skärpa understryker
att socialministerns ord otvetydigt
innebär ett förord för större försäkringsavdrag.

Utskottsmajoriteten går inte närmare
in på denna tolkningsfråga — man går
närmast förbi den och framhåller i
stället andra skäl. För egen del har jag
svårt att läsa socialministerns proposition
från i fjol på annat sätt än att
man då förutsatte, att större avdrag
skulle beviljas.

Det förslag vi här behandlar har
varit utsatt för åtskillig kritik från remissinstansernas
sida. Många av dessa
har gått emot förslaget. Jag vill i detta
sammanhang nämna Folksam och TCO.
Men jag vill tillägga, att också försäkringsinspektionen
har uttalat sig för en
höjning av beloppen. Detta uttalande
från försäkringsinspektionen har kommit
på ett senare stadium. Riksdagsmän
från samtliga demokratiska partier har
avlämnat motioner som går ut på generösare
regler än de som Kungl. Maj:t
här har föreslagit, och längst i detta
hänseende går bondeförbundsmotionärerna,
som föreslår fri avdragsrätt för
avgifterna, både de frivilliga och de
obligatoriska, i samband med den nya
sjukförsäkringen. Jag måste beklaga att
bondeförbundets representanter i utskottet
inte har velat lämna sitt stöd

åt generösare regler än den negativa
linje som utskottets majoritet för sin
del har omfattat och som överensstämmer
med Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottsmajoriteten skjuter fram den
synpunkten, att det inte finns något
allmänt behov av en höjning. Jag skulle
då i det sammanhanget vilja understryka
att det naturligtvis är många
som får känning av att utrymmet blir
mindre inom försäkringsavdraget för
frivilliga försäkringar. De som har nått
upp till maximiavdraget eller ligger
nära detta får ju rentav genom detta en
skatteskärpning, och det gäller människor
som i många fall har en stor
försörjningsbörda, människor som har
känt ansvar inför framtiden och för
familjens försörjning eller som i varje
fall har varit omtänksamma. Det finns
många, som har räknat med denna avdragsrätt
då de har tagit försäkringarna,
och här sker nu en rubbning genom
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om
avdragsrätten.

Dessutom försvagar man, om man
följer Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
linje, ett argument som man
inom försäkringsvärlden har satt stort
värde på när det gäller teckning av
nya livförsäkringar, nämligen att premierna
inom försäkringsavdragets ram
har varit avdragsgilla.

Finansministern och utskottsmajoriteten
framhåller också och framför allt
ett annat skäl, nämligen att det pågår
en utredning som arbetar med en förenkling
av skattelagstiftningen. I det
sammanhanget har det ju talats åtskilligt
om att det skulle bli ett schablonavdrag.
Jag skulle till detta vilja säga,
att om man finner att det är motiverat
med en höjning av försäkringsavdraget,
då anser jag att man bör vidtaga
denna höjning, och sedan får man då
avväga schablonregeln och välja nivån
så som man finner rimligt. Men jag
skulle vilja säga att det väl ändå är
troligt — i varje fall förefaller det mig
så — att detta schablonavdrag inte kan

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 141

bli så stort att det helt motsvarar de
berättigade önskemål som kan framföras
ifrån deklaranterna när det gäller
avdragsrätten.

Jag tror för min del att det vore
värdefullt om finansministern på detta
område ville göra ett uttalande, ty talet
om ett borttagande av det sociala avdraget
skadar säkert i viss mån försäkringssparanaet
och ackvisitionen av
nya försäkringar.

Vi har, herr talman, många gånger
i denna kammare diskuterat sparfrämjande
åtgärder. Vi har fått ett lönsparande,
men eljest måste man ju säga
att dessa diskussioner har fått ett ganska
magert resultat. Så mycket angelägnare
finner jag det då vara att man
inte avrustar på nu ifrågavarande område,
där det finns en stimulans till
sparande.

.lag vill slutligen erinra om att försäkringssparandet
är av stor betydelse
för den enskilde, men också för samhället.
Det är ett systematiskt sparande,
och ett sparande som i regel görs
på lång sikt. Det är av stor betydelse
för framåtskridandet i vårt samhälle.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Spetz m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Propositionen nr 64 aktualiserar
frågan, om det i längden kan
vara möjligt att tillämpa ett taxeringssystem
med fullständig skattefrihet för
bidrag av helt eller delvis social karaktär,
om vår beskattning i fortsättningen
skall grunda sig på skatteförmågeprincipen.
Personligen är jag nog av den
uppfattningen, att en ändring i nu gällande
regler härvidlag vore motiverad.
Då man emellertid år 1950 valde linjen
med principiell skattefrihet för sjukförsäkrings-
och olycksfallsersättningar
skall jag inte här nu närmare ta upp
denna fråga till behandling, men jag
skulle gärna se att den bleve föremål
för en förutsättningslös utredning. Så

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

länge en sådan inte har företagits måste
vi se på de föreliggande spörsmålen
med utgångspunkt från gällande bestämmelser.
Det sociala avdraget vid
taxeringen är det som då framför allt
kommer in i bilden. Detta avdrag är,
som vi redan hört, av gammalt datum.
Det tillkom redan år 1910 och bestämdes
då till 200 kronor för såväl ogifta
som gifta personer. År 1950 förändrades
detta avdrag så till vida, att detsamma
för gifta personer höjdes till 400
kronor. Vi fick proportionen 1: 2 då det
gäller ogifta och gifta personer.

Vilken betydelse det sociala avdraget
har i olika avseenden har belysts av
herr Kristensson i Osby, och jag instämmer
med honom härutinnan. Framför
allt vill jag instämma med herr
Kristensson i vad det gäller betydelsen
för det enskilda sparandet av att vi
har ett socialt försäkringsavdrag. Enbart
ur sparandets synpunkt kan man
ifrågasätta, om inte detta sociala avdrag
redan tidigare borde ha väsentligt
höjts. Tar man dessutom hänsyn
till den penningvärdeförsämring, som
skett under de senare åren, torde det
stå fullt klart, att berörda avdrag borde
ha ökats. 200 kr. 1910 innebär att avdraget
nu borde varit 660 kr. Härtill
kommer nu att de avgifter, som skall
uttagas i samband med sjukförsäkringen,
motiverar en ökning av avdragsbeloppets
storlek.

Om vi enbart begränsar oss till att
se frågan om avdragets storlek i samband
med sjukförsäkringsavgifternas
uttagande, torde det varit väl motiverat
om man följt socialförsäkringsutredningens
förslag och gjort avgifterna till
den allmänna sjukförsäkringen i sin
helhet avdragsgilla. Lämpligast hade
det då kanske varit att införa ett särskilt
socialförsäkringsavdrag vid taxeringen.
Jag skulle icke hålla för omöjligt
att det varit ett sådant avdrag, som
socialministern syftade på i sin proposition
nr 178 till 1953 års riksdag,
då han gjorde ett uttalande rörande av -

142 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring- i kommunalskattelagen m. m.

dragsrätten för sjukförsäkringsavgifterna.
Vi har också i bevillningsutskottet
haft till behandling en motion, som i
stort tagit sikte på en sådan ordning.
Jag syftar härvid på motionen nr 512
i denna kammare, som avgivits av
några bondeförbundsledamöter. Jag vill
bär erkänna, att jag vid utskottsbehandlingen
talade för denna motion i förhoppning
att den skulle ha kunnat bli
ett samlande underlag om icke för ett
enhälligt utskott så åtminstone för en
stor del av utskottets ledamöter. Då
bondeförbundets representanter i utskottet,
såsom framgår av utslrottsutlåtandet,
emellertid ej ville stödja berörda
motion utan i stället stödde finansministerns
förslag, blev socialförsäkringsavdraget
avfört från vidare diskussion,
och vi högerrepresentanter i
utskottet gick på det förslag, som framförts
i högermotionen av herr förste
vice talmannen Skoglund m. fl. Detta
förslag avser, att avgifterna till sjukförsäkringen
skall rymmas inom det
s. k. sociala försäkringsavdraget, men
i samband därmed bör detsamma ökas
till 300 kronor för ogifta personer och
till 600 kronor för gifta personer. Samma
förslag har framförts i motionen nr
510 i denna kammare av herr Lindström
m. fl.

Utskottsmajoriteten har emellertid
icke velat acceptera den föreslagna höjningen
av försäkringsavdraget. Motiveringen
härför är bl. a., att utskottet liksom
finansministern anser att man i
avvaktan på 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag inte skall röra vid det
nuvarande avdraget. Det anses att deras
arbete då skulle föregripas. Jag kan
emellertid inte inse att så skulle ha
blivit fallet i högre grad än vad som
nu sker genom finansministerns förslag.
Det blir nämligen inte någon ny
avdragsform som införes om maximigränsen
på det nuvarande avdraget höjes.
Att maximigränsen höjdes komme
ju endast att få samma tekniska inverkan
som uppstår, då en person, som

exempelvis haft försäkringspremier,
uppgående till låt oss säga 210 kronor,
tecknar en ny försäkring med en premie
på 150 kronor, d. v. s. hans försäkringsavdrag
ökas till 360 kronor.
En sådan nyteckning av en försäkring
föregriper naturligtvis inte skatfelagssakkunnigas
utredning i högre grad
än vad som nu sker genom finansministerns
förslag, som i verkligheten innebär,
att premier för livförsäkringar
hos vissa personer icke i fortsättningen
kommer att få avdragas med samma
belopp som tidigare.

Som motiv för sitt ställningstagande
till frågan om försäkringsavdraget anför
utskottsmajoriteten även, att maximigränsen
icke behöver höjas, eftersom
icke alla deklaranter utnyttjar det
nuvarande maximiavdraget på 200 respektive
400 kronor. Jag kan inte förstå
detta utskottets resonemang. För
mig innebär det resonemang som utskottsmajoriteten
för, att de personer,
som varit förutseende och skaffat sig
livförsäkringsskydd och som därigenom
bidragit till ett välbehövligt sparande,
nu skall straffas och få en skärpt beskattning
därför att vissa personer inte
velat företa något livförsäkringssparande.
Jag anser att utskottsmajoritetens,
d. v. s. socialdemokraternas och bondeförbundarnas,
ställningstagande i
denna fråga klart visar en negativ inställning
till den sparform, som försäkringarna
utgör. Framför allt förvånar
det mig, att bondeförbundet intagit
denna negativa ståndpunkt, då det
ju faktiskt kan bli så, att jordbrukarna
och andra enskilda företagare blir de
som får det sämst ställt med avdragsrätten
för avgifterna till sjukförsäkringen.
Om en jordbrukare vill ha en
frivillig försäkring, som ger honom
samma sjukpenning som exempelvis
hans kreatursskötare har, får han nämligen
själv betala även den del av avgiften,
som utgör den s. k. arbetsgivardelen.
Har vederbörande då tidigare
försäkringspremier, som tillsammans

Onsdagen den 28 april 1954 em.

med försäkringsavgiften för sjukförsäkringens
grundbelopp når upp till maximigränsen
för försäkringsavdraget, erhåller
han inte något som helst avdrag
för denna sin kostnad för den ökade
sjukpenningen. Arbetstagarna kommer
här i en bättre ställning än jordbrukarna
och andra företagare.

Herr Kristensson i Osby har i sitt
anförande försökt motivera, varför
folkpartiet stannat för ett maximiavdrag
på 550 kronor för gifta personer.
Jag skall inte här gå in på en detaljgranskning
av herr Kristenssons i Osby
beräkningsmetod. Jag vill bara konstatera
att den inte håller i vad den avser
äkta makar som båda har förvärvsarbete.
Nog är det mera verklighetsbetonat
att tillämpa den 1950 antagna proportionen
1:2 då det gäller försäkringsavdraget
för ogifta respektive
gifta personer. Detta är den klara linje
som högerförslaget bygger på.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
av herr Magnusson och undertecknad.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag efter
alla dessa anföranden begränsar mitt
anförande till ett minimum.

Det är på en enda punkt vi tvistar,
i frågan om det sociala bidraget. I alla
övriga avseenden är vi överens. När
man här talar — såsom den förste talaren
här och som nu herr Nilsson i
Svalöv — om att utskottet intar en negativ
ståndpunkt och att utskottets förslag
för oss tillbaka är detta intet annat
än överord.

Vad är det som gör att utskottet stannat
för den av finansministern föreslagna
linjen? Det pågår nu en undersökning
av 1950 års skattelagssakkunniga.
De kan väntas lägga fram ett förslag
i år i denna fråga. Då, har vi sagt
oss, läggs kanske åtskilligt nytt material
till det vi har förut. Det material
vi har är ju inte mycket med. Då får

Nr 16. 143

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

riksdagen en grund att bedöma verkningarna
av en ändring. Utredningens
förslag lär också gå ut på en förenkling
av hela taxeringsförfarandet, och
en sådan lösning vore ju utan tvivel till
fördel. Men å andra sidan råder inga
delade meningar i utskottet om att bevillningsutskottet,
om vi inte kan lösa
frågan på det sätt som utredningen
föreslår, naturligtvis skall komma med
ett förslag till nästa års riksdag att lösa
frågan efter samma linjer som de nuvarande.
Man bör sålunda i år inte
binda sig för någonting som man kanske
kommer att behöva göra om till
nästa år.

Nu har det sagts att en ändring i
dessa bestämmelser är mycket betydelsefull
för folk. Jag vill hänvisa herrarna
till sid. 20 i bevillningsutskottets
betänkande. Den statistik, som där lämnas,
har kanske inte något avgörande
värde. Vi har försökt plocka ihop litet
uppgifter om hur det förhåller sig för
människorna ute i landet när det gäller
möjligheten att få in de ökade utgifterna
under det nuvarande sociala avdraget.
Det visar sig att det går alldeles
utomordentligt bra för den stora massan
av våra deklaranter att göra detta,
vare sig man bor i de norra eller i de
södra delarna av vårt land. Det är därför,
herr talman, »inte någon ko på
isen» i delta fall. Därför är det rimligt
att vänta med en lösning av denna fråga
till nästa år och då lösa frågan rationellt.

Att bevillningsutskottet aldrig visat
någon fientlighet när det gäller att höja
detta avdrag framgår av 1950 års beslut
som tillkom på initiativ av bevillningsutskottet,
efter det att man hade
nöjt sig med de 200 kronorna från 1910
till 1950. Bevillningsutskottet kommer
naturligtvis att till nästa år fullfölja
samma linje, om det inte visar sig möjligt
att lösa frågan efter den linje som
skattelagssakkunniga nu är sysselsatta
med.

Allting talar nu för att man kan ge

144 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

sig till tåls ett år. Med hänsyn härtill
hemställer jag att kammaren, liksom
första kammaren, bifaller utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Redan i mitt första anförande
framhöll jag att jag anser, att
om man hade följt högerförslaget att
öka maximigränsen för det sociala avdraget
hade detta inte på något sätt behövt
inverka menligt på 1950 års skattelagsakkunnigas
arbete. Jag är fortfarande
av denna uppfattning, ty redan propositionsförslaget
innebär ju en viss förändring
i nu gällande regler, enär det
medför att försäkringspremier i fortsättningen
ej blir avdragsgilla för vissa
personer i samma utsträckning som
tidigare.

När bevillningsutskottets ärade ordförande
som bevis för att sjukförsäkringsavgifterna
skulle rymmas inom det
nuvarande försäkringsavdraget hänvisar
till den statistik som ingår i utskottsbetänkandets
recit, vill jag betona att
den statistiken är mycket bristfällig. Jag
vill erinra om att i denna statistik ingår
samtliga deklaranter, alltså både sådana
som på grund av låg ålder ännu
inte haft behov av något försäkringsskydd
och sådana som är äldre än 65
år och för vilka försäkringsskyddet inte
längre medför någon utgift, eftersom
premierna är slutbetalda. Däremot ingår
ej rörelseidkarnas deklarationer i
denna statistik. Skulle man göra en statistisk
undersökning beträffande storleken
av det nuvarande försäkringsavdraget,
borde man utgå från de aktiva
åldrarna. En sådan undersökning skedde
i samband med 1945 års folkräkning,
då ett stort antal skattedeklarationer bearbetades,
och tar man denna undersökning
till utgångspunkt, kommer man
till helt andra siffror än vad utskottet i
sin recit redovisat.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
vände sig emot att jag talade
om att Kungl. Maj:t och utskottet följer
en negativ linje, som innebär en försämring
för vissa skattskyldiga. Men man
kan väl ändå inte komma ifrån att utrymmet
för avgifter till frivilliga försäkringar
blir mindre, därest vi går på
den linje utskottsmajoriteten förordar.

Herr Olsson i Gävle ansåg att ett väsentligt
skäl för att man inte nu borde
höja försäkringsavdraget var att en utredning
pågår. Men redan det förhållandet,
att man i gällande försäkringsavdrag
vill inräkna avgiften till den allmänna
sjukförsäkringen, innebär ju en
ändring, och jag tycker för min del att
om frågan ett kommande år skall prövas
i hela sin vidd, bör man inte innan
dess vidtaga förändringar som beskär
den nu befintliga avdragsrätten.

Vad sedan gäller behovet av detta avdrag
vill jag erinra om att man inom
försäkringsbolagen De Förenade och
Framtiden har gjort en undersökning
för att försöka få fram den årliga premien
för dem som under år 1951 och
1952 tagit livförsäkringar. Man har därvid
hållit sig inom folkförsäkringens
ram, men man har räknat även med försäkringar
som är tagna utanför dessa
bolag. Undersökningen uppvisar det
märkliga resultatet att den årliga premien
för de nya försäkringstagarna utgör
inte mindre än 146 kronor. Om därtill
lägges en premie på 40 kronor för
arbetslöshetsförsäkring, måste det väl
ändå sägas att dessa nya försäkringstagare
har mycket små möjligheter att
få plats med avgiften till sjukförsäkringen
inom avdragets ram. Framför allt
gäller detta ensamstående personer.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Vad jag vände mig mot
var att både herr Kristensson och herr
Nilsson i Svalöv begagnade det uttrycket
att utskottet är negativt. Utskottet är
icke negativt, utan utskottet vill få till

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr IS. 145

stånd en lösning av denna fråga. Men
vi vill ha frågan allsidigt utredd, innan
vi går att ta ståndpunkt till densamma.
Det är ju någonting helt annat än vad
man bär gjort gällande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det starkaste skälet för
mig, när jag i år icke velat föreslå riksdagen
en höjning av avdraget för frivilliga
försäkringsavgifter, är att det pågår,
såsom här förut påpekats, ett arbete
på att försöka åstadkomma en förenkling
av skattelagarna och taxeringsförfarandet.
Man har under debatten
här — det gäller särskilt herr Kristensson
i Osby — velat göra gällande att det
inte finns något samband därvidlag.
Men var och en som känner till dessa
frågor måste ju säga sig, att en sådan
förenkling måste framför allt grundas
på en omarbetning av följande fyra avdrag,
nämligen löntagares avdrag för
inkomstens förvärvande och bibehållande,
kommunalskatteavdraget, avdraget
för folkpensionsavgift och det försäkringsavdrag
som vi i dag talar om. Det
är ännu omöjligt att säga, hur en kombination
i detta avseende skall kunna
skapas, men det är uppenbart att alla
dessa avdrag måste underkastas en omarbetning.

Det kan val inte då vara lämpligt att
man i år binder sig för en höjning av
det avdrag vi nu diskuterar. Fattar man
ett sådant beslut, ger man ju en utfästelse
som kommer att utnyttjas av försäkringsbolagen,
och om det sedan i samband
med förenklingsarbetet måste ske
vissa förändringar, kommer detta att
medföra missnöje och andra konsekvenser.
Det är därför förmånligare att vänta
med att ta slutlig ståndpunkt till frågan,
tills vi fått fram förslaget om alla
förenklingar som bör ske.

Jag vill ställa den frågan: Vilka skador
skulle egentligen kunna uppkomma
genom att man på detta sätt ställer sig
avvaktande? Det är klart att det kom10
— Andra kammarens protokoll 1954.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

mer att finnas fall, där resultatet blir
en högre skatt. Många kommer naturligtvis
att säga: Jag kan inte få plats i
avdraget för försäkringspremier för de
premier jag betalar, och får jag nu ytterligare
50—150 kronor i sjukförsäkringsavgift
blir det ännu mindre plats. Låt
oss då komma ihåg, att detta försäkringsavdrag
inte är skattelagsmässigt betingat.
Vi har i vår skattelagstiftning
den principen, att om en inkomst inte
beskattas får inte heller de utgifter som
erfordras för inkomstens förvärvande
avdragas. Däremot får dessa avdragas
om inkomsten beskattas. Man får alltså
göra avdrag för avgift till pensionsförsäkringen,
eftersom pensionen blir beskattad.
Däremot blir en utfallande kapitalförsäkring
inte beskattad och följaktligen
finns det inte något logiskt skäl
att medge avdrag för premierna för den.
Detta avdrag har helt och hållet kommit
till för att locka mindre inkomsttagare
att ta försäkringar; för de större
försäkringstagarna har avdraget aldrig
spelat någon roll.

Herr Kristensson i Osby sade, att det
blir svårt att bedriva ackvisition för
försäkringar, därför att sjukförsäkringsavgiften
nu kommer att fylla allt utrymme.
Utskottet bär ju sin statistik
och även i finansdepartementet har det
gjorts en stickprovsundersökning. Jag
skall emellertid inte använda dessa,
eftersom de är mycket begränsade. Herr
Ewerlöf i första kammaren har i avsikt
att motbevisa oss, som står på utskottets
linje, tagit fram material från FörenadeFramtiden.
Där har redovisats 800 000
försäkringstagare, som genomsnittligt
betalar en premie av 150 kronor. Detta
gäller såväl gifta som ogifta, alltså såväl
dem som får göra avdrag med 200
kronor som dem som får göra avdrag
med 400 kronor. Då är det ändå uppenbart,
att ensamstående — det är i allmänhet
yngre personer — inte har lika
höga försäkringar som gifta personer.
Även sedan sjukförsäkringsavgiften inrymts
i försäkringsavdragen finns det
Nr 16.

146 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

alltså fortfarande utrymme för ackvisitörerna
att arbeta med, ett utrymme,
som siikert är tillräckligt stort för att
kunna utnyttjas under det år vi får vänta
på en slutlig reform.

Kom ihåg, att det avdrag på 200 kronor,
som ännu gäller för ensamstående,
sattes år 1910. Under 40 år har försäkringsbolagen
försökt utnyttja detta för
ackvisition, och man har ändå inte
kommit längre i dag än att det stora
flertalet försäkringstagare inte avdrar
mer än 150 kronor. Vad är det då för
mening med att säga, herr Nilsson i
Svalöv, att man borde ta hänsyn til!
penningvärdets försämring? Det behöver
man väl ändå inte göra förrän avdragsmöjligheterna
till fullo utnyttjats.
Varken när det gäller försäkringsbolagens
möjligheter till ackvisitionsverksamhet
eller möjligheten för flertalet
medborgare att få utrymme för sina
sjukförsäkringsavgifter är det någon
fara på taket utan vi kan lugnt ge oss
till tåls någon tid. Det rör sig bara om
ett år, innan riksdagen har full frihet
att ånyo ta ståndpunkt till denna fråga.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre diskussion vid den här tiden
på dygnet. Jag vill endast deklarera att
då jag väckte min motion var det från
den utgångspunkten, att försäkringssparandet
är en av de bästa sparformer
vi kan tänka oss. Min personliga uppfattning
är, att just det avdrag, som därvidlag
medgivits, har i hög grad främjat
intresset för försäkringar.

Herr Olsson i Gävle underströk, att
det pågår utredningar och att man bör
avvakta resultatet av dessa. Men om utskottet
bara hade det skälet att åberopa
tycker jag nog inte att det behövde
ha varit så negativt i sin skrivning. Utskottet
säger, att det »har därvid fäst
särskilt avseende vid att nu föreliggande
material icke ger vid handen att något
mera allmänt behov av en förhöj -

ning av försäkringsavdragets nuvarande
maximibelopp kan anses föreligga». Utskottet
hänvisar sedan till de siffror och
uppgifter som finns återgivna i utlåtandet
och kommer fram till, vilket
även finansministern var inne på, att
en höjning av avdraget för närvarande
inte är särskilt angelägen. Jag är inte
övertygad om att det är rätt. Om folk
faktiskt får det beskedet att man inom
den nuvarande ramen för försäkringsavdrag
även skall pressa in sjukförsäkringsavgifterna,
kommer detta i många
fall att verka hämmande på intresset för
försäkringar. För min del önskar jag,
att detta intresse inte minskas, utan
ökar, och därför undrar jag om det inte
varit bättre att inte förfara på detta
sätt förrän man kunnat framlägga ett
mera fullständigt förslag.

Som saken ligger till anser jag det är
riktigare att man, enligt den motion
som jag väckt, redan nu höjde de medgivna
avdragsbeloppen till 300 respektive
600 kronor. Jag tror inte att man
därmed skapar några alltför stora avvikelser
från de resultat man kommer
fram till efter de utredningar som pågår
och där man måste ta hänsyn till de
ändringar som skett i penningvärdet.

Jag vidhåller därför, herr talman,
det yrkande, som framförts i min motion
och yrkar alltså bifall till reservationen
nr II.

Herr KRISTENSSON i Osbv (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern framhöll
som främsta skäl för sitt förslag,
att man arbetar med en förenkling av
skattelagstiftningen. Det är klart att
en sådan förenkling i och för sig kan
vara nog så lockande och värdefull.
Finansministern gick dock inte alls in
på den invändning som jag har gjort
i detta sammanhang, nämligen att finansministerns
förslag innebär en ändring
i nu gällande regler genom att utrymmet
för de frivilliga försäkringsavgifterna
i många fall blir mindre. Detta

147

Onsdagen den 28 april 1954 em.

kan ändå inte bestridas, och jag tror
inte att finansministern vill bestrida
detta påstående.

När det sedan gäller detta schablonavdrag
kan man inte underlåta att fråga
sig, om detta verkligen kan bli så stort,
att man inte måste lämna rätt för deklaranterna
att vid deklarationen göra anspråk
på större avdrag än schablonavdraget.
Kan man komma ifrån detta?

Jag kan, herr finahsminister, inte värja
mig för den tanken, att det förslag
som här föreligger från regeringspartiernas
sida, tyvärr visar ett bristande
intresse för det enskilda sparandet.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill endast med ett
par ord säga att det förvånar mig, att
finansministern bär utnyttjar medeltalsberäkningen
på det sätt som han här
gör. Det kan inte vara riktigt att i detta
fall utgå ifrån medeltal. Vi måste undersöka
hur många personer det blir som
verkligen får en skatteskärpning i och
med detta förslag. Det är detta som är
av intresse att veta. Det måste finnas
många personer sorn har ett försäkringsavdrag,
som ligger betydligt högre
än 150 kronor.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag och mina medmotionärer
tillhör dem som anser, att
försäkringssparandet är en verklig tillgång
i vårt samhälle och att det på alla
sätt skall uppmuntras. Det var detta
som gjorde att vi väckte vår motion,
vilken slutade på samma krav som högermotionen,
alltså ett belopp av 300
kronor för ogifta och 600 kronor för
gifta. Denna motion har ju avstyrkts av
utskottet. Det viktigaste motivet för utskottets
ståndpunktstagande är ju, som
anmälts på s. 24, att nu föreliggande
material icke ger vid handen att något
mera allmänt behov av en förhöjning
av försäkringsavdragets nuvarande
maximibelopp kan anses föreligga.

Nr 16.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Det material, vid vilket utskottet säger
sig fästa särskilt avseende, är tydligen
de tabeller som man finner på s.
20 i utskottsutlåtandet. De båda första
tabellerna avser dels ett taxeringsdistrikt
i Norrtälje, dels några landskommuner
i Östergötland. Om detta urval
kan man först och främst säga, att det
med säkerhet ingalunda är representativt
utan tvärtom undervärderat livförsäkringssparandet.
Norrtälje är ju inte
alls någon typisk svensk stad. Anledningen
till att den kommit in i bilden
är väl, att utskottsledamoten herr Franzon
är därifrån och att han har siffror
tillgängliga från denna stad. Även utpräglade
landskommuner i Mellansverige
ligger alldeles säkert i underkant
när det gäller förekomst av livförsäkringar.
Detta oaktat redovisas i dessa
båda tabeller ett långt ifrån obetydligt
procenttal av försäkringstagare med
premier just i det kritiska skiktet. Bland
ogifta i Norrtälje är det 14 procent med
ett belopp överstigande 150 kronor, och
bland gifta i samma stad 17 procent
med ett belopp överstigande 300 kronor.
Båda dessa grupper, som utan tvivel är
mera frekventa i mera utpräglade arbetarstäder,
skulle få sina avdragsmöjliglieter
försämrade om propositionen
bifölls. Jag har gjort en förfrågan hos
taxeringsordföranden i mitt eget distrikt,
och han har utan att sväva på
målet sagt, att det är alldeles påtagligt
hur försäkringarna, sedan avdraget
höjdes, ökat i detta taxeringsdistrikt.

I själva verket har det tidigare gjorts
en av utskottet förbisedd utredning.
Herr Nilsson i Svalöv var inne på den.
Den ägde rum i samband med en folkräkning
från år 1945. Av denna utredning
framgår bland annat, att 78 procent
av de manliga och 62 procent av
de kvinnliga deklaranterna gjorde avdrag
inom 200 kronors ramen. Höjningen
till 400 kronor trädde ju inte i kraft
förrän år 1951. Medianavdraget för män
var 116 kronor och för kvinnor 57 kronor.
Halva antalet män hade alltså gjort

14»

Ni 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

avdrag för premier överstigande 110
kronor. Bland gifta män var medianavdraget
149 kronor. Bland inkomsttagare
i inkomstklassen 6 000—10 000 kronor
— för att nu ta ytterligare ett exempel
— var medianavdraget inte mindre
än 189 kronor. Härav framgår att
man redan år 1945 var uppe i betydligt
liögre tal än norrtäljeundersökningen
visar, och sedan 1945 har som påpekats
i vår motion försäljningen av livförsäkringar
varit utomordentligt kraftig, inte
minst tack vare höjningen av maximibeloppet
till 400 kronor. Det kan ju
här inskjutas, att man i Danmark har
ett avdrag, som både för gifta och ogifta
går upp till 600 kronor.

Jag har helt privat låtit göra en rundfråga
bland Folksam-ombud i Eskilstuna
och Borlänge angående hur det
står till på dessa platser och särskilt
frågat om det är vanligt att gifta industriarbetare
har försäkringspremier på
400 kronor eller nära 400 kronor. Svaret
på denna rundfråga har blivit ett
enhälligt och tveklöst ja. Det är alldeles
uppenbart, att det på industriorterna
har sålts mera försäkringar än ute
på landsbygden och i de större städerna.

Man har redan omnämnt det lönsparande
som pågår, och en författare
i Fackföreningsrörelsen nr 13 för i år,
Nils Källgren, har kommit fram till att
detta lönsparande vid utgången av år
1953 omfattade 52 000 personer, vilka
sammanlagt sparade 37 miljoner kronor.
Nettoökningen under 1953 var 10 miljoner;
det hade satts in 18 miljoner och
tagits ut i det närmaste 9 miljoner. För
att nå detta resultat har staten under de
fyra år detta lönsparande pågått, alltså
1951—1954, satsat sammanlagt 555 000
kronor som lotterivinster. Det kan vara
skäl att peka på att dessa 52 000 sparare,
som man lyckats få i hop under fyra
år, utgör samma antal livförsäkringar
som ett enda av våra folkförsäkringsbolag
säljer till ungdomen under ett år.
Genomsnittligt har var och en av dessa

försäkringar en årspreinie av i runt tal
100 kronor. Några uttag förekommer
praktiskt taget inte på dessa försäkringar.
Det är sålunda utan vidare klart,
att livförsäkringen är det utan all konkurrens
mest effektiva ungdomssparandet.

Till sist kanske jag kan tillåta mig
fästa uppmärksamheten på meningen
nederst på s. 24 och överst på s. 25.
För min del måste jag säga, att det
är anmärkningsvärt att utskottet anser
att en given utfästelse, om vars innebörd
delade meningar icke kan förekomma,
inte skall anses förtjäna något
beaktande.

Sedan har här både från herr finansministern
och från utskottets ärade
ordförande varslats om de åtgärder,
som skall komma efter den pågående
utredningen. Man behöver ju inte ha
varit så länge här i riksdagen för att
lägga märke till att pågående utredningar
är den mest effektiva fördämning,
som utskotten på alla håll har för att
dämma upp motionsfloden. Men jag tror
ändå att vi har anledning att inte låta
det dra alltför långt ut på tiden och
dämma upp försäkringssparandet genom
att inte utöka denna avdragsmarginal.
Att utredningskvarnarna mal långsamt
har jag fått bevis på här i kammaren
i dag. En av kammarens ledamöter visade
mig en kallelse till ett utredningssammanträde,
och det var två år sedan
han sist var kallad till sammanträde. Nu
vill jag inte säga, att den utredning, som
utskottets ärade ordförande nämnde,
sker med denna snigeltakt, utan den
kommer alldeles säkert snabbare fram
med sitt resultat.

Vi hävdar från motionärernas sida,
att försäkringssparandet på alla sätt
bör uppmuntras. Det är därför vi burit
fram våra önskemål. En ödets nyck
har gjort att vi har kommit på samma
linje som högern. Man skulle ju med en
travestering av ett bibelord kunna säga:
Kan något gott komma från höger? Det
är alldeles tydligt att så är fallet, och

Onsdagen den 28 april 1954 em.

det är väl till allas vår glädje vi kan
konstatera detta.

Jag ber, lierr talman, med hänsyn
till den framskridna tiden att med dessa
synpunkter få yrka bifall till reservationen
nr II.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Lundqvist.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Vi har i bevillningsutskottet
en taxeringsman från ett av de
områden, som herr Lindström talade
om att Folksams ombud var så nöjda
med, och i anledning av vad herr Lindström
framhöll vill jag säga, att han
lämnade utskottet andra uppgifter i
detta avseende om industriarbetarna.

Sedan var herr Lindström rädd för
att utredningen skulle dröja länge. Finansministern
har sagt att den skall
komma till nästa riksdag. Herr Lindström
har ju haft tillfälle att se hur
denna utredning arbetar genom att redan
i år ha medverkat till genomförande
av ett par av de förslag som är framlagda.
Varför skall man i dag ovillkorligen
tänka sig att det skall skjutas långt
på framtiden och tala om dessa två år
då en kommitté inte sammanträtt, när
man här har att göra med en utredning
som praktiskt taget arbetar året runt?

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Genom motion nr 512
i denna kammare har vi velat fästa
uppmärksamheten på att en hel del
personer som inte är arbetstagare kommer
i ett sämre läge, om man inte får
någon ändring på bestämmelserna om
avdragsrätt för avgifter till sjukförsäkringen.
.Tåg vill framhålla att vi inte anser
det riktigt att detta förhållande skall
bestå. Vi är också medvetna om det oerhört
värdefulla i ett försäkringssparan -

Nr 16. 149

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

de, såsom bär understrukits av många
talare. Jag skall emellertid inte gå närmare
in på den frågan.

Jag skall inte heller förlänga debatten
så mycket utan bara ta fasta på vad dels
herr finansministern och dels bevillningsutskottets
ärade ordförande har
ställt i utsikt, nämligen att riksdagen
redan nästa år skulle få ta ställning
till en ändring av avdragsrätten för avgifter
till sjukförsäkringen. Jag hoppas
att man i det förslag som då läggs fram
för riksdagen beaktar de synpunkter,
som har framhållits i den motion vi har
avgivit, ty faktum är, som jag förut
sade, att de som icke är arbetstagare
kommer i ett sämre läge än arbetstagarna
beträffande kostnaderna för sjukförsäkringen.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till reservation nr II.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Det har talats om att
motionen nr 512, som väckts från bondeförbundshåll,
har lämnats vind för
våg av bondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet. Det underströks i
bevillningsutskottet och har också understrukits
här, att bondeförbundsmotionen
var den bästa, och det är ju
ingen nyhet alt bondeförbundsmotionerna
är bra; det gäller inte bara den
här. Motionen avsåg att försäkringsavdraget
skulle lämnas oförändrat som
det är, men att den avgift som utgår
till sjukförsäkringen skulle avräknas till
hela sitt belopp. Det vore kanske riktigt
om det gjordes på detta sätt, men
motivet för vårt ställningstagande i bevillningsutskottet
var •— det kanske
verkar överraskande för både bevillningsutskottets
ordförande och utskottets
övriga ledamöter — att de uppgifter
vi fick från taxeringsdistrikten visade,
att det redan gällande försäkringsavdraget
inte på långt när utnyttjas så
som vi kanske föreställt oss. Följaktligen
visar det sig möjligt att inrymma
också sjukförsäkringsavgiften inom det

150 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

redan medgivna avdraget. Detta är ett
av motiven för vårt ställningstagande.

Det andra motivet är att det, som
en av motionärerna tidigare angav, pågår
en utredning. Enligt finansministerns
uppgift kan vi förvänta att den
inom en snar framtid skall framlägga
resultatet av sitt arbete, och det är en
av anledningarna till att vi har intagit
denna ståndpunkt. Jag anser att den ur
alla synpunkter är fullt försvarbar, särskilt
med hänsyn till att den avdragsrätt
som redan finns inte är utnyttjad
på det sätt som den författningsenligt
ger möjlighet till.

Man har förvånat sig över att bondeförbundets
ledamöter i bevillningsutskottet
inte följde motionen som väckts
från bondeförbundets sida. Detta kan
naturligtvis vara ägnat att förvåna, men
inför de argument som vi har fått till
livs har vi måst böja oss. Man förvånar
sig emellertid också, när man ser reservationerna
i denna fråga, över att
effekten skulle vara så stor av den femtiolapp
som skiljer folkpartiets och högerns
reservationer. Men det är ju mycket
som kan förvåna oss, lika väl som
högern och folkpartiet varit förvånade
över vårt ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att i varje fall
som frågan ligger till nu få yrka bifall
till utskottets framställning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2 ro) bifall till den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till reservationen av herrar Magnusson
och Nilsson i Svalöv; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Nilsson i Svalöv och Kristensson
i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om
bifall till den av herrar Magnusson och

Nilsson i Svalöv avgivna reservationen,
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Nilsson i Svalöv och Kristensson
i Osby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 114
ja och 79 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkande nr
32, i anledning av väckta motioner om
rätt att vid taxering till skatt för inkomst
göra avdrag för läkar- och sjukvårdskostnader;
samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om kammarkansliernas
rationalisering eller
upprättande av en gemensam upplysningscentral
i riksdagen;

nr 21, i anledning av väckt motion
om installering av en högtalaranläggning
i första kammarens plenisal; och
nr 22, i anledning av väckt motion

Onsdagen den 28 april 1954 ein.

Nr 16.

151

om'' pension åt riksdagsstenografen
E. G. T. Torbiörns änka och barn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 10.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 120, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken
jämlikt lag den 5 juni 1953, nr 304,
gäller till och med den 30 juni 1954,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1955.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels fyra i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 454 av herr Ohlon m. fl. och
nr 459 av fru Gärde Widemar och
herr Englund, samt

inom andra kammaren
nr 588 av herr Ohlin m. fl. och
nr 594 av herrar Dahlén och Gustafson
i Göteborg,

dels ock fem före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 101 av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén och

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen,
nr 344 av herr Ewerlöf m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 138 av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson,

nr 153 av herrar Adolfsson och
Hansson i Önnarp och

nr 312 av herr Hjalmarson rn. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:101 och 11:153, 1:344
och 11:312 samt 1:454 och 11:588 —
bifalla förevarande proposition;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att behovet av
en fortsatt statlig priskontroll och
grunderna för den priskontrollerande
verksamhet, som kunde finnas erforderlig,
måtte förutsättningslöst utredas,
samt att de förslag, som därav kunde
föranledas, måtte framläggas för riksdagen; C.

att motionerna I: 459 och II: 594,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
under B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 138, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört och under B. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Lundgren, Huss och Jacobsson
i Igelsbo, fröken Höjer och herr Cassel,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:101 och 11:153, 1:454
och II: 588 ävensom till i motionerna
I: 344 och II: 312 framställda yrkanden
om att prisregleringslagen icke skulle
beredas fortsatt giltighet för tiden efter
den 30 juni 1954, avslå förevarande
proposition;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
efter vederbörlig utredning måtte för
riksdagen framlägga förslag rörande de
prisreglerande åtgärder som under
krig, krigsfara eller av andra av krig

152

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

föranledda utomordentliga förhållanden
kunde prövas nödiga;

C. att motionerna

1) I: 344 och II: 312

2) 1: 459 och II: 594 samt

3) II: 138,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har andra lagutskottet beslutat
tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition
rörande priskontroll.

Enligt reservanternas mening har
Kungl. Maj:t ej förebragt tillräckligt
starka skäl för att priskontrollen bör
bibehållas. Den grundläggande förutsättningen
för den nuvarande lagens
bestånd föreligger numera icke, nämligen
krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest av krig föranledda
utomordentliga förhållanden. Det är
även skäl att erinra om den numera
gällande lagstiftningen för motverkande
av konkurrensbegränsning.

Det har gjorts gällande att priskontrollen
är erforderlig för att öka effektiviteten
och minska kostnaderna inom
varudistributionen. Detta påstående har
i synnerhet då det gäller detaljhandeln
icke kunnat sakligt underbyggas. Den
statliga priskontrollen medför i stället
många gånger en fastlåsning av priserna
på högre nivå än den som en fri
konkurrens skulle leda till. Enligt reservanternas
mening finns det sålunda
ej skäl för att bibehålla priskontrollen
längre.

Under normala tider är den fria prisbildningen
för både konsumenter och
producenter en mera tillfredsställande
prisregulator än en statlig priskontroll.
Skadlig konkurrensbegränsning bör
motverkas. Vi har skäl att hoppas att
lagen om skadlig konkurrensbegräns -

ning skall komma att visa tillfredsställande
resultat.

Under extraordinära tider, då den
fria marknaden sätts ur spel, kan det
däremot finnas skäl för en prisreglering.
Därför bör inom Kungl. Maj:ts
kansli övervägas en lagstiftning, avsedd
att användas uteslutande under extraordinära
förhållanden. Härigenom slipper
man att improvisera i en svår situation.
Det förutsättes då att samråd
sker mellan departementet och företrädare
för näringsliv, konsumenter och
expertis.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag är mycket tveksam,
huruvida det gagnar någonting till att
jag animerar någon vidare diskussion
i detta i och för sig viktiga spörsmål.
Grupperingarna av utskottets ledamöter
utgöres av samma politiska formeringar
som tidigare. Samma skäl, som tidigare
har använts vid överläggning både i utskottet
och här, skulle komma igen i
dag, och jag skall därför, herr talman,
inskränka mig till att med dessa ord
och med gott föredöme av utskottets
vice ordförande i fråga om korta tal
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vad finansministern i
dag begär av riksdagen är formellt bara
en sak, nämligen att riksdagen skall
förlänga giltighetstiden för 1947 års
prisregleringslag med ytterligare ett år.
I realiteten vill finansministern något
mera, nämligen att riksdagen inte bara
skall förlänga denna fullmaktslags giltighetstid
utan också ge honom fortsatt
fullmakt att tillämpa den. Enligt
min bestämda uppfattning kan riksdagen
inte villfara finansministerns begäran
på denna senare punkt utan att
göra sig skyldig till ett lagstridigt förfarande.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

153

Prisregleringslagen kan enligt lydelse
av dess 1 § endast sättas i kraft vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under av krig föranledda
utomordentliga förhållanden.
Utan att sådana förhållanden föreligger
har varken riksdagen möjlighet att
ge Konungen fullmakt att tillämpa lagen,
ej heller har Konungen rätt att
när riksdagen ej är samlad på eget
initiativ sätta lagen i kraft.

Vad som gäller för riksdagen, när det
är fråga om att lämna samtycke till lagens
tillämpning, måste också gälla förlängning
av detta samtycke. Om riksdagen
icke skulle kunna återkalla sin
fullmakt, när ändrade förhållanden
kommit att råda, skulle detta innebära,
att om Kungl. Maj:t en gång i ett kritiskt
läge har fått riksdagens samtycke
att tillämpa lagen, så skulle riksdagen
inte vidare pröva, om behov av tilllämpning
av prisregleringslagen förelåge
eller icke. Så kan omöjligen ha
varit lagstiftarnas mening. Tvärtom
måste de ha tänkt sig, att lagens tilllämpning
skulle vara begränsad till de
situationer som lagen själv uppräknar,
nämligen krig, krigsfara eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden.

Herr talman! Låt mig ställa frågan:
Skulle i dag, om någon fullmakt inte
funnes, finansministern kunna gå till
riksdagen och säga: »Här råder krig
eller krigsfara eller sådana av krig föranledda
utomordentliga förhållanden,
att riksdagen måste ge mig rätt att tilllämpa
prisregleringslagen». Nej, det
skulle finansministern uppenbarligen
inte, och om han skulle göra en dylik
framställning, så måste riksdagen pröva
frågan och därvid inte kunna komma
till annat resultat än att säga nej.
Detsamma måste gälla när det är fråga
om att förlänga en redan lämnad fullmakt.
Riksdagen kan inte komma ifrån
att pröva, om förhållandena fortfarande
är sådana, som de enligt lagen skall vara
för att fullmakten skall kunna läm -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

nas. Ger riksdagen eller förlänger riksdagen
fullmakten utan att lagens förutsättningar
är uppfyllda, så gör sig
riksdagen skyldig till överträdelse av en
lag, som riksdagen själv varit med om
att stifta. Det är detta jag bestämt vill
varna mot. Riksdagen kan ändra lagarna,
upphäva gammal lag och stifta
ny, men riksdagen är bunden av gällande
lag. Om den lagstiftande makten
av sina medborgare begär respekt inför
lagarna, så måste den själv gå före och
visa respekt för sitt eget verk.

Riksdagen kan i dag bifalla propositionen
i så måtto, att den förlänger
prisregleringslagens giltighetstid på sätt
som finansministern begärt eller till
den 1 juli 1955. Men gör riksdagen det,
så bör riksdagen samtidigt säga ifrån,
att den fullmakt, som lämnades Konungen
1947 att tillämpa lagen, nu återkallas
och att Konungen, om under det
budgetår det här är fråga en ny situation
inträffar som gör, att han anser att
lagen kan och bör sättas i kraft, har
att begära nytt samtycke av riksdagen
i laga ordning.

Reservanterna inom utskottet har
inte ens velat förlänga själva fullmaktslagen
än mindre fullmakten. De har ansett
att denna provisoriska lag bör upphöra
att gälla från och med halvårsskiftet
1 juli 1954 och att riksdagen av
Konungen skall begära utredning och
förslag till en ny fullmaktslag om prisreglering,
som liksom förfogandelagen
skall vara permanent men endast kunna
sättas i kraft vid krig eller krigsfara
eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden.

Nu har utskottsmajoriteten gått en
annan väg och har, utan att Konungen
begärt det, börjat fundera på en prisregleringslag,
som skall verka även i
fredstid. Eftersom den frågan kommit
upp vill jag helt kort deklarera, att
enligt min mening är priskontrollen en
av de detaljregleringar, som det kan
vara omöjligt att undvika i ett utomordentligt
läge men som bör försvinna

154 Nr 16.

Onsdagen den 28 . april 1954 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

i samma stund som det utomordentliga
läget upphör och inte bör få stå kvar
som en bestående ingrediens i vårt
normala ekonomiska liv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Då ju ämnet för dagens
diskussion i första hand gäller förlängning
av den nu gällande prisregleringslagen
anser jag det vara av intresse
att till en början se något på de
motiv, som i propositionen framförts
för en förlängning av lagen. Det är två
olika motiv. Det första är finansministerns
eget och det är att »en beredskap
på detta område tills vidare måste
bibehållas så att statsmakterna icke
förtages möjligheten till snabbt och effektivt
ingripande, därest omständigheterna
skulle nödvändiggöra detta».
Det andra motivet är ursprungligen
handelsministerns och går ut på att
hänsyn måste tas till i vad mån den
nya lagen om motverkande av konkurrensbegränsning
kan tänkas onödiggöra
prisreglerande verksamhet, och att
detta inte skulle kunna bedömas förrän
efter någon tids erfarenhet.

Om vi då först ser på finansministerns
motiv, att en beredskap tills vidare
måste bibehållas, så kan ju, vilket
man tycker knappast skulle behöva
framhållas, beredskapssynpunkten inte
vara tillräcklig anledning till att hålla
prisregleringslagen kontinuerligt i kraft
och än mindre att bibehålla ett helt
ämbetsverk enbart för beredskap. Beredskapssynpunkten
kan inte gärna
föra längre än till ett krav på en beredskapslagstiftning
motsvarande den som
nyligen antagits i fråga om förfoganderätt
och ransonering. De nya förfogande-
och ransoneringslagarna skall
sålunda utom vid krig eller akut krigsfara
inte träda i tillämpning annat än
efter särskilt förordnande och med
riksdagens samtycke, och det har inte

varit tal om att upprätthålla något ämbetsverk
i beredskap för dessa lagars
tillämpning.

Jäg skall strax återkomma till en del
allmänna synpunkter på frågan om det
aktuella behovet av en prisreglerings^
verksamhet, men först skulle jag vilja
säga några ord om handelsministerns
motivering för ett bibehållande av denna
verksamhet. Handelsministern säger
att den prisreglerande verksamheten
bör fortsätta till dess vi fått erfarenheter
av verkningarna av den nya lagstiftningen
om motverkande av konkurrensbegränsning.
Jag kan inte riktigt
förstå hans halvt uttalade misstro
mot effektiviteten av denna nya lagstiftning,
som ligger i hans uttalande.
Den nya lagen är ju i mycket ett resultat
av handelsministerns egna ansträngningar,
och den ledande synpunkten
vid lagens tillkomst var ju just
den, att den fria konkurrensen, som
förutsattes vara den bästa prisregulatorn,
skulle få ersätta det stelbenta prisreglerandet.

För egen del hyser jag ingen som
helst misstro till lagstiftningen mot
konkurrensbegränsning, detta särskilt
som jag är klart medveten om att priskonkurrensen
på många områden för
närvarande är så stark, att den nya
lagstiftningen inte kommer att behöva
tillgripas annat än i särskilda fall, och
för dessa fall är den säkerligen fullt
tillräcklig.

Strängt taget skulle jag kunna sluta
här när det gäller frågan om en förlängning
av den nuvarande prisregleringslagen.
Intet av de två skäl som
anförs i propositionen för ett fortsättande
under nuvarande konjunktur av
den priskontrollerande verksamheten
är enligt min mening bärande. Jag har
mig emellertid bekant, att andra i propositionen
icke uttalade motiv för
många av kammarens ledamöter spelar
en större roll än de motiveringar som
finansministern åberopar. Jag syftar
därvid på en icke ovanlig föreställ -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

155

ning, att näringsidkarna har makt att
hålla priserna uppe på en för dem behaglig
nivå. Och vidare tänker man sig
att priskontroll är ett universalmedel
för att hindra näringslivet att skära
pipor i vassen. Båda dessa föreställningar
är i nuvarande tid oriktiga i en
marknad med full varuförsäljning. När
full försörjning råder, som för närvarande
är fallet, styrs prissättningen av
de klassiska ekonomiska lagarna. Prissättningen
blir därvid inte alltid vad
man kanske skulle vilja kalla fullständigt
rationell. Det går i praktiken inte
uteslutande till så, att fabrikanten eller
handlanden bara tar fram sin räknesticka
och bestämmer priset på varje
vara direkt på grundval av egna anskaffningskostnader
och med tillägg
av en viss såsom idealisk eller skälig
ansedd marginal. Det är i stället så,
som det av ålder varit, nämligen att en
del varor lämnar högre avans, andra
lägre, och att stundom t. o. m. försäljning
måste ske av vissa varor rent av
med förlust. Så är till exempel marginalen
på en del av våra nödvändigaste
konsumtionsartiklar i själva verket så
liten, att om en handlande dreve försäljning
av endast sådana varor, så
skulle han inte kunna täcka sina kostnader.

Av vad jag nu sagt torde framgå, att
lönsamheten måste bedömas med hänsyn
till en bransch eller ett varuområde
i dess helhet. Man kan inte av
prissättningen på enstaka varor inom
en bransch sluta sig till branschens lönsamhet.
Priskontrollnämnden, sådan
den nu bedrives här i landet, tar ytterst
ringa hänsyn till detta förhållande och
inskränker sig till att i fråga om en
del godtyckligt utvalda varor förklara,
att här är marginalen för stor, och så
deklarerar man att priset skall sänkas.
Det har med tiden blivit allt svårare
att frigöra sig från intrycket, att nämnden
såsom urvalsprincip för sina aktioner
tagit att ge sig på en del särskilt
populära eller aktuella varor. När

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

man så satt ned priset på en vara, multiplicerar
man prisnedsättningen med
antalet försålda enheter och meddelar
försynt vid politiska eller andra möten
eller i pressen, att man nu har sparat
så och så många miljoner kronor åt
allmänheten, d. v. s. att man har överflyttat
så och så många miljoner från
fabrikanter eller handlande till deras
kunder.

Den omtalade besparingen är emellertid
ytterst tvivelaktig. Om man ser
på lönsamheten branschvis, så är den
endast undantagsvis så stor — det sörjer
konkurrensen för — att andra prisnedsättningar
kan göras än de som
drives fram genom den automatiska
prisbildningen. Framtvingas andra prissänkningar
på vissa varor, måste företagaren
kompensera sig på annat sätt.
Ur den allmänna prisnivåns synpunkt
är därför genom punktaktioner framtvingade
prissänkningar i själva verket
ingenting annat än illusionsnummer.

Det är i krigstid som priskontrollen
är på sin plats. Då är konkurrensen
försatt ur spel på grund av att efterfrågan
på varor överstiger tillgången.
Då kan de mindre nogräknade företagarna
ockra på varubristen, och då kan
det vara så dags att sätta in en generellt
verkande priskontroll och låta den
omfatta praktiskt taget alla varor
branschvis. Visserligen undgår man
inte heller då skadeverkningar av priskontrollen,
men de framstår då som
ett mindre ont.

Härmed har jag, herr talman, kommit
in på frågan om den revision av
prisregleringslagen, som väckts inom
utskottet, som tydligen i år har tröttnat
på att automatiskt tillstyrka förlängning
och därmed fortsatt tillämpning
av en lag, som enligt sin lydelse
skall tillämpas vid krig eller krigsfara.
Majoriteten föreslår därför en, som det
heter, förutsättningslös utredning om
behovet av en fortsatt priskontroll samt
grunderna för den priskontrollerande

156 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

verksamheten. I nästa andetag säger
dock utskottsmajoriteten i förevarande
utlåtande, att den ansluter sig till den
uppfattningen, att den av priskontrollnämnden
bedrivna verksamheten tills
vidare bör bibehållas. Jag hoppas att
majoriteten inte bara önskar se till att
täckning för en permanent priskontroll
gives i lagstiftningen. Man är då långt
borta från finansministerns mera försynta
motivering för prisregleringslagens
förlängning: önskemålet om beredskap.

Jag delar reservanternas uppfattning
att en ny beredskapslag bör komma till
stånd, dock att den skall användas endast
vid krig eller krigsfara eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Enligt sin ordalydelse skall
ju även den nu gällande prisregleringslagen,
som herr Cassel framhöll, tilllämpas
endast under sådana förhållanden,
och jag skulle inte i och för sig
ha något emot att den förlängdes, till
dess att en ny lagstiftning hunnit utarbetas,
men då det har bekantgjorts
att Kungl. Maj:t med stöd av sitt år
1947 erhållna bemyndigade ämnar låta
lagen vara i kraft under nästa budgetår
utan att ens för riksdag redovisa vilka
konkreta behov som f. n. skall anses
motivera den priskontrollerande verksamheten,
motsätter jag mig en förlängning
av lagens giltighetstid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! På grund av de säregna
och jag kanske vågar säga obekväma
arbetsformer, som tillämpas här i riksdagen,
ser jag mig nödsakad att stryka
mina egna reflexioner i denna fråga
och nöja mig med att citera några ord,
som för ett par år sedan återfanns i
tidningen Kooperatören. De var skrivna
av ledamoten av denna kammare, herr
Severin i Stockholm, som sade: »Kan
den starka prisstegringen bringas att

upphöra och förtroendet för penningvärdet
återvända, borde det vara svårt
att motivera priskontrollnämndens fortsatta
verksamhet ens för dess varmaste
anhängare, om den nu inte skall övertaga
monopolkontrollen, vilket dock är
en helt annan sak.»

Herr talman! Med hänvisning till
dessa kloka och beaktansvärda ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 72 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 28 april 1954 era.

Nr 16. 157

proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigsförsäkring för sjömän m. fl.,
in. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt
m. m.; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i
civilförsvaret; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om inrättande
av en stiftsadjunktur för sjömansvård
i Stockholms stift.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 215, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1954/55, m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet nr 198, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
ratifikation av bosättnings- och
sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike;
samt

från bevillningsutskottet nr 197, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 173, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar och omkostnader
vid karolinska sjukhuset samt vissa
andra anslag till universitetssjukhusen.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare.

För att deltaga i Nordiska centralbanksmötet
anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 4—7
maj 1954.

Stockholm 28 april 1954.

David Hall.

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.37.

In fidem
Gunnar Britth.