Onsdagen den 27 november Sid (Riksdagens protokoll 1957:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 27

22—27 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 november Sid.

Omorganisation av sjukgymnastutbildningen m. m............. 5

Vidgat kulturellt samarbete med Finland ...................... 6

Statsbidrag till driften av Spenshults reumatikersjukhus ............ 9

Ang. vattenvårdens organisation m. m......................... 11

Interpellationer:

av herr Weiland om anslag till docenten A. Åslanders forskning
på tandhälsans område .................................. 16

av herr Franzén ang. höjningen av taxorna för lågspänd elkraft 17

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 november

Statsutskottets utlåtande nr 160, ang. omorganisation av sjukgymnastutbildningen
m. m..................................... 5

— nr 161, ang. tillskapande av en fond för kulturellt samarbete

mellan Sverige och Finland ................................ 6

— nr 162, ang. utökning av studiebidraget till brevskolestuderande 9

— nr 163, ang. anställande av revisorsteknisk personal vid statens

kriminaltekniska anstalt m. m............................. 9

— nr 164, ang. statsbidrag till driften av Spenshults reumatikersjukhus
................................................. 9

—- nr 165, ang. ändrade regler för återkrav av statsbidrag för uppförande
av sjukvårdsanläggning m. m....................... 11

— nr 166, ang. vattenvårdens organisation m. m............... 11

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. förslag till lag om utlämning
för brott ........................................ 16

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 27

Fredagen den 22 november 1957

Nr 27

Fredagen den 22 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat läkarintyg anhålles
vördsamt om ytterligare ledighet
från riksdagsarbetet intill den 12 december
1957.

Säffle den 20 november 1957

Oscar Carlsson

Ledamot av första
kammaren

Ledamoten av riksdagens första kammare
Oscar Carlsson, Säffle, har vårdats
å härvarande lasarett 29 oktober—20 november
1957 för angina pectoris, utskrives
denna dag för vård i hemmet
men är oförmögen att sin tjänst förrätta
ytterligare tiden t. o. m. den 12 december
1957, vilket härmed intygas.

Säffle den 20 november 1957

Lars Dahlgren
Lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Bergh, Ragnar,
m. fl. väckta motionen nr 560.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 561, av herr Åkesson in. fl.; och
nr 562, av herr Werner m. fl.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Aastrap under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr

563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av en storflygplats.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m.- m.;

nr 161, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond
att användas för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland;

nr 162, i anledning av väckt motion
om utökning av studiebidraget till brevskolestuderande; nr

163, i anledning av väckt motion
om utredning rörande anställande av revisorsteknisk
personal vid statens kriminaltekniska
anstalt eller inrättande av
annan statlig revisorsorganisation att biträda
vid visst förundersökningsarbete
i brottmål;

nr 164, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Riksföreningen
mot reumatism som bidrag till driften av
Spenshults reumatikersjukhus;

nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i gällande regler för
återkrav i vissa fall av beviljade statsbidrag
för uppförande eller inrättande
av sjukvårdsanläggning; och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vattenvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om utlämning för
brott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 27

Tisdagen den 26 november 1957

Tisdagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
utrikesresa beviljades herr De Geer under
tre veckor från och med den 24 i
denna månad samt herr Geijer för tiden
den 1—den 16 instundande december.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
kvarvarande obligatoriska elevavgifter
vid universiteten m. fl. läroanstalter; och
nr 375, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser angående
statsbidrag till folktandvård.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Aastrup m. fl. väckta
motionen nr 563.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 160—166 samt
första lagutskottets utlåtande nr 37.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

nr 189, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142)
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto;

nr 190, dels angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna, dels ock med förslag till
lag om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193);

nr 191, med förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m.;
samt

nr 192, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr talmannen meddelade, att höstsessionens
sista arbetsplenum komme att
hållas under den vecka, som började den
15 nästkommande december månad, och
troligen komme att förläggas till tisdagen
den 17 eller onsdagen den 18 december.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Onsdag-en den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering
för inkomst av medel, som insatts å
skogskonto.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

190, dels angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna, dels ock med förslag till
lag om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193); samt

nr 191, med förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
192, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken Kina.

Ang. omorganisation av sjukgymnastutbildningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen in. in.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 160 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 15 mars 1957 föreslagna
huvudsakliga grunder för omorganisation
av sjukgymnastutbildningen in. in.;

b) godkänna av departementschefen i
samma statsrådsprotokoll föreslagna förändringar
i personalorganisationen m. m.
vid universitetet i Lund, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, karolinska
sjukhuset samt gymnastiska centralinstitutet,
att genomföras under budgetåren
1958/59 och 1959/60.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Sjukgymnastutbildningen
i vårt land har länge varit otillfredsställande.
Reformering av densamma
har stött på ett segt och kompakt motstånd.
Redan år 1859 föreslog en utredningskommitté,
att sjukgymnastiken såsom
medicinsk disciplin borde förläggas
till medicinsk institution och inte
till gymnastiska centralinstitutet. Men
det dröjde ända till år 1935, innan det
första steget på denna väg togs.

Vi står nu inför det andra steget mot
en förbättrad utbildning -— ytterligare
en god bit mot målet, som dock ännu
ej uppnåtts. Det är detta, som jag i dag
framför allt vill understryka.

Utvecklingen inom läkekonsten har
under senare årtionden gått snabbt. Vi
har fått utvidgade möjligheter att hjälpa
de sjuka, främst de akut sjuka. Men
därigenom har också sjukdomspanoramat
förskjutits. De utdragna, med våra
nuvarande resurser mer svårpåverkbara
sjukdomstillstånden har ökat i betydelse.
Detta jämte andra faktorer har
gjort, att vad vi kallar rehabilitering
eller återställande av de sjukas och skadades
arbetsförhet kommit att få allt
större betydelse inom sjukvården.

Inom denna rehabilitering spelar
de fysikaliska behandlingsmetoderna,
främst sjukgymnastiken, stor roll. Sjukvården
har därför blivit alltmer beroende
av läkarnas närmaste medhjälpare
på detta sjukvårdsavsnitt, nämligen
sjukgymnasterna, och en modern utbildning
av dessa efter nya riktlinjer med
tyngdpunkten lagd på dessa rehabilite -

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

ringssträvanden har blivit alltmer aktuell.
Så har skett i andra länder och
så hör ske i vårt land.

Därtill kommer en annan sak. Sjukgymnastutbildningen
bör i vårt land,
såsom skett i andra länder, inlemmas i
sjuksköterskeutbildningen. Sjukgymnasterna
bör utbildas på samma sätt som
vissa specialsjuksköterskor, t. ex. barnmorskor
och barnsjuksköterskor, för vilka
specialutbildningen efter viss tids
utbildning vid sjuksköterskeskolan förlägges
till särskilda anstalter. Först därigenom
får de en tillfredsställande praktisk
sjukvårdsutbildning; det är ju där
det för närvarande brister så avsevärt,
vilket också understrukits av utskottet.
Även ur organisatorisk synpunkt skulle
detta medföra betydande fördelar. Påståendet
att sjukgymnasterna skulle behöva
mer omfattande teoretisk förutbildning
än sjuksköterskorna är ju att
ställa verkligheten på huvudet. Sjuksköterskorna
ställes i sin praktiska gärning
inför betydligt svårare och ofta
mycket mer akut uppkommande avvägningsproblem,
där det stundom gäller
liv och död på ett helt annat sätt och
där den gedigna bakgrunden i utbildningen
kan vara det avgörande. Det är
blott bristen på utbildningsplatser för
våra sjuksköterskor, som här ställer sig
hindrande i vägen och tvingar oss att
uppskjuta den rationella lösningen.

Vad jag med detta vill säga är, att
här föreliggande förslag till reformerad
sjukgymnastutbildning icke är helt tillfredsställande,
men att det är ett gott
steg framåt, varför det under föreliggande
omständigheter bör kunna godtagas.
Vi bör dock ha fullt klart för oss,
att sjukvårdens utveckling kräver fortsatt
betydande reformering på detta område
och att fortsatt reformering av
sjukgymnastutbildningen omedelbart bör
övertänkas.

Jag har intet annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. vidgat kulturellt samarbete med
Finland

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond
att användas för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ohlon
m. fl. (I: 127) och den andra inom andra
kammaren av fru Sandström in. fl.
(11:122), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning i fråga om
möjligheterna för tillskapande av en
fond att under i motionerna angivna förutsättningar
användas för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:127 och II: 122, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet erinrat
om sina vid 1954 och 1956 års riksdagar
avgivna utlåtanden över väckta motioner
i föreliggande ämne, varefter utskottet
yttrat bland annat följande:

»I de nu föreliggande motionerna har
tanken på att taga i anspråk en del av
Finlands ränteskuld till Sverige för att
tillskapa en fond för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland ånyo framförts.
Åstadkommande på annat sätt av
en fond för ändamålet har också ansetts
kunna komma i fråga.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen
att ett främjande av de kulturella
förbindelserna mellan Sverige och Finland
icke lämpligen bör ske genom att
en del av avkastningen av Sveriges fordran
på Finland tages i anspråk. Utskottet
får erinra om att medel till främjande
av nordiskt-kulturellt samarbete finnas
anvisade på riksstaten. För innevarande
budgetår finnes sålunda under åttonde
huvudtiteln uppfört ett anslag å
300 000 kronor för ändamålet. I staten
för anslaget ha upptagits sammanlagt

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Ang. vidgat kulturellt samarbete med Finland

100 000 kronor såsom bidrag till svenska
Föreningen Norden för lektoratsverksamhet
samt för lärarutbyte inom det allmänna
skolväsendet, abnormundervisningsväsendet
och folkhögskolorna mellan
Sverige, Norge, Danmark och Finland.
Därjämte finnes i staten upptaget
ett belopp av 98 400 kronor till Kungl.
Maj:ts disposition. Vederbörande föreningar
kunna sålunda hos Kungl. Maj :t
göra framställning om bidrag till sin
verksamhet från nämnda anslag.

För närvarande finnas vissa fonder för
främjande av samarbetet mellan Danmark—Norge—Sverige,
Danmark—Sverige,
Sverige—Norge och Norge—Finland.
Dessa fonder ha tillkommit i annan
ordning än genom anslag av statsmedel.
Det är enligt utskottets mening beklagligt
att någon motsvarande fond icke
finnes för främjande av det kulturella
samarbetet mellan Sverige och Finland.
Utskottet får emellertid erinra om att
chefen för ecklesiastikdepartementet
jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t
den 9 juli 1957 tillkallat tre sakkunniga
för att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen rörande användningen
av den i Längmanska donationsmedlen
ingående A-fonden. Såsom förut
framhållits borde enligt vad i ovannämnda
utlåtande 1956: 94 förutsatts frågan
om användande av fondens avkastning
till främjande av det kulturella samarbetet
mellan Sverige och Finland under utredningsarbetet
upptagas till närmare
prövning. Med anledning av de nu föreliggande
motionerna I: 127 och II: 122
vill utskottet understryka betydelsen av
att genom utredningen klarhet snarast
vinnes huruvida viss del av nämnda donationsmedel
kan tagas i anspråk för
det i motionerna angivna ändamålet. Utskottet
förordar att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
anfört.»

Herr GRYM (s):

Herr talman! .lag måste säga att jag
inte alls är nöjd med statsutskottets
skrivning med anledning av den motion,
som utskottet här haft att behandla. Utskottet
har erinrat om att Kungl. Maj:t

tillkallat tre sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen
rörande användningen av den i
Längmanska donationsmedlen ingående
A-fonden och att frågan om användandet
av fondens avkastning till främjande
av det kulturella samarbetet mellan
Sverige och Finland under utredningsarbetet
förutsatts böra upptagas till närmare
prövning.

Det är denna passus i utskottets utlåtande
som jag bestämt protesterar mot.
I utlåtande nr 94 punkt 20 år 1956 anförde
statsutskottet: »Jämväl utskottet
finner en utredning av förevarande
spörsmål väl motiverad. Utskottet är
däremot icke berett att nu uttala sig till
förmån för något visst ändamål, för vilket
fonden framdeles kan komma att
utnyttjas.» Utskottet fortsätter vidare:
»Frågan härom torde få närmare prövas
under utredningsarbetets gång, varvid
tillbörligt beaktande bör skänkas de synpunkter
som framlagts såväl av revisorerna
och vederbörande remissmyndigheter
som i nyssberörda motioner.»
Av de motioner som utskottet skrivit
om väcktes den ena inom första kammaren
av herr Arrhén m. fl. (I: 15) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ericsson i Näs m. fl. (11:23). I
motionerna hemställdes alt riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att Kungl. Maj:t ville låta utreda
frågan om användande av den Längmanska
A-fondens avkastning till främjande
av det kulturella samarbetet mellan
Sverige och Finland i enlighet med
motionernas syfte samt, därest så visar
sig möjligt, vidtaga åtgärder till förverkligande
härav. Vidare väcktes två
likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av mig m. fl. (1:109)
och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson i Kalix in. fl. (II: 103).
Vi hemställde i dessa motioner att riksdagen
måtte dels uttala, att den Längmanska
A-fonden skall disponeras jämlikt
andemeningen i testamentet och att
förslag om ändrade användningsföreskrifter
alltså skulle avvisas, dels hos
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
såvitt angår den närmare tolkningen

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Ang. vidgat kulturellt samarbete med Finland

av testamentets bestämmelser om A-fondens
utnyttjande för de ändamål, som
ursprungligen avsetts, eller andra därmed
jämförliga syften i Norrbottens län,
beträffande tidpunkten för avkastningens
ianspråktagande samt i fråga om
sammansättningen av det organ, som
skall besluta om medlens användning.

Enligt mitt sätt att se kan man med
rätta säga, att statsutskottet genom denna
sin skrivning gått händelserna i förväg.
Statsutskottet borde ha avvaktat utredningens
resultat, innan utskottet fattat
en så pass bestämd ståndpunkt som
skett.

Den 4 maj 1956 behandlade jag
här i kammaren tämligen utförligt frågan
om den Längmanska A-fondens användning,
varför jag inte anser mig nu
ha anledning att närmare gå in på detaljspörsmålen.
Längman föreskrev bl. a.
att A- eller grundfonden skulle få disponeras
för olika näringspolitiska och
sociala ändamål, med början i landets
nordligaste delar. Med hänsyn till testamentets
föreskrift att A-fonden skulle
användas med början i landets nordligaste
del, har man utgått från att den i
praktiken är en fond för Norrbotten —
det har t. o. m. gjorts gällande, att de
sociala och näringspolitiska problemen
i Tornedalen är sådana, att fonden skulle
kunna kallas en Tornedalsfond, och
under detta namn har den ibland även
omnämnts i pressen. Avkastningen från
Längmanska A-fonden kan vid en mycket
försiktig beräkning fastställas till
ungefär 400 000 kronor per år. Det är
sålunda ingen obetydlig summa som en
kapitalfattig landsända här skulle få
disponera bl. a. för upprustning av ett
mycket eftersatt näringsliv.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag vill på detta sätt sända
en hälsning till herrar utredningsmän,
överståthållare Hagander, riksdagsman
Torsten Bengtson och professor Åke
Holmbäck, att de måtte tillse, att Erik
Johan Längmans yttersta vilja och testamente
respekteras. Det finns synnerligen
stora möjligheter att nu och framgent
använda fondens avkastning i Norrbottens
län i enlighet med vad donator

avsett. Jag vill också i detta sammanhang
omnämna, att vid användningen
av motsvarande fond i Finland inte alls
ifrågasatts att ändra testamentsbestämmelserna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottet bär behandlat
denna sak med en ganska fyllig
skrivning. Jag vill erinra om att Kungl.
Maj:t så sent som den 9 juni 1957 tillkallat
de sakkunniga, som herr Grym
talade om. Jag har fullt förtroende för
dessa sakkunniga. Det har vi också uttalat
i utlåtandet: »Med anledning av
de nu föreliggande motionerna 1:127
och II: 122 vill utskottet understryka betydelsen
av att genom utredningen klarhet
snarast vinnes huruvida viss del
av nämnda donationsmedel kan tagas i
anspråk för det i motionerna angivna
ändamålet.» Statsutskottet har icke, som
herr Grym säger, tagit någon definitiv
ståndpunkt här, utan vi avvaktar utredningens
resultat. Jag anser för min del,
att något annat kan man inte göra i nuvarande
läge.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I likhet med herr Grym
kan jag inte finna annat än att utskottets
skrivning är av den arten att den
nog bör föranleda en kommentar. Jag
vill erinra om att när frågan om den
Längmanska fonden behandlades i fjol
i riksdagen var det närmast därför, att
donationsbestämmelserna, på grund av
den långa tid som har gått sedan donationsbrevet
skrevs, inte kunde tillämpas
fullt ut och därför att det fördenskull
var nödvändigt att en permutation
åstadkoms som med möjligt iakttagande
av testators mening gjorde medlen
användbara. Den första utdelningen
skulle eljest kunna ske om några månader.

Vad som nu är värt att lägga märke
till och som utskottet möjligen inte har
observerat är att denne donator, som

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Om statsbidrag till
levde för ungefär hundra år sedan, liade
samlat sin förmögenhet både i Sverige
och i Finland, och när han donerade
sin kvarlåtenskap på sätt som skedde,
gjorde han en uppdelning i flera
fonder och tillgodosåg därvid både de
svenska avkomsttagarna och de finska.
Därför finns det på den finska sidan
fonder parallella med de svenska. Det
skulle fördenskull enligt min mening
icke vara i överensstämmelse med donators
vilja, om man nu åstadkom en
clearing. Man får väl på det sättet respektera
donators vilja att man ser till,
att det som han avsåg skulle komma den
svenska befolkningen till godo också
tillfaller denna och att det som han
avsåg skulle komma den finska befolkningen
till godo även tillfaller den.
När man nu, på det sätt som utskottet
gör, tänker sig möjligheten av en överflyttning
delvis, kan jag inte tolka det
på annat sätt än att det skulle innebära
våld mot donators önskan.

Följaktligen drar jag den slutsatsen
att när man, såsom utskottet skriver,
förutsätter att den utredning, som det
har talats om, skall utröna huruvida viss
del av nämnda donationsmedel kan tas
i anspråk för det i motionen avsedda syftet,
d. v. s. för att främja de kulturella
förbindelserna mellan Sverige och Finland,
måste denna utredning, såvitt jag
begriper, med hänsyn till den uppdelning
av kvarlåtenskapen som Längman
gjorde, finna att detta icke låter sig göra.

Jag anser att det hade varit värdefullt,
om man inom statsutskottet hade
närmare satt sig in i vad donator menade.
Då hade nog motionen kunnat besvaras
på ett annat sätt än utskottet
gjort.

Jag har, herr talman, inte heller något
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

driften av Spenshults reumatikersjukhus
nr 162, i anledning av väckt motion
om utökning av studiebidraget till brevskolestuderande;
och

nr 163, i anledning av väckt motion
om utredning rörande anställande av rfevisorsteknisk
personal vid statens kriminaltekniska
anstalt eller inrättande av
annan statlig revisorsorganisation att biträda
vid visst förundersökningsarbete i
brottmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om statsbidrag till driften av Spenshults
reumatikersjukhus

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Riksföreningen
mot reumatism som bidrag till driften av
Spenshults reumatikersjukhus.

T två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Edström
m. fl. (I: 40) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer m. fl.
(II: 31), hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta om ett statsbidrag om
20 000 kronor till Riksföreningen mot
reumatism som bidrag till driften av
Spenshults reumatikersjukhus under
budgetåret 1957/58.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 40 och II: 31 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill med hänsyn till
patienternas intresse att få bättre hjälp
från sjukförsäkringen med sina resor
till Spenshults reumatikersjukhus beklaga,
att statsutskottet icke ansett sig kunna
bifalla motionen utan blott hänvisat
till utredning i ärendet. Därigenom förskjutes
hjälpen till patienterna ytterligare
minst ett år.

Främst med anledning av medicinalstyrelsens
och riksförsäkringsanstaltcns
remissvar vill jag understryka, att motionens
syfte aldrig varit att hjälpa

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Om statsbidrag till driften av Spenshults

Spenshults reumatikersjukhus’ huvudman,
utan dess patienter, vilka för närvarande
missgynnas beträffande sina reseersättningar
genom den tolkning av
sjukförsäkringslagens bestämmelser, som
riksförsäkringsanstalten gjort. Staten
för Spenshults reumatikersjukhus slutade
förra året på en summa av 1 415 000
kronor. Den i motionen begärda summan
20 000 kronor har ur denna synpunkt
mycket liten betydelse. Den avsågs
blott att bli ett symboliskt statsbidrag.
Riksförsäkringsanstalten meddelade
nämligen i sitt cirkulär nr 39/1956
till de allmänna sjukkassorna, att enär
Spenshults reumatikersjukhus, på grund
av att det icke åtnjuter statsbidrag, ej
enligt sjukförsäkringslagen kan betraktas
som allmänt sjukhus, får sjukkassorna
icke lämna bidrag till resa för intagning
på sjukhuset som om det hade
varit allmänt sjukhus. Av samma orsak
får inte heller resebidrag för läkarkonsultation
därstädes lämnas.

Spenshults reumatikersjukhus äges av
staten och disponeras av Riksföreningen
mot reumatism för eftervård av reumatiskt
sjuka. Statsbidrag till ombyggnaden
för sjukhusets nuvarande ändamål
har erhållits med ett belopp av
över en miljon kronor. Statligt driftbidrag
utgår emellertid för närvarande
icke till skillnad mot tidigare år, då
sjukhuset tjänstgjorde som tuberkulossjukhus.
I stället erhåller Riksföreningen
mot reumatism driftbidrag från
landstingen och de landstingsfria städerna.
Enligt sjukförsäkringslagen 4 §
får som allmänt sjukhus blott räknas
sådan sjukvårdsinrättning, som tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår.
Spenshults reumatikersjukhus tillhör
staten och borde därför juridiskt
kunna godkännas som allmänt sjukhus.
Därtill kommer, att det allmänna i form
av bidrag från landsting och landstingsfria
städer helt svarar för driften. De
juridiska experterna inom riksförsäkringsanstalten
anser emellertid, att lagens
bestämmelser icke får tolkas så.

Hur skall man då få sjukhuset erkänt
som allmänt sjukhus? Man måste antingen
ändra sjukförsäkringslagens be -

reumatikersjukhus

stämmelser eller också ge bestämmelserna
en sådan auktoritär tolkning, att
sjukhuset, då det äges av staten, kan
räknas som allmänt sjukhus enligt sjukförsäkringslagen.
Vid förfrågan hos
riksförsäkringsanstalten har emellertid
den senare vägen icke ansetts vara framkomlig.
Då återstår den förra vägen,
som motionärerna begagnat sig av, nämligen
att sjukhuset skulle erhålla ett
symboliskt statsbidrag till driften. Men
även den vägen avvisar riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstaltens påstående,
att ett erkännande av sjukhuset som allmänt
sjukhus likväl icke kan berättiga
till resebidrag från sjukförsäkringen vid
färd till sjukhuset, då de sjuka kan erhålla
erforderlig vård på närmaste medicinska
sjukhusavdelning, synes mig
även böra påtalas. Reumatiskt sjuka,
som söker vård i reumatikersjukhuset
i Spenshult, är i detta avseende i samma
predikament som tuberkulöst sjuka
vilka söker vård vid ett kustsanatorium.
I båda fallen kan man säga, att de sjuka
teoretiskt kan erhålla vård på närmaste
medicinska respektive kirurgiska
sjukhusavdelning. Praktiskt är dock
detta ogörligt. De sjuka tas icke in erforderlig
tid på grund av den kända
platsbristen. Det kan även diskuteras,
om icke specialvården på specialsjukhuset
oftast är mer effektiv. Enligt min
uppfattning är det ett missgynnande av
de reumatiskt sjuka att tolka sjukförsäkringslagens
bestämmelser på sätt som
sker.

De reumatiskt sjuka missgynnas för
övrigt även på annat sätt av riksförsäkringsanstaltens
bestämmelser. Sjukförsäkringslagen
avser att ge fri medicin
vid långvariga och svårartade sjukdomstillstånd.
För många reumatiskt sjuka,
främst dem som lider av kronisk ledgångsreumatism,
föreligger sådant sjukdomstillstånd.
Trots detta har det hittills
varit ogörligt för dessa att få fri
medicin på samma sätt som flertalet övriga
långvarigt och svårartat sjuka.

De reumatiskt sjuka missgynnas av
vårt samhälle på ett tredje sätt, nämligen
därigenom att deras sjukvårdsfråga

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

fortfarande i så hög grad är olöst och
att utbyggnaden av reumatikervården
fortskrider så långsamt. Att döma av
proposition nr 188 förefaller det, som
om man till och med är benägen att ta
ett steg tillbaka och upphäva ett redan
av riksdagen fattat beslut att inrätta en
ny specialavdelning för reumatiskt sjuka.
Vi har all orsak att blicka på våra
grannländer i väst och öst, där för närvarande
reumatikervården utbygges
snabbt och rationellt till hjälp för de lidande
och till största gagn för samhället.

Jag hade väntat mig större förståelse
i riksdagen för denna eftersatta socialgrupps
lidanden och ekonomiska
bekymmer, men det blir kanske tillfälle
att återkomma.

I dagens situation nöjer jag mig med
att uttrycka den förhoppningen, att den
av statsutskottet rekommenderade utredningen
måtte ske med positivt sinne
och leda till att de reumatiskt sjuka blir
mindre missgynnade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 165, i anledning av
väckta motioner om viss ändring i gällande
regler för återkrav i vissa fall av
beviljade statsbidrag för uppförande eller
inrättande av sjukvårdsanläggning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vattenvårdens organisation in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vattenvårdens organisation
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 49, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 28
december 1956, hemställt om riksdagens
godkännande av ett i propositionen fram -

Ang. vattenvårdens organisation m. m.
lagt förslag till omorganisation av administrationen
på vattenvårdens område.

Enligt förevarande förslag skulle den
1 juli 1958 fiskeristyrelsens tillsynsavdelning
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå överföras
till byggnadsstyrelsen, som samtidigt
skulle förordnas att vara statens vatteninspektion.
Till styrelsen skulle knytas
en rådgivande vattenvårdsnämnd, bestående
av, förutom byggnadsstyrelsens
chef som självskriven ordförande, åtta
ledamöter representerande skilda, av
vattenvården berörda intressen, nämligen
vattenvård, hälsovård, naturskyddsocli
fritidsintressen, fiske, kommunerna,
jordbruksnäringen och livsmedelsindustrien
samt övrig industri. Cheferna för
tillsyns- samt vatten- och avloppsbyråerna
ävensom styrelsens stadsplanebyrå
skulle beredas tillfälle deltaga i nämndens
sammanträden. Förslaget innebar
vidare, att distriktsingenjörsorganisationen
för vatten och avlopp skulle samtidigt
med omorganisationen av den centrala
vattenvårdsadministrationen utbrytas
ur väg- och vattenbyggnadsverkets lokala
organisation och i stället underställas
byggnadsstyrelsen. Ansvaret för
den lokala vattenvården skulle åvila
länsstyrelserna inom de olika länen och
hälsovårdsnämnderna inom kommunerna.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald in. fl. (I: 397) och den andra inom
andra kammaren av herrar Levin och
Hamrin i Kalmar (II: 496), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1) att
inrätta en helt fristående vattenvårdsmyndighet,
vilken skulle bestå av både
central- och lokalorganisation med den
principiella utformning och utrustad
med erforderliga resurser för de uppgifter
som i motionerna angivits; 2) att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
att vid uppgörande av förslag till nästkommande
års budget särskild hänsyn
måtte tagas till behovet för vetenskapli -

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Ang. vattenvårdens organisation m. m.

ga institutioner, som sysslade med vattenforskning,
av ökade anslag för verksamhet
inom detta område;

dels en inom första kammaren av herr
Mannerskantz väckt motion (I: 396), vari
föreslagits, att riksdagen under uttalande
av önskvärdheten av ytterlig restriktivitet
vid inrättande av nya och utbyggande
av befintliga ämbetsverk måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förnyad noggrann prövning, huruvida
icke tillsyns- och övervakningsuppgifterna
skulle kunna lösas genom en mindre
kostsam utbyggnad av den centrala vattenvårdsförvaltningen
än den i propositionen
föreslagna;

dels ock en inom första kammaren av
herr Huss m. fl. väckt motion (I: 398),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
49 angående vattenvårdens organisation;
att riksdagen måtte fatta principbeslut av
innebörd, att vattenvårdens centrala organisation
skulle utgöras av ett självständigt
ämbetsverk och att chefen för ifrågavarande
ämbetsverk skulle vara självskriven
ordförande i vattenvårdsnämnden;
samt att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
nytt förslag till vattenvårdens organisation
i överensstämmelse med i motionen
angivna riktlinjer måtte föreläggas 1958
års riksdag att gälla från den 1 juli 1958
eller, om detta av praktiska skäl icke läte
sig göra, snarast möjligt efter denna tidpunkt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 398, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag till omorganisation
av administrationen på vattenvårdens
område;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

III. att motionerna I: 397 och II: 496
samt I: 398, i vad de avsåge inrättande
av en fristående vattenvårdsmyndighet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 397 och II: 496,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att motionen I: 398, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

VI. att motionen I: 396 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet, som sålunda ej funnit sig
kunna godtaga Kungl. Maj:ts förslag till
lösning av organisationsfrågan, är emellertid
inte heller berett att tillstyrka inrättandet
av, såsom i förberörda motioner
föreslagits, ett fristående ämbetsverk
för vattenvårdsfrågornas handläggning.
I stället bör enligt utskottets mening nuvarande
organisationsform t. v. i stort
sett bibehållas, det vill säga med vattenoch
avloppsbyrån samt distriktsingenjörsorganisationen
förlagda till väg- och
vattenbyggnadsverket och tillsynsavdelningen
till fiskeristyrelsen. Detta förutsätter
dock att en effektiv samordning av
de nuvarande organisationsenheternas
verksamhet kommer till stånd. Enklast
synes detta kunna ske genom att vattenvårdsnämnden
gives en samordnande
funktion och i detta syfte erhåller vidgade
befogenheter, varjämte en ändrad
placering och sammansättning av nämnden
bör komma till stånd, därest så visar
sig erforderligt eller lämpligt. En fortsatt
utbyggnad av distriktsingenjörsorganisationen
samt en successiv upprustning av
tillsynsavdelningens resurser såväl i fråga
om personal som i övrigt inom den
av vattenvårdskommittén angivna ramen
synes dessutom önskvärd. Utskottet, som
förutsätter att förslag härtill om möjligt
framlägges redan i nästkommande års
statsverksproposition, vill även erinra
om behovet av ökad limnologisk personal
samt förbättrade lokalutrymmen för
tillsynsavdelningens del. I avvaktan på
en mera definitiv lösning av organisationsfrågan
synes slutligen vattenvårdsorganets
arbetsuppgifter, befogenheter
och samarbetsformer med övriga myndigheter
böra närmare klarläggas även -

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

som frågan om samordning och intensifiering
av forsknings- och undersökningsuppgifterna
på vattenvårdsområdet.

I sistnämnda hänseende synes bl. a. den
av Ingeniörsvetenskapsakademien nyligen
framlagda utredningen rörande
forskningsbehoven på detta område böra
skänkas vederbörligt beaktande. Någon
särskild framställning från riksdagens sida
i ämnet, såsom motionsledes föreslagits,
anser utskottet dock icke erforderlig.
»

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Anledningen till att jag
har begärt ordet i detta ärende är att
jag här har avgivit en motion, och sedan
har statsutskottet tagit sig det orådet
före att avstyrka den. Det är förvånansvärt.

För det första sammanfaller faktiskt
motionen till sitt innehåll och syfte med
det resultat som statsutskottet senare
har kommit till. Statsutskottet avstyrker
nämligen Kungl. Maj :ts proposition och
vill inte att det skall vidtas så omfattande
åtgärder som Kungl. Maj:t föreslår,
d. v. s. överförande till byggnadsstyrelsen
av de organ, som nu på olika
håll har tillsyn över vattenvården
i landet. Byggnadsstyrelsen har förklarat,
att om den skall ha hand om detta,
måste den ha förstärkning av sin administrativa
apparat, och bland annat vill
den ha en överdirektör som skall handha
dessa ärenden. Styrelsen säger till
och med att den inte kan bära ansvaret
för sin uppgift, om den inte får detta.
Det har, förmodar jag, bl. a. varit detta
som avskräckt statsutskottet från att
gå med på Kungl. Maj:ts förslag.

Eftersom min motion också innebär
ett avstyrkande av propositionen, hade
utskottet inte bort avstyrka motionen.
Jag har endast velat att riksdagens utlåtande
skulle utformas på det siittet, att
riksdagen skulle under uttalande av
önskvärdheten av restriktivitet vid inrättande
av nya och utbyggande av befintliga
ämbetsverk i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förnyad noggrann
prövning, huruvida icke tillsyns- och
övervakningsuppgifterna skulle kunna

Ang. vattenvårdens organisation m. m.
lösas genom en mindre kostsam utbyggnad
av den centrala vattenvårdsförvaltningen
än den i propositionen föreslagna.
Detta överensstämmer i vissa avseenden
med vad utskottet skrivit. Att
jag ändå inte helt kan instämma i statsutskottets
uttalande beror på vad utskottet
skriver på s. 15. Sedan utskottet
där uttalat att det inte vill vara med
om en utbyggnad enligt propositionens
förslag skriver utskottet: »En fortsatt
utbyggnad av distriktsingenjörsorganisationen
samt en successiv upprustning
av tillsynsavdelningens resurser såväl i
fråga om personal som i övrigt inom
den av vattenvårdskommittén angivna
ramen synes dessutom önskvärd.»

Detta är jag inte säker på, herr talman.
När vattenvårdskommittén tillsattes
för många år sedan, hade utan tvivel
ganska mycket i onödan försummats
i fråga om att inte vattendragen
blev förorenade genom avlopp från tätorterna,
men det har ju faktiskt skett
rätt mycket sedan dess. Man har t. ex.
sålunda överallt i landet blivit mera
medveten och observant på detta område.
Man har mer och mer börjat att såväl
planlägga och förbereda som också
att genomföra åtgärder. Problemet har
väl härvidlag gällt att få fram ordentliga
reningsverk, och sådana byggs det
ju rätt många per år. Jag tror inte att
man behöver ha någon som driver på
kommunerna att bygga reningsverk och
att över huvud taget vidtaga anordningar
för att vattendragen skall undgå nedsmutsning.

Även om det funnes myndigheter som
piskade på kommunerna, vilket jag, såsom
jag nyss sade, inte anser behövas,
skulle det inte få någon effekt, ty vad
som hindrar kommunerna från att vidtaga
åtgärder i snabbare takt än nu sker
är för det första den omständigheten,
att kommunerna inte alltid får byggnadstillstånd
för sådana anläggningar.
I det avseendet utövar Kungl. Maj:t genom
byggnadsberedningen och arbetsmarknadsmyndigheterna
en återhållande
verkan. Jag förmodar att det är
många reningsverk, som därigenom ännu
icke har kommit till stånd. För det and -

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Ang. vattenvårdens organisation m. m.

ra lägger läget på penningmarknaden
hinder i vägen för en utbyggnad. Eftersom
reningsanläggningarna hittills har
varit ganska dyra, har kommunerna oftast
fått lov att åtminstone delvis finansiera
dem med lån, och därvidlag vet
vi, hur det ligger till. Det är inte alltid
möjligt att få detta ordnat. Även om vi
hade många och nitiska myndigheter,
skulle utbyggnaden ändå inte kunna ske
snabbare. Man måste också ta hänsyn
till anspråken på alla möjliga andra områden.
Vi kan inte leva bara för att bedriva
vattenvård i landet. Det finns också
annat som måste göras.

Dessa skäl gör, herr talman, att jag
inte anser det vara riktigt att här uppmana
Kungl. Maj:t att bygga ut de organisationer,
som skall vara tillsyns- och
övervakningsmyndigheter på detta område.
Det är knappast erforderligt att
bygga ut dem. Varje gång man anser
att det är nödvändigt att öka ut den administrativa
apparaten finns det den
största anledning att noga se sig för.
Just därigenom, att man inte har gjort
det, har det gått som det har gjort; vår
administrationsapparat har vuxit, så att
den är alldeles för stor för ett så litet
land som vårt. Det är därför jag anser
att det är riktigt att höja en varnande
röst varje gång det är fråga om att
öka ut vår administrativa apparat.

Jag tror att det mest önskvärda på
detta område är att intresse ägnas åt
att konstruera goda reningsverk av en
helt annan d3frhetsklass än dem som hittills
har byggts i Sverige. Det har byggts
billigare och bra reningsverk i en del
andra länder. Jag vet att några kommuner
i Danmark faktiskt har funnit typer
av åtminstone smärre reningsverk,
som endast kostar en bråkdel av vad
som i Sverige tillstyrks av distriktsingenjörer
och andra. Jag tror att man bör
ägna den punkten mer intresse och uppmärksamhet.
Men det behöver inte göras
och kommer kanske inte heller att
göras av myndighetspersoner, utan görs
bäst av privata ingenjörsbyråer och
konstruktörer. Efter vad jag vet, arbetar
man också för närvarande på att få
fram sådana billigare reningsverk. Detta

är egentligen det viktigaste. Sedan behövs
det inte så mycket övervakning och
påverkan på kommunerna, som väl i
allmänhet har självbevarelsedrift, så att
de strävar efter att ordna så, att trakten
inte blir fördärvad av dessa avlopp.

Jag instämmer i utskottets hemställan
om avslag på propositionen, men då jag
inte helt är överens med utskottet i dess
skrivning, vill jag för min del yrka bifall
till den motion, som jag har väckt
och vars kläm lyder: »Att riksdagen
under uttalande av önskvärdheten av
ytterlig restriktivitet vid inrättandet av
nya och utbyggandet av befintliga ämbetsverk
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förnyad noggrann
prövning, huruvida icke tillsyns- och
övervakningsuppgifterna skulle kunna
lösas genom en mindre kostsam utbyggnad
av den centrala vattenvårdsförvaltningen.
»

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Statsutskottet har, som
framgår av utlåtandet, inte kunnat biträda
vare sig Kungl. Maj:ts proposition
eller de tre i ämnet väckta motionerna
i annan mån än att utskottet i anledning
av motionerna har föreslagit,
att Kungl. Maj :ts proposition måtte avslås.
Sedan har utskottet hemställt om
skrivelse för att delge Kungl. Maj:t vad
utskottet har anfört.

Motionärerna har i sina motioner anfört
olika synpunkter. En motionär har
föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t
om ett nytt ämbetsverk. En annan motionär,
herr Mannerskantz, har yrkat
skrivelse till Kungl. Maj :t, vari skulle
framhållas önskvärdheten av återhållsamhet
och restriktivitet när det gäller
att inrätta ett sådant ämbetsverk. Utskottet
har emellertid genom att gå en
medelväg försökt tillmötesgå samtliga
motionärer och föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj :t i anledning av vad utskottet
anfört.

Det är givetvis tråkigt, att motionären
inte helt och hållet fått sina synpunkter
beaktade, men utskottet har
prövat såväl propositionen som motionerna
och funnit, att tiden nu inte var

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

lämplig att taga ställning vare sig till
det provisorium, som Kungl. Maj :t har
föreslagit i sin proposition, eller till ett
nytt ämbetsverk. Utskottet kunde så
mycket mindre föreslå ett nytt ämbetsverk
som — om beslutet skulle träda
i kraft den 1 juli 1958 — det också
måste upprättas ett kostnadsförslag. Vidare
måste man ha lokal att ställa till
förfogande för ett sådant ämbetsverk.
Detta har inte varit möjligt. Utskottet
vill därför, att den nuvarande ordningen
skall fortsätta att gälla men att en
förstärkning sker genom ett ökat samarbete.
Dessutom förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på denna viktiga fråga.

Vi har i utskottet hört alla de sakkunniga
på detta område, och vi har
inte fått något stöd för en sådan organisation,
som propositionen föreslagit.
Det enda undantaget skulle möjligen
vara byggnadsstyrelsen, men det var
under förutsättning att byggnadsstyrelsen
fick förstärkning av sin personal,
och byggnadsstyrelsen har förklarat, att
den varken har eller kan skaffa lokaler
för ändamålet. Det är nämligen så, att
den nuvarande vatten- och avloppsbyrån
ligger under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Skulle den överflyttas till
byggnadsstyrelsen, behöver väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen dessa lokaler.
Tillsynsmyndigheten ligger hos fislteristyrelsen
i Göteborg för närvarande.
Skulle den överflyttas till byggnadsstyrelsen,
finns det inte heller lokaler härför.

Av praktiska skäl kan man således inte
lösa frågan för närvarande, och då
har utskottet funnit det lämpligast, att
man avvaktar. Med den skrivning, som
utskottet har gjort, bör också motionärerna
vara ganska väl tillfredsställda. Vi
har som sagt inte velat förorda vare sig
det ena eller det andra. Vi har gått en
medelväg och sagt, att frågan nog tills
vidare bör anstå men att Kungl. Maj :t
bör ha sin uppmärksamhet riktad på
frågan. Utredningen angående vattenvården
är heller inte helt fullföljd och
avslutad ännu, vilket den bör vara, innan
definitiv ställning tages i riksdagen.

Ang. vattenvårdens organisation m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Trots att i den av mig
m. fl. väckta motionen har yrkats på en
fristående vattenvårdsorganisation, tror
jag att statsutskottets ståndpunkt är den
riktiga. Det är nämligen knappast möjligt
att med den utredning, som nu föreligger,
i en hast tillskapa ett nytt organ.

Statsutskottet tänker sig ju den utvecklingen,
att vi så småningom skall
få fram en förbättrad tillsyn och även
en ökad kompetens hos vattenvårdsnämnden.
Herr Mannerskantz har mot
detta invänt att svårigheterna icke gäller
tillsynen utan möjligheterna att tillskapa
reningsverk. Jag kan inte helt
dela den uppfattningen. Även om svårigheterna
att bygga nya reningsverk
för närvarande är betydande, finns det
ju någonting som heter tillsyn av driften
av reningsverk.

På det området har vi dels distriktsingenjörerna
i länen, dels förste provinsialläkarna
och dels hälsovårdsnämnderna
inkopplade. Förste provinsialläkarna
har ofantligt många andra arbetsuppgifter,
och distriktsingenjörer har
vi ännu inte i samtliga län, om jag minns
rätt. Av hälsovårdsnämnderna, åtminstone
på landsbygden, kan man inte
förvänta, att de skall kunna utöva en
fullt tillräcklig tillsyn över avloppsvattnets
beskaffenhet. Följaktligen föreligger
det otvivelaktigt — jag delar i egenskap
av hälsovårdsman den uppfattningen
— ett betydande behov av förbättrad
tillsyn.

Eftersom frågan ännu inte kan anses
slutgiltigt mogen för sin lösning, tror
jag alltså att det är klokt att man här
vilar på hanen, går försiktigt fram och
låter frågan så småningom klarna om
hur det bör bli i framtiden. Jag vill med
hänsyn till detta yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskot -

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Interpellation om anslag till docenten A. Åslanders forskning på tandhälsans område

tet hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Mannerskantz, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 396.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Interpellation om anslag till docenten A.

Åslanders forskning på tandhälsans
område

Herr WEILAND (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! De åtgärder som från
olika håll vidtagits för att hos vårt folk
åstadkomma bättre tandhälsa är värda
allt erkännande, och detta gäller i alldeles
särskilt hög grad det intresse som
under den senaste tiden visats av medicinalstyrelsen
för den förebyggande
tandvården. Och att detta är en högst
angelägen fråga tror jag alla är överens
om. Det gäller här en av våra mest förhärjande
folksjukdomar. Mer än 99 procent
av landets alla skolbarn lär vara angripna
av tandröta, och någon nämnvärd
minskning är knappast märkbar
trots olika åtgärder som under senare år
vidtagits för att förbättra förhållandena
på detta område. Det beräknas kosta
landet närmare 300 miljoner kronor årligen
att ge folket en någorlunda hygglig
tandvård. För att tandhälsan skall
kunna förbättras i önskvärd omfattning
fordras enligt medicinalstyrelsens mening
i första hand en radikalt ändrad
inställning hos svenska folket till frågan
om sötsakskonsumtionen, och hit räknas
i detta sammanhang även vissa konditorivaror
samt inte minst s. k. halstabletter
av olika slag. Allmänheten måste
väckas till bättre insikt om den per -

sonliga munhygienens betydelse, framhåller
medicinalstyrelsen bland annat
i ett till olika sammanslutningar utsänt
cirkulär. Även om också andra moment
kan vara av betydelse i kariessjukdomarnas
orsakskedja är det enligt cirkuläret
framför allt de båda här förut
nämnda momenten som en systematisk
och intensiv upplysningsverksamhet bör
ta sikte på, och den bör riktas till hela
svenska folket och främst barnen. Verksamheten
får inte heller bli någon engångsföreteelse,
framliålles det vidare,
utan bedrivas kontinuerligt och på lång
sikt. Allt detta är gott och väl, men behövs
det inte därutöver personer som
tar sikte på att genom en intensiv forskning
på detta område få utrönt om det
icke fattas något i den nu allmänt gängse
kosten som kanske i nästan lika hög
grad är orsaken till att tandrötan fått
en sådan fruktansvärd utbredning som
den nu har, och bör inte varje enskild
ansträngning som göres i sådant syfte
uppmuntras och understödjas? Erfarenheten
visar ju att många av de upptäckter,
som gjorts till mänsklighetens gagn på
olika områden, utförts av enskilda personer
med ett brinnande intresse för
någon speciell sak.

I slutet av maj månad innevarande år
ingavs till Konungen en anhållan av docenten
vid kungl. tekniska högskolan i
Stockholm Alfr. Åslander om erhållande
av ett statsanslag till fullföljande av
den forskning han icke utan framgång
bedrivit på hithörande område under
flera år. Med anledning härav anhåller
undertecknad om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:

Kan herr statsrådet lämna besked om
huruvida docenten Åslander kan påräkna
att erhålla det begärda anslaget för
forskning på tandhälsans område och
när kan besked härom lämnas till den
sökande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Interpellation ang. höjningen av taxorna
för lågspänd elkraft

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr FRANZÉN (ep), som anförde:

Herr talman! Vattenfallsstyrelsen har
beslutat en kraftig höjning av taxorna
för leverans av lågspänd elkraft från
statens vattenfallsverk från och med
nästkommande debiteringsperiod. Såväl
grundavgifter som energiavgifter har
höjts med inte mindre än cirka 20 procent.
Vissa enskilda kraftdistributörer
har redan föranstaltat om motsvarande
höjningar. Man måste givetvis räkna
med att vattenfallsstyrelsens prishöjningsbeslut
kommer att bli normgivande
för all elkraftsdistribution till landsbygden
och dess samhällen.

Beslutet har motiverats med ökade
produktions- och distributionskostnader.
Det kan medges att en viss ökning
av eltaxorna med hänsyn härtill synes
förklarlig. Elkraftutredningen förutsåg
ju också, att taxehöjning i viss utsträckning
skulle bli nödvändig. Men den nu
beslutade prishöjningen har blivit betydligt
kraftigare än man haft anledning
att räkna med. Då energiskatten utgår
med 5 procent av totalpriset, innebär
beslutet även en höjning av denna skatt
med cirka 20 procent, som alltså på detta
sätt genomförs utan riksdagens hörande.

Det är av allra största betydelse för
landsbygdens befolkning och näringsliv,
att elkraft kan tillhandahållas till ett
rimligt pris. Med hänsyn härtill liar
samhället sedan länge aktivt medverkat
till främjande av landsbygdselektrifieringen.
Den nu beslutade prishöjningen
på cirka 20 procent innebär emellertid
avsevärda kostnadsfördyringar i synnerhet
för företag och hushåll på landsbygden
och i landsbygdssamhällena.
Småindustrier, verkstäder och serviceanläggningar
baserar i regel sin drift
i huvudsak på elkraften. Jordbruket har
blivit alltmer beroende av den elektriska
energien. Då jordbruket för sin produktion
är bundet av det treåriga prisavtalet,
kan det inte få någon kompensation
för de fördyrande produktionskostnader,
som eltaxehöjningen medför.

2 Första kammarens protokoll 19Ö7. Yr 27

Till jämförelse kan nämnas, att eltaxorna
i Danmark i dagarna sänkts.

Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning
är för åstadkommande av skälig
prissättning skyldig att underkasta
sig reglering av priset för strömmens
tillhandahållande. Enligt beslut, som
riksdagen fattat i år, skall sådan reglering
omfatta såväl priset som övriga
villkor för strömmens tillhandahållande.
Enligt de nya bestämmelserna, som
träder i kraft den 1 januari 1958, skall
jämväl taxor och villkor, som fastställts
av statlig eller kommunal myndighet, vara
underkastade prövning av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
De statliga taxorna är alltså inte nu vid
vattenfallsstyrelsens beslut underkastade
prövning av prisregleringsnämnden,
men de kan givetvis prövas hos Kungl.
Maj:t i annan ordning.

På hemställan av elkraftutredningen
framlade en av Svenska elverksföreningen
tillsatt tariffkommitté, sammansatt
av representanter för vattenfallsstyrelsen,
ett antal privata kraftföretag
samt konsulterande ingenjörer, år 1955
ett förslag till reviderade tariffer, varvid
även prisregleringen behandlades.
Det förutsattes i förslaget, att prisreglering
av standardtarifferna skulle ske vid
allmänt ändrad prisnivå. Man framhöll
emellertid, att när konsumentprisindex
passerade vissa angivna gränsvärden,
skulle prisändring ske först när index
varaktigt över- eller understigit ifrågavarande
gränsvärde. De i förslaget angivna
priserna baserades på råkraftkostnader
enligt vattenfallsstyrelsens engrostaxor
av år 1955. Innan dessa slagit
igenom i större omfattning, borde
enligt tariffkommittén vid tillämpningen
räknas med ett värde på konsumentprisindex,
som ligger 5 å 10 enheter
under det verkliga. Sker på grund av
förändring av penningvärdet eller av annan
orsak sådan förändring av kostnaderna,
att allmän prisreglering av tarifferna
blir erforderlig, så bör, framhöll
kommittén, sådan prisreglering ske
enhetligt efter rekommendation av Elverksföreningen
enligt de av kommittén
angivna grunderna.

Den prishöjning på cirka 20 procent,

Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Interpellation ang. höjningen av taxorna för lågspänd elkraft

som nu beslutats, synes mig inte vara i
överensstämmelse med det förslag, som
Svenska elverksföreningens tariffkommitté
framlade 1955. Det förutsattes i
nämnda förslag, att energiavgiften vid
ett konsumentprisindextal av 146—165
skulle höjas till 10 öre per kilowattimme.
Men vattenfallsstyrelsen har beslutat
höja detta pris till 11 öre per kilowattimme.
Enligt tariffkommitténs förslag
skulle prisändring ske först när index
varaktigt över- eller understigit angivet
gränsvärde. Det ifrågavarande
gränsvärdet, indextalet 146, uppnåddes
i juli månad i år. Men i augusti sjönk
index till 145, varefter under september
och oktober höjning skett till 146
resp. 147. Vattenfallsstyrelsen synes lia
haft mera bråttom med prishöjningen
än vad tariffkommittén förutsatte. Det
kan vidare framhållas, att råkraftkostnaderna
enligt vattenfallsstyrelsens engrostaxor
av år 1955 ännu inte helt slagit
igenom. Man borde då enligt tariffkommitténs
förslag räkna med ett värde
på konsumentprisindex, som ligger
under det verkliga.

Det kan starkt ifrågasättas, om den
prishöjning, som nu beslutats av vattenfallsstyrelsen
och enskilda kraftdistributörer,
verkligen motsvarar en för
konsumenterna skälig prissättning. Det
synes mig därför angeläget, att Kungl.
Maj:t snarast genom prisregleringsnämnden
eller på annat sätt upptar den -

na fråga till prövning i syfte att om möjligt
uppnå lägre elpriser för konsumenterna.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
vattenfallsstyrelsens och enskilda kraftdistributörers
beslut om höjning av
taxorna för leverans av lågspänd elkraft
med cirka 20 procent?

Är herr statsrådet i så fall beredd att
medverka till en reglering av ifrågavarande
eltaxor i syfte att uppnå lägre
priser för konsumenterna?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ohlon under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 564, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en medicinsk högskola
i Umeå.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.59.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571848