Onsdagen den 27 maj Sid (Riksdagens protokoll 1964:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

FÖRSTA KAMMAREN

1964

27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 maj Sid

Om avveckling av dyrortsgraderingen av statsanställdas löner .. 6

Den ekonomiska politiken.................................... ®

Inkomsterna av riksbanksfonden ............................ 38

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning

m. ...................................................... ^

Om statsbidrag till de fria konstskolorna .................... 81

Om statsbidrag till Målsmännens riksförbund.................. 81

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer.......... 84

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen .... 93

Anställningsskydd för personal i beredskapsstyrkan för FN-tjänst 115
Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m..................... 120

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 27 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till bostadsrabatter .......................... 3

ang. anslag till stipendier för främjande av högre vetenskapliga

studier .............................................. ®

ang. inrättande av en befattning som konsulent för vävning och

hemslöjd inom skolöverstyrelsen .................... 4

ang. förvärvsavdraget för ensamstående barnförsörjare med inkomst
av jordbruksfastighet .......................... 4

Statsutskottets utlåtande nr 134, ang. statstjänstemännens löner under
åren 1964 och 1965 m. .............................. 8

_ nr 135, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken........ 8

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. beräkning av bevill ningarna

för budgetåret 1964/65, m. m..................... 8

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden ................................ 38

Första kammarens protokoll 196i. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning m. m................. 43

nr 128, om statsbidrag till de fria konstskolorna ............ 81

— nr 129, om anslag till vidareutbildning av präster m. fl..... 81

— nr 130, om statsbidrag till Målsmännens riksförbund........ 81

nr 131, om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer 84
nr 132, ang. anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel,
m. m............................................... gg

— nr 133, ang. ytterligare medel för svensk medverkan i FN:s

fredsstyrka på Cypern .................................... 93

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden . . 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. ändrade grunder för den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m................. 93

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen .......................... 445

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. ändrad lydelse av 1 och
3 §§ lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m..................... 445

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, ang. anslag till naturvårdsverksamhet,
m. m....................................... 420

— memorial nr 20, ang. uppskov med behandlingen av vissa till

jordbruksutskottet hänvisade ärenden .................... 432

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 141 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

1) att motionerna I: 72 och II: 93,
1:510 och 11:624 samt 1:520 och II:
632, samtliga motioner såvitt de avser
höjning av familjebostadsbidragens belopp,
icke må bifallas av riksdagen;

2) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 72 och II: 93, I: 510
och 11:624 samt 1:520 och 11:632,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
235 000 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat

1) att med bifall till motionerna I:
510 och II: 624 samt I: 520 och II: 632
ävensom i anledning av motionerna I:
72 och II: 93, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, höja familjebostadsbidragen
fr. o. m. den 1 januari 1965 per bidragsberättigat
barn och år med 150
kronor i fall då den beskattningsbara
inkomsten ej överstiger 6 000 kronor
och med 50 kronor i fall då den beskattningsbara
inkomsten överstiger 6 000
kronor men ej 8 000 kronor;

2) att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 72 och II:
93 ävensom med bifall till motionerna
1:510 och 11:624 samt 1:520 och II:
632, samtliga motioner såvitt nu är i

fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
250 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 69.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 485, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och 113
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 180 ja
och 182 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 142
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

a) att motionerna 1:505 och 11:611,
I: 764 och II: 935 samt II: 934, i vad de
avser förlängning av tiden för innehav
av licentiand- odh doktorandstipendier,
icke må bifallas av riksdagen;

b) att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna I: 505 och II: 611
samt II: 934, samtliga motioner i vad de
avser medelsanvisningen, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

studier för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 6 716 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat

a) att, i anledning av motionerna 1:
505 och II: 611, I: 764 och II: 935 samt
II: 934, licentiand- och doktorandstipendier,
efter därom gjord särskild ansökan
hos vederbörande stipendiemyndighet,
skall kunna utgå under samtliga
årets tolv månader;

b) att, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag ävensom motionerna I: 505 och
II: 611 samt II: 934, samtliga motioner
i vad de avser medelsanvisningen, till
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
8 116 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och votelingspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 486, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och
114 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 179
ja och 184 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av

statsutskottet i dess memorial nr 144 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:768 och II:
946 samt I: 771 och II: 943 icke må av
riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna I: 768 och II:
946 samt med bifall till motionerna I:
771 och II: 943, medge att utöver vad i
propositionen förordats ytterligare en
befattning som konsulent, avseende området
vävning och hemslöjd, må inrättas
vid byrån för husligt arbete och
vårdyrken.

Ja — 72;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 487, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 100 ja och 119
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 172 ja
och 192 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 58
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

bevillningsutskottet hemställt under
punkten B i betänkandet nr 35, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej:

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren bifallit vad beträffande
punkten B i betänkandet nr
35 hemställts i den vid betänkandet fogade
reservationen II av herr Elofsson
in. fl. och alltsft beslutat, att med bifall
till motionerna I: 203 av fru Olsson
m. fl. och II: 245 av herr Antonsson antaga
följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har kvinna —--16 år.

Har man med hemmavarande barn
under 16 år, som antingen varit gift
men icke levt tillsammans med sin hustru
eller ock varit ogift (varmed jämställes
änkling eller frånskild), haft inkomst
av jordbruksfastighet, rörelse eller
eget arbete må han åtnjuta avdrag
i enlighet med vad i föregående stycke
sagts beträffande kvinna med hemmavarande
barn under 16 år med inkomst
av rörelse eller eget arbete. Vad nu
sagts skall ock gälla kvinna med hemmavarande
barn under 16 år, som antingen
varit gift men icke levt tillsammans
med sin man eller ock varit ogift
(varmed jämställes änka eller frånskild),
därest hon haft inkomst av jordbruksfastighet.

Har gift---nämnda belopp.

Avdrag enligt--- 2 000 kronor.

Avdrag enligt — — — sagda kom -

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1964 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1964 eller tidigare
år.

Ja — 74;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 488, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 113 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 182 ja och
183 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 163, angående avveckling av
magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 21,
första lagutskottets utlåtanden nr 31—
33 och andra lagutskottets utlåtande
nr 53.

mun.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Om avveckling av dyrortsgraderingen
av statsanställdas löner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statstjänstemannens
löner under åren 1964 och
1965 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 152, hade föreslagits att en —
under förbehåll för Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande — träffad förhandlingsöverenskommelse
om statstjänstemännens
löner under åren 1964
och 1965 m. m. skulle godkännas. I anslutning
härtill hade riksdagen underställts
för antagande vissa av överenskommelsen
betingade förslag till ändringar
i statens löneförordning och statens
pensionslöneförordning.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit två vid
riksdagens början väckta likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herrar Siindin och Jonasson (I:
546) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fålldin (II: 659), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
samt förslag till riksdagen om avveckling
av dyrortsgraderingen av statsanställdas
löner samt övergång till en
friare lönesättning inom den statliga
sektorn enligt vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) antaga vid propositionen nr 152
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228);

2) antaga vid propositionen nr 152
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 6 mom. statens pensionslöneförordning
den 28 maj 1959 (nr
286);

3) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 23 april
1964 redovisade överenskommelsen an -

gående statstjänstemannens löner under
åren 1964 och 1965 m. m.;

4) besluta, att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj :t
kunde finna gott förordna, under åren
1964 och 1965 läggas särskilda tillägg
enligt de grunder, som angivits i förenämnda
överenskommelse;

5) besluta, att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de
grunder, som redovisats i statsrådsprotokollet; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts träffa avtal, göra erforderliga
ändringar i vederbörliga personalförteckningar
samt vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för att
lönesättningen för viss sjuksköterskepersonal
skulle kunna anpassas till vad
som kunde komma att gälla för motsvarande
kommunalt anställd personal;

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
och med budgetåret 1964/65 tills vidare
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats föra över stat vid statsdepartementen
inrättad tjänst för byrådirektör
i Ao 25, vilken innehades av regeringsrättssekreterare; 9)

godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar;

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
avlönings- och pensionsförfattningar
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

12) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser; -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Om avveckling av dyrortsgraderingen av statsanställdas löner

13) bemyndiga Kungl. Maj :t att för
budgetåren 1963/64 och 1964/65 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medgiva överskridande av maximerade
anslag och anslagsposter;

14) till Täckning av beräknade ytterligare
merkostnader för löner och pensioner
in. m. å tilläggsstat II till riksstatcn
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 75 000 000 kronor; 15)

till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
300 000 000 kronor;

16) till Täckning av beräknade ytterligare
merkostnader för löner å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
15 000 000 kronor;

17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
70 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:546 och 11:659
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Bengtson, Nils-Eric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 546 och II: 659, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är bara ett avsnitt
av detta utlåtande som jag skall säga
några ord om. I övrigt bär jag ingen
anmärkning mot utskottets utlåtande.
Det är beträffande dyrortsgraderingen,
denna segslitna fråga som lyckligtvis

enligt vår uppfattning mer och mer har
avvecklats, som vi även i år velat markera
vår ställning ytterligare. Vi anser
att detta är ett förlegat system som
inte bör existera längre, och vi har i
vår motion gett vår åsikt skarpare till
känna än vad utskottet velat göra.

Herr talman! Jag vill endast be att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Frågan om dyrortsgraderingens
avveckling är ju en gammal
fråga, som förekommit till riksdagens
behandling under åtskilliga år. Jag delar
helt motionärernas uppfattning att
detta system bör avvecklas, men i utskottet
har det upplysts att den prisgeografiska
undersökningen pågår inom
statistiska centralbyrån och väntas bli
färdig nästa år, och först sedan den
kan redovisa det resultat som den kommit
fram till kan man ta upp hela frågan
till omprövning. Under sådana förhållanden
har vi inom avdelningen och
i utskottet inte funnit någon anledning
att nu skriva till Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Bengtson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 272, till Konungen
i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående statstjänstemannens
löner under åren 1964 och 1965
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 134 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 135, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1964/
65, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1964/65 m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1964/65 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen nr 150 väckta
motionen II: 1015, av herr Nordgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. för -

ordningen om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1964
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1965
med 95 procent av grundbeloppet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:550,
av herr Bengtson m.fl., och II: 687, av
herr Hedlund m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta

1) att med verkan från den 1 april
1964 höja skatten på cigarretter med två
öre per styck;

2) att med verkan från den 1 april
1964 höja skatten på renat brännvin
med två kronor per helbutelj samt på
starksprit i övrigt ävensom på vin i procentuellt
motsvarande grad enligt grunder
som nu gällde;

II) de likalydande motionerna I: 561,
av herr Lundström m.fl., och 11:696,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta höjning av beskattningen
på cigarretter på i motionen
II: 694 angivet sätt att träda i kraft
vid den tidpunkt riksdagen bestämde;
samt

III) de likalydande motionerna I: 569,
av herr Sundin, och 11:674, av herr
Börjesson i Falköping, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning av frågan
om en till den ekonomiska konjunkturen
smidigt anpassningsbar beskattning
i syfte att möjliggöra en smidigare och
effektivare finanspolitik.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 150, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, samt med avslag
på motionen II: 1015, av herr Nordgren
— måtte besluta, att statlig inkomst -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

skatt för skattskyldig, som avsåges i 10 §

1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1964/65 med 100
procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:550,
av herr Bengtson m. fl., och 11:687, av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:561,
av herr Lundström m. fl., och II: 696,
av herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:569,
av herr Sundin, och II: 674, av herr
Börjesson i Falköping, samt

4) motionen II: 1015, av herr Nordgren,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1964/65 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Yngve Nilsson, Ottosson,
Magnusson i Borås och von Sydow, vilka
ansett,

dels att utskottets yttrande beträffande
uttagningsprocenten bort erhålla den
lydelse, reservationen visade,

dels ock att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1964
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1965
med 95 procent av grundbeloppet;

II) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under B 3 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 569, av herr Sundin,
och 11:674, av herr Börjesson i

1-j- Första kammarens protokoll I96i. Nr 28

Ang. den ekonomiska politiken
Falköping, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av frågan
om en till den ekonomiska konjunkturen
smidigt anpassningsbar beskattning
i syfte att möjliggöra en smidigare och
effektivare finanspolitik.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Lundström,
Skärman, Gustafson i Göteborg
och Lursson i Umeå.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Att den socialdemokratiska
högskattepolitiken inte vinner gillande
från högerpartiets sida, är ju
ingen nyhet för denna kammare. Inte
heller är det någon nyhet att vi på en
mängd punkter ställer oss kritiska mot
den nuvarande utformningen av skattebestämmelserna
och de orättvisor vi anser
oss kunna finna i skattelagarna.

Senast för en vecka sedan diskuterade
vi i riksdagen frågan om barnfamiljernas
beskattning. Vi kunde då från
högerhåll konstatera, att riksdagens majoritet
inte vill ändra ett system, som
innebär att vissa grupper skattskyldiga
i landet får betala skatt på inkomst som
i själva verket inte har någon skattekraft
och därför skattemässigt är att
betrakta som obefintlig. Att det nuvarande
systemet genom frånvaron av
ortsavdrag för barn låter barnfamiljerna
delta i repartiseringen av samhällsutgifterna
i omvänd proportion till
skatteförmågan tycks inte ha medfört
några betänkligheter, liksom inte heller
det förhållandet att ett orättmätigt skattetryck
i högre grad drabbar barnfamiljer
med låga inkomster än bättre situerade
sådana och med en tyngd, som
blir hårdare ju fler barn som finns i
en familj.

I går diskuterades här i kammaren
frågan om avdrag för studiekostnader
för att jämställa studerande med andra
skattskyldiga, som gör investeringar
och får avdrag härför i form av årliga
avskrivningar, liksom också frågan om
att den som ger periodiskt understöd

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

till någon skall få avdrag, även om mottagaren
använder pengarna för att utbilda
sig.

Många gånger tidigare har vi diskuterat
skatteskalorna och den puckel som
finns där närmast över det s. k. proportionella
bottenskiktet. Riksdagsmajoriteten
har i dessa liksom i andra liknande
frågor visat, om inte likgiltighet, så
fullständigt oförstående för högerkraven.
Ändå borde det vara så, att ju högre
skattetrycket är, desto angelägnare
skulle det vara att göra skattereglerna
så rättvisa som möjligt. Talet från våra
motståndares sida om millimeterrättvisa
kunde äga sitt berättigande i ett
samhälle med allmänt låg skattenivå. I
vårt land hör det knappast hemma. Som
vi visat i vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 55 intar
Sverige en obestridlig topplats när det
gäller de direkta skatterna. Enligt de
uppgifter från olika länders finansdepartement,
som insamlats av OECD,
motsvarade de direkta skatterna i Sverige
år 1962 inte mindre än 17,9 procent
av bruttonationalinkomsten. Av de
europeiska staterna är Holland den som
ligger Sverige närmast men med ett så
lågt procenttal som 13,2. Även om de
direkta skatterna i Sverige sänktes med
inte mindre än en tredjedel, skulle vi
fortfarande ha den högsta direkta beskattningen.
Naturligtvis kan man i
sammanhanget peka på att ett flertal
nationer har högre indirekt skatt än
Sverige, men om vi lägger samman de
direkta och indirekta skatterna, finner
vi att Sverige ändå innehar rekordet i
fråga om skattetryck. En sänkning med
en tiondel — något som beloppsmässigt
skulle motsvara mer än vad progressiviteten
i våra skatteskalor inbringar —
skulle ändock inte vara tillräckligt för
att förpassa Sverige från ledarplatsen.

Som jag ser saken är det inte på något
sätt hedrande för Sverige att ha rekordet
i skattetryck. Vi har varit för
skonade från världskrigets fasor och
från all den förstörelse som följde i krigets
spår. Vi har haft vår produktions -

apparat intakt. Vi har följaktligen kunnat
arbeta under betydligt gynnsammare
förhållanden än andra länder. Vi har
också förmånen att kunna räkna med
en högre levnadsstandard än något
europeiskt land. Även utan rekordhöga
skatter får staten i vårt land in mycket
stora skatteinkomster, förhållandevis
betydligt större än i övriga med
vårt land jämförbara stater i Europa.

Det är från bl. a. dessa utgångspunkter
som högerpartiet arbetar för att
möjliggöra ett lägre skattetryck. Vårt
förslag rörande barnfamiljernas beskattning
innebar — utom att syfta til]
en rättvisare beskattning — att skattenivån
för det närmaste budgetåret skulle
ha kunnat nedbringas med 80—90
miljoner kronor och med bortåt 300
miljoner kronor för helt budgetår. Det
skulle i och för sig blott ha varit en
blygsam inledning till en sådan skattesänkningspolitik
som vi finner i så hög
grad motiverad. I och med att riksdagen
avvisade vårt förslag på den punkten,
har vi ansett oss böra lägga fram
förslag om en sänkning av uttagningsprocenten.
Riksdagen har i dag sitt sista
tillfälle under sessionen att lätta på
skattetrycket. Det borde, som vi ser saken,
ligga i allas vårt intresse att ge
våra skattskyldiga en sådan lättnad.
Såsom alla de av kammarens ärade ledamöter,
som tagit del av kompletteringspropositionen,
kan konstatera,
rymmes en sådan skattesänkning mycket
väl i budgeten. Det skulle även vid
bifall till vår hemställan ändå uppkomma
ett inte obetydligt överskott på
driftbudgeten.

Vad högerpartiet angår innebär förslaget
om en uttagningsprocent av 95
det sista ledet i vårt budgetalternativ.
Vi har under denna riksdags gång på
många punkter framfört andra förslag
än regeringen. Vi har ibland — och då
i allmänhet gemensamt med de andra
borgerliga partierna — krävt utgiftsökningar.
I andra sammanhang har vi yrkat
på utgiftsbegränsningar av betydande
storlek. Dessa gäller såväl drift- som

Onsdagen den 27 maj 19(54 fm.

Nr 28

kapitalbudgeten. En summering av de
olika förslagen visar med all tydlighet
att vårt alternativ inte skulle föranleda
en högre statlig upplåning än den som
krävs enligt regeringens alternativ. För
budgetåret 1964/(55 —■ d. v. s. den tidsperiod
som vi dag har anledning att
diskutera — skulle högerpartiets förslag
till skattelättnader innebära ett inkomstbortfall
som vi beräknat till 415
miljoner kronor. Lägger man härtill de
38 miljoner i utgiftsökningar, varav
cirka 1 1/2 miljon på kapitalbudgeten,
som vi varit med om att förorda, kommer
man fram till en sammanlagd försämring
av budgeten med 453 miljoner
kronor. Å andra sidan har högerpartiet
lagt fram förslag, som inneburit utgiftsminskningar
uppgående till 321
miljoner på driftbudgeten och 267 miljoner
på kapitalbudgeten eller sammanlagt
588 miljoner kronor. Jag skall inte
tynga kammarens protokoll med alla
detaljsiffror utan nöjer mig med att erinra
om besparingar på driftbudgeten
med 200 miljoner i fråga om bostäder,
46 miljoner i fråga om sjukförsäkringen
och cirka 40 miljoner i fråga om olika
småanslag. Beträffande kapitalbudgeten
avser våra förslag om besparingar kapitalanslag
på sjätte huvudtiteln med 128
miljoner kronor, LKAB 50 miljoner och
avsättningarna till studiemedelsfonden
på 89 miljoner.

Med vad jag här har anfört vill jag
slå fast, dels att en allmän skattesänk
ning är i allra högsta grad angelägen,
dels att vad vi föreslagit i fråga om
skattesänkningar med vårt alternativ
inte föranleder en ökning av den statliga
upplåningen. Såsom framgår av
kompletteringspropositionen är finansministerns
huvudintresse i huvudsak
koncentrerat till resultatet på totalbudgeten.
Oavsett att jag i motsats till finansministern
fäster det allra största
avseende vid uppdelningen av driftoch
kapitalbudget och anser att vad
man bör inrikta sig på är att få en med
hänsyn till konjunkturerna avpassad
balansering av driftbudgeten, har jag

Ang. den ekonomiska politiken
så till vida tillmötesgått finansministern
att jag för högeralternativets del
räknat fram förändringarna från totalbudgetens
utgångspunkt.

Med det anförda hemställer jag, herr
talman, om bifall till den vid betänkandet
nr 55 fogade reservationen angående
uttagningsprocenten för budgetåret
1964/65.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När statsverkspropositionen
framlades i januari, var den internationella
atmosfären avspänd. Prisoch
kostnadsutvecklingen var dock
ganska ojämn inom olika länder i Europa
och Amerika men verkade i allmänhet
expansiv. Om de två stora handelskonferenser,
som vid årets början
stod för dörren, visste man ingenting,
men det fanns anledning antaga att resultatet
åtminstone under detta år skulle
komma att bli tämligen magert, om
ens något.

Vad dessa speciella konferenser beträffar
kan det nu konstateras, att prognosen
var ganska riktig. Världshandelskonferensen,
som haft till ändamål
att underlätta handelsutbytet för u-länderna,
är snart till ända. Det enda resultat,
som konferensen tycks komma
att avsätta, är en eller annan kommitté
— en kompromiss som är väl känd
i liknande sammanhang — och dessutom
tanken att man skall träffas om
några år igen. Kennedy-rundan liar liksom
förberedelsesammanträdet i fjol,
uppvisat betydande motsättningar framför
allt mellan Förenta staterna och
Frankrike-Belgien. Det finns emellertid
intrikata frågor, t. ex. om disparitetsregler
och undantagslistor, som har
en stark återverkan även på våra svenska
förhållanden och därmed i någon
mån på vår ekonomiska utveckling. Det
är ur svensk såväl som ur världshandelns
synpunkt som helhet av utomordentlig
betydelse att förhandlingarna
i Kennedy-rundan inte låser sig utan att
sådana framgångar kan nås som får

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
verklig betydelse för ett ökat fritt handelsutbyte
mellan länderna. Med hänsyn
till förestående val i höst, särskilt
i Amerika, är det ganska säkert, att
ingenting kommer att ske på denna
front som får betydelse för det budgetår
vi närmast har att tala om här i vårt
land.

Vad den internationella konjunkturutvecklingen
beträffar har såväl i Europa
som i USA en påtaglig uppgång
kunnat noteras. Inom EFTA-länderna
har man fortsatt med det tidigare inledda
samarbetet, och utvecklingen av
handelsutbytet har varit gott.

Med beklagande måste konstateras att
ett viktigt akut problem under året hittills
icke kunnat få sin lösning — såvida
icke något nytt skett under de allra
sista dagarna. Jag tänker på Kol- och
Stålunionens beslut om höjningen av
ståltullarna, där Sverige begärt vissa
lättnader. Om icke detta beslut kan
mildras, kommer det helt visst för en
viktig del av vår industri att medföra
vissa skadeverkningar, osagt hur stora.
Frågan är av sådan betydelse, att vi
starkt måste vidhålla de befogade krav
som ställts.

Utvecklingen inom landet kännetecknas
enligt gjorda beräkningar av en
viss ökning av den industriella verksamheten.
Lagerpåfyllningar och förbättrade
exportmöjligheter i flera branscher
skapar god arbetstillgång. Inom
bostadsbyggandet bär bristen på arbetskraft
i vissa orter skapat problem, samtidigt
som kreditransoneringarna lett
till finansieringssvårigheter. Den fullmaktslag,
som på regeringens förslag
drivits igenom, är enligt vår mening
ett olyckligt försök att lösa arbetskraftsproblemet.
Det praktiska resultatet av
denna lag torde mer bli kineseri och
subjektiva bedömningar än friställd arbetskraft.

Kreditrestriktionerna har naturligtvis
verkat dämpande på överhettningstendenser
i konjunkturen. De har emellertid
samtidigt medfört den negativa
effekten, att även ur allmän synpunkt

önskvärda investeringar på industrisidan
hämmats. Det är möjligt men inte
alldeles säkert, att den hämmande effekten
främst träffar lagerinvesteringarna.
För en lugnare utveckling torde
då löneuppgörelserna ha haft mycket
större betydelse. Att en lösning trots det
besvärliga läget kunde ske utan strid
är att hälsa med den allra största tillfredsställelse.

Ser man utvecklingen på litet längre
sikt än det närmaste året, blir prognoserna
ytterst osäkra. Den till kompletteringspropositionen
fogade långtidsprognosen
rör sig som vanligt med olika
alternativ för inkomstökningen under
de närmaste tre åren, varvid man
räknar dels med en 4-procentig, dels
med en 7-procentig ökning av lönesumman.
Både fallen pekar på stigande lånebehov.
Det är emellertid all anledning
understryka de osäkerhetsmoment
man rör sig med. Långtidsbudgeten torde
icke få betraktas som något annat
än ett arbetsunderlag, ett hjälpmedel,
som man skall ha att gå ut ifrån vid
försök att bedöma utvecklingstendensen.
Såvitt jag förstått av den föredragning
som skett i bevillningsutskottet,
betraktar man långtidsbudgeten på det
sättet även i departementet.

Regeringspolitiken saknar alltjämt
den planmässighet på längre sikt som
är önskvärd för uppbyggnaden av den
oundgängliga förutsättningen för en
fortgående lyckosam ekonomisk utveckling.
Det är en banalitet att ideligen
understryka, att oavsett vilka kalkyler
vi gör, så är det ändå näringslivets och
framför allt industriens möjligheter att
rationalisera, expandera och konkurrera,
som är förutsättningen för en bestående
och stigande levnadsstandard.
Under ett par år har industriens investeringar
visat fallande trend. Finansministern
beräknar i kompletteringspropositionen
att industriinvesteringarna
skall visa någon, om än blygsam, uppjustering
för i år och en mer betydande
uppgång under nästa år. För det
sistnämnda talar enligt hans mening

Nr 2K

Onsdagen den 27 mai 1904 fm.

bättre lönsamhet och därmed ökande
självfinansieringsmöjligheter under
1964.

Finansministern har i år föreslagit
— och riksdagen beslutat — en speciell
åtgärd för att stimulera de svaga industriinvesteringarna,
nämligen införandet
av ett extra investeringsavdrag.
Det är emellertid här fråga om en temporär
och begränsad åtgärd. För att ge
näringslivet önskvärda utvecklingsmöjligheter
på sikt är den icke avsedd eller
tillräcklig. Även åtgärderna beträffande
elskatten har något av tillfällighet
över sig, dock mindre än investeringsavdraget.
I intetdera fallet betyder dock
åtgärden för näringslivet som helhet
någon större hjälp till ökad självfinansiering,
för att nu ta ett exempel. De
år från år sjunkande möjligheter till
självfinansiering av investeringar, som
kunnat noteras inom näringslivet, kan
komma att bli ett verkligt problem. Jag
tror att bortfallet aldrig helt kan uppvägas
av förbättrade lånemöjligheter,
när nu dessa kan vppa sig. En alldeles
särskild betydelse har problemet för
den ofta riskbetonade investering, förutan
vilken ett utvecklingsarbete inom
industrien aldrig kan bedrivas.

Det är därför högst olyckligt att riksdagsmajoriteten
avvisat de många förslag,
som från oppositionens och inte
minst folkpartiets sida har framlagts till
mer långsiktigt syftande åtgärder för
ekonomisk stimulans. Det är här fråga
om både direkta förslag och utredningsyrkanden.
Dit hör förslag om vidgad
avskrivningsrätt för varulager, möjligheter
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier,
reformerade avskrivningsregler
för industribyggnader, avsättning inom
rörelsen för utjämning av pensionskostnad,
vilken åtgärd skulle kompensera
bortfall av företagssparande genom
ATP o. s. v. För att förbättra tillgången
på kapital har vi vidare föreslagit stimulansåtgärder
för sparandet, avveckling
av valutaregleringen, friare kapitalmarknad
m. m. Härtill skulle jag

Ang. den ekonomiska politiken
också vilja foga de åtgärder som syftat
till en ökning av arhetskraftstillgången
genom höjning av förvärvsavdragen och
andra åtgärder för att frigöra kvinnlig
arbetskraft samt vidare vissa åtgärder
för att öka tillgången på utbildad arbetskraft,
t. ex. genom förstärkning av
yrkesutbildningen, särskilt inom de inbvggda
verkstadsskolorna. Genom åtgärder
av dessa och liknande slag skulle
enligt vår mening den samhällsekonomiska
utvecklingen te sig betydligt
stabilare.

Avslagen på sådana förslag har under
årens lopp huvudsakligen motiverats
med en hänvisning till det inkomstbortfall
som skulle uppstå. I den mån
sådant inkomstbortfall verkligen under
första tiden förekommer, torde det inom
något år förbytas i ökade inkomster
för det allmänna på grund av den
utveckling inom berörda näringar, som
ovillkorligen blir en följd av dylika åtgärder.

Jag har, herr talman, inte velat underlåta
att stryka under dessa synpunkter
i samband med de framtidsvisioner
som dras upp i kompletteringspropositionen.
Men naturligtvis är jag väl
medveten om att de närmaste årens debatt
på beskattningens område helt
kommer att domineras av de nya perspektiv,
som om ett par veckor presenteras
av skatteberedningen. Redan i det
första betänkandet kommer situationen
att framstå som så olikartad mot den
nuvarande, att vad vi i dag diskuterar
kommer att få tas upp till nytt skärskådande
ur andra synvinklar. Av detta
skäl kommer jag icke nu att ta upp någon
mer principiell debatt om skattesystemet.

I fråga om den reviderade budgeten
för nästa budgetår, kan jag fatta mig
relativt kort. Vi har i folkpartiet sedan
länge delat den av riksdagen tidigare
uttalade principiella uppfattningen,
att ett icke oväsentligt överskott på
driftbudgeten är försvarligt i en högkonjunktur,
medan överskottet kan gå
ned eller förbytas i sin motsats i en

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
lågkonjunktur. Vi har därför icke ansett
skäl föreligga till någon väsentlig
minskning i det överskott på driftbudgeten,
som finansministern i år föreslagit.

Jag kan nämna, att folkpartiets förslag
under denna riksdag i fråga om
statens inkomster och utgifter enligt den
beräkning jag gjort skulle ha inneburit
ett nettobortfall på 1,6 miljoner kronor
på driftbudgeten för nästa budgetår och
ytterligare något på kapitalbudgeten,
dock relativt obetydligt.

Vid remissdebatten i januari underströk
jag att budgeten närmast kunde
betraktas som svag, då konjunkturutsikterna
i stort sett verkade förmånliga.
Naurligtvis är det möjligt, ja, kanske
sannolikt, att finansministern räknat för
pessimistiskt och att budgetutfallet
kommer att visa sig bättre än han beräknar.
Därom vet man emellertid intet,
och vi i folkpartiet har mot bakgrunden
av vad jag anfört inte ansett
oss kunna biträda högerns förslag om
en sänkning av uttagningsprocenten på
inkomstskatten.

Jaa vill emellertid starkt understryka,
att mitt nyssnämnda resonemang
givetvis icke innebär något godtagande
av vilka budgetöverskott som helst, och
naturligtvis inte heller av totalbalanseringsprincipen.
Det är icke rimligt att
av skattebetalarna ta ut många hundra
miljoner, ja, en miljard som har förekommit,
för att staten sedan skall nyttja
dessa pengar i sin lånerörelse och därmed
öka sin förmögenhet. Utan att här
vilja ta upp den gamla debatten igen,
må jag dock få konstatera den principiella
olikhet i uppfattning, som här
föreligger mellan socialdemokratien och
folkpartiet.

Finansministern förklarade i en TVdebatt
häromsistens, att staten borde i
görligaste mån söka klara sina kapitalbehov
utan större upplåning — alltså
såvitt jag förstår med skattemedel —
för att kommuner och näringsliv skulle
ha lättare på den öppna lånemarknaden.
Det låter vackert men döljer syfte -

målet. Vissa konjunkturpolitiska hänsyn
är en sak; överbeskattning för att i socialistiskt
syfte öka statens ägande är
en helt annan.

Till slut vill jag hänvisa till det särskilda
yttrande, som åtföljer bevillningsutskottets
betänkande. Folkpartiets representanter
i utskottet konstaterar
där, att de extra utgiftskrav, som folkpartiet
motionsvis framställt för ökade
insatser på områden där utpräglade
brister och eftersläpningar förekommer,
har blivit avslagna av riksdagen. Vi
hade velat skapa statsfinansiellt utrymme
för våra yrkanden genom ett skatteuttag
av 1 öre per cigarrett. Genom avslagen
på våra förslag har motiven för
denna inkomstförstärkning bortfallit,
varför vi icke längre har anledning vidhålla
den föreslagna inkomstförstärkningen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till bevillningsutskottets
kläm.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om man tittar på antalet
deltagare i kammaren vid detta
tillfälle, tycks intresset för skatter och
ekonomi inte vara över hövan stort, och
det skulle ju kunna göra, att finansministern
skulle ha goda skäl att föra en
ekonomisk politik med skattehöjningar
långt utöver de gränser, som de människor
önskar som nu antagligen finns i
konditoriet eller här ute i korridorerna.

Vid en jämförelse med den vid årets
början framlagda och nu reviderade
finansplanen finner man i fråga om
konjunkturutvecklingen att de båda
storheterna är tämligen väl avstämda.
Den uppåtgående konjunkturen har för
såväl arbetstagare som arbetsgivare
präglat utvecklingen i positiv och i vissa
fall även i negativ riktning. Som ett
positivt inslag måste man — med alla
dess problem — räkna med näringslivets
ökade utvecklingsmöjligheter. Näringslivets
expansion utgör ju grunden
för en fortsatt standardförbättring.

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

I ett mer eller mindre överhettat ekonomiskt
klimat uppstår, som jag redan
antytt, även problem. Eu i och för sig
positiv näringsutveckling blir sällan,
för att inte säga aldrig, homogent fördelad
över landet i dess helhet. Detta har
även fört med sig under den senaste tiden
arbetsmarknadspolitiska svårigheter.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
beklaga att den Näslundska lokaliseringsutredningen
icke i form av en
proposition förelagts riksdagen.

Högkonjunkturens spöke, inflationen,
har som vanligt även denna gång inträtt
på arenan. Jag vill fråga den frånvarande
finansministern, om inte skäl
talar för starkare åtgärder för att erhålla
bättre balans mellan löner och
priser. Med visst fog kan man påstå
att de vid årets löneförhandlingar givna
löneförbättringarna redan på förhand
intecknats av ökade priser. Även om
hänsyn tagits till låglönegruppernas
ställning mer än vid tidigare avtalsförhandlingar
är det alldeles givet att inflationen
kommer att drabba dessa människor
allra hårdast.

Ser man på finansplanen och dess reviderade
version med dess finanspolitiska
mål och mot den bakgrund som
jag här tecknat, kommer man inte ifrån
den bestämda uppfattningen, att finansministern
dels underlåtit att vidta nödiga
inkomtsförstärkningar, dels vidtagit
åtgärder vid fel konjunkturtidsskeende.
En budget med ett lånebehov på
cirka 850 miljoner kronor i en högkonjunktur
ter sig långt ifrån tillfredsställande.
Finansministern säger i den
reviderade finansplanen, att i nuvarande
läge är det angivna budgetgapet försvarligt.
Är denna summa på något sätt
en magisk värdemätare, som enligt finansministern
utgör riktningsvisaren
för det närmaste budgetåret?

I samband med diskussionen om budgeten
som konjunkturpolitiskt instrument
vill jag fråga finansministern, om
vissa tillfälliga åtgärder harmoniserar
med varandra. Vi har under vårriksda -

Ang. den ekonomiska politiken
gen fått vara med om eu diskontohöjning
med åtföljande kreditåtstramning.
Vid samma tidpunkt ungefär beslutade
riksdagen efter framställning från regeringen
om ökade maskinavskrivningar
intill ett belopp av cirka 100 miljoner
kronor för företagen. Sedermera
under vårriksdagen delgavs vi att regeringen
frisläppt 101 miljoner kronor
i konjunkturutjämningsmening till två
överexpansiva företag, och detta till priset
av att ett utvecklingsområde skulle
erhålla 4 miljoner kronor. Mot den finanspolitiska
verklighet som förevarit
och är för handen vill jag fråga finansministern,
om de här vidtagna åtgärderna
över huvud taget är väl avvägda?

Herr talman! Vad jag i fortsättningen
skall uppehålla mig vid är att se budgeten
ur statsfinansiell synvinkel. Om man
gör det, måste man säga att finanserna
är goda. En upplåning på 850 miljoner
kronor när kapitalbudgeten är mer än
tre gånger så stor inger självfallet inga
bekymmer i fråga om hållfastheten i
statens finanser. Statens utlåning via utlåningsfonderna
uppgår till samma belopp
som den statliga upplåningen, såsom
framgår på sid. 40 i finansplanen.
Härtill kommer närmare 300 miljoner
kronor i utlåning över fonden för låneunderstöd.
Statens utlåning överskrider
således dess inlåning med cirka 300
miljoner kronor, vilket innebär en utlåning
av skattemedel med samma belopp,
eller att totalbudgeten skulle vara
överbalanserad med 300 miljoner kronor
om inte denna utlåning eller bankverksamhet
bedrevs. Det finns skäl att
erinra om dessa statsfinansiella omständigheter,
eftersom finansministern i
kompletteringspropositionen bedömer
utrymmet och svängrummet för de närmast
efterföljande budgetåren 1965/66
och 1966/67 som mycket litet. Ur statsfinansiell
synvinkel är detta inte hållbart,
och det framgår också om jag får
referera till sid. 21 i kompletteringspropositionen.

Härtill kommer att finansministern
och hans män brukar hålla beräkning -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
arna på inkomstsidan i underkant. Det
kanske kan försvaras utifrån synpunkten
av en god bokföringssed, men man
får räkna med att det faktiska statsfinansiella
överskottet i det slutliga budgetutfallet
blir större än vad finansministerns
nuvarande beräkningar utvisar.

Hurdana de samhällsekonomiska budgetförutsättningarna
blir under dessa
kommande budgetår vet vi ingenting
om, men för det närmast liggande budgetåret
1964/65 finns som sagt ingen
anledning att kritisera finansministern
för att han tagit till för stort överskott.
Av vårsessionens arbete i budgetfrågor
har det väl framgått, att den politik som
centerpartiet på det här området har
föreslagit i stort sett har sammanfallit
med den som har presenterats av finansministern.
En annan sak är givetvis
disponeringen inom budgetramen.
Centerpartiet har föreslagit besparingar
på vissa poster, bl. a. i fråga om de
generella bostadssubventionerna, och i
stället föreslagit förbättringar på andra
poster, bl. a. i fråga om bostadsbidragen
till barnfamiljer i de låga inkomstlägena
och i fråga om olika åtgärder
för bättre stöd åt och rehabilitering av
handikappade. Detta avslogs i samband
med att riksdagen behandlade
statsutskottets utlåtande nr 42 och 107,
andra lagutskottets utlåtanden nr 41
och 42 samt statsutskottets utlåtande nr
11.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
säga några ord om den reservation som
jag och herr Jan-Ivan Nilsson i medkammaren
har fogat till detta utskottsbetänkande.
Reservationen bygger på en
motion av mig, där jag säger att man,
vid sidan om de penningpolitiska hjälpmedel
vi har för att föra en vettig finanspolitik,
även borde i större utsträckning
utnyttja de möjligheter som
budgeten ger. Vi har i främsta rummet
tänkt på att man genom ett smidigare
tillämpande av utgiftsbeskattningen —
det må gälla den nuvarande omsättningsskatten
eller en eventuellt kom -

mande mervärdeskatt — borde kunna
tillskapa ett instrument med snabbare
verkan än de nuvarande möjligheterna
att vidta åtgärder via budgeten.

Det sades, när detta behandlades i
bevillningsutskottet, att vi var ute efter
att frånta riksdagen dess möjligheter
att själv bestämma vilka skatter som
skulle utgå. Detta är ingalunda det
verkliga förhållandet. Varken motionärerna
eller reservanterna skulle ge
sig in på en sådan linje. Vad vi menar
är att man på detta sätt mycket snabbt
skulle kunna angripa en inflation som
kommer från konsumentsektorn. Sedan
finns det möjligheter — detta har vi i
reservationen begärt en utredning om
— att riksdagen, utan att på något sätt
frånhända sig sin rätt, skapar ett instrument
som är riksdagens, i likhet
med riksgäldsfullmäktige och riksbanksfullmäktige,
vilka ju kan vidta
vissa penningpolitiska åtgärder.

De tongångarna ville bevillningsutskottet
inte vara med om. Jag är den
förste att beklaga detta, eftersom jag
tror det är nödvändigt att ett dylikt instrument
finns i ett expansivt skede,
som jag tror vi går till mötes, där risken
för inflation i olika lägen kan vara
överhängande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utskottsbetänkande
fogade med II betecknade reservationen
och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi står inför avslutningen
av riksdagens vårsäsong, och
riksstaten för budgetåret 1964/65 skall
strax fastställas.

Det har egentligen skett ovanligt litet
förändringar i förutsättningarna för
landets ekonomiska politik under denna
vårriksdag från det vi började diskutera
saken och tills riksstaten nu
skall fastställas. Regeringen har med
en rösts majoritet drivit igenom flertalet
av de förslag den har lagt fram,

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

och ingenting kan ändras nu i sista
stund, när vi liar slutfört de voteringar
som gjordes för ett ögonblick sedan.

Konjunkturutvecklingen har heller
inte förändrats i någon större utsträckning,
utan den ekonomiska utvecklingen
1964 förefaller att kännetecknas till
och med av en ännu starkare efterfrågetillväxt
än som förutsågs i den preliminära
nationalbudgeten. Den totala efterfrågan
visar en ökning av 5,5 procent,
d. v. s. inemot 2 procent mer än
föregående år. Den i jämförelse med
1962/63 snabbare efterfrågetillväxten
förklaras i första hand av den expansiva
lagerkonjunkturen både i Sverige
och i andra länder. Omslaget från lagerminskningar
1963 till lagerökningar
1964 beräknas bli av så stor omfattning
som en procent av bruttonationalprodukten.

Man kan också visa på några andra
faktorer i den ekonomiska utvecklingen.
Således kan den totala exporten beräknas
stiga ungefär lika mycket år
1964 som år 1963, eller med ungefär 8
procent. Utöver vad jag sade när vi tidigare
i år diskuterade den ekonomiska
politiken vill jag i detta sammanhang
understryka att det finns anledning hysa
en stor oro för investeringarna. I
fråga om industriinvesteringarna pekar
industriens egna beräkningar på en, om
än obetydlig, nedgång mellan 1963 och
1964. Det är ett förhållande som jag
anser att vi måste se mycket allvarligt
på. Denna nedgång för industriinvesteringarna
kan delvis kompenseras av de
offentliga investeringarna, men det är
dock en allvarlig sak när man ser utvecklingen
inom den stora företagssektorn.
Herr Sundin var inne på denna
fråga — och jag kan instämma i vad
han sade — men jag vill tillägga en sak
som jag tycker är rätt glädjande. Det
konstateras i kompletteringspropositionen
att det kan tänkas att den för närvarande
ovanligt höga räntan samt de
skärpta kreditrestriktionerna kan verka
återhållande på konsumtionen. Detta
konstaterande beträffande den »ovan -

Anf{. den ekonomiska politiken
ligt höga räntan» har jag inte observerat
vare sig i tidigare finansplaner eller
i tidigare kompletteringspropositioner.
Jag vill bara understryka vad som
sagts om den saken och undviker att
kommentera verkningarna i övrigt av
den enligt finansministerns egna ord
»ovanligt höga räntan».

Vissa reflexioner kan väl också, herr
talman, göras med anledning av budgeten.
Det kan finnas anledning att blicka
något framåt. Jag skulle vid detta
tillfälle också vilja säga några ord om
de metoder som tillämpas när regeringen
framlägger sina förslag, hur de behandlas,
hur oppositionen ställer sig
till dem och vilka möjligheter oppositionen
har att kunna påverka de olika
inkomst- och utgiftsposterna, frågor
som ofta har diskuterats.

Man kan till att börja med konstatera
att den allmänna konjunkturutvecklingen
ute i världen har varit mycket gynnsam
i flertalet länder. Utvecklingen i
Sverige har inte varit så mycket bättre
än i andra länder, men Sverige kan sägas
ha hävdat sig tämligen bra. Man
får väl säga att vi följt med i den allmänna
konjunkturutvecklingen.

Om vi ser några årtionden och ännu
längre tillbaka i tiden finner vi att utvecklingen
i fråga om levnadsstandarden
gått framåt, oavsett vilken regering
som har suttit vid makten. Detta
är en faktor som påverkas av andra
saker. Vetenskapens och teknikens
framsteg har därvidlag gjort det mesta.
Det skall väl tilläggas att alla de arbetande
krafter som utnyttjar vetenskapens
och teknikens resurser, givetvis
ger sitt stora bidrag till det goda resultatet
i detta avseende. Jag tror inte att
dessa vetenskapsmän, tekniker och andra
påverkas i sina strävanden av vad
politiker kan hitta på i ambitionen att
göra utvecklingen så god som möjligt;
det sker ändå.

Vidare vill jag konstatera att vi har
haft en ständig inflation, och jag har
tidigare påpekat att den socialdemokratiska
regeringen snart kan fira ett ju -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
bileum. Den har nu suttit vid regeringsstyret
under snart 20 år, från det att
den trädde till år 1945 efter samlingsregeringen,
och under den tiden har
inflationen varit så pass stark, att det
som var värt en krona vid den tiden
nu är värt bara 50 öre. Dessa båda förhållanden
gör att staten har fått ständigt
ökade inkomster, och i det senare
fallet, när det gäller inflationen, fått
betydligt fler kronor att röra sig med.
Det säger sig självt att detta är en, om
uttrycket tillätes, behaglig utveckling
för en regering som skall fördela de
förbättrade, genom inflationen delvis
fiktiva, resurserna, även om vissa automatiska
utgiftsstegringar skall tillgodoses.
Jag skall inte i detta sammanhang
tala om statsskuldens ökning. Det är
ett större och mer komplicerat problem
som jag inte här skall ta upp men som
kanske inte helt skall förbises. De ökade
inkomsterna ger ju större resurser
för olika ändamål. En redogörelse från
år 1950, som är intagen i finansplanen,
visar att inkomsterna för 1950/51 uppgick
till cirka 6 miljarder kronor. Utgifterna
har varit något olika i relation
härtill; ibland har det varit en viss
överbalansering och ibland en viss underbalansering.
Under 1955/56 steg inkomsterna
till cirka 10 miljarder kronor,
och sedan dess har det varit en
fortsatt utveckling, så att vi nu är uppe
i ungefär 22 miljarder kronor. Inkomsterna
har som sagt varierat och balanseringen
därför varit något olika. Det
är klart att dessa ökade inkomster skall
disponeras på något sätt. Den saken
har regeringen skickligt utnyttjat i propagandasyfte
många gånger, ty när det
sitter någon vid regeringsmakten så är
det klart att de flesta förslagen kommer
att framläggas genom kungl. propositioner,
och då drar man fördel av
den tekniska och vetenskapliga utvecklingen
men även av inflationen på det
sättet att fler kronor är tillgängliga.
Hur går det egentligen till när dessa
problem skall behandlas? Regeringen
får petita på hösten från olika ämbets -

verk ocli institutioner. Det blir inte någon
särskilt stor pressdebatt om den
saken, därför att man räknar med att
de olika intressegrupperna givetvis försöker
att framställa sina krav och önskemål
så starkt som möjligt, och det
är ju ingenting att anmärka på. Därefter
arbetar regeringen med sina vitt
utvecklade resurser och fastställer ett
förslag till svenska statens utgifter och
inkomster. Det förslaget presenteras på
våra bänkar den 11 januari. Efter några
få dagar får vi remissdebatt då vi skall
yttra oss över detta stora arbete som
har förberetts i kanslihuset under flera
månader, och sedan får vi några dagar
på oss för att motionera. Med den
korta allmänna motionstiden och med
de små resurserna skall vi från oppositionens
sida försöka presentera alternativ
och mäta oss med vad som har
åstadkommits från regeringens sida.

Men vad värre är — och det diskuteras
ju ofta — det är att då vi föreslår
vissa förbättringar anför man från regeringens
sida, och har gjort det även
hela denna riksdag: »Vi har inte råd
till detta. Genomförs det kommer inte
budgetförslaget att hålla, utan ni måste
i så fall presentera besparingar på
olika punkter.» Ja, hur skall man egentligen
kunna presentera besparingar i
en budget när regeringen har framlagt
förslaget? Om regeringen föreslår att
en viss grupp eller sektor, en viss institution
eller dylikt skall få bättre resurser
och större ekonomiska möjligheter,
är det då någon särdeles angenäm
eller tacknämlig uppgift för oppositionen
att i det läget säga ifrån: nej,
vi anser inte att det eller det ändamålet
skall få dessa pengar. Hur kan man
egentligen begära någonting sådant av
oppositionen?

Jag har, herr talman, gärna velat vid
något tillfälle under våra debatter peka
på hur hela systemet i själva verket
fungerar. Regeringen sitter i en gynnsam
position, presenterar en råd olika,
förmånliga förslag och pressar sedan
ständigt oppositionen: »Det mins -

Onsdagen den 27 inaj 1964 fm.

Nr 28

ta ni föreslår går inte att genomföra
— det passar inte in i budgetresonemangen,
utan då måste ni spara på någonting
annat.»

Från centerns sida vill vi inte binda
oss vid regeringens förslag, det har
jag deklarerat åtskilliga gånger. Vi är
bestämda motståndare till att regeringens
förslag skulle betraktas som någon
sorts riktmärke, som vi till varje
pris måste följa när vi behandlar budgeten.
Om man skall kalla det felräkningsmarginaler
eller bara felräkning
är en terminologisk fråga som jag nu
inte skall gå in på, men jag har velat
klarlägga sammanhangen och hur hela
arbetet nu bedrives. Jag anser inte att
detta är någon god arbetsform, och
jag hoppas att författningsändringarna
-— i det sammanhanget har ju åtskilliga
andra möjligheter att behandla en riksstat
diskuterats —- skall kunna leda till
att uppläggningen blir något annorlunda
än den är nu.

Regeringen har inte bara utnyttjat
möjligheterna att lägga fram de förslag
som den nu kan dra nytta av propagandamässigt,
utan vi har t. ex. i
årets budget ett belägg för hur man
går till väga också i ett annat avseende.
Man konstaterar på olika sätt att
det är en överhettning i vårt ekonomiska
klimat och att olika åtgärder
måste vidtagas för att dämpa överhettningen.
Herr Sundin har redan belyst
hur man i olika sammanhang har
behandlat det problemet — en av aspekterna
gäller hur hudgeten där skall
användas. Ja, vad har regeringen gjort
i det avseendet? Vid en ekonomisk
överhettning borde man väl ha en stark
statsbudget, men regeringen presenterar
i stället precis det motsatta: en
svag budget. Man kan ju inte gärna
komma ifrån att en sådan budgetpolitik
måste vara totalt felaktig. Vad
som föreligger är faktiskt ett misslyckande
när det gäller att använda budgeten
som konjunkturpolitiskt medel.
Vi har också i den reservation, som
finns fogad till bevillningsutskottets

Ang. den ekonomiska politiken
betänkande, framhållit att man borde
beakta om budgeten skall kunna användas
för att påverka konjunkturen. 1
många fall har regeringen till en viss
grad använt budgeten på detta sätt,
men ofta har man fallit undan för valtaktiska
spekulationer. Just under ett
valår är man mycket benägen att presentera
sådant som tilltalar väljarna
— och så lägger man fram en budget
som alls inte är anpassad till den konjunkturpolitiska
situationen.

Här har tidigare konstaterats att inga
större förändringar i läget och när det
gäller beräkningarna av statens inkomster
har inträffat. Riksrevisionsverket
framhåller att dess bedömning i december
av den ekonomiska utvecklingen
alltjämt synes kunna i huvudsak
läggas till grund för beräkningen
av statsverkets inkomster. Vissa justeringar
har skett beträffande lönerna,
men i övrigt är det inte fråga om några
större förändringar.

I år har vi dessutom den situationen
att vi fortfarande väntar på skatteutredningens
förslag, och så länge vi avvaktar
det kan inte mycket göras i
dessa sammanhang.

Centerpartiet har vid många tillfällen
alldeles speciellt framhållit betydelsen
av att man i skaltesammanhang
observerar kommunalskatterna. För gifta
inkomsttagare med en inkomst av
cirka 28 000 kronor och därunder och
för ensamstående med cirka 20 000
kronors inkomst och därunder betyder
kommunalskatten mer än statsskatten.
Det har regeringspartiet inte
velat beakta, ulan man har på olika
sätt missgynnat kommunerna. Detta resulterar
ju bara i att de mindre och
medelstora skattebetalarna får betala
högre skatt, eftersom kommunalskatten
är proportionell och inte progressiv.

Nu har vi väntat på den utredning
som skulle framlägga förslag om en
effektivare skatteutjämning, och betänkandet
kom i går. Tyvärr kan man
inte säga att det ter sig särskilt till -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

talande. Någon lösning av frågan om
en rimligare kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna har kommittén
inte kunnat leverera. Men det
är knappast dess fel —- i fjol, efter det
man hade arbetat flera år, skickade finansminister
Sträng tilläggsdirektiv till
skatteutjämningskommittén om att dess
förslag inte fick överskrida den kostnadsram
som skatteersättningarna och
skattelindringsbidragen då hade, d. v. s.
750 miljoner kronor. Därav skulle visst
belopp gå till kostnadsöverflyttning från
kommunerna till staten på folkpensioneringens
område, nämligen 270 miljoner.
För det allmänna skatteutjämningsbidraget
återstår då 480 miljoner. Det är
alltså en skatteutjämning med förhinder
man har föreslagit, och förhindret
består i finansministerns direktiv. Det
är med rätt stor besvikelse man ser att
det inte kunde komma mer ut av denna
betydelsefulla sak.

Jag betonade tidigare att centerpartiet
inte binder sig vid finansministerns beräkningar.
Jag vill bara slutligen anföra
några uppgifter som visar detta.

För det budgetår som avslutades den
1 juli 1963 hade finansministern, då
ban lade fram sina beräkningar för första
gången, beräknat ett underskott på
700 miljoner kronor på totalbudgeten.
Det blev ett överskott på 328 miljoner.
Felräkningen var ungefär en miljard.
För det budgetår som nu pågår och som
avslutas den 1 juli 1964 beräknade finansministern
ursprungligen ett underskott
på 1 018 miljoner kronor. I de nya
beräkningarna visar finansministern att
underskottet troligen blir ungefär hälften
så stort, d. v. s. omkring 500 miljoner.

Det har skett en tendentiös beräkning
under ganska lång tid, och det kan väl
ytterligare understrykas att det inte
finns något skäl för att regeringen kräver
eller att vi accepterar att vi skulle
binda oss vid vad regeringen föreslår.
Vi må ha full rätt från oppositionens
sida att föreslå både ökade utgifter och
inkomster utan att man därför från re -

geringsbåll framhåller att vi måste binda
oss vid vad regeringen föreslagit.

Det var inte av den anledningen att
vi skulle följa regeringens statsverksproposition
som vi från centerns sida
föreslog vissa budgetförstärkningar.
Budgeten var svag när den lades fram,
och därför ansåg vi att hade vi föreslagit
vissa utgiftsökningar, skulle vi också
föreslå vissa förstärkningar. Vi föreslog
höjning av beskattningen på sprit
och cigarretter. Situationen har förändrats
sedan dess, men jag måste säga att
man mycket väl kunde tänka sig att bibehålla
detta alterantiv, även om man
hade avslagit finansministerns skattehöjningsförslag.
Sedan finansministerns
förslag genomförts hade situationen
ändrats så att man inte längre kunde
tänka sig att hålla fast vid vårt förslag.
Vårt alternativ var realistiskt, och det
har inte utsatts för någon nämnvärd kritik,
inte ens av finansministern, när han
talade om oppositionspartiernas förslag
vid sitt framträdande i TV.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag har velat understryka
och ytterligare belysa att jag
anser att regeringens ekonomiska politik
är opportunistisk och inkonsekvent,
att den inte är framsynt och att den
inte är planmässig, och jag slutar med
att instämma i det yrkande som framställts
av herr Sundin.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Arets kompletteringsproposition
erbjuder som vanligt ett
intressant studium. Den uppställer prognoser
angående konjunkturutvecklingen,
produktionsökningen o. s. v., som
grundar sig på vetenskapliga framräkningar
och analyser från riksräkenskapsverket
och konjunkturinstitutet.
Det finns ingen anledning för mig att
ifrågasätta riktigheten av dessa analyser
— och jag skulle för övrigt av naturliga
skäl inte heller ha möjlighet att
sätta något annat i stället. Vi har inom
oppositionen inte de tekniska resurser -

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

na härför. Jag godtar dem alltså som
utgångspunkt för våra bedömningar.
Propositionen redovisar vidare en hel
del ambitiösa målsättningar om vilka
politisk enighet föreligger, men den innehåller
också en rad uttalanden och
ställningstaganden som vi står frågande
eller kritiska inför. Jag kommer av naturliga
skäl huvudsakligen att uppehålla
mig vid dessa.

Redan i början av den reviderade finansplanens
inledande översikt gör regeringen
ett uttalande som onekligen
väcker uppmärksamhet. Jag tänker på
det beröm som ges åt klokheten i de
stora skattesänkningar som numera beslutats
i USA. Likaså förefaller det västtyska
programmet med betydande skattelindringar
att väcka regeringens gillande.
Jag är visst medveten om att de
ekonomiska problemen just nu är av en
annan art utomlands, framför allt i
USA, än i Sverige, men vi har varit i
ungefär samma situation, och då var det
svenska receptet skattehöjningar. En
skärpning av beskattningen är regeringens
medicin mot alla krissymtom, vare
sig det är fråga om överhettning och
översysselsättning eller det gäller stagnation
och arbetslöshet. Det skulle verkligen
vara intressant att veta hur en
konjunktur skall vara beskaffad, i Sverige
alltså, för att man skall finna en
rejäl skattesänkning lika välmotiverad
och naturlig som när det gäller andra
länder.

När man läser finansplanen och långtidsbudgeten
får man fullt klart för sig
att regeringen räknar med nya skatteskärpningar
inom en inte så avlägsen
framtid. Regeringen säger klart att
statsutgifterna framöver förväntas stiga
snabbare än inkomsterna och att redan
utgiftsökningar i samma takt som
under de senaste åren innebär en helt
orealistisk statsfinansell utveckling vid
oförändrade skatter och avgiftssatser.
Mycket klarare kan väl kommande skattehöjningar
knappast annonseras.

Allmänna skatteberedningen väntas
inom den närmaste tiden lägga fram sitt

Ang. den ekonomiska politiken
betänkande. Så mycket är känt om dess
innehåll att man vet att beredningen
kommer att föreslå vissa reformer som
oppositionen har arbetat hårt för ända
sedan den socialdemokratiska regeringen
i slutet på 1940-talet genomtrumfade
det Wigforsska skatteprograinmet. Jag
tänker då särskilt på de höjda ortsavdragen
och en måttligare progression,
framför allt i mellaninkomstskiktet. Utgångspunkten
för skatteberedningen har
enligt direktiven varit att reformera
beskattningen vid ett oförändrat skattetryck.
När nu uppenbarligen skattehöjningar
kommer att föreslås, kanske redan
omedelbart efter det nya skattesystemets
införande, så frågar man sig
verkligen med oro vilka former dessa
skärpningar kommer att ta sig. Skall
man snabbt omintetgöra de förbättringar
i systemet som ställts i utsikt och
som har varit en förutsättning för eller
kan komma att bli en förutsättning för
samförståndslösningar vid skattesystemets
utformning?

Herr talman! »Alltmera framstår det
som en central uppgift för politiken att
främja den ekonomiska framstegstakten.
» Dessa ord är direkt citerade ur
finansplanen. Jag vill oreserverat instämma
i dem. Däremot har jag svårt att
finna full överensstämmelse mellan detta
riktiga konstaterande och planen i
övrigt. En central roll för den ekonomiska
framstegstakten spelar de produktiva
investeringarna inom näringslivet,
i synnerhet industrien. Vid flera
tillfällen, senast i remissdebatten i januari,
har vi från vår sida pekat på den
oroväckande omständigheten att industriens
investeringar stagnerat sedan
ett par år, låt vara då på en förhållandevis
hög nivå. Vi fann tecken tyda
på att det skulle bli svårt att i fortsättningen
ens bibehålla investeringsvolymen
oförändrad. Någon ljusare bedömning
synes i dag inte vara möjlig.
Snarare har väl riskerna med stagnationen
förstärkts. Samtidigt har utvecklingen
i vår omvärld gått vidare så att
vår nivå, som tidigare alltså kunde sä -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

gas vara rätt hög, numera ligger lägre

än jämförbara länders.

Det är också flera nya faktorer som
kräver uppmärksamhet och som ökar
behovet av investeringsresurser inom
näringslivet. En av dem är att industriproduktionen
och därmed exporten undergår
ständiga förändringar i fråga
om sortimentets art och omfattning. Nya
produkter tillkommer, exempelvis från
vår expanderande verkstadsindustri.
Dessa nya varugrupper utgör en betydande
och växande del av den svenska
totalexporten, medan deras andel i
världsmarknaden i allmänhet är begränsad.
Till skillnad mot våra stora traditionella
exportvaror, malm, cellulosa,
kräver därför de nya grupperna förhållandevis
stora investeringar för marknadsbearbetning
och saluförande för att
bibehålla eller förbättra sin ställning
på världsmarknaden. En annan faktor
är att dagens snabba omvandling av näringslivet
ger korta ekonomiska livslängder
på anläggningar och maskiner.
Slutligen är vid ett fullt kapacitetsutnyttjande
— och vi är inte så långt
ifrån ett sådant — produktionsökning
möjlig bara genom att höja produktiviteten,
och en sådan höjning kräver investeringar.
Dessutom är det så, att ju
högre produktiviteten är från början
— och den svenska produktiviteten är
hög — desto större investeringar krävs
för ytterligare förbättringar.

Industriinvesteringarnas omfattning
bestäms dels av viljan till insats, dels
av möjligheten att få dem till stånd.
Investeringsviljan beror i sin tur på
kostnadsrelationerna mellan mänskliga
och mekaniska insatser, en relation som
snabbt förskjuts mot ökad mekanisering
i dagens svenska samhälle och därför
tvingar fram ständigt nya tag. Vidare
beror den på vinstutvecklingen, skatteförhållandena
och alla de andra faktorer
som med ett ord kan rubriceras som
förväntningarna inför framtiden. Man
brukar säga att hoppet om en bättre
framtid är det sista som lämnar människan.
Så också här, förhoppningarna

på framtiden kan leva kvar rätt länge
trots ogynnsamma omständigheter i
nuet. Å andra sidan dröjer det länge,
sedan tilltron på framtiden en gång
försvagats, innan den växer fram på
nytt. Det är en tröghet i systemet, som
man kan ha glädje av i vissa situationer
men som man inte kan dra växlar på
hur länge som helst. Det är sannolikt
att vi nu inte har så långt kvar till den
punkt då en kris kan börja växa fram.
Som så ofta med kriser kan den bli
självförstärkande, och det kan krävas
stora ansträngningar för att bekämpa
och övervinna den. Under alla omständigheter
betyder den en bromsad
framstegstakt och välståndsutveckling.

Om lusten till investeringar kan hållas
vid makt så återstår frågan om det
går att tillfredsställa den. De sjunkande
vinsterna minskar förmågan till självfinansiering.
Finansplanens optimistiska
uttalanden om väntade resultatförbättringar
kan väl knappast diskonteras i
förskott och är för övrigt osäkra. All
erfarenhet visar att risken är stor för
att eventuella prisförbättringar skall
konsumeras av de kostnadsökningar
som är så svåra att hålla tillbaka vid
överfull sysselsättning. Återstår alltså
kreditmarknaden, även om denna, som
herr Lundström nyss påpekade, inte är
ett fullständigt och fullgott substitut. I
nationalbudgeten görs beräkningar över
den kreditvolym som kan tänkas komma
att stå till förfogande för näringslivet.
Trots att dessa beräkningar i vissa
avseenden förefaller att vara optimistiska
i överkant, visar de ändock att
kreditbehovet inte kan täckas utan en
betydande sänkning av affärsbankernas
likviditet. Då den av riksbanken bedrivna
starkt restriktiva politiken — i
och för sig välmotiverad — under de
senaste månaderna har syftat till och
fortfarande syftar till raka motsatsen,
nämligen en höjning av banklikviditeten,
så kommer alltså inte de behövliga
resurserna att stå till förfogande.

Man erkänner detta i nationalbudgeten
men avfärdar det med att den över -

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

hettade konjunkturen påkallar ett i
jämförelse med år 1903 ökat knapphetsläge
för kredit. Detta må vara sant.
Men i ett sådant knapphetsläge måste
det vara extra viktigt att krediterna
kominer de objekt till godo som är avdirekt
betydelse för vårt ekonomiska
framåtskridande. Det är ett äventyrligt
chanstagande att hålla tillbaka eller
underlåta att försöka uppmuntra de investeringar
som är sjiilva grundvalen
för produktionens tillväxt.

Importens stegring lär inte kunna
dämpas och kräver alltså en ökande export.
En ökande export kan inte ske vid
eu stagnerande produktion, och så är
en allvarlig betalningskris ett faktum.
Regeringen tar enligt min uppfattning
alldeles för lätt på detta problem. Det
går inte att alltför länge synda på nåden
och med förtursrätt dirigera väsentliga
delar av den begränsade kreditvolymen
exempelvis till en så föga produktiv
sektor som bostadsbyggandet och
så låta övriga ändamål ta vad som blir
över. Utgångspunkten borde i stället
vara att i första hand tillgodose de välståndsskapande
elementen och att sedan
låta de andra behoven samsas om
resten. Dessa behov är viktiga nog, men
de kan i längden bara tillgodoses på ett
hyggligt sätt vid en växande industriproduktion.
Utrymmet är naturligtvis
också beroende av det totala underlaget
för investeringar över huvd taget,
d. v. s. det sparande som kan åstadkommas.
Högtsyftande planer för samhällsutvecklingen
kan förverkligas bara
vid tillgång på tillräckliga ekonomiska
resurser. Det är emellertid inte så, att
medborgarnas personliga inkomster omvandlas
till resurser i samhällsbyggandets
tjänst först när de i form av skatter
och avgifter har indragits till statsverket,
kommunen eller andra kollektiv.
Varje personlig inkomst är i sig själv
en del av de samlade resurserna i samhället
och kan nyttiggöras för produktiva
ändamål så snart den inte förbrukas
för löpande utgifter.

Jag vet väl att högerpartiets värde -

Ang. den ekonomiska politiken
ringar med avseende på det personliga
sparandet och dess kanaliscring till olika
användningsområden i väsentliga
stycken skiljer sig från regeringens. Regeringen
tror egentligen inte på ett personligt
sparande. Det är synbarligen
inte utan förvåning som finansministern
noterar alt det personliga sparandet
faktiskt har ökat trots ett högt och stigande
skattetryck och trots ett allmänt
sparovänligt ekonomiskt klimat. Att det
är nödvändigt med ett ökat sparande
är regeringen klart medveten om, och
den utvecklar detta i planen. Men regeringen
drar sedan den slutsatsen att staten
måste säkerställa detta ökade sparande.
Vi delar fullt ut åsikten om sparandets
nödvändighet, men vi delar inte övertron
på statens överlägsenhet över individen
som ägare till sparmedlen.
Tvärtom, vi vill främja och underlätta
det sparande som gör att medborgarna
själva bibehåller äganderätten till det
sparade.

Jag sade inledningsvis att budgetens
utformning är beroende av en rad önskemål
och åtaganden som i stora stycken
tillkommit i politisk enighet. Det
betyder inte att enigheten är lika stor
när det gäller den allmänna ekonomiska
politiken och budgetens roll i denna.
Som jag redan sagt tror vi inte på den
fördelning av resurserna för nyskapande
som finansplanen innebär — om inte
i klart utsagda ord, så dock faktiskt.
Om vi skulle utgå från regeringens egna
värderingar, tror vi heller inte på budgetsaldots
avvägning. Från regeringens
utgångspunkter är den budget som
framlagts en svag budget. Regeringen
uppställer ju totalbalansering som sin
norm men har i år inte lyckats uppnå
detta. Den förklaring som ges i finansplanen
är värd att lägga märke till.
Budgetunderskottet är, säger man, beroende
på nedgången i statsinkomsternas
ökningstakt. Lönesummorna och
därmed skatteunderlaget har de två senaste
åren visserligen stigit mera än
produktionstillväxten i samhället, men
inte lika mycket som under åren när -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
mast tidigare, och därför har det inte
lyckats att uppnå budgetbalans. Man
kan verkligen fråga sig vilka marginaler
som finansdepartementet har för sin
rörelsefrihet och hur det står till med
viljan och förmågan att verkligen göra
något åt utvecklingen, när skatteunderlaget
måste tillväxa genom löneökningar
som är cirka dubbelt så stora som
den ekonomiska tillväxten ger utrymme
åt, för att den budgetbalans skall kunna
uppnås som man önskar och avser.

Nu delar vi för vår del inte regeringens
åsikt om den generella önskvärdheten
av totalbalansering. De statliga
investeringarna — kapitalbudgeten
— intar i princip ingen annan ställning
i samhällsekonomien än andra investeringar.
I regel kan de med fördel bestridas
och bör de också bestridas med
lånemedel. Även de bör alltså finansieras
i så stor utsträckning som möjligt
med sparmedel som inte anskaffas
tvångsvis över skattsedlarna utan frivilligt
och så att det sparade förblir
den sparandes egendom.

Herr talman! Jag ber slutligen att få
instämma i de synpunkter på skatteuttaget
för nästa budgetår som herr Yngve
Nilsson har utvecklat och vill yrka bifall
till reservationen I i bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har redan tidigare
—- den 14 maj — tillåtit mig anföra vissa
synpunkter på den ekonomiska politiken
i anslutning till det då föreliggande
förslaget om utvidgad sedelutgivningsrätt
för riksbanken. Då denna fråga
genom riksdagens beslut blivit avgjord
för i år skall jag inte orda mer
om den saken i dag, men jag skall söka
att på annat sätt och i anslutning till
den i dag föreliggande reviderade finansplanen
och skatteförslaget visa upp
brister som enligt min mening vidlåder
regeringspartiets ekonomiska politik
och visa hur en annan ekonomisk politik
skulle kunna utformas i anslutning

till våra tankegångar och värderingar
samt utgöra ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken.

Den reviderade finansplanen inledes
med en exposé över den internationella
konjunkturutvecklingen, och jag skall
börja med att säga några ord om denna
exposé. Det finns nämligen särskilda
skäl härtill, och dessa är intressanta
för den teknik att skriva kompletteringspropositionen
som kommit till användning.
En analys presenteras av den
faktiska utvecklingen, framtidsutsikterna
och den ekonomiska politiken utomlands.
Däri finns emellertid också infogade
kommentarer, tolkningar och omdömen
från finansministerns sida om
den ekonomiska politiken utomlands.

Resultatet är ganska förrädiskt. Dels
ges sken av en på sakkunskap byggd
framställning av den internationella
ekonomiens nuvarande läge, dels ges åt
finansministerns tolkning av händelser
och politik ett sken av vederhäftighet,
dels ges åt finansministern en möjlighet
att till stöd för den egna ekonomiska
politiken åberopa utplockade delar
av de utländska programmen, när
dessa passar egna syften, dels ges också
tillfälle att antyda, att andra länder
egentligen inte riktigt vet sitt eget bästa
och att följaktligen svensk ekonomisk
politik är överlägsen andra länders,
i all synnerhet om dessas program
har en mera konservativ anstrykning.

Jag tycker med andra ord att framställningen
är, om jag så får säga, en
liten, liten aning färgad. Då jag tror
att det kan ha sitt intresse för kammarens
ledamöter att få färgen i finansministerns
framställning något nyanserad,
skall jag tillåta mig att ge en liten
komplettering till finansplanens internationella
framställning.

Jag tror också att det kan ha sitt
värde att det visas att det finns andra
ekonomiska program med andra tydligt
redovisade ekonomisk-politiska målsättningar
än dem vi får oss serverade.

Till att börja med karakteriseras det
internationella konjunkturläget med or -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

2‘>

den att alla efterfrågeområden expanderar
till följd av en tidigare företagen
omläggning av den ekonomiska politiken
i expansiv riktning. Det är väl en
karakteristik som kan vara godtagbar
även för min del. T anslutning till detta
förhällande säges emellertid att man i
de flesta länder, t. ex. i OECD-området,
icke skulle syfta till att väsentligen
påverka bl. a. efterfrågeutvecklingen.
Västtyskland åberopas här separat och
särskilt. I stället har man utomlands,
sägs det, försökt med direkta politiska
ingripanden i lönebildningsprocessen
för att förebygga alltför starka lönestegringar.
Resultatet skall därvid ha blivit
en allvarlig snedvridning av inkomstrelationerna,
vilka fått återställas
med lönestegringar vida över produktivitetsökningen
som följd.

Direkta regleringar eller selektiva
ekonomisk-politiska medel säges man
ha utnyttjat i påfallande hög grad. Som
exempel härpå åberopas till och med
ett land som Schweiz, där t. ex. regleringar
på bvggnadsområdet införts.
Slutligen säges det att de internationella
kapitalrörelserna ställer till bekymmer
och att speciella åtgärder för att påverka
dessa framtvingas såväl i länder
som förlorar kapital som i länder som
mottar kapital.

Detta är huvudpunkterna i den framställning
som återfinnes i finansplanen
om den internationella konjunkturen
och den ekonomiska politiken utomlands,
allstå ingen eller ringa efterfrågedämpning,
misslyckad lönestabilisering,
direkta regleringar, kontroll över kapitalrörelser.
Om av en tillfällighet eller
inte passar denna skildring finansministerns
eget ekonomisk-politiska program
som hand i handske.

Men som jag nyss sade behöver dessa
punkter kompletteras och i vissa fall
korrigeras. De utländska ekonomiska
programmen gäller i huvudsak tre geografiska
områden, som för oss kan vara
av särskilt intresse: 1) Förenta staterna,
2) Storbritannien som ligger i
EFTA-området och där är den bety -

Ang. den ekonomiska politiken
delsefullaste staten för vår ekonomi och
.2) EEC-länderna, och till dem får jag
i detta sammanhang lägga Schweiz,
som ju formellt tillhör EFTA-området.

För Förenta staternas del kan man
konstatera att man där har vissa bekymmer
med sin betalningsbalans och
ett visst utflöde av guld och valutor.
USA:s strävan är emellertid att trots
kapitalutflödet få till stånd en stärkt
ställning i valutapolitik! hänseende.
För dess vidkommande förekommer
inga som helst diskussioner om någon
ändrad valutapolitik målsättning. En
dollar är och förblir en dollar.

Förenta staterna har på det inhemska
planet ett expansivt statligt program.
Detta är motiverat av en arbetslöshet
som visat sig vara svår att häva men
som till stor del får förklaras med de
starka olikheter som finns inom själva
befolkningen. USA:s arbetarstam utgör
inget homogent arbetarmaterial i något
hänseende, om jag så får uttrycka
mig, utan där finns från högt kvalificerade
och utbildade arbetare ända ned
till analfabeter. USA har gått in för ett
skattesänkningsprogram, men man konstaterar
att detta program icke har
medfört någon dramatisk stegring i efterfrågan
för konsumtionsändamål.

Investeringarna företer en måttlig
ökning. Prisstegringen har under åren
1961—-1963 utgjort en procent om året.
Strävan är att hålla prisstegringstendenserna
i schack. Lönestegringarna
har utgjort tre procent om året under
åren 1961—1963. Även på den punkten
vet vi att man för en ganska återhållsam
politik. Produktionsökningen har
utgjort fem procent om året. Man för
en penning- och kreditpolitik som är
smidigt anpassad till behoven men med
klara och tydliga restriktiva inslag för
att kunna klara balansgången mellan å
ena sidan valutautflödet och å andra sidan
behovet att förstärka efterfrågan
av hänsyn till arbetslöshetsproblemet.

I Storbritannien har man sannna problem
på betalningsbalanssidan. Man har
en relativt svag valutaställning, och

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
man tvingas att iaktta stor försiktighet
just av hänsyn härtill. Man driver en
politik som är karakteriserad som en
expansion utan inflation. Den är alltså
kännetecknad av en kreditåtstramning
i klart uttalat syfte att hålla tillbaka expansionstendenserna.
Man säger angående
den produktiva utvecklingen —
jag tänker på produktionen i det brittiska
näringslivet ■—• att det är ett önskemål
att få till stånd en sänkning av
tillväxttakten, som tidigare varit sex
procent och som man nu, som sagt,
strävar till att få ned till fyra procent
i syfte att hålla tillbaka efterfrågan.
Man är kritisk mot en lönepolitik som
inte lyckats förverkliga målsättningen,
en stegringstakt om 3—3,5 procent.
Man har i stället hamnat i en stegring
av ungefär 4—4,5 procent, men ämnar
fortsätta att söka få med stegringstakten
till 3 å 3,5 procent.

I EEC-länderna, som har det speciella
— till skillnad från Förenta staterna
och Storbritannien — problemet
att inte behöva förlora valuta utan
tvärtom har ett betydande kapitaltillflöde
att kämpa med, har man å andra
sidan lika klart men från andra utgångspunkter
uttalat att valutastabiliteten —
med andra ord den valutapolitiska målsättningen
— skall förbli oförändrad.
Man är alltså icke för närvarande beredd
att ta upp diskussioner av det
slag som vi hade för några år sedan,
när den tyska marken och den holländska
florinen apprecierades.

EEC-ländernas gemensamma organ
för att pröva ekonomisk-politiska frågor,
ministerrådet, har i huvudsak uttalat
följande: Man skall ge högsta möjliga
prioritet åt prisstabiliseringen. Det
är målet framför de andra på det inhemska
fältet. Undantagslöst gäller i
samtliga länder att man vill åstadkomma
en inskränkning i efterfrågan. Man
tar avstånd från tanken att söka producera
i kapp efterfrågan — en tanke
som hos oss är varmt omhuldad på
byggnadsområdet, där vårt program
gärna har tendensen att vilja produce -

ra i kapp efterfrågan på bostäder. Man
tar alltså bestämt avstånd från en sådan
tanke på ett vidare fält.

Medlen att åstadkomma en begränsning
av efterfrågan är först och främst
kreditåtstramning. Däri ingår något
som vi försummar i vårt land i hög
grad, nämligen minskning av likviditeten.
Man har uttalat önskemål om en
begränsning i den statliga utgiftsexpansionen
till att motsvara ungefär samma
takt som man kan åstadkomma inom
produktionen, d. v. s., uttryckt i
procent, med 5 enheter.

Vidare är en samordning av lönepolitiken
ett önskemål som man starkt
framhäver. Det är fallet inte minst i
ett land som Schweiz. Som vi alla vet
är man där varm anhängare av demokratiska
ideal, och precis som vi säger
man även där lika klart ut, att denna
fråga skall man söka få löst genom att
hos de s. k. socialparterna, d. v. s. arbetsmarknadens
parter, vinna förståelse
för en samordnad ekonomisk politik
med de målsättningar som här har angivits.

Vår egen regerings ekonomiska politik
skall jag ge en kort skiss av.

När det gäller prisstabiliteten kan vi
konstatera att programmet för närvarande
går ut på cn treprocentig stegring
av konsumtionspriserna. Det är en
stegringstakt vilken har haft sin motsvarighet
under de gångna tre senaste
åren, som ju utgör jämförelseled. Vi har
en mycket ringa lust att dämpa efterfrågan.

På alla områden av vårt ekonomiska
liv — jag gör inte undantag för något
— är önskan att hålla uppe efterfrågan
stark. Vi bör inte enligt mitt förmenande
blunda för att om vi håller uppe
kravet på en mycket stark efterfrågan,
betyder det i praktiken också att vi får
en ansträngning på våra resurser som
vi kanske inte kan möta och som följaktligen
via den ekonomiska apparaten
ger utslag på olika områden, där vi helt
enkelt inte kan komma ifrån att vi skapar
problem. Prisstegringen är ett ex -

Onsdagen den 27 maj 1964 fin.

Nr 28

empel av det slaget — den fyller just
funktionen att begränsa en för långt
driven efterfrågan. Men vi får också
konstlade bristfenomen på en mängd
områden. Det som närmast ligger till
bands att peka på är självfallet bostadsområdet.

När det gäller ett så viktigt område
som valutaområdet uppträder också av
självklara skiil bristfenomen. Vi arbetar
sålunda i dag med en bytesbalans
som förutses ge ett underskott av 400
å 500 miljoner kronor. I fjol blev underskottet
av bytesbalansen 300 miljoner
kronor. I en tid då vi kan glädja
oss åt den rikaste materiella försörjning
som svenska folket någonsin upplevt
och i en högkonjunktur som enligt
vad alla vittnar är utomordentligt god;
i ett sådant läge, kan inte svenska folket
självt hålla balans i sina affärer. Vi
tvingas med andra ord att här ta emot
en kapitalimport för att våra valutatillgångar
inte skall sjunka. Vi får den
i form av den s. k. förskjutningsposten,
vilken är en mycket naturlig ökning av
den lagerhållning som utländska företag
tvingas att hålla i en expanderande
marknad sådan som vår.

Vi bör inte förneka att riksbanken
gör aktningsvärda försök att föra eu
stram kreditpolitik. Enligt min mening
är det utomordentligt lovvärt att riksbanken
här lagt om sin kreditpolitik,
litet sent måhända, men ingen skall väl
i dag klanka på vad riksbanken i dag
försöker. Vi bör emellertid också vara
på det klara med att riksbankens åtstramningspolitik
haltar i varje fall enligt
min uppfattning. Man försöker att
föra en stram politik när det gäller krediterna,
men man är definitivt icke
stram när det gäller likviditeten. Den
ökning av sedelutgivningsrätten med
800 miljoner kronor som genomförts
betyder, om riksbanken nödgas att ta
hela detta belopp i anspråk, en mycket
stark ökning, d. v. s. med 10 procent,
av de likvida medlen i vårt land.

När det gäller statsutgifterna expanderar
de i år med inte mindre än 13

Ang. den ekonomiska politiken
procent. Som jämförelse nämner jag de
5 procent som man inom OECD har
rekommenderat.

Vi har ingen uttalad inkomstpolitik.
Det är inte så direkt överraskande att
vi under sådana förhållanden får en
stegring av inkomsterna i landet enligt
finansplanens beräkningar med inte
mindre än 8 procent. En samordning
är här, som alla vet, begärd av
riksbanken.

Det har också sagts från olika håll
inom de politiska partierna och av arbetsmarknadens
parter att man önskar
bibehålla en frihet på detta område för
arbetsmarknadens parter. På den punkten
tror jag att jag kan säga att det råder
enighet, men å andra sidan — det
har jag sagt tidigare — ligger det någonting
väsentligt i riksbankens hemställan,
och det ligger någonting väsentligt
också i vad bankoutskottet uttalar
i sitt utlåtande nr 18 med anledning
av två centerpartimotioner samt
riksbankens skrivelse till bankoutskottet.
Det ligger någonting väsentligt i
det uttalandet att en frihet här förutsätter
att sådana uppgörelser kan komma
till stånd som är förenliga med
ekonomisk stabilitet. Huruvida detta är
fallet vid en stegring av inkomsterna
med 8 procent finns befogad anledning
att ifrågasätta.

Vi kan tycka att denna fråga är obehaglig
och att vi inte vill röra vid den,
men vi kan kanske trots allt ändå inte
blunda för att det finns krafter som är
starkare till och med än arbetsmarknadens
parter i Sverige. Det finns krafter
utanför vårt lands gränser som inte tar
hänsyn till önskemål av den typ vi kan
ha, och av den anledningen är det kanske
på lång sikt någonting ofrånkomligt
att man särskilt beaktar vad bankoutskottet
här uttalar i sitt utlåtande nr 18,
att en förutsättning för att vi skall kunna
ha frihet naturligtvis är att den
kombineras med ett tillräckligt ansvar
för händelseutvecklingen.

Den ekonomisk-politiska målsättningen,
som jag fattar den och som jag

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

skulle vilja ha den i dag, har som
väsentligaste ingrediens att man får en
balans i utrikeshandeln, en uppbyggnad
av våra utlandstillgångar och valutaregleringens
avskaffande. Detta är tidigare
sagt i denna kammare, men det
behöver upprepas, och det finns alldeles
särskilda skäl för att upprepa det.
Vårt land tillhör ju i alla fall den krets
av länder som på fullt allvar strävar till
att liberalisera kapitalrörelserna.

För det andra borde vi enligt min
uppfattning eftersträva prisstabilitet.
Detta bör förenas med en full sysselsättning.
Vi kan inte och bör inte kapitulera
inför tanken att full sysselsättning
inte skulle vara möjlig att åstadkomma
utan att man godtar ett visst
mått av inflation. Jag har den uppfattningen
att det mycket väl låter sig göra
att förena en full sysselsättning med
åtminstone en väsentligt mindre grad
av inflation än den vi har i vårt land
för närvarande och kanske också helt
utan. Som medel härför vill jag rekommendera
en dämpning av efterfrågan.
Vi bör inte vara så benägna att söka
producera i kapp eller bygga i fatt en
efterfrågan, som vi spär på i hastigare
takt än vi orkar av egen kraft tillfredsställa.

Vidare vill jag rekommendera en åtstramad
penningpolitik och kreditpolitik.
Jag understryker att jag kombinerar
dessa begrepp. Penningpolitik och
kreditpolitik är inte samma saker, de är
komplementära medel.

När det gäller finanspolitiken är en
stramare statlig utgiftskontroll att rekommendera.
Vi bör ha balans i vår
statsbudget. Kommer vi i situationer
där vi måste finansiera ett underskott,
är långsiktiga lån den rätta metoden.

Jag vill från detta gå över till att säga
några ord om ett par speciella problem
som är berörda i finansplanen. Finansministern
talar mycket om arbetsmarknadspolitiken
och sysselsättningen. Vad
vi inte kan blunda för är att vår arbetslöshet
bär börjat få strukturell ka -

raktär. Den 15 maj hade vi 21 600 arbetslösa.
Det är en ökning i förhållande
till samma period i fjol. Denna arbetslöshet
förekom till 60 procent i
norrlandsområdet jämte Dalarna och
Värmland. Den politik som förs innebär
en överflyttning av arbetskraft från
Norrland. Enligt min mening är detta
en farlig utveckling. Vi får inte glömma
att i all ekonomi finns ett kumulativt
element. Tar vi bort folket från
Norrland och flyttar människorna till
södra Sverige, reducerar vi också den
marknad på vilken i Norrland kvarbliven
verksamhet är hänvisad att sälja
sina produkter. Det betyder att vi löper
risken att inte kunna stoppa en utveckling
av detta slag som vi påbörjat. Det
är i så fall enligt min mening bättre att
något dämpa expansionen i södra och
mellersta Sverige.

Varför flyttar vi arbetskraft söder
över, och vad har det för betydelse för
bostadsproduktionen? Jag vill säga ett
par ord om den frågeställningen. Här
finns en sak som riksdagen enligt mitt
förmenande förbisett.

Riksdagen beställer varje år ett antal
bostäder i ett bostadsbyggnadsprogram
— låt vara i grova drag. I år har vi beställt
85 000 nya lägenheter. Men det är
en sak riksdagen har glömt att tala om
i detta sammanhang, och det är vilket
pris riksdagen är villig att betala för
bostäderna. Låt mig peka på några siffror,
tagna ur finansplanen. 1961 färdigbyggdes
73 800 lägenheter, för vilket
ändamål behövde lånas 2 625 miljoner.
Det betyder 35 000 kronor per lägenhet.
1964 beställer vi 85 000 lägenheter,
och för detta behöver vi låna
4 500 miljoner kronor. Det ger i genomsnitt
53 000 kronor per lägenhet, som
måste lånas upp. Här har med andra
ord på tre år skett en 50-procentig stegring
av upplåningsbeliovet för varje enskild
bostadslägenhet i landet.

•lag skall också säga ett par ord om
högerpolitiken i anslutning till detta
betänkande från bevillningsutskottet

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

oeli den reservation som där är presenterad.
Det gäller alltså högerns budgetpolitik.

Herr Virgin har redan visat på det
ofrånkomliga samband som finansministern
alltid med sådan rätt framhäver
i riksdagen, nämligen att det är utgifterna
som i allt väsentligt bestämmer
skatteintäkternas nödvändighet och
skatternas höjd. Härvidlag kan endast
smärre förändringar möjliggöras av att
man kan önska låna en större eller
mindre del av de pengar man behöver
för utgiftstäckningen.

Högerpartiet har på basis av regeringens
propositioner och inkomstberäkningar
framlagt vissa alternativa förslag
till regeringens förslag, och jag
skall redogöra härför på ett par punkter.
Vi har exempelvis yrkat på ett antal
utgiftshöjningar, däri ingående bostadsrabatterna
som vi hade gemensam
votering om i dag, avsättning till fonden
för idrottens främjande, bidrag till
driften av lokala yrkesskolor, för att
ta några exempel. Dessa visar en ökning
av utgifterna på inte fullt 40 miljoner
kronor. Vi har också föreslagit minskningar
på inkomstsidan, uppgående till
415 miljoner kronor. De viktigaste av
dessa är avdraget för pensionsavgifterna,
det 95-procentiga skatteuttaget och
minskningen med 75 miljoner kronor
på varulagervärderingen och återanskaffningsvärdet.
Dessa är de tre största
posterna. Mot detta har vi att sätta
krav på besparingar. Även om dessa
således inte har bifallits av riksdagen,
har de dock av oss framförts reservationsvägen
och får alltså utgöra ett uttryck
för vad som alternativt skulle ha
kunnat göras i fråga om budgetpolitiken.
Besparingarna uppgår till ett sammanlagt
belopp av 320 miljoner kronor,
varav de viktigaste avser bostadsområdet
med 200 miljoner kronor, sjukförsäkringen
med 46 miljoner kronor och
småanslagen med 39 miljoner kronor.

Jag skall till detta också nämna att
vi i dag kommer att behandla ett ären -

Ang. den ekonomiska politiken
de som gäller inleverans av medel från
riksbanksfonden till statsverket, där det
föreligger en reservation från borgerligt
håll om en ökning av denna inleverans
med 50 miljoner kronor. Det är
alltså här fråga om förslag, vilka sammanlagt
leder till 375 miljoner kronor
i besparingar och inkomstökningar.
Detta skulle, med höjda utgifter respektive
inkomstminskningar på i runt tal
475 miljoner kronor samt besparingar
och inkomstökningar på 375 miljoner
kronor, för driftbudgeten betyda en
försvagning med 100 miljoner kronor
jämfört med regeringens linje.

I fråga om kapitalbudgeten har vi
följande yrkanden: Vi har föreslagit en
relativt obetydlig utgiftsökning för fångvårdsstyrelsens
delfond på 1,5 miljon
kronor. Vidare bär vi föreslagit besparingar
på kapitalanslagen för kommunikationsverken
med 128 miljoner
kronor. För studiemedelsfonden lyder
vårt besparingsförslag på 89 miljoner
kronor. Genom försäljning av LKABaktier
beräknar vi, att det skall vara
möjligt att få in 200 miljoner kronor,
om det uppgjorda programmet följts.
Det skulle betyda en ökning av kapitalbudgeten
med 415 miljoner kronor, och
totalbudgeten skulle enligt våra förslag
då i runt tal ha fått en omkring 300
miljoner kronor starkare ställning. Lånebehovet
skulle därigenom för statsverkets
del varit 300 miljoner kronor
lägre för det kommande budgetåret.

Finansministerns förslag resulterar i
ett lånebehov av 850 miljoner kronor.
För min del betraktar jag inte en siffra
av detta slag som sakrosankt. Det väsentliga
är inte i och för sig om detta
belopp är 850 miljoner kronor eller
550 miljoner kronor. Av självklara skäl
kan inte några hundra miljoner kronor
mer eller mindre i ett folkhushåll med
en total omsättning på bortemot 100
miljarder kronor ha någon avgörande
betydelse. Det viktiga är endast att man
inte lånar på ett sådant sätt att det ger
upphov till kreditexpansion, vilket lätt

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
sker genom upplåning i bankerna, särskilt
riksbanken. Upplåningen bör således
vara långfristig.

Av framför allt två skäl kan vi inte
acceptera totalbudgetens filosofi, och
dessa har redan herr Virgin berört. Jag
kan uttrycka den på ett annat sätt genom
att säga att det finns ett betydande
inslag av socialisering med hjälp
av skattemedel i detta totalbudgetresonemang.
Det är det vi inte kan acceptera,
och det är också en tanke som
icke liar motsvarighet i länder som i
allmänhet har en totalbalanserad budget.
Amerika är ett exempel därpå, och
där har man inte någon strävan i och
för sig att socialisera av ideologiska
skäl.

Jag skall ta upp ytterligare en sak,
som herr Virgin också berörde, nämligen
att de ständigt stigande skatterna
driver på inflationsprocessen genom att
framkalla kompensationskrav. Det är
enligt vår mening inte här så mycket
en principiell fråga som en fråga om
vad som i detta läge är lämpligt och
klokt att göra.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen I till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När herr Sundin senast
var uppe i denna talarstol konstaterade
han att det var en glest besatt kammare.
Nu är den ännu glesare, och även
herr Sundin har försvunnit. Det är därför
otacksamt för mig att tala just nu,
men jag måste nog ändå göra det, eftersom
oppositionens representanter nu
har redogjort för sin syn på finansplanen
och statsbudgeten.

Det kan väl allmänt sägas att den
riksstat som nu föreligger till antagande
får sin prägel av den utomordentligt
goda ekonomiska konjunktur i vilken
vi befinner oss. Det är rekordartat höga
inkomster, som emellertid inte räcker
till för att täcka alla statliga utgifter. I
motsats till vad den siste ärade talaren

sade, anser vi från vårt håll det angeläget
med en totalbalansering av budgeten
under en sådan konjunktur som
den vi för närvarande har.

Vi kan understryka vad finansministern
säger i finansplanen, att den upplåning
som där rekommenderas är maximal
under en så typisk högkonjunktur
som den nuvarande. Inom bevillningsutskottet
har också en betryggande majoritet
ansett, att vi inte bör låna mer
än dessa 800 miljoner kronor. Högerpartiet
däremot har i en reservation
förklarat, att vi hör ta ut mindre i
skatt. Herr Åkerlund har här redovisat
vilka förslag högerpartiet framlagt
under vårsessionen. Jag konstaterar bara
att riksdagens beslut är annorlunda.
Men det är klart att ett parti har rätt
att redovisa sina åsikter och sina dispositioner.
Vi står emellertid nu inför
faktum, att riksdagen beslutat utgifter
av sådan storleksordning att om vi nu
skulle sänka skatteuttaget måste vi låna
ännu mer, och den politiken vill vi inte
rekommendera.

Från högerpartiets sida har man försökt
måla bilden av ett skattetryck i
Sverige, som är alldeles särskilt hårt
i förhållande till skatterna i alla andra
länder —- det är väl det som är syftet.
Herr Yngve Nilsson förklarade att vi i
Sverige ligger som god etta när det gäller
skatteuttaget, vilket han tyckte inte
var något att vara glad över. Han säger
att sammantaget är våra skatter
av sådan karaktär att de verkar hämmande.

Jag har studerat den tabell som reservanterna
fogat till reservationen, men
jag kunde inte känna igen siffrorna.
Sedan jag tittat på dem närmare har
jag kommit underfund med att reservanterna
utlämnat något — statistik
kan ju behandlas på olika sätt.

Om ledamöterna slår upp denna tabell
i betänkandet finner ni, att Sverige
när det gäller direkt och indirekt skatt
tar ut sammanlagt 30,5 procent av bruttonationalinkomsten.
För att få en effektfull
bakgrund redovisar reservan -

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

terna sedan Frankrike med 22,0 procent.
Det är ju en avsevärd skillnad.

Men om vi tar med alla skatter, således
även socialförsäkringsavgifterna,
vad får vi då för bild av skattetrycket
i Sverige och i Frankrike? Jo, ärade ledamöter,
om man mäter på det sättet,
vilket ger en riktigare bild, tar Sverige
ut 35,1 procent och Frankrike 35,1 —
alltså ingen skillnad alls. Det hänger
samman med att Frankrike har socialavgifter
på 12,3 procent mot 4,7 procent
i Sverige. Tabellen i reservationen
får alltså ett helt annat utseende om man
tar med socialavgifterna. Norge, som i
tabellen redovisats med 27,3 procent,
kommer då upp till 32,5. Det är visserligen
lägre än Sverige, men skillnaden
är inte så stor.

Låt oss ta ett annat land, i fråga om
vilket det bör vara intressant att veta
hur högt det samlade skattetrycket är,
nämligen Västtyskland. Inte minst med
hänsyn till vad herr Åkerlund här framhöll
bör det ju vara angeläget för oss
att ta reda på om man i Västtyskland
verkligen bär så låga skatter, som redovisas
i reservationen, nämligen 25,4
procent mot 30,5 procent i Sverige. Nej,
så är det inte. De har i verkligheten
ett samlat skatteuttag av 35,4 procent,
d. v. s. tre tiondelar högre än vi. Västtyskland
är som bekant en mycket viktig
handelspartner till Sverige.

Jag måste fråga mig: Kan det vara
riktigt honnett att ge riksdagens ledamöter
en sådan bild av rådande skatteförhållanden?
Jag tycker inte det.

Att skatterna är höga bestrider vi inte
från socialdemokratiskt håll. Men vi bestrider
när herr Nilsson vill göra gällande,
att vi är likgiltiga för hur skattetrycket
verkar.

Vi skulle inom mitt parti vara likgiltiga
för hur skatteskalorna är utformade,
påstår man vidare. Nej, visst
inte! Om 14 dagar kommer att avlämnas
ett betänkande, där man gjort reviderade
skatteskalor och där den s. k.
puckeln är utjämnad.

Men, mina damer och herrar, en så -

Ang. den ekonomiska politiken
dan teknisk förändring leder inte fram
till ett lägre skattetryck. Det kan bli ett
lägre skattetryck för enskilda individer,
men totalt sett måste staten ha fram
pengarna. Endast under förutsättning
att man är beredd att radikalt skära
ned utgifterna kan man sänka skatterna
totalt. Vi ser det hela så, att det finns
plats för ett reformarbete inom ramen
för de ekonomiska framsteg som görs i
vårt land. Det är mycket väsentligt att
komma ihåg att man har detta utrymme
inom en expanderande ekonomi.
Därvidlag kan man säga att herr Åkerlund
ville måla om färgerna i finansplanen.
Han ville ge litet mörkare färg
åt herr Strängs ljusa färger, så att det
inte ser så ljust ut. Men jag hörde inte
att herr Åkerlund ville bestrida de prognoser
som gjorts i finansplanen med
en rell produktionshöjning på 5,5 procent.
Har herr Åkerlund en annan uppfattning?
År det för optimistiskt beräknat?
Det är det kanhända — kanske
stannar siffran en halv eller en procent
lägre — men erkänn att det ändå är
en utomordentligt förnämlig framstegstakt! Där

vill jag passa på att säga en sak
till herr Bengtson, som ville göra gällande
att inflationen har gjort att regeringen
och socialdemokratien har fått
en så gynnsam effekt av sin politik.
Nej, herr Bengtson, nominella inkomster
på grund av en penningvärdeförsämring
leder inte alls till några framsteg.
Det är nationalproduktens ökning
och ingalunda inflationen som avgör
framstegstakten. Herr Bengtson och jag
är nog överens om att så är förhållandet.

När herr Bengtson samtidigt beklagar,
att oppositionen har så svårt att
göra sig gällande, kan jag förstå att
han tycker det är bekymmersamt. Han
säger att man inte gärna vill ta bort utgifter
till ändamål som folk sätter värde
på. Nej, det är ett dilemma. Vi har stora
statsutgifter på en hel del viktiga
områden, exempelvis försvaret, vi vill
ge hyggliga folkpensioner åt våra gamla,
och vi tycker det är rimligt att barn -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
familjerna fär det litet bättre. Varje sådan
post är mycket dryg.

Socialutgifterna, till vården av gamla
och till stöd åt barnfamiljerna, är transfereriugsutgifter
ocii inte reella statliga
utgifter som tar arbetskraft och kapital
i anspråk. Det är fråga om en fördelning
mellan grupperna till förmån för
barnfamiljerna och pensionärerna. Men
det är klart att detta leder till att vi får
ökade statsutgifter. När jag kom till detta
bus 1937 som ung riksdagsman och
läste budgetförslaget, tyckte jag det var
mänga nollor efter siffrorna. Budgeten
slutade dä på 1 350 miljoner kronor.
Den budget vi fastställer nu slutar på
över 22 miljarder. Detta visar vilken
väldig expansion som har ägt rum i det
här landet, och åtminstone vi på vårt
håll är glada över att det har gått så
hyggligt som det har gjort.

Flera talare här har sagt att vi måste
komma ihåg hur viktigt det är att vårt
näringsliv förkovras och att investeringarna
hålls på en hög nivå. Ja, där
råder inga delade meningar. Det är inte
alis så, som det sades här, att det regerande
partiet är likgiltigt för exporten
— alldeles tvärtom.

Jag vill fråga opponenterna, vad ett
sådant arrangemang som investeringsfonderna
har betytt för de svenska exportföretagen.
Det har betytt kolossala
belopp i skattelättnad. Och var det för
att samla popularitet åt regeringspartiet
som vi under efterkrigstiden fram nästan
till mitten på 1950-talet vidtog en
rad impopulära åtgärder i syfte att hävda
exporten? Vi fick stå för de impopulära
åtgärderna, men vi var övertygade
om att de var riktiga, och jag vågar
nog säga att vi under slutet av
1950-talet och nu under 1960-talet har
skördat resultatet av dem.

Det är inte alls så, som man vill göra
gällande, att vårt näringsliv nu skulle
ha föga intresse för investeringar,
men investeringarna har de båda närmast
föregående åren legat på en osedvanligt
hög nivå, och då verkar det som
en avmattning så snart man kommer

under denna höga toppnivå. Åtskilligt
tyder på att svenskt näringsliv hävdar
sig bra, även om förhållandena inte är
så gynnsamma som de var för en del
år tillbaka, då över 80 procent av investeringarna
kunde finansieras med
företagens egna dolda reserver. Det är
minsann inte fy skam att kunna nå ett
sådant resultat.

Jag vill slå fast, att vi har ett naturligt
intresse av att gynna näringslivet
och åstadkomma en allt starkare framstegstakt
genom ökade investeringar. Vi
bestrider också, att vår skattepolitik har
varit ett hinder för en expansiv utveckling.

Jag skall inte säga mer om företagsbeskattningen.
Jag har talat om den tidigare.
Utredningen om hur vi skall
forma vår framtida företagsbeskattning
kommer nu att sättas i gång på allvar,
och vi får se vad den kommer fram
till. Jag tror uppriktigt sagt, att i den
mån vi över huvud taget skall ha någon
beskattning på företagen framöver, är
det inte mycket att röra vid det som
blir kvar efter en eventuell första reform,
där energiskatt, skatt på investeringar
och en del annat försvinner. Jag
tror inte det finns anledning att diskutera
detta nu, men vi har slagit fast att
vi inte betraktar den av oss förda skattepolitiken
gentemot företagen som ett
hinder för utvecklingen, utan alldeles
tvärtom. Vi har också belägg frän andra
länder på att man även där säger
ungefär så som jag nu försökt återge.

Och i fråga om det personliga sparandet,
som man påstår att vi inte har
intresse för, är det på många sätt dokumenterat
att ju hyggligare den materiella
standarden blir desto större möjligheter
har de enskilda att sätta undan
en slant och att så även sker. Vi har
ingalunda varit overksamma när det
gäller sparandet utan alldeles tvärtom.
Bevillningsutskottet redovisade nyligen
i ett betänkande resultaten av de olika
sparformerna, och för min del ansåg
jag att det mest lovande i den statistiken
var att våra unga medborgare spa -

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

rade. Detta liar ett alldeles speciellt
varde med tanke på framtiden. Vårt
skattesystem liar också i flera avseenden
tagit sikte på att genom skattelättnader
främja sparandet. Även där tycker
jag nog att man kan våga försvara
sig och säga: så långt ifrån att vara likgiltiga
är vi tvärtom intresserade av
alla åtgärder som rimligen kan vidtagas
för att främja sparandet. Vi liar där
tyvärr gjort dumheter tidigare, som kostat
skattebetalarna mycket pengar utan
att vi nått åsyftade resultat. Sådana saker
är vi inte beredda att göra om igen,
det är inte rätt mot skattebetalarna att
förfara på det sättet, ålen vi kan nu
erkänna att vi misslyckades den gången.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att årets betänkande ger bilden av större
samförstånd än tidigare. Att högerpartiet
bar ett speciellt yrkande skall
vi kanske se mot bakgrunden av vad
herr Åkerlund sagt: man har gjort en
del framstötar i riksdagen men ofta
nog blivit tämligen isolerad från de
andra partierna. Detta är ju ett bevis
för att man visserligen kan propagera
men har svårare att övertyga människorna
om att den politiken vore det
bästa. Vi får hoppas att den budget,
som vi nu är i färd med att fastställa,
kommer att hålla någorlunda. Det viktigaste
i detta avseende är att vi under
det närmaste året får behålla lika goda
konjunkturer som vi haft innevarande
budgetår.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle: Herr

talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande kritiserade i sitt anförande
det siffermaterial jag hänvisat
till. Då ber jag endast att få säga, att
OECD varje år sammanställer uppgifter
om skattetrycket i de anslutna länderna,
och materialet erhåller man från
de olika finansdepartementen. Vid bearbetningen
görs en uppdelning mel 2

Första kammarens protokoll 1964. Nr 28

Ang. den ekonomiska politiken
lan direkta och indirekta skatter och
socialförsäkringsavgifter, men när det
gäller avgifterna lämnas uppgifterna
enligt mycket skiftande grunder, och
de informationer jag har ger mig anledning
att säga att uppgifterna från svensk
sida inte inkluderar ATP-avgifterna.

Sedan vill jag ytterligare framhålla
att en väsentlig anledning till att skattetrycket
här i Sverige nätt så hög nivå
är den automatiska skattehöjande effekt
som åstadkommes genom inflationen.
Den skattehöjningen äger alltså
rum utan att riksdagen har beslutat
härom, och höjningen har sin grund
dels i att ortsavdragen genom inflationen
förlorar i realvärde, dels i att en
genom inflationen ökad inkomst flyttas
upp i skatteskalan och därigenom
drabbas av en högre skatteprocent än
tidigare, även för sådan inkomstökning
som endast motsvarar penningvärdets
fall.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
nämnde att skatteberedningen inom
kort ämnar lägga fram ett betänkande
och föreslå ändringar i skatteskalorna,
varvid även den av oss så många gånger
kritiserade puckeln skall tas bort.
Jag vill endast med tacksamhet notera
dessa utfästelser och försäkra, att när
förslagen kommer på riksdagens hord
skall högerpartiet ta upp dem till den
prövning de kan föranleda.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! När bevillningsutskottets
ordförande säger att lånebehovet
för högerns del skulle vara lika stort
som det regeringen redovisar, eller ännu
större, så är det alldeles uppenbart
ett orimligt påstående. Det skulle innebära
att vi för vår del måste ta hänsyn
till att de av oss framställda förslagen
inte vunnit riksdagens bifall och därför
skulle utgå från situationen just
som den ser ut för ögonblicket. Om det
emellertid alls skall vara någon mening
med att driva oppositionspolitik, så
måste man väl åtminstone betrakta bud -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

getåret som en enhet, utgå från de förslag
och yrkanden man därunder framställer
och sedan redovisa ett samlat
alternativ. Det är besvärligt nog ändå
för oppositionen att varje budgetårsskifte
nödgas utgå från nya förhållanden,
som är grundade på beslut och
åtgärder, genomdrivna mot oppositionens
önskemål.

Herr Ericsson i Kinna säger, att det
inte råder några delade meningar om
behovet av investeringar för industrien.
Jag tror kanske inte heller att det i
princip är några delade meningar i det
fallet. Jag bara pekade på den omständigheten,
att finansplanens utformning
och de där annonserade åtgärderna inte
riktigt stämmer med en sådan deklaration.
De offentliga investeringarna
och den offentliga konsumtionen har
nämligen ökat betydligt mera än t. ex.
1960 års långtidsutredning förutsatte;
industriens investeringar däremot i
mindre grad.

Nyligen har offentliggjorts en utredning,
som visar att Sverige bland samtliga
EFTA-länder plus EEC-länderna
plus USA och Kanada är det land där
den största andelen av nationalprodukten
används för statliga utgifter på det
civila området, alltså med undantag av
iorsvarsutgifterna. Samtidigt visas att
de västeuropeiska ländernas andel i respektive
länders bruttonationalprodukt
när det gäller maskininvesteringar inom
industrien i genomsnitt har stegrats.
Sveriges andel har däremot sjunkit.
Just i dag har Sverige rekord bland
dessa länder i fråga om låg andel av
bruttonationalprodukten till maskininvesteringar.

Det är sådana omständigheter och
sådana rekord som vi finner skrämmande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tog i mitt förra anförande
upp frågan om inflation och
regeringspropaganda, och det vände sig
herr John Ericsson emot.

Vad herr Ericsson därvidlag tilläde

förändrar knappast situationen. Vissa
av de bidrag och anslag som utgår är
ju indexreglerade, t. ex. folkpensionerna,
och på den punkten har vi velat få
till stånd även standardförbättringar.
Under stort motstånd från regeringspartiet
har vi lyckats få upp folkpensionerna
och därigenom fått till stånd
standardförbättringar. Andra bidrag är
emellertid inte indexreglerade, exempelvis
barnbidragen, och då måste man
rimligen, när kronan rutschar utför sä
mycket som den gör, vid vissa tillfällen
företa en höjning, som slås upp med stora
rubriker i regeringstrogna tidningar
där det sägs, att nu höjer vi barnbidragen
så och så mycket. Det ligger inte
mycket av realitet bakom detta, utan
höjningarna föranleds till stor del av
inflationen. Så går det till på åtskilliga
områden, och utvecklingen, påverkad
av inflationen, går i den riktning som
jag angav i mitt första anförande.

Jag kan också ta ett annat område
soin exempel. Jag tror att det var år
1948 som vi bestämde bidrag till skolmåltiderna.
Det var samma partifärg på
regeringen på den tiden. Bidragen bestämdes
då till 70 procent. I dag har
vi alltså alltjämt en regering med samma
partifärg, och nu utgör bidragen 10
procent. Så har alltså löftet hållits från
regeringens sida! Man ger kommunerna
70 procent, men sedan låter man det
hela rutscha ned till 10 procent, och
man gör inte någonting för att återställa
det gamla värdet. Nog kan man därför
säga att inflationen utnyttjas ganska
skickligt på olika områden från det
nuvarande regeringspartiets sida.

Det var tacknämligt att herr John
Ericsson höll med om — i anslutning
till vad jag sade om det system vi nu
har — att det var svårt för oppositionen
att göra sig gällande. Under sådana förhållanden
kanske vi kan bli eniga om
att när författningsutredningens förslag
kommer, så skall det vara möjligt att
skapa ett system som leder till något
större jämbördighet i spelet om hur
allt detta skall behandlas.

Onsdagen den 27 maj 19C4 fm.

Nr 28

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag har med full avsikt
avstått från att debattera skattesystemets
utformning och dess verkningar
på totalbeskattningens storlek,
eftersom de sakliga förutsättningarna
för en sådan debatt ännu saknas. .lag
är emellertid helt övertygad om att sedan
skatteberedningens förslag har
framlagts och sakmaterial därigenom
har ställts till förfogande, så kommer
debatten till alla delar att utgå från
dessa nya förutsättningar under det närmaste
året och även de närmaste åren;
ingen människa kommer att föra något
mera väsentligt resonemang om det
system som vi nu har och dess verkningar.

Man kan tycka att det ur den synpunkten
skulle vara meningslöst att här
fortsätta och tala om investeringarna
inom industrien. Jag vill emellertid
göra en liten reflexion.

Herr Ericsson i Kinna frågade, vad
investeringsfonderna betytt för industrierna.
Vi vet alla att de har betytt
oerhört mycket. Vad de kan komma att
betyda framdeles vet man inte. En förutsättning
är nämligen att det finns någonting
att avsätta till investeringsfonderna.
Kostnadsstegringen för näringslivet
är nu så betydande och konkurrensen
internationellt sett så avsevärd,
att de reella vinstmarginalerna starkt
minskar. Därigenom minskar även förutsättningarna
för att kunna fortsätta
den sortens investeringar, som i varje
fall i viss utsträckning måste betalas
med eget kapital.

Herr Ericsson bestrider att vår skattepolitik
har utgjort ett hinder för näringslivets
utveckling. Jag vill lämna
den frågan därhän. Jag har nämligen
hävdat, och det vidhåller jag alltjämt,
att skattesystemet inte är tillfredsställande
bara genom att ej utgöra ett hinder
för utvecklingen utan om möjligt
skall det utgöra en positiv stimulans,
som ger näringslivet ökad möjlighet att
utvecklas vidare. Men det finns åtminstone
på vissa områden en klar ten -

Ang. den ekonomiska politiken
dens till restriktiva verkningar av den
nuvarande skattepolitiken, t. ex. när det
gäller att nå en ökad tillgång på arbetskraft,
framför allt kvinnlig arbetskraft.
.lag anser att förvärvsavdragen är en
klart hämmande faktor när det gäller
att få en ökad tillgång på sådan arbetskraft.
Det har gjorts undersökningar om
vad det kan bero på att gifta kvinnor
inte går ut i — eller inte stannar kvar i
— förvärvsarbete, och det har givits
olika svar, men i ett avseende har de
tillfrågade, såvitt jag vet, varit alldeles
eniga: ett skäl av väsentlig betydelse
är de alltför små förvärvsavdrag som
utgår.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar utskottets ordförandes
uppfattning — det framhöll
jag även i mitt förra anförande — att
möjligheterna till en fortsatt standardutveckling
uteslutande beror på de möjligheter
som ges näringslivet.

Sedan kan man diskutera framstegstakten,
och den måste ju vara analog
med och avhängig av den utveckling
som näringslivet har möjligheter till.
Utöver vad herr Bengtson sade alldeles
nyss vill jag bara påpeka att det finns
en faktor till, herr Ericsson, som har
gjort det möjligt för den nuvarande regeringen
och för riksdagen att fatta
beslut som har med framstegstakten att
göra, och det är att man har profiterat
på kommunerna. Vi har här fattat beslut
i fråga om kommunalpolitiken, som
sedan medfört att det lagts ökade bördor
på människorna i form av höjda
kommunalskatter.

Man får väl hoppas att detta skall
kunna tillrättaläggas när skatteutjämningskommittén
så småningom lagt
fram sitt förslag, men med de begränsade
direktiv kommittén har är förhoppningarna
inte så där riktigt hundraprocentiga.
Det torde väl därvidlag
finnas anledning att återkomma.

Sedan vill jag, herr talman, på de
korta minuter jag har till förfogande

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

för min personliga del och även för
partiets deklarera den uppfattningen,
att när man är ense om de stora utgifter,
som vi besluta om i det här huset,
då skall vi också vara beredda att betala
vad det kostar. Vi vet vad som verkligen
kostar pengar för närvarande
inom de olika departementen —- det är
försvaret, det är socialhuvudtiteln och
det är ecklesiastik- och kommunikationshuvudtitlarna
som är tyngdpunkten
— och mig veterligt finns det väl
inte något parti i sin helhet — det finns
kanske delar av något parti -— som vill
vara med om att pruta ned kostnaderna
inom de områden som jag har räknat
upp. Skall det sedan finnas möjligheter
till en skattesänkning, när medborgarna
vill ha den här servicen, då
är det produktionsstegringen över huvud
taget som skall åstadkomma detta.

Jag har uppmärksammat att tiden för
mitt inlägg är ute, men jag skulle vilja
synda på nåden och ytterligare framhålla,
att när man för fram från högerhåll
hur förträffligt det är i olika
länder, vilka skattesatser man har

o. s. v., då skall man också se till vilken
service dessa länder — inte minst
Amerika, herr Åkerlund — ger åt sina
medborgare. Det är den enda relevanta
jämförelse man skall göra i det här
sammanhanget.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill förklara att jag
uppskattar herr Virgins erkännande av
att vi alla är intresserade av en högre
investeringsnivå och att det således inte
finns några principiella skillnader därvidlag.
Jag kan också erkänna att herr
Virgin har rätt i att vi har eu större
andel av offentliga investeringar än vad
man har i de flesta andra länder. Jag
tror att man kan understryka att detta
är riktigt.

Men, herr Virgin, för ett lands framstegstakt,
när det gäller realkapitalbildning,
är det totala sparandets andel av
hela nationalprodukten det avgörande,

inte på vilken sektor sparandet kommer.
I det avseendet tror jag att Sverige
ligger mycket bra till. Sparande, i
den meningen att skaffa sig varaktiga
nyttigheter, är en mycket stor del av
hela produkten, alltså i förhållande till
vad vi konsumerar, och det lägger jag
en avgörande vikt vid.

Herr Bengtson ville inte gärna erkänna
att han gjort en felaktig framställning
i sitt första anförande utan sade
nu att det har underlättat för regeringen
att det har varit inflation. Så tog han
exemplet med skolmåltiderna, för vilka
statsbidraget reellt sett hade sjunkit.
Ja, vi vet att så har varit fallet. Det var
inte bara år 1948, herr Bengtson, som
sådant skedde — det fortsatte även
åren framöver. Även de är när herr
Bengtsons parti delade ansvaret i regeringen
var utvecklingen densamma. Vi
kan väl på samma sätt säga att herr
Sundins påstående att regeringen •— eller,
om man så vill, rikspolitiken —
har kunnat få större svängrum därför
att kommunerna fått sitta emellan måste
vara felaktigt.

Om det förslag som offentliggjordes
i går rörande skatteutjämning säger
man, att det inte kommer att leda till
någon effekt, därför att den summa
som skall fördelas är begränsad. Man
liar bara lagt dit hundra miljoner extra.
Ärade kammarledamöter! Från början
var det väl så, att regeringen räknade
med att det bidrag som utgår undan
för undan skulle reduceras. Det är en
faktor. En annan faktor, som kom fram
i det nya förslaget, är att det skall gälla
alla kommuner. Framför allt de svagaste
kommunerna skall ju få ett garanterat
skatteunderlag. Det är väl ändå
en ny och radikal sak. Så långt jag begriper
kommitténs förslag — jag har
inte läst det än, jag har bara läst ett
förliandsreferat —- är det en mycket
väsentlig sak, som kommer att leda till
ett jämnare skattetryck i hela landet,
vilket är någonting mycket önskvärt.

Ja, herr talman, så skall jag kanske
säga någonting om detaljerna när det

Nr 2K

Onsdagen den 2

gäller skatterna, .lag tror att herr Lundström
överdimensionerar effekten av
en höjning av förvärvsavdraget för yrkesarbetande
gifta kvinnor med minderåriga
barn. .lag tror att 40 procent
av dessa kvinnor bär förvärvsarbete.
.lag har sagt tidigare, och jag upprepar
det nu, att jag tror att det om 10—15
år framöver kommer att vara eu vardaglig
företeelse att unga gifta kvinnor
som har fått en yrkesutbildning tai
det som självfallet och naturligt att ga
in i ett produktivt arbete om de har
förutsättningar för det. Då blir det inte
skatteproblemet i första hand som blir
avgörande, utan det blir inkomstens
storlek. I det fallet vet vi ju, att det är
andra som bestämmer än vi här i riksdagen.
Som en regel kan det inte sägas,
att vi genom att inte höja förvärvsavdraget
i samma takt som folkpartiet
önskar i någon högre grad skulle ha
försvårat den svenska arbetskraftens
utnyttjande.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
gjorde ett konstaterande, som jag inte
på något sätt vill bestrida: han sade att
framstegstakten är beroende av det totala
sparandet i samhället. Ja, visst förhåller
det sig så, det var väl också vad
jag försökte ge uttryck åt i mitt första
anförande.

Vad vi tydligen har olika meningar
om är däremot, i vilken mån de resurser
för investeringar, som vi har i dagens
samhälle, används på ett sådant
sätt att den fortsatta framstegstakten
gynnas. Där är jag inte lika säker som
han på att finansplanen ger uttryck fölen
riktig avvägning. Jag tror tvärtom
att vi lever över våra tillgångar. Vi avsätter
för mycket av våra sparmedel på
objekt som inte, i varje fall på kort sikt,
är produktiva, och vi tar litet för lätt
på den omständigheten att de krafter
i samhället, som verkligen är nödvändiga
för att hålla framstegstakten vid
liv, också måste gynnas.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! .lag vet inte om bevillningsutskottets
ärade ordförande tänker
lura mig i detta sammanhang. Jag
vill inte att lian skall göra det försöket
och därför, herr talman, har jag hegärt
ordet för ett kort genmäle.

Om vi, herr Ericsson i Kinna, varje
budgetår bar en viss ram att röra oss
inom för att göra de framsteg som över
huvud taget är möjliga, och om vi sedan
beslutar nya ting utan att gå utanför
den ramen, men samtidigt är medvetna
om att vi under åren har skurit
ned statsbidraget till kommunerna i vad
det gäller skolmåltiderna och skolbyggnadsbidragen,
och vi kan här även tänka
på kommunernas andel i folkpensioneringen
även om den frågan nu fått
en vettigare lösning och rättvisa därmed
nåtts — om alltså allt detta är fallet,
så måste mitt resonemang vara riktigt.
Man har här genomfört nya ting,
som kanske i och för sig har varit behjärtansvärda,
men en del av kostnaderna
har i alla fall den kommunala utdebiteringen
fått stå för.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
trodde, att jag överdimensionerade betydelsen
av en höjning av förvärvsavdraget.
Jag vill då säga att så länge
bortfallet av arbetskraft t. ex. på sjuksköterskefronten
är så stort, så tror jag
att min uppfattning är nog så riktig
som herr Ericssons. Se f. ö. på situationen
för de kvinnliga tandläkarna;
man måste utbilda två kvinnliga tandläkare
per tjänst mot en manlig. Det visar
att det inte alltid är inkomsten i och
för sig, som är avgörande. Jag tror
därför att åtskilligt talar för att en höjning
av förvärvsavdraget alltjämt är ytterligt
betydelsefullt — förvärvsavdragets
otillräcklighet är f. n. en faktor som
hindrar att tillgången på kvinnlig arbetskraft
blir så stor som det är önskvärt.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. inkomsterna av riksbanksfonden

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt beträffande
punkten A av utskottets i förevarande
betänkande gjorde hemställan,
därefter särskilt i fråga om punkten
B 3 samt slutligen särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande punkten
A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
55 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej —- 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkten B 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundin och herr Nilsson
i Tvärålund vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnvades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Ang. inkomsterna av riksbanksfonden

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 38, över väckt motion i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag rörande
Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 702,
av herr Gustafsson i Skellefteå, hade
hemställts, att riksdagen vid fastställande
av riksstat för budgetåret 1964/65
måtte under Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden upptaga en
inkomst av 150 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:702 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Åkerlund,
Mattsson, Berglund, Nordgren,
Börjesson i Falköping och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt

Nr 2K

Onsdagen < I c 11

att utskottet bort hemställa, alt riksdagen,
med bifall till motionen 11:702,
måtte vid fastställande av riksstat för
budgetåret 1964/65 under Inkomster av
statens kapitalfonder: Riksbanksfondeu
upptaga ett belopp av 150 000 000 kronor.

Herr SCHM1RT (fp):

Herr talman! Det spörsmål som det
bär gäller är huruvida riksbanken skall
till staten inleverera för nästa budgetår
150 miljoner kronor eller 100 miljoner.
Det förra förslaget kommer från
eu motionär i andra kammaren, som
framlade ett liknande förslag förra
året. Riksbanksfullmäktige vill inte vara
med om detta. Då detta är en fråga om
siffror nödgas jag göra en återblick och
ber kammaren om överseende för att
jag måste rekapitulera vissa siffror från
tidigare år.

År 1960 hade riksbanken en vinst på
195 miljoner kronor, och efter de avsättningar
som då gjordes och som beslöts
under 1961 uppgick kursdifferenskontot
till inte mindre än 686 miljoner
kronor, ett avsevärt belopp i förhållande
till riksbankens innehav av främmande
valutor.

År 1962 var vad jag skulle vilja kalla
för »jubileumsåret», det år då man i
förväg bestämde att göra en avsättning
med tanke på riksbankens 300-årsjubileum
år 1968. Av en redovisad vinst för
År 1961 om 230 miljoner kronor inlevererades
till statsverket 50 milj., efterskänktes
till staten 500 miljoner och bildades
en jubileumsfond på 250 miljoner
kronor. Vidare satte man av 50 miljoner
till en riksbankens byggnadsfond. Efter
allt detta uppgick kursdifferenskontot
ultimo 1962 till 137 miljoner kronor.

Sedan kommer 1962 med en vinst på
227 miljoner kronor. Då höjde man inleveransen
till statsverket till 100 miljoner
kronor, satte undan till kursdifferenskontot
27 miljoner kronor och avsatte
till en särskild avbetalningslånefond
100 miljoner kronor. Ultimo 1963

Ang. inkomsterna av riksbanksfondeu
uppgick kursdifferenskontot till 170 miljoner
kronor.

Innan jag nu går in på att tala om
den vinst som uppstod under 1963 vill
jag gärna rekapitulera eu del av del
som sades i riksbanksfullmäktiges skrivelse
till bankoutskottet den 3 april
1962, då riksbanken kom med sitt förslag
om jubileumsfonden. Man säger där,
att riksbankens bruttovinst stigit kraftigt
som ett resultat av en ökad omslutning
och en högre förräntning på
portföljen av svenska och utländska
värdepapper, och man förklarar varför
omslutningen är större. Det beror på
att riksbanken fått ta emot investeringsfondsmedel
och att sedelmängden successivt
ökat. Mot detta måste ju bl. a.
innehavet av värdepapper successivt
också öka.

Sedan framhåller man — och det är
mycket viktigt i sammanhanget och för
mitt resonemang: »Innehavet av svenska
obligationer bokföres till kurser som
ligger under de på marknaden noterade
köpkurserna, varför här finnes en
betryggande dold reserv mot kursfluktuationer.
»

Fullmäktige framhåller också att en
centralbank inte är till för att gc vinst
utan för att i sista hand svara för kreditförsörjningen
i samhället. Man säger
också i en mening innan, att en centralbank
aldrig kan få ses på samma
sätt som andra företag.

Detta är jag överens med riksbanken
om, men frågan är om vi tyder uttalandet
på samma sätt. När man sedan
skall tala om de reserveringar som
gjorts säger man bl. a. att fullmäktige
har ansett att det över statsbudgeten inlevererade
årliga vinstbeloppet bör hållas
i görligaste mån stabilt och i varje
fall f. n. icke höjas utöver nuvarande
nivå. Här vill jag emellertid påpeka,
att bankoutskottet i sitt utlåtande som
ett genmäle till denna sats framhållit,
»att framtida utskott icke genom att
fullmäktiges förslag till användning av
1961 års vinst nu accepteras kan bli
bundna i fråga om de förslag till an -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. inkomsterna av riksbanksfonden
vändande av bankovinsten, som de till
följd av gällande instruktion för utskottet
kan komma att avge till riksdagen».
Det blev också riksdagens beslut.

Så kommer jag till 1963 års vinst,
som riksdagen i år redan beslutat disponera.
Vinsten uppgick till 133 miljoner
kronor. Till statsverket inlevererades
100 miljoner kronor, till kursdifferenskontot
avsattes 9 miljoner kronor
och ytterligare till avbetalningsfonden
25 miljoner kronor. Därefter skulle
kursdifferenskontot för närvarande
uPPgå till 178 miljoner kronor.

Nu är det emellertid några »men»,
som man här bör påpeka.

Innan den redovisade vinsten framkommer
liar vinst- och förlusträkningen
belastats med netto 24 miljoner för
transaktioner med Tumba bruk. Vi får
väl hoppas att den posten inte återkommer.

Beträffande avsättningen till avbetalningslånefonden
måste jag framhålla att
det i bankoutskottets utlåtande nr 14
år 1963 står: »Fullmäktige anför att det
föreslagna beloppet om 100 milj. kr.
synes tillräckligt för överskådlig tid
även med den starka tillväxt som kan
förutses av den totala långivningen inom
landet för studieändamål.»

Sett mot bakgrunden av detta uttalande
synes nu den sista avsättningen på
25 miljoner inte vara fullt så nödvändig.
Belastningen till och med 1963 års
utgång på avbetalningslånefonden var
67 miljoner kronor. Jag vet inte vad
den hittills har varit under 1964, men
för fullständighetens skull vill jag
nämna att fullmäktige anser att det varit
en stark ökning under 1964.

Den avgörande posten i resonemanget
är inkomster av svenska statspapper och
obligationer, som redovisas såsom »inkomst
av svenska statspapper och obligationer
efter nedskrivningar». Den angivna
nettoinkomsten på detta konto
var 1963 60 miljoner kronor, 1962 140
miljoner kronor och 1961 155 miljoner
kronor. Till och med så tidigt som 1958
var posten 128 miljoner.

Här måste man nu fråga sig: Hur stora
är då nedskrivningarna? Därvidlag
lämnar inte bankofullmäktige i sin förvaltningsberättelse
några uppgifter. .lag
har därför bara att erinra om att riksbanken
1962 uttalade, att det då fanns
»en betryggande dold reserv mot kursfluktuationer».
Det finns väl då ingen
anledning att tro, att riksbanken frångår
sin försiktiga politik i fråga om bokföringskurserna.

Jag har emellertid tillåtit mig att försöka
räkna fram vad bruttoinkomsten
på detta konto möjligen kan vara, och
därvidlag kan jag få en viss ledning av
förvaltningsberättelsen för år 1963. Man
kan nämligen inte utgå ifrån det redovisade
innehavet av obligationer och
skattkammarväxlar vid årets slut. Riksbanken
uppger att skattkammarväxlarna
i genomsnitt vid de olika rapportdagarna
uppgått till ungefär en miljard
kronor och obligationerna till mellan
2,7 och 2,8 miljarder kronor. Räknar
jag med de räntor som angivits, kommer
jag nog till — och jag skulle tro att det
är en försiktig siffra — att bruttoinkomsten
på detta konto bör ha varit i
storleksordningen åtminstone tre gånger
det redovisade nettobeloppet, d. v. s.
minst 180 miljoner kronor. Det betyder
sålunda en nedskrivning på minst 120
miljoner kronor.

Jag vill emellertid tala om att jag när
jag bedömer dessa frågor inte frånsett
en del faktorer som inverkar när man
jämför de olika åren. Vi får komma
ihåg att vi 1962 hade två diskontosänkningar
— de verkade sålunda kurshöjande
— och 1963 en sänkning och
en höjning — de skulle i stort sett ha
jämnat ut varandra. Men förra året inträffade
i augusti—september den omständigheten,
att det blev en extra press
på obligationskurserna genom att en del
affärsbanker ansåg sig vilja lätta på sina
obligationsinnehav vid en tidpunkt,
då riksbanken inte omedelbart stödde
kurserna; det var i samband med att
dessa banker blev avstängda från sina
möjligheter att låna i riksbanken. Kort

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

därefter började riksbanken -— som vi
erinrar oss — köpa obligationer för 300
miljoner kronor. Mot den kurssänkningen
bör emellertid reservation ha skett
i bokslutet den 31 december 1903. Men
sedan kommer en diskontohöjning den
18 januari i år, och det är klart att efter
den skedde vissa kurssänkningar. I vilken
grad dessa sänkningar medför att
dagskurserna kommit att ligga under
riksbankens dåvarande bokföringskurser
vill jag lämna osagt.

•lag vill klargöra att anledningen till
att riksbanken bör följa med med riktiga
bokföringskurser, som svarar mot
marknadsläget, är att den skulle kunna
bedriva sådana »märket operations» för
att ha fritt svängrum utan att göra kursförluster.

Hur som helst kan jag av detta resonemang
inte finna annat än att om riksbanken
gör ungefär samma rörelsevinst
det här året som förra året, och med
hänsyn till att avsättningen för AB Tumba
bruk inte behövs, så borde det kunna
bli en redovisad vinst på 157 miljoner
kronor. Skulle en avsättning till avbetalningslånefonden
inte behövas ytterligare,
skulle vinsten kunna bli 182 miljoner
kronor och alltjämt därutöver
oförändrade nedskrivningsmöjligheter.

Därför har vi reservanter vågat göra
det uttalandet att med hänsyn till den
för varje år ökande omslutningen synes
det, såvitt nu kan bedömas, rimligt att
räkna med att 1964 års vinst utan att
legitima avskrivningsbehov eftersättes,
blir av en sådan storleksordning att den
medger inleverans till statsverket av
150 miljoner kronor.

Med det yrkande som följer på detta
uttalande ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Hansson, Gustaf
Henry, (h) och herr Mattsson (ep).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Herr Schmidt nämnde
i sitt anförande, att reservanterna gjort
en bedömning huruvida 100 eller 150

2f Första kammarens protokoll 196b. Nr 28

Ang. inkomsterna av riksbanksfonden
miljoner kronor skulle vara det rätta
beloppet för inleverering till statsverket.
Då utskottsmajoriteten har stannat
för siffran 100 miljoner kronor, är detta
baserat på en rekommendation av
fullmäktige i riksbanken. Riksbanksfullmäktiges
prognos för den framtida inleveransen
till statsverket av inkomster
av riksbanksfonden torde baseras på
den uppfattningen att man bör eftersträva
en mera jämn årlig inleverans
av överskottsmedel från fonden hellre
än att år från år behöva räkna med varierande
belopp.

Riksbanksfullmäktige är ju också
tämligen eniga i sin rekommendation
och i sin bedömning, då i fullmäktige
endast en reservant har anmält sig,
nämligen herr Kollberg. Det torde enligt
min bedömning innebära att både
högerns och centerpartiets representanter
i bankoutskottet helt har desavuerat
sina egna representanter i riksbanksfullmäktige.

I motionen, nr II: 702, hemställes om
att beloppet upptages med 150 miljoner.
Utskottet framhåller i sitt utlåtande,
att 1963 års riksbanksvinst understiger
det belopp, som i motionen föreslagits
skulle inlevereras till statsverket.
Då även utskottet anser att en fortsatt
förstärkning av riksbankens resurser
för att möta förlustrisker i framtiden
inom rörelsen är önskvärd, torde
den bedömning som riksbanksfullmäktige
har gjort, enligt bankoutskottets
majoritets uppfattning för närvarande
vara den riktiga. Med hänsyn härtill
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Efter herr Schmidts anförande
hade jag inte väntat mig, att
bankoutskottets vice ordförande skulle
hänvisa till den av riksbanken redovisade
nettovinsten. Vad som är utslagsgivande
för vad banken kan leverera
in är väl bruttovinsten. Herr Schmidt

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. inkomsterna av riksbanksfonden
redogjorde mycket ingående för att riksbanken
förutom aktieteckning vid Tumba
bruk har gjort mycket stora avskrivningar
å sina värdepapper. .lag har inte
lagt ned lika mycket arbete på att räkna
fram siffrorna som herr Schmidt har
gjort, men såvitt jag förstår ligger riksbankens
bruttovinst någonstans mellan
250 och 300 miljoner kronor. Att man
under sådana omständigheter skall kunna
till statskassan inleverera 150 miljoner
kronor anser jag vara ganska rimligt.

Trots att detta är en desavuering av
högerns representant i bankofullmäktige,
tar jag mig därför friheten, herr
talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det är en ganska viktig
fråga om riksbanken skall leverera in
till statsverket årets vinster, eller om
man skall samla i ladorna och sedan
komma till sådana stora belopp att man
måste hitta på något annat sätt för att
bli av med medlen! Det är vad som
skedde år 1962, låt vara av en särskild
anledning, men jag ifrågasätter om det
i längden är en riktig princip. Vi bör
komma ihåg dels den ökade omslutningen,
och dels att det är ju av staten betalade
räntor som går in till riksbanken.
Det är därför rätt rimligt att riksbanken
återbetalar dessa pengar till staten i
form av återställd räntevinst. Man bör
också komma ihåg att riksbankens utgiftssida
är ganska liten i förhållande
till dess inkomstsida. Utgifterna rör sig
bara om cirka 25 miljoner, under det
att inkomstsidan rymmer mångfaldigt
större belopp.

Men nu säger utskottet, att man vill
ha reserver för mötande av förlustrisker
i rörelsen. Jag förmodar att det avser
kursdifferenskontot för valutorna.
Men då är det viktigt att erinra om vad
fullmäktige sade 1963. I bankoutskottets
utlåtande det året hette det: »Fullmäktige
har därjämte förordat att till stats -

verket skall inlevereras 100 milj. kr.
Fullmäktige framhåller att härigenom
kursdifferenskontot, som för närvarande
visar en relativt låg behållning på
137 milj. kr., skulle kunna tillföras en

förstärkning på endast 27 milj. kr.»__

det är alltså en av mig redovisad siffra
— »men att detta får ses i samband
med den nämnda avsättningen av engångskaraktär
till avbetalningslånefonden.
Fullmäktige uttalar härvid att, då
frågan om uppbyggandet av riksbankens
reserver bör kunna ses på något
längre sikt, de angivna dispositionerna
synes försvarliga.»

.lag får ju säga, att om man efter den
stora transaktionen 1962 fann att man
kunde nöja sig med ett kursdifferenskonto
på 137 miljoner kronor, skulle
man väl i dag kunna nöja sig med ett
kursdifferenskonto på 178 miljoner kronor,
då man har anledning tro att detta
successivt kan ökas på lång sikt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Detta är, som jag nämnde
i mitt förra anförande, en bedömningsfråga.
Reservanterna och majoriteten
i utskottet bedömer frågan olika.
Vi som utgör majoriteten i utskottet bedömer
frågan så, att vi ansluter oss till
den rekommendation som riksbanksfullmäktige
gjort. Detta är grunden för vårt
ställningstagande.

•lag vidhåller, herr talman, mitt tidigare
förslag angående bifall till utskottets
hemställan.

Vad sedan gäller uppbyggnaden avriksbankens
reserv, som i framtiden
skall göra det möjligt för riksbanken
att möta eventuella förluster och även
att agera på det ekonomiska området,
anser vi att detta ger riksbanken en
stark ställning.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är i alla fall eu rätt
unik situation, att majoriteten i banko -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

utskottet bygger sin ståndpunkt helt på
uppfattningen hos det verk som skall
släippa till pengarna. Det äir också rätt
unikt att majoritetspartiet helt och hållet
avstår från eu inleverans av ej mindre
än 50 miljoner kronor.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag anser det inte vara
så underligt, och jag återkommer till
den bedömning jag nämnde i mitt första
anförande, att riksbanksfullmäktige
är tämligen eniga. Både högerns och
centerpartiets representanter i riksbanksfullmäktige
har ju rekommenderat
och anslutit sig till denna linje när det
gäller storleken av avsättningen.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det där om bedömningen
kan ju vara ett riktigt uttryck, men
då tycker jag att utskottet inte skulle
ha skrivit: »Den senast redovisade riksbanksvinsteu
understiger det belopp
som av motionären föreslagits skola inlevereras
till statsverket.» Då skulle
man talat om också att den redovisade
vinsten framgår sedan man gjort transaktionen
med Tumba bruk på 24 miljoner
kronor. Jag upprepar en gång till:
Herr Ståhle bedömer det väl inte så,
att riksdagen skall göra en ny investering
på 25 miljoner kronor för Tumba
bruk?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schmidt begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—75;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

•T

Ang. universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående universitetens
och högskolornas organisation och
förvaltning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning m. m. för budgetåret
1964/65 beräkna ett anslag av
1 488 000 kronor.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas

Sedermera hade Kung], Maj :t i propositionen
nr 50 föreslagit riksdagen
att

1. a) godkanna av departementschefen
förordade riktlinjer för dels organisation
av universitets/högskoleväsendets
centrala ledning, dels de enskilda
läroanstalternas organisation och förvaltning;
b) besluta, att kanslersämbetet
för rikets universitet och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna skulle
upphöra med utgången av juni 1964; c)
besluta att från och med den 1 juli 1964
inrätta ett centralt ämbetsverk för universiteten
och vissa högskolor, benämnt
universitetskanslersämbetet; d) besluta,
att tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö från och med den 1 juli
1964 skulle infogas i karolinska mediko-kirurgiska
institutet respektive universitetet
i Lund; e) besluta, att farmaeeutiska
institutet skulle från och med
den 1 juli 1964 underställas universitetskanslersämbetet
och från tidpunkt,
som senare fastställdes, infogas i antingen
universitetet i Uppsala eller karolinska
mediko-kirurgiska institutet;

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med de i det föregående framlagda
förslagen, dels upprätta personalförteckning
för universitetskanslersämbetet,
dels — utöver de ändringar som föreslagits
i 1964 års statsverksproposition
— vidtaga ändringar i personalförteckningarna
för universiteten i
Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan i Stockholm
samt Chalmers tekniska högskola; g)
bemyndiga Kungl. Maj:t att — utöver
vad som föreslagits i statsverkspropositionen
— i personalförteckning för
universitetet i Umeå uppföra tjänster i
enlighet med vad departementschefen
förordat; h) bemyndiga Kungl. Maj:t
att under budgetåret 1964/65, i enlighet
med vad departementschefen förordat,
medgiva överskridande av sådana anslagsposter
eller delposter i avlöningsstaterna
för berörda läroanstalter, som
vore maximerade av riksdagen; i) be -

organisation och förvaltning in. m.

myndiga Kungl. Maj:t att besluta om de
övergångsanordningar och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som erfordrades för
förslagens genomförande;

2. a) godkänna av departementsche fen

angiven avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1964/
65; b) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 290 000 kronor; c) till
Universitetskanslersämbetet: Omkost nader

för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 326 000 kronor; d) till Universitetskanslersämbetet:
Ämnes- och fakultetskonferenser
för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 kronor;

3. till Antagningsnämnden för civilekonomutbildning
för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 20 000 kronor;

4. a) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för utrustningsnämnden
för universitet och högskolor,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65; b) till Utrustningsnämnden
för universitet och
högskolor: Avlöningar för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 406 000 kronor;
c) till Utrustningsnämnden för
universitet och högskolor: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
89 000 kronor;

5. till Förstärkning av universitetens
och vissa högskolors förvaltning in. in.
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 504 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckte
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson in. fl. (1: 744) och den
andra inom andra kammaren av herr
von Friesen in. fl. (11:913), i vilka

Onsdagen den 27 mai 1964 fm.

Nr 28

l!i

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m

hemställts, att riksdagen måtte - med
ändring i nedannämnda punkter av de
i propositionen nr 50 framlagda riktlinjerna
för de enskilda läroanstalternas
organisation och förvaltning — besluta,
1) att den särskilda befattningen
som chef för förvaltningen (universitetsråd
och motsvarande) skulle utgå ur
organisationen, att rektor skulle vara
förvaltningens chef, 2) att prorektor
skulle väljas på samma sätt som rektor,
att prorektor skulle vara ledamot avkonsistoriet
samt att prorektor skulle
äga närvara vid handläggning av ärenden
inom rektorsämbetet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Berc/nian in. fl. (1:750) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
in. fl. (TI: 912), i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en skyndsam
utredning om en lämplig integration av
universitetet i Göteborg och Chalmers
tekniska högskola, att Kungl. Maj ds förslag
om överförande av personal och
anslag mellan universitetet och Chalmers
tekniska högskola, i avvaktan på
de förslag utredningen kunde föranleda,
icke måtte bifallas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lennart Geijer m. fl. (1:755) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:925), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle dels besluta,
att den lokala förvaltningen vid universiteten
i Göteborg och Stockholm, karolinska
institutet, tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola skulle dimensioneras efter
samma normer som motsvarande förvaltning
vid universiteten i Uppsala
och Lund och att befattningshavarna
vid de förra läroanstalterna skulle få
samma lönegradsplacering som motsvarande
tjänstemän vid universitetsförvaltningarna
i Uppsala och Lund, att
— därest systemet med en förvaltningschef
genomfördes — förvaltningschef
vid de nämnda läroanstalterna i Stock -

holm och Göteborg samt förvaltningschefen
vid universitetet i Umeå skulle
vara ledamot av vederbörande konsistorium,
vara ordinarie befattningshavare
och tillerkännas lämplig avlöningsförstärkning
samt att det av Kungl.
Maj:t begärda bemyndigandet till överskridande
för eventuellt erforderlig förstärkning
av den nya organisationen
skulle få begagnas för att provisoriskt
lillgodo.se
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1965 års riksdag om eu
förbättrad förvaltningsorganisation vid
ovan nämnda läroanstalter i Stockholm
och Göteborg i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 756) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Stockholm m. fl. (11:923),
i vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta,
1. uttala sig för en fortsatt reform
av universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning i linje med
de tankar som framförts i motionerna,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t påkalla
inrättandet av en särskild organisationskommitté
att handhava uppgifter i
samband med den fortsatta organ i sationsreformen,
3. inrätta — i överensstämmelse
med universitetsutredningens
förslag — en samarbetsnämnd som
styrelse för de gemensamma institutionerna
vid universitetet i Göteborg och
Chalmers tekniska högskola samt en
gemensam förvaltningsorganisation för
dessa båda läroanstalter, 4. uttala, att
nya ordinarie tjänster i lönegrad A 25
och högre vid de lokala universitets/
högskoleförvaltningarna icke borde inrättas,
samt 5. uttala, att de högre läroanstalternas
förvaltningschefer även i
Göteborg, Stockholm och Umeå borde
göras till ledamöter av vederbörande
konsistorier;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson m. fl. (I: 757) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m

Kollberg m. fl. (11:926), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition i denna
del besluta, att den ekonomiska fakulteten
vid Lunds universitet skulle bibehållas
i sin nuvarande organisation för
ombesörjande av civilekonomutbildningen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 758) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:927), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 50 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt upptaga till prövning
frågan om att skapa fasta former för
samverkan mellan universitet och bildningsorganisationer,
sedan en eventuell
försöksverksamhet vid något universitet
anordnats för att vinna praktiska
erfarenheter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin in. fl. (1:759) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (II: 924), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle A) besluta,

1. att beträffande de anslag under rubriken
Högre utbildning och forskning

1 åttonde huvudtiteln, som hänförde
sig till myndigheter under kanslersämbetets
tillsyn, ämbetets styrelse skulle
äga rätt att besluta, att medel som
inbesparades på ett anslag skulle användas
till förstärkning av annat anslag,
dock ej till inrättande av andra
befattningar än arvodestjänster eller
ändring av lönevillkoren för redan
inrättade tjänster; 2. att eu mot 1956
års universitetsstatuters bestämmelse i

2 § 1 mom. svarande paragraf skulle införas
i de nya stadgarna för universitetsväsendet;
3. a) att fakultetsberedning
skulle bestå av nio ledamöter, av
vilka fem skulle utses inom förslag,
upprättade av de berörda fakulteterna,

b) att en fakultetsberedning skulle inrättas
beträffande teologi samt en fakultetsberedning
beträffande humanio -

ra; 4. att utrustningsnämnden för universitet
och högskolor skulle upphöra
som självständigt verk och från och
med budgetåret 1964/65 inordnas i
kanslersämbetet; 5. att majoriteten i
varje utbildningsnämnd skulle utgöras
av akademiska lärare tillhörande fakultet
respektive sektion; 6. att förvaltningschef
(akademidirektör) skulle vara
underställd rektor; 7. att i institutionsprefektens
befogenheter skulle ingå
rätt att förordna assistenter, amanuenser
och biträdespersonal vid institutionen;
B) i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning avseende
dels universitetspedagogiken och
universitetslärarnas pedagogiska utbildning,
dels en omläggning av nuvarande
inregistreringsförfarande vid de icke
spärrade fakulteterna, så att tillträde
till undervisningen i varje ämne gjordes
beroende av föranmälan viss tid
före undervisningens början.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om ökad
samverkan och integration inom universitets/högskoleväsendet; 2.

att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge inrättande av en särskild
fakultetsberedning för teologi,
icke måtte bifallas av riksdagen;

3. att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge falkultetsberedningarnas
sammansättning, icke måtte bifallas
av riksdagen;

4. att motionerna I: 759 och II: 924, i
vad de avsåge att utrustningsnämnden
för universitet och högskolor skulle
upphöra som självständigt verk och
från och med den 1 juli 1964 integreras
i universitetskanslersämbetet, icke måtte
bifallas av riksdagen;

5. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 759 och II: 924, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört med
avseende å universitetspedagogikens

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 2K

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

roll och angelägenheten av förbättrade
pedagogiska metoder in. in.;

6. alt motionerna T: 759 och 11:924, i
vad de avsåge viss omläggning av nuvarande
inregistreringsförfarande vid
de icke spärrade fakulteterna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:758 och 11:927, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört om angelägenheten
av en prövning av frågorna om samverkan
mellan universitet/högskolor
och bildningsorganisationer samt om
akademisk fortbildning;

8. att motionerna 1:744 och 11:913
samt I: 759 och II: 924, i vad de avsåge
att rektor skulle vara chef för den lokala
universitetsförvaltningen, icke måtte
bifallas av riksdagen;

9. att motionerna 1:744 och 11:913,
i vad de avsåge att den särskilda tjänsten
som chef för den lokala universitetsförvaltningen
(universitetsråd och
motsvarande) skulle utgå ur organisationen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

10. att motionerna 1:756 och 11:923,
i vad de avsåge en fortsatt reform av
universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning i linje med vad
som därom anförts i motionerna samt
inrättandet av en särskild organisationskommitté,
icke måtte bifallas av riksdagen
;

11. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:755 och 11:925 samt
I: 756 och IT: 923, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
med avseende på förvaltningschefernas
i Göteborg, Stockholm och Umeå
ställning i förhållande till vederbörande
konsistorier;

12. att motionerna I: 755 och II: 925,
i vad de avsåge ordinariesättning av
förvaltningschefstjänsterna vid de högre
läroanstalterna i Göteborg och Stockholm
samt att förslag skulle föreläggas
1965 års riksdag om en förbättrad förvaltningsorganisation
vid ifrågavarande
läroanstalter, icke måtte bifallas av
riksdagen;

13. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:744 och 11:913, besluta,
att prorektor skulle väljas på samma
sätt som rektor samt att sålunda vald
prorektor skulle vara ledamot av konsistoriet; 14.

att motionerna 1:744 och 11:913,
i vad de avsåge att prorektor skulle äga
närvara vid handläggning av ärenden
inom rektorsämbetet även i sådana fall
där han ej inträtt i stället för rektor,
icke måtte bifallas av riksdagen;

15. att motionerna 1:750 och 11:912
icke måtte bifallas av riksdagen;

16. att motionerna 1:756 och 11:923,
i vad de avsåge inrättande av en samarbetsnämnd
för gemensamma institutioner
vid universitetet i Göteborg och
Chalmers tekniska högskola samt upprättandet
av en gemensam förvaltningsorganisation
för de båda läroanstalterna
icke måtte bifallas av riksdagen;

17. att motionerna 1:757 och 11:926
icke måtte bifallas av riksdagen;

18. att motionerna 1:759 ocli 11:924,
i vad de avsåge att majoriteten i varje
utbildningsnämnd skulle utgöras av akademiska
lärare tillhörande fakultet respektive
sektion, icke måtte bifallas av
riksdagen;

19. att motionerna I: 759 och II: 924,
i vad de avsåge en utvidgning av institutionsprefekts
befogenheter, icke måtte
bifallas av riksdagen;

20. att riksdagen måtte

a) med förbehåll för vad som följde
av riksdagens bifall till utskottets hemställan
under 13. godkänna de förordade
riktlinjerna för dels organisationen
av universitets/högskoleväsendets centrala
ledning, dels de enskilda läroanstalternas
organisation och förvaltning;

b) besluta, att kanslersämbetet för rikets
universitet och överstyrelsen för
de tekniska högskolorna skulle upphöra
med utgången av juni 1964;

c) besluta att från och med den 1 juli
1964 inrätta ett centralt ämbetsverk för
universiteten och vissa högskolor, benämnt
universitetskanslersämbetet;

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m

d) besluta, att tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö från och med
den 1 juli 1964 skulle infogas i karolinska
mediko-kirurgiska institutet respektive
universitetet i Lund;

e) besluta, att farmacevtiska institutet
skulle från och med den 1 juli 1964
underställas universitetskanslersämbetet
och från tidpunkt, som senare fastställdes,
infogas i antingen universitetet
i Uppsala eller karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

f) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 744
och 11:913, 1:755 och 11:925 samt I:
756 och II: 923, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att, i enlighet med de i det föregående
framlagda förslagen, dels upprätta personalförteckning
för universitetskanslersämbetet,
dels — utöver de ändringar
som beslutats av riksdagen i enlighet
med förslag i statsutskottets utlåtanden
1964: 55 och 112 — vidtaga ändringar
i personalförteckningarna för universiteten
i Uppsala, Lund, Göteborg och
Stockholm, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tekniska högskolan i Stockholm
samt Chalmers tekniska högskola;

g) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:744 och 11:913 samt 1:755 och II:
925, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att —
utöver vad som beslutats av riksdagen i
enlighet med förslag i statsutskottets utlåtanden
1964: 55 och 94 — i personalförteckning
för universitetet i Umeå
uppföra tjänster i enlighet med vad
departementschefen förordat;

h) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
755 och II: 925, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret
1964/65, i enlighet med vad departementschefen
förordat, medgiva
överskridande av sådana anslagsposter
eller delposter i avlöningsstaterna för
berörda läroanstalter, som vore maximerade
av riksdagen;

i) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta

om de övergångsanordningar och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för förslagens genomförande;

21. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65;

b) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 290 000 kronor;

c) till Universitetskanslersämbetet:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 326 000
kronor;

d) till Universitetskanslersämbetet:
Ämnes- och fakultetskonferenser för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 kronor;

22. att riksdagen måtte till Antagningsnämnden
för civilekonomutbildning
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

23. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för utrustningsnämnden
för universitet och högskolor, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) till Utrustningsnämnden för universitet
och högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 406 000 kronor;

c) till Utrustningsnämnden för universitet
och högskolor: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 89 000 kronor;

24. att riksdagen måtte till Förstärkning
av universitetens och vissa högskolors
förvaltning m. m. för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 504 000 kronor;

25. att motionerna I: 759 och II: 924,

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning in. m.

i vad de avsåge införande i eu ny stadga
för universiteten och vissa högskolor
av cn motsvarighet till 2 § 1 mom. 1956
ars universitetsstatuter, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

26. att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge användandet av medel
som inbesparats på vissa anslag under
rubriken Högre utbildning och forskning
i åttonde huvudtiteln, icke måtte
bifallas av riksdagen.

I motiveringen hade utskottet å sid. 6
och 7 i det tryckta utlåtandet yttrat
bland annat följande:

»Enligt utskottets bestämda uppfattning
måste utgångspunkten för en organisationsförändring
inom universitetsoch
högskoleväsendet vara, att samarbete
och samverkan över fakultets- och
institutionsgränser underlättas och
främjas mera intensivt och målmedvetet
än som sker eller möjliggöres inom
nuvarande institutionella ram. Att ett allsidigt
utvecklat sådant samarbete kommer
till stånd måste, därom är utskottet
fast övertygat, vara till båtnad för forskningen
och utbildningen, för lärarna
och studenterna och ytterst för samhället
självt. Samarbete på det högre utbildningsområdet
bör kunna bidraga till
att skapa ökad vidsyn och tolerans,
medansvar och arbetsstimulans. Konstlade
gränser mellan varandra näraliggande
utbildningsområden och ämnen
måste sfi långt möjligt undanröjas.

Sett från denna utgångspunkt kan, det
vill utskottet redan nu deklarera, den
av departementschefen föreslagna organisationsreformen,
ehuru i och för sig
vittsyftande, blott ses som ett första
men viktigt led i utvecklingen av det
högre utbildningsväsendet. Den reform
som riksdagen nu går att besluta om får
alltså inte betraktas såsom avslutad, ens
på kortare sikt.»

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,

vilka ansett, att det nyss återgivna avsnittet
av utskottets motivering skulle
utbytas mot följande uttalanden:

»Enligt utskottets bestämda uppfattning
måste utgångspunkten för en organisationsförändring
inom universitetsoch
högskoleväsendet vara, att .samarbete
och samverkan över fakultets- och
institutionsgränser underlättas och
främjas mera intensivt och målmedvetet
än som sker eller möjliggöres inom
nuvarande institutionella ram. Att ett
allsidigt utvecklat sådant samarbete
kommer till stånd måste, därom är utskottet
fast övertygat, vara till båtnad
för forskningen och utbildningen, för
lärarna och studenterna och ytterst för
samhället självt. Samarbete på det högre
utbildningsområdet bör kunna bidraga
till att skapa ökad vidsyn och tolerans,
medansvar och arbetsstimulans.
Lika viktigt är emellertid att bevara den
akademiska friheten. Vetenskapernas frihet
— deras rätt att arbeta på saklig och
objektiv grund — har alltid utgjort en
av förutsättningarna för Västerlandets
framsteg i såväl andligt som materiellt
hänseende. Denna frihet kan äventyras,
om icke de akademiska läroanstalterna
även i organisatoriskt och ekonomiskt
hänseende åtnjuter betydande självständighet.
Detta betyder, att delvis andra
administrativa grundsatser måste tilllämpas
inom universitetsväsendet än
inom den offentliga förvaltningen i övrigt.
Däremot står kravet på betydande
självstyrelse för universitet och högskolor
på intet sätt i motsats till kravet på
ökad samverkan de olika akademiska
institutionerna emellan.»;

2) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:759
och II: 924, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att en särskild fakultetsberedning för
teologi skulle inrättas;

3) av herrar Kaijser, Per Petersson,

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. in.

Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:759
och 11:924 samt i anledning av motionerna
1:744 och 11:913, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
icktor skulle vara chef för den lokala
universitetsförvaltningen i dess helhet
samt att den administrativa chefstjänstemannen
vid universitetet skulle benämnas
akademidirektör;

4) av herrar Kaijscr, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 17
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:757 och 11:926,
besluta, att den ekonomiska fakulteten
vid Lunds universitet skulle bibehållas
i sin nuvarande organisation för ombesörjande
av civilekonomutbildningen;

5) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att
utskottet bort under 26 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 759 och II: 924, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att beträffande de anslag
under rubriken Högre utbildning och
forskning i åttonde huvudtiteln, som
hänförde sig till myndigheter under
kanslersämbetets tillsyn, ämbetets styrelse
skulle äga rätt att besluta, att medel
som inbesparats på ett anslag skulle användas
till förstärkning av annat anslag,
dock ej till inrättande av andra befattningar
än arvodestjänster eller till ändring
av lönevillkoren för redan inrättade
tjänster; samt

6) av herr Bergman, som dock ej antytt
sin mening.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 119, som behandlar Kungl. Maj:ts

proposition nr 50 angående universitetens
och högskolornas organisation och
förvaltning m. in., är ett ganska litet,
tunt häfte. Om det fåtaliga antalet sidor
beror på en pregnans i behandlingssättet
hos statsutskottet vill jag lata
vara osagt. Det förefaller mig snarare
som om man i denna viktiga fråga
liksom i flera andra från utskottets sida
haft tidsnöd när det gällt att tränga in
i frågans egentliga ärende.

Departementschefen har, tycker jag,
i ett par punkter samlat det egentliga
förslagets innebörd. Han säger att det
är frågan om en organisationsreform,
icke blott eu organisationsförstärkning
av våra akademiska läroanstalter. Frågan
gäller de gamla ocli nya universiteten
och de successivt upprättade fackhögskolorna.
De har alla varit mer eller
mindre fristående läroanstalter med
olika profiler och med stor självständighet.
De skall nu bringas samman under
en stark central ledning med samverkande
lokala styrelser.

Frågan om räckvidden av den föreslagna
organisationsreformen tränger
sig otvivelaktigt på. Departementschefen
behandlar den saken ganska ingående,
och den har också uppmärksammats
av remissinstanserna. Meningarna
har varit delade, men departementschefen
säger bl. a., att näringslivets organisationer,
student- och fackorganisationer
har i stor utsträckning delat universitetsutredningens
uppfattning, att
den nuvarande organisationen måste
omprövas från grunden. Några av dem
vill ge sitt stöd åt statskontorets i en
bilaga till utredningen presenterade
modell m. in. om definitivt avskiljande
av administrationen och en effektivare
samordning av de akademiska uppgifterna.
De akademiska myndigheterna
däremot anser att den nuvarande organisationen
redan har visat sin stabilitet
under en tid av mycket kraftig expansion
och att det inte utan vidare
finns anledning att stöpa om formen.
Vad som behövs är en förstärkning
framför allt med administrativ perso -

Onsdagen den 21 mai 1964 fm.

Nr 2S

Öl

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning in. m.

nal på institutions- och fakultetsniva.
De vill med andra ord behålla den
självförvaltning, som iir betingad av
universitetens särartade verksamhet.
Den kan inte ersättas, menar de, med
eu förvaltning av typ statligt ämbetsverk
utan att man förlorar balansen
mellan å ena sidan vetenskapsmännens
frihet och å andra sidan politiskt inflytande
och samhällslivets effektivitetskrav.
De hävdar vidare, att utredningen
har försummat att ingående
diskutera värdet av den nuvarande organisationen
i förhållande till en helt
ny sådan.

I statsutskottets utlåtande nr 119, som
kammaren nu skall ta ställning till, tas
egentligen inte frågan om räckvidden
av organisationsreformen upp till diskussion.
Utskottet utgår från behovet
av samverkan och samarbete över fakultets-
och institutionsgränserna som
del allt överskuggande behovet på den
högre utbildningens område samt hävdar
som sin mening, att om det behovet
skall tillgodoses, kan det inte ske inom
den nuvarande organisationens ram. Utskottet
tillstyrker departementschefens
organisationsförslag, som i stort sett
överensstämmer med universitetsutredningens.

Utskottet är emellertid litet tveksamt.
Det är tydligen inte helt övertygat om
hållbarheten, eftersom utskottet säger
att om en effektiv förvaltning trots allt
inte skulle visa sig möjlig att åstadkomma,
så bör statskontorets förslag
kunna aktualiseras på nytt.

Skillnaden mellan statskontorets förslag
och utredningens förslag kanske
framför allt märks i frågan om den lokala
styrelsens organisation. Statskontoret
har där velat göra en effektivare
lokal förvaltningsorganisation under en
generaldirektör och helt avskilja de administrativa
uppgifterna från de allmänna
tillsvnsuppgifter och de vetenskapliga
bedömningsärenden som skall ligga
hos ett konsistorium. Univcrsitetsutredningen
har rekommenderat att
dessa båda funktioner ännu så länge

skall hållas tillsammans i eu styrelseorganisation.

Departementschefen är liksom utredningen
mera försiktig än statskontoret
och säger att det med hänsyn till den
akademiska utbildningsorganisationens
betydelse för hela samhällsutvecklingen
är nödvändigt att ha en effektiv förvaltning
men att universiteten och högskolorna
inte bara skall utgöra enheter
inom en utbildningsorganisation utan
också vara centra för eu fritt vald och
fritt bedriven forskning. Detta ställer
otvivelaktigt krav på utformningen av
styrelsen. De intressen som härvidlag
gör sig gällande är onekligen svårförenliga,
och det är säkerligen insikten
härom som förestavat statskontorets organisationsförslag.

Den mot departementschefens hållning
litet försiktigt kritiska inställning
som man tycker sig utläsa innebär att
utskottet tydligen hade velat gå längre
än vad departementschefen nu gör. .lag
finner det lika tilltalande som realistiskt
att departementschefen har betonat
de akademiska läroanstalternas särart.
Med min principiella uppfattning
går jag kanske längre i försiktighet än
vad departementschefen har gjort och
sätter i fråga, om man inte är förblindad
av sin entusiasm för att tillämpa
stordriftens idé på alla samhällsområden.
Det heter på ett ställe i propositionen,
att det är fråga om en organisatoriskt
sammanhållen universitets- oel''
högskoleförvaltning. Jag känner ige''
ordalydelsen från tidigare debattämne:
— »en organisatoriskt sammanhållei
obligatorisk nioårig skola» är också nå
gonting som det har talats om.

Vad får man med det här? Otvivelaktigt
någonting som är den centraliserade
stordriftens idé, nämligen en
rationalisering, men inte alltigenom
utan bara i viss mån. Den nya centrala
ledningen av universiteten och högskolorna
kräver t. ex. ungefär en fördubbling
av de fasta personalresurserna,
och sådant brukar ju inte kallas rationalisering.
Man får effektivitet, men ef -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

fektiviteten betalas ju alltid med nå-*
gonting när det rör sig om människor
i samhällsgemenskap.

Här är det differentieringen av funktionerna
■— jämför förresten det nya
skolverket — som skall ge den största
effekten. Forskare och lärare skall ägna
sig åt forskning och undervisning;
administratörer skall ta hand om planering,
förvaltning och kontroll. Låt
mig få citera ett av de ambitiösa uttrycken
för effektivitetssträvan — jag
hittar det på sid. 297—298 i propositionen.
Det står dör att den lokala universitets/högskole-styrelsen
bör vara
skyldig att främja samarbetet i frågor
rörande utbildningens innehåll och organisation
mellan fakultetsorganen å
ena sidan och studenter och avnämare
å den andra. Styrelsen bör vidare vara
skyldig att med uppmärksamhet följa
utvecklingen i avseende på studieresultat
och studietidens längd och, där så
befinnes erforderligt, hos fakultet eller
sektion påfordra förslag till ändringar
i kursfordringar och utbildningsorgalisation.

Sedan kommer departementschefen
ned sin lyckligtvis mera nyanserade
uppfattning om att ansvaret också måste
finnas hos dem som bäst vet vad saken
gäller. Han säger: »Med detta avser
jag icke någon inskränkning i det
primära ansvar för utbildningens innehåll
och organisation, som även enligt
min mening bör ligga hos fakulteter/sektioner.
»

Man märker hela tiden något av dåligt
samvete hos departementschefen
när det gäller att följa universitetsutredningens
förslag i alla detaljer. Jag
uppskattar mycket dessa små reserverande
anmärkningar, som jag hittar här
och där.

Det skulle kunna ges många exempel
på hur man — nu tar jag till ett kraftigt
ord — försvär sig åt centraliserad stordrift
med effektiv planering och driftkontroll
även när det gäller forskning
och utbildning på vetenskaplig grund.
Det är egentligen kring dessa frågor

som mitt resonemang skall röra sig. Till
det principiella resonemanget skall jag
sedan foga en liten presentation av de
reservationer som gjorts till utskottets
utlåtande.

■Tåg har den allra största respekt för
ambitionerna hos de makthavande, regeringen,
i dess strävan efter att samla
in alla samhällslivets funktioner och
områden under sin lika dyrbara som
viljestarka ledning. Jag har inte lika
stort förtroende för handlaget. Det saknas
inte fasthet i greppet men väldigt
mycket av känslighet i fingrarna.

Decentralisering är ett ord som ofta
återkommer i propositionen. Det innebär
ju ett överlåtande av bestämda uppgifter
från centrala organ till dem
underordnade sådana. Självstyrelse är
självständighet och ansvar på de lokalt
och administrativt avgränsade områden
som självstyrelsen omfattar. Decentralisering
är vanlig i vår nuvarande
utformning av demokratien. Självstyrelse
blir alltmer sällsynt. Jämför
innehållet i den kommunala självstyrelsen
av i dag, där just decentralisering
karakteriserar utvecklingen mycket mer
än vad som ligger i självstyrelsens idé.

Från detta lilla resonemang skall jag,
herr talman, gå över till reservationerna,
som kan tyckas vara ganska försiktiga
i förhållande till mitt principiella
resonemang. Alla de fem reservationer
som gjorts av högerrepresentanter i
statsutskottet har dock, såvitt jag kan
se, sitt sammanhang med just det principiella.

Till utskottets inledande synpunkter
finns en reservation, betecknad som nr
1, av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården.
Reservanterna hävdar att lika viktig
som grundsatsen om samarbete, som utskottet
understrukit mycket starkt, är
principen om vetenskapens frihet. Alla
är eniga härom, utredningen, remissinstanserna,
departementschefen och utskottet.
Ändå är det kanske inte underligt
att just de akademiska myndigheterna,
som jag nyss refererade, har

Onsdagen den 27 maj 19(>4 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning in. m.

skyggat litet inför en centraliserad organisation
med undervisningens och
forskningens villkor ganska starkt beroende
av ett formellt förvaltningsförfarande.
De vetenskapliga problemen
och uppgifterna kan skifta väldigt
snabbt, vilket har sitt sammanhang med
utvecklingen i stort. Det finns på dessa
områden behov av att mycket snabbt
kunna skapa goda arbetsvillkor när
man har en kvalificerad och framstående
forskare som kan stå till förfogande
för eu uppgift. Den vetenskapliga friheten
kan äventyras, framhäver reservanterna,
om icke de akademiska läroanstalterna
även i organisatoriskt och
ekonomiskt hänseende åtnjuter betydande
självständighet. Det kravet behöver
inte stå i motsats till kravet på ökad
samverkan. Utvecklingen har visat att
samverkan ökar alltmer de olika disciplinerna
och institutionerna emellan.

Det framlagda förslaget inrymmer
mycket stora förtjänster — jag ser dessa
förtjänster framför allt i förslagets
angelägenhet att vilja tillgodose de växande
behoven hos den akademiska undervisningen
och forskningen. Jag uttrycker
min tillfredsställelse över att
utskottet på ett positivt sätt behandlat
yrkanden som förekommer i ett par högermotioner.
Jag avser utskottets betonande
av att universitetspedagogiken
är en viktig uppgift och att man allt
mer måste uppmärksamma behovet av
universitetslärarnas pedagogiska utbildning.
Jag tänker på det resonemang som
utskottet för på sid. 20 i utlåtandet och
som gäller ett yrkande i högermotionerna
1:759 och 11:924, vilket går ut
på att vi om möjligt i den nya stadga,
som skall komma till för universiteten
och högskolorna, skall kunna få eu
motsvarighet till 2 § i den nuvarande
stadgan, en paragraf som säger: »Universiteten
stå under Kungl. Maj:ts beskydd
och åtnjuta oförkränkt den egendom
samt de inkomster, rättigheter, förmåner
och friheter, som lagligen tillkomma
dem.»

t Om detta säger utskottet att någon

ändring av universitetens status, sådan
den är tillförsäkrad dem i lag, inte kan
ske genom eu stadgebestämmelse som
har tillkommit i administrativ ordning.
Utskottet har emellertid i och för sig
ingenting att erinra mot att en motsvarighet
till paragrafen i eu eller annan
form överföres till den nya universitetsstadgan,
om Kungl. Maj:t vid sin ytterligare
prövning skulle finna detta
motiverat. Detta är faktiskt någonting
som har med självständigheten att göra
och inte enbart med de historiskt betingade
förhållanden som karakteriserar
universiteten och de traditioner där
vidlag, som kanske inte av alla uppskattas
lika högt.

Utskottet har också välvilligt behandlat
ett detaljförslag i motionsparet 1:
744 och II: 913, som gäller prorektorsbefattningen.
Utskottet har förordat bifall
till förslaget om att prorektor skall
väljas på samma sätt som rektor och
att prorektor skall vara ledamot av konsistoriet.

Som jag nyss sade, finns det några
reservationer knutna till föreliggande
utlåtande. Den ena rör fakultetsberedningarna.
Dessa utgör ett av de nya
och intressanta organ som omfattas av
förslaget. Fakultetsberedningarna skall
ju vara organ inom det centrala kanslersämbetsverket,
och deras uppgifter
blir utomordentligt betydelsefulla. De
skall följa forskningens och utbildningens
utveckling, villkor och behov ävensom
samhällslivets krav på den akademiska
utbildningens innehåll och organisation.
De skall för den centrala styrelsen
framlägga förslag till anslagsäskanden
och andra framställningar, som
sedan skall gå vidare till riksdagen. Till
dessa fakultetsberedningar skall de olika
fakulteterna och sektionerna direkt
inge sina äskanden och för dem framlägga
sina synpunkter. Eftersom, det
här gäller sådana kärnfrågor i universitetens
och högskolornas verksamhe''
som forskningens och utbildningens utveckling,
villkor och behov har vi i eu
högermotion betonat nödvändigheten

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

av att sammansättningen av dessa beredningar
skall bli sådan, att företrädarna
för fakulteterna själva skall fa
en dominerande ställning. Det bar inte
departementschefen ansett nödvändigt.
Han kanske över huvud taget inte delar
uppfattningen att det bör vara så, säger
han, därför att detta planeringsarbete
skall grunda sig på en avvägning mellan
de olika intressen som gör sig gällande
i detta sammanhang, å ena sidan
forskarnas och universitetslärarnas och
å andra sidan samhällets i övrigt och
då inte minst avnämarintresset. Det förefaller
mig som om man här liksom
matchar intressen mot varandra, som
egentligen inte är varandra motställda.
Jag har den bestämda uppfattningen
att arbetet vid universiteten, både när
det gäller utbildningen och när det gäller
forskningen, ligger i linje med samhällets
intressen och även i linje med
avnämarnas, d. v. s. de som en gång
skall ta emot dem som har utbildats på
de olika ämnesområdena. Det förefaller
mig vara ett viktigt behov som tillgodoses
genom samarbete mellan dessa,
låt mig kalla dem parter, såsom departementschefen
har framställt det.
Men nog är det väl ändå önskvärt alt
de som i hög grad skall representera
just den sakliga sidan i fråga om forskningens
och utbildningens innehåll, utveckling,
villkor och behov måste vara
väl representerade i dessa fakultetsberedningar.
Det finns — och det vill jag
inte underlåta att säga — uttalanden i
propositionen och för övrigt även i
utredningen, som — om jag inte missuppfattat
dem — ger intryck av att
man är en smula betänksam emot universitetens
egna företrädare i förhållande
till det effektivitetskrav, som
samhället måste ställa på de akademiska
läroanstalterna.

Vi har emellertid i reservationen nr
2 bara tagit upp eu del av det som äskandet
i motionerna 1:759 och 11:924
innehåller. Vi har inte fullföljt yrkandet
att företrädarna för universiteten,
universitetslärarna och forskarna skal!

vara dominerande eller utgöra åtminstone
hälften i fakultetsberedningarna,
men vi har tagit upp kravet att den teologiska
fakulteten skall vara företrädd
med en egen fakultetsberedning. Detta
kan tyckas underligt, eftersom det här
gäller eu fakultet som är liten i förhållande
till alla de andra, men det är
väl just därför teologiska fakulteten bör
ha en egen beredning — en liten fakultet
och dess intressen försvinner så lätt
i ett stort sammanhang, och bland de
fem föreslagna fakultetsberedningarna
skall ju en omfatta humaniora av alla
de slag och teologi. Vi menar att det
är risk för att den teologiska vetenskapen
och fakulteten — som inte alltid
kan skryta med att bli så väl tillgodosedd
genom positiva inställningar
till sina olika önskemål — kommer att
få en ytterligare försämrad ställning
inom den föreslagna nya organisationen.
Av den anledningen yrkar vi alltså
på att en särskild fakultetsberedning
för teologi skall inrättas.

När det gäller organisationen på det
lokala planet har man i viss mån ändrat
fakultetsindelningen. Jag tänker
framför allt på upprättandet av eu samhällsvetenskaplig
fakultet som skall inrymma
ämnesområden vilka tidigare
inte hört dit: psykologi, pedagogik

o. s. v. I reservationen nr 4 hävdas att
den ekonomiska fakulteten vid Lunds
universitet skall bibehållas i sin nuvarande
organisation för ombesörjande
av civilekonomutbildningen och inte
införlivas i den föreslagna samhällsekonomiska
fakulteten vid Lunds universitet.

Slutligen har vi en reservation som
handlar om den ekonomiska självständigheten,
men också om möjligheterna
till effektiv samverkan. I liögermotionen
har erinrats om ett system när del
gäller anslagsgivningen som förekommer
i England men som inte utan vidare
kan tillämpas här i Sverige. Kanske
man i alla fall kunde tillgodogöra sig
någonting av det. Förslaget går ut på
att försöka öka möjligheterna att till -

Nr 28

Onsdagen den

Ang. universitetens och högsk
godose behovet av smidighet i anslagsgivningen
för speciella ändamål. Om
medel har inbesparats på etl anslag
skulle de enligt förslaget kunna användas
till förstärkning av ett annat
anslag, naturligtvis med iakttagande av
speciella villkor — det skall inte gälla
inrättande av andra befattningar än
arvodestjänster o. s. v. Vi anser att detta
inte bara skulle leda till den större
smidighet jag nyss talade om utan också
medföra att man skulle kunna i
praktiken tillämpa ett slags samverkan
över både universitets-, fakultets- och
institutionsgränser.

Jag her, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2, 3, 4 och 5 vid statsutskottets
utlåtande nr 119 och i övrigt
till utskottets hemställan.

Herr KA1JSER (h):

Herr talman! Jag kan i mycket instämma
i det som fröken Ljungberg nu
har anfört, och jag vill redan från början
säga att jag även kommer att instämma
i yrkandet om bifall till samtliga
fem reservationer, där jag står som
första namn. Samtidigt vill jag emellertid
anknyta några mer allmänna reflexioner,
som berör vissa punkter i
propositionen och det utskottsutlåtande
som avgivits över den.

Universiteten har ju en dubbel uppgift,
forskning och utbildning. Båda
uppgifterna är viktiga och betydelsefulla,
och de är på ett alldeles speciellt
sätt sammankopplade med och beroende
av varandra. En undervisning, av
vilken man vill kräva en verkligt hög
klass och vilken skall ge de studerande
inte bara ett visst pensum av kunskaper
utan också en träning i vetenskaplig
metodik, vetenskaplig stringens och
kritisk bedömning, behöver samverkan
med vetenskaplig forskning för att kunna
nå denna verkligt höga klass. Och
forskningen når bäst och lättast de stora
resultaten när den får utvecklas i eu
miljö genomsyrad av vetenskapligt tänkande.

lornas organisation och förvaltning m. in.

»Il fant cultiver son jardin» man
måste vårda sig om sin trädgård — är
ett gammalt uttryck som tillskrives
Voltaire. Detta uttryck har ofta använts
och används fortfarande om den vetenskapliga
forskningen och om sättet
att bygga under för den. Det är i den
väl vårdade trädgården som de verkligt
vackra blomstren kommer. Det är
i den goda vetenskapliga miljön som
de stora vetenskapliga framstegen har
den största möjligheten att komma
fram.

När man studerar Kungl. Maj:ts proposition
nr 50 är man glad över vad
som där sägs om forskningens frihet
och om universiteten som centra för
fritt vald och fritt bedriven forskning.
För oss är det angeläget att försöka bevara
den akademiska friheten. Vetenskapernas
frihet — forskarnas rätt att
arbeta på saklig och objektiv grund —
har alltid utgjort eu av förutsättningarna
för västerlandets framsteg i såväl
andligt som materiellt avseende. De
mörkare perioderna i västerlandets historia
sammanfaller ofta med de tider
då tankens ofrihet har varit rådande.

Den frihet som universiteten har åtnjutit
i Sverige blir enligt vår mening
lätt illusorisk om inte universiteten tillförsäkras
en betydande grad av ekonomisk
självständighet. Denna ekonomiska
självständighet har gammal hävd.
Redan Gustav II Adolfs donation år
1624 av de gustavianska arvegodsen till
Uppsala universitet var ett steg för att
tillförsäkra universitetet medel för dess
verksamhet och gjorde det också för
närmare 200 år framåt. Donationen gav
även universitetet ett ekonomiskt oberoende.

Naturligtvis har mycket hänt sedan
den tiden, och visst är det sant att staten
för varje år ikläder sig ett allt större
ekonomiskt ansvar när det gäller
universitet och högskolor. Att det härav
kan och bör följa en vidgad kontroll av
anvisade allmänna medel är utan vidare
klart, men detta utesluter inte ett
betydande mått av frihet även i ekono -

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1964 fm.

äfi

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

miskt och organisatoriskt hänseende.
Det betyder också att delvis andra administrativa
grundsatser måste tillämpas
inom universitetsväsendet än inom
den offentliga förvaltningen i övrigt.
Det har ju fröken Ljungberg tidigare
påpekat.

Vår reservation nr 5 vid punkten nr
26 innefattar en liten och i det stora
sammanhanget kanske inte så väldigt
betydande bestämmelse, som dock skul_e
utgöra ett uttryck för ett visst mått
av förtroende för universitetsmyndigheternas
förmåga att med vissa ekonomiska
tillgångar anpassa sig efter ändrade
krav, dock helt och hållet inom
ramen för anvisade medel.

Man kan inte komma ifrån att den
föreliggande propositionen ger ett intryck
av att vara uppbyggd på grundval
av ett visst misstroende mot de akademiska
myndigheterna och framför allt
mot de vetenskapligt framstående forskarna
och de som har nått ledande
befattningar inom sin vetenskap och
blivit professorer, ett misstroende mot
deras förmåga såsom administratörer
och deras förmåga att organisera en
god och för sin uppgift lämpad utbildning.
Jag vill knyta an till några exempel,
där jag tycker att detta misstroende
har fått slå igenom. Jag skall emellertid
genast erkänna att ecklesiastikministern
i ett par punkter inte har visat
samma misstroende som universitetsutredningen,
som också har visat
mindre misstroende än statskontorets
rapport gör. Trots detta finns det dock
kvar ett visst misstroende mot universitetslärarna.
Det gäller t. ex. i fråga om
bestämmandet av studieplaner och kursinnehåll.
.lag skall gärna stryka under
en gång till vad fröken Ljungberg erinrade
om, nämligen att departementschefen
har påpekat att de nya former som
gäller för fastställande av kursplaner
och kursinnehåll inte innebär någon inskränkning
av det primära ansvaret för
utbildningens innehåll och organisation,
som även enligt departementschefen
bör ligga hos fakulteter och sektio -

ner, men man frågar sig onekligen hur
det skall bli möjligt för universitetslärarna
att stå fast vid sina önskemål
och kunna hävda sina krav och fordringar
gentemot vad utomstående anser.

Om man ser de olika plan, på vilka
dessa olika frågor skall behandlas, finner
man följande.

Vid fakulteterna finns utbildningsnämnder,
som skall fungera som fakulteternas
beredningsorgan i fråga om alla
på fakulteternas handläggning kommande
ärenden, vilka berör utbildningens
innehåll och organisation. Dessa
nämnder skall också komma med förslag.
I utbildningsnämnderna är professorerna
representerade, men det har
blivit en minskning i fråga om deras
representation. De har förut varit tillförsäkrade
tre platser men får enligt
det nya förslaget endast två. Det kan
hända att det blir tre, men trots detta
har det dock skett en viss försvagning
av professorernas ställning där.

Sedan kommer fakulteten, som jag
redan nämnt, men därtill finns också
ett tredje organ inom universiteten som
har hand om frågor rörande utbildningens
innehåll och organisation, nämligen
den administrativa avdelningens undervisningsbyrå.
Det framhålles att den byrån
bör bereda alla ärenden som gäller
utbildningens innehåll och organisation.
Det betyder alltså att den byrå som hör
till universitetsstyrelsens administrativa
avdelning, där rektor inte har något att
säga till om, kommer att ha ett betydande
inflytande beträffande fastställandet
av kursplaner och kursinnehåll. Det
framhålles också, att tjänstemän inom
denna avdelning bör fungera som föredragande
i utbildningsnämnden och
som föredragande i alla utbildningen
berörande frågor vid sammanträde med
fakulteter och sektioner.

Sedan finns det ytterligare en myndighet,
utbildningsrådet, som är den
centrala instansen. Det skall ha inflytande
beträffande frågor om utbildningens
dimensionering, innehåll och orga -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 2H

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

nisation. Det skall alltså ha en mycket
betydelsefull uppgift i sista hand beträffande
just dessa frågor. Utbildningsrådet
förutsattes komma att bestå av
företrädare för avnämarna — jag tycker
att avnämare är ett ruskigt uttryck
i samband med utbildning och undervisning,
men det är ju lanserat i gymnasieutredningen
och väldigt modernt
nuförtiden — och vederbörande läroanstalt
förutsättes få företrädare vid rådets
överläggningar, men dessa får dock
inte delta i besluten. .Tåg vill citera vad
eu så viktig remissinstans som Vetenskapsakademien
skriver. Akademien består
ju av våra mest framstående vetenskapsmän.
Vetenskapsakademien uttalar
följande: »Med avseende på förslaget
om utbildningsråd finner akademien betänkligt
att ''avnämarintresset’ föreslås
skola få starkt medinflytande vid bestämmande
av studieplaner och kursinnehåll.
Att anslagsbeviljande myndigheter
måste ha sista ordet i fråga om
universitetsväsendets utbyggnad är
självklart, men den närmare utformningen
av undervisningens art och innehåll
borde rimligen överlämnas åt
universiteten och högskolorna själva.»

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala
framhåller att sektionen inte kan
medge att innehållet av den utbildning
sektionen ger i realiteten skall fixeras
av företrädare för allmänna intressen
och de avnämarintressen som inte är
universitetens. Universiteten är nämligen
sina egna avnämare i den mån inom
dem bedrives högre utbildning och
forskning, och forskningens villkor bestäms
i hög grad av den lägre utbildningens
kvalité.

Vår tid är mycket materialistisk. Humanoria
och högre teoretisk utbildning
står inte lika högt i värdesättningen
som den rent praktiska, rent matnyttiga
utbildningen. Det gäller både den högre
och den lägre undervisningen. Jag inser
också att man från olika håll, kanske
inte minst från näringslivets sida,
vill ha en utbildning som ger precis
vad som behövs för deras verksamhet

och som inte skall belastas med onödiga
tillbyggnader. De hävdar intresset
av att det uppställda målet nås och atl
det kan nås på så kort tid som möjligt.
Det är klart att detta är en väsentlig
sak, men det finns också andra värden
som den akademiska ungdomen kan behöva
få del av under sin studietid. Just
när det gäller frågan om kursplaner och
studieinnehåll för dem som sysslar med
de grundläggande studierna är det som
det gäller att med användande av det
tidigare citerade uttalandet, »eultiver le
jardin», vårda och sköta den miljö ur
vilken de stora resultaten kan växa upp.

Misstroendet visar sig också gentemot
universitetets rektor. Det kom till uttryck
i universitetsutredningen och ännu
mera i statskontorets rapport, men
det har skärpts i propositionen och av
utskottet. Universitetsutredningen föreslog
att rektor i egenskap av självskriven
ordförande i konsistoriet karakteriseras
som universitetets högste företrädare
med skyldighet att öva inseende
över läroanstaltens samtliga angelägenheter.
Det uttalandet finns inte med i
departementschefens uttalande i propositionen
annat än i mycket stympat
skick. Där står nämligen bara att han
skall vara läroanstaltens främste företrädare,
och det understrykes att förslaget
icke innefattar någon självständig
beslutanderätt för rektor personligen.
Utskottet går ett steg längre när det bestämt
tar avstånd från att rektor härjämte
skulle vara chef för den för universitetets
olika verksamhetsgrenar gemensamma
förvaltningsorganisationen
av klart administrativ karaktär. Dit får
alltså inte rektor titta in, där får han
inte sticka näsan i blöt och där finns i
alla fall den avdelning, utbildningsbyrån,
som jag berörde för en stund sedan
och som är av så stor betydelse för fastställandet
av kursplaner och undervisningens
innehåll. Utskottet säger vidare
att »några garantier för att eu med
hänsyn främst till sina vetenskapliga
kvalifikationer vald rektor» o. s. v. Jag
tror att det är och bär varit undantag

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning ni. in.

att det har varit de rent vetenskapliga
kvalifikationerna enbart som bär avgörandet
vid valet av rektor. Valet bär
skett på grundval av ett bedömande, där
många faktorer spelat in. Vetenskapliga
kvalifikationer har naturligtvis spelat
eu stor roll, ty detta är grunden för ett
auktorativt uppträdande på universitetets
vägnar, men det bar varit mycket
annat också. Det har varit personligheten,
samarbetsförmågan, förmågan att
på ett representativt sält företräda universitetet
även i internationella sammanhang,
den förmodade förmågan att
vinna gehör för universitetets önskemål
på högre ort och inte minst dokumenterad
administrativ skicklighet. Alla
dessa olika moment har ingått bland
dem som varit avgörande när man har
valt en rektor, .lag tycker att det är
olyckligt, för att citera Karolinska institutets
lärarkollegium, att rektorsämbetet
skruvas ner till relativ obetydlighet.
I en av våra reservationer framlägger
vi förslag som innebär stärkandet
av rektors ställning.

Man har också markerat ett visst
misstroende i ett tredje avseende, nämligen
i frågan om institutionsprefekternas
förmåga att åstadkomma samarbete
över institutions- och fakultetsgränserna.
Institutionerna skall sammanföras i
grupper, och vilka de grupperna blir
kommer väl Kungl. Maj:t så småningom
att fastställa. Denna misstro är enligt
min mening inte berättigad. Jag vill
dock erkänna att bl. a. historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala i sitt remissyttrande
velat göra gällande att den kan
vara berättigad. Jag menar visst inte att
man måste ha enprofessorsinstitutioner,
så att varje professor skall ha sin egen
institution, men jag menar, att väl avgränsade
ämnen skall ha sin egen institution.
Jag skall be att även på denna
punkt få citera ett uttalande. Det gäller
visserligen förhållanden inom den medicinska
forskningen, där departementschefen
erkänner att förhållandena
kan vara av särskild natur, beroende på
klinikernas ställning inom sjukhusorga -

nisationen, men jag tror ändå att det
kan ha en viss allmän betydelse.

1 regionssjukvårdsbetänkandet, som
kom ut 1958, sägs följande: »Erfarenheten
talar emellertid för att om man vill
kraftigt befordra en klinisk verksamhet
eller medicinsk forskningsgren den bästa
metoden är att skapa största möjliga
frihet för dess utövning. Detta skulle
alltså här innebära inte blott full medicinsk
handlingsfrihet utan också administrativ
självständighet.»

.lag tror att detta gäller även inom
annan vetenskaplig forskning. Jag tror
att skapandet av självständiga institutioner
för nya forskningsgrenar varit
av stor betydelse när det gällt att utveckla
nya vetenskapsområden. Min
egen erfarenhet talar också för att institutionernas
självständighet inte på något
sätt hindrar ett vetenskapligt samarbete
över institutions-, fakultets- eller
högskolegränserna för isolerade forskningsuppgifter.
Under en tid av nära ett
decennium — med kortare avbrott för
beredskapstjänst o. s. v. — då jag för
några årtionden sedan höll på med vetenskapligt
arbete i Uppsala, var jag anställd
på en klinik, hade arbetsplats pa
två olika institutioner, en bakteriologisk
och en kemisk, fick teknisk hjälp på eu
institution där man arbetade med .statistik
och fick också hjälp på den patologiska
institutionen samt hade tillfälle
att diskutera frågor med företrädare
för naturvetenskapliga fakulteten beträffande
kemiska saker samt beträffande
vissa frågor även med representanter
för lantbrukshögskolan. Det fanns såvitt
jag vet inga gränser någonstans.
Alla var lika villiga och positiva när
det gällde att ställa sina resurser och
kunskaper till förfogande för den som
var i behov därav.

Jag vill uttala dessa reflexioner i samband
med diskussionerna om den nya
institutionsindelningen som riksdagen
ju inte på annat sätt än i princip har
att ta ställning till. Jag tycker nog också
att införandet av institutionskollegier
är eu demokratisering som i och för sig

Onsdagen «Ic-n 11 niiij 1904 fm.

Nr 2N

bil

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. in.

kan vara riktig, men som liar sill spets
riktad mot professorerna. För de flesta
av dessa liar del val inte varit någon
diktatur, utan man har samrätt med sina
medarbetare i alla frågor av betydelse.
Men det är kanske riktigt att det författningsenligt
regleras.

Mer eller mindre utpräglat bar del
alltid funnits en viss skillnad mellan den
forskning som förekommit vid universiteten
och den som skett vid fackhögskolorna.
Vid universiteten bar det bedrivits
mera av grundforskning, vid
fackhögskolorna med deras direkt yrkesinriktade
utbildning har också forskningen
varit av mera målinriktad karaktär.
Jag tror att det är möjligt att
göra denna generalisering, men som
alla generaliseringar är det kanske en
överdrift. Här ligger dock kanske grunden
till en del av den kritik som från
olika håll riktats mot universitetsinstitutionerna.
Man tycker inte att man har
sett några praktiska resultat av den
grundforskning som bedrives i en universitetsinstitution.
Ibland når grundforskningen
dock resultat som i sinom
tid och helt oväntat visar sig mycket
värdefulla. Vetenskapens historia är
fylld av exempel på det.

Undervisningen har också lagts på
olika sätt. Matematikstudiet vid de tekniska
högskolorna bar inriktats på möjlighet
att praktiskt utnyttja den högre
matematikens metoder, mindre till att
utreda dessa metoders teoretiska underlag,
vilket är väsentligt för universitetsundervisningen.
En viss olikhet föreligger
här alltså i undervisningen både beträffande
dess syfte och dess teknik.

Det är bland annat sådana synpunkter
som ligger bakom vår reservation om
att den ekonomiska fakulteten i Lund
skall få bli kvar och icke uppslukas av
den nya samhällsvetenskapliga fakulteten.

Till slut vill jag säga att jag betvivlar
att den nya organisationen med bl. a.
fakultetsberedningarna och förbigåendet
i princip av den lokala universitetsledningen
kommer att innebära någon

nämnvärd förenkling i gången av ärendenas
behandling. Universitetsledningen
skall i alla fall göra eu bedömning och
komma med sina egna yttranden över
fakulteternas framställningar. De förslag
som nu framläggs med olika vägar,
delvis vid sidan av varandra, dels direkt
till fakultetsberedningarna men
också indirekt via universitetets centrala
ledning verkar i mitt tycke mycket
krångliga. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm beskriver den
föreslagna organisationsformen som ytterligt
komplicerad och enligt dess mening
utan utsikter alt arbeta effektivt.
Jag vill bara hoppas att det inte skall bli
för mycket virrvarr när administrationen
skall läggas om, och jag hoppas,
trots allt, att de ändringar som nu skall
beslutas skall bli till nytta för universiteten,
för forskningen och för den akademiska
undervisningen och att de farhågor
av olika art som jag har gett ett
visst uttrjmk för skall komma på skam.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga de fem reservationer
som har mitt namn såsom första namn.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Att jag har tagit till
orda i detta ärende, som egentligen inte
tillhör mitt ämnesområde, beror därpå
att jag på senare år haft mycket att
göra med Lunds universitet. Jag har
haft det av personligt intresse, men jag
har också handlat å tjänstens vägnar
därigenom att Skånes handelskammare,
där jag har min borgerliga gärning,
på sin tid aktivt medverkade i planeringen
av såväl den ekonomiska fakulteten
i Lund som den tekniska högskolan
därstädes. Jag har följt utvecklingen
därefter och sökt att efter bästa
förmåga sätta mig in i de aktuella problemställningarna.
Jag har därför fått
en viss inblick i hur ett universitet
fungerar och hur man där tänker och
tycker rörande universitetens organisatoriska
förhållanden.

Jag kan ge milt erkännande åt de -

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1904 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning in. m.

partementschefens insats genom de reformer
som han föreslår i propositionen,
även om jag inte till alla delar
kan godta vad han föreslår. Men mot
bakgrunden av mina erfarenheter från
Lund måste jag bestämt opponera mig
mot statsutskottets uttalande på sidan
7, där det sägs följande: »Samverkan
förutsätter emellertid ett visst mått av
samförstånd. I dag synes våra universitet
och högskolor, sedan länge skilda
åt genom skarpt uppdragna gränser,
icke beredda att över lag acceptera former
för en fastare samverkan.» På vilka
grunder stöder utskottet detta ganska
kategoriska uttalande, när utskottet
yrkar på än kraftigare integration än
vad till och med departementschefen
förordat?

Mina erfarenheter från Lund är de
motsatta. Så var t. ex. universitetet
självt från första början positivt inställt
till att civilekonomutbildningen
icke organiserades som en självständig
handelshögskola, som det var tal om,
utan som en ekonomisk fakultet, alltså
såsom en ny enhet inom universitetets
ram. Om detta var så välbetänkt med
tanke på vad som nu föreslås i organisatoriskt
hänseende kan diskuteras.
Men så skedde likväl, och ett intimt
samarbete har på detta område ägt rum
över fakultetsgränserna. Detsamma är
förhållandet med den tekniska högskolan
i Lund. Från universitetets sida
har man inte alls haft något att erinra
emot att tekniska högskolan organisatoriskt
införlivas med universitetet som
en särskild fakultet, och professorerna
vid universitetet har på allt sätt stött
civilingenjörsutbildningen. Alla har
hjälpt varandra, och undervisningen
har meddelats efter konstaterade behov
utan alltför stor bundenhet vid fakultetsgränserna.
Att universiteten är
traditionsbundna är en annan sak, men
tradition kan också vara ett styrkebälte.

Utskottets nyss citerade yttrande
saknar alltså för Lunds universitets vidkommande
allt verklighetsunderlag en -

ligt min mening. Jag är rädd för att
eu alltför långt driven integration inom
högskole- och universitetsvärlden
kan resultera i en försämrad organisation
och en försämrad undervisning.
Detta om detta.

Sedan en annan sak som de föregående
ärade talarna har varit inne på.
Propositionens huvudmål är förstärkning
och rationalisering av administrationen
i samband med universitetens
upprustning. Därom är inte något att
säga. Men i samma svep har man gett
sig in på den självständiga ställning
som universiteten av ålder haft. Det
har sagts, bl. a. i en artikel i regeringsorganet
Stockholms-Tidningen, att vad
saken rätteligen gäller är makten över
universiteten. Jag vet inte hur mycket
som kan ligga i detta. Den frihet som
jag har talat om har uteslutande främjat
universitetens utveckling. Friheten
för universiteten har tolererats av det
karolinska enväldet och andra senare
regimer, men i dagens demokrati framstår
tydligen för många denna frihet
som en skönhetsfläck. I propositionen
bibehåller man för all del en rector
magnifieus vald av de akademiska lärarna
— statskontoret ville ha en generaldirektör
— men man beskär hans
befogenheter och sätter vid hans sida
en major domus, ett universitetsråd,
en regeringsinspektör, vad man nu vill
kalla det, som skall stå i »ett särskilt
ansvarsförhållande till Kungl. Maj.''t»,
såsom propositionen så öppenhjärtigt
uttrycker det. Denne man skall, som
sagt, stå i ett särskilt ansvarsförhållande
till Kungl. Maj:t i motsats till rektor,
som tydligen inte skall göra det.
Här öppnar sig stora möjligheter till
komplikationer i form av personliga
motsättningar.

Utskottet understryker i än högre
grad än departementschefen att denne
nye herre skall i realiteten styra universitetet
såsom chef för administrationen
och dirigera verksamheten, medan
rektor — om jag inte har missförstått
utskottet — snarare skall vara

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

(i!

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. in.

en representations- och dekorationsfigur.
Detta är kanske inte departementschefens
mening — lian skakar på huvudet
— men jag ifrågasätter om inte
den tanken i varje fall har föresvävat
utskottets majoritet. Utskottet uttalar
uttryckligen att utskottet inte kan biträda
att rektor skall vara chef för universitetets
olika verksamhetsgrenar av
klart administrativ karaktär. Utskottet
stöder sin mening på resonemanget att
valet av en främst med hänsyn till sina
vetenskapliga kvalifikationer utsedd
rektor inte alltid ger garantier för administrativ
skicklighet. För min egen
del har jag nog den uppfattningen att
den administrativa förmågan hos vederbörande
i praktiken spelar en avgörande
roll vid rektorsvalet. Rektor utövar
ju i dag den högsta ledningen över
hela fältet, och därför behövs en man
med administrativa talanger. Det har
nog alltid sörjts för att man på rektorsstolen
placerat personer med stor administrativ
fallenhet.

Jag finner utskottets skrivning pa
denna punkt direkt otydlig och menar
att detta nya system, om man följer
utskottet, medför risker för »dubbelkommando».

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 3 av herr Kaijser
m. fl., innebärande att rektor skall vara
högste chef för den lokala administrationen
i dess helhet och att den administrative
chefstjänstemannen skall
benämnas akademidirektör.

1 en punkt har jag ett speciellt intresse
av propositionen. Jag avser förslaget
att den ekonomiska fakulteten i
Lund, inrättad så sent som 1960, nu
skall införlivas med en nybildad samhällsvetenskaplig
fakultet. Motiveringen
är endast den att flera av de samhällsvetenskapliga
ämnena ingår som
betydelsefulla beståndsdelar i såväl den
samhällsvetenskapliga utbildningen som
civilekonomutbildningen. Det är riktigt
»tt så är fallet, men enligt min mening
är det mera som skiljer än som förenar.
Vad som skiljer är i första hand

de skilda utbildningsmålen men också
hela inriktningen av undervisningen.
Det speciella målet för den ekonomiska
fakulteten är utbildningen av civilekonomer
för näringslivets behov. 1 denna
utbildning är ämnet företagsekonomi,
uppdelad på olika specialområden,
kärnämnet. Företagens lönsamhet är
ju ledmotivet i företagsekonomien.

Denna utbildning är en ren fackutbildning,
som lämpligen bör bedrivas
i största möjliga utsträckning hand i
hand med näringslivet och med praktikens
krav som ledstjärna. Utbildningen
är förenad med en relativt bunden
studiegång och skiljer sig avgjort från
de discipliner som i övrigt avses att
hänföras till den nya samhällsvetenskapliga
fakulteten. Den samhällsvetenskapliga
utbildningen är såvitt jag
förstår något helt annat än civilekonomutbildningen.
Den öppnar sin vida
famn åt vitt skilda håll och har sitt
eget utbildningsmål. Flertalet av de
s. k. samhällsvetarna är nämligen inriktade
på ett framtida arbete i statliga
och kommunala befattningar inom
administrationen och möjligen även i
undervisningens tjänst.

Som ledamot av fakultetsrådet vid
den ekonomiska fakulteten i Lund har
jag endast haft gynnsamma erfarenheter
av den nuvarande organisationen,
som har fungerat väl, även om den haft
vissa besvärligheter i det första utbyggnadsskedet.
Jag föreställer mig att en
lotal sammanslagning kan komma att
medföra organisatoriska svårigheter.
Fn sådan svårighet sammanhänger med
att tillträdet till civilekonomutbildningen
ju är föremål för en spärr, som
i varje fall måste upprätthållas under
de närmaste åren med tanke på lärarbristen,
medan de studenter som vill
bedriva samhällsvetenskapliga studier
till pol.mag.-examen har fritt tillträde
till fakulteten.

Den omständigheten att civilekonomutbildningen
får bibehålla en egen utbildningsnämnd
med kontakter med
näringslivet är förvisso värdefull, men

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

det innebär inte att olägenheterna med
sammanslagningen elimineras. Sammanslagningen
kan medföra olägenheter
jämväl i ett annat avseende, som
jag tidigare berört, nämligen i fråga
om Lunds likställdhet på civilekonomundervisningsområdet
med motsvarande
utbildning vid handelshögskolorna
i Göteborg och Stockholm, vilka intar
en självständig ställning. Hade åtminstone,
herr statsråd, möjligheter öppnats
för en särskild sektion för civilekonomutbildningen,
hade genom ett sådant arrangemang
kanske förutsättningar kunnat
uppnås för en vettig organisation.
Jag vet emellertid inte hur departementschefen
ser på detta spörsmål och
över huvud taget på hur civilekonomutbildningen
skall kunna organiseras
inom den nya fakultetens ram.

t ovisshet härom ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 4 av herr Kaijser m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är rädd för att jag
inte vare sig kvantitativt eller kvalitativt
kan konkurrera med dem som tidigare
yttrat sig i denna fråga, och det
är ju synd, eftersom jag uppfattat det
som så att jag har en gentemot dem
avvikande mening. .lag gillar till alla
delar de grundtankar som ligger bakom
proposition nr 50. .lag tycker att departementschefen
i ett avseende inte
gått tillräckligt långt, och det gäller
frågan om vissa organisatoriska förhållanden
mellan Chalmers tekniska högskola
och Göteborgs universitet. Detta
bär föranlett mig och några andra att
viicka en motion i anslutning till propositionen,
och det är med anledning
därav som jag gärna vill säga några
ord.

När det gäller ämnesgruppen matematik,
fysik, kemi och teoretisk fysik
har det åtskilliga år rått samarbete mellan
Chalmers tekniska högskola och Göteborgs
universitet. Det började någon
gång i mitten på 1950-talet, och detta

samarbete har ägt rum under enkla och
smidiga former. När nu den nya organisationen
skall träda i kraft skall det
enligt departementshefens förslag införas
nya former i detta samarbete. När
universitetsutredningens förslag om de
båda lärosätena i Göteborg inte blev
omtyckt i Göteborg, fann departementschefen
alltså en annan väg att lösa de
frågor som gäller samverkan just i denna
lilla detalj. Det har föreslagits ett
nytt provisorium som skall gälla tills
vidare. Jag skall inte gå in på några detaljer.
Jag har inte bifogat någon reservation
utan har bara avgivit en s. k.
blank reservation, och det är den som
förklarar detta anförande. Jag har därför
inte anledning att fördjupa mig så
mycket i detaljerna.

Jag vill säga att de skäl mot motionen
som utskottet anfört i utlåtandet
har förvånat mig mycket, tv utskottet
har, såvitt jag förstår, en inställning till
integrationstanken — tanken på samverkan
mellan de olika lärosätena i Göteborg
— som ligger i linje med den
mening jag själv har på denna punkt
och som jag tror alt även departementschefen
hyser, fastän han inte uttryckt
detta så klart som utskottet gjort. Utskottet
säger nämligen på sid. 18: »Utskottet
har redan i det föregående
starkt pläderat för integrationstanken
— — —.» Utskottet behandlar denna
fråga på sidorna 6 och 7, och jag skall
inte läsa upp vad utskottet där sagt —
det är onödigt, det står ju i utlåtandet.
Utskottet har hävdat den meningen att
det bör så fort ske kan ske en sammanslagning
av de olika lärosätena inte
bara i Göteborg utan också på andra
orter.

Det är två skäl som utskottet anfört
som hinder för att tillstyrka min motion,
som gick ut på att man skulle låta
det vara som det är för närvarande i
avvaktan på en skyndsam utredning
som skulle söka finna former för en
lämplig integration mellan Chalmers
och universitetet i Göteborg. Utskottet
hänvisar till ett avtal med handelshög -

Onsdagen den 27 maj 19<i4 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. in.

skolan, som inte är aktuell! i motionen
och i detta sammanhang. Det är klart
att om det skall ske en sammanslagning
i Göteborg hör handelshögskolan vara
med — det är jag på det klara med.
Men det behöver vid inte ske på en
gång. Man kunde ju börja i mindre
skala och inte famna över hela landet
i första omgången. Det bör undersökas
om det finns möjligheter att genomföra
denna integration i Göteborg med anledning
av den situation som uppstått
till följd av propositionen.

Det är att märka att de tidigare positionerna
har omprövats i Göteborg efter
att propositionen avlämnats. Under
riksdagsbehandlingen har konsistoriet
vid universitetet uppvaktat statsutskottets
avdelning — konsistoriet har
inte erhållit personligt företräde men
har per korrespondens delgett utskottet
sin uppfattning. Konsistoriet
säger att det nödgas ta under förnyat
övervägande sitt i remisssvaret
över universitetsutredningens betänkande
»Universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning» (SOU
1963: 9) framlagda förslag till organisationen
av den framtida samverkan
mellan Chalmers tekniska högskola och
universitetet.

Konsistoriet slutar sin framställning
med bl. a. följande: »Olika grader av
integration är därvid tänkbara. Den
mest radikala skulle vara ett totalt sammanförande
av de båda läroanstalterna
till en enda med gemensamt konsistorium
och gemensam förvaltning. Den
minst radikala skulle vara ett samordningsorgan,
som med konsistoriefunktion
hade att leda de institutioner det
här är fråga om.» Det är alltså ett klart
ställningstagande från ett av de lärosäten
det är fråga om, och denna inställning
avviker från det som man
kanske haft anledning tolka in i det
tidigare ställningstagandet. Det hade
varit tacknämligt om denna skrivelse
hade citerats i utskottshandlingarna.
Visserligen finns den att läsa då den är
en offentlig handling, men det hade va -

rit värdefullt att ha haft den med i utlåtandet.

Vidare har utskottet sagt att motionärerna
inte klart redovisat hur det hela
skulle fungera, om man skulle låta det
hela vara som det är f. n. .lag har grubblat
på vad utskottet menat, men jag har
inte kunnat få någon klarhet i detta.
Om man låter det vara som det är behöver
man inte bevisa hur det skall
fungera. Det har fungerat, kanske inte
så bra, men det har dock fungerat under
några år, och då ankommer det väl
knappast på motionärerna att klara ut
om en eller annan tjänst skall hänvisas
till den ena eller andra institutionen.
Så skolmästaraktig bör man inte vara
även om man representerar statsutskottets
andra avdelning, att man skall kräva
av enskilda motionärer att i motionerna
redovisa alla arrangemang
som skall tillkomma i administrativ
ordning. Jag hoppas att det inte blir
riktgivande för riksdagsarbetet i andra
sammanhang.

Sedan är kanske inte så mycket mer
att säga. Jag hoppas att den positiva
inställning, som propositionen andas
och som har skärpts betydligt i utskottsutlåtandet,
kommer att betyda att
det inte dröjer länge innan vi uppnår
en integration av lärosätena i Göteborg,
den ort diir det är angelägnast just nu.

Häri instämde fröken Mattson (s).

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag skall heller inte bli
mångordig, men jag måste börja med
1960 års beslut. Det är ju klarlagt att
mellan universitetet i Göteborg och
Chalmers skulle etableras samarbete på
det naturvetenskapliga och matematiska
området. När beslutet fattades var det
ingen som tänkte sig att det skulle vålla
några större dissonanser. Huvudsaken
för båda lärosätena var ändå att
det skulle ställas goda resurser till förfogande
i form av lokaler, utrustning

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

och personal. Det var i samband med
remissbehandlingen av universitetsutredningens
betänkande som det började
bli litet oroligt. Såvitt jag har kunnat
finna i den stora handling som utgör
proposition nr 50 har departementschefen
skisserat inte mindre än fyra
förslag för samordningen mellan universitetet
i Göteborg och Chalmers. Det
mest radikala är vad herr Bergman för
ett ögonblick sedan talade om: en fullständig
integration mellan universitetet
och Chalmers. Motsatsen är vad som
här föreslås, att lokaler, utrustning och
viss personal ställs till förfogande genom
Chalmers försorg, under det att
lärarkrafterna får gå på de olika staterna.

1 vanliga fall brukar kostnaderna spela
stor roll, och det brukar vara diskussion
mellan de olika institutionerna
om vem som skall bära dessa kostnader.
För riksdagen är det ju skäligen likgiltigt
om de förs på universitetets stat
eller på Chalmers stat. Men i detta fall
är det egendomligt nog så att den institution
som klagar mest är den som fått
en hel del av kostnaderna överförda på
den andra.

Jag trodde för min del, när jag 1960
var med och arbetade på detta, att huvudsumman
ändå var att dessa institutioner
skulle få goda förutsättningar för
att sköta sin undervisning. Det allra
enklaste sättet vore att låta Chalmers
leva sitt liv och universitetet sitt. Men
detta stämmer inte med det principbeslut
som fattades vid 1960 års riksdag
och soin ingen då gjort någon attack
emot. Det är ändå så att Chalmers blir
en mycket stor högskola, när den är
fullt utbyggd. Jag har ett minne av att
det så småningom blir ungefär 3 000
studenter. Universitetet är ännu större,
där förefaller det som om möjligheterna
att ta in studenter är praktiskt taget
obegränsade.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att Chalmers grundades redan 1829,
och därifrån har utgått ingenjörer inte
bara för att täcka behovet i Sverige.

Chalmers har exporterat ingenjörer till
praktiskt taget hela världen, och det är
väl inte alldeles utan betydelse att namnet
Chalmers får vara kvar. Vi som
har fått undervisning där är rädda för
att det kommer att försvinna, därest
Chalmers blir en fakultet inom universitetet.

När det nu inte går att låta Chalmers
leva sitt liv och universitetet sitt, vill
jag uttrycka den förhoppningen att
Kungl. Maj:t vid den fortsatta handläggningen
av detta organisationsproblem
tar hänsyn till att det är av betydelse
att skillnaden mellan Chalmers
och universitetet ej utplånas utan får
helt kvarstå.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I egenskap av relativt
flitig motionär i utbildningsfrågor får
jag ofta möta utskottsorden »att motionerna
icke må bifallas av riksdagen».
Men i fråga om ett motionspar, 1: 758
och 11: 927, har jag fått möta helt andra
ord: »att riksdagen må i anledning
av motionerna i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
om angelägenheten av en prövning
av frågorna om samverkan mellan universitet/högskolor
och bildningsorganisationer
samt om en akademisk fortbildning.
» Med anledning av dessa välvilliga
ord, herr talman, vill jag här framföra
ett tack och ta tiden i anspråk för
några små kommentarer.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
om vikten av att ökad uppmärksamhet
ägnas spörsmålet om kontakterna
mellan universitet och folkbildning
och i anslutning härtill den
inte mindre viktiga frågan om akademisk
fortbildning. Utskottet anser att
en vidgning av kontakterna kan vara
av stort värde både för universitet/
högskolor och för bildningsorganisationer
samt avnämare av den akademiska
arbetskraften. Att vetenskapliga landvinningar
görs tillgängliga för en bred
allmänhet är angeläget och kommer att

Onsdagen den

Ang. universitetens och högske

ge universitet och högskolor en goodwill.
Bättre sammanfattning av motionärernas
intentioner kan icke göras.

Allteftersom gränserna för utbildning
och forskning vidgas är det naturligt
och riktigt att folkbildningen får följa
med och får resurser att föra ut kunskaperna
till det bildningssökande folket,
icke minst de yrkesverksamma.

1 dagarna har redovisats en undersökning
i Norrköping bland tjänstemän,
som visar ett påtagligt stort intresse att
vidareutbilda sig. Icke mindre än 51
procent av de 5 000 tillfrågade tjänstemännen
är intresserade av yrkesinriktad
vidareutbildning, som troligtvis också
i viss utsträckning berör högre utbildning.
I går kunde jag med tacksamhet
notera att statsråden Palme och
Edenman i debatten kring de studiesociala
frågorna båda framhävde vikten
av att de vuxna skulle beaktas i detta
sammanhang i en framtid.

De organisationsformer som skulle
behövas för ett utvidgat samarbete mellan
det högre utbildningsväsendet och
folkbildningsorganisationerna bör enligt
vår mening närmare prövas för att få
fastare form. Det är min förhoppning
att den positiva skrivningen om motionerna
skall få en sådan verkan för
framtiden.

Jag skall nu återkomma till ett annat
motionspar, där jag har skrivit på, nämligen
motionerna I: 756 och II: 923. Det
gäller frågan om en fortsatt reform av
universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning samt hur långt
man skall gå under denna första etapp
av reformen i vad den gäller önskemålet
om integration och fast samverkan
mellan det högre utbildningsväsendets
läroanstalter. Jag är på det klara med
— det får man lära sig inte minst i näringslivet—
att när man skall genomföra
och tillämpa nya organisationsprinciper
är det alltid en ytterligt delikat
fråga, i synnerhet för dem som den
berör. Det finns därför all anledning
att många gånger skynda långsamt och
ta en etapp i taget. Samtidigt kan det

3 Första kammarens protokoll 196''i. Nr 28

27 maj 1904 fm. Nr 28 65

dornas organisation och förvaltning m. ni.

ibland vara bäsl att på eu gång genomföra
vissa reformer på vägen. Det viktigaste
är att ha klart för sig vad man
sill nå för resultat.

Utskottet framhåller, som redan tidigare
sagts här, att reformen skall ses
som ett första men viktigt led i utvecklingen
av det högre utbildningsväsendet,
och denna får icke anses avslutad
ens på kort sikt. Den uppfattningen har
vi också hävdat i nämnda motioner, vilket
även avspeglas i våra yrkanden.

En annan bärande tanke är att de
administrativa uppgifterna bör handläggas
inom en för varje universitetsort
gemensam lokal förvaltningsorganisation.
Det är mycket som talar för detta,
inte minst den administrativa verksamhetens
effektivitet. Jag förstår att
fröken Ljungberg tänkte på mig i sitt
tidigare anförande. Det kan vara så, fröken
Ljungberg, att man tar intryck av
sin miljö. Jag är sedan många år verksam
inom ett stort företag, där man ser
mycket ur effektivitetssynpunkt. Det
kan inte hjälpas att man också när det
gäller dessa frågor ser dem ur effektivitetssynpunkt.
Samtidigt har jag mycket
stor förståelse för dte synpunkter
som fröken Ljungberg och andra här
har framfört beträffande forskningens
frihet o. s. v. Det finns naturligtvis skäl
att anföra emot detta, vilket också framgår
av reservationerna. Det är en fråga,
anser jag, om avvägning mellan ansvar
och befogenheter och på vad sätt fördelningen
därav bäst tjänar verksamhetens
ändamål — i detta fall forskning
och utbildning. Jag ser det så att denna
fördelning av ansvar och befogenheter,
som reformen syftar till, skall ge
forskarna bättre arbetsmöjligheter genom
att avlasta dem administrativa besvär
och bekymmer. Jag anser inte, att
detta nödvändigtvis skulle behöva beröva
dem friheten eller begränsa den.

Motionärerna har yrkat på att en särskild
organisationskommitté borde tillsättas
för att planera utvecklingen. Utskottet
finner det i nuvarande läge icke
erforderligt att vid sidan av kanslers -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Ang. universitetens och högskolornas

ämbetet ha en organisationskommitté
utan menar att ämbetet skall beakta vad
utskottet anfört i fråga om samverkan
och integration samt kontinuerligt ägna
uppmärksamhet åt arbetet på eu fortlöpande
universitetsreform. Enligt min
uppfattning kan det vara ganska svårt
för en chefsmyndighet att handlägga
och utforma organisationsreformer, som
berör inte minst den egna personalen.
Man har erfarit att det ofta går lättare
om förslagen kommer från ett fristående
organ. Detta är ju inte någonting
som inte har tillämpats tidigare inom
statsförvaltningen, .lag kan förstå att
det, när man gör en stor organisation
av ett verk, kan vara lämpligt att ett
tillfälligt fristående organ hjälper till.

Beträffande byråchefernas ställning
i konsistoriet, där det föreligger ett annat
yrkande, har utskottet förordat att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna vad utskottet anfört, nämligen
att byråchefernas representation
i konsistoriet skall beaktas.

I vårt sista motionsyrkande tar vi upp
frågan om att inrätta, i överensstämmelse
med universitetsutredningens förslag,
en samarbetsnämnd som styrelse för de
gemensamma institutionerna vid universitetet
i Göteborg och Chalmers tekniska
högskola. På denna punkt har representanter
från Göteborg redan yttrat
sig. Vi motionärer har varit litet mer
frimodiga och föreslår helt enkelt en
sådan gemensam nämnd.

Jag tycker att vi när det gäller förhållandena
i Göteborg har liksom i ett nötskal
de olika instansernas inställning —
motionärernas, departementschefens
och utskottets — till genomförandet av
denna första etapp av reformen. Där
har vi motionärer kanske velat gå en
aning längre i integrationssträvandena
redan nu, medan departementschefen
under tyngden av remissinstansernas
skilda intressen söker en provisorisk
lösning. Den reaktionen är förståelig
och mycket hedervärd. Vi motionärer
har emellertid sökt följa universitetsut -

organisation och förvaltning m. in.

redningen och tror oss därmed till sist
gagna allas intressen bäst.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
vid utskottets utlåtande i punkterna 10
och 1(5 yrka bifall till motionerna I: 756
och II: 923 såvitt här är i fråga.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! I grund och botten
kunde jag kanske ha nöjt mig med att
instämma med herr Gösta Jacobsson,
men jag tycker å andra sidan att utskottsutlåtandet
på den punkt som gäller
civilekonomutbildning i Lund är sä
kortfattat och ofullständigt, att det finns
anledning att tala om för kammaren
hur detta ärende har utvecklats.

I slutet på 1950-talet tillsattes en
kommitté som var gemensam för näringslivet
och universitetet och som
skulle undersöka möjligheterna att anordna
en civilekonomutbildning i Lund.
Den avvisade för sin del tanken på att
låta denna utbildning ingå som en del
av den samhällsvetenskapliga utbildningen.
Man var inne på alternativen
en ren handelshögskola eller en ekonomisk
fakultet vid universitetet och stannade
för det senare, vilket ju också
blev resultatet i det riksdagsbeslut som
följde.

Målet har hela tiden varit att utbildningen
av civilekonomer i Lund skall
vara fullt likvärdig med utbildningen
av civilekonomer i Stockholm och Göteborg.
Jag hoppas att målet för civilekonomutbildning
vid andra lärosäten
skall vara detsamma.

1955 års universitetsutredning har
sedan föreslagit den ordningen att man
skulle lägga samman den ekonomiska
fakulteten med den samhällsvetenskapliga.
Det förslaget har varit ute på remissbehandling.
Lärarrådet vid Handelshögskolan
i Stockholm har betonat
vikten av att civilekonomutbildningen
handhas av ett organ som är inriktat på
att skapa och vidmakthålla goda kontakter
med det ekonomiska livet och

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

att civilekonomutbildningen inte får
bli bara eu del av ett större utbildningsprogram
— det är annars risk att
den får stå tillbaka för andra uppgifter.
Man kan väl säga att den ekonomiska
fakulteten i Lund, universitetsmyndigheterna
i Lund och kanslersämbetet
instämt i detta.

Från näringslivets sida har man upprepade
gånger starkt understrukit vikten
av att utbildningen bibehålls med
speciell inriktning på näringslivets förhållanden.
Om utbildningen i Lund
blir av annan typ än den i Stockholm
och Göteborg, är det risk att likvärdigheten
med de studenter som utexamineras
från dessa lärosäten rubbas. Som
konsekvens därav skulle man kunna
riskera att näringslivets förtroende för
utbildningen av civilekonomer i Lund
skulle kunna minska. Det är inte utan
att studenterna också är känsliga och
oroliga för en sådan utveckling.

Nu föreslås det att man bryter med
den nuvarande organisationsformen
samtidigt som man utexaminerar de
första civilekonomerna som har följt
undervisningen vid den ekonomiska fakulteten
i Lund. Har man då gjort en
så negativ erfarenhet under den tid som
utbildningen har pågått? Liksom herr
Gösta Jacobsson känner jag mig i viss
mån medansvarig, om det är någonting
sådant som ligger till grund för
ändringen i organisationsformen.

Jag tror det är viktigt att ännu eu
gång understryka att studenterna här
måste ha fullt förtroende för att utbildningen
blir lika god och av samma karaktär
som den vid de andra lärosätena.

Departementschefen hänvisar i det
här sammanhanget till utbildningsråden,
som skall säkerställa samarbetet
med näringslivet. Departementschefen
understryker själv i propositionen att
utbildningen vid de olika läroanstalterna
är oenhetlig och anser därför att
det nuvarande rådet bör vara kvar i
Lund och inte när det gäller civileko -

nomutbildningcn ersättas av ett centralt
råd.

Utskottet avfärdar det resonemang
som har förts av remissinstanserna och
andra och som även förts i motionerna
1:757 och 11:926 på tretton rader och
med eu allmän hänvisning till värdet
av samarbete utöver fakultets- och institutionsgränser.
Det har formulerats i
några svepande ordalag i inledningen
till utskottsutlåtandet. Vi kan lugnt säga
att den ekonomiska fakulteten i
Lund aldrig har motsatt sig ett sådant
samarbete. Tvärtom har det stimulerande
med uppläggningen av en ekonomutbildning
knuten till universitetet i
Lund just varit tanken att man skulle
kunna få studenterna, som visserligen
gick i en bunden studiegång, att också
följa universitetsutbildningen vid de
fria fakulteterna.

Utskottet referar ett led i en mening
i motionen, men tar därvid inte med
den reservation, som samtidigt ingår i
satsen. Man bryter sönder en sats i motionen
och når därigenom ett helt annat
resultat. Jag skall be att få citera
meningen ur motionen. Den lyder:
»Även om det ej finns anledning att antaga
att undervisningen såsom sådan i
allmänhet skulle bli sämre, om den administrerades
av en samhällsvetenskaplig
fakultet, måste det faktum att en sådan
fakultet även har andra utbildningsmål
verka splittrande och försvåra
kontakterna med näringslivet.» Utskottet
inskränker sig till att säga, »att
motionärerna själva ansett att anledning
saknades att antaga att undervisningen
såsom sådan i allmänhet skulle
bli sämre om den administrerades via
en samhällsvetenskaplig fakultet». Det
är en helt annan sak som man här lägger
in i vad motionärerna har sagt. Det
är, tycker jag, ett högst tvivelaktigt exempel
på referingskonst. Det förvånar
mig alldeles särskilt mot bakgrunden av
att man här berör ett område där man
är van att ha höga krav på vetenskaplig
exakthet.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 19(54 fm.

Ang. universitetens och högskolornas

Utskottet verkar faktiskt mycket illa
informerat om de rådande förhållandena
i Lund, eftersom utskottet talar om
att förbindelserna med näringslivet bör
kunna säkras »genom tillkomsten av
ett särskilt lokalt anknutet utbildningsråd
med representanter för avnämarna».
Detta fakultetsråd för ekonomutbildningen
bär existerat alltsedan fakultetens
tillkomst år 1961. Det nya är
egentligen bara att utbildningsrådets
möjlighet att fylla sina funktioner i den
nya organisationen kanske kommer att
försämras, bl. a. därigenom att ledningen
för fakulteten förändras, dekanus
försvinner o. s. v. Det torde vara riktigt
att säga att motionen är uppseendeväckande
nonchalant behandlad. Det
är därför all anledning att stödja den
vid denna punkt fogade reservationen
nr 4 av herr Kaijser m. fl.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Larsson,
T horsten, (ep).

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag gör säkert kammaren
en tjänst om jag inte går in på alla
de detaljer som berörts i de olika anförandena.

Fröken Ljungberg började sitt anförande
med att säga att avdelningen
hade varit i tidsnöd när den behandlade
propositionen. Jag kan upplysa kammaren
om att vi på avdelningen fick
propositionen i mycket god tid, varför
det alls inte varit någon tidsnöd. Man
kan heller inte påstå att vi fuskat ifrån
oss behandlingen av propositionen, utan
vi har tvärtom ägnat detta ärende mycket
stor uppmärksamhet. Det är ju för
övrigt en hel del motioner som väckts
i samband med propositionen. Utskottets
fylliga skrivning bär också på sitt

organisation och förvaltning m. m.

sätt vittne om att vi ägnat detta ärende
mycket allvarlig behandling.

Jag vill sedan, herr talman, framför
allt säga några ord om de fem reservationer
som fogats till utskottets utlåtande.
Jag kan dock fatta mig ganska
kort, eftersom jag förmodar att även
departementschefen har något att anföra.

Det är eu stor och betydelsefull fråga
som vi nu haft att ta ställning till.
Vi kan vara tacksamma för att vi praktiskt
taget kunnat uppnå enighet kring
propositionen. Som framgår av utskottets
utlåtande är det endast högern
som reserverat sig på vissa punkter.

Man kan ju fråga sig vad anledningen
är till reservationerna från högerhåll.
Jag tror för min del att reservationerna
bottnar i den konservatism som finns
inom högern när det gäller vårt utbildningsväsende.
Man vill gärna hålla fast
vid det gamla, även om det inte passar
in i vårt samhälle av i dag.

I reservation nr 1 behandlas sålunda
den akademiska friheten. Jag har svårt
att förstå denna reservation. Jag tror
inte att det på någon punkt i utskottets
utlåtande finns någonting skrivet som
tyder på att vi i något avseende velat
komma åt den akademiska friheten.
Den önskan vi alla bär att bevara vårt
demokratiska samhällssystem är en garanti
för att vi inte till någon del vill
kringskära den demokratiska friheten.
Om den saken tror jag därför inte vi
behöver tvista.

1 reservation sägs det att den akademiska
friheten kan äventyras om icke
de akademiska läroanstalterna även i
organisatoriskt och ekonomiskt hänseende
åtnjuter betydande självständighet.
Denna självständighet kommer säkert
att bli till finnandes också i fortsättningen,
även om utskottets förslag
bifalles. Men lika väl som vi hyllar den
akademiska friheten måste vi se till att
denna frihet inte drives så långt att ett
gott samarbete mellan de högre utbildningsanstalterna
omöjliggöres eller allvarligt
försämras. Vi skall komma ihåg

(InseIngen den 27 maj 1904 fin.

Nr 28

Cd)

Ang. universitetens
alt hela vår skolväsende, däri inbegripet
också den högre utbildningen, är
en del av samhället, ett samhälle som
förändras år från år. Därför måste vårt
undervisningsväsende även organisatoriskt
inpassas i detta samhälle och följa
de förändringar som där sker.

Fröken Ljungberg talade om effektiviteten
och stordriften i detta sammanhang.
Mot effektiviteten har vi väl
ingenting att erinra. Vi vill nog ha ett
så effektivt skolväsende som möjligt och
kanske vill vi också ha stordriften;
förhållandena är ju något annorlunda
nu vid våra högre utbildningsanstalter
än de var för låt oss säga tio år sedan.
Det torde vara av just den anledningen
som såväl universitetsutredningen som
departementschefen sammanfattat kravet
på den framtid universitets/högskoleorganisationen
i tre punkter,
nämligen kravet på frihet, frihet för
forskaren i valet av forskningsobjekt
och forskningsmetod, kravet på kvalitet
och effektivitet samt kravet på en
slagkraftig framtidsplanering. Dessa
krav synes också enligt utskottets mening
vara fullt riktiga och väl ägnade
att bilda grundvalen för konstruktion
av en ny fast organisation.

Låt mig i detta sammanhang citera
vad utskottet skriver på sid. 8 i sitt utlåtande.
Utskottet anför följande: »Därvid
har eftersträvats att så långt möjligt
befria forskare och lärare från administrativa
uppgifter. Utskottet har
för sin del funnit sig böra understryka
att principen som sådan är väl ägnad
att ligga till grund för de åtgärder
på det akademiska förvaltningsområdet,
som utskottet i det följande avser
att förorda.» Utskottet fortsätter:
»Ytterligare en fundamental princip
som väglett departementschefen har
varit att ökat inflytande och ökat medansvar
bör beredas även de grupper
av akademiska forskare och lärare, som
i dag i stor utsträckning är utestängda
härifrån. Denna av departementschefen
förordade ''demokratisering’ av

och förvaltning m. in.
den akademiska miljön synes utskottet
principiellt riktig.»

Reservation 2, som ansluter till motionerna
I: 759 och IT: 924, avser inrättande
av en särskild fakultetsberedning
för teologi. Fröken Ljungberg har
i sitt anförande varit inne på denna
fråga. Som skäl för sitt yrkande framhåller
reservanterna bl. a. det teologiska
studieområdets betydelse för svenskt
kulturliv. Det skall villigt erkännas att
detta studieområde har en viss betydelse
för svenskt kulturliv, men jag kan
inte gå med på att detta område har
en så stor betydelse för vårt kulturliv
att eu särskild fakultetsbercdning skall
inrättas.

Utskottet har starkt understrukit vikten
av en samverkan mellan varandra
näraliggande ämnesområden eller där
eljest överensstämmelse i intresseriktning
föreligger. Med denna utgångspunkt
faller det sig enligt utskottets mening
naturligt att humaniora och teologi
ingår i samma fakultetsberedning,
utan att teologiens intressen därför på
minsta sätt eftersättes. Jag kan i detta
sammanhang nämna att härvidlag inte
har gjorts någon invändning från de
teologiska fakulteternas sida.

I reservation 3 yrkas bifall till motionerna
I: 759 och II: 924. Reservanterna
går här faktiskt emot departementschefen
och utskottet, som vill ge
rektorerna en lindring i arbetsbördan
genom att en administrativ kraft anställes
för att helt handha den delen av
arbetet. Hur många gånger har det inte
i riksdagen väckts motioner om den
oerhörda arbetsbörda som åvilar rektorerna
vid skilda utbildningsanstalter i
vårt land? Nu föreslår departementschefen
en ordning som faktiskt skulle
leda till en lättnad i dessa rektorers utomordentligt
stora arbetsbörda, och
man hade ju trott att utskottet på den
punkten skulle bli fullständigt enigt.
Men högern vill hålla fast vid det gamla
— rektorerna orkar mycket väl med
dessa arbetsuppgifter och behöver inte

och högskolornas organisation

70 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

någon hjälp; den slutsatsen kan man ju
dra av reservanternas förslag. Jag tror
för min del att den föreslagna anordningen
är mycket välbehövlig, och jag
anser det fullt riktigt att man ger rektorerna
det handtag som föreslås både av
departementschefen och av utskottet.
Rektorn och den administrativa chefen
bör enligt min mening kunna samarbeta
— jag utgår från att bägge två är vettiga
människor, och då bör ju inte samarbetet
bereda svårigheter. Därför tror
jag att vi kan hälsa det nu ifrågavarande
förslaget med ganska stor tillfredsställelse.

Reservation 4 gäller den ekonomiska
fakulteten i Lund. Herr Weibull har
nyss mycket ingående redogjort inte bara
för reservationen utan också för utskottets
förslag, och jag skulle därför
kunna nöja mig med att under hänvisning
till vad herr Weibull anfört yrka
bifall till utskottets förslag. De intresserade
kan emellertid på sidorna 21 och
22 i utlåtandet finna vad utskottet säger
beträffande denna fråga. Nu var herr
Weibull inte nöjd med utskottets skrivning,
och man kan ju förstå att en motionär
inte alla gånger är så kolossalt
nöjd med vad utskottet anför. Men när
vi diskuterat denna fråga — och vi har
gjort det mycket ingående — har vi
kommit fram till att vad utskottet säger
på dessa bägge sidor nog är det riktiga.
Jag tror alltså att kammaren även
på den punkten gör klokt i att följa utskottets
förslag.

I reservation 5 föreslås en fullmakt
för kanslersämbetet att använda medel,
som finns upptagna för ett visst ändamål,
även till förstärkning av annat anslag.
Jag har för min del inte velat vara
med om — och inte heller utskottet —
att lämna denna fullmakt, allra helst
som den skulle utsträckas så långt att
ämbetet till och med skulle kunna inrätta
arvodestjänster. Denna fråga har
stor principiell betydelse även för andra
områden och bör därför, om man så
önskar, lösas i ett mycket större sam -

manhang och inte isolerat för universitets-
och högskoleväsendet.

En hel rad motioner har som sagt
väckts i anslutning till propositionen,
och man har i flera anföranden talat
för vissa av motionerna. Herr Jacobsson
tyckte att utskottet gått alldeles för
långt, och även flera högermän har varit
inne på den linjen. Å andra sidan
har t. ex. herr Bergman menat att vi
inte gått tillräckligt långt utan borde
kunnat sträcka oss litet längre. Han
slutade dock sitt anförande med att uttala
att han i stort sett var nöjd med utskottets
skrivning härvidlag. Utskottet
har skrivit rätt hårt, kanske litet hårdare
än departementschefen föreslagit,
men det beror på att vi önskar en lösning
i stort även när det gäller Göteborg
— vi vill ha med inte bara Chalmers
och universitetet utan också handelshögskolan.
Det är detta som gjort
att utskottet inte nu kunnat gå på herr
Bergmans linje. Men det hela är ju ett
provisorium, och även utskottet har
skrivit att det förväntar att riksdagen
ganska snart skall kunna ta ställning til.
ett definitivt beslut härvidlag.

Vidare var herr Nyman inne på der
motion som har väckts både i första
och andra kammaren och gäller den organisationskommitté
som skulle utses
vid sidan av kanslersämbetet. Ja, vi inom
utskottet har inte kunnat gå med
på den motionen därför att vi anser att
det på sätt och vis skulle bli ett dubbelkommando,
om man skulle få en organisationskommitté
vid sidan om kanslersämbetet.
Jag är mycket tveksam om
hur samarbetet skulle kunna fungera
mellan dessa två organisationer. Jag tror
för min del att det även i detta fall vore
klokt att följa utskottets hemställan.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Det vore självfallet mycket
att säga om det föreliggande för -

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Nr 2K

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

slaget bl. a. som ett led i den pågående
universitetsupprustningen. .Tåg kan också
göra en kommentar med utgångspunkt
från delta förslag, som nr en
förutsättning för en fortsatt universitetsupprustning.
Jag nöjer mig emellertid,
herr talman, med att säga att när
denna kammare efter medkammaren i
går är redo att fatta beslut innebär detta
att nu börjar en ny epok för universiteten.
De stora universitetskommissionernas
tid är kanske slut. .lag hoppas
livligt att den mera punktvis bedrivna
upprustningen också skall vara ett minne
och att vi nu i fortsättningen med
jämn framstegstakt skall kunna angripa
de väldiga problem som hänger samman
med universiteten och deras expansion.
.lag vill därför, herr talman,
bara ta upp några av de inlägg som
har gjorts här i dag mot en mer principiell
bakgrund.

Fröken Ljungberg gav onekligen regeringen
en del komplimanger. Hon ansåg
att regeringens representanter inte
saknade fasthet i greppet, som hon uttryckte
det, men väl känslighet i fingrarna.
Det ligger kanske någonting i
det, men hon tog bort udden i det genom
att uttrycka sin uppskattning, som
hon sade, »av mina små reservationer»
gentemot universitetsutredningen. Det
är kanske, fröken Ljungberg, en viss
känslighet i fingerspetsarna som har
medfört detta.

Det hade också varit intressant att ta
upp en diskussion med fröken Ljungberg
om vad hon egentligen menar med
att säga att decentralisering inte alltid
är självstyre, utan att begreppen kan
tolkas olika. Det skall jag inte göra. Jag
skall i stället ett ögonblick stanna vid
hennes rädsla för stordriften på alla
områden i princip och stordriften på
detta område speciellt och enkannerligen.

Ja, här är det ju helt enkelt erfarenheten
som så småningom bygger upp
en plattform för en reform. Det är väl
egentligen inte så — i varje fall gäller
det inte mig att vi i princip går om -

kring och önskar integration och stordrift
på dessa områden. Jag är kanske
lika romantisk som fröken Ljungberg
och såge gärna små enheter, men efter
ett visst antal år i ecklesiastikdepartementet
märker man numera att svårigheterna
praktiskt taget varje gång de
uppstår beror på att fältet är för splittrat
på universitetssidan. Att ha två
topporganisationer — såsom universitetskanslersämbetet
och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna — för två
vetenskapliga områden som kommer
varandra allt närmare är praktiskt taget
omöjligt. Det har ju också alla nu erkänt.
Detta gäller också inom universiteten.
Det blir allt svårare, i varje fall
när det gäller forskning, att upprätthålla
fakultetsgränserna. Fm forskningsgren
som biologi innebär i viss bemärkelse
även kemi och förekommer inom
medicinska, tekniska och naturvetenskapliga
fakulteterna. Forskarna är i
hög grad rörliga och har för länge sedan
sprängt de gamla administrativ
formerna, alltså måste administratione
förändras. Ja, till och med i en så pas.
enhetlig värld som Uppsala kan jag ta
praktiska exempel på hur svårt dei
många gånger har varit att lösa enkla
frågor. .lag tänker på undervisningen i
genetik med universitetet på den ena
sidan och lantbrukshögskolan på den
andra sidan.

Många gånger kan man med skäl peka
på en felaktig användning av resurserna
vid universiteten. Det finns flerfaldiga
bevis på att det har rått brist på
lokaler på den ena sidan om gatan, medan
föreläsningslokaler har stått tomma
på den andra sidan gatan. Nu är
inte, som ledamöterna förstår, universiteten
splittrade av gator, utan det är
ett bildspråk. I verkligheten har det
blivit bättre, det vill jag erkänna, men
det råder en oerhörd valhänthet i de
administrativa greppen på detta område.

När det gäller undervisningens planering
är det likadant. Man har inte
kunnat jämföra universitetskanslersäm -

72 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. in

betet med skolöverstyrelsen eller ens
nämna dem på samma dag. Det har helt
enkelt inte funnits någon möjlighet för
universiteten att hänga med t. ex. när
det gäller lärarutbildning, inte därför
att det som någon kanske tror har varit
fel på professorerna, utan därför att
organisationen över huvud taget inte
har givit dem möjligheter när det gäller
utbildningens planering, studieplaner
och mycket annat.

Ja, jag har velat säga detta såsom
exempel på varför man sä småningom
kommer fram till stordrift och integration
på detta område. Det är en praktisk
erfarenhet mycket mera än något
slags drift eller principiell och ideologisk
uppfattning att det bör vara sä här.
Fakultetsberedningarna har ju tillkommit
därför att man önskade skapa ett
samhälleligt organ med stor slagkraft.
Egentligen är det mycket riskabelt för
regeringen — och framför allt för ecklesiastikministern
— att göra kanslersämbetet
så starkt som vi nu gör det.
Anledningen till — jag vill säga också
detta som en replik till fröken Ljungberg
— att man inte kan låta professorerna
eller fakulteternas representanter
vara i majoritet i fakultetsberedningarna
är ju att dessa skall representera
hela samhället. Vi vill ha en avvägning
när det gäller de stora anspråk
som universiteten kommer med, anspråk
som är i växande.

Petitabehandlingen har ju hittills i
stort sett gått till så att varje professor
haft sina önskemål. Kollegialiteten inom
fakulteterna gör att det är ytterligt
svårt — i varje fall på petitaplanet —
att egentligen stoppa någonting. Det
mesta går fram. Det verkar som om alla
litar på att förr eller senare finns i
alla fall en finansminister i bakgrunden.
Konsistorierna har ingen sakkunskap
i och för sig. Det är mycket obehagligt
att döma över kolleger. Rektor
har ingen egentlig makt. Utövar lian
sin myndighet alltför effektivt eller alltför
objektivt, riskerar han ju att inte
bli omvald.

Universitetsutredningen drog konsekvenserna
av detta och utgick ifrån att
fakulteterna fortfarande i hög grad
kommer att önska olika ting. Fakulteternas
petita täcker alltså vad fältet behöver.
Men fakultetsberedningarna skall
naturligtvis vara sammansatta så att de
är positivt inställda till forskning och
utbildning. Här är det dock fråga om
jättestora belopp, och vi vill också ha
i dessa beredningar människor som
representerar näringsliv, arbetsmarknad
och andra samhällsområden. Det
är lätt att tänka sig t. ex. hur den tekniska
fakultetsberedningen skall se ut,
för att nu ta ett enda exempel.

Det är alltså uppenbart att den petita
som regeringen i fortsättningen vill
ha från kanslersämbetet skall vara färgad
också av en allmän samhällelig bedömning
och inte uteslutande av universitetens
önskemål. Det är diskussionerna
inom fakultetsberedningarna och
i sista hand inom kanslersämbetets styi
else som skall kunna leverera den produkten.
Är den riktigt gjord, återstår
det för regeringen att se efter hur långt
de statsfinansiella resurserna förslår
att tillmötesgå universitetskanslersämbetet,
men några ytterligare eller nya
prioriteringar borde egentligen inte behöva
ske. Det är alltså en förstärkning
av kanslersämbetet i allra högsta grad
för universitetens skull, som det är
fråga om.

Till herr Jacobsson vill jag säga att
rektor fortfarande är, som det står, universitetets
främste företrädare. Det är
rektor som fattar beslut i rektorsämbetet
i närvaro av universitetsrådet. Universitetsrådet
har rätt att reservera sig,
och sedan får man se hur det kan gå i
konsistoriet, alltså styrelsen, eller i ett
bésvärsmål som går vidare. Men det är
aldrig fråga om ett dubbelkommando.
Man kan aldrig på det lokala förvaltningsplanet
komma i det läget att olika
krafter sehackar varandra. Det finns
alltid en orderväg. Man skulle kunna
göra jämförelser med den kommunala
förvaltningen, t. ex. en drätselkammare

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

och en drätseldirektör, där det finns
någon sådan kvar, eller en skolstyrelse
som är ensam beslutande, och en skolchef,
som inte ens har rösträtt, ehuru
han ensam är förvaltningschef. Ingen
kan komma på idén att skolstyrelsens
ordförande skulle lägga sig i den interna
skolförvaltningen. Att däremot
beslutanderätten ligger hos styrelsen är
alldeles klart. Man skulle kunna ta
många andra exempel.

När det gäller Göteborg vill jag säga
till herr Bergman — och det har understrukits
av många talare — att detta
får vi ta som ett provisorium. Vi får
se hur det kommer att utveckla sig.
För mig har det väsentliga varit att
samarbetet skall bibehållas mellan de
naturvetenskapliga institutionerna —
alltså i matematik, fysik och kemi — vid
Chalmers och universitetet, och det är
det ju ingen som har ifrågasatt. Att det
av vissa skäl — t. o. m. av många skäl
— hade varit önskvärt att gå längre är,
som sagt, en annan historia.

Sedan, herr talman, vill jag också
till herrar Jacobsson och Weibull säga
ett par ord rörande deras farhågor för
att sammanslagningen av den ekonomiska
fakulteten med den samhällsvetenskapliga
i Lund skulle innebära något
hot mot ekonomutbildningens effektivitet.
Fn sådan risk tror jag inte
föreligger. Det är ju klart understruket
att civilekonomutbildningen, även när
den kommer inom samhällsvetenskapliga
fakultetens ram, skall vara en klart
målinriktad fackutbildning med speciell
inriktning. För min del har det
avgörande varit att det ser egendomligt
ut att tillskapa två församlingar med
praktiskt taget samma ledamöter. Det
måste ju vara lika enkelt att klara de
speciella utbildningsfrågorna för civilekonomerna
med hjälp av en särskild
utbildningsnämnd, om man så vill —
om den saken bestämmer universitetet
självt — och ha anknytningen kvar till
det lokala utbildningsrädet.

Vad som också spelat in är vetskapen
om att man vid Stockholms univer 3-j-

Första kammarens protokoll 1:964. Nr 28

sitet är mycket intresserad av att så
småningom starta en civilekonomutbildning,
förmodligen inte lika den i
Lund, men man har i varje fall inte
haft någon tanke på att skapa en särskild
ekonomisk fakultet i Stockholm.
Det skulle emellertid också bli en målinriktad
civilekonomutbildning, inlagd
i den samhällsvetenskapliga fakulteten.
Enligt vad jag kan förstå har det preliminära
utredningsarbete som nu är i
gång i Stockholm fått sin välsignelse
också från handelshögskolan här.

Att man på detta fält har olika typer
av utbildningsanstalter kan inte vara
någon svaghet. Jag kan inte förstå att
de blivande civilekonomer, som studerar
vid den samhällsekonomiska fakultetens
ekonomiska avdelning, skulle gå
omkring och tro att de blir sämre ekonomer
än de som utbildas vid de gamla
handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg och därmed till äventyrs skulle
få några svårigheter på arbetsmarknaden.
Det är fullständigt orimligt. Där
skon klämmer är väl att de gamla handelshögskolorna
fortfarande betraktas
som idealbildande och säkerligen som
litet finare. Det är kanske näringslivets
egna representanter, som har ingivit de
unga studenterna denna uppfattning.
Om man får en annan grundinställning
från näringslivets sida, kommer civilekonomerna
vid universiteten att betraktas
på samma sätt som de nuvarande
civilekonomerna.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt. Utskottets representant
herr Einar Persson har så utförligt
redogjort för hur utskottet sett
på dessa saker, att det inte varit nödvändigt.

Jag begärde emellertid ordet för att
protestera mot herr Weibulls uttalande
att utskottet skulle ha handlagt detta
ärende nonchalant. Jag tycker att det är
ett ord som inte passar riktigt i detta
sammanhang, och jag förstår inte heller

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas
vilka möjligheter lierr Weibull har att
bedöma huruvida utskottet har handlat
nonchalant eller inte.

Utskottet, eller rättare sagt avdelningen,
var i en viss tidsnöd. Yi hade visserligen
god tid att läsa propositionen, men
när ärendet skulle avgöras hade vi inte
så mycket tid på oss. Jag måste dock
säga att efteråt, när jag gått igenom
detta ärende på nytt, har jag inte funnit
någonting i utlåtandet som jag skulle
vilja vara med om att ändra.

Här har det talats så mycket om att
utlåtandet skulle innebära ett misstroende
mot professorerna. Men kan man
inte lika gärna säga, att reservanterna
här uttalar ett misstroende mot bl. a.
professorerna, då reservanterna gör gällande
att man inom den nya ordningen
inte skulle kunna bedriva studier och
forskning med den frihet och effektivitet
som är nödvändig?

Herr Kaijser använde ett citat av Voltaire,
som talade om att man måste »ömt
vårda sin trädgård». Det skall man naturligtvis
göra. Men det är inte nödvändigt,
herr Kaijser, att bygga murar omkring
alla rabatter i trädgården, utan
jag tror tvärtom att man kan inskränka
murarnas antal. Och om man bröt en
del hål i de här murarna, herr Kaijser,
skulle man kanske upptäcka att även
utanför murarna växer det upp mycket
sköna blomster — blomster som man
också kunde kalla för frihet och självständighet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag är glad över att ecklesiastikministern
med stor emfas gav
uttryck åt att det nu blir en ny epok
för universiteten. Om jag sedan inte är
lika övertygad som statsrådet Edenman
om att den epoken utan vidare blir en
epok enbart på gott, så är det en annan
sak. Att jag ger uttryck åt detta grundar
sig otvivelaktigt på att vi på många sätt
har olika samhällssyn.

Inför den beskrivning som statsrådet
gav av den hittills förefintliga splittringen
och valhäntheten inom universiteten

organisation och förvaltning m. m.

frågar man sig nu, hur våra svenska
universitet och högskolor har kunnat visa
upp så lysande resultat som de har
gjort på många områden — på forskningens
område och när det gällt att
fostra framstående vetenskapsmän och
administratörer — även ecklesiastikministern
själv framträder såsom en produkt
av detta valhänta och splittrade
system.

Vi fick höra att det nu skulle skapas
något med mycket stor slagkraft, detta
centrala ämbetsverk. Jag är rädd för
stordriften, sade herr Persson. Det hänger
ju ihop med olikheten i uppfattning.
Jag har ofta med stort intresse
lyssnat till olika representanter för vår
regering, som ger uttryck åt nödvändigheten
av att en regering har en fast politisk
vilja. De har också betonat att den
fasta politiska viljan finns hos vår regering.
Jag har heller aldrig betvivlat
att den finns hos statsrådet Edenman,
och jag har också fördenskull haft anledning
att se på många av hans omfattande
förslag såsom något som hänger
ihop med den politiska viljan — jag
hoppas att det inte är fel.

Men denna proposition är intressant,
och jag är glad åt att jag faktiskt träffade
prick när jag talade om den förmåga
till nyansering som statsrådet Edenman
visat i denna proposition, en känslighet
i fingrarna alltså. Jag är alldeles övertygad
om att om man skulle kunna lägga
denna proposition under en psykologs
noggranna undersökning, skulle
man få veta att här finns just mycket
uttryck för stark politisk vilja. Men det
finns också ett slags förankring i något
som är en akademisk värld och som
inte ger möjlighet att fullfölja den politiska
viljan så som man skulle vilja —
alltså en viss ambivalens.

Jag är glad över att herr statsrådet något
har avslöjat den i sammanhang med
denna proposition. Det är det som gör
statsrådet Edenman i samband med detatt
jag knyter förhoppningar till att
ta ärende även i fortsättningen skall visa
sin känslighet i fingrarna.

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Fröken Ljungberg tycks
tro att propositionen är ett utslag av
bristande förmåga att fullfölja en politisk
vilja.

Det är ju inte så, fröken Ljungberg,
att livet ens här i huset och ännu mindre
i kanslihuset bara är politik, inte
heller bara partipolitik. När det gäller
universiteten är det fråga om ganska
litet partipolitik. För mig har den politiska
viljan kommit in — och det gäller
ju hela regeringen och mitt parti
och jag hoppas att den delas av de flesta
här i huset — när det gällt att verkligen
stärka universiteten. Vi är ju medvetna
om forskningens betydelse. Jag
har själv i en proposition, vilket jag
då och då får höra, formulerat uttrycket
att forskningen är »den mest dynamiska
kraften i samhället». Vi har gjort en
oerhörd satsning på utbildning och undervisning.
Vi vet precis vad det moderna
samhället kommer att kräva. Det
rör sig om ett försök att tillmötesgå eller
tillhandagå universiteten när det gäller
att använda dem som instrument för utbildning
och forskning. Det är vår politik.
Men sedan kan jag omöjligt fatta
att det skulle vara en stor politisk viljeakt
om man integrerar Chalmers tekniska
högskola med universitetet i Göteborg
eller inte. Jag kan diskutera denna
sak som en praktisk-teknisk fråga,
och jag har inte här i kammaren och än
mindre i medkammaren i går påstått,
att det provisorium som vi nu får är särskilt
lyckat. Utvecklingen går kanske i
annan riktning.

När jag tog upp debatten om stordriften
med fröken Ljungberg var det just
för att visa, att det inte är någon ideologisk
eller politisk vilja bakom denna
del av universitetspolitiken, utan en
mångårig erfarenhet att det inte går att
ha det som det nu är. De små enheterna
på detta fält klarar inte påfrestningarna.

När det gäller universiteten så skall
vi också ha klart för oss, att universitetsutredningen
inte bara var ett påhitt
av regeringen. Jag fick ett tillfälle under

ett är att själv leda den, innan jag blev
departementschef. I utredningens sista
sammansättning var det en majoritet av
universitetsfolk — det var universitetens
egna representanter, framför allt
de som själva står mitt uppe i administrationen,
som här med kraft har begärt
något annat och något effektivare.

Vi har haft en rad kanslerer här i
landet. Hur skulle man kunna begära
att våra tidigare universitetskanslerer,
vilken kapacitet de än hade, skulle kunna
klara universitetsförvaltningen i vårt
moderna samhälle, när de icke hade ett
effektivt kanslersämbete? Det är en
förolämpning mot hela raden av kanslerer
om man tror att det är andra motiv
än effektivitetsskäl som har legat bakom
tillkomsten av det nya ämbetet. Men vi
kan inte göra ett modernt ämbetsverk
och samtidigt låta chefen, som är generaldirektör
men fortfarande kallas universitetskansler,
väljas av universitetet.
Det var alltså en följd av utvecklingen.
På samma sätt blir det när man går ner
till det lokala planet. När man inte hade
någon automatik, när man inte behövde
räkna studenter, när det inte fanns någon
statistik, när inte statistiken var en
förutsättning för att få anslag — ja, då
var det betydligt lättare att administrera
ett universitet.

Nu har riksdagen varit generös när
det gäller universitetens undervisningsresurser,
i det man får vad man behöver
bara man kan visa upp att anslaget är
berättigat. Det är en ganska invecklad
apparat att räkna studenters närvaro
o. s. v. Jag tar det som ett exempel. Det
finns inte vid universiteten annat än
små försök hittills att ordna den delen
av administrationen. Vi räknar med att
till stor del kunna förlägga vår lärarutbildning
— gymnasie-, fackskole- och
högstadielärarna — till universiteten.
Hur skall det kunna klaras i fortsättningen,
om universiteten inte får en administrativ
utbildningskapacitet till sitt
förfogande? Det är en rad sådana ting
som ligger bakom denna reform.

Med detta, herr talman, har jag velat

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas
säga till fröken Ljungberg, att vi inte
skall bedöma den politiska viljan efter
administrativa utbyggnader — och
ibland finesser — utan mot bakgrunden
av vad vi vill nå med våra universitet,
med utbildning och forskning vid dem.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Först ett ord till herr
Einar Persson!

Herr Einar Persson menade att demokratien
som sådan var en garanti för
universitetens frihet. Jag hoppas i likhet
med herr Persson att demokratien
skall kunna vara en sådan frihetsgaranti
att den säkerställer undervisningens
och forskningens frihet. Det har dock,
herr Einar Persson, trots allt hänt atl
missbruk har skett och misstag har begåtts
i demokratiens heliga namn. Det
är kanske inte alldeles uteslutet att det
någon gång i en framtid, då vi inte har
en sådan regering som den vi nu har,
regeringen kan vilja dirigera utbildningen
och forskningen efter den styrande
majoritetens intentioner.

Till herr statsrådet Edenman vill jag
uttala ett tack för hans förklaring, att
rektor alltjämt skall vara universitetets
främste med — som jag uppfattade det
— reella arbetsuppgifter och reella
maktbefogenheter, men om något missförstånd
på den punkten har kunnat
uppstå, så är det utskottets fel. På sid.
14 i utlåtandet säger utskottet: »Att
rektor härjämte skulle vara chef för den
för universitetets olika verksamhetsgrenar
gemensamma förvaltningsorganisationen
av klart administrativ karaktär
kan utskottet inte biträda.» Utskottet
tillägger därefter att det inte finns några
garantier för att en rektor utsedd efter
vetenskapliga meriter kan sköta dessa
uppgifter.

Jag skulle tro att det är nödvändigt
att det i rektorsämbetet, där den ena
funktionen griper in i den andra — undervisning,
forskning, planering och
administration — måste finnas en en -

organisation och förvaltning m. m.

hetlig ledning. Kontakterna med lärare
och studenter kräver också en enhetlig
ledning. Denna enhetliga ledning utesluter
givetvis inte att en viss del av det
administrativa arbetet delegeras på en
akademisk kanslichef, underställd rektor,
eller ett universitetsråd eller vad
man vill kalla honom.

Jag vill sedan också uttala min tillfredsställelse
över departementschefens
förklaring att civilekonomutbildningens
förläggande till den nya samhällsvetenskapliga
fakulteten inte skulle utgöra ett
hot mot ekonomutbildningens effektivitet.
Ingen har misstänkt att några sådana
planer skulle ligga bakom, utan alla
har förstått att man varit besjälad av en
önskan från alla håll att utbildningens
effektivitet skall bli den bästa möjliga.
Jag fann också med tillfredsställelse att
departementschefen uttalade, att utbildningen
liksom hittills skulle vara klart
målinriktad.

Departementschefen hade sedan någon
fundering om vad som förhindrade
likställighet mellan de olika läroanstalterna,
och det skulle vara att man inom
näringslivet menade att den ena civilekonomen
inte var lika fin som den
andra. Jag tror aldrig att tanken inom
näringslivet varit den, att den ena som
gått i konfektionskläder från Stockholm
eller Göteborg skulle vara finare än de
civilekonomer som gick i de mera lantliga
paltorna i Lund, utan här är det
fråga om utbildningens likvärdighet.
Det gäller för studenterna att veta att de
på det ena stället får en lika bra utbildning
som på det andra, och det gäller
för avnämarna — om jag skall använda
det uttrycket — att veta att de
civilekonomer som utexamineras i Lund
är lika duktiga som de som kommer
från Stockholm och Göteborg.

Jag ställde i mitt förra anförande en
fråga, som departementschefen inte svarade
på och som löd: Hur skall egentligen
civilekonomutbildningen organiseras
inom ramen för den nya samhällsvetenskapliga
fakulteten? Skall man tän -

Onsdagen den 27 inaj 1%4 fm.

Nr 28

Anp. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

ka sig en sektion eller skall man ha några
andra organisatoriska anordningar?
Vad menar departementschefen om detta
väsentliga spörsmål?

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
reagerade mot att jag hade reagerat
mot den torftiga skrivningen i utskottsutlåtandet
när det gällde civilekonomutbildningen.

Jag tror att det räcker om jag, liksom
herr Einar Persson, rent allmänt
hänvisar till de tretton raderna på sid.
21—22 i utlåtandet och i synnerhet till
redogörelsen för motionärernas uppfattning
om utbildningen i den samhällsvetenskapliga
fakulteten, såsom
denna framgår å ena sidan av motionen
och å andra sidan av den tolkning
som utskottet har givit.

Jag är betydligt mera tacksam för departementschefens
uttalande i denna
debatt. Jag kan väl säga, att detta uttalande
beträffande utbildningen av civilekonomerna
framstår för mig som betydligt
klarare än motsvarande uttalande
i utskottsutlåtandet på denna ganska
väsentliga punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Först vill jag bara med
några ord erinra herr Axel Johannes
Andersson om att när jag talade om
trädgården, så visade jag i fortsättningen
upp att jag på ett alldeles ovanligt
sätt kunnat vandra omkring mellan rabatterna
och att jag inte har kunnat finna
några som helst murar runt omkring
dem. Jag visade väl också att min erfarenhet
talade för att samarbetsmöjligheterna
var mycket goda. Jag vill understryka
detta.

Statsrådet Edenman vände sig inte direkt
mot vad jag anförde, men eftersom
jag också berörde rektors ställning vill
jag uttrycka min tillfredsställelse över
de deklarationer som han här har avgi -

vit. Departementschefen har ju på två
andra ställen stärkt lärarinflytandet i
någon mån. Det gäller t. ex. beträffande
förslaget att i alla fakultetsberedningar
skall ingå fyra representanter för fakulteterna.
Enligt utredningens förslag
skulle två fakultetsbercdningar bara ha
tre liirarrepresentanter. Vidare har departementschefen
också understrukit fakulteternas
ansvar och betydelse nar
det gäller att fastställa kursplanerna.

Vad rektors ställning beträffar föreföll
det mig, som om stympningen av
utredningens uttalande gav intryck av
att rektor inte skulle få så stora befogenheter
som utredningen hade tänkt
sig. Jag är glad över att det att döma av
departementschefens inlägg inte föreligger
någon differens härvidlag.

Herr talman! Jag vill ännu en gång,
såsom jag gjorde i mitt första anförande,
sluta med att hoppas att denna nyorganisation
skall vara till fromma för
universiteten, för forskningen och för
utbildningen samt att mina farhågor i
vissa avseenden skall komma på skam.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, därvid dock de
punkter beträffande vilka ej framställts
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan komme att sammanföras,
samt därefter särskilt rörande viss
del av utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten 1 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 beteckna -

78 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m

de reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 27.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3—7 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 8 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava uppre -

pat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 27.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 9 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkten 10 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 756 och II: 923 i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 11—15
hemställt.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m

I fråga om punkten 16 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:756 och 11:923 såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 17, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 18—25 hemställt.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 26 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplåsts, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 26.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

80 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

Vidkommande den del av utskottets
motivering, som å s. 6 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Enligt utskottets
bestämda» och å s. 7 slutade
med »på kortare sikt», gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets motivering i denna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den del av motiveringen
i statsutskottets utlåtande nr
119, som på s. 6 börjar med orden »enligt
utskottets bestämda» och på s. 7
slutar med orden »på kortare sikt», röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 28.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag tilll riksdagens skrivelse, nr
293, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående universitetens
och högskolornas organisation
och förvaltning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 306, i anledning av väckta motioner
om ökat skydd för taxichaufförer;
och

nr 307, i anledning av väckta motioner
om utredning angående filmcensuren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för detta sammanträde, varefter
kammaren åtskildes kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Om statsbidrag till de fria konstskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till de fria konstskolorna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (I: 104) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (II: 138), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för stöd
till de fria konstskolorna anvisa 50 000
kronor för budgetåret 1964/65 under ett
nytt anslag under åttonde huvudtiteln,
benämnt Bidrag till de fria konstskolorna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:104 och 11:138 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! I detta utlåtande yttrar
sig utskottet över en motion om anslag
till de fria konstskolorna. De flesta motioner
röner, som vi vet, ett oblitt öde
i det här huset. En viss gradering kan
man dock ibland konstatera.

I samband med den allmänna upprustningen
på det kulturella planet har
utbildningen av konstnärer blivit högaktuell,
men en viktig utbildningsmöjlighet
har praktiskt taget fallit i glömska,
nämligen de fria konstskolornas verksamhet.
Det är inte så att man förringar
värdet av deras arbete —- snarare tvärtom:
man har mer och mer uppmärk -

sammat det och givit det ett varmt
erkännande.

I detta fall är utskottet av samma mening
och konstaterar klart och tydligt
att anslag till konstskolorna är motiverade,
men sedan tar det slut. Förbindelsen
mellan andra avdelningen och
Kungl. Maj:t har tydligen under den
senaste tiden varit synnerligen livlig.
Ibland har det kanske varit till fördel
från vår synpunkt, men inte alltid.
Nu säger emellertid utskottet att Kungl.
Maj :t har detta ärende under behandling
och skall pröva det. Då drar jag
bara den slutsatsen, att Kungl. Maj:t
fäster synnerlig vikt vid vad utskottet
och — som jag hoppas — också riksdagen
säger ifrån. Jag är alldeles övertygad
om att det nästa år kommer ett
förslag från Kungl. Maj:t om anslag till
de fria konstskolorna.

Detta har jag bara velat konstatera,
herr talman. Jag lovar att jag skall
komma ihåg det.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 129, i anledning av
väckta motioner om anslag till vidareutbildning
av präster m. fl., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om statsbidrag till Målsmännens riksförbund Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Målsmännens
riksförbund.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Om statsbidrag till Målsmännens riksförbund

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ranmark m. fl. (I: 159) och den
andra inom andra kammaren av herr
Cassel m. fl. (11:314), hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag om 75 000 kronor till Målsmännens
riksförbund.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 159 och II:
314 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr
Widén, som dock ej antytt sin mening.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utlåtande, dock
inte på grund av den skrivning som utskottet
presterat, ty den är ju välvillig
och förstående. Jag vill i alla fall nu
göra några kommentarer.

Utskottet säger att föräldraföreningarna,
ledda genom Målsmännens riksförbund,
har stor betydelse för ett gott
samarbete mellan hem och skola. Denna
verksamhet uppbärs av MR genom dess
lokalavdelningar och givetvis även genom
den centrala administration som
MR bedriver. Det är värt att lägga märke
till att åtskilliga tusentals, kanske tiotusentals
målsmän och föräldrar av ett
rent och ideellt intresse deltar i denna
verksamhet och även ekonomiskt bidrar
till de kostnader som är förenade med
att driva denna rörelse.

Jag vet av egen erfarenhet att dessa
lokalavdelningar på olika platser ombesörjer
en mycket god kontakt mellan
hem och skola. De har ofta möten och
sammanträden av olika slag, där man
diskuterar praktiska och lokala skolproblem.
Erfarenheten har också lärt
mig att dessa föreningar och lokalavdelningar
under en god och målmedveten
ledning kan göra mycket gott.

Den centrala ledningen för hela verksamheten
har givetvis att sköta de vanliga
administrativa uppgifterna. Den

bedriver också en omfattande konferens-,
upplysnings- och informationsverksamhet.
Enbart under den senaste
tiden bär man i kontakt med länsskolnämnderna
ordnat en hel rad konferenser
i skolfrågor, och vi bör sätta
stort värde på denna verksamhet.

Målsmännens riksförbund har betydande
ekonomiska svårigheter att brottas
med. Ett stöd och en hjälp från statens
sida är därför ytterst befogade. Under
de senaste åren har statsmakterna
genom skolöverstyrelsen bedrivit en informationsverksamhet
om den nya skolan,
om skolväsendet och framför allt
dess vardagsproblem. Den informationsverksamheten
har naturligtvis åstadkommit
mycket gott. Målsmännens riksförbund
verkar i precis samma anda,
med samma inriktning och delvis samma
målsättning.

Vi har här i riksdagen under den
senaste tiden till debatt tagit upp de
disciplin- och ordningsproblem som de
facto förekommer i skolan i rätt betydande
omfattning. Jag har därvid haft
tillfälle att framhäva vikten av det
uppdrag som ecklesiastikministern har
givit skolöverstyrelsen att kartlägga dessa
problem och det faktiska samarbete
som finns mellan hem och skola. Ecklesiastikministern
har i det sammanhanget
gjort det väsentliga uttalandet,
att det inte räcker med att målsmän
och föräldrar har intresse för skolan,
utan här måste man även efterlysa
föräldraansvaret. Om Målsmännens riksförbund
och dess lokalavdelningar genom
sin verksamhet kan bidraga till
att stärka kontakterna mellan hem och
skola, bedriva denna ytterst värdefulla
informations- och upplysningsverksamhet
och medverka till att stärka föräldraansvaret,
är detta självfallet ytterst
värdefullt.

Utskottet skriver nu mycket välvilligt,
såsom jag redan nämnt. Mellan raderna
lyser det fram att utskottet gärna ser att
Målsmännens riksförbund fortsätter sin
verksamhet. Det är i själva verket ytterst
eftersträvansvärt att få till stånd

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

Om statsbidrag till Målsmännens riksförbund

en förstärkning och breddning av denna
verksamhet samt en mera planmässigt
genomförd informations- och
kontaktverksamhet.

Vi hade föregående år en liknande
framställning om bidrag till behandling,
men då ville utskottet inte vara med om
saken. I år erinrar utskottet om det
uttalande som utskottet gjorde i fjol
om att man förutsatte att Kungl. Maj:t
efter utredning skulle framlägga förslag
om bidrag till denna verksamhet. Den
antydda utredningen måste väl, som jag
ser det, syfta till att utreda möjligheterna
att stödja Målsmännens riksförbund,
så att dess verksamhet kan bli
ett effektivt instrument för att på skolans
område nå de mål som jag nyss
har antytt.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande men har i alla fall velat säga
dessa ord.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anledning av motion I: 159.

I grundskolans läroplan understryks
värdet av att det sker en samverkan
mellan hem och skola, mellan föräldrar
och lärare, för att det skall kunna skapas
gynnsamma förutsättningar för de
ungas fostran. Det är glädjande att kunna
konstatera, att dessa kontakter mellan
hem och skola under senare år har
i hög grad stärkts. Vad som enligt min
uppfattning i stor utsträckning bidragit
därtill är det arbete som utförts av
Målsmännens riksförbund. Målsmännens
riksförbund har till syfte att främja
samarbetet mellan skola och hem,
och ute på fältet arbetar till Riksförbundet
anslutna föräldraföreningar.
Herr Widén har utförligt beskrivit hur
dessa föräldraföreningar arbetar, och
jag skall inte dröja vid den saken.

Jag vill nämna att antalet föräldraföreningar
nu uppgår till cirka 800. Under
förra året nybildades 139, varav inte
mindre än 134 är knutna till den obligatoriska
skolan. Med den omfatt -

ning som föräldraföreningsrörelsen nu
bar krävs det ökade ekonomiska resurser
för att Riksförbundet skall kunna
fullfölja sin värdefulla verksamhet, och
i motionen yrkas om ett anslag på
75 000 kronor.

Efter statsutskottets välvilliga skrivning
beträffande en liknande motion
förra året hade man anledning tro att
Kungl. Maj:t i år skulle ha framlagt ett
förslag om bidrag till Riksförbundets
verksamhet. Så har dock tyvärr inte
skett. Statsutskottet skriver även i år
välvilligt i anslutning till motionen men
motiverar sitt yrkande om avslag med
att Kungl. Maj:t ännu inte tagit ställning
till en av Riksförbundet gjord framställning
om statsbidrag för budgetåret
1964/65. Skolöverstyrelsen framhåller i
samband med denna skrivelse, att den
finner det angeläget, att Målsmännens
riksförbund genom ett reguljärt anslag
under åttonde huvudtiteln stimuleras
till fortsatt verksamhet enligt i huvudsak
samma riktlinjer som tidigare, samt
föreslår att såsom sådant anslag anvisas
ett belopp av 75 000 kronor.

Det synes mig i hög grad påkallat att
ett effektivt ekonomiskt stöd lämnas
från det allmännas sida, så att det blir
möjligt för centralorganisationen att
fortsätta och intensifiera sin verksamhet
i skolans och samhällets tjänst, och
jag vill ge uttryck åt den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t skall finna det angeläget
att understödja Målsmännens riksförbund
i dess verksamhet när den förut
nämnda skrivelsen kommer att behandlas.
I förhoppningen om att åtgärder
kommer att vidagas från Kungl.
Majrts sida i denna fråga, har jag, herr
talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Dahl (s) och Thorsten Larsson (ep),
fru Carlqvist (s), herr Oscar Carlsson
(s) samt fru Hamrin-Thorell (fp).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Om statsbidrag till fritidsverksamhet
för pensionärer

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till fritidsverksamhet
för pensionärer.

Till behandling hade utskottet förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 476) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:583), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte 1. besluta,
att fritidsverksamhet försöksvis skulle
bedrivas bland pensionärer och äldre i
enlighet med i motionerna angivna
grunder och riktlinjer, 2. till Bidrag till
försöksvis bedriven fritidsverksamhet
bland pensionärer och äldre för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor, samt 3. beakta vad i
motionerna i övrigt anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Svensson m. fl. (1:500)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson m. fl. (II: 564), i vilka
föreslagits, 1. att riksdagen skulle besluta
anvisa medel till pensionärernas
fritidsverksamhet i form av bidrag till
fritidsgrupperna med 6 kronor per timme,
beräknat med 4: 50 kronor per
medlem för handledning och materiel
och 2 kronor per medlem för lokalkostnad
och därmed jämförbar utgift, vilket
bidrag borde utgå till alla, som inträtt
i pension av något slag, 2. att anslag
till riksorganisationers centrala
ledning skulle beviljas efter en beräkning
med 10 000 kronor för varje 10 000-tal medlemmar inom riksorganisation,
som uppnått minst 50 000 medlemmar,
vilka uppbure pension, samt 3. att anslag
skulle ställas till sådana riksorganisationers
förfogande för deras lokalföreningars
verksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:476 och 11:583
samt 1:500 och 11:564 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I sin motivering hade utskottet bland
annat fäst uppmärksamheten på att fritidsverksamhet
för pensionärer i stor
utsträckning anordnades av bland annat
olika ideella organisationer. Utskottet
var icke övertygat om att dylik verksamhet,
som ofta icke medförde några
direkta kostnader, bäst främjades genom
införande av ett statsbidrag i enlighet
med vad som föreslagits i motionerna;
pensionärerna hade dessutom
möjligheter att deltaga i de olika studieförbundens
verksamhet.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Harry Carlson,
Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herr Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna i anledning av
motionerna 1:476 och 11:583 samt I:
500 och II: 564 anfört.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att utskottet bort föreslå, att i förevarande
motioner berörda frågor
skulle göras till föremål för närmare utredning
i motionernas syfte och att förslag
snarast skulle framläggas.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Pensionsbeloppens storlek
är givetvis det viktigaste för en
folkpensionär. Kommer de upp till en
någorlunda rimlig nivå, skapas ju därmed
också möjligheter för vederbörande
pensionär att mer utforma sitt liv
på det sätt han önskar. Förutsättningen
är att de ekonomiska resurserna finns.
Emellertid kan vi konstatera, att folkpensionen
i vårt land inte kunnat komma
upp till en sådan nivå att vi kan

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

8 T)

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

lämna t. ex. problemet om pensionärernas
fritidsverksamhet med att bara konstatera
att pensionsbeloppen är så höga
att de skapar alla möjligheter, utan vi
har att därutöver söka vidta åtgärder
som kan förbättra situationen för folkpensioniirerna
i olika avseenden. Som
bekant har vi försökt göra det på bostadsområdet
och på andra mindre områden
—- SJ genom att ge förmånliga
resevillkor o. s. v. Det finns en hel rad
områden där man kan vidta åtgärder
som gör situationen bättre för folkpensionärerna.

För någon tid sedan såg jag i TV ett
program om vetenskapliga undersökningar
över åldrandets problem. Efter
en massa ingående analyser av vad man
lämpligast kunde göra för att behålla
sin vitalitet och hälsa följde en sammanfattning,
där vederbörande vetenskapsman
sade att det bästa man egentligen
kan, företa sig är att så långt möjligt
utföra något arbete eller bedriva
någon annan form av verksamhet. Detta
har emellertid i våra dagars samhälle
blivit svårare för pensionärerna
— hushållssprängningen med flergenerationshushållens
upphörande, släktbandens
försvagning och alla sådana
omständigheter har gjort att det är värre
för pensionärerna att få någon direkt
sysselsättning. I det gamla bondesamhället
stannade de gamla ofta kvar
och utförde sådant arbete som de önskade,
och detta var säkert en lycklig
ordning. Så är det inte numera, utan
pensionären hamnar ofta ensam. Och
även om sådana saker som radio och
TV har blivit utomordentliga tillgångar
är det ändå en mera passiv sysselsättning
de ger; en pensionär vill nog gärna
ha någonting mer aktivt att företa
sig.

De gamlas möjligheter till en meningsfull
sysselsättning och sociala kontakter
är någonting mycket betydelsefullt.
Problemet har tagits upp i en partimotion
från centerns sida, där vi föreslagit
vissa riktlinjer för vad som

skulle kunna göras. Det har också tagits
upp i ett motionspar av Folkpensionärsförbundets
ordförande herr Axel Svensson
in. fl. i denna kammare och herr
Adamsson m. fl. i andra kammaren. De
har idformat sina förslag litet annorlunda
och i vissa stycken preciserat
dem. Bägge motionerna borde förtjäna
allt beaktande, men statsutskottet har
inte velat tillstyrka dem. Utskottet betonar
att allt delta är betydelsefullt men
hänvisar till den fritidsverksamhet som
i stor utsträckning anordnas av ideella
organisationer. Detta finner utskottet
tacknämligt, och det vill även vi som
motionärer understryka — det är alldeles
utmärkt. Men hur långt kan det
egentligen förslå? Det är inte så lätt
att få tillräckligt med folk, som bara
av ideella skäl tar hand om olika saker
och ting. Denna verksamhet är så betydelesfull,
att det faktiskt vore all anledning
att staten gav bidrag till densamma,
i vilken form det nu än sker.

Vi som står för reservationen har inte
kunnat nöja oss med utskottets förslag,
som innebär ett avstyrkande av
motionerna. Jag anser att det är mycket
betydelsefullt att åtgärder vidtages på
detta område, och jag ber därför att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp) och herr Carlsson, Eric, (ep).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i frågor som rör pensionerna och
en del andra ting. Jag vill bara erinra
om att vi har en mycket omfattande fritidsverksamhet
inom den stora riksorganisationen
och att vi har behov av
att denna verksamhet utökas.

Herr Bengtson har erinrat om att här
föreligger två motionspar, i vilka i olika
former hemställes om att samhället
skall ge bidrag till denna verksamhet.
Statsutskottet har emellertid inte, såsom
herr Bengtson också påpekade, ve -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

lat lyssna på detta. Jag kan förstå att
det kan finnas andra skäl som talar
för statsutskottets ståndpunktstagande
än de skäl som utskottet åberopat i sin
motivering. Jag är väl införstådd med
att det här kan bli fråga om betydande
belopp, ty det är bristen på pengar
som gör att verksamheten ännu inte
har svällt ut i den utsträckning som vi
skulle önska. Vår strävan är att få ut
pensionärerna ur sina lyor och att få
med dem i vår fritidsverksamhet. Vi
har i riksorganisationen 200 000 medlemmar,
och antalet av dem som deltager
i fritidsverksamhet av olika slag
uppgår i dag till betydligt över 30 000.
Jag behöver inte tala om vad verksamheten
består av. Tidningspressen brukar
ju meddela vad vi sysslar med. Vi har
framför allt ett bekymmer, och det
trodde jag att statsutskottet kände till,
nämligen våra lokalkostnader. Pensionärsorganisationerna
är de största organisationerna
på de lokala orterna och
de som samlar mest folk på sina möten.
Lokalerna är praktiskt taget överallt för
små, men det är inte det största bekymret.
Vi är helt beroende av att välvilliga
människor, som äger lokaler,
ställer dem praktiskt taget gratis till
förfogande. Det går emellertid så till, i
synnerhet i landsbygdskommunerna,
att om en annan organisation har hyrt
lokalen och man därför eldar upp den
under vintermånaderna, så säger lokalinnehavaren
till våra föreningar: Nu
kan ni få komma dagen efter, ty nu är
det någorlunda varmt i lokalen. Om inte
sådan uthyrning sker, kan vi över
huvud taget inte hålla några möten, eftersom
lokalerna ställs till förfogande i
stort sett utan kostnad. För att minska
kostnaderna för dem som äger lokalerna,
måste det gå till på det där sättet.
Våra Folkets hus, våra bygdegårdar och
våra nykterhetsloger, som har fastigheter
runt om i landet, ställer dessa till
vårt förfogande, liksom också våra
kommuner, i den män de har lokaler
att släppa till.

Jag tycker inte att det är värdigt vårt

svenska samhälle att pensionärerna på
detta sätt skall leva på snålskjuts och
på människors välvilja. Jag anser därför
att statsutskottet över huvud taget
inte har bemödat sig om att göra en
skrivning, som människorna begriper,
i denna fråga. Utskottet hänvisar till all
denna välvilja som ideella organisationer
presterar. Det är riktigt, som herr
Bengtson säger, att vi är tacksamma för
detta, men det är inte värdigt vårt samhälle
att vi skall vara beroende av den
välvilja som på alla håll och kanske utövas
under de former som det här är
fråga om.

Med hänvisning till dessa ideella organisationers
strävanden konstaterar
statsutskottet kärvt att det inte finns
någon anledning från statens sida att
lämna något bidrag. Jag vet inte vad
våra kommunalmän ute i bygderna säger,
som praktiskt taget landet över ger
anslag till denna verksamhet, i de flesta
fall genom ett enigt beslut, anslag
som tillfaller de lokala pensionärsorganisationerna
på de olika orterna. Det
överensstämmer inte med den anda och
mening som kommunalfolket självt har,
att från riksdagens sida bara kärvt konstateras:
Fortsätt ni med detta; vi har
ingen anledning att stödja den verksamhet
som kommunerna lämnar anslag
till.

Jag vill också säga ett par ord om
den andra motionen i detta ärende.
Reservationen utmynnar i ett förslag
om att denna fråga skall utredas och
att i första omgången en försöksverksamhet
skall igångsättas. Yrkandet går
ut på att ett anslag på en miljon kronor
beviljas.

Att ha en försöksverksamhet tycker
jag är ganska överflödigt. Vi har en
fritidsverksamhet sedan ett tiotal år
tillbaka inom den stora pensionärsorganisationen.
Vi har erfarenhet tillräckligt
av denna verksamhet och har således
ingen anledning att göra några
försök. Men det är ju möjligt att motionärerna
från centerpartiet inte har den
erfarenheten och alltså behöver en för -

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

söksverksamhet för att få den erfarenhet
som vi har. Jag känner således inte
något behov av en utredning av det skälet.

Det andra skälet, som jag sedan skall
säga någonting om, gäller motionsförslaget
om huvudmannaskapets ordnande.
Jag är fullt på det klara med att
om staten skall ge oss något bidrag,
måste ju någon vara huvudman för!
verksamheten. Jag kan begripa att statsutskottet
har fått bekymmer inför ett
eventuellt ställningstagande till huvudmannaskapet
när det gäller ett anslag
av denna beskaffenhet till pensionärsrörelsen.
Jag förstår inte hur man skall
kunna klara verksamheten utan att ge
någon ett huvudmannaskap. Det är
ganska naturligt att detta huvudmannaskap
överlämnas till den stora riksorganisationen,
som ju har i det närmaste
900 föreningar spridda över hela landet
och har en utbyggd organisation
och ett gott samråd med kommunala
och andra myndigheter. På basis av
detta goda samarbete och det sätt på
vilket vi sköter verksamheten får vi
anslag till densamma runt omkring i
våra kommuner. Jag förstår inte hur
det annars skulle gå till när pengar
skulle ställas till förfogande, om ingen
tog huvudansvaret för de kostnader som
verksamheten medförde. Den övermyndighet
som i dag skulle ha i uppdrag
att betala ut dessa pengar kan inte göra
det till 900 föreningar landet runt, och
man kan inte göra det till flera därutöver
som kan ligga vid sidan om. Utbetalningarna
måste koncentreras på
en hand, så att samhället vet vad som
händer och vart pengarna går. Så har
vi det ordnat i våra kommuner att anslagen
där går till pensionärsföreningarna,
och vi redovisar sedan i vanlig
ordning vad det hela har kostat för
stadskassören eller kommunalkassören,
vilken det nu är. På det sättet får vi ut
våra pengar.

Jag kan förstå att detta är själva stötestenen
för statsutskottet. Jag tycker
att det hade varit rimligt och riktigt om

statsutskottet hade skrivi en motivering
och sagt att med hänsyn till att kostnaderna
för dessa ändamål är av den
storleksordningen att vi i dag inte kan
få en klar bild av läget — jag är på det
klara med att det kan röra sig om miljoner;
om verksamheten skall drivas i
den utsträckning som vi önskar är det
fråga om miljonanslag från staten —
kan det ju tänkas att det kommer att
vålla bekymmer.

Innan jag gör en framställning i en
sådan här fråga brukar jag alltid ta
reda på om det är möjligt att ställa
pengar till förfogande. Det bär jag inte
gjort denna gång, och därför har alltså
den motion som jag har undertecknat
gått samma öde till mötes som en motion,
där de borgerliga motionerar i
samma ting. Detta kan alltså vara ett
svar till dem inom det borgerliga lägret
som ständigt frågar varför inte jag
motionerar när det gäller pensionärernas
väl och ve. Det bottnar i att jag alltid,
när det är fråga om miljonanslag,
vill ha klart för mig om det finns pengar
till en sådan framställning. Får jag
då beskedet att det inte finns några medel
för det ändamål, som jag funderar
på, motionerar jag inte heller.

Denna fråga har jag tyckt vara av
den karaktären att jag har kunnat våga
försöket att motionera. Vi har ju fått
svar på en hel del ting, som varit obesvarade
tidigare. Bl. a. har ju mina
borgerliga kolleger i riksdagen fått besked
om att man inte behandlar en socialdemokratisk
motionär bättre än en
borgerlig motionär, då man önskar miljonvis
med pengar till pensionärerna.
Den frågan har vi alltså nu klarat upp.
Vidare har jag själv tyckt att jag har
fått besked om att statsutskottet inte
heller är berett att ge vår riksorganisation
ett huvudmannaskap, att låta den
ta ansvaret för de kostnader som denna
verksamhet skulle föra med sig samt
svara för verksamheten inför de myndigheter
som skall utbetala pengarna.
Det har heller inte sagts någonting om
att det rör sig om stora pengar, utan

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

man har i stället sagt någonting som
jag tycker att man skulle ha låtit bli att
säga och framför allt låtit bli att skriva.
Man skriver nämligen inte så till människor
som man vill ge ett besked, även
om det är negativt. Det är inte brukligt
från annat håll än från statsutskottet.
Ett lagutskott skulle inte våga sig på
en sådan skrivning för att besvara en
mängd frågor som ligger motionärerna
mycket varmt om hjärtat. Men statsutskottet
kan inte skriva på mer än ett
sätt, kallt och kärvt och negativt! Sen
får människorna begripa meningen
bäst de vill.

I den situation där jag nu befinner
mig kan jag inte gå med på utredning,
ty jag anser en sådan vara meningslös.
Vi kan inte utreda frågan om vem som
skall vara huvudman, ifall pengar ställs
till förfogande, och vi kan inte heller
utreda hur stora belopp det kan bli fråga
om för den här verksamheten. I det
läget anser jag att det är orimligt att
tänka sig göra en utredning, ty det
finns ju egentligen ingenting att ta på.
Vi kan inte utreda en verksamhet som
centerpartiet vill göra ett försök med,
och vår verksamhet är inte av större
omfattning än att vi kan klara upp den
utan någon utredning. Jag kan därför
inte förena mig med reservanterna, och
jag kan heller inte ansluta mig till statsutskottets
motivering. Det enda jag kan
göra är att förena mig med statsutskottet
i dess slutyrkande.

Herr talman! Med stöd av det jag här
har anfört yrkar jag bifall till statsutskottets
kläm men hemställer att utskottets
motivering helt uteslutes från
det utlåtande som utskottet har avgivit.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag trodde att den här
frågan var tämligen enkel, men sedan
jag hört motionärerna tala, har den
blivit betydligt mera komplicerad. Den
ena motionären har yrkat avslag på den
andres motion och yrkar också avslag
på statsutskottets motivering!

Som redan framhållits har två motioner
väckts i den här frågan dels av
centerpartiet, dels av herr Axel Svensson.
Jag skulle kanske inte behöva redogöra
så mycket för motionerna, eftersom
motionärerna själva har talat för
dem. I centerpartiets motion har man,
som herr Axel Svensson påpekat, begärt
en miljon kronor till fritidsverksamhet.
Herr Bengtson talade nyss om
folkpensionärer, men det nämns inte ett
ord om folkpensionärer i motionen,
utan där står: »En lämplig avvägning
synes vara att dels pensionärer, dels
personer som uppnått lägst 60 års ålder
skall vara berättigade att delta.»

Nu är det ju på det sättet att det finns
en mångfald av studieförbund i vårt
land — det finns, tror jag, minst ett
tjugutal riksstudieförbund — och jag
undrar verkligen om inte dessa skulle
kunna ordna den här verksamheten för
människor över 60 år och på det sättet
kunna få statsbidrag. Sådant utgår ju
redan till studieförbunden alltefter hur
många fritidsgrupper de har och antalet
medlemmar i dessa.

Herr Axel Svensson säger att statsutskottet
inte vill att det skall utgå statsbidrag
till fritidsverksamhet av det här
slaget. Det är fullständigt fel. Så står
det inte i utskottets utlåtande, utan där
står följande: »Utskottet är icke övertygat
om att dylik verksamhet, som ofta
inte medför några direkta kostnader,
bäst främjas genom införande av ett
statsbidrag i enlighet med vad som föreslagits
i motionerna.» Det är alltså
statsbidrag i enlighet med vad som föreslagits
i motionerna som inte tillstyrkts,
men det finns möjligheter att
få statsbidrag på andra vägar och under
andra former, som jag nyligen har
antytt. Jag tror alldeles säkert att vi
alla i denna kammare har stort intresse
för folkpensionärerna, men jag tror att
det skulle vara enklare att gå vägen
över studieförbunden i den här frågan.

Som herr Axel Svensson sagt, skulle
ett bifall till centerpartiets motion, som
centerpartiet numera gått ifrån, inne -

Onsdagen den 27 maj 19(54 em.

Nr 28

S''.t

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

bära eu krona till var och en som uppnått
(50 års ålder, ty nog finns det eu
miljon människor i den åldersgruppen
bär i. landet. Kanske man skulle dela
ut en krona till var och en! Jag tror att
det skulle bli litet otympligt. Vidare vill
herr Axel Svensson stryka utskottets
skrivning, men jag finner för min del
ingen anledning att göra det i det här
fallet. Utskottet har inte avstyrkt statsbidrag
utan avstyrkt .statsbidrag under
de former som föreslagits i motionerna.
Det är väl en helt annan sak än att helt
avstyrka statsbidraget. För övrigt vet
man ju inte vilka kostnader herr Axel
Svensons motion skulle kunna föra med
sig, tv enligt hans förslag skulle ju bidraget
utgå enligt andra grunder än
vad centerpartiet föreslagit i sin motion.
Herr Svenssons motion går inte
ut på ett totalbelopp utan ett belopp per
medlem i fritidsgrupperna, och man
vet inte ett dugg om hur stort det sammanlagda
beloppet skulle bli.

Emellertid har herr Svensson inte yrkat
bifall till sin motion. Jag kan som
utskottets talesman inte ansluta mig till
reservationen, utan jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Både utskottets talesman
och herr Axel Svensson måste ha
mycket ringa tro på Kungl. Maj:t, därför
att reservationen utmynnar i en
kläm att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna.
Så räknas motionerna upp, däribland
även herr Axel Svenssons motion. Men
trots detta i viss mån bifall till motionen
gick det inte att få herr Axel Svensson
att biträda detta. Vilka skäl skall
man finna i herr Svenssons argumentering,
när han inte ens vill yrka bifall
till sin egen motion, som vi tagit
med bland de andra, och vi vill att
Kungl. Maj:t skall överväga hela frågan?
Det var ett misstroende mot Kungl.
Maj:t som jag tycker är i överkant. Herr

Axel Svensson och herr Einar Persson,
som tillhör samma parti som regeringen,
borde inte hysa en sådan misstro.

Herr Einar Persson sade att det inte
står »folkpensionärer». Det är alldeles
riktigt, det står »pensionärer». »Pensionärer»
kommer att innefatta alla
folkpensionärer - man kan inte säga
att ordet på något sätt utesluter folkpensionärerna.

Så har det anmärkts på eu del saker.
Man har polemiserat mot motionen,
mindre mot reservationen. Yrkandet
från min sida gällde bifall till reservationen,
och det var närmast det vi skulle
rösta om.

Jag trodde att herr Axel Svensson hade
liknande uppfattning i princip, att
här borde det göras någonting, ända
tills jag fick höra det yrkande som han
framställde. Jag hade hoppats att vi
skulle kunna enas och yrka bifall till
hans egen motion liksom till reservationen
för att få fram en positiv sak,
men jag förstår att det kanske inte under
några förutsättningar är tänkbart
att biträda ett förslag från vårt håll,
även om det är aldrig så bra. Det förefaller
i varje fall så i dag.

Herr Axel Svensson tog upp en hel
del svårigheter som skulle finnas här,
vilket ytterligare understryker att denna
fråga skulle behöva utredas.

Huvudmannaskapet är en sak som
har diskuterats. Nu finns det inte bara
en folkpensionärsorganisation, utan det
finns två, och man måste ta hänsyn till
den saken.

Sedan sägs det att det inte skulle behövas
någon försöksverksamhet, trots
att centerpartiet anser detta. För ett
par dagar sedan hörde jag herr Axel
Svensson i denna talarstol förklara att
det var inte bara centerpartister utan
alla möjliga som var ordförande och
medlemmar i folkpensionärernas organisation.
Har det blivit en ändring sedan
den dagen? Har det blivit någon
ny uppdelning? Annars kan det väl inte
vara tal om att centerpartiet behöver
mera försöksverksamhet än andra.

Nr 2S

Onsdagen den 27 mai 1904 em.

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för

Att vi har talat om försöksverksamhet
heror på två saker. Vi är inte så
stora optimister att vi tror att regeringen
skall ge sig in på någonting, även
om det är ett utomordentligt bra uppslag,
med någon verklig entusiasm.
Skall man tänka sig att få fram någonting,
skall man göra ett försök till att
börja med, och slår det väl ut, kan man
fortsätta sedan. Men herr Svensson är
mera optimistisk, och vi räcker gärna
handen för att få ett resultat i ett ärende
som centerpartiet har aktualiserat
och herr Axel Svensson också dragit
fram. Det är inte missriktat att man
talar om försöksverksamhet, men det
kan vi nog enas om. Om det bara finns
ett positivt intresse, skall vi nog forma
ut förslaget.

Det har också sagts att det inte skulle
behövas någon utredning, utan man
skulle kunna sätta i gång med detsamma.
.lag sade i mitt första anförande att
det pågår omfattande vetenskapliga undersökningar
om hur man bäst skall
ordna det för människor som blir äldre.
Man är kanske inte klar med dessa undersökningar.
Man vet inte riktigt vilken
verksamhet som skulle vara den
lämpligaste. Det är därför inte alldeles
omotiverat om man skulle titta något
på denna sak, innan man skall starta.
Vi vill göra någonting positivt av detta,
och då kan det utformas på det sättet.
Om herrar Einar Persson och Axel
Svensson trodde något mera på Kungl.
Maj:t. skulle man kunna hänskjuta frågan
till Kungl. Maj:t, som reservanterna
vill göra.

Herr talman! Jag är förvånad över
det yrkande som finns, i synnerhet från
I''olkpensionärsförbundets ordförande.
.lag kan inte beteckna det som någonting
annat än den obotfärdiges förhinder
som kommer fram här, när man inte
vill göra något annat än motionera
och sedan lämnar allt åt sitt öde.

Reservationen bör bifallas.

pensionärer

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! För en tid sedan var det
herr Edström som blev chockad av ett
uttalande som jag gjorde, och i dag är
det herr Bengtson. Det kan ju bero på
att jag inte behandlar dessa frågor på
det sätt som herr Bengtson och en del
andra kanske gör. Jag kan nämligen inte
gå ut till våra 200 000 medlemmar
och bara tala om vad jag har försökt
göra men inte lyckats göra. Jag känner
med mig att jag inte lyckats i denna
omgång. Jag har försökt att förklara varför
det blivit så, men statsutskottet har
inte självt kunnat klara denna sak genom
sin skrivning. Det beror på att
statsutskottets ledamöter inte vet någonting
om pensionärsrörelsen. Det
kan inte förklaras på något annat sätt.
Man bara tror, man vet inte så mycket,
och det är så med herr Bengtson också.

Herr Bengtson trodde att jag skulle
förena mig med hans reservation för
att han har tagit min motion med. Det
går inte, herr Bengtson! Det är inte den
obotfärdiges förhinder utan det är för
att jag i dag själv är oklar om det har
varit den rätta framgångslinjen. Här är
statsutskottet ute på galejan och här
går det inte att få något bifall, och då
tycker jag att det är bättre att man avslår
frågan, som statsutskottet sagt i
dag. Men jag vill icke göra det med en
sådan motivering som skall stå i ett offentligt
tryck. Det är på det sättet som
jag försöker klara ut situationen, inte
minst för statsutskottet. Jag tycker det
är genant med en sådan motivering.

Sedan tycker herr Einar Persson att
vi har en massa studieförbund, och det
är alldeles riktigt, med dem använder vi
ju också. Om vi har en studiecirkel i något
ämne som passar in i ABF eller något
av de andra studieförbunden, så är
saken klar. Då får man statsbidrag. Men
vi bär ju en verksamhet vid sidan om
denna sak, en verksamhet av betydligt
större omfattning, som inte kan få något
stöd annat än från välvilliga människor
och våra landsting och våra stadsfullmäktige,
tv det finns inte något stats -

Onsdagen den 27 maj 19(M cm.

Nr 28

''.11

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

bidrag att hämta i detta syfte. Det är
den verksamheten som jag inte vill överlämna
vare sig till studieförbunden eller
till ungdomsförbunden, ty de begriper
inte hur den verksamheten skall
läggas upp för dessa åldringar. Vi har
haft många erfarenheter av detta. Här
är många tjänstvilliga själar, som tycker
att de skall bilda något för pensionärerna
och sätter i gång, och sedan kommer
de och talar om hur duktiga de är och
undrar om de inte kan få hjälp, men
det blir ingenting av vad de gör.

Jag kan ju mycket väl tala om i all
korthet, herr talman, hur vi klarat det
i min hemstad. Där har vi i dag 60 000
kronor i kommunalt anslag. Tidigare
hade man 15 000 kronor, och man hade
egentligen inte riktigt klart för sig vad
alla de pengarna användes till. Vi var
överens med staden att det måste bli
en annan ordning. Då skrev staden att
vi skulle sätta till en man, som var ansvarig
för verksamheten och som var
den som stod mellan den kommunala
myndigheten och pensionärsrörelsen.
Han fick 20 000 kronor av staden för
att han skulle ha något att leva på, och
nu driver han verksamheten på basis av
representation från våra pensionärsföreningar.
Han sköter nu verksamheten
där hemma, och nu har han drivit
upp den i sådan höjd att anslaget är
60 000 kronor. Nu vet vi vad som händer.
Vi vet att verksamheten utökas, och
staden har klart för sig att här betalas
inte ut pengar för något som man inte
skall betala något för. Det är den ordningen
som vi eftersträvar att få till
stånd landet över. Det är det, herr
Bengtson, som jag gärna vill ha litet
annorlunda och jag vill få tid att fundera
ut om man kan skriva en motion
som kanske kan accepteras t. o. m. av
statsutskottet ett annat år. Jag tycker att
vi inte har någon anledning att göra
några utredningar, ty det rör en verksamhet
som vi känner till. Det är bara
det att det inte finns så många som
känner till den. De som behandlar frågorna
känner inte till den i den ut -

sträckning som vi hade förväntat, ty då
hade det åtminstone blivit en annan
skrivning.

Det är ungefär vad jag vill säga i min
replik. Sedan kan herr Bengtson och
jag vara lika goda vänner för det, och
det är möjligt all vi kan skriva ihop
oss ctl annat år, herr Bengtson, om vi
har tur, men då får vi inte spekulera
för mycket utan försöka klara upp realiteterna.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte säga så
många flera ord i detta sammanhang,
det var ju herr Bengtson som nämnde
att det var pensionärerna och sedan
några stycken till. Jag vet inte hur
inånga det är som ryms mellan 60 och
67 år, men det måste vara mer än några
stycken, åtskilliga tusen, och det
skulle vara de som skulle komma i
åtanke genom centerpartiets motion
om skrivelse till Konungen. Man har väl
någon avsikt med denna skrivelse. Det
är väl inte bara att skicka iväg den,
utan avsikt.

Jag vill tala om att vi har nog kanske
ännu större förtroende för Konungen
än herr Bengtson. Det har vi ju sett i
inånga sammanhang i dag.

Sedan säger herr Svensson att statsutskottet
inte kan något om folkpensionärerna,
och på slutet säger han att han
och herr Bengtson skall kunna skriva
ihop sig och att t. o. m. statsutskottet
skulle kunna bifalla en sådan motion.
Men vore det inte bättre att en sådan
motion gick till andra lagutskottet och
inte till statsutskottet, som inte begriper
någonting?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har varit tal om
kostnaderna, och då vill jag bara påpeka
att i centerns motion finns kostnadsproblemet
i alla fall begränsat, tv
där föreslås en miljon kronor, medan
i herr Axel Svenssons motion endast

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

vissa belopp är utsatta. Jag vet inte om
herr Svensson räknat ut hur mycket
det kostar, men i centerpartiets motion
har man satt ut ett belopp. Man kan
alltså inte klaga på att den saken inte
är klarlagd.

Jag har mycket svårt att förstå vad
herr Svensson, Axel, egentligen menar.
Han talar om att han är oklar om den
rätta framgångslinjen i detta fall, och
det förefaller som om han inte riktigt
vet hur det skall vara, men samtidigt
talar han bestämt omot en utredning.
Herr Einar Persson trodde i varje fall
på Kungl. Maj:t. Av herr Axel Svensson,
har jag inte hört något om det i varje
fall. Men då hade ju reservationen kunnat
bifallas. Den är ju inte alls långtgående.
Den är mycket hovsam, ty vi från
centern vill verkligen att det skall bli
något av detta. Herr Axel Svensson
skall däremot klara ut statsutskottets
angelägenheter så att det slipper ifrån
sin otrevliga motivering, och han skall
klara ut diverse andra saker, men det
som jag tycker att han sämst klarar ut
är folkpensionärernas intressen, ty i det
avseendet förmärker man samma negativa
inställning som förekommit många
gånger när det gällt att höja folkpensionsbeloppen.

Efter det övrläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter, om så
erfordrades, .särskilt i fråga om motiveringen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de rörande utskottets
hemställan förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till densamma
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig an -

se denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Dä emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 28.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle besluta
att icke godkänna motiveringen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

Den, som godkänner motiveringen i
statsutskottet utlåtande nr 131, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
att icke godkänna motiveringen.

Sedan denna voteringsproposition
anyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstade
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 15.

Därjämte hade 36 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till Flygvapnet; Anskaffning
av flygmateriel, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare medel
för svensk medverkan i FN:s fredsstyrka
på Cypern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 56, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av dels
Kungl. \laj:ts proposition angående
ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1964 dagtecknad
proposition, nr 115, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att

a) godkänna av föredragande departementschefen
förordade ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
och därmed sammanhängande
statsbidrag;

b) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1964/65 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 62 000 000 kronor; samt

c) medgiva, att återstående medel av
det å riksstaten för budgetåret 1960/61
senast uppförda reservationsanslaget
till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
finge disponeras jämväl under
budgetåret 1964/65.

Kungl. Maj:ts i propositionen nr 115
framlagda förslag innebar, att den nuvarande
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
skulle reformeras i skilda hänseenden,
och grunderna för dessa reformer
angåvos i propositionen. Sålunda
skulle försäkringen anpassas till femdagarsveckan.
Arbetslöshetskassorna skulle
få möjlighet att höja dagersättningen
från nuvarande maximum 20 kronor
till 40 kronor.

Ålderspensionärernas rätt till ersättning
från arbetslöshetskassorna skulle
avvecklas successivt genom att kassaer -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. andrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

sättningen minskades med viss del av
pensionen.

Ersättningstiden skulle förlängas med
fyra veckor. Kassorna skulle få ökad
frihet att upphäva förekommande säsongbegränsningsbestämmelser.

Endast en karensperiod, om fem dagar,
skulle behöva fullgöras varje försäkringsår.
Det nuvarande förbudet mot
ersättning för enstaka arbetslös dag
kvarstode som huvudprincip.

Grundstatsbidrag hade föreslagits utgå
med fallande skala från 50 procent
vid lägsta till 35 procent vid högsta
dagersättning. Ett särskilt grundstatsbidrag
med avgiftsutjämnande verkan
skulle tillkomma.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet såvitt avsåge anvisande av
anslag och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda
del hade propositionen behandlats
av andra lagutskottet.

Genom en den 3 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 116, vilken i sin
helhet hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor
och

2. förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr

630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

3. lag angående ändring i lagen den
24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
och

4. lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol.

Propositionen nr 116 innehöll förslag
dels till de författningsändringar, som

föranleddes av de i propositionen nr
115 angivna grunderna för en reformering
av arbetslöshetsförsäkringen, dels
till ytterligare detaljändringar i författningarna
om arbetslöshetsförsäkring.

I samband med propositionerna hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 37
i första kammaren av herr Adolfsson
och nr 51 i andra kammaren av herr
Holmberg in. fl., om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring; 2)

de likalydande motionerna nr 596
i första kammaren av herr Bengtson in.
fl. och nr 724 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., om ett nytt system
för arbetslöshetsförsäkring;

B. i anledning av propositionen nr

115 väckta motioner:

3) de likalydande motionerna nr 722
i första kammaren av herr Geijer, Arne,
och herr Johansson, Knut, samt nr 881
i andra kammaren av fru Ekendahl
m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 739
i första kammaren av herrar Holmberg
och Wallmark samt nr 908 i andra kammaren
av herr Turesson och fru Gunne;

5) de likalydande motionerna nr 753
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 920 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.;

6) de likalydande motionerna nr 777
i första kammaren av herr Jonasson och
nr 956 i andra kammaren av herr Fälldin
m. fl.;

7) motionen nr 957 i andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;

C. i anledning av propositionen nr

116 väckta motioner:

8) de likalydande motionerna nr 778
i första kammaren av herr Jonasson
och nr 958 i andra kammaren av herr
Fålldin in. fl.;

9) de likalydande motionerna nr 787
i första kammaren av herr Geijer, Len

Onsdagen den 27 maj 1964 em. Nr 28 95

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

nurt, in. fl. och nr 971 i andra kammaren
av herr Gustafson i Göteborg in. fl.;

10) de likalydande motionerna nr 788
i första kammaren av herr .Johansson,
Knut, och herr Geijer, Arne, samt nr
970 i andra kammaren av fru Ekendahl
m. fl.;

11) de likalydande motionerna nr 789
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 972 i andra kammaren
av fru Iiyding in. fl.;

1). i anledning av båda propositionerna
väckta motioner:

12) de likalydande motionerna nr 740
i första kammaren av herr Geijer, Arne,
och herr Johansson, Knut, samt nr 907
i andra kammaren av fru Ekendahl
m. fl.

I motionerna 1:37 och 11:51 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av hittills verkställda
utredningar om arbetslöshetsförsäkring,
att förslag om allmän sådan
försäkring kunde föreläggas 1965 års
riksdag.

I motionerna 1:596 och 11:724 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om införande
av ett nytt arbetslöshetsförsäkringssystem
-— omfattande allmän grundförsäkring,
gällande alla medborgare i lika
mån, och därutöver frivillig arbetslöshetsförsäkring
av nuvarande slag —- i
enlighet med de allmänna riktlinjer,
som anförts i motionerna.

I motionerna 1:722 och 11:881 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,

att ersättning för enstaka arbetslös
dag skulle utgå i enlighet med vad 1960
års arbetslöshetsförsäkringsutredning
föreslagit,

att ramtiden för fullgörande av karenstid
skulle utökas till att omfatta 5
kalenderveckor, och

att grundstatsbidraget skulle utgå
med 50 procent i alla dagpenningsklasser.

1 motionerna 1:739 och 11:908 hade
anhållits, att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj:t om alt låta allsidigt
och förutsättningslöst utreda frågan
om arbetslöshetsförsäkringens framtida
omfattning och organisation.

I motionerna 1:753 och 11:920 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta godkänna
Kungl. >laj:ts proposition nr 115
med den ändringen, att grundstatsbidraget
utginge med 50 procent av dagersättningen.

I motionerna 1:777 och 11:956 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 115 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
grundstatsbidrag till arbetslöshetsförsäkring
måtte förhöjas i enlighet med
vad i motionerna anförts.

1 motionerna 1:778 och 11:958 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 116 skulle
för sin del besluta, att 2 § förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
skulle erhålla den lydelse, som i
motionerna angivits. Detta förslag, liksom
det i motionerna I: 777 och II: 956
framlagda, avsåg, att det särskilda
grundstatsbidraget skulle utgå i stigande
skala från 10 till 70 procent i förhållande
till hur mycket genomsnittliga
antalet ersättningsdagar per medlem
överskridit genomsnittet de sist förflutna
tio åren.

I motionerna 1:787 och 11:971 hade
yrkats,

att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts
proposition nr 116 skulle ändras så, atl
bedömningen, huruvida en erbjuden lön
skulle anses vara skälig, koinme att
grundas på medlemmens personliga
kvalifikationer, ålder, erfarenhet, meriter
o. d. samt med stöd av den lönestatistik
rörande vederbörande yrkesgrupp
som kunde finnas tillgänglig,

att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts
proposition nr 144 år 1956 skulle kompletteras
så, att rätten till ersättning och

Nr 28

Onsuuecii aen 27 maj 19(54 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga

rätten att fullgöra karenstid icke påverkades
av utgiven semesterersättning
i samband med att anställningen upphörde.

I motionerna 1:788 och 11:970 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 116 skulle besluta,

att arbetslöshetskasseförordningen
skulle utformas så, att den i kollektivavtal
för visst yrkesområde angivna lönen
i princip skulle gälla som lägsta
skäliga lön,

att för yrkesområde, där kollektivavtal
saknades, den på orten förekommande
lönen för sådant arbete skulle anses
som skälig lön.

i motionerna I: 789 och II: 972 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1954 om erkända arbetslöshetskassor,
att arbetslöshetsdagar,
under vilka permitteringslön utginge,
betraktades som karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen
oberoende av
när permitteringsdagarna infölle under
försäkringsåret.

1 motionerna 1:740 och II: 907 hade
lemställts, att riksdagen måtte besluta,
itt arbetslöshetskasseförordningen skulle
utformas så, att permitteringslön och
avgångsbidrag kUnde utgå från arbetsgivaren
samtidigt som försäkringstagare
finge fullgöra karenstid,

att bestämmelserna skulle utformas
så, att permitteringslön och avgångsbidrag
icke vore att uppfatta som sådant
fortlöpande understöd från arbetsgivaren,
varom talades i § 30 mom. 2 i
nämnda förordning, samt

att bestämmelserna i Kungl. Maj :ts
proposition nr 144 år 1956 skulle undanröjas,
så att rätten till ersättning och
rätten att fullgöra karenstid icke påverkades
av utgiven semesterersättning
i samband med att anställning upphörde.

arbetslöshetsförsäkringen

I motionen II: 957 hade yrkats, att
riksdagen vid sin behandling av propositionen
nr 115 skulle

1) anhålla om en förutsättningslös
utredning angående en allmän arbetslöshetsförsäkring,

2) anhålla om förslag till nästa års
riksdag om höjning, utöver vad i propositionen
nr 115 föreslagits, av tillägget
till grundstatsbidraget i syfte att
åstadkomma en längre gående utjämning
av egenbidraget till olika frivilliga
arbetslöshetskassor.

Utskottet, som i föreliggande utlåtande
avfattat sin hemställan i med A
—H och J betecknade punkter, hade på
anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
1:722 och 11:881, i vad de
gällde ersättning för enstaka arbetslös
dag och utsträckning av ramtiden, måtte,
med avslag å förevarande propositioner,
nr 115 och 116, i motsvarande delar
samt med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
förslaget till ändringar i 28, 32 och
33 §§ i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
för sin del antaga paragraferna
i den lydelse, som under
punkten angivits;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:787 och 11:971, i vad de
gällde skälig lön, samt med bifall till
motionerna I: 788 och II: 970, måtte,
med avslag å propositionen nr 116 i
motsvarande del samt med förklaring''
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i förslaget till ändring i 36 §
förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
för sin del antaga nämnda paragraf
i den under punkten angivna lyr
delsen;

C. att riksdagen, med avslag å följanl

de; motioner, i vad de gällde statsbidraget
till erkända arbetslöshetskassor,
nämligen ''

1) motionerna I: 722 och II: 881,

2) motionerna I: 753 och II: 920 samt

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

:t) motionerna 1:778 och 11:958
mätte bifalla propositionerna i motsva -

rande delar;

l>. att riksdagen, med avslag ;i följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:740 och 11:907,

2) motionerna 1:787 och 11:971, i
vad de gällde semesterersättning, samt

3) motionerna 1:789 och 11:972,
måtte bifalla propositionerna i de delar,
som icke omfattades av vad utskottet
i utlåtandet hemställt, såvitt gällde
proposition nr 115 dock endast i vad
den hänvisats till lagutskott;

K. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:740 och 11:907, i
vad de gällde permitteringslön och avgångsbidrag,
samt

2) motionerna I: 789 och II: 972,
måtte i skrivelse till Kungl, Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört beträffande permitteringslön
och avgångsbidrag;

F. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:37 och 11:51,

2) motionerna 1:596 och 11:724,

3) motionerna 1: 739 och II: 908 samt

4) motionen 11:957, såvitt angår yrkandet
under 1),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående behovet
av utredning i fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring; G.

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:740 och 11: 907, såvitt
de gällde semesterersättning, samt

2) motionerna 1:787 och 11:971, i
motsvarande del,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sill mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående behovet
av utredning av de ifrågavarande problemen
;

H. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:37 och 11:51,

2) motionerna 1:596 och 11:724,

4 Första kammarens protokoll 1964. Nr 28

3) motionerna I: 739 och II: 908 samt

4) motionen II: 957, såvitt anginge yrkandet
under 1),

i den män de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; J.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 777 och II: 956 samt

2) motionen II: 957, såvitt anginge yrkandet
under 2),

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

/. vid utskottets hemställan under A,
av herrar Hiibinette och Ringaby, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 722 och II:
881, i vad de gällde ersättning för enstaka
arbetslös dag och utsträckning av
ramtiden, måtte bifalla förevarande
propositioner, nr 115 och nr 116, i vad
de avsåge 28, 32 och 33 § § förordningen
om erkända arbetslöshetskassor;

II. vid utskottets hemställan under J,
av herrar Edström, Nyman, Axel Kristiansson,
Anderson i Sundsvall, Carlsson
i Huskvarna och Gomér, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under J hemställa,

dels att riksdagen, med bifall till motionen
IT: 957, såvitt anginge yrkandet
under 2), samt i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna T: 777 och TI: 956 ävensom 2)

motionerna 1:778 och 11:958,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om ytterligare förhöjning av grundstatsbidraget
i enlighet med vad reservanterna
anfört,

dels att motionerna T: 777 och II: 956,
i den mån de icke kunde anses besva -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

rade genom vad reservanterna hemställt,
icke mätte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! En något ovanlig situation
har uppkommit vid andra lagutskottets
behandling av propositionerna
nr 115 och 116. Vi högermän i utskottet
är de enda som helt stöder Kungl.
Maj:ts förslag. På de flesta punkterna
är vi överens med utskottet om de förändringar
och förbättringar, som föreslås
i de båda propositionerna, men då
det gäller frågan om karens och ersättning
för enstaka arbetslösa dagar —
som rubriken lyder — har vi inte längre
kunnat följa utskottsmajoritetens
synpunkter, som i stort sett grundar sig
på motionsyrkanden. På denna punkt
tycker jag att departementschefen har
en klokare uppfattning.

Det som vi alla är överens om inom
detta avsnitt är att det bara skall vara
eu karensperiod per försäkringsår, men
sedan skiljer sig våra uppfattningar. Vi
delar statsrådets uppfattning, att en huvudprincip
bör vara att ersättning inte
skall utgå för enstaka arbetslösa dagar,
men förbudet behöver inte göras undantagslöst.
Tillsynsmyndigheten bör
äga befogenhet att i varje särskilt fall
bevilja undantag. Vi tycker att den ordningen
är bättre än att utforma bestämmelserna
som utskottsmajoriteten föreslår.
Utskottet säger härvid: »För att
trots allt begränsa riskerna för missbruk»
— man är tydligen inte främmande
för att missbruk kan uppstå i
en sådan här situation ■— »föreslår utskottet,
att en regel införes, som ger
kassorna och tillsynsmyndigheten möjlighet
att då skäl föreligger förbjuda
att ersättning utgives för enstaka arbetslös
dag.»

Jag förmodar att ni märker skillnaden.
Vi reservanter menar att utgångspunkten
bör vara snävare. Man bör i
princip förbjuda att ersättning utgår
för enstaka arbetslösa dagar, men tillsynsmyndigheten
bör ges möjlighet att

medge sådan ersättning i särskilda fall.
Utskottet har däremot på grundval av
motionerna uttalat att man i vissa fall
skall förbjuda ersättning för enstaka
dagar. Det förstår ni väl själva, hur
svårt det blir för tillsynsmyndigheten
att meddela ett sådant förbud. Det är
naturligtvis lättare för myndigheten att
lämna dispens från ett förbud som inte
är helt generellt. Enligt min mening
skulle det vara betydligt bättre med
en sådan anordning.

Departementschefen anför — och
här stöder han sig på ett särskilt yttrande
av två ledamöter av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
— att
följderna av en rätt till endagsersiittning
ekonomiskt inte kan överblickas.
Det är ju en ganska stark motivering.
När man nu från utskottets sida ger sig
in på en sådan endagsersiittning, vet
man således inte vad detta ekonomiskt
kan föra med sig. Det är väl ingen tvekan
om att riskerna för tillfälliga dagspermitteringar
och benägenhet att ordna
korttidsarbete ökar, om man inför
ersättning för enstaka dagar. Vidare
ökar givetvis även arbetet för arbetsförmedlingsorganen
utan att man egentligen
uppnår något förmedlingsresultat.

Ser man något på de remissyttranden,
som har föregått departementschefens
ställningstagande, skall man finna,
att dessa har gått ganska hårdhänt
fram med 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings
förslag. Utredningens
förslag har bara godtagits av sex remissinstanser,
och av dessa är det bara
två som gjort det helt reservationslöst.
Däremot har ett tjugotal remissinstanser
gått emot utredningen. De två instanser,
som utan reservation har accepterat utredningsförslaget,
är arbetsmarknadsstyrelsen
och utrikesdepartementets understödsnämnd.

En del av remissinstanserna har varit
något tveksamma. Till dem hör
bland annat länsarbetsnämnden i Östergötlands
län, som erinrar om att det
kommer att ställas stora krav på arbetsförmedlingarnas
kontroll i sam -

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 20

Ang. ändrade grunder för

(land med endagsersättning. Del är naturligtvis
alldeles riktigt.

De avstyrkande remissinstanserna är
kommerskollegium, de fem hörda länsstyrelserna,
fyra länsarbetsnämnder, arbetslöshetsnämnden
i Malmö, sex handelskammare,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation
o. s. v. Det är ganska starkt när
så många remissinstanser kategoriskt
sagt att detta inte kommer att bli bra.
Dessutom fanns en expert i utredningen,
och hans uppfattning är att arbetslöshetsförsäkringens
huvuduppgift bör
vara att ge tillräcklig hjälp vid verklig
arbetslöshet och inte vid sådan under
enstaka dagar. Länsarbetsnämnden i
Västmanlands län framhåller att merarbetet
för kassorna och arbetsförmedlingsorganens
personal blir stort och
menar att detta arbete blir orationellt
eftersom de endagsarbetslösas besök på
arbetsförmedlingen endast torde ske för
registrering och mindre för att söka arbete.
Länsarbetsnämnden i Västerbottens
län talar om skillnaden mellan
glesbygdernas och tätorternas befolkning.
Det förvånar mig att det parti bär
i riksdagen, som ofta brukar tala om
folk i glesbygderna och ta sig an deras
problem, alldeles har tappat bort detta,
eftersom det inte velat ansluta sig
till resonemanget i reservationen och
från denna länsarbetsnämnd heter det:
ersättning för enstaka arbetslösa dagar
gynnar i hög grad tätorternas befolkning,
och vidare, det skulle drabba
glesbygdsbefolkningen om endagsersättning
infördes. Till sist skall jag bara
tala om vad Svenska arbetsgivareföreningen
säger, nämligen att inom branscher
med endagsarbetslöshet tar man
hänsyn till detta vid lönesättningen.

Samtidigt har ramtiden varit på tal
bär. Som kammaren vet skall det vara
fem arbetslösa dagar i en karensperiod
för att man därefter skall kunna komma
i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd,
och då bar ramtiden varit fvra

bil

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

veckor. Motionärerna vill förlänga denna
till fem veckor för alt det skall gå
lättare att tjäna in tiden. Utredningen
bar haft den uppfattningen att det skulle
vara eu spärr genom eu ramtid på
fyra veckor, så att inte arbetstagare och
arbetsgivare skulle kunna göra upp om
tillfällig driftinskränkning, t. ex. om
man bar en liten orderstock, eller dylikt,
så att man säger: Vi arbetar fyra
dagar, och så får ni lyfta ersättning för
den femte dagen. Detta skall ramtidens
längd vara en spärr emot. Men samtidigt
skall, precis som när det gäller
endagsarbetslösheten, tillsynsmyndigheten
ha möjlighet att vid speciella tillfällen
medge undantag. Det skulle alltså
inte vara något kategoriskt ställningstagande,
utan det gäller att försöka
hålla igen på missbruket, som del
har talats om, men vidga spärrarna nä
det verkligen är nödvändigt och b(
hövs.

Därför, herr talman, tycker jag åt,
allt talar för propositionens förslag. Del
är ganska märkligt att jag som högerman
skall stå bär och tala för Kungl.
Maj :ts förslag, men så är det faktiskt.
Jag gillar det förslaget, och därför
skall jag be att få yrka bifall till reservation
I vid detta betänkande, där motiveringarna
är desamma som departementschefens.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Bakom det förslag till
reformering av arbetslöshetsförsäkringen
som nu ligger på riksdagens bord
kommer såvitt man kan döma av utskottets
utlåtande och förarbetena till detsamma
att stå i en i stort sett enig riksdag,
i varje fall såvitt det gäller huvudprinciperna.
Möjligheten till arbete och
inkomst för envar betraktas som en
självklar rättighet i detta land. Det är
också tacknämligt att konstatera att för

100

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga
fattningsutredningen i sitt förslag till
ny grundlag också inskrivit detta.

Om man är beredd att erkänna dessa
principer, måste därmed också följa att
om en människa oförskyllt blir utan arbete
skall det också finnas ett något så
när nöjaktigt ekonomiskt skydd för vederbörande.

Ifrån dessa utgångspunkter — att envar
skall vara tillförsäkrad såväl arbete
som skydd vid arbetslöshet — är
varken det tidigare systemet eller det
som nu framlagts för antagande tillfredsställande.
Man kan knappast tala
om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Ifrån centerpartiets sida har vi motionsledes
framfört krav på en utredning
om eu allmän arbetslöshetsförsäkring
som skulle vara inte bara formellt
utan också reellt tillgänglig för alla som
är i behov därav. De siffror som här redovisas
säger oss att det system som
hittills gällt i realiteten inte varit allmänt.
Av cirka 2,8 miljoner arbetstagare
— en siffra som alldeles säkert är för
låg med hänsyn till att det finns nya
kategorier som sannolikt inte är registrerade
ehuru de är i behov av
försäkring — har endast cirka 1,3 miljon
hittills varit anslutna til de frivilliga
arbetslöshetskassorna, d. v. s.
cirka 45 procent. Man kan naturligtvis
invända, och det görs också i propositionen,
att de som här frivilligt står
utanför i stor utsträckning är sådana
arbetstagare som inte har så stora arbetslöshetsrisker
och som självklart av
den anledningen inte heller är så intresserade
av att få vara med i arbetslöshetsförsäkringen.
Jag tror ändå inte att
enbart detta skäl har varit avgörande
för den låga anslutningen.

Vi betraktar det från centerns sida
som ytterst angeläget, vilket jag redan
påpekat, att det kommer till stånd en
utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring.
Utskottets skrivning går ju ut
på att så bör ske sedan man först avvaktat
arbetsmarknadsutredningen, som beräknas
vara färdig under innevarande
År. Vi har kunnat acceptera detta, och

arbetslöshetsförsäkringen
av den anledningen har vi inte följt
upp denna motion reservationsledes.

Utskottets förslag innebär många förbättringar.
Det innebär i stora drag anpassningar
till de förändringar som har
skett pa arbetsmarknaden. Femdagarsveckan
har slagit igenom, därför föreslås
fem dagars ersättning per vecka
och fem dagars karenstid. Då utskottet
i princip har föreslagit att ersättning
skall utgå också för enstaka arbetslöshetsdag
liksom att sådan får inräknas
i karenstid följer därav att ramtiden
föreslås förlängd till fem veckor. Vad
som i år har överenskommits mellan
arbetsmarknadens parter beträffande
permitteringslön och avgångsvederlag
har också beaktats vid karenskvalifikationens
utformning. Inom centerpartiet
ser vi detta som självklara konsekvensändringar.

Det finns emellertid till utskottsntlåtandet
fogad en reservation utöver den
som herr Hiibinette talade för. Den gäller
frågan om förhöjning av grundstatsbidraget
till arbetslöshetskassor som
är tyngda av stor arbetslöshet. Bakom
denna reservation står centerpartiets
och folkpartiets representanter i utskottet.
Reservationen bygger på motioner
ifrån dessa båda partier som i båda fallen
har syftat till att med förhöjt och
ytterligare differentierat statsbidrag
göra det möjligt för de kassor som har
en stor arbetslöshet att utan höjning av
de egna avgifterna betala ut hyggliga
ersättningar och att inte vara alltför
snäva beträffande ersättningstiden. Det
finns som bekant mycket stora variationer
i arbetslöshet inom olika yrkesområden.
Det finns kassor där medlemmarna
får betala tio gånger så mvcket
för en ersättningskrona som man får
betala inom kassor där arbetslösheten
är låg.

Motionerna bygger på en reservation
i arbetslöshetsutredningen av ledamoten
Fälldin. Hans reservation har väckt
ett anmärkningsvärt gott erkännande
bland remissinstanserna. Såväl försäkringsförbundet
och Landsorganisatio -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

101

Ang. ändrade grunder för

nen som arbetslöshetskassornas samorganisation
har uttalat sig positivt för
lians förslag.

Herr talman! .lag vill härmed yrka bifall
till reservation TI och i övrigt självfallet
bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Nyman (fp).

Herr JONASSON (epl:

Herr talman! I eu partimotion från
centerpartiets sida har vi aktualiserat
ett nytt system för arbetslöshetsförsäkring.
Det gäller en synnerligen viktig
trvgghetsfråga för människorna, och det
är en utomordentligt intressant proposition
som vi här har att behandla.

Rätten till arbete bör vara lika för
alla, och givetvis gäller principen att
man skall ordna med arbete åt så många
som det finns möjligheter att ordna det
för. Trots allt uppstår risker för arbetslöshet.
Det sker kraftiga omvandlingar
i samhället på olika sätt. ÅR har också
säsongmässiga variationer, och många
av dem som friställs tillhör inte någon
arbetslöshetskassa. Det finns åtskilliga
branscher där det inte förekommer någon
sådan, det kan gälla företagare, det
kan gälla jordbrukare och det kan också
vara fråga om gifta kvinnor som önskar
återinträda i arbete.

Enligt vår mening i centerpartiet bör
alla medborgare innefattas i en försäkring.
Det är ju ändå så att alla människor
får vara med att betala det hela
via statsskatten. Kostnaderna ser vi i
nästa fråga som vi här har att behandla.
De belöper sig till 62 miljoner kronor
för nästa budgetår. Trots att allesammans
får vara med om att betala så
visar det sig att alla inte har det skydd
som här avses, och därför bör nog en
allmän arbetslöshetsförsäkring finnas.
Den nuvarande ordningen utgör ett stort
irritationsmoment. En bättre ordning i
dessa avseenden skulle innebära nationalekonomiska
fördelar. \ri har mycken
dold arbetskraft som genom detta förfarande
skulle kunna bättre tillvaratas.
Utskottet skriver: »Enligt utskottets

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
uppfattning bör emellertid frågan om
en allmän arbetslöshetsförsäkring bli
föremål för en särskild utredning. Aled
hänsyn till att 1960 års arbetsmarknadsutredning
innevarande år väntas framlägga
sitt betänkande och till de nya
aspekter som utredningens förslag kan
komma att medföra på arbetslöshctsproblemen,
synes det dock icke lämpligt
att redan nu tillsätta en utredning
av det slag motionärerna begär. Utskottet
vill emellertid framhålla, att sedan
resultatet av arbetsmarknadsutredningens
arbete framlagts bör frågan
ånyo övervägas.» Jag är litet betänksam
gentemot denna ytterligare väntan, tv
jag kan inte förstå att vi här har så
mycket att vinna. Jag hade helst sett
att riksdagen redan nu fattat ett beslut
i denna viktiga fråga. Sådan situationen
nu är får vi emellertid avvakta ytterligare
en tid. Jag skall därför inte i
dag framställa något särskilt yrkande.

När det gäller statens stöd till de arbetslöshetskassor
som för närvarande
finns måste man konstatera att detta
stöd är ojämnt och orättvist fördelat. I
den proposition som vi nu har att behandla
föreslås att de kassor, vilkas arbetslöshet
per medlem och år för det
aktuella försäkringsåret avviker från
tioårsgenomsnittet i hela kassasystemet
med 75—100 procent, skall få ett med
10 procent förhöjt grundstatsbidrag.
Kassor inom vilka avvikelsen är mer
än 100 procent skall erhålla ett med 25
procent förhöjt grundstatsbidrag. Det
kan inte förnekas att detta är ett steg i
rätt riktning, men de är inte till fyllest.
Många kassor sitter alltjämt illa till. Det
innebär att de måste belasta sina medlemmar
med högre avgifter och har svårare
att få ekonomien att gå ihop.

Av tabellen på sidan 51 i utlåtandet
framgår hur många försäkrade medlemmar
— det är över 200 000 — som funnits
i kassaklasser där antalet ersättningsdagar
överstigit 10-årsgenomsnittet
med mer än 100 procent. Det är en
hög siffra.

I anslutning till propositionen har

102

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1964 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga
jag tillsammans med herr Fälldin och
andra väckt en motion, vari vi föreslår
att en höjning av grundstatsbidraget
skall ske för kassor som har en särskilt
hög arbetslöshet. Av den tabell som
finns på sidan 2 i motionen 11:956
framgår den procent varmed vi vill
höja grundstatsbidraget. För kassor som
under 1 O-årsgenomsnittet överskridit
antalet ersättningsdagar med 100—149,9
procent föreslår vi samma höjning som
propositionen. För gruppen 150—199,9
procent vill vi förhöja grundstatsbidraget
med 40 procent, för gruppen 200—
299,9 procent med 50 procent, för gruppen
300—399,9 procent med 60 procent
och slutligen för gruppen 400 och
däröver med 70 procent.

De av oss föreslagna höjningarna
skulle ge ett betydligt rättvisare grundstatsbidrag.
De skulle också innebära
en stor hjälp för de kassor som nu sitter
mycket trångt. Detta gäller bl. a.
skogsarbetarnas kassor och många andra.

Utskottsmajoriteten, som består av socialdemokrater
och högern, har inte velat
vara med om vårt förslag trots den
rättvisa som det skulle innebära och
trots det stöd som herr Fälldins förslag
om en utredning fått av många remissinstanser.
Det kan enligt min uppfattning
inte vara riktigt att vissa människor
skall behöva betala mycket mer
för en viss trygghet än vad andra behöver
göra.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation II.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Andra lagutskottet har
varit på sitt soligaste humör när det
skrev detta utlåtande om de förslag om
reformering och förbättring av arbetslöshetskassorna
som framställts i ett antal
motioner. Eftersom motionerna blivit
så välvilligt behandlade, skulle kanske
artigheten bjuda att motionärerna
bara satt stilla, tackade och tog emot.
Jag begärde emellertid ordet för att erin -

arbetslöshetsförsäkringen
ra om den gamla sanningen, att inget är
så bra att det inte kan bli bättre. När
utskottet nu ändå varit i farten med att
förbättra Kungl. Maj:s proposition i
detta ärende, beklagar jag att man inte
också tog med ett generellt grundstatsbidrag
med 50 procent, som föreslagits
i motionerna. Nu har man gjort en
avtrappning från 50 ner till 35 procent.
Det senare skall utgå när man betalar
ut det maximala understödet. Den avtrappningen
måste ju motverka kassornas
strävan att betala ut maximibeloppet.
Enda möjligheten för dem att göra
det är väl att höja avgifterna till kassorna
för försäkringstagarna. Det har
sagts i pressen vid åtskilliga tillfällen
att inte ens de starkaste kassorna har
möjlighet att betala ut det högsta beloppet,
därest de inte antingen får det
högre statsbidraget eller höjer avgifterna.

Jag har emellertid inget yrkande att
ställa. Utskottsförslagen är så bra i övrigt
att jag avstår från det. Men jag
skulle vilja vädja till inrikesministern,
som sitter i kammaren, att till ett kommande
år ändra grundstatsbidraget, avskaffa
avtrappningen och sätta bidraget
till 50 procent generellt.

Medan jag ändå har ordet vill jag
bara säga ett par ord till herr Hiibinette.
Jag tyckte mig ur hans anförande bara
kunna utläsa en sak, nämligen en ängslan
för att vi skulle glida in i en tid
när de som har det sämst ställt och lever
mest osäkert, nämligen arbetarna,
inte skall behöva ta den första och
värsta stöten i tillfälle av driftinskränkningar.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag hör väl inte till dem
i kammaren som tynger protokollen
alltför mycket, men jag har ansett att
jag borde säga något i den här frågan,
inte minst mot bakgrund av vad som tidigare
i debatten har anförts av herr
Hiibinette.

Det förslag till ändringar i förord -

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

103

Ang. ändrade grunder lör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

ningen om erkända arbetslöshetskassor
som nu föreligger innebär utan tvivel
ett betydande framsteg. Jag vill för min
del inte säga att det är helt tillfredsställande,
ty även efter de väsentliga förbättringar
som genomförts vid behandlingen
i utskottet återstår eu del bestämmelser
som borde ha kunnat förbättrats.

Dit hör bestämmelserna om statsbidraget.
Jag vill understryka att en ökning
av grundstatsbidraget är nödvändig,
men jag har ingen anledning att
ställa ett särskilt yrkande vid detta tillfälle,
då utskottet anser att frågan bör
utredas och vi kan hoppas att ett förslag
till ändring kommer vid en annan
riksdag.

Det förslag till utformning av statsbidraget
som nu framläggs följer i stort
sett utredningens förslag. Jag vill erinra
om att Landsorganisationen, där vi
har flertalet arbetslöshetskassor, för sin
del har yrkat att grundstatsbidraget
skulle sättas till 50 procent. Med det
statsbidrag som nu föreslås och som väl
kommer att godkännas av riksdagen
kan knappast någon kassa inom Landsorganisationen
gå upp till det föreslagna
maximiunderstödet 40 kronor. De
beräkningar som har gjorts och de förberedelser
till ändringar i olika kassors
bestämmelser som pågår tyder på att det
nya understödsbeloppet kommer att ligga
vid 30 å 35 kronor per dag. En ökning
upp till 40 kronor skulle medföra
en så väsentlig ökning av avgiften för
de enskilda medlemmarna, att det
knappast är möjligt att genomföra någonting
sådant. De som har möjlighet
att öka till maximibeloppet är främst
tjänstemannakassorna, där risken för
arbetslöshet är mindre och där avgiften
per erhållen understödskrona därmed
också är mycket liten i jämförelse med
de kassor som finns inom skilda industriområden.

Herr Hiibinette har sagt en del här
om endagsunderstödet. Högern har en
reservation i den frågan, och herr Hiibinette
har åberopat en rad remissin -

stanser. Jag lade märke till att han åberopade
länsstyrelser där i flertalet fall
en borgerlig landshövding har angivit
riktlinjerna för remissen, och han har
åberopat vad Svenska arbetsgivareföreningen
och andra arbetsgivarsammanslutningar
har framfört. Ja, det är väl
inte så märkligt att man på arbetsgivarhåll
anför de synpunkter som herr Hiibinette
gör sig till talesman för.

Emellertid meddelade herr Hiibinette
att Arbetsgivareföreningen skulle
ha anfört att det redan i lönesättningen
tagits hänsyn till endagsarbetslöshet
och att detta icke skulle motivera
att understöd skulle utgå. Detta påstående
som herr Hiibinette för fram
är obekant för mig, och jag känner inte
till att ett sådant hänsynstagande har
skett i något fall. Det finns fullgoda motiv
för endagsunderstöd åt dem som har
korttidsarbete, låt oss säga arbetar fyra
dagar per vecka i stället för fem och
därför går förlustiga arbetsinkomst för
en dag.

Det är mycket vanligt även vid en liten
konjunkturnedgång att vissa företag
i stället för att heltidspermittera eller
avskeda arbetskraft inför korttidsvecka
med fyra dagar i stället för fem.
Det innebär nämligen den fördelen för
företagen, att man på det sättet kan behålla
arbetskraften på platsen. Folk söker
sig inte till nya anställningar. Och
om konjunkturen förbättras har man
möjligheter att öka driften i den utsträckning
arbetskraft finns att tillgå.

Jag vill säga att vi inom den fackliga
rörelsen är emot korttidspermittering
av den arten. Företagen har möjligheter
att genomföra sådan permittering, men
det sker i allmänhet i strid med uppfattningen
inom de fackliga organisationerna.
Jag säger i allmänhet — det har
nämligen hänt att den lokala fackföreningen
och företaget träffat en överenskommelse.
Framför allt har detta
hänt på landsbygden, där andra arbetstillfällen
inte står till buds vid en heltidspermittering.
Vad vi önskar är givetvis
att den enskilde vid arbetslöshet

104 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1064 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

skall så långt som möjligt skyddas ekonomiskt,
och vi betraktar endagsunderstödet
såsom fullt motiverat och finner
det tillfredsställande att utskottet här
bär ändrat propositionens ursprungliga
innehåll.

Sedan propositionen utarbetades bär
vissa nya saker tillkommit som utskottet
givetvis tagit hänsyn till. Jag syftar
på uppgörelsen i de senaste centrala
förhandlingarna, där vi träffade överenskommelse
om att permitteringslön
skall utgå under vissa förutsättningar
och för ett visst maximerat antal dagar
per år räknat. Den överenskommelsen
innebär att vi nu kan genomföra betalda
karensdagar, och utskottets skrivning
innebär att kassaförordningen ändras
i detta avseende. Tidigare har det
inte varit möjligt att uppbära någon ersättning
under den tid då karens upparbetades,
men överenskommelsen med
Arbetsgivareföreningen innebär att permitteringslön
kan utgå och betalas av
företagen. Sammanlagt betyder detta en
ytterst liten kostnad för företagarvärlden
— jag vet inte om den ens kan uppskattas
till 0,1 procent av den samlade
lönesumman — men ur den enskildes
synpunkt är förändringen betydelsefull.
Utgår ingen ersättning för karensdagarna,
innebär det nämligen att den enskilde
arbetstagaren förlorar 250 å 350
kronor de dagar som behövs innan understöd
från försäkringen kan utgå.

Jag har velat peka på dessa saker
därför att jag tror de har betydelse vid
ställningstagandet till frågan om ersättning
lör enstaka arbetslösa dagar.
Vi har hela tiden argumenterat för
detta, men skulle riksdagen besluta att
understöd icke skall utgå för enstaka
dag, ja, då kommer uppgörelsen mellan
SAF och LO i ett helt nytt läge; riksdagens
beslut kommer i så fall att äventyra
den träffade uppgörelsen om permitteringslön.

Frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
har också tagits upp i debatten,
först av herr Kristiansson. Självklart
kan man diskutera en sådan för -

säkring, men jag vill hänvisa till vad utredningen
anfört om att icke arbetslöshetsförsäkrade
kategorier har möjligheter
att inom försäkringens ram skapa
kassor för egen del. Betydande grupper,
som nu står utanför arbetslöshetsförsäkringen,
kan också anslutas till redan
befintliga kassor om dessa grupper själva
så önskar. Jag föreställer mig att det
inte heller möter något hinder därest
t. ex. jordbrukarna skulle vilja bilda eu
arbetslöshetskassa. Svårigheten då egna
företagare skall bilda en erkänd arbetslöshetskassa
ligger självfallet i att
fastställa när den egna företagaren är
arbetslös. Det problemet skulle man i
hög grad få inom ramen för en allmän
försäkring omfattande hela folket, men
så länge försäkringen gäller löneanställda
är den problemställningen mindre
svår; det går rätt bra att göra gränsdragningen.
Får man in företagarna —
och vi kan tänka oss jordbrukarna —
skulle däremot det problemet givetvis
bli ganska besvärligt.

Jag tror att det system på arbetslöshetsförsäkringens
område, som nu existerat
under ganska många år, har fungerat
mycket bra och varit ganska billigt
för samhället, för staten. Vi skall
komma ihåg att arbetslöshetsförsäkringen
de senaste budgetåren har kostat
45 å 50 miljoner per år för statens vidkommande;
och den är dock en del av
hela den samlade arbetslöshetspolitiken
som drar en kostnad av 600 å 700
miljoner per år. Att arbetslöshetsförsäkringen
blivit relativt billig sammanhänger
med att de försäkrade själva har
betalat ungefär lika mycket som staten
för att upprätthålla denna försäkringsverksamhet;
och de ändringar som nu
föreslås kommer naturligtvis att kosta
de försäkrade ungefär lika mycket som
de kommer att kosta staten.

titt obligatorium skulle kunna tänkas
genomfört på olika vägar, men det enk
läste vore att lägga hela kostnaden över
budgeten. Den i debatten framförda
tanken på en utjämning avgiftsmässigt
mellan kassorna kommer alt väcka

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

105

Ang. ändrade grunder

mycket hård kritik. .lag kan t. ex. föreställa
mig vad man skulle säga inom
tjänstemannakassorna, där man nu i
vissa fall betalar eu avgift på 1(1 öre
per understödskrona, om man genom
ett utjämningssystem skulle komma upp
till en mångdubbelt större avgift. Jag
tror inte den vägen är framkomlig, utan
då finge man nog umgås med tanken
att lägga det hela över budgeten. Jag
gissar att finansministern inte är entusiastisk
för en sådan sak, vilket en
finansminister knappast kan vara då
det gäller så mycket pengar som i detta
fall.

Jag vill med det nu anförda yrka bifall
till utskottets förslag och i det bifallsyrkandet
lägga in den förhoppningen
att inrikesministern så snart
som möjligt tar under övervägande en
ändring av grundstatsbidraget och att
om möjligt redan till nästa riksdag ett
förslag i det avseendet kan framläggas.

Herr HPBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske förmätet
av mig att i den här frågan ta upp en
diskussion med själva LO-cliefen, ty om
någon bör sitta inne med kunskaper på
detta område så är det väl han, men
det är trots allt ett par saker som jag
vill bemöta.

Jag har aldrig talat om länsstyrelserna
när det gäller remissinstanserna
utan om länsarbetsnämnderna. Det kan
hända att herr Geijer sammankopplar
dem och säger att det är länsstyrelsecheferna
som även dirigerar länsarbetsnämnderna,
men det tror jag inte är
fallet.

När det gäller Arbetsgivareföreningens
uttalande kan jag referera till propositionen
nr 115. Jag har sagt förut
att jag har ett visst förtroende för propositionen,
som skrivits av statsrådet
Johansson, och jag hoppas att också
herr Geijer är av samma uppfattning.
Det står faktiskt så här — jag läste innantill
förra gången, men jag kan läsa
om det: »Svenska arbetsgivareförening 5

Första kammarens protokoll 196i. Nr 28

för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

en anför att man inom branscher med
endagsarbetslöshet vid lönesättningen
tagit hänsyn härtill.»

Jag kan inte riktigt följa herr Geijers
resonemang när han talar om att endagsersättningen
har samband med avgångsbidraget
och permitteringsersättningen
som nu har blivit bestämd genom
avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Det beror naturligtvis på en dålig
uppfattningsförmåga hos mig och
på att jag inte har studerat frågan ordentligt,
men jag har mycket svårt att
se detta samband.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
herr Geijer knappast har givit en övertygande
motivering för införande av
dessa endagsersättningar. De behandlades
från hans sida bara litet en passant,
men det var inte övertygande. Jag tycker
att det är betryggande så länge man
gett tillsynsmyndigheten möjlighet att
i vissa besvärliga fall ta hänsyn till dessa
saker. Man behöver inte lagstifta i
det fallet, utan det går ändå att ordna
upp i de fall då det är nödvändigt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Man kan självfallet alltid
diskutera i vilken utsträckning staten
skall bidraga och i vilken utsträckning
finansieringen skall ske med egenavgifter.
Det kan naturligtvis också diskuteras
om staten skall betala hela
kostnaden. Men nu gäller det inte den
saken. Det gäller i stället här hur ett
statsbidrag skall disponeras. Jag är därför
förvånad över att Landsorganisationens
ledare frågar vad dessa grupper
som ur arbetslöshetssvnpunkt är gynnsamt
ställda skulle säga, om statsbidraget
användes på det sättet att dessa fack
där man hittills haft en billig arbetslöshetsförsäkring
skulle få höjda avgifter.
Principen måste väl ändå vara den, om
man erkänner allas rätt till arbete och
trygghet, att det belopp som man betalar
i egenavgift för att säkerställa
denna trygghet inte skall vara större

106

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga

inom ett område där man löper en
större arbetslöshetsrisk än inom andra
områden. Jag anser att detta måste
vara en riktig fördelningsprincip. Om
det sedan inte går att komma därhän
genom att höja statsbidragen, vilket vi
har föreslagit i vår motion, kan ju en
omfördelning diskuteras.

I fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring
har vi begärt en utredning
därom. Vi anser att det därvidlag finns
mycket som behöver utredas, om man
skall kunna inrangera alla de grupper
— och de blir fler och fler — som
framdeles behöver detta skydd.

Jag vill än en gång understryka det
faktum att i dag inte ens hälften av de
arbetstagare är anslutna som rimligen
borde vara det. Det talar väl för, som
jag tidigare sagt, att möjligheten till
anslutning för stora grupper är mera
formell än reell.

Herr GKIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag betvivlar inte alls,
herr Hiibinette, att Arbetsgivareföreningen
i sitt remissvar har sagt just
det som herr Hiibinette läste upp. Jag
sade förut att jag inte känner till att
det förhåller sig så som Arbetsgivareföreningen
uttalar. Det var det jag ville
understryka. Det finns, herr Hiibinette,
inga sådana överenskommelser.
Jag borde känna till dem, om de funnes,
eftersom jag har till uppgift att
nästan dagligen syssla med frågor av
den här arten.

Tillsynsmyndigheten skulle kunna få
fullmakt att i särskilda fall ge dispens
i fråga om endagsunderstödet. Jag föreställer
mig att det skulle bli en mycket
omfattande administrativ fråga för arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsbyrå,
ty det uppstår ju varje vecka otroligt
många enskilda fall, och då skulle
kassorna i varje sådant enskilt fall vända
sig till försäkringsbyrån och begära
att få betala ut understödet för eu enstaka
dag under en viss vecka.

arbetslöshetsförsäkringen

Ja, man brukar ju fråga: Varför skall
man göra en sak enkel när man kan
krångla till den? Jag tolkar herr Hiibinettes
resonemang såsom ett sätt att
vilja göra en sak tillkrånglad och komplicerad,
i synnerhet som det finns alla
motiv för att understöd skall kunna
beviljas vid endagsarbetslöshet, ty den
som är arbetslös en dag varje vecka eller
varannan vecka eller en gång i månaden
är det mot egen förskyllan. Omständigheter
har gjort att han är arbetslös
och förlorar inkomst under ett
antal enstaka dagar. Bestämmelsen avser
att ge skydd åt de enskilda arbetslösa.
Jag kan inte se vad man skulle
kunna ha för bärande motiv för att gå
emot detta, vilket sker i högerreservationen.

Till sist vill jag till herr Kristiansson
säga att jag inte har talat om
statsbidrag annat än i samband med en
obligatorisk försäkring, som både herr
Kristiansson och någon annan var inne
på här i debatten. Redan nu är ju statsbidraget
olika i olika kassor. Det är
mindre i kassor med låga avgifter och
högre i kassor med större avgifter och
därmed större arbetslöshet. Den principen
är redan accepterad och har tilllämpats
under många år. Den kommer
enligt detta förslag att tillämpas även
i fortsättningen. Om herr Kristiansson
säger att vi vill ha en kraftigare differentiering
av statsbidraget är resonemanget
riktigt. Då är vi inne på rätt
väg. För egen del anser jag'' att en sådan
större differentiering skulle kunna
ske också i och med att det samlade
statsbidraget blir högre än vad det har
varit hittills och än vad som föreslås i
utskottets nuvarande förslag. Där hoppades
vi på att inrikesministern skulle
komma igen och möjliggöra en sådan
differentiering.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kom ju in i debatten
vid en tidpunkt då den börjar bli
spännande. Vi har fått stöd från högern,

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

107

Ang. ändrade grunder fö
och utskottets majoritet är i eu detaljfråga
på en annan linje än regeringen.

När jag satt och lyssnade till herr
lluhinette kom jag att tänka på August
Palm, som en gång i tiden lär ha sagt,
när han hade fått beröm från borgerligt
håll, att han gick hem och funderade
över vad han hade gjort för dumhet.
Nu har jag inte direkt funderat över
om det gjorts några dumheter. Jag hur
funderat över vårt förslag i fråga om
endagskarensen, och jag skall återkomma
till den. Jag är självfallet tacksam
för högerns stöd. 1 kvällsmörkret är ju
alla kattor grå. Vi får väl se vad morgondagens
ljus innebär. Kommer detta
stöd att fortsätta, är det klart att vi inte
skall vara alldeles otillfredsställda med
det.

Jag går så över till frågan om endagskarensen.
Jag skall göra bedömningen
så som vi har gjort den utifrån ren arbetsmarknadssynpunkt,
enligt vilken
man ser såsom angeläget att så långt
det går hålla tillbaka korttidsarbetet.
Också herr Geijer har sagt att man inte
är intresserad av korttidsarbete. Vi har
då sagt oss att om man inför förbud
mot endagskarens, kan man på det sättet
lättare få till stånd en prövning hos
företagen av frågan om tilltänkta dagspermitteringar
med korttidsarbete kan
undvikas, d. v. s. i en situation där
man inte kan göra upp med fackföreningarna
om att bestämma sig för ett
korttidsarbete med arbete under fyra
dagar och ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
under den femte dagen.
Man kan ju säga att detta skulle vara
till större gagn för produktionen, samtidigt
som arbetsförmedlingarna kunde
inrikta sina resurser på områden där
de bäst behövs. Jag vill nog ända säga
att den i Kungl. Maj:ts förslag gjorda
utformningen medför större effektivitet
på arbetsmarknaden.

Jag kommer tillbaka till en fråga som
mer eller mindre får bli avgörande,
nämligen det som herr Geijer sade alldeles
nyss. Sedan propositionen skrevs
har avtal träffats mellan Arbetsgivare -

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
föreningen och Landsorganisationen om
permitteringslön, vilket också påverkar
just denna fråga om endagskarens. Avtalet
inverkar på så sätt att man, om
man nu skulle följa Kungl. Maj:ts förslag,
inte skulle få ut effekten av det
avtal som har träffats. Jag skulle då
vilja nämna att vi redan vid årsskiftet
i departementet hade ett samtal, som
var begärt av Arbetsgivareföreningen
och LO om den tilltänkta propositionens
förslag till arbetslöshetsförsäkring.
Del ställdes två frågor. Den första var:
Kommer Ni att slopa karenstiden''? Vi
kunde säga mycket bestämt att vi inte
hade några förutsättningar för den saken.
Det skulle kosta mycket pengar.
Den andra frågan var: Om man vid de
förhandlingar som skulle tas upp under
våren kom fram till en lösning av
frågan om permitteringslön, kunde man
då förvänta sig att propositionen skulle
ge möjligheter till att under den tid
som permitteringslön utgick kassamedlem
ändå fick räkna karenstid? På detta
svarade vi ja. Regeringen gav alltså
ett positivt besked på den punkten.

Nu sägs det i utskottsutlåtandet att
dessa frågor som har avgjorts i förhandlingar
inte kunnat behandlas i
propositionen, och det är riktigt, men
jag vill mycket starkt framhålla att det
besked som vi gav vid det resonemang
vi hade med parterna vid årsskiftet
fanns det möjlighet att ta hänsyn till
även den propositionsskrivning som förekom.
Detta gäller tillämpningen av
kassabestämmelserna. Jag vill också
gärna hänvisa till andra lagutskottets
skrivning i det avsnitt där utskottet behandlar
frågan om permitteringslönen
och avgångsersättningen. Utskottet gör
vissa uttalanden men kommer slutgiltigt
fram till att någon ändring i författningstexten
inte erfordras.

Jag har varit angelägen om att framhålla
detta därför att det inte skall
framstå som om vi hade givit ett positivt
besked som vi sedan inte var beredda
att fullfölja. Men vad vi inte fick
något besked om vid det resonemang

108

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

som vi hade kring årsskiftet var ju den
här utvidgningen av permitteringslönen
som kom att påverka endagskarensen.
Detta kan jag också begripa, ty Arbetsgivareföreningen
och kanske framför
allt LO utgick, enligt vad jag förstår,
ifrån att vi skulle följa utredningens
förslag. Därför togs inte det spörsmålet
upp. Har man nu löst detta problem på
ett säkerligen tillfredsställande sätt,
uppstår då frågan om förbudet mot endagskarens
skall vara en sådan huvudfråga
att vi skall slåss för den, herr
Hiibinette och jag.

Låt mig säga vad det är som skiljer.
Kungl. Maj:ts förslag innebär ett bibehållande
av förbud mot endagskarens
men med dispensmöjlighet för tillsynsmyndigheten.
Jag tror inte att det skulle
behöva bli så förfärlig krångligt att
genomföra den principen. Utskottet går
den andra vägen och upphäver förbudet
men inför en förbudsmöjlighet för
tillsynsmyndigheten. Det är alltså inte
mycket som skiljer mellan Kungl.
Maj:ts förslag och utskottets förslag.
Jag kan därför säga att frågan inte är
så stor att vi skall behöva ta någon alltför
omfattande strid på den, framför
allt i det läget då ett fullföljande av
Kungl. Maj :ts förslag, som välvilligt har
tagits upp av högerreservanterna, kräver
en omskrivning av lagstiftningen
för att möjliggöra, som jag nyss sade,
full effekt av den avtalsuppgörelse som
är träffad. Jag tror att jag för kammarens
ledamöter klargjort att skillnaderna
mellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets
förslag inte är så vidlyftiga som
det kanske kan ha förefallit av den förda
debatten.

Då det gäller frågan om obligatorisk
försäkring vill jag bara framhålla vad
vi skrivit i propositionen och som sedan
starkt understrukits av utskottet,
nämligen att frågan om en allmän försäkring
inte är en stor fråga men eu
fråga som måste ses i ett vidare sammanhang,
ett mera totalt arbetsmarknadsmässigt
sammanhang'', där jag tror
att arbetslöshetsförsäkringen kan kom -

ma att spela en betydelsefull roll såsom
ett element i en allmän arbetsmarknadspolitik,
där lokaliseringspolitiken,
omflyttningen, omskolningen o. s. v. är
andra delar. Men frågan om hur arbetslöshetsförsäkringen
skall kunna passas
in, om man nu önskar det, kan inte avgöras
förrän vi har bestämt oss för hur
arbetsmarknadspolitiken i framtiden
skall läggas upp. När det nu finns en
utredning som beräknas vara färdig i
sommar, är det ju ganska rimligt att
man först vill avvakta den. När vi tagit
del av utredningens betänkande och
diskuterat detta kan tiden vara mogen
för att eventuellt ta upp frågan om en
utredning om den allmänna försäkringen
och hur den skall fogas in i systemet
samt vilka fördelar detta skulle
kunna ge. När utskottet har praktiskt
taget enhälligt — så långt jag har uppfattat
det — stannat inför denna skrivning
och begärt en utredning, tycker
jag nog att motionärerna på den här
punkten borde anse sig helt tillgodosedda.

Det är klart att man kan diskutera
frågan om kostnaderna och kostnadsfördelningen.
Här befinner jag mig just
nu i den situationen att jag måste säga
till herr Jonasson att det trots allt är
betydande belopp som kommer in i
form av avgifter. Budgetåret 1902/(53
var det nära 70 miljoner kronor, d. v. s.
ungefär hälften av den totala utgiftsramen,
som betalades i form av avgifter.
Man får väl ändå säga att huvudparten
av bördan bärs av de enskilda
kassamedlemmarna. Sedan måste jag
vända mig mot herr Geijer som begärde
en höjning av grundstatsbidraget och
sade att statens insats ju ändå är betydande
i den del där en förbättring
nu införes, ty höjningen av kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen är 40 miljoner
— från 140 till 180 miljoner kronor.
Av denna höjning tar staten på sig
nära 90 procent — 35 miljoner kronor
— under det att kassorna tar 5 miljoner.
Här går alltså staten in med ett betydande
belopp. Om vi höjt grundstats -

Onsdagen den 27 inaj 1%( em. Nr 2S 10''.»

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

bidraget till 50 procent, som herr Geijer
talal för, hade vi fått öka ilen statliga
insatsen ännu mera och jag vet inte \ ilket
belopp det då hade kunnat röra sig
om. .lag förmodar att det hade behövts
ytterligare 10—15 miljoner kronor. Vi
har självfallet diskuterat detta, och i
och för sig förstår jag herr Geijer, tv
om man nu skulle kunna utvinna vad
man avser med dena försäkring, att fä
ett skydd för kassamedlemmarna på
upp till en inkomstförlust om 50—00
kronor, då behöver man komma upp
till de 40 kronorna som är maximigräns,
och jag tror att det är en betydande
påfrestning på kassamedlemmarna
om man genom avgifter skall
möjliggöra en sådan höjning.

Men då kan vi inte bortse från att
vi bär ett betydande antal medlemmar
i arbetslöshetskassorna som har ett
mycket lägre belopp för att de inte orkar
med att bära avgifter som är alltför
betungande. Då inställer sig frågan
hur man skall kunna ge ett stöd åt framför
allt de sämst ställda kassorna. Det
finns ju fonderade medel på omkring
9 miljoner som här kunde ställas till
förfogande och som ger oss möjlighet
att ge särskilt stöd till de arbetslöshetskassor
där man har den mest omfattande
arbetslösheten och således den
största påfrestnirgen samt följaktligen
i allmänhet också de högsta avgifterna.
Vi har därmed skapat ett utrymme för
att under de tre närmaste åren använda
cirka 3 miljoner kronor årligen och
på det sättet skapa bättre förutsättningar
för de kassor som har det besvärligast.
Jag tycker alt i detta läge, där
man hade att välja mellan att gå över
till ett grundstatsbidrag på 50 procent
för att möjliggöra att de kassor som
ligger längst framme i fråga om ersättningsbelopp
skulle kunna gå upp till
maximibeloppet och ett stöd åt de sämst
ställda kassorna har vi valt den senare
vägen. Det utesluter ju inte att vi självfallet
så snart det visar sig möjligt tar
upp och prövar den hemställan som

gjorts från utskottets sida även vad
gäller grundstatsbidraget.

Allmänt sett skulle jag bara vilja säga
att jag anser att detta är ett betydelsefullt
steg för att klara arbctslöshetsproblemet
vid korttidsarbetslöshet
och i vissa situationer där våra kassor
hittills har spelat en betydelsefull roll.
Det blir ännu mera betydelsefullt när
man så småningom kommer upp till
belopp som i det närmaste helt täcker
inkomstbortfallet. Men ingenting är som
det nyss sades här så bra att det inte
kan bli bättre, och vi får undan för
undan söka förbättra den reform som
vi nu är i färd med att diskutera.

Herr HuBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta var i viss mån en
besvikelse för mig, ty jag har alltid
känt herr statsrådet som en kämpaglad
herre, och nu trodde jag att jag hade
fått ett synnerligen bra stöd och att vi
skulle kunna göra något med detta. Men
det visar sig att LO:s makt är alltför
stor i detta hus, så att man kan inte lita
på ett stöd längre.

Nu till detta med August Palm. Det
är klart att jag när jag läste denna proposition
hade för mig att herr statsrådet
varit hemma om eftermiddagarna
och grubblat på detta så utförligt att
det inte fanns några dumheter i det
och att man därför inte skulle behöva
tänka om.

När det gäller det resonemang som
båda herrarna för, både herr statsrådet
och herr Geijer, som säger att det är så
besvärligt — framför allt herr Geijer säger
det — att ge tillsynsmyndigheten
rätt att i vissa speciella fall medge ersättning
för enstaka dagar — det skulle
vara för komplicerat för att över huvud
taget vara realistiskt — så skulle jag
vilja fråga: Är det mera realistiskt att
ha denna förbudsparagraf som nu står
här? Jag skulle tro att det är betydligt
svårare att förbjuda en sådan här sak
än att ge ett medgivande. Det står här

Nr 28

Onsdagen den

Ang. ändrade grunder för den frivilliga
tydligt och klart att kassorna och tillsynsmyndigheten
skall ha möjlighet att
där skäl föreligger förbjuda ersättningen.
Tror ni verkligen att den kommer
att göra det? Jag tycker att det är i
högsta grad orealistiskt att tänka sig en
sådan lösning. Men det är betydligt bättre
att ha detta endagsförbud men vidga
det och ge tillsynsmyndigheten rätt att
i speciella fall verkligen ge dispens.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte fått något
komplex för att vi plötsligt får ett stöd
från högerns sida. Jag har hävdat att
den skrivning som vi har i vår proposition
från den utgångspunkt då den behandlades
inte var någon dumhet. Den
var riktig. Men det är tillkommet något
nytt, nämligen en uppgörelse mellan Arbetsgivareföreningen
och LO, som i någon
mån förändrat förutsättningarna.
Hade högern här i sin reservation —
det var synd att ni inte kom till oss innan
ni skrev den — skrivit in lagtexten,
så att den möjliggjort den effekt
som avtalsuppgörelsen innebar på endagskarensen,
hade ju saken varit relativt
klar. Skulle vi nu stanna inför ett
beslut som innebär ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, d. v. s. biträda högerreservationen,
så blir det ju så att man
inte får ut värdet av den träffade uppgörelsen.
Det vill inte LO. Det är klart
att vem som har makten, LO eller Arbetsgivareföreningen,
spelar i sammanhanget
ingen roll. De har gjort upp om
det, och det berör praktiskt taget alla
kassamedlemmar. Jag frågar mig då,
och jag frågar även herr Hiibinette:
Skall vi anse denna sak så viktig att vi
inte kan säga oss att här gäller det å
ena sidan i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag att införa ett förbud med dispensmöjlighet
och å andra sidan enligt
utskottets förslag — utskottet vänder
på det — att inte införa ett förbud men
möjliggöra för tillsynsmyndigheten att
i vissa sammanhang meddela ett förbud.
Det är inte så förfärligt stor skillnad,
att man kan rida på detta.

27 maj 1964 em.

arbetslöshetsförsäkringen

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
statsrådet här försöker i bästa välmening
— för att komma ur en besvärlig
situation — att bagatellisera den skillnad
som finns mellan utskottets skrivning
och reservationen.

I själva verket handlar det såvitt jag
förstår om två motsatta ståndpunkter.
Om jag läst handlingarna rätt, menar
utskottet att endagsersättning skall som
regel utgå, och om ingen endagsersättning
utgår skall det bilda undantag,
under det att reservanterna vill att huvudregeln
skall vara att ingen endagsersättning
skall utgå och om ersättning
skall utgå, är det undantag. Såvitt jag
begriper är det två ganska oförenliga
ståndpunkter.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet har ju
inte kunnat biträda det reservationsvis
framförda förslaget om en längre gående
statsbidragsdifferentiering. Han säger
nu att det finns möjlighet för kassor
som är ekonomiskt tyngda på grund
av hög arbetslöshet att få ett särskilt bidrag
av de pengar som finns reserverade.
Men felet med detta system är såvitt
jag förstår att kassorna inte på förhand
kan veta hur stort detta belopp
blir och efter vilka grunder det skall
utgå. Följaktligen måste det vara mycket
svårt att fastställa såväl dagsersättningen
som tid för vilken sådan skall
utgå.

Jag vill till herr Geijer säga, eftersom
jag inte här fick replik omedelbart, att
reservationen här syftar både till en
längre gående differentiering och höjning
av statsbidraget.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kristiansson talade
i sitt senaste anförande om att det
uppstår svårigheter för kassorna när vi
inte vet vilka extra bidrag de eventu -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 2K

Ang. ändrade grunder för
ellt kan Tå från Kungl. Maj:t. .lag vill
säga att vi hittills också haft det systemet
att vissa kassor vissa år har fått
extra bidrag, om belastningen på kassorna
varit mycket hård. Så har fallet
varit för skogsarbetarnas och lantarbetarnas
kassor, för att ta ett par exempel.
Det har inte medfört så stora bekymmer
för kassorna att de inte i förväg
vetat hur mycket de skulle få, ty
dagshjälpsbeloppen har ju varit fastställda
förut, och man har fått ett sådant
extra bidrag när belastningen på
fonderna blivit så stor att det fanns
risk för att fonderna skulle förbrukas
för hastigt. Det system som man nu
vill fortsätta med vållar nog inte några
principiella bekymmer. Här har vi talat
om endagskarens, som vissa talare
kallat det — någon annan har sagt endagsunderstöd.
Egentligen är det fråga
om både/och. Om man är arbetslös en
enstaka dag får man enligt reservationen
inte ens bygga upp karens, och har
man byggt upp karens genom att man
tidigare varit arbetslös fem dagar i
följd, får man enligt reservationen inget
understöd om man blir arbetslös en enstaka
dag, trots att karensvillkoret är
uppfyllt. Detta innebär inte bara reservationen,
utan tråkigt nog också Kungl.
Maj :ts proposition, och det är alldeles
oriktigt att förfara på det sättet.

Låt mig belysa detta med ett exempel.
En enskild skulle kunna vara arbetslös
en dag varannan vecka under
hela året. Han skulle kunna ha cirka
25 arbetslösa dagar under ett år och
inte ens bygga upp karenstid under dessa
arbetslösa dagar, än mindre få rätt
till något understöd.

Det är detta vi har vänt oss mot. ^ i
har sagt att det är felaktigt om man
tänker på de arbetslösa och skall fastställa
vilka regler som skall gälla i
fortsättningen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Geijer om han inte betraktar det som

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
eu fördel om det funnes ett på förhand
utarbetat system med ett differentierat
statsbidrag i stället för som nu är förhållandet
att vederbörande kassor varje
gång skall få begära detta extra bidrag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! .lag vill bara säga lill
herr Geijer att om det finns sådana som
är arbetslösa var fjortonde dag, då fungerar
arbetsmarknaden dåligt. Vår arbetsmarknadspolitik
skall inriktas på
att vi inte skall ha en sådan arbetsmarknad.
Det var detta vi utgick från
när vi framlade vårt förslag.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall med tillfredsställelse
notera den dag, då vi har ett
sådant idealtillstånd att den svenska arbetsmarknaden
fungerar på det sätt
som här nämnts. Jag är rädd för att
det kommer att dröja länge, även om
vi är mycket ambitiösa när det gäller
vår sysselsättningspolitik.

Sedan vill jag igen fråga herr Kristiansson
: Vore det inte bättre att ha
ett så differentierat statsbidrag att man
inte behövde ha dessa extra anslag?

Jo, självklart, men då skulle statsbidraget
genomgående ligga så högt, att
varje kassa vid varje tillfälle kunde
möta varje oväntad situation, som kunde
uppstå — t. ex. inom byggnadsindustrien
under eu vinter som är mycket
kall och snörik och då byggnadsverksamheten
av klimatiska orsaker minskas
och innebär en belastning på kassorna.
Sådana oväntade situationer har
man möjligheter att möta på den väg
som inrikesministern har gått och vill
gå i fortsättningen, men det vore bättre,
om kassorna finge så mycket medel att
de aldrig behövde ta risken av att förbruka
fonderna.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Här är inte mycket att
tillägga efter den debatt, som här förts.

112 Nr 28 Onsdagen den

Ang. ändrade grunder för den frivilliga

Efter de svar, som lämnats av herr
Geijer och statsrådet, kan vi väl kort
och gott konstatera, att utskottet har
lyckats väl i sitt arbete. Herr Geijer är
nöjd. Han menar att bidraget kunde ha
varit något högre, men utskottet har
inte kunnat gå längre än vad som föreslagits
i utredningen och propositionen.
Vi har sagt att vi får pröva denna
fråga något närmare.

Statsrådet är nöjd med de ändringar
som vidtagits av utskottet, och jag tycker
att riksdagen också skall vara nöjd
och enhälligt ta förslaget. Jag hoppas
att reservanterna har blivit övertygade
om att de är ute på fel väg med sin
reservation.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
till alla delar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det var, herr talman,
ganska länge sedan herr Axel Svensson
och jag begärde ordet, men tekniken
i kammaren är sådan att man kommer
litet sent upp i talarstolen, när
•eplikväxlingen kommit i gång.

Jag har hört herr Kristiansson och
jag har hört herr Jonasson, och de
sade ungefär det som jag tyckte var
rätt och riktigt — kanske var det fråga
om någon nyans på något ställe, där
jag skulle kunna ha en annan mening.
Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid herr Geijers första anförande,
där han berörde den allmänna
försäkringen och var inne på jordbrukarnas
och de enskilda företagarnas
förhållanden.

För jordbrukarnas del är två stora
arbetslöshetsproblem påtagliga, och de
lär nog knappast kunna lösas på denna
väg i någon väsentlig utsträckning. Det
ena är de ofullständiga jordbruken med
deras permanenta och partiella arbetslöshetsproblem.
I detta fall finns det inte,
såvitt jag förstår, någon annan väg
att gå än genom en komplettering av
jordbruken till full bärighet och full
sysselsättning. Det andra problemet är

27 maj 1964 em.

arbetslöshetsförsäkringen
skördeskadorna, som inte berövar människorna
deras arbete, men väl berövar
dem lönen för arbetet.

Jag tror att också dessa problem böra
lösas jämte en allmän försäkring för
att lösningen skall bli någorlunda fullständig.
Som herr Geijer säger, kan det
vara svårt att lösa de enskilda företagarnas
problem, men det finns dock
möjligheter att göra det på dessa vägar.

Vidare fäste jag mig vid statsrådets uttalande.
Jag gjorde det därför att vi under
hela den här riksdagen så ofta har
sett hur det i punkt för punkt, eller åtminstone
i en hel rad punkter, har legat
så till att arbetarpartiet och högern
gått på en linje och mellanpartierna
på en annan. Jag blev litet förvånad
när statsrådet sade, att han tänkte på
August Palm och kände sig misstrogen
och ledsen när han upptäckte att herr
Hiibinette och hans medreservanter tog
upp hans eget förslag i propositionen
på den punkt det här gäller. Det var väl
inte någonting nytt att herr Hubinette
och herr Ringaby här stödde arbetarpartiet
gentemot mellanpartierna! Vi
har varit med om hela raden av förslag,
där så skett. Statsrådet hämtade
sig ju så småningom och sade att han
tyckte att det i och för sig inte var så
farligt —- han tog det som den prövning
som det troligen var avsett att
vara.

Jag ber till sist, herr talman, att i den
allmänna ekumenikens namn få yrka bifall
ej mindre till utskottets hemställan
än även till de ändringar däri, som
föreslås i reservationen av herr Hubinette
och Ringaby, varigenom jag således
tillgodoser Kungl. Maj:t, samt bifall
till den reservation som avgivits av
herr Edström och herr Kristiansson
m. fl. Det är här en möjlighet att tillgodose
synpunkter på en ganska bred
basis, och jag tycker att vi bör försöka
komma fram till en lösning, som innebär
att så berättigade intressen som
Kungl. Maj:ts och herr Edströms kan
tillgodoses i samma veva ■— jag tycker
att det är något av en uppbyggelse däri.

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

113

Ang. ändrade grunder
Till sist ber jag att få framhålla att
jag på en enda punkt, och den berör
den allmänna försäkringen och dess
uppläggning, är litet tveksam. Det talas
här om »rätten till arbete». Vi som har
åren inne och var med om den första
stora arbetslöshetsperioden — såsom
jag erinrar mig den — vet att det inte
är så lätt att garantera en sådan rätt.
Men vad vi allvarligt och bestämt bör
gå in för är att skapa trygghet vid arbetslöshet.
Det är eu bärande och viktig
princip, och den följes genom ett
bifall till utskottets förslag med de kompletteringar
som Kungl. Maj:t och herr
Edström skulle åstadkomma.

Herr HDBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska egendomligt,
att jag skall behöva påminna herr
Ferdinand Nilsson om hans eget partis
tidigare umgänge med socialdemokraterna! Herr

NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Hiibinette skall behöva påminna
mig om detta. Jag har det i livligt minne
själv och behöver inte alls påminnas
om det.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att jag vid denna sena timme tar kammarens
tid i anspråk, men jag kan inte
låta bli att säga några ord efter all den
diskussion som pågått. Jag har själv
suttit med i utskottet vid behandlingen
av ärendet, och jag har erfarenheter sedan
1947 av hur en arbetslöshetskassa
fungerar. Jag var nämligen vid den tiden
med om att bilda skogsarbetarnas
arbetslöshetskassa.

Jag vill i detta sammanhang ge en
liten historik med hänsyn till att kravet
på en allmän försäkring kommit till
uttryck.

5-f Första kammarens protokoll 196b. Nr 28

för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
När vi bildade skogsarbetarnas arbetslöshetskassa,
bestod vår medlemskår
till cirka 60 procent av småbrukare. Det
inskrevs i kassans stadgar den bestämmelsen
att alla småbrukare med en åkerareal
över 2,5 hektar inte var skyldiga
att ansluta sig till kassan utan kunde
utträda ur den. En stor del av dessa
småbrukare ville heller inte vara med
utan anmälde sitt utträde. Det är mycket
glädjande att förhållandena senare
har blivit så väsentligt ändrade, att alla
nu vill vara med. Det är klart att många
som utträdde har kommit frivilligt in
efteråt.

Jag vill erinra i detta sammanhang
om de möjligheter som finns för utövarna
av glesbygdsniiringarna. Om jag nu
särskilt tar en jordbrukare som är medlem,
så har han enligt skogsarbetarnas
arbetslöshetskassas stadgar möjlighet
att, om han blir småföretagare till exempel,
stå kvar i kassan under 24 månader
efter det att han blivit egen företagare.
En jordbrukare som delvis arbetar
i skogsarbete har möjlighet, om
han så vill och om han anser sig löpa
arbetslöshetsrisk, att bli s. k. växelmedlem,
så att han även för de månader per
år, då han är egen företagare, kan betala
in avgifter och få dessa tillgodoräknade,
trots att han arbetar som egen
företagare. Denna möjlighet har också
utnyttjats av medlemmar som är småbrukare
i vår kassa i viss utsträckning.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om att det finns möjligheter för
företagare att bilda arbetslöshetskassor
även om det givetvis är förenat med
vissa besvär. Jag vill t. ex. påpeka, att
fiskarna från och med 1 juli 1963 har
bildat en arbetslöshetskassa, som omfattar
6 118 medlemmar.

Jag skall inte dröja längre vid dessa
ting utan skall övergå till att säga några
ord om statsbidragsfrågan. Det vore givetvis
glädjande om arbetslöshetshjälpen
hade kunnat få ännu bättre villkor.
Herr Jonasson nämnde bland annat
skogsarbetarnas arbetslöshetskassa i
detta sammanhang och förmenade att

114

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Ang. ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

den låg illa till i statsbidragshänseende.
Avgifterna skulle bli höga. Till viss del
är detta sant, men jag vill påpeka att
statsbidraget till denna kassa hittills
ändå har varit ganska hyggligt. Den
kassa, som fått det högsta statsbidraget,
är Svenska teateranställdas kassa, som
för det försäkringsår som slutade den
Öl augusti 1963 fått ett statsbidrag med
ända upp till 83,0 procent. Skogsarbetarnas
statsbidrag utgör 72,1 procent
och bidraget till Sveriges arbetares centralorganisations
kassa 74,3 procent. För
övriga kassor sjunker statsbidraget väsentligt
till följd av att arbetslösheten
inom deras fack har varit väsentligt
mindre.

Skogsarbetarnas arbetslöshetskassa
fick sålunda under det senaste försäkringsåret
.statsbidrag med 72,1 procent
av det totala ersättningsbelopp som utbetalats.
Vad som utgått som statsbidrag
till kassornas förvaltning har däremot
inte utgjort mer än 27 procent av
samtliga förvaltningskostnader.

Hur kommer nu de nya statsbidragen
att fungera? Jag vill nämna att skogsarbetarnas
kassa vid föreningssammanträde
den 8 maj i år redan beslutat att
under förutsättning att riksdagen fattar
beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
i statsbidragsfrågan fr. o. m. den 1
september 1964 höja dagpenningen från
18 till 30 kronor per ersättningsberiittigad
dag. Enligt beräkningar utförda
av arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå
behöver inte avgifterna höjas
utan kan bibehållas vid samma nivå
som tidigare.

.lag vill erinra om att med hänsyn till
den höga arbetslöshet, som vi drabbades
av i fjol på grund av den mekanisering
och rationalisering som sker inom
skogsbruket, erhöll skogsarbetarnas kassa
ett extra bidrag med 2 miljoner kronor
av medel, såsom statsrådet här har
berört. Av tidigare anvisade anslag för
detta ändamål återstår 9 330 000 kronor.
Kungl. Maj:t föreslår att dessa medel
även i fortsättningen skall få användas
för bidrag till sådana kassor.

som sporadiskt eller mera stadigvarande
belastas av en onaturligt hög arbetslöshet.

Jag har velat påpeka detta särskilt
för herr Jonasson, som var så bekymrad
för att det skulle bli så höga avgifter
för de svaga kassor, som är drabbade
av en hög arbetslöshet. Jag tror att jag
härmed har kunnat trösta även herr
Jonasson, och jag hoppas att vi nu
skall kunna fatta ett någorlunda enhälligt
beslut.

Jag ber att få yrka bifall, herr talman,
till föreliggande förslag från utskottet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten A, vidare särskilt
i fråga om punkterna B—H samt därefter
särskilt rörande punkten J.

1 vad gällde punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet i denna punkt hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Hiibinette
och Ringaby vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hubinette

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

115

Ang. anställningsskydd för personal i beredskapsstyrkan för FN-tjänst

och Hingaby vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B—H hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten J framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Edström m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48
punkten J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen
avser medelsanvisning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. anställningsskydd för personal
i beredskapsstyrkan för FN-tjänst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1
och 3 §§ lagen den 14 oktober 1939 (nr
727) om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., dels ock i ämnet
väckt motion.

Genom en den 10 april 1904 dagtecknad
proposition, nr 146, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring
m. in.

116

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anställningsskydd för personal i beredskapsstyrkan för FN-tiänst

Kungl. Maj:ts förslag innebar att anställningsskydd
skulle beredas envar
som enligt frivilligt åtagande blivit
tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets
krigsorganisation samt den som
genom avtal åtagit sig att tjänstgöra vid
avdelning organiserad inom krigsmakten
för att ställas till Förenta Nationernas
förfogande.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft motionen
nr 821 i första kammaren av
herr Ottosson, i vilken motion yrkats,
att riksdagen skulle avslå propositionen
nr 146 såvitt avsåge förslaget om att
bereda anställningsskydd åt den som
genom avtal åtagit sig att tjänstgöra vid
avdelning inom krigsmakten för att ställas
till Förenta Nationernas förfogande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med avslag å
motionen 1:821, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 146.

Reservation hade avgivits av herr
Kaijser och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen I: 821 samt med avslag å förevarande
proposition, nr 146, i motsvarande
del, måtte för sin del antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
med den ändringen att 1 § erhölle i
reservationen angiven lydelse.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Med anledning av föreliggande
proposition nr 146 har jag i
denna kammare avlämnat motion nr 821
med yrkande att propositionen måtte
avslås till den del den avser anställningsskydd
åt den som genom avtal åtagit
sig att tjänstgöra vid avdelning inom
krigsmakten för att ställas till Förenta
Nationernas förfogande.

Som motionär, men kanske först och
främst i egenskap av företagare inom

den mindre industrien som har att lösa
de problem som aktualiseras av förslaget,
vill jag, herr talman, säga några ord.

Jag vill då först betona att jag helt
förstår och instämmer i de skäl som
ligger bakom lagstiftningen med förbud
mot avskedanden i anledning av värnpliktstjänstgöring.
Jag vill även gå så
långt att jag utan invändning accepterar
den del i det aktuella förslaget som
innebär att man låter uppsägningsskyddet
utan särskilda undantag gälla även
tjänstgöring i det ekonomiska försvarets
krigsorganisation. Jag måse emellertid
göra en bestämd erinran mot den
andra delen av förslaget avseende tjänstgöring
i frivilliga FN-förband.

Denna erinran, herr talman, betyder
inte att jag har något att anföra mot beslutet
att ställa personal till FN:s tjänst
för bevakningsuppdrag. Jag delar här
helt den uppfattningen, att vi efter måttet
av våra resurser på olika områden
bör biträda Förenta Nationerna, men
med avseende å det föreliggande lagförslaget
vill jag gärna framhålla följande
synpunkter.

Det är redan nu svårt för många arbetsgivare
att lösa ersättningsfrågan på
ett tillfredsställande sätt när arbetstagare
som skyddas av nuvarande regler
är borta av ena eller andra skälet. När
det gäller personal med mera kvalificerat
arbete är det speciellt för den
mindre industrien ofta över huvud taget
omöjligt att i egentlig mening lösa
problemet. Detta beror ju bland annat
på bristen på arbetskraft.

Det är ett känt förhållande att en arbetstagare
i många fall vägrar att ta anställning
som ersättare för en annan om
det ej kan lämnas garantier för en fortsatt
anställning. Det är väl rimligt om
ersättaren här har samma krav som den
ordinarie, vilken fråga propositionen
inte har tagit ställning till.

Allt detta är dock svårigheter som ur
ett vidare perspektiv torde få accepteras.
Detta gäller också för de svårigheter
som följer av tjänstgöring för försvarsändamål
här i Sverige som är frivillig.

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

117

Ang. anställningsskydd för personal i beredskapsstyrkan för FN-tjanst

När vi kommer till tanken att ocksä
frivillig tjänstgöring i FN-förband skall
medföra samma skydd för den anställde,
då begärs det för mycket, inte minst
av den mindre företagaren.

Rent principiellt kan man ju också
fråga sig vem som är arbetsgivaren, företagaren
eller staten, när staten genom
annonser värvar arbetskraft för att fullgöra
ett statligt åtagande.

Oavsett denna frågeställning är det
väl tillåtet med en undran hur det mindre
eller medelstora företaget skall kunna
lösa de problem som uppstår när en
arbetstagare med endast några dagars
varsel begär att få ge sig iväg till FNtjänst.
Redan detta är som sagt mycket
svårt. Men hur skall man sedan motivera
att man skapar ytterligare svårigheter
för arbetsgivaren genom att tvinga
denna att ha tjänsten öppen och vakant
därför att den som åker till Cypern eller
annorstädes skall kunna få komma
tillbaka om något eller några halvår?
Det finns intet skäl för detta. Det finns
desto mindre skäl för detta som det mig
veterligen icke varit så att man på arbetstagarhåll
har klagat över bristande
skydd eller förståelse från arbetsgivarens
sida när det gällt hithörande problem.

Både arbetsgivare och arbetstagare
har skött denna fråga på ett tillfredsställande
sätt hittills, något som framgår
inte minst av det intresse för FNtjänsten
som kommit till uttryck i vårt
land. Jag tror inte att vi behöver tvångslagstifta
för att ytterligare tillgodse detta
intresse. Däremot borde vi vara realister
och inse att det icke undantagslöst
är möjligt för en arbetsgivare att
under avsevärd tid ställa en person till
förfogande för långvarig tjänst utomlands.

Det funnes väl, herr talman, åtskilligt
mer att anföra om förslaget, men jag
hoppas ändå att jag något så när klart
har givit uttryck för den reaktion man
måste känna inför förslaget om man
skall vara realist och rättvis.

Med detta, herr talman, ber jag att få

yrka bifall till den reservation som är
fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 52.

Herr K AI J SER (h):

Herr talman! .lag skall be att få med
några ord anknyta till vad herr Ottosson
sagt just nu och vill då påpeka några
principiella förhållanden.

Först och främst gäller det här en frivillig
tjänstgöring — den är inget åläggande.
Vidare är motivet till tjänstgöringen
ofta en viss äventyrslusta. Den
ger en god ekonomi — det är oftast så
att vederbörande i denna tjänstgöring
får en bättre ekonomi än hemma. Ibland
söker man också denna tjänst för att
klara sig ifrån visa trassliga förhållanden
inom landet — erfarenheten visar
att många är utomlands under ett skilsmässoår
eller någonting i den stilen.
Slutligen gäller det att rekrytera kvalificerade
människor. Det är således kvalificerade
personer, som tas bort ifrån
företag och andra inrättningar, och det
skall vara kvalificerade ersättare för
dem. Det är säkert inte lätt att få kvalificerade
ersättare under den begränsade
tid det här gäller.

Hittills har rekryteringen till FNtjänsten
gått bra; den har inte vållat
några problem. Någon motivering för
denna lagstiftning har alltså ännu inte
yppat sig. Arbetsgivareföreningen framhåller
ju, att med den inställning till
hithörande frågor, som allmänt råder
på arbetsmarknaden, finns det ingen
anledning i dag att arbetstagare, som
avbryter sin anställning för tjänstgöring
av ifrågavarande art, onödigtvis skall
uppsägas av arbetsgivaren.

Det finns emellertid vissa exempel i
andra sammanhang, som kan belysa vilka
svårigheter som kan uppstå. Vi har
annan tjänstgöring i FN:s tjänst, och
vi har tjänstgöring som ordnas genom
NIB eller på annat sätt. Från det sjukhus
där jag arbetar har en läkare rest
ut för att delta i arbetet med familjeplanering
i Pakistan. Det medförde att

118

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anställningsskydd för personal i beredskapsstyrkan för FN-tjänst

den psykiatriska kliniken i Karlstad
under nio månader var stängd och inte
kunde fungera därför att läkaren var
borta. Den skulle ha varit stängd ännu
mycket längre om det inte varit så att
läkaren hade beviljats tjänstledighet endast
under det villkoret, att han kunde
ställa en fullgod vikarie, och han fick
ta avsked när han inte kunde finna eu
fullgod vikarie. Det blev alltså en ny
läkare som kom på den befattningen. Yi
har också en folktandvårdsklinik i Koppom
som varit stängd sedan mitten av
förra året därför att vederbörande tandläkare
har varit ute i FN-tjänst i Kongo.
Jag föreställer mig att det kan bli liknande
bekymmersamma förhållanden
även inom industri och annan företagsamhet
och att också andra anställda
i ett företag kan drabbas om en nyckelperson
ger sig av.

Det är staten, som utlovar den här
tjänstgöringen utomlands. Det förefaller
mig därför vara statens uppgift snarare
än arbetsgivarnas att bära de besvärligheter
som kan uppkomma till
följd av ledigheten.

När jag har sagt allt detta vill jagtillägga
att vi i reservationen också påpekar,
att det är ett angeläget intresse
att tillgodose behovet av kvalificerad
personal vid beredskapsstyrkan, men
vi anser att det bör ske på ett annat sätt
än det i propositionen föreslagna.

men de är väl inte större än att vi skall
kunna klara dem. Jag har inte hört några
större bekymmer beträffande dem
som varit med i Kongobataljonen, utan
det är först nu de anmäler sig. Jag tycker
man förstorar de svårigheter som
det här är fråga om.

Är vi eniga om att satsa på sådana
internationella aktioner, som det här
är fråga om, menar jag att vi får hjälpas
åt allesammans, även om vi är företagare,
för att det hela skall gå i lås.
Vi får vara tacksamma mot de människor
som ställer sig till förfogande för
att gå i sådan tjänst. De kan som här
sagts kanske få besked först fjorton dagar
innan de skall rycka in; det kan
alltså bli med mycket kort varsel. Ingen
kan ju veta när det inträffar något ute
i världen som gör att de behövs.

Även om de skulle behöva r\’cka in
med mycket kort varsel tycker jag dock
att vi i dag inte bör ta på oss mer bekymmer
i förskott än vad som är absolut
nödvändigt. Vi har ingen erfarenhet
av hur denna nya bataljon, om jag
så får kalla den, kommer att fungera.
Det kan dröja mycket länge innan den
ens behöver träda i tjänst. Vi får hoppas
att fredliga förhållanden skall råda
i världen så att denna styrka inte behöver
rycka ut så snabbt och ofta som
man kanske nu tror kan bli nödvändigt.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi är naturligtvis beredda
att uppfylla FN:s önskemål om
internationella uppdrag på detta område.

Jag undrar emellertid om inte både
motionärerna och reservanterna liksom
även Svenska arbetsgivareföreningen lever
kvar i de former som har tillämpats
för de olika Kongobataljonerna. Det här
är ju en helt ny sak. Det gäller en internationell
»brandkår» som skall stå
till förfogande när det kan behövas.
Det kan naturligtvis uppstå vissa bekymmer
på sina håll inom företagen,

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr KAIJSER (h);

Herr talman! Jag ber att än eu gång
få uttala, att jag anser det angeläget
att kunna rekrytera denna styrka på
ett tillfredsställande sätt. Jag måste
dock opponera mig litet mot vad herr
Axel Svensson sade om att bekymren
först nu anmält sig. Jag nämnde vissa
exempel på att tjänst i u-landsuppdrag
fört med sig ganska betydande bekymmer.
Det har inte varit inom företagsamheten,
utan inom den verksamhet
som samhällsorganen presterar. Jag har

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1964 cm.

119

Ang. anställningsskydd för

omnämnt dessa bekymmer tidigare bär
i riksdagen, så det är inte först nu som
de kommit fram.

Sedan sade herr Svensson att vi inte
skall ta på oss några bekymmer i förväg
för denna sak. Det tycker också vi
på sätt och vis. Hittills bär det ju inte
varit några bekymmer när det gällt att
rekrytera dessa styrkor, utan rekryteringen
bar gått tillfredsställande. Jag
erkänner gärna att det är eu ny form
som nu skall träda i kraft, börliållandena
kanske blir annorlunda då. Men
hittills har ingenting hänt, som gör att
denna lagstiftning skulle vara nödvändig,
och den kanske kan föra med sig
vissa besvärligheter, som kan vara onödiga.

personal i beredskapsstyrkan för KN-tjänst
sitioncr, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kuijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52,
röstar

Herr OTTOSSON (b):

Herr talman! .lag skall inte mera ingående
polemisera mot andra lagutskottets
ärade talesman, herr Axel Svensson.
Jag bara konstaterar, att vi har ett
gemensamt intresse att få till stånd denna
internationella brandkår. Det är inte
därom motsättningarna finns.

Herr Axel Svensson säger emellertid
också, att man inte skall ta på sig mer
bekymmer än som är nödvändigt. Det
är just detta som är anledningen till
den motion som väckts. Jag har nämligen
en känsla av att det skett samma
olycksfall i arbetet med denna proposition
som med den vi behandlade för
tio minuter sedan, d. v. s. att det på
arbetsmarknadsområdet skett vissa
uppgörelser sedan propositionen skrevs.
Dessa nya uppgörelser är kanske tillräckliga
för att klara de problem som
kan uppstå den dag då det blir aktuellt
med en sådan här brandkårsutryckning.

Om relationen mellan arbetstagare
och arbetsgivare emellertid inte går att
klara på frivillighetens grund skall jag
då gärna vara med att biträda ett lagförslag
i ämnet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannnen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propo -

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att ett betydande antal ärenden ännu
trots kvällsplena i går och i dag
kvarstår obehandlade. Med hänsyn till
önskvärdheten att icke behandla viktiga
ärenden alltför sent på kvällen be -

120

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, i

dömer jag det för närvarande såsom
möjligt att jämväl lördagen måste tas
i anspråk för arbetsplenum.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående anslag
till naturvårdsverksamhet, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1964/65 anvisa, till Statens naturvårdsnämnd:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanlag av 653 000 kronor respektive
92 000 kronor, till Naturvård: Bidrag
till naturvårdsupplysning m. m.
och Kostnader för vård och förvaltning
av naturvårdsobjekt reservationsanslag
av 250 000 kronor respektive 600 000
kronor samt till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m. ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
(punkten 140) vidare föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. för budgetåret
1964/65 beräkna ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
6 mars 1964 dagtecknad proposition, nr
67, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet
föreslagit riksdagen att å riksstaten
för budgetåret 1964/65 under nionde
huvudtiteln till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:305,
av herr Andersson, Torsten, m. fl., och

i. m.

11:405, av herr Johansson i Dockered
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:612,
av herr Hubinette m. fl., och II: 752, avherr
Magnusson i Tumhult m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att ändra grunderna
för disponering av domänverkets markfond
enligt vad i motionerna anförts,
dels att inrätta en fond för främjande
av naturvård och naturskydd enligt vad
i motionerna anförts, dels anvisa till
ifrågavarande fond den behållning på
domänverkets markfond, som den 1 juli
1964 överstege 20 miljoner kronor, dels
ock att avslå Kungl. Maj:ts anslagsäskande
under statsverkspropositionen,
nionde huuvdtiteln, punkten 140;

3) de likalydande motionerna I: 616,
av herr Lundström m. fl., och II: 753,
av herr Ohlin m. fl., i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte till Naturvård:
Kostnader för vård och förvaltning
av naturvårdsobjekt för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln anvisa
ett i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag med 1 155 000 kronor förhöjt reservationsanslag
av 1 755 000 kronor;

4) de likalydande motionerna 1:619,
av herrar Sveningsson och Isacson,
samt II: 744, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen skulle besluta sådan ändring
av dispositionsreglerna för domänverkets
markfond, att av denna kunde avsättas
2 000 000 kronor för bestridande
av utgifter i samband med domänverkets
natur- och fritidsverksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) godkänna i utlåtandet införd
avlöningsstat för statens naturvårdsnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65;

2) å riksstaten för budgetåret 1964/

65 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens naturvårdsnämnd: Av -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

121

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

löningar ett förslagsanslag av 653 000
kronor;

b) till Statens naiturvårdsnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 92 000
kronor;

c) till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning
m. in. ett reservationsanslag
av 250 000 kronor;

3) å riksstaten för budgetåret 1964/
65 å kapitalbudgeten under Statens affärsverksfonder,
domänverket, till Markförvärv
för naturvårdsändamål, m. m.
anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
612 och 11:752, såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1964/65 under
nionde huvudtiteln till Naturvård:
Ersättningar till markägare m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
616 och II: 753 å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln
till Naturvård: Kostnader för vård och
förvaltning av naturvårdsobjekt anvisa
ett reservationsanslag av 600 000 kronor; IV.

lämna motionerna 1: 305 och II:
405 utan åtgärd;

V. lämna utan bifall motionerna I:
612 och II: 752, såvitt de ej behandlats
i det föregående, ävensom motionerna
I: 619 och II: 744.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Nils Hansson, Skärman,
Antby och Rimås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 616 och II: 753 å riksstaten
för budgetåret 1964/65 under nionde
huvudtiteln till Naturvård: Kostnader
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt
anvisa ett reservationsanslag
av 1 755 000 kronor;

2) av herrar Nils Hansson, Isacson,
Weibull, Skärman, Jonasson, Hansson i
Skegrie, Antby, Eliasson i Moholm,
Rimäs och Hedin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort under V
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:612 och 11:752,
såvitt de ej behandlats i det föregående,
ävensom motionerna 1:619 och 11:744
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag angående
sådan ändring av bestämmelserna
för dispositionen av domänverkets
markfond, att medel ur fonden eller
dess avkastning kunde tagas i anspråk
för markförvärv för naturvårdsändamål
och fritidsverksamhet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! Den interpellationsdebatt
som kammaren hade i går klarade
kanske av de mera allmänpolitiska synpunkterna
på denna fråga. Jag kommer
därför nu att helt hålla mig till det
mera principiella spörsmålet om dispositionen
av domänverkets markfond.

I markfonden har skapats ett kapital
på 40 å 50 miljoner kronor genom likvider
och ersättningar för mark som verket
sålt eller avstått under årens lopp.
Fondmedlen skall användas för inköp
av ny mark, i huvudsak skogsmark.
Statsrevisorerna underströk i sitt uttalande
1958, att medlen snarast möjligt
borde omplaceras i värdebeständiga
tillgångar.

Parallellt med markfondens tillväxt
växer nu samhällets behov av att engagera
sig i naturvårdsverksamheten. Det
är mycket pengar som behövs för detta
ändamål; om jag minns rätt, uppskattade
länsstyrelserna behovet för det
nu löpande och det kommande budgetåret
till 16 miljoner kronor. Den nya
naturvårdslagstiftningen, som skall behandlas
av riksdagen i höst, kommer
att kräva en starkt ökad insats från det
allmännas sida, och enligt reservanter -

122

Nr 28

Onsdagen den 27 mai 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

nas mening borde en del av markfondens
nuvarande tillgångar kunna disponeras
för sådana ändamål.

Enligt vår mening kan det inte vara
avgörande om en viss förskjutning i
motiven sker när det gäller reglerna för
markfondens disposition. Fonden tillkom
för bortåt 50 år sedan, och under
de åren har ju ändå ganska mycket
ändrats i vårt sätt att se på de olika
problemen. Den gången var naturvårdsintresset
en exklusiv hobby för ett fåtal
människor; i dag är det lyckligtvis
inte längre så. Som jag ser saken kan
det i dag vara viktigare att vidga området
för användningen av domänverkets
markfond till att gälla även bevarandet
av den svenska naturen för att
säkra dess vård och skydd och bereda
allmänheten mark för friluftsliv. Det är
kanske inte längre lika viktigt som förr
att begränsa markfondens användning
till en rationell skogsskötsel. Domänverket
tycks också vara inne på sådana
linjer och har — det vill jag gärna understryka
i detta sammanhang — tagit
utomordentligt betydelsefulla och glädjande
initiativ i denna riktning under
de senare åren.

Under interpellationsdebatten i går
gjorde herr Näsström ett uttalande som
representant för statsrevisorerna, och jag
förstod av det att inte heller statsrevisorerna
har någonting emot den nya
giv som domänverket här utvecklat.
Tvärtom ställer sig revisorerna, såvitt
jag förstod, mycket positiva till att domänverket
försöker öppna sina områden
och där ta emot människorna i allt
större utsträckning.

Jordbruksutskottet begagnar, i sitt utlåtande
nr 19, riksdagens uttalande i
fjol för att avvisa bl. a. yrkandena i
motionsparet 1:612 och 11:752. Man
säger: »Utskottet finner ej anledning
att riksdagen frångår sitt sålunda gjorda
ställningstagande i angivna spörsmål.
» 1 vår reservation utvecklas från
samma utgångspunkt ett resonemang
som leder till motsatt resultat — reservanterna
tycker tvärtom att det står i

samklang med föregående års riksdagsbeslut,
att domänverkets inköpsverksamhet
inriktas så att det allmänna
naturvårdsintresset tillgodoses, även om
det skulle innebära att en del av markfonden
disponeras för ändamålet. Detta
torde emellertid fordra vissa ändringar
i reglerna för markfondens disposition,
och det är den frågan reservanterna
vill ha prövad genom eu utredning.

Till slut ber jag få understryka, att
det är viktigt att man i detta sammanhang
inte stirrar sig blind på de rena
förräntningssynpunkterna. Medlen i
fonden och dess avkastning bör kunna
få en placering som — även om det ej
sker uteslutande i produktiv skogsmark
— så dock i värdefull .svensk natur.
Också det är väl ett slags rcaltillgångar
i samhället, även om förräntningen inte
direkt räknas i procent eller pengar
utan i andra värdeskalor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
vid jordbruksutskottets utlåtande nr 19.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag skulle liksom herr
Weibull vilja börja med att erinra om
gårdagsdebatten beträffande domänverkets
markförvärv och det anförande
som statsrevisorernas ordförande herr
Näsström då höll. Han gav ju domänstyrelsen
eu mycket välförtjänt eloge
för de fritidsanordningar den genomfört
och berörde speciellt Kalmar län
inklusive Öland, som statsrevisorerna
inom kort skall besöka. Domänstyrelsens
och kanske särskilt den nuvarande
generaldirektörens intresse för denna
verksamhet är ju oss alla mycket väl
bekant, och vad statsrevisorerna kunnat
konstatera är utan tvekan allmängiltigt
för styrelsens verksamhet landet
över.

Under domänstyrelsens vård ligger
också våra nationalparker. Som kammarens
ledamöter säkert erinrar sig har
vi haft ärenden rörande våra national -

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 2.S

12:1

Ang. anslag Ull naturvärdsverksanihet, in. in.

parker uppe till behandling i olika
sammanhang under senare år. Nyligen
har det stora Padjelantaomrädet överförts
till nationalpark, och vidare har
vissa riktlinjer för nationalparkens förvaltning
fastställts liksom för det säl!
på vilket parkerna hör göras tillgängliga
för den turistande allmänheten.

Domänstyrelsen, som numera inrättat
en särskild naturvårdsavdelning, liar
på parkerna redan hunnit uppföra eu
hel del byggnader, anlägga vägar och
stigar samt bygga broar, vilket allt utnyttjas
av ett ständigt växande antal
turister och därför kräver en intensifierad
tillsyn av särskild bevakningspersonal.

I sin planläggning för nästa budgetår
har domänstyrelsen särskilt inriktat sig
på investeringar i Stora Sjöfallets och
Padjelanta nationalparker, i avsikt att
göra dem tillgängliga för den stora turistströmmen.
Inom Stora Sjöfallets nationalpark,
där en bilväg i vår öppnas
till det s. k. Vietas-området, har domänstyrelsen
planlagt en mindre turistanläggning
vid själva Vietas, som skulle
kosta ungefär 300 000 kronor. Därigenom
skulle turisterna bli i tillfälle att
övernatta och verkligen uppleva fjällvärlden.
Utan en sådan kompletterande
anläggning fyller givetvis inte vägen
till Vietas den uppgift som den avses
att få. Först med övernattningsmöjligheterna
blir nämligen turisterna i gemen
i stånd att bese och vistas i nationalparken,
med turistanläggningen
som bas.

Inom Padjelanta nationalpark är det
fråga om utbyggnad för ungefär samma
belopp, således 300 000 kronor, av
stugorna utmed vandringslederna —
också det givetvis en förutsättning för
att turisterna över huvud taget skall på
egen hand kunna färdas i denna obefolkade
fjällvärld.

Andra nödvändiga förutsättningar
för att nationalparkerna skall tjäna sitt
ändamål och för att stimulera turismen
på parkerna samt för att leda den i
sunda banor är alt domänstyrelsens na -

turvårdsavdelning har erforderliga resurser,
således att avdelningen kan bedriva
upplysning, PR-verksamhet, låta
upprätta och trycka kartor, broschyrer
och anslag in. m. som behövs samt även
utge utländska upplagor av nationalparksbroschyrerna.

Jag vet att domänstyrelsen har tagit
tidigare års prutningar på begärda anslag
för naturvårdsändamål som en rätt
allvarlig motgång. Styrelsen och inte
minst dess chef önskar — jag vet del
— ingenting hellre än att få göra en insats
genom att öppna vår fjällvärld för
besökare både från vårt eget land och
från utlandet. Det är ju numera så att
Sverige och Norge rymmer några av de
få stora orörda fjällturistområdena i
Europa, som kan göras lättillgängliga
och låta besökarna uppleva vad eu ursprunglig
fjällvärld liar att bjuda.

Vad domänstyrelsen planlagt och
äskat medel till är av största allmänintresse.
Det är också investeringar som
med all sannolikhet kommer att ge dubbelt
tillbaka även rent ekonomiskt sett.
Speciellt för de berörda norrländska
länen bör en ökande turistström ge ett
gott utbyte. De bör därför — och äver
vi andra — vara intresserade av att
domänstyrelsens planer snarast realiseras.

Jag skall, herr talman, inte här fördjupa
mig i lovsånger över fjällvärlden
som upplevelse och rekreationskälla.
Många vet redan vad denna värld har
att bjuda, andra anar det, och strömmen
som söker sig dit är i oavlåtligt
stigande.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
betona att det anslag, som
domänstyrelsen begär för nästa år, till
stor del är ett engångsanslag. Det rör
sig om 1 755 000 kronor.

Även om vi först efter det att den
nya naturvårdslagen antagits kan hell
överblicka vad som blir domänverkets
uppgift i naturvårdshänseende, anser
jag att det är mindre välbetänkt att fördröja
de nödvändiga åtgärder som krävs
för att göra nationalparkerna tillgäng -

124

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

liga. Vi reservanter har inte kunnat dela
departementschefens och utskottsmajoritetens
uppfattning att 600 000 kronor
skulle vara till fyllest. Jag vill för
övrigt här påpeka att i utskottet bara
en rösts majoritet gjorde att utskottets
utlåtande blev som det blev.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1, som innebär
bifall till domänstyrelsens, av statens
naturvårdsnämnd tillstyrkta anslagsäskande.

Vad reservation 2 beträffar har herr
Weibull redan talat för den. Kammarens
ledamöter ser att det här bara är
fråga om en utredning. Vi har i utskottet
tidigare funnit det vara helt naturligt
att skogsområden, som avsättes
för naturvårdsändamål och som kräver
förvaltning och vård liksom andra
skogskomplex — och givetvis även beräknas
ge avkastning — förvärvas och
förvaltas av domänstyrelsen. Vi har
andra sådana områden, som redan är
under allmän vård och som på en gång
är både skogar i vanlig mening och
naturpark. Jag tänker till exempel på
städernas skogar, där det i viss mån
blir fråga om parkvård samtidigt med
skogsvård, som ger avkastning. Att de
skall förvärvas och förvaltas av domänstyrelsen
tycker jag ligger mycket
nära till hands och att den delfond av
domänfonden, som redan finns för naturvårdsändamål
och som herr Weibull
har talat om, kommer till användning,
bör ju stå i god överensstämmelse med
riksdagens tidigare uttalanden.

Att den utredning sker, som vi begär
i reservationen angående formerna
för överförande i viss utsträckning från
markfonden till delfonden för naturvårdsobjekt,
förefaller, som jag sade,
vara mycket väl motiverat. Det är ju
fråga om skogsmarker — jag understryker
det än en gång — som samtidigt
är naturvårdsobjekt och skogliga
förvaltningsenheter, som alltså kräver
en ordinär förvaltning, en uppgift som
naturligen bör anförtros domänverket.

Jag ber alltså, herr talman, att få in -

stämma också i yrkandet om bifall till
reservation 2.

I detta anförande instämde herr Pettersson.
Gunnar, (fp).

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Även jag har ställt mig
på reservanternas sida i den här frågan.
Eftersom timmen är sen och vi hade
en stor debatt om domänverkets
markfond i går skall jag i stort sett inskränka
mig till att instämma i vad som
sagts av herr Weibull och herr Nils
Hansson vad beträffar reservation 2.

Jag vill till detta bara lägga, att de
bestämmelser som för närvarande gäller
för domänverkets markfond, om jag
inte är fel underrättad, härstammar
från 1912, och avsikten var då att man
skulle använda pengarna för inköp av
skogsmark och lämplig jord liksom till
inlösen av ströängar m. m. Meningen
var inte att man skulle öka markinnehavet.

När vi nu föreslår en skyndsam utredning
angående en sådan ändring av bestämmelserna
beträffande fondens disposition,
att medel kan ställas till förfogande
för naturvårdsändamål och fritidsverksamhet,
är det alltså ingen helig
regel som vi vill stryka. Mark för
bebyggelse av bostäder har inköpts tidigare
för dessa medel, och jag vill inte
kritisera detta på något sätt, tv riksdagen
har givit sitt medgivande och detta
ligger helt i linje med vad vi för vår
del tycker är rätt och riktigt.

En sådan disposition av markfondens
medel, som vi här har föreslagit, skulle
säkerligen innebära stora fördelar för
hela vårt folk, kanske allra mest för
städernas och tätorternas befolkning,
som väl behöver komma ut från den
fördärvande stadsluften. Det skulle också
innebära en mycket vettig användning
av markfondens medel, och jag
tror att vi skulle kunna få till stånd ett
system som vi alla blir belåtna med.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Onsdagen den 27 inaj 1961 em.

Nr 28

i25

Ang. anslag till naturvärdsverksamhet, m. m.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Egentligen behöver man
kanske inte säga så mycket i detta ärende,
och jag tänker inte heller göra det.
Den diskussion som ägde rum här i går
förmiddag fördes, som herr Weibull
mycket riktigt påpekat, i anslutning till
denna fråga. Därför finns det kanske inte
så mycket nytt att komma med.

Jag vill dock först påpeka att Kungl.
Maj:t, såsom alla har observerat, har
anslagit ganska mycket pengar till dessa
ändamål, nämligen 653 000 kronor respektive
92 000 kronor till avlöningar
respektive omkostnader, 250 000 kronor
för upplysningsverksamhet, 600 000
kronor för kostnader för vård och förvaltning,
vidare 2,5 miljoner kronor
för markförvärv samt dessutom 2 miljoner
kronor för ersättningar till markägare.
Det är ett ganska stort belopp,
om man lägger dessa summor tillsammans,
och det måste man ju göra vid ett
sådant här tillfälle.

När vi behandlade detta i utskottet
förelåg det, vilket mycket riktigt har påpekats,
förslag i en motion som gick
ut på att anslå 1 755 000 kronor till
kostnader för vård och förvaltning av
naturvårdsobjekt i stället för de 600 000
kronor som Kungl. Maj:t hade föreslagit.
Det betyder ju 1 155 000 kronor mer
än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Denna
motion blev avvisad i utskottet — man
må sedan kalla det en stor majoritet eller
inte, men det blev majoritet för ett
avstyrkande. Motionen har också samlat
bara fyra reservanter. Jag tror inte
att man behöver säga så mycket mera
om den motionen än att den är en kopia
av domänstyrelsens begäran. Det
är klart att den kan vara motiverad,
men jag förmodar att reservanterna
måste hålla med om att man skall se
till hela objektet som sådant och inte
plocka ut vissa detaljer att ge mera
pengar till.

Jag tror att man direkt kan hänvisa
till vad departementschefen har sagt,
när han prövade denna fråga om anslagsbehovet
för samtliga ändamål som

skall rymmas däri. Enligt honom är
det till fyllest att posten uppföres med
600 000 kronor i stället för de 1 775 000
kronor som reservanterna vill ha. Utskottsmajoriteten
har också anslutit sig
till vad departementschefen har sagt
som motivering, och därför blev det
avslag på den punkten.

Vad beträffar reservation 2 begärs en
skyndsam utredning för att få till stånd
en ändring på bestämmelserna för dispositionen
av domänverkets markfond,
så att medel kan tas i anspråk för bl. a.
markförvärv till naturvårds- och fritidsverksamheten
i övrigt. Det är riktigt,
som herr Weibull påpekade, att
denna fråga har varit föremål för debatt
tidigare. Den var det senast i går, och
man behöver därför kanske inte upprepa
så mycket nu. Låt mig bara säga
att jag blev något fundersam, när jag
såg antalet reservanter under reservation
nr 2. Om jag inte minns alldeles
fel så var röstningen i utskottet 10 mot
6 och inte 10 mot 10, som man lätt skulle
kunna tro när man studerar utskottsutlåtandet
— det alltså skulle varit fråga
om lottdragning. Jag vet inte vad
som föranlett fyra av ledamöterna att
inte delta i omröstningen i utskottet, då
de nu tar ställning för reservationen.
Vi kanske här kommer att få upplysning
om varför de ändrade uppfattning.

Motionsyrkanden i liknande hänseende
om krav på domänverkets markfond
för bestridande av utgifter i samband
med naturvård och fritidsverksamhet
har tidigare förekommit. Som tidigare
har påpekats här har den frågan varit
föremål för behandling de senaste två
riksdagarna, men den har inte föranlett
någon annan åtgärd från riksdagens sida
än att motionerna har avslagits. Det
finns inte heller i dag någon anledning
att inte göra det, vilket också utskottet
anser. Man menar att vad riksdagen tidigare
har uttalat, det kan stå fast även
i dag.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag. Då
jag vet att ytterligare talare kommer att

126

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

säga någonting om markfonden i övrigt
får jag nöja mig med det nu sagda.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Mossberger förvånade
sig över att det fanns tio namn
under reservation nr 2, eller flera än
vad som kunde framgå vid omröstningen
i utskottet. Men det är nog ganska
naturligt, eftersom reservationen innehåller
någonting annat än de motioner
som det gällde och som jag och mina
partikamrater inte kunde stödja. Här är
det ju fråga om en utredning. 1 motionerna
gällde det ett beslut.

Om kammarens ledamöter studerat
texten i reservation nr 2, så finner de
att det särskilt understryks, att det till
övervägande del är de skogbevuxna
markerna det är fråga om, d. v. s. sådana
områden som överföres till naturområden
eller naturparker men som samtidigt
utgör skogskomplex. Dessa kräver
ordinär förvaltning. Jag gjorde tidigare
en jämförelse med stadsskogarna. Jag
kan nämna ett exempel på en sådan förvaltning
i Stockholms stad, nämligen
Djurgårdsförvaltningen. Det blir kanske
inte förvaltningar med så extrema
förhållanden, som domänverket kan
tänkas bli vårdare av, men det krävs
i dessa parkområden även en normal
skogsvård. Man får ju också räkna med
inkomster från sådana områden.

I fråga om reservation nr 1 vill jag
understryka, att det inte bara är domänstyrelsen
som tillstyrker det föreslagna
anslaget, utan även statens naturvårdsnämnd.
Tanken med nationalparkerna
är att de skall bli fritidsområden och
att allmänheten skall ges möjligheter
att tillgodogöra sig de naturvärden som
finns där.

Jag vill ännu en gång understryka
att jag anser att dessa parker har en
ofantlig betydelse för hela landet. De
kan leda en bred turistström till Norrland,
vilket kan ge framför allt de
norrländska länen men även landet i

dess helhet väsentliga inkomster. Det
föreligger ju inget argument för avslaget
på domänstyrelsens anhållan, utan
bara ett konstaterande av att vad propositionen
föreslår är till fyllest.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde kanske inte
riktigt rätt, men jag tyckte att herr
Hansson sade, att reservationen innehöll
ett nytt förslag. Jag kan inte föreställa
mig att det var så att de fyra folkpartisterna
anslöt sig till ett förslag, som
inte är behandlat i utskottet, utan jag är
nog av en helt annan uppfattning. Anledningen
till att de anslöt sig till reservationen
var säkert att det skulle bli
en helt borgerlig anslutning till den på
det sättet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber verkligen om
ursäkt för att jag stör kammaren så
här sent, men jag satt och lyssnade ett
par timmar till en debatt i går om fördelningen
av skogen här i landet, och
jag känner ett mycket starkt behov att
säga några ord i denna fråga, där eu
mängd experter nu har talat.

Det är ju ändå så att reservation nr 2,
som man nu pläderar för, syftar till att
förvandla statens, d. v. s. domänverkets,
markfond så att den kan användas för
naturreservat. Det kan vara grusåsar,
det kan vara impediment, det kan vara
något annat. Men det var ändå inte
statsmakternas mening från början. Nu
har vi en sådan fördelning av skogen
här i landet, att 50 procent av arealen
är bondeskog, och sedan har bolagen
och staten ungefär 25 procent vardera.
Om nu staten säljer realtillgångar och
lägger valutan i en fond som vi kallar
för markfonden, så har ju statsmakterna
tidigare sagt att den skall förvaltas
så att vi får nya realtillgångar, d. v. s.
skog. Jag har uppfattat situationen så,
att det skulle finnas en mening som
gör gällande att det skulle vara orättmätigt
av domänverket att köpa skog för

Onsdagen den 27 maj 1904 ein

Nr 28

1''27

Ang. anslag till naturvärdsverksamhet, in. in

dessa pengar som man har fått in genom
att sälja jordegendom.

Jag har, herr talman, varit så oförsiktig,
att jag i en utredning har föreslagit
att staten skall sälja sina jordegendomar,
tv jag tycker inte att det är
ändamålsenligt att staten äger dem och
driver jordbruk. Vi har eu mycket dålig
förräntning på dessa jordbruk, ungefär
1,3 procent. Men om man nu intalen
attityd, där man säger att om staten
säljer sina domäner och lägger
pengarna i mark fonden, skall staten
inte få köpa skog, måste man verkligen
fundera på om man kan förfara på det
siittet. Jag trodde att det var ett allmänt
intresse att man ordnade detta på
ett ändamålsenligt sätt, och jag trodde
att staten kan sköta skogar lika bra som
bolag och enskilda.

Det kan hända att man använder olika
språk inom olika utskott. När herr
Hansson säger att reservation 2 bara innebär
en utredning, så tycker jag ändå
att det är eu mycket allvarlig sak att
begära en utredning, som syftar till att
man skall använda markfonden —
d. v. s. de pengar som är avsedda för
inköp av skog åt staten — på ett annat
sätt än som ursprungligen var avsett.
Det är inte bara en utredning, utan det
blir ett ställningstagande, och det är
därför, herr talman, som jag har velat
ge uttryck för att det inte kan finnas
en allmän opinion inom svenska riksdagen,
som kan leda fram till att det
allmänna skall avstå från sina naturrikedomar
till förmån för enskilda, i
synnerhet som det .svenska jordbruket
inte längre är en modernäring bär i
riket. När 50—60 procent hade jordbruket
till inkomstkälla var det annorlunda
mot i dag, när det endast är 10—12
procent. Om man nu vill sträcka sig till
över de 50 procenten skogsinnehav, är
det enligt min uppfattning rätt stora
anspråk man ställer på de övriga medborgarna
i riket.

Jag har inget annat yrkande, herr
talman, än om bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det var herr Weibull
som i någon mån föranledde mig att begära
ordet, emedan han åberopade statsrevisorernas
yttrande år 1958. Eftersom
jag råkade ha statsrevisorernas yttrande
här framför mig skall jag kanske tala
om vad de sagt på denna punkt när det
giiller domänverkets markfond.

Men först kanske vi måste göra klart
för oss, att den markfond, som mycket
riktigt, som herr Jonasson sade, inrättades
år 1912, bildades genom de försäljningar
som domänverket gör på olika
områden till tomter, till järnvägar eller
annat. Det har uttryckligen stadgats
att pengarna i fonden skall användas till
inköp av skogsmark, men verket får
inte använda driftmedel för att köpa
tomtmark eller skogsmark, utan det är
endast fondens medel som det har möjlighet
att köpa för, och är herrarna ute
efter att nagga den fonden i kanten så
mycket att staten inte skall ha möjlighet
att köpa något, då kanske ni bör föra
ett klarare språk.

Statsrevisorerna sade, sedan de gått
igenom detta 1958: »Givetvis kan statsverket
i sin egenskap av fastighetsägare
i många fall icke motsätta sig de anspråk
på övertagande av fast egendom
som av skilda anledningar framställas,
vare sig det gäller allmänna syften, såsom
för väg- eller andra kommunikationsändamål,
försvarets behov, sjöregleringar,
framdragande av kraftledningar
och liknande, eller när enskilda intressen
medverka, exempelvis vid ägoutbyten
för omarrondering'' av skogsmark
samt vid försäljningar till enskilda
av jordbruksdomäner, lägenheter
och avskilt liggande smärre skogslotter
o. d. Det måste enligt revisorernas mening
vara i hög grad önskvärt, att domänverket
i dylika fall äger möjlighet
att genom en liberal försäljningspolitik
tillmötesgå framställningar om övertagande
av mark för skilda ändamål. En
förutsättning för att så skall kunna ske
bör dock vara, att domänverket beredes
möjlighet att i motsvarande utsträck -

128

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m

ning förvärva skogsmark på andra håll,
främst givetvis sådana större komplex
eller skiften som lämpa sig för skogsbruk
i den av domänverket bedrivna
formen.»

Detta bifölls sedermera av utskottet
och riksdagen. Vi har godkänt statsrevisorernas
yttrande och sagt att domänverket
i fortsättningen bör bedriva denna
politik. Det är alltså vad domänverket
har att göra på detta område.

Sedan säger herr Weibull, att man
med dessa medel bör kunna köpa mark
för naturreservat och fritidsändamål
och att man kanske inte bör stirra sig
blind på förräntningen av kapitalet. Det
förvånar mig i högsta grad, att man just
på detta område talar om att man inte
skall stirra sig blind på förräntningen.
På alla andra områden när det gäller
domänverket och statens affärer i övrigt
skall man alltid se till att det blir
en affärsmässig förräntning av kapittalet,
men här är man beredd att gå en
annan väg och inte bry sig om förräntningen.
Jag undrar vilka principer herr
Weibull följer i detta sammanhang?
Kan man sedan, när vi behandlar andra
affärsdrivande verk, få reda på att
man inte bör följa de affärsmässiga
principerna och inte heller bör bry sig
om förräntningen av företagen som sådana? Herr

Hansson säger att han inte kan
tillstyrka motionerna men däremot reservationen.
Men om han läser andra
stycket i reservationen, finner han att
där hänvisas till motionerna, och med
anledning av dem gör man sedermera
en framställning. Det innebär alltså att
reservanterna har samtyckt till motionerna
med den skillnaden att de bara
begär en utredning, men de har tillstyrkt
principerna i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
John Ericsson, att det från början inte

var statsmakternas mening att man
skulle öka domänverkets markinnehav
på detta sätt, men nu har ju utvecklingen
varit den att nya realtillgångar har
skapats. Man har fått större och större
arealer skog, detta tack vare att man
inte behövt räkna med en hög förräntning.

Herr John Ericsson säger själv att
staten har en dålig förräntning på det
hela, 1,3 procent, men jag skulle vilja
fråga: Varför skall man då eftersträva
större arealer, vilket man gör? Det är
väl ändå så att mark som ligger i enskild
ägo ger betydligt mera i form av
skatter till stat och kommun än om den
ägs av domänverket. Här är väl ändå
huvudsaken att man får en så ändamålsenlig
användning som möjligt av dessa
pengar. Även på de marker som man
eventuellt inköper som fritidsområden
och naturreservat växer det skog, och
den skall väl skötas så att den ger en
hel del i avkastning. Det kan väl ändå
inte vara något fel om man ordnar på
sätt som vi föreslagit för fritidsverksamheten
åt så många människor. Behovet
av naturreservat och av fritidsplatser
har ökat på grund av att utvecklingen
har gått i den riktningen att det blivit
mera människor i städerna och därmed
flera som söker sig ut till allmänna
platser på fritiden. Då bör man också
ge möjligheter härtill.

Sedan vill jag ha sagt till herr Hjalmar
Nilsson, att en starkt bidragande
orsak till domänverkets markköp ju är
att verket har så stor konkurrenskraft.
Domänverket behöver inte räkna med
så hög förräntning på nedlagt kapital,
och därför kan verket betala mycket
mer än andra, som måste betala hög
ränta på det kapital som de behöver
låna.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr John Ericsson talade
här om domänverkets åkerarealer
och jordbruksdomäner. Då kom jag att
fråga mig: Varför vill man avveckla

Onsdagen den 27 maj 19(54 em.

Nr 28

129

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

dessa? Det är ju sä att de förräntar sig
dåligt, de ger bara 1,3 procent på kapitalet.
Det betalas i kommunalskatt eu
halv miljon kronor från dessa jordbruksdomäner,
och så blir det kvar tvä
miljoner kronor till förräntning av ett
taxeringsvärde som ligger på 170 miljoner
kronor. Det blir alltså en dålig
affär.

Men nu köper man gårdar med jord
litet varstans i landet. Jorden hör ihop
med skogen, och man köper t. o. m.
gårdar i Mellansverige med rätt stora
jordarealer. Vad är det man tänker göra
här? Man tänker skilja av jorden
och behålla skogen. Jag tror att det är
ett belysande exempel på hur jord och
skog ändå hör ihop och hur många av
dessa egendomar inte kan tänkas bli
sålda utan att man också säljer skogen.
Domänverket har dock en ganska hygglig
medelareal på sina domäner, 61 hektar
åker i medeltal. Medeltalet ligger
alltså oerhört mycket högre än medeltalet
för den svenska bondejorden. Det
betyder att domänverket bör ha betydligt
större möjligheter att få jordbruksdomänerna
att bära sig ekonomiskt än
som i allmänhet är fallet med det svenska
jordbruket.

Det förvånar mig alltså att man bara
vill avlägsna jordbruksjorden och ha
kvar skogen. Det kan få helt andra konsekvenser
om man går in för en politik
där man gör detta radikala drag så
att säga. Nu vill herr Ericsson att domänverket
skall ha möjlighet att försäkra
sig om den allra finaste av alla realtillgångar
här i landet. Hungern efter
skogen är tydligen märkbar. Det är fler
än domänverket som vill ha det så, men
vi opponerar emot att man håller på
att köpa på det sätt som man gör -— jag
sade det i går — och vi menar med reservationen
att det är väsentligt att domänverket
använder en del av sin markfond
för att skapa de naturvårdsresurser
som behövs i vissa delar av landet
men i övrigt använder sina pengar för
att strukturrationalisera sina egna domäner.
Det är detta som är det väsent -

liga i denna diskussion såsom vi ser
det.

över huvud taget kommer det att behövas
mycket pengar, om man skall
kunna genomföra den naturvårdslag,
som vi kommer att behandla här i höst.
Domänverket borde kopplas in i sammanhanget,
eftersom verket ändå skall
förvalta de naturvårdsreservat, som är
tänkta.

Varför skulle det vara en så dålig
affär? Det rör sig nog om fina realtillgångar.
Det finns både sådana skogsarealer,
som ligger bra till ur markvärdessynpunkt,
även om de inte har
så mycket produktiv skogsmark, och sådan
mark med produktiv skogsmark,
som är lämplig i detta avseende. Dessa
pengar skulle alltså komma väl till användning
i detta sammanhang, och därför
tycker vi att spörsmålet är värt en
förutsättningslös utredning.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! I anledning av herr
Ericssons i Kinna anförande vill jag
först säga, att jag inte alls hade tänkt
ta upp en debatt om domänverkets inköpspolitik
i stort här i kväll. Grunden
till att vi har kunnat förena oss om
yrkandet om en utredning är ju den,
att när vi diskuterade dessa frågor i
utskottet kom man fram till den mening
som står på sid. 11 i utlåtandet
— riksdagen har för övrigt redan godtagit
detta uttalande — nämligen att
domänverket i samband med sin allmänna
inköpsverksamhet borde eftersträva
att så långt som möjligt tillgodose
det allmänna naturvårdsintresset.

Vi reservanter ser nog inbördes litet
olika på denna fråga. Vad som är
viktigt är att vi får till stånd en utredning,
som klarlägger på vilket sätt detta
utskottets och riksdagens uttalande kan
förverkligas. För många ligger det då
nära till hands att tänka sig, att om ett
naturvårdsområde skall förvaltas som
skogsfastigliet, domänverket träder till.
Ponera att staten inte redan ägde Hal -

130

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

le- och Hunneberg utan de var i privat
ägo och att man anser att detta område
borde bevaras som naturområde för
den stora allmänheten! Varför då inte
använda markfonden för att inköpa området? Det

är inte avsett att hela markfonden
skall förbrukas för dessa inköp, utan
det är fråga om att anlita fonden i enstaka
undantagsfall, när det är lämpligt
att kombinera naturvård och skogsskötsel.
Man bör inte överdimensionera
denna fråga, men vi bör försöka finna
en god och samlande lösning på den.
Vi reservanter har uttalat att man bör
låta en utredning ta hand om frågan
och lägga fram förslag till lösning. Det
gäller inte här, som sagt, någon stor sak,
utan det är bara fråga om att överflytta
vissa mindre delar av domänverkets
markfond till delfonden för naturvård.
Det innebär icke något revolutionerande
men kan göra den svenska naturvården
en stor tjänst.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
erinrade nu om statsrevisorernas uttalande
år 1958. Jag har erinrat om vad
jordbruksutskottet uttalade år 1963 —
herr Nils Hansson refererade ju samma
uttalande alldeles nyss — nämligen att
domänverket i samband med sin allmänna
inköpsverksamhet borde eftersträva
att så långt som möjligt också
tillgodose det allmänna naturvårdsintresset.
Det är möjligt att det ligger en
viss motivförskjutning i detta uttalande,
som kom till efter diskussioner inom
jordbruksutskottet och som jag för min
del, liksom jag tror riksdagen i dess
helhet, är mycket positivt inställd till.

Nu har vi reservanter begärt, att man
skulle utreda om man inte skulle använda
vissa medel av markfonden för
detta ändamål. Det kan väl vara så att,
som jag nyss sade, det bär uppstått eu
viss motivförskjutning. Det allmännas
intresse för fritidsområden och naturreservat
har tillväxt under den allra

senaste tiden, och den nya naturvårdslagstiftningen
kominer att ge ytterligare
mycket starka incitament till en fortsatt
utveckling i denna riktning.

Det fanns en tid, när skogen praktiskt
taget inte var värd ett dugg i det
svenska landet. I dag är läget ett helt
annat. Enligt min mening är även naturvårds-
och fritidsområden ett slags
realtillgångar för det svenska samhället.
Ur den synpunkten vore det enligt
min mening inte ur vägen, om samhället
hade möjligheter att disponera eu
del av fonden för investering i svensk
mark, även om det skulle bli för ett annat
ändamål än rent rationell skogsdrift.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har aldrig uttryckt
mig på det sättet som herr Isacson citerade
mig, nämligen att det här var
fråga om de allra finaste naturtillgångarna.
Så sade jag inte. Jag använde orden
realtillgångar och realvärden i
skog — jag uttryckte mig alltså på det
sättet.

Jag skall inte förlänga denna debatt.
Jag vill bara i klarhetens intresse säga,
att jag inte har någonting emot att
svenska riksdagen anvisar medel i syfte
att för den stora mängden människor
öka tillgången till naturområden, men
det är inte det vi nu diskuterar. Den
svenska staten har det inte så dåligt
ställt, att den inte kan anvisa pengar
för att köpa mark för detta ändamål.
Det är inte detta det rör sig om, utan
reservanterna säger här uttryckligen,
att de vill att man skall ta pengar från
markfonden, och det är vad som ligger
bakom denna spekulation, som jag har
reagerat emot. Vi kan naturligtvis här
diskutera frågan om anslag till olika
natur vårdsobjekt. Riksdagen är nog lyhörd
för detta, men jag vill erinra om
att staten inte köper jord och skog mest
genom domänverket, utan staten köper
nu genom lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
i kronor räknat tre

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

131

Ang. anslag (iil naturvärdsverksamhet, in. in.

gånger mera än genom domänverket.

Det kan jn då sägas att när lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen köper
mark, skall de sälja den igen. Men
vi vet hur det ser ut på den punkten.
Det går inte an att bedöma detta så
schematiskt, att man stiger att det allmänna
inte skall ha rätt att köpa skog.

Herr Isacson säger att domänverket
har en bra storleksordning på sina domäner.
Alla människor vet ju, att om
det är en hygglig storlek på jordbruket,
blir det en hygglig förräntning — vi
behöver inte ha så stora kunskaper om
jordbruk som herr Isacson har för att
begripa detta; det kan även amatörer
begripa, och även riksdagen gör det.

Här är det ju fråga om eu helt annan
sak. Det har sagts att staten skall lämna
ifrån sig driften av jorddomänerna
till enskilda brukare. Skall staten då få
möjlighet att köpa skog i stället? Jag
tror för min del att den utvecklingen
är riktig, men jag har här märkt tendenser
—■ inte minst under gårdagen
— att hävda såsom naturligt och självklart,
att en relativt liten grupp av landets
invånare skall ha vissa privilegier
för att kunna lägga sig till med naturrikedomar
som landet som helhet disponerar
över.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag tycker att det resonemang
om lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna som herr John
Ericsson för i detta sammanhang är
mycket egendomligt. Vad är det lantbruksnämnderna
köper för någonting?
Det är inte för att ge staten nya områden
och nya domäner, som så sker, utan
det är bara för att förmedla mark för
rationaliseringsändamål. Är det detta
domänverket är ute för att göra, har
jag ingenting emot att domänverket köper
mark, men jag tror inte att det tillhör
domänverkets uppgifter. Det är
alltså en väsentlig skillnad, som jag inte
kan förstå att herr Ericsson vill blanda
in i detta sammanhang. Vi har utan

knot anslagit medel till jordfonden för
att lantbruksnämnderna skall kunna kö
pa mark, men de skall också sälja. I)
ligger kanske inne med skogsbruk oel
jordbruk ett par år, innan dessa gåi
in i rationaliseringsvcrksamheten. Men
aldrig har vi drömt om att lantbruksnämnderna
skall bedriva denna verksamhet
för att kunna driva jordbruk
och skogsbruk. Nej, ingalunda!

Vad är det som gör att man över
huvud taget har anledning att säga att
domänverket borde få ta medel för
ändamålet från markfonden? Jo, det
är därför att större delen av pengarna
som flyter in till markfonden kommer
till på så sätt, att man säljer tomtmark
för mycket höga priser. Man säljer alltså
för bebyggelse. De människor, som
med sina hyror så att säga får betala
denna tomtmark, ger markfonden dessa
nytillskott. Då bör det vara riktigt att
pengarna användes för att ge dessa
människor friluftsområden och naturreservat.
Det ligger väl mycket logik i
det resonemanget. Vi tycker därför att
det finns all anledning att man har
möjlighet att använda markfonden just
för inköp av sådana friluftsreservat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komrae att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna 1 och It hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten III
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Nils Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse den -

132

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ang. anslag till naturvårdsverksamhet, ni. m.

na proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nils Hansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Weibull begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19
punkten V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Weibull begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 20, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att konstitutionsutskottets
memorial nr 21 och första lagutskottets
utlåtande nr 33 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst hland
två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäk -

Nr 28

133

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

ringen, i vad propositionen avser medelsanvisning; nr

270, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel, in. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare medel
för svensk medverkan i FN:s fredsstyrka
på Cypern; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 297, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1964/65,
in. m.; och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående höjning av vissa
postavgifter.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa grund -

lagsändringar samt i ämnet väckta motioner
m. m.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa grundlagsändringar;

bevillningsutskottets memorial nr 59,
angående uppskov med behandlingen
av viss till bevillningsutskottet hänvisad
proposition; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 39, angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor;

nr 40, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret;
och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden.

Justerades än ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw