Onsdagen den 27 maj fm (Riksdagens protokoll 1964:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

ANDRA KAMMAREN

1964

27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 maj fm.

Statstjänstemannens löner m. ................................

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Nilsson i
Gävle ang. kreditrestriktionernas inverkan på planerad bostadsproduktion.
...................................................

Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden..............

Statsbidrag till de fria konstskolorna............................

Sid.

Onsdagen den 27 maj em.

Anslag till vidareutbildning av präster m. fl......................

Statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer...................

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m...........

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.
Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m..........

Meddelande ang. arbetet under återstoden av vårsessionen.........

115

118

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 141, om anslag till bostadsrabatter (gemensam
omröstning)...........................................

— nr 142, om anslag till stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier (gemensam omröstning).................•••;•••••

_ nr 144, om inrättande av en befattning som konsulent för vävning

och hemslöjd inom skolöverstyrelsen (gemensam omröstning).....

Bevillningsutskottets memorial nr 58, ang. höjning av förvärvsavdragen
och ortsavdragen vid beskattningen m. m. (gemensam omröstning)

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 134, ang. statstjänstemännens löner m. m. 6

— nr 135, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken............ 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. beräkning av bevillningar na

m. m.................................................. 12

Bankoutskottets utlåtande nr 38, rörande Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden.................................... 72

Statsutskottets utlåtande nr 128, om statsbidrag till de fria konstskolorna 80

Onsdagen den 27 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 129, om anslag till vidareutbildning av

präster m. fl.............................................. gg

— nr 130, om statsbidrag till Målsmännens riksförbund........... 81

nr 131, om statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer...... 81

— nr 132, ang. anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel,

m. m............. 84

— nr 133, ang. ytterligare medel för svensk medverkan i FN:s freds styrka

på Cypern.......................................... 95

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... g5

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen och ändring i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, m. m............................. 95

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. ändrade grunder för den frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen, i vad avser medelsanvisning........ 115

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m............................... H5

Onsdagen den 27 maj 19C4 fm.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 141,
142 och 144 samt av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 58 föreslagna, av
riksdagens båda kamrar godkända voteringspropositioner: l:a

omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 141)

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

1) att motionerna 1:72 och 11:93,
1:510 och 11:624 samt 1:520 och
II: 632, samtliga motioner såvitt de avser
höjning av familjebostadsbidragens
belopp, icke må bifallas av riksdagen;

2) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 72 och II: 93,1: 510
och II: 624 samt I: 520 och 11:632, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 235 000 000
kr., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat

1) att med bifall till motionerna
I: 510 och II: 624 samt I: 520 och II: 632
ävensom i anledning av motionerna
1:72 och 11:93, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, höja familjebostadsbidragen
fr. o. m. den 1 januari 1965
per bidragsberättigat barn och år med
150 kr. i fall då den beskattningsbara
inkomsten ej överstiger 6 000 kr. och

med 50 kr. i fall då den beskattningsbara
inkomsten överstiger 6 000 kr. men
ej 8 000 kr.;

2) att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 72 och II: 93
ävensom med bifall till motionerna
1:510 och 11:624 samt 1:520 och
11:632, samtliga motioner såvitt nu är
i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 106 Ja och 113 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 74 Ja och 69 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 106 Ja och 113 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 180 Ja och 182 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Fru LöFQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta
»jas vid omröstningen angående bostadsrabatter
men fann att jag tryckt
på fel knapp. Röstningsapparaten markerade
därför »avstår».

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 142)

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

a) att motionerna 1:505 och 11:611,
I: 764 och II: 935 samt II: 934, i vad de
avser förlängning av tiden för innehav
av licentiand- och doktorandstipendier,
icke må bifallas av riksdagen;

b) att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:505 och 11:611
samt II: 934, samtliga motioner i vad
de avser medelsanvisningen, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
6 716 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat

a) att, i anledning av motionerna
1:505 och 11:611, 1:764 och 11:935
samt II: 934, licentiand- och doktorandstipendier,
efter därom gjord särskild
ansökan hos vederbörande stipendiemyndighet,
skall kunna utgå under
samtliga årets tolv månader;

b) att, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 505 och
11:611 samt 11:934, samtliga motioner
i vad de avser medelsanvisningen, till
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 116 000 kr.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av

första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 73 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 106 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 179 Ja och 184 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 144)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 768 och
II: 946 samt I: 771 och II: 943 icke må
av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna I: 768 och 11:946
samt med bifall till motionerna I: 771
och II: 943, medge att utöver vad i propositionen
förordats ytterligare en befattning
som konsulent, avseende området
vävning och hemslöjd, må inrättas
vid byrån för husligt arbete och
vårdyrken.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 100 Ja och 119 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 72 Ja och 73 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 100 Ja och 119 Nej,

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

sammanräkningen

visade ........ 172 Ja och 192 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

4:e omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 58)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt under
punkten B i betänkandet nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren bifallit vad beträffande
punkten B i betänkandet nr
35 hemställts i den vid betänkandet fogade
reservationen II av herr Elofsson
m. fl. och alltså beslutat, att med bifall
till motionerna 1:203 av fru Olsson
m. fl. och II: 245 av herr Antonsson antaga
följande

Förslag

till

lag om ändrad, lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har kvinna---16 år.

Har man med hemmavarande barn
under 16 år, som antingen varit gift
men icke levt tillsammans med sin
hustru eller ock varit ogift (varmed
jämställes änkling eller frånskild), haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete må han åtnjuta avdrag
i enlighet med vad i föregående stycke
sagts beträffande kvinna med hemmavarande
barn under 16 år med inkomst
av rörelse eller eget arbete. Vad nu
sagts skall ock gälla kvinna med hem -

mavarande barn under 16 år, som antingen
varit gift men icke levt tillsammans
med sin man eller ock varit ogift
(varmed jämställes änka eller frånskild),
därest hon haft inkomst av jordbruksfastighet.

Har gift —---nämnda belopp.

Avdrag enligt —-- 2 000 kronor.

Avdrag enligt — — — sagda kommun.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i
fråga om 1964 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1964 eller tidigare
år.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . 74 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 108 Ja och 113 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 182 Ja och 183 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 163, an -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Statstjänstemannens löner m. m.

gående avveckling av magistrats- och
kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 21,
första lagutskottets utlåtanden nr 31—
33 och andra lagutskottets utlåtande nr
53.

§ 5

Statstjänstemannens löner m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens löner
under åren 1964 och 1965 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 152 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 23 april 1964, framlagt
förslag angående statstjänstemännens
löner under åren 1964 och 1965 m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit två vid
riksdagens början väckta likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herrar Sundin och Jonasson
(1:546) och den andra inom andra
kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin (II: 659), i vilka motioner
hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
prövning samt förslag till riksdagen om
avveckling av dyrortsgraderingen av
statsanställdas löner samt övergång till
en friare lönesättning inom den statliga
sektorn enligt vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) anta vid propositionen nr 152 fogat
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228);

2) anta vid propositionen nr 152 fogat
förslag till förordning om ändrad ly -

delse av 3 § 6 mom. statens pensionslöneförordning
den 28 maj 1959 (nr
286);

3) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 23 april
1964 redovisade överenskommelsen angående
statstjänstemännens löner under
åren 1964 och 1965 m. m.;

4) besluta att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj:t
kunde finna gott förordna, under åren
1964 och 1965 läggas särskilda tillägg
enligt de grunder som angåves i förenämnda
överenskommelse;

5) besluta att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de grunder
som redovisats i statsrådsprotokollet; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts träffa avtal, göra erforderliga
ändringar i vederbörliga personalförteckningar
samt vidta de åtgärder
i övrigt som erfordrades för att lönesättningen
för viss sjuksköterskepersonal
skulle kunna anpassas till vad
som kunde komma att gälla för motsvarande
kommunalt anställd personal;

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att fr.o.m.
budgetåret 1964/65 tills vidare i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats
föra över stat vid statsdepartementen
inrättad tjänst för byrådirektör
i Ao 25, vilken innehades av regeringsrättssekreterare; 9)

godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
av förslagen betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar;

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
av förslagen betingade ändringar i av -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

lönings- och pensionsförfattningar som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut; 12)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
i övrigt erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser;

13) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1963/64 och 1964/65 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridande av maximerade
anslag och anslagsposter;

14) till Täckning av beräknade ytterligare
merkostnader för löner och pensioner
m. m. å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 75 000 000 kr.;

15) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 000 kr.;

16) till Täckning av beräknade ytterligare
merkostnader för löner å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
15 000 000 kr.;

17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
70 000 000 kr.;

B. att motionerna 1:546 och 11:659
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett att utskottet
under B. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 546 och II; 659, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herr Nelander, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Statstjänstemannens löner m. m.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I föreliggande statsutskottsutlåtande
behandlas propositionen
om överenskommelsen rörande
statstjänstemännens löner för åren 1964
och 1965 och dessutom ett par motioner
från centerpartihåll, i vilka yrkas
på en avveckling av dyrortsgrupperingen
av statliga befattningshavares löner
och på en övergång till ett annat
lönesystem. Jag skall be att få säga
några ord närmast med anledning av
den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Centerpartiet har under många år —
under årtionden —■ fört en energisk
kamp för att få till stånd en successiv
avveckling av dyrortsgrupperingen.
Trots att motståndet har varit hårt, kan
vi med en viss tillfredsställelse konstatera
att betydande resultat ändå har
vunnits i denna strävan.

Dyrortsgrupperingen av de skattefria
ortsavdragen har som bekant avvecklats
i samband med 1961 års skattereform.
När det gäller dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas löner har en
avveckling genomförts av ortsgrupperna
1 och 2, varvid befattningshavarna
i dessa grupper flyttats upp till ortsgrupp
3. Men alltjämt framstår dyrortsgrupperingen
av lönerna som en
betydande orättvisa för befattningshavare
i stora delar av landet. Skillnaderna
i levnadskostnader motiverar
icke enligt vår uppfattning en fortsatt
lönegruppering. Jag bortser härvid
från de tillägg som är motiverade för
befattningshavare i landsdelar med speciellt
klimat och stora avstånd.

Centerpartiet har, såsom jag sagt, i
reservationen understrukit att det önskar
att dyrortsgrupperingen snarast
möjligt fullständigt avskaffas, dock
med det viktiga tillägget att det bör utgå
lönetillägg till befattningshavare i områden
av landet med speciella kostnader
på grund av klimat och stora avstånd.

Vid fjolårets riksdag beslöts att en

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Statstjänstemännens löner m. m.

ny prisgeografisk undersökning skall
genomföras. Avsikten är att när dess
resultat föreligger ställning skall tas
till frågan om dyrortssystemets framtid.
Detta beräknas kunna först ske vid
1966 års riksdag. Jag vill erinra om att
vi från centerhåll, när denna fråga i
fjol behandlades av riksdagen, reservationsvis
underströk, att en sådan undersökning
endast kan tillmätas begränsat
värde med hänsyn till de uppenbara
svårigheterna att realistiskt mäta de
faktiska levnadskostnaderna på olika
orter, om man mycket hårt vill hålla
fast vid — och det bör man göra —
kravet på lika standard. Vi ansåg i alla
fall att en sådan undersökning kunde
vara av ett visst värde. Vi underströk
också mycket starkt att prisjämförelserna
så långt det över huvud taget var
möjligt borde följa principen om lika
standard på olika orter. Detta gällde
inte minst bostadskostnaderna och
kostnaderna för arbets-, inköps- och
skolresor. Därvid, menade vi, borde
man också beakta den standardsänkning
för många människor som består
däri att de får vidkännas betydande
tidsförluster.

Liksom TCO och vissa andra remissinstanser
underströk även vi att alla
ansträngningar borde göras för att få
ett rättvisande hänsynstagande till de
icke direkt prisstatistiskt mätbara skillnaderna
i levnadskostnader på olika
orter. Sådana skillnader kunde bl. a.
avse den kommunala standarden samt
kallorts- och avståndskostnader.

Slutligen framhöll vi från centerhåll,
att eftersom det sannolikt skulle
dröja till 1966 års riksdag, innan resultatet
av den prisgeografiska undersökningen
kunde redovisas, borde man
i avvaktan härpå överväga åtgärder i
syfte att fortsätta den successiva avvecklingen
av dyrortsgrupperingen genom
en minskning i spännvidden mellan
lönerna på lägsta och högsta dyrort
— och naturligtvis helst genom en
uppflyttning av ortsgrupp 3 i ortsgrupp
4.

Tyvärr måste man säga att i den
uppgörelse, som nu förelägges riksdagen
för godkännande och som avser
statstjänstemännens löner för åren 1964
och 1965, har ingenting skett i den
riktningen. Vi beklagar självfallet detta,
men vill givetvis inte rubba den överenskommelse
som träffats. Den sträcker
sig över hela 1965 och vi får först 1966
tillfälle till ett nytt principiellt ståndpunktstagande
till lönesystemets framtida
utformning. Det återstår därför,
herr talman, ingenting annat för oss än
att, såsom skett i reservation ev nr 1,
understryka angelägenheten av att riksdagen
snarast möjligt får ta ställning
till dyrortsfrågan, eftersom vi betraktar
det nuvarande dyrortssystemet som
en orättvisa mot befattningshavarna på
de s. k. lägre dyrorterna.

Jag vill än en gång understryka att
vårt krav på avveckling av dyrortsgrupperingen
självfallet är förknippat
med villkoret att lönetillägg skall utgå
till främst befattningshavare i övre
Norrland där avstånden är stora och
klimatet speciellt hårt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation nr 1
av herr Bengtson m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Då jag vid flera tillfällen
har tagit upp frågan om de partiellt
arbetsföras möjligheter att få statlig
tjänst och med statlig tjänst förenade
sociala förmåner, vill jag nu uttrycka
min stora tacksamhet för den
handlingskraft som civilministern visat
när han angripit detta problem.

I proposition nr 152 finns ett avsnitt
om de partiellt arbetsföras möjligheter
att få statlig tjänst etc. Man hänvisar
där till en framställning som gjorts av
nämnden för de partiellt arbetsföra.
Denna har krävt att de partiellt arbetsföra,
även när det föreligger en oviss
prognos, skall ha möjligheter att bli
extra ordinarie i statens tjänst. Det hänvisas
även till en skrivelse från medicinalstyrelsen
i vilken krävs att även

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

ordinarie tjänst skall kunna ges dessa
personer.

Civilministern bär mycket snabbt
handlagt frågorna. Den utveckling som
skett bara på några år visar hän mot
en helt förändrad inställning till de
partiellt arbetsföras problem. Jag vill
uttrycka min tacksamhet för det principiella
ställningstagandet. Ett sådant
tack kan jag också framföra från många
partiellt arbetsföra som nu får nytt
mod och känner större trygghet i anställningen
när de fullt får utnyttja
sina krafter i arbetslivet så länge de
orkar, och även känner att de blir uppskattade
för sina prestationer och slipper
att bli betraktade utifrån hindrande
fördomar.

Detta tack skulle jag ha önskat hade
kommit fram också i utskottets skrivning.
Men utskottet har på ett märkligt
sätt gått förbi den viktiga reformen.
Jag kan dock försäkra civilministern
att vi skall göra allt för att sprida
kännedom om de förmåner som nu
bereds de partiellt arbetsföra så att
dessa förmåner också kan bli utnyttjade.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! I anledning av det yrkande
som ställts av herr Eliasson i
Sundborn vill jag bara hänvisa till vad
utskottet har skrivit nederst på s. 4 och
överst på s. 5.

I avdelningen har förekommit en föredragning
angående den prisgeografiska
undersökningen. Avdelningen fick
därvid veta att denna undersökning pågår
för fullt och att resultatet kommer
att redovisas för riksdagen så fort man
är färdig med undersökningsarbetet.
Men det finns inga möjligheter att förelägga
riksdagen detta undersökningsresultat
förrän nästa år.

Då en undersökning således pågår har
utskottet ansett att det för närvarande
inte finns någon anledning att göra en
ny hänvändelse till Kungl. Maj :t.

I fråga om herr Eliassons andra yr -

Statstjänstemännens löner m. m.

kande beträffande likställighet i löneavseende
törs jag inte ha någon bestämd
uppfattning. Det är i första hand
en förhandlingsfråga som väl varit föremål
för rätt grundliga undersökningar
i samband med de nu slutförda förhandlingarna.
Huruvida det resultat
man kommit fram till i fråga om avvägningen
mellan olika grupper är riktigt
eller inte kommer att visa sig då
den prisgeografiska undersökningen är
färdig. Jag vill bara i detta sammanhang
säga att i fråga om de områden
och de avtal, där dyrortsgruppering
för närvarande inte förekommer, är
skillnaden i löner betydligt större än
vad den är på den statliga sektorn där
lönerna är dyrortsgrupperade.

Jag är alltså inte så säker på att vi
vid ett sådant förfaringssätt skulle
komma fram till en utjämning av löneläget
för olika grupper. Men den dagen,
den sorgen! Jag finner inte anledning
att nu göra mig alltför stora bekymmer
för det problemet eftersom en
redogörelse senare kommer att lämnas
riksdagen.

Jag vill med det anförda yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om dyrortsgraderingen
av de statsanställdas löner tillhör
de ständigt återkommande ärendena.
Också i år har statsutskottet i anslutning
till propositionen om statstjänstemännens
löner haft att behandla
en centerpartimotion, i vilken man
begär en skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan att den prisgeografiska undersökningens
resultat snarast förelägges
riksdagen så att ställning kan tas
till dyrortsgrupperingens fullständiga
avveckling.

Själva avtalsuppgörelsen, som här är
med i diskussionen, skall jag inte närmare
kommentera. Behandlingen i riksdagen
av dylika avtal är numera mest
en proformasak. Man kan orda om detaljer
i desamma men man tar inte an -

1*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 28

10 Nr 28 Onsdagen den

Statstjänstemannens löner m. m.

svaret för att riva upp en uppgörelse
som tillkommit efter långa och besvärliga
förhandlingar. Den riksdagens lönenämnd,
som nu på försök skall tillsättas,
får väl pröva sig fram. Vi själva
får sedan överväga om detta är en
bättre väg för behandling av avtalsuppgörelser
av detta slag.

I fråga om dyrortssystemet måste sägas
att det vid nuvarande tidpunkt
knappast är lämpligt att mera ingående
diskutera detsamma, i synnerhet sedan
riksdagen begärt en prisgeografisk undersökning,
vilken som bäst pågår. Resultatet
väntas föreligga nästa år.

I anledning av den nämnda motionen
och den reservation som är avgiven
vill jag med några ord redovisa min
ställning, och det är på grundval av
detta ställningstagande som jag har antecknat
en blank reservation.

I sakfrågan har jag närmast samma
mening som motionärerna. Redan 1957
föreslog vi i ortsgrupperingsutredningen
att dyrortsindelningen skulle slopas.
Möjligen kunde man tänka sig vissa tilllägg
för norrlandsregionen och eventuellt
för huvudstaden. Tiden tycktes
emellertid då inte vara mogen för så
radikala förslag, och ingen proposition
kom.

Nu har enhetligheten dock kommit
ganska långt. Ortsgrupperna har bringats
ned till tre, och grupperingen i fråga
om ortsavdrag vid beskattningen slopades
1962 — just vad vi i utredningen
föreslog 1957.

När riksdagen 1958 begärde en ny
prisgeografisk undersökning, ville jag
för min del inte gå emot densamma,
fastän jag ansåg den ganska onödig. Efter
en förberedande enmansutredning
om grunderna för undersökningen sattes
denna i gång 1959, och vi har, som
sagt, att emotse resultatet under nästa
år.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att frånträda min tidigare ståndpunkt
att dyrortsgraderingen i stort sett överlevt
sig själv. Men givetvis måste vi nu

27 maj 1964 fm.

invänta den prisgeografiska undersökningen,
varefter frågan på nytt kommer
under riksdagens behandling.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att herr Petterson i
Degerfors här försäkrar, att den prisgeografiska
undersökningen bedrives
med all skyndsamhet. Det är angeläget
att man får en fast grund att stå på,
innan man bestämmer sig för om man
skall avveckla dyrortsgrupperingen eller
inte. På många orter råder ett rätt
starkt missnöje med den nuvarande
placeringen i ortsgrupper. Den prisgeografiska
undersökningen har vi väntat
på ganska länge. Först skulle man studera
metoderna för hur undersökningen
skulle bedrivas. Efter hand enade
man sig om dessa. Nu skall man undersöka
prisskillnaderna. Det är viktigt att
få veta om det längre föreligger några
prisskillnader mellan olika orter. På
sina håll har det förekommit privata
prisgeografiska undersökningar med ett
ganska omfattande material. De har förekommit
både i stockholmsområdet
(Botkyrka) och på andra håll. De anses
visa att det i realiteten inte föreligger
några prisskillnader mellan olika
orter. Det är därför man anser att
en felaktig ortsgruppering förekommer.

Jag undrar om jag får ställa en fråga
till statsrådet Lindholm om huruvida
den nu pågående prisgeografiska undersökningen
har blivit en definitiv spärr
för varje uppflyttning från en ortsgrupp
till en annan. Jag har mig bekant att
det har gjorts framställningar om uppflyttning,
men man har inte fått sina
önskemål tillgodosedda. Jag förstår att
statsrådet kan åberopa det faktum att
en prisgeografisk undersökning pågår.
Jag skulle likväl vara tacksam för ett
svar på min fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I anledning av herr

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

Björkmans fråga vill jag bara kort och
gott svara att den prisgeografiska undersökning
som nu göres inte i och för
sig utgör något definitivt hinder för att
man vidtar en förändring i inplaceringen
i dyrort, därest på någon ort skulle
finnas särskilda skäl. Så har skett under
den pågående utredningen. Jag vill
erinra om att vissa kommunsammanslagningar
i Jämtland och sammanslagningen
av Södertälje med östertälje
föranledde vissa åtgärder. Men det är
uppenbart att det bör finnas alldeles
speciella skäl som gör att orten som
gjort framställning i ärendet markant
skiljer sig från övriga kommuner.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga. Jag vet att det
framför allt i Stockholms län råder
ganska delade uppfattningar, därför att
orter som ligger alldeles i närheten av
varandra kan vara placerade i olika
ortsgrupper, 5 eller 4. Man tycker att det
är rätt besynnerligt att orter i storstockholmsområdet
kan bli olika placerade
i ortsgruppsavseende.

Jag hoppas att statsrådet håller fast
vid att den pågående prisgeografiska
undersökningen inte utgör ett definitivt
hinder för uppflyttning av en
ort, ty då skulle det dröja alltför länge
innan någon uppflyttning kunde ske.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning

Statstjänstemännens löner m. m.

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 34 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
272, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1964 och
1965 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

§ 8

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation
ang. kreditrestriktionernas inverkan
på planerad bostadsproduktion

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1964/65,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1964/65 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1964 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1964: Finansplanen)
hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan och
beräkning av inkomster för budgetåret
1964/65 jämte därmed sammanhängande
frågor. Departementschefen hade
därvid anmält riksrevisionsverkets skrivelse
den 14 december 1963 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 23 april 1964 dagtecknad
proposition nr 150 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1964/65 m. m. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1964/65
med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen nr 150
yäckta motionen II: 1015 av herr Nordgren,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avses i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skall ingå i preliminär skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1964
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1965
med 95 procent av grundbeloppet».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 550
av herr Bengtson m. fl. och II: 687 av
herr Hedlund in. fl.;

II) de likalydande motionerna I: 561
av herr Lundström m. fl. och 11:696
av herr Ohlin m. fl.; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 569
av herr Sundin och II: 674 av herr Börjesson
i Falköping, vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan
om en till den ekonomiska konjunkturen
smidigt anpassningsbar beskattning
i syfte att möjliggöra en smidigare och
effektivare finanspolitik».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 150, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, samt med avslag
på motionen II: 1015 av herr Nordgren
— måtte besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
budgetåret 1964/65 med 100 procent av
grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:550
av herr Bengtson m. fl. och II: 687 av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:561
av herr Lundström m. fl. och 11:696
av herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:569
av herr Sundin och II: 674 av herr Börjesson
i Falköping samt

4) motionen II: 1015 av herr Nordgren,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

C) att bevillningarna för budgetåret
1964/65 måtte beräknas enligt eu i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Ottosson,
Magnusson i Borås och von Sydow,
vilka ansett, att utskottet under punkten
A) bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1964
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1965
med 95 procent av grundbeloppet;

II) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottet
under punkten B) 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 569 av herr Sundin
och II: 674 av herr Börjesson i Falköping
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om en till den ekonomiska konjunkturen
smidigt anpassningsbar beskattning
i syfte att möjliggöra en smidigare och
effektivare finanspolitik.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lundström, Skårman, Gustafson
i Göteborg och Larsson i Umeå.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Nilssons i Gävle interpellation
angående kreditrestriktionernas inverkan
på planerad bostadsproduktion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Om fjorton dagar överlämnas
till finansministern allmänna
skatteberedningens första betänkande
angående de fysiska personernas beskattning.
Det torde bli ett dokument

Ekonomisk debatt

på cirka 800 sidor och innebära de
mest genomgripande förslag till skattereform
som på en gång framlagts i vårt
land.

I detta läge, då beredningens arbete
är avslutat och icke längre kan påverkas
men då å andra sidan betänkandet
inte är tryckt och överlämnat, är det
helt naturligt att man inte räknar med
någon större skattedebatt här i riksdagen.
Emellertid behövs det lång remisstid
för betänkandet och enligt upplysningar
som finansministern har lämnat
i riksdagen kan vi inte vänta proposition
förrän nästa år; beslut med anledning
av förslagen torde därför inte kunna
träda i kraft förrän den 1 januari
1966.

Det kan därför finnas anledning till
förslag om reformer som skall gälla
intill dess att de väntade förslagen kan
bli föremål för beslut och genomföras
samt om reformer på områden, vilka
först senare kommer att behandlas av
skatteberedningen.

Till skillnad från förra året, herr talman,
då vi i debatten om bevillningarna
också tog upp frågor om ortsavdrag, förvärvsavdrag,
barnavdrag m. m. i samband
med det då framlagda betänkandet,
så har i år alla dessa frågor redan
behandlats i särskilda betänkanden.
Jag vill bara påminna om några av de
reformförslag, som folkpartiet har framlagt
vid årets riksdag. Vi har begärt
höjning av förvärvsavdraget för alla
sambeskattade med barn liksom för
ensamstående barnförsörjare. Vi har
begärt fördubbling av det högsta förvärvsavdraget
från 2 000 kronor till

4 000 kronor och höjning av kvotavdraget
för alla, som nu har förvärvsavdrag,
från 20 procent till 25 procent. Vi har
begärt att det särskilda avdraget för
den, som har underhållsplikt mot barn,
skall höjas från 1 000 till 2 000 kronor.
Vi har begärt att särskilt avdragsmaximum
för folkpensionärer skall höjas till

5 000 kronor. Vi har begärt rätt till
progressionsutjämning vid större in -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

komstförändringar. Vi har begärt rätt
till nedskrivning av varulager till 30
procent i stället för 40 procent. Vi har
begärt utredning om möjlighet till öppen
resultatutjämning, om premiering
av frivilligt sparande genom skattelättnader,
om befrielse från arvsskatt på
testamentariska förordnanden till allmännyttiga
ändamål, om avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål,
om rätt till avsättning till investeringsfonder
även för sådana företagare som
inte bedriver sin rörelse i aktiebolagsform,
om rätt till avsättning till reparationsfond
också i de fall då fastigheten
har enskild ägare, och — för att
ytterligare nämna något exempel från
gårdagens debatt — om rätt till avdrag
för periodiskt understöd till studerande
och rätt till avdrag för amorteringar
av studieskulder.

Vi har alltså vid årets riksdag framlagt
en rad förslag som har avslagits.
Vi får väl hoppas att de skall röna ett
bättre öde i framtiden.

Herr talman! I reservationen I till
betänkandet -— den reservation som
har avgivits av herr Yngve Nilsson
m. fl. — har också några mer principiella
riktlinjer uppdragits för den
framtida skattepolitiken. I det särskilda
yttrande, som jag och mina kamrater
från folkpartiet har lämnat till detta betänkande,
har vi inte gjort några sådana
uttalanden, eftersom vi haft möjlighet
att framföra våra synpunkter på
den långsiktiga skattepolitiken vid
många tillfällen här i riksdagen — jag
vill bara nämna den utförliga motion
om ett skattepolitiskt program, som vi
avlämnade år 1960 innan skatteberedningen
tillsattes, och de motioner som
har framlagts sedermera. Det blir ju
tillfälle att återkomma till dessa frågor
om skattepolitikens långsiktiga inriktning!
jag kan bara med anledning av
vad som står i reservationen konstatera
att, även om det finns skiljaktigheter i
bedömningen, så finns det glädjande
nog också en betydande grad av sam -

stämmighet inom oppositionen när det
gäller riktlinjerna för den framtida skattepolitiken.

Herr talman! I reservationen I talas
det ganska mycket om skattetryckets
höjd, och man visar med olika
tabeller att vi har ett högt skattetryck
här i landet. I detta sammanhang är det
angeläget att framhålla att vi aldrig får
släppa ur sikte möjligheten att genom
besparingar och genom en klok hushållning
sänka det totala skattetrycket.
Här tillförs ju statskassan årligen på
grund av produktionsstegringen betydande
belopp som kan och givetvis också
i stor utsträckning kommer att användas
för automatiska utgiftsstegringar
och för nya reformer men som även
kan ge utrymme för skattesänkningar
på de områden där sådana är särskilt
motiverade.

Nu finns det i detta betänkande, herr
talman, bara ett enda konkret yrkande
om en omedelbar ändring i skattereglerna,
och det är förslaget om en sänkning
av uttagningsprocenten från 100
till 95 procent. Jag har för min del inte
kunnat ansluta mig till det yrkandet;
det är inte av statsfinansiella skäl utan
av konjunkturpolitiska. Enligt vår uppfattning
spelar finanspolitiken en väsentlig
roll i konjunkturpolitiken, även
om den ju inte får överskattas. Vi har
för vår del ofta framhållit att finanspolitiken
i första hand bör vara inriktad
på att stimulera till åtgärder som har
konjunkturpolitiskt syfte. Här är ju investeringsfonderna
ett utomordentligt
exempel, men självklart måste också
beskattningen här spela en roll.

Vi har aldrig kunnat ansluta oss till
denna totalbudgetprincip, som vi betraktar
som en ovetenskaplig och vidskeplig
trollformel. Det är väl så, att
budgetbalanseringspolitiken över huvud
taget, vare sig man opererar med totalbudget
eller man opererar med driftbudget,
inte är något entydigt konjunkturpolitiskt
instrument. Men när vi i
våra resonemang utgår från driftbudge -

Onsdagen den 27 niaj 1964 fm.

Nr 28

ten, så gör vi detta helt enkelt av det
skälet, att vi anser det inte vara riktigt
att t. ex. i tider av normala konjunkturer
utan större inflationstryck tala
om stora budgetunderskott, om brist
i statskassan och allt sådant som kan
synas vara motiveringar för skattehöjningar,
vilka i själva verket skulle framkalla
arbetslöshet.

I dagens läge, herr talman, har vi bedömt
det så, att ett inte oväsentligt överskott
på driftbudgeten är nödvändigt i
all synnerhet som våra förslag om en
premiering av det frivilliga sparandet
har avslagits. Vi har därför föreslagit
avgifts- och skattehöjningar för att täcka
in våra reformförslag. Som vi sagt
i vårt särskilda yttrande har vi framställt
olika yrkanden om ökade insatser
inom områden, där utpräglade brister
eller eftersläpning råder. Som exempel
på här åsyftade yrkanden nämner
vi stödet till de handikappade, till idrotten
och friluftslivet, yrkesutbildningen,
skolmåltidsverksamheten, den vetenskapliga
forskningen och samhällets
kulturfrämjande åtgärder. Ett annat
område, där ökade insatser enligt vår
mening är starkt motiverade, gäller kriminalvården.
Allt detta kostar givetvis
pengar, och vi har sagt att vi är beredda
att anvisa täckning härför. Våra reformförslag
på detta område har tyvärr
avslagits, och det vore då orimligt om
vi skulle ställa pengar till förfogande
för reformer som inte blir genomförda.
Som utskottet mycket riktigt framhåller
har därför grunden för våra yrkanden
beträffande t. ex. höjningen av cigarrettskatten
bortfallit.

Jag vill dock i detta sammanhang påpeka
att man kan ha andra än rent finansiella
skäl för en beskattning. Beträffande
cigarrettskatten vill jag fästa
uppmärksamheten på vad utskottet skriver
om de överväganden som kan bli en
följd av arbetet inom den expertgrupp
som nu finns inom medicinalstyrelsen.
I det särskilda yttrandet framhåller vi
att alkoholbeskattningen i främsta rum -

Ekonomisk debatt

met bör användas som nykterhetspolitiskt
instrument och att frågan om beskattningens
höjd hör tas upp till förnyad
prövning ur nykterhetspolitiska
synpunkter.

Beträffande reservation II hänvisar
jag till vad som sägs i utskottets skrivning.
Frågan har nyligen varit föremål
för en ingående utredning i stabiliseringsutredningen
och den ar föremål
för förnyad prövning, varför särskild
utredning på den punkten enligt min
uppfattning inte kan anses nödvändig.

Av vad jag har sagt i mitt anförande
och av det särskilda yttrandet framgår
tydligt att det förhållandet att jag kommer
att rösta i enlighet med utskottets
förslag i fråga om uttagningsprocenten
och kravet på utredning av finanspolitiken
endast innebär att den syn som
folkpartiet har på skattepolitiken har
redovisats i andra sammanhang vid
denna riksdag.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! När man studerar den
nu framlagda kompletteringspropositionen,
kan man inte underlåta att lägga
märke till hur beroende vårt lands ekonomiska
utveckling är av förhållandena
i världen. Konjunkturen ute på den stora
världsmarknaden spelar en ofantlig
roll för oss. Det stora problemet är om
våra produkter vinner efterfrågan ute i
världen. Det är synnerligen angeläget
att vi har möjlighet att kunna hävda oss
på de stora marknaderna. Hela vår försörjning
är beroende av om vi kan klara
konkurrensproblemen. Om vi skall
klara den uppgiften är det angeläget
att vi inte missbrukar vårt kostnadsläge,
då omvärlden i det långa loppet
kanske inte är villig att betala vilka
priser som helst. Hela vår produktionsutveckling
är sålunda beroende av om
vi kan konkurrera eller inte.

Förutsättningen för detta är dock att

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

vi har en modern och effektiv produktionsapparat
till vårt förfogande. Den
första förutsättningen är då att vårt näringsliv
har möjlighet att genom rationaliseringar
kunna hålla kostnaderna
nere. Men om detta skall vara möjligt
måste vi också ha en effektiv investeringsverksamhet.
Det går inte att öka
produktionen och därmed få lägre kostnader
för varje enhet, om investeringarna
minskar. Det är en oroande tendens
som under den senaste tiden har visat
sig, när den egentliga industriens maskininvesteringar
har stagnerat och
t. o. m. minskat, och jag delar finansministerns
oro för denna utveckling. Produktionsökningen
är dock förutsättningen
för att vi skall kunna få höjd
standard.

Vi i högerpartiet har därför under
denna riksdag liksom under alla tidigare
vid olika tillfällen krävt, att vår
skattelagstiftning på näringslivets område
måste vara så avpassad att den gynnar
en ökad produktion. Bristen på tillräckliga
investeringar från näringslivets
sida beror främst på att vi inte har
en tillräcklig grad av självfinansiering
inom näringslivet. Det är nödvändigt
att vi ytterligare ökar denna. Det är
mot den bakgrunden som vi i högerpartiet
krävt förbättringar av företagsbeskattningen.
Jag skall bara nämna några.
Vi har framlagt sådana förslag i
fråga om varulagervärderingen, avsättningar
till framtida pensioneringskostnader,
rätt till avdrag av förmögenhetsskatten
— som särskilt för den mindre
företagsamheten är besvärande — bättre
avskrivningsregler för industribyggnader
m. m. Men inga av dessa krav har
riksdagen tyvärr velat bifalla. Detta är
olyckligt, då vi därigenom på lång sikt
kan riskera den fulla sysselsättningen
och den produktionsökning som dock
i framtiden skall ge utrymme för en
högre standard.

Den socialdemokratiska politiken har
kännetecknats av en politik, som har
lett fram till ett mycket högt skatteläge

i vårt land. Det finns inte något land
bland alla OECD-staterna som kan uppvisa
ett så högt skattetryck som vårt
land, då den andel av nationalinkomsten
som går till skatter här är ovanligt stor.
Den direkta skatten tar inte mindre än
17,9 procent i anspråk, medan det land
som kommer närmast oss stannar vid
14,1 procent. Även när man räknar
ihop direkta och indirekta skatter, leder
vi suveränt, då vi slutar på 30,5 procent
medan Norge, som kommer närmast
efter oss, stannar vid 27,3.

Det är emot denna utveckling som högerpartiet
under hela 1950-talet fört en
hård kamp, då vi har varnat för en sådan
utveckling. Finansministern har
aldrig visat något större intresse för de
europeiska integrationssträvandena, och
detta gäller alldeles särskilt skatterna,
där han föredragit att gå sin egen
väg. Denna inställning har också medfört
att finansminister Sträng utgått
som en obestridd världsmästare i att
åstadkomma höga skatter. Det finns inte
någon som kan ta den »äran» från
herr Sträng.

Vad beträffar den framtida skattepolitiken
i vad avser beskattningen av
fysiska personer har vi i högerpartiet
våra bestämda krav. Jag skall inte trötta
kammaren med att räkna upp alla de
olika förslag som vi ställt på detta område.
Vi menar att det är nödvändigt
att det direkta skattetrycket minskas
betydligt. Detta är nödvändigt både för
att skapa arbetsvilja, stärka skattemoralen
och för att främja det framtida
sparandet. Det är också av största betydelse
att människorna i större utsträckning
får disponera över sina arbetsinkomster
än vad som nu är fallet.

Vi kräver ju bl. a. införandet av ett
barnavdrag, då vi inte kan finna det
rimligt att samhället alltjämt håller på
att beskatta inkomster där det inte finns
någon skattekraft. Som det nu är beskattar
man de inkomster som är avsedda
för de allra nödvändigaste levnadskostnaderna,
när vi inte har några orts -

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Nr 28

avdrag för barnen. Det är också av största
betydelse att vi höjer ortsavdragen,
då dessas värde under årens lopp bar
urholkats genom de ökade levnadskostnaderna.
Vi anser också att vi bör ha
indexreglerade ortsavdrag, så att dessa
ökas i takt med de ökade levnadskostnaderna.

Vi har under många år också krävt
att skatteskalorna skulle utformas på
ett bättre sätt, så att vi får bort den puckel
som nu finns i skalorna och varigenom
de mest vanliga arbetsinkomsterna
blir särskilt hårt drabbade av den
progressiva beskattningen. Tillåt mig
bara nämna ett exempel på hur orimlig
den nuvarande beskattningen är.
Den person som är gift och förtjänar
100 kronor extra och i beskattningsbar
inkomst ligger strax under 12 000 kronor
betalar förutom kommunalskatt och
diverse avgifter 10 kronor i statsskatt
för denna nya inkomst på 100 kronor.
Den person som också är gift och förtjänar
100 kronor extra men som i beskattningsbar
inkomst har något över
20 000 kronor får utöver kommunalskatt
betala inte mindre än 38 kronor i statsskatt
på denna nya inkomst av 100 kronor.
Det torde inte vara möjligt att han
genom en inkomst som bara ligger cirka
8 000 kronor över den andres har
fått en skattekraft som motiverar att
hans statsskatt nära fyrdubblas.

Högerpartiet tog också för några år
sedan upp problemet om sambeskattningen
och krävde att den s. k. tudelningsregeln
borde tillämpas, så att makar
genom att slå tillsammans sina inkomster
inte skulle bli särskilt hårt beskattade.
Till vår glädje har vi fått vara
med om att denna princip godtagits av
riksdagen, visserligen bara i en begränsad
omfattning men ändå till stor nytta
för många. Som det nu är torde gemensamma
familjeinkomster upp till cirka
26 000 kronor inte straffbeskattas. Vi
anser emellertid att tiden nu måste vara
mogen för att gå ytterligare ett steg i
den riktningen, då de nominella in -

Ekonomisk debatt

komsterna stigit betydligt under de senaste
åren. Man borde åtminstone kunna
genomföra detta förslag upp till
60 000 å 75 000 kronor, om man inte vill
ta steget fullt ut med en gäng.

Många av dessa förslag har vi i högerpartiet
inte aktualiserat under denna
riksdag av den anledningen att våra
ständigt återkommande krav på skattesänkning
äntligen resulterat i en skatteberedning
som väntas lägga fram sina
förslag inom den närmaste tiden. Det
förslag som vi i år fört fram är införandet
av barnavdrag, då vi funnit detta
vara det mest angelägna. Nu finns emellertid
inte detta förslag kvar på riksdagens
bord, då det behandlades i förra
veckan och tyvärr avslogs av riksdagen.
För att kunna fullfölja vår skattesänkningslinje
vid slutjusteringen av skatteuttaget
vid riksdagens avslutning, har
vi därför nu till bevillningsutskottets betänkande
fogat en reservation med krav
på att uttagningsprocenten för den sista
delen av det kommande budgetåret skall
vara 95 procent i stället för 100 som
bevillningsutskottet har föreslagit. Detta
innebär att beskattningen för alla blir
5 procent lägre under ifrågavarande tid.
Vi har givetvis funnit det angeläget, om
man hade kunnat tillgodose barnfamiljerna
i detta sammanhang, men då möjlighet
inte längre föreligger att uteslutande
inrikta skattesänkningen där, menar
vi att det finns anledning att i
stället sänka uttagningsprocenten.

Våra olika förslag under den gångna
riksdagen slutar på inkomstminskningar
med 415 miljoner och utgiftsökningar
med 38 miljoner eller tillsammans
453 miljoner. Men eftersom vi samtidigt
föreslagit utgiftsminskningar på
driftbudgeten med 321 miljoner samt på
kapitalbudgeten med minst 139 miljoner,
om jag endast tar hänsyn till våra
förslag beträffande studiefinansieringen
och LKAB, vilka dock inte är alla
besparingar som vi förordat, innebär
detta att det lånebehov staten får enligt
våra förslag blir lägre än enligt finans -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

ministerns beräkningar. Den lilla försämring
av driftbudgeten som blir resultatet
av våra förslag ligger inom felmarginalen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 55 fogade
reservationen I, som innebär att uttagningsprocenten
under senare delen
av det kommande budgetåret skall utgå
med 95 procent.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Om man ser tillbaka på
den nu snart avslutade vårriksdagen,
måste man säga sig att det inte förekommit
några mer betydande motsättningar,
utan denna riksdag kan med
andra ord betraktas som ganska stillsam.
Det har inte behandlats många frågor
av större eller principskiljande innehåll,
vilka givit näring åt någon mer
ingående eller vittomfattande debatt.

Orsakerna härtill kan måhända vara
flera. Den mest påtagliga anledningen
torde dock vara den att man från oppositionens
sida i avvaktan på resultatet
av den pågående skatteutredningen
lojalt uraktlåtit att ta upp sådana
frågor som kan tänkas få sin lösning i
samband med den förväntade skattereformen.
I den mån det likväl framförts
sådana frågor som har samband med
denna reform har bevillningsutskottet
nogsamt sett till att förslagen avstyrkts
och de har sedan också avslagits av
riksdagen.

Jag tycker emellertid att man kunde
göra det medgivandet att vi inom oppositionen
har uppträtt på ett mycket väldisciplinerat
sätt och inte i oträngt mål
aktualiserat frågor som kan väntas bli
upptagna när den arbetande utredningens
resultat framlagts. För detta borde
man kunna hålla oppositionspartierna
räkning.

Den praxis, som utvecklats här i riksdagen
och som även vunnit stadgad tilllämpning
inom utskotten, innebär ju att
man inte förgriper sig på en pågående

utrednings arbete. Denna regel synes
emellertid föga ha påverkat handlingsfriheten
för kanslihusets del. Den tycks
ha blivit ett oppositionens rättesnöre,
utan några motsvarande förpliktelser
från regeringens sida.

I åtminstone två fall bär under denna
riksdag regeringen ganska öppet brutit
mot denna regel. Det gäller såväl småbruksstödet
som rätten till avdrag för
erlagda folkpensionsavgifter. I intet av
dessa fall tillämpades den i övrigt ganska
ofta från socialdemokratiskt håll
åberopade principen att man inte i
oträngt mål skall ingripa på områden
som är föremål för utredning.

Genom de detaljingripanden som nu
skett, genom utbrytandet av viktiga avsnitt
i en sittande utrednings arbetsschema
kommer väl också skatteberedningen
vid sina senare ställningstaganden
att känna sig bunden av de beslut
som riksdagen på regeringens initiativ
redan fattat. I varje fall får man ganska
säkert räkna med att regeringspartiets
utredningsrepresentanter kommer att
känna sig bundna därav. Utredningsarbetets
normala gång har därigenom påverkats
på ett icke önskvärt sätt.

Enligt proposition nr 150 skall det
inte i år företas någon skattehöjning.
Svenska folket noterar säkerligen med
tillfredsställelse detta meddelande. Att
man sedan har tagit bort avdragsrätten
för erlagda folkpensionsavgifter, vilket
ger statsverket en inkomstökning på
280 miljoner kronor, och slopat småbruksstödet
som medför en statlig utgiftsminskning
på något hundratusental
kronor, får enligt regeringspartiets resonemang
inte betraktas såsom en skattehöjning
i vanlig mening. Det är emellertid
svårt att förstå skillnaden mellan
att å ena sidan höja skatterna och å
andra sidan att slopa tidigare medgiven
avdragsrätt eller tillämpade bidragsformer.
Jag kan inte inse att det föreligger
någon skillnad alls. Resultatet blir endast
att skattehöjningen får betalas av
dem som har att erlägga folkpensions -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

avgift eller som tidigare erhållit småbruksstöd.
Ett sådant system synes oss
inom centerpartiet icke vara rättvist eller
i varje fall inte överensstämmande
med de demokratiska principer som
brukar åberopas och tillämpas här i
landet.

Finansministern fastslår i regleringspropositionen
att han till följd av den
beslutade avdragsreformen beträffande
folkpensionsavgifterna åter kan redovisa
en markerad ökningstakt i fråga
om statens inkomster, trots en kraftig
utgiftsökning på andra håll. På så sätt
har han lyckats undvika en alltför
ogynnsam förskjutning av budgetsaldot.

Vi tror finansministern på hans ord,
men måste samtidigt beklaga att beskattningen
av folkpensionsavgifterna
skall förvandlas till något av en regleringspost
i finansministerns budgetberäkningar.
Vi kan inte finna det riktigt
att folkpensionsavgifternas beskattning
och småbruksstödet skall användas på
det sätt som sålunda skett.

Jag ber också att få gratulera finansministern
till årets lönehöjningar. Av
dem som har fått sina löner höjda —
det gäller åtminstone de mindre och de
medelstora löntagarna — hör man ofta
sägas att effekten av löneförbättringarna
har blivit helt negativ. Högre hyror
och högre levnadskostnader över huvud
taget äter upp en stor del av löneförbättringarna.
När sedan finansministern
tagit sin på grund av lönehöjningen
ökade tribut återstår praktiskt taget
ingenting. Den mycket omtalade reallöneökningen
blir åtminstone för de
lägre lönegrupperna i många fall endast
en chimär.

Det skulle slutligen vara intressant att
veta hur länge det är möjligt att fortsätta
på den inslagna vägen. Man sitter
nu och försöker räkna ut vilka lönehöjningar
som samhället kan tåla på grundval
av det växande realvärdeskapandet.
Som regel anges också en viss procentsats
för dessa lönehöjningar. Men
ovanpå dessa tillkommer en årlig löne -

Ekonomisk debatt

glidning, som ytterligare ger näring till
inflationens brandhärd.

Vad händer, om riksbankschefen en
gång kommer att helt få bestämma takten
härvidlag? För en lekman, som inte
själv har möjlighet att närmare bedöma
utvecklingen, bör det vara tillåtet att
ställa den frågan.

Jag har, herr talman, inledningsvis
i debatten velat framhålla dessa synpunkter
och jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets yrkande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag tror nästan att detta
är första gången jag har varit med om
att en kompletteringsproposition behandlas
under nästan fullkomlig enighet.
Vanligtvis har det förelegat yrkanden
om skattesänkningar från alla oppositionspartier.
Vi brukar också ha en
rad påhäng beträffande speciella skattefrågor,
men dem har vi denna gång
avverkat tidigare. Det är endast högern
som nu yrkar på skattesänkning,
och dess förslag är såvitt jag förstår
bara en teoretisk spekulation eller kanske
snarare en demonstration för att
återigen avslöja oppositionens brist
på alternativ till den förda politiken.
Det är ett lysande exempel på borgerligt
samarbete i teori och praktik. Höjdpunkten
i detta avseende nåddes väl
annars när oppositionen skulle skapa
ett alternativ till finansministerns förslag
om slopande av avdragsrätten för
folkpensionsavgifterna. Då föreslog
man från det ena partiet ett öre mer
på cigarretterna, från det andra två
öre mer och från det tredje partiet
ingenting. Där har vi oppositionens arbetssätt
i ett nötskal. Nu försöker alltså
endast högern ge ett exempel på
borgerligt samarbete.

Dessa yrkanden om höjning av priset
på cigarretter, sprit och vin återkommer
även i detta betänkande, men
nu har motionärerna inte fått någon
hjälp av sina partikamrater i utskottet,

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

utan hela utskottet yrkar avslag. Det
är emellertid ganska intressant — och
det är väl också en framgång för den
ekonomiska debatten — att endast högern
nu släppt alla hämningar och låtit
miljonerna rulla. Att försöka motivera
skattesänkningar -—• som herr Magnusson
i Borås nyss gjorde — med att högern
har yrkat på utgiftsminskningar
kan rimligtvis inte imponera. Dessa yrkanden
har avslagits av riksdagen, och
det finns alltså ingen reell grund för
utgiftsminskningar på bortåt en miljard
kronor, som högerns förslag innebär
— allra minst i det enligt de flestas
uppfattning ansträngda budgetläget,
som snarare måste motivera inkomstförstärkningar
än inkomstminskningar.
Underskottet blir ändå cirka 850 miljoner
kronor, och det är så pass mycket
att statsfinanserna sannerligen inte
kan bli något instrument i den ekonomiska
stabiliseringspolitiken i den utsträckning
som man kan önska och som
säkerligen skulle behövas.

Läget vore kanske inte så oroväckande,
om inte långtidsprognoserna för
de tre följande budgetåren, 1964/65,
1965/66 och 1966/67, tedde sig så mörka
statsfinansiellt och samhällsekonomiskt
sett. Enligt dessa prognoser har
vi att motse en ytterligare ökning av
underskottet i totalbudgeten. Då är ändå
inga utgifter för några nya större
reformer medtagna, fast vi torde få
räkna med sådana. Det finns mycket
på önskelistan som helt enkelt måste
genomföras. Under de senaste åren har
den politiska debatten huvudsakligen
rört sig om brister som man anser finnas
i samhället och som vi också är
medvetna om och gärna vill avskaffa,
brister som endast stat och kommun
kan och har till uppgift att eliminera.
Oppositionen har bedrivit en hård kampanj
i detta avseende, och det är också
därför som folkpartiet och centern i
år avstår från lättsinnigt tal om skattesänkningar.
De senaste valen har avslöjat
att sådant helt enkelt inte lönar

sig. Det går inte att inbilla människorna
att man kan avskaffa bristerna i
samhället och genomföra kostbara reformer
utan ökade inkomster.

Det var också intressant att iaktta att
diskussionen i utskottet egentligen inte
rörde sig om skatter utan om problemet
hur man skall klara arbetskraftsfrågan
med hänsyn till den expansion
i det ekonomiska livet som redan är
märkbar och som är att räkna med för
framtiden.

Det tycker jag ställer talet om köerna
i dess rätta belysning. All arbetskraft
är nu sysselsatt. Det finns visserligen
ledig arbetskraft i Norrland och
på vissa andra orter, och den måste
omplaceras, men totalt sett råder det
arbetskraftsbrist, och såvitt man nu
kan bedöma kommer den bristen att
bestå i framtiden. Då gäller det att avväga
de personella resurserna rätt. Ökade
insatser på ett område måste då
ovillkorligen få negativa verkningar på
andra håll. Det går inte att på en gång
genomföra allt som vi önskar genomföra,
när nu arbetskraftstillgången är
begränsad. Därför är det naturligt att
vi i utskottet, inte minst utskottets borgerliga
ledamöter, ägnade den frågan
stort intresse.

Den svenska ekonomien befinner sig
glädjande nog sedan några år tillbaka
i en lyckosam expansion, som knappast
har sitt motstycke. Den reviderade finansplanen
visar att verkligheten i de
flesta avseenden har överträffat långtidsutredningens
på sin tid som optimistiska
ansedda prognoser. Om vi studerar
de fem år som långtidsplaneringen
omfattar, 1960—1965, så överträffas
prognoserna på alla punkter. Utredningen
förutsade att nationalprodukten
skulle komma att höjas från i
genomsnitt 3,5 procent på 1950-talet
till 4 procent under perioden 1960—
1965, men nu ser det ut att bli 4,5
procent. Det är alltså inte mindre än
en procents höjning, vilket på bruttonationalproduktens
90 miljarder kronor

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

betyder en ökning på en miljard kronor
per år.

Vi kan konstatera att vi har följt
med väl i den allmänna konjunkturen
ute i Europa. Produktionen beräknas
i år stiga med 5,5 procent. Vi behöver
alltså nästa år endast notera en stegring
på 2 procent för att uppfylla långtidsprognosen,
och det iir väl ingen
som tror att ökningen kommer att
stanna vid 2 procent. Vi kommer helt
säkert att överträffa den siffran.

Den snabba och goda produktionsstegringen
har möjliggjort en ökning
av både konsumtionen och investeringarna
vida över långtidsutredningens
prognos. Verkligheten har alltså, herr
Magnusson i Borås, vägrat anpassa sig
efter de mörka spådomarna om vårt
näringslivs möjligheter att hävda sig,
som herr Magnusson var inne på.

Investeringarna i byggnader och maskiner
har ökat en halv procent mer
än beräknat, och exporten har trots
den omtalade internationella konkurrensen
ökat 7,5 i stället för beräknade
6 procent.

Det skall emellertid också erkännas
att prognosen för de senaste åren pekar
på att industriinvesteringarna har
haft en något vikande tendens, men det
är ju inte så ovanligt att siffrorna där
varierar. Vi kanske inte behöver ta det
så allvarligt. Under åren 1960 och 1961
ökade industriinvesteringarna med inte
mindre än 22,5 procent. På grund av
den därefter vikande tendensen blir
genomsnittsökningen 18 procent. Där
brister det alltså i prognoserna fram
till 1965, men totalt har det inte varit
någon dålig stegring mellan 1960—1964.
Som helhet kan man säga att första
hälften av 1960-talet har visat en mycket
glädjande utveckling. Men faran
är att vi nu har kommit in i en expansionsperiod
som kräver skärpt vaksamhet
för att kunna bibehålla samhällsekonomisk
balans, och det är ur den
synpunkten som högerns skattesänkningsyrkande
ter sig så anmärkningsvärt,
för att inte säga oansvarigt.

Ekonomisk debatt

I högerns reservation talas det om
det höga skattetrycket, och samtidigt
säger man att detta till stor del har sin
orsak i inflationsutvecklingen — som
naturligtvis enligt högerns mening beror
på den socialdemokratiska politiken.
Man vill nu driva ut djävulen med belsebub,
ty vad högern skulle åstadkomma
med sin skattesänkning vore endast
mindre resurser att möta inflationen
med, alltså den inflation som
man menar åstadkommer hårdare skattetryck.

Det talas i reservationen om önskvärdheten
av att genomföra avsevärda
skattesänkningar. Hur skall det gå till?
Har högern anvisat några praktiska åtgärder?
Har man kunnat vinna gehör
för några utgiftsminskningar av betydelse?
Nej, tvärtom. Om man räknar
samman oppositionens yrkanden, finner
man att det inte är fråga om några
utgiftsminskningar utan i stället om
utgiftsökningar.

Herr Gustafson i Göteborg redovisade
nyss en katalog med åtgärder, och
även herr Magnusson i Borås talade
om vad högern yrkat i form av inkomstökningar
och utgiftsminskningar.
I reservationen redovisar högern en tabell
över skattetrycket i vårt land jämfört
med andra länders, och man gör
där gällande att Sverige ligger i toppen,
alltså att herr Sträng är något av
en världsmästare när det gäller att höja
skatterna. Den tabellen säger dock inte
hela sanningen. Jag vill inte påstå att
den är ett falsarium, men nog är den
ganska oärlig i sitt sätt att sprida upplysningar
om våra skatter jämförda med
andra länders. Detta är mycket beklagligt,
eftersom tabellen har valsat runt
i tidningspressen ute i landet. Om man
nämligen tar med även socialavgifterna
— och det bör man göra, när man
talar om skattetrycket —■ så visar det
sig att Västtyskland ligger högst. Sedan
kommer Sverige, Frankrike, Österrike,
Holland och Norge på ungefär
samma nivå. Herr Magnusson i Borås
kan sålunda inte ens få behålla gläd -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

jen att tala om Sträng som en världsmästare
i det fallet. Det finns de som
överträffar honom.

Jag vill för övrigt säga, att när man
talar om skattetryck, så skall man väl
också säga vad man får för pengarna.
Jag tror inte det finns så många medborgare
i detta land som skulle vilja
flytta till de länder som har det lägsta
skattetrycket.

Jag skulle tänka mig att det är ungefär
som här hemma i landstingen. Det
finns landsting som ligger ganska högt
med sin utdebitering, det finns landsting
där man har låg utdebitering, och
man kan redovisa kommuner som är i
samma belägenhet. Ofta hör man personer
i ett landsting med låg landstingsskatt
säga att de skulle föredra
den högre skatten om de hade de anläggningar
och den standard som befolkningen
i ett annat landsting har.
Det är alltså oriktigt att jämföra skattetryck
om man inte också tar hänsyn
till hur man har det ordnat i de olika
länderna.

Herr talman! Vi får ju inom kort
skatteberedningens förslag som herr
Gustafson i Göteborg sade, och då blir
det tillfälle att återkomma till skatteproblemet
i en mera konkret och givande
diskussion än vi kan åstadkomma
i dag. Enligt vad herr Gustafson i
Göteborg sade får vi det mest genomgripande
skatteförslag som vi har sett
i vårt land i modern tid. Det är också
ur den synpunkten som riksdagen avslagit
de yrkanden herrar Gustafson i
Göteborg och Magnusson i Borås talade
om tidigare, nämligen att man vill avvakta
skatteberedningens förslag.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga några ord om centerreservationen.
Det är ett intressant problem som dras
upp i denna reservation, nämligen beskattningen
som konjunkturpolitiskt instrument.
Det är dock ingen nyhet eftersom
stabilieringsutredningen sysslat
med denna fråga och även allmänna
skatteberedningen enligt sina direktiv
skall penetrera problemet.

Vad som inger betänkligheter i centerns
yrkande är att man tänkt sig något
slags fullmakt åt särskilda fullmäktige
att besluta i skattefrågor. Det
är ju någonting som riksdagen är mycket
känslig för; man vill sköta beskattningen
själv och inte ge några som
helst fullmakter åt andra. Men det är
uppenbart att stabiliseringspolitiken
skulle vinna på att man kunde använda
skatteinstrumentet i konjunkturpolitiskt
syfte. Detta är ju ett intressant
problem som vi så småningom, hoppas
jag, får ta ställning till på ett mera
konkret sätt. Nu har inte utskottsmajoriteten
ansett sig kunna tillstyrka förslaget.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade nyss
att de yrkanden, som från folkpartiets
håll framställts tidigare på skatteområdet,
har avslagits med hänsyn till
skatteberedningens arbete. Jag vill understryka
vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att en rad reformer
kan genomföras temporärt till dess skatteberedningens
förslag kan träda i
kraft. Vi har ju varit överens om att
det förhållandet att skatteberedningen
arbetat inte hindrat riksdagen från att
göra partiella reformer på områden där
sådana reformer inte innebär föregripande
av den stora reformen.

Herr Brandt berörde också frågan
om köerna och var, tyckte jag, ett ögonblick
inne på ett halvhjärtat försvar för
köerna. Men han lämnade ämnet ganska
snart. Den skamfläck i ett välfärdssamhälle
som bostadsbristen, bristen på
vård för gamla människor o. s. v. utgör,
kan ju ingen försvara. Det är mot
den bakgrunden man får se våra energiskt
framförda förslag om åtgärder för
att avhjälpa bristerna i detta kösamhälle.
För sådana åtgärder, herr Brandt,
har vi konsekvent i våra förslag ställt
medel till förfogande.

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt nämnde
någonting om en inkomstminskning på
över 1 000 miljoner kronor på grund av
de förslag som framställts från högerpartiet.
Jag skall bara be att få göra
herr Brandt uppmärksam på att vad vi
diskuterar är det kommande budgetåret,
1964/65. Jag har i mitt tidigare
anförande redovisat de siffror, som
ligger till grund för våra beräkningar
och som innebär att vi får balans i vår
budget.

Herr Brandt säger att OECD-uppgifterna
om skattetrycket i de olika länderna
inte skulle vara riktiga — han
använde visst uttrycket att dessa siffror
var nära nog ett falsarium. Den kritiken
träffar i så fall inte högerpartiet.
Siffrorna bygger på uppgifter som lämnats
av finansdepartementen i de olika
länderna, och de är sammanställda av
OECD.

Det är riktigt att socialavgifterna inte
är medräknade, men detsamma gäller
ATP-avgifterna. Det finns ju många
andra avgifter, t. ex. sådana som många
gånger betalas av näringslivet och som
därför inte slår igenom. Jag håller med
herr Brandt om att det är svårt att
göra jämförelser om man räknar med
dessa avgifter. När det gäller det direkta
och indirekta skattetrycket kan
man däremot åstadkomma denna jämförelse.

Beträffande den långsiktiga utvecklingen
och möjligheterna att bevara en
hög standard i ett litet land förstår jag
inte riktigt att man kan säga, att det
kanske inte behöver vara så allvarligt
om inte industriens investeringar ökat
i tillräcklig grad. Jag menar, herr
Brandt, att det egentligen är ganska allvarligt,
eftersom ökningen av dessa
investeringar dock är grunden för en
fortsatt standardstegring. Nu säger herr
Brandt att minskningen i takten kanske
beror på tillfälliga fluktuationer. Vi inom
högerpartiet tror att det tyvärr inte

Ekonomisk debatt

är på det sättet; vi hävdar att orsaken
uteslutande är att näringslivet fått minskade
möjligheter till självfinansiering.
Det är dessa minskade möjligheter som
gör oss oroade. Herr Brandt tycks inte
ta lika allvarligt på problemet, men jag
tror det finns all anledning att erinra
om farhågorna.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag fattade herr Gustafson
i Göteborg så att han betecknade
bostadsbristen som en skamfläck för
vårt land och hävdade att folkpartiet
hade ställt medel till förfogande för att
söka få bort denna skamfläck.

Allesammans är vi ju ledsna över
bostadsbristen. Men vad hjälper det om
man ställer »medel» till förfogande?
Vad är det för medel? Herr Gustafson
i Göteborg avser väl pengar, kapital.

Men då återstår det problem som bevillningsutskottet
disktuerat så ingående,
nämligen arbetskraftsproblemet.
Vi kommer inte ifrån att de som bygger
kraftverk, sjukhus, lasarett eller vägar,
de som bygger ut industrien eller
tillverkar maskiner inte kan på samma
gång bygga bostäder, även om vi
satsar kapital för bostadsbyggandet. De
som bygger bostäder kan inte heller
samtidigt bygga kraftverk o. s. v.

Jag vidhåller att man måste ha klart
för sig att det är en sådan expansion
att alla resurser används. Då blir det
också en besvärlig avvägning.

Herr Magnusson i Borås säger att det
inte blir 1 000 miljoner i underskott
genom högerns förslag. Nej, herr Magnusson
vill inte diskutera mer än ett
halvt budgetår — han vill absolut inte
gå in på budgetåren 1965/66 och 1966/
67. Regeringen och riksdagen kan emellertid
inte underlåta att göra en bedömning
också för denna tid utan måste ta
ställning till utvecklingen av statsfinanserna
även då.

Gör vi en sammanräkning för helår
leder herr Magnussons förslag till ett

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

belopp på bortåt miljarden, som jag
sade.

Herr Magnusson genmäler att siffrorna
i högerreservationen angående
skattetrycket i olika länder lämnats av
OECD. Ja, herr Magnusson, därifrån
kommer även de siffror jag angav och
som var mera riktiga. Men om herr
Magnusson hade anfört siffrorna i den
tabell över den indirekta beskattningen,
som OECD sammanställt, så tror
jag att bilden hade blivit ogynnsam ur
herr Magnussons synpunkt. ■— Redovisar
man en uppgift skall den vara hederlig.
Den bör visa situationen sådan
den är, och man bör inte gå till väga
så som här skett.

Jag är lika väl medveten som herr
Magnusson om att den vikande tendensen
för industriinvesteringarna är ett
allvarligt problem. På grund av att problemet
är så allvarligt har ju riksdagen
också, på finansministerns förslag, fattat
beslut om särskilda avdrag för investering
i maskiner.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill visst diskutera
hela budgetåret, herr Brandt. Det är
ingalunda bara fråga om ena halvan.
De siffror jag redovisade i mitt huvudanförande
avsåg budgetåret 1964/65.
Vi har för det budgetåret nära nog full
balans på driftbudgeten, och när det
gäller lånebehovet kommer vi något
lägre än regeringen gör.

Vad beträffar därefter kommande
budgetår ber jag herr Brandt betänka
att det är val i höst, varefter en ny
riksdag träder till nästa år. Jag förmodar
att ledamöterna av den riksdagen
också vill ha något att säga till om, och
därför skall vi väl inte alltför ingående
diskutera problemen under dessa framtida
budgetår.

Rörande OECD-siffrorna säger herr
Brandt att vi borde tagit med de indirekta
skatterna i den tabell OECD
sammanställt. Ja, när det gäller de in -

direkta skatterna ligger Sverige visserligen
inte högst, men det är många länder
som ligger betydligt lägre — alltså
även om vi bara ser till de indirekta
skatterna. Räknar vi samman direkta
och indirekta skatter finner vi att Sverige
ligger på 30,5 medan Norge, som
kommer närmast, ligger på 27,3.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern och
jag hade ju för inte så länge sedan tillfälle
att diskutera på tu man hand men
dock i hög grad inför offentligheten.
Bl. a. med hänvisning härtill tänker jag
i dag fatta mig ganska kort.

Jag vill börja med att helt och fullt
instämma i herr Gustafsons i Göteborg
korta men ändå mycket innehållsrika
och klargörande inlägg. .lag vill bara
göra några få kompletteringar och understrykningar.

Dessförinnan vill jag emellertid framhålla
att jag i dag inte tänker närmare
diskutera frågan om finansministerns
uttryckssätt och det krav som bör ställas
att han ger Sveriges folk en riktig
bild av statsfinanserna. Det har jag
gjort många gånger förr. Jag nöjer mig
med att upprepa att det inte kan vara
riktigt att hela tiden tala om för Sveriges
folk att det är underskott i budgeten,
när läget är det att staten mer än
täcker sina löpande utgifter och därför
blir rikare och rikare. Vanligt folk uppfattar
inte detta att staten blir rikare
och rikare, om finansministern säger
att det är underskott i budgeten.

Med litet god vilja skulle man kunna
finna en terminologi, som är mera rättvisande
och klargörande. Detta har inte
i och för sig något att göra med vilken
upplåning man skall ha eller vilken
konjunkturpolitik man skall bedriva
utan det är bara fråga om att få en rättvisande
och klargörande bild av budgetläget
från en synpunkt som intresserar
allmänheten: om staten lever över
sina tillgångar eller inte.

När jag i januari på annat ställe dis -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

knterade detta med finansministern ville
han inte alls gå in på denna fråga.
Ilan låtsades som om det jag sade skulle
vara ett förord för en viss finanspolitik.
Det är emellertid inte något förord för
en viss politik, utan det är bara fråga
om att välja ett uttryck, som inte vilseleder
den stora allmänheten — och detta
är dock inte oviktigt i en demokrati.

Beträffande budgetbalansen nästa år
är vi, såsom herr Gustafson framhöll, i
stort sett ense med finansministern. Detta
gäller såvitt jag fattat rätt i stort sett
även centerpartiet. Skillnaden i förhållande
till högerpartiets inställning är
visserligen inte alldeles oväsentlig, men
dock inte så stor.

Denna glädjande överensstämmelse
mellan regeringen och oss är emellertid
sannolikt ett resultat av ett tillfälligt
läge. För att ange skillnaderna i vår och
finansministerns uppfattning om hur finanspolitiken
bör bedrivas framöver
måste jag framföra ett par reflexioner.

Före det senaste valet år 1962 företrädde
regeringen när den vände sig
till väljarna i september en uppfattning,
som får anses innebära att man i ett
gott konjunkturläge i huvudsak ville ha
totalbalansering av budgeten. Investeringsutgifterna
skulle huvudsakligen
täckas med löpande inkomster. Det var
alltså fråga om ett mycket stort statligt
tvångssparande. Vid denna tidpunkt förelåg
redan — det vill jag säga till finansministern
— från riksgäldskontoret
vissa helt färska uppgifter, som tydde
på att budgetöverskottet skulle bli
betydligt större än man förut räknat
med. Observera att detta var i ett läge,
där konjunkturen var något försvagad
och ansågs vara närmast fallande — en
situation i vilken alltså en mera expansiv
finanspolitik är naturlig. Men regeringen
insisterade ändå att det var oansvarigt
av oppositionen att inte vilja gå
med på det väldiga budgetöverskott,
som avtecknade sig vid horisonten.
Man hade för övrigt haft ett sådant även
föregående år.

Ekonomisk debatt

Om regeringen fortfarande intar denna
attityd, är läget ganska allvarligt.
Konsekvensen av uppfattningen att man
i ett läge med försvagad och fallande
konjunktur ändå skall ha ett väldigt
överskott på driftbudgeten måste nämligen
bli, att man i eu skärpt konjunktur,
i en stigande högkonjunktur bör ha
ett ännu högre överskott. Följden av en
sådan inställning måste bli mycket höga
skatter.

Nåväl, vi är nu i den situationen att
vi har en hög och stigande konjunktur.
Nu kan man konstatera att finansministern
onekligen åtminstone för tillfället
har ändrat sin ståndpunkt. Han accepterar
en budget med lånebehov på
cirka 850 miljoner kronor. Han vill inte
påstå att inkomsterna sannolikt är tilltagna
i underkant, så att lånebehovet
kommer att bli mycket lägre än det angivna.
Vi har alltså att utgå från denna
siffra som den är.

Man kan lugnt påstå — och det är
sannerligen ingen överdrift — att finansministern
om han i dag hade företrätt
samma finanspolitiska principer,
som han gjorde hösten 1962, skulle i dagens
höga konjunktur ha tagit ut åtminstone
1 miljard kronor mera av
skattebetalarna än han nu gör. Vi skulle
under sådana förhållanden inte ha haft
något lånebehov alls utan tvärtom ett
överskott på totalbudgeten, såsom vi
hade under en tid för ett par år sedan.

Finansministern har alltså ändrat inställning.
Jag kanske inte bör säga att
han har pressats att ändra sin inställning
— vi behöver inte alls tala om vad
det är som föranlett honom att ändra
sin inställning. Genom att han nu företräder
en annan politik, undgår emellertid
skattebetalarna att betala 1 miljard
kronor ytterligare.

Det är emellertid av intresse att veta
något om vad som ligger bakom detta.
Annars kan man nämligen befara att inställningen
på längre sikt kommer att
bli en annan. På denna punkt var finansministern
ganska vag under TV -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

debatten med mig. Han gav ingalunda
några löften om att man inte längre
fram skulle komma att eftersträva ett
mycket mindre lånebehov än för närvarande.

Beträffande förändringen i den finanspolitiska
inställningen vill jag tills
vidare hälsa finansministern hjärtligt
välkommen till vårt läger. Jag vill emellertid
uttrycka förhoppningen att han
också kommer att hålla fast vid uppfattningen
att inte ha en så hög genomsnittlig
nivå för det statliga tvångssparandet
utan skall bedriva den konjunkturpolitiska
finanspolitiken på en något
lägre nivå när det gäller det långsiktiga
överskottet på driftbudgeten.

Jag vill bara nämna, herr talman, att
finansministern väl inte i detta sammanhang
kommer att göra någon hänvisning
till t. ex. ATP-fonden. När vi
för ett år sedan — i maj 1963 — diskuterade
denna fråga, sade finansministern
till herr Heckscher att man inte
med hänvisning till ATP-fonderna kan
förorda en mindre restriktiv finanspolitik.

Får jag, herr talman, bara för undvikande
av missförstånd betona, att man
måste göra en klar distinktion mellan
två frågor. Den första frågan gäller om
man skall ha en konjunkturvariabel politik
— från denna synpunkt är det förändringar
från ett år till ett annat som
är avgörande — och på detta sätt vill
man påverka den totala efterfrågan på
varor och tjänster. Själva budgetbalansresonemangen
har i detta sammanhang
inte någon mera central betydelse, såsom
redan herr Gustafson framhållit.

Den andra frågan gäller kring vilken
nivå för budgetöverskottet den konjunkturpolitiska
variationen i statsfinanserna
skall äga rum.

Man kan en lång period ha ett genomsnittligt
överskott på driftbudgeten
på bortåt 1 500 miljoner kronor, d. v. s.
praktiskt taget totalbalansering av budgeten.
Men man kan också lägga nivån
lägre och ändå få en lika effektiv eller

ur konjunktursynpunkt kanske effektivare
konjunkturpolitik. Det har ibland
varit förvirring i debatten på den punkten.
Att tro att man är skickligare att
föra konjunkturpolitik med finansernas
hjälp ju högre man lägger nivån är alldeles
felaktigt. Jag skulle vilja påstå att
om man sätter ambitionsgraden mycket
högt och på lång sikt tar ut mycket höga
skatter för att få ett stort budgetöverskott,
så snarare försvårar man
konjunkturpolitiken.

Vill man ha ett högt statligt sparande
på lång sikt måste detta uppenbarligen
medföra högre skatter. Det är väl härvidlag
som den syn finansministern företräder
och vår syn skiljer sig mycket
när det gäller den principiella debatten.
Vi önskar mer av enskilt sparande och
därmed mindre av statligt tvångssparande
och mindre överskott på driftbudgeten.
I båda fallen kan man få
jämvikt på kapitalmarknaden och samhällsekonomisk
balans. Enligt vår mening
kan man till och med få en större
kapitalbildning på de vägar vi angivit.

Jag skall inte räkna upp de åtgärder
vi föreslagit — herr Gustafson i Göteborg
var inne på en del av dem — men
låt mig tillägga att jag inte tror att det
är oviktigt att staten, sedan värdesäkringskommittén
framlagt sitt betänkande,
intresserar sig för frågan hur man
skall kunna erbjuda spararna möjligheter
till värdesäkra placeringar, så att de
inte år efter år skall behöva förlora på
inflation. Sparare som placerar pengar
i obligationer, försäkringar eller på
sparräkningar av olika slag borde inte
alltid vara de som alltid får örfilarna
när inflationen fortskrider. På litet
längre sikt tror jag att det skulle ha
en icke ringa betydelse för sparviljan,
om man skapade möjlighet till trygghet
för sparandets realvärde. Jag vill också
betona, att om man för en sådan ekonomisk
politik att det ekonomiska framåtskridandet
går snabbare, så kommer
därigenom det enskilda sparandet att
öka och staten kommer att få tillräck -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

liga inkomster utan ett alltför starkt
skattetryck.

Även nar det gäller frågan om det enskilda
sparandet vill jag emellertid ge
finansministern en komplimang, även
om han kanske tycker att det blir för
mycket av det goda med två komplimanger
samma dag. När finansministern
i år med oro i stämman börjar tala
om att företagssparandet inte får sjunka
för mycket, eftersom företagssparandet
i alla fall har en dynamisk betydelse,
då instämmer jag av hjärtat. Jag tror
att det är ett intresse för alla grupper
i samhället att företagssparandet är någorlunda
stort, ty det ger möjlighet till
snabba investeringar och till ett helt annat
riskbärande än om företagen är
hänvisade till att bara söka krediter i
affärsbankerna. Det kan de göra i viss
utsträckning, men företagssparandet bidrar
säkert till att öka dynamiken i utvecklingen.

Herr talman! Till sist bara en reflexion
med anledning av vad herr
Brandt sade. Herr Brandt kom med den
gamla visan om att förslag till åtgärder
mot kösamhället är ineffektiva om man
inte ställer resurser till förfogande etc.
Får jag betona att vi på en lång rad
punkter har framlagt konkreta förslag.
Hade man i tid ökat utbildningen av
arbetskraften på det tekniska området,
på hälsovårdens område, på undervisningens
område etc., så skulle vi i dag
ha haft bättre tillgång på arbetskraft,
och det är ju bl. a. arbetskraftsbristen
som i dag försvårar arbetet på att avveckla
köerna. Inte vill väl herr Brandt
eller någon annan på allvar påstå att
den svenska statens resurser inte skulle
ha möjliggjort att man drivit en mer
energisk politik för att utbilda arbetskraft
på dessa och andra områden.

Detta är bara ett par exempel på hur
felaktigt det är att försöka komma ifrån
kösamhällets allvarliga problematik genom
en sådan här allmän klyscha som
herr Brandt kom med. I övrigt får väl
frågan om de olika åtgärderna mot kö -

Ekonomisk debatt

samhället diskuteras vid ett annat tillfälle.

Herr HECKSCHEIt (h):

Herr talman! Den s. k. ekonomiska
debatten i riksdagen tilldrar sig just nu
inte riktigt så stort intresse som brukar
vara fallet. Det beror inte bara på
att den står i skuggan av morgondagens
debatt i kammaren, utan kanske lika
mycket på att den står i skuggan av
det arbete som pågår i skatteberedningen
och som gör, att det i skattefrågorna
är svårare än vanligt att göra några beräkningar
på längre sikt.

De allmänna ekonomiska utsikterna
för det aktuella budgetåret ser gynnsamma
ut i statsrådet Strängs nu framlagda
beräkningar. På samtliga områden
redovisar han högre siffror än i
statsverkspropositionen. Det tar sitt
främsta uttryck i att han uppskattar
den totala produktionsökningen år 1964
till 5,5 procent, d. v. s. till 2 procent
mer än föregående år och exakt en procent
mer än vad han räknade med för
fyra månader sedan. Också i fråga om
statsinkomsterna har han gjort betydande
uppjusteringar. Han är nu uppe
i nästan exakt 23 000 miljoner kronor.

Det finns knappast någon anledning
att dra dessa prognoser i tvivelsmål.
De kommentarer till den reviderade nationalbudgeten,
som gjorts av intresserade
ekonomer, tyder inte på att finansministern
har gjort några allvarliga
felräkningar den här gången. Den
pågående expansionen i Nordamerika
och Västeuropa är kanske i och för sig
ett tillräckligt motiv för att ha en optimistisk
syn på den svenska konjunkturutvecklingen.
Det stämmer för övrigt
med vad vi från högerpartiets sida
förfäktade föregående år. Vi har över
huvud taget på senare tid haft en i viss
mån optimistisk syn på den ekonomiska
utvecklingen, och vi har räknat med
att Sverige skall kunna uppfylla den
målsättning —- en produktionsökning

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

på 5 procent om året de närmaste tio
åren — som OECD-länderna kom överens
om redan 1963.

Sveriges beroende av den internationella
utvecklingen markeras nu kraftigt
av regeringen, och det är naturligtvis
alldeles riktigt. Samtidigt är det
med en viss oro man konstaterar, att
exportökningen enligt vad som sägs i
propositionen på s. 8 »till stor del sammanhänger
med lagerökningar utomlands».
Det är ju en ganska osäker
grund att stå på.

När vi alltså är beroende av den ekonomiska
utvecklingen utomlands, av vår
export, och då vår marknads karaktär
är i någon mån oviss, är det desto mera
allvarligt att vi finner så starka inflationstendenser
i Sverige. Man kan inte
slå sig till ro med att säga att inflationen
kompenseras av att det finns en inflationistisk
utveckling även på andra
håll. Visserligen blir vår konkurrensförmåga
inte sämre om inflationen i
Sverige kan hållas på samma nivå som
i våra konkurrentländer, men man kan
inte lita på att den parallelliteten håller
i sig.

Det mest påtagliga draget i inflationen
är de stigande konsumentpriserna.
I kompletteringspropositionen räknar
man med att de under 1964 skall stiga
med ungefär 3 procent, alltså i obetydligt
lägre takt än under 1963. För min
del tycker jag att det verkar som en
ganska optimistisk beräkning. Går man
några år tillbaka i tiden och jämför
vad regeringen antagit med det verkliga
utfallet, finner man att prisstegringarna
så gott som undantagslöst blivit
större än vad regeringen räknat
med. 1962 räknade man med 5 procent,
och det blev nära 5,5 procent. 1963 räknade
man med 2,5 procent men det blev
nära 3,5 procent. För 1964 räknar man
med 3 procent, men det får nog antagas
att prisstegringarna kommer att bli
högre, troligen ungefär 4 procent.

Det är då viktigt att komma ihåg —
det skulle jag särskilt vilja framhålla i

anledning av vad herr Brandt sade för
en stund sedan — att den inflation det
här är fråga om är av en fundamentalt
annan art än den inflation som vi hade
under åren närmast efter kriget. Då låg
orsakerna främst på efterfrågesidan;
nu är det i första hand fråga om en
kostnadsinflation. Detta motiverar en
annan bedömning och andra åtgärder
än de som var aktuella på den tiden,
och så länge man inte gör den distinktionen
är det uppriktigt sagt ganska
ointressant att föra ett resonemang om
sambandet mellan inflation och budgetutveckling.

Inte minst viktig är nämligen på denna
punkt avvägningen mellan den enskilda
och den offentliga sektorn. Budgetens
siffror visar en betydande utveckling
av den offentliga sektorn, och
denna trend markeras även för nästa
budgetår. Den totala utgiftsökningen
för budgetåret 1964/65 är 12 procent,
eller omkring 2,6 miljarder kronor. På
s. 9 i kompletteringspropositionen heter
det: »Av dessa anledningar kan den
privata konsumtionen förväntas stiga
något långsammare i år än i fjol eller
med omkring 3''/» procent, d. v. s. med
samma procenttal som de realt disponibla
inkomsterna. Den offentliga konsumtionen
fortsätter däremot att stiga
i snabb takt.» Att detta verkar i inflationistisk
riktning på kostnadssidan —
icke på efterfrågesidan — är ju alldeles
uppenbart.

Nu kan man fråga sig vilken roll förändringar
i statens budget under nuvarande
förhållanden spelar på det samhällsekonomiska
området. Man hör ofta
värdeladdade uttryck som »stark» eller
»svag» budget. Men man frågar sig
sällan: Hur stora skall differenserna
vara för att ha någon egentlig betydelse
ur samhällsekonomisk synpunkt? Mycket
talar för att den reella betydelsen
av de differenser vi diskuterar är betydligt
mindre än den psykologiska betydelsen.
Den viktiga frågan är vilka
förväntningar folk har på den offent -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

liga hushållningens framtida utveckling.

Här spelar också investeringsproblemet
en central roll. 1 propositionen
framhålls, att vår framstegstakt är beroende
av »ett allt effektivare näringsliv».
Mot den bakgrunden har man att
se frågan om näringslivets investeringar.
Det erkänns också i propositionen
på s. 24, där det heter: »Om produktionsökningen
---skall kunna fort skrida

i den önskade takten, blir en
fortsatt hög investeringsnivå nödvändig.
» Men i det tidigare citerade avsnittet
i propositionen har man räknat med
en ökning av 4 procent för de privata
investeringarna, 5 procent för de statliga
investeringarna och 11 procent för
de kommunala investeringarna. Dessutom
är den optimism beträffande industriinvesteringarna,
som man finner
i propositionen, uppenbarligen ganska
löst grundad; och det värsta är att verkningarna
av alltför små investeringar
inte är omedelbara, utan de framträder
först efter ganska lång tid — när det
kan vara för sent att göra någonting åt
saken.

Investeringsproblemet är särskilt
svårt i ett samhälle med kostnadsinflation,
därför att kostnadsinflationen i
särskilt hög grad träffar just näringslivets
investeringsverksamhet. Ur investeringssynpunkt
är det inte heller
betydelselöst varifrån det investerade
kapitalet kommer. Det billigaste kapitalet
får man genom självfinansiering.
Därnäst kommer sådant kapital som
anskaffas genom aktieteckning och därmed
jämförliga insatser. Det lånade kapitalet
är det dyraste, och också det
minst riskvilliga och mest svårhanterliga.

Det är då intressant att ställa sig frågan,
var man skall låna och var man
skall begagna eget kapital, och att därvidlag
jämföra den enskilda sektorn
och den offentliga sektorn. Det är mot
den bakgrunden man har att se regeringens
älskade resonemang om »totalbudget».

Ekonomisk debatt

Vi har för vår del flera invändningar
mot detta resonemang. Det innefattar
ett tvångssparande som vi icke accepterar.
Medborgarna bibringas vidare
en felaktig föreställning om hur stark
eller hur svag statens budget är. I år
talar finansministern om att det för
nästa budgetår finns ett underskott på
800 å 900 miljoner kronor. Detta är felaktigt.
I själva verket föreligger ett
överskott på nära 300 miljoner kronor
på driftbudgeten. Detta överskott använder
man till att täcka sådana statliga
investeringar som man tidigare normalt
brukat täcka genom upplåning.
Hur stort upplåningsbehovet blir, sedan
statens verkliga inkomster för nästa
budgetår redovisats, är också mycket
svårt att nu utsäga. Enligt vår mening
finns det all anledning att räkna
med att upplåningsbehovet inte blir så
stort som statsrådet förutsätter, nämligen
847 miljoner kronor. I det beloppet
ingår ett, låt mig säga, reservanslag på
128 miljoner kronor för kommunikationsverken.
Statsrådet har i samband
med remissdebatten sagt att man inte
skulle begagna detta anslag annat än i
händelse av en väsentlig konjunkturförsvagning.
Bortser man från det beloppet
blir upplåningsbehovet inte 847
utan 720 miljoner kronor.

Regeringen har vidare traditionellt
brukat undervärdera statsinkomsterna.
Under den tid som förflutit mellan januari
och april i år har regeringen
räknat upp statens inkomster med drygt
900 miljoner kronor. Det är väl knappast
troligt att det blir ett sådant felutslag
i fortsättningen, men det visar
ändå vilka felmarginaler man måste
röra sig med när man talar om statens
inkomster, utgifter och upplåningsbehov.

Dessutom är det så ■— och det är en
mycket väsentlig sak i detta sammanhang
— att man vid resonemanget om
att näringslivet får lika mycket pengar,
om staten tar ut mera i skatt och lånar
mindre, bortser från skillnaderna mellan
eget kapital och främmande kapi -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

tal. Totalbudgetresonemanget betyder
att staten skall ha eget kapital för sådana
investeringar som normalt brukat
lånefinansieras, medan näringslivet
skall låna till investeringar som det
normalt brukat finansiera med eget kapital.
Detta är en form av socialisering
som kan innefatta mycket betydande
risker för den ekonomiska utvecklingen.

Herr talman! I fråga om de nu aktuella
budgetalternativen skulle jag vilja
understryka att vi i dagens läge över
huvud taget inte har någon möjlighet
att diskutera annat än budgetåret 1964/
65. Alla beräkningar på inkomstsidan
måste nämligen för framtiden revideras
i belysning av de förslag som kan komma
att läggas fram på grundval av
skatteberedningens utredningar. Jag
hoppas därför att vi åtminstone i år
skall bli förskonade från de groteska
fantasier i fråga om oppositionens budgetalternativ,
som statsrådet Sträng på
senare år har brukat roa sig med att
plocka fram för att missleda kammarens
ledamöter och allmänheten, och
kanske också för att bidra till verksamheten
vid Sveriges Radios underhållningsavdelning.
Någon anknytning till
verkligheten har nämligen dessa beräkningar
aldrig haft i det förflutna. De
lär inte heller få det i fortsättningen
om de skulle komma tillbaka. Herr
Brandts uttalande för en stund sedan
var i det sammanhanget mycket betecknande.

Högerpartiets förslag, som herr
Brandt berörde och som jag har anledning
att särskilt uppehålla mig vid, innefattar
för budgetåret 1964/65 skattesänkningar
med 415 miljoner kronor,
utgiftsökningar med 36‘A miljoner kronor,
besparingar på driftbudgeten med
321 miljoner kronor och besparingar
på kapitalbudgeten med 138 miljoner
kronor. Beloppet för inkomstminskningar
i form av skattesänkningar samt för
av högerpartiet föreslagna utgiftsökningar
för staten blir sammanlagt 451,5

miljoner kronor. Nettobesparingarna på
driftbudgeten och kapitalbudgeten blir
tillsammans 459 miljoner kronor. Beloppen
väger alltså nästan jämnt. Jag
har då inte räknat med det tidigare
nämnda reservanslaget för kommunikationsverken
på 128 miljoner kronor, vilket
vi diskuterade redan på nyåret.

Men också om skillnaden skulle ha
uppgått till omkring 100 miljoner kronor
—■ en i och för sig stor och betydelsefull
summa — tror jag inte att
statsrådet skulle våga påstå att den
samhällsekonomiska effekten av en sådan
differens skulle vara av någon betydelse.

Jag skall, när jag slutat detta anförande,
be att till statsrådet få överräcka
en något mera detaljerad uppställning
av vad högerpartiets förslag innebär
än den jag velat tynga kammarens
protokoll med. Statsrådet Sträng skall
därför inte behöva missta sig på det
sätt han gjort under de förflutna åren
i fråga om beräkningar av detta slag.

Men viktigare än dessa detaljberäkningar
är att vi från högerpartiets sida
har en annan syn än regeringen på hela
budgetpolitiken. Regeringen har uppenbarligen
inte övergivit tanken på att
vid ett senare tillfälle — kanske redan
efter valet i höst — lägga fram förslag
om ytterligare skattehöjning. I det resonemang
som förs t. ex. av statssekreterare
Krister Wickman i Affärsvärlden,
och som också avspeglas i finansministerns
formuleringar i den reviderade
finansplanen skymtar den frågeställningen.
Det påpekas att man visserligen
kan påverka konjunkturerna
kortfristigt genom en anpassning via
variationer i budgetens utgifter, men
att den väsentligaste effekten på längre
sikt nås genom skattepolitiken, det vill
säga genom en höjning av skatterna —
något annat än en höjning är det ju
aldrig fråga om när vi har en socialdemokratisk
regering. Det betyder att
regeringen räknar med att öka uttaget
av skatter och avgifter vid en fortsatt

Onsdagen den 27 maj 19C4 fm.

Nr 28

högkonjunktur. Däremot skall skatten
vara oförändrad, om det inträffar en
avmattning.

Resultatet är en fortsatt ökning av
den offentliga sektorn på bekostnad av
medborgarnas individuella inkomster.
Hela detta resonemang pekar på att regeringen
är beredd att ånyo överväga
högre skatter, trots att man redan i år
drivit igenom en skatteökning på över
en halv miljard kronor genom att ta
bort avdragsrätten för folkpensionsavgifterna.
Jag vill erinra om att när detta
förslag lades fram gjorde inte en statsrådet
Sträng ett försök att dölja att
det var en skattehöjning det var fråga
om. Att man sedan rörde sig med andra
termer berodde kanske på att valet närmade
sig. Jag tror att statsrådet Strängs
ursprungliga uttalande därvidlag var
det mest sanningsenliga.

Man talar i propositionen om den
utmärkta effekten av skattesänkningar
i USA. Då frågar vi oss varför det bara
är i Förenta staterna man skall gå den
vägen. För vår del har vi den uppfattningen
att en skattesänkning även i
Sverige är någonting som lönar sig ur
samhällsekonomisk synpunkt, och att
en sådan till slut på lång sikt i viss utsträckning
kan löna sig till och med
även statsfinansiellt.

Kostnadsinflationen har formen av
prisstegringar, och prisstegringarna bör
också ses i sammanhang med vad man
kallar hushållens disponibla inkomster.
För nästa år räknar regeringen med att
den privata konsumtionen skall stiga
långsammare än i fjol eller med 3,5
procent, d. v. s. samma procent som de
realt disponibla inkomsterna. Också
här är det intressant att titta på hur
regeringen räknat i det förflutna. År
1961 sade man att hushållens disponibla
inkomster antagligen skulle öka med
9 procent. Det verkliga utfallet blev 5
procent. År 1962 var det beräknade utfallet
5 procent men det verkliga blev
4,5 procent. År 1963 räknade man rätt;
både prognos och utfall blev 4,5 pro -

Kkonomi.sk

cent, och för 1964 räknade man med
3,5 procent.

Det är alltså en ständigt fallande serie
när det gäller ökningen av de disponibla
enskilda inkomsterna. Om det
nu i detta läge finns förväntningar om
ytterligare skattehöjningar — man kan
inte komma ifrån att ställa sådana förväntningar
när man tar del av vad regeringen
och regeringspartiets representanter
säger — då föreligger en påtaglig
risk för ett ökat tryck på lånemarknaden,
en minskad sparvilja, över
huvud taget ett allmänt inflationstryck,
och den omständigheten lika väl som
att det är angeläget att ge medborgarna
frihet att disponera över sina inkomster
motiverar en inriktning av politiken
mot sjunkande i stället för mot stigande
skatter.

Detta är vad högerpartiet eftersträvar.
Vid årets riksdag har vi i första
hand försökt få fram en sänkning av
familjebeskattningen genom att föreslå
ortsavdrag för barn. När detta förslag
har avvisats, har vi tills vidare i stället
för det som alternativ yrkat på en
sänkning av det allmänna skatteuttaget
såsom åtminstone ett litet blygsamt steg
i rätt riktning, i riktning mot sjunkande
i stället för stigande skatter.

Mot denna bakgrund, herr talman,
ber jag nu att få yrka bifall till reservation
I vid utskottets betänkande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den högkonjunktur som
förutsågs vid början av årets riksdag
står sig. Det gäller inte bara vårt
land utan praktiskt taget hela den västliga
världen. Såvitt man nu kan överblicka
konjunkturen i vårt land framöver
lär denna — till inte oväsentlig
del beroende av utveckligen internationellt
sett — komma att vara på en
hög, man kanske till och med skulle
kunna säga på en mycket hög nivå.

Det är klart att vi med tillfredsställelse
hälsar att det råder goda inkomstoch
sysselsättningsmöjligheter, att vi

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

får en produktionsökning, som troligen
kommer att överstiga 5 procent. Allt
detta är något som vi betraktar som
önskvärt och eftersträvansvärt, men det
måste nog sägas att vi nu börjar befinna
oss vid den gräns där överhettning
och överslag i konjunkturen mycket
lätt kan uppkomma och att det är
angeläget att man undviker att något
sådant sker. överhettningstendenserna
måste dämpas i tid. Vi vet alla att konsekvenserna
annars blir en penningvärdeförsämring,
förluster för spararna,
framför allt då för småspararna, sämre
internationell konkurrenskraft, desorganisationstendenser
inom näringslivet
o. s. v.

Sätter man in budgeten i detta samhällsekonomiska
och konjunkturpolitiska
sammanhang lär omdömet från vårt
håll vid statsverkspropositionens avlämnande
stå sig: budgeten är icke för
stark. Den överbalansering av driftbudgeten
som föreligger är enligt vår
mening behövlig ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Finansministern antyder i
kompletteringspropositionen en liknande
uppfattning när han säger att det
statliga lånebehovet blir av en storleksordning
som maximalt kan accepteras
under en högkonjunktur. Av folkpartiets
budgetuppläggning framgår, att
man på det hållet uppenbarligen ser
budgeten på ungefär samma sätt. Högerns
linje tyder däremot på en annan
syn.

Om tre partier således har en liknande
inställning i fråga om relationerna
mellan utgifter och inkomster i det
nuvarande samhällsekonomiska läget,
så innebär detta inte att de är helt
överens om innehållet i budgeten i
dess helhet. Centerpartiet har t. ex. velat
begränsa de generella bostadssubventionerna
och i stället ge mera till
barnfamiljer med låga inkomster och
satsa mera i fråga om stöd och hjälp
till de handikappade. Vi har också från
centerpartihåll velat ge ett starkare
stöd bl. a. till idrott och friluftsliv,

till undervisning och andra kulturella
ändamål. Men dessa omständigheter
bortskymmer givetvis inte att det här
föreligger en ganska ensartad bedömning
från de tre partiernas sida i fråga
om budgeten i det samhällsekonomiska
och konjunkturpolitiska sammanhanget.

Vi har under det senaste halvåret
fått uppleva att en hel del åtgärder
vidtagits i syfte att dämpa konjunkturen:
jag erinrar om räntehöjning, kreditåtstramning
och begränsning av de
offentliga investeringarna. Dessa åtgärder
står i bjärt kontrast till vad som
hände för ungefär ett år sedan. Ännu i
april och maj i fjol kunde investeringsfonderna
utnyttjas i konjunkturstimulerande
syfte, och samma effekt hade
väl även den ökade igångsättning som
vidtagits på bostadsbyggandets område.

Det är givetvis svårt att göra den
rätta avvägningen i konjunkturpolitiken,
det måste man erkänna, men det
kan ifrågasättas om man inte i detta
skede stimulerade investeringarna, särskilt
byggnadsinvesteringarna, något i
överkant. Ett tecken härpå är väl de
förlängda byggnadstiderna inom bostadsbyggandet.
Frågan är väl också,
om inte de åtstramande åtgärderna på
senare tid fått sättas in med så mycket
större kraft som följd av detta förhållande.
De anläggningar som påbörjats
måste ju fullföljas oavsett kreditåtstramningen
—- och detta medför att
åtstramningen får desto hårdare effekt
på andra områden.

I detta sammanhang vill jag också
något beröra den fråga om den fortskridande
penningvärdeförsämringen
eller de s. k. luftlöneökningarna som
herr Hedlund berörde i ett anförande
i remissdebatten. Man får väl säga att
årets avtalsrörelse i förhållande till vad
som hänt vid tidigare tillfällen präglats
av moderation. Det var kanske också
väntat i detta läge, eftersom en betydande
del av det utrymme som eljest
skulle ha funnits under avtalsperioden
på förhand intecknats genom beslut om

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

höjda ATP-avgifter och längre semester.

Frågan om ett stabilt eller, om man
skall formulera det mera pessimistiskt,
mera stabilt penningvärde än vad vi
haft under efterkrigstiden i förening
med full sysselsättning och hög framstegstakt
är dock icke löst. Detta gäller
inte bara vårt land; även på andra håll
i världen har man detta problem att
söka komma till rätta med. Som från
centerhåll framhölls i remissdebatten
— detta har också framförts i andra
sammanhang i riksdagen sedan dess —
finns det anledning att lugnt och lidelsefritt
pröva frågan i samråd mellan
arbetsmarknadsparterna och statsmakterna.

Låt mig så säga, herr talman, att de
omdömen jag förut gav om budgeten
givetvis gäller utifrån samhällsekonomiska
aspekter. Ser man budgeten ur
enbart statsfinansiell synpunkt, blir
omdömet emellertid annorlunda. Driftbudgeten
är överbalanserad, och en upplåning
på 850 miljoner kronor till en
kapitalbudget på drygt 3 miljarder kronor
inger inte några betänkligheter i
fråga om den statsfinansiella ställningen.
Det innebär ju en inte oväsentlig
förbättring av statens förmögenhetsställning.
Härtill får man väl —- som vanligt,
är jag frestad att säga — räkna med
att finansministern hållit något i underkant
när det gäller statsinkomsternas
beräkning. Det brukar ju vara så,
att man inte får betrakta detta som
någonting osannolikt eller otänkbart.
När det slutliga utfallet av budgeten
för 1964/65 i sinom tid blir klart, är
det troligt att upplåningsbehovet är
väsentligt mindre.

Nu är ju inte enbart dessa rent statsfinansiella
omständigheter avgörande
för budgeten. Som jag redan förut sagt
måste vi även ta hänsyn till samhällsekonomien
och konjunkturläget. Finansministern
gör en ganska pessimistisk
bedömning av budgetförhållandena
2—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Ekonomisk debatt

för budgetåren 1965/67, och enligt herr
Sträng skulle det inte finnas något utrymme
eller något svängrum för dessa
båda budgetår. Men från statsfinansiell
synpunkt — jag understryker det —
kan det ju knappast vara en riktig bedömning.
Det finns ett betydande utrymme
innan det uppstår statsfinansiella
bekymmer. — En annan sak är
om den samhällsekonomiska bedömningen
under dessa budgetår kommer
att tillåta att man får en minskning av
driftbudgetens överskott. Man måste ju
veta mera om de samhällsekonomiska
förutsättningarna, innan man kan avgöra
huruvida det inte ändå finns utrymme
för en hel del reformer, vare
sig man vill välja skattesänkning eller
förbättringar av barnfamiljernas situation,
av pensionärernas villkor o. s. v.

Jag skall inte här ta upp någon närmare
diskussion om den framtida utformningen
av skattepolitiken, eftersom
ju den allmänna skatteberedningens förslag
väntas inom kort. Jag skulle dock
vilja säga ett par ord om det betänkande
som lämnades till herr Sträng i
går från skatteutjämningskommittén.

Centern har vid många tillfällen understrukit
att vi betraktar det såsom
oerhört viktigt, för att inte säga självklart,
att medborgarna, oavsett vilken
kommun vederbörande råkar bo i, så
långt möjligt skall behandlas på likvärdigt
sätt. Beslutar riksdagen exempelvis
att kommunerna skall sörja för
en god skolundervisning för alla barn
eller sörja för en tidsenlig social standard
— inte minst i fråga om åldringsvården
-— skall det vara lika självklart
att statsmakterna skall sörja för att
medborgarna oavsett bostadsort får lika
förmåner till ungefär samma kostnad,
d. v. s. ungefär samma kommunalskatt.
Varför skall skolan i den ena kommunen
kosta en krona per beskattningsbar
hundralapp och i en annan kommun
fem, sex gånger mer? Detta kan inte
vara rimligt i vårt samhälle, där man

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

så ivrigt talar om att vi skall skapa
likvärdiga förutsättningar för alla medborgare.

Jag erkänner gärna att skatteutjämningskommitténs
förslag innebär ett
framsteg. Den saken är väl uppenbar.
Men tyvärr måste man säga att frågan
om en rimlig och rättvis kostnadsfördelning
mellan stat och kommun icke
är löst med kommitténs förslag. Därvidlag
har finansministern själv genom
sina tilläggsdirektiv i fjol till skatteutjämningskommittén
skapat en sådan situation,
att kommittén inte haft möjligheter
att lägga fram förslag om en
rejäl och radikal lösning av problemen
— en sak som centern redan då
protesterade mot och som också en hel
del av kommitténs ledamöter starkt reagerat
mot. Tyvärr måste jag också i
detta sammanhang konstatera, att högerns
representanter i denna kommitté
tydligen också har en ganska negativ
inställning till kravet på en bättre skatteutjämnande
effekt i framtiden. På högerhåll
är man tydligen inte överdrivet
intresserad av att staten genom rejäla
tillskott över budgeten skall sörja för
en rimlig utjämning av kommunalskattebördan.
Ändå är kommunalskatten
den tyngsta skattebördan för »vardagsmänniskorna»,
d. v. s. det stora flertalet
av svenska folket.

Jag skall som sagt inte närmare beröra
utformningen av den framtida skattepolitiken,
utan jag skall nöja mig med
att tala något om barnfamiljerna och
de allmänna barnbidragen. Barnbidragen
bör inte kopplas från vårt skattesystem
utan ses som en del — jag skulle
vilja säga mycket viktig del — av
detta. Barnbidragen är ju en skatterestitution
på grund av barnfamiljernas
lägre skattesats. Årets riksdag har
glädjande nog beslutat om höjning av
barnbidragen med 150 kronor per barn
— precis vad centerpartiet i fjol föreslog.
Men då yrkade högern och socialdemokraterna
avslag på detta. Det
blev också riksdagens beslut.

Den höjning som nu har företagits
är välkommen även om den kommer
sent. Men den utjämnande effekt mellan
barnfamiljer och andra grupper,
som barnbidragen avsågs att ha, när de
infördes 1948, är ändå inte återställd.
Det räcker därför inte med att bara
kompensera barnfamiljerna via barnbidragen
för eventuella konsekvenser
av en omläggning från direkt till indirekt
beskattning. Man måste ställa ytterligare
två frågor i förgrunden. För
det första om den utjämnande effekten
bör återställas och för det andra
om man genom ett sådant återställande
får en riktig fördelning av kostnaderna
för det uppväxande släktet.

Centerpartiet har vid sina överväganden
av dessa frågor kommit fram till
att det behövs ett familjepolitiskt upprustningsprogram,
avsett att genomföras
under en period av tre till fem år.
Programmet har fyra huvudpunkter.
De allmänna barnbidragen bör höjas,
så att de uppgår till 100 kronor i månaden
för varje barn. Det bör införas ett
särskilt stöd på förslagsvis 1 200 kronor
till mödrarna under barnens tre första
år, i syfte att skapa bättre ekonomiska
förutsättningar för mödrarna att helt
ta vårdnaden om barnen under dessa
betydelsefulla år. Det är glädjande att
familjeberedningen några månader efter
det att detta förslag framlades anlägger
samma principiella synsätt. Vi anser
också att det är motiverat med någon
form av värdebeständighet hos barnbidragen,
så att vi i framtiden slipper
uppleva att penningvärdeförsämring
urholkar bidragens värde.

Den fjärde punkten avser i vilka former
stödet till barnfamiljerna skall utgå.
En väsentlig fördel ur barnfamiljernas
synpunkt är att barnbidragen
inte begränsar barnfamiljernas konsumtionsfrihet.
Men det finns en annan
stödform, familjebostadsrabatterna, som
är bunden till viss nyttighet. Man skall
bebo bostad med viss standard för att
kunna få detta bidrag. Följden blir att

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

barnfamiljer med små inkomster och
många barn i åtskilliga fall blir utan
det bidraget.

Vårt förslag är helt enkelt, som kammarens
ledamöter väl känner till, att vi
helt eller i varje fall i stor utsträckning
vill ersätta det nuvarande bostadsstödet
med höjda barnbidrag. Därmed skulle
man få bort godtyckliga och omotiverade
gränsdragningar. Det kan inte heller
vara rimligt att — för att spetsa till
det hela — en ensamstående person med
40 000—50 000 kronor i inkomst skall
få en betydande bostadssubvention, medan
barnfamiljer med små inkomster
ställs utanför familjebostadsbidrag. Vi
vill alltså fortsätta avvecklingen av bostadssubventionerna
och föra över medlen
till ett mera positivt familjepolitiskt
program.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att uttala min förvåning över
den hållning man på socialdemokratiskt
håll har intagit beträffande bostadspolitiken
och stödet till barnfamiljerna. När
vi i fjol beslöt en avveckling av vissa
generella bostadssubventioner, rådde
allmän enighet om att barnfamiljerna
skulle kompenseras. Så länge familjebostadsbidragen
inte ersatts av någon annan
stödform bör de givetvis utnyttjas
i sådant fall. Men för barnfamiljerna i
de lägsta inkomstgrupperna ville socialdemokraterna
inte vara med om någon
ändring. Vi har fått uppleva samma sak
i år. Glädjande nog innebar den gemensamma
omröstning vi hade i kamrarna
i förmiddags att vi här fått en ändring
till stånd som ligger i linje med bl. a.
centerpartiets önskemål.

Diskussionen om hur vi skall få en så
snabb framstegstakt som möjligt har ju
under senare tid kommit att i hög grad
röra sig om forskningens och vetenskapens
möjligheter att påskynda, att accelerera
produktionsökningen och därmed
standardhöjningen. Men även arbetskraftsfrågan
förefaller mig ha kommit
in i bilden på ett helt annat sätt än
tidigare och, som jag tror, med all rätt.

Ekonomisk debatt

Jag skulle vilja säga några ord härom,
även om frågan har en viss anknytning
till ett ärende som upptages senare på
föredragningslistan i dag.

Under den krispolitik som fördes på
1930-talet grundlädes den aktiva konjunkturpolitik
och den aktiva sysselsättningspolitik,
varom vi sedermera
blivit relativt ense. Sysselsättningspolitiken
bygger alltjämt på en del av de
grundelement som då infördes, även om
avvägningen mellan olika medel kommit
att förskjutas och medlen blivit flera.
Frågan är emellertid om de medel
som nu användes, den arsenal av medel
som man har i arbetsmarknadspolitiken,
är tillräcklig. Som vi ser saken behövs
det kompletteringar, och jag skulle
vilja understryka att det med all säkerhet
krävs nya och radikalare grepp —
i varje fall på en punkt, som jag strax
skall beröra. Detta är angeläget både för
att lösa frågan om arbetskraftstillgången
och för att komma till rätta med de
betydande brister i fråga om sysselsättningsmöjligheterna
som alltjämt finns.

Jag vill speciellt peka på att vi i vårt
samhälle har en betydande oregistrerad
arbetslöshet, en undersysselsättning,
som inte är känd. Vi har problem med
en hel del svårplacerad arbetskraft, dit
man får räkna en del äldre personer
och personer som i någon mening är
partiellt arbetsföra. Vi har sysselsättningsbrister
som i hög grad hänger
samman med att vi ännu inte har en
tillräckligt aktiv lokaliseringspolitik.
Samtliga dessa frågor är på olika sätt
invävda i varandra.

Vad jag vill understryka är att vi
från centerpartiets sida betraktar rätten
till arbete som en medborgerlig rättighet.
Var och en som vill och kan utföra
ett arbete bör också ha rätt till ett arbete.
Bland de åtgärder som vi anser
snarast bör genomföras är en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vi har fört
fram förslag om en grundförsäkring, i
princip omfattande alla medborgare i
arbetsför ålder och med möjlighet där -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

utöver till frivillig arbetslöshetsförsäkring
av nuvarande typ. Det är enligt vår
mening rimligt att den som inte kan beredas
arbete erhåller en viss ekonomisk
trygghet.

På vissa håll tycks man mena att
dessa problem kan lösas praktiskt taget
helt och hållet genom sysselsättningsskapande
åtgärder. Jag tror inte det.
Det är klart att man måste göra allt som
är möjligt för att bereda vederbörande
ett arbete så att inte han eller hon blir
ett permanent försäkringsfall, men vi
vill understryka att en allmän försäkring
skulle medföra ett bättre underlag
för sysselsättningsskapande åtgärder.
Man skulle få en tillförlitlig registrering
av förekommande arbetslöshet. Den s. k.
dolda arbetslöshet och undersysselsättning,
som vi har, skulle kunna bli kartlagd
och man skulle få en värdefull
kännedom om inte bara den verkliga
arbetslöshetens omfattning utan också
om arbetsförmågan och arbetsönskemålens
inriktning i de enskilda fallen.

Därmed skulle man på ett bättre sätt
än för närvarande kunna bedöma och
sätta in de sysselsättningspolitiska medlen,
omskolning, utbildning, rehabiliteringsåtgärder,
lokaliseringsåtgärder
o. s. v. Det skulle enligt vår syn medföra
en effektivisering av sysselsättningspolitiken
på det hela taget. Det är
en viktig synpunkt, därför att vi uppenbarligen
går mot en tid, där den
ökade utbildningen och även andra omständigheter
såsom befolkningsutvecklingen
gör att det är risk för att bristen
på arbetskraft kommer att skärpas.
Att en sådan reform även skulle betyda
mycket för de enskilda människorna
och deras valfrihet är ju alldeles uppenbart.

Låt mig, herr talman, eftersom jag
inte ämnar delta i den kommande diskussionen
om arbetslöshetsförsäkringen,
också få säga att vi vid genomförande
av en sådan grundförsäkring —
men naturligtvis även med andra me -

del — kan nå en mera rättvis och enligt
vår mening ytterst angelägen utjämning
av avgifterna inom arbetslöshetsförsäkringen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall allra först svara
herr Nilsson i Gävle på en interpellation,
där han frågar om gällande kreditrestriktioner
hindrar igångsättning
av redan planerad bostadsproduktion.

Kreditpolitikens syfte har givetvis
aldrig varit att pressa ned bostadsbyggandet
under den nivå som svarar mot
den i rådande konjunkturläge tillgängliga
reala kapaciteten. Bostadsproduktionen
kan för närvarande anses som
maximal i förhållande till byggnadsindustriens
faktiska produktionsmöjligheter.
Igångsättningen av nya bostadsbyggen
och utvecklingen hittills av byggnadskreditgivningen
ger inte heller anledning
till oro för att bostadsprogrammet
inte skall fullföljas.

I vissa särskilda fall har emellertid
kreditsvårigheter förelegat där arbetskraft
varit tillgänglig och projektet legat
inom ramen för det av riksdagen
angivna bostadsprogrammet, för närvarande
85 000 lägenheter per år. För att
lösa dessa svårigheter har på regeringens
initiativ en särskild arbetsgrupp
tillsatts bestående av representanter för
riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen, som undersöker
de aktuella fallen och vilka åtgärder
som kan vidtas. Bostadsbyggnadsprogrammet
kommer således att fullföljas i
den mån det är beroende av åtgärder
från statsmakternas sida.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Om ja8 därefter omedelbart går över
till att kommentera det utskottsutlåtande
som vi nu har framför oss och de
anföranden som har hållits här, vill jag
tillåta mig att inledningsvis göra den
reflexionen att den mycket hovsamma

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Nr 28

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

kritik som har framförts i år naturligtvis
har sina randiga skäl och rutiga orsaker.

I kompletteringspropositionen redovisas
ett på det hela taget gynnsamt utvecklingsprogram
för vårt land, jag vågar
kanske säga bättre än vad som normalt
brukar vara fallet. Tendensen är
utan tvivel fördelaktigare nu än när vi
diskuterade detta i januari månad. Den
ökning av nationalprodukten på 5,5 procent,
som vi nu tror oss kunna räkna
med, är ju inte oväsentligt högre än det
i och för sig ganska djärva program
som inom OECD fixerades för några år
sedan. Vi hade kanske vid årsskiftet
vissa bekymmer för industri- och framför
allt exportutvecklingen. Jag kan tyvärr
inte säga att man redan nu efter
några månader kan avläsa någon påtaglig
uppgång i industriens maskininvesteringar,
men så mycket vågar jag
ändå säga att en viss återgång till den
gamla aktiviteten i alla fall kan avläsas.

Vad som däremot är synnerligen påtagligt
är att exportprognosen och de
erfarenheter vi har haft om exporten
under de gångna månaderna av året
är avgjort mer förmånliga än vad vi
trodde oss våga räkna med i januari
månad. En exportuppgång på 8 procent
mot bakgrunden av en ökning av nationalprodukten
på närmare 5,5 procent
visar att exportindustrien fortfarande
och framöver under 1964 kommer att
vara en synnerligen aktiv part i den
svenska ekonomien. Under den senaste
tiden har vi också kunnat avläsa en i
och för sig glädjande och välkommen
prisstegring på exportindustriens stora
stapelvaror. Därmed ställs också hela
frågan om självfinansiering och lånefinansiering
i en något annorlunda dager.

Vi har en investeringsprognos som
visar att den privata delen räknar med
en ökning av 4 procent, den statliga 5
procent, den kommunala 11 procent och

bostäderna 5 procent. Detta kommer att
innebära att kommunerna på samma
sätt som under 1963 och 1962 är den
mest aktiva parten i fråga om investeringsutvecklingen,
och det finns naturliga
skäl för det. Jag skulle tro att vi
har att framöver räkna med kommunerna
som den utan konkurrens mest
aktiva parten i de investeringsprognoser
vi har att ta ställning till. Den prisstegring
som vi tror oss bli tvingade
att räkna med ligger något under 3 procent,
den var under 1963 2,8 procent.
Det är möjligt att vi får samma prisstegring
under 1964, det kan hända att
det kan bli några tiondelar mera.

Vidare kommer konsumtionen eller
med andra ord den reala standardförbättringen
att kunna öka för det svenska
folket med cirka 3,5 procent. Om
dessa siffror håller — och varför skulle
de inte göra det — är det i stort sett
en dementi på vad som sagts tidigare i
dag om att lönehöjningarna äts upp av
prishöjningarna, så att det inte blir någonting
kvar. Det blir en hel del kvar.
Allting talar för att det blir en standardhöjning
för svenska folket som
kommer att ligga på cirka 3 å 4 procent.

Naturligtvis spelar i en sådan allmän
ekonomisk debatt frågan om inflationsfaran
alltid sin givna roll. I detta avseende
kan vi nu inregistrera, att vi är
garanterade arbetsfred två år framåt.
En lönerörelse har vi bakom oss som
redovisar relativt måttliga stegringar.
Vi kan väl också — det erinrade jag
om i mitt svar till interpellanten, herr
Nilsson i Gävle — i dagens läge slå fast
att talet om, jag vill inte säga en kris
men väl svårigheter inom bostadsfinansieringen,
som för ett par månader sedan
var ett så framträdande inslag i
den allmänna debatten, numera har
lugnat ned sig högst väsentligt. De arrangemang
som gjorts av regeringen
tycks härvidlag vara ganska tillfredsställande.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

Den gamla frågan om huruvida budgeten
är stark eller svag kan vi ventilera
hur länge som helst. Jag menar
emellertid att finanspolitiken är ett av
instrumenten i den ekonomiska arsenalen,
som det tidigare har sagts här i
dag. Andra instrument är räntepolitik
och kreditpolitik och t. o. m. fysisk
reglering. Vi har tvivelsutan i de senare
avseendena skärpt statsingripandena
både i avseende på räntan, i avseende
på kreditpolitiken och i avseende
på den fysiska regleringen. Jag
tänker då närmast på begränsningen
inom byggnadsverksamheten, på vilket
område vissa överansträngningsfenomen
har varit för handen.

Utvecklingen runt om i världen, i
den mån den kan avläsas och har redovisats
i kompletteringspropositionen,
sätter oss inte i ett sämre läge än tidigare
om åren. Med alla de undantag
och reservationer som måste göras i en
så allmän jämförelse vågar man ändå
konstatera, att åtskilliga av de stora industriländerna
i Europa — konkurrenter
på den gemensamma marknad där
vi skall slåss om att sälja våra produkter
— i dag har ett avgjort hetare klimat
med en mera omedelbar inflationsfara
än vad fallet är hos oss i Sverige.

Efter dessa små inledande beskrivningar
— jag kan lova att med hänsyn
till de många och långa diskussioner i
dessa frågor som förts i olika sammanhang
under de gångna månaderna försöka
fatta mig så kort som möjligt —
skulle jag gärna vilja ta upp en del av
de argument som bär framförts tidigare
i dagens debatt. Jag skall försöka
ta alla talare i tur och ordning. Om jag
kanske uppehåller mig litet längre vid
några av dem innebär det inte i och
för sig någon nyansering i fråga om
inläggens vikt och värde utan möjligen
bara att jag tycker att deras synpunkter
har haft den karaktären att ett
utförligare bemötande kan vara på sin
plats.

Herr Gustafson i Göteborg inledde
debatten med att referera alla de olika
punkter inom skattepolitiken, på vilka
man enligt hans mening redan i dag,
oberoende av det stora, genomgripande
skatteförslag som jag skall motta — om
jag minns rätt — den 10 juni, skulle
kunna göra en hel del förändringar i
enlighet med förslag som förts fram
motionsledes av folkpartiet under den
gångna riksdagen. Herr Gustafson har
själv varit en — föreställer jag mig —
högt värderad ledamot av denna skatteutrednings
besättning. Därför är det
litet originellt att han uppträder som
förslagsställare i fråga om en rad förändringar
av den kommande skattepolitiken,
när utredningens slutbetänkande
ligger så nära i tiden, att vi snart
får möjlighet att se hela problemet i ett
sammanhang. Jag fick — något respektlöst
talat — det intrycket att herr
Gustafson är ute för att palla äpplen
litet i förtid. De är faktiskt inte riktigt
mogna ännu. Dels borde man avvakta
betänkandet så att man kan studera det,
dels borde det få genomgå det grundliga
remissförfarande som vi alltid tilllämpar
här i landet innan vi är färdiga
med en reform av denna utomordentligt
genomgripande innebörd.

Herr Gustafson tog upp frågan om
kösamhället och menade att hans parti
ändå bär velat ställa medel till förfogande
för att komma till rätta med dess
alla olägenheter. Herr Brand! har enligt
min mening mycket effektivt förklarat
hur saker och ting hänger ihop
på den punkten. Jag vill bara påpeka,
att det inte är på grund av hrist på
medel som vi inte har ett större bostadsbyggande
än fallet är i dag. Det
är de ofrånkomliga bedömningarna av
de reala resurserna och dessas fördelning
som härvidlag varit avgörande.

Herr Magnusson i Borås tar som talesman
för högerpartiet upp frågan om
det höga skatteläget i Sverige och ger
från talarstolen en ytterligare redo -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang.
på planerad bostadsproduktion

visning av den tabell som finns i reservationen
till utskottsbetänkandet.
Hans argumentering har utförligt bemötts
av herr Brandt. Man kan inte
rycka ut en del av beskattningen och
— visserligen formellt korrekt — påstå,
att vi i fråga om den direkta beskattningen
ligger högt medan andra
länder ligger lågt, och samtidigt bortse
från allt annat — det må vara socialförsäkringsavgifter
eller indirekta skatter,
som är obligatoriska och har precis
samma karaktär som den direkta
beskattningen. Därför faller alla dessa
jämförelser mellan Sverige å ena sidan
och Frankrike eller Norge å andra sidan
på ofullständigheten i herr Magnussons
egna redovisningar. Sätter han
sig ned och studerar frågan i lugn och
ro, fri från alla ambitioner att försöka
göra något speciellt politiskt av den,
kommer han säkerligen att bli överens
med mig på den punkten.

Herr Magnussons resonemang utmynnade
i någonting av jämmer och elände
om de höga skatter som vi i vårt land
dras med, och han hänvisade till högerns
budgetalternativ och framhöll att
där fanns t. o. m. en starkare budget
än den finansministern framlagt. Detta
påstående håller inte. När herr Heckscher
kom in på samma tema var han
vänlig nog att i min hand överlämna
ett, såsom jag föreställer mig på högerns
partikansli utarbetat budgetalternativ,
varav skulle framgå på vilka punkter
högern under den gångna riksdagen
överbjudit respektive underbjudit finansministern.
Vidare hade man summerat
resultaten därav.

Jag skall se till att dessa beräkningar
blir ordentligt granskade — vi har inom
finansdepartementet gott om sakkunnigt
folk som behärskar dessa frågor.
Jag kan emellertid redan nu säga
att herr Heckscher kommer alt bli
approcherad av oss; vi kommer att
korrigera honom på en del punkter i
hans beräkningar.

kreditrestriktionernas inverkan

När man försöker göra en sådan översiktskalkyl
får man väl ända ta hänsyn
till att en del reformer inte får sitt
fulla genomslag under det första året
utan först året därefter. Om man gör
detta, ter sig högerns budgetalternativ
inte så oskyldigt. Låt mig säga att det
för nästa år är fråga om ett underbud
på cirka 400 miljoner kronor, vilket
året diirpå stiger till omkring 600 miljoner
kronor. Herr Heckscher kan naturligtvis
med sitt för en högerman rätt
ovanliga ekonomiska lättsinne — jag
har varit med om helt andra tongångar
från högerpartiets sida — resonera som
så, att ett belopp på 400—600 miljoner
kronor inte har så stor betydelse i en
budget vars slutsiffra pekar upp mot
23 000 miljoner. Men det är just beloppen
i marginalen som spelar så stor
roll. Om man inte skaffar in dessa belopp
via skatter, får man göra det via
upplåning, och jag föreställer mig att
alltför många ledamöter av denna värderade
kammare har i sin egenskap av
kommunalmän och bostadsbyggare,
skolbyggare, sjukhusbyggare och mycket
annat fått erfara, att vi inte lever i
någon miljö som präglas av överflöd
på kapitalmarknadens tillgångar.

Herr Vigelsbo drog upp frågan om
prishöjningarna som slukat löneökningarna.
Jag skall senare återkomma till
den saken, eftersom även herr Eliasson
i Sundborn — som jag hälsar välkommen
i funktionen såsom vikarierande
partiledare — tog upp detta tema. Jag
skall emellertid nu fortsätta med att bemöta
talarna i den ordning de uppträtt
här i talarstolen och vid därför
först säga några ord till herr Ohlin.

I budgeten redovisar finansministern,
menar herr Ohlin, ett underskott som
i själva verket är ett överskott. Herr
Ohlin har numera kommit till den uppfattningen,
att det är en terminologiskt
önskvärd utveckling att det underskott,
som redovisas i fråga om statens totala
affärer, benämnes ett överskott.

40 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan
på planerad bostadsproduktion

Det skulle se bättre ut gentemot allmänheten.

Enligt min mening håller inte detta
argument, och jag har vid andra tillfällen
försökt överbevisa herr Ohlin därom
— tyvärr med rätt nedslående resultat.
Man har bl. a. i Förenta staterna
diskuterat frågan i princip, huruvida
en budget skall vara totalbalanserad
och om man även i terminologiskt avseende
skall utgå från detta eller om
man skall ge sig in på någonting av den
driftbudgetfilosofi som herr Ohlin med
all emfas hävdar vara den riktiga.
Amerikanarna har tagit mycket seriöst
på detta problem — det gjorde redan
Kennedyadministrationen — och det
har skett en del utredningar på området.
Enligt en av dessa utredningar,
som jag helt kort vill citera, avvisas
kategoriskt denna uppdelning på två
olika slags budgeter. Man säger att den
döljer snarare än avslöjar den totala
effekten av statsutgifterna och att den
leder till osunda finansieringsmetoder.
Min värderade kollega finansminister
Dillon, hans biträdande finansminster
Roosa och den nya presidenten Lyndon
Johnson har allesammans uppehållit
sig vid rent vetenskapliga utläggningar
om budgeten utan att ett ögonblick ge
ett finger åt tanken på en omvärdering
av principerna i det avseendet det här
gäller.

Jag betraktar herr Ohlins ståndpunkt
som en bokförarmässig och kameral
uppfattning som inte har någon bärkraft,
om man har anspråk på att budgeten
skall spela en roll i det samhällsekonomiska
skeendet. Det är därvid likgiltigt,
om pengarna bokföres på en
driftsida eller på en kapitalsida. De går
ut i och aktiviserar samhällsekonomien
i ungefär samma utsträckning, oavsett
på vilken sida man bokför dem. Jag har
sagt detta tidigare från denna talarstol
och behöver inte närmare utveckla det.

Om man anser att finanspolitiken
skall spela en roll i det samhällsekono -

miska skeendet, kan man alltså inte
arbeta med driftbudgeten såsom rättesnöre.
Herr Ohlin har också tvingats
till reträtt i detta avseende. Han säger
att om samhällsekonomien är ansträngd,
måste det finnas en ordentlig överbalansering
av driftbudgeten. Om det däremot
krävs en samhällsekonomisk stimulans,
skall man försöka upprätthålla
driftbudgetsbalans eller t. o. m. medge
en viss underbalansering av driftbudgeten.
Men jag anser det rimligt att
betrakta statens utgifter som antingen
aktiva, neutrala eller återhållande och
motverkande jämfört med den ekonomiska
utvecklingen i övrigt, och då
måste man diskutera dessa frågor utifrån
det totala budgetresonemanget.

Jag tyckte att det i herr Ohlins inlägg
framskymtade kritik mot systematiska
felräkningar, och jag är den förste
att erkänna att alla prognosmässiga beräkningar
har vissa felmarginaler. Det
enda jag där kan säga är att det vore
förmätet av mig att underkänna alla
de erfarna tjänstemän och självständiga
verk, vilkas beräkningar så småningom
sammanföres i Kungl. Maj:ts
ekonomiska propositioner och redovisas
inför riksdagen.

Om vi går till inkomstbedömningen,
så är det riktigt att inkomsterna nu beräknas
bli större än vad vi räknade
med vid årsskiftet. Men det beror närmast
på att vi då, innan vi visste någonting
om avtalsrörelsens resultat,
räknade med en i stort sett inflationsfri
inkomsthöjning på cirka 4 procent.
Nu vet vi avtalsrörelsens resultat inte
bara för 1964 utan även för 1965, och
därför har lönesummorna för den första
halvan av budgetåret 1964/65 räknats
upp från 5 procent — som jag gissade
på vid årsskiftet -— till 6 procent och
för den sista halvan från 4 till 7 procent.
Skillnaderna är också ett uttryck
för att vi har en något bättre och mera
aktiv konjunktur än vi räknade med
vid årsskiftet.

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Ekonomisk debatt, tillika svar

på planerad bostadsproduktion

Nu är det emellertid inte alldeles givet,
att den upplåning på cirka 850 miljoner
kronor som redovisas i kompletteringspropositionen
utan vidare kan
sägas vara så mycket mera inflationsdrivande
än tidigare år, när upplåningen
var noll eller kanske t. o. m. negativ,
i den meningen att totalbudgeten
var något överbalanserad. Man måste
nämligen se upplåningens omfattning i
relation till hela budgetomslutningen.
Och för det budgetår vi nu diskuterar
ligger budgeten omkring 10 procent,
d. v. s. 3,5 miljarder kronor, högre än
vad den gjorde för två år sedan, när
vi diskuterade dessa frågor.

Vidare hade vi för två år sedan en
ovanligt stark löneökning, cirka 10 procent
per år. Detta betyder avsevärda
inkomstförbättringar och ett ökat skatteunderlag,
som ingen av oss hade räknat
med, när vi i jannuari eller i april
—maj diskuterade utsikterna och möjligheterna.
I år tror vi inte på en så
stark ökning av löner och inkomster.
Vi anser att en höjning på 6 å 7 procent
är en beräkning som kommer verkligheten
mycket nära. Men om vi lade
in en hypotetisk lönestegring på 10
procent för kommande budgetår, så
är det möjligt att denna upplåning på
850 miljoner kronor skulle praktiskt
taget försvinna och att vi skulle komma
ned till en i stort sett totalbalanserad
budget.

Men ingen av oss vill väl göra gällande,
att en sådan situation och ett
sådant klimat med en allmän inkomststegring
och lönehöjning på 10 procent
vore definitivt lugnare, sett ur inflationsfarans
synpunkt — även om den
förde med sig en totalbalanserad budget
— än en lönestegring på 6 å 7 procent
och en viss upplåning. Vi får inte låta
det gå för mycket troll i ord, utan vi
får se denna fråga även ur den synpunkten.

När vi diskuterar den kommande tidens
ekonomiska utveckling, så gör vi
2*—Ändra kammarens protokoll

kredit restriktionernas inverkan

det alltid med utgångspunkt från uppgjorda
prognoser, och det är självfallet
mycket lätt att i efterhand säga att utvecklingen
har korrigerat oss på den
och den punkten. När därför herr Ohlin
vill göra gällande att finansministerns
budget går rakt emot utvecklingen,
tycker jag att vi skall skilja på prognossiffror
och sådana faktiska siffror
som vi senare får i våra händer. För
två år sedan befann vi oss enligt herr
Ohlin i det läget, att vi hade en totalbalanserad
budget, när vi nu ser det i
efterhand. Ja, vi hade t. o. m. ett
mindre överskott i totalbudgeten. Då
hade vi också en något lugnare konjunktur.
I dag har vi en upplåning på
i runt tal 850 miljoner kronor och en
något hetare konjunktur — och där har
vi, menar herr Ohlin, en dokumentation
på att budgetpolitiken inte följer
det ekonomiska utspelet. Men för två
år sedan diskuterade vi vad vi trodde
skulle bli utfallet av budgetåret 1962/63.
Då redovisade vi en trolig upplåning
på 701 miljoner kronor i statens totala
affärer. I dag redovisar vi ett prognosresultat
för kommande budgetår med
en upplåning som slutar på 847 miljoner
kronor. Skillnaden uppgår till 146
miljoner. Skall man göra parallellberäkningar,
bör man ju räkna prognos mot
prognos och inte de faktiska efterhandsuppgifterna
mot en prognos. Sådana
som jag menar olämpliga jämförelser
kommer emellertid herr Ohlin
i efterklokhetens intresse ständigt tillbaka
till.

Herr Ohlin var vänlig nog att hälsa
mig välkommen till folkpartilägret i
fråga om budgetfilosofi. Jag skulle kanske
kunna vara lika artig och hälsa
herr Ohlin välkommen till mera sans
och måtta i överbuden, d. v. s. en viss
dragning åt regeringspolitiken, eftersom
herr Ohlin i år har varit försiktigare
med sina otäckta — inte otäcka
.— överbud än vanligt. Vi hälsar alltså
varandra välkomna, och vi får väl för -

196''t. Nr 28

på interpellation ang.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

söka hitta någon opartisk skiljeman som
talar om för oss, om vi har mötts på
mitten eller om någon av oss gått en
längre väg.

Herr Ohlins i år demonstrerade uppfattning,
att man skall vara försiktig
med överbuden ■— de stannar ju i år
från folkpartiets sida på ungefär 150
miljoner — innebär ett välkommet tillfrisknande
i realismens intresse, och
den politiska debatten kommer säkerligen
att bli sundare och bättre om
herr Ohlin fortsätter på denna väg. Om
sedan herr Ohlin i den allmänna strävan
att förena borgerlighetens olika
synpunkter till en gemensam synpunkt
kan få med sig herr Heckscher, är naturligtvis
glädjen hos oss ännu mera
markerad.

Herr Ohlin tog upp frågan om spararna
och deras intresse. Det vore frestande
att ge sig in på detta ämne, men
jag är rädd för att det då blir ganska
långa utläggningar. Därför skall jag inskränka
mig till att säga, att i praktiken
ingen människa är enbart sparare.
Ju fler som är sparare, desto bättre
är det. Men de förenar denna sin
egenskap med att vara löntagare, inkomsttagare,
som har intresse av full
sysselsättning och lönehöjningar, oavsett
på vilket område de råkar vara
verksamma. En hel del av dem är också
egnahemsägare. Utvecklingen har
otvivelaktigt varit till en viss favör för
dessa realvärdesägare, som våra små
egnahemsbyggare är. Det finns sannerligen
inte många som exklusivt går omkring
och kallar sig sparare och lever
på sparandets avkastning. Några rentierer
i strid med monsieur Fréderic
från Strandvägen vid århundradets början
hittar vi inte i dag. Det är således
ett bra mycket mer nyanserat problem
man kommer i kontakt med när man
tar upp spararnas intresse.

Jag kan härvidlag säga som tidigare
i en debatt på Nationalekonomiska föreningen,
att man väl egentligen har att

välja. Man kan driva en hård och ambitiös
sysselsättningspolitik med utnyttjande
av all arbetskraft, så hård
som den vi för nu med medelarbetslöshet
för år räknat som varierar mellan
1,5 och 2 procent. Detta är en utomordentligt
ambitiös sysselsättningspolitik.
Samtidigt har vi fria organisationer
som självständigt träffar sina avtal. Vi
har också samtidigt accepterat en rättvisefilosofi,
innebärande att de som
råkar ha sin försörjning i vissa områden
där rationaliseringsmöjligheterna
och prismöjligheterna inte ger dem chans
att följa med i utvecklingen, i långa
stycken garanteras en viss följsamhet,
vilken hela det svenska folkhushållet
får betala genom högre priser. Man kan
ju säga att spararna där får sitta emellan.
Men detta är bara ett litet element
i hela det stora sammanhanget, och
man får se problemet ur de större synpunkterna.

Jag föste mig vid att även herr Eliasson
i Sundborn tog upp dessa frågor
när han talade om »luftlönehöjningar».
Jag är övertygad om att herr Eliasson
skulle bli synnerligen illa behandlad
bland sina uppdragsgivare, om han försökte
omsätta den yttersta konsekvensen
av denna sin synpunkt i praktisk
verklighet. Det skulle innebära att varje
område, som kan betala mer på grund
av de ekonomiska förutsättningarna,
skulle göra det. Sedan skulle de andra
genom fortgående rationaliseringar försöka
följa med så långt de kunde, och
kunde de inte följa med fick de helt
enkelt bli på efterkälken. Nu har vi i
rättvisans intresse bestämt oss för att
om löntagarna höjer sina löner, sätter
sig Lantbruksförbundet och RLF:s förhandlare
tillsammans med jordbruksnämndens
fem ledamöter — två bönder,
två konsumenter och en opartisk
ordförande — ned och räknar ut hur
mycket jordbrukspriserna skall höjas
för att jordbrukarna inte skall bli alltför
mycket på efterkälken. Bakom detta

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

ligger ett rättviseresonemang, som denna
kammare och medkammaren har accepterat.
Den ofrånkomliga följden blir
prisstegringar för konsumenterna.

Vi har samma förhållande inom de
statliga verken. Just nu är frågan om
posttaxan aktuell.

På vissa områden inom hemmamarknadsindustrien
betyder en sådan följsamhet
också vissa prishöjningar för
den stora allmänheten. Detta gäller på
livsmedelsindustriens, handelns och
transporternas områden. Vi har accepterat
detta, och däri har vi också förklaringen
till de prishöjningar på i
runt tal 2,5—3 procent, som vi får
finna oss i, eftersom vi driver den
amibtiösa sysselsättningspolitik med de
andra inslag som jag berört.

Om man följer med i den allmänna
ekonomiska utvecklingen i världen kan
man också konstatera, att Förenta staterna
på ett helt överraskande sätt lyckats
hålla sina priser stabila. I USA
förekommer det inte någon automatisk
följsamhet mellan jordbrukspriser och
löneinkomster. Man har där över huvud
taget inte utvecklat relativitetstanken
på det sätt som vi gjort, eftersom
fackföreningsrörelsen inte på något stadium
är tillnärmelsevis så väl utvecklad
som hos oss.

Man tillåter sig också en ganska otäck
arbetslöshet, som även under högkonjunktur
ligger mellan 4 och 5 procent
vilket motsvarar fem till sex miljoner
arbetslösa. Denna arbetslöshet är specifikt
påtaglig i de yngre åldersgrupperna
och i första hand bland negrerna.

Under sådana premisser går det förmodligen
att hålla ett stabilare prisläge
än hos oss. Men i valet mellan dessa
båda vägar tvekar jag inte att ge företräde
åt den svenska linjen. Just den
omständigheten, att vi för denna ambitiösa
sysselsättningspolitik, innebär väl
också att vi får en extra poäng i våra
strävanden att så snabbt som möjligt
höja bruttonationalprodukten. Även på

denna punkt kan man göra jämförelser
med det stora landet i väster. Man kan
konstatera att bruttonationalproduktens
ökning per individ i Sverige under de
tre senaste åren varit större än den
varit i Amerikas förenta stater.

Jag tror att man har att välja mellan
två alternativ. Det ena är att tolerera
en viss arbetslöshet och sätta stopp för
automatiken i det inkomstmässiga jämförelsetänkandet.
Om man väljer denna
linje blir prisstegringarna förmodligen
något lägre. Om vi som för närvarande,
går efter den andra linjen, får vi acceptera
något högre prisstegringar men
uppnår i stället två positiva fördelar:
dels vad jag kallar rättvisesynpunktens
realiserande, dels en något snabbare
ökning av nationalprodukten än vi annars
skulle ha.

Även kösamhällets problematik togs
upp av herr Ohlin, och detta är icke i
och för sig något nytt. Detta har varit
folkpartiets slogan under de senaste
valrörelserna och kommer väl även att
bli det under 1964 års allmänna ekonomiska
debatt. Argumenten är på detta
område så pass uttjatade som de kan bli.
Så länge man inte är beredd att annat
än formellt anvisa medel i stället för
att ställa ytterligare resurser till samhällets
förfogande är folkpartiets tal i
denna fråga endast en skrift i vattnet
— det blir inget resultat av det.

Jag vet att herr Ohlin i denna fråga
kan komma tillbaka och anföra följande:
Vi skulle naturligtvis ha tänkt på
detta tidigare. Vi skulle ha haft en
snabbare utbildning av lärare och av
läkare, så hade människorna varit friskare
och kunnat arbeta bättre. Vi skulle
ha haft en snabbare utbildning av
ingenjörer, projektorer, stadsplanerare,
murare, snickare o. s. v. Detta är emellertid
uppgifter som man få angripa i
den takt som är praktiskt möjlig. Man
önskar inte fram några större resultat
på detta område.

I anledning av herr Ileekscliers in -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

lägg kunde jag inte uraktlåta att göra
vissa associationer beträffande förhållandet
mellan herr Heckschers och
herr Ohlins synpunkter. Herr Heckscher
tog upp frågan om den offentliga
sektorns ansvällning. Han började
sitt inlägg på denna punkt med att tala
om riskerna för den produktiva industrien,
dess svårigheter från självfinansieringssynpunkt
och dess möjligheter
att hävda sig på den exportmarknad
som är så viktig för oss. För att beskriva
hur illa det var ställt gjorde han
vissa jämförelser mellan utvecklingstrenden
på de olika sektorerna och
framhöll, att den offentliga konsumtionen
hade tagit för sig förhållandevis så
mycket mera, att det inte blivit mycket
över för den privata sektorn.

Likaså anförde herr Heckscher procentsiffror
över investeringsökningen
för de svenska kommunerna. Man fick
väl av dessa siffror dra den slutsatsen,
att det även från denna synpunkt var
risk för att det blev för litet över för
den produktiva industrien.

Investeringsfrågorna är som två kommunicerande
kärl. En förändring inom
de offentliga investeringarna återspeglas
i de privata investeringarna, oavsett
om det är fråga om en statlig investering
på utbildningens eller kraftförsörjningens
område eller en kommunal
investering för att förbättra förhållandena
i den kommun där industrien
skall utvecklas.

När det gäller diskussionen, om denna
avvägning är riktig eller inte, vill
jag säga till herr Heckscher att hans
uppfattning rimmar illa med herr
Ohlins tankegångar om den offentliga
sektorns bristfälligheter. Vad är och
vilka behov finns t. ex. inom den offentliga
konsumtionen? Jo, det är fråga
om flera läkare, sjuksystrar, lärare,
skolor, sjukhus o. s. v.

Jag vill emellertid ge herr Heckscher
ett erkännande för att han är så logisk,
att han betraktar problemet från

den utgångspunkten, att det finns vissa
givna resurser som vi har att fördela.
Man kan självfallet diskutera om fördelningen
är riktigt gjord. Det är på
något sätt hederligare och mera logiskt
än att — i medvetande om att vi utnyttjar
alla våra resurser — föra klagomål
till torgs över att vi fortfarande har
brister inom den offentliga sektorn.

Människornas ambition att göra allting
fullständigt kommer alltid att sträcka
sig längre än de reella möjligheterna.
Vi må se oss omkring i vilket land
som helst i världen, så får vi belägg
härför. Det finns inget land som har
löst bostadsfrågan perfekt, inte ens det
rika Amerika. På senaste tiden har ju
Lyndon Johnson —- och heder åt honom
om han fullföljer programmet —
fått upp ögonen för det proletariat det
rika USA dras med: 30 miljoner människor
på en standard som kan betecknas
som fattighusstandard. Och i Amerika
har man väl inte hindrats av någon
närgången allokering från regeringens
sida i fråga om resursernas
fördelning, utan den fria marknadens
krafter har fått sällsynt fritt utrymme
för sitt spel.

Inte heller i något europeiskt land
har frågan lösts. Vi kan se oss omkring
i vilken storstad som helst — Rom, Berlin,
London, Moskva — så finner vi att
man står inför samma problem.

Utbildningsfrågorna har heller inte
lösts bättre i andra länder än hos oss.

Vad är det som talar för att vi skulle
ha så utomordentliga möjligheter att
göra allt så bra, att ingenting kan kritiseras,
när mänskligheten i övrigt inte
gått i land med detta? Man kan hävda
uppfattningen, att vi borde ha lyckats,
om man drivs av den politiska ambition,
som herr Ohlin då och då lägger
i dagen, att försöka tala om hur dåligt
det är på alla områden. En objektiv
redovisning ger ett annat resultat.

Herr Heckscher tog i sitt inlägg upp
en synpunkt på beskattningen. Han sä -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang.
på planerad bostadsproduktion

ger att skatterna spelar en väldig roll
för om företagen skall ha möjlighet alt
spara eller inte. Han menade att om finansministern
vill skattefinansiera utgifterna
sä långt det går — - även om
det gäller kapitalutgifter — så betyder
det att finansministern tar av bolagen;
herr Heckscher nämnde dem explicit.
Finansministern tvingar bolagen att lånefinansiera
för att han skall kunna
skattefinansiera, menade herr Heckscher.
— Om resonemanget överförs på
de fysiska personerna skulle man alltså
säga, att dessa tvingas lånefinansiera
för att finansministern har behov av
att skattefinansiera.

Men i den mån lånefinansieringen har
mera samhällsekonomisk betydelse tror
jag vi skall hålla oss till företagsbeskattningens
område. Då kan jag tala
om för herr Heckscher att den rena bolagsbeskattningen,
som företagen är
underkastade, år från år visar en förvånansvärd
stabilitet. De fysiska personernas
skattebörda ökar, av skäl som
vi alla känner till: vi vill göra mycket,
vi har starka transfereringsönskemål.
Vi vill ge barnfamiljerna och folkpensionärerna
mera pengar. Under gårdagen
beslöt riksdagen att ge våra ungdomar
en ganska ordentlig slant för att
de skall kunna finansiera sina studier,
både på gymnasieplanet och på högskoleplanet.

Alla dessa transfereringar, som belöper
sig till så utomordentligt stora
belopp, skall ju betalas av några. Bland
betalarna har de fysiska personerna fått
svara för relativt mer av ökningen än
bolagen. Bolagens skatteinbetalningar
_jag bortser från den speciella energiskatten
som infördes 1957 — har sedan
år 1950 varit förvånansvärt konstanta.
Jag har emellertid för min del
sagt att vi kan acceptera detta. Enkelt
talat måste det ju finnas någonting hos
bolagen, om löntagarna skall kunna ta
ut något i lönehöjningar och med dessa
lönehöjningar sedermera kunna be -

kreditrestriktionernas inverkan

tala skatt med de belopp som de som
sitter i detta hus anser behövliga.

Det är klart att man kan välja en annan
väg — man kan beskatta bolagen
hårdare. Då skulle lönerörelserna ge
sämre resultat, och de fysiska personerna
skulle få mindre över till skattebetalning.
Som en följd därav skulle
denna kammare och medkammaren i
viss mån få underkasta sig en större
försiktighet när det gäller transfereringspolitiken.
Jag tror emellertid inte
att man kan ta tillräckligt av företagen
för att härvidlag nå jämförbara resultat.

Jag har med detta velat säga, herr
talman, att det är mera ett tal för
publiken, utan så mycket av reell innebörd,
om man gör gällande att en annan
skattepolitik mot företagen skulle
radikalt ändra företagens finansieringsmöjligheter
eller påverka deras investeringsambition.
Avgörande är faktiskt
försäljningsmöjligheterna och möjligheterna
att ta ur priser. Under det gångna
året har vi — jag tillät mig säga det
tidigare i mitt inlägg — kunnat avläsa
vissa prisförbättringar på de stora exportvarorna.
Jag gör undantag för malmen
och för våra skeppsvarvsprodukter.
Men inom skogsindustrien, inom
järn- och stålindustrien och inom metallbranschen
har utan tvivel en viss
prisuppdragning skett. Det ger bättre
självfinansieringsmöjligheter och ger
dessutom ett incitament till en ökad
investering. Hur företagarna bedömer
sina inkomster på de produkter de säljer
och hur de bedömer de framtida
möjligheterna att kunna sälja är det
helt avgörande för finansieringsproblemet
och investeringsproblemet. Skatten
spelar i det avseendet en rätt underordnad
roll, framför allt därför att vi
— i jämförelse med förhållandena i
andra länder — visavi företagen intar
en utomordentligt favorabel beskattningsattityd.
Våra lagervärderingsregler,
våra avskrivningsregler och våra
konjunkturutjämningsfonder är ting

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

på planerad bostadsproduktion

som företagarna i andra länder sannerligen
har anledning att be sina regeringar
om — hittills har de gjort det
med relativt dåligt resultat.

Herr Heckscher karakteriserade vidare
regeringspartiets kommentarer till
högerns budgetalternativ som groteska
beskrivningar. Men en försämring av
budgeten med cirka 600 miljoner kan
val ändå sägas vara en ganska allvarlig
försvagning av en finanspolitik, som
flera talare på oppositionssidan beskrivit
som i svagaste laget. Yad som föranledde
herr Heckschers värdering
»groteska beskrivningar» vet jag inte;
han kanske kan tala om det för oss i
ett kommande inlägg.

Sedan kom herr Heckscher tillbaka
till en diskussion som förekom i den
som jag också tyckte vänsälla och angenäma
lilla pratstund som herr Ohlin
och jag hade i TV för en tid sedan:
Kommer finansministern med några
förslag om skattehöjningar när valet är
över? I år, sades det, har finansministern
inte föreslagit några skattehöjningar,
i varje fall inte utöver dem som
folkpartiet och centern ansett vara nödvändiga.
Men naturligtvis ligger de
föreslagna skatterna ändå bortåt 300
miljoner kronor högre än vad herr
Heckscher ansåg vara nödvändigt. Men
så frågar herrarna: Kommer finansministern
tillbaka med skattehöjningar efter
valet?

Det låter kanske litet elakt om jag
säger att en sådan frågeställning är i
hög grad enfaldig. Den förutsätter nämligen
att en finansminister skulle finna
ett alldeles speciellt personligt behag i
att presentera skattehöjningar för medborgarna.
Om någon är klagomur när
det gäller skattetrycket i detta land —
herrarna gör vad ni kan, men ni är
inte ensamma om det — så är det naturligtvis
finansministern. Något slags
behov av att plåga folk kan jag försäkra
att jag inte har — någon sadist är
jag inte. Men i varje ögonblick måste

en finansminister fråga sig: Hur är finanspolitiken
beskaffad, hur balanseras
den i det aktuella samhällsekonomiska
skeendet och vad kostar det om
vi vill göra det och det? Det vi vill göra
som kostar stora pengar behöver vi inte
slåss med herrarna om; i sådana frågor
är ni samt och synnerligen ense med
regeringen och gör vad ni kan för att
öka på litet här och var där det passar
dagens gemensamma omröstningar
är ju hl. a. ett dokument härvidlag. Under
sådana förhållanden har jag den
enkla funktionen att med det ansvar
som varje finansminister bär försöka
sköta skattepolitiken så, att den harmonierar
med den ekonomiska utvecklingen
och politiken i övrigt och ger
möjligheter för oss att betala vad man
i det här huset i stor enighet beslutat
att vi skall göra.

Vad lönar det sig då att ställa frågan:
Blir det några skattehöjningar efter
valet eller blir det inte några skattehöjningar?
Det är en enfaldig och enkel
valpolitisk demagogi, som inte borde
förekomma i en ekonomisk debatt i
riksdagen. Jag vill inte förmena herrarna
att ställa den frågan, om vi träffas
på en landsväg eller på ett torg,
men här i riksdagen tycker jag nog att
den verkar litet ansträngd.

Jag vill också säga till herr Heckscher
att det nog är litet för tidigt att
fälla ett omdöme om den amerikanska
skattesänkningens lyckobringande effekt.
Att man i Förenta staterna just
nu har en klar konjunkturuppgång är
ett faktum, men det är man inte ensam
om — i praktiskt taget hela världen
går konjunkturerna uppåt. När den stimulans
kommer in i bilden, som den
amerikanska skattesänkningen är avsedd
att ge, blir det väl en ytterligare
knuff uppåt för den ekonomiska aktiviteten.
Vissa ekonomiska tidskrifter
som jag på ämbetets vägnar tfingas
titta i litet grand har emellertid redan
börjat hissa stoppsignaler och talar om

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

på interpellation ang. kreditrestriktionernas inverkan

Ekonomisk debatt, tillika svar

på planerad bostadsproduktion

risker för inflation som en följd av
Lyndon Johnsons skattesänkningsprogram.
Nu tror jag att det finns så många
krafter i Amerika som arbetar i känd
konservativ riktning, att inflationsriskerna
inte är så överhängande. Men
det är inte alldeles säkert att man med
en allmän skattesänkning kan komma
till rätta med slummen i Amerika, med
det problem som alla de negrer utgör
vilka bor i skjul av korrugerad plåt —
skjul som jag själv haft möjlighet att
se, med den eftersatta offentliga sektorn,
t. ex. den eftersläpning som förekommer
inom undervisningen o. s. v. Det
är möjligt att det hade varit riktigare
att använda pengarna för en selektiv
insats där den behövs. Det skulle kanske
också ha stimulerat konjunkturerna
och ha fått till resultat en förbättring
av den sociala standarden för dem
som kommit på sladden i det stora och
rika landet i väster.

Herr talman! Jag vill slutligen säga
ett par ord till herr Eliasson i Sundborn.
När han nu i efterhand säger att
det är möjligt att man stimulerade bostadsbyggandet
i överkant 1962, så ligger
det kanhända ett visst mått av berättigad
efterklokhet i detta. Vi har
korrigerat detta dels genom en viss
kreditåtstramning, dels genom att bestämma
hur många bostäder som får
sättas i gång och dels genom försök till
en viss selektion av byggobjekten.

Herr Eliasson tog vidare upp frågan
om lönehöjningarnas konsekvenser och
risken för att lönehöjningarna kommer
att ätas upp av prisstegringar. Jag har
tidigare berört den frågan och skall
självfallet inte uppehålla mig vidare
vid den. Men herr Eliasson slutade med
att — energisk och framåt som en ung
man »in being» bör göra — ta upp en
diskussion om det skatteförslag som
jag mottog i går, d. v. s. förslaget om
den kommunala skatteutjämningen. Jag
har tyvärr inte haft tillfälle att läsa det
förslaget ännu, men jag försäkrar att

remisstiden kommer att bli så lång som
den behöver vara för att remissinstanserna
— olika folkrörelser och andra
— skall få tillfälle att yttra sig om
förslaget. Så småningom skall väl den
där frukten också mogna och avsätta
sig i ett förslag på riksdagens bord.
Men herr Eliasson förklarar redan nu
djärvt och oförskräckt, att man i centerpartiet
anser att det bör bli en rejäl
och radikal lösning och att kommittén
inte kunnat lägga fram förslag
till en rejäl och radikal lösning på
grund av herr Strängs tilläggsdirektiv.
Herr Eliasson får ju tillfälle att längre
fram presentera den rejäla och radikala
lösningen —- det har han självfallet
all rätt att göra. Jag vill bara i all
blvgsamhet göra klart för honom, att
det i så fall onekligen kommer att se
bra ut om herr Eliasson då samtidigt
skriver ut räkningen och talar om vem
som skall betala den.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och cliefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag uppfattade svaret som mycket
positivt, som ett löfte från finansministern
och regeringen att målsättningen,
85 000 lägenheter, skall uppnås. Jag
är emellertid inte säker på att den optimism,
som detta uttalande ger uttryck
för, är sakligt grundad; det kanske
snarare rör sig om eu käck attityd som
man önskar inta under det här året.
Jag sätter detta frågetecken i kanten
av följande skäl.

Interpellationen inlämnades för nära
två månader sedan och läget på byggfronten
och på kreditmarknaden var då
litet annorlunda. Jag ber att få erinra
finansministern om att man i en ledare
i Stockliolms-Tidningen den 1 april
kunde läsa, att byggare stod utan pengar
och att Stockholms stads planeringsnämnd
beräknade ungefär 50 procent

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

eftersläpning för första kvartalet; av
900 planerade lägenheter hade endast
450 påbörjats. För HSB kom flertalet
av de lägenheter som skulle börja bygmas
i mars—april inte att påbörjas i
rätt tid. Riksbyggen och även privata
byggmästare har haft mycket stora besvärligheter.
Man kunde då få läsa stora
rubriker om väldiga svårigheter: »Bostadssituationen
i Borås katastrofal
utan bankkredit», etc. Innan sådana
rubriker kommer in i tidningarna har
byggarna alldeles uppenbart haft en
råd problem att försöka skaffa pengar.
De har inte kunnat sätta i gång sina
byggen och en eftersläpning har uppstått.

Nu är frågan: Har vi de reella resurserna
för att under den återstående tiden
av detta år kunna bygga ifatt det
som släpar efter på grund av den kreditåtstramning
som riksbanken beslutat?
Finansministern säger att det inte
bara handlar om pengar utan även om
reala resurser. Jag vill erinra om att
det i dagens tidningar står att byggnadsarbetare
som man lyckats locka
hit till Stockholm inte fått arbete utan
tvingats återvända på grund av att projekteringarna
inte är klara. Jag vill tro
att det är riktigt, men jag tror å
andra sidan också att bristande krediter
varit orsaken till att man inte kunnat
komma i gång. Jag tror sålunda att
det är nödvändigt med ökad takt i
igångsättningen, om målsättningen skall
kunna uppnås.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
tyckte att det inte var riktigt fint av
mig att redogöra för sådana förslag
som folkpartiet framlagt vid årets riksdag
i fråga om skatterna, eftersom jag
är medlem av skatteberedningen. Han
menade väl att jag därigenom skulle
föregripa skatteberedningens arbete.

Herr Sträng och alla andra vet vad
skatteberedningen i detta sammanhang

enligt sina direktiv framför allt haft
att ta upp i fråga om den personliga
inkomstskatten är ortsavdragen, skatteskalorna,
särbeskattningen o. s. v. 1
inget av detta fall bar folkpartiet vid
arets riksdag lagt fram några förslag,
just för att icke föregripa skatteberedningen.
Däremot har vi alla varit överens
om att det är nödvändigt och motiverat
att under tiden fram till dess
beredningens resultat redovisats göra
temporära reformer; därvidlag har finansministern
själv föregått med exempel.
De förslag vi kommit med bar varit
mogna att genomföra, i många fall
framlagda redan innan skatteberedningen
börjat med sitt arbete. Anledningen
till att de inte genomförts är helt enkelt
den att det är litet för många socialdemokrater
i denna kammare.

När det sedan gäller budgetbalanseringen
hade finansministern tydligen
ingenting att invända mot mitt resonemang
att varken totalbalanseringsprincipen
eller driftbudgetbalanseringsprincipen
är några entydiga vägvisare i konjunkturpolitiken.

Så tog finansministern upp Amerika
som exempel och sade att det där finns
ekonomer som säger att det vore fel
att frångå totalbalaneringsprincipen.
Men, herr finansminister, det är dock
så att det största hindret för president
Kennedy att genomföra ett skattesänkningsförslag
i avsikt att minska arbetslösheten
utgjordes av några republikanska
ekonomer och konservativa
bankdirektörer, som höll fast vid detta
föråldrade sätt att se på saken och
ville göra gällande att även när man
har arbetslöshet måste man ha en totalbalansering.
När man dessutom i vårt
land, herr talman, i motsats till Amerika
har ett totalbalanseringsbegrepp
som inkluderar bostadslånen och enligt
vilket man nu skulle ta 800 miljoner
från skattebetalarna — pengar som
staten lånar ut till bostadsbyggande, lån
som sedan kommer tillbaka — framstår
det hela som ännu mera orimligt.

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

Till sist sade finansministern att en
objektiv redovisning när det gäller
kösamhällets avigsidor visar ett annat
resultat än oppositionen anser föreligga.
Ja, herr talman, en objektiv redovisning
visar att det finns väl befogad
anledning till kritik mot regeringens
sätt att sköta sitt fögderi. Regeringens
stående refräng »Hurra vad vi är bra»
skorrar illa i öronen på ungdomen som
inte kan få bostad, på gamla som inte
kan få vård och på andra som är utsatta
för kösamhällets avigsidor.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte alls att
det är underligt om vi är nyfikna på
när statsrådet Sträng härnäst tänker
komma med ett skattehöjningsförslag.
Jag tror nämligen inte alls på att han
är ledsen över att behöva höja skatterna.
I detta avseende har jag en bestämd
känsla av att han konsekvent
betraktar skattehöjningarna som ett utmärkt
socialiseringsinstrument, som
han kan begagna helt enkelt så långt
opinionen tål det.

När det gäller frågan om skatternas
verkningar på företagens finansieringsmöjligheter
är det inte alls så att det
bara är bolagsbeskattningen som här
spelar någon roll. Också beskattningen
av fysiska personer har ju indirekt eu
högst betydande inverkan på företagens
kostnadsnivå. Det är typiskt att
statsrådet Sträng nu som vanligt inte
alls har lust att diskutera frågan om
kostnadsinflationen. En förväntan om
skattehöjningar verkar otvivelaktigt i
riktning mot ökad löneglidning och
därigenom ökade kostnader.

Sedan sade statsrådet Sträng att våra
budgetförslag skulle innebära en försämring
på 400 eller 600 miljoner kronor.
Det är intressant. Herr Brandt har
här tidigare talat om 1 000 miljoner
kronor. Kanske vore det lämpligt att
statsrådet Sträng även approcherade
herr Brandt för att korrigera honom
när han nu är inne på den stråten,

Ekonomisk debatt

men jag får väl vänta med en närmare
förklaring tills denna intressanta
händelse har inträffat. Jag skulle undra
om det inte kunde vara favorabelt ifall
statsrådet Sträng vore litet mera explicit
i fråga om sina 850 miljoner ocli
ville tala om huruvida detta lånebehov
är inklusive eller exklusive de 128 miljoner,
som han i januari sade att han
inte tänkte begagna. Eftersom vi nu
skall vara så precisa i våra beräkningar
av lånebehovet, vore det värdefullt att
få veta om det är 850 eller 720 miljoner
kronor som det rör sig om.

När statsrådet Sträng slutligen börjar
tala om att man skall se på det hela
över flera budgetår, vill jag säga att
detta inte bara skall gälla oppositionens
förslag. När det gäller regeringens förslag
har vi i förväg ingen aning om
vad herrskapet kommer med ett kommande
budgetår. När vi i våras för ett
år sedan förde denna debatt, var statsrådet
Sträng inne på samma resonemang,
men han talade då inte om för
oss — han kunde förmodligen inte —
att han i år skulle kräva ett belopp på
389 miljoner kronor för studiefinansiering.
Jag tror att det vore praktiskt
och rimligt att föra denna debatt för
det budgetår det gäller, så att vi har
samma möjligheter att överblicka hur
framtiden kommer att bli beskaffad, låt
vara att också de möjligheterna i herr
Strängs regi har visat sig vara ytterligt
begränsade.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng talade i sitt
långa anförande, som jag senare hoppas
att delvis få återkomma till, om att man
inte kunde ha ökat bostadsbyggandet
mer än som skett. Men förhållandet är
ju inte det att de reala resurserna är en
gång för alla givna. De har heller inte
varit fullt utnyttjade.

Om vi ser tillbaka på vad som skett
under en tioårsperiod kan vi konstatera
att t. ex. bostadsstyrelsen och andra
myndigheter många gånger påtalat att

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

resurserna inom byggnads- och anläggningsverksamhetens
område inte effektivt
och fullt utnyttjats.

Man kunde vidare ha utbildat folk
bättre. Herr Sträng bestrider visserligen
att man kunde ha ökat utbildningsresurserna
utöver vad som skett, men
detta bestridande kan knappast tas på
allvar. Man kunde också tidigare ha
sökt ordna ett system som gjort det lönande
att bygga billigare och bygga i
större serier. Det har man inte gjort. Det
anförda kan vara nog som exempel på
att möjligheter förelegat att producera
mer. Detta har även medgivits från socialdemokratiskt
håll, till och med i år.

Herr Sträng talar fortfarande om att
budgetbalansen bör uttryckas på det
sätt som nu sker. Låt mig bara betona
konsekvensen härav! Antag att herr
Sträng enligt sin terminologi under en
tioårsperiod har ett underskott i budgeten
på några miljarder kronor. Vid
bokslutet finner man att herr Sträng
dels investerat en massa pengar i affärsdrivande
verk, dels lämnat ut krediter
för enskilt bostadsbyggande på låt
oss säga 7 å 8 miljarder kronor. Genom
de höga skatteuttag som erfordrats härför
har, konstaterar alla, staten blivit
betydligt rikare. Vad skulle då herr
Sträng svara t. ex. en vanlig enkel skattebetalare
som ber honom förklara anledningen
till att det förekommit ett underskott
varje år på budgeten men att
staten ändå blivit så mycket rikare?

Frågan om konjunkturpolitiken och
konjunkturvariationerna är en helt annan
än frågan huruvida man vill ha en
hög nivå med stort statligt tvångssparande
i genomsnitt över en lång period
och variationer kring denna eller om
man vill ha en lägre nivå med ett lägre
genomsnittligt överskott på driftbudgeten
och variationer på denna lägre nivå.

Herr Sträng envisas hela tiden med
att blanda ihop dessa båda saker. Han
borde ändå inse att om man väljer att
hålla statens inkomster mycket högt i
förhållande till de löpande utgifterna

och att ha ett stort statligt tvångssparande
på lång sikt, måste man också ha
ett högt statligt skattetryck, även om
man i båda fallen har samma variationer
i finanspolitiken.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sträng tycker inte
riktigt om att jag nämnde de av OECD
gjorde sammanställningarna om skattetrycket
i de olika OECD-länderna i förhållande
till nationalinkomsten i dessa
länder. Jag sade att den direkta skatten
i Sverige uppgick till 17,9 procent och
att det land som låg närmast Sverige
hade en tredjedel lägre skatt. Jag framhöll
vidare att de sammanlagda direkta
och indirekta skatterna i vårt land uppgick
till 30,5 procent mot 27,3 procent
i det land som kom närmast Sverige.

Herr Sträng tycker att man borde beakta
de sociala avgifterna när man talar
om skattens storlek. Ja, det är i och
för sig beklagligt att den saken inte
finns angiven i dessa sammanställningar.
Men de siffror jag lämnat ger i alla
fall en viss uppfattning om skattetrycket.
30,5 procent av nationalinkomsten
i skatt är ingen liten siffra. Vi har i
detta land även avsevärda sociala avgifter.
Bland annat är ATP-avgifterna rätt
stora. Också de sociala avgifterna har
en stigande trend i vårt land, medan de
på annat håll visar en annan utveckling.

Jag tror inte att man över huvud taget
behöver göra några dylika internationella
jämförelser, alldenstund skattetryckets
höjd är en sådan realitet för
varje svensk medborgare att han mer
än väl känner till detsamma.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Sträng om mina uppdragsgivares
bekymmer. Vi kan lämna det därhän,
även om en sådan diskussion kunde
vara intressant. Jag skulie emellertid

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

vilja understryka det riktiga i en synpunkt
som herr Hedlund förde fram
vid Arets remissdebatt.

Om vi är överens om att vi inte vill
ha en statlig dirigering av avtalsförhandlingarna
utan vill behålla den frihet
som råder på arbetsmarknaden, betyder
väl inte det att vi måste dra slutsatsen
att vi inte nu kan komma längre
i fråga om möjligheterna till en samordning
mellan den statliga konjunkturpolitiken
och de olika parternas krav vid
förhandlingarna.

Jag ifrågasätter om vi skall se saken
på det sättet. Vi torde inte ha kommit
fram till ett kritstreck som vi inte kan
passera. Det bör finnas möjligheter till
en effektivare samordning än den man
för närvarande har. Jag är för min del
övertygad om att framtiden kommer att
visa att man inte kan undgå att ta upp
problemet om denna samordning med
större allvar än för närvarande om man
skall kunna undvika inflationsproblem
och en hel del luft i lönekuverten.

Herr Sträng sade också någonting om
att man kanske först borde skriva ut
räkningen innan man talar om skatteutjämning.
Ja, jag höll på att säga att
den räkningen redan är utskriven. Man
har ett visst utrymme att röra sig inom
och det är ju inte fråga om att öka de
totala kostnaderna, utan frågan gäller
hur kostnaderna skall fördelas. Jag är
på det klara med att man här har att
ta hänsyn till en budgetpolitisk aspekt.
Jag behöver inte upplysa herr Sträng
om att kommunalskatten och den statliga
skatten står upptagna på samma
skattsedlar. Vi skall inte, som högern,
blunda för att kommunalskatten är den
väsentliga för flertalet medborgare. Men
herr Strängs tilläggsdirektiv innebar att
kommittén, som många ledamöter redan
påpekat, saknar möjligheter att på allvar
ta upp detta problem till en radikal
prövning.

Jag är medveten om att de särskilda
statsbidragen ligger utanför kommitténs
förslag. Men låt mig ge ett exempel! År

Ekonomisk debatt

1918 betalade staten 70 procent av skolmåltidskostnaderna.
Nu betalar staten
8 procent av dessa. Det är bara 10 procent
av städerna och 23 procent av
landskommunerna som nu har statsbidrag.
Möjligheterna att skapa rättvisa
på bostadsområdet för pensionärerna
saknas också.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast ett par mycket
korta repliker!

Först kanske jag skall gratulera herr
Heckschcr som —- om jag hörde rätt —■
på tre minuter hann använda ungefär
dubbelt så många svåra ord som jag
behövde en hel timme till. Jag får försöka
bättra mig i fortsättningen — och
kanske även på det hållet med herr
Heckscher bjuda en framgångsrik konkurrens.

Men sedan ställde herr Heckscher en
fråga till mig angående dessa 120 miljoner
som han anser sig spara i sitt
budgetalternativ. Det finns i statsverkspropositionen
angivet att 10 procent
av kommunikationsverkens investeringar
är mera att betrakta såsom en reserv,
och för den händelse man har
att räkna med arbetslöshet inom verksamhetens
område skall den reserven
kunna användas.

Det blir ju ingen besparing om man
tar bort denna reserv. Om konjunkturen
är sådan, att man inte behöver använda
reserven, kommer också finansministern
att spara pengarna genom att
reservationsmedelsbehållningarna rent
automatiskt ökar i motsvarande grad,
så det där har visst herr Heckscher fått
om bakfoten.

Jag lovade att vara föredömligt koncentrerad.
Jag vill således svara herr
Eliasson i Sundborn när han säger, att
nu vill han ha en radikal och rejäl lösning
på den kommunala skatteutjämningen,
och visst måste en sådan betalas.
Ja, det låter lovande, herr Eliasson,
och detta uttalande bjuder herr

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

Eliasson, att när den frågan blir aktuell
också tala om för finansministern vilken
skatt finansministern skall höja för
att klara den generösare bidragsgivningen
till kommunerna. Jag tar herr
Eliassons inlägg såsom ett löfte om att
detta förslag kommer.

Man kan dock inte betrakta statens
transaktioner och förhållande till kommunerna
utifrån den enda bidragsformen
skolmåltidsbidraget, utan man får
lov att se på de samlade statsbidragen
till kommunerna. Det kan vara ett och
annat bidrag som har holkats ur och
andra och nya bidragsformer som har
kommit till under senare år. Ett faktum
är emellertid, att på de senaste tio åren
har statsbidraget totalt sett ökat icke
oväsentligt till Sveriges kommuner. Där
man i början på 1950-talet eller i skiftet
mellan 1940- och 1950-talen finansierade
cirka 12 procent av sina utgifter
med statsbidrag, där finansierar
man i dag — om jag minns rätt -—■ någonting
på mellan 18 och 19 procent
med statsbidrag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först försäkra,
att jag av erfarenheterna i denna kammare
har blivit så medveten om den
vördnad man är skyldig statsråd med
lång tjänsteålder, att jag inte vågade
mig på att använda ett enda främmande
ord som inte var hämtat ur herr
Strängs eget anförande. Jag skall försöka
beflita mig om att vara lika försiktig
också i fortsättningen. Att jag
nu begärt ordet beror på att jag vill
återkomma till frågan om de här 128
miljoner kronorna. Om statsrådet Sträng
hade läst i mina papper som jag gav
honom efter mitt förra anförande, hade
han sett att i denna beräkning finns
dessa 128 miljoner inte upptagna som
besparing. De finns alltså inte med i
den beräknade balansen.

Däremot ställde jag till herr Sträng
en fråga som han uppenbarligen fick
om bakfoten, för att i detta samman -

hang använda ett svenskt uttryck som
herr Sträng använde, nämligen när han
nämnde siffran 850 miljoner, eller 847
miljoner som det beräknade upplåningsbehovet
för budgetåret 1964/65 var. Ingår
i den siffran, eller ingår inle i den
siffran de 128 miljoner som han själv
säger att han inte skall begagna i ett
sådant konjunkturläge som det han
förutser? Det är den frågan jag har riktat
till honom och det är den frågan
jag gärna skulle vilja få ett svar på.

Om det nämligen är så, att den siffran
ingår i de beräknade 850 miljoner
kronorna, är alltså det sannolika
upplåningsbehovet för budgetåret icke
850 miljoner utan 720 miljoner. Skillnaden
mellan 850 och 720 kanske herr
Sträng tycker är obetydlig, men i så
fall är den obetydlig också i andra
sammanhang.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Sträng känner sig illa berörd, ty han
begränsade ju direktiven för kommittén
till de 750 miljonerna. Om han erinrar
sig siffrorna i sin egen statsverksproposition
i år, så utgår ett anslag
å 760 miljoner. Det finns alltså
ingenting över att festa på, utan det har
blivit en väsentlig försämring av kommunernas
ekonomi. Om statsbidragen i
kronor räknat har ökat, vilket jag inte
vill bestrida, har kommunernas kostnader
ökat så mycket mer, bl. a. därför att
regeringen har föreslagit och riksdagen
har beslutat att lägga på kommunerna
större uppgifter. Jag menar att
vi också bör göra en allmän avvägning
av skatteproblemen i samband med den
allmänna skatteberedningen. Dessutom
kan man innan dess genomföra vissa
reformer.

Jag måste verkligen säga att jag är
litet chockerad över herr Strängs anförande.
Det skulle passa mera in på
vad konservativt folk sade i denna riksdag
för 40 eller 50 år sedan när man

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

ville genomdriva reformer. Menar herr
Sträng verkligen att ett absolut rimligt
krav på rättvisa — eller skall vi kalla
det jämlikhet och broderskap — är en
sak som är bra bara man slipper ta
konsekvenserna? Skulle rättvisa vara
något som man kan vänta med några
årtionden? Om man är överens om att
eu sak är bra och bör genomföras, så
måste man väl försöka successivt genomföra
ett sådant program och också
göra en avvägning i budgeten samt ta
konsekvenserna, förutsatt att man menar
något med att människor skall behandlas
på ett likvärdigt sätt och ha
likvärdiga förmåner för samma kostnader.
Annars måste jag säga att svensk
socialdemokrati kommit långt bort från
principerna för sitt samhälleliga arbete.
— Det kanske är så också.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
ville inte medge att han nu för en annan
finanspolitik än han gjorde för två
år sedan. Får jag konstatera att, om
han i år utgått från samma principer
som år 1962 skulle han i dag ha kommit
till krav på ett väldigt överskott,
vilket han avstår från. Det måste slås
fast, att om herr Sträng ville föra samma
slags finanspolitik i dag som då,
skulle han under dagens högre konjunktur
inte ha så pass begränsat överskott
på driftbudgeten som han har •—•
d. v. s. han skulle höja skatterna med
någonting av storleksordningen en miljard.
Då skulle det bli principiellt samma
hållning som han intog för två år
sedan. — Herr Sträng skall f. ö. inte
förbise att när vi i TV diskuterade inför
svenska folket, förelåg sedan några
dagar beräkningar från riksgäldskontoret,
som pekade på att inkomsterna
skulle bli mycket större än beräknat.

Herr Sträng är en smula defaitistisk
när han accepterar en prisstegring på
2,5—3 procent om året. Enligt min mening
bör man fatta som en stor sam -

Ekonomisk debatt

hällsuppgift att förena full sysselsättning
med i varje fall en lägre inflationsgrad.

Dessutom offrar herr Sträng spararna,
tydligen utan att besväras av några
mer allvarliga hämningar. Men, herr
finansminister, det är inte nödvändigt
att offra spararna, även om det blir en
viss inflation, ty man kan ju intressera
sig för uppgiften att ge spararna möjligheter
till värdesäkra placeringar.
Det vore inte bara ett utslag av rättvisa,
utan det skulle också underlätta
kampen mot inflationen och bekämpandet
av kösamhället. Ger man spararna
möjlighet till värdesäkra placeringar,
kommer detta att uppmuntra till sparande,
och större sparvilja betyder
större möjligheter både i kampen mot
inflation och vid bekämpandet av kösamhället.

Men, herr talman, jag vill slå fast att
om finansministern skulle återgå till
den principiella finanspolitiska inställning
som han hade för två år sedan,
hade vi under i övrigt lika omständigheter
att vänta en skattehöjning av
storleksordningen en miljard. Därför
hoppas jag att herr Sträng skall stanna
kvar vid den inställning han intagit
i år, till vilken jag hälsar honom hjärtligt
välkommen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Får herr Heckscher och
jag hålla på några omgångar, kanske
begreppen klarnar. Jag skall kort och
gott säga att i upplåningen på 850 miljoner
ingår icke de 128 miljonerna, vilka
ligger såsom en reserv för den händelse
det blir sämre tider. Med den
förklaringen behöver herr Heckscher
inte i fortsättningen argumentera som
om de skulle ingå i detta lånebehov.
Nu är svaret givet.

Till herr Eliasson i Sundborn vill
jag säga att i transaktionerna mellan
stat och kommun har statsbidragen ökat

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

inte bara i kronor räknat utan också
procentuellt och relativt under den
gångna tioårsperioden.

Det är klart att jag kanske ger intryck
av någon form av överraskning,
när jag hör herr Eliasson friskt och
djärvt från talarstolen meddela att, när
han i framtiden kommer att bjuda mer
pengar till kommunerna, kommer han
också att tala om för finansministern
var finansministern skall ta dessa extra
pengar. Det är faktiskt ett nytt drag i
centerpartiets allmänna attityd, och det
är jag så förvånad över, att jag har anledning
att även visa ett förvånat anlete.
I vårt parti bär vi nämligen fått
vara så fasligt ensamma varje gång det
behövs nya skatter och nya inkomstförstärkningar.
Någon gång har ni följt
med, men nu är vi i det läget att när
vi kommer fram till nästa år har jag
en glädjande överraskning att vänta:
herr Eliasson kommer att tala om var
de här extra pengarna skall tas.

Allra sist vill jag till herr Ohlin säga
att när diskussionen fördes i TV — det
var väl någon gång omkring den 20
september 1962 ty det var ju i sista valveckan
—• fanns det en officiell siffra
från riksgälden, och den siffran talade
för en statlig upplåning på 700 miljoner
kronor för det budgetår som började
1 juli 1962 och slutade den sista
juni 1963. Att riksgälden någon månad
in på det nya budgetåret så radikalt
skulle ha förändrat sina prognoser och
sin uppfattning, att det skulle ge bakgrund
och täckning för vad herr Ohlin
nu i efterhand säger, när han talar om
en klar meningsförskjutning på vår sida,
det betvivlar jag i allra högsta grad.
Herr Ohlin preciserade det på det sättet
att det fanns uppgifter från riksgälden,
som var ett par dagar gamla och
som dementerade uppgiften om en statlig
upplåning på 700 miljoner kronor.
Det vore naturligtvis rätt intressant att
få det ytterligare utvecklat. Vad innebar
riksgäldens prognos två dagar före
herrar Ohlins och Erlanders debatt,

som så förändrade situationen, att herr
Ohlin menar att det finns täckning för
hans kritik och hans anmärkningar
här i dag?

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! En avgörande fråga
just nu på den ekonomiska politikens
område är prisutvecklingen. Regeringen
hör vara medveten om att det råder
en stark oro bland löntagarna för att
det synnerligen magra utfallet av avtalsrörelsen
helt skall försvinna genom
höjningar av priser, taxor och hyror.
Oron har inte stillats genom att finansministern
här i debatten hänvisar till
vissa siffror i nationalbudgeten. Finansminister
Sträng räknar med en höjning
av konsumtionspriserna på omkring 3
procent under detta år. De 1,3 procent
som Landsorganisationens medlemmar
får som kontant löneförhöjning förslår
inte långt vid en sådan utveckling. Den
enda möjlighet som lämnas — och den
står inte heller öppen för alla löntagargrupper
— är att genom s. k. löneglidning
söka hindra att reallönerna direkt
försämras. Men hur uppkommer löneglidning?
I många fall genom en ökad
arbetsinsats, genom ökad hets i arbetet,
alltså genom förändringar som borde
ge direkt utdelning i höjd reell förtjänst.

Fackförbund, fackliga centralorganisationer,
enskilda fackföreningar och
verkstadsklubbar har gett uttryck för
medlemmarnas oro inför prisutvecklingen.
Jag tycker regeringen tar för
lätt på detta problem. Det räcker inte
att svara — som herr Sträng gjorde här
i kammaren den 21 april — att regeringen
och det för prisövervakningen
ansvariga organet kommer att fortsätta
sin kontinuerliga observation av prisutvecklingen.
Vem väntar sig något annat,
eftersom pris- och kartellnämnden
har just denna uppgift? Det räcker inte
heller att tillfoga, som finansministern
gjorde, att observation kommer att ske
i skärpt form om utvecklingen skulle

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

göra det erforderligt. Observation i
skärpt form, vad är nu det för någonting?
Är det när man tittar efter en
vacker flicka om våren? Utan att vilja
fortsätta parallellen måste jag säga att
observation inte iir tillräcklig. Hur priserna
stiger har regeringen och det för
prisövervakningen ansvariga organet
observerat i många år nu.

Måste man acceptera en prisstegring
med minimum 3 procent om året? Regeringen
tycks anse, om man får döma
av vad herr Sträng sagt, att en sådan
prisstegring är något slags livgivande
regn för den kapitalistiska ekonomien.
I en TV-dcbatt talade handelsminister
Lange, under vars departement prisövervakningen
ligger, om den utomordentliga
makt samhället numera har att
ingripa inom ekonomien. Om företagen
inte följer »spelreglerna», så kommer
samhället att ingripa, sade herr Lange,
och han försäkrade att han kände sig
rätt lugn över att samhället har de
nödvändiga medlen.

Jag hade tänkt fråga finansministern,
därest han inte hade passat på att evakuera
kammaren — för att begagna det
språk han tycker om att bruka — om
det är i överensstämmelse med de »spelregler»
regeringen anser vara de riktiga,
att företagen och statsmakterna tillsammans
ställer till med en prisstegring
om minst 3 procent per år? Herr Sträng
har redan antytt, att regeringen tydligen
anser att en permanent inflation
hör till »spelreglerna». Jag skulle gärna
vilja höra mera om motiveringen för
teorien att cn fortsatt inflation är nödvändig
om samhällsekonomien skall
kunna fungera. Herr Sträng förklarade
nyss att prisstegringen om ungefär 3
procent är det pris som vi måste betala
för att få en hög sysselsättning.
Jag tror att detta är en mycket tvivelaktig
för att inte säga direkt felaktig
teori. Men det handlar om invecklade
sammanhang som det skulle föra för
långt att nu fördjupa sig i. Jag vill
emellertid anföra ett praktiskt exempel

Ekonomisk debatt

för att belysa att saken inte är så enkel
som finansministern har framställt den.

På ett av prisområdena är regeringens
passivitet mer än lovligt stor. Det gäller
priserna på importvaror från EFTAländerna.
Också detta problem bär tagits
upp här i kammaren och handelsministern
har svarat att eu ny utredning
kommer i juni. I fjol publicerades
en utredning som visade att företagen
i stort sett inte hade låtit tullsänkningarna
slå igenom i sänkta priser. Nu är
sänkningen av tullarna så stor att det
handlar om mycket pengar — 150 till
200 miljoner kronor eller lika mycket
som LO:s medlemmar tillsammans får
i lönehöjning i år. Det räcker inte med
att bara redovisa år efter år att de flesta
företag behållit dessa belopp inom
rörelsen i stället för att de kommit konsumenterna
till godo. Meningen med
att avskaffa tullarna gentemot EFTAländerna
var väl inte att importföretagen
skulle få det bättre ställt? Det är
otillständigt att man inte gjort något
för att pressa ned priserna på dessa importvaror.
Regeringen har ju maktbefogenheter
att ingripa med högstpriser,
om den så önskar. Vill den inte eller
vilken är orsaken till passiviteten?

Redan i remissdebatten i år tog jag
upp frågan om de stora värdestegringsvinsterna
på aktier och hemställde att
regeringen skulle låta en expertgrupp
snabbt undersöka möjligheterna att
skärpa beskattningen av dessa vinster
för att dels hejda den inflationsdrivande
uppgången på fondbörsen, dels öka
inkomsterna till statskassan.

Jag återkom till problemet i den följande
skattedebatten. Vid bägge tillfällena
uttalade sig finansministern mycket
negativt om möjligheterna att vidta
några åtgärder.

När jag nu nämner denna fråga igen
är det huvudsakligen för att uttala min
tillfredsställelse över att finansministern
under mellantiden tillsatt tre sakkunniga
för en översyn av bestämmelserna
om beskattning av värdestegringsvins -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

ter på aktier m. m. Det visar att finansministern
ibland tar vara på uppslag
som ges, och däröver har man ju, när
det gäller så här goda uppslag, enbart
skäl att vara belåten.

På en punkt tror jag emellertid det
det varit till fördel om direktiven för
de sakkunniga utformats något annorlunda.
Det gäller formuleringen, att »en
utgångspunkt för utredningen bör vara
att icke realiserade värdestegringsvinster
i princip ej bör beskattas i andra
former än nu är fallet». Visserligen
finns möjligheten att skärpa förmögenhetsbeskattningen
såsom föreslagits från
kommunisterna, men jag tror inte att
denna skatteform är tillräcklig. Finansministern
har emellertid möjligheten,
liksom vi alla här, att komplettera de
sakkunnigas kommande förslag i den
mån direktiven gör att detta måhända
blir ofullständigt.

Den mycket optimistiska bild som finansministern
nu — och som det synes
på goda skäl -— kan måla av den ekonomiska
utvecklingen under 1964 bekräftar
riktigheten av den kritik som
framförts mot en råd av regeringens åtgärder.
Den totala produktionen väntas
öka med 5% procent, vilket är en hög
siffra. Det är med hänsyn till högkonjunkturläget
och den väntade starka
produktionsökningen anmärkningsvärt,
att regeringens politik i så hög grad
präglas av åtgärder som syftar till att
begränsa ökningen av konsumtionen.
Den privata konsumtionen väntas — om
man tar beräkningarna i nationalbudgeten
för gott •— stiga med 3% procent
eller något långsammare än i fjol, när
produktionsökningen var avsevärt lägre
än vad nu väntas. Regeringen och riksdagen
medverkar direkt till denna begränsning
av den möjliga konsumtionsökningen
genom olika åtgärder: beslut
om skattehöjningar för de vanliga inkomsttagarna,
beslut om höjda taxor i
olika statens företag, beslut som leder
till höjda hyror.

Jag måste fråga: Vad finns det för

anledning att på detta sätt begränsa ökningen
av den privata konsumtionen,
så att denna blir lägre än 1963? En
lämplig avvägning måste alltid ske mellan
konsumtion och investeringar, men
mig förefaller det som om regeringen
här gör en felaktig avvägning. På skattepolitikens
område förde vår grupp
som bekant redan vid riksdagens början
fram förslag som tedde sig mera acceptabla
ur löntagarnas synpunkt än den
politik som regeringen lyckats trumfa
igenom — också mot en opinion i sitt
eget parti. Vi ville inte vara med om att
ta bort avdragsrätten för folkpensionsavgifterna
samtidigt som bolagen fick
lindrigare skatt genom bestämmelserna
om investeringsavdrag för maskiner. De
samma dag av riksdagen fattade besluten
om att höja skatterna för de vanliga
inkomsttagarna med 500 miljoner kronor
och sänka dem för bolagen med
100 miljoner kronor länder icke socialdemokratien
till någon ära.

Den senaste enkäten om investeringarna
tyder på en uppjustering, om än
blygsam, av industriens investeringsplaner
för 1964. Sannolikheten för en mer
betydande uppgång för industriinvesteringarna
1965 har av fler skäl blivit
större, konstaterar finansministern. Utvecklingen
får visa om riksdag och regering
fullkomligt i onödan skänkt företagen
100 miljoner kronor.

Vårt förslag till ökning av statsinkomsterna
med andra medel än den allmänna
skattehöjning, som beslutats under
denna riksdag, har redan tidigare
avvisats av bevillningsutskottet och
riksdagsmajoriteten. Man ville inte vara
med om att höja den mycket låga skatten
på stora förmögenheter och inte
heller omedelbart ta ut något av de väldiga
värdestegringsvinsterna på aktier.
Däremot hade socialdemokraterna ingenting
emot att höja skatterna för de
vanliga inkomsttagarna, och folkpartiet
ingenting emot nya indirekta skatter.
Högern har i sin reservation sagt rent
ut vad även socialdemokratien, folkpar -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

tiet och centerpartiet i verkligheten är
överens om, nämligen att enligt deras
åsikt eu större del av statsutgifterna i
fortsättningen hör täckas med indirekta
skatter. I väntan på att förslagen
från allmänna skatteberedningen erkänns
som grundvalen för den fortsatta
diskussionen är mycket som sagts i denna
debatt huvudsakligen led i en skenfäktning.

I kompletteringspropositionen behandlas
även frågan om utvecklingen av
statens inkomster och utgifter på längre
sikt. Det är ett utomordentligt betydelsefullt
problem, som skulle förtjäna
sin särskilda diskussion. Någon fullständig
lösning förefaller det mig inte som
om finansministern hade presterat, och
det är givetvis också eu svår sak. Det
bidrag jag vill ge är synpunkten att de
nuvarande finansieringskällorna i längden
förefaller otillräckliga. Skattepolitiken
har dessutom fått en utformning,
som gör att medan en majoritet av medborgarna
drabbas relativt hårt, finns
det mycket betydande källor för skapande
av inkomster och förmögenhetsökningar
som beskattas i mycket ringa
grad.

Det kapitalistiska samhället i sitt nuvarande
utvecklingsstadium kännetecknas
av en mycket stark egendomstillväxt
i olika former. Källan för denna
tillväxt av kapitalistisk egendom är utsugning
och utplundring av de produktivt
arbetande människorna. Aktievärdena
ökar enormt, markvärdena ökar
enormt, företagens egendom tillväxer
mycket snabbt. Dessutom finns en immateriell
värdeökning som har sin
grund i monopolrättigheter, goodwillvärden
o. s. v., vilka i sin tur tas till
intäkt för anspråk på andel i produktionsresultatet.
Beskattningen av aktiebolagen,
av den kapitalistiska företagsamheten
i vårt land, är verkligen som
herr Sträng sade mycket favorabel. Jag
anser att stat och kommun inom en
mycket snar framtid måste söka att öka
sina inkomster på följande tre vägar,

Ekonomisk debatt

nämligen för det första: förstatligande
eller kommunalisering av vinstgivande
företag, varigenom profiterna kan tillfalla
samhället och inte som nu eu
grupp privata kapitalägare, för det andra:
indragande av markvärdestegring
till samhället och för det tredje: indragande
av aktievärdestegring till samhället.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande, eftersom våra skatteförslag
redan varit under behandling i
kammaren, utan jag kan i detta läge
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von SYDOW (li):

Herr talman! Ett av de intressantaste
aktstycken som av regeringen sättes i
riksdagsledamöternas händer under vårsessionen
är otvivelaktigt Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för nästkommande
budgetår. Det är därför som vi varje år
har denna ekonomiska debatt — en debatt
som enligt min mening är bland de
allra viktigaste under en riksdagssession.
Den tycks också även i år ta större
delen av en hel arbetsdag i anspråk.
Propositionens rubrik förses regelmässigt
med ett »m. in.», under vilket tilllägg
döljer sig ett antal bilagor som i
sammanhanget inte är av det minsta intresse.
För den som vill skaffa sig en
bild av nuläget för vår industri och för
vårt näringsliv över huvud taget, liksom
för den som dessutom vill ta del av
de prognoser som kan göras på dessa
områden, är en genomgång av proposition
nr 150 en fängslande läsning —
fängslande därför att vår industri och
vårt näringsliv är den »krok», på vilken
så oerhört mycket är upphängt av våra
möjligheter till fortsatt ekonomiskt
framåtskridande med alla de reformer
av olika slag som följer i släptåg med
en sådan utveckling.

Låt mig börja med att säga att jag
gärna ger mina komplimanger för den
omsorg och den noggrannhet med vilken
författarna till den reviderade fi -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

nansplanen år 1964 gått till verket. Såvitt
jag kunnat finna lämnas här i allt
väsentligt en riktig skildring av dagens
ekonomiska läge för näringslivet i såväl
in- och utlandet. De återgivna prognoserna
är inte heller gripna ur luften,
då de i stor utsträckning är baserade
på näringslivets egna uppgifter,
kompletterade med beräkningar hämtade
från utvecklingstendenser i våra köparländer.
Den goda och gynnsamma
bild av den ekonomiska utvecklingen
under resten av detta år som vi onekligen
får fordrar dock några kommentarer,
vilka emellertid inte förändrar
huvudintrycket av att år 1964, som finansministern
själv en gång sagt, bör
bli »ett bra år».

Jag skulle dock en liten smula, till
skillnad från vad som förut i dag anförts
från denna talarstol, vilja vända
mig mot att den reviderade finansplanen
i mitt tycke alltför mycket uppdimensionerar
dessa gynnsamma utsikter
till en klar högkonjunkturs höga nivå.
Visst är det sant att produktionen kommer
att gå upp och sysselsättningen likaså
och att efterfrågan på våra industriprodukter
såväl på hemmamarknaden
som på exportmarknaden är i stigande.
Det är också sant att vi på några
håll, särskilt i Mellan- och Sydsverige,
börjar lida av en delvis besvärande brist
på arbetskraft. Med en verklig högkonjunktur
måste väl emellertid menas att
industriens försäljningspriser kan hålla
takten med de stigande omkostnaderna.
Prishöjningar har förekommit och kan
på sina håll ännu förväntas — vad finansministern
sade därom alldeles nyss
är riktigt — men bilden är härvidlag på
intet sätt enhetlig. De prishöjningar som
förekommit är på de flesta håll otillräckliga,
på andra helt obefintliga, i
synnerhet inom industribranscher i vilka
stor överkapacitet alltjämt trycker
marknaden och konkurrensen är särskild
hård. Man måste — det vill jag
understryka — ta denna delvis mycket
ogynnsamma prisutveckling i betrak -

tande innan man är färdig att uttala sig
om huruvida år 1964 kommer att bli ett
klart högkonjunkturår eller inte. Att det
finns anledning till varsamhet i omdömet
på denna punkt ådagalägges av det
faktum att talrika företag — med vissa
undantag, det är sant — visar en krympande
vinstmarginal, som inte ens en
kraftig omsättningsökning kan neutralisera.
I många fall görs nu investeringar
mest i syfte att uppnå en rationaliseringseffekt.
Lönekostnaderna stiger
emellertid så snabbt att denna effekt
mer eller mindre omedelbart försvinner
igen. Det råder, som en ekonomisk
skribent nyligen uttryckt det, »en ödesdiger
kapplöpning mellan rationaliseringsinvesteringar
och personalkostnaderna».

Får jag ta till en liknelse? Dagens situation
inom vår industri påminner om
att skjuta mot ett mål som rör sig mycket
fort i sidled och som det fordras
en mycket god »framförhållning» för
att kunna träffa.

Industrien gör själv mycket stora ansträngningar
att nå målet: att komma
ikapp med de ständigt och kraftigt växande
omkostnaderna. Främsta medlet
härför har jag redan nämnt: rationalisering
i syfte att spara arbetskraft såväl
i fabriker som på kontor. Frågan
är emellertid om den »framförhållning»
som ligger häri på ett positivt sätt underlättas
av den statliga ekonomiska politiken.
Det är på denna punkt det finns
anledning till kritik mot vissa avsnitt
i finansplanen.

Det är visserligen sant att en del av
kostnadsökningarna kan mötas med vad
vi brukar kalla »vardagsrationalisering»,
som inte kostar så mycket. Kostnadspostens
uppgång är emellertid så snabb
och omfattande att det inte räcker långt
med slika åtgärder. Det är här som de
stora investeringarna, framför allt på
maskinområdet men också på byggnadsfronten,
kommer i blickpunkten.

Finansplanen pekar själv på att industriens
investeringar fortfarande Ur en

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

svag punkt i konjunkturutvecklingen.
Även om de beslut som fattas av arets
riksdag är ett steg i rätt riktning mot
stimulerande av industriinvesteringarna,
tror jag att de förhoppningar om ett
brytande av investeringsstagnationen
under nästa år som uttrycks i finansplanen
är alltför vaga. Det behövs ju
pengar för investeringar — ett banait
konstaterande. Kan vi förväntas ha dessa
pengar till förfogande i tillräcklig
omfattning under den tid som nu kan
överblickas? Ja, nog finns det i detta
avseende tillräckligt med frågetecken,
som man kan sätta i kanten av finansplanens
marginaler. .lag skulle bara vilja
erinra om några sådana frågetecken.

Den för all investering på det enskilda
företagsområdet särskilt betydelsefulla
självfinansieringen är hårt naggad i
kanten. Den inom stora områden av näringslivet
fallande lönsamheten är en
av orsakerna till detta. En annan orsak
är att söka i den felaktiga företagsbeskattning,
som tungt drabbar industrien
i form av avgifter vilka utgår vare sig
vinst eller förlust erhålles av rörelsen.
På denna punkt är jag rädd att vi inom
industrien definitivt har en annan uppfattning
än den finansministern nyss
gav uttryck för. Jag syftar, såsom kammaren
väl förstår, på omsättningsskatten
för investerings- och förbrukningsartiklar
samt på energiskatten.

Möjligheten till en ökning av industriinvesteringarna
blir emellertid först
och främst beroende av om tillräckligt
utrymme kan skapas på kreditmarknaden,
där vi för närvarande befinner oss
långt ifrån en fri konkurrens. En uppbromsning
av de offentliga investeringarna
är ofrånkomlig. De aviserade
åtgärderna i syfte att minska de statliga
investeringarnas ökningstakt är därför
tillfredsställande och bör med kraft fullföljas.
Nödvändigheten av en konjunkturanpassning
i fråga om de kommunala
investeringarna förbigås emellertid,
såvitt jag kunnat finna, helt i kompletteringspropositionen,
trots att dessa in -

Ekonomisk debatt

vesteringar under aren 1960—1963 ökat
med respektive 6, 10,5 och 16 procent.
För år 1964 förutses en ny uppgång
med 11 procent eller med 2 procentenheter
mer än som beräknades i januari.
Finansministern har också i dag omvittnat,
hurusom de kommunala investeringarna
för närvarande utgör en synnerligen
starkt pådrivande kraft inom
vår samhällsekonomi.

Mot bakgrund av de efterlysta ökningarna
i den privata investeringsverksamheten
är det anmärkningsvärt att
ökningen av såväl de offentliga investeringarna
— särskilt genom den del som
faller på den kommunala sektorn — som
den offentliga konsumtionen enligt finansplanens
kalkyler beräknas bli större
än ökningen av bruttonationalprodukten.

Om vi inte kan få industriinvesteringarna
att väsentligt vända uppåt igen,
är finansplanens prognos om en betydande
ökning av produktionen enligt
min mening baserad på alltför högt liggande
och osäkra antaganden. Medan vi
väntar på att igångsatta och kommande
investeringar skall fullt slå igenom när
det gäller minskad åtgång av arbetskraft
per producerad enhet, har vi också
att ta hänsyn till en annan, av finansplanen
erkänd svag punkt, nämligen
bristen på arbetskraft. Flera talare
har redan berört den saken och vi har
på de yttersta av dessa dagar fått läsa
ganska skrämmande siffror i pressen.
Med hänsyn till befolkningsutvecklingen
i vårt land också på längre sikt är det
fråga om, huruvida inte denna brist
kan befaras bli bestående och ytterligare
växa även utan speciellt högkonjunkturbetonade
inslag i vårt ekonomiska
liv. En ökning av arbetskraftimporten
synes därför högst angelägen. Jag
noterar med tillfredsställelse att man
på vederbörande myndighetshåll också
har detta klart för sig och att tidigare
motstånd från svenska arbetstagarkretsar
nu synes tillhöra det förflutna.

Herr talman! När det gäller att rätt

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

bedöma den ekonomiska utvecklingen
i vårt land kan man inte komma ifrån
att beskattningen av såväl fysiska som
juridiska personer utgör en faktor i ekvationen
som är av utslagsgivande betydelse.
Just nu kan det därför synas
en smula onyttigt att syssla med prognoser
på det ekonomiska fältet, eftersom
vi — såsom vi i dag hört av herr
Gustafson i Göteborg — om ett par
veckor kommer att ha skatteberedningens
förslag i våra händer. Åtskilligt har
ju redan sipprat ut om betänkandets
innehåll, och så mycket synes vara klart
som att förslaget innebär mycket betydande
omstöpningar av skattesystemet,
omstöpningar som kan få inverkningar
på prognosbedömandet i fråga om vårt
näringslivs närmaste framtid. De prognoser,
som nu gjorts i finansplanen och
som jag i vissa stycken kommenterat,
vilar på det förhållandet att man ännu
inte sett vad skatteberedningen kommer
att föreslå. Ingen kan vara färdig med
ett uttalande om en handling som ännu
icke nått offentligheten. Men skulle förhoppningar
om en rimligare beskattning,
som från många håll knutits till
förslaget, visa sig berättigade, är det i
hög grad angeläget att dessa förändringar
snabbast genomföres.

I avvaktan på det som vi i detta avseende
kan få ta ståndpunkt till — såsom
jag hoppas senast under nästa vårriksdag
— har vi i dag att besluta om
bevillningsutskottets förevarande betänkande
nr 55.

Den till utskottets utlåtande fogade
högerreservationen betyder i pengar en
ren obetydlighet i jämförelse med riksstatens
hela omslutning. Någon finansiell
inverkan värd att nämna kan ett bifall
till reservationen därför inte få.
Dess betydelse ligger på det psykologiska
planet.

När man under dessa vårdagar har
promenerat genom våra parker, har
man här och var mötts av plakat som
förkunnat »Mot nya djärva mål». Denna
devis, som i sin allmänna formule -

ring har en stark förankring i varje
industrimans målsättning för den verksamhet
som är hans, har som alla vet
till undertecknare »Socialdemokratiska
partiet 75 år».

Att det även på det politiska området
vid fattande av beslut om nya reformer
fordras ett visst mått av djärvhet,
ofta förenat med ett betydande risktagande,
är jag den siste att bestrida. Vi
har många bevis på sådana beslut, om
vilkas huvuddrag ingen meningsskiljaktighet
förelegat. Att nu på ett närmast
slentrianmässigt sätt upprepa förslaget
att uttagningsprocenten fortfarande
skall vara 100 synes mig stå i dålig samklang
med den djärvhet att pröva något
nytt som de nyssnämnda plakaten vill
förespegla svenska folket att man vill
arbeta för.

Skulle det inte nu vara på tiden att
i likhet med vad som skett på annat håll
våga sig på den blygsamma — jag vågar
faktiskt använda ordet blygsam i sammanhanget
—- sänkning av uttagningsprocenten
som föreslagits i reservation
I, allra helst som det är svårt att förstå
att vi därigenom skulle ikläda oss risk
för att staten inte skall kunna göra rätt
för sina åtaganden? Det skulle dessutom
för vida kretsar av vårt folk såväl inom
som utanför näringslivets direkta hank
och stör kännas som en välförtjänt uppmuntran
att få ett bevis på att vi inte
befinner oss i en obrytbar trollcirkel
när det gäller skatteuttaget. En sådan
psykologisk uppmuntran kan skattebetalarna
i nuvarande läge vara förtjänta
av.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I till bevillningsutskottets föreliggande
betänkande.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det hör sedan länge till
självklarheterna att samhället bör föra
en aktiv konjunkturpolitik. Hotar en
överkonjunktur, måste vi försöka dämpa
efterfrågan. Går utvecklingen mot en
lågkonjunktur, är uppgiften att stimule -

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Nr 28

Öl

ra efterfrågan och verksamheten i näringslivet.
Det väsentligaste problemet
under senaste tid har väl varit överkonjunkturhotet.
Den samhällsekonomiska
situationen har ofta präglats av
eu balans på gränsen mellan högkonjunktur
och överkonjunktur. Vi har ofta
haft en s. k. hemmagjord inkomst- och
kostnadsinflation, som inte kan vara till
gagn för utvecklingen i vårt samhälle.
I år få vi hoppas på en bättre balans än
under de närmast föregående åren, men
läget kan ju snabbt ändras så att vi kommer
in i en verklig inflationistisk utveckling.

En aktiv konjunkturpolitik kan kräva
olika medel, såväl finanspolitiska som
penningpolitiska. Arbetsmarknadspolitiken
är också av största betydelse. Mellan
finanspolitiken och penningpolitiken
kan det ofta vara ett val. Min mening
är att man härvid i första hand
bör lita på finanspolitiken.

På många håll har man en gammal
kärlek till räntepolitiken. Det är, tror
jag, en olycklig kärlek •— i varje fall
kan den ha ogynnsamma verkningar
för stora delar av vårt näringsliv. Räntepolitiken
är givetvis ett användbart
lconjunkturpolitiskt vapen, som emellertid
träffar ganska ensidigt. Man kan inte
träffa andra än dem, som behöver låna
pengar för sin verksamhet. Det blir i
hög grad de mindre företagarna som
träffas av räntehöjningarna.

Stora delar av näringslivet har drabbats
svårt av räntehöjningar, men den
samhällsekonomiska effekten har enligt
min bedömning varit jämförelsevis liten.
Det borde ha funnits anledning att i
större utsträckning lita till finanspolitiken.
Är det, som det oftast är, fråga
om en s. k. inkomstinflation, förefaller
det åtminstone mig naturligt att motmedlet
inte bör sökas i en räntehöjning,
som minskar vissa sektorers möjligheter
att tillgodose ökad efterfrågan, utan i en
finanspolitik, d. v. s. en aktiv konjunkturpolitik,
som allmänt kan dämpa efterfrågeöverskottet.

Ekonomisk debatt

Skall skatteinstrumentet — det gäller
ju här uteslutande den indirekta skatten
— vara effektivt i konjunkturpolitiskt
syfte, måste det givetvis vara smidigt,
anpassningsbart efter konjunkturerna.
Räntepolitiken kan snabbt ändras efter
konjunkturerna, men det är betydligt
omständligare med beskattningen. Det
är nödvändigt att man får möjligheter
till en sådan utformning av beskattningen
att åtminstone en viss del av
den kan ändras efter konjunkturens
växlingar. För närvarande är skattepolitiken
alltför ovig för att effektivt kunna
tjäna en aktiv konjunkturpolitik.

Denna fråga har ju diskuterats tidigare,
inte minst i tidningspressen. Det
finns förespråkare för den ståndpunkten,
att man helt enkelt skulle flytta
över en del av beskattningsmakten till
kanslihuset. Då skulle ju finansministern
kunna höja eller sänka konjunkturbromsen
så som det passar honom. Den
lösningen kan i varje fall inte jag vara
med om. Svenska folkets urgamla rätt
att sig självt beskatta kan man inte gärna
behandla på detta sätt. Beskattningsmakten
bör som hittills ligga hos riksdagen
allena. Men riksdagen kan inte
alltid vara samlad när det konjunkturpolitiska
läget ändras. Konjunkturväxlingarna
kan ju inte rätta sig efter riksdagssessionerna.
Det bör alltså finnas
ett instrument eller ett organ som i
riksdagens ställe snabbt och smidigt kan
handha den del av beskattningen som
man vill ge en konjunkturpolitisk uppgift.
Det är detta problem som är anledningen
till vår motion.

Nu har bevillningsutskottets talesman
hänvisat till stabiliseringsutredningens
betänkande och till att skatteberedningen
har att fundera över den roll som
beskattningen kan spela i konjunkturpolitiken.
Allt detta kan i och för sig vara
riktigt. Men jag tror inte att man därmed
har kommit i närmare kontakt med det
verkliga problemet i detta sammanhang,
nämligen att få en smidig konjunkturbeskattning,
som kan ligga i riksdagens

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

eller ett riksdagsorgans hand. Jag skall
villigt erkänna att det är en mycket
känslig fråga som jag här berör. Det är
angeläget att man inte gör avkall på den
urgamla principen att svenska folket
skall sig självt beskatta.

Det är fullt riktigt som herr Brandt
har anfört, att stabiliseringspolitiken
säkert skulle vinna på en smidigare konjunkturbeskattning.
Därför finns det
kanske anledning att återkomma. Kan
man lösa det konstitutionella problemet,
tror jag att man är frågans lösning
ganska nära.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt — den har kanske pågått
alldeles för länge — utan jag vill helt
enkelt sluta med att yrka bifall till den
reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 55 som har avgivits av
herrar Sundin och Nilsson i Tvärålund
och som betecknas med nr II.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottet har
den bestämda uppfattningen att det
vore synnerligen olyckligt om beskattningsrätten
överlämnades till något annat
organ än riksdagen. Förslagsställarna
har inte heller närmare preciserat
vilket detta andra organ skulle vara.

Om man skulle använda beskattningspolitiken
i konjunkturpolitiskt syfte,
på det sätt som herr Börjesson i Falköping
här talade om, är jag övertygad
om att stora risker skulle föreligga för
felaktiga beslut. Det skulle också kunna
betyda väsentliga nackdelar för stora
delar av svenska folket, inte bara för
enskilda människor utan även för näringslivet
och kanske alldeles speciellt
för de små företagarna, vilka då skulle
drabbas hårt. Därför är det ytterligt angeläget
att vi på allt sätt slår vakt om
riksdagens beskattningsrätt. Den är inte
någonting som vi kan överlämna till
något annat organ.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
detta sannerligen inte är någon lätt
fråga, och som jag sade i mitt första
anförande skall svenska folket inte släppa
ifrån sig denna urgamla rätt att sig
självt beskatta.

Men vi bör också fundera över vilka
möjligheter vi bar att komma till rätta
med inflationen. Vi lever nu i en tid av
stark expansion, och man kan fråga sig
vart utvecklingen kommer att leda hän.
För närvarande har vi överhettade konjunkturer,
och vi kan därmed få en ytterligare
påspädning på inflationsbrasan.
Därför bör vi tänka igenom möjligheterna
att komma till rätta med inflationen,
som sannerligen inte är ett lätt
problem att lösa, det vill jag än en gång
understryka.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson anser
att man skall ta sig en funderare på
frågan hur man skall kunna lösa dessa
problem. Jag skulle vilja rekommendera
herr Börjesson att läsa stabiliseringsutredningens
betänkande. I denna utredning
var herr Börjessons partivän
herr Hansson i Önnarp en mycket värderad
medarbetare. Där använde vi fem
år till att diskutera denna fråga, bl. a.
mycket ingående det problem som tagits
upp i motionen. Vi kom till resultatet
att vi inte kunde rekommendera
något överflyttande av riksdagens beskattningsrätt
på ett organ utanför riksdagen,
även om det skulle vara utsett av
riksdagen som sådan.

Till herr Börjesson, som såvida jag
förstod honom rätt hävdade att motionen
bara gällde den indirekta beskattningen,
vill jag säga att de som nu framför
allt talar om att man skall använda
finanspolitiken i konjunkturpolitiskt
syfte vill variera företagsbeskattningen
och låta företagen —- stora som små

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

— drabbas av skattehöjningar för den
händelse att konjunkturerna blir bättre.
När herr Börjesson får denna upplysning,
kanske hans etusiasm för detta
egendomliga förslag något svalnar.

Herr HANSSON i önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Gustafson
i Göteborg direkt apostroferade mig
i samband med det utredningsarbete vi
bedrev i stabiliseringsutredningen, vill
jag bara instämma i vad han sade beträffande
de slutsatser som vi kom fram
till efter en mycket ingående analys.

Jag vill bara bringa detta till kammarens
kännedom.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Såväl herr Magnusson
som herr Gustafson i Göteborg avvisade
reservationen med hänvisning till att utskottet
var enigt om att inte överlåta
beskattningsrätten till något annat organ
än riksdagen. Jag vill liksom herr Hansson
i önnarp göra ett påpekande i detta
sammanhang.

I reservationen står det nämligen: »I
motionerna har särskilt understrukits
att den åsyftade anpassningen av beskattningen
givetvis inte får medföra att
riksdagen avhänder sig något av sin
bestämmanderätt på beskattningens område.
Utskottet vill framhålla att detta
bör vara en självklar utgångspunkt vid
frågans utredning.»

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för att beröra en detalj i den allmänna
debatten om löner och priser.
Enär det förmodligen blir så att vi under
sommarens lopp allt mer kommer
att få höra av denna debatt, anser jag
det vara nödvändigt att man pekar på
och om möjligt rättar till ett försök att
överdriva en detalj, som jag skall beröra.

Ekonomisk debatt

Finansministern sade i sitt anförande
bl. a. att jordbrukets förhandlare och
jordbruksnämnden så snart som lönestegringar
inträffar börjar beräkna konsekvenserna
av detta för jordbruket och
den lämpliga kompensation som kan
behövas. Detta, sade finansministern,
leder till prisstegringar.

Finansministern underströk mycket
riktigt, att riksdagen har fattat beslut
om en sådan ordning, som vi alla är
överens om. Det gäller emellertid att
man inte ger denna detalj större proportioner
än som motsvarar verkligheten.
Det anmärkningsvärda var att finansministern
endast lämnade detta
exempel på eventuella konsekvensstegringar
av ett löneavtal.

Men det var kanhända ganska signifikativt.
Lika säkert som amen i kyrkan
kan man nämligen numera också räkna
med att en viss politisk underrättelsetjänst
efter varje slutad lönerörelse utser
lämpliga syndabockar, på vilka man
bör lägga skulden därest lönestegringarna
skulle komma att utlösa en inflation,
d. v. s. penningvärdeförsämring eller
varufördyring.

I regel är det då jordbrukets prisavtal,
som förs fram såsom den främsta
tillskyndaren av en sådan reallöneminskning
som en inflation utgör. Så
har naturligtvis skett i år liksom tidigare
år, och i vissa av regeringspartiets
pressorgan har man till och med ansett
sig kunna ange graden av medverkan
i en sådan utveckling mot inflation.
Därvid kommer självfallet jordbruket
som nummer ett, därefter kommer de
internationella prisstegringarna och till
sist givetvis de inhemska löneökningarna.

Även från annat håll har emellertid
samma tongångar förts fram. Nåja, försöka
duger. Jag tror emellertid att man
kan utgå från att de som sprider detta
slag av upplysningar talar mot bättre
vetande. I verkligheten torde snarare
rangordningen mellan eventuella inflationsrisker
bli helt omvänd.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

Man fäster sig särskilt vid att vissa
förhoppningar ställs på en löneglidning;
klara uttalanden görs om sådana förhoppningar.
Det är kanske inte möjligt
att förhindra en löneglidning — orsakerna
är inte lätta att komma åt. Jag
tror emellertid det är felaktigt att uttala
förhoppningar om en löneglidning,
även om uttalandena är avsedda som
tröst i en viss situation.

När det gäller de internationella prisstegringarna
har jag tidigare givit uttryck
åt samma tankegångar som herr
Hermansson nu — jag har yppat förvåning
över att de sänkta tullarna inte
åstadkommit någon som helst prissänkning.
Vid en tullhöjning brukar det
ganska snabbt räknas ut, vilken belastning
för konsumenterna som tullhöjningen
kommer att leda till. Jag tycker
att en tullsänkning borde verka i motsatt
riktning.

Jordbrukets prisavtal har förts fram
som en av orsakerna till inflation. Det
vore då intressant att få en förklaring
till hur det kan komma sig att konsumentprisindex
under den tid prisavtalet
gällt — 1959—1963 — stigit från
153 till 175 enheter, d. v. s. med 22 enheter,
medan samtidigt inkomsteftersläpningen
för normjordbruket ökat från
3 600 år 1959 till 7 140 vid senaste kontrollräkningen
detta år. Jag för min del
får fabeln om vargen och lammet i tankarna,
när man söker göra gällande att
det är jordbrukspriserna som är skuld
till inflationen, samtidigt som jordbrukarna
inte alls kunnat följa med i den
allmänna prisutvecklingen.

De senaste årens lönerörelser har
främst syftat till att förbättra de lägst
betalda gruppernas och de kvinnliga
arbetarnas lönevillkor. Det är enligt
min mening en riktig princip, till vilken
jag helt kan ansluta mig. Men samtidigt
skall vi ha klart för oss att denna löneutveckling
särskilt kraftigt återverkar
på livsmedelspriserna. Såväl inom själva
livsmedelsproduktionen som inom
förädlings- och distributionsledet finner

vi nämligen flera låglönegrupper och
också mycken kvinnlig arbetskraft. Anser
man att löneskillnaderna skall utjämnas
och att de kvinnliga arbetarna
skall ha bättre betalt, bör man också
bära konsekvenserna härav utan att
jämra sig.

Under en nyligen förfluten treårsperiod,
då livsmedelspriserna höjdes med 21
procent, erhöll jordbrukarna av höjningen
6 å 7 procent. Resten av prishöjningen
hade uppkommit genom prisstegringar
inom förädlings- och distributionsledet,
där omkostnaderna hade
stigit i motsvarande grad. Den utlösning
av inkomstregeln som man nu hävdar
kan bli inflationsdrivande höjer producentpriserna
med 1,88 procent. Det
skall då observeras att inkomstregeln
inte beaktar löneglidningen förrän ett
år i efterhand.

Inga höjningar skall emellertid ske
på smör och ägg. Importavgiftshöjningarna
för brödsäd, socker, potatis och
oljeväxter kommer inte att påverka konsument-
eller producentpriserna förrän
i slutet av detta år. Den belastning som
utlösningen av inkomstregeln åsamkar
konsumenterna uppgår på grund härav
inte till mer än 18—19 kronor per hushåll
eller till 7—8 kronor per konsumtionsenhet.

Det är dessa siffror som skall ställas
mot andra gruppers beräknade inkomsthöjningar.
Den s. k. inkomstgruppen
inom statens jordbruksnämnd har beräknat
att medelinkomsten för industriarbetare
under år 1963 var 15 674 kronor.
Den procentuella inkomsthöjningen
enligt senaste avtal för samma grupp
har satts till 5,1 procent exklusive ATPavgifter
men med föregående års löneglidning
inräknad. Den beräkningen ger
på 1963 års medelinkomst en ökning
av 799 kronor.

Ställs denna inkomstökning på 799
kronor mot de 18—19 kronor per hushåll
som livsmedlen fördyras med på
grund av jordbrukets prisavtal torde
det vara ganska svårt att göra gällanda

Onsdagen den 27 maj 19C4 fin.

Nr 28

att det är prisstystemet och utlösningen
av inkomstregeln som kan bli orsak till
en märkbar kostnadsstegring, till inflation.

Nej, herr talman, när man inför en
väntad inflation letar efter syndabockar,
så får man försöka finna dem på ett
annat område än jordbrukets. Det går
inte att härvidlag rikta in sig på jordbrukets
prisavtal.

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid ett enda av de många intressanta
inslagen i denna ekonomiska debatt.

Herr Ohlin upprepade sitt krav på
att man skall erbjuda spararna värdesäkra
placeringar. Detta är inget nytt
krav. Herr Ohlin har fört fram det, om
jag inte missminner mig, ända sedan
början av 1950-talet i motioner och i
anföranden här i kammaren. Vad herr
Ohlin åsyftar måste gälla andra placeringsformer
än de som redan nu är
värdesäkra. Vi kan väl betrakta exempelvis
aktiesparandet som ett förhållandevis
värdesäkert sparande, även om det
är förknippat med ett visst mått av risktagande.
Ett system med värdesäkert
sparande skulle alltså innebära att man
erbjuder indexbundna lån i vilka pengarna
kan placeras med garanti för värdebeständighet.
Jag skulle vilja fråga:
Hur långt kan man sträcka sig i fråga
om värdesäkring, innan negativa verkningar
inställer sig? Skall man inskränka
sig till statliga obligationslån med
indexgaranti eller är det möjligt att låta
detta system bli normgivande för hela
kreditmarknaden, så att både statliga
lån, kommunala lån, försäkringssparande
och banksparande blir indexbundna?

Eftersom jag riktar denna fråga direkt
till herr Ohlin, som jag nu ser i
kammaren, vill jag upprepa att den
direkt anknyter till hans krav på ett
värdesäkert sparande. Min fråga gäller
alltså hur långt man kan driva en sådan
värdesäkring. Skall den inskränkas
till enstaka statliga indexbundna lån
3—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr

Ekonomisk debatt

eller skall den omfatta hela kapitalmarknaden
eller större delen av den? Min
fråga är också om det över huvud taget
vore lyckligt för utvecklingen med dylika
indexbundna lån. I detta inlägger
jag ingen värdering av samhällets moraliska
ansvar för skyddet av spararnas
medel och framför allt för pensionärernas
sparade slantar.

Utgår man ifrån att även ett värdegarderat
sparande skall ge normal avkastning
blir följden att kapitalet blir
dyrare och därmed också investeringarna.
Ett alternativ är att vi får en dubbel
kapitalmarknad med olika typer av
lån, där de värdesäkra lånen ger en lägre
avkastning än den nu vanliga formen
av banksparande. Då har man inte givit
spararna den kompensation som man
anser att de bör ha. De har fått möjlighet
att välja mellan olika typer av sparande,
men de kan aldrig vara säkra på
vilken placering som kommer att ge den
bästa utdelningen. Det är alltså inte
säkert att spararna i det långa loppet
kompenseras på det sätt som skulle vara
avsikten med det värdesäkra sparandet.

Låt oss göra tankeexperimentet att vi
under de senaste 15 åren hade haft en
kreditmarknad med helt värdegarderade
lån. Skulle detta haft en bromsande
inverkan på investeringarna och framstegstakten?
Spararna hade fått större
avkastning av sitt kapital, men konsekvensen
skulle ha blivit att de fått en
mindre höjning av realinkomsten än
vad som nu blivit fallet. Spararna och
inkomsttagarna är ju oftast samma personer,
i varje fall under de aktiva åren
av sitt liv. För den inflation som vi haft
har många blivit kompenserade. Detta
gäller som jag redan nämnt inte pensionärer
och försäkringstagare, vilkas
inkomster i huvudsak utgörs av avkastningen
av kapitalet. Pensionärerna utgör
ett speciellt problem i detta sammanhang.
De har fått vissa förbättringar
i form av folkpensionshöjningar,
alltså genom kollektiv trygghetsgardering
i stället för genom en värdegarde28 -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

ring av det enskilda sparandet. Den
värdeminskning som drabbat just pensionärernas
sparande är ett problem
som måste tas upp till speciell prövning.

Jag menar emellertid att man inte
endast bör uppmärksamma inflationens
syndaregister utan även försöka analysera
problemet från andra utgångspunkter
och diskutera i vad mån inflationens
negativa verkningar eventuellt
uppvägs av positiva. Detta är inget försvarstal
för en inflation utan bara ett
försök att ställa frågor, som jag förutsätter
och hoppas att vi här i kammaren
kan få belysta av den nationalekonomiska
sakkunskap som vi har förmånen
att ha inom vår krets.

Professor Tord Palander utvecklade
detta tema utförligt för 6, 7 år sedan i
en skrift. Där argumenterade han för
indexbundna placeringar men underströk
samtidigt att inflationen är en
följd av djupgående och i och för sig
eftersträvansvärda förändringar av samhällsstrukturen.
Dessa synpunkter har
sedan framförts i många sammanhang
och även i den utredning som framlades
i början av året.

Det är ostridigt att investeringar som
finansierats genom lån varit billiga investeringar.
Motsatsen skulle varit fallet
om kapitalet varit värdegarderat. Man
kan invända att sparandet i så fall skulle
ha varit större. Med tanke på att
efterfrågan på kapital sannolikt då sjunkit,
eftersom kapitalet hade blivit dyrare,
skulle på grund av lagen om tillgång
och efterfrågan kapitalets avkastning
ha minskat. Då skulle spararna
inte heller ha vunnit något på detta
arrangemang.

Eftersom värdesäkringskravet ständigt
förs fram —- vi är ju alla angelägna
om att våra pengars värde inte skall
urholkas på grund av inflationen — anser
jag att det vore av stort intresse att
dessa frågor fick den belysning, som
professor Ohlin är mäktig att ge, innan
vi har att ta ställning till ett förslag här

i riksdagen. Det betänkande som värdesäkringskommittén
i år framlagt ger
dålig ledning och har i varje fall inte
givit mig någon klarhet i denna fråga.
Om jag med detta inlägg medverkat till
att professor Ohlin ytterligare belyser
problemet och kanske visar sig vara
säkrare än utredningen i sitt omdöme
om nödvändigheten och önskvärdheten
av en värdesäkring av sparkapitalet
skulle kanske inte bara jag utan flera av
kammarens ledamöter vara tacksamma.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
göra några erinringar i anledning av
denna långa debatt.

Jag vill först säga att jag mer än väl
förstår att bönderna indignerat värjer
sig mot anklagelserna att de skulle bära
ett avgörande ansvar för den fortgående
inflationen. Det är förklarligt från deras
synpunkt, och jag antar också att det
är försvarligt.

Men det är inte försvarligt att de intar
den rakt motsatta ståndpunkten och försöker
skjuta över skulden på arbetslönerna
och ställa dem i skottgluggen.
Det är inte arbetslönerna som driver
upp prisnivån.

I år måste vi räkna med en verklig
standardsänkning för alla löntagare,
som inte genom löneglidning, d. v. s.
genom en ökad produktion, förmår hålla
sig skadeslösa. Finansministern har
här vittnat om att han räknar med en
prisstegring på 3 procent i år. Då förslår
ju inte de kanske 200 miljoner kronor
långt som löntagarna detta år har
erhållit som förbättring. Det betyder att
det detta år blir en inte obetydlig standardsänkning
för löntagarna i allmänhet.

Industriförbundet gör varje år en
analys av de olika svenska industribolagens
resultat. Man brukar begränsa
sig till industribolag med minst 50 anställda
industriarbetare. Årets analys,
som alltså gäller för 1963, visar att de
samlade lönerna utgör 24 procent av

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

företagens samtliga kostnader. I dessa
24 procent ingår inte bara lönerna till
industriarbetare; däri inräknas också
lönerna till tjänstemän och företagschefer
och där ingår naturligtvis också
tantiem, styrelsearvoden och annat. Men
låt gå för 24 procent! Om nu en löneförbättring
slår igenom i omkostnaderna,
vilket inte alls har visat sig vara
någon generell regel, kan ju inte en
löneförbättring på en procent åstadkomma
en prisstegring på 3 procent.
Motsatsen borde vara fallet. Man skulle
teoretiskt kunna resonera så, att man
med denna trend — den bär bekräftats
år efter år -—• kan höja lönerna generellt
med 10 procent utan att de — om
de skulle tillåtas slår igenom på omkostnaderna
— skulle behöva påverka
priserna med mer än 2,5 procent och
knappt det.

Det visar att om man skall söka reda
på busen bakom denna tröstlösa inflationsutveckling
så måste man söka sig
till andra områden och inte skylla på
arbetslönerna. Allmänt sett är ju höjningen
av arbetslönerna inte något annat
än en reaktion mot en ständigt pågående
prisstegring i samhället. Den
standardökning som skett är ju ett resultat
av en oerhört ökad produktion.

Jag vill erinra om Industrias undersökning
av utvecklingen på göteborgsvarven.
Man säger i Industrias artikel
att i Sverige pågår ännu icke automation
men man automatiserar, och Industria
nämner att om göteborgsvarven
hade stått kvar på 1950 års produktivitetsnivå,
så skulle man i dag med nuvarande
produktion ha behövt sysselsätta
60 000 arbetare, medan man i
verkligheten bara sysselsätter 20 000
arbetare. Produktiviteten vid dessa varv
har alltså tredubblats, och detsamma
gäller för näringslivet i allmänhet. Det
visar alltså att man lämnar en falsk
framställning av orsak och verkan, när
man säger att det är lönerna som är
busen bakom inflationen.

Jag antar att regeringen i dag känner

Ekonomisk debatt

sig som en triumfator; samtliga borgerliga
partier har deklarerat sin enighet
med regeringen i dess inkomstberäkningar
och utgiftsförslag, ja, de har till
och med höjt utgifterna på smärre
punkter. Skillnaden mellan högerns bud
och regeringens är 90 miljoner kronor
d. v. s. V250 av hela den budget som vi
om en liten stund skall godkänna.

Hela den kampanj i skattefrågorna
som fördes under alla åren efter andra
världskrigets slut har dött. Jag förstår
att regeringen känner sig lycklig över
detta, eftersom den väl har bedömt den
tidigare kampanjen som framgångsrik.
Den ledde till att de borgerliga partierna
år 1956 för första gången på 20
år erövrade majoriteten i denna kammare.
Allt detta är nu förflyktigat, och
här framträder nu regeringspartiet inklusive
de tre borgerliga partierna helt
förväntansfulla inför den nu arbetande
skatteutredningens kommande förslag.

Inom parentes vill jag säga att regeringens
triumf är av tvivelaktigt slag,
eftersom den beror på att de borgerliga
i sak har uppgivit sina positioner. Den
är föranledd dels av den utveckling av
skattepolitiken som har skett — övervältring
på folket i allt högre grad av
indirekta skatter och de lättnader som
genomförts för bolag och förmögenheter.

Detta är sakens ena sida. Den andra
är väl att man räknar med att denna
tendens ytterligare starkt skall markeras
när skatteutredningen någon gång
under nästa månad framlägger sitt förslag.

Jag känner inte helt till innehållet i
det förslag som kommer att framläggas
annat än på grundval av de uppgifter
som sipprat ut och behandlats i tidningarna.
Det är därför naturligt för
mig att ännu inte avge något definitivt
omdöme.

Av de uppgifter som kommit fram
att döma vågar jag i alla fall antyda
den slutsatsen, att de arbetande människorna
i vårt land inte har mycket gott

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

att vänta av förslaget. Om socialförsäkringsavgifterna
helt övervältras på företagen,
vilka kommer att bli kompenserade,
kan detta förstås sägas motsvara
de krav som vi hela tiden har företrätt?
Ur den synpunkten skulle även vi kunna
glädjas, och om, som man säger, ortsavdraget
och barnbidraget kommer att
höjas — det har talats om en toppsiffra
på 1 200 kronor per barn någon
gång framemot 1970 —• skulle även detta
vara en kompensation.

Men man måste ha klart för sig att
om denna linje genomföres, kommer
den att leda till en omedelbar och våldsam
prisstegring. Jag tror inte att jag
överdriver om jag uppskattar den till
10 procent. Denna prisstegring går inte
att kompensera genom en avlastning av
socialutgifterna, i all synnerhet om man
inte kan höja barnbidragen med mer än
100 kronor per år fram till 1970 och eftersom
avtalen är bundna ytterligare ett
år framåt. Även om man omedelbart
skulle kunna höja barnbidragen till den
slutsumma som det har talats om, nämligen
1 200 kronor per år, skulle det
överväldigande antalet hushåll här i landet
få en försämrad standard genom
detta förslag. Man har i varje fall kunnat
bilda sig den meningen om det kommande
skatteförslaget på grundval av de
kommentarer som gjorts i pressen.

Det finns en kategori som kommer att
vinna på den reform som uttalats, men
den kategorien kommer inte att vara
det arbetande svenska folket. Så mycket
är säkert!

Herr talman! Naturligtvis kan man i
detta läge inte komma med några färdiga
kommentarer, men med vad jag
nyss sagt har jag dock velat uttrycka
min misstro mot det förslag, som så
många knyter så stora förväntningar
till, därest det i sak kommer att motsvara
den bild som Dittills har givits av
tidningarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Palm ställde till

mig några väl genomtänkta frågor som
rör ett viktigt samhällsproblem, nämligen
värdesäkra placeringar och värdesäkert
sparande.

Jag är mycket glad att få kommentera
hans frågor, men jag hoppas samtidigt
att både han och kammarens övriga
ledamöter ursäktar om jag med hänsyn
till den knappa tiden fattar mig
mycket kort. Det kan kanske redan under
höstriksdagen bli tillfälle att mera
ingående ta upp detta viktiga spörsmål.

Herr Palms första fråga gällde om
man i arbetet på att åstadkomma möjligheter
till värdesäkra placeringar skulle
börja med enstaka lån eller om man
kunde tänka sig en snabb förändring
av hela kreditmarknaden till en värdesäkringsbas.

På detta vill jag svara att det väl är
naturligt att man börjar med lån av inte
alltför ringa omfattning, även om de bör
utgöra en avgjort mindre del av kapitalmarknaden.
Så länge skattelagstiftningen
utgår från fiktionen att en
krona är en krona, möter man en del
mycket allvarliga skatteproblem. Värdesäkringskommittén
har påvisat detta,
och man måste erkänna att det här finns
betydande svårigheter.

Slutsatsen bör bli, när det gäller första
stadiet, att offentliga institutioner, stat,
kommun och kanske även några andra
myndigheter erbjuder värdesäkra lån
och att man samlar erfarenhet från denna
verksamhet. Lånen bör, som jag förut
sade, utges i icke ringa omfattning; det
måste röra sig om lån på åtskilliga
hundratals miljoner kronor under en
försöksperiod.

På andra stadiet bör man enligt min
mening ta upp frågan om en sådan revision
av skattelagstiftningen att staten
erkänner att kronans värde förändras.
Vi bär ont om skatteexperter så länge
skatteberedningens arbete inte avslutats.
Men vi hoppas att skatteberedningen
skall bli färdig med sitt arbete under
nästa år. Den frigjorda skattetekniska
expertisen bör då sättas in på att lösa

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Nr 28

det svåra problemet hur staten skall
kunna erkänna den verklighet som består
i att kronans värde ändras. Så länge
man upprätthåller fiktionen att en krona
är en krona kommer man till allehanda
egendomliga resultat.

Inom parentes sagt, herr talman, kommer
vi kanske att få möta problemet med
kronans förändrade värde redan dessförinnan,
nämligen när finansminister
Sträng, som han förutskickat, i en någorlunda
nära framtid kommer att lägga
fram förslag om nya regler för beskattning
av värdestegringsvinster. Skall
man nämligen inte ha kvar nuvarande
skattefrihet för värdestegring på aktier,
obligationer och dylikt efter fem år och
på fast egendom efter tio år utan beskatta
värdestegringen även för föremål
som innehafts under längre period, torde
det vara absolut nödvändigt att ta
hänsyn till en eventuell förändring av
kronans värde. Meningen kan väl inte
vara att en aktieägare eller en fastighetsägare
skall erlägga skatt till staten
för en värdestegring som inte föreligger.
Jag tänker på ett fall, där en aktie
eller en fastighet stigit i värde med 50
procent samtidigt som prisnivån stigit
lika mycket så att realvärdet är oförändrat.

Redan här möter problemet att en
krona icke är en krona. Det är min fasta
övertygelse att staten i det långa
loppet inte kan sticka huvudet i busken
och säga att detta problem är så svårt
att lösa att det gör vi ingenting åt.
När man lyckats finna åtminstone någon
mer eller mindre partiell lösning
på detta skattejuridiska problem, kan
man kanske få större möjligheter för
kredittransaktioner på värdesäkringsbas
så att en betydande del av kreditoch
kapitalmarknaden kommer att innefatta
sådana transaktioner.

Varken staten eller någon annan bör
tvinga dessa nya avtalsformer på den
som inte vill ha dem utan parterna bör
givetvis ha möjligheter att själva sluta
sådana avtal att icke en inflation skall
drabba den ena parten och gynna den

Ekonomisk debatt

andra. Man skall inte i elt rättssamhälle
ha en sådan lagstiftning att vi från samhällets
sida de facto säger att vi mer
eller mindre omöjliggör eller i varje fall
genom skattelagstiftningens konstruktion
starkt försvårar avtal som parterna
skulle vilja avsluta för att hindra att
inflationen överför väldiga belopp från
långivaren till låntagaren, d. v. s. från
spararen. Som jag ser det är det ett
verkligt centralt krav på ett rättssamhälle
att inte vara partiskt på ett sätt
som drabbar spararna.

Herr Palm påpekar med all rätt att
om man på kapitalmarknaden skulle
ha både vanliga lån, nominella lån, och
värdesäkra lån, s. k. reallån, kom de
senare lånen att ge en lägre ränta eftersom
de ger skydd mot inflationen.
Stiger priserna, kommer lånens nominella
belopp att stiga. Ja, det är klart
att den som emitterar sådana reallåneobligationer
inte kommer att vilja betala
en lika hög ränta som den han kan betala
när han räknar med att tjäna på
inflationen. Men jag vill som en kommentar
tillfoga att spararna i Sverige
under efterkrigstiden fram till en tidpunkt
för några år sedan — jag har inte
alldeles färska siffror — uppnådde en
negativ realränta. De förlorade mer på
att deras fordringar sjönk i värde än
vad de fick behålla av ränta sedan denna
beskattats. Föga egendomligt att spararna
reagerade mot ett system som gav
dem en negativ realränta, så att de kanske
efter 15 år -— även om de inte hade
konsumerat ett enda öre av sparandets
avkastning — ändå hade mindre kvar
av kapital än från början!

Men naturligtvis har herr Palm rätt:
man får räkna med en lägre ränta på
de värdesäkra placeringarna. Detta har
dock inom parentes sagt den fördelen,
att det skulle underlätta en lösning av
problemet att inte hyrorna blir alltför
höga i nybyggda hyresfastigheter. Den
frågan är emellertid alltför omfattande,
herr talman, för att jag skulle kunna ge
mig in på den här.

Det erbjuder i alla fall för båda par -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Ekonomisk debatt

ter på kapitalmarknaden, tycker jag, en
fördel om man får en viss riskfördelning.
Dessutom är det väl troligt att det
finns en hel del sparare för vilka trygghetskänslan
är så väsentligt att medvetandet
om att de inte förlorar på inflationen
uppväger att de får en låg ränta.
Denna känsla av trygghet och vetskapen
om att de dock får en ränta är så väsentlig,
att de av denna anledning kan
vara villiga att öka sitt sparande.

En tredje fördel är att det nuvarande
systemet med fortsatt och förutsedd
inflation tenderar att framkalla felinvesteringar.
Det har börjat bli vanligt att
man hör —• något som man inte hörde
förr i tiden med den låga inflation man
hade före andra världskriget — folk
säga: Ja, det är naturligtvis en riskabel
placering, men jag lånar ju pengarna
och jag vet att mitt lån kommer att
sjunka i värde. —- Vetskapen om att lånets
värde inte ändras med värdemätarens
bör minska risken för felinvesteringar.

Om man har sådana värdesäkra lån,
kommer vidare de parter på arbetsmarknaden
som för närvarande förtjänar
på inflationen att bli mindre benägna
att acceptera inflationen och mera
energiska i sin kamp mot den. Till dem
som förtjänar på inflation hör staten,
kommunerna och åtskilliga andra som
lånar pengar. Inför man ett system där
det för en del av lånen inte blir någon
förtjänst, blir kanske flera intresserade
av att bekämpa inflationen. Det påstås
ofta att det är defaitism att införa värdesäkra
placeringar, d. v. s. man erkänner
att det inte går att hindra inflationen
från att breda ut sig och att det
skulle försämra möjligheterna att bekämpa
den. Men sanningen ligger — såvitt
jag förstår — tvärtom i det förhållandet,
att om man inför ett blandat
system, så kommer detta att öka viljan
att bekämpa inflationstendenserna hos
rätt stora grupper i samhället som har
stort inflytande på dessa ting.

Herr talman! Med dessa ord anser

jag mig ha kommenterat herr Palms
frågor — vi kanske kan återkomma till
dem någon annan gång.

Medan jag ändå har ordet skulle jag
till svar på finansministerns uppmaning
vilja lämna ett par siffror ur det
material från riksgäldskontoret som förelåg
i god tid före TV-debatten vid
valet 1962.

Om man jämför beräkningen rörande
utfallet av budgeten — lånebehovet —
under finansåret från och med juli 1961
till och med juni 1962, med den beräkning
som riksgäldskontoret gjorde för
en tolvmånadersperiod som sträcker sig
två månader längre fram i tiden —
alltså till och med augusti 1962 — finner
man att det på dessa två månader
hade inträffat så stora förändringar,
att överskottet på driftbudgeten uppskattades
bli 200 miljoner kronor större.
Dessa förändringar inträffade under så
kort tid som två månader! Det pekade
alldeles tydligt på att de tidigare uppskattningarna
rörande statens inkomster
och budgetutfallet varit för låga.
I stället för den upplåning på cirka 700
miljoner kronor, som finansministern
räknat med under vårriksdagen, kunde
man alltså räkna med att det skulle bli
en avgjort lägre upplåning. Om därtill
konjunkturerna skulle förbättras första
halvåret 1963, skulle man även av det
skälet kunna räkna med en lägre upplåning.
När därför finansministern vid
den debatt som fördes vid detta tillfälle
sade, att man måste utgå från ett
lånebehov på 700 miljoner kronor, var
detta enligt min mening inte riktigt.

Hur gick det då under året 1962/63?
Det blev inget lånebehov alls. Trots att
konjunkturen ingalunda var särskilt
hög var skattetrycket och inkomsterna
så höga, att det inte blev någon upplåning.
Tvärtom, det blev överskott på
några hundra miljoner kronor på totalbudgeten.
De siffror som var tillgängliga
i september 1962 pekade klart i
denna riktning även om man inte kunde
veta att det skulle gå så snabbt. Där -

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Nr 28

för kan man alltså slå fast att om regeringen
hade råknat med en konjunktursituation
sådan som den vi liar nu,
skulle det talesätt regeringen företrädde
i september 1962 ha lett till en mycket
högre uppskattning av budgetöverskottet.
Vad de där hävdade, det var
en politik som i goda konjunkturer faktiskt
inte skulle leda till något nämnvärt
lånebehov alls •— alltså i stort sett
vad herr Sträng har kallat totalbalansering.
I nuvarande läge, när konjunkturerna
faktiskt är mycket goda — har
herr Sträng emellertid frångått detta.

Att detta innebär en kursförändring
är ju alldeles uppenbart. Men, herr talman,
därom har vi ju redan diskuterat.
Jag har nu bara efterkommit finansministerns
önskan att ange vilka siffror
det var som jag åberopade.

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag skall passa på och
tacka herr Ohlin för att han ville svara
på mina enkla frågor. Jag skall inte i
detalj gå in på svaret men tackar för
löftet att få dessa problem ytterligare
penetrerade till hösten. Jag uppmärksammade
att herr Ohlins önskemål var
att man skulle samla erfarenheter genom
att på ett begränsat område tillämpa
denna värdegardering. Det är synpunkter
som värdesäkringskommittén
uttalat sig om när den skriver så här:
»Argumenten för indexlån är å andra
sidan av det slaget att de i en rad fall
inte kan kontrolleras annat än i samband
med faktiska erfarenheter av indexlåns
sätt att fungera i praktiken.
Andra åter, t. ex. indexlåns effekt på
sparande och investeringsvilja, torde
inte ens i efterhand kunna med säkerhet
fastställas.»

Detta uttalande av kommittén har
gjort att jag känt mig osäker och velat
ha det fasta stöd, som jag trodde fanns
att hämta hos herr Ohlin och som jag
är övertygad om att jag kommer att få
till hösten.

Beträffande resonemanget om den

Ekonomisk debatt

dubbla kreditmarknaden och att det
skulle vara bra med valfrihet, så kan
jag förstå att en sådan kan vara bra. Jag
skall akta mig för att nu ställa ytterligare
frågor. Men jag kanske får uttrycka
mig så, att risk väl kan föreligga
för att detta kan höja ränteläget på den
vanliga marknaden för att man skall få
den spännvidd mellan låneformerna
som kanske inte tillgodoses inom den
vanliga ramen. Det skulle kunna bli eu
effekt av denna dubbla kreditmarknad.

En annan sak är risken för felinvesteringar
därför att lånade pengar är billiga.
Man kan frestas att göra investeringar
i saker och ting som man annars
kanske skulle underlåta menar hr Ohlin.
Men har inte i detta legat ett risktagande
som också varit stimulerande och
positivt. Genom att billigt kapital stått
till förfogande har man vågat sig på
investeringar som inte varit garanterat
riskfria. Just ett sådant risktagande kan
vara en positiv faktor. Detta brukar
inte minst framhållas när det gäller att
ställa kapital till förfogande för projekt
som kanske är osäkra, men som dock
tillsammantagna ger oss ökning av produktiviteten
och förbättring av standarden
i stort.

Jag är medveten om att detta är invecklade
och besvärliga problem. Själva
kärnfrågan som jag egentligen ville åt
är: Har investerings- och framstegstakten
gynnats av att vi haft en successiv
inflation eller skulle det ha varit bättre
om vi inte haft inflation alls? Givetvis
hade detta hållit penningvärdet stabilt
och hindrat förlust för sparandet, men
skulle det inte ha minskat produktionsutvecklingen
och investeringstakten?

Det är kärnfrågan. Jag hoppas att vi
till hösten kan fortsätta den debatten.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

vationen I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 55,
röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 177 ja och
37 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B 1 och B 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen II) av herrar Sundin och
Nilsson i Tvärålund; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna B 4 och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Inkomster av statens kapitalfonder:

Riksbanksf onden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 38, över väckt motion i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag rörande Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden.

I en inom andra kammaren väckt,
till bankoutskottet hänvisad motion, nr
702 av herr Gustafsson i Skellefteå,
hade hemställts att riksdagen vid fastställande
av riksstat för budgetåret
1964/65 måtte under Inkomster av statens
kapitalfonder: Riksbanksfonden

upptaga en inkomst av 150 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 702 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schmidt, Gustaf Henry Hansson, Åkerlund,
Mattsson, Berglund, Nordgren,
Börjesson i Falköping och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionen II: 702, måtte vid fastställande
av riksstat för budgetåret
1964/65 under Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden upptaga
ett belopp av 150 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det är en lång och tröttande
men nog så intressant ekonomisk
debatt som ligger bakom oss. Kanske behandlingen
av bankoutskottets utlåtande
nr 38 skulle kunna bli en slutvinjett
till dagens ekonomiska debatt. Till
grund för bankoutskottets utlåtande ligger
nämligen en motion väckt av herr
Gustafsson i Skellefteå, vari begärs att
riksdagen vid fastställande av riksstat
för budgetåret 1964/65 måtte under Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden
uppta en inkomst av 150
miljoner kronor.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 19G4 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Itiksbanksfonden

Motiveringen för motionsyrkandet är
att mot bakgrunden av de under de senaste
åren redovisade inkomsterna och
på längre sikt uppbyggd reservation
detta bör vara möjligt. Av riksbankens
förvaltningsberättelse framgår nämligen
att för åren 1960, 1961 och 1962 riksbankens
redovisade vinst efter nedskrivningar
av statspapper och obligationer
uppgått till respektive 195, 230 och 227
miljoner kronor. För år 1963 redovisas
en vinst av 133 miljoner kronor under
enahanda förhållanden. Vinst- och förlusträkningen
har dessutom belastats
med transaktioner avseende AB Tumba
bruk. Det gällde nämligen betalningen
av den del av aktiekapitalet som riksbanken
skulle utge med ett nettobelopp
av 24 miljoner kronor.

Då nu riksbanken redovisar en för
varje år ökad omsättning bör, om
man även tar hänsyn till nedskrivningarna
på längre sikt, en högre inbetalning
av vinsten till statsverket kunna
ske. Den har föreslagits till 150 miljoner
kronor. Man bör väl vid beräkningen
av statens inkomster också ta hänsyn
till vinsterna från statens affärsdrivande
verk, till vilka vi också räknar riksbanken.

Riksbanksfullmäktige har haft motionen
på remiss men har inte kunnat biträda
den. Fullmäktige har dock inte
varit eniga i sitt beslut, utan en av ledamöterna
har reserverat sig för bifall till
motionen. Det vill jag ta till intäkt för
att det finns vissa möjligheter för riksbanken
att av sin vinst avsätta det äskade
beloppet i den kommande budgeten.

Vid behandlingen av frågan i utskottet
har alla tre oppositionspartierna förenat
sig om en gemensam reservation
till förmån för motionsyrkandet. Däremot
har inte utskottets majoritet kunnat
biträda detta yrkande.

Jag skulle förmoda, herr talman, att
jag inte behöver ytterligare motivera
vår framställning, utan jag ber att få

yrka bifall till reservationen vid bankoutskottets
utlåtande nr 38.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och de många
återstående ärendena på dagens föredragningslista
skall jag inskränka mig
till att instämma i vad herr Berglund
sagt och yrka bifall till reservationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är inte lätt att instämma
i reservationen. Den innebär
ett misstroendevotum från de olika
partiernas sida gentemot sina representanter
i bankofullmäktige. Reservanterna
vill tydligen att man skall följa en
annan linje än de män gått in för som
de själva valt att företräda dem. Det är
emellertid en sak som de får klara upp
sinsemellan.

Riksbankens verksamhet är inte jämförbar
med vare sig statlig affärsverksamhet
eller annan affärsverksamhet.
Riksbankens verksamhet och riksbankens
vinst bestäms av andra faktorer
än marknaden. Riksbanken kan genom
egna beslut bestämma sin egen verksamhet
och sin egen vinst — eller sin
egen förlust, om den så önskar — med
hänsyn till den marknadspolitik, kreditpolitik
och räntepolitik som den
önskar föra. Det är därför inte riktigt
att betrakta riksbankens vinst såsom
jämställd med övriga vinster som kan
uppstå i den statliga affärsverksamheten.

Reservanternas förslag att ytterligare
50 miljoner kronor skall levereras in
till statskassan innebär icke att det
finns 50 miljoner kronor mera i reella
resurser skapade genom riksbankens
verksamhet och som kan ställas till folkhushållets
förfogande. Det finns inte
täckning för att föra över dessa pengar

3*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden

till statsbudgeten och där jämställa dem
med skattepengar och därför fordra en
skattesänkning med motsvarande belopp.
Det förslag som reservanterna
lägger fram innebär med andra ord en
ren päfyllnad av inflationen med 50
miljoner kronor.

Förvaltningskostnaderna för riksbankens
verksamhet utgör 17—18 miljoner
kronor. De kostnaderna kan jämföras
med inkomster på ungefär 19 miljoner
kronor, i huvudsak i form av räntor
på hypotekslån och dylikt. Dessa inkomster
täcker alltså ungefär kostnaderna.
Därutöver har riksbanken två
stora inkomster den ena på 100 miljoner
kronor från utrikesrörelsen. Det
beloppet kan jämföras med vad som
räknats såsom inlevererbart till statsverket,
100 miljoner kronor.

Därutöver har riksbanken ränteinkomster
på sådana statsobligationer som
statsmakterna har släppt ut. Det innebär
att statsmakterna lånar i riksbanken
och skall betala ränta till riksbanken.
Vad reservanterna nu föreslår är
att den ränta, som statsmakterna sålunda
betalar på sina lån i riksbanken,
skall betalas tillbaka från riksbanken
till statsmakterna. Detta är inte heller
principiellt tillfredsställande.

Det är en riktig linje att man skall
plöja ned så mycket som möjligt av de
vinster som uppstår inom en centralbank.
Med detta som principiell bakgrund
har utskottet ansett att det inte
finns någon anledning att ytterligare
höja det redan relativt höga belopp på
100 miljoner kronor som nu levereras
till statskassan. Det skulle vara ren påspädning
på inflationen att följa reservanternas
förslag.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Riksbankens redovisade
vinst står ju i relation till de nedskrivningar
eller avskrivningar på värdepapper
som riksbanken gör. Man kan
inom ett företag visa den vinst man

vill ha om man liar avskrivningsmöjligheter.

I debatten har tidigare framhållits
nödvändigheten av att se till inkomstsidan
om de stegrade utgifter vi får
framöver skall kunna täckas. Den framställning
som här har gjorts skulle, om
den bifölls, kunna hjälpa finansministern
att öka inkomsterna med 50 miljoner
kronor — låt vara att detta belopp
kan synas vara en droppe i havet. Det
har också tidigare i debatten framhållits
att staten på olika sätt gör sig rikare.
Detta kan också sägas i detta
sammanhang. Genom de nedskrivningar
eller avskrivningar på värdepapper som
riksbanken gör konsoliderar den sig
och skapar en dold reserv som kan tillgripas
vid olika behov. Statsverkspropositionen
upptar t. ex. en beräknad
inkomst på 45 miljoner kronor från
postverket. Det är en ungefärlig beräkning.
På samma sätt kan man också
här göra en ungefärlig beräkning av
riksbankens inlevererande av vinst till
staten.

Herr Hagnell sade att förslaget innebär
ett misstroendevotum mot bankofullmäktiges
ledamöter. Det är inte fallet.
.lag framhöll i mitt anförande att
bankofullmäktiges ledamöter ser litet
olika på denna fråga, och jag poängterade
att en av ledamöterna, herr Kollberg,
reserverat sig för motionen. Jag
har mycket stort förtroende för herr
Kollbergs kunnande i detta avseende,
och att han reserverat sig styrker mig
ytterligare i min uppfattning att man
kan gå fram på denna väg.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett principiellt
felaktigt betraktelsesätt att jämföra en
centralbank med ett postverk i ett land.
Det är också principiellt fel att, som
herr Berglund gjorde, tala om att man
kan jämföra detta med de nedskrivningar
och konsolideringar som sker
inom vilket annat företag som helst.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1904 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden

Det är vidare principiellt fel att säga
att ett genomförande av förslaget skulle
ge finansministern en hjälp alt bekämpa
inflationen. AU föra över dessa
50 miljoner kronor är ingen hjälp för
honom i det avseendet. Oppositionens
förslag skapar inga reella resurser i
form av mera arbetskraft och mera material.
Det innebär ren inflationspåfyllnad.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att herr Hagnell
och jag inte kan komma överens i dessa
frågor. Men jag tror att mina propåer
är minst lika riktiga som herr Hagnells,
kanske ännu riktigare.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är väl ändå litet
besvärande för reservanterna att de
föreslår en vinstutdelning från riksbanken
till staten som är 17 miljoner
kronor högre än den senast redovisade
vinsten. Reservanterna säger att med
den ökade omslutningen följer en ökad
vinst, och jag vill inte bestrida att det
på lång sikt och i genomsnitt förhåller
sig så att riksbankens vinst stiger med
omslutningen.

Herr Hagnell har också rätt i att det
på ett sätt är riksbanken själv som bestämmer,
om det skall bli vinst eller förlust
på verksamheten. Riksbankens penningpolitik
måste ju anpassas efter konjunkturerna.
Reservanterna kan väl
aldrig mena att de vinsttoppar som
omnämnes i reservationen, 195, 230 och
227 miljoner kronor, är resultatet av en
ökad omslutning. Under det senaste
verksamhetsåret har ju omslutningen varit
ännu högre.

Nej, eftersom riksbanken måste föra
en politik som motverkar konjunkturstegringarna
och deras försämrande inverkan
på penningvärdet, blir riksbankens
vinster med naturnödvändighet
höga, därest det finns inflationstendenser
i landet, och låga vid nedåtgående
konjunkturer. Det är därför omöjligt att

säga att riksbankens vinster bokföringsmässigt
kommer att stiga med ökad omslutning.
De höga vinsttopparna i riksbankens
rörelse är inte uttryck för något
annat än en inflationistisk utveckling,
som gjort det nödvändigt för riksbanken
att driva en kreditpolitik som
tillfört riksbanken stora vinster. Såsom
herr Hagnell antydde utgör dessa vinsttoppar
inflationspengar och ingenting
annat. Och sådana pengar bör inte lämpligen
användas för att betala statens
löpande utgifter. Därigenom skulle man
självklart späda på en utveckling mot
inflation.

Reservanternas förslag utgör sålunda
bara en förtidsdiskontering av en blivande
inflationskonjunktur, och man
kan med skäl säga att den politik som
reservanterna förordar inte är någon
sund konjunkturpolitik.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Sköld framhåller
att en nedåtgående konjunktur liksom
även en uppåtgående konjunktur inverkar
på riksbankens vinst. Av finansministern
själv har vi i dag fått höra
att vi för närvarande befinner oss i en
uppåtgående konjunktur. Detta stärker
mig ytterligare i antagandet att det finns
möjlighet att på det sätt reservanterna
föreslår avsätta 150 miljoner kronor i
budgeten.

Vidare skulle jag vilja fråga herr
Sköld: Varför har riksbanken för åren
1960 och 1961 redovisat så höga vinster
och för år 1963 en så låg vinst? Jag kan
inte se att det under mellantiden har
förekommit någon lågkonjunktur som
kunde motivera denna skillnad i vinstredovisning.
Förklaringen är väl närmast
den att man har gjort större avskrivningar
på riksbankens innehav av
obligationer och statspapper det senare
året.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
något resonemang med herr Berglund

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden

om konjunkturväxlingarna. Alla är väl
på det klara med att när det finns tendenser
till konjunkturstegring tvingas
riksbanken att föra en så hårt åtstramande
politik att riksbankens räntevinster
stiger mycket snabbt liksom
även vinsterna på de operationer i
marknaden som riksbanken nödgas genomföra.

Det gör säkert ingen nytta, om herr
Berglund och jag fortsätter diskutera
denna fråga. Jag vill bara än en gång
understryka att de höga riksbanksvinsterna
är inflationspengar och att dessa
pengar lämpligen bör användas för avskrivningar
i syfte att bevara värdet av
riksbankens tillgångar, precis som herr
Berglund säkert gör i sitt eget företag.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Bara en kort replik.

Enligt herr Berglunds förslag skulle
staten tillföras ytterligare 50 miljoner
kronor från riksbanken. Riksbanken
har erhållit dessa pengar såsom ränta
på lån vilka staten har upptagit i riksbanken.
Herr Berglunds förslag innebär
således att staten skulle få låna räntefritt
i riksbanken ett kapital som motsvarar
ytterligare 50 miljoner kronors
räntekostnader.

Detta kan inte stå i överensstämmelse
med de principer som tillämpas inom
andra företag, och den liknelse som
herr Berglund gjort är felaktig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är så förvånad över
vad herr Hagnell sagt att jag måste göra
en kort kommentar.

Skall verkligen riksbanken undersöka
vem den lånar pengar till för att sedan
kunna säga: »De här pengarna har vi
tjänat på staten och därför får vi inte
lov att utdela vinsten på dessa lån till
staten såsom andel av vår vinst?» Det
som riksbanken tjänar på statliga lån
skulle alltså av någon anledning behål -

las hos banken. Skall dessa vinster samlas
på hög i riksbanken? Hur länge
skall de ligga kvar där? Eller när skall
man eventuellt få överlämna dem till
finansministern ?

Herr Hagnell har verkligen kommit
med en ny motivering för den politik
som riksbanken sedan länge fört på
grund av en, jag vill säga utomordentlig
försiktighet. Man har ju under en lång
period till statskassan utdelat mycket
mindre belopp än de verkliga vinsterna.
Först när riksbankens kassakistor
bildligt talat blev så fulla av pengar att
de hotade att sprängas, slussade man
utanför budgeten över en del pengar
till statskassan, jag vill minnas 500 miljoner
kronor. Vidare gjorde riksbanken
en donation för forskningsändamål, i
och för sig mycket välkommen. Men det
kan ju tänkas även andra former för
sådana donationer från statens sida än
att riksbanken skall innehålla vinster
som sedan användes för detta ändamål.

Vore det inte riktigare om man toge
ett steg i den riktning som föreslagits
från vårt håll och sökte närma det belopp
som statskassan räknar med i riksbanksvinst
till vad som kan väntas vara
en genomsnittlig vinst under en längre
tidsperiod? Att det förslag som föreligger
härvidlag är mycket blygsamt
och ingalunda innebär en överskattning
av vad som kan antas vara en genomsnittlig
vinst framöver är väl ganska
klart.

Herr Sköld tycks nu ha en teori om
att man på något sätt skall variera dessa
belopp i efterhand. Jag hoppas att herr
Sköld inte lämnar riksbanksfullmäktige
innan han hinner lägga fram ett förslag,
enligt vilket riksbanken till statskassan
överlämnar i efterhand justerade
belopp som någorlunda motsvarar
vinsterna. Det skall jag med intresse
avvakta. Hittills har vi inte sett något
sådant förslag, men om det genomföres
kommer statskassan att få mycket mer
pengar än till och med enligt det förslag
som framlagts från vårt håll.

Onsdagen den 27 maj 19(54 fm.

Nr 28

Inkomster av statens kapitalfonder: Iliksbanksfonden

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Av herr Ohlins yttrande
framgick att det inte finns någon anledning
att försöka diskutera med nationalekonomen
Ohlin; det iir partiledaren
som här har talat. Herr Ohlin bör vara
fullständigt på det klara med att riksbankens
konjunkturvinster är inflationspengar
och att dessa pengar, om de används
till att öka statens utgifter, blir
inflationsdrivande.

Herr Ohlin säger nu att riksbanken
har samlat upp sina vinstmedel till mycket
stora belopp under den gångna tiden
och lämnat över dem på ett bräde
dels med 500 miljoner kronor genom
överlämnande till riksgäldskontoret av
statsobligationer, dels med 250 miljoner
kronor till en fond.

Ja, ärade kammarledamöter, genom
att de uppsamlade medlen disponeras
på detta sätt binds de och kan icke användas
till löpande utgifter. Det är allenast
avkastningen av medlen som kommer
att kunnat nyttjas därtill. Detta är
alltså ett sätt att binda dessa medel så
att de icke skapar inflation.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Detta blir verkligen
trevligare och trevligare! Herr Sköld
påstår att riksbanksvinsterna är inflationsvinster.
Det är nu en sanning med
mycket stor modifikation. Jag tror att
vem som helst av oss i denna kammare
som finge lov att trycka sedlar för 8 000
miljoner kronor och låna ut dessa pengar
skulle kunna räkna med en del vinster
— till och med stora vinster — även
om det inte vore inflation.

Om det råder en inflationsperiod kan
det hända att vinsterna stiger. Det beror
förstås bl. a. på om räntestegringen
föranleder riksbanken att skriva ned
sitt innehav av obligationer. Därför beror
det också på hur stort riksbankens
obligationsinnehav är, på hur mycket
långa obligationer den har och på hur
mycket obligationerna skrivs ned. Jag

skall emellertid inte ingå på sådana
saker.

Det väsentliga i detta sammanhang
är att riksbanken har en vinst. Frågan
iir om riksbanken skall gömma undan
den eller i huvudsak redovisa den till
statskassan. Herr Sköld undrar då: »Men
vad sker om staten använder pengarna?»
—■ Vem har talat om det? Det är
fråga om att ha eu någorlunda riktig
bokföring av statens inkomster. Att staten
nödvändigtvis skulle öka sina utgifter
därför att riksbanken överlämnar
ett belopp som står i närmare överensstämmelse
med dess vinster är alls inte
klart. Har vi inte en finansminister?
Finns det något innehåll i herr Skölds
tankegång, skulle det vara att regeringen
med finansministern i spetsen och
riksdagen med f. d. finansministrar i
spetsen har så svag karaktär att de,
om de får ett belopp från riksbanken,
bums kommer att ge ut dessa pengar.

Herr Sköld går så långt i sitt försvar
av fördelen med en vilseledande bokföring
att han tycker att det är bra att
dessa 500 miljoner kronor inte överfördes
från riksbanken till statskassan utan
på omväg bokföringsmässigt överfördes
till budgetutjämningsfonden. »Man överförde
beloppet på ett sådant sätt att
pengarna bands», säger herr Sköld. Det
är precis samma tankegång! Man måste
ha fina bokföringsknep när det gäller
riksbanksvinsterna för att inte regeringen
och riksdagen skall frestas att
använda pengarna. Men, herr Sköld, vi
har haft stora överskott på driftbudgeten
utan att använda pengarna. Om vi
får en riktigare redovisning av .statens
affärer, behöver vi inte för den sakens
skull öka utgifterna. Därmed faller såvitt
jag kan förstå herr Skölds resonemang.

Herr talman! Jag har märkt att det
förekommer vissa situationer när talarna
övergår från att argumentera till att
tala om motståndarens person. Själv erbjuder
jag tydligen ett gott tillfälle i
detta avseende. Närhelst mina motstån -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden

dare inte är riktigt säkra på hur de
skall argumentera säger de: »Nu är det
inte nationalekonomen utan partiledaren
som talar.» Jag vet inte vem det
var som talade när Per Edvin Sköld
hade ordet. Det kan vara många olika,
men jag skall inte ingå på det. Jag brukar
inte använda den tekniken. Men jag
hävdar att det resonemang jag här fört
överensstämmer både med ekonomisk
teori och med den praktiska budgetpolitik
som svenska staten har fört såväl
när herr Sköld var finansminister
som senare.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Ohlin var förvånad
och säger att vi skall undersöka
varifrån pengarna kommer och sedan
diskutera hur de skall betalas tillbaka.
Men det är inte sådana detaljer det här
gäller. Riksbankens löpande utgifter
skall täckas av löpande inkomster på
i huvudsak hypoteks- och avbetalningslån.
De posterna ligger båda strax under
20 miljoner kronor. Därutöver har riksbanken
inkomster, som kan resultera i
nettovinster, om man vill bokföra dem
så. Den ena stora posten där är inkomster
på utrikesrörelsen, ungefär 100 miljoner
kronor. De pengarna motsvarar
vad som levereras in till statskassan
enligt bankoutskottets förslag. Vidare
har riksbanken ränteinkomster på statsobligationer,
d. v. s. på pengar som staten
har lånat upp i riksbanken. De inkomsterna
uppgår till cirka 200 miljoner
kronor, och pengarna kan lämnas
över till statskassan och bokföras som
ytterligare inkomster utöver de 100
miljonerna.

Det är inte fråga om dålig moral eller
försämrad motståndskraft. Men när
det under 1950- och 1960-talen har funnits
överskott i statsbudgeten har krav
oftast rests att de skulle användas till
skattesänkningar. Så kan vara riktigt
att resonera när det gäller inkomster
från ett vanligt affärsdrivande verk, men
en centralbank är inte jämförbar med

ett sådant verk. I banken skapas inte
några sådana reala resurser när riksbanken
får räntan från statsverkets upplåning
i riksbanken.

De 200 miljoner kronorna —■ eller
50 miljoner kronor ytterligare, vilket
belopp som nu är aktuellt — bör därför
inte ingå i statsbudgeten.

Herr Ohlin har tydligen anslutit sig
till tanken att regeringen skall kunna
låna i riksbanken som hittills — och
dessutom räntefritt — genom att man
skall få tillbaka av de räntor på cirka
200 miljoner kronor som går till riksbanken.
Här är nu föreslaget 50 miljoner
kronor, och med det principiella
resonemang som reservanterna för och
som herr Ohlin instämmer i kan man
föra över hela beloppet till statskassan.
Men därmed har man icke skapat
reella resurser i samhället för 200 miljoner
kronor. Och då kommer man över
till den enda fråga som återstår huruvida
pengarna skall steriliseras i riksbanken
eller i finansdepartementet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är riktigt att jag i
min replik till herr Ohlin fann mig nödsakad
påminna om att han har ett nationalekonomiskt
förflutet, och det hade
ju också sin verkan. Det medförde att
herr Ohlin i sitt senaste anförande sade
att mitt påstående att vinsterna blir inflationsvinster
bara gäller med en viss
modifikation. Tack så mycket för det
erkännandet, herr Ohlin! Det finns alltså
inflationspengar i riksbankens vinster.

Varje företag har en bokföringsmässig
nettovinst, och av riksbankens nettovinst
på 133 miljoner vid senaste bokslutet
har fullmäktige betraktat 100 miljoner
kronor som verklig vinst, återstoden,
33 miljoner kronor, har använts
till nedskrivning. Vem är det alltså som
vill använda inflationspengar? Fullmäktiges
majoritet vill det inte, och regeringen
och utskottsmajoriteten har accepterat
de hundra miljonerna som

Nr 28

Onsdagen den 27 inaj 19C4 fm.

Inkomster av statens kapitalfonder: Itiksbanksfonden

verklig vinst. Vem är det då som har
svag karaktär, herr Ohlin?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren ursäktar nog
att jag inte ger mig in på någon närmare
kommentar till herr Skölds senaste
anförande. Hans sätt att liksom göra en
distinktion mellan inflationspengar och
andra pengar är mycket märkligt, hår
jag bara göra ett enda påpekande.

Den svenska staten erhåller under inflationstider
liksom många företag och
liksom förmodligen riksbanken något
ökade inkomster. Detta motiverar att
staten då för en i vissa avseenden försiktig
utgiftspolitik och har ett större
budgetöverskott. Inte någon i den svenska
riksdagen och inte heller regeringen
behöver — jag smickrar den med det
— något pekfinger från riksbanken om
att den får lov att hålla in en del pengar,
ty annars ger regering och riksdag
ut alla pengar trots högkonjunktur och
prisstegring. Vi har ju i alla fall i stor
utsträckning problemet att vi inte bör
ge ut alla pengar utan ha budgetöverskott
under sådana tider.

Om bokföringen för staten blir någorlunda
rättvisande — i stället för vilseledande
på det sätt som herr Sköld i
sin pedagogiska iver önskar — kommer
detta att underlätta en klok finanspolitik.
Det enda som i längden kan vara
riktigt är att man redovisar situationen
som den är och sedan begär av myndigheterna
att de skall ta hänsyn till
konjunkturen, precis som herr Sträng i
dag under allmänt instämmande principiellt
påstått att vi måste göra. Vi behöver
inte något pekfinger genom att
vissa pengar plockas undan av herr
Sköld.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Menar då herr Ohlin,
att riksbanksfullmäktige skulle överlåta
på riksdagen att föreslå avskrivningar
av vinsten?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi har en riksbank med
eu betydande självständighet, och från
vår sida har man alltid slagit vakt om
denna självständighet. Det är riksbanken
som skall bestämma hur den ser problemet.
Men när vi här diskuterar riktlinjerna
för en riktig politik, gör vi det
bl. a. därför att riksbanken är ett riksdagens
verk. — Vad herr Sköld här försvarar
är en politik som jag för min del
anser vara oriktig, eftersom den bygger
på en icke rättvisande bokföring, motiverad
av misstro mot regering och riksdag,
av farhågor att alla pengar annars
skulle användas. Det är väl alldeles
uppenbart att vi i riksdagen har full
rätt att här diskutera vad som är en
riktig politik i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Schmidt m. fl.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 103 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Statsbidrag till de fria konstskolorna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till de fria konstskolorna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det skulle kunna ordas
mycket om de många skäl som talar för
ett bidrag till de fria konstskolorna, men
jag skall av flera orsaker avstå från detta.
Jag har tagit fasta på den positiva

skrivningen i utskottets utlåtande, och
jag vill endast här säga att jag tolkar utskottets
skrivning på det sättet, att ett
uttalande från riksdagen i enlighet med
denna skrivning är förpliktande i den
handläggning av statsbidragsärenden
som är apostroferad i utlåtandet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till vidareutbildning av präster
m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av väckta motioner om
anslag till vidareutbildning av präster
m. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I den fyrpartimotion
som ligger till grund för statsutskottets

utlåtande nr 129 yrkar motionärerna
på ett statsanslag om 20 000 kronor,
som skulle användas för en av diakonistyrelsen
planerad kurs för vidareutbildning
av präster och andra själavårdare
som är verksamma inom den andliga
vården vid sjukhusen.

Jag skall inte närmare gå in på de
starka skäl, som talar för att det är angeläget
att denna kurs kommer till
stånd. Den skulle i så fall bli den andra
i ordningen. Det är numera allmänt
erkänt, att en effektivt organiserad andlig
vård vid sjukhusen är av utomordentligt
stor betydelse. Dels ger den
sjukes allmänna situation ofta upphov
till önskemål om kontakt med någon
själavårdare, dels kan själavården i
många fall och i hög grad positivt in -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

Statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

verka på eu läkningsprocess lios en patient
genom att påverka patientens sinnestillstånd.

Utskottet har liksom förra året, då
samma fråga var uppe till behandling,
avvisat motionsyrkandet och hänvisat
till att det i första hand bör få ankomma
på Kungl. Maj.-t att pröva, om bidrag
av statsmedel skall utgå. Då denna
fråga förra året behandlades förelåg
en stark reservation till utskottets
utlåtande. I år finns enbart en blank
reservation av herr Staxäng. Jag har
under hand fått reda på att det torde
finnas möjligheter — och större nu än
tidigare — att få erforderliga medel
efter framställning direkt hos Kungl.
Maj:t. Detta torde vara bakgrunden till
att man i utskottet inte i år har följt
upp motionens yrkande.

I utskottsutlåtandet framhålles att någon
framställning om bidrag inte har
gjorts sedan 1961. Då fick diakonistyrelsen
10 000 kronor i anslag för detta
ändamål. Detta är riktigt och det beror
på att man inom diakonistyrelsen haft
den föreställningen, att 1961 års anslag
var av engångsnatur och att det inte
skulle löna sig att komma tillbaka med
förnyad ansökan.

Då det har visat sig att denna uppfattning
i varje fall rent formellt varit
felaktig, torde diakonistyrelsen nu komma
att begära detta anslag direkt hos
Kungl. Maj:t och jag hoppas att den då
får de erforderliga 20 000 kronorna.
Självfallet är det inte avgörande på vilket
sätt man får pengar utan det väsentliga
är att man får de medel som behövs.

I förhoppning om att Kungl. Maj:t
kommer att bevilja diakonistyrelsens
kommande framställning skall jag, herr
talman, avstå från att yrka bifall till
motionen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h), Mattsson (ep), Börjesson
i Falköping (ep) och Magnusson i Borås
(h).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

130, i anledning av väckta motioner om
statsbidrag till Målsmännens riksförbund.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Statsbidrag till fritidsverksamhet för
pensionärer

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

131, i anledning av väckta motioner om
statsbidrag till fritidsverksamhet för
pensionärer.

Utskottet hade till behandling föreliaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson in. fl. (I: 476) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 583), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1. besluta att
fritidsverksamhet försöksvis finge bedrivas
bland pensionärer och äldre i
enlighet med i motionerna angivna
grunder och riktlinjer, 2. till Bidrag till
försöksvis bedriven fritidsverksamhet
bland pensionärer och äldre för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

1 000 000 kr., samt 3. beakta vad i motionerna
i övrigt anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Svensson m. fl. (I: 500)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson m. fl. (11:564), i
vilka hemställts 1. att riksdagen måtte
besluta anvisa medel till pensionärernas
fritidsverksamhet i form av bidrag
till fritidsgrupperna med 6 kr. per timme,
beräknat med 4:50 kr. per medlem
för handledning och materiel och

2 kr. per medlem för lokalkostnad och
därmed jämförbar utgift, vilket bidrag

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

borde utgå till alla, som inträtt i pension
av något slag, 2. att anslag till
riksorganisationers centrala ledning
måtte beviljas efter en beräkning med
10 000 kr. för varje 10 000-tal medlemmar
inom riksorganisation, som uppnått
minst 50 000 medlemmar, vilka
uppbure pension, samt 3. att anslag
måtte ställas till sådana riksorganisationers
förfogande för deras lokalföreningars
verksamhet.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 476 och II: 583 samt I: 500 och II: 564
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Harry Carlsson,
Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herr Eliasson i
Sundborn, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna i anledning av motionerna
I: 476 och II: 583 samt I: 500
och II: 564 anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från statsutskottet behandlas motioner
rörande stöd till fritidsverksamhet
bland pensionärer. Motionärerna har
framhållit att behov härav föreligger
och har anvisat vissa riktlinjer i huvudsaklig
överensstämmelse med fritidsgruppsverksamheten
bland ungdom.

Det kan knappast råda något tvivel
om att inträdet i pensionsåldern i åtskilliga
fall medför problem. Man har
inte längre det dagliga arbetet att ägna
sig åt och kontakten med arbetsplats
och arbetskamrater bryts. Man försätts
i en ny situation som det inte alltid är
så lätt att anpassa sig till. Dessa omställningsproblem
har uppmärksammats
inom åldersforskningen, och man
tycks på sakkunnigt håll vara ense om
att de kan medföra menliga verkningar
ur både fysisk och psykisk synpunkt.

Jag noterar att även utskottsmajoriteten
delar motionärernas uppfattning om
angelägenheten av att pensionärerna
beredes tillfälle till sysselsättning och
kontakter. Men det är också allt. Fortsättningsvis
framhåller utskottet, att det
inte är övertygat om att en verksamhet
med sådant syfte medför några kostnader.
Jag delar inte denna uppfattning.
Skall verksamheten bli meningsfull och
kunna fylla sin uppgift, måste den kunna
tillgodose vissa kvalitativa krav och
även kunna anpassas till intresseinriktningarna
hos deltagarna o. s. v. Under
sådana förhållanden blir kostnader
oundvikliga.

Från vårt håll har vi tidigare motionsledes
tagit upp dessa spörsmål men
inte lyckats vinna stöd. Måhända har
det berott på att yrkandet inte varit
tillräckligt konkret till sitt innehåll.
Denna gång föreligger emellertid ett
konkret yrkande om försöksverksamhet.
Att vi reservanter inte hemställt om
bifall till detta yrkande beror på att
det visat sig finnas förutsättningar för
viss anslutning till ett yrkande med begäran
om närmare prövning i skrivelse
till Kungl. Maj :t. Även om detta yrkande
inte samlat utskottets majoritet har
jag ansett det vara en framkomlig väg,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den enligt min mening synnerligen
moderata reservationen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har,
som reservanternas talesman nyss sade,
uttalat sin förståelse för värdet av att
pensionärerna bereds tillfälle till sysselsättning
och kontakter. Initiativ till
en sådan verksamhet — vi kan kanske
kalla den fritidsverksamhet -— har också
i stor utsträckning tagits av framför
allt de ideella organisationerna. Utskottsmajoriteten
har också visat hän
på att pensionärerna i viss utsträckning
har möjlighet att deltaga i de olika
studieförbundens verksamhet och på så

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

Statsbidrag till fritidsverksamhet för pensionärer

sätt komma i åtnjutande av det stöd som
ges åt denna verksamhet.

Jag delar inte herr Svenssons i Stenkyrka
uppfattning — jag är inte övertygad
om att ett statsbidrag i någon
form är absolut rätta sättet att stimulera
pensionärerna till eu fritidsverksamhet.
Jag tror att pensionärerna erfar betydligt
större tillfredsställelse, om de har
känslan att det är de själva som åstadkommer
något för att fylla ut sin fritid.

Herr talman! De skäl jag nu anfört
liksom förvissningen att även andra
vägar ger pensionärerna möjligheter till
stimulerande fritidsverksamhet och stöd
i olika former har gjort att statsutskottets
majoritet inte ansett sig kunna biträda
reservanternas yrkande. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
talade om andra vägar på detta
område men angav inte vilka. Flera
motioner föreligger dock — bl. a. en av
herr Adamsson m. fl., i vilken en viss
utväg angivits.

Men vad reservanterna syftar till är
en närmare utredning. Genom en sådan
utredning skulle kanske även herr Nilsson
i Göingegården kunna komma till
klarhet om vilka möjligheter som kan
skapas.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Ett statsbidrag är alltid
förknippat med vissa villkor för användningen,
och en viss redovisning
krävs. Jag tror att det lyckligaste är
om pensionärerna själva, med hjälp av
de ideella organisationer som redan tidigare
visat sitt stora intresse för dem,
får söka sig fram till vägar som leder
till en sådan utveckling av fritidsverksamheten
som motionärerna torde avse.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med

herr Svensson i Stenkyrka framhålla
att detta är en utomordentligt viktig
fråga.

Exempelvis har de olika fritidscentra
för pensionärer som växer fram många
gånger inte satts i gång av pensionärerna
själva. Pensionärerna sitter ofta
isolerade, och det gäller att locka dem
ut från deras isolering till aktivitet. Det
är olika organisationer och ideella föreningar
som sätter i gång verksamheten,
och jag tror att det för dem är utomordentligt
värdefullt att kunna få statsbidrag
härför. Genom att ge sådant statsbidrag
stimulerar man också organisationerna
och föreningarna och riktar
in dem på detta viktiga område.

Jag har själv sett vad verksamheten
betyder. Jag upprepar, att vad man måste
göra är att få ut pensionärerna i
aktiv verksamhet, i stimulerande arbete,
i hobbyverksamhet, i gemenskap —
eljest blir de så lätt isolerade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nelarider
(fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
in. fl.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 65 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1964/65 till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
94) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. in. för budgetåret 1964/65 beräkna
ett reservationsanslag av 945 000 000
kr., hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 136, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 20 mars 1964,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i förenämnda statsrådsprotokoll föreslagits
beträffande kostnadsram för
anskaffning av flygmateriel m. m. under
budgetåren 1964/71, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m.
inom en kostnadsram av 1 140 000 000
kr., dels ock till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 945 500 000 kr.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:393) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (II: 473), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
förevarande anslag måtte minskas till
700 milj. kr.,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Spångberg väckt motion (II:
978), vari hemställts att riksdagen måtte
avslå av Kungl. Maj :t begärt bemyndigande
om fortsatt utvecklingsarbete på
flygplan 37.

Under försvarsdepartementet, § 5,

hade riksdagens revisorer i sin år 1963
avgivna berättelse angående verkställd
granskning av statsverket lämnat en redogörelse
för vissa byggnadsföretag i
Vidsel (del I, s. 40—45).

Utskottet

I. hemställde, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna 1:393 och
II: 473, såvitt nu var i fråga, samt
II: 978,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 20
mars 1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av flygmateriel
m. in. under budgetåren 1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å flygmateriel
m. in. inom en kostnadsram av
1 140 000 000 kr.;

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
945 500 000 kr.;

II. anmälde för riksdagen vad utskottet
anfört i anledning av den i § 5 i
riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket lämnade redogörelsen.

Onsdagen den 27 maj 1904 em. Nr 28

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

Utskottets hemställan och anmälan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr STÅIIL (fp):

Herr talman! Detta förslag från ett
enhälligt statsutskott och den regeringsproposition,
som ligger till grund för
utlåtandet innebär en anskaffning för
vårt försvar och speciellt för flygvapnet
av på lång sikt och för våra förhållanden
enorm och hittills enastående
omfattning. Under perioden beräknas
det nya flygplanssystemet 37, populärt
även kallat Viggen, ta i anspråk inte
mindre än 7,2 miljarder av 1964—1971
års kostnadsram, ett beställningsbemyndigande
nu på över 1 140 miljoner och
ett betalningsanslag för 1964/65 på inemot
miljarden eller 945 miljoner kronor.
Beställningen riktar sig i allt väsentligt
till svenska industriföretag med
allt vad detta betyder för vårt näringsliv
och dess anställda. Nykonstruktionerna
är också till väsentliga delar utförda
av svenska experter. Det har på
industriellt håll uttalats, att system 37
utgör det sannolikt största och tekniskt
mest exklusiva projekt som i ett sammanhang
någonsin utlagts inom svensk
industri.

Både inom statsutskottets första avdelning
och 1962 års försvarskommitté,
där detta projekt gjordes till föremål
för ingående överväganden, har givetvis
ansvaret känts allvarligt inför en anskaffning
av denna räckvidd. Gjorda
jämförelser med vad vi tidigare i denna
väg har anskaffat liksom med vad
det direkt och indirekt skulle kosta
att utlägga motsvarande order till utländsk
industri har emellertid talat ett
otvetydigt språk till förmån för det
förslag som nu föreligger. Det har likaledes
stått klart, att robotvapnet ännu
inte hunnit till ett sådant utvecklingsstadium,
att det för vår del vare sig
tekniskt eller ekonomiskt kan ersätta
det bemannade flygplanet, i varje fall
sedan detta utformats enligt de idéer
om en enhetsplattform för olika strids -

uppgifter som ligger till grund för system
37.

Vidare vill jag påpeka att medan
flygplanssystem 35 — föregångaren till
system 37 — tog i anspråk 35 procent
av då tillgängliga medel inom kostnadsramen,
kräver system 37 30 procent, vilket
dock i och för sig ju är ytterst betydande.

I få ord har jag här antytt varför
utskottet varit enhälligt i sitt tillstyrkande
av regeringsförslaget.

Som framgått av de öppna redogörelserna
för det Wennerströmska storspionaget
har detta självfallet varit inställt
även på det nya system 37. För att få
en bild av riskerna och eventuella skador
har utskottet hört militär expertis
som avdelats för att klarlägga just spionskadorna.
Experterna har förklarat, och
jag är angelägen understryka det, att
risker i denna del icke föreligger beträffande
system 37. Det finns naturligtvis
inte anledning att ifrågasätta den
lämnade uppgiften från militärt experthåll.
Icke dess mindre synes det mig
framstå som för många i denna kammare
och för många flera utanför kammaren
nödvändigt att det inför ett beslut
av sådan räckvidd och i en fråga
som är så vital för svensk frihet och
säkerhet som denna ges besked inför
både riksdagen och allmänheten direkt
av regeringen, lämpligen statsministern,
om att några som helst risker för spionverkningar
genom Wennerströmaffären
på flygsystem 37 icke föreligger. Ett
sådant uttalande skulle innebära en garanti
för att systemet, då det skall övergå
från projekt- till tillverkningsstadiet,
inte från början eller i fortsättningen
är behäftat med skador som kan ha vållats
genom det wennerströmska spionaget.
Det synes mig böra vara angeläget
även för regeringen att en sådan förklaring
avges, så att vi i alla delar kan
känna trygghet då vi fattar detta betydelsefulla
beslut.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det är naturligtvis all -

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

deles riktigt som herr Ståhl säger, att
det är ett enormt förslag som här föreligger.
Det gäller beställningar till så
stora belopp, att vi inom svenskt näringsliv
knappast haft maken. Men det
är just detta som är betänkligt, herr
Ståhl, att man lägger ned så ofantliga
summor på experiment som inte är klara
förrän om flera år och inom ett
vapenslag som egentligen är på avskrivning
hos stormakterna. Det är väl
inte obekant för någon av kammarens
ledamöter, att de nyaste vapenbärarna
som används i utlandet har en hastighet
av 50 mil i minuten. Det är alldeles klart
att de motvapen vi kan sätta in, om ett
krig skulle bryta ut, inte kan skydda
oss mot sådana stridsmedel.

Detta förslag har mötts av en mycket
stark kritik i pressen. Bland annat har
Stockholms-Tidningen starkt kritiserat
det i stort uppslagna artiklar. Även i
tidskriften Tiden har projektet kraftigt
kritiserats, just därför att man satsar
så enorma belopp på ett enda vapenslag,
om vars värde det för övrigt råder
mycket starkt tvivel.

Jag har i motion II: 978 yrkat avslag
på framställningen.

Vad beträffar flygplanen är flygförvaltningens
egenrådighet inte ny. Det
har pågått ett ständigt experimenterande
på detta område utan att riksdagen haft
någon kännedom om vad som verkligen
har försiggått. Tidigare har vi haft representanter
i utskottet som sagt ifrån
på detta område och som påtalat hur
litet man i statsutskottet och i riksdagen
i övrigt känner till om sådana här
projekt som man satsar så enormt stora
belopp på. Det sker här ett slöseri som
tidigare påtalats många gånger i riksdagen.

Rent politiskt är detta ett led i den
kapprustning som pågår, där man ideligen
framställer nya vapen. Vi vet att
vi även här i landet håller på med experiment
som tar ungefär hälften av
det anslag som beviljas för försvarsändamål.
Kunde staterna komma överens

om att man skulle nöja sig med de vapen
man har och inte längre hålla på
med kapprustningar, så skulle man i
samtliga länder kunna använda mycket
stora summor av det som nu slösas på
försvarsanslagen till förnuftigare ändamål.
Förnuftiga ändamål när det gäller
relationerna mellan de olika staterna
skulle vara att begagna dessa summor
för uppbyggnaden av utvecklingsländerna.
På så sätt skulle man kanske så
småningom kunna komma åt orsakerna
till de motsättningar som kan utlösa
krig.

Det är betecknande att Viggenplanet
ingalunda är färdigt och inte beräknas
vara fullt utexperimenterat förrän om
cirka fem år. Det är därför klart som
herr Ståhl också framhöll att överste
Wennerström i detta fall inte har kunnat
lämna några uppgifter som har kunnat
skada vårt försvar. Men planet befinner
sig fortfarande på experimentstadiet,
och när fem år har gått har åtskilligt
hunnit hända i tekniskt avseende.
Eftersom man även ute i världen
fortsätter med flygplansexperiment, kan
man anta, att detta plan då det lämnar
fabriken är ännu mer föråldrat än dess
föregångare varit vid sin tillblivelse.

Nu kan man säga att det egentligen inte
spelar så stor roll hur vi rustar, experimenterar
och gör av med pengar
i detta land. Ute i världen litar man
säkerligen på vår neutralitet, som skall
skapa en garanti för vår fred. Huvudsasaken
är att varje främmande makt
tror att våra vapen inte är riktade just
emot den utan att de ingår som en del
i vårt neutralitetsförsvar.

Men för oss spelar det stor roll. Det
är vi som får betala fiolerna. Vi måste
betala hälften av vår inkomstskatt till
militärväsendet. Detta omtalas nästan
aldrig när vi diskuterar skattefrågorna.
Det berördes inte heller då vi tidigare
talade om att det fattades omkring
800 miljoner kronor, vilka skulle lånas
upp. En del talare ansåg att vi inte skulle
göra det, andra att vi skulle låna upp

Onsdagen den 27 maj 1904 em. Nr 28

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmatcricl, m. m.

dessa pengar för att kunna behålla den
standard vi bär. Men här kastar vi bort
halva inkomstskatten för ändamål som
inte ger något av värde.

Herr Ståhl säger, att svenskt näringsliv
kommer att få många arbetstillfällen
och att stora löner kommer att utgå. Javisst,
men det är fråga om kostnader för
improduktiva ting, eftersom vi inte får
ut något av detta. De ger inte mat och
kläder till folk utan tar bara hort arbetskraften
från det näringsliv som skulle
kunna framställa nyttiga ting.

Det skulle vara intressant att veta vad
allt detta experimenterande med flygplanstyper
kostat vårt land. Det skulle
nog bli fråga om åtskilliga miljarder.
I fråga om människomaterialet känner
vi till vad flyget har kostat. Ungefär
200 flygare har dödats vid flygövningar
med nya plantyper som blivit föråldrade
och ersatts med nya plan som
tagit nya liv och blivit föråldrade o. s. v.
När man om fem år får Viggen-planet
är det naturligtvis ännu flera flygare
som kommer att omkomma vid de haverier,
som också propositionen räknar
med kommer att inträffa.

Härtill kommer ytterligare en sak, som
jag nog tycker att riksdagen borde reagera
en aning emot. Försvarsministern
uppger i propositionen att flygledningen
har gjort beställningar som den inte har
haft bemyndigande till utan att anmäla
detta ens till Kungl. Maj :t. Man har skrivit
kontrakt som givit stora inkomster
åt leverantörerna av de motorer, för
vilka de haft licens, för den händelse att
vi inte kommer att fullfölja projektet.
Använder vi inte denna licens måste vi
ändå betala många miljoner. Detta har
skett utan att vare sig riksdag eller regering
har underrättats.

År det verkligen möjligt att riksdagen
kan godkänna ett sådant tillvägagångssätt?
Det är inte första gången en sådan
sak händer. Det har nu gått några år
sedan flygförvaltningen senast satt i
skottgluggen, men den klarade sig på
det sätt som militärer i regel gör. Men

nog finns det anledning att nu protestera
emot detta.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion 11:978.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I de av oss föreslagna
nedprutningarna av vissa anslag för det
nya budgetåret under fjärde huvudtiteln
ingår förslaget i vår motion 11:473 om
att minska anslaget för anskaffning av
flygmateriel m. in. till 700 miljoner kronor.
Då principerna redan tidigare behandlats
och avgjorts av riksdagen, varvid
vi utvecklat våra åsikter i sammanhanget,
nöjer jag mig med att yrka bifall
till motion nr 473 i denna kammare.

Den besparing av kostnaderna på denna
punkt med 245 miljoner kronor som
vi förordat uttrycker samtidigt vår skepsis
mot den dominerande roll flyget tilldelats
bland vapenslagen och våra tvivel
på att denna linje kan och kommer
att fullföljas. Det innebär att vi bland
annat inte övertygats om att planerna
för det nya flygplanet Viggen är vettiga
ens från den utgångspunkt regeringen
haft. Då denna fråga sammanförts med
den som beröres i vår motion, vill jag
ägna den några kommentarer.

Projektet Viggen har uppmärksammats
på olika sätt. Tidskriften Tiden bär
jämfört detta projekt med andra internationellt
uppmärksammade sådana,
som av olika skäl måst avskrivas efter
dyrbara experiment och felslagna förhoppningar.
Enligt framställningen i
den nämnda tidskriften kommer maskinen
att belasta militärbudgeten med i
runt tal 15 miljarder kronor. Framställningskostnaderna
fram till 1971 uppgår
enligt proposition nr 136 till 8,2 miljarder
kronor. Lägges därtill kostnaderna
för 800 flygplan å 8 miljoner kronor
per styck får man räkna med ytterligare
kostnader på 6,4 miljarder kronor. Men
detta avser 1963 års prisläge. Räknar
man blygsamt med en prisökning om 2
procent per år, uppkommer fram till
1990 en genomsnittlig prisstegring på

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

40 procent. Under dessa förhållanden
drivs flygets andel av militärutgifterna
upp från 1,4 miljard kronor till minst
3,4 miljarder kronor i början av 1990-talet. Det reser fantastiska perspektiv.

Det nya flygplanet skall vid en fast
prisnivå bli dyrare än Lansen och Draken
sammantagna. Det har redan uppstått
en fördyring med 10 plus 4 procent
jämfört med de kostnader som angavs
vid föredragningen inför försvarskommittén
1962.

Till detta säger nu försvarsministern
att om kostnaderna blir höga, får man
reducera antalet flygplan respektive
flygorganisationen. I stället för 800 flygplan
blir det kanske fråga om halva detta
antal. Det skulle innebära en helt
annan militär organisation och kanske
även helt andra militära målsättningar.

Viggen skall framställas som en enhetsplattform,
d. v. s. brukas både som
attack-, jakt- och spaningsplan. Vi skall
alltså inte ha snabbare jaktmaskiner än
bombmaskiner. Nackdelarna härav, säger
man, skall motverkas av vissa teoretiska
fördelar: lägre typ- och underhållskostnader,
billigare utbildning av
markpersonal, mindre markutrustning
och billigare basorganisation. Till detta
vill jag bara säga att den som lever
får se.

Flygplanet Viggen inordnas i en militär
målsättning där invasionsförsvaret
skall vara krigsmaktens viktigaste uppgift.
Denna uppgift har inte någon stormakt
kunnat lösa. Ingenting talar för
att svensk krigsmakt skulle kunna klara
vad alla stormakter misslyckats med under
andra världskriget. Denna uppgift
är verklighetsfrämmande, hur många
»viggar» man än lyckas slå hos det
svenska folket. Om förslaget rörande
Viggen skall bedömas, såsom utskottet
säger, från den militära målsättningen,
är det bortkastade pengar och bortkastad
energi att söka förverkliga detsamma.

Bland nackdelarna med förslaget noterar
jag bland annat, att man måste

pruta ned prestandakraven. Ja, i verkligheten
var man väl redan då konstruktionsarbetet
påbörjades för sex år sedan
klar över att det handlade om en
maskin som redan då var underlägsen
jämförliga stormaktsmodeller.

Nu meddelas att de båda flygplanen
Lansen och Draken måste hållas i tjänst
i femton år och att Viggens livslängd bör
uppskattas till minst tolv år. Den tidigare
målsättningen inom flygvapnet var
en ny modell efter det att en tidigare
modell varit i tjänst sju år. Flygvapnet
ansåg redan då att sju år var i högsta
laget; stormakterna räknade vid samma
tidpunkt med bara sex år för varje
modell.

När Viggen kan börja levereras 1969
eller 1970 har den alltså legat på ritbord
och utexperimenterats under ett
dussin år. Man kan härav dra den slutsatsen,
att när Viggen är färdig för
krigstjänst har stormakterna modeller
som kanske ligger tre flygplansgenerationer
före. Med nuvarande snabba tekniska
utveckling innebär detta att Viggen
inte på något område, vare sig i
fråga om fart, bestyckning eller apparatur,
är överlägsen de plan som den
skulle bekämpa. Det är, herr talman, ett
fruktansvärt perspektiv för vår flygande
ungdom och för flygledningen.

Som jag redan sagt, skall flygplanet
Viggen ha attackplanet Viggens fart.
Det kan följaktligen naturligtvis inte nå
en enda raket. Med attackplanens nya
taktik att flyga mycket lågt mot anfallsmålct,
sätts både radar, luftvärn och
jaktförsvar ur funktion. Därtill måste
man troligen utgå ifrån att en angripande
stormakts attackplan, som kanske
är tre seriemodeller före Viggen,
inte har någon svårighet att dra ifrån
en förföljande Vigg.

Man kan mellan raderna utläsa försvarsministerns
bekymmer över det dilemma
som drabbat småstatsflyget. Ilan
värjer sig dock mot tanken att Sverige
liksom övriga neutrala stater skall försöka
köpa flygplan i stället för att själva

Onsdagen den 27 maj 1904 em. Nr 28

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, in. m.

tillverka desamma. Det blir dyrbarare,
säger lian. Det är i så fall egendomligt,
att Sverige inte kan sälja sina flygplan
till andra neutrala stater och därigenom
kunna tillverka större serier och snabbare
byta flygplansmodeller.

Försvarsministern nämner som en
fördel med nuvarande system, att Sverige
kan hålla sig med en egen flygplansindustri
och utveckla sin egen teknik.
Men kostnaderna därför växer fantastiskt.
De är redan 80 gånger högre
per flygplan än under kriget. Det är betecknande
att dessa snabbt växande
kostnader tvingat England och Frankrike
att slå sig ihop vid bygget av ett
nytt trafikplan, som trots detta inte kan
uppnå topp-prestanda.

Inför det äventyrliga perspektiv som
öppnas, föreslår nu försvarsministern
dels att en särskild beredning skall skapas
inom försvarsdepartementet för att
fortlöpande följa framställningen av Viggen
med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna, dels också att ett system
skall utformas för kontroll av monopolens
åtgärder och prissättningar.
Om dessa regeringsförslag vill jag bara
säga, att de är i högsta grad prisvärda.

Regeringen har inte kunnat underlåta
att rikta en anmärkning mot flygförvaltningen
för dess egenmäktighet. Man
har i strid mot direktiv av amerikanarna
köpt en tillverkningslicens för en flygmotormodell.
Regeringens anmärkning
är fullt befogad, så mycket mer som
skattebetalarna löper risk att få punga
ut med 80 miljoner kronor i skadestånd.
Det är med hänsyn härtill, herr
talman, rena ynkedomen att utskottet i
stället för att understödja anmärkningen
förklarat att den brännmärkta åtgärden
är motiverad.

Vi tror alltså inte på projektet Viggen.
Vi är oroliga över de ekonomiska
konsekvenserna, över det bristfälliga
material som skall åstadkommas, över
att detta engagemang för långa tider
kan bestämma utformningen av stora
delar av den svenska försvarsmakten

och för lång tid, såsom herr Stålil riktigt
anmärkt, binda industriella och produktiva
resurser.

Då nu herr Spångberg väckt en motion
i denna fråga, vilket vi av vissa
anledningar inte själva gjort, skall jag
i alla fall säga att vi kommer att stödja
denna motion.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
militärstrategisk diskussion med
den siste ärade talaren. Jag är uppkallad
av att herr Stålil till mig har riktat en
fråga angående det omdiskuterade flygplanets
användbarhet ur en alldeles speciell
synpunkt. Jag kan, herr talman,
svara på hans fråga, att regeringen självfallet
bedömer planets effektivitet och
användbarhet för det svenska försvaret
även ur de synpunkter, som herr Ståhl
drog upp, på exakt samma sätt som den
svenska militärledningen. Skulle detta
inte vara fallet, skulle vi självfallet aldrig
ha lagt fram ett så kostnadskrävande
förslag som det här ifrågavarande. Jag
föreställer mig att detta är ett fullt tillräckligt
och uttömmande svar till herr
Ståhl.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det vore väl inte så
dumt om regeringen någon gång använde
sitt eget förstånd och inte bara litade
på militärledningen. Vi har ändå våra
kryssare som exempel på vart det går
när man bara litar på den militära sakkunskapen.
På den tid, då det socialdemokratiska
partiet inte var i regeringsställning,
kände man av egen erfarenhet
mycket väl farorna av att blint lita på
den militära sakkunskapen.

Vad nu regeringen än har sagt, kommer
vi inte ifrån det enkla faktum, att
vi har kommit in i en återvändsgränd.
När två stormakter måste slå sig samman
för att göra ett flygplan, så vittnar
det om en allvarlig realitet även för
vårt land. Om det kostar 80 gånger så

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

mycket nu att bygga en vanlig jaktmaskin
som det kostade under kriget,
borde regeringen lära någonting av detta
också.

Det var en tävlan mellan vår Draken
och den franska Mirage. Schweizarna
är också en neutral nation, och de
har en ännu äldre neutralitetstradition
än vi har. De bygger inte själva stridsmaskiner.
De var tvungna att köpa, och
i valet mellan Draken och Mirage köpte
de den senare, för den är naturligtvis
överlägsen. Nu meddelas det i detta material,
att Draken och Lansen skall man
hålla i 15 år, medan stormakterna håller
sina plan i 6 år. Det nya planet skall
man hålla åtminstone 12 år — d. v. s.
detta är på papperet; men hur kommer
det att se ut i verkligheten? Det är
märkliga perspektiv som öppnar sig
här. Detta vet vi lite om, så det kan vi
inte snacka om nu. Men jag tror det vore
nyttigt att regeringen tänkte över dessa
frågor ännu en gång. Det ges kanske en
möjlighet ännu att finna en förnuftig
lösning på denna sak.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ståhl hade riktat
en fråga till mig om flygplanets ställning
i ett alldeles bestämt avseende. Det var
på den frågan jag svarade.

Jag kan försäkra herr Hagberg, att vi
använder vårt eget förstånd, men den
omständigheten, att vår bedömning i
detta fall sammanfaller med militärledningens,
skall väl inte komma oss att
frångå en slutsats som vi själva har dragit.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är med mycket stor
tillfredsställelse som jag har tagit del
av statsministerns svar på min fråga.
Jag tolkar svaret som en förklaring från
regeringen, att man kan utgå från såsom
regeringens bedömning, att när detta
stora projekt igångsättes inga sådana
spionskador skall komma att åvila det

som kan medföra något framtida men.
Jag tror att vi är många här i kammaren
— och ännu flera utanför denna
kammare -—- som håller statsministern
räkning för det svar som han nu har
lämnat. Jag vill betyga min tillfredsställelse
över detta svar, helt oreserverat! Jag

vill till sist, herr talman, be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Efter detta bifall av
herr Ståhl är det väl alldeles onödigt
att börja diskutera om hur regeringen
har använt sitt förstånd i det här fallet.
-— Den som lever får se!

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Ståhl uttrycka min tillfredsställelse
över den förklaring som statsministern
gav. Tidigare har man kanske känt en
viss oro för detta projekt från vissa
sekretessynpunkter.

Jag skulle, herr talman, vilja säga något
om flygplan 37, eftersom jag har
råkat vara med i de två senaste försvarsutredningarna.

Det är uppenbart att den vapentekniska
utvecklingen allt starkare aktualiserar
avvägningen mellan kvantitet och
kvalitet inom försvaret, och detta gäller
i särskilt hög grad på luftförsvarets
område. Jag har inom detta utredningsarbete
vid åtskilliga tillfällen tagit upp
problemet — och även andra ledamöter
bär gjort det — om denna avvägning.
Den senaste försvarskommittén underströk
betydelsen av att man på ansvarigt
håll följde avvägningsproblemet med
största uppmärksamhet.

Kostnaderna för flygplan 37 — jag
tänker härvid både på typkostnaderna
och på de beräknade seriekostnaderna
— är ju så betydande, att de kommer att
ta i anspråk en mycket väsentlig del av
våra totala försvarsanslag framöver.
Därför är det oerhört viktigt — vilket

Onsdagen den 27 maj 1964 em. Nr 23

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

ju utskottet också har varit inne på —
att man noga bedömer det stridsekonomiska
värdet av de krav på prestanda
som man från flygvapnets sida vill uppställa
på detta nya plan.

Jag säger detta därför att vi inte får
komma i den situationen, att vi så att
säga lägger alla äggen i en korg. Jag säger
det också därför att man inte får
skapa ett så tekniskt avancerat plan, att
det inte är möjligt alt inom en rimlig
försvarskostnadsram kunna få en ur
produktionsekonomiska synpunkter godtagbar
storlek på antalet levererade plan
per månad. Har man så stora kostnader
per plan, att man inte inom en rimlig
försvarskostnadsplan får rum med beställning
av så många plan per månad,
att man kan få ner produktionskostnaderna
till en hygglig nivå, utan måste
på grund av underkapacitet i fråga om
beställningar jämfört med produktionskapacitet
nödgas betala extrakostnader,
är ju detta en synpunkt som man måste
tillmäta mycket stor betydelse. För mig
är den — det vill jag säga, herr talman
—- synnerligen väsentlig. Det är av denna
anledning jag anser att det är nödvändigt
att man, inte minst från regeringens
sida, ägnar denna fråga uppmärksamhet
även i fortsättningen, så att
vi inte en dag ställs inför obehagliga
överraskningar.

Jag är helt på det klara med värdet
av att vi har en mycket högtstående
flygindustri inom landet. Mina farhågor
riktar sig närmast mot att man kanske
inom flygvapnet vill ställa kraven på
planens tekniska prestanda så högt, att
man kan riskera att kostnadsutvecklingen
blir sådan att det blir svårt att
klara avvägningen mellan försvarsgrenarna
i fortsättningen. Det är därför
jag menar att man bör så att säga stämma
i bäcken och se till att man har prognoser
och kalkyler klara, så att man
inte möts av obehagliga överraskningar
om ett eller annat år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SFÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte låta en så
optimistisk tanke som att vi inte skulle
stå inför obehagliga överraskningar, när
Viggen en gång är färdigt, vara slutvinjett
på denna debatt. Jag är övertygad
om att det kan bli obehagliga
överraskningar. Man har hållit på i fem
år och experimenterat med detta plan,
och det ligger ännu på experimentstadiet
och man är inte färdig förrän om
ytterligare fem år. Utvecklingen på det
vapentekniska området ute i världen
leder ovillkorligen till att detta plan är
föråldrat långt innan det lämnar verkstaden,
och då kan vi stå inför obehagliga
överraskningar. Det är med hänsyn
härtill som jag i dag vill uttala en
bestämd varning mot det beslut man i
dag för detta ändamål är beredd att
fatta, beslut, som kommer att kräva 15
miljarder.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Spångbergs första
inlägg. Herr Spångberg borde liksom
vi alla vara medveten om att vi har ett
försvar i första hand för att det skall
ha en fredsbevarande effekt. Dess uppgift
är ju att möjliggöra för oss att föra
en alliansfri politik. Försvaret måste
därför vara så starkt att det kan avhålla
en potentiell angripare från att angripa
oss och, om det ändå blir ett anfall, såvitt
möjligt slå tillbaka anfallet.

I de vapensystem som ingår som komponenter
i vårt försvar är naturligtvis
flyget en viktig beståndsdel, flyg för
spaning, för attack och för jakt. Det är
klart att militären liksom andra ställer
sig den fråga, vilken herr Stålil var inne
på i sitt anförande, om det är möjligt
att nu ersätta flyg med robotar. Men
alla —- vi här i Sverige liksom stormakterna
— har kommit fram till att tiden
ännu inte är mogen för att använda
robotar i stället för flyg. Vi är alltså
övertygade om att vi i varje fall fram

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

till 1980-talet inte kan ersätta flygplan.
Det är således efter moget övervägande
som vi i statsutskottet har kommit till
det resultatet att vi måste ha ett s. k.
konventionellt flygvapen.

Vad beträffar flygplan 37 har i varje
fal! statsutskottet blivit övertygat om att
det är en utomordentligt kvalificerad
och förstklassig konstruktion, som redan
har tillvunnit sig berättigat erkännande
utomlands.

Herr Hagberg gjorde jämförelser mellan
Mirage och Draken och värderade
ner Draken och sade att schweizarna
därför valt Mirage. Jag skall inte gå in
på herr Hagbergs anförande i övrigt,
men jag vill säga att jag inte är övertygad
om att schweizarna i dag är lika
lyckliga över valet som de kanske var
när de gjorde det.

Herr Spångberg kan inte ha blivit
överraskad av det projekt som presenteras
i propositionen. Det lades fram
första gången av överbefälhavaren i ÖB
62, behandlades mycket ingående av
1962 års försvarskommitté och av förra
årets riksdag och kommer nu igen i
propositionen. De synpunkter man tidigare
lagt på frågan och de beräkningar
man gjort har fortfarande visat sig vara
fullt hållbara. Det är visserligen ett
mycket dyrt projekt, men det ligger
inom den kostnadsram som de fyra demokratiska
partierna kommit överens
om i fråga om försvaret. Så länge det
ligger inom den ramen och det inte går
ut över andra vapensystem bör man
kunna acceptera det.

Herr Ståhl och herr Eliasson i Sundborn
uttryckte sin tillfredsställelse över
den deklaration statsministern gjort. Jag
skall gärna erkänna att jag personligen
utgått ifrån att regeringen inte lägger
fram en proposition sådan som den
förevarande, om inte regeringen är
övertygad om att värdet av flygplan 37
inte blivit mindre för det svenska försvaret
genom det spioneri som förekommit.
Statsutskottet har av de föredragningar
som utskottet fått motta bli -

vit övertygat om att det inte är någon
risk att acceptera flygplan 37.

Herr Spångberg riktade slutligen hård
kritik mot flyget och flygförvaltningen
för tillvägagångssättet då avtalet träffades
om licenstillverkningen av Yiggens
motorer. Det är klart att flygförvaltningen
borde ha begärt medgivande att
träffa ett sådant avtal. Yi har vid föredragningarna
i utskottet fått ett otvetydigt
erkännande från flygets sida att
fel blivit begånget. Men vi har samtidigt
fått klart för oss att man, när man träffade
avtalet, befann sig i tidsnöd och
att man kunde spara pengar genom att
träffa ett avtal så konstruerat som det
nu föreliggande och genom att träffa
det så snabbt som man gjorde. I sak har
man inte förlorat något, även om man
formellt begått ett fel, vilket man alltså
oförbehållsamt erkänt.

Det är inte rätt att säga att när man
har arbetat fem år med flygplan 37
kommer det att vara föråldrat när det
tages i bruk. Om herr Spångberg kände
till hur länge man arbetar med så komplicerade
vapensystem skulle han inte
framställa en sådan anmärkning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast påpeka
att detta plan troligen redan är föråldrat.
Sedan det påbörjades 1958 har vi
fått en vapenteknisk utveckling i världen
som vi inte ens tänkte oss då. Vi
har fått veta att man nu har vapenbärare
som går 50 mil i minuten. Det är
alltså ganska nya ting som kommit till.
Men vi arbetar fortfarande på 1958 års
projekt och skall fortsätta i ytterligare
fem år och inbilla svenska folket att
detta projekt då befinner sig på toppen
av modern utrustning.

Vi har naturligtvis kommit in i ett
läge där talet om effektivt försvar för
ett land, det må vara litet eller stort,
borde försvinna ur den allmänna debatten.
Inget land, hur stort det än är, kan

Onsdagen den 27 maj 1904 em. Nr 28

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

längre försvara sig. Inget land, inte ens
en stormakt av Sovjetunionens, Amerikas
eller Kinas karaktär och storlek,
kan försvara sig. Vi skulle inte kunna
försvara detta land om vi så hade halva
världens vapenarsenal lagrad här. Man
skulle med en enda stor bomb klatscha
ned hela landet. Det skulle säkerligen
vara ganska farligt att gå ännu ett stycke
längre och ha alltför moderna vapen.
Kanske Kuba har något att lära oss. Vi
vet att fredens bevarande på Kuba kunde
åstadkommas genom att man där tog
bort vapenbärarna och i stället använde
sig av svagare vapen, som amerikanarna
inte fruktade skulle kunna komma
till användning mot dem. Hade man
inte gjort det är det tydligt att ett krig
hade utbrutit i Amerika, vars utveckling
man i dag inte har någon möjlighet
att bedöma.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tänker alls inte delta
i diskussionen om den tvistefråga som
här föreligger. Jag skall inte heller ge
mig in på något bedömande av den stora
strategi som herr Spångberg utvecklade.

Jag begärde ordet endast på grund av
ett yttrande av herr Hagberg. Han anförde
som exempel på hur illa det går,
när man låter den militära sakkunskapen
råda, det s. k. kryssarbygget. Herr
Hagbergs framställning är en historieförvanskning.
Det förhöll sig inte så
att det fanns någon enhetlig mening
inom sakkunskapen om hur vi skulle
förstärka den svenska flottan just då.
Jag tar på mig ansvaret för att det var
jag som lekman som träffade valet mellan
de olika förslag som förelåg, och jag
anser inte att det var något misslyckat
ödslande med pengar. Dessa kryssare
hade ett stort värde. De medverkade till
att det i Östersjön under det känsliga
övergångsårtiondet efter andra världskriget
fanns en maktfaktor vid sidan
om den ryska flottan. Det stärkte vårt

lands ställning som alliansfri och neutral
nation.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Hur de kryssarbyggena
kunde stärka Sveriges ställning som alliansfri
och neutral nation övergår mitt
förstånd, eftersom de inte var färdiga
förrän kriget var slut. Först 1946 eller
1947 gick Göta Lejon av stapeln. Jag
missunnar inte herr Sköld hans, skall
jag säga fadersglädje som den huvudansvarige
för dessa kryssare, men jag
tycker den är dåligt grundad. Kryssarna
hade egentligen ingen betydelse. Det väsentliga
är dock inte om de byggdes och
var färdiga under kriget, utan det väsentliga
är hur man bedömer dem. Tre
Kronor är för länge sedan avvecklad och
Göta Lejon har man mest i malpåse. För
tillfället är den visst ute. Såvitt jag vet
är emellertid alla militära sakkunniga
överens om att sådana saker är ingenting
att komma med i vår tid. Herr Sköld
tar emellertid sitt ansvar, och det kan
man väl göra när man har ett stort parti
bakom sig som tillåter vilka dumheter
som helst. Det är väl ingen konst då.
Men det har egentligen inte så mycket
med saken att göra.

Herr Bohman menade att schweizarna
kanske egentligen ångrar att de köpte
Mirage i stället för Draken. Därom vet
jag ingenting och antagligen vet inte
heller herr Bohman någonting om saken.
År det kanske fråga om en sådan
där åsnekindbåga som man tillgriper i
nödens stund för att stärka sin något
svaga position i ämnet?

Jag utgår emellertid ifrån att när
schweizarna valde flygplanstypen Mirage
i stället för Draken hade de sina
goda skäl. De såg på prestanda och det
var detta som avgjorde deras köp. Vi
måste också se på prestanda och vi
kan inte komma ifrån att när vår nya
flygplanstyp är färdig och kan börja
serietillverkas, ligger den kanske i fråga
om konstruktion och erfarenhet femton

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel, m. m.

år efter det stormaktsflyg mot vilket
den skall värna oss.

Vi är alla överens om att denna flygplanstyp
inte är någonting att ställa upp
mot raketer. Och hur pass effektiv är
den med tanke på den nya tekniken, som
innebär att man angriper med lågflygande
attackplan? Vår jaktmaskin ligger
kanske, när den slutligen är färdig,
en ljudhastighet under de attackmaskiner
som då används. Är det något vidare
fördelaktigt för oss ur ekonomiska, tekniska
och militärpolitiska synpunkter
att satsa på en sådan flygplanstyp?

Nu tycker man kanske att vi kommunister
kan säga sådana saker; vi sitter ju
inte med i de förberedande instanserna
och känner oss inte ansvariga för vad
som föreslås. Men jag satt själv med i
försvarskommittén efter kriget, och
inom parentes sagt utformade jag där
som reservant en del idéer beträffande
flyget som man senare har tagit upp.
Det skulle emellertid aldrig ha fallit mig
in att utforma en sådan idé som det här
gäller. Uppriktigt sagt tror jag att detta
från det svenska försvarets synpunkt är
en dålig affär, en ren felspekulation.
Därmed vill jag inte kritisera statsutskottet.
Det består av allvarliga och
och samvetsgranna människor som säkert
noga prövar alla frågor. Ibland
är de kanske litet för auktoritetsbundna,
men det är min personliga åsikt.
Från min tid i försvarskommittén minns
jag att en del av dessa ledamöter såg på
experterna med stort allvar, medan jag
inte tog dem så allvarligt. Jag respekterade
dem, ty många av dem var bra
människor, men jag såg också bristerna
i deras betraktelsesätt. Det tror jag inte
att statsutskottet gör.

Nej, herr Bohman, här handlar det
inte om en modell som skulle vara fem
år gammal när den är färdig, utan det
rör sig — utifrån det resonemang som
herr Bohman själv utvecklade — om en
maskin som kanske ligger femton år
efter jämförliga maskiner. Som jag förstått
tidskriften Tiden är det väl så -

dana skäl som har varit avgörande för
dess misstro mot hela detta projekt.
Inte minst väsentliga i sammanhanget
har de internationella erfarenheterna
varit, vilka visar att mycket noggrant
genomtänkta projekt, på vilka man har
offrat miljarder kronor, har fått skrinläggas
därför att utvecklingen sprungit
ifrån dem.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Trots den stora sakkunskap
som herr Hagberg nyss utvecklat
måste jag säga att det i hans replik till
mig bara fanns en värdefull sak, nämligen
när han sade att situationen översteg
hans förstånd.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Det i motionen II: 978 framställda yrkandet
alt riksdagen mätte avslå av
Kungl. Maj:t begärt bemyndigande om
fortsatt utvecklingsarbete på flygplan 37

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 978; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 132, såvitt avser
motionen II: 978, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 27 maj 19G4 om.

Nr 28

Ändrade grunder för den

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 199 ja och 7 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Vidare lämnades ordet på begäran till

Herr CARLSSON i Göteborg (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber likaledes att få
anmäla att jag röstade fel.

Utskottets hemställan under mom. I)
i övrigt

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i motionerna I: 393 och
II: 473; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. II

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare medel för svensk
medverkan i FN:s fredsstyrka på Cypern;
och

bevillningsutskottets memorial nr 56,
angående uppskov med behandlingen av

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 6

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1964 dagtecknad
proposition, nr 115, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att

a) godkänna av föredragande departementschefen
förordade ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
och därmed sammanhängande
statsbidrag,

b) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1964/65 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 62 000 000 kr. samt

c) medgiva, att återstående medel av
det å riksstaten för budgetåret 1960/61
senast uppförda reservationsanslaget till
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
finge disponeras jämväl under
budgetåret 1964/65.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet såvitt avsåge anvisande av
anslag och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda
del hade propositionen behandlats
av andra lagutskottet.

Genom en den 3 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 116, vilken i sin

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

helhet hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr

629) om erkända arbetslöshetskassor
och

2. förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr

630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

3. lag angående ändring i lagen den
24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
och

4. lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol.

Beträffande propositionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen nr 115 föreslås att
den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
skall reformeras i skilda
hänseenden och grunderna för dessa
reformer anges i propositionen. Sålunda
anpassas försäkringen till femdagarsveckan.
Arbetslöshetskassorna får möjlighet
att höja dagersättningen från nuvarande
maximum 20 kr. till 40 kr.

Ålderspensionärernas rätt till ersättning
från arbetslöshetskassorna avvecklas
successivt genom att kassaersättningen
minskas med viss del av pensionen.

Ersättningstiden förlängs med fyra
veckor. Kassorna får ökad frihet att
upphäva förekommande säsongbegränsningsbestämmelser.

Endast en karensperiod, om fem dagar,
behöver fullgöras varje försäkringsår.
Det nuvarande förbudet mot ersättning
för enstaka arbetslös dag kvarstår
som huvudprincip.

Grundstatsbidrag föreslås utgå med

fallande skala från 50 procent vid lägsta
till 35 procent vid högsta dagersättning.
Ett särskilt grundstatsbidrag med
avgiftsutjämnande verkan tillkommer.

Propositionen nr 116 innehåller förslag
dels till de författningsändringar,
som föranleds av de i prop. 1964: 115
angivna grunderna för en reformering
av arbetslöshetsförsäkringen, dels till
ytterligare detaljändringar i författningarna
om arbetslöshetsförsäkring.

Författningsändringarna föreslås träda
i kraft den 1 september 1964.

I samband med propositionerna hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 37
i första kammaren av herr Adolfsson
och nr 51 i andra kammaren av herr
Holmberg in. fl. om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring; 2)

de likalydande motionerna nr 596
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 724 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. om ett nytt system
för arbetslöshetsförsäkring;

B. i anledning av propositionen nr
115 väckta motioner:

3) de likalydande motionerna nr 722
i första kammaren av herrar Arne Geijer
och Knut Johansson samt nr 881 i
andra kammaren av fru Ekendahl m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 739
i första kammaren av herrar Holmberg
och Wallmark samt nr 908 i andra
kammaren av herr Turesson och fru
Gunne;

5) de likalydande motionerna nr 753
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 920 i andra kammaren
av fru Rgding m. fl.;

6) de likalydande motionerna nr in
i första kammaren av herr Jonasson
och nr 956 i andra kammaren av herr
Fålldin m. fl.;

7) motionen nr 957 i andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

Ändrade grunder för den

(’. i anledning av propositionen nr
116 väckta motioner:

8) de likalydande motionerna nr 778
i första kammaren av herr Jonasson
och nr 958 i andra kammaren av herr
Fulldin in. fl.;

9) de likalydande motionerna nr 787
i första kammaren av herr Lennart Geijer
m. fl. och nr 971 i andra kammaren
av herr Gustafson i Göteborg in. fl.;

10) de likalydande motionerna nr 788
i första kammaren av herrar Knut Johansson
och Arne Geijer samt nr 970 i
andra kammaren av fru Ekendahl
in. fl.;

11) de likalydande motionerna nr 789
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 972 i andra kammaren
av fru Rijding in. fl.;

D. i anledning av båda propositionerna
väckta motioner:

12) de likalydande motionerna nr 740
i första kammaren av herrar Arne Geijer
och Knut Johansson samt nr 970
i andra kammaren av fru Ekendahl
in. fl.

I motionerna I: 37 och II: 51 hade yrkats
»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av hittills verkställda
utredningar om arbetslöshetsförsäkring
att förslag om allmän sådan
försäkring kan föreläggas 1965 års riksdag».

1 motionerna I: 596 och II: 724 hade
yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om införande
av ett nytt arbetslöshetsförsäkringssystem
— omfattande allmän grundförsäkring,
gällande alla medborgare i lika
mån, och därutöver frivillig arbetslöshetsförsäkring
av nuvarande slag — i
enlighet med de allmänna riktlinjer
som anförts i motionerna.

I motionerna I: 739 och II: 9US hade
yrkats »att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj :t att Kungl. Maj :t måtte
låta allsidigt och förutsättningslöst ut -

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. in.

reda frågan om arbetslöshetsförsäkringens
framtida omfattning och organisation».

1 motionen II: 957 hade yrkats »att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 115 måtte

1) anhålla om en förutsättningslös utredning
angående en allmän arbetslöshetsförsäkring,

2) anhålla om förslag till nästa års
riksdag om höjning, utöver vad i proposition
nr 115 föreslagits, av tillägget
till grundstatsbidraget i syfte att åstadkomma
en längre gående utjämning av
egenbidraget till olika frivilliga arbetslöshetskassor».

I motionerna I: 722 och II: 8S1 hade
bl. a. yrkats att riksdagen måtte besluta
att ersättning för enstaka arbetslös
dag skulle utgå i enlighet med vad 1960
års arbetslöshetsförsäkringsutredning
hade föreslagit; och

att ramtiden för fullgörande av karenstid
utökades till att omfatta 5 kalenderveckor.

I motionerna 1: 789 och II: 9 72 hade
yrkats

»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i ''förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14 december
1954 om erkända arbetslöshetskassor’
att arbetslöshetsdagar under vilka
permitteringslön utgår betraktas som
karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen
oberoende av när permitteringsdagarna
infaller under försäkringsåret,
samt

att utskottet vidtar de erforderliga
ändringarna i förordningens text».

I motionerna I: 740 och II: 907 hade
yrkats att riksdagen måtte besluta
»att arbetslöhetskasseförordningen utformas
så, att permitteringslön och avgångsbidrag
kan utgå från arbetsgivaren
samtidigt som försäkringstagare får
fullgöra karenstid,

att bestämmelserna utformas så, att
permitteringslön och avgångsbidrag
icke är att uppfatta som sådant fort -

4—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

löpande understöd från arbetsgivaren
varom talas i § 30 mom. 2 i nämnda
förordning, samt

att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts
proposition 144 år 1956 undanröjes så
att rätten till ersättning och rätten att
fullgöra karenstid icke påverkas av utgiven
semesterersättning i samband med
att anställning upphör».

I motionerna I: 787 och II: 971 hade
bl. a. yrkats att bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts proposition 144 år 1956 kompletterades
så att rätten till ersättning och
rätten att fullgöra karenstid icke påverkades
av utgiven semesterersättning i
samband med att anställningen upphörde.

1 motionerna I: 788 och II: 970 hade
yrkats »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 116 måtte besluta
att arbetslöshetskasseförordningen utformas
så att den i kollektivavtal för
visst yrkesområde angivna lönen i princip
skall gälla som lägsta skäliga lön
att för yrkesområde där kollektivavtal
saknas den på orten förekommande
lönen för sådant arbete skall anses som
skälig lön».

I motionerna I: 777 och II: 956 hade
yrkats att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 115 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa att grundstatsbidraget
till arbetslöshetsförsäkring
måtte förhöjas i enlighet med vad i
motionerna anförts.

I motionerna I: 778 och II: 958 hade
yrkats att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 116 måtte för sin del
besluta att 2 § förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor måtte
erhålla i motionerna angiven lydelse,
innebärande att det särskilda grundstatsbidraget
skulle utgå i stigande skala från
10 till 70 procent i förhållande till hur
mycket genomsnittliga antalet ersättningsdagar
per medlem överskridit genomsnittet
de sist förflutna tio åren.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
1:722 och 11:881, i vad de
gällde ersättning för enstaka arbetslös
dag och utsträckning av ramtiden, måtte
med avslag å förevarande propositioner,
nr 115 och nr 116, i motsvarande delar
samt med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i förslaget
till ändringar i 28, 32 och 33 §§
i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
för sin del antaga paragraferna
i följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag)

28 §.

(Utskottets förslag)

1 mom. Dagpenning må icke utgå
till medlem, förrän han under en sammanhängande
tid av högst fyra eller,
om tillsynsmyndigheten lämnat medgivande
som avses i 32 § tredje stycket,
fem kalenderveckor varit arbetslös
fem dagar (karenstid) och för dessa
dagar företett intyg som sägs i 22 §.

Omfattar kassas —

I karenstid---

1 karenstid---

Förekommer inom

2 mom. Karenstid

3 mom. Fullgjord

Har medlem---

1 mom. Dagpenning må icke utgå
till medlem, förrän han under en sammanhängande
tid av högst fem kalenderveckor
varit arbetslös fem dagar
(karenstid) och för dessa dagar företett
intyg som sägs i 22 §.

motsvarande omfattning,
i karenstiden,
stycket 2).

— — — i karenstiden.
---i 22 §.

--— augusti månad.

- åtnjuter dagpenning.

Onsdagen den 27 maj 1964 ein.

Nr 28

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

(Kungl. Maj:ts forslar/) (Utskottets förslår/)

32 §.

Dagpenning må--------den dagen.

Dagpenning må — -— —-----fyra

Har medlem under eu kalendervecka
i fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej kunnat
utgå för någon av dagarna, må dagpenning
för den femte dagen utgå endast
om denna är första eller sista dagen
i en sammanhängande arbetslöshetsperiod,
vilken omfattar mer än eu
kalendervecka. Tillsynsmyndigheten
äger medgiva att dagpenning för sådan
dag må utgå även i annat fall, om särskilda
skäl föranleda det.

Har medlem vid det företag, där lian
fortlöpande är anställd, arbete mindre
än fyra dagar i veckan, äger tillsynsmyndigheten,
då särskilda skäl äro därtill,
föreskriva, att det antal dagar under
varje vecka, för vilka medlemmen
eljest är berättigad till dagpenning,
minskas med en.

Tillsynsmyndigheten äger-----

timmar.

Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem, som
under en kalendervecka i fyra dagar utfört
arbete i sådan utsträckning, att hel
dagpenning ej kunnat utgå för någon
av dagarna, ej heller skall ha rätt till
dagpenning för den femte dagen. Tillsynsmyndigheten
äger, om särskilda
skäl föreligga, meddela enahanda föreskrift
beträffande kassas medlemmar
eller viss grupp av dem.

§•

Har medlem vid det företag, där han
fortlöpande är anställd, arbete mindre
än fem dagar i veckan, äger tillsynsmyndigheten,
då särskilda skäl äro därtill,
föreskriva, att det antal dagar under
varje vecka, för vilka medlemmen
eljest är berättigad till dagpenning,
minskas med en.

— per vecka.

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 787 och 11:971, i vad de gällde
skälig lön, samt med bifall till motionerna
1:788 och 11:970, måtte med
avslag å propositionen nr 116 i motsvarande
del samt med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i förslaget till ändring i 36 § förordningen
om erkända arbetslöshetskassor,
för sin del antaga nämnda paragraf
i den lydelse, som angivits i utskottets
hemställan;

C. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, i vad de gällde statsbidraget
till erkända arbetslöshetskassor,
nämligen

1) motionerna 1:722 och 11:881,

2) motionerna I: 753 och II: 920 samt

3) motionerna I: 778 och II: 958,
måtte bifalla propositionerna i motsvarande
delar;

D. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 740 och II: 907,

2) motionerna I: 787 och II: 971, i vad
de gällde semesterersättning, samt

3) motionerna I: 789 och II: 972,
måtte bifalla propositionerna i de delar
som icke omfattades av vad utskottet
ovan hemställt, såvitt gällde propositionen
nr 115 dock endast i vad den hänvisats
till lagutskott;

E. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 740 och II: 907, i vad
de gällde permitteringslön och avgångsbidrag,
samt

2) motionerna I: 789 och II: 972,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört beträffande
permitteringslön och avgångsbi drag;

100

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

F. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:37 och 11:51,

2) motionerna 1:596 och 11:724,

3) motionerna I: 739 och II: 908 samt

4) motionen 11:957, såvitt anginge
yrkandet under 1),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört angående behovet
av utredning i fråga om en allmän
arbetslöshetsförsäkring;

G. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:740 och 11:907, såvitt
de gällde semesterersättning, samt

2) motionerna 1:787 och 11:971, i
motsvarande del,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört angående behovet
av utredning av de ifrågavarande problemen; H.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 37 och II: 51,

2) motionerna 1:596 och 11:724,

3) motionerna I: 739 och II: 908 samt

4) motionen 11:957, såvitt anginge
yrkandet under 1),

i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

J. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 777 och IT: 956 samt

2) motionen II: 957, såvitt anginge
yrkandet under 2),

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Hubinette och Ringaby,
vilka ansett att utskottet under A. bort
hemställa,

att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 722 och II: 881, i vad de gällde
ersättning för enstaka arbetslös dag och
utsträckning av ramtiden, måtte bifalla
förevarande propositioner, nr 115 och
nr 116, i vad de avsåge 28, 32 och 33 §§
förordningen om erkända arbetslöshetskassor; -

II. av herrar Edström, Nyman, Axel
Kristiansson, Anderson i Sundsvall,
Carlsson i Huskvarna och Gomér, vilka
ansett att utskottet under J. bort hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionen
11:957, såvitt anginge yrkandet
under 2), samt i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 777 och II: 956 ävensom 2)

motionerna 1:778 och 11:958,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om ytterligare förhöjning av grundstatsbidraget
i enlighet med vad reservanterna
anfört,

dels att motionerna I: 777 och II: 956,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna ovan
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! De förslag till ändringar
i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
som framläggs i propositionerna nr
115 och 116 och som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, innebär inte
någon djupgående reform. Snarare är
det fråga om en anpassning till de ändrade
förhållanden som inträtt under
senare år bl. a. på arbetsmarknaden och
inom sociallagstiftningen.

Jag ämnar inte ägna mig åt någon
utförlig redogörelse för de ändringar
som föreslås. Låt mig bara i korta satser
ange de väsentligaste ändringarna, vilka
alltså innebär att arbetslöshetsförsäkringen
anpassas till femdagarsveckan,
att arbetslöshetskassorna får möjlighet
att höja daghjälpen — i fortsättningen
benämnd dagpenning — från
nuvarande maximum 20 kronor till 40
kronor, att ersättningstiden förlängs
från nuvarande 26 veckor till 30 veckor,
att endast en karenstid om fem dagar
behöver fullgöras varje försäkringsår,

Onsdagen den 27 nnaj 19C4 om.

Nr 28

101

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

att förbudet mot ersättning för enstaka
arbetslös dag — enligt utskottets förslag
— upphiives samt att grundstatsbidraget
föreslås utgå i form av procentuellt
bidrag, varierande mellan 35 och
50 procent, vilket betyder en förbättring
i jämförelse med nuvarande former
för statsbidrag.

Även om denna reform av försäkringen
inte är djupgående får den inte
anses betydelselös. Den ökade kostnaden
för ett normalår beräknas uppgå till
40 miljoner kronor. Hela försäkringskostnaden
kommer alltså att öka från
140 miljoner kronor till 180 miljoner
kronor per år.

Vår nuvarande arbetslöshetsförsäkring
har — inte ens sedan de nu föreslagna
förbättringarna trätt i kraft —
en helt tillfredsställande utformning.
Lagstiftningen kännetecknas tvärtom
alltjämt av stora brister.

Av uppgifter i utredningsbetänkandet,
återgivna i proposition nr 115, framgår
att enligt 1960 års folkräkning uppgick
antalet anställda sagda år till cirka
2 800 000, av vilka något mer än
1 300 000 eller mindre än 50 procent var
försäkrade i arbetslöshetskassa. Visserligen
redovisar 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
i sitt betänkande
resultatet av en enkät, enligt vilken antalet
försäkrade fram till 1963 skulle ha
stigit till cirka 1 500 000, men det skulle
i alla fall innebära att cirka 1 300 000
eller omkring 52 procent av de anställda
alltjämt inte omfattas av någon arbetslöshetsförsäkring.

Även om detta sistnämnda antal inrymmer
grupper, som icke bedömes ha
någon arbetslöshetsrisk som medför behov
av en arbetslöshetsförsäkring, så
visar utredningsmaterialet också på
grupper, där ett sådant försäkringsbehov
otvivelaktigt föreligger. Det är klart
otillfredsställande att mindre än 30 procent
av de inom jordbruk och skogsbruk
anställda tillhör arbetslöshetskassa.
Mer än 70 procent står sålunda utanför
dylik försäkring. Lika otillfreds4*—Andra
kammarens

ställande är det att endast en tredjedel
av de inom handeln anställda är försäkrade
mot arbetslöshet. Det bör bli en
angelägen uppgift inom den närmaste
framtiden att ytterligare förbättra arbetslöshetsförsäkringen,
så att den bättre
än nu kan bereda trygghet för människor,
som blir utan arbetsinkomst.

Dessa problem har tagits upp i en rad
motioner av kommunister, högermiin,
centerpartister och folkpartister i samband
med de propositioner som jag här
berört. Motionärerna föreslår att en ny
utredning med inriktning mot en allmän
eller obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
tillsättes. Även departementschefen
understryker i propositionerna
att alla som blir arbetslösa bör få sin
försörjning tryggad på ett tillfredsställande
sätt.

Departementschefen framhåller i sammanhanget
att 1960 års arbetsmarknadsutredning
har till uppgift att uppmärksamma
avvägningen mellan rörlighetsfrämjande
åtgärder, svsselsättningsskapande
insatser och kontanta ersättningar
i olika former åt arbetslösa. Flera
av de problem som arbetsmarknadsutredningen
har att utreda är av den
beskaffenheten att de kan påverka utformningen
av en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Särskilt det sistnämnda, alltså
utformningen av kontanta ersättningar
i olika former, berör frågan om
arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning.

Det har uppgivits att arbetsmarknadsutredningen
skall bli färdig med sitt
arbete redan innevarande år. Under
denna förutsättning har vi inom utskottet
enat oss om att avvakta arbetsmarknadsutredningens
betänkande, innan en
ny utredning med sikte på en allmän
eller obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
tillsättes. Utskottet understryker
angelägenheten av att en sådan utredning
kommer till stånd sedan arbetsmarknadsutredningen
lagt fram sitt betänkande.

Inom utskottet har det rått delade

protokoll 1964. Nr 28

102

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

meningar om huruvida dagpenning från
arbetslöshetskassa bör utgå för enstaka
arbetslös dag eller inte. Utredningen hade
föreslagit att dagpenning skall utgå
för enstaka dag. Departementschefen
har emellertid inte följt utredningen i
det avseendet utan föreslagit bibehållande
av förbudet mot utgivande av ersättning
för sådan enstaka dag. Som
skäl för förbudets bibehållande anför
departementschefen att en sådan ordning
kunde öka tillfälliga dagpermitteringar
och bidra till att öka benägenheten
att anordna korttidsarbete även i
sådana fall där detta inte är motiverat.
Utskottet har i det avseendet inte följt
propositionerna utan anslutit sig till utredningens
förslag och förordar alltså
att endagsersättning skall kunna utgå.
Utskottet anser att man inte skall överdriva
farhågorna för missbruk.

Man bör observera, att innan någon
ersättning kan utgå från arbetslöshetskassorna
skall karenstiden om fem arbetslösa
dagar vara fullgjord. Dessutom
skulle i en försäkring som anknyter till
femdagarsveckan, de arbetstagare, som
arbetar sex dagar i veckan, komma i en
försämrad situation, om förbudet mot
endagsersättning bibehålies. Detta sistnämnda
anser jag vara ett mycket starkt
skäl för att följa utredningens förslag.

För att begränsa riskerna för eventuellt
missbruk har utskottet föreslagit
en spärregel som tagits in i 32 § i författningen.
Denna ger kassorna och tillsynsmyndigheten
möjlighet att förbjuda
att ersättning utges för enstaka arbetslös
dag, därest skäl för sådant förbud
uppkommer, detta bland annat för
att om det anses angeläget, förhindra
missbruk i det berörda avseendet.

I detta sammanhang har också diskuterats
sambandet med den föreslagna
permitteringslönen, varom överenskommelse
träffats mellan arbetsmarknadens
parter. Här har man i avtalsförhandlingarna
förutsatt, att de ändringar som
riksdagen nu gör beträffande arbetslöshetslagstiftningen
skulle överensstäm -

ma med utredningens förslag. Vi har
vid utskottsbehandlingen haft detta med
i bilden, även om det inte har varit ett
avgörande skäl, när vi tagit ståndpunkt.
Som en följd av att ersättning för enstaka
arbetslös dag skall kunna utgå,
har den tid under vilken femdagarskarensen
skall kunna förvärvas, den s. k.
ramtiden, utsträckts till fem veckor i
stället för fyra veckor, som föreslagits
i propositionen. På denna punkt, alltså
beträffande endagsersättningen och ramtiden,
har högerns representanter i utskottet
anfört reservation. De följer departementschefens
förslag om förbud
mot ersättning för enstaka arbetslös
dag och föreslår dessutom i konsekvens
därmed fyra veckors ramtid.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få avstyrka bifall till reservation
I av herrar Hubinette och Ringaby och
yrkar alltså här bifall till utskottets förslag.

Däremot ber jag att få yrka bifall till
reservation II, som avgivits av herr
Edström m. fl.

I denna reservation, som avser arbetslöshetskassornas
finansiering, alltså
närmast statsbidraget till kassorna, och
som folkpartiets och centerns ledamöter
i utskottet svarar för, anknyter vi
till en tankegång som framförts i arbetslöshetsförsäkringsutredningen
av
herr Fälldin och som upptagits i motioner
av honom och herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl.

I propositionen föreslås, att kassor
som är hårt ansträngda på grund av
stor arbetslöshet inom det yrkesområde
inom vilket kassan har sin verksamhet,
skall i utjämnande syfte kunna få ett
tillägg till grundstatsbidraget. Jag skall
inte gå in på detaljerna. Under vissa
förutsättningar skall tillägget kunna utgå
med 10 procent. För kassor med ännu
större utbetalningar, ännu större påfrestningar,
skulle tillägget kunna utgå
med 25 procent, allt i utjämnande syfte.
Det anges i propositionerna vissa villkor,
som skall uppfyllas av kassorna,

Onsdagen den 27 maj 19G4 cm.

Nr 28

103

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

innan de kan komma i åtnjutande av
dessa förhöjda statsbidrag.

I motionerna och reservationen har
vi föreslagit, att man skulle bygga vidare
på skalan, så att detta utjämnande
statsbidrag, som föreslås utgå med endast
10 eller 25 procent, skulle kunna
till de sämst ställda kassorna utgå med
upp till 70 procent på grundstatsbidraget.
Självfallet skulle en sådan påbyggnad
av statsbidraget få stor betydelse
för de kassor som har stor belastning.
Det gäller främst de kassor, som nu
måste avkräva sina medlemmar högre
avgifter, i vissa fall ända upp till 10
gånger så höga avgifter som de bättre
lottade kassorna tar ut.

Det kan kanske också finnas andra
vägar när det gäller en statsbidragsgivning
med utjämnande effekt. Vi har
föreslagit, att denna fråga skall prövas
av Kungl. Maj :t och att vi till nästa
års riksdag får ett förslag i ärendet.

Det är endast på dessa två punkter
som utskottet inte kunnat avge ett enhälligt
betänkande. Det gäller alltså
endagsersättningen, där högerns representanter
reserverat sig, och vidare gäller
det förslaget om en bättre statsbidragsgivning,
där reservationen företrädes
av folkpartiets och centerpartiets
representanter.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservation II av herr
Edström m. fl.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Carlsson i
Huskvarna (fp).

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det ärende rörande arbetslöshetsförsäkring
och arbetslöshetskassor
som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 48 är sannerligen
inte något enkelt ärende. Jag är närmast
böjd att tala om »detta tekniska
verk». Vi har emellertid försökt tränga

in i begreppet arbetslöshet. Det begreppet
känner vi till, och vi vet för hur
många människor arbetslösheten har varit
ett fruktansvärt plågoris. Numera
ingår det emellertid i de mänskliga rättigheterna
att var och en skall ha tillgång
till arbete. Detta hälsar vi alla
med tillfredsställelse.

Den proposition herr Anderson i
Sundsvall nyss redogjort för har vållat
utskottet mycket huvudbry. Jag tror att
det förslag vi kommit fram till — utskottet
är enigt utom på två punkter,
där reservationer avgivits -— kan innebära
en stor förbättring.

Förbättringarna innebär bl. a. -— vi
har nyss lyssnat till en redogörelse för
saken — att ersättningstiden förlängs
med fyra veckor och att endast en karensperiod
om fem dagar behöver fullgöras
varje försäkringsår. Kassorna får
möjlighet att höja dagersättningen från
nuvarande högst 20 till högst 40 kronor
per dag. De får ökade möjligheter
att upphäva säsongbegränsningar. Statsbidragsreglerna
omkonstrueras. Grundstatsbidrag
skall utgå efter en fallande
skala, som är beroende av dagersättningsnivån,
med högst 50 och lägst 35
procent. Härutöver utgår särskilt grundstatsbidrag
med avgiftsutjämnande verkan.

Syftet är att ge bättre förutsättningar
för arbetslöshetskassor med hög arbetslöshetsfrekvens.
Härvidlag föreligger
emellertid — såsom framhållits — en
brist.

Kungl. Maj :ts förslag till bestämmelser
för det särskilda grundstatsbidraget,
som godtagits av utskottsmajoriteten,
innebär bättre villkor för kassor där
den genomsnittliga arbetslöshetsfrekvensen
överskrids med 150 procent. Någon
ytterligare förbättring blir det emellertid
inte för kassor som har ännu högre
arbetslöshetsfrekvens. Det är, menar
vi reservanter, en stor brist, eftersom
denna högre arbetslöshetsfrekvens 1962/
63 gällde inemot 200 000 försäkringstagare.
Då dessa kassor har så hög ar -

104

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

betslöslietsrisk och regelmässigt har
oproportionellt höga avgifter, låga ersättningar
och snäva säsongbegränsningar
samt dessutom en svag ekonomi,
borde man ytterligare höja det särskilda
grundstatsbidraget, när arbetslöshetsfrekvensen
överstiger tioårsgenomsnittet
med mer än 150 procent.

Ifrågavarande kassor måste sålunda
utgå från gällande statsbidragsregler. De
har ingen fast grund att stå på när det
gäller stöd av de särskilda medlen. Detta
är anledningen till att vi från vårt
håll varit så angelägna att bygga på det
särskilda grundstatsbidraget ytterligare.
Tankegången har fullföljts i en reservation,
vari hemställts att Kungl.
Maj:t framlägger förslag till nästa års
riksdag.

Om det jag här berört får betecknas
som en brist, finns det dock en ännu
större brist i resultatet av den utredning
rörande arbetslöshetsförsäkringen
som tillsattes år 1960. Ett mycket stort
antal av de arbetande i vårt land kommer
att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen,
därför att det nuvarande systemet
är så konstruerat, att de inte kan
vinna anslutning. Dei finns nu i runt
tal en och en halv miljon arbetslöshetsförsäkrade.
Antalet kan kanske ökas något,
men en fullständig anslutning kan
det inte bli. En och en halv miljon är
heller ingen överväldigande siffra, om
man beaktar att det av arbetskraftsundersökningarna
framgått att inemot fyra
miljoner tillhör arbetsmarknaden under
loppet av ett år. En del av dessa arbetar
endast sporadiskt — de arbetar, som det
heter i propositionen, på korttid. Orsaken
kan vara sjukdom, studier, värnpliktstjänstgöring
och hemarbete. Men
sannolikt är bland dessa s. k. sporadiskt
arbetande den s. k. dolda arbetslösheten
eller undersysselsättningen särskilt vanlig.
Dessa —- och många andra — har
inte möjlighet att bli arbetslöshetsförsäkrade.
De har inte fått det fäste i ett
fack som erfordras, de kan inte fullgöra
kvalifikationen 52 avgiftsveckor el -

ler de är verksamma på ett område av
arbetsmarknaden där arbetslöshetskassa
inte finns.

När man konstaterar denna stora brist
ligger det nära till hands att fråga varför
utredningen, som ju arbetat i tre
år, inte kunnat komma till ett bättre resultat.
Förklaringen tycks vara att man
inte kan nå en tillfredsställande lösning
inom ramen för det nuvarande
systemet för arbetslöshetsförsäkring. Så
gott som alla torde vara eniga om att
något annat måste skapas —• en allmän
försäkring. Den frågan har emellertid
utredningen funnit sig förhindrad
att utreda på grund av de direktiv som
utfärdats. Därför är detta inte möjligt
att rätta till inom någon kortare tid.

Vi har allmänna barnbidrag, allmän
sjukförsäkring och allmän pensionering.
Avsikten med dessa förmåner är att vi
skall kunna ge trygghet för människor
som i olika situationer inte har möjlighet
att försörja sig. Åtgärderna beträffande
arbetslösheten faller utan vidare
in inom denna ram. Vi som är något
äldre har erfarenheter av arbetslösheten,
vilka är rent av skräckinjagande.
Vi som fick vara med om arbetslösheten
när den var som värst upplevde den på
detta sätt.

Det har till utredningens betänkande
fogats en reservation vilken under remissbehandlingen
vunnit positivt gensvar
hos många. I denna reservation
yrkas att man först skall undersöka orsakerna
till arbetslösheten.

Jag vill för det första framhålla, att
vi, om detta alltid hade varit den allmänna
inställningen i vårt land, uppenbarligen
skulle ha saknat även den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen.

För det andra vill jag framhålla att
en allmän arbetslöshetsförsäkring torde
vara ett synnerligen effektivt instrument
för att kartlägga arbetslösheten —
således också den nuvarande dolda arbetslösheten
och undersysselsättningen.

Jag vill framhålla, att det givetvis
ligger ett värde i den ekonomiska trygg -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

105

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

het som en allmän arbetslöshetsförsäkring
kan ge. Men jag vill särskilt betona
det värde som ligger i att den skulle
skapa en bättre grundval för konsekventa
sysselsättningspolitiska åtgärder med
syfte att bäva och förebygga arbetslöshet.

Från vårt håll väcktes vid riksdagens
början en partimotion med begäran om
skyndsam utredning av frågan om en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Motionen
bar behandlats i anslutning till föreliggande
proposition. I utskottet bar
gjorts en sammanskrivning, som jag —
det vill jag betona — anslutit mig till.

Utskottet ger till känna att frågan om
en allmän arbetslöshetsförsäkring bör
bli föremål för särskild utredning. Någon
tvekan om att så skall ske föreligger
inte. Jag tror inte att man kan reda
upp denna fråga på annat sätt, och därför
har vi gått med på denna utredning.
På denna punkt har utskottet varit
enigt. Utskottet framhåller emellertid
att utredningen icke lämpligen skall
tillsättas nu. Detta var de skäl som föranledde
vårt ställningstagande och som
nyss anförts av herr Anderson i Sundsvall.
Den skrivning som utskottet enat
sig om tillgodoser alltså praktiskt taget
de verkliga kraven på detta område.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i de punkter jag angivit i mitt anförande.
I övrigt yrkar jag bifall till
reservation II.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
herr Gomérs uttalande att det är ett
ganska komplicerat problem som vi nu
diskuterar. Våra allmänna och frivilliga
arbetslöshetskassor är kringgärdade av
ett mycket stort antal lagar och förordningar,
som gör hela fältet mycket svåröverskådligt
för den oinvigde och fåkunnige
— och till dessa får väl jag räkna
mig. Så måste det emellertid vara
för att man i görligaste mån skall kunna

förhindra missbruk inom detta känsliga
område.

Vissa klara grundsatser kan man
emellertid nysta fram ur denna härva,
och jag skall i korthet beröra några av
dessa och i anslutning därtill även den
reservation, vilken vi från högerhåll
kommit fram till som ett naturligt uttryck
för vårt ställningstagande i denna
fråga.

Det nya förslaget om ändrade grunder
för de frivilliga arbetslöshetskassorna,
vilket nu presenteras, innebär såsom
herr Anderson i Sundsvall redan sagt
en anpassning till femdagarsveckan och
en höjning i vissa fall av dagersättningen
från 20 till 40 kronor.

Vi skall under nästa punkt på dagens
föredragningslista besluta om ett anslag
på 62 miljoner kronor, vilket är avsett
att täcka kostnaderna för denna höjning.
Med anledning av de ganska stora
pengar som staten nu satsar på arbetslöshetskassorna
har vi i likhet med
andra motionärer ansett att det borde
vara en större anslutning till kassorna
än de nuvarande 48 procenten representerar.
Men utskottet har skrivit så välvilligt
att vi har nöjt oss med detta.
Som karenstid skall det enligt det nya
förslaget räcka med fem dagars arbetslöshet
under fem veckor och ersättning
ur kassorna skall i princip ges även för
enstaka arbetslösdagar sedan karenstiden
utgått.

Det är på denna punkt som utskottsmajoriteten
har gjort en i mitt tycke
omotiverad ändring i departementschefens
förslag. Dennes förslag innebar att
de fem karensdagarna skulle intjänas
på fyra veckor och att principen som
nu gäller om förbud mot ersättning för
enstaka arbetslösdag skulle bibehållas.

Departementschefen har mycket starka
skäl för sin ståndpunkt som bl. a.
innebär större garantier mot missbruk
av kassornas medel än vad utskottsmajoritetens
förslag gör.

Vare sig man tillskapar ett förbud
mot ersättning för enstaka arbetslösdag

106 Nr 28 Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

eller tillåter sådan ersättning kan man
emellertid göra detta generellt. I båda
fallen måste tillsynsmyndigheten erhålla
befogenheter att göra undantag.

Även utskottsmajoriteten är tydligen
medveten om att deras förslag kan få
icke önskvärda konsekvenser. För att
begränsa riskerna för missbruk — man
erkänner alltså att det finns sådana
risker —- föreslår man att tillsynsmyndigheten
i vissa fall skall kunna förbjuda
ersättning för enstaka arbetslösdag.

Vi reservanter tycker att departementschefens
förslag är bättre: i stället
för att förbjuda ersättning i vissa fall
för enstaka arbetslösdag skall man tilllåta
sådan i vissa fall. Den regeln ger
otvivelaktigt bättre garanti mot missbruk.

För mig ter det sig också en smula
egendomligt att tillskapa en förordning
om ersättning från arbetslöshetskassor
som i vissa fall kräver ett förbud mot
att sådan ersättning utbetalas. Fn omvänd
ordning förefaller mig mera vanlig
i sådana sammanhang.

I proposition nr 115, som ligger till
grund för utlåtandet, får man klara
belägg för olägenheterna av att tillåta
ersättning för enstaka arbetslösdag. Till
och med den utredning, som ligger till
grund för propositionen och som har
det tunga namnet »1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning»
vars majoritet
tillstyrkte endagsersättning, medger
att det kan bli olägenheter genom detta
förfarande. Det kan bli ökad arbetsbörda
för arbetslöshetskassorna. Man
påpekar också att arbetsbelastningen på
arbetsförmedlingspersonalen kan öka.
Men så gör man en tvärvändning och
säger att man kan förutsätta att åtskilliga
medlemmar inte kommer att göra
anspråk på ersättning för en arbetslösdag
eftersom detta förutsätter att vederbörande
måste anskaffa och förete arbetsgivarintvg
och anmäla sig som sökande
på den offentliga arbetsförmedlingen.
Det krävs som bekant ofta per -

sonligt besök på förmedlingsexpeditionen.
Trots dessa reservationer föreslår
man alltså ändå en lagstiftning om ersättning
för enstaka arbetslösdag. Man
säger också att vetskapen om en sådan
ersättning kan animera arbetsgivare
och anställda att göra överenskommelser
om permitteringar under enstaka
dagar eller införa korttidsarbete, och
det kan inte vara lämpligt från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt. Trots detta
förslår alltså utskottet att man skall få
ge sådana ersättningar.

Inte ens utredningen har varit enig
om ersättning för enstaka arbetslösdag.
Dess expert, Gunnar Andersson, har
motsatt sig det förslaget och vill ha det
nuvarande systemet. Med honom följde
två ledamöter i utredningen.

Remissyttrandena i frågan är intressanta.
26 instanser har yttrat sig. Av
dem har bara två tillstyrkt ersättning.
Fyra har med yttersta tveksamhet anslutit
sig till den linjen men påpekar
den uppenbara faran för missbruk.
Bland de 20 instanser som vänt sig
mot förslaget är kommerskollegium, de
fem hörda länsstyrelserna, fyra länsarbetsnämnder,
arbetslöshetsnämnden i
Malmö, sex handelskammare, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation
och Sveriges
hantverks- och industriorganisation. Ett
betydande antal kvalificerade remissinstanser
har alltså ställt sig skeptiska
till förslaget.

För centerpartiet borde det vara ett
särskilt observandum att — som länsarbetsnämnden
i Västerbottens län påpekar
— denna ersättning för enstaka
arbetslösdag i hög grad gynnar tätorternas
befolkning och missgynnar glesbygderna.

Departementschefen har helt naturligt
tagit intryck av dessa remissinstanser
och anför att det finns starka skäl att
anta att det kan bli missbruk men han
tillägger att regeln om förbud mot endagsersättningar
inte kan tillämpas

Onsdagen den 27 maj 19C4 em.

Nr 28

107

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

alltför rigoröst utan att man måste göra
undantag.

Till slut, herr talman, vill jag göra ett
principiellt uttalande i denna fråga. Ett
skydd mot arbetslöshet kan naturligtvis
inte skapas enbart försäkringsvägen.
Även företagspolitiken och arbetsmarknadspolitiken
kommer in i bilden liksom
även den ekonomiska politiken och
skattepolitiken. Där går såvitt jag förstår
den första försvarslinjen mot arbetslösheten.
Men arbetslöshetsförsäkringen
har givetvis också en betydande
uppgift att fylla. Försäkringen bör väl
dock i första hand vara ett långtidsskydd
mot de verkligt stora ekonomiska
problem som uppstår vid långtidsarbetslöshet.
Fn dags arbetslöshet i
vårt omskrutna välfärdssamhälle borde
väl inte bli något större problem. Det
är litet synd att plottra bort kassornas
medel och skapa onödigt krångel med
endagsersättningar i stället för att koncentrera
pengarna där de verkligen behövs.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill först uttala min
glädje över att utskottet kunnat enas i
så stor utsträckning i denna fråga. Det
är ju bara två reservationer som fogats
till utlåtandet, och detta vittnar om att
man har lyckats jämka samman ståndpunkterna
på ett glädjande sätt.

Det bör ytterligare en gång påpekas
att utskottet i ett par avseenden justerat
regeringspropositionen. I huvudsak
beror dessa justeringar på Landsorganisationens
och Svenska arbetsgivareföreningens
överenskommelse om permitteringslön
och avgångsvederlag. Man
bör naturligtvis sträva efter att utforma
bestämmelserna i olika socialförsäkringar
så, att de stimulerar parterna
på arbetsmarknaden att träffa överenskommelse
om kompletteringar i olika
hänseenden. Socialförsäkringarna ger
sällan hundraprocentigt skydd. I varje

fall bör socialförsäkringarna inte vara
utformade så de försvårar överenskommelser
mellan arbetsmarknadens
parter. Innan jag diskuterar reservationerna
vill jag med ett par ord beröra
frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

I flera motioner har den frågan
aktualiserats. När nu utskottet har kunnat
enas på denna viktiga punkt, finns
det ju ingen anledning att ta upp någon
debatt om frågan om en allmän försäkring.
Utskottet har alltså enhälligt förklarat
att denna fråga bör utredas så
snart 1960 års arbetsmarknadsutredning
framlagt sitt förslag och gör heller
ingen avvikelse från departementschefens
förslag som också innehåller ett
uttalande av samma innebörd.

Vi får alltså i sinom tid en utredning
om allmän arbetslöshetsförsäkring och
då finns det ingen anledning att nu
ytterligare resonera om den saken.

Jag skall så säga några ord om reservationerna.

Den reservationen som herr Ringaby
talade för yrkar på förbud mot ersättning
för enstaka arbetslöshetsdag. Motiveringen
skulle i huvudsak vara att
man befarar missbruk av försäkringsförmånerna.
När 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
på sin tid föreslog
ersättning för enstaka arbetslös dag
skedde detta efter moget övervägande.
Förslaget får delvis ses som en följd
av förslaget om engångskarens under
försäkringsåret. Nu kunde det inte redovisas
någon statistik över endagsarbetslösheten
och man kan alltså inte
med bestämdhet säga vad ersättningen
härför kommer att kosta. Men utredningen
fick uppgifter från byggnadsarbetarnas
kassa, och dessa uppgifter
tyder på att missbruksrisken är tämligen
ringa. Inom denna stora kassa tilllämpar
man femdagarsersättning, och
därför får medlem i denna kassa ersättning
för enstaka arbetslös dag på
samma sätt som nu föreslås för alla
kassor.

108

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

Om man skulle införa ett förbud för
ersättning för enstaka dag, måste det
förbudet, som också herr Ringaby mycket
riktigt påpekade, omges av en hel
del reservationer. Man måste t. ex. utge
ersättning för enstaka arbetslös dag i
en vecka, om den avslutar eller inleder
arbetslöshetsperioden. När man bedömer
denna fråga, skall man inte glömma
bort att de arbetslöshetsförsäkrade
inte utan vidare kan få ersättning för en
enstaka arbetslös dag. Förutsättningen
är att man har varit arbetslös i fem dagar
under försäkringsåret — att man
har intjänat föreskriven karenstid. Man
måste dessutom kunna styrka arbetslöshet
med intyg från arbetsgivare, och
man måste också söka arbete på den
offentliga arbetsförmedlingen.

Sedan utredningen och departementschefen
framlade sina förslag har denna
fråga faktiskt kommit i ett något annat
läge. Nu är det arbetsgivaren som normalt
får betala den anställde de fem
karensdagarna. Det har alltså tillkommit
ett ytterligare återhållande moment,
som gör att arbetsgivarna och de anställda
knappast kan komma överens
om att den anställde skall vara arbetslös
en enstaka dag för att få ersättning
för den från kassan, ty då får arbetsgivaren
själv betala detta. Dessutom bör
framhållas att frågan om ersättning vid
enstaka arbetslös dag har ett samband
med den överenskommelse som träffats
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Detta kunde självfallet departementschefen
inte ta hänsyn till då propositionen
kom till. Får man inte ersättning
för enstaka arbetslösa dagar i veckan,
kan heller inte enstaka dagar få räknas
som karenstid. Enligt vad jag kan förstå
skulle i så fall inte heller permitteringslön
kunna lämnas enligt överenskommelser
mellan de båda parterna,
varför ersättning vid enstaka arbetslösa
dagar är nödvvändig enligt min och
utskottsmajoritetens mening, bl. a. med
hänsyn till den överenskommelse som
är träffad på arbetsmarknaden.

I fråga om statsbidraget, som behandlas
i den andra reservationen, råder i
stort sett enighet, men företrädarna för
reservationen II vill ha frågan om ytterligare
utjämning mellan kassorna utredd.
Jag tycker nog att reservanterna
tar till väl kraftiga ord, när de yttrar
sig i denna fråga. Det heter i reservationen:
»Såsom framhållits i dessa motioner
skulle en längre gående avgiftsutjämning
medföra större möjligheter
för kassor med svag ekonomi, omfattande
arbetslöshet och låga förmåner
att förbättra försäkringen för sina medlemmar
utan att detta resulterar i så
oproportionerligt höga avgifter, som
blir följden av propositionen till förevarande
del.»

Här får man alltså av reservationen
det intrycket att propositionen och utskottets
förslag skulle leda till en försämring
för de försäkrade, då det i
själva verket är så att man genomför
en väsentlig förbättring för de försäkrade.

Det skulle, herr talman, vara intressant
att veta vilka kassor man har i
tankarna. Herr Anderson i Sundsvall
säger, att det är kassor med stor belastning,
framför allt mindre kassor. Får
jag, herr talman, besvära herr Anderson
i Sundsvall om ett par exempel på vilka
kassor han avser. Det har nämligen
stort intresse bl. a. av den anledningen
att man då kan se till att inrikesministern
ordnar så att de i annan ordning
anvisade medlen just lämnas till dessa
kassor. Det rimligaste sättet att resonera
om statsbidragets utformning är väl
att jämföra de bestämmlser som nu gäller
och de som föreslås bli genomförda.
Jag skall gärna erkänna att statsbidragsbestämmelserna
är en smula krångliga,
men vi har behandlat dem under flera
år inom andra lagutskottet och vi börjar
nu nästan begripa dem.

Bidraget består av ett par olika typer.
Daghjälpsbidraget, som nu byter namn,
skall heta dagpenningsbidraget. Storleken
av detta bidrag påverkas av arbets -

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Nr 28

109

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

löshetens omfattning inom kassan. Är
det stor arbetslöshet får kassan stort
bidrag, är det ringa arbetslöshet får
man ett ringa bidrag. Detta bidrag har
alltså en mycket stor utjämnande effekt
på avgifterna kassorna emellan.

Det bidrag som vi diskuterat i dag,
grundstatsbidraget, utgår för närvarande
med högst 0 kronor. Har den försäkrade
en dagpenning på 20 kronor, blir
bidraget högst 6 kronor för närvarande.
Får jag inom parentes påminna om att
bidraget höjdes från 5 till G kronor år
1959, inte på grund av reservanternas
insatser, ty de hade med lottens hjälp år
1959 fått majoritet inom utskottet för
att bevara grundstatsbidraget vid 5 kronor,
men vi som blev i minoritet vann
i kammaren och fick bidraget höjt till
6 kronor. Men detta var 1959.

Det förslag som nu läggs fram innebär
att man höjer grundstatsbidraget.
Har man 12 kronor får man 6 kronor i
grundstatsbidrag, har man 20 kronor är
bidraget en bit över 9 kronor, och har
man 40 kronor i dagpenning ligger
grundstatsbidraget en bit över 14 kronor.
Härtill kommer en ytterligare förbättring
genom det särskilda grundstatsbidraget
med 25 procent till cirka
215 000 medlemmar i 11 kassor.

Utskottsmajoriteten har ställt sig en
smula kallsinnig till förslaget att ytterligare
differentiera det särskilda grundstatsbidraget.
Avgiftsskillnaderna är
nämligen större mellan medlemsgrupper
inom vissa kassor än mellan olika
kassor. En ytterligare differentiering
av grundstatsbidraget kan innebära att
kassor stimuleras till att ur kollektivet
plocka ut smärre grupper, för vilka arbetslöshetsrisken
är större än för övriga
grupper, för att få tillgodogöra sig
ett högre statsbidrag. Man bör väl i
stället sträva efter en riskutjämning mellan
så stora grupper som möjligt. Reservanternas
förslag skulle innebära att vi
fjärmade oss från det tillstånd som man
hoppas uppnå vid genomförandet av en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Majo -

riteten anser det lämpligare att man tills
vidare utnyttjar möjligheten enligt propositionen
att från anvisade medel ge
stöd åt kassor med svag ekonomi.

Utskottet har varit enigt om den uppfattningen
att frågan om en allmän försäkring
bör utredas. Vi räknar med att
den utredningen skall komma till stånd
mycket snart. Med hänsyn härtill är det
inte befogat att nu utreda frågan om en
ytterligare differentiering av grundstatsbidraget
åt kassorna. Får man en
allmän försäkring, löser sig också frågan
om avgiftsutjämningen automatiskt.

Jag vågar hävda, herr talman, att det
föreliggande förslaget leder till ett avsevärt
bättre statsbidrag än tidigare.
Förslaget åstadkommer vidare större
utjämning än det nuvarande bidragssystemet.
Med stöd av de ytterligare medel
Kungl. Maj:t här föreslagit skall användas
till kassorna kan man åstadkomma
en ytterligare utjämning genom att
ge särskilda bidrag åt de kassor som
bäst behöver sådana.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Rätten till arbete är vi
på väg att skriva in i vår författning;
författningsutredningen har ju tagit upp
den tanken. Det måste vara en samhällets
uppgift att trygga rätten till arbete,
och det sker på olika vägar. Framför
allt sker det genom en aktiv sysselsättningspolitik
som inom sig rymmer den
ekonomiska politiken, företagspolitiken,
sysselsättningspolitiken o. s. v.

I vårt land har vi under senare år
nått jämförelsevis goda resultat på detta
område; jag tänker då på hur vi
lyckats klara sysselsättningsfrågorna
jämfört med andra länder. Vi vet också
att arbetsmarknadsutredningen som
främsta uppgift har att se över de olika
åtgärder samhället kan använda sig av
för att trygga sysselsättningen åt sina
medborgare.

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

Men alldeles oavsett vilka resultat
arbetsmarknadsutredningen kan komma
fram till och oavsett liur man än anstränger
sig att utnyttja de olika åtgärder
som utredningen kan komma att
föreslå, kommer vi alltid att ha en viss
arbetslöshet. Vi har bl. a. att räkna med
strukturförändringar i vårt näringsliv
och som en följd därav en viss omställningsarbetslöshet.
Här är det ingen
tvekan om att ekonomiskt stöd till den
enskilde snabbast kan utgå från arbetslöshetsförsäkringen,
som också kan garantera
den enskilde ekonomisk trygghet
vid de tillfällen han inte längre kan
få arbete fastän han ställer sin arbetskraft
till förfogande.

Vi är väl ense om att arbetslöshetsförsäkringen
i sin nuvarande utformning
är bristfällig. Mot den bakgrund som
jag försökt skissera rymmer även det
föreliggande förslaget till reformering
av arbetslöshetsförsäkringen vissa brister.
Det bär redan påpekats att bara
ungefär hälften av våra löneanställda
är med i den nuvarande frivilliga försäkringen.
Men arbetslöshetsrisker föreligger
även för många andra grupper i
samhället. Jag tänker på husmödrar som
på nytt vill ut i förvärvslivet, på ungdomar
som skall ut på arbetsmarknaden,
på småbrukare och andra företagare som
på grund av strukturomvandlingen etc.
inte kan få sin försörjning i den tidigare
verksamheten. Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
erbjuder för närvarande
inget som helst skydd åt alla dessa
kategorier.

I en partimotion från vårt håll,
II: 724, har vi pekat på dessa förhållanden
och hemställt om en ny utredning.
I direktiven för den utredning som bildar
bakgrunden till propositionen i detta
ärende ingick nämligen inte att pröva
förutsättningarna att ersätta den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen med en
allmän försäkring. En ny utredning borde
ta sikte på en allmän försäkring, uppbyggd
som en grundförsäkring, med frivillig
tilläggsförsäkring. En sådan kom -

bination är troligen nödvändig med tanke
på att det är inkomstbortfallsprincipen
man måste räkna med skall gälla
även i framtiden.

Låt mig, herr talman, säga att andra
lagutskottet nu har enhälligt anslutit
sig till den uppfattningen, och herr
Bengtsson sade ju ordagrant — om jag
hörde rätt — att så snart arbetsmarknadsutredningens
betänkande förelåg,
så kunde man tänka sig att tillsätta denna
utredning. Det hade kunnat finnas
vissa skäl för att ge arbetsmarknadsutredningen
ett besked om riksdagens inställning
i dessa frågor ännu mera markerat,
därför att jag har den meningen,
att en allmän arbetslöshetsförsäkring
skulle i långa stycken medverka till att
kartlägga arbetslösheten på ett helt annat
sätt än den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
gör. Troligen skulle en sådan
försäkring underlätta för arbetsmarknadsmyndigheten
att avgöra vilka
åtgärder och resurser som borde sättas
in.

Herr Bengtsson kritiserade i slutet av
sitt anförande reservationen II till utskottets
utlåtande, varvid han efterlyste
vilka kassor eller vilka klasser
inom kassorna som skulle få detta extra
stöd i utjämnande syfte. Jag tycker nog
att herr Bengtsson gick så pass långt i
sin argumentering mot reservationen,
att han var på gränsen till att sudda ut
värdet av vad han först i egenskap av
utredare och sedan i egenskap av representant
för utskottsmajoriteten har accepterat
när det gäller det förhöjda
grundstatsbidraget. Hur kan man säga,
att ett med 10 procent förhöjt grundstatsbidrag
och ett med 25 procent förhöjt
grundstatsbidrag skulle kunna ha
positiva verkningar, om en fortsatt höjning
av grundstatsbidraget, inriktat mot
kassor där arbetslösheten är hög, inte
skulle ha samma positiva effekt? Kan
man verkligen argumentera enligt dessa
linjer och göra anspråk på att bli trodd?
Låt mig fråga: Kom vi inte i utredningen
fram till, att skillnaden i egen -

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

111

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

avgifter -— det är ju dem vi försöker
komma åt — för närvarande i kassasystemet
förhåller sig som 1 till 20,
d. v. s. för 1 krona per ersättningsdag
kan man i vissa kassor få betala 1 öre
och i andra kassor 20 öre? Kom vi inte
också fram till att skillnaden hade reducerats
till hälften med den 25-procentiga
höjningen? Finns det inte skäl att gå
längre i denna utjämning i avvaktan på
att man får den allmänna försäkringen?
Såvitt jag förstår delar departementschefen
den synpunkten, som ju också
fick ett gott stöd vid remissbehandlingen
i socialstyrelsen, försäkringskasseförbundet,
Landsorganisationen och
kassornas samarbetsorganisation, som
ansåg att man borde gå längre på denna
utjämnande väg. Såvitt jag har förstått
propositionen rätt har även inrikesministern
den uppfattningen, emedan han
i propositionen har uttalat, att han är
beredd att — för att åstadkomma denna
effekt — med särskilda medel, ge de
kassor, som behöver det, ett extra stöd.

Låt mig fråga: Har inte det systemet
den olägenheten, att man så att säga får
bidraget i efterhand? Det kan alltså
vara ägnat att reparera en ekonomi
som har fått sig en knuff åt fel håll.
Men den centrala tanken, när vi i utredningen
gick in för det särskilda grundstatsbidraget,
var att skapa en sådan
konstruktion att det kunde bli möjligt
för kassor med svagare ekonomi att från
början inrikta sig på att med utnyttjande
av detta bidrag i olika avseenden
utforma förmåner med hänsyn till det
särskilda grundstatsbidraget. Jag tänker
på högre dagpenning och på att man
kunde lätta litet på säsongbegränsningen
o. s. v., men såvitt jag förstår kommer
man inte att på samma sätt kunna
överblicka möjligheterna med det system,
som departementschefen har anvisat
i propositionen.

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag begränsa mig till
detta. Jag ber att få yrka bifall till reservationen
II.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
litet genmäle till herr Bengtsson. Något
direkt samband mellan propositionen
nr 115 och uppgörelsen mellan SAF
och LO föreligger väl inte på något
annat sätt än när det gäller samordningen
mellan permitteringslön och avgångsbidrag
med ersättning från arbetslöshetskassorna.
Det problemet har vi
löst gemensamt i utskottet. Förbudet mot
endagsersättning kan mycket väl bibehållas
i tillämpning, och det torde heller
inte bli något större problem för de
anställda, i synnerhet inte som det finns
en § 32, vari det talas om undantag och
där undantag alltså kan göras, därest
det skulle uppstå mera betungande problem
för den enskilde, om man har ett
förbud för endagsersättning.

Jag tror, herr Bengtsson, att departementschefen
mycket väl visste vad han
gjorde när han skrev detta.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Till herr Ringaby vill
jag med anledning av vad herr Ringaby
nu senast anförde endast säga, att det
står klart angivet i den överenskommelse
som träffats mellan Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen
— jag har överenskommelsen
här — att man i tillämpliga delar skall
följa reglerna i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor vid utgivande av
permitteringslön. Sedan står det i nästa
sats, att parterna har utgått från att arbetslöshetsförsäkringen
kommer att utformas
i enlighet med det förslag som
framlagts av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.
Detta har vi beaktat
eller i varje fall observerat vid utformandet
av utskottets förslag. Jag kan
helt instämma med vad herr Bengtsson
i det avseendet anförde, nämligen att
man självfallet har anledning att se till
att man inte utformar sociallagstiftningen
på ett sådant sätt, att den utgör ett
hinder för att i andra sammanhang
åstadkomma kompletteringar i förbätt -

112

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

rande syfte. Beträffande herr Bengtssons
i Varberg fråga om jag kan ange
exempel på kassor, som hade behov av
större utjämningsbidrag, skall jag ärligt
medge att det kanske var en oförsiktig
formulering att tala om mindre
kassor. Det kan ju bli påfrestningar även
för de stora kassorna. Herr Bengtsson
fortsatte i sitt resonemang att tala om
vissa grupper inom samma kassa. Det är
kanske inte så stor skillnad på vad vi
avser, när jag talar om mindre kassor
och herr Bengtsson om mindre grupper.
Det må vara närmast en strid om ord.

Såvitt jag kan erinra mig, bygger
propositionen även i det avseendet på
vad utredningen anfört. På sid. 66 i
proposition nr 115 sägs: »överstiger antalet
ersättningsdagar i en kassa eller
klass under ett visst försäkringsår nämnda
genomsnitt med minst 75 men inte
100 procent, skall enligt förslaget grundstatsbidraget
ökas med 10 procent, överskrids
genomsnittet med minst 100 procent
föreslås grundstatsbidraget öka
med 25 procent.»

Detta vittnar alltså om att vi har
kassor eller klasser, som har speciella
påfrestningar. Vad vi har menat med
vår reservation är endast att man skall
undersöka möjligheten att åstadkomma
ytterligare utjämningar mellan kassorna,
alltså en ytterligare förbättring utöver
den förbättring som föreslås i
propositionerna.

Vidare säger herr Bengtsson, att eftersom
vi skall få en ny utredning i
sinom tid, kan det vara lämpligt att den
utredningen tar upp frågan om utjämning
av kostnaderna. Det ligger någonting
i det. Men å andra sidan kan det
vara av värde för utredningen att ha
viss erfarenhet att bygga på. Denna
skulle erhållas, om man snabbt finge ett
förbättrat förslag i den riktning som vi
reservanter har avsett.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Först vill jag säga några
ord till herr Ringaby. Naturligtvis viss -

te inrikesministern vad han gjorde när
han skrev sin proposition. Det tar jag
såsom något alldeles självklart. Men vi
hävdar fortfarande att förbud mot ersättning
för enstaka arbetslöshetsdag
skulle vara mycket olägligt med hänsyn
till den överenskommelse som är träffad
mellan Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen. Får man inte
ersättning för enstaka arbetslös dag i
en vecka kan man inte heller, som jag
sade tidigare, få räkna enstaka arbetslöshetsdag
i en vecka som karensdag.
Då kommer man inte heller att få ersättning
av arbetsgivaren, enligt denna
överenskommelse. Detta skulle innebära
att man gör det möjligt för arbetsgivare
att permittera en anställd
praktiskt taget en dag varje vecka utan
att behöva betala honom permitteringslön
enligt överenskommelsen. Vederbörande
kan inte heller få något ur kassan.
Så nog har frågan ett mycket intimt
samband med överenskommelsen.

Vidare bad jag att få veta av herr
Anderson i Sundsvall eller någon annan,
vilka kassor man avsåg då man
gjorde gällande att kassorna på grund
av de statsbidragsbestämmelser som var
genomförda inte hade möjlighet att förbättra
förmånerna för sina medlemmar.
Det förhåller sig i själva verket så, att
de allra flesta kassorna kan höja ersättningsbeloppet
från 20 kronor om
dagen till 30—35 kronor utan att behöva
höja avgiften nämnvärt. Några behöver
inte höja den alls.

I ett arbetslöshetsförsäkringssystem,
som bygger på arbetslöshetskassor med
vissa kollektiv, måste avgifterna givetvis
bli mycket varierande. Här är det
en grupp anställda, säg Kommunalarbetareförbundet,
som har några stycken
medlemmar med arbetslöshetsrisk. Man
bestämmer sig för att bilda en kassa,
därför att det kostar praktiskt taget
ingenting i avgift att försäkra hela kollektivet,
och då hjälper man den där
lilla gruppen.

Avgiften i en sådan kassa är natur -

Onsdagen den 27 maj 19G4 em.

Nr 28

113

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

ligtvis mycket låg. Sedan finns det emellertid
andra kassor med stor arbetslöshetsrisk,
och där blir avgiften mycket
högre. Herr Fälldin kommer säkerligen
mycket väl ihåg hur svårt det var att
finna ett system för avgiftsutjämning.
Vi lekte bl. a. med tanken på att man
skulle bygga upp en fond som kunde
pumpa ut pengar till kassor som behövde
dem — en tanke som för övrigt departementschefen
övertagit av oss.

Det är inte så, herr talman, att det
finns en mängd kassor som inte kan
höja förmånerna. De klasser som skulle
få mycket höga avgifter är vissa smågrupper
inom kassorna. Inom Transportarbetarförbundets
kassa finns t. ex.
den grupp som, vilket herr Fälldin mycket
riktigt påpekade, har den allra högsta
avgiften. Den gruppen representerar
5 procent av hela kollektivet. Skulle
man inom Transportarbetarförbundet —
vilket är deras ensak — komma överens
om att ta ut samma avgifter för alla medlemmar,
skulle det betyda att man för
kollektivet höjde avgifterna med 10 öre
per vecka men sänkte avgifterna betydligt
för den lilla gruppen. Så gör man i
vissa kassor. Man plockar ut i en särskild
grupp sådana som har stora arbetslöshetsrisker,
men man tar inte ut
särskilda avgifter av dem. Så gör t. ex.
Lantarbetarförbundet för vissa grupper.

Jag efterlyser fortfarande, herr Anderson
i Sundsvall, vilka klasser som
inte kan höja de förmåner som blir följden
av de bestämmelser som här föreslås.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag tycker det i långa
stycken verkar som om herr Bengtsson
argumenterar mot ett påstående som
aldrig har ställts. Jag har sannerligen
inte hört under debatten att reformeringen
av arbetslöshetsförsäkringen
skulle ha till följd att man inte skulle
kunna höja förmånerna. Jag kan inte
heller läsa det i tillgängliga handling -

ar. Men i reservation II står det: »Såsom
framhållits i dessa motioner skulle
en längre gående avgiftsutjämning medföra
större möjligheter för kassor med
svag ekonomi, omfattande arbetslöshet
och låga förmåner att förbättra försäkringen
för sina medlemmar utan att
detta resulterar i så oproportionerligt
höga avgifter, som blir följden av propositionen
till förevarande del.» Där
står väl inte att de inte kan höja förmånerna?
Tvärtom.

Här för man en diskussion om resultatet
i den ena och andra kassan av vad
propositionen och andra lagutskottets
majoritet föreslår. Om herr Bengtsson
har rätt i sitt resonemang vore det fel
att införa både det 10-procentiga och
det 25-procentiga extra grundstatsbidraget.

Herr Bengtsson frågade sedan »herr
Anderson i Sundsvall och andra» —
eftersom jag har deltagit i debatten tar
jag gärna åt mig —- vilka kassor som
har en arbetslöshet som avviker med
mer än 100 procent från 10-årsgenomsnittet.
Men herr Bengtsson har ju själv
i andra lagutskottets utlåtande på sid. 51
redovisat omfattningen.

Där finns en prydlig tabell varav
framgår hur inånga av de försäkrade
i kassesystemet som tillhör kassor där
den procentuella avvikelsen från genomsnittet
är mer än 100 procent, och i fråga
om båda de år som är redovisade
visar det sig att ett par hundra tusen
medlemmar är anslutna till sådana kassor.
Skall det verkligen vara nödvändigt
att rusa ut och skaffa en förteckning
på namnen på dessa kassor, när utskottet
redovisat omfattningen? Namnen är
väl av mindre betydelse än omfattningen.

Sedan tror jag att vi i princip skall
akta oss för att här i riksdagen föra
det resonemanget att om de höga avgifterna
drabbar en minoritet, så är det
inte så noga. Besonemanget att det skulle
gälla endast 5 procent och att dessa
därför gärna skulle kunna få bibehålla

114

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

sina höga avgifter är ett resonemang
som jag på inga villkor kan skriva under
på.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Bengtsson i Varberg att jag inte
har något minne av att jag i mitt första
anförande sade något annat än att kassorna
efter de förändringar som nu föreslås
kommer att bli i tillfälle att förbättra
förmånerna. Jag till och med talade
om att kostnadsökningen beräknas
till 40 miljoner kronor för ett normalår,
vilket ju innebär att här sker förbättringar,
och jag nämnde också att det
ges möjlighet för kassorna att höja dagpenningen,
från nuvarande 20 till 40
kronor maximalt.

Herr Bengtsson har fastnat för att
efterlysa vissa kassor. Jag återkommer
till vad jag sade i mitt förra genmäle.
Herr Bengtsson säger ju själv att det
är vissa smågrupper, som han kallar
det, inom vissa speciella kassor, vilkas
medlemmar får betala betydligt mer än
övriga kassemedlemmar för att få förmånerna.
Det är vad jag avsett att säga,
fastän tungan kanske slant, så att jag i
i stället för små grupper råkade säga
mindre kassor. Herr Begtsson gav ju
själv ett ypperligt exempel på riktigheten
av vad jag sagt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Nej, tyvärr kan jag inte
bistå herr Anderson i Sundsvall med
den hjälpen.

Jag har aldrig sagt att man får, om en
minoritet har högre avgifter än andra,
finna sig i att de får bibehålla dessa
högre avgifter; så föll ju herr Fälldins
ord. Vad jag försökte tala om var att
inom vissa kassor har man små grupper
som har mycket stor arbetslöshetsrisk,
och då plockar man ut de grupperna i
en särskild klass. De är redovisade i
andra lagutskottets utlåtande, men det

är inte sagt att de små grupperna betalar
högre avgift än man gör inom kollektivet.
Det är endast vissa av smågrupperna
som gör det, bl. a. 5 procent
inom Transportarbetarförbundet. Det är
en verkligt stor grupp som skulle få nytta
av det förslag som reservanterna står
bakom, nämligen Byggnadsarbetarförbundet,
som för sina 126 000—127 000
medlemmar därigenom skulle få ytterligare
stöd till sin kassa. Jag har ingenting
emot att förbundet får detta anslag,
men det kan lika gärna få pengarna
från det särskilda anslag som inrikesministern
har till sitt förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Hiibinette
och Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 maj 19G4 em.

Nr 28

115

Mom. B—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
J) i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 66 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändrade grunder för
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen avser medelsanvisning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 10 april 1964 dagtecknad
proposition, nr 146, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och
3 §§ lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.

I propositionen föreslogs, att anställningsskydd
bereddes envar som enligt
frivilligt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig
inom det totala försvarets krigsorganisation
samt den som genom avtal
åtagit sig att tjänstgöra vid avdelning
organiserad inom krigsmakten för
att ställas till Förenta Nationernas förfogande.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft motionen
nr 821 i första kammaren av
herr Ottosson. I denna motion yrkades
»att riksdagen måtte avslå proposition
nr 146 såvitt avser förslaget om att bereda
anställningsskydd åt den som genom
avtal åtagit sig att tjänstgöra vid
avdelning inom krigsmakten för att ställas
till Förenta Nationernas förfogande».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionen I: 821, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 146.

Reservation hade avgivits av herr

116

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

om förbud mot arbetstagares avskedande med
m.

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen

anledning av värnpliktstjänstgöring m.

Kaijser och fröken Wetterström, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionen I: 821
samt med avslag å förevarande proposition,
nr 146, i motsvarande del måtte
för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget med den
ändring att 1 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I den proposition som
andra lagutskottet behandlar i sitt föreliggande
utlåtande föreslås att anställningsskyddet
skall utvidgas att omfatta
envar som enligt frivilligt åtagande
har blivit tjänstgöringsskyldig inom det
totala försvarets krigsorganisation samt
att samma anställningsskydd skall beredas
den som genom avtal förbundit
sig att ingå i beredskapsstyrkan för FNtjänst.

Vad den första kategorien beträffar
har ingen invändning gjorts mot förslaget,
men när det gäller personal i FNstyrkan
föreligger en reservation av herr
Kaijser och mig. Reservationen innebär
ett uppföljande av en motion som utskottet
haft att behandla samtidigt med
propositionen.

Vi reservanter förbiser på intet sätt
att det är angeläget att FN-styrkan kommer
att bestå av kvalificerad personal
och att tryggheten för den enskilde när
det gäller återanställning i civilt arbete
är en väsentlig fråga. Men, herr talman,
samtidigt kan man inte enligt vår mening
bortse från de svårigheter som
uppkommer i synnerhet för den mindre
företagaren, för den som kanske
bara har ett par tre anställda. Det är
sannerligen inte lätt för en sådan arbetsgivare
att få tag på ersättare för
sina anställda, i all synnerhet om det
gäller att rycka in i stället för en yrkesutbildad,
med sin uppgift väl förtrogen
person. Situationen försvåras

också därigenom att arbetsgivaren icke
bestämt vet, hur länge den anställdes
FN-tjänst kommer att räcka. Och för
ersättaren — om nu en sådan går att
anskaffa — medför det också en känsla
av otrygghet då han i sin tur inte
vet hur länge han får behålla sin anställning.

Utskottet säger att man inte bör överdriva
de svårigheter som kan uppkomma
för arbetsgivarna i allmänhet och
framhåller att det rör sig om ett förhållandevis
litet antal anställda, varför
problemet torde vara av tämligen ringa
omfattning för arbetsmarknaden i stort.

Visst är det riktigt att svårigheterna
inte bör överdrivs. Men även om det
antal anställda det gäller, cirka 1 600
personer, utgör en försvinnande liten
grupp på arbetsmarknaden, kan det
dock för cirka 1 600 arbetsgivare uppkomma
problem som inte är lätta att
bemästra.

Vi reservanter inser, såsom jag tidigare
sagt, till fullo nödvändigheten
av att FN:s beredskapsstyrka får en
kvalitativt fullgod uppsättning och att
anställningstryggheten efter avslutad
FN-tjänst är betydelsefull just för möjligheten
att erhålla en god rekrytering.
Men det finns för närvarande
inte några belägg för att rekryteringen
skulle äventyras, därest propositionens
förslag i denna del icke bifölls. Enligt
reservanternas mening bör, om så skulle
visa sig behövligt, andra vägar prövas
för att bereda den enskilde den
trygghet i anställningen som alla anser
vara befogad och riktig.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
instämma i vad fröken Wetterström
här anfört.

I motionen nr 821 i första kammaren
av herr Ottosson yrkas avslag på den

Nr 28

117

Onsdagen den 27 maj 1904 em.

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lat>cn om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m.

del av propositionen som avser anställningsskydd
åt den som genom frivilligt
avtal åtagit sig att tjänstgöra vid avdelning
inom krigsmakten vilken ställes
till FN:s förfogande. Herr talman!

1 motsats till vad som tidigare i afton
sagts från denna talarstol vill jag betona
angelägenheten av att vårt land
fullföljer de insatser som det ankommer
på oss att göra. Därvidlag finns
det självfallet inte på vårt håll några
delade meningar. Däremot har jag såsom
företagare full förståelse för det
problem som herr Ottosson aktualiserat
i sin motion och som även har upptagits
i reservationen.

Herr talman! Jag godtar helt de skäl
som ligger till grund för lagstiftningen
om uppsägningsskydd vad det gäller
värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring
inom det ekonomiska försvarets krigsorganisation.
Men jag måste liksom
herr Ottosson bestämt reagera mot den
andra delen av förslaget, som avser
tjänstgöring vid frivilliga FN-förband.
Det är redan mycket svårt för många
företagare att på ett tillfredsställande
sätt lösa frågan om ersättare respektive
vikarier för sina anställda. När det gäller
personal med mer kvalificerat arbete
är det speciellt för de mindre och
medelstora företagen nästan omöjligt
att ordna saken. Anledningen därtill
är givetvis bristen på arbetskraft. Denna
utgör ett känt faktum, och det är
därför helt naturligt att arbetstagarna
i många fall vägrar att ta anställning
såsom ersättare för en annan person,
om företaget i fråga inte kan garantera
en stadigvarande anställning.

Allt detta är svårigheter som vi företagare
måste acceptera liksom de svårigheter
som följer av de anställdas
tjänstgöring för försvarsändamål här i
landet.

När man för fram tanken att också
frivillig tjänstgöring på mer eller mindre
obestämd tid i FN-förband skall
medföra samma lagliga skydd tycker

jag att man begär väl mycket, speciellt
av de mindre och medelstora företagen.
Dessutom torde i praktiken detta förslag
bli svårt att förena med de nya bestämmelserna
i det nyligen träffade avtalet
mellan arbetsmarknadens parter
beträffande anställningsförhållanden.

Principiellt kan man också fråga sig
vem som är arbetsgivare, företagaren
eller staten, när staten genom annonser
värvar arbetskraft för att fullgöra ett
statligt åtagande.

Bortsett från denna frågeställning
undrar jag hur förslagsställaren respektive
utskottsmajoriteten anser att de
mindre och medelstora företagen skall
lösa de problem som uppstår när en
arbetstagare med endast några dagars
varsel begär att få ge sig i väg till FNtjänst.
Är det rimligt att kräva att hans
plats skall stå öppen ett eller flera halvår?
Lyckas företaget nyanställa någon
på vederbörandes post, är det då rättvist
att avskeda honom när den förstnämnde
eventuellt vill återinträda i arbetet? Herr

talman! Så kan vi enligt min
uppfattning inte behandla våra anställda,
om vi vill ha dem kvar. Det finns
dessutom inga skäl för att stifta en dylik
lag, då man mig veterligt på arbetst
a gar håll inte har klagat över bristande
skydd eller förståelse från arbetsgivarnas
sida när det gällt hithörande problem.
Arbetsgivare och arbetstagare har
hittills skött denna fråga på ett tillfredsställande
sätt, vilket inte minst
framgår av det intresse för FN-tjänsten
som kommit till uttryck i vårt land. Jag
tror inte att vi behöver tvångslagstifta
för att ytterligare tillgodose detta intresse.
Vi måste däremot inse att det
inte undantagslöst är möjligt för en arbetsgivare
att under avsevärd tid ställa
en person till förfogande för långvarig
utlandstjänst.

Herr talman! Jag har med detta velat
ge uttryck åt den reaktion man måste
känna inför förslaget, om man skall

118

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

vara realistisk och rättvis mot här berörda
parter, både arbetstagare och arbetsgivare.
Med det sagda ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Kaijser och fröken Wetterström.

§ 9

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Med hänsyn till att gårdagens sammanträde
pågick till mycket sent på natten
och då långa debatter kommer att
äga rum i morgon avses sammanträdet
i kväll skola avslutas sedan kammaren
slutbehandlat det ärende som nu
debatteras. Till morgondagens debatt i
Wennerströmaffären har i denna kammare
anmält sig 26 talare, vartill kommer
statsrådsanföranden. Då avsikten är
att torsdagens överläggningar icke skall
pågå längre än till omkring kl. 23.00
kommer Wennerströmdebatten med all
sannolikhet att få fortsättas även på fredagen.
Såsom andra ärende på fredagens
föredragningslista kommer att
uppföras ett ärende i vilket kamrarna
eventuellt kan komma att stanna i skiljaktiga
beslut, nämligen första lagutskottets
utlåtande nr 33 angående ändrad
lydelse av regeringsrättslagen.

Enligt preliminära anmälningar skulle
vid början av fredagens sammanträde
besvaras 8 interpellationer. Härutöver
återstår ytterligare en del interpellationer
obesvarade, varjämte 4 enkla
frågor uppskjutits från den senaste frågestunden.
Besvarandet av interpellationer
och enkla frågor måste nu uppskjutas
till dess Wennerströmdebatten
avslutats och kammaren tagit ställning
till första lagutskottets utlåtande nr 33.
Tre interpellationssvar kommer att på
föredragningslistan uppföras närmast
efter nämnda utlåtande och de återstående
sist på listan.

Sedan Wennerströmdebatten avslutats
på fredagen föreligger sålunda åtskilliga

beslutsärenden, i vilka förhållandevis
långa debatter är att förvänta, samt ett
stort antal interpellations- och frågesvar.
Av dessa skäl kommer det, såvitt
nu kan bedömas, att bli erforderligt att
anordna arbetsplenum även på lördagen.
Detta plenum tar, såsom i den preliminära
planen angivits, sin början kl.
10.00.

§ 10

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. (forts.)

Återupptogs överläggningen rörande
andra lagutskottets utlåtande nr 52, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14
oktober 1939 (nr 727) om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion; och
lämnades därvid ordet till

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag vill med anledning
av fröken Wetterströms och herr Nordgrens
anföranden konstatera att båda talarna
— kanske i synnerhet herr Nordgren
— var angelägna om att understryka
nödvändigheten av att vi fullgör våra
förpliktelser och alltså aktivt deltar i
uppställandet av FN-styrkor, t. ex. så
som nu har skett beträffande FN-truppen,
som sänts till Cypern. Å andra sidan
är de inte villiga att tillstyrka propositionen
i den del som avser att skapa
anställningstrygghet för dem som åtar
sig tjänstgöring i dessa militära förband.
Det finns kanske en liten aning
av inkonsekvens i detta ställningstagande.

Beträffande herr Nordgrens anmärkning
att arbetsgivare med kort varsel
skall vara skyldig att ge ledighet vill jag

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

Nr 28

119

Ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med

anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

peka på vad som anföres på s. 6 i andra
lagutskottets utlåtande, nämligen att
»anställningsskydd skall tillkomma arbetstagaren
endast om han ofördröjligen
lämnat arbetsgivaren underrättelse
om sitt åtagande».

Han skall alltså så snart han åtagit
sig denna uppgift lämna arbetsgivaren
meddelande därom om han har för avsikt
att söka tjänstledighet.

Det är alldeles klart, att det för arbetsgivaren
kan uppstå en del olägenheter.
När vi emellertid i utskottet ansett
oss kunna tillstyrka propositionen
även på denna punkt beror det på att vi,
vilket vi också skrivit, håller det för
angeläget att få kvalificerad personal
till dessa beredskapsstyrkor. Dessutom
har vi inom utskottets majoritet den
uppfattningen, att den psykologiska effekt
som ett avslag skulle få kunde få
en ogynnsam inverkan på rekryteringen
i framtiden.

Även om vi alltså har förståelse för de
olägenheter som kan uppkomma, anser
vi det angeläget att de som tar anställning
i FN-styrkorna, får det anställningsskydd
som tillerkänns andra värnpliktiga.

Herr talman! Med detta ber jag att få
tillstyrka utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Kaijser och fröken
Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 38 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till ett kommande arbetsplenum.

§ 11

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
memorial nr 21 och första lagutskottets
utlåtande nr 33 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa grundlagsändringar
samt i ämnet väckta motioner
m. m., och

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa grundlagsändringar;

bevillningsutskottets memorial nr 59,
angående uppskov med behandlingen
av viss till bevillningsutskottet hänvisad
proposition; samt

120

Nr 28

Onsdagen den 27 maj 1964 em.

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor,

nr 40, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret,
och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen avser medelsanvisning; nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel, m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare medel
för svensk medverkan i FN:s fredsstyrka
på Cypern;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1964 och 1965
in. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående universitetens och
högskolornas organisation och förvaltning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

från bevillningsutskottet:

nr 297, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1964/65, m. in.;
och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 306, i anledning av väckta motioner
om ökat skydd för taxichaufförer;
och

nr 307, i anledning av väckta motioner
om utredning angående filmcensuren.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.53.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 64
414849