Onsdagen den 27 februari Sid (Riksdagens protokoll 1957:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 6

22—27 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 februari Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. användningen av lantbruksnämndernas

skogsinnehav ........................................... 10

av herr Arrhén ang. rekryteringen till befordringskurser för folkskollärare
m. m........................................... 13

Svar på fråga av fru Svenson ang. tobaksmonopolets annonsering 16
Grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.....18

Anslag till uppförande av fastigheter för utrikesrepresentationen
m. m..................................................... 54

Anslag till inventarier för vissa beskickningar m. m. ............ 56

Ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .................... 57

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58 . . 59

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan ...................... 62

Skogsvårdsavgiften för år 1957 ................................ 63

Inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna .................. 68

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen ...................... 74

Skärpta åtgärder mot bilstölder ................................ 78

Interpellation ang. principerna för beviljande av lån till alkoholfria
restauranger m. m..................................... 79

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr G

\r 6

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 februari Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om införande
av landstingslagen .................................. 18

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifterna å driftbudgeten: för
flera huvudtitlar gemensamma frågor ........................ 18

— nr 28, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.:

utrikesdepartementet ...................................... 54

— nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet)
.................................................. 56

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
.................................................... 57

— nr 24, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 57

— nr 25, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter . . 59

— nr 26, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 59

-— nr 27, ang. inställande av repetitionsövningarna under budgetåret
1957/58 .............................................. 59

— nr 29, ang. anslag till nybyggnad för konstfackskolan ........ 62

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften
för år 1957 .................................. 63

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. . 68

— nr 8, ang. inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna vid behandlingen
av brottmål m. m............................... 68

— nr 10, ang. upphävande av lagen om dödande av vissa utanför

Sverige befintliga handlingar m. m........................ 74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, ang. upphävande av den s. k.
jordförvärvslagen ......................................... 74

— nr 4, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket .......................................... 77

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m............. 78

— nr 2, ang. utvidgning av 1956 års klientelundersökning rörande

ungdomsbrottslingar ...................................... 78

— nr 3, ang. skärpta åtgärder mot bilstölder .................... 78

Fredagen den 22 februari 1957

Nr 6

Fredagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1957 den 20 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall
bibehållas, varvid röstades över följande
proposition:

Den, som vill, att omröstning på det i
§ 69 riksdagsordningen föreskrivna sätt
skall anställas till uteslutande av någon
bland högsta domstolens ledamöter, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut,
sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 47,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

Fritiof Domö Gunnar Lodenius

O. Malmborg Ernst Jacobsson

År 1957 den 20 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall
bibehållas, varvid röstades över följande
proposition:

Den, som vill, att omröstning på det i
§ 69 riksdagsordningen föreskrivna sätt
skall anställas till uteslutande av någon
bland regeringsrättens ledamöter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut,
sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 45,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Fritiof Domö Gunnar Lodenius

O. Malmborg Ernst Jacobsson

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att innehållet av protokollen
skulle delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag till
den skrivelse, som borde till Konungen
avlåtas.

Vidare upplästes följande från fullmäktige
i riksbanken inkomna framställning:

Till riksdagen

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare herr David Hall,
som den 25 maj 1956 utsetts till fullmäktig
i riksbanken för valperioden 1956—
1959, avlidit den 7 februari 1957, få fullmäktige
härigenom hemställa att val av
en fullmäktig efter herr Hall måtte jämlikt
§ 70 mom. 1 riksdagsordningen verkställas
för återstående delen av sagda
valperiod.

Stockholm den 21 februari 1957

Å Fullmäktiges vägnar:

Per Eckerberg

Karin Winberg

Nr 6

Fredagen den 22 februari 1957

På gjord proposition bifölls vad fullmäktige
sålunda hemställt.

Ytterligare upplästes en till kammaren
inkommen skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Undertecknad får härmed avsäga mig
uppdraget att vara suppleant för fullmäktig
i Sveriges riksbank.

Stockholm den 22 februari 1957

Patrik Svensson

Det antecknades, att herr Patrik Svensson
den 25 maj 1956 utsetts till suppleant
för ombudsmannen Olof Andersson i
dennes egenskap av fullmäktig i riksbanken.

På gjord proposition beslöts att val av
en suppleant för herr Andersson efter
herr Svensson skulle i föreskriven ordning
anställas.

Slutligen upplästes följande till kammaren
inkomna skrivelse:

Till riksdagen

Härmed får jag vördsamt anhålla om
entledigande från uppdraget att vara
personlig suppleant för riksbankschefen
Per Åsbrink i dennes egenskap av fullmäktig
i Sveriges riksbank.

Stockholm den 21 februari 1957

Ragnar Sundén

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att
med anledning därav val av en suppleant
för herr Åsbrink efter herr Sundén skulle
i föreskriven ordning anställas.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 57, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden till extra utgifter.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret 1956/
57, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/
57, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/
57, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående bestridande av kostnaderna
för uppförande av en planerad endokrinologisk
forskningsinstitution vid
karolinska sjukhuset.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. in.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 83, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kommunallag för Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Mannerskantz
och Svärd väckta motionen, nr
394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna om
uttagande av antidumping- och utjämningstullar.

Fredagen den 22 februari 1957

Nr 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Huss m. fl.
väckta motionen, nr 395, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 11 juni
1943 (nr 34C) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 72, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa
trafikbrott.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 320) om införande
av landstingslagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/
57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1957/58,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag till nybyggnad
för konstfackskolan jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1957 skall utgå;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om inrättande av lekmannanämnder i
hovrätterna vid behandlingen av brottmål
m. m.; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli 1947
(nr 486) om dödande av vissa utanför
Sverige befintliga handlingar, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen
; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten och
dels om en utredning angående samordning
av de samhälleliga stödformer och
åtgärder, som syftar till en lösning av

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

barna- och ungdomsproblemen på längre
sikt;

nr 2, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar;
och

nr 3, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot bilstölder.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställningar

dels angående befrielse för byrådirektören
Bror Herman Holm från skyldig -

het att återbetala vissa avlöningsförmåner,

dels angående tillämpning för tjänstemän
vid riksdagens verk av den löneplansrevision
m. m., som riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag kan komma
att godkänna för tjänstemän vid den
övriga statsförvaltningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem

G. H. Berggren

Tisdagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 3 mom. samt punkt 2
av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 68, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 10
§ 2 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till dels riksdagens skrivelse,
nr 69, till Konungen angående val
av ombud i Europarådets rådgivande
församling med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 70, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

71, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 72, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

73, för herr Tore Bengtsson att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

74, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

75, för herr statsrådet Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 76, för herr Gustaf Fahlander att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

nr 77, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 78, för herr Gunnar Heckscher att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 79, för herr Ingemar Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 80, för herr Gerard De Geer att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 81, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde
sammanträde fattade beslut,
såvitt avser rekommendationen nr 101
rörande yrkesutbildning inom jordbruket.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 84, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror,
dels ock i ämnet väckt motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1956 vid dess trettionionde sammanträde
fattade beslut, såvitt propositionen
avser rekommendation angående
välfärdsanordningar för arbetstagare;
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1957 den 26 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen anställa ej
mindre fyllnadsval av fullmäktige i riksbanken
dels för återstående delen av valperioden
1956—1959 efter herr D. E.
Hall, som avlidit, dels ock för återstående
delen av valperioden 1955—7958 efter
herr G. F. N. Kristensson, som avgått,
än även val av suppleanter såväl
för de nya fullmäktige som för riksdagens
förut valda fullmäktige i riksbanken
herrar Olof Andersson och P. V. Äsbrink,
vilkas suppleanter, herr S. P.
Svensson respektive herr O. R. Sundén,
avgått; och befunnos efter valens slut
ha blivit utsedda till

fullmäktige

för återstående delen av valperioden
1956—1959:

herr Svärd, N. Gunnar, ledamot av första
kammaren med 44 röster;

dessutom avgåvos tre blanka valsedlar;
för återstående delen av valperioden
1955—1958:

herr Kollberg, Gustaf Napoleon, ledamot
av andra kammaren med 46 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel;

suppleant för herr Svärd:

herr Sundén, Otto Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör med 44 röster;

dessutom avgåvos tre blanka valsedlar;

suppleant för herr Kollberg:

herr Aastrup, Nils G. E., ledamot av första
kammaren med 46 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel;

suppleant för herr Andersson, Olof:

herr Ahlkvist, Karl Emil, ledamot av
första kammaren med 45 röster;

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

suppleant för herr Åsbrink:
herr Westling, Otto Jakob, ombudsman

med 45 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel.
Adolv Olsson O. Malmborg

K. G. Ewerlöf Gust. Elof sson

År 1957 den 26 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen anställa ej
mindre fyllnadsval av fullmäktige i riksgäldskontoret
dels för återstående delen
av valperioden 1955—1958 efter herr B.
Näsgård, som frånträtt sitt uppdrag, dels
ock för återstående delen av valperioden
1954—1957 efter herr G. L. Andersson,
som avgått, än även val av suppleanter
för de nya fullmäktige; och befunnos
efter valens slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för återstående delen av valperioden
1955—1958:

herr Pettersson, Anders Petter, ledamot
av andra kammaren med 41 röster;

dessutom avgåvos fyra blanka valsedlar;
för återstående delen av valperioden
1954—1957:

herr Svensson, Sven Patrik, ledamot av
andra kammaren med 42 röster;

suppleant för herr Pettersson:
herr Johansson, N. Ivar, ledamot av första
kammaren med 41 röster;

dessutom avgåvos fyra blanka valsedlar;

suppleant för herr Svensson:
herr Netzén, Klas Gösta, ledamot av andra
kammaren med 42 röster;

Adolv Olsson O. Malmborg

K. G. Ewerlöf Gust. Elof sson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdags:
stadgan gjorda anmälan, att till utskottet
från delegerade för riksdagens verk
inkommit framställningar,

dels angående befrielse för byrådirektören
Bror Herman Holm från skyldighet
att återbetala vissa avlöningsförmåner,

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 3, 14, 18 och 24
-—29, bevillningsutskottets betänkande
nr 7, första lagutskottets utlåtanden nr
4, 8 och 10, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 3 och 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

På framställning av herr talmannen beslöts
att statsutskottets utlåtanden nr 14
och 28 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

66, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 73, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag för försvarsändamål;

nr 74, angående ersättning i vissa fall
i anledning av yrkesskada;

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

nr 75, angående godkännande av Sveriges
anslutning till stadgan för det internationella
atomenergiorganet;

nr 76, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m.; samt

nr 78, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 396, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vattenvårdens organisation m. m.;

nr 397, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vattenvårdens organisation m. m.;

nr 398, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vattenvårdens organisation
m. m.;

nr 399, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för förfarandet vid tillsättning
av vissa lärartjänster m. m.;

nr 400, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m.;

nr 401, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av televisionsnätet
m. m; och

nr 402, av fru Carlqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den
11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Onsdagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. användningen av lantbruksnämndernas
skogsinnehav

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NÄSGÅRD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Sundins interpellation angående användningen
av lantbruksnämndernas skogsinnehav,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat mig
dels om jag vill •—■ mot bakgrunden av
lantbruksnämndernas skogsinnehav —
medverka till att komplettering av ofullständiga
jordbruk med skog påskyndas,
dels om jag avser att vidtaga åtgärder
för att vid försäljning av skogsfastigheter,
där lantbruksnämnd gjort betydande
uttag av skog, ofta med påföljd att
kostnaderna för skogsvårdande åtgärder
ökas, försäljningspriset reduceras i
härför skälig omfattning samt dels om
jag vill medverka till att de i vissa län
alltför omfattande avverkningarna på av
lantbruksnämnd innehavda skogsfastigheter
inskränkes.

Vid besvarande av den första frågan
vin jag först understryka, att lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter uteslutande
sker i syfte att disponera ifrågavarande
mark för snarast möjliga
komplettering av jordbruk antingen direkt
eller efter byte med annan markägare.
Lantbruksnämndernas inköp
grundas därför alltid på utredning om
hur marken skall kunna disponeras för
att på bästa och snabbaste sätt direkt
eller indirekt komma jordbruksnäringen
till godo.

Beträffande mark, som direkt skall
användas för komplettering av ett jordbruk,
brukar lantbruksnämnderna näs -

tan omedelbart kunna försälja den. I
vissa fall måste emellertid någon tid förflyta,
innan kompletteringen kan avslutas.
Detta kan t. ex. bli fallet, om den
inköpta marken skall fördelas mellan
flera jordbrukare som skall granska och
godkänna planerna för fördelningen.
Likaså får man räkna med dröjsmål för
lantmäteriförrättningar. Särskilt stort
kan dröjsmålet bli när det är fråga om
mera genomgripande omarronderingar
av flera brukningsenheter.

Redan av vad jag nu anfört torde
framgå, att lantbruksnämnderna vid varje
tidpunkt kan komma att stå som ägare
till ett antal i kompletteringssyfte inköpta
fastigheter. I vissa fall anskaffar
lantbruksnämnderna emellertid också
mark i fullt medvetande om att det kan
ta förhållandevis lång tid, eventuellt
några år, innan försäljning kan ske. En
lantbruksnämnd kan sålunda efter hand
köpa gårdar i ett skifteslag, där behovet
av omreglering av ett flertal fastigheter
är stort och där nämnden räknar med
att omregleringen kan genomföras inom
en ej alltför avlägsen framtid.

Vad jag nu behandlat har närmast
gällt mark, som direkt skall användas
för kompletteringsändamål. I lantbruksnämndernas
verksamhet med komplettering
av jordbruk med skog förekommer
det emellertid också, som jag tidigare
sagt, att nämnderna förvärvar skogsmark,
som mer indirekt kommer jordbruket
till godo. Jag avser då sådan mark
som skall användas för markbyte med
bolag. Dylika byten har visat sig vara
värdefulla instrument i rationaliseringsarbetet.
Tidsutdräkten mellan en nämnds
förvärv av marken och avståndet av
densamma kan emellertid i dylika fall
bli betydande. Förhandlingar om lämplig
planlösning, om priser och om köpevillkor
måste nämligen äga rum mellan
dels lantbruksnämnd och bolag, dels

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. användningen av lantbruksnämndernas skogsinnehav

nämnd och vederbörande jordbrukare.

I samband med markbyten erfordras
också ofta lantmäteriförrättningar.

Av det anförda framgår, att det är
naturligt, att lantbruksnämnderna innehar
vissa marker för kompletteringsändamål.
Att markinnehavet ökat efter
hand under de gångna åren har sin förklaring
i att rationaliseringsverksamheten
tilltagit i omfattning, allteftersom
nämnderna kommit i gång med sina uppgifter.
Det bör dock framhållas, att den
statliga lantbruksorganisationen givetvis
icke har intresse av att i strid mot de
för verksamheten angivna riktlinjerna
inköpa mer mark än som kan hanteras
i organisationens rationaliseringsvcrksamhet.
Jag vill också nämna, att de fastigheter,
som nämnderna inköper, utgör
en relativt ringa del av det antal som
årligen erbjudes dem.

Att jag nu framlagt vissa skäl för att
lantbruksnämndernas innehav av skogsmark
vid varje tidpunkt måste vara av
icke obetydlig omfattning, innebär ingalunda,
att jag vill förringa det önskvärda
i att nämndernas verksamhet med
kompletteringen av ofullständiga jordbruk
med skog påskyndas. Tvärtom ligger
det såväl i statsmakternas och det
statliga rationaliseringsorganets som i
jordbrukets intresse, att tiden mellan
nämndernas anskaffande av mark för
kompletteringsändamål och markens användning
därför blir kortast möjliga.

Jag övergår därefter till interpellantens
tredje fråga och vill då först omnämna
att den mark, som nämnderna inköper
för kompletteringsändamål, ofta
iir i mindre gott skick. Skogen är ej sällan
hårt uthuggen. Ägaren har också ofta
velat sälja fastigheten vid en tidpunkt,
då skogen blivit i behov av kostsamma
skogs vårdande åtgärder.

När en lantbruksnämnd förvärvar
mark, som så snart som möjligt skall användas
för kompletteringsändamål, kan
del icke lämpligen bli fråga om att genomföra
ett upprustningsprogram i
nämndens regi. Nämndens uppgift är i
detta sammanhang endast att föra över
marken till den nye brukaren.

På sådana skogar som en lantbruks -

nämnd av förhållandena tvingas att behålla
under någon tid måste emellertid
skogsvårdens krav tillgodoses. På de
misskötta fastigheterna kan emellertid
ett upprustningsprogram icke slutföras
under de få år en lantbruksnämnd är
ägare. Lantbruksnämnderna har dock
som riktlinje för sitt handlande att -—-då så är påkallat — påbörja upprustningsarbetet
och bedriva det i sådan omfattning,
att en klar anvisning om hur
arbetet därvid skall bedrivas i fortsättningen
gives åt den blivande ägaren.
Härvid samråder nämnderna regelmässigt
med skogsvårdsstyrelserna angående
planerna för skogsvårdens upprustning.
Investeringskostnaden för skogsvårdsåtgärderna
måste emellertid beaktas
då fastighetspriset vid försäljning till
jordbrukare skall bestämmas. Det inträffar
därför icke sällan att en blivande köpare
föredrar att köpa skogsmarken utan
att skogsvårdsåtgärderna verkställts. Försäljningspriset
blir då givetvis lägre.
Köparens avsikt är helt naturligt att
själv genomföra de skogsvårdande åtgärderna
till lägre kostnader.

Med hänsyn till att skogen på lantbruksnämndernas
fastigheter är avsedd
som stödskog till jordbruksfastigheter,
bedriver nämnderna en mycket återhållsam
avverkningspolitik. Sålunda utförs
avverkningar i avsevärt mindre omfattning
än inom enskilt skogsbruk och i
förekommande fall huvudsakligen genom
gallringar i utvecklingsbar skog för att
tillgodose kraven på skogsvård. I den
händelse ett onormalt högt avverkningsmoget
virkeskapital finnes på en fastighet,
kan i samråd med köparen företagas
avverkningar för att nedbringa köpeskillingen
till överkomlig omfattning.

För att exemplifiera lantbruksnämndernas
avverkningspolitik vill jag nämna,
att i Västernorrlands län, där lantbruksnämnden
driver en aktiv fastighetsförvärvsverksamhet,
äger nämnden
f. n. 7 200 hektar skogsmark. Under de
två åren 1955—1956 kan tillväxten härå
beräknas uppgå till 30 000 nTsk. Utförda
avverkningar under samma tid belöper
sig till 2 567 in^sk, d. v. s. 8 ä 9 procent
av tillväxten. Under de två åren

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. användningen av lantbruksnämndernas skogsinnehav

har återväxtåtgärder vidtagits för 50 100
kronor, vartill medel erhållits från avverkningarna.

Enligt min mening finnes icke skäl att
rikta anmärkningar mot de riktlinjer,
som nämnderna följer vid skötseln av de
för rationaliseringsändamål inköpta fastigheterna.

Den återstående andra frågan slutligen
har jag redan berört. Det pris lantbruksnämnderna
begär för en fastighet
vid försäljning ansluter i möjligaste mån
till marknadsprisnivån vid frivilliga
överlåtelser. I många fall sker prissättningen
med ledning av en av skoglig
expertis gjord värdering. Givetvis tages
vid prissättningen hänsyn till alla kända
förhållanden beträffande fastigheten,
vilka kan påverka den blivande ägarens
inkomster och utgifter, sålunda även till
kostnader för eventuellt eftersläpande
skogsvård, exempelvis till ökade kulturkostnader,
i den mån sådana verkligen
skulle förekomma.

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar han här lämnat på min interpellation.

Herr statsrådets svar på min första
fråga angående de till buds stående möjligheterna
att i hastigare takt än vad
som skett medelst nämndernas innehav
av skog påskynda skogskompletteringen
anger nödvändigheten av ett relativt stort
skogsinnehav. Jag har också i min interpellation
framhållit nödvändigheten
härav. I detta sammanhang kan man väl
bara ställa sig den frågan, om inte nämndernas
skogsinnehav, som i dagens läge
utgör mer än 57 000 hektar, skulle kunna
motivera en snabbare takt av denna kompletteringsverksamhet.

Vidare framhåller herr statsrådet, att
lantbruksnämndernas förvärv av mark
så snabbt som möjligt bör användas för
kompletteringsändamål, och det säges
också i svaret, att den statliga lantbruksorganisationen
inte har intresse av att
i strid mot de för verksamheten angivna

riktlinjerna inköpa mer mark än vad
som kan hanteras i organisationens rationaliseringsverksamhet.
I vetskap om
att sakkunskapen inom lantbruksnämndernas
skogsverksamhet i nuvarande läge
inskränker sig till en jägmästare och
tretton skogsmästare kan man väl kanske
med ett visst fog fråga sig, om det inte
såväl för skogen som för en eventuellt
tillträdande brukare och ägare skulle
vara önskvärt, om takten i skogskompletteringen
kunde påskyndas. Jag tillåter
mig att använda samma motivering
när det gäller nämndernas skogsvårdande
uppgifter.

På min fråga om lantbruksnämndernas
virkesförsäljning svarar herr statsrådet,
att det bedrives en mycket återhållsam
avverkningspolitik och i mindre omfattning
än inom det enskilda skogsbruket.
På detta svar finns ingenting i sak att
invända. Men jag vill bara här ställa den
frågan, huruvida det vid tillkomsten av
lagen om lantbruksnämndernas verksamhet
över huvud taget var menat att
virkesförsäljningen skulle ske i någon
större omfattning. Som ett exempel tar
statsrådet i sitt svar mitt eget liemlän,
Västernorrlands län, där han redogör för
två år av vederbörande nämnds verksamhet
på detta område. Det framgår, att
man i detta län har varit mycket återhållsam
när det gäller att sälja virke från
nämndens fastigheter. Det rör sig bara
om 8 å 9 procent av återväxten. Det är
riktigt. Men även om man är medveten
om det ringa uttaget och även om man,
såsom framhålles i svaret, tack vare
skogsvårdande. åtgärder fått tillbaka
över 50 000 kronor, skall man vid en
jämförelse finna, att lantbruksnämnden
i detta län med de priser, som varit rådande
under nu ifrågavarande år, gjort
en viss vinst på denna verksamhet.

Av intresse i detta sammanhang är,
och det vill jag fråga herr statsrådet om:
Finns det någon sammanställning över
samtliga lantbruksnämnders verksamhet
i fråga om å ena sidan gjorda skogsuttag
i kubikmeter och pengar och å andra
sidan den summa, som i sin helhet
förts tillbaka till skogsvårdande åtgärder
i landet?

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. rekryteringen till befordringskurser för folkskollärare m. m.

En annan sak: jag har lios lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen försökt få
kännedom om vart eventuellt överblivna
pengar tar vägen. Något svar härpå
har jag inte lyckats få från dessa institutioner.

Av skogsrationaliseringens betänkande
framgår, att skogsvårdsstyrelserna inte
kan åtaga sig värdering av skogsfastigheterna.
Lantbruksstyrelsen har även
framhållit, att med nuvarande sakkunskap
kan lantbruksnämnderna icke på
ett ändamålsenligt sätt sköta sina skogar.
Detta bestyrker vad jag påpekat i
min interpellation. Jag hoppas att dessa
vitala frågor skall lösas på ett för den
framtida brukaren lämpligt sätt.

Med detta vill jag till herr statsrådet
än en gång framföra mitt tack för det
svar han lämnat på min interpellation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. rekryteringen till befordringskurser
för folkskollärare m. m.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Arrhéns interpellation angående
rekryteringen till befordringskurser
för folkskollärare m. m. och nu
yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrhén frågat mig, om
jag anser, att det genom den senaste löneregleringen,
byggd på överenskommelse
mellan parterna, åstadkomna läget
allvarligt äventyrar den framtida rekryteringen
till fortbildnings- respektive
befordringskurserna för folkskollärare,
samt om så är fallet, vilka åtgärder kan
anses lämpliga för att från Kungl. Maj:ts
sida neutralisera de eventuellt vådliga
verkningarna.

Som svar härpå vill jag framhålla, att
rekryteringen till de s. k. befordringskurserna
redan nu är dålig och att de
akademiska ettbetygskurserna för i första
hand folkskollärare icke givit det lä -

rartillskott framför allt i naturvetenskapliga
ämnen som ursprungligen förväntades.
Hela problemet om lärarförsörjningen
av enhetsskolans högstadium
måste därför angripas alldeles oavsett
den senaste löneuppgörelsen. Skolöverstyrelsen
har också redan i april månad
förra året påkallat utredning om förutsättningarna
för och lämpligheten av införandet
av ett modifierat ämnes- och
klasslärarsystem i folkskolans högre
klasser och för vissa elevgrupper på enhetsskolans
högstadium.

I anslutning till skolöverstyrelsens
framställning har jag för avsikt att inom
kort utverka Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga för
att utreda de här berörda frågorna om
utbildning och rekrytering av vissa lärarkategorier
på enhetsskolans högstadium.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för det avlämnade
svaret på min interpellation.
Samtidigt vill jag redan vid denna tidpunkt
uttala min tillfredsställelse över
dess positiva innehåll.

Såsom jag har framhållit i interpellationen
har läget på detta område utvecklat
sig på ett sätt, som långt ifrån
kan anses vara tillfredsställande. Jag
tror, att man också kan säga, att det utvecklat
sig på ett sätt, som inte heller
departementschefen har varit tillfredsställd
med. Genom de senaste löneförhandlingarna,
som jag apostroferat i min
interpellation, har läget ytterligare försämrats,
så att man nu icke kan förutsätta,
att de tjänster, som det här gäller,
enligt löneplanen placerade i Ca 23, kan
utöva någon lockelse på de aspiranter,
som man här iir ute efter. Man kan även
ur departementschefens svar utläsa, att
den kompensation, som man på sin tid
förutsatte, att det var tillbörligt att lämna
enligt riksdagens beslut 1954, visat
sig otillräcklig. Detta har också illustrerats
av att de sökandes antal har varit

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. rekryteringen till befordringskurser för folkskollärare m. m.

mycket litet under den tid, som vi nu
har bakom oss. Av 1 000 tjänster, som
hittills inrättats för detta syfte, bär inte
mer än omkring hälften kunnat besättas.

Det kan alltså, som jag nyss nämnde,
därutöver tilläggas, att genom överenskommelsen
i höstas blev inte de allmänna
förutsättningarna för tjänstgöring i
Ca 23 förbättrade, överenskommelsen innebar
bland annat, att de på vanligt sätt
utbildade folkskollärarna placerades i
Ca 22, om vilket i och för sig ingenting
är att säga, men olyckan var, att man lät
befattningshavarna i Ca 23 stå kvar i
sin gamla placering. Därigenom förminskades
alltså de kompensationsmöjligheter,
som de vidareutbildade folkskollärarna
borde ha, från de tidigare två lönegraderna
till endast en. Man kan visserligen
säga att genom överenskommelsen
fick också Ca 23:orna en förbättring,
nämligen med de fem procent som inplaceringen
i den nya löneplanen förutsatte.
Detta är sant, men det avgörande
kvarstår, nämligen att spännvidden mellan
en vanligutbildad folkskollärare och
en vidareutbildad förminskades.

Jag tror, att man i största allmänhet
kan instämma i ett omdöme, som har
stått ganska nyligen i fackpressen, att
»arbetsgivaren-staten illa har motsvarat
det ansvar den måste påtaga sig för den
nya lärargrupp, som den själv varit med
om att skapa». Jag tror, att detta omdöme
inte ligger i överkant utan mycket
väl svarar mot det föreliggande läget.

Avsikten med min interpellation var
att i bästa fall få fram den utredning,
vari svaret i dag utmynnat. Jag är därför,
som sagt, mycket tillfredsställd med
detta svar. Jag hade i mina förberedelser
till mitt anförande i dag, såsom ju
är tillbörligt, byggt upp en vidlyftig argumentering
för att motivera tillsättandet
av en sådan utredning. Hela detta
material kan jag alltså med tillfredsställelse
lämna åt sidan.

Men, herr statsråd, det kvarstår i alla
fall ett problem, som man skulle kunna
ta upp i det här sammanhanget. Om utredningen
nu tillsättes, så är det å ena
sidan ett önskemål, att den skall arbe -

ta mycket snabbt, men å andra sidan
har vi också att räkna med den sammanfattande
utredningen rörande enhetsskolans
organisationsformer, enligt
uppgift avsedd att tillsättas i mars i år.
Här uppstår, så vitt jag kan förstå, en
konflikt, därför att den av herr statsrådet
nu annonserade utredningen rörande
dagens detaljproblem kan riskera att
komma i kollision med den andra utredningens
arbete och uppgifter. Man
måste rimligtvis veta, hur den blivande
skolorganisationen skall se ut inuti, innan
man företar inplaceringen av lärarkategorierna.
Detta medför, som sagt, en
risk för att den utredning, som herr
statsrådet i dag har talat om, kan tänkas
bli försenad och i värsta fall — från
dagens horisont sett dock mera teoretiskt
— inte bli färdig förrän framåt
1962, då den stora sammanfattande utredningen
tänkes ha avslutat sitt arbete.
Då uppstår den frågan: föreligger
inte här ett problem, gäller det inte här
att provisoriskt ordna för de s. k. 23 tornas
kompensation under väntetiden? Det
är alldeles uppenbart, att om ingenting
göres nu och om man inte gör det
snabbt, så kommer rekryteringen till
denna lärarkategori, nu löneplacerad i
Ca 23, att totalt upphöra.

Jag erinrar om att när vi diskuterade
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 vid 1954
års riksdag, vari inrättande av dessa
tjänster föreslogs, var samtliga i debatten
deltagande parter här eniga om behovet
av dem. Därför skulle det vara av intresse
att höra, om herr statsrådet inte delar
uppfattningen, att någonting måste
göras inom den allra närmaste tiden, så
att man inte stryper rekryteringen till
dessa i och för sig högst önskvärda tjänster.

Vidare tillåter jag mig, herr talman,
att erinra om att vi på detta område har
andra företeelser av intresse att begrunda.
Nyligen bär nämligen utredningar
gjorts, huruvida man inte skulle kunna
få en ny kategori lärare av typen yrkeslärare
i tekniska ämnen och handelsämnen,
av vilka en del skulle vara avsedda
att placeras i lönegrad 23, medan andra
skulle ställas på en högre plats i löne -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. rekryteringen till befordringskurser för folkskollärare m. m.

skalan. Denna utredning har verkställts
av rektor Eric Stenquist vid folkskoleseminariet
i Lund och avser alltså det
elevklientel, som har gått igenom tekniska
gymnasier eller handelsgymnasier.
Jag har tagit del av denna utrednings
resultat, och det har frapperat mig, att
den utbildning, som det är fråga om, i
vissa fall måste bedömas ligga ett streck
under den kompetens, som man kräver
av folkskollärare med vidareutbildning.
Efter vad jag kan förstå innebär utredningens
förslag därvidlag — det har blivit
i stort sett tillstyrkt av skolöverstyrelsen
samt delvis även av TCO — att
en utbildningstid på tre och ett halvt år
för en gymnasieutbildad ingenjör skulle
ge en löneplacering i Ca 25 och befordringstjänst
i Ca 27. Detta är ganska
märkligt, om man betänker, att man av
en folkskollärare med vidareutbildning
kräver sex års utbildningstid för en placering
i Ca 23.

Jag har inte heller kunnat undgå att
fästa mig vid att den handelsutbildade
får en utbildningstid av tre år efter det
han avlagt studentexamen på handelslinjen.
Den medför i alla fall en löneplacering
i Ca 23. Allt detta synes företräda
en mystik. Det kanske tillhör den högre
matematiken på detta område. För en
lekman förefaller de överväganden, som
ligger till grund för dylika slutsatser, när
man scr dem i samband med vidareutbildningen
av folkskollärare och deras
placering i Ca 23, minst sagt diskutabla.
Men dessa problem får väl tas med i den
utrednings arbetsuppgifter, som herr
statsrådet i dag talat om.

Jag kan för min del icke komma till
annan slutsats, iin att när sammanfattningen
göres, måste den mer eller mindre
självklara konklusionen bil, att den
vidareutbildade folkskolläraren, nu placerad
i Ca 23, placeras i Ca 25 med befordringstjänst
i Ca 27. Jag kanske skulle
ytterligare kunna styrka denna ståndpunkt,
men det kanske jag får återkomma
till vid ett senare tillfälle.

.lag ber emellertid, herr talman, till
sist att ännu en gång få framföra mitt
tack till statsrådet för svaret, som jag i
alla fall finner löftesrikt för utvecklingen
på detta viktiga område.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den kollision som den
ärade interpellanten siar om mellan de
olika aviserade utredningarna, tror jag
inte behöver bli så allvarlig. Det är ju
alltid så, att utredningar som har åtskilligt
med varandra att göra, har samråd,
och givetvis tar vi vid utarbetandet av
direktiven i ecklesiastikdepartementet
också hänsyn till att även en annan utredning
kommer att tillsättas. Detta gäller
båda utredningarna.

Därtill vill jag lägga, att den av mig
i dag aviserade utredningen blir en teknisk
utredning, som huvudsakligen kommer
att röra sig på utbildningsplanet,
med frågan vad slags lärare det är vi behöver
och hur vi skall kunna få sådana.
Först därefter blir det tillfälle att slutföra
de reflexioner, som herr Arrhén
hade om behovet av ändrade lönegradsplaceringar
och dylikt. Det är en sak
som man givetvis inte kan taga ställning
till förrän ytterligare material föreligger.

Vad å andra sidan beträffar den stora
utredningen, som skall tillsättas, kommer
den visserligen att ta sin tid, men åtskilliga
linjer, som andra samarbetande utredningar
kan ha behov av att känna till,
skulle jag tro kommer att kunna siktas
mycket tidigare än vad herr Arrhén här
antydde.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr statsrådets senaste inlägg
bär säga, att jag delar herr statsrådets
allmänna syn på hur utredningsarbetet
på detta område bör bedrivas. Det måste,
som herr statsrådet sade, i första
hand gälla att bedöma kompetenserna
och inplaceringarna i skolorganisationen,
och därefter bör löneplaceringar
o. s. v. bli eu fråga om nya förhandlingar
mellan parterna.

Herr statsrådet svarade emellertid icke
på min fråga, hur förfaras skall under
mellantiden, medan utredningen pågår,
med de 23:or, som nu kommer i
kläm genom tidsutdräkten. Jag skulle
vilja fråga herr statsrådet, om inte herr
statsrådet också kunde göra några re -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. Tobaksmonopolets annonsering
flexioner kring detta ingalunda oviktiga
tema, låt vara att beslut av denna art
mera tillhör civildepartementets arbetsområde.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. Tobaksmonopolets annonsering

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fru Svenson till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Ämnar
herr statsrådet med hänsyn till de
läkarvetenskapliga rön, som numera
gjorts rörande sambandet mellan nikotin
och lungkancer, vidta åtgärder för
att begränsa eller helt inställa Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolets annonsering?» Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll nu ordet och
anförde:

Herr talman! Fru Svenson har frågat
mig om jag, med hänsyn till de vetenskapliga
rön som numera gjorts rörande
sambandet mellan nikotin och lungkancer,
ämnar vidta åtgärder för att begränsa
eller helt inställa tobaksmonopolets
annonsering.

I anledning av denna fråga vill jag till
en början framhålla, att lagstiftningen
om försäljning av tobaksvaror inte är
utformad med tanke på att begränsa konsumtionen
eller att på annat sätt skydda
konsumenterna mot skadeverkningar av
ett överdrivet nikotinbruk. Tobaksmonopolets
verksamhet har bedrivits i enlighet
härmed. Man har emellertid inom
monopolet visat starkt intresse för åtgärder
som kan minska tobakens skadeverkningar,
vilket tagit sig uttryck i avsevärda
bidrag till forskningen på området.

Rörande Tobaksmonopolets annonsering
har jag inhämtat, att denna huvudsakligen
har haft karaktären av upplysning
och varubeskrivning dels vid intro -

duktion av nya märken, dels såsom stöd
för en viss tillverkningsgren, t. ex. cigarrfabrikationen,
som haft svårt att
hävda sig i konkurrensen med cigarretterna.
Därjämte har vid enstaka tillfällen
förekommit annonsering av vissa märken,
som det ur tillverknings- och råvaruanskaffningssynpunkt
ansetts lämpligt att
framhäva. Såsom framgår av statsministerns
i andra kammaren den 29 maj 1956
avgivna svar på interpellationer angående
tobaksbrukets hälsorisker hade monopolet
vid denna tidpunkt ansett det riktigt
att med hänsyn till diskussionen
om tobakens eventuella skadeverkningar
för folkhälsan tills vidare stoppa sin
egen cigarrettannonsering. Monopolet
har därefter icke haft någon annonsering
av cigarretter med undantag för
att vid presentationen av julförpackningar
även medtagits cigarretter.

De utländska cigarrettfabrikanterna
följde monopolets exempel men har sedermera
i full utsträckning upptagit sin
annonsering.

För att kunna hävda sig i konkurrensen
med de importerade varorna har monopolet
ansett det nödvändigt, att det
icke förhindras att genom annonsering
framhäva den inhemska tillverkningen.
En annonskampanj sättes givetvis icke i
gång utan att bärande motiv föreligger.
Ett typiskt exempel utgör annonseringen
av det nya märket Ritz, som avslutades
i maj 1956. Syftet var i detta fall att vinna
marknad för en nikotinsvagare cigarrett
av den för närvarande helt dominerande
blend-typen och samtidigt söka
uppnå en ur handelspolitisk och valutasynpunkt
lämpligare fördelning av råtobaksinköpen.

Mot det sätt, varpå man inom monopolet
sålunda handlagt den föreliggande
frågan, har jag inte någon erinran. Detta
innebär, att jag inte finner skäl att vidta
åtgärder av den art fru Svenson ifrågasatt.

Jag vill tillägga följande. Om statsmakterna
skulle besluta alt ålägga Tobaksmonopolet
inskränkningar i sin reklam,
finge detta ske som ett led i en
restriktionslagstiftning motsvarande den

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

som vi har i fråga om alkoholhaltiga
drycker. Ett sådant ingripande, som
självfallet skulle förutsätta ingående utredningar,
är jag inte beredd att nu förorda.
Vad särskilt angår reklamfrågan
får jag ytterligare erinra om att de reklaminskränkningar
som nu gäller i fråga
om rusdrycker genomfördes under
starka meningsbrytningar. 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning
har nyligen
föreslagit att dessa inskränkningar i huvudsak
skall avskaffas.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ber jag
att få framföra mitt tack för svaret på
min enkla fråga angående Tobaksmonopolets
annonsering.

Frågan har jag framställt sedan vetenskapen
nu bevisat att tobaken har verkligt
skadliga inverkningar och att den i
många fall orsakat kancer. Att Tobaksmonopolet
samtidigt med sin annonsering
och reklam för tobak satsat betydande
summor för forskning för att
minska tobakens skadeverkningar är
knappast någon absolution för tobaksreklamen.
När man på senare tid kunnat
taga del av de läkarutlåtanden som framkommit
ävensom den film, som i ämnet
nyss visats, stelnar man nästan till, ty
även om svenska staten får in många
miljoner på tobaksskatten, måste dock
folkhälsan gå i första rummet. En minskning
av tobakskonsumtionen är därför
inte bara önskvärd, utan den är nödvändig
och verkligt trängande.

Jag måste säga att finansministerns
negativa svar berett mig en viss besvikelse.
Jag förstår mycket väl att man i
konkurrensen med utländska varor ej
kan vara overksam från svensk sida,
men när det gäller reklamen för såväl
tobak som sprit synes dock om inte annat
en begränsad lagstiftning böra komma
till stånd.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. Tobaksmonopolets annonsering

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

66, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;
och

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 73, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
och

nr 74, angående ersättning i vissa fall
i anledning av yrkesskada.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
75, angående godkännande av Sveriges
anslutning till stadgan för det internationella
atomenergiorganet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 396, av herr Mannerskantz;
nr 397, av herr Osvald m. fl.;
nr 398, av herr Huss m. fl.;
nr 399, av herr Arrhén m. fl.;
nr 400, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.; och

nr 401, av herr Sandin m. fl.

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru Carlqvist
m. fl. väckta motionen nr 402.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 320) om införande
av landstingslagen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. grunderna för en löneplansrevision
för statstjänstemän m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
(bilaga 2) hade under Utgifter å
driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor till behandling upptagits
vissa i statsrådsprotoklolet över civilärenden
för den 3 januari 1957 närmare
angivna spörsmål, avseende bland
annat löneregleringsarbetet, lönegradsplaceringen
av vissa i bilaga A till statsrådsprotokollet
upptagna tjänster m. m.
samt grunderna för en löneplansrevision
för tjänstemän i statens tjänst m. fl.

I sistnämnda hänseende hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet framlagda
grunder för en löneplansrevision m. m.
för tjänstemän i statens tjänst m. fl., dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t a) att vidtaga
av löneplansrevisionen betingade
ändringar i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar
samt b) att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde finnas
erforderliga för löneplansrevisionens genomförande.

Utgångspunkten för den föreslagna löneplansrevisionen
var — enligt vad i
statsrådsprotokollet anförts — närmast
den i samband med fastställandet av

för statstjänstemän m. m.

1955 års löner för statstjänstemännen berörda
frågan om kompensation till tjänstemännen
för inträffad eftersläpning i
förhållande till den enskilda sektorn av
arbetsmarknaden. Sedan åt en inom civildepartementet
tillsatt särskild löneberedning
uppdragits att förutsättningslöst
utreda de lägre statstjänstemännens löneläge,
hade samtliga fyra huvudorganisationer
av tjänstemän framlagt förslag
till nya löneplaner; härigenom hade löneberedningens
uppdrag kommit att vidgas.
Det av löneberedningen redovisade
arbetsresultatet hade sedermera lagts till
grund för förhandlingar* med tjänstemännens
huvudorganisationer, och såsom
resultat av dessa förhandlingar hade
— under förutsättning av Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande —
träffats dels överenskommelse rörande
en löneplansrevision m. m., dels överenskommelser
beträffande vissa tjänsteförteckningsfrågor.
överenskommelsen om
löneplansrevision hade godkänts av
Kungl. Maj:t och hade nu förelagts riksdagen
för godkännande, medan de överenskomna
tjänsteförteckningsändringarna
avsetts skola senare anmälas för riksdagen.

Huvudmomenten i den föreslagna löneplansrevisionen
voro i korthet följande.
Kostnaderna för löneplansrevisonen
hade förutsatts skola rymmas inom ramen
för den eftersläpning i lönehänseende,
som för statstjänstemännen beräknats
föreligga vid utgången av år 1956
vid jämförelse med den enskilda arbetsmarknadens
löneutveckling. Fr. o. m.
den 1 juli 1957 skulle införas en ny löneförordning,
i vilken grundlönerna i
princip skulle motsvara 100/110 av de
lönebelopp, vartill statstjänstemännens
löner skulle anses ha uppgått vid årsskiftet
1956/57, s. k. baslöner 1957. För
första halvåret 1957 skulle utbetalas
schablonmässigt beräknade tillägg till

1956 års löner, motsvarande skillnaden
mellan sistnämnda löner och baslöner
1957. I schablontilläggen skulle inarbetas
den ytterligare lönehöjning som
eventuellt kunde uppkomma som resultat
av kommande förhandlingar om lönerna
för år 1957. Den nya löneförord -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

ningen upptog liksom den nuvarande
fem löneplaner, men dessas utformning
hade i regel undergått genomgripande
ändringar. Inom den för tjänstemän i
allmänhet gällande löneplanen hade antalet
löneklasser minskats från 40 till 29,
i samband varmed en systematisering
skett av löneklassavstånden. Ortsgrupperingens
horisontella lönespännvidd hade
ökats från 12 till 16 procent i den
nedre delen men minskats från 7 till 4
procent i den övre, i princip genom uppräkning
av lönerna på lägre ortsgrupper.
Åtgärden hade motiverats av marknadslönejämförelser.
Inom den för chefstjänstemän
avsedda, icke ortsgrupperade
löneplanen hade antalet löneklasser
minskats från 25 till 10; även här hade
en systematisering skett. Nya lönegradsbeteckningar
och beteckningar för olika
slag av tjänster hade införts, och regler
hade meddelats för inplacering av nuvarande
tjänster i de nya lönegraderna.
Generell ändringsskyldighet i fråga om
avlönings- och pensionsbestämmelser hade
införts för tjänstemän som överginge
till den nya löneförordningen. Vissa ändringar
i avlöningsbestämmelserna hade
genomförts, varvid bl. a. bestämmelserna
om övertidsersättning och vikariatsersättning
fått ändrat innehåll. Provisoriskt
extra tillägg hade införts för tjänstemän
inom kallortsområdet i Norrland.
Ett system med s. k. tjänstetidsbefordran
hade införts för vissa tjänstemän
med 15 års tjänstetid inom samma lönegrad.
Vissa ändringar hade vidtagits i
fråga om lönetillägg och arvoden in. in.,
varvid bl. a. nuvarande lönetillägg för
tjänstemän på i ortsgruppshänseende
nedflyttade orter slopats och övergångsvis
ersatts av annan form av gottgörelse.
Slutligen hade meddelats regler om de
pensionsklasser, som skulle motsvara de
nya lönegraderna.

Lönekostnadsökningen för statsverket
vid ett genomförande av den föreslagna
löneplansrevisionen hade uppskattats till
i runt tal 200 miljoner kronor för år
räknat.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Norling och Öhman (I: 78) och den
andra inom andra kammaren av herr
Senander m. fl. (II: 89), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
den nuvarande spännvidden av 12 %
mellan ortsgrupperna skulle bibehållas,
varvid lönebeloppen i ortsgrupperna 2,
3 och 4 skulle beräknas på grundval av
de föreslagna lönebeloppen i ortsgrupp
5, att punkterna 4 och 6 i den preliminära
uppgörelsen — avseende generell
ändringsskyldighet i fråga om avlöningsoch
pensionsbestämmelser respektive
ändrade bestämmelser om vikariatsersättning
— skulle utgå samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till innevarande års riksdag i syfte att
bereda de kvinnliga befattningshavarna
i statstjänst en bättre löneställning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birger Andersson m. fl. (I: 79) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eliasson i Moliolm m. fl. (II: 84), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att Kungl. Maj:t vid utformningen
av de slutliga övergångsbestämmelser,
som kunde finnas erforderliga för löneplansrevisionens
genomförande, borde
särskilt beakta det läge som upphävandet
av Kungl. Maj:ts kungörelse den 9
oktober 1953 (nr 625) komme att medföra
för befattningshavare å i nämnd
kungörelse nämnda orter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson in. fl. (I: 132) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 124), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
den förebådade utredningen om en
översyn av dyrortssystemet jämväl måtte
omfatta en utredning av möjligheterna
att ersätta dyrortssystemet med andra
former av lönedifferentiering;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz in. fl. (I: 302) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

von Seth m. fl. (II: 375), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse hemställa, att Kungl. Maj :t, efter
vederbörlig utredning av den dyrortskommitté
som fjolårets riksdag begärt
och efter förhandlingar med personalorganisationerna,
måtte senast till
nästa års riksdag framlägga förslag om
en sammanpressning av spännvidden,
antingen genom borttagande av ortsgrupp
2 eller genom minskning av intervallerna
mellan de nuvarande ortsgrupperna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Näsgård m. fl. (1:303) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 373), i vilka
hemställts, att riksdagen, med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag, hos Kungl.
Maj:t måtte hemställa om upptagande
av nya förhandlingar med statstjänstemännens
huvudorganisationer i syfte
att inom ramen för den överenskomna
lönekostnadsökningen för statsverket av
ca 200 miljoner kronor uppnå överenskommelse
om en sådan löneplansrevision,
att den horisontella lönespännvidden
inte ökades utöver vad för närvarande
gällde, varvid även borde beaktas,
att det provisoriska extra tillägget till
tjänstemän inom kallortsområdet i Norrland
förstärktes i enlighet med motionernas
syfte;

dels en inom andra kammaren av herrar
Åhman och Nilsson i Bästekille väckt
motion (II: 248), vari hemställts, att
riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att vid
framtida löneöverenskommelser med de
statsavlönade endast av riksdagen godkänd
lönegruppsindelning finge läggas
till grund för löneöverenskommelser,
dels ock besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt lönegranskningskommitté,
som före undertecknande
av löneöverenskommelser finge granska
desamma och avgiva utlåtande;

dels en inom andra kammaren av
herrar Anderson i Sundsvall och Ståhl
väckt motion (11:218), vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 oktober
1953 om lönetillägg till befattningshavare
på vissa orter jämte tillläggsförfattningar
i avvaktan på en översyn av dyrortssystemet
alltjämt skulle få gälla;

dels en inom andra kammaren av herr
Håstad m. fl. väckt motion (II: 374),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att Kungl. Maj :t vid kommande
förhandlingar med statstjänstemännens
organisationer om lönegradsuppflyttningar
borde beakta, att många
befattningshavare, företrädesvis i lönegraderna
11 och 18—25, genom löneplansrevisionen
1957 icke blivit delaktiga
av den förbättring som den konstaterade
eftersläpningen motiverade;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Ståhl och Nelander väckt motion
(II: 378), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av löneuppgörelsen
med statstjänstemännen måtte uttala, att
riksdagen icke härmed definitivt bunde
sig för marknadslöneprincipen som
grund för lönesättningen, utan att ställningstagandet
uppskötes tills den av
1956 års höstriksdag begärda utredningen
hunnit avsluta sitt arbete och
framlägga därav föranledda förslag, samt
att riksdagen i detta sammanhang jämväl
måtte understryka angelägenheten
av att utredningen tillsattes snarast och
finge i uppdrag att slutföra sitt uppdrag
med största möjliga skyndsamhet.

Dessutom hade utskottet i förevarande
sammanhang till behandling upptagit två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. (I: 304) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (11:376), i vilka hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära dels en utredning angående
kostnaderna för ett genomförande av likalönsprincipen,
därvid särskilt beräkning
borde göras av kostnaden för en
tillämpning av den »manliga» bottenlönegraden
även för »kvinnliga» tjänster,
dels ock att förslag måtte framläggas
för 1958 års riksdag om ett successivt

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

genomförande av likalönsprincipen i det
statliga avlöningssystemet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1. besluta, att de personalförteckningar,
som riksdagen fastställde innan riksdagen
meddelat beslut i anledning av
lönegradsplaceringsförslag, som framlades
i särskild ordning, skulle gälla endast
i den mån annat icke följde av vad
riksdagen beslöte i samband med behandlingen
av nämnda förslag;

2. godkänna de i bilaga A till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 3 januari 1957 intagna förslagen om
placering i lönegrad av vissa tjänster
m. m.;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för genomförande
av under 2 nämnda förslag från och
med den 1 juli 1957;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 78 och II: 89, I: 303
och 11:373 samt 11:248, förstnämnda
bägge motioner såvitt här vore i fråga,

1. godkänna i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för en löneplansrevision
m. m. för tjänstemän i statens
tjänst m. fl.;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av löneplansrevisionen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar
samt att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde finnas erforderliga
för löneplansrevisionens genomförande; C.

att motionerna I: 78 och II: 89, såvitt
de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I). att motionen II: 246, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 132 och II: 124,
I: 302 och II: 375 samt II: 378 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F''. att motionen 11:374 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 79 och II: 84, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande i motionerna
avsedd övergångsanordning;

H. att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1957/58 medge de överskridanden
av genom riksdagens beslut maximerade
anslag och anslagsposter, som
kunde föranledas av vad i statsrådsprotokollet
anförts om reglering av vissa
arvoden;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1957/58 i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats medge

a) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, eller till avlöningar
till icke-ordinarie personal, som
erfordrades till följd av att dylik anslagspost
blivit i en icke förutsedd omfattning
belastad antingen med utgifter
för avlöningar åt icke-ordinarie tjänsteman,
som vikarierat å ordinarie tjänst,
vilken vore obesatt eller vars innehavare
åtnjutit ledighet för offentligt uppdrag
eller av annan anledning mot avstående
av hela lönen, eller med kostnader,
som sammanhängde med att ickeordinarie
ersättare behövde anlitas vid
vakanthållande av ordinarie tjänst eller
vid längre tids ledighet för sjukdom eller
av annan därmed jämförlig anledning,

b) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som påkallades med hänsyn
till regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal
samt därmed jämförlig personal;

T. att motionerna I: 304 och II: 370 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet beträffande
motionerna 1:304 och 11:370 yttrat
bland annat:

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

»Såvitt utskottet kan finna utgör
spörsmålet om genomförandet av likalönsprincipen
för vissa manliga och
kvinnliga tjänster inom statsförvaltningen
i icke obetydlig utsträckning en förhandlingsfråga.
Enligt utskottets mening
innefattar vad i motionerna anförts inte
tillräckliga skäl för att riksdagen nu
skulle begära en kostnadsutredning jämte
förslag till nästa års riksdag i enlighet
med motionsyrkandet. Utskottet
finner sig därför inte böra tillstyrka detsamma.
»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande löneplansrevisionen
m. m.

a) av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors, Gerhard Nilsson i
Gävle och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:78 och 11:89, 1:303 och
11:373 samt 11:248, förstnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga,

1. med godkännande i övrigt av i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för
en löneplansrevision m. in. för tjänstemän
i statens tjänst m. fl. avböja att nu
taga ställning till förhandlingsöverenskommelsens
punkt 4 — avseende generell
ändringsskyldighet i fråga om avlönings-
och pensionsbestämmelser — och
punkt 5 andra stycket — bland annat
innehållande bestämmelse, att utkvittering
av schablontillägg för första halvåret
1957 innebure ett accepterande av
en övergång till stadens löneförordning
och därmed förenad skyldighet enligt
punkt 4 — i avvaktan på en närmare utredning
i den kommande propositionen
om ändringar i avlönings- och pensionsförfattningarna; 2.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av löneplansrevisionen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar
samt att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde finnas erfor -

derliga för löneplansrevisionens genomförande; b)

av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:303 och 11:373
ävensom med avslag å motionerna II: 248
samt 1:78 och 11:89, sistnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga,

1. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om godkännande av i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för en löneplansrevision
m. m. för tjänstemän i statens
tjänst m. fl. hos Kungl. Maj:t hemställa
om upptagande av nya förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
i syfte att inom ramen för den
överenskomna lönekostnadsökningen för
statsverket av ca 200 milj. kronor uppnå
överenskommelse om en sådan löneplansrevision,
att den horisontella lönespännvidden
inte ökades utöver vad för närvarande
gällde, varvid även borde beaktas,
att det provisoriska extra tillägget
till tjänstemän inom kallortsområdet i
Norrland förstärktes;

2. avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att utfärda
av löneplansrevisionen föranledda ändringar
i avlönings- och pensionsbestämmelser
samt övergångsbestämmelser;

2) av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gävle, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 246, i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att frågan om ett
riksdagens löneråd, som skulle fortlöpande
medverka vid de statliga löneförhandlingarna,
borde i avvaktan på författningsutredningens
förslag erhålla en
provisorisk lösning;

3) beträffande marknadslöneprincipen
m. m.

a) av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gäv -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision for statstjänsteman m. m.

le, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
måtte, i anslutning till motionerna I: 302
och II: 375 ävensom i anledning av motionerna
1:132 och 11:124 samt 11:378,
anhålla att Kungl. Maj:t, efter utredning
av dyrortskommittén och förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer,
måtte till nästa års riksdag framlägga
därav föranledda förslag;

b) av herrar Ståhl och Nelander, som
dock ej antytt sin mening;

4) beträffande ojämnheter i löneförbättringen a)

av herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 374, i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att vid
kommande förhandlingar med statstiänstemännens
organisationer horde beaktas,
att befattningshavare i lönegraderna
11 och 18—25 icke erhållit samma
löneförbättring som övriga grupper och
som den konstaterade eftersläpningen
motiverade;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, vilka ansett, att
utskottets yttrande rörande motionen
II: 374 bort erhålla den avfattning, som
i reservationen angivits;

5) av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, vilka ansett, att
utskottets yttrande angående motionerna
I: 79 och II: 84 bort hava den lydelse,
reservationen visade;

0) av fröken Andersson, herrar Snndelin,
Axel Andersson, Ståhl och Slaxäng,
fröken Elmén, herrar Nilsson i Göingegårdcn
och Nihlfors, fru Thorsson
samt herr Nelander, vilka ansett, att det
förut återgivna stycket av utskottets yttrande
rörande likalönsprincipen hort erhålla
följande avfattning:

»Enligt utskottets mening bör tiden nu
vara inne att till prövning upptaga frå -

gan om likalönsprincipens genomförande
i statsförvaltningen. Ett viktigt led i
detta hänseende är klargörandet av de
kostnader, som numera är förenade därmed,
särskilt med en tillämpning av den
för manliga befattningshavare i regel utnyttjade
bottenlönegraden på av kvinnor
innehavda tjänster. Utskottet har
därför ansett sig böra tillstyrka att utredning
göres i nämnda hänseende. På
resultatet av utredningen bör bero, huruvida
i enlighet med motionsyrkandet
förslag i ärendet bör föreläggas 1958 års
riksdag. Utskottet föreslår, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 304 och
11:376 i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad utskottet här anfört.»

samt att utskottet bort under I hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 304 och II: 376, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande likalönsprincipens
genomförande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av den punkt, varom först
uppstode överläggning, denna skulle få
omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Åter står nu riksdagen
inför en förhandlingsöverenskommelse,
som riksdagen i stort sett bara har att
avslå eller att bifalla. Tidigare har som
bekant i just dessa sammanhang ständigt
uttalats olust inför det sätt, på vilket dessa
förhandlingar sker. Men aldrig har
väl, föreställer jag mig, olusten varit så
stor som denna gång.

Själv står jag endast på en av reservationerna,
men jag måste erkänna att jag
har mycket stor sympati också för ett
par tre av de andra. .lag har också i utskottet
förbehållit mig rätt att här i kammaren
anföra några synpunkter även på
de punkter, diir jag inte direkt har reserverat
mig.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för

Det är endast i en av reservationerna,
som det yrkas klart avslag på det
hela. Överenskommelsen har emellertid
godkänts av båda parter, även om, som
jag tangerade nyss, gnissel har förinärkts
i större utsträckning än någonsin
tillförne. Jag anser personligen, det kan
jag gott erkänna, att speciellt på en punkt
men även på en del andra bristerna är
sådana, att jag helst skulle ha velat gå
på rent avslag. Men om det nu skulle bli
ett avslag, vad sker då? Jo, det blir i
stort sett samma förhandlare som på nytt
får sätta sig ner vid förhandlingsbordet,
och mot den bakgrunden undrar jag om
man skulle kunna komma fram till något
resultat, som är väsentligt annorlunda.
Om riksdagen å andra sidan skulle
ge anvisningar i viss riktning, måste man
fråga sig, vad det då blir av talet om
fria förhandlingar. Hur man vänder sig
är det alltså lika illa.

Riksdagen har emellertid tidigare uttalat
önskemål om en annan ordning för
dessa förhandlingar, t. ex. i form av ett
riksdagens löneråd. Jag är personligen,
som jag redan tidigare sagt under årens
lopp, mycket positivt inställd till en sådan
lösning i en eller annan form. Hela
frågan har emellertid hänskjutits till författningsutredningen.
Jag vill därför nu
endast understryka vikten av vad utskottet
skriver, »att det synes angeläget att
den berörda frågan upptages till prövning
så snart omständigheterna det medger».
Skulle man nu inrätta ett löneråd,
skulle det kanske bara få fungera ett eller
ett par år. Även om jag vill själva saken
tycker jag nog att en sådan lösning
inte vore riktigt praktisk.

Min största tveksamhet, frånsett den
punkt där jag klart reserverat mig, rör
sig emellertid om den generella skyldigheten
för tjänstemännen att underkasta
sig ändringar i löne- och pensionsvillkoren.
Detta är i och för sig en ytterst
allvarlig sak. I reservation 1) yrkas, att
ställningstagande till denna fråga skall
uppskjutas i avvaktan på närmare utredning.
Min inställning är positiv också
till denna sak. Jag är dock ej på det
klara med om punkterna 4 och 5 i andra
stycket kan utbrytas nu utan att hela

statstjänstemän m. m.

överenskommelsen måste omprövas. I
enlighet med de upplysningar, som jag
har fått i utskottet och avdelningen, låter
sig detta inte göra. Jag vill dock klart
säga ifrån, att om så skulle vara möjligt,
tvekar jag inte att gå på reservationens
yrkande.

Jag skall emellertid nu övergå till den
punkt, där jag är en av tio reservanter.
I reservationen heter det: »Enligt utskottets
mening bör tiden nu vara inne att
till prövning upptaga frågan om likalönsprincipens
genomförande i statsförvaltningen.
» Det tycker jag ju är det
minsta man kan säga! Utskottsmajoriteten
förklarar för sin del att detta är »i
icke obetydlig utsträckning en förhandlingsfråga».
Ja, det tar sig i alla fall, ty
tidigare har det varit enbart en förhandlingsfråga,
men nu säger man att det »i
icke obetydlig utsträckning» är en sådan.

Vad vi nu närmast begär i reservationen
bryter alltså icke den träffade överenskommelsen.
Vi yrkar att man skall
söka klargöra de kostnader, som är förenade
med likalönsprincipens genomförande.
Utskottsmajoriteten hävdar däremot
att det inte finns tillräckliga skäl
att begära en kostnadsutredning. Det är
klart att om man inte vill själva saken,
finns det beller inte skäl att utreda kostnaderna.
När likalönskommittén för mer
än tre och ett halvt år sedan avgav sitt
betänkande uppgick kostnaderna för statens
vidkommande till 51 miljoner kronor.
Jag föreställer mig att kostnaderna
är litet större i dag, särskilt ju som klyftan
— jag kommer strax tillbaka till den
saken — har ytterligare ökats. Likalönskommittén
avgav sitt betänkande i juni
1953 efter sex och ett halvt års ganska
intensivt arbete. Vi var redan då på det
klara med att man inte kunde utjämna
skillnaden i en enda etapp, hur önskvärt
detta än vore, utan vi betonade att
utjämningen borde ske i etapper. Därför
anser vi reservanter också, att det
vore bra att nu få en kostnadsuudersökning
som bakgrund.

Man invänder — jag har redan tangerat
den frågan — att det är en förhandlingsfråga.
Jag måste då fråga — jag har

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

ställt den frågan tidigare men vill upprepa
den eftersom jag ser att civilministern
är närvarande och jag därför kanske
kan hoppas på ett svar — om detta
är en förhandlingsfråga, varför har då
regeringen tillsatt en utredning som tilllåtits
arbeta i sex och ett halvt år och
lägga fram detta betänkande? Var har
betänkandet för övrigt blivit av? Har
det varit ute på remiss? Var finns remissvaren?
Jag tycker verkligen att detta
är ett ganska egendomligt förfarande
från departementets sida. Jag vet mycket
väl, att den nu sittande civilministern
icke har huvudansvaret för att saken
icke kommit fram tidigare, men liksom
i ett par andra sammanhang kanske
den nuvarande civilministern kan vara
vänlig att ta ett tag även här. Ty de resultat
som nu föreligger innebär en klar
försämring för kvinnornas del i relationen
mellan lönerna för manliga och för
kvinnliga befattningshavare. Det var
dock inte en försämring i etapper, som
likalönskommittén begärde!

Det är ganska hoppfullt, tycker jag,
att kvinnorna nu på allvar tycks vilja
ta itu med denna fråga. Jag vet att det
också finns en del män som vill hjälpa
till — just ur rättvisesynpunkt. Herrarna
och damerna känner väl till den resolution,
som nyligen antogs och som sänts
till oss allesamman. Då kanske en eller
annan låtit den gå direkt i papperskorgen,
vill jag dock tillåta mig att citera
vad som står i denna resolution, vilken
antogs vid ett stort möte för ett par dagar
sedan för kvinnlig kontorspersonal i
statsförvaltningen. I resolutionen heter
det bl. a.: »I det statliga lönesystemet
bär sedan 1951 klyftan ökat mellan lönerna
till manliga och kvinnliga tjänstemän
i lägre grader. Enligt förslaget till
ny löneplan kommer denna klyfta att
bli ännu större. Vi finner denna tendens
i den statliga lönesättningen stå i strid
med den internationellt erkiinda och av
statsmakterna sedan liinge officiellt deklarerade
likalönsprincipen».

Det var ju så under de år, då likalönskommittén
böll på med sitt arbete, att
man i den ena lönefrågan efter den andra
ständigt hänvisade till att man skul -

le vänta till dess att likalönskommitténs
betänkande förelåg klart. Det har, som
jag sagt, förelegat klart nu i snart fyra
år, och ändå gör man ingenting.

Nu hänvisar man till den privata
marknaden och lönerna där. Såvitt jag
kan se håller inte den jämförelsen. Jag
förstår därför den minoritet, som i slutskedet
av förhandlingarna övervägde att
förkasta förslaget, bl. a. av det skälet att
kvinnorna behandlades på det sätt som
här skett. Men det är ju hoppfullt för
framtiden, att man också inom organisationerna
nu på allvar börjar vakna upp
i denna fråga — såsom framgår av den
resolution, som jag nyss citerade, tycks
kvinnorna på allvar ha vaknat upp.

Det är rätt intressant att följa vad som
hänt under årens lopp i denna fråga. Vid
internationella arbetskonferensens sammanträde
1951 definierades likalönsprincipen
så, att det skall vara »lika lön för
man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift».
I propositionen 1952, när det
var fråga om huruvida Sverige skulle ratificera
denna konvention eller ej, hänvisades
för de statsanställdas vidkommande
till den sittande likalönskommittén;
man sade att man skulle ta ställning,
när kommittén blev klar. Den har nu,
jag upprepar det, varit klar i snart fyra
år.

Man laborerar nu med ett begrepp,
som jag tycker att man borde snarast
möjligt mönstra ut ur lönedebatten, nämligen
vad man kallar den manliga bottenlönegraden.
Skall man ha en bottenlönegrad,
skall ju den gälla för alla löntagare
inom samma yrkesgrupp och inte
låta kvinnorna i de lägre lönegraderna
ständigt befinna sig under botten. Jag
kan inte frigöra mig från den tanken,
att det är den gamla behovslöneföreställningen
som här spökar. Man får gå
hundra år tillbaka i tiden för att få stöd
för ett resonemang om behovslön. Jag
kan citera vad Ears Johan Hierta sade
vid 1850 -1858 års riksdag. Han yttrade:
»Ogift är hon för de flesta fall van att
inskränka sig till en stor tarvlighet och
finner sig däruti med mera förnöjsamhet
än mannen». Kvinnorna har tydligen
förändrats sedan dess!

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision

Utvecklingen gick i alla fall framåt,
om vi tar ett steg 50 år framåt i tiden.
Vid 1906 års riksdagsdebatt i frågan sade
professor Harald Hjärne: »När kvinnan
har samma kompetens och förrättar
lika gott arbete, då bör icke staten för sin
del taga hänsyn till dessa privata förhållanden.
»

Man har ett intryck av att både regeringen
och förhandlarna nu har hoppat
hundra år tillbaka i tiden. Det bådar inte
gott för framtiden. Det är för resten
ganska symtomatiskt för hela inställningen
till denna fråga, att när vid 1956 års
beredning en anpassning skulle ske av
bottenlönegraden till marknadsnivån
fanns inte en enda kvinnlig representant
med, såvitt jag har fått riktiga upplysningar.

Genom beslutet om likalön i samma befattning
har statsmakterna för övrigt numera
tagit avstånd från behovssynpunkten.
Den finns dock dold i resonemangen
bär, men väl att märka endast när det
gäller de lägre befattningshavarna. Själv
hör jag till den privilegierade grupp,
som har lika lön. Men varför man på det
lägre stadiet skall använda en annan bedömningsgrund
har jag aldrig varit i
stånd att fatta och kommer inte heller
att kunna fatta, hur vältaligt civilministern
än kommer att utlägga texten. Denna
kategoriklyvning har i alla fall inte
så värst mycket med demokrati att göra.

Nu vet jag mycket väl att man inte
från regeringens sida erkänner att man
anlägger behovslönesynpunkten. Man
kommer i stället att hänvisa till någonting
som man kallar marknadslöneprincipen.
Det kan man naturligtvis göra.
Men varför då inte ha marknadslöneprincipen
hela vägen och inte bara för
de lägre grupperna? Jag kan inte låta
bil att ta fram det gamla klassiska
exemplet i fråga om konsekvenserna av
den manliga bottenlönegraden, som ju
resulterar i att en manlig potatisskalare
har en väsentligt högre lön än en kvinnlig
fiskrensare. Herr civilministern skall
inte skaka på huvudet, ty det finns belägg
för den saken — den är klar. Jag
skall dock inte plocka fram denna gamla
skåpmat, som alltid tagits fram när

ör statstjänstemän m. m.
denna sak diskuterats. Man har t. ex.
sagt: Kan ett kvinnligt kontorsbiträde utföra
en stationskaris arbete? Jag tycker
att det är en vriden frågeställning, men
vill man vända på satsen kan man ju fråga:
Kan en stationskarl utföra ett skrivbiträdes
arbete? Jag tycker inte att ett
sådant resonemang har någon relevans i
detta sammanhang.

Jag antar emellertid, herr talman, att
andra talare närmare kommer in på
denna fråga, och jag begränsar mig därför
tills vidare till dessa mera allmänt
betonade synpunkter. Nu begär tio reservanter
helt anspråkslöst att riksdagen
skall »i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva
vad utskottet anfört beträffande
likalönsprincipens genomförande».
Jag kommer senare, herr talman, att yrka
bifall till denna reservation, nr 6).

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har för avsikt att här
tala för och yrka bifall till de reservationer,
som är betecknade med 1 a), 2 och
3 och skall senare be att få yrka bifall
till dem under respektive punkter.

Innan jag börjar med den argumentering,
som jag här skulle vilja framföra,
måste jag först göra några allmänna reflexioner.
Man tycker ibland, att den
oerhört stora apparat, som sättes i gång
med förhandlingsverksamhet på både
det statliga, kommunala och enskilda området
här i vårt land, tar sådana proportioner
och i många sammanhang tillmätes
en vikt och betydelse, som den
inte har. I stor utsträckning är det ju så
att prisstegringar och inflation äter upp
de framsteg, som man anser att man tillkämpat
sig. Den våldsamma apparat som
sättes i gång framstår därför som ganska
meningslös. Det vore i så fall lämpligare
om den produktivitetsutveckling, som vi
hoppas på, inte stryps, såsom skett och
sker. En produktivitetsutveckling skulle
snarare kunna åstadkomma att prissänkningar
gåve de naturliga förbättringarna
i levnadsomständigheterna, vilket vore
att föredraga, emedan de ger en säkrare
stabilitet och skulle kunna garantera
vårt lands konkurrenskraft i förhållande
till utlandet.

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

Jag vill här närmast rikta en anmärkning
mot det statsråd, som förhandlat
med statstjänstemannen, som personligen
ingripit och säkerligen utövat stor
skicklighet och energi härvidlag. Min
anmärkning gäller att statsrådet i så pass
hög grad nonchalerar riksdagens uttalade
mening, bland annat i fråga om dyrortsgrupperingen.
Det är ju så, att riksdagen
här fattat beslut, vilka egentligen
statsrådet har att —- som det hette förr
i världen, fast åt andra hållet — »rätta
och packa sig efter». Riksdagen beslöt
ju 1945 att man skulle krympa spännvidden
mellan ortsgrupperna. Då hade man
ännu fem ortsgrupper, och spännvidden
var 16 procent. År 1953 beslöt riksdagen
att ortsgruppernas antal skulle minskas,
och därigenom blev det en sammanpressning
av spännvidden till 12 procent.

Nu har faktiskt riksdagen även efter
detta, nämligen så sent som genom statsutskottets
utlåtande i december månad
i fjol, medan förhandlingarna ännu pågick,
ytterligare yttrat sig i saken, och
statsrådet borde alltså ha blivit påmind
om att det finns någonting som heter
Sveriges riksdag. Den sade nämligen, att
det utan tvivel finns skäl för uppfattningen
att det skett en ytterligare sammanpressning
av levnadskostnaderna
mellan olika delar av landet. Det var
dock svårt att säga hur stor denna är,
och därför beslöt riksdagen på statsutskottets
förslag att begära en förnyad utredning
av dessa förhållanden, vilket ju
sker med vissa mellanrum. Detta beslöts
av riksdagen den 13 december, och därvid
uttalade riksdagen, att det sannolikt
är så att en ytterligare sammanpressning
vore det riktiga.

Dagen därpå, den 14 december, var
statsrådet och chefen för civildepartementet
färdig att underteckna en överenskommelse,
som strider mot vad riksdagen
dagen dessförinnan sagt. .lag tycker
inte, att detta förfaringssätt är riktigt.
Statsrådet borde ha tagit något slags
återförsäkring hos riksdagen. Under de
förhandlingar, som pågått, borde det ha
funnits möjligheter att finna någon sådan
lämplig kontakt. Att som nu skett
utan vidare träffa överenskommelser,

vilka går mot vad riksdagen tidigare
har sagt, tycker jag nästan är att nonchalera
riksdagen på ett otillbörligt
sätt.

Här föreligger en reservation, enligt
vilken man just på grund av denna sak
vill att avtalet skall förkastas. Det är väl
den talare, som kommer efter mig, som
kommer att framföra sina synpunkter
på detta. Jag vill då säga, att jag har
samma uppfattning som återfinnes i reservation
1 b) med undantag av att jag
inte tycker att det är riktigt att gå så
långt, att man låter förargelsen över en
ökad dyrortsspännvidd ta sig det uttrycket
att man förkastar hela förhandlingsresultatet,
som ju har många förtjänster
och som redan fått till resultat
preliminära avtal med landstingen och
åtminstone vissa kommuner. Jag tycker
det skulle vara större våld än nöden kräver
att på grund av denna uppfattning
av dyrortsproblemet sätta i gång en ny
förhandling, som man inte vet var den
hamnar. Därför anser jag att det är riktigt,
när reservanterna under reservationen
nr 1) a) inte vill förkasta avtalet
men vill säga ifrån, att riksdagens uttalade
mening i fortsättningen inte får
nonchaleras, att man nästa år, när nya
förhandlingar skall anordnas, inte får
överskrida de dyrortsbestämmelser som
riksdagen för sin del kan finna lämpligt
att godkänna och att den utredning som
beslöts i december skall fullföljas, så att
man kan fastslå vad som är riktigt och
rätt.

Sedan vill jag säga, att den nuvarande
ordningen inte är tillfredsställande.
Här uträttas under förhandlingarna ett
kolossalt arbete av statsråd och tjänstemän
i statsförvaltningen och ombudsmännen,
och så småningom kommer man
i allmänhet fram till ett resultat. Men då
är riksdagen i den penibla situationen,
att det är ytterligt svårt att avslå förslaget,
även om man anser att det är dåligt
och borde förkastas. Det bär skapats ett
fält accompli efter dessa stora mödor.
Under sådana omständigheter borde
riksdagen ges möjligheter att under fortlöpande
förhandlingar med de i statens
tjänst anställda genom något organ följa

28 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

förhandlingarna. Detta organ bör givetvis
vara sammansatt så, att det representerar
olika riktningar inom riksdagen.
Jag tror att detta vore praktiskt. Inom
civildepartementet borde det väl anses
tacknämligt, om man kunde anordna ett
sådant löneråd, och vi har därför i en
av reservationerna förordat detta.

Jag vill vidare beröra en fråga, som
jag tycker fröken Andersson gick litet
för lätt förbi. Detta förvånade mig något,
då det måste vara ett tjänstemannaintresse
av stora mått, att man inte låter
hel nya principer för tjänstemännens
trygghet i anställningen slinka igenom
på detta sätt under en förhandling. Det
är framför allt det sätt, på vilket detta
förslag skall exekveras, som jag tycker
är rätt osympatiskt. Det är alltså frågan
om punkt 4, där det står att tjänsteman,
som övergår till statens löneförordning,
skall vara underkastad generell ändringsskyldighet
i fråga om bestämmelser
som rör avlönings- och pensionsförmåner.
Men det enligt min mening mest
osympatiska är andra stycket av punkt
5, som lyder sålunda: »Schablontillägg
utgår inte till tjänsteman, som anmält
sig ej önska övergå till statens löneförordning.
Utkvittering av tillägget innebär
ett accepterande av en sådan övergång
och därmed förenad skyldighet enligt
punkt 4.» Detta försätter den enskilde
tjänstemannen i en besvärlig situation,
som knappast förbättras av att det
förutsättes att det skall bli förhandlingar,
när dessa ändringar skall företagas.
De förhandlingarna kommer nog inte att
bli lätta att föra, då de olika grupperna
har så olika ställning som de har. Detta
innebär dock att spräcka en princip, som
man alltid tidigare haft här i vårt land,
att statens kaka är liten men säker. Det
finns de som anser, att den nu är liten
och dessutom lika osäker som på andra
håll. Jag tycker att detta har tillkommit
för lättvindigt, och jag vill reagera
mot detta, då det kan ha konsekvenser
som är större än man nu kan överblicka.
Det är detta som tagit sig uttryck i den
reservation som är avgiven under B).

Herr talman! Jag skall nu inte motivera
dessa tre reservationer längre. Jag

ber att få återkomma under punkterna
D och E beträffande två av yrkandena
men ber här under punkt B att få yrka
bifall till reservationen nr 1) a) och att
kanske redan på förhand få anhålla om
ordet under punkterna D och E.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Mannerskantz sade
att jag gick mycket lätt förbi en viss
punkt i förslaget. För att inte något
missförstånd skall dröja kvar vill jag
påminna herr Mannerskantz om att det
gjorde jag inte alls. Jag sade tvärtom,
att det är en mycket allvarlig sak, och
jag sade till och med, trots att jag inte
står under reservationen, att därest det
kan konstateras här, att punkterna 4
och 5 kan brytas ut utan att hela överenskommelsen
blir återförvisad, var jag
beredd att gå med på den reservationen.

I den delen är jag alltså helt på herr
Mannerskantz’ linje — han ville ju inte
heller ställa något yrkande, som ledde
till återförvisning av förhandlingsresultatet.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Hela systemet med dyrortsgrupperingen
är i sin uppbyggnad
ett omodernt och fallfärdigt ruckel, som
man borde sopa bort så snart som möjligt,
och därför tänkte jag ägna största
delen av mitt anförande åt den punkt
som handlar om försöken att ytterligare
lappa på dyrortssystemet genom att
öka spännvidden från 12 till 16 procent.

De omfattande och betydelsefulla ändringar
av lönesystemet, som här föreslås,
har vi inom mitt parti ingenting att
invända mot, och likaså har vi accepterat
själva beloppet för lönehöjningen,
200 miljoner kronor. Det bör dock i detta
sammanhang anmärkas att man vid
diskussionen om den s. k. nollställningen
har givit sken av en exakthet, som
knappast existerar i verkligheten. Beräkningarna
är ingalunda så exakta eller
grundade på ett så tillförlitligt material,
att man kan säga att man här nått

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en

den absoluta rättvisan. Såsom vid alla
löneuppgörelser beror mycket på vilka
jämförelser man gör och vilka grupper
man jämför med när man kommer fram
till det resultat, som man från visst håll
velat påstå är så absolut exakt.

Vi accepterar alltså det slutresultat,
som förhandlingarna lett till, men vad
vi däremot inte kan acceptera är den
enligt vår uppfattning stora orättvisa
mot landsbygden och flertalet städer,
som uppstått genom att man ökat spännvidden
mellan lägsta och högsta ort från
12 till 16 procent.

I första hand skulle jag vilja säga något
om den principiella behandlingen.
Detta är inte vilken liten justering som
helst, utan dyrortsfrågan har diskuterats
under decennier och varit uppe
till behandling i kamrarna vid otaliga
tillfällen. Det har varit segslitna strider
om hur den skall utformas, och år 1953
— såsom här redan erinrats om i debatten
— beslöt man att slopa den lägsta
ortsgruppen och minska spännvidden
från 16 till 12 procent. Eftersom det har
varit så delade meningar på den punkten,
kan man inte betrakta beslutet som
en liten justering bara, utan det är en
betydelsefull princip som man har tilllåtit
sig att ändra på. Det underströks
t. ex. av dyrortsnämnden i yttrande till
utskottet vid 1956 års riksdag, att levnadskostnadsskillnaderna
tenderade till
att bli ännu mindre än de varit tidigare.
Vad som sedan har inträffat är att
en förhandlingsdelegation helt enkelt
har ruckat på denna princip. Visserligen
skall beslutet föreläggas riksdagen, men
som vi vet är det mycket svårt att ändra
på en sådan sak, och därför anser jag
att förhandlingsdelegationen inte borde
ha tagit sig så stora befogenheter som
att ändra på denna viktiga princip med
de 12 och 16 procenten. Skall det verkligen
bli så i fortsättningen, att en liten
grupp av förhandlare skall ändra på en
princip, som riksdagen har fastställt,
och att vi bara ställs inför ett formellt
avgörande där vi har ganska svårt att
kunna rätta till vad vi anser är fel i
det resultat förhandlarna liar kommit
till? Jag är helt anhängare av principen

löneplansrevision för statstjänstemän m. m.
att organisationerna skall ha rätt till
förhandlingar, men det får ske inom den
ram, som riksdagen har dragit upp, och
man bör inte få ändra på viktiga principer
utan att riksdagen har givit besked
om att den anser att de skall ändras.
Även vid detta tillfälle bör riksdagen
enligt min mening säga ifrån, att
den inte accepterar att en liten förhandlingsgrupp
gör så vidlyftiga ändringar
utan att riksdagen dessförinnan höres.

Jag hörde med intresse på herr Mannerskantz’
anförande, i vilket han framförde,
kan jag säga, liknande synpunkter
om riksdagens auktoritet. Hade sade
också att han hade sympati för den reservation
som mitt parti framfört. Men
då tycker jag att det inte var i konsekvens
med anförandet, att han trots detta
inte kunde ge sin anslutning till att riksdagen
skulle hävda sin auktoritet och
säga ifrån att sådana här principer får
man inte ändra på.

Om jag sedan går över till dyrortsgrupperingens
s. k. principer, eller enligt
min uppfattning snarare brist på
principer, är det en lång historia och
ett jagande efter irrbloss i siffrornas
värld. Man har försökt bevisa, att det är
dyrare att leva på en ort, med uppgifter
som är mycket omdiskuterade för
att inte säga tvivelaktiga. Den s. k. dyrlieten
har i många fall berott på att det
har varit helt andra förmåner och helt
annan levnadsstandard på den plats,
som man kallat för en dyrare ort. Att
det har varit billigare på en viss ort har
å andra sidan berott på att man där
fått nöja sig med en lägre levnadsstandard,
mindre bekvämlighet, över huvud
taget en tillvaro som kanske inte är riktigt
densamma och inte den som människor
vanligen önskar; på grund av frånvaron
av dessa förmåner har man kommit
fram till att det är billigare att leva
på denna ort.

Jag skall inte ytterligare gå in på dessa
beräkningar, som har framförts vid
så många tillfällen och som det aldrig
kunnat bli någon enighet om. Det finns
människor, som i varje fall säger att de
verkligen tror på dessa beräkningar och
som anser att man bör basera lönerna

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för

på dem. Låt mig följa deras väg och
för några ögonblick acceptera deras motivering
och utgå ifrån att beräkningarna
är att lita på. Då bör väl — såsom
vi har talat om i annat sammanhang —
lika lön betalas för lika arbete vare
sig det utföres i Stockholm, i Jönköping
eller på någon annan plats i landet. Om
man accepterar den s. k. dyrheten, som
man räknat fram på ett sätt som jag inte
accepterar men som kanske vissa accepterar,
borde det väl utgå ett exakt
tillägg efter den merdyrhet som man
kommit fram till genom beräkningarna.

Ja, hur mycket dyrare är det att bo i
Stockholm? Riksdagen uttalade förra
gången att det skulle anses vara tämligen
riktigt att det rådde 12 procents
skillnad mellan den lägsta dyrorten och
dyrorten för Stockholm. Nu har man
funnit att det skulle vara dyrare att
leva i Stockholm, och nu skulle det vara
motiverat med 16 procent i stället. Vad
är det som stigit i Stockholm i förhållande
till andra delar i landet? År det hyrorna,
livsmedel, böcker, eller vad är det?

Det kan hända att priserna för teater
och musik och annat sådant, som landsbygden
inte har möjlighet att få njuta
av på grund av avstånden, i många fall
har stigit. Men bygger man i så fall på
några riktiga jämförelser? Det skulle vara
intressant att veta vad de som skall
försvara den sextonprocentiga skillnaden
här har att påvisa, alltså påvisa vad
som stigit mera i Stockholm under dessa
tre, fyra år sedan vi förra gången fastslog
de 12 procenten.

Ibland anför man den motiveringen,
att spännvidden på den fria arbetsmarknaden
är inte mindre än 25 procent och
att det till och med finns grupper som
har ända upp till 40 procents skillnad.
Grundar sig dessa stora skillnader på
andra beräkningar, och vilka beräkningar
bör man i så fall lita på? Skall man
lita på förhandlingsdelegationen för
statstjänstemannens löner, som säger att
spännvidden är 16 procent, eller på den
fria arbetsmarknaden, som tillämpar en
spännvidd av 25 procent i vissa fall och
40 procent i andra fall? För övrigt skulle
jag vilja tillägga: Är det dyrare för en

statstjänstemän m. m.
viss yrkesgrupp än för andra yrkesgrupper
att leva i Stockholm? Den konsekvensen
måste man väl dra, eftersom vissa
yrkesgrupper inom den fria arbetsmarknaden
har större spännvidd än andra
grupper.

Nej, man kommer nog fram till att
hela detta beräkningssystem är ohållbart
och inte bygger på någon saklig grund.
Vad är det i verkligheten som sker, när
man bestämmer spännvidden inom den
fria arbetsmarknaden? Man utgår inte
från principen om lika lön för lika arbete,
som jag talade om i början av detta
anförande, och gör tillägg med hänsyn
till den uppfattning man har om
levnadskostnaderna på olika orter.
Tvärtom säges det uttryckligen när avtalen
slutes, att man har kommit överens
om att göra förändringar i dyrortsavseende
så och så och så. Vi kommer
alltså fram till att grupperingen inte är
baserad på beräkningar, utan avtalad.
Ingen kan gärna kalla en spännvidd, som
tillkommit på sådant sätt, för en motivering
till ändringar i den statliga dyrortsgrupperingen
— det har ju egentligen
inte med dyrortsgruppering att göra,
utan är någonting helt annat.

Det kan väl knappast bestridas, att
dyrortsgrupperingen av lönerna innebär
en uppenbar orättvisa mot de lägsta orlsgrupperna.
Förslaget till löneplansrevision
innebär, som jag redan nämnt, att
spännvidden kommer att öka från 12
till 16 procent, och en sådan ändring
skulle enligt min uppfattning medföra
ytterligare orättvisor. Dyrortsgrupperingen
har inte varit rättvis tidigare,
och orättvisorna accentueras bara ännu
mer om man skall öka spännvidden till
16 procent.

Man har fört fram en annan motivering,
nämligen att det är svårt att få arbetskraft
på de högre dyrorterna. Vad
kan orsaken till den svårigheten vara?
Är det exempelvis någon obenägenhet
att flytta till Stockholm, som skulle göra
ytterligare tillägg på lönerna i Stockholm
nödvändiga? Så ligger det inte till.
Om man ser på nyårsstatistiken över befolkningsförflyttningarna,
kan man inte
gärna påstå att folk visar någon obenä -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

genhet att flytta till Stockholm. Om man
vill grunda dyrortsgrupperingen på sådana
skäl, skulle det tvärtom finnas anledning
att gå motsatta vägen och placera
landsorten i högre grupp än Stockholm.

En av orsakerna till att det kan vara
svårare att få arbetskraft i Stockholm
liar angivits vara, att det är nödvändigt
att bygga så mycket i Stockholm. Detta
beror ju i sin tur på att folk visar så
stor benägenhet att flytta till Stockholm.

Ett annat skäl, som ibland har anförts,
är att man lider brist på personal vid
statens järnvägar i Stockholm. Men det
är brist på järnvägspersonal också i
Hallsberg och Ånge, och om man nu
skall använda dyrortsgrupperingen som
instrument i löneuppgörelserna, varför
skulle man då inte lika gärna kunna säga:
»Nu måste vi flytta upp Hallsberg
också till dyrortsgrupp 5?»

Jag tror för min del, att man snarare
borde undersöka var det råder brist på
arbetskraft. Orsakerna kan visa sig vara
helt andra än dyrheten att leva på
dessa orter. Det borde man kunna beakta
i stället för att bygga på konstlade
beräkningar av vad dyrortsgrupperingen
betyder.

Vi har i vår reservation framfört ett
önskemål som jag anser att man är skyldig
att säga några ord om, vare sig denna
punkt kommer att tas upp senare i
debatten eller inte. Vi har sagt, att
tjänstemännen i Norrland bör ha speciella
tillägg, och man vill ibland göra
gällande, att detta skulle vara inkonsekvent
från vår sida och att vi därmed
förordat en dyrortsgruppering. Detta är
ingalunda fallet, ty dyrortsgrupperingen
innebär att man, om jag så får säga, tar
ut vissa öar t. ex. i Götaland och Svealand
och säger, att levnadskostnaderna
där är högre. När vi yrkar på speciella
norrlandstilliigg, beror det på att man
där har helt andra klimatiska förhållanden
och avstånd etc. än i övriga delar
av landet. Detta är orsaken till att befattningshavarna
där bör ha en bättre
betalning, ingalunda det besynnerliga
system, som vi nu har och som man kallar
dyrortsgruppering.

Slutligen skall jag säga några ord om
de övriga reservationer, som här är avgivna.
Det finns en hel del beaktansvärda
synpunkter i den med 3 a) betecknade
reservationen av herr Staxäng
m. fl. Trots detta ser jag mig inte ha möjlighet
att rösta för den, därför att den
innebär ett indirekt godkännande av
den föreliggande uppgörelsen, något som
vi från vår sida inte vill vara med om.
Trots att jag sympatiserar med denna reservation
ur en del synpunkter, anser
jag mig därför inte kunna rösta med den.

Man kan för övrigt i viss mån fråga
sig, vilket allvar som ligger bakom denna
reservation. Vi har hört herr Mannerskantz’
motivering i fråga om dyrortsgrupperingen,
men det skulle naturligtvis
också ha varit intressant att höra
högerns representant i femte avdelningen,
fröken Andersson, uttala sin mening
om dyrortsgrupperingen; det framgår ju
av utskottets utlåtande, men jag anser
att det skulle vara av värde att få veta
vad man från den sidan menar.

Vad beträffar reservationen 6) -—

den som handlar om likalönen — vill
jag deklarera, att jag helhjärtat ansluter
mig till likalönsprincipen. Jag har i internationella
sammanhang varit i tillfälle
att framföra detta. Vad som här citerats
är Internationella arbetsorganisationens
definiering av likalönsprincipen.
Men det är kanske här som jag framför
allt har en avvikande uppfattning, ty
enligt min mening innebär principen att
man skall ha lika lön för lika arbete.
I reservationen talar man om bottenlönegraderna.
Det är emellertid något som
jag inte anser har att göra med likalönsprincipen.
Där gäller det en arbetsvärdering
som sker med andra motiveringar
än efter likalönsprincipen. Jag
har därför anslutit mig till utskottets
uttalande att det hela i stor utsträckning
är en förliandlingsfråga. Jag är villig deklarera
här, att jag är beredd att medverka
till att man tar bort de felaktigheter
som t. ex. finns vid vissa befattningar
inom fångvården och sinnessjukvården,
där man inte betalar lika
lön för lika arbete som utföres av män
och kvinnor.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den med 1) b) betecknade
av herr Ivar Johansson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Under en lång följd av
år bär bondeförbundet — konsekvent
hävdat att dyrortsgraderingen av lönerna
innebure en obestridlig orättvisa mot
de löntagargrupper, vilka i statens eller
det allmännas tjänst vore hänvisade till
att under ofta obekväma arbetsbetingelser
utföra sitt arbete på s. k. billigare
ort. Denna grund på vilket detta system
anses ha vilat, nämligen den påstådda
skillnaden i levnadskostnaderna mellan
olika orter, har alltmer utjämnats. Denna
förskjutning har t. o. m. lett till att levnadsbetingelserna
i de s. k. billiga glesorterna
ofta ställer sig dyrare genom de
långa avstånden, högre skatter och dyrare
undervisningskostnader m. m.

Då bondeförbundet i regeringsuppgörelsen
år 1951 lyckades lägga grunden
till avskaffandet av dyrortsgrupp 1 och
en sammantryekning av spännvidden i
dyrortsskalan med 4 procent från 16
till 12 procent, så hälsades detta med
största tillfredsställelse ej blott av våra
egna väljare utan även av stora grupper
av landsbygdens löneanställda. Härmed
hade vunnits ett första steg mot en rättvisare
ordning mellan medborgare i
samma land.

Vårt mål är fortfarande dyrortssystemets
fullständiga avskaffande. Systemet
innebär en alltmer framträdande orättvisa,
en diskriminering av värdet av deras
arbete som måste uppehålla livsviktiga
funktioner på landsbygden och i
dess glesbebyggelse. Bondeförbundet
skulle svika en av sina viktigaste målsättningar,
om vi i dag skulle biträda
ett förslag som går i rakt motsatt riktning
både mot kostnadsutvecklingen i
landet och de mångas intressen på
landsbygden, som i sin gärning hyser
berättigade krav på likvärdig lönebehandling
från samhällets sida.

Den löneplansrevision, som föreslagits
i statsverkspropositionen och tillstyrkts

av statsutskottets majoritet, innebär att
lönespännvidden för de lägre och mellanliggande
lönegraderna nu ökas från
12 till 16 procent, d. v. s. att lönerna i
de s. k. lägre ortsgrupperna fastlåses till
ett avsevärt mindre belopp för samma
arbete än i de högre ortsgrupperna. En
stationskarl eller banvakt i lägsta ortsgruppen
får sin årslön höjd från 8 400
till 8 856, d. v. s. med 456 kronor eller
med 5,4 procent, medan samma befattningshavare
i högsta dyrort får lönen
höjd från 9 528 kronor till 10 536 kronor,
d. v. s. med 1 008 kronor eller med 10,6
procent. Vissa kategorier i den lägsta
ortsgruppen får t. o. m. en viss löneminskning,
om man räknar med kompensationen
för sjukförsäkringsavgifterna,
vilken nu skall tagas bort. De som
tillhört de gamla lönegraderna 11 och
14 drabbas av denna sänkning under
sina tre första tjänstgöringsår. Det gäller
t. ex. kanslibiträden, maskinbiträden,
banbiträden, reparatörer och montörer
vid SJ, televerket och vattenfallsverket.
De får i lägsta ortsgruppen sin verkliga
lön sänkt med cirka 35 kronor per
år, medan deras kolleger i högsta dyrort
får en höjning med cirka 440 kronor.
Biträdande kronojägare och dito
länsskogvaktare, vissa skolsköterskor,
avdelnings- och överskötskor m. fl. får
också i lägsta dyrorten finna sig i en
löneminskning på 35 kronor, medan deras
kolleger i högsta dyrort får tillgodoräkna
sig en ökning med 525 kronor.
Vem kan finna en sådan löneplansrevision
rättvis?

Om denna löneplansrevision genomföres,
måste konsekvenserna för landsorten
och landsbygden bli olyckliga.
Landsorten måste då få avsevärt sämre
möjligheter att konkurrera om arbetskraften.

Jag måste finna det i högsta grad anmärkningsvärt
att överenskommelse träffats
med statstjänstemännens huvudorganisationer
om så genomgripande förändringar
som ökning av lönespännvidden
och uppflyttning av åtskilliga tjänster
i högre lönegrader utan att frågorna
prövats i förväg på vedertaget sätt.
Så har det inte gått till tidigare. Då 1953

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision for statstjänsteman m. m.

års riksdag fattade beslut om att minska
spännvidden i den statliga lönegrupperingen
från 16 till 12 procent, hade först
en dyrortsundersökning verkställts av
socialstyrelsen, och därefter hade inom
civildepartementet en promemoria upprättats
angående ändringar i gällande
ortsgrupperingar och slutligen hade socialstyrelsen
utarbetat förslag till ny lönegruppering.

I fjol förelåg från bondeförbundet en
motion om utredning i syfte att avskaffa
lägsta ortsgruppen och att flytta upp
orterna i densamma i ortsgruppen ovanför.
Yad lönegrupperingen beträffar
skulle en sådan reform ha inneburit, att
spännvidden mellan högsta och lägsta
dyrort minskats med 4 procent. Då förklarade
socialstyrelsen i remissutlåtande
över motionen, att en så genomgripande
förändring inte borde företagas
»annat än i samband med en allmän
översyn av rikets indelning i dyrortsområden».
Såvitt jag kan förstå, var
riksdagen av samma uppfattning, och
det bör väl anses vara detta som låg till
grund för riksdagens begäran om en allmän
översyn av dyrortssystemet. I rak
strid mot dessa intentioner vill man nu
utan vidare öka spännvidden med 4
procent och till synes ställa riksdagen
inför fullbordat faktum. Jag tycker att
det är egendomligt, om riksdagen vill
finna sig i att på så sätt så att säga ställas
åt sidan i en så viktig ekonomisk och
social fråga.

Man han motiverat den föreslagna
spännviddsökningen med vissa arbetsmarknadsförhållanden.
Om det på vissa
orter kan vara svårigheter med rekryteringen,
har detta förhållande inte något
som helst givet samband med den
gällande dyrortsgrupperingen. Det måste
därför framstå som orimligt, att dyrortsgrupperingen,
när den i realiteten
saknar motivering för sitt egentliga syfte,
nu skulle användas för en uppgift,
som ligger på ett helt annat område. I
direktiven till den nya dyrortsutredningen
har civilministern begärt, att utredningen
bland annat skall överväga
sambandet i olika hänseenden mellan
lönedifferentiering och ortsgruppering.

8 Förslå hammarens protokoll Xr C

Jag tycker att denna utredning kommer
litet post festum, om man nu fastställer
ett alldeles nytt samband mellan lönedifferentiering
och ortsgruppering. Detta
synes mig vara ett lättvindigt och
bakvänt tillvägagångssätt. Nog hade det
varit skäl att enligt gammal god praxis
avvakta utredningens resultat, innan
man gör så radikala ingrepp.

Herr talman! Då vi från bondeförbundets
sida bestämt hävdar, att den
träffade lönerevisionen med en ökning
av lönespännvidden i låglönegrupperna
från 12 till 16 procent är orättvis och
oantaglig, har vi ansett att denna oformlighet
är en så allvarlig sak, att vi i
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
sett oss nödsakade att i denna
del yrka avslag på förslaget under
hemställan om att nya förhandlingar
måtte upptagas med tjänstemannaorganisationerna
i syfte att genom en omfördelning
av den beräknade totalsumman
200 miljoner kronor på ett rättvisare
sätt tillgodose landsbygdens låglönegruppers
intressen och anspråk på likaberättigande.
Avslagsyrkandet innebär
sålunda ej att bondeförbundet skulle
ställa sig avvisande till löneförbättringen
som sådan, där den är motiverad.
Men vill man ur vårt yrkande utläsa
den uppfattningen, att tjänstemännens
förhandlingsdelegation varit storstadsbetonad
och att den har dåligt bevakat
sina uppdragsgivares rätt och intressen
på landsbygden, har vi däremot ingenting
att invända.

Tillåt mig, herr talman, att göra den
reflexionen, att förslaget om denna lönerevision
hade vunnit i styrka, därest
i motiveringen hade återfunnits någon
bevisning om att beräkningen av storleken
av denna betydande löneutfyllnad
är riktig. Karaktären av löneutfyllnad
förutsätter att här föreligger en eftersläpning.
Jag skall icke bestrida att så
är förhållandet, men nog hade man haft
rätt att vänta, att storleken av denna
eftersläpning hade blivit närmare belyst.

Såsom jag inledningsvis angav, ämnar
bondeförbundet fortsätta att bekämpa
dyrortssystemet i svenskt näringsliv, till
dess att det stegvis avskaffas. Vi ser med

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

bekymmer ej blott på den brist på hänsyn
till den övervägande delen av landsbygdsbefolkningens
uppfattning och
rättviseintressen, som det föreliggande
förslaget nu innebär, utan kanske fastmer
på de olyckliga följder, som otvivelaktigt
anmäler sig i form av en ökad
uppsugning av de arbetsföra åldrarna
från landsbygden till de mera gynnade
städerna och tätorterna, sämre möjligheter
till en kvalitativt högststående rekrytering
av serviceyrkena i landsorten och
kort sagt en olycklig utveckling bakåt
över förut eftersatta områden.

Herr talman! Jag har med det anförda
å min grupps vägnar velat avge en
bestämd gensaga emot den principiellt
och materiellt oriktiga utveckling av
dyrortssystemet, som i och med antagandet
av utskottsmajoritetens förslag i
verkligheten sker. Jag yrkar därför bifall
till den med 1) b) betecknade bondeförbundsreservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det är ju som bekant inte
första gången som riksdagen förelägges
en löneöverenskommelse mellan regeringen
och statstjänarorganisationerna.
Riksdagen har nu, liksom vid tidigare
tillfällen, reellt sett knappast någonting
annat att göra än att godkänna
överenskommelsen, även om detta godkännande
i efterhand — åtminstone såsom
jag ser det — inte kan vara särskilt
tilltalande ur riksdagens egen synpunkt.

I en motion har det föreslagits, att
riksdagen måtte hemställa om tillsättande
av en parlamentariskt sammansatt
kommitté för granskning av löneöverenskommelser
före undertecknandet. Utskottet
har med anledning härav erinrat
om att riksdagen år 1953 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhöll om utredning
angående formerna för riksdagens medverkan
vid de statliga löneuppgörelserna
och att denna riksdagens skrivelse av
Kungl. Maj:t överlämnats till författningsutredningen.
Utskottet har i detta
sammanhang framhållit, att det synes
angeläget att denna fråga upptages till
prövning, så snart omständigheterna det

medger. På denna punkt bär herr Staxäng
m. fl. i den med 2) betecknade reservationen
föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att frågan om ett riksdagens löneråd,
som skulle fortlöpande medverka vid de
statliga löneförhandlingarna, bör erhålla
en provisorisk lösning i avvaktan på
författningsutredningens förslag. Utskottsmajoriteten
har inte ansett sig kunna
gå på denna linje. Hur angeläget man
än må anse det vara, att frågan om riksdagens
medverkan vid löneöverenskommelserna
med statstjänstemännen blir
löst på ett förnuftigare sätt än för närvarande,
så måste man väl ändå ställa sig
tveksam inför förslaget att skapa ett provisorium,
som kanske bara skulle fördröja
den slutliga lösningen av frågan.
Det är nämligen otänkbart, såvitt jag
förstår, att man skulle kunna ens provisoriskt
lösa denna fråga utan en föregående
utredning.

Det som vållat de flesta diskussionerna
i den nu föreliggande överenskommelsen
med statstjänstemännens huvudorganisationer
— och på vilken punkt
som bekant inte heller regeringen var
enig — är att den horisontella lönespännvidden
i fråga om de lägre statstjänarlönerna
ökat från 12 till 16 procent,
medan spännvidden krympt när
man kommer längre upp på löneskalan.
Departementschefen säger, att det härigenom
har nåtts en bättre anpassning av
de statliga lönerna till gällande inarknadslöner.
Det var på denna punkt som
bondeförbundets representanter i regeringen
reserverade sig till statsrådsprotokollet.
Man frågar sig onekligen hur
de båda partierna i regeringen skall komma
överens, men den saken får de väl
själva göra upp.

I en till utskottets utlåtande fogad reservation
— betecknad 1) b) — har bondeförbundets
representanter i utskottet
gått emot propositionen och därmed också
emot utskottets förslag. Herr Bengtson
har här nyss redogjort för denna reservation.
Reservanterna vill att riksdagen
skall avslå Kungl. Maj:ts förslag och
hemställa om upptagande av nya förhandlingar
med statstjänstemännens or -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

ganisationer i syfte att uppnå överenskommelse
om en sådan löneplansrevision,
att den nuvarande horisontella lönespännvidden
icke ökas.

Även om man delar reservanternas
uppfattning — och personligen gör jag
det — att det måste betraktas som anmärkningsvärt,
att överenskommelser
träffas med statstjänstemännens huvudorganisationer
om så genomgripande
förändring som ökning av lönespännvidden,
utan att den frågan på vedertaget
sätt prövats i förväg, måste det väl ändå
vara verklighetsfrämmande att tänka sig,
att riksdagen nu skulle riva upp denna
överenskommelse och ta alla de konsekvenser
som ett sådant beslut skulle
komma att föra med sig. När nu regeringen
har tillsatt en utredning, som
fått i uppdrag att överväga hithörande
frågor, bör det väl finnas möjlighet att,
sedan resultatet av övervägandena föreligger,
ta upp dessa spörsmål till förnyad
behandling inom en inte alltför avlägsen
framtid, även om riksdagen nu
godkänner den föreliggande överenskommelsen.

Jag tror väl inte heller att bondeförbundsreservanterna
är så särskilt angelägna
om att deras avslagsyrkande skall
vinna riksdagens bifall. I reservationerna
finns en hel del som talar härför. I
den reservation som jag här har nämnt
— alltså bondeförbundets lnivudreservation
— yrkas att riksdagen skall avslå
Kungl. Maj:ts begäran om bemyndigande
att bl. a. utfärda övergångsbestämmelser.
Men i en efterföljande reservation
föreslår samma reservanter att riksdagen
skall för Kungl. Maj:t ge till känna
vissa synpunkter, som bör komma
under vederbörligt beaktande när Kungl.
Maj:t utformar övergångsbestämmelserna.

I reservation 3) a) av herr Staxäng
m. fl. hemställes, att frågan om lönespännvidden
och frågan, huruvida andra
faktorer än skillnader i levnadskostnader
i fortsättningen bör få inverka på
lönesättningen, skall föreläggas nästa års
riksdag.

Då den nyligen tillsatta utredningen
fått i uppdrag att slutföra sitt arbete till

den 1 oktober i år, är det väl att hoppas
att de i den sistnämnda reservationen
berörda frågorna därefter kommer upp
till behandling utan dröjsmål.

Både herr Bengtson och herr Werner
har huvudsakligen uppehållit sig vid dyrortsfrågan.
Jag skall ärligt erkänna, att
jag har vissa sympatier för den uppfattning
som de båda talarna har givit uttryck
åt. Jag är inte alldeles övertygad
om att dyrortssvstemet är ett rättvist
system, vare sig det gäller att avväga lönerna
eller det gäller skatteavdragen.
Men riksdagen begärde ju förra året att
dessa frågor skulle ses över, och som jag
tidigare nämnt har regeringen tillsatt en
utredning med uppdrag att skyndsamt
överväga dessa frågor. Då bör man väl
kunna, tycker jag, vänta och se vad utredningen
kommer fram till. Det är ju
en parlamentariskt sammansatt utredning.
Vi får väl diskutera dyrortsfrågan
när utredningen har framlagt resultatet
av sina överväganden.

I några av reservationerna berörs vissa
enskilda detaljer i uppgörelsen. I reservation
1) a) talas om punkterna 4 och
5 i överenskommelsen. Dessa punkter
rör dels tjänstemans skyldighet att också
underkasta sig ändring av avlöningsoch
pensionsförmåner, dels också de
med utkvittering av schablontilläggen
för första halvåret 1957 förenade åtagandena
beträffande övergång till den
nya löneplansförordningen och därmed
accepterande av generell ändringsskyldighet
även i fråga om bestämmelser rörande
pensionsförmåner. — Inom parentes
vill jag säga, att jag i stor utsträckning
delar uppfattningen, att detta är
en för tjänstemännen mycket viktig fråga.
Skyldigheten att underkasta sig ändring
av gällande bestämmelser skulle
alltså bli mycket vidsträcktare än för
närvarande.

I reservation 4) a) berörs frågan att
befattningshavare i vissa lönegrader inte
erhållit en av eftersläpningen motiverad
löneförbättring. Detta sammanhänger
ju i stor utsträckning med att vissa
lönegrader på den gamla löneplan 1 föreslås
sammanslagna på den nya löneplan
A. Sålunda föreslås sammanslag -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

ning av gamla lönegraderna 10 och 11,
13 och 14, 17 och 18, 29 och 30 samt 33
och 34. Då dessutom den föreslagna nya
löneplanen till skillnad från den gamla
löneplanen har enhetliga löneklassavstånd,
har det blivit så, att tjänstemän,
placerade i vissa intill varandra liggande
löneklasser på den gamla löneplanen,
inte alla får lika stor löneförbättring.
Men jag utgår ifrån att man vid förhandlingarna
har tagit hänsyn till de förhållanden,
som har berörts i bl. a. dessa
två sistnämnda reservationer. Utskottsmajoriteten
har haft den uppfattningen,
att riksdagen inte bör ändra på den träffade
överenskommelsen. Börjar man
ändra på en punkt, kanske man också
ändrar på en annan punkt, och då vet
man inte hur det till slut går med överenskommelsen
i dess helhet.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter utom beträffande
frågan om en utredning av kostnaderna
för likalönsprincipens genomförande.
Det är en fråga som ligger vid
sidan av den nu föreslagna löneregleringen
men som utskottet funnit lämpligt
ta upp i detta sammanhang. När det
gäller den frågan ansluter jag mig till
den reservation, vilken som första namn
har fröken Andersson.

lag har den bestämda uppfattningen
att man i detta fall åtminstone bör gå så
långt som vi reservanter har yrkat, nämligen
att tillstyrka en utredning om vilka
kostnaderna skulle bli för ett genomförande
av likalönsprincipen inom den
statliga förvaltningen. Som fröken Andersson
i sitt tidigare anförande påpekade,
har det gått flera år sedan likalönskommittén
avlämnade sitt betänkande,
och så mycket bör man väl ändå kunna
göra, att man utreder kostnaderna för
ett genomförande av denna princip. Jag
ber alltså på denna punkt få instämma
i det yrkande, som tidigare ställts av
fröken Andersson, om bifall till den reservation
som är betecknad med 6).

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
var inte riktigt säker på att vårt

yrkande och vår reservation var allvarligt
menad. Han betecknade det som bra
verklighetsfrämmande att man ville riva
den nu träffade uppgörelsen.

Jag skulle vilja fråga: Hur skall egentligen
riksdagen hävda sin auktoritet, om
den inte säger ifrån nu, i dag? Det måste
vara rätt behagligt för en kommande
förhandlingsdelegation, om den vet
att den kan göra ett resultat, som kanske
strider mot riksdagens uttalade principer;
den vet att det är så besvärligt
för riksdagen att göra ändringar, att
det inte är någon risk att riksdagen
gör det, utan man kan bara gå på i ullstrumporna
och göra som man tycker
är lämpligt.

Sedan sade herr Sundelin också, att
riksdagen begärt och att det tillsatts
en dyrortsutredning, samt att man därför
kan bifalla det föreliggande förslaget.
Just det, herr Sundelin, att det har
tillsatts en utredning — är ett mycket
starkt skäl för att bifalla vår reservation,
ty man bör naturligtvis inte ändra
spännvidden mellan dyrorterna från 12
till 16 procent när det tillsatts en utredning,
utan man bör avvakta vad den
säger innan man gör några förändringar.

Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har både nu och i
andra sammanhang starkt understrukit,
att jag anser den nuvarande ordningen
för riksdagens medverkan vid löneförhandlingarna
inte vara ordnad på ett
förnuftigt sätt, men herr Bengtson får
ändå lov att medge, att det skulle leda
till rätt besvärliga konsekvenser om riksdagen,
sedan det förts omfattande förhandlingar
och träffats en uppgörelse,
skulle säga, att den uppgörelsen godkänner
vi inte, utan återförvisar den
till nya förhandlingar. Då skulle det
förhandlas igen, och man skulle kanske
komma till en ny överenskommelse
— vi kan hoppas det — som sedan
kommer till riksdagen igen, och riksdagen
kanske på nytt finner att överenskommelsen
inte är sådan att riksdagen
kan godkänna den. Det måste alltså te

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

sig rätt besvärligt för riksdagen att i
detta läge inte godkänna löneöverenskommelsen.

Jag har, som sagt, tidigare kritiserat
denna ordning, och jag gör det nu också.
Jag anser, att riksdagens medverkan
i sådana bär sammanhang bör kunna
och måste ordnas på annat sätt, om riksdagen
över huvud taget skall medverka.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I den avtalsuppgörelse
som träffades förra våren ingick bl. a.
en punkt som innebar, att man skulle
låta verkställa en översyn av de lägre
statstjänstemännens löneförhållanden.
När statstjänarkartellen förde fram den
frågan hade det ett oskiljaktigt samband
med att man inom statstjänarkartellen
inte hade samma möjlighet som
inom TCO, SR och SACO att utnyttja
det system med B-liste-förhandlingar,
som vi hade börjat med dessa organisationer.
Detta berodde på att det inom
statstjänarkartellen fanns mycket stora
grupper som var ganska enhetliga och
alltså inte lämpade sig för tjänsteförteckningsrevisioner
på samma sätt som
man har möjlighet att göra exempelvis
för personalen i byråorganisationen.

När vi tillsatte den löneberedning
inom departementet, som då skulle behandla
dessa spörsmål, visade det sig att
även övriga organisationer betraktade
sig såsom representanter för de lägst
avlönade statstjänarna. Statstjänarnas
hela lönefråga kom på så sätt i rullning.
Detta är också ganska naturligt, ty det
system som vi har inom statsförvaltningen
medför ju att man inte kan göra några
större justeringar på en punkt utan
att dessa samtidigt skapar återverkningar
på andra punkter.

I diskussionen om detta spörsmål har
det tidigare sagts att denna uppgörelse
egentligen borde ha begränsats till stationskarlarna
i 10:c lönegraden och
med dem jämställbara. Man liar också
menat att vi skulle ge denna kategori
en ganska kraftig löneökning och att vi
inte skulle fiista så stort avseende vid
övriga kategorier. Att slikt tal kan före -

komma är väl ändå ett uttryck för att
man inte tänkt igenom problemställningen.
Mellan de olika lönegraderna i
det gamla lönesystemet var avståndet 3,
4 eller 5 procent. Detta var alltså den
ram man hade att röra sig med, om
man för en grupp skulle genomföra en
väsentlig ändring utan att samtidigt påverka
andra grupper. Det är nämligen
så att statstjänstemän genom löneplanssystemet
på sitt sätt är knutna till varandra,
och det blir en rörelse över hela
fältet, om man genomför en större ändring
för någon av statstjänargrupperna.

Två spörsmål hade förts fram i diskussionen
om statstjänstemännens löner,
nämligen dels spörsmålet om den
bristande anpassningen till marknadslöneutvecklingen
och dels spörsmålet om
den lilla löneökning som åstadkommes
antingen genom en löneplansuppflyttning
eller en befordringstjänst. Det var
två ganska väsentliga problem som man
måste diskutera.

Föregående år hade vi en diskussion
med statstjänarorganisationerna om lönespännviddsproblemet,
där vi diskuterade
möjligheten av att för vissa kategorier
av statstjänstemän —• det gällde vissa
statstjänstemän i 10:e t. o. m. 13:e
lönegraderna i Stockholm och Göteborg,
i huvudsak sådana inom de affärsdrivande
verken och tullen •— lägga på en
löneklass extra för att skapa en utjämning
mellan deras löneläge och det löneläge
som mera allmänt gällde på den
enskilda sektorn. Det visade sig att denna
väg icke var framkomlig, och därför
träffade vi uppgörelse med organisationerna
om att vi skulle ytterligare
utreda detta spörsmål om marknadslöneanpassningen
och göra en undersökning,
om det var möjligt att gå fram på
andra vägar.

Det var ett mycket starkt krav från organisationernas
sida att få statstjänstemännens
löner mera anpassade till rådande
marknadsläge. Inom den löneberedning
som har arbetat har man också
gjort ganska ingående studier av
marknadslöneläget i förhållande till det
löneläge som råder i statstjänst, vilket
bör stå klart för var och en som vill

38 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

studera siffrorna i socialstyrelsens statistik
över löneläget ute i landet.

Denna undersökning gav till resultat
att staten när det gällde de lägre tjänstemännen
på de högsta dyrorterna låg
väsentligt under den enskilda sektorns
löneläge. På 5-ort gällde detta framför
allt i Stockholm och vissa kommuner i
Norrland. I.ikaså var detta ganska markerat
när det gällde förhållandena i Göteborg,
som är 4-ort. I allmänhet råder
på den enskilda sektorn i dessa lönelägen
en spännvidd på omkring 25 procent.
Det finns givetvis grupper, där
spännvidden är väsentligt större. Jag
kan nämna att exempelvis inom byggnadsfacket
pendlar årslönen mellan
8 000 och 18 000 kronor, alltså inom
samma fack. Sådant är läget på den enskilda
sektorn.

På den statliga sektorn, där vi var
låsta inom löneplanens avgränsningar,
var spännvidden i botten 12 procent. Resultatet
blev, när vi undersökte förhållandena,
att vi fann att vi icke hävdade
oss i lönehänseende på 4- och 5-orter. På
3-orterna var vi ungefär i balans. Det
fanns vissa 3-orter, där statslönen låg
något under, och det fanns 3-orter där
statslönen låg något över den marknadsmässiga
lönen, under det att vi på
2-orter regelmässigt låg bättre till än
den enskilda sektorn. Detta är också
helt naturligt, eftersom den enskilda
sektorn hade en spännvidd på 25 procent
och vi en spännvidd på 12 procent.

När man då tog upp diskussionen om
hur löneplanen egentligen skulle utformas,
sökte man också få en bild av
löneläget inte enbart för bottengrupperna
utan jämväl för dem som låg litet
högre upp. Vi kunde då konstatera en
viss saxning i löneläget. Lönespännvidderna
är alltså inte enhetliga hela vägen
upp. Den statliga löneplanen 1 har en
spännvidd — löneplan 2 är ju inte ortsgrupperad
— på 12 procent i botten och
7 procent i toppen.

När man talar om lönespännvidden i
anknytning till dyrortssystemet, för man
talet på ett sådant sätt som om vi hade
en enhetlig spännvidd hela vägen. Men

det har vi inte, utan det sker en viss
avfasning. När vi gjorde en närmare
undersökning av dessa förhållanden,
kunde vi konstatera, att i botten var
spännvidden ganska stor, men när vi
kom högre upp, till omkring 25 löneklassen
på den hittills tillämpade löneplanen,
var det en markant förändring.
Högre upp på löneplanen blev det en
saxning, så att löneläget på de lägsta orterna
i vissa fall var något högre än
på de högsta dyrorterna. Såvitt jag förstår
har detta samband med det förhållandet
att man väger emellan favören av
en högre inkomst och de favörer som
storstaden kan bjuda familjen när det
gäller barnens utbildning, familjelivet
över huvud taget etc.

Den lönebild som vi möter på den enskilda
sektorn går faktiskt i sax.

När vi diskuterade utformningen av
den statliga löneplanen eftersträvade vi
inte en fullständig anpassning till den
enskilda sektorns löneläge, ty det skulle
ha förutsatt en väsentligt större spännvidd
i botten, utan vi eftersträvade eu
viss anpassning till det löneläge, som
råder på den privata marknaden. Nu har
vi i botten en spännvidd av 1C procent,
men redan när vi kommer upp till 17
och 18 löneklassen på den gamla löneplanen
börjar anpassningen. Vid 25 löneklassen
— jag talar hela tiden om
den hittills tillämpade löneplanen —
har anpassningen verkat så starkt, att
man där har en mindre spännvidd än i
den hittills tillämpade löneplanen. I toppen
har vi krympt spännvidden ytterligare
dels genom att byråcliefsskiktet
föres över på löneplanen B, dels genom
att spännvidden har minskats till 4 procent.

Det är därför oegentligt att påstå, att
den löneplan, som nu föreläggs riksdagen
till antagande, skulle ha en 16-procentig
spännvidd. Det är bara en liten
del av löneplanen som har en spänhvidd
av 16 procent. För övriga delar
har det skett en systematisk sammanpressning
av löneplanen.

Varför har vi då gjort denna systematiska
sammanpressning? Jo, framför
allt därför att vi ville tillgodose berätti -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision for statstjänsteman m. m.

gade intressen på landsbygden då det
gäller att dit locka tjänstemän som annars
skulle söka sig till andra orter. Det
är här fråga om bland annat olika lärarkategorier
som erfordras för skolväsendets
utbyggnad och som givetvis måste
känna sig mera stimulerade att söka
sig till landsorten genom den anpassning
av lönerna som nu sker. Det gäller
akademiskt utbildad arbetskraft över huvud
taget som på detta vis måste få en
stimulans att söka tjänster på landsbygden.
Det har ju ofta omvittnats att det
kan vara förenat med betydande svårigheter
att på vissa orter på landsbygden
kunna få arbetskraft av just denna art,
under det att det inte på något sätt har
varit några svårigheter för staten att där
i önskvärd utsträckning få arbetskraft
i de lägre lönegraderna.

Detta är, herr talman, ena sidan av
den problematik som vi haft att brottas
med. Den andra sidan har varit att den
gamla löneplanen inte var systematisk.
Den gav för litet i vissa lägen, då en
tjänsteman fick en löneklassuppflyttning.
Jag har i annat sammanhang försökt
visa hur den gamla löneplanen såg
ut genom att ta bilden av en dubbelpucklig
kamel, garnerad med igelkottar. Det
var alltså betydande ojämnheter i den
gamla löneplanen. När man då skulle
försöka sig på att göra den mera systematisk
är det klart, att om man så att
säga skall jämna ut mattan, så måste utfallet
bli en smula ojämnt. Låt mig ta en
annan bild. Om man har en gårdsplan,
där det finns en del knölar som sticker
upp, så måste man, om man vill jämna
ut planen, lägga mer fyllning på de djupa
delarna och mindre på de uppstickande
toppunkterna.

Nu föreligger det visserligen en motion,
vari begäres att alla skall få samma
löneuppflyttning, men ändock godtar
man i denna motion de principer
som löneplanen bygger på. Jag tror att
ett realiserande av den motionens önskemål
är ur matematisk synpunkt eu
hopplös sak. Jag vet inte om man inom
matematiken numera har kommit så
långt, att man kan ge lika mycket på

alla punkter, när man skall plana ut
ojämnheter.

Men vad som är av väsentlig betydelse
är att man genom denna systematisering
har fått ett jämnt avstånd mellan
löneklasserna på 5,3 procent. Det gör att
den enskilde statstjänstemannen, när
han får en löneklassuppflyttning, verkligen
får en så pass stor summa på en
gång, att han känner att han får en löneökning.
De små avstånden i den gamla
löneplanen kunde många gånger verka
mera irriterande än glädjande för
dem, som fick en befordringstjänst eller
löneklassuppflyttning. Jag tror därför
att ur rent personalvårdande synpunkt
är det av en viss betydelse att
kunna få denna systematik.

Därtill kommer att en systematisk löneplan
ur många synpunkter blir väsentligt
mera hanterlig vid förhandlingsbordet.
Vi kan nu på ett helt annat sätt
diskutera löneuppgörelser och deras tilllämpning,
och vi slipper en del av de
uppslitande diskussioner, som hittills förekommit
om löneökningens utformning
i olika led inom löneplanen.

I den debatt, som förts här i kammaren,
har herr Mannerskrantz varit inne
på ett visst avsnitt, som jag därför vill
ta upp. Herr Mannerskantz har sagt att
jag har nonchalerat riksdagen fullständigt,
när jag nu vid förhandlingsbordet
har varit med och godkänt en förändrad
spännvidd i löneplanen. Herr Mannerskantz
talade enbart om den nedre
delen av löneplanen. Därav får jag väl
dra den slutsatsen, att herr Mannerskantz
har godkänt de förändringar som
skett i den övre delen av löneplanen.
Med utgångspunkt från herr Mannerskantz’
sätt att tolka riksdagens uttalande
måste väl emellertid också de förändringarna
stå i strid med riksdagens
uttalande. Men jag skulle vilja fråga herr
Mannerskantz mot vilket av riksdagens
uttalanden som jag förbrutit mig. .lag
vill erinra om att i proposition nr 111
år 1951 har en av mina företrädare i departementet
i samband med anslag till
dyrortsundersökningar uttalat bland annat,
att med anledning av vad som fram -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

hållits rörande skillnaden mellan spännvidden
i det statliga lönesystemet och
den allmänna arbetsmarknadens lönesättning,
så ansåg han det vara tveksamt,
om spännvidden i den statliga löneskalan
under alla förhållanden borde vara
densamma som den vid en dyrortsundersökning
konstaterade spännvidden i
levnadskostnaderna. Detta uttalande föranledde
ingen som helst erinran från
riksdagens sida. Nu minns jag inte om
herr Mannerskantz var ledamot av denna
kammare 1951. I så fall var också
herr Mannerskantz med och medverkade
på denna allvarliga punkt.

Jag tror sålunda inte att herr Mannerskantz
i detta avseende kan resa så
stark kritik, att orden »nonchalerat riksdagens
uttalande» äger berättigande
alldenstund riksdagen godkänt ett uttalande,
i vilket det sades att spännviddsförändringar
kan förekomma.

Herr Mannerskantz var inne på en
punkt till, nämligen frågan om ändringsskyldigheten,
som han starkt reagerade
mot. Fröken Andersson har också varit
inne på den punkten. Jag kan kanske
därför redan nu besvara hennes fråga.

I en förhandlingsuppgörelse måste
varje punkt ses som en del av en helhet.
Man kan därför inte ändra på en
punkt utan att rubba underlaget för hela
överenskommelsen. De olika punkterna
har nämligen vid varje förhandlingsöverenskommelse
ett visst samband med
varandra. Det är kompromisser i olika
avseenden, där man ger något för att få
någonting annat i stället. Därför får förhandlingsuppgörelsen
betraktas som en
enhet, vilken antingen förkastas eller
godtas.

Redan nu föreligger i vissa avseenden
skyldighet för statstjänstemän att underkasta
sig förändringar. Men det är en
sak som det förvånar mig att herr Mannerskantz
har gått förbi, nämlingen att
— för att en ändring skall kunna ske —
förutsättes att det föreligger en förhandlingsöverenskominelse
med personalorganisationerna.
Innebörden av uppgörelsen
på denna punkt är alltså att man
vidgar tjänstemannaorganisationernas
förhandlingsrätt. Det är klart att det kan

finnas enskilda statstjänstemän, som inte
vill uppdraga åt en organisation att föra
deras talan. Det kan också vara så att de
inte vill underordna sig ett allmänt kollektiv.
Det förstår jag, men om man
över huvud taget skall ha ett förliandlingsförfarande
inom statsförvaltningen,
så får vi väl tillämpa samma princip
som man har inom den enskilda sektorn.
Där träffas uppgörelserna mellan respektive
organisationer och arbetsgivarna,
och dessa uppgörelser är då bindande
för samtliga inom facket. Jag tror inte
att herr Mannerskantz kan ha någon väsentlig
anledning till erinran mot att
statstjänstemännen får vara med och resonera
om de förändringar, som ifrågasättes,
och godtaga den. Detta är ju den
sakliga innebörden i den paragrafen.

Problemet om förhandlingsförfarandet
har ju föranlett mycken diskussion. Jag
delar fullkomligt fröken Anderssons mening,
att det vore önskvärt, om vi vore
framme vid det tillstånd, då vi hade ett
mer utformat förhandlingsväsende än
nu, men en hel del frågor på förhandlingsrättens
område måste ju undersökas
ganska ingående, innan man kan
nå fram till detta. För närvarande pågår
ju på två avsnitt mycket betydelsefulla
utredningar, och jag tror för min personliga
del att det är lämpligast att avvakta
dessa utredningar, innan man ytterligare
bygger ut förhandlingsrättsinstitutet
för statstjänstemännen.

Till slut är det en fråga, som har samlat
ett betydande antal reservanter i
statsutskottet, och det är den s. k. likalönsfrågan.
Herr talman! Jag använder
uttrycket »så kallad» med avsikt, därför
att i den diskussion, som förts, är det
inte likalönsfrågan som tagits upp, utan
det är frågan om lägsta lönen som har
förts fram. Detta är två väsentligt skilda
saker. Det är nämligen så i statstjänst,
att oberoende av om det är en man eller
en kvinna, utgår samma lön till ett kontorsbiträde,
och det är likadant när det
gäller ekonomipersonalen, att lönen är
densamma, vare sig det är en man eller
en kvinna som skalar potatisen. Vi har
alltså där lika lön för lika arbetsprestation.
Jag skall erkänna, att det finns ett

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

par punkter, där man kan diskutera huruvida
likalönsprincipen har tillämpats
eller inte. Det gäller vaktfruarna vid
fångvården och vissa kvinnliga vårdare
inom sinnessjukvården, men i övrigt har,
om jag minns rätt — annars får väl fröken
Andersson rätta mig — även fröken
Andersson skrivit under ett betänkande,
där hon talar om att likalönsprincipen
i stort sett är genomförd inom statsförvaltningen,
ty det uttalandet har ju
gjorts från likalönskommitténs sida, och
likalönskommittén gav ju inte heller
några direktiv för vad som skulle göras
på detta område.

Fröken Andersson frågade, var betänkandet
finns. Ja, vi har ju några
exemplar kvar i civildepartementet, och
det har varit ute på remiss. Det är ju
inte alldeles omöjligt att taga del av remissvaren,
och de verkar ju inte direkt
inbjudande till vissa ting, som somliga
föreställer sig att man nu kan göra.

Det är alltså egentligen inte likalönsfrågan
som man diskuterar, utan vad
man här diskuterar är något slags sociallön,
alltså en lägsta lön som skall utgå
inom statsförvaltningen, och då har man
knutit an till den lön som gäller för
stationskarlar, brevbärare och en hel
rad andra befattningshavare. Jag undrar,
om de ivrigaste förespråkarna för
likalönsprincipen verkligen är beredda
att på områden, där de själva står som
arbetsgivare, genomföra en lönejustering,
som leder till att den lägsta lönen
motsvarar den som utgår till en stationskarl.
Jag tror inte det, uppriktigt
sagt.

Man talar här om den relativa förändringen
i förhållande till den manliga
bottenlönen. Ja, herr talman, jag har förgäves
sökt i skrifterna för att finna något
ställe, där man talar om att vi har
fastslagit en manlig botlenlön. Det finns
ingenstans direkt uttalat i de statliga
bestämmelserna. Vare sig det är en man
eller en kvinna som söker en kontorshiträdestjänst,
så utgår den lön, som är
bestämd, med hänsyn till arbetsuppgifterna,
och den lön, som där råder, hävdar
sig mycket väl i jämförelse med del
löneläge som råder inom den enskilda

sektorn. Gäller det att anställa en vaktmästare,
så utgår samma lön oberoende
av om det är en man eller en kvinna.
Det föreligger inget förbud att anställa
kvinnliga vaktmästare, och om jag inte
är felaktigt underrättad lär det också
finnas kvinnliga vaktmästare, lika väl
som det finns ett antal manliga kontorsbiträden.
Det spörsmål, som man här
för fram, är alltså inte likalönsfrågan,
utan frågan om en garanterad lägsta lön
i statstjänst, och det är naturligtvis en
avvägningsfråga, hur mycket man anser
sig ha råd att lägga på lönekontot. Om
det däremot, som jag vet förekommer
på den enskilda sektorn, är så att för ett
visst ackordsarbete har en man 100
procent och en kvinna 70, 80 eller 90
procent av mannens ackord, när hon utför
samma prestation, då är det en likalönsfråga,
och då har jag full förståelse
för alla dem, som talar om att de skall
ha samma ackord, när de utför precis
samma arbete. Men den situationen föreligger
inte i dag i statsförvaltningen.

Dessutom vill jag framhålla att en avtalsuppgörelse
ju ändå är grundad på
organisationernas egna initiativ, och det
skulle väl därför se något underligt ut,
om riksdagen, sedan organisationerna
inom ramen för den summa man har att
röra sig med har gjort en avvägning beträffande
de punkter, på vilka löneökningarna
bör göras, ovanpå detta lägger
ytterligare en betydande löneökning.

Jag tror för min del, herr talman, att
den riktigaste vägen vid lösandet av lönefrågorna
är att alltjämt bibehålla en
fri arbetsmarknad, där organisationerna
själva vid förhandlingsbordet i fria
förhandlingar får diskutera den löneutveckling
som bör äga rum.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Lindholm har
här åberopat ett statsutskottsuttalande
från år 1951 som skulle ge honom fullmakt
att nu öka spännvidden. Jag är
fullt medveten om att det bara gäller
lönerna i löneklasserna upp till den elfte.
Jag vill emellertid framhålla att det

42 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

bar hänt något sedan år 1951 också.
Riksdagen har gjort uttalanden både
1953 och 1956 som gått ut på att det
torde finnas skäl att krympa spännvidden,
och riksdagen har förordat att dyrortsnämnden
skall företa en prisgeografisk
undersökning. Vad som här föreslagits
innebär ju att man på den punkten
skapar ett fait accompli som måste
komma att ställa statsförvaltningen i en
ganska otrevlig situation, om denna utredning,
såsom väl ganska snart kommer
att ske, leder fram till att spännvidden
skall krympas ytterligare. Man
kan ju knappast säga att det under sådana
förhållanden är gentilt att detta
fait accompli har skapats.

Jag har litet svårt att förstå statsrådets
resonemang när det gäller skyldigheten
att underkasta sig förändringar i
anställningsvillkoren, ty jag kan inte föreställa
mig annat än att organisationerna
är ganska villiga att stryka punkterna
4 och 5. Om riksdagen också vill
göra det, kan det väl inte uppstå så
stora komplikationer, även om man kan
säga att statsrådet medverkat till att ge
vederbörande för höga löner, om man
tar bort motprestationen, den här skyldigheten.
I annat fall kommer emellertid
väldigt många statstjänstemän att
ställas i ett alltför svårt val: skall de
kvittera ut tillägget eller inte. Det är
mycket otrevligt för dem, ty de kan inte
veta, om de kommande förhandlingsresultaten
kommer att passa deras egen
grupp eller ej. Jag tror därför att det
måste ligga i tjänstemännens eget intresse
att denna detalj stryks, och alltså
kan det väl inte uppstå några komplikationer
på den kanten, om riksdagen
fattade ett sådant beslut. Riksdagen behöver
inte vara rädd att göra det, ty det
skulle bli väl mottaget.

Jag tror nog att statsrådet har haft
ett svårt arbete, och jag förstår också
att man kan gripa till en sådan där sak,
när man befinner sig i slutet på en förliandlingsomgång
och inte riktigt vet,
hur man skall ställa sig. Man kan
befinna sig i ett trängt läge, och vi kan
väl till äventyrs godta en sådan ordning
såsom en temporär sak. Jag är bara rädd

för att den blir prejudicerande för framtiden,
och detta är ett av skälen till att
jag reagerat mot att spännvidden på detta
sätt ökas för en mycket betydande del
av statsförvaltningens anställda, och just
för dessa som står i lönegraderna upp
till den elfte. Dessa befattningshavare
finns ju i slor utsträckning ute på landsbygden,
och det kan inte ha några gynnsamma
verkningar att de blir nedklassade
i förhållande till de anställda i storstäderna.
Jag kan därför inte finna annat
än att det hade varit bättre, om man
sluppit den här anordningen som, det
vidhåller jag nog fortfarande, ändå innebär
att man inte har tagit tillräcklig
hänsyn — jag kan ju använda det uttryckssättet
i stället — till vad riksdagen
beslutade åt 1953 och 1956.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag nu fått uppgift
också från arbetsgivarsidan om att punkterna
4 och 5 inte går att bryta ut,
kommer jag för min del att gå på utskottets
linje, vilket jag från början hade
tänkt göra av skäl som jag inte behöver
upprepa.

Vad likalönsfrågan beträffar tycker
jag nog att civilministern går udenom
som en annan Böjgen. Han säger att det
inte är fråga om likalönsprincipen här,
utan om arbetsvärdering. Ja, men det är
bara så rasande konstigt, att så fort det
gäller områden, där väsentligen kvinnor
är anställda, blir arbetet plötsligt så kolossalt
mycket mindre värt. Vore del
inte skäl, att i de där delegationerna
eller vad de nu kallas, som sitter och
värderar arbetsuppgifterna, toges med
ungefär lika många kvinnor som män
eller åtminstone så många som står i relation
till antalet anställda kvinnor? Att
den manliga bottenlönegraden sedan inte
är accepterad såsom begrepp betraktad,
gör val detsamma. Man använder uttrycket
i alla fall. Att man sätter citationstecken
omkring det, förbättrar inte saken.
Det är dock ett begrepp som man
laborerar med. Att sedan en och annan
kvinna kan bli vaktmästare eller någonting
annat, det tycker jag inte hör till
själva saken.

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

Här är det alltså fråga om en arbetsvärdering,
och jag skulle i det sammanhanget
vilja föreslå, att herr statsrådet
tillsätter en arbetsvärderingsdelegation,
där t. o. m. kvinnor får tillfälle att göra
sin mening gällande och ta ståndpunkt
beträffande arbeten, som de känner till
bättre än männen.

Varför skall man inte också för kvinnorna
ha en bottenlönegrad, som är ungefär
jämställd med männens? I de debatter
vi haft har det sagts, att därest
kvinnorna skall flyttas upp till den manliga
bottenlönegraden, så måste det innebära
att stationskarlar — eller vilka
exempel man nu tog — flyttas upp några
steg över den lönegraden. Det är ett
typiskt olikalönsresonemang.

Man säger vidare, att organisationerna
har gjort avvägningar. Ja, det är
tyvärr riktigt — och det vill till att
kvinnorna vaknar upp och, som jag hoppas,
mer än hittills bevakar att deras
till största delen manliga förhandlare
ser upp på denna punkt.

Jag har ingenting emot fria förhandlingar,
utan tvärtom — jag tror att det
vore olyckligt, om man inte hade den
ordningen. Men jag kallar det inte fria
förhandlingar, när man a priori utgår
från att en viss arbetarkategori, nämligen
de lägre betalda kvinnorna — observera
det — skall få en sämre placering
enbart därför att de är kvinnor — inte
av något annat skäl.

Sedan tycker jag nog att herr civilministerns
ståndpunkt när det gäller
likalönsbetänkandet är minst sagt egendomlig.
Det går an att raljera litet, och
säga att betänkandet finns kvar i några
exemplar, och att det står riksdagens
ledamöter fritt att ta del av det. Remissutlåtandena
finns och är inte så »ljusblå»
ur vår synpunkt, men det hör väl
inte hit. Om riksdagen har begärt en utredning,
som arbetat troget och träget
under en följd av år, så kan väl riksdagen
ha rätt att begära att också få
del av resultatet i form av en proposition.
Och en sådan proposition kan ju
inte mynna ut i något annat än att likalönsprincipen
accepteras, på samma
sätt, som statsmakterna tidigare har
accepterat den.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vet inte, om jag
fattade fröken Andersson rätt, men det
föreföll, som om hon önskade en proposition
baserad på likalönskommitténs
betänkande och remissvaren i anslutning
till det. Jag vill då erinra henne om att
detta betänkande, såvitt jag läst det riktigt,
inte innehåller några som helst direkta
förslag, och jag vet inte, hur man
vid detta förhållande skall redovisa betänkandet.
Det innehåller vissa principiella
överväganden, men mig veterligt
har kommittén icke framlagt några direkta
förslag.

När fröken Andersson talar om att det
inte var någon kvinna med i beredningen,
så vill jag säga att löntagarna över
huvud inte hade några representanter
i beredningen. Den var sammansatt av
företrädare för de offentliga arbetsgivarna,
dels folk från civildepartementet,
dels folk från Stadsförbundets, Landskommunernas
förbunds och Landstingsförbundets
förhandlingsdelegationer,
men inga personalkategorier som sådana
var representerade.

Herr Mannerskantz säger att organisationerna
väl inte kan ha någonting
emot att vi tar bort punkterna 4 och 5,
som innebär en förbättring. Jo, herr
Mannerskantz, jag tror att organisationerna
har en viss motvilja, mot en sådan
ändring, ty den skulle innebära att
man också principiellt godtagit att riksdagen
kan göra ändringar i en förhandlingsöverenskommelse
på punkter, där
riksdagen så anser lämpligt. Frågan om
statstjänstemännens förhandlingsrätt
träder här i förgrunden, och organisationerna
som sådana håller hårt på att
om de har träffat en uppgörelse, så bör
den antingen godkännas helt eller förkastas.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr civilministern sade,
att det inte fanns några direkta förslag
i likalönsbetänkandet. Detta är felaktigt,
om jag skall uttrycka mig milt.
Jag har inte betänkandet framför mig,
men jag kommer ihåg så mycket som
att det står, att målet bör vara likalöns -

44 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

principens genomförande i den statliga
förvaltningen, eller någonting i den stilen.
Med hänsyn till de relativt stora
kostnaderna var vi dock så realistiska,
att vi föreslog att genomförandet skulle
ske i etapper. Men vi har aldrig föreslagit
att en försämring i etapper skulle
ske för kvinnoskikten bland de lägre
inkomsttagarna, vilket blir resultatet
av det förslag som nu föreligger.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Den uppgörelse, som här
har träffats mellan statstjänarna och regeringen,
är av den art, att vi från
bondeförbundets sida ingalunda har någonting
emot det belopp, som man har
kommit överens om, nämligen 200 miljoner
kronor, men förslaget att’ öka
spännvidden mellan de olika dyrorterna
har vi inte kunnat biträda. Bondeförbundet
vänder sig alltså inte mot lönen
som sådan. Men vi frågor oss: Hur skall
det se ut på landsbygden i fortsättningen,
om vi följer civilministerns linje?
Jag undrar, om det inte blir ganska svårt
för landsbygden att få det folk som behövs
för att sköta de olika sysslorna.

Jag skall bara ta ett typiskt exempel
på hur detta förslag kan verka. Här
har ju talats mycket om att man inom
de statliga förvaltningsorganen här i
Stockholm, t. ex. järnvägen, posten och
telegrafverket, har mycket svårt att kunna
få tjänstemän i full utsträckning. Om
en lägre tjänsteman i dyrortsgrupp 5 blir
befordrad från extra ordinarie till ordinarie,
innebär det, om han blir flyttad
till lägsta dyrort från högsta dyrort, att
hans lön blir mindre, trots att han fått
en befordran; det skulle således inte alls
innebära någon förbättring i lönehänseende.

Jag fäste mig särskilt vid att fröken
Andersson som första talare sade att
uppgörelsen var olustig men att hon likväl
kunnat biträda den. Jag får ju säga
att den är synnerligen olustig för oss
som representerar landsbygden. Jag
undrar, hur landsbygdens representanter
från olika partier, som sitter här i
riksdagens kamrar, skall känna sig, när

de medverka till ett sådant förslag, som
här är framlagt, och skall försvara detta
inför personer, som inte alla har förmånen
att bo och att ha sitt arbete på
högsta dyrort; det blir säkert inte alltför
angenämt.

Den statistik, som gjorts i samband
med utredningar på detta område, visar
att klyftan mellan dyrorterna minskat
i stället för ökat. Nu har man satt i gång
med en ny dyrortsutredning, och jag är
säker på att det förslag, som den utredningen
lägger fram, kommer att vissa att
dyrorterna har smält samman ännu mera,
så att man säkerligen inte kommer
upp ens till den procent, som man sist
byggde på, nämligen 12 procents skillnad
mellan högsta och lägsta dyrort.

Att vi reagerar mot vad som skett, är
väl inte att undra på, då här från civildepartementets
sida träffas avtal, som
innebär att man, utan att ha något som
helst bevis för att det skett någon förändring
uppåt, ökar spännvidden från
12 till 16 procent. Det är en sak som
vi för vår del inte kan acceptera. Vi anser
att riksdagen bör fatta beslut, innan
en sådan uppgörelse träffas.

Civilministern säger, att om man träffat
ett avtal, skall det vara bundet. Ja,
det är klart att det skall vara, men då
skall man väl också träffa ett avtal, när
det gäller de statliga verken efter de
linjer, som är uppdragna av riksdagen,
och inte följa linjer, som civilministern
själv drar upp. Sådant måste man reagera
emot.

Vi är mycket angelägna om att sådana
avtal träffas, som ger de olika ananställda
den lön, som de bör ha för
det arbete de utför, Men man har också
anledning att förvänta att hänsyn inte
bara skall tagas till dem, som har förmånen
att bo på högsta dyrort, utan också
till dem som bor på lägsta dyrort.

Vi är väl det enda land i världen, som
bär ett dyrortssystem av detta slag. Vi
från bondeförbundets sida anser att detta
system fortast möjligt bör avskaffas.
Om det visar sig att vissa saker kostar
mera i Stockholm och andra städer på
högsta dyrort än ute på landsbygden,
bör det kunna ordnas genom att man

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

ger ett tillägg till hyresbidrag eller något
sådant i stället för att öka spännvidden
inom detta dyrortssystem, som varit
enbart irriterande ända sedan dess
tillkomst. Vi har ju under den senaste
tiden lyckats göra vissa ändringar i fråga
om dyrortssystemet, men ännu återstår
en del att göra, och jag hoppas att
vi inom en snar framtid skall få ett
bättre förhållande mellan löneutvecklingen
i städer och på landsbygd.

Jag har velat framlägga dessa synpunkter,
därför att när civilministern
hade träffat denna uppgörelse, såg jag i
en tidning — jag tror det var Stockholms-Tidningen
— med jätterubriker
att bönderna gick emot löneförbättringen
för statstjänarna. Jag vill rätta till
detta och säga, att vi inte går emot löneförbättringarna
för statstjänarna men
att vi går emot civilministerns förslag
om vidgad spännvidd mellan dyrorterna.

Det är detta, herr talman, som är anledningen
till att jag kommer att yrka
bifall till den reservation, som är betecknad
med B i utskottets utlåtande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindholm har
verkligen förvånat mig genom sin deklaration
om likalönen. Att vi alla var
överens om att likalönsprincipen var en
princip vi skulle sträva efter att få genomförd
i statsförvaltningen, trodde jag
det inte var tvekan om. Däremot trodde
jag, att vi möjligen hade delade uppfattningar
om när denna princip skulle
genomföras. Närmast fick vi den uppfattningen
nu, att det var bra som det
var.

Jag kan inte underlåta att nämna några
exempel ur likalönskoinmitténs betänkande
som jag har tillgängligt här.

Statsrådet säger att kvinnor också kan
bli vaktmästare. Men då det år 1953
fanns 332 manliga vaktmästare mot 4
kvinnliga, kan man knappast säga att
dessa tjänster i vanlig mening står öppna
för kvinnor.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om potatisskalarna. Det var statsrådet
Lindholm som drog in dem i detta sam -

manhang. På sinnessjukhusen finns både
manliga och kvinnliga ekonomibiträden.
De manliga sitter i lönegrad 10. Enligt
likalönskommitténs betänkande sysselsättes
de bl. a. med potatistvättning
och potatisskalning. De kvinnliga ekonomibiträdena
sitter dels i 4 dels i 5 lönegraden.
De i lönegrad 4 utför enkla
förberedelsearbeten som kan jämföras
med potatisskalning, de i 5 lönegraden
— 5 lönegrader under den manliga —
sysselsättes med mera kvalificerade arbeten
bl. a. som biträdande kokerskor.
Vid jämförelse mellan arbetsuppgifterna
för de i köket sysselsatta manliga och
kvinnliga ekonomibiträdena har kommittén
funnit att de göromål, som utföres
av de lägst placerade kvinnliga
ekonomibiträdena, är lika kvalificerade
som de manligas. Kan man då här tala
om lika lön?

Herr Lindholm sade vidare, att det
inte är fråga om lika lön utan om bottenlön
och att man skall försöka få
till stånd en lägsta lön även för kvinnorna.
Det är klart, att om vi har en
princip om lägsta lön för statens tjänstemän,
bör denna också gälla för kvinnor.
Vi motionärer har i och för sig
inte eftersträvat en lägsta lön för kvinnor,
utan vi har eftersträvat och eftersträvar
fortfarande en fullt genomförd
tillämpning av likalönsprincipen. Som
en första etapp på denna väg har likalönskommittén
föreslagit att man skall
höja de lägsta kvinnliga tjänsterna till
den lägsta lönegrad som gäller för männen.
Det är ett led i våra strävanden,
men det är inte ett självständigt önskemål
i och för sig.

Det är så, att då denna löneplan sattes
upp från början, placerades alla
tjänster, som är avsedda att besättas med
män, i lägst 10 lönegraden. De tjänster
åter, som är avsedda för kvinnliga befattningshavare,
sattes i betydligt lägre
lönegrader. Lönesättningen har alltså
skett efter kön och icke efter en riktig
arbetsvärdering, och det är också det
som likalönskommittén påpekat. För att
komma fram till en riittvis lönesättning
måste man få till stånd en objektiv värdering
av arbetsuppgifterna.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

Herr Bengtson var också inne på att
det inte är likalönen vi här diskuterar
utan bottenlönen. Så länge man inte får
en verklig arbetsvärdering, måste man
hålla på att de kvinnliga tjänsterna skall
placeras i samma lägsta lönegrad som
gäller för de manliga tjänsterna. För min
del tycker jag att det hör till politisk
anständighet att så fort som möjligt infria
det löfte om lika lön som gavs till
kvinnorna redan 1925 och som aktualiserades
i samband med behörighetslagen.
Då det gällde en höjning av barnbidragen
sade finansministern vid årets
remissdebatt, att politisk anständighet
fordrade, att de växlar på höjda barnbidrag,
som riksdagen utställt, nu måste
infrias. Samma anständighet kräver att
löftet till kvinnorna på det statliga löneområdet
blir infriat. Men det anses tydligen
inte vara någon moralisk förpliktelse
att uppfylla det löftet, tvärtom har
man undan för undan sökt komma med
undanflykter för att slippa infria detta.
Varje gång frågan har aktualiserats i
riksdagen har det anförts de obotfärdigas
förhinder.

Nu säger utskottet, att genomförandet
av likalönsprincipen inom statsförvaltningen
i inte obetydlig utsträckning är
en förhandlingsfråga, och fördenskull
kan man inte ens gå med på att låta utreda
kostnaderna för genomförandet av
principen. Det är ett resonemang som
jag för min del inte kan förstå. Förra
året var frågan uppe med anledning av
att delvis samma motionärer som i år
hade begärt i motioner att Sverige skulle
ratificera Internationella arbetsorganisationens
konvention om lika lön. Då
sades det att staten inte hade råd att
genomföra likalönsprincipen och att staten
inte kunde inkräkta på principen
om arbetsmarknadens frihet. Man pekade
på att om Sverige ratificerade konventionen,
skulle staten också vara nödsakad
att ge föreskrifter om lika lön på
den privata arbetsmarknaden och på det
sättet utöva visst tvång över denna. Det
var aldrig motionärernas mening, utan
vi hade tänkt att staten skulle genom att
föregå med gott exempel — vilket jag
tycker att staten bör göra — skulle bli

ett föredöme även för den privata arbetsmarknaden.
Vi hoppades att Kungl.
Maj:t vid förhandlingarna om löner för
statstjänstemännen skulle försöka att
successivt genomföra likalönsprincipen.
Detta har emellertid inte skett, utan
tvärtom har löneklyftan ökat mellan
manliga och kvinnliga tjänster, och därför
anser vi att vi har anledning att
komma igen i år.

Jag tycker inte att man kan säga att
genomförandet av likalönsprincipen i
statsförvaltningen är en förhandlingsfråga.
Det är regering och riksdag som bestämmer
de statliga lönerna. Staten är
arbetsgivare och borde lägga fram ett
förhandlingsförslag om att i varje fält
successivt övergå till likalönsprincipen.
Så har dock inte skett och jag anser att
riksdagen nu bör uttala sin anslutning
till denna princip så att vi så småningom
kan få igenom en lika lön i enlighet
med grunderna i den utredning som
likalönskommittén framlade 1953. Tydligen
har man inte tänkt sig vidtaga
någon åtgärd med anledning av betänkandet,
och i likhet med fröken Ebon
Andersson efterlyser jag var man gjort
av remissyttrandena och vad som skett
med betänkandet.

Det nuvarande läget är faktiskt det,
att den kvinnliga befordringsgraden för
statstjänstemän är densamma som den
manliga bottenlönegraden, och ett kvinnligt
kontorsbiträde, som har betydligt
bättre utbildning och i allmänhet mer
kvalificerade arbetsuppgifter än ett manligt
vaktmästarbiträde, har lägre lön. En
sådan orättvis lönesättning gäller framförallt
för de lägst avlönade kvinnliga
grupperna. För de högre tjänsterna, i
vilka relativt få kvinnor är placerade,
gäller lika lön ända sedan år 1925. Det
faller t. ex. ingen in att hävda att ett
kvinnligt statsråd eller en kvinnlig byråchef
skall ha lägre lön än sin manliga
kollega, men man anser det fullt i sin
ordning att en vaktfru vid fångvården
eller en sköterska vid sinnessjukvården
skall ha lägre lön än motsvarande manliga
tjänstemän. Det har gjorts många
uttalanden att vi har anslutit oss till likalönsprincipen,
men än så länge har

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

mycket litet gjorts för att genomföra
den i praktiken. Här råder gamla fördomar,
och männen betraktas av många
alltjämt som ensamma familjeförsörjare.
Det har nyligen publicerats en utredning,
som utvisar att inte mindre än
38 procent av kvinnorna var försörjare
av andra. Av männen var det 54 procent,
alltså endast en skillnad på 16
procent mellan män och kvinnor som
faktiskt försörjer andra. Vi har ju lämnat
beliovslönen som princip, men fortfarande
har vi en s. k. förtäckt behovslön
som princip för de lägre manliga
statstjänstemännens avlöning. Det skulle
säkert inte skada, om man gjorde
litet mera undersökningar och spred
upplysning, i vilken utsträckning kvinnorna
är familjeförsörjare. Det finns
inte längre något skäl att ha olika lönesättning
för manligt och kvinnligt arbete.
För staten bör det vara skäligen
likgiltigt, om det är en kvinna eller man
som utför arbetsuppgiften — det är arbetsuppgiften
i och för sig som skall utföras
och betalas.

Jag tycker att det är ganska ovärdigt
att fortfarande år 1957 ha en lönesättning
efter kön och inte efter arbetsuppgiften.
Det är klart att det för med sig
stora kostnader att genomföra en sådan
här reform, men vi måste börja någongång,
och man kan inte neka att rätta
till en orättvisa, bara för att den är så
stor. Denna regel brukar vi i varje fall
inte tillämpa i andra sammanhang.

Kostnaden för genomförandet av likalönsprincipen
i statstjänst beräknades
1953 till 51 miljoner kronor. Nu är beloppet
antagligen mycket större. Vi anser
att om man nu åtminstone hade fått
en beräkning av kostnaderna, skulle
man senare kunnat få fram ett förslag
till successivt genomförande av likalönen
i statstjiinst. De belopp, som staten
nu årligen undandrar de kvinnliga befattningshavarna,
borde snarast möjligt
komma dem till godo. Jag vill sluta med
att upprepa vad jag sade nyss, nämligen
att staten bör vara en god arbetsgivare,
helst en mönsterarbetsgivare. De privata
arbetsgivarna kanske sedan kommer
efter.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till den med 6) betecknade reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I det föreliggande förslaget
till löneplansrevision har vissa
grupper erhållit en någorlunda tillfredsställande
löneförhöjning, medan andra
grupper fått endast obetydliga förhöjningar
i förhållande till den eftersläpning
av lönerna, som blivit en följd av
tidigare uppgörelser. I vissa punkter har
införts förbättringar, i andra försämringar.
Det sistnämnda är fallet beträffande
punkterna 4 och 6. Under punkt
4 har en ny föreskrift införts av innehåll
att tjänsteman har skyldighet att
underkasta sig generella ändringar i
fråga om såväl avlönings- som pensionsbestämmelser.
Dessa bestämmelser är
för närvarande sådana, att de är på visst
sätt begränsade till särskilt angivna förmåner
och ersättningar. De nya bestämmelserna
avses visserligen inte skola
tillämpas utan överenskommelse vid förhandling.
Men fall har ju redan inträffat
som visar att statsmakterna kan fatta beslut
oberoende av om överenskommelse
träffas. Så var fallet när det gällde förhandlingarna
om obekvämhetstilläggen.

Under punkt 6 har en ändring införts
som innebär försämrade möjligheter till
vikariatsersättning. Bestämmelsen, att sådan
ersättning skall utgå först efter 7
dagars vikariat i följd, betraktas av berörda
befattningshavare och i synnerhet
av dem, som vikarierar under kortare
tidpunkter men under en längre tidrymd,
såsom en avsevärd försämring. Vi
yrkar därför i våra motioner, att dessa
två punkter skall utgå ur den preliminära
uppgörelsen.

Den preliminära uppgörelsen innehåller
dessutom ett uppenbart ställningstagande
mot riksdagens beslut i fråga om
dyrortsgrupperingen genom att spännvidden
ånyo ökats från 12 till 16 procent.
Förra året uttalade sig riksdagen
för att en utredning skulle tillsättas i
syfte att ytterligare minska spännvidden
mellan ortsgrupperna. I motsats mot det -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

ta beslut innebär uppgörelsen en ökad
spännvidd. Härigenom kommer de statsanställda
i de lägre dyrortsgrupperna att
underkompenseras i förhållande till de
högre ortsgrupperna. De ökade lönerna
i de högre ortsgrupperna har således
delvis hämtats från underkompensation

1 de lägre grupperna. Att detta skapat
missnöje i dessa grupper är därför förklarligt.

Mest missgynnad har likväl den kvinnliga
personalen blivit. Flera talare har
ju påvisat detta, och då vi tidigare framfört
motioner om likalönsprincipen och
även gjort en hemställan i år om omedelbara
åtgärder beträffande kvinnolönerna,
kan jag inte undvika att säga några
ord också därom.

Inte mindre än 68 000 kvinnor har
anställning i statstjänst. Det stora flertalet
av dessa är placerade i nuvarande
löneplan 1, endast sex kvinnor finns i
löneplan 2, d. v. s. i lönpelanen för chefstjänstemän,
vilkas antal är omkring

2 000. Ser man på den kvinnliga lönegradsplaceringen
i övrigt, finner man
inte mindre än 53 procent eller cirka
36 700 kvinnor i lönegraderna 1—9. Tar
man däremot den tjugonde lönegraden
och högre grader finner man där endast
sex procent kvinnor.

Nog tycker man att större hänsyn borde
ha tagits till detta kvinnornas löneläge
i den nya löneuppgörelsen. Den löneförhöjning,
som kommit kvinnorna till
del, är mycket blygsam. I de två lägsta
grupperna av kvinnliga befattningshavare,
nämligen de stora grupperna av kontorsbiträden,
telefonister m. fl., har således
lönen höjts med endast 2,2—4,7
procent i ortsgrupp 2 och i ortsgrupp 3
med mellan 3,7 och 6,1 procent. Dessa
höjningar blir, i kronor räknat, i ortsgrupp
2 mellan 14 och 35 kronor och
i ortsgrupp 3 mellan 24 och 27 kronor
per månad. En sådan blygsam förhöjning
av kvinnornas mycket låga löner måste
betraktas som helt otillräcklig och stämmer
dåligt med talet om kvinnornas likställighet
med männen i lönehänseende.
Att kvinnorna opponerat sig däremot såväl
på möten som på annat sätt, kan man
mycket väl förstå.

Men även de manliga befattningshavarna
i de två lägsta ortsgrupperna har endast
till ringa del blivit kompenserade
i förhållande tlil den eftersläpning, som
drabbat dem. Över hälften av statens
220 000 befattningshavare, som befinner
sig i de lägsta ortsgrupperna, får betraktas
som underkompenserad. Det är ganska
förklarligt att dessa känner sig missgynnade.
Det riktiga hade varit att man
tagit hänsyn till den underbetalning, som
de redan är utsatta för, och ökat lönerna
i förhållande därtill.

Vi kan inte heller dela den uppfattning,
som framföres i bondeförbundsreservationen
och som går ut på att hela
uppgörelsen underkänns och att nya förhandlingar
skall upptas för att inom en
obestämd framtid leda till ett beslut. Detta
skulle naturligtvis i sin tur medverka
till att statstjänstemännen ännu en
lång tid fick behålla det dåliga löneläge
som de har. Vi kan således inte vara
med om att kullkasta det förslag som nu
har framlagts och som skulle begränsas
till ramen av 200 miljoner kronor. Vi delar
uppfattningen att en lönejustering
bör ske inom ramen för 12-procentsregeln,
men en sådan omfördelning av lönerna
skulle inte ske på det viset, att
man reducerade lönerna i den högsta
ortsgruppen, utan tvärtom så att denna
skulle bli den bas på vilken övriga löner
skulle uträknas.

Senast förra året förelåg från vår sida
en motion härom, och riksdagen beslöt
då också begära en utredning. Denna har
nu även tillsatts. Vi har därför i motionerna
78 i första kammaren och 89 i
andra kammaren framfört en annan linje
än redan berörda. Vi anser inte att
den uppgörelse, som träffats, skall stjälpas
och därför har vi också inom en i
uppgörelsen utökad ekonomisk ram begärt
en justering av lönerna för de lägsta
lönegrupperna. Vi föreslår att riksdagen
vidhåller sitt beslut om den 12-procentiga
spännvidden i fråga om ortsgrupperna
samt att en omräkning sker på
denna grundval men med utgångspunkt
från de överenskomna lönerna i femte
ortsgruppen. En sådan omräkning skulle
innebära att statstjänarna i de lägre orts -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision for statstjänsteman m. m.

grupperna skulle erhålla ej obetydliga
förbättringar av sina löner. Jag förutsätter
att någon invändning mot ett sådant
förfaringssätt, som betyder ett bättre löneläge
för de anställda, inte heller skulle
resas från dessas sida.

Yad statsrådet Lindholm här har yttrat
i sin skildring av uppgörelsen har inte
rubbat min uppfattning i denna fråga.
I den träffade preliminära uppgörelsen
om löneplansrevision har man ju utgått
från att den eftersläpning i fråga om lönerna
som drabbat de statsanställda i
förhållande till den öppna marknaden
skall utjämnas. Så har inte blivit fallet,
i synnerhet inte för dem, som befinner
sig i de lägsta ortsgrupperna, samt för
den kvinnliga personalen. Utskottet har
med hänvisning till den träffade uppgörlesen
avstyrkt yrkandena i motionerna.
Något bemötande utöver detta har inte
utskottet gjort beträffande de förslag som
vi har framfört i motionerna.

Rörande kvinnorna föreslår vi i våra
motioner att riksdagen redan nu beslutar
skriva till Kungl. Maj:t och anhålla om
förslag till innevarande års riksdag i
syfte att bereda de kvinnliga befattningshavarna
i statstjänst bättre villkor. Beträffande
förslagen i övrigt hemställer
jag att under punkterna B och C i utskottets
förslag få yrka bifall till yrkandena
i motionerna 78 i första kammaren och
89 i andra kammaren.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Likalönsprincipen fastslogs
som en rättvis och billig norm för
lönesättning för 32 år sedan. Ännu i denna
dag är den för flertalet kvinnliga befattningshavare
bara en fin princip. Arbetsgivarna
— enskilda såväl som staten
— hänvisar till bestående skillnader
i löneläget på ömse håll. Vi bevittnar en
verklig balansgång mellan det uttalade
rättfärdighetsintresset och likgiltigheten.
Så länge man klarar den balansgången,
får tydligen den demokratiskt riktiga
principen om lika lön för likvärdigt arbete
förbli en platonisk deklaration.

Kallsinnigheten på den privata sidan

4 Första kammarens protokoll i957. Nr 6

får många förklaringar. Det talas om
kvinnornas korta s. k. industriella livslängd
och om kvinnornas höga bortovaroprocent.
Tillsyn av sjuka barn, vilken
som bekant ofta ligger bakom kvinnornas
höga bortovaro, sammanhänger
med saker och ting som man annars betraktar
som en mammas självklara skyldighet,
men som för henne blir en svår
belastning i hennes egenskap av arbetskraft.
Ur företagens lönsamhetssynpunkt
är detta irrationella och negativa faktorer
som, menar man, måste ge utslag i
lönesättningen. Att det sedan från det
enskilda näringslivet kommer många
lockrop för att försöka beveka den
kvinnliga arbetskraften att ge sig ut i
produktionslivet är en helt annan historia.

För övrigt finns det massor av kvinnor,
ogifta och barnlösa, som med ett urverks
regelbundenhet sköter sitt arbete,
men det tar man ingen hänsyn till. Man
för ihop all kvinnlig arbetskraft. Med
ett streck utefter linjalen för man alla
ned till de lägre bottenlönegraderna på
grund av arbetsuppgifternas klassificering
värdemässigt sett. Denna klassificering
sker med en märklig enögdhet, som
endast registreras om uppgifterna är tilldelade
regelmässigt män eller kvinnor.

För staten, som driver en energisk, positiv
familjepolitik, kan väl inte gärna
mödrarnas handikapp i arbetslivet vara
något bärande motiv för att konservera
den orättvisa löneskillnaden mellan män
och kvinnor. Att många bland kvinnorna
har tyngande försörjningsuppgifter,
ja, ibland är ensamförsörjare, har sagts
här tidigare av fru Gärde Widemar. Nej,
motiven är väl i stället dels statsfinansiella,
dels hänförliga till principen, att det
närmast är arbetstagarsidans sak att driva
fram en sådan bär fråga. Ingen förnekar
att likalönens konsekventa genomförande
i statstjänst kan innebära betydande
utgiftsökningar. Men när vi i detta
hus har funnit, att saker och ting är
orättfärdiga, har vi brukat hitta utvägar.
Alla är för övrigt till freds med en
successiv utveckling, bara det är en utveckling
och en utveckling i rätt rikt -

50 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.
ning. Jag kan för min del inte tycka an -

nat an att de frågor, som fröken Andersson
ställde angående likalönebetänkandet
och dess öde, har fog för sig.

Det skall tacksamt erkännas, att kravet
på större rättvisa i fråga om kvinnolönerna
på senare tid har hävdats med
ökad kraft från arbetstagarsidans företrädare.
Statsrådet Lindholm sade, att
vid lönegradsplaceringen och de förhandlingar,
som har föregått den, organisationerna
själva gjort de avvägningar
som de funnit lämpliga och nödvändiga
i fråga om de olika önskemålens angelägenhetsgrad.
Jag tror visst att det
är så. Eftersom likalönefrågan är en kontroversiell,
svår fråga, har väl bestämda
ansatser att förverkliga principen
måst skjutas åt sidan för att man över
huvud taget skall nå något förhandlingsresultat.
Jag vågar tro, att det har skett av
tvång många gånger, men kanske också
på åtskilliga håll, därför att man har
tyckt att det är ganska bra som det är.

Säkerligen skulle det vara utmärkt, om
de löneanställda kvinnorna kunde sätta
större kraft bakom sina rättvisekrav genom
att energiskt öka sina egna fackliga
ansträngningar. Men deras möjligheter
i det stycket försvåras av deras
dubbelarbete. Kvinnorna har i detta sammanhang
inte chanser som är jämbördiga
med männens. Likställdhet i lönehänseende
finns, såsom också har sagts tidigare,
bland intellektuella yrkesutövare
både i privat och i statlig tjänst. Lärarlönerna
är ett exempel på det. Det
är inte tillfredsställande att staten som
arbetsgivare upprätthåller en vattendelare
mellan sina olika grupper av anställda,
den må formellt kunna avvisas,
men reellt finns den där, ty arbetets
värdering är den förutsättning som bestämmer
lönegradsplaceringen, och placeringen
sker med hänsyn till om arbetsuppgiften
regelmässigt utförs av män eller
kvinnor. Det kan inte gärna vara
annat än ohållbart.

Fru Gärde Widemar gav här några
exempel, och jag skulle från ett område,
där jag själv har någon liten erfarenhet,
kunna framföra ytterligare ett: en mycket
ung och, såvitt jag förstår, ganska

orutinerad person, som har hand om det
kamerala arbetet på en sjukvårdsinrättning,
är placerad i högre lönegrad än
den föreståndarinna, som har ansvar för
hela anstalten och den mänskliga omvården
av de intagna — det gäller i detta
fall handikappade barn — en något
underlig placering inbördes mellan de
två, enligt min uppfattning.

Utskottet avstyrker motionerna 304
och 376 med några få rader. Motiveringen
har vi sett förr. Det sägs, att detta
är ingen riksdagsfråga, utan en arbetsmarknadens
partfråga. En lagstiftning
för att genomföra likalönen för personer
inom statsförvaltningen har motionsvis
inte begärts. Jag för min del delar fullt
statsrådets mening om att det är lyckligt
att slå vakt om en fri arbetsmarknad
och en lönesättning grundad på fria
förhandlingar, men man kan sätta dit
ett litet »men»: alla vet att på den enskilda
arbetsmarknadens område har
varje liten lönejustering skett först i den
mån som arbetsgivarparten organisatoriskt
har funnit sig pressad till det av en
stark arbetstagarsida. Att man skulle behöva
ha precis samma mekanism, när
det gäller förbättringar och rättelse av
uppenbara orättfärdigheter inom det
statliga lönesystemet, är egentligen ganska
olustigt.

Motionärerna har rest ett utredningskrav
för att få klarhet om kostnaderna
i nuläget för likalönens sakliga tillämpning
för de statsanställda. Utskottet skriver,
att detta »i icke obetydlig utsträckning»
är en förhandlingsfråga. Jag instämmer
med fröken Andersson i att
det är en intressant nyansering i utskottets
sätt att skriva denna gång, och man
kan fråga sig: finns här en viss divergens
mellan herr statsrådet och utskottet?
När utskottet skriver »i viss utsträckning»,
menar väl utskottet, att staten
som part vid förhandlingsbordet ändå
kunde ta vissa initiativ för att föra
frågan framåt. En bestämd mening på
kvinnohåll, liksom likalönskommittén
tidigare, hävdar också, att riksdagen bör
ge impulser i den riktningen.

Som här tidigare har sagts, har staten
som arbetsgivare förpliktelser mot sina

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänsteman m. m.

egna. Man kan också tillägga, att den har
förpliktelser som vägröjare. Jag är för
min del väl medveten om frågans stora
räckvidd, framför allt ekonomiskt. Reservanternas
formulering borde ändå kunna
tillfredsställa även de myckel försiktiga.
Ett klarläggande av kostnadsfrågan
skulle vara välgörande. Om, när och hur
man sedan skall ta itu med att lösa frågan
för att få överensstämmelse mellan
svenska löneförhållanden för statens del
och den konvention, som Internationella
arbetsorganisationen antog för åtskilliga
år sedan, är i alla fall, även med riksdagens
bifall till reservation nr 6, en
öppen fråga.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med yrkande i denna sak.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Mannerskantz,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Staxäng in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; 3:o), av herr Bengtson,
att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet anförda,
med 1 b betecknade reservationen; samt
4:o), av herr Norling, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 78 och II: 89 i nu ifrågavarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition

antaga bifall till herr Mannerskantz yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr talmannen
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Bengtsons yrkande.

Herr Norling begärde likväl votering
om innehållet av denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten B i statsutskottets
utlåtande nr 14 antager bifall
till herr Bengtsons yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
herr Norlings yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 17.

Därjämte hade 47 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. grunderna för en löneplansrevision för statstjänstemän m. m.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten B i
statsutskottets utlåtande nr 14 antager
bifall till herr Mannerskantz yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Bengtsons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 38.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Mannerskantz
yrkande i ämnet.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 16.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten C

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionerna nr 78 i första kammaren
och 89 i andra kammaren.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna I: 78 och II:
89 i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten D

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2), i vars kläm liemställes,
att »riksdagen må, i anledning av
motionen II: 246, i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att frågan om ett riksdagens
löneråd, som skulle fortlöpande medverka
vid de statliga löneförhandlingarna,
bör i avvaktan på författningsutredningens
förslag erhålla en provisorisk lösning».

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på anta -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. grunderna för en löneplansrevision for statstjänsteman m. m.

gande av det förslag, som innefattades i
den av herr Staxäng m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Staxäng m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten E

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3 a), vari hemställes,
att Kungl. Maj :t, efter utredning av
dyrortskommittén och förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer,
måtte till nästa års riksdag framlägga
därav föranledda förslag.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Staxäng in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 a beteck -

nade reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna F—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 6).

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkt I.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannan enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson in.
fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Anslag till uppförande av fastigheter för utrikesrepresentationen m. m.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej -— 50.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till uppförande av fastigheter för
utrikesrepresentationen m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Inköp, uppförande och iståndsättande
av fastigheter för utrikesrepresentationen
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 2 465 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh (I: 250) och den andra inom andra
kammaren av herrar Magnusson i
Borås och Munktell (II: 333), hemställts,
att riksdagen måtte till Inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
465 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:250 och 11:333, till Inköp,
uppförande och iståndsättande av fastigheter
för utrikesrepresentationen för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 2 465 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Staxång, Nilsson i Göingegården och
Heckscher ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:250 och 11:333, till Inköp,
uppförande och iståndsättande av fastigheter
för utrikesrepresentationen för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 465 000 kronor.

Herr SVÄRD (li):

Herr talman! Vad Kungl. Maj:t på denna
punkt egentligen begär och utskottet
tillstyrker är att till Kungl. Maj:ts
och utrikesdepartementets förfogande
skall ställas ett rörelsekapital, som skall
göra det möjligt för departementet att,
då tillfälle därtill erbjudes, lösa eventuella
lokalfrågor.

I propositionen markeras, att frågan
har bedömts mot bakgrunden av det
statsfinansiella läget. Vi har gjort en bedömning
mot samma bakgrund och även
mot bakgrunden av det samhällsekonomiska
läget. Vår bedömning leder till att
vi inte anser oss kunna medverka till
att utrikesdepartementets rörelsemedel
för fastighetsförvärv utökas i sådan mån
som Kungl. Maj:t har föreslagit. Vi har
också funnit angeläget att i detta sammanhang
framhålla, att man måste se på
kostnaderna på ett måhända mer restriktivt
sätt nu än man tidigare gjort i dessa
sammanhang.

Under åberopande av dessa skäl anhåller
jag att få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson samt herrar
Staxäng, Nilsson i Göingegården och
Heckscher.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Statsutskottets första avdelning
har vid behandlingen av detta
ärende haft föredragningar av både vederbörande
i utrikesdepartementet och
byggnadsstyrelsen, som rekommenderat
de byggnadsprojekt, för vilka anslag här
avses.

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Anslag till uppförande av fastigheter för utrikesrepresentationen m. m.

Det har visat sig att man på många
håll ute bland beskickningarna kämpar
med stora lokalsvårigheter och detta
även när det gäller personalbostäder. På
en rad platser måste något göras för att
beskickningarna skall kunna fylla den
uppgift som de är avsedda för. I flera
fält förhyrs lokaler provisoriskt. Så sker
t. ex. i de beskickningsstäder, där det
nu närmast är aktuellt att få till stånd
nybyggnader för de svenska beskickningarnas
räkning, New Delhi, Tokio
och Rio de Janeiro. De lokaler, som
man där måste förhyra, är inte bundna
för viss tid utan kan, i varje fall i Rio
de Janeiro, sägas upp när som helst,
varigenom våra beskickningar löper risken
att bli hemlösa. Hyrorna för de nu
disponerade föga ändamålsenliga och
alltför trånga lokalerna är också mycket
betydande. I New Delhi betalas 202 000
kronor i hyra för de nuvarande otillfredsställande
lokalerna, i Tokio 132 000
kronor och i Rio de Janeiro 88 000 kronor.
Dessa hyror ter sig tillräckligt avskräckande
för att man skall kunna acceptera
byggnadsplanerna, även om
byggnadskostnaderna i dessa städer för
all del är mycket höga.

Herr Svärd använde uttrycket »rörelsekapital».
De medel som i detta sammanhang
kan sägas vara rörelsekapital
är väl de som är avsedda för Rio de
Janeiro, där man, som jag sade, har
otillfredsställande lokaler och svårt att
skaffa bostäder åt personalen. Man
tvingas också där betala höga hyror för
de utrymmen man nu förhyr. Sådana
här rörelsemedel, om man nu skall använda
det uttrycket, har riksdagen beviljat
under en följd av år. Riksdagen
bär gjort det under största enhällighet,
och erfarenheten har visat att det varit
till ekonomiskt gagn att ha sådana rörelsemedel
att tillgripa när tillfälle yppat
sig till en lämplig affär.

Det finns såvitt utskottet kunnat finna
ingen anledning att nu gå ifrån denna
ordning, som alltså redan tillämpats
sedan några år tillbaka. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Diskussionen gäller inte
principen att medel skall ställas till förfogande
för utrikesdepartementet och
byggnadsstyrelsen för att dessa institutioner
på rationellt sätt skall kunna lösa
sina byggnadsfrågor i olika delar av
världen, ty om den principen är vi överens.
Diskussionen gäller inte heller det
i och för sig önskvärda i att man rustar
upp vårt bestånd av beskickningshus
och ambassadbyggnader. Om den
saken är vi nämligen också i princip
överens. Vad vi här diskuterar är frågan,
huruvida man mot bakgrunden av
det faktum, att man för alla andra former
av byggnadsverksamhet — bostadsbyggande,
företagens utveckling och utvidgning,
kommunernas investeringar
etc. —- med olika medel har genomfört
en hård restriktivitet, nu kan vara med
om att öka rörelsemedlen under denna
punkt i den omfattning som Kungl. Maj:t
bär tänkt sig.

Herr Gillström och jag har olika meningar
i den frågan, och det är alltså
den saken som en eventuell diskussion
kan gälla.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Utöver vad den siste
ärade talaren här anfört skulle jag vilja
framföra en liten synpunkt. Det är, att
om kammaren skulle bifalla reservationen,
skulle det bli tillfälle att utarbeta
nya och mindre storvulna planer för
vissa beskickningshus, framför allt för
det i New Delhi. Jag har samtalat med
framstående representanter för den
svenska exportindustrien och med andra,
som väl känner till våra beskickningar
och deras status i olika länder,
och de säger att det är onödigt att slå
sig på en så storartad byggnad som den
som där är planlagd. Ett uppskov borde
diirför kunna användas för att få fram
mindre kostnadskrävande och för vårt
lands storlek bättre avpassade beskickningsbyggnader.
Vi behöver inte uppträda
på samma sätt som stormakterna och
försöka överglänsa andra stater i fråga

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Anslag till inventarier för vissa beskickningar m. m.

om magnifika representationsbyggnader.
Jag tror det väcker lika stor respekt, om
vi utvecklar ekonomisk klokhet och en
viss sparsamhet även på detta område.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara gentemot
herr Mannerskantz säga, att det inte alls
är fråga om att konkurrera med stormakternas
byggnader. Jag erkänner gärna
att byggnadskostnaderna är oerhört
stora, men det är ett faktum att man i
dessa länder har efter våra förhållanden
helt abnorma kostnader. Vad beträffar
New Delhi befinner vi oss i ett
tvångsläge därför att indiska regeringen
hänvisar främmande beskickningar till
ett visst område, där de får tillfälle att
bygga, sedan de har köpt tomter där.
Sedan sägs de upp från de av indiska staten
förhyrda bostäderna, så att de pressas
att bygga själva. Detta bygge var anmält
redan vid förra årets riksdag, och
det var upptaget i statsutskottets utlåtande
då, vilket belopp det gällde. Tomten
förvärvades redan 1954, och jag tror att
det sagda håller streck. Kanske de sagesmän
som herr Mannerskantz talat
med inte hade så noga reda på alla de
många ändamål, som denna byggnad
skall avse.

Vad beträffar herr Svärds resonemang
kan jag säga, att det är klart att man på
varje särskild punkt kan resa frågan, om
förslaget står i proportion till våra anslag
på andra områden. Men då är det
nog mera önskvärt att ta upp debatten i
ett större sammanhang än att fråga sig
om det just här är en lagom kostnad för
byggnader för utrikesrepresentationen.
Jag tror inte att man med fördel kan
föra en diskussion på en så begränsad
punkt med de allmänna sparsamhetsprinciperna
som bakgrund.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag har bara den reflexionen
att göra, att skall man över huvud
taget föra ett principiellt avvägningsresonemang,
som kan ha någon me -

ning, så kan man inte nöja sig med att
föra det i största allmänhet, utan man
måste konkretisera det. Man måste tilllämpa
sina principer på konkreta punkter.
Jag är naturligtvis förtvivlad över
att det i detta sammanhang har råkat bli
just utrikesdepartementet, som kommit
i fråga, men jag kan lugna hans excellens
med att samma resonemang kommer
att från vår sida framföras på alla
de punkter, där vi anser att ytterligare
restriktivitet är möjlig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till inventarier för vissa beskickningar
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Inventarier för vissa beskickningar,
delegationer och konsulat för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
I: 169 herr Mannerskantz och II:

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Ang. stat för statens allmänna fastighetsfond

202 av herrar Edlund och östlund, hemställts
utom annat att riksdagen måtte
avslå det av Kungl. Maj:t äskade anslaget
till inventarier för vissa beskickningar,
delegationer och konsulat.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 169 och II: 202,
såvitt nu vore i fråga, till Inventarier
för vissa beskickningar, delegationer
och konsulat för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:169 och 11:202, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
medelsanvisning till inventarier för vissa
beskickningar, delegationer och konsulat.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Trots att utskottets recit
på den här punkten förefaller att vara
avfattad på någon sorts code, kan jag begränsa
mig till att under hänvisning till
samma principiella motivering som den,
som jag nyss anförde, yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen, avgiven
av fröken Andersson samt herrar
Staxäng, Nilsson i Göingegården och
Heckscher.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall til! samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 4—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. stat för statens allmänna fastighetsfond Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1957/58, jämte i ämnet väckta motioner.

I bilaga 21 till innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1957, föreslagit riksdagen
godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1957/
58.

I berörda förslag hade under utgifter
bland annat upptagits ett belopp av
24 577 000 kronor till reparations- och
underhållskostnader samt under inkomster
bland annat ett belopp av 56 988 000
kronor, utgörande beräknad ersättning
för till statsmyndigheter upplåtna lokaler.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (1:264)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Tumhult m. fl. (II:
368), i vilka hemställts om en nedskärning
av den i staten för statens allmänna
fastighetsfond upptagna utgiftsposten

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. stat för statens allmänna fastighetsfond

till Reparations- och underhållskostnader
m. m. med tillhopa 2 555 000 kronor
samt om en nedräkning av den i
samma stat upptagna inkomstposten till
Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna
lokaler med samma belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 264 och II: 368, godkänna ett
utlåtandet bilagt förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1957/58.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:264 och 11:368, godkänna det
utlåtandet bilagda förslaget till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1957/58 med de ändringar som
däri föranleddes av de i motionerna
framställda yrkandena.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

På s. 4, 5 och 6 i utlåtandet finns
långa förteckningar på de olika poster,
där reduktioner enligt reservanternas
mening kan göras. Det rör sig här framför
allt om reparations- och underhållsarbeten
litet varstans.

Jag vill, herr talman, först och främst
säga att man naturligtvis alltid kan uppskjuta
några arbeten något år eller göra
en eller annan sak litet mindre grundligt.
Inom det enskilda näringslivet, där
man ju får betala investeringsavgift på
det mesta av sådana bär arbeten, tvingas
man att uppskjuta många sådana arbeten
som i och för sig kan vara lämpliga
att göra, fastän det å andra sidan
inte uppstår några allvarliga olägenheter,
om man väntar med dem ett eller
annat år.

Jag skulle dessutom vilja framföra en

annan synpunkt. Ryggnadsstyrelsen har
numera fått sig anförtrodd en allt större
volym av sådana här arbeten, spridda
över hela landet. Även om byggnadsstyrelsen
i sig själv har en god organisation
och skickliga ämbetsmän, kan man
ändå sätta i fråga, om styrelsen på ett
verkligt effektivt och påpassligt sätt kan
verkställa alla de otaliga arbeten runt om
i vårt land som behöver göras. Det kan
väl ifrågasättas, om man inte borde återgå
till att låta vederbörande institutioner
på de olika orterna sköta om i varje
fall de mindre reparationsarbetena. Jag
tror att det vore mycket fördelaktigt.
Dels kunde de då kanske bli gjorda utan
alltför stor omgång, dels är jag ganska
säker på att det många gånger kunde ske
till mycket lägre kostnad än om arbetena
skall administreras centralt från byggnadsstyrelsen
här uppe.

Jag vill bara anföra detta till dagens
protokoll när vi nu behandlar frågan
om allmänna fastighetsfonden. Det var
närmast för att yrka bifall till reservationen
som jag begärde ordet, men jag
har ansett att den tanken, att byggnadsstyrelsen
borde avlastas i varje fall ansvaret
för sådana arbeten som ligger
utanför dess naturliga område, de större
arbetena och sådana som är koncentrerade
till huvudstaden, är värd att
övervägas.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Statsutskottets fjärde avdelning,
som behandlat detta ärende, har
kunnat konstatera att vad gäller såväl
innevarande år som det nästkommande
har Kungl. Maj:t i rätt väsentlig grad
prutat på vederbörande myndigheters
äskanden. Vi har därför kommit fram
till den slutsatsen att det knappast är
möjligt att ytterligare begränsa dessa av
Kungl. Maj:t här föreslagna medel. Anslagen
skall ju användas till underhåll
och reparationer av statens fastigheter,
och det kan ju inte vara rimligt att, man
vågar väl säga schablonmässigt, skära
ned den av Kungl. Maj:t för ändamålet
under nästa år föreslagna anslagshöjningen
med ungefär hälften. Jag tror för

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

min del, att det är en mycket dålig affär
att inte väl underhålla och reparera fastigheterna,
liksom det blir dyrt för framtiden
att uppskjuta sådana nödvändiga
arbeten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Precis samma resonemang,
herr Johansson, kan alla näringsföretag
i detta land föra, men möjligheten
att handla så klokt förmenas dem, och jag
för min del anser att man bör eftersträva
en något så när likartad fördelning
på de olika sektorerna här i landet, det
allmänna, det kommunala och det enskilda
näringslivet.

Därutöver skulle jag vilja säga, att riksdagen
av i dag kanske något mera borde
göra på samma sätt som riksdagen förr
i världen, då departementscheferna fick
vara ytterligt tacksamma när de lyckades
vinna bifall till ett äskande. De fick
ofta finna sig i att riksdagen kalfatrade
deras förslag och beslutade prutningar
i beloppen, som hade den välgörande effekten
att departementscheferna fick ägna
större omsikt åt hur de olika åtgärderna
verkställdes, något som i sin tur
gjorde att pengarna räckte bättre. Jag
tror inte det är ohälsosamt, att riksdagen
förfar något så när restriktivt också
i sådana här avseenden.

Även om det i övrigt inte är oriktigt
vad herr Johansson sade, tror jag därför
att det inte är tillräckligt riktigt — man
bör lägga till också det jag nu har sagt,
så blir det sammanlagt bättre.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter; och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposdion
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (1:258) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
m. fl. (II: 305), hade hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte besluta, att
repetitionsövningarna skulle inställas
under budgetåret 1957/58.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

»Vid sin behandling föregående år av
Kungl. Maj :ts då föreliggande förslag om
inställande av repetitionsövningarna under
budgetåret 1956/57 uttalade utskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 42, att utskottet icke ville motsätta
sig förslaget men att utskottet bestämt
förutsatte, att anordningen i fråga
vore att betrakta som en engångsåtgärd.
Under erinran härom avstyrker utskottet
de nu föreliggande motionerna.

Utskottet hemställer, att motionerna
1:258 och 11:305, såvitt nu är i fråga,
icke må av riksdagen bifallas.»

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson, Åkerström och Petterson
i Degerfors, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När riksdagen förra året
beslöt att inställa repetitionsövningarna,
så hälsades det beslutet med mycket stor

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om inställande av repetitionsövningarna
tillfredsställelse bland breda folkskikt
här i landet. Man såg i det ett tecken på
att regering och riksdag önskade åstadkomma
åtminstone en viss besparing på
de militära utgifterna. Det var också en
tämligen stark opinion i riksdagen för
att en liknande åtgärd skulle vidtagas
detta år; jag erinrar om att i andra kammaren
närmare hundra ledamöter röstade
emot att riksdagen skulle godkänna
utskottets skrivning, att åtgärden var endast
en engångsföreteelse.

Från det parti jag representerar har
vi velat hålla tillbaka de militära utgifterna
och förordat en besparingslinje
även detta år. Vi har alltså föreslagit att
repetitionsövningarna skall inställas, vidare
har vi förordat en besparing med
245 miljoner i fråga om materielanskaffning
och dessutom en nedskärning av beställningsbemyndigandena
med 255 miljoner
kronor. Tillsammans gör detta
drygt en halv miljard, som vi anser att
man utan förfång för krigsmakten skall
kunna spara.

Nu har utskottet ryckt ut en av frågorna,
nämligen den om repetitionsövningarna,
och yrkar med hänvisning till fjolårets
riksdagsbeslut avslag på motionen.
Jag vill då erinra om att utskottsmajoriteten
i fjol också i denna kammare förklarade,
att beslutets utformning vid det
tillfället inte skulle ha betydelse för riksdagens
övervägande vid en senare tidpunkt.
Vad som den gången befarades av
reservanterna och motionärerna har alltså
nu besannats, eftersom utskottet säger
att fjolårsbeslutet endast innebar en engångsåtgärd.

Från vår sida vidhåller vi emellertid
samma ståndpunkt som vi hade förra
året. Vi anser inte att det allmänna politiska
läget i världen är sådant, att repetitionsövningar
behöver äga rum. Fn
viss skärpning i de internationella relationerna
har visserligen inträffat, men
någon överhängande krigsfara existerar
ju inte, och hur det går för krigsanstiftare
har vi fått ett tydligt bevis för genom
nederlaget i Egypten.

Till dem som nu vill hålla högsta möjliga
beredskap och som i tal och skrift
påstår att vårt utrikespolitiska läge är

under budgetåret 1957/58
synnerligen allvarligt, skulle jag bara vilja
ställa en enkel fråga: Var finns då fienden?
Mot vem är det vi rustar, vilken
stat är det som hotar det fredliga Sverige?
Om man inte kan besvara den frågan
konkret, så vill jag vidhålla att den
väldiga miljardrullningen till militära
ändamål, som vi håller på med och som
för närvarande uppgår till 2,5 miljarder,
om man tar hänsyn även till kapitalbudgeten
och andra saker, att detta slöseri
icke har berättigande i nuvarande läge.

Dessutom finns flera andra skäl som
talar för att man skall visa återhållsamhet
i de militära anslagen. Hela vår försvarsfråga
ligger ju under utredning, och
det är många fakta som pekar på nödvändigheten
av en radikal omgestalning
av hela vår försvarsorganisation. Även
det borde, tycker jag, mana till besinning
när det gäller sådana här anslag Vi bör
komma ihåg, att det är folkets medel vi
har att handskas med.

Därtill kommer det ekonomiska läge
som vi har, ett läge som kännetecknas
av en stagnerande industriproduktion
och starka inflationstendenser. Man talar
i den situationen om nödvändigheten
av sparsamhet med statens medel, och
vi har nyligen i ett föregående ärende
hört hur högerpartiets representanter
också när det gäller mycket blygsamma
statliga utgifter pläderar för sparsamhet.
Men när det gäller det militära
tycks man från det hållet inte ha några
som helst böjelser för sparsamhet.

Vi måste också ta hänsyn till att för
dem, som nu blir inkallade, betyder det
en ganska svår ekonomisk belastning.
Det gäller ju här ett antal på 80 000 till
90 000 människor, och man måste väl
förstå att den månad, som de tvingas att
tillbringa på militärförläggningarna, inte
bara betyder att värdefull arbetskraft
dragés bort från produktionen utan att
även deras arbetslön, som väl i runt tal
kan uppskattas till 75 å 80 miljoner kronor,
går förlorad.

Jag kan, herr talman, inte finna några
sakliga skäl som talar för utskottets
ståndpunkt, och jag ber därför att få
yrka bifall till motion nr 258 i denna
kammare.

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När jag kommer att rösta
för bifall till den motion, som i föreliggande
utskottsutlåtande avstyrkes, så
iir det icke i glädje över att det kommunistiska
partiet i vårt land är i färd med
att avmagnetisera sig när det gäller tron
på idealstatens förehavanden eller dess
inställning till försvarsfrågan, utan det
är mera med anledning av att jag anser,
att samma förhållanden råder i detta
land i år som de som var motivet för
riksdagens ställningstagande under föregående
år. Så mycket mer blir jag
styrkt i den tron därför att försvarsministerns
och regeringens ställningstagande
i försvarsfrågan detta år bär utsatts
för en ganska skarp kritik, inte enbart
från överbefälhavarens sida utan
även från cheferna för de olika försvarsgrenarna.
Jag tycker därför det är rikligt
att ge en blomma till regeringen, som
trots detta tryck har försökt visa återhållsamhet
när det gäller försvarskostnaderna.

Det är statsutskottets motivering i föreliggande
utskottsutlåtande, som gör att
man ställer sig frågande. Utskottet hänvisar
till fjolårets deklaration från utskottets
sida och har tydligen i år inte
ansett sig ha anledning att sakligt pröva
en framställning, som mynnar ut i
en rekommendation att även i år inställa
repetitionsövningarna.

Jag har fortfarande den bestämda uppfattningen,
att försvarsfrågans kostnader
ganska snart kommer att tvinga oss till
väsentliga besparingar. Jag hoppas ju
nu att herrar Mannerskantz och Svärd
skall fylka sig kring vår ståndpunkt och
rekommendera denna besparing, ty i
detta fall sparas väsentligt mycket mer
än på de punkter, där herrarna tidigare
i dag rekommenderat besparingar.

Personligen tror jag inte för vårt lands
del på ett försvar, som är så organiserat
som det vi har. Jag tror på partisanarmén.
Vi kan inte försvara oss med masskolonner
— den saken iir jag övertygad
om och jag har tidigare här i kammaren
deklarerat den ståndpunkten — utan
jag tror att det enda sätt på vilket en
stat av vår storlek kan försvara sig är

genom en partisanarmé. Men en sådan
skapar man inte genom repetitionsövningar.

Jag kommer, herr talman, att rösta för
bifall till den motion, som föreligger
från kommunistiskt håll i denna sak.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det finns knappast någon
anledning att i detta sammanhang ta
upp en försvarsdebatt, något som både
herr öhman och herr Svedberg gjort
vissa försök till.

Såsom alla känner till, ingår repelitionsövningarna
såsom ett mycket viktigt
led i vår försvarsorganisation. Om
man skall inställa repetitionsövningarna,
gör man ett ingrepp som minskar vår
försvarskraft. Det var väl därför som
många var synnerligen tveksamma inför
förslaget att repetitionsövningarna
skulle inställas under förra året, men
man gick med på det under förutsättning
att det var fråga om en engångsföreteelse.
Skulle man inställa repetitionsövningarna
år från år, skulle det
innebära en synnerligen stor försämring
av vår försvarsstyrka.

Det försäkrades visserligen här alldeles
nyss av herr öhman, att någon överhängande
fara för krig inte nu förelåg,
men jag tror knappast att riksdagen med
anledning av dessa herr öhmans försäkringar
skulle vara villig att inställa repetitionsövningarna
i år. Jag tror därför
att det finns all anledning att avslå
de föreliggande motionerna.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

62 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957

Anslag till nybyggnad för konstfackskolan Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till nybyggnad
för konstfackskolan jämte i ämnet
väckta motioner.

I den till riksdagen avlåtna propositionen
nr 2 hade Kungl. Maj:t (bilaga 13,
punkt 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1957) föreslagit riksdagen att
till Nybyggnad för konstfackskolan å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i innevarande
års statsverksproposition beträffande
kapitalbudgeten (bilaga 29, punkt 20 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att till Nybyggnad
för konstfackskolan för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels tre likalydande motioner, nämligen
motionerna I: 116 av herr Arrhén,
II: 147 av herr Hedin m. fl. samt II: 322
av herr Magnusson i Tumhult m. fl. i vilka
hemställts, att riksdagen måtte avslå i
Kungl. Maj :ts proposition nr 2 under kapitalinvesteringar,
ecklesiastikdepartementet,
III Statens allmänna fastighetsfond,
punkt 26, gjorda hemställan om
investeringsanslag av 5 000 000 kronor
på tilläggsstat II för budgetåret 1956/57
till nybyggnad för konstfackskolan;

dels ock motionen 11:212 av herr Nilsson
i Bästekille, i vilken hemställts, att
riksdagen under punkt 20 på kapitalbudgeten
för ecklesiastikdepartementet måtte
anvisa ett reservationsanslag av
1 300 000 kronor för budgetåret 1957/58
till nybyggnad av konstfackskolan.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 116, II:
147 och II: 322, till Nybyggnad för konstfackskolan
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen 11:212, till
Nybyggnad för konstfackskolan för budgetåret
1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 116,
11:147 och 11:322 avslå Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/
57 till Nybyggnad för konstfackskolan;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 212
till Nybyggnad för konstfackskolan för
budgetåret 1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 1 300 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag tillåter mig endast
fästa kammarens uppmärksamhet på det
förhållandet, att vi under vårsessionens
sista skede hade anledning att sysselsätta
oss med detta ämne. Det motsatsförhållande,
som då uppstod, berodde på
om det skulle beviljas ett lägre eller ett
högre anslagsbelopp. Vi gav vid detta
tillfälle en utförlig motivering för att
klokheten syntes tala för att bevilja det
lägre beloppet. Jag skall emellertid inte
upprepa denna argumentering, då den
bör vara i färskt minne.

Den ståndpunkt, som nu återfinnes i
reservationen vid detta utlåtande, anknyter
till resonemanget i våras och är
en ren följd av den uppfattning, som jag
själv och mitt parti den gången omfattade.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa korta ord få förorda bifall till reservationen.

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi hade under fjolårets
riksdag en längre överläggning om nybyggnaden
för konstfackskolan, och utskottet
fick då en ganska klar bild av
det hela. Vad som föreslagits i år är endast
en följd av fjolårets beslut. Utöver
detta har jag ingenting att tillägga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1957 skall utgå.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen besluta, att
skogsvårdsavgift enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1957 utgå
med en och en halv promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
angick det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1957 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit en vid
riksdagens början väckt motion, II: 460,
av herr Wachtmeistcr, vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) besluta att skogsvårdsavgiften skulle
utgå efter ett promilletal av 1/2; samt

b) uppdraga åt Kungl. Maj:t att för
1958 års riksdag framlägga förslag angående
skogsvårdsavgiftens etappvisa avskaffande.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående skogsvårdsavgiften
samt med avslag å motionen II:
460 av herr Wachtmeister besluta, att
skogsvårdsavgift enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1957 utgå
med en och en halv promille.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Hagberg och Magnusson
i Borås ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

dels i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften samt
med avslag i detta avseende å motionen
II: 460 av herr Wachtmeister besluta, att
skogsvårdsavgift enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1957 utgå
med en och en halv promille,

dels i anledning av motionen 11:460
av herr Wachtmeister besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning rörande frågan om skogsvårdsavgiftens
etappvisa avskaffande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Detta spörsmål är ju en
gammal bekant för kammaren. Vid flera
tillfällen under senare år har frågan
om skogsvårdsavgiftens avskaffande varit
uppe till dryftning. Erinringar mot
detta avgiftsuttagande har framförts från
skilda håll. Det principiella huvudargumentet
har varit att skogsvårdsavgiften
är att betrakta som en objektskatt och
sålunda knappast hör hemma i vårt skattesystem.
Argumentationen har sålunda
legat på samma plan som den, som under
inånga år förts emot fastighetsbeskattningen,
som även den är en objektskatt.

Arbetet på att få bort fastighetsbeskattningen
har ju så småningom efter
åtskilliga motgångar lett till resultat.
Som kammarens ledamöter kommer
ihåg, fattade riksdagen 1953 beslut om
fastighetsbeskattningens successiva av -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957
veckling, och i den proposition, som
lämnades i fredags — nr 71 — inbjuder
Kungl. Maj :t riksdagen att ta ytterligare
ett steg på vägen mot fastighetsbeskattningens
avskaffande genom att
sänka repartitionstalet från 4 till 2,5.
Detta innebär ju en utveckling, som ur
min synpunkt är ägnad att hälsas med
tillfredsställelse.

Såvitt jag förstår, bjuder emellertid
logiken att kammaren och riksdagen
vandrar samma väg, när det gäller skogsvårdsavgiften.
Ilar man den uppfattningen,
att fastighetsskatten är en objektskatt
och att den därför av principiella
skäl bör avskaffas, bör man också hävda
samma uppfattning när det gäller skogsvårdsavgiften.

Nu har dessutom tillkommit en omständighet,
som ytterligare aktualiserar
denna angelägenhet. Jag syftar, som
kammarens ledamöter förstår, på den
avsevärda höjningen av taxeringsvärdena,
icke minst för skogsfastigheterna,
som vi nu står inför. När bevillningsutskottet
för någon tid sedan behandlade
denna fråga, var det inte alldeles klart
hur stor denna höjning av taxeringsvärdena
komme att bli. Man hade på känn,
att den skulle bli betydande, men man
vågade icke fixera någon siffra vid det
tillfället. Nu har emellertid Kungl. Maj :t
genom finansministern försett kamrarna
och riksdagen med ett — det vågar
jag utgå ifrån — fylligt och vederhäftigt
material i den proposition nr 71, som
jag talade om för ett ögonblick sedan.
Där förmäles nämligen bl. a. att för
särskilda grupper av fastigheter, framför
allt skogsfastigheter, räknar man med
taxeringshöjningar om 100 procent eller
däröver. Vi hade, som sagt, inom utskottet
på känn, att man skulle komma
upp till ett högt tal, men man var inte
alldeles säker på att siffran skulle bli
så hög som Kungl. Maj:t nu själv tillkännager
i propositionen. Om man alltså
bibehåller skogsvårdsavgiftens promilletal
oförändrat för 1958 och i fortsättningen,
betyder det ju att skogsägarna
måste utgöra dubbelt så stor avgift
som nu utgår, eftersom taxeringsvärdena
kommer att stiga med — enligt

Kungl. Maj:ts proposition — 100 procent
eller däröver.

Jag skulle vilja peka på ytterligare en
omständighet. Finansministern liksom
också andra ledamöter av statsrådet har
på senare tid gång på gång understrukit,
att denna väsentliga höjning av taxeringsvärdena,
inte bara för skogsfastigheter
utan för fastigheter över huvud
taget, inte får leda till motsvarande höjning
i beskattningen. Den proposition,
som lämnades i fredags, är ju ett vittnesbörd
om att man i varje fall i viss
utsträckning kommer att infria detta löfte.
Vid sådant förhållande synes det mig
ganska angeläget att Kungl. Maj:t förfar
på samma sätt beträffande skogsvårdsavgiften.
Ty sker inte en väsentlig nedsättning
av densamma, blir ju en följd
av skogsvärdenas utomordentligt starka
stegring enligt den nya taxeringen, att
beskattningen därvidlag blir oerhört
mycket mer tyngande än hittills —- den
kommer som jag för ett ögonblick sedan
underströk att bli dubbelt så stor.

Vad nu den föreliggande motionen beträffar
har vi reservanter inte ansett oss
kunna helt godta densamma. Den går ju
ut på att promilletalet skulle reduceras
till 0,5 för 1957. Det tycker vi inte är
alldeles rimligt. Däremot menar vi, att
man står på fast mark, om man mot bakgrunden
av de fördubblade taxeringsvärden,
som träder i kraft nästa år,
kräver en successiv avveckling av denna
beskattning. Vi menar att en konsekvens
av finansministerns egna uttalanden
om att de höjda taxeringsvärdena
inte får leda till höjd beskattning måste
vara, att promilletalet i motsvarande
grad sänkes.

Vi har alltså inte någon från utskottsmajoriteten
avvikande mening, när det
gäller promilletalet för 1957. Meningarna
går isär, när det gäller agerandet
för framtiden. Vi menar — jag har redan
antytt våra motiv och vår principiella
inställning — att frågan om denna
beskattningsforms fortbestånd bör göras
till föremål för omprövning. Vi gör det
i den förhoppningen, att denna omprövning
skall leda till samma resultat som
den omprövning riksdagen så småning -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

om beslöt sig för i fråga om fastighetsbeskattningen.
Vår reservation utmynnar
sålunda dels i att vi ger till känna
samma uppfattning som majoriteten beträffande
skogsvårdsavgiften för 1957,
dels i en hemställan om en skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning om skogsvårdsavgiftens
etappvisa avskaffande.

Med dessa ord hemställer jag om bifall
till den reservation, som är fogad
till betänkandet av herr Magnusson i
Borås och undertecknad.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När man på sin tid införde
skogsvårdsavgiften, var det ju för
att man därigenom skulle få ett underlag
för skogsvårdande åtgärder, som skulle
stödjas av staten. Vid beräkningen av
skogsvårdsavgiften gick man ut ifrån att
staten skulle bidraga med en tredjedel
och att skogsvårdsavgiften skulle svara
för återstående två tredjedelar.

Hur har utvecklingen blivit? Jo, utvecklingen
har blivit den, att de skogsvårdande
åtgärderna från statens och
skogsvårdsstyrelsernas sida undan för
undan ökat i omfång och att statens bidrag
undan för undan har ökat. Medan
skogsvårdsavgiften från början skulle
täcka två tredjedelar, alltså över 66 procent,
så täcker den för närvarande bara
44 procent. De utgifter som kommer på
anslagsposten går till ungefär 18 miljoner
kronor, medan skogsvårdsavgiften
ger 8 miljoner.

Nu är det ju riktigt som motionären
har sagt — och det är lika riktigt när det
kommer i reservantens mun -— att det
blir en ökning av taxeringsvärdena på
skogen i år, men detta kommer inte att
gälla för avgiftsuttaget under nästa år,
utan det gäller först därefter. Om skogen
taxeras upp med ungefär 100 procent
skulle det givetvis betyda, att man med
samma uttag får inte 8 utan ungefär 16
miljoner kronor, d. v. s. man skulle med
ett bibehållet anslag på 18 miljoner kronor
t. o. in. kunna tiicka mer än det enligt
den ursprungliga beräkningen valfråga
om, då man tänkte sig två tredjedelar
av det hela. Under sådana omstän 5

Första kammarens protokoll 1957. Nr 0

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957
digheter har utskottet menat, att Kungl.
Maj:t ett följande år bör pröva, huruvida
inte skogsvårdsavgiften kunde nedsättas.
Promiilesatsen är nu 1 1/2. Om värdena
ökas med 100 procent skulle man kunna
nedsätta avgiften till 3/4 promille och
få in precis lika mycket. Men man kan
också tänka sig att Kungl. Maj:t finner
det vara ytterst önskvärt att öka de
skogvårdande åtgärderna och därför
stannar för en mindre sänkning av skogsvårdsavgiften
för att därigenom få ett
underlag för den ökade skogsvården. Vi
kan ju inte i bevillningsutskottet sitta
och ta ställning till om den ena eller
andra åtgärden är den lämpligaste eller
om man rent av skulle välja båda, d. v. s.
både sänka skogsvårdsavgiften och öka
skogsvården. Ty den möjligheten finns
ju också eftersom man med samma uttagningsprocent
som nu skulle få en fördubblad
inkomst. Vi har emellertid förutsatt
att Kungl. Maj:t prövar denna sak
och kommer med förslag till ett följande
år.

Vidare kastar de ärade reservanterna
här in det påståendet att detta är en
objektskatt, och därför bör man avlysa
den, liksom man har avlyst eller håller
på att avlysa fastighetsskatten —- det går
med den långsamt fram, men det går ju
ändå fram. Jag tycker dock, att reservanterna
här gör vad man brukar kalla falska
analogier. Nog har man ett intryck
av att fastighetsskatten inte är en objektskatt
på samma sätt som skogsvårdsavgiften.
Betydelsen av kommunernas verksamhet
är väl nu knappast större för fastighetsägarna
än för andra kommunens
invånare. Fastighetsskatten liar helt förlorat
sin objektskattekaraktär. Den har
blivit vad man kallar eu garantiskatt.
Man har velat bibehålla den så pass
liinge som skett väsentligen därför att
man har alltid velat ha ett visst skatteunderlag,
som man kunnat ta ut skatt på
inom kommunen.

Jag satt för mer än tio år sedan i en
kommitté, där vi försökte räkna ut hur
fastighetsskattens försvinnande skulle
verka för eu del små kommuner, och det
skulle ha fullständigt katastrofala verkningar
för dessa små kommuner. Numera

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957

är förhållandet ett annat. Denna skatt
har även såsom garantiskatt förlorat sin
betydelse. De flesta jordbrukare betalar
nu ingen effektiv fastighetsskatt, därför
att deras vanliga inkomstskatt går utöver
den, och likadant är det med många
andra fastighetsägare. Det är egentligen
bara några få jordbrukare och rätt
många egnahemsägare som f. n. betalar
en effektiv fastighetsskatt. Denna har
alltså blivit garantiskatt och objektskattemotivet
har fullständigt flyktat bort.

Vill reservanterna jämföra skogsvårdsavgiften
med ett slags objektskatt, så
skall de välja de egentliga bilskatterna.
Både fordonsskatten och bensinskatten
används uteslutande för vägarna. Detta
är, kan man säga, någonting som direkt
hjälper dem som beskattas, men beträffande
fastighetsskatten är jämförelsen en
falsk analogi och ingenting annat. Man
kan emellertid bli förledd till att tro så,
beroende på att det i äldre tider ofta hävdades
att fastighetsskatten var ett slags
objektskatt. Vi har nu kommit alldeles
bort från det.

Herr talman! Utskottet har inte funnit
någon anledning att nu begära en utredning
hos Kungl. Maj:t om avskaffande
etappvis av skogsvårdsavgiften, som
skulle betraktas såsom en kvarstående
objektskatt vilken därför bör avlysas.
Men utskottet har funnit det synnerligen
nödvändigt och synnerligen lämpligt att
Kungl. Maj :t tar upp och prövar frågan
om hur stor skogsvårdsavgiften skall vara
efter de ökade taxeringsvärden, som
man har att räkna med om ett år och därefter.
Därvid bör dels uttagningsprocenten,
dels omfattningen av de skogsvårdande
åtgärderna vägas mot varandra.
Dessa praktiska saker har utskottet velat
lägga i Kungl. Maj:ts hand för prövning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr Sjödahl använde
större delen av sitt anförande, såvitt jag
kunde se, till ett talangfullt och skickligt
utdömande av fastighetsbeskattning -

en. Jag kan inte hjälpa att jag med ett
igenkännande leende återfann en hel del
vändningar och uttryck i hans anförande,
vilka vi på vårt håll på sin tid — det
är nu rätt länge sedan — använde mot
fastighetsbeskattningen. Men då vann vi
inte större anklang. Jag är glad, att herr
Sjödahl nu helt och fullt tycks ha godtagit
denna argumentering, och detta förhållande
inger mig den förhoppningen
att herr Sjödahl om några år kanske skall
vara villig att acceptera också argumenteringen
mot den form av objektskatt,
nämligen skogsvårdsavgiften, som vi i
dag diskuterar.

I mitt förra anförande framhöll jag, att
man under senare år på skilda håll här
i riksdagen framfört bestämda erinringar
mot bibehållande av denna skatteform.
Jag vill erinra om en ganska tänkvärd
motion, som väcktes år 1953. I första
kammaren framfördes den av herr
Tjällgren och en av hans ärade partikamrater,
som för några dagar sedan
blev statsråd och chef för jordbruksdepartementet,
och i andra kammaren
framfördes motionen av herr Jansson i
Aspeboda m. fl. I motionen gavs uttryck
åt tankegångar och meningar om skogsvårdsavgiften
av identiskt samma karaktär
som de uppfattningar, som jag här
har sökt giva uttryck åt. Man framhöll
bl. a., att skogsvårdsavgiften är en speciell
skatt på ett visst slag av fastighetsobjekt.
Man preciserade ytterligare sin
mening och uttalade, att skogsvårdsavgiften
var en särskild fastighetsskatt för
skogsbruket och att den borde avskaffas.

Jag kan inte finna att det, sedan motionen
framfördes, har inträffat något
som bort föranleda dem, som då hade
denna mening, att nu ge till känna någon
annan åsikt. Det är ganska orimligt, tycker
jag, att på detta sätt lägga en viss beskattning
på ett visst skikt medborgare,
d. v. s. skogsägarna. Såsom herr Sjödahl
antydde är ju syftet att man med denna
beskattning vill bidra till kostnaderna
för skogsvårdsstyrelserna och deras
verksamhet och att skogsägarna på det
sättet skulle få nytta av avgiften. Men
den nyttan får skogsägarna endast i den
utsträckning som de tar skogsvårdssty -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr G

relsernas tjänster i anspråk. Gör de inte
det, får de ju ingen nytta av skatten. Jag
tycker att det är lika orimligt att ta upp
en sådan skatt som att ta upp t. ex. en
speciell skatt av jordbrukarna för att bidra
till verksamheten inom lantbruksnämnderna
eller liushållssällskapen eller
liknande institutioner. Sådana utgifter
borde väl finansieras i vanlig ordning av
samhället i dess helhet och inte av ett
avgränsat skikt av medborgare.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
med ytterligare argumentering i
denna fråga. Jag har en känsla av att,
oavsett hur beslutet än blir i dag, så håller
den här frågan på att mogna fram på
samma sätt som frågan om fastighetsskattens
avskaffande. Jag är tämligen
övertygad om att vi om några år i samförstånd
kommer att avskaffa även skogsvårdsavgiften.

Herr SJÖDAHL (s):

Bara några ord, herr talman! Jag erinrar
mig inte fullständigt innehållet i
den motion som herr Hagberg talade om,
men jag betvivlar inte riktighetens av
hans citat.

Men vad har skett efter det att denna
motion väcktes? Jo, man har visserligen
bibehållit skogsvårdsavgiften, men man
har ökat de skogsvårdande åtgärderna.
Till vilkas fördel har detta skett? Det
har säkerligen inte skett till fördel för
domänstyrelsen, som själv klarar sina
skogsvårdande åtgärder. Det har inte
heller skett till fördel för de stora skogsbolagen,
som också klarar sina skogsvårdande
åtgärder själva. Men ökningen har
varit till gagn för bondeskogsbruket, där
man inte kunnat vidtaga erforderliga
skogsvårdande åtgärder utan stöd från
statens sida.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Frågan om en förbättrad
skogsvård särskilt av de enskilda skogarna
har under den senaste tiden varit
synnerligen aktuell. Det är alldeles uppenbart,
att vi enskilda skogsägare har
intresse nv att skogsvården i största

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1957
möjliga utsträckning kan effektiviseras.
Jag tror knappast att det vore någon
god grund att bygga på, om vi skulle
söka att helt undandra oss att lämna
ett bidrag — även om det utgår i form
av en objektskatt — samtidigt som vi
med styrka gör gällande, att vi äger ett
starkt intresse av att skogsvården och
skogsproduktionen ökas i landet, i synnerhet
när det gäller de skogar som
ägs av enskilda.

Däremot vill jag inte förneka, att vi
med ett visst bekymmer ser på de kraftigt
höjda taxeringsvärdena, som givetvis
kommer att återverka på skogsvårdsavgiftens
storlek. En reducering av
promilletalet kan därför bli en fråga
som anmäler sig nästkommande år. I
år är ju frågan inte aktuell då den uttaxering,
som sker till skogsvårdsändamål,
grundar sig på 1952 års taxeringsvärden
även under detta år. Först under
ett kommande år, då man kan överblicka
verkningarna av de höjda taxeringsvärdena,
kan man närmare precisera
ett ställningstagande.

Jag tar fasta på den deklaration som
här gjordes av utskottets ordförande,
när han som utskottets talesman lämnade
frågan helt öppen för en omprövning
under en kommande riksdag. Jag
är tillfredsställd över denna deklaration,
som visar, att utskottet inte på
något sätt bundit sig för en viss storlek
av skogsvårdsavgiften, utan att denna
fråga kan bli föremål för en revision.

Ur den synpunkten kan jag ansluta
mig till utskottets hemställan i nuvarande
läge, men vi förbehåller oss att
till kommande år ta upp frågan till
närmare granskning.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till ut -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna

skottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anlehning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om inrättande av lekmannanämnder i
hovrätterna

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om inrättande av lekmannanämn -

der i hovrätterna vid behandlingen av
brottmål in. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 321 i första kammaren av
herr Ollén och nr 408 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag angående de
ändringar av rättegångsbalken och därtill
hörande författningar, som erfordrades
för åstadkommande av

1. att lekmannanämnder inrättades i
hovrätterna vid behandling av brottmål;
samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder
tillförsäkrades individuell
rösträtt eller — alternativt — oinskränkt
reservationsrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:321 och II:
408, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Ollén,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, 1:321 och II:
408, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag för
åstadkommande av

1. att lekmannanämnder inrättades i
hovrätterna vid behandling av brottmål;
samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder
tillförsäkrades individuell
rösträtt eller i vart fall oinskränkt
reservationsrätt.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Jag är livligt övertygad
om att rättegångsreformen av år
1948 betydde ett stort steg framåt i det
svenska rättsväsendets historia. Reformens
grundstenar var dels muntlighet,
omedelbarhet och koncentration i of -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om inrättande av lekmannanamnder i hovratterna

fentlighetens klara ljus, dels ock ett
stärkt lekmannainflytande beträffande
de grövre brotten. Dessa båda huvudprinciper
blev dock aldrig konsekvent
genomförda över hela fältet. Man stannade
i vissa avseenden på halva vägen,
orkade ej fram till målet.

Den fråga som i dag ligger på riksdagens
bord om lekmannanämnd i hovrätt
är ett exempel, resningsinstitutets
organisation ett annat.

Det har aldrig kunnat ges något tillfredsställande
svar på frågan varför en
lekmannanämnd kan undvaras i hovrätten
om den är önskvärd, ja, nödvändig
i häradsrätt och rådhusrätt. Skälen
för är lika starka i det ena fallet som
i det andra. Det är också ett historiskt
faktum, att när rättegångsreformens
initiativtagare först drog upp de stora
riktlinjerna, de icke gjorde någon gränsdragning
mellan de första instanserna
och hovrätten. Själva huvudmotiveringen
för processkommissionens år 1926 avlämnade
betänkande kan helt kort sammanfattas
på följande sätt: »I brottmålen
är det vanligen prövningen och värderingen
av bevisningen, som ställer de
största kraven på domaren. Och bevisningen
består mest av vittnesmål och annat
sådant för lekmannen lätt uppfattbart
material. För en sådan bevisprövning
har lekmannen goda förutsättningar
i sin kännedom om människor, deras
åskådningar och levnadsvanor. Rättsprövningen
är ofta mindre invecklad.
Många gånger innefattar denna prövning
frågor av sådan beskaffenhet, att
de särskilt väl ägna sig för lekmännens
bedömande.--— Lekmännens livs erfarenhet

är ock av värde, då det gäller
att inom de vida latituder, som de
moderna strafflagarna uppställa, bestämma
straffet i det individuella fallet.
Slutligen måste också beaktas, att upprätthållandet
av rättsskipningen, så snart
den rör ett allvarligare brott, har en särskilt
djup ingripande betydelse för hela
samhället. Lekmännens deltagande däri
fattas därför som ett uttryck för folkets
del i en viktig samhällsuppgift och som
en garanti för dess fyllande.»

Så långt processkommissionen och

dess principiella förklaring. Det säger
sig självt, att den med sin här relaterade
uppfattning icke kunde draga upp
någon bestämd gräns mellan rådhusrätt
och hovrätt beträffande nämndens vara
eller icke vara. Den föreslog också
nämnd i båda fallen. Då frågan remitterades
till bl. a. Svea hovrätt, är det,
enligt min mening, synnerligen anmärkningsvärt,
att hovrätten för sin del accepterade
principen. Hovrätten stöder processkommissionens
tanke på s. k. hovrättsting
och yttrar om nämnden vid
dessa: »Nämnd å hovrättsting •— förslagsvis
benämnd länsnämnd ■— skall
liksom häradsnämnden bestå av nio ledamöter.
» Vidare anför hovrätten: »Vid
omröstning till beslut eller dom å hovrättsting
kräves enhällighet inom nämnden
för att dess mening skall gälla såsom
hovrättens.»

I dag och i dagens läge förvånar man
sig över att Svea hovrätt intog denna
rakryggade och konsekventa ställning
och icke av några maktintressen ville
skjuta lckmannainflytandet åt sidan.

När hovrättens yttrande i sin tur remitterades
till lagrådet, yttrade detta om
nämnd i hovrätt bl. a.: »Det av kommissionen
givna och av Svea hovrätt från
dess utgångspunkter vidare utförda uppslaget
om hovrättsting i orterna såsom
normal form för rättskipning i grövre
brottmål har något mycket tilltalande
över sig. Grundsatsen om nämnds deltagande
i dylika mål torde emellertid, i
överensstämmelse med vad som redan
yttrats om nämndinstitutets nutida och
framtida karaktär och om behovet att
stärka förtroendet till brottmålsrättskipningen,
vara, oberoende av att denna
rättskipning ej utövas på ting i orterna,
förtjänt att införas med vårt rättegångsväsende.
» Bakom detta lagrådets uttalande
står bl. a. justitierådet Alexanderson,
av oss alla känd för sin konsekvent
liberala syn på vårt rättsväsende och
dess funktion.

När frågan sedan av dåvarande justitieministern
Gärde drogs inför 1951 års
riksdag, yttrade denne bl. a.: »För mig
blir frågeställningen i främsta rummet
denna: Vilken betydelse har den folk -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna

liga anknytningen för rättsordningens
vidmakthållande och stärkande över huvud
taget? Rättsordningens bestånd i ett
samhälle är ytterst beroende av dess
medlemmars medborgaranda, deras sunda
och vakna rättsmedvetande. Lagarnas
styrka och upprätthållande måste i
sista hand vila på samhällsmedlemmarna
själva.--— För inskärpandet av

rättsordningen och dess krav synes mig
intet vara av större betydelse än att
folkets representanter kallas att deltaga
ej blott i lagstiftningen utan också i
rättsskipningen. Vad lagstiftningen angår
står ju därom icke någon strid. Men
betydelsen av att representanter för den
folkliga rättsåskådningen deltar i rättsskipningen
och där kunna framföra sina
synpunkter är, synes det mig, ej
mindre. Det är i rättstillämpningen i de
konkreta fallen som lagarna och rätten
skola föras ut i livet, och det sätt och
de former, varunder detta sker, är av
största betydelse för allmänhetens uppfattning
om lagarnas rättvisa och dess
förtroende för rättsordningen.»

Statsrådet Gärde citerade därefter det
yttrande, som fälldes av herr Jansson i
Djursätra vid 1902 års riksdag och vilket
kan vara förtjänt av återgivande nu
över 50 år senare. Den inflytelserike
lantmannapolitikern yttrade: »När det
gäller lagstiftningen i vårt land, då
kunna vi lantmän sitta här i riksdagen
i dess andra kammare, vi få då även bli
delegerade i lagutskottet, och det kan
sålunda åt oss anförtros att stifta lagar.
Men då det gäller att tillämpa dessa lagar,
som vi själva varit med om att stifta,
då är man mycket rädd för att släppa
in oss. Jag kan nu icke förstå, att
detta motstånd är rättvist eller lämpligt,
och det ingiver åtminstone föga
förtroende då det gäller samarbete mellan
oss lekmän och våra lärda jurister.»

Det var då, herr talman, för 50 år sedan.
Vi lekmän står fortfarande och
knackar på hovrättens port utan synbarligen
större möjlighet att bli insläppta
inom rimlig tid.

Men jag fortsätter mina anteckningar
från 1931 års riksdag. Statsrådet Gärdes
förslag om nämnd accepterades icke av

särskilda utskottet, men reservationsvis
fördes tanken på nämnd i rådhusrätt och
hovrätt fram av herrar Schlyter, Linder,
Åkerberg, Jonsson, Wilhelm Björck,
Lindqvist i Halmstad, Löfgren i Nyborg,
Wikström, Fast, Olsson i Mora och Andersson
i Prästbol. Motiveringen för
nämnd i hovrätt var denna: »De skäl,
som tidigare anförts för deltagande av
nämnd i rådhusrätt vid handläggning av
mål i brottmål, kunna i huvudsak åberopas
även vid anlitande av nämnd i
hovrätt. På grund av de praktiska svårigheter,
som äro förbundna med nämnds
medverkan i hovrätt, synes denna emellertid
böra förekomma allenast i grövre
brottmål.» Reservationen segrade storartat
i andra kammaren, men den föll i
denna kammare.

Förmodligen var det, herr talman, detta
kamrarnas skiljaktiga beslut som utformade
den kompromisslinje som utmärker
processlagberedningens betänkande,
där tanken på nämnd i hovrätt
lyser med sin frånvaro, även om motiveringen
för nämnd beträffande brottmål
rent principiellt får samma starka
poängtering som hos processkommissionen.

Vid 1942 års riksdag gjordes ingen
ändring beträffande hovrätten, kompromissen
hembar segern gentemot de klara
principerna, det konsekventa ståndpunktstagandet.
Jag kan dock inte underlåta
att citera vad herr Schlyter yttrade
i förstakammardebatten år 1942,
då det synes mig vara icke blott en principförklaring
utan ett programutkast
som pekar framåt och gör just den fråga,
som i dag sysselsätter oss, brännande
aktuell.

Herr Schlyter yttrade: »Det är självklart,
att ett juristkollegium har ett alldeles
speciellt värde, när det gäller att
tolka lag. Men i brottmålen är det icke
bara fråga om lagtolkning. Den moderna
straffrätten utvecklar sig alltmer i den
riktningen, att skyddsåtgärder träda i
stället för straff. Olika behandlingsformer
äro möjliga både beträffande unga
och gamla, och det gäller att träffa ett
val mellan dessa, där ingalunda den juridiska
insikten ensam eller ens i över -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om inrättande av lekmannanämnder i hovratterna

vägande mån är avgörande för ett riktigt
beslut. Vad det här kommer an på
är i hög grad att få tillgodogöra sig allmän
människokännedom och social erfarenhet
ifrån andra skikt av befolkningen
än de funktionärer, som i domstolarna
äro satta att tillämpa lagen. De
grövre brottmålen utgöra med hänsyn
till de påföljder, som ådömas av domstolarna,
sådana allvarliga ingrepp i den
enskildes rättsvärn, att det är naturligt,
att man vid sidan om de lagkunniga vill
sätta representanter för medborgarna,
för att dessa skola få sitt ord med vid
avgörandet.»

Herr talman! Jag är glad att kunna säga,
att det är just dessa tankegångar,
som är de bärande både för motionen
och reservationen. För mig rör det sig
inte främst om en organisationsfråga,
utan vad jag velat aktualisera är den
utomordentligt viktiga frågan: Är det ur
rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande,
att brottmål vid omprövning skall
behandlas enbart av juristdomare och
därigenom undandragas det allmänt medborgerliga
omdöme, som garanterats genom
lekmannainflytandet i underrätterna?
Mitt eget svar blir nej. Jag hyser intet
misstroende för våra domare, bland
vilka jag tvärtom mött män av utomordentlig
begåvning och rättrådighet. Jag
hör ej heller till kverulanternas skara,
när det gäller vårt rättsväsende i stort.
Men jag har ett utomordentligt starkt intresse
av att de huvudprinciper, som låg
till grund för 1948 års stora reform, skall
få sin tillämpning icke styckevis och
mer eller mindre slumpartat utan allsidigt
och konsekvent. Jag tror att de riktlinjer,
som reformmännen drog upp och
med sådan entusiasm kämpade för,
fortfarande är riktiga och hållbara.

Beträffande den andra punkten i reservationen
står jag i den utomordentligt
glädjande situationen, att jag liar justitieministern
bakom mig. Såsom framgår av
utskottets redogörelse på s. 12 har departementschefen
i ett förslag av år 1954
som sin mening uttalat, att starka skäl
kunde anföras för att jämka på gällande
omröstningsregler för nämnden men
att denna fråga ej för det dåvarande vo -

re i det läge att ställning borde tagas till
densamma. Utan hinder därav borde
emellertid frågan om anteckning till protokollet
av de meningar, som företrätts
inom nämnden, upptagas till behandling.
I detta hänseende förklarade departementschefen,
att den omständigheten,
att nämnden hade kollektiv rösträtt, ej
kunde anses utgöra tillräckligt skäl emot
en reform. I det till lagrådet remitterade
förslaget upptogs därför en bestämmelse
att i fråga om anteckning och skiljaktiga
meningar samma regler skulle gälla
för nämndeman som för annan domstolsledamot.
Vid lagrådsbehandlingen
avstyrkte emellertid lagrådet den föreslagna
ändringen, och statsrådet lät därvid
bero.

Motionen och reservationen vill vara
ett uttryck för att många delar justitieministerns
uppfattning på denna punkt.
Den nuvarande ordningen är i hög grad
odemokratisk. Om — såsom icke sällan
är fallet — nämnd består av endast sju
ledamöter, är det tillräckligt att endast
en nämndeman biträder juristdomarens
mening för att denne skall segra. På
grund av att nämnden saknar reservationsrätt
kommer ej ens en mening, som
stödes av en så stark majoritet som sex
nämndemän, på något sätt till synes i
målet. För att tala lågmält, så överensstämmer
dessa omröstningsregler icke
med de principer, som numera tillämpas
inom andra områden av samhällslivet.

Herr talman! Jag är ingalunda blind
för att de formella skäl, varpå utskottet
motiverar sitt avslagsyrkande, kan ha
visst fog för sig. Men då rättstillämpningen
griper in i den enskilda människans
liv, ja, kan bli avgörande för hela hennes
livsöde, har jag för egen del icke kunnat
stanna vid ett formellt bedömande.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Även om herr Ollén var
vänlig att ge kammaren en historisk bakgrund
för bedömande av föreliggande
motionsyrkanden, iir jag inte helt över -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna

tygad om att motionärerna tillräckligt
satt sig in i den fråga de motionerat om.

Såsom framgick av herr Olléns anförande
är det två motionsyrkanden som
föreligger, dels ett yrkande om vidgat
lekmannainflytande i underrätterna genom
individuell rösträtt eller reservationsrätt,
dels ett införande av lekmannainflytande
i hovrätterna. I motionen
motiverar motionärerna dessa yrkanden
med att vissa mål i rådhusrätt och hovrätt
avgörs av juristkollegier. Man säger
att i dessa juristkollegier förekommer
det ofta att en eller flera av bisittarna
inte ens är ordinarie ledamot. De är, förklarar
man, följaktligen beroende av sina
äldre ordinarie meddomare för sin
fortsatta karriär. Av den anledningen
frestas de ofta, anser man, att följa ordförandens
mening i stället för att ta en
personlig ståndpunkt, och detta resulterar
i sin tur ofta i att juristkollegierna
i praktiken blir enmansdomstolar.

Jag tror det är mycket svårt att i
praktiken finna belägg för detta påstående.
Det är nog väsentligt mycket lättare
att plocka fram exempel på att när
det förekommit meningsskiljaktigheter i
ett juristkollegium, det just varit den
yngste icke ordinarie domaren som anmält
en mening som avvikit från hans
äldre kollegers, och att man inte på något
sätt har kunnat få något belägg för
att detta utgjort det ringaste hinder för
hans fortsatta befordran. Dessa påståenden
i motionen bemöttes också ganska
ingående vid utskottsbehandlingen utan
att motionärernas talesman där på något
sätt kunde styrka det berättigade i
vad man skrivit, men trots detta återkommer
herr Ollén i sin reservation i
olika sammanhang med ordet rättssäkerhetsgaranti
som motivering för att det
måste vara lekmän som deltar i domslutet.
Jag skulle vilja säga, att herr Ollén
återkommer med det enligt min mening
missbrukade ordet rättssäkerhetsgaranti,
och jag skulle i det sammanhanget
kunna fråga honom: Vad avser man här
med rättssäkerhet? Om man med rättssäkerhet
avser att gällande lagar och författningar
på ett rätt sätt tillämpas, då
menar jag att juristdomaren är en stor

garanti för att det verkligen blir rättssäkerhet.

Med detta vill jag inte ha sagt, att det
inte skulle vara motiverat med lekmannainflytande
i domstolarna. Jag nämnde
att motionärerna här har två yrkanden.
Det ena gäller den individuella rösträtten.
I detta avseende pågår en utredning,
nämligen stadsdömstolsutredningen, i
vars direktiv just ingår att undersöka
ett vidgat lekmannainflytande i form av
individuell rösträtt eller reservationsrätt.
Herr Ollén säger i sin reservation,
att hans yrkande här inte kommer i konflikt
med direktiven för stadsdomstolsutredningen,
och det är ju riktigt, men
när det pågår en utredning om just dessa
ting, så föreligger väl ingen anledning
att skriva till Konungen och begära
£n utredning om en sak, varom utredning
pågår.

Beträffande detta avsnitt om motionsyrkandet
bör det alltså inte kunna föreligga
några delade meningar. Den utredning
som här begäres pågår redan.

Vad sedan gäller det andra avsnittet,
som handlar om lekmannainflytande i
hovrätterna, så har utskottet sett denna
fråga på det sättet, att man först bör ha
tagit klar ståndpunkt till hur lekmannainflytandet
skall vara organiserat i underrätterna,
innan man tar upp frågan
om lekmannainflytandet i högre instans.
Jag medger gärna, att det från mina utgångspunkter
kunde vara motiverat att undersöka
frågan om lekmannainflytande
även i hovrätterna, men det råder på
den punkten delade meningar, och utskottet
har med sin skrivning endast avsett,
att man bör avvakta hur lekmannainflytandet
organiseras i underrätterna,
innan man framställer krav på en utredning
om lekmannainflytande i andra instans.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! När herr Alilkvist betonar
att det inte finns någon anledning
att rikta någon principiell kritik mot
hovrätternas nuvarande sammansättning,
så är detta i alla fall en ståndpunkt

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

7»

Om inrättande av lekmannanämnder i hovrätterna

som t. ex. icke godtogs av professor
Lundstedt. Han betonade tvärtom vid
1931 års riksdag mycket starkt, att i hovrätterna
lagens bestämmelser om domares
och ämbetsmäns självständighet i sin
ämbetsförvaltning måste bli kringskurna
och att de adjungerade ledamöterna råkar
i beroendeställning i förhållande till
de ordinarie ledamöterna. Man kan väl
ändå inte frånkänna professor Lundstedt
all erfarenhet på detta område.

Sedan säger herr Ahlkvist att frågan,
hur domstolarna i andra instans bör
sammansättas, måste lösas med hänsyn
tagen till sammansättningen i första instans.
Är detta nu så självklart? Är det
inte i stället mycket som talar för att frågorna
beträffande första och andra instans
måste lösas i ett sammanhang? När
reformen först förbereddes, diskuterade
man ju inte första instansens problem
för sig och andra instansens för sig, utan
man sökte en lösning i stort, man behandlade
det hela i ett sammanhang. Hur
går det nu? När första instansens reformkrav
genomförts, kanske man sedan
får höra: »Nu är det nog, nu behövs
ingenting mer, vänta och se, låt hovrätten
vara!»

Såsom det nu är ställt talar rådhusrätt
och hovrätt enligt min mening skilda
språk. Nämndens synpunkter, de vidsträckta
erfarenheter på samhällslivets
skilda fält som en nämnd i rådhusrätt
företräder, når icke fram till hovrätten,
då hovrätten saknar ett motsvarande organ.
Det har också i dagarna framhållits
i pressen att en nämnddom i rådhusrätt
sällan accepteras av hovrätten.

Vad som emellertid enligt min mening
gör läget allvarligt är att hovrätten i så
stor utsträckning som nu är fallet utgör
sista instans i brottmål. Det är onekligen
ett anmärkningsvärt och alltför litet beaktat
förhållande, att för brott tilltalade
blott i sällsynta undantagsfall kan få sin
sak prövad i högsta instans. År 1953 hade
till högsta domstolen ingivits 4G3 ansökningar
om prövningstillstånd, varay 16
bifallits och 447 avslagits. År 1954 hade
ingivits 481 liknande ansökningar, varav
11 hittills bifallits, en ännu icke av -

gjorts och 469 avslagits. Vad innebär
dessa siffror? Jo, att hovrätterna praktiskt
taget fungerar som högsta instans
i brottmål.

Man skulle bättre förstå det på sina
håll ganska ringa intresset för lekmannainflytandets
stärkande, om nämnderna
vid våra rådhusrätter hade misslyckats
med sina uppgifter. Men så är ju ingalunda
fallet. Det senaste starkt positiva
omdömet kommer från stadsdomstolsutredningen
som yttrar: »Vid processreformen
ställde sig många tveksamma
mot införande av nämnd i rådhusrätt.
Numera lärer ingen förneka, att det var
en god reform. Utredningen anser ock,
att erfarenheterna motivera vidgat användande
av nämnd i rådhusrätt.»

Med detta starkt positiva uttalande inför
ögonen lär man icke i längden kunna
avvisa kravet på nämnd i hovrätt. Det
är ett steg som måste tagas och kommer
att tagas. En ansedd jurist, ledamot av
riksdagen, viskade häromdagen i mitt
öra: »Jag tror att du kommer att få rätt
så småningom, fastän jag själv inte är
särskilt intresserad av saken.»

Herr talman! Jag tror så med!

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! När man diskuterar frågor
av denna art, bör man nog vara en
liten aning försiktig med sina påståenden.
Herr Ollén sade att en nämnddom i
underrätt inte gärna vinner gehör i högre
instans, om den överklagas. Det är
inte så länge sedan en nämnddom vid
Stockholms rådhusrätt överklagades i
hovrätten. Nämnden hade ådömt frihetsstraff
mot juristdomarens röst, men
nämndens domslut fastställdes av hovrätten.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Det var just detta fall
som diskuterades i pressen, och i samband
därmed slogs fast, att fallet utgjorde
ett markant undantag. Detta stod
bland annat i Aftonbladet, en tidning
som ju numera står herr Ahlkvist mycket
nära.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Vad beträffar pressens
kommentarer till rättsskipningen har jag
inte alltid lika stort förtroende för dem
som herr Ollén.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad,

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av lagen
den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande
av vissa utanför Sverige befintliga
handlingar, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nir 3, i anledning av väckta
motioner om upphävande av den s. k.
jordförvärvslagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 143 i första
kammaren av herrar Sundelin och
Boman samt nr 177 i andra kammaren
av herrar Antbg och Johnsson i Kastanjegården.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 1955 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skulle upphävas från
den 1 juli 1957.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 143
och II: 177 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, Johnsson
i Kastanjegården och Stiernstedt, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 143 och
II: 177 måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 3 juni 1955
(nr 272) om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) Härigenom

förordnas, att lagen den 3
juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skall upphöra att gälla
med utgången av juni månad 1957.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vi har redan tidigare
vid några tillfällen debatterat jordförvärvslagen
här i kammaren, och såvitt
jag kan se har det inte tillkommit någonting
principiellt nytt under den tid som
gått sedan lagen sist debatterades. Jag
skall därför fatta mig mycket kort.

Jag delar utskottets uppfattning i det
avseendet, att det måste anses önskvärt
att jordbruksjorden såvitt möjligt bibehålies
i den jordbrukande befolkningens
händer, men jag menar att man bör söka
nå det målet med andra medel än en
tvångslagstiftning sådan som jordförvärvslagen.
Framför allt bör man inte
utnyttja en tvångslag som strängt taget
står i bestämd motsats till demokratiska
principer. I själva verket förhåller det
sig ju så, att många förvärv av jordbruk,
som gjorts av icke jordbrukare, visat sig
vara synnerligen fördelaktiga för jordbrukets
utveckling. De har varit till gagn
i mer än ett avseende.

Nu säger utskottet, att man framför
allt bör hindra spekulationsköp. Det är
sant — också jag menar att man bör so -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

ka göra detta. Men anledningen till att
man fruktar spekulationsköp i stor utsträckning
är ju helt enkelt den, att det
under senare år har förelegat en stark
tendens till placering av kapital i realvärden,
sålunda också i jordbruksegendomar,
och den tendensen borde man
söka hindra framför allt genom en sådan
penningpolitik, att penningvärdet
icke försämras. I största utsträckning är
det gårdar med relativt stor skogsareal
som kan bli föremål för spekulation, och
då har man andra vapen i sin hand för
att hindra en utveckling, som man anser
vara skadlig, nämligen bestämmelserna i
skogsvårdslagen, med vilkas hjälp man
kan förebygga sådana avverkningar som
skulle kunna framkalla eller främja tendensen
till spekulationsköp.

Utskottet säger också, att jordförvärvslagen
är till gagn då det gäller att rationalisera
den svenska jordbruksjorden
med avseende på arronderingen, alltså
jordbruksenheternas storlek. Emellertid
ar ju åldersfördelningen inom den jordbrukande
befolkningen för närvarande
sådan, att den rationaliseringen går alldeles
tillräckligt snabbt — ja, många menar
att den går för snabbt — även utan
jordförvärvslagen och den stimulans till
en ytterligare rationalisering, som kan
erhållas genom denna lag.

Jag kommer alltså till den slutsatsen,
herr talman, att jordförvärvslagen i nuvarande
läge är onödig. Den gynnar inte
jordbruket och dess utveckling, och den
strider mot demokratiska rättsprinciper.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Ohlsson, Ebbe,
(h).

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Det svenska jordbruket
arbetar som bekant, enligt beslut av riksdagen,
under en hel del statliga bestämmelser.
Det var under trycket av 1930-talets depression, med erfarenheter från
första världskrigets livsmedelsbrist, och
under hotet och upplevelsen av andra
världskrigets bekymmer, som den svens -

ka riksdagen enades om den jordbrukspolitik
vi för närvarande för.

Denna politik har medfört en hd del
ingripanden och lagstiftningsåtgärder.
Vid 1955 års riksdag antogs en ny lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Härvid infogades principerna
i de tidigare förköps- och jordförvärvslagarna
i en och samma lag.

Nu vill motionärerna redan börja rucka
på denna lag och anför bl. a. principiella
betänkligheter. Det bör vara tilllåtet
för alla att förvärva jordbruksfastighet
lika väl som annan egendom, säger
motionärerna. Vidare anföres att ingripanden
av detta slag i det ekonomiska
livet kan bli till mer skada än nytta för
det svenska jordbruket och hela vårt näringsliv.
Dessutom anser motionärerna,
att detta är en lag som i vissa fall kan
kringgås.

Om jag då börjar med det sist anförda
skälet för lagens avskaffande, så vill jag
ställa frågan, hur många lagar vi egentligen
skulle få kvar, om vi endast stiftade
sådana lagar som inte på något sätt
skulle kunna kringgås. Syftemålet med
lagen är bl. a. att under överskådlig tid
söka hjälpa till med att skapa bärkraftiga
jordbruk och bevara dem i de verkliga
jordbrukarnas händer. Hela den frågan
är ju till sin natur sådan — som
även herr Osvald sade — att verkningarna
åstadkommes på lång sikt. Man får
ge sig till tåls och invänta generationsväxlingarna.

Nog kan man väl på jordbrukets område
peka på lagstiftning av väl så ingripande
natur som denna lag, om man
blickar 80, 90 år tillbaka i tiden, till
storskiftet och till de genomgripande
lantmäteriförrättningarna på 1870-talet.
Då tvingades bönderna att byta sina
många små åkertegar med grannen. De
sammanbyggda byarna slogs sönder, och
utflyttning av gårdarna var inte ovanlig.
Allt detta skedde med tanke på behovet
av en rationellare jordbruksdrift i framtiden.
Säkerligen saknades inte heller på
den tiden varnande röster mot obehörigt
ingripande mot en laglig, hävdvunnen
äganderätt, men i dag tror jag att ingen
här i kammaren vill stå upp och säga,

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

att dessa ingripanden varit till skada för
det svenska jordbruket. Men utvecklingen
har inte stått stilla. I ett land som
vårt med en expansiv utveckling av industrien,
vilken obönhörligen suger till
sig arbetskraft med relativt goda förtjänster,
måste man söka bereda de kvarvarande
jordbrukarna bättre utkomstmöjligheter,
och detta kan man inte göra
om vi inte får flera bärkraftiga jordbruk.
Våra brukningsenheter är fortfarande
i stor utsträckning för små. Det
måste i möjligaste mån skapas större och
bärkraftigare jordbruk av de små enheterna,
och därvidlag har ifrågavarande
lag en uppgift att fylla.

Ett annat bekymmer har också framförts
av motståndarna till lagen. Det är
att de äldre ägarna av jordbruksfastigheter
ej kan sälja dessa i full konkurrens
med eventuella spekulanter. Den senaste
tidens försäljningar av välskötta gårdar
ger vid handen, att även dessa farhågor
är ogrundade. Jordbrukets framtid beror
enligt mitt förmenande inte endast
på att en säljare kan få ut det allra högsta
priset. Det pris, som köparen betalar,
ter sig nog många gånger mera riskfyllt
med tanke på okända konjunkturer i
framtiden — även med den lilla hake
som föreliggande lag i vissa fall kan
innebära.

De skäl, som motionärerna anfört, anser
jag icke nog bärande för att nu avskaffa
denna lag. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Lindahl
(s).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då den föregående talaren
gjorde en jämförelse med förhållandena
för något mer än 150 år sedan —
när storskiftet och laga skiftet genomfördes
— vill jag säga att dessa skiftesreformer
framför allt syftade till att möjliggöra
ett mera produktivt jordbruk och
att förbättra jordbruksproduktionen i
vårt land. Det syftet tjänar inte jordförvärvslagen
på något sätt, ty, såsom jag
sade, den förbättring av jordbrukets ar -

rondering, som man syftar till, uppnår
vi på ett säkrare och kanske snabbare
sätt med andra medel än med jordförvärvslagen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag skall beröra två saker
i reservationen. Den ena gäller en
fråga, som utskottsordföranden herr Osvald
berörde, nämligen jordförvärvslagens
inverkan på fastighetsbildningen.
I reservationen har påpekats, vilket är
riktigt, att det under den närmaste tiden
kommer att finnas och för närvarande
också finns — särskilt gäller det
de mindre fastigheterna —■ innehavare
som är rätt gamla och som sålunda kan
väntas under den närmaste tiden lämna
jordbruken. Många av dem har inga
barn som tar vid, och jordbruken blir
sålunda till salu. Jag anser att detta är
ett av de verkligt bärande motiven för
att jordförvärvslagen finns kvar. Jag ser
nämligen saken på det sättet, att när det
nu gäller att skapa fastigheter som är
ändamålsenliga och att åstadkomma en
arronderingsförbättring av de splittrade
jordbruken, är det inte bara en fråga
om att det sker sammanköp, utan det är
främst fråga om att köpen sker på sådant
sätt, att det uppstår goda och väl
arronderade fastigheter, som man kan
säga är ändamålsenliga med hänsyn till
den tekniska utvecklingen på jordbrukets
område. Därför anser jag i motsats
till herr Osvald, att man genom jordförvärvslagen
nu, liksom genom skiftet för
årtionden sedan, kan åstadkomma ändamålsenliga
och bra fastigheter.

Sedan är det en sak till i reservationen,
som jag vill beröra. Det sägs där
att jordförvärvslagen uppehåller ett
konstlat prisläge på fastigheterna, och
man menar att genom denna lag — och
det är ju klart att det blir så — måste
kretsen av spekulanter minska och de
som äger fastigheter inte få ut det pris,
som de annars skulle få. Men skall man
bara se till säljarna när man lagstiftar?
Skall man helt förbise intressena från
deras sida som skall köpa fastigheterna
och sedan försöka att förränta dem? .lag

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

•vill erinra om —• det har ju berörts redan
förut här i dag —• att taxeringsvärdena
i dagarna höjts väsentligt. De höjda
taxeringsvärdena bygger på de fastighetspriser
som nu råder. Jag såg för
inte så länge sedan att under tiden 1952
-—1955 salupriserna för jordbruksfastigheter
i vårt land genomsnittligt stigit
med omkring 65 procent. På det sättet
förefaller det mig, att nuvarande fastighetspriser
med hänsyn till förräntningsvärdet
även vid ett relativt rationellt
drivet jordbruk ligger i högsta laget. Sålunda
finns det väl inget intresse av att
få bort jordförvärvslagen för att få upp
fastighetsvärdena.

Jag är övertygad om — och det framhålles
också i reservationen — att det
närmast är skogsfastigheter som kommer
i fråga för penningplacering. Jag
har den övertygelsen att det inom skogslänen
i vårt land icke skulle ha funnits
möjligheter för jordbrukare i vanlig
ekonomisk ställning att konkurrera med
t. ex. skogsspekulanter om dessa goda
hemman, ty de senare har ju helt andra
resurser. Nu sägs det här, att skogsvårdslagen
skulle vara ett skydd mot
dessa spekulanter. Ja, skogsvårdslagen
är ett skydd mot åverkan i sådan utsträckning
att skogens återväxt äventyras,
men den hindrar väl inte att intresse
finns kvar att placera pengar i
skog. Med dessa, som icke bor på sina
fastigheter, har vi många gånger inom
lantbruksnämnderna långa förhandlingar
för att förmå dem enligt vanhävdslagen
att reparera bostäderna åt sina arrendatorer,
men då svarar de ungefär
på det här sättet: »Ja, men detta jordbruk
ger ju inte så mycket!» De menar
alltså att skogen skall man ha för att få
inkomster och kapitalförbättringar, men
de har inte så mycket intresse för jorden.
En jordbrukare betraktar ju jord
och skog som en ekonomisk enhet, men
därvidlag gör de här fastighetsägarna
en uppdelning.

Jag har den uppfattningen att jordförvärvslagen
har positiv betydelse genom
att skapa förutsättningar för en fastighetsbildning
med ändamålsenliga och
önskvärda fastigheter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Då emellertid herr Osvald begärd rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avslode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957

Om skärpta åtgärder mot bilstölder
ersättning från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten och
dels om en utredning angående samordning''
av de samhälleliga stödformer och
åtgärder, som syftar till en lösning av
barna- och ungdomsproblemen på längre
sikt; samt

nr 2, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skärpta åtgärder mot bilstölder

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
väckta motioner om skärpta åtgärder
mot bilstölder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
165 av herr Nilsson, Yngve, m. fl. och
II: 198 av herr Svensson i Krokstorp
m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala

1) att frågan om bilstölderna borde
givas prioritet vid samordnings- och
översynsarbetet rörande ungdomsbrottsligheten
samt

2) att frågorna om förstärkning av
ordningspolisen eller annan skärpning
av bevakningen, hållande i förvar under
viss kortare tid av ertappad biltjuv samt
utvidgning av införselinstitutet därvid
särskilt måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 165
och II: 198 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! När det gäller allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 3 med
anledning av motionen 1:165, som rör
åtgärder mot biltjuvar och som jag väckt
i denna kammare, vill jag i korthet
framhålla följande.

En allt större del av allmänheten reagerar
mycket kraftigt mot biltjuvarnas
framfart, och man anser det vara samhällets
plikt att skydda den enskilde
medborgarens egendom och rätt även på
detta område. Det har visat sig att biltjuvarnas
framfart inte bara skadar
egendom, utan de sätter även både egna
och andras liv i fara, och att stora kostnader
åsamkas både enskilda och det
allmänna. Den officiella statistiken visar
att under år 1955 stals inte mindre än
25 000 motorfordon i vårt land. Under
de tre första kvartalen 1956 var denna
siffra uppe i 25 100, varför det ser ut,
som om detta ofog skulle tilltaga.

Med detta för ögonen synes det oss
motionärer vara motiverat, att detta
klientel tages i förvar av polisen omedelbart
då de påträffas, så att de under
några timmar finge begrunda det allvarliga
i vad de har gett sig in på för
att sedan genom polisens försorg föras
hem till sina föräldrar, där de ytterligare
kunde tänka igenom den svåra
belägenhet, som de försatt sig i.

Utskottet säger att ett sådant förfaringssätt
torde vara stridande mot
svensk rättsuppfattning. Jag har mycket
svårt att förstå detta resonemang. Jag
tror i stället att en sådan åtgärd skulle
bli ett mycket verksamt medel, om en
ändring till det bättre med det snaraste
skall komma till stånd på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande
utlåtandet endast yrkats, att kammaren
skulle bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och för -

Onsdagen den 27 februari 1957

Nr 6

Interpellation ang. principerna för beviljande av lån till alkoholfria restauranger

m. m.

klarades den fcrra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, angående fångvårdsanstalt i
Ulriksfors, m. m.; och

nr 79, med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. m.

Interpellation ang. principerna för beviljande
av lån till alkoholfria restauranger
m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I en av de utan tvivel
vackraste trakterna av vårt land har en
intresserad krets, huvudsakligen tillhörande
Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och De Ungas förbund, startat Måvikens
ungdomsgård. Ett gammalt industriområde
med tillhörande byggnader har inköpts
för 70 000 kronor, i hittills utförda
moderniseringar och reparationer har
nedlagts omkring 80 000 kr. För moderniseringen
och utrustningen av restaurangen
erfordras ytterligare 56 700 kr.,
och styrelsen begärde hos Kungl. Maj:t
att få låna detta belopp ur de medel riksdagen
ställt till förfogande för lån till inrättande
av alkoholfria restauranger.

Framställningen tillstyrktes varmt av
de rådgivande nämnderna i Västernorrlands
och Västerbottens län samt av intendenten
för utskänkningsärenden, som
i sitt yttrande underströk att en ungdomsgård
av Måvikens typ kunde räkna
med att bli livligt frekventerad, inrikta

ungdomen på en alkoholfri samvaro och
vara av stort värde inte bara för ungdomen
från Västernorrlands utan också
från Västerbottens och andra län. Landshövdingen
i Västernorrland, som invigde
ungdomsgården midsommarhelgen
1956, gav ett mycket gott betyg åt bl. a.
serveringslokalernas standard. Kontrollstyrelsen
framhöll i sitt utlåtande att
»verksamheten vid Måvikens ungdomsgård
fyller ur samhällets synpunkt mycket
behjärtansvärda ändamål och att detta
bl. a. gäller beträffande det angelägna
syftet att främja ett alkoholfritt umgängesliv
bland ungdomen». Kontrollstyrelsen
slutar emellertid med att avstyrka
framställningen och motiverar
detta med bl. a. att ungdomsgården skulle
ha ett isolerat läge och att »dans och
lättare underhållning icke få förekomma
i restaurangen». Kungl. Maj:t beslutade
avslå framställningen.

Med anledning av vad jag här relaterat
ber jag att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

Vilka principer tillämpar Kungl. Maj:t
vid ställningstagande i frågor av ovan
berörd art? I vilka fall har lån av statsmedel
för inrättande av alkoholfria restauranger
beviljats?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.16.

In fidem
G. //. Berggren