Onsdagen den 26 november. Sid (Riksdagens protokoll 1952:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

22—26 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Lundqvist om inrättande av ett trafikråd
för vissa skärgårdskommuner ........................ 5

Dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel ...... 7

Distriktsveterinärernas inkomstförhållanden .................... 17

Restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer m. m......... 20

Riksdagens snabbprotokoll m. m............................... 21

Successiv försäljning av statens jordbruksdomäner................ 24

Interpellationer:

av herr Lundqvist ang. ifrågasatt omläggning av telefontaxorna . . 31
av herr Weiland ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder
m. m..................................................... 32

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 november.

Statsutskottets utlåtande nr 210, ang. ersättning till medlemmar av

vissa kvinnliga frivilliga försvarsorganisationer.............. 6

— nr 211, ang. subventionering av viktiga förbrukningsartiklar . . 7

— nr 212, ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel
.............................................. 7

— nr 213, ang. distriktsveterinärernas inkomstförhållanden........ 17

— nr 214, ang. avlöningsförhållandena för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m................. 20

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. restitution av skatt å
bensin för jordbrukstraktorer................................ 20

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. fortsatt utgivning av tryckta
debattprotokoll ............................................ 21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. förvaltningen av pastoratens
boställsskogar ........................................ 23

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50, ang. sammanslagning av hushållningssällskap
och lantbruksnämnd........................ 23

— nr 51, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 23

— nr 52, ang. organisation av exporten av jordbruksprodukter. ... 24

— nr 53, ang. komplettering av fastigheter, vilkas skogsinnehav förminskats
genom framdragande av kraftledningar .............. 24

— nr 54, ang. utredning om successiv försäljning av statens jord bruksdomäner

............................................ 24

Lördagen den 22 november 1952.

Nr 29.

Lördagen den 22 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr Näsgård anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 18 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 210, i anledning av väckt motion
om ersättning till medlemmar av kvinnliga
frivilliga försvarsorganisationer,
vilkas medlemmar bliva krigsplacerade;

nr 211, i anledning av väckta motioner
om subventionering av viktiga förbrukningsartiklar
;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376) m. m. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av väckta motioner om
restitution av skatt å bensin, som för -

brukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om fortsatt utgivning
av tryckta debattprotokoll under
1953 års riksdag;

tredje lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av väckt motion angående förvaltningen
av pastoratens boställsskogar;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 50, med anledning av väckta motioner
angående sammanslagning av hushållningssällskap
och lantbruksnämnd
till ett organ;

nr 51, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
ett byte av markområden i Västernorrlands
län, jämte i ämnet väckt motion; nr

52, med anledning av väckta motioner
angående organisation av exporten
av jordbruksprodukter;

nr 53, med anledning av väckta motioner
angående komplettering av sådana
fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom framdragande
av kraftledningar; samt

nr 54, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande en successiv
försäljning av statens jordbruksdomäner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Berggren.

Nr 29.

Tisdagen den 25 november 1952.

Tisdagen den 25 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för skada
å fiske på grund av militär verksamhet; nr

418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G. M.
Wadner m. m.;

nr 419, i anledning av väckta motioner
angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
arvsskatt m. m. i vissa fall; och

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för

Kungl. Maj :t att i vissa fall eftergiva kronan
tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen skatt till
förmån för anställdas lönefordringar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 210—214, bevillningsutskottets
betänkande nr 59, bankoutskottets
utlåtande nr 34, tredje lagutskottets
utlåtande nr 32 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 50—54.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 252,
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, m. in.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Onsdagen den 26 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herrar Undén och Holmbäck anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen,
den förre den 24 innevarande månad
och den senare denna dag.

Om inrättande av ett trafikråd för vissa
skärgårdskommuner.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundqvists interpellation om inrättande
av ett trafikråd för vissa skärgårdskommuner,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en interpellation
har herr Lundqvist ställt följande frågor
till mig.

1. Har statsrådet vidtagit några åtgärder
för att inrätta ett s. k. trafikråd i
enlighet med statsutskottets utlåtande nr
152 till detta års riksdag?

2. Om så ej är fallet, har statsrådet för
avsikt att vidtaga sådana åtgärder inom
en snar framtid?

Som svar på dessa frågor, vilka avser
kommunikationsförhållandena i Stockholms
skärgård, får jag anföra följande.

I propositionen 1952: 163 angående
fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik
m. m. behandlades bl. a. vissa av 1949
års skärgårdstrafikkommission föreslagna
riktlinjer för en fortsatt utveckling
av stockholmsskärgårdens väg-, bro- och
färjeförbindelser. I detta sammanhang
underströks i propositionen bl. a. vikten
av att samråd mellan berörda intressen
regelbundet ägde rum under den övergångstid,
som man måste räkna med intill
dess trafiken kunde ordnas enligt
skärgårdstrafikkommissionens riktlinjer.

I motioner med anledning av propositionen
framhölls såsom önskvärt, att berörda
skärgårdskommuner fick möjlighet

att genom representanter i något slags
trafikråd e. d. framföra sina eventuella
önskemål och erinringar rörande trafikförhållandena,
turlistor, biljettpriser och
transportavgifter m. m. Statsutskottet anförde
i sitt utlåtande över propositionen,
att utskottet för sin del inte höll för uteslutet
att det — ej minst av psykologiska
skäl •— kunde vara lämpligt, att det av
mig förutsatta samarbetet fick den inriktning
och form, som motionärerna
förordat. Det borde ankomma på Kungl.
Maj:t att taga det initiativ, som kunde
erfordras, för att vederbörande parter
skulle få tillfälle att närmare följa trafikens
planläggning och utveckling.

Till länsstyrelsen i Stockholms län har
genom kungl. brev överlämnats ett exemplar
av 1949 års skärgårdstrafikkommissions
skrivelse att under beaktande
av vad som anförts i propositionen
och statsutskottets utlåtande tagas i övervägande
vid den fortsatta planläggningen
av vägarbeten i stockholmsskärgården.
Med anledning härav utgår jag
från att länsstyrelsen kommer att taga
initiativ till det fortlöpande samråd med
bl. a. representanter för skärgårdskommunerna,
som åsyftas i propositionen.
Jag förutsätter också såsom självfallet
att kommunerna i detta sammanhang får
tillfälle att framföra eventuella önskemål
beträffande den båt- och billinjetrafik,
som berör skärgården, samt att länsstyrelsen
efter prövning av önskemålen
lämnar den medverkan, som befinnes påkallad
och ligger inom dess befogenheter.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få uttala mitt tack till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Beträffande innehållet i svaret vill jag
till en början säga, att jag mycket väl
minns, att departementschefen i den sär -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Om inrättande av ett trafikråd för vissa skärgårdskommuner.

skilda skärgårdspropositionen i våras
förklarade sig i fråga om stockholmsskärgården
fästa särskild vikt såväl vid
den utbyggnadsplan rörande olika vägoch
broprojekt, vilken skulle utarbetas,
som också vid den samverkan som därvid
skulle ske med Stockholms stad, de
olika trafikföretagen och i lämplig utsträckning
även med övriga kommunala
intressenter. Såvitt jag förstår är det väl
just detta samråd rörande vägarbetenas
planläggning och utförande, som närmast
avsetts i det kungl. brev till länsstyrelsen
som herr statsrådet här har
erinrat om.

Vad som när det gäller i interpellationen
berörda spörsmål synes mig vara av
det största värde är emellertid herr statsrådets
uttalande allra sist i svaret. Jag
syftar på följande slutord: »Jag förutsätter
också såsom självfallet att kommunerna
i detta sammanhang får tillfälle
att framföra eventuella önskemål
beträffande den båt- och billinjetrafik,
som berör skärgården, samt att länsstyrelsen
efter prövning av önskemålen
lämnar den medverkan, som befinnes påkallad
och ligger inom dess befogenheter.
»

Jag är glad och tacksam för detta klara
statsrådsuttalande, vilket väl får tolkas
som ett — om också informellt — direktiv
till länsstyrelsen. Jag kan endast beklaga
att, såvitt jag har kunnat finna,
kännedomen om den hjälp som härmed
erbjudes de olika skärgårdskommunerna
när det gäller övergångstidens turlistor,
biljettavgifter, frakter o. d., hittills varit
utomordentligt litet spridd ute i skärgården.
Jag skulle nästan våga tro, att
man praktiskt taget varit helt okunnig
om denna möjlighet till hjälp från det
allmännas sida. Jag hoppas nu emellertid,
att interpellationen och herr statsrådets
svar skall råda bot för denna
brist.

Att vi motionärer var så angelägna om
att berörda skärgårdskommuner skulle
tillförsäkras åtminstone något inflytande
rörande turlistor, avgifter m. m., berodde
till alldeles övervägande grad på att
den seglationsplan, som Waxholmsbolaget
enligt avtalet med Stockholms stad

hade åtagit sig att hålla under den sjuåriga
övergångstiden, i flera fall tyvärr
för större delen av året upptar samma
alltför ringa antal turer eller lägenheter
som under den senaste vintern. Uppenbart
är under sådana förhållanden, att
det för den bofasta öbefolkningen måste
ha varit av synnerligen stort värde, om
den hade erhållit en klart tillförsäkrad
rätt att genom något slags trafikråd e.
d. få med vederbörande diskutera sina
önskemål och synpunkter.

Nu är det ju emellertid glädjande nog
så, att vår nye landshövding i Stockholms
län, enligt vad jag personligen
vet, har — och redan lagt i dagen —-ett mycket starkt positivt intresse för
dessa skärgårdskommunikationer. Jag
vågar därför hoppas och är för övrigt
övertygad om att lian efter den deklaration,
som herr statsrådet här har gjort i
dag, inte skall tveka att snarast möjligt
ingripa även när det gäller denna detaljfråga,
till fromma för befolkningen här
ute. Denna har för visso också redan fått
vänta så länge på välbehövlig förbättring
av sina kommunikationer med huvudstaden
och fastlandet i övrigt, att det
allmänna måste anses ha starkt grundad
anledning att söka förhjälpa den till varje
förbättring som ligger inom räckhåll.

Jag har velat knyta dessa reflexioner
till herr statsrådets svar, för vilket jag
än en gång ber att få uttala mitt uppriktiga
tack.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 252, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

210, i anledning av väckt motion
om ersättning till medlemmar av kvinnliga
frivilliga försvarsorganisationer, vil -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

kas medlemmar bliva krigsplacerade;
och

nr 211, i anledning av väckta motioner
om subventionering av viktiga förbrukningsartiklar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens
överskottsmedel.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet jämte i ämnet
väckta motioner.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 145, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 7
mars 1952, föreslagit riksdagen medgiva,
att statens krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
finge användas enligt av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll
framlagt förslag.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hallgren m. fl. (I: 437) och den andra
inom andra kammaren av herr Utbult
m. fl. (11:584), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ett belopp
av 5 miljoner kronor av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel skulle
avsättas till en särskild fond, som skulle
disponeras för i motionerna angivna åtgärder
till fiskets främjande, bl. a. för
säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg, garantikapital för fiskebåtsförsäkringar,
anskaffande av ett nytt undersökningsfartyg
in. in. för fiskcriväsendet
och fiskehamnsförbättringar,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Uhlén och Bergman (I: 438) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Lindberg och Hastad (11:528), i vilka
hemställts, att riksdagen ville besluta att

av överskottsmedlen från krigsförsäkringsnämndens
verksamhet måtte till
Kungl. Maj:ts förfogande ställas

a) ett belopp arv 8 miljoner kronor avseende
den förbättring av sjöfolkets pensioner,
som föreslagits av 1947 års sjömanspensionsutredning,

b) ett belopp av 7 miljoner kronor att
användas till att förbättra sjömanspensioner
i allmänhet,

c) ett belopp av 2 miljoner kronor att
användas till sjösäkerhetsanstalter för
sjöfarten, vilka anstalter sorterade under
lotsstyrelsen,

dels ock en inom andra kammaren av
lierr Nihlfors väckt motion (11:583).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 437 och II: 584;

b) avslå motionerna I: 438 och II: 528;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 583 medgiva,
att statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel finge användas enligt
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 7
mars 1952 framlagt förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Näsström, Sundelin, Boman i Kieryd,
Mårtensson i Uddevalla, Svensson i
Ljungskile, Staxäng och Kollberg, fröken
Elmén och herr Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under a
och c hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 437
och 11:584 besluta, att av statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel ett
belopp av 5 000 000 kronor skulle avsättas
till en särskild fond för fiskets främjande; c)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 583
medgiva, att statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel finge användas
enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden lör den

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

7 mars 1952 och av reservanterna framlagda
förslag.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Kungl.
Maj:ts proposition framlades för riksdagen
i mars månad i år. Den gäller hur
man skall använda de överskottsmedel
som uppstått i krigsförsäkringen. Statsutskottets
majoritet har här yrkat bifall
till propositionen. I anledning av denna
väcktes i våras bland annat två motioner,
nr 437 i första kammaren och
nr 584 i andra kammaren, vari föreslogs
att av överskottsmedlen skulle 5 miljoner
kronor avsättas till en fond för åtgärder
till fiskerinäringens främjande.
Utskottets majoritet har icke gått med
på bifall till motionerna, men 12 reservanter
har reserverat sig för dessa. Inom
parentes vill jag nämna att motionerna
är undertecknade av 6 ledamöter i denna
kammare och 17 i andra kammaren.

Överskottet på krigsförsäkringen blev
304 miljoner kronor. Om man drar ifrån
cirka 10 miljoner kronor, som avsatts
till olika ändamål, återstår 294 miljoner
kronor. Av premierna till denna försäkringsrörelse
har cirka 200 miljoner kronor
betalats i utländska hamnar på sjöfart
mellan sådana hamnar eller för exportfart
från svenska hamnar till utländska.
Knappt 100 miljoner kronor i
premier har erlagts inom Sverige. När
man i propositionen och statsutskottsutlåtandet
anser att dessa överskottsmedel
bör användas till avbetalning av
statsskulden och anför den motiveringen,
att dessa premier har belastat det
svenska folkhushållet, så bör man komma
ihåg att den belastningen rör sig
endast om knappa 100 miljoner kronor.
För resten kan man ju använda samma
motivering om alla statliga utgifter till
olika ändamål.

Nu föreslår Kungl. Maj:t att av dessa
överskottsmedel 10 miljoner kronor avsättes
till handelsflottans välfärdsfond
för anordnande av sjöfartshotell m. m.,
2 miljoner till en diversemedelsfond för
sjöräddningsväsendet, 100 000 kronor till
pensionering samt 2 500 kronor till en
viss gratifikation. Återstoden skulle användas
till avbetalning av statsskulden.

I motionerna påpekar vi att denna
försäkring även har omfattat fiskefartyg.
Därför har vi begärt att ett belopp
skulle avsättas till en fond för fiskerinäringen.
Man har då närmast tänkt sig
att den skulle användas till säkerhetsanordningar
för fiskefartyg, vilket givetvis
också innebär säkerhetsanordningar
för den mindre sjöfarten och inte bara
för fisket. Här vill jag inom parentes
säga, att fiskeristyrelsen av innevarande
års riksdag begärt mellan 140 000 och
150 000 kronor -—- om jag inte minns
fel — för anordnande av fiskefyrar.
Kungl. Maj:t föreslog 50 000 kronor, och
riksdagen beviljade 60 000. Vidare skulle
den tänkta fondens medel användas
till undersökningsfartyg för fisket och
fiskehamnsförbättringar.

Utskottet anför nu, att premierna för
fiskefartyg endast uppgår till 1 394 000
kronor men att utgifterna för dessa fartyg
har gått till 2 357 200 kronor, varför
för dem föreligger ett underskott på
963 200 kronor. Men dessa siffror visar
ju också de risker, som våra fiskare har
tagit under kriget för att bidraga till
det svenska folkhushållets försörjning.
Jag har gått igenom sex års statistik,
från och med 1940 till och med 1945.
Under denna tid ilandfördes i vårt land
755 miljoner kg fisk från saltsjön. Envar
kan tänka sig vad detta betydde
under den tid, då vi hade knappt om
livsmedel. När vi är hungriga kan vi ju
inte äta vare sig järnmalm eller pappersmassa.
Vi måste tänka oss situationer
där försörjningsläget blir sådant, att
vi är tvungna att lita till vad som kan
produceras inom landet, och då har vi
ju närmast att lita till jordbruket och
fisket. Man måste sålunda även tänka
på vad dessa näringar betyder för det
svenska folkhushållet.

På sidan 6 anför utskottet vissa betänkligheter
mot att bifalla motionerna.
»Det är icke möjligt för utskottet att
bedöma angelägenhetsgraden av dessa
ur sitt sammanhang lösryckta arbetsobjekt
i förhållande till övriga behövliga
anstalter på ifrågavarande område. Härtill
är att märka, att möjligheterna att
igångsätta nya byggnadsföretag för när -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

varande äro begränsade» — det sista
har utskottet sagt därför att det i motionerna
ansetts, att en del av dessa medel
även skulle användas till förbättring
av fiskehamnar.

Gentemot detta utskottets resonemang,
som icke låter på mig övertygande, vill
jag säga, att riksdagen när det gäller
säkerhetsanstalter för fisket varje år
brukar ställa ett visst belopp till Kungl.
Maj:ts och fiskeristyrelsens förfogande,
vilka medel dessa sedan får använda där
de mest behövs. Vad fiskehamnsarbetena
beträffar godkände riksdagen 1948 en
flerårsplan för fiskehamnsarbetena vid
landets kuster, en plan som då beräknades
i utförande kosta 28 miljoner kronor.
Förslagsställarna tänkte sig få dessa
arbeten utförda på fem år. Riksdagen
tänkte sig från början en något snabbare
takt än som sedan iakttagits. Från
budgetåret 1947/48 och till och med
1951/52 har riksdagen emellertid endast
anslagit 6,6 miljoner kronor för ändamålet,
det vill säga ungefär vad som
skulle gå åt under ett enda år om man
skulle realisera arbetsprogrammet.

Här föreligger sålunda en betydande
eftersläpning i det arbetsprogram, som
riksdagen en gång har godkänt. Under
sådana förhållanden synes det mig inte
saknas möjligheter för Kungl. Maj:t att
av överskottsmedlen på krigsförsäkringsfonden
använda det belopp vi motionerat
om för fiskerinäringen. Om i
något fall Kungl. Maj:t skulle sväva på
målet, finge regeringen väl fråga riksdagen
i den detaljen.

Till vad utskottet anför beträffande
byggnadstillstånd och svårigheter på
byggnadsmarknaden vill jag säga, att vi
av dagens tidningar att döma inte alls
vet i vilket läge vi kommer att befinna
oss på det området under den närmaste
framtiden. Jag undrar om det inte kan
finnas behov av att ha medel tillgängliga
för utförande av även detta slag av
offentliga arbeten.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. .lag vill bara tillägga att
jag anser att det skulle vara lättare för
statsmakterna att nu, vid behandlingen
av frågan hur man skall använda dessa

överskottsmedel, lämna ett anslag för
det ändamål vi föreslagit, än att i framtiden
behöva ta hänsyn till om varje
detaljanslag på detta område inverkar
på driftbudgeten, om det betyder någonting
i skattehänseende och så vidare.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Statsutskottet har i det stora hela taget
varit enigt när det har behandlat föreliggande
proposition. Utskottet är enigt
om att överskottsmedlen bör användas
för att nedskriva statsskulden. Vi finner
det vara fullt i sin ordning att så sker.
Det är endast på en punkt som utskottet
varit oenigt, och det gäller de motioner,
som herr Hällgren nu nyss berörde. Där
har tolv av utskottets ledamöter velat
biträda motionärernas yrkande att också
avsätta något av överskottsmedlen
för fiskets främjande.

Det är nämligen två verksamhetsfält
som varit föremål för denna krigsriskförsäkring,
handelsflottan och fiskeflottan.
Departementschefen har i propositionen
anfört, att handelsflottan har
gjort en betydande insats under kriget.
Han har ansett det vara riktigt att något
av överskottsmedlen får återgå till dess
verksamhet för att på olika områden
främja sjöfartens intressen. Vad han har
sagt om handelsflottan har inte utskottet
gjort någon erinran emot, men vad
som är sagt om handelsflottan kunde
med samma rätt ha sagts om fiskeflottans
insatser.

Ingen i denna kammare vill väl bestrida
att också det svenska fisket gjorde
betydande insatser under kriget och
fick göra oerhörda offer för att kunna
bedriva sin för landet viktiga verksamhet.
Men departementschefen har tydligen
av någon anledning glömt bort eller
förbisett att fisket var en näringsgren,
som hade del i denna försäkring
och som även den var för landet betydelsefull
och viktig och därför borde
ihågkommas när det gällde alt fördela

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

litet av det överskott som uppstått på
krigsförsäkringsverksamlieten.

Det är i detta avseende motionärerna
har velat få en rättelse till stånd och
föreslagit likställighet mellan de båda
berörda parterna, liandelssjöfarten och
fiskenäringen, så att båda skulle få en
slant med av det stora överskott som
finns.

Utskottets majoritet har försökt resonera
bort detta dels genom att hänvisa
till att fisket redan skulle ha fått ut ett
så stort försäkringsbelopp att det inte
kan anses ha någon fordran, dels genom
att förklara att utskottet inte kan
bedöma, huruvida de ändamål, till vilka
motionärerna föreslår att medlen
skulle användas, är de mest angelägna
och att det, när det gäller fiskehamnar,
för närvarande inte finns några möjligheter
att igångsätta nya byggnadsföretag.

Jag skall inte uppehålla mig mycket
vid det förstnämnda skälet, som bygger
på den matematiska beräkningen att
premierna uppgått till så och så mycket
och det utbetalade försäkringsbeloppet
till så och så mycket — lierr Hällgren
har redan berört den saken. Jag
vill bara i förbigående säga att det är
fullkomligt orimligt att bedöma en försäkringsverksamhet
på det sättet. Det
förekommer inte i något fall att man,
om olyckan inträffar, väger ersättningen
i förhållande till vad försäkringstagaren
betalat i premier, utan han får ut
ersättning i förhållande till skadans omfattning.

Vad sedan beträffar frågan om att taga
ifrågavarande medel i anspråk för
diverse ändamål, speciellt för hamnbyggnadsföretag,
är det riktigt vad utskottsmajoriteten
bär sagt om att möjligheterna
till sådana företag nu är begränsade.
Men denna begränsning är i
dag uteslutande beroende av brist på
medel. Det är på grund av de ringa anslag
som riksdagen har lämnat till fiskehamnsbyggen
som möjligheterna att
utbygga fiskehamnarna i dag är begränsade.
De är icke begränsade genom brist
på arbetskraft, maskiner, arbetsobjekt
eller materiel, utan begränsningen beror
som sagt just på bristen på medel.

Därför vore det tacknämligt om man
kunde få en liten slant för att utvidga
denna verksamhet.

Därutöver finns det, såsom reservanterna
påpekat, andra ändamål som också
är mycket behjärtansvärda. Jag vill
därvidlag särskilt framhålla försäkringen
av fiskebåtar och fiskeredskap. För
närvarande har ju fiskare ingen möjlighet
att försäkra sina redskap, eftersom
inga försäkringsföretag vill teckna sådana
försäkringar, och när det gäller
båtarna är det mycket svårt att få teckna
försäkring för hela värdet. Det är
ingenting ovanligt att en fiskebåt, som
i dag bär ett värde av 200 000 kronor,
går ut på fiske försäkrad endast till en
tredjedel av värdet. För en försäkringsverksamhet,
där man täcker hela värdet
av båtar och redskap, erfordras fonder
som säkerhet, och det är just med tanke
på att skapa en dylik fond som motionärerna
här har föreslagit att en del
av överskottet på krigsförsäkringen
skall läggas som grund för en sådan utbyggd
försäkringsverksamhet. Bland andra
ändamål, som bör beaktas och som
kan komma att få stor betydelse för fisket,
kan jag exempelivs nämna fyrbelysningen
som fiskarna ofta får bekosta
själva när det gäller för fisket erforderliga
farleder och inlopp till fiskehamnar.

Vi reservanter finner således att det
är fullt logiskt, om man utgår från departementschefens
resonemang om återbäring
till sjöfarten och till säkerhetstjänsten
till sjöss — livräddningssällskapet
— att också fiskerinäringen blir
ihågkommen och får en liten del av dessa
pengar. Här har föreslagits 5 miljoner
kronor. I förhållande till hela summan,
i runt tal 300 miljoner kronor, är
det ju ändå en ganska blygsam återbäring
som här ifrågasättes.

Det är ju också på det sättet att för
fisket föreligger alltjämt risker. Det inträffar
olyckor, förorsakade av handlingar
under kriget. Ännu inträffar det
att fiskebåtar blir minsprängda och att
redskapen fastnar i under kriget sänkta
fartyg eller flygmaskiner. Fisket får
således alltjämt dras med risker och

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

skador, direkt vållade av under kriget
utförda handlingar. Så mycket mer berättigat
är det att fisket får något med
av det överskott, som här står till disposition.

Det är på dessa grunder, som reservanterna
i statsutskottet har funnit, att
motionärernas hemställan är så väl motiverad,
att riksdagen bör biträda densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Gustaf
Karlsson, Ohlon, Näsström och Herbert
Hermansson.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Statsutskottet
och närmast dess första avdelning
har mycket ingående prövat de
skäl, som anförts av motionärerna och
nu av reservanterna för ett frångående
av regeringens förslag beträffande dessa
medels disponering. Vid de övervägandena
har avdelningen givit motionärerna
tillfälle att personligen inför avdelningen
framföra sina synpunkter.
Det råder inga delade meningar om att
de synpunkterna är beaktansvärda och
behjärtansvärda. Men de skäl som har
framförts har ändå inte ansetts vara sådana,
att de borde föranleda ett frångående
av de budgetprinciper, som riksdagen
hittills brukat tillämpa. Därom
har man varit fullständigt ense inom avdelningen.

En liknande statlig försäkringsverksamhet
bedrevs under första världskriget.
Även då uppstod ett visst överskott,
som den gången helt disponerades för
betalning av statsskulden. Nu är överskottet
betydande, inemot 300 miljoner
kronor, och Kungl. Maj:t föreslår, att
det väsentligen skall användas till att
avbetala statsskulden, en statsskuld som
ju som bekant mycket starkt steg på
grund av krigets verkningar. Dessutom
föreslår Kungl. Maj:t ett par anslag till
sådana ändamål, som avser att uppmuntra
sjöfolket med hänsyn till dess
insatser under kriget. Det föreslås ett
anslag på 10 miljoner kronor för att for -

cera uppförandet av vissa sjöfartshotell,
som man redan arbetar med men för
vilka medelsanvisningen är mycket obetydlig.
Det föreslås också ett par miljoner
kronor för vissa säkerhetsanstalter
för sjöfarten och fisket, bl. a. snabbgående
sjöräddningsbåtar.

Avdelningen och utskottet har funnit
att dessa ändamål har en så direkt anknytning
till ursprunget för dessa överskottsmedel,
att utskottet har velat tillstyrka
anslag för dem.

Det är ganska klart, herr talman, att
om man utöver dessa anslag ville leta
i budgeten efter andra anslagsposter,
som är otillräckliga, skulle man finna
många, många sådana, inte bara direkt
besläktade med det område som det här
gäller utan även vid sidan därav. Man
skulle säkert finna, att praktiskt taget
alla anslagsbehov är otillräckligt tillgodosedda
— detta gäller alltså inte bara
fiskehamnarna och andra med den
här ifrågavarande verksamheten besläktade
ändamål.

Utskottet har emellertid inte ansett
sig kunna gå in på någon prövning av
de frågorna. Framför allt bär utskottet
inte ansett, att bara därför att nu ett
par sådana ändamål blivit föremål för
motioner, så skulle riksdagen ställa dem
i någon sorts förmånsställning utan att
samtidigt väga dem mot andra, sannolikt
lika berättigade önskemål om anslagsförstärkningar.

Utskottet har därför ansett sig böra
hänvisa även dessa önskemål till den
normala vägen över budgeten. Detta
gäller även i fråga om fiskets främjande.
Motionen därom avser ett anslag på
5 miljoner kronor. Den motiveras med
dels de offer, som fiskets utövare bringade
under kriget i sin tjänst för folkhushållet,
och dels att fiskeflottan var
försäkrad hos krigsförsäkringsnämnden.
Det är dock ganska oklart vad man vill
ha dessa fonderade pengar till. De två
föregående talarna har inte lämnat någon
riktigt övertygande motivering för
sitt yrkande. Det är givet att man kan
säga, att det finns behov av pengarna,
inen man bör väl ändå, innan man anvisar
ett så stort belopp som 5 miljoner

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

kronor, ha lite mera bestämt klart för
sig var pengarna skall sättas in.

Vad beträffar fiskehamnarna, som
alldeles särskilt angivits, gäller ju att
riksdagen redan för innevarande budgetår
behandlat frågan i samband med
huvudtiteln. Riksdagen stannade då för
ett anslag vilket liksom alla andra anslag
nu för tiden är starkt begränsat. I
detta sammanhang förelåg motioner om
att höja anslaget ett stycke, men riksdagen
— och även denna kammare — beslöt
utan större tvekan att avvisa motionerna.
Det är ungefär samma i och för
sig berättigade anspråk som nu på nytt
framföres motionsvägen.

Det är riktigt att fiskeflottan var försäkrad
hos krigsförsäkringsnämnden,
men man får inte alldeles bortse ifrån
att fiskeflottans bidrag till överskottet
på nämndens verksamhet är plus minus
noll. Fiskeflottans premier täcker
inte ens vad fiskeflottan tog ut i skadeersättning.
Underskottet uppgår till närmare
en miljon kronor, vilket belopp
fiskerinäringen alltså redan har tagit ut
av fonden. Det är klart att detta resultat
kan sägas bero på att skadorna beträffande
fiskeflottan var större än vad
man försäkringstekniskt hade beräknat,
men det kan också hända att underskottet
på denna del av verksamheten kan
bero på att man avsiktligt hade satt premierna
för fiskeflottan alltför låga; det
har lämnats uppgifter om att det torde
ligga till på det sättet. Men då kan fiskeflottan
rimligen icke säga att den har
del i det överskott som i övrigt uppstått
på sjöfartsförsäkringsverksamheten.

Beträffande de motioner, som gäller
sjöfolkets pensioner och för vilka ingen
reservation föreligger, har utskottet inhämtat,
att proposition kommer att
framdäggas under nästa års riksdag och
att man då skall försöka lösa de problem,
vilka motionärerna nu berör. Det
är åtminstone avdelningens förhoppning
att den lösningen skall bli så tillfredsställande,
att motionärerna inte
skall få anledning att klaga.

Precis samma sak gäller beträffande
vad denna motion innehåller om säkerhetsanstalterna,
d. v. s. den frågan kom -

mer upp i samband med budgeten för
nästa budgetår. Då får kammaren och
riksdagen det riktiga tillfället att, om
man finner att medelsbehoven inte är
tillgodosedda, visa sin generositet. Detta
gäller även om alla andra önskemål som
här har framförts.

Utskottet vill alltså, vilket jag har velat
understryka, varna för att man i ett
sådant här sammanhang går in för en
anslagsbevillning, som så att säga glider
på sidan om den ordinarie och vanliga
vägen. Det behöver inte anses att så
sker, om kammaren bifaller vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Man måste nämligen
ändå räkna med att vad Kungl. Maj:t föreslagit
har varit föremål för prövning i
någorlunda riktig ordning, medan motionärernas
förslag över huvud taget icke
varit utsatta för samma närgångna
granskning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman! Vid
behandlingen av denna fråga på statsutskottets
första avdelning kunde jag
inte underlåta att framhålla stora sympatier
för motionerna 1:438 och 11:528
avseende sjömännens pensionsförhållanden.
Vad som gjorde att jag inte ansåg
mig kunna driva frågan hårdare då
var den starka argumentering, som
framkom ifrån avdelningsledamöternas
sida, varvid man, såsom herr Gillström
mycket riktigt har påpekat, framhöll att
de budgettekniska förhållandena utgjorde
ett hinder att biträda motionärernas
förslag. Jag böjde mig för den argumenteringen
men framhöll ändå att
det på något sätt borde starkare poängteras,
att när denna fråga, vilket jag hoppas,
kommer fram på riksdagens bord i
form av en proposition, så skall Kungl.
Maj:t ta hänsyn till den grupp av sjömän
som jag här närmast tänker på, den
som nu har tjänat ut och har otillfredsställande
pensioner.

Jag utgår ifrån att de direktiv, som
har lämnats till det organ som har i uppdrag
att utreda denna stora pensionsfråga,
inte speciellt tar sikte på den grupp

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

sjömän som jag här syftar på och som
motionärerna anser bör få sin pensionsfråga
bättre ordnad. Därför vill jag i dag
framhålla vikten av att man, när denna
fråga slutgiltigt framlägges för riksdagen,
så långt möjligt skall ta hänsyn
just till dessa gamla sjömän, så att de får
sina pensioner tillfredsställande ordnade.
Jag förstår dock att det kanske inte
är riktigt att avsätta så mycket som
15 miljoner kronor, såsom här i motionerna
har äskats, för detta låt vara behjärtansvärda
önskemål, när utredningen
inte föreligger fullständigt klar.

Jag har, som jag redan nämnt, böjt
mig för den argumentering som har
framförts, men jag vädjar till Kungl.
Maj :t att taga hänsyn till den grupp sjömän,
som motionärerna här speciellt
syftar på och som jag nu har talat för.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror
det är anledning att lägga märke till att
reservanternas motivering på sätt och
vis är tvåfaldig.

De talar först fullt riktigt i största
allmänhet om fiskets betydelse för folkhushållet
och framför allt om dess betydelse
för vårt folkhushåll under kriget.
På den punkten har ju inte reservanterna
givit uttryck åt någon annan
mening än den som jag är förvissad om
att vi alla hyser.

Den slutsats, som reservanterna drar
av denna motivering, nämligen att man
för fiskets befrämjande skulle vidtaga
alldeles extraordinära åtgärder vid sidan
av det vanliga anslagsbeviljandet,
är emellertid såvitt jag förstår en slutsats,
som man icke bör dra av det konstaterande
som man har gjort. Det tillhör
ju dock riksdagens arbetssätt att
pröva anslagsäskanden i den ordning de
kommer. Vi vill gärna ha reda på ändamålen.
Vi vill ha en blick över vilka
kostnader det rör sig om. Det förekommer
sålunda enligt riksdagens sätt att
arbeta en prövning från fall till fall allteftersom
medelsbehoven anmäler sig.

Det har redan av herr Gillström sagts,
att det förslag, som nu föreligger från
reservanternas sida, icke i detta avse -

ende fyller de traditionella anspråken.
Vi vet ingenting om hur mycket som
egentligen kan behövas. Det finns inte
någon exakt specifikation på vad de 5
miljoner kronorna skall användas till. På
grund av detta resonemang drar jag slutsatsen,
att hur mycket man än behjärtar
fiskets betydelse, måste denna näringsgren
underkastas samma behovsprövning
när det gäller anslag från statens sida
som varje annan näringsgren.

Vad beträffar den andra arten av motivering
som reservanterna åberopar,
nämligen de av kriget föranledda risker,
som fiskerinäringen fortfarande är utsatt
för, tror jag visserligen att uppgifterna
från reservanternas sida är riktiga
och att det således kan finnas risker
för både båtar och framför allt fiskredskap
på grund av sjunkna fartyg,
sjunkna minor osv. Men när reservanterna
därav drar slutsatsen att krigsförsäkringen
följaktligen bör kvarstå på
det sättet, att en del av överskottsmedlen
ställs till förfogande just för dessa
kvardröjande krigsrisker, förbiser reservanterna
såvitt jag förstår en ganska
viktig omständighet. Jag skulle nämligen
vilja ifrågasätta, huruvida reservanternas
uppgifter i det sammanhanget
är alldeles tillförlitliga.

Det sägs i reservationen, sedan man
konstaterat att minsprängning av fiskebåtar
och förlust av fiskredskap på
grund av krigshandlingar alltjämt förekommer,
att det senare slaget av skador
vållar fiskarna stora förluster, enär fiskredskap
icke kan bli föremål för försäkring.

När jag första gången läste detta uttalande
av reservanterna blev jag en
aning överraskad, och jag har därför
försökt att kontrollera uppgiften. Jag
har därvid fått uppgift om att när statens
krigsförsäkringsnämnd upphörde
med sin verksamhet år 1946, övertog de
svenska sjöförsäkringsbolagen för gemensam
räkning krigsförsäkringen av
både fiskebåtar och fiskredskap, och detta
skall ha skett i samförstånd med krigsförsäkringsnämnden.
Krigsförsäkring
skulle därefter ha beviljats fiskare på
precis samma villkor som krigsförsäk -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

ringsnämnden meddelat försäkring, och
likaså skulle skadorna ha reglerats efter
samma princip som nämnden gjorde.
För att ytterligare markera detta har
sjöförsäkringsbolagen för ändamålet anlitat
samma man som var verksam vid
skaderegleringarna under krigsförsäkringsnämndens
verksamhet. Det framhålles
emellertid, att fiskarna i relativt liten
omfattning har begagnat sig av möjligheten
att teckna denna krigsförsäkring.

Om de uppgifter, som jag här har återgivit,
är riktiga, blir man litet fundersam
när det anföres, att de risker som
nu kvarstår efter krigets slut icke skulle
kunna bli föremål för försäkring.

De bägge slag av argument, som reservanterna
anfört — och jag hänvisar
då särskilt till mitt resonemang i det
första avsnittet — ger mig anledning att
anse, att man icke för sådana extraordinära
fall som det nu är fråga om
kan gå någon annan väg än den propositionen
och utskottets majoritet har
anvisat.

Jag vill för den skull, herr talman,
för min del biträda yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag hade inte tänkt återkomma
mera i debatten, men efter herr Berghs
anförande måste jag göra ett klarläggande.

Herr Bergh anförde såsom ett mycket
vägande skäl att motionärerna och reservanterna
inte hade angivit vartill dessa
medel skulle användas. Om herr
Bergh har läst motionen och reservationen
torde det vara tämligen klart —
om inte för herr Bergh så i varje fall
för kammarens ledamöter i övrigt ■— att
här är klart och tydligt angivet vilka
ändamål dessa medel skulle tjäna. Motionärerna
har pekat på försäkringsverksamheten
för fiskebåtar, på ordnandet
av fyrbelysningen i för fisket nödvändiga
farleder och på utbyggandet av
fiskehamnar.

Meningen är ju att medlen skall stå
till Kungl. Maj :ts förfogande för att an -

vändas och utanordnas i varje särskilt
fall sedan behoven ytterligare har prövats.
Någon klarare bestämning tror jag
inte det är möjligt att ange, och det
har i varje fall inte gjorts när det har
gällt medlens användning för sjöfartsändamål.

Herr Bergh talade också om försäkringen
av fiskredskap. Om herr Bergh
avsåg att det under kriget var möjligt
att försäkra krigsredskap, så har han
rätt, ty krigsskadeförsäkringen inbegrep
såväl fartyg som redskap. Men sedan
krigsskadeförsäkringen upphört har fiskarna
— i varje fall storsjöfiskarna, alltså
de som fiskar till havs — icke kunnat
försäkra sina redskap. Det har pågått
en utredning, som jag tror avslutades
under detta år, i syfte att få till
stånd en sådan försäkring. Förslag kommer
möjligen att framläggas om att bilda
något försäkringsföretag, där de skulle
kunna försäkra redskapen. Men hittills
har en sådan försäkring inte funnits i
fredstid.

När jag nu har ordet, får jag kanske
rikta mig också till herr Gillström. Han
ville göra gällande, att ändamålen för
medlens användande borde direkt ansluta
till försäkringen. Ja, det är just
vad fisket gör och har gjort. Fisket är
det ena och sjöfarten det andra av de
objekt, som varit försäkrade under kriget.
Sjöfarten får en återbäring, men i
fråga om fisket blir det avslag. Vad vi
vill poängtera är just, att man inte skall
göra skillnad mellan två bröder; man
bör inte ge åt den ena men neka att ge
åt den andra, utan man bör i stället ge
i proportion till vars och ens insats.

Och fisket har gjort en insats under
kriget. Att riskerna varit betydande
framgår inte minst därav, att ersättningsbeloppen
betydligt har överstigit vad
man räknade med då premierna fastställdes.
Även om fiskets andel av den totala
krigsskadeförsäkringen under kriget
varit liten, har fisket dock haft en mycket
hög olycksfallsprocent. Det svenska
fisket förlorade under kriget 30 fartyg
och 89 man, och procentuellt är denna
förlust mycket stor, även om den absolut
taget givetvis inte kan mäta sig med

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

handelsflottans förluster; men man får ju
se förlusterna i relation till den omfattning
fisket utgjorde.

Det gäller här alltså två frågor som
ligger på precis samma plan och inte
kan skiljas åt. I båda fallen har en försäkring
förekommit, och i båda fallen
föreligger behov av att få något med av
överskotten. I det ena fallet tillstyrker
statsutskottets majoritet, men i det andra
fallet avstyrker samma majoritet. Det
är den inkonsekvensen som reservanterna
vänt sig mot och som jag också
hoppas att kammaren nu rättar till.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Statsutskottet är enigt om att tillstyrka
förslagen i den proposition, som
nu behandlas. Yad debatten rör sig om
är en utvidgning till att gälla även anslag
för fiskets främjande. Jag är helt naturligt
tacksam för enigheten om det
förslag jag framlagt, men jag tvingas begära
ordet av den anledningen, att man
här gång på gång har velat framhålla att
fisket blivit alldeles bortglömt i detta
sammanhang.

Sakligt sett ligger det så till, att fiskets
branschorganisationer inte har gjort någon
som helst framställning till myndigheterna
om anslag av dessa överskottsmedel.
Det rör sig här om någonting
som tillkommit under riksdagsbehandlingen.
Jag skall inte ingå i någon
argumentering om vad det kan bero på
att man inte gjort framställningar om
anslag. Jag vill i stället erinra om att
man här inte avsett att ge pengar till
någon viss näring som sådan. Man har
velat anvisa en del av överskottsmedlen
för rent sociala ändamål och även för
verksamhet inom sjöräddningen; den
sistnämnda verksamheten kommer ju
alla till godo, som seglar på haven.

När nu ett antal reservanter i statsutskottet
velat framhålla, att fisket har
alldeles speciella svårigheter och att förlusterna
till följd av krigshandlingar alltjämt
fortsätter, så kan detta vara riktigt.
Statens krigsskadenämnd har inte
varit i verksamhet sedan budgetåret
1947/48, men det har under de följande

åren inträffat minsprängningar som förstört
båtar och redskap. Kungl. Maj :t
har beslutat ersätta dessa skador, och jag
vill inför kammaren starkt betona, att
förra riksdagen gav Kungl. Maj :t fullmakt
att besluta om ersättning från anslaget
till oförutsedda utgifter för de förluster,
som eventuellt kunde vållas genom
minsprängningar och av krigshandlingar
på annat sätt föranledda olyckor.
Kungl. Maj :t har också i ett par fall beviljat
sådan ersättning. Talet om att fisket
alltjämt skulle lida betydande förluster
genom dessa även under senare tid
förekommande olyckor är därför inte
med sanningen överensstämmande.

Riksdagen har alltså givit Kungl. Maj :t
fullmakt att täcka sådana förluster genom
sitt beslut förra året, och jag kommer
att vara angelägen om att å Kungl.
Maj :ts vägnar begära förnyad fullmakt
för nästkommande år. Jag har velat lämna
den upplysningen för att det inte
skall råda någon oklarhet i det avseendet,
ty om man läser reservationen till
utskottets utlåtande, får man den uppfattningen
att det här gäller alldeles speciella
förhållanden, som statsmakterna
inte har beaktat.

Jag vill, herr talman, sluta med att
understryka angelägenheten av att budgetfrågor
behandlas på reguljärt sätt. Eftersom
frågan om stöd åt fiskerinäringen
har behandlats redan tidigare vid årets
riksdag, leder ett fasthållande vid vedertagna
budgetprinciper fram till en önskan,
att statsutskottets utlåtande måtte
godkännas av första kammaren.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
bara ett kort genmäle att göra till herr
Karl Andersson, som satte i fråga riktigheten
av min uppgift, att reservationen
och den till grund därför liggande motionen
inte hade tillräckligt exakta ändamålsbestämningar,
då det gällde dispositionen
av det begärda anslaget.

För att kammarens ledamöter skall få
reda på var sanningen ligger i detta fall,
skall jag be att få citera klämmen i den
motion, som reservanterna yrkar bifall
till. I motionen hemställes, »att riksda -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. dispositionen av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel.

gen måtte — — — besluta, att ett belopp
av 5 miljoner kronor av statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
skall avsättas till en särskild fond, som
skall disponeras för i motionerna angivna
åtgärder till fiskets främjande». Därmed
avses enligt en sammanfattning i
motionen bl. a. »säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg, garantikapital
för fiskebåtsförsäkringar, kostnader
för anskaffandet av ett nytt undersökningsfartyg
m. in. för fiskeriväsendet
samt till fiskehamnsförbättringar». Jag
tror inle att den formuleringen fyller
anspråken på exakta ändamålsbestämningar
och exakta anslagsbelopp. Följaktligen
tror jag inte heller att ett bifall
till reservationen skulle ligga inom
ramen för vad statsrådet nyss kallade
en reguljär budgetbehandling.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Till
herr Bergh såsom talesman för utskottsmajoriteten
vill jag säga att reservationens
uttalanden beträffande fondens
användning inte synes mig mera
svävande än utskottets egna rekommendationer
då det gäller att anvisa 10 miljoner
kronor till handelsflottans välfärdsfond
för anordnande av sjöfartshotell
in. m. samt att disponera 2 miljoner
kronor för en effektivisering av
sjöräddningsväsendet. Även i de båda av
mig nu nämnda fallen får Kungl. Maj :t
en fullmakt beträffande medlens användning,
vilket är samma sak som reservanterna
föreslår. I båda fallen blir det
Kungl. Maj :t som får pröva och avgöra
frågorna.

Med anledning av vad statsrådet sade
om att det inte gjorts någon framställning
från fiskerinäringen om anslag,
vill jag säga att det säkert inte skulle
ha lönat sig att komma med en framställning.
Jag var en gång med om att
i en framställning till Kungl. Maj:t begära
medel, visserligen inte direkt till
fiskerinäringen men för sjöräddningstjänsten.
Det visade sig emellertid att
vi måste tigga ihop pengarna, och vi tog
tillbaka vår framställning före årets slut,
emedan det var mycket små utsikter,
fattade jag, att vi skulle få några medel.

Det görs årligen framställningar från
myndigheter om anslag till fiskets främjande,
hamnar, fyrar etc., men — jag
vill sluta med att poängtera det — ständigt
prutas avsevärda belopp i fråga om
dessa anslagsäskanden.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! De
synpunkter, som nyss framförts av herr
Thun, synes mig värda alldeles särskilt
beaktande. Vi, som bor i sjöstäder eller
på andra platser utefter kusten och har
nära nog daglig kontakt med sjöfolk och
daglig erfarenhet av sjöfartens utomordentliga
betydelse, har säkerligen en
levande känsla av att motionen om hjälp
åt sjöfolkets pensionering är mycket
starkt motiverad. Sjöfolkets pensionsfråga
är inte ordnad. Ofta träffar man
gamla sjömän, sjömän av just den kategori
som herr Thun talade om här, sjömän
märkta av ett mödosamt och riskfyllt
arbete på havet, ibland sjömän
från segelskutornas tid, från första
världskrigets tid, när torpederingar och
andra krigshandlingar hörde till ordningen
för dagen. De uttalar ofta sin bitterhet
över att statsmakterna inte uppskattar
det arbete, som de utfört. Hur
skulle det ha gått med vårt lands försörjning,
om dessa människor inte, ofta
med eget liv som insats, upprätthållit
förbindelserna med yttervärlden? Vad
har man gjort för dessa gamla sjömän?
Ingenting. De 41 miljoner kronor, som
blev över på statens krigsförsäkringsverksamhet
under första världskriget,
användes för ett för sjöfarten så främmande
ändamål som att täcka förluster
som uppstått på våra krisorgans verksamhet.
Och de 300 miljoner kronor,
som blev över under andra världskrigets
krigsförsäkringsverksamhet, skall
gå till avbetalning på statsskulden —-mycket behjärtansvärt och önskvärt i
och för sig — och en relativt ringa del
till andra behjärtansvärda ändamål,
som här under diskussionen anförts.

Utskottet säger i sitt utlåtande att man
inte kunnat biträda motionen, därför att
man nästa år förväntar en proposition
i ärendet rörande sjöfolkets pensione -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Ang. distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

ring. Jag tror emellertid att om i motionen
begärda 15 miljoner kronor avsattes
för det ändamål, som nu föreslagits,
skulle det gå lättare nästa år, när frågan
skall lösas, att göra detta på ett.sätt som
mindre belastar sjöfolket självt och mindre
belastar rederierna, som nu arbetar
under mycket besvärliga förhållanden,
speciellt inom den mindre skeppsfartens
område. När nu dessa överskottsmedel
tages i anspråk för avbetalning
å statsskulden, blir det värre att få erforderliga
medel för ändamålet nästa år.

Jag förstår att det inte är någonting
att göra åt saken just nu, då utskottet
avstyrkt motionen och det inte
föreligger någon reservation, men jag
vill, eftersom departementschefen här är
närvarande, uttala den förhoppningen,
att propositionen om sjöfolkets pensionering
verkligen kommer att framläggas
nästa år och att man, när man utarbetar
den, tar vederbörlig hänsyn till att
staten förtjänat svindlande summor på
sin krigsförsäkringsverksamhet just under
de tider och förhållanden, då vårt
sjöfolk hade det som mest prövosamt
och riskfyllt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 212, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

2 Första kammarens protokoll 1952. Nr 29.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 67;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 213, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§
statens löneplansförordning den 30 iuni
1947 (nr 376) in. m. jämte i ämnet väckt
motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 240, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 10 oktober 1952, föreslagit riksdagen
att dels antaga vid berörda statsrådsprotokoll
fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§
statens löneplansförordning den 30 juni
1947 (nr 376), dels jämväl i övrigt godkänna
en vid statsrådsprotokollet såsom
bilaga fogad överenskommelse rörande
distriktsveterinärernas inkomstförhållanden,
dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att utlärda de övergångsbestämmelser,
som kunde erfordras i anledning
av vad sålunda förordats.

I anslutning till en inom civildepartementet
träffad förhandlingsöverenskommelse
hade i propositionen huvudsak -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

ligen föreslagits, att distriktsveterinärerna
skulle från och med den 1 januari
1953 erhålla förbättrade inkomster dels
genom en 25-procentig höjning av de i
veterinärtaxan intagna arvodesbeloppen,
dels genom en höjning av de i löneplan
4 i statens löneplansförordning angivna
lönebeloppen. Härigenom avsågos dessa
tjänstemän genomsnittligt skola erhålla
en sammanlagd inkomst av sin tjänst,
som överensstämde med eller något
överstege det relativa löneläge, som för
dessa tjänstemän blivit en följd av 1947
års lönereglering. De årliga kostnadsökningarna
hade beräknats till 0,8 miljoner
kronor i fråga om taxeinkomsterna
och 0,3 miljoner kronor i fråga om
lönerna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Ericsson i
Näs och Rubbestad väckt motion (II:
674), vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 240
dels måtte uttala, att de i gällande veterinärtaxa
intagna arvodesbeloppen skulle
utgå med 15 procents tillägg i stället
för i propositionen förordade 25 procent,
dels också måtte besluta om ändring
av lydelsen av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376) i överensstämmelse med motionens
syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 674,

a) antaga i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 10 oktober 1952
omförmält förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneplansförordning den 30 juni 1947
(nr 376);

b) jämväl i övrigt godkänna vid samma
statsrådsprotokoll såsom bilaga fogad
överenskommelse;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
erfordras i anledning av vad under a)
och b) förordats.

Reservation hade anförts av herr Pålsson,
fru Svenson samt herrar Svensson
i Grönvik, Rubbestad, Staxäng och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 11:674,

a) antaga av reservanterna förordat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376);

b) med av reservanterna förordade
jämkningar godkänna vid statsrådsprotokollet
över civilärenden, för den 10
oktober 1952 såsom bilaga fogad överenskommelse; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
erfordras i anledning av vad under
a) och b) förordats.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat:

»Utskottet anser, att den ovan påtalade
risken för att veterinärerna icke anlitas
i för djursjukvården önskvärd omfattning
motiverar, att arvodeshöjningen
fastställes till en lägre procentsats än
vad som föreslagits i propositionen. Utskottet
vill därför föreslå, att distriktsveterinärernas
i veterinärtaxan intagna
arvodesbelopp höjes med 15 procent i
stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 25
procent. Med en sådan femtonprocentig
arvodeshöjning kan taxehöjningen beräknas
medföra en ökning av distriktsveterinärernas
inkomster med sammanlagt
omkring 500 000 kronor per år. Då
detta icke bör föranleda någon minskning
av de i propositionen föreslagna
sammanlagda inkomsterna för distriktsveterinärerna,
förutsätter utskottet, att
de fasta lönerna ökas ytterligare med det
mellanskiljande beloppet ca 300 000 kronor
till sammanlagt 600 000 kronor för
år. Härigenom kommer veterinärernas
löneförbättring att få bäras med hälften
av staten och hälften av djurägarna. De
härför nödvändiga ändringarna i löneplansförordningen
torde få vidtagas av
Kungl. Maj:t.»

Onsdagen den 2G november 1952.

Nr 29.

Ang. distriktsveterinärernas inkomstförhållanden.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Till det
föreliggande utskottsutlåtandet finnes
fogad en reservation, som är avgiven
av sex av statsutskottets ledamöter. Då
jag befinner mig bland dessa sex ledamöter,
skall jag be att få säga några
ord i anslutning till reservationen.

Detta ärende gäller en lönefråga för
veterinärer. Det förhåller sig på det sättet,
att reservanterna inte har någonting
att erinra mot den förbättring, som
föreslås för dessa befattningshavare. Det
rör sig här endast om en skiljaktighet i
uppfattningen om fördelningen av denna
inkomstförbättring. Utskottet har för
sin del förordat, att veterinärerna lönevägen
skulle erhålla en förbättring, som
sammanlagt skulle ge dem en ökad inkomst
på 300 000 kronor, och att den
övriga inkomstförbättring, som skulle
komma dem till del, skulle ske i form
av taxeökning — alltså en höjning av
arvodesbeloppen för deras förrättningar
— vilket beräknas ge dem en inkomsthöjning
av 800 000 kronor. Utskottet har
anfört en del skäl för en sådan uppdelning,
bland annat det skälet, att de nu
gällande taxebeloppen i stort sett varit
oförändrade sedan 1914, bortsett från
en viss omprövning och avvägning i
början av 1920-talet. Formellt lär nog
detta motiv kunna anses riktigt, men
man får väl i det sammanhanget komma
ihåg, att det väl endast är formellt som
motivet är riktigt. Resekostnaderna var
vid det laget helt andra. Reseersättningen
utgick för all del efter en varierande
skala med hänsyn till reseavståndet, men
de avstånd, som har betydelse i detta
sammanhang, är ju de längre. Som exempel
kan nämnas att resekostnadsersättningen
då utgick med 15 öre per kilometer
för avstånd över 30 kilometer. Läget
är inte detsamma i den delen nu,
och ser man det angivna skälet att taxorna
varit oförändrade i förhållande till
de stegrade resekostnadsersättningarna,
tycker jag nog att ifrågavarande skäl är
av mycket formell natur.

Vi som står för reservationen har
ingen erinran emot utan har tvärtom
funnit det vara riktigt, att dessa befattningshavare
får den förbättring som av -

ses, men vi önskar åstadkomma en annan
fördelning. I stället för den ökning med
25 procent av arvodesbeloppet, som utskottet
föreslår, hemställer reservanterna
att arvodena ökas med 15 procent
och att resten täckes via den fasta lönen.
På så sätt, menar vi, skulle staten
och djurägarna i huvudsak få svara för
hälften vardera av kostnaden för den
förbättring, som veterinärerna här skulle
få. Vi tror att det är riktigt även av
det skälet, att om man tar med i beräkningen
den ifrågasatta arvodeshöjningen
plus de numera väsentligen ökade
resekostnaderna så finnes anledning
befara, att denna granska kraftiga arvodeshöjning
kan komma att medföra en
försämring av djursjukvården. Den omständigheten
att mindre bemedlade kan
erhålla visst statsbidrag för sin djursjukvård
lärer ej helt kunna motverka
denna befarade tendens till försämring.
Någon försämring vill man inte ha i något
slags sjukvård, och detta bör väl
gälla även då det är fråga om djursjukvården.
Det kan med skäl befaras att
en sådan åtgärd som den här föreslagna
med så pass kraftiga taxehöjningar
som de, vilka skulle bli följden av ett
bifall till utskottets förslag, skulle kunna
medföra en ökning av kvacksalveriet
på djursjukvårdens område, vilket
ingalunda är önskvärt. En försummad
djursjukvård medför naturligtvis i första
hand förluster för djurägarna, men det
torde vara lika menligt att den i andra
hand medför en nationell förlust.

Det är från dessa skäl reservanterna
har utgått vid utformningen av sin reservation.
Jag skall inte trötta med ytterligare
utläggningar, utan jag ber, herr
talman, att med det sagda få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
herr Pålsson har påpekat utgår ju veterinärernas
ersättning dels i form av lön
enligt .statens löneplansförordning och
dels i form av taxeinkomster. Herr Pålsson
påpekade ju också, att taxebeloppen
i stort sett varit oförändrade sedan 1914,
under det alt den fasta lönen har ökats

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Om restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer m. m.

på samma sätt som för övriga statsanställda.
Utskottsmajoriteten har ansett
det under sådana förhållanden vara motiverat
med den höjning av taxan med
25 procent som föreslås i propositionen.
Visserligen kan man ju medge, att veterinärkostnaderna
för en del lantbrukare
kan bli ganska kännbara, men om man
tar hänsyn till penningvärdets förändring
så torde man inte med skäl kunna
påstå, att denna 25-procentiga höjning
av veterinärtaxan är obefogad. Av propositionen
framgår, att veterinärförbundet
har begärt att taxan skulle höjas med
65 procent, alltså betydligt mera än som
föreslås i propositionen. Det framgår
också av propositionen att man inom civildepartementet
vid utredning konstaterat,
att den sammanlagda inkomsten
av taxa och lön för distriktsveterinärerna
relativt sett nu är lägre än omedelbart
efter genomförandet av 1947 års lönereglering
och att detta sammanhänger
med att distriktsveterinärernas taxeinkomster,
som 1947 torde ha uppgått till
ungefär samma belopp som löneinkomsterna,
därefter inte har ökats i samma
omfattning som sistnämnda inkomster.

Utskottsmajoriteten har, som sagt, ansett,
att man med detta för ögonen icke
kunde motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag
om 25 procents höjning av taxeinkomsterna,
och jag ber, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 213, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 214, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om restitution av skatt å bensin för
jordbrukstraktorer m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning av väckta
motioner om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till
bensindrivna traktorer.

I de inom riksdagen väckta till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 103 av herr Ivar Nilzon
m. fl. och II: 139 av herr Svensson i
Stenkyrka m. fl. hade hemställts att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att -— i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin som
förbrukats vid jordbruket till driften av
bensindrivna traktorer under år 1950 -—
förordna om restitution med 20 öre per
liter av den enligt 1929 års förordning
utgående skatten å bensin som från och
med den 1 januari 1952 och tills vidare
förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
yttrat bland annat:

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

»Sammanfattningsvis vill utskottet
framhålla, att under senare år flera olika
restitutionssystem diskuterats samt att,
efter det att det senast framlagda förslaget
remissbehandlats, material kommer
att föreligga för en provisorisk lösning
av jordbrukets restitutionsfråga. Utskottet
förväntar därför att proposition i
ämnet skall framläggas i början av nästa
års riksdag, och utskottet anser att
rätten till restitution bör avse skatt å
bensin, som från och med den 1 januari
1953 användes vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Genom vad ovan anförts anser utskottet
motionerna besvarade.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna I: 103 av herr Ivar
Nilzon m. fl. och II: 139 av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl. om restitution av
skatt å bensin, som förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer, måtte
anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört.»

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet bara för att uttrycka
tillfredsställelse över att denna gamla
fråga ser ut att kunna bli löst. Den har
ju under den tid den stått öppen åsamkat
folkhushållet kostnader på 8 å 9 miljoner
kronor om året, och rationaliseringssträvandena
har försvårats inom ett
viktigt område. Jag har begärt ordet
främst för att rikta finansministerns
uppmärksamhet på att om riksdagen nu
tar ståndpunkt i denna fråga för jordbrukets
del, så borde detta föranleda att
en proposition framlägges om motsvarande
lösning för industriens del. För
industriens interna transporter är ofta
en rationell lösning att använda bensindrivna
last- och dragtruckar, som aldrig
lämnar industriområdet och alltså icke
kommer ut på de allmänna vägarna, vilkas
underhåll bekostas av bensinskatten.
Bensinskatt utgår trots detta för dessa
Iruckar och gör att övergången till rationellare
transportmedel försvåras. Detta
är ganska beklämmande, när vi väl
alla är på det klara med betydelsen av
att förbilliga transporterna.

Ang. riksdagens snabbprotokoll m. m.

Jag vill med andra ord, herr talman,
vädja till finansministern, att när en
proposition läggs fram angående jordbrukets
traktorer, låta den propositionen
även omfatta industriens bensindrivna
fordon för intern transport.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. riksdagens snabbprotokoll m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret framställning
om fortsatt utgivning av tryckta debattprotokoll
under 1953 års riksdag.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt
att riksdagen, i anledning av en
av fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse
till bankoutskottet den 16 oktober
1952 gjord framställning, måtte

1) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att vidtaga erforderliga försöksanordningar
för utgivning jämväl
under 1953 års riksdag av tryckta debattprotokoll; 2)

under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 1) bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att för
ifrågavarande ändamål taga i anspråk
ett belopp av förslagsvis 150 000 kronor
av vederbörande under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. uppförda
förslagsanslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det är
inte min mening att på något sätt framföra
invändningar emot bankoutskottets
utlåtande om snabbprotokollen, utan jag
har endast begärt ordet för att stryka
under några synpunkter. Jag anser för
min del att anordningen med snabbprotokoll,
för att allmänheten skall ha tillfälle
att få en ordentlig redogörelse för
vad som förekommit i riksdagen, är
mycket värdefull. Svagheten hittills är
ju att antalet prenumeranter på dessa
snabbprotokoll är så försvinnande litet.
Under vårriksdagen var det till eu början,
enligt rcciten här, sammanlagt en -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Ang. riksdagens snabbprotokoll m. m.

dast 380 prenumeranter, och sedan vissa
åtgärder vidtagits ökades antalet med
32 i första kammaren och 71 i andra, så
att det sammanlagt blev 483 prenumeranter.

Tillsammans med herr Johannesson
väckte jag vid vårriksdagen en motion
att man skulle sänka priset på dessa
protokoll. Man tar nu 20 kronor per
kammare och år, och det tror jag är så
pass styvt tilltaget att enskilda personer
i allmänhet drar sig för att prenumerera.
Nu säges det att ett pris av 20 kronor
får anses lågt i förhållande till framställnings-
och distributionskostnaderna.
Jag tror visst att detta är riktigt, men
jag tror samtidigt att det inte har någon
ekonomisk betydelse för statsverket om
man tar en femma eller tia mer eller
mindre för dessa protokoll. Hela kostnaden
för dem beräknas för nästa budgetår
till 150 000 kronor, och de pengar som
man får in genom prenumerationen kan
aldrig stiga till några stora summor. Nu
har bankoutskottet efter förslag av riksgäldsfullmäktige
hemställt att priset
skall sänkas till 15 kronor, och det noterar
jag som motionär med tillfredsställelse.
Jag hoppas att man ett annat
år skall kunna gå ett stycke längre och
sänka till 10 kronor som vi angav i vår
motion.

Det framhålles i reciten att det övervägande
flertalet prenumeranter återfinns
bland de politiska och fackliga organisationerna
samt hos pressen och att
prisfrågan knappast skulle kunna ha
någon inverkan på prenumerationsfrekvensen
inom dessa grupper. Jag tror
tvärtom att den kan få inverkan även
där. Visserligen finns det väl politiska
partier som har så gott om pengar att
det inte gör dem någonting om de betalar
20 kronor för dessa protokoll eller
15 eller eventuellt 10, men jag vet åtminstone
att det parti jag tillhör, bondeförbundet,
inte är utrustat med penningmedel
i den utsträckningen. För resten
skulle jag vilja säga att även om
riksorganisationerna kan ha råd att prenumerera
på ett eller annat exemplar, så
finns det ju distriktsorganisationer och
avdelningar ute i bygderna som gärna

skulle vilja ha protokollen om priset
vore överkomligt.

Jag skulle också vilja kasta fram här
att när man nu skall göra ansträngningar
för att sprida dessa protokoll bör
man inte glömma bort de politiska ungdomsorganisationerna.
Sveriges riksdag
behöver göra sig känd ute i landet så
mycket som det är möjligt och kanske
främst bland ungdomen, särskilt som
tidningarna i vårt land inte ger någon
fullödig bild av riksdagsarbetet.
Även om det förekommer mycket stora
frågor i riksdagen är referaten ofta så
ofullständiga att allmänheten inte får
någon verklig uppfattning om vad som
har förekommit. Där skulle snabbprotokollen
kunna göra nytta, om de komme
ut bland allmänheten.

Jag skall som ett exempel på ungdomsorganisationer
nämna vår egen,
Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
som har 1 530 avdelningar i landet med
ett medlemsantal av sammanlagt 105 000
vid senaste årsskiftet. Det finns ju flera
stora ungdomsorganisationer, och jag
tror att de skulle kunna intresseras för
dessa protokoll.

En mycket stor svårighet har man
med tryckerierna, enligt vad utredningen
visar. Det gick ju sönder i våras i
andra kammaren. Här står att det dröjde
på slutet ända till tio dagar innan
man fick ut protokollen. Om det vissa
tider skulle vara alldeles omöjligt att få
protokollen tryckta i tid, anser jag att
man skall nöja sig med stencilerade
exemplar hellre än att gå ifrån principen
om snabba protokoll.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
jag ville framföra. Jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr HERLITZ: Herr talman! När vi
föregående år beslöt om snabbprotokollen,
tillät jag mig i kammaren uttala, att
jag var en mycket varm anhängare av
det föreslagna nya systemet, men att
jag trots detta måste hysa starka betänkligheter
inför den konsekvens av snabbprotokollens
införande, som man då be -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

traktade såsom alldeles oundviklig, nämligen
att vi finge lov att hålla plena av
en kanske alldeles omåttlig längd, börjande
kl. 10 och fortsättande kanske i
nio timmar. Jag sade mig, att detta var
en orimlig arbetsform.

Vid detta tillfälle är jag lika övertygad
som någonsin om betydelsen av
snabbprotokollen. De erfarenheter som
man har fått tycker jag är enbart gynnsamma.
Även om protokollen inte ännu
har kommit till så flitig användning som
man kanske kunnat hoppas, är jag förvissad
om att de kommer att så småningom
arbeta sig in det allmänna medvetandet.
Man måste alltså hoppas, att systemet
skall kunna upprätthållas. Under
sådana förhållanden, herr talman, är det
för mig en särskild glädje att konstatera
i bankoutskottets utlåtande, att slopandet
av kvällsplena och hela omläggningen
av sammanträdestiderna icke har
fått den effekt för debattprotokollen som
man från börjat räknat med. Utskottet
uttalar också, att en återgång till den
tidigare tillämpade anordningen med
särskilda förmiddags- och kvällsplena
synes kunna ske, därest så av andra skäl
befinnes lämpligt.

Herr talman! Det kan väl inte råda
den minsta tvekan om att en sådan återgång
av andra skäl är lämplig. Det är
ju i själva verket en orimlighet med plena
av en sådan längd som jag talade om.
Inom alla de skilda verksamhetsområden,
där vi eljest rör oss, vet vi ju att
en människa inte kan med bibehållen
aktivitet i själen sitta i en förhandling
mer än två, tre, fyra eller, om man skall
spänna sigt hårt, kanske fem timmar.
Vist kan man sitta passiv på sin stol så
lång tid som det varit fråga om, men att
verkligen följa med i en förhandling,
att i anda och sanning delta, det överstiger
den mänskliga organismens förmåga
då det gäller plena av denna
längd.

Nu kan man ju säga, alt denna konsekvens
i fråga om svårigheten att delta
i långa plena har kammarens ledamöter
mycket friskt dragit även då det gällt
kortare plena. Ja, det är mycket sant,
att vi håller oss undan av varjehanda

Ang. riksdagens snabbprotokoll m. m.
andra anledningar. Men, mina damer
och herrar, jag anser att det är riksdagen
ovärdigt att tillämpa arbetsformer,
som måste utgå från den självklara förutsättningen,
att vi inte kan delta i arbetet.
Såsom jag ser saken skall en parlamentarisk
församling ordna sitt arbete
på ett sådant sätt, att det åtminstone är
möjligt för dess medlemmar att vara
med i förhandlingarna. Men det är inte
ett parlament värdigt att ordna på det
sättet att vi inte kan göra det. Vi är
ganska unika med våra långa plena.

Jag får därför rikta en varm vädjan
till dem som bestämmer i denna sak att
göra vad göras kan — såvitt jag förstår
går det mycket bra —- för att vi från
och med nästa riksdag skall komma över
till en sådan ordning, att våra kammarplena
blir av en rimlig längd. Att sträcka
sina förhoppningar därhän, att man, såsom
t. ex. i Danmark, har ett flertal plena
varje vecka på två eller tre timmar —
det betraktar man där som naturligt ■—
är givetvis en utopi. Men vi kunde väl
åtminstone få komma tillbaka till den
ordning som vi hade före snabbprotokollens
införande och som inte på något
vis länder till förfång för det nya protokollsystemet.

Jag har givetvis intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av väckt motion angående förvaltningen
av pastoratens boställsskogar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 50 med anledning av väckta motioner
angående sammanslagning av hushållningssällskap
och lantbruksnämnd
till ett organ;

nr 51 med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m., såvitt avser

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

ett byte av markområden i Västernorrlands
län jämte i ämnet väckt motion;

nr 52 med anledning av väckta motioner
angående organisation av exporten
av jordbruksprodukter; och

nr 53 med anledning av väckta motioner
angående komplettering av sådana
fastigheter som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom framdragande
av kraftledningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om successiv försäljning av statens
jordbruksdomäner.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 54, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande en
successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:317 av herrar
Bengtson och Eliasson samt II: 421 av
herr Larsson i Luttra m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kung], Maj:t begära utredning
och förslag om en successiv försäljning
av statens jordbruksdomäner,
syftande till en avveckling av den statliga
verksamheten på detta område med
beaktande av de synpunkter, som anförts
i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:317 och 11:421 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat: »Enligt utskottets mening
synes det emellertid icke möjligt att i
dagens läge med någon större grad av
säkerhet bedöma, i vilken utsträckning
kronoegendomar framdeles kunna erfordras
för statliga eller av staten främjade
ändamål. Med hänsyn härtill anser
utskottet icke önskvärt, att jordbruksdomänerna
avyttras i andra fall än då
särskilda skäl tala därför.»

Reservationer hade anmälts

1) av herr Tjällgren, som dock ej antytt
sin åsikt;

2) av herrar Bror Xilsson, Ebbe Ohlsson,
Hseggblom och Boman i Stafsund,
vilka ansett, att det nyss återgivna stycket
av utskottets motivering bort hava
följande lydelse:

»Enligt utskottets mening bör avyttringen
av kronoegendomar, särskilt såvitt
gäller de mindre egendomarna utan
central belägenhet, ytterligare forceras.
De under en följd av år redovisade förlusterna
av statens jordbruksdomäner
skulle på detta sätt kunna nedbringas
och antalet självägande jordbrukare
ökas. Härigenom skulle främjas en utveckling,
som måste anses önskvärd ur
det allmännas synpunkt.»

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Den reservation som jag jämte några
kamrater i jordbruksutskottet har fogat
till detta utlåtande, gäller endast ett
stycke i motiveringen för utskottets avstyrkande.
Det rör sig ju om en motionsvis
framförd hemställan att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
om en successiv försäljning av statens
jordbruksdomäner, syftande till en
avveckling av den statliga verksamheten
på detta område.

Riksdagens revisorer sysslade under
fjolåret mycket med frågan om lönsamheten
vid statens jordbruksdomäner. Det
fanns förvisso anledning därtill. Såsom
kammarens ledamöter vet består statens
domäner av f. d. kungsgårdar och
kungsladugårdar samt av civila och militära
boställen till ett antal av 1 290 år
1950. Deras antal har ju undan för undan
minskats, och arealen utgör nu
61 804 hektar. Det sammanlagda taxeringsvärdet
var 78 308 000 kronor, och
arrendeavgälden på samtliga domäner
uppgick till 3 676 0000 kronor. Dessa domäner
har emellertid under de senaste
fem åren endast åsamkat kronan förluster.
År 1950 var förlusten inte mindre
än 2 547 826 kronor. Statsrevisorerna har
i sitt uttalande, vilket godtagits av årets

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

riksdag på sedvanligt sätt, bland annat
framhållit att intet vore att erinra mot
den successiva försäljning av kronoegendomar
som ägt rum och alltjämt fortgår,
i vart fall icke då det gäller mindre
egendomar utan central belägenhet.
»Det är att märka», säger revisorerna
i detta sammanhang, »att möjligheterna
för det allmänna att förvärva mark för
exempelvis jordbruksrationalisering och
för bostadsbyggande och andra allmänna
ändamål numera genom lagstiftning avsevärt
vidgats.»

Det synes reservanterna som om utskottets
utlåtande i motiveringens andra
stycke, där det säges icke vara möjligt
att i dagens läge med någon större grad
av säkerhet bedöma i vilken utsträckning
kronoegendomar framdeles kunna
erfordras för statliga eller av staten
främjade ändamål, med hänsyn vartill
utskottet anser det icke önskvärt, att
jordbruksdomänerna avyttras i andra fall
än då särskilda skäl talar därför, strider
emot eller i varje fall föga överensstämmer
med det uttalande som riksdagen på
grundval av statsrevisorernas anmärkningar
tidigare i år gjort. Att riksdagen
ändrar uppfattning från år till annat har
ju ofta kunnat iakttagas, men under ett
och samma år borde en riksdag icke
låta något sådant komma sig till last.

Enligt statsrevisorernas undersökningar
uppgick kostnaderna för domänintendenterna
samt jordbruksdomänernas
andel i kostnaderna för domänstyrelsen
under femårsperioden 1946—1950
till i genomsnitt 549 000 kronor om året.
Det är klart att dessa kostnader jämte
övriga synekostnader överstiger de
mindre fastigheternas arrendeavgifter.
Kostnaderna för syn och tillsyn är ju
nästan lika stora för en liten som för en
större enhet.

Domänstyrelsen säger också i sitt av
jordbruksutskottet begärda yttrande över
motionerna följande: »Genom försälj ning

av de minst bärkraftiga enheterna
torde en förbättring av jordbruksdomänernas
ekonomi kunna förväntas.» Vidare
säger domänstyrelsen i sitt yttrande
att antalet gårdar inom 60-liektarsgränsen
utgör 558 — alltså till antalet

nära hälften av hela innehavet — samt
att förhållandena vid dessa gårdar torde
vara sådana, att flertalet lämpligen kan
försäljas för jordbruksändamål.

Det torde vara känt att de flesta arrendatorer
ingenting högre önskar än
att få köpa de av dem brukade fastigheterna
och därmed nå det för de flesta
jordbrukare eftersträvade målet att bli
ägare till den jord de brukar. Att så
sker och i allt större utsträckning må
kunna ske är utan tvivel också ett stort
samhälleligt önskemål och intresse.

Herr talman! Jag ber därför att beträffande
motiveringen få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ELIASSON: Herr talman! Er sociala
och andra synpunkter är det utan
tvivel av betydelse, att den jordbrukande
befolkningen i stor utsträckning äger
den jord som den brukar. Jag har den
principiella uppfattningen att ägandet
och brukandet av jorden bör så långt
möjligt sammanfalla. En del av de statliga
åtgärderna på jordbrukets område
tar ju också direkt sikte på att främja
en utveckling i denna riktning. Det är
emellertid inte enbart från dessa principiella
utgångspunkter som vi i motioner
har begärt utredning och förslag om
en ökad försäljning av statens jordbruksdomäner.
Det svaga ekonomiska utbytet
av denna statliga verksamhet utgör också
ett motiv för en sådan åtgärd.

Det framgår, såsom redan herr Nilsson
har framhållit, av riksdagsrevisorernas
berättelse att förvaltningen av statens
jordbruksdomäner har givit betydande
underskott under den senaste tioårsperioden,
främst till följd av de
starkt stegrade byggnadskostnaderna. Under
perioden 1946—1950 har det genomsnittliga
underskottet per år uppgått till
inte mindre än 1 225 000 kronor. För att
nå en skälig förräntning skulle enligt
statsrevisorernas redogörelse behövas ett
årligt överskott av 3,8 miljoner kronor.
En sådan höjning av arrendebeloppen,
som detta skulle kräva, iir varken rimlig
eller möjlig att genomföra. För (ivrigt

Nr 29.

Onsdagen den 2G november 1952.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

har statsrevisorerna själva understrukit,
att statens jordbruksarrenden av flera
skäl inte bör fastställas till marknadens
toppläge. De framhåller bland annat, att
måttliga arrendebelopp underlättar arrendatorernas
möjligheter att vidmakthålla
byggnadsbeståndet och hålla jorden
i god hävd.

En ekonomisk verksamhet av denna
art, som arbetar med mindre enheter utspridda
över landet, lämpar sig knappast
för staten. Här finns det möjligheter att
utan olägenhet skära ned den statliga
administrationsapparaten. På detta område
har administrationen under perioden
1946—50 i genomsnitt per år kostat
över en halv miljon kronor.

Jag kan inte finna annat av statsrevisorernas
redogörelse än att statens svaga
ekonomiska utbyte av denna verksamhet
under det senaste årtiondet och även
tidigare är ett starkt skäl för en även
ur andra synpunkter önskvärd successiv
avveckling av jordbruksdomänerna.
I alla händelser bör, såsom reservanterna
i utskottet framhållit, det ekonomiska
utfallet tala för att pågående försäljningar
av kronoegendomar ytterligare forceras,
varvid gårdarna utbjudes till arrendatorerna.
Vid sådana försäljningar bör
givetvis tillses, att gårdarna får erforderlig
stödskog.

Utskottsmajoriteten har presterat en
skrivning, som enligt min åsikt är överraskande
negativ inte minst med hänsyn
till statsrevisorernas och domänstyrelsens
uttalanden. I likhet med reservanterna
är för mig det väsentliga att
försäljningen av kronoegendomarna
ökas, men majoriteten i utskottet har
ju inte uttryckt sig så, att man bakom
skrivningen kan finna stöd för detta
önskemål. Man måste fråga sig, om till
exempel folkpartiets ledamöter i princip
anser att en fortsatt jordbruksdrift
i statlig regi är att föredra framför en
försäljning till arrendatorerna.

Utskottsmajoriteten menar, att det är
svårt att i dagens läge bedöma i vilken
utsträckning kronoegendomar i framtiden
kan behövas för statliga eller av
staten främjade ändamål. Den anser det
därför inte önskvärt att jordbruksdomä -

nerna avyttras i andra fall än då särskilda
skäl talar därför.

Jag bestrider ingalunda, att kronoegendomar
i några fall kan behövas för tomtmark,
anstalter och komplettering av
ofullständiga jordbruk, men jag har
svårt att förstå att detta skall vara ett
hinder för att påskynda försäljningen av
de domäner, som inte anses böra komma
i fråga för sådana ändamål.

Domänstyrelsen förefaller nästan att
vara mera positivt inställd än utskottet
till denna fråga. Styrelsen har nämligen
i sitt yttrande över våra motioner
erinrat om att en viss försäljning av
fastigheter för jordbruksändamål pågår
och att styrelsen sommaren 1951 igångsatt
en utredning rörande de egendomar
som bör försäljas i fortsättningen.
Utredningen avser, som herr Nilsson redan
har framhållit, dels fastigheter upp
till en gräns av 60 hektar åker och dels
också sådana större gårdar, som därutöver
kan avyttras. Av gårdarna inom
60-hektarsgränsen, inte mindre än 558,
anses flertalet lämpade för försäljning.
När våra motioner väcktes hade vi ingen
kännedom om denna undersökning. Till
vilket resultat den kommer är väl ännu
icke klart, men av styrelsens yttrande
har åtminstone jag dragit den slutsatsen,
att ett betydande antal kronogårdar
enligt styrelsens mening bör avyttras
inom de närmaste åren. Det förefaller
mig då egendomligt, att utskottet inte
kunnat bli enigt om den skrivning som
reservanterna förordat.

Eftersom domänstyrelsen nu igångsatt
en undersökning som uppenbarligen
åsyftar en icke oväsentlig avyttring av
kronoegendomarna, har motionärernas
önskemål delvis tillgodosetts. För egen
del vill jag, herr talman, i det läge som
denna fråga har kommit i, inte ställa
annat yrkande än bifall till den reservation
som avgivits av herr Bror Nilsson
in. fl., även om denna inte helt tillgodoser
motionärernas önskemål.

Domänstyrelsen framhåller i sitt yttrande
över statsrevisorernas berättelse
att utarrendering av jord och förvaltning
av lantbruk i statlig regi alltid varit en
svag affär. Klagomålen mot kronogod -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Om successiv

sens dåliga avkastning, säger styrelsen,
började redan på Gustaf Vasas tid. Under
400 år har det framförts kritik mot denna
statliga verksamhet och mot de dåliga
resultat som uppnåtts, och man har
prövat olika åtgärder för att nå ett mera
tillfredsställande ekonomiskt resultat.
Det förefaller mig då rimligt att säga,
att staten inte skulle göra någon förlust
utan snarare en ganska god affär, om
den i betydande utsträckning avvecklade
de nuvarande kronoegendomarna, och
med hänsyn till kritiken från Gustaf
Vasas tid och fram till våra dagar kan
jag inte förstå att det skulle vara något
förhastat med ett uttalande om en successivt
ökad försäljning.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Det
är inte första gången som vi behandlar
denna fråga. Under vårriksdagen har vi
tagit ställning till den vid två olika tillfällen,
bl. a. vid behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 37 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till försäljning av ett visst antal
kronoegendomar —- riksdagen tar ju varje
år ställning till försäljning av ett antal
dylika egendomar. Men det gällde ju
den gången närmast vad även statsrevisorerna
har varit inne på, nämligen att
de egendomar, som såldes, försåldes till
alltför låga priser, .särskilt med hänsyn
till den stgring av fastighetsvärdena som
ägt rum de senaste åren. Statsrevisorerna
menade att man borde kunna sälja
dessa egendomar till litet högre värden
än vad som skett, särskilt vid försäljning
till förutvarande arrendatorer, utan att
man därför skulle pressa upp priserna
alltför högt. Detsamma gällde i fråga om
de arrenden, som för närvarande utgår.
Man ansåg att dessa arrenden var något
laga och ifrågasatte, om det inte gick att
la ut litet mera av arrendatorerna utan
att det därför skulle bli någon särskilt
stor belastning för dem.

Nu har det gjorts rätt stor sak av
vad den föregående talaren påpekat
skulie ha varit fallet, nämligen att ända
sedan Gustaf Vasas tid dessa arrenden
gatt med förlust. Man säger i motionen

försäljning av statens jordbruksdomäner.
att under sista året gick denna verksamhet
med en förlust på 2,5 miljoner kronor
och att man borde ha ökat arrendeinkomsterna
med omkring 3,8 miljoner
kronor, för att det skulle vara lönsamt
för staten att arrendera ut dessa
egendomar. Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att denna förlust
uppstår, därför att arrendena gäller
åkerjorden med tillhörande byggnader.
Jag skulle tro att jordbrukare här
i kammaren med erfarenhet från särskilt
mindre jordbruk medger att det inte är
så lätt alla gånger att kunna göra större
investeringar, som gäller exempelvis väsentliga
reparationer av byggnader eller
inköp av värdefullare maskiner, inom
ramen för den avkastning som åkerjorden
ger.

Nu förhåller det sig ju så, att domänverket
särskilt redovisar skogsavkastningen.
Om man skulle ta i betraktande
den avkastning som domänverket får av
de skogar, vilka hör till dessa hemman
och jordbruk, som staten har på olika
håll, så kommer nog den här påtalade
förlusten att förbytas i vinst. Vi känner
ju alla till att både enligt jorddelningslagens
bestämmelser och enligt de riktlinjer,
som finns utarbetade för lantbruksnämndernas
verksamhet, får man
inte sälja enbart åkerjord, utan i köpet
måste också ingå en viss skogstillgång.
Om dessa utarrenderade gårdar skulle
försäljas till sina arrendatorer, blir det
inte bara fråga om den del av arrendet,
som de nu betalar för, alltså åkerjorden
med åbyggnader, d. v. s. minusfaktorn
i det här sammanhanget, utan försäljningen
måste också omfatta i varje fall
en väsentlig del av de skogar som tillhör
fastigheterna. Då kommer också staten
att avhända sig vad som utgör plusfaklorn
i detta sammanhang. Jag tror därför
alt talet om att denna verksamhet
går med förlust inte är alldeles riktig,
tv på samma sätt som när det gäller
att bedöma jordbruksfastigheter i allmänhet,
måste man här räkna med vad
både jorden och skogen ger — det får ju
den enskilde jordbrukaren göra vid sina
ekonomiska kalkyler.

Herr Eliasson har sagt att utskottet

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

varit hårdare än t. o. m. domänverket.
Jag tror knappast att så är fallet. Jordbruksutskottet
säger, att det icke anser
önskvärt, att jordbruksdomänerna avyttras
i andra fall än då särskilda skäl talar
därför. Jag tror att domänverket handlar
efter den principen och att man
bedömer från fall till fall, om försäljning
bör äga rum eller inte. Men jag vill också
erinra om en annan sak, son; både
utskottet och domänverket uttalat, nämligen
att man inte bör forcera denna
försäljning av jordbruksfastigheter; man
bör inte försälja i större omfattning än
som hittills skett och som kan vara motiverad.
Det bör inte ske — av den enkla
anledningen att man, såsom domänstyrelsen
säger, icke för närvarande kan
överblicka statens behov av jord- och
skogsmark i framtiden. Jag kan för min
del helt ansluta mig till den synpunkten.

Det har påtalats att arrendebeloppen
är relativt låga. Jag skulle tro, att även
om de skulle justeras något uppåt, så
blir arrendena ändå rätt fördelaktiga för
innehavarna. Jag tror att särskilt de arrendalorer,
som inte förfogar över några
större ekonomiska tillgångar, skulle
även efter en sådan höjning få ett lika
gott ekonomiskt utbyte av arrendet som
om de köpte fastigheten och sedan fick
betala en rätt betydande ränta och amortering
på det upplånade kapitalet. Den
omständigheten, att staten förlorar på
att arrendera ut dessa gårdar, måste innebära
att arrendena är fördelaktiga för
innehavarna och icke vara något irritationsmoment,
som det finns anledning
att få bort.

Herr talman! Då jag inte kan ansluta
mig till den uppfattningen, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill till den siste ärade talaren
säga, att för mig framstår icke
denna motion som grundad på något
irritationsmoment. Motionärernas utgångspunkt
har varit, att det faktiskt
finns ett stort antal arrendatorer, som
vill friköpa sina gårdar, och att det eko -

nomiska utfallet för statens del av den
nuvarande verksamheten med utarrendering
av gårdarna inte är särskilt lysande.

Som kommentar till herr Jonssons
yttrande vill jag vidare säga, att det naturligtvis
är ett önskemål som både herr
Jonsson och jag hyser, att man vid försäljning
av dessa egendomar bör tillse,
att de får erforderlig stödskog. Den
minskning av statens sammanlagda
skogsinnehav, som härigenom uppstår,
betyder ytterst litet för statens del med
tanke på statens stora skogstillgångar.
För övrigt är det ekonomiska utfallet
av kronoskogarna inte lysande, trots att
domänverket inte behöver betala statlig
skatt. Inte heller av den anledningen kan
det vara befogat att bedriva en restriktiv
politik i fråga om försäljningen av
statens jordbruksdomäner.

Jag ber, herr talman, till sist att få
uttala min tillfredsställelse över att herr
Jonsson klart sagt ut, att utskottsmajoritetens
skrivning icke får tolkas så att utskottet
vill förorda en mer restriktiv
försäljningspolitik än domänstyrelsen.

Herr JONSSON, JON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Eliasson säger att
man vid försäljningen av dessa arrendegårdar
måste räkna med att tilldela dem
en viss stödskog, vilket kommer att medföra
att statens skogsinnehav minskas.
Ja, men likviden för försäljningen av
dessa jordbruksfastigheter går ju för
närvarande till domänstyrelsens fond,
och för dessa pengar inköps andra skogsområden.
I motionen ingick emellertid
ett förslag om att pengarna skulle få användas
för andra statliga investeringsändamål.
Det yrkandet har motionärerna
sedermera frånfallit, varför jag inte
nu skall polemisera mot den tanken.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Efter
vad som redan har sagts under denna
debatt skall jag inte yttra många ord.

Herr Bror Nilsson har ganska ingående
redogjort för reservanternas inställ -

Onsdagen den 20 november 1952.

Nr 29.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

ning, och jag kan i stort sett ansluta mig
till vad han anfört. Som framgår av utskottets
utlåtande, har jag emellertid avgivit
en blank reservation, och jag anser
det vara min skyldighet att lämna
upplysning om vad som döljer sig bakom
denna reservation, även om jag som
sagt i stort sett kan ansluta mig till de
andra reservanternas ståndpunkt.

Min blanka reservation är närmast
föranledd av att jag inte velat vara med
om ett uttryck i reservanternas uttalande.
Reservanterna skriver: »Enligt utskottets
mening bör avyttring av kronoegendomar,
särskilt såvitt gäller de
mindre egendomarna utan central belägenhet,
ytterligare forceras.» En talare
har här i debatten ytterligare understrukit
att dessa försäljningar borde forceras.
Jag har en helt annan uppfattning.
Jag tror inte att det skulle vara lyckligt
vare sig för staten eller köparna av dessa
egendomar, om staten i alltför hög
grad skulle forcera dessa försäljningar.
Såsom alla som sysslat med dessa frågor
vet, är åbyggnaderna på många av kronoarrendena
i mycket dåligt skick —
särskilt gäller det ekonomibyggnaderna.
Om man skulle följa reservanternas anvisningar
och forcera försäljningen av
arrendegårdarna, skulle arrendatorerna
komma att få köpa många fastigheter,
vilkas åbyggnader är i ytterst dåligt
skick. Det kan inte vara någon fördel
för de nuvarande arrendatorerna att bli
ägare till dylika fastigheter, tv de skulle
helt enkelt i många fall få svårt att klara
sig på grund av de höga byggnadskostnaderna.

Jag skall, herr talman, inte närmare
ingå på denna fråga, fastän mycket vore
att tillägga. Jag har som sagt här bara
velat deklarera, att jag icke kan ansluta
mig till de övriga reservanternas uppfattning
att dessa försäljningar bör forceras.
Jag vädjar till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet att
beakta denna uppfattning — jag ser att
statsrådet inte är närvarande i kammaren,
men jag vill i alla fall få detta antecknat
till protokollet — att det icke är
lämpligt att forcera dessa försäljningar.

fierr talman! Jag har intet yrkande.

Herr FALK: Herr talman! I debatten
har anförts både principiella synpunkter
och ekonomiska resonemang angående
lämpligheten av kronans jordinnehav.
När det gäller det ekonomiska resonemanget
har det påståtts, att kronan
gör förluster på sitt jordinnehav. Man
får emellertid då inte glömma, att domänstyrelsen
faktiskt nästan är ålagd
att föra en mycket human arrendepolitik.
Man vill från statens sida helt enkelt
inte pressa upp kronoarrendena till fulla
marknadsvärdet, och man vill även bereda
arrendatorerna en tryggad ställning,
vilket medför att det måste bli relativt
långa arrendeperioder. Man har ju
också medgivit optionsrätt o. s. v. Följden
av allt detta har blivit, att kronans
arrenden under de senaste tio åren torde
ha legat omkring 50 procent under
arrendena i öppna marknaden. Under
sådana förhållanden är det ofrånkomligt
att det uppstår vissa förluster på kronoegendomarna
i jämförelse med de enskilda
jordbruken. Men man får inte
heller i detta sammanhang glömma, att
i den mån kronan försäljer en egendom,
inträder samhällets skyldighet att
lämna bidrag och lån till alla möjliga
och omöjliga arbeten, som skall utföras
på egendomen. Det är inte bara det, att
kronan vid försäljning tillämpar ett pris,
som man kan säga innebär rena jordförskingringen.
Halva priset, eller mindre
än vad en köpare i öppna marknaden
skulle ge, får arrendatorn i regel köpa
egendomen för, och sedan köpet väl är
avslutat, kommer han till staten via lantbruksnämnderna
och begär bidrag till
täckdikning, till bostadsförbättring, till
ekonomibyggnader, till betesförbättring
och allt möjligt. Dessa utgifter, som samhället
ikläder sig i form av bidrag och lån
till låg ränta, måste väl sättas på minussidan.

Jag bor i en trakt, där kronan år 1918
sålde sju jordbruksfastigheter. En av
dessa på lö hektar såldes för 8 500 kronor.
Den var vid sista försäljningen
uppe i ett pris av 25 000 kronor. Staten
har tills dato betalat ut 10 000 kronor i
bidrag till denna fastighet. Jag skulle
tro, att om kronan hade behållit fastig -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Om successiv försäljning av statens jordbruksdomäner.

heterna, skulle förlusterna för samhället
inte ha blivit så stora.

Vad gäller talet om att brukaren av
jorden skall äga denna, är det ju vackert
tänkt, men jag ifrågasätter, om inte
en arrendator under kronan sitter betydligt
tryggare än en skuldsatt jordbrukare,
som äger sin gård. Kronan är human
i sin arrendesättning. Den bekostar
alla större investeringar, och vid förnyat
arrende har änkan eller barnen optionsrätt.
Följden blir, att arrendatorerna
sitter generation efter generation. De
får inte tillgodogöra sig jordvärdestegringen,
men i övrigt får de dra nytta
av alla konjunkturer. På dessa sju fastigheter,
som köptes av arrendatorerna,
finns nu ingen av dessa kvar, och inte
heller har något av barnen kunnat överta
fastigheten. Det är sådant som ligger
bakom det vackra talet om den enskilda
äganderätten, och jag skulle i motsats
till utskottet kraftigt vilja varna för att
kronan går in för en forcering av försäljningarna.
I stället bör kronan söka
behålla de jordegendomar som den ännu
har kvar.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag skulle med anledning av den siste
ärade talarens resonemang vilja säga,
att när det gäller att få statsbidrag för
olika förbättringar på jorden är en arrendator
jämställd med en ägare, och
det är sålunda ingenting som hindrar
att en kronoarrendator kan få både lån
och bidrag till att utföra vissa förbättringar.
Men det föreligger svårigheter
beträffande byggnaderna, det skall erkännas,
och när man reser i landet ser
man verkligen på många håll att kronan
icke alltid föregår med gott exempel
när det gäller att vidmakthålla husen
på egendomarna. Det har vi sett
exempel på under statsrevisorernas
färder.

Vad beträffar frågan, huruvida en
jordbrukare bör äga sin jord eller inte,
är det väl ändå besynnerligt att det
ända sedan Gustaf Vasas dagar på jordbrukarhåll
har ansetts vara förmånligt
att äga jorden. Brukarna av jorden har

ju ständigt fått föra en kamp mot statsmakterna
och mot enskilda för att få
äganderätt till jorden i stället för arrenderätt.
Det måste väl ligga någonting
i detta även i våra dagar.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
endast begärt ordet för att säga, att jag
nödgas avstå från att rösta i detta ärende.

Anledningen är inte, att jag ej kunnat
bilda mig någon mening, utan att det
förefaller mig mycket svårt att biträda
någotdera av de båda föreliggande förslagen.

Principen har ju sedan gammalt varit,
att våra jordbruksdomäner så småningom
skall avvecklas och förvandlas
till skogskapital. Av handlingarna framgår
att denna princip vidmakthållits
vid 1942 års riksdag, med den lilla reservationen,
som det då uttrycktes, att
skäl för en viss återhållsamhet syntes
föreligga.

De båda halvorna i utskottet ställer
oss nu inför ett penibelt alternativ. Den
ena sidan säger ifrån — såvitt jag förstår,
i mycket brysk motsättning till den
principiella linjen från år 1942 — att
utskottet anser det »icke önskvärt, att
jordbruksdomänerna avyttras i andra
fall an då särskilda skäl tala därför».
Med detta uttalande bryter man väl ändå
staven över den tidigare principlinjen.

Å andra sidan har jag svårt — låt
vara med ett något annat resonemang
än herr Tjällgrens — att våga mig på
ett bestämt uttalande om en ytterligare
»forcering» utan att man närmare anger
i vilken omfattning den bör ske o. s. v.

Detta är skälen till att jag finner mig
nödsakad att för min del rösta blankt.

Herr FALK: Herr talman! Herr Bror
Nilsson torde mycket väl känna till, att
det förekommer ett samspel mellan domänverket
och arrendatorerna på kronans
egendomar. Domänverkets förslag
om nybyggnader eller andra förbättringar
brukar underställas arrendatorn

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. ifrågasatt omläggning av telefontaxorna.

för yttrande. I en hel de! fall begäres en
liten höjning av arrendet för att till
viss del förränta investeringarna. I regel
avråder arrendatorn då från alla åtgärder,
och eftersom domänverket inte
vill sätta i gång arbetena mot arrendatorns
vilja, består missförhållandena.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Här har
utspunnit sig en debatt om huruvida det
är värdefult att äga jorden eller om det
inte är bättre att vara arrendator. Några
anser att man i enlighet med motionärernas
yrkande bör forcera försäljningarna,
medan andra hyser tveksamhet
om det kloka i en forcering.

Jag vill, herr talman, bara helt kort
tillkännage att utskottsmajoritetens
ståndpunkt helt enkelt är den, att man
bör låta marknaden utvecklas i lugn och
ro, utan några särskilda ingrepp i vare
sig åtstramande eller forcerande riktning.
Av den förda diskussionen synes
mig framgå, att utskottsmajoriteten här
har gjort ett mycket lämpligt val av
ståndpunkt. Det är inte särskilt angeläget
att forcera, utan låt Kungl. Maj:t
framlägga försäljningsärendena, när köpare
anmält sig eller när domänstyrelsen
finner det lämpligt att en viss egendom
säljes i vanlig ordning!

Det är ingen särskild brådska, och
inte heller nödvändigt att göra några åtstramningar.
Jag tror därför att herr
Herlitz gott skulle kunna med bibehållet
lugn rösta för utskottsmajoritetens linje.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr
Bror Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Bror Nilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Interpellation ang. ifrågasatt omläggning
av telefontaxorna.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Telefontaxorna
har under de senaste åren
höjts vid flera tillfällen. Sålunda har
l. ex. avgiften för den lägsta abonnentklassen
— upp till 1 200 samtal per år
—- stigit med mer än 50 procent sedan
april 1948. Inträdesavgiften har ökats
med icke mindre än 100 procent, och
likaså har avgifterna för interurbansamtal
visat en ständig stigande kurva. Mot
bakgrunden av dessa förhållanden har
de i pressen nyligen gjorda meddelandena
från telegrafstyrelsen om en omläggning
av telefontaxorna väckt ett
visst uppseende. Från många håll har
hävdats att det system, som för stockholmsområdets
del av allt att döma beräknas
kunna införas från den 1 januari
1953, kommer att innebära en ytterligare
förhöjning av telefontaxorna.

Det system, som sålunda skall införas,
innebär att abonnenten erlägger en
grundavgift på 27:50 per kvartal oav -

Nr 29.

Onsdagen den 26 november 1952.

Interpellation ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder m. m.

sett antalet samtal. Dessutom kommer
varje samtal att debiteras med en avgift
av 6 öre. Detta gör att varje abonnent
endast kan telefonera 733 samtal för
samma avgift som lian har att nu erlägga
om han tillhör den lägsta abonnentklassen.
Denna innebär, som tidigare
nämnts, att abonnenten för närvarande
kan ringa upp till 1 200 samtal.
För alla som således telefonerar mer än
733 samtal om året kommer den nya
anordningen otvivelaktigt att innebära
en fördyring.

Då man samtidigt från telegrafstyrelsen
har antytt att samtalstiden t. ex. för
abonnenter utom »tullarna» i Stockholm
skall begränsas till C minuter och
att varje ny G-minutersperiod räknas
som nytt samtal, kommer den nya anordningen
att betyda en icke obetydlig
ökning för i synnerhet dem, som bor
utanför »tullarna». Dessa människor
har redan under nuvarande förhållanden
en betydligt tyngre ekonomisk börda
just för kommunikationerna, varför
det synes mig i hög grad opsykologiskt
och oriktigt att nu på detta sätt ytterligare
öka deras levnadskostnader. I motion
nr 235 i denna kammare vid 1951 års
riksdag tillät jag mig framhålla önskvärdheten
av att vid utformandet av telefontaxorna
berättigade hänsyn skulle tagas
till de nya storkommunerna. Utskottet
biföll visserligen icke mitt krav på att
den utredning, som var sysselsatt med
detta spörsmål, skulle påskyndas men
underströk vikten av att de nya telefontaxebestämmelserna
utformades så fort
som möjligt och, vilket synes mig vara
det viktigaste, att de genomfördes under
beaktande av allmänhetens berättigade
krav. De områden det nu är fråga
om tillhör visserligen icke alla samma
kommun, men förhållandena för befolkningen
när det gäller användande av
telefonen som kommunikationsmedel är
i allt väsentligt desamma som om de
tillhörde en gemensam storkommun. Det
förefaller också sannolikt att det största
antalet samtal från t. ex. »sovstäderna»
runt Stockholm utväxlas mellan innerstaden
och vederbörande förort och icke
inom denna förort.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga: Är herr statsrådet beredd att ge
telegrafstyrelsen sådana direktiv att någon
ny höjning av telefontaxan icke genomföres
och att vid utformningen av
ett nytt system förortsbefolkningens berättigade
krav tillgodoses?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. avdragsrätt, för amortering
av studieskulder m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
WEILAND, som yttrade: Herr talman!
Sedan 1944 års allmänna skattekommitté
framlagt förslag angående ändrade
bestämmelser för beskattning av
periodiskt understöd och viss avdragsrätt
för amortering av studieskulder,
väcktes vid vårsessionen i riksdagen
ett flertal motioner med hemställan om
lagstiftningsåtgärder eller en översyn
av förslagen.

Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande
nr 16, att det syntes angeläget,
att riksdagen bereddes tillfälle att pröva
ett förslag till ändrade bestämmelser i
fråga om avdragsrättens utformning. På
förslag av utskottet beslöt riksdagen att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om proposition, om möjligt till nästkommande
års riksdag, med förslag till ändrade
regler angående den skatterättsliga
behandlingen av periodiskt understöd
m. in. och studiekostnader.

En av motiveringarna till skattekommitténs
förslag har varit, att den nuvarande
skattelagstiftningen i berörda
hänseenden strider mot den grundläggande
principen om skatt efter förmåga.
Det är ju uppenbart, att de som har en
dryg studieskuld att amortera har en
mindre skatteförmåga än en person, som
har samma inkomst men icke har trycket
av studieskulder. Bl. a. av den orsaken,
att den nuvarande studentgenera -

Onsdagen den 26 november 1952.

Nr 29.

Interpellation ang. avdragsrätt för amortering av studieskulder m. m.

tionens skuldbörda är större än någonsin,
är snara åtgärder nödvändiga.

1 anledning av det anförda får jag härmed
anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga: Har herr statsrådet för avsikt att
till nästkommande riksdag framlägga
proposition om ändrade regler angående
den skatterättsliga behandlingen av periodiskt
understöd in. m. och studiekostnader,
varom innevarande riksdag hemställde
i skrivelse till Kung]. Maj:t vid
vårsessionen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närlagda läkarintyg anhåller
undertecknad vördsamt om le -

dighet från riksdagsgöromålen från och
med den 4 december till riksdagens slut.

Stockholm den 2(i november 1952.

Karl Wistrand.

Ledamoten av riksdagens första kammare,
direktören, med. doktor Karl Wistrand
är på grund av sjukdom förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden från och med den 4/12 till riksdagens
slut; intygas.

Stockholm den 23 november 1952.

Gustaf Söderlund.

Leg. läkare.

Professor emer.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

3 Första kammarens protokoll 1952. AV 29.